SOU 1971:76

Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 mars 1968 bemyndigades chefen för justitiede- partementet att tillkalla två sakkunniga med uppdrag att utreda frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet. om rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträ- de åt part i sådana ärenden. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sak- kunniga regeringsrådet Sten Wilkens, tillika ordförande, och byråchefen Lorentz Vogel.

Att såsom expert biträda utredningen förordnades den 31 januari 1969 advokaten Arvid Berggren (t.o.m. den 26 oktober 1970). Såsom expert åt utredningen beträf- fande de fastighetsrättsliga avsnitten har dessutom medverkat hovrättsrådet Stig Eger- sten.

Till sekreterare åt utredningen förordna- des den 20 juni 1968 numera förste länsas- sessorn Anders Sacklén.

De sakkunniga har antagit benämningen utredningen om rättshjälp i förvaltningsären- den.

Vid uppdragets utförande har utredningen utgått från att förvaltningsreformen till fullo genomförts. trots att den i avsevärda delar inte träder i kraft förrän den 1 januari 1972. Likaså har hänsyn tagits till prop. den 4juni 1971, nr 122. med förslag till ändringar i lagen (19171189) om expropriation och i byggnadslagen (l947:385) samt till prop. den 13 augusti 1971, nr 123, med förslag till väglag, vilken lagstiftning avses skola träda i kraft den 1 januari 1972.

Sedan utredningsuppdraget meddelades har av en särskild grupp inom justitiedepar- tementet (arbetsgruppen för rättshjälpsre- formen) utarbetats en promemoria angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970114 stencil). Beträffande konsekvenserna för ut- redningens arbete av de i departementspro- memorian framlagda förslagen hänvisas till kap. 6.

Efter remissbehandling och vidare bear- betning inom justitiedepartementet av de reformförslag som framlades av arbetsgrup- pen torde förslag till rättshjälpslag m.m. komma att remitteras till lagrådet under hösten 1971. Utredningen har dock i samförstånd med justitiedepartementet , sett sig nödsakad att lägga arbetsgruppens förslag till grund för sina överväganden såvitt gäller frågor som rör den reformerade rätts- hjälpen. I den mån det remitterade lagför- slaget avviker från departementspromemo- rians förslag till rättshjälpslag torde vad utredningen föreslår på ifrågavarande områ- de få omarbetasi senare sammanhang.

Till utredningen har den 3 december 1968 från socialdepartementet överlämnats kopia av en till Konungen ställd framställning från riksdagens justitieombudsman angående in- förande av bestämmelser om ersättning till enskild part för inställelse vid förhör i nykterhets- och barnavårdsärenden (jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 479). Framställ— ningen, som refereras i kap. 10, har beaktats vid utredningsuppdragets fullgörande.

Vidare har till utredningen den 15 augusti 1969 från inrikesdepartementet överlämnats en framställning från advokaten Hans Göran Franck, i dennes egenskap av ordförande i Svenska kommittén för Greklands demokra- ti, och en framställning från Sveriges Social- demokratiska Ungdomsförbund, båda med begäran om åtgärder för stärkande av utlän- ningars rättssäkerhet i Sverige. Framställ- ningarna har tagits under övervägande såvitt de berör det uppdrag som meddelats utred- ningen.

Sedan utredningen slutfört sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande Offentligt biträde och kost- nadsersättning i förvaltningsärenden.

Stockholm den 1 september 1971

Sten Wilkens Lorentz Vogel

/Anders Sacklén

InnehåH

Sammanfattning ............. Förslag till lag om offentligt biträde Förslag till lag om ändring i rätts- hjälpslagen( ) .............. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ....... Förslag till lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Förslag till lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård . . . . Förslag till lag om ändring i barna- vård slagen (196097) Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Dan- mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandhng ................. Förslag till lag om ändring i utlän- ningslagen (1954zl93) Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1956z492) angående an- mälan om socialhjälp åt utlänningar m. m. Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m.m. Förslag till lag om ändring-i lagen (1963:193) om samarbete med Dan-

m

18

21

23

24

26

28

33

34

mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. Förslag till lag om ändring i lagen (19171189) om expropriation Förslag till lag om ändring i natur- vårdslagen (1964z822) Förslag till lag om ändring i lagen ( 1960:690 ) om byggnadsminnen Förslag till lag om ändring iväglagen ( ) Förslag till lag om ändring i lagen ( 1939:608 ) om enskilda vägar Förslag till lag om ändring i bygg- nadslagen (19471385) ..........

Kapitel 1 Utredningsdirektiven . . . ."

Kapitel 2 Nuvarande förhållanden . . Rättegångsbalkens kostnadsregler

Speciella kostnadsregler Rättshjälpsregler Kostnadsregler på förvaltningsområ- det ......................

Kapitel 3 Riksdagsmotioner, utred- ningar m. m. 1942 års motion m.m. Besvärssakkunnigas slutbetänkande och remissyttrandena .......... Den vidare behandlingen inom Kungl. Maj:ts kansli ................ Utredningen om administrativa fri- hetsberövanden ..............

36 37 38 40 41 42 43 44 48 48 49 49 49 53 53 54

59

59

Motioner om rättshjälp i förvaltnings- ärenden

Kapitel 4 Förslaget om rättshjälps- reform ....................

Kapitel 5 Skadeståndslagstiftningen

Kapitel 6 Allmänna synpunkter . . . Offentligt biträde ............. Kostnadsersättning ............ Utredningens omfattning ........

Kapitel 7 Förslaget till rättshjälpslag Offentligt biträde ............. Utredningskostnader ...........

Kapitel 8 Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Gällande rätt Lagförarbeten m. m. ........... Utredningen ................. Offentligt biträde Kostnadsersättning

Kapitel 9 Lagen ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Gällande rätt Utredningen ................. Offentligt biträde Kostnadsersättning

Kapitel 10 Lagen om nykterhetsvård Gällande rätt Lagförarbeten m. m. ........... Utredningen ................. Offentligt biträde Kostnadsersättning ........

Kapitel 11 Barnavårdslagen Gällande rätt Lagförarbeten m. m. ........... Utredningen ................. Offentligt biträde Kostnadsersättning

Kapitel 12 Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård

60

62 67

69 70 71 75

76 76 77

80 80 82 84 84 87

89 89 92 92 96

99 99 103 106 106 113

117 117 123 125 125 132

eller behandling, rn. m. ......... 135 Gällande rätt ............... 135 Lagförarbeten rn. m. ........... 136 Utredningen ................. 13 9 Offentligt biträde ......... 139 Kostnadsersättning ........ 140 Kapitel 13 Utlänningslagstiftningen . 141 Gällande rätt ............... 141 Lagförarbeten ............... 148 Motioner om rättssäkerheten för in- vandrare ..... k .............. 1 52 Utredningen ................. 153 Offentligt biträde ......... 153 Kostnadsersättning ........ 165 Kapitel 14 Nordiska verkställighets- lagen ..................... 172 Gällande rätt ............... 172 Utredningen ................. 173 Kapitel 15 Soczalförsakringslagstift- ningen .................... 175 Gällande rätt ............... 175 Lagförarbeten m. m. ........... 178 Utredningen ................. 183 Allmänt ombud .......... 183 Kostnadsersättning ........ 186 Kapitel 16 Skattelagstiftningen 192 Gällande rätt ............... 192 Propositioner, motioner m. m ...... 194 Utredningen ................. 195 Offentligt biträde ......... 196 Kostnadsersättning ........ 198 Kapitel 17 Expropriationslagen 201 Gällande rätt ............... 201 Motion 1959 ............... 202 Utredningen ................. 204 Offentligt biträde ......... 204 Kostnadsersättning ........ 204 Kapitel 18 Naturvårdslagen ...... 206 Gällande rätt ............... 206 Utredningen ................. 209 Offentligt biträde ......... 209 Kostnadsersättning ........ 209 SOU 1971:76

Kapitel 19 Lagen om byggnadsmin- nen ...................... Gällande rätt ............... Utredningen ................. Offentligt biträde ......... Kostnadsersättning ........

Kapitel 20 Väglagen ........... Gällande rätt ............... Framställning av RLF 1957 ....... Utredningen ................. Offentligt biträde ......... Kostnadsersättning ........

Kapitel 21 Lagen om enskilda vägar Gällande rätt ............... Utredningen .................

Kapitel 22 Byggnadslagen ....... Utredningen ................

Kapitel 23 Fastighetsbildningslagen . Inledning .................. Gällande rätt ............... Motioner 1959 ............... Lagförarbeten ............... Utredningen .................

Offentligt biträde ......... Kostnadsersättning ........

Kapitel 24 Speeialmotivering ..... Förslaget till lag om offentligt biträ- de ....................... Förslaget till lag om ändring i rätts- hjälpslagen .................

Kapitel 25 Kostnader ..........

Bilagor

Bilaga 1 Sammanställning av svaren på utredningens frågor rörande pröv— ningsnämndernas verksamhet under verksamhetsåret 1967/68 ....... Bilaga 2 Sammanställning av svaren på utredningens frågor rörande läns- styrelsernas befattning med ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, barna- vårdslagen och utlänningslagen , rn. m. avseende verksamhetsåret 1968 . . . .

212 212 213 213 213

215 215 218 219 219 219

222 222 224

226 226

228 228 228 231 232 237 237 237

242

242

246

250

252

257

""I ' . . = 'I ”är? uå» gig! _ ama _! wår-Påll'ljf %; L._-_ __ * ' "kallna”? ”jaa-in.....»

53173" '- .;

why?-3.13" ,. _

Sammanfattning

Genom det förslag om reform av samhällets rättshjälp, som framlades av justitiedeparte- mentet under 1970, har utredningens upp- drag kommit att väsentligt förändras.

Av det urSprungliga uppdraget kvarstår endast två frågor: om offentligt biträde i förvaltningsärenden och om kostnadsersätt- ning i sådana ärenden. Härjämte har såsom en speciell uppgift tillkommit den att under- söka i vad mån kostnader för utredning i förvaltningsärenden bör ersättas inom det föreslagna rättshjälpssystemet.

Utredningen föreslår att offentligt biträde skall i fall av behov kunna förordnas i vissa ärenden som angår den personliga rörelsefri- heten. Det gäller följande områden och ärenden.

Mentalsjukvården. När talan förs hos utskrivningsnämnd mot beslut om intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård skall nämnden, om det behövs för att tillvarata patientens rätt, kunna förordna offentligt biträde åt denne. Detsamma skall gälla vid talan mot beslut om kvarhållande enligt 9 & andra stycket PsykL och om slutlig utskriv- ning. Vidare föreslås att beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda skall ha motsva- rande möjlighet att förordna offentligt biträ- de, när talan förs hos nämnden mot admini- strativ myndighets beslut om inskrivning, oberoende av samtycke, i vårdhem eller specialsjukhus. Möjligheten skall även finnas vid talan rörande slutlig utskrivning samt vid behandling av fråga om särskoleelevs place-

ring utanför det egna hemmet.

Nykterhetsvården. När fråga är om tvångs- intagning eller återintagning på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare skall länsrätt kunna förordna offentligt biträde, om det behövs för att tillvarata dens rätt om vars tvångsintagning det är fråga.

Barnavården. För samtliga typer av ären- den rörande omhändertagande för samhälls- vård föreslås att möjlighet skall finnas att förordna offentligt biträde, när det behövs för att tillvarata parts rätt. Det sagda gäller även omhändertagande för utredning och för fortsatt samhällsvård samt ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphörande enligt 6 eller 9 kap. BvL. I samtliga fall är dock endast fråga om ärenden som underställ- ningsvägen eller besvärsvägen anhängiggjorts hos länsrätt. Förordnandet meddelas av länsrätten.

Utlänningslagstiftningen och angränsande lagstiftning. Denna lagstiftning innehåller redan nu bestämmelser om skyldighet för myndighet i vissa fall att förordna biträde åt enskild part som anses behöva sådan hjälp. Utredningen föreslår på flertalet av hithöran- de områden utvidgningar av möjligheten till biträdesförordnande. Samtidigt samordnas bestämmelserna, i den mån så kunnat ske, med reglerna om offentligt biträde på förut nämnda förvaltningsområden.

Det har inte ansetts lämpligt att belasta de berörda författningarna eller den av justitie- departementet föreslagna rättshjälpslagen

med de närmare bestämmelser som erfordras för institutet offentligt biträde. I stället föreslås att dessa bestämmelser skall ges i en särskild Lag om offentligt biträde, vartill hänvisning görs i de författningar, enligt vilka sådant biträde skall kunna förordnas. Lagen skall innehålla bl.a. regler om att förordnande skall gälla även vid fullföljd av talan samt att även högre myndighet, under vars prövning saken kommer, skall vid behov kunna utse offentligt biträde om sådant saknas. Några särskilda kompetensvillkor i fråga om utbildning el. dyl. för offentligt biträde uppställs ej. Ersättning till biträdet föreslås skola bestämmas av rättshjälpsmyn- dighet. Någon återbetalningsskyldighet för den enskilde föreslåsi regel inte.

Utredningen har vid genomgång av olika förvaltningsområden övervägt förutsätt- ningarna för att inrätta offentligt biträde även på andra områden än de ovan nämnda. Bl. a. har i anslutning till riksdagsmotioner undersökts möjligheten att åstadkomma nå- gon form av offentligt biträde på socialför- säkringens område. Utredningen har emeller- tid funnit institutet offentligt biträde böra begränsas till ingripanden avseende den per- sonliga rörelsefriheten.

I fråga om kostnadsersättning vill utred— ningen fasthålla den grundläggande regeln, att den enskilde i första hand bör själv stå för sina kostnader i förvaltningsärenden. I den mån sociala aspekter kan anläggas på ersättningsfrågan bör dessa, enligt utredning- en, beaktas genom utvidgad offentlig rätts- hjälp. Den föreslagna rättshjälpsreformen bör i detta avseende medföra ett förbättrat läge och innebära att ersättningsfrågan till någon del mister i betydelse. Beträffande ersättningsfrågan i övrigt har utredningen övervägt en allmän regel av begränsad inne- börd, avseende kostnadsersättning för sådana fall, då genom myndighets åtgörande enskild part åsamkats betydande kostnad och det framstår såsom oskäligt att parten skall bära kostnaden. Det nyligen i en lagrådsremiss framlagda förslaget till skadeståndslag, enligt vilket staten eller kommun skall ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse

vid myndighetsutövning, har emellertid minskat behovet av en allmän regel av nämnda innebörd. Vid sidan av skadestånds- reglerna och den förhandlingsmöjlighet som i samband därmed skall tillkomma justitie- kanslern skulle den till stor del utgöra en dubblering av möjligheten till ersättning. I detta läge har utredningen ansett att det finns anledning att avvakta resultatet av den nya skadeståndslagstiftningen och alltså inte föreslagit någon allmän kostnadsersättnings- regel av antydd art. Att införa en sådan regel enbart för skatteområdet har diskuterats. Något framträdande behov därav, vid sidan av skadeståndslagstiftningen, har utredning- en dock ej ansett föreligga.

Vid genomgång av de olika förvaltnings- områdena har utredningen haft anledning att i vissa fall föreslå särskilda kostnadsersätt- ningsregler eller komplettering av redan befintliga sådana. Detta gäller till en början kostnader för enskild vid kallelse att inställa sig inför myndighet. Frågan om sådan kostnadsersättning har visserligen genom den nya förvaltningsprocesslagen reglerats såvitt angår länsrätt, skatterätt och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den kvarstår dock beträffande en del andra myndigheter. Ut- redningen föreslår därför regler som ger möjlighet till ersättning för inställelsekost- nad. Detta gäller beträffande mentalsjukvår— den för inställelse inför utskrivningsnämnd, psykiatriska nämnden och beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Det gäller vidare inställelse inför länsstyrelse vid förhör med person som begärs utlämnad enligt lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Beträffande Utlänningslag- stiftningen föreslås en omarbetning av nu förekommande möjligheter att utge ersätt- ning i samband med inställelse inför myndig- het.

I fråga om kostnadsersättning i övrigt har utredningen särskilt ingått på frågor som rör tvångsförfoganden över fast egendom. Utred- ningen föreslår här att ersättning skall kunna utgå, inte endast såsom nu är fallet för kostnader å saken inför fastighetsdomstol

eller högre rätt, utan också för kostnader i de delar av förfarandet som handläggs i administrativ ordning. Detta gäller ärenden enligt naturvårdslagen, lagen om byggnads- minnen, väglagen och lagen om enskilda vägar. Samtidigt föreslås ett förtydligande av expropriationslagen i förevarande hänseende.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida utredningskostnader i förvaltningsärenden skall kunna inbegripas under rättshjälpen i den föreslagna rättshjälpslagen finner utred- ningen att sådana kostnader bör omfattas av förmånerna i ett utbyggt rättshjälpssystem. Ersättning bör i allmänhet dock, i överens- stämmelse med principerna i den föreslagna rättshjälpslagen , utgå endast när biträde förordnats i förvaltningsärendet och denne beslutar om utredningen. Med hänsyn till svårigheten att överblicka de olika slags kostnader det kan bli fråga om föreslår utredningen därutöver en undantagsregel, avsedd som en ytterligare garanti för att kostnaden skall hållas inom rimlig gräns. Enligt denna regel skall biträdet, när det gäller en mera betydande kostnad, först inhämta medgivande av rättshjälpsmyndig- heten.

Förslag till Lag om offentligt biträde

Härigenom förordnas som följer.

l &

Denna lag äger i den mån föreskrift därom meddelats tillämpning på offentligt biträde som förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan utse åt part i mål eller ärende.

Har offentligt biträde utsetts, gäller förordnandet även vid fullföljd av talan eller om meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller om saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Även sedan myndighet skilt saken från sig kan den utse offentligt biträde åt part som behöver sådant biträde för fullföljd av talan.

35

Kommer mål eller ärende vari offentligt biträde kunnat utses under högre myndighets prövning, skall denna, om behov därav föreligger, utse offentligt biträde ät part som saknar sådant biträde.

4 &

Till offentligt biträde skall utses den som parten har föreslagit, om den föreslagne är lämplig för uppdraget och ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader och ej heller i övrigt särskilda skäl föranleder att annan utses.

Har förvaltningsmyndighet avslagit begäran om offentligt biträde eller till biträde utsett annan än den som föreslagits, får talan mot beslutet föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör det ärende vari biträde begärts.

55

Om giltigt skäl föreligger, får förordnande av offentligt biträde återkallas av den myndighet vid vilken målet eller ärendet handlägges.

Offentligt biträde får ej sätta annan i sitt ställe utan medgivande av myndighet som avses i första stycket.

Offentligt biträde fär föranstalta om utredning endast om denna är skäligen påkallad för att tillvarataga partens rätt och utredningen ej kan erhållas genom den myndighet som beslutar i målet eller ärendet.

Den som efter beslut av offentligt biträde medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestämmelser som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsmyndigheten.

79

Offentligt biträde, som ej är befattningshavare vid allmän advokatbyrå, har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. I avräkning på ersättningen får förskott utgivas.

Ersättning till offentligt biträde bestämmes av rättshjälpsmyndigheten. Till ledning för bestämmande av ersättningen skall finnas taxa, som fastställes av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, den i rättshjälpslagen ( ) omnämnda centralmyndigheten.

Har offentligt biträde genom försummelse föranlett att kostnaderna för de av honom vidtagna åtgärderna blivit större än de bort bli, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.

53%

Har offentligt biträde förbehållit sig ersättning utöver vad som anges i 7 &, är förbehållet utan verkan.

I fråga, som enligt denna lag skall avgöras av rättshjälpsmyndigheten, beslutar den rätts- hjälpsmyndighet inom vars område den myndighet är belägen som utsett det offentliga biträdet. Om särskilda skäl föreligger, får dock beslut fattas av annan rättshjälpsmyndighet.

10 & Beträffande fullföljd av talan mot beslut, som rättshjälpsmyndighet meddelat enligt denna lag, äger 41 % rättshjälpslagen ( )motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen ( )

Härigenom förordnas, att 5, 17,18,24—26 och 40 åå rättshjälpslagen (

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse] )

Vid rättshjälp får ersättning av allmänna medel utgå i fråga om kostnad för

1. biträde som förordnats enligt 18 ä,

2. utredning i angelägenhet som kan kom- ma under allmän domstols, krigsrätts, vatten— domstols, expropriationsdomstols, arbets- domstolens eller skiljemäns prövning och ej är förvaltningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyn- dighets prövning, om annat ej följer av 24 och 25 åå,

3. resa och uppehälle för den som har rättshjälp, hans ställföreträdare eller vårdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts,

4. avgift som enligt expeditionskungörel- sen (1964z618) utgår för ansökan och expedition vid domstol, dock ej för avgift för sådan rättens expedition, som utfärdas endast på särskild begäran och som ej utgöres av lagakraftbevis, om icke expedi- tionen begäres innan tiden för fullföljd av talan utgått,

5. delgivning,

6. kungörelse i mål eller ärende vid dom- stol.

) skall ha nedan

(Föreslagen lydelse)

Vid rättshjälp får ersättning av allmänna medel utgå i fråga om kostnad för

]. biträde som förordnats enligt 18 ä,

2. utredning i angelägenhet som kan kom- ma under domstols, förvaltningsmyndighets eller skiljemäns prövning, om annat ej följer av 24 och 25 åå,

3. resa och uppehälle för den som har rättshjälp, hans ställföreträdare eller vårdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts och annat ej följer av 26 5,

4. avgift som enligt expeditionskungörel- sen (19641618) utgår för ansökan och expedition vid domstol, dock ej för avgift för sådan rättens expedition, som utfärdas endast på särskild begäran och som ej utgöres av lagakraftbevis, om icke expedi- tionen begäres innan tiden för fullföljd av talan utgått,

5. delgivning,

6. kungörelse i mål eller ärende vid dom- stol.

1 Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt P.M. (Ju 1970214) angående reform av samhällets rätts-

hjälp.

Skall säkerhet ställas för att få till stånd eller hindra kvarstad, skingtingsförbud eller annan handräckning enligt bestämmelserna i rättegångsbalken eller utsökningslagen (187731 5. 1) eller verkställighet enligt bestämmelserna i sistnämnda lag, får ansvarsförbindelse för staten utställas.

Bestämmelserna i första stycket 3 äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Den som åtnjuter rättshjälp är befriad från skyldighet att gottgöra statsverket ersättning till tolk och stenograf, ersättning som utgått enligt 4 & lagen (l958:642) angående blodundersökning m.m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 % första stycket nämnda lag utgått av allmänna medel för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.

17%

Är i annat fall än som avses i 18 kap. rättegångsbalken part som fått rättshjälp berättigad till ersättning för rättegärzgskost- nad eller därmed jämförlig kostnad, skall er- sättning utgä också för statsverkets kostnader för rättshjälpen. Därvid äger bestämmelserna i 18 kap. 16 5 första stycket andra punkten och I 7 _j? rättegångsbalken : motsvarande till- lämpning.

Ersättning som motpart eller annan beta- Ersättning, som enligt första stycket eller lat till statsverket för dess kostnader för enligt rättens beslut med stöd av 18 kap. 17 rättshjälp, skall utgivas till den som erhållit 5 första stycket rättegångsbalken betalats till rättshjälp i den mån ersättningen överstiger statsverket, skall av statsverket utgivas till kostnaderna med avdrag för erlagd rätts- den som erhållit rättshjälp i den mån hjälpsavgift. ersättningen överstiger kostnaderna för rätts-

hjälpen med avdrag för erlagd rättshjälps- avgift.

185

Om den som har rättshjälp ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt, skall biträde förordnas åt honom.

Biträde förordnas av rättshjälpsmyndigheten. Till biträde får förordnas befattningshavare vid allmän advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget.

Har sökanden själv till biträde föreslagit någon som är lämplig för uppdraget, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

Biträde som avses i denna paragraf skall icke förordnas för ma”! eller ärende, vari enligt

2 Paragraferna har föreslagits införda genom P.M. (Ju 1970114) angående reform av samhällets rätts- hjälp.

24

Kostnad för bevisning i mål eller ärende vid domstol ersättes endast, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Kostnad för annan nödvändig utredning skall ersättas av allmänna medel med skäligt belopp.

särskild föreskrift förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan utse offentligt biträde. Tidigare meddelat förordnande en- ligt denna paragraf gäller icke för sådant mål eller ärende.

%

Kostnad för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbets- domstolen ersättes endast, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Kostnad för annan nödvändig utredning skall ersättas av allmänna medel med skäligt belopp.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket bestämmes av domstolen.

Denna paragraf gäller icke ärende som handlägges enligt förvaltningslagen (1971: 290).

255

l angelägenhet som ej handläggs vid domstol beslutar biträde om utredning. Sådant beslut får meddelas endast om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarataga sin rätt.

Den som enligt första stycket medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestämmelser som Konungen meddelar. Er— sättningen bestämmes av rättshjälpsmyndig- heten.

I angelägenhet vari 24 5 ej äger tillämp- ning crsättes kostnad för utredning, om utredningen beslutats av myndighet eller av biträde som förordnats enligt 18 5. Biträde får besluta om utredning endast om denna är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarataga sin rätt./fr mål eller ärende anhängigt hos myndighet, fär biträde fatta sådant beslut endast om utredningen ej kan erhållas genom myndig- heten. Kan kostnaden för utredning antagas bliva mera betydande, får biträde besluta om utredningen endast efter medgivande av rättshjälpsmyndigheten.

Den som efter beslut av biträde som avses i första stycket medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestämmelser som Ko- nungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsmyndigheten.

Ersättning enligt första stycket utgår icke för belopp som part enligt 26 5 andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971 :291) ålagts att återbetala till statsverket.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

265

Ersättning till den som beviljats rättshjälp eller hans ställföreträdare eller vårdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Ersättning som avses i första stycket utgår icke i den mån enligt särskild föreskrift ersättning av allmänna medel kan utgå för inställelse inför förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.

40%

Uppkommer fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upphöra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försva- rare förordna annan än sökanden begärt eller att återkalla förordnande som biträde, skall frågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.

Denna lag träder i kraft den

Uppkommer fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upphöra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försva- rare förordna annan än sökanden begärt, att återkalla förordnande som biträde eller att avslå biträdes begäran om medgivande till utredning, skall frågan hänskjutas till rätts- hjälpsnämnden.

Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1966:293 ) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

dels att 15, 26, 30, 31 och 34 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 32 5, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15%1

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, får överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till utskrivnings- nämnden, psykiatriska nämnden, socialsty- relsen, justitiekanslern eller någon av riks- dagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas ut- skrivningsnämndens prövning.

Handling som är ställd till utskrivnings- nämnden, psykiatriska nämnden, socialsty- relsen, justitiekanslern eller någon av riks- dagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt biträde skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall den vidarebefordras.

1 Senaste lydelse 1969212.

26 å2

Talan mot beslut, varigenom utskrivnings- nämnd utlåtit sig om ersättning som avses i 33 % tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Talan mot beslut, varigenom utskrivnings— nämnd utlåtit sig om ersättning som avses i 32 39 eller 33 % tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

30%

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd

Om det behövs för att tillvarataga patients rätt, skall utskrivningsnämnd utse offentligt biträde åt den som för talan hos nämnden rörande beslut om intagning, beslut enligt 9 £ andra stycket eller beslut om utskrivning. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

skola överläkaren och patienten vara

närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Blå

I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestäm- melserna i 30 5 första stycket motsvarande tillämpning.

I ärende hos psykiatriska närrmden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestäm- melserna i 30 å andra stycket motsvarande tillämpning.

32 å3

2 Senaste lydelse 1971 :63 8. 3 Förutvarande 32 5 upphävd genom 19712638.

Patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämn- den får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Nämnden fär bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av K onung— en.

34 54

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvaran- nämndens samtliga ledamöter äro närvaran- de. de. Beslut att utse offentligt biträde eller

rörande förskott på ersättning som avses i 32 5 eller 33 5 tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Denna lag träder i kraft den

4 Senaste lydelse 1971 :638.

Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom förordnas i fråga om lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

dels att 19, 22, 47 och 49 %% skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 5, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 19 &

Om det behövs för att tillvarataga dens rätt, som ärendet avser, skall beslutsnämnd utse offentligt biträde åt den som för talan hos nämnden rörande fråga som avses i 28, 35 eller 40 5. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda skäl icke föranleder annat. Föres talan av vårdnadshavare eller förmyndare, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om särskilda skäl icke föranleder annat.

Vid sammanträde med nämnden skall särskolchefen, vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, om ärendet rör specialsjukhus, överläkaren vid sjukhuset närvara, om särskilda skäl icke föranleder annat. Detsamma gäller annan tjänsteman som med stöd av bestämmelse i denna lag begärt nämndens prövning av ärendet.

20 ä'

Den som ärendet avser eller annan som för talan hos beslutsnämnd får tillerkännas er- sättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Nämnden får bevilja förskott på ersätt- ningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

1 Förutvarandc 20 & upphävd genom 19712639.

22 å2

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra leda- möter är närvarande.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra leda- möter är närvarande. Beslut att utse offent- ligt biträde eller rörande förskott på ersätt- ning som avses i 2039 eller 21 å tredje styc- ket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

47 å2

Talan mot beslut, varigenom besluts- nämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 21 å tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden ge- nom besvär.

Talan mot beslut, varigenom besluts— nämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 20 5 eller 21 å tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

49 &?

När psykiatriska nämnden handlägger ärende, som rör särskolplikt elleri annat avseende elev i särskola, skall en av läkarna i nämnden ersättas med ledamot som har särskild erfarenhet av undervisning av psykiskt utvecklingsstörda.

Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29, 31, 33 och 34 åå lagen om beredande av sluten psykia- trisk vård i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den

2 Senaste lydelse 19711639.

[ ärende hos nämnden rörande fråga som avses i 28, 35 eller 4059 äger 19 39 första stycket motsvarande tillämpning. Vid hand- läggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 3] — 34 åå lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1954z579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 23å lagen (19541579) om nykterhetsvård skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 23 51

Har ansökan hos länsrätten gjorts i behö- rig ordning, skola ansökningshandlingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas ho— nom.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1971 :307.

Om det behövs för att tillvarataga dens rätt, om vars tvångsintagning är fråga, skall länsrätten utse offentligt biträde åt honom. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

Har ansökan om tvångsintagning hos läns- rätten gjorts i behörig ordning, skola ansök- ningshandlingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Fin- nes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det an- sökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

Förslag till Lag om ändring i barnavårdslagen (1960297)

Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960297), dels att 80 och 81 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 76 å, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 76 å1

Om det i underställningsmål behövs för att tillvarataga dens rätt, som målet rör, skall länsrätten utse offentligt biträde åt honom. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

80 å2

Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden

utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde, med stöd av 26 å meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av förskrift eller övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 å,

meddelat bestämmelse enligt 41 å andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat att samhälls- vård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 å andra eller tredje stycket, beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn, genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som fosterhem eller träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 å.

I besvärsmål angående omhändertagande för samhällsvård enligt 31 39 eller angående samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 59 äger 76 _59 motsvarande tillämpning.

1 Förutvarande 76 å upphävd genom 19711308. 2 Senaste lydelse 1971 :308.

81 å3

Talan mot beslut som styrelse för ung- Talan mot beslut som styrelse för ung- domsvårdsskola meddelat i ärende rörande domsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom besvär. genom besvär. I sådant besvärsmål äger 76 å

motsvarande tillämpning.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

3 Senaste lydelse 1971 :308.

Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1970:375 ) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Härigenom förordnas, att 6 och 7 åå lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6å'

När ärende handlägges av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör hållas med den som begäres utlämnad, om hans hörande ej saknar betydelse för utredningen. Underlåter den som begäres utlämnad att efter kallelse inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret.

Beslut om utlämning får icke meddelas utan att den som begäres utlämnad underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det.

Har den som begäres utlämnad efter kal- lelse inställt sig till förhör inför länsstyrelsen, får ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för kostnad för resa och uppehälle, om länsstyrelsen finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Länsstyrelsen får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

Den myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, skall förordna bi- träde åt den som begäres utlämnad, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet.

Den som förordnats till biträde har rätt till arvode och ersättning för kostnad efter

1 Senaste lydelse 19712646.

Om det behövs för att tillvarataga dens rätt som begäres utlämnad, skall den myn- dighet, hos vilken ärendet om utlämning är anhängigt, utse offentligt biträde åt honom. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

vad som finnes skäligt. Arvodet och ersätt- ningen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om biträde som förordnats före denna lags ikraftträdande.

Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (19542193)

Härigenom förordnas i fråga om utlänningslagen (19542193), dels att 41 —43 och 49 åå skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 38 a, 38 b, 38 c, 42 a och 46 a åå av nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 39 å skall sättas närmast före 38 a å och ha nedan angivna lydelse.

(Nu varande lydelse) (Föreslagen lydelse) Förhör Offentligt biträde och förhör 38 a å

1 ärende om avvisning, förpassning eller utvisning, i tillständsärende i vilket utlän— ningsnämndens yttrande skall inhämtas på grund av 12 39 första stycket, i ärende om utlännings hållande i förvar längre tid än en månad samt i verkställighetsärende vilket underställts den centrala utlänningsmyndig— heten med stöd av 58 å andra stycket skall den beslutande myndigheten utse offentligt biträde åt utlänningen, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Vad nu sagts gäller dock icke avvisningsärende, vilket avgöras av polismyndighet.

I ärende i vilket utlänningsnämnden har att avgiva yttrande äger nämnden utse of- fentligt biträde åt utlänningen, om särskild anledning föreligger därtill.

Skall i ärende som avses i första stycket förhör hållas av annan myndighet än den beslutande myndigheten, äger den beslu- tande myndigheten uppdraga åt förhörsmyn- digheten att utse offentligt biträde åt utlän- ningen.

38bå

Beträffande biträde som avses i 38 af

gäller lagen ( ) om offentlig! biträ- de, i den mån ej annat föreskrives i denna

lag.

38cå

[ den mån det finnes skäligt må i samband med huvudsakens avgörande utlänningen åläggas att till statsverket återbetala hela eller del av statsverkets kostnad för ersätt- ning till offentligt biträde och för utredning varom sådant biträde föranstaltat. Ej må utlänningen åläggas att återbetala högre be- lopp än han enligt myndighetens bedömande kan antagas ha förmåga att betala inom fem år utan intrång i de medel som behövas för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Uppgår statsverkets slutliga kostnad till lägre belopp än som lagts till grund för beslutet om återbetalning, skall efter anmä- lan av rättshjälpsmyndigheten frågan om ut- länningens återbetalningsskyldighet ånyo prövas.

Betalningsåläggande som avses i första stycket må verkställas i den ordning som år föreskriven beträffande domstols dom i tvis— temål. Åtgärd för uttagande av beloppet må icke vidtagas senare än fem år efter det betalningsåläggandet vann laga kraft.

41%

Förhörsmyndighet äger, då det finnes erforderligt, uppdraga åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud.

Vid förhör äger utlänningen åtnjuta biträ- de av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och finnes hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt ho- nom. Är utlänningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörs- myndigheten att före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde.

42%

Utlänningen så ock annan person, som skall höras, skola kallas till förhöret. Hålles utlänningen i förvar, skall förhörsmyndigheten förordna om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före förhöret och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, må förhörsmyndigheten förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än utlänningen må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets avgörande noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva, vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga, samt redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall beredas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständig- heter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörs- myndigheten icke finner omständigheterna föranleda till annat.

Konungen meddelar bestämmelser om er- sättning till allmänt ombud, biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlän- ningen att återgälda av allmänna medel utgi- ven biträdesersättning.

42aå

Hålles förhör med utlänningen må denne tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden, längden av den tid han vistats i riket samt omständigheterna i övrigt finnes skäligen böra ersättas för sin inställelse. Förskott på ersättningen må beviljas.

Har annan än utlänningen på förhörsmyn- dighetens kallelse inställt sig för att höras, har han rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. På ersättning för kostnad för resa och uppehälle må för- skott beviljas.

Allmänt ombud och tolk, som fullgöra sina uppdrag annorledes än i tjänsten, äga av allmänna medel erhålla arvode samt gott- görelse för kostnad och tidsspillan.

Fråga om ersättning och förskott som avses i denna paragraf prövas av förhörsmyn- digheten. På utlänningsnämndens vägnar må beslut om förskott fattas av ordföranden. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

43%

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 4] 5 andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före förhöret underrätta utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av omständig- heterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till all— mänt ombud, biträde och tolk, om gottgö- relse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning gäller vad Konungen bestämmer. I övrigt skall beträffande förhöret i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Rätten äger, då det påkallas av omständig- heterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till ut- länningen och annan för inställelse till för- höret samt om ersättning till allmänt ombud och tolk äga bestämmelserna i 42 a &” mot- svarande tillämpning. I övrigt skall beträf- fande förhöret i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret skall anses som bevisupptagning utom hu— vudförhandling.

46aå

Talan mot beslut, varigenom polismyndig- het eller länsstyrelse avvisat ombud för eller biträde åt utlänningen eller länsstyrelse avsla- git begäran om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts, föres hos den centrala utlänningsmyndig- heten genom besvär inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Mot den centrala utlänningsmyndighetens eller utlänningsnämndens beslut om avvis- ning av ombud eller biträde föres talan hos Konungen genom besvär inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses eller den centrala utlänningsmyndighetens beslut om betal- ningsåläggande enligt 38 c 39 eller om ersätt- ning som avses i 42 a 5 föres hos kammar- rätten genom besvär. ] samma ordning föres

talan mot utlänningsnämndens beslut om ersättning som avses i 42 a 5. Mat kammar- rättens beslut må talan föras enligt bestäm- melserna i förvaltningsprocesslagen (1971:

291). 49 & Klagan över beslut i ärende enligt denna Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46 lag mä endast föras i fall som angivas i 44, och 59 åå. 46, 46aoch 59 åå.

Denna lag träder i kraft den

1 ärende som anhängiggjorts före denna lags ikraftträdande gäller fortfarande äldre bestämmelser. Beträffande talan mot beslut som meddelats före denna lags ikraftträdande gäller likaledes äldre bestämmelser.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (19561492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen (l956z492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. ni. skall införas en ny paragraf, 6 &, av nedan angivna lydelse.

öå

[ ärende rörande hemsändning av utlänning skall Kungl. Maj:t utse offentligt biträde åt utlänningen, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen ( l966:585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (l966:585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård ivissa fall, m. m., dels att i 1, 5 och 11 åå ordet ”medicinalstyrelsen” skall bytas ut mot ”socialstyrelsen”, dels att 7 å skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

75

På framställning av patient, som är ut- ländsk medborgare, av anhöriga till denne eller av överläkaren äger medicinalstyrelsen besluta om hemsändande av patienten, under förutsättning att han mottages i sitt hemland och kan antagas få tillfredsställande vård där. Har framställningen ej gjorts av överläkaren, skall denne höras i ärendet. I fråga om patient som avses i 17 å andra stycket lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall utskrivningsnämnden höras.

Patient får icke hemsändas annat än på egen framställning, om kan han anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här. Patient får ej heller hemsändas, om annan särskild omständighet talar däre- mot. Påstår patient att han är politisk flyk- ting får han hemsändas endast om utlän- ningskommissionen efter utlänningsnämn- dens hörande medgivit det.

På framställning av patient, som är ut- ländsk medborgare, av anhöriga till denne eller av överläkaren äger socialstyrelsen be- sluta om hemsändande av patienten, under förutsättning att han mottages i sitt hemland och kan antagas få tillfredsställande vård där. Har framställningen ej gjorts av överläkaren, skall denne höras i ärendet. I fråga om patient som avses i 17 å andra stycket lagen (1966293) om beredande av sluten psykia- trisk vård i vissa fall skall utskrivnings- nämnden höras.

Patient får icke hemsändas annat än på egen framställning, om han kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här. Patient får ej heller hemsändas, om annan särskild omständighet talar däre- mot. Påstår patient att han är politisk flyk- ting får han hemsändas endast om den cen- trala utlänningsmyndigheten efter utlän- ningsnämndens hörande medgivit det.

I ärende rörande hemsändande skall so- cialstyrelsen utse offentligt biträde åt patien- ten, om det behövs för att tillvarataga den- nes rätt. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

Polismyndighet skall på begäran av medi— Polismyndighet skall på begäran av social- cinalstyrelsen lämna handräckning för verk- styrelsen lämna handräckning för verkstäl- ställande av hemsändande. lande av hemsändande.

Vid hemsändande av medborgare i stat, med vilken särskild överenskommelse i ämnet träffats, skall överläkaren på anmodan tillhandahålla utrikesdepartementet avskrift av journal rörande patienten.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1963zl93) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas, att 25 och 26 åå lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 25 å '

Framställning om verkställighet enligt 1 eller Så eller om anordnande av övervakning enligt 10 eller 17 å prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande av övervak- ning i Danmark, Finland, Island eller Norge göres av kriminalvårdsstyrelsen i fall som avsesi 3 och 8 åå samt av övervakningsnämnden i fall som avses i 15 och 22 åå.

I ärende om verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge av här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängel— se, skall kriminalvårdsstyrelsen utse offent— ligt biträde åt den dömde, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Beträffande så- dant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

26 å2

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kammarrätts beslut omedelbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som avses i krimi- nalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångs— balken är stadgat om offen tlig försvarare äga motsvarande tillämpning," arvode och ersätt- ning till försvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om försvarare som förordnats före denna lags ikraftträdande.

1 Senaste lydelse 1964 :548. 2 Senaste lydelse 1971:573.

Förslag till Lag om ändring i lagen (19172189) om expropriation

Härigenom förordnas, att 66 å lagen (1917:189) om expropriation skall ha nedan angivna

lydelse. ( I prop. 1971:122 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)

66å

Den exproprierande vare pliktig att, iden man ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 åå rättegångsbalken stadgas, vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet vid fastighetsdomstolen ävensom vid expro- priationsersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen.

Har expropriationsrä'tt beviljats, skall den exproprierande, i den mån ej annat föran- ledes av vad i 18 kap. 6 och 8 åå rättegångs- balken stadgas, vidkännas å ömse sidor upp- komna kostnader å saken före rättegången i expropriationsmålet, å målet vid fastighets- domstolen ävensom vid expropriationsersätt- ningens fördelning.

Avslås ansökan om rätt till expropriation eller återkallas ansökningen innan expropria- tionsrätt beviljats, skall sökanden, med den begränsning som angives i första stycket, vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å saken.

Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropriationsmål ihögre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 åå samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den

Talan om ersättning för annan i denna paragraf avsedd kostnad än rättegångskost— nad föres vid tingsrätt. I expropriationsmål må dock fastighetsdomstolen pröva fråga om ersättning för kostnad å saken före rätte- gången i målet.

Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964 2822)

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964z822), dels att 46 å skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast före rubriken ”Ansvarsbestämmelser m. m.”, skall införas en ny paragraf, 36 a å, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 36 a å

Utgår ersättning eller lösen enligt denna lag till sakägare, äger denne av kronan erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos läns- styrelsen och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för till- varatagande av hans rätt. Detsamma gälleri fråga om sakägares kostnader vid fördel- ningen av ersättning eller lösen som nedsatts hos länsstyrelsen.

I övrigt äger sakägare iärende enligt denna lag, som kan medföra rätt till ersättning eller lösen, erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handlägg- ning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständighe- terna framstår som oskäligt att kostnaderna bäras av sakägaren.

Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. I mål vid fastig- hetsdomstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad å saken före rätte- gången i målet.

46å

Täktverksamhet, som pågår vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd erfordrats enligt 21 å naturskyddslagen men som kräver tillstånd enligt 18 å nya lagen, må fortgå intill desslänsstyrelsen förordnar annat. För att verksamheten skall få fortgå efter den 30juni 1965 erfordras dock att tillstånd sökts dessförinnan.

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande, bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30å andra stycket samt 32 36 åå äga motsvarande tillämp- ning.

Denna lag träder i kraft den

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande, bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30å andra stycket samt 32 36 a åå äga motsvarande tillämp- ning.

Förslag till Lag om ändring i lagen (19602690) om byggnadsminnen

Härigenom förordnas, att i lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall införas en ny paragraf, 12 a %, av nedan angivna lydelse.

12 a å

Utgår ersättning enligt denna lag till sakägare, äger denne av kronan erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos riksantikvarien och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma gäller i fråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning som nedsatts hos länsstyrelsen.

I övrigt äger sakägare i ärende enligt denna lag, som kan medföra rätt till ersättning, erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos riksantik- varien och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bäras av sakägaren.

Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. I mål vid fastighets- domstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad å saken före rättegången i målet.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring iväglagen ( )1

Härigenom förordnas, att i väglagen( ), närmast före rubriken ”Ansvar, hand- räckning och besvär m. m.”, skall införas en ny paragraf, 70 a 5, av nedan angivna lydelse.

70a5

Utgår ersättning eller lösen enligt denna lag till sakägare, äger denne av väghållaren erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos förvalt- ningsmyndighet och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma gäller i fråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning eller lösen som nedsatts hos länsstyrelsen.

I övrigt äger sakägare i ärende enligt denna lag, som kan medföra rätt till ersättning eller lösen, erhålla gottgörelse av väghållaren för sina kostnader å saken under ärendets handlägg- ning hos myndighet som avses i första stycket, i den mån det med hänsyn till omständig- heterna framstår som oskäligt att kostnaderna bäres av sakägaren.

Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. [ mål vid fastighets- domstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad å saken före rättegången i målet.

Denna lag träder i kraft den

1 Med väglagen avses den i prop. 1971:123 föreslagna väglagen.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom förordnas, att i lagen (1939:608) om enskilda vägar skall införas en ny para- graf, 105 a &, av nedan angivna lydelse.

lOSaå

Utgår ersättning enligt detta kapitel till sakägare, äger denne av kronan erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma gäller i fråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning som ned- satts hos länsstyrelsen. 1 övrigt äger sakägare i ärende enligt detta kapitel, som kan medföra rätt till ersättning, erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständigheterna fram- står som oskäligt att kostnaderna bäras av sakägaren. Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. I mål vid fastighets- domstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad å saken före rättegången i målet.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i byggnadslagen (1947 :385)

Härigenom förordnas, att 137 & byggnadslagen (19471385) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 13751

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad nedani 138 145 %% stadgas.

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad nedan i 138 145 %% stadgas. Bestäm- melserna i 66 5 lagen om expropriation avse icke kostnad i samband med planläggning enligt denna lag.

I mål, som eljest enligt denna lag skall upptagas av fastighetsdomstol, skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 19711537.

1. Utredningsdirektiven

[ det yttrande till statsrådsprotokollet den 1 mars 1968, vari dåvarande chefen förjusti- tiedepartementet, statsrådet Kling, hemställ- de om Kungl. Maj:ts bemyndigande att till- kalla sakkunniga för utredning av frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden, anförde denne följande.

1 förvaltningsärenden har i stor utsträckning beslutsmyndigheten helt eller i väsentlig grad ansvaret för utredningen. Utmärkande för ärendena är vidare att förfarandet i huvudsak är skriftligt. Muntlig handläggning förekom- mer endast i mindre utsträckning. Dessa förhållanden gör att den enskildes kostnader i förvaltningsförfarandet generellt sett är mindre betungande än den enskildes kostna- der vid rättegång inför allmän domstol. Mot denna bakgrund har man hittills i allmänhet inte i lagstiftningen tillerkänt part någon rätt att erhålla ersättning för kostnader, som han får vidkännas i förvaltningsförfarandet. Endast undantagsvis såsom i utlänningslag- stiftningen och vid tillämpningen av den s. k. ensittarlagstiftningen kan den enskildes kostnader bestridas av allmänna medel.

Lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång äger inte tillämpning på ärenden hos förvaltande myndighet eller förvaltnings- domstol. Den av allmänna medel bekostade rättshjälp till mindre bemedlade, som lämnas av rättshjälpsanstalter och av advokater en- ligt avtal mellan landstingskommun och Sveriges advokatsamfund eller avdelning av samfundet, omfattar däremot även förvalt- ningsärenden.

På förvaltningsrättens område förekom-

mer i stort sett inte att myndighet förordnar biträde åt part för att tillvarata dennes rätt. Någon motsvarighet till den offentlige för- svararen i brottmål finnes sålunda inte vid exempelvis de vanliga typerna av administra- tiva frihetsberövanden. Endast i några specialförfattningar, bl. a. utlänningslagen , förekommer bestämmelser om biträde som förordnas av myndighet.

Samhället ingriper nu stödjande och regle— rande i mycket större utsträckning än tidi- gare. På grund av denna samhällsutveckling har förvaltningsärendena starkt ökat i antal och betydelse. Den enskilde kommer i mycket högre grad i kontakt med förvalt- ningsmyndigheterna än med de allmänna domstolarna. Förvaltningsärendena avser ofta frågor som är av stor betydelse för den enskilde. En del förvaltningsbeslut kan inne- bära djupgående ingrepp i de enskildas per- sonliga förhållanden. Andra förvaltnings— avgöranden kan ha vittgående ekonomiska konsekvenser för de berörda. Med hänsyn härtill är det av vikt att rättssäkerheten inom förvaltningen garanteras på bästa möjliga sätt. Rättsskyddssynpunkterna tillgodoses på flera olika vägar. I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om behovet av reformer beträffande dels kostnadsersättningsreglerna inom förvaltningen dels de mindre bemed- lades möjligheter att erhålla rättshjälp i för— valtningsärenden och dels förordnande i vissa fall av offentligt biträde ät enskild part i förvaltningsärende.

Beträffande dessa frågors behandling i riks- dagen kan nämnas följande.

Riksdagen begärde år 1948 i skrivelse till Kungl. Maj:t (lLU 12, rskr 67) utredning angående fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden som avgörs av förvaltningsmyn- dighet. l direktiven för besvärssakkunniga

ålades dessa att uppmärksamma denna riks- dagsskrivelse. Frågor om ersättning till enskild för kostnader i förvaltningsförfa- rande har därefter antingen för vissa speciella områden eller mera generellt behandlats av riksdagen vid ett stort antal tillfällen. Bl.a. har riksdagen haft att ta ställning till motio- ner angående enskilds kostnader i ärende angående expropriationstillstånd (3LU 1959318), sakägares rätt till ersättning för kostnader vid ingrepp enligt gruvlagen (3LU 196336), ersättning för kostnader i taxe- ringsprocessen (BeU 1959:10, 1964:61, 196539, 196628 och 1967r54) samt ersätt- ning för kostnader i administrativ process och förvaltningsärenden över huvud taget (lLU 1964325, 1965:18 och 1967121). Motionerna har inte föranlett någon riks- dagens åtgärd. 1 utskottsutlåtandena har i allmänhet hänvisats till att frågorna höll på att utredas eller övervägdes av Kungl. Maj:t. När första lagutskottet har avstyrkt motio- nerna har utskottet samtidigt instämt i motionärernas önskemål om förbättrade möjligheter för den enskilde till kostnadser- sättning i förvaltningsärenden.

Frågor om rättshjälp i förvaltningsärenden har i flera sammanhang prövats av riksdagen. Bl.a. har riksdagen behandlat motioner om fri rättshjälp i mål hos försäkringsdomstolen (2LU 1963114) samt om rättshjälp i admini- strativa mål i allmänhet och om kostnadsfri process på det administrativa området (lLU 196425 och 1965zl8). Dessa motioner har, under hänvisning till pågående eller nyligen avslutade utredningar, inte föranlett någon riksdagens åtgärd. Jag vill i detta samman- hang framhålla att första lagutskottet år 1964 uttalade att nuvarande ordning inte kan anses tillfredsställande och att särskilt beträffande vissa typer av mål, såsom i syn- nerhet mål om administrativa frihetsberövan- den, det är påfallande hur mycket sämre den enskildes ställning kan vara i det administra- tiva förfarandet än i det judiciella. Även år 1965 uttryckte utskottet önskemål om för- bättrade rättshjälpsmöjligheter för den en- skilde. Motioner om fri rättshjälp vid fastig— hetsbildningsförrättning har enligt beslut av riksdagen (3LU 1959zl4) överlämnats till angivna kommittéer för att av dem tas under övervägande.

Vid 1966 års riksdag väcktes motion med anledning av prop. 1966153 med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m. om att i lagen skulle införas bestämmelser om rätt för intagen att erhålla offentligt biträde. Motionen föranledde inte

någon riksdagens åtgärd, sedan kamrarna först stannat i olika beslut. Av utskottsut- låtandet i ämnet (2LU l966:44) framgår att ett av skälen för riksdagens ställningstagande var att man ville avvakta en samlad bedöm— ning av frågan om fri rättegång i förvaltnings- processen. Samma skäl hade anförts i propo— sitionen. Liknande ståndpunkt intog 1967 års riksdag vid behandling av motion i sam- ma ämne (reservation till 2LU 1967217).

De nu aktuella frågorna har vidare berörts i en del kommittébetänkanden och iyttran- den över dessa.

Besvärssakkunniga avlämnade år 1964 sitt slutbetänkande med förslag till lag om för- valtningsförfarandet (SOU 196427). 1 den föreslagna lagen ingår bestämmelser om kost- nader för alla slag av förvaltningsärenden. Beträffande enskild part uppställs huvud- regeln att kostnaderna skall bestridas av par- ten själv. Från denna grundsats görs dock vissa undantag. Beträffande ärenden, som inte avser tvist mellan enskilda parter, vill besvärssakkunniga ge enskild part möjlighet att i undantagsfall erhålla kostnadsersättning av allmänna medel. De föreslagna bestäm- melserna är restriktiva. 1 första instans kan enligt de sakkunnigas förslag ersättning av allmänna medel inte utgå för normala kost— nader utan endast för särskilda kostnader som part har haft för sin medverkan i ären- dets utredning. Vidare krävs att det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår som uppen- bart oskäligt att kostnaden bärs av parten. Under dessa förutsättningar kan enskild part enligt förslaget få ersättning av allmänna medel för kostnaden eller del därav. Samma regler skall i allmänhet gälla i besvärsärende, En viss vidgning föreslås dock här. Även om de förut angivna förutsättningarna för ersätt- ning inte är uppfyllda, skall sålunda enligt förslaget enskild part som vinner bifall till sin talan få ersättning av allmänna medel för kostnad i besvärsärende, om särskilda skäl föreligger. Beräkningar saknas om vilka utgif- ter för det allmänna ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra.

Över besvärssakkunnigas betänkande har remissyttranden inhämtats från ett stort antal myndigheter och organisationer. Från många håll vitsordas behovet och angelägen- heten av lagstiftning om kostnaderna i för- valtningsförfarandet. På väsentliga punkter kritiserar dock ganska många remissinstanser de sakkunnigas utredning och förslag. Bl.a. påtalas att inga kostnadsberäkningar gjorts.

Från flera håll riktas kritik mot att beslutan- derätten i kostnadsersättningsfrågorna enligt förslaget lagts i händerna på ett mycket stort antal myndigheter av olika slag. Lämplig- heten av att ha allmänt hållna, gemensamma kostnadsregler för alla förvaltningsärenden sätts i fråga. I flera yttranden förordas att bestämmelser om kostnadsersättning med- delas i specialförfattningarna för de olika förvaltningsområdena. Behovet av ytterligare utredningar på området framhålls från flera håll.

] några yttranden över besvärssakkunnigas slutbetänkande framhålls att rättssäkerheten kräver att offentligt biträde i vissa fall för- ordnas åt enskild part. Som exempel på ärenden, i vilka offentligt biträde bör kunna förordnas, nämns administrativa frihets- berövanden enligt barnavårdslagen och nyk- terhetsvårdslagen.

Med ledning av de inkomna remissytt- randena pågår f.n. inom justitiedeparte- mentet en överarbetning av vissa delar av besvärssakkunnigas lagförslag. Vid denna översyn har det visat sig att det i frågan om kostnaderna i förvaltningsförfarandet behövs kompletterande undersökningar av sådan omfattning att de inte kan utföras inom departementet.

För egen del vill jag framhålla, att det inte är tillfredsställande att den enskilde enligt nuvarande ordning bortsett från vissa undantagsfall — under alla omständigheter själv måste stå för sina kostnader i förvalt- ningsförfarandet. Särskilt beträffande sådana förvaltningsärenden där den enskilde förhål— landevis ofta kan ha befogad anledning att vidta mera kostnadskrävande åtgärder för att tillvarata sina intressen finns det ett påtagligt behov av regler som möjliggör viss kostnads- ersättning till den enskilde. Det allmännas krav på medverkan från den enskildes sida i förvaltningsförfarandet synes inte böra sträc- kas så långt att den enskilde betungas oskä- ligt. Frågan om att införa bestämmelser om kostnadsersättning i vissa förvaltningsären- den bör därför prövas. Sådana bestämmelser är emellertid inte tillräckliga för att skapa garantier för att enskilda personer inte av ekonomiska skäl hindras att tillvarata sina intressen i förvaltningssammahang. Därför behövs också åtgärder som gör det möjligt för de ekonomiskt sämst lottade parterna att få rättshjälp. För vissa förvaltningsområden som är av central betydelse för den enskildes person bör vidare det allmänna i större ut-

sträckning än vad som nu är fallet ha möjlig- het att förordna offentligt biträde åt enskild.

På grund av det anförda föreslår jag att sakkunniga tillkallas för att utreda och göra en samlad bedömning av frågorna om kost— naderna i förvaltningsförfarandet, om rätts- hjälp i förvaltningsärenden samt om förord— nande av offentligt biträde åt part i vissa sådana ärenden.

Till ledning för de sakkunniga vill jag, utöver det förut sagda, anföra följande syn- punkter.

Det torde inte vara lämpligt att, som besvärssakkunniga gjort, för förvaltningsför- farandet uppställa allmänt hållna kostnadser- sättningsregler som skall tillämpas av ett stort antal myndigheter av skiftande slag. Särskilt i alla de fall där motpart saknas är riskerna alltför stora att med en sådan ord- ning kostnadsersättning kan komma att till— erkännas part i alltför vid omfattning och att praxis på området kommer att bli oenhetlig. Vidare är behovet av kostnadsersättning inte detsamma på alla förvaltningsområden utan varierar i hög grad. Hänsyn måste också tas till de ekonomiska konsekvenser för det allmänna som kostnadsersättningsregler får. Det är därför befogat att gå fram med försiktighet när det gäller reformer på detta område.

I varje fall till en början torde kostnads- ersättningsregler böra meddelas endast be- träffande sådana ärenden, i vilka det förelig- ger ett starkt framträdande behov av möjlig- het att tillerkänna enskild part ersättning för kostnader. För att främja en enhetlig praxis bör vidare beslutanderätten i dessa frågor inte förläggas till lägre myndigheter än för- valtningsdomstolar och sådana förvaltande myndigheter som lyder direkt under Kungl. Maj:t. Närmare undersökningar behövs om vilka ärenden och myndigheter som bör om- fattas av kostnadsregler av här angiven typ.

En annan huvudlinje bör vara att enskild part själv skall stå för normala, rimliga kost- nader i förvaltningsförfarandet. Ersättning bör kunna komma i fråga endast för sär- skilda kostnader som det måste anses oskä- ligt att parten behöver bära. Det bör prövas i vad mån ansvaret för kostnadsersättningen bör åvila kommun i ärenden, som i första instans handläggs av kommunal myndighet eller i vilka sådan myndighet är den enskildes motpart. När för vissa förvaltningsområden föreslås möjlighet för enskild att få kostnads- ersättning av allmänna medel, bör för samma områdens del övervägas, huruvida enskild part, som grovt brustit i vad som författ-

ningsenligt ålegat honom, bör kunna förplik- tas att bestrida beslutsmyndighetens eller annan myndighets särskilda kostnaderi ären- det.

Vid utredningen bör prövas om fullstän- diga kostnadsbestämmelser bör tas in i de berörda specialförfattningarna eller om be- stämmelser i ämnet med fördel kan föras ini en särskild ramförfattning, som blir tillämp- lig på ett visst förvaltningsområde endast i den mån bestämmelse härom meddelas, eller om en kombination av dessa lagtekniska lösningar bör komma till användning.

Vad angår den allmänna rättshjälpen bör de sakkunniga undersöka i vad mån rätts- hjälpsanstalterna och de enskilda advokater, som lämnar motsvarande hjälp enligt förut nämnda avtal, har möjligheter att tillgodose mindre bemedlades behov av bistånd i för- valtningsärenden. Skulle reformer på områ- det visa sig behövliga, bör de sakkunniga utarbeta förslag i ämnet.

Det kan finnas anledning att för vissa förvaltningsområden meddela bestämmelser som möjliggör en motsvarighet till den fria rättegången vid allmän domstol. Behovet av ett sådant institut utesluts som nämnts inte genom att möjligheterna till kostnadsersätt- ning inom förvaltningsförfarandet vidgas. Det bistånd som kan lämnas av allmänna rättshjälpsanstalter m. fl. är inte heller alltid tillräckligt, eftersom de enskilda parterna inte därigenom befrias från alla slag av kost- nader som kan vara förenade med förvalt- ningsärendena. Man får också beakta att ärendena kan avse vissa rättsområden beträf- fande vilka sakkunnigt biträde inte finns att tillgå inom rättshjälpsorganisationen.

De sakkunniga bör utreda om och i vad mån rättegångshjälp motsvarande institutet fri rättegång bör införas för ärenden hos förvaltningsdomstolar och förvaltande myn- digheter. Liksom beträffande kostnadsersätt- ningarna torde i varje fall till en början rättegångshjälp inte böra möjliggöras för andra ärenden än sådana, i vilka det finns ett starkt framträdande behov av sådant bistånd åt mindre bemedlade. Också på detta områ- de bör man alltså gå fram med försiktighet. För att man skall få en enhetlig praxis torde även i fråga rättegångshjälpen beslutande- rätten inte böra förläggas till lägre myndig- heter än förvaltningsdomstolar och sådana förvaltande myndigheter som lyder direkt under Kungl. Maj:t.

Det finns skäl som talar för att i varje fall i sådana förvaltningsärenden, som rör den enskildes personliga frihet, det bör finnas

möjlighet att förordna offentligt biträde år part. Även i vissa andra ärenden på förvalt- ningens område kan det tänkas att det all- männa vid behov bör sörja för att den enskilde förfogar över sakkunnigt biträde. De sakkunniga bör undersöka på vilka områ- den det föreligger ett starkt framträdande behov av offentligt biträde åt enskild part i förvaltningsärenden och under vilka närmare förutsättningar sådant biträde bör förordnas. Samtidigt bör övervägas i vad mån den en- skilde bör vara skyldig att till det allmänna återbetala kostnaderna för offentligt biträde.

Slutligen bör de sakkunniga försöka be- räkna de kostnader för det allmänna som ett genomförande av utredningens olika förslag kan antas medföra.

2. Nuvarande förhållanden

Rättegångsbalkens kostnadsregler

Kostnaderna för domstolarnas verksamhet bärs i princip av statsverket. Bidrag till täc— kande av kostnaderna uttages dock av parter- na genom expeditionsavgifter o. dyl.

Vad angår parts kostnad i rättegång gäller olika regler för tvistemål och brottmål samt för dispositiva och indispositiva tvistemål. För dispositiva tvistemål, dvs. mål där parter- na kan bestämma över processföremålet, år huvudregeln enligt 18 kap. 1 % RB att part, som vinner målet, skall erhålla ersättning av den tappande parten för sina rättegångskost- nader. ] indispositiva tvistemål, dvs. mål vari parterna ej har samma bestämmanderätt över processföremålet, är huvudregeln visserligen densamma men enligt 18 kap. Zå RB kan rätten i sådant mål förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Utö— ver dessa grundläggande regler finns för tvistemålens del vissa undantagsbestämmel- ser, bland vilka märks regeln i 18 kap. öå RB att part som genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, är skyl- dig att ersätta sådan kostnad, hur rättegångs- kostnaden i övrigt än skall bäras.

I brottmål stannar kostnaderna för åklaga- rens verksamhet, t.ex. löne- och lokalkost- nader, i princip på statsverket. Däremot gäller beträffande åklagarens kostnader för bevisning enligt 31 kap. ] & RB att, om den tilltalade i mål, vari åklagare för talan, döms

för brottet, han skall till statsverket åter- gälda vad enligt rättens" beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången. Om kostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltala— des brottslighet eller villkor, kan ersätt- ningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Frikänd tilltalads möjligheter att erhålla ersättning för sina kostnader av allmänna medel är mycket begränsade. Som förutsätt- ning härför gäller enligt 31 kap. 2 & RB att åklagaren väckt åtalet utan sannolika skäl eller att det eljest på grund av omständig- heterna i målet förekommer synnerlig anled- ning till att ersättning tillerkänns den tillta- lade. Ersättning kan utgå för kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för utskrift av protokoll, dom eller annat sådant, om kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, samt för hans inställelse vid rätten.

I detta sammanhang skall nämnas att i samband med ett inom justitiedepartementet år 1970 utarbetat förslag till rättshjälpslag (stencil Ju 1970114) en uppmjukning föresla- gits av bestämmelsen i 31 kap. 25 RB. I korthet går den föreslagna liberaliseringen ut på att frikänd tilltalad i princip skall äga rätt till ersättning av allmänna medel för skäligen

påkallade kostnader för vittne eller annan bevisning än sakkunnig, för delgivning och protokollsutskrifter o. dyl. samt för inställel- sekostnader.

Utöver de ovan beskrivna reglerna finns även savitt gäller brottmålen undantags- bestämmelser avseende vårdslös process- föring m.m.

Speciella kostnadsregler

För åtskilliga rättegångsmål finns specialreg- ler om rättegångskostnad. Sålunda gäller t.ex. enligt 66 5 lagen (1917zl89) om ex- propriation, att den exproprierande i princip skall ersätta motparten hans kostnader i malet vid fastighetsdomstolen. Beträffande kostnaderna i högre rätt gäller i princip alltid att den exproprierande själv skall vidkännas sina egna kostnader samt kostnad som åsam— kas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan. Enligt 36% andra stycket naturvårdslagen (1964:822) och 12å lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall kro- nan vidkännas å ömse sidor uppkomna kost— nader ä målet, såvida inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat. 1 33 å andra stycket miljö- skyddslagen (1969z387) stadgas att i mål om inlösen expropriationslagen skall gälla i tillämpliga delar. Om yrkande om inlösen ogillas, tillämpas dock allmänna regler om rättegångskostnad. Även i mål, vari den som ämnar utöva miljöfarlig verksamhet påkallar prövning av ersättningsfråga, äger bestäm- melserna om kostnad i expropriationsmål motsvarande tillämpning. Enligt 69% i för- slaget till väglag (prop. 19712123) gäller i mål om ersättning för upplåtelse av vågrätt m. m. expropriationslagens bestämmelser om expropriationskostnad, om annat inte är sär- skilt föreskrivet. Enligt 86ä fjärde stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar är imål om ersättning för upplåtelse av mark eller annat intrång vägförening pliktig att vid- kännas å ömse sidor uppkomna kostnader ä målet. om inte rätten med hänsyn till om- ständigheterna finner skäligt förordna annor- lunda. I mål om ersättning för skada 1 an-

ledning av faställd generalplan har stad enligt 23 % byggnadslagen (19471385) att vid- kännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvida inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda. Motsvarande gäller även i andra slag av ersättningsmål enligt byggnadslagen.

Rättshjälpsregler

Av intresse i förevarande sammanhang är även i vad mån möjlighet finns för enskild part att åtnjuta rättshjälp. Har misstänkt i brottmål inte utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare och befinns på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde, skall offentlig försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas. Offentlig försvarare äger enligt 21 kap. 10% RB att av allmänna medel åtjnuta arvode för arbete och tidsspil- lan samt gottgörelse för kostnad efter vad rätten prövar skäligt. Fälls den tilltalade till ansvar, skall han dock enligt 31 kap. 1 % RB i regel förpliktas att till statsverket återgälda kostnaden för försvarare.

Fri rättshjälp i rättegång, ivissa domstols- ärenden samt vid förundersökning i brottmål förekommer dessutom för närvarande med stöd av lagen om fri rättegång. Vidare lämnar det allmänna rättshjälp till mindre bemed- lade vid sidan av den fria rättegången, dels genom de offentliga rättshjälpsanstalterna och dels genom privatpraktiserande advoka- ter enligt avtal mellan vederbörande lands- ting och Sveriges advokatsamfund eller av- delning därav (det s.k. jämtlandssystemet). Det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till rättshjälpslag avses emellertid skola ersätta de nu existerande rättshjälps— formerna. En närmare redogörelse för nämn- da lagförslag lämnas i kap. 4.

Kostnadsregler pa" förvaltningsområdet

Kostnaderna för de förvaltande myndighe- ternas verksamhet bestrids liksom kostna-

derna för domstolarna av det allmänna. I viss utsträckning övervältras dock kostnaderna på de enskilda genom expeditionsavgifter och andra avgifter.

Principen att myndighets kostnad skall stanna på det allmänna äger tillämpning även på kostnader, som uppkommer för myndig- het, då den uppträder som partsorgan för allmänna intressen inför annan myndighet. Detta gäller även kostnad, som uppkommer för kommunal nämnd, då den för talan för tillvaratagande av allmänna intressen, t.ex. då länsstyrelses beslut i besvärsärende gått nämnden emot.

I fråga om enskild parts kostnad i förvalt- ningsärende är partens möjligheter att erhålla kostnadsersättning olika allteftersom fråga är om ärende i vilket parten står ensam inför myndighet eller däri möter en myndighet, vilken har att företräda de allmänna intres- sena på området i fråga, eller ärende, i vilket enskilda parter står mot varandra. I det förstnämnda fallet blir det, i den mån ersätt- ning skall utgå, fråga om ersättning av det allmänna — stat eller kommun.

Några allmänna rättsgrundsatser som öpp- nar möjlighet för enskild part att av det allmänna erhålla ersättning för sina kostna- der hos statlig eller kommunal myndighet i ett förvaltningsärende finns inte. Däremot har bestämmelser om sådan kostnadsersätt- ning meddelats i vissa författningar. Dylika bestämmelser är emellertid sällsynta. Som exempel kan nämnas 66 % expropriations- lagen, enligt vilken den exproprierande i princip skall ersätta motparten hans kostna- der bl.a. i samband med fördelning av expropriationsersättningen. ] 885 utlän- ningskungörelsen (1969zl36) föreskrivs att förhörsmyndigheten kan tillerkänna utlän- ning gottgörelse för kostnad för resa till förhör samt traktamente enligt vad som gäl- ler för part som åtjnuter fri rättegång. Kost- nader för biträde, som förordnats åt utlän- ningen, kan också enligt 89 & samma kun— görelse bestridas av statsmedel, om inte utlänningen vid förhöret är på fri fot och befinns kunna utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för full-

görande av honom åvilande underhållsskyl- dighet gälda biträdesersättningen, för vilket fall förhörsmyndigheten kan förplikta utlän- ningen att ersätta statsverket kostnaden för ersättningen till biträdet. Kan utlänning, som inte är på fri fot, anföra besvär över beslut enligt utlänningslagen (19542193), skall en— ligt 85 g utlänningskungörelsen tillses att utlänningen har det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Ersättning till sådant biträde bekostas av allmänna medel. Enligt 7 5 lagen (1970z375) om utlämning till Dan- mark, Finland, lsland eller Norge för verk— ställighet av beslut om vård eller behandling skall ersättning till av myndighet förordnat biträde utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Kungörelsen (19251379) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m.m. inne- håller bl.a. regler om det allmännas bestri- dande av kostnad för biträde i ärende angå- ende lösningsrätt och för biträde vid lant- mäteriförrättning m. m. En liknande bestäm- melse återfinns i kungörelsen (1934:150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för biträde i frågor rörande arrendeförhållanden.

Frånvaron av generella regler om ersätt- ning av allmänna medel till enskild part, som vinner bifall till sin talan i ett förvaltnings- ärende, har i praxis ansetts utgöra hinder mot utdömande av sådan ersättning; se t. ex. RÅ 1920 C 87 (hälsovårdsmål), RÅ 1926 Fi 721 (taxeringsmål), RÅ 1932 S 393 (hand- räckningsmål) och RÅ 1940 H 52 (vitesmål).

Genom förvaltningsprocesslagen(1971: 291) (FPL) har en mera generellt ver- kande regel om ersättning för kostnader införts på förvaltningsområdet. Bestämmel- sen gäller dock endast kostnad för inställelse till muntlig förhandling. FPL skall enligt 1 & tillämpas vid rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt. I 155 FPL stadgas att enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas er- sättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rät-

ten får också bevilja förskott på ersätt— ningen. 1 övrigt saknar FPL bestämmelser om ersättning till part för kostnader. ] sam- manhanget bör också nämnas att om rätten förordnat om förhör med vittne eller sak- kunnig, denne har rätt till ersättning av allmänna medel för inställelsekostnaden. Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på be- gäran av enskild part och visar det sig att parten saknat godtagbart skäl för sin begä- ran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket (26 å).

Det finns inte någon motsvarighet till för- månen av fri rättegång för förvaltningsären- denas del. Den rättshjälp som lämnas av rättshjälpsanstalterna och de till det s.k. jämtlandssystemet anslutna advokaterna om- fattar dock även förvaltningsärenden. Enligt förslaget till rättshjälpslag avses rättshjälp kunna i princip beviljas i alla rättsliga ange- lägenheter där behov av sådan hjälp förelig- ger.

När det gäller fördelningen av partskostna- derna i ärenden, där enskilda parter står mot varandra, skall först erinras om att i förord- ningen den 12 november 1766 till befräm- jande av lagarnas behöriga verkställighet bl. a. uttalades, att de kollegier, som egent- ligen inte var domstolar men som likväl ägde pröva och avgöra enskildas ansökningar och tvister om olika borgerliga rättigheter, skulle anses äga befogenhet att tillerkänna den som vinner saken kostnadsersättning av förlo- rande motpart. Den i författningen i främsta rummet avsedda rättskipningen överflyttades visserligen under 1800-talet i allt väsentligt till de allmänna domstolarna, men fortfa- rande ligger vissa hithörande tvistemål, före- trädesvis av kameral natur, kvar hos förvalt- ningsmyndigheter, t. ex. tvistemål angående prästerskapets och kyrkobetjäningens löningsrättigheter. Rättsläget torde vara det att förvaltningsmyndigheterna och förvalt- ningsdomstolarna i ärenden angående tvister mellan enskilda parter om ”borgerliga” och därmed jämförliga rättigheter i viss utsträck- ning anses ha möjlighet att tillerkänna vin- nande part ersättning av tappande part för kostnader i ärendet. Vissa lagbestämmelser i

ämnet förekommer. Enligt 197 % utsöknings- lagen har överexekutor i utsökningsmål att efter vad han finner skäligt bestämma om och till vilket belopp den tappande parten bör ersätta motparten hans kostnad i målet. I princip tillämpas härvid analogivis reglerna i 18 kap. RB. Kostnadsregeln i 197 % utsök- ningslagen tillämpas också i fråga om parts skyldighet att ersätta motparts kostnad i ärende enligt 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av allmän domstols dom eller beslut rörande vårdnaden om barn rn. m. (21 kap. 11 & FB). ] lagen (1970:244) om all- männa vatten- och avloppsanläggningar stad- gas i 44 ?; att i mål, som inte avser inlösen av va-anordning eller ersättning för inlöst eller genom tillkomsten av allmän va-anläggning onyttig anordning, part kan på begäran tiller- kännas ersättning av motparten för kostnad vid va-nämnden, om det finns särskilda skäl för det. I de nämnda inlösen- och ersätt- ningsfallen skall däremot huvudmannen i princip svara för kostnaderna på ömse sidor vid va-nämnden. Såväl länsstyrelserna som kammarrätten har dömt ut ersättning för vinnande parts kostnader i ärenden angående tvist om socialhjälpskostnad och liknande kostnad. Ett direkt stöd ilag för utdöman- det av sådan ersättning är att i 58% lagen (195612) om socialhjälp och 83% barna- vårdslagen (1960 :97) föreskrivs att talan inte får fullföljas endast beträffande ränta eller

rättegångskostnad. I besvärssakkunnigas betänkande s. 674 —

676 lämnas en redogörelse för regerings- rättens praxis på förevarande område. Rätts- fallsmaterialet hänför sig huvudsakligen till äldre tid. Några regeringsrättsutslag av int res- se i detta sammanhang från tiden efter publi- ceringen av betänkandet synes inte föreligga. Enligt besvärssakkunniga ger praxis vid han- den, att regeringsrätten inte följer en hu- vudregel, motsvarande den som stadgas i 18 kap. l & RB, att tappande part skall ersätta vinnande part hans rättegångskost- nad. Kostnadsfrågorna synes snarare bli diskretionärt bedömda, varvid hänsyn tas till sakens beskaffenhet, i vad mån den tappan- des talan förts utan fog m. m. Kostnad synes

dömas ut endast då part framställt yrkande om det; ersättning för lösen av utslag har dock ansetts kunna tillerkännas vinnande part utan att han yrkat det. Om ärende angår rättsförhållande, som inte kan bestämmas på annat sätt än genom myndighets beslut, sy- nes i allmänhet liksom enligt 18 kap. 2 % RB i rättegång vardera parten anses böra bära sin kostnad.

Vad beträffar praxis hos andra organ, där administrativ rättskipning mellan enskilda förekommer, kan nämnas, att hyresnämnd inte anses äga förplikta endera parten att ersätta den andra för sådana kostnader, som denne kan ha ådragit sig till följd av förfa- randet inför nämnden. Kostnadsersättning utdöms inte heller av hyresrådet. Även för— säkringsrådet anser sig sakna möjlighet att i de ärenden, avseende tvister mellan enskilda parter som rådet handlägger, förplikta förlo— rande part att ersätta vinnande parts kostna- der. 1 14 & lagen (1961 2262) om försäkrings- domstol är det uttryckligen föreskrivet att i mål vid försäkringsdomstolen part själv skall bära sin råttegångskostnad.

3. Riksdagsmotioner, utredningar m.m.

1942 års motion m. m.

[ en vid 1942 års riksdag av herr Herlitz m. fl. väckt motion (11141) yrkades, att riks- dagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående en mera enhetlig, full- ständig och i övrigt ur rättssäkerhetens syn- punkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgör frågor som angår enskild rätt. Första lagutskottet biträdde i sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande nr 34 motionä- rernas yrkande. Sedan kamrarna bifallit ut- skottets hemställan, anhöll riksdagen i skri- velse till Kungl. Maj:t den 16 maj 1942 (nr 236), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa den ifrågavarande utredningen.

Den 15 juli 1944 förordnades Herlitz att såsom sakkunnig inomjustitiedepartementet verkställa en förberedande utredning angå- ende reglering av förfarandet hos förvalt- ningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor. Närmare direktiv för utredningen utfärdades inte.

Utredningsmannen avlämnade den 8 okto- ber 1946 sin utredning Förvaltningsförfa- randet (SOU 1946169). 1 betänkandet, som närmast hade karaktären av en planläggning av lagstiftningsarbetet på området, framlades inga författningsförslag utan det utmynnade i uttalanden om önskvärdheten av lagstift- ning rörande olika till förvaltningsförfa— randet hörande ämnen.

Vid 1947 års riksdag väcktes en motion av herrar Hedlund i Rädom och Olsson i Melle- rud (112309) med hemställan om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid ad- ministrativa frihetberövanden. [ utlåtande över motionen underströk andra lagutskottet (1947zi6) bl.a. vikten av att den som kom- mer att träffas av ett beslut om administra- tivt frihetsberövande far tillfälle att muntli- gen höras inför den beslutande myndigheten och för den utveckla sina synpunkter beträf- fande den ifrågasatta åtgärden. Besvärsförfa- rande måste alltid finnas att tillgå. Sedan utskottet hänvisat till det blivande resultatet av alkoholistvårdsutredningens arbete och till de vidare undersökningar, vartill den av Herlitz verkställda utredningen kunde ge an- ledning, hemställde utskottet att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åt- gärd. Riksdagen beslöt i enlighet därmed.

Vid 1948 års riksdag väcktes en motion av herr Wiberg (111355) angående bestämmelser om ersättning för parts kostnader i mål och ansökningsårenden, som handläggs av för- valtningsdomstol eller annan offentlig myn- dighet. l utlåtande över motionen konstate- rade första lagutskottet (1948112) att det förelåg behov av en allmän översyn av de regler som tillämpas på förevarande område. Det var dock enligt utskottet inte möjligt att utan ytterligare utredning ta ställning till om kostnadsfrågan skulle. lösas genom en gene- rell lagstiftning eller genom särskilda regleri

de olika specialförfattningarna. På utskottets hemställan beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående berör- da spörsmål samt om framläggande av de förslag, vilka kunde föranledas av utred- ningen (rskr. 67).

Efter remissbehandlingen av betänkandet Förvaltningsförfarandet tillkallades besvärs- sakkunniga att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen. I det anförande till statsrådsprotokollet den 4 mars 1949, som innehåller de ursprungliga direktiven för utredningen, betonade före- dragande departementschefen att uppdraget var att betrakta som en första etapp i ifråga- varande lagstiftningsarbete. Vidare framhölls att vid uppdragets fullgörande borde upp— märksammas riksdagens Ovannämnda skri— velse till Kungl. Maj:t (l948:67) med begä- ran om utredning angående fördelning av kostnaderna i mål och ärenden som avgörs av förvaltningsmyndighet.

Den 26 mars 1955 lade besvärssakkunniga fram ett principbetänkande Administrativt rättsskydd (SOU 1955:19) — vari, mot bak- grunden av en allmän översikt över det ad- ministrativa rättsskyddet, allmänna riktlinjer i korthet angavs för de förslag som de sak- kunniga, sedan utredningen slutförts, ämna— de avge. Bl.a. förklarade sig de sakkunniga ämna föreslå vissa regler rörande kostna- derna i besvärsmål.

Sedan betänkandet remissbehandlats upp— drog Kungl. Maj:t åt besvärssakkunniga den 10 januari 1958 att fullfölja sin utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen.

Besvärssakkunnigas slutbetänkande och remissyttrandena

Besvärssakkunnigas slutbetänkande med för- slag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964z27) framlades den 15 maj 1964. Be- stämmelser om kostnaderna i förfarandet upptogs i 19 kap.

Besvärssakkunniga upptar i lagförslaget så- som grundläggande regel att myndighets

kostnad för handläggning av förvaltnings- ärende skall stanna på det allmänna. Kostna— derna för statlig eller kommunal partsmyn- dighet, som företräder allmänna intressen, skall enligt lagförslaget likaledes bestridas av myndigheten. Förslaget innehåller inte någon regel om att enskild part kan förplik- tas att betala kostnad som dylik myndighet haft. Skulle på vissa områden behov av en sådan regel finnas, bör enligt de sakkunnigas mening bestämmelser i ämnet meddelas i speciallagstiftning. Samma ståndpunkt intar de sakkunniga till frågan om åläggande i vissa fall för enskild part att betala kostnader som beslutsmyndighet haft, exempelvis för sak—

kunnig. Beträffande enskild parts kostnader i för— valtningsärenden uppställer besvärssak-

kunniga huvudregeln, att kostnaderna skall bestridas av parten själv. Det anses ligga i samhällssystemets natur att de enskilda i viss utsträckning på egen bekostnad skall med- verka i förvaltningsförfarandet. Härvid förut- sätts att de enskildas medverkan normalt kan fullgöras utan juridiskt eller annat sakkun— nigt biträde och utan att parten eljest åsam- kas några kostnader över hövan.

Från den sålunda angivna huvudregeln rörande enskild parts kostnader görs några undantag. Härvid skiljer besvärssakkunniga mellan sådan ärenden, som väsentligen avser tvist mellan enskilda parter och övriga ären- den.

Beträffande de förstnämnda ärendena föreslår de sakkunniga undantagsregeln att part skall kunna åläggas att helt eller delvis ersätta motparts kostnad, varvid bestämmel- serna i 18 kap. RB skall lända till efterrät- telse i tillämpliga delar.

I fråga om sådana ärenden, som inte väsentligen avser tvist mellan enskilda parter. öppnar besvärssakkunniga vissa möjligheter för enskild part att i undantagsfall erhålla kostnadsersättning av allmänna medel. Lag— bestämmelserna i ämnet är restriktivt utfor- made. När det gäller ärenden i första instans kan enligt de sakkunnigas förslag ersättning av allmänna medel inte utgå för normala kostnader utan endast för särskilda kostna-

der som part haft. Som exempel på sådana särskilda kostnader nämner de sakkunniga arvoden till juridiskt eller tekniskt biträde och utgifter för resor m. m. i samband med inställelse till sammanträden inför myndig- het.

För att ersättning av allmänna medel skall kunna komma i fråga för kostnad krävs vidare att det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat för- hållande framstår som uppenbart oskäligt att köstnaden bärs av parten. Som exempel på att sakens beskaffenhet kan vara av bety- delse anger de sakkunniga att i ärenden, som syftar till ett förpliktande för enskild part till förmån för det allmänna bästa, det all- männa bör ersätta parten de särskilda kost- nader han åsamkats i ärendet. Detsamma gäller enligt de sakkunniga regelmässigt i ärenden angående tvångsförfoganden över egendom. [ fråga om myndighets åtgöranden nämns att ersättning till part för särskilda kostnader bör kunna utgå i fall då en parts- myndighet väcker talan mot enskild på grundval av blott lösa antaganden utan att verkställa den förberedande utredning, som skäligen kan påfördras, eller under ett ären- des handläggning framställer ogrundade på- ståenden och begär, att den enskilda parten skall motbevisa dem, eller framställer yrkan- den eller invändningar, som är sakligt obefo- gade. Motsvarande åtgöranden kan enligt de sakkunniga även förekomma från besluts- myndighets sida. Ärendets utgång anses inte böra spela samma avgörande roll som i rätte- gångsmål och i förvaltningsärenden, som huvudsakligen avser tvist mellan enskilda parter. Anledningen härtill är framför allt att det enligt de sakkunniga mången gång är oegentligt att tala om att en part vinner eller förlorar i ett ärende. Såtillvida kan utgången i ärendet dock inverka på bedömningen av frågan om kostnadsersättning att, då en obe- fogad talan väckts mot enskild part och efter utredning nedläggs eller ogillas, det ofta framstår som särskilt rimligt att parten får ersättning för särskilda kostnader, som han ådragit sig i ärendet. Det synes vidare de

sakkunniga rimligt att det allmänna åtmin- stone delvis påtager sig de många gånger avse- värda kostnader, vilka vållas part i mål, som för vinnande av prejudikat förs till sista instans.

Är de ovan angivna förutsättningarna upp- fyllda, kan enskild part enligt förslaget erhål- la ersättning av allmänna medel för kostna- den eller del därav. Samma regler skall i allmänhet gälla beträffande möjligheten att erhålla ersättning av allmänna medel för kostnad i besvärsärende. En liberalare be- stämmelse föreslås dock här. Sålunda kan en- ligt förslaget, om särskilda skäl är därtill, en- skild part som vinner bifall till sin talan få ersättning av allmänna medel för kostnad i besvärsärende även om de förut angivna för- utsättningarna för kostnadsersättning inte är för handen.

Besvärssakkunniga anser att kostnadser- sättning till enskild part skall utgå av statliga medel även i ärenden som handläggs av kommunal myndighet. [ anslutning härtill föreslås, att om yrkande om ersättning av allmänna medel för kostnad framställts i ärende hos kommunal myndighet och yrkan- det finnes böra helt eller delvis bifallas, frågan skall hänskjutas till avgörande av den myndighet, som har att uppta klagan över beslut i ärendet.

Yrkande om ersättning för kostnad i ären- de skall enligt besvärssakkunnigas förslag framställas innan myndigheten meddelat slutligt beslut i ärendet. Överklagas beslut, som ej väsentligen rör tvist mellan enskilda parter, skall dock yrkande om ersättning av allmänna medel få framställas också i be- svärsärendet.

Frågan om offentligt biträde åt part i förvaltningsärende har inte tagits upp av besvärssakkunniga.

I remissyttrandena över besvärssakkunni- gas förslag vitsordas behovet och angelägen- heten av lagstiftning om kostnaderna i för- valtningsförfarandet av ett stort antal myn- digheter och organisationer, däribland rege- ringsrättens ledamöter, JK, JO, kammar- rätten, försäkringsdomstolen, kammarkolle- giet, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrel-

sen, länsstyrelserna :" Uppsala, Kronobergs och Jämtlands län, Sveriges fastighetsägare- förbund och RLF.

Tre ledamöter av regeringsrätten ifråga- sätter dock om inte kostnadsfrågan och vissa angränsande ämnen bör ytterligare utredas. Såväl den föreslagna författningstexten om kostnadsersättningar som motiveringen för dessa bestämmelser anses vara mycket all- mänt hållna. Skulle förslaget i denna del komma att antas i oförändrat skick, kommer myndigheterna därför att ställas inför myc- ket stora tillämpningssvårigheter. Detta vore så mycket betänkligare som tillämpningen skulle ankomma på ett stort antal myndig- heter av olika slag. Det kan under sådana omständigheter inte bedömas, efter vilka lin— jer utvecklingen på området skulle komma att ske. Vid en fortsatt utredning bör uppmärksamhet ägnas åt de verkningar, som möjligheterna till kostnadsersättning kan tänkas få för förfarandet inom förvaltnings- verksamheten. Tänkbart är exempelvis att möjligheten till ersättning kommer att föran- leda ökat anlitande av biträden i förvalt- ningsärenden. I den mån så är möjligt bör vidare vid utredningen övervägas de statsfi— nansiella konsekvenserna av föreslagna be- stämmelser. Av övriga spörsmål som förtjä- nar uppmärksamhet i detta sammanhang anges frågan i vad mån det bör sörjas för att enskild part i förvaltningsärenden — t. ex. i ärenden angående administrativa frihetsbe- rövanden — erhåller biträde för bevakande av sin rätt samt frågan huruvida och i vad mån såsom en motsvarighet till enskild parts möjlighet att få ersättning för kostnader skyldighet bör stadgas för enskild part att helt eller delvis ersätta det allmänna för mera väsentliga köstnader, som uppkommit genom att part grovt brustit i vad som författningsenligt ålegat honom.

JK anser också att det föreliggande försla- get inte är så genomarbetat och lagtekniskt tillfredsställande utformat att det kan läggas till grund för lagstiftning. JK framhåller att man måste ha någon uppfattning om vad kostnaderna kan antas bli för det allmänna, innan slutlig ståndpunkt tas. Det synes JK

tveksamt om det bör överlåtas till enskilda myndigheter i första instans att var för sig besluta i kostnadsfrågorna. Någon form av central prövning anses förtjänt att övervägas. Även lagberedningen anser det tveksamt om prövningen bör anförtros myndigheterna i första instans.

JO uttalar sig för en långtgående koncen- tration av beslutanderätten i ersättningsfrå- gorna. Angelägenheten av att frågorna om ersättning för kostnader prövas med tillbör- lig restriktivitet och i övrigt enligt enhetliga grunder talar enligt JO mycket starkt för en sådan ordning. Man kan härvid tänka sig att fråga om ersättning i förvaltningsärende skall, efter ärendets avgörande, anhängig- göras hos en för riket gemensam myndighet, t. ex. kammarrätten, eller för respektive för- valtningsområden hos vederbörande centrala ämbetsverk eller motsvarande organ. [ varje fall bör man enligt JO:s mening inte gå längre ned än till besvärsmyndigheterna.

Kammarrätten förordar förnyade under- sökningar om när kostnadsersättning skall kunna medges och vilka myndigheter som skall anförtros beslutanderätten. Det är en- ligt kammarrätten inte uteslutet att under- sökningarna kommer att utvisa att den posi- tiva regleringen lämpligen bör ske inte ien allmän förfarandelag utan i speciallagstift- ning.

Förvaltningsdomstolskommittén framhål- ler bl.a. att det är utomordentligt svårt att för en lag, som skall täcka nästan all statlig och kommunal verksamhet och som i vid utsträckning skall tillämpas av myndigheter med ringa tillgång till juridisk sakkunskap, utforma en allmän regel rörande parts rätt till kostnadsersättning. Önskvärt hade varit att besvärssakkunniga konkret granskat några grupper av ärenden med stor frekvens och antytt, hur deras föreslagna regel skulle slå. De antydda svårigheterna kan enligt kommittén vara ett skäl att i förfarandelagen helt avstå från regler om kostnadsersättning. Lösningen skulle då bli att överlåta regle- ringen till specialförfattningarna. Härför anses också tala att det huvudsakligen är på några speciella områden som krav på ersätt-

ningsregler över huvud taget avhörts. Inom kommittén har emellertid också den uppfatt- ningen hävdats att det skulle vara av värde att lagfästa en allmän princip om rätt till kostnadsersättning.

Försäkringsdomsrolen förordar direkt att fragan om parts rätt till kostnadsersättning regleras i speciallagstiftning. Härigenom före- ligger bättre möjligheter att utforma för varje speciellt område lämpade föreskrifter. Enligt domstolens mening bör klagande hos försäkringsdomstolen i princip ha samma möjligheter till ekonomiskt bistånd som om processen förts vid allmän domstol. Besvärs- sakkunnigas förslag är därför enligt försäk- ringsdomstolens mening alltför restriktivt såvitt avser domstolens verksamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän anser tiden inte vara mogen att skapa generel- la bestämmelser om kostnadsersättning till enskild part. Länsstyrelsen framför förslaget att ett anslag ställs till Kungl. Maj:ts förfo- gande, från vilket bidrag kan beviljas part i enstaka fall i särskilt kostnadskrävande mål.

Föreningen Sveriges kommunala förvalt- ningsfurister ifrågasätter om inte part, som av kverulans eller okynne föranlett onödiga utredningar, borde kunna åläggas att ersätta kommun dess kostnader för dessa. JO fram- håller däremot att det ter sig ytterst tvek- samt om enskild tappande part ens undan- tagsvis bör kunna förpliktas att gälda motstå- ende partsmyndighets kostnad i förvaltnings- ärende.

Den föreslagna bestämmelsen om parts ersättande av motparts kostnad i ärende, som väsentligen avser tvist emellan enskilda parter, finner lagberedningen ganska långt- gående och befarar tillämpningssvårigheter. Statens hyresråd anser att i hyresreglerings— mål vardera parten liksom hittills bör bära sin kostnad. Kammarkollegiet framhåller att kommun bör vara att betrakta som enskild part i situationer där kommunen uppträder i mellanform mellan enskild part och det all- männa, t. ex. i vissa expropriationsärenden. Det rimliga i en sådan ordning anses bli särskilt påtagligt, om kommunen förlorar i expropriationsärende hos Kungl. Maj:t 1

Med anledning av förslaget om enskild parts möjligheter att få ersättning av all- männa medel för sina kostnader i ärenden, som ej väsentligen avser tvist mellan enskilda parter, förklarar tretton regeringsråd att de inte har något att erinra mot principen att enskild part normalt själv skall bära sina kostnader, med möjlighet dock att i viss begränsad omfattning erhålla ersättning av det allmänna. Inte heller anses erinran böra riktas mot förslaget, att ersättning skall utgå endast om det framstår som uppenbart oskä— ligt, att den enskilde bär kostnaden. samt att den skall begränsas till särskilda kostnader, vari bör ingå även kostnad för myndighets expedition. Det synes emellertid regerings- råden tillrådligt att innan de nya reglerna någon tid prövats i praktiken låta denna begränsning gälla även för det fall _ bifall till enskilds talan i besvärsinstans 4 där besvärs- sakkunniga föreslår ersättning även för an- nan än särskild kostnad. Sju av regerings- råden anser, i likhet med besvärssakkunniga, att utgången i förvaltningsärendet inte bör spela någon huvudroll i sammanhanget. Sex av regeringsråden anser däremot, att då er- sättning lämnas endast för särskild kostnad, det är naturligast att man vid bedömningen huvudsakligen utgår från huruvida kostnaden varit nödvändig för att den enskilde skall få sin rätt. För klarhetens skull bör man vid reglernas utformning mera än de sakkunniga gjort skilja mellan kostnad i beslutsinstans och kostnad i högre instans. [ fråga om särskilda kostnader i beslutsinstans bör en- skild part bära dessa i ärenden, i vilka han gör ansökan om en förmån, vare sig förmå- nen beviljas eller ej. Då det allmänna an- hängiggör ärenden om tvångsförfogande över enskilds egendom, bör den enskilde rimligen få ersättning för sina särskilda kostnader oavsett utgången. 1 andra ärenden, i vilka det allmänna anhängiggör talan mot enskild, bör ersättning utgå för särskilda kostnader, om det allmänna nedlägger eller förlorar sin ta— lan. Den enskilde bör dock få ersättning endast i den mån kostnaden varit erforderlig för att han skall kunna tillvarata sin rätt.

Förs mål till högre instans, anses den enskil- de rimligen böra få ersättning för sina sär- skilda kostnader där, endast om han vinner målet och kostnaderna varit påkallade för utgången. Även i fall, då enligt nämnda regler enskild part själv bör bära sina särskil- da kostnader, bör han dock äga få ersättning för dessa av det allmänna, i den mån de föranletts av vårdslöshet eller försummelse från det allmännas sida.

JO instämmer i stort sett i besvärssakkun- nigas synpunkter om i vilken utsträckning enskild part bör ha möjlighet att erhålla gottgörelse av allmänna medel för utred- ningskostnader. Väljs, som JO förordar, en ordning för prövningen av ersättningsfrå- gorna, vilken tillgodoser kravet på enhetlig— het och restriktivitet i bedömningen, finns enligt JO:s mening knappast anledning att som förutsättning för ersättning uppställa kravet att det skall vara uppenbart oskäligt att kostnaden bärs av parten. Ersättnings— principen anses låmpligen kunna uttryckas så, att ersättning får utgå om det med hän- syn till de i förslaget angivna omständighe- terna föreligger särskilda eller synnerliga skål därtill. JO anser anledning inte föreligga att det uppställs någon särregel rörande kost- naderna i besvärsinstans. Också JK och Svea hovrätt anser att uttrycket ”uppenbart oskä- ligt” i lagtexten är alltför snävt och föreslår att ordet ”uppenbart” stryks. Såsom alltför restriktivt utformade bedöms ersättnings- möjligheterna också av Sveriges fastighets- agareförbund, RLF och Vag- och vatten- byggnad ss tyrelsen.

Överlantma'taren [Norrbottens län stryker å sin sida under vikten av att ersättnings- reglerna tillämpas restriktivt. Risk finns annars för att part stimuleras till att utföra alltför omfattande och kostsamma utred- ningar, varpå expropriationsmålen kan ge rikhaltiga exempel.

Sveriges advokatsamfund framhåller att ersättning bör utgå för kostnad för juridiskt biträde utan prövning av om parten kunnat utföra sin talan själv eller ej. Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län betonar angelägenheten av att frågan om ersättning

till den som höres muntligt i alkoholist- eller barnavårdsmål löses. Förvaltningsdomstols- kommittén understryker att på många områ- den en möjlighet att ge klagande hos förvalt— ningsdomstol, som vinner bifall till sin talan, ersättning av allmänna medel för havda kost— nader framstår som klart önskvärd. Stats- tjanstemännens riksförbund finner det önsk- värt med en längre gående ersättningsrätt för enskild part än som föreslagits men förutsät— ter att denna fråga löses i ett större samman- hang avseende rättshjälpskostnader över huvud taget.

Förslaget att yrkande om ersättning för kostnader i tidigare instans i viss utsträck- ning skall få framställas i besvärsärende möter gensagor från de tretton regerings- råden, som anser att det är föga förenligt med instansordningsgrundsatsen. De erinrar om att den som åtnöjs med första instansens beslut i huvudsaken, inte har möjlighet att senare få kostnadsersättning. Ytterligare nämns att regeln skulle få följden att enskild part klagade i huvudsaken endast för att få möjlighet att yrka kostnadsersättning. Re— geln avstyrks härför. En avvisande ställning intar också Svea hovrätt, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Uppsala län och förvaltnings- domstolskommitten. Även JK ställer sig tveksam till förslaget.

Överäklagaren [ Malmö äklagardistrikt tar upp frågan om en ordning med offentligt biträde ät enskild part och hänvisar därvid till ärenden angående frihetsberövande enligt bl.a. barnavårdslagen och lagen om nykter- hetsvård. Personer, som utsätts för frihets- berövande åtgärder, känner sig ofta rättslösa och utlämnade åt de beslutande myndighe- terna. Dessa personer skulle tvivelsutan vara i behov av det stöd, som ett juridiskt utbil- dat biträde kan lämna. Hinder för att anlita sådant biträde föreligger ej enligt lagför- slaget, men i allmänhet saknar vederbörande ekonomiska möjligheter att anlita sakkunnig hjälp. Önskvärt vore enligt överåklagaren att man inom förvaltningsförfarandet skapade en motsvarighet till den offentlige försvara— ren i brottmål. Man skulle därigenom få bättre garantier för att besluten att beröva

en person friheten blir formellt och reellt riktiga. Den enskilde skulle säkerligen, då han i ärendet biträtts av en advokat, lättare kunna övertygas om riktigheten av ett be- slut, som för hans vidkommande inneburit att han berövats friheten.

Den vidare behandlingen inom Kungl. Maj:ts kansli

På grundval av besvärssakkunnigas betän- kande och de avgivna remissyttrandena utar- betades sedermera inom justitiedeparte- mentet ett förslag till förvaltningslag (SOU 1968:27). Författningstexten, som hos be- svärssakkunniga omfattade 155 paragrafer, skars ned till en kärna av 25 paragrafer, vari endast ett mindre antal frågor angående för— valtningsförfarandet behandlades. Något se- nare utarbetades inom justitiedepartementet en promemoria med förslag till lag om för- farandet i förvaltningsdomstol (stencil Ju 1970:11). Detta förslag byggde på ett flertal under det senaste årtiondet framlagda utred- ningar innehållande regler om förfarandet i förvaltningsdomstol. Sålunda hade utred- ningen om administrativa frihetsberövanden (SOU 1960119) lagt fram ett förslag till lag om socialdomstol, som innehåller en utförlig reglering av förfarandet, bl.a. i sådana mål om administrativa frihetsberövanden som vid ifrågavarande tid handlades hos länsstyrelse. Besvärssakkunnigas förslag till lag om för— valtningsförfarandet var tänkt att täcka be- hovet av förfaranderegler också för förvalt- ningsdomstolarnas del. Förvaltningsdom- stolskommitten hade i sitt betänkande För— valtningsrättskipning (SOU 1966:70) föresla- git dels en lag om regeringsrätten och dels en lag om rikets kammarrätter, vilka lagar bl. a. skulle reglera förfarandet i dessa domstolar. Slutligen innehåller ett av sakkunniga inom finansdepartementet utarbetat betänkande Lag om skatterätt (SOU 1967z24) förslag till en reglering av förfarandet hos länsskatte- rätt och den mellankommunala skatterätten.

Sedan de inom justitiedepartementet utar- betade förslagen till förvaltningslag och till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol re-

missbehandlats och vidare överarbetats, lade Kungl. Maj:t i prop. 197130 fram förslag till bl. a. förvaltningslag och förvaltningsprocess- lag jämte följdåndringar i ett stort antal författningar. Propositionen behandlades av konstitutionsutskottet i dess betänkande nr 36 och antogs av riksdagen den 2 juni 1971 (rskr. 222).

Utredningen om administrativa frihetsberö- vanden.

Den ovan nämnda utredningen om admini- strativa frihetsberövanden lade i sitt betän- kande Rättssäkerheten vid administrativa fri- hetsberövanden (SOU l960:19) fram förslag till ökade rättssäkerhetsgarantier vid hand- läggningen på länsplanet av mål om admini- strativa frihetsberövanden beträffande alko- holmissbrukare, barn och ungdom, försum- liga försörjare, lösdrivare samt sådana psy— kiskt efterblivna, för vilka inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ifrågakommer. För handläggningen av dylika mål föreslog utred- ningen inrättande av särskilda socialdom- stolar inom varje län. För att socialdom- stolen skulle få en fullt fristående och opar- tisk stållning föreslog utredningen att det allmännas intresse, vilket vanligen gick ut på att ingripande i visst fall kom till stånd, skulle tillvaratas av den myndighet, som inom varje tillämpningsområde hade att för— anstalta om ingripande.

Handläggningen vid socialdomstol borde enligt utredningens mening i stor omfattning präglas av muntlighet. Muntlig förhandling skulle enligt lagförslaget hållas om det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest befanns erforderligt. Parts talan skulle få föras genom ombud eller med anlitande av biträde. Befanns det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest för tillvaratagande av enskild parts rätt vara av synnerlig vikt, skulle enligt utredningens förslag socialdom- stolen kunna förordna offentligt biträde för parten. Offentligt biträde skulle äga åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad domstolen prövade skä- ligt. Ersättningen skulle utgå av statsmedel och stanna på statsverket.

Motioner om rättshjälp [ förvaltningsärenden

Frågorna om ersättning för kostnader och om rättshjälp i administrativa mål behandla- des vid 1964 ärs riksdag i motioner av herr Bengtsson m. fl. (1:585) och herr Hedlund m.fl. (11:712). 1 motionerna hemställdes att riksdagen måtte begära en förutsättningslös utredning av frågorna huruvida och i vilken utsträckning medborgarna borde beredas dels tillgång till erforderlig rättshjälp i skatte- mål eller mål om administrativa frihetsberö- vanden i övrigt och dels ersättning för utgiv— na kostnader i ärenden av den beskaffenhet som nyss sagts.

I sitt utlåtande över motionerna framhöll första lagutskottet (196425) bl.a. att då den administrativa processen i huvudsak var skriftlig Och utredningsskyldighet i regel ålåg administrativ myndighet, behovet av rätts- hjälp och kostnadsersättning åt den enskilde generellt sett inte torde vara lika framträ- dande här som i fråga om mål oeh ärenden vid de allmänna och särskilda domstolarna. Enligt utskottets mening var det likväl tyd- ligt att nuvarande ordning på området inte kunde anses tillfredsställande. Särskilt be- träffande vissa typer av mål, såsom isynner— het mäl om administrativa frihetsberövan- den, var det påfallande hur mycket sämre den enskildes ställning kunde vara i det administrativa förfarandet än i det judiciella.

Utskottet ansåg därför att de av motionä- rerna upptagna spörsmalen förtjänade upp- märksamhet från statsmakternas sida och instämde sålunda i det syfte som uppbar motionerna. Vad angick den föreslagna ut- redningen pekade utskottet på att utred— ningar av intresse isammanhanget gjordes av besvärssakkunniga, förvaltningsdomstols- kommitten och utredningen om rättegångs- hjälp. Med hänsyn till det sålunda angivna utredningsläget ansåg utskottet, att det vid ifrågavarande tidpunkt måste anses synner- ligen vanskligt att bedöma behovet av ytter- ligare utredning rörande de av motionärerna upptagna spörsmålen. Utskottet fann sig under sådana förhållanden inte kunna till- styrka motionerna och hemställde att dessa

inte skulle föranleda någon riksdagens at- gärd. Riksdagen beslöt enligt utskottets för- slag.

Motioner med samma yrkanden som de ovan berörda framlades vid 1965 års riksdag av herr Sundin m. fl. (12224) och herr Hed- lund m.fl. (111277). [ motioner vid samma riksdag av herr Harald Pettersson m. fl. (11315) och herrar Antonsson och Matsson (11:379) påtalades bl.a., att i fråga om den administrativa proceSsen, varigenom reglera— des områden av för den enskilde växande betydelse, t. ex. den allmänna försäkringen, ingen möjlighet fanns till kostnadsfri pro- cess. l sistnämnda motioner hemställdes om skyndsam utredning av möjligheterna att utöka den enskildes rätt till kostnadsfri pro- cess.

l utlåtande över de fyra motionerna erin— rade första lagutskottet (1965:18) om att sedan riksdagen senast behandlat dessa frå— gor, besvärssakkunniga avlämnat sitt slutbe- tänkande och utredningen om rättegångs- hjälp fullgjort sitt uppdrag. Utskottet in— stämde i de önskemål som framfördes i motionerna om förbättrade möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning i förvalt- ningsärenden och till rättshjälp över huvud taget. De nämnda utredningarna hade också framlagt vissa förslag i denna riktning oeh frågorna fick härigenom anses ha bringats närmare sin lösning. Vid sadant förhållande och i avvaktan på de åtgärder Kungl. Maj:t efter remissbehandling av betänkandena kun- de komma att föreslå beträffande ifrågava- rande spörsmål syntes ytterligare utredning på detta område inte böra förordas. Utskot— tet hemställde därför att motionerna” inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Även vid 1967 års riksdag väcktes motio- ner om ersättning åt enskild för kostnader i förvaltningsförfarandet. [ motioner av herr Blomqvist (12171) Och herrar Rubin och Sjöholm (11:237) yrkades sålunda att riks- dagen skulle hemställa att Kungl. Maj:t sna- rast för riksdagen framlade förslag till lagreg— ler om kostnadsersättning till enskilda i för-

[ utlåtande över motionerna erinrade första lagutskottet (1967:21) om tidigare utredningar på förevarande område liksom om tidigare riksdagsbehandling av dessa frå- gor. Med hänsyn till att besvärssakkunnigas betänkande efter en omfattande remissbe- handling var föremål för bearbetning inom Kungl. Maj:ts kansli, borde något initiativ från riksdagen med anledning av motionerna inte komma i fråga. Utskottet hemställde därför att dessa inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskot- tets hemställan.

Vid 1968 års riksdag väckte herrar Rubin Och Sjöholm en ny motion (11:506) med hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:t snarast ville framlägga förslag till lagregler om ersättning åt enskild för kostnader i förvaltningsmål. Det borde enligt motionärerna bli möjligt för den enskilde att få gottgörelse för kostnader åtminstone i fall, då en utredningsbörda lades på hans axlar, antingen därför att myndigheterna var i behov av sådan utred- ning av allmänna skäl eller därför att myn- digheten felbedömt situationen och pålagt den enskilde mer än han egentligen borde ha att fullgöra.

I sitt utlåtande över motionen hänvisade första lagutskottet (1968221) till vår då nyli- gen tillsatta utredning och hemställde att motionen inte måtte föranleda någon riks- dagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I motion 11973 till 1970 års riksdag yrka- de herr Antonsson m. fl. att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj:t att förslag till be- stämmelser om förordnande av offentligt biträde i ärenden angående administrativa frihetsberövanden skyndsamt föreläggs riks- dagen. I sitt utlåtande över motionen hänvi- sade första lagutskottet (1970:21) till den i 1970 års statsverksproposition aviserade rättshjälpsreformen och till vår utredning och uttalade att något initiativ från riks- dagens sida i anledning av motionen inte var påkallat. På förslag av utskottet lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.

Utöver här redovisade riksdagsmotioner om rättshjälp i förvaltningsärenden har sådana förekommit med anknytning till spe- ciella förvaltningsområden, exempelvis men- talsjukvården, utlänningars rättsförhållanden och socialförsäkringen. Redogörelse för dessa motioner Och för riksdagsbehandlingen av dem lämnas i samband med behandlingen av respektive ämnesområden.

4. Förslaget om rättshjälpsreform

] den tidigare nämnda, inom justitiedeparte— mentet upprättade promemorian angående reform av samhällets rättshjälp (stencil Ju l970:14) läggs förslag fram till en rätts- hjälpslag (thL). Enligt förslaget skall rätts- hjälp kunna beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp finns, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller råd- frågning eller biträde vid förhandlingar eller liknande. Rättshjälpen skall vidare stå öppen för var och en oberoende av den enskildes ekonomiska förhållanden. Sökandens ekono- miska belägenhet inverkar i stället vid fast- ställandet av hans bidrag till kostnaderna för rättshjälpen.

Principen att rättshjälp skall utgå i alla rättsliga angelägenheter där behov av rätts- hjälp föreligger är enligt förslaget försedd med vissa begränsningar. Sålunda har rätts— hjälpens karaktär av social förmån ansetts böra medföra att rättshjälp i princip skall utgå bara till fysiska personer. Avsteg från denna princip har skett endast beträffande dödsbon och ideella föreningar. Dessutom är enligt förslaget i vissa fall även fysiska perso— ner uteslutna från rättshjälp. Så äri princip fallet beträffande näringsidkare i fråga om angelägenheter som har samband med näringsverksamheten. Undantag görs dock för fall där det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaf- fenhet föreligger synnerliga skäl för rätts— hjälp. Undantaget täcker främst sådana

gränsfall, där en näringsidkare praktiskt sett står löntagarna nära eller där sambandet med de privata förhållandena är sådant att rätts- hjälp inte bör vägras.

Rättshjälpen skall enligt förslaget inte vara begränsad till svenska medborgare. Även ut- länningar som är bosatta här i riket skall kunna få rättshjälp i angelägenhet som har anknytning hit.

Den föreslagna reformen innefattar en be- tydande satsning från det allmännas sida i syfte att öka rättsskyddet och tryggheten i rättsliga angelägenheter. Mot denna bak- grund har det ansetts naturligt att begränsa rättshjälpen så att obefogade eller oväsentli- ga anspråk inte kan drivas med stöd av det allmänna. Enligt förslaget får rättshjälp utgå endast om sökanden har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad. I promemorian framhålls att denna intresseprövning skall ske kontinuerligt under ärendets gång och att den i själva verket torde få sin största betydelse på ett senare stadium än när rätts- hjälpsansökningen prövas, eftersom bevisläget och övriga omständigheter då kan bedömas säkrare. Möjlighet skall finnas för rättshjälps— myndigheten att efter en sådan prövning förordna att beviljad rättshjälp skall upphö- ra.

Upprättande av självdeklaration har gene- rellt undantagits från rättshjälpen, eftersom mängden av sådana ärenden och dessas kon- centration till en kort tid av året skulle medföra avsevärda organisatoriska svårighe—

Förmånerna vid rättshjälp i allmänhet be- står enligt förslaget i första hand i att kostna- derna för biträde och utredning samt in- ställelse vid förhandling utgår av allmänna medel. Biträde förordnas dock inte alltid utan bara om den som har rättshjälp inte själv eller genom någon som i tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarata sin rätt. Kostnad för bevisning i mål eller ärende vid domstol ersätts endast om kostnaden enligt lag skall utges av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Kostnad för annan nödvän- dig utredning vid domstol ersätts med skäligt belopp. l angelägenhet som ej handläggs vid domstol ersätts utredningskostnad endast om biträde är förordnat och biträdet beslu— tat om utredningen. Sådant beslut får biträ— det fatta bara om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarata sin rätt. Rätten till ersätt- ning för inställelsekostnad är begränsad till fall när parten ålagts personlig inställelse inför domstol eller annan myndighet. Ersätt— ningen omfattar kostnad för resa och uppe- hälle för den som har rättshjälp, hans ställ- företrädare eller vårdare.

Förslaget till thL innefattar för förvalt- ningsområdets del vissa begränsningar i rätts- hjälpsförmånerna. Den viktigaste begräns- ningen är att utredningskostnad ersätts bara i angelägenhet som kan komma under allmän domstols, krigsrätts, vattendomstols, expro- priationsdomstols, arbetsdomstolens eller skiljemäns prövning och inte är förvaltnings- ärende eller av beskaffenhet att kunna kom- ma under förvaltningsmyndighets prövning. I promemorian konstateras att behovet för part att i förvaltningsförfarandet förebringa egen utredning med hänsyn till förvaltnings- myndighets skyldighet att sörja för utred- ningens fullständighet i regel torde vara be- tydligt mindre än när fråga är om mål eller ärende inför domstol. Detta gäller dock inte generellt. På betydelsefulla områden, främst ] förfaranden där parter står mot varandra, ankommer det på den enskilde att förebringa den utredning han vill åberopa. Skäl talar

därför enligt promemorian för att förmånen att statsverket bistår enskilda med utred- ningskostnader får gälla åtminstone i sådana förfaranden. Det ansågs emellertid lämpligt att vår utredning övervägde om och i vilken mån de regler angående utredningskostnader som i det nya systemet föreslås gälla för mål och ärende inför domstol skall gälla även i förvaltningssammanhang. Vi borde Också un- dersöka om dessa regler kan tillämpas även på rättshjälp i angelägenhet som ännu inte lett till förfarande hos förvaltningsmyndig- het. Något förslag i förevarande avseende läggs därför inte fram i promemorian.

På ytterligare en punkt skiljer sig rätts- hjälpsförmånerna i mål Och ärenden vid domstol från motsvarande förmåner i ären- den hos förvaltningsmyndighet. Avgifter som enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid dom- stol erläggs i allmänhet av rättshjälpsmyndig- heten om parten har rättshjälp. ] fråga om ansöknings- och expeditionsavgifter i förvalt- ningsärenden sägs däremot i promemorian att något praktiskt behov av att generellt medge avgiftsfrihet för den som erhållit rättshjälp för ett sådant ärende inte torde föreligga. De lättnader i fråga om avgiftsplik- ten som kan behövas för parter i sådana ärenden torde liksom hittills få regleras i expeditionskungörelsen och övriga författ- ningar som reglerar avgiftsfrågor.

Ett betydelsefullt inslag i den föreslagna rättshjälpsreformen är att en kortare rådfråg- ning hos jurist (konsultation) skall få ske mot en enhetsavgift av 50 kronor. Denna avgift skall kunna nedsättas eller efterges helt, om särskilda skäl föreligger. För konsul- tation skall inte krävas någon ansökan om rättshjälp eller andra formaliteter.

Om ett ärende kräver ytterligare arbete skall ansökan om rättshjälp göras hos rätts- hjälpsmyndighet som prövar om förutsätt- ningarna för rättshjälp föreligger. Om så är fallet skall avgift för rättshjälpen bestämmas. Sökandens ekonomiska förhållanden skall in- te kunna föranleda att rättshjälp vägras utan får endast betydelse för bestämmandet av rättshjälpsavgiften. Genom rättshjälpsavgif-

ten skall sökandens förmåga att bidra till kostnaderna tas i anspråk. Någon återbetal- ningsskyldighet till statsverket i efterhand för rättshjälpskostnaderna skall däremot inte kunna komma i fråga.

För låginkomsttagarna skall rättshjälpsav- gift endast utgå som en grundavgift om 50 kronor. Till denna kategori hör enligt försla- get de som har en beräknad årsinkomst som uppgår högst till tre gånger basbeloppet en- ligt lagen om allmän försäkring, dvs. f.n. 20 700 kronor. Bidrar sökanden i väsentlig omfattning till annans underhåll skall denna gräns höjas med ett belopp som motsvarar en tredjedel av basbeloppet eller f.n. 2300 kronor för varje person mot vilken sådan underhållsskyldighet fullgörs. Är sökandens betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhet m. m. eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning m. m. skall sådan omständighet beaktas i skälig utsträckning vid bestämmande av årsinkomsten. Avgiften får nedsättas eller efterges om särskilda skäl föreligger.

] inkomstlägen över låginkomst i nyss angiven mening skall enligt förslaget avgifter- na bestämmas med ledning av sökandens inkomstförhållanden. I allmänhet tillämpas härvid schablonregler. Härigenom får den rättssökande möjlighet att i förväg bedöma på vilka villkor rättshjälp kan komma att utgå. Avgiften skall utgöras av viss kvotdel av skillnaden mellan sökandens årsinkomst och det tidigare angivna gränsbeloppet för lågin- komsttagare. Olika kvotdelar gäller för olika inkomstskikt. Överstiger inkomsten åtta gånger basbeloppet eller f. n. 55 200 kronor, skall avgift utgå med belopp som motsvarar kostnaden för rättshjälpen. Underhållsskyl- dighet, förmögenhet, skuldsättning o.d. skall inverka enligt samma regler som gäller för låginkomsttagare. De schablonvis bestäm- da avgifterna utgör maximiavgifter. Om kost- naden för rättshjälpen understiger avgiften, skall givetvis inte högre avgift tas ut än som motsvarar kostnaden.

Vid rättshjälp åt dödsbo gäller inte de förut angivna till årsinkomsten knutna schablonavgifterna. Avgiften bestäms i stället

efter en skälighetsbedömning i varje enskilt fall. Avlider den som har rättshjälp, åtnjuter dödsboet rättshjälp på samma villkor som den avlidne. För ideella föreningar utgår avgift med belopp som motsvarar kostnaden för rättshjälpen. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t vidare ha befogenhet att för ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet, t.ex. bouppteckningar och inskrivningsärenden, föreskriva att avgift i allmänhet skall utgå med belopp som mot- svarar kostnaden för rättshjälpen.

Har den som beviljats rättshjälp eller ställ- företrädare för honom genom försummelse föranlett särskilda kostnader för rättshjäl— pen, skall skälig hänsyn tas till detta vid rättshjälpsavgiftens fastställande. Ändras innan ärendet avslutas i väsentlig grad in- komst eller annat förhallånde som är av betydelse för rättshjälpsavgiftens storlek, skall skälig hänsyn tas till förändringen. Det— samma gäller om den som beviljats rättshjälp till följd av rättshjälpen tillförs tillgång av betydelse. Konsultationsavgift avräknas på fastställd rättshjälpsavgift.

Speciella bestämmelser föreslås beträffan- de rättshjälp i brottmål. Rättshjälpen i brottsmål innebär i första hand att ersättning av allmänna medel utgår till offentlig försva— rare. Detta gäller oberoende av den tilltala- des ekonomiska förhållanden. Tilltalad som döms för brottet kan åläggas återbetalnings- skyldighet för denna kostnad eller del därav. Härom hänvisas till det följande.

Låginkomsttagare i ovan .angivna bemär— kelse kan dessutom beviljas annan rättshjälp i brottmål. De förmåner, som härvid kan ifrågakomma är att ersättning av allmänna medel utgår för utrednings— och inställelse- kostnader samt för avgifter enligt expedi- tionskungörelsen. Angående återbetalnings- skyldigheten för sådan kostnad hänvisas till det följande. I fråga om all rättshjälp i brottmål gäller att ingen avgift utgår.

Enligt förslaget skall rättshjälpen admi— nistreras av regionala rättshjälpsmyndigheter, iprincip en i varje län. Huvudmannaskapet för rättshjälpen skall ligga på staten. Rättshjälps- myndigheterna skall pröva ansökningar om

rättshjälp, fastställa avgifter för rättshjälpen, utse biträde, pröva biträdets ersättnings- anspråk samt bestämma ersättning till den som efter beslut av biträde medverkat vid utredning av angelägenhet som inte hand- läggs vid domstol. Tillämpningen av bestäm- melserna om ersättning för kostnad för be- visning och annan utredning imål eller ären- de vid domstol åvilar däremot av praktiska skäl domstolen. Om ersättning för inställelse beslutar likaledes den domstol eller förvalt- ningsmyndighet där målet eller ärendet är anhängigt. Rättshjälpsmyndigheterna skall också utse offentlig försvarare i brottmål och pröva dessas ersättningsanspråk. Frågan om behov av offentlig försvarare föreligger skall dock i varje enskilt fall prövas av den dom— stol där målet behandlas. Frågor som är av mera ingripande betydelse för den enskilde, nämligen fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upphöra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försva- rare förordna annan än sökanden begärt eller att återkalla förordnande som biträde, skall hänskjutas till en särskild rättshjälpsnämnd inom myndigheten. Rättshjälpsnämnden skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, som skall vara lagfaren och ha erfarenhet som domare, och två andra leda- möter, som skall utses efter förslag av lands- tingen eller fullmäktige i viSsa kommuner.

Vid varje rättshjälpsmyndighet skall vidare finnas en allmän advokatbyrå med advokater och andra befattningshavare som kan ta emot uppdrag som biträde och offentlig försvarare. För sådana uppdrag skall dess- utom anlitas privatpraktiserande jurister. De allmänna advokatbyråerna skall byggas ut i en sådan omfattning att de får en prisledan- de ställning. Det understryks dock att inrät- tande av allmänna advokatbyråer inte får leda till att det fria valet av biträde äventy- ras.

Ledningen och samordningen av verksam— heten inom rättshjälpsorganisationen skall omhänderhas av en centralmyndighet som även skall utgöra fullföljdsinstans i vissa frå- gor.

Rättshjälpsmyndigheterna skall svara för

kvalitets- och kostnadskontrollen beträffan- de den rättshjälp som förmedlas. När det gäller de allmänna advokatbyråerna sker det- ta genom att dessa är knutna till myndighe- terna. Beträffande de privatpraktiserande juristerna sker en lämplighetsprövning i varje särskilt fall innan förordnande som biträde eller offentlig försvarare meddelas. Till biträ- de får förordnas befattningshavare vid all- män advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Om sökanden föreslår någon lämplig person som biträde skall denne för- ordnas om inte hans anlitande skulle medfö- ra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Till offentlig försvarare får förordnas advokat, som är lämplig för uppdraget. Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon som är behörig till det, skall denne förordnas under samma förutsättningar som nyss an- getts för förordnande av biträde. Konsulta- tion skall kunna lämnas av advokater eller befattningshavare på allmän advokatbyrå. Andra privatpraktiserande jurister än advo- kater skall av rättshjälpsmyndighet kunna förklaras behöriga att lämna konsultation.

Biträde och försvarare som ej är befatt- ningshavare vid allmän advokatbyrå har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Kostnadskontrollen utövas av rätts- hjälpsmyndigheten. Prövningen av de privat- praktiserande juristernas kostnadsräkningar får ske mot bakgrund av den erfarenhet av biträdeskostnader som rättshjälpsmyndig- heterna förvärvar genom de allmänna advo- katbyråernas verksamhet. [ största möjliga utsträckning skall utarbetas taxor till ledning för kostnadsprövningen. Taxesystemet bör enligt förslaget utformas så att biträdets eller försvararens arbetsinsats kan beaktas i skälig omfattning. Taxorna bör ses som normalar- voden som kan frångås i såväl höjande som sänkande riktning. Har biträde eller försvara- re genom försummelse föranlett att kostna- den för rättshjälpen blivit större än den bort bli, skall detta beaktas vid ersättningens be- stämmande.

Mot beslut som enligt det tidigare sagda

fattas av rättshjälpsmyndigheten genom rättshjälpsnämnden får talan inte föras. Så- dana rättshjälpsmyndighetens beslut som in- nefattar prövning av de ekonomiska frågorna i rättshjälpssystemet fastställande av rätts- hjälpsavgift, ersättning till biträde eller offentlig försvarare samt ersättning till den som medverkat vid utredning _ liksom dess beslut i fråga om behörighet att lämna kon- sultation får däremot överklagas genom be- svär till centralmyndigheten. Mot central- myndighetens beslut får talan föras endast om beslutet avser ersättning till biträde eller försvarare. Besvären prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Rättshjälpspromemorian innehåller också förslag om ändring i bl. a. RB:s bestämmelser om tilltalads återbetalningsskyldighet i brott- mål och frikänd tilltalads rättegångskostnad (31 kap. 1 och 2 åå RB).

Döms i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han enligt försla- get till statsverket återbetala vad som enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevis- ning under förundersökningen eller i rätte- gången samt skälig ersättning till försvarare ävensom statsverkets kostnad för hans häm- tande till rätten. Den tilltalade är dock inte ersättningsskyldig för kostnad, som inte skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvara- re. Ersättning som nu sagts får nedsättas eller helt efterges om skäl härför föreligger med hänsyn till brottets beskaffenhet eller den tilltalades personliga och ekonomiska för- hållanden.

Frikänns tilltalad i mål, vari åklagare för talan, får rätten tillerkänna honom ersätt- ning av allmänna medel för hans kostnad för vittne eller för annan bevisning under för- undersökningen eller i rättegången än sak- kunnig samt för delgivning och för utskrift av protokoll eller dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata hans rätt, ävensom för hans inställelse vid rätten. Ersättning för vittneskostnad skall utgå

högst med belopp som gäller för ersättning av allmänna medel åt vittne. Ersättning för tilltalads inställelse skall utgå i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp. Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då tilltalad frikänns, på grund av omständigheter— na i målet synnerlig anledning därtill, kan rät- ten av allmänna medel tillerkänna honom er- sättning även för hans kostnad för försvarare eller sakkunnig, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata hans rätt. Om åtal avvisas eller avskrivs, äger den tilltalade, om skäl är därtill, erhålla ersättning för kostnad enligt vad ovan sagts.

Vid genomförande av den föreslagna rätts- hjälpsreformen avses nu gällande lag om fri rättegång upphöra att gälla.

5. Skadeståndslagstiftningen

] remiss till lagrådet den 19 mars 1971 har chefen för justitiedepartementet lagt fram förslag till skadeståndslag. ] det följande lämnas en redogörelse för lagens innehåll och vissa motivuttalanden såvitt är av intresse i förevarande sammanhang.

I första kapitlet anges att lagen Och all- männa skadeståndsrättsliga grundsatser gäl- ler, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (l ä). Begreppet ren förmögenhetsskada de- finieras i 2å som sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada.

Andra kapitlet innehåller bestämmelser om skadestånd på grund av eget vållande av sak- eller personskada.

Tredje kapitlet har rubriken Principal- ansvar m. m.

Enligt 2 % skall staten eller kommun ersät- ta personskada, sakskada eller ren förmögen- hetsskada, som vållas genom fel eller försum- melse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Med kommun likställs i förevarande avseende landstingskommun, kommunalför- bund, församling och kyrklig samfällighet. _ Ersättningsskyldighet som nu sagts föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ända- mål skäligen kan ställas på dess utövning (3 Ej). Om den som lidit skada genom felak- tigt beslut vid myndighetsutövning har utan

giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår ej ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas (4 5). Ersättning enligt 2 5 för ren förmögenhetsskada som uppkommit till följd av intrång i näringsverksamhet utgår endast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens beskaffenhet och övriga om- ständigheter (5 å).

Talan om ersättning enligt 25 får inte föras med anledning av beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet eller riksdagen eller av högsta domstolen, regeringsrätten eller för- säkringsdomstolen, om inte beslutet upp- hävts eller ändrats. Sådan talan får ej heller föras med anledning av beslut av lägre myn- dighet mot vilket talan fullföljts hos Kungl. Maj:t i statsrådet, högsta domstolen, rege- ringsrätten eller försäkringsdomstolen utan att beslutet upphävts eller ändrats (7 i;).

Fjärde kapitlet handlar om arbetstagares skadeståndsansvar.

Femte kapitlet innehåller gemensamma bestämmelser. Där stadgas bl. a. att om vål- lande på den skadelidandes sida har medver- kat till skadan, skadeståndet skall jämkas efter vad som finnes skäligt (6 5).

Ur departementschefens motivering till lagförslaget må följande anföras rörande frå- gan om frivillig skadereglering på det statliga området i fråga om s.k. beslutsskador. Departementschefen understryker att det är angeläget att sådan frivillig skadereglering

främjas. De frågor som kommer under pröv- ning i samband med skaderegleringen på detta område är av både skadeståndsrättslig och förvaltningsrättslig natur. Det är angelä- get att de som skall företräda staten besitter erforderlig kunskap och erfarenhet på dessa områden. De centrala ämbetsverken har i allmänhet inte tillgång till personal med så- dana kvalifikationer. Det är å andra sidan av både organisatoriska och ekonomiska skäl inte tänkbart att det vid vart och ett av de verk inom vars ämbetsområde skadefall av det här slaget kan inträffa skall inrättas särskilda tjänster för skaderegleringsuppgif— terna. Det är för övrigt i hög grad angeläget att man uppnår enhetlighet i bedömningen av de skiftande och ibland sannolikt svårbe- dömda rättsliga frågor som kommer upp. Detta talar mot en decentralicerad organisa- tion. Vidare kan det förväntas att allmänhe- tens förtroende för förhandlingsorganisatio- nen på den statliga sidan kommer att bero inte bara av de enskilda förhandlarnas sakliga och formella kompetens utan också av i vilken mån de uppfattas som oberoende och opartiska. Ökat förtroende för förhandlings- organen lär i sin tur bidra till att de skadeli- dande bara i undantagsfall väljer att hän- skjuta ersättningsfrågan till domstols pröv- ning.

Alla dessa omständigheter talar enligt de- partementschefen för att skadereglerings- verksamheten centraliseras och förläggs till en myndighet som kan antas ha tillgång till personal med tillräckliga kvalifikationer och som åtnjuter allmänhetens förtroende. Myn- dighetens nuvarande verksamhet bör också vara av sådan art att de aktuella uppgifterna på ett naturligt sätt och utan stora organisa- toriska förändringar låter sig infoga i verk- samheten med bibehållna arbetsformer.

Dessa synpunkter tillgodoses enligt depar- tementschefens mening på bästa sätt, om skaderegleringsverksamheten när det gäller beslutsskador anförtros justitiekanslern. Dennes uppgift att övervaka verksamheten inom hela statsförvaltningen gör honom väl skickad att ta ställning till de förvaltnings- rättsliga frågor som kommer under bedö-

mande i samband med skaderegleringen. Justitiekanslern har vidare ställning som kro- nans ombudsman med uppgift att bevaka kronans enskilda rätt. Det ligger helt i linje med den verksamhet han utövar i denna egenskap att han anförtros också de nu aktuella uppgifterna. Den personal justitie- kanslern förfogar över är väl kvalificerad för handläggning av sådana ärenden. Redan nu- varande organisation och arbetsformer är flexibla och kan utan svårighet anpassas efter båda arten och omfattningen av de skade- regleringsfrågor som aktualiseras. Justitie- kanslern åtnjuter anseende för objektivitet och oväld. Det finns all anledning tro att han skall mötas av allmänhetens förtroende också i den förhandlingsverksamhet som det här gäller.

Justitiekanslern bör enligt departements- chefen bemyndigas att träffa för staten bin- dande uppgörelser i frågor om ersättning av staten enligt den nya lagstiftningen. Bemyn- digandet bör av naturliga skäl inte avse obe- gränsade belopp. Beloppsramen torde dock kunna göras ganska vid. I fråga om ersätt- ningsbelopp som överstiger vad som ligger inom ramen för det bemyndigande som läm- nas justitiekanslern bör det ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag avjustitiekans- lern avgöra om uppgörelse skall träffas eller om saken skall hänskjutas till domstol. När det gäller ersättningsbelopp av utomordent— lig omfattning bör det åligga Kungl. Maj:t att begära riksdagens godkännande.

6. Allmänna synpunkter

Enligt direktiven har utredningen att under- söka huvudsakligen tre frågor på förvalt- ningsområdet: dels frågan om kostnadsersätt- ningsregler, dels frågan om en motsvarighet till den fria rättegången och dels frågan om offentligt biträde åt part. Härtill kommer som en fjärde uppgift att undersöka i vad mån rättshjälpsanstalterna och de advokater, som lämnar motsvarande hjälp enligt det s.k. jämtlandssystemet, har möjligheter att tillgodose mindre bemedlades behov av bi— stånd i förvaltningsärenden.

Emellertid har dessa för utredningen an— givna uppgifter kommit att väsentligt för- ändras genom den reform av samhällets rätts- hjälp som föreslagits i en av justitiedeparte- mentet under 1970 framlagd promemoria. En redogörelse för denna reform har förut lämnats i kap. 4.

För vår utredning innebär rättshjälpsrefor- men att frågan om en motsvarighet inom förvaltningen till den fria rättegången helt bortfaller. Även uppgiften att undersöka rättshjälpsanstalternas och de inom jämt— landssystemet verksamma advokaternas möj- ligheter att lämna bistånd i förvaltningsären- den har genom den föreslagna rättshjälps- reformen förlorat sin aktualitet. I det nya rättshjälpssystemet har emellertid en fråga lämnats öppen och överlåtits till vår utred- ning att vidarebehandla. Det är frågan om i vad man utredningskostnader i förvaltnings- ärenden skall kunna inbegripas under rätts— hjälpen och alltså ersättas av allmänna me- del.

Av de ursprungliga huvuduppgifterna för utredningen kvarstår således numera endast två, nämligen frågan om kostnadsersättnings- regler och frågan om offentligt biträde inom förvaltningen. Till undersökningen rörande kostnadsersättningsregler kan härvid såsom en speciell uppgift hänföras den nyss nämn- da, att undersöka i vad mån kostnader för utredning i förvaltningsärenden bör ersättas inom det nya rättshjälpssystemet.

Även i de delar av utredningsuppdraget, som sålunda kvarstår, har dock uppdraget kommit att påverkas av och fått ett delvis nytt innehåll genom den föreslagna rätts- hjälpsreformen. Det är tydligt att frågan om kostnadsersättning i förvaltningsärenden kommer i annat läge i och med att staten övertar en betydande del av denna kostnad. Även frågan om offentligt biträde röner in- verkan genom att det allmänna tillhandahål- ler biträde i förvaltningsärenden, i många fall kostnadsfritt eller mot begränsad avgift. Vår utredning befinner sig härigenom i ett annat utgångsläge än den ursprungligen gjorde. Rättshjälpsreformen har på ett ingripande sätt ändrat möjligheterna att komma till rätta med de frågor som från början uppställ- des. Otvivelaktigt innebär detta en stor vinst. Under våra tidigare överväganden har vi näm— ligen blivit alltmera övertygade om att lös- ningen av de oss förelagda uppgifterna var att söka mera i en utvidgad rättshjälp än i en efterbildning på Olika förvaltningsområden av vad som gäller i processen vid de allmänna domstolarna.

Vårt fortsatta arbete bygger sålunda på den förutsättningen att den föreslagna rätts- hjälpsreformen kommer till stånd i huvudsak i den form som den erhållit genom departe— mentspromernorian. Våra förslag ansluter sig genomgående till reformen. Den närmare samordningen mellan våra förslag och det nya rättshjälpssystemet behandlas i näst- följande kapitel.

Vid våra undersökningar har eftersträvats en genomgång av hela förvaltningsområdet. Det är emellertid tydligt att inom detta vidsträckta fält med dess rikedom på varia- tioner behovet av regler om köstnadsersätt- ning och om offentligt biträde är ytterst växlande. Området ligger därför mindre väl till för generella regler och i enlighet med direktiven har vi inriktat oss på en special— reglering i de olika författningar som kom— mer i fråga. Våra undersökningar har därvid i första hand tagit sikte på de delar av förvalt- ningen, där ett behov av regler av förevaran— de art särskilt framträtt. Därefter har gransk- ningen inriktats på områden där sådana reg- ler kunnat antas ha viss aktualitet, medan åter avsevärda delar av förvaltningen be- funnits utan mera ingående undersökningar kunna avföras från diskussion.

Den metod som valts är alltså att för varje område undersöka i vad mån det kan erford— ras särskilda regler om kostnadsersättning och om offentligt biträde. Härvid har i första hand frågan om offentligt biträde prövats. Kostnaden för ett biträde är vanligen den tyngsta posten bland de kostnader för vilka ersättning skulle kunna ifrågakomma. En lösning av biträdesfrågan har därför direkt betydelse för kostnadsersättningsfrågan och bör alltså för varje område tas upp i första hand.

Offentligt biträde

När önskemål framförts om möjlighet till Offentligt biträde i förvaltningsärenden är det främst ärenden angående frihetsberövande som avsetts. Närmast är det tvångsingripan- den enligt nykterhetsvårdslagen och barna- vårdslagen som i detta sammanhang varit på

tal. En jämförelse med frihetsberövanden i brottmål har ofta skett. [ fråga om brottmå- len har sedan länge gällt att en misstänkt skall ha Offentlig försvarare om det på grund av sakens beskaffenhet eller eljest befinns att hans rätt inte kan tillvaratas utan biträde. Om den misstänkte är anhållen eller häktad skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas. De frihetsberövanden och andra liknande åtgärder som kan före- komma inom nykterhetsvården och barna— vården har visserligen inte karaktär av straff— påföljd men är likväl av så ingripande natur för den enskilde att de i fråga om sina verkningar väl kan jämställas med frihets- berövanden på grund av brott.

Av uppgifter som vi inhämtat från läns- styrelserna framgår att antalet hos dem un- der år 1968 anhängiggjorda intagningsären- den enligt nykterhetsvårdslagen var 2 372. Antalet hos länsstyrelserna under 1968 an- hängiggjorda underställningsärenden rörande omhändertagande för utredning och för sam- hällsvård enligt barnavårdslagen var 1 199. Det finns anledning förmoda att åtminstone antalet ärenden enligt barnavårdslagen vuxit under åren 1969 och 1970 Och alltjämt visar en ej obetydlig ökning. Även om flertalet in- tagnings- och omhändertagandeärenden är av den art att något behov av offentligt biträde ej torde föreligga, måste uppenbarligen inom detta stora antal finnas åtskilliga där förord- nande av sådant biträde kan vara av behovet påkallat.

Av redogörelsen i kap. 3 framgår att riks- dagen sedan lång tid haft sin uppmärksamhet riktad på nu berörda frågor och hemställt om åtgärder för att förbättra rättsskyddet vid administrativa frihetsberövanden. Även de tvångsingripanden som kan förekomma inom mentalsjukvården har härvid särskilt uppmärksammats. Förslag om möjlighet att förordna offentligt biträde på dessa områden har vidare framlagts av kommittéer som arbetat med hithörande frågor. dels av utred- ningen om administrativa frihetsberövanden (SOU l960:19) och dels av sinnessjuklag- stiftningskommittén (SOU 1964:40).

Mot bakgrund härav är det naturligt att

våra undersökningar, när det gällt frågan om offentligt biträde, i första hand inriktats på nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Även lagen angående omsor— ger om vissa psykiskt utvecklingsstörda hör hemma i detta sammanhang.

Från de frihetsingripanden av personlig natur som kan förekomma på nu nämnda områden är steget inte långt till utlännings- lagstiftningens regler om personers avlägs- nande ur landet m. m. Utlänningslagstift- ningen innehåller redan vissa bestämmelser om offentligt biträde. Vi har emellertid fun- nit anledning att gå in även på detta område och diskutera viss utvidgning av nu gällande regler. Vi kommer också att beröra frågan om offentligt biträde i ärenden enligt lagen om utlämning till Danmark, Finland, island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och enligt nordiska verkställighetslagen.

Även utanför nyss nämnda områden före- kommer helt visst situationer, där förordnan- de av offentligt biträde kan synas motiverat för tillvaratagande av enskild rätt. Man är emellertid då nästan alltid inne på områden som ytterst rör rättigheter och förpliktelser av ekonomisk natur. Ärendena har därige- nom en annan karaktär; med viss rätt kan en skiljelinje dras mellan dessa ärenden och de förut nämnda som berör vederbörandes egen person. Skulle begreppet offentligt biträde utvidgas även till det ekonomiska området får det en alltmera utpräglad karaktär av för speciella områden tillhandahållen expertis. Här kan nämnas exempelvis skatteärenden och fastighetsbildningsärenden, två katego— rier beträffande vilka det ifrågasatts att sta— ten borde i någon form tillhandahålla biträde för tillvaratagande av den enskildes intressen. Hur man än vill bedöma behovet härutinnan, är det tydligt att institutet offentligt biträde ter sig främmande i sammanhanget. Den experthjälp som kan där behövas hör uppen- barligen mera hemma under den allmänna rättshjälpen. Vi har sålunda kommit till den uppfattningen att begreppet offentligt biträ— de bör begränsas till ärenden som angår den

personliga rörelsefriheten och att i övrigt biträdesfrågan bör lösas såsom en rättshjälps- fråga av allmän natur.

I detta sammanhang har vi emellertid haft anledning att ta upp även frågan om s.k. allmänt ombud. Fråga härom har aktualise- rats särskilt på socialförsäkringens område och på skatteområdet, varvid dock inte åsyf- tats allmänt ombud i egentlig mening utan en befattningshavare med huvudsaklig upp- gift att tillvarata de enskilda medborgarnas intressen på förvaltningsområdet. Våra över- väganden härutinnan redovisas inom respek- tive ämnesområden.

K ost/ladsersättning

Med den uppläggning av kostnadsersättnings- frågan som getts i direktiven har vår utred- ning främst inriktats på sådana kostnader som uppkommer för en enskild i hans mel- lanhavanden med myndighet. De kostnader, vilka ifrågakommer till ersättning i ett sådant ärende, är i stort sett kostnader för biträde, för utredning och för inställelse. Härutöver kan givetvis förekomma en del smärre kost- nader. såsom för skrivpapper, porto m.m., vilka dock får anses tillhöra normala utgifter för vilka särskild ersättning ej kan påräknas. Vidare kan i förvaltningsärenden någon gång förekomma speciella avgifter, såsom enligt expeditionskungörelsen och lantmäteritaxan. Med hänsyn till möjligheterna att få befrielse fran eller bidrag till sådana avgifter kan dock sägas, att dessa i förevarande sammanhang har föga praktisk betydelse. [ något fall . kommer vi dock att beröra även sådan kost- nad.

Vid bedömningen av kostnadsersättnings- frågan måste såsom en grundläggande regel fasthållas att den enskilde i första hand har att själv stå för sina kostnaderi förvaltnings- ärenden. Detta följer redan av medlemskapet i ett samhälle. Den enskilde kan inte agera som om han vore av samhället oberoende, med anspråk på ersättning för de olika utgif— ter som samhällstillhörigheten kan medföra. [ de fall då dessa kostnader blir av mera betydande storlek sammanhänger de ofta

med egendomsinnehav. Man måste räkna med att ett mera komplicerat egendomsinne- hav i regel är förenat med kostnader av förevarande slag, utan att därför någon rätt till ersättning kan anses given.

[ sammanhanget bör också uppmärksam- mas den skyldighet myndigheterna har att tillhandagå allmänheten med råd och upplys- ningar. Föreskrifter härom har för de statliga myndigheterna meddelats i det s. k. service- cirkuläret (l946:680). I enlighet härmed ut- övar dessa myndigheter en betydande upp- lysningsverksamhet. Även kommunala myn- digheter torde i stor utsträckning biträda allmänheten med upplysningar inom sina områden. Med hjälp av den service som sålunda lämnas finns det goda möjligheter för den enskilde att iej alltför komplicerade ärenden själv tillvarata sin rätt. Det kan tilläggas att myndigheternas skyldighet att bistå har kommit till uttryck även i den nya förvaltningslagen (l97lz290), vari stadgas (8 &) att, om ansöknings— eller besvärshand- ling eller annan handling från någon som saken angår är ofullständig och om bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt, myndighe- ten skall vägleda honom, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.

Men utöver denna serviceverksamhet ålig— ger det regelmässigt myndigheterna att sörja för en tillfredsställande utredning i ären- dena'. Detta sker genom att behövliga upp- lysningar införsxaffas, ofta i form av expert— utlåtanden, genom remiss till olika sakkunni- ga instanser. Med visst fog kan sägas att om den enskilde väljer att själv anlita biträde och förebringa utredning, när denna eljest skulle kunnat förebringas genom myndighetens för— sorg, det inte kan vara det allmännas sak att ersätta kostnaden. Av det sagda torde också framgå att det inte är möjligt att i förvalt- ningsärenden betrakta den enskilde och det allmänna som två motstående parter i en process, där den tappande regelmässigt har att ersätta den vinnande hans kostnader.

Tidigare har framhållits det ändrade läge vari kostnadsersättningsfrågan kommit ge- nom den föreslagna rättshjälpsreformen. Frå- gan har därigenom i betydande grad frikopp—

lats från sociala aspekter. ] den mån sådana kunnat tidigare anläggas på ersättningsfrågan tillgodoses de i förslaget på en enligt vår me- ning riktigare väg, genom den utvidgade rättshjälpen. [ och med att rättshjälpen trä- der in och övertar kostnaderna för personer med låg inkomst bortfaller för deras del frågan om kostnadsersättning. För personer med något högre inkomst gäller väl ej detta fullt ut men genom att bidrag till kostnader- na utgår relativt högt upp i inkomstlägena minskar ersättningsfrågan i angelägenhets- grad. Härvid bortses från det speciella förhål- landet att frågan om ersättning för utred- ningskostnader i förvaltningsärenden lämnats öppen vid rättshjälpsreformen, en fråga var- till vi återkommer i nästföljande kapitel. För dem som inte eller i ringa män kan få sina kostnader täckta genom rättshjälpen kvar- står dock alltjämt frågan huruvida de skall ha rätt till ersättning.

Av betydelse är härvid ärendenas mång- skiftande karaktär. Merparten ärenden är enkla och ej förenade med några nämnvärda kostnader. Att skilja ut vissa ärendegrupper efter kostnadernas storlek är dock knappast tänkbart med hänsyn till den stora variation som föreligger även inom olika ärendegrup- per.

En mycket stor del av förvaltningsärende- na är sådana där någon oenighet ej föreligger mellan myndigheten och den enskilde. Hit hör i allmänhet den stora gruppen ansök— ningsärenden. Tydligt är att fråga om kost- nadsersättning i denna typ av ärenden sällan blir aktuell. Om däremot ett motsatsförhål- lande utvecklar sig mellan myndigheten och den enskilde kan läget bli ett annat. Är fråga om en mera allmän värdering av hur myndig- heten bort handla eller inte handla i ett slutfört ärende lär en sådan värdering i regel inte kunna läggas till grund för kostnadser- sättning på administrativ väg. Om däremot myndighetens beslut grundar sig på en orik- tig uppfattning av fakta eller rättsregler kan

* Jfr även 8 & FPL: Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid be— hov anvisar rätten hur utredningen bör komplett- eras.

ett sådant förhållande bilda underlag för ett ersättningsanspråk. Detsamma kan vara fallet om det framstår klart att myndigheten inte gett tillräcklig ledning eller anvisning i ären- det eller åsamkat den enskilde kOStnader genom att begära in onödig utredning.

Synpunkter av detta slag har föranlett oss att överväga om inte, vid sidan av eventuella Specialregler om kostnadsersättning, kunde erfordras en allmän regel av begränsad räck- vidd. Denna skulle gälla fall då genom myn- dighets åtgörande i förvaltningsärende en- skild part ådragit sig betydande kostnad i ärendet och omständigheterna är sådana att det framstår såsom oskäligt att parten skall bära kostnaden. Ersättning av statsmedel skulle då kunna tillerkännas honom för hela eller en del av kostnaden. Ärendena skulle prövas i administrativ ordning, förslagsvis av kammarrätt.

De åtgöranden som här åsyftas innebär naturligt nog ofta fel från myndigheternas sida, fel i handläggningen eller fel i bedöm- ningen. Emellertid kan det också vara fråga om åtgöranden som ligger inom vad myndig- heten i det givna läget kan ha haft anledning att vidta. Först i efterhand kan det kanske befinnas att myndigheten sträckt sina krav för långt. Det får härvid betänkas att en utredning måste kunna bedrivas med viss marginal.

Tydligt är att man här rör sig inom eller på gränsen till området för skadestånd. I själva verket utgör ju ersättning för rätte- gångskostnad en form av skadestånd. Att den kostnadsersättning, varom skulle bli frå- ga, endast avser förberedande och utförande av talan och inte någon skada av annan art betager den således inte karaktären av skadestånd.

Stats och kommuns skyldighet att utge skadestånd till enskild person är för närva- rande inte reglerad i lag annat än för vissa speciella områden. Av redogörelsen i kap. 5 framgår emellertid att ett förslag till skade- ståndslag numera framlagts i en lagrådsre— miss. Enligt lagförslaget skall staten eller kommun ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. som vållas genom fel

eller försummelse vid myndighetsutövningi verksamhet, för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Det förutsätts att ersätt- ningen skall kunna omfatta även kostnad för utförande av talan. Enligt de uttalanden av departementschefen, för vilka redogjorts i kapitlet, kommer skaderegleringsverksamhe- ten när det gäller ”beslutsskador” att anför- tros åt justitiekanslern, som skulle bemyndi- gas att inom en tämligen vid beloppsram träffa för staten bindande uppgörelser i frå- gor om ersättning av staten enligt den nya lagstiftningen. När det gäller ersättningsbe- lopp utom beloppsramen skulle det ankom- ma på Kungl. Maj:t att efter förslag av justitiekanslern avgöra om uppgörelse skall träffas eller om saken skall hänskjutas till domstol.

Med den skadeståndslagstiftning som så- lunda är förestående synes det tydligt att utrymmet för en allmän regel om kostnads- ersättning av det innehåll vi övervägt skulle bli begränsat. Vid sidan av de nya skade- ståndsreglerna skulle den till stor del innebä— ra en dubblering av ersättningsmöjligheterna. I varje fall finns i detta läge anledning att tills vidare avvakta resultatet av den nya skadeståndslagstiftningen och den praxis som på detta område kan komma att utbilda sig. Vi har därför avstått från att framlägga förslag om en kostnadsersättningsregel av den allmänna art varom här är fråga.

Om sålunda behovet av kostnadsersätt- ningsregler för förvaltningsärenden får anses ha väsentligt reducerats genom dels rätts- hjälpsreformen och dels den nya lagstift- ningen om skadestånd, kan likväl på vissa områden ett sådant behov alltjämt föreligga. Detta gäller särskilt ärenden vilka avser ett tvångsingripande i form av påbud eller för- bud. Vid genomgång av de olika områdena har vi sålunda, när det gäller tvångsförfogan- den över fast egendom (genom expropriation eller genom att mark tas i anspråk med väg— rätt eller i samband med naturvård, miljö- skydd, skydd för byggnadsminnen etc.) fun- nit, att gällande bestämmelser om kostnads- ersättning i allmänhet avser endast kostnader som uppkommit sedan ett ärende övergått i

rättegång. Vi har diskuterat bestämmelser i de olika författningarna, varigenom den en- skilde skulle kunna få ersättning, förutom i huvudsaken, inte bara för rättegångskostna- der utan också för sina kostnader i de delar av förfarandet som handläggs iadministrativ ordning.

En viss särställning intar kostnader som åsamkas någon när han kallas att inställa sig inför myndighet. Behov av ersättning i detta hänseende föreligger otvivelaktigt på alla för— valtningsområden där sådan inställelse kan förekomma. Även här har rättshjälpsrefor- men åstadkommit ett ändrat läge genom att ersättning för kostnad för inställelse inför myndighet ingår i rättshjälpsförmånerna, när personlig inställelse ålagts. Vidare gäller en- ligt 15 €— FPL att enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Härigenom är frågan om inställelsekostnad reglerad såvitt angår de allmänna förvalt- ningsdomstolarna samt länsrätt och skatte- rätt. Den kvarstår emellertid beträffande en del andra myndigheter. Vid genomgång av de olika förvaltningsområdena har vi därför haft anledning föreslå regler som ger myndighe- terna möjlighet att utge ersättning för instäl- lelsekostnad. Härvid har eftersträvats att åstadkomma likartade regler på hela förvalt- ningsområdet. Det kan nämnas att beslutan— derätten i några fall måst förläggas till lägre myndighet än som förutsatts i direktiven. Med hänsyn till de begränsade belopp, varom här kan bli fråga, och ifrågavarande myndig- heters kvalifikationer torde något hinder i detta avseende dock inte behöva föreligga.

Hittills har talats om kostnader i ärenden som angår den enskilde i förhållande till myndighet. Undantagsvis förekommer emel- lertid även i förvaltningsärenden att fråga blir om kostnadsersättning mellan två eller flera enskilda parter. [ vissa av dessa fall, där behovet av en regel om kostnadsersättning ansetts ha aktualitet, har bestämmelse därom meddelats i författningen. Så har t. ex. skett när det gäller kostnad i ärende om verkstäl—

lighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnaden av barn m.m. (21 kap. 11 & FB). Bestämmelser av detta slag är emellertid sällsynta på förvaltningsområdet. Oavsett detta har dock såsom av redogörelsen i kap. 2 framgår — kostnadsersättning mellan enskilda parter ansetts kunna utdömas i viss utsträckning. Salunda har regeringsrätten i några fall dömt ut sådan ersättning, varvid dock fråga varit om relativt obetydliga be- lopp. Fallen är mest att finna i äldre praxis och frånvaron av sådana utdömanden under senare är antyder frågans ringa aktualitet.

Mot den ordning som sålunda varit rådan- de har någon kritik knappast framkommit. Något behov av en mera allmän reglering av kostnadsersättningsfrågan i fall med mot— stående enskilda parter kan ej sägas ha fram— trätt. [ den mån sådant behov gör sig gällan- de bör det lämpligen regleras genom bestäm— melse i dithörande författning, på samma sätt som skett i 21 kap. FB. Det är emeller— tid sällan som tvister mellan enskilda i för- valtningsärenden får den privata karaktär som kan sägas utmärka verkställighetsären- dena enligt nämnda kapitel. Vanligen är tvisterna till sist beroende av vad samhälls— nyttan kräver. Ett avgörande i tvisten kan därför knappast sägas innebära att någon av parterna vinner eller förlorar. Som exempel kan nämnas tvister i byggnadsmål mellan grannar. Att här införa en regel om rätte— gångskostnader får anses främmande för ämnesområdet. På samma sätt bör såsom statens hyresråd anfört i sitt remissyttrande över besvärssakkunnigas betänkande i hyresregleringsmål vardera parten bära sin kostnad.

Vid vår genomgång av de olika förvalt- ningsområdena har vi emellertid sökt upp- märksamma även behovet av kostnadsersätt- ningsregler för fall där enskilda parter står mot varandra. Genomgången har dock ej givit anledning till något förslag om special— reglering.

Utredningens omfattning

Av det tidigare sagda framgår att våra under- sökningar i första hand avsett omräden av förvaltningen, där en begränsning i den per- sonliga rörelsefriheten kan förekomma. Det— ta har gällt nykterhetsvården, barnavården, mentalsjukvärden, vården av psykiskt ut- vecklingsstörda,utlänningslagstiftningen samt vissa angränsande lagstiftningsområden. Även. smittskyddslagstiftningen har genomgåtts; någon redovisning därav lämnas dock ej i betänkandet eftersom genomgången inte har gett anledning till något förslag.

Vidare har våra undersökningar omfattat socialförsäkringens och skattelagstiftningens områden.

Genomgången har gällt även lagstiftningen om expropriation, om fastighetsbildning samt om allmänna och enskilda vägar. Även byggnadslagen, naturvårdslagen, lagen om byggnadsminnen och lagen om fornminnen har berörts. l detta sammanhang har vidare uppmärksamhet ägnats åt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar samt miljö— skyddslagen, dock utan att föranleda någon redovisning i betänkandet. Detta får ses mot bakgrund av att statsmakterna vid tillkoms— ten av dessa båda lagar tagit ställning i kostnadsersättningsfrågorna och att ändrat ställningstagande inte kan anses motiverat av erfarenheterna under den korta tid lagarna gällt och ej heller såsom en följd av de förslag vi framlagt på närbesläktade områ- den. Den i våra direktiv omnämnda gruvla- gen har helt kunnat avföräs från diskussion, sedan gruvrättsutredningen i maj 1969 fram- lagt betänkande (SOU 1969:10), omfattande även kostnadsersättningsfrågor.

Vid framläggandet av våra undersökningar har valts metoden att redovisa varje område för sig. Vissa upprepningar har därvid inte kunnat undvikas. Metoden har dock ansetts vara till fördel och har även betingats av de variationer som de olika områdena uppvisar.

Förutom de ämnesområden som särskilt berörts i betänkandet finns givetvis vid— sträckta områden inom förvaltningen som inte omfattas av redovisningen. Som exem.

pel kan nämnas hälsovårds- och livsmedels- lagstiftningen. Några Specialregler i fråga om offentligt biträde eller kostnadsersättning på dessa förvaltningsområden har vi, med den begränsning vårt uppdrag fått i direktiven, inte funnit anledning föresla. Detta ställ- ningstagande får ses mot bakgrund av de bidragsmöjligheter som rättshjälpsreformen ger. Även den nya lagstiftningen om statens och kommunernas skadeståndsskyldighet är härvid av betydelse. Vad särskilt gäller kost- nader för inställelse inför myndighet kan också hänvisas till de bestämmelser därom som ges i FPL.

Slutligen kan nämnas att vi givetvis inte haft anledning ingå på förvaltningsärenden som handläggs vid allmän domstol, exempel- vis ärenden enligt lagen om samhällsfarlig asocialitet.

7. Förslaget till rättshjälpslag

En redogörelse för det under 1970 framlagda förslaget om en reform av samhällets rätts- hjälp har lämnats i kap. 4. I anslutning till detta förslag har vi att ta ställning till huvud— sakligen två frågor, dels hur institutet offent— ligt biträde lämpligen skall inordnas i rätts- hjälpssystemet och dels i vad mån utred- ningskostnader i förvaltningsärenden skall kunna inbegripas under rättshjälpen och er— sättas av allmänna medel.

Offentligt biträde

l departementspromemorian rörande rätts- hjälpsreformen har det antagits att eventuel- la bestämmelser om offentligt biträde skall kunna inarbetas i den föreslagna rättshjälps- lagen (thL). Sålunda sägs i promemorian att de regler om offentligt biträde som kan visa sig behövliga utan svårighet torde kunna inordnas i det nya systemet. De avvikelser från de allmänna bestämmelserna i systemet som kan bli aktuella, sägs det vidare, synesi huvudsak vara likartade dem som aktualise- ras beträffande offentlig försvarare enligt RB.

Vid vara överväganden har emellertid visat sig att starka skäl talar mot att ta in regler om offentligt biträde i thL. institutet offentligt biträde i ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård, barna- vårdslagen, utlänningslagen osv. företer vis- serligen vissa likheter med institutet offentlig försvarare i brottmål. Det bör emellertid

understrykas att de ärenden i vilka offentligt biträde skall kunna utses inte är att jämställa med brottmål. l ärendena enligt ovan avsed- da lagar är det fråga om att tillgodose ett aktuellt vårdbehov eller att ompröva frågan om någons vistelse här i landet. Redan med hänsyn härtill synes det olämpligt att i ett gemensamt avsnitt i thL föra samman be- stämmelserna om offentlig försvarare och annan rättshjälp i brottmål med bestämmel- serna om offentligt biträde i vissa administra- tiva ärenden. För denna ståndpunkt talar också det förhållandet att enligt thL biträ- de i brottmål aldrig kan erhållas annat än i form av offentlig försvarare, som skall utses när rätten funnit behov av sådan försvarare föreligga, medan i ärenden som kan leda till administrativt frihetsberövande den enskilde enligt våra förslag på ett förberedande sta— dium (hos nykterhetsnämnd och barnavårds— nämnd) skall kunna erhalla rättshjälp i form av biträde enligt thL och det först på ett senare stadium skall ankomma på högre myn- dighet att ta ställning till frågan om behov av offentligt biträde föreligger.

Reglerna om offentligt biträde är tillämp- liga endast på ett fåtal särskilda områden av förvaltningen och är även i övrigt så speciella att de inte lämpligen kan fogas in i thL:s avsnitt om rättshjälp i allmänhet. [ förhallan- de till de allmänna rättshjälpsbestämmelser- na föreligger bl. a. avvikelse därutinnan att enligt våra förslag förordnande av offentligt biträde skall vara kostnadsfritt, medan den

som beviljas rättshjälp enligt thL i många fall har att erlägga rättshjälpsavgift. Likaså skall kostnad för utredning, som införskaffas av offentligt biträde, ej till någon del bestri- das av den enskilde utan stanna på statsver- ket. Förutskickas bör dock att för ärenden enligt utlänningslagen viss särreglering före- slås. Vidare skall enligt våra förslag offentligt biträde utses av den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som handlägger det aktuella ärendet eller målet, medan biträde enligt thL förordnas av rättshjälpsmyndig- heten.

Skall bestämmelserna om offentligt biträ- de tas in i thL, blir det nödvändigt att öka ut denna lag med ett speciellt avsnitt rörande detta begränsade ämnesområde. Härigenom skulle thL bli mera svåröverskådlig och svarläst än vad nu är fallet. Enligt vår mening är det systematiskt lämpligast att helt särhål- la bestämmelserna om offentligt biträde från bestämmelserna om biträde enligt thL. Vi föreslår därför att bestämmelserna om offentligt biträde ges i en särskild lag om offentligt biträde, till vilken hänvisning görs i de författningar, enligt vilka sådant biträde skall kunna förordnas. Beträffande reglernai lagen om offentligt biträde hänvisar vi till lagförslaget och därtill hörande specialmoti- vering (kap. 24). Frågan om förutsättningar- na för att offentligt biträde skall förordnas kommer dock att behandlas särskilt för varje ifrågakommande förvaltningsområde i kap. 8—14.

Det valda tillvägagångssättet förutsätter att i 18 & thL som handlar om biträde — införs en bestämmelse av innehåll att biträde som avses i paragrafen inte skall förordnas för mål eller ärende, vari enligt särskild föreskrift förvaltningsdomstol eller förvalt- ningsmyndighet kan utse offentligt biträde. Har biträde förordnats enligt 18 &, t.ex. i ärende inför barnavårdsnämnd, skall förord- nandet inte gälla om i samma ärende fråga om omhändertagande för samhällsvård upp- tas till prövning av länsrätt. I sådant fall har länsrätten att bedöma om det föreligger be- hov av offentligt biträde. Skulle så vara fallet är det naturligt att länsrätten till offentligt

biträde i allmänhet förordnar den som förut i barnavårdsärendet haft förordnande som biträde enligt thL.

U tredn ingskostnader

] departementspromemorian förutsätts att vår utredning skall överväga om och ivilken mån reglerna i det nya rättshjälpssystemet angående utredningskostnader i mål eller ärende vid allmän domstol bör gälla också i förvaltningssammanhang och om dessa regler bör kunna tillämpas också på rättshjälp i angelägenhet som ännu inte lett till förfaran- de hos förvaltningsmyndighet. De regler som härvid åsyftas är följande.

Enligt Sä första stycket 2. thL får er- sättning av allmänna medel utgå i fråga om kostnad för utredning i angelägenhet som kan komma under allmän domstols, krigs- rätts, vattendomstols, expropriationsdom— stols, arbetsdomstolens eller skiljemäns pröv- ning och ej är förvaltningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under för- valtningsmyndighets prövning. För utred- ningskostnaderi förvaltningssaker kan ersätt- ning av allmänna medel således inte utgå enligt lagen.

Närmare bestämmelser om ersättning för utredningskostnader ges i 24 och 25 åå thL. Sålunda skall kostnad för bevisningi mål eller ärende vid domstol ersättas endast om kostnaden enligt lag skall utges av parten eller av parterna solidariskt. Kostnad för annan nödvändig utredning ersätts av allmän- na medel med skäligt belopp. Ersättning som nu sagts bestäms av domstolen. _ [ angelä- genhet som inte handläggs vid domstol beslu- tar biträde om utredning. Sådant beslut får meddelas endast om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarata sin rätt. Har biträdet inför- skaffat utredning skall den som medverkar till utredningen ha rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan. Beslut om sådan ersättning fattas av rättshjälpsmyn- digheten.

Förmånen att få utomprocessuella utred- ningskostnader ersatta av allmänna medel är

enligt motiven till lagförslaget i första hand avsedd för mindre utredning såsom läkarin— tyg, värderingsintyg och liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mer omfattande utredning införskaffas utom rät- ta.

I motiven anförs vidare följande.

Självfallet måste regelsystemet utformas så att garantier skapas mot att onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på stats- verkets bekostnad. Förmånen bör därför inte kunna utgå i andra fall än när biträde har förordnats. Det torde få ankomma på biträ- det att på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Har han funnit behov föreligga och införskaffat utredning bör den som medverkar till utredningen i princip alltid ha rätt till ersättning. Visar det sig emellertid sedan att utredningen varit onödig eller alltför dyrbar och har biträdet genom att föranstalta om utredningen visat försumlighet, bör detta kunna beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Vidare lig- ger det i sakens natur att sådana omständig— heter kan komma att beaktas när biträdets lämplighet för andra uppdrag skall bedömas. Har parten själv genom vårdslöshet eller för- summelse föranlett att biträdet ådragit stats- verket onödiga utredningskostnader bör det- ta kunna leda till att han själv får stå för sådana kostnader.

Mot en utvidgning av rättshjälpsförmåner- na till att omfatta även utredningskostnader i förvaltningsärenden har åberopats det för- hållandet att förvaltningsmyndigheterna i re- gel är skyldiga att själva sörja för att utred- ningen i ärendena blir fullständig. Behovet för en part att förebringa egen utredning kan därför antas vara mindre än när fråga är om mål eller ärenden vid allmän domstol. Emel— lertid är det tydligt att förhållandena i för- valtningsärenden mycket ofta är sådana att den enskilde måste aktivt verka för att få fram utredning av betydelse för honom. Detta gäller vanligen i förfaranden där enskil— da parter står mot varandra, t.ex. hyres— nämndsärenden. Men även när den enskilde agerar ensam inför myndigheten ankommer det ofta på honom att tillhandahålla nödig utredning. Myndigheternas skyldighet i detta avseende har sin naturliga begränsning och kan i många fall inte täcka den enskildes

intressen. På samma sätt är den enskilde i ett förfarande vid förvaltningsdomstol, exempel— vis i en skatteprocess, vanligen hänvisad till att själv förebringa utredning som han kan vilja åberopa. Utredningskostnader av dessa olika slag måste anses tillhöra sådant som bör omfattas av förmånerna i ett ut- byggt rättshjälpssystem. Vi vill därför föror- da att utredningskostnader i förvaltnings- ärenden skall i princip omfattas av rättshjäl- pen och kunna ersättas av allmänna medel.

Vid en sådan utvidgning torde man ej lämpligen kunna anknyta till thLzs regler om ersättning för utredningskostnader i mål eller ärende vid allmän domstol. Dessa regler är avpassade till RB:s bestämmelser om rätte- gångskostnader och kan ej lämpligen applice- ras på förvaltningsområdet. l stället torde man få anknyta till de bestämmelser som enligt thL skall gälla i fråga om kostnader för utredning i angelägenhet som ej hand- läggs vid domstol. Detta innebär att förmå- nen av kostnadsersättning i stort sett görs be— roende av att biträde förordnats i förvalt- ningsärendet och då endast kan utgå när bi- trädet beslutat om utredningen. Sådant be- slut skall, enligt thL:s bestämmelser, få meddelas endast om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarata sin rätt. Beträffande biträ- dets ansvar härutinnan bör likaså gälla den bedömning som framgår av det nyss citerade motivuttalandet.

Fråga är emellertid om inte i förvaltnings— ärenden bör uppställas vissa ytterligare garantier för att kostnaden hålls inom en nödig och rimlig ram. Eftersom i förvalt- ningsärenden myndigheterna har viss skyldig— het att sörja för utredningens fullständighet, bör biträdet ej införskaffa utredning när denna lika väl kan anskaffas genom myndig- hetens försorg. I allmänhet torde i ärendena utan svårighet kunna bedömas vilken med- verkan härutinnan från myndighetens sida som man kan räkna med. 1 fall av tvekan bör emellertid biträdet i första hand vända sig till myndigheten och begära dess medverkan till utredningens införskaffande.

Med hänsyn till de skiftande förhållande-

na på olika förvaltningsområden och svårig- heten att överblicka de olika slags kostnader som det kan bli fråga om torde en ytterligare garanti böra uppställas för att kostnaderna skall hållas inom rimlig gräns. På det fastig- hetsrättsliga området liksom ofta när det gäller tekniska frågor, t. ex. i patentmål, kan en utredning medföra högst betydande utgif- ter, inför vilka man har anledning tveka om de verkligen skall kunna ersättas inom ett rättshjälpssystem. Vi vill därför föreslå en ytterligare regel av innehåll att biträdet, in- nan han fattar beslut om utredning som kan antas medföra mera betydande kostnad, har att inhämta godkännande av vederbörande rättshjälpsmyndighet. Regeln torde bli tillämplig endast undantagsvis. Det gäller här fall där det med tanke på biträdets ansvar för kostnadens nödvändighet eller storlek bör vara i hans intresse att ha en återförsäkring hos rättshjälpsmyndigheten. Den närmare in— nebörden av uttrycket ”mera betydande be— lopp” torde kunna belysas genom anvisning, utfärdad i administrativ ordning, förslagsvis av centralmyndigheten för rättshjälpen.

Anledning torde ej föreligga att behandla utredningskostnaderna olika om de uppkom- mer i ett hos förvaltningsmyndighet an— hängigt ärende eller i angelägenhet som ännu inte lett till förfarande hos myndighet. ] båda fallen torde samma bestämmelser kun- na tillämpas. Om saken ännu inte är före hos någon förvaltningsmyndighet bör biträdet, innan utredning införskaffas, överväga om utredningen kan komma att på senare sta— dium förebringas genom myndighets försorg och i sådant fall om utredningen kan anstå till dess.

] enlighet med det anförda föreslås, att Så första stycket 2. thL utvidgas till att omfatta utredning även i angelägenhet som kan komma under förvaltningsmyndighets prövning. Vidare föreslås sådana ändringar i 24 och 25 åå thL som föranleds av vad vi nu förordat. Beträffande den närmare ut- formningen av dessa ändringar liksom även beträffande vissa andra följdändringari thL hänvisas till lagförslaget med därtill hörande specialmotivering (kap. 24).

8. Lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i Vissa fall

Gällande rätt

Den som lider av psykisk sjukdom får obe- roende av eget samtycke under vissa i lagen (1966293) om beredande av sluten psykiat- risk värd i vissa fall (PsykL) angivna förut- sättningar beredas sluten psykiatrisk vård. Detta gäller bl. a. fall där sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjuk- domens art och grad och till att den psykiskt sjuke till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv (1 5). Intag- ning på sjukhus med stöd av lagen äger rum efter ansökan eller på grund av domstols förordnande enligt 3] kap. 3ä BrB (3 å). Om intagning efter ansökan beslutar i all- mänhet överläkaren. Förutsättning för så- dant beslut är att ansökan och bifogat vård— intyg överensstämmer med gällande före- skrifter och att sannolika skäl föreligger för att vård kan beredas med stöd av lagen (8 €). Efter undersökning av patienten skall överlä- karen inom viss kort tid pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lagen. Finnes detta vara fallet skall överläkaren besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. Varken detta beslut eller det tidigare intagningsbeslutet får med- delas av den läkare som utfärdat vårdintyget. Föreligger inte förutsättningar för beslut om fortsatt intagning skall överläkaren omedel— bart utskriva patienten (9 5). Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till

sluten psykiatrisk vård, skall socialstyrelsen föranstalta om att han tas in på sjukhus för sådan värd (12 å).

Om tillstånd att vistas pä egen hand utom sjukhusområdet liksom om äterkallande av sådant tillstånd beslutar i allmänhet överlä- karen (14 å). Handling som ankommer till patient eller som denne önskar avsända kan under vissa förutsättningar kvarhållas av överläkaren. Beslutar överläkaren att kvar- hålla brev till myndighet, skall beslutet underställas den utskrivningsnämnd, till vars verksamhetsområde sjukhuset hör (15 å).

Utskrivningsnämnd består av lagfaren ord- förande som bör vara eller ha varit innehava- re av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv (28 å)-

Patient skall ofördröjligen utskrivas, om förutsättningar enligt lagen för att bereda honom värd inte längre föreligger (16%). Patient kan utskrivas på försök under viss tid, högst sex månader. Förlängning kan ske med högst sex månader åt gången. Försöks- utskriven patient kan åläggas att iaktta sär— skilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person (19 å). Om utskrivning och utskrivning på försök beslutar i allmänhet överläkaren. Han äger hänskjuta frågan till utskrivningsnämnden. Beträffande vissa patienter skall beslut alltid fattas av utskriv- ningsnämnden. Ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök får göras av patien-

ten eller vissa honom närstående samt, i förekommande fall, av hans förmyndare eller gode man (17—19 åå). Den som utskrivits på försök kan äterintagas på sjukhuset. Om återintagning beslutar i allmänhet överläka- ren (20 å).

Mot läkares beslut enligt lagen fär talan föras genom besvär hos utskrivningsnämn— den. om läkaren

1) intagit någon pa sjukhus eller beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

2) lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant till- stånd.

3) avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök,

4) i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

5) äterintagit patient under utskrivning på försök.

1 övrigt får talan inte föras mot läkarens beslut enligt lagen (21 å).

Mot utskrivningsnämnds beslut får talan föras, om nämnden

1) ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

2) avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansö- kan eller

3) i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

[ övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut enligt lagen föras endast i fall som avses i 26% (se nedan). Talan mot utskriv- ningsnämnds beslut förs genom besvär hos psykiatriska nämnden (22 å). Denna består av en lagfaren ordförande som är eller har varit innehavare av ordinarie domartjänst, två läkare som är särskilt kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv (28 å). Mot psykiatriska nämndens be-

slut får talan inte föras (23 å). Sådan talan hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden som behandlats i det föregående får föras av den som äger ansöka om utskriv- ning (24 å). Under vissa förutsättningar skall utskrivningsnämnds beslut på begäran av överläkaren underställas psykiatriska nämn— dens prövning (25 å).

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skall överläkaren och patienten vara närva- rande om inte särskilda skäl föranleder an- nat. Förs talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närva- ra, om inte särskilda skäl föranleder annat (30 é). [ ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äger nyss- nämnda bestämmelser rörande sammanträde med utskrivningsnämnd motsvarande till- lämpning (31 å). ] ärende hos utskrivnings- nämnd eller psykiatriska nämnden far förhör anordnas med den som kan antas ha upplys- ningar av betydelse att lämna. Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om inte särskilda skäl föranleder annat. I fråga om ersättning till den med vilken förhör anord- nas äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid stanna på statsverket (33 å). Talan mot be— slut, varigenom utskrivningsnämnd utlåtit sig om ersättning som nyss sagts, förs hos psykiatriska nämnden genom besvär (26 å).

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter är närvarande (34 å)-

Polismyndighet skall i vissa ilagen angivna fall lämna handräckning (35 å). Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polismyndighet provisoriskt omhänderta honom, om fara är i dröjsmål. Utfärdas inte vårdintyg eller avslås ansökan om intagning, får den omhändertag- ne inte längre kvarhällas av polismyndighe- ten med stöd av denna lag (7 $).

Lagförarbeten m. m.

Sinnessjuklagstiftningskommittens betänkan- de

PsykL bygger på ett av sinnessjuklagstift— ningskommitten avgivet betänkande med förslag till mentalsjukvårdslag (SOU 1964: 40). Enligt 37% andra stycket lagförslaget fick, om så befanns erforderligt för tillvara- tagande av intagens rätt, sjukhusnämnd (=ut- skrivningsnämnd i PsykL) eller ordförande i sådan nämnd förordna offentligt biträde åt den intagne.

I motiveringen till föreskrifterna om offentligt biträde anförde kommitten att patient, som var intagen på mentalsjukhus och som inte av egna medel kunde bekosta biträde, torde ha vissa möjligheter att få önskat bistånd genom den rättshjälpsverk- samhet som i skilda former bedrevs av lands- tingen och städerna utanför landsting. Dessa möjligheter torde dock vara förhållandevis begränsade. Kommittén ansåg sig därför böra närmare överväga huruvida möjlighet borde finnas att på det allmännas bekostnad för- ordna biträde ät intagen. [ vissa fall kunde det från rättsskyddssynpunkt vara av väsent- lig betydelse att intagen hade biträde. Kom- mittén framhöll särskilt de situationer, då frågan om den intagnes kvarstannande på sjukhuset var beroende av viss utredning angående faktiska förhållanden. Det syntes obestridligt att den intagne i dylika fall ofta torde ha svårt att utan biträde tillvarata sina intressen. Särskilt borde framhållas att han genom frihetsberövandet var förhindrad att själv verkställa utredning utanför sjukhuset. Härutöver borde erinras om att frihetsberö- vanden, varom nu var fråga, inte sällan kun- de sträcka sig över lång tid. Det var otvivel- aktigt angeläget att intagen, som saknade förmåga att av egna medel bekosta biträde eller som inte själv kunde ombesörja dylik hjälp, genom det allmännas försorg fick det biträde han behövde. Kommitten föreslog därför att möjlighet infördes att förordna offentligt biträde åt intagen. Om nämndens bedömning avsåg rent medicinska frågor,

syntes en viss restriktivitet med avseende på förordnande av offentligt biträde vara moti- verad. Fråga om förordnande av offentligt biträde borde tas upp då framställning där- om gjordes eller sjukhusnämnden eljest fann anledning därtill. Särskilda behörighetsregler för offentligt biträde ansågs inte erforderliga. Valet av offentligt biträde borde dock själv- fallet ske med största omsorg och med beaktande av att den som utsågs ägde förut- sättningar att kunna på tillfredsställande sätt fullgöra uppdraget. Frånvaron av särskilda kompetensregler i nu berört hänseende med- gav sålunda möjlighet att till offentligt biträ- de förordna person som, ehuru i avsaknad av särskilda formella meriter, var väl lämpad för uppdraget. [ mera komplicerade ärenden tor- de dock till offentligt biträde företrädesvis böra ifrågakomma person med juridisk ut- bildning. ] den mån det befanns möjligt borde givetvis den intagnes önskemål beaktas vid personvalet, och det framhölls särskilt att hinder inte borde möta mot att till offentligt biträde utse person, till vilken den intagne redan vänt sig. Befattningshavare vid sjukhu— set borde inte kunna ifrågakomma till för- ordnande som offentligt biträde.

Propositionen

] prop. 196653 med förslag till PsykL för- klarade departementschefen att han inte kunde biträda kommitténs förslag om möj- lighet för utskrivningsnämnd att förordna offentligt biträde. Någon sådan möjlighet fanns inte när det gällde övriga administrati- va frihetsberövanden. Frågan hängde nära samman med möjligheten att erhålla fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen, och i avvaktan på en samlad bedömning av dessa spörsmål fann departementschefen sig inte böra förorda att möjlighet öppnades att för- ordna offentligt biträde pä det nu aktuella området.

Motion i anledning av propositionen

] anledning av propositionen väckte herrar Hedlund och Ohlin en motion (1966 :ll:84l ),

vari de hemställde att i lagen skulle ingå ett stadgande om rätt för intagen att erhålla offentligt biträde i den omfattning som före- slagits av sinnessjuklagstiftningskommitten.

Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut år 1966

] utlåtande nr 44 föreslog andra lagutskottet att riksdagen måtte med en mindre jämkning bifalla propositionen och avslå motionen 11:841. Beträffande motionen erinrade ut— skottet om att man måste försöka undvika att införa ett alltför rättegångsliknande för- farande som fjärmade mentalsjukvården från annan sjukvård. Dessutom instämde utskot- tet i departementschefens uttalande, att man i avvaktan på en samlad bedömning av möj- ligheten att erhålla fri rättegång i förvalt- ningsprocessen inte borde införa offentligt biträde på det nu aktuella området. Sju ledamöter av utskottet reserverade sig för bifall till motionen.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut i frågan om offentligt biträde och samman- jämkning inte ansetts möjlig, hemställde and- ra lagutskottet i utlätande 196650 att kam- rarna måtte besluta att i ifrågavarande av- seende bifalla propositionen. Kamrarna be- slöt i enlighet med utskottets hemställan. 1 övrigt bifölls propositionen med den av ut— skottet föreslagnajämkningen (rskr 268).

Motion vid 1967 års riksdag

År 1967 väckte herrar Gustavsson i Alvesta Och Nihlfors en motion (111786) om offent— ligt biträde i vissa intagnings- och utskriv- ningsärenden enligt PsykL. Motionärerna hemställde att riksdagen måtte besluta sådan ändring av lagen att offentligt biträde. arvo- derat med allmänna medel. skulle kunna an- visas intagen i ärende hos sjukhusnämnd (ut- skrivningsnämnd).

Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut år 1967

Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande 1967zl7 hemställde om bi-

fall till motionen. Till motivering härför anförde utskottet i huvudsak följande. 1 intagnings- och utskrivningsärenden är det inte sällan avgörande för beslutet hur vissa faktiska förhållanden närmare gestaltat sig. Så är exempelvis fallet då omständigheterna i samband med visst handlande är avgörande för om patienten uppfyller det s.k. farlig- hetsrekvisitet. [ sådana situationer är det från rättssäkerhetssynpunkt av synnerlig vikt att patienten, som till följd av frihetsberö- vandet inte själv kan verkställa utredning utanför sjukhuset, har möjlighet att få hjälp av biträde. För att denna rätt inte skall bli illusorisk i fall då patient saknar förmåga att av egna medel bekosta biträde eller då pa- tient inte själv kan ombesörja att han erhål- ler dylik hjälp, är det angeläget att patienten genom det allmännas försorg kan få det biträde han behöver. Möjlighet att förordna offentligt biträde bör därför enligt utskottets mening införas. Kostnaden för sådant biträ- de bör bäras av det allmänna. Vad nu anförts om behovet av att kunna förordna offentligt biträde står i överensstämmelse med vad sinnessjuklagstiftningskommitten uttalat i det förslag som låg till grund för den nya lagen. Utskottet delar i allt väsentligt även de övriga synpunkter, som av kommittén fram— förts i frågan. Sålunda synes en viss restrikti- vitet med avseende på förordnande av offentligt biträde vara motiverad i de fall då nämndens bedömning avser rent medicinska frågor. Vad angår personvalet bör särskilda behörighetsregler inte uppställas. ] mera okomplicerade ärenden torde det ofta inte vara erforderligt att person med juridisk utbildning förordnas till offentligt biträde. Frågor hos utskrivningsnämnd rörande ut— seende av offentligt biträde och ersättning till sådant biträde bör kunna överklagas hos psykiatriska nämnden.

1 en till utlåtandet fogad reservation hem- ställde åtta ledamöter av utskottet om avslag på motionen under hänvisning bl.a. till den bearbetning av besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet som pågick inom Kungl. Maj:ts kansli.

Motionen avslogs av riksdagen.

Utredningen Offentligt biträde

] kap. 6 har vi framfört vissa allmänna synpunkter på frågan om införande av offentligt biträde på förvaltningsområdet. Vi har därvid intagit den ståndpunkten att skyl- dighet för myndighet att vid behov utse offentligt biträde bör kunna ifrågakomma endast i ärenden rörande administrativa fri- hetsberövanden och rörande personers av- lägsnande ur landet samt i vissa därmed jämförliga ärenden. I detta sammanhang har vi att närmare överväga i vilken utsträckning offentligt biträde bör kunna förordnas i ärenden enligt PsykL.

Inledningsvis kan konstateras att det var— ken i intagningssammanhang eller i övrigt synes lämpligt att institutet offentligt biträ- de införs med avseende på läkares handlägg- ning av ärenden enligt PsykL. Det kan med allt fog befaras att den personliga kontakten mellan läkaren och patienten liksom patien- tens förtroende för läkaren blir lidande, om läkarens ställning får någon judiciell prägel. Inte heller från rättssäkerhetssynpunkt synes påkallat att offentligt biträde förordnas på ifrågavarande stadium. På grund av möjlig- heterna att dra läkarnas viktigare beslut un- der utskrivningsnämnds prövning och att i vissa fall överklaga sådan nämnds beslut hos psykiatriska nämnden bör övervägandena om förordnande av offentligt biträde kunna be- gränsas till att avse ärenden hos utskrivnings- nämnd och psykiatriska nämnden. De förslag som vi framlägger i det närmast följande har således avseende endast på ärenden hos nämnderna.

l intagningsärende/z skall ställning tas inte blott till medicinska frågor. Av avgörande betydelse är också i många fall de faktiska omständigheter som aktualiserat vårdbeho- vet. Sålunda spelar dessa en viktig roll för frågan om patienten är att anse som farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv. Redan på grund av sin sjukdom kan patienten ha svårigheter att belysa de faktiska förhallan- dena och att införskaffa kompletterande ut-

redning, som kan bidra till en allsidig bild av läget. Så länge patienten vistas på sjukhus är dessutom hans möjligheter att inverka på utredningen ytterligare beskurna. Det kan därför otvivelaktigt i vissa fall vara av värde för patienten att vid sin sida ha ett biträde, som hjälper honom att lägga fram material som kan vara betydelsefullt för hans sak. FL ger honom rätt att anlita biträde i ärende hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämn- den. Detta synes emellertid inte vara tillräck- ligt. Trots förhandenvaron av den rättshjälp som samhället ställer till de enskildas förfo- gande kan en patient ha svårigheter att själv skaffa biträde. Härtill kommer att patientens sjukdomstillstånd kan medföra att han inte inser värdet av biträdeshjälp. På grund härav och med hänsyn till att det här är fråga om ett så djupgående ingrepp som ett frihetsbe- rövande torde övervägande skäl tala för att samhället åläggs tillse att den som för talan hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden i ett intagningsärende far ett offentligt biträde i fall då det behövs för att tillvarata patientens rätt. En sådan skyldig- het för samhället torde vara av värde inte bara från patienternas synpunkt. Även för utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden bör det vara en fördel att möjlighet finns att förordna biträde och därigenom öka garantierna för att nämndernas besluts- underlag är sa fullständigt som möjligt.

I enlighet med vad sinnessjuklagstiftnings- kommitten uttalade synes en viss restriktivi- tet vid förordnande av offentligt biträde vara motiverad i de fall då nämndens bedömning avser rent medicinska frågor. I allmänhet är det i sådana ärenden, där de faktiska förhål- landena har betydelse, som ett offentligt biträde kan göra en insats av värde. Särskilt om utredningen är intetsägande eller mot- sägelsefull eller eljest oklar torde förordnan— de av offentligt biträde vara av betydelse för tillvaratagande av patientens rätt. På grund av förordnandets karaktär bör det meddelas utan någon prövning av patientens ekonomi. 1 lagen bör endast föreskrivas att offentligt biträde skall förordnas, om det behövs för att tillvarata patients rätt.

Fraga uppkommer nu om offentligt biträ- de skall kunna förordnas såväl vid talan mot beslut om intagning som vid talan mot beslut enligt 9 5 andra stycket att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhu- set. Mot förordnande av offentligt biträde i det förstnämnda fallet kan anföras att intag- ningsbeslutet endast är provisoriskt och mas- te följas av ett kvarhållningsbeslut enligt 9 & andra stycket om patienten skall hållas kvar på sjukhuset. Det skulle därför från rätts- säkerhetssynpunkt kunna vara tillräckligt att offentligt biträde kunde förordnas vid talan mot kvarhallningsbeslut. Å andra sidan bör beaktas att även om intagningsbeslutet är provisoriskt det kan tänkas förtlyta en inte helt obetydlig tid mellan överprövningen av detta beslut och en kommande överprövning av beslutet att kvarhålla patienten enligt 9 & andra stycket. Övervägande skäl synes därför tala för att offentligt biträde bör kunna förordnas inte blott vid talan mot kvarhål- lande enligt 9 å andra stycket utan också vid överklagande av själva intagningsbeslutet.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psykiatrisk vard, skall SOcialstyrelsen föranstalta om att han intages pa sjukhus för sådan vård. lngen anledning finns att socialstyrelsen i sadana ärenden hos styrelsen skall kunna förordna offentligt bi- träde. lnnan domstolen meddelat sitt beslut har domstolen införskaffat rättspsykiatriskt utlåtande eller, i vissa fall, utlåtande av socialstyrelsen, varav framgår att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens eller abnormite- tens art och grad och till någon av de omständigheter som särskilt uppräknas i PsykL. Dessutom fordras att domstolen vid sin egen prövning av hela den föreliggande utredningen finner att behov av vård med stöd av nyssnämnda lag föreligger. Domsto- lens avgörande kan överklagas. [ mal där fråga uppkommer om överlämnande till slu- ten psykiatrisk vard torde den tilltalade regelmässigt biträdas av försvarare. Har den misstänkte inte utsett försvarare, torde offentlig försvarare ha förordnats med stöd av 21 kap. 3 & RB. Dessa förhållanden till-

sammantagna innefattar tillräckliga garantier för att i intagningssammanhanget den enskil- des behov av rättsskydd blir tillgodOSett.

När det gäller ärenden hos utskrivnings- nämnd och psykiatriska nämnden rörande utskrivning av patient torde det i vissa fall vara motiverat att offentligt biträde förord- nas. Utskrivning skall ske, om lagens förut- sättningar för att bereda patient vård inte längre föreligger. Förutsättningarna för att vägra utskrivning är således desamma som förutsättningarna för beslut enligt 9 % andra stycket att patient fortfarande skall vara intagen på sjukhuset. Om en patient, som intages efter ansökan, inte anför besvär över beslutet om hans kvarhållande enligt 9å andra stycket utan i stället efter en tid ansöker hos läkaren om utskrivning Och, då denna ansökan avslås, anför besvär över av- slagsbeslutet hos utskrivningsnämnden, är behovet av biträdeshjälp för tillvaratagande av patientens rätt regelmässigt detsamma som om han anfört besvär över det tidigare kvar- hållningsbeslutet. Har däremot frågan om förutsättningarna för vårds beredande enligt lagen redan prövats av utskrivningsnämnd eller, i fall av förordnande enligt 31 kap. 3 & BrB, varit föremål för allmän domstols pröv- ning, torde det vid oförändrade förhållanden i allmänhet inte finnas något behov av att förordna offentligt biträde för tillvaratagan- de av patientens rätt när frågan om hans utskrivning prövas av vederbörande utskriv- ningsnämnd eller av psykiatriska nämnden. Om emellertid den som för talan i utskriv- ningsärende hävdar att de medicinska eller faktiska förhållandena ändrats eller att på grund av nya upplysningar fakta framstår i ny dager, torde det ibland vara behövligt att offentligt biträde förordnas för tillvaratagan- de av patients rätt i utskrivningsärendet, särskilt om det ändrade läget hänför sig till de faktiska förhållandena. Avser bedöm- ningen rent medicinska frågor torde liksom i intagningssammanhang en viss restriktivitet vara att förorda när det gäller förordnande av offentligt biträde. [ lagen torde förutsätt- ningen för förordnande av offentligt biträde i utskrivningsärende böra formuleras på sam-

ma sätt som ovan föreslagits för intagnings- ärendena.

Enligt lagen får patient under vissa förut- sättningar utskrivas på försök. En försöksut— skrivning kan beträffande vissa patienter vara ett lämpligt sätt att utröna om patienten är så pass återställd att han inte längre är i behov av vård på sjukhus. Försöksutskriv- ningen kan också i vissa fall vara ett värde- fullt instrument för patientens anpassningi samhället. Då utskrivningen på försök såle- des huvudsakligen är en undersöknings— och vårdform, som i särskilda fall kan vara lämp— lig, torde det inte finnas anledning att för ärenden om utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger och om återintagning av försöksutskriven införa möjlighet till för- ordnande av offentligt biträde. Från rätts- säkerhetssynpunkt synes det tillräckligt att biträde kan förordnas i ärende om slutlig utskrivning.

Hos utskrivningsnämnd kan också före- komma en del andra ärenden rörande patient, bl.a. ärenden rörande tillstånd för intagen att vistas på egen hand utom sjuk- husområdet. Dessa ärenden synes inte vara av den natur att anledning föreligger att för dem öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt äger polismyndighet, om fara är i dröjs- mäl, omhänderta person, beträffande vilken det föreligger sannolika skäl för att han lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Då sådan person inte får kvarhållas med stöd av lagen längre tid än det tar att få ansökan om intagning på sjukhus prövad, torde det inte vara påkallat att komplicera omhändertagan- deärendena med regler om offentligt biträde. Blir den omhändertagne intagen på sjukhus med stöd av lagen, får han möjlighet att anföra besvär, varvid reglerna om offentligt biträde i ärende hos utskrivningsnämnd trä- der i tillämpning.

Fråga om förordnande av offentligt biträ- de bör prövas av utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden inte bara om fram- ställning rörande sådant biträde gjorts hos

nämnden utan också om nämnden eljest finner anledning att överväga frågan. Nämn- derna bör således i ärenden, där offentligt biträde kan komma i fråga, ex officio förord- na sådant biträde, om det behövs för att tillvarata patientens rätt. Såsom förut nämnts bör patientens ekonomi inte spela någon roll vid avgörandet av frågan om offentligt biträde skall förordnas. I många fall kan det vara uppenbart för nämnden, att ett offentligt biträde inte kan ha någon uppgift att fylla. I sådana fall bör givetvis inget biträde utses. Om däremot tvekan kan föreligga i detta avseende, torde det ofta vara rådligt att patienten förses med sådant biträ- de. På grund av naturen av de ärenden enligt PsykL, i vilka offentligt biträde kan förord— nas, synes det skäligt att det allmännas kost— nader för offentligt biträde enligt denna lag alltid stannar på statsverket.

Förfarandet hos utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden är endast i mindre grad formbundet. Bl.a. med hänsyn härtill torde det inte finnas skäl att uppställa några särskilda behörighetsregler för offentligt bi- träde i ärenden enligt PsykL. Nämnderna bör dock självfallet noggrant se till att den som erhåller uppdrag som offentligt biträde har förutsättningar att tillvarata patientens rätt i ärendet. [ mera invecklade ärenden, där exempelvis utredningen rörande de faktiska omständigheterna är oklar, torde det i all- mänhet vara lämpligt att uppdraget anförtrOs åt person med juridisk utbildning oeh ända- målsenlig praktik. Såsom sinnessjuklagstift— ningskommitten framhöll torde det inte vara lämpligt att befattningshavare vid sjukhuset förordnas till offentligt biträde.

l PsykL behöver bara talas om utskriv- ningsnämnds befogenhet att utse offentligt biträde. Av den föreslagna lagen om offent- ligt biträde, som behandlas närmare längre fram, följer att motsvarande befogenhet till- kommer psykiatriska nämnden. Lagen om offentligt biträde behandlar också flera and- ra frageställningar som rör offentligt biträde. Härutinnan hänvisas till vad som anförs ne- dan rörande innehållet i denna lag.

Enligt 345 PsykL får utskrivningsnämnd

och psykiatriska nämnden avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter är närvarande. [ vissa ärenden kan det emeller— tid vara olämpligt att uppställa detta krav. Detta gäller bl.a. ärenden om förordnande av offentligt biträde. Intresset av en snabb handläggning kan kräva att offentligt biträde utses utan omgång. Vi förordar därför att beslut av utskrivningsnämnd och psykiatris- ka nämnden att offentligt biträde skall för- ordnas i visst ärende skall kunna fattas av ordföranden ensam. Däremot bör beslut att avslå framställning om offentligt biträde alltid fattas av fullsutten nämnd.

Enligt 15 & PsykL kan under vissa förut- sättningar brev eller annan handling som patient önskar avsända kvarhållas av veder— börande läkare. Från denna regel finns en del undantag. Bl. a. skall handling som är ställd till eller avsedd för advokat vidarebefordras. Med anledning av införandet av institutet offentligt biträde torde ifrågavarande undan- tag böra utvidgas till att omfatta även hand- ling som är ställd till eller avsedd för offent- ligt biträde.

Kostnadsersättning

[ ärende hos utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar av bety- delse att lämna. Enligt lagen kan sådan per- son erhalla ersättning för sin inställelse hos nämnden. I fråga om sådan ersättning äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Detta innebär att ersättning kan utgå för nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Ersättningen skall enligt lagen stanna på statsverket.

Några andra regler om ersättning för kost— nader innehaller lagen inte. Fråga uppkom- mer nu om det finns anledning att öppna möjlighet till ersättning för andra slag av kostnader än de nyss angivna. Härvid aktuali- seras i första hand spörsmålet om den som för talan hos utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden skall kunna få ersättning för sina kostnader i ärendet. De kostnader

som närmast kommer i fråga är kostnader för anlitande av biträde, för utredning i ärendet samt för inställelse hos nämnden.

När det gäller kostnaderna för anlitande av biträde skall till en början erinras om att förfarandet hos nämnderna är föga formbun- det. Detta minskar behovet av juridiskt bi- stånd. 1 det föregående har vidare föreslagits att i de viktigaste ärendena enligt lagen skall på det allmännas bekostnad kunna förordnas offentligt biträde, om det behövs för att tillvarata patientens rätt. Sådant förordnan- de skall meddelas utan någon prövning av vederbörandes ekonomi. Härigenom är det sörjt för att den enskilde utan kostnad erhål- ler biträde i de fall där det från rättssäker- hetssynpunkt föreligger särskilt starkt behov av sådan hjälp. Härutöver synes det inte motiverat att genom ändring i PsykL samhäl- let ikläder sig skyldighet att bestrida kostnad för biträde i ärende enligt denna lag hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämn- den. I sammanhanget bör erinras om att enligt thL ersättning av allmänna medel utgår till biträde som förordnats av rätts- hjälpsmyndighet.

Det ankommer på utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden att se till att ärendena hos nämnderna är så fullständigt utredda som deras beskaffenhet fordrar. Framstår utredningen som otillfredsställan- de, har vederbörande nämnd möjlighet att vidta åtgärder för komplettering av det före- liggande utredningsmaterialet. Sålunda kan exempelvis enligt lagen båda slagen av nämn— der anordna förhör med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna. [ instruktionen för psykiatriska nämnden an- ges att den äger att av andra myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde som fordras för dess verksamhet och kan lämnas av myndigheterna samt att nämnden äger låta någon av läkarna i nämnden undersöka patient Och även inhämta utlåtande om den- ne av läkare som nämnden förordnar särskilt. Den som för talan enligt lagen hos utskriv— ningsnämnd eller psykiatriska nämnden tor- de därför i regel inte behöva vara verksam i utredningshänseende på annat sätt än att han

skriftligen eller muntligen lägger fram sin egen syn på de problem som är aktuella och anger vilka omständigheter som han anser att nämnden bör ta hänsyn till då den avgör ärendet. Det bidrag till utredningen som den enskilde salunda lämnar torde, bortsett från kostnader för inställelse till muntlig förhand- ling inför nämnden, i regel inte vara förenat med några mera betydande kostnader. Enligt vart förslag till ändring i thL och till lag om offentligt biträde skall dessutom under vissa förutsättningar det allmänna bestrida kostna- den för utredning, varom biträde enligt thL eller offentligt biträde föranstaltat. Under dessa förhallanden synes det inte föreligga nagot framträdande behov av att genom ändring i PsykL införa möjlighet till ersätt- ning för utredningskostnad i ärende enligt denna lag hos utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden. ,

Som ovan nämnts skall i regel patienten vara närvarande vid sammanträde med ut- skrivningsnämnd eller vid muntlig förhand- ling hos psykiatriska nämnden. Förs talan av annan skall denne i regel beredas tillfälle att närvara. Utskrivningsnämnds sammanträden hålls på det sjukhus, där patienten är intagen eller varifrån han utskrivits på försök, om särskilda skäl ej föranleder annat. Psykiatris- ka nämndens sammanträden hålls i Stock- holm. För behandling av visst eller vissa ärenden får nämnden dock sammanträda på annan ort. Skall muntlig förhandling hållas, sammanträder psykiatriska nämnden på det sjukhus. där patienten är intagen eller var- ifran han utskrivits pa försök, om särskilda skäl ej föranleder annat. Av det anförda följer att patienten i allmänhet inte har några kostnader för inställelse hos vederbörande nämnd. Närstående som för talan enligt la- gen kan däremot oftare ha sådan kostnad. I en del fall kan för närstående och kanske även för patient inställelsekostnaden uppgå till så betydande belopp att det kan anses betungande. Det kan då i sådana fall framstå som obilligt att ersättning av allmänna medel inte kan utgå. På grund härav föreslås att i PsykL föreskrivs att patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psy-

kiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. På ersätt— ningen bör förskott kunna beviljas av nämn- den. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. De sålunda föreslagna bestämmelserna utgör en parallell till 15 & FPL.

Såvitt angår ärenden enligt PsykL hos andra myndigheter än utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden torde inga mera betydande kostnader kunna uppstå för den enskilde. Något behov av ersättningsregler för sådana ärenden kan därför inte anses föreligga.

Mot utskrivningsnämnds beslut rörande ersättning för inställelsekostnad bör talan få föras hos psykiatriska nämnden. Psykiatriska nämndens beslut i ämnet bör däremot ej kunna överklagas.

Tidigare har föreslagits att beslut av ut- skrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden att offentligt biträde skall förordnas i visst ärende skall kunna fattas av ordföranden ensam. Detsamma gör gälla beslut rörande förskott på ersättning till part eller utom- stående för inställelse vid nämnden.

Med hänsyn till naturen hos de ärenden, om vilka här är fråga, torde det inte finnas anledning att föreslå några regler om möjlig- het att förplikta enskild, som grovt brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, att bestrida myndighets särskilda kostnader i ärende enligt PsykL.

9. Lagen ang. omsorger om vissa psykiskt

utvecklingsstörda

Gällande rätt

Lagen (1967940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (OmsorgsL) avser psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället elleri övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna(l å).

Undervisning av psykiskt utvecklingsstör- da meddelas i särskola (3 Så). För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas vård- hem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem. Psykiskt utvecklings- störd, som behöver vård enligt lagen men ej bör erhalla den i inrättning som nyss sagts, skall tillhandahållas vård i hemmet (4 5). Psykiskt utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men inte behöver bo i vårdhem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem (5 5).

Ledningen av landstingskommuns eller därmed jämställd kommuns verksamhet en- ligt lagen utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (6 å). Hos sådan styrelse finns tjänster som särskolchef, vårdchef och överläkare (7 5). Högsta tillsy— nen över verksamheten enligt lagen utövas av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen med den fördelning av uppgifterna som Kungl. Maj:t bestämmer (13 å).

För vissa uppgifter som anges i lagen finns i varje landstingsområde och kommun, som inte tillhör landstingskommun, en eller flera

beslutsnämnder för psykiskt utvecklingsstör- da (6 å). Beslutsnämnd består av lagfaren ordförande, som bör vara eller ha varit inne- havare av ordinarie domartjänst. samt ytterli- gare tvä eller fyra ledamöter, som skall vara ledamöter eller suppleanter i styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om Kungl. Maj:t inte medger annat. Särskolchef, värdchef eller överläkare hos omsorgsstyrel- sen får inte vara ledamot av nämnden (17 å). Ordföranden förordnas av Kungl. Maj:t och övriga ledamöter utses av landstinget (korn— munstyrelsen) (18 å). Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda skäl inte föran- leder annat. Förs talan av vårdnadshavare eller förmyndare, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om särskilda skäl inte föranleder annat. Vidare skall vissa an- givna befattningshavare vara närvarande, om särskilda skäl inte föranleder annat (19 ä). 1 ärende hos beslutsnämnd får förhör anord— nas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna. Vid förhöret skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda skäl inte föranleder annat. I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Ersättningen skall doek alltid stanna på statsverket (Zl å). Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande (22 &)

Psykiskt utvecklingsstörd, som kan tillgo- dogöra sig undervisning men inte kan följa undervisningen inom det allmänna skolväsen- det, är särskolpliktig från och med höstter- minen det kalenderår, då han fyller sju år, så länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen det kalenderår, då han fyller 21 år. Om synnerliga skäl förelig- ger, kan särskolplikten förlängas med högst två år (24 5). Får psykiskt utvecklingsstörd enskild undervisning, som väsentligen mot- svarar den undervisning han skulle ha fått i särskola, skall han befrias från skolgång (26 å). Om inskrivning i särskola, förläng- ning av särskolplikten och befrielse från skol— gång beslutar särskolchefen. Pa begäran av någon av vissa angivna befattningshavare el- ler när vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde själv, om han fyllt 15 år, inte är ense med särskolchefen, prövas dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda (27 å). Är det med hänsyn till svårigheter att dagligen fär- das mellan hemmet och skolan eller annat förhållande påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, får i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall bo i sådant hem. Beträffande sadant beslut gäller i princip samma regler som för beslut om inskrivning i särskola (28 5).

Elev i särskola får utskrivas på försök för prövning av om han kan tillgodogöra sig undervisningen inom det allmänna skolväsen- det. Utskrivning på försök får ske även i annat fall, om särskilda skäl föreligger. Ut- skrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas med högst sex månader åt gången. Eleven får åläggas att iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. Undervisningen i särskola får aterupptas, om förhållandena påkallar det. Därvid får fattas beslut i fråga som avses i 28 & (30 å). Elev i särskola skall utskrivas slutligt när särskolplikten upphör (31 5).

Beslut rörande utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger samt rörande

undervisningens återupptagande och vad där- med har samband meddelas av särskolans rektor. Om slutlig utskrivning beslutar sär- skolchefen eller efter delegationsbeslut rek- tor. Fråga om utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger samt om slutlig ut- skrivning prövas dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om någon av vis- sa angivna befattningshavare begärt det eller meningsskiljaktighet uppstått mellan den be- slutande och vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han fyllt 15 år, eller nämn- den i andra fall finner att den bör pröva frågan (32 5).

Vård i vårdhem eller specialsjukhus skall beredas psykiskt utvecklingsstörd som är i behov därav. efter hans eget samtycke om han är myndig och annars efter samtycke av vårdnadshavaren eller förmyndaren. Den som fyllt 15 år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas får dock beredas vård endast efter eget samtycke. Den som är omhändertagen för samhällsvård skall om han behöver vård i vårdhem eller specialsjuk- hus beredas sådan vård (34 å). Psykiskt ut- vecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke som nyss sagts beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till ut- vecklingsstörningens grad och till att han till följd av utvecklingsstörningen a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv, b) är ur stånd att ta vård om sig själv, c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad, (1) har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller e) är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som ej avses under a). På grund av den under e) angivna specialindikationen får dock värd beredas endast i specialsjukhus och blott med stöd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 & BrB (35 å)-

Om inskrivning i vårdhem beslutar vård- chefen. inskrivning i specialsjukhus beslutas av överläkaren vid sjukhuset. På begäran av någon av vissa angivna befattningshavare el- ler när vårdnadshavaren, förmyndaren eller

den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år, inte är ense med den beslutande, prövas dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda (36 å). Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i specialsjukhus, skall socialstyrelsen föranstalta om att han inskrivs i sådant sjukhus (37 5). Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus enligt 34 & skall utskrivas när han inte längre behöver vården. Om patienten inte är omhändertagen för sam— hällsvård skall han också utskrivas när det begärs av vårdnadshavaren, förmyndaren el- ler patienten själv, om han är myndig eller fyllt 15 ar och natt sadan mognad att hans vilja bör beaktas (38 å). Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 355 får utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligger och det inte medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. Den som utskrivits på försök får återintas i vård_ hemmet eller specialsjukhuset, om förhållan- dena påkallar det (39 å). Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 & skall ofördröjligen utskrivas slutligt, om förutsättningar enligt nämnda paragraf för att bereda honom värd inte längre föreligger (40 å).

Frågorna om utskrivning och vad därmed sammanhänger och om återintagning efter utskrivning på försök prövas i fråga om patient i vårdhem i allmänhet av vårdchefen samt i fråga om patient i specialsjukhus av överläkaren vid sjukhuset. Frågorna om ut- skrivning och vad därmed sammanhänger prövas dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om någon av vissa angivna befattningshavare begär det eller menings- skiljaktighet i frågan uppstått mellan den beslutande och vardnadshavaren, förmynda- ren eller patienten, om han fyllt 15 år, eller nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan. När det gäller bl. a. vissa patienter, som av domstol överlämnats till

vård i specialsjukhus, prövas fråga om ut- skrivning och vad därmed sammanhänger alltid av beslutsnämnd (4142 åå). För patient som nyss sagts prövar beslutsnämnd också fråga om tillstånd att vistas pa egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Sådant tillstånd får meddelas endast om patientens vistelse utom sjukhusområdet inte medför fara för annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Tillstånd far förbin- das med särskilda föreskrifter. Nämnden kan i fråga om viss patient överlata pa överläka— ren vid sjukhuset att besluta om tillstand. Överläkaren eller, efter delegationsbeslut i fråga om viss patient, annan läkare vid sjuk- huset får återkalla tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, om förhallande- na påkallar det (43 5).

Vissa uppräknade beslut får överklagas genom besvär hos psykiatriska nämnden. Detta gäller beslut varigenom

a någon inskrivits isärskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat fall än på grund av lagakraftvunnen dom,

b särskolplikt eljest ålagts,

c särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem elleri elevhem,

d ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits,

e begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem eller special- sjukhus avslagits helt eller delvis eller sadant tillstånd återkallats,

f ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits,

g undervisning i särskola återupptagits el- ler återintagning i vårdhem eller specialsjuk_ hus skett efter utskrivning på försök,

h någon i samband med utskrivning på försök ålagts iaktta särskilda föreskrifter el— ler ställts under tillsyn.

Mot interimistiskt beslut av ordförande i beslutsnämnd får dock talan inte föras. Be- slut av lokal styrelse för specialskolan får överklagas hos länsskolnämnden genom be— svär. Mot beslut varigenom omsorg enligt lagen vägrats eller någon uttagits till special-

undervisning eller hänvisats till annan skol- form i samma särskola fär talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat inte framgar av vad nyss sagts. [ övrigt får talan inte föras mot beslut i fråga om omsorger om någon enligt lagen (44 å). Mot psykiatriska nämndens beslut eller huvudtill- synsmyndighetens beslut enligt 44% får ta- lan inte föras. [ fraga om talan mot länsskol- nämnds beslut gäller 54% skollagen(1962: 3l9) i tillämpliga delar (45 å), vilket innebär att besvär i allmänhet anförs hos Kungl. Maj:t. Talan mot beslut varigenom besluts- nämnd utlatit sig om ersättning till utom— staende med vilken förhör anordnats, förs hos psykiatriska nämnden genom besvär (47 å).

Vid handläggning inför psykiatriska nämn- den av ärenden enligt OmsorgsL gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i PsykL rörande beslutförhet, muntlig förhandling, anordnande av förhör med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna och ersättning till sådan person (49 5).

Lagen innehaller slutligen vissa bestäm- melser om handräckning av polismyndighet (54 ä)-

Utredningen Offentligt biträde

OmsorgsL innehaller bl.a. bestämmelser rörande ingripanden av sådan natur att det finns anledning överväga att för vissa ären- den förstärka den enskildes rättsskydd ge- nom föreskrifter om förordnande av offent— ligt biträde i fall då sådant biträde framstår som behövligt för tillvaratagande av den enskildes rätt. I första hand förtjänar be- stämmelserna om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus och utskrivning därifrån att uppmärksammas. De innesluter nämligen regler om vård oberoende av samtycke, vilka är utformade på i huvudsak samma sätt som motsvarande föreskrifter i PsykL.

Som ovan nämnts kan allmän domstol enligt 31 kap. 3 *3' BrB förordna att en person under vissa angivna förutsättningar skall överlämnas till vard i specialsjukhus för

psykiskt utvecklingsstörda. Sedan domen vunnit laga kraft ankommer det på socialsty- relsen att föranstalta om att den dömde utan dröjsmal inskrivs i sadant sjukhus. i dessa fall finns det starka garantier för att Omsorgsts förutsättningar för intagning oberoende av samtycke är för handen. Det skall föreligga ett rättspsykiatriskt utlåtande eller, i vissa fall, ett utlåtande av socialstyrelsen, varav framgår att Omsorgsts villkor enligt 35 % är uppfyllda. Dessutom fordras att domstolen vid sin prövning av hela den föreliggande utredningen finner att behov av sådan vard föreligger. Domstolens avgörande kan över- klagas. [ mal där fraga uppkommer om över- lämnande till vard i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda torde den tilltala- de regelmässigt biträdas av försvarare. Har den misstänkte inte utsett försvarare, torde offentlig försvarare ha förordnats med stöd av 21 kap. 35? RB. Man kan därför räkna med att den enskilde alltid i fall av behov har haft kvalificerad hjälp till sitt förfogande när han på denna väg inskrivs i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

lnskrivning i vårdhem liksom övriga fall av inskrivning i specialsjukhus sker efter beslut av vardchefen respektive överläkaren vid sjukhuset. På begäran av vissa angivna befatt— ningshavare eller i fall då vardnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklings- störde, om han fyllt 15 ar, inte är ense med den som enligt vad nyss sagts äger besluta, prövas dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. När denna ord- ning tillämpas beträffande inskrivning i vård- hem eller specialsjukhus oberoende av sam— tycke, är för närvarande de rättsliga garan— tierna mot oriktiga beslut inte fullt ut lika starka som när domstol överlämnar någon till vard i specialsjukhus. Visserligen måste i ärendena föreligga föreskrivet läkarintyg, som skall vara utfärdat av annan läkare än den som enligt OmsorgsL har att medverka eller fatta beslut i ärendet. Vidare skall beslut i kontroversiella fall fattas av en nämnd, vars ordförande är lagfaren och i allmänhet innehar eller har innehaft ordina- rie domartjänst. Slutligen kan beslut varige-

nom inskrivning skett överklagas hos psy- kiatriska nämnden. Det allmänna har emel- lertid inte sörjt för att den som för talan vid behov får biträde av lämplig person. Den rätt som finns att på eget initiativ anlita biträde synes inte vara tillfyllest. Trots förhanden— varon av den rättshjälp som samhället ställer till de enskildas förfogande kan en utveck- lingsstörd eller dennes vårdnadshavare eller förmyndare ha svårigheter att själv skaffa biträde. Härtill kommer att den enskilde, på grund av sitt tillstånd eller av annan orsak, kanske inte inser värdet av biträdeshjälp. ] ärenden rörande inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke skall ställning tas inte bara till medicinska frågor. Av avgörande betydelse är i vissa fall ocksa faktiska omständigheter som aktualiserat vårdbehovet. Salunda kan faktiska omstän- digheter spela en viktig roll för t. ex. bedöm- ningen av huruvida den utvecklingsstörde är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv eller huruvida han är ur stånd att skydda sig mot att bli sexuellt utnyttjad eller har ett för närboende eller andra grovt störande lev- nadssätt. Redan på grund av sitt tillstånd torde den utvecklingsstörde ofta ha svarighe- ter att allsidigt belysa situationen och att medverka till att utredningen blir fullständig. Vårdnadshavare eller förmyndare som för talan äger inte heller alltid förutsättningar att utföra talan på bästa sätt. Det kan därför i vissa fall vara av värde för den enskilde att han har ett kvalificerat biträde vid sin sida. Då det här är fråga om ett så djupgående ingripande som ett tidsobestämt frihetsberö- vande, synes det böra ankomma på samhället att se till att den enskilde i fall av behov får ett offentligt biträde för tillvaratagande av hans rätt. Även från det beslutande organets synpunkt torde införande av en möjlighet att förordna offentligt biträde få anses vara av värde. Härigenom erhåller nämligen myndig- heten ytterligare garantier för att beslutsun- derlaget är så fullständigt som möjligt när den fattar sitt beslut. i enlighet med det anförda föreslår vi att offentligt biträde skall kunna förordnas i sådana ärenden rörande

inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke, i vilka det avgöran- de beslutet fattas inte av allmän domstol utan av administrativ myndighet. Med hän- syn till förordnandets karaktär bör det med— delas utan någon prövning av den enskildes ekonomi.

En särskild fråga är på vilket stadium av dessa inskrivningsärendens handläggning som offentligt biträde bör kunna förordnas. Nå- got behov av offentligt biträde torde inte föreligga så länge inskrivningsfrågan hand- läggs av vederbörande vardchef eller överlä- kare. l föregående kapitel avvisades tanken på införande av offentligt biträde med av- seende på läkares handläggning av ärende enligt PsykL. Bl. a. framhölls att den person- liga kontakten mellan läkaren och patienten liksom patientens förtroende för läkaren kan bli lidande, om läkarens ställning får någon judiciell prägel. Detsamma gäller läkares prövning av fråga om inskrivning i special- sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda och torde även vara tillämpligt på vårdchefs pröv- ning av fråga om inskrivning i vårdhem. Härtill kommer att OmsorgsL är konstruerad pa det sättet, att så snart i hithörande fall vårdnadshavaren eller förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 är, inte är ense med den beslutande vard-

chefen eller överläkaren, inskrivningsfrågan skall prövas av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Under sådana förhallan- den torde det vara fullt klart att offentligt biträde i ärenden om inskrivning oberoende av samtycke i vårdhem eller specialsjukhus bör kunna förordnas endast i samband med beslutsnärnnds prövning av sådant ärende. Dessutom bör offentligt biträde kunna före- komma vid psykiatriska nämndens handlägg- ning av nu ifrågavarande inskrivningsären- den.

Övervägas bör vidare huruvida möjlighet att förordna offentligt biträde skall finnas i ärenden rörande slutlig utskrivning från vård- hem eller specialsjukhus av den som inskri- vits rned stöd av 35 & OmsorgsL (inskrivning oberoende av samtycke). Enligt 40 & samma lag skall utskrivning i sadant fall ske så snart

förutsättningar enligt nyssnämnda paragraf för att bereda vård inte längre föreligger. Eftersom förutsättningarna för inskrivning och för avslag på framställning om utskriv- ning är desamma, torde behov av biträde i utskrivningsärendet regelmässigt inte förelig- ga, om biträde varit förordnat i inskrivnings- ärendet eller beslutsnämnd i sådant ärende funnit behov av biträde inte föreligga eller allmän domstol meddelat förordnande enligt 31 kap. 3 & BrB, allt under förutsättning att under den tid som förflutit nya fakta inte framkommit och att inte heller i övrigt förhållandena i ärendet förändrats. Har där— emot varken allmän domstol eller besluts— nämnd prövat vårdfrågan eller har ändrade förhållanden inträtt, kan det från rättssäker- hetssynpunkt finnas större anledning att låta den som för talan om utskrivning få bistånd av offentligt biträde. Särskilt kan detta vara motiverat om den som handlägger utskriv- ningsfragan känner viss tveksamhet om bär- kraften i den föreliggande utredningen röran- de relevanta faktiska förhållanden. Med hän- syn till att intagningen på vårdhem och specialsjukhus har karaktären av ett tids- obestämt frihetsberövande synes övervägan— de skäl tala för att möjlighet öppnas att förordna offentligt biträde i ärenden rörande slutlig utskrivning från vårdhem eller special- sjukhus av den som inskrivits med stöd av 35 & OmsorgsL. Även i dessa ärenden synes det lämpligt att biträde kan förordnas endast vid utskrivningsfrågans handläggning hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden. Såväl i utskrivnings- som i inskrivningsären- den torde det kunna förutsättas, att om överläkare eller annan befattningshavare, som äger fatta beslut, anser förordnande av offentligt biträde påkallat, han överlämnar ärendets handläggning till beslutsnämnd. OmsorgsL innehåller bestämmelser om ut- skrivning på försök av den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 &. Försöksutskrivningen är ett medel att utröna om den slutna värden kan ersättas av en friare vård och samtidigt ett medel att skapa garantier för en speciell eftervård dä sådan erfordras. Fråga uppkommer nu om

offentligt biträde bör kunna förordnas i des- sa ärenden rörande utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger och rörande åter- intagning. Något starkt framträdande behov härav synes inte föreligga. Fran rättssäker- hetssynpunkt torde det vara tillräckligt att offentligt biträde har kunnat förordnas i det grundläggande inskrivningsärendet och att sådant biträde kan utses i ärende rörande slutlig utskrivning. Yrkar någon i första hand slutlig utskrivning och i andra hand utskriv- ning på försök, kan offentligt biträde utses. Även om biträdets uppdrag är givet med tanke på frågan om slutlig utskrivning, bör något hinder inte möta mot att biträdet argumenterar även beträffande andrahands- yrkandet.

Övriga ärenden rörande psykiskt utveck- lingsstörds Vård i Vårdhem eller specialsjuk- hus, däribland ärendena om tillstånd för patient att vistas på egen hand utanför in- rättningens område, synes inte vara av den natur att anledning finns att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde.

OmsorgsL innehåller också bestämmelser om psykiskt utvecklingsstördas skolgång och därmed sammanhängande förhållanden. Bl.a. ges regler om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikten, utskrivning på försök och slutlig utskrivning från särskola. Många av dessa ärenden är av stor vikt för de berörda barnens och ungdomarnas utveck- ling och framtida liv. De rör också i hög grad föräldrarna. Den utredning och prövning som görs i dessa ärenden är emellertid sådan att ett offentligt biträde inte torde ha någon egentlig uppgift att fylla. Det är medicinska och pedagogiska överväganden som domine— rar ärendena. Någon anledning att i biträdes- hänseende särbehandla dessa ärenden i för— hållande till vissa motsvarande ärenden inom det allmänna skolväsendets ram synes inte föreligga. Något förslag om att offentligt biträde skall kunna förordnas i dessa ärenden framläggs således ej.

På en punkt som hänger ihop med skol— gången inskränker emellertid OmsorgsL den enskildes självbestämmanderätt på ett sätt som inte synes ha någon direkt motsvarighet

i andra sammanhang. Den åsyftade bestäm- melsen återfinns i 28 &. Där föreskrivs att om det med hänsyn till svårigheter att dagli- gen färdas mellan hemmet och skolan eller annat förhållande är påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, i samband med inskrivningen eller senare får beslutas att han skall bo i sådant hem. Här tilläggs således det allmänna befo- genhet att i vissa fall bestämma i vilket hem särskoleeleven skall bo, varigenom eleven under vissa förutsättningar kan förbjudas att bo i det egna hemmet. I propositionen un— derströk departementschefen att en särskol- elev om möjligt bör bo kvar i det egna hemmet men att placering utanför detta bör kunna ske med stöd av OmsorgsL, om det är påkallat för att eleven över huvud taget skall kunna få den undervisning han behöver eller för att han skall kunna tillgodogöra sig den på ett tillfredsställande sätt. Olika yttre fak— torer kan påverka den utvecklingsstördes möjligheter att få eller dra nytta av särskol- undervisning. En särskilt praktisk situation anges i lagtexten, nämligen att det — av geografiska skäl eller sådana skäl i kombina— tion med andra omständigheter _ är svårt för den utvecklingsstörde att dagligen färdas mellan hemmet och skolan. Även andra fak- torer kan emellertid enligt departements- chefen vara av betydelse, däribland förhål- landena i hemmet. Det synes departements- chefen inte möjligt att dra en klar gräns mellan barnavårdsnämndemas kompetens— område och inskrivningsmyndighetens i fråga om placering av en särskolelev utanför det egna hemmet. Man bör enligt departements- chefen undvika att snävt begränsa inskriv- ningsmyndighetens kompetensområde. Syf- tet med dess åtgärder i fråga om en elevs boendeförhållanden bör dock vara att trygga hans skolgång. Av det anförda framgår att gränsen mellan omhändertagande för sam- hällsvård enligt barnavårdslagen och särskol- elevs placering utanför det egna hemmet med stöd av OmsorgsL i viss mån är flytan- de. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att i biträdesavseende den en—

skilde inte bör ha en sämre rättsställning i ärende rörande tillämpning av 28 % Om- sorgsL än i ärende rörande omhändertagande för samhällsvård enligt barnavardslagen. Vi kommer i det följande att föreslå att offent- ligt biträde skaJl kunna förordnas vid läns- rätts och högre myndighets handläggning av ärenden rörande omhändertagande för sam- hällsvård enligt sistnämnda lag. Pa grund härav föreslås att när fråga som avses i 28 % OmsorgsL behandlas av beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden möjlighet skall finnas att utse offentligt biträde att bistå enskild person som för talan i ärendet.

Övriga frågor som kan uppkomma rörande omsorger om psykiskt utvecklingsstörda sy- nes inte vara av beskaffenhet att det från rättssäkerhetssynpunkt kan krävas att det allmänna förordnar biträde åt den enskilde.

Beträffande samtliga de ärenden enligt Om- sorgsL, i vilka offentligt biträde kan förord- nas, bör gälla att biträde skall utses bara om det behövs för att tillvarata dens rätt som ärendet avser. Liksom i ärendena enligt PsykL torde behov av offentligt biträde före— ligga främst i sådana fall där de faktiska förhållandena är oklara eller utredningen i ärendet är ofullständig eller tvekan kan råda om den lämpligaste formen för samhällets ingripande. Vid bedömande av behovet av biträde måste hänsyn också tas till vem som för talan hos nämnden. Är det den psykiskt utvecklingsstörde själv som för talan, torde behov av biträdeshjålp oftare föreligga än om talan förs av hans vårdnadshavare eller för- myndare. Det bör dock inte vara uteslutet att utse offentligt biträde även i fall då vårdnadshavare eller förmyndare för talan. [ det föregående har framhållits att det i ut- skrivningsärenden i många fall saknas anled- ning att utse biträde.

Fråga om förordnande av offentligt biträ- de bör ex officio tas tipp till prövning av beslutsnämnd och psykiatriska nämnden. Så- som förut nämnts bör den enskildes ekono- mi inte spela någon roll vid avgörandet av frågan om offentligt biträde skall förordnas. Med hänsyn till OmsorgsL:s karaktär av so- cial vårdlag synes det allmännas kostnader

för offentligt biträde alltid böra stanna på statsverket.

] föregaende kapitel har vi föreslagit att inga särskilda behörighetsvillkor skall upp- ställas för offentligt biträde som utses med stöd av PsykL. Detsamma synes böra gälla offentligt biträde som förordnas i ärende enligt OmsorgsL. Vi vill dock framhålla att det ofta torde vara klokt att i mera inveckla— de ärenden anförtro uppdraget åt person med juridisk utbildning och lämplig praktik. Befattningshavare vid specialsjukhus eller an- nan inrättning som avses i OmsorgsL synes inte böra utses till offentligt biträde i ärende som rör någons vard vid ifrågavarande inrätt- ning.

I föregående kapitel har föreslagits att utskrivningsnämnds och psykiatriska nämn— dens beslut att förordna offentligt biträde i ärende enligt PsykL skall kunna fattas av ordföranden ensam, medan däremot beslut att avslå framställning om offentligt biträde alltid skall meddelas av fullsutten nämnd. Vi förordar att motsvarande regel skall gälla beslutsnämnds och psykiatriska nämndens beslut i fraga om offentligt biträde enligt OmsorgsL.

] den föreslagna lagen om offentligt biträ- de finns bestämmelser om att meddelat för— ordnande av offentligt biträde även gäller vid fullföljd av talan m. m. Lagen innehåller också en bestämmelse som tar sikte på det fall att underordnad myndighet, som kunnat utse offentligt biträde, inte gjort detta men att högre myndighet vid sin prövning av huvudärendet finner behov av offentligt bi- träde föreligga. Med tanke härpä skulle det i flertalet fall vara tillräckligt att i OmsorgsL tala om beslutsnämnds befogenhet att utse offentligt biträde. l ärenden enligt OmsorgsL kan det emellertid i sällsynta undantagsfall förekomma att psykiatriska nämnden har att pröva fråga som avses i 28, 35 eller 40 & utan att ärendet dessförinnan prövats av besluts- nämnd. Med anledning av dessa fall torde i OmsorgsL böra föreskrivas att i ärende hos psykiatriska nämnden rörande fråga som av- ses i nyssnämnda lagrum bestämmelserna om beslutsnämnds förordnande av offentligt bi—

Lagen om offentligt biträde behandlar också andra frågeställningar rörande sådant biträde än de nyss berörda. Härutinnan hän- visas till lagtexten och specialmotiveringen i kap. 24.

Kostnadsersättning

I ärende hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna. Enligt OmsorgsL kan sådan person erhålla ersättning för sin inställelse hos nämnden. I fråga om sadan ersättning äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Detta innebär att ersättning kan utgå för nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Ersättningen skall enligt lagen stanna på statsverket.

Några andra ersättningsregler avseende förfarandet hos beslutsnämnd eller psykiat- riska nämnden innehåller OmsorgsL inte. Fraga uppkommer nu om det finns anled- ning att öppna möjlighet för den som för talan hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden att erhålla ersättning för kostnader som han ådrar sig hos nämnden. De kostna- der som närmast kommer i fråga är kostna- der för anlitande av biträde, för utredning i ärendet samt för inställelse hos nämnden.

] det föregående har föreslagits att isåda- na ärenden, som avser tillämpning av 28,35 eller 40 &” OmsorgsL, offentligt biträde skall kunna förordnas vid ärendets handläggning hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämn- den, om det behövs för att tillvarata dens rätt som ärendet avser. Sådant förordnande skall meddelas utan någon prövning av veder- börandes ekonomi. Härigenom är det sörjt för att den enskilde utan kostnad erhåller biträde i de fall där det från rättssäkerhets- synpunkt föreligger särskilt starkt behov av sådan hjälp. På grund härav torde det inte finnas anledning att öppna möjlighet för part att erhålla ersättning för kostnad för anlitan— de av privat biträde i sådana ärenden som nyss sagts.

När det gäller övriga ärenden, vilka enligt OmsorgsL prövas av beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden, synes den enskildes behov av biträde inte vara så starkt framträ- dande att det finns skäl att i OmsorgsL införa regler om ersättning till part för kost- nad som han åsamkat sig genom att anlita biträde vid inställelse inför vederbörande nämnd eller för uppsättande av inlaga till nämnden. Detta sammanhänger bl.a. med att förfarandet hos nämnderna är föga form- bundet och att det allmänna har ansvaret för att utredningen i ärendena blir så fullständig som deras beskaffenhet kräver. Om den en- skilde vill anlita biträdeshjälp i sadana typer av ärenden enligt OmsorgsL i vilka offentligt biträde inte kan förordnas. synes han själv böra stå för kostnaden. i den män inte med stöd av thL ersättning av allmänna medel utgar till biträde som rättshjålpsmyndigheten förordnat.

I föregående kapitel har vi under hänvis- ning bl.a. till utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämndens utredningsskyldighet i ärenden enligt PsykL avvisat tanken på att genom ändring i PsykL införa möjlighet till ersättning av allmänna medel för utrednings- kostnad i ärende enligt den lagen hos utskriv- ningsnämnd eller psykiatriska nämnden. Av samma skäl som där anförts har vi funnit att det saknas anledning att genom ändring i OmsorgsL införa möjlighet till ersättning för utredningskostnad i ärende enligt denna lag hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämn- den.

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall i regel den som ärendet avser vara närvaran— de. Förs talan av vårdnadshavare eller för- myndare skall denne i regel beredas tillfälle att närvara. Vad nu sagts gäller även vid muntlig förhandling hos psykiatriska nämn- den. Beslutsnämnds sammanträden hålls på plats som nämnden bestämmer. Rör ärende patient på specialsjukhus, hälls sammanträ- det dock på sjukhuset, om särskilda skäl ej föranleder annat. Psykiatriska nämndens sammanträden hålls i Stockholm. För be- handling av visst eller vissa ärenden får nämnden doek sammanträda på annan ort.

Skal] muntlig förhandling hållas, sammanträ- der nämnden på det sjukhus eller den inrätt- ning, där den som ärendet avser är intagen eller inskriven eller varifrån han utskrivits på försök, om särskilda skäl_ej föranleder annat. Av det anförda följer att enskild som för talan hos vederbörande nämnd i vissa fall kan åsamkas kostnader för inställelse hos nämnden. Anledning synes inte finnas att för dessa fall införa någon generell rätt för den enskilde att erhålla ersättning för dylika kostnader. I många fall är nämligen kostna— derna för ändamålet inte större än att det måste anses fullt rimligt att den enskilde själv får stå för dessa. I andra fall kan emellertid kostnaderna vara betydande. Det kan då i en del fall framstå som oskäligt att ersättning av allmänna medel inte kan utgå. På grund härav föreslås att för ärenden enligt OmsorgsL skall gälla, att den som ärendet avser eller annan som för talan hos besluts— nämnd eller psykiatriska nämnden far tiller- kännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Nämnden bör få bevilja förskott pa ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. De sålunda föreslagna be- stämmelserna överensstämmer helt med dem som vi har förordat i fråga om ärenden enligt PsykL.

Såvitt angår ärenden hos andra myndighe- ter enligt OmsorgsL än beslutsnämnderna och psykiatriska nämnden finns inget starka- re behov av biträdeshjälp. Inte heller torde dessa ärenden i allmänhet åsamka den enskil- de några mera betydande kostnader för in- ställelse, utredning el. dyl. Några ersättnings- regler avseende handläggningen av dessa ärenden föreslås därför inte.

Beslutsnämnds beslut rörande ersättning till utomstående som blivit hörd upplys- ningsvis kan överklagas hos psykiatriska nämnden. Vi föreslår att detsamma skall gälla övriga beslut som beslutsnämnden fat- tar rörande ersättning till enskild för instäl- lelsekostnader. Psykiatriska nämndens beslut

rörande kostnadsersättning bör ej kunna överklagas.

Tidigare har föreslagits att beslut av be— slutsnämnd eller psykiatriska nämnden att offentligt biträde sk_all förordnas i visst ären- de skall kunna fattas av ordföranden ensam. Detsamma bör gälla beslut rörande förskott på ersättning till part eller utomstående för inställelse vid nämnden.

Med hänsyn till att OmsorgsL har karaktä- ren av en social vårdlag torde det inte böra ifrågakomma att föreslå regler om möjlighet att förplikta enskild, som brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, att bestrida myndighets särskilda kostnader i ärende en- ligt OmsorgsL.

10

Gällande rätt

Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker skall enligt lagen (l954:579) om nykterhets- vård (NvL) åtgärder vidtas för att återföra honom till ett nyktert liv. Alkoholmissbruk föreligger då någon, ej blott tillfälligt, använ- der alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan (l 5). I varje kommun skall finnas en kommunal nykter- hetsnämnd och i varje län utom Gotlands län en länsnykterhetsnämnd. Nykterhetsnämn- derna samt de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare står under tillsyn av socialstyrelsen (3 och 41 åå).

Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått kännedom om att någon använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall nämnden skyndsamt låta verkställa undersökning och därvid inhämta den kännedom om veder- börandes levnadsförhållanden m.m. vartill anledning förekommer. ] samband därmed skall nämnden, där fråga är om tvångsintag- ning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare eller eljest anledning föreligger där- till, föranstalta om läkarundersökning. An- sökan om tvångsintagning får, om inte sär- skilda omständigheter föranleder annat, ej göras av nykterhetsnämnd utan att den som ansökningen avser personligen hörts av nämnden eller, om så ej lämpligen kan ske, av ledamot av nämnden eller tjänsteman hos denna (12 å). Om så erfordras får nykter- hetsnämnden kalla den som är föremål för

Lagen om nykterhetsvård

undersökning att personligen inställa sig hos nämnden eller särskilt utsett ombud för den- na eller av nämnden anvisad läkare. Nykter- hetsnämnd får också kalla person som för- väntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende att in- ställa sig hos nämnden eller särskilt utsett ombud för denna. I kallelse kan föreskrivas vite av högst 50 kronor. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och uteblir den kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden, dess ombud eller den anvisa- de läkaren påkalla handräckning för att häm- ta honom. Blir han inte samma dag inställd genom hämtning, får nämnden i fall av tred- ska fälla honom till vite som föreskrivits i kallelsen. Bestämmelserna om hämtning och vite avser inte person som kallats för att läm- na upplysningar, om han skall inställa sig på plats utanför den kommun där han bor eller eljest uppehåller sig (13 å).

Framgår av nykterhetsnämnds undersök- ning att den varom fråga är missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall nämnden, om det prövas erforderligt och gagneligt, söka bibringa honom insikt om vådan av alkohol- missbruk samt vidta för hans rättelse lämpa— de hjälpåtgärder, såsom att söka a) förmå honom att under viss tid, dock högst ett år, fortlöpande upprätthålla förbindelse med nämnden eller av denna utsedd person, b) hjälpa honom till lämplig anställning eller, i syfte att minska frestelsema till bruk av alkoholhaltiga drycker, bereda honom om-

byte av verksamhet eller vistelseort, c) förmå honom att inte besöka lokaler, där alkohol— haltiga drycker utskänks, d) förmå honom att gå in i nykterhetsförening eller annan lämplig organisation, e) förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård. Om det prövas vara till gagn för den som befunnits missbruka alkoholhaltiga drycker, får läns- nykterhetsnämnd föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga drycker inte skall utlämnas till honom från systembolag eller från andra försäljare av sådana drycker. Beslut härom skall avse viss tid, högst ett år i sänder. Samma befogenhet tillkommer efter länsnykterhetsnämnds bemyndigande även kommunal nykterhetsnämnd (14 å).

Den som är hemfallen ät alkoholmissbruk kan av nykterhetsnämnden ställas under Övervakning, om han till följd av sitt missbruk befinns a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon som han är skyldig att försörja för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller d) vara ur stånd att ta vård om sig själv, eller e) föra ett för närboende eller andra grovt störande lev- nadssätt. Detsamma gäller om någon som är hemfallen åt alkolholmissbruk f) genom laga- kraftvunnen dom funnits skyldig till minst tre under de två senaste förflutna åren be- gångna gärningar, innefattande fylleri. brott som sägs i21 kap. 13 eller 14 & BrB, om han vid brottets begående varit berusad av starka drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott som avses i 4 % lagen om straff för vissa trafikbrott, om brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller g) för ett kringflackande liv utan att söka årligen försörja sig (15 å). Övervakning får fortgå under högst ett år från beslutet där- om. Om särskilda förhällanden påkallar längre övervakningstid, får övervakningen dock fortgå under högst två år (16 å). Den övervakade skall föra ett nyktert liv, alltid hålla övervakaren underrättad om sin bostad

och adress samt på kallelse infinna sig hos honom (17 å). Observeras bör att denna typ av övervakning inte kan förbindas med några lydnadsföreskrifter.

Tvängsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare kan ifrågakomma. då enligt 15 & förutsättningar föreligger för anordnande av övervakning samt a) hjälpat- gärder vidtagits eller övervakning varit anord- nad utan att alkoholmissbrukaren kunnat återföras till ett nyktert liv, eller b) hjälpin- gärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller c) försök med hjålpatgär— der eller övervakning med hänsyn till hans farlighet inte kan avvaktas. Om tvangsintag- ning beslutar länsrätten (18 å). Ansökan om tvångsintagning görs av nykterhetsnämnden. Ansökan skall dock göras av polismyndighe- ten i orten, om framställning fran nykter- hetsnämnden finnes inte utan olägenhet kunna avvaktas med hänsyn till att alkohol— missbrukaren till följd av sitt missbruk är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller för ett kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig eller på grund av oförmåga att ta värd om sig själv är i trängande behov av omedelbar värd (19 5). Har ansökan om tvångsintagning grundats på att någon är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, utgör återkallelse av ansökningen ej hinder för länsrätten att fortsätta med ärendets handläggning (20 å).

Föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk samt för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och för att faran är så överhängande, att länsrättens beslut om tvångsintagning ej utan vada kan avvaktas, eller för att han utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv och kommer att avvika från orten innan länsrätten prövat ansökan om tvångsintagning, skall polismyn- digheten ofördröjligen på lämpligt sätt till— fälligt omhänderta honom. Polismyndighe- ten får också tillfälligt omhänderta den beträffande vilken sannolika skäl föreligger för att han är hemfallen åt alkoholmissbruk

och pa grund av oförmåga att ta vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård. Om någon tillfälligt omhändertas innan ansökan gjorts om tvångsintagning, skall, savida den omhändertagne inte friges, sådan ansökan göras senast dagen efter omhänder- tagandet. Fordras med hänsyn till utred- ningen längre uppskov får det anstå med ansökan. Den skall dock göras så snart ske kan och senast på femte dagen efter dagen för omhändertagandet. Görs inte ansökan som nu sagts, skall den omhändertagne omedelbart friges (21 å). Har någon omhän- dertagits åligger det länsrätten att, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva om han fortfarande skall vara omhändertagen (26 & första stycket).

Vid ansökan om tvångsintagning skall länsrätten ombesörja eventuellt erforderlig komplettering av utredningen. Vill länsrätten föranstalta om läkarundersökning, får rätten kalla den som ansökningen avser att inställa sig hos anvisad läkare. Samma regler om tvångsmedel (vite. handräckning) gäller som när nykterhetsnämnd kallar vederbörande att infinna sig hos läkare (22 9”). Har ansökan hos länsrätten gjorts i behörig ordning, skall ansökningshandlingarna ofördröjligen delges den som ansökningen avser och, om han år omyndig. den som enligt lag har att sörja för hans person med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen vid påföljd, om det försummas, att ärendet ända avgörs (23 &) Föreligger, savitt tillgänglig utredning visar, förutsättning för tillfälligt omhändertagande, kan länsrätten, även innan den som ansök— ningen avser blivit hörd, föranstalta om att han i avbidan på slutligt beslut tills vidare intas pa allmän vardanstalt för alkoholrniss- brukare eller, om plats på sådan anstalt inte omedelbart kan beredas, omhändertas och vårdas på annat lämpligt sätt (25 %, interi- mistisk värd).

Sedan tid för förklaring över ansökningen utgått, skall länsrätten utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderlig muntlig förhand— ling i ärendet samt företa detsamma till slutligt avgörande (26 å andra stycket).

Enligt 95 FPL skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Enligt 14% samma lag skall den som har att svara i mål hos länsrätt kallas till muntlig förhandling, om sådan utsatts. Enligt 27% andra stycket NvL får dock länsrätten underlåta att kalla den som ansökningen om tvångsintagning avser till muntlig förhandling för förhör med vittne, om det finns grundad anledning att anta, att någons personliga säkerhet skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle motverkas, om han erhåller kännedom om förhöret. Motsvarande gäller enligt 62 a & vid prövning i högre rätt av fråga om tvångsintagning.

Vid sin slutliga prövning kan länsrätten fatta beslut om tvångsintagning. Finner emellertid länsrätten att den om vars intag- ning är fråga kan antas låta sig rätta genom hjälpåtgärd eller övervakning, får rätten förordna om sådan åtgärd eller uppdra åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom (31 å).

[ vissa fall har länsrätten att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning. Detta är fallet a) om beslu— tet grundats därpå att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller att han fört ett kringflackande liv utan att söka årligen försörja sig. b) da eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsin- tagning enligt 195 samt c) då beslutet tillkommit efter anmälan av aklagare i anledning av uppkommen fråga om förvand- ling av böter för fylleri. I övriga fall ankommer det på nykterhetsnäinnden att föranstalta om verkställigheten (34 5). Den myndighet som har att föranstalta om verk- ställighet av beslut om tvangsintagning får bevilja villkorligt anstånd därmed. Om sär- skilda skäl föreligger får länsrätten i beslut om tvångsintagning förordna om villkorligt anstånd även om enligt vad nyss sagts beslutet skall verkställas genom nykterhets- nämnds försorg. Den myndighet som förord-

nat om villkorligt anstånd får förklara anståndet förverkat. Länsrätten kan bemyn— diga nykterhetsnämnden att besluta om förverkande av anstånd som medgivits av länsrätten. Har anstånd förklarats förverkat, skall beslutet om tvångsintagning omedel- bart verkställas utan hinder av att besvär anförs (35 ä). I samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning skall den beslutande myndigheten ställa den som beslutet avser under övervakning. Därvid äger bestämmelserna i 16 och 17 åå motsva- rande tillämpning. 1 den mån det befinns påkallat för att återföra den som erhållit villkorligt anstånd med tvångsintagning till ett nyktert liv kan, jämte det att förordnan- de meddelas om övervakning, även föreskrif— ter meddelas honom angående hans syssel- sättning, vistelseort eller annat (lydnadsföre- skrifter) (36 å). Nykterhetsnämnd, som har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning, får därvid påkalla hand- räckning av polismyndigheten, om det be- finns erforderligt (38 å). Om verkställighet av beslut om tvångsintagning inte påbörjats genom att den som beslutet avser intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inom i allmänhet ett år efter beslutets meddelande, är detta förfallet (39 å).

Den tid, varunder den som på grund av slutligt beslut intagits på allmän vårdanstalt får kvarhållas (vårdtid), utgör ett år. Har han förut varit intagen på sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, är dock vårdtiden två år. Utskrivning från anstalten skall ske före vårdtidens utgång, om grundad anledning föreligger till antagande att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert liv (44 å). Vårdtiden kan i vissa fall förlängas med högst två år. Såsom förutsättning härför gäller i första hand att beslutet om intagning grundats därpå att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller att missbrukaren förut minst tre gånger varit intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och nu ånyo intagits enligt slutligt beslut som meddelats inom ett

år från senaste utskrivningen. Därutöver förutsätts att den intagne med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhål— lande i anstalten måste antas i händelse av utskrivning inte komma att föra ett nyktert liv. Beslut om sådant kvarhållande meddelas av anstaltens styrelse för högst sex månader i sänder. Beslutet skall underställas socialsty- relsens prövning (45 å).

Om det prövas vara till gagn får anstaltens styrelse medge den intagne att under atersto- den av vårdtiden eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten (försökspermis- sion). Styrelsen kan uppdra åt föreståndaren för anstalten att besluta om sådan permis- sion (49 5). Om det inte på grund av särskilda omständigheter befinns vara obe- hövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning eller uppdra åt nykterhetsnämnd att ombesörja detta. Därvid äger bestämmelserna i 17 & motsva- rande tillämpning. Vare sig övervakning anordnas eller ej kan anstaltens styrelse som villkor för permission meddela den permitte- rade lydnadsföreskrifter, varvid bestämmel- serna om lydnadsföreskrifter vid villkorligt anstånd med tvångsintagning äger motsvaran- de tillämpning. Styrelsen får uppdra åt föreståndaren att i fråga om den, som permitteras av honom, meddela beslut som avses i detta sammanhang samt att besluta om ändringar och tillägg av mindre vikt i lydnadsföreskrifter som styrelsen utfärdat (51 å). Undandrar sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger anstaltens sty- relse eller, enligt styrelsens uppdrag, före- ståndaren besluta om hans återhämtande. Har inte före värdtidens utgång beslut meddelats om återhämtande av försöksper— mitterad. skall han utskrivas på slutdagen. Om den permitterade hämtas åter eller eljest återvänder till anstalten efter det beslut om hans återhämtande meddelats, skall den tid varunder han vistats utom anstalten inte inräknas i vårdtiden (52 å).

Formligt beslut om utskrivning på slut- dagen anses inte behöva meddelas. Om utskrivning före vårdtidens utgång beslutar

anstaltens styrelse. När skäl är därtill får även socialstyrelsen, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna om utskrivning (53 å). Vid utskrivning (på slutdagen eller före vårdtidens utgång) äger bestämmelserna i 51 & motsvarande tillämpning. Detta betyder bl.a. att reglerna om övervakning och lydnadsföreskrifter vid försökspermission gäller även vid utskrivning. Beslut att ställa utskriven under övervakning eller att med- dela honom lydnadsföreskrifter skall avse viss tid, högst ett år, från dagen för utskrivningen (54 å).

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrar sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, kan länsrätten, om han inte genom hjälpåt- gärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, meddela beslut om hans återintagning på allmän vårdanstalt. Sådant beslut får dock ej avse den som tidigare återintagits, med mindre efter föregående återintagning meddelats beslut om tvångsintagning enligt 18 &. An- sökan om återintagning skall för att kunna föranleda sådant beslut ha inkommit till länsrätten före utgången av den tid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifter. Be- stämmelserna i 19—21, 23—28 och 31—39 åå äger motsvarande tillämpning vid återintagning (55 5). Av det sagda framgår att för återintagning inte krävs hemfallenhet åt alkoholmissbruk jämte förhandenvaron av någon av de i 15 & uppräknade specialindika- tionerna. Det räcker att vederbörande miss- brukar alkohol samt undandrar sig övervak- ning eller bryter mot meddelade lydnads- föreskrifter. Återintagning är att betrakta som en av förhållandena påkallad fortsätt- ning av den tidigare vården. .

Talan mot nykterhetsnämnds beslut förs hos länsrätten genom besvär, om nämnden avvisat ombud eller biträde eller om beslutet innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 få (men ej enligt 36 &) om övervak- ning, meddelande av lydnadsföreskrift, för— verkande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 ä 2 mom. (indragning

av inköpsrätt). Mot annat av nykterhets— nämnd enligt lagen meddelat beslut får talan ej föras (59 5). Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare får överklagas hos socialstyrel- sen genom besvär, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning eller an— nan vårdfråga eller om det innebär förord- nande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift (60 å). Länsrättens be— slut kan överklagas, om beslutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag på ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, eller förverkande av dylikt anstånd eller fråga är om beslut som avses i 34% första stycket FPL. Talan mot beslut, som länsrätt särskilt meddelat om någons omhändertagande, kan denne föra utan inskränkning till viss tid. Talan är inte tillåten mot beslut av länsstyrelse eller mot annat av länsrätt meddelat slutligt beslut än ovan sägs (61 å). Talan mot länsråtts beslut förs hos kammarrätt (33 & FPL). Med tvångsintagning är i besvärshånseende att likställa återintagning.

Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som meddelats i särskilt fall, får talan föras hos kammarrätten genom besvär. Talan mot socialstyrelsens beslut av generell natur förs däremot genom besvär hos Kungl. Maj:t (62 å). Talan mot kammarrätts beslut förs hos regeringsrätten genom besvär (33ä FPL). Besvär över kammarrätts beslut i dit fullföljd fråga prövas av regeringsrätten en- dast om regeringsrätten meddelat prövnings- tillstånd(35 & FPL).

Lagförarbeten m. m.

1946 års alkoholistvårdsutrednings betän- kande

1946 års alkoholistvårdsutredning avgav år 1948 ett betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m.m. (SOU 1948123). Vad angår handläggningen av ärenden om tvangs- intagning på vårdanstalt för alkoholmiss- brukare förordar utredningen bl.a. ökad muntlighet. Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen anordna förhör med den som

ansökningen om tvångsintagning avser, om vederbörande i avgiven skriftlig förklaring begärt att bli muntligen hörd eller länsstyrel- sen eljest finner förhör böra äga rum. Länsstyrelsen kan också enligt förslaget anordna förhör med annan person, som väntas kunna lämna upplysningar av betydel- se för ärendets bedömande. Detta kan ske utan att den som ansökningen avser är närvarande. Länsstyrelsen kan också, om förhållandena påkallar det, förordna om förhör med vittne vid allmän underrätt. Vid sadana förhör som nu nämnts äger enligt förslaget den som tvängsintagningsansök- ningen avser åtnjuta hjälp, om han så önskar. Om vederbörande är tillfälligt omhänderta- gen av polismyndighet i avbidan på länsstya relsens beslut eller interimistiskt omhänder- tagen enligt beslut av länsstyrelsen eller om han kan antas inte ha råd att betala biträdes- ersättning. skall länsstyrelsen på begäran för- ordna lämplig person att biträda honom vid förhöret. Ersättning till den, som enligt för- ordnande av länsstyrelsen inställt sig för att vittna eller höras upplysningsvis eller som av länsstyrelsen förordnats till biträde i tvångs- intagningsärende. skall enligt utredningens förslag utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.

Propositionen

[ prop 19541159 med förslag till lag om nykterhetsvård m.m. berörs bl.a. 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag om ökad muntlighet vid handläggningen hos länssty— relserna av ärenden om tvångsintagning på anstalt av alkoholmissbrukare. Departe— tnentschefen biträder i stort sett utrednings- förslaget men uttalar att förhör ej bör anordnas i andra fall än då så är påkallat av de motiv som uppbär förslaget, främst hänsynen till vederbörandes rättssäkerhet. Länsstyrelserna bör därför medges rätt att i undantagsfall underlåta att anordna förhör med vederbörande alkoholmissbrukare, även om denne begär att bli hörd. Denna möjlig- het att vägra förhör bör dock enligt departe— mentschefen begagnas med största varsamhet

och endast då det av särskild anledning är uppenbart att förhöret inte skulle fylla någon uppgift.

I biträdesfrågan uttalar departements- chefen att gällande lagstiftning inte lägger hinder i vägen för en person att anlita biträde i ärende enligt NvL. [ själva verket torde dock mindre ofta förekomma att så sker. lnförs nu i enlighet med alkoholist- vårdsutredningens förslag en regel om fri rättshjälp i alkoholistärenden är emellertid enligt departementschefen att förvänta att biträde praktiskt taget regelmässigt kommer att begäras i sådana ärenden. Eftersom alkoholistklientelet i allmänhet utgörs av personer med svag ekonomisk ställning. torde länsstyrelserna i stor utsträckning bli nödsakade att villfara en sadan begäran. Från rättssäkerhetssynpunkt maste det enligt de- partementschefen otvivelaktigt vara av värde. om någon form av offentlig rättshjälp kunde ställas till alkoholmissbrukarens förfogande. Alkoholmissbrukare är ofta personer. som saknar förutsättningar att bedöma det mate— rial som förebringas mot dem. Detta material kan antyda lösningar som alkoholmissbruka— ren ej själv förmår uppmärksamma men som för en mer insiktsfull person framstår som mer ändamålsenliga och mindre ingripande från alkoholmissbrukarens synpunkt och som för denne måhända utgör en mer acceptabel utväg ur den konfliktsituation, vari han rakat, utan att nykterhetsvårdens intresse av att den lämpligaste behandlings— formen väljs fördenskull åsidosätts. Risken för rättsövergrepp, som alltid är större om stödet av rättshjälp ej star till buds, blir givetvis mindre om sadant bistånd lämnas.

Spörsmalet om rättshjälp rymmer emeller- tid enligt departementschefen också andra aspekter, främst den att diskretionskravet i alkoholistärenden sätts i fara. Vid remissbe— handlingen har från olika håll påpekats att det av alkoholmissbrukaren anlitade biträdet självfallet måste lägga upp sin hjälp efter rent processuella linjer, påkalla vittnesförhör och kräva tillgång till alla handlingar i ärendet. Det är enligt departementschefen tydligt att den ordinära domstolsprocessen inte i alla

delar utgör en lämplig förebild till interne- ringsprocessen. Ett viktigt syfte med lagstift- ningen är att anhöriga, närstående etc. utan fruktan för repressalier skall kunna vända sig till nykterhetsnämnden med begäran om dess bistand. Den nya lagstiftningen vill främja en utveckling som innebär att många nu fördolda fall av alkoholmissbruk * fördolda emedan de berörda av rädsla för alkoholmissbrukarens hämnd förhåller sig passiva — bringas i dagen. Denna strävan skulle enligt departementschefen näppeligen främjas, om dessa personer hade att räkna med att i sinom tid dras in i en internerings- process med vad denna skulle innebära av psykiska påfrestningar. Det får nämligen tas för givet att en aktiv rådgivare i en sådan process i avsevärd grad kotnmer att rikta sig mot dem, vilka står som sagesmän i ärendet. Spörsmalet är därför enligt departements- chefen en avvägningsfråga, där alkoholmiss- brukarens intresse inte kan tillgodoses annat än på bekostnad av diskretionsintresset. Med hänsyn till att utredningen om administrati- va frihetsberövanden har att ta upp frågan om försvarare för dem vilka det är aktuellt att i administrativ ordning beröva friheten ansåg departementschefen det lämpligast att prövningen av frågan om biträde i förhörs- ärenden enligt NvL får anstå i avvaktan på det resultat, vartill nämnda utredning kan komma.

] ett remissyttrande hade förordats att statsverket skulle betala alkoholmissbrukares resekostnader i fall då muntligt förhör inför länsstyrelsen äger rum. Denna fråga tas emellertid inte upp till närmare behandlingi propositionen. Spörsmalet synes nämligen departementschefen vara av principiell bety— delse och dess lösning anses kräva särskild utredning.

[ det till propositionen fogade förslaget till lag om nykterhetsvård finns regler om ersättning till vittne och upplysningsvis hörd person, vilka regler överensstämmer med vad alkoholistvårdsutredningen föreslog.

Med anledning av propositionen väcktes en motion av herr Lindberg (l954:ll:679), vari bl. a. berörs frågan om fri rättshjälp i ärenden om tvångsintagning på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare. 1 motionen ifrågasätts huruvida det inte, utan föregri- pande av en framtida reform av proceduren vid administrativa frihetsberövanden, skulle vara möjligt att redan i NvL införa en bestämmelse, som tillförsäkrar biträde med förklarings avgivande ät sadana alkoholmiss— brukare, vilka enligt beslut av polismyndig- het eller länsstyrelse jämlikt 21 och 25 så i lagförslaget omhändertasi avbidan pa slutligt beslut.

Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut

l utlåtande över propositionen och därav föranledda motioner hemställde särskilda utskottet (1954:7) om bifall till propositio- nen i de delar sorti nu är aktuella och avslag på ovannämnda motion. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr. 316).

Framställning av justitieombudsmannen

l skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 april 1966 har riksdagens justitieombudsman gjort framställning angående införande av bestäm- melser om ersättning till enskild part för inställelse vid förhör hos länsstyrelsen i nykterhets- och barnavardsärenden. Avskrift av framställningen har av socialdepartemen- tet överlämnats till vår utredning den 3 december 1968.

Framställningen från JO aktualiserades av att denne uppmärksammat, att det förekom- mit att förhör enligt 27 & NvL och 75 & BvL i vissa fall på därom framställd begäran hållits av annan länsstyrelse än den som hade att fatta beslut i ärendet. Enligt JO:s mening kan det inte anses försvarligt att personer, som i ärende rörande frihetsberövande be- gärt att bli personligen hörda, ej får tillfälle att framföra sina synpunkter direkt till den

myndighet som har att bestämma utgångeni ärendet. Från rättssäkerhetssynpunkt kan det inte heller anses tillfredsställande att i nykterhets- och ba rnavardsärenden överlåta åt annan länsstyrelse att hälla förhör med enskild part, då utredningen behöver kom- pletteras härmed men den enskilda parten ej själv begärt förhör.

I många fall anges av länsstyrelserna som skäl för att förhör hållits inför annan länsstyrelse än den beslutande att den enskilda parten genom att tvingas resa till den beslutande länsstyrelsens residensstad skulle åsamkas kostnader, som han ej var i stånd att bära eller som i varje fall inte kunde anses skäliga. Dessa synpunkter finner JO i hög grad beaktansvärda. ] såväl nykter- hetsvårds- som barnavårdsärenden förekom- mer uppenbarligen ibland att någon som berörs av ärendet bytt vistelseort innan ärendet skall slutligt prövas av länsstyrelsen. Att exempelvis länsstyrelsens tjänstemän och representanter för vårdområdena i södra Sverige skall nödgas resa upp till de nordliga- re delarna av landet, då ett barns föräldrar mer eller mindre tillfälligt flyttat dit medan barnet av barnavårdsmyndighet placerats i det sydliga länet, kan enligt JO:s mening ej vara rimligt. inte heller kan det i sådant fall vara skäligt att föräldrar, som önskar och bör bli hörda, skall belastas med de utgifter som en resa till den beslutande myndigheten medför, i all synnerhet som de personer vilka berörs av dessa ärenden i allmänhet inte har det ekonomiskt väl ställt. Oaktat JO inte anser det från rättssäkerhetssynpunkt till- fredsställande att det i sådana fall uppdras åt annan länsstyrelse än den beslutande att hälla förhör i ärendet, har JO med hänsyn till den enskildes ekonomiska situation en viss förståelse för att så ibland skett. Denna intressekonflikt skulle emellertid kunna und- vikas, om den enskilda parten berättigades att erhålla ersättning av allmänna medel för sin inställelse inför den beslutande myndig- heten.

Utredningen Offentligt biträde

NvL innehåller inga bestämmelser om biträ- de åt den som blir föremål för åtgärd enligt lagen. Däremot gäller såväl enligt FPL som enligt FL att part får anlita biträde vid talans utförande.

Länsrätt eller annan myndighet som tar befattning med ärende enligt NvL har för närvarande inte möjlighet att i fall av behov förordna biträde åt den som är föremål för åtgärd enligt lagen. Förslag om införande av en sådan möjlighet fick vid lagens tillkomst vila i avvaktan på att utredningen om administrativa frihetsberövanden skulle prö- va frägan i ett vidare sammanhang. Särskilt framhölls att en institution av typen offent- ligt biträde kunde sätta diskretionskravet i alkoholistärenden i fara.

Tidigare har framhållits att frågan om skyldighet för myndighet att förordna of- fentligt biträde bör övervägas beträffande ärenden rörande administrativa frihetsberö- vanden och därmed jämförliga åtgärder från samhällets sida. Det bör alltså undersökas om det på nykterhetsvårdens område finns behov av institutet offentligt biträde och, om så befinns vara fallet, huruvida det likväl på grund av särskilda förhållanden kan föreligga hinder att införa en möjlighet för myndigheterna att förordna biträde. Det synes härvid lämpligt att börja med att behandla frågan om förordnande av offent- ligt biträde i ärenden hos länsrätt angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare på allmän vårdanstalt.

Den som intagits på allmän vardanstalt för alkoholmissbrukare kan kvarhållas ett eller,i vissa fall, två år. Efter särskilda beslut kan nämnda värdtid förlängas med upp till två år. Om en intagen som erhållit försökspermis- sion bryter mot meddelade föreskrifter. kan anstaltsstyrelsen besluta att han skall åter» hämtas till anstalten. Eftersom i sådant fall den tid, varunder han vistats utom anstalten, inte skall inräknas i vårdtiden, kan den totala vårdtiden bli avsevärt längre än vad ovan- nämnda maximitider ger vid handen. Vid

utskrivningen från anstalten kan den intagne ställas under övervakning och underkastas lydnadsföreskrifter under en tid av högst ett år. Dessa bestämmelser visar att ett beslut om tvångsintagning kan medföra långtgående inskränkningar i den enskildes rörelse— och handlingsfrihet. Frihetsberövandet kan bli avsevärt längre än den frihetsförlust som många personer, vilka begått brott, blir underkastade då de döms till fängelse. Den omständigheten att tvångsintagning på vård- anstalt för alkoholmissbrukare inte utgör en reaktion med anledning av brott utan har karaktären av en värd. som skall tillgodose ett individuellt och aktuellt vardbehov. be- tager inte tvangsintagningen dess karaktär av djupgående ingrepp i den enskildes person— liga frihet. Under dessa förhållanden får starka skäl anses tala för att rättssäkerhets- garantierna i ärenden rörande tvangsintag- ning pa vårdanstalt för alkoholmissbrukare i princip inte bör vara sämre än garantierna mot att frihetsstraff utdöms på felaktiga grunder.

Det är vidare att observera att enligt NvL tvångsintagning av alkoholmissbrukare på allmän vårdanstalt kan komma i fråga endast vid svarare alkoholmissbruk som medfört vissa grövre sociala skador. Därför är de faktiska förhallanden, som hänför sig till den enskildes liv och uppträdande, av central betydelse i dessa ärenden, även om självfallet också medicinska förhallanden spelar stor roll härvidlag.

Med hänsyn till det ingrepp i den person- liga friheten, som en tvångsintagning utgör, och mot bakgrunden av den betydelse som NvL tillägger de faktiska förhållandena i de enskilda fallen är det av grundläggande betydelse för rättssäkerheten att utredningen i tvångsintagningsärendena blir allsidig. Från rättsskyddssynpunkt är det av väsentlig betydelse att den enskilde. om vars tvångsin- tagning ansökan gjorts, har goda möjligheter såväl att komplettera utredningen, om den synes honom missvisande eller ofullständig, som att anföra alla omständigheter och synpunkter som för honom kan framstå som betydelsefulla för bedömningen av utred-

ningsmaterialet. Han har härvid ofta behov av ett biträde. Detta sammanhänger med att han vanligen har en oklar uppfattning om Nszs innehåll, att hans allmänna tillstånd i många fall är sådant att han saknar tillräcklig förutsättning att själv verka i sitt ärende samt att han ofta är provisoriskt omhänder- tagen och då har speciellt svart att själv vara verksam i utredningssyfte. En alkoholmiss- brukares behov av biträde i tvångsintagnings— processen inför länsrätten torde ofta inte vara mindre än en åtalads behov av försvara- re i en straffprocess. När det gäller straff— processen har det inte ansetts tillräckligt att polismyndigheten och åklagarmyndigheten skall beakta ocksa förhallanden som talar till den enskildes förmån och att domstolen har ansvaret för utredningens fullständighet. Man har därutöver funnit rättssäkerheten kräva att den enskilde i vissa fall utrustas med försvarare. Anledning finns då knappast att i ärenden om tvångsintagning av alkohol- missbrukare enbart lita till att nykterhets- nämndens mål är att hjälpa alkoholmiss- brukaren och att länsrätten har ansvaret för att utredningen i ärendena är fullständig. Liksom i straffprocessen bör i ärenden om tvångsintagning möjlighet finnas för den beslutande myndigheten att förse den enskil- de med ett lämpligt biträde i fall då han synes ha behov av sådan hjälp.

Det är inte bara när det gäller utredningen och belysningen av de faktiska förhållandena i ett tvångsintagningsärende som ett biträde kan göra en insats av värde. Ett kunnigt biträde kan också tänkas bidra med syn- punkter pa frågan om den lämpligaste behandlingen av alkoholmissbrukaren. Det kan vidare antas att ett biträde, som ute- slutande har till uppgift att tillvarata alko- holmissbrukarens intressen, har lättare än de berörda myndigheterna att vinna dennes förtroende och därför många gånger har större möjligheter än myndigheterna att få honom att se den egna situationen realistiskt och att förstå det berättigade och ändamåls- enliga i de beslut som fattas. Ett införande av institutet offentligt biträde torde för övrigt inte endast bidra till att öka alkohol—

rnissbrukarens förtroende för myndigheter- nas a'tgärder i hans fall. Även allmänheten bör genom en sådan reform kunna få ett ökat förtroende för tvängsintagningsbeslut, som maste bygga pa utredningsmaterial, vilket i stor utsträckning är undandraget offentligheten. Slutligen bör det även för de beslutande myndigheterna vara av värde atti vissa fall större garantier än nu kan skapas för att allt material och alla synpunkter av betydelse kommer fram i dessa för den enskilde djupt ingripande ärenden.

En särskild komplikation i ärenden om tvangsintagning av alkoholmissbrukare ligger däri, att det rättsskydd som måste eftersträ— vas har en dubbel syftning. Vad som nu närmast diskuterats är skyddet för den om vars tvangsintagning är fråga, alltsa de rätts- liga garantier som bör finnas mot ett oberättigat eller ej tillräckligt underbyggt frihetsberövande. A andra sidan finns det uppenbarligen ett behov av skydd även för alkoholmissbrukarens omgivning. Det ut- märkande för dessa ärenden är nästan alltid att omgivningen utsatts för lidande eller obehag. Det kan t.ex. vara fraga om en hustru som haft att utsta mangårig psykisk eller fysisk misshandel, om föräldrar som varit utsatta för langvarig parasitering eller om grannar som blivit svårt störda.

Vid diskussionen av rättssäkerhetsfragorna är det ej ovanligt att detta omgivningens intresse av skydd kommer att undanskym- mas av anspraken pa att själva frihetsberö- vandet för alkoholmissbrukaren skall vara kringgärdat med tillräckliga rättssäkerhets- garantier. Tydligt är emellertid att det här maste bli fråga om en avvägning. Kravet på diskretion blir då av betydelse. För att kunna uträtta ett effektivt arbete och rätt fylla sin uppgift maste nykterhetsnämnder- nas folk kunna garantera anmälare och uppgiftslämnare ett visst mätt av anonymi- tet. Med stöd av bestämmelser i sekretess- lagen, FL, FPL och NvL kan inom vissa gränser ett sådant anonymitetsskydd ästad- kommas, i praktiken ofta pä det sätt att alkoholmissbrukaren far del av själva sakin- nehället i utredningen med uteslutande av

sådant som kan ge ledning om vem som lämnat upplysningarna.

En viktig fraga är nu vilken insynsrätt som i detta hänseende skall tillkomma ett offent- ligt biträde. Utredningen orn administrativa frihetsberövanden föreslog pa sin tid en ordning, enligt vilken skriftligt och muntligt utredningsmaterial skulle kunna undanhållas part men hallas tillgängligt för hans biträde. Förslaget avsäg säväl offentligt biträde som privat anlitat biträde. l prop. 1971230 angående förvaltningsrättsreformen har be- rörts fragan om ombuds och biträdes möjlig- heter att få del av utredningsmaterial som är hemligt för parten (del 2 s. 433 och 444). Någon regel som ger myndighet möjlighet att läta parts ombud eller biträde * men inte parten själv ta del av visst material och älägga ombudet eller biträdet en tystnads- plikt även gentemot huvudmannan har inte intagits i FL eller FPL. Det är dock inte uteslutet att myndighet, när den till ombud eller biträde överlämnar en skriftlig handling, förbjuder denne att lämna den vidare till parten personligen eller att lata parten göra en avskrift av den. Vi har för var del inte funnit anledning föresla att offentligt biträde skall inta nagon särställningi fraga om rätten till insyn i utredningsmaterialet. Det kan visserligen sägas vara angeläget för ett offent- ligt biträde att känna utredningen i alla dess detaljer. A andra sidan kan invändas att en ensidig information för biträdet försätter honom i ett skevt förhållande till parten, vilket kan vara ägnat att rubba dennes förtroende för biträdet. Oavsett vilka syn- punkter man här vill anlägga finner vi oss vid ett förslag om att pa detta omrade införa institutet offentligt biträde böra begränsa oss till att därvid försätta parten i samma läge som han skulle ha varit i om han själv privat anlitat ett biträde. Vi har den uppfattningen att en sadan begränsning i det offentliga biträdets insynsrätt inte är av större betydel- se för hans möjligheter att lämna parten effektiv hjälp. De med ett offentligt biträde åsyftade vinsterna torde i allt väsentligt kunna uppnås även med denna begränsning.

Omnämnas ma i detta sammanhang att i

de fall då allmän domstol med stöd av 31 kap. 2 & BrB överväger att överlämna åt nykterhetsnämnd eller styrelse för allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare att föran- stalta om erforderlig värd enligt NvL av den, som begått brottslig gärning, domstolen har att pröva om förutsättningarna för övervak- ning eller tvangsintagning enligt NvL förelig- ger. 1 ett sådant mål har enligt principerna i RB alkoholmissbrukaren och dennes försva— rare rätt att ta del av allt material på vilket domstolen grundar sitt avgörande. Att salun- da i brottmålsprocessen alkoholmissbrukaren och hans biträde har en vidsträcktare insyns- rätt än vid förfarandet inför länsrätt kan inte vara avgörande. Över huvud taget torde böra undvikas att länsrättsförfarandet får karaktär av brottmålsprocess. Farhagor för att så skulle bli fallet har framförts som argument mot att införa institutet offentligt biträde i tvängsintagningsärendena. Man har ansett att nykterhetsorganen inte är rustade för att vid förhandlingarna inför länsrätten möta det processuella försvar som ett offentligt biträ- de kan tänkas utveckla och att detta skulle ytterst leda till en försvagning av nykterhets- vården. Med den uppläggning av biträdets ställning som här valts torde dock en sådan utveckling inte behöva befaras. Situationen blir inte annan än vad den för närvarande är när ett privat biträde anlitas.

Mot ett införande av institutet offentligt biträde pa nykterhetsvårdens omrade har ocksä anförts, att det därigenom skulle uppkomma risk för att utredningen i ärende- na blir onödigt omfattande. Denna invänd- ning torde emellertid inte vara avgörande. Möjlighet finns för den beslutande myndig- heten att avvisa utredning som saknar bety- delse i ärendet. Det får antas att länsrätterna vid sin processledning sörjer för rimlig begränsning av materialet (jfr. 8 & FPL).

Pa grund av det anförda föreslas här att länsrätt i ärenden rörande tvångsintagning av alkoholmissbrukare skall kunna besluta. att biträde skall förordnas åt alkoholmissbruka- ren. Bitråde bör kunna förordnas vare sig muntlig förhandling anordnas i ärendet eller ej. Beträffande de närmare förutsättningarna

för tillsättande av biträdet hänvisas till framställningen längre fram. Närmast skall nu övervägas om offentligt biträde bör kunna förordnas även i andra ärenden enligt NvL än tvångsintagningsärenden.

Med tvångsintagning på allmän vardanstalt för alkoholmissbrukare torde i förevarande avseende böra likställas aterintagning på sådan anstalt enligt 55 & NvL. Visserligen är förutsättningarna för återintagning utforma- de på sådant sätt att återintagningsärendena i allmänhet bör vara lättare att bedöma. Nagot behov av offentligt biträde torde sällan framträda i dessa ärenden. Pa grund av återintagningens frihetsberövande karaktär och da återintagningen medför att alkohol- missbrukaren kan komma att kvarhallas upp till två eller, efter förlängningsbeslut i vissa fall, fyra är synes dock övervägande skäl tala för att det inte bör vara uteslutet för länsrätten att besluta om biträde åt alkohol- missbrukare i aterintagningsärende, om rät- ten undantagsvis skulle anse behov därav föreligga.

Från rättssäkerhetssynpunkt föreligger in- te något behov av offentligt biträde i nykterhetsnämndsärenden rörande hjälpät- gärder. inte heller torde det vara påkallat att nykterhetsnämnd skall kunna besluta om biträde åt alkoholmissbrukare, när fraga uppkommit om att meddela beslut om övervakning enligt 15 &” NvL. Visserligen är förutsättningarna för anordnande av över- vakning enligt nämnda lagrum till mycket stor del desamma som förutsättningarna för tvångsintagning på vårdanstalt. Övervakning- en är emellertid ett så mycket lindrigare ingrepp, att det inte kan anses påkallat att införa institutet offentligt biträde när det gäller denna vårdform.

Polismyndighets beslut rörande tillfälligt omhändertagande av alkoholmissbrukare skall inom mycket kort tid följas av en ansökan hos länsrätten om intagning på vårdanstalt, såvida inte den omhändertagne friges eller ansökan redan gjorts. Pa grund härav torde det inte vara behövligt från rättsskyddssynpunkt att polismyndighet får möjlighet att besluta om biträde åt alkohol-

missbrukare i ärenden rörande sådant om- händertagande.

Enligt NvL ankommer det i stor utsträck- ning pa nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställighet av beslut om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt att besluta om villkorligt anstånd därmed och om de inskränkningar i den enskildes rörelse— och handlingsfrihet som kan förenas med sådant anstånd. Det kan diskuteras om offentligt biträde bör kunna förordnas i sådana ärenden. Svaret härpa synes bli nekande. Från rättssäkerhetssyn— punkt bör det vara tillräckligt att möjlighet funnits att förordna biträde åt alkoholmiss- brukaren i det grundläggande intagningsären- det. Av samma anledning synes det inte vara skäl att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden, som endast rör verkställighet. hos länsrätt eller högre in- stans. Däremot bör det inte vara något hinder för ett offentligt biträde i ett intag— ningsärende att agera också i verkställighets- frågan. Vad angår ärenden om förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet synes ej heller tillräckliga skäl finnas för att öppna möjlighet till förordnande av offent- ligt biträde. Även här torde i biträdesliän- seende den grundläggande rättssäkerhetsga- rantin fa anses ligga däri, att offentligt biträde kunnat förordnas i det bakornliggan- de intagningsärendet.

Sasom förut nämnts är ett frihetsberövan- de av alkoholmissbrukare genom intagning på allmän vårdanstalt inte tidsbestämt på annat sätt än att NvL anger vissa maximiti— der. Möjlighet finns till utskrivning före den ifrågavarande värdtidens utgång. I samband med utskrivning på slutdagen eller före vårdtidens utgång kan beslut meddelas om övervakning och lydnadsföreskrifter avseen- de en tid av högst ett år. Fråga är nu om offentligt biträde bör kunna förordnas i dessa ärenden. För utskrivning före vårdti- dens utgång krävs att det föreligger grundad anledning till antagande att den intagne efter utskrivningen kommer att föra ett nyktert liv. Grunderna till ett sådant antagande torde vara att söka i de iakttagelser som kunnat

göras inom anstalten beträffande den intag- nes arbetsresultat, sinnesinriktning och insikt om sin situation. Av betydelse är vidare hans medicinska status och hans uppförande under försökspermission. De omständigheter som sålunda blir avgörande för om en alkoholmissbrukare skall utskrivas fran all- män vårdanstalt före värdtidens utgång synes inte vara av den art att det från rättssäker— hetssynpunkt finns något behov av att anstaltsstyrelse eller soeialstyrelsen far be- fogenhet att besluta om biträde åt den intagne i sådant ärende. Ej heller i övrigt torde anledning finnas att i utskrivningssam- manhang förordna biträde at den intagne. Styrelsen för allmän vardanstalt kan ge- nom beslut, som underställs socialstyrelsens prövning, förlänga vårdtiden med upp till två år. Sådan förlängning kan komma i fraga för två grupper är intagna. Den ena gruppen utgörs av personer, för vilka intagningsbe- slutet är grundat på att vederbörande är farlig för annans personliga säkerhet eller kropps- liga eller själsliga hälsa eller för eget liv. Den andra gruppen utgörs av fjärdegangsinterne- rade alkoholmissbrukare, om vilkas intagning förordnats genom slutligt beslut inom ett är från den senaste utskrivningen. För båda grupperna gäller som förutsättning för för— längning av vårdtiden att det med hänsyn till den intagnes sinnesart, föregaende liv och förhållande i anstalten maste antas att han i händelse av utskrivning inte kommer att föra ett nyktert liv. Ett beslut om förlängning av vårdtiden är ett så djupt ingrepp i den enskildes rättssfär att det i och för sig bör omgärdas med alla tänkbara rättsliga garan- tier. Detta talar för att möjlighet införs att förordna offentligt biträde i ärenden om sadan förlängning. Mot en sådan lösning talar emellertid NvL:s utformning av de förutsätt- ningar under vilka förlängningsbeslut kan meddelas. De personkategorier, vilka kan bli föremål för sådant beslut, är exakt angivna. Såvitt angår de farliga alkoholmissbrukarna är inte avgörande huruvida vederbörande fortfarande är farlig utan huruvida intag- ningsbeslutet är grundat på farlighet. Det är i tvångsintagningsärendet och inte i förläng—

ningsärendet som ett offentligt biträde kan göra en insats genom att ta upp frågan till granskning. 1 ärendena om förlängning av vårdtiden är den avgörande frågan huruvida den intagne kan antas komma att föra ett nyktert liv eller ej efter en utskrivning. De faktorer, till vilka man härvid skall ta hänsyn, är desamma som är av betydelse i ärenden om utskrivning före vårdtidens utgång. Utrymmet för en insats av ett offentligt biträde synes under sådana förhål- landen vara mycket ringa. Tillräckliga skäl för möjlighet att förordna offentligt biträde i ärenden om förläggning av vårdtiden torde således inte föreligga. Bestämmelsen att anstaltsstyrelses förlängningsbeslut skall un- derställas socialstyrelsens prövning bör här- vidlag utgöra tillräcklig säkerhetsgaranti. Möjlighet finns också att dra ärendena under kammarrätts och, efter prövningstillstånd, regeringsrättens prövning.

Försökspermission kan beviljas från all— män värdanstalt för alkoholmissbrukare om det prövas vara till gagn. Sådan permission kan förbindas med övervakning och lydnads- föreskrifter. Försökspermitterad kan åter- hämtas till anstalten om han bryter mot meddelade föreskrifter. Försökspermissionen är av värde bl. a. för att utröna om behand- lingen på anstalten gett det avsedda resultatet. Den är ocksa ett viktigt instrument för den intagnes ateranpassning till de ofta påfrestan- de förhållandena ute i samhället. Även om vederbörande missköter sig under permissio- nen, kan detta ha ett terapeutiskt värde genom att bidra till att ge honom insikt om sin verkliga belägenhet. På grund av försöks- permissionens karaktär synes det inte före- ligga behov av att införa möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden om försökspermission och därmed samman— hängande inskränkningar i rörelse- och hand- lingsfriheten och inte heller i ärenden röran- de aterhämtande till anstalt av försöksper- mitterad person.

Övriga ärenden enligt NvL är inte av den natur att det finns anledning överväga att införa institutet offentligt biträde för dem.

Här föreslas således att offentligt biträde

skall kunna förordnas endast i ärende om tvångsintagning eller återintagning av alko- holmissbrukare på allmän vårdanstalt. Be- slutanderätten skall härvid tillkomma läns- rätten. Övervägande skäl torde tala för att biträde bör kunna förordnas först sedan intagningsärendet anhängiggjorts hos länsrät- ten och inte redan under intagningsärendets förberedande behandling hos nykterhets- nämnd eller polismyndighet. Visserligen kan det i och för sig vara praktiskt att biträdet kopplas in redan på det stadium då ofta större delen av utredningen sker. Å andra sidan kan det vara svårt för länsrätten att bedöma behovet av offentligt biträde, innan den fått kännedom om allt det material som åberopas till stöd för ansökningen om intagning. Såvitt angår nykterhetsnämnden tillkommer att, då nämnden utreder ett fall av alkoholmissbruk, det ofta länge är ovisst i vilken form nämnden kommer att inskrida. I många fall torde nykterhetsnämndens utred- ning vara slutförd, innan nämnden beslutar göra ansökan om intagning pa allmän vårdan- stalt eller man eljest kan säga att fråga uppkommit om sadan intagning. Polismyn— dighets befattning med intagningsärendena inskränker sig till de brådskande fallen. Ett offentligt biträde skulle ofta inte kunna träda i funktion innan ansökan om intagning gjorts, även om möjlighet till utverkande av förordnande på polisutredningsstadiet i och för sig fanns. Det anförda torde visa att det från rättssäkerhetssynpunkt är tillräckligt att beslutet om förordnande av offentligt biträ- de ges först sedan ansökan om intagning kommit länsrätten till handa. Länsrätten har att se till att utredningen är fullständig och har att föranstalta om all den komplettering av utredningsmaterialet som behövs för en objektiv bedömning av ärendet. Brister i utredningen, som biträdet påtalar. kan säle- des avhjälpas under länsrättens handläggning av intagningsärendet.

Som framgår av det föregående är avsikten inte att offentligt biträde skall förordnas i alla tvångsintagnings— och aterintagnings- ärenden hos länsrätten. Biträde skall förord- nas endast om det behövs för att tillvarata

alkoholmissbrukarens rätt. Vid avgörandet om sådant behov föreligger maste hänsyn tas till flera olika omständigheter. Om en alko- holmissbrukare har tillfälligt omhändertagits av polismyndigheten eller eljest är berövad friheten, är hans möjligheter att på egen hand komplettera utredningen starkt beskur- na. En sådan person har därför större behov av biträde än den som är på fri fot. Vederbö- randes fysiska och psykiska tillstand och and- ra förhållanden som inverkar på hans förmåga att sakligt bedöma det föreliggande utred- ningsmaterialet är också av betydelse. Hän- syn maste vidare tas till om utredningen framstår som fullständig eller bristfällig. Förordnande av offentligt biträde bör inte komma i fråga i sådana fall där fakta är fullt klara och det är uppenbart att intagning på allmän vardanstalt maste ske. Om däre- mot de faktiska förhallandena inte är otvety- diga eller tvekan kan råda om den lärnpligas- te värdformen, är det i manga fall anledning att förordna biträde. Pa grund av den verkan på vårdtidens längd, som farlighetsrekvisitet har, torde det ofta finnas skäl att förordna offentligt biträde när förhandenvaron av detta rekvisit är oklar, även om det är uppenbart att annan specialindikation för intagning föreligger. Om alkoholmissbruka— ren av diskretionsskäl inte kan fa del av all väsentlig bevisning i ärendet, kan detta utgöra särskild anledning att överväga för- ordnande av biträde ät honom. Även om biträdet inte har annan rätt än vederbörande själv att ta del av materialet torde han likväl i detta fall kunna göra en god insats. Har frågan om intagning aktualiserats genom att allmän domstol med stöd av 31 kap. 2 & BrB överlämnat at nykterhetsnämnd att föran- stalta om erforderlig vård och har den enskilde i brottmalet haft försvarare, kan behovet av biträde i intagningsärendet bli mindre starkt, eftersom de förhållanden, som är av betydelse enligt NvL, blivit belysta i brottmälet.

Vid avgörande av frågan om offentligt biträde bör förordnas skall ingen hänsyn tas till alkoholmissbrukarens ekonomiska förhal- landen. Avgörande bör uteslutande vara om i

intagningsärendet hans rätt inte anses kunna tillvaratas utan biträde.

Fråga om förordnande av offentligt biträde bör prövas av länsrätten, om framställning därom gjorts hos rätten eller rätten eljest finner anledning att överväga fragan. Läns- rätten skall alltså ex officio förordna offent- ligt biträde. om det behövs för att tillvarata alkoholmissbrukarens rätt i tvångsintagnings- eller äterintagningsärendet. [ fall av behov bör länsrätten förordna offentligt biträde även om alkoholmissbrukaren av nagon anledning förklarar att han inte vill ha sadan hjälp.

Förfarandet hos länsrätten i intagnings- ärenden är inte formbundet i samma grad som processen i de allmänna domstolarna. Länsrätten hjälper de enskilda till rätta när det behövs och är aktivt verksam för att utredningen skall bli sa fullständig som förhållandena kräver. Mot denna bakgrund torde det inte finnas anledning att för offentligt biträde i intagningsärende enligt NvL uppställa något krav på att vederböran- de skall vara advokat eller ha andrajuridiska kvalifikationer. [ vissa ärenden, exempelvis när utredningen rörande de faktiska förhal- landena är bristfällig. torde det dock vara lämpligt att uppdraget anförtros at person med juridisk utbildning och erforderlig prak- tisk erfarenhet. Ofta kan det emellertid vara önskvärt att till offentligt biträde utses person, som har social eller socialmedicinsk utbildning och dessutom är praktiskt förtro- gen med nykterhetsvårdsfrägorna. Även per- son med uteslutande på praktisk väg förvär- vade kunskaper om nykterhetsvårdslagstift- ningen och dess problem bör kunna komma i fråga. Huvudsaken är att den som förordnasi det enskilda fallet är lämplig för uppdraget. Det är givetvis angeläget att länsrätten ägnar stor omsorg åt valet av offentligt biträde. Det torde inte böra ifrågakomma att till offentligt biträde förordnas person. som är knuten till länsstyrelsen eller nykterhets- nämnden.

Ersättningen till offentligt biträde bör utgå av statsmedel. Någon anledning att lägga kostnadsansvaret på kommunen i de

fall då kommunal nykterhetsnämnd gjort ansökan om intagning föreligger inte. Ett särskilt spörsmål är om ersättningen till offentligt biträde skall stanna på statsverket eller om alkoholmissbrukaren skall kunna förpliktas att till statsverket återbetala kost- naden för biträdesersättningen. Eftersom intagning på allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare inte har karaktären av straff utan är att betrakta som den ändamålsen- ligaste formen för tillgodoseende av ett aktuellt vårdbehov, bör intagningsbeslutet inte jämställas med en fällande dom i brottmål och bör därför inte medföra en skyldighet för alkoholmissbrukaren att er- sätta statsverket kostnaden för biträdet. Inte heller bör alkoholmissbrukarens ekonomiska situation tillmätas någon betydelse i återbe- talningsfragan. Behandling enligt NvL utgör, som nyss nämnts, en form av vård och kostnaden för större utgifter för vård som den enskilde behöver, t.ex. sjukhusvård, bärs numera regelmässigt av det allmänna. På grund av det anförda föreslås inte någon skyldighet för alkoholmissbrukare att helt eller delvis till statsverket återbetala kostna- den för offentligt biträde.

l NvL behövs bara bestämmelser om länsrätts befogenhet att utse offentligt bi- träde. Kammarrätts och regeringsrättens be- fogenheter i ämnet följer av den föreslagna lagen om offentligt biträde. Denna lag innehaller vidare bestämmelser i flera andra frågor som rör offentligt biträde. Härutinnan hänvisas till specialmotiveringen i kap. 24.

Om länsrätt eller kammarrätt avslår fram- ställning om offentligt biträde, kan besvär över beslutet enligt 34å första stycket 8. FPL anföras hos närmast högre domstol.

Slutligen mä i detta sammanhang erinras om att stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare innehåller föreskrif- ter som ger anstaltsföreständare rätt att omhänderta ankommande eller utgående försändelse och att avgöra om den intagne får motta besök eller ej. lnförs institutet offentligt biträde i intagningsärenden, bör inga begränsningar förekomma och ingen kontroll utövas beträffande de skriftliga och

muntliga kontakterna mellan den som är interimistiskt intagen på allmän vårdanstalt och det offentliga biträdet. Detta synes böra komma till uttryck i stadgan.

Kostnadsersättning

FPL innehåller åtskilliga bestämmelser om ersättning för kostnader i förfarandet hos länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten. Tidigare (kap. 2) har redogörelse lämnats för bestämmelserna i lSå om ersättning till enskild part för inställelsekostnader i sam- band med muntlig förhandling. I fråga om skriftlig handling, som aberopas till bevis. gäller 38 kap. 1—5, 7 och 8 åå RB i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand- ling utgär dock alltid av allmänna medel (ZOå). Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till rätten, skall i fråga om sådant bevis i tillämpliga delar gälla 39 kap. 5 å RB. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel (21 å). Rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänste— man eller den, som annars har att gå till handa därmed, eller anlita annan sakkunnigi frågan. Beträffande sakkunnig gäller 40 kap. 2—7 och 12 åå RB i tillämpliga delar. Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gå till handa med yttrande utgär bara om det är särskilt föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan ersättning (24 å). Rätten får vidare förordna om förhör med vittne eller sakkun- nig. Sädant förhör äger rum vid muntlig förhandling och får hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20-—23 åå samt 40 kap. 9—11. 13—16 och 20 åå RB i tillämpliga delar (25 å). Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten fär bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehäl- le. Närmare bestämmelser om ersättning och

förskott meddelas av Kungl. Maj:t. Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part Och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, far rätten ålägga honom att återbe- tala ersättningen till statsverket (26 å).

[ övrigt finns inga bestämmelser om bestridandet av kostnader i ärenden som avses i NvL. Fråga uppkommer nu om anledning finns att i NvL införa bestämmel- ser om möjlighet för part att erhålla ersätt- ning för andra kostnader än de nyss angivna. De olika slag av kostnader som närmast kommer i fråga är kostnader för anlitande av biträde, för utredning i ärendet samt i vissa fall för inställelse inför vederbörande myn- dighet.

När det gäller kostnader för anlitande av biträde i ett hos länsrätt anhängigt intag- ningsärende kan erinras om vårt ovan fram- lagda förslag om att offentligt biträde skall kunna förordnas i sådana ärenden. Biträdet skall utses, om det behövs för att tillvarata den enskildes rätt. Förordnande skall medde- las utan någon prövning av dennes ekonomi och kostnaden för biträdet skall stanna på statsverket. Härigenom är det sörjt för att den enskilde utan kostnad erhåller sakkun- nigt biträde när det från rättssäkerhetssyn- punkt föreligger behov av sådan hjälp. Nagon anledning att vid sidan härav införa bestäm- melser om ersättning av allmänna medel för biträdeskostnad i intagningsärende finns ej.

1 hos länsrätten anhängiga ärenden röran- de intagning har den förberedande utred- ningen gjorts av den myndighet — nykter- hetsnämnd eller polismyndighet som in- gett ansökan om intagningen. Länsrätten har att se till att utredningen är fullständig. Rätten skall därför föranstalta om kommuni- kation av ansökningshandlingarna m.m. samt halla muntlig förhandling, om den om vars intagning är fråga begär det och för- handlingen inte är obehövlig eller särskilda skäl talar mot det. Länsrätten kan också eljest anordna muntlig förhandling, om det kan antas vara till fördel för utredningen. Även på andra sätt kan länsrätten vid behov komplettera den föreliggande utredningen.

På grund av den utredningsskyldighet som sålunda åligger länsrätten i ett intagnings- ärende torde alkoholmissbrukaren regelmäs- sigt inte behöva ådra sig nägra kostnader för egen utredning i ärendet. Den insats som inne- bär att alkoholmissbrukaren muntligen eller skriftligen lägger fram sin egen syn på de aktuella problemen och anger vilka ornstän- digheter som han anser vara av betydelse torde, bortsett från eventuella inställelse- kostnader, i regel inte vara förenad med några större utgifter. Härtill kommer att i de fall offentligt biträde förordnats denne un- der vissa förutsättningar kan besluta om utredningsätgärder på det allmännas bekost- nad. Bestämmelser härom finns i den före- slagna lagen om offentligt biträde. Under dessa förhållanden synes det inte föreligga något behov av att i NvL införa möjlighet till ersättning för utredningskostnad i ärende hos länsrätt angående intagning.

Såsom förut nämnts kan länsrätten hålla muntlig förhandling i intagningsärende. En- ligt 15å FPL kan länsrätten i sådant fall tillerkänna alkoholmissbrukaren ersättning av allmänna medel för kostnader för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. På sådan ersättning kan också förskott utgå. Med hänsyn till det sagda föreligger inte anled- ning för oss att föreslå någon bestämmelse i NvL om ersättning för nämnda inställelse- kostnad.

Förutom frågorna om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare har läns- rätten att handlägga vissa andra ärenden enligt NvL, bl. a. besvär över vissa beslut av nykterhetsnämnd. ] det föregående har före- slagits att offentligt biträde inte skall kunna förordnas i dessa ärenden. Något starkt framträdande behov av möjlighet till ersätt- ning för biträdeshjälp i sådana ärenden torde inte föreligga. Det synes ligga närmast till hands att alkoholmissbrukaren i dessa fall själv får vidkännas biträdeskostnaden, i den män inte ersättningen till biträde utgår av allmänna medel med stöd av th L. Pa grund av länsrättens utredningsskyldighet och den av oss föreslagna utvidgningen av det allmän-

nas ansvar för utredningskostnaderna i ären- den, i vilka biträde förordnats enligt thL, torde anledning inte heller finnas att i NvL införa möjlighet för enskild part att erhålla ersättning av det allmänna för utrednings- kostnaderi förevarande ärenden hos länsrätt. Med hänsyn till innehållet i 15 å FPL saknas också anledning att för dessa ärendens del föresla bestämmelser om ersättning för in- ställelsekostnader.

Nästa fråga är huruvida några ersättnings- regler bör meddelas beträffande kostnader som enskild person måste vidkännas med anledning av nykterhetsnämnds behandling av ärende enligt NvL. Enligt kungörelsen (1969:590) om ersättning vid förundersök- ning i brottmål kan den som höres under förundersökning erhålla ersättning av allmän- na medel. varvid bestämmelserna om ersätt- ning av allmänna medel till vittnen äger motsvarande tillämpning. Ersättning kan så- ledes utga för kostnader för resa och uppe- hälle samt för tidsspillan. Ersättning utgår dock inte om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig till brot- tet eller har medverkat därtill, eller om det i övrigt med hänsyn till den hördes förhållan- de till saken inte är skäligt att ersättning ut- går.

Det torde kunna konstateras att goda skäl i och för sig talar för att möjlighet bör öppnas att ge ersättning för inställelsekostna- der till utomstående som efter kallelse infinner sig hos nykterhetsnämnden eller företrädare för denna för att lämna upplys- ningar i nykterhetsvärdsärende. Vederböran- de har laglig skyldighet att inställa sig och det synes föga motiverat att den som höresi ett nykterhetsvårdsärende skall vara sämre ställd i ersättningshänseende än den som höres vid en förundersökning i brottmål. Vad angår frågan om ersättning till alkohol- missbrukaren själv för motsvarande kostnad kan tanken på sådan ersättning knappast avvisas med en hänvisning till att den som är misstänkt för brott inte får ersättning för inställelsekostnader vid förundersökning i brottmål. Samtliga åtgärder enligt NvL har till syfte att tillgodose ett vårdbehov och kan

inte motiveras med annat än behovet att bereda alkoholmissbrukaren vård, även om vissa av åtgärderna faktiskt också har en allmänpreventiv effekt. Då nykterhetsnämn- dens ingripanden således helt går ut på att bereda den enskilde vård, kan det finnas anledning att ge en alkoholmissbrukare er- sättning för kostnader för inställelse hos nämnden. Något förslag i denna riktning framläggs emellertid inte här. De kostnader och inkomstförluster för alkoholmissbrukare eller utomstående, som kan vara förenade med en inställelse hos nykterhetsnämnden eller företrädare för denna, torde i allmänhet vara obetydliga. ] regel blir de resor som krävs för inställelsen korta och den tid som går förlorad på grund av förhöret inte alltför lång. Nykterhetsnämnderna strävar efter att lägga förhören på sådana tider att den enskilde inte går miste om någon arbetsför- tjänst. I många fall får förhören formen av samtal i hemmet eller andra informella kontakter som inte medför några utgifter för de berörda. Vi finner oss därför inte böra förorda någon komplettering av NvL med regler rörande ersättning till alkoholmiss- brukare eller utomstående för kostnader för inställelse hos nykterhetsnämnd eller företrä- dare för sådan nämnd.

Ärendena hos nykterhetsnämnd handläggs under sådana former att det i regel inte torde föreligga något mera framträdande behov av biträde i dessa ärenden. Om en alkoholmissbrukare ändå önskar hjälp i ett ärende hos nykterhetsnämnden har han möjlighet att vända sig till vederbörande rättshjälpsmyndighet för att erhålla biträdes— hjälp. Har biträde förordnats kan, som tidigare föreslagits, ersättning av allmänna medel under vissa förutsättningar utgå för av biträdet anskaffad utredning i ärendet. På grund härav synes anledning inte finnas att i NvL införa några bestämmelser om möjlig- het till ersättning för biträde eller egen utredningi ärende hos nykterhetsnämnd.

lnte heller såvitt angår ärenden, som polismyndighet handlägger enligt NvL, torde anledning finnas att i NvL införa regler som öppnar möjlighet för enskild att få ersättning

När det gäller sådana ärenden enligt NvLi vilka beslutanderätten ligger hos anstaltssty- relse eller anstaltsföreständare eller hos so- cialstyrelsen, uppstår inga inställelsekostna- der för alkoholrnissbrukaren. Inte heller har utomstående någon skyldighet att infinna sig efter kallelse för att lämna upplysningar. Under sådana förhållanden saknas anledning att för dessa ärenden överväga ersättningsreg- ler avseende inställelsekostnader. Det har i det föregående uttalats att det inte torde finnas behov av offentligt biträde i dessa ärenden. Ärendena är regelmässigt av den naturen att de inte innesluter nägra besvär- liga rättsfrågor och inte kräver någon omfat- tande utredning. Utredningsansvaret i ären- dena ligger dessutom på anstaltsledningarna och socialstyrelsen. Om undantagsvis behov därav föreligger kan alkoholmissbrukaren genom rättshjälpsmyndigheten få biträdes- hjälp och under vissa förutsättningar hjälp med egen utredning. Någon anledning att ändra NvL så att för ärendena hos anstalts- styrelse eller anstaltsföreständare eller hos socialstyrelsen möjlighet öppnas för den intagne att i vissa fall få ersättning för biträdes- eller utredningskostnader synes där- för inte föreligga.

Vad som i detta avsnitt sagts om förfaran- det i länsrätt gäller i tillämpliga delar också beträffande förfarandet i kammarrätt och regeringsrätten vid fullföljd av ärende enligt NvL.

Eftersom NvL har karaktären av en social vårdlag torde det inte böra komma i fråga att föreslå några regler om möjlighet att förplik- ta alkoholmissbrukare, som grovt brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, att bestrida myndighets särskilda kostnader i visst ärende.

11. Barnavårdslagen

Gällande rätt

1 1 kap. barnavårdslagen (1960197) (BvL) finns inledande bestämmelser om bl. a. bar- navårdsnämnds, länsstyrelses och socialsty- relsens uppgifter och befogenheter på barna- och ungdomsvårdens område. I 2 kap. ges närmare regler om barnavårdsnämnd. Bl. &. föreskrivs att i vissa angivna slag av ärenden nämndens ordförande interimistiskt äger fatta beslut för den händelse nämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet (11 å). Om kommunfullmäktige så bestämmer kan barnavårdsnämnd uppdra åt bl.a. ledamot eller åt tjänsteman hos kom- munen att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet anges i fullmäktiges beslut (12 å).

3 kap. innehåller bestämmelser om förfa- randet hos barnavårdsnämnd. 1 ärenden hos nämnden skall erforderlig utredning inledas utan dröjsmål. Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse. Den skall bl. a. bedrivas på sådant sätt att obehag, olägenhet eller kost- nad inte vållas någon i onödan (14 å). Var och en som ärendet rör eller som antas kunna lämna upplysningar av betydelse kan höras och kallas att inställa sig inför barna- vardsnämnden eller ombud för denna. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa barnet delges föräld- rarna eller annan som har barnet i sin värd (15 å). Om det erfordras för utredningen bör

yttrande inhämtas av läkare eller annan sak- kunnig. I vissa ärenden kan eller skall läkar- intyg angående den underårige anskaffas och i sådant fall kan den underårige kallas till undersökning hos anvisad läkare (16 å). I kallelse till förhör eller läkarundersökning kan föreskrivas vite av högst 100 kronor. Om den kallade uteblir kan barnavårdsnämnden under vissa förutsättningar besluta att han skall hämtas genom polismyndighetens för- sorg. lnställs han inte samma dag genom hämtning, kan nämnden i fall av tredska utdöma förelagt vite. Bestämmelserna om vite och hämtning är emellertid inte tillämp— liga dä person, som skall höras upplysnings- vis, kallats att inställa sig på plats utanför den kommun där han bor eller eljest uppe- håller sig (17 å). Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök. För vinnande av tillträde kan i vissa fall polis— handräckning utverkas (_18 å). Begär någon, som enligt 15 å FL skall beredas tillfälle att yttra sig, att bli muntligen hörd inför nämn- den, skall förhör anordnas med honom, om ej särskilda skäl föranleder annat. Den som bereds tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör. Den som ärendet rör får utveckla sin talan och före- bringa bevisning. Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas om det kan antas att åtgärden skulle äga bety- delse. Är det fråga om barn under 15 är,

skall vad som stadgas i paragrafen och i 15 å FL endast gälla föräldrarna (19 å). Är den som ärendet rör under 18 är, bör hans föräldrar vara närvarande när han höres av barnavårdsnämnd eller företrädare för den- na, om det kan ske utan men för utred- ningen (20 å). Har barnavårdsnämnden en- ligt 29 eller 305 beslutat att någon skall omhändertas för samhällsvård eller utred- ning, skall beslutet delges honom själv, om han fyllt 15 år, och hans föräldrar. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämn- dens protokoll, skall upplysning lämnas härom. Den som delges beslutet skall samti- digt anmodas att skriftligen förklara, om han samtycker till att det verkställs. Lämnar inte var och en som nu sagts samtycke till verk- ställighet, skall beslutet underställas länsrät- tens prövning (24 å).

11 kap. reglerar förfarandet hos länsrätt i underställningsmål. Härvid länder till efter- rättelse i tillämpliga delar bestämmelserna i 15å tredje stycket och l9å tredje stycket om den underåriges ställning när han inte fyllt 15 år, i 16 och 17 åå om kallelse och hämtning till läkarundersökning av den un- derårige och om hämtning av den som ären- det rör, i 19 å första stycket andra punkten om erinran om rätten att påkalla muntlig förhandling samt i 20å om föräldrars när— varo när den som är under 18 år höres. Vid muntlig förhandling skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att när- vara (75 å). Finner sig länsrätten inte kunna fastställa underställt beslut, enligt vilket någon omhändertagits för samhällsvård, kan rätten i stället förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdra åt barna- vårdsnämnden att föranstalta därom (79 å).

l 4 kap., som handlar om barnavårds- nämnds ingripanden m. m., anges inlednings- vis när barnavårdsnämnd har att vidta åtgär— der enligt 26 — 29 åå. Det är fallet a) om någon som ej fyllt 18 år misshandlas i hem- met eller eljest där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande för-

måga att fostra honom samt b) om någon som ej fyllt 20 år på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga årligen försörja sig, miss- bruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särkilda tillrättaförande åtgärder från sam- hällets sida. Har någon som avses i b) gjort sig skyldig till brottslig gärning, får dock ingripande enligt BvL ej ske efter det att han fyllt 18 år, såvida inte hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt BvL eller av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande (25 å). Föreligger sadant för— hållande som avses i 25 å, skall barnavårds- nämnden söka att om möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder, nämligen ]) hjälpåtgärder, innefat— tande räd och stöd, 2) förmaning och var- ning, 3) föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt 4) övervakning. Nämnden äger för genomförande av vad som från dess sida tillråtts eller föreskrivits be- strida kostnader för rådfrågning, undersök- ning, behandling, utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrust- ning och omkostnader i övrigt (26 å). Eko- nomiskt stöd torde inte ovillkorligen vara beroende av behov. Avgörande anses böra vara huruvida det ekonomiska biståndet är av väsentlig betydelse för att barnavards- nämndens intentioner skall förverkligas. Föreskrift rörande underårigs levnadsförhål- landen kan meddelas den underårige, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan före- skrift kan gälla bl. a. anlitande av barnavårds— anstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet. sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Det an- kommer på barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift att ändra eller upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva föreskrift kan dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna sam-

tycker. Föreskrift upphör att gälla då den underårige fyller 20 är (27 å). Förordnar barnavårdsnämnd om övervakning, skall nämnden till övervakare utse lämplig person. Övervakaren skall fortlöpande följa den un— deråriges utveckling och uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt söka befordra vad som kan vara till gagn för honom. Övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutar därom. Till— synen kan dock överflyttas till annan barna- vårdsnämnd, om denna samtycker. Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst ett års mellanrum. Övervakning upphör senast då den under- arige fyller 20 år (28 å).

Om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den under- årige omhändertas för samhällsvård (29 5 ). Barnavårdsnämndens beslut att omhänderta underårig behöver inte innefatta eller vara åtföljt av något bestämmande om den värd- form som skall komma till användning. Svä— righeter kan stundom föreligga att omedel- bart träffa avgörande i detta avseende. Före- ligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 255 är påkallat, äger barnavårds- nämnden i avbidan på att ärendet kan slut- ligt avgöras omhänderta den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på grund av risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utred- ningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras. Omhändertagande för ut- redning får bestå högst fyra veckor. Detta innebär att tiden för det faktiska omhänder- tagandet inte får överskrida angivna tid. Be- slut om omhändertagande för utredning för- faller, om den underarige häktas (30 å). Om någon som ej fyllt 18 år behöver vård och fostran därför att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden, om behovet inte tillgodoses på annat sätt, omhänderta honom för samhällsvård. Är någon som ej fyllt 18 år, utan att fall enligt 25 & föreligger, i behov av specialvård eller

annan vård och fostran utom hemmet därför att föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller eljest underlåter att tillfredsstäl- lande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej tillgodoses på annat sätt, på begä- ran av föräldrarna eller med deras samtycke omhänderta honom för samhällsvård. Den som fyllt 15 år får, om ej särskilda skäl föranleder annat, omhändertas i denna ord- ning endast efter eget samtycke (_31 &) Be- slut angående omhändertagande för sam- hällsvård förfaller, om beslutet inte börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga kraft. Sådant beslut förfal- ler också, om det inte börjat verkställas innan den underarige fyllt 18 är eller, i fall som avses i 25 & b), innan han fyllt 20 är (32 &) Innebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet och föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 5 är påkallat mot den underarige, äger polismyndighet på lämpligt sätt ta honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut (19 och 20 åå po- lisinstruktionen utgör stödet för den enskil- de polismannen att föra den underårige till polisstationen för beslut av polismyndig- heten). Då underårig sålunda tagits i förvar av polismyndighet, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos barnavardsnämnden, som har att skyndsamt besluta om han skall omhändertas eller friges. [ sistnämnda fall får han enligt nämndens bestämmande kvar- hållas tills han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Föreligger, utan att fara som nyss sagts är för handen, sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 5 mot någon, som kan antas vara under 18 år, och kan hans namn eller bostad inte utrönas, får han tills utredning i nämnda hänseende vunnits tas i förvar av polismyndighet eller, i avbidan på dess beslut, av polisman. Har polisman sålun- da tagit nagon i förvar, skall anmälan skynd— samt göras hos polismyndigheten (33 g).

5 kap. angående de omhändertagnas be- handling innehåller de centrala reglerna rö— rande behandlingen av dem som omhänder- tagits för utredning eller för samhällsvård. Endast i ett par avseenden har skilda regler

för de olika kategorierna omhändertagna an- setts erforderliga. Beträffande behandlingen av sådana omhändertagna, som placerats i fosterhem, barnhem eller ungdomsvårds- skola, meddelas ytterligare bestämmelser i 7—9 kap. samt i därtill hörande tillämpnings- författningar.

Den omhändertagne skall enligt 36 å över- lämnas till enskilt hem eller placeras i lämp- lig anstalt. Ofta placeras vederbörande först på ett ställe för observation och överförs senare till annat ställe för slutlig värd. Intag- ning på ungdomsvårdsskola får äga rum en- dast om han omhändertagits för samhälls- vård eller utredning av anledning som avsesi 25 & b). Om någon som omhändertagits av anledning som avses i 255 3) visar sådant beteende som motiverar intagning i ung- domsvårdsskola, måste därför beslut fattas om fortsatt omhändertagande med stöd av 25 5 b). 1 fråga om förfarandet hos barna- vårdsnämnden i sadant fall äger bestämmel— serna i 3 kap. i alla avseenden tillämpning. Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet, av anled- ning som avses i 25% b) omhändertagit underårig för samhällsvård eller utredning eller har sadant omhändertagande beslutats av nämndens ordförande, skall polismyndig- het, om den omhändertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller säkerhet, efter framställ— ning av nämnden eller dess ordförande på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat slut- ligt beslut i ärendet (omhändertagen får dock ej förvaras efter det samtycke lämnats enligt 24 &) eller annan placering ordnats. Den som sålunda tas i förvar får inte kvar- hållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl föreligger kan dock länsrätten på framställ- ning av nämnden eller dess ordförande med- ge förlängning av tiden med ytterligare högst en vecka (37 å). Om så erfordras skall nämn- den bereda omhändertagen, som ej är elev vid ungdomsvårdsskola, ny placering i sam- ma eller annan vårdform. Särskilt skall prö- vas om det är möjligt att utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem (39 5). Är den om-

händertagne inte elev vid ungdomsvårds- skola, ankommer det på barnavardsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen så kräver, bestämma rörande hans person och person- liga förhällanden. Den omhändertagne fär underkastas den begränsning i rörelsefriheten som betingas av syftet med omhänderta- gandet. [ fråga om rätt till umgänge med den omhändertagne är föräldrarna underkastade de bestämmelser som nämnden med hänsyn till hans vård och fostran samt omständig- heterna i övrigt finner skäligt meddela. För- äldrar till den som omhändertagits enligt 31 5 får dock inte betagas tillfälle till um- gänge med den omhändertagne. om inte särskilda skäl föreligger (41 ä).

6 kap. handlar om samhällsvårdcns upp- hörande. Bestämmelserna i detta kapitel gäl- ler inte elev vid ungdomsvardsskola. Barna- vårdsnämnden skall förklara samhällsvarden avslutad så snart ändamålet med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhän- dertagits enligt 31 få skall samhällsvarden även förklaras avslutad, om föräldrarna begär det eller om den omhändertagne begär det sedan han fyllt 15 år och särskilda skäl ej föranleder annat. Samhällsvärden skall upp- höra senast dä den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits enligt 29 & sedan han fyllt 15 är, senast tre ar efter omhändertagandet. Har omhändertagandet skett med stöd av 25 g" a), får samhällsvarden dock ej i något fall bestå sedan den omhän- dertagne fyllt 20 år. Beträffande samhälls- vård enligt 31 ä föreskrivs vidare, att om nämnden finner att vården inte kan upphöra utan sådan fara för den omhändertagne som avses i 25 å ä), nämnden skall omhänderta honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 5 samt att fortsatt omhändertagande även får beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25å b) (42 9”). För beslut om fortsatt om- händertagande gäller i alla hänseenden vad i 3 kap. är stadgat om beslut enligt 29 &. Beträffande den som omhändertagits enligt 29% kan barnavårdsnämnden, om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upp-

hörande av samhällsvården. Efter beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården får vården när som helst återupptas, om så erfordras för att uppnå dess syfte. [ samband med villkorligt upphörande av samhällsvård kan nämnden meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 % samt förordna om övervakning. Föreskrift eller förord- nande varom här stadgas skall ej gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör (43 5). Det torde ankomma på nämnden att bestämma lämplig giltighetstid för föreskrift eller övervakning. Någon till- syn kan inte anordnas efter beslut om slutligt upphörande av samhällsvården.

l 7 kap. meddelas bestämmelser om fos- terbarnsvärd rn. m. Dessa bestämmelser gäl- ler både omhändertagna och inte omhänder- tagna barn. Det ligger dock i sakens natur att förbud enligt 505: mot barns skiljande från fosterhem inte kommer i fråga beträffande omhändertaget barn så länge samhällsvården bestar. Visst undantag finns vidare i47 &. lngripanden mot missförhållanden i foster- hem skall ske enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 BvL förstas med fosterbarn barn under 16 år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förord— nad förmyndare vilken har vårdnaden om barnet. Da särskilda skäl föreligger, äger bar- navårdsnämnden besluta att barn under 16 ar. som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyn- dare men inte är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses såsom sädant. Nämn- den kan vidare, om särskilda skäl påkallar det, beträffande egentligt fosterbarn eller barn som omfattas av beslut som nyss sagts förordna att nämndens tillsyn enligt bestäm— melserna i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre är, efter det att barnet fyllt 16 år (46 (5). Barn får inte mottagas i enskilt hem som fosterbarn utan att barnavårds- nämnden i den kommun där hemmet är beläget, lämnat tillstånd därtill. Nämnden kan meddela förhandsbesked om hemmets allmänna lämplighet som fosterhem. Sådant besked är inte bindande vid tillståndspröv- ning som nyss sagts. Tillståndskravet gäller

inte beträffande barn som år omhändertaget enligt BvL och av barnavårdsnämnden place- ras i fosterhem inom kommunen (47%). Barnavårdsnämnden skall öva noggrann till- syn över alla fosterhem inom kommunen (49 å). Föreligger risk, som ej är ringa, för skada på ett fosterbarns kroppsliga eller själs- liga hälsa, om barnet skiljs från fosterhem— met, äger barnavårdsnämnden i den kom- mun, där fosterhemmet finns, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som har vardnaden om barnet att taga det från fosterhemmet. Är sädant förbud av sannolika skäl pakallat men har erforderlig utredning inte hunnit slutföras, kan nämn- den meddela förbud att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor. Förbud enligt paragrafen utgör ej hinder att barnet skiljs från fosterhemmet på grund av beslut enligt 21 kap. FB (50 å). Om det erfordras från barnavardssynpunkt, kan barnavårdsnämnden förbjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämn- dens medgivande mottaga annans barn under 16 år för vistelse i hemmet annat än tillfäl- ligt. Denna förbudsmöjlighet kan t.ex. an- vändas för att komma till rätta med missför- hållanden i familjedaghem. Förbud som nu sagts kan av barnavårdsnämnden återkallas (51 å). Barnavårdsnämnd kan på synnerliga skäl medge befrielse tills vidare från tillämp- ningen av bestämmelserna i 47—49 55 be— träffande visst hem inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och får förbindas med erforderliga villkor. 1 med- givande skall föreskrivas att anmälan oför- dröjligen skall göras hos nämnden, om fos- terbarn mottages i hemmet (53 å). Enskild person eller sammanslutning får inte utan tillstånd av socialstyrelsen bedriva förmed- lingsverksamhet beträffande fosterbarn (54 s).

8 kap. handlar om barnavdrdsanstalter. Med barnavårdsanstalt förstås i lagen anstalt som är avsedd för vård och fostran av barn och ungdom under 18 år och som inte är att hänföra till sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt utvecklingsstörda, blinda, döva eller vanföra eller till sådant elevhem som står

under tillsyn av central Skolmyndighet. La- gens bestämmelser om barnavårdsanstalt äger inte tillämpning på ungdomsvårdsskola (55 å). Barnavårdsnämnd skall öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom kommunen. Finner nämnden att anledning föreligger till an- märkning mot förhållandena vid anstalten, skall anmälan ofördröjligen göras hos läns- styrelsen (60 5). Om länsstyrelsen finner att missförhallande föreligger vid barnavårds- anstalt inom länet, skall den ålägga anstal— tens ledning eller innehavare att vidta tjän- liga åtgärder för att avhjälpa missförhål- landet (61 ä). I sista hand kan socialstyrelsen återkalla lämnat tillstånd eller förbjuda fort- satt verksamhet pä anstalten (62 g").

19 kap. finns grundläggande bestämmelser rörande ungt/(nnsvärdsskalor. 1 övrigt regle- ras dessa skolors verksamhet väsentligen i stadgan (1960:728) för ungdomsvårdssko- lorna. Det är staten som inrättar och driver ungdomsvårdsskolor. vilka har till ändamål att bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård och inskrivits som elever vid skolorna. So— cialstyrelsen är centralmyndighet för skolor- na och beslutar om inskrivning av elever vid dessa (64 å).

Ungdomsvårdsskola står under ledning av en styrelse, vilken det åligger att över ele- verna utöva den bestämmanderätt, som en- ligt 41 g tillkommer barnavårdsnämnd i frå- ga om andra omhändertagna, att besluta om val av vårdform enligt 66 Q' samt att besluta om utskrivning av elever. Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av elever- na och förbereder deras utskrivning (65 å). Vården av de elever, som är inskrivna vid ungdomsvårdsskola, äger rum inom eller utom skolan. Styrelsen bestämmer efter vad som är lämpligt om övergång från den ena till den andra vårdformen. Värd utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan värd kan eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt (66 å). Elev skall utskrivas när a) ändamålet med vården får anses uppnått, b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning som bättre kan bere- das pä annat sätt än genom ungdomsvårds-

skolas försorg, eller c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt. Utskrivning skall ske senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhän- dertagits för samhällsvård efter det att han fyllt 17 är, senast tre år efter omhänderta- gandet (67 å). Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter på grund av föreskrifterna i 42 å andra styc- ker, får dock styrelsen i utskrivningsbeslut förordna att samhällsvården skall bestå (68 å). Misstänks det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott före ut- skrivningen och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen bör ske. [nnan åtalsfrågan avgörs, skall skolans styrelse höras, om det ej be- finns vara obehövligt (69 5). Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola skall inställas inför myn- digheten, har skolans rektor att föranstalta därom. Finner rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig från vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedelbart anmäla detta hos myn- digheten (70 S').

12 kap. innehåller bestämmelser om be- sva'r. Talan mot barnavårdsnämnds beslut förs enligt 80 5 hos länsrätten, om nämnden ut- dömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträ- de, med stöd av 26:53 meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning, avslagit framställ- ning om ändring eller upphörande av före- skrift eller övervakning som beslutats enligt 26 &, träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 å meddelat bestäm- melse enligt 41 å andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen, träffat avgörande i ärende angående sam- hällsvårds upphörande eller beslutat att sam- hällsvård skall återupptas efter villkorligt upphörande, meddelat beslut att fosterbarns- reglerna skall äga tillämpning beträffande ett vistelsebarn eller att tillsynen över ett foster— barn skall förlängas, beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn, ge- nom förhandsbesked förklarat hem inte vara lämpligt som fosterhem eller träffat avgö-

rande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 å. _ Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning fran skolan förs enligt 81 & hos länsrätten genom besvär. Om talan mot beslut av styrelse för ungdoms- vårdsskola i andra fall stadgas i 57 & stadgan för ungdomsvårdsskolorna. —— Mot länsstyrel- ses slutliga beslut i mal eller ärende enligt BvL samt mot flertalet av socialstyrelsen i sär- skilda fall meddelade beslut förs talan hos kammarrätt genom besvär. Talan får dock inte fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad (83 å). Besvär över annat beslut av socialstyrelsen enligt BvL förs hos Kungl. Maj:t (87 å). Talan mot länsrätts beslut förs genom besvär hos kammarrätten och kammarrätts beslut överklagas hos rege— ringsrätten (33 & FPL).

Lagförarbeten m. m. Barnavårdskommitten

Barnavårdskommitten avgav år 1956 ett be— tänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61). Ur betänkandet skall här återges följande.

i frågan om rättsskyddet inom barna- och ungdomsvårdens arbetsfält anför kommitten inledningsvis att barns skiljande från hemmet och omhändertagande i samhällets vård mot föräldrarnas vilja i princip är något annat än de egentliga administrativa frihetsberövan- dena. De sistnämnda åtgärderna innebär in— grepp i den med åtgärden avsedda personens frihet att råda över sin person, medan om- händertagandet av barn ingriper i föräldrar- nas rätt eller frihet att bestämma över barnets person. Först när barnet uppnått sådan ålder att dess mot vårdnadshavarens stridande vilja i fråga om val av vistelseort respekteras av samhället, kan barnets omhän- dertagande betecknas som ett verkligt in- grepp i dess frihet. Det anförda åskådliggör enligt kommitténs mening att administrativt frihetsberövande. särskilt när det gäller bar— navårdsområdet, är ett ganska vagt begrepp och ger även en antydan om att man kan

ifrågasätta lämpligheten av att tillerkänna sådana frihetsberövanden en absolut särställ— ning i fråga om garantier mot övergrepp.

Man bör vidare enligt kommitten inte förbise att till administrativa frihetsberövan— den hänförliga åtgärder manga ganger kan vara av för individen mindre ingripande natur än administrativa ingrepp, som ej innebär frihetsberövande, t. ex. en långvarig övervak- ning med eller utan föreskrifter som maste följas vid påföljd att omhändertagande sker. Därmed har kommitten inte avsett att kriti- sera tanken att kringgärda de administrativa frihetsberövandena med särskilda rättssäker— hetsgarantier. Det är emellertid enligt kom- mitten av vikt att rättssäkerhetskravet inte i alltför hög grad anknyts enbart till nämnda kategori av åtgärder. Har man exempelvis funnit att visst förfarande behövs i ärenden angående administrativa frihetsberövanden, bör måhända övervägas om och i vad mån det kan ges mera allmän tillämplighet.

Med anledning av den då pågående utred- ningen om administrativa frihetsberövanden framlade kommitten inte något preciserat förslag om förfarandet hos länsstyrelsen i barnavardsärenden. Vissa allmänna riktlinjer uppdrogs dock beträffande förfarandet i un- derställningsärenden och en del besvärsären- den. Bl.a. säger kommitten att det måste vara sörjt för att enskild, som ärendet rör, får erforderligt biträde vid utförande av sin talan inför länsstyrelsen.

Kommittén berör också frågan om en- skilds rätt att anlita biträde i ärende hos barnavårdsnämnd. Kommittén framhåller att det naturligtvis står fritt för var och en, vars intresse berörs av barnavårdsärende. att råd- föra sig med annan och att anlita biträde för uppsättande av skrifter o.dyl. Däremot är det enligt kommitten inte givet att biträde får bevista och ta del i förhör som hålls inför barnavårdsnämnd eller för dess räkning. Of- fentlighet råder inte vid sådant förhör och vissa olägenheter kan väl vara förbundna med biträdes närvaro, särskilt om biträdet inte har särskilda kvalifikationer och förut- sättningar att förstå de synpunkter som mas- te vara ledande i barnavardsarbetet. Biträdets

närvaro och verksamhet kan bl.a. framhål— ler kommitten _ göra hörandet mera tids- ödande, försvåra kontakten mellan den som höres och den som ställer frågor samt över huvud taget göra uppgiften mera komplice- rad för nämnden eller dess företrädare. Trots dessa oberäkneliga olägenheter anser kom- mitten det uppenbart att den som saken gäller samt. om han är underårig, hans för- äldrar och fosterföräldrar bör ha en ovillkor- lig rätt att anlita biträde då de höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna. Särskilda förutsättningar i fråga om biträdets sakkunskap, erfarenhet och kvali- teter i övrigt anses inte böra krävas. Visar emellertid biträdet oskicklighet eller oför- stånd eller är han eljest olämplig, får han avvisas av nämnden. De föreslagna bestäm— melserna skall enligt kommitteförslaget äga motsvarande tillämpning beträffande länssty- relses handläggning av underställnings- eller besvärsärende enligt BvL samt i viss utsträck- ning också då polismyndighet biträder barna- vårdsnämnd med utredning.

Vidare föreslår kommitten regler om rätt till ersättning för inställelsekostnader åt den som efter kallelse inställt sig för att höras eller undergå läkarundersökning i ärende som ankommer på barnavårdsnämnds pröv- ning. Motsvarande gäller inställelse hos polis- myndighet i fall då denna biträder barna- vårdsnämnd med utredning. Ersättningen skall bestämmas av barnavårdsnämnden samt bestridas av och stanna på den kommun, vars barnavårdsnämnd handlägger ärendet. De föreslagna ersättningsreglerna skall enligt kommitten gälla även länsstyrelses handlägg- ning av underställnings- och besvärsmål. Er- sättningen skall dock i sådana fall utgå av statsmedel.

Som motivering för reglerna om ersättning för inställelsekostnader anför kommitten att det synes riktigt och skäligt att personer, som måste höras i barnavårdsärende och fördenskull nödgas ådra sig utgifter eller inkomstförluster, bereds ersättning oavsett vilket barnavårdsorgan det är som hör dern. Rätt till ersättning måste också vara till avgjord fördel för barnavårdsarbetet. Man

kan i så fall med mindre betänklighet kalla även avlägset boende person att inställa sig för att höras inför nämnden, ledamot eller tjänsteman. Sådan inställelse kan ien del fall från utredningssynpunkt vara att föredra framför anlitande av någon att, såsom repre- sentant för nämnden, höra vederbörande där han vistas. Vad angår personer, som ärendet inte rör men som höres upplysningsvis, erin- rar kommittén om att enligt 1924 års barna- vårdslag ersättning för inställelsekostnader i vissa fall kan utga da sådan person höres vid domstol på begäran av länsstyrelse liksom att motsvarande rätt till ersättning för inställelse inför länsstyrelsen föreligger enligt 30 & NvL. Någon väsentlig anledning varför kom- munal myndighet inte skulle bestrida all kostnad för erforderlig utredning i ärende som myndigheten har att pröva kan kommit- tén inte anse föreligga, inte heller något skäl varför medborgaren just i sadana ärenden skulle vara skyldig att medverka till utred- ningen utan att få sina omkostnader ersatta i rimlig omfattning. När det gäller dem som barnavårdsärende närmast rör kunde man enligt kommitten möjligen vara benägen att anlägga en annan syn på fragan om instäl- lelseersättning. Emellertid synes det kom- mittén — då man haller fast vid att det ej är tal om annat än ersättning för inställelse som nämnden funnit erforderlig för utredningen i själva verket inte Ennas anledning att utesluta dessa personer från rätt till ersätt— ning. Det finns enligt kommitten inte skäl, knappast heller möjlighet, att mer eller mindre jämställa dem med parter i tvistemål eller brottmål. Fördelarna för barnavårds— verksamheten av en fastslagen ersättningsrätt är däremot starkt framträdande även när det gäller personer som barnavårdsärendet när- mast rör.

Propositionen

1 prop. 1960:10 med förslag till ny bar- navardslag godtog föredragande statsrådet kommitténs förslag att den som ärendet rör skall få anlita biträde när han höres av barnavårdsnämnd eller företrädare för denna

och att biträde som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest befinns vara olämpligt skall kunna avvisas. Motsvarande skulle gälla beträffande förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål. ] avbidan på lagförslag som var att vänta från besvärssakkunniga och utredningen om administrativa frihetsbe- rövanden ville statsrådet inte ta ställning till frågan om införande pa barnavårdsområdet av befogenhet för handläggande myndighet att vid behov förordna offentligt biträde åt den enskilde.

Beträffande frågan om ersättning för in— ställelse inför barnavårdsnämnden eller före- trädare för denna förklarade sig föredra- gande statsrådet i och för sig vara överens med kommitten om det motiverade i att personer som höres upplysningsvis i barna- vårdsärende bör kunna få ersättning för ut- gifter och inkomstbortfall. Frågan om ersätt- ning för inställelse berör emellertid enligt statsrådet inte enbart barnavårdsnämnderna utan även andra kommunala nämnder, och en lösning av frågan för barnavårdsnämn- dernas del kan inte sägas vara särskilt angelä- gen. Att personer kallas för att höras upplys- ningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrä- dare för denna förekommer inte i någon större utsträckning, och omständigheterna torde för övrigt oftast vara sådana att den som inställt sig knappast har några befogade ersättningsanspråk. Med hänsyn härtill ansåg statsrådet att ersättningsfrågan inte bör lösas isolerat för barnavårdsnämndernas del titan att den bör tas upp i ett större sammanhang, varvid man även får ta ställning till spörs- målet om i vilken utsträckning ersättning skall kunna utgå till dem som ärendet när— mast rör. De skäl som talar för att rätt till ersättning skall föreligga gör sig enligt stats- rådet gällande med en helt annan styrka i fråga om förfarandet pä länsstadiet än när det gäller utredningen hos barnavårdsnämn- derna. Frånvaron av en sådan rätt torde inte sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl för den som kallas till förhör som med hänsyn till utredningen i dessa mål. Trots att utredningen om administrativa frihetsberö- vanden hade att ta ställning till frågan om

ersättning för inställelsekostnader fann sig statsrådet därför böra föreslå bestämmelser om rätt till ersättning för inställelse åt den som höres upplysningsvis inför länsstyrelsen i underställningsmäl liksom åt den som efter förordnande av länsstyrelsen inställt sig inför domstol för att höras som vittne.

Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut

l utlåtande 196015 föreslog andra lagutskot- tet att det genom propositionen framlagda förslaget till barnavårdslag skulle antas av riksdagen med en mindre jämkning. Riks- dagen beslöt i enlighet med utskottets för- slag(rskr. 152).

Framställning av justitieombudsmannen

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 april 1966 har såsom förut nämnts riksdagens justitie- ombudsman gjort framställning angående in- förande av bestämmelser om ersättning till enskild part för inställelse vid förhör hos

_länsstyrelsen i nykterhets- och barnavårds-

ärenden. Avskrift av framställningen har av socialdepartementet överlämnats till vår ut- redning den 3 december 1968. En närmare redogörelse för framställningens innehall har lämnats i kap. 10.

Utredningen Offentligt biträde

BvL har ett vidsträckt tillämpningsområde. Det bör uppmärksammas att ingripanden enligt denna lag i ökad utsträckning kommit till användning mot unga lagöverträdare i stället för brottspåföljder i straffrättskip— ningens regi. Från straffrättskipningens om- råde undantas inte blott alla gärningar som en person begår före fyllda 15 år. Även när det gäller unga lagöverträdare som fyllt 15 år är straffrättskipningen begränsad på flera sätt. Restriktioner gäller beträffande använd- ningen av vissa brottspåföljder. Åklagare har erhållit vidsträckt befogenhet att besluta att inte tala å brott som begåtts av ungdomar.

Lagstiftningen innehåller såväl för åklagare som för domstolar anvisningar om att i stället för brottspåföljd barnavård kan an- vändas. Under förarbetena till BrB uttalade departementschefen att lagförslaget i princip utgick från att åtgärder mot lagöverträdare som inte fyllt 18 år skall ske inom barnavår- den och inte inom kriminalvården.

1 detta sammanhang kan erinras om vissa drag som är utmärkande för samhällets bar- navård och som skiljer denna från straffrätt- skipningen. För barnavården gäller, oavsett ålder, att fragan huruvida åtgärder skall vid- tas skall prövas med hänsyn till förhållan- dena vid tidpunkten för den ifrågasatta åt- gärden. Vad som hänt i det förflutna, det må vara en brottslig gärning eller ej, får inom barnavården inte tillmätas betydelse utöver att vara indicium på ett aktuellt behov av åtgärd. Vidare gäller att åtgärd inom barna- vården skall vara motiverad med hänsyn till den person det är fråga om. Det skall före- ligga ett individuellt vårdbehov. Åtgärd en— ligt BvL kan vara motiverad för att skydda den unges omgivning mot honom, men sådan åtgärd får inte vidtas endast för att avhålla andra från brottsligt eller eljest olämpligt beteende. BvL tillåter således inte att åtgärd enligt lagen vidtas i syfte att tillgodose all- mänpreventionen. Ej heller får straffmät- ningssynpunkter anläggas. Eftersom åtgär- derna alltid skall avse att tillgodose ett vård- behov, får enligt BvL inte mera genomgri- pande åtgärd vidtas än som erfordras för att tillgodose detta behov.

Lagen (l964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare är av intresse i detta sammanhang. Enligt denna skall för unga lagöverträdare offentlig försvarare för- ordnas i större utsträckning än som följer av bestämmelserna i 21 kap. 3å RB. Härom föreskrivs i 11 5 1964 års lag följande. Före- kommer i mål mot den som ej fyllt 21 år anledning att döma till annan påföljd än böter och saknar den underärige försvarare, skall offentlig försvarare förordnas för ho- nom, om det inte på grund av sakens be- skaffenhet eller eljest finnes uppenbart att försvarare ej erfordras.

lngripandena enligt BvL kan vara av myc- ket olika karaktär. I vissa fall medför de ett frihetsberövande. Även när så inte är fallet kan de innefatta högst avsevärda ingrepp i individens livsföring. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av att ingripandena enligt BvL i ökad utsträckning ersatt brottspåfölj- der i straffrättskipningens regi framstår det som en brist, att väl pa straffrättskipningens men inte på barnavårdens område möjlighet finns för offentlig myndighet att i fall av behov förordna biträde åt den mot vilken åtgärd vidtas. Denna olikhet markeras ytter- ligare genom att på straffrättskipningens om— råde unga lagöverträdare har tillerkänts en särskilt vidsträckt rätt att erhalla offentlig försvarare.

I enlighet med det anförda förordar vi att möjlighet införs att förordna offentligt biträ— de i vissa ärenden enligt BvL. När det gäller att bestämma i vilka ärenden och på vilket stadium av ärendenas handläggning som of- fentligt biträde skall kunna förordnas synes det lämpligt att börja med de ärenden som innefattar den mest djupgående frihetsin- skränkningen, nämligen ärenden angående omhändertagande för samhällsvård.

Omhändertagande för samhällsvård kan beslutas av flera olika anledningar. Sådant beslut kan meddelas på grund av den unges eget beteende brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, missbruk av rusdrycker eller nar— kotiska medel m.m. Omhändertagande kan emellertid också ske därför att den unges kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara eller därför att hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande för- måga att fostra honom. [ samtliga nu nämn— da fall förutsätts att förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller att sådana atgär- der vidtagits utan att medföra rättelse. Enligt 31 & BvL kan omhändertagande för sam- hällsvård dessutom i vissa fall beslutas utan att något missförhallande av ovan angi- vet slag är för handen. Det är härvid fråga om vissa vårdbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt, nämligen dels fall där föräld- rarna avlidit eller övergett den unge och dels

fall där föräldrarna begär eller ger sitt sam- tycke till omhändertagande för samhällsvård för att på så sätt bereda den unge specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet. Beträffande de fall som behandlas i 31 & gäller att den som fyllt 15 år får omhänder- tas endast efter eget samtycke, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall överlämnas till enskilt hem eller place- ras i lämplig anstalt. Har han omhändertagits på grund av sitt eget beteende, kan han intas i ungdomsvårdsskola. Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhänder- tagnes alder, utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet av uppsikt över honom. Vård i enskilt hem bör i första hand komma i fråga. Den som omhändertagits för samhällsvård får underkastas den begränsning i rörelsefri- heten som betingas av syftet med omhänder-

tagandet.

Av det anförda framgår att ett beslut om omhändertagande för samhällsvård kan utgö- ra den lagliga grunden för betydande in- skränkningar i den omhändertagnes frihet. Särskilt tydligt blir detta om den omhänder- tagne intas i ungdomsvårdsskola. Men även i andra fall kan beslutet leda till att han underkastas mer eller mindre längt gående begränsningar i rörelsefriheten. Härtill kom- mer att redan den omständigheten att ett omhändertagandebeslut normalt leder till att den omhändertagne flyttas från sitt hem och placeras på ett annat ställe det må vara ett enskilt hem eller en anstalt av något slag gör att beslutet är av mycket ingripande art, Beslutets betydelsefulla karaktär förstärks av att det inte blott är fråga om en faktisk förflyttning av den omhändertagne. Beslutet medför ju också att bestämmanderätten rö- rande den omhändertagnes person och per— sonliga förhållanden i väsentliga avseenden överflyttas till offentlig myndighet. Detta påverkar också den omhändertagnes ställ- ning. Att observera är vidare att ett beslut om omhändertagande inte berör endast den omhändertagne utan i många fall även andra personer, i första hand den omhändertagnes

föräldrar eller andra fostrare. Dessa träffas av beslutet dels därför att de mer eller mindre identifierar sig med den omhändertagne och dels därför att omhändertagandebeslutet re- gelmässigt är ett ingrepp i deras lagliga rätt att ha denne hos sig och vårda honom och bestämma rörande hans personliga förhallan- den. I många fall känner de sig speciellt kränkta därför att omhändertagandebeslutet uppfattas som en prickning, vilken ger dem stämpeln av mindre goda samhällsmedbor- gare. Även beslut om omhändertagande en- ligt 31 & BvL kan i vissa fall få karaktären av ingrepp i den enskildes rättssfär. Så kan vara fallet när den omhändertagne själv motsätter sig samhällsvård, fastän föräldrarna gett sitt samtycke. Tvist kan Också föreligga beträf- fande frågan huruvida situationen är sådan att föräldrarna kan anses ha övergett den omhändertagne.

Med hänsyn till nu angivna förhallanden förordar vi att för samtliga typer av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård möjlighet öppnas att förordna offentligt bi- träde åt den eller dem som ärendet rör, när detta behövs för att tillvarata partens rätt. Vad nu sagts avser även ärenden rörande omhändertagande för fortsatt samhällsvård (jfr 42 å). Beträffande frågan på vilket sta- dium av ett omhändertagandeärende offent- ligt biträde bör kunna förordnas hänvisas till framställningen längre fram.

Tanken är inte att biträde skall förordnas i alla ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård, utan hänsyn måste tas till för- hållandena i varje enskilt fall. Det är många olika faktorer som här spelar en roll. Utred- ningens fullständighet är av betydelse i sam— manhanget. Förordnande av offentligt biträ— de bör inte komma i fråga i sådana fall där fakta är fullt klara och det är uppenbart att ett beslut om omhändertagande bör medde- las. Om däremot de faktiska förhallandena inte är otvetydiga eller tvekan kan råda om den lämpligaste formen för ett ingripande från samhällets sida, är det i många fall anledning att förordna biträde. Med hänsyn till den verkan på den omhändertagnes be— handling, som ett omhändertagande på

grund av den unges eget beteende har, torde det ofta finnas skäl att förordna offentligt biträde i de fall då det är oklart huruvida förutsättningarna enligt 25 5 b) BvL förelig— ger, även om det är uppenbart att annan grund för ett omhändertagandebeslut är för handen. Kan av diskretionsskäl enskild be- rörd part inte få del av all väsentlig bevisning i ärendet, torde detta utgöra särskild anled- ning att överväga förordnande av offentligt biträde. Har frågan om omhändertagande för samhällsvård aktualiserats genom att allmän domstol med stöd av 31 kap. ] & BrB över- lämnat åt barnavårdsnämnd att föranstalta om erforderlig vård och har den unge haft försvarare i brottmålet, kan behovet av biträ- de i ärendet angående omhändertagande för samhällsvård bli mindre starkt därför att de förhållanden, som är av betydelse enligt BvL, blivit belysta i brottmålet. En annan omstän- dighet som kan ha betydelse för frågan om förordnande av offentligt biträde är de en- skilda parternas förmäga att förstå vad som är relevant i ärendet och att bidra till en allsidig belysning därav. Förhållandet mellan barnet och föräldrarna kan också vara en faktor i sammanhanget. Är det fråga om omhändertagande för samhällsvård enligt 31 % BvL, torde det regelmässigt inte finnas anledning att förordna offentligt biträde i andra fall än när underårig, som fyllt 15 är, motsätter sig omhändertagande eller föräld- rar eller annan vårdnadshavare bestrider att den underarige blivit övergiven.

Frågan om införande av institutet offent- ligt biträde bör övervägas även beträffande andra typer av ärenden än omhändertagande för samhällsvård. [ första hand blir fråga om ärenden rörande omhändertagande för utred- ning. Under vissa i 30ä BvL angivna förut- sättningar kan sådant omhändertagande be- slutas i fall då det föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 % BvL är påkallat. Beslut rörande omhändertagande för utredning har interimistisk karaktär. Be- slutet gäller i avvaktan pä att huvudärendet kan avgöras slutligt. Omhändertagande för utredning far bestå högst fyra veckor. Beträf- fande behandlingen av dem som omhänder-

tagits för utredning gäller i huvudsak samma regler som vid omhändertagande för sam- hällsvård. Regeln om företräde för vård i enskilt hem äger dock inte tillämpning. De flesta av de skäl som talar för att det bör vara möjligt att förordna offentligt biträde i ärende rörande omhändertagande för sam- hällsvård gäller även när det är fråga om omhändertagande för utredning, med den modifikation som följer av att sistnämnda form av omhändertagande är tidsbegränsad. Omhändertagande för utredning kan, som förut sagts, omfatta en så lång tid som fyra veckor. Detta gör att ingripandet i fråga får anses ha en allvarlig karaktär. Vanligen utgör det inledningen till ett varaktigt omhänder- tagande. BvL bygger också på betraktelse- sättet att omhändertagande för utredning är ett allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär, vilket bör kringgärdas med rättssäkerhets— garantier. Detta kommer främst till uttryck däri att samma underställningsregler gäller för beslut angående omhändertagande för utredning som för beslut om omhänderta- gande för samhällsvård enligt 29 ;” BvL. Un- der angivna förhällanden synes det befogat att möjlighet skall finnas att förordna offent- ligt biträde även i ärenden rörande omhän- dertagande för utredning. Liksom i ärenden om omhändertagande för samhällsvärd bör biträde inte förordnas i alla fall utan endast när det på grund av förhållandena i det enskilda fallet behövs för att tillvarata parts rätt. De synpunkter som anförts härom be- träffande samhällsvardsärendena torde i allt väsentligt äga motsvarande tillämpning. Längre fram kommer att behandlas frågan i vilket skede av nu ifrågavarande ärenden offentligt biträde bör kunna utses.

Vad angår behovet av offentligt biträde när det gäller sadana förebyggande åtgärder, som anges i Zoå BvL, är det till en början uppenbart att offentligt biträde inte behövs i ärenden rörande hjälpåtgärder. Inte heller är påkallat att offentligt biträde kan förordnas i ärenden rörande förmaning eller varning. ! fråga om meddelandet av föreskrifter rö- rande underårigs levnadsförhållanden är läget i viss mån ett annat. Sådana föreskrifter _

som kan riktas till den underårige, hans föräldrar eller annan fostrare A kan röra ämnen som är av väsentlig betydelse för den enskilde. De kan bl.a. avse den underåriges sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och förfogande över arbetsförtjänst. Flera av de skäl som talar för möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård är i princip tillämpliga även på ärenden om meddelande av föreskrifter. Av betydelse i sammanhanget är emellertid att föreskrifter- nas iakttagande inte kan genomdrivas genom vitesföreläggande eller exekutiva åtgärder och att överträdelse inte är belagd med straff. Den enda sanktion som finns är att underlåtenhet att följa föreskrift kan leda till att fråga tas upp om att meddela beslut rörande omhändertagande för samhällsvård. Mot denna bakgrund torde det inte föreligga något mera påtagligt behov av offentligt biträde i dessa ärenden. Det synes vara till- räckligt att biträde kan förordnas för den händelse beslut fattas angående omhänder- tagande för samhällsvård. I sammanhanget kan också nämnas att mera ingripande före- skrifter av ovan angiven typ sällan lär medde- las.just därför att det inte finns någon direkt möjlighet att genomdriva föreskrifternas ef- terlevnad. Vad slutligen angår förordnande om övervakning framgår av bestämmelserna att övervakning inte i högre grad beskär den underåriges eller föräldrarnas handlings- frihet. Pa grund härav kan behov av offent- ligt biträde inte heller föreligga i sådant ärende.

Enligt 3353 BvL äger polismyndighet att under vissa förutsättningar ta underårig i förvar. Det frihetsberövande, varom här kan bli fråga, är mycket kortvarigt. Anledning saknas därför att i dessa ärenden inkoppla offentligt biträde.

Bestämmelser rörande behandlingen av dem som omhändertagits för samhällsvård eller utredning finns bl. a. i 5 och 9 kap. BvL samt i stadgan för barnavårdsanstalter och stadgan för ungdomsvårdsskolorna. Fråga är nu om offentligt biträde bör kunna förord- nas i ärenden som rör tillämpningen av

nämnda bestämmelser. Svaret synes böra bli nekande. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det vara tillräckligt att möjlighet finns att förordna offentligt biträde i det grundläg- gande omhändertagandeärendet samt — så- som nedan kommer att föreslås _ i ärende rörande slutligt upphörande av samhällsvård. Vad särskilt angår de fall där polismyndighet håller underårig i förvar enligt 37 & BvL bör observeras, att kvarhållningstiden inte kan överskrida två veckor. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning att för dessa ärenden överväga någon specialregel om of- fentligt biträde.

När det gäller ärenden rörande samhälls— vårdens slutliga upphörande enligt 42 % BvL (6 kap.) och ärenden rörande utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt 67% samma lag (9 kap.), varigenom samhällsvården upp- hör om inte annat förordnas i utskrivnings- beslutet, finns skäl både för och emot en möjlighet att förordna offentligt biträde. Värden skall i första hand upphöra, när ändamålet med densamma får anses uppnått. Vid bedömning om detta är fallet spelar olika faktorer in, beroende på grunden för omhändertagandet. Har den underårige om- händertagits på grund av sitt eget beteende, måste stor betydelse tillmätas hans psykiska tillstånd, hans uppförande under omhänder- tagandetiden och frågan om hans sinnesin- riktning förändrats på ett positivt sätt. För belysningen av dessa frågor kan ett offentligt biträde knappast göra någon insats. När grunden för omhändertagandet har varit missförhållanden eller brister i hemmet, är i regel samhällsvårdens slutliga upphörande beroende av om hemförhållandena väsentligt förbättrats. En utredning måste då ske om olika faktiska förhållanden. Det är möjligt att läget ibland kan vara sådant, att ett offentligt biträde skulle kunna bidra till en allsidig belysning av hemförhållandena. I fråga om upphörande av samhällsvård som meddelats enligt 31 & BvL aktualiseras behov av offentligt biträde för den händelse barna- vårdsnämnden vägrar att låta vården upphöra trots att den som fyllt 15 år begär det. En ytterligare omständighet av betydelse för

bedömningen av behovet av institutet offent- ligt biträde i ärenden rörande samhällsvår- dens slutliga upphörande är det förhållandet att man på denna väg kan skapa vissa efter- handsgarantier mot omhändertaganden på alltför lösa grunder. Beaktas bör att den myndighet som fattat omhändertagande- besluten är en kommunal nämnd som inte alltid förfogar över önskvärd juridisk exper- tis. 1 en del fall torde berörda enskilda, trots de upplysningar som de erhåller i ämnet, inte ha fullt klart för sig vilka vidsträckta befo- genheter det allmänna får genom omhänder- tagandebeslutet och hur tidsobestämt om- händertagandet blir. Med hänsyn till nu an- givna förhållanden synes övervägande skäl tala för att möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde i ärenden rörande samhälls- vårds slutliga upphörande enligt 6 eller 9 kap. BvL.

Enligt BvL kan beträffande den som om- händertagits för samhällsvård enligt 29 & be- slut meddelas om villkorligt upphörande av samhällsvården, om så anses lämpligt. I sam- band därmed kan föreskrifter meddelas om den underåriges levnadsförhållanden och över- vakning anordnas. Efter ett beslut om att sam- hällsvården skall villkorligt upphöra kan vår- den när som helst återupptas, om så erford- ras för att uppnå dess syfte. Vid ett villkor- ligt upphörande av samhällsvården behöver inte läget vara sådant, att i det närmaste fulla skäl föreligger att låta samhällsvården defini- tivt upphöra. Ett försök med villkorligt upp- hörande kan vara lämpligt även i fall där samhällsvården dittills inte gett tillfredsstäl- lande resultat men där större frihet i före— ning med möjlighet till återupptagning antas kunna ha en gynnsam verkan eller anses böra beredas som en övergång till ett nära förestå- ende upphörande av samhällsvården. Från rättssäkerhetssynpunkt torde för nu ifrågava— rande ärenden förordnande av offentligt bi- träde ej erfordras. Det synes tillräckligt att biträde kunnat förordnas i det grundläg- gande omhändertagandeärendet och kan ut- ses i ärende rörande slutligt upphörande av samhällsvården. Yrkar någon i första hand slutligt och i andra hand villkorligt upphö-

rande av samhällsvården, kan offentligt biträ- de förordnas. Även om biträdet är förordnat med tanke på frågan om samhällsvårdens slutliga upphörande, lär något hinder inte möta mot att biträdet argumenterar även beträffande andrahandsyrkandet.

] 7 kap. BvL finns bestämmelser om fos- terbarnsvård m.m. Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang föreskrifterna i 50 %, enligt vilket lagrum föräldrar eller annan vårdnadshavare kan förbjudas att ta barn från fosterhem. Ett förbud enligt 50% BvL hade tidigare långtgående verkningar därige- nom att handräckning eller domsverkställig- het för barnets utlämnande hindrades så länge förbudet gällde. Efter tillkomsten av 21 kap. FB har emellertid förbud enligt 509” BvL fatt begränsad betydelse, därför att sådant förbud nu inte längre utgör hinder att barnet skiljs från fosterhemmet på grund av beslut enligt de nya bestämmelserna i FB. Ett förbud enligt nyssnämnda stadgande i BvL torde numera ha sin största betydelse däri att det utgör ett stöd för fosterföräldrar, som egentligen inte vill lämna ifrån sig barnet men som tvekar om de verkligen bör motsät- ta sig föräldrarnas eller annan vårdnadshava- res önskan att få barnet överlämnat (se prop. 1967zl38 s. 50). På grund av den begränsade betydelse som 50 & BvL sålunda numera har torde det inte finnas anledning att överväga möjlighet till offentligt biträde för dessa ärenden. Inte heller övriga ärenden enligt 7 kap. BvL torde vara av den art att det föreligger något sådant behov.

Återstående ärenden enligt BvL och följd- författningarna till denna lag ärinte heller av den natur att det kan anses behövligt att däri förordna offentligt biträde åt part.

Här föreslås således att möjlighet till för- ordnande av offentligt biträde införs i ären- den rörande omhändertagande för samhälls— vård eller utredning samt i ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 & BvL eller rörande utskrivning från ung- domsvårdsskola. Fråga är nu på vilket sta- dium av dessa ärenden biträde bör kunna förordnas. Samtliga ifrågavarande ärenden behandlas i första instans av barnavårds—

nämnd med undantag av ärendena rörande utskrivning från ungdomsvårdsskola, vilka i första hand avgörs av skolans styrelse. Ären- den angaende omhändertagande för sam- hällsvård enligt 29% BvL eller rörande om- händertagande för utredning skall, som förut nämnts, av barnavårdsnämnden underställas länsrättens prövning, om inte skriftligt sam— tycke till verkställighet lämnas. Övriga hit- hörande ärenden kan genom besvär dras under länsrättens prövning. Länsrättens be- slut i ärendena kan överklagas hos kammar- rätten Och kammarrättens beslut hos rege- ringsrätten. Prövning av regeringsrätten för- utsätter att prövningstillstånd meddelats. Vissa skäl talar för att offentligt biträde bör kunna förordnas redan under förfarandet hos barnavårdsnämnden och styrelsen för ungdomsvårdsskolan. Det kan nämligen vara en fördel att biträdet medverkar redan då den grundläggande utredningen och bedöm- ningen görs och kan bistå den enskilde par- ten redan då. Å andra sidan finns det om- ständigheter som gör att man starkt kan ifrågasätta lämpligheten av att i ärende hos barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdoms— vårdsskola särskild person utses för att till- varata den enskildes rätt. Barnavårdsnämnden är på barnavårdens område det samhällsorgan som i första hand har den direkta kontakten med de enskilda och som på olika sätt skall sörja för att barn och ungdomar får nödig vård. Barnavårds- nämndens kontakt med den enskilde är inte en engångsföreteelse. Nämnden måste ofta under långa perioder upprätthålla kontakt med de barn och ungdomar, för vilkas bästa nämnden skall sörja, och med dessas vård- nadshavare. Barnavårdsnämndens strävan går ut på att hjälpa och stödja dem på bästa möjliga sätt. Detta är en förutsättning för ett förtroendefullt samarbete mellan barnavårds- nämnd och enskilda parter, utan vilket nämnden har svårt att uppnå framgångsrika resultat. Mot denna bakgrund skulle det te sig främmande, om man i ärenden hos barna- vårdsnämnd tillsatte ett offentligt biträde med uppgift att verka för att den enskildes rätt tillvaratas. På motsvarande sätt skulle

strävandena efter ett förtroendefullt samar- bete mellan ledningen för ungdomsvårdsskola och eleverna och deras föräldrar kunna mot- verkas genom förekomsten av offentligt bi- träde. Från socialvårdssynpunkt kan det inte vara lyckligt att ge förfarandet hos barna- vårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårds- skola en rättegångsliknande prägel. Härtill kommer att det föreligger stor risk för att praxis beträffande förordnande av offentligt biträde skulle bli mycket skiftande, om be- slutanderätten i detta ämne lades i händerna på barnavårdsnämnderna och styrelserna för ungdomsvårdsskolorna. Av praktiska skäl torde det vara olämpligt att överlämna åt högre myndighet, exempelvis länsrätten. att avgöra huruvida under pågående handlägg- ning hos barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola offentligt biträde skall förordnas. När det gäller ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård tillkom— mer den ytterligare omständigheten, att det ofta inte förrän på ett sent stadium av ärendets handläggning hos barnavårdsnämnd blir klart att nämnden inte kan begränsa sig till en eller flera förebyggande åtgärder. Nu angivna förhållanden torde utgöra bärande skäl för att ej införa institutet offentligt biträde redan vid barnavårdsnämnds och ungdomsvårdsskolstyrelses behandling av förevarande ärenden. Möjlighet att förordna offentligt biträde torde böra öppnas först sedan sådant ärende underställnings- eller besvärsvägen anhängiggjorts hos länsrätten.

För länsrättens vidkommande torde det inte vara förenat med några olägenheter att domstolen har till uppgift att utse offentligt biträde i vissa fall. Samtidigt synes det från rättsskyddssynpunkt vara tillräckligt att of- fentligt biträde kan förordnas först i detta skede. Den föreslagna ordningen medför nämligen att möjligheten till offentligt biträ- de står öppen i samtliga kontroversiella ären- den av förevarande slag. Det bör i detta sammanhang erinras om att länsrätten har att se till att utredningen i underställnings- och besvärsärendena är fullständig och har att föranstalta om den komplettering av utredningsmaterialet som behövs för en ob-

jektiv bedömning av ärendena. Brister i ut- redningen, vilka det offentliga biträdet påta- lar, kan således lätt avhjälpas under länsrät- tens handläggning. Den ordning som här föreslås med avseende på BvL är i mycket likartad med den som tidigare förordats be- träffande PsykL och NvL.

Vid avgörandet av om offentligt biträde skall förordnas i mål av förut angivet slag enligt BvL skall ingen hänsyn tas till partens ekonomiska förhållanden. Avgörande skall helt vara om i målet biträde behövs för tillvaratagande av partens rätt. Länsrätten skall pröva frågan om förordnande av offent- ligt biträde oberoende av om framställning om sådant biträde gjorts eller ej. Inget krav torde böra uppställas på att offentligt biträ- de enligt BvL skall vara advokat eller ha andra juridiska kvalifikationer eller examens- meriter av annat slag. Det bör vara tillräck- ligt att den person som utses till biträde i det särskilda fallet befinns lämplig för uppdra- get. I vissa ärenden enligt BvL, exempelvis sådana där det är fråga om omhändertagande på grund av den unges eget beteende, kan dock förhållandena ofta vara sådana att star- ka skäl talar för att det offentliga biträdet bör ha juridisk examen och erforderlig prak- tisk erfarenhet. Det torde inte vara lämpligt att till biträde förordna person som är knu- ten till länsstyrelsen eller barnavårdsnämn- den.

Ersättningen till offentligt biträde bör utgå av statsmedel. Någon anledning att i viss utsträckning lägga kostnadsansvaret på kom- munen torde inte föreligga. Vad angår frågan om ersättningen till offentligt biträde skall stanna på statsverket eller den enskilde skall kunna förpliktas att till statsverket återbe- tala kostnaden torde till en början kunna konstateras att målets utgång inte bör till- mätas någon betydelse. Det kan däremot ifrågasättas om inte den enskilda partens ekonomiska situation bör inverka så, att enligt vissa regler återbetalningsskyldighet skall kunna åläggas den enskilde, om vid ärendets avgörande hans ekonomi anses tåla en sådan påfrestning. Mot en återbetalnings- skyldighet kan doek anföras att BvL är en

social vårdlag och att i flera andra vårdsam- manhang den enskildes ekonomi inte tilläggs någon betydelse. Härtill kommer att det ekonomiska värdet för staten av en återbetal- ningsskyldighet i vissa fall för den enskilde torde bli ringa och att bestämmelsernas tillämpning skulle för myndigheterna med- föra arbete som knappast står i proportion till vinsten. Därför föreslås här — liksom för motsvarande fall enligt NvL inte någon skyldighet för enskild part att i man av ekonomisk förmåga helt eller delvis till stats- verket återbetala kostnaden för offentligt biträde enligt BvL.

I BvL behövs bara bestämmelser om läns— rätts befogenhet att utse offentligt biträde. Kammarrätts och regeringsrättens befogen- het i ämnet följer av den föreslagna lagen om offentligt biträde. Denna lag innehåller också föreskrifter i andra ämnen. Lagen behandlas närmare i kap. 24.

Om länsrätt eller kammarrätt avslår fram- ställning om offentligt biträde, kan enligt 34 & första stycket 8. FPL besvär över beslu- tet anföras hos närmast högre domstol.

Stadgan för ungdomsvårdsskolorna inne- håller föreskrifter som ger rektor vid sådan skola rätt att övervaka elevs brevväxling och att avgöra huruvida elev får ta emot besök eller ej. lnförs institutet offentligt biträde i BvL, bör inga begränsningar förekomma Och ingen kontroll utövas beträffande de skrift- liga och muntliga kontakterna mellan den unge och det offentliga biträdet. Föreskrifter härom torde böra meddelas i stadgan.

Kostnadsersättning

BvL saknar bestämmelser om ersättning till enskild med anledning av kostnader som denne åsamkas vid ett ärendes handläggning hos barnavårdsnämnd. Inledningsvis skall nu behandlas frågan om anledning finns att i detta sammanhang föreslå införande av såda- na beståmmelser. Det torde härvid vara lämpligt att behandla kostnaderna för anli- tande av biträde, kostnaderna för inställelse hos barnavårdsnämnden och kostnaderna för utredning i ärendet var för sig.

Med stöd av 63” FL och l4å BvL äger part anlita biträde i ärende hos barnavårds- nämnd, bl. å. när han höres av nämnden eller företrädare för denna. Fråga är nu om möj— lighet bör öppnas för den enskilde att få ersättning för sådana biträdeskostnader. Det bör därvid beaktas att ärendena hos barna- vardsnämnd handläggs under sådana former att det regelmässigt inte föreligger något behov av biträde i ärendena. Förhören inför nämnden spelar sällan någon väsentlig roll för utredningen av de bakomliggande faktiska förhallandena utan torde ha sin största bety- delse genom att de ger den beslutande nämn- den ett personligt intryck av parterna och kan bidra till att främja samförståndet mel- lan nämnden och dem som ärendena rör. Tyngdpunkten i utredningen ligger i många fall på hembesök och underhandssamtal som förs med den unge och föräldrarna eller annan vårdnadshavare. Undersökningar av den unges fysiska och psykiska hälsotillstånd är också ofta betydelsefulla. När orsaken till nämndens ingripande är att den unge begått brott. är ofta den brottsliga verksamheten fullt utredd genom den polisutredning som tillhandahålls nämnden. Barnavardsnämn- derna söker göra förfarandet i de ärenden som nämnden handlägger sa föga rättegångs- betonat som möjligt. Hela verksamheten hos barnavardsnämnderna präglas av strävandena att uppnå goda, nära personliga kontakter med dem som ärendena angår och att såvitt möjligt komma fram till samförståndslös- ningar. Mot denna bakgrund har parterna på detta plan knappast något behov av att anlita biträde. l linje härmed ligger att i det före- gående förordats att offentligt biträde inte skall kunna förordnas i ärende hos barna- vårdsnämnd. Under nu angivna förhallanden torde anledning inte föreligga att i BvL införa bestämmelser om ersättning till en- skild part för kostnad för biträde som han anlitat i ärende hos barnavårdsnämnd. Har parten anlitat biträde, bör han själv bestrida kostnaden i den man inte det allmänna står för kostnaden pa grund av bestämmelsernai thL.

[ ärenden hos barnavardsnämnd ankom-

mer det på nämnden att sörja för att ären- dena blir så fullständigt utredda som deras beskaffenhet kräver, innan beslut fattas i ärendena. Begär den enskilde att viss utred- ning skall förebringas, skall enligt uttrycklig bestämmelse i BvL begäran efterkommas, om det kan antas att åtgärden skulle äga betydelse. Skulle barnavardsnämnden och den enskilde ha olika uppfattningar angående det behövliga i viss komplettering av utred- ningen, torde det ligga nära till hands att den enskilde avvaktar utgången av huvudärendet och i fall av missnöje låter nämndens slutliga beslut underställnings- eller besvärsvägen bli föremål för länsrättens prövning och därvid hos länsrätten begär den komplettering av utredningen som barnavardsnämnden vägrat att föranstalta om. Har den enskilde rätts- hjälp och har biträde förordnats åt honom, kan enligt vårt förslag till ändringi thL un- der vissa förutsättningar ersättning utgå av all- männa medel för av biträdet införskaffad utredning i ärendet. Det torde därför inte vara påkallat att i BvL införa regler som ger enskild part möjlighet att få ersättning för utredningsätgärder i ärenden hos barnavards- nämnd.

När det gäller kostnaderna för inställelse inför barnavårdsnämnd eller företrädare för nämnden torde det inte heller föreligga nä- got framträdande behov av att bygga ut BvL med ersättningsregler. Detta sammanhänger med att de resor som krävs för parts eller utomståendes inställelse till förhör hos bar- navårdsnämnden eller företrädare för denna i allmänhet blir korta och att den tid som går förlorad genom förhören inte heller torde vara alltför lang. Härtill kommer att barna- vårdsnämnderna strävar efter att lägga förhö- ren på sådana tider att de berörda inte drabbas av några inkomstförluster. I många fall får förhören form av samtal i hemmet eller andra informella kontakter som inte medför några utgifter för den som ärendet rör. Det bör Också erinras om att part som har rättshjälp enligt thL kan få ersättning för bl. a. resa, om han ålagts att inställa sig inför förvaltningsmyndighet.

Fråga uppkommer därefter om det finns

anledning att i BvL införa bestämmelser om ersättning för kostnader i mål hos länsrätt. Förhållandena är här ungefär desamma som i mål hos länsrätt enligt NvL. När det gäller sådana typer av mål enligt BvL, i vilka offentligt biträde skall utses om behov därav föreligger, saknas anledning att införa rätt för den enskilde till ersättning för kostnad för biträde som han själv anlitat. [ fråga om övriga typer av mål hos länsrätt enligt BvL torde inte heller bärande skäl finnas att införa en möjlighet till ersättning för biträ- deskostnad. Den möjlighet som thL erbju- der att erhålla biträde som ersätts av all- männa medel synes nämligen i dessa fall vara tillräcklig. Det torde inte heller vara påkallat att i BvL införa regler om ersättning för utredningskostnader i mål hos länsrätt. Läns- rätten har att sörja för en så fullständig utredning av målen som dessas beskaffenhet kräver. Härutöver öppnar den föreslagna lagen om offentligt biträde och vårt förslag till ändringar i thL möjligheter för enskild, som erhållit offentligt biträde eller biträde enligt thL, att under vissa förutsättningar genom biträdets försorg få till stånd kom- pletterande utredning på det allmännas be- kostnad. [ fråga om parts kostnader för inställelse vid länsrätt finns ersättningsbe- stämmelser i FPL. Några ytterligare ersätt- ningsregler i BvL torde inte vara påkallade. Slutligen vill vi i detta sammanhang erinra om att FPL också innehåller bestämmelser om ersättning till utomstående som medver- kat i mal vid länsrätt.

Om ett mål enligt BvL, som handlagts av länsrätt, efter besvär förs vidare till kammar- rätt och eventuellt också till regeringsrätten, äger vad nyss sagts rörande förhållandena på länsrättsstadiet motsvarande tillämpning. Vi föreslår därför att inte heller för dessa be— svärsmåls handläggning i överrätt några er- sättningsbestämmelser införs i BvL.

När det gäller sådana ärenden enligt BvL och stadgan för ungdomsvårdsskolorna, i vil- ka beslutanderätten ligger hos styrelsen för ungdomsvårdsskola eller hos socialstyrelsen, uppstår inga inställelsekostnader för enskild part eller utomstående. Utredningsansvaret

ligger på ungdomsvårdsskolstyrelsen och på socialstyrelsen. Något behov av regler i BvL om ersättning för inställelse-, biträdes- eller utredningskostnader kan inte anses föreligga. Detsamma torde gälla ärenden i vilka beslu- tanderätten tillkommer polismyndighet, länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet enligt BvL eller föreståndare för barnavårds— anstalt. Det kan erinras om att i dessa åren— den enskild part kan komma i åtnjutande av de förmåner som thL erbjuder.

På grund av Bszs karaktär av social vård- lag och myndigheternas skyldighet att sörja för utredningen i ärendena synes det inte böra komma i fråga att föreslå några regler om möjlighet att förplikta enskild part i ärende enligt BvL eller någon av dess följd- författningar att i vissa fall bestrida myndig- hets särskilda kostnader i visst ärende.

12. Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,m.m.

Gällande rätt

Den som enligt beslut av myndighet i Dan- mark, Finland, Island eller Norge skall vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas för verkställig- het av beslutet. Bestämmelser i ämnet finns i lagen (19701375) om utlämning till Dan- mark, Finland. lsland eller Norge för verk- ställighet av beslut om vård eller behandling (Utläan). Om utlämning för brott finns särskilda bestämmelser (1 5). Enligt Ut- läan får utlämning beviljas endast under villkor att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning om nykterhetsvård eller vard av narkotikamiss- brukare, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka. omsorger om psykiskt ut- vecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfarlig asocialitet. att den som begärs utlämnad enligt beslutet skall intas eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom samt att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats (2 g"). Svensk med- borgare får utlämnas endast om han har hemvist i den stat där beslutet meddelats samt beslutet avser vård Och det är mest ändamålsenligt att vården bereds honom i den staten (3 S'). Framställning om titläm- ning görs hos polismyndigheten i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig el— ler. om denna ort är okänd, hos rikspolis- styrelsen, som vidarebefordrar den till veder-

börande polismyndighet (4 så). Finner polis- myndigheten att villkoren för utlämning är uppfyllda och att utlämning eljest inte bör vägras, får polismyndigheten meddela beslut om utlämning. Om polismyndigheten inte förordnar om utlämning, skall handlingarna skyndsamt sändas till länsstyrelsen, som be- slutar i ärendet (5 5).

När ärende handläggs av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör hållas med den som begärs utlämnad, om hans hörande inte saknar betydelse för utredningen. Underläter den som begärs utlämnad att efter kallelse inställa sig till förhör, får han hämtas till för- höret. Beslut om utlämning får inte meddelas titan att den som begärs utlämnad under- rättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det (6 å).

Den myndighet, hos vilken ärende om utlämning år anhängigt, skall förordna bi- träde at den som begärs utlämnad, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Den som förordnats till biträ- de har rätt till arvode och ersättning för kostnad efter vad som befinns skäligt. Arvo- det och ersättningen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket (7 5).

Om det skäligen kan befaras att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning, får den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt meddela honom förbud att utan tillstånd lämna den

uppehällsort som anvisas honom (reseför- bud) eller besluta att han skall omhändertas. Meddelar polismyndighet sådant beslut före utlämningsfrägans prövning, får beslutet avse reseförbud under högst tio dagar eller om- händertagande under högst tre dagar. I fall då fragan om utlämning enligt 5 & hänskjuts till länsstyrelses prövning får dock polismyn— digheten eller länsstyrelsen förordna om re— seförbud eller omhändertagande för tiden intill dess länsstyrelsen prövat ärendet. Vid beviljande av utlämning kan förordnas att beslut om reseförbud eller omhändertagande skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker. Om skäl för reseförbud eller omhänder- tagande inte längre föreligger, skall beslutet omedelbart hävas (8 5).

Är någon efterlyst här i riket med anled- ning av beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen, får polismyndigheten i den ort där han uppehäller sig meddela honom rese- förbud eller besluta om hans omhänderta- gande i avbidan pä framställning om utläm- ning. Sadant beslut får meddelas endast om sannolika skäl föreligger att framställning om utlämning kommer att bifallas och det skä- ligen kan befaras att den efterlyste avviker eller eljest undandrar sig utlämning. Beslut som nu sagts skall omedelbart hävas, när skäl för åtgärden inte längre föreligger eller om framställning om utlämning inte mottagits inom fem dagar från den dag då åtgärden vidtogs. Sedan framställning inkommit, skall reseförbud eller omhändertagande bestå en- dast om beslut därom meddelats enligt 8 & (9 ä)-

Beslut i fråga om utlämning skall medde- las utan dröjsmal. Är den som begärs utläm- nad omhändertagen enligt 8 å, skall länssty- relsen, om inte synnerligt hinder möter, meddela beslut inom fem dagar från den dag da handlingarna i ärendet inkom till länssty- relsen eller, om omhändertagandet skett där- efter, inom samma tid från dagen för om- händertagandet (10 å).

Talan mot polismyndighets beslut enligt lagen förs genom besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut förs talan genom besvär hos kammarrätt. Besvär över beslut

om utlämning enligt lagen skall anföras inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande fär föras utan in- skränkning till viss tid (11 å). Kammarrätts beslut i ärende enligt lagen kan enligt regler- na i FPL överklagas hos regeringsrätten.

Beslut om reseförbud eller omhänderta— gande länder omedelbart till efterrättelse, Polismyndighet och länsstyrelse får, när sär- skilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utlämning verkställs omedelbart. Kammarrätts beslut om utlämning verkställs omedelbart, om inte domstolen förordnar annat (12 å).

Lagförarbeten m. m.

Utredningen om administrativa frihetsbe- rövanden

Till grund för propositionen med förslag till Utläan ligger ett betänkande av utred- ningen om administrativa frihetsberövanden, betitlat Nordisk verkställighet av administra- tiva frihetsberövanden (SOU 1963279). Ur betänkandet skall här anföras följande av intresse i förevarande sammanhang. Beträffande villkoren för utlämning fram- häller utredningen. att den föreslagna lag- stiftningen utgår från att från rättssäkerhets- synpunkt förutsättningar finns för medver- kan vid verkställighet på de omräden som lagen avses omfatta. ! det enskilda fallet blir det därför föga utrymme för skälighetsbe- dömningar beträffande det för verkställighet aktuella beslutet. Även andra omständighe- ter än de som ligger till grund för det åberopade beslutet blir emellertid av bety- delse. Den enskildes förhallanden under ti- den efter det aktuella beslutet, särskild an- knytning till vistelselandet eller anspråk fran dettas sida kan sålunda innefatta skäl att inte medge utlämning. Frågan om utlämning skall ske bör därför bli beroende av en prövning i vistelselandet. De undantagssituationer, ivil- ka utlämning skäligen bör vägras, bedöms dock svåra att överblicka och i allmänhet mindre väl lämpade för närmare reglering.

Utredningen föreslår därför, efter mönster från lagen om utlämning för brott till annat nordiskt land, att medverkan vid verkställig- het av beslut inte åläggs vistelselandet som en skyldighet utan utformas som en legal möjlighet. Det förutsätts därvid att en lag- ligen grundad framställning om utlämning skall bifallas, om inte särskilda skäl är där- emot.

Som exempel pa omständigheter som kan tala mot bifall till framställning om utläm- ning nämner utredningen bl.a. att lång tid förflutit efter beslutet om omhändertagande och att den som framställningen avser har särskild anknytning till Sverige. Vidare ut- talas, att utlämning i förevarande ordning inte kan komma i fraga. om vederbörande skall vara intagen pa anstalt för att underga ansvarspaföljd här. Även annat omhänder- tagande anses i vissa fall böra leda till att utlämning vägras, och detsamma gäller om vederbörande är misstänkt eller atalad för brott som begåtts här i landet.

Beträffande förfarandet i utlämningsären- den föreslar utredningen att prövningen i första hand skall ankomma pa polismyndig- heten i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig. Polismyndigheten skall emel- lertid inte ha rätt att besluta om utlämning i andra fall än då den eftersökte samtycker till utlämningen. [ övriga fall liksom då anled- ning förekommer att avsla framställningen, skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsens avgörande. Det kan enligt utredningen för- väntas. att ärendena med hänsyn till sin karaktär kommer att handläggas med nöd— vändig skyndsamhet. Vidare uttalar utred- ningen att polismyndigheten bör muntligen höra den som avses med framställningen om utlämning och utan dröjsmål verkställa den utredning som behövs. Eventuell komplette— ring av de från beslutslandet översända hand- lingarna bör om möjligt ske genom direkt kontakt med den myndighet som har gjort framställningen. Utredningen i ärendet antas i många fall kunna begränsas till en allmän kontroll av de formella förutsättningarna för utlämning, bl. a. av att beslutet om frihets— berövande är verkställbart. Beträffande för—

farandet hos länsstyrelse i ärende som har hänskjutits dit uttalas, att länsstyrelsen i flertalet fall torde kunna träffa sitt avgöran- de pä grundval av de handlingar som har översänts fran beslutslandet och den utred- ning som har verkställts av polismyndighe- ten. Den som begärs utlämnad anses regel— mässigt böra lämnas tillfälle att direkt till länsstyrelsen ange sin ståndpunkt. Muntligt förhör bör anordnas med honom, om det anses vara av betydelse för avgörandet. Ut- redningens lagförslag innehåller dock inga be- stämmelser om förhör och inte heller om att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärende enligt lagen.

Propositionen

Ur prop. 197030 med förslag till UtläinnL kan följande anföras.

[ fråga om villkoren för utlämning bör utgangspunkten för den föreslagna lagstift- ningen enligt departementschefen vara att man i de nordiska länderna respekterar va- randras lagar på de berörda områdena. Ut— lämningsförfarandet bör därför utformas närmast som ett slags handräckning, varvid den beslutande myndigheten i huvudsak bör kunna begränsa sin prövning till att konsta- tera att vissa formella förutsättningar är för handen. Någon överprövning om det andra landets beslut om omhändertagande är sak- ligt motiverat och ändamålsenligt bör i prin- cip inte komma i fråga. Vid prövningen av de formella förutsättningarna för utlämning skall salunda konstateras, att framställningen om utlämning grundas på beslut enligt veder- börande stats lagstiftning på de vård och behandlingsområden som avses i lagen. Vida- re skall konstateras, att beslutet går ut på omhändertagande i anstalt eller åläggande att uppehalla sig på särskilt anvisad plats. Ytter- ligare skall fastställas, att beslutet får verk- ställas i den stat där det meddelats.

Emellertid måste det enligt departements- chefens mening finnas visst utrymme att vägra utlämning, trots att de formella förut- sättningarna är uppfyllda. Sadan vägran bör dock komma i fråga bara i undantagsfall, om

särskilda skäl föreligger mot utlämning. När det gäller att bedöma vad som kan utgöra särskilda skäl mot utlämning synes enligt departementschefen utredningens motivut- talanden i ämnet kunna vara till viss ledning. Departementschefen finner det liksom utred- ningen svart att i författning uttömmande ange vad som kan anses utgöra särskilda skäl mot utlämning. Eftersom det dessutom kan vara fraga om manga olikartade omständig- heter, skulle det vara tyngande att i lagtex— ten försöka ge ens en exemplifiering. [ stället synes man kunna använda den metoden att i tillämpningsföreskrifter av Kungl. Maj:t an- ges att vid prövningen huruvida särskilda skäl mot bifall till framställningen föreligger sär- skilt skall beaktas i vad mån vissa angivna förhallanden talar emot utlämning. Tillämp— ningsföreskrifterna i den delen kan utformas i viss man med utgångspunkt i utredningens motivuttalanden. Efter ändringsförslag av lagradet erhöll 5 5 i Utläan den lydelse som framgar av avsnittet Gällande rätt.

Bestämmelserna om förfarandet i utläm- ningsärenden bör. anför departementschefen vidare, vara sådana att man får en ordning som förenar största möjliga enkelhet med betryggande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Bestämmelserna bör också tillgodo- se de värdsynpunkter som gör sig gällande i fråga om flertalet av de personkategorier som är aktuella. Särskilt är det från sådana synpunkter angeläget att prövningen av framställning om utlämning kan ske snabbt och att eventuella tvångsåtgärder under ett utlämningsärendes handläggning ges kortaste möjliga varaktighet.

När det gäller polismyndighetens pröv- ningsrätt innebar utredningens förslag, att polismyndigheten far besluta om utlämning bara när den eftersökte samtycker till åtgär- den. Föreligger inte samtycke skulle enligt förslaget ärendet prövas av länsstyrelsen. De- partementschefen anför i denna fråga att flera problem uppkommer, om samtycke tillmäts formell betydelse på detta sätt. Det kan för den handläggande myndig- heten vara svårt att bedöma i vad mån samtycket är giltigt, t.ex. när det är fråga

om underåriga eller psykiskt sjuka. Det finns ocksa anledning räkna med att den som ärendet rör kan motsätta sig utlämning utan att åberopa nagot rimligt skäl härför. Sam- tycke bör därför enligt departementschefen inte göras till ett formellt relevant rekvisit, utan polismyndighetens behörighet att pröva utlämningsfrågan bör gälla även när sam- tycke från den som begärs utlämnad inte föreligger. När fråga om avslag på framställ- ning uppkommer, har polismyndigheten däremot att hänskjuta ärendet till länsstyrel— sen.

Även om frågan om samtycke inte får formell betydelse på det sättet att förfaran- dets gestaltning betingas därav, måste emel- lertid, fortsätter departementschefen, inställ- ningen hos den som ärendet rör självfallet tillmätas betydelse vid ärendets prövning, om han har insikt om innebörden i saksamman- hanget. Om han medger utlämning, torde det i regel knappast böra ske någon närmare prövning huruvida särskilda skäl av förut nämnd art talar emot utlämning. Att pröv— ning av de formella förutsättningarna lika fullt skall ske är uppenbart. Om han å andra sidan motsätter sig utlämning, bör verkan därav bero av de skäl han åberopar. Abero- pas inga skäl alls eller ovidkommande skäl, bör hans inställning inte hindra att polis— myndigheten förordnar om utlämning. An- för han däremot beaktansvärda skäl, bör detta utgöra anledning för polismyndigheten att hänskjuta ärendet till länsstyrelsen.

Propositionens lagförslag innehåller en föreskrift om muntligt förhör i utlämnings- ärende. Enligt departementschefen bör för- hör normalt hållas innan utlämningsärende avgörs av polismyndighet eller länsstyrelse. Undantag bör få göras endast när förhöret skulle sakna betydelse för utredningen. Un- derlåter den som begärs utlämnad att efter kallelse inställa sig till förhör, bör förordnan- de få meddelas att han skall hämtas.

Utredningen berörde som tidigare nämnts inte frågan om biträde åt den som begärs utlämnad. Sedan frågan tagits upp av flera remissinstanser OCh därefter behandlats vid de fortsatta nordiska överläggningarna an-

gaende ifragavarande lagstiftning, har depar- tementschefen i propositionens lagförslag tagit in en bestämmelse om rätt till biträde för den som begärs utlämnad. Biträde skall enligt förslaget förordnas för denne, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Till biträde bör enligt departe- mentschefen förordnas advokat eller annan lämplig person. Förordnandet skall meddelas av den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt. Biträdesförordnande som med- delas av polismyndighet eller länsstyrelse bör gälla ocksa för handläggningen hos högre myndighet. Nagon särskild föreskrift om det- ta anses inte behövas.

Pa framställning av första lagutskottet tl970:25) biföll riksdagen propositionen (rskr. 129).

U trea/ningen Offentligt biträde

Som framgar av redogörelsen för gällande rätt finns i Utläan bestämmelser som ger den myndighet. hos vilken ärende om utläm- ning är anhängigt, möjlighet att förordna biträde åt den som begärs utlämnad. Pä oss ankommer att överväga om de gällande be- stämmelserna är ändamålsenliga eller om an- ledning finns att i nagot avseende ändra dem.

Biträde skall enligt 7 % Utläan förordnas ut den som begärs utlämnad. om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Denna bestämmelse motsvarar de regler om offentligt biträde som enligt våra förslag skall införas i bl. a. PsykL, OmsorgsL, NvL. BvL och UtlL. De överväganden som ligger bakom vara förslag avseende sistnämn— da lagar är likartade med dem som föranlett införandet av en regel om biträde i Utläan. Vi föreslar därför att ocksa i fortsättningen Utläan skall innehalla en bestämmelse om skyldighet för myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, att utse biträde ät den som begärs utlämnad. om det behövs för att tillvarata dennes rätt. På grund av Utläanzs regler om kompetensfördelningen mellan polismyndighet och länsstyrelse bör

också i fortsättningen inte bara länsstyrelsen utan Ocksa polismyndighet kunna utse of- fentligt biträde i ärende om utlämning enligt lagen.

Har biträde förordnats åt nagon som be- gärts utlämnad, far han biträda inte blott i själva utlämningsfrägan utan ocksa i fråga om reseförbud eller omhändertagande enligt 8 S' Utläan. En verksamhet i sistnämnda avseenden faller nämligen inom ramen för tillvaratagandet av dens rätt som begärts utlämnad.

Enligt 9 & Utläan kan i avbidan pa framställning om utlämning reseförbud eller omhändertagande beslutas beträffande per- son som är efterlyst här i riket med anled— ning av beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen. Tvangsatgärden skall emellertid omedelbart hävas. om framställning om ut- lämning inte mottagits senast inom fem da- gar. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning att öppna möjlighet till förordnan- de av offentligt biträde vid tvangsatgärd en— ligt 9 & Utläan. Det synes frän rättssäker- hetssynpunkt tillräckligt att biträde kan för- ordnas sedan utlämningsärende blivit an- hängigt genom framställning om utlämning. Övervägande skäl synes tala för att bestäm- melserna om biträde som avses i Utläan utformas enligt det mönster som vi i andra sammanhang föreslagit beträffande offentligt biträde. Vi föreslår därför att lagen om offentligt biträde skall gälla för sädant biträ- de. Liksom i fraga om offentligt biträde pa andra förvaltningsområden bör vid pröv- ningen av biträdesbehovet ingen hänsyn tas till den enskildes ekonomi. Frägan om för- ordnande av offentligt biträde enligt Ut- läan bör prövas oavsett om den som be- gärts utlämnad gjort framställning om sadant biträde eller ej. inga särskilda behörighets- regler bör gälla beträffande biträdet. Det ligger i sakens natur att den förordnande myndigheten har att tillse att den som utses till biträde är lämplig för uppdraget. Med hänsyn till ärendenas natur synes det skäligt att det allmännas kostnader för offentligt biträde enligt Utläan ocksä i fortsätt- ningen stannar på statsverket.

I detta sammanhang vill vi beröra frågan huruvida de av oss för olika förvaltningsom- råden föreslagna bestämmelserna om offent— ligt biträde bör föranleda ändringar i lagen (l957:668) om utlämning för brott och la- gen (l959z254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, island Och Norge. Dessa lagar innehaller bl. a. bestämmelser om of- fentlig försvarare som skall utses enligt be- stämmelserna i RB. Eftersom förfarandet i ärenden enligt de tva lagarna om utlämning för brott anknyter till RB:s principer och bestämmelserna om förundersökning i brott- mal, torde det vara mest rationellt att även i fortsättningen RB:s regler om offentlig för- svarare i brottmal gäller beträffande biträdes— hjälpen till den som begärs utlämnad för brott. Vi anser oss därför inte ha anledning att föreslå nagra ändringar i lagarna om utlämning för brott.

Kost nad sersät t ning

Utläan innehaller inga bestämmelser om ersättning för kostnader. Behovet av sädana regler i lagen är starkt begränsat. De av 055 föreslagna bestämmelserna om offentligt bi- träde i ärenden enligt Utläan gör att anled— ning inte torde finnas att införa bestämmel- ser om ersättning för biträde som den enskil- de anlitar i sadant ärende. I utlämningsären- den åligger det den beslutande myndigheten att se till att utredningen är så fullständig som ärendets beskaffenhet kräver. Härtill kommer att enligt den av oss föreslagna lagen om offentligt biträde sadant biträde under vissa förutsättningar kan pa det all- männas bekostnad lata komplettera den föreliggande utredningen. Skäl finns därför inte heller att i Utläan ta in bestämmelser om ersättning till enskild för utredningskost- nader.

Vad angar kostnaderna för inställelse till förhör i utlämningsärenden torde anledning saknas att införa ersättningsregler såvitt frä- ga är om inställelse inför polismyndigheten. Kostnaden för sadan inställelse är regel— mässigt sä begränsad att det inte kan anses föreligga nägot framträdande behov av att

öppna möjlighet till ersättning för sadan kostnad. Annorlunda är emellertid läget när fråga är om kostnaden för inställelse till förhör inför länsstyrelsen. I sadana fall kan den enskildes utgifter för inställelsen bli mera betydande, därför att resan ofta är avsevärt längre. Det kan då främsta som obilligt att den enskilde skall behöva be- strida inställelsekostnaden själv. Vi före- slär därför att i Utläan införs en bestäm- melse att om den, som begärs utlämnad, efter kallelse inställt sig till förhör inför länsstyrelsen, ersättning far tillerkännas ho— nom av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om länsstyrelsen finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Läns- styrelsen skall fä bevilja förskott pa ersätt- ningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott skall meddelas av Kungl. Maj:t. De föreslagna ersättningsbestämmelserna motsvarar dem (15 & FPL) som gäller vid inställelse till muntlig förhandling vid läns— rätt.

Skulle ett ärende enligt Utläan föras vidare till kammarrätt eller regeringsrätten. gäller bestämmelserna i FPL om ersättning för inställelsekostnad. Även övriga ersätt— ningsregler i FPL är da tillämpliga. När det gäller utlämningsärendenas handläggning i kammarrätt och regeringsrätten behövs sa- ledes inga ersättningsbestämmelser i Ut- läan.

[ samband med behandlingen av flertalet lagar i det föregaende har vi framhallit att lagarnas karaktär av social värdlagstiftning utgör skäl mot att förplikta enskild. som brustit i vad som författningsenligt älegat ho- nom, att bestrida myndighets särskilda kost- nader i visst ärende. Samma skäl talar enligt vår mening för att sådana bestämmelser inte heller införs i Utläan.

13

Gällande rätt Utlänningslagen

Den kontroll över utlänningar som erfordras för tillämpning av utlänningslagen(1954: 193) (UtiL) utövas under ledning av en cen- tral utlänningsmyndighet. Vid denna myn— dighets sida står utlänningsnämnden, från vilken den centrala utlänningsmyndigheten äger inhämta yttrande. Utlänningsnämnden består av tre ledamöter, som utses av Kungl. Maj:t. En av ledamöterna i nämnden skall vara eller ha varit innehavare av domaräm- bete (3 5).

UtlL innehaller definitioner av begreppen politisk flykting och politisk förföljelse. Sasom politisk flykting anses i lagen utlän- ning sorn i sitt hemland löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås att någon på grund av sin härstamning. tillhörighet till viss samhälls- grupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse. som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet. eller också att på grund av politiskt brott allvarligt straff åläggs honom. Beträffande politisk flykting fastslår lagen principen att sådan flykting inte utan syn- nerliga skäl skall vägras fristad i riket. då han är i behov därav (2 %$).

Utlänning som ankommer tili riket eller uppehåller sig här skall, om Kungl. Maj:t så förordnat, vara försedd med pass (4 å).

Utlänningslagstiftningen

Kungl. Maj:t äger förordna att utlänning inte får utan tillstånd resa in eller uppehålla sigi riket. Tillstand meddelas som Visering. uppe- häilstiiistand eller bosättningstiilständ (7 ©). Visering meddelas för inresa och vistelse i riket viss tid och kan återkallas om särskilda skäl är därtill (8 ä). Uppehallstiilstand med- för rätt att vistasi riket den tid som angettsi tillståndet. Det innefattar inte rätt till inresa. om inte detta särskilt angetts. Tillståndet kan begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket. dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de före- skrifter som i övrigt befinns erforderliga. Uppehäilstiiistånd, som innebär rätt att vistas endast inom en kommun eller ett polisdistrikt. får inte. utan att utlännings- nämndens yttrande inhämtats. meddelas för längre tid än ett är eller förlängas utöver nämnda tid. Finner nämnden att inskränk— ningen i utlänningens rätt att välja vistelseort inte är behövlig. skall frågan härom under- ställas Kungl. Maj:t (9 och 12 åå) Beslut om uppehållstilistånd kan innehålla föreskrift, att utlänningen senast dåtiden för tillståndet utgår skall resa ut ur riket (utresebeslut). innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar utresebeslut. skall yttrande inhäm- tas frän utiänningsnämnden (95 och 12% första stycket). Beslut. varigenom ansökan om uppehailstiiiständ lämnas utan bifall på grund av omständighet som enligt 1932 första stycket 2—5 eller 29% första stycket kan föranleda avvisning eller utvisning, får

inte heller meddelas utan att yttrande inhämtats från utlänningsnämnden (12% första stycket). Bosättningstiilstånd medför rätt att resa in och att utan tidsbegränsning vistas i riket. Den som har bosättningstill- ständ far uppehålla sig i riket. även om han inte är försedd med pass, och är befriad från krav på arbetstillstånd. Bosättningstillstand kan meddelas utlänning som är fast bosatt i riket. Upphör hans bosättning här, kan tillståndet återkallas (10 och 15 åå). Kungl. Maj:t kan förordna att utlänning inte utan arbetstillstånd far inneha anställning här i riket eiler.i annan egenskap än handelsresan- de, här utöva verksamhet som föranleds av anställning utomlands. Som förut nämnts skall sådant förordnande inte gälla utlänning som har bosättningstillständ. Arbetstillstand skall meddelas för viss tid. Det får avse visst slag av arbete och förbindas med de övriga föreskrifter som befinns erforderliga. Det kan återkallas av den centrala utlännings— myndigheten. om särskilda skäl är därtill (15 och 16 åå). Kungl. Maj:t äger föreskriva att utlänning. som ämnar anta sådan anställning eller utöva sådan verksamhet för vilken arbetstillstånd fordras, inte får resa in förrän arbetstillstånd meddelats (13 å). Om det befinns påkallat av hänsyn till rikets säker- het. äger Kungl. Maj:t inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område (14 å). Under samma förutsättning äger Kungl. Maj:t förordna att utlänning inte utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den centrala utlänningsmyndigheten får anställas i visst företag eller i företag av viss art. Angående förbud för utlänning att inneha vissa anställ— ningar gäller särskilda bestämmelser (17 ä).

] UtlL regieras fyra huvudformer av utiännings avlägsnande ur riket, nämligen avvisning, förpassning, förvisning och utvis- ning.

Enligt 18 5 får utlänning som ankommer till riket avvisas ]) om han inte, då sa fordras. har pass och tillstånd att resa in i riket samt, om han ämnar besöka Danmark. Finland. island eller Norge, även tillstånd att resa in dit. 2) om han söker undandra sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa sitt

pass och till denna lämna begärda upplysv ningar eller 3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig upp- gift rörande förhällande som kan inverka på hans rätt att resa in. Enligt 19 & far utlänning vidare avvisas ]) om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller. om han ämnar besöka Danmark, Finland. island eller Norge, för sin vistelse där liksom för sin hemresa, 2) om han ämnar söka sitt uppe- häile här i riket eller i Danmark. Finland, Island eller Norge och det skäligen kan antas att han inte kommer att årligen försörja sig. 3) om han, enligt vad som är känt. under de senast förflutna två åren yrkesmässigt bedri- vit otukt. yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedri- vit olovlig införsel eller utförsel, 4) om han tidigare inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark, Finland, island eller Norge fortsät- ta brottslig verksamhet, 5) om det med hänsyn till hans föregaende verksamhet eller eljest skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark. Finland. island eller Norge bedriva sabotage. spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller 6) om i lag eller med stöd av lag bestämmelse meddelats därom med anledning av resolu- tion, som antagits av FN:s säkerhetsråd. Utlänning får dessutom, på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i annat nor- diskt land, avvisas i annat fall, om det kan antas att han eljest beger sig till det land som framställt sådan begäran. Bestämmelserna i 19 & gäller dock inte den som innehar Visering, uppehålistiiiständ eller bosättnings- tillständ. Avvisning skall ske vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Avvisning med stöd av l9å får dock ske intill tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga men påstår utlänningen att han i det land, från vilket han kommit, löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli

sänd till land, i vilket han löper sådan risk, Och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlän- ningsmyndigheten. Denna har att, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ären— det så snart det kan ske. Är ärendet synnerligen brådskande, får den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut. även om yttrande från utlänningsnämnden inte föreligger. Samma regler rörande underställ- ning och ärendets vidare behandling skall gälla, då anledning förekommer till avvisning i anledning av begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i annat nordiskt land liksom då polismyndigheten finner det vara tveksamt om utlänning. mot vilken avvis- ningsanledning förekommer, bör avvisas (20 &)

Utlänning. som uppehåller sig i riket utan att då så fordras, inneha pass och tillstånd att vistas här, får förpassas ur riket (22 å). Beslut om förpassning meddelas, efter utlän- ningsnämndens hörande, av den centrala utlänningsmyndigheten. Föreligger beslut som avses i 12 % första stycket, fordras dock inte att utlänningsnämnden yttrar sig i förpassningsärendet (23 å). Utlänningen kan. när särskilda skäl föreligger därtill, i förpass- ningsbeslutet förbjudas att under viss tid återvända till riket utan tillstånd av den centrala utlänningsmyndigheten (24 å).

Befinns utlänning ha begått brott, på vilket fängelse i mer än ett år kan följa, eller undanröjs villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts utlänning för sådant brott. och kan det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i riket eller föranleder brottet eljest att han inte bör få kvarstanna, kan domstolen förvisa honom ur riket (26 å). Domstol kan vidare förvisa utlänning ur riket, om utlän- ningen befinns ha begått brott, varpå enligt UtlL eller enligt författning, utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse. samt omstän- digheterna vid gärningens begående är för- svårande eller han under de före gärningen senast förflutna två åren befunnits skyldig till brott av samma slag (27 å). Dom eller

beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet kan begränsas till att gälla viss tid (28 5)-

Enligt 29å får utlänning utvisas ur riket ]) om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmaga söka årligen försörja sig, 2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk och befinns i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt. 3) om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina för- pliktelser mot det allmänna eller mot enskild person eller 4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, för vilket utlämning får ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brotts- lig verksamhet häri riket. Vid bedömande av om utlänning bör utvisas enligt denna para- graf skall hänsyn tas till utlänningens lev- nads- och familjeförhållanden samt till läng- den av den tid han vistats i riket. Utlänning, som har bosättningstillstånd eller som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i riket, far utvisas endast om synnerliga skäl är därtill. Beslut om utvisning meddelas av länsstyrelse. Påstår utlänningen att han är politisk flyk- ting och är påståendet inte uppenbart orik- tigt, skall dock ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. som har att efter utlänningsnämndens hörande besluta i ärendet (30 å). [ ärende angående utvisning skall, om utlänningen begär det. förhör hållas. Det åligger myndighet som handlägger ärendet att i god tid innan beslut om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör. Bestämmel- serna om förhör gäller inte ärende som efter besvär kommit under myndighets prövning (31 å). Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet kan begränsas till att gälla

När det befinns påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse, får Kungl. Maj:t utvisa utlänning (s.k. politisk utvisning) och förbjuda honom att återvända till riket eller också föreskriva inskränkning- ar och villkor för hans vistelse i riket. [ ärende om politisk utvisning skall förhör hållas (34 å).

UtlL innehåller också bestämmelser om särskilda tvångsåtgärder. Uppkommer fråga om avvisning. förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning. äger den myndighet som handläg- ger ärendet förordna att utlänningen skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan atgärd får också, då Kungl. Maj:t handlägger ärendet. vidtas av länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyndigheten och, då den centrala utlänningsmyndigheten handlägger ärendet. av länsstyrelse. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker, får åtgärden vidtas av polismyndighet. Anmälan om åtgär— den skall skyndsamt göras hos den myndig— het som handlägger ärendet. och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå (35 å). Då beslut medde— las orn avvisning. förpassning eller utvisning av utlänning, som hålls i förvar eller står under uppsikt. skall den myndighet som meddelar beslutet pröva om utlänningen. till dess verkställighet sker. alltjämt skall hållasi förvar eller under uppsikt (36 å). Förekom- mer ej längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas (37 5). Om det finns anledning att hälla utlänning i förvar längre tid än en månad. skall frågan därom inom sagda tid underställas Kungl. Maj:t. Ingen får kvarhållas längre tid än tre månader från det han togsi förvar, om inte Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl därtill föreligga. innan Kungl. Maj:t meddelar beslut härom, skall förhör hållas i ärendet och utlänningsnämnden avge yttrande. Kungl. Maj:ts beslut om kvarhål- lande av utlänning i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen för beslutet (38 å).

UtlL innehåller särskilda bestämmelser om

förhör. Dessa äger tillämpning. dels då enligt föreskrift i lagen förhör skall hållas och dels då Kungl. Maj:t. den centrala utlännings— myndigheten, utlänningsnämnden eller läns- styrelse eljest finner anledning att hälla förhör i ärende enligt lagen (39 å). Förhör skall hållas av den myndighet som handläg- ger ärendet. Den centrala utlänningsmyndig- heten fär dock i ärende. som myndigheten handlägger, överlämna ät utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör. ] ärende. som handläggs av Kungl. Maj:t. utser Kungl. Maj:t förhörsmyndighet. Utlänningsnämnden kan uppdra åt ledamot eller suppleant att hålla förhör (40 å). Förhörsmyndighet äger. då det befinns erforderligt. uppdra åt polis- myndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud. Vid förhör äger utlänningen atnjuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och befinns hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde. skall förhörs- myndigheten förordna biträde at honom. Är utlänningen inte på fri fot, skall även eljest. om han begär det. biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörs- myndigheten att före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde (41 å). Utlänningen liksom annan person som skall höras skall kallas till förhöret. Om utlänningen hallsi förvar, skall förhörsmyn- digheten förordna om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före förhöret och uteblir den kallade utan anmält laga förfall. kan förhörsmyndigheten besluta att han skall hämtas. Förordnande om hämtning av annan än utlänningen får dock inte meddelas utan att synnerliga skäl är därtill. Vid förhöret skall de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande noga utredas. Dä allmänt ombud är tillstädes. skall han ange vilka åtgärder mot utlänningen som är i fråga samt redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. Om allmänt ombud inte finns. äger utlänningen eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall beredas utlänningen att ange sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständigheter. Vid förhör skall förhand—

lingarna vara offentliga. om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten inte fin- ner omständigheterna föranleda annat (42 å).

Befinns i ärende enligt UtlL att utredning vid domstol erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Kungl. Maj:t förordna att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt. Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten förordnar, vara till- städes som allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot. och eljest ombesörja att han inställs vid rätten. Hörsammar inte utlänning som är på fri fot kallelsen. kan rätten förordna att han skall hämtas. Utlänningen har samma rätt att åtnjuta biträde och få biträde förordnat som vid förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten. Rätten skall före förhöret underrätta utlänningen om bestäm- melserna angående biträde. Rätten äger. då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. 1 övrigt skall. bortsett från vissa ersättnings— frågor. beträffande förhöret i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat. Förhöret skall anses som bevisupp— tagning utom huvudförhandling (43 å).

Beträffande samtliga ovan omnämnda för- mer av förhör gäller enligt UtlL att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda biträdesersättning som utgått av allmänna medel (42 och 43 åå).

] fråga om fullföljd av talan m.m. gäller enligt UtlL följande. Polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses beslut om utvisning kan överklagas av utlänningen genom besvär hos den centrala utlännings- myndigheten. Besvärstiden är en vecka från det utlänningen fick del av beslutet. Om talan rörande förvisning gäller vad som eljest är stadgat om talan mot domstols dom eller beslut (44 å). innan den centrala utlännings- myndigheten i ärende, som efter besvär kommit under myndighetens prövning, med—

delar beslut om avvisning eller utvisning. skall yttrande inhämtas fran utlännings- nämnden (45 å). Mot den centrala utlän- ningsmyndighetens beslut om avvisning. för- passning eller utvisning samt mot dess beslut i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämn- dens yttrande inhämtats på grund av lZå första stycket, får talan föras av utlänningen genom besvär hos Kungl. Maj:t, om utlän— ningsnämnden eller någon av dess ledamöter anfört avvikande mening eller nämnden i ärende rörande avvisning inte avgivit yttran- de. Vad nu sagts gäller inte beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens yttrande i ärendet ej fordras. Besvärstiden i nyss angivna fall är en vecka från det utlänningen fick del av beslutet (46 5). Den centrala utlänningsmyndigheten kan, om den finner särskilda skäl föreligga, överlämna ärende till Kungl. Maj:ts avgörande. Sadant överlämnande skall ske. då utlänningsnämn- den hemställt därom (47 å). Talan mot beslut i ärende enligt UtlL får inte föras i andra fall än lagen anger (49 å).

Har utlänning i ärende om uppehållstill- stånd eller bosättningstillstånd mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett att tillståndet beviljats honom, äger den centrala utlänningsmyndig- heten, efter utlänningsnämndens hörande, förordna att tillståndet skall upphöra att gälla (50 5). Kan beslut om avvisning. för— passning, förvisning eller utvisning inte verk- ställas eller föreligger eljest, vare sig beslutet verkställs eller inte, skäl att beslutet inte längre skall lända till efterrättelse. äger Kungl. Maj:t upphäva beslutet. i samband härmed meddelar Kungl. Maj:t de föreskrif- ter för utlänningens vistelse i riket som kan finnas påkallade. Beslut om avvisning eller förpassning. vilket inte blivit verkställt, kan också upphävas av den centrala utlännings- myndigheten. om särskilda skäl är därtill. Vad nu sagts gäller dock inte beslut som meddelats av Kungl. Maj:t (51 å). Tillstånd för utlänning att utan hinder av förvisning eller utvisning göra kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt får meddelas av Kungl. Maj:t eller den centrala utlännings-

UtlL innehåller också regler om verkstäl- lighet av beslut om utlännings avlägsnande ur landet. Utlänning får inte vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning befordras till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse. och ej heller till land, där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land. i vilket han löper sådan risk (53 å). Utan hinder av vad nu sagts kan utlänningen få befordras till land som nyss sagts, om han genom synner- ligen grov brottslighet ådagalagt att hans kvarblivande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet och den förföljelse som hotar honom i sådant land inte innebär fara för hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet samt han inte kan befordras till annat land. Har utlänning här eller annorstädes bedrivit verk- samhet, som inneburit fara för rikets säker- het, och finns det anledning anta att han skulle fortsätta dylik verksamhet här, får han befordras till land som sägs i 53 5. om han inte kan befordras till annat land (54 å). Utlänning som avvisas bör befordras till land, varifrån han ankommit hit, och utlänning som förpassas. förvisas eller utvisas bör befordras till sitt hemland eller, om detta inte kan utrönas, till land från vilket han ankommit hit. Möter hinder mot verkställig- het som nu sagts eller föreligger eljest särskilda skäl däremot, får utlänningen be- fordras till det land som befinns lämpligast. Vad nu sagts utgör inte hinder mot att utlänning, som ankommit till riket från Danmark. Finland. island eller Norge, i enlighet med överenskommelse. som Kungl. Maj:t träffat med sagda länder. befordras till något av dem (55 å). Beslut om avvisning som meddelats av polismyndighet vid utlän- ningens ankomst till riket eller omedelbart därefter skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (57 å). Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndig- het. Verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse. Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper risk att bli

utsatt för politisk förföljelse eller att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land. i vilket han löper sådan risk, och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlännings- myndigheten. Underställning skall doek inte ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prö- vat. Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande. be- sluta i ärendet så snart det kan ske. Är ärendet synnerligen brådskande. får den centrala utlänningsmyndigheten meddela be- slut, ehuru yttrande från utlänningsnämnden inte föreligger. Avser verkställighet som sålunda underställts den centrala utlännings- myndigheten förpassning och har förhör inte hållits i förpassningsärendet, skall, om utlån- ningen begär det. förhör hållas. Det åligger den centrala utlänningsmyndigheten att, in- nan ärendet avgörs. underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör. Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställighet enligt 54 &, skall frågan härom underställas Kungl. Maj:t (58 å). Har fråga om verkställighet enligt vad nyss sagts underställts den centrala utlänningsmyndig- heten, äger utiänningen klaga över myndig- hetens beslut genom besvär hos Kungl. Maj:t. om utlänningsnämnden inte avgivit yttrande i ärendet eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening. Besvärs- tiden är en vecka från det utlänningen fick del av beslutet (59 å). Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkställighet skall ske, skall ärendet under- ställas den centrala utlänningsmyndigheten. Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut om avvisning, förpassning eller utvisning, äger myndigheten lämna närmare anvisningar för verkställighet (60 å). Atervänder utlänning, som blivit förvisad eller utvisad ur riket, utan att vara berättigad därtill, skall beslutet om förvisning eller utvisning på nytt verkställas. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om, förpassning, då beslutet därom innehåller förbud för utlänningen att under viss tid återvända till riket (61 å).

Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp eller omhändertas enligt BvL, PsykL eller 35 % OmsorgsL och som inte är politisk flykting. Om utlämning för brott och om överförande till Danmark, Finland, island eller Norge för verkställighet av här i riket ådömt frihetsstraff samt om utlämning till dessa länder för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat (71 å). Närmare föreskrifter för tillämp- ningen av UtlL har Kungl. Maj:t utfärdat i utlänningskungörelsen.

Utlänningskungörelsen

Enligt utlänningskungörelsen (l969:l36) (Uth) är statens invandrarverk central utlän- ningsmyndighet (1 5).

Polismyndighet får meddela anstånd viss kort tid med verkställighet av annat avvis- ningsbeslut än sadant som avsesi 57 5 första stycket UtlL. om utlänningen begär anstånd för att ordna enskilda angelägenheter eller av annan godtagbar orsak eller polismyndighe- ten av annat skäl finner anstånd böra meddelas (66 å).

Länsstyrelsen verkställer så snart det kan skelagakraftägande beslut om förpassning eller utvisning. Länsstyrelsen får dock med- dela anstånd med verkställigheten viss kort tid, om utlänningen begär det för att ordna enskilda angelägenheter eller av annan god- tagbar orsak eller länsstyrelsen av annat skäl finner anstånd böra meddelas (67 å). Beträf- fande verkställighet av dom eller beslut om förvisning gäller i huvudsak samma bestäm- melser som för beslut om förpassning och utvisning (76 5).

Kan utlänning som är intagen i fångvårds- anstalt. häkte eller polisarrest anföra besvär över beslut enligt UtlL. skall styresmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet eller polisarresten se till att utlänningen har det biträde som behövs om han vill anföra besvär (85 å). Fråga om ersättning åt den SOm sålunda biträtt utlänning vid besvär avgörs i samband med prövning av besvären. Frågor om ersättning till allmänt ombud,

biträde eller tolk vid förhör enligt UtlL prövas av förhörsmyndigheten (87 å). Kan utlänning inte själv svara för kostnaden för resa till förhör enligt UtlL. får förhörsmyn- digheten bevilja honom ersättning för resa till förhöret samt traktamente enligt vad som gäller för part som åtnjuter fri rättegång. Ersättning till den som på förhörsmyndig- hetens kallelse inställt sig vid förhöret att höras upplysningsvis i ärendet kan efter förhörsmyndighetens prövning beviljas enligt de grunder som gäller för ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål (88 å). Har biträde förordnats åt utlänning vid förhör enligt UtlL och var utlänningen vid förhöret på fri fot, får förhörsmyndigheteni samband med beslut om ersättning till biträdet förplikta utlänningen att ersätta statsverket kostnaden. om han kan betala biträdesersättningen utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhålls- skyldighet (89 å). Vad i 87—89 59” stadgas om förhörsrnyndighet och förhör enligt UtlL äger motsvarande tillämpning beträffande domstol vid utredning enligt 43 % UtlL och om sådan utredning (90 å).

Kungörelsen angående anmälan om social- hjälp åt utlänningar m. m.

Har någon. som inte är svensk medborgare. erhållit socialhjälp här i riket eller här omhändertagits för samhällsvård enligt BvL och kan behovet av socialhjälpen eller omhändertagandet antas bli varaktigt, skall enligt kungörelsen (1956z492) angående an- mälan om socialhjälp ät utlänningar m.m. vederbörande kommun inom fjorton dagar efter den dag, då socialhjälpen började utgå eller omhändertagandet skedde, till länssty- relsen inkomma med anmälan därom. Är utlänningen dansk. finsk, isländsk eller norsk medborgare, skall såsom varaktigt behov anses endast sådant behov, som kan antas vara minst ett år (1 5). Har anmälan inte blivit gjord därför att behovet av socialhjäl- pen eller omhändertagandet ansetts vara tillfälligt, skall kommunen, om behovet

sedermera visar sig bli varaktigt, ofördröjli- gen till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom (2 €). Sedan anmälan inkommit, åligger det länsstyrelsen att pröva huruvida framställning om utlänningens hemsändande bör göras hos Kungl. Maj:t. Har fall av socialhjälp eller omhändertagande, som avses i kungörelsen, annorledes än genom anmälan kommit till länsstyrelsens kännedom, skall länsstyrelsen också efter erforderlig utred- ning, pröva om framställning om hemsändan- de bör göras (3 €). Framställning om hem- sändning bör i regel inte göras, om denna skulle medföra. att nära anhöriga skiljs från varandra, om utlänningen nått en frarnskri- den ålder och länge vistats i landet. om utlänningen är änka eller frånskild hustru och vid äktenskapets ingående var svensk medborgare, om hemsändning inte kan före- tas utan men för utlänningens hälsa eller om eljest humanitära skäl talar emot hemsänd- ningen. Finns konvention i ämnet, skall framställning om hemsändning ej göras, om länsstyrelsen finner att hemsändning inte bör ske med hänsyn till konventionens bestäm- melser (4 $,).

Kungörelsen angående tillämpningen av la- gen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. m. m.

Denna kungörelse (l966:585) har utfärdats med stöd av bl.a. 71 & UtlL. Enligt 7å kungörelsen gäller följande.

Pa framställning av patient. som är ut- ländsk medborgare. av anhöriga till denne eller av vederbörande överläkare vid det sjukhus. där patient är intagen enligt PsykL, äger socialstyrelsen besluta om hemsändande av patienten, under förutsättning att han mottas i sitt hemland och kan antas få tillfredsställande vård där. Har framställ- ningen ej gjorts av överläkaren, skall denne höras i ärendet. i vissa fall skall utskrivnings- nämnden höras. Patient får inte hemsändas annat än på egen framställning, om han kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här. Patient får ej heller

hemsändas. om annan särskild omständighet talar däremot. Påstår patient att han är politisk flykting, får han hemsändas endast om den centrala utlänningsmyndigheten ef— ter utlänningsnämndens- hörande medgett det. Polismyndighet skall på begäran av socialstyrelsen lämna handräckning för verk- ställande av hemsändning.

Stadgan angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda

Enligt 98 % stadgan (l968:146) skall bestäm- melserna om hemsändning i 7 & kungörelsen angående tillämpningen av PsykL äga mot- svarande tillämpning efter inskrivning i spe- cialsjukhus med stöd av 35 & OmsorgsL. Bestämmelsen om hörande av utskrivnings- nämnd i vissa fall ersätts dock härvid av en bestämmelse om att beslutsnämnden skall höras under motsvarande förutsättningar.

Lagförarbeten

1949 års utlänningskommitte

Den nu gällande utlänningslagen bygger på ett av 1949 års utlänningskommitte avgivet betänkande med förslag till utlänningslag m.m. (SOU 1951:42). Ur detta betänkande mä följande anföras.

[ betänkandet understryks att förhör i utlänningsärenden har en mycket viktig uppgift att fylla från rättssäkerhetssynpunkt. För den beslutande myndigheten kan det vara av betydelse att få komplettera utred— ningen och att genom en personlig kontakt med utlänningen skapa en mera tillförlitlig grund för beslutet än vad ett enbart skriftligt material kan ge. Även från utlänningens synpunkt är det av största vikt att de bästa förutsättningar skapas för att ge myndighe— terna en tillförlitlig grund för deras bedö- mande. Genom ett förhör bereds utlänning- en möjlighet att få själv framföra sina synpunkter inför vederbörande myndighet, och av särskilt värde är detta. om han får ta del av och tillfälle att bemöta vad som åberopas mot honom. Kommittén finner det

självfallet att förhör inte behövs i varje utlänningsärende. Är det skriftliga materialet fullständigt eller är ett ärende av mindre vikt, är det med hänsyn till myndigheternas arbetsbörda önskvärt att ärendet avgörs utan muntlig förhandling.

Kommitténs förslag i fråga om förhör innebär i korthet följande. [ utvisningsären- den och i ärenden angående återkallelse av uppehålls- och bosättningstillstånd skall be- slutsmyndigheten i första instans med få undantag alltid hålla förhör med utlänning- en, om denne begär det. Förhör skall vidare obligatoriskt hållas av utlänningsnämnden i ärende rörande utlännings hållande i förvar en längre tid. Slutligen skall förhör också undantagslöst hållas i ärende rörande s.k. politisk utvisning. Vid sidan av dessa regler om obligatoriskt förhör gäller, att den centrala utlänningsmyndigheten_ utlännings- nämnden och länsstyrelse kan hålla förhör med utlänning eller annan person, som väntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande. när myndigheten finner skäl föreligga därtill. Kungl. Maj:t kan förordna om förhör med utlänning inför någon av nu nämnda myndigheter.

Frågan om utlännings rätt till biträde vid förhör behandlas också av kommittén. Enligt den dåvarande utlänningslagen gällde att om utlänningen inte själv skaffat sig något biträde och myndigheten ansåg att han på grund av sakens beskaffenhet eller av annat skäl inte kunde tillvarata sin rätt utan biträde. myndigheten skulle förordna lämp- ligt biträde. Om utlänningen inte var på fri fot. skulle myndigheten även eljest på begäran av utlänningen förordna biträde åt honom. Kommittén erinrar om att dessa regler är utformade efter mönster av RB:s bestämmelser om offentlig försvarare. Det måste emellertid enligt kommittén uppmärk- sammas att det i förevarande avseende föreligger en inte oväsentlig skillnad mellan RB:s och utlänningslagens system. Enligt RB skall som regel den tilltalade i ett mål, om han döms för brottet. till statsverket återgäl- da arvode och ersättning till försvararen. Enligt utlänningslagen föreligger däremot

inte någon skyldighet för utlänningen att återgälda kostnaden för biträdet. Även om en utlänning kan betala biträdesersättning, får han sålunda på statens bekostnad biträde vid förhör. Om utlänningen inte är på fri fot. torde det inte vara något att invända häremot. Är utlänningen på fri fot. synes det däremot kommitten riktigt. att han, om han själv kan bekosta sitt biträde, också skall göra det. Då det inte är möjligt att i ett utlänningsärende förplikta en utlänning, för vilken förordnats biträde, att till statsverket återgälda ersättningen till biträdet, föreslär kommittén, att rätten för utlänning, som är på fri fot. att åtnjuta biträde på det allmännas bekostnad inskränks sålunda. att denna förmån inte tillkommer honom. om han kan antas äga tillgång till gäldande av biträdesersättning eller hans rätt på grund av sakens beskaffenhet eller eljest befinns kun— na tillvaratas utan biträde. Kommittén före- slår vidare. att det alltid skall bero på begäran från utlänningens sida, om biträde skall förordnas. Liksom hittills skall utlän- ningen före förhöret underrättas om sin rätt att få biträde.

Kommitténs lagförslag innehåller inte någ- ra bestämmelser om utlännings rätt till biträde vid fullföljd. i dåvarande utlännings- lag stadgades att om utlänning, som ville anföra besvär, var intagen i fångvårdsanstalt eller häkte, besvären fick inges till styres- mannen för anstalten eller föreståndaren för häktet samt att denne skulle se till att utlänningen inte saknade nödvändigt biträde vid besvärens anförande. Kommittén fram- håller att ett motsvarande stadgande rörande fullföljdsinlagor i vanliga rättegångsmål och nådeansökningar fanns före RB:s ikraftträ— dande i 125 promulgationslagen till 1901 års lag om vissa ändringar i rättegångsbalken. [ RB regleras emellertid nu frågandom rätt till biträde vid fullföljd i brottmål (offentlig försvarare). Rätten att erhålla biträde vid avfattande av nådeansökningar behandlas i en administrativ författning (instruktion (19461395) för fångvårdsstyrelsen och fång- vårdsanstalterna). [ administrativ ordning har ' även utfärdats föreskrifter om skyldighet för

styresman vid fångvårdsanstalt och häktes- föreståndare att biträda i fråga om begäran om offentlig försvarare samt att vidarebe- fordra fullföljdsinlaga och annan dylik hand- ling (nyssnämnda instruktion och kungörelse (19341134) med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stads- fängelser samt polisarrester). Enligt kom- mitténs uppfattning bör i administrativ ord- ning meddelas bestämmelser — motsvarande de i dåvarande utlänningslag upptagna om skyldighet för styresman vid fångvårdsanstalt och föreståndare för häkte att se till att där intagen utlänning, som vill fullfölja talan i utlänningsärende. får erforderligt biträde vid besvärens anförande. Detsamma synes kom- mittén böra ske i fråga om skyldighet att vidarebefordra besvärshandlingar. Att införa bestämmelser om att utlänning, som är på fri fot, skall på statsverkets bekostnad erhålla biträde vid fullföljd eller i annat ärende än vid förhör anser sig kommittén inte kunna tillstyrka.

Eftersom det i utlänningsärenden i vissa fall kan vara erforderligt att anordna förhör under vittnesansvar, föreslår kommittén att Kungl. Maj:t skall äga förordna att förhör angående omständighet av betydelse för ärendes avgörande skall äga rum vid under- rätt. Vid sädant förhör skall enligt förslaget lämplig person, som den centrala utlännings- myndigheten förordnar, vara närvarande för att tillvarata statens intresse. Beträffande rätt till biträde och vad därmed samman- hänger föreslås samma regler som vid förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten.

Enligt kommittéförslaget må Kungl. Maj:t förordna, hur ersättning skall bestämmas är bl.a. utlänning vid förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten eller utlännings— nämnden. Kommittén anser sig inte kunna förorda att utlänning tillerkänns rätt till ersättning för inställelse vid förhör med honom inför länsstyrelse.

Propositionen

l prop. 195424] med förslag till utlännings- lag berörs några frågor som är av intresse i

detta sammanhang. Dessa delar av proposi- tionen återges i sammandrag i det följande.

1 propositionens lagförslag har i huvudsak- lig överensstämmelse med kommittéförslaget upptagits bestämmelser om förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten, utlännings- nämnden och länsstyrelse. Härom hänvisas till avsnittet Gällande rätt ovan. [ ärende angående vanlig utvisning skall förhör hallas, om utlänningen begär det. Detta gäller dock inte ärende som efter besvär kommit under myndighetens prövning. Vad angår förpass- ning innehåller propositionen inte någon föreskrift om obligatoriskt förhör innan förpassningsbeslut meddelas. Det framhålls att av praktiska skäl förhör inte kan ifraga- komma i varje förpassningsärende och att något behov av förhör inte heller torde föreligga i flertalet sadana ärenden, Dä särskild anledning förekommer därtill kan naturligtvis förhör anställas. I synnerhet anses förhör kunna vara påkallat då fråga är om förpassning av den som påstår att han är politisk flykting. [ propositionen under— stryks att det förhållandet, att någon allmän rätt för utlänning att påkalla förhör i förpassningsärende inte föreskrivits, ej inne- bär att förpassningsbeslut får meddelas utan att den beslutande myndigheten har tillgång till erforderlig utredning, omfattande även utlänningens egna synpunkter i ärendet. Har emellertid fråga om verkställighet av beslu- tad förpassning underställts den centrala utlänningsmyndigheten, därför att utlän- ningen påstår att han i det land till vilket han skulle befordras löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land i vilket han löper sådan risk, och har förhör inte hållitsi förpassningsärendet, skall förhör hållas om utlänningen begär det. Både beträffande detta fall och den vanliga utvis- ningen gäller att innan ärendet avgörs utlän- ningen skall underrättas om sin rätt att påkalla förhör. Förhör är obligatoriskt innan beslut meddelas om utlännings kvarhållande i förvar längre tid än tre månader. I ärende om s. k. politisk utvisning skall förhör också alltid hållas. I stället för politisk utvisning

kan Kungl. Maj:t föreskriva inskränkningar och villkor för utlännings vistelse i riket. Det kan härvid vara fråga om mycket olikartade ingrepp och det har därför inte ansetts lämpligt att för dessa fall föreskriva obliga- toriskt förhör före beslut i ärendet. Uppen- bart är dock enligt departementschefen att om sådana föreskrifter och villkor innebär en mera genomgripande förändring i utlän- ningens förhallanden Kungl. Maj:t bör låta anställa förhör.

Förhörsmyndighet kan enligt departe- mentschefens på kommittéförslaget grunda- de lagförslag, då det befinns erforderligt, uppdra åt polismyndighet eller särskilt ut- sedd person att vid förhöret vara allmänt ombud. Som motivering härför anförs att det under vissa förhållanden kan vara behöv- ligt att det vid förhöret finns en särskild företrädare för det allmänna. Särskilt i sadana fall. då utlänningen bestrider riktig- heten av vad som åberopas mot honom och en omfattande utredning skall genomgäs vid förhöret eller andra personer än utlänningen skall höras. anses det vara av praktiskt värde och främja förhörsmyndighetens objektiva ställning att någon annan än myndigheten tillvaratar det allmännas intresse.

I fråga om utlännings rätt till biträde vid förhör föreslär departementschefen vissa av- vikelser från kommittéförslaget. Enligt pro- positionen äger utlänningen vid förhör åt- njuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sadant biträde och befinns hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. Är utlänningen inte på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörsmyndigheten att före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att få biträde. l motiven framhåller departementschefen att enligt hans mening utlänning, oavsett betalningsförmåga, bör kunna få biträde då detta är erforderligt. Det bör emellertid införas en möjlighet att. då det befinns skäligt, förplikta utlänningen att till statsverket återgälda biträdesersätt- ningen. Närmare bestämmelser härom anses

böra meddelas i administrativ ordning. De- partementschefen avvisar tanken att det alltid skall bero på framställning av utlän— ningen, om biträde skall förordnas. En sådan ordning skulle nämligen kunna leda till att biträde kommer att saknas även där ett klart behov därav föreligger.

[ fråga om utlännings rätt till biträde vid fullföljd av talan finner departementschefen inte tillräckliga skäl att ändra gällande bestämmelser. Beträffande utlänning, som inte är på fri fot, bör enligt departements- chefen i administrativ ordning utfärdas regler som _ i likhet med vad som då gällde tillförsäkrar sådan utlänning nödig hjälp vid besvärs avfattande och vid deras insändande till vederbörande myndighet.

Departementschefen är medveten om att förhör vid allmän underrätt kommer att bli sällsynta. Om domstolsförhör kommer att anordnas. torde det enligt departementsche- fen sannolikt bli i särskilt svårbedömda och uppmärksammade ärenden rörande förpass— ning eller utvisning av politisk flykting. Vid förhöret skall enligt departementschefens lagförslag lämplig person. som den centrala utlänningsmyndigheten förordnar, vara till- städes som allmänt ombud. Beträffande utlänningens rätt att åtnjuta biträde föreslås samma regler som med avseende på förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten. Beträffande förhöret gäller enligt förslaget i stort sett i tillämpliga delar bestämmelserna om rättegång i brottmål, varvid förhöret skall anses som bevisupptagning utom hu- vudförhandling.

Både beträffande förhör inför förut nämn- da administrativa myndigheter och beträf- fande förhör inför allmän underrätt gäller enligt propositionens lagförslag att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud. biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning.

Propositionen behandlades av första lagut- skottet. Utskottet gick i sitt utlåtande (1954zl4) inte in på någon fråga som är av intresse i detta sammanhang. Utskottet hem- ställde att riksdagen måtte såvitt nu äri fråga anta det genom propositionen framlagda lagförslaget. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 155).

Motioner om rättssäkerheten för in vandrare

Vid 1967 års riksdag väcktes likalydande motioner av herrar Torsten Hansson och Björk (1:108) samt Hugosson rn. fl. (111143) om beaktande i rättsliga sammanhang av ut- länningars Språksvårigheter. l motionerna framhölls att språksvån'gheterna i vissa rätts- liga sammanhang var till betydande men för utlänningarna. Det kunde enligt motionärer- na befaras att personer i många fall försatt sina möjligheter till en rättmätig bedömning på grund av bristande språkkunskaper eller fick en felaktig uppfattning om svensk rättssäkerhet.

[ utlåtande över motionerna avstyrkte första lagutskottet (1967132) bifall till dessa. Utskottet ansåg sig kunna utgå ifrån att den år 1966 tillsatta arbetsgruppen för invandrar- fragor i sin fortsatta verksamhet skulle komma att pröva de i motionerna aktualise- rade frågorna. Utskottet förutsatte också att Kungl. Maj:t. om sa erfordras. skulle ta ytterligare initiativ i den riktning motionerna syftade och hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännage vad utskottet sålunda anfört. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr. 166).

Vid 1968 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Åkerlund m. fl. (1:1023) och herr Söderström m. fl. (11:1293) angåen- de riktlinjer för utlänningspolitiken m.m. l motionerna påtalades bl.a. att utlänningar enligt gällande regler inte hade möjlighet till fri rättshjälp i administrativa mål. Detta var betydelsefullt då sadana mål även kunde leda till frihetsberövande. På grund av det anför- da hemställde motionärerna att riksdagen

måtte besluta, att administrativa mål skulle berättiga till fri rättshjälp åt medellösa utlänningar.

[ sitt utlåtande över motionerna ut- talade statsutskottet (19682196) att den tillsatta utredningen om invandrarnas anpass- ning torde fä anledning att beröra den med motionerna avsedda frågeställningen. Det fanns därför inte skäl att då vidta den föreslagna åtgärden. Utskottet hänvisade också till riksdagsbehandlingen är 1967(1LU 196719) av frågan om tillämpning på utlän- ning av lagen om fri rättegång och hemställ- de orn avslag på motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

[ likalydande motioner till 1969 ars riksdag av herr Virgin m. fl. (1:56) och herr Holmberg m.fl. (11:63) angående svensk invandrings- och minoritetspolitik behand- lades bl.a. rättssäkerheten för invandrare. Motionärerna erinrade i detta avsnitt bl. a. om att det på exempelvis UtlL:s tillämp- ningsområde fanns stort behov av allmänt rättsligt biträde för att utlänningars rätts- säkerhet skulle kunna garanteras. Även i samband med annan administrativ rätts- tillämpning förelåg samma behov att före- bygga rättsförluster. En förstärkning av rättshjälpsorganisationen på detta område var angelägen. Motionärerna hemställde att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla att motionen skulle överlämnas till invandrar- utredningen för beaktande vid dess fortsatta utredningsarbete.

[ sitt utlåtande över motionerna uttalade statsutskottet (1969186) att den berörda frågan om rättshjälp närmast torde avse en delvis kurativ verksamhet i samband med förstagångsprövningen av tillståndsärenden och därför fick som utskottet anfört till 1968 års riksdag prövas av invandrarutred- ningen. Då motionerna sålunda enligt utskot- tets mening inte speglade några nya beak- tansvärda synpunkter fanns inte skäl att överlämna dem till utredningen. Utskottet hemställde därför om avslag på motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion av

herr Helén m.fl. (l971:l34 OCh 159) angå- ende invandrarnas situation. Bl.a. anfördesi motionen att vid ansökningar om asyl eller uppehallstillstånd de juridiska förhållandena ofta var av sådant slag att den sökande behövde stöd av juridisk expertis. Många flyktingar saknade emellertid medel att betala advokat, och samhällets rättshjälp hade inte kapacitet att i praktiken fylla detta behov. Frågan var enligt motionärerna från rättssäkerhetssynpunkt så allvarlig att den måste undersökas ingående.

Motionen har såvitt nu är fråga ännu inte behandlats av inrikesutskottet.

Utredningen

Offentligt biträde

Utlänningslagstiftningen är ett av de få författningskomplex på förvaltningsrättens område som innehåller bestämmelser om skyldighet för myndighet att i vissa fall förordna biträde åt enskild part som anses vara i behov av sådan hjälp. Bestämmelseri ämnet finns både i UtlL ochi Uth.

Bestämmelserna har sitt ursprung i regler i vår första utlänningslagstiftning, nämligen lagen (19141196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. Denna lag innehöll bl.a. bestämmelser om avvisning, utvisning genom beslut av länsstyrelse och politisk utvisning genom beslut av Kungl. Maj:t. Med avseende på både vanlig utvisning och politisk utvisning var förhör med utlän- ningen obligatoriskt. Vid sådant förhör ägde utlänningen, om han begärde det. åtnjuta hjälp. Var han inte på fri fot och sade han sig ej själv kunna anskaffa biträde, ankom det på länsstyrelsen att förordna lämplig person att biträda honom. Enligt lagen hade Kungl. Maj:t att förordna om hur ersättning åt sådant biträde och åt tolk fick bestämmas. Ville utlänning, som inte var på fri fot. anföra besvär över länsstyrelses utvisnings- beslut. ålag det länsstyrelsen eller tillsynings- man vid häkte att tillse att utlänningen därvid inte saknade nödigt biträde.

1 den nu gällande UtlL finns bestämmelser

om offentligt biträde i det avsnitt av lagen som handlar om förhör. Enligt lagen skall förhör alltid hållas i ärende rörande politisk utvisning och i ärende rörande utlännings kvarhållande i förvar längre tid än tre månader. Om utlänningen begär det skall förhör vidare hållas i ärende rörande vanlig utvisning samt i sådant ärende rörande verkställighet av förpassning som underställts den centrala utlänningsmyndigheten därför att utlänningen påstår att politiskt verkstäl- lighetshinder föreligger, förutsatt att förhör inte hållits i förpassningsärendet. Härutöver kan förhör hållas i vilket ärende som helst enligt UtlL. om Kungl. Maj:t. den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse finner anledning därtill. Förhör varom här är fråga hålls av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndigheten kan dock i ärende. som myndigheten handlägger, över- lämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrel- se att hålla förhör. [ ärende som handläggs av Kungl. Maj:t utser Kungl. Maj:t förhörsmyn- dighet. Utlänningsnämnden kan uppdra åt ledamot eller suppleant att hålla förhör. Beträffande samtliga nu ifrågavarande förhör föreskrivs i lagen att utlänningen äger åtnjuta biträde av därtill lämplig person. Har utlän- ningen ej utsett sadant biträde och befinns hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde. skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. Om utlänningen inte är på fri fot, skall även eljest, om han begär det. biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Denna skall före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att få biträde. En bestämmelse om biträdeshjälp finns också i Uth. Där föreskrivs att om utlänning. som är intagen i fångvårdsanstalt. häkte eller polisarrest. kan anföra besvär över beslut enligt UtlL. sty- resmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet eller polisarresten skall se till att utlänningen har det biträde som behövs, om han vill anföra besvär.

Grunden till att i Utlänningslagstiftningen införts regler om offentligt biträde torde vara att en utlännings avlägsnande ur landet kan för honom vara ett ingrepp av det mest

djupgående slag. Det har därför ansetts angeläget att bl. a. på denna väg åstadkomma garantier för att rättsskyddssynpunkterna blir väl tillgodosedda. Parallellen med lag- stiftningen om utlämning av förbrytare har också spelat en roll i sammanhanget (prop. 191455).

Det synes uppenbart att utlänningslagstift- ningen även framdeles bör innehålla regler om förordnande av offentligt biträde i vissa fall. Den fraga som här skall övervägas är om de nuvarande bestämmelserna i ämnet är ändamålsenliga. Eftersom vi lägger fram förslag om att institutet offentligt biträde skall finnas på ett flertal förvaltningsrättsliga områden. där allvarliga ingrepp görs i den enskildes frihet och sjålvbestärnmanderätt, torde det böra tillses att institutet över hela linjen konstrueras på samma sätt, såvida inte på något eller några områden särskilda omständigheter gör en specialreglering mo- tiverad.

Först torde böra övervägas i vilka typer av utlänningsärenden offentligt biträde bör kun- na förordnas.

l utvisningsärenden har alltsedan vår förs- ta utlänningslagstiftning möjlighet funnits att i vissa fall förordna offentligt biträde. Utvisningen utgör ett allvarligt ingrepp och kan komma till användning även mot perso- ner som vistats här lång tid. Rättssäkerhets— hänsyn talar därför starkt för att offentligt biträde bör kunna förordnas i utvisningsären- den även i fortsättningen och att detta bör gälla i fråga om både vanlig utvisning och politisk utvisning.

Förpassningen innebär liksom utvisningen avlägsnande ur riket av en utlänning som i princip inte är nyanländ utan vistats här längre eller kortare tid. Förpassningsbeslut kan meddelas då en utlänning uppehåller sig här utan att, då så fordras. inneha pass och tillstånd att vistas här. Förpassningen är den sanktion som garanterar iakttagandet av vårt pass- och tillståndssystem, vilket är den viktigaste länken i den generella utlännings- kontroll som vi upprätthåller för att kunna reglera tillströmningen av utlänningar från sådana allmänna synpunkter som tillgången

på arbete, bostäder, livsmedel in. in. Förpass- ningsinstitutet används emellertid också som ett led i den individuella utlänningskontrol- len, vars syfte är att hindra sådana utlän- ningar att vistas i Sverige vilka med hänsyn till sin person inte är önskvärda här. Avslag på ansökan om uppehallstillstånd samt där- efter meddelat förpassningsbeslut komplet- terar sålunda i praxis utvisningsinstitutet. Såtillvida är förpassningen lindrigare än den vanliga utvisningen att den inte behöver förbindas med något förbud att återvända hit. Hur förpassningsinstitutet gripit in på utvisningsinstitutets område framgår av till- gängliga uppgifter rörande utvisningsinstitu- tets användning. Av de 359 utlänningar som utvisades under åren 196641970 var 342 eller 95 % nordbor. som är undantagna från skyldigheten att ha uppehallstillstånd, Och bara 17 personer eller 5 % uppehallstill- ståndspliktiga utlänningar, fastän de senares andel i totalantalet utlänningar i landet under ifrågavarande tid utgjorde ca 35 %. Eftersom förpassningen innefattar ett avlägs- nande ur riket av en person. som vistats här någon tid och som därigenom fått i varje fall någon anknytning till vårt land, talar rätts- skyddssynpunkter för att möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde ocksåi förpassningsärenden. Detta torde gälla vare sig en förpassning tillgodoser den generella eller den individuella utlänningskontrollens intressen.

Förvisningen innefattar också ett avlägs- nande av en utlänning som kan ha vistatsi Sverige lång tid. Något behov av särskilda regler rörande offentligt biträde finns emel- lertid inte i förvisningsfallen, eftersom förvis- ning beslutas av allmän domstol och utlän- ningens behov av rättshjälp i dessa fall tillgodoses genom RB:s bestämmelser röran- de offentlig försvarare i brottmål.

l avvisningsärenden är det fråga om att avlägsna en utlänning som är alldeles nyan- länd eller som vistats här blott en mycket kort tid efter ankomsten. Det rör sig därföri regel om personer som inte har någon anknytning till vårt land. Avvisningsärendena är i allmänhet av enkel beskaffenhet och har

därför också till största delen kunnat anför- tros ät de lokala polismyndigheterna. De kräver regelmässigt en snabb behandling. Under dessa förhållanden torde anledning inte finnas att öppna möjlighet till förord- nande av offentligt biträde i avvisningsären- den som avgörs av polismyndighet. Sådana avvisningsärenden. som enligt UtlL skall underställas den centrala utlänningsmyndig- hetens prövning, är av mera komplicerad beskaffenhet. Detta gäller i första hand de ärenden. i vilka utlänningen påstår att det föreligger ett politiskt verkställighetshinder. Men detsamma gäller i viss grad även övriga avvisningsärenden som underställs den cen- trala utlänningsmyndigheten. Fran rätts- säkerhetssynpunkt kan det vara av värde att det i underställningsärenden finns möjlighet att förordna offentligt biträde. ! enlighet härmed föreslås att i avvisningsärende, som underställs den centrala utlänningsmyndig- heten. denna skall kunna besluta om biträde åt utlänningen men att motsvarande befo— genhet inte skall tillkomma polismyndighet i avvisningsärende som denna avgör. Anförs besvär över polismyndighets avvisningsbe— slut. torde det inte böra vara uteslutet för besvärsmyndigheten att besluta om offent- ligt biträde åt utlänningen.

Ärenden rörande Visering synes inte vara av den natur att något behov finns av offentligt biträde ät utlänning. Återkallas viseringen för en utlänning som vistas här, kan visserligen rättsskyddssynpunkter i nå- gon mån tala för att utlänningen bör kunna få biträde förordnat åt sig. Det bör emeller- tid beaktas att utlänningen regelmässigt vistats här mycket kort tid och att, om han inte avreser i anledning av återkallelsen, fråga uppkommer om hans förpassning ur riket. [ förpassningsärendet omprövas realiter till- ståndsfrågan och i förpassningsärendet kan enligt förslaget i det föregående den beslu- tande myndigheten förordna om biträde åt utlänningen. Detta synes tillräckligt från rättssäkerhetssynpunkt.

Också när det gäller ärenden om uppe— hållstillstånd tillgodoses rättsskyddssynpunk- terna till stor del därigenom att en utlänning,

som vistas i Sverige, inte utan beslut om förpassning kan avlägsnas härifrån om uppe- hållstillständ vägras eller upphör att gälla. 1 förpassningsärendet tas i realiteten slutlig ställning till uppehällstillständsfrägan och i förpassningsärendet finns som nyss nämnts möjlighet för den beslutande myndigheten att förordna offentligt biträde. Detta kan synas vara tillfyllest. [ fråga om uppehalls- tillståndsärendena måste emellertid beaktas att UtlL särbehandlar två typer av ärenden, nämligen dels sädana ärenden i vilka beslut om uppehallstillstånd förenas med utresebe- slut och dels sadana ärenden i vilka ansökan om uppehallstillstånd lämnas utan bifall på grund av något förhållande som är att hänföra till utlänningens vandel. Beslut av dessa tva slag får enligt UtlL inte meddelas utan att utlänningsnämndens yttrande dess- förinnan inhämtats. | fall av avvikande mening hos nämnden eller någon dess leda- mot får besvär anföras i ärendena. Föreligger ett beslut av nu angivet slag äger vidare den centrala utlänningsmyndigheten meddela förpassningsbeslut utan att utlänningsnämn- den hörs och utan att den enskilde under några omständigheter får besvärsrätt. Efter- som UtlL sålunda i dessa två fall förbinder de huvudsakliga rättssäkerhetsgarantierna inte med förpassningsbeslutet utan med utresebeslutet respektive beslutet att avslå ansökan om uppehållstillständ. synes det ändamålsenligt att i ärenden av nu ifrågava- rande slag möjlighet införs för den beslu- tande myndigheten att förordna om biträde åt utlänningen redan i uppehållstillstånds- ärendet. [ enlighet med det anförda föreslås att offentligt biträde skall kunna förordnasi uppehållstillståndsärenden. i vilka utlän- ningsnämndens yttrande skall inhämtas på grund av bestämmelsen i 12 & första stycket UtlL.

En speciell typ av uppehallstillstands- ärenden är sådana i vilka fråga uppkommer om att begränsa uppehållstillständet geogra- fiskt så att det medför rätt att vistas blott inom en kommun eller ett polisdistrikt. En sådan begränsning av en utlännings rätt att vistas i Sverige kan innebära en avsevärd

beskärning av hans handlingsfrihet. Det ligger därför i och för sig nära till hands att föreslå att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden av denna typ. Något förslag i denna riktning fratnläggs dock inte här. Detta sammanhänger med att under nu rådande förhållanden en så snäv geografisk begränsning av uppehållstillstånden inte tillämpas. Det sagda innebär emellertid inte att bestämmelsen i ämnet är en död bokstav. Erfarenheter från förfluten tid ger vid handen att krisförhållanden av olika slag kan göra det nödvändigt att genomföra en stark begränsning av utlänningarnas vistelseområ- den. Härvid spelar i stor utsträckning gene- rella utlänningskontrollsynpunkter av olika slag en viktig roll. Från rättssäkerhetssyn- punkt synes det vara tillräckligt med en bestämmelse i UtlL om att utlänningsnämn- dens yttrande skall inhämtas innan ett sålunda begränsat uppehällstillstånd medde- las för längre tid än ett år eller förlängs utöver nämnda tid samt att frågan skall underställas Kungl. Maj:t om nämnden fin- ner att inskränkningen i utlänningens rätt att välja vistelseort inte är behövlig. Något framträdande behov av möjlighet för den centrala utlänningsmyndigheten att förse utlänningen med offentligt biträde i ärenden av denna typ kan i varje fall för närvarande inte anses föreligga. Skulle situationen för— ändras så att det blir aktuellt att begränsa uppehällstillständen på nu ifrågavarande sätt. torde frågan om offentligt biträde böra omprövas på grundval av de förhållanden som då råder.

[ ärenden rörande bosättningstillstånd tor- de det från rättssäkerhetssynpunkt inte föreligga något framträdande behov av möj- lighet för beslutsmyndigheten att förordna offentligt biträde. lnte heller arbetstillstånds- ärendena är av sådan natur att behov av offentligt biträde kan anses föreligga.

När fråga uppkommer om verkställighet av avvisning. förpassning. förvisning eller utvisning finns det i allmänhet inte något starkare behov av att förordna offentligt biträde. Rättssäkerhetssynpunkterna torde i tillräcklig grad ha tillgodosetts genom att

offentligt biträde eller offentlig försvarare kunnat förordnas i det bakomliggande ären- de eller mål som lett fram till det meddelade beslutet. Det nu sagda äger dock inte alltid tillämpning. Vad som härvid åsyftas är sådana fall då utlänning i verkställighetssam- manhanget påstår att han i det land. till vilket han skulle befordras. löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och påståendet inte är uppenbart oriktigt och inte heller redan har blivit prövat enligt det beslut som förekommer till verkställighet. [ nu angivna fall skall verkställighetsfrågan underställas den centrala utlänningsmyn- digheten. och dennas beslut får överklagas hos Kungl. Maj:t. om utlänningsnämnden inte avgivit yttrande i ärendet eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening. [ sädana ärenden rörande politiskt verkställighetshinder torde det från rättssäkerhetssynpunkt vara i hög grad be- fogat att möjlighet finns att utse biträde ät utlänningen. Därför föreslås att offentligt biträde skall kunna förordnas i verkställig- hetsärende. vilket underställts den centrala utlånningsmyndigheten med stöd av 585 andra stycket UtlL.

Uppkommer fråga om avvisning. förpass- ning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning. kan enligt UtlL vederbörande utlänning tas i förvar. Om det finns anledning att hälla utlänningen i förvar längre tid än en månad. skall frågan därom inom sagda tid underställas Kungl. Maj:t. Ingen får kvarhållas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om inte Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl därtill föreligga. Innan Kungl. Maj:t meddelar be- slut härom. skall bl.a. utlänningsnämnden avge yttrande. Fråga är nu om ärendena rörande utlännings tagande eller kvarhållan- de i förvar bör tas upp bland de ärenden. i vilka offentligt biträde kan förordnas. Något framträdande behov härav föreligger inte vid kortare förvarstaganden. Det torde i sådana fall vara tillräckligt att vederbörande myn- dighet har möjlighet att utse biträde i

bakomliggande avvisnings. förpassnings- el- ler utvisningsärende och i viss utsträckning även i verkställighetsärende. Vid avgörande av om biträde bör förordnas i sådant ärende bör nämligen hänsyn tas bl.a. till det speciella rättsskyddsbehov som föreligger om utlänningen tagits i förvar. Ju längre en utlänning hålls i förvar, desto större anled- ning finns emellertid att ibiträdeshänseende behandla förvarsfrågan som en särskild fråga och inte blott som en osjälvständig del av ärendet om utlänningens avlägsnande ur landet. Päpekas bör att en utlännings hållan- dei förvar längre tid än en månad beslutas av Kungl. Maj:t, även om ärendet rörande utlänningens avlägsnande ur riket handläggs av annan myndighet. Blir ett förvarstagande av längre varaktighet. synes övervägande skäl tala för att i förvarsärendet som sådant —- i överensstämmelse med vad som föreslagits för flera andra slag av långvarigare admini- strativa frihetsberövanden — möjlighet bör finnas till förordnande av offentligt biträde. I enlighet härmed föreslås att bland de ären- den, i vilka offentligt biträde skall kunna förordnas, även upptas ärenden om utlän- nings hållande i förvar längre tid än en månad. Härigenom blir det möjligt för Kungl. Maj:t att besluta om offentligt biträ— de i förvarsärende även om beslutsmyndig- heten i det bakomliggande ärendet inte skulle ha sörjt för biträde.

Övriga ärenden enligt UtlL eller Uth synes inte vara av den natur att det kan anses föreligga något framträdande behov av möj— lighet att förordna offentligt biträde i dem.

Enligt 71 & UtlL meddelar Kungl. Maj:t bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhaller socialhjälp eller omhändertas enligt BvL. PsykL eller 35 & OmsorgsL och som inte är politisk flykting. De åsyftade hemsändningsbestämmelserna återfinns, som framgår av det föregående. i kungörelsen angående anmälan om socialhjälp åt utlän- ningar m.m.. 7å kungörelsen angående tillämpningen av PsykL och 98% stadgan angående omsorger om vissa psykiskt ut— vecklingsstörda. Den hemsändning av utlän- ningar, som är möjlig enligt dessa författ—

ningsbestämmelser. innebär i en del fall ingrepp som medför betydelsefulla konse- kvenser för framtiden. I vissa fall torde förhållandena vara sådana att det från rättssäkerhetssynpunkt är starkt motiverat att den enskilde utrustas med biträde. Såvitt angår dem som lider av psykisk sjukdom eller psykisk utvecklingsstörning utgör i en del fall redan vederbörandes psykiska till- stånd ett vägande skäl för att den enskilde i dessa viktiga ärenden bör ha ett lämpligt biträde vid sin sida. Ett offentligt biträde kan bl.a. göra en insats när det gäller utredningen av frågan huruvida från den enskildes synpunkt någon särskild omstän— dighet talar mot hemsändning. Utländska barn och ungdomar som omhändertagits för samhällsvård kan också vara i behov av biträdeshjälp när det gäller deras hemsändan- de. Redan vederbörandes underärighet gör att det synes befogat att samhället i fall av behov utrustar den unge med ett biträde som bl.a. kan belysa frågeställningarna ur hans synvinkel. Också i SOcialhjälpsfallen torde ibland ett offentligt biträde kunna fylla en viktig uppgift i hemsändningsärendena för tillvaratagandet av den enskildes intressen och som garanti för att de synpunkter och den utredning som kan framföras från hans sida verkligen blir framlagda. Uppkommer fråga om politiskt flyktingskap torde ofta behovet av offentligt biträde bli ännu mera framträdande. Detta gäller för samtliga typer av hemsändningsfall. I enlighet med det anförda föreslås att för alla slag av hemsänd- ningsärenden möjlighet öppnas att förordna offentligt biträde åt vederbörande utlänning.

Som framgår av det föregående år de nuvarande bestämmelserna i utlänningslag— stiftningen om offentligt biträde inte kon- struerade på det sättet att i vissa typer av ärenden _ som anses vara av särskild vikt från rättssäkerhetssynpunkt möjlighet finns för den beslutande myndigheten att förordna offentligt biträde. Institutet offent- ligt biträde är i UtlL knutet till vissa i lagen reglerade förhör, som kan hållas av den centrala utlänningsmyndigheten. utlännings- nämnden. länsstyrelse eller efter förordnan-

de av Kungl. Maj:t. Det är bara vid ett sådant förhör som utlänningen kan ha ett offentligt biträde. Om förhör skall hållas beror i sin tur till mycket stor del på Kungl. Maj:ts, den centrala utlänningsmyndighetens och utlän— ningsnämndens bedömning av behovet av kompletterande utredning i sådan form. Endast för några få typer av ärenden finns regler om obligatoriskt förhör eller om förhör ifall utlänningen begär det. Om förhör hålls. äger för närvarande inte alla utlänningar samma rätt till offentligt biträde vid förhöret. Är utlänningen på fri fot. skall biträde förordnas för förhöret, om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt. Är utlänningen inte på fri fot. skall biträde vid förhöret utses så snart utlänningen framstäl- ler begäran därom. Utöver vad nu sagts öppnar Uth en möjlighet för utlänningar som inte är på fri fot att genom statens försorg få biträde i besvärsärenden därige- nom att det föreskrivs. att om utlänning som är intagen i fångvårdsanstalt. häkte eller polisarrest kan anföra besvär över beslut enligt UtlL, styresmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet eller polisarresten skall se till att utlänningen har det biträde som behövs. om han vill anföra besvär. Utlänningar som är på fri fot utrustas däremot inte av det allmänna med biträde vid anförandet av besvär över beslut enligt utlänningslagstiftningen. Det förhåller sig således på det sättet, att om offentligt biträde förordnats för att bistå utlänning vid förhör, uppdraget inte omfattar bistånd vid ärendets fortsatta handläggning hos besluts- myndigheten och inte heller vid anförande av besvär.

Den nuvarande ordningen i fråga om förordnande av offentligt biträde i utlån- ningsärenden synes inte fullt tillfredsställan- de. Det är inte bara vid sådana förhör som UtlL behandlar utan även i flera andra sammanhang som en utlänning kan ha ett starkt behov av att vid sin sida ha ett lämpligt biträde. Det bör också påpekas att förhör kan hållas i ett större eller mindre antal fall och att praxis härutinnan växlat. Från rättsskyddssynpunkt talar starka skäl

för att i vissa typer av utlänningsärenden möjlighet bör finnas för den beslutande myndigheten att utrusta 'if] utlänning med biträde. som bistår honom under ärendets alla faser och inte bara vid eventuellt förhör. Biträdet bör kunna hjälpa utlänningen med de inlagor och den komplettering av utred- ningen sotn är önskvärd för att det skriftliga beslutsunderlaget i ärendet skall bli så fullständigt som möjligt och garantier finnas för att alla omständigheter som talar till utlänningens förmän blir framdragna. Halls polisförhör efter det att offentligt biträde förordnats. bör självfallet biträdet bistå utlänningen vid sådant förhör. Anordnas förhör i UtlL:s bemärkelse, skall biträdet även härvid lämna utlänningen erforderlig hjälp. 1 det uppdrag. som ett av besluts- myndigheten förordnat offentligt biträde erhåller. synes även böra ingå att bistå utlänningen vid anförandet av besvär i fall då utlänningen äger besvärsrätt. Språksvårighe- ter. isolering och obekantskap med svenska förhållanden och rättsregler gör att utlän- ningarna ofta har ett större behov av biträdeshjälp än vad många svenskar har i ärenden rörande frihetsberövande. Därför föreslås här att förordnandet av offentligt biträde i ärenden enligt UtlL skall frigöras från förhörssituationerna och att möjlighet införs att förordna offentligt biträde i de typer av ärenden för vilka detta förordats i det föregående, oberoende av om förhör hålls eller ej.

Den skillnad i fråga om rätt till offentligt biträde som både i förhörs- och i besvärssammanhang för närvarande görs mellan sådana utlänningar. som inte är på fri fot, och utlänningar på fri fot har en viss motsvarighet i RB:s bestämmelser om offent- lig försvarare. Enligt RB skall en misstänkt, som är anhållen eller häktad. alltid få offentlig försvarare om han begär det. medan annan misstänkt erhåller offentlig försvarare endast om han saknar privat försvarare och domstolen finner att hans rätt inte kan tillvaratas utan biträde. Reglerna i utlän- ningslagstiftningen och i RB är dock inte helt parallella. Det bör observeras dels att

offentlig försvarare biträder den misstänkte inte bara vid muntlig förhandling utan även vid skriftväxling med domstolen, och dels att den som fått offentlig försvarare åtnjuter biträde av denne även vid fullföljd av talan till högre rätt och detta helt oberoende av om parten är anhållen eller häktad. När det gäller Utlänningslagstiftningen kan man ifrå- gasätta om det finns tillräcklig anledning att i fråga om rätten till offentligt biträde uppställa helt olika regler för dem som inte är på fri fot och dem som är på fri fot. Givetvis inverkar ett frihetsberövande i viss män på en utlännings möjligheter att tillvara- ta sina intressen. Även utlänningar som är på fri fot kan emellertid i realiteten vara isolerade och utan kontakter och utan större möjligheter att inverka på utredningen. Från biträdesbehovssynpunkt går det inte någon skarp skiljegräns mellan de utlänningar som är berövade friheten och de utlänningar som är på fri fot. Vid bedömandet av en utlännings biträdesbehov måste hänsyn givet- vis tas bl. a. till om han kan röra sig fritt eller ej. Men det finns andra faktorer som är lika betydelsefulla för behovet av biträde, t. ex. utlänningens förmåga att förstå vilka upplys- ningar som är betydelsefullai sammanhanget och hans förmåga att klargöra relevanta förhållanden. Det från rättssäkerhetssyn— punkt ändamålsenliga synes vara att inte någon viss omständighet tilläggs större bety- delse än andra när man i lagen bestämmer förutsättningarna för förordnande av offent- ligt biträde. Villkoren för förordnande av offentligt biträde synes böra utformas så att för alla fall en sammanvägning kan ske av alla de faktorer som i det enskilda fallet framstår som betydelsefulla för bedömande av behovet av offentligt biträde. Här föreslås därför i överensstämmelse med vad som förordats i samband med tidigare behandlad lagstiftning att för de typer av utlännings— ärenden. beträffande vilka möjlighet skall föreligga att förordna offentligt biträde, den gemensamma regeln uppställs att biträde skall förordnas, om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt.

När länsstyrelse. den centrala utlännings-

myndigheten eller annan central myndighet ställs inför frågan om offentligt biträde behövs för tillvaratagande av utlännings rätt i ett utlänningsärende av förevarande slag. måste som nyss antytts — hänsyn tas till ett stort antal faktorer. 1 det föregående har nämnts att frågan om utlänningen är på fri fot eller ej bör tillmätas betydelse i samman- hanget och att hans förmåga att förstå vilka upplysningar som är betydelsefulla och hans förmåga att klargöra relevanta förhållanden likaledes spelar en viktig roll. Lider utlän- ningen av psykisk sjukdom, utgör detta givetvis ofta ett starkt skäl för förordnande av biträde. Utredningens beskaffenhet är också av väsentlig betydelse i sammanhanget. Regelmässigt torde något offentligt biträde inte behövas i sådana fall där alla förhallan- den av betydelse synes klarlagda och det är uppenbart vilket beslut som är det riktiga. Om däremot beslutsunderlaget är intetsägan- de eller motsägelsefullt eller tvekan eljest kan råda om vilket beslut som bör meddelas, torde ofta ett biträde ha en viktig uppgift att fylla. Behovet av offentligt biträde påverkas också i viss utsträckning av om det beslut som övervägs grundas på generella eller individuella utlånningskontrollsynpunkter. Skall en utlänning avlägsnas ur landet, torde det oftare föreligga behov att förordna offentligt biträde, om ingreppet beror på individuella förhållanden som kan läggas utlänningen till last än om hans avlägsnande utgör ett led i en av exempelvis arbetsmark- nadsskäl beslutad åtstramning av utlännings- politiken.

Har en utlänning själv utsett lämplig person till biträde åt sig, föreligger regelmäs- sigt ej något behov av offentligt biträde. Av- visas emellertid det privata biträdet, kan offentligt biträde behöva förordnas. Från att utlänningen har privat biträde är att skilja det fallet att han vänt sig till en person med be— gäran om bistånd och denne förklarat sig vil- lig att biträda honom, under förutsättning att han erhåller förordnande som offentligt biträ- de. Är läget detta. bör den omständigheten att personen i fråga eventuellt redan påbörjat arbetet inte utgöra hinder för att han

förordnas till offentligt biträde.

Vid bestämmande av om offentligt biträde bör förordnas skall ingen hänsyn tas till utlänningens ekonomiska förhållanden. Det avgörande bör uteslutande vara om i det föreliggande ärendet utlänningens rätt inte kan tillvaratas utan biträde.

I de ärenden, där offentligt biträde kan förordnas åt utlänning, bör det ankomma på den i huvudärendet beslutande myndigheten att pröva frågan om behov av biträde föreligger. vare sig utlänningen gjort fram- ställning om offentligt biträde eller ej. Det skall således åligga myndigheten att ex officio utse offentligt biträde. om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt i ärendet. 1 fall av behov bör myndigheten förordna biträde även om utlänningen av någon anledning förklarar att han inte vill ha sadan hjälp.

Förslaget i det föregående innebär att länsstyrelse kan besluta om offentligt biträde i ärende rörande vanlig utvisning. Den centrala utlänningsmyndigheten skall kunna besluta om offentligt biträde i avvisnings- ärende som underställts myndigheten eller genom besvär kommit under dess prövningi förpassningsärende, i ärende rörande utrese- beslut, i ärende rörande avslag på grund av utlänningens vandel på ansökan om uppe- hållstillständ. i ärende rörande vanlig utvis- ning som genom besvär eller underställning kommit under myndighetens prövning samt i verkställighetsärende som enligt 58%" andra stycket UtlL underställts myndigheten. So- cialstyrelsen skall kunna besluta om offent- ligt biträde i hemsändningsärende som styrel— sen handlägger. På Kungl. Maj:t ankommer att pröva fråga om offentligt biträde i ärende rörande politisk utvisning. i ärende rörande utlännings hållande i förvar längre tid än en manad. i ärende rörande utlännings hemsän- dande pä grund av varaktigt behov av socialhjälp eller omhändertagande för sam— hällsvård samt i ärende av här förut angiven art som genom besvär eller överlämnande enligt 47 & UtlL kommit under Kungl. Maj:ts prövning. Besvärs- och underställningsmyn— dighets behov av att pröva frågan om

offentligt biträde åt utlänning kommer enligt förslaget att bli begränsat, eftersom i den föreslagna lagen om offentligt biträde före- skrivs att förordnande av offentligt biträde gäller även vid fullföljd av talan eller om meddelat beslut underställs annan myndig- hets prövning.

Enligt UtlL förordnas för närvarande offentligt biträde av vederbörande förhörs- myndighet. Enligt den ordning som föresla- gits i det föregående skall det ankomma på den beslutande myndigheten att förordna biträde i den mån biträde inte redan förord- nats i lägre instans. Skall förhör i UtlL:s bemärkelse hållas av annan myndighet än beslutsmyndigheten. torde det emellertid böra vara tillåtet för den beslutande myndig- heten att uppdra åt förhörsmyndigheten att utse offentligt biträde åt utlänningen. Här- igenom skulle det bli möjligt för Kungl. Maj:t att uppdra åt viss myndighet såväl att hålla förhör som att förordna offentligt biträde. Den centrala utlänningsmyndigheten skulle också få möjlighet att uppdra åt utlänningsnämnden att både hälla förhör Och utse offentligt biträde. En sådan ordning kan i en del fall vara praktisk. Det bör emellertid framhållas att, om en utlänning i ett ärende av förut angiven typ har behov av offentligt biträde redan innan förhör blir aktuellt, beslutsmyndigheten inte får dröja med att utse biträde tills den avgjort om förhör skall hållas och vilken myndighet som skall vara förhörsmyndighet.

Utlänningsnämnden har i allt större ut- sträckning fått karaktären av ett organ för utlänningars rättsskydd. Nämndens befatt- ning med de viktigare utlänningsärendena bidrar också till att öka förtroendet för myndigheternas åtgärder på utlänningsom- rådet. Nämndens verksamhet möjliggör vi- dare att rätten att anföra besvär hos Kungl. Maj:t kunnat beskäras. För närvarande äger nämnden möjlighet att hålla förhör i vilket utlänningsärende som helst, vari nämnden har att avge yttrande. Vid förhöret äger utlänningen rätt till offentligt biträde enligt regler som refererats i det föregående. Den möjlighet att utrusta utlänning med biträde

som utlänningsnämnden i dag har via för- hörsinstitutet synes vara av värde från rätts- säkerhetssynpunkt. Övervägande skäl synes tala för att nämnden även i framtiden bör ha befogenhet att förordna offentligt biträde åt utlänning i sådant ärende enligt UtlL, i vilket nämnden har att avge yttrande. I allmänhet torde det visserligen vara tillräckligt att i enlighet med den ovan föreslagna Ordningen den beslutande myndigheten i de från rättssäkerhetssynpunkt viktigaste typerna av utlänningsärenden skall pröva utlänningens behov av offentligt biträde. Skulle emellertid utlänningsnämnden i ett ärende, vari nämn- den har att avge yttrande. finna att en utlänning. som av den beslutande myndig— heten inte försetts med offentligt biträde. av särskild anledning har behov av biträdes- hjälp, synes det lämpligt att bristen avhjälps och utlänningen utrustas med offentligt biträde. Denna supplerande möjlighet för utlänningsnämnden att förordna offentligt biträde torde lämpligen böra stå öppen inte blott i de fall då förhör skall hållas utan även i andra fall. låt vara att biträdesfrågan torde bli mest aktuell för nämnden i de fall då nämnden anordnar förhör. Därför föreslås att i UtlL införs en regel av innehåll att i ärende, i vilket utlänningsnämnden har att avge yttrande. nämnden äger utse offentligt biträde åt utlänningen, om särskild anledning föreligger därtill. Detta innebär ett avsteg från regeln att det är den i huvudärendet beslutande myndigheten som skall besluta om offentligt biträde åt utlänningen. Sär- skild anledning till förordnande av biträde kan vara att utlänningsnämnden avser att hålla förhör med utlänningen Och anser att utlänningen behöver biträde vid förhöret. Särskild anledning kan vidare vara att utlän- ningsnämnden finner att den beslutande myndigheten påtagligt missbedömt biträdes- behovet. när myndigheten underlåtit att förordna offentligt biträde. En annan sär- skild anledning till biträdesförordnande kan vara att nya omständigheter tillkommit efter det att den beslutande myndigheten över- lämnat ärendet till utlänningsnämnden för yttrande. Den här föreslagna supplerande

möjligheten för utlänningsnämnden att för- ordna offentligt biträde åt utlänning ligger helt i linje med nämndens nuvarande uppgif- ter för tillvaratagande av utlänningarnas rättssäkerhet. Med hänsyn till utlännings- nämndens vidsträckta förhörsbefogenheter i vilka ingen inskränkning föreslås och de nuvarande reglerna rörande biträde vid för- hör torde övervägande skäl tala för att nämndens befogenhet att besluta om Offent— ligt biträde inte begränsas till de typer av ärenden. i vilka den beslutande myndigheten är skyldig att förordna Offentligt biträde i fall av behov, utan får omfatta alla slag av ärenden enligt UtlL. En dylik vidsträckt befogenhet för utlänningsnämnden att för- ordna Offentligt biträde kan vara av värde, om något enstaka utlänningsärende av spe- ciell typ av särskild anledning skulle behöva göras till föremål för särskilt noggrann utredning. Denna utlänningsnämndens rätt att besluta om offentligt biträde torde även i ett annat avseende fylla en viktig uppgift. lnförs en sådan rätt för nämnden, synes det möjligt att utan men för rättssäkerheten förbjuda besvär över beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, varigenom denna av- slagit utlännings begäran om offentligt bi- träde eller till biträde förordnat annan än som begärts eller ogillat besvär över länssty- relses motsvarande beslut.

Utlänningsnämndens förordnande av of- fentligt biträde åt utlänning torde böra täcka inte blott nämndens befattning med ärendet utan också ärendets fortsatta handläggning hos den i ärendet beslutande myndigheten. Förordnandet torde även böra gälla vid fullföljd av talan.

1 UtlL finns för närvarande bestämmelser om Offentligt biträde vid sådant förhör vid allmän underrätt varom Kungl. Maj:t kan förordna. Sådana förhör förekommeri prak- tiken ytterligt sällan. 1 1954 års proposition framhölls att om domstolsförhör anordnas, det torde bli i särskilt svårbedömda och uppmärksammade ärenden rörande förpass- ning eller politisk utvisning. Några särskilda regler rörande offentligt biträde vid sådana domstolsförhör torde inte vara påkallade.

Det kan nämligen förutsättas att i ett ärende, vari domstolsförhör anordnas, den i utlän- ningsärendet beslutande myndigheten alltid kommer att besluta att utlänningen skall ha offentligt biträde, om han saknar lämpligt biträde. Har det inte skett tidigare, torde förordnande av biträde i varje fall komma till stånd så snart Kungl. Maj:ts beslut om domstolsförhör föreligger.

Förfarandet hos utlänningsmyndigheterna är endast i ringa grad formbundet. [ de fall då förhör hälls och allmänt ombud medver- kar vid förhöret får dock detta i någon mån en prägel som liknar rättegången i brottmål. Några särskilda kvalifikationer finns i dag inte stadgade för offentligt biträde i utlän- ningsärenden och det torde knappast vara lämpligt att för framtiden uppställa något krav på att sådant biträde skall vara advokat eller ha avlagt juris kandidatexamen 6. d. På grund av ärendenas natur och det förhållan- det att utredningen ofta till väsentlig del handhas av polismyndighet och att det kan uppkomma fråga om förhör med deltagande av allmänt ombud, som har att tillvarata statsintresset, torde det visserligen i allmän- het vara ändamålsenligt att biträdet är advokat eller annan jurist med erfarenhet av polisutredningar och av mera kvalificerade förhör och med god kännedom om svensk lagstiftning. Det synes dock inte uteslutet att det i en del fall, exempelvis i vissa flyktings- ärenden, kan visa sig lämpligt att till biträde förordna annan person som äger ingående kännedom om förhållandena i det land varifrån utlänningen flytt. Självfallet måste alltid ses till att den person, som utses till offentligt biträde, är lämplig för uppdraget. Det torde inte böra komma i fråga att till biträde förordna person, som är knuten till någon av de myndigheter som tar befattning med ärenden rörande utlännings vistelse i Sverige.

Ett särskilt spörsmål är frågan huruvida den ersättning av allmänna medel, som utgår till offentligt biträde i ärende enligt UtlL, skall stanna på statsverket eller om utlän— ningen skall kunna förpliktas att till statsver- ket återbetala biträdesersättningen eller del

därav. I det föregående har vi föreslagit att ersättningen till offentligt biträde, som för- ordnats med stöd av PsykL, OmsorgsL och vissa andra lagar, alltid skall stanna på statsverket. När det gäller offentligt biträde som utses enligt UtlL torde inte lika starka skäl tala för att biträdesersättningen undan- tagslöst bör stanna på det allmänna. Omstän- digheterna i ett ärende om utlännings avlägs- nande ur landet e. (1. kan vara sådana att det framstår som skäligt att utlänningen helt eller delvis får bestrida kostnaderna för offentligt biträde som förordnats åt honom. Denna ståndpunkt överensstämmer med gäl- lande rätt. Den nuvarande utformningen av reglerna i ämnet synes dock kunna göras till föremål för viss kritik.

För närvarande gäller att utlänning, som inte är på fri fot, ej kan förpliktas att betala kostnaden för biträde vid förhör och ej heller kostnaden för biträde vid besvärs anförande. Utlänning, som vid förhöret är på fri fot, kan däremot av förhörsmyndigheten åläggas att ersätta statsverket kostnaden för biträdesersättningen, om han befinns kunna göra detta utan intrång i de medel som han behöver för sitt eget uppehälle och för fullgörande av underhållsskyldighet som ålig- ger honom. Denna skillnad ibetalningshän- seende mellan utlänningar, som inte är på fri fot, och utlänningar på fri fot synes föga motiverad. Antag exempelvis att en flykting kommer till vårt land och att frågan om hans avvisning underställs den centrala utlännings- myndigheten. Myndigheten later anordna förhör med utlänningen, varvid denne åtnju- ter offentligt biträde. Det synes i ett sådant fall svärförstäeligt att utlänningens ställning i fråga om skyldigheten att ersätta statsverket kostnaden för biträdet skall vara en annan om han tilläts att vara på fri fot med skyldighet att dagligen anmäla sig hos poli- sen än om han tas i förvar. Därför föreslås här att i betalningsavseende olika regler inte skall uppställas för utlänningar på fri fot och utlänningar som inte är på fri fot.

De utlänningsärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas, är av starkt skiftande art. I vissa fall är det fråga om avlägsnande ur

riket av en utlänning på den grund att han kan befaras fortsätta brottslig verksamhet här i riket eller eljest kan betraktas som asocial. I sådana fall skulle det möjligen kunna övervägas att uppställa regeln att ut- länningen skall åläggas att betala i de fall då beslutet blir att avlägsna honom ur landet men däremot inte i fall då han tillåts stanna kvar. En sådan ordning torde dock inte vara lämplig för dessa ärenden därför att humani- tära synpunkter av olika slag kan göra att utlänningen tillåts vara kvar i Sverige utan att det därför finns anledning att i betal- ningshänseende behandla honom på annat sätt än om han avlägsnats ur landet. Fråga om en utlännings avlägsnande ur Sverige kan emellertid också aktualiseras av en skärpning av den generella utlänningskontrollen, t. ex. av arbetsmarknadsskäl. I sådana fall tor- de visserligen anledning ofta saknas att förordna offentligt biträde. Om det emel- lertid på grund av särskilda förhållanden befinns erforderligt att utse biträde ät utlänningen — som kanske vistats här under avsevärd tid — kan det framstå som oskäligt att låta utlänningen betala biträdesersätt- ningen. Detta kan vara fallet vare sig beslutet blir att utlänningen på de ifrågavarande generella grunderna skall avlägsnas ur landet eller han tillåts stanna kvar. Rör det sig om avvisning av en nyanländ utlänning, kan förhållandena vara sådana att det synes skäligt att utlänningen åläggs att betala ersättningen till offentligt biträde, vare sig beslutet går i den ena eller den andra riktningen. Observeras bör vidare att det kan förekomma utlänningsärenden, i vilka både individuella och generella utlänningskontroll- synpunkter kan åberopas och som på denna grund är särskilt komplicerade. Av det anförda torde framgå att det inte kan komma i fråga att uppställa en regel som låter ärendets utgång få avgörande betydelse » för frågan om utlänningens skyldighet att återgälda ersättningen till offentligt biträde.

En omständighet som torde böra tilläggas viss betydelse när det gäller att bestämma om en utlänning skall behöva ersätta staten kostnaden för offentligt biträde är utlänning-

ens ekonomiska situation. Har utlänningen god ekonomi, torde det i många fall finnas större anledning att låta honom betala kostnaden för offentligt biträde än om hans ekonomiska situation är sämre. Frågan om utlänningens betalningsskyldighet torde emellertid inte böra bedömas endast med hänsyn till hans ekonomiska ställning. Re- geln synes böra vara att frågan om utlänning- ens skyldighet att till statsverket återbetala kostnaden för offentligt biträde bör göras beroende av en allmän skälighetsprövning, vid vilken hänsyn tas till alla föreliggande omständigheter.

Man torde emellertid inte böra stanna vid en regel av nyss angivet innehåll. Det synes önskvärt att undvika betalningsälägganden som inte kan verkställas. Sådana älägganden medför bl.a. en onyttig belastning av de exekutiva myndigheterna. Med tanke härpå och även för att förenkla den beslutande myndighetens arbete torde den nyssnämnda allmänna skälighetsregeln böra kompletteras med en regel av innehåll att utlänningen inte skall åläggas betalningsskyldighet med mind— re den beslutande myndigheten bedömer situationen vara sådan att utlänningen kan antas ha förmåga att betala utan intrångi de medel som behövs för hans eget uppehälle och för fullgörande av underhållsskyldighet som åligger honom. Myndigheten synes härvid böra ta hänsyn inte blott till utlän- ningens situation för tillfället utan även till den betalningsförmåga han kan väntas ha under de närmaste fem åren. En nyanländ flykting, som tillåts stanna, har kanske vid ankomsten inte medel som förslår till att gälda biträdesersättningen men kan beräknas få tillräcklig inkomst inom de närmaste fem åren på grund av sina yrkeskunskaper. [ ett sådant fall synes det inte böra vara uteslutet att ålägga utlänningen att betala biträdeser- sättningen.

I enlighet med det anförda föreslås att i UtlL intas en bestämmelse av innehåll att i den mån det befinns skäligt utlänningen i samband med huvudsakens avgörande kan åläggas att till statsverket återbetala hela eller del av statsverkets kostnad för ersätt-

ning till offentligt biträde och för utredning varom sådant biträde föranstaltat. Utlänning- en skall dock inte få åläggas att återbetala högre belopp än han enligt myndighetens bedömande kan antas ha förmåga att betala inom fem år utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhålls- skyldighet. Uppgår därför att enligt förslag i det följande rättshjälpsmyndigheten skall besluta om vilket arvode offentligt biträde skall få m. m. statsverkets slutliga kostnad till lägre belopp än som lagts till grund för beslutet om återbetalning, skall efter anmä- lan av rättslijälpsmyndigheten frågan om utlänningens återbetalningsskyldighet ånyo prövas. [ UtlL bör vidare föreskrivas att betalningsäläggande som förut sagts får verk- ställas i den ordning som är föreskriven beträffande domstols dom i tvistemål. Åt- gärd för uttagande av beloppet skall inte få vidtas senare än fem år efter det betalnings- äläggandet vann laga kraft,

Den reglering av frågan om utlännings skyldighet att ersätta statsverket kostnaden för offentligt biträde, som föreslagits i det föregående, har avsett ärenden enligt UtlL. Enligt vad som förordats ovan skall emeller- tid offentligt biträde kunna utses inte blott i vissa ärenden enligt UtlL utan också i ärenden om utlännings hemsändande enligt kungörelsen angående tillämpningen av PsykL, stadgan angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och kungörelsen angående anmälan om socialhjälp ät utlän- ningar m.m. Det rör sig här om personer som är intagna på mentalsjukhus eller spe— cialsjukhus eller beträffande vilka det före- ligger ett varaktigt behov av socialhjälp eller omhändertagande för samhällsvård. Vård- synpunkter och andra sociala synpunkter sätter i hög grad sin prägel på dessa ärenden. Anledning torde inte finnas att för dessa ärenden införa möjlighet att ålägga utlän- ningen skyldighet att till statsverket återbe— tala hela eller en del av kostnaden för ersättning till offentligt biträde som förord- nats at honom eller för utredning varom sädant biträde föranstaltat.

Mot beslut varigenom länsstyrelse avslagit begäran om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts synes talan böra få föras hos den centrala utlänningsmyndigheten. Starka skäl talar för att besvärstiden görs kort i dessa ärenden. [ de materiella utlänningsärendena är besvärs- tiden begränsad till en vecka från det klaganden fick del av beslutet. Motsvarande begränsning synes böra gälla i förevarande besvärsärenden. Den centrala utlänningsmyn- dighetens beslut i anledning av sådana besvär och myndighetens beslut i första instans att avslå begäran om offentligt biträde eller att till biträde förordna annan än den som begärts torde inte böra fä överklagas. Fran rättssäkerhetssynpunkt synes det, som tidi- gare antytts, vara tillräckligt att i ärende, vari utlänningsnämnden har att avge yttrande, nämnden får möjlighet att förordna offent- ligt biträde åt utlänningen om särskild anledning föreligger därtill. Med tanke på syftet med de befogenheter. som i förslaget ges utlänningsnämnden med avseende på offentligt biträde, synes det inte heller böra vara tillåtet att anföra besvär mot beslut, varigenom nämnden avslagit begäran hos nämnden om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts. Nu angivna besvärsbestämmelser avviker del- vis från de bestämmelser i ämnet som föreslås för andra förvaltningsområden där institutet offentligt biträde införs. Orsaken till särreg- leringen i UtlL är att denna lags allmänna besvärsbestämmelser är utformade på ett speciellt sätt.

När i UtlL införs bestämmelser om besvär över beslut varigenom begäran om offentligt biträde avslås, torde i lagen samtidigt böra tas in bestämmelser om klagan över beslut varigenom ombud för eller biträde åt utlän— ning avvisas. Ett beslut av sistnämnda inne— börd som meddelas av polismyndighet eller länsstyrelse bör kunna överklagas hos den centrala utlänningsmyndigheten inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet. Mot den centrala utlänningsmyn- dighetens eller utlänningsnämndens beslut att avvisa ombud eller biträde bör klagan fä

föras hos Kungl. Maj:t inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet. Orsaken till att klagorätten inte begränsas i dessa ärenden är att beslutet berör inte bara utlänningen utan också ombudet eller biträ- det som blir avvisat.

Mot beslut varigenom länsstyrelse medde— lat sadant betalningsäläggande mot utlänning som förut nämnts bör talan fä föras hos kammarrätten genom besvär. Besvärstiden synes i dessa fall inte behöva vara kortare än den i 12 % FL angivna, dvs. tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. samma ordning bör talan få föras mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut rö- rande sadant betalningsäläggande. Mot kam- marrättens beslut bör talan kunna föras enligt bestämmelserna i FPL.

Vart förslag om en utvidgning av möjlig- heterna till förordnande av offentligt biträde i ärenden enligt UtlL och på vissa andra förvaltningsområden i förening med den reform av rättshjälpen. som föreslagits i justitiedepartementets förut nämnda prome- moria, samt föreskrifterna i 9 & FL och 50% FPL om förvaltningsmyndigheters och för- valtningsdomstolars anlitande av tolk när myndigheterna har att göra med personer som ej behärskar svenska språket torde i avsevärd grad tillgodose de önskemål om en förbättring av utlänningarnas ställning i rättsliga sammanhang. som framförts i tidi— gare berörda motioneri riksdagen.

Kostnadsersättning

Uth innehåller bestämmelser om ersättning av statsmedel till utlänning för kostnad, som denne haft för inställelse till sådant förhör varom föreskrifter finns i UtlL, härunder inbegripet även förhör vid allmän underrätt enligt 43å UtlL. I kungörelsen stadgas att om utlänningen inte själv kan svara för kostnaden för resa till förhöret, förhörsmyn- digheten får bevilja honom ersättning för resa till förhöret samt traktamente enligt vad som gäller för part som åtnjuter fri rätte- gång. Ersättningsbestämmelserna för sådan part återfinns i lagen (l9l9z367) om fri

rättegång och kungörelsen (1969:679) om ersättning av allmänna medel i vissa fall till part som åtnjuter fri rättegång och innebäri huvudsak följande, Kostnad för resa ersätts enligt de grunder som gäller för statstjänste- man i lägsta reseklass vid tjänsteresa inom landet. Om avståndet till sammanträdesorten är mindre än fem mil får gottgörelse för resekostnad utgå endast om synnerliga skäl är därtill. Kan utlänningen antas sakna medel för resan, kan förskott pa ersättningen beviljas. Om synnerliga skäl föreligger, får utöver resekostnaden utlänningen tillerkän- nas traktamente med högst tjugufem kronor för varje dag som går åt för resan och inställelsen.

Bestämmelser finns också i Uth om ersättning till den som på förhörsmyndighe- tens kallelse inställt sig vid ett i UtlL reglerat förhör för att höras upplysningsvisi ärendet. Enligt kungörelsen får förhörsmyndigheten bevilja sådan person ersättning enligt de grunder som gäller för ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. Denna hänvis- ning innebär att personen i fråga får gott- görelse för nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Kostnad för resa ersätts enligt de grunder som gäller för statstjänstemän i lägsta reseklass vid tjänsteresa inom landet. Ersättning för kost- nad för uppehälle utgår, om vederbörande kan antas ha sådan kostnad. Ersättningen får bestämmas till högst tjugofem kronor om dagen eller, om vederbörande har utgift för nattlogi eller andra särskilda omständigheter föreligger, till högst femtio kronor om dagen. Ersättning för tidsspillan utgår, om det kan antas att vederbörande går miste om inkomst eller på annat sätt lider ekonomisk förlust. Ersättningen får bestämmas till högst sextio kronor om dagen. Om personen måste anlita hjälp av vårdare eller annan för att kunna inställa sig, utgår ersättning för den sistnämndes inställelse enligt samma grunder.

Uth innehåller vidare bl.a. regeln att förhörsmyndigheten prövar frågan om ersätt- ning till allmänt ombud och tolk vid i UtlL reglerat förhör. Ersättningen utgår av stats- medel.

I det följande skall först behandlas frågan i vad mån utlänning bör kunna få ersättning av det allmänna för de kostnader som han ådrar sig i ärende enligt UtlL eller Uth. Det torde härvid vara lämpligt att behandla kostnaderna för anlitande av biträde, kost- naderna för inställelse hos vederbörande myndighet och kostnaderna för annan utred- ningi ärendet var för sig.

Utformas bestämmelserna om offentligt biträde på sätt, som i det föregående förordats, sörjer samhället därigenom för att i alla mera ingripande ärenden utlänningarna får biträde, om det behövs, och inte åsamkas några oskäliga biträdeskostnader. Detta gäl- ler inte bara de särskilt uppräknade typerna av utlänningsärenden. Genom den suppleran- de regeln om utlänningsnämndens möjlighet att förordna offentligt biträde är det sörjt för att, om alldeles speciella förhållanden skulle föranleda det i något annat slag av utlänningsärende som är remitterat till nämnden för yttrande, möjlighet till förord- nande av offentligt biträde står öppen. Begagnat sig en utlänning inte av möjligheten till offentligt biträde utan anlitar privat biträde, fastän offentligt sådant kunnat erhållas, torde utlänningen själv böra stå för biträdeskostnaden. Det får förutsättas att informationen till utlänningarna om möjlig- heterna att erhålla offentligt biträde ombe- sörjs så att dessa inte onödigtvis åsamkas ekonomiska förluster. Är ärendet i och för sig sådant att offentligt biträde kan förord- nas men finner myndigheten behov av biträde inte föreligga, saknas också anledning för staten att utge ersättning för kostnad som utlänningen haft för biträde. Såvitt angår de typer av ärenden, i vilka offentligt biträde inte kan påräknas, kan visserligen ett biträde vara utlänningen till viss hjälp, men behovet av biträdeshjälp kan i sådant fall inte anses särskilt framträdande. Av nu anförda skäl framläggs här inte något förslag till bestämmelser om ersättning till utlänning för biträdeskostnad som han ådragit sig i ärende enligt UtlL eller Uth.

När det gäller frågan om ersättning till utlänning för inställelsekostnad i ärende

enligt UtlL eller Uth torde böra övervägasi vad mån ersättning bör utgå till utlänningen vid inställelse till sådant förhör, som behand- las i 39—42 åå UtlL, och vid inställelse till förhör vid allmän underrätt enligt 43% samma lag. Utlänningen är i dessa fall skyldig att inställa sig. Ersättningsfrågan blir aktuell endast om utlänningen befinner sig på fri fot. I annat fall ankommer det på förhörs- myndigheten att se till att utlänningen kommer tillstädes. Eftersom ersättningsreg- ler redan finns i Uth blir spörsmålet, huruvida de nuvarande reglerna bör bibe- hållas eller om de bör ändras.

Vid bestämmandet av ersättningsreglernas innehåll torde hänsyn böra tas till följande förhållanden. UtlL är ingen social vårdlag. Dess syfte är i första hand att tillvarata det svenska samhällets och de svenska med- borgarnas intressen. Utvecklingen liar dock gått i den riktningen att lagstiftningen i ämnet alltmer fått sin prägel av strävanden att i så stor utsträckning som möjligt tillgodose humanitära synpunkter och utlän- ningarnas behov av rättsskydd. Att observera är vidare att UtlL inte begränsar förhörs- institutet till någon viss grupp av ärenden utan att förhör kan hållas i vilket slag av utlänningsärende som helst; i vissa fall är dock förhör obligatoriskt. I praktiken före— kommer förhör för närvarande huvudsakli- gen i ärenden i vilka fråga uppkommit om utlännings avlägsnande ur landet. Ärendena av denna typ kan emellertid vara av växlande karaktär. Ibland rör det sig om fall där frågan om utlänningens avlägsnande aktuali- serats av brottsligt förfarande eller annat asocialt uppträdande från utlänningens sida. I andra fall är en utlännings avlägsnande ur riket att se som en konsekvens av den allmänna utlänningspolitiken. Skulle på grund av ändrade in- eller utrikespolitiska förhållanden — exempelvis en mycket allvar- lig försämring av arbetsmarknadsläget i Sve- rige — vår utlänningspolitik behöva bli snävare än förut, kan det bli mer aktuellt än hittills att avlägsna utlänningar ur landet på grund av förhållanden som inte kan läggas den enskilde utlänningen till last. En kom-

bination av individuella och generella utlän- ningskontrollsynpunkter kan också tänkas förekomma i ärenden där förhör hålls. Vid en generell skärpning av utlänningspolitiken kan det exempelvis ligga nära till hands atti första hand avlägsna ett antal utlänningar, mot vilka individuella anmärkningar kan riktas men vilkas uppträdande inte varit så graverande att de skulle ha tvingats lämna landet under en period av generös utlän- ningspolitik. Det bör också erinras om att den politiska utvisningen kan komma till användning i fall där vederbörande utlänning inte gjort sig skyldig till något asocialt uppträdande. På grund av de skiftande förhallanden, som sålunda kan föreligga i de utlänningsärenden i vilka förhör hålls, synes det lämpligt att bestämmelserna om ersätt- ning för inställelse till förhör utformas på sådant sätt att ersättningsmöjligheterna inte är alltför snävt begränsade.

Någon generell rätt till ersättning för kostnad för inställelse till förhör varom här är fråga torde inte böra införas. I åtskilliga fall är utlänningens kostnader för ändamålet inte större än att han själv bör stå för dem. I andra fall kan emellertid kostnaderna vara så höga att de utgör en avsevärd börda. Detta kan exempelvis bli fallet om utlänningen mäste företa en längre resa till förhöret och vara borta från hemmet under en hel dag eller under flera dagar. I sådana fall där utlänningens inställelse till förhöret medför mera betydande kostnader för honom talar skäligheten för att vissa ersättningsmöjlighe- ter bör finnas. Förhörsmyndighetens ställ- ningstagande i ersättningsfrågan torde böra bygga på en allmän skälighetsbedömning. Vid denna skälighetsprövning torde hänsyn böra tas bl.a. till utlänningens ekonomiska förhållanden. Ärendets utgång torde inte i och för sig böra tilläggas betydelse, eftersom utgången kan bero av faktorer som inte bör tillåtas influera i ersättningssammanhanget. Däremot synes det rimligt att längden av den tid utlänningen vistats i riket tillmäts bety- delse.

Hälls exempelvis förhör i ett avvisnings- ärende, kan det finnas mindre anledning att

svenska staten skall bära inställelsekostnaden än när fråga är om avlägsnande av en utlänning som vistats lång tid i Sverige. Hänsyn torde vidare böra tas till omständig- heterna i övrigt i ärendet. Har t. ex. fråga om en utlännings avlägsnande ur landet uppkom- mit därför att det föreligger fara för att utlänningen kommer att här i riket fortsätta tidigare brottslig verksamhet eller därför att utlänningen eljest uppträtt asocialt, kan det vara skäligt att utlänningen själv får bära kostnaden för inställelse till förhör i ett sådant ärende. En sammanvägning av alla föreliggande omständigheter synes böra gö- ras i varje enskilt fall. I enlighet med det anförda föreslås att i UtlL föreskrivs att om förhör hälls med utlänning. denne fär tiller- kännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden, längden av den tid han vistats i riket samt omständigheterna i övrigt befinns skäligen böra ersättas för sin inställelse (jfr 15 & FPL). Det bör ankomma på förhörsmyndigheten att fatta beslut i ersättningsfrågan. Sådant beslut bör meddelas antingen i anslutning till förhö- ret eller senare. Myndigheten bör givetvis be- möda sig om att fatta beslut i ämnet så snabbt som möjligt.

Möjlighet synes böra finnas för förhörs- myndigheten att bevilja utlänning, som kal- lats till förhör varom här är fråga. förskott på ersättningen. Förskott avseende resekost- nad bör kunna översändas i form av kontant belopp eller resebiljett. Pa utlänningsnämn- dens vägnar torde beslut om förskott böra få meddelas av ordföranden. Närmare bestäm- melser om ersättning Och förskott bör få meddelas av Kungl. Maj:t.

Vid sidan av de i UtlL reglerade förhören förekommer i stor utsträckning polisförhör med utlänningar i ärenden enligt UtlL och Uth. lfragavarande förhör föranleder regel- mässigt inte några längre resor för utlän- ningen. Dennes kostnader på grund av förhören blir därför begränsade. Något fram- trädande behov av möjlighet att tillerkänna utlänning ersättning härför föreligger inte. Ej heller torde det finnas något större behov av

ersättningsregler som täcker kostnaderna för andra muntliga kontakter med de myndig- heter som handlägger utlänningsärenden. Utöver reglerna om ersättning till utlänning för inställelse till sådant förhör, som regleras i UtlL, framläggs därför inte här något förslag till bestämmelser rörande ersättning för utlännings inställelsekostnader i ärende enligt UtlL eller Uth.

Vad därefter angår frågan om ersättning till utlänning för andra kostnader som han vidkånts för utredningen av ärende enligt UtlL eller Uth är det att observera, att deti utlänningsärenden ankommer på den beslu- tande myndigheten att tillse att den förelig- gande utredningen är så fullständig som ärendets beskaffenhet kräver. Ju mera ingri— pande en ifrågasatt åtgärd från myndighetens sida är, desto starkare blir kravet på myndig- heten att aktivt verka för att utredningen blir allsidig. Beslutsunderlaget utgörs i all— mänhet av inlagor från utlänningen, polisför- hörsprotokoll, uppgifter som lämnats vid förhör enligt UtlL samt annat material, som den beslutande myndigheten kan förfoga överi det enskilda ärendet, ävensom myndig— hetens allmänna kunskapsmaterial rörande förhållandena på olika yttre och inre områ- den. Begär utlänningen en komplettering av utredningen på någon betydelsefull punkt, torde en sådan begäran tillmötesgås, om möjlighet till komplettering står öppen. Utlänningen behöver således i stort sett inte vara verksami utredningshänseende på annat sätt än att han skriftligen eller muntligen lägger fram sin egen syn på de problem som är aktuella oeh anger vilka omständigheter som han anser att myndigheten bör ta hänsyn till då den avgör ärendet. Det bidrag till utredningen som utlänningen lämnar torde regelmässigt inte vara förenat med några betydande kostnader, bortsett från vissa inställelsekostnader som redan behandlats. Om utlänningen har offentligt biträde eller biträde som förordnats enligt 18 % th L, kan dessutom biträdet under vissa förutsätt— ningar föranstalta om utredning på det allmännas bekostnad. Under nu angivna förhållanden kan det inte anses föreligga

något behov av bestämmelser som ger utlän- ning rätt till ersättning för kostnader som han haft för utredningsätgärder i ett ärende enligt UtlL eller Uth.

Till sådant förhör som regleras i 39—-42 åå UtlL kan annan person än utlänningen kallas att inställa sig för att höras upplysningsvis. Vid utredning vid allmän underrätt enligt 43% UtlL kan vittne höras. Bestämmelser om ersättning till utomstående personer som sålunda höres i utlänningsärende finns för närvarande i Uth. Överförs enligt vad ovan föreslagits huvudbestämmelsema om ersätt- ning till utlänningen för kostnad för inställel— se till nu ifrågavarande förhör till UtlL, torde det ligga närmast till hands att även huvud- föreskrifterna angående ersättning till person som vid sådant förhör höres upplysningsvis eller såsom vittne intas i lagen. Här föreslås att med avseende på förhör enligt 39—42 åå UtlL i lagen föreskrivs. att om annan än utlänningen på förhörsmyndighetens kallelse inställt sig för att höras, han har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse samt att förskott fär beviljas pä ersättning för kostnad för resa och uppehäl- le. Även i dessa fall bör gälla att fråga om ersättning och förskott prövas av förhörs— myndigheten och att på utlänningsnämndens vägnar beslut om förskott far fattas av ordföranden. Närmare bestämmelser om er- sättning och förskott bör meddelas av Kungl. Maj:t. Samtliga dessa bestämmelser torde böra äga motsvarande tillämpning då vittne höres vid allmän underrätt enligt 43 å UtlL. Vad angår frågan om ersättningens slutliga gäldande bör här anmärkas, att fråga om ersättning till person, som höres upplysnings- vis eller såsom vittne, aktualiseras så sällan att anledning inte finns att införa någon regel om skyldighet för utlänningen att i vissa fall återgälda statens kostnad för sådan ersättning. Något framträdande behov av ytterligare bestämmelser rörande ersättning för inställelsekostnad till utomstående per- son, som lämnar upplysningar i ärende enligt UtlL eller Uth, synes inte föreligga.

Härefter skall till övervägande upptas frågan om några ersättningsbestämmelser

fordras med avseende på ärenden angående hemsändning av utlänning, som erhåller socialhjälp eller omhändertagits enligt BvL, PsykL eller 35 & OmsorgsL. [ det föregående har föreslagits att i sådana ärenden offentligt biträde skall förordnas i fall när det behövs för att tillvarata utlänningens rätt samt att kostnaden för offentligt biträde skall stanna på statsverket. Med hänsyn härtill föreligger inte nagot framträdande behov av regler om ersättning för biträdeskostnad i dessa ären- den. Något förhörsförfarande eller någon annan form av muntlig förhandling förekom- mer inte i hemsändningsärendena. På grund härav aktualiseras inte frågan om ersättning till utlänningen eller till utomstående för inställelsekostnad. ] hemsändningsärendena gäller. liksom i övriga utlänningsärenden, att den beslutande myndigheten har att sörja för att utredningen i det aktuella ärendet är så fullständig som ärendets beskaffenhet krä- ver. Den enskilde behöver inte själv inför- skaffa nagon utredning och behöver därför inte vidkännas nagon utredningskostnad. Om utlänningen har offentligt biträde. kan dess- utom biträdet under vissa förutsättningar föranstalta om utredning på det allmännas bekostnad. Under nu angivna förhållanden saknas skäl att föreslå några speciella bestäm- melser angående ersättning till utlänningen eller till utomstående för kostnader av något slagi hemsändningsärenden.

Enligt UtlL meddelar Kungl. Maj:t be- stämmelser om ersättning till bl.a. allmänt ombud och tolk vid sädant förhör som regleras i lagen. Med stöd härav föreskrivsi Uth att frågor om ersättning till allmänt ombud och tolk vid förhör enligt UtlL prövas av förhörsmyndigheten och att sådan ersättning bestrids av statsmedel. Någon bestämmelse om skyldighet för utlänningen att betala ersättning till statsverket för ifrågavarande kostnader finns inte. Det all- männa ombudet är företrädare för det allmänna och har att tillvarata statens intres— sen.

Behov av allmänt ombud kan-bl. a. förelig- ga i sädana fall där utlänningen bestrider vad som åberopas mot honom och vid förhöret

en omfattande utredning skall genomgås eller utomstående personer höras. ] sådana fall kan förhörsmyndighetens objektiva ställ- ning främjas genom att annan än myndighe- ten får i uppdrag att tillvarata det allmännas intressen. På grund av de funktioner som allmänt ombud vid förhör har torde över- vägande skäl tala för att eventuella kostnader för allmänt ombud också i fortsättningen bör vila på statsverket utan möjlighet för staten att återkräva kostnaden eller del därav av utlänningen. Vad angår kostnaderna för tolk vid förhör enligt UtlL föreslås likaledes att dessa kostnader även fortsättningsvis skall stanna på statsverket. Ärendena enligt UtlL är nämligen av den natur att det synes rimligt att staten står för kostnaderna för den tolkning som kan visa sig nödvändig vid förhör enligt lagen. Denna ståndpunkt över- ensstämmer med det allmänna synsätt som kommer till uttryck i 95 FL. Här föreslås att i anslutning till övriga ersättningsregler i UtlL tas in en bestämmelse om att allmänt ombud och tolk. som fullgör sina uppdrag annorledes än i tjänsten. äger av allmänna medel erhålla arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan. Ersättningsfrågan skall prövas av förhörsmyndigheten. Närma- re bestämmelser om ersättningen torde med— delas av Kungl. Maj:t.

Då i UtlL införs bestämmelser om ersätt- ning till utlänning och till utomstående för kostnad för inställelse till i lagen reglerat förhör och om ersättning till allmänt ombud och tolk vid sådant förhör, böri lagen också tas in bestämmelser rörande möjligheten att överklaga administrativ myndighets beslut angående sådan ersättning. Mot länsstyrelses beslut i ämnet bör talan lämpligen fä föras hos kammarrätten genom besvär. Besvärs- tiden torde böra vara den i 12 &" FL föreskrivna, dvs. tre veckor från den dag då klaganden fick de] av beslutet. I samma ordning bör talan få föras mot den centrala utlänningsmyndighetens och utlännings— nämndens beslut i dessa ersättningsfrågor. Mot kammarrättens beslut bör talan kunna föras enligt bestämmelserna i FPL.

] utredningsdirektiven anges att när för

vissa förvaltningsområden möjlighet föreslås för enskild att få kostnadsersättning av allmänna medel det bör för samma områden övervägas, om enskild part, som grovt brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, bör kunna förpliktas att bestrida besluts- myndighetens eller annan myndighets sär- skilda kostnader i ärendet. På utlänningsom- rådet torde frågan närmast gälla, huruvida grovt oursäktlig underlåtenhet av utlänning att inställa sig till sådant förhör som behand- las i UtlL bör kunna föranleda att utlän- ningen åläggs att ersätta staten de särskilda kostnader som statsverket får på grund av hans utevaro, t. ex. kostnader för ersättning till allmänt ombud, tolk och person som skulle ha hörts upplysningsvis i utlänningens närvaro. [ de allra flesta fall ligger det emellertid i utlänningens eget intresse att inställa sig till förhör varom här är fråga. Risken för att han utan giltig ursäkt uteblir från dylikt förhör är därför liten. Något reellt behov av ersättningsregler av nu ifråga- varande typ synes således inte föreligga. Under dessa förhållanden torde det inte finnas anledning att belasta utlänningslag- stiftningen med ersättningsregler av denna karaktär.

] anslutning till utlänningslagstiftningen skall beröras frågan om expeditionsavgiften för bevis om förvärv av svenskt medborgar- skap. Utlänning kan förvärva svenskt med— borgarskap i vissa fall genom anmälan till länsstyrelsen och i övrigt efter ansökan hos den centrala utlänningsmyndigheten. För att ansökan om svenskt medborgarskap skall beviljas krävsi allmänhet att utlänningen haft hemvist här i riket sedan sju år. För medborgare i annat nordiskt land krävs dock inte så lång vistelse i Sverige. För bifall till ansökan om svenskt medborgarskap krävs vidare bl.a. att utlänningen fört en hederlig vandel samt har möjlighet att försörja sig och sin familj.

Den som efter anmälan eller ansökan erhåller svenskt medborgarskap är skyldig att lösa bevis härom. Expeditionsavgiften för

sådant bevis är 100 kronor i anmälningsären- dena och 300 kronor i ansökningsårendena. Medellös person är dock enligt 85 expe- ditionskungörelsen (1964161 8) fri från avgift för erforderlig expedition. Enligt stämpelut- redningen, vars betänkande (SOU 1961137) ligger till grund för expeditionskungörelsen, får myndighet som utfärdar expedition fritt pröva huruvida medellöshet föreligger.

Under de två senaste åren här frågan om expeditionsavgifterna för medborgarskaps— bevis behandlats i olika sammanhang. Så- lunda väcktes likalydande motioneri denna fråga vid 1970 års riksdag av herrar Lars Larsson och Tage Johanson (11218) samt av fru Hjelm-Wallén m.fl. (112173) med hemstäl- lan att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begä- ra en översyn av dessa avgifter. Vid 1971 års riksdag framställdes liknande yrkanden av fru Hjelm-Wallén m.fl. (1971:120), herr Helen m.fl. (19712134 och 158) samt av fröken Eliasson m.fl. (197lz592). Slutligen föreslogs vid Nordiska rådets 19:e session 1971 att Nordiska rådet skulle rekommen- dera regeringarna i Finland, Norge och Sverige att avskaffa avgifterna för medbor- garskapsbevis. Förslaget bifölls den 16 feb- ruari 1971.

Vederbörande riksdagsutskott har i ytt- rande över motionerna (bevillningsutskottets utlåtande 1970117 respektive skatteutskot- tets betänkande 197127) avstyrkt bifall till desamma, varvid utskotten bl.a. hänvisat till att avgifternas storlek berodde på den tämligen ingående bedömning som medbor- garskapsärendena krävde. Skatteutskottet ansåg emellertid att avgifterna av andra skäl borde kunna nedsättas och förutsatte att Kungl. Maj:t vid sin prövning av Nordiska rådets ovannämnda rekommendation beak- tade de synpunkter som utskottet härutin- nan framfört i sitt betänkande. Riksdagen har avslagit samtliga motioner.

] departementspromemorian angående rättshjälpsreformen berörs frågan om ansök- nings- och expeditionsavgifter i förvaltnings- ärenden. Något praktiskt behov av att generellt medge avgiftsfrihet för den som erhållit rättshjälp för ett sådant ärende anses

inte föreligga. De lättnader i fråga om avgiftsplikten som kan behövas för parteri sädana ärenden bör enligt promemorian liksom hittills regleras i expeditionskungö- relsen och övriga författningar som reglerar avgiftsfrågor. Enligt thL innefattar därför förmånerna vid rättshjälp i förevarande av- seende endast avgift som enligt expeditions- kungörelsen utgår för ansökan och expe- dition vid domstol.

Medborgarskapsärendena torde vara de enda förvaltningsärenden, i vilka expedi- tionsavgiften är så hög att det förhållandet att rättshjälpen enligt thL inte omfattar avgiften kan anses vara en brist. Det torde emellertid inte ingå i vårt uppdrag att komplettera thL med en särregel i expedi— tionskungörelsen beträffande avgiften för medborgarskapsbevis. Om ett avskaffande eller en generell sänkning av expeditionsav- giften för sådant bevis inte genomförs och det inte heller anses lämpligt att komplicera expeditionskungörelsen med en särregel i ämnet, torde likväl ett från rättshjälpssyn— punkt acceptabelt läge kunna komma till stånd, därest regeln om avgiftsfrihet vid meddellöshet inte tillämpas alltför snävt.

14

Gällande rät!

Lagen (19631193) om samarbete med Dan— mark, Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verk- ställighetslagen) innehaller bestämmelser om verkställighet här i riket av dom eller beslut som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge samt om verkställighet 1 Dan- mark, Finland, Island eller Norge av svensk domstols dom eller beslut. allt såvitt ångar verkställighet av böter, frihetsstraff m.m. Vidare öppnar lagen möjlighet till övervak- ning här i riket av den, som i Danmark. Finland, Island eller Norge blivit villkorligt dömd eller, efter i någon av nämnda stater avtjänat straff, villkorligt frigiven, samt till överflyttning till Danmark, Finland, Island eller Norge av övervakningen av den, som här i riket dömts till skyddstillsyn eller, efter att ha avtjänat fängelse, villkorligt frigivits. Idet följande lämnas en kortfattad redogörelse för de bestämmelser i nordiska verkställig- hetslagen som är av intresse för frågan om offentligt biträde i ärenden enligt denna lag.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, ävensom vissa beslut får på begäran verkstäl- las här i riket (1 %$). Verkställighet sker enligt svensk lag; doek får beslut om förvandling av böter ej meddelas (2 Ö). Likaså får i något av nyssnämnda länder meddelad dom, varige—

Nordiska verkställighetslagen

nom ådömts vissa i lagen angivna former av frihetsstraff, på begäran verkställas här i riket. om den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i riket. får även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna befinns lämpligast (5 5).

At myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge far överlämnas att verkställa häri riket meddelad dom eller beslut som avses i ] ä (3 å). Likaså får här i riket meddelad dom. varigenom dömts till fängelse, verkstäl- las i Danmark, Finland, lsland eller Norge, om den dömde när verkställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten. UppehäIler han sig i någon av nämnda stater, får även eljest domen verkställas där, om det med hänsyn till omständigheterna befinns lämpligast (8 ä).

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 & görs av vederbörande myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge. Fram- ställningen får inte bifallas, med mindre domen är verkställbar i den stat där den meddelats (24 å). Framställning om verkstäl— lighet enligt 1 eller 5 & prövas av kriminal- vårdsstyrelsen. Det är också kriminalvårds- styrelsen som med stöd av lagen gör fram- ställning orn verkställighet i Danmark, Fin- land, Island eller Norge när fråga är om fall som avses i 3 och 8 åå (25 å).

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut

enligt lagen förs hos kammarrätten genom besvär. Om ej annorlunda förordnas, länder kriminalvårdsstyrelsens och kammarrätts be- slut omedelbart till efterrättelse. Är den dömde här i riket omhändertagen för verk- ställighet av dom, som avses ikriminalvards- styrelsens eller kammarrätts beslut. skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i RB är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning. Arvode och ersättning till för- svararen skall dock alltid gäldas av statsver- ket (26 å).

Talan mot kammarrätts beslut enligt lagen förs hos regeringsrätten genom besvär enligt reglerna i FPL.

Utredningen

Bestämmelserna i nordiska verkställighetsla- gen angående biträde åt den dömde i ärenden enligt lagen har ett begränsat tillämpningsområde. De avser endast förbe- redande och utförande av talan mot krimi- nalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut enligt lagen. Någon möjlighet till biträde redan vid kriminalvårdsstyrelsens handlägg- ning av ärende som avses i lagen ges inte. Dessutom gäller den begränsningen i fråga om rätten till biträde enligt lagen. att den dömde skall vara omhändertagen här i riket för verkställighet av dom som avses i nyssnämnda myndigheters beslut. Biträdes- reglerna i lagen anknyter till RB:s bestäm- melser om offentlig försvarare. Försvararens arvode och ersättning skall dock alltid stanna på statsverket.

De ärenden som behandlas i nordiska verkställighetslagen är i huvudsak av admini— strativ natur. I de viktigaste ärendena enligt lagen är det kriminalvårdsstyrelsen som fattar beslut och styrelsens beslut överklagas hos förvaltningsdomstol, i första hand kam- marrätt och i andra hand. enligt reglerna i FPL, regeringsrätten. Under dessa förhål- landen synes övervägande skäl tala för att de nuvarande bestämmelserna i nordiska verk- ställighetslagen om offentlig försvarare byts ut mot de regler rörande offentligt biträde

som vi föreslår införda för ett flertal andra områden, där avgörandet i personligt ingri— pande angelägenheter är anförtrott åt för- valtningsrnyndigheter och förvaltningsdom— stolar.

Den nuvarande möjligheten att erhalla offentlig försvarare i besvärsärenden enligt nordiska verkställighetslagen utnyttjas sällan, När det gäller att bestämma i vilka fall offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden enligt lagen föreslår vi, att möjlig- heten begränsas till att omfatta ärenden rörande verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge av här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängelse. 1 sadana ärenden bör det ankomma pa kriminalvards- styrelsen att utse offentligt biträde at den dömde, om det behövs för att tillvarata dennes rätt. Härigenom träffas de fall där det från svenska rättssäkerhetssynpunkter fram- står som angeläget att den dömde i fall av behov utrustas med biträde. [ övriga fall som omfattas av lagen synes behovet av biträde vara avsevärt mindre, varför institutet offent- ligt biträde ej synes böra utsträckas till att gälla andra fall än de nyss nämnda. Beträf- fande offentligt biträde som utses med stöd av nordiska verkställighetslagen bör den av oss föreslagna lagen om offentligt biträde gälla. Härigenom kommer bl. a. möjligheten att i nyssnämnda ärenden erhålla offentligt biträde att omfatta inte blott handlägg- ningen hos kriminalvårdsstyrelsen utan också handläggningen i högre instans.

Offentligt biträde som avses i nordiska verkställighetslagen skall utses ex officio, om behov av biträde anses föreligga. Flertalet ärenden enligt lagen torde emellertid vara så otvetydiga och klara, att det ej kan anses motiverat att förordna något biträde. Vid prövningen av frågan om behov av offentligt biträde föreligger skall ingen hänsyn tas till den dömdes ekonomiska förhållanden. Kost— naderna för biträdet synes alltid böra stanna på statsverket. Inga särskilda behörighetsreg- ler torde böra uppställas beträffande det offentliga biträdet.

Har den dömde tidigare haft offentlig försvarare. ligger det nära till hands att

denne förordnas till offentligt biträde enligt förevarande lag, om behov av sådant biträde anses föreligga i sammanhanget. Såvitt angår övriga frågor rörande offentligt biträde i ärenden enligt nordiska verkställighetslagen hänvisas till lagen om offentligt biträde, vilken behandlas närmare i kap. 24.

De av oss föreslagna nya bestämmelserna i nordiska verkställighetslagen har införts som ett tredje stycke i25 %. Samtidigt utgår sista stycket i 26 &.

Något behov av att i lagen införa bestäm— melser om ersättning till part eller annan för kostnader synes inte föreligga.

15

Gällande rätt

I detta avsnitt kommer närmare redogörelse att lämnas endast för vissa bestämmelser av processuell natur i FDL och några andra författningar. Vi har däremot inte ansett det nödvändigt att här redogöra för de materiella bestämmelser på socialförsäkringens område som skall tillämpas av de olika myndig- heterna.

Lagen (19611262) om försäkringsdomstol (FDL)

Försäkringsdomstolen upptar mål, vari be- svär anförts över beslut av riksförsäkrings- verket, försäkringsrådet eller tillsynsmyndig- heten för erkända arbetslöshetskassor (ar- betsmarknadsstyrelsen) samt mål, vilka av riksförsäkringsverket eller arbetsmarknads- styrelsen underställs domstolens prövning. Över försäkringsdomstolens beslut får klagan inte föras. Domstolen har sitt säte i Stock— holm. Sammanträde kan dock hålls på annan ort, när det av särskilda skäl befinns erfor- derligt (] å).

Särskilda sakkunniga med uppgift att till- handagå försäkringsdomstolen med utlåtan- den i medicinska frågor förordnas, efter domstolens hörande, av Kungl. Maj:t för viss tid (5 5).

Förfarandet i mål som prövas av försäk- ringsdomstolen är i regel skriftligt. Befinns det erforderligt att part eller annan höres muntligen, äger domstolen dock förordna

Socialförsäkringslagstiftningen

därom. Till sådan handläggning skall part kallas. Därvid skall han föreläggas att inställa sig personligen vid äventyr att utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande (9 5).

Försäkringsdomstolen har att verka för att utredningen blir så fullständig som erfordras med hänsyn till målets beskaffenhet och äger föranstalta om bevisning. Beträffande bevis- ning skall, om inte annat är föreskrivet, bestämmelserna i 35 och 36 samt 38—40 kap. RB lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på begäran av part, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. Kostnaden för syn skall utgå av allmänna medel (10 å).

Beträffande förfarandet i övrigt skall en- ligt 11 å i tillämpliga delar gälla bl.a. be- stämmelserna i RB om straff och vite (9 kap.), om rättegångsombud (12 kap.) samt om inlaga i rättegång och om delgivning (33 kap.).

1 mål vid försäkringsdomstolen skall part själv bära sin rättegångskostnad (14 9”).

Lagen (19621381) om allmän försäkring (LAF)

18 kap. LAF handlar om de allmänna försäk- ringskassorna. För varje landstingskommun samt varje kommun som inte tillhör lands- ting skall finnas en allmän försäkringskassa. Allmän försäkringskassa skall inrätta lokal—

kontor i den mån så prövas erforderligt (l ä)-

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna, vilka har att ställa sig verkets anvisningar till efterrät- telse (2 å).

I allmän försäkringskassa skall finnas en styrelse, en eller flera pensionsdelegationer samt försäkringsnämnder. Om inte annat föreskrivs tillkommer det styrelsen att be- sluta i angelägenheter, med vilka kassan har att ta befattning (6 €).

Frågor om förtidspension, invaliditets- tillägg och invaliditetsersättning avgörs i all- män försäkringskassa av en pensionsdelega— tion, bestående av fem ledamöter, varav två av socialstyrelsen utsedda läkare (20 5). I ärende som handläggs av pensionsdelegation, får var och en som saken rör eller som eljest antas kunna lämna upplysningar av betydelse höras. Begär den som saken rör att bli muntligen hörd inför pensionsdelegationen, skall hans begäran villfaras, om inte särskilda skäl föreligger mot det (22 å).

I allmän försäkringskassa prövas i den utsträckning varom stadgas i särskild författ- ning lagen (19622392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpen- sion Och 32 &” lagen (1962382) angående införande av LAF — frågor om folkpension av försäkringsnämnder. Nämnderna skall även tillhandagå kassans styrelse, pensions- delegation och lokalkontor med råd och upplysningar angående lokala angelägen— heter. I regel skall en försäkringsnämnd fin- nas för varje kommun (23 5).

20 kap. innehåller bl. a. besvärsregler. Ta- lan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående försäkring enligt LAF förs genom besvär hos riksförsäkringsverket. Be- slut av allmän försäkringskassa, som fattatsi pensionsdelegation, skall, även om beslutet inte överklagats, prövas av riksförsäkrings- verket, om delegationens ordförande eller föredraganden anmält från beslutet avvikande mening. Verket äger även eljest, utan att talan förs, ta upp ärende angående försäkring till prövning(10 å).

Uppstår tvist mellan allmänna försäkrings-

kassor angående tolkning eller tillämpning av LAF, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna avgöras av riksförsäkringsverket (l 1 å).

Mot riksförsäkringsverkets beslut i fråga, som sägs i 10 eller 11 å, förs talan genom besvär hos försäkringsdomstolen. Riksförsäk— ringsverkets beslut i fråga som nyss sagts kan av verket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest sär- skilda skäl finns för sådan prövning (12 å).

Beträffande tid för anförande av besvär skall i fråga om allmän försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i FL. Försäkringskassas och riksförsäkringsverkets beslut länder till omedelbar efterrättelse, om inte annat föreskrivits i beslutet eller be- stäms av myndighet, som har att pröva beslu- tet (13 å).

Kungörelsen (196215 1 8) angående kostnader- na för Iäkarundersökning m. in. vid prövning av rätt till pension enligt LAF

Enligt kungörelse (l962z394) med vissa be— stämmelser rörande ansökan om pension en— ligt LAF, m. ni. skall vid ansökan om förtids— pension, invaliditetstillägg och invaliditetser- sättning fogas läkarintyg, om inte särskilda skäl föranleder annat. 1 rubricerade kungö- relse stadgas att om sadant läkarintyg ombe- sörjts av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun, ersättning utgår från den allmänna försäk- ringen till den som tillhandahållit intyget med 31 kr. Ersättning utgår under förutsätt- ning att av den försäkrade inte uttagits högre avgift än 7 kr för intyget jämte undersök- ning, som legat till grund för detsamma. Har försäkrad i annan ordning än nu sagts anskaf- fat sådant intyg, utgår ersättning från den allmänna försäkringen motsvarande tre fjär- dedelar av den försäkrades utgift för intyget, dock högst med 31 kr (l 5). Om med stöd av 16 kap. 2 % LAF föreskrivits, att försäkrad skall intas på sjukhus eller undersökas av läkare, skall de kostnader som kan föranle-

das härav bestridas av vederbörande försäk- ringskassa. Försäkrads utgifter för resor till och fran sjukhuset eller läkaren samt för nödvändigt uppehälle och övernattning er- sätts med utgivet belopp, i den mån detta prövas skäligt. Ersättning för resekostnad får inte beräknas till högre belopp än som anges i 7 & kungörelsen (19621386) med tillämp- ningsföreskrifter till sjukreseförordningen. Ersättning kan under i kungörelsen angivna förutsättningar utgå ocksä till följeslagare efter samma grunder. För värdavgift pä sjuk- hus utges ersättning med belopp beräknat enligt 27 & sjukvårdslagen (19621242). Har staten. landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun ombe- sörjt undersökning som nu sagtsjämte läkar- utlatande med anledning därav, utgär ersätt- ning till den som ombesörjt undersökningen och utlatandet med 38 kr. Ersättningen ut- gär under förutsättning att avgift inte utta- gits av den försäkrade. Har sådan undersök— ning jämte utlatande ombesörjts i annan ordning än nyss sagts. utgär ersättning med belopp som i betraktande av undersök- ningens omfattning och övriga omständig- heter prövas skäligt. Har undersökningen varit förenad med särskilda utgifter och om- kostnader, kan skälig ersättning utges härför (låt

Lagen (19542243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)

Försäkring enligt lagen äger rum i riksförsäk- ringsverket (l ä). Mot verkets beslut i ärende angäende försäkring enligt YFL fä.r talan föras hos försäkringsrädet genom besvär. Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket, äger göra ansökan därom hos försäkringsrädet. Rädet äger. även om talan inte förts eller ansökan inte gjorts, till prövning uppta ären- de, som avses i denna paragraf.

Mot försäkringsradets beslut i annat ären- de enligt lagen än rörande allmän föreskrift som nyss sagts far talan föras hos försäk- ringsdomstolen genom besvär. Försäkrings- rädets beslut länder till efterrättelse utan

hinder av förd talan, om inte rådet förordnar annorlunda (44 å).

Pa begäran av riksförsäkringsverket eller försäkringsrädet kan, till vinnande av utred- ning i ärende om försäkring enligt lagen, vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran äga rum med den som saken rör. Ingen är skyldig att inställa sig vid annan underrätt än den inom vars område han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning utom huvudförhandling. Er- sättning till den som inställt sig för att höras skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och utges av riksförsäkringsverket (52 å).

Militärersättningsförordningen (19501261)

Flertalet ersättningsärenden enligt förord- ningen avgörs av riksförsäkringsverket. Talan mot verkets beslut förs hos försäkringsrädet och mot rådets beslut hos försäkringsdom- stolen. Besvärsreglema är i stort sett identis- ka med reglerna i 44 & YFL. Förordningen innehåller också i 18 å en bestämmelse om förhör vid allmän underrätt, vilken bestäm- melse svarar mot innehållet i 52 & YFL.

Förordningen (1956:629) om erkända arbets— löshetskassor

Erkänd arbetslöshetskassa har till uppgift att bereda sina medlemmar ersättning vid arbets- löshet. Tillsynsmyndighet är arbetsmark— nadsstyrelsen. Talan mot beslut av erkänd arbetslöshetskassa enligt förordningen förs genom besvär hos tillsynsmyndigheten. Möt tillsynsmyndiglietens beslut i ärende angäen- de försäkring enligt förordningen förs talan genom besvär hos försäkringsdomstolen. Be- slut som sist sagts kan av tillsynsmyndig- heten underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest särskil— da skäl finns för sådan prövning (50 ä 1 mom.). Om besvär över beslut som tillsyns— myndigheten meddelat enligt förordningen i annat fall än som avsesi 1 mom. gäller vad

som finns föreskrivet i 79 5 lagen om under- stödsföreningar (50 ä 3 mom.). Sistnämnda besvär anförs hos kammarrätt. Talan får inte föras mot beslut av tillsynsmyndigheten an- gående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område där kollektivavtal gäller (50 ä 4 mom.).

Lagförarbeten m. m.

Proposition och riksdagsbehandling 1961

I prop. 1961 :45, som bygger på ett av social- försäkringens administrationsnämnd år 1960 avgivet betänkande rörande socialförsäkring- ens organisation (SOU 1960:35), föreslog chefen för socialdepartementet bl. a. att frå- gan om den högsta prövningsinstansen inom socialförsäkringen skulle få sin lösning genom inrättande av en ny domstol, benämnd för- säkringsdomstolen.

För processen i domstolen borde enligt departementschefen i tillämpliga delar gälla vissa bestämmelser i RB. bl. a. om domare och om rättegångsombud, om straff och vite, om omröstning och om bevisning. Hänvis- ningar i FDL till vissa bestämmelser i RB uteslöt dock inte att tillbörlig hänsyn togs till speciella förvaltningsrättsliga förhållan- den. Grunddragen av handläggningen borde regleras i FDL, varvid bestämmelserna i RB där så var lämpligt borde tjäna som förebild. Förfarandet vid försäkringsdomstolen skulle i princip vara skriftligt, men tillgång borde finnas till muntlig handläggning. Vad gäller frågan om ersättning till part för kostnader i förfarandet vid försäkringsdomstolen borde enligt departementschefen besvärssakkun- nigas förslag till bestämmelser i ämnet avvak- tas. Departementschefen nöjde sig därför med att föreslå att ersättning av allmänna medel skulle utgå till sakkunnig och vittne som försäkringsdomstolen självmant kallat.

Bl. a. den omständigheten att den enskilde inte hade möjlighet att få ersättning för rättegångskostnader gjorde enligt departe- mentschefen att man inte kunde ställa alltför stora krav på den enskildes processföring i försäkringsdomstolen. Av detta och andra

skäl måste försäkringsdomstolen ha vid- sträcktare möjligheter till aktiv processled- ning och större ansvar för att utredningen i målen blir fullständig och rättvisande än en allmän domstol vanligen har i sina mål. Detta borde enligt departementschefen komma till uttrycki FDL.

Departementschefen kom också in på fra- gan om bevakningen av det allmännas intres- se i socialförsäkringsprocessen. Administra- tionsnämnden hade velat lösa detta problem genom att i allmänhet tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Enligt departementschefens mening kunde visser- ligen inte någon invändning riktas mot att sjukkassorna hade besvärsrätt i sjukförsäk- ringsärenden och försäkringsinrättningarna i yrkesskadefrägor. I dylika mål hade ju sjuk- kassorna och försäkringsinrättningarna ett eget ekonomiskt intresse och de kunde där- för helt naturligt inta partsställning, Beträf- fande övriga ärenden som skulle handläggas av sjukkassorna var emellertid den av nämn- den föreslagna anordningen mindre tilltalar- de. Valde man i stället utvägen med en särskild partsrepresentant för det allmänna, ett allmänt ombud, fick man en naturlig lösning av problemet. Ett förfarande med två motstående parter skulle ge en fullständigare utredning och domstolen skulle få ett säkra- re underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna var det ocksa av vikt, atti socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kunde underställas domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild parts- representant för det allmänna skulle kunna verksamt bidra till att skapa en tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringar- nas område. Emellertid kunde enligt departe- mentschefen starka betänkligheter resas mot att ta ett sådant steg utan en närmare under- sökning rörande vilka konsekvenser i olika avseenden som det skulle föra med sig. Det syntes svårt att på dåvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. Departementschefen fann sig för— denskull inte beredd att då föresla införande av en särskild partsrepresentation för det

allmänna. Frågan härom borde deck lämp- ligen tas upp vid ett senare tillfälle, sedan större erfarenhet angående besvärsförfaran- dets funktion inom det nya socialförsäk- ringssystemet vunnits.

I stället för införande av en särskild rep- resentant för det allmänna föreslog departe- mentschefen att i lagstiftningen om allmän sjukförsäkring, folkpensionering och försäk- ring för allmän tilläggspension skulle införas bestämmelser om att riksförsäkringsverket skulle äga underställa sina avgöranden för- säkringsdomstolens prövning, om det för en- hetlig lagtolkning eller rättstillämpning var av synnerlig vikt att saken prövades i högsta instans eller eljest särskilda skäl fanns för sådan prövning.

Enligt departementschefens mening borde Också i de lokala instanserna det allmännas intressen bevakas genom ett underställnings- förfarande. här i förening med befogenhet för centralmyndigheten att självmant ta upp ett lokalt organs beslut till prövning.

Vid sin granskning av lagförslaget anförde lagrådet beträffande det föreslagna under- ställningsförfarandet och avvisandet av tan- ken på en särskild partsrepresentation för det allmänna att de fördelar, som stod att vinna med en sådan partsrepresentation, var så betydande att man borde söka genomföra en dylik ordning omedelbart. Endast om avsevärda svårigheter av organisatorisk att skulle lägga hinder i vägen, borde fragan uppskjutas. Om reformen tills vidare begrän- sades till socialförsäkringsprocessen i högsta instans, syntes emellertid lagrådet inga nämnvärda organisatoriska svårigheter förelig- ga att omedelbart införa en dylik partsrepre- sentation. Detta kunde ske på så sätt att Kungl. Maj:t förordnade en befattnings- havare hos riksförsäkringsverket att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket eller försäkringsrädet. Talan borde från hans sida fullföljas i de fall där det från prejudikats- synpunkt eller eljest av särskilda skäl var av betydelse att domstolen prövar saken. Om denna lösning valdes syntes det enligt lag-

rådet inte möta några betänkligheter att riksförsäkringsverkets och, i huvudsak, sjuk- kassornas besvärsrätt övergick till det allmän- na ombudet. Vidare borde i sådant fall be- stämmelserna om underställning av beslut utgå.

Lagrådet behandlade också frågan om parts kostnad för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga. Lagrådet framhöll att an- ordningen med särskilt förordnade sakkun- niga i viss mån var ägnad att medföra, att försäkringsdomstolen kunde bli mindre be— nägen att tillmötesgå parts begäran att rätten skulle anlita annan sakkunnig. Härigenom kunde anordningen leda till att parts möjlig- het att förebringa enligt hans mening erfor- derlig utredning och bevisning försvårades, varvid även var att beakta att enskild person, som var part i hithörande mål, ofta befann sig i dåliga ekonomiska omständigheter, att fri rättegång ej kunde erhållas samt att medi- cinsk sakkunnigutredning ofta var kostsam. Rättvise- och billighetsskäl av synnerlig styr- ka talade således enligt lagrådet för att möj- lighet infördes att tillerkänna part ersättning av motparten för sakkunnigkostnad.

Ledamoten i lagrådet, justitierådet Bom- gren, gick in på frågan om parts kostnader för inställelse till muntlig förhandling och anförde härom bl.a. följande.

Det finns anledning förmoda att i vissa fall, av ekonomiska skäl, svårigheter kommer att uppstå för part att efterkomma ett före— läggande att personligen infinna sig inför domstolen. Det torde kunna antagas, att domstolens uppgifter med avseende å utred- ningen och bevisbedömningen skulle under- lättas, därest part av allmänna medel kunde tillerkännas ersättning för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan ävensom beredas möjlighet att uppbära förskott för nämnda kostnader.

Med anledning av lagrådets och justitie- rådet Bomgrens yttranden förklarade sig de- partementschefen vidhålla sin tidigare uttala- de uppfattning att ställning i förevarande sammanhang inte borde tas till frågan om fördelning av kostnaderna i socialförsäkrings- mäl. Samtidigt förklarade han sig dock be- redd att, om det skulle visa sig förenat med

allvarliga olägenheter att möjlighet till kost- nadsersättning ej fanns, ta upp denna fråga till särskild prövning. Han förklarade sig vidare inte övertygad om att anordningen med en tjänsteman hos riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebar en lämplig lös- ning av frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen. Tills vidare och intill dess erfarenhet vunnits rörande det nya besvärsförfarandet borde underställningsförfarandet kunna godtas som en ersättning för möjligheten för en särskild representant för det allmänna att föra upp mål till försäkringsdomstolen. Departements- chefen ville därför inte frångå sina förslag rörande förfarandet i försäkringsdomstolen.

Det föreslagna underställningsförfarandet och frågan om partsrepresentation för det allmänna i målen hos försäkringsdomstolen behandlades i de likalydande motionerna 11623 av herr Alexanderson m.fl. och 11:74] av herr Ståhl m.fl. 1 motionerna hemställdes att riksdagen vid sin behandling av propositionen måtte besluta att i överens- stämmelse med lagrådets förslag införa så- dana ändringar i det framlagda lagförslaget att det allmänna i socialförsäkringsdomsto- len kom att företrädas av en särskild repre- sentant. l motionen 11:745 hemställde herr Andersson i Knäred m.fl. att riksdagen vid sin behandling av propositionen måtte be- sluta,,dels att riksförsäkringsverkets talan hos försäkringsdomstolen skulle föras av all— mänt ombud och dels att ersättning skulle utgå till enskild part för inställelse vid för- säkringsdomstolen om inställelsen skett på kallelse av domstolen.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 45) för- klarade sig dela uppfattningen att det kunde vara förenat med vissa fördelar om det all- männas intressen i socialförsäkringsprocessen tillvaratogs genom en särskild partsrepresen- tation. Emellertid ansåg utskottet i likhet med departementschefen att lösningen av denna fråga borde kunna anstå. Utskottet förutsatte därvid att frågan skulle bli föremål för förnyad prövning. På grund härav för- klarade sig utskottet inte kunna biträda före- varande motionsyrkanden. Ej heller ansäg sig

utskottet böra biträda motionsyrkandet om ersättning av allmänna medel till enskild part för inställelse till muntlig förhandling vid FD, eftersom denna fråga inte lämpligen borde brytas ut ur sitt större sammanhang och departementschefen förklarat sig beredd att ompröva ersättningsfrågan, om det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter att ersättning inte kunde utgå. Även i övrigt anslöt sig utskottet till propositionens för- slag i de delar varom nu är fråga. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (rskr. 294).

Proposition och riksdagsbehandling 1962

1 prop. 1962290 med bl. a. förslag till lag om allmän försäkring togs frågan om partsrepre— sentationen i socialförsäkringsprocessen ånyo upp till behandling. Till grund för pro- positionen låg bl. a. en inom socialdeparte- mentet upprättad promemoria, benämnd Lag om allmän försäkring m.m. (SOU 1961:39), vari framlades förslag till enhetlig lagreglering av socialförsäkringssystemet med undantag av yrkesskadeförsäkring och ar- betslöshetsförsäkring. I promemorian före- slogs bl.a. att talan mot riksförsäkrings- verkets beslut för det allmännas räkning skulle föras av ett allmänt ombud och att reglerna om underställning av vissa riksför— säkringsverkets beslut skulle tas bort. 1 moti- veringen hänvisade promemorian till vissa uttalanden i samband med att de dåvarande

besvärsbestämmelserna antogs (prop. 1961245, 2LU 45, se ovan). Under remissbehandlingen av departe- mentspromemorian uttalade försäkringsdom- stolen vissa farhågor för att ett allmänt ombud skulle rubba jämvikten i processen, eftersom motparterna till honom ofta skulle vara gamla eller sjuka människor med sma möjligheter att tillvarata sina intressen. Det var enligt domstolen oklart i vilken man ombudet i sin verksamhet skulle se även till de försäkrades intresse. För riksförsäkrings- verket stod det klart att det inte fanns något behov av ett allmänt ombud. Departementschefen framhöll i proposi-

tionen att man ännu inte hunnit samla nägra nämnvärda erfarenheter från socialförsäk- ringens nya besvärssystem som underlag för den närmare utformningen av ett tvåparts- förfarande. Vidare hade själva instansord- ningen inom socialförsäkringen inte fått de- finitiv form, eftersom yrkesskadeförsäk- ringens framtid inte var avgjord. Dessa syn- punkter talade enligt departementschefen för att man borde bida ännu någon tid innan slutlig ställning togs till frågan om parts- representation för det allmänna i socialför- säkringsprocessen. [ propositionen bibehölls därför underställningsförfarandet.

I sitt utlåtande över propositionen i före— varande del hänvisade lagrådet inledningsvis till vad rådet anfört i sitt utlåtande över propositionen 1961145 (se ovan). Därefter framhölls bl. a. att det självfallet skulle åligga allmänt ombud inte bara att bevaka det allmännas rätt utan också att övervaka att gällande bestämmelser tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle se till att även försäk- rads intresse blev tillgodosett. Lagrådet för- klarade sig inte kunna finna att vad som förekommit utgjorde skäl för att uppskjuta avgörandet av frågan om allmänt ombud och vidhöll sin i ovannämnda utlåtande uttalade meningi frågan.

1 likalydande motioner av herr Lundström m. fl. (12657) och herr Ohlin m.fl. (112785) hemställdes att riksdagen matte besluta om inrättande av en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen samt om avskaffan- de av underställningssystemet för riksförsäk- ringsverket.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande 196227 att riksdagen med avslag på motions- yrkandena måtte bifalla propositionen. Riks- dagen beslöt i enlighet med utskottets hem- ställan (rskr 250).

Frågans behandling vid senare riksdagar

Vid 1963 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Per-Olof Hanson (11267) och herr Hamrin i Kalmar m.fl. (111314), vari bl.a. yrkades dels att en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen

skulle inrättas, så att underställningssystemet inför domstolen av vissa beslut av riksförsäk- ringsverket kunde avskaffas och dels att frå- gan om utförande av fri rättegångshjälp för enskilda rättssökande vid försäkringsdom- stolen skulle utredas.

Andra lagutskottet hänvisade i sitt av riks- dagen godkända utlåtande nr 14 till vad utskottet åren 1961 och 1962 anfört i frågan om ett allmänt ombud i socialförsäkrings- processen och avstyrkte bifall till motioner- na i denna del. Vidare anförde utskottet att innan resultatet av besvärssakkunnigas arbete redovisats, ställning inte borde tas till yrkan- det om utredning av frågan om fri rätte- gångshjälp vid försäkringsdomstolen. På grund härav avstyrkte utskottet motionerna även i denna del.

Vid 1965 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Thorsten Larsson m. fl. (12513) och herr Gomer m.fl. (111617) med hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning och förslag röran- de inrättande av allmänt ombud eller annan instans, med uppgift att vid försäkringsdom- stolen tillvarata främst de enskildas rätt, samt att i samband därmed matte företas en översyn av besvärs- och underställningsför- farandet i övrigt vid försäkringsdomstolen.

I yttrande över motionerna tillstyrkte för— säkringsdomstolen att frågan om åtgärder i syfte att förbättra tillvaratagandet av såväl det allmännas som de enskildas intresse vid försäkringsdomstolen upptogs till förutsätt- ningslös utredning. Riksförsäkringsverket an- såg däremot att det inte förelåg anledning att aktualisera frågan om införande av allmänt ombud. Ytterligare åtgärder för att under— lätta för de försäkrade att föra sin talan syntes väl kunna övervägas. Dock borde först resultatet av besvärssakunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964z27) avvaktas.

Andra lagutskottet förklarade i sitt ut- låtande nr 55 att det numera förelåg sådana erfarenheter av besvärssystemet att det kun- de vara befogat att nu närmare granska de frågor som aktualiserats genom motionerna. Utskottet tillstyrkte därför att problemkom-

plexet i sin helhet blev föremål för en förut— sättningslös utredning. Riksdagen beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 347) ge till känna vad utskottet anfört.

1 en interpellation till chefen för socialde— partementet vid riksdagens vårsession år 1967 begärde herr Thorsten Larsson bl. a. en redogörelse för vilka åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens skrivelse 1965:347 och när ett förslag i frågan till riksdagen kunde förväntas.

I sitt den 2 mars 1967 avgivna svar på interpellationen och vid senare anförande i ämnet förklarade departementschefen. stats- rådet Aspling, bl.a. att den fråga som togs upp i 1965 års motioner avsåg något annat än det allmänna ombud som diskuterades vid tillkomsten av FDL och LAF. Detta allmän- na ombud var inte tänkt som något rätte- gångsombud för de försäkrade utan hans huvuduppgift skulle vara att ta till vara det allmännas intresse mot de försäkrade, låt vara att han också, liksom alla statliga tjäns- temän, skulle vara skyldig att uppmärksam- ma fel, som länder de enskilda till skada, Och att vidta åtgärder för rättelse. Vad det gällde i motionerna och som riksdagen bl.a. för- ordat en utredning om var kostnadsfri rätts- hjälp i försäkringsdornstolen. Denna fråga hörde samman med de större frågorna om kostnadsersättning för part Och fri rättshjälp i förvaltningsförfarandet över huvud taget. Statsrådet hänvisade till den inom justitie- departementet pågående prövningen av be- tänkandena med förslag till lag om förvalt- ningsförfarandet (SOU 196427) och om rättegångshjälp (SOU 1965zl3). Han ansåg det inte lämpligt att frågan om rättshjälp för enskilda parter togs upp särskilt för försäk- ringsdomstolen. Den berörda riksdagsskrivel- sen var därför tills vidare beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Statsrådet fortsatte:

Förfarandet i försäkringsdomstolen är an- ordnat så att det skall vara så billigt och bekvämt för de enskilda som möjligt. För- farandet är i regel skriftligt. Inga större krav ställs på inlagornas beskaffenhet. Domstolen är skyldig att verka för att utredningen blir så fullständig som behövs och får själv för— anstalta om bevisning. Jag tror inte man kan

säga att det var till nackdel för de enskilda att man inte inrättade ett allmänt ombudi enlighet med vad som diskuterades i sam- band rned domstolens tillkomst. Inte heller tror jag att de enskilda parterna har några speciella svårigheter att få sin rätt tillgodo- sedd vid försäkringsdomstolen.

lnterpellanten framhöll i sitt genrnäle att de möjligheter till överprövning hos försäk- ringsdomstolen som stod till buds. nämligen besvär över beslut av riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen eller försäkrings- rådet Och underställning av beslut av de båda förstnämnda instanserna, inte var tillräck- liga. Klientelet utgjordes ofta av gamla och ibland dessutom sjuka människor, som mera sällan hade förmåga att överklaga, även om de ansåg sig orättvist behandlade. Det fanns i riksdagshandlingarna interpellationer med exempel på fall där vederbörande borde ha rönt en annan behandling. lnterpellanten ansåg att riksförsäkringsverket i alltför ringa omfattning utnyttjat sin möjlighet att under- ställningsvägen föra upp ärenden till pröv- ning i försäkringsdomstolen. Ett allmänt om- bud skulle här kunna fylla en väsentlig upp— gift.

len ny interpellation till chefen för social- departementet vid riksdagens höstsession år 1968 frågade herr Thorsten Larsson, om statsrådet ansåg att det nu tillämpade för- farandet i socialförsäkringsmal fyllde berät- tigade krav på rättssäkerhet samt om stats— rådet ämnade hörsamma riksdagens begäran om en utredning av frågan om allmänt om- bud rned uppgift att tillvarata de enskildas intressen. lnterpellanten hänvisade bl. a. till en av riksdagens revisorer år 1967 gjord undersökning, vari påtalats att stora skillna- der rädde mellan olika försäkringskassor. när det gäller gradering av sådana invaliditet som berättigar till förtidspension eller sjukbidrag. lnterpellanten fann det angeläget att orätt— visor av detta slag avlägsnades. Starka skäl syntes tala för att ett allmänt ombud borde få till uppgift att övervaka tillämpningen av LAF så att den nådde större geografisk enhetlighet.

1 svar på interpellationen den 3 december

1968 hänvisade statsrådet Aspling till vår då nyligen tillsatta utredning, vars uppdrag om- fattade alla slag av förvaltningsärenden, alltså även socialförsäkringsärenden.

Vid 1969 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Thorsten Larsson m.fl. (11772) ochherr Josefson i Arrie m. fl. (11:885) med hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t ånyo måtte anhålla om prövning och förslag rörande inrättandet av ett allmänt ombud eller annan instans med uppgift att vid försäkringsdomstolen tillvarata främst den enskildes rätt.

Andra lagutskottet hänvisade i sitt utlå- tande nr 22 till var utredning och uttalade att resultatet av utredningens arbete kunde väntas bli av väsentlig betydelse för att be- vaka den enskildes rätt i socialförsäkrings- mal. Utskottet förutsatte, att frågan om tillvaratagandet av det allmännas rätt i så- dana mäl och andra därmed sammanhängan- de problem som hade visst samband med den fråga som berördes av utredningen skulle tas upp av Kungl. Maj:t när utred- ningsresultatet förelåg. Utskottet hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1971 års riksdag väckte herr Thorsten Larsson m.fl. en motion med samma yrkan- de som i 1969 års motioner (1971 1714).

Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt yttrande nr 11 att den i motionsmotivering- en berörda frågan om den enskildes rätts- trygghet i socialförsäkringsm'al stod i nära samband med det större problemet om kostnadsfri rättshjälp i förvaltningsförfaran— det över huvud taget. Detta problem torde enligt utskottet kornrna att lösas inom ramen för den genomgripande reform av samhällets rättshjälp. som förbereddes inom justitiede- partementet. Vidare var frågan om Offentligt biträde i förvaltningsärenden föremål för prövning av vår utredning. Frågan om inrät- tande av allmänna ombud med uppgift att tillvarata det allmännas intressen i förvalt- ningsärenden hade aktualiserats inom Kungl. Maj:ts kansli under förberedelsearbetet med den nya förvaltningslagen . Frågan hade nära

samband med ett annat i sammanhanget framfört förslag, nämligen om rätt för det allmänna att överklaga sådana förvaltnings- beslut, som kan anses förfördela ett Offent- ligt intresse. 1 lagrådsremissen angående förvaltningslag och förvaltningsprocesslag ut- talade justitieministern bl. a., att dessa spörs- mål borde bli föremål för en samlad bedöm- ning och att ställning senare skulle komma att tas till frågan i vilka former en sådan bedömning borde äga rum.

Med hänsyn till att den i motionen upptagna frågan ingick som ett led i ett större problemkomplex, varav åtminstone vissa och i sammanhanget viktiga delar kunde väntas få en lösning inom en relativt snar framtid, ansåg utskottet att något förnyat initiativ från riksdagens sida ianled- ning av motionen inte erfordrades. Riksda- gen avslog motionen.

Utredningen Allmänt ombud

Frågan om att inrätta ett allmänt ombud på socialförsäkringens område har, såsom fram- går av den nyss lämnade redogörelsen, diskuterats alltifrån tillkomsten av försäk- ringsdomstolen och därefter i samband med lagstiftningen om allmän försäkring. Vad som då åsyftades var ett allmänt ombud i detta begrepps egentliga mening. alltså en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att tillvarata det allmännas intressen. Detta ombud skulle föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen. Härigenom skulle allt— så ett tvåpartsförfarande komma till stånd hos domstolen, vilket förutsattes stärka dess opartiska ställning och vara till gagn för utredningen i målen och för prejudikatbild- ningen.

Under den fortsatta diskussionen om allmänt ombud har begreppets innebörd kommit att i viss mån förskjutas. Sedan försäkringsdomstolen i ett remissutlåtande rörande lagstiftningen om allmän försäkring uttalat, att det var oklart om ombudet skulle uppmärksamma även de försäkrades intres—

sen, framhöll 1962 års lagråd att det var självfallet, att det skulle åligga ombudet inte blott att bevaka det allmännas rätt utan även att övervaka att gällande bestämmelser tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle tillse att också de försäkrades intresse blev tillgodosett. Med denna utgångspunkt har sedermera i motioner vid 1963 och 1965 års riksdagar denna sida av ombudets verksam- het skjutits i förgrunden. Vad som efterlysts har varit en instans med uppgift att vid försäkringsdomstolen tillvarata främst de enskildas rätt. Detta betraktelsesätt har också utgjort bakgrund för interpellationer- na vid 1967 och 1968 års riksdagar samt motionerna vid 1969 och 1971 års riksdagar.

Vad frågan nu gäller är alltså inte något allmänt ombud i vedertagen mening, med huvuduppgift att tillvarata det allmännas intresse mot de försäkrade, utan i stället snarast ett ombud för de försäkrade. Be- nämningen allmänt ombud är i sadant sammanhang oegentlig. Fraga är närmast om en form av rättshjälp åt de enskilda. Därmed har också fragan förts inom området för var utredning, till vilken även hänvisats i inter- pellationssvaret den 3 december 1968 och i utskottsutlatandena 1969 och 1971.

Även om vi salunda vid våra överväganden av denna fråga haft att se den enbart som en rättshjälpsfråga, medan det fallit utom vårt uppdrag att diskutera hur det allmännas rätt bäst bör tillvaratas i socialförsäkringsären- den, har vi dock till utgångspunkt för resonemangen tagit upp tanken att dessa båda syften skulle kunna förenas. Det har inte synts uteslutet att inrätta en ombudsin- stitution som verkade för en riktig och enhetlig tillämpning av författningarna och därvid tillgodosåg såväl allmänna som enskil- da intressen. En jämförelse med taxerings- processen är här närliggande. Taxeringsinten- denternas verksamhet såsom allmänna om- bud utesluter icke att de i betydande grad tillvaratar även de skattskyldigas intressen. Av uppgifter som vi inhämtat framgår att av de taxeringsintendentsbesvär, som under verksamhetsåret 1967/68 anförts hos pröv- ningsnämndema,cirka 30 procent utgjort be-

svär till de skattskyldigas förmån. Det kunde antas att på liknande sätt ett allmänt ombud pä socialförsäkringens omrade skulle kunna göra en insats även för tillvaratagande av enskild rätt.

Ett vid försäkringsdomstolen agerande allmänt ombud synes i första hand fa inrikta sin verksamhet på de beslut, som meddelas av näst högsta instans, alltså riksförsäkrings- verket, försåkringsrådet och undantagsvis arbetsmarknadsstyrelsen. Ombudet skulle ha möjlighet att överklaga dessa beslut hos försäkringsdomstolen och vidare ha rätt att yttra sig över besvär som av enskild part anförts hos domstolen. Det synes ej nöd- vändigt att ett sådant ombud inträder som motpart i alla de mal hos domstolen, där enskild part för talan. Det kunde, åtminsto— ne från rättsskyddssynpunkt, vara tillfyllest att ombudet hade rätt att föra talan för tillvaratagande av allmän eller enskild rätt ävensom möjlighet att yttra sig i mal som annan dragit under domstolens prövning.

En ombudsorganisation av detta slag kun— de tänkas arbeta pä i huvudsak följande sätt. Då besvär anfördes hos försäkringsdomstolen skulle besvären tillika med handlingarna i målet tillställas ombudet, som hade att besluta om han skulle ta sig an ärendet eller ej. Om ombudet med hänsyn till enskilt eller allmänt intresse fann anledning därtill skulle han avge yttrande i målet till försäkrings- domstolen. Om skäl fanns därtill skulle han framställa direkta yrkanden. Om ombudet inte fann anledning att yttra sig. skulle handlingarna endast vidarebefordras till domstolen. Vare sig yttrande avgetts eller ej skulle möjlighet finnas för domstolen att remittera ett ärende till ombudet för yttran- de eller för utredning i något hänseende. På det allmänna ombudet borde vidare ankom- ma att i mån av tid och resurser granska de beslut som meddelas av näst högsta instans och, om granskningen gav anledning därtill, anföra besvär för tillvaratagande av allmän eller enskild rätt. Den näst högsta instansens avgöranden är så talrika att någon fullständig granskning av besluten icke gärna är tänkbar. Det borde dock vara möjligt för en ombuds-

organisation att genom nära kontakt med dessa instanser skilja ut ärenden av intresse. Systemet förutsätter dock att besvärstiden för det allmänna görs längre än den besvärs- tid som eljest gäller. Den särskilda rätt som nu finns för riksförsäkringsverket och arbets- marknadsstyrelsen att underställa beslut för— säkringsdomstolens prövning skulle, om en ombudsorganisation av detta slag genomför- des, lämpligen upphävas.

Utredningen har haft tillfälle att med försäkringsdomstolen diskutera en ombuds- organisation efter nu skisserade linjer. Vi har därvid kommit till den övertygelsen att en sådan organisation skulle för den enskildes rättsskydd fa högst begränsad betydelse. Även om antalet mal, som handläggs hos försåkringsdomstolen, kan synas i och för sig stort. är det dock en mycket liten del av socialförsäkringsärendena som fullföljs till domstolen och som salunda skulle komma att passera ombudet. Även om verksamheten utsträcktes till en granskning i någon omfatt- ning av den näst högsta instansens beslut är möjligheten att på denna väg bringa hjälp ät enskilda inte stor. i förhållande till mängden av ärenden som handläggs vid försäkringskas- sorna är det ett ringa antal som förs vidare till riksförsäkringsverket. Ett allmänt ombud med rätt att föra talan hos försäkringsdom— stolen torde i realiteten fa huvudsakligen processuell betydelse, såsom motpart i ett tvapartsförfarande. Eftersträvar man där- emot rättshjälp ät de försäkrade är detta inte den väg som i första hand bör beträdas.

Emellertid kan ej förbises att behovet av rättshjälp pä socialförsäkringsområdet är avsevärt. Rättsreglerna är ingalunda lättill— gängliga. De enskilda parterna utgörs i stor utsträckning av sjuka eller gamla, som har ringa förmåga att själva tillvarata sin rätt. Om en rättshjälp av någon betydelse skall kunna åstadkommas bör denna finnas redan på ett tidigt stadium och inte speciellt inriktas på sådana ärenden som förs vidare genom besvär. Besvärsinstanserna har att sörja för utredningi sina ärenden och risken för rättsförluster där är mindre än i de ärenden som ej förs vidare.

För åstadkommande av ett preventivt rättsskydd på ett tidigt stadium har man i första hand att lita till personalen hos försäkringskassorna. Otvivelaktigt görs här redan för närvarande betydelsefulla insatser av de hos kassorna anställda. Tillgången till välutbildad personal är härvid ett väsentligt villkor. Över huvud taget är detta ett område av förvaltningen där kunnig hjälp från tjänstemännens sida är av största betydelse.

Vad beträffar möjligheterna att rätta till felaktigheter i försäkringskassornas handlägg- ning av ärenden eller att åstadkomma en enhetlig praxis kassorna emellan är detta en riksförsäkringsverkets angelägenhet. Kassor- na står under verkets tillsyn och enligt uttrycklig bestämmelse (20 kap. 10% LAF) har verket rätt att ex officio uppta försäk- ringskassas beslut i försäkringsärende till prövning. De erkända arbetslöshetskassorna står på liknande sätt under arbetsmarknads- styrelsens tillsyn och yrkesskadeförsäkrings- inrättningarnas skadereglering kan bli före- mål för granskning av försäkringsrådet.

Oberoende av det rättsskydd, som salunda kan åstadkommas genom personalutbildning och tillsyn, maste dock alltid på detta område finnas ett påtagligt behov av rätts- hjälp i egentlig mening, alltså biträde i form av en utomstående expertis. Det kan emeller- tid knappast vara någon realistisk tanke att för detta ändamal inrätta särskilda rätts- hjälpsanstalter. Den möjlighet som erbjuder sig är att inom den nya rättshjälpsreformen utveckla hjälpverksamhet även på detta område. Lämpligen bör därvid eftersträvas att förse de allmänna advokatbyråerna med sakkunskap även på socialförsäkringens spe- ciella område.

Våra undersökningar har sålunda bibragt oss den uppfattningen, att medlen för att åstadkomma en förbättrad rättshjälp pä socialförsäkringsomrädet inte är att söka i en ornbudsorganisation av något slag. Strävan— dena bör i stället inriktas pa utbildningen av personal hos försäkringskassorna samt på att inom den allmänna rättshjälpens ram till- handahålla lämpligt biträde för dessa ären— den.

Kostnadsersättning

] FPL har intagits åtskilliga ersättningsbe— stämmelser, avsedda att tillämpas på förfa- randet i regeringsrätten, kammarrätt, skatte- rätt och länsrätt. Det gäller bl. a. ersättning till enskild part för kostnader för inställelse till muntlig förhandling och förskott på sådan ersättning (15 å), ersättning och för- skott till vittne och sakkunnig för inställelse- kostnader samt parts ansvar för sådana kostnader (26 å), ersättning till annan än part för tillhandahållande som bevis av skriftlig handling eller föremål (20 och 21 55), ersättning för kostnader vid syn på stället (23 &) samt annan ersättning till sak— kunnig än ersättning för inställelsekostnader (24 ä). 1 prop. 1971130 med förslag till FPL anför departementschefen att åtskilligt, främst principiella synpunkter, talar för att FPL får reglera förfarandet även i försäk- ringsdomstolen. Frågan härom bör dock en- ligt departementschefen prövas i annat sam- manhang. Detta anges också gälla frågan om detaljreformer rörande processen hos försäk- ringsdomstolen som domstolen önskar ge- nomförda i enhetlighetens intresse.

Vi har under hand inhämtat att en viss anpassning av processen i försäkringsdom— stolen till FPL:s regler för närvarande förbe— reds inom socialdepartementet och att en proposition i ämnet kan väntas under hösten 1971. Det finns anledning anta att denna an- passning kommer att omfatta de viktigare av de ovan nämnda ersättningsbestämmelserna. Med hänsyn härtill har vi funnit oss sakna anledning att gå närmare in på dessa ersätt- ningsfrågor. Däremot finns det skäl att över- väga frågan om part bör kunna tillerkännas ersättning för vissa andra kostnader som han kan ådra sig på grund av ett måls handlägg- ning hos försäkringsdomstolen, nämligen kostnader för anlitande av biträde och vissa utredningskostnader.

Som tidigare nämnts kan part för närva- rande inte få ersättning för kostnad som han haft, därför att han anlitat biträde i mål som handläggs av försäkringsdomstolen. Vid be- dömandet av huruvida någon ändring bör

göras i denna ordning bör beaktas, att försäkringsdomstolen är aktivt verksam för att ge parterna erforderlig handledning och för att skapa garantier för att underlaget för domstolens avgöranden blir så fylligt som möjligt. Denna domstolens aktivitet är ett utflöde av dess skyldighet att verka för en fullständig utredning och av dess rätt att föranstalta om bevisning. Mot denna bak- grund torde det i flertalet fall inte kunna anses föreligga något starkt framträdande be- hov för den enskilde att anlita biträde i nu ifrågavarande mål. Något förslag framläggs därför inte här om att part enligt FDL skall kunna tillerkännas ersättning för kostnad, som han har haft för anlitande av biträde i sådant mål. Från sociala synpunkter synes det vara tillräckligt att den enskilde har möj- lighet att, om förutsättningar härför förelig— ger, hos vederbörande rättshjälpsmyndighet utverka rättshjälp och erhålla biträde med talans förande, låt vara mot vederbörlig rätts- hjälpsavgift.

Enligt FDL skall sorti förut nämnts försäk- ringsdomstolen verka för att utredningen i mål vid domstolen blir så fullständig som erfordras med hänsyn till målets beskaffen- het. Som ett led i denna utredningsskyldig- het äger domstolen föranstalta om bevisning. På grund härav kan det antas att domstolen ser till att all erforderlig utredning Och bevisning, som står att tillgå, förebringasi målet. Yrkanden om rimliga kompletteringar av utredningen torde beaktas av domstolen, om det inte är uppenbart att de begärda kompletteringsätgärderna inte kan inverka på målets utgång. Det är mot denna bak- grund som spörsmålet om särskilda regler om ersättning för utredningskostnader mäste bedömas. Som ovan nämnts kommer frågan om parts ansvar för vittnes och sakkunnigs inställelsekostnader inte att tas upp till behandling i förevarande sammanhang. Av kostnader av typ utredningskostnader åter— står därmed huvudsakligen utgifter för arvo- de o. dyl. till sakkunnig.

Sakkunnigbevisning, främst i medicinska spörsmål, spelar inte sällan en viktig roll i målen hos försäkringsdomstolen. Detta gäller

exempelvis när fråga uppkommer rörande medicinska orsakssammanhang. som är av tetydelse för den enskildes rätt. Domstolen tar i sådana fall möjlighet att höra särskilda srkkunniga, som är förordnade av Kungl. Maj:t för att tillhandagå domstolen med ttlätanden i medicinska fragor. Domstolen kan emellertid också i särskilda fall anlita andra sakkunniga. I sista hand har domstolen möjlighet att i medicinska fragor inhämta yttrande från socialstyrelsen. På grund av arten av de förmåner, om vilka fråga är i nalen vid försäkringsdomstolen, synes över- vägande skäl tala för att förekommande ersättningar till sakkunniga, vilka anlitas av försäkringsdomstolen, undantagslöst skall ut- gå av allmänna medel och att dessa kostna- cer även slutligt skall stanna på det allmän- ra. På grund av försäkringsdomstolens ansvar för utredningens fullständighet synes det inte föreligga något starkt framträdande tehov för part att anlita privat sakkunnig. Med hänsyn härtill finner vi inte anledning att lägga fram något förslag om att part en- lzgt FDL skall kunna få ersättning för kost- rad för sakkunnig som han själv anlitar. lnte taeller för annan utredning synes ersättnings- beståmmelser i detta sammanhang erforder- liga. Det skall erinras om att thL enligt vårt i kap. 7 framlagda förslag öppnar möjlighet för rättshjälpsbiträde, som förordnats åt part, att under vissa förutsättningar besluta om utredning på det allmännas bekostnad.

Härefter behandlas frågorna om ersättning för kostnader i ärenden hos försäkringsradet. Det är visserligen avsett att försäkringsrådet skall upphöra med sin verksamhet och ersättas av en annan mellaninstans. Så länge försäk- ringsrådet finns kvar torde det dock inte fin- nas anledning att bortse från de kostnadsprö- blem som kan uppkomma vid rådets behand- ling av yrkesskadeärenden, ärenden enligt mi- litärersättningsförordningen och ärenden en- ligt närstående författningar.

Förfarandet hos försäkringsradet är i huvudsak inte reglerat i lag. Några bestäm- melser av intresse finns dock i den materiella lagstiftning, som tillämpas av försäkringsrå- det. Av störst intresse i sammanhanget är

bestämmelserna i 52 % YFL. Där öppnas möjlighet för försäkringsradet att vid allmän domstol låta höra vittne och sakkunnig samt att vid sådan domstol låta hålla förhör under sanningsförsäkran med någon som saken rör. Härav torde framgå att det inte är tänkt att försäkringsrådet självt skall hålla muntlig förhandling i ärende som handläggs av rådet. Förfarandet hos försäkringsradet är således helt skriftligt, om man bortser från möjlighe- ten att anlita allmän domstol för vissa förhör. [ praktiken utnyttjas för övrigt sistnämnda möjlighet endast sällan. Pa grund av naturen hos de ärenden som försäkringsra- det handlägger är rådet _ liksom försäkrings— domstolen —— i fall av behov aktivt verksamt för att utredningen i varje ärende skall vara så fullständig som med hänsyn till ärendets art prövas erforderligt. Är utredningen ofull- ständig söker rådet genom remiss eller genom kommunikation med part eller på annat lämpligt sätt åstadkomma den kom- plettering av utredningsmaterialet som rådet finner behövlig. Uttryckliga bestämmelser finns om att försäkringsradet äger påkalla polisundersökning angående inträffad skada.

I detta sammanhang bör vidare nämnas att i ärenden som prövas av försäkringsradet den skadade eller annan ersättningskrävande ofta får hjälp med uppsättande av skrivelser m. ni. av den fackliga organisation som han tillhör eller tillhört. [ yrkesskadeärenden och ärenden på angränsande fält förekommer det också att den ersättningskrävande får viss hjälp av nyss angiven art av arbetsgivaren eller av något arbetsgivarliknande organ, t.ex. en militärmyndighet, som år berörd av skadan. Det bör också erinras om att nödvändiga utgifter för läkarintyg och för annat intyg som fordras för bestämmande av ersättning eller för prövning av huruvida er- sättning skall utgå inte behöver betalas av den ersättningskrävande utan gäldas av vederbörande försäkringsinrättning eller av allmänna medel.

Mot bakgrund av nu angivna förhållanden torde det inte föreligga något starkt framträ- dande behov av att skapa utvidgade möjlig- heter för den skadade eller annan ersätt-

ningskrävande att erhålla gottgörelse för kostnader i mal hos försäkringsrådet. Om den ersättningskrävande vill anlita advokat eller annat rättegångsbiträde i ett dylikt mål, kan han vända sig till vederbörande rätts- hjälpsmyndighet och där få fri eller subven- tionerad rättshjälp. innefattande bl.a. biträ- deshjälp. Vi finner oss därför inte böra lägga fram nagot förslag om att ersättningskrävan- de part i mal hos försäkringsrådet skall kunna få gottgörelse för biträdeskostnad av vederbörande försäkringsinrättning eller av allmänna medel. Eftersom försäkringsrådet självt inte håller några muntliga förhandling- ar. uppkommer inte fråga om ersättning till part för kostnad för inställelse hos rådet. När det gäller kostnaderna för utredning och bevisning i mal hos försäkringsradet, befin- ner sig den ersättningskrävande i ett fördel— aktigt läge. eftersom försäkringsradet ser till att utredningen är tillfredsställande och därför att nödvändiga intyg skall betalas av vederbörande försäkringsinrättning eller av allmänna medel. Med hänsyn härtill förelig- ger inte heller skäl att i detta sammanhang föreslå några förbättringar i den ersättnings- krävandes ställning med avseende på kost- naderna för utredning och bevisning i mål hos försäkringsrådet.

Som förut nämnts kan på begäran av bl. a. försäkringsradet vid allmän underrätt höras vittne och sakkunnig samt förhör under sanningsförsäkran äga rum med den som saken rör. Ingen är skyldig att inställa sig vid annan underrätt än den. inom vars område han vistas. Ersättning till den som inställt sig för att höras utgår efter vad rätten prövar skäligt och utges av riksförsäkringsverket. Vi har under hand erfarit att något fall av ersättning till part för inställelsekostnader, varom nu är fråga. inte har förekommit under senare år. Det torde dock kunna antas att en domstol skulle anse sig oförhindrad att besluta om ersättning åt både vittne. sakkunnig och part för såväl kostnader för resor och uppehälle som tidsspillan och att domstolen i sin bedömning av vad som skulle anses utgöra skälig ersättning sannolikt skul— le tillämpa de bestämmelser som gäller om

ersättning av allmänna medel till vittnen vid allmän domstol. Det finns därför ingen anledning för oss att. savitt gäller part. föreslå en anpassning av ersättningsbestäm- melsen i 52 & YFL till motsvarande bestäm— melse i FPL. eftersom detta skulle innebära en försämring av partens ersättningsmöjlighe- ter, i det att ersättning enligt FPL inte kan utgå för tidsspillan. Inte heller beträffande vittne eller sakkunnig synes någon ändring påkallad.

När det gäller riksförsäkringsverkets och. under en övergångstid. socialförsäkringsbo- lagens handläggning av yrkesskadeärenden samt riksförsäkringsverkets handläggning av ärenden enligt militärersättningsförordning- en och ärenden av likartad natur enligt andra författningar är den ersättningskrävandes ställning i kostnadshänseende ungefär den- samma som beträffande besvärsärendena hos försäkringsradet. Anmälan om inträffad ska- da skall göras av arbetsgivaren eller av annat organ i motsvarande ställning. Om den skadade eller annan ersättningskrävande be— höver det, får han ofta hjälp med besvarande av förfrågningar m.m. av den fackförening, vari den skadade är eller varit medlem, eller av arbetsgivaren eller liknande organ. Kost- naderna för nödvändiga intyg bestrids av försäkringsinrättningen eller av allmänna me- del. Riksförsäkringsverket och socialförsäk- ringsbolagen är aktivt verksamma för att ävägabringa de kompletteringar av utred— ningen som kan vara behövliga. Den ersätt— ningskrävande behöver därför inte drabbas av några mera betydande kostnader i anled- ning av riksförsäkringsverkets och socialför- säkringsbolagens handläggning av de på dem ankommande ersättningsärendena. Vill den enskilde anlita juridiskt biträde, har han även i dessa fall möjlighet att vända sig till rättshjälpsmyndigheten och få sadan hjälp. Några ersättningsgilla kostnader för inställel- se hos riksförsäkringsverket eller försäkrings— bolaget synes inte vara aktuella i samman- hanget. Inte heller torde det föreligga nagot framträdande behov av att i större utsträck- ning än vad som nu är fallet lägga kostnader- na för utredning och bevisning pa försäk-

ringsinrättning eller det allmänna. Pa begäran av riksförsäkringsverket eller försäkringsin- rättning kan enligt bl.a. 52 & YFL och 18 & militärersättningsförordningen vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran äga rum med den som saken rör. De ersättningsbestämmel- ser, som för nu ifrågavarande fall finns intagna i nyssnämnda tva författningsrum, synes inte böra ändras.

Ärenden rörande allmän försäkring hand- läggs i första instans av de allmänna försäk— ringskassorna. Kontakterna med kassorna medför inte några större problem för den enskilde. Visserligen har kassorna i allmänhet vidsträckta verksamhetsomraden. eftersom huvudregeln är att det skall finnas en allmän försäkringskassa i varje landstingskommun. Varje kassa har emellertid ett stort antal lokalkontor. varför allmänheten har lätt att få personlig kontakt med kassorna. Även när det gäller sadana ärenden som handläggs centralt av allmän försäkringskassa — främst frågor om förtidSpension. invaliditetstillägg och invaliditetsersättning som prövas av en pensionsdelegation inom kassan — sker i stor utsträckning erforderliga direkta kontakter under utnyttjande av personal som är knuten till lokalkontor eller under andra former som är bekväma för allmänheten. ] de ärenden som handläggs av de allmänna försäkrings- kassorna behöver därför den enskilde inte företa några langa och dyrbara resor eller ha andra betungande utgifter för sina kontakter med vederbörande kassa. Visserligen finnsi LAF bestämmelser om muntlig förhandling inför pensionsdelegation. [ 18 kap. 22 & nämnda lag föreskrivs att i ärende, som handläggs av pensionsdelegation. må var och en som saken rör eller som eljest antas kunna lämna upplysningar av betydelse höras. Be- går den som saken rör att bli muntligen hörd inför pensionsdelegationen. skall enligt sam- ma lagrum hans begäran villfaras. om det inte föreligger särskilda skäl däremot. [ praktiken förekommer emellertid nästan aldrig muntlig förhandling inför pensionsde— legation. Pensionsdelegationerna låter i stål- let nagon sin företrädare ta kontakt med den

enskilde och får på denna väg del av de upplysningar som kan erhållas eller som vederbörande vill lämna. Med hänsyn härtill finns det enligt vår mening inget framträdan- de behov av bestämmelser om ersättning till part eller utomstående som efter kallelse inställer sig inför pensionsdelegation. Det kan visserligen inte uteslutas att franvaron av ersättningsregler bidrar till att personlig inställelse sällan begärs. Detta skulle kunna vara ett skäl för att införa ersättningsregleri lagen. Samtidigt är emellertid att beakta att enligt utredningsdirektiven beslut om ersätt- ning för kostnader inte skall få meddelas av annan myndighet än förvaltningsdomstol eller sådan förvaltande myndighet som lyder direkt under Kungl. Maj:t. Allmän försäk- ringskassa skulle därför inte kunna anförtros att fatta beslut i nu ifrågavarande ersätt- ningsärenden. Beslutanderätten skulle behö- va förläggas till riksförsäkringsverket. Att föreslå en dylik invecklad ersättningsordning för inställelser som nu ytterst sällan före- kommer i praktiken torde knappast vara befogat. Något förslag om ersättning för inställelse inför pensionsdelegation eller an- nat organ hos allmän försäkringskassa fram- läggs därför inte här.

När det gäller utredningen och bevis- ningen i ärenden hos allmän försäkringskassa spelar läkarintygen den största rollen. Den enskildes utgifter för sådana intyg är starkt begränsade. För sjukförsäkringens de] gäller att den enskildes kostnader för läkarintyg, som fordras för att få ut sjukpenning. inräknas i de ersättningsgilla utgifterna för läkarvård. Vid ansökan om förtidspension. invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning skall rätten till sådan förman av den enskilde styrkas med läkarintyg. om inte särskilda skäl föranleder annat. Ersättning för kostnad för ifrågavarande läkarintyg utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen (19623518) angående kostnaderna för läkarundersökning m. in. vid prövning av rätt till pension enligt LAF. vilket i korthet innebär följande. Om den läkarundersökning. som ligger till grund för pensionsansökningen eller motsvarande ansökning. utförts av statligt. kommunalt

eller landstingskommunalt anställd läkare, har sökanden i regel att betala sammanlagt 7 kronor för undersökningen och det erforder- liga läkarintyget. Om sökanden däremot anlitat annan läkare för undersökningen utgår ersättning för läkarintyget från den allmänna försäkringen med ett belopp mot- svarande tre fjärdedelar av sökandens utgift för intyget. dock högst med 31 kronor. Vad angår sådana fall där försäkringskassa tiller- känner en person förtidspension utan före- gående ansökan från den enskildes sida svarar försäkringskassan för samtliga kostna- der för behövlig medicinsk utredning. Som villkor för rätt till förtidspension, invalidi- tetstillägg eller invaliditetsersättning kan föreskrivas att den försäkrade skall under högst 30 dagar vara intagen på visst sjukhus eller underkasta sig undersökning av vissläka- re. För sina kostnader i samband med sådan läkarundersökning eller sjukhusintagning får den försäkrade ersättning av vederbörande försäkringskassa enligt bestämmelserna i ovannämnda kungörelse 19622518. Vad an— går den övriga utredning. som den enskilde kan behöva prestera i ärende hos allmän försäkringskassa. gäller att utredningen inte medför nagra nämnvärda kostnader för den enskilde. Mot bakgrund av nu angivna förhallanden har vi funnit oss sakna anled- ning att i detta sammanhang lägga fram för- slag till bestämmelser om ersättning för kost- nader för utredning och bevisning i ärenden som handläggs av allmän försäkringskassa.

] ärenden hos allmän försäkringskassa har den enskilda i regel inte behov av att anlita biträde. Något förslag framläggs därför inte i detta sammanhang om införande av möjlig- het för försäkrad att få ersättning för biträ- deskostnad i försäkringskasseärenden.

Den som är missnöjd med allmän försäk- ringskassas beslut rörande den allmänna försäkringen äger anföra besvär hos riksför- säkringsverket. Verket är emellertid inte bara besvärsmyndighet utan också tillsynsmyndig— het pa den allmänna försäkringens område. Verket utövar tillsyn över de allmänna för- säkringskassornas verksamhet och kan ex officio till prövning uppta försäkringsären-

den som kassorna handlagt. ! vissa fall är prövning av riksförsäkringsverket obligato— risk. Sålunda skall under angivna förutsätt- ningar beslut av allmän försäkringskassa. vilket fattats i pensionsdelegation. understäl- las riksförsäkringsverkets prövning. Riksför- säkringsverkets befattning med ärendena an- gående allmän försäkring är inte formbun- den. Nagra bestämmelser om förhör med part eller annan förekommer inte med avseende på verkets handläggning av ärenden rörande allmän försäkring. På grund av ärendenas sociala natur ankommer det på riksförsäkringsverket att aktivt bidra till att utredningen i de ärenden som verket prövar blir så fullständig som deras beskaffenhet kräver. På grund av det skriftliga förfarandet hos verket. formlösheten i ärendenas hand- läggning och verkets skyldighet att söka åvägabringa tillfredsställande utredning synes den enskilde inte behöva drabbas av några mera betydande kostnader i ärenden hos riksförsäkringsverket som angår allmän för- säkring. Nagot framträdande behov av nya eller reformerade kostnadsersättningsregler synes därför inte föreligga. Givetvis kommer dock rättshjälp enligt thL att vid behov meddelasi ärenden som nu sagts.

Ärenden rörande försäkring enligt förord- ningen om erkända arbetslöshetskassor prö- vas i första instans av kassorna själva. Kontakterna mellan den enskilde och veder- börande kassa sker under sådana former att den enskilde regelmässigt inte betungas av några betydande kostnader med anledning av kassans prövning av olika ärenden. Några ersättningsbestämmelser avseende erkänd ar- betslöshetskassas handläggning av försäk- ringsärenden enligt nyssnämnda förordning föreslås därför inte här.

Över erkänd arbetslöshetskassas beslut enligt förordningen om erkända arbetslös- hetskassor kan besvär anföras hos arbets- marknadsstyrelsen. Styrelsen är ocksa till- synsmyndighet enligt förordningen och kon- trollerar i olika former de erkända arbetslös- hetskassornas verksamhet. Vissa beslut av kassorna skall underställas tillsynsmyndig- hetens prövning. Beträffande en del andra

beslut gäller att de skall anmälas till tillsyns- myndigheten. Förfarandet hos arbetsmark- nadsstyrelsen i ärenden enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor är inte form— bundet. Nagra bestämmelser om muntliga förhör med kassamedlem eller annan finns inte i förordningen. Arbetsmarknadsstyrel- sen har ansvaret för att de ärenden rörande försäkring. som verket prövar, är tillfredsstäl- lande utredda. Förhallandena vid arbets- marknadsstyrelsens handläggning av arbets- löshetsförsäkringsärenden är således i viktiga hänseenden likartade med läget när riksför- säkringsverket handlägger ärenden rörande den allmänna försäkringen. Arbetsmarknads- styrelsens befattning med hithörande ären- den medför regelmässigt inte några mera betydande kostnader för den enskilde. Inte heller för arbetsmarknadsstyrelsens arbets- löshetsförsäkringsärenden har vi därför fun- nit anledning att föresla införande av regler om ersättning för kostnader. Erinras bör dock i sammanhanget om de möjligheter till bistånd som den enskilde kan erhålla genom den föreslagna rättshjälpsreformen.

Pa grund av den sociala karaktären hos de ärenden som behandlats ovan och myndig- heternas skyldighet att verka för erforderlig utredning samt den risk för förlust av förmåner, som den enskilde löper om han undandrar sig att medverka vid utredningen, synes det inte böra komma i fråga att föreslå nägra regler om möjlighet att förplikta enskild part i ärende enligt någon av nu ifrågavarande författningar att i vissa fall bestrida beslutsmyndighetens eller annan myndighets särskilda kostnader i visst ären- de.

Gällande rätt

Den arliga taxeringen för inkomst och förmögenhet sker i första instans i taxerings- nämnderna (42% TaxF). Förfarandet är skriftligt och sammanträdena med taxerings- nämnd sker inom stängda dörrar. Skattskyl- dig är dock berättigad att företräda inför nämnden för att meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom (61 5 4 mom.). Omröstning inom taxeringsnämnd skall vara öppen och den mening gälla som biträds av flertalet ledamöter. Vid lika röstetal skall i regel den mening gälla som länder till den skattskyldiges förman ((34 å). Förekommer anledning att äsätta skattskyl- dig taxering med avvikelse fran självdeklara- tion, skall. om hinder inte möter. tillfälle regelmässigt beredas den skattskyldige att yttra sig över den ifragasatta avvikelsen (65 5). Har taxeringsnämnden fattat beslut om sh.tlig avvikelse från deklarationen. skall den ssattskyldige underrättas härom samt om skälen för avvikelsen (69 9”).

Under ”vissa i TaxF närmare angivna förutsättningar kan lokal skattemyndighet besluta om rättelse av uppenbara felaktighe- ter i taxeringsnämndens beslut (72a å).

Talan mot taxeringsnämnds beslut förs genom besvär hos länsskatterätt eller. i vissa fall. hos den för hela riket gemensamma mellankommunala skatterätten (735). Be— svärsberättigade är den skattskyldige själv_ vederbörande kommun beträffande taxering- en till kommunal inkomstskatt samt taxe—

Skattelagstiftningen

ringsintendent. Skattskyldig kan yrka änd» ring i taxeringsnämnds beslut även när deklarationen följts (74 å). Besvären skall ha inkommit. frän den skattskyldige senast den 15 augusti under taxeringsaret. fran kom- mun före utgängen av september manad samma år och fran taxeringsintendent före utgangen av april manad aret efter taxerings— aret. Besvär av skattskyldig. som inkommit efter den 15 augusti under taxeringsäret men före utgången av april månad aret efter taxeringsaret. får prövas av skatterätten. om taxeringsintendenten helt eller delvis biträ- der besvären i sak (76 å). Taxeringsinten- dent far inom den för honom gällande besvärstiden anföra besvär även till den skattskyldiges förman. Därvid har han sam- ma behörighet som den skattskyldige själv. Vad nu sagts gäller även vid fullföljd av talan i högre instans ( 106 S').

Under vissa förhallanden far skattskyldig anföra besvär över taxeringsbeslut i särskild ordning. Detta gäller i fall da den skattskyl- dige inte fätt underrättelse om avvikelse frän deklaration inom föreskriven tid eller i föreskriven form (99 &) samt om hans taxering blivit felaktig i visst avseende (100 å). Besvärstiden är i dessa fall kraftigt förlängd. Inom den för skattskyldig gällande besvärstiden enligt 100 & far ocksa taxerings— intendent. i de fall som där avses, anföra besvär till den skattskyldiges förman och i visst fall även till hans nackdel (101—å ! mom.).

Skatterätts beslut kan överklagas hos kammarrätt och kammarrätts beslut kan, om prövningstillstånd meddelas, prövas av rege- ringsrätten. Beträffande processen i skatte- rätt. kammarrätt och regeringsrätten ges i FPL bl. a. följande föreskrifter.

Rätten skall se till att mal blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredning bör komplette- ras. Överflödig utredning far avvisas (8 5).

Förfarandet är skriftligt men i handlägg- ningen far inga muntlig förhandling beträf- fande viss fraga. om det kan antas vara till fördel för utredningen. ] skatterätt och kammarrätt skall muntlig förhandlinghällas. om enskild som för talan i malet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det (9 g").

Parts inlagor skall kommuniceras med motparten (10—12 åå). Om det behövs skall _ rätten inhämta yttrande fran förvaltnings— myndighet som tidigare beslutat i saken (13 5). Innan mål avgörs. skall part i regel ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det (18 å).

Enskild part. som inställt sig till muntlig förhandling, far tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle. om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får Också bevilja förskott på ersättningen. När- mare bestämmelser om ersättning och för- skott meddelas av Kungl. Maj:t (15 å). Förhandlingen är offentlig men rätten får förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privatli- vets helgd eller enskilds behöriga ekono- miska intresse (16 å).

20—27 åå innehåller bestämmelser om vissa bevismedel. [ fråga om skriftlig hand- ling. som åberopas till bevis gäller 38 kap. 1—5. 7 och 8 %$ RB i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahål- lande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel (20 å). Aberopas till bevis föremål. som lämpligen kan ges in till rätten, skall i fråga om sådant bevis i tillämpliga delar gälla 39 kap. 5 å RB. Även här gäller

dock att ersättning till annan än part för tillhandahållande av sådant föremål alltid utgår av allmänna medel (21 å). Rätten får förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål. som ej lämpligen kan ges in till rätten. ] fråga om sådan syn gäller bestämmelserna om muntlig förhandling i tillämpliga delar (23 å). Rätten får också inhämta yttrande över fråga. som kräver särskild sakkunskap, fran myndighet. tjänsteman eller den. som annars har att gå till handa därmed. eller anlita annan sakkun- nig i frågan. Beträffande sakkunnig gäller 40 kap. 2—7 och 12 %% RB i tillämpliga delar. Ersättning för utlåtande av myndighet. tjäns- teman eller den som eljest har att gå till handa med yttrande utgår bara om det är särskilt föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Rätten fär bevilja förskott på sådan ersättning (24 å). Rätten far vidare förordna om förhör med vittne eller sak- kunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling och far hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20423 åå samt 40 kap. 941], 1346 och 20 51% RB i tillämpliga delar (25 å). Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehäl— le. Närmare bestärnrnelser om ersättning och förskott meddelas av Kungl. Maj:t. Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honom att återbe- tala ersättningen till statsverket (26 å). Fin- ner skatterätt att förhör med vittne eller sakkunnig lämpligen bör hållas av annan skatterätt. får rätten efter samråd med denna besluta därom (27 å).

Beträffande rättens beslut föreskrivs bl.a. att rättens avgörande inte far ga utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl. får dock rätten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild. när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse (29 å). Avgörandet skall

grundas på vad handlingarna innehåller ochi övrigt förekommit i målet. Beslutet skall motiveras (30 å). Beslut, som till följd av skrivfel, råknefel eller annat sådant förbise- ende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av domstolen. Om det inte är obehöv— ligt. skall tillfälle lämnas parterna att yttra sig innan rättelse sker (32 å).

I 33—37 åå finns bestämmelser om be- svär. Som tidigare nämnts förs talan mot skatterätts beslut hos kammarrätt och mot kammarrätts beslut hos regeringsrätten. Ta- lan förs genom besvär och besvärsberättigad är den som beslutet angår, om det gått honom emot (33 5). Enligt särskild bestäm- melse i 96 & TaxF gäller en besvärstid av två månader i skattemål. Mot beslut. som inte innebär att målet avgörs, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. [ vissa fall får dock talan föras särskilt, bl.a. när rätten avvisat ombud eller biträde eller förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet (34 å).

35—37 åå innehåller särskilda regler om besvär hos regeringsrätten. Besvär över kam- marrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten prövas av rege- ringsrätten endast om regeringsrätten medde— lat prövningstillstånd. Om inte prövningstill- stånd meddelas, står kammarrättens beslut fast (35 å). Prövningstillstånd meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpning- en att frågan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning förelig- ger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (36 å).

Bland övriga bestämmelser i 41—53 åå märks föreskriften i 48% att den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig. får rätten avvisa honom som ombud eller biträ- de i målet. Vidare stadgasi 50 & att om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad. rätten skall vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat

fall vid behov anlita tolk. Enligt 52 & har den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel.

TaxF innehåller ytterligare nagra bestäm- melser av intresse i förevarande samman— hang. Sålunda stadgas i l % att vid taxering skall iakttas att taxeringarna blir överens- stämmande med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Taxeringsnämndsordförande och taxerings- assistent har enligt 7. 8 och 10 åå vittgående skyldigheter att tillhandaga de skattskyldiga med upplysningar och rad samt att ta emot s.k. muntliga deklarationer. Skattechefen. dvs. chefen för länsstyrelsens skatteavdel- ning, skall enligt 17 & bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Att han för detta måls vinnande äger yrka ändring i taxeringsbeslut även till den skatt- skyldiges förmån har tidigare nämnts. Slut- ligen skall enligt 18 ?; riksskatteverket genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av TaxF och skatteför- fattningarna.

I fråga om den särskilda fastighetstaxe- ringen gäller i processuellt avseende bestäm- melser som i huvudsak ansluter sig till de för inkomst- och förmögenhetstaxeringen gällan- de reglerna. Såvitt gäller den allmänna fastighetstaxeringen har nämnda regler gjorts tillämpliga endast på besvär i särskild ord- ning, eftersom fastighetstaxeringsreglerna är föremål för översyn och allmän fastighets- taxering nästa gång äger rum först ar 1975.

Propositioner, motioner, m. m.

Pa skatteområdet har frågan om rättshjälp aktualiserats i riksdagen vid åtskilliga tillfäl- len under senare är. Sålunda berördes fragan om ersättning av allmänna medel till part för kostnad för inställelse till muntlig förhand- ling vid remissbehandlingen av 1955 ars taxeringssakkunnigas förslag till ny taxe- ringsförordning (SOU 1955:51). De sakkun- niga ansåg det ligga utanför deras uppdrag

att behandla frågan om rättegångskostnad i taxeringsmal. I några remissyttranden hävda- des emellertid att prövningsnämnden borde ha möjlighet att under särskilda förutsätt- ningar tillerkänna en skattskyldig ersättning av allmänna medel för personlig inställelse inför prövningsnämnden. Departements- chefen ansåg dock i propositionen (l956:150) att frågan om ersättning för kostnader vid muntlig förhandling inte kan lösas annat än i samband med övriga kostnadsfrågor i skattemålen. Dessutom för- utsattes att motsvarande frågor på jämför- bara rättsområden blir mera klarlagda än som för närvarande är fallet. Något förslag i denna fråga framlades därför inte i proposi- tionen.

Ett flertal motioner gäller frågan om en mer eller mindre vittgående rätt för den enskilde att få ersättning för sina kostnader i taxeringsprocessen. Motioner av sådant inne- håll har sålunda väckts vid 1959 års riksdag av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna (11:79). vid 1963 års riksdag av herr Schött m.fl. (1:370) och herr Anners m.fl. (112424), vid 1964 års riksdag av herr Bengtsson m.fl. (11585) och herr Hedlund m.fl. (11:712). vid 1964 och 1965 års riksdagar av herr Holmberg m. 11. ( l964:l:16 samt 1965:l:468) och fröken Elmen m.fl. (1964:ll:l9 samt 1965:11:567), vid 1966 års riksdag av herr Harald Pettersson m.fl. (1:526) och fröken Elmén m. 11. (111610), vid 1967 års riksdag av herr Nils-Eric Gustafsson m. 11. (1319) och fru Frzenkel m. fl. (111402) samt vid 1968 års riksdag av herrar Hedin och Krönmark (11:804). Åtskilliga av dessa motioner innefattar också andra yrkanden som har med rättssäkerheten på skatteom- rådet att göra. Vederbörande riksdagsutskott har ofta uttryckt sympati för vad som framförts i motionerna men har avstyrkt bifall till dessa under hänvisning till att utredningar i ämnet pågått eller varit föremål för prövning inom Kungl. Maj:ts kansli (BeU 1959110. l963z53. ] LU 196425, BeU 1964z61. 1965139. 196628. 196754 och 196855). Riksdagen har avslagit motioner- na. En närmare redogörelse för motionerna

l964:1:585 och 11:712 samt första lagut- skottets utlåtande 1964125 återfinns i kap. 3.

1 likalydande motioner till 1968 ars riksdag yrkade herr Schött m. fl. (1:476) och herr Turesson (11:601) sådana ändringar i vederbörande författningar att prövnings— nämnden bereddes möjlighet att i särskilda fall på det allmännas bekostnad förordna sakkunnigt biträde åt skattskyldig part i taxeringsprocess. Bevillningsutskottet erinra- de i sitt utlåtande över motionerna om vår da nyligen tillsatta utredning. som utskottet förutsatte skulle komma att beakta de synpunkter som lag till grund för motionsyr- kandena. och hemställde om avslag på motionerna (BeU 1968155). Riksdagen be- slöt i enlighet med utskottets hemställan.

Slutligen må nämnas att frågan om ökade möjligheter för allmänheten att fa informa— tion, råd och anvisningar i skattefrågor har tagits upp till behandling vid 1964 års riksdag i likalydande motioner av herr Bengtsson m.fl. (1:453) och herr Hedlund m. fl. (111545) samt vid 1970 ars riksdag av herr Wiklund i Stockholm (111178). Motioner med likartade yrkanden har dessutom väckts vid 1971 års riksdag med anledning av propositionen 1971:10 med förslag till skattebrottslag m.m. av herrar Boo och Jonasson (1971:1201) och herr Börjesson i Falköping (l971:1202). Motionerna, som avstyrkts av bevillningsutskottet (utlatande 1964:61 och 197025) respektive skatteut- skottet (betänkande 1971216) under hänvis- ning bl.a. till olika initiativ som från det allmännas sida på senare tid tagits och skulle komma att tas, har inte föranlett någon riks- dagens åtgärd.

Utredningen

Frågan om att förbättra den enskildes rättsskydd i skatteärenden har under åren tagits upp i riksdagen genom återkom- mande motioner. Bland de olika önskemål och yrkanden om förbättringar som härvid framkommit kan urskiljas vissa huvudlinjer.

Sålunda har i åtskilliga riksdagsmotioner påtalats att det föreligger brister i taxerings-

nämndernas handläggning, varvid särskilt framhållits bristerna i fråga om kommunika- tion med de skattskyldiga och i fråga om motivering vid meddelande av avvikelser från deklarationerna. Motionerna har besvarats, med hänvisning till de uttryckliga bestäm- melser härom som finns i taxeringsförord- ningen. vilka från rättssäkerhetssynpunkt ansetts tillfredsställande, och med ett kon- staterande att. i den mån brister förekom- mer. dessa beror på att bestämmelserna inte rätt tillämpas. Bevillningsutskottet har i sammanhanget framhållit vikten av att be- stämmelserna noggrant iakttas.

] anslutning till nämnda kritik har ibland framförts förslag om att en särskild befatt- ningshavare skulle tillsättas med uppgift att bevaka de skattskyldigas rätt gentemot taxe- ringsintendenten. Förslaget har genomgåen— de avvisats under hänvisning till taxerings- myndigheternas skyldighet att verka för att taxeringama blir likformiga och rättvisa och att således iaktta såväl de skattskyldigas som det allmännas intressen. Särskilt har framhål- lits taxeringsintendentens skyldighet att ver- ka för denna likformighet och rättvisa och hans befogenhet att därvid anföra besvär till de skattskyldigas förmän.

1 motioner har vidare tagits upp frågan om en förbättring av allmänhetens möjligheter att få räd och upplysningar i skattefrågor. Önskemalen har dock vid utskottsbehand- lingen ansetts i det stora hela väl tillgodosed- da genom den verksamhet som på detta område bedrivs av taxeringsmyndigheter, näringsorganisationer, tidningar, banker m. fl. Vidare har hänvisats till den individuel- la vägledning som meddelas av taxerings— nämndsordförandena och personalen på läns- styrelser och häradsskrivarkontor. På senare tid har också hänvisats till ett förslag av landskontorsutredningen (SOU 1967:22) om att de lokala skattemyndigheterna och de föreslagna nya skatteverken skall ha till tjänsteäliggande att tillhandagå allmänheten med upplysningar i skatte- och taxerings- frågor.

Yrkanden har motionsvägen framförts även om en möjlighet för prövningsnämnden

att på det allmännas bekostnad förordna sakkunnigt biträde åt den skattskyldige i taxeringsprocess. således en form av Offent- ligt biträde. 1 detta avseende har bevillnings- utskottet hänvisat till vår utredning och förutsatt att den skall beakta de synpunkter som anförts i motionerna.

Slutligen har i skilda sammanhang tagits upp frågan om ersättning för kostnader i taxeringsprocessen. Närmast har därvid av- setts kostnader för biträdeshjälp. Yrkandena har gatt ut på att det principiellt borde finnas möjlighet för en skattskyldig att fa ersättning för sina kostnader när han vinner en taxeringsprocess. Bevillningsutskottet har ansett förslaget värt beaktande men hänvisat till att frågan varit under utredning, varvid åberopats även den åt oss uppdragna utred— ningen.

1 de olika önskemål som sålunda fram- kommit har frågan om rättshjälp at den enskilde varit mer eller mindre involverad. Samtidigt har emellertid genom det reform- arbete som ägt rum under senare år åtskilligt av vad som yrkats bragts närmare en lösning. Tillkomsten av förvaltningslagen och förvalt- ningsprocesslagen kan här nämnas. Den nya länsorganisationen med skatteavdelningar och skatterätter får antas ha förbättrat möjlighe— terna att tillgodose den enskildes rättsan- språk. Härtill kommer, såsom det i rätts- hjälpshänseende betydelsefullaste, den före— slagna rättshjälpsreformen vilken syftar till en förbättrad hjälp även på skatteområdet.

De reformer som sålunda genomförts eller är under utveckling påverkar givetvis värt uppdrag på detta område. Det är mot bakgrund härav som vi har att till diskussion uppta de två för oss kvarstående frågorna om offentligt biträde och om ersättning för kostnader.

Offentligt biträde

Först bör kanske konstateras att med offent- ligt biträde här icke åsyftas någon vid myndigheten anställd befattningshavare med uppgift att tillvarata de skattskyldigas intres- sen gentemot taxeringsintendenten. Förslag

om att inrätta en sådan befattning har, såsom förut nämnts. framförts men icke vunnit gehör. Vi är också av den uppfatt- ningen att det icke vore lämpligt att inrätta en särskild befattning för detta ändamål utan att den rättshjälp. som kan erfordras i taxeringsprocessen. bör vara fristående från myndigheten.

I sammanhanget bör dock beaktas att genom verksamheten på länsstyrelsernas skatteavdelningar. med möjligheten till taxe- ringsrevision och andra utredningar. mycket kan läggas till rätta för de skattskyldiga. Erfarenheten visar att materiellt riktiga av- göranden i skatterna] kan nås utan särskild rättshjälp även i komplicerade fragor genom dylik utredning. Det får antas att möjlighe- terna härutinnan kommer att ytterligare fullföljas inom den nya organisationen. En förutsättning för att riktiga resultat skall kunna uppnås är emellertid att den enskilde i tillbörlig grad medverkar till utredningen genom att tillhandahålla material och Upp- lysningar. ] fråga om näringsidkare är härvid givetvis av vikt att de på ett något så när nöjaktigt sätt fullgjort sin skyldighet beträf- fande bokföring och anteckningar.

Uppenbart är emellertid att den utred- ningsverksamhet som sålunda bedrivs inte kan täcka den enskildes behov av hjälp i skatteärenden och att det ofta måste före- komma fall där det är av betydelse för honom att vid sin sida ha ett biträde. ] vissa av riksdagsmotionerna har med denna ut— gångspunkt föreslagits att myndigheten i sådana fall skall kunna förordna lämplig person till biträde. Vad man närmast tänkt på torde vara att skatterätten — tidigare prövningsnämnden skall ha denna möjlig- het, när det befinns att den skattskyldige inte själv har förmåga att tillvarata sina intressen eller att föra sin talan på ett tillfredsställande sätt.

Vissa skäl kan synas tala för en möjlighet av detta slag. Skattereglerna är nu så svartillgängliga att det ofta inte kan begäras av den enskilde att han skall kunna tränga in i dem. Detta kan gälla också helt vanliga inkomstförhallanden. Även skattskyldiga

med mycket begränsad inkomst kan ställas inför skattefrågor som ingalunda är lättlösta. Detta kan bero av den skattskyldiges status, exempelvis att han är utlänning. Det kan vara en följd av arvsförhållanden, egendoms- försäljning eller dylikt. Det är således ej ovanligt att en person helt oförskyllt blir indragen i komplicerade skattefrågor. Han kan då befinna sig i prekärt läge genom att han inte förstår vilka fakta han skall åberopa eller klarlägga. Risken är att viktiga fakta, t.o.m. själva kärnpunkten i skattefrågan. inte blir helt observerad eller klarlagd.

Om det emellertid, såsom föreslagits, skulle läggas i skatterättens hand att i särskilda fall förordna biträde åt en skatt- skyldig, torde denna möjlighet få praktisk betydelse huvudsakligen i samband med muntlig förhandling. Sådan förhandling kan hållas på framställning av den skattskyldige men kan komma till stånd även på initiativ av taxeringsintendenten eller skatterätten. An- talet muntliga förhandlingar har, såsom framgår av bilaga I, fråga 2, hittills inte varit stort; under året 1/7 1967-30/6 1968 hölls endast 251 sådana förhandlingar i riket. Det får dock antas att förfarandet kommer att bli vanligare i och med tillkomsten av skatterätterna.

Vad som skall klarläggas vid en muntlig förhandling är i allmänhet fakta. [ många fall har prövningsnämnderna hittills vid en sådan förhandling kunnat få fram de omständighe- ter som varit av betydelse i saken, och detta oavsett om den skattskyldige haft biträde eller ej. 1 andra fall äter har förhållandena kunnat vara så invecklade eller den skattskyl— diges förmåga att klarlägga dem så begrän- sad. att biträdesltjälp skulle kunnat ha en uppgift att fylla.

Av var förfrågan till länsstyrelserna. bilaga 1. fråga 7 b. framgår emellertid att det stora flertalet länsstyrelser inte funnit det vara en brist att möjlighet saknats att förordna offentligt biträde ät skattskyldig vid muntlig förhandling inför prövningsnämnden. Något önskemål om en reform i denna riktning finns inte hos länsstyrelserna. Vinsten av dy- lika förhandlingar har varit att man kunnat

komma till tals med den skattskyldige och genom frågor klarlägga för målet grund- läggande omständigheter.

Det måste slutligen konstateras att fragan om offentligt biträde i skatteärenden kom- mit i nytt läge genom den föreslagna rättshjälpsreformen. Inom det nya rätts- hjälpssystemet skall biträde kunna tillhanda- hållas även i skattesaker. I fråga om närings- idkare är visserligen rättshjälpen begränsad men skall dock kunna ges om det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållan- den eller sakens beskaffenhet föreligger synnerliga skäl för rättshjälp. Det kan förut— sättas att härigenom alla fall av ömmande natur kan få erforderlig hjälp. Detta torde innebära att man i de flesta fall, då eljest offentligt biträde skulle kunna ifrågakomma. bör kunna räkna med biträde genom rätts- hjälpen. Denna form av biträde bör också fungera enklare och smidigare än om det mera komplicerade institutet offentligt biträ- de skulle införas i skatteprocessen. Taxe- ringsmyndigheterna och även skatterätten kan i förekommande fall hänvisa den skatt- skyldige att skaffa biträde genom förmedling av rättshjälpsmyndighet. Av vikt blir emeller- tid att det genom särskild utbildning sörjs för att de allmänna advokatbyråerna får möjlig- het att tillhandahålla sakkunnig hjälp i skatte- ärenden.

Vad slutligen beträffar skattskyldiga som med hänsyn till inkotnstens storlek inte kan påräkna biträde inom rättshjälpssystemet är frågan för deras del uppenbarligen mera en kostnadsersättningsfråga än en fråga om offentligt biträde. Vi återkommer härtill i samband med resonemangen om ersättning för kostnader.

På grund av nu redovisade synpunkter har vi funnit oss inte böra föreslå någon möjlig- het till offentligt biträde i taxeringsproces— sen.

Kostnadsersättning

De kostnader, som kan uppkomma för den enskilde i skatteärenden, är i första hand

kostnader för hjälp med upprättande av självdeklaration. Hjälp av sådant slag har vid den föreslagna rättshjälpsreformen ansetts ej kunna inrymmas under rättshjälpen. Ärendenas tnängd och koncentration till tiden har utgjort hinder. Avgifterna för den deklarationshjälp som i olika former star till allmänhetens förfogande är emellertid i allmänhet tämligen måttliga. Någon ersätt- ning av allmänna medel för dylika kostnader kan ej gärna ifrågakotnnta.

Ytterligare kostnader i skatteärenden kan uppkomma vid kommunikation med taxe- ringsmyndigheten och i besvärsärenden. Bland dessa kostnader kan i stort sett urskiljas tre slag: för utredning, för biträde och för inställelse inför myndighet. Några avgifter enligt expeditionskungörelsen. kost- nader för delgivning eller ersättning till tjänsteman för förrättning är ej aktuella i sammanhanget.

Beträffande ersättning för inställelsekost- nad torde hittills ha framstått som en brist att sådan ersättning ej kunnat tillerkännas enskild part som inställt sig till muntlig förhandling inför prövningsnämnd eller kam- marrätt. En ändring härvidlag har emellertid numera skett genom 15 & FPL. Enligt detta stadgande får enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, tillerkännas ersätt- ning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Något behov av regler om ersättning för inställelse i skatteärenden härutöver kan icke anses vara för handen och frågan har därmed ej längre aktualitet för var utredning.

Till behandling återstår härefter utred- nings- och biträdeskostnader. För fragan huruvida enskilda skattskyldiga skall kunna påräkna ersättning av allmänna medel för kostnader av detta slag är av betydelse i vad mån rättshjälp i dessa hänseenden kan lämnas enligt den föreslagna rättshjälpslagen . Enligt denna skall rättshjälp i princip utga även i skatteärenden. Biträde skall alltså även i sådana ärenden kunna förordnas av rätts— hjälpsmyndigheten, om den rättshjälpssökan- de ej själv eller genom någon. som i

tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom bistand. kan tillvarata sin rätt. Beträffande utredningskostnader i dessa liksom andra förvaltningsärenden har vi förut (kap. 7) föreslagit, att sådana kostnader skall ingå i rättshjälpsförmänerna. när utredningen in- förskaffats av förordnat biträde, i vissa fall dock först efter särskilt medgivande av rätts- hjälpsmyndigheten.

Genom dessa föreslagna bestämmelser får fragan om kostnadsersättning anses löst för den kategori av skattskyldiga som kan erhalla rättshjälp kostnadsfritt eller mot ringa avgift. Den kvarstår emellertid för övriga kategorier. varvid särskilt är att märka att rättshjälp enligt förslaget som regel inte får beviljas näringsidkare i fråga om ange- lägenhet som har samband med hans närings- verksamhet. Sistnämnda förhallande berör en vidsträckt och i taxeringshänseende bety- delsefull krets av skattskyldiga. Utom företa- gare inom handel och industri omfattar den t. ex. jordbrukare. skogsbrukare och fiskare. Det bör dock beaktas att dessa yrkesgrupper i många fall kan räkna med viss hjälp i skatteärenden av sina organisationer.

För skattskyldiga som på grund av in- komstens relativa storlek eller på grund av verksamhetens art inte kan påräkna bistånd inom rättshjälpsreformens ram bör däremot den nya lagstiftningen om skadestånd få betydelse. Enligt denna skall staten eller kommun vara skyldig ersätta bl.a. förmö- genhetsskada som vallas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Tydligt är att de skatteärenden. där frånvaron av kostnadsersättningsregler tett sig särskilt besvärande, just är sådana där fel eller försummelse förekommit från myndig— lteternas sida. Utgående skadestånd måste antas komma att omfatta även kostnader som åsamkats vederbörande i ärendet.

Vissa skäl kan emellertid tala för att på skatteområdet ersättning av allmänna medel borde kunna utgå även när direkta fel eller försummelser inte kan läggas någon myndig- het till last. Ett skäl är redan beskattningens ekonomiska betydelse för den enskilde.

Bedömandet av en skattefråga kan emellanåt vara så avgörande för hans ekonomi att han tvingas påtaga sig kostnader som eljest knappast motsvarar hans villkor. Ett annat skäl är skatteärendenas frekvens. Det torde väl inte finnas något annat område inom förvaltningen. med vilket den enskilde i så hög grad kommer i beröring. En Specialregle- ring beträffande kostnadsersättning på en- bart detta område behöver därför inte te sig inkonsekvent. Härtill kommer också såsom ett ytterligare skäl den komplicerade lagstift- ningen. När de gällande bestämmelserna nått en sådan grad av svårtillgänglighet för ge- mene man som numera är fallet kan konsek- vensen synas fordra att den enskilde ej ställs utan ersättningsmöjlighet i situationer där det eljest kunde synas obilligt att han själv skall stå sina kostnader. Av betydelse är slutligen även den omständigheten att kost- naderna i skatteärenden ochi skatteprocess inte anses avdragsgilla vid taxering, en grundsats som synes upprätthållas även när ett skatteärende har direkt samband med en förvärvskälla.

Med hänsyn till dessa för skatteområdet speciella förhållanden kan det ifrågasättas om inte viss möjlighet till kostnadsersättning borde införas för just detta område. Även om vi beträffande andra förvaltningsområ- den inte funnit tillräckliga skäl för ett sådant bedömande har vi sålunda beträffande skatteområdet funnit oss böra överväga kostnadsersättningsregler och pröva hur des- sa lämpligen skulle avvägas.

Till en början bör då konstateras att något anspråk på ersättning ej kan grundas enbart på den omständigheten att en skatt— skyldig ”fär rätt” i en tvist med tnyndighe- ten. Av skäl som vi tidigare anfört (kap. 6) är det inte möjligt att i förvaltningsärenden betrakta den enskilde Och det allmänna som två motstående parter i en process. där den tappande regelmässigt har att ersätta den vinnande hans kostnader. Att införa en ersättningsskyldighet av sådant generellt slag för det allmänna är enligt vår mening lika orealistiskt som att föreskriva att den skatt- skyldige, när han inte får bifall till sin talan,

regelmässigt skulle bestrida myndighetens kostnader i ärendet.

Det får vidare anses uppenbart att någon kostnadsersättning inte skall ifrågakomma när den skattskyldige åsidosatt någon skyl- dighet i fraga om deklaration. bokföring eller anteckningar. Om exempelvis en skattskyldig på grund av vissa brister i bokföringen i förening med en statistiskt lågt redovisad bruttovinst påförs taxering skönsmässigt men han sedan i en skatteprocess får skönstaxeringen nedsatt eller eventuellt un- danröjd. bör kostnadsersättning likväl ej ifrågakomma. [ fragor rörande värderingar av olika slag kan — även om någon formell brist inte ligger den skattskyldige till last någon kostnadsersättning ej heller lämpligen före— komma. Myndigheten maste här alltid ha vissa marginaler för sina bedömanden utan att fraga om kostnadsersättning skall upp- komma. Detsamma måste emellertid i all- mänhet gälla även rättsliga bedömanden i frå- gor av svårlöst eller eljest komplicerad karaktär.

Av det sagda torde framgå att den kostnadsersättningsregel. som vi ansett kun- na komma i fråga. skulle få utpräglad karaktär av undantagsbestäinmelse. Den skulle avse fall där betydande kostnad åsamkats en skattskyldig under sådana för— hållanden att det framstod såsom obilligt att han inte kunde få ersättning helt eller till någon del. De åsyftade fallen är nästan alltid sådana där någon anmärkning kan riktas mot myndighetens handlande. Det kan vara fråga om oriktig tillämpning av gällande rätt men också om sakligt obefogade yrkanden eller invändningar. ogrundade påståenden och alltför löst underbyggda antaganden. ofta innefattande vårdslöshet eller försummelse från myndighetens sida.

Tydligt är att här åsyftade fall till stor del är sådana. där skadestånd skulle ifrågakom- ma enligt den föreslagna lagstiftningen om stats och kommuns skadeståndsskyldighet. Innan någon praxis hunnit där utbilda sig är det givetvis svårt att bedöma i vad mån denna nya lagstiftning och särskilt den diskretionära prövning beträffande tillämp-

ningen som skall kunna ske genom justitie- kanslern kan komma att tillgodose be- hovet av kostnadsersättning. Emellertid får det antas att av de nyss åsyftade fallen vissa måste falla utanför gränsen för skadestånd. Så får exempelvis antas vara förhallandet när ersättningsanSpråket anknyts till en talan, vilken från början synts motiverad men som sedermera konstateras vara obefogad och därför nedläggs eller ogillas. Detsamma gäller en talan som från myndighetens sida drivs för erhållande av prejudikat. 1 en sådan process inträffar stundom att en skattskyldig nödgas adraga sig betydande kostnad för att skydda ekonomiska intres- sen. 1 intet av nu nämnda fall lär kunna påstås att myndigheten gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse. Det kan tvärt- om anses ha varit myndighetens skyldighet att driva saken.

1 direktiven för vår utredning anförs att,i varje fall till en början. kostnadsersättnings- regler torde böra meddelas endast beträffan- de sådana ärenden. i vilka det föreligger ett starkt framträdande behov av möjlighet att tillerkänna enskild part ersättning för kost— nader. Fråga blir då om de fall. som det här rör sig om. kan anses bilda grund för ett starkt framträdande behov av kostnadsersätt- ningsregler på skatteområdet. Länsstyrelser- na har i sina svar på vår enkätfråga (bilaga ]. fråga 6) inte ansett behovet vara framträdan- de.

Vid våra överväganden har vi slutligen stannat för att i närvarande läge ej föresla nägra ersättningsregler pa skatteområdet. Erfarenheten från skattedomstolarna kan svårligen anses ge belägg för att man här kan tala om ett starkt framträdande behov. För frågans bedömande är ocksa av betydelse hur praxis på skadeståndsomrädet kommer att utveckla sig. Det finns i detta läge anledning att avvakta denna utveckling och att. åtmin- stone tills vidare, inte införa några supple- rande bestämmelser inom ett särskilt område av förvaltningen.

17. Expropriationslagen

Gällande ratt

Enligt lagen ('19172189) om expropriation (ExL) kan i förfarandet vid expropriation urskiljas tre skeden. Under det första be- stäms om rätt föreligger till expropriation och omfattningen därav. Beslutande myndig- het i detta skede är Kungl. Maj:t i statsrådet. Förfarandets andra skede äger rum inför domstol. varvid expropriationsersättningen bestäms. Det tredje, varvid ersättningen erläggs och fördelas. försiggår inför länssty- relsen.

Förfarandets första skede regleras genom bestämmelser om expropriationsrätt. Sålun- da stadgas att fastighet. som tillhör annan än kronan. liksom särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, får exproprieras om Kungl. Maj:t prövar det nödigt för vissa närmare angivna ändamål (1 å). [ fråga om expropriation av särskild rätt till fastighet utan att fastigheten avstäs gäller lagens bestämmelser om expropriation av fastighet i tillämpliga delar (3 å). Då rätt till expropriation blivit sökt. skall tillfälle läm- nas fastighetens ägare och innehavare och annan sorn kan lida men av expropriationen att avge yttrande om den avsedda markens avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet eller om annan lämplig mark kan tas i anspråk med mindre olägen- het eller om i övrigt något är att erinra i anledning av ansökningen (4 å). Om expro- priationsrätt beviljas. utsätter Kungl. Maj:t

den dag när saken sist skall ha fullföljts genom ansökan om stämning till domstol. Har talan inte väckts då. förfaller frågan om expropriation (5 g").

Beträffande förfaranden andra skede in- nehåller ExL bl.a. följande bestämmelser. Första domstol i expropriationsmål är fastig— hetsdomstol (14 å). Talan iexpropriations- mal får väckas av den som sökt eller fått tillstånd till expropriation. Om sådant till-

stånd meddelats och fastigheten tagits i besittning av den exproprierande. får Också fastighetens ägare eller annan sakägare. vars rätt berörs av besittningstagandet. väcka talan. Stämningsansökan skall. utöver vad som i övrigt är föreskrivet. innehålla uppgift om namn och adress på samtliga för käran- den kända sakägare (21 å). Om inte stäm- ningsansökan avvisas. skall domstolen. om ansökningen gjorts av den exproprierande. utfärda stämning å fastighetens ägare och övriga kända sakägare samt. om ansökningen gjorts av annan. utfärda stämning å den exproprierande och på sätt om stämning är stadgat kalla övriga kända sakägare att såsom parter inträda i rättegången (22 å).

I fråga om förfaranden tredje skede stadgas bl. a. att expropriationsersättningen skall nedsättas hos länsstyrelsen (48 5). När detta skett i vederbörlig ordning är expro- priationen fullbordad (49 å). Länsstyrelsen har att utbetala nedsatta medel jämte ränta till den som är berättigad till dem. Om

fastighet svarar för beviljad eller sökt inteck- ning. skall i fråga om löseskilling för fastig- heten samt i förekommande fall beträffande ersättning för skada och intrång ä restfastig- het ävensom angående ersättning för upplå- telse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom ha motsvarande tillämpning. Vissa särbestämmelser meddelas dock, bl.a. om det sammanträde som skall hållas för fördel- ningen (57 å).

[ fråga om expropriationskostnad gäller enligt ExL att den exproprierande är skyldig att i den man ej annat föranleds av bestäm- melserna i 18 kap. 6 Och 8 åå RB vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader 2 målet vid fastighetsdomstolen. vid expropriations- ersättningens fördelning och eljest i anled- ning av expropriationen (66% första styc- ket). Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropriationsmål i högre rätt gäller. med tillämpning i övrigt av 18 kap. RB. att den exproprierande. om ej annat föranleds av l8 kap. 6 och 8 ååå samma balk. alltid själv skall vidkännas sina kostnader och kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan (66å andra stycket).

1960 års expropriationsutredning har i november I969 framlagt betänkandet "Ex- propriationsändamål och expropriationser- sättning m.m." (SOU 196950). Utredning- en föreslår av intresse i förevarande samman- hang att Kungl. Maj:ts tillstånd till expro- priationen inte skall krävas i vissa fall. Ansökan om rätt till expropriationen skall i sådant fall inges till fastighetsdomstolen.

Motion 1959

Vid l959 års riksdag väcktes en motion av herr Ferdinand Nilsson (1:172) angående viss rätt till ersättning för kostnader i anledning av ifrågasatt expropriation. l motionen hem— ställdes att riksdagen skulle begära utredning och förslag avseende att trygga den enskildes rätt att erhålla ersättning för kostnader som åsamkas honom av hot om expropriation

Motionären redogör till en början för ExLzs regler om ersättning för rättegångs- kostnader samt bestämmelserna i 18 kap. 6 & RB om påföljden i fråga om rättegångskost- nader av försumlig processföring och i 8 & samma kapitel om vad ersättning för rätte— gångskostnad skall omfatta. Motionären an- för vidare.

Varje expropriationsmål torde föregås av förhandlingar mellan parterna. Detta är värdefullt och därigenom uppnås oftast att överenskommelse kan träffas mellan parter- na utan större kostnader och tidsspillan. Det framhålles även av de som i samband härmed har att företräda allmänintresset att enbart existensen av expropriationsmöjlighetcr i hög grad underlättar uppgörelser.

[ den mån som emellertid den som åberopar expropriationsmöjlighetcn icke ge- nom förhandlingar har uppnått önskat resul— tat har han att hos Konungen begära expropriationsrätt. När Konungen medger sådan rätt utsättes viss tid. inom vilken den som erhållit expropriationsrätten skall full- följa frågan genom ansökan om stämning till domstol. Sådan tid brukar vanligen vara ett år. Om inom denna tid stämning ej sökes upphör den sökta expropriationsrätten.

I flertalet fall medför redan de förbere- dande förhandlingarna. dä expropriationsho- tet framföres eller antydes, hos den därför utsatte betydande irritation. Han ser sig hotad till sin lagfångna egendom och känner ofta en stor osäkerhet i fråga om vilken ersättning han kan få. Många gånger ökas denna ovisshet av kännedom om fall då ersättningen av den enskilde bedömts som alltför låg. Å andra sidan har han väl hört talas om andra fall då tack vare sakkunnig hjälp ersättningen blivit bättre. Han är också medveten om att han redan vid de förbere- dande förhandlingarna är i behov av stöd av expertis. som kan bedöma hur det kan komma att gå om uppgörelse icke sker utan lagen får ha sin gång. Medverkande vid valet av kostsam rättshjälp är kanske också medve- tandet. att han, när det går till process. kan få ersättning för kostnaderna av den som attackerar hans äganderätt. Bidragande orsak till att han vill ha sina värderingsutredningar klara i tid kan även vara att han inför bestämmelserna i rättegångsbalken & 6 inte vill låta det ankomma på sig att förhala ärendet utan tvärtom önskar ett snabbt avgörande i en för honom betydelsefull sak.

Därvid låter det emellanåt inträffa att den som avser att förvärva. ev. genom expropria— tion, får del av motpartens värdering och kanske därav betages lusten att betala vad han lagligen skulle, om ärendet haft sin gång. I de fall då det gäller mindre. men för ägaren betydelsefulla värden, kan sökanden möjli- gen finna att de kostnader som varit förenade med försvaret av den rätt som hotas av expropriationen. ej står i proportion till vad sökanden ur de intrcssens synpunkt som han har att företräda anser sig kunna betala. Sökanden kan då återkalla sin framställning eller helt enkelt låta den fastställda fristen gå ut utan att begära stämning i målet.

Detta mä ur sökandens synpunkt vara hur naturligt som helst. Den sorti utsatts för hotet att på för honom okända villkor fränhändas sin egendom och därför föran— letts till kostnader för att värna sin rätt står då utan rätt till ersättning för sina kostnader. Detta är en för rättskänslan stötande konse- kvens som ej kan vara värdigt ett rättssam- hälle.

Tredje lagutskottet anförde i yttrande över motionen (1959118) att i sådana fall. där en planerad expropriation inställs och således inte resulterar ens i någon ansökan om expropriationstillstånd. det inte synes föreligga någon i lag grundad rätt för motparten - av utskottet sammanfattande kallad fastighetsägaren — att få ersättning för sina kostnader. Att en person i anledning av en hotande rättegång vidtar åtgärder som medför kostnader för honom är inte ovan- ligt. men situationen är allmängiltig och inte inskränkt till expropriationsfallen. Behov av laglig reglering av de allmänna fallen har såvitt utskottet vet inte yppats. Säkerligen skulle det också från såväl principiell som praktisk synpunkt möta stora svårigheter att genomföra en sådan. Med hänsyn till det sagda och då något tvångsläge inte föreligger i dessa fall synes det utskottet inte påkallat att på det specialområde som expropriations- hoten utgör genomföra en särskild reglering.

Beträffande sådana fall. där ansökan om expropriationstillstånd avslås eller återkallas av sökanden innan beslut i tillståndsfrågan meddelats. samt i sådana fall. där expropria- tionstillstånd meddelas men expropriationen inte fullföljs till domstol och expropria-

tionsrätten till följd härav upphör. synes enligt utskottet saken rättsligt sett ligga annorlunda till. Lagen förutsätter här en viss aktivitet från fastighetsägarens sida. Läget är här det att lagen inte med uttrycklig syftning på förevarande fall ålägger den exproprieran- de att betala fastighetsägarens kostnader. Men lagen uttalar inte heller att sådan skyldighet ej föreligger. Skyldigheten angesi lagen omfatta fastighetsägarens kostnader i anledning av expropriationen. Enligt en av högsta domstolen år 1942 meddelad dom (NJA [942 s. 727) kan svarande i expropria- tionsmål inte tillerkännas ersättning för kostnader. som hänför sig till ärendet anga— ende expropriationstillstånd. såvida inte kostnaderna hänför sig till utredning i fragor som varit under prövning i rättegången. Rättsfallet synes enligt utskottet inte uteslu— ta tolkningen att högsta domstolen ansett kostnad. varom här är fråga. inte kunna i vidare mån än som skedde utdömas i expropriatiansrdttegårzge/t. Därmed kvarstår möjligheten att i själva tillståndsärendet rätt till sådan kostnadsersättning föreligger i de i inledningen till detta stycke angivna fallen liksom i det i motionen inte direkt berörda fallet då expropriationen fullföljs till dom— stol.

Enligt utskottet synes det inte utslutet att gällande lag inrymmer rätt att i tillstånds— ärendet få ersättning för kostnader som hän- för sig till en expropriations första skede. Då något för utskottet känt. i administrativ ordning träffat avgörande inte föreligger. och då det inte tillkommer riksdagen att uttala sig i frågor som gäller tillämpningen av gällande rätt. synes motionen inte heller i nu nämnt hänseende böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av det anförda hemställde utskottet att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Offentligt biträde

Expropriationslagstiftningen är så omfattan- de och för sin uttolkning så beroende av omständigheterna i det enskilda fallet att fastighetsägare eller annan sakägare i allmän- het torde behöva biträde för att kunna tillvarata sin rätt i förfarandet vid expropria- tion. Detta gäller inte bara rättegången i expropriationsmålet utan också övriga ske- den av förfarandet. särskilt första skedet. förfarandet hos Kungl. Maj:t i fråga om tillstånd till expropriation. Konsekvenserna av en expropriation kan visserligen vara mycket ingripande för en fastighetsägare eller annan sakägare. De torde dock inte vara av den natur att det utöver de möjligheter som rättshjälpsreformen kan erbjuda bör åligga det allmänna att tillhandahålla biträde.

Kostnadsersättning

Kostnadsreglerna i 66% ExL får anses otvetydiga såvitt avser kostnaderna för rätte- gången i expropriationsmälet och vid expro- priationsersättningens fördelning. Bortsett från de särskilda bestämmelserna för rätte— gången i överrätt skall den exproprierande i regel vidkännas de kostnader i dessa delar som uppkommit på ömse sidor. Vad som skall gälla beträffande kostnaderna i till- ståndsärendet och kostnader som uppkom- mit innan rätt till expropriation blivit sökt är däremot mera oklart. Förarbetena till lag— rummet ger inte någon direkt ledning när det gäller att avgöra om sådana kostnader inne- fattas i "eljest i anledning av expropriatio- nen" uppkomna kostnader.

Vad först angår kostnaderna i tillstånds- ärendet framgår av det i tredje lagutskottets yttrande berörda rättsfallet (NJA 1942 s. 727) att fastighetsägare inte i rättegången kan få ersättning för sådana kostnader. såvida de inte hänför sig till utredning i frågor som prövats i rättegången. Utskottet fann inte uteslutet att rätt till sådan ersätt- ning kunde föreligga i själva tillståndsären-

det. Något som inte framgår av utskottets yttrande är att fastighetsägarna i det aktuella fallet redan i tillstandsärendet yrkade ersätt- ning för sina kostnader hos Kungl. Maj:t. [ Kungl. Maj:ts resolution med tillstånd till expropriation (d. 9/() 1939) berörs dock inte detta kostnadsyrkande. Anledningen härtill framgår inte av handlingarna vare sig i tillståndsärendet eller i expropriationsmålet. Det kan nämnas dels att ärendet hos Kungl. Maj:t blev vidlyftigt på grund av att fastig- hetsägarna motsatte sig bifall till ansök- ningen om expropriation. dels att fastighets- ägarnas invändningar medförde att tillstan- det kom att innefatta vissa modifikationer i förhallande till ansökningen.

Om en fastighetsägare eller annan sakägare inte får ersättning för de utgifter han haft för att tillvarata sin rätt i tillstandsärendet. innebär detta att den som blir utsatt för ett tvångsmässigt ingripande av expropriations- karaktär inte får ut den honom tillkomman- de ersättningen ograverad. Skäl för en sådan ordning torde inte föreligga. Den exproprie- rande bör därför vara skyldig ersätta också dessa kostnader. Detta bör gälla också i sådana fall där ansökan om expropriation avslas eller återkallas av sökanden innan beslut i tillståndsfrågan meddelats samt sådana fall där expropriationstillstånd med- delas men sökanden inte fullföljer saken till domstol. Det torde också förhålla sig så att sakägares kostnader i tillståndsärendet utgör kostnader "i anledning av expropriationen" och att den exproprierande därför skall stå för dem. När i lagen inte anges hur anspråk på sådana kostnader skall framställas. får härav anses följa att sakägaren har att hänvända sig till den exproprierande för att få ersättning för dem. Vid tvist bör ansprå- ket kunna prövas i särskild rättegång (jfr HD i NJA 1968 s. 468). Till jämförelse kan nämnas att detsamma torde gälla beträffande sakägares kostnader vid fördelningen av ersättningsbelopp som nedsatts hos länssty— relsen.

Vad nu sagts gäller kostnader i tillstånds- ärendet. dvs. kostnader som uppkommit sedan ansökan gjorts om rätt till expropria—

tion. En sakägare kan emellertid ha åsamkats kostnader redan på ett tidigare stadium. innan rätt till expropriation blivit sökt. Kostnader kan t. ex. ha uppkommit vid förhandlingar mellan parterna i syfte att nå en överenskommelse. Att avgränsa sadana kostnader från senare uppkomna torde ofta vara svårt. Oavsett detta synes det skäligt att i ett ärende som lett till expropriationsan- sökan den exproprierande ersätter motpar- ten även kostnader som nedlagts i ett inledande skede. i den man dessa varit av betydelse för utförande av parternas talan i fortsättningen. Huruvida en sådan ersätt— ningsskyldighet kan intolkas i nu gällande kostnadsregel synes ovisst. Det bör dock inte vara uteslutet att den gällande lokutionen ”kostnader i anledning av expropriationen" täcker även kostnader av detta slag.

Från nu angivna fall bör väl skiljas det av tredje lagutskottet berörda fallet då en planerad expropriation inställs och alltså inte resulterar ensi någon ansökan om expropria- tionstillstånd. Sasom i utskottsyttrandet framhålls torde tillräckliga skäl ej finnas för en laglig reglering av kostnader. föranledda av ett sådant allmänt handlande. Att 66%"; ExL skulle ta sikte också på kostnader av denna allmänna art får anses uteslutet. eftersom den, som avsett att söka rätt till expropriation men avstått därifrån. inte kan betecknas "den exproprierande".

] enlighet med nu förda resonemang finner vi oss inte böra på nu ifrågavarande område föreslå några regler om kostnadser- sättning på administrativ väg. För detta ställ- ningstagande talar även den omständigheten att den exproprierande ingalunda alltid är en myndighet utan lika väl kan vara en enskild fysisk eller juridisk person. Kostnadsfrågorna på detta område bör således enligt vår mening lösas i den ordning som förutsätts i nu gällande lag. Eftersom viss oklarhet råder i fråga om omfattningen av den i 66 % ExL angivna ersättningsskyldigheten. bör dock lagrummet förtydligas. Det bör härvid ut- sägas att. om expropriationsrätt beviljats. den exproprierande skall svara även för kostnader a saken före rättegången i expro-

priationsmålet. Vidare bör i ett särskilt stycke anges att motsvarande ersättnings- skyldighet föreligger när ansökan om rätt till expropriation avslas eller ansökningen åter- kallas. ] ett sista stycke torde vidare böra utsättas. att talan om ersättning för annan i paragrafen avsedd kostnad än rättegångskost- nad förs vid tingsrätt. Samtidigt bör föreskri— vas. att i expropriationsmål fastighetsdom- stolen dock får pröva fråga om ersättning för kostnad å saken före rättegången i malet. Denna ordning torde vara den mest praktis— ka.

18. Naturvårdslagen

Gällande rätt

Enligt naturvårdslagen (19642822) (NatvL) är naturvården en såväl statlig som kommu- nal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet. Statens naturvårds- verk har överinseende över naturvården i riket (2 ä). Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen som berörs av frågan (3 $&).

Av lagens innehåll i stort framgår att den ekonomiska bördan av de beslut som fattasi naturvärdens intresse skall delas mellan det allmänna och den enskilde. Den enskilde fastighetsägaren far sålunda utan ersättning finna sig i betydande inskränkningar i förfo- ganderätten till sin fastighet. Först när inskränkningarna nått en viss kvalificerad nivå föreligger rätt till ersättning av kronan. Vid mera långtgående inskränkningar kan ägaren fordra att fastigheten inlöses.

Innan beslut som kan föranleda ersätt- ningsskyldighet fattas. kan den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen åläggas att inom viss tid (minst två månader) anmäla detta hos länsstyrelsen vid påföljd att han annars förlorar sin talan (32 24).

Enligt kungörelsen (19641825) om tillämpning av NatvL (naturvärdskungörelsen eller Nath) åligger det länsstyrelsen att på kronans vägnar söka träffa uppgörelse med sakägare som begår ersättning eller fordrar inlösen av fastighet (17 å). Värderingsfrågor

som uppkommer i ärenden enligt NatvL kan i vissa fall hänskjutas till prövning av fastighetsdomstol. ] rättegången företräds kronan av kammarkollegiet (18 & Nath). Frågan om ersättning för kostnader regleras i NatvL endast såvitt avser rättegång. Talan mot länsstyrelsens beslut i ärenden enligt NatvL förs genom besvär hos Kungl. Maj:t eller. i vissa fall. kammarrätt. Naturvårdsver- ket äger föra sadan talan för tillvaratagande av naturvärdens intressen (40 & NatvL).

NatvL nämner tre slag av naturvårdsobjekt som fått en särställning. nämligen national- parker. naturreservat och naturminnen. Na- tionalparker kan inrättas endast på kronan tillhörig mark och är inte av intresse i förevarande sammanhang.

Om bildande av naturreservat beslutar länsstyrelsen. Beslut härom kan fattas beträf- fande område som särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för känne- domen om landets natur, sin skönhet eller i övrigt märkliga beskaffenhet eller därför att området är av väsentlig betydelse för allmän- hetens friluftsliv (7 få). Länsstyrelsen skall i beslutet föreskriva de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som behövs för att trygga ändamålet med reservatet. Bland lagens många exempel på sådana inskränk- ningar kan nämnas förbud mot bebyggelse och täktverksamhet (8 €). Markägaren kan också åläggas att tåla intrång som anses nödvändiga för att tillgodose ändamålet med

reservatet. t. ex. anläggande av vägar. parke- ringsplatser. vandringsleder. raststugor och tältplatser samt företagande av gallrings- och röjningsarbeten (9 å). Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller ålägger markägare att tåla intrång som nyss sagts. skall länsstyrelsen förelägga ägare och innehavare av särskild rätt till marken att. om de vill framställa erinran mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid (5 & Nath).

När fråga uppkommit om bildande av naturreservat. kan länsstyrelsen meddela in- terimistiskt beslut om förbud mot menliga åtgärder(ll å).

Om reservatföreskrifter medför sådan in- skränkning i rätten att bebygga mark att ägaren kan använda marken endast på sätt som ståri uppenbart missförhallande till dess tidigare värde. eller om ägaren i övrigt lider avsevärt men genom sådana föreskrifter. har han rätt till ersättning av kronan. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan föreskrifterna meddelades. Når förbud har meddelats att utan länsstyrel- sens tillstånd vidta viss åtgärd. utgår ersätt- ning först när tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor (25 å). Uppkommer synnerligt men vid fastighetens nyttjande. kan ägaren fordra att fastigheten löses (26 å). Också interimistiskt beslut kan. iförening med vägran av tillstånd till vidtagande av viss åtgärd. medföra rätt för markägare eller annan rättsinnehavare till ersättning av kro- nan (27 å).

När fråga uppkommit om meddelande av reservatföreskrifter. äger kronan vid fastig- hetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som. om föreskrif— terna meddelas. skall gälla beträffande ersätt- ning eller inlösen. Om inte föreskrifter av det innehåll som förutsatts vid domstolen med- delas inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom. skall domen inte längre vara bindande för parterna (33 å andra stycket).

Också om naturminne beslutar länsstyrel- sen. Som naturminne kan fridlysas till

fastighet hörande naturföremål. som särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur. sin skönhet eller i övrigt märkliga beskaffen- het. jämte erforderligt markområde. ] övrigt gäller bestämmelserna angående naturreser- vat i tillämpliga delar beträffande naturminne (13 %).

NatvL upptar vidare särskilda bestämmel— ser till skydd för friluftslivet. Länsstyrelsen kan sålunda förordna att visst strandområde skall vara Strandskyddsområde. Ändamålet med förordnande härom skall vara att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag. Strandskyddsområde kan omfatta land- Och vattenområde inom ett avstånd av högst 300 meter fran stranden. dock inte område som ingår i fastställd generalplan. stadSplan eller byggnadsplan ( 15 5).

Inom Strandskyddsområde krävs tillstand för bebyggelse. [ de fall där tillstand medde- las skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anSpråk såsom tomt för byggnaden. Vill någon inom strand- skyddsområde utföra annan anläggning. vari- genom mark tas i anspråk såsom tomt eller allmänhetens fria tillträde på annat sätt hindras eller försvåras. kan han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen. Har så- dan anläggning utförts utan tillstånd eller i strid mot givet tillstand. kan länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta erforderliga åter- ställningsåtgärder. Sådant föreläggande kan utfärdas om länsstyrelsen finner anlägg- ningen avsevärt inskränka allmänhetens rö- relsefrihet (16 å).

När tillstånd som avses i föregående stycke vägrats. kan fastighetsägaren ha rätt till ersättning av kronan. Förutsättningen är att fastigheten. till den del dess utnyttjande inom eller utom strandskyddsomradet påver- kas av att förfoganderätten inskränkts ge- nom att tillstånd vägrats. av ägaren kan användas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid den tid då förordnandet om Strandskydds- område meddelades. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt eller an- nan särskild rätt till fastigheten som upplå— tits innan förordnandet meddelades. Dessa ersättningsregler skall ha motsvarande tillämpning när föreläggande meddelats om återställningsåtgärder som avses i föregående stycke (28 5).

Andra bestämmelser till skydd för frilufts- livet är reglerna om s. k. stängsclgenombrott. Om det på område som är av väsentlig betydelse för friluftslivet eller i områdets närhet finns stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar allmänhetens fria tillträde till området. kan länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänhe- ten från området. kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet (17 å).

Den som på grund av förelägg