SOU 1976:20

Kultur åt alla

Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Vårt arbete inom handikapputredningen avser enligt de ur- sprungliga direktiven frågor om social omvårdnad. Under årens lopp har vi fått en rad särskilda uppdrag. Det hittillsva- rande arbetet har redovisats bl.a. i fem betänkanden i SOU- serien.

Under arbetets gång har vi i olika sammanhang varit inne på frågor om handikappades möjligheter att delta i kulturliv och i fritidsverksamhet. Vi har funnit skäl att i ett särskilt betänkande redovisa våra synpunkter i dessa frågor och föreslå åtgärder för att göra kulturell verksamhet bättre tillgänglig för handikap- pade. Detta betänkande, Kultur åt alla (SOU 1976:20), överläm- nas härmed.

Samtliga ledamöter har deltagit vid utarbetandet av betän- kandet, nämligen riksdagsledamoten Anna—Greta Skantz, ord- förande, riksdagsledamoten Johannes Antonsson, kanslirådet i socialdepartementet Åke Fors, avdelningschefen hos riksrevi- sionsverket Åke Gustafsson, riksdagsledamöterna Elver Jons- son, Börje Nilsson och Allan Åkerlind.

Reservationer i vissa frågor har fogats till betänkandet, dels gemensamt av ledamöterna Antonsson och Jonsson, dels av ledamoten Åkerlind.

I arbetet har vidare anlitats experterna filosofie doktorn Lars Boman, professorn vid Göteborgs universitet Sven-Olof Bratt- gård, experten hos skolöverstyrelsen Barbro Carlsson, kansli- chefen hos statens handikappråd Linnéa Gardeström, f.d. undervisningsrädet hos skolöverstyrelsen Karin Lundström, rektorn vid Manillaskolan Rut Madebrink och avdelningsdirek- tören hos socialstyrelsen Bo Sundmark.

I november 1975 förordnades som experter, att såsom en referensgrupp biträda oss, ledamoten av styrelsen för Riksför-

bundet för utvecklingsstörda barn Ingrid Dalén, konsulten åt Sveriges dövas förbund, biträdande professorn vid Stock— holms universitet Göte Hanson, direktören hos Riksförbundet mot allergi Nils Hansson, direktören hos De blindas förening Bengt Lindqvist, och kanslichefen hos Handikappförbundens centralkommitté Rolf Utberg.

Ett särskilt yttrande har fogats till betänkandet gemensamt av experterna Dalén, Hanson, Hansson, Lindqvist och Utberg.

Sammanfattningen av vårt betänkande vänder sig främst till dem som vill ta del av det i mera lättläst form. Bearbetningen har gjorts av redaktören hos Riksförbundet för utvecklingsstör— da barn Inger Frimansson och informationssekreteraren hos Sveriges dövas riksförbund Beata Lundström.

Landskapsarkitekten Ingalill Tengvall har gjort teckningarna i betänkandet och dess omslag samt ställt samman bilderna i övrigt.

Som sekreterare åt oss har varit förordnade studiekonsulen- ten hos Handikappförbundens centralkommitté, Gunilla Ekvall (t.o.m. januari 1976), departementssekreteraren i socialdepar- tementet Bengt-Olof Mattsson och anpassningsläraren Lennart Nolte.

Betänkandet finns även som talbok och i punktskrift. Stockholm den 18 mars 1976

Anna-G reta Skantz

Johannes Antonsson Åke Fors Åke Gustafsson Elver Jonsson Börje Nilsson Allan Åkerlind

/B-O Mattsson Lennart Nolte

0

lnnehaH Sammanfattning 1 Utgångspunkter ............... 9 2 Språket .................... 13 3 Föreningsliv och folkbildning .......... 18 4 Handikapprörelsen ............... 22 5 Kulturinstitutionerna .............. 28 6 Radio och television .............. 33 7 Böcker, tidningar och tidskrifter ......... 37 8 Kostnader ................... 40 1 Utgångspunkter 1.1 Inledning ................... 45 1.2 Handikapp .................. 47 1.3 Kultur och kulturpolitik ............. 51 1.4 Hinder . ................... 58 1.5 Betänkandets disposition ............ 61 1.6 Sammanfattning ________________ 62 2 Språket 2.1 Språket är redskap för tanken,

grund för gemenskap, kulturliv ......... 63 2.2 Döva ..................... 64 2.3 Hörselskadade ................ 80 2.4 Synskadade .................. 87 2.5 Dövblinda ................... 97 2.6 Språk- och talskadade ............. 101 2.7 Psykiskt utvecklingsstörda ........... 104 2.8 Tolk och telefon ................ 108 2.9 Sammanfattning ................ 117

3 Föreningsliv och folkbildning 3.1 Hörnstenar i vårt kulturliv ............ 119 3.2 Information .................. 121 3.3 Uppsökande verksamhet ............ 122 3.4 Färdmöjligheter ................ 123 3.5 Lokaler .................... 125 3.6 Personlig service ............... 125 3.7 Studiematerial och kulturprogram ........ 129 3.8 Ledarutbildning m.m. ............. 131 3.9 Studiecirklar och fri skapande verksamhet . . . . 132 3.10 Sammanfattning ............... 133 4 Handikapprörelsen 4.1 Från kamratförening till folkrörelse ........ 135 4.2 Kurser och studier ............... 136 4.3 Tidskrifterna och annan information ....... 144 4.4 Kontakt och gemenskap ............ 147 4.5 Barn och ungdom ............... 148 4.6 Ekonomiska frågor ............... 150 4.7 Sammanfattning ................ 152 5 Kulturinstitutionerna 5.1 Ett dubbelt hinder ............... 153 5.2 Lokalerna ................... 154 5.3 Information och personlig service ........ 158 5.4 Biblioteken .................. 162 5.5 lnläsningstjänst ................ 165 5.6 Det statliga specialbiblioteket .......... 166 5.7 Teatrarna ................... 169 5.8 Sammanfattning ............... 174 6 Radio och television 6.1 Ansvar mot alla ................ 175 6.2 Tillgängligheten ................ 176 6.2.1 Döva ................... 176 6.2.2 Hörselskadade .............. 178 6.2.3 Synskadade ............... 179 6.2.4 Psykiskt utvecklingsstörda ......... 181 6.3 Programmen ................. 182 6.4 Kostnadsfrågan ................ 183 6.5 SR:s inspelningar ............... 183 6.6 TRU ..................... 183

6.7 En särskild fråga1Videogram .......... 184 6.8 Sammanfattning ................ 186

7. Böcker, tidningar och tidskrifter

7.1 Läskunnig och kunna läsa ärinte samma sak . . . 189 7.2 Böcker .................... 189 7.2.1 LL—böcker ................ 189 7.2.2 Böcker med stor stil ............ 194 7.2.3 Böcker på band och punkt ......... 195 7.3 Tidningar och tidskrifter ............ 197 7.3.1 LL-tidning ................ 197 7.3.2 Tidningar och tidskrifter på band och punkt. . 198 7.4 Sammanfattning ................ 203

8. Kostnader

8.1 Inledning ................... 205 8.2 Statens kostnader ............... 206

8.3 Landstingens och kommunernas kostnader. . . . 215

Reservationer ................... 217

Särskilt yttrande .................. 223 Bilaga 1 Handikapputredningens yttrande över

Ny kulturpolitik ............... 225 2 Handikapporganisationerna ......... 235

3 Statsanslag till handikapporganisationerna . . 237 4 De blindas förenings tidningar och tidskrifter. . 241

Zusammanfassung in deutscher Sprache ........ 243

Summary in English ................. 251

Illustrationer ..................... 259

Sakregister ..................... 261

SAMMANFATTNING

1. UTGÅNGSPUNKTER (INLEDNING)

Vi har fått i uppdrag att undersöka hur handikappade lever och vilka problem de har. Vi kallar oss Handikapp-utredningen, men här i sammanfattningen skriver vi bara "utredningen" i fortsättningen.

De tidigare förslagen

Utredningen har förut skrivit fem böcker med förslag om hur handikappade skall få det bättre.

0. Den första boken heter "Kommunerna

och den sociala omvårdnaden". Där skriver utredningen att varje kommun måste veta vad alla som bor i kommunen behöver. Kommunen måste hjälpa dem som har det svårt.

' Sammanfattningen vänder sig främst till dem som vill ta del av betänkandet i mera lättläst form.

0 Den andra boken heter "Bättre hjälpmedel för handikappade". Där föreslår utredningen att handikappade gratis skall få de hjälpmedel som de behöver. Handikappinstitutet skall se till att hjälpmedlen är bra.

0 Den tredje boken heter "Bättre utbildning för handikappade". Där vill utredningen att svårt rörelsehindrade elever skall få bättre hjälp i gymnasieskolan. Och att de som vill studera på universitet eller folkhögskola skall få hjälp med hygien och påklädning. Det kallas vårdar-tjänst.

' Den fjärde boken heter "Bättre socialtjänst för handikappade". Utredningen vill att det skall bli lättare för handikappade att resa. De som inte kan åka vanliga tåg och bussar skall få färdtjänst. Det betyder att man får åka taxi eller särskilda bussar. Och det skall inte kosta mer än att åka

buss eller tåg. Kommunerna får bidrag

av staten för att ordna färdtjänst.

Dessutom bildas kommunala handikappråd (KHR) och Iänshandikappråd (LHR) överallt i landet. I handikappråden samarbetar personer från olika myndigheter med personer från handikapp—organisationerna.

0 Den femte boken heter "Bostads-anpassningsbidrag". I den föreslår utredningen att handikappade skall få bidrag för att bygga om sina lägenheter, t.ex. byta ut material, som de blir sjuka av, eller göra badrummet större åt dem som måste sitta i rullstol

och därför tar större plats än andra.

Allt detta har handikappade rätt till nu. Riksdagen har beslutat om det.

Det nya förslaget

Samhället har de senaste åren gjort mycket för att handikappade skall få bättre ekonomi, bättre bostäder och bättre vård.

Men det finns annat som är viktigt. Det är viktigt med kultur, t.ex. att kunna

läsa böcker och tidningar, se på TV,

gå på bio, teater, utställningar, bibliotek, museum, och att vara medlem i föreningar.

' "Kultur åt alla" är utredningens sjätte bok.

I den ger utredningen förslag på

hur man skall göra för att också handikappade skall få del av kulturen.

Vilka är handikappade?

Det finns många olika handikapp.

Den som är blind eller synsvag kan inte se eller ser dåligt.

Han är handikappad.

Den som är döv eller hörselskadad

kan inte höra eller hör dåligt. Han är handikappad. Den som är psykiskt utvecklingsstörd har svårare än andra att lära sig saker. Han är handikappad. Den som är allergisk blir sjuk

av vissa saker. Han kan bli sjuk om han kommer nära en hund, en heltäckande matta eller vanligt damm. Han är handikappad.

Och det finns många fler handikapp. Handikappade måste ha stöd för att kunna leva på samma sätt som andra.

Utredningen vill att handikappade

skall få uppleva samma kultur som andra. De flesta har inte den möjligheten nu. Därför måste samhället göra något åt det. När man gör en utredning skall man tänka på alla människor i samhället.

Det man föreslår skall

passa också handikappade.

2. SPRÅKET

Att träffa andra människor, att få kontakt, är en viktig del av kulturen. Språket är viktigt för gemenskapen.

Döva

Man behöver göra mycket för att döva inte skall bli isolerade (ensamma).

Det är speciellt viktigt att teckenspråket får användas och användas mycket.

Det är nödvändigt att döva barn får lära sig teckenspråk och tal. Föräldrarna måste få undervisning i teckenspråk. De måste också få veta hur de skall umgås med sina döva barn. I förskolan skall döva barn få språk-träning, bl.a. genom att lära sig teckenspråk. Det är också viktigt i skolan. Skolöverstyrelsen måste skriva in i läroplanen (en bok om hur man skall arbeta i skolan) att döva skall undervisas både med tecken och tal. De som skall bli lärare för döva måste få lära sig mycket mer teckenspråk när de studerar (på special-Iärar-högskolan). Alla som redan nu arbetar som dövlärare måste få lära sig mer teckenspråk.

Vuxna döva skall få undervisning i svenska, teckenspråk, tal och mun—avläsning.

Landstingen måste ge bättre tolkservice. Döva och dövblinda skall få tolk, när de själva vill ha tolk. Det skall bli lättare att beställa tolk.

Och man skall ha rätt att välja tolk. Om en dövblind person vill ha en släkting till tolk,

då skall landstinget gå med på det och ge släktingen betalt.

Det finns inte tillräckligt många tolkar för döva och dövblinda. Fler personer måste få tolk-utbildning. Utbildningen måste bli längre, och det måste finnas särskilda kurser för olika slags tolkning, t.ex. kurser i rättegångs—tolkning.

Det finns numera telefoner som döva, dövblinda och talskadade kan använda. Utredningen tycker att alla skall betala lika mycket för att få telefon. Döva, dövblinda och talskadade behöver speciell utrustning för att kunna telefonera, men de skall inte betala extra ändå.

Hörselskadade

Hörselskadade behöver bättre tekniska hjälpmedel, som de kan använda själva. Det behövs också bättre tekniska hjälpmedel i klassrum, föreläsningssalar och andra allmänna lokaler.

Alla hörselskadade måste få veta vilken hjälp de kan få. Och alla måste få den hjälp som finns, t.ex. tekniska hjälpmedel, hjälp att tala bättre

och träning i mun-avläsning. Landstingens service till hörselskadade måste öka.

Hörselskadade får inte alltid tillräcklig hjälp av hörapparater och annan teknisk utrustning. Därför skall de i viktiga situationer ha rätt till tal-tolk.

Hörselskadade skall få ersättning från försäkrings-kassan

när de går på kurser för att anpassa sig '

till sitt handikapp (rehabilitering). Kommunerna måste ge hörselskadade den hjälp som behövs för att de skall kunna utnyttja den kommunala vuxenutbildningen.

Många människor får hörselskador av buller. Och människor som hör dåligt får sin hörsel ännu mer förstörd av buller. Man måste skydda människor mot buller.

Synskadade

Svårt synskadade och helt blinda har stor nytta av att böcker och tidningar finns på ljudband och kassetter. Fler behövs. Men synskadade måste också kunna skriva och läsa och anteckna. Därför behöver de kunna punktskrift. Personer som blir synskadade, när de är vuxna, måste kunna få undervisning i punktskrift där de bor. Det är viktigt att så många som möjligt av de synskadade lär sig punktskrift så bra att de kan läsa böcker på punkt. (Boken "Kultur åt alla" finns både som talbok och på punktskrift.)

Dövanda

Dövblinda är ofta mycket ensamma och isolerade. För att de skall få kontakt med andra människor, behöver de kunna både de dövas teckenspråk och de synskadades punktskrift, och mycket annat.

Och det är viktigt för dövblinda att många andra människor kan teckenspråk och punktskrift. (Utredningen skall senare skriva en särskild bok om vad dövblinda och andra fler-handikappade behöver.)

Språk- och talskadade

Det finns människor som är opererade

i struphuvudet (laryngectomerade)

eller som har svårt att kontrollera sin röst (t.ex. cp-skadade och stammare). Det finns också personer som fått skador eller blödningar i hjärnan (t.ex. afatiker). Dessa människor har själva svårt att tala och skriva, och ibland svårt att förstå vad andra människor säger och skriver. De behöver hjälp av samhället för att inte bli isolerade.

Psykologer och logopeder (talpedagoger) kan hjälpa en del av de talskadade.

Och de bör också få hjälp att uttrycka sig med annat än ord,

t.ex. genom att måla och dansa.

Utvecklingsstörda

Samhället måste göra mer för utvecklingsstörda och andra,

som inte förstår så bra. Det behövs fler speciallärare * för barnen och ungdomarna. Och vuxna utvecklingsstörda måste få bättre möjlighet att gå i studiecirklar och på folkhögskolor. Den kommunala vuxenutbildningen måste anpassas till dem. Man måste också tänka på att utvecklingsstörda kan behöva tekniska hjälpmedel.

3. FÖRENINGSLIV OCH FOLKBILDNING

Med folkbildning menas att alla skall ha chans att få lära sig mer än de fick göra i skolan. Många ungdomar och vuxna har hunnit glömma vad de en gång lärde sig i skolan.

Den som är med i en förening lär sig mycket om hur samhället fungerar.

Det finns många slags föreningar:

politiska föreningar, fackföreningar, idrottsföreningar. . . .

Den som är med i en studiecirkel lär sig också mer.

Och får kanske mer tro på sig själv.

Men det finns många som inte kan vara med i föreningar och på kurser. Deras handikapp

hindrar dem. Så får det inte vara. Föreningar och studie-förbund måste tala om för handikappade att de finns och vad de gör. Handikapp-föreningarna kan också hjälpa till med att berätta om det.

En del handikappade kan inte bo hemma. De bor på vårdhem (institutioner). De har ännu svårare än andra att vara med i föreningar och gå på kurser. De som hjälper till

med fritids—sysselsättningar på vårdhem och institutioner kallas socioterapeuter.

De kan tala om för dem som bor på vårdhem vilka kurser och föreningar som finns.

Varför är det svårt för handikappade att vara med i kurser och föreningar? Ofta kan de inte komma till den lokal, där kursen är. De kan inte åka buss själva. Det gäller t.ex. en del utvecklingsstörda. Och det finns ingen som kan köra dern dit eller följa med dem. Många kommer inte in i kurslokalen. De sitter kanske i rullstol, och dörren är för smal.

En annan utredning, HAKO-utredningen, har tyckt att man så snabbt som möjligt

måste bygga om tåg och bussar så att handikappade kan åka med dem. Det tycker handikapputredningen också. Alltid när man planerar i samhället måste man tänka på att handikappade finns. Den extra kostnaden måste alla

vara med om att betala.

Kommunerna måste se till att alla som behöver använda färdtjänst skall få det. Inte bara några gånger varje månad utan så ofta de vill. Kommunerna får ju bidrag av staten, som de skall använda till färdtjänst.

Kommunerna måste också kontrollera att förenings- och kurslokaler passar för handikappade.

I varje kommun finns social hemhjälp. Det är personer som kommer hem

och hjälper till om man är sjuk eller annars har svårt att klara sig själv. Utredningen vill att handikappade skall få hjälp, inte bara med att städa, diska och handla. Hemhjälpen skall kunna följa med den handikappade när han skall på kurs, t.ex. även om kursen är i en annan kommun.

Utredningen föreslår också att hemhjälpen inte bara skall hjälpa den handikappade utan hela familjen. Om familjen behöver semester, skall hemhjälpen kunna hjälpa den handikappade.

När man gör studie-material i olika ämnen måste man från början göra dem

också på punktskrift och talband och på lätt svenska. Då kan dövblinda, blinda, synsvaga, döva och utvecklingsstörda studera

vad de själva vill. Det behövs mer pengar för att anpassa studiematerial till handikappade. Nu finns mycket litet att välja på för dessa människor.

Många handikapp-föreningar har kultur på sitt program. De ordnar kurser, lyssnar på musik, ser på teater tillsammans och mycket annat. Många handikappade har kanske aldrig förut

varit med om sådana saker. Handikapp-föreningarna måste få mer pengar och mer hjälp att ordna kultur-program. Då kan de nå fler människor.

De som leder kurser och gör kurs-program måste veta mycket om handikapp. Utredningen vill att de skall få lära sig

så mycket som möjligt om det. Också andra som skall bli ledare

i olika föreningar måste få lära sig vad det innebär att vara handikappad.

4. HANDIKAPP-RÖRELSEN

Handikapp-organisationerna har utvecklats och blivit starka och betydelsefulla. De är en viktig folkrörelse, handikapp-rörelsen. De har många medlemmar. Organisationerna arbetar för att handikappade skall få det lika bra som andra i samhället. De visar samhället vilka problem handikappade har.

Sedan kan samhället besluta om lagar eller bidrag som gör det lättare för handikappade att leva som andra. Handikapp-organisationernas arbete har gjort att mycket har blivit bättre för handikappade de senaste åren.

280 000 personer i Sverige är medlemmar i handikapp-föreningar. Det finns mer än 1 200 föreningar.

Föreningarna är medlemmar

i något av de 23 handikapp-förbund som finns i Sverige.

Studier

Handikapp-organisationerna har många olika arbets-uppgifter. En av de viktigaste är

att ordna kurser för medlemmarna, ofta i samarbete med ett studie-förbund. Av de 23 förbunden är 15 medlemmar i ABF (Arbetarnas Bildningsförbund). Både handikappade och samhället kräver mycket av organisationerna. Medlemmarna måste därför känna till olika frågor och vara aktiva. Organisationerna behöver medlemmar som kan vara med i handikappråden, dels i kommunerna och dels i länen. Man måste lära sig mer både om samhället och om sin egen grupps problem.

Samhället stöder studie-arbetet bland annat genom att ge bidrag till studie-förbunden. Det finns också

ett speciellt statligt bidrag på 1,7 miljoner kronor.

Det har använts till studie-konsulenter för handikappade, till kurser och studier, som man inte kan få bidrag till på annat sätt.

Studie-konsulenterna talar om för handikappade var man kan studera,

vilka ämnen som finns, vilken ekonomisk hjälp man kan få och om det finns tolk, färdtjänst, talböcker och annat som handikappade behöver. Konsulenterna skall stödja handikappade så att de vågar gå med i en studiecirkel, eller annan kulturell verksamhet. Konsulenterna sköter studie-arbetet

i handikapp-organisationerna,

gör upp planer, skaffar lokaler, ledare och material och kontrollerar att allt fungerar bra.

Handikapp-organisationerna har sammanlagt åtta studie-konsulenter:

en av dem finns hos HCK, fem förbund har var sin egen konsulent,

och några förbund delar studiekonsulent med varandra. Tolv förbund har ingen konsulent. Studieförbunden delar på tre konsulenter och skolöverstyrelsen har två studie—konsulenter för handikappade.

Utredningen tycker att det behövs många fler studiekonsulenter både inom handikapprörelsen och hos studieförbunden.

Det behövs också mer pengar för kurser och studier.

Information

Upplysning (information) är

en annan viktig arbets—uppgift

för handikapp-organisationerna.

De informerar handikappade t.ex. om viktiga lagar, bidrag och rättigheter. De informerar samhället om handikappade. Organisationerna informerar bl.a. vid möten, i broschyrer och i förbundens tidskrifter.

Handikapp-förbundens tidskrifter

skriver om handikappfrågor. Och det är genom tidskrifterna som nya idéer blir kända.

För myndigheter

som arbetar med handikappfrågor är det nödvändigt att läsa handikapp-förbundens tidskrifter. Det kostar sammanlagt 2,5 miljoner om året att ge ut handikapp-tidskrifterna. Det är alltså mycket dyrt numera att ge ut en tidskrift. Därför kan flera förbund inte ge ut lika många nummer av sin tidskrift nu som för några år sedan.

Handikapp-organisationerna utbildar särskilda personer (informatörer)

som skall informera om handikappade. De åker till skolor, föreningar

och arbetsplatser

och berättar hur handikappade lever och vad de behöver.

* Möjlighet att träffas

Arbetet i de egna föreningarna ger handikappade möjlighet att träffa andra människor och få kontakt. De får självförtroende

av att träffa människor med samma problem och känner sig inte ensamma om sina svårigheter. Detta är

speciellt viktigt för unga handikappade. När man har en grupp eller förening som man känner sig hemma i,

då kan man våga och orka söka sig till andra grupper och föreningar.

Många föreningar har egna lokaler

och semesterhem, där medlemmarna träffas. Några har också rekreations—hem, där t.ex. rörelse-hindrade kan få den service och träning som de behöver i en annan miljö än där de bor.

Ekonomi

Handikapp-organisationerna behöver göra mer än nu för handikappade,

men de har svårt att ekonomiskt klara allt det arbete de redan nu gör.

Staten ger bidrag till riks-förbunden. Landstingen ger anslag till läns—avdelningarna, och kommunerna ger anslag till lokal-föreningarna. Sammanlagt är det mycket pengar. Men det är inte tillräckligt.

Utredningen säger bestämt att bidragen till handikapp-organisationerna måste öka.

Statens bidrag för budget-året 1975/76 var ungefär 6,2 miljoner kronor. (4,5 miljoner kom från social-departementet

och 1,7 miljoner kom från utbildnings-departementet.)

Utredningen föreslår att statens bidrag till handikapp-organisationerna skall höjas till 14 miljoner kronor. Pengarna skall komma från social-departementet.

Utredningen tycker också,

att handikapp-organisationerna ensamma skall få bestämma hur pengarna skall användas. (Staten skall inte längre bestämma t.ex. hur mycket pengar som skall gå till kurser, studier och studie—konsulenter).

5. KULTUR-INSTITUTIONERNA

Kultur-lokaler (institutioner) är teatrar, konserthus, bibliotek, museer, konsthallar, andra utställningslokaler, . biografer, kyrkor, samlingssalar...

Biblioteken

När man talar om kultur tänker man ofta

på biblioteken. Biblioteken

lånar ju ut böcker. Men det är mycket annat som också händer där. Man kan t.ex. få låna tal-böcker, grammofonskivor och tavlor. Biblioteken ordnar utställningar, film, teater och diskussioner.

Alla bibliotek måste kunna skaffa fram tal-böcker, lätt-lästa böcker

och böcker på punktskrift (för synskadade). De måste också ha bildband, bandspelare och TV-bandspelare.

Biblioteken har bokbussar som åker runt och lånar ut böcker till människor som har svårt att komma till biblioteken. Detta är mycket viktigt, säger utredningen. Men det är bättre att handikappade själva kan komma till biblioteken.

Inläsnings-tjänst skall ordnas vid biblioteken. lnläsnings-tjänst betyder att en synskadad kan komma till biblioteket med ett brev, en bok eller något annat. Då skall det finnas någon där som kan läsa in det på band åt honom. Dövblinda skall också få hjälp. De kan få punktskrift i stället för band.

Utredningen vill att staten skall ta hand om det bibliotek som De blindas förening har. Där finns böcker på punktskrift. Där finns också tal-böcker (som är inlästa på band).

300 böcker skall göras på punktskrift varje år. Många av dessa skall vara bra böcker för barn och ungdomar.

Och de flesta vanliga böcker skall komma

på talband.

Biblioteket för synskadade skall ha en katalog på punktskrift

och på svartskrift (vanlig tryckstil). Där skall det stå vilka böcker på band och på punktskrift som finns.

Teatrarna

Teatrarna måste göra mer för handikappade. Om man ser dåligt eller hör dåligt är det

inte lätt att förstå en teaterpjäs. Det är också svårt för utvecklingsstörda. Det är lättare om man i förväg får veta vad teaterpjäsen handlar om.

Den som inte kan se, måste få veta vad skådespelarna har för kläder och hur det ser ut på scenen.

Teaterpjäserna är nästan alltid för svåra för psykiskt utvecklingsstörda. Fler pjäser måste skrivas och göras direkt för dem. Ungefär som man gör lätt-lästa böcker. Det finns många andra som också tycker att det är bra med lättare teaterpjäser. De behöver inte alls vara dåliga för att de är lättare.

Döva ser gärna teater. Men de vet inte vad som sägs om de inte har tolk. Tolken översätter till teckenspråk. Teatrarna bör ordna tolk till fler pjäser som döva vill se.

Utredningen föreslår också att det skall finnas teater, som spelar teater

på teckenspråk. Den skall finnas

hos Svenska riksteatern. Den skall först och främst spela för döva.

Men andra skall också vara välkomna att titta på, om de vill. En del av pjäserna skall vara skrivna för teckenspråk.

Få veta vad som görs

Många handikappade känner inte till allt det som görs i kultur—lokalerna. De har inte fått tillräcklig information. Därför är det bra om handikapp-föreningar och vårdhem får besök av folk som berättar

om verksamheten i kultur-lokalerna.

Kunna vara med

När man ordnar något i en kultur-lokal måste man tänka på om handikappade kan ta del av det. När man t.ex. ordnar en utställning måste synskadade få känna på det man visar.

Färdtjänst eller andra kommunikationer måste fungera så att handikappade kan komma till kultur-lokalen. De måste kunna komma in i den (också med rullstol). Och de måste kunna vara där (utan att bli allergiska).

Det skall vara lätt att hitta i lokalerna. Skyltar skall vara lätta att läsa.

Ord och meningar får inte vara för svåra. Bokstäver får inte vara för små. Och det måste finnas någon som kan hjälpa den som behöver hjälp.

Lokalerna

Det finns bestämmelser om hur man skall bygga. Paragraf 42 a i byggnadsstadgan säger att man skall försöka bygga kultur-lokaler och andra allmänna lokaler så att också handikappade kan komma dit och vara där.

Men många bryr sig inte om

att bygga hissar m.m. De säger att det blir för dyrt. Nu finns det förslag att paragraf 42 a skall ändras så att man blir tvungen att bygga så att det passar också för handikappade.

Det tycker utredningen är bra. Alla skall

kunna komma in i en allmän lokal. Annars är den inte allmän (för alla).

Bestämmelserna i byggnadsstadgan gäller nya hus. Utredningen vill

att äldre hus skall byggas om så att de också blir handikapp-anpassade.

Handikappråden i varje kommun skall göra

en plan över vilka hus som de tycker skall byggas om. Handikappråden skall också tala om för kommunerna vilka hus man skall börja med, och hur de skall byggas om.

De bestämmelser som nu finns gäller allmänna lokaler. Utredningen tycker

att också lägenheter skall byggas så att de passar för alla. | hemmen vill man

träffas och vara tillsammans. Det är också kultur.

6. RADIO OCH TELEVISION

Nästan alla människor har radio och TV. Därför är det speciellt viktigt att också handikappade kan höra, se och förstå (ta del av) programmen. Därför att då kan handikappade vara med om (uppleva) detsamma som alla andra.

Blinda kan inte se TV. Döva kan inte höra radio. Det kan man inte göra något åt, men det minskar inte televisionens och radions (Sveriges Radios) ansvar för dem. Tvärtom bör Sveriges Radio ge blinda mer att höra och ge döva mer att se.

Döva

Utländska TV-program brukar ha text. Det är bra för döva. Men det är inte bra för döva att svenska program så sällan har text. Sveriges Radio måste texta många fler svenska program. Målet bör vara att text skall finnas till alla program som kan textas. Fler program bör också tecken-tolkas. Tecken-tolkning är den enda möjligheten för döva att förstå ett direkt-sänt program.

Hörselskadade

Hörselskadade behöver också text i TV-programmen. Och det är viktigt för dem att människor talar tydligt i radio och TV. Det är svårt för hörselskadade att höra vad människor säger i radio och TV, om det samtidigt finns andra ljud (bakgrunds-ljud). Därför bör bakgrundsljud undvikas.

Med tanke på hörselskadade måste man kräva att de som tillverkar radio- och TV-apparater gör dem bättre.

Synskadade

Det är viktigt också för synskadade att programmen är utan störande ljud, och att de som talar har ett bra uttal. Synskadade använder ju sin hörsel mera än andra.

Och synskadade får ut mer av TV om programmens innehåll beskrivs genom tal. För synsvaga är det viktigt att texten i TV

är tydlig och lättläst. Vissa synskadade behöver inte betala för att ha radio (licens) nu. Utredningen tycker att alla skall betala licens i framtiden.

Utvecklingsstörda

Sveriges Radio kan göra mycket för utvecklingsstörda och andra

genom att tänka mer på språket i radio och TV. Språket i programmen är ofta krångligt. Människorna i programmen använder ovanliga och främmande ord. De förklarar inte det som är svårt.

TV skall — mycket mer än nu — använda bild, tal och text till att förklara och upplysa.

Information också om handikappade När Sveriges Radio gör program

om olika områden i samhället, skall man också berätta om hur handikappade har det på samma område. Exempel: program om skolan skall berätta också om handikappade elever och deras skolgång. Idrottsprogram skall berätta också om handikapp-idrotten. Information till handikappade och om handikapp skall alltså vara en del av all informations-verksamhet. Då kommer den mer naturligt

och till fler människor. Men handikappade behöver också speciella program.

Det som behöver göras för att alla skall kunna ta del av Sveriges Radios program skall betalas genom den årliga avgiften (licensen), som skall vara lika för alla.

Sveriges Radio har en stor samling (ett arkiv) med inspelningar av teater, föredrag och uppläsningar. Utredningen föreslår att dessa radioprogram spelas över till talböcker.

Utredningen föreslår också att Sveriges dövas riksförbund skall få bidrag från allmänna arvsfonden

för att göra i ordning en studio-lokal där man kan spela in TV-program för döva.

Videogram (TV-kassetter och andra TV-program som man kan spela upp när man själv vill) kan få stor betydelse i framtiden, för olika handikappgrupper.

7 BÖCKER, TIDNINGAR OCH TIDSKRIFTEF

Att läsa är ett viktigt sätt att leva med i kulturen. Både den kultur som nu finns, och de kulturer som har funnits. De som inte kan läsa får vara utan en stor del av kulturen.

Synskadade behöver böcker på ljudband

och på punktskrift. Det måste finnas många fler sådana böcker att låna ut. Man måste också kunna köpa böcker på punktskrift. Det är svårt nu. Punktskrifts-böcker kostar kanske tio gånger mer än vanliga böcker. Men utredningen tycker inte att synskadade skall betala mer än andra gör när de köper böcker. Utredningen tycker att staten skall hjälpa till att betala. Utredningen föreslår att 25 nya böcker på punktskrift skall tryckas och säljas varje år.

Synsvaga har lättare att läsa om de får särskilda tekniska hjälpmedel och får lära sig att använda dem. Utredningen säger därför att det skall finnas syncentraler i alla landsting, så att alla synsvaga får den träning de behöver.

Det är också viktigt att böcker och annat skrivs på bra papper och med bokstäver som är lätta att läsa. Allmänna förlaget och handikapputredningen har tänkt på allt detta, när den här boken skulle tryckas. Bokstäverna är större

och tydligare än vanligt. Det är ganska långt mellan varje rad. Kanterna är bredare

än i vanliga böcker. Papperet i boken är bra. Och sammanfattningen är skriven

på lätt svenska.

Det finns föreningar som läser in sina tidningar på ljudband eller skriver dem

på punktskrift. Och det finns ungefär 40 taltidningar i Sverige. De läses in på biblioteken. l dem får synskadade veta litet om vad som händer i deras hemtrakt. De blindas förening ger också ut tidningar på band och punktskrift. Där finns

en del av det material som stått i vanliga tidningar, men det räcker inte.

Det finns ingen daglig tidning

som synskadade kan läsa. De går därför miste om en stor del av det som står i tidningarna och som seende kan läsa.

Några dagstidningar har planer på att läsa in sin tidning på band. Utredningen tycker att det skulle vara naturligt

att man kunde få sin dagliga tidning tryckt eller inspelad på band

vilket man vill.

Men så länge det inte finns tillräckligt med tidningar på band eller punktskrift måste De blindas förening ge ut särskilda tidningar för synskadade. Utredningen föreslår att De blindas förening varje år skall få 1 miljon kronor från staten till detta.

Utredningen föreslår också att Föreningen Sveriges Dövblinda skall få tvåhundratusen (200 000) kronor varje år till en tidning för dövblinda.

Psykiskt utvecklingsstörda läser sällan böcker. Det är besvärligt för dem

att läsa vanliga böcker. Orden är svåra. Meningarna är långa. Det som händer i boken är för krångligt.

Bokstäverna är för små och står för tätt. Det finns sällan några bilder.

Skolöverstyrelsen försöker få fram

lätt-lästa böcker för vuxna (LL-böcker). Det har kommit 28 sådana böcker. LL-böckerna görs för personer som har svårt att läsa, t.ex. utvecklingsstörda och döva. Utredningen tycker att det behövs många fler LL-böcker. Man skall börja med att göra 40 LL-böcker varje år. Men sedan måste det bli många fler än 40 om året.

Man måste också tänka på att barn och ungdomar behöver bra och lättlästa böcker. Och det behövs också en bra uppslagsbok på lätt svenska. Utredningen vill också att man skall försöka med lättlästa spalter i dagstidningarna.

8 KOSTNADER

Handikapputredningen föreslår

alltså detta: Alla skall få uppleva olika former av kultur. De som arbetar med kultur måste anpassa den så att också handikappade kan få vara med. Det skall inte finnas någon särskild kultur

för handikappade, men vissa handikappgrupper har sådana problem att man måste göra något speciellt för dem.

Handikappade kan bara ta del av kultur om andra frågor har lösts. T.ex. frågor om arbete, ekonomisk trygghet, skola och utbildning, kommunikationer, färdtjänst, bostäder, personlig hjälp, hjälpmedel och läkarvård.

Mycket i samhället kan ganska enkelt ändras så att det passar handikappade också. Annat kräver mycket stora förändringar. Utredningen har många olika förslag i "Kultur åt alla". Flera förslag har mycket stor betydelse. Andra gäller mindre saker på olika områden.

Det kan ta flera år att genomföra allt det som utredningen föreslagit. Målet är att handikappade skall ha lika stora möjligheter att ta del av kultur som andra. Det är också viktigt

att förslagen genomförs snabbt, eftersom utvecklingen går snabbt. Annars ökar ju skillnaden mellan handikappade och andra människor ännu mer.

De förbättringar som utredningen föreslagit kostar mycket. Det är naturligt, eftersom så mycket saknas för att handikappade skall få samma möjligheter som andra.

Staten behöver betala mer pengar:

För att teckenspråk och punktskrift

skall läras ut och användas mycket mer än nu. För att studiecirkel-verksamhet och annan vuxenutbildning skall öka. För att handikappade och deras släktingar skall få mer personlig service från den sociala hemtjänsten. För att teatrar, museer och andra kultur-lokaler skall bli lättare att komma in i och för att de skall ge service till handikappade och informera om vad som händer där.

Handikapputredningen talar här om hur "Kultur åt alla" ökar kostnaderna för staten:

.ndamål Kostnad år Kostnads-

1975/76 ökning kronor kronor

1.

2.

3.

Bidrag till handikapp- organisationer 6 250 000 + 7 750 000 Kultur-program inom handikappföreningar 350 000 + 650 000

Studie-förbunden för studie-konsulenter och viss tolk—tjänst för döva 250 000 + 800 000

Böcker på band och punkt vid statens specialbibliotek 1 300 000 + 2 800 000 5. Ersättning åt författare 850 000 + 200 000 6. Visst tidskrifts-stöd 25 000 + 1 175 000 7. Radio-avgifter för syn-

skadade 30 000 — 30 000 8. Utbildning av tolkar

för döva 300 000 + 200 000 9. Teater för döva + 1 000 000 lO. Lätt- läst litteratur 425 000 + 1 075 000

Totalt 9 780 000 +15 620 000

Detta är alltså en kostnads-ökning

på ungefär 16 miljoner kronor. Utredningen föreslår också att utbiIdnings-departementets anslag "Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet" skall delas upp på andra anslag.

Landstingen får ökade kostnader för utbyggda insatser, t.ex. för synskadade, hörselskadade och talskadade. För tolktjänst för döva och dövblinda. För lnläsningstjänst för synskadade och annan service för handikappade.

Kommunerna får ökade kostnader för lokaler till föreningar, för mer service från den sociala hemhjälpen och för bättre färdtjänst.

Både kommunernas och landstingens kostnader behöver ökas för att handikappade skall

kunna ta del av kulturen.

Bl.a. behöver anslagen till studieförbunden öka.

Handikapp-organisationerna i alla landsting och kommuner behöver mycket mer pengar.

Utredningen vill att förslagen i "Kultur åt alla" skall börja genomföras 1 juli 1977.

1 Utgångspunkter

1.1. Inledning

Handikapputredningen tillkallades år 1965 för att behandla frågor om behovet av olika slags insatser för handikappade. Vårt arbete inom utredningen är en del av de samlade insatser- na på området. Utredningens tidigare förslag har redovisats i fem betänkanden. Förslagen om aktiv uppsökande verksamhet i det första betänkandet (SOU 1967:53) Kommunerna och den sociala omvårdnaden har en grundläggande betydelse. Försla— gen ledde till ändringar i 1 och 6 && socialhjälpslagen, vilka ålägger kommunerna att ta reda på de enskilda människornas behov och verka för att de tillgodoses.

Genom undersökningar i mitten på 1960-talet fann vi, att samarbetet mellan samhällets myndigheter och handikappor- ganisationerna var föga utbyggt. Inte minst vårt eget arbete med handikappfrågor visade emellertid, hur viktigt sådant samarbete är. I betänkandet (SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade föreslogs, att handikappråd skall inrättas i alla kommuner och landsting för att ett fördjupat samarbete skall komma till stånd mellan samhällsorganen och handikapp- rörelsen. Detta förslag var ett viktigt komplement till de tidigare förslagen om aktiv, uppsökande verksamhet. Handikappråd har numera inrättats i alla län och i mer än 200 kommuner. I samma betänkande föreslogs också att ett nytt statens handi- kappråd skulle inrättas, vilket skedde år 1971.

I betänkandet Bättre socialtjänst för handikappade och i de båda betänkandena (SOU 1967:60) Bättre hjälpmedel för han- dikappade och (SOU 1972:30) Bostadsanpassningsbidrag be- handlades frågor om hur samhället skall ställa bra färdtjänst och kommunikationer i övrigt, bostäder och hjälpmedel till

förfogande för handikappade. Färdtjänst finns nu i nästan alla kommuner, och statsbidrag utgår till denna verksamhet. För- slagen på hjälpmedelsområdet har lett till att handikappade får de hjälpmedel som de behöver på grund av sitt handikapp. Bostadsanpassningsbidrag beviljas för åtgärder som behöver vidtas för att en handikappad skall kunna använda sin bostad.

Förslagen i betänkandet (SOU 1969:35) Bättre utbildning för handikappade lades fram för att lösa problem som svåra handikapp innebär inom utbildning på olika stadier. Som en följd härav har verksamheten vid vanföreanstalterna förts in under samhällets reguljära verksamhet, svårt rörelsehindrade fått bättre möjligheter att gå i gymnasieskolan, och vårdar- tjänst införts vid eftergymnasial utbildning och vid folkhög— skolor.

De snabbt stegrade insatserna för handikappade under de senaste 15 åren har huvudsakligen varit inriktade på att skapa ekonomisk trygghet och i övrigt bättre materiella villkor. Frågor

Våra tidigare betänkanden

som mera direkt gäller kulturens tillgänglighet har fått stå tillbaka för behovet av ekonomisk trygghet och bättre social- tjänst. Samtidigt har dock den förda trygghetspolitiken och den nya skolan givit större grupper möjlighet att efterfråga kultur.

Under hela utredningsarbetet har vi varit inställda på att föreslå särskilda åtgärder för att ge handikappade bättre tillgång till kultur. I detta betänkande sammanfattar vi våra överväganden i dessa frågor och lägger fram vissa förslag. Vi har yttrat oss över kulturrådets betänkande (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik; se Bilaga 1.

Till denna redovisning av det tidigare arbetet vill vi foga följande synpunkter.

Genom utredningar klarläggs medborgarnas behov och samhällets möjligheter att tillgodose dern. Inom det område som utredningsdirektiv anger föreslås generella åtgärder för att genom olika samhällsinsatser förbättra förhållandena för människorna. De särskilda krav som måste tillgodoses för att vissa, ofta smärre grupper skall komma i åtnjutande av de föreslagna åtgärderna berörs mera sällan. Dessa frågor skjuts åt sidan eller hänvisas till särskilda utredningar. Handikappade är en grupp som ofta får sina problem särbehandlade. De åtgärder som behövs och kanske senare föreslås för att ge dem likartade möjligheter som andra kommer därför lätt att betrak- tas som något speciellt. Kostnaderna för åtgärderna tas i regel inte heller med i det större övergripande sammanhanget, utan de behandlas också för sig. Resultatet blir ofta att åtgärderna fördröjs. De får en särprägel och blir svårare att finansiera.

Vi vill understryka att alla utredningar som föreslår åtgärder av mer generell karaktär också måste beakta handikappades behov och samtidigt föreslå åtgärder som kan behövas för dem. Endast genom att integrera frågorna i sitt sakliga sam- manhang kommer man fram till ett samhälle som tillgodoser allas behov.

1.2. Handikapp

Ordet handikapp används i olika betydelser. Vi använder ordet handikappad för att beteckna en person som av fysiska eller psykiska skäl har mera betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. I denna beskrivning ligger att ett handikapp

Jag når inte

Jag kan inte se vad det står

Jag hör bara brus och buller

Jag får så sällan några besök

påverkas av den enskildes livsvillkor, av samhällets utform- ning. En blind kan ha en skada på synnerven, en utvecklings- störd kan vara hjärnskadad och en rullstolsbunden kan ha blivit skadad i en trafikolycka. Men det är inte själva skadan som vi främst tänker på när vi använder ordet handikapp, utan de följder som skadan kan medföra. Skillnaden är väsentlig: skadan är något som ständigt finns — antingen är en person skadad eller också är han det inte. En

funktionsbegränsning, däremot, föreligger i vissa situationer. Vid andra tillfällen finns inget handikapp i denna mening, även om skadan är oförändrad. Man kan således vara handikappad i en situation eller funktion, men är det inte i en annan. Handikapp är för oss ett relativt begrepp.

Antalet handikappade kan ej anges med större exakthet. Några uppgifter kan dock lämnas. Antalet hörselskadade som är beroende av hörapparat är ca 150 000. Omkring 8 000 personer är döva. En procent av befolkningen brukar anges som psykiskt utvecklingsstörda vilket motsvarar 80 000 perso- ner. Därav får ca 35 000 vård och omsorg genom det allmänna i enlighet med omsorgslagen. Det finns vidare en stor — och ej sällan förbisedd — grupp av svagbegåvade som också är handikappade i vår mening. Totalt beräknas ca 200 000 perso- ner vara så synskadade att de har svårt att läsa vanlig text. De svårt synskadade uppgår till ca 25 000. De som av skilda skäl är rörelsehindrade utgör tillsammans en mycket stor grupp. Enligt Iåginkomstutredningens hälsoundersökning är ca 8 % av befolkningen mellan 15 och 75 år kraftigt rörelsehindrade. Därtill kommer en stor del av dem som är över 75 år. Uppskattningsvis är sammanlagt 25 000 personer beroende av rullstol. Därutöver finns tiotusentals personer som är handi- kappade av annan orsak: psykiskt sjuka, hjärt- och lungsjuke, epileptiker, allergiker, njursjuka m.fl. Åtskilliga handikappade har funktionsbegränsningar i mer än ett avseende.

Det finns vidare en stor grupp som brukar betecknas som socialt handikappade. Deras problem faller dock utanför ramen för detta betänkande.

De handikappade utgör således en stor grupp i samhället, en grupp som dessutom torde öka snabbare än befolkningen i övrigt. En bidragande orsak härtill är det stigande antalet äldre. En annan viktig faktor är trafikolyckorna, som beräknas leda till att omkring 3 000 personer varje år blir svårt skadade. Många skadas — fysiskt eller psykiskt — i arbetslivet. Enligt föreliggande statistik blir ca 2 500 personer årligen invalidiserade genom skador i arbetet. Andra blir utslagna genom höga presta- tionskrav och alltmer krävande arbetsprocesser. Alkohol och andra bruksgifter utgör liksom miljöföroreningar av olika slag alltmer Uppmärksammade faror.

De tekniska framstegen tillsammans med förstärkt arbetar- skydd och andra samhällsinsatser har å andra sidan undanröjt många orsaker till handikapp som förr var vanliga. En stor del

av det tyngsta och mest slitsamma arbetet harförsvunnit, men alltjämt förslits många av hårt och stressande arbete i bristfälli- ga arbetsmiljöer. Medicinska framsteg minskar och undanröjer handikapp, men leder också till att fler kan leva vidare med skador och sjukdomar som medför funktionsbegränsningar.

Socialt sett utgör gruppen handikappade inte något tvärsnitt av befolkningen. Handikapp betyder ofta sämre utkomstmöjlig— heter och därmed sämre ekonomi. Låginkomstutredningen har visat att väsentligt fler i socialgrupp Ill än i övriga socialgrupper har handikapp av olika slag. Det gäller exempelvis rörelsehin- der, synskador och psykiska besvär.

1.3. Kultur och kulturpolitik

Ordet kultur används på många olika sätt. För folklivsforskare ryms all mänsklig verksamhet inom kulturbegreppet; för andra är kultur snävt begränsat till traditionella, västerländska konst- arter.

Kulturrådet avstod i sitt betänkande (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik från att definiera begreppet kultur. Däremot av- gränsade rådet ett område för kulturpolitiska åtgärder. l propo- sitionen (1974:28) framhöll departementschefen att han delade kulturrådets uppfattning. Han framhöll att den statliga kultur- politiken bör "avse åtgärder inom ordets, scenens, bildens och tonens område samt i fråga om medier för kommunikation såsom radio och television. Den bör vidare avse vissa insatser inom folkbildning och organisationsliv samt åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarv". Riksdagens beslut innebar att det kulturpolitiska området avgränsades på detta sätt.

1.3.1. Mål för kulturpolitiken

Målen för den statliga kulturpolitiken fastställdes också av 1974 års riksdag. l kulturutskottets betänkande (KrU 1974:15) sam- manfattas målen på följande sätt: "Kulturpolitiken skall — medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas — ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor — motverka kommersialismens negativa verkningar inom kul-

turområdet — främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunk-

tioner inom kulturområdet — utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter

och behov — möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse — garantera att äldre tiders kuItur tas till vara och Ievandegörs — främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområ- det över språk- och nationsgränserna."

Kulturrådet skilde mellan övergripande mål och delmål för kulturpolitiken. Det övergripande målet borde enligt rådet vara "att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet".

Jämlikhet och bättre samhällsmiljö — nyckelorden i kulturrå- dets formulering av det övergripande målet — är centrala begrepp i alla frågor som rör handikappade.

1.3.1.1 Jämlikhet

| den av riksdagen antagna propositionen framhöll departe- mentschefen att kulturell jämlikhet är lika angelägen som ekonomisk och social jämlikhet. De mål som styr arbetet med att förändra samhället måste även gälla kulturpolitiken. Den är ett av flera medel för att skapa ett samhälle som präglas av jämlikhet och som ger människor möjligheter till ett rikare liv.

Alla människors lika värde är utgångspunkten för kravet på jämlikhet. För att mäta och jämföra hur långt den har förverkli- gats, hur olika individers och gruppers välfärd och ställning i samhället förhåller sig till varandra, har begreppet levnadsnivå införts. Detta begrepp brukar indelas i följande komponenter (beståndsdelar): hälsa, arbete, utbildning, ekonomiska resur- ser, politiska och sociala resurser, kostvanor, bostad och fritid. Med denna utgångspunkt består en individs levnadsnivå av hans totala resurser inom samtliga nämnda områden. De olika komponenterna har emellertid olika relativ vikt, och det är knappast möjligt att finna tillfredsställande mätmetoder för dem.

Statistiska undersökningar, som har gjorts bl.a. av Iågin- komstutredningen, visar att handikappade har sämre resurser inom de flesta av de områden som utgör komponenter i begreppet levnadsnivå. Dessa skillnader måste utjämnas och motverkas genom åtgärder från samhällets sida. Handikappa-

de måste få samma levnadsnivå som andra. Detta är kärnan i jämlikhetskravet — som självfallet inte är speciellt för kulturom- rådet. Men det kan anföras som ett övergripande mål för åtgärder inom detta område, dels därför att det i och för sig är en tillräcklig motivering för sådana åtgärder, dels därför att handikappfrågorna därigenom sätts in i ett större ideologiskt sammanhang.

Den skada eller sjukdom som medför ett handikapp kan förhindra att en individ kan få ett normalt mått av hälsa och arbete. Därför måste han få större resurser på andra områden. Kravet på jämlikhet innehåller således ett komplement: kravet på kompensation. Självfallet kan en funktionsbegränsning eller bristande hälsoresurser aldrig kompenseras i vanlig mening genom en förstärkning av andra komponenter i Ievnadsnivån. Men kompensationskravet kan exempelvis uttryckas så att den som inte ser måste få höra mer, och att den som inte hör måste få mer att se på.

Kultur är ett alltför sammansatt begrepp för att vara en självständig komponent i begreppet levnadsnivå. Den en- skildes möjlighet att delta i kulturlivet är beroende av hans levnadsvillkor; kulturen ingår i levnadsnivåns alla komponen- ter. För oss finns det två speciella mål för åtgärder inom kulturområdet:

. handikappade skall ha tillgång till samma kultur som andra; . särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är utestängda från viss kulturell verksamhet. Den första satsen är ett uttryck för en viktig handikappolitisk grundsats: kravet på normalisering. Den betyder att handikap- pade skall leva som andra, de skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Kravet är vittgående och riktar sig mot samhället. Samhället skall göras tillgängligt för handi- kappade. Då blir det tillgängligare för alla.

Kravet på normalisering innebär också att handikappade skall få del av all service och verksamhet i samhället på lika villkor som andra. Handikappades behov skall inte endast tillgodoses i den mån medel ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för handikappade bör vara en fastlagd uppgift för myndigheter och enskilda som svarar för service och verksamhet i samhället. Normer för tillgänglighet måste utformas då så behövs. Kostnader för anpassningen bör åvila varje servicegren.

Normaliseringskravet kan förverkligas på olika sätt. Här aktualiseras en annan grundsats: principen om integration. Förr hänvisades många handikappade att leva på institutioner. Målet är nu att integrera handikappade på alla områden. Handikappade skall bo, gå i skola och arbeta ute i samhället, tillsammans med andra. Ingen skall t.ex. behöva bo på en institution bara därför att han inte har en ändamålsenlig bostad med erforderlig service.

Principen om integration gäller självfallet också på kulturom- rådet. Den innebär att handikappade skall kunna delta tillsam- mans med andra i all kulturell verksamhet. Handikappades problem skall inte lösas genom att likartad, åtskild kulturell verksamhet erbjuds dem. Det är exempelvis inte genom särskilda abonnerade teaterföreställningar som handikappade skall få se samma teaterföreställning som andra, utan genom att de kan besöka de ordinarie föreställningarna. En särskild handikappkultur skall inte byggas upp.

Integration är emellertid ett relativt begrepp — det finns knappast någon fullständig integration, däremot finns det olika typer och grader av integration. Målet är att beträffande varje typ driva integrationen så långt som möjligt. Men principen måste ibland tillämpas med en viss varsamhet. Integrationens omfattning måste alltid utgå från den enskilda människans önskemål, behov och förutsättningar.

Det finns personer som behöver vård och omvårdnad som endast en institution kan ge. Och de kan behöva stanna där mycket länge - ibland i hela sitt liv. I denna mening kan de inte integreras i samhället. Men detta leder till att mycket stora krav måste ställas på vårdinstitutionerna. De måste vara öppna mot samhället: de som bor där måste beredas möjlighet — och stimuleras — att delta i kulturella aktiviteter ute i samhället. Föreningsliv och kulturinstitutioner måste förlägga en del av sin vanliga verksamhet till vårdinstitutionerna. På dessa vägar kan integrationen drivas mycket längre.

1.3.1.2 Bättre samhällsmiljö

Propositionen om kulturpolitiken tog också upp det andra centrala begreppet i kulturrådets övergripande mål — bättre samhällsmiljö. Detta begrepp måste enligt vår mening ges en vid tolkning. Kravet på bättre samhällsmiljö innebär i sina yttersta konsekvenser att samhället måste förändras så att

uppkomsten av handikapp förebyggs på ett effektivt sätt. Det är ett långtgående krav. Ytterst gäller det frågor om sam- hällsstrukturen och våra värderingar.

Samhället måste anpassas till handikappade. I många fall blir ett handikapp hos en person påtagligt först då han ställs inför samhällets krav och ofullständigheter i samhällsmiljön. En anpassning av samhället kräver en samordning av insatser på många områden. Kulturrådet underströk behovet av "samord- ning vid fysisk planering och samhällsserviceplanering och med utbildnings- eller socialpolitik". Det räcker emellertid inte. Förhållandena på arbetsmarknaden har central betydelse. Forskningspolitikens inriktning likaså. Många fackområden måste samverka för att anpassa samhället till handikappade. Habilitering och rehabilitering av handikappade kräver ofta samverkan av medicinsk, teknisk, pedagogisk, psykologisk och social expertis. Av största betydelse är också att våra attityder och värderingar ändras så att enskilda lika väl som samhället möter personer med handikapp på samma sätt som man möter andra.

Det är således inte inom ett begränsat område som det krävs insatser från samhällets sida för att samhällsmiljön skall bli bättre. Handikappfrågorna berör alla samhällsområden. Det måste beaktas om målet skall nås: ett samhälle där människor- na är bättre skyddade mot uppkomsten av handikapp, och där erforderliga åtgärder vidtas för att avlägsna eller minska handikapp som människor har.

1.3.1.3 Yttrandefrihet

Enligt riksdagens beslut skall kulturpolitiken medverka till att skapa reella förutsättningar för att yttrandefriheten skall kunna utnyttjas. I propositionen framhöll departementschefen att det finns grupper som saknar reella möjligheter att föra fram sina åsikter och erfarenheter.

Yttrandefriheten är ett sken om den inte kan utnyttjas. Många döva, dövblinda, talskadade, utvecklingsstörda och andra be- gåvningshandikappade kan inte föra fram sina åsikter och erfarenheter; de har språkliga handikapp. Synskadade har inte samma tillgång till böcker, tidningar och tidskrifter som andra. De är därför utestängda från en stor del av den debatt som förs i samhället. Deras förutsättningar att utnyttja yttrandefriheten blir därigenom begränsade.

Ur "Dikter tillsammans" av Benkt-Erik Hedin

Du är dum

och jag vill slå dig och jag vill skrika åt dig och jag vill spotta på dig och jag vill sparka på dig och jag vill klösa riva bita.

Jag vill vara arg och arg och arg.

Du hör aldrig på när jag vill säga något. Du fattar aldrig när jag vill förklara. Du tror aldrig att jag kan något.

1.3.1.4 Kontakt och aktivitet

Den statliga kulturpolitiken skall, enligt riksdagens beslut, "ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor". Detta är väsentliga mål, ty i kulturen är kontakt och gemenskap grundläggande bestånds- delar. Det viktigaste medlet för kontakt mellan människor är språket. Men som redan nämnts, är vissa grupper, t.ex. döva och utvecklingsstörda, språkligt handikappade. Många är också av andra skäl isolerade. Kontakt är nödvändig för ökad jämlikhet mellan handikappade och andra. Vidgad kontakt och

gemenskap gör samhället rikare.

Aktivitet är en annan grundläggande beståndsdel i kulturbe- greppet. I den av riksdagen antagna propositionen underströks behovet av ökad fri skapande verksamhet i kollektiv eller enskild form. För handikappade är detta särskilt angeläget. Handikapp av helt olika slag leder ej sällan till passivitet. Kulturell verksamhet både i enskild form och i gemenskap med andra kan bidra till att bryta denna passivitet. I propositionen underströks vidare den centrala roll som organisationslivet spelar genom sin direkta anknytning till människornas erfaren- heter och intressen. Vi anser att detta i hög grad gäller handikapporganisationerna.

1.3.1.5 Eftersatta grupper

I propositionen nämndes handikappade som en grupp vars kulturella behov speciellt bör uppmärksammas. Eftersom han- dikapp skiftar starkt till art och grad måste åtgärder för handikappade vara mångskiftande. Kulturrådet underströk också de mycket stora skillnader i fråga om kulturell standard som råder mellan handikappade och andra. Valmöjligheterna är färre för handikappade. De blir därför ofta en utsatt grupp. Risken är särskilt stor att exempelvis svagbegåvade utnyttjas av den kommersialiserade s.k. skräpkulturen.

Riksdagens beslut innebär att den statliga kulturpolitiken skall utformas med särskild hänsyn till bl.a. handikappades erfarenheter och behov. Kulturpolitiken är ett medel att skapa en välfärd som utgår från ett vidare begrepp än tidigare och som syftar till att vidga människornas handlingsfrihet och utvecklingsmöjligheter. Detta är väsentliga utgångspunkter för

OSS.

1.3.2. Sammanfattning

Vi anser det inte nödvändigt att föreslå ytterligare mål för kulturpolitiken när det gäller handikappade. De uttalanden som finns i den av riksdagen antagna propositionen anser vi vara grundval för långtgående krav på insatser från samhällets sida. Det är inte målen som behöver förnyas; det är konsekvenserna som måste dras.

1.4. Hinder

Hindren och svårigheterna för att förverkliga målen är många. Det är inte tillräckligt att hänvisa till handikappet. Det är i förhållande till något annat, till något utanför en själv, som man är handikappad. Kan man ändra på detta andra, kan handikappet minska eller försvinna.

För att få veta vilka svårigheter enskilda handikappade har att få del av kulturutbudet har vi genomfört en rad konferenser tillsammans med Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och han- dikapporganisationerna. I ett häfte Hinder för kultur har vi samlat belysande exempel på de problem som konferensdelta- garna redogjorde för. Vi hänvisar till denna skrift. Här skall vi endast beröra vissa hinder som har samband med några komponenter i begreppet levnadsnivå.

Handikappade har sämre resurser i fråga om hälsa än andra. Det är en ofrånkomlig utgångspunkt. På grund av skada eller sjukdom har exempelvis många nedsatt rörlighet. För att de skall kunna fungera i samhället — eller snarare för att samhället skall fungera för dem — måste den fysiska miljön vara anpas- sad. Detta gäller den fysiska miljön i vidaste betydelse: bostä- der, kommunikationer, offentliga och privata lokaler, arbets- platser, gator och vägar.

Under senare år har en rad åtgärder vidtagits för att göra samhället bättre tillgängligt för handikappade, men detär ännu långt kvar tills miljön i sin helhet är anpassad för handikappa- de. Den ofullkomliga miljön minskar deras möjligheter att välja samma kulturella verksamheter som andra. Det är här den fysiska miljön som utgör hindret för ett fritt val, för tillgången till samma kultur som andra.

Utbildningspolitiken har grundläggande betydelse för ökad jämlikhet mellan olika grupper i samhället. Det finns ett samband mellan utbildning och förmåga att tillgodogöra sig det kulturella utbud som finns i samhället. Brister i utbildning försvårar både konsumtion och produktion av kultur. Utbild- ningsmöjligheterna har på senare år väsentligt förbättrats, särskilt för yngre handikappade. Alltjämt gäller dock att andra genomsnittligt har bättre utbildning än handikappade. Det är en av orsakerna till att handikappade är kulturellt missgynnade, att de inte har tillgång till samma kulturutbud som andra.

Alla människor har rätt till ett meningsfyllt arbete. Det är en ideologisk riktpunkt — men ännu ingen verklighet. Arbete ger

HandikapAPåtiFre dnm ' Handikapporg anisattonerna,

990

tillfälle till gemenskap och ekonomisk självständighet. Detta är en viktig förutsättning för att kunna utnyttja det kulturutbud som finns. Många handikappade är arbetslösa. För många av dem utgör handikappet inte något generellt arbetshinder. Handikappet är beroende av arbetets art. Vissa arbeten passar kanske inte en handikappad — i andra arbeten möter han inga speciella svårigheter. I detta avseende skiljer sig inte handikap- pade från andra. För alla människor gäller att de inte passar för alla arbetsuppgifter. Handikappade har emellertid färre valmöj- ligheter än andra.

Särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser krävs för att han— dikappade skall få arbeten på den öppna marknaden. En sådan integration måste alltid vara målet. Skyddade verkstäder be- hövs också, och allt fler har under den senaste tioårsperioden beretts arbete inom denna sektor. Men det ärinte på denna väg som handikappades arbetsproblem skall lösas. Den öppna arbetsmarknaden måste förändras så att arbetsmiljö och arbetsuppgifter i långt större utsträckning anpassas för handi- kappade.

Svårigheterna för handikappade på arbetsmarknaden påver- kar deras ekonomiska situation. Socialförsäkringssystemet har under senare år förbättrats, men handikappade ingår alltjämt på ett påtagligt sätt i låginkomstgruppen. Det begränsar deras möjligheter att välja bland hela det kulturella utbud som finns. Kultur kostar pengar. Böcker, teater- och biobiljetter är dyra, tidningar och tidskrifter kostar också pengar liksom resor till kulturevenemang. _

Fritid är en annan viktig komponent i begreppet levnadsnivå. Utredningar har visat att det finns ett klart samband mellan handikapp och låg fritidsaktivitet. Handikapp tar tid. För rörel- sehindrade och synskadade — men även för många andra handikappade — tar en mängd vardagliga sysslor längre tid att utföra än för icke-handikappade. Skada eller sjukdom som orsakar handikapp kräver ofta omvårdnad och skötsel som tar avsevärd tid. I båda fallen inkräktar det på möjligheten att utöva fritidssysselsättningar. Otillräcklig färdtjänst, brist på personlig service, social hemhjälp, hemsjukvård och tekniska hjälpmedel kan också bli hinder för kultur.

Handikappade kan också ha ett överskott av tid. Arbetslöshet eller brist på meningsfull sysselsättning medför ensamhet och passivitet. Gemenskap och samverkan med andra är för de flesta en förutsättning för kulturell verksamhet. Arbetslivets

betingelser präglar också individens möjligheter att utnyttja fritiden. Ett otillfredsställande arbete minskar förmågan att utnyttja de möjligheter till kultur som fritiden erbjuder. Handi- kappade är — oftare än andra — hänvisade till arbeten som inte ger möjlighet till personlig utveckling och självförverkligande. Detta påverkar deras sätt att använda fritiden, det blir ett hinder för kultur.

Det är ett centralt behov hos människan att ha nära kontakter med andra människor, att leva i en liten grupp där villkor och intressen delas av alla. Även en handikappad, som bor och lever integrerat, är i detta avseende inte sällan isolerad — han är ensam handikappad i bostadsområdet eller på arbetsplatsen. Därigenom blir han lättare utanför gemenskapen och får mindre stimulans till aktiviteter än andra. Han har också behov av att ha kontakt med andra som lever under samma villkor som han, dvs. är handikappade. Här fyller handikapporganisa- tionerna en väsentlig uppgift.

Det förda resonemanget kan sammanfattas på följande sätt. Kulturell jämlikhet för handikappade förutsätter en väsentligt vidgad ekonomisk och social jämlikhet i samhället som helhet. Detta är en grundläggande utgångspunkt för oss. Jämlikheten förutsätter också att samhället planeras med tanke på handi- kappade. Ty det kommer alltid att finnas människor som är handikappade. Det är ofrånkomligt i varje samhälle. En ratio- nell samhällsplanering måste utgå från detta faktum. Endast om det sker kan hindren undanröjas och jämlikhet bli verklig- het för handikappade. Detta är viktiga utgångspunkter för oss.

1.5. Betänkandets disposition

De av riksdagen år 1974 fastställda riktlinjerna för kulturpoliti- ken avgränsar ett område för kulturpolitiska åtgärder. Vår framställning i detta betänkande följer i huvudsak den syste- matisering som kulturrådet genomförde i sitt betänkande och som också låg till grund för propositionen och riksdagsbeslu- tet. Det innebär att vi tar upp följande verksamhetsformer till behandling: folkbildnings- och föreningsverksamhet, kulturin- stitutioner, radio och TV och böcker, tidningar och tidskrifter. Därutöver tar vi upp några centrala frågor som rör en förutsätt- ning för kultur och gemenskap: språket och vissa handikappa-

des problem med detta grundläggande kommunikationsme- del. I ett särskilt kapitel behandlar vi handikapporganisatio- nerna.

1.6. Sammanfattning

Detta kapitel innebär i huvudsak att: . handikappade skall ha tillgång till samma kultur som andra; . särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är utestängda från viss kulturell verksamhet; . åtgärder på alla områden som är erforderliga för handikap- pade skall ses som en självklar del av verksamheten på området; . varje verksamhet skall bära kostnaderna för åtgärder för handikappade; . alla utredningar med uppdrag av generell karaktär skall beakta handikappades behov så att förslagen kommer även dem till del.

2 Språket

2.1. Språket är redskap för tanken, grund för gemenskap, kulturliv

Gemenskap, integration, är nyckelord på kulturområdet — och på handikappområdet. Kontakt och gemenskap mellan män- niskorna är en väsentlig del av kulturen. Samhörigheten har till förutsättning kommunikations- och uttrycksmedel. Människor- na meddelar varandra sina tankar och föreställningar på olika sätt. Men språket är det viktigaste kommunikationsmedlet, ty det är gemensamt för alla — som kan använda det. Den som har ringa förtrogenhet med språket har svårt att delta i gemenska- pen, att integrera sig. Språket är också ett redskap för tanken.

Många är språkligt handikappade. Av olika skäl är deras språkliga utveckling hämmad. Skälet kan vara socialt: livsmil- jön har betydelse för den språkliga förmågan. Skolan är särskilt viktig. Språkligt handikapp kan också bero på en skada eller en sjukdom hos individen. Dövhet, hörselskada, synskada, talska- da, psykisk utvecklingsstörning och psykisk sjukdom kan såväl hämma den språkliga utvecklingen och minska förvärvad språkförståelse som begränsa förmågan att använda det språk man kan. Ett sådant handikapp betyder en svårighet — ibland ett hinder — att leva med i den sociala och kulturella gemen- skapen.

2.2. Döva

2.2.1. Dövhet från barndomen innebär ofta en språklig begränsning

Döva kan inte föra ett samtal med hjälp av hörsel — hörapparat hjälper dem inte. En svårt hörselskadad person kan inte heller föra ett samtal med hjälp av hörsel men har stöd av hörap- parat.

De som har fötts döva eller tidigt blivit döva — innan barn brukar lära sig tala — kallas barndomsdöva. De har i allmänhet ett svårt språkligt handikapp. Barndomsdöva är hänvisade till syn och känsel för att lära sig språket. Personer som senare har blivit döva, kallas dövblivna. De har i stor utsträckning andra problem än barndomsdöva. Dövblivna behärskar språket och kan tala, men de måste lära sig nya metoder för att samtala. Deras handikapp innebär inte sällan en fara för isolering både från barndomsdöva och från hörande.

Döva och hörselskadade har var sin intresseorganisation. Döva är sammanslutna i Sveriges dövas riksförbund (SDR), hörselskadade i Hörselfrämjandets riksförbund (HfR). Föräldrar till döva och hörselskadade skolbarn har bildat Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän (DBM).

Döva kan som vibrationer (svängningar) uppfatta låga toner, som är starka, och på så sätt känna igen rytmer och signaler. Svårt hörselskadade kan höra något utan att ändå få tillräcklig information för tal och språk. Forskningen kan ännu inte avgöra var gränsen går mellan hörsel- och vibrationsuppfatt- ning. Före hörapparaternas tid kom många elever till dövsko- Iorna med avsevärda hörselrester, som då inte kunde utnyttjas för tal- och språkinlärning. Språkligt och socialt kom de att höra till de döva. Genom den tekniska utvecklingen fungerar de numera som hörselskadade.

2.2.2. Leva i ljudlöshet avskärmar kunskap om världen omkring oss

Hörseln är avgörande för hela vår personlighetsutveckling. Den som hör kan inte sätta sig in i den döves situation. Han kan inte göra sig av med de erfarenheter som hörseln har givit. Bland dessa erfarenheter står språkkunnandet främst, men ljuden fungerar också som signaler, som han ständigt anpassar sig till. Erfarenheter som är viktiga för att leva ett socialt och

kulturellt liv begränsas starkt av dövhet.

Genom ljudet, som kommer från alla håll, kan man hålla sig underrättad om mycket som ligger utanför synfältet. Dövheten inskränker väsentligt möjligheterna till information om vad som händer runt omkring. Döva kan känna sig trygga i den värld som syns framför dem, men de måste avdela uppmärk- samhet för att se vad som ligger bakåt och åt sidorna.

Den som plötsligt blir döv förlorar på ett chockartat sätt dagliglivets allehanda småljud. Att bli döv efter språkinlärning- en innebär stora psykiska påfrestningar inte enbart genom Ijudbortfallet utan också genom förlust av information och impulser till kommunikation.

Att vara tvungen att ofta fråga om, ge felaktiga svar, att tala otydligt med bortfall av vissa ljud eller med awikande tonfall är exempel på störningar som drabbar dövas — och hörselskada- des — kommunikation. Det är ofta svårt att förstå talet hos barndomsdöva och dem som har varit döva länge: betoning, melodi och uttal skiljer sig från hörandes. Lyssnaren måste anstränga sig mer än vanligt.

Döva som har god fallenhet för avläsning har vanligen ändå svårt att se vad obekanta personer säger. Det är nästan alltid svårt för döva och hörande att samtala med varandra utan tolk. Utbyte av tankar och erfarenheter stannar därför ofta vid praktiska och vardagliga ting.

2.2.3. Språklig förståelse ökar för döva om teckenspråk används

Bakom språk och tal ligger ett invecklat skeende. Hörande tror ofta att döva läser och skriver obehindrat.

Det finns emellertid ett samband mellan hörsel och språkin- lärning, som gör läsning och skrivning svårare för döva än för hörande. Tidpunkten för dövhetens inträde är avgörande för förmågan att lära sig språk och tal. Den som blir döv när han redan har lärt sig språket har lättare att tillägna sig ökad språkförståelse, att lära sig läsa, avläsa (dvs. se främst på mun- och Iäpprörelser vad någon säger) och tala med omgivningen. Men den totala — eller nästan totala — hörselförlusten medför andra svåra problem för dem som har blivit döva i vuxen ålder (dövblivna).

Om döva småbarn enbart får använda tal, avläsning och vibrationer kan deras sociala, känslomässiga och kunskaps-

mässiga förutsättningar inte utvecklas i full utsträckning. Med samtidig användning av teckenspråk och andra metoder får de bättre språkförståelse och större ordförråd och kan uttrycka känslor och behov på ett mera nyanserat sätt. De får en bättre kontakt med föräldrar, syskon och andra. Det har många föräldrar till döva barn konstaterat, och det visar t.ex. även försök under 1970-talet med teckenspråk i undervisning för döva förskolebarn.

Vid tal till hörande småbarn ger betoning och melodi barnen en information som underlättar förståelsen av abstrakta ord och begrepp. Sådan information är inte tillgänglig för döva. Forskning har påvisat brister i dövas ordförråd och grammatik. Man har dock ännu ofullständig kunskap om det språkhandi- kapp som dövhet medför.

Även döva som tillägnar sig god språkförståelse genom teckenspråk, skrivning och läsning i kombination med avläs- ning och talträning, har mycket mindre möjligheter än hörande att använda och befästa språket. Den som inte hör sin egen röst blir beroende av den stimulans som lyssnaren ger för fortsatt samtal.

Kommunikation genom skrivning försvåras genom bristande språkbehärskning. Ett litet antal barndomsdöva uppnår dock ett språkkunnande som kan jämställas med hörandes.

2.2.4. Olika sätt för de döva att kommunicera med andra

Dövas samtal med andra bygger på att i första hand synsinnet tas i anspråk och att övriga sinnen utnyttjas som stöd. Åtbör- derna eller händernas språk är därför ett naturligt kommunika- tionsmedel för döva.

2.2.4.1 Åtbördsspråk är genuina metoden för döva att tala Åtbördsspråket fungerar så att varje åtbörd förknippas med en viss betydelse. Atbörderna används som symboler på samma sätt som det talade språkets ord. Det finns inget direkt sam- band mellan åtbörder och ord, utan en åtbörd kan ha samma betydelse som ett ord, en del av ett ord, en hel mening eller

Hej!—>

ibland något begrepp som inte har någon direkt motsvarighet i talspråket. Atbörden kan likna det som den betecknar. Dess betydelse måste dock oftast läras in.

Egennamn och begrepp, som det inte finns någon åtbörd för, stavas med handalfabet. Siffror har ett speciellt system, som i likhet med handalfabetet är nationellt. Handalfabetets bokstä- ver, som formas med hand och fingrar, tecknas på det sätt som framgår av bilden på sid. 68.

Atbörderna följer inte varandra på samma sätt som orden i talspråket. De följer andra regler och har en annan grammatik. Åtbördsspråket är ett naturligt kommunikationsmedel för döva. Det kan i stor utsträckning användas internationellt. Åt- bördsspråk är lika snabbt som tal, men för motsvarande innehåll används bara ungefär hälften så många symboler. Mycken information ligger i att åtbörderna kompletteras med minspel och med kroppsrörelser som ingår i åtbördsspråket på ett sätt som motsvarar röstnyanseringar och betoning i talat språk.

Endast döva barn till döva föräldrar lär sig åtbördsspråket på samma naturliga sätt som hörande barn till hörande föräldrar lär sig språk och tal. Andra döva barn lär sig vanligtvis åtbördsspråk av varandra och av vuxna döva. Hörande barn till döva föräldrar lär sig i regel åtbördsspråk innan de kan tala.

2.2.4.2 Teckenspråk säkraste sättet för döva att lära sig språket

Teckenspråk är en kombination av åtbörder och handalfabet. Det följer det talade språket och bygger på svenskans gramma- tik. Teckenspråk kan kallas tecknad svenska.

SDR utgav tillsammans med skolöverstyrelsen en tecken- språksbok år 1968. Då började man hålla i sär termerna teckenspråk och åtbördsspråk. SDR tillsatte i slutet av 1960- talet en teckenspråkskommitté. I dess arbetsuppgifter ingår att normera teckenspråket, dvs. ansluta det till svenska språkets ordförråd och rekommendera tecken för orden.

År 1970 gav SDR och Sveriges dövtolkars förening med stöd av medel från allmänna arvsfonden ut en ny handbok med de vanligaste tecknen. ! den togs även med vissa grammatiska anvisningar. De båda är 1968 och år 1970 utgivna teckenspråks- böckerna upptar 3 000 tecken. Därmed hade ställning tagits för ett teckenspråk som ansluter sig till vanlig svenska och kan

ÅRSTIDERNA

. %?;

vinter vår först tecknas "kall" + bh h h dras åt var sin sida slås mot varandra ett par medan fingr. sluts ((Iri- ggr van smälter)

sommar höst (torkar svetten från pan- b h förs samtidigt vajan— nan) de fram och åter i sidled först tecknas "varm"

Ur Teckenordboken (b h = båda händerna)

beledsagas av svenskt talspråk. Man var därvid medveten om att teckenspråket blir mindre användbart än åtbördsspråket som internationellt kommunikationsmedel.

SDR:s arbete fortsätter för att utveckla och förbättra tecken- språket. Många döva medverkar i den pågående översynen. Det råder i en del fall tveksamhet om vilka tecken som skall

Så kan man skriva med tecken. SDR—Kontakt nr 22 1974—>

alla tecken kan beskrivas av sammanlagt ett 70-tal mindre enheter, som behövs vid beskrivningen av alla tecken i teckenspråket. Det går alltså att skriva och förklara tecken utan fotografier eller ritade bil- der om man använder enkla skriftsymboler, som var och en står för en liten tecken- del. Då kan de också skrivas på maskin.

Några exempel på fullständigt beskrivna tecken enligt Brita Bergmans metod. Först skrivs symbolen för händernas lä- ge, därefter symbolen för handställning- en och sist för rörelsen:

Tecknet för MIN skrivs I: JD. .Punk- ten efter handställningssymbolen bety- der "kontakt" - det är egentligen inte fråga om en riktig rörelse, utan det viktiga i det tecknet är bara att handen ligger i kontakt med bröstet.

I tecknet som betyder GOTT klappar han- den på bröstet flera gånger, dvs. det blir kontakt många gånger mellan handen och bröstet, och det skrivs med en stjär- na eller asterisk-#. Skriften för GOTT blir alltså [ JD *

I SKÖN är det både kontakt och rörelse nedåt samtidigt i tecknet och det kan

skrivas så här [. HDI.

betraktas som lämpliga, vilka nya tecken som skall användas och i vilken utsträckning andra länders tecken kan övertas. Det har inneburit svårigheter vid ordboksarbetet och vid utbild- ningen av teckenspråkstolkar. Man har dock kommit överens om ett stort antal nya tecken .för det normerade teckenspråket sedan år 1970, när den senaste ordboken gavs ut. De nya tecknen kommer att samlas i en ny ordbok, som nu förbereds.

De erfarenheter som har vunnits vid tolkkurser och tecken- språkskurser och vid användning av teckenspråket i specialsko- Ian ledde till att skolöverstyrelsen år 1972 tillsatte en tecken- språksgrupp. Dess uppgift är att "utarbeta riktlinjerför använd- ning av teckenspråk i undervisningen av döva med hänsyn till talspråklig kommunikation".

Teckenspråksgruppen föreslog att teckenspråket skall använ— das som undervisningsspråk. Vidare föreslogs ökad undervis- ning i teckenspråk både för lärare och för annan skolpersonal inom specialskolan.

På teckenspråksgruppens förslag genomförs en omfattande forskning om teckenspråkets språkliga uppbyggnad (lingvistis- ka status). Bland forskningsresultaten kan nämnas konstruktio- nen av ett system, som gör det möjligt att utarbeta ett enhetligt lexikon över svenska tecken. Gruppen har dessutom föreslagit ökad forskning rörande undervisning av döva småbarn samt inrättandet av en teckenspråksnämnd knuten till Svenska språknämnden.

Skolöverstyrelsen inrättade år 1974 en teckenspråksnämnd med uppgift att bevaka och främja användningen av tecken- språk i undervisningen av döva samt att fungera som rådgivan- de organ i pedagogiska frågor rörande teckenspråk. I syfte att säkerställa dövas språkutveckling samt tal— och språkinlärning skall nämnden vidare främja pedagogiska metoder som inne- fattar såväl tal som tecken, medverka till vård, utveckling och normering av teckenspråk samt stödja och initiera forskning kring teckenspråk. l teckenspråksnämnden ingår företrädare för SDR, Svenska dövlärarsällskapet, DBM, institutionerna för lingvistik vid universiteten i Lund och Stockholm samt för skolöverstyrelsen.

Föräldrar, lärare och andra, som ansvarar för språkinlär- ningen, är oftast hörande och kan vid användningen av teckenspråket utgå från talet och låta tal och tecken följa och stödja varandra. Teckenspråket ger döva ett gott stöd för språkförståelsen. Det har sin givna plats i undervisningen och

är både kommunikationsmedel och instrument för begreppsin- lärning.

Man har goda erfarenheter av teckenspråk i studiecirklar och annan vuxenundervisning där döva deltar. Tolkning med teck- enspråk är i de allra flesta fall den bästa möjligheten till kommunikation och gemenskap mellan hörande och döva.

Döva får numera tolkhjälp så att de i större utsträckning än förr kan ta del i olika slags verksamhet, där språket är viktigt. Som exempel kan nämnas tolkning av föredrag, förhandlingar eller lektioner, där en tolk översätter till teckenspråk för döva deltagare. Med hjälp av tolk kan döva inte bara följa utan också aktivt delta i diskussioner och konferenser.

Allt fler hörande har börjat intressera sig för teckenspråk. Vissa studieförbund har ordnat teckenspråkskurser för höran- de, som behöver bättre kontakt med döva, eller som förmedlar kontakten mellan hörande och döva.

Många hörande barn i skolan vill lära sig teckenspråket och har det som fritt valt arbete. Sveriges Radios TV-program och programmen från utredningen angående den fortsatta verk- samheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU-kommittén) har haft avgörande betydelse för denna glädjande utveckling.

2.2.4.3 Minspel och gester som stöd för talet begagnas av alla

De flesta stöder sitt tal med rörelser och gester. Röstens skiftningar, ansiktsuttryck, gester, kroppsrörelser och hållning har stor betydelse för samtalet. Varje kultur har sin uppsättning av sådana signaler. De brukar sammanfattas med benämning- en kroppsspråk eller icke-verbal kommunikation.

Undersökningar av döva barns fritt utvecklade gestspråk har visat, att de har ett kroppsspråk med upp mot 200 gester, om de inte får kontakt med teckenspråk. Döva vänjer sig i större utsträckning än hörande att förstå kroppsspråk. Amerikanska undersökningar har påvisat dövas högt utvecklade förmåga att tolka människors omedvetna gester och rörelser, särskilt såda- na som ger information om känslotillstånd, attityder och värderingar.

2.2.4.4 Tal och avläsning

Med avläsning menas, att främst på mun- och Iäpprörelser se vad någon säger. Att avläsa kräver hög koncentration. Avläs- ning är därför tröttsam. Det gäller även den som kan utnyttja små hörselrester som stöd. Genom avläsning kan högst 30 % av språkljuden hållas isär. Ord och meningar flyter samman. Genom att vid språkträning i skolan utnyttja ljud och vibratio- ner i förening med avläsning kan man öka den döves möjlighet att uppfatta tal.

Tal måste rikta sig direkt till avläsaren och vara klart och tydligt. Samtal kan bara föras under gynnsamma betingelser. Det lämpligaste avståndet mellan talare och avläsare ligger under 2 meter. Ljusförhållandena måste vara goda. Detta begränsar avläsningens möjligheter vid vanligt samtal.

Samtalet underlättas för avläsaren om det rör förhållanden som är bekanta för honom. Det är svårt att följa samtal, som skiftar från ämne till ämne. Språket uppfattas lättast om det är förknippat med avläsarens erfarenhet och förväntningar. Av- läsningen är beroende av avläsarens språkkunskap — detär inte lätt att avläsa och förstå ord som man inte känner till.

De som blivit döva när de redan har lärt sig att tala kan behålla förmågan att samtala om de lär sig att avläsa. De som behärskar tal och avläsning har goda möjligheter att samtala med hörande utan teckenspråk. Döva, som kan tala och avläsa, behöver ändå i många sammanhang utnyttja teckenspråk eller åtbördsspråk.

Barndomsdöva har avsevärt mindre möjligheter än andra döva att lära sig avläsning, eftersom de först måste lära sig språket. För dem är det också svårt att lära sig tala på ett sådant sätt att obekanta förstår vad de säger. De som känner barn- domsdöva väl har större möjligheter än andra att förstå deras tal. Rent tekniskt kan döva lära sig tala — de är inte stumma. Den gamla benämningen dövstum beror på en missuppfattning och är helt felaktig. Resultaten av talundervisning bedömdes tidigare ofta som tillfredsställande. En viktig förklaring härtill är att åtskilliga elever inte var döva utan hade goda hörselrester som man med dåvarande metoder inte kunde diagnostisera.

Det är känt att ett mindre antal barndomsdöva kan lära sig språk, tal och avläsning utan hjälp av teckenspråk. För dessa måste särskilt stor uppmärksamhet ges åt tal- och avläseträ- ningen. Talundervisning måste erbjudas alla döva som en

rättighet. Den rent orala metoden, som endast använder sig av tal och avläsning, får självfallet inte användas om det sker på bekostnad av ett barns allmänna utveckling.

2.2.4.5 Total kommunikation

Med total kommunikation avses att ta emot intryck och att uttrycka sig med alla till buds stående medel. I praktiken betyder detta att åtbördsspråk, teckenspråk, handalfabet, tal och avläsning tas i anspråk tillsammans med naturliga gester, minspel och rörelser allt efter individuella förutsättningar. Den totala kommunikationen används för att förbättra dövas möj- lighet att få kontakt, utbyta tankar och erfarenheter. Varje döv måste ha rätt att i varje situation välja den kommunikationsme- tod som passar honom bäst.

Döva använder åtbördsspråk och teckenspråk för inbördes kommunikation. De samtalar sinsemellan utan hörbart tal men ofta med vissa munrörelser. Några grundar kommunikationen på tal, och de beledsagande tecknen får förtydligande eller stödjande karaktär. Om oklarhet uppstår, övergår de till hand- alfabetet i vissa moment. De kanske börjar tala tyst med mun- Iäpprörelser. Döva som behärskar både teckenspråk och åt- bördsspråk kan skifta mellan dessa båda uttrycksformer allt efter behov. Vuxna hörande som har lärt sig teckenspråk, använder vanligen tal vid samtal med döva men stöder talet med teckenspråk. Som regel är det förutom döva endast hörande barn till döva föräldrar som behärskar åtbördsspråk. För att total kommunikation skall bli verkligt användbar fordras undervisning i såväl teckenspråk som andra kommunika- tionssätt för alla som arbetar med eller i övrigt kommer i kontakt med döva.

Vi döva ifrån alla länder Vi har vårt språk i våra händer

Vi har vårt språk — vår svala som hjälper oss att med varandra tala

Ur en dikt av Gustav Borgeling

2.2.5. Döva och skolan

När staten år 1938 övertog ansvaret för dövundervisningen fanns det tal-, skriv— och teckenklasser. Under 1950- och 1960-talen låg tyngdpunkten i undervisningen i dövskolan på träning av läsning, skrivning, tal, hörsel och avläsning med utnyttjande av hörapparat och utan att teckenspråk och åt- bördsspråk gavs nämnvärd plats i undervisningen.

Skälet till att hörselträningen blev förhärskande i undervis- ningen i specialskolan var främst den svenska audiologiska forskning som ledde till uppfattningen att erhållna gynnsamma forskningsresultat skulle gälla dövskolans alla elever. För sådan undervisning fanns utländska förebilder. Den nya under- visningsmetoden gällde både de många förskolor som då inrättades och dövskolorna. De utrustades med hörselteknisk apparatur, och alla specialskolans barn tränades att använda hörapparater. Åtbördsspråk och teckenspråk sköts åt sidan men hölls levande i de döva barnens inbördes kommunikation. Efter några år visade sig hörselträningen ge förväntade resultat endast för ett fåtal döva barn.

Arbetet med nya läroplaner under 1960-talet präglades av samordning mellan dövundervisning och annan undervisning. Staten behöll den direkta ledningen av dövskolorna, som fick beteckningen specialskolor för hörselskadade.

De nya läroplanerna för grundskolan (Lgr 69) gäller också specialskolorna. Särskilda anvisningar beträffande handikapp fördes år 1970 samman i ett supplement (Lgr 69 II:Spsk). Den döva elevgruppen beskrivs på följande sätt: "Elever vilkas spontana språk- och talutveckling starkt hämmats eller helt uteblivit på grund av den grava hörselskadan. Betecknande för denna grupp är vidare att hörselskadan oftast är medfödd eller mycket tidigt förvärvad. För elever inom denna grupp är synen väsentlig för uppfattning av talspråk. Utnyttjande av övriga sinnen utgör ett viktigt komplement. Vid sin inbördes kommu- nikation använder dessa elever i regel teckenspråk, ofta i kombination med tal eller munrörelser."

Läroplanen framhåller om undervisningsformer och arbets- sätt, att undervisningen i specialskolan för hörselskadade måste inriktas på att öva språkliga färdigheter. Alla tillfällen till språkövning måste tas tillvara. Det uttalas vidare, att det är av särskild vikt vid all undervisning att den språkliga kommunika- tionen mellan lärare och elev är klar.

Läroplanen av år 1970 möjliggjorde för första gången ett försök att utnyttja det nya teckenspråket. Genom den utveck- ling som skett bl.a. genom skolöverstyrelsens teckenspråks- grupp och utvecklingsarbetet inom SDR kan numera det normerade teckenspråket utnyttjas som både läromedel och kommunikationsmedel. Iden nu pågående Iäroplansöversynen bör teckenspråkets nya möjligheter och ställning komma till klart uttryck.

2.2.6. Åtgärder för att förbättra dövas språkliga kontakter

För att bryta dövas isolering och ge dem gemenskap i samhäl- let krävs speciella och omfattande åtgärder. Många hörselska- dade har gemensamma problem med döva, och de åtgärder som vidtas kommer därför båda grupperna till godo. Utöver mer generella åtgärder behöver också individuella insatser göras. Detta är särskilt viktigt för dövblinda, vars totala hörsel- förlust eller starka hörselnedsättning är förenad med en grav synskada. Både för dessa grupper och för andra kommer åtgärderna att behöva skifta med hänsyn till näri individens liv skadan uppkom.

Tidiga insatser är av avgörande betydelse för barndomsdö- va. Det är viktigt att så tidigt som möjligt diagnostisera om ett barn är dövt. Ansvaret härför har den förebyggande mödra- och barnavården. Den medicinska diagnosen är emellertid inte tillräcklig. För att kunna avgöra hur barnet skall kunna ges en god allmän utveckling, innefattande bl.a. ett gott språk, bör många andra faktorer klarläggas.

Det är nödvändigt att alla döva barn får lära sig och får använda total kommunikation. Det är också nödvändigt att döva barn, som kan lära sig tala och avläsa, bereds tillfälle att inlära, vidmakthålla och vidareutveckla dessa färdigheter.

Vanligtvis blir det barnets föräldrar som i samverkan med hemvägledare får fungera som barnets språklärare. För många föräldrar kan denna uppgift bli övermäktig. Dels är teckensprå- ket ett för dem obekant språk, dels måste föräldrarna i första hand få vara föräldrar och inte språklärare. Dessutom har föräldrarna också andra förpliktelser, mot både barnet och syskon.

Föräldrar till döva barn måste genom barnavårdscentralerna och den pedagogiska hörselvården inom landstingen få infor-

mation om handikappet så snart det har konstaterats att barnet är dövt. Barnavårdscentralerna har ett grundläggande ansvar att ge — och förmedla — hjälp till föräldrarna. De bör tillförsäkras undervisning i teckenspråket och vägledning hur de språkligt skall träna sitt barn. Det är viktigt att båda föräldrarna har möjlighet att delta i sådan utbildning. | föräldrautbildning bör förtur ges åt föräldrar till handikappade barn.

I förskolan skall döva barn få språklig stimulans och träning bl.a. genom att lära sig teckenspråk. Detta är också en viktig uppgift för specialskolan. Här måste tecken och tal följas åt.

Genom skolöverstyrelsens försorg bör teckenspråkets ställ- ning, jämsides med det talade språket, som undervis- ningsspråk i specialskolan komma till klart uttryck i läroplanen.

I speciallärarnas utbildning måste undervisning i tecken-

|g blir så arg när mamma inte förstår vad jag säger

språk få mera utrymme. Ytterligare fortbildning måste ordnas för dem som redan är verksamma som lärare. Det är också angeläget att övrig personal, som kommer i daglig kontakt med de döva eleverna, kan teckna. Specialskolorna bör få bättre resurser för fortbildning och undervisning i teckenspråk av all personal.

Förståelsen för dövas behov av teckenspråk har på ett glädjande sätt ökat på senare år. Bl.a. har hörande barn, som förut nämnts, valt teckenspråk som fritt valt arbete. Vi hoppas att allt fler barn på detta sätt kan få kännedom om tecken- språket. Det vore också bra om de i undervisningen i svenska

Hörande barn från Kärnaskolan, Linköping, sjunger med tecken

finge kännedom om handalfabetet och synskadades punktskrift. Det är nämligen en del av skolans viktiga verksam- het att ge alla elever kunskap om och förståelse för handikap- pades situation, problem och behov.

Vuxna barndomsdöva som inte fått undervisning i tecken- språk skall få detta. De som har blivit döva i vuxen ålder skall också erbjudas denna möjlighet. Sådan undervisning kan exempelvis ordnas i vuxenundervisningen och i studiecirklari samarbete mellan studieförbund och dövföreningar.

Döva skall ha samma rätt som andra att delta i kommunal och statlig vuxenutbildning. En förutsättning för att de skall kunna göra det är att teckenspråk används i undervisningen. Om läraren inte kan teckenspråk, måste tolk få anlitas. Åter- kommande utbildning i svenska språket är viktig för vuxna döva. De behöver också träning i tal och avläsning.

Vi anser det angeläget att teckenspråket utvecklas. Åt- bördsspråkets möjligheter måste klarläggas och dess förhål- lande till teckenspråket undersökas. Den forskning om tecken- språket som på skolöverstyrelsens initiativ pågår vid Stock- holms universitets språkvetenskapliga institution bör fortsätta och utvidgas att omfatta åtbördsspråk.

Forskning behövs också om psykologiska och pedagogiska problem i anslutning till användningen av teckenspråk vid tolkning och i undervisning. Skolöverstyrelsen bör medverka till att ökade forskningsinsatser kommer till stånd.

2.3. Hörselskadade

2.3.1. Flytande gräns mellan dövhet och uttalad hörselnedsättning

Att vara hörselskadad innebär att ha mera betydande svårighe- ter att uppfatta vanligt tal. Det går inte att dra en skarp gräns mellan hörselrester, som utgör ett stöd för uppfattningen av tal, och hörselrester som inte ger sådant stöd. Det betyder att gränsen flyter mellan hörselskada och dövhet med de bestäm- ningar av dessa begrepp som används. Det finns numera avsevärt större möjligheter än förr att upptäcka och diagnosti- sera (fastställa) mycket små hörselrester. Genom elektronikens utveckling kan de dessutom i ökande grad utnyttjas. Man kan

Med hjälpmedel kan smä hörselrester utnyttjas

därför säga att antalet döva har minskat och antalet hörselska— dade ökat.

Både för hörselskadade och för döva behövs omfattande åtgärder från det allmännas sida. Det är också viktigt med ökad förståelse för båda grupperna från dem som hör bra. De har ännu så länge i ringa utsträckning tänkt på det svåra handikapp som hörselskador och dövhet medför. Många av de åtgärder som vi föreslår för döva är betydelsefulla för hörselskadade.

Dövhet och hörselskada medför skilda problem. Men det finns ett gränsområde där problemen delvis är gemensamma. Båda handikappen innebär stor fara för isolering.

Som tidigare har nämnts (sid. 64) har hörselskadade och döva slutit sig samman itvå intresseorganisationer. Hörselska- dade har bildat Hörselfrämjandets riksförbund (HfR), döva Sveriges dövas riksförbund (SDR).

2.3.2. Hörapparaten och övriga hjälpmedel måste förbättras

Hörselskadade behöver hjälp av teknisk utrustning för ljudför- stärkning, främst hörapparat. Det finns ett stort antal hörappa- rater som lämnas ut kostnadsfritt till den enskilde.

Fortfarande är dock hörapparaten ett tämligen ofullkomligt hjälpmedel. Den tar in allt ljud — inte bara det man vill höra. Sorlet i möteslokalen, suset i ljusrör och värmeelement, skra- pet från stolar och trafikbullret utifrån förstärks. I slamriga lokaler är många personer med stark hörselnedsättning eller annan svår hörselskada i samma situation som döva. Med en bra hörapparat kan de — om än i regel med svårighet — delta i samtal i ett bullerfritt rum. Svårigheten beror bl.a. på att de kanske inte alls hör vissa ljud, t.ex. sche- och tje-ljud, och att de inte kan särskilja t.ex. f och s och b och g. Färdighet i avläsning är ett gott stöd för hörseluppfattningen — men avläsning är tröttsamt.

De flesta hörselskadade skulle ha nytta av bättre hörappa- rater. Många har tämligen god bashörsel men i övrigt starkt nedsatt förmåga att höra. För dem behövs särskild utrustning. Ett önskemål som ofta har framförts är apparater med ökat frekvensomfång. Det är också viktigt att förbättra hörselutrust- ningen så att främmande ljud kan avskärmas, t.ex. genom riktningsbara mikrofoner. Många har vidare framhållit att det behövs mera lättskötta hörapparater.

Teleslingan (hörslingan) är ett alltför ofta saknat hjälpmedel. Där den finns, är den dessvärre inte alltid i funktion. Rätt installerad kompletterar slingan en hörapparat genom att ta bort bakgrundsljud.

Det är angeläget att arbetet med att utveckla hörapparater och andra hörselhjälpmedel fortsätter. Bl.a. torde utvecklingen inom teleteknik och elektronik medge nya möjligheter för trådlös överföring. Samtidigt som bättre individuella hjälpme- del kan erhållas, måste också akustikfrämjande (aku— stik=ljudförhållandenl åtgärder vidtas. Vi ser handikappinstitu- tets roll som viktig i dessa sammanhang.

Hörselskadade är beroende av att få ljudet på så direkt väg som möjligt. Därför är det viktigt att den som talar vänder sig till dem. De har också gott stöd i avläsning. Även av detta skäl är det väsentligt att tala direkt till hörselskadade och inte alltför fort, så att de ser mun- och Iäpprörelser och minspel. Både ljud

Teleslinga finns idennalokal

och mun- och Iäpprörelser skall vara tydliga. Om en hörselska- dad t.ex. deltar i ett sammanträde, är det således fel av den som har ordet att tala till ordföranden — om det inte är han som är hörselskadad.

2.3.3. Långvarigt lyssnande tröttsamt för den som har hörselnedsättning

Den som talar med hörselskadade måste förvissa sig om att de uppfattar vad han säger. Belysningen måste också vara god. Detta är saker som ofta förbises. Många hörselskadade har berättat att de som deltagare i möten eller sammanträden på grund av sådana brister ofta står utanför; de befinner sig i en mellanställning mellan talföra hörande och döva som får hjälp av en teckentolk. Bakgrundsljud, som stör uppfattbarheten bör undvikas med tanke på hörselskadade lyssnare. I detta sam- manhang vill vi även peka på den fara för att bli hörselskadad som särskilt ungdomen utsätts för genom det starka ljudet i diskotek och andra danslekaler.

Lätt att avläsa Inte lätt att avläsa

Långvarigt lyssnande är tröttsamt för den som inte hör så bra. Han orkar inte ta emot lika många hörselintryck som andra. Syn och andra sinnen övertar uppgifter som hörseln inte kan fullgöra. Dessa sinnen blir därför också trötta. Hörsel- skadades lyssnande kräver stor koncentration. De kan inte avdela uppmärksamhet för att anteckna när de lyssnar på diskussionsinlägg och föredrag. Hörselskadade brukar säga att de hör sämre på kvällen.

Stark hörselnedsättning påverkar inte sällan talet eftersom detta inte helt kan kontrolleras med hörseln. Med sådan hörselskada kan också följa minskad ord- och språkförståelse. Hörselskadade blir tvungna att fråga om ofta, både därför att de hör dåligt och för att ord och begrepp är dem främmande. Många drar sig för att tala om att de inte har förstått det som sägs. Sådan osäkerhet hos hörselskadade beror i hög grad på att hörande inte förstår vad ett hörselhandikapp betyder. Även läsförmågan kan vara nedsatt. Personer med grava hörselska- dor har ofta inte förmåga att läsa snabbt, att skumma text. Det är svårt för dem att hitta i texten.

2.3.4. Hörselvård landstingens ansvar. Utökad verksamhet viktig

Landstingen har ansvaret för hörselvården. Den omfattar bl.a. diagnostisering (fastställande) av hörselskador, åtgärder för återställande av nedsatt hörsel, tillhandahållande av hörappa- rater och andra hörseltekniska hjälpmedel samt olika andra hörselrehabiliterande insatser.

Det har stor betydelse att hörselskador diagnostiseras tidigt. Ju tidigare det sker hos barn och ju tidigare riktiga habiliteran- de åtgärder vidtas, dess mer främjas barnets anpassning och utveckling. Föräldrarna måste få information om hörselhandi- kappet och handledning i utvecklingsfrämjande behandling av barnet, så snart hörselskadan har konstaterats. Uppgifterna ankommer på den pedagogiska hörselvården inom landsting- en. Barnavårdscentralerna har ett grundläggande ansvar att ge och förmedla hjälp till föräldrarna.

Hörapparater och en rad andra hörseltekniska hjälpmedel för individuellt bruk lämnas ut helt gratis efter våra förslag i betänkandet (SOU 1967:60) Bättre hjälpmedel för handikappa- de. De repareras och underhålls också kostnadsfritt.

Till hörselvården hör att informera hörselskadade om hur hörapparater och annan utrustning används. Sådan informa- tion kompletteras vid kurser med hörselträning, talkorrektion (korrektion=rättelse) och träning i avläsning. Eftersom verk- samheten är ett led i en pedagogisk terapeutisk rehabilitering, bör enligt vår uppfattning inkomstbortfall under kurstid ersät- tas från försäkringskassan.

Landstingens hörselrehabiliterande verksamhet har sitt ur- sprung hos HfR. Förbundet bildades på 1920-talet och tog från början ett ansvar för hörselrehabiliteringen i landet. Verksam- heten har sedermera övertagits och byggts ut av landstingen. Den är numera mycket omfattande, men behoven är också stora. Antalet personer som har hörapparat är ca 150 000 — och ytterligare ett stort antal anses behöva hörapparat.

Det är viktigt att allas behov av träning och information tillgodoses. Det är bl.a. betydelsefullt att den som har ordine- rats hörapparat och redan fått träning, vid behov på nytt kan delta i kurser för att vidmakthålla sina färdigheter. Vi anser det därför viktigt att landstingen bygger ut verksamheten.

2.3.5. Den som ej uppfattar tal som är viktigt bör erbjudas taltolk

l situationer där det talade ordet spelar stor roll har hörselska- dade de största svårigheterna. I en del fall är de betjänta av att någon vidarebefordrar till dem vad som sägs och förvissar sig om att de har uppfattat det riktigt. Vid rättegångar och andra förhandlingar inför myndigheter kan hörselskadade få hjälp av sådan taltolk. Vi anser att denna möjlighet bör finnas också i andra viktiga situationer om den hörseltekniska utrustningen, den individuellt ordinerade och den som finns i lokalen, inte fungerar tillfredsställande i den situation som det gäller.

Taltolk åt gravt hörselskadade blir en motsvarighet till teckenspråkstolk för kommunikation mellan hörande och döva. Verksamheten med taltolk ankommer naturligen på lands- tingen.

Även om i en viss situation villkoren för rätt till taltolk föreligger, kan taltolk kanske ändå inte anlitas. Det torde, för att ta ett enda exempel, lämpligen inte böra ske under ett före- drag. Arrangören har ansvar för att alla åhörare kan ta del av föredraget — och av diskussionen. I sådana fall är det därför naturligt att hörselskadade åhörare tillhandahålls en utskrift av föredraget. Är det inte skrivet i förväg, bör det ske så snart som möjligt efter sammankomsten.

En hörselskadad har i många situationer god nytta av bandspelare. Den ordineras och utlämnas gratis som tekniskt hjälpmedel. Men beroende på hörselskadans beskaffenhet kan han kanske inte avlyssna det inspelade bandet — dessutom har de främmande ljuden tagits upp och stör talet. Vi förutsätter att han genom arrangören — t.ex. av ett sammanträde, ett möte

, eller en diskussion — kan få hjälp med utskrift av sådana band

eller de viktigare delarna av dem. I en del fall torde också biblioteken kunna lämna sådan hjälp.

Många hörselskadade behöver öka sina kunskaper i svenska och träna sin läsförmåga. Dessa frågor måste uppmärksam- mas betydligt mer. Vi anser att kommunerna har skyldighet att aktivt sörja för att hörselskadade får delta i den kommunala vuxenutbildningen. Studiecirkelverksamhet i samarbete mel- lan HfR och studieförbunden har också stor betydelse för hörselskadades möjligheter att öka sina insikter i svenska och färdigheter i läsning. Vi utgår från att dessa frågor också beaktas inom landstingens kursverksamhet för hörselskadade i

den mån det är ett naturligt led i hörselträning, avläsning och talkorrektion. Vi vill även särskilt framhålla att många hörsel- skadade skulle ha stor nytta av att kunna teckenspråk. Det är viktigt att goda möjligheter erbjuds dem att få lära sig det.

2.4. Synskadade

2.4.1 Blinda och synsvaga utan det mesta av seendes läsning Med synskadad avses den som på grund av nedsatt synförmå- ga har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Allt efter synnedsättningens omfattning skiljer man mellan följan- de grupper av synskadade. Blinda är de som inte ser någonting alls eller som har så små synrester att de inte kan vägleda sig med hjälp av synen. Uttalat synsvaga har synrester som ger dem ledsyn, men de kan inte läsa vanlig skrift. Både blinda och uttalat synsvaga är således Iäsblinda. Synsvaga har så goda synrester att de kan läsa vanlig skrift— om än med vissa svårigheter. Synskadade är utestängda från stora och betydelsefulla delar av den kultur och information som seende har tillgång till. Det gäller inte bara böcker, tidningar, tidskrifter, offentligt och enskilt tryck. Inte heller television, film och teater når synskada- de annat än delvis. Det skrivna ordet möter i vardagen seende i en omfattning som de inte alltid tänker på. Skyltar och tavlor visar vägen, affischer och annonser ger impulser till handling. Seende kan fråga sig fram; synskadade vet inte alltid om det finns någon att fråga.

2.4.2. Ser man ej läsa på vanligt sätt används andra metoder

De synsvagas problem har först under senare år uppmärksam- mats på allvar. De kan läsa vanlig skrift i långt större utsträck- ning än vad som bara för ett tiotal år sedan ansågs möjligt. Gränsen för lässyn — eller omvänt uttryckt: Iäsblindhet — ligger vid allt lägre synskärpevärden.

a information — för dig som ser

Synskadades ökade läsförmåga beror bl.a. på att det har tagits fram nya och bättre hjälpmedel för läsning av vanlig text. Handikappinstitutet har stor betydelse och gör stora insatser för utvecklingen av synhjälpmedel. Allt fler synskadade har också fått riktig utprovning och träning i att använda läshjälp- medlen. Landstingens resurser för optisk rehabilitering och synträning är dock ännu otillräckligt utbyggda. Vi anser det därför viktigt att syncentraler inrättas i alla landsting.

Anpassningskurserna för synskadade har också betydelse

Synsvaga kan läsa med bra hjälpmedel

Medial/ct w" """" i— hm. ! , Tja,/ml! ”"”"

.- ...

”Bli/nisk njl .

I

| ...

0.1

».

'I,

.»

" ut 'I I

. nl- _ & . .

lb .n— L. nu i- >- ..

a— .. L— L—

.— 55...- l

.- _ M A

A— .Ab "" 5 ' _ _ ,. en... :— ALL AA— A— " _ . AA. .

_

D | b

.- Abb — A

— Ab .— A.

Ab- & ..- Ahh _ ...). n— "— > _

& Ab & ..; .. _ AAA

-— l.- .. .— _ _ _ _ b.l- .- lb _ > _ . _ b—

.

555 I. _ ...—e» _

|. '— .'. .. .- .. ll- *- .-

l— _

.) pl- -

.— as—

- _

.- |. |— A— i.

. _A- _ .— _..—

|

|. & ..».u-Ä

-

* & Epp sin metod -ystemati—I:t Till de 10 lErta b k "

_ - » . - ' ' Sl; ** punkterna ! 6-prmklsystemet. Åmlra ru & 0 m ling; led till vinster och de öfriga holt Så femme han och byggde på systemet så att det i få

'n bygger på ett tillägg av den ll't' Prna bildas med hjälp ax " hade nt'AILY ::

.- D.- _ bb nh .- 0— .

__...—

> A _ . Ab . nu ;— .

A |

>

.

> _

|.

_

n

.-

A

-

_ .nu. .nb ..

A.-

.. _ _

h

.

Ib .nu. ,_

_ . )

ODA— . _ |. >>—

Pr Nt mfl/.c! um Luuix ”mi/ir)

ma antände han de -I

r nltl

för uppövande av läsförmågan. På initiativ av De blindas förening (DBF) utbildas f.n. personal inom social hemhjälp till heminstruktörer _för synskadade. Regeringen har beviljat DBF bidrag från allmänna arvsfonden för ändamålet. Vi anser att den träning som synskadade kan få på hemorterna genom dessa instruktörer kommer att bli ett värdefullt komplement till anpassningskurser och övriga insatser.

För att läsa behöver synskadade — och många andra — god belysning. De är också beroende av papperets kvalitet, sam- spelet mellan papper och tryck (kontrastverkan) samt typogra- fin. Böcker och tidningar uppfyller sällan de tekniska krav som synsvaga ställer. Många som i och för sig har lässyn kan därför inte läsa vanlig skrift. De måste, liksom de verkligt läsblinda, använda andra Iäsmetoder.

Högläsning för blinda och uttalat synsvaga är deras äldsta läsmetod. Det torde alltjämt vara den vanligaste metoden. För många betyder den en kontakt med andra, men den kan också innebära ett beroende av andra. Metoden har på senare år kommit till användning inom arbetsvård och studier som Iektörshjälp (Iäshjälp) åt synskadade förvärvsarbetande och studerande.

Braille (efter upphovsmannen Louis Braille; uttalas: braj) eller punktskrift är det helt förhärskande blindskriftssystemet i Sverige. Det består av sex upphöjda punkter som kombineras på olika sätt för olika bokstäver och läses med fingrarna. Hur punktskriften ser ut framgår av bilden på sid. 90.

Den tekniska utvecklingen har medfört att nya Iäsmetoder skapats för blinda och uttalat synsvaga. På 1950-talet kom bandspelaren, och böcker och tidningar började läsas in på band — då på öppen spole. Talböcker och taltidningar före- kommer nu alltmer på kassettband (kassett är en liten ask, vari bandspolen ligger). Bandspelaren har inneburit att icke punktskriftskunniga synskadade fått möjlighet att läsa.

Försök har gjorts att konstruera en läsmaskin för blinda, men de flesta lösningarna har visat sig otillfredsställande. Optacon (optical to tactil converter) är emellertid en läsmaskin som, såvitt man kan bedöma i dag, är brukbar. Den består av en liten kamera och en känselplatta. När kameran förs över texten avbildas bokstav efter bokstav. lmpulser ges till känselplattan på vilken bokstäverna framträder i relief (upphöjda) och kan avläsas med fingrarna. På detta sätt kan blinda direkt läsa svartskrift. Hittills har ett femtiotal personer i Sverige fått

etacon är en läsmaskin för blinda

J ..

”bil)-ml." —_

/5

Slutet TV—system förstorar upp till 40 gånger

utbildning i optaconläsning. Eftersom metoden har funnits bara några år, kan dess möjligheter ännu inte med säkerhet bedömas.

Ett slutet TV-system har utvecklats som gör det möjligt för personer med små synrester att läsa. Det består av en kamera, som fotograferar texten, och en TV-skärm som visar den i stark förstoring.

Var och en av läsmetoderna punktskrift, slutet TV—system, ljudband och optacon har för- och nackdelar. Punktskrift är ganska svårt att lära sig läsa, framför allt för äldre. Svårigheten ligger i att med fingrarna känna igen bokstäverna. Att lära sig hur bokstäverna ser ut och att skriva vållar däremot inte så stora besvär. Det är också ganska svårt att lära sig läsa med optacon; problemet är att känna igen bokstäverna med kän- seln. Också det slutna TV-systemet fordrar omfattande träning för att användas. Talböcker och taltidningar är däremot lätt att läsa för de flesta.

Seende brukar kunna läsa 250—300 ord i minuten. En punktskriftsläsare kan aldrig nå en sådan hastighet. Barndoms- blinda läser i genomsnitt 80—120 ord i minuten, en läshastighet över 130 ord är sällsynt. Läshastigheten hos dem som blivit synskadade i vuxen ålder skiftar mycket kraftigt från några få ord till 70—80 ord i minuten.

Talböcker och taltidningar är i allmänhet inlästa med en hastighet av 150—160 ord i minuten. Läsaren kan öka bandhas- tigheten, men då uppstår ljudförvrängning. Det finns utrust- ning som tar bort denna, men den är dyr. Tränade läsare kan uppfatta texten vid 40—50 % hastighetsökning. Ett fåtal vana läsare kan lyssna vid den dubbla bandhastigheten.

Optaconläsning är en långsam metod; Iäshastigheten under- stiger 15 ord i minuten för flertalet läsare. Men några av dem som genomgått utbildning på optacon har en betydligt högre läshastighet, upp till 60 ord i minuten. För dem är optaconen naturligtvis ett värdefullt hjälpmedel.

Vid läsning med punktskrift, optacon och slutet TV-system kan man tämligen enkelt söka sig fram till önskad sida eller önskat stycke i en text. Likaså kan man gå förbi stycken eller sidor, som man inte vill läsa. Dessa metoder ger alltså förhållandevis goda möjligheter till skumläsning, sovring och bläddring. Ett ljudband ärinte lika lätthanterligt. Möjligheterna att "bläddra" i ett band är begränsade, och det tar lång tid att hitta ett visst stycke.

Ingen av de nämnda läsmetoderna kan ensam tillgodose synskadades behov. De kompletterar varandra. Synsvaga och uttalat synsvaga kan både läsa och skriva med hjälp av det

slutna TV-systemet. Men för blinda är punktskriften den enda av metoderna som samtidigt är ett läs- och skrivsystem. Punktskriften kan t.ex. användas för att göra anteckningar. Punktskrift, optacon och det slutna TV-systemet ger läsaren en direkt kontakt med det skrivna ordet. Det gör inte talboken och taltidningen. Optacon och slutet TV-system innebär — till skillnad från band och punkt — att den svartvita texten inte behöver bearbetas.

2.4.3. Punktskrift metod som med skrivna ordet ger bästa kontakten

Bandspelaren öppnade helt nya möjligheter för synskadade att läsa böcker och tidningar. Den har dock lett till att punktskrif— tens ställning försvagats under de senaste 15—20 åren. Antalet böcker, tidningar och tidskrifter på punkt är mycket mindre än på band.

Vi anser det av vikt att många fler böcker, tidningar och tidskrifter talas in på band, men det är allvarligt om det sker på bekostnad av punktskriftens ställning. Den är en direkt läsme- tod som ger läsaren kontakt med det skrivna ordet. Det får man inte när man lyssnar på band. Den som bara lyssnar tappar kontakten med det skrivna ordet. Det finns en risk för att ett språkligt handikapp utvecklas. Synskadade har berättat att de blir osäkra på grammatik och stavning och med tiden får svårare att uttrycka sig i skrift.

Seende barn får språklig träning på många sätt som synska- dade barn står utanför. De tittar på TV och har tillgång till många bra barnböcker. De möter ständigt text på skyltar, affischer och förpackningar. Synskadade barns språkliga ut- veckling är beroende av att de får lära sig punktskrift ordentligt och stimuleras att läsa på punkt. Den litteratur som finns på punktskrift är emellertid mycket liten. Det är i stor utsträckning inaktuella böcker och andra böcker som inte stimulerar till läsning.

Grundskolans undervisning i punktskrift har avgörande betydelse. Barnen måste ha bra läroböcker. De måste också — på punkt — ha tillgång till de böcker som seende barn brukar läsa. På så vis får även synskadade föräldrar böcker att läsa för barnen. Det är dessutom viktigt att det finns böcker med taktila bilder (som man kan känna på), som seende föräldrar kan läsa med sina synskadade barn.

iarndomsblind läser. Avspända fingrar glider över papperet

För att intresset för punktskrift skall ökas måste det finnas ett gott urval av böcker för ungdom och vuxna. För dem som har blivit synskadade i vuxen ålder behövs effektiv undervisning i punktskrift. Sådan undervisning bör ges inte endast vid kurser- na för omställning och träning (OT-kurserna), utan även på hemorten. Härigenom skulle betydligt fler vuxna kunna bli goda punktskriftsläsare och efterfråga litteratur på punkt. Vi anser att det alltså finns starka skäl för en väsentligt mer omfattande framställning av böcker, tidningar och tidskrifter på punkt (se 5.6, sid. 168). ,

Skolöverstyrelsen bildade på initiativ av DBF år 1970 nämn- den för svensk punktskrift. Dess främsta uppgifter är att främja och utveckla punktskriften som hjälpmedel för synskadade, att fastställa regler och normer för punktskriften samt att medver- ka till samordning och enhetlighet i olika punktskriftssystem på det internationella planet. I nämnden ingår företrädare för

Vuxenblind läser. Ett spänt finger trycker sig sakta fram från bokstav till bokstav

skolöverstyrelsen, DBF, styrelsen för Tomtebodaskolan, För- eningen Sveriges blindlärare och svenska språknämnden.

Punktskriftsnämnden har bl.a. fastställt ett nytt och mer ändamålsenligt förkortningssystem. Detta används allmänt fr.o.m. oktober 1975.

2.5. Dövblinda

Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) anser den dövblind som har så kraftigt nedsatt syn och hörsel att han möter betydande svårigheter i sin dagliga livsföring. Antalet dövblin- da i Sverige beräknas till omkring 500. Svårigheten för dövblinda att ta emot information, meddela sig och samtala med andra är i hög grad beroende av när

3mox:.:m Bea 955 _53

synskadan och dövheten, eller hörselskadan, inträffade. Man brukar skilja mellan tre grupper av dövblinda. De som fötts dövblinda — eller blivit dövblinda i mycket tidig ålder — utgör den minsta gruppen. Ytterst få av dem kan få språklig kontakt med omgivningen. För att ge dem grundläggande språkträning behövs omfattande insatser. Det är också viktigt att välja former för aktivering och kontakt som de kan tillgodogöra sig med de kvarvarande sinnena.

De flesta dövblinda är födda döva — eller har blivit döva i mycket tidig ålder — och har sedan blivit synskadade, i ung- domsåren eller senare i livet. De har gått i dövskola. Deras naturliga kommunikationsmetod är åtbördsspråk och tecken- språk. Om de på grund av total — eller nästan total — synförlust inte längre kan se åtbörder, tecken, minspel och mun- och

Dövblind som samtalar med händerna

Iäpprörelser, måste de med sitt känselsinne uppfatta vad som sägs. En del döva som har fått en svår synskada ser inom ett begränsat fält, kikarsyn. Om åtbörder och tecken görs inom detta fält, ser de dem. För barndomsdöva, som ofta har ett språkligt handikapp, är det i allmänhet svårare än för andra att läsa.

Döva som har blivit synskadade kan få undervisning i punktskrift vid anpassningskurser. Tillgången till plats är emel- lertid otillräcklig, och alla får inte möjlighet att delta. Detta är naturligtvis ytterst otillfredsställande. Den inom skolöverstyrel- sen tillkallade BDU-gruppen för utredning av frågor om under- visning m.m. för vissa flerhandikappade dryftar bl.a. frågan om bättre möjligheter för dövblinda att delta i anpassningskurser. (Förkortningen BDU utgörs av begynnelsebokstäverna i orden blind, döv och utvecklingsstörd.)

Den tredje gruppen dövblinda är synskadade sedan födseln eller barndomen och har senare i livet blivit hörselskadade eller döva. Till denna grupp räknas också de som fått både skadorna i vuxen ålder. Den väsentligaste skillnaden mellan dem som hör till denna tredje grupp och andra dövblinda är att de har tillägnat sig språk och tal genom hörseln. Omgivningen förstår vad de säger, men själva hör och ser de inte.

Den som är synskadad sedan barndomen kan kanske punktskrift och kan läsa skriftliga meddelanden. För dem som inte kan det, är det viktigt att få lära sig det. Att i vuxen ålder lära sig teckenspråket med känseln utan att se tecknen är mycket svårt. Handalfabetet (sid. 68) går dock ganska lätt att lära sig, men det fordras mycken träning för att använda det, särskilt att läsa av bokstäverna snabbt. Sådan träning kan ges vid anpassningskurser. Men inte heller i detta avseende har kurserna tillräckliga resurser, utan många måste avstå från att gå dem. Den nyss nämnda BDU-gruppen behandlar även denna fråga.

Dövblinda har således synnerligen olika förutsättningar för språklig kommunikation. De flesta lever mycket isolerade. Om de skall få del av gemenskapen krävs omfattande åtgärder på många områden. För att dövblinda skall få språklig kontakt är de beroende både av de dövas teckenspråk och av de olika läsmetoderna för synskadade. Redan detta är ett viktigt skäl för åtgärder inom dessa områden. Vi anser det också särskilt angeläget att resurser finns för individuellt anpassade insatser.

Kungl. Maj:t har genom skrivelse den 25 maj 1973 givit oss i

uppdrag att överväga dessa frågor, och vi kommer att redovisa våra förslag i ett senare betänkande.

2.6. Språk- och talskadade

Skador i hjärnans språkcentrum och i talorganen kan medföra ett språkligt handikapp. Detta består i svårigheter att tala och skriva eller förstå vad andra säger och skriver. Språk- och talskadade behöver liksom andra som kan ha språkliga handi- kapp, t.ex. döva och psykiskt utvecklingsstörda, stora insatser från samhället för att kunna delta i gemenskapen.

Till gruppen talskadade räknas personer som i tanken kan forma ord och kan läsa och skriva men inte tala. Talskadan kan bero på sjukdomar i stämbanden, i tungan eller i andra talorgan. Vid en operation kan delar av eller hela organ ha avlägsnats. Ett exempel på talskadade personer är laryngecto- merade (Iarynx=struphuvud; ectomi=operativt bortskärande av organ). De har bildat handikapporganisationen Riksför- eningen för Iaryngektomerade (RLE).

Personer med sådana talskador kan i många fall lära sig tala på nytt. Metoden bygger på att svälja luft och låta den återströmmande luften bära talet. Laryngectomerade brukar beskriva metoden så, att de talar "på repet". Detta kräver mycken träning. Laryngectomerade kan som tekniskt hjälpme- del kostnadsfritt få en talapparat. Det är en liten stav med mikrofon som för ut ljudet när staven under talet hålls mot halsen. Många laryngectomerade kan emellertid inte lära sig tala, vare sig "på rapet" eller med talapparat. Det betyder att de ofta blir isolerade.

Störningar i förmågan att tala är vanliga bland personer med hjärnskador av typen cerebral pares (cp; cerebral=som hör till hjärnan, pares=förlamning, försvagning). Dessa personer har inte fullständig förmåga att styra talorganen. De flesta kan tala men har ett för den obekante svårförståeligt tal. En del är helt stumma. De får skrivmaskiner, manuella eller elektriska, som tekniskt hjälpmedel. Ett annat viktigt hjälpmedel är en platta med bokstäver och siffror. Den stumme talar genom att peka fram sitt meddelande bokstav för bokstav med fingret. Det går långsamt, och personer i denna situation har naturligtvis svårt att delta t.ex. i en diskussion.

Stamning är ganska vanligt. I de flesta fall är den lindrig. Svår

stamning kan vara ett svårt handikapp. Personer med detta handikapp har bildat handikapporganisationen P-club förening för stammare.

Ordblindhet förekommer mest hos barn och yttrar sig som Iäs- och skrivsvårigheter. Den vanligaste formen innebär att barnet förväxlar bokstäver eller kastar om ordningen av dem. De flesta lyckas under skoltiden övervinna sina läs- och skrivsvårigheter.

Till gruppen språkskadade hör personer med afasi. Det är samlingsnamn för flera olika tillstånd som innebär oförmåga att förstå eller begagna språkliga uttrycksmedel. Orsaken till afasi är oftast rubbningar i blodförsörjningen till hjärnan (propp, blödning) eller skallskador eller tumörer.

Man skiljer mellan två olika huvudtyper av afasi. Med expressiv afasi menas bristande förmåga att finna rätta ord och uttryck, uttala dem rätt och sätta samman ord i riktiga me- ningar. Förståelsen av vad andra säger är väl bevarad, och personer med expressiv afasi märker själva om de säger eller skriver fel.

lmpressiv afasi är bristande förmåga att förstå vad andra säger. Förmågan att tala är bevarad men med bristfällig kontroll. Sammanhanget i det som sägs och skrivs blir oklart. Ord används felaktigt eller uttalas felaktigt. Talet blir osam- manhängande och ibland helt obegripligt.

Blandformer av impressiv och expressiv afasi är vanliga. Ofta drabbas dessutom andra funktioner än språket. Det kan vara fråga om halvsidiga förlamningar, synfältsbortfall eller andra neurologiska störningar (neurologi = vetenskapen om nervsystemet).

Språket spelar en avgörande roll för människornas möjlighet att ta del av varandras åsikter och känslor. Språk- och talrubb— ningar i lättare eller svårare form leder därför ofta till handi- kapp i kulturellt avseende. Språk- och talskadade får inte den stimulans som kommunikation med andra och med det lästa och skrivna ordet innebär. De besväras av kontakten med andra människor, och dessa i sin tur drar sig undan kontakten i sin osäkerhet inför problemen. Ofta ser man att närstående försöker skydda den handikappade från den svårighet det innebär att träffa andra som inte förstår honom. Svårigheterna ökar genom att det ofta uppstår missförstånd. Den handikappa- de kan heller inte alltid uttrycka sina önskningar på ett begrip- ligt sätt. Detta gäller särskilt i större sällskap, vid föreningsmö-

ten och i mötet med okända personer. Språk- och talskadade är i många situationer, t.ex. i en rättsfråga, vid besök på ett sjukhus och för att fylla i en blankett, beroende av hjälp av anhörig eller annan person, som väl känner deras förhållanden och kan tolka deras önskemål för andra. Att umgås med och samtala med t. ex. en afatiker är mycket krävande och tröttande såväl för anhöriga som för vårdpersonal. Detta leder lätt till att den handikappade även i sällskap med andra blir lämnad utanför samtalet.

De åtgärder som behövs för att hjälpa språk- och talskadade är i stor utsträckning pedagogiska. Genom de insatser som görs i skolan för barn med läs- och skrivsvårigheter och genom landstingens insatser för personer med afasi och laryngectomi kan många minska eller övervinna sitt handikapp. Det är naturligtvis nödvändigt att dessa resurser är avpassade så att så många som möjligt kan förvärva eller återvinna språk- och talförmågan. Detta ställer bl.a. krav på ökad tillgång till psyko- loger med speciell inriktning på språkliga störningar och logopeder (logopedi = läran om talrubbningar och deras botande).

För språk- och talskadade personer med kvarstående handi- kapp behövs olika slags åtgärder, som skiftar efter handikap- pets art. Den som inte kan tala eller skriva, bör få fler tillfällen att använda andra uttrycksmedel, färg, form och rörelse. Många behöver tekniska och andra hjälpmedel för att förstå och göra sig förstådda ; talapparaten, skrivmaskinen, bokstavs- tavlan, bandspelaren och talboken är exempel på sådana hjälpmedel. Handikappet ökar också deras behov av social hemhjälp i olika situationer i vardagslivet för kontakt med andra. I viktiga situationer bör personer med svåra språk- och talskador ha rätt till taltolk i likhet med vad vi har föreslagit beträffande hörselskadade (2.3.5, sid. 86).

En svår talskada eller språkskada, kanske med fullständigt bortfall av förmågan att tala eller skriva eller av förmågan att uppfatta vad andra säger eller skriver, är ett svårt handikapp som måste ställa krav på omgivningen. Andra måste visa hänsyn och tålamod i studiecirkeln, på kursen, mötet och sammanträdet så att handikappade får samma möjligheter som de att delta.

2.7. Psykiskt utvecklingsstörda

Psykiskt utvecklingsstörda har ett förståndshandikapp som främst gäller kortminne och tänkande. Kortminnet bestämmer hur mycket information man kan ta emot åt gången. Utveck- Iingsstördas kortminne hinner inte uppfatta så mycket ny information. Tänkandet bearbetar och ordnar informationen. Utvecklingsstörda tänker långsammare än andra och har ned— satt förmåga att ordna och använda information.

Förmågan att ordna intryck till mönster utvecklas steg för steg. Innan den språkliga förmågan utvecklas, finns en förmå- ga att uppleva, minnas, jämföra och känna igen, men någon överblick finns ännu inte. Föreställningar av konkreta (som man kan ta på) ting, händelser, känslor och behov lagras i minnet. Man kan således ha en rik föreställningsvärld utan språk, om man har haft många upplevelser. Därefter mognar förmågan att förstå bildsymboler, dvs. symboler som avbildar det som de betecknar. Samtidigt utvecklas förmågan att förstå tal och att tala. Slutligen mognar en förståelse för lästa och skrivna symboler.

Utvecklingsstörda utvecklas på samma sätt som andra men långsammare. De befinner sig en mycket längre tid på varje stadium och har då möjlighet till erfarenheter med de för- ståndsfunktioner som står dem till buds. Deras fysiska och känslomässiga utveckling är i allmänhet inte försenad. Man skall därför inte, som ofta sker, jämställa vuxna utvecklings- störda med barn.

Språkutvecklingen hos utvecklingsstörda är långsammare än hos de genomsnittligt begåvade men följer i huvudsak samma mönster. Forskning om förståndsutvecklingen har visat att språket är den faktor som är sämst utvecklad hos utvecklings- störda. Man brukar tala om språklig förståelse och språklig uttrycksförmåga, och som regel har utvecklingsstörda bättre språklig förståelse än uttrycksförmåga. Dock ligger båda delar- na ofta på en låg nivå. Om man inte riktigt förstår vad som sägs omkring en, är det oundvikligt att man också får svårt att uttrycka sig. Man blir osäker på vad orden betyder och vågar inte bruka dem själv av rädsla för att bli missförstådd.

Den utvecklingsstördes ordförråd är litet och omfattarfrämst konkreta ord. Han är som en turist i ett främmande land, han kan förstå vissa ord och fraser, men han har själv problem med att uttrycka allt utom enkla och konkreta saker. Det har visat sig

att teckenspråk med fördel kan användas av vissa utvecklings- störda som inte har tillägnat sig språk i nämnvärd omfattning.

Man kan skilja mellan tre stadier av utvecklingsstörning. De mycket gravt utvecklingsstörda befinner sig på vad som kallas A-stadiet. De upplever konkret verklighet, behov och känslor, de kommer ihåg och känner igen. Om de får en stimulerande känslomässig och fysisk miljö, kan de få en omfattande men enkel föreställningsvärld. De förstår inte språk i någon form och inte heller bilder. För dem är all kommunikation känslo- mässig och mimisk.

Utvecklingsstörda på B-stadiet lär sig förstå tal och kan i allmänhet tala mer eller mindre väl. De ordnar sina intryck bättre och får på så sätt en överblick av tillvaron. De förstår bilder och bildföljder, om handlingen framställs konkret. Deras bildtänkande blir med åren mer utvecklat än hos icke utveck- lingsstörda, eftersom de har bilden som huvudsaklig skriftlig symbol. De lär sig inte läsa i egentlig bemärkelse. Vissa nyckelord kan de tolka som signaler och därigenom förstå vad de betyder. Oförmågan att ändra på saker i tankarna gör att de har svårt att förstå och klara av förändringar. Svårigheter att räkna hindrar dem från att begripa sig på bl.a. pengar. De klarar många arbeten mycket väl liksom vardagens rutiner. De kan ha stor glädje av film, teater, TV, musik m.m.

De som är på C-stadiet kan lära sig läsa och skriva. I den del av omvärlden som de själva upplever blir de välorienterade. De kan lösa konkreta problem och förutse konkreta förändringar men klarar inte abstraktioner (konkret = som man kan ta på; abstrakt är motsatsen till konkret). De skiljer sig inte från de genomsnittligt förståndsutvecklade på annat sätt än att de bl.a. har lite svårare för att läsa, räkna och lösa problem. Deras tänkande har fått ett gott stöd i språket men är ännu knutet till konkreta erfarenheter. De läser och skriver i allmänhet ogärna. Kommunikationen med andra sker genom tal men deras ordval och satsbyggnad är ofta enkla.

De psykiskt utvecklingsstördas intressen bevakas av Riksför- bundet för utvecklingsstörda barn (FUB). Det är intresseorgani- sation även för andra begåvningshandikappade.

Genom tillkomsten av omsorgslagen år 1968 har samhällets insatser för psykiskt utvecklingsstörda förstärkts. Det har visat sig att deras handikapp i många fall i stor utsträckning kan minskas. Särskolans utbyggnad med träningsskola ger fler barn och ungdomar möjligheter till utveckling och social

anpassning.

Många vuxna utvecklingsstörda har kunnat flytta till egna bostäder och små integrerade inackorderingshem. Det har blivit möjligt genom att de har fått systematisk träning och den hjälp som de behöver i den nya boendeformen.

Omsorgerna om utvecklingsstörda behöver emellertid byggas ut. Det är angeläget att föräldrarna får en riktig information om vad utvecklingsstörning innebär och stöd att klara den nya familjesituationen. Tidig aktivering och träning har stor betydelse för utvecklingsstörda barn. Vård— och under- visningspersonal måste ha ändamålsenlig utbildning. Vi anser det viktigt att bristen på speciallärare liksom bristen på utbildad vårdpersonal avhjälps.

Många vuxna utvecklingsstörda har inte som barn fått den undervisning som nu är lagstadgad. En mycket stor grupp behöver också undervisning för att uppehålla kunskaper och för att förvärva nya, som de behöver för sin sociala anpass- ning. Det är därför angeläget att bygga ut undervisningen för vuxna psykiskt utvecklingsstörda.

De reguljära formerna för vuxenutbildning omfattar studie- cirklar, folkhögskola, arbetsmarknadsutbildning samt kommu- nal och statlig vuxenutbildning. Utvecklingsstörda hartillgång till de tre först nämnda formerna. Dessutom finns som en försöksverksamhet undervisning av psykiskt utvecklingsstörda genom skolöverstyrelsen och landstingen. Denna s.k. vuxen- särskola inleddes läsåret 1970/71 och bekostas av staten.

Bestämmelserna för den statliga och kommunala vuxenut- bildningen medger inte utbildning som är särskilt anpassad för vuxna utvecklingsstörda. Vi anser det självklart att alla vuxna utvecklingsstörda får tillgång till en motsvarande utbildning finansierad med allmänna medel. Den är 1975 tillkallade utredningen (U 1975:19) om vissa folkbildningsfrågor m.m. skall enligt sina direktiv behandla bl.a. denna fråga. Denna utredning skall även belysa frågan om gränsdragning mellan folkbildning och s.k. vuxensärskola.

Bristen på anpassad litteratur för utvecklingsstörda är stor. Det gäller både enklare bilderböcker för barn och vuxna och lättläst litteratur. Vissa utvecklingsstörda skulle kunna ha gläd- je och hjälp av talböcker i sin språkutveckling. l bl.a. skolöver- styrelsens regi har det bedrivits en försöksverksamhet med utvidgad talboksutlåning (se 5.4.3, sid. 164).

Två skilda problem måste uppmärksammas när det gäller

utvecklingsstördas behov av tekniska hjälpmedel. Det ena problemet gäller dem som har ett ytterligare handikapp, till följd av t.ex. förlamning, synskada eller hörselskada. För dem är det viktigt att de förstår, hur hjälpmedel som ordineras för tilläggshandikappet skall användas. Anvisningar och upplys- ning måste utformas med hänsyn härtill. I en del fall måste också själva hjälpmedlet anpassas särskilt. Frågor av detta slag har beaktats av handikappinstitutet i samarbete med den av FUB bildade ALA-stiftelsen, som är en forskningsenhet (ALA = anpassning till liv och arbete).

Det andra problemet avser hjälpmedel som utvecklingsstör- da kan behöva på grund av förståndshandikappet. Allt fler utvecklingsstörda har ett självständigt boende med viss tillsyn i inackorderingshem eller i egna lägenheter. Hjälpmedel av typen bandspelare och enklare räknedosor skulle kunna mins- ka behovet av personlig hjälp. Denna fråga har hittills beaktats föga. Mera nämnvärd forskning på området synes inte heller ha förekommit. Vi anser det angeläget att dessa frågor tas upp mera. Det är viktigt att de bl.a. får ökat utrymme inom forskningen. I första hand bör bedömas vilka slag av hjälpme- del som kan ha betydelse för vardagslivet och hur stora behoven är. Handikappinstitutet bör få medel för att göra erforderliga utredningar.

Omsorgslagen avser psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsor- ger genom det allmänna (1 5). Många människor, vilka inte behöver de mera kvalificerade insatser som lagen stadgar, kan likväl möta svårigheter i sin dagliga livsföring därför att deras intellektuella utrustning inte alltid är tillräcklig. De är t.ex. en eftersatt grupp i kulturellt avseende. Det som sägs på sid. 105 om psykiskt utvecklingsstörda på C-stadiet gäller i huvudsak också andra svagbegåvade.

Under sin skoltid har svagbegåvade tillgång till särskilda pedagogiska resurser i form av samordnad specialundervis- ning och undervisning i hjälpklass. Motsvarande anordning- ar finns i stort sett inte inom vuxenutbildningen, folkhögskolan och studiecirkelverksamheten. Detta är enligt vår mening otillfredsställande, eftersom svagbegåvade har ett särskilt stort behov av att befästa och öka sina kunskaper. En rad åtgärder som vi diskuterar i detta betänkande kommer att få betydelse för denna grupp människor. Vi tänker inte minst på folkbild-

ningsorganisationernas uppsökande arbete och på bibliote- kens verksamhet. lnsatser för psykiskt utvecklingsstörda är naturligtvis viktiga för andra svagbegåvade.

Psykisk utvecklingsstörning är inte sällan förenad med t.ex. rörelsehinder, synskada, hörselskada eller dövhet. Ett sådant tilläggshandikapp försvårar också den psykiska utvecklingen. Bland gravt utvecklingsstörda är komplicerande handikapp särskilt vanliga. Alla åtgärder för handikappade måste utfor- mas så att även flerhandikappades situation förbättras. Det kräver en god samordning av de åtgärder som olika samhälls- organ vidtar för handikappade. Frågor om flerhandikappades situation kommer vi att behandla i nästa betänkande.

2.8. Tolk och telefon

2.8.1. Tolktjänst för döva och hörande nyckel till integrationen

Nästan alla döva behöver teckenspråkstolk för att förstå vad hörande säger. Hörande behöver som regel tolk för att förstå döva. Samhället tillhandahåller tolkhjälp i olika former. Vi använder fortsättningsvis ordet tolktjänst för denna service. Försöksverksamhet med tolkar för döva inom ramen för landstingens hjälpmedelsorganisation började år 1969 på för- slag av oss i betänkandet (SOU 1967:60) Bättre hjälpmedel för handikappade. Alla landsting deltar i försöket. Hörcentralerna förmedlar tolkhjälpen. Den skall tillgodose behov i det dagliga livet, t.ex. vid besök hos läkare, försäkringskassa, socialbyrå och vid viktigare inköp. År 1975 var kostnaderna för försöks- verksamheten ca 500 000 kr. Statsbidraget till landstingen för tolktjänst ingår fr.o.m. år 1976 i hjälpmedelsersättningen.

Döva kan också få tolkhjälp vid föreläsningar, kurser och andra kulturarrangemang som anordnas av folkbildnings— och handikapporganisationer. Statsbidrag utgår från utbildnings- departementets anslag Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. För budgetåret 1975/76 har anvisats 140 000 kr. Medlen räcker inte och måste räknas upp (se 8.2.1.1, sid. 210).

Kostnaden för teckenspråkstolk i studiecirklar täcks från den 1 juli 1975 från utbildningsdepartementets anslag Bidrag till studiecirkelverksamhet.

Inom Svenska kyrkan finns sex kyrkoherdar och två diakoni-

Amerikansk föreläsare, svensktolk, dövtolk

arbetare för döva. Av dem krävs att de behärskar teckensprå- ket. De Iämnar viss tolkhjälp i den kyrkliga verksamheten och i därtill hörande sammanhang. Frälsningsarmén har sedan länge en tämligen omfattande verksamhet med tolkhjälp åt döva i skilda situationer.

Arbetsmarknadsstyrelsen har fem konsulenter för döva med var sin region av landet. I deras uppgifter ingår bl.a. att lämna viss tolkhjälp. Enligt kungörelsen (1968:204) om tolkför hörsel- och talskadade får döva tolkhjälp vid förhandlingar vid domstol eller annan myndighet.

Samhällets tolktjänst för döva är således starkt splittrad. Den situation vari den enskilde behöver tolk är avgörande för vem som skall ställa tolktjänst till förfogande och betala den. Detta är otillfredsställande, och åtskilligt talar för en samordning i anslutning till landstingens tolktjänst. Vi är emellertid inte

beredda att bedöma hur de olika problemen skall lösas för att en samordnad tolktjänst skall komma till stånd. Det viktigaste nu är att bygga ut tolktjänsten så att döva och dövblinda får hjälp av tolk i alla situationer som de behöver det.

Frågor om den fortsatta verksamheten med tolktjänst har hösten 1975 behandlats av en arbetsgrupp, som tillkallats av socialstyrelsen. I gruppen ingick företrädare för styrelsen, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, SDR och Sveriges dövtolkars förening. Gruppen redovisade den 17 december 1975 sitt uppdrag till socialstyrelsen i rapporten Organisationsförslag för permanent verksamhet med tolkhjälp åt döva.

Arbetsgruppen föreslog en viss vidgning av tolktjänstens omfattning. Den skall enligt förslaget bl.a. få anlitas vid studiebesök, teaterbesök och i andra liknande kulturella sam- manhang. Gruppen uttalar även att ett generöst synsätt bör prägla inställningen till dövas behov av tolkhjälp. Vi anser det angeläget att landstingen snabbt bygger ut sin tolktjänst till minst den omfattning som arbetsgruppen har föreslagit.

Tolktjänst är en förtroendesak — den enskilde skall därför själv få välja tolk. Hjälpen skall kunna påkallas på ett enkelt sätt. Liksom arbetsgruppen anser vi att man skall kunna vända sig direkt till en tolk för att få hjälp. Många döva och dövblinda vet emellertid inte att de har rätt till tolktjänst eller hur de skall få den. Mer information behövs därför till dem, deras anhöriga och personer som i sitt arbete kommer i kontakt med dem. Denna fråga bör uppmärksammas i den utåtriktade informa- tion som lämnas av bl.a. landsting, kommunernas sociala organ och de allmänna försäkringskassorna.

Dövblinda skall självklart ha samma rätt till tolktjänst som andra döva. Enligt vår uppfattning har man emellertid inte tillräckligt beaktat deras situation.

Dövblinda behöver tolk vid nästan alla kontakter med höran- de — och ofta även med döva. Tolkning för dövblinda sker på olika sätt. Valet av metod måste i stort sett anpassas till varje enskilds förmåga till uppfattning. Teckenspråket kan användas vid tolkning för dem som lärt sig det innan de förlorade synen. Den dövblinde kan då hålla i tolkens händer och känna hur tecknen utförs. En del dövblinda har kikarsyn. dvs. — en ofta skarp — syn inom ett ytterligt begränsat synfält. Teckentolk- ningen kan då ska på gängse sätt, som för döva, men med små rörelser på noga avpassat avstånd.

Samtal med handalfabetet — bokstav för bokstav

Vid tolkning för primärt blinda (dvs. personer som fått synskadan före hörselhandikappet) och andra dövblinda som inte behärskarteckenspråket används i stället handalfabetet (se sid. 68) - om den dövblinde kan det. Om inte, måste andra metoder användas. Tolken kan begagna punktskrift, lösa bok- stäver eller texta vanliga bokstäver i den dövblindes hand. Har den dövblinde synrester, kan tolken texta med tuschpenna. Både vid användning av handalfabetet och av andra bokstavs- metoder måste varje ord stavas, och det tar lång tid. En tolk kan i allmänhet inte samtidigt tolka åt flera dövblinda. Vid verksam- het i grupp krävs därför många tolkar.

Närstående till dövblinda bör få anlitas som tolkar. Detta är ofta nödvändigt redan av det skälet att dövblinda inte själva kan påkalla tolkhjälp på annat sätt. Detta bör särskilt gälla när den dövblindes individuella behov av tolk endast kan tillgodo- ses av en viss person som känner hans situation. Ersättning skall då utgå till dem från landstinget på samma sätt som till

__--- KU, / —Tx )&" __ *:- I * - * x (* ( ”_ . *.. 4! 4 J ! N. *N—x _. f // ——— i, !, xxx—N. ; Nj ) /_,/. / ——-—> rs xxx", 7 T*—

. | !

;amtal med dövblind utan handalfabetet. Textning i handen ned vanliga bokstäver

andra vardagstolkar.

Det är ett absolut krav att hemsamariter som hjälper dövblin- da kan samtala med dem genom handalfabetet eller på annat sätt. Det måste ingå i deras utbildning att få undervisning i handalfabetet. Detta är, som vi tidigare har sagt, ganska lätt att lära sig (2.5, sid. 100).

Döva och dövblinda som bor på institutioner skall också ha rätt till tolktjänst efter sitt behov. På ålderdomshem och sjukhus, där döva och dövblinda vistas, måste finnas personal

Föreläsning för dövblinda _ tolk åt var och en

som kan teckenspråk. Det är ännu vanligt att teckenspråksbero- ende vårdtagare bor ensamma bland hörande, t.ex. på ålder- domshem. Det kan leda till svår isolering. Det är därför viktigt att en döv eller en dövblind som behöver plats på institution skall erbjudas det där han inte blir ensam från sin grupp utan har någon eller några andra att kunna samtala med.

2.8.2. Tolkarnas utbildning och arbetsvillkor

Bristen på tolkar måste avhjälpas. Den grundläggande tolkut- bildningen måste byggas ut. Det behövs också mera differenti- erad utbildning, t.ex. för att tillgodose behovet av tolk vid föreläsningar och för studier. Dessutom behövs särskild utbild- ning av tolkar för dövblinda. Hörande barn till döva föräldrar och andra med ingående kännedom om dövas förhållanden

har särskilt goda förutsättningar att bli bra dövtolkar — det är ofta fråga om att såväl kunna teckenspråk och åtbördsspråk som ha förståelse för dövas situation.

Skolöverstyrelsen anordnar utbildning av tolkarför döva och dövblinda. Den sker i samarbete med SDR, FSDB och socialsty- relsen och bekostas från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. För budgetåret 1975/76 har beräknats ett utgiftsbehov av 300 000 kr.

Sedan år 1969 har ca 200 personer deltagit i skolöverstyrel- sens tolkutbildning. Denna omfattning har inte varit tillräcklig för att täcka behovet. Det råder även brist på lärare inom tolkutbildningen. Inom ramen för verksamheten utbildas, fast- än ännu i blygsam omfattning, bl.a. döva till tolkutbildare. För att öka dövas och dövblindes möjlighet att få tolktjänst i skilda situationer, måste utbildningen för tolkutbildare förstärkas. Detta gäller också tolkarnas utbildning. Det är bl.a. angeläget att förlänga kurstiden. Dessutom är det viktigt att specialutbild- ning kan erbjudas för t.ex. blivande rättegångstolkar, föreläs- ningstolkar och tolkar för dövblinda. Vi beräknar ett medelsbe- hov av 500 000 kr. för skolöverstyrelsens tolkutbildning (8.2.1.1, sid. 211).

Tolktjänsten kan inte, som nu, nästan uteslutande bygga på insatser av frivilliga krafter som har tolkning som en bredvid- syssla. Det är oriktigt både mot de döva och mot tolkarna. För att verksamheten med tolktjänst skall fungera bra bör, som den förut nämnda arbetsgruppen har föreslagit, inrättas fasta tjänster för tolk i alla Iandstingsområden, som en basorganisa- tion för tolktjänsten.

Tolkarna inom Sveriges dövtolkars förening har på senare tid mera metodiskt tagit upp dessa frågor till diskussion, liksom frågor om lön, arbetstid och övertidsersättning. Även arbets- gruppen var i sin rapport inne på frågan, och i likhet med den finner vi det angeläget att dessa förhållanden regleras på ett tillfredsställande sätt.

Ur arbetsgruppens rapport noterar vi slutligen med tillfreds- ställelse att SDR har åtagit sig att upprätta en samlad förteck- ning över dövtolkarna i landet. Av naturliga skäl kan denna förteckning inte ta upp närstående till dövblinda som, enligt vad vi tidigare har föreslagit, skall ha rätt till ersättning för tolktjänst. Det är däremot angeläget att de anses ingå i landstingens tolktjänstorganisation.

2.8.3. Telefon till döva

Samhällets telefonnät är ett viktigt kommunikationsmedel. Att telefonera är en vanlig metod för att upprätthålla sociala kontakter och för att nå myndigheter, affärer, läkare osv. Att inte ha telefon innebär stora olägenheter. På grund av handi- kapp saknar emellertid många möjligheter att använda telefon.

Hörselskadade, synskadade och rörelsehindrade kan kost- nadsfritt genom landstingen få hjälpmedel som underlättar för dem att telefonera. Televerket tillhandahåller dessutom vissa hjälpmedel mot avgift. Nämnas kan att det på senare tid har tillkommit en förstärkaranordning för talskadade. För gravt hörselskadade, döva och dövblinda har varken televerket eller landstingen några hjälpmedel — de kan därför inte använda telefon.

Under de senaste tio åren har flera tekniska utrustningar prövats som gör det möjligt för döva och dövblinda att samtala över telefonnätet. I USA har döva byggt upp ett telenät för skriftlig kommunikation med hjälp av begagnade telexappara- ter (fjärrskrivare) som används på telefonnätet med en tillsats. Antalet abonnenter är ca 7 000. l Hannover, Tyskland, finns inom ett servicehus för dövblinda ett telefonsystem varigenom dövblinda meddelar sig med varandra på punktskrift.

En nordisk expertgrupp har tillsatts för att undersöka beho- vet av särskilda anordningar för att handikappade skall kunna telefonera. Gruppen skall även behandla frågor om utveckling, tillverkning och marknadsföring av sådana anordningar. Ge- nom samverkan inom Norden ökar möjligheterna för att erbjuda handikappade anslutning till de allmänna telenäten.

! Sverige har gjorts försök i begränsad omfattning med olika typer av utrustning. Som ett resultat av dessa försök har SDR preliminärt förordat ett system av typ "TV-phone", där medde- landet skrivs på en maskin och skriften visas på en TV-skärm. Detta system kan även anpassas till talskadades behov. För dövblinda har överförande på punktskriftsremsa prövats.

Det finns således tekniska förutsättningar för döva, dövblin- de och talskadade att telefonera. Telefonnätet är en statlig angelägenhet. Vi anser att alla skall ha rätt att på samma villkor få telefon genom televerket och föreslår att särskilda anord- ningar som är nödvändiga för att handikappade skall kunna telefonera skall tillhandahållas av televerket utan kostnad för den enskilde. Som en kostnad i verkets drift bör den fördelas på

lEY "RER NER EN IEVEFONT

TV—phone

samtliga abonnenter. Detta motsvarar vad som sedan länge gäller beträffande allas rätt att för ordinarie inträdesavgift, dvs. 300 kr., få telefon installerad, oavsett om de bor i en tätort eller i utpräglad glesbygd.

Förslaget innebär således att landstingen inte längre skall ha kostnadsansvaret för hjälpmedel åt handikappade för telefone- ring. Vi anser däremot att personal hos landstingen på sedvan- ligt sätt skall pröva den enskildes behov av sådana hjälpmedel samt ordinera dem. Ordinationen utgör i dessa fall en anvis- ning till televerket att tillhandahålla den särskilda utrustningen.

Televerket bör få i uppdrag att utarbeta erforderlig detalj- plan för hur olika grupper handikappade skall få tillgång till telefon. Arbetet bör ske i nära samarbete med Landstingsför- bundet och handikappinstitutet.

2.9. Sammanfattning

Detta kapitel innebär i huvudsak att: . föräldrar till döva barn skall tillförsäkras undervisning i teckenspråket och vägledning hur de språkligt skall träna sitt barn; 0 i förskolan skall döva barn få språklig stimulans och träning bl.a. genom att lära sig teckenspråket; . i specialskolan skall tal och tecken användas i undervis- ningen; 0 vuxna döva skall erbjudas undervisning i teckenspråket, tal, avläsning och i svenska; . tolktjänsten för döva och dövblinda skall byggas ut; . döva, dövblinda och talskadade skall få telefon till gängse avgift; . landstingens insatser för hörselskadade skall förstärkas; . hörselhjälpmedlen skall förbättras; . inkomstbortfall under kurser i hörselträning, talkorrektion och avläsning skall ersättas av försäkringskassan; ' hörselskadade och språk- och talskadade skall få hjälp av taltolk; . punktskriftens ställning skall förstärkas; . omfattande och individuella åtgärder skall vidtas för döv- blinda; . landstingens rehabilitering för språk- och talskadade skall förstärkas;

. utbildningen av speciallärare för psykiskt utvecklingsstörda och andra begåvningshandikappade skall ökas; . undervisningen för vuxna psykiskt utvecklingsstörda och andra begåvningshandikappade skall byggas ut; . ökad uppmärksamhet skall ägnas åt psykiskt utvecklings- stördas behov av hjälpmedel.

3 Föreningsliv och folkbildning

3.1. Hörnstenar i vårt kulturliv

Föreningsliv och folkbildning är väsentliga inslag i det svenska kulturlivet. Arbetet i föreningar och studier ger kunskaper om samhället, ökar medvetenheten och tilltron till den egna förmå- gan. Därigenom får den enskilde bättre möjligheter att påverka både sin egen situation och samhällsutvecklingen. Förenings- liv och folkbildning bryter människornas isolering och ger dem gemenskap.

Var och en som vill det, måste ha möjlighet att delta i förenings- och folkbildningsarbete. Den enskilde skall själv kunna välja efter eget intresse och önskemål. Åtgärder som kan behövas när handikappade deltar i föreningsarbetet är en naturlig del i verksamheten. När en förening planerar sin verksamhet, måste den ta hänsyn till kostnaden för sådana åtgärder och skaffa behövliga medel på samma sätt som övriga medel som erfordras i verksamheten.

Handikappade måste kunna vara med i ett föreningsliv även utanför handikapprörelsen. Det är naturligt att svårigheter som handikapp innebär ofta klaras i kamratkretsen, ty allt för- eningsliv bygger på att medlemmarna stöder varandra och tillsammans utvecklar det intresse som fört dem samman i föreningen.

Men många handikappade måste avstå från att medverka i politiskt, fackligt och ideellt föreningsarbete. Det betyder att de har mindre möjligheter än andra att genom intresseorganisa— tioner påverka samhället. De står också ofta utanför folkbild- ningsarbetet. Den allmänna förenings- och folkbildningsverk- samheten är otillräckligt anpassad till handikappade. Många blir därför hänvisade till särskild — segregerad — verksamhet.

Det måste ingå i samhällets kulturpolitik att göra det möjligt för handikappade att delta i föreningsliv och folkbildning.

Målet för arbetet på handikappområdet är att handikappade skall kunna delta i all den verksamhet som bedrivs i samhället. De sociala och andra insatser som hittills har gjorts för att förbättra handikappades Ievnadsförhållanden har ökat möjlig- heterna för dem att delta i kulturlivet.

Även inom föreningslivet och folkbildningen har insatserna ökat under senare år för att handikappade skall kunna vara med i verksamheten. Handikapporganisationerna intar härvid själv- fallet en särställning inom föreningslivet. Det gör också de studieförbund som handikapporganisationerna samarbetar med, dvs. först och främst Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och Studieförbundet Vuxenskolan (SV).

Men också inom andra organisationer, politiska, fackliga och ideella, har handikappades möjligheter ökat att som aktiva medlemmar delta i verksamheten. Det kan också nämnas, att många sammanslutningar med olika inriktning lämnar ekono- miskt och annat stöd till handikappade och till verksamhet bland handikappade. Exempel på sådana bidragsgivande or- gan är Stiftelsen Sunnerdahls handikappfond och vanförestif- telserna (i Stockholm, Helsingborg, Göteborg och Härnösand). Väsentliga insatser på detta område görs också av Svenska röda korset, scoutrörelsen, bl.a. för psykiskt utvecklingsstörda vid Kjesäters folkhögskola, De handikappades missionsför- ening, bl.a. för rörelsehindrade folkhögskolelever i Furuboda, Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de blinda samt Föreningen De dövstummas väl.

Av de tio studieförbund som f.n. är godkända av skolöversty- relsen gör — utom ABF och SV — Frikyrkliga studieförbundet, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, Studieförbundet folkuniversitetet och Sveriges kyrkliga studieförbund enligt sina verksamhetsberättelser några nämnvärda insatser för handikappade.

De insatser som hittills har gjorts för att handikappade skall kunna vara med i föreningsliv och folkbildning är emellertid otillräckliga och det fordras väsentligt mycket mer för att de skall kunna delta i gemenskapen. Detta ställer stora krav både på det allmänna och på föreningsliv och folkbildning.

3.2. Information

Handikappade har många gånger svårt att få veta vilka för- enings- och andra kulturaktiviteter som äger rum, och vilka förutsättningar som finns för att de skall kunna delta. Det beror dels på informationens utformning, dels på att vissa nödvän- diga upplysningar oftast saknas i den. Några exempel: skriftlig information — såsom annonser, flygblad och studieförbun- dens kursprogram — är som regel inte tillgänglig för synskada- de och dövblinda. Barndomsdöva, psykiskt utvecklingsstörda och andra språkhandikappade förstår den ofta inte. Det står i regel inte om det finns hörslinga och hiss. Lokalradions meddelanden om olika arrangemang når inte döva.

Information från föreningar, upplysningar om studiecirklar och om annan kulturell verksamhet måste nå ut till handikap- pade och vara tillgänglig för dem. Det kan ofta ske med enkla medel. Exempelvis brukar folkhögskolor i sina annonser ange att vårdartjänst lämnas, och att skolorna också i övrigt är tillgängliga för rörelsehindrade.

Studieförbund meddelar ibland i sina kursprogram vilka studiematerial som finns på ljudband, i punktskrift och med stor stil, att studiecirklar ordnas för utvecklingsstörda, vilka studielokaler som är tillgängliga för rörelsehindrade, om det finns hörslinga och teckenspråkstolk.

Eftersom olika slag av handikapp ofta innebär minskad möjlighet att få del av information, bör informationen till allmänheten förstärkas genom att andra än hittills gängse kanaler anlitas. Biblioteken är viktiga informationscentraler. Även personalen inom den sociala hemhjälpen bör kunna förmedla upplysningar om föreningsliv och folkbildningsverk- samhet i kommunen. För synskadade är de lokala taltidningar- na viktiga informationskällor.

Handikappföreningarna vet bäst hur information skall utfor- mas för handikappgrupperna. Kommuner, studieförbund och andra arrangörer bör därför samråda med dem i dessa frågor. Kommunerna kan göra detta bl.a. i de kommunala handikapp- råden.

Kommunernas fritids— och kulturnämnder måste ha god kontakt med handikappföreningarna, övrigt föreningsliv och med studieförbund. Ett nära samarbete krävs för att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas för att handikappade skall kunna delta i föreningsliv och folkbildningsverksamhet.

3.3. Uppsökande verksamhet

Kommunernas aktiva, uppsökande verksamhet har grundläg- gande betydelse för handikappade. Verksamheten började komma i gång efter våra förslag i betänkandet (SOU 1967:53) Kommunerna och den sociala omvårdnaden. Den ger kunskap om enskildas behov och därigenom möjlighet att tillgodose dem. Det uppsökande arbetet inriktar sig i första hand på materiella behov. Alla människor behöver dock kulturell stimu- lans, rekreation och förströelse.

Vi anser att den uppsökande verksamheten också måste omfatta kulturella behov. Uppsökarna från socialnämnden skall stimulera och hjälpa människorna att få kontakt med bl.a. föreningar, folkbildningsorganisationer och bibliotek. Social- nämndernas verksamhet skall ske i samarbete med handikapp- och folkbjIdningsorganisationerna. Då blir den ett värdefullt komplement till folkrörelsernas uppsökande verksamhet och en förmedlande länk till föreningslivet.

Inom folkbildningen har sedan länge bedrivits uppsökande verksamhet för att intressera människorna för studier. Den uppsökande måste alltid väl känna till de olika studieområde- na. Det har också i många fall visat sig fördelaktigt att den som tar kontakt och den uppsökte hör till samma grupp. Gemensam bakgrund och gemensamma erfarenheter är en god förutsätt- ning för kontakt. När människor känner likhet har de lättare att samtala och förstå varandra. Ett exempel på betydelsen av denna identifikation kan hämtas från Sveriges dövas riksför- bund (SDR). Hösten 1974 fick 200 döva i Göteborg besök av döva uppsökare. Av de 200 anmälde sig 136 till studiecirklar. De blindas förenings (DBF:s) konsulentverksamhet visar också betydelsen av identifikation.

Både föreningsliv och folkbildningsarbete måste omfatta handikappade som bor på institutioner. Ett mål för den uppsö- kande verksamheten måste här vara att stimulera och underlät- ta för dessa handikappade att delta i förenings- och folkbild- ningsarbete ute i samhället. Men verksamheten måste också bedrivas inom institutionerna. Så sker på många håll. Folkbild- ningsorganisationerna har exempelvis en omfattande verk- samhet för utvecklingsstörda och för patienter inom mental- vården. Denna typ av arbete måste stödjas och utvecklas. Handikapporganisationerna och andra föreningar måste också beredas gynnsammare villkor för att utveckla sitt arbete bland

handikappade som under längre eller kortare tid bor på institutioner.

På en del institutioner finns speciella tjänster för sociotera- peuter. Deras uppgift är att förmedla och förstärka kontakter mellan dem som bor på institutionerna och samhället utanför. Det sker bl.a. genom att organisera studiecirklar, kurser och föreläsningar och genom att stödja exempelvis patientför- eningar och andra former av aktivitet och själwerksamhet.

Vi anser att detta är väsentliga insatser för att motverka den isolering som vårdinstitutionerna skapar. Socioterapeuterna samarbetar med folkbildningsorganisationerna och handi— kapprörelsen. Detta samarbete bör ytterligare förstärkas. Då är det viktigt att handikapporganisationerna får samhällets stöd för att kunna medverka i detta samarbete på ett effektivt sätt. Många av handikapporganisationerna har att bevaka intresse- na för människor som vistas på institutioner under kortare eller längre tid. Det gäller särskilt Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) och dess lokala organisationer.

Frågan om socioterapi och socioterapeuternas uppgifter och utbildning har dryftats bl.a. vid en konferens om institutions- vårdens problem som statens handikappråd ordnade i juni 1975. Konferensens resultat är redovisade i rådets rapport Institutioner — behövs dom? Vi anser det viktigt att sociotera- pins ställning inom sjukvårdsorganisationen närmare klar— läggs.

Olika modeller för uppsökande verksamhet inom folkbild- ningen måste prövas. Statliga medel har anvisats fr.o.m. år 1976 för sådan verksamhet i bostadsområden och på arbets- platser. Vi anser att detta är ett steg i rätt riktning. Eftersom handikappade ofta både lever isolerade och är kulturellt efter- satta, är det viktigt att den uppsökande verksamheten bedrivs så att den när dem. En väsentlig förutsättning härför är att handikappade själva medverkar i arbetet.

3.4. Färdmöjligheter

Svårigheten att förflytta sig gör att många måste avstå från att delta i förenings- och folkbildningsverksamhet. Detta gäller inte bara rullstolsbundna och andra med svåra rörelsehinder. Också synskadade, personer med allergi, med nedsatt hjärt— funktion, psykiskt utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och andra

har ofta svårt både att anlita allmänna kommunikationer och att förflytta sig på egen hand.

HAKO-utredningen (utredningen om det allmänna kommuni- kationsväsendets anpassning till de handikappades behov) har i betänkandet (SOU 1975:68) Handikappanpassad kollektivtra- fik, som överlämnats hösten 1975, lagt fram förslag för att öka handikappades möjligheter att utnyttja det allmänna färdvä- sendet

Vi har tillstyrkt HAKO-utredningens förslag i remissyttrande den 23 oktober 1975. I yttrandet har vi därutöver framhållit att goda möjligheter till förflyttning är en av de grundläggan- de förutsättningarna för att handikappade skall kunna delta i den verksamhet som förekommer i samhället. Åtgärder som HAKO-utredningen föreslår för anpassning av färdväsendet till handikappades behov måste därför ha hög prioritet och ge- nomföras så snabbt som möjligt. Kostnaderna för sådana åtgärder är en naturlig del av färdväsendets totala kostnad och bör finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt.

Den kommunala färdtjänsten finansieras fr.o.m. år 1975 enligt vårt förslag i betänkandet (SOU 1970:64) Bättre social- tjänst för handikappade delvis med statsmedel. Statsbidraget utgör 35 % av driftkostnaderna för färdtjänsten. För att pröva ett förenklat bidragssystem gäller — med avsteg från vårt förslag — att bidraget under en försöksperiod, som omfattar åren 1975—1977, inte är förknippat med mera detaljerade föreskrifter som villkor för bidraget. Socialministern betonade i propositionen (1974:141 angående statsbidrag till kommuner- na för färdtjänst, hemhjälp och familjedaghem), att syftet med statsbidraget är att underlätta för kommunerna att bygga upp bra färdtjänst över hela landet. Han förutsatte att kommunerna utnyttjar det statliga stödet till förbättring av färdtjänsten. Riksdagen underströk dessa uttalanden.

Vi kan konstatera, att färdtjänsten i en del kommuner håller på att utvecklas i överensstämmelse med vårt förslag. På de flesta håll är den emellertid ännu klart otillräcklig. Det är sålunda vanligt att bl.a. antalet medgivna resor på olika sätt är begränsat. Dessutom är färdtjänsten synnerligen ojämnt ut- byggd kommunerna emellan. Vi vill i likhet med riksdagen starkt understryka angelägenheten av att kommunerna snabbt bygger upp en bra färdtjänst över hela landet. Denna utbygg- nad bör ske redan under nuvarande försöksperiod med för- enklat statsbidragssystem.

3.5. Lokaler

Olämpligt utformade och utrustade lokaler är ett allvarligt hinder för handikappade som önskar delta i föreningsliv och folkbildning. Många lokaler har t.ex. dålig belysning och saknar hörslinga. De har trösklar och trappsteg och saknar dessutom hiss och anpassad toalett.

De handikappades riksförbund (DHR) redovisade i kam- panjen Kul tur med Kultur rörelsehindrades möjligheter att delta i olika fritidsaktiviteter. Medlemmar i hela landet besökte bl.a. kulturarrangemang, butiker och kommunala serviceorgan. Kampanjen bekräftade att kulturell verksamhet hindras av den fysiska miljöns utformning, av otillräcklig färdtjänst och av brist på service.

Kommunerna gör en rad insatser för att det lokala förenings- livet skall kunna bedriva en bred verksamhet. Vi anser att kommunerna måste svara för att det finns ändamålsenliga lokaler för föreningsliv och folkbildning. Det innebär att lokaler- na skall kunna användas av handikappade. I kapitel 5.2 går vi närmare in på dessa frågor (sid. 154).

3.6. Personlig service

Många handikappade är beroende av en annans hjälp för att delta i kulturlivet. Synskadade kan behöva ledsagare och läshjälp; svårt rörelsehindrade hjälp vid förflyttning, måltider och med anteckningar. Psykiskt utvecklingsstörda och perso- ner med olika psykiska besvär kan också behöva ledsagare. Dövblinda behöver ledsagare, läs- och tolkhjälp. Tolktjänsten för döva och dövblinda behandlas i kapitel 2.8 (sid. 108).

Personlig service skall vara en rättighet för handikappade som behöver den. Den är en naturlig uppgift för den kommuna- la hemhjälpsorganisationen. Vi anser att den bör utgöra en basorganisation för service åt handikappade i skilda situatio- ner. God service genom hemhjälpen är för många en förutsätt- ning för att de skall kunna leva oberoende. Det är därför ett viktigt krav att kommunerna tillgodoser deras behov av sådan personlig service.

Den sociala hemhjälpens uppgifter bör vidgas. Genom dess förmedling skall ledsagare kunna följa med till bio, teater, föreningsmöten och till gudstjänster. Bl.a. Stockholms kom-

Ser man inte är det tryggt med en ledsagare

IVlamma kan gå på möte om hon får avlösning

mun har redan verksamhet med vidgad personlig service. Vidgade uppgifter för den kommunala hemhjälpen underlättas av att statsbidrag utgår med 35 % av kostnaderna.

Internatkurser — över veckoslut och för längre tid — resor och läger är allt vanligare inslag ifolkbildning och föreningsliv. För många handikappade, främst vissa rörelsehindrade, syn- skadade, dövblinda och psykiskt utvecklingsstörda, som behö- ver personlig service, uppkommer då särskilda problem. Det kan gälla hjälp vid måltider, på- och avklädning, förflyttning och toalettbesök. Kostnaderna för sådan service kan bli bety- dande. Vid folkhögskolorna är problemet i princip löst för rörelsehindrade genom att staten enligt vårtförslag i betänkan- det (SOU 1969:35) Bättre utbildning för handikappade betalar hela kostnaden för vårdartjänst.

Den sociala hemhjälpen måste kunna lämna handikappade service även under längre tids vistelse utanför hemmet. Den som får social hemhjälp i sin hemkommun, måste kunna räkna med att sådan hjälp ställs till förfogande även när han av något skäl tillfälligt vistas i en annan kommun, t.ex. för att delta i en kurs. Vi anser att den sociala hemhjälpen sålunda skall utveck- las till en service med riksgiltighet.

Vi vill även erinra om att en del landsting och kommuner genom ekonomiska bidrag medverkar till att handikappade kan göra rekreations- och semesterresor. Det är en viktig uppgift att ytterligare bygga ut denna verksamhet. Också vanförestiftel- serna och andra bidragsgivande fonder betalar i en del fall merkostnader som uppstår på grund av handikapp.

Insatser för handikappade måste omfatta hela familjen. Ofta blir även anhöriga till svårt handikappade isolerade från om- världen. Det gäller inte minst ensamstående föräldrar till handikappade barn. I några kommuner avlöser hemhjälpsper- sonal anhöriga för att de skall få semester, vila och kulturell stimulans och kunna uträtta ärenden. Det är naturligt att sådan avlösningsservice ordnas i alla kommuner inom ramen för den statsunderstödda kommunala hemhjälpen.

Som vi tidigare understrukit blir handikappade som måste bo på institution lätt mycket isolerade. Många av dem är helt beroende av personlig service för att över huvud taget kunna lämna institutionen. Personalbrist eller brist på annan lämplig ledsagare kan leda till att de i praktiken blir isolerade på institutionen utan möjlighet att någonsin komma ut i samhäl- let. Många som vistas på institution kan inte alls, eller bara

sällan, lämna den. Det beror bl.a. på att samhället utanför inte är tillgängligt. Även för dem som bor på institution är det viktigt att färdtjänsten byggs ut, lokaler anpassas och ledsagar- hjälp erbjuds.

3.7. Studiematerial och kulturprogram

Inom folkbildningen är det stor brist på studiematerial som är anpassat för synskadade, döva, dövblinda, vissa psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och andra begåvningshandikappade. l studiepaket ingår ofta — förutom tryckta skrifter — filmer, bildband, Ijudkassetter och annat AV-material (AV = audiovi- suellt, dvs. som man lyssnar till och ser på). Inte heller det är tillgängligt för alla. De flesta filmer och bildband saknar text för hörselskadade och döva. Inläsning på band och överföring till punktskrift för synskadade görs i regel när det svartvita materialet redan är färdigt och kommer därför alltför sent.

Bristen på anpassat studiematerial hindrar många handikap- pade från att välja studieämne efter eget intresse. Många avstår från studier av detta skäl. För att handikappade skall få bättre tillgång till studier och ökade valmöjligheter är det nödvändigt med en kraftigt ökad satsning på framställning av anpassat studiematerial.

Till studieförbunden utgår bidrag till produktion av studie- material för handikappade. Eftersom ABF och SV har den mest omfattande verksamheten för handikappade, erhåller dessa förbund större delen av de statliga bidragen för detta ändamål (närmare 90 %). Bidraget till SV avser insatser för psykiskt utvecklingsstörda, och bidraget till ABF åtgärder främst för synskadade, psykiskt utvecklingsstörda, döva och dövblinda. Framställning av studiematerial för dessa grupper är kostsam. Det har visat sig att de beräknade medlen är otillräckliga redan för föreliggande behov. Vi vill peka på att kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FOVUX) i betänkan- det (SOU 1974:54) Vidgad vuxenutbildning har föreslagit en 5-årsplan för erforderlig ökning av dessa medel. Riksdagen har enligt regeringens förslag följt kommitténs förslag för det första året av 5-årsperioden, dvs. budgetåret 1975/76 (prop. 1975z23, UbU 1975:16). Statligt stöd till kulturprogram utgår enligt kungörelsen (1974:454) om statsbidrag till kulturprogram inom förenings-

33. w x'- ) X

. &_. ...,. ' _ .! ,.

Är studiematerialet anpassat kan man studera tillsammans med andra

livet. Bidraget avser kostnader för föreläsningar, sång, musik, dans, dramatisk framställning, filmvisning och utställningar. För att handikappade skall ha utbyte av sådana kulturprogram kan programmen behöva anpassas; en text behöver kanske förenklas, förstoras eller föras över på punktskrift, förhandsin- formation Iämnas om en pjäs och en vandringsutställning anordnas så att man kan känna på föremålen. Särskilda kostnader för sådan anpassning måste enligt vår uppfattning täckas av statsbidraget såsom en självklar del av den verksam- het som bidraget skall finansiera.

För bidrag till kulturprogram inom föreningslivet har för budgetåret 1975/76 beräknats 8 285 000 kr. Av dessa medel har 350 000 kr. avsatts särskilt till kulturprogram för handikap- pade.

Behoven är stora. Det finns mer än 1 200 handikappförening— ar med sammanlagt mer än 280000 medlemmar. Genom kulturprogram i den egna föreningen får många kontakt —

kanske den första — med olika slags kulturell verksamhet. Bidragsgivningen till kulturprogram, som har utvecklats snabbt, är därför synnerligen värdefull. Enligt nuvarande för— delning avser ca 4 % av det totala anslagsbeloppet verksamhet för handikappade.

Vid övervägande av frågan har vi inte blivit förvissade om att anslagskonstruktionen med särskilda medel för handikappade är till fördel — det är möjligt att verksamheten för handikappa- de skulle få större omfattning om handikappföreningarna inte särbehandlades. De särskilda medlen betyder dock en garanti för att dessa medel kommer handikappade till godo. Utan att föreslå någon ändring f.n. av anslagskonstruktionen förordar vi en väsentlig uppräkning av de för handikappade avsedda bidragsmedlen (se 8.2.1.4, sid. 213).

3.8. Ledarutbildning m.m.

All ledarutbildning måste syfta till att stimulera egen aktivitet och eget skapande. Handikappade måste stödjas och uppmun- tras att själva bidra till att berika kulturen i dess olika former. För att handikappade skall kunna delta i reguljära studiecirk— lar och i föreningslivet måste cirkelledare, studieorganisatörer och uppsökare ha goda kunskaper om handikapp. Det gäller både om problem för olika handikappgrupper och om hjälpme- del och service som finns för att tillgodose handikappades behov. Det är också viktigt att cirkelledare kan få fördjupade kunskaper för verksamhet bland psykiskt sjuka, döva, hörsel- skadade, synskadade, dövblinda, psykiskt utvecklingsstörda och andra begåvningshandikappade. FÖVUX hari betänkandet Vidgad vuxenutbildning lagt fram en 5-årsplan för behövlig ökning av bidraget till studieförbundens pedagogiska verksam— het för handikappade. Liksom när det gäller medel för den nyss nämnda framställningen av studiematerial har riksdagen enligt regeringens förslag anslutit sig till kommittéförslaget för budgetåret 1975/76, dvs. det första året av 5-årsperioden. Orientering om handikapp bör också ingå i annan ledarut- bildning inom föreningslivet. Det gäller särskilt utbildningen av funktionärer inom facklig och politisk verksamhet och inom ungdomsorganisationerna. Därigenom får man en beredskap som underlättar för handikappade att som medlemmar aktivt

delta i verksamheten. Varje organisation bör ha ansvar för att sådan utbildning ingår iden reguljära funktionärsutbildningen. Den bör ordnas i samarbete med handikapprörelsen.

3.9. Studiecirklar och fri skapande verksamhet

Kulturstödet måste vara smidigt utformat så att det främjar olika typer av verksamhet. Detta har stor betydelse för handi- kappade. För t.ex. psykiskt utvecklingsstörda, dövblinda och andra flerhandikappade är reglerna för stöd till studiecirklar i många fall inte tillräckligt smidiga. För ett bidrag skall utgå måste vissa villkor vara uppfyllda, bl.a. om antalet deltagare (lägst 5), deras ålder (ej under 14 är), antalet studietimmar (lägst 20) och antal sammankomster (ej fler än två i veckan). Dessutom måste studieplan, ämnesval, studiematerial och cirkelledare vara godkända av studieförbund.

I en del fall, t.ex. för dövblinda och vissa psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda, är det önskvärt med färre deltagare än fem. Den som har vacklande hälsa tvekar ofta att binda sig för en hel studietermin och önskar därför färre studietimmar än 20.

Vi ifrågasätter dock inte någon ändring av reglerna för stödet till studiecirklar. Vi vill slå vakt om studiecirkeln såsom en kamratkrets med demokratiska arbetsformer, vars värde kan förloras om reglerna urholkas. Samtidigt vill vi emellertid understryka vikten av att skolöverstyrelsen utnyttjar sin möjlig- het att ge dispens från dessa regler när det är nödvändigt med hänsyn till handikappade. Det skall då vara enkelt och gå snabbt, så att studiecirkeln inte fördröjs.

Helt nya former för kulturell verksamhet måste också stödjas. Det har öppnats vissa möjligheter härtill genom bestämmelser- na i kungörelsen (1974:453) om statsbidrag för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer. Bidraget är främst avsett för dem som sällan eller aldrig kommer i kontakt med kulturell verksamhet. Till dem hör många handikappade.

Vi vet genom våra överläggningar med handikappade från olika grupper att många medlemmar i lokala handikappför- eningar och annat föreningsliv är intresserade — och kan bli

intresserade — av fri skapande verksamhet i skiftande former. Det nya statliga stödet tillgodoser därför ett viktigt behov, och ansökningarna om bidrag kommer säkerligen att öka. Vi förutsätter att kulturrådet vid beräkning av medelsbehovet för verksamheten prioriterar handikappgrupperna.

3.10. Sammanfattning

Detta kapitel innebär i huvudsak att: . alla skall ha möjlighet att delta iförenings- och folkbildnings- arbete; . informationen från föreningsliv och studieförbund skall nå ut till handikappade; . den uppsökande verksamheten skall avse även vårdinstitu- tionerna; . socioterapins ställning inom sjukvårdsorganisationen skall klarläggas; . anpassningen av det allmänna färdväsendet och färdtjäns— tens utbyggnad skall genomföras snabbt; . kommunerna skall svara för att det finns ändamålsenliga lokaler för föreningsliv och folkbildning; . de sociala hemhjälpen skall i skilda situationer, även utanför hemmet och kommunen, tillgodose handikappades behov av personlig service; . den sociala hemhjälpen skall också avlösa anhöriga till handikappade; . studiematerial inom folkbildningen skall vara tillgängligt för handikappade; . stödet till kulturprogram för handikappade skall öka; . orientering om handikapp skall ingå i ledarutbildningen inom föreningslivet.

4 Handikapprörelsen

4.1. Från kamratförening till folkrörelse

De första handikapporganisationerna var kamratföreningar för gemenskap, hjälp och stöd. Denna inriktning finns kvar och har alltjämt stor betydelse. Men nu är deras uppgifterfrämst andra. De har utvecklat sig till intresseorganisationer med syfte att förändra samhället så att handikappade får samma livsvillkor som andra. Organisationerna har breddats; handikappför- eningar finns i alla kommuner och i länen. På riksplanet är de sammanslutna i förbund som inbördes samverkar. Handikapp- rörelsen är i dag en folkrörelse.

De insatser som samhället gör på handikappområdet är i hög grad en följd av handikapprörelsens arbete. Organisationerna har visat på behoven och lagt fram förslag till lösningar. Mycket av det som numera är självklar samhällsservice har börjat i organisationerna. Det gäller t.ex. färdtjänst, vårdar- tjänst, bostadsanpassning, tekniska hjälpmedel och talböcker.

Det finns 23 handikapporganisationer på riksplanet. De har sammanlagt drygt 280 000 medlemmar. Organisationerna anges i Bilaga 2.

Sammanlagt finns över 1 200 Iäns- och lokalföreningar. Flera handikappförbund har föreningar i alla län. Åtminstone de större förbunden strävar efter att bilda lokala föreningar i alla kommuner. De handikappades riksförbund (DHR) har den mest förgrenade organisationen med lokalavdelningar i ca 190 kommuner. DHR är en organisation för rörelsehindrade.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) är ett av han- dikapprörelsen bildat samarbetsorgan med f.n. 19 anslutna förbund. Dessutom är Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän (DBM), som är en sammanslutning av föräldrar

till skolbarn, anslutet till HCK. Fyra förbund med sammanlagt drygt 60 000 medlemmar står utanför HCK. Störst av dem är DHR med ca 40 000 medlemmar.

För handikapporganisationernas länsföreningar finns HCK- kommittéer i alla län. För lokalföreningarna bildas HCK- kommittéer i kommunerna. HCK har ett handikappolitiskt program, Ett samhälle för alla, som utgör grunden för organi- sationernas samverkan. De olika förbunden har också antagit program för sin verksamhet. DHR:s program, för att ta ett exempel, heter Till ett samhälle utan handikapp.

4.2. Kurser och studier

En bred medlemsskolning är nödvändig i alla organisationer som arbetar för att förbättra samhället. Medlemmarna måste ha kunskaper för att organisationen skall kunna förverkliga sitt mål. Studier ger dessutom gemenskap, och kunskaper ger tro på den egna förmågan och ökad medvetenhet. Handikapp innebär alltid en fara för isolering och ofta svårigheter att hävda sig. Studier är därför särskilt viktiga för handikappade. De ger dem redskap att påverka sin situation.

Många praktiska svårigheter — och hinder — möter handi— kappade i studierna. Inom handikapporganisationerna finns den största erfarenheten om handikappades situation, problem och behov. Handikappade, som är osäkra inför kontakten med andra och ovana vid studier, söker sig iförsta hand till studier inom handikappföreningarna. Där får de ökad säkerhet och självkänsla och kan gå vidare till studier i andra grupper.

Handikappföreningarna har en omfattande studieverksam- — het. Den äger vanligen rum i cirklar och på veckosluts- och veckokurser. Som regel organiseras studierna tillsammans med studieförbund. Oftast sker det i samarbete med Arbetar- nas Bildningsförbund (ABF); 15 handikappförbund är anslutna till ABF. Inom ABF har bildats en kommitté för studier på handikappområdet. I denna ingår som medlemmarföreträdare för HCK och alla handikappförbund som är anslutna till ABF. Sådana kommittéer har också bildats i flera ABF-distrikt.

Viss samverkan förekommer mellan handikapporganisatio- ner och andra studieförbund än ABF. Riksförbundet för utveck- lingsstörda barn (FUB) har tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan (SV) en omfattande verksamhet för psykiskt

Samverkan handikappförbund—studieförbund

utvecklingsstörda samt viss verksamhet för personer med lättare förståndshandikapp. En handikappnämnd är knuten till SV på förbundsplanet. I flera av distrikten finns också sådana nämnder.

l väsentlig omfattning avser studierna inom handikapprörel- sen samhällskunskap i vid mening. De gäller t.ex. arbetsmark- nadsfrågor, socialpolitik, samhällsplanering, kulturfrågor, kom- munalkunskap. Handikapporganisationernas medlemmar måste vara väl insatta i sådana frågor för att på ett bra sätt kunna företräda sina grupper och bevaka deras intressen, bl.a. i handikappråden. Samhällsstudier behövs också för att handi— kappade skall få veta sina rättigheter och skyldigheter och hur

de skall göra för att få den service som finns.

Som exempel på viktig Studieverksamhet i samarbete mellan handikapporganisationerna och ABF kan nämnas cirklar och kurser över hela landet kring studiematerialet Handikapprörel- sen och handikappråden samt Ett samhälle för alla. SV har, bl.a. i samarbete med FUB:s forskningsenhet ALA—stiftelsen (ALA = anpassning till liv och arbete), utvecklat ett omfattande studiematerial för psykiskt utvecklingsstörda. Ett sådant mate- rial är Att vara utvecklingsstörd.

Handikapporganisationerna ordnar även studier med en- knytning till den egna organisationens specialområde. Exem- pelvis har De blindas förening (DBF) cirklar i punktskrift, och Sveriges dövas riksförbund (SDR) ordnar teckenspråkscirklar. Kurser för anhöriga förekommer också. Inom t.ex. Riksförbun- det för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), och FUB får föräldrar till handikappade barn lära sig hur de skall träna och stimulera barnen.

Ett annat exempel kan hämtas från Riksföreningen för Cystisk fibros (RfCF), som på olika sätt upplyser såväl föräldrar som vårdpersonal om vård och behandling av barnen. Liknan- de insatser i vårdarbetet görs också av andra handikapporgani- sationer, bland dem ILCO (Svenskt förbund för ileo-, colo- och urostomiopererade) och Riksförbundets för laryngektomerade (RLE). Dessa förbund har bland sina medlemmar byggt upp en organisation av uppsökare som i samarbete med sjukvården håller kontakt med sjuka personer före och efter operation och stöder dem i deras anpassning till den nya situationen. Även inom Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) inser man värdet av de insatser som medlemmar med sjukdomser— farenhet kan göra för att stödja psykiskt sjuka inom och utom vårdinstitutioner att anpassa sig i den sociala gemenskapen. Såsom har framhållits från förbunden förutsätter effektiva insatser av detta slag från dem både ekonomiskt och annat stöd från samhället.

Politiskt förtroendevalda och anställda hos samhällsorganen deltar ofta i studieverksamhet, som handikapporganisationer- na ordnar. DHR:s fackskola är en årligen återkommande veckokurs för medlemmarna, politiker och tjänstemän i kommunerna, landstingen och hos staten.

Funktionärerna i handikapprörelsen får utbildning vid kurser som ordnas för styrelseledamöter, studieorganisatörer, cirkel— ledare, informatörer och föräldrarådgivare. Förenings- och

E'" samhalle I för alla...

llttiv medlem

mal &; tiiiiiilii tllgillflsäiåfiå? NT$

. . .z . N.?ååiiååW

nedsättning organisation H*?iåtsmiåhcf

non-u Han dl Inn . _Rgsulial

, WMV/mWWWWWW/wwmmmmm m ”W ,s/WaMW/WMWWMdMW

Några viktiga studiematerial

mötesteknik studeras i många cirklar. På initiativ av ABF:s kommitté för studier på handikappområdet har flera handi- kappförbund i samarbete med Brevskolan framställt studiema- terialet Aktiv medlem. Funktionärsutbildningen byggs f.n. ut både inom de olika handikappförbunden och gemensamt genom HCK.

Inom handikapporganisationerna ordnas också studier i allmänna ämnen, t.ex. svenska, matematik, skapande drama- tik, konsthantverk och musik. Enligt handikapprörelsens me- ning bör särskilda studiecirklar i sådana ämnen i princip inte ordnas för handikappade. De skall i stället delta i den reguljära studiecirkelverksamheten. Ett skäl till att handikapporganisa- tionerna ändå har sådana studiecirklar är att de allmänna cirklarna inte är anpassade för handikappades behov. Många handikappade föredrar också av andra skäl att studera sådana ämnen tillsammans i handikappföreningarna.

Behovet av studier inom handikapprörelsen ökar. Det beror bl.a. på att samhället ställer stora anspråk på handikapporgani- sationerna. Myndigheterna påkallar ofta överläggningar med handikapprörelsen i viktiga frågor om inriktning och utform- ning av åtgärder för handikappade. Organisationerna anlitas som remissorgan och är överalltföreträdda i handikappråden.

Handikapporganisationernas arbetsuppgifter blir alltmer omfattande och kvalificerade. För att organisationerna skall kunna motsvara de förväntningar som samhällsorganen och andra ställer på dem måste de ha kunniga och aktiva medlem- mer. Det är därför nödvändigt att studieverksamheten byggs ut. Det behövs också för att fler handikappade skall få utbild- ning och arbete och bättre kunna påverka sina livsvillkor.

Samhället har under det senaste årtiondet väsentligt ökat sitt stöd till den frivilliga studieverksamheten, bl.a. inom folkbild- ningsorganisationerna. Handikappades situation har därvid också beaktats. Det har framför allt skett genom att särskilda bestämmelser införts i syfte att tillgodose deras behov. Under skilda anslag i statsbudgeten beräknas särskilda medel för finansieringen av åtgärder som avser handikappade. Sedan omkring tio år erhåller handikappförbunden ett sär— skilt statligt stöd för sin studieverksamhet. Medlen beräknas under utbildningsdepartementets anslag Bidrag till de handi- kappades kulturella verksamhet. Av intresse i detta samman- hang är särskilt två anslagsposter, nämligen dels posten 3. Konsulentverksamhet, dels posten 4. Kurs- och studieverksam-

het m.m.

För dispositionen av medlen under de två anslagsposterna gäller särskilda föreskrifter om ändamålet. På samma sätt beräknades t.o.m. budgetåret 1971/72 under socialdeparte- mentets huvudtitel ändamålsbestämda medel för viss verk- samhet hos handikapporganisationerna. Fr.o.m. budgetåret 1972/73 beräknas emellertid enligt vårt förslag i betänkandet (SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade under socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporganisatio- ner medel för förbundens allmänna verksamhet utan närmare föreskrifter om medlens disposition.

Vi anser att de nämnda två anslagsposterna skall avföras från utbildningsdepartementets anslag Bidrag till de handikap- pades kulturella verksamhet, och ett medel såvitt avser handi- kappförbundens verksamhet, utan närmare bestämning av ändamål, i stället skall beräknas under socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporganisationer.

I fråga om anslagsposten 3. Konsulentverksamhet vill vi ytterligare anföra följande.

Medlen, som för budgetåret 1975/76 utgör 780000 kr., används såsom bidrag till lönekostnaderna för 13 studiekonsu- lenter på handikappområdet. Två finns hos skolöverstyrelsen, två hos ABF och en hos SV. De övriga åtta studiekonsulenterna är anställda i handikappförbunden, nämligen hos Hörselfräm- jandets riksförbund (HfR), DHR, DBF, FUB, SDR och HCK (6 konsulenter). Dessutom har de fyra förbunden Riksförbundet mot reumatism (RmR), Riksföreningen för trafik- och polioska— dade (RTP), Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdo- mar (RBU) och MS-förbundet, riksorganisation för neurologiskt sjuka och handikappade (MS) en gemensam konsulent. Även Riksförbundet mot allergi (RmA) och Riksförbundet för hjärt- och lungsjuke (RHL) delar på en konsulenttjänst.

Studiekonsulenterna har viktiga uppgifter. De skall lämna handikappade information och vägledning om studiemöjlighe- ter både inom det reguljära utbildningsväsendet och inom folkbildningen. De skall hålla fortlöpande kontakt med handi- kappföreningarna och stimulera medlemmarna och andra handikappade att delta i studier och kulturell verksamhet. Konsulenterna skall också hålla kontakt med det övriga för- eningslivet och genom information öka handikappades möjlig- heter att delta i det. De skall i samarbete med studieförbundet planlägga, ordna och följa den egna organisationens studie-

verksamhet.

Antalet studiekonsulenter har ökat sedan de första anställdes år 1966. Behovet är emellertid ännu inte tillgodosett. Skolöver- styrelsen beräknade redan år 1965 att det behövs 25—30 studiekonsulenter inom handikapprörelsen. I sin anslagsfram- ställning för budgetåret 1976/77 föreslår styrelsen att verksam- heten under de närmaste 3—4 åren byggs ut till denna omfattning.

Även vi anser att studiekonsulentorganisationen behöver förstärkas väsentligt. Det gäller både handikappförbunden och studieförbunden.

För bedömning av handikappförbundens behov av studie- konsulenter har vi gått igenom deras anslagsframställningar för de senaste budgetåren. Vi har vidare överlagt med handi- kapprörelsen i dessa frågor. Därvid har dryftats den totala omfattningen av olika handikappgruppers studiebehov. Dess- utom har diskuterats inriktning och innehåll av studier som behövs med hänsyn till de olika förbundens verksamhetsområ- den. Frågor om anpassning av studiematerial och om samar- bete med andra folkrörelser och föreningslivet i övrigt har vidare dryftats.

Bedömningen av handikapporganisationernas skäl för beho- vet av studiekonsulenter har övertygat oss om att skolöversty- relsens beräkning av det totala behovet till 25—30 konsulenter är riktig. Vi anser därför att bidragsmedel bör beräknas som medger en sådan omfattning av organisationen. Som vi tidiga- re har framhållit bör medlen utan närmare föreskrifter om dispositionen beräknas under socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporganisationer.

För att studieförbunden skall kunna tillgodose de ökande anspråken på studieområdet från handikapporganisationerna måste även deras konsulentorganisation förstärkas. ABF och SV har f.n. tillsammans tre studiekonsulenter på handikapp- området, vilkas Iönekostnader betalas från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Vi bedömer att studieförbunden behöver ytterligare sex konsulenter. Särskild uppmärksamhet måste därvid även ägnas åt att utveckla en verksamhet bland sådana begåvningshandikappade som inte räknas som utvecklingsstörda. Förstärkningen bör efter framställning om medel för ändamålet tillföras de studieför- bund som har det största behovet av stöd för sin verksamhet på handikappområdet.

Skolöverstyrelsens två studiekonsulenter för handikappom- rådet har viktiga uppgifter. Lönekostnaderna för dessa tjänster bör beräknas från styrelsens myndighetsanslag.

Som vi tidigare har föreslagit, bör även anslagsposten 4. Kurs— och studieverksamhet m.m. under utbildningsdeparte- mentets anslag Bidrag till de handikappades kulturella verk- samhet avföras från detta anslag och medel, såvitt avser handikappförbundens verksamhet, utan närmare föreskrifter om ändamål, i stället beräknas under socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporganisationer.

Beträffande anslagsposten 4. Kurs- och studieverksamhet m.m. vill vi därutöver anföra följande.

För budgetåret 1975/76 har posten uppförts med 1 417 000 kr. Av dessa medel går 1 225 000 kr. till handikapporganisatio- nerna. Återstående medel, 192 000 kr., fördelas med 187 000 kr. för försök med fritidsverksamhet och ungdomsledarutbild- ning, anpassad särskilt för handikappade, samt med 5 000 kr. som bidrag till verksamheten inom Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän (DBM).

De medel, 1 225 000 kr., som fördelas bland handikapporga- nisationerna, får enligt föreskrifterna för anslagsposten använ- das för dels sådan kurs- och studieverksamhet för handikappa- de, för vilken den reguljära bidragsgivningen inte kan utnyttjas, dels för SDR:s tidning SDR-kontakt, DBF:s tidning Nuet för dövblinda samt för informationsverksamhet.

Det är självklart att handikapporganisationerna har tillgång till samhällets reguljära stöd för kurser och studier på samma sätt som andra organisationer. Detta stöd kan emellertid inte anlitas för alla typer av verksamhet. Det kan t.ex. gälla en veckoslutskurs, som måste genomföras utan medverkan av studieförbund — eller har kanske studieförbundet inte möjlig- het att delta i finansieringen. Kostnaderna måste då stanna på handikappföreningen. Dessa kan bli avsevärda, om mera om- fattande åtgärder måste vidtas med hänsyn till deltagarnas handikapp. I sådana fall kan anslagsposten 4. Kurs- och studieverksamhet m.m. anlitas.

Eftersom behovet av kurser och studier inom handikapp- organisationerna alltjämt ökar starkt, finner vi det angeläget att de får möjlighet att förstärka denna verksamhet. Frågan om förbättrat stöd till handikapporganisationerna för utgivningen av deras tidskrifter behandlar vi i följande avsnitt.

4.3. Tidskrifterna och annan information

Information till handikappade och om handikapp är viktiga uppgifter för handikapprörelsen. Handikapporganisationerna talar om för sina medlemmar och andra handikappade vilken samhällsservice som finns för dem. De lämnar också informa- tion om andra förhållanden som komplement till den allmänna informationen i samhället. Båda uppgifterna är viktiga efter— som annan information sällan är utformad så att den når fram till synskadade, döva och andra med kommunikationshandi- kapp. Att medlemmarna känner till vad som händer på handi- kappområdet är också en förutsättning för att föreningarna skall kunna arbeta effektivt.

Information om handikapp behövs för att öka förståelsen för handikappades situation och för att fler skall förstå att det behövs insatser för att förbättra deras livsvillkor. Det är en viktig uppgift för handikapporganisationerna att lämna sådan information. Den måste riktas både till allmänheten och till speciella målgrupper. En viktig sådan grupp är politikerna. Andra betydelsefulla grupper är läkare, lärare och socialarbe- tare.

Organisationerna söker få handikappfrågor belysta i mass- media. De samarbetar med andra folkrörelser för att sprida kunskap om handikapp och underlätta för handikappade att delta i föreningsliv utanför handikapprörelsen.

Många personalgrupper som i sitt arbete kommer i kontakt med handikappade — läkare, lärare och socialarbetare har nyss nämnts — får i sin utbildning veta för litet om handikapp. Vi finner det angeläget att deras utbildning väsentligt förstärks i detta avseende. Vidareutbildning i dessa frågor måste också ordnas för dem som redan är verksamma i sina yrken.

Handikapprörelsens tidskrifter har stor betydelse både som medlemstidningar och som opinionsbildare i den allmänna debatten. De ger utförlig information både om förhållanden som har speciellt intresse för vissa handikappgrupper och om sådant som är gemensamt för flera eller alla handikapporgani- sationer.

Information som egentligen ankommer på samhället, måste i stor utsträckning ombesörjas av organisationernas tidskrifter. Dessa följer noga utvecklingen av olika frågor på handikapp- området. Det förs en livlig debatt i dem genom inlägg från medlemmar och andra. Såväl samhället som den egna organi-

sationen granskas kritiskt.

För handikapporganisationernas medlemmar och andra han- dikappade är bra handikapptidskrifter nödvändiga för informa- tion och kunskapsförmedling. Tidskrifterna spelar också en viktig roll t.ex. för myndigheter som har befattning med handikappfrågor. Vi har i vårt arbete funnit det nödvändigt att fortlöpande följa debatt och information i dessa tidskrifter.

Handikapporganisationerna ägnar stor omsorg åt utgivning- en av sina tidskrifter. Många kvalificerade medarbetare är sysselsatta med den, och utgivningen är kostsam. Flera organi- sationer har måst minska utgivningen. I några fall har fråga väckts om organisationen över huvud taget har råd att ge ut någon tidskrift. Vi finner det allvarligt om handikapporganisa- tionerna av brist på medel anser sig tvungna begränsa tid- ningsutgivningen. De totala kostnaderna för utgivning av medlemstidningar utgjorde för handikappförbunden år 1975

Handikappade demonstrerar för sina rättigheter

En gemenspka —f" lla

drygt 2,5 milj. kr. De kan endast till ringa del täckas av prenumerationsavgifter.

Åtskilliga läns- och lokalföreningar inom handikapprörelsen har egna tidskrifter. Dessa spelar en viktig roll för information och opinionsbildning.

Informationen sker också genom broschyrer, affischer, flygblad och andra trycksaker. Även bildband och filmer fram- ställs och utställningar ordnas. Genom landsomfattande kam- panjer, i vissa fall i samarbete med Sveriges Radio, och genom regionala konferenser väcks uppmärksamhet kring en viss handikappgrupps situation eller kring en viss samhällsfråga.

DBF, DHR, FUB och HCK har redan utbildat medlemmar till informatörer i handikappfrågor. Handikapporganisationerna bedömer att behovet av informatörer är stort. Den information som de lämnar, bl.a. i skolor, politiska föreningar och på arbetsplatser, tas emot positivt. Utbildningen av informatörer fortsätter därför.

Det totala behovet av information i handikappfrågor växer. De insatser som har gjorts ökar efterfrågan. I allt vidare kretsar märks intresse för ökade och fördjupade kunskaper om handi- kappades situation och om handikapp. Det är en glädjande utveckling. Vi anser att handikappade själva bäst känner sin situation och kan informera om den. Stödet till handikapporga- nisationerna för information måste öka. Vi anser det viktigt att organisationerna har tillräckligt med medel för att ge ut och ytterligare förbättra sina tidskrifter.

4.4. Kontakt och gemenskap

Handikapporganisationerna har en bred verksamhet för kon- takt och gemenskap. Den bryter isolering och erbjuder förströ- else och avkoppling. Samhörigheten och arbetet i föreningarna ökar självförtroendet och minskar osäkerheten inför kontakten med andra människor. Det egna föreningslivet ger erfarenheter som underlättar för handikappade att söka sig till nya grupper och organisationer.

Föreningarna ordnar ofta utflykter. Besök görs på teatrar, museer, biografer, varuhus, restauranger och i kyrkor. Resor, inomlands och till utlandet, som handikapporganisationer ordnar är ofta enda möjligheten för handikappade att få resa.

Då deltar teckenspråkstolkar, ledsagare för synskadade och för utvecklingsstörda och personer som kan hjälpa till med att köra rullstolar och lyfta, om sådan hjälp behövs.

En del föreningar har teatergrupper, sångkörer, idrottsklub- bar, schackklubbar och hobbyverksamhet. Till kurser och för- eningsmöten inbjuds ofta teater-, sång- och musikgrupper. Fester och samkväm är avbrott i vardagen för dem som är ensamma och isolerade.

DHR har årligen kontaktkurser för handikappade som bor på vårdinstitutioner eller eljest är isolerade. Dessa kurser har för många inneburit det första steget att gå vidare till utbildning och arbete. Liknande kurser ordnas av DBF för personer som nyligen har förlorat synen.

Många handikappföreningar har egna lokaler, där medlem- marna kan träffas på fritiden. Några har också rekreations- och semesterhem. De har ofta funnit det nödvändigt att själva skaffa och driva sådana anläggningar därför att de som i övrigt finns sällan är tillgängliga för handikappade och inte heller lämnar behövlig service. Anläggningarna har stor betydelse för handikappade; särskilt rörelsehindrade, vissa psykiskt utveck- lingsstörda och dövblinda med stort servicebehov, som behö- ver rekreation i en annan miljö än den vanliga. Många av dem bor i isolerade miljöer — ofta på institution.

Organisationerna har i allmänhet stora kostnader för dessa anläggningar. Vi anser det inte tillfredsställande, att handi- kapporganisationer år från år skall klara stora underskott i en verksamhet som måste drivas därför att andra inte i tillräcklig omfattning beaktar handikappades behov.

Det är angeläget att handikapporganisationerna också arbe- tar inom institutionerna. Det kan ge handikappade som bor där ökad kontakt och gemenskap. Institutionerna måste aktivt medverka till att underlätta och stödja handikapporganisatio- nerna i detta arbete.

Handikapporganisationernas omfattande verksamhet för kontakt och gemenskap är således betydelsefull. Den behöver ett verkningsfullt stöd från samhället.

4.5. Barn och ungdom

Handikapporganisationernas verksamhet har stor betydelse för handikappade barn och ungdomar. Handikappade barn är mer

än andra beroende av sina föräldrar för vård, träning och praktisk hjälp. De handikappade barnen måste så tidigt som möjligt kunna skaffa sig kamrater, egna erfarenheter och intressen. Handikapprörelsens barn- och ungdomsarbete är väsentligt bl.a. av dessa skäl. Det har också betydelse för att ungdomarna skall bli intresserade av föreningslivet.

Flera handikapporganisationer har särskilda ungdomsklub- bar. De ordnar debatter, hobbyverksamhet, dans, viskvällar, utflykter och andra program. Ungdomsklubbarna medverkar också i det handikappolitiska arbetet. l FUB finns klubbar för kontakter mellan utvecklingsstörda och andra ungdomar. Många handikapporganisationer, bland dem Riksförbundet mot allergi (RmA) och Svenska diabetesförbundet (SD), ordnar läger och kolonier.

DHR har sportlovsveckor på det egna hotellet Årevidden. DBF ordnar sommarläger för seende och synskadade barn och

Material för att underlätta integrerad ungdomsverksamhet

ungdomar. FUB och RBU har ridläger tillsammans med Rid- främjandet och fiskeläger tillsammans med Fritidsfiskarena. Särskilda ungdomskonsulenter finns f.n. anställda inom DHR, HfR och FUB.

Ungdomsorganisationer erhåller finansiellt stöd till sin cen- trala verksamhet från staten enligt kungörelsen (1971 :388) om statsbidrag till ungdomsorganisationer (omtryckt 1975:466). Självklart har handikapporganisationerna i och för sig tillgång till detta stöd för sin ungdomsverksamhet. Villkor för bidrag är emellertid bl.a. att organisationen har minst 3 000 medlemmar i åldern 7—25 år. Eftersom handikapporganisationerna i all- mänhet inte har så många medlemmar i dessa åldrar — och inte heller kan få det — har de flesta av dem i verkligheten inte kunnat få bidrag. DHR och FUB har dock erhållit bidrag enligt kungörelsen. Dessutom har DBF, HfR och SDR fått bidrag i särskild ordning med mindre belopp.

Bestämmelserna för stödet till ungdomsorganisationer har således missgynnat handikapporganisationerna. Vi finner det därför tillfredsställande, att regeringen i budgetpropositionen år 1976 föreslagit en väsentlig förbättring av stödet till handi- kappförbundens ungdomsverksamhet.

4.6. Ekonomiska frågor

Handikapporganisationerna har svårt att finansiera sin verk- samhet. De har kostnader som andra organisationer inte har. De måste välja lokaler som är tillgängliga, tekniskt utrustade och i övrigt lämpliga för handikappade. Lokalhyran blir då högre. För kurser och konferenser måste ofta nybyggda och handikappanpassade hotell väljas i stället för äldre kursgårdar som har lägre priser för mat och husrum.

Reskostnaderna blir också högre genom att många måste anlita flyg och taxi. Ofta behövs extra servicepersonal och teckenspråkstolkar. Studiematerial, tidskrifter och annat skrift- ligt material måste anpassas. Kostnaderna kan inte täckas med höga medlemsavgifter.

Staten lämnar bidrag till handikapprörelsens verksamhet på riksplanet. Till handikapporganisationernas allmänna verksam— het utgår bidrag från anslaget Bidrag till handikapporganisatio- ner under socialdepartementets huvudtitel. Regeringen beslu-

tar om fördelningen av anslagsbeloppet mellan organisatio- nerna efter förslag av statens handikappråd.

Till grund för statens handikappråds förslag angående för- delning av anslagsbeloppet mellan organisationerna ligger framställningar från dessa. De ställs till regeringen. Iframställ- ningarna redovisas organisationernas verksamhet och planer- na för dess fortsatta inriktning. l regeringens beslut om bidrag föreskrivs att varje organisation i efterhand skall lämna en redogörelse för hur verksamheten har bedrivits, jämte revi— sionsberättelse, till socialdepartementet, socialstyrelsen och statens handikappråd.

Budgetåret 1975/76 är anslaget Bidrag till handikapporgani— sationer 4,5 milj. kr. För budgetåret 1976/77 har regeringen föreslagit riksdagen en ökning med 1 milj. kr. Närmare uppgif- ter om omfattningen av statens bidrag till organisationerna framgår av Bilaga 3.

Handikapprörelsen får också statsbidrag till sin verksamhet från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksam- het under utbildningsdepartementets huvudtitel. För kurs- och studieverksamhet m.m. har handikapporganisationerna bud- getåret 1975/76 erhållit 1 225 000 kr. Till var och en av de åtta studiekonsulenttjänster som finns i handikapprörelsen utgår 60 000 kr., dvs. sammanlagt 480 000 kr.

För särskilda projekt kan handikapporganisationerna erhålla bidrag från allmänna arvsfonden. Under de senaste tre åren har regeringen beviljat handikapporganisationerna bidrag från arvsfonden med ca 5,2 milj. kr.

Statens stöd till handikappförbunden har ökat kraftigt under de senaste åren. Stödet är ändå helt otillräckligt.

Kommunerna lämnar ekonomiska bidrag till organisationer- nas lokala verksamhet och landstingen stöder på motsvarande sätt verksamheten på Iänsplanet. Svenska kommunförbundet har formulerat riktlinjer för kommunernas bidrag till handi- kapporganisationernas lokala verksamhet. Landstingsförbun- det har rekommenderat landstingen att stödja länsföreningar- na. Under de senaste åren har bidragens storlek ökat väsent- ligt. Det har bl.a. gjort det möjligt för många föreningar att hyra egna lokaler. Förhållandena skiftar dock kraftigt mellan olika kommuner och landsting. Handikapprörelsen behöver väsent- ligt ökat stöd för sin verksamhet i alla kommuner och län.

Eftersom samhällets finansiella stöd till handikapprörelsen är otillräckligt i såväl kommuner och landsting som på rikspla-

net, tvingas handikapporganisationerna genom insamlingar, bingo, lotterier och försäljningar söka finansiera sin verksam- het. Betydande insatser krävs av organisationerna enbart för detta ändamål. Det binder personal och övriga resurser och inkräktar på både organisationernas verksamhet och planering. Det är därför angeläget att statens, landstingens och kommu- nernas bidrag till handikapporganisationerna läggs på en sådan nivå att organisationernas verksamhet inte blir beroende av insamlingsverksamhet.

Vi anser att samhällets bidrag till handikapporganisationerna i så liten utsträckning som möjligt skall styra verksamhetens inriktning. Medlemmarna i handikapprörelsen skall själva av- göra vilka insatser de anser mest väsentliga och hur de skall utformas för att ge bästa resultat. Ett samordnat och enkelt bidragssystem är till fördel både för handikapporganisationer- na och för samhället.

Statens bidrag till handikapporganisationerna bör utgöra 14 milj. kr. och utgå från det under socialdepartementets huvud- titel uppförda anslaget Bidrag till handikapporganisationer. Till grund för bidragsgivningen bör, som nu, ligga anslagsfram- ställningar, verksamhets- och revisionsberättelser från organi- sationerna (se 8212, sid. 212).

I detta sammanhang vill vi även ta upp en särskild fråga. Handikapporganisationernas företrädare i skilda samhälls- organ — vi tänker främst på handikappråden — skall självfallet ha möjlighet att delta i arbetet på lika villkor som övriga ledamöter i dessa organ. De skall sålunda, på samma sätt som andra, ha rätt såväl till ledighet från arbete för fullgörande av offentligt uppdrag som rätt till gängse ersättning för uppdraget.

4.7. Sammanfattning

Detta kapitel innebär i huvudsak att: . samhällets bidrag till handikapporganisationerna skall höjas väsentligt; . studieförbunden skall få ökade resurser för sin verksamhet bland handikappade.

5 Kulturinstitutionerna

5.1. Ett dubbelt hinder

En stor del av den kulturella verksamheten äger traditionellt rum vid kulturinstitutionerna eller utgår från dem. Till kulturin- stitutioner räknas vanligen teatrar, orkestrar, bibliotek, museer och konsthallar. Många av de synpunkter som vi för fram i detta kapitel gäller emellertid även biografer, kyrkor och annan kulturell verksamhet som bedrivs i institutionsform och vänder sig till allmänheten. Sveriges Radios verksamhet behandlas i kapitel 6 (sid. 175).

Svårigheterna för handikappade att ta del av kulturinstitutio- nernas verksamhet är av två slag. Dels hänför de sig till den yttre, fysiska miljön; det är svårt att komma in i dem och svårt att vistas där. Dels beror svårigheterna på själva verksamheten. Har den inte anpassats t.ex. för synskadade, döva, hörselskada- de, dövblinda och psykiskt utvecklingsstörda, får de ett minskat utbyte av den — eller kanske inget utbyte alls. Svårigheterna — av båda slagen — växlar individuellt och lokalt. Ibland förelig- ger direkta hinder för handikappade att gå på teater, bio, museum, konserthus, folkets hus och i kyrkan.

De problem som gäller den yttre, fysiska miljön är gemen- samma för alla kulturinstitutioner. När det gäller själva verk- samheten är problemen också i stor utsträckning gemensam- ma. Vi behandlar därför dessa frågor i ett sammanhang. Däremot har vi ansett det lämpligt att i särskilda avsnitt ta upp frågor om bibliotek och teatrar.

5.2. Lokalerna

Samhället skall vara tillgängligt för alla. Det gäller både samhällets yttre, fysiska miljö och den verksamhet som bedrivs i samhället.

Strävandena att göra den yttre miljön tillgänglig för olika grupper handikappade kommer till ett viktigt uttryck i bygg- nadsstadgan (1959:612). I 42 a & föreskrivs att de utrymmen i byggnad som allmänheten äger tillträde till — eller som utgör arbetslokal — i skälig omfattning skall utformas så att de blir tillgängliga för personer som på grund av handikapp, ålder eller sjukdom har nedsatt rörelseförmåga eller orienteringsför- måga. Stadgandet infördes ursprungligen år 1966. Bestämmel- serna om tillgänglighet för personer med nedsatt orienterings- förmåga — samt om arbetslokal — tillkom år 1971.

Regeringen har fastställt av statens planverk utarbetade föreskrifter för stadgandets tillämpning, och verket har medde- lat råd och anvisningar i ämnet (Svensk byggnorm). Vi anser inte att tillämpningsbestämmelserna tillräckligt beaktar beho- vet av åtgärder inom kulturinstitutioner. För att nämna några exempel är det väsentligt med föreskrifter om hörselslingor i samlingssalar, teatrar och biografer, om platser för rullstolsbe- roende och strakbenta personer i sådana lokaler, om material för mattor och gardiner med hänsyn till personer med allergi samt om belysning med tanke på synsvaga.

Statens planverk bör få regeringens uppdrag att i samarbete med handikappinstitutet och handikapporganisationerna skyndsamt utarbeta erforderliga föreskrifter för att kulturinsti- tutioner och övriga lokaler för allmänheten skall bli tillgängliga för alla grupper handikappade. Rökförbud måste gälla i sådan utsträckning att lokalerna kan användas av personer med allergi och andra som kan bli sjuka av tobaksrök—det är också en viktig tillgänglighetsfråga.

Statens planverk och bostadsstyrelsen har i en skrivelse till regeringen den 22 oktober 1975 föreslagit att den begränsning som ligger i uttrycket i skälig omfattning i 42 a & byggnadsstad- gan skall upphöra att gälla. Samtidigt har de båda ämbetsver- ken föreslagit, att stadgandets tillämpningsområde skall vidgas att omfatta även bostäder.

I yttrande den 13 januari 1976 har vi tillstyrkt förslagen. Vi har bl.a. understrukit att bestämmelserna i 42 a & byggnadsstad- gan har grundläggande betydelse för handikappades integra-

DIAKONIAKTUELLT

Svenska kyrkans diakoninämnds skriftserie

Gör kyrkan UHgängHg för alla

Praktiska råd för utformning av miljön i kyrkan

Utarbetad av diakoninämndens utredningskommitté för handikappfrågor i Svenska kyrkan

Ett initiativ från Svenska kyrkan

tion. Alltjämt förekommer det dock att nya byggnader visar sig mindre väl tillgängliga när de tas i bruk. I en del fall torde detta bero på att de har planerats utan tillräcklig omsorg. Ibland hävdas även att lokalerna är tillgängliga i skälig omfattning och att stadgandet sålunda har efterlevts, trots bristande tillgäng- lighet. Enligt vår uppfattning bör detta inte längre få ske. För allmänheten avsedda lokaler skall vara tillgängliga för alla — annars är de inte allmänna lokaler.

En bra bostad är en viktig förutsättning för att kunna leva oberoende. Utan överdrift kan också konstateras att det mesta av den kulturella verksamheten äger rum i hemmen, i sam- språk med anförvanter och goda vänner, med hobbyn, framför TV-apparaten, vid bandspelaren och radion eller i läshörnan.

Bostadsanpassningsbidraget gör det möjligt att tillgodose handikappades individuella behov av ändamålsenliga anord- ningar i bostaden. Genom regeln ett bidrag får beviljas med mer än 15000 kr., om särskilda skäl föreligger, kan även omfattande behov hos enskilda tillgodoses.

Det är emellertid väsentligt att hela bostadsbeståndet får en så hög grad av tillgänglighet som möjligt. Integration är ett intresse för alla. Var och en skall kunna umgås hemma med vem han vill — även med rullstolsberoende och andra handi- kappade. Nästan alla familjer har — eller får — anhöriga eller vänner som är handikappade, t.ex. på grund av åldersföränd- dngan

Av förarbetena år 1966 till 42 a & byggnadsstadgan framgår att det av praktiska och ekonomiska skäl inte ansågs möjligt att ändra det befintliga lokalbeståndet. Stadgandet har dock utan tvivel haft betydelse även för anpassning av äldre lokaler. Enbart förekomsten av det har spelat stor roll.

Var och en som bedriver verksamhet till vilken allmänheten har tillträde bör göras medveten om att detta innebär ett ansvar mot alla. Det bör inte längre vara tillåtet att genom lokalernas brist på tillgänglighet undanhålla människor möjlig- het att ägna sig åt det som de vill och intresserar sig för. Uttalandet gäller i alldeles särskilt hög grad staten, landstingen och kommunerna. Det allmänna måste föregå med gott exem- pel när det gäller att göra kulturlivet tillgängligt för alla.

Samhällets yttre, fysiska miljö har danats under en lång utveckling. Många kulturinstitutioner och andra för allmänhe- ten avsedda byggnader har kommit till i en tid när samhället endast i ringa män eller inte alls kände ansvar för människor

En saneringsvåg drar över landet. Men hur blir det med tillgång— ligheten?

med handikapp. Samhället saknar alltjämt — liksom på 1960- talet — resurser för att på några få år anpassa hela det äldre Iokalbeståndet. Vi anser dock att tiden nu är inne att mera systematiskt göra även den befintliga miljön tillgänglig.

Att göra alla befintliga lokaler tillgängliga är en stor fråga som har vittgående ekonomiska följder. I många fall kan emellertid lokalerna på ett förhållandevis enkelt och billigt sätt anpassas.

Inom varje kommun bör de befintliga lokalerna inventeras, och en bedömning göras hur de skall anpassas för skilda gruppers behov. Det kan lämpligen anförtros åt de kommunala handikappråden. lnventeringsarbetet bör utmynna i en plan för lokalernas anpassning och i vilken turordning de bör anpassas. Planen bör tjäna som rättesnöre både för det allmänna — staten, landstingen och kommunerna — och för enskilda.

Det är angeläget att planen förverkligas så snabbt som möjligt. Därför är det väsentligt, att man inom kommunerna även utnyttjar de möjligheter som kan finnas att i händelse av arbetslöshet utföra erforderliga ombyggnader som bered- skapsarbeten. En god planering med förberedelser för det tekniska genomförandet underlättar detta.

Det ekonomiska ansvaret för anpassning av lokaler måste vila på den som bedriver verksamheten ifråga. Detta är för oss en huvudregel. I en del angelägna fall — t.ex. om lokalen har alldeles särskild betydelse — kan dock mer omfattande och kostnadskrävande ombyggnad göra det nödvändigt med eko- nomiskt stöd i särskild ordning från det allmänna.

5.3. Information och personlig service

Handikappade måste kunna få veta om kulturinstitutionernas lokaler är tillgängliga för dem. Det är i första hand en uppgift för institutionerna själva att informera härom. I sin information till allmänheten måste de t.ex. ange om det finns hiss och hörslinga, om toaletten är tillgänglig för rullstolsbundna och om personlig service lämnas till handikappade.

Under senare år har många kommuner börjat ge ut förteck- ningar med uppgifter om Iokalers tillgänglighet — s.k. handi- kappguider. I Stockholm och på en del andra orter kan man ringa socialnämndens handikappbyrå eller annan upplysnings- central och få veta vilka byggnader och lokaler som ärtillgäng-

un HUDDINGE KoMN' INFORMERAR

Kommunerna informerar

liga — och vilka som inte är det. Detta är exempel på hur kulturinstitutionernas information kan kompletteras, och vi tycker att detta är en viktig uppgift för kommunerna. Särskilt folkbiblioteken bör också kunna vara informationscentraler.

Det är också kulturinstitutionernas uppgift att informera om sin verksamhet på ett sådant sätt att handikappade nås. Häri brister det, och därför står många utanför verksamheten. Informationen måste förstärkas. Information till handikappade om kulturinstitutionernas verksamhet när många gånger bäst fram om den lämnas genom handikapporganisationerna. Det är därför viktigt att kulturinstitutionerna samarbetar med han- dikapprörelsen.

Lokalradion, som håller på att byggas ut, kan fylla en viktig funktion genom att informera om pågående och väntade teaterpjäser, utställningar, filmer och annan kulturell verksam- het. Många kommuner ger ut kulturkalendrar om viktigare program. Dessa kan utgöra en värdefull information, om de

språkligt och typografiskt anpassas till olika handikappgrup- pers behov.

Kulturinstitutionerna måste, så långt det är möjligt, ordna sin verksamhet på ett sådant sätt att de olika handikappgrupperna får samma utbyte av den som andra. Skriftlig information till besökare, t.ex. teaterprogram, Vägledningar i museer och bibliotek, bör vara typografiskt och språkligt lättlästa. När så kan ske, bör informationen finnas i punktskrift och på ljudband. Skyltar och anslag med beskrivningar och förklaringar bör på motsvarande sätt vara anpassade.

Det mångskiftande utbudet vid kulturinstitutionerna kan inte praktiskt ordnas så att alla handikappade på egen hand kan ta del av det. Därför måste kulturinstitutionerna kunna erbjuda dem personlig service, som är anpassad till det individuella behovet. Många kulturinstitutioner bemödar sig om att lämna sådan service. Det förekommer att museer gör specialvisningar för psykiskt utvecklingsstörda och för döva, och att teatrar ger en förhandsinformation för synskadade om scenbilder och kostymering. Service av detta slag måste byggas ut.

Vi ser det som en självklar del i kulturutbudet att kulturinsti- tutionerna erbjuder handikappade den personliga service som de behöver för att ta del av verksamheten. Eftersom behovet av service i individuella fall kan vara omfattande och kvalificerat, torde det vara realistiskt att räkna med att en del handikappade i förväg måste anmäla sin avsikt att besöka kulturinstitutionen så att den behövliga servicen kan ställas till förfogande.

Kulturinstitutionerna bör i samarbete med handikapporgani- sationerna bedöma de olika gruppernas behov av service och aktivt informera om möjligheten att få sådan service. Det är också viktigt att personalen vid kulturinstitutionerna får bättre kunskap om handikapp. På så sätt kan institutionerna ge bättre personlig service åt handikappade.

Kulturinstitutionernas reguljära verksamhet kan aldrig helt anpassas så att alla kan ta del av den. Hinder föreligger främst för synskadade, döva, hörselskadade, dövblinda, en del perso- ner med allergi och psykiskt utvecklingsstörda. För att erbjuda dem god kultur är det nödvändigt att ordna verksamhet som alltigenom är anpassad för dem och riktar sig direkt till dem. Det är viktigt att denna verksamhet är öppen för alla andra, och att de också ser den som god kultur. Någon särkultur för handikappade får inte skapas. Anpassad verksamhet skall vara en del av det vanliga kulturlivet.

Utst ä Ilningen Historia genom fi

ngertopparna

nns—fri gwiålåirdå.

Flera museer är medvetna om de problem som handikapp innebär och har gjort särskilda utställningar för vissa grupper. Ett exempel är statens historiska museums vandringsutställ- ning Historia genom fingertopparna, som vänder sig direkt till synskadade och visats i blindföreningar. Moderna museets utställning Skulptur för blinda och seende har efter visning också gått ut på olika håll i landet. Riksutställningar har haft en omfattande experimentverksamhet med specialutställningar för psykiskt utvecklingsstörda.

Som vi har framhållit i kapitel 3.6 (sid. 125) bör den sociala hemhjälpen utvecklas till en basorganisation för mångskiftan— de service åt handikappade. Den kommer därigenom att öka olika handikappgruppers — och anhörigas — möjligheter att besöka kulturinstitutionerna. Denna möjlighet är självfallet också beroende av att det allmänna färdväsendet är anpassat till handikappades behov och att det finns en bra färdtjänst.

De som bor på vårdinstitutioner måste också få ta del av den verksamhet som kulturinstitutionerna bedriver. Om de inte kan lämna vårdinstitutionen, bör detta ske genom att kulturinstitu- tionerna förlägger en del av sin verksamhet dit. Så sker redan i vissa fall, men sådan uppsökande verksamhet måste byggas ut högst väsentligt till en självklar del av kulturarbetet. Att inte få lämna en vårdinstitution är ett svårt handikapp för många, och att föra in verksamheten dit är ett nödvändigt sätt att anpassa den till deras situation.

5.4. Biblioteken

Biblioteken har en central ställning i kulturlivet. Deras verksam- het har under senare år vidgats. Den traditionella bokutlåning- en i bibliotekslokalen har kompletterats med utlåning i hem- men och på arbetsplatser och med annan Iitteraturservice. De lånar numera ut inte bara böcker utan också musikkassetter, bandade kurser och konst. Biblioteken har också annan verk- samhet. De ordnar t.ex. utställningar, diskussioner, filmvis- ning, musikprogram och teater. Biblioteken har byggt ut sin verksamhet för barn; de ordnar sagostunder och barnteater.

Genom sin mångskiftande verksamhet och sin stora sprid— ning är biblioteken den kulturinstitution som när de flesta. Liksom i alla andra avseenden växlar förhållandena starkt kommunerna emellan. Detta gäller inte minst bibliotekens

service till handikappade. Denna brist på jämlikhet är allvarlig. En utjämning måste ske. Inte ens där servicen är mest utbyggd, är den tillfredsställande. Därför behövs ökad service överallt.

De lokala biblioteken måste kunna erbjuda handikappade talböcker, lättlästa böcker och förmedla böcker i punktskrift. Det totala beståndet i landet av sådan anpassad litteratur är litet i förhållande till vad som finns i gängse utförande. Därför är det särskilt angeläget att det lilla som finns verkligen snabbt kan lånas ut.

Biblioteken måste också ha eller kunna förmedla bildband, Videogram och annat AV-material (AV = audiovisuell, dvs. material som man kan lyssna till och se på). Vidare måste det finnas tekniska hjälpmedel, såsom bandspelare, slutet TV- system och förstoringsglas. Biblioteken bör också vara infor- mationscentraler bl.a. för handikappade. De skall kunna vända sig dit och få information om kulturarrangemang och om kommunal och annan verksamhet av mera allmänt intresse.

5.4.1. Uppsökande verksamhet

Bibliotekens uppsökande verksamhet har utvecklats till en betydelsefull del av deras tjänster åt allmänheten. Genom den har nya grupper fått kontakt med biblioteken. En form av uppsökande service är Boken-kommer-verksamheten. Den in- nebär att biblioteket kommer hem till låntagaren, om han är sjuk eller av något annat skäl har svårt att komma till bibliote- ket. Bokbussen är en annan form av uppsökande verksamhet. Den för ut ett växlande bokbestånd till de platser där låntagar- na bor och erbjuder en begränsad biblioteksservice där. Nya låntagare nås genom uppsökande verksamhet på er- betsplatser. Hittills har försök med regelrätt utlåning vid skyd- dade verkstäder dock endast förekommit i mindre utsträckning. Där är behovet av anpassad litteratur och läsrådgivning stort. Bibliotekens uppsökande verksamhet har två syften. Den vänder sig dels till dem som inte alls kan eller har svårt att komma till biblioteket, dels till dem som på grund av Iäsovana eller isolering drar sig för att besöka det. I båda fallen har den uppsökande verksamheten stor betydelse för handikappade. Därför måste den, liksom bibliotekens verksamhet överhuvud, anpassas till handikappades behov. Det betyder bl.a. att man inom den uppsökande verksamheten skall kunna erbjuda

handikappade att låna talböcker, böcker på punkt och lättlästa böcker (LL-böcker).

En bra uppsökande verksamhet leder till att Iäsovana och isolerade människor blir motiverade att bege sig till biblioteket. Däremot är den uppsökande verksamheten i och för sig inte särskilt riktad till handikappade. Deras kontakt med biblioteken skall i första hand möjliggöras av fungerande kommunikatio- ner och färdtjänst, av personlig service genom den sociala hemhjälpen och biblioteken och genom anpassade lokaler som är utrustade med behövliga hjälpmedel. Självfallet har det också grundläggande betydelse att en rimlig del av litteratur- beståndet är tekniskt och språkligt anpassat för de grupper som har behov av det.

Biblioteken har sedan gammalt en omfattande och fin verk- samhet på institutioner av olika slag. Boksamlingar lämnas ut till institutionerna. Vilken bok som helst kan — vad på bibliote- ket ankommer — också beställas. Bibliotekarier är ofta knutna till institutionerna och lämnar råd om litteratur och ger annan biblioteksservice. Bibliotekens insatser vid institutioner- na bör emellertid utvecklas ytterligare. Det är bl.a. angeläget att deras skiftande verksamhet av annat slag än gängse bokser- vice också förs in till patienter och andra som bor på institutio- ner. Det är viktigt att synskadade och dövblinda på institutioner har tillgång till den litteratur som finns på band och punkt. Bibliotekens lnläsningstjänst måste fungera också för dem.

5.4.2. Programverksamhet

Bibliotekens omfattande verksamhet med utställningar, teater, film, diskussioner, musik och andra program för barn och vuxna når många och bidrar till bibliotekens ställning som kulturcentra. Det är angeläget att också denna verksamhet är tillgänglig för handikappade. En särskilt eftersatt grupp är de handikappade barnen, och det är därför viktigt att deras situation beaktas.

5.4.3. Utvidgad talboksutlåning

Talboken har stor betydelse för synskadade. Men även många andra har svårt att läsa vanliga böcker. Enligt upphovsrättsla- gen är talboken förbehållen läsblinda och vissa rörelsehindra- de, varmed i detta sammanhang avses personer med nedsatt

handfunktion. Statens handikappråd tog år 1972 upp dessa frågor med den svenska gruppen av Nordiska kommittén för översyn av upphovsrättslagen och med Sveriges författarför- bund och härefter slöts ett avtal mellan skolöverstyrelsen och författarförbundet om en tvåårig försöksverksamhet med ut- vidgad talboksutlåning.

Försöksverksamheten är nyligen avslutad. Vi förutsätter att skolöverstyrelsen, som avser att redovisa dess resultat senare i år, kommer att föreslå de åtgärder som försöket bör föranleda.

5.5 lnläsningstjänst

För att i någon mån ge synskadade och dövblinda tillgång till sådant material som inte finns på band eller på punkt, har inläsningstjänst under några år prövats vid vissa länsbibliotek i skolöverstyrelsens regi. Den har i första hand vänt sig till yrkesverksamma synskadade. Behovet av inläsningstjänst har visat sig vara stort. Inläsningen har bl.a. omfattat avsnitt av facklitteratur, artiklar ur tidskrifter och uppslagsböcker, proto- koll och årsberättelser från lokala organisationer och myndig- heter.

Vi anser att inläsningstjänst nu bör ordnas över hela landet. Den bör tillgodose synskadades och dövblindas behov av tillgång till artiklar ur tidningar, tidskrifter och uppslagsböcker. Den bör också omfatta annat, t.ex. föreningstryck, skrivelser och brev. Det är viktigt att inläsningstjänsten tillgodoser indivi- duella behov. Den skall få anlitas utan onödiga begränsningar. Om det finns skäl, skall en synskadad få även mycket omfattan- de material, t.ex. en bok som är viktig för honom, inläst på detta sätt. Inläsningstjänsten skall vara lätt att nå och arbeta snabbt. Material till dövblinda måste lämnas på punkt.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till sin verksamhet med inläsningstjänst vid vissa bibliotek beräknat kostnaderna för sådan service i samtliga län till sammanlagt 240 000 kr. Vi räknar för ett inledningsskede också med en kostnad av denna storlek. När inläsningstjänsten blir mera känd bland synskada- de och dövblinda, får man dock räkna med att efterfrågan ökar.

I olika sammanhang i detta betänkande har vi som en viktig grundsats hävdat att verksamhet som vänder sig till allmänhe- ten skall vara tillgänglig för alla. Kostnaderna för åtgärder som behövs för handikappade ser vi som en del av kostnaden för

hela verksamheten. De skall därför i princip bäras av samma finansiärer som har finansiellt ansvar för den verksamhet som det är frågan om. Vi vill se inläsningstjänsten för synskadade och dövblinda som en naturlig del av bibliotekens åtagande mot allmänheten. För oss är det därför naturligt att kostnaden för inläsningstjänsten skall stanna på bibliotekens huvudmän.

5.6. Det statliga specialbiblioteket

Vi har i skrivelse 1974-06—20 till utbildningsministern föreslagit att staten övertar De blindas förenings (DBF:s) punktskriftsbib- liotek och talboksbibliotek samt ansvaret för driften och utveck- lingen av dessa bibliotek.

År 1974 anskaffade DBF:s bibliotek 621 talböcker. Den totala bokutgivningen var samma år 6 990 titlar enligt Svensk bokför- teckning. Förteckningen grundas på de årliga uppgifterna från Bibliografiska institutet vid Kungl. Biblioteket i Stockholm.

För bedömning av hur många titlar som årligen skall talas in på band och anskaffas av det statliga specialbiblioteket kan Svensk bokförteckning inte utan vidare läggas till grund. Större delen av den totala bokutgivningen utgörs av böcker som inte har något nämnvärt intresse för genomsnittsläsare. Till denna litteratur kan hänföras t.ex. statens officiella statistik, flertalet av dess offentliga utredningar, rapporter från institutioner och vetenskapliga samfund, ofta på engelska språket, och publika- tioner från enskilda företag. Eftersom dessa böcker inte kan ha större intresse för synskadade än för andra, får det bedömas som meningslöst att tala in dem på band för det statliga specialbibliotekets räkning. I de fall som synskadade behöver tillgång till sådan litteratur, får de vända sig till inläsningstjäns- ten. En annan del av den totala bokutgivningen består av skrifter som inte kan överföras till ljudband, t.ex. kartor, skämtteckningar, seriemagasin, bilderböcker och nothäften.

Enligt en utredning, som har gjorts inom skolöverstyrelsen, kan för år 1974 antalet böcker med ringa efterfrågan bland genomsnittsläsare och antalet böcker som inte kan överföras till band beräknas till 5 200 eller ca 75 % av den totala bokutgivningen. Denna bedömning stöds av en utredning som har gjorts av bibliotekarien vid DBF:s bibliotek.

Av de under år 1974 utgivna böckerna kan således ca 1 800

Böcker på punkt

bedömas ha intresse för genomsnittsläsare och samtidigt ha den beskaffenheten att de kan talas in på band. De 621 böcker som år 1974 anskaffades av DBF:s bibliotek utgjorde omkring en tredjedel av detta antal. Eftersom en del av talböckerna år 1974 hänför sig till tidigare bokutgivning, är antalsuppgifterna emellertid inte fullt jämförbara.

Synskadade — både barn och vuxna — skall med den begräns- ning som ligger i de tekniska möjligheterna, ha samma tillgång till böcker som seende genomsnittsläsare.

Vi anser därför att alla årligen utgivna böcker som röner efterfrågan hos genomsnittsläsare och som kan överföras till band skall framställas som talböcker. Målet bör förverkligas år 1980.

Även böcker ur äldre utgivning bör överföras till band. Produktionen av sådana böcker måste i första hand avse mera starkt efterfrågad litteratur. Behoven härvidlag är stora. Någon exaktare bedömning av dem kan inte göras. Vi anser emellertid att den årliga omfattningen av sådan talboksproduktion skall uppgå till ca 200 titlar.

Framställningen av punktskriftsböcker minskade kraftigt när talboken kom. En ökning har skett under 1970-talet. Nytillskot- tet är nu drygt 100 boktitlar årligen. I DBF:s bibliotek finns många gamla, slitna punktskriftsböcker som efter hand gallras ut. Trots att produktionen har ökat var hela bokbeståndet mindre år 1974 (3924 boktitlar) än det var år 1970 (4785 boktitlar).

Denna gren av bibliotekets verksamhet måste utvecklas. Under den närmaste 5-årsperioden bör det statliga specialbib- lioteket få möjlighet att förvärva 300 boktitlar på punkt varje år. Vid urvalet bör särskilt beaktas synskadade barns och ungdo- mars behov av goda böcker på punkt. Titlarna bör väljas både ur årets och ur tidigare års bokutgivning.

Nästan alla böcker i DBF:s punktskriftsbibliotek finns i bara ett exemplar. Väntetiden på mer efterfrågade böcker blir lång — ibland mer än ett år. Det statliga specialbiblioteket bör därför anskaffa sådana böcker i flera exemplar.

Biblioteket måste också ta ställning till i vilken utsträckning punktskriftsböcker typografiskt skall utformas med hänsyn till ovana läsares behov. Denna fråga gäller bl.a. punkternas storlek och inbördes avstånd samt radavståndet. Den gäller även om boken skall göras i papper eller plast, och om den skall tryckas på båda sidor av bladen. En annan viktig fråga är

om man för vissa böcker helt eller delvis bör avstå från punktskriftens förkortningssystem.

Det statliga specialbiblioteket bör ha till uppgift att fortlöpan- de hålla aktuella kataloger — i svartskrift och på punkt— över sitt bestånd av litteratur på band och punkt. Alla folkbibliotek måste ha tillgång till sådana kataloger. Specialbiblioteket måste även i övrigt ge dem god information om sin verksam- het så att folkbiblioteken i sin tur kan informera låntagarna. Det är lämpligt att specialbiblioteket dessutom mera direkt infor- merar synskadade och dövblinda. Det kan bl.a. ske i tidningar som ges ut av DBF och Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB). Det är också viktigt att biblioteket snabbt lämnar folkbibliote- ken information om planerad inläsning av talböcker och fram- ställning av punktskriftsböcker.

Tomtebodaskolan i Solna, som är en statlig specialskola för synskadade barn, har ett elevbibliotek med f.n. 1 400 boktitlar på punkt. Biblioteket förmedlar även boklån till synskadade barn och ungdomar ute i landet. De flesta böckerna är gamla.

För alla synskadade barn och ungdomar behövs en ordentlig upprustning av beståndet punktskriftsböcker, både kvantitativt och kvalitativt. Detta bör ske samordnat genom att det statliga specialbiblioteket får hela ansvaret för utlåning i landet av , böcker i punktskrift. Detta bibliotek skall således ha ansvar även för att synskadade barn, som går i skola, får tillgång till böcker på punkt. Barnen iTomtebodaskolan bör genom speci- albibliotekets försorg alltid ha tillgång till en aktuell boksamling vid skolan. Det bör till slut betonas att förslaget om samord- ning av Tomtebodaskolans elevbibliotek med specialbibliote- ket inte berör synskadade elevers läromedel.

5.7. Teatrarna

I samband med riksdagens beslut är 1974 om den statliga kulturpolitiken framhölls nödvändigheten av att åstadkomma en ökad geografisk och social spridning av teatrarnas verk- samhet. Därvid pekades även på den nyorientering som skett inom teatrarna med ökad inriktning på bl.a. uppsökande verksamhet och den förnyelse som ägt rum av repertoaren med sikte på nya publikgrupper. Nya statsbidragsregler inför- des i syfte att stimulera tillkomsten av nya regionala institu- tioner.

Vi anser det angeläget att handikappades behov beaktas både i den nuvarande teaterverksamheten och vid den utveck- ling av denna som kan förutses. Vi har förut framhållit betydel- sen av att teatrarna är tillgängliga för handikappade. Vi vill nu ta upp ytterligare några synpunkter på dessa frågor.

Den som ser eller hör dåligt, eller inte alls, och den som förstår långsammare och mindre än andra har för sitt teaterbesök glädje och nytta av mer information än den som lämnas genom pjäsen. Teatrarna måste ge sådan information. Det kan ske en stund före pjäsen genom medverkan av dess regissör eller en skådespelare. De kan berätta om pjäsens innehåll, beskriva scenbilderna, klädedräkterna och övrig rekvisita (teaterterm för utstyrsel).

Ibland kan det vara bättre att teaterbesökarna en längre tid i förväg förbereder sitt besök. En grupp psykiskt utvecklingsstör- da kan t.ex. tillsammans diskutera teaterstyckets handling och budskap. Den lokala föreningen av Riksförbundet för utveck- lingsstörda barn (FUB) och studieförbunden kan ordna sådana samtal eller på annat sätt förbereda ett teaterbesök. Informa- tion för döva skall självfallet ske genom tolk. Åtgärder av detta slag är bra exempel på kulturprogram som kan finansieras med statligt stöd (se 3.7, sid. 129).

Lokala handikappföreningar och studieförbund bör genom den kommunala kulturnämnden eller på annat sätt i god tid få veta när teaterpjäser kommer att visas. Då kan förhandsinfor- mation om pjäserna ordnas och annan planering göras så att handikappade kan se pjäsen och få utbyte av den. Det har förekommit att dövtolk medverkat vid teaterpjäser. Det bör kunna ordnas vid många fler pjäser och teatrar, om det förbereds i god tid tillsammans med regissören.

När teatrarna har gjort försök med teckentolkning av före- ställningar har det skett på initiativ av Sveriges dövas riksför- bund (SDR), teatrarna själva eller Skådebanan. I regel har det varit fråga om oförberedd direkttolkning, men vid ett par tillfällen har Stockholms stadsteater och SDR förberett före— ställningen tillsammans med tolken.

Teaterpjäser för vuxna är ofta för svåra för psykiskt utveck- lingsstörda. Eftersom det är fel att hänvisa vuxna utvecklings- störda till barnteater, måste fler pjäser sättas upp direkt för dem. Detta är på teaterkonstens område en motsvarighet till den lättlästa litteraturen. Ett lättillgängligt teaterstycke har ett i stort värde för många fler än dem som det i första hand har

gjorts för. Även om handling och språk är mindre invecklat än i andra stycken, kan känslan vara minst lika djup och därför ge både psykiskt utvecklingsstörda och andra upplevelse och stimulans tillsammans.

Teatern måste också nå dem som inte kan lämna vårdinstitu- tionerna. Flera teatergrupper har givit föreställningar på vård- institutioner av olika slag. Denna verksamhet bör stödjas och utvecklas. Föreställningarna bör vara öppna för alla, även om de i första hand spelas för dem som bor på institutionen.

Döva ser gärna teater — och spelar gärna teater. Många döva säger att de lätt följer handlingen i pjäser som inte bygger på det talade ordet. De har emellertid mycket svårt att förstå talade — och talade partier av — pjäser, om de inte tolkas med

Stumfilmen var lätt för döva att följa

teckenspråk. Det är rimligt att teatrarna under spelåret lägger in pjäser som döva har lätt att följa med i.

Döva spelar själva amatörteater på teckenspråk. Sådana föreställningar har alltid varit mycket uppskattade inslag i dövas föreningsliv. Den fria teatergruppen Tyst teater, som bildades år 1970, spelar pjäser med teckenspråk och tal. Gruppen har tre heltidsarbetande medlemmar. För döva bety- der gruppens verksamhet mycket genom att gruppen i sina föreställningar vänder sig direkt till en döv publik. Tyst teater företräder en ny konstform i vårt land. Den har också mötts av stor uppskattning bland hörande. Gruppen har haft internatio- nella framgångar.

Döva har en uppövad förmåga att förstå och använda

w.m"__'"m__.

'St teater

minspel och åtbörder. De får störst utbyte av teater som spelas på åtbördsspråk och teckenspråk. Mim och pantomim är också konstarter som döva förstår bra och har glädje av. Detta är dock sällsynt i svenskt teaterliv. Sedan några år pågår emellertid försöksverksamhet med utbildning i mim och pantomim vid statens dansskola. Det kan även nämnas att det finns fasta teatergrupper för döva i Tyskland, Sovjetunionen och USA. Verksamheten finansieras med statliga medel.

Åtgärder för att handikappade skall få ökad tillgång till teater gäller alla teatrar. Speciellt intresse tilldrar sig i detta samman- hang Svenska riksteatern. Denna är en riksorganisation för lokala teaterföreningar. Dess uppgift är att bedriva teater och annan scenisk verksamhet i alla delar av landet och därvid se till att såväl allmänhetens som skolans och föreningslivets behov och intressen beaktas. Statsbidrag till verksamheten utgår med ca 43 milj. kr. för budgetåret 1975/76. Genom sin centrala ställning och genom sin direktkontakt med stora publikgrupper är det enligt vår mening naturligt att riksteatern tar ett speciellt ansvar för att främja handikappades tillgång till teater.

Ett område som vi speciellt vill ta upp gäller teater för döva. De har inte tillnärmelsevis samma möjligheter som andra att få utbyte av teater, film, television, böcker och annan kulturell verksamhet. Eftersom döva alltså är starkt eftersatta i kulturellt avseende, anser vi det särskilt viktigt att förstärka insatserna på ett område där detär möjligt för dem att få kulturellt utbyte och stimulans.

Vi har därför med Svenska riksteatern tagit upp frågan om teckenspråkig teater för döva. En sådan teater bör spela bl.a. välkända teaterstycken, som anpassas till teckenspråk. Vidare bör ingå mim, pantomim och pjäser som har skrivits direkt för teckenspråk. Teatern bör vara öppen för alla men företrädesvis inriktas på uppsökande verksamhet bland döva. Detta bör ske bl.a. i förskolor, specialskolor och i dövföreningarna. Det är också angeläget att verksamheten kommer döva till godo som vistas på institutioner. Teatern bör även stimulera dövas intresse för amatörteater genom att bl.a. leda kurser i skapande dramatik.

Svenska riksteatern har till oss redovisat hur en verksamhet med teater för döva kan läggas upp. Man har därvid räknat med ett behov av sex skådespelare. Kostnaden för teatern, innefattande bl.a. löner, tekniska resurser, regi, transporter och

administration, har angivits till ca 1,4 milj. kr.

Vi föreslår att ett belopp av 1 milj. kr. om året av de medel som kommer att anvisas för Svenska riksteaterns verksamhet beräknas för teckenspråkig teater för döva.

5.8. Sammanfattning

Detta kapitel innebär i huvudsak att: . föreskrifter om tillgänglighet i kulturinstitutioner skall utarbetas; . planer skall upprättas för anpassning av befintliga lokaler; . kulturinstitutionernas verksamhet skall vara tillgänglig för handikappade; . inläsningstjänst för synskadade och dövblinda skall ordnas över hela landet; . antalet talböcker och böckeri punktskrift skall öka väsentligt; . teatrarna skall beakta handikappades behov; . teckenspråkig teater skall ordnas för döva.

6 Radio och television

6.1. Ansvar mot alla

Radion och televisionen har i vår tid som inget annat ökat människornas kulturella möjligheter. Deras tillkomst och ut- veckling har varit så omvälvande, att det har inneburit något av en kulturell revolution.

Sveriges Radio (SR) har ett stort ansvar. Dess uppgift är att genom varierande program tillgodose skiftande intressen. | den allmänna debatten kommer därför oftast frågor om pro- gram och om den allmänna programpolitiken i förgrunden.

Vi har överlagt med företrädare för handikapprörelsen och för SR om handikappades problem som lyssnare och tittare. Inom SR finns förståelse för handikappades önskemål, och ökande insatser görs för att tillmötesgå dem. Vi noterar med tillfredsställelse att dövas och hörselskadades problem har belysts av en arbetsgrupp, som tillkallats inom SR. Gruppen har i en rapport den 25 oktober 1974 redovisat sina synpunkter.

Frågor om SR:s ansvar mot handikappade har vi även dryftat med radioutredningen (U 1974:08), som i sin tur också har överlagt med företrädare för handikapprörelsen. Efter samråd med radioutredningen har vi delgivit den de synpunkter som vi anför i detta kapitel och hemställt, att utredningen beaktar dessa synpunkter i sitt arbete.

Vi anser att insatser för handikappade snabbt måste få väsentligt ökat utrymme i SR:s verksamhet. Frågan om verk- samhetens tillgänglighet för handikappade är så väsentlig att den bör markeras t.ex. i ett nytt avtal mellan staten och SR. Vi förutsätter att radioutredningen beaktar detta vid fullgörande av sitt uppdrag.

6.2. Tillgängligheten

Vi har i olika sammanhang betonat att den verksamhet som bedrivs i samhället — liksom samhällets yttre, fysiska miljö — måste vara tillgänglig för handikappade. Det ligger därför i SR:s ansvar att dess verksamhet skall vara tillgänglig för alla, således även för handikappade. De åtgärder som behövs för att göra SR:s program tillgängliga förbättrar ofta även andras möjligheter att höra och se programmen.

Radions och televisionens väldiga spridning gör det extra angeläget att handikappade kan ta del av programmen. Det ger del i upplevelser som är gemensamma för hela folket.

Ett handikapp sätter emellertid ofta en gräns för möjligheten att göra verksamhet tillgänglig för alla. Blinda kan inte se televisionens program. Döva kan inte lyssna på radio. Detta är ofrånkomligt, men det minskar inte SR:s ansvar mot dessa grupper. Tvärtom bör SR ge blinda mer att höra och ge döva mer att se.

6.2.1. Döva

SR har på senare år i ökande grad textsatt svenska TV- program. Budgetåret 1974/75 textsattes 117,8 timmar svenskspråkiga program och för 1975/76 är tendensen 136,6 timmar. Budgetåret 1974/75 sändes 1 701 timmar svensksprå- kiga program utan text och 1975/76 1 605 timmar, de direkt- sända programmen borträknade. Andelen textsatta svenska program var således 1974/75 6,5 % och 1975/76 7,8 %, vilket innebär en ökning med 16 %. Detta är en glädjande utveckling.

Utomlands producerade program textsätts i regel. Budget- året 1974/75 var den utländska produktionen 1 511,3 timmar och 1975/76 1 643,2, en ökning med 8 %. 1974/75 var 48,9 % av SR:s samtliga program textsatta och 1975/76 52,6 %, ökning 9,3 %. Det är bra, men det är inte bra att döva i så hög grad — egentligen nästan helt — står utanför svensk kultur och informa- tion i televisionen.

Ett nytt system för överföring av text håller på att utvecklas. Systemet innebär att texten genom en tillsats i televisionsap- paraten kan kopplas till och ifrån, alltefter tittarens önskan. Denna selektiva metod, som bl.a. har visats vid en radio- och televisionsutställning i Berlin hösten 1975, öppnar möjligheter att erbjuda text åt den som behöver den. Internt inom SR har i )

Döva oc+t +r . - SELSKADADE KRÄVER

samarbete med televerket påbörjats vissa försök med denna metod.

Systemet medger bl.a. att man samtidigt sänder text på flera språk eller på ett språk — exempelvis svenska — i flera svårig- hetsgrader. En av texterna kan då göras på starkt förenklat språk och bli till hjälp för personer som är språkligt handikap- pade — och för invandrare. Möjligheten att koppla till och från text betyder också att systemet kan vara till nytta vid språkstu- dier.

Så länge selektiv textsättning inte tillämpas, bör SR i väsent- ligt ökad omfattning texta svenskspråkiga program enligt nuvarande metod. Vi är medvetna om att många av de tittare som inte behöver texten känner sig besvärade av den, men anser att deras önskemål bör få vika för dövas behov av text till programmen. Ordentlig upplysning bör sättas in, bl.a. av SR själv, om dövas problem så att allmänheten får klart för sig varför döva måste ha text.

Vi anser också att fler televisionsprogram skall teckentolkas och sändas på teckenspråk. Det är de dövas språk och SR bör i ökande utsträckning tala till döva på deras eget språk. Tecken- tolkning av televisionsprogram är förenat med flera problem. Om man väljer att beledsaga programmet med tecken, uppstår t.ex. frågan hur detta -kan ske utan att programmet störs alltför mycket.

Målet för SR bör vara att erbjuda text till alla program som kan textsättas. Det finns inte tillfredsställande metoder för textsättning av direktsändningar. Då ärteckentolkning det enda sättet för SR att bereda döva möjlighet att ta del av pro- grammen.

Det är angeläget att antalet textade program ökar så snabbt som möjligt. Det bör gå att redan nu sända ett nyhetsprogram dagligen och några andra svenskspråkiga program i veckan med text. Det går inte att på samma sätt som när det gäller textsättningen ange något mål för omfattningen av tecken- språk i programmen. Eftersom denna verksamhet ännu får anses ha försökskaraktär, är det emellertid viktigt att den snarast får en sådan omfattning, att den kan utvärderas ordentligt av döva och andra, både i fråga om metoder och för olika slags program.

Det har bl.a. i riksdagsmotioner föreslagits att döva skall befrias från TV-avgift. Sådana motioner har överlämnats till oss för bedömning. Vi har stannat för att föreslå att döva alltjämt liksom andra skall betala avgift för att få se television. Liksom Hörselfrämjandets riksförbund (HfR) och Sveriges dö- vas riksförbund (SDR) anser vi att det inte är avgiften utan programmen som skall ändras. Det är för oss en viktig princip att handikappade både skall få service och betala avgift för service på samma sätt som andra.

6.2.2. Hörselskadade

Som konsumenter av SR:s program har hörselskadade och döva både gemensamma och skilda problem. Även för en del hörselskadade är det nödvändigt med textade program. För ytterligare många hörselskadade betyder texten ett gott stöd för hörseln. En del av problemen för hörselskadade kan lösas med tekniska hjälpmedel, som de erhåller utan kostnad genom landstingen.

Hjälpmedelsfrågor är i hög grad informationsfrågor. Den

enskilde känner ofta inte till möjligheten att med tekniska hjälpmedel få sin hörsel förbättrad. Det är därför angeläget att informationen om hörapparater, teleslingor och andra hjälp— medel förbättras. Ett hjälpmedel som kallas TV-aid tilldrar sig särskilt intresse för radio- och TV-lyssnaren. Detta hjälpmedel leder ljudet från mottagaren till en hörtelefon i örat. SR, televerket och handikappinstitutet har våren 1975 sänt ut information om hörselhjälpmedel till alla telefonabonnenter.

För hörselskadade är en hög teknisk kvalitet på mottagnings- apparater för radio och television särskilt angelägen. Vissa TV-apparater har sidställda högtalare. Det försvårar lyssnandet avsevärt för en hörselskadad tittare. Apparaternas ljudkvalitet beror också på stationsinställningen och på awägningen av klangfärg. TV-apparater bör med tanke på hörselskadade ha uttag för extra högtalare så att man kan koppla in extra hörtelefon eller förstärkare till hörslinga. Frågor om radioappa- raters och televisionsapparaters tekniska standard i dessa avseenden bör bevakas av konsumentverket.

SR och televerket måste utnyttja de tekniska möjligheter som finns att göra ljudet tydligt. Många sändningar störs av bak- grundsmusik och av ljud som inte är nödvändigt för program- men. lbland har sådant ljud betydelse för lokalfärg och för inlevelsen i programmet. Vi anser dock att önskemål om sådan verkan i många fall borde kunna stå tillbaka för hörselskadades behov att störningsfritt ta del av programmen. Uppläsare och talare i SR:s program bör använda ett klart uttal med tydliga mun- och Iäpprörelser.

6.2.3. Synskadade

Synskadade är mer beroende än andra av sin hörsel. Också för dem är det därför viktigt, att programmen är Ijudrena och uttalet gott. Detta gäller även televisionen, ty synskadade hör gärna på TV. Synskadade får större utbyte av televisionen om inte bara bilderna får tala utan åtminstone viktiga förlopp får stöd av tal. Både för synsvaga och för andra är det viktigt att televisionsprogrammens text är tydlig och lättläst. Textsättningen av utländska program i televisionen har varit till stor glädje för döva. För synskadade hade det utländska systemet med dubbning varit bättre. Dubbning betyder att främmande språk i TV-programmen ersätts med det egna landets språk. Denna metod förekommer sällan i Sverige. Vore

den vanligare, skulle den utländska produktionen varit tillgäng- ligare för synskadade. Vi anser att SR i ökad utsträckning — självklart med bibehållande av den svenska texten — bör använda metoden att sända det svenska talet i en parallell Ijudradiokanal. Detta är också väsentligt billigare än att dubba program.

De blindas förening (DBF) utger varje vecka ett häfte i punktskrift med rubrik och sändningstid för SR:s radio- och televisionsprogram. Denna information får seende i dags- och veckopressen, bl.a. i SR:s egen programtidning Röster i Radio- /TV. DBF får bidrag med 60 000 kr. årligen från SR för utgivning av informationsbladet. Kostnaden för DBF är emellertid 150 000 kr. om året. Vi finner det naturligt att SR står för denna utgivning som en service till synskadade lyssnare. Den är ett viktigt komplement till den programläsning som görs varje dag bl.a. för synskadade. Enligt vår uppfattning är det självklart att synskadade, liksom alla andra, skall erlägga prenumerations- avgift för sin programtidning. DBF tar också nu ut avgift för prenumerationen.

Synskadade kan efter ansökan hos televerket befrias från att erlägga mottagaravgift för radio. Synskadade som innehar TV-mottagare måste dock alltid betala allmän mottagaravgift. Denna täcker innehav även av radio. Radioavgiften är 50 kr. om året. Den allmänna mottagaravgiften är 220 kr. — för färg-TV 320 kr. — om året. Mellan 500 och 600 synskadade är befriade från att betala radioavgift. Televerket får ersättning för de uteblivna avgifterna från det under utbildningsdepartementet uppförda anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. För ändamålet har för budgetåret 1975/76 upp- förts 30 000 kr. I enlighet med den princip som vi tidigare har uttalat bör synskadade inte längre erhålla befrielse från att erlägga radioavgift.

Dövblinda har i dag knappast någon möjlighet att ta del av vare sig televisionens eller radions sändningar. Åtskilliga av dem skulle ha glädje av åtgärder som SR kan vidta för döva, hörselskadade och synskadade. Det bör särskilt framhållas att dövblinda med synrester kan ha goda möjligheter att följa ett teckenspråkstolkat program i televisionen men att de inte kan se text. Vidare torde program med särskilt långsam och tydlig uppläsning med ett enkelt språk ha betydelse för personer i denna grupp och för många andra, t.ex. hörselskadade, psy- kiskt utvecklingsstörda — och äldre.

6.2.4. Psykiskt utvecklingsstörda

Ett enkelt och klart språk och ett tydligt tal, som inte går för fort, i radio och television är viktigt för att utvecklingsstörda skall kunna följa programmen. Språket är ofta krångligt. Ovanliga

och främmande ord används. Svåra begrepp lämnas utan förklaring. Alldeles för mycket förutsätts vara bekant för lyss- naren.

SR kan göra stora insatser genom att ägna mer omsorg åt språket i radio och television. SR skulle också mycket mer kunna utnyttja den möjlighet som televisionen erbjuder genom bild, tal och text att förklara, reda ut och upplysa.

Många utvecklingsstörda kan inte läsa. Många, som kan det, gör det ogärna. Däremot förstår de flesta talat språk om det är klart och redigt, särskilt om det stöds av bild och film. Radio och TV är särskilt viktiga för dem som inte läser så bra. Många utvecklingsstörda ser gärna på TV eller hör på radio. Deras utbyte av programmen skulle öka om de fick enkla förklaringar om programmens innehåll. Även många andra skulle ha glädje därav.

6.3. Programmen

Nästan alla frågor i samhället berör handikappade. SR har många program som ger information i samhällsfrågor. Det är viktigt att SR i alla sådana program beaktar handikappsynpunk- terna. För att ge ett par exempel: program om skolan bör belysa också de handikappade elevernas situation, i idrotts- sammanhang bör också handikappidrott tas med.

Information till handikappade och om handikappade bör alltid ingå i den vanliga informationen. Då når informationen fler och ökar allmänhetens kunskap om handikapp.

Men liksom SR sänder specialprogram för olika grupper, t.ex. invandrare, barn och lantbrukare, finns också ett betydan- de behov av specialprogram för handikappade, t.ex. döva, synskadade och psykiskt utvecklingsstörda. För döva kan det vara program om teckenspråket, teaterpjäser och barnpro- gram. Synskadade, som har ytterst ringa tillgång till tidningar och tidskrifter, behöver pressöversikter och aktuell informa- tion. De har också ett särskilt intresse av information i den egna ortens och bygdens frågor. Lokalradion öppnar här nya möjlig- heter. Psykiskt utvecklingsstörda behöver program it.ex. socia— la frågor av betydelse i vardagslivet.

6.4. Kostnadsfrågan

Kostnaden för åtgärder för att alla skall kunna ta del av SR:s program bör bestridas av avgiftsmedel. Alla radiolyssnare och TV-tittare måste vara med om att betala för att alla skall kunna ta del av programmen.

6.5. SR:s inspelningar

Sveriges Radio har ett omfattande arkiv med inspelningar av skådespel, föredrag m.m. Vi föreslår att detta material skall få föras över till talböcker.

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) har meddelat att Sveriges dramatikerförbund, Sveriges författarförbund och Svenska teaterförbundet ställer sig positi- va till att inspelningar som SR har gjort av radiodramatik och andra hörspel ställs till förfogande för överföringar till talböck- er för synskadade. KLYS framhåller att ersättning bör utgå av statsmedel på samma sätt som f.n. sker beträffande vanliga talböcker.

Det av oss föreslagna specialbiblioteket (5.6, sid. 166) bör stå för anskaffandet av inspelningar från SR och låta framställa dem som talböcker för utlåning. Kostnaderna härför kan inrymmas i den medelsberäkning som vi har gjort för bibliote- kets verksamhet (8.2.1 .1, sid 206). Vid genomförande av försla— get måste självfallet upphovsrättsliga och ekonomiska pro- blem för bl.a. SR:s personal lösas.

6.6. TRU

Utredningen (U 1971 :13) angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU) gör viktiga insatser genom sin produktion av utbildningsprogram. TRU får sändningstid av SR och sänder programmen i radio och television. Programmen när många och har stor betydelse bl.a. för studieovana och för personer med kort utbildning. Till dessa grupper hör många handikappade.

TRU:s verksamhet avser huvudsakligen förskola och vuxen- utbildning. Den är i hög grad inriktad på handikappade. En del

av produktionen är särskilt anpassad för hörselskadade, döva, synskadade och psykiskt utvecklingsstörda. Det sker t.ex. genom textning av TV-program och språkförenkling. Studie- material i anslutning till programmen har spelats in på ljud- band för synskadade. TRU:s verksamhet kan på olika sätt tjäna som förebild för den reguljära radio- och televisionsverksam- heten.

Vi har 1975-10-23 yttrat oss över TRU:s betänkande (SOU 1975:28) Program för ljud och bild i utbildningen. Vi tillstyrkte TRU:s förslag och underströk att handikappade ännu är starkt eftersatta på många områden. Inte minst påtagligt är det inom kulturliv och vissa former av utbildning. Svårigheter — ibland hinder — föreligger för många handikappade att delta i sådan verksamhet. Åtgärder för att avlägsna eller minska dessa svårigheter och hinder måste ha hög prioritet (förtur).

I yttrandet framhöll vi vidare som särskilt viktigt: att verksamheten genom noggrann planering tillsammans med handikapporganisationerna blir tillgänglig för så många handikappade som möjligt; att särskilda åtgärder alltid vidtas i detta syfte om det behövs; att speciell verksamhet för vissa grupper ordnas om den reguljära verksamheten inte går att anpassa; att också sådan speciell verksamhet skall vända sig till alla, inte bara till dem som den i första hand ordnas för; att den totala verksamheten vänder sig till allmänheten och utgör ett sammanhållet helt; att alla åtgärder som är erforderliga för handikappade ses som en självklar del av verksamheten och inte som säranordningar; att kostnaderna för sådana åtgärder är en självklar del av kostnaderna i den totala verksamheten.

6.7. En särskild fråga: Videogram

Videogram är den gemensamma beteckningen för videoband, videokassetter och videoskivor. Det är kort sagt film och TV-program på band (kassett). Programmen kan med hjälp av en särskild tillsats visas i en TV-mottagare. Videogramtekniken utvecklas snabbt. ! Sverige används videokassetter bl.a. för utbildning, information, marknadsfö- ring och underhållning. Det finns mer än 4 000 videokassett-

Spelare i bruk, främst i industrin, skolor och inom sjukvården. Sedan våren 1972 har TRU en försöksverksamhet med video- kassetter. Ett urval program ur SR:s produktion distribueras på kassett till svenska handelsfartyg varje vecka.

Flera utredningar arbetar f.n. med frågor om Videogram. l radioutredningens uppdrag ingår det sålunda att pröva möjlig- heterna att lösa upphovsrättsliga och ekonomiska problem vid överföring av TV-program till Videogram. Distributionen av utbildningsprogram i videogramform har behandlats i TRU:s betänkande (SOU 1975:28) Program för ljud och bild i utbild- ningen.

Vi anser att videogrammen kan bli till glädje och nytta för t.ex. döva, svårt hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda. De kan genom Videogram få ett väl anpassat komplement till annat kulturutbud, t.ex. SR:s program. Videogrammen kan också få stor betydelse för föräldrar till handikappade barn genom att ge information om handikappet och vägledning om barnets skötsel och utvecklingsfrämjande åtgärder. För patien- ter och intagna på institutioner blir videogrammen särskilt betydelsefulla.

Produktion och distribution av program för döva på video- band och kassetter pågår i Danmark och Norge sedan år 1972. Med stöd av bidrag från staten svarar Danske Doves Landsfor- bund och Norske Deves Landsforbund för verksamheten. Det danska förbundet har även fått statsbidrag till inköp av 150 videobandspelare. Dessa har lämnats ut till enskilda döva. I Norge distribueras videokassetter till de lokala dövföreningar- na. Verksamheten i Danmark har störst omfattning.

Skolöverstyrelsen föreslog i sin anslagsframställning för budgetåret 1974/75 en försöksverksamhet med videokassetter för döva och hörselskadade. Försöket skulle avse tio av Sveriges dövas riksförbunds (SDR:s) lokalföreningar, och pro- duktionen skulle ske inom en befintlig produktionsenhet. För- söket skulle gälla både specialproducerade program och an- passning av program genom textning och teckentolkning. Kostnaderna beräknades till 500 000 kr. I propositionen (1974:28) angående den statliga kulturpolitiken uttalade depar- tementschefen att ställningstagande till förslaget borde anstå i awaktan på vårt betänkande. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

SDR har ansökt om bidrag med 700 000 kr. från allmänna arvsfonden för utrustning och installation av studio för produk-

tion av program på videokassetter för teckenspråksbehövande barndomsdöva. SDR avser att inrätta studion i sin anläggning Carlborgsons gård, Leksand, som ärfolkhögskola och kursgård för döva. Enligt SDR:s plan skall programmen distribueras för visning hos dess lokala föreningar.

Framställningen remitterades till oss. I vårt yttrande betona- de vi bl.a. att dövhet och grav hörselskada gör det svårt att ta del i kulturell verksamhet, och att vi därför i hög grad uppmärk- sammar dövas och gravt hörselskadades problem och övervä- ger hur de kan lösas. Vi framhöll vidare att vi i likhet med SDR anser att videogrammen bör kunna få särskilt stor betydelse för dessa grupper. Vi ansåg oss emellertid i detta skede av vårt arbete inte kunna ta ställning till SDR:s framställning.

TRU:s arbete har visat att videogrammen kan få stor betydel- se för döva och vissa hörselskadade. Det är angeläget att de får vara med och påverka den vidare utvecklingen av videogram- produktionen. Dövas sakkunskap bör anlitas bl.a. för textsätt- ning, textens språkliga utformning och användningen av teck- enspråk och tolk. SDR har inlett viss verksamhet med produk- tion av Videogram, och döva har stora förväntningar på program som görs inom den egna organisationen. Vi anser att en verksamhet enligt SDR:s plan skulle utgöra ett värdefullt komplement till annan verksamhet med Videogram, bl.a. inom TRU. SDR:s arbete kan också ge erfarenheter och kunskaper till nytta för SR i dess strävanden att göra sin produktion tillgäng- lig för döva.

Vi föreslår att SDR får bidrag till verksamhet med Videogram enligt sin framställning till allmänna arvsfonden.

6.8. Sammanfattning

Detta kapitel innebär i huvudsak att: 0 Sveriges Radio (SR) skall ha ansvar för att dess verksamhet är tillgänglig för alla; . SR skall textsätta alla TV-program som går att textsätta; . talet i radio och TV skall vara tydligt och bakgrundsljud skall undvikas med tanke på hörselskadade; . informationen om hörselhjälpmedel i radio- och TV- situationen skall fortsätta;

. radio- och TV-apparaterna skall anpassas till hörselskadades behov; . SR skall stå för utgivningen av ett häfte i punktskrift om sina program; . SR skall öka sina insatser för psykiskt utvecklingsstörda; . alla program i samhällsfrågor även skall innefatta belysning av handikappades förhållanden; . behovet av specialprogram för handikappgrupperna skall tillgodoses; . SR:s åtgärder för handikappade skall finansieras genom avgiftsmedel; . SR:s inspelningar av radiodramatik och andra hörspel skall föras över till talböcker; . Sveriges dövas riksförbund skall få medel från allmänna arvsfonden för försök med Videogram.

7 Böcker, tidningar och tidskrifter

7.1. Läskunnig och kunna läsa är inte samma sak

Att läsa är ett viktigt sätt att leva med i samtidens kultur — och i gångna tiders. Böcker, tidningar och tidskrifter har central betydelse inte bara inom kulturområdet utan i hela vår sam- hällsgemenskap. De som inte kan läsa tryckta skrifter är utestängda från en stor och väsentlig del av kulturen. Hindren är språkliga eller tekniska eller kan bero på Iäsovana. Utvecklingsstörda och döva har i huvudsak språkliga läshin- der. Många av dem behöver språkförenklad text, gärna med bilder. Synskadade har tekniska Iäshinder; litteraturen måste föras över till talbok eller punktskrift för att bli tillgänglig. Även personer med förlamade eller förvärkta händer och armar har ett tekniskt Iäshinder. Många är dessutom Iäsovana. Det är ett ytterligare handikapp. Särskilda åtgärder är nödvändiga för att handikappade skall få tillgång till litteratur som andra.

7.2. Böcker

7.2.1. LL-böcker

Utvecklingsstörda läser sällan böcker — även om de är läskun- niga. I boken finns många hinder. Ordens betydelse är inte entydig. Satser och meningar är långa. Bildspråket är svårt. Handlingen är krånglig. Texten är lång. Trycket är tätt och finstilt. Få bilder finns.

En försöksverksamhet med utgivning av lättlästa böcker (LL-böcker) pågår inom skolöverstyrelsen sedan år 1968. En

äg ra omtyckta LL-böcker

särskild arbetsgrupp leder verksamheten. Den samarbetar med förlag, författare och bildkonstnärer. Gruppen genomför läs- och biblioteksundersökningar för att ta reda på hur LL-böcker bör utformas och för att belysa behovet av böcker för fritidsläs- ning.

Försöksverksamheten finansieras från utbildningsdeparte- mentets anslag Bidrag till de handikappades kulturella verk- samhet. För budgetåret 1975/76 har anvisats 425 000 kr. för framställning av LL-böcker och böcker med stor stil. Medlen används för produktionsstöd. Stödet skiftar efter böckernas omfång och tekniska utformning. Det uppgår i genomsnitt till närmare 30 000 kr. per titel. Det gör att böckerna i handeln kan säljas för 15-20 kr.

Hittills har 28 böcker kommit ut i LL-serien. Av dem är 11 bearbetade och 15 nyskrivna verk. Två år diktantologier. Numera trycks böckerna i regel i 5 000 exemplar. De säljs genom bokhandeln. De flesta köps av biblioteken, institutioner och organisationer. LL-böckerna vänder sig till Iäsovana män- niskor. De läses av utvecklingsstörda och andra.

Avsikten var från början att bearbeta kända författares verk så att fler skulle få tillgång till dem. Den första boken som kom ut var Sommaren med Monika av Per Anders Fogelström. Det är emellertid svårt att bearbeta redan skrivna böcker. Troheten mot originalet skall bevaras samtidigt som språk och text skall förenklas. Antalet böcker som kan bearbetas är därför begrän- sat. Många författare är också tveksamma till bearbetningar.

Skolöverstyrelsen har därför sökt få fram nyskriven lättläst litteratur. Efter en pristävling kunde sex nyskrivna LL-böcker ges ut år 1974. Styrelsen arbetar med att intressera författare och bildkonstnärer att nyskriva fler LL-böcker.

Försöksverksamheten har visat att det finns ett stort behov av enkla vardagsförankrade bildberättelser och av faktaböcker. Det har visat sig värdefullt att böckerna utformas i direkt kontakt med läsarna. Som exempel på resultat av kontakt mellan författare och läsare kan nämnas Benkt-Erik Hedins bok Dikter — tillsammans. Den har sålts i omkring 5 000 exemplar.

Handlingen i en LL-bok skall vara enkel, rak och sammanhål- len. Tids- och rumsförskjutningar skall undvikas. Personerna bör vara få och väl beskrivna. Bild och text skall samverka. Därför måste bild- och ordkonstnärer arbeta tillsammans. Språket skall vara enkelt och klart. Det skall ha korta meningar och vanliga ord. Kvalitet på papper och tryck skall vara hög.

När barnen har lagt sig badar Tetsuo. Man har så här små badkar i Japan. Tetsuo kan bara sitta i det.

ild och text samverkar i en LL-bok. ("Vi bor i världens törsta stad", av Lasse och Lisa Berg och Stig T Karlsson)

Typografien skall vara klar. Texten skall sättas med större stil än vanligt. Böckerna skall vara avsedda för fritidsläsning. De får inte betraktas som läromedel. Om de vänder sig till vuxna läsare, skall de vid utlåning och försäljning behandlas som böcker för vuxna.

Vi har försökt göra den svenska sammanfattningen (sid. 9—44) av detta betänkande särskilt lättläst. En jämförelse kan alltså göras mellan kommittésvenska och lättläst svenska.

På LL-böckerna står ingenting om den tänkta läsekretsen. Böckerna har en gemensam beteckning, det s.k. LL-märket. På baksidan står att serien vänder sig till läsare som vill göra bekantskap med litteratur i mera lättläst form. Marknaden för sådana böcker är stor och behoven endast i ringa mån tillgodosedda. Många som skulle ha utbyte av LL-böcker vet inte om att de finns. Det är därför viktigt med en ökad information om dem.

Vi anser att psykiskt utvecklingsstörda och andra med Iässvå- righeter måste få tillgång till avsevärt fler böcker. Det är därvid viktigt att också barns och ungdomars behov av god litteratur tillgodoses — försöksverksamheten har inte vänt sig till dem. Vi vill understryka att förebyggande och läsfrämjande åtgärder för barn och ungdom kommer att minska gruppen vuxna läshandikappade.

Liksom skolöverstyrelsen anser vi att det är viktigt att LL-böcker nyskrivs. Jämsides därmed bör alltjämt vanlig skön- litteratur, t.ex. klassiker, bearbetas till LL-böcker.

Litteraturutredningen föreslog i betänkandet (SOU 1974:5) Boken en årlig utgivning av 40 LL-böcker och böcker med stor stil. Som vi närmare utvecklar i nästa avsnitt (7.2.2) bör det med storstilsböcker avsedda syftet tillgodoses med andra slag av typografiska åtgärder, med optisk rehabilitering, synträning och Iäs- och synhjälpmedel. Vi anser därför, att utgivningen av LL-böcker skall omfatta hela det av litteraturutredningen före- slagna antalet om 40 böcker. Behovet är utan tvivel väsenligt större, men vi bedömer att det inte finns praktiska förutsätt- ningar att f.n. ytterligare öka antalet LL-böcker. Mer erfarenhet måste vinnas om olika problem i verksamheten. Det gäller också att intressera fler författare både för att skriva LL-böcker och för att bearbeta eller låta bearbeta sina verk.

Vi tillmäter litteraturutredningens förslag om ökad forskning och om en litterär verkstad stor betydelse för att lösa skilda problem som är förenade med utgivning av LL-böcker. Enligt

vår uppfattning talar alla skäl för att utgivningen skall fortsätta som en försöksverksamhet i skolöverstyrelsens regi. Som vi har framhållit i remissyttrande över litteraturutredningens förslag, har den beräknat kostnaderna för lågt såväl för själva utgivningen som för den litterära verkstaden (se 8.2.1.1, sid. 211).

Den fortsatta, ökade utgivningen av LL-böcker får visa när och hur försöksverksamheten kan övergå ifasta former. Vi vill dock understryka, att utgivningen inte får stanna på en nivå av 40 böcker om året. För att tillgodose de stora behoven för barn, ungdom och vuxna måste den öka väsenligt redan under de närmaste åren.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) harföreslagit att en förenklad men utförlig uppslagsbok ges ut. Det har även föreslagits att serier för vuxna skall ges ut med "Illustrerade klassiker" som förebild. Vi anser att båda dessa förslag skall stödjas. Skolöverstyrelsen bör därför få i uppdrag att närmare utreda frågorna och lägga fram förslag med beräkning av kostnaderna för ett genomförande.

7.2.2. Böcker med stor stil

Synsvagas möjlighet att läsa är i hög grad frågor om optisk rehabilitering och synträning. Resurserna för sådan rehabilite— ring och träning är ännu otillräckliga. Många synsvaga har dock fått sin läsförmåga tillbaka — och många har för första gången fått möjlighet att läsa — genom lämpliga tekniska hjälpmedel och träning. Vi förutsätter att ytterligare insatser kommer att göras på detta område genom utbyggnad av syncentraler i landstingen.

Svårigheterna för synsvaga att läsa beror också på otillfreds- ställande typografi i böcker, tidningar och tidskrifter. Av kost- nadsskäl anser sig förlagen ofta tvungna att använda mindre stilsorter och papper av sämre kvalitet. Detta minskar läsbe- kvämligheten även för många som inte är synsvaga. Det är allvarligt att människor utestängs från möjligheten att läsa av sådana skäl. Förlagen har ett ansvar för att deras utgivning är tillgänglig.

Allmänna Förlaget och vi har dryftat dessa frågor inför utgivandet av detta betänkande. Förlaget har typografiskt utformat boken så att den skall bli lätt att läsa. Stilsorten,

stilstorleken, radavståndet och radernas längd har valts med tanke på god läsbekvämlighet. Innermarginalen är bredare än vanligt med hänsyn till synsvaga läsare. Papperet är av hög kvalitet för att ge ett minimum av reflexer. Sammanfattningen (sid. 9—44) är tryckt med större stil än boken i övrigt. Den har dessutom en annan språklig utformning och vänder sig även till dem som vill ta del av vårt betänkande i mer lättläst form. Betänkandet finns som talbok och på punktskrift.

Försök har gjorts med utgivning av böcker med fotografisk förstoring av texten. Ett 60-tal sådana böcker har kommit ut. Böckerna är stora och otympliga och har rönt ringa efterfrågan. Någon nyproduktion förekommer inte.

Skolöverstyrelsen har i sin försöksverksamhet med utgiv- ning av lättlästa böcker (LL-böcker) även gjort försök med utgivning av böcker satta med stor stil. Utgivningen sker i samarbete med DBF och förlagen. Hittills har tolv böcker givits ut i upplagor på 2 000 — 3 000 exemplar. Ingen av dem har tryckts i en andra upplaga. Böckerna blir stora. Normalutgå- vans omfång påverkar urvalet av böcker för utgivning i stor stil. Vid urvalet måste man dessutom ta hänsyn till att de flesta synsvaga är äldre personer, över 70 år. Eftersom storstilsböck- erna får stort omfång, är de dyra att framställa.

Vi anser det viktigt att olika gruppers behov av böcker med stor stil närmare klarläggs. Men för synskadade är det ett förstahandsintresse att den optiska rehabiliteringen och synträningen byggs ut, och att utvecklingen av synhjälpmedel ,och läshjälpmedel fortsätter.

7.2.3. Böcker på band och punkt

De blindas förening (DBF) har sedan mitten av 1950-talet haft ansvar för framställning av talböcker för utlåning. Ansvaret har de senaste 15 åren delats med Bibliotekstjänst AB i Lund. DBF:s verksamhet med talböcker finansieras numera praktiskt taget helt av statsmedel. Talböcker lånas ut av folkbiblioteken och av DBF:s bibliotek.

Utgivningen av talböcker måste öka väsentligt. Det gäller både nyutkommande böcker och äldre litteratur. Vid inrättan- det av det statliga specialbiblioteket enligt vårt förslag är 1974 (sid. 166) skapas förutsättningar härför. Vi utgår från att framställningen av talböcker även i fortsättningen kommer att

ske genom DBF och Bibliotekstjänst AB, och att den finansieras genom det statliga specialbibliotekets och övriga biblioteks köp av böcker.

Talböckernas antal har ökat snabbt, särskilt under 1960-talet. Ökningen har varit mindre under 1970-talet. Omkring en tredjedel av alla böcker i den årliga utgivningen som går att överföra till band — böcker utan nämnvärt intresse för ge- nomsnittsläsare undantagna — framställs som talböcker. Det är internationellt sett en stor andel — men jämfört med vad seende kan läsa är det inte mycket.

Vi har (se 5.6, sid. 166) föreslagit att år 1980 alla böcker som röner efterfrågan hos genomsnittsläsare och som kan talas in på band skall framställas som talböcker. Vårt förslag innebär vidare att ca 200 titlar ur äldre utgivning årligen skall överföras till band.

Det är främst genom talboken som synskadade kan få en rättvisare tillgång till böcker. Vi har tidigare (se 2.4.3, sid. 95 och 5.6, sid. 168) uttalat, att punktskriftens ställning måste förstärkas. Antalet punktskriftsböcker måste därför väsentligt ökas, främst för att det statliga specialbiblioteket skall kunna låna ut god litteratur på punkt till synskadade och dövblinda. Det är emellertid också viktigt att enskilda kan köpa böcker på punkt. Det sker f.n. i ringa utsträckning — böckerna är helt enkelt för dyra.

7.2.3.1 Försäljning av punktskriftsböcker

Punktskriftsböcker blir endast obetydligt billigare vid större upplagor; i synnerhet bindningen är kostsam. En bok på punkt, i en upplaga av 100 exemplar, kan kosta tio gånger så mycket som samma bok i vanligt tryck och vanlig upplaga.

Det är en viktig grundsats för oss att merkostnader av detta slag inte skall falla på den enskilde. Synskadade skall betala samma pris för punktskriftsboken som andra gör för dess vanliga utgåva.

Detta förutsätter en statlig insats. Vid övervägande av frågan har vi stannat för att det statliga specialbiblioteket bör dispone- ra medel för ändamålet. Dess styrelse bör bedöma vilka böcker som skall framställas på punkt för försäljning. Kostnaden för framställning av upplagan bör, till den del den inte täcks vid försäljning, betalas av biblioteket.

Böcker på punkt är skrymmande. De böcker som erbjuds till

"Borta med vinden" - i svartskrift och på punkt

försäljning måste väljas bl.a. med hänsyn härtill. Det finns dock ett stort behov av uppslagsböcker, lexika och handböcker, exempelvis kokböcker.

Medel förframställning av böcker på punkt till försäljning bör beräknas efter ett årligt behov av ca 5 handböcker och ett 20-tal kortare romaner, diktsamlingar och barnböcker.

Framställningen av böcker på punkt sker enligt ålderdomliga metoder. Arbetet görs hantverksmässigt. Effektivare och billi- gare metoder har betydelse både för synskadade och för samhället.

Handikappinstitutet och DBF deltar i ett projekt om dator- styrd punktskriftsframställning. Vi föreslår att handikappinsti- tutet även tar upp frågan om utveckling av ekonomiskt godtag- bara metoder för bindning av punktskriftsböcker. Ett sådant projekt bör kunna finansieras av t.ex. styrelsen för teknisk utveckling (STU).

7.3. Tidningar och tidskrifter 7.3.1 LL-tidning

På uppdrag av skolöverstyrelsen och i samråd med oss har frågor om en lättläst dagstidning för vuxna utretts av rektorn vid journalisthögskolan i Göteborg Lars Alfvegren. Utrednings- mannen har sommaren 1975 redovisat sitt uppdrag i rapporten Lättläst tidningstext för vuxna läshandikappade.

I rapporten föreslogs bl.a. att en experimentverksamhet skulle genomföras med utformningen av ett speciellt utrymme för Iäshandikappade i en daglig tidning. Alfvegren fick även i uppdrag att genomföra detta experiment. Det har numera gjorts och redovisats i en rapport i december 1975.

Experimentverksamheten visar, att ett lättläst utrymme i en dagstidning tas emot positivt av språkligt otränade personer. Den visar också att det är en svår uppgift att göra en sådan avdelning i en tidning. Vi delar därför Alfvegrens uppfattning att fältmässiga försök vid dagstidningar är nödvändiga. Det är enligt vår mening bl.a. viktigt att bedöma hur urvalet av stoff skall göras, och hur det skall samordnas med tidningens övriga innehåll. Frågor om språk, redigering och typografi måste givetvis ägnas stor uppmärksamhet.

Alfvegren föreslår att försöken snarast sätts i gång under administrativ ledning av skolöverstyrelsen och nämnden för i samhällsinformation. Vi tillstyrker förslaget. Försöksverksam- heten bör ske i samarbete med Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB), Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) och Sveriges dövas riksförbund (SDR). Medel för försöket bör på ansökan kunna beviljas i särskild ordning.

7.3.2. Tidningar och tidskrifter på band och punkt

Talboken är en talad upplaga av den vanliga boken. Boken i punktskrift är en överföring av texten i den vanliga boken till punktskrift. På tidnings- och tidskriftsområdet finns mycket få motsvarigheter till talböcker och punktskriftsböcker.

7.3.2.1 Lokala taltidningar

Det finns ca 40 lokala taltidningar, 12 i Stockholms län, och i stort sett en i vart och ett av de övriga länen. De är avsedda att

Tidskrifter för synskadade och seende

vara en motsvarighet till de lokala dagstidningarna. Ungefär hälften av innehållet är information som ges ut centralt av DBF genom dess taltidningstjänst (ttj). Resten är klipp ur ortspres- sen inom taltidningens spridningsområde och diverse lokal information. På en del håll har man börjat ge ut ttj- informationen på ett särskilt band.

De lokala taltidningarna kommer i regel en till två gånger i veckan. Några planerar att öka utgivningen till tre gånger i veckan. Flertalet taltidningar framställs och ges ut av läns- och folkbiblioteken. Kostnaderna för taltidningarna täcks i regel genom anslag från kommuner och landsting.

De lokala taltidningarnas upplaga är mellan 35 och 800 exemplar. Prenumerationsavgiften är 10—25 kr. per år för ungefär hälften av tidningarna. De övriga är gratis. Speltiden varierar mellan en halv och två timmar per nummer. Tidningar- na sänds till prenumeranterna med posten.

7.3.2.2 DBF:s tidningar

DBF ger centralt ut sju punktskriftstidningar, sju taltidningar och en tidning med stor stil. Dessa tidningar är förtecknade i Bilaga 4. De blindas veckoblad är DBF:s föreningsorgan och intar därigenom en särställning. De övriga 14 tidningarna vänder sig till speciella grupper, t.ex. dövblinda, tekniskt intresserade, schackintresserade och ungdomar. Tidningen Nuet för dövblinda och ett häfte med radio- och TV-program kommer ut en gång i veckan, de övriga en gång i månaden eller var fjortonde dag. Prenumerationsavgiften, där sådan finns, är 10 till 20 kr. per år.

Taltidningarnas speltid är en och en halv till tre timmar per nummer. Punktskriftstidningarna omfattar 25—80 sidor. Fem punktskriftssidor motsvarar ungefär en sida i denna bok. Kostnaderna för utgivning av DBF:s tidningar — utom De blindas veckoblad — var år 1975 ca 600 000 kr. Från skolöver- styrelsen erhåller DBF för budgetåret 1975/76 bidrag för ändamålet med 25 000 kr. Medlen avser utgivningen av tid- ningen Nuet för dövblinda.

7.3.2.3 Ovriga tidningar

Tre punktskriftstidningar och ett tjugotal taltidningar ges ut av andra organisationer än DBF, t.ex. fackförbund, religiösa sammanslutningar eller andra intresseorganisationer. Några exempel: Fönstret (ABF), Aktuellt i politiken (Sveriges socialde- mokratiska arbetareparti), Evangelii härold (Missionen för blin- da), Syskonbandet, taltidning och punktskriftstidning (De blin— das kristliga förening Syskonbandet), Svarvspånet (Synskada— de metallarbetares kamratklubb), Kommunaltjänstemannen (Kommunaltjänstemannaförbundet), HTF-tidningen (Handels- tjänstemannaförbundet), Diabetes (Svenska diabetesförbun- det), AH-bulletinen (Antihandikapp), HCK-information och Han- dikappsamverkan (Handikappförbundens centralkommitté), Svensk handikapptidskrift (De handikappades riksförbund). Ett fåtal av tidningarna omfattar hela utgåvan i svartskrift; de flesta är ett sammandrag av ett eller flera nummer. Taltidning- arna utkommer med 4—24 nummer per år. Varje nummer har en speltid på en och en halv till tre och en halv timme. Punktskriftstidningarna omfattar ca 40 sidor och motsvarar således ungefär åtta sidor i denna bok. Upplagorna varierar

mellan 16 och 450 exemplar. Prenumerationspriset är i allmän- het mellan 15 kr. och 20 kr. per år. En del tidningar är gratis.

7.3.2.4 Synpunkter på tidningsfrågan

Synskadade har inte tillgång till den stora mängd tidningar och tidskrifter som seende kan välja och läsa. Taltidningarna och punktskriftstidningarna består i allmänhet av urval och bear- betningar från dags- och veckopress. Sveriges Radios tidnings- krönikor, som sänds två gånger om dagen, har naturligtvis en särskilt stor betydelse för synskadade. Programmen speglar pressdebatten i landet i en eller några för dagen aktuella frågor. De är således inte avsedda att vara någon ersättning för tidningar, vare sig för seende eller synskadade.

Synskadade står alltså utanför en stor del av pressens opinionsbildning, kulturdebatten och den mängd information som finns i tidningar och tidskrifter.

Några tidningar kommer dock ut i taltidnings- eller punktskriftsupplaga. Hela innehållet i alla nummer är emeller- tid i regel inte tillgängligt för synskadade. Ofta görs taltidning- arna när förlagan i svartskrift redan är färdig. Synskadade får därför sin tidning senare än andra.

För synskadade har de lokala taltidningarna betydelse ge- nom att de ofta är deras enda kontakt med ortspressen. Men de är inga tidningar i gängse bemärkelse. De görs inte inom vanliga tidningsredaktioner. De kan inte ha någon politisk färg och kan inte bilda och stödja opinion i samhällsfrågorna. En betydande del av innehållet upptas av föreningsinformation, social information och annat stoff, som i och för sig är viktigt för synskadade, men som inte brukar finnas i en lokaltidning. De lokala taltidningarna kommer ut sällan; nyheterna har blivit gamla. Tidningarna har dessutom ett annat spridningsområde än vanlig ortspress.

De tidningar och tidskrifter som DBF ger ut är ett snävt hopklipp av seendes press och därför en helt otillräcklig ersättning för den. Eftersom synskadade emellertid har så utomordentligt ringa tillgång till denna press, har DBF:s utgiv- ning stor betydelse genom att lämna en del information som synskadade annars inte får.

Utgivningen kan endast tillgodose en ringa del av synskada- des önskemål. Margareta är den enda damtidningen. Den kommer en gång per månad med 32 sidor i punktskrift.

Kulturspegeln försöker belysa kulturdebatten i tidningar och tidskrifter. Den ges ut med 20 nummer per år och varje nummer har en speltid av en och en halv timme. Nuet är den enda tidning som finns för dövblinda. För många är Nuet den enda nyhetskällan. Den utkommer en gång i veckan. Dess innehåll motsvarar en halv sida i en dagstidning.

För vissa ämnesområden finns inga tidningar alls. Det saknas t.ex. tidningar om idrott, natur, djur, social och politisk debatt, musik och resor. Vidare finns inga tidningar i punktskrift som är lätta att läsa för nyblivna punktskriftsläsare. !

l I

7325 Synskadade måste få tillgång till pressen

Vi anser det allvarligt att synskadade har så ringa tillgång till tidningar och tidskrifter.

Det är bra att några ansvarsmedvetna organisationer har börjat ge ut sina tidningar på band och punkt. Vi har erfarit att dagstidningar diskuterar planer på att ge ut en kassettupplaga för synskadade jämsides med utgåvan i svartskrift för seende. Vi anser detta vara det rätta sättet att ge synskadade tillgång till tidningar och tidskrifter. Sådana kassettupplagor kan bli till nytta också för andra, t.ex. icke läskunniga och vissa svårt sjuka.

Kostnaderna för kassettupplagan bör betraktas som en normal kostnad för tidningen och täckas på samma sätt som dess övriga kostnader.

En rad problem uppställer sig vid utgivning av en dagstid- ning för synskadade, bl.a. om teknisk lösning för framställning, distribution, omfång, redigering, urval, kostnader och prenu- merationsavgift. En del av dessa problem måste naturligtvis lösas, innan utgivningen börjar. Men för andra frågor, t.ex. om urval, redigering och omfång, torde gälla att verksamheten själv får finna sina former. Det viktigaste just nu är att någon av dagstidningarna kommer ut också för synskadade — andra dagstidningar skall säkert följa efter. Det är emellertid angelä- get att samlat belysa de problem som uppkommer när dagstid— ningar skall anpassas för synskadade. Detta bör ske fältmässigt vid en tidning och i samarbete med DBF. Medel härför bör på ansökan kunna beviljas i särskild ordning.

Så länge utgivare i allmänhet inte framställer tidningar och tidskrifter på band och punkt, måste andra svara för att synskadade åtminstone får någon tillgång till pressen. DBF har

genom sin utgivning tagit ett visst ansvar härför. Denna utgivning sker utan nämnvärt stöd från det allmänna inom ramen för starkt begränsade resurser. Vi anser det nödvändigt att den väsentligt förstärks både kvantitativt och kvalitativt. DBF har förklarat sig beredd att öka sina insatser på området om medel ställs till förfogande. Vi beräknar att DBF behöver ett årligt bidrag av 1 milj.kr. för att finansiera en utgivning som svarar mot de mest trängande behoven.

Vi föreslår att DBF erhåller ett anslag från staten av 1 milj. kr. för utgivning av tidningar och tidskrifter för synskadade. Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) bör härutöver erhålla anslag med 200 000 kr. för en väsentligt förbättrad nyhetstid- ning för dövblinda. De föreslagna medlen om 1,2 milj. kr. skall icke få användas för medlemstidningar och funktionärsinfor- mation.

7.4. Sammanfattning

Detta kapitel innebär i huvudsak att: . utgivning av lättlästa böcker skall öka väsentligt; . skolöverstyrelsen skall utreda frågorna om en språk- förenklad uppslagsbok och om serier för vuxna utvecklings- störda; . böcker på punktskrift skall få köpas till samma pris som den svartvita utgåvan; . försöksverksamhet skall genomföras med lättläst tidnings- text; . dagstidningarna skall ge ut lokala taltidningar; . De blindas förening och Föreningen Sveriges dövblinda skall få statligt stöd för viss utgivning av tidningar.

8 Kostnader

8.1. Inledning

Den syn som vi har redovisat i detta betänkande kan samman- fattas på följande sätt.

Den kulturella verksamheten skall vara tillgänglig för alla. Den som bedriver en verksamhet måste anpassa den så att handikappade kan delta i den som andra. Någon särkultur för handikappade skall inte finnas, men vissa handikappgruppers problem gör det nödvändigt med särskilda insatser för dem.

För att handikappade skall kunna delta i kulturlivet måste en rad förutsättningar även utanför kulturlivet vara för handen. Dessa förutsättningar rör bl.a. arbete, ekonomisk trygghet, skola och utbildning, kommunikationer, bostäder och rehabili- tering. Mycket av den verksamhet som finns i samhället kan ganska enkelt göras tillgänglig för handikappade. För annan verksamhet är grundläggande förändringar och omfattande åtgärder nödvändiga.

Vi har i betänkandet lagt fram ett stort antal förslag, som spänner över vida områden. Sinsemellan har de synnerligen olika valör; flera har mera grundläggande betydelse, andra avser mindre frågor inom delområden. Det ligger i sakens natur att det föreslagna åtgärdsprogrammet, totalt sett, måste genomföras under loppet av flera år. Vi anser det dock viktigt att målet klart anges: handikappade skall ha samma tillgång till kultur som andra. Det är också viktigt att åtgärderna för att nå målet vidtas snabbt. Utvecklingen går fort, och kommer åtgär- derna i efterhand eller på annat sätt är otillräckliga, finns alltid en fara för att skillnaderna i handikappades och andras tillgång till kultur ökar än mer. De föreslagna åtgärderna anger en inriktning av strävandena och är därför betydelsefulla även om

det kan ta flera år innan en del av dem får full effekt.

Den förbättring för handikappade som är nödvändig kommer att kräva avsevärda kostnader. Eftersom handikappade ännu är starkt eftersatta, är detta både naturligt och ofrånkomligt. Kostnadsökningarna för det allmänna avser dels staten, dels landstingen och kommunerna.

8.2. Statens kostnader

För statens del kommer vissa anslag att behöva belastas hårdare. Det gäller bl.a. för åtgärder till förstärkning av tecken- språkets och punktskriftens ställning, t.ex. i specialskolan och för lärarutbildning, för studiecirkelverksamhet och annan vuxenutbildning, för vidgadipersonlig service till handikap- pade och anhöriga inom ramen för den sociala hemhjälpen samt för åtgärder inom kulturinstitutioner för information, annan service och tillgänglighet. Däremot har vi t.ex. räknat med att kostnader inom Sveriges Radio för ökad tillgänglighet och information skall bestridas med avgiftsmedel, och att televerkets extra kostnader för tillhandahållande av telefon till döva, dövblinda och talskadade skall slås ut på samtliga abonnenter.

Kostnader av nu nämnda slag är marginella i förhållande till kostnaden för den verksamhet som bedrivs av vederbörande myndigheter och verk. Det torde få ankomma på dem att närmare beräkna kostnaderna för erforderliga åtgärder och redovisa dem i sina anslagsframställningar.

8.2.1. Vissa anslagsfrågor

Vi övergår härefter till att behandla frågor angående vissa anslag under utbildnings- och socialdepartementens huvudtit- Iar. Därvid har vi räknat med att förslagen genomförs den 1 juli 1977. Kostnadsberäkningarna har gjorts i 1975 års löner och priser, exklusive eventuell mervärdeskatt.

8.2.1.1 Anslag VIII/U B 53 Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Anslagspost 1: Bidrag till De blindas förening för biblioteksverksamhet.

Vi har som mål för en ökad talboksproduktion föreslagit att fr.o.m. år 1980 alla årligen utgivna böcker som röner efterfrå- gan hos genomsnittsläsare skall framställas som talböcker under förutsättning att de kan överföras till band (5.6). Detta antal kan för år 1974 beräknas till 1 800. Vid beräkningen av kostnaderna för genomförande av förslaget utgår vi från att detta antal blir oförändrat under den närmaste 5-årsperioden. För att det uppställda målet skall nås under budgetåret 1980781 bör budgetåret 1977/78 ca 1 000 titlar ur den årliga bokutgiv- ningen framställas som talböcker.

År 1974 anskaffade DBF:s bibliotek 621 talböcker. Av dessa böcker förvärvades 90 från Bibliotekstjänst AB i Lund, 269 från DBF:s studielitteratursektion och 35 från dess folkbildningssek- tion. Det sammanlagda antalet nu nämnda förvärv, 394 för år 1974, torde komma att öka under de närmaste fem åren, bl.a. som en följd av ökad framställning hos Bibliotekstjänst. Dessa slags förvärv bör beräknas till 550 om året. Av förvärven från studielitteratur- och folkbildningssektionerna, för budgetåret 1977/78 beräknade till 350 böcker, kan en fjärdedel, dvs. ca 100 böcker, antas röna efterfrågan hos genomsnittsläsare, medan följaktligen 250 av böckerna inte torde röna sådan efterfrågan. Det statliga specialbiblioteket behöver således budgetåret 1977/78 förvärva (1000—550+250=) 700 talböcker från DBF:s avdelning för talboksproduktion.

Kostnaden för framställning av en talbok av genomsnittlig längd — nio timmars inläsning — utgör ca 1 500 kr. i 1975 års priser. DBF:s bibliotek förvärvar f.n. i genomsnitt tio exemplar (kopior) av varje talbok. Med hänsyn till den avsevärda ökning av antalet förvärvade titlar som vi föreslår bör det statliga specialbibliotekets behov beräknas till åtta exemplar. Kopians kostnad är ca 70 kr., dvs. för åtta kopior 560 kr. Kostnaden för förvärv av en titel utgör följaktligen (1 500 + 560=) 2 060 kr. Av de 1 000 titlar som torde behöva anskaffas av specialbibliote- ket under budgetåret 1977/78 kommer 700 att beställas och köpas till denna kostnad från DBF:s avdelning för talbokspro- duktion. Den totala kostnaden för denna anskaffning utgör sålunda (700x2 060=) 1 442 000 kr. i 1975 års priser.

De övriga (1 000—700=) 300 titlarna utgörs av köp från Bibliotekstjänst (ca 200 titlar), viss studielitteratur samt köp från DBF:s folkbildningssektion (sammanlagt ca 100 titlar). Ef- tersom framställningen av originalbanden för dessa talböcker finansieras i annan ordning, uppkommer för specialbiblioteket

allenast kostnader för köp av kopior. Kostnaden utgör i detta fall ca 120 kr. för varje kopia, och bibliotekets behov begränsar sig till i genomsnitt tre exemplar av varje titel. Den totala kostnaden blir alltså (300x3x120=) 108 000 kr.

Vi har vidare föreslagit att biblioteket årligen skall som talböcker låta framställa och anskaffa 200 titlar ur äldre produk- tion (5.6). Anskaffningen bör i genomsnitt ske i åtta exemplar för varje titel. Kostnaden utgör 200 x (1 500 + 8 x 70=) 412 000 kr.

Det sammanlagda medelsbehovet för anskaffning av tal- böcker blir således för budgetåret 1977/78 (1 442 000+108 000 +412 000=) avrundat 2 milj. kr. Vi har därvid liksom DBF och skolöverstyrelsen förutsatt att överföringen av talböcker från öppen spole till kassett kommer att vara avslutad under budgetåret 1976/77.

Enligt vårt förslag måste också bibliotekets verksamhet med punktskriftsböcker utvecklas (5.6). De senaste åren har i ge- nomsnitt årligen drygt 100 nya titlar på punkt tillförts DBF:s bibliotek — den årliga utgallringen av böcker har dock varit större. Vi anser det erforderligt att medel beräknas för att ge biblioteket möjlighet att under den närmaste 5-årsperioden årligen låta framställa och förvärva 300 titlar på punkt. Bibliote- ket bör, inom ramen för dessa medel, få bestämma hur många titlar som skall anskaffas på punkt och vilka av dessa som behöver anskaffas i mer än ett exemplar. Det är sannolikt att denna ambitionsnivå efter 5-årsperioden ytterligare bör höjas.

Kostnaden för framställning av en bok av genomsnittlig längd på punktskrift utgör (i 1975 års priser) ca 4 200 kr. För 300 titlar uppgår kostnaden till (300 x 4 200=) avrundat 1,3 milj. kr.

Vi har vidare föreslagit att synskadade skall få köpa punktskriftsböcker för den svartvita bokens pris och att den del av framställningskostnaden som överstiger detta pris skall betalas av biblioteket (7.2.3.1). Medel för framställning av böcker på punkt till försäljning skall enligt förslaget beräknas efter ett årligt behov av ca fem handböcker och ett 20-tal kortare romaner, diktsamlingar och barnböcker. För gruppen handböcker räknar vi med en upplaga av 300 exemplar och för de övriga böckerna med en upplaga av 50 exemplar.

Kostnaden för framställning, utom bindning, för en handbok i 300 exemplar utgör ca 10 000 kr. Bindningen kostar 300 kr. för varje exemplar. Den sammanlagda kostnaden för framställning av fem handböcker uppgår sålunda till (5 x 10 000) + (5 x 300 x

300=) 500 000 kr.

För framställning, utom bindning, av en titel i 50 exemplar av de övriga böckerna är kostnaden ca 5 000 kr. Bindningen kostar 200 kr. för varje exemplar. Hela kostnaden för framställning av 25 sådana böcker utgör följaktligen (25 x 5 000) + (25 x 50 x 200=) 375 000 kr.

Priset vid försäljning av böckerna torde i genomsnitt bli 40 kr., dvs. för samtliga böcker (5 x 300 x40 + 25 x50 x 40=) 110 000 kr. Det statliga specialbibliotekets medelsbehov för böcker på punkt till försäljning utgör således (500 000+375 000 — 110 000=) avrundat 800 000 kr. i 1975 års priser.

Sammanlagt utgör kostnaderna för den del av verksamheten under anslagspost 1 som våra förslag i detta betänkande avser (2 000 000+1 300 000+800 000=) 4 100 000 kr. Det innebär en ökning med ca 2,8 milj. kr. i förhållande till de beräknade kostnaderna för budgetåret 1975/76. Kostnaderna bör liksom bibliotekets övriga kostnader bestridas från ett särskilt anslag till det statliga specialbiblioteket.

Anslagspost 3: Konsulentverksamhet

Vi har uttalat att bidraget till handikapporganisationerna bör ge dem möjlighet ett väsentligt förstärka sina insatser på studie- området (4.2). Från anslagsposten betalas f.n. bidrag med 60 000 kr.för vardera av åtta studiekonsulenter inom handikapp— organisationerna (480 000 kr.). Bidraget torde i stort sett täcka själva lönen, däremot inte Iönekostnadspålägg, övertidsersätt- ning — handikapporganisationerna beräknar att studiekonsu- lenterna tjänstgör 25 veckoslut om året — resekostnader och andra kringkostnader. Den sammanlagda kostnaden för en konsulent utgör f.n. ca 100 000 kr, och ett belopp av 2,5—3 milj. kr skulle sålunda medge en utbyggnad av konsulentorganisa- tionen som svarar mot det beräknade behovet. Medel för denna verksamhet bör inte längre beräknas särskilt utan ingå i det under socialdepartementets huvudtitel uppförda anslaget V/S K 6 Bidrag till handikapporganisationer (4.6). Studieförbunden får f.n. bidrag till tre konsulenter från anslagsposten (180 000 kr.). För en med sex konsulenter ökad organisation behövs ytterligare medel med 720 000 kr. (4.2).

Anslagspost 4: Kurs- och studieverksamhet m.m.

En vidgad utgivning hos De blindas förening (DBF) och För- eningen Sveriges dövblinda (FSDB) av tidningar och tidskrifter på band och punkt för synskadade och dövblinda föreslås få statligt stöd med 1,2 milj. kr. (7.325). F.n. utgår från anslags- post 4 bidrag med 25 000 kr. till tidskriften Nuet för dövblinda och 1 175 000 kr. utgör därför ett ökat medelsbehov. Bidraget bör utgå från socialdepartementets anslag V/S K 7 Kostnader för viss verksamhet för blinda, varifrån viss annan av DBF bedriven verksamhet bekostas.

Av anslagspost 4, som för budgetåret 1975/76 har upptagits med 1 417 000 kr., disponeras i övrigt 1 200 000 kr. för handikapporganisationernas kurs- och studieverksamhet. Vi- dare utgår till Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän (DBM), som är en organisation för föräldrar till skolbarn, 5 000 kr. DBM erhåller dessutom bidrag med 21 000 kr. från utbildningsdepartementets anslag Bidrag till vissa elev- och föräldraorganisationer. Det återstående beloppet under anslagspost 4, 187 000 kr., används bl.a. för viss försöksverk- samhet inom ungdomsorganisationer.

Vi har betonat att handikapporganisationerna behöver ett kraftigt ökat stöd, bl.a. för studieverksamheten och utgivningen av förbundstidningarna (4.2 och 3). Denna utgivning drar nu en årlig kostnad av drygt 2,5 milj. kr. Medel för dessa ändamål bör emellertid inte beräknas särskilt utan ingå i det under socialde- partementets huvudtitel uppförda anslaget V/S K 6 Bidrag till handikapporganisationer (4.6).

I detta sammanhang vill vi också understryka DBM:s betydel- se som föräldraorganisation. Vi anser att förbundet bör få ökat ekonomiskt stöd från utbildningsdepartementet.

Anslagspost 5: Bidrag till tolkar för döva

Posten är för budgetåret 1975/76 upptagen med 140 000 kr. Medlen fördelas i stort sett lika mellan handikapporganisatio- ner och studieförbund. Omfattningen av den tolktjänst som kan betalas från anslagsposten svarar inte mot de behov som finns. Det är vanskligt att bedöma behovet men man måste räkna med åtminstone en fördubbling av verksamheten. Särskilda medel för detta slags tolktjänst bör inte längre beräknas för handikapporganisationerna utan ingå i socialdepartementets anslag V/S K 6 Bidrag till handikapporganisationer.

Anslagspost 7: Framställning av lättläst litteratur

Posten är för budgetåret 1975/76 uppförd med 425 000 kr. Vi har tillstyrkt litteratu rutredningens förslag men funnit att utred- ningen beräknat medelsbehovet för lågt (7.2.1). Det genom- snittliga produktionsstödet för varje boktitel kan beräknas till närmare 30 000 kr., dvs. för 40 titlar till ca 1,2 milj. kr.

Som utgångspunkt för vår beräkning gäller, att priset för LL-boken i bokhandeln skall vara ungefär detsamma som priset för en annan bok av motsvarande storlek. Förlagskostnaden för framställning av en LL-bok i en upplaga av 5 000 exemplar har i den hittillsvarande begränsade försöksverksamheten i ge- nomsnitt utgjort 60 000 — 70 000 kr. I kostnaden ingår tekniska åtgärder, bl.a. sättning, tryckning, papper och bindning, royalty till författaren eller arvode till bearbetare, ersättning till illustra- tör, hanteringskostnader såsom frakt, lagerhållning och re- klam, samt förlagets vinst. I bokhandeln uppkommer ytterliga- re kostnader som påverkar försäljningspriset för böcker, bl.a. återförsäljarens vinst. För att LL-bokens pris i bokhandeln skall motsvara priset för andra böcker måste produktionsstödet till förlaget, såvitt försöksverksamheten visar, i genomsnitt uppgå till inte fullt 45 % av förlagskostnaderna, dvs. närmare 30 000 kr.

För den litterära verkstaden räknar vi med ett medelsbehov av 200 000 kr. För forskning om Iäshinder bör beräknas 100 000 kr. Sammanlagt utgör medelsbehovet 1,5 milj. kr. Det innebär en ökning med 1 075 000 kr. Medel för vissa projekt beträffande utgivning av LL-tidning och av daglig tidning för synskadade torde få utverkas genom ansökningar i särskild ordning (7.3.1 och 73.25).

Anslagspost 9: Utbildning av tolkar för döva

Tolkutbildningen behöver byggas ut både kvantitativt och kvalitativt (2.8). Anslagsposten är för budgetåret 1975/76 upp- tagen med 300 000 kr. För att tillgodose behovet av fler tolkar och av en differentierad tolkutbildning bör medel beräknas med 0,5 milj. kr.

Anslagspost 10: Ersättning till televerket för avgiftsbefrielse för vissa blinda '

Posten är för budgetåret 1975/76 uppförd med 30 000 kr. Eftersom vi föreslår att synskadades möjlighet till befrielse från radioavgift skall slopas, behöver inga medel beräknas för ändamålet (6.2.3).

8.2.1.2 Anslag V/S K 6 Bidrag till handikapporganisationer

Anslaget är för budgetåret 1975/76 uppfört med 4,5 milj. kr. Angående fördelningen av beloppet mellan organisationerna hänvisas till bilaga 3.

Våra förslag beträffande viss verksamhet inom handikappor- ganisationerna vilken f.n. finansieras med bidrag från utbild- ningsdepartementets anslag Bidrag till de handikappades kul- turella verksamhet innebär att bidrag för konsulentverksamhet (anslagspost 3), för kurs-, studie- och informationsverksamhet (anslagspost 4) samt för tolkar till döva (anslagspost 5) inte skall beräknas särskilt utan i stället ingå i socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporganisationer. Bidragen för nämn- de tre ändamål kan för budgetåret 1975/76 beräknas till (480 000 + 1 200 000 + 70 000=) avrundat 1,8 milj. kr. Anslaget Bidrag till handikapporganisationer bör — oberäknat ökningen av den del av anslaget som f.n. avser socialdepartementet — föras upp med 14 milj. kr.

Den föreslagna anslagskonstruktionen betyder att handi- kappförbunden, utan statliga detaljföreskrifter, får frihet att själva bestämma inriktningen och formerna för verksamheten. Detta innebär även en förenkling för både staten och förbun- den. Bidraget är, såsom nu gäller för förevarande anslag, ett stöd till förbundens allmänna löpande verksamhet. För särskil- de projekt, försöksverksamhet och nya initiativ, kan bidrag på ansökan erhållas enligt lagen (1928:281) om allmänna arvs- fonden.

8.2.1.3 Anslag VIII/U B 5 Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m.m.

Från anslaget utgår bl.a. ersättning åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltid- ningar. Ersättningen fördelas av Sveriges författarförbund

enligt regler som förbundet har fastställt. I genomsnitt får författarna 3 kr. 30 öre per inläsningstimma och exemplar, och vi räknar med ett ökat medelsbehov under anslaget av 200 000 kr.

8.2.1.4 Anslag VIII/U B 50 Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m.m.

Vi har förordat en väsentlig uppräkning av bidragsmedlen för att handikappade skall få bättre tillgång till goda kulturprogram (3.7). För budgetåret 1975/76 har anvisats 350 000 kr. för kulturprogram för handikappade. Programmen är av skiftande slag. Det kan röra sig om en utställning, en föreläsning, framträdande av en trubadur eller en teatergrupp. Kostnaderna för programmen skiftar därför också avsevärt. Den begränsade medelstilldelningen har gjort att handikappföreningarna valt billigare program. Den genomsnittliga kostnaden för ett sådant kulturprogram har visat sig utgöra ca 600 kr. Häri ingår arvode, traktamente och reseersättning till medverkande. Det finns ca 1 200 handikappföreningar, och med denna kostnad kan varje förening få bidrag till ett kulturprogram vartannat år.

Vi beräknar för ändamålet ett medelsbehov av 1 milj. kr. Det innebär en ökning med 650 000 kr. jämfört med budgetåret 1975/76.

8.2.1.5 Anslag VIII/U B 11 Bidrag till Svenska riksteatern

Enligt vårt förslag skall under anslaget beräknas ett belopp av 1 milj. kr. om året för teckenspråkig teater för döva.

8216. Sammanfattning

Förslagen innebär en kostnadsökning för staten om ca 15 milj.kr.

För motsvarande verksamhet kan för budgetåret 1975/76 det sammanlagda utgiftsbehovet i statsbudgeten beräknas till ca 10 milj. kr. Förslagen sammanfattas i tablån på sid. 214.

Förslagen innebär vidare, att särskilda, ändamålsbestämda bidrag till handikapporganisationerna inte längre skall beräk- nas för verksamheten vid b) 1., c) 1. och d) 1. utan i stället ingå i det under socialdepartementets huvudtitel uppförda anslaget till organisationernas allmänna verksamhet Bidrag till handi-

Ändamål Anvisat 1975/76, Förändring enligt 1 OOO-tal kr. vårt förslag, 1 OOO-tal kr.

3) Böcker på band och punkt vid statens specialbibliotek 1 300 + 2 800

b) Studiekonsulenter 1. Handikapprörelsen (förslaget innebär beräkning under k) 480 480 2. Studieförbunden 180 + 720

c) Kurs- och studieverksamhet m.m. 1. Kurs- och studieverksamhet (förslaget innebär beräkning under k) 1 200 — 1 200 2. Visst tidskriftsstöd (förslaget innebär beräkning under I) 25 — 25

dl Viss tolktjänst 1. Handikapprörelsen (förslaget innebär

beräkning under R) 70 — 70 2. Studieförbunden 70 + 80 e) Lättläst litteratur 425 + 1 075 f) Utbildning av tolkar för döva 300 + 200 g) Radioavgifter för synskadade 30 — 30 h) Ersättning åt författare 850 + 200 i) Kulturprogram inom föreningslivet 350 + 650 j) Teater för döva — + 1 000 k) Bidrag till handikapp- organisationer 4 500 + 9 500 I) Visst tidskriftsstöd — + 1 200 Totalt 9 780 +15 620

kapporganisationer (k). För visst tidskriftsstöd (c 2) skall medel beräknas under socialdepartementets anslag Kostnader för viss verksamhet för blinda (|). För anskaffning av böcker på band och punkt vid det statliga specialbiblioteket, innefattande viss prissubvention vid köp av böcker på punkt (a), bör medel — liksom erforderliga medel för bibliotekets verksamhet i övrigt—

beräknas under ett nytt anslag under utbildningsdepartemen- tets huvudtitel, benämnt Statens specialbibliotek för talböcker och punktskriftsböcker. Något särskilt anslag för handikappa- des kulturella verksamhet behövs inte längre, utan för övriga ändamål under detta anslag får medel beräknas under andra anslag under utbildningsdepartementets huvudtitel.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att utredningskommit- tén kulturrådet i betänkandet (SOU 1972:66) Ny kulturpolitik uttalade, att det inte är lämpligt att behålla ett särskilt anslag till kulturstöd för handikappade. Kulturrådet föreslog, att anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet skulle delas upp på de olika anslag, dit verksamheten ämnesmässigt och organisatoriskt hör (kulturrådets betänkande 7.10.3.6 och 10.7.6). l remissyttrande över kulturrådets betänkande föreslog vi, att beslut i frågan skulle få anstå, tills vi redovisat resultatet av vårt utredningsarbete (bilaga 1, sid. 231).

Departementschefen, som i awaktan på förslagen från oss, förordade en förstärkning av anslaget, förklarade sig inte beredd tillstyrka, att detta då delades upp enligt kulturrådets förslag även om han principiellt anslöt sig till dess uppfattning att handikappfrågorna skall beaktas i all verksamhet (prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken, sid. 372). Riks- dagen fann i likhet med departementschefen, att deti awaktan på resultatet av vårt arbete inte borde göras några genomgri- pande förändringar i formerna för insatser för handikappades kulturella verksamhet (KrU 1974:15, sid. 63).

Under våra överväganden i det fortsatta utredningsarbetet har vi, som det förda resonemanget visar, i denna fråga kommit till samma resultat som kulturrådet.

8.3 Landstingens och kommunernas kostnader.

Det åtgärder för en förbättring av handikappades möjligheter att delta i kulturlivet som vi har behandlat kommer att medföra kostnadsökningar även för landstingen och kommunerna. Kostnadsökningarna avser många områden. För landstingens del gäller de bl.a. utbyggd verksamhet vid syncentralerna, hörcentralerna och motsvarande åtgärder för talskadade, för- bättrad tolktjänst för döva och dövblinda samt ökat anslag till bibliöteksverksamhet.

Ökade kostnader för kommunerna avser t.ex. föreningslivets behov av lokaler, förbättrad biblioteksservice, förstärkta in- satser inom den sociala hemhjälpen och utbyggd färdtjänst. Både kommunernas och landstingens kostnader för stöd till den kulturella verksamheten i allmänhet kommer att behöva ökas för åtgärder som är nödvändiga med hänsyn till handikap- pade. Detta gäller kanske inte minst bidragsgivningen till studieförbunden. Handikapporganisationerna behöver ett kraf- tigt ökat stöd i alla landsting och kommuner.

Reservationer

Av ledamöterna Antonsson och Jonsson

Angående överflyttning av anslagsposterna konsulent- verksamhet samt kurs- och studieverksamhet m.m.

Handikapputredningen föreslår att anslagsposterna Konsulent- verksamhet samt Kurs- och studieverksamhet inte längre skall beräknas under utbildningsdepartementet utan föras över till socialdepartementets anslag Bidrag till handikapporganisatio- ner (sid. 141). Medel under denna anslagspost skulle inte då närmare preciseras. Vi finner en sådan överflyttning omotive- rad och för de handikappade negativ, inte minst utifrån utredningens eget resonemang om att handikappfrågorna inte skall särbehandlas. De särskilda satsningar som behövs för kulturinsatser för handikappade bör i första hand ske genom de organ som normalt har att svara för kulturinsatsen. Overföran- det av medel till konsulent- och studieverksamhet för handi- kappade från skolöverstyrelsen och införandet av en ny till- synsmyndighet för dessa aktiviteter är tvärt emot alla strävan- den att så långt som möjligt integrera de handikappade i det övriga samhället.

För dagen gäller att skolöverstyrelsen (SO) tillsammans med studieförbunden fått möjlighet att under en tioårsperiod ut- veckla studieverksamheten bland handikappade. Detta sker dels genom konsulentverksamhet, dels genom projekt för utveckling av pedagogiken och framställning av nya studiema- terial.

Verksamheten har i dag nått en omfattning av 12 000 till 15 000 studiegrupper. De två största studieförbunden — ABF och studieförbundet Vuxenskolan (SV) — har 5 000 ä 6 000 studiegrupper vardera av dessa. Den allra största delen av SV:s verksamhet är bland psykiskt utvecklingsstörda, medan ABF:s verksamhet främst gäller övriga handikappgrupper.

Flera andra studieförbund har haft regelbunden verksamhet av skiftande slag.

lnom SÖ finns en särskild arbetsgrupp som arbetar med handikappfrågor. Utöver företrädare för studieförbunden finns flera handikapporganisationer med. Eftersom studieverksam- heten bland handikappade fortfarande är ordnad som försöks- verksamhet, vore det värdefullt att en total utvärdering kunde äga rum innan man gjorde organisatoriska förändringar.

Handikapporganisationerna behöver en kraftig uppräkning av de allmänna medel som utredningen förordar. Men de handikappade behöver också en garanti när det gäller utveck- lingen av studiematerial, forskning, de handikappades studie- möjligheter och en fortsatt integrering av handikappade i den reguljära studieverksamheten. Förslaget om att sammanföra kurs- och konsulentpengar avseende bidrag till handikappades kulturella verksamhet utan speciell destination med ett klumpanslag till en ny myndighet kan komma att innebära en konflikt då organisationerna måste ta ställning till en fördelning som kan bli ytterst grannlaga. Om man för samman ett anslag av den här typen, blir det också mer svårtillgängligt för de små förbunden. Det kan även bli svåra trösklar för nya organisationer som uppstår i framtiden, och det kan bli svårt att nå dem som står helt utanför handikapporganisationerna. Vi kan alltså inte finna bärande skäl — utöver vissa administrativa — som talar för att kursfrågorna m.m. flyttas från SÖ och utbildningsdepartementet.

Det viktigaste medlet att nå kulturell jämlikhet är att få en god utbildning, fortsatt stimulans i form av tillgång till information samt möjlighet att odla estetiska, intellektuella och sociala intressen. Dessa synpunkter äger sin giltighet alldeles speciellt för gruppen handikappade och står inte på något sätt i motsatsförhållande till tanken på att visa organisationerna inom handikappsektorn stort förtroende.

Av ledamoten Åkerlind

1. Angående bestämmelserna i 42 a & byggnadsstadgan

Statens planverk har i en skrivelse till regeringen den 22 oktober 1975 föreslagit att den begränsning som ligger i

uttrycket "i skälig omfattning" i 42 a & byggnadsstadgan skall upphöra att gälla. Samtidigt har ämbetsverket föreslagit att stadgandets tillämpningsområde skall vidgas till att omfatta även bostäder.

Som redovisas på sid. 154 så har utredningens majoritet i ett yttrande den 13 januari 1976 tillstyrkt förslagen.

Jag har inte kunnat dela utredningsmajoritetens syn på dessa frågor. I en reservation till yttrandet har jag anfört följande:

"De åtgärder som vidtas för att successivt anpassa bostads- produktionen och bostadsmiljön till de handikappades krav och önskemål är värda allt stöd. Det kan dock allvarligt ifrågasättas om handikappanpassat byggande skall — eller ens kan — uppnås genom detaljreglering av byggnadsstadgan.

Den begränsning som ligger i stadgandets uttryck "i skälig omfattning" skulle mycket väl kunna kvarstå om bedömningen av vad som är skäligt skulle bli mer positiv till de handikappa- des intressen. Då formuleringen redan nu kommit att bedömas som olämplig efter att ha gällt i endast några få år bör "i skälig omfattning" kunna ersättas med förslagsvis "så långt möjligt." Det ger utrymme för de anpassningsåtgärder som ligger inom — mestadels de ekonomiska — möjligheternas gräns.

De allmänt höga boendekostnaderna gör att kostnadssidan måste ägnas speciell uppmärksamhet i den utsträckning ifråga- varande bestämmelser kommer att avse bostäder, särskilt som det är mycket tveksamt om man gör de handikappade en tjänst genom så omfattande detaljregleringar som de föreslagna."

Den detaljreglering som föreslås i Statens planverks skrivel— se kan få stora konsekvenser vad beträffar kostnaderna. Sålun- da föreslås att entréer, kök och badrum skall ha vissa minimi- mått. Detta kräver en ytökning i vissa fall på upp till 5 m2 per lägenhet. Kostnader för detta har inte angivits men torde med nuvarande priser kunna stiga till ca 8 000 kr./lgh.

Vidare föreslås att hissar skall krävas i alla hus med mer än två våningar. Angående kostnaderna för detta sägs följande i skrivelsen från Statens planverk:

"Hisskravets konsekvenser blir i första hand att det kommer att byggas än färre fyravåningshus och trevånings loftgångs- och punkthus. De byggherrar som finner hissekonomin oför- delaktig kommer att ersätta hustyperna med andra, exempelvis genom att höja eller sänka huset med en våning. I de fall sådana ändringar av någon anledning inte kan genomföras blir

effekten en kostnadsökning med 3 — 8 000 kr./lgh ijämförelse med samma hustyp utan hiss. Efter en övergångstid på 5 år skulle hisskravet bli tillämpligt på alla trevåningshus, dvs även trevånings lamellhus." Vidare sägs att trevånings lamellhus drabbas då av en kostnad per lägenhet på 7 — 10 000 kr. Ett tredje förslag som framställts är att alla lägenheter om 1 RK eller större skall vara försedda med balkong eller uteplats med minimimått 1,4 gånger 2,0 meter. Även detta förslag kan väntas medföra betydande merkostnader i vissa hus. Jag finner den föreslagna detaljregleringen helt felaktig. Det , är dessutom uppenbart att resurserna kan komma att använ- das på fel sätt. De handikappade vore mer betjänta av att de resurser som föreslås spridas ut på generella åtgärder i stället användes till förbättringar i och byggande av handikapplägen- heter. Det skulle komma de handikappade mer direkt till godo.

2. Angående studiekonsulenter

Utredningen är enig om att bidraget till handikapporganisatio- nerna bör räknas upp med ett så stort belopp att det ger full kostnadstäckning för 25—30 studiekonsulenter hos handikapp- organisationerna. Eftersom de sammantagna kostnaderna per konsulent har beräknats till ca 100 000 kr. har en höjning med 2,5—3 milj. kr. föreslagits. När det däremot gäller studieförbun- den är förutsättningarna något annorlunda.

Studieförbunden får för närvarande bidrag till tre studiekon- sulenter med 60 000kr. per konsulent. Två av dessa konsulen- ter är knutna till ABF och en till Vuxenskolan.

Utredningens förslag innebär att antalet konsulenter hos studieförbunden skall ökas från tre till nio. Dessutom föreslås att det statliga bidraget till dessa konsulenter skall ökas från 60 000 kr. till 100 000 kr. Det innebär att de studieförbund som får rätt till dessa bidrag får hela sin kostnad för handikappkon- sulenter betald medan de studieförbund som söker men ej får anslag får betala hela sin kostnad själva i den mån de ändå anställer konsulenter.

Eftersom tjänsterna skall tillföras de studieförbund som har det största behovet av stöd för sin verksamhet på handikapp- området så är det troligt att antalet ansökningar från studie- förbundens sida kommer att bli betydligt fler än de anslag som står till förfogande även om inte full kostnadstäckning ges med bidraget.

Ur rättvisesynpunkt är det därför tillräckligt att höja bidraget per konsulent från 60 000 kr. till 75 000 kr. Det innebär att de studieförbund som får förmånen att erhålla bidraget får ersätt- ning med ca tre fjärdedelar av kostnaderna.

Jag förordar därför att bidraget till studieförbundens studie- konsulenter på handikappområdet sätts till 75 000 kr.

Särskilt yttrande

Av experterna Dalén, Hanson, Hansson, Lindqvist och Utberg

Utredningens allmänna mål och konkreta förslag för att kulturen ska nå även handikappade har vårt helhjärtade stöd.

Handikappade är i dag — vilket understryks av utredningen — kulturellt starkt eftersatta. Vi betraktar därför de föreslagna åtgärderna på olika kulturområden som absolut minimum för att klyftorna till mer gynnade grupper i samhället ska kunna börja minska.

Utredningens argumentation för föreslagna åtgärder kunde enligt vår mening förstärkas på vissa punkter. Vi anser sålunda att det viktiga resonemanget om fullt erkännande av dövas teckenspråk, som alltjämt motarbetas i vissa kretsar, skulle vinna i styrka om utredningen hade åberopat sig på resultaten av forskning på området. Både svensk och utländsk forskning visar sålunda att teckenspråket är det säkraste sättet att förmedla kunskap till döva barn och ge dem större trygghet. Det är också bevisat att teckenspråket är det säkraste sättet som man känner till för kontakt mellan döva och hörande.

Ska all kulturell verksamhet bli öppen och tillgänglig för alla, som är utredningens mest grundläggande och viktigaste mål- sättning, krävs det stora insatser också på områden som ligger utanför den egentliga kulturpolitiken. Insatserna kan inte heller begränsas till traditionella "handikappområden". Den konkreta utformningen av dessa insatser saknas i hög grad i betänkan- det, främst beroende på att andra än staten i stor utsträckning svarar för det praktiska genomförandet.

Den främsta framtida uppgiften blir nu att ta konsekvenserna av de riktiga och välgrundade mål som också dragits upp i

regeringens kulturpolitiska förslag till riksdagen. Ska man för framtiden undvika särkultur för handikappade och i verklig mening låta dem bli delaktiga av den kulturella gemenskapen krävs det goda kunskaper om hurudan situationen är och vad som praktiskt behöver göras. Den kunskapen finns hos handi- kappades egna organisationer. Det är därför ett oawisligt krav och ett prov på hur konsekvent man vill genomföra förslagen, att handikapporganisationerna får ett sådant statligt ekono- miskt stöd till sin allmännaVerksamhet att de ges rimliga möjligheter att ställa sin sakkunskap till förfogande.

Utredningens krav att det totala kulturutbudet ska anpassas leder till att alla som arbetar med kulturfrågor i vid mening har behov av handikappkunskap för att rätt lösa sina uppgifter. Den kunskapen saknas i de flesta kulturorgan men kan tillföras dessa genom att handikapprörelsen ges plats i viktigare sty- relser.

Bilaga 1 Handikapputred- ningens yttrande över Ny kulturpolitik

Inledning. Handikapputredningens samman- fattande bedömning av förslagen

Ett genomförande av förslagen i kulturrådets betänkande medför en breddning av samhällets åtagande på kulturområ- det och ökade möjligheter för alla att ta del av kulturell verksamhet.

Det fortgående reformarbetet på handikappområdet och samhällets snabbt ökande insatser för handikappade utgår från den syn på handikappfrågorna som brukar sammanfattas med uttrycket normalisering. Kulturrådets förslag ansluter sig till denna syn och vi anser att dess överväganden i princip utgör en god grund för utformning av de kompletterande förslag som är nödvändiga på kulturområdet med hänsyn till handi- kappades situation. Vi avser att år 1974 framlägga sådana förslag och redovisar i detta remissyttrande bl.a. synpunkter på vissa avsnitt i betänkandet Ny kulturpolitik där vi anser att kulturrådet inte tillräckligt har beaktat handikappades behov och problem.

4.8 Bakgrundsfakta för kulturpolitisk planering

Vi understryker betydelsen av god kunskap om hur människor- na använder sin fritid och vilket ytterligare innehåll de vill ge den. Samhällets kulturpolitiska åtgärder ska bredda och öka

226

människornas möjligheter att ta del av kulturell verksamhet. Detta kan inte ske utan att människornas önskemål och behov beaktas. Det är därför viktigt att de samhälleliga organ som är verksamma på området fortlöpande håller sig förtrogna med behoven inom kulturområdet.

Vi noterar med tillfredsställelse att Svenska kommunförbun- det i promemorian Förslag till principer för kulturförvaltningar- nas organisation (1971-06-11) har funnit det åligga de kommu- nala kulturnämnderna att kartlägga kommuninvånarnas kultu- rella intressen och behov. Vi finner det dessutom nödvändigt att staten skaffar sig god allmän kännedom om människornas önskemål och behov inom området. Kunskaper i dessa hänse— enden bör spela en avgörande roll för kulturpolitikens inrikt- ning och det statliga kulturstödets utformning och omfattning. Kartläggningar av dessa förhållanden bör inte bara avse vad människorna gör utan också redovisa deras önskemål och synpunkter på det kulturella utbudet och om möjligt orsakerna till deras val.

Gemensamt för handikappade är mera utpräglade svårighe— ter i vardagslivets olika situationer. Enligt modern samhälls- uppfattning avser samhällets insatser för handikappade att undanröja dessa svårigheter. Detta ska även gälla kulturområ- det. För att handikappade ska få tillgång till den kulturella verksamheten måste många gånger särskilda åtgärder vidtas. Det är därför angeläget att den kunskap om människornas behov och önskemål som måste inhämtas och utgöra underlag för kulturpolitisk planering innefattar god kännedom även om handikappades situation och problem. Sådan kännedom kan bl.a. inhämtas från handikapporganisationerna och från sta- tens handikappråd, länshandikappråden (LHR) och de kommu— nala handikappråden (KHR).

4.11.1 Kulturbegreppet

Kulturrådets uttalande att kulturpolitiken ska ses som en del av samhällets miljöpolitiska åtagande i stort bör enligt vår mening ytterligare understrykas och kompletteras med följande syn- punkter.

Handikappades tillgång till den alltmer mångskiftande och breddade kulturella verksamheten försvåras ofta — och kan i

många fall helt omöjliggöras — av den yttre fysiska miljöns utformning. Ändamålsenliga bostäder, kommunikationer och lokaler är viktiga förutsättningar för att handikappade ska kunna delta i olika slags verksamhet.

Den mesta fritiden tillbringar människorna i sina hem. Den kulturella verksamheten som äger rum hemma och hos vänner och bekanta utgör en stor och viktig del av den totala kulturkon- sumtionen. Inte bara den egna bostadens utformning utan också utformningen av andras bostäder har stor betydelse för att handikappade ska kunna få och behålla sociala kontakter. För att handikappade ska kunna bryta sin isolering är det sålunda viktigt att gästkravet — ett i den bostadspolitiska debatten ibland använt begrepp för handikappades möjlighet att besöka andras bostäder — tillgodoses.

Möjligheten för handikappade att delta i organiserad kultu- rell verksamhet är beroende av att de kan komma till och in i den lokal där verksamheten pågår. Bra färdtjänst — både för vanliga gångavstånd och som komplettering till allmänna kommunikationer — måste stå till förfogande för förflyttnings- handikappade. Lokaler där kulturell verksamhet bedrivs bör, så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt, vara anpassade till handikappades särskilda behov. Personlig hjälp behövs ofta för att kunna ta del i kulturell verksamhet, vare sig den äger rum hemma eller bedrivs i annan lokal.

Med det nu anförda vill vi betona kulturpolitikens beroende av socialpolitiska insatser. För handikappade bestäms värdet av det kulturpolitiska åtagandet i hög grad av den sociala välfärdens beskaffenhet.

4.11.2 Avgränsningen av det kulturpolitiska området

Kulturrådet anger vad som bör hänföras till det kulturpolitiska området och anser sig därigenom kunna avstå från — eller inte böra — bestämma kulturbegreppet. Som skäl härför åberopas förvaltningsmässiga och budgettekniska förhållanden. Givetvis måste det kulturpolitiska området inom vilket samhället ska verka med reformer och resurser på något sätt avgränsas och vi kan i och för sig tillstyrka rådets förslag till bestämning av det kulturpolitiska området.

Vi anser det dock väsentligt att man inom kulturpolitiken tar hänsyn till den kultur som människorna individuellt eller tillsammans ägnar sig eller vill ägna sig åt utan samhällets finansiella eller organisatoriska stöd. Vid utformningen av det allmännas insatser måste sålunda de behov och intressen beaktas som kommer till uttryck i individuella önskemål och i individuellt görande och skapande utanför området för sam- hällets direkta engagemang. Kunskapen om sådant skapande och dess drivkrafter har en avgörande betydelse för riktigt awägda kulturpolitiska samhällsinsatser.

Vi avser att i vårt sjätte och sista betänkande, som vi beräknar att överlämna till chefen för utbildningsdepartemen- tet år 1974, föreslå konkreta åtgärder som gör kulturell verk- samhet bättre tillgänglig för handikappade. I förevarande sammanhang vill vi liksom kulturrådet starkt understryka att allas rätt till kultur är en angelägen jämlikhetsfråga. Kulturpoli- tiken ska avse alla människor. Detta kräver en noggrann bedömning av vilka åtgärder som behöver vidtas för att de kulturpolitiska insatserna ska bli till nytta även för handikappa- de. Det innebär också att särskilda anordningar kan behöva skapas för döva och blinda personer och för psykiskt utveck- lingsstörda och för dem i övrigt vars handikapp kan göra det svårt eller omöjligt att sådana anordningarförutan ta del i visst eller vissa slags kulturverksamhet.

4.15 Samordning och differentiering

Kulturrådet berör frågan om åtgärder för att lösa olika gruppers särskilda problem att ta del av kulturell verksamhet och vi har inget att invända mot de uttalanden som avser handikappade.

Vi är dock angelägna att ytterligare betona att åtskild kulturell verksamhet för handikappade bör undvikas. Handikappade delar den samhälleliga gemenskapen och ska som andra ha tillgång till alla de anordningar av skilda slag som finns och fortlöpande skapas. Syftet med insatserna för handikappade är att de ska kunna leva som andra — så långt möjligt bli oberoende av sitt handikapp.

Detta syfte — normaliseringssträvandena — förutsätter inte- gration. Effektiva och flexibla åtgärder är en nödvändig förut- sättning för att integration ska ge det avsedda resultatet.

Det är emellertid viktigt att integrationen sker i en takt som är anpassad till människornas individuella förutsättningar. Man får aldrig bortse från att det finns människor som inte orkar eller inte vill vara med om individualintegrering. I sådana situationer kan gruppintegrering vara en lösning, dvs. en grupp handikappade deltar tillsammans med andra i den verksamhet det gäller.

Det kan också i en del fall vara angeläget att stödja verksam- het som avser endast handikappade. Enligt vår mening kan sådan verksamhet ibland vara väl ägnad att förbereda och underlätta integrerad verksamhet. Vi avser att återkomma till detta spörsmål i vårt betänkande om kulturfrågan. Som ett enda exempel på uppskattad och värdefull verksamhet speci- ellt för handikappade vill vi nämna Sveriges dövas riksför- bunds anläggning Carlborgsons gård i Leksand vilken har tillvunnit sig erkännande som ett kulturcentrum för döva.

Vi vill i detta sammanhang även föra in det viktiga spörsmå- let om särskilda, kompenserande åtgärder för dem vars handi- kapp gör viss verksamhet särskilt svåråtkomlig eller helt otillgänglig. Sådana strävanden — som kan sammanfattas med uttrycket kompensationstanken — utgår från att den som inte ser, bör få lyssna och känna mer, den som inte hör bör få se mer eller erfara mer på annat sätt.

Kulturrådet tar även upp de särskilda svårigheterna för personer som vårdas på institution att ta del av kulturell verksamhet. I likhet med kulturrådet anser vi att det finns ett stort behov av ökad och mer differentierad kulturell verksam- het på institutioner, särskilt på sådana för långvarig vård. Vi noterar att kulturrådet återkommer till denna fråga bl.a. i avsnittet 7.10.2 och vi avser att själva behandla den i vårt pågående utredningsarbete.

5.5 Radio och television

Vi har samma uppfattning som kulturrådet om Sveriges Radios betydelse på kulturområdet. Därför anser vi det särskilt angelä- get att alla, så långt det är möjligt, kan ta del av dess verksamhet. Vi avser att tillkännage resultatet av våra övervä- ganden i hithörande frågor i vårt nästa betänkande och kan nämna att vi f.n. med företrädare för Sveriges Radio dryftar

åtgärder för att döva och hörselskadade personer ska få mer behållning och glädje av televisionen.

6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna

Många har på grund av handikapp svårigheter att ta del av kulturinstitutionernas verksamhet. Det torde i många fall med förhållandevis små insatser vara möjligt att göra befintliga lokaler bättre tillgängliga så att t.ex. rörelsehindrades och blindas besök i folkbiblioteket, på museet och teatern under- lättas.

Verksamhet av skilda slag bör, så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt, även ha en sådan utformning att handikap- pade får samma glädje av den som andra. Detta kan t.ex. betyda att en utställning bör levandegöras för blinda genom framställning i reliefform eller att döva före en teaterföreställ- ning eller en film erhåller en språkligt tillrättalagd redovisning eller en teckentolkad redogörelse för pjäsen. Psykiskt utveck- lingsstörda kan också före ett biobesök eller ett teaterbesök behöva ett material i språkligt tillrättalagd form för att få glädje och behållning av föreställningen. Vi avser att ta upp frågor av detta slag i vårt nästa betänkande.

Folkbiblioteken är betydelsefulla kulturcentra med stort an- svar och stora möjligheter att ge kulturell service åt blinda, döva och andra personer med informationshandikapp, rörelse- hindrade och personer på vårdinstitutioner. Vi överväger f.n. även hithörande frågor men vill i förevarande sammanhang uttala vikten av att biblioteken och övriga kulturinstitutioner i sitt arbete samråder med handikapporganisationerna för att i olika avseenden få kännedom om handikappades särskilda behov och kunna tillgodose dem. Sådant samråd underlättas genom tillkomsten av handikappråd i länen och i kommunerna.

7.10.3.1 Studiecirkelstödet

Vi anser att det är viktigt att man vid en översyn av reglerna för studiecirkelstödet ser till att en breddning och förstärkning av

verksamheten också kommer handikappade till glädje och nytta. Reglerna bör få tillämpas så att handikappades deltagan- de i cirklarna underlättas. För att ta ett par exempel bör bidrag utges för merkostnader för personlig assistans åt rörelsehind- rade, punktskriftservice åt blinda och för särskilt utformat material för språkligt hämmade, t.ex. psykiskt utvecklingsstör— da, vid studiebesök och eljest i samband med cirklarnas arbete.

7.10.3.2 Andra former av verksamhetsbidrag

Det finns utan tvivel ett behov av att i andra former än den gängse studiecirkeln kunna stödja t.ex. handikapporganisatio- ners kulturella verksamhet. Det översiktligt nämnda lokala aktivitetsstödet kan härvid vara en bra möjlighet och vi tillstyr- ker att hithörande frågor närmare utreds. Det är angeläget att aktuella stödformer utformas så att handikappade kan ta del i sådan verksamhet för vilken stödet avses. Därför föreslår vi att företrädare för handikapporganisationerna ska medverka i det fortsatta utredningsarbetet beträffande lokalt aktivitetsstöd.

7.10.3.6 Stöd till handikappades kulturella verksamhet

Som framgår av det föregående hävdar vi att säranordningar för handikappade i princip ska undvikas. Vi delar därför kulturrådets uppfattning att handikappades särskilda behov ska beaktas i allt slags verksamhet.

I vårt hittillsvarande arbete har vi även framhållit att frågor rörande handikappade ska behandlas i de sammanhang där frågorna sakligt hör hemma. Det ingår i vårt utredningsarbete att överväga den fortsatta utformningen och inriktningen av sådana insatser som bekostas från det på utbildningsdeparte- mentets huvudtitel uppförda anslaget Bidrag till de handikap- pades kulturella verksamhet. Eftersom detta arbete ännu på- går, kan vi f.n. inte tillstyrka kulturrådets förslag att anslaget ska avföras från riksstaten utan föreslår att beslut i frågan får anstå tills vi har redovisat resultatet av vårt utredningsarbete.

7.12 Förslag beträffande kulturarrangemang utanför institutionerna

Det föreslagna statsbidraget till kulturarrangemang kan öppna bättre möjligheter för handikappade att ta del av kulturell verksamhet. Vi tillstyrker därför förslaget att nuvarande före- läsningsbidrag avlöses av ett arrangemangsbidrag. Kulturrå- det har emellertid i utkastet till regler för bidraget inte tillräck— ligt beaktat handikappades särskilda behov. Reglerna bör kompletteras med bestämmelser om att vid arrangemang uppkommande merkostnader som beror på deltagares handi- kapp får bestridas med bidraget. Bidraget bör således kunna anlitas för att betala tolkning för döva, punktskrift för blinda, språkligt tillrättalagt material för psykiskt utvecklingsstörda liksom övriga dylika åtgärder som är nödvändiga för att handikappade ska få samma behållning och glädje som andra av arrangemanget.

8.4.5.1.2 Referensgrupp till kulturnämnden

Det kommunala handikapprådet (KHR), där som regel kultur- nämnden är företrädd, har ett ansvar för att handikappades möjligheter att ta del av kulturell verksamhet förbättras. Om referensgrupper inrättas till kulturnämnderna, är det naturligt att handikapporganisationerna blir företrädda i dessa grupper.

8.5.5 Samverkan på länsplanet

På Iänsnivå finns samma behov som i kommunerna för handikapprörelsen att arbeta för förbättring av handikappades tillgång till kulturell verksamhet. Samarbete mellan handikapp- organisationerna och t.ex. landstingens kulturnämnder bör kunna äga rum inom länets handikappråd (LHR). Om det av kulturrådet beskrivna samarbetsorganet för kulturfrågor på länsplanet inrättas, är det viktigt att handikapporganisationer- na erbjuds att ingå i detta organ.

8.6.3.2 Ett centralt organ för rådgivning, utredning och statsbidragsprövning

Det är självklart att kulturorganen på riksnivå ska ha ett nära samarbete med handikapprörelsen. Statens handikappråd — vari handikapporganisationerna, socialstyrelsen, skolöversty- relsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens planverk, Svenska kommunförbundet och Svenska landstings- förbundet är företrädda — har stora möjligheter att genom övergripande bedömningar medverka till att göra den kulturel- la verksamheten bättre tillgänglig för handikappade. Vi vill även erinra om den betydelse som den till skolöverstyrelsens vuxenutbildningsbyrå anknutna handikappnämnden med re- presentation från handikapporganisationerna har för styrel- sens och handikapprörelsens samarbete i hithörande frågor. För att den av kulturrådet föreslagna förstärkningen av de kulturpolitiska insatserna ska bli till samma glädje och nytta för handikappade som för andra är det angeläget att samhällets samarbete med handikapprörelsen i dessa frågor ytterligare utvecklas.

9. Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet

Många handikappades möjligheter att ta del av kulturell verk— samhet är, som vi har framhållit i avsnitt 4.11.1, beroende av om de kan komma till de lokaler där verksamheten försiggår och om de kan komma in i lokalerna och kan vistas i dem. Kulturrådet uttalar att många bra lokaler för gemenskaps- och kulturändamål har kommit till under 1960-talet. Vi konstaterar emellertid att det för handikappades del dessvärre är så att både det äldre lokalbeståndet och de flesta nyare lokaler är svårtillgängliga. Trånga passager, trösklar och trappsteg utgör hinder för personer i rullstol, andra rörelsehindrade och blinda. Hörslingor och akustikfrämjande åtgärder för hörselskadade är sällsynta.

Lokalernas inredning och utrustning är, som kulturrådet framhåller, lika väsentlig som deras storlek och utformning. I allmänhet är lokalerna inte heller i dessa avseenden lämpade

för handikappade, Det är utomordentligt angeläget att lokaler som hädanefter byggs eller på mera genomgripande sätt ändras blir anpassade till handikappades särskilda behov på sätt som anges i 42 a & byggnadsstadgan och i statens planverks föreskrifter, råd och anvisningar till nämnda bestäm- melse.

Vi anser det vidare vara viktigt att det äldre lokalbeståndet inventeras från handikappsynpunkt och att en bedömning görs av vilka åtgärder som behöver vidtas för att åstadkomma bättre tillgänglighet för handikappade i första hand åtminstone i någon lokal på varje ort eller i varje stadsdel.

10.7.6 Handikappstöd

Det ingår i vårt uppdrag att överväga den fortsatta inriktningen och utformningen av den verksamhet som bekostas från det under utbildningsdepartementets huvudtitel uppförda ansla- get Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Ökade insatser av skilda slag för att bereda handikappade bättre möjligheter att ta del i kulturell verksamhet behövs, men i awaktan på resultatet av vårt utredningsarbete kan vi inte bedöma storleken av medelsbehovet för de ändamål som avses med nämnda anslag.

Vid behandlingen av detta ärende har deltagit undertecknad Skantz, handikapputredningens ordförande, och utredningens ledamöter Antonsson, Fors, Gustafsson, Jonsson och Mag- nusson.

Anna-Greta Skantz

B.-0. Mattsson

organisationerna Namn Antal Grundad Tidskrifter, Medlem medlemmar år medlems- i år 1975 blad DBF, De blindas 7 011 1889 De Blindas ABF, HCK förening Veckoblad, De Blindas Tidskrift DHR, De handikappades 41 000 1923 Svensk ABF riksförbund Handikapp- tidskrift FBIS, Föreningen för 600 1964 — HCK blödarsjuka i Sverige Fde, Föreningen för 200 1962 lnforma— —— de neurosedynskadade tionsnytt FSDB, Föreningen 120 1959 — ABF, HCK Sveriges dövblinda FUB, Riksförbundet för 17 000 1956 FUB-kontakt HCK utvecklingsstörda barn HfR, Hörselfrämjandets 34 280 1921 Auris ABF, HCK riksförbund ILCO, Svenskt förbund 3 600 1965 ILCO-bladet ABF, HCK

för ileo-, colo- och

urostomiopererade

MS—förbundet — riks- 9 779 1957 MS-brevet ABF, HCK organisation för

neurologiskt sjuka och handikappade

P-club, förening för 500 1954 Plus — stammars Pso, Svenska 15 173 1963 Psoaktuellt ABF, HCK psoriasis- förbundet RBU, Riksförbundet 3 500 1955 Rörelse ABF, HCK

för rörelsehindrade barn och ungdomar RfCF, Riksföreningen 400 1969 Cf-bladet HCK

för cystisk fibros RHL, Riksförbundet för 17 000 1939 Status ABF, HCK hjärt- och lungsjuke RLE, Riksföreningen 550 1965 Larry ABF, HCK för laryngektomerade RmA, Riksförbundet 16 000 1956 Allergia ABF, HCK mot allergi RMR, Riksförbundet 34 467 1945 Reuma ABF, HCK mot reumatism RNj, Riksförbundet för 1 900 1969 Njur-funk ABF, HCK

njursjuka

Namn Antal Grundad Tidskrifter, Medlem medlemmar år medlems- i år 1975 blad RSMH, Riksförbundet för 7 000 1967 pocket- HCK social och mental hälsa tidningen R RSvE, Riksförbundet för 1 900 1954 Svenska HCK svensk epileptikervård Epilepsia RTP, Riksföreningen för 58 000 1946 RTP— HCK trafik- och polioskadade tidningen SD, Svenska 23 000 1943 Diabetes ABF diabetesförbundet SDR, Sveriges dövas 3 138 1922 SDR-Kontakt ABF, HCK

riksförbund

HCK,Handikappförbun- 19 handi- 1964 Handikapp- Samarbets-

dens centralkommitté kappförbund samverkan, avtal + DBM1 HCK- med ABF information

' Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän.

Bilaga 3 Statsanslag till handikapp- organisationerna

Anslag i 1000-tal kr för budgetåren 1973/74—1975/76 från socialdepartementet (5) för allmän verksamhet och utbildningsdepartementet (u) för dels studiekonsulenter (sk), dels kurs- och studieverksamhet m.m. (ks)

& Handikapporganisation 1973/74 1974/75 1975/76

S U S+U S U S+U S U S+U

sk ks sk ks sk ks

De blindas förening 780 50 130 960 961 55 140 1 156 1 170 60 165 1 395 De handikappades riksförbund 680 50 130 860 841 55 145 1 041 1 080 60 155 1 295 Föreningen för blödarsjuka

i Sverige 5 — — 5 10 — — 10 10 — —— 10 Föreningen för de

neu rosedynskadade 15 — — 15 20 — — 20 20 — 5 25 Föreningen Sveriges dövblinda 15 — — 15 20 — — 20 40 — 10 50 Riksförbundet för

utvecklingsstörda barn 40 50 70 160 80 55 90 225 120 60 95 275

Hörselfrämjandets riksförbund 380 50 100 530 496 55 110 661 600 60 120 780 ILCO, Svenskt förbund för iIeo-, colo- och

urostomiopererade 30 — 10 40 60 — 10 70 80 — 10 90 MS-förbundet, riksorganisa-

tion för neurologiskt sjuka

och handikappade 30 — 30 60 60 13,75 45 118,75 90 15 55 160 P-club, förening för stammare 3,5 — — 3,5 3,5 — — 3,5 5 — — 5 Svenska psoriasisförbundet 30 — 15 45 60 — 25 85 80 — 25 105 Riksförbundet för rörelse- hindrade barn och ungdomar 40 — 40 80 80 13,75 50 143,75 120 15 60 195 Riksföreningen för cystisk

fibros 6 — 4 10 10 — 5 15 15 — 5 20

238

Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka 35 25 40 100 70 27,5 60 157,5 100 30 80 210 Riksföreningen för

laryngektomerade 3,5 — 6,5 7,5

3 — 7 5 10 — 5 15 Riksföreningen mot allergi 30 25 30 85 60 27,5 3

13215 95 30 55 180 63,75 50 15 — 65 19 40 _— 5 45

Riksförbundet mot reumatism 30 — 30 50 13,75 Riksförbundet för njursjuka 7 — 10 14 — Riksförbundet för social

och mental hälsa 30 — 25 55 60 — 30 90 100 — 45 145 Riksförbundet för svensk

epileptikervård 20 —— — 20 35 — —— 35 50 — — 50 Riksföreningen för trafik- 30 — 20 50 50 13,75 —— 63,75 50 15 — 65 och polioskadade Svenska diabetesförbundet 30 — — 30 50 — — 50 60 — — 60 Sveriges dövas riksförbund 180 50 110 340 235 55 120 410 280 60 130 470

Handikappförbundens centralkommitté 50 50 170 270 167 55 180 402 235 60 200 495

___—___—___—————

Summa 2 500 350 930 3 780 3 500 440 1 060 5 000 4 500 480 1 225 6 205

_____________________—_—_—————

Iålm

Punktskriftstidningar

De blindas veckoblad, 52 nummer per år, ca 30 punktskrift- sidor, kostnadsfri, 2 260 exemplar, föreningsorgan, debatt i blindsaksfrågor, social och allmän information. Radio- och TV-programmet, 52 nummer per är, ca 20 punktskriftsidor, 20 kr. per år, 800 exemplar, veckans pro- gram i radio och TV. Nuet, 52 nummer per är, ca 30 punktskriftsidor, kostnadsfri, 120 exemplar, språkförenklad nyhetstidning för dövblinda. Margareta, 12 nummer per år, ca 32 punktskriftsidor, 20 kr. per år, 400 exemplar, damtidning med matrecept, stickbeskriv- ningar m.m. Månadens braillemagasin, 10 nummer per är, ca 80 punktskrift- sidor, 20 kr. per år, 350 exemplar, litterär tidskrift, noveller, dikter etc. Schackbladet, 5—6 nummer per år, 20—28 punktskriftsidor, kostnadsfri, 150 exemplar, för schackintresserade. Träffpunkt -76, 10 nummer per år, ca 40 punktskriftsidor, 20 kr. per år, 250 exemplar, ungdomstidning med sport, musik och annat för ungdomar.

Taltidningar

Funktionärsinformation, 10 nummer per år, speltid 3 timmar, 20 kr. per år för icke funktionärer, 350 exemplar, förenings- meddelanden, utredningar, remissyttranden, klipp ur fack- press m.m. Hem och hushåll, 10 nummer per år, speltid ca 2timmar, 20 kr. per år, ca 1 000 exemplar, familjetidning, bl.a. konsument-

upplysning.

Kulturspegeln, 20 nummer per år, speltid ca 1 1/2 timme, 20 kr. per år, 140 exemplar, speglar debatten på dagstidningarnas kultursidor, informerar om nyutkomna böcker m.m. Kårsbandet, 9 nummer per år, speltid ca 1 1/2 timme, 20 kr. per år för icke studerande, 120 exemplar, avsedd för universi- tets- och högskolestuderande, utbildnings- och arbetsmark- nadsfrågor, kårpolitik m.m. Tekniskt magasin, 10 nummer per år, speltid ca 3 timmar, 20 kr. per år, 100 exemplar, (för den som vill behålla banden 120 kr. per år), för tekniskt intresserade med klipp ur olika tekniska tidskrifter. Ungdomstidningen, 20 nummer per år, speltid ca 1 timme, kostnadsfri, 520 exemplar, information, debatt, nyheter och underhållning. Taltidningstjänst, 52 nummer per år, material som distribueras till de lokala taltidningarna, t.ex. allmän information, för- eningsinformation, blindsaksfrågor. De lokala taltidningarna avgör vilka delar av materialet de vill använda. Enskilda kan inte prenumerera på Taltidningstjänst.

Storstilstidning

Nuet, 52 nummer per år, kostnadsfri, 70 exemplar, samma innehåll som Nuet i punktskrift. Storstilsupplagan vänder sig till dövblinda som har sådana synrester att de kan läsa förstorad text.

Zusammenfassung in deutscher Sprache

1 Die friiheren Vorschläge

Das von der schwedischen Regierung berufene Komitee fiir Fragen in Zusammenhang mit Behinderten (handikapputred- ningen = HKU) legt hiermit sein sechstes Gutachten vor.

In dem ersten Gutachten ,,Die Gemeinden und die soziale Betreuung" wurde ein Gesetz vorgeschlagen, welches die Gemeinden verpflichtet, sich uber die Situation jedes einzelnen Menschen, der sich in der Gemeinde aufhält, und dessen Bediirfnisse zu unterrichten, und auch Sorge dafiir zu tragen, dass diese Bediirfnisse in jeder Hinsicht völlig befriedigt werden. HKU hat fiir diese Tätigkeit den Ausdruck ,,aktive, aufsuchende Sozialbetreuung" geschaffen.

Das zweite Gutachten ,,Bessere Hilfsmittel fiir Behinderte" enthielt Vorschläge enNeiterter Möglichkeiten fiir Behinderte jede Art Hilfsmittel, ohne Einkommenpriifung und ohne obere Grenze fiir den Preis des Hilfsmittels, kostenfrei zu bekommen. Ausserdem wurde die Schaffung eines technischen Expertor- gans (das Handikapinstitut) auf dern Gebiet der Hilfsmittel, u.a. fiir qualifizierte Beurteilung und fiir Koordination der For- schung und der Entwicklungsarbeit, vorgeschlagen.

ln dem dritten Gutachten ,,Bessere Ausbildung ftir Behinder- te" wurden verschiedene Massnahmen vorgeschlagen, um die Studien der Behinderten in den gymnasialen Schulformen, d.h. in den theoretischen Ausbildungszweigen Gymnasium und Fachschule, gleichwie in der gewerblichen Berufsausbildung, in der Volkshochschule und an den Hochschulen und Universi- täten zu erleichtern. Zu diesem Zwecke schlug HKU u.a. das Einrichten eines ,,Pflegedienstes" vor, was bedeutet, dass Schwerbehinderte alle die persönliche Hilfe fiir das tägliche Leben erhalten, die fiir ihre Studien notwendig ist.

Das vierte Gutachten des HKU — ,,Besserer Sozialdienst fiir Behinderte — behandelt zwei Hauptfragen, nämlich teils die Frage der Reisemöglichkeiten der Behinderten, teils die Frage vertiefter Zusammenarbeit zwischen den Behörden des Staa- tes, der Provinzen sowie der Gemeinden und den verschiede- nen Verbänden der Behinderten, welche in Schweden oftmals ,,die Handikapbewegung" genannt werden. ln der ersterwähn- ten Hinsicht wurde die Einrichtung eines effektiven Fahrdien- stes vorgeschlagen, der den Behinderten, die sich gewöhnli- cher Verkehrsmittel nicht bedienen können und sich auch nicht ausser dem Hause selber bewegen können, die Möglichkeit geben soll in jedem Ort fiber ganz Schweden zu reisen wie andere spazierengehen oder mit den allgemeinen Verkehrsmit- teln fahren können. Betreffs der Zusammenarbeit zwischen der Gesellschaft und den Handikapverbänden schlug HKU vor, dass jede Gemeinde einen Handikaprat mit Vertretern der örtlichen Behörden sowie Vertretern der genannten Verbände zu berufen hatte. Auch in den Provinzen soll es laut des Vorschlages entsprechende Räte geben. Schliesslich wurde eine gewisse Umbildung des staatlichen Handikaprates vor- geschlagen, um dadurch die Zusammenarbeit zwischen den zentralen staatlichen Behörden und den Handikapverbänden zu verstärken.

ln dem fiinften Gutachten ,,Der Wohnungsanpassungszu- schuss" wurde vorgeschlagen, dass Behinderte, ohne Be- schränkung beziiglich der Art der Behinderung, von dem Staat einen Zuschuss erhalten, der alle Kosten fiir zweckmässige Anpassung der Wohnung, z.B. Umbauen von Kiiche und Badezimmer, Installation von Aufzug und Anbauarbeiten eines Eigenheims, hinsichtlich der individuellen Bediirfnisse deckt.

Sämtliche Vorschläge des HKU sind von Reichstag und Regierung angenommen worden. Sie sind auch in Kraft ge- treten.

2 Kultur fiir alle

Das vorliegende sechste Gutachten des HKU ,,— Kultur för alle" — behandelt die Frage wie das Kulturleben den Behinderten zugänglich werden kann.

2.1 Ausgangspunkte

Unter Behinderten versteht HKU Personen die aus körperlichen oder psychischen Grunden erheblichere Schwierigkeiten in dem täglichen Leben haben. Ein anderer Ausgangspunkt fiir HKU ist der Anspruch auf Gleichheit — Behinderte haben Recht an denselben Lebensverhältnissen wie andere. HKU stellt zwei Ziele auf dern Kulturgebiet beziiglich der Behinderten: Behin- derte mössen Zugang zu derselben Kultur haben wie andere; besondere Massnahmen mössen fiir diejenigen ergriffen wer- den die infolge einer Behinderung von gewisser kultureller Tätigkeit ausgeschlossen sind.

HKU legt ebenso fest, dass jede fiir Behinderte erforderliche Vorkehrung, nicht nur auf dem Kulturgebiet sondern auch in allen anderen Beziehungen, als ein selbstverständliches Teil der Tätigkeit des Gebietes betrachtet werden muss. Jede Tätigkeit muss die Kosten solcher Massnahmen tragen. Son- derlösungen fiir Behinderte sollen vermieden werden. Dieser Grundsatz bedeutet auch laut HKU, dass Fragen von Bedörfnis- sen der Behinderten in dem fachlichen Zusammenhang, wo die Fragen hingehören, behandelt werden sollen, und nicht Son- derkomitees, von welchen HKU ein Beispiel ist, iiberlassen werden sollen.

2.2 Die Sprache

Gemeinschaft und Eingliederung sind Schliisselbegriffe auf dem Kulturgebiet — und auf dem Gebiet der Försorge för Behinderte. Die Sprache ist eine der wesentlichsten Voraus— setzungen fiir die soziale und kulturelle Gemeinschaft. Viele Gruppen haben sprachliche Behinderungen, die ihnen Schwie- rigkeiten, oder gar Hindernisse, verursachen an dern Kulturle- ben teilzunehmen und in die Gesellschaft einzugliedern.

HKU betont, dass die Gesellschaft durch das Schulwesen, die Habilitation und die Rehabilitation die Verantwortung fiir das Zuriickdrängen — so weit es möglich ist — sprachlicher Behinde- rungen in einzelnen Fällen trägt. Um die lsolierung der Gehör- losen, der Gehörbeschädigten, der Blinden, der Seh- schwachen, der geistig Zurtickgebliebenen und anderer Grup- pen, die auf das Gebiet der Sprache beziigliche Schwierigkei- ten haben, zu brechen, sind weit ausgreifende Massnahmen notwendig.

Die Zeichensprache, das gezeichnete Schwedische, der Ge- hörlosen — eine unter starker Mitvvirkung des schwedischen Taubenverbandes entvvickelte Methode fiir sprachliche Kom- munikation — muss als Unterrichtssprache anerkannt werden. Der durch die Gesellschaft eingerichtete Dolmetscherdienst fiir Kommunikation zwischen Gehörlosen und Hörenden muss ausgebaut werden. Durch das Telefonamt sollen Gehörlose ohne extra Kosten erforderliche technische Aursrtistung erhal- ten, um in das Fernsprechnetz eingegliedert zu werden.

Bessere technische Hilfsmittel fiir Gehörbeschädigte sollen entvvickelt und kostenfrei verteilt werden.

Die Stellung der Blindenschrift muss befestigt werden, damit Sehbeschädigte den Kontakt mit dem geschriebenen Worte behalten.

Alle geistig Zuriickgebliebenen im schulpflichtigen Alter erhalten nunmehr Unterricht, för Ervvachsene aber muss die Ausbildung erheblich verstärkt werden.

2.3 Vereinsleben und Volksbildung

Viele Behinderte miissen unzugänglichem Verkehrswesen, un- zugänglichen Versammlungslokalen und Sitzungsräumen zu- folge auf das Teilnehmen an der Volksbildung und an der Arbeit des mannigfaltigen Vereinslebens verzichten. HKU un- terstreicht, dass Behinderte dieselben Möglichkeiten wie ande— re haben mössen, durch politische, gewerkschaftliche und ideelle Tätigkeit Einfluss auf die Entvvicklung der Gesellschaft ausiiben zu können.

Das öffentliche Verkehrswesen muss an den Bediirfnissen der Behinderten angepasst werden — sonst ist es nicht öffent- Iich. Die Kosten der erforderlichen Massnahmen sind laut HKU als ein selbstverständliches Teil der totalen Kosten des Ver- kehrswesens zu betrachten und sollen auf dieselbe Weise wie tibrige Kosten bestritten werden. Dasselbe muss fiir alle Gebäude, in öffentlichem oder privatem Besitz, gelten in welche die Allgemeinheit Zutritt hat. HKU schlägt vor, dass die bereits bestehenden Vorschriften betreffs Zugänglichkeit von neuen Gebäuden ergänzt werden sollen mit Bezug auf neue Wohnungen — die meiste kulturelle Tätigkeit ereignet sich zu Hause — und, laut eines von dem Handikaprat jeder Gemeinde entworfenen Planes, auf befindliche Versammlungslokale, Sit- zungsräume und anderweitige Bauten kulturellen Zweckes.

HKU schlägt ebenfalls vor, dass die för persönliche Hilfe in jeder Gemeinde eingerichtete Organisation den Auftrag erhält, nicht nur mit häuslicher Arbeit behilflich zu sein, sondern auch Behinderte beim Spazierengehen und zu kulturellen Dar- bietungen zu begleiten. Dienstleistungen för Behinderte sollen die ganze Familie bezwecken. Z.B. soll die erwähnte Organisa- tion mit Försorge för Behinderte beschäftigte Verwandte ablö— sen, damit diese auch an dem Kulturleben teilnehmen können.

lnnerhalb des Systemes staatlicher Finanzierung der Volks- bildungsarbeit sollen nach der Meinung des HKU die Kosten för technische und sprachliche Bearbeitung in Hinsicht auf die Bedörfnisse von Blinden, Gehörlosen, geistig Zuröckgebliebe- nen und anderen Gruppen Behinderter gedeckt werden.

2.4 Die Handikapbewegung

Die Verbände der Behinderten sind heute eine wichtige Volks- bewegung, deren Ziel es ist den Behinderten dasselbe Lebens- niveau zu verschaffen wie andere es haben. Viele soziale Anordnungen sind Ergebnisse der Arbeit der Handikapver- bände.

Es gibt mehr als 1 200 Behindertenvereine, welche zu 23 Reichsverbänden verschiedener Gruppen zusammengeschlos- sen sind. Schwerpunkte der Tätigkeit sind Studien, Information und Gemeinschaft. Sowohl Behinderte als auch die Gesell- schaft stellen grosse Forderungen an die Verbände, die u.a. in allen Handikapräten der Gemeinden, der Provinzen und des Staates vertreten sind. Die Mitgliedsschulung muss daher ausgebaut werden. Die Verbände geben lnformationsschriften heraus und veranstalten Konferenzen. Jeder Verband gibt eine Zeitung heraus. Behinderten werden Auskönfte u.a. öber soziale Dienstleistungen, den Behörden, den politischen Verei- nen, den Schulen und der Allgemeinheit öber Situation, Be- dörfnisse und Probleme der Behinderten erteilt. Die Gemein- schaftlichkeit in den eigenen Vereinen verstärkt das Selbstver- trauen und erleichtet den Behinderten die Eingliederung in andere Gruppen und in das allgemeine Vereinsleben.

För die Handikapbewegung ist es, trotz erheblicher Zuchösse von Staat, Provinzen und Gemeinden, schwierig ihre wichtige Tätigkeit zu finanzieren. HKU schlägt eine wesentliche Erhö- hung dieser Zuschösse vor.

2.5 Die Kulturinstitutionen

Unter dem Begriff Kulturinstitution versteht HKU Theater, Philharmonien, Museen, Bibliotheken, Kinos, Kirchen usw. För die Möglichkeit Behinderter an der Tätigkeit der Kulturinstitu- tionen teilzunehmen ist die Beschaffenheit des Verkehrswe- sens und der Gebäude, sowie die Leistungen des Fahrdienstes und der Organisation för persönliche Hilfe genau so wichtig wie betreffs des Vereinslebens und der Volksbildung (2.3).

HKU betont, dass die Gesellschaft — sowohl die äusseren Umweltbedingungen als auch alle verschiedenen Tätigkeiten in der modernen Gesellschaft — laut der Grundsätze der Normalisierung und der Gleichheit för alle zugänglich sein muss.

Die Kulturinstitutionen haben laut HKU eine Behinderten gegenöber weitgehende Verantwortung. Ein Theater muss z.B. daran denken in den Spielplan Böhnenstöcke einzulegen die auch geistig Behinderten Freude bereiten. Es ist wichtig, dass solche Vorstellungen öffentlich sind. Eine Sonderkultur för Behinderte soll nicht aufgebaut werden. Auch angepasste Tätigkeit verschiedener Art ist ein Teil der Kultur des ganzen Volkes. HKU schlägt vor, dass ein Zeichensprachliches Tour— neetheater eingerichtet wird. Der Staat soll die Kosten tragen.

Die Bibliotheken nehmen eine besonders zentrale Stellung im Kulturleben ein. Es ist daher auch besonders wichtig, dass ihre Tätigkeit — die heutzutage nicht mehr auf Verleihung von Böchern beschränkt ist, sondern auch u.a. Kunstausleihung, Filmvorförungen, Theater, Diskussionen und Beschäftigung för Kinder umfasst — för behinderte Erwachsene und Kinder zu- gänglich ist.

ln jeder Bibliothek mössen Hörböcher, Böcher in Blinden- schrift und sprachlich vereinfachte Böcher, die sich Ieicht lesen (,,LL-Böcher"), zur Verfögung stehen. Gemäss dem Vorschlag des HKU soll der Staat die volle Verantwortlichkeit för die Versorgung der verschiedenen Gruppen mit Böchern dieser Formen öbernehmen. Spätestens im Jahre 1980 sollen alle jährlich herausgegebenen Böcher, die unter Durchschnittsle- sern gefragt sind, als Hörböcher erscheinen. Auch die Anzahl Böcher in Blindenschrift und LL-Böcher soll erheblich anstei- gen. Als Ergänzung sollen die Bibliotheken einen ,,Lesedienst" einrichten. Daran sollen sich Blinde und Sehschwache wenden können mit Zeitungsartikeln, Briefen und anderem schriftlichen

l Material, das sie als Tonband brauchen.

HKU erörtert in mehreren Zusammenhängen die Situation Behinderter, die in Pflegeanstalten verschiedener Art wohnen. Diese Behinderten haben auch ein Recht an dem Kulturleben zusammen mit anderen, Z.B. in den Vereinen und in den Kulturinstitutionen. Das Vereinsleben, die Verbände der Behin- derten, die Kulturinstitutionen und die Pflegeanstalten sollen alle daför Sorge tragen, dass Patienten und andere, die in Anstalten untergebracht sind, Möglichkeit erhalten am Kultur- leben ausserhalb der Anstalten teilnehmen zu können. Wenn es in individuellen Fällen nicht möglich ist, haben Vereinsleben und Kulturinstitutionen die Pflicht ihre Tätigkeit in die Pflege- anstalten zu föhren - die Anstaltstore sollen von draussen und von innen offen sein.

2.6 Hörfunk und Fernsehen

lnfolge der gewaltigen Ausbreitung des Hörfunks und des Fernsehens ist es besonders wichtig, dass Behinderte an den Programmen teilnehmen können. Blinde sehen nicht, Taube hören nicht. Das ist unvermeidlich, vermindert aber nicht die Verantwortung des Schwedischen Rundfunks diesen Gruppen gegenöber. Er soll im Gegenteil Blinden mehr zu hören, und Tauben mehr zu sehen geben. Das ist laut HKU ein Ausdruck des Grundsatzes der Kompensation.

In Schweden erhalten im Ausland hergestellte Fernsehpro- gramme keine schwedischen Stimmen, sondern werden mit schwedischen Textbändern versehen. Das ist den Gehörlosen von Nutzen. Es ist aber unbefriedigend, dass sie immerfort im grossen und ganzen ausserhalb der schwedischen Kultur und Information im Fernsehen stehen. HKU ist der Meinung, dass alle Programme Textbänder haben sollen. Bei Direktsendung- en ist es mit grossen Schwierigkeiten verbunden Text anzubie- ten. Dann soll Zeichensprache in Frage kommen.

Mit Röcksicht auf die Gehörschwachen muss die Aussprache klar und deutlich sein. Das ist auch för Blinde und Sehschwa- che wichtig. Die Sprache soll verständlich sein, ohne unnötige Fremdwörter.

Information för Behinderte und von Behinderten soll nicht in Sonderprogrammen behandelt werden, sondern soll Bestand- teile von Programmen sein, die die allgemeinen Gesellschafts- fragen behandeln. Dann kommt die Information in einem

natörlichen Zusammenhang.

Die mit Röcksicht auf Behinderte erforderlichen Vorkehrung- en seitens des Schwedischen Rundfunkts sollen laut HKU durch die Geböhren aller Abonnenten finanziert werden.

2.7 Böcher, Zeitungen, Zeitschriften

Die Auffassung des HKU betreffs Hörböcher, Böcher in Blin- denschrift und sogenannter LL-Böcher ist schon enNähnt wor- den (2.5). Laut HKU ist es aber ausserdem wichtig, dass Blinde die Möglichkeit haben Böcher in Blindenschrift nicht nur zu Ieihen sondern auch zu kaufen. Weil ihre Herstellung sehr kostspielig ist, setzt das staatliche Zuschösse voraus. Mehrkos- ten einer Behinderung zufolge sollen nämlich nach der Mei- nung des HKU nicht auf die Behinderten entfallen.

Keine tägliche Zeitung und wenige Zeitschriften erscheinen als Tonband oder in Blindenschrift. Das ist ein ernster Mangel, denn dadurch stehen viele Sehbeschädigte ausserhalb eines grossen Teiles der Meinungsbildung, der Kulturdebatte und der Information. HKU ist der Ansicht, dass Zeitungen und Zeitschriften eine Tonbandausgabe för Sehbeschädigte neben der schwarzweissen Ausgabe haben sollen. Die Kosten daför sollen wie die öbrigen Kosten der Zeitung gedeckt werden. Es ist auch laut HKU wichtig, dass Zeitungen einige Spalten mit leichterem Text einföhren.

English Summary

1. Previous Reports

The Government Commission on Handicapped Persons (HKU) presents herewith its sixth report. In the first report, The Municipalities and Social Care, an act was proposed which obligated the municipalities to inform themselves concerning the needs of each individual citizen, and to see to it that these needs are met. For these activities HKU created the expression "active, case-seeking social care".

The second report, Better Aids for Handicapped Persons, contained suggestions as regards improved opportunities for handicapped persons to obtain all kinds of aids free of charge, including those needed for daily living activities, e.g. washing and dish-washing machines. The creation of a unit of technical experts (The Institute of the Handicapped) mainly concerned with the aid's sector was proposed. The Institute was to test and assess aids and to co-ordinate research and development.

The third report, Better Education for the Handicapped, proposed various measures to facilitate for handicapped per- sons to study at the secondary school level, i.e. the more theoretical technical schools, at vocational schools, at people's high schools, and at universities. To this end, HKU proposed among other things the creation of a personal attendance service, which offers all severely handicapped persons all the personal assistance they require in order to pursue their studies.

In the fourth report, Better Social Care for the Handicapped, HKU dealt with two main issues, namely travel facilities for the handicapped, and the question of extended collaboration between Government, County Councils and Municipal authori-

ties and the various organisations of handicapped persons (in Sweden often jointly referred to as the "Handicap Move- ment"). ln respect of the first question an efficient municipal transport service was proposed in order to enable those handicapped persons all over Sweden who cannot use public transport or who cannot leave their homes by themselves to travel in the same way as other people can travel with common carriers. Regarding the cooperation between society and the organisations of the handicapped persons HKU proposed that within each municipality a Council for the Handicapped should be set up with representatives from the municipal authorities as well as from the above-mentioned organisations Within the County Council districts the creation of corresponding councils was proposed. Finally the report suggested certain changes in the organisation of the National Council for the Handicapped which was set up in 1965. These changes aimed at strengthe- ning the cooperation between the Government authorities and the organisations of the handicapped.

In the fifth report, Housing Adjustment Allowances, HKU proposed that handicapped persons without limitation as to the kind of handicap should be granted a Government allowan- ce to cover the costs for suitable adjustments of their dwellings to their individual needs. As examples could be mentioned the reconstruction of kitchens and bathrooms, the installation of elevators and other kinds of reconstructions of detached houses.

All the proposals made by HKU have been adopted by Parliament and Government and have entered into force.

2. Culture for everybody

This sixth report of HKU, Culture for everybody, deals with question of making cultural life accessible to the handicapped.

2.1 Background

HKU means by a handicapped person someone who for physical or mental reasons has considerable difficulties in his daily life. Another basis for the deliberations of HKU is the right to equality — handicapped persons have the right to the same living conditions as others. HKU has two goals as regards the

handicapped in the cultural field. Handicapped persons must have access to the same culture as others have. Special measures must be taken on behalf of those persons who are excluded from certain cultural activities as a result of their handicap.

HKU also points out that any special measure needed for the handicapped — not only in the cultural field but in all fields — should be seen as a natural part of the activities in the field concerned. Each activity should bear the costs of such mea- sures. Special solutions for the handicapped should be avoi- ded. This basic view leads HKU to the conclusion that ques- tions as regards the needs of the handicapped should not be dealt with by special commissions - out of which HKU is one example — but be a part of the normal considerations in every field of work.

2.2 The language

Communication and integration are key words in the cultural field — and in the field of care of the handicapped. The language is one of the most important conditions for social and cultural communication. Many groups are suffering from language handicaps which create problems or obstacles as regards the participation in cultural life and the integration in society.

HKU stresses that society through its school system bears the responsibility for the habilitation and rehabilitation and for the elimination as far as possible of language handicaps in individual cases. Extensive measures are needed in order to break the isolation of the deaf, of those with defective hearing, of the blind, of those with defective vision, of the mentally handicapped and of other groups who have substantial difficul- ties as regards the language.

The sign language, i.e. the signed Swedish which is a method of communication developed in strong collaboration with the Swedish organisation of the deaf, must be recognised as a way of communicating. The interpretation service, which has been set up by society for communication between the deaf and those who hear, must be further developed. Persons with defective hearing should without extra costs get the technical equipment needed to enable them to make use of the telephone net. Better technical aids should be developed and distributed free to those with defective hearing. The position of

the printing for the blind must be strengthened. Thus those with defective vision will be able to keep their contact with the written word. All mentally handicapped persons of school age now receive education. For adults the training possibilities must be strengthened.

2.3 Participation in associations and general education

Many handicapped persons have to renounce from participa- tion in the activities of associations and in general education because of unaccessible public transport or unaccessible pre- mises. HKU stresses that the handicapped must be given the same possibilities as others to influence the development of society through political trade-union and other activities.

The system of public transport must be adapted to the needs of handicapped — if not it is not public. The costs of the necessary measures are accordning to HKU to be seen as a natural part of the total costs of the transport system. They should be financed in the same way as other costs in the field of transport. The same applies to all buildings — publicly and privately owned — to which the public has access. HKU proposes that the existing regulations concerning the accessi- bility of new buildings should be extended to apply also to new dwellings. Most cultural activities take place in the homes. ln accordance with a plan worked out by the Council for the Handicapped of each municipality these regulations should also be extended to apply to existing meeting premises, session rooms and other premises used for cultural purposes.

HKU also proposes that the personal attendance service which is instituted in every municipality should have the function not only to assist with domestic work but also to accompany handicapped persons on walks outdoors or to cultural activities. Assistance given to the handicapped should be of benefit to the whole family. This means as an example that the personal attendance service should relieve relatives attending handicapped persons in order to permit these relati- ves to participate in cultural life.

As regards general education the costs of technical and language adaptation to the needs of the blind, the deaf, the mentally retarded and of other groups of handicapped should be covered within the existing system of state financing of this kind of education.

2.4 The Handicap Movement

The organisations of the handicapped are today important popular movements working for the same standard of living for the handicapped as for other persons. Many social arrange- ments are the result of the work of the Handicap Movement.

There are more than 1 200 local associations of handicapped persons which together form 23 national organisations for different groups. Their main work consists in studies, informa- tion and communication.

The handicapped persons themselves as well as society have great expectations as regards the organisations. They are i.a. represented in all Councils for the Handicapped at municipal, County Council and Government level. For this reason the education of their members must be further developed. The organisations publish information and arrange conferences. Each national association has its own publication. The handi- capped get information i.a. as regards social services and the authorities, the political associations, the schools and the public are informed of the situation, the needs and problems of the handicapped. The mutual solidarity within the own organi- sation strengthens the self-confidence and facilitates the inte- gration of the handicapped into other groups and in public life.

ln spite of heavy subsidies from the Government, the County Councils and the municipalities it is difficult for the Handicap Movement to finance its important activities. HKU proposes a substantial raise of the subsidies.

2.5 The cultural institutions

By the concept of cultural institutions HKU understands thea- tres, philharmonic orchestras, museums, libraries, cinemas, churches etc. The possibilities of the handicapped to participa- te in the activities of the cultural institutions depends on the quality of the public transport system and of the buildings as well as of the special municipal transport service and of the personal attendance service in the same way as participation in association and general education does (2.3).

HKU underlines that society in line with the principle of normalization and equality should be accessible to everybody. This applies to the general environment as well as to different activities in modern society.

HKU stresses that the cultural institutions have a considerab- le responsibility towards the handicapped. A theatre should e.g. consider to include in their repertoire plays which can be of interest also for the mentally retarded. It is important that such performances are open to the public. A special handicap culture must not be developed. Also activities which are adapted to different special needs is a part of everybody's culture. HKU proposes the establishment of a travelling theatre giving plays in the signed language. The cost should rest with the Government.

The public libraries have a particularly central position in cultural life. For this reason it is important that the services of the libraries are accessible for the handicapped. The activities of the libraries are not longer restricted to the Iending of books but consist in the Iending of paintings, film performances, theatre, discussions and activities for children.

Each library must be able to offer tapes with registrations of language. It is proposed that the Government should take over the full responsibility for providing the different groups with books of the above-mentioned kind. At the latest in 1980 all books published during one year which are requested by a medium lender should be available registered on tapes. Also the number of books in printing for the blind and those in a simplified language should be raised substantially. Furthermo- re the libraries should establish a "registration service", where persons with defective vision could get newspaper articles, letters, and other written material registered on tapes.

ln several parts of the report HKU deals with the situation of those handicapped persons who live in different kinds of institutions. These have also a right to cultural life together with others, e.g. in associations and in cultural institutions. The associations, the organisations of the handicapped, the cultural institutions, and the institutions where handicapped persons live should all see to it that these patients have a possibility of taking advantage of the cultural life outside the institutions where these patients live. When in individual cases this is impossible, the associations and the cultural institutions have the responsibility to move their activities to the institution concerned — the doors of the institutions should be opened from the inside and from the outside.

2.6 Radio and Television

As a consequence of the vast spread of radio and television it is of great importance that the handicapped can take part in the programmes. The blind cannot see, the deaf connot hear. This cannot be changed but it does not make the responsibility of the Swedish Radio smaller towards these groups. On the contrary more programmes should be produced for the blind to listen to and for the deaf to look at. This is in the opinion of HKU an expression fo the principle of compensation.

In Sweden television programmes produced outside Swe- den are not dubbed but are given subtitles in Swedish. This is of value for those with defective hearing. It is, however, not satisfactory that on the whole they are excluded from Swedish culture and information in television. HKU is of the opinion that all programmes should have subtitles. For programmes which are transmitted directly this can only be done with great difficulty. ln those cases the signed language might be used. For those with defective hearing the talking must be clear and precise. This is important also for the blind and those with defective vision. The language used must be understandable and without unnecessary foreign words.

Information for and regarding the handicapped should not be given in special programmes but integrated in programmes dealing with questions on public life in general. In this way the information can be given its natural context.

The arrangements made by the Swedish Radio as to the needs of the handicapped should according to the view of HKU be financed through the annual Iicences paid by all listeners.

2.7 Books, newspapers and periodicals

The opinion of HKU as regards talking books, books in printing for the blind and books in a simplified language has already been touched upon. HKU also finds it important that blind people have the possibility not only to borrow but also to buy books in printing for the blind. Since the production of these books is very costly Government subsidies are necessary, since extra costs as a consequence of a handicap should not be paid by the handicapped person himself.

No daily newspapers and very few periodicals are published as registered tapes or in printing for the blind. This is a serious

problem since many persons with defective vision in this way are excluded from the public debate and general information.

HKU considers that newspapers and periodicals should publish a tape registered edition beside the printed one. The costs should be covered in the same way as other costs involved in the publication of the paper concerned. It is according to HKU also of importance that newspapers include some columns in a simplified language.

Illustrationer

Carlé Peter sida 172 Handikappinstitutet sida 46, 116, 149, 159 Kosmetschke Peter sida 81, 88, 89, 90, 92, 93, 96, 97, 98, 99, 1 1 1, 113, 126,130, 167, 197, 199 Lorentzen Denny sida 67, 68, 78 Nerbrant Rolf sida 109 Nyhlén Per-Arne sida 79 Nyström Anders sida 145 Statens historiska museum sida 161 Tengvall Ingalill sida 48, 49, 84, 177, 181 Välme Rein sida 127

Sa kregister

ABF (Arbetarnas bildningsförbund) 58, 120, 129, 136, 138, 140, 141, 142, 200 ABF-distrikt 136 abonnent 115, 117, 179 abstraktion 66, 105 afasi 102 affisch 87, 95, 147 AH-bulletinen 200 aktivitet 56, 123 aktiv uppsökande verksamhet 45, 122 Aktuellt i politiken (tidningen) 200 akustikfrämjande åtgärder 82 ALA-stiftelsen 107, 138 alkohol 50 allergiker 50, 123, 154, 160 allmänna arvsfonden 69, 91, 151, 185, 186, 212 allmänna debatten 144, 175 allmänna färdväsendet 124, 162 Allmänna förlaget 194 amatör 132 amatörteater 172, 173 anhörig 103, 110, 128, 138, 156, 162

annons 87, 121

anpassning 53, 85, 124, 129, 130, 142, 156, 160, 162 anpassningskurs 89, 91, 100 ansiktsuttryck 73 anslagsframställning 142, 151, 152, 185 anslagskonstruktion 131, 212 anteckning 84, 98, 125 Antihandikapp 200

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 58, 120, 129, 136, 138, 140, 141, 142, 200 arbetarskydd 50 arbete 50, 52, 58, 60, 140, 147, 148, 152 arbetshinder 60 arbetslivet 50, 60 arbetslokal 154 arbetslös 60, 158 arbetsmarknad 55, 60, 137 arbetsmarknadspolitik 60 arbetsmarknadsstyrelsen 109 arbetsmiljö 51, 60 arbetsplats 58, 61, 123, 147, 162, 163

arbetstid 114 arbetsvård 91

arrangör 86, 121 attityd 55, 73 audiologisk forskning 76 avgift 115, 178, 180 avgiftsmedel 183 avkoppling 147 avläseträning 74, 80, 85 avläsning 65, 74, 76, 82, 87 avlösning 127, 128 AV-material 129, 163 avstånd 74

bakgrundsljud 82, 83, 179 band 86, 91, 121, 184, 199, 207 bandspelare 86, 91, 95, 103, 107, 156, 163 barn 85, 95, 104, 128, 138, 148, 162, 164, 168, 169, 182, 194 barnavårdscentral 77, 85 barnböcker 95, 197, 208 barndomsblind 94, 96 barndomsdöv 64, 74, 77, 80, 99, 121, 186 barnprogram 182 barnteater 162, 170 bashörsel 82 BDU—gruppen 100 befintliga lokaler 158 begrepp 66, 69, 84, 182 begreppsinlärning 73

begåvningshandikappad 55, 105, 131 belysning 83, 91, 125, 154 beredskapsarbete 158 beroende 91 beslutsfunktion 52 betoning 65, 66, 69 Bibliografiska institutet 166 bibliotek 86, 108, 121, 122, 153, 159, 160, 162, 166, 191, 196 bibliotekarie 164, 166 Bibliotekstjänst AB 195, 196, 207 Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet (anslaget) 108, 114, 140, 141, 142, 143, 151,180,191, 206, 212, 215 Bidrag till handikapporganisa- tioner (anslaget) 141, 142, 143, 150, 151, 152, 209, 210, 212, 213 Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m.m. (anslaget) 213 Bidrag till studiecirkelverk- samhet (anslaget) 108 Bidrag till Svenska riksteatern (anslaget) 213 Bidrag till vissa elev- och föräldraorganisationer (anslaget) 210 bild 51, 95, 105, 179, 182, 189 bildband 129, 147, 163 bildberättelse 191 bilderbok 106, 166

bildkonstnär 191

bildspråk 189 bildsymbol 104 bindning 196, 197, 208, 211 bingo 152 bio 60, 125, 147, 153, 154 blind 49, 87, 91, 176, 212 blindskrift; se punktskrift bläddring 94 bok 55, 60, 61, 87, 91, 95, 162, 165, 168, 173, 189 bokbuss 163 Boken (SOU 1974:5) 193 boken kommer 163 bokhandeln 191, 211 bokstav 68, 69, 91, 101 bokstavstavla 101, 103

bostad 45, 46, 52, 54, 58, 106, 135, 154, 156 Bostadsanpassningsbidrag (SOU 1972:30) 45 bostadsanpassningsbidrag 46, 156 bostadsområde 61, 123 bostadsstyrelsen 154 braille 90, 91 bredvidsyssla 114 brev 165

Brevskolan 140

broschyr 147 bruksgift 50 butik 125 byggnadsstadgan 154 byggnorm 154 Bättre hjälpmedel för handikappade (SOU 1967:60) 45, 85, 108 bättre samhällsmiljö 52, 54 Bättre socialtjänst för handikappade (SOU 1970:64) 45, 124, 141 Bättre utbildning för handikappade (SOU 1969:35) 46, 128

Carlborgsons gård 186 cp (cerebral pares) 101

daglig livsföring 47, 87, 97, 107 dagstidning 198, 199, 202, damtidning 201 dans 130, 149 Danske Doves Landsforbund 185 danslokal 83 datorstyrd punktskriftsframställning 197 DBF (De blindas förening) 91, 96, 122, 138, 141, 147, 148, 149, 166, 169, 180, 195, 197, 199, 200, 202, 210, 235 DBF:s folkbildningssektion 207 DBF:s studielitteratursektion 207 DBM (Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän) 64, 72, 135, 143, 210, 236 debatt 55, 144, 145, 149, 202 De blindas förening (DBF) 91, 96, 122, 138, 141, 147, 148, 149, 166, 169, 180, 195, 197, 199, 200, 202, 210, 235 De blindas kristliga förening Syskonbandet 200 decentralisering 52 De handikappades missionsförening 120 De handikappades riksförbund (DHR) 125, 135, 136, 138, 141,

147, 148, 149, 150, 200, 235 delmål 52 DHR (De handikappades riksförbund) 125, 135, 136, 138, 141, 147, 148, 149, 150, 200, 235 DHR:s fackskola 138 Diabetes (tidningen) 200 diagnos 74, 77, 85 diakoniarbetare för döva 108 diktsamling 191, 197, 208 direktsändning 176, 178 diskotek 83 diskussion 73, 84, 86, 101, 162, 164 dispens 132 distribution 185, 202 djur 202 domstol 109 dubbning 179 döv 50,55, 63, 64, 80, 83, 99,108,110,115,121,122,129,131, 144,153,160,170,171,173,174,175,176,179,180,182,184, 210, 213 döva småbarn 65, 72 dövblind 55,77, 97,110,113,115,121,125,128,129,131,132, 143, 148, 153, 160, 164, 165, 180, 196, 200, 202, 203, 210 dövbliven 64, 65 dövförening 80, 173, 185 dövskola 64, 76, 99 dövstum 74 dövundervisning 76

eftergymnasial utbildning 46

eftersatta grupper 52, 57, 107, 173, 184 egennamn 69 ekonomiska resurser 52 ekonomisk jämlikhet 52, 61 ekonomisk trygghet 46 elektronik 80, 82 elevbibliotek 169 enkelt språk 181, 191 ensamhet 60, 148 epileptiker 50 ersättning för uppdrag 152 Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m.m. (anslaget) 212 exemplar 168, 191, 195, 196, 207, 208, 211, 213 experiment och utvecklingsarbete 132, 162, 198 expressiv afasi 102

fackförbund 200 facklig verksamhet 119, 120, 131 facklitteratur 165 faktabok 191 familj 128, 156 FBIS (Föreningen för blödarsjuka i Sverige) 235 fest 148 Fde (Föreningen för de Neurosedynskadade) 235 film 87, 105, 129, 130, 147, 159, 162, 164, 173, 182, 184 finger 69, 91, 101

fiskeläger 150 flerhandikappad 50, 100, 108, 132 flyg 150 flygblad 121, 147 folkbibliotek 159, 169, 195, 199 folkbildning 51, 61, 106, 119, 140

folkets hus 153 folkhögskola 46, 106, 107, 120, 121, 128, 186 folklivsforskare 51 folkrörelse 122, 135, 142, 144 forskning 64, 66, 72, 76, 80, 107, 138, 193, 211

forskningspolitik 55 fortbildning 79 frekvensomfång 82 Frikyrkliga studieförbundet 120

fri skapande verksamhet 57, 132 fritid 52, 60, 148 Fritidsfiskarena 150 fritidsläsning 191, 193 fritidsnämnd 121 fritidsverksamhet 143 fritt valt arbete 73, 79 Frälsningsarmén 109 främmande ord 182 FSDB (Föreningen Sveriges dövblinda) 97, 114, 169, 198, 203, 210, 235 FUB (Riksförbundet för utvecklingsstörda barn) 105, 107, 136,

138, 141, 147, 149, 150, 170, 194, 198, 235 funktionsbegränsning 50, 51 funktionärsinformation 203 funktionärsutbildning 132, 140 fysisk miljö 58, 105, 125, 153, 154, 156, 176 fysisk planering 55 fysiskt skäl 47 färdtjänst 45, 60, 124, 125, 129, 135, 162, 164 följd av skada 49 Fönstret (tidningen) 200 förebyggande mödra- och barnavården 77 föredrag 73, 84, 86, 183 föreläsning 108, 113, 123, 130, 213 föreläsningstolk 114 Föreningen De dövstummas väl 120 Föreningen för blödarsjuka i Sverige (FBIS) 235 Föreningen för de Neurosedynskadade (Fde) 235 Föreningen Sveriges blindlärare 97

Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) 97, 114, 169, 198, 203,

210, 235 föreningsliv 54, 61, 119, 130, 141, 142, 144, 147, 149, 172, 173 föreningstryck 165 föreskrift om ändamål 124, 141, 143 författare 191, 193, 211, 212 förhandling 73, 86, 109 förhandsinformation 130, 160, 170 förkortningssystem 97, 169 förlag 191, 194, 195, 211 förpackning 95 förskola 76, 78, 173, 183 förskolebarn 66 förstoringsglas 163 förströelse 122, 147 förstärkare 115 försäkringskassa 85, 108, 110 försöksverksamhet 124, 129, 143, 165, 173, 177, 178, 185, 189,

191,194,198, 210, 211, 212 förvärvsarbetande 91 föräldrar 64, 66, 69, 75, 77, 85, 95, 106, 113, 128, 135, 138, 149,

185, 210 föräldrautbildning 78 FÖVUX 129, 131

gardin 154 gata 58 gemenskap 56, 60, 61, 77, 100, 119, 135, 138, 147 generella åtgärder 47, 77 genomsnittsläsare 166, 168, 196, 207 gest 73, 75 glesbygd 117 grammatik 66, 69, 95 grundskolan 76, 95 gudstjänst 125 gymnasieskolan 46

habilitering 55 HAKO-utredningen 124 handalfabetet 68, 69, 75, 80, 100, 111 handbok 69, 197, 208 handelsfartyg 185 Handelstjänstemannaförbundet 200 Handikappanpassad kollektivtrafik (SOU 1975:68) 124 handikappförbund 135 Handikappförbundets centralkommitté (HCK) 135, 136, 140, 141, 147, 200, 236 handikappförening 121, 130, 131, 132, 135, 170, 213 handikappguide 158 handikappidrott 182 handikappinstitutet 82, 89, 107, 117, 154, 179, 197 handikappkultur 54, 160 handikapporganisation 45, 57, 61, 108, 120, 121, 122, 135, 154, 159, 160, 184, 209, 210, 212 handikappråd 45, 137, 138, 140, 152 handikapprörelsen 45, 119, 123, 132, 135, 175 Handikappsamverkan (tidningen) 200 handikapptidskrift 144, 145, 210 handikapputredningen 45 handlingsfrihet 57 HCK (Handikappförbundens centralkommitté) 135, 136, 140, 141, 147, 200, 236 HCK—information 200 HCK-kommitté 136 heminstruktör 91 hemkommun 128 hemort 91, 96

hemsamarit 112 hemsjukvård 60 hemvägledare 77 HfR (Hörselfrämjandets riksförbund) 64, 81, 85, 86, 141, 150, 178, 235 hinder 58, 153, 160, 184, 189 Hinder för kultur (skriften) 58, 59 hiss 121, 125, 158 hjälpklass 107 hjälpmedel 45, 81, 86, 89, 103, 115, 131, 164

hjälpmedelsersättning 108 hjelpmedelsorganisation 108 hjärnskada 49, 101 hjärt- och lungsjuk 50 hobby 148, 149, 156

hotell 149, 150 husrum 150 hållning 73 hälsa 52, 58, 132 högläsning 91 högtalare 179 hörande 64, 65, 69, 83, 108, 172 hörande barn 66, 69, 73, 79, 113 hörapparat 50, 64, 76, 82, 85, 179 hörcentral 108 hörsel 64, 76, 97, 179 Hörselfrämjandets riksförbund (HfR) 64, 81, 85, 86, 141, 150, 178, 235 hörselhjälpmedel 81, 85 hörselnedsättning 80 hörselrehabilitering 85 hörselrest 64, 74, 80 hörselskadad 50, 63, 64, 76, 80, 100, 103, 115, 129, 131 , 153, 160, 175, 178, 180, 184 hörselteknisk apparatur 76 hörselträning 76, 85, 87 hörselvård 85 hörslinga (teleslinga) 82, 83, 121, 125, 154, 158, 179 hörspel 183 hörtelefon 179

identifikation 122

ideologiskt sammanhang 53

idrott 182, 202 idrottsklubb 148 ILCO, Svenskt förbund för ileo-, colo- och urostomiopererade 138, 235 Illustrerade klassiker 194 impressiv afasi 102 inackorderingshem 106 individuella insatser 77 information 64, 73, 88, 104, 121, 141, 143, 144, 145, 158, 160, 169, 176, 178, 182, 184, 193, 199 informationscentral 121, 159, 163 informatör 138, 147 inkomstbortfall 85 inköp 108 inläsningstimma 213 inläsningstjänst 164, 165, 166 innermarginal 195 insamling 152 institution 54, 112, 122, 123, 128, 129, 148, 162, 164, 171, 173, 185, 191 Institutioner - behövs dom? (skriften) 123 institution för lingvistik 72 integration 54, 60, 63, 154, 156 internationellt kommunikationsmedel 70 internatkurs 128 intresseorganisation 64, 81, 119, 135, 200 inträdesavgift 117 invandrare 177, 182 inventering 158

isolering 56, 61,64, 77, 81,100,101,113,119,123,128,136,147, 163

journalisthögskolan i Göteborg 198 jämlikhet 52, 56, 58, 61, 163

kamera 91, 94 kampanj 125, 147 kamratförening 135 kamratkrets 119, 132 karta 166 kassett 91, 184, 208

katalog 169 KHR 121, 158 kikarsyn 100, 110 Kjesäters folkhögskola 120 klangfärg 179 klassiker 193 kokbok 197 koloni 149 kommersialism 51, 57 kommittésvenska 193 kommun 45, 121, 122, 124, 125, 128, 135, 136, 138, 151, 156, 158, 159, 162, 199, 215 kommunalt handikappråd; se KHR Kommunaltjänstemannaförbundet 200 Kommunal vuxenutbildning 80, 86, 106 Kommunerna och den sociala omvårdnaden (SOU 1967:53) 45, 122 kommunikationer 45, 58, 164 kommunikationsmedel 62, 63, 66, 115 kompensation 53 koncentration 74, 84 konferens 58, 73, 123, 147, 150 konserthus 153 konst 162 konsthall 153 Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd 183 konsulent för döva 109 konsumentverket 179

konsumtion av kultur 58 kontakt 51, 56, 61, 63, 66, 91, 115, 123, 132, 147, 191 kontrastverkan 91

korta meningar 191 kortminne 104 Kostnader för viss verksamhet för blinda (anslaget) 210, 214 kostvanor 52 kostymering 160, 170 Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de blinda 120 kroppsrörelse 69, 73 kroppsspråk 73 kulturarv 51 kulturdebatt 201, 202 kulturell jämlikhet 52, 61

kulturell standard 57 kulturinstitution 54, 61, 153 kulturkalender 159 Kul tur med kultur 125 kulturnämnd 121, 170 kulturpolitik 51, 55, 120, 169 kulturprogram 129, 130, 170, 213 kulturrådet (kommittén) 47, 51, 61, 215 kulturutskottet 51, 215 Kungliga biblioteket 166 kurs 108 kurs för omställning och träning (OT-kurs) 96 kursgård 150, 186 kurSprogram 121 kyrka 147, 153 kyrkoherde för döva 108 känsel 64, 66, 91, 100 känslotillstånd 73

landsting 45, 77, 85, 86, 89, 106, 108, 114, 115, 117, 128, 138, 151, 156, 158, 178, 194, 199, 215 Landstingsförbundet 110, 117, 151 lantbrukare 182 laryngectomerad 101 ledarutbildning 131 ledighet 152 ledsagare 125, 126, 128, 148 ledsyn 87 lektion 73 Iektörshjälp 91 levnadsnivå 52, 58 lexikon 72, 197 lingvistiskt status 72 litteratur 169, 189 litteraturutredningen 193, 194, 211 litterär verkstad 193, 211 livsvillkor 49, 135, 140, 144 ljudförstärkning 82 Ijudförvrängning 94 ljudlöshet 64 ljusförhållanden 74 LL (lättläst) 163, 164, 170, 189, 211

LL—märket 193 logoped 103 lokal 86, 125, 148, 150, 151, 154, 156, 158, 164 lokalhyra 150 lokalradio 121, 159, 182 lokal taltidning 121, 198, 199, 201 lotteri 152 lyfthjälp 148 lyssnare 65, 83, 175, 179, 182, 183 låginkomstutredningen 50, 52 läger 128, 149 läkare 108, 115, 144 län 45, 135, 136, 151, 198 länsbibliotek 165, 199 länsförening 135, 147, 151 lärare 72, 76, 79, 114, 144 läroböcker 95 läromedel 77, 169, 193 läroplan 76, 78 Iäsblind 87, 91, 164 läsförmåga 86, 89, 91, 194 läshastighet 94 läshjälp 91, 125 läshjälpmedel 89, 193, 195 läsmaskin 91, 92 läsning 65, 76 Iäs— och skrivsvårigheter 102 Iäsovana 163, 189, 191 läsrådgivning 163 lässyn 87, 91 lättlästa böcker (LL) 163, 164, 170, 189, 211 lättläst dagstidning 198 lön 114, 141, 143, 173, 209 Iönekostnadspålägg 209

marknadsföring 115, 184 massmedia 144 materiella villkor 46, 122 matta 154 medicinska framsteg 51 medicinsk expertis 55 medlemsavgift 150

medlemstidning 144, 145, 203

melodi 65, 66 mentalvård 122 merkostnad 128, 196 mikrofon 82, 101

miljöförorening 50

mim 173 mimik; se minspel minspel (mimik) 73, 75, 82, 99, 173 missionen för blinda 200 moderna museet 162 MS-förbundet, riksorganisation för neurologiskt sjuka och handikappade 141, 233 mun- och Iäpprörelser 65, 74, 75, 82, 99, 179 museum 147, 153, 160, 162 musik 105, 130, 140, 148, 162, 164, 202 myndighet 45, 53, 86, 109, 115, 140, 145, 165 måltid 125, 128 möte 83, 86, 102, 103, 125 möteslokal 82

natur 202 nedsatt handfunktion 164 nedsatt hjärtfunktion 123 nedsatt orienteringsförmåga 154

nedsatt rörlighet 154 neurologisk störning 102 njursjuk 50

norm 53, 96

normalisering 53 normerat teckenspråk 69, 77 Norske Deves Landsforbund 185 nothäfte 166 Nuet (tidning) 143 nyhetsprogram 178 Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet 120 Ny kulturpolitik (SOU 1972:66) 47, 51, 215, 223 nämnden för samhällsinformation 198 nämnden för svensk punktskrift 96

offentliga lokaler 58 offentligt tryck 87

offentligt uppdrag 152 omfång 191, 195, 202 omsorg 50, 156, 182 omsorgslagen 50, 105, 107 omvårdnad 54, 60 opinionsbildare 144, 201 optacon 91, 92, 94 optisk rehabilitering 89, 193, 194, 195 oral metod 75 ord 51, 66, 74, 84, 101, 102, 189 ordblindhet 102 ordförande 83 ordförråd 66, 69, 104 ordination 85, 117 organisationsliv 51, 57 orkester 153 ortspress 199, 201 OT-kurs (kurs för omställning och träning) 96

pantomim 173 papperskvalitet 91, 191, 194, 195 passivitet 57, 60 patient 122, 164, 185 patientförening 123 P-club förening för stammare 102, 235 pedagogisk expertis 55 pedagogisk hörselvård 77, 85 pedagogisk terapeutisk rehabilitering 85 personlighetsutveckling 61, 64 personlig service 60, 125, 158, 160, 164 politiker 138, 144 politiska resurser 52 politisk färg 201 politisk verksamhet 119, 120, 131, 147 posten 199 prenumerationsavgift 147, 180, 199, 200, 201, 202 pressdebatten 201 pressöversikt 182 prestationskrav 50 primärt blind 111 privata lokaler 58 produktion av kultur 58

produktionsstöd 191, 211 Program för ljud och bild i utbildningen (SOU 1975:28) 184, 185 programläsning 180 programverksamhet 164

propositionen (1974:28) angående den statliga kulturpolitiken 51, 54, 55, 61, 185, 215 protokoll 165 Pso (Svenska psoriasisförbundet) 235

psykiskt besvär 51, 125 psykiskt sjuk 50, 63, 123, 129, 131, 132, 138 psykiskt skäl 47 psykiskt utvecklingsstörd 49, 50, 55, 63, 101, 104, 120, 121, 122, 123,125,128,129,131,132,137,138,148,149,153,160,162, 170,171,180,181,182,184,189,191,193 psykologisk expertis 55, 103 punktskrift 80, 90, 91, 94, 95, 98, 111, 115, 121, 129, 130, 138, 160, 163, 164, 166, 180, 189, 196 punktskriftsbok 163, 164, 168, 169, 195, 196, 208 punktskriftsremsa 115 punktskriftstidningen 200 på- och avklädning 128

radavstånd 168, 195 radio 51, 61, 156, 175, 200 radioapparat 179 radioavgift 180, 212 radioutredningen 175, 185 rap 101 RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar) 138, 141, 146, 150, 235 reflex 195 regissör 170 rehabilitering 55 reklam 211 rekreation 122, 128, 148 rekreationshem 148 rekvisita 170 relief 91 religiös 200 remissyttrande från handikapputredningen 47, 124, 154, 184, 186, 194, 223 reparation 85

repertoar 169 resa 60, 124, 128, 147, 202 reseersättning 213 resekostnad 209 restaurang 147 revisionsberättelse 151, 152 RfCF (Riksföreningen för cystisk fibros) 138, 235 RHL (Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka) 141, 235 Ridfrämjandet 150 ridläger 150 riksdagen 51, 61, 124, 129, 131, 151, 169, 178, 185, 215 Riksförbundet döva och hörselskadade barns målsmän (DBM) 64, 72, 135, 143, 210, 236 Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka (RHL) 141, 235 Riksförbundet för njursjuka (RNj) 235 Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) 138, 141, 146, 150, 235 Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) 123, 138, 236 Riksförbundet för svensk epileptikervård (RSvE) 236 Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) 105, 107, 136, 138, 141, 147, 149, 150, 170, 194, 198, 235 Riksförbundet mot allergi (RmA) 141, 149, 235 Riksförbundet mot reumatism (RmR) 141, 235 Riksföreningen för cystisk fibros (RfCF)) 138, 235 Riksföreningen för laryngektomerade (RLE) 101, 138, 235 Riksföreningen för trafik- och polioskadade (RTP) 141, 236 riksgiltighet 128 riksutställningar 162 riktlinjer för kulturpolitiken 61 RLE (Riksföreningen för laryngektomerade) 101, 138, 235 RmA (Riksförbundet mot allergi) 141, 149, 235 RmR (Riksförbundet mot reumatism) 141, 235 RNj (Riksförbundet för njursjuka) 235

roman 197, 208

royalty 211 RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) 123, 138, 236 RSvE (Riksförbundet för svensk epileptikervård) 236 RTP (Riksföreningen för trafik- och polioskadade) 141, 236 rullstol 50, 148 rullstolsbunden 49, 123, 154, 156, 158 rytm 64 räknedosa 107

rättegång 86 rättegångstolk 114 rätt till arbete 58 rökförbud 154 rörelsehindrad 50, 60, 115, 120, 121, 123,125,128, 135, 148, 164 röst 66, 73 Röster i Radio/TV 180

sagostund 162 samarbete 45 samhällskunskap 137 samhällsmiljö 55 samhällsorgan 45, 152 samhällsserviceplanering 55 samhällsstruktur 55 samkväm 148 samlingssal 154 sammankomst 86, 132 sammanträde 83, 103 samordnad specialundervisning 107 samordnad tolktjänst 110 samtal 64, 74, 103, 170 scen 51, 160, 170 schackklubb 148 scoutrörelsen 120 SD (Svenska diabetesförbundet) 149, 200, 236 SDR (Sveriges dövas riksförbund) 64, 69, 72, 77, 81, 110, 114, 115, 122, 138, 141, 150, 170, 178, 185, 186, 198, 236 SDR-kontakt (tidning) 71, 143 selektiv textsättning 176 semesterhem 148

semesterresa 128

seriemagasin 166, 194 service 53, 54, 125, 131, 138, 144, 150, 162, 163, 178, 180

servicehus 115

serviceorgan 125 signal 64, 73, 105 sjukdom 51, 53, 58, 63, 101, 154, 163 sjukhus 103, 112, sjukvårdsorganisationen 123, 185 självförverkligande 61 skada 49, 51, 53, 58, 63, 100

skapande aktivitet 51, 56 sken 55 skolan 54, 63, 73, 147, 173, 182, 185 skolbarn 64, 136, 210 skolpersonal 72 skolöverstyrelsen 69, 72, 77, 78,96, 100, 106, 114, 132, 141, 142, 143, 165, 166, 185, 189, 191, 194, 195, 198, 200, 208 skrap 82 skrivelse 165, 166 skrivmaskin 92, 101, 103 skrivna ordet 87, 95, 102 skrivning 65, 76 skräpkultur 57 skumläsning 84 skyddad verkstad 60, 163 skylt 87, 95

Skådebanan 170

skådespel 183 skådespelare 170, 173 skämtteckning 166 skönlitteratur 193 skötsel 60, 185 slutet TV-system 93, 94, 163 småbarn 65

socialarbetare 144 sociala resurser 52

socialbyrå 108 socialdepartementet 124, 141, 142, 150, 151, 152, 206, 209, 210, 212 social expertis 55 socialförsäkringen 60 socialgrupp 51 social hemhjälp 60, 91, 103, 121, 124, 128, 162, 164 socialhjälpslagen 45 social jämlikhet 52, 61 socialnämnd 122, 158 socialpolitik 55, 137 socialstyrelsen 110, 114, 151 socialt handikappad 50 socioterapevt 123 socioterapi 123 sorl 82

speciallärare 78 specialskolan 72, 76, 78, 169, 173 speltid 199, 200, 202 spridningsområde 199, 201 språk 56, 61, 63, 177, 179, 182, 198 språkcentrum 101 språkförenkling 130, 160, 181, 184, 189, 191, 195 språkförståelse 63, 65, 72, 84 språkligt handikapp 55, 63, 64, 100, 101, 121 språklig utveckling 63, 72, 95 språkljud 74 språk- och talskadad 101 språkträning 74, 95 stadium 46, 104 stamning 101 staten 106, 138, 156, 158, 166, 175, 206, 212

statens dansskola 173

statens handikappråd 45, 123, 151, 165

statens historiska museum 162

statens kulturråd 133 statens offentliga utredningar 166 statens planverk 154 statens specialbibliotek 166, 183, 195, 196, 207, 209 stationsinställning 179 statistik 50 statsbidrag 46, 108, 124, 128, 129, 130, 132, 150, 151, 169, 173, 183 stavning 95 Stiftelsen Sunnedahls handikappfond 120 stilsort 194 stilstorlek 194, 195 Stockholms stadsteater 170 stor stil 121, 193, 200 storstilsbok 191, 193, 194, 195 strakbent 154

stressande arbete 51

struphuvud 101

studiebesök 110

studiecirkel 73, 80, 86,103,107, 121, 122, 123, 131, 132, 136,140 studieförbund 73, 80, 86, 120, 121, 129, 131, 132, 136, 141, 142, 143, 170, 209, 210 Studieförbundet folkuniversitetet 120

Studieförbundet Vuxenskolan (SV) 120, 129, 136, 137, 138, 141, 142 studiekonsulent 141, 142, 143, 151, 209 studielokal 121 studiematerial 129, 131, 132, 138, 139, 142, 150, 184 studieorganisatör 131, 138 studieovan 136, 183 studieplan 132 studietimme 132 stum 74, 101 styrelsen för teknisk utveckling 197 stämband 101

sus 82

SV (Studieförbundet Vuxenskolan) 120, 129, 136, 137, 138, 141, 142 svagbegåvad 50, 57, 107 svartskrift 91, 129, 169, 200, 201, 202 Svenska diabetesförbundet (SD) 149, 200, 236 Svenska dövlärarsällskapet 72 Svenska kommunförbundet 110, 151 Svenska kyrkan 108, 155 Svenska psoriasisförbundet (Pso) 235 svenska riksteatern 173, 174, 213 Svenska röda korset 120 svenska språket 80, 86, 140, 177 Svenska språknämnden 72, 97 Svenska teaterförbundet 183 Svensk bokförteckning 166 Svensk byggnorm 154 Svensk handikapptidskrift (SHT) 200 Sveriges dramatikerförbund 183 Sveriges dövas riksförbund (SDR) 64, 69, 72, 77, 81, 110, 114, 115, 122, 138, 141, 150, 170, 178,185,186, 198, 236 Sveriges dövtolkars förening 69, 110, 114 Sveriges författarförbund 165, 183, 212 Sveriges kyrkliga studieförbund 120 Sveriges officiella statistik 166 Sveriges Radio 73, 147, 153, 175, 201 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 200 svårt handikapp 46 svårt hörselskadad 64, 82, 185 svårt rörelsehindrad 46, 123, 125, 170, 178, 185, 186, 198, 234

svängning 64 symbol (sinnebild) 66, 69, 104 syn 64, 76, 87, 97, 148 syncentral 89, 194 synfält 65, 102, 110 synförmåga 87 synhjälpmedel 89, 193, 195 synnerv 49 synrest 87, 94, 111, 180 synsinne 66, 84 synskadad 50, 55, 60, 63, 77, 87, 115, 121, 123, 125, 128, 129, 131,144,148,149,153,160,162,164,165,166,179,182,183, 184, 195, 196, 201, 202, 208, 210 Synskadade metallarbetares kamratklubb 200 synskärpevärde 87 synsvag 87, 154, 179, 194, 195 synträning 89, 193, 194, 195 syskon 66, 77 sång 130 sångkör 148 särskild utredning 47 särskola 105 sättning 211

taktil bild 95 tal 64, 65,72, 74, 84, 171, 181, 182 talapparat 101, 103 talare 74, 179 talbok 91, 94, 103, 106, 135, 163, 164, 166, 168, 183, 189, 195, 196, 207, 208, 212 talklass 76 talkorrektion 85, 87 tal- och språkinlärning 72 talorgan 101 talskadad 55, 63, 101, 109, 115 talspråk 69, 76 talspråklig kommunikation 72 taltidning 91, 94, 200, 201, 212 taltidningstjänst 199 taltolk 86, 103 talträning 66, 80 talundervisning 74

tanke 63, 65, 101 taxi 150 teater 60, 87, 105, 110, 125, 147, 153, 154, 159, 162, 164, 169, 182, 213 teaterföreställning 54, 170, 171 teatergrupp 148, 171, 172, 213 teckenklass 76 teckenspråk 65, 69, 74, 78, 87, 99, 100, 105, 109, 114, 138, 172, 173, 178, 180, 182, 213 teckenspråksbok 69 teckenspråksgrupp 72, 77 teckenspråkskommitté 69 teckenspråkskurs 72, 73 teckenspråksnämnd 72 teckenspråkstolk 65, 72, 80, 83, 86, 108, 121, 148, 150, 170, 210 tecknad svenska 69 tekniska framsteg 50, 64 tekniska hjälpmedel 60, 82, 86, 101, 103, 107, 115, 135, 163, 178, 194 teknisk expertis 55 telefon 115 teleslinga (hörslinga) 82, 83, 121, 125, 154, 158, 179 teleteknik 82 televerket 115, 117, 177, 179, 180, 212 television (TV) 51, 61, 73, 87, 95, 105, 173, 175, 200 telexapparat 115 textsättning i TV 176, 178, 184, 185 tidning 55, 60, 61, 87, 95, 165, 182, 189, 198, 210 tidningskrönika 201 tidningsredaktion 201 tidskrift 55, 60, 61, 87, 95, 143, 144, 145, 147, 150, 165, 182, 189, 198, 210 tids- och rumsförskjutning 191 tillgänglighet 53, 121, 154, 156, 175, 176, 184, 189 tilläggshandikapp 107, 108 tittare 175, 177, 179, 183 toalett 125, 128, 158 tobaksrök 84, 154 tolk 65, 72, 80, 83, 86, 108, 121, 148, 150, 170, 210 tolkförteckning 114 tolkkurs 72 tolktjänst 108, 125, 210

tolkutbildning 113, 114, 211 Tomtebodaskolan 97, 169 ton 51, 64 total kommunikation 75, 77 trafikbuller 82 trafikolycka 49, 50 trappsteg 125 trubadur 213 TRU-kommittén 73, 183, 186 tryck 91, 189, 191, 196, 211 trygghetspolitiken 47 trådlös överföring 82 tröskel 125 tumör 102 tunga 101 TV (television) 51, 61, 73, 87, 95, 105, 173, 175, 200 TV-aid 179 TV-apparat 156, 179, 180, 184 TV-avgift 178, 180 TV-phone 115, 116 TV-skärm 94, 115 typografi 91, 160, 168, 193, 194, 198 Tyst teater 172 tätort 117

underhåll 85 underhållning 184 undervisningsspråk 72, 78 ungdom 83, 96, 105, 148, 168, 194, 200 ungdomskonsulent 150 ungdomsledarutbildning 143 ungdomsorganisation 131, 150, 210 uppfattbarhet 83 upphovsrättslagen 164, 183, 185 uppkomst av handikapp 55 upplaga 195, 196, 199, 208, 211 uppläsare 179 uppslagsbok 165, 194, 197 uppsökande verksamhet 108, 122, 162, 163, 169, 173 uppsökare 122, 131, 138 urval 96, 198, 201, 202 utbildning 46, 52, 58, 140, 144, 148, 184, 211

utbildningsdepartementet 108, 140, 141, 151, 166, 180, 191, 206, 210 utbildningspolitik 55, 58 utbildningsprogram 183, 185 utflykt 147, 149 utkomstmöjlighet 51 utlandet 147 utredning 47 utredningsdirektiv 47 utskrift 86 utställning 130, 147, 159, 162, 164, 213 uttal 65, 179 uttalat synsvag 87, 91 uttrycksmedel 63 utvecklingsmöjlighet 57 utvecklingsstörd; se psykiskt utvecklingsstörd utvidgad talboksutlåning 106, 164

valmöjlighet 57, 60, 129 vandringsutställning 130, 162 vanföreanstalt 46 vanförestiftelserna 120, 128 (Föreningen och Stiftelsen för bistånd åt vanföra i Skåne, Helsingborg, Norrbacka-Eugeniastiftelsen, Stockholm, Ro- senbäcksstiftelsen, Härnösand, och Änggårdsstiftelsen, Gö- teborg) vanliga ord 191 vanlig skrift 87, 91 vardagliga sysslor 60, 182

varuhus 147 veckoslut 128, 136, 143, 209

verksamhetsberättelse 120, 151, 152 vetenskapliga samfund 166 vibration 64, 65, 74 vidareutbildning 144 Videogram 163, 184 Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974:54) 129, 131 vuxensärskola 106 vuxenundervisning 73, 80, 106, 183 vuxna döva 69, 80 vårdartjänst 46, 121, 128, 135 vårdinstitution 54, 112, 122, 123, 128, 129, 148, 162, 164, 171,

173, 185, 191 väg 58, 87 välfärd 52 väntetid 168 värdering 55, 73 västerländska konstarter 51

yngre 58 yrkesverksam 165 yttrandefrihet 51, 55

åhörare 86 ålder 132, 150, 154 ålderdomshem 112

åldersförändring 156 Årevidden 149 årsberättelse 165

åtbörd 66, 173 åtbördsspråk 66, 70, 74, 75, 80, 99, 114, 173 åtskild verksamhet 54

äldre 50, 180, 195 ärende 128

öppen spole 91, 208 öppna arbetsmarknaden 60 övergripande mål 52 övertidsersättning 114, 209

KUNGL. låifuL. 2 0 JUN ,

Statens offentliga utredningar 1976

Kronologisk förteckning

. Arbetsmiljölag. A.

Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. A. Rapport i psykosociala frågor. A. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. A. Säkerhetspolitik och totalförsvar. Fö. Deltidsanställdas villkor. Ju. Deltidsarbete 1974. Ju. Regionala trafikplaner — länsvisa sammanfattningar. K. 9. Sexuella övergrepp. Ju. 10. Skolans ekonomi. U. 11. Bostadsbeskattning Il. Fi. 12. Företagens uppgiftslämnande. Fi. 13. Byggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. Fi. 14. Kårobligatorium? U. 15. Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 3. Fö. 16. Folkhögskolan. U. 17. Skador i arbetet. A. 18. Lokala trafikföreskrifter m. m. K. 19. Den militära underrättelsetjänsten. Fö. 20. Kultur åt alla. U.

gaysamewrod

Statens offentliga utredningar 1976

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor. 1. Del- tidsanställdas villkor. (6) 2. Deltidsarbete 1974. (7) Sexuella övergrepp. (9)

Försvarsdepartementet

Säkerhetspolitik och totalförsvar. (5) Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 3. (15) Den militära underrättelsetjänsten. (19)

Socialdepartementet Kultur åt alla. (20)

Kommunikationsdepartementet

Regionala trafikplaner — länsvisa sammanfattningar. (8) Lokala trafikföreskrifter. (18)

Finansdepartementet

Bostadsbeskattning II. (11) Företagens uppgiftslämnande. (12) Byggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. (13)

Utbildningsdepartementet

Skolans ekonomi. (10) Kårobligatorium? (14) Folkhögskolan. (16)

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmiljöutredningen. 1. Arbetsmiljölag. (1) 2. Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. (2) 3. Rapport i psykosociala frågor. (3) 4. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. (4) Skador i arbetet. (17)

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer

i den kronologiska förteckni ' *

ww..— ...—_ ___...

'UNGL. mai.. 2 O JUN [lv/LT, STOGHOLM

V '

HVA MFA LiberFÖrlag ISBN 91—38-028484- AllmännaFörlaget ISSN 0375-250X