SOU 1975:28

Program för ljud och bild i utbildningen

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1971 bemyndigades statsrådet Moberg att tillkalla tre sakkunniga jämte experter för att utreda frågan om den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades som sakkunniga bitr. programdirektören Lars Ag, tillika ordförande, direktören Lars Marcus och fortbildningsledaren Ulf Perstedt. Genom skrivelse den 27 december 1972 tillkallades departementsrådet Leif Andersson som sakkunnig fr. o. m. den 1 januari 1973. Från samma tidpunkt har Andersson varit ordförande.

Som experter åt kommittén har tillkallats:

Sekreteraren Elsa Bohlin (fr. o. m. 1974-02-15) Lektorn Torsten Eliasson (fr. o. m. 1973-02-23) Universitetslektorn Rune Flinck (fr. o. m. 1973-09-26) Byrådirektören Ulf Fornstedt (fr. o. m. 1973-06-08) Revisionsdirektören Carl-Filip Hammar (fr. o. m. 1973-10-31) Studierektorn Peter Hammarberg (fr. o. m. 1973-02-23) T.f. departementsrådet Trygve Hellners (fr. o. m. 1972-07-01 t.o.m. 1974-08—3 1) Redaktören Margit Hoffman (fr. o. m. 1973-02-23) Ombudsman Tore Hultqvist (fr. o. m. 1973-02-23) Barnbibliotekarien Brittlsaksson (fr.o.m. 1973-02-23 t.o.m. 1973—03- 31) Studierektorn Inge Johansson (fr. o. m. 1973-02-23) Sekreteraren Gösta Larsson (fr. o. m. 1973-02-23) Avdelningsdirektören Helmer Larsson (fr. o. m. 1973-06-08) lntendenten Kurt Lindal (fr. o. m. 1973—02-23) Rektorn Carin Lindblom (fr. o. m. 1973—02-23) Programdirektören Rolf Lundgren (fr. o. m. 1973-02-23) Byrådirektören Stig Lundgren (fr. o. m., 197 3-02-23) Skolrådet Artur Olsson (fr. o. m. 1973—02-23) Ombudsmannen Henry Persson (fr. o. rn. 1973-02-23) Sekreteraren Bodil Rosengren (fr. o. m. 1973-02-23) Universitetslektorn Gertrud Schyl-Bjurman (fr. o. m. 1973-02-23) Bitr. studierektorn Allan Sundqvist (fr. 0. m. 1973-02-23)

Avdelningsdirektören Siv Thorsell (fr. o. m. 1973-02-23) Undervisningsrådet Gösta Vestlund (fr. 0. m. 1973-02-23) Skolkonsulenten Elsa Warby (fr. o. rn. 1973-02-23) Adjunkten Dick Åkerblom (fr. o. m. 1973-02-23) Lektorn Olle Österberg (fr. o. m. 1973-04-01)

Som sekreterare åt kommittén förordnades den 1 september 1972 sekreteraren Sten—Åke Pettersson.

Utöver de ovan nämnda tillkallade experterna har ett stort antal personer genom olika arbetsgrupper biträtt kommittén. som framgår av kap. 4 i föreliggande betänkande.

Vid utarbetandet av kap. 6 och 8 har planeringschefen vid Sveriges Radios utbildningsprogramenhet Rolf Svensson medverkat. Pa motsva— rande sätt har intendenten Kurt Linda] vid Sveriges Radios utbildnings— programenhet medverkat vid utformningen av kap. 10. Vidare har flera medarbetare inom TRU:s produktionsenhet biträtt kommittén vid utformningen av betänkandet. Underlag och synpunkter har vidare läm— nats av medarbetare inom Sveriges Radios utbildningsprogramenhet. Kommittén har avgivit yttranden över följande betänkanden, utgivna i SOU-serien:

Samhällsinsatser på läromedelsområdet (SOU 197] :91) Högskolan (SOU 1972:2) Samhället och filmen, del 2 (SOU 1972:9) Förskolan (SOU 197226 och 27) Samhället och filmen, del 4 (SOU 1973153)

Decentralisering av statlig verksamhet ett led i regionalpolitiken (SOU 1972:55)

Att välja framtid (SOU 1972159) Nya kulturpolitik (SOU 1972:66 och 67) Museerna (SOU 1973:5) Radio i utveckling (SOU 1973:8) Barn- och ungdomsvård (SOU 197427) Utställningar (SOU 1974:43)

Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974z54)

Vidare har kommittén yttrat sig över betänkanden från Nordiska upphovsrättskommittén, Radionämndsutredningen (DsU l974:7), UKÄzs internationaliseringsutredning och Smalfilmsdistributionsutredningen (DsU 1972z9).

Kommittén har under sitt arbete haft överläggningar med ett stort antal myndigheter, organisationer, företag och kommittér. Kommittén har haft 51 protokollförda sammanträden. De två expertgrupperna för förskoleverksamheten och vuxenutbildningsprogrammen samt de två arbetsgrupperna för frågor som rör ungdomsskolan resp. högskolan har tillsammans sammanträtt 89 gånger.

Kommittén överlämnar härmed betänkandet Program för ljud och bild i utbildningen. Samtidigt med detta betänkande presenterar kommittén i en särskild rapport (DsU 197518) de fullständiga utvärderingsresultaten

av den första försöksperioden från Kabel—TV-försöket i Kiruna. Redovis- ningar och förslag i detta betänkande presenteras även i tre olika broschyrer, en för vardera förskolan, ungdomsskolan och vuxenutbild- ningen, vilka kommer att spridas till förskolor, skolor, lokala studieför- bundsavdelningar m. fl.

Senare under året kommer kommittén att lägga fram ett betänkande med anledning av tilläggsuppdraget att utreda frågan om ett svenskt utbildningssystem efter mönster av det brittiska The Open University och andra motsvarande system.

Stocksund den 25 mars 1975 Leif A ndersson Lars Ag Lars Marcus UlfPerstedt

/Sten-Å ke Pettersson

Sammanfattning

Bakgrund och direktiv

I maj 1971 överlämnade den första TRU-kommittén sitt första betänkan- de. Betänkandets huvudförslag var att TRU:s produktionsenhet och den anslagsfinansierade utbildningsprogramenheten vid Sveriges Radio (SR/ UTB) skulle läggas samman till en ny enhet som skulle sortera direkt under utbildningsdepartementet.

Remissbehandlingen av betänkandet visade att remissopinionen var starkt splittrad i fråga om den framtida organisationen av utbildnings- programverksamheten,

Mot bakgrund härav beslöt Kungl. Maj:t i december 1971 att tillkalla en ny utredning —— Kommittén för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU ll). TRU I skulle slutföra sitt arbete med utvärdering av den dittills bedrivna verksamheten. Detta uppdrag resulterade i ett andra betänkande som överlämnades i juni 1973.

TRU II har enligt direktiven till uppgift att dels planera och leda verksamheten vid TRU:s produktionsenhet, dels lägga fram förslag om hur radio- och TV-inslag m.m. skall utnyttjas inom olika utbildnings- sektorer och hur en framtida mer definitiv organisation av utbildnings- programproduktionen skall utformas.

TRU II har vidare fått i tilläggsuppdrag att utreda frågan om ett svenskt utbildningssystem efter mönster av det brittiska The Open University och andra motsvarande system. Detta uppdrag kommer att redovisas i ett separat betänkande senare under 1975. Dessutom har kommittén fått i uppdrag att pröva frågan om den framtida lokalise— ringen av de verksamheter, som berörs av organisationsförslaget.

Erfarenheter från verksamheten vid SR/UTB och TRU

[ betänkandet behandlas de fyra sektorer av utbildningsområdet för vilka läromedel och studiematerial har producerats inom TRU och SR/UTB, nämligen för barn i förskoleåldern, ungdomsskolan, högskolan och vuxemitbildningen. Dessutom redovisas erfarenheterna av TRU:s försök med videokassetter och kabel—TV.

TRU:s produktion inom förskoleområdet inleddes 1971 och har omfattat främst etersända TV-program (OM-program) men även tryckt kompletterande material. Produktionen har riktats till förskolebarn, föräldrar och andra vuxna samt personal inom förskoleverksamheten.

Förskoleprogrammen har syftat till att aktivera barnen och ge allsidig orientering om grundläggande matematiska begrepp, om samhälle och natur samt att ge stimulans för språk- och känslomässig utveckling.

I enlighet med de direktiv som TRU erhöll av Kungl. Maj :t 1969 har produktionen hittills i huvudsak utformats för hemmavarande barn i 5f6 årsåldern. lin strävan har dock varit att inte göra programmen alltför åldersbundna.

Från 1973/74 har flertalet TV-program producerats i färg. Antalet program har ökat från 10 budgetåret 1970/71 till 32 budgetåret 1973/ 74.

Undersökningar har visat att antalet förskolebarn som tittar på OM-programmen i hemmen ökar. Det är särskilt möjligheten att sända programmen på en sen eftermiddagstid, i närheten av TV-kanalernas etablerade barnprogramtider, som har inneburit en markant förändring. Vid den senaste publikräkningen våren 1974 tittade 32% eller ca 147 000 av 3-—6—å|'ingarna på TRU:s barnprogram på torsdagar kl. 17.

En annan undersökning visade att omkring 55 % av samtliga daghem regelbundet brukade titta på TRU:s OM-program.

Erfarenheterna från såväl SR:s som TRU:s verksamhet visar, att utnyttjandet av programmen till stor del är beroende av den förhands— information som ges om sändningstider, programinnehåll etc. Särskild information om förskoleproduktionen har därför framställts för att informera om kommande TV-program och trycksaker och för att stimulera till ett aktivt tittande.

Skolpmgramutbudct från SR/UTB har riktats till elever och lärare i grundskolan och gymnasieskolan. Program har producerats i första hand för de obligatoriska ämnena eller sådana tillvalsämnen som valts av ett stort antal elever. Under de senaste åren har SR/UTB påbörjat ett utvecklingsarnete och en begränsad produktion för elevgrupper med särskilda behov. Det gäller svagpresterande elever i grundskolan. invand- rarelever och elever i special- och särskola. Sedan 1966 har ärliga behovsanalyser genomförts, varigenom olika intressenter pä skolans område har beretts tillfälle att framföra sina synpunkter på utbudets omfattning och inriktnig.

Riksutbudet från SR/UTB omfattade under 1974/75 omkring 700 nyproduktioner i radio och 90 nyproduktioner i TV. Härutöver sänds omkring 500 radioprogram och 350 TV—program i repris.

Utöver riksutbudct produceras årligen omkring 270 regionala skol- radioprogram. Regional skol-TV förekommer inte. Erfarenheterna från den regionala programverksamheten är positiva.

. Vid sidan av elcvprogrammen har flera stora lärarfortbildande projekt genomförts i samarbete med SÖ. Elevserier produceras ofta med ambitionen att vara utlöpare av nya läroplaner. Det gäller t. ex. Trialog för högstadiet samt lägstadieserien Klotet.

Den senaste större undersökningen om skolornas användning av skol- programmen genomfördes läsåret l970/7l. På lågstadiet utnyttjade 89 % av lärarna minst ett skolradioprogram och 75 % minst ett skol-TV-pro- gram. Motsvarande siffror på mellanstadiet var 88 % resp. 69 %, Lärare som utnyttjade skolprogrammen använde i genomsnitt omkring hälften av det tillgängliga programutbudet på dessa stadier. De höga utnyttjandesiffrorna för lågstadiets del bekräftades i en undersökning som genomfördes under höstterminen 1973. Frekvensundersökningen gällde då i första hand TV-serien Klotet, som under hösten omfattade tio program. Varje program sågs varje vecka av uppemot 2/3 av landets elever på lågstadiet, dvs. ca 200 000 elever. För högstadiets och gymnasiesko- lans del kan motsvarande generella beräkningar inte göras. För dessa stadier ger ofta antalet försålda exemplar av trycksakerna en bättre bild av utnyttjandefrekvensen. I flera ämnen, framför allt i främmande språk, är utnyttjandet högt.

Vid sidan av skolprogrammen har sedan 1967 TRU I:s arbetsgrupp för skolan, TRUAS, bedrivit försöksverksamhet med ljud- och bildprogram i undervisningen i gymnasieskolan. År 1972 överflyttades ansvaret för TRUAS-projektet till SÖ. Projektets fullföljande, det 3. k. samlade försöket, redovisas i betänkandet.

Syftet med det samlade försöket var att undersöka pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska effekter vid parallell användning av TRUAS” olika läromedelssystem samt att redovisa medverkande lärares och elevers behov av information och utbildning. Erfarenheterna pekar på att det samlade försöket bedömts positivt. Av allt att döma syns pa- rallellanvändningen av TRUAS' läromedel inte ha givit upphov till peda- gogiska, organisatoriska och ekonomiska problem utöver dem som vanligen förekommer i undervisningen.

Genom direktiven till TRU 11 begränsades TRU:s produktion för_

högskoleområdet.

På förslag av TRU 11 har den obligatoriska användningen av förpro- dueerat material vid högskolan i Linköping upphört. Högskolan beställer och finansierar numera själv produktion som dock till största delen utförs av TRU.

Sedan 1967 har vid högskolorna ordnats lokala produktionsresurser såväl för tryckta läromedel som för AVM. lnom UKÄ-området äger den största TV-produktionen rum vid högskolan i Linköping och Stockholms universitet. Totalt sett är emellertid användningen av rörlig bild inom UKÄ-området av obetydlig omfattning. En enkät 1974 visade att av till- frågade 300 institutioner endast hälften använde enstaka filmer eller videoband i sin undervisning. övriga institutioner använde över huvud ta- get inte rörlig bild i sin undervisning. Inom SÖ-området svarar de sex större lärarhögskolorna för en betydande "TV-produktion. Från läsåret 1968/69 kan intern TV betraktas som ett etablerat inslag i lärarutbild— ningen. Erfarenheterna från lärarhögskolornas TV-verksamhet, vilken är väl dokumenterad, är övervägande positiva och tillämpbara även för an- nan högskoleutbildning

I:".terburen vuxenutbildning har funnits under lång tid i Sverige. Även

om pedagogiskt och metodiskt betydelsefulla insatser har förekommit tidigare — i synnerhet i fråga om språkundervisningen i radio -— så är det först under de senaste åren som man gått i närkamp med de problem som gäller den eterburna undervisningens integrering med andra former av vuxenutbildning, framför allt i studiecirkelverksamheten.

Detta har lett till en strävan mot ökad differentiering och flexibilitet i de kursprojekt som tagits fram.

Erfarenheterna från vuxenutbildningen vid Sveriges Radio (SR/VUX) och TRU redovisas därför med exempel på olika grader av komplexitet:

O Etersända program utan något stödmaterial. Dessa kan i vissa fall nå en stor publik med information som från utbildningssynpunkt är väsent- lig att förmedla.

O Etersända program med enkelt kompletterande stödmaterial. Radio— eller TV-kurser med åtföljande kursböcker är den klassiska kombina- tionen för etermedieundervisning riktad till enskilda mottagare. [ vissa fall — i synnerhet när TV svarar för eterinslagen kan genomslagskraften bli mycket god.

O Etersända program som inslag i flermedieprojekt. lirån mitten av 1960-talet har utvecklingen för radio- och TV-undervisningen gått mot mer komplexa flermediesystem, i vilka radio- och TV-programmen underordnats de mål och förutsättningar som gäller för den typ av mottagning och bearbetning som avsetts. Dessa projekt syftade till att nå såväl enskilda som gruppstuderande. Detta krävde Speciell uppläggning och i viss mån skilda material för olika mottagargrupper. Den engelska nybörjarkursen Start utformades med hänsyn härtill och utvecklade ett mönster som visade sig användbart för både enskilda och grupper. Start innebar ett genombrott för utnyttjande av AVM i studieförbundens språkcirklar. Den elementära kursen i svenska, Ut med språket, innehöll radioprogram för enskilda deltagare och speciella ljudband för grupper. Även denna modell visade sig ändamålsenlig och tillämpades därefteri andra projekt.

0 Ljud- och bildprogram i materialpaket utan etersändning. Ett exempel på AVM-kurser som inte etersänds utan endast distribueras i form av ljud- och bildprogram utgör den svenska delen av det nordiska projektet NOVU — Något om vuxna och unga. Sådana kurser har goda förutsättningar att kunna integreras i olika Studieformer. Under 1973/74 utnyttjades TRU- och SR/VUX-kurser i 32 285 cirklar med 281 084 deltagare. Detta innebär en ökning under en treårsperiod med ca 52 %. Mest använda är kurser i främmande språk, framför allt i engelska. Även antalet deltagare kring AVM i folkhögskolor visar en ökning under perioden, medan användningen inom kommunal vuxenut- bildning minskat till följd av att kurser lämpade för denna studieform inte har producerats under senare år. AVM har även använts inom arbetsmarknadsutbildningen med tillfredsställande resultat. ] betänkandet redovisas den verksamhet som TRU bedrivit bland synskadade (främst talböcker), bland hörselskadade och döva (textsätt- ning, speciella produktioner där teckenspråk ingår) och bland psykiskt utvecklingsstörda (anpassningar av redan producerade program samt

speciella produktioner t. ex. dokumentationer av samtal med utvecklings- störda). TRU har även utnyttjat etersändningar för att informera allmän- heten om de handikappades situation.

Insatserna i form av AVM för invandrare har hittills varit begränsade. Några radio- och TV-kurser i svenska och i samhällsorientering för invandrare har varit ganska flitigt utnyttjade men ännu återstår mycket att göra för att erbjuda de språkliga minoriteterna i Sverige liknande möjligheter till vuxenutbildning som står den svensktalande befolkningen till buds.

Videokassetter används i ökande utsträckning inom utbildnings— och kultursektorn såväl i utlandet som i Sverige. 1 Sverige fanns vid årsskiftet 1974/75 enligt uppgift över 3 000 videokassettspelare i bruk, främst i industrin, skolor och landsting (sjukvården). Kommittén, som enligt sina direktiv skall beakta även andra distributionsformcr än eterdistribution, har gjort försök med program på videokassett i aktiviteter med både barn och vuxna. Erfarenheterna av videokassetter inom utbildningsområdet'är fortfarande alltför begränsade för att tillåta långtgående slutsatser; det gäller särskilt program, som producerats för kassettanvändning. Så långt materialet medger är dock erfarenheterna positiva och visar på stora möjligheter för videokassettekniken.

TRU har tillsammans med SR och Kiruna kommun i två omgångar gjort försök med kabel—TV i en del av Kiruna. Tonvikten har legat på lokalt producerade program. Utrustningen har varit förhållandevis enkel och personalen fåtalig. I den andra försöksgenomgången producerades flera program av enskilda personer och lokala organisationer.

Utvärderingen av den första försöksperioden (24 jan—716 maj 1974) visar att nära 90% av de tillfrågade inom det området som berördes önskade en fortsättning på försöket. Kabelvisionsprogrammen lockade tittare framför allt bland sådana som annars skulle ha sett förströelse- program i riksprogrammen från SR eller inte ha sett på TV alls. Programmen intresserade i stor utsträckning lågutbildade. Den största förtjänsten med programmen ansågs vara att kabelvisionen tagit upp lokala frågor och att man låtit Kirunabor medverka i programmen.

Preliminära utvärderingsresultat från den andra försöksperioden visar att publiken även denna gång har uppskattat de program som sändes. De tekniska och programmässiga ofullkornligheterna uppfattas snarare som en fördel, eftersom de förstärker programmens intryck av spontanitet och närhet till tittarna. Publikmätningarna visar på något lägre men mer konstanta tittarsiffrorjämfört med den första försöksperioden. Områdets begränsning och den korta försöksperioden har ansetts vara de största nackdelarna. Det fortsatta försöket har bekräftat att bra produktions- resultat kan åstadkommas även under begränsade tekniska, ekonomiska och personella förhållanden.

Behov av och önskemål om AVM—insatser

Någon systematisk och genomgripande inventering rörande behovet av AVM inom de behandlade utbildningssektorerna har inte kunnat göras.

De metodiska svårigheterna i samband med en sådan inventering är be- tydande. Däremot redovisas ett relativt omfattande material som beskri- ver intresse för, synpunkter på och inställning till AVM hos olika av- nämare och utbildningsintressenter.

Ett uttryck för opinionsläge och bedömning rörande utbildningspro— gramverksamheten utgör de remissyttranden som kommit in över de tidigare TRU-betänkandena, i synnerhet över det andra. Detta remissbe- handlades inte i vanlig mening. I stället ombads ett stort antal instanser att lämna synpunkter på en rad preciserade frågeställningar. Sammanlagt inkom ett hundratal yttranden. Detta förfarande kan ses som ett led i själva utredningsarbetet och en kartläggning av erfarenheter, önskemål och attityder på avnämarsidan.

Barn i förskoleåldern

Så gott som samtliga instanser som yttrade sig över TRU I:s andra betänkande uttryckte en positiv inställning till TRU:s förskoleverksamhet och ansåg att behovet var stort av en fortsatt produktion för både hemmavarande barn och barn i förskola. Dessutom underströk ett flertal instanser värdet av en AVM-produktion för föräldrar och andra vuxna samt för fortbildning av förskolans personal.

Flertalet yttranden framhåller att behovet av AVM för barn med särskilda behov är stort, liksom att produktionen för hemmavarande barn successivt bör inriktas mot barn under sex åri takt med att den allmänna förskolan införs för sexåringar. ] flera yttranden pekas på nödvändig- heten av att TRU bedriver forsknings- och utvecklingsarbete rörande användningen av AVM bland förskolebarn.

Ungdomsskolan

Flertalet remissinstanser menar att förplanerade och förproducerade studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband är verkningsfulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen. Flertalet yttranden välkomnar också ett studiematerial, som kan underlätta för lärarna att utveckla sina nya roller i undervisningen. Flertalet remissorgan avvisar däremot tanken på direkt ekonomiska vinster genom att ersätta läraren med studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband. Remissin- stanserna menar således att det föreligger ett behov av AVM för att höja undervisningens kvalitet och för att frigöra lärarna för andra angelägna uppgifter — främst av individualiserande slag * i undervisningen.

Utfallet av behovsanalyserna åren 1973 och 1974, som genomfördes av SÖ och SR/UTB, blev i huvudsak följande. Det övervägande antalet in- stanser menar att huvudparten av programutbudet bör inriktas mot de stora målgrupperna och de breda ämnena i ungdomsskolan. Många under- stryker dock behovet av insatser också för elever med särskilda behov. När det gäller programformer önskar flertalet remissinstanser flermedie- material i form av kombinationer av ljud, bild och tryckt material. Många framhåller också behovet av fristående program. I vissa fall anses s. k. he]- täckande material motiverade, framför allt i den grundläggande språk-

inlärningen och språkträningen.

Gemensamt för de flesta remissinstanserna är också att de framhåller mediernas förtjänster när det gäller att förmedla aktuell information till skolan. insatserna bör i första hand inriktas på sådana moment eller un- dervisningsområden där radio/TV har speciella förutsättningar att skapa stimulans, individualisering och elevaktivitet. Insatser bör emellertid ock- så göras för målgrupper som f. n. av olika anledningar ägnas mindre in- tresse av läromedelsproducenterna. Det kan gälla ämnesområden där lä- rarbrist eller bristande lärarkunskaper råder eller där uppenbar lärome- delsbrist föreligger, t. ex. i den tvååriga gymnasieskolan och för elevgrup- per med särskilda behov i specialskolan, särskolan och i invandrarunder- visningen.

Med få undantag menar de flesta remissorgan att radio och TV är särskilt lämpliga medel att på olika sätt behandla de s.k. övergripande målfrågorna i läroplanerna. Det gäller då både program om de övergri- pande målens plats i undervisningen och särskilt material där personlig- hetsutvecklande mål integreras med kunskaps— och färdighetsmål.

Flera yttranden tar upp behovet av lärarprogram och större satsningar efterlyses. Detta anses angeläget bl. a. mot bakgrund av att fortbildnings- projekt via radio och TV för mottagarna ställer sig mycket tilltalande ur kostnadssynpunkt.

Det finns ett stort behov av regionala insatser. Det regionala skolpro- gramutbudet kan t. ex. svara för information om arbetsmarknad, närings— liv och utbildningsvägar och dagsaktuella förhållanden i lokal/regional- samhället samt ge studie- och yrkesorientering.

Högskolan

De instanser som yttrat sig över TRU I:s andra betänkande vitsordar värdet och behovet av inslag av rörlig bild och ljud i högskolans undervisning.

] mars 1974 anordnade UKÄ ett TV-symposium med deltagare från samtliga fakultetsområden. Härvid framfördes önskemål om AVM-in- satser i utbildningen vid samtliga fakulteter. AVM bedömdes av sympo- siedeltagarna som särskilt lämpade för motiverande inslag, för konkreti- seringar samt för demonstrationer och reportage.

Vid en undersökning 1974 gav flertalet av de tillfrågade 300 institu- tionerna uttryck för att den låga utnyttjandegraden av AVM var en brist i undervisningen och att behov förelåg av att i högre grad utnyttja rörlig bild och ljud. Liknande erfarenheter har TRU vunnit vid genomgång av studieplaner med representanter för ett 40-ta1 institutioner. ] övervä- gande antalet fall konstaterades att det fanns moment där inslag av AVM skulle ge en kvalitetshöjande effekt.

En första kartläggning av behovet av ITV-produktioner vid samtliga lärarutbildningsanstalter i stockholmsområdet har genomförts. Denna visar att en mycket stor del av lärarna är positiva till att använda ITV-program i den egna undervisningen.

] den s. k. distansundervisningen spelar läromedlen en central roll och

måste i väsentliga avseenden ha annan utformning än i konventionell undervisning. Inslag av AVM torde här kunna bidra till att förbättra och sprida utbildningen. Inom den föreslagna försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning föreligger behov av AVM. Inslag av AVM torde också kunna bidra till att genomföra de utbildningsinsatser som UKÄ :s internationliseringsutredning föreslagit.

Vuxenutbildningen

En undersökning rörande vuxnas val mellan olika Studieformer visar att kurser i radio och TV av många uppfattas som ett alternativ. Detta gäller särskilt de äldre åldersgrupperna, som föredrar radio/TV-kurser närmast efter cirkelstudier.

Nästan samtliga yttranden över TRU 115 andra betänkande stödde rekommendationerna rörande verksamhetens inriktning på de kortut- bildade. Flertalet förordade även den föreslagna inriktningen på samtliga tre huvudtyper av vuxenutbildning, nämligen den yrkesinriktade, den som bygger på skolans läroplaner och folkbildningen. ] fråga om avvägningen mellan material för gruppstudier och enskilda studier före- kom olika bedömningar men flertalet framhöll behovet av material för såväl gruppstudier som enskilda studier. Vad gäller distribution av pro- grammen delade flertalet remissinstanser TRU I:s bedömning att såväl eterdistribution som andra distributionsformer bör utnyttjas beroende på arten av utbildning och vilka målgrupper som avses. TRU [15 förslag till ämnesval _ samhällsfrågor i vid mening, grundläggande skolkunskaper i främst färdighetsämnen som svenska, matematik och främmande språk, i orienteringsämnen och i beteendevetenskaper samt komplettering och aktualisering av yrkeskunskaper — bemöttes med instämmande.,Flera in- stanser yttrade sig även positivt om försöken att skapa friare och rörligare kurstyper, bl. a. innebärande öppna modulsystem, som medger stor flexi- bilitet i utnyttjandet.

Av synpunkterna på TRU I:s andra betänkande framgår också klart önskemålen om ökade insatser för de handikappade.

Förutsättningar för fortsatt utveckling

Barn i förskoleäldern

Ca 80 % av daghemmen hade i slutet av 1972 tillgång till radio och ca 75 % till TV. Inga daghem hade videoutrustning medan 5 % hade tillgång till filmprojektorer. Det kan beräknas att omkring 10 % av deltidsgrup— perna har tillgång till TV. TV-innehavet hos barnfamiljer är mycket högt och det torde vara sällsynt att förskolebarn saknar tillgång till TV. Antalet barn som tittar på TRU:s OM-program i TV har successivt ökat. Det är emellertid stora variationer i tittarfrekvens mellan olika sändningstider. Undersökningar har visat att etersändningar för hemma-

varande barn bör ligga på tidig förmiddagstid och sen eftermiddagstid för att nå så många barn och föräldrar som möjligt.

För att svara mot förskolans behov bör etersändningar återkomma regelbundet och ha fasta sändningstider. Reprissändningar bör ske. De kan bl. a. bidra till att sprida antalet barn framför TV-apparaterna på olika tittartillfällen i förskolorna.

Det är viktigt att AVM-distributionen är anpassad efter användarnas mottagningsmöjligheter. För hemmavarande barn bör det ges större möj- ligheter att se och höra TV- och radioprogram på bibliotek samt i den lekrådgivningsverksamhet som startat på några platser i landet.

En förskoleproduktion som utgår från de angivna målgruppernas behov och förutsättningar bör planeras och produceras i nära samverkan med barn, föräldrar och personal samt myndigheter och organisationer inom förskoleområdet. Det är vidare angeläget att samverka med AVM- produktionen för grundskolans lågstadium.

I en framtida produktionsenhets uppgifter bör ingå att underlätta användningen av produktionen. Detta bör ske genom olika informations- åtgärder och aktivt rådgivande verksamhet. Det är särskilt betydelsefullt att nå de hemmavarande barnen och deras föräldrar med information. Fortfarande saknas väsentlig kunskap om hur förskolebarn och framför allt barn med särskilda behov och de. mindre förskolebarnen tillgodogör sig AVM. Den snabba tekniska utvecklingen inom medieområdet skapar behov av forskning och utprövning. Kommittén understryker vikten av att ett kontinuerligt forsknings- och utvärderingsarbete sker i anslutning till produktionen.

Ungdomsskolan

Förutsättningarna för användning av AVM i ungdomsskolan är i vissa av- seenden goda. Kommunerna har investerat stora resurser i skolornas ut- rustning och i ett omfattande markdistributionsnät genom AV-centraler- na. Tillgången på ljudbandspelare är god. Radioprogrammen används med få undantag i bandad form. Så gott som samtliga skolor har tillgång till en eller flera svartvita TV-mottagare. TV-programmen används huvudsak- ligen genom direktmottagning på låg- och mellanstadierna. På högstadiet och gymnasieskolan används TV-programmen både genom direktmottag- ning och i bandad form. För vissa program sker användningen genom filmkopior. Av en undersökning som genomfördes 1974 framgår att 96 % av AV-centralerna bandar radioprogram och 57 % även TV-program. Nor- malt bandas större delen av eller hela skolprogramutbudet. Antalet utlå- ningar av bandade radioprogram är totalt ca 1 250 000 per år. Antalet utlåningar av bandade TV-program uppskattas till omkring 25 000 band per år. '

Antalet videokassettspelare uppskattas f.n. till omkring 500. Dess- utom finns ungefär 1 500 svartvita videobandspelare. Tillgången är störst på högstadiet och i gymnasieskolan. Anskaffningstakten beräknas till omkring 200—300 per år. För filmvisning disponerar skolområdet om- kring 18 000 16 mm filmprojektorer.

Samtliga program etersänds f. n. för att möjliggöra användning genom direktmottagning, främst på låg- och mellanstadiet—na, eller för att bandas på AV-centraler och på enskilda skolor. De stora kostnaderna för kopiering och distribution ligger i AV-centralernas vidarebefordran av programmen. Etersändning av programmen från producenten till AV- cenlralerna är den ekonomiskt mest fördelaktiga distributionsformen med nuvarande teknik. ] takt med att skolorna får möjlighet att använda "TV—programmen i bandad form kan emellertid antalet återutsändningari TV minskas kraftigt. Program för små målgrupper och för utbildningar som ordnas på få platser bör emellertid inte etersändas utan distribueras på annat sätt.

Den nuvarande treårsregeln som innebär att ,M/-centralerna och skolorna måste avmagnetisera radiOprogramnien efter tre är bör ändras. Den försvårar ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Åtskilliga program är aktuella betydligt längre än tre år. Nuvarande förhållande in- nebär en onödig reprissändning vart tredje år av program som inte be- höver revideras.

För att nå full effekt i undervisningen förutsätter användningen av AVM en viss beredskap hos lärarna. Häri innefattas både god kännedom om produkten, dess innehåll och pedagogiska utformning samt vana vid de olika medierna både som uttrycksmedel och tekniska hjälpmedel. Behandling av metodiska frågor kring användningen av AVM är således en angelägen uppgift i grundutbildningen och fortbildningen av lärare. Vissa fortbildande insatser har också gjorts från SR/UTB. Insatserna bör emellertid öka på detta område. Över huvud taget bör informations- och kontaktverksamheten mellan producent, AV-centraler och skolor för- bättras och byggas ut. lin konsulentverksamhet liknande den som TRU försöksvis har prövat på regional nivå på vuxenutbildningsområdet bör övervägas även för ungdomsskolans del. Det är ett berättigat krav från avnämarnas sida att få grundläggande information och inskolning i olika programserier innan de skall användas i undervisningen.

Högskolan

De ekonomiska ramarna för genomförande av lokala AVM-projekt anses otillräckliga. Upphovsrättsliga principer och ersättningsnormer vid läro- medelsproduktion bör överses. litersända program är i många fall väl lämpade som inslag i undervisningen men upphovsrättsliga hinder och avtalst'rågor försvårar användningen. Former måste skapas för att möjlig- göra ett ökat programutbyte och information om produkter från såväl nationella som internationella producenter.

Kommittén bedömer det som angeläget att ett läromedelsregister för högskoleområdet upprättas och att omfattningen av och inriktningen för ett dylikt register utreds.

Inom vårdyrkesutbildningen finns speciella problem, som samman— hänger med möjligheterna att utnyttja gemensamt material över flera värdutbildningar som står under olika huvudmannaskap. Frågan om inrättande av en riksinstitution för vårdpedagogisk forskning och utbild-

ning har föranlett medicinska fakulteten i Linköping att tillsätta en utredning.

Mot bakgrund av högskoleutbildningens karaktär anser kommittén att produktionen av AVM i huvudsak bör utföras vid de lo- kala produktionsenheterna. Kommittén diskuterar möjligheterna att ut- ifrån förslagen i högskolepropositionen åstadkomma en samordning av de produktionsresurser som finns vid högskoleenheterna. Denna fråga bör enligt kommitténs mening utredas vidare.

Även om en sådan samordning kommer till stånd anser dock kommit— tén att behov finns av vissa centrala resurser.

Vuxenutbildningen

Erfarenheterna av den bedrivna verksamheten och de speciella använd- ningsundersökningar som gjorts visar att förutsättningarna är ganska goda att i olika former av organiserade gruppstudier ta emot och spela upp ljudprogram. Den anskaffning av ljudbandspelare och ljudkassettspelare som i ökad omfattning skett under senare år torde av allt att döma fortsätta. Bandförsörjningen via AV-centraler och andra förmedlande instanser fungerar också tillfredsställande. Användning av AVM iform av ljudprogram erbjuder därför rent tekniskt/praktiskt inte några större problem.

På videosidan är situationen en annan. Tillgången på apparatur för mottagning och uppspelning av TV—program är blygsam och ojämnt fördelad. Kommunal vuxenutbildning, folkhögskolor och arbetsmark— nadsutbildning har förhållandevis god tillgång till sådan teknisk appara- tur, vilket emellertid endast få studieförbundsavdelningar har. De senare kan visserligen i viss utsträckning låna apparatur som finns inom skolvä- sendet, men inte heller detta låter sig alltid göra, eftersom skolorna ogär- na lånar ut denna dyrbara utrustning Och inte gärna utanför skolans lo- kaler. Studieförbunden saknar i stort sett egna medel för anskaffning av sådan utrustning.

Enligt kommitténs bedömning måste åtgärder vidtas för att lösa frågan om framför allt studieförbundens möjligheter att anskaffa utrustning för uppspelning av videoprogram. Detta bör främst ske genom att medel anslås inom ramen för anslaget till studieförbundens pedagogiska verk- samhet.

lnnan tillgången på apparatur för mottagning och uppspelning av TV-program nått tillräcklig omfattning bör man på producentsidan se till att sådana TV-program som lämpar sig för gruppstudier men som på grund av apparatbrist inte kan komma till användning i större utsträck- ning inom gruppundervisningen på lämpligt sätt kan tillhandahållas i form av filmkopior.

Den påtagligaste fördelen med att använda radio och TV för utbild- ningsändamål är mediernas möjligheter att nå ut till stora grupper av människor oberoende av bostadsort, utbildningsbakgrund etc. Kommittén anger tre ändamål för användning av etersändningar på goda sändnings- tider inom vuxenutbildningen.

El Etersända program för information om och stimulans till vuxenstudier. D Eterdistribuerade inslag i flermediesystem avsedda för olika former av gruppstudier. D Eterburen undervisning riktad till enskilda studerande.

Ett ofta anfört hinder för användning av AVM är lärarnas och cirkelledarnas eller studieorganisationernas bristande vana vid dessa me- dier. Utbildning och inskolning av lärare och cirkelledare m.fl. bör givetvis ske genom resp. utbildningsanordnare, organisation eller institu- tion för lärar- o'ch cirkelledarutbildning säväl generellt som vid introduk- tion av nya kurser. I ett första skede kan det dock vara befogat med insatser från AVM-producentsidan för att hjälpa till med denna utbild- nings— och inskolningsuppgift. ] första hand bör genom sådana centrala åtgärder bedrivas utbildning riktad till organisationernas och institutio- nernas egna utbildare.

Kommittén bedömer, liksom TRUVUX och flera remissinstanser rö- rande TRU lzs andra betänkande, en regional kontaktverksamhet som en viktig förutsättning för kontakt med och stöd till utbildningsanordnare på lokalplanet.

Kommittén anser därför att ett nät av regionala konsulenter bör byggas ut att omfatta hela landet.

Stödåtgärder på mottagarsidan behövs för såväl organiserade grupp— studier som för enskilda studier. Sämst lottade torde i flera avseenden de enskilda studerande vara, vilka i stort sett är hänvisade till sig själva utan större möjlighet att få råd och hjälp i olika avseenden från kursledningen för radio- och TV-undervisningen. För dessa studerande bör enligt kommitténs bedömning vidtas vissa åtgärder för att förbättra studie- situationen. Den viktigaste insatsen torde vara att på olika sätt stimulera enskilda studerande att delta i organiserade gruppstudier.

Biblioteket är på lokalplanet ett av de viktigaste serviceorganen för enskildas bildnings- och kultursökande. Utvecklingen av bibliotekens uppgifter till att i ökad utsträckning gälla förmedling av AVM bör påskyndas. [ samband härmed bör även prövas olika former för rådgiv- ning och handledning vid studierna. En annan möjlighet att stödja vuxenstuderande är att i samband med vissa större etermediekurser anordna veckoslutskurser eller andra slags träffar som ger direktkontakt med lärare/handledare och andra stude- rande och tillfälle till diskussioner, uttalsövningar och konversationsträ— ning i språkkurser, grupparbeten av olika slag osv. Sådana kurser har anordnats i samarbete mellan länsbildningsförbund, studieförbunden lokalt och folkhögskolor i samband med vissa radio/TV—kurser och visat sig mycket begärliga och nyttiga för de vuxenstuderande.

Vad gäller förutsättningar för AVM-insatser bland vuxna handikappade är det en given utgångspunkt att kunskapen om olika handikapp i första hand finns inom handikappgrupperna och hos de pedagoger som arbetar bland handikappade. Produktionen måste därför ske i en ständig dialog med de handikappade själva och med pedagoger verksamma inom området.

I ett uppbyggnadsskede är det av största vikt för ett producerande organ att ta så aktiv del som möjligt i inskolningen av cirkelledare och lärare eftersom den ger en mängd erfarenheter, både praktiska och metodisk/pedagogiska, om problemen i cirkelarbetet.

Kommittén anser det vara angeläget att det i samband med planering och produktion av AVM för handikappade finns tillräckliga resurser för kontakt, information och samverkan med bl. a. de handikappades organi- sationer.

För att AVM skall kunna användas inom de handikappades utbild- ningsverksamhet krävs att de har tillgång till apparatur för uppspelning av ljud- och bildprogram. Detta framstår som särskilt viktigt för de grupper som på grund av sina handikapp är helt beroende av ljud— och bildpro- gram.

Kommittén finner det därför angeläget att samhället vidtar effektiva åtgärder för att förse de handikappade med apparatur för uppspelning av ljud- och bildprogram.

Insatser i form av AVM för invandrare har hittills varit ganska begränsade. Några radio- och TV-kurser i svenska och i samhällsorien- tering för invandrare har varit flitigt utnyttjade. Men ännu återstår mycket att göra för att erbjuda de språkliga minoriteterna i Sverige liknande möjligheter till vuxenutbildning som står den svensktalande befolkningen till buds.

Kommittén finner det angeläget att speciella AVM utvecklas för olika ändamål inom invandrarundervisningen och att så stor del som möjligt av de för vuxenutbildningen producerade AVM-produkterna anpassas på lämpligt sätt även till utbildningen av invandrare.

Förslag om ett nytt utbildningsprogramorgan

Kommittén konstaterar att ett statligt stöd är nödvändigt för att åstadkomma en produktion av läromedel med inslag av bildprogram. Det- ta gäller i viss mån också läromedel med inslag av mer krävande ljudpro- duktioner. Det statliga stödet bör enligt kommitténs uppfattning utgå direkt till producenten i form av ett statsanslag. Kommittén avvisar så- lunda tanken att utbildningsmyndigheterna — eller ett särskilt planerings- råd skulle finansiera produktionen genom att lägga ut beställningar. De främsta motiven härför är dels att det inte är möjligt att skilja mellan planering och produktion som ett sådant system skulle förutsätta, dels att en sådan lösning är svår att förena med de regler som gäller för rund- radioverksamheten.

Sammanläggning av TR U och SR/UTB

I sina yttranden över TRU lzs första betänkande var remissinstanserna eniga om att SR/UTB och TRU på sikt borde läggas samman till en enhet. Kommittén delar denna uppfattning och anser sig inte kunna finna några skäl för att den statligt finansierade produktionen av utbildnings-

program skall ske vid två från varandra fristående produktionsenheter. Kommittén föreslår därför att SR/UTB och TRU läggs samman till ett nytt utbildningsprogramorgan. Kommittén föreslår vidare att utbildnings- programorganet svarar för den med mottagaravgifter finansierade vuxen- utbildningen inom SR/UTB och att i konsekvens härmed personalen inom SR/VUX erbjuds anställning inom utbildningsprogramorganet.

Organisatorisk placering

Kommittén diskuterar i betänkandet om utbildningsprogramorganet bör ingå som en enhet i SR, knytas till SR i form av ett dotterbolag, ingå i Liberkoncernen eller vara fristående.

De skäl som talar för en placering inom SR är till stor del av praktisk och ekonomisk natur. Det gäller sambruk av tekniska och per- sonella resurser, arkiv av olika slag samt tillgång till det kunnande som finns samlat inom SR. En placering inom SR medför också att frågan om ändring av SR:s ensamrätt till etersändning inte blir aktuell.

De skäl som talar mot en placering inom SR och för en självständig produktionsenhet med egen sändningsrätt är i första hand utbildnings— politiskt betingade. Det nya utbildningsprogramorganets verksamhet kommer att i väsentliga avseenden avvika från den som SR bedriver. SR:s uppgift inom utbildningssektorn, liksom inom andra samhällssektorer, äri huvudsak att producera program om olika utbildningsvägar och utbild- ningsformer. Utbildningsprogramorganets uppgift bör i huvudsak vara att producera program för olika utbildningsvägar och utbildningst'oriner. Inriktningen av verksamheten kan således inte grundas på journalistiska bedömningar utan framför allt på utbildningspolitiska—pedagogiska be— dömningar. Verksamheten förutsätter en bred kontakt med hela utbild- nings—Sverige för att få fram de mest angelägna behoven och synpunk- terna på gjorda insatser. Eterdistributionen är ett sätt att nå vissa målgrupper. Valet av distributionsform måste dock i första hand bero på hur man bäst när de avsedda målen.

Enligt kommitténs mening finns det sammanfattningsvis starkare skäl som talar mot att utbildningsprogramorganet placeras inom SR än skäl som talarför.

Kommittén avvisar också en placering av utbildningsprogramorganet i Liber-koncernen, bl. a. därför att det inte kan anses lämpligt att ge ett sådant företag sändningsrätt i etern. Det är också principiellt betänkligt att inordna en omfattande icke-vinstdrivande verksamhet i ett företag, som har att på kommersiella villkor verka i konkurrens med privata företag.

Enligt kommitténs uppfattning bör utbildningsprogramorganet således som en fristående enhet sortera under utbildningsdepartementet.

Egen sändningsra'rr

I likhet med RUT 69 finner kommittén det otillfredsställande att utbildningsprogramorganet ytterst skall vara hänvisat till SR:s bedöm-

ningar vad gäller programval och erforderligt sändningsutrymme. Det är av principiella skäl inte heller rimligt att SR skall ha ansvar för en omfattande och reguljär produktion som fastställs vid ett fristående utbildningsprogramorgan. Kommittén föreslår därför att utbildningspro- gramorganet ges egen sändningsrätt.

Fördelningen av sändningstider bör ske genom överenskommelser mel— lan SR och utbildningsprogramorganet. För den händelse en överenskom- melse inte kan uppnås bör frågan hänskjutas till en av regeringen utsedd person för avgörande.

Särskilda utbildningskanaler

Kommittén diskuterar även frågan om behovet av särskilda utbildnings- kanaler i ljudradio och television. De stora behov av eterutrymme som skol- och förskoleprogrammen kräver infaller under dagtid då eterutrym- me finns tillgängligt i såväl radio som i TV. Vad gäller program som bör sändas på attraktiva kvällstider finner kommittén det tveksamt om program som sänds i en särskild utbildningskanal med den profil en sådan kanal med nödvändighet måste få, när den avsedda publiken.

Kommittén finner det således för närvarande inte motiverat att inrätta särskilda utbildningskanaler. Mot bakgrund av bl. a. lokalradions infö— rande anser kommittén däremot att frågan om ett fjärde ljudradionät bör aktualiseras. Kommittén förordar vidare att det bör prövas om inte också TV 2 kan användas för sändning av utbildningsprogram på dagtid.

När det gäller gränsdragningen mellan SR:s och utbildningsprogram- organets verksamhet torde det inte vara möjligt att precisera uppgifterna närmare än att utbildningsprogramorganet skall göra utbildningsprogram och SR svara för övriga program. Kommittén anser vidare att avtal bör slutas mellan SR och utbildningsprogramorganet vad gäller tillgången till vissa resurser såsom arkiv och speciell utrustning.

De.regler som nu gäller för myndigheternas förhållande till radioverk- samheten -— t. ex. förbudet mot förhandsgranskning » bör i tillämpliga delar gälla också för utbildningsprogramorganet, vilket bör ha en själv- ständig ställning gentemot utbildningsmyndigheterna.

Utbildningsprograinurganets inriktning och uppgifter

Inom ramen för de medel som anvisas över riksstaten har utbildnings- programorganet till uppgift att framställa bild- och ljudprogram med eller utan trycksaker — AVM för utbildningssektorerna: förskola. ungdoms- skola, högskola och vuxenutbildning.

Syftet med AVM-utbudet är att bidra till att förverkliga de mål som samhället formulerat för de olika utbildningssektorerna. AVM-ut— budet bör vidare stödja den fortgående utvecklingen av nya metoder, presentationssätt och arbetsformer i undervisningen i anslutning till det pedagogiska reformarbetet. Genom att utnyttja mediernas kommunika- tions— och uttrycksmöjligheter bör AVM-utbudet bidra till att underlätta

införandet av aktuella utbildningsreformer. Följande allmänna inriktning bör prägla verksamheten inom de olika sektorerna.

Förskola

Som ett bidrag till strävan att tillgodose barns behov av en stimulerande uppväxtmiljö syftar förskoleproduktionen till att förmedla information, stimulera fantasi och känsla samt till ett aktivt utforskande av omvärlden. Insatserna skall vidare hos barnen bidra till större självkänsla samt förståelse för och kommunikation med andra barn och vuxna. Förskoleproduktionen skall riktas till följande målgrupper:

|:] Barn i förskoleåldern D Föräldrar och andra vuxna Cl Personal inom förskoleverksamheten

Produktionen bör successivt omfatta alla förskolebarn i åldrarna 2--6 år. Produktioner bör göras dels för användning i förskoleinstitutioner, dels för hemmavarande barn. Barn med särskilda behov skall ägnas speciell uppmärksamhet i produktionen så att blinda och synskadade, döva och hörselskadade samt utvecklingsstörda barn ges möjlighet att ta emot och bearbeta materialet. Produktionen skall även omfatta material för stöd till invandrarbarns utveckling.

Ungdomsskola

Behovet av AVM inom ungdomsskolan bör mötas med ett fortlöpande årligt grundutbud och, när skäl föreligger, med särskilda insatser.

Målgrupp är samtliga skolformer inom ungdomsskolan. Speciellt bör uppmärksammas lärarfortbildningen samt vissa bristområden t. ex. inom gymnasieskolan, specialundervisningen, invandrarundervisningen och B-skolan.

Grundutbudet avser att öka inslaget av konkretion och upplevelse i studierna samt att underlätta utvecklandet av nya metoder och arbets- former i skolarbetet. [ grundutbudet bör särskilt betonas aktualitets- aspekter för att i undervisningen underlätta anknytningen både till samhällsutvecklingen i stort och till utvecklingen inom olika ämnesom- råden. Grundutbudet kan bestå av såväl fristående program som fler- medieserier.

De särskilda insatserna kan aktualiseras av olika skäl. Produktionen avser att täcka akuta brister i läromedelstillgången inom olika ämnen och skolformer. Grundutbudet är det fortlöpande årliga utbudet av AVM, medan de särskilda insatserna mer är av engångskaraktär. Gränserna är ingalunda skarpa. Det som ena året betraktas som en särskild insats kan påföljande år ingå i grundutbudet. Grundutbudet och de särskilda insatserna avser programverksamheten både på riksnivå och på regional nivå.

Högskola

Utbildningsprogramorganets verksamhet syftar till att utgöra ett komple— ment till de befintliga produktionsresurserna inom högskolan.

Med utgångspunkt i den lokala produktionsnivåns resurser har kom- mittén sökt precisera de funktionsområden där ett utbildningspro- gramorgan skulle kunna vara av påtaglig betydelse för utveckling av AVM inom högskolesektorn, nämligen

D pedagogisk och produktionsteknisk rådgivning

:] tillhandahållande av avancerad teknik 3 produktion av mer omfattande AVM-projekt D produktion av läromedel för nya utbildningar med läromedelsbrist :| produktion av utbildningsprogram för etersändning

Vuxenutbildning

Verksamheten skall bidra till en vidgad tillgång till vuxenstudier genom att tillvarata etermediernas möjligheter att nå ut till stora grupper av människor, dels med information om och stimulans till vuxenstudier, dels med för medierna lämpade och för målgruppen angelägna utbildningsin— satser. ,

Vidare skall utbildningsprogramorganet utveckla läromedel och meto- der som är speciellt anpassade för såväl olika former av gruppstudier särskilt cirkelstudier som enskilda studier.

[ linje med samhällets övergripande mål för vuxenutbildningen --— nämligen att överbrygga utbildningsklyftorna inom och mellan generatio— nerna bör utbildningsprogramorganet prioritera insatser för dem som är eftersatta i utbildningshänscende, framför allt korttidsutbildade, fysiskt och psykiskt handikappade och invandrare.

Insatserna bör bidra till att ge de eftersatta grupperna ökade möjlig- heter till aktivt deltagande i samhällsarbetet, till förstärkt ställning i arbetslivet och till ökad delaktighet i kulturlivet.

Utbildningsprogramorganet bör eftersträva en inriktning av utbud och verksamhet som främjar övergången till och utvecklandet av ett system för återkommande utbildning.

Avvägning mellan olika sektorer

När det gäller avvägningen mellan olika sektorer konstaterar kommittén, att det finns behov av ökade insatser inom samtliga utbildningssektorer. Kommitténs förslag till omfattning av olika sektorer framgår av tabellen. Sammanlagt innebär kommitténs förslag att omfattningen år 1977/78 i oförändrat penningvärde bör vara ca 14 milj. kr. större än budgetåret 1974/75.

1974/75 1977/78 Ökning

milj. kr. Förskola, inkl. föräldra- utbildning 4,7 ca 8 ca 3,3 Grundskola, gymnasieskola 19,9 ca 23 ca 3,1 Högskola 0,5 ca 1,5 ca 1,0 Vuxenutbildning 13,8 ca 20 ca 6,2 Övrig verksamhet 2,1 ca__ 2,5 _ - 539,40 ___ Summa 41,0” ca 55 ca 14.0

a l'ixkl. investeringar och sändningskostnader.

Övrig verksamhet

Utbildningsprogramorganet föreslås också få möjlighet att bedriva viss annan verksamhet som har nära anknytning till produktioner av utbild- ningsprogram, t. ex. information. metodisk och teknisk rådgivning, be- vakning av utvecklingen inom medieområdet. Det bör också vara möjligt för utbildningsprogramorganet att i viss mån göra produktioner för beställning av eller tillsammans med en annan part. Sådana beställnings- och samarbetsprojekt bör dock inte ges någon större omfattning och kommittén anger vissa riktlinjer som bör gälla för sådan verksamhet.

Verksamhetsform och styrelse

Kommittén föreslår att utbildningsprogramorganet organiseras som en statlig stiftelse. De regler som bör gälla för stiftelsen bör tas in i en stadga för stiftelsen. Kommittén avvisar tanken att styrelsen skulle bestå av representanter för olika myndigheter och organisationer. Styrelsen bör enligt kommitténs förslag bestå av sju personer, av vilka två utses på förslag av personalorganisationerna. Styrelseledamöterna bör ha sakkun- skap inom utbildningsområdet i stort, medietekniken samt betr. juridiska och ekonomiska frågor. Till verksamheten bör knytas ett särskilt för— valtningsråd på 15—25 personer utsedda av myndigheter, studieförbund, lärar- och elevorganisationer m. fl. Uppgiften för förvaltningsrédet är att såsom rådgivande organ till styrelsen vara ett forum för diskussion av övergripande frågor som rör inriktningen av verksamheten och fördel- ningen i stort mellan olika sektorer. Behovet av kontakter med utbild- ningsmyndigheter och organisationer bör, förutom i det dagliga arbetet i projektgrupper, ske genom rådgivande kommittéer av det slag som idag finns knutna både till TRU och SR/UTB. De rådgivande kommittéerna bör bl. a. höras innan förslag till anslagst'ramställning föreläggs styrelsen. Vidare bör inriktningen av verksamheten inom resp. sektor liskuteras inom den rådgivande kommittén.

Vissa juridiska frågar

Kommittén diskuterar också vilka konsekvenser förslaget får för den gällande. radiolagstiftningen. Enligt kommitténs mening erfordras inte ett särskilt avtal mellan staten och utbildningsprogramorganet. De regler som krävs bör tas in i stiftelsens stadgar. Kommittén lämnar ett detaljerat förslag till stadgar för stiftelsen.

Kommittén diskuterar också frågan om granskning av utbildnings- program av radionämnden och läromedelsnämnden. Bl.a. föreslås ett tillägg i instruktionen för radionämnden för att, när särskilda skäl föreligger. möjliggöra för radionämnden att beakta material som inte ingår i sändningen men som tillhör utbildningsprogrammet.

Distribution och registrering

Kommittén anser att eterdistribution av utbildningsprogram kommer att vara nodxändig under lång tid framöver. Kommittén preciserar behovet av etersärdriingsutrymme vid olika tider på dygnet. En självklar utgångs- punkt föi verksamheten bör vara att finna den för målgruppen lämpli- gaste distributionsfornten.

Enligt kommitténs mening bör en central registrering av och informa- tion om det tillgängliga AVM-utbudet ordnas. Det är angeläget att underlätta för användarna att på ett enkelt sätt få information om tillgänglig: material. En registrering kan ske på olika ställen. För skolan och förskolan skulle en registrering kunna ske genom Kommunsamköp, som redan påbörjat en sådan registrering. För högskolan skulle registre- ringen kunna ske hos utbildningsprogramorganet och för vuxenutbild- ningen hcs ett särskilt inrättat organ. Kommittén föreslår att en särskild utredning tillkallas för att närmare utreda frågan om registrering. Distri- bution ax rörlig bild kan frikopplas från frågan om information och registreriiig och ske direkt från producenterna och/eller genom särskilda distributörer.

Förlagsverksamhet

Kommittén anser att utbildningsprogramorganet i väsentlig utsträck- ning självt bör kunna förlägga trycksaker. I vissa fall kan det emellertid, speciellt inom vuxenutbildningsområdet, vara lämpligt att ge ut tryckt material i samarbete med annat förlag. Riktpunkten för trycksaksiaroduktionen bör vara att produkterna säljs till självkostnads- pris, dvs. med full kostnadstäckning. Någon vinst bör inte uttas. 1 vissa fall bör det dock vara möjligt att subventionera trycksaker, t. ex. sådana som ges ut till etersända program och försäljs till allmänheten via Pressbyrån m. fl.

Resurser

Kommittén redovisar ett förslag till resurser för utbildningsprogram- organet. Kommittén utgår då dels från att den personal som finns anställd på TRU resp. SR/UTB (inkl. SR/VUX) skall erbjudas anställning hos utbildningsprogramorganet, dels från att utbildningsprogramorganet med vissa angivna undantag skall vara självförsörjande ifråga om tekniska resurser. Utifrån en analys av resursutnyttjandet vid TRU och SR/UTB under 1974 har resursbehov beräknats för en enhet som kan svara mot de föreslagna utökade uppgifterna. Kostnaderna för teknisk utrustning beräknas uppgå till totalt 21.1 milj. kr. Av detta belopp är ca 15 milj. kr- kostnaderna för de ytterligare investeringar i utrustning som erfordras utöver den som TRU redan disponerar. De föreslagna resurserna ger även visst utrymme för s. k. beställningsproduktion. I fråga om driftkostnader föreslår kommittén att utbildningsprogram- enhetens anslag i fast penningvärde ökas från 40,4 milj. kr under 1975/76 (TRU + SR/UTB inkl. SR/VUX) till 54,4 milj. kr år 1977/78. Härutöver erfordras medel för distribution av utbildningsprogram, i första hand för ersättning av televerkets sändningskostnader. Kommittén beräknar de to- tala distributionskostnaderna till ca 12.5 milj. kr.

Kommittén har p.g.a. en rad osäkra faktorer inte ansett sig kunna göra någon detaljerad analys av ]okalbehov och lokalkostnader. Dock lämnas en överslagsberäkning av lokalbehovet för den föreslagna enheten.

Lokalisering

Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet föreslog 1970 att TRU skulle lokaliseras till Umeå. Kungl. Maj :t föreslog emellertid en lokalise— ring till Norrköping, främst med hänsyn till behovet av täta kontakter med olika verksamheter i storstockholmsområdet. Riksdagen tog ingen ställning i frågan, och på hösten 1973 fick TRU-kommittén i tilläggs— uppdrag att utreda lokaliseringsfrågan.

Kommittén diskuterar först regionalpolitiska synpunkter på lokalise— ringsfrågan. Kommittén konstaterar att situationen idag är väsentligt an- norlunda än i början av 1970-talet. Sålunda har den tidigare snabba till- växten i storstockholmsområdet förbytts i stagnation. Det finns därför från regionalpolitisk synpunkt idag mycket som talar för en lokalisering till stockholmsregionen. Därest en utlokalisering ändå skulle bli aktuell anser kommittén att de regionalpolitiska bedömningarna mera talar för Norrköping än för Umeå.

När det gäller möjligheterna för utbildningsprogramorganet att bedriva sin verksamhet effektivt och rationellt anser kommittén att väsentliga nackdelar skulle uppstå genom en utlokalisering. Det gäller främst möjligheterna att anlita tillfälliga medarbetare och utnyttja SR:s arkiv och tekniska resurser.

Vid ett val mellan Norrköping och Umeå förordar kommittén en lokalisering till Norrköping med hänsyn till de bättre möjligheterna till kontakter med stockholmsregionen.

Enligt kommitténs uppfattning talar såväl regionalpolitiska skäl som företagsmässiga för att utbildningsprogramorganet förläggs inom stock- holmsrcgionen.

Forsatt handläggning

Kommittén lägger inte fram något förslag till detaljorganisation för utbildningsprogramorganet. Detta bör göras av en särskild organisations- kommitté när statsmakterna tagit ställning till de förslag kommittén fört fram. Kommittén antyder dock vissa organisatoriska konsekvenser av en mer omfattande beställningsproduktion hos utbildningsprogram- organet.

Kommittén föreslår att utbildningsprogramorganet börjar sin verksam- het den 1 juli 1977.

Enligt kommitténs bedömning är det inte rimligt att tilldela utbild- ningsprogramorganet den föreslagna sändningsrätten innan förslagen från 1974 års radioutredning föreligger. Detta motiverar dock enligt kommit- téns mening inte ett uppskov med inrättandet av utbildningsprogram- organet. Under en övergångstid kan utbildningsprogramorganet repliera på SR:s ensamrätt enligt samma mönster som hittills har gällt för TRU.

1. Utbildningssamhället och de nya medierna

Utbildningsväsendet i Sverige har under de senaste årtiondena undergått genomgripande förändringar. Den allmänna förskolan har nyligen be— slutats av riksdagen. Det gamla parallellskolesystemet med folkskolan och realskolan har ersatts av en nioårig obligatorisk sammanhållen grund- skola. De olika gymnasiala skolformerna allmänt gymnasium, handels- gymnasium, tekniskt gymnasium och fackskola har tillsammans med yrkesskolan integrerats i gymnasieskolan. Också den eftergymnasiala utbildningen har förändrats och byggts ut.

Inom vuxenutbildningen har kommunal vuxenutbildning och statens skolor för vuxna tillkommit. Arbetsmarknadsutbildningen har expande- rat kraftigt.

Till följd av den sociala och ekonomiska utvecklingen och skolrefor- merna har antalet elever i de. frivilliga undervisningsformerna mång- dubblats på kort tid, en utveckling som har sin motsvarighet också inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Medierna

Genom det fortlöpande reformarbetet har allt bättre förutsättningar skapats för att i det praktiska studiearbetet förnya arbetsformer och presentationssätt. Ett viktigt inslag i det avseendet är samhällets stöd för utveckling och produktion av lämpliga läromedel. Det är naturligt att förhoppningarna tidigt knöts till nya medier såsom film, radio och TV, både som medel att nå ut till nya grupper i samhället med utbildning och som medel att fortlöpande förnya innehåll och arbetsformer i takt med det pedagogiska utvecklingsarbetet.

Redan år 1923 började Stockholms folkskolor använda film i undervis- ningen. Användningen för direkta undervisningsändamål blev dock av ekonomiska skäl begränsad. Under 1930—talet inrättades några kom- munala skolfilmsarkiv för distribution av 16 mm film. Skolfilmsarkiven nådde sin största utbredning under slutet av 1940-talet.

I början av 1950-talet fick ljudfilmen sitt definitiva genombrott för undervisningsändamål. De regionala filmarkiven ersattes så småningom av regionala AV-centraler.

Radioprogram har använts i undervisning och folkbildning sedan slutet av 1920-talet. En av skolradions viktigaste insatser under de gångna

decennierna har varit den s. k. radioengelskan, en kombination av radio- och korrespondensundervisning, som började år 1945. Erfarenheterna från radioengelskan bidrog i hög grad till att engelskan tio år senare infördes som obligatoriskt ämne på mellanstadiet.

Radion togs annars i skolans tjänst för att berika undervisningen och tillföra den nya kvaliteter. För landsbygdens folkskolor var skolradion ett sätt att bryta isoleringen, ett efterlängtat avbrott i den enskilde lärarens undervisning. Selma Lagerlöf läste ur ”Nils Holgerssons underbara resa”, forskningsresanden Sten Bergman berättade om sina resor i främmande världsdelar.

Inom folkbildningsarbetet gjorde Radiotjänst ambitiösa satsningar. Varje Söndagsmorgon sändes föredrag för "det frivilliga bildningsarbetets kvinnor och män . Varje måndagskväll sände Radiotjänst program på 30—40 minuter som riktades till lyssnargrupper och enskilda och som följdes upp med studiebrev innehållande arbets- och litteraturuppgifter.

Under 1960-talet expanderade radio- och TV-verksamheten inom utbildningssektorn. Skol-TV startade 1961. År 1964 sammanfördes produktionen av skolradio, skol-TV och skolprogramhäften till skolpro- gramavdelningen (senare utbildningsprogramenheten) vid SR. Samtidigt övergick verksamheten från finansiering via licensavgifter till finansiering genom statsanslag. 1967 tillsattes TRU-kommittén, och TRU:s produk- tionsenhet bildades med uppgift att i första hand producera program för vuxenundervisning, högskola och senare förskola.

Tekniken

De tidiga skolradioprogrammen avlyssnades iklassrummet vid sändnings- tillfället. Programmen sändes direkt och repriser var inte möjliga. Radio- apparaten blev ett vanligt inslagi skolornas utrustning. Folkskolorna hade inga större svårigheter att anpassa sig till radions utsändningstider. I läroverken med dess ämneslärarsystem och komplicerade schemaläggning var det dock svårt att passa in radiosändningarna. På motsvarande sätt kunde låg- och mellanstadierna i enhetsskolan och senare grundskolan utan större organisatoriska hinder ta emot skol-TV direkt, medan det reste betydande svårigheter på högstadiet.

Idag är situationen till stor del en annan. Teknikens utveckling under de senaste årtiondena har på ett genomgripande sätt förbättrat möjlig- heterna att använda ljud- och bildprogram i undervisning och studie- cirklar. Under l950-talet började ljudbandspelare tas i allmänt bruk i undervisningen. Mot slutet av 1950—talet inleddes också uppbyggnaden av ett riksomfattande nät av AV-centraler, som bandar och lagrar undervis- ningsprogrammen och svarar för den fortsatta distributionen ut till skolor och studieförbund. Ungdomsskolan, högskolan och fastän i mindre grad även förskolan är idag välförsedda med teknisk utrustning; stillbilds- projektorer, ljudbandspelare, filmprojektorer, radio- och TV-apparater tillhör den normala utrustningen. Videobandspelare för uppspelning och sedan något år videokassettspelare för bandning och uppspelning av TV—program finns i betydande omfattning i skolorna.

Studieförbunden är relativt välförsedda med filmprojektorer och ljud- bandspelare. På några få skolor men framför allt inom universiteten och lärarhögskolorna finns dessutom utrustning för egen intern TV-produk- tion.

Radioprogram för utbildning används idag huvudsakligen i bandad form. lnom vuxenutbildningen är dock direktmottagning fortfarande vanlig. ] takt med att skolor och studieförbund får tillgång till video- kassettspelare kommer i ökad utsträckning även TV-programmen att användas bandade. De förskolor, skolor och studieförbund som själva inte bandar programmen beställer dem från en AV-central. Direktmot- tagna TV-program har dock alltjämt viktiga uppgifter att fylla. Filmer kan erhållas från AV-centralerna eller från särskilda smalfilmsdistributö- rer.

Pedagogiken

Användning av ljud- och bildmedierna sammankopplas ofta med tekniska hjälpmedel och väcker därmed föreställningar om en avhumaniserad undervisning baserad på maskiner. Den begynnande undervisningstekno- login såg stora möjligheter i de nya medierna, även om intresset i första hand var inriktat på en systematisk undervisningsplanering och först i andra hand på vilka medier eller vilken teknik som skulle användas i själva undervisningen. I slutet av 1950-talet utvecklades i flera länder läromedelssystem med förplanerad och förproducerad undervisning. Syftet var från början att förbättra undervisningens kvalitet men detta kom snart att överskuggas av möjligheten att göra ekonomiska vinster. Under 1960-talet pläderades på många håll i världen för en vidgad användning av framför allt TV i direkt lärarersättande syfte.

De svenska utvecklingsprojekten under 1960-talet hade som utgångs- punkt dels att höja undervisningens kvalitet, dels att kompensera den rådande lärarbristen. Genom den förändrade situationen när det gäller tillgången på lärare har emellertid mediernas användning i undervisningen idag åter blivit i huvudsak en kvalitetsfråga.

Att olika medier bör användas i undervisning är knappast längre ett kontroversiellt påstående. Frågan gäller hur de skall användas och till vad. Inom pedagogiken har olika synsätt brutits och bryts alltjämt mot varandra. Förmedlingspedagogik, aktivitetspedagogik, problemorienterad undervisning och dialogpedagogik utgör några huvudlinjer. Frågan om radions och TV:ns uppgifter i undervisningen kan inte diskuteras isolerat från den pedagogiska utvecklingen i övrigt.

Användningen av radio och TV måste liksom andra läromedel sättasi relation till de mål, metoder och arbetsformer som är aktuella inom skolväsendet och folkbildningsarbetet. Därmed måste mediernas använd- ning i första hand ses utifrån pedagogiska och utbildningspolitiska utgångspunkter, inte som en teknologisk fråga.

Huvudfrågan är vilka kvaliteter som ljud- och bildmedierna kan tillföra verksamheten i skolan och studiecirkeln och vilka bidrag de kan lämna

för att motivera och rekrytera nya grupper av studerande. Därvid måste beaktas vilka erfarenheter som idag finns samlade i Sverige och andra länder när det gäller användningen av ljud- och bildprogram, vilka behov som föreligger, vilka förutsättningar som bör gälla i tekniskt och pedagogiskt avseende och slutligen hur den framtida produktionen av undervisningsprogram skall organiseras och vilken inriktning den skall ha. Dessa frågor behandlas i detta betänkande.

2. Första TRU-kommittén

2.1. Bakgrund

Frågan om etermediernas roll inom bildnings- och undervisningsverksam- heten behandlades ingående av 1960 års radioutredning. Utredningen pekade i ett särskilt betänkande (SOU 196521) på de stora behoven av och möjligheterna till insatser inom utbildningsväsendet och den fria folkbildningen genom radio och television. Också utländska erfarenheter, bl.a. pedagogiska och organisatoriska, talade för en ökad satsning via dessa medier. Utredningen skilde mellan ”utbildnings-radio-TV”, som innefattade programaktiviteter som ingår såsom led i målinriktade studier och vilka åsyftar viss kompetens och anknyter till det allmänna skol- schemat, och ”studie-radio-TV”, som var en sammanfattande benämning på verksamhet av folkbildningskaraktär avsende f_ria, ej målinriktade studier.

Utredningens synpunkter betr. värdet och behovet av TV- och radioin- satser i utbildningen delades av flertalet remissinstanser och av chefen för kommunikationsdepartementet. Uppdelningen i utbildnings- resp. studieradio/TV vann däremot inte gehör hos remissinstanserna och statsmakterna.

Ungefär samtidigt med radioutredningen framlade 1963 års universi- tetsutredning (U 63) förslag om den högre utbildningens utbyggnad (SOU 1965111 och 12). U 63 föreslog bl. a. att en ny teknisk högskoleen- het skulle byggas upp, där intern television reguljärt skulle användas i undervisningen,

Motivet var att effektivisera undervisningen och att begränsa kost- naderna för den föreslagna högskoleenheten. Ecklesiastikministern följde förslaget som sedan tillstyrktes av riksdagen (prop. 1965zl41, SU 1973, rskr 41 l ). I 1967 års vuxenutbildningsproposition (prop. 1965t85) lade departe— mentschefen fram ett handlingsprogram, innebärande bl. a. att en omfattande TV-/radioproduktion skulle igångsättas för olika utbildnings- nivåer. Huvudsyftet var att utvidga den enskildes möjligheter att delta i utbildning och studier. I propositionen föreslogs att staten skulle starta en enhet för produktion av televisions- och radioprogram för undervis- ningsändamål. Verksamheten skulle ledas av en särskilt tillkallad kom- mitté. Riksdagen följde Kungl. Maj:ts förslag (SU 19672117 och 129, rskr 1967127 7).

2.2. Direktiv för TRU I

Genom beslut den 24 februari 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, att tillkalla högst sju sakkunniga för att utreda frågan om användningen av radio och TV i utbildningsväsendet samt för att leda försöksverksamhet inom detta område. De sakkunniga antog namnet kommittén för television och radio i utbildningen (TRU-kommittén, i det följande benämnd TRU I). Direktiven till TRU I präglas av uppfattningen att det skulle vara möjligt att genom användande av radio och TV uppnå rationaliserings- vinster och högre kvalitet i undervisningen. Då direktivens formuleringar spelade en avgörande roll för uppläggningen av TRU-verksamheten under de första åren samtidigt som synen på dessa frågor successivt förändrades återges direktiven till TRU I — med några förkortningar ordagrant.

1. Radio och television har i olika sammanhang visat sig lämpliga för undervisning. I vårt land har Sveriges Radios skolprogramavdelning gjort en värdefull insats genom att förse främst grundskolan men även gymnasiet med program som blivit stimulerande komplement till den lärarledda undervisningen. En omfattande experimentverksamhet i ut- landet, särskilt i USA, visar att även 5. k. lärarersättande undervisning via radio och television i vissa ämnen på framför allt högre stadier inte bara är möjlig utan också likvärdig med konventionella undervisningsmetoder. Av vissa försök med lärarersättande undervisning har man nu över tio års erfarenhet. På senare tid har också Sveriges Radios skolprogramavdelning inriktat verksamheten mot en mera fullständig service som griper långt in i lärarnas undervisningssituation. Vissa programserier kan betecknas som ”undervisningssystem”. Jag vill erinra om programmen Teknologi för fackskolan i radio och Kemi för grundskolan i television. Det är här inte fråga om lärarersättande insatser utan om hjälpmedel som i mer eller mindre fullständiga ”paket” erbjuds skolorna antingen i eterdistribuerad form eller distribuerade via bandkopior från ett 70-tal AV-centraler. Till vissa för svenska förhållanden nya användningsområden har riks— dagen redan tagit ställning. Vid den nya tekniska högskolan i Linköping, som beslutats av 1965 års riksdag (prop. l4l, SU 173, 195, rskr 411), skall t. ex. finnas sluten-krets-television. Den nya tekniska högskolan är avsedd att påbörja sin verksamhet under läsåret 1969/70. Främst för att förverkliga planerna för sluten-krets-television vid den tekniska högskolan i Linköping har lokala TV-kommittéer tillsatts dels vid tekniska högskolan i Stockholm, dels vid Uppsala universitet. I sina anslagsframställningar har universitetskanslersämbetet föreslagit en för- söksverksamhet förlagd till dessa läroanstalter. Verksamheten, som redan påbörjats i vad avser utbildning och viss planering, bör enligt ämbetet snarast möjligt utvecklas till produktion av program. För demonstrationsändamål har sluten-krets-television med goda resul- tat använts i t. ex. läkarutbildning och lärarutbildning. Jag vill också erinra om att iprop. 196711 (bil. 10 s. 359) föreslås att medel anvisas för inköp av TV-utrustning till gymnastik- och idrottshögskolorna i Stock- holm och Örebro.

2. Förslag om att effektivare utnyttja radio och television i undervis- ningens tjänst har vid skilda tillfällen framlagts. I radioutredningens andra betänkande, Bildnings- och undervisningsverksamhet Forskningsfrågor (SOU 1965:21) redogjordes för olika möjligheter att ta dessa medieri anspråk för utbildningsändamål. Utredningen tog också initiativ till viss

försöksverksamhet, bl. a. en universitetskurs i statskunskap. Vidare före- slog den en radiokurs i engelska för gymnasiet för vuxenundervisning samt en TV-kurs i fysik på universitetsnivå. Den på radioutredningens initiativ genomförda radiokursen i statskunskap för ett akademiskt betyg har föranlett universitetskanslersämbetet och Sveriges Radio att föreslå motsvarande kurser i nationalekonomi och företagsekonomi. I dessa ämnen är efterfrågan på undervisning stor och svår att tillgodose på grund av lärarbrist. Samtidigt föreligger intresse för dessa ämnen från bl. a. folkbildningen.

I samråd med utbildningsmyndigheterna har inom ecklesiastikdeparte- mentet under år 1966 gjorts vissa undersökningar av hur radio och television organiskt kan inbyggas i undervisningsväsendet. Utgångs- punkten har därvid varit att granska möjligheterna att med dessa medier — i förekommande fall i kombination med andra — dels få en än högre kvalitet på den vanliga lärarledda undervisningen, dels åstadkomma ett ökat antal utbildningstillfällen utan ökad insats av lärare och dels bygga ut och förbättra vuxenundervisningen.

De utländska erfarenheterna av radio och television i undervisningen visar att dessa medier såväl den eterdistribuerade som den internt via

? kabel distribuerade informationen — kan användas bl. a. för att kvalita- * tivt förbättra den direkt lärarledda undervisningen, att rationalisera * utbildningen genom att i viss utsträckning ersätta den lärarledda under- , visningen, att effektivera en lärarfortbildning, att praktiskt och ekono- miskt möjliggöra undervisning för yrkesarbetande vuxna. Radions och televisionens möjligheter är naturligtvis av speciellt intresse för vuxenut- bildning. De vuxna elevernas starkare intresse för studier gör mediernas begränsning till envägskommunikation mindre besvärande.

3. Sveriges Radios skolprogramverksamhet kan i dag betraktas såsom ett erbjudande till utbildningsväsendet att utnyttja de möjligheter som radioföretaget ställer till förfogande. Det finns med nuvarande ordning ingen skyldighet för avnämarna att använda sig av företagets tjänster. För att rationaliseringsvinster skall erhållas är det enligt min mening nödvän- digt att bättre anpassa radio och television till utbildningen och ge medierna en mer central plats i inlärningsprocessen. Först härmed är det möjligt att uppnå lärarersättande resultat. Även kvalitetsförbättringar kan självfallet uppnås.

Tiden är nu inne för att starta en samlad och mer målmedveten produktion av lärarersättande radio- och televisionsprogram inom skol- väsendet. Erfarenheter saknas dock av hur undervisning med dessa medier bör utformas för att totalt sett ett rationaliseringsresultat skall kunna utvinnas. Det torde dock stå klart att ett användande av radio och television i lärarersättande syfte innebär en betydande förändring av skolans hävdvunna arbetsformer. En genomgripande omstrukturering av undervisningssituationen är sannolikt nödvändig vilket talar för att de nya metoderna först bör prövas inom geografiskt begränsade områden. Ett sådant försök torde lämpligen kunna göras för fackskolans och gymnasiets del. Därvid bör strävandena inriktas mot sådana ämnen som kan ge en stor rationaliseringseffekt.

Beträffande den postgymnasiala undervisningen föreligger behov av bandade TV-lektioner för den nya tekniska högskolan i Linköping. Dessa lektioner bör utformas så att de skall kunna komma till användning i utbildningsväsendet i övrigt i största möjliga omfattning. Vidare bör erinras om att på denna utbildningsnivå viss erfarenhet redan vunnits av radio-TV genom bl. a. statskunskapskursen i radio och användningen av denna kurs i form av bandade program vid Stockholms universitet. Det är angeläget att fortsätta försöken med radio- och TV-undervisning inom de samhällsvetenskapliga fakulteterna i den mån rationaliseringsresultat däri-

genom kan uppnås.

Radio och television bör i ökad omfattning kunna tillgodose efter- frågan på utbildning för vuxna. Detta gäller även den yrkesinriktade undervisningen, bl, a. den omskolningsverksamhet som arbetsmarknads- styrelsen och Skolöverstyrelsen bedriver och som utgör en av de största av samhället organiserade insatserna på vuxenutbildningens område.

4. Naturligtvis kan ifrågasättas om inte en omfattande verksamhet, där för varje moment den bästa kombinationen av medier och lärarinsatser fastställs utifrån inlärningspsykologiska utgångspunkter, bör föregå ett mera intensivt utnyttjande av radio och television i undervisningsbärande syfte. Ett sådant tillvägagångssätt skulle enligt min mening vara mycket tidskrävande och knappast kunna ge — ens på lång sikt entydiga resultat av mera preciserat praktiskt värde. Det torde då vara bättre att med den gedigna pedagogiska erfarenhet av olika medier som ändå finns tillgänglig utan tidsödande forskning producera lämpligt material och praktiskt pröva detta i undervisningen. En systemforskning kan då göras mer meningsfull i ett senare skede när de första erfarenheterna vunnits. Den verksamhet för framställning av undervisningsprogram som skisse- rats i det föregående kräver inte obetydliga resurser. Inför det kommande utvecklingsskedet inom utbildningsväsendet är det enligt min mening angeläget att produktionen av program leds centralt. Flera skäl talar i dagens läge mot att den splittras på skilda enheter. Erfarenheter från arbetet kan bättre tillvaratas inom en central enhet, vilket är betydelse- fullt bl.a. med hänsyn till att verksamheten skall beröra skilda utbild- ningsnivåer. Även kravet att tillgängliga resurser utnyttjas så effektivt som möjligt talar för en centralt ledd produktion.

För att uppnå de tänkta rationaliseringseffekterna är utbildningsmyn- digheternas aktiva medverkan nödvändig. Vidare synes det angeläget, att man vid programproduktionen tillgodogör sig den erfarenhet av radio- och TV-undervisning som finns samlad på Sveriges Radios skolprogramav- delning och sektion för vuxenundervisning i radio. Vissa gränsdragnings- problem och frågor rörande undervisningsprogrammens inpassning i sändningsschemat i vad avser eterburen distribution kommer helt natur- ligt att uppstå och det är nödvändigt att de sakkunniga söker få radioföretagets medverkan i arbetet med sådana frågor. De sakkunniga bör beakta de resultat som uppnåtts i folkrörelsernas Studieverksamhet och hos de speciella grupper inom de löntagarorganisationer som ägnar vuxenundervisningen särskilt intresse.

Ett intensivt utnyttjande av radio och television över hela undervis- ningsfältet fordrar god tillgång till mediautbildade programledare, produ- center och författare. Förtrogenhet med produktionstekniken är nöd- vändig om rationaliseringseffekter skall kunna uppnås i undervisningen. En av de första uppgifterna torde bli att få fram den arbetskraft som behövs för försöksverksamheten.

På grundval av de erfarenheter som framkommer vid produktionen av undervisningsbärande radio- och televisionsprogram och vid deras använd- ning bör de sakkunniga få uppdrag att inkomma med förslag till lösning av de olika principiella och organisatoriska problem som är förknippade med ökad användning av radio och television på utbildnings- och bildningsområdet. De sakkunniga bör därvid bl. a. utreda den organisa- tionsform i vilken den framtida produktionen av utbildningsprogram bör bedrivas för att samhällets resurser på bästa sätt skall tas till vara.

De sakkunniga bör slutligen undersöka vilka kostnadsbesparingar som kan uppnås genom ett nordiskt samarbete i produktionen av utbildnings- program.

Tlelzs arbetsuppgifter utvidgades genom olika tilläggsuppdrag.

DKungl. Maj:t uppdrog den 2 februari 1968 åt universitetskansleräm- bete: (UKÄ) att i samråd med TRU-kommittén utreda frågan om användande av TV i medicinsk utbildning”, särskilt avseende fördelar- na rred och kostnaderna vid användning av färg-TV. [] 1962 års barnstugeutredning avgav den 25 juni 1969 till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet en skrivelse, vilken ledde till att TRE-kommittén den 10 juli 1969 av Kungl. Maj:t fick iuppdrag atti samråd med barnstugeutredningen göra försök med förskoleprogrami radio och TV, i huvudsak efter de riktlinjer för verksamheten som föreslagits i nämnda skrivelse (se 3.5). B Med anledning av en rekommendation från Nordiska rådet uppdrog KunglMajzt den 9 juli 1970 åt TRU-kommittén ”att överväga åtgärder för ett nordiskt samarbete angående material till undervisningen i radio och television”. CI År 1971 fick TRU l i uppdrag att i försöksverksamheten med förskoleprogram i radio och TV ägna speciell uppmärksamhet åt barn som på olika sätt är fysiskt eller psykiskt handikappade samt att redan vid planeringen av undervisningsprogrammen i största möjliga utsträck— ning beakta de synskadades och de hörselskadades problem (se 3.6).

2.3. Tillkomsten av TRU:s produktionsenhet

Sedan kommittén tillkallats startades omgående förberedelserna för att skapa en funktionsduglig produktionsenhet av den TV-studio i Stock- sund, som staten köpt av kommanditbolaget Nord-Art och som tillträd- des den 1 januari 1968. Viss produktion förekom dock redan under hösten 1967, då lokalerna och utrustningen förhyrdes. Under sommaren 1967 anställdes personal och igångsattes en internutbildning.

När ansvaret för verksamheten den 1 juli 1972 övergick till den nya TRU-kommittén (TRU II) hade produktionsenheten expanderat så att den fast anställda personalen uppgick till ca 140 personer.

Dessutom har ett stort antal personer engagerats som ämnesexperter, programmedverkande osv. för TRU:s vuxenutbildning har av Kungl. Maj:t tillkallade experter utgjort en expertgrupp (TR UVUX).

Också för förskoleverksamheten tillkallades ett antal experter, som utgjort en planeringsgrupp med uppgift att dra upp riktlinjer för försöksverksamheten.

Verksamheten inom TRU bedrevs till och med år 1972 inom sex olika sektorer, nämligen teknik och naturvetenskap, vuxenutbildning, gymna- sial ungdomsutbildning och arbetsmarknadsutbildning, samhällsveten- skap, medicin samt förskola.

Första budgetåret 1967/68 fick TRU 9,4 milj. kr. i anslag från staten för sin försöksverksamhet. Budgetåret 1971/72 hade anslaget vuxit till 14,7 milj.kr. Under perioden 1967/68—1971/72 utgick sammanlagt ca 60 milj.kr. för TRU:s försöksverksamhet. Dessa belopp avsåg medel för försök och produktion. Dessutom anslogs budgetåret 1967/68 3,4 milj.

kr. för inköp av studiolokaler och teknisk utrustning. År 1971/72 anslogs 3,6 milj. kr. som ersättning till televerket för distribution av program. Tidigare hade sändningarna inräknats i sändningsvolymen för SR:s all- männa programverksamhet.

Utöver anslagen över riksstaten har produktionsenheten också upp- burit vissa intäkter, vilka kunnat användas i försöksverksamheten. In- komsterna har erhållits genom försäljning i egen regi av trycksaker, försäljning av tekniska resurser och tjänster, ersättning för produktion av vissa program, samt i samband med att produkter marknadsförts efter avtal med t. ex. olika förlag. Huvuddelen av intäkterna har dock endast svarat mot de faktiska kostnader som TRU haft för exempelvis produk- tion av trycksaker.

2.4. TRU I:s första betänkande

Den 4 maj 1971 överlämnade TRU I sitt första betänkande Produktions- resurser för TV och radio i utbildningen (SOU 1971:36). Kommittén framhöll att den uppfattning om användningssätt och utformning betr. TV och radio i undervisningen som låg till grund för tillkomsten av TRU-kommittén och dess produktionsenhet ganska snabbt hade föränd- rats. "Det är numera ofta missvisande att beskriva produktionen enbart i termer av radio- eller TV-program. I stället produceras i regel kurser eller kursavsnitt med inslag av skilda medier.”

Redogörelsen för TRU:s försöksverksamhet var tämligen kortfattad och i första hand avsedd att tjäna som bakgrund till en diskussion om den framtida organisationen av produktionen. Enligt TRU I var redan de vunna erfarenheterna tillräckliga för att understryka behovet av en organisationslösning samtidigt som allmänt praktiska, ekonomiska och organisatoriska synpunkter på rådande förhållanden motiverade att de samhälleliga produktionsresurserna samordnades och gavs en fast organi— sation.

TRU I:s förslag samt remissinstansernas synpunkter behandlas i kap. 13.

2.5. Kungl. Maj:ts ställningstagande

I 1972 års statsverksproposition (prop. l972zl, bil. 10, s. 429) redo- gjorde föredragande statsrådet för TRU I:s betänkande samt för remiss- yttrandena. Remissinstanserna hade enligt statsrådet i stort sett anslutit sig till tanken på fortsatt utnyttjande av radio och television för undervisningsändamål. För den framtida utvecklingen borde man ta fasta på det förhållandet att försöksverksamheten i fråga om vuxenutbildning och förskola hade mött det starkaste gensvaret i remissopinionen.

Betr. organisationsfrågan, där remissopinionen var starkt splittrad, borde man enligt föredragande statsrådet i avvaktan på bl. a. resultaten av arbetet i läromedelsutredningen, 1969 års radioutredning(RUT 69) och 1968 års utbildningsutredning (U 68) — inte göra någon förändring i

nuvarande organisationsformer för skolprogrammens del eller TRU-kom- mitténs verksamhet. Försöksverksamheten borde tills vidare fortsätta i kommittéform enligt de riktlinjer som anmälts i direktiven för TRU 11 (3.1).

TRU l borde slutföra sitt pågående arbete med utvärdering av den dittills bedrivna verksamheten. Den nya kommittén fick i uppgift att planera och leda en fortsatt försöksverksamhet, som främst skulle vara inriktad på vuxenutbildning på alla utbildningsnivåer och på förskola.

2.6. TRU I:s slutbetänkande

] juni 1973 överlämnade TRU I sitt slutbetänkande TRU:s försöksverk- samhet 1967—1972 (SOU 1973119). 1 betänkandet gavs en utföilig beskrivning av den försöksverksamhet som TRU I svarat för under åren 1967-4972 samt redovisades de resultat och erfarenheter som den givit. De följande synpunkterna i detta avsnitt är hämtade direkt från TRU I:s betänkande.

Det reguljära utbildningsväsendet

Enligt TRU I var ett av huvudresultaten av försöksverksamheten inom det reguljära utbildningsväsendet varmed TRU [ avsåg ungdomsskolan och högskolan - att TRU genom att tillämpa moderna metoder för undervisningsplanering och läromedelskonstruktion tagit fram lärome- delssystem med inslag av rörlig bild och ljud med vilka man haft möjlighet att visa att läro- och studieplanernas övergripande mål kan realiseras i undervisningen, samtidigt som kunskapsresultaten varit goda. Ett omfattande arbete har lagts ned på utprövningen av de läromedel som tagits fram i avsikt att kontrollera om målen för den meddelade undervisningen uppfyllts samt att få underlag för en revidering av läromedlen. Dessa syften har också uppnåtts genom utprövningsverksam- heten. Det vore dock enligt TRU 1 en felsyn att förvänta att dessa utprövningar skulle kunna ge entydiga resultat som skulle kunna "bevisa" att en undervisning baserad på nya läromedel är ”bättre” än traditionell undervisning. Inte heller kunde utprövningar av försöksmaterial för olika kurser direkt tjäna som en utvärdering av hela försöksverksamheten. Allt för många faktorer var utom kontroll för att man med tillgängliga beteendevetenskapliga metoder skulle kunna få objektiva mått på alla resultat. ”TRU l grundar därför sin utvärdering av verksamheten på en samlad bedömning utifrån såväl analyser av försöksverksamhetens förut- sättningar som alla de iakttagelser och erfarenheter som redovisats”. Studieresultaten bedömdes, enligt TRU I, i flera fall vara ”klart bättre än tidigare”. Läromedelssystemen skiljer sig från de traditionella läro- böckerna genom att de bygger på en total undervisningsplanering som t. ex. genom valet av arbetsformer också beaktar de övergripande målen. TRU har kunnat utveckla och pröva nya och okonventionella läromedel, undervisnings- och arbetsformer i en utsträckning som inte torde ha varit möjlig om utvecklingsarbetet bedrivits i sedvanliga former (SOU 1973:19,

s. 97). I flera fall har, enligt TRU I, användningen av TRU-produkterna redan givit påtagliga rationaliseringsvinster bl.a. genom en noggrann undervisningsplanering. TRU:s praktiska försök har i de allra flesta fall genomförts under samma ekonomiska betingelser som konventionell undervisning i fråga om t.ex. lärartilldelning. Först när bidrags- och budgetsystemen ändrats, så att beslutsfattarna kan göra ett friare val mellan olika undervisningsformer och läromedel skulle man, enligt TRU I, fullständigt kunna utnyttja de vinster som läromedlen erbjuder.

Vid en totalbedömning fann TRU I att försöksverksamheten givit så positiva resultat, att kommittén rekommenderade att man tar tillvara TRU:s resurser i form av färdiga produkter, samlade pedagogiska och tekniska kunnande och tekniska utrustningar för fortsatt pedagogiskt utvecklingsarbete för det reguljära utbildningsväsendet och för annan utbildningsverksamhet 1 samhällelig regi eller med samhälleligt stöd.

Förskoleverksamheten

Enligt TRU I var erfarenheterna av den begränsade försöksverksamheten inom förskolesektorn klart positiva. TRU borde därför ses som en central resurs, vilken i samarbete med tillsynsmyndigheten kan svara för bety- delsefulla uppgifter i fråga om det pedagogiska utvecklingsarbetet och den samhällsstödda produktionen för förskolan.

Insatserna kunde också gälla fortbildning av förskolans personal och föräldrautbildning.

Vuxenutbildningen

Enligt TRU I:s totalbedömning har försöksverksamheten inom vuxenut- bildningen givit ett mycket gott resultat. Utbudet av kurser utgjorde, och skulle i allt större utsträckning kunna utgöra, en verksam del i samhällets insatser för att överbrygga utbildningsklyftorna genom att stimulera till olika studieaktiviteter och genom att erbjuda ett studiematerial, som kan utnyttjas på olika ambitionsnivåer och i anslutning till olika studiefor- mer, enskilt eller i grupp.

Det kommer enligt TRU I under överskådlig framtid att finnas ett ökande behov av utbildningsprogram i radio och TV liksom av komplet- terande insatser i anslutning till programmen. ”Det fortsatta arbetet bör samordnas med samhällets övriga insatser i fråga om de tre huvudtyperna av vuxenutbildning den yrkesinriktade, den som bygger på skolans läroplaner och folkbildningen. Insatserna för de kortutbildade bör därvid ha högsta prioritet”.

TRU I:s slutbetänkande överlämnades av Kungl. Maj :t till TRU 11 för beaktande i utredningsarbetet. Detta innebär att betänkandet formellt inte har remissbehandlats. Däremot har TRU II sänt betänkandet jämte ett antal frågor för synpunkter till ca 130 myndigheter, organisationer, statliga utredningar m. fl. Ca 100 svar har inkommit. De inkomna synpunkterna redovisas i sitt sammanhang i kap. 7—10.

3. Utredningsuppdraget

3.1. Översikt

Uppgiften för TRU 11 (3.2) är att dels planera och leda produktionsverk- samheten, som främst bör inriktas på vuxenutbildning på alla nivåer och på förskola, dels lägga fram förslag om hur radio- och TV-inslag m.m. skall utnyttjas på dessa områden. Vidare bör kommittén lägga fram förslag om hur en framtida mer definitiv organisation skall utformas.

TRU II har vidare fått i tilläggsuppdrag att utreda frågan om ett svenskt utbildningssystem efter mönster av det brittiska Open University och andra motsvarande system (3.3). Dessutom har kommittén fått i uppdrag att pröva frågan om den framtida lokaliseringen av de verksam— heter, som berörs av organisationsförslaget (3.4).

De riktlinjer som TRU I erhöll för försöksverksamheten med förskole- program har gällt även efter det att ansvaret övergått till TRU 11 (3.5). Motsvarande gäller uppdraget att särskilt beakta de handikappades problem samt att ägna särskild uppmärksamhet åt handikappade barn (3.6). Utöver direktiven har TRU II fått vissa riktlinjer för sin verksamhet istatsverkspropositioner och regleringsbrev (3.7).

Av direktiven framgår inte uttryckligen att utredningsuppdraget inne- fattar den verksamhet som bedrivs inom SR/UTB. Men eftersom TRU II är en direkt fortsättning på TRU I och då kommittén skall lägga fram förslag om den framtida organisationen har kommittén ansett det nödvändigt att behandla SR/UTB1s verksamhet lika ingående som den som bedrivits vid TRU.

3.2. Direktiven för TRU II

Kommitténs direktiv gavs i anförande till statsrådsprotokollet den 30 december 1971. Inledningsvis redovisar föredragande statsrådet direk- tiven för TRU I och förslagen i dess betänkande (SOU 1971:36) Produktionsresurser för TV och radio i utbildning samt remissin- stansernas synpunkter på förslagen. Föredragande statsrådet anförde vidare:

”I fråga om TRU-kommitténs förslag till organisationsform är remiss- opinionen starkt splittrad. Flera remissinstanser tillstyrker TRU—kom- mitténs förslag om inrättande av en särskild enhet för utbildning via radio

och TV utanför Sveriges Radio. Andra hävdar — i likhet med de två reservanterna inom TRU-kommittén att man i avvaktan på resultaten av arbetet i utredningar som läromedelsutredningen, 1969 års radioutred- ning och 1968 års utbildningsutredning som en provisorisk lösning bör lägga den sammanslagna enheten inom Sveriges Radio. Andra remissin- stanser återigen anser att ingen sammanslagning bör äga rum nu, utan att verksamheten t. v. bör fortsätta i nuvarande former.

Enligt min mening bör — med hänsyn till att arbetet inom nyss nämnda utredningar kan komma att påverka valet av en mer definitiv organisationsform — inte f. n. någon ändring göras i nuvarande organisa- tionsformer för utbildningsprogramenhetens anslagsfinansierade del och TRU—kommitténs produktionsverksamhet. I likhet med bl. a. Sveriges Radio anser jag att man t. v. bör fortsätta verksamheten i kommittéform enligt riktlinjer som jag återkommer till i det följande. TRU-kommittén bör slutföra sitt arbete med att genomföra utvärdering av hittillsvarande verksamhet. En ny kommitté bör tillkallas med uppgift att planera och leda en fortsatt verksamhet. Denna bör främst vara inriktad på vuxenut- bildning på alla utbildningsnivåer — motsvarande bl. a. den verksamhet som TRU arbetsgrupp för vuxenutbildning svarat för och på förskola. l uppgiften ingår naturligen att lägga fram slutgiltiga förslag om hur radio- och TV-inslag rn. ni. skall utnyttjas på dessa områden. Därvid skall beaktas även andra distributionsformer än eterdistribution.

I ett senare skede kommer det att bli aktuellt att ta ställning till hur en framtida mer definitiv organisation skall utformas. Den nya kommittén bör lägga fram förslag härom. Som understrukits av några remissinstanser aktualiseras därvid också vissa frågor i anslutning till radiolagstiftningen. Den nya kommittén bör därför hålla sig underrättad om arbetet med denna fråga, som är en viktig uppgift för 1969 års radioutredning. Den bör även analysera de konsekvenser olika organisationsformer kan få för radiolagstiftningen m. in. Det kan senare visa sig behövligt att på denna punkt ge ytterligare riktlinjer för utredningsarbetet. Den nya kommittén har vidare att ingående överväga framtida avgränsning mot och samord- ning med utbildningsmyndigheterna m. fl. verksamheter.

TRU—kommittén har som speciell uppgift att producera program för den tekniska utbildningen vid Linköpings högskoleenhet. Kommittén säger i sitt betänkande att det har varit förenat med stora svårigheter att introducera läromedelssystem med radio och TV inom den tekniskt-na- turvetenskapliga sektorn. Användningen av förproducerade undervis- ningssystem bör enligt kommitténs uppfattning inte regleras genom centrala föreskrifter. Det är enligt kommittén mera realistiskt att tänka sig ett budgetsystem som ger institutionerna ökade möjligheter att välja mellan olika slag av undervisningsinsatser. Det bör t. ex. vara möjligt att kombinera lokal och central TV-produktion. Detta innebär enligt TRU- kommittén bl. a. att de lokalt ansvariga skulle kunna vända sig till en central enhet med specialister och avancerad utrustning för att få hjälp. Den nya kommittén bör med utgångspunkt i TRU-kommitténs erfaren- heter och överväganden skyndsamt avge förslag om organisationen i detta avseende av undervisningen vid den tekniska fakulteten i Linköping. Förslaget bör utformas i samråd med universitetskanslersämbetet.

Försöket att utnyttja radio- och TV-program inom gymnasieskolan m. m. som inom TRU-kommittén leds av en särskild grupp (TRUAS), bör slutföras. Eftersom pågående verksamhet är nära förbunden med skol— överstyrelsens arbete med läromedelsutveckling, bör ansvaret idenna del föras över till överstyrelsen. Slutförandet av uppgiften bör dock ske i samverkan med den nya kommittén. Produktionen av programmen m. m. bör ombesörjas med utnyttjande av de produktionsresurser som den nya kommittén skall förfoga över. Jag avser att senare återkomma till Kungl.

Maj:t i fråga om bl. a. hur stor del av de totala resurserna som skall användas för detta ändamål.

Mellan TRU-kommittén och den nya kommittén måste ett samarbete äga rum. Jag vill i detta sammanhang peka på två sådana områden där samarbete är nödvändigt. TRU-kommittén förfogar över ett stort antal experter som är sysselsatta med uppgifter inom produktionsverksam- heten. Efter förslag av den nya kommittén bör denna expertis i lämplig utsträckning föras över till den nya kommittén. Det är givetvis även nödvändigt att TRU—kommittén fortlöpande håller den nya kommittén underrättad om erfarenheter och rön från pågående eller avslutade utvärderingsprojekt. Det är också sannolikt att TRU-kommittén under sitt avslutande arbete kan få anledning att tillgodogöra sig erfarenheterna från den fortsatta försöksverksamheten".

Som framgår av direktiven skulle kommittén skyndsamt avge förslag om organisation av undervisningen betr. den tekniska utbildningen vid högskolan i Linköping. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 december 1972 föreslog kommittén i samråd med UKÄ att statsmakterna skulle bemyn- diga UKÄ att fr. o. m. den 1 juli 1973 inte längre föreskriva obligatorisk användning av TV-program i undervisningen vid högskolan i Linköping. En fortsatt produktion borde, såsom varit fallet vid övriga högskolor, baseras på överenskommelser med resp. högskola. Kommittén anförde vidare att den i annat sammanhang ämnade föreslå former för samverkan mellan lokala och centrala produktionsresurser. I propositionen år 1973 angående vuxenutbildning (prop. 1973:54, s. 75) framhöll föredragande statsrådet att TV även framdeles bör spela en viktig roll i undervisningen vid högskolan i Linköping. ”Därvid bör det dock ankomma på berörda organ inom högskolan att närmare bestämma i'vilken form TV skall användas i undervisningen. Högskolan har tillgång till av TRU-kommittén redan producerade TV—program och bör samarbeta med den nya kom- mittén då det gäller revidering och aktualisering av program samt eventuell nyproduktion. Dessutom bör högskolans möjligheter att fram— ställa egna undervisningsprogram tas i anspråk”.

För framtiden skulle dessa kostnader för aktualisering och revidering av TRU-program bestridas med de medel som står till förfogande för högskolan. Kostnaderna skulle prövas vid beräkningen av medelsbehovet för teknisk utbildning vid högskolan i Linköping.

Riksdagen (UbU 1973127, rskr 19731174) hade ingen erinran mot förslaget, och den av riksdagen beslutade ordningen gäller sålunda

numera.

3.3. Uppdrag ang. Open University

Den 28 december 1972 fick kommittén Kungl. Maj:ts uppdrag att beakta vad riksdagens utbildningsutskott anfört om utbildningssystem, som utnyttjar etermedierna i undervisningen. I motion 1972:1 170 hade yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa att frågan om ett svenskt "eteruniversitet" efter mönster av det brittiska The Open University utreds. I motionen framhölls att utvecklingen vid The Open University noggrant bör följas inom såväl TRU som Sveriges Radio. ”Kungl. Maj:t bör tillsätta

en särskild kommitté som får i uppdrag att närmare utreda de frågor som berörs i denna motion. Förslag med anledning av utredningens förslag bör därefter framläggas för riksdagen”.

Utskottet (UbU 1972133) konstaterade att det inte syntes råda några delade meningar om att vi i vårt land bör söka tillgodogöra oss och till svenska förhållanden anpassa erfarenheterna från ifrågavarande brittiska utbildningssystem. Utskottet anförde vidare: ”Utskottet har i det före- gående pekat på några svenska utredningar m. m. som arbetar med hithörande frågor och utskottet kan inte ansluta sig till tanken att ytterligare en utredning skall tillkallas. Utskottet vill emellertid peka på angelägenheten av en ökad samordning i utredningsarbetet. Enligt utskot- tets mening måste huvudansvaret för att det brittiska utbildningssystemet och andra motsvarande system studeras ligga på ett organ, som bär ansvaret för att utredningsarbetena resulterar i en samlad överblick över behov och befintliga resurser samt i reformförslag som är resultat av en helhetssyn. Utskottet har funnit sig så kunna tolka direktiven för TRU II att detta huvudansvar ligger på kommittén. Utskottet förutsätter att TRU II bedriver detta arbete i nära samverkan med bl. &. universitets- myndigheter och folkbildningsorganisationer. Utskottet föreslår att riks- dagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört”.

Riksdagen (rskr 19721249) beslutade i enlighet med utskottets be- tänkande.

3.4. Uppdrag ang. den framtida lokaliseringen

Den 23 november 1973 fick TRU II tilläggsuppdrag ang. den framtida lokaliseringen av produktion av radio och TV-program för utbildnings- väsendet. Departementschefen anförde därvid följande:

”Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet föreslog i sitt första betänkande (SOU 1970:29) att kommittén för TV och radio i utbildningen (TRU) samt under viss förutsättning Sveriges Radios utbild— ningsenhet skulle lokaliseras till Umeå.

Kungl. Maj:t föreslog (prop l97lz29) att TRU-kommitténs produk- tionsenhet och delar av Sveriges Radios utbildningsenhet skulle lokalise- ras till Norrköping. 1971 års riksdag uttalade (InU 1971:151 rskr l971:l96) att de regionalpolitiska skälen otvivelaktigt år tyngre för lokalisering till Umeå än för Norrköping. Riksdagen beslöt — med anledning av att ett förslag till ny organisation för de berörda verksam- heterna nyligen framlagts att inte träffa ett definitivt avgörande. Riksdagen beslöt vidare att bl.a. frågan om möjligheter att förlägga verksamheterna till Umeå skulle bli föremål för ytterligare utredning. Även andra lokaliseringsalternativ skulle kunna övervägas.

I prop. 1973255 anförde chefen för finansdepartementet att det inte kunde anses meningsfullt att ta slutlig ställning till frågan om förlägg- ningen av TRU-kommitténs produktionsenhet och Sveriges Radios ut- bildningsprogramenhet med hänsyn till att väsentliga förändringar av radio- och TV-undervisningens framtida inriktning, omfattning och orga- nisation kan komma att ske till följd av det utredningsarbete som pågår. I propositionen förordades att kommittén för den fortsatta verksamheten

med radio och television inom utbildningsväsendet därför skulle ges i uppdrag att under sitt arbete pröva lokaliseringsfrågan. Riksdagen anslöt sig till denna ståndpunkt (an 197322, rskr 19732220).

Kungl. Maj :t uppdrager åt kommittén för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet att i samband med utarbetandet av förslag om hur radio- och TV-utbildningen i framtiden skall organiseras även pröva frågan om berörda verksamheters framtida lokalisering. Därvid skall riksdagens uttalande i denna fråga beaktas”.

3.5. Uppdrag inom förskoleområdet

TRU I erhöll den 10 juli 1969 Kungl. Maj:ts uppdrag att "i samråd med 1968 års barnstugeutredning bedriva försöksverksamhet med förskolepro- gram. Försöksverksamheten skulle bedrivas i huvudsaklig överensstäm- melse med de riktlinjer som angavs i en skrivelse från barnstugeutred— ningen till utbildningsministern av den 25 juni 1969. I skrivelsen anfördes bl. a.:

”Förskolan utgör ett värdefullt, ofta nödvändigt, komplement till familjen. Heltidsförskolan (daghemmen) ger barnens båda föräldrar, alternativt den ensamstående modern eller fadern möjlighet att förvärvs- arbeta. För barnen fyller förskolan tidigt en viktig funktion. De får där vara tillsammans med andra barn i grupp och under kvalificerad pedago- gisk ledning.

Åren innan barnen börjar skolan är en period då intellektuell, moto- risk, social och emotionell utveckling uppvisar en mycket brant tillväxt- kurva. Den utveckling som då sker, utgör grunden för all senare utveckling. Barnen behöver därför tidigt rika kontakter och upplevelser för att på ett meningsfullt sätt vidga sina färdigheter och kunskaper.

De medfödda förutsättningarna varierar men miljön är avgörande för hur dessa tas tillvara. Ju yngre barnet är desto större inverkan har miljön. Under de tidiga åren kan hämningar orsakas, som försvårar skolanpass- ningen och den senare livsanpassningen. Många barn i vårt land växer upp under förhållanden som ger mycket begränsade utvecklingsmöjligheter. Vetskapen att en förändring från en torftig till en mer stimulerande miljö får större effekt ju yngre barnet är motiverar en mycket stark satsning på förskoleverksamheten.

De avgörande faserna för olika delar av personlighetsutvecklingen är inte möjliga att åldersmässigt exakt ange. För flera betydelsefulla funk- tioner kan de dock ungefärligen anges. Detta gäller t. ex. språkförmågan. En viktig fas i utvecklingen av språket kan generellt sett anses vara avslutad vid fyraårsåldern. Då talar de flesta barn i stort sett rent och har ett för vuxna begripligt tal. Därefter sker en viktig vidareutveckling av språket och samtidigt av andra viktiga funktioner varav en stor del är beroende av språkförmågan.

I dag har få barn möjlighet att inom sin vanliga omgivning få tillräcklig social träning och många har begränsade möjligheter till upplevelser av natur och samhälle. Barn i tätorterna växer upp i utpräglade bostads- reservat, där avstånden är stora till arbetsplatser och andra intressanta miljöer. Barnens egen rörelseradie är begränsad och lekmiljön ofta torftig. Barn i glesbygdsområden saknar ofta lekkamrater och många av dem kommer till skolan med kontakt- och Språksvårigheter. I förskolan får barnen möjligheter till social träning genom den organiserade gruppsam- varon. Genom konkret bearbetning i lekens form och upplevelser med vuxna och andra barn stimuleras språkutvecklingen och samtidigt skaffar sig barnet kunskap om omvärlden och om hur saker och ting fungerar.

Förskolan har ännu en otillräcklig omfattning. Endast ca hälften av de barn som börjar skolan har under någon period varit i förskola och huvudparten av dem endast ett år. Tillgången till förskolor är mycket varierande i olika delar av landet. De barn som är i särskilt behov av den stimulans förskolan ger barn från ekonomiskt, socialt och kulturellt eftersatta miljöer och barn i glesbygder — har nu de sämsta möjligheterna att utnyttja den. Från utredningens synpunkt är en utbyggnad av förskolan som innebär att den kommer alla barn till del önskvärd. Det finns dock inte möjligheter att de allra närmaste åren nå detta mål.

Därför har TV och radio en viktig uppgift att fylla som komplement till förskolan, inte minst under förskolans utbyggnadsskede. Båda media har stora möjligheter att levandegöra verkligheten, att förmedla kunskap på ett sätt som engagerar och att stimulera barnen till för deras utveckling viktiga aktiviteter. En programverksamhet som medvetet inriktas på att fylla en sådan funktion är, sett från utredningens synpunkt, inte bara värdefull som komplement under utbyggnads- perioden utan torde också på sikt kunna komma att utgöra ett betydelse- fullt fast inslag i förskolans verksamhet.

Då utredningen i sitt arbete prioriterar utarbetandet av en målsättning för den inre verksamheten, kommer slutsatserna och förslagen i detta avseende att kunna läggas till grund för en programplanering. Vi vill också framhålla, att verksamheten i förskola är särskilt väl lämpad för en anpassning till radio- och TV-sändningar. Den bundenhet till schema som kan vara problem i skolan, föreligger inte här.

Vi finner det väsentligt att programmen riktar sig till barn 2—6 år, men främst 4—6-åringarnas intressen tillgodoses. Som allmän målsättning för programmen bör gälla att de har en i positiv mening aktiverande karaktär. Inslagen bör syfta till att ge en allsidig orientering om grundläggande matematiska begrepp, om samhälle och natur. Samtidigt skall rik stimu- lans ges för språkutvecklingen. Några program kan med fördel ge information till barnens föräldrar om hur programmen bör följas upp.

Barnstugeutredningen vill därför föreslå att utbildningsdepartementet anslår medel för att bedriva försöksverksamhet med förskoleprogram i radio och TV med sikte på att sådana program skall bli ett fast inslag i dessa båda medias programverksamhet. Vi anhåller om att 1.5 milj. kr. anslås för sådan försöksverksamhet under budgetåret 1970/71.”

3.6. Uppdrag inom handikappområdet

I statsverkspropositionen år 1971 (prop. 1971 :l, bil. 10, s. 390) anförde föredragande statsrådet beträffande den påbörjade försöksverksamheten med förskoleprogram i radio och TV:

”1 försöksverksamheten bör speciell uppmärksamhet ägnas barn som på olika sätt är fysiskt eller psykiskt handikappade eftersom dessa grupper f. n. ofta har begränsade möjligheter att utnyttja förskolan.” I en fempartimotion vid 1971 års riksdag (motion 19711200) framfördes uppfattningen att ”TRU-kommitténs ansvar för minoritetsgrupperna har även principiell betydelse som ett led i strävandena att integrera de handikappade i samhället genom att anpassa olika samhällsfunktioner till dessa minoritetsgrupper”. TRU-kommitténs uppdrag borde därför inne- fatta anpassning av etermedias programutbud till svårt syn- och hörsel- skadade, och detta arbete borde ske i nära samverkan med dessa handikappgruppers egna organisationer. I motionen hemställes att riks—

dagen ”som sin mening uttalar, att kommittén för TV och radio i utbildningen (TRU) redan vid planeringen av undervisningsprogram m.m. i största möjliga utsträckning beaktar de synskadades och de hörselskadades problem”. Utbildningsutskottet (UbU 1971:2) anförde att ”inte minst med hänsyn till de speciella problem som synes vara förknippade med sådana insatser framstår det för utskottet som synner- ligen angeläget att någon del av TRU:s försöksverksamhet ägnas dessa frågor.” Riksdagen (rskr 197159) beslutade i enlighet med utskottets betänkande.

Med anledning av riksdagsbeslutet erinrar Kungl. Maj :t i skrivelse av den 2 april 1971 kommittén om föredragandens uttalande i prop. l971:l (bil. 10, s. 390)

[| "dels att i försöksverksamhet med förskoleprogram i radio och TV speciell uppmärksamhet bör ägnas barn som på olika sätt är fysiskt eller psykiskt handikappade D dels att TRU inom ramen för sina medel bör prioritera program för förskola och vuxenutbildning

TRU-kommittén uppmärksammas vidare på vad riksdagen anfört (UbU l971:2 s. 12, rskr 1971:59) om att TRU redan vid planeringen av undervisningsprogrammen mm. i största möjliga utsträckning skall beakta de synskadades och de hörselskadades problem”.

3.7. Övriga riktlinjer

Utöver de ovan nämnda direktiven till kommittén har vissa riktlinjer för den löpande produktionsverksamheten också beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen. Det har skett — och sker — dels i samband med riksdagens beslut om anslagstilldelning för TRU:s löpande verksamhet, dels av Kungl. Maj:t vid prövningen av förslaget till produktionsplan, som kom-* mittén har att inlämna till Kungl. Maj:t varje år.

1 1970 års statsverksproposition (prop. 197011, bil. 10, s. 404) anförde föredragande statsrådet att etermedierna har en viktig uppgift att fylla som komplement till förskolan, inte minst under förskolans utbyggnads- skede. ”Jag räknar med att vid uppläggning och utvärdering av förskole- porgrammen speciell uppmärksamhet kommer att ägnas åt möjligheterna att påverka barnens sociala träning och deras kommunikationsfärdighet”. I statsverkspropositionen år 1973 (prop. 197311, bil. 10 s. 478) framhöll föredragande statsrådet att det är viktigt att kommittén både inom vuxenutbildnings- och förskoleområdet försöker nå dem som har det största behovet av intellektuell, kulturell och social stimulans. Vidare räknade han med att kommittén kunde lägga fram förslag om en framtida mer definitiv organisation av verksamheten inom loppet av två år.

1 1974 års statsverksproposition (prop. l974zl, bil. 10, s. 395) ansåg departementschefen i likhet med TRU 11 att ökade insatser bör göras beträffande program och material för förskolebarn och handikappade samt inom föräldrautbildningen. ”Även viss utökad försöksverksamhet med regional information är angelägen. I likhet med TRU anser jag det

mycket väsentligt att bevakningen av vad som händer inom kassettom- rådet utvidgas”. Liknande uttalanden gjordes i 1975 års budgetproposi- tion (prop. 1975 :1, bil. 10, s. 423). Iregleringsbrevet, där de av riksdagen beslutade medlen ställs till kommitténs disposition, är anslaget för produktion m.m. uppdelat på olika områden. Dock får kommittén omdisponera dessa medel på de olika områdena inom totalbeloppets ram.

I besluten i anledning av kommitténs förslag till produktionsplan har Kungl. Maj:t förordnat att utredningens produktionsverksamhet skall bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med den föreslagna produk— tionsplanen. I beslutet år 1972 (Kungl. brev 1972-09—08) erinras utred- ningen om att samtliga kostnader för sådana speciella projekt som kan betecknas som beställningsarbeten från organisationer, företag och offentliga myndigheter m. m. helt skall täckas av beställaren.

4. Utredningens arbetssätt och betänkandets uppläggning m.m.

4.1. Arbetssätt

Kommittén har haft två huvuduppgifter, nämligen att dels fungera som styrelse för den löpande TRU-verksamheten, dels som utredning lägga fram förslag om den framtida inriktningen och organisationen. Kom- mittén har haft fördelen att kunna bygga vidare på TRU I:s erfarenheter och de synpunkter som framfördes i dess båda betänkanden. Vissa direktiv som gavs TRU [ har också gällt för den fortsatta verksamheten.

Kommitténs utredningsuppdrag har spänt över ett vitt område. Det har gällt stora delar av utbildningsväsendet och olika medier och distribu- tionssätt. Såväl när det gäller utbildningsområdet som den tekniska sidan har viktiga förändringar inträffat under utredningsperioden. Vidare har ett stort antal utredningar arbetat, vilka berört kommitténs uppdrag.

TRU II har till sitt förfogande haft två expertgrupper, en för vuxenutbildning (TRUVUX) och en för förskoleverksamhet. Det är viktigt att betona att ledamöterna har deltagit i expertgrupperna som enskilda personer och inte som representanter för olika myndigheter, organisationer m. m. De delar av betänkandet som berör vuxenutbildning resp. förskoleverksamhet har i stort utsträckning arbetats fram inom eller i samråd med dessa expertgrupper. För kommittén har det varit naturligt att bygga sina förslag och ställningstaganden på expertgruppernas rekom- mendationer i de delar som berör expertgruppernas arbetsområden.

Kommittén har också behandlat frågan om användningen av rörlig bild och ljud inom ungdomsskolan och högskolan. För att kunna beakta synpunkter från användarsidan har kommittén funnit det nödvändigt att utse särskilda arbetsgrupper inom dessa områden, som på samma sätt som de båda expertgrupperna arbetat fram förslag och synpunkter till kom- mittén.

Sålunda har kap. 7 i huvudsak arbetats fram inom expertgruppen för förskoleverksamheten, kap. 8 inom arbetsgruppen för skolfrågor, kap. 9 inom arbetsgruppen för högskolan och kap. 10 inom TRUVUX. Kap. 6 har diskuterats inom samtliga grupper. Också övriga kapitel har grup- perna haft möjlighet att framföra synpunkter på. Genom detta för- farande har, i motsats till TRU I:s slutbetänkande, inga särskilda rapporter från expert- och arbetsgrupperna framställts såsom bilagor till detta betänkande.

1 TRUVUX ingår f.n. följande experter: Leif Andersson (TRU-kom— mittén, ordförande), Torsten Eliasson (Brevskolan), Peter Hammarberg (Folkuniversitetet), Tore Hultqvist (TCO), Inge Johansson (ABF), Carin Lindblom (Viskadalens folkhögskola), Rolf Lundgren (SR/UTB), Kurt Linda] (SR/UTB, ersättare för Rolf Lundgren), Stig Lundgren (Folkbild- ningsförbundet), Artur Olsson (SÖ), Gösta Vestlund (Sö, ersättare för Artur Olsson), Henry Persson (LO) samt Allan Sundqvist (Studieför- bundet Vuxenskolan). Följande experter ingår i expertgruppen för förskoleverksamheten: Elsa Bohlin (Svenska kommunförbundet), Margit Hoffman (SR/UTE), Bodil Rosengren (Barnstugeutredningen), Gertrud Schyl-Bjurman (Social- styrelsen), Siv Thorsell (Socialstyrelsen), Elsa Warby (SÖ), Dick Åker- blom (Förskoleseminariet i Södertälje), Ulf Perstedt (TRU-kommittén, ordförande) samt Olle Österberg (Lärarhögskolan i Stockholm). I arbetsgruppen för skolfrågor har ingått följande personer: Leif Andersson (TRU-kommittén, ordförande), Bo Berger (SÖ t. o. m. 1974- 07-31 och fr.o.m. 1974-08-01 Statens institut för läromedelsinforma- tion), Gösta Larsson (Kommunförbundet), Margareta Roos (Sö fr. o. m. 1974-09-01) samt Rolf Svensson (SR/UTB). I arbetsgruppen för högskolan har ingått följande personer: Bengt Ahlström (UKÄ), Leif Andersson, (TRU-kommittén, ordförande), Bengt Eklundh (Socialstyrelsen), Åke Frisk (högskolan i Linköping), Stig Molander (Sö) samt Gunnar Ström (Uppsala universitet). Vid sammanträdena med expert- och arbetsgrupperna har, förutom kommitténs sekreterare, medarbetare inom TRU regelbundet deltagit. Av formella skäl har inga inom TRU anställda förordnats som experter, efter- som de redan är anställda av kommittén. Vid kommitténs sammanträden har cheferna för TRU:s produktionsenhet, utvecklingsgrupp samt vuxen- utbildnings- och förskolesektorer deltagit. Vid vissa tillfällen har också andra medarbetare deltagit. Ett stort antal TRU-medarbetare har ägnat en betydande del av sin arbetstid åt arbetsuppgifter för kommittén vid sidan av de löpande uppgifterna inom produktionsenheten. Under senare delen av utredningsarbetet har också tre medarbetare inom SR/UTB del- tagit i kommitténs sammanträden, nämligen enhetschefen, chefen för SR/VUX, tillika bitr. enhetschef, samt bitr. planeringschefen. Under sitt arbete har kommittén vidare samrått med personalen vid TRU och SR/ UTB, dels genom ”stormöten” med hela personalen, dels genom överlägg- ningar med en särskild grupp bestående av tre representanter från Vardera TRU och SR/UTB, som utsetts av personalorganisationerna.

4.2. Betänkandets uppläggning

Detta betänkande bör ses i sammanhang med de båda betänkanden som TRU I lämnat. Framför allt i dess slutbetänkande (SOU l973:19) ges en utförlig redovisning av TRU:s försöksverksamhet åren 1967—l972. Kom- mittén har inte funnit skäl att annat än undantagsvis redavisa dessa erfarenheter, utan hänvisar till nämnda betänkande. Vissa synpunkter

över betänkandet, som kommittén inhämtat, redovisas i sitt sammanhang i kap. 7—10. I betänkandet redovisas vissa erfarenheter från TRU:s och SR/UTB:s verksamhet, diskussion av motiv för, behov av samt förutsättningar för användning av ljud- och bildprogram inom utbildning och folkbildning, förslag till organisatorisk lösning samt synpunkter på lokaliseringen av berörda verksamheter.

4.3. Vissa definitionsfrågor

I detta betänkande används många tekniska uttryck och förkortningar. Under rubriken Ordförklaringar och förkortningar redovisar kommittén vissa förklaringar. De använda uttrycken och förkortningarna är gängse och allmänt accepterade inom resp. användningsområde. Kommittén har sökt finna en sammanfattande beteckning för stillbild och/eller rörlig bild i form av diabild, film, direktmottagna eller bandade" TV-program, radioprogram eller ljudband i samtliga fall med eller utan tryckt material. Då någon sådan beteckning inte finns har kommittén funnit det ändamålsenligt att i detta betänkande använda begreppet AVM (audivisuellt material). När enbart bild- eller ljudprogram avses använder kommittén som regel dessa begrepp.

WII! . " :*!T :tsi'miIIWt (':?in

"!.PI'IQ'HIIIIF'H' H.: .".tt "**|-""'-',*ff$f17 '.--

... '. .ijaljrqtf 1! !LIJ'" ') ut, "! "!,qurl'ljgzlqltpljti

ll '.' , _ IIII'! !"-l.!!"l!

"' (IH? lambda"!!! ml 't'L .!!MWH 'I!

llt' 'L* |.-

"I-' 311-JE; Ilåf'å MW,]!!! '.'|'|: :lt'TIi. '.'/I Jet. ! LLM Jag. låånå'vdntmnww :.: ,!'. (I., "m'bf' , ,H11..l1.1,,.3111.#m111. n'(..ci, I? att; %...-in. |! lui. ;.I Mimmi»! _allmlwltuf .. * = ; *. .. 'tetl wu . l'II'tn' '? 'llid håilrtimuflao . "..*' ' :Iåh1'il'lIb'n ”IAI! ,uinfmw- 'Vi !"I't * ' l!!! ,!!an !". ,1. !! !,!!!!!,. tam! .f'lLlI'lII'I'JR. dimilifåtf'ä'tr ' rimmat: null. ni” feb tltmul ".t'iif'f -3 H&M 'f, Humlan .. illnrpglqup! ti,. IIyr' I'lil;1tl.flialg"ll!f'!.l r' Mite,-11! [

.Itl'féå '!

Undgr . . ! U och 5! nn amn-'.!... Låt. Sql'll'fi

andra !! ' nu” |!" &?2 F.»? r." !mllll (les. .; ”WU-thi"!- . ,.

5. Produktion och distribution av ljud- och bildprogram

5.1. Sammanfattning

I undervisning används ljudband och ljudkassetter i stor utsträckning. Banden och kassetterna är standardiserade. Sedan 1930-talet är 16 mm film det vanligast förekommande formatet för distribution av undervis- ningsfilm. Videogram är en samlingsbeteckning för videoproduktioner som lagras på band eller skiva avsedda att spelas upp via en TV-apparat. Sedan 1973 används i utbildningen videokassetter och videokassettspe- lare, som visat sig vara mera lätthanterliga än videoband och videoband- spelare. De båda videokassettsystem som är aktuella är VCR och U-matic. Systemen är inte kompatibla, dvs. en U-matickassett kan inte användasi en VCR—spelare och vice versa. Videoskivan finns ännu inte i bruk i Sverige.

Produktion av ljud- och bildprogram för olika utbildningsområden förekommer i viss utsträckning utanför SR och TRU. Läromedelsprodu- centerna har ökat sin produktion av ljudband och ljudbildband under senare år. Viss filmproduktion sker med skattemedel inom försvaret, Liber Läromedel, SIDA, de affärsdrivande verken rn. fl. Den kommersiella svenska originalproduktionen av undervisningsfilm är av blygsam omfattning främst beroende på de begränsade möjlighe- terna att försälja kopior. Flertalet undervisningsfilmer som tillförs under- visningen är importerade.

TV-produktion av undervisningsprogram förekommer, förutom vid TRU och SR, vid vissa högskolor, inom försvaret och vissa landstings- kommuner. Framför allt vid de större lärarhögskolorna förekommer en relativt omfattande produktion. Också inom näringslivet produceras TV-program, för bl. a. internutbildning och marknadsföring.

Distribution av radio- och TV-program sker genom etersändning och s. k. markdistribution. Eterdistribution av utbildningsprogram för direkt- mottagning är fortfarande relativt vanlig för förskolan och lågstadiet. För övriga skolformer etersänds programmen för bandning via AV-centraler eller direkt i skolorna. AV-centralernas service till skolorna med bandade radio- och "TV-program är av stor omfattning. AV-centralerna förser också skolorna med filmkopior. En rad större bibliotek svarar också för viss AV-service.

5.2. Lagringsformer 5.2.1 Ljud

Ljudinspelningens historia sträcker sig tillbaka ända till sekelskiftet, då dansken Poulsen konstruerade en primitiv magnetisk inspelningsapparat med ståltråd som inspelningsmedium. Det var dock med Edisons fonograf (1877) och dess efterföljare grammofonen (1887) som ljudinspelnings- tekniken kom till praktisk användning. Grammofonskivan gick tillskillnad mot fonografrullen att massproducera, vilket bidrog till att grammofonen ganska snabbt kom att slå ut fonografen. Ytterligare en milstolpe passerades 1925 då elektronrörstekniken möjliggjorde inspelningar med en ljudkvalitet som var vida överlägsen den tidigare. Under 1940-talet kom de första LP- och EP-skivorna med Speltider på respektive 22 och 8 minuter per skivsida och ytterligare förbättrad ljudåtergivning. Dessa skivor gick inte att spela av på dåtidens grammofoner. Det successiva utbytet av grammofonbeståndet gick snabbt, mycket beroende på att tillverkningen av den äldre skivtypen helt upphörde ca 10 år efter LP-teknikens introduktion. Poulsens magnetiska inspelningsprincip (tråd- spelare/bandspelare) togs upp igen på 1930-talet, och under senare hälften av 1940-talet kom de första bandspelarna för hemmabruk. Bredden på bandet blev tidigt standardiserad till 1/4”. Även bandhastig- heterna standardiserades, och numera förekommer på vanliga hemma- bandspelare 7 1/2”/sekund, 3 3/4”/s och l 7/8”/s, i de flesta fall om- kopplingsbart. För hemmabruk liksom för undervisningsändamål används vanligtvis 33/4”/s. De högre bandhastigheterna, 15”/s och 71/2”/s, används i professionella inspelningssammanhang där kraven på god ljudåtergivning är stora.

Under 1960—talet introduc'erades två olika kassettsystem för ljudband på den svenska marknaden. Compact-kassetten har kommit att bli helt dominerande, särskilt i undervisningssammanhang. Compact—kassetterna finns med speltid upp till 2 x 60 minuter. De första kassettspelarna gav ganska dålig ljudkvalitet, men numera finns modeller som uppfyller de s.k. DIN-normerna för HiFi-återgivning. Praktiskt taget alla ljudband- spelare och ljudkassettspelare har inspelningsmöjlighet. Marknaden för förinspelade kassetter är i ökande, medan förinspelade band på öppna spolar synes bli mindre attraktiva för undervisningsändamål.

5.2.2. Film

Sedan normalfilmens genombrott har olika filmformat provats. Kvar finns nu i praktiken 35 mm, 16 mm och 8 mm film, där de två senare formaten är av intresse i undervisningssammanhang. Spelfilmer för biografbruk distribueras som regel i 35 mm format (normalfilm). Detta format har sedan länge varit internationell standard. Inom biografdistri- butionen förekommer också specialformat av 35 mm film, exempelvis olika slag av Vidfilm.

16 mm film 16 mm film är sedan 1930-talet det vanligast förekommande formatet för distribution av undervisningsfilm. Detta filmformat används både för inspelning och för kopiedistribution.

8 mm film (Super 8)

8 mm-formatet lanserades ursprungligen för amatörfilmning men har genom förbättrad filmkvalitet och införande av Super 8-systemet även fått en mer kvalificerad användning. Super 8 film kan nu förses med såväl optiskt som magnetiskt ljud. Under de senaste 20 åren har stora ansträngningar gjorts för att öka användningen av 8 mm film iundervis- ningen. Filmen är jämfört med 16 mm film billig och lätthanterlig, varför man skulle kunna undvika en del av de nackdelar som lånesystemet har på 16 mm-området.

Kassettladdad 8 mm-film används i begränsad omfattning inom skol- väsendet. Ett hinder för en mera utbredd användning av detta filmformat har varit den dåliga tillgången på lämpliga projektorer.

5 .2.3 Videogram

Videogram är en samlingsbeteckning för videoproduktioner som lagras på band eller skiva avsedda att spelas upp via en TV-apparat. Detta gäller videoband, videokassetter och videoskivor.

Videoband

Videoband är jämte film den normala lagringsformen för TV-program. För rundradiobruk används videoband med en bredd av två tum. Videoband finns också i entums, halvtums- och kvarttumsband. Allmänt gäller att bildkvaliteten _ men också bandkostnaden — sjunker med minskad bredd på bandet. De bandade TV-program som används i skolorna är lagrade på videoband eller videokassett.

Sedan 1964, då en videobandspelare konstruerades för en marknad utanför rundradiobolagen, har ca 2 400 videobandspelare sålts i Sverige huvudsakligen för användning i utbildningssammanhang.

Videokassetter

Hösten 1972 introducerades videokassettspelaren i Sverige. Videokassett- spelaren är i princip en videobandspelare med automatisk laddning. Den främsta fördelen med videokassettekniken är att den är betydligt mera lätthanterlig än videobandtekniken. Med hjälp av videokassettspelaren har det också blivit enklare för mottagaren att spela in eterdistribuerade program och använda dem vid senare tillfälle. Både film (35 mm, 16 mm

och Super 8) och videoband kan överföras till videokassett.

De vidcokassettsystem som nu är aktuella är VCR-systemet och U-maticsystemet. Båda systemen använder magnetband som medger inspelning av program, radering av gamla program och inspelning av nya, under förutsättning att videokassettspelaren är utrustad med inspelnings- teknik. Båda systemen medger både svartvit- och färgåtergivning. U-matic är det ledande märket i USA medan VCR dominerar i Europa. Kassett- systemen är inte kompatibla, dvs. en U-matic-kassett kan inte användasi en VCR—spelare och vice versa.

VCR-systemet har utvecklats av Philips. Det informationsbärande materialet är halvtums videoband med speltid upp till 60 minuter per kassett. Priset för en videokassettspelare med in- och avspelningsmöjlig— heter är i detaljhandeln ca 5 500 kr. Samtliga prisuppgifter avser mars 1975. Oinspelade kassetter kostar mellan 125 och 250 kr. beroende på speltid. U—maticsystemet har utvecklats av Sony. Det informationsbä- rande materialet är trekvarttums videoband med speltid upp till 60 minuter per kassett. Videokassettspelaren för både in- och avspelning kostar i handeln ca 11 000 kr. U-maticbandspelare för enbart avspelning kostar ca 8 200 kr. Priset för en oinspelat kassett är ungefär detsamma som för VCR-systemet. Enligt uppgifter från fabrikanterna hade t. o. m. 1974 drygt 3 000 videokassettspelare sålts i Sverige. Alla priser är angivna inklusive moms. Statliga och kommunala institutioner sa.—nt studieför- bund erhåller rabatt på de angivna priserna.

Videoskivor

Videoskivan finns ännu inte på den svenska marknaden. Den tillverkas i flera olika system, som inte är kompatibla. Videoskivan kan närmast liknas vid en grammofonskiva som sätts in i en skiVSpelare,bilden visasi en till skivspelaren ansluten TV-apparat. En gemensam egenskap för de olika systemen har varit att Videoskivan inte kan förses med ny informa- tion (jfr grammofonskivan). Detta problem synes nu vara på väg att lösas vad gäller ett par nyare videoskivsystem.

Då Videoskivan ännu inte saluförts i Sverige blir alla prisuppgifter osäkra. Allmänt torde dock kunna sägas att skivspelarna )lir betydligt billigare än videokassettspelarna. Priset för en videoskiva äl omöjligt att ange generellt; det är beroende av dels priset för den oinsrelade skivan, dels kostnaden för själva programproduktionen och dels den beräknade upplagan._

Videoskivan TeD från Telefunken _ Decca, framställs genom pressning och består av en tunn, böjbar vinylfolie med 280 ”spår”/mm. Skivan väger tio gram och medger en speltid om tio minuter. Systemet arbetar med mekanisk avsökning ungefär som en grammofonskiva. TeD-skivan började säljas i Västtyskland i mars 1975. VLP (Video LongPlaying) från Philips är gjord av ett material liknande den vanliga LP—skivans som sedan täckts med ett tunt lager aluminium. Avsökning av bild och lgud sker med en laserstråle. Speltiden är 45 minuter. Vikten är ungefär deisamma som

för en normal LP-skiva.

Philips har nyligen ingått ett samarbetsavtal med MCA (Music Corpora- tion of America) som arbetat med ett liknande system. Avsikten är att man skall enas om ett gemensamt system. Franska Thompson-CSF har utvecklat en videoskiva efter liknande princip, men det är f. n. oklart om man kommer att samarbeta med Philips/MCA.

De ovan nämnda videoskivsystemen har det gemensamt att konsu- menten blir hänvisad till färdiginspelade skivor (jfr grammofonen). Ett västtyskt videoskivsystem, MDR, tillåter även inspelning av program från etern eller annan videokälla. Skivorna kan genom en speciell kopierings- process liksom de ovan nämnda skivorna snabbt framställas i stora

upplagor. Inspelning på magnetskiktbelagda blad (Sony) har demonstrerats

liksom olika system med optisk avsökning av runda eller rektangulära skivor med ljuskänslig beläggning.

Skivor med metallskikt som spelas in och av med hjälp av laser håller också på att utvecklas (Robert Bosch, Västtyskland). Flera system är att vänta. Vilket eller vilka system som kommer att få praktisk användning är svårt att sia om. Förutom rent tekniska faktorer spelar marknadsbe- dömningar en stor roll.

5.3. Produktion

[ jämförelse med läromedelsproduktionen i övrigt uppvisar produktionen av ljud- och bildprogram vissa särdrag. Bl. a. är kostnaderna för produk- tion av denna typ av läromedel i allmänhet betydligt större än för tryckt material, och statsmakterna har sedan länge skattefinansierat produktion av radio— och TV-program. I detta avsnitt skall översiktligt beskrivas den produktion av ljudband, film och TV för olika utbildningsområden som sker utanför SR och TRU.

5.3.1. Ljudband

Läromedelsproducenterna har ökat sin produktion av ljudband och ljudbildband under senare år. Ljudbanden och ljudbildbanden är ofta integrerade med andra delar av ett läromedel varför marknadsföring och distribution görs av läromedlet i sin helhet. Produktionen omfattar många olika ämnen och framför allt inom språkområdet är utbudet omfattande. En speciell typ av ljudband är de program som använts is. k. språk- eller inlärningslaboratorier. En relativt omfattande produktion i egen regi sker vid universitet och lärarhögskolor.

5.3.2. Film

Filmutbudet för utbildningsområdet omfattar nästan uteslutande smal- film i 16 mm-format. Utbudet kan delas in i följande kategorier.

[] skattefinansierad produktion

D kommersiell produktion av undervisningsfilm Cl kommersiell produktion av beställnings- och reklamfilm El import av undervisningsfilm

5.3.2.1 Skattefinansierad produktion

Produktionen vid SR/UTB och TRU av filmer enbart avsedda för filmdistribution har varit obetydligt. Däremot har ett relativt stort antal etersända TV-program överförts till filmkopior under de senaste åren. I slutet av 1974 fanns ca 150 titlar tillgängliga för uthyrning. En närmare redovisning av denna verksamhet lämnas i avsnitt 12.9.2.

Då det gäller övrig filmproduktion som finansieras med allmänna medel kan nämnas att armén producerar ca 15 kortfilmer per år, främst militära instruktionsfilmer. Vidare producerar Liber Läromedel, på beställ- ning av Sö, filmer i första hand är avsedda för lärarutbildningen. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har egen produktion av smalfilm. Verksamheten har dock ringa omfattning. Man vänder sig med filmerna närmast till undervisningsväsendet samt till organisationer och föreningsliv. De affärsdrivande verken producerar kortfilm i relativt betydande omfattning. Postverket gör ett par filmer årligen. Beställ- ningarna läggs ut till s. k. fria filmproducenter. Vidare producerar t. ex. SJ kortfilmer. Materialet är i allmänhet inriktat på intern utbildning och information eller på användning inom undervisningsväsendet.

Vid vissa universitet och lärarhögskolor förekommer vidare en be- gränsad filmproduktion.

5.3.2.2 Kommersiell produktion av undervisningsfilm

Den kommersiella svenska originalproduktionen av undervisningsfilm uppgår till högst tio titlar om året. Utbudets ringa omfattning beror främst på att målgrupperna för kopieförsäljning är så små i förhållande till kostnaden för en filmproduktion. Köpare av kopior är i huvudsak AV-centralerna. Detta innebär att en film normalt försäljs i upplagor på 50-70 kopior. En kvalificerad filmproduktion av ca 20 min. längd kostar ca 100 000 kr.

De filmproduktioner som ändå görs har i allmänhet erhållit kostnads- täckningsbidrag från olika håll av allmänna medel, genom insatser från bransch- och intresseorganisationer eller genom enskilda företag. Produk- tioner för vilka producenten inte kan skaffa sponsor blir således, även om målgruppen är stor, i praktiskt taget samtliga fall olönsamma.

5.323. Kommersiell produktion av beställnings- och reklamfilm

Med beställningsfilm avses film som företag och organisationer beställer hos 3. k. fria filmproducenter. Filmerna skall i allmänhet användas i PR- eller informationssyfte. Produktionen av beställningsfilm är relativt om-

fattande och svarar för den största delan av den svenska filmproduk- tionen om man bortser från den film som produceras för biograf— och TV-visning. Reklamfilm i 16 mm-format produceras för utställningar, varumässor och liknande. Reklamfilmen är i regel avsedd för speciella målgrupper. Beställnings- och reklamfilm tillhandahålls ofta för utbildningsan- ordnare gratis utan andra kostnader är returporto.

5.3.2.4 Import av undervisningsfilm

Flertalet av de undervisningsfilmer som tillförs utbildningsväsendet ut- görs av importerade och svenskversionerade produkter. Importen om- fattar i första hand filmer för olika naturvetenskapliga ämnesområden. Det internationella samarbetet för utbyte av film är betydande vilket har ökat förutsättningarna för import.

Det största antalet importerade filmer kommer från USA och uppgår till ca 25 titlar per år. Därnäst i betydelse kommmer Västtyskland med 5—8 filmer per år. England med 3—4 st, övriga Västeuropa med 3—4, Sovjetunionen 5—6 st och övriga Östeuropa med 5—6 st. Det förekom- mer också enstaka filmer från Japan.

Inom högskoleområdet förekommer en relativt omfattande import av film. Detta gäller framför allt vårdområdet.

5.3.3. TV

Med undantag av den produktion som sker för internutbildning vid vissa företag är den TV-produktion som utnyttjas inom utbildningsområdet finansierad via skattemedel eller mottagaravgifter. Skattefinansierad pro- duktion sker, förutom vid TRU och SR/UTB, vid vissa universitet och högskolor, inom försvaret och vissa landstingskommuner. TRU:s och SR/UTB:s utbud för olika utbildningssektorer redovisas i kap. 7—10. I kap. 12 redovisas även vissa uppgifter betr. kostnaderna för TV-produk- tion. Inom företagen och högskoleområdet används vanligtvis termen ITV som står för intern television.

5.3.3.1 Högskolan

TV-produktion förekommer vid universiteten i Göteborg, Lund, Stock- holm och Uppsala, vid Tekniska högskolan i Stockholm och högskolan i Linköping samt vid lärarhögskolorna i Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Dessa läroanstalter förfogar över studielokaler samt personal och utrustning för ITV-produktion. Verksamhetens omfattning varierar be- roende på lokala förutsättningar. Det gäller bl. a. tillgång till personal och driftmedel samt det utbyggnadsskede resp. enhet befinner sig i.

Inom högskoleområdet har f. n. lärarhögskolorna de bästa förutsätt- ningarna för ITV-produktion. Produktionen delas in i centralplanerad

och lokalplanerad produktion. Att ett projekt är centralplanerat innebär att SÖ finansierar och beslutar om produktionen. Lokalplanerade projekt beslutas och finansieras av resp. lärarhögskola ur det särskilda anslag för ITV-produktion som lärarhögskolan disponerar.

ITV-produktion vid lärarhögskolorna har pågått sedan 1968/69. Den sammanlagda programbanken omfattar ca 100 centralplanerade och 1 000 lokalplanerade program.

Någon siffra över den totala produktionen vid universiteten är svår att ange. Som exempel kan dock anges att vid Stockholms universitet producerades under 1974 ca 50 program. För högskolan i Linköping uppgick produktionen under 1974 till ca 25 program. Verksamheten finansieras dels med driftmedel, dels med medel ur olika UKÄ-anslag. En närmare beskrivning av produktion och användning av TV i högskolan lämnas i kap. 9.

5.3.3.2 Försvaret

lnom försvaret förekommer en relativt omfattande produktion av TV- program. Detta gäller framför allt armén och flygvapnet. Såväl armén som flygvapnet disponerar egna studior med kvalificerad utrustning. Produktionen omfattar både centralt inspelade instruktionsprogram och lokalt producerade program för illustration och registrering av olika utbildningsmoment. Den centrala produktionen uppgår f. n. till ca 85 program per år.

5.3.3.3 Landstingen

Landstingen startade 1966—1968 en försöksverksamhet med ITV bl. a. vid Regionssjukhuset i Linköping (RiL). Insatserna har koncentrerats till tre huvudområden, nämligen som hjälpmedel i fortbildning, introduktion och personalinformation. Vissa försök har även gjorts med ITV för patientinformation.

Efter den första försöksperioden framfördes önskemål om en samord- ning av landstingens utveckling inom ITV-området. En utredning till- sattes, och på grundval av denna beslutade Landstingsförbundets styrelse 1971 att rekommendera landstingen att successivt bygga ut sin ITV-verk- samhet. Utbyggnaden av ITV-verksamheten har gått relativt snabbt, särskilt under de tre senaste åren. Idag har ca 25 sjukhus stora [TV-system med upp till 110 TV-mot- tagare och landstingen har inrättat ca 30 heltidstjänster för ITV-verksam- heten. Förbundets rekommendation från 1971 innebar även att lands- tingen och Landstingsförbundet gemensamt skulle utveckla och sam- ordna lTV-verksamheten. Landstingsförbundet erhöll särskilda personella resurser för att kunna genomföra en samordning. Från Östergötlands läns landsting övertog Landstingsförbundet ca 130 program som utgjorde grunden i en programbank. Förbundet skulle vidare handha tekniska och pedagogiska samordningsfrågor. Programbanksadministratlonen består i att Landstingsförbundet genom uthyrning förser landstingen med be-

gärda program. Uthyrningen fungerar så att de landsting, som har stora ITV-system, varje år inbetalar en summa (år 1974 50000 kr.) till förbundet. För denna summa väljer landstinget ut 25 valfria program ur programbanken för två år. Landsting som inte har stora ITV-system kan hyra enstaka program. De pengar som inkommer till programbanken genom uthyrning används sedan till programproduktion. Principen är att kostnaden för varje program skall täckas av intäkter för detsamma.

Produktionen av fortbildningsprogram sker i samarbete mellan lands- tingen och förbundet och baseras på undersökningar av utbildningsbe- hoven. Ansvaret för genomförandet fördelas mellan de landsting som har stora ITV-system (f. n. nio st.) och förbundet. Det tekniska inspelnings- arbetet utförs av inhyrda produktionsföretag. Programbanken omfattar f.n. ca 200 fortbildningsprogram inkl. RiL-produktionen. Under 1974 uppgick den nyproduktion som utförts tillsammans med Landstingsför- bundet till ca 20 program. Förutom de program som producerats i samverkan med förbundet har några landsting, främst Stockholms läns landsting, genomfört egen programproduktion.

Utöver den samordnade produktionen av fortbildningsprogram har f. n. nio landsting möjlighet att spela in egna aktuella informationspro- gram.

Under 1974 har Landstingsförbundets engagemang i verksamheten utretts. Landstingsförbundets styrelse har antagit rekommendationer till landstingen om bl.a. fortsatt användning av ITV och samordning av verksamheten. '

5.3.3.4 Företagsutbildning

l företagen används lTV bl.a. i utbildning, marknadsföring av egna produkter, presentation av företaget, Säljteknik, bevakning och process- kontroll.

En undersökning som Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) gjorde under 1974 bland företag med mer än 25 anställda visar att 71 företag utnyttjade ITV och att 147 företag planerade att skaffa sig ITV-utrust- ning. Av undersökningen framgår att 36 företag producerar egna program medan övriga köper färdiga program eller producerar tillsammans med andra företag. Sammanfattningsvis kan konstateras att användningen av ITV i företagen har ökat under de senaste åren och framför allt efter videokassettspelarens intåg på den svenska marknaden. En beskrivning av videokassettutvecklingen ges i avsnitt 11.2.3.

5.4. Distribution

Det finns två huvudkategorier av distributionsvägar för radio- och televisionsprogram: etersändning eller 5. k. markdistribution av bandade program. Distributionen kan också delas in från användningssynpunkt, dvs. antingen direktmottagning av etersända program eller användning av bandade eller filmkopierade program, som kan beställas från AV—central

eller från producenten. Programmen kan också bandas i skolorna vid eterutsändningstillfället.

Filmkopior erhålls vanligen från producenten, en smalfilmsdistributör eller via en AV-central. I det fall ett program är inspelat på film men överfört till videoband eller videokassett betraktas det här som video- gram.

De olika distributionsvägarna framgår av fig. 1.

Kommunförbund/ Kommunsamköp

AV-centraler

Blbltotek

W Etersändning Annan distribution

Etersanda radtoptogram som bandas av konsumenten |E Etersa'nda TV-program som bandas av konsumenten

Fig. 5.1 Distributionsvägar för bild- och ljudprogram

I 5.4.1 E terdistribution

Eterdistribuerade program används antingen direkt i undervisningen eller bandas av AV-centralerna eller av avnämarna själva för senare använd- ning.

Direktmottagning av radioprogram är numera relativt ovanlig, särskilt i ungdomsskolan. Skälen härtill är de schematekniska svårigheterna att integrera direktsända program i undervisningen och enkelheten att spela in och kopiera radioprogram. AV-centralernas service till skolorna med bandade radioprogram är av mycket stor omfattning.

Direktmottagning av etersända skol-TV-program sker i större omfatt- ning än ifråga om radioprogram. Detta gäller framför allt förskolan, som nästan helst saknar möjligheter att spela upp bandade program samt låg- och mellanstadierna i grundskolan.

5.4.2. Annan distribution

Distributionen av ljud och rörliga bilder som band och filmkopior till skolväsendet sker i huvudsak från AV-centralerna och i mindre usträck- ning direkt från producenten eller annan smalfilmsdistributör. Distribu- tionen från AV-centralerna sker som regel i form av utlåning till skolor, föreningar och studieorganisationer. Också ambassader, legationer, turist— byråer och enskilda företag lånar ut film av informationskaraktär till skolor, föreningar rn. fl.; beställaren betalar endast returfrakt. Uthyrning av film förekommer också i stor och dessutom ökande omfattning. Mer än hälften av all uthyrning sker genom fyra företag, nämligen Förenings- filmo, PA-rådet, STAR-film och Swedish-film. En omfattande uthyrning av film har också Svensk Filmindustri, Esselte Studium, Europa Film och Liber Förlag.

A V—cen tralema

Med början är 1956 i Stockholm har en snabb utbyggnad av regionala AV-centraler ägt rum. I de flesta fall betjänar AV-centralerna ett län. Förutom läns-AV-centralerna finns också kommunala AV-centraler. AV- centralernas uppgift är att distribuera film, ljudband, Videogram och ljudbildband (stillfilm). Läns-AV-centralerna har resurser för distribution av mellan 30000 och 100 000 ljudbandkopior per år och 10 000—25 000 filmkopior. Tillsammans distribuerar AV-centralerna ca 1,5 milj. ljudband, 400000 filmer och 25000 videoband per år. Distributionen av videokassetter är än så länge av ringa omfattning.

Huvudman för läns-AV-centralerna är Kommunförbundets länsavdel- ningar. Länsavdelningarnas skoldelegationer fungerar som styrelser för läns-AV-centralerna. Det finns också några primärkommunala AV-cen- traler, som i praktiken fungerar som regionala organ, dvs. betjänar ett större område än den egna kommunen. Verksamheten finansieras via kommunalskatten. Utlåningen, som sker till skolväsendet, den fria folk— bildningen och folkbiblioteken, sker i allmänhet utan kostnad för låntagaren.

AV-centralerna långtidsförhyr filmkopior från filmdistributörer och filmproducenter. Radio- och TV-program som av upphovsrättsliga skäl kan mångfaldigas bandas direkt på AV-centralerna utan ersättning till SR och TRU. Distributionen från AV-centralerna till avnämarna sker på olika sätt i länen: med post, bil, järnväg och ibland med Skolskjutsar. Det förekommer också att användarna själva hämtar materialet från AV-cen- tralen.

Av AV-centralernas budget, som varierar mellan 250 000 kr. och två milj. kr., går 10—15 % till kostnader för vidaredistribution.

År 1974 tillställde SR/UTB efter överläggning med Kommunförbundet och TRU samtliga AV-centraler en enkät för att kartlägga AV-cen- tralernas verksamhet, utlåning, maskinutrustning m. m. Enkäten till- ställdes samtliga 83 AV-centraler och läromedelscentraler som fanns upptagna i Kommunförbundets register. Svar erhölls från 75 centraler. De som inte besvarade enkäten var antingen nedlagda eller små centraler vilkas verksamhet sköttes via större centraler som redan besvarat enkäten. Utredningen finns redovisad i SR/PUB:s rapport nr 128/73.

Här återges sammanfattningen i rapporten i oförändrat skick:

Allmänna frågor om AV-centralens utrustning

El 74 centraler sände in svar som kunde bearbetas. Det egentliga bort— fallet var litet, men det förekom ganska stort bortfall på enskilda frågor. El 96 % av centralerna bandar radioprogram, 57 % bandar TV-program, 3 % bandar varken radio eller TV. D Vanligaste typ av utrustning för inspelning av TV-program är Sony 1/2 tum, därnäst Philips VCR. För inspelning av radioprogram har flertalet 2—3 ”masterbandspelare” och ett antal ”kopieringsbandspelare”. El49% av centralerna är kommunala AV-centraler, 26 % kommunala läromedelscentraler, 18 % läns-AV-centraler och 5 % av annan typ.

Frågor om ungdomsskoleverksamheten

El När det gäller SR:s utbildningsprogram, är det vanligast att centraler med bandningsmöjlighet bandar hela utbudet. El Merparten av centralerna betjänar 1—5 gymnasieskolor, färre än 10 högstadieskolor och ett flertal mellan- och lågstadieskolor. | [:i Regelbunden utlåning av bandade TV-program förekommer oftare till I gymnasieskolor och högstadiet än till mellan- och lågstadiet. En : mycket liten andel av de mellan- och lågstadieskolor som betjänas har egen videobandspelare. För bandade radioprogram är skillnaden mellan stadierna mindre.

|:] Färg-TV-apparat saknas i en stor del av skolorna, men en märkbar satsning har dock skett på senare år av inköp av färg-TV-apparater.

D Några större förändringar i antalet utlånade radioband tycks inte ha skett under de senaste läsåren och inte heller i utlåningen av videoband under de två senaste läsåren. El För gymnasieskola och högstadium är det vanligt att centralerna bandar samtliga TV-program som får bandas, men andra prioriteringar förekommer också ofta. El Inspelade TV-program (moderkopior) bevaras oftast 3 år på centralen. Cl Det händer ”i liten utsträckning” att samma TV-program bandas om samma läsår. Något oftare bandas program om påföljande läsår.

El Vid en stor del (69 %) av de centraler som bandar TV kan man tänka sig att bevara moderband av samtliga TV-program som är fria för bandning i 3 år. Centralerna har svårt att uppskatta vad detta skulle kosta. El Vid majoriteten av de centraler som bandar TV, kan man tänka sig att vid behov beställa moderkopior från en tänkt ”riks-A V-central”, detta under vissa förutsättningar. bl. a. att kostnadsfrågan löses tillfreds- ställande. Vid 73 % av de centraler som bandar TV kan man tänka sig ersätta kostnaden för detta. Ersättningens storlek anges från 40

kr/kopiering och nedåt. Vid de allra flesta av centralerna skulle man själv spela in vissa TV-program, även om det funnes en ”riks-AV-cen- tral”. Kvaliteten på banden skulle bli oförändrad eller obetydligt försämrad vid förfarande med ”riks-AV-central”, tror de flesta. [3 Vid 76 % av centralerna anser man att SR bör fortsätta sälja film- kopior av vissa TV—program som alternativ till videobandning. Det råder dock tveksamhet om huruvida filmkopior i första hand skall göras för högstadiet eller gymnasiet.

Frågor om vuxenutbildningsverksamheten vid TRU och SR/VUX samt TRU:s förskoleverksamhet

D 76 % anger att biblioteken i betjäningsområdet har möjlighet att utnyttja AV—centralens tjänster i ”full utsträckning”, 19 % att de har denna möjlighet ”till viss del”. 50 % anger att biblioteken utnyttjar möjligheten "i stor utsträckning”, 41 % att de gör det ”till viss del”. EJ Studieförbunden i betjäningsområdena anges i 78 % av svaren ha möjlighet att utnyttja AV-centralens tjänster ”i full utsträckning” och i 16 % av svaren ha denna möjlighet ”till viss del”. 74 % menar att de utnyttjar tjänsterna ”i stor utsträckning”, 18 % ”i liten utsträckning”. El Studieförbunden gör oftast förhandsbeställningar och hämtar själva det beställda på AV-centralen eller får det levererat per post. Det tar sällan över fem dagar att expediera det beställda, oftast en till två dagar. ; El 26 % av centralerna erbjuder studieförbunden möjlighet att få AV-ut- j rustning reparerad genom serviceverkstad. 49 % av centralerna hjälper * till med inskolning av lärare och cirkelledare i handhavandet av ljud- och videobandspelare. D Studieförbunden har i stor utsträckning möjlighet att utnyttja skolor- nas tekniska utrustning. l] Vid bandning av TV-program för vuxenutbildning och förskola är förhandsbeställning vanlig. El En stor andel av centralerna kan ej ange utlåningen av radioband/ljud- band/ljudkassetter till vuxenutbildningskurser de senaste tre läsåren. Detsamma gäller utlåningen av videoband till vuxenutbildning och förskola. Det framgår att många ej för statistik över utlåningen till vuxenutbildning och förskola. De allra flesta skulle dock ha möjlighet att under en viss period registrera denna utlåning. C] 41 % av centralerna har köpt kopior av vissa TV-program från TRU. 73 % av centralerna anser att TRU bör fortsätta denna satsning. [] 18 % av centralerna har videokassettspelare och 31 % beräknar skaffa sådan inom ett år.

Sedan våren 1975 har Kommunförbundet/Kommunsamköp börjat samordna beställningar av kopior av etersända undervisningsprogram i televisionen från förskolor, grundskolor och gymnasieskolor. Beställ- ningarna vidarebefordras sedan till SR/UTB och TRU, varvid TRU svarar för kopiering av beställda program. Bandkopiorna distribueras sedan från Kommunsamköps filmsektion till beställarna, i huvudsak AV-cen- tralerna men också skolor, föreningar osv. Ett avtal, som gäller tills vidare, har tecknats mellan Kommunförbundet/Kommunsamköp, SR och TRU.

Biblioteken

Sedan mitten av 1940-talet har flera bibliotek vidgat sin verksamhet utöver enbart bokutlåning. Enligt smalfilmsdistributionsutredningen (DsU l972z9) svarar en rad större bibliotek för AV-service betr. musik, radio- och TV-kurser (utlåning av ljudband), talboksverksamhet, mikro- film, film (län eller visningar) teater och konst. Numera har också Videogram för förskola och vuxenutbildningsprogram från TRU och SR/UTB tillkommit genom TRU:s försöksverksamhet (11.2.4). En be- tydande del av bibliotekens filmbestånd är importerat.

5.5. Tillgång till AV-utrustning

Tillgången till AV-utrustning inom förskolan, ungdomsskolan, högskolan och vuxenutbildningen redovisas i sitt sammanhang i kap. 7—10. Vissa uppgifter betr. AV-centralerna finns i avsnitt 5.4.2. Här skall endast nämnas vissa uppgifter betr. biblioteken.

I februari 1969 genomförde Sveriges allmänna biblioteksförenings grupp för AV-medier tillsammans med Kommunförbundets rationalise- ringsavdelning en undersökning av AV-medier och AV-apparater på alla landets 188 folkbibliotek med heltidsanställd personal. Svar inkom från 159 bibliotek, dvs. 85 %. Ett motsvarande frågeformulär tillställdes samma bibliotek i maj 1973. Svar inkom från 113 bibliotek, dvs. ca 60 %. Svarsfrekvensen var sålunda mycket låg och siffrorna medger därför inga långtgående slutsatser.

De inkomna svaren redovisar en ökning av antalet ljudbandspelare mellan de två undersökningstillfällena från 416 till 449, ljudkassettspe- larna från 9 till 552, radioapparater från 115 till 157, TV (svart/vit) från 35 till 44, TV (färg) från 4 till 33 samt filmprojektorer för 16 mm film från 60 till 88.

För att få en mer korrekt bild av läget våren 1973 och utvecklingen sedan 1969 bör siffrorna från 1973 ökas med tanke på den låga svarsfrekvensen — med hur mycket är dock inte möjligt att säga. Det kan också noteras att endast fyra bibliotek av dem som redovisasi undersök- ningen år 1973 hade videobandspelare; videokassettspelare fanns vid detta tillfälle inte tillgängliga.

6. Pedagogiska teorier kring ljud— och bildprogram

6.1. Sammanfattning

Att använda ljud- och bildmedierna i undervisningen är naturligt iden s.k. bildåldern. Stora delar av vår uppfattning om den verklighet som ligger utom räckhåll grundar sig på erfarenheter genom bl. a. radio och TV.

Det finns två huvudmotiv för användning av ljud— och bildprogram i undervisningen.

För det första: Ljud- och bildprogram kan underlätta inlärningen genom att förse oss med ”levande uppfattningar” om företeelser i verkligheten. Medierna kan tillvarata människans förmåga att skaffa sig och bibehålla vetande genom bilder och föreställningar. Genom reportage, intervjuer, dramatiseringar och dokumentära program, men också genom stiliseringar, animation och trickfilm, kan vår föreställningsvärld förank- ras i upplevelser, som underlättar förståelsen av förhållanden och proces- ser i verkligheten.

För det andra: Genom de stora möjligheter till skiftande presentations- sätt som medierna erbjuder ökar förutsättningarna för att variera bearbet- ningssätt och arbetsformer och utveckla undervisningsmetoderna. Rått utformade kan ljud- och bildprogrammen stimulera till verksamhet, som ger möjlighet till både samverkan (dialog) och individualisering.

Med stöd i aktuell uppfattning om metod- och medieval visar erfaren- heterna från TRU och SR/UTB att dessa kvaliteter bäst kan tas till vara om användningen av ljud- och bildprogram på lämpligt sätt samordnas med övriga inslag i undervisningen. Produktionen av flermedieserier men även mer fristående program bör således föregås av en noggrann undervis- ningsplanering så att användningen av medierna sätts i relation till de mål, metoder och arbetsformer som man inom skolan och det fria och frivilliga fortbildningsarbetet vill arbeta för. Hur långt man på planerings- och produktionsplanet skall driva denna samordning skiftar allt efter syfte, ämne, målgruppens förutsättningar och de allmänna omständig- heter som råder för en viss utbildning.

6.2. Bakgrund

Någon grundforskning i mediefrågor har inte bedrivits vid TRU eller SR/UTB. Varken TRU I eller TRU II har enligt sina direktiv haft till uppgift att bedriva sådan forskning. De grundläggande motiven för användning av ljud- och bildprogram ansågs självklara. Något ytterligare klargörande av mediernas effektivitet i olika avseenden ansågs inte behövas innan försöksverksamheten startade. Det bedömdes i de första TRU-direktiven ”vara bättre att med den gedigna pedagogiska erfarenhet av olika medier som ändå finns tillgänglig utan tidsödande forskning producera lämpligt material och praktiskt pröva detta i undervisningen.”

Direktiven för TRU I skrevs emellertid i en tid som för utbildnings- sektorns del kännetecknades av ett intensivt utvecklingsskede. Grund- skolereformen fullföljdes i en ny läroplan Lgr 69 och gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan blev gymnasieskolan med en gemensam läroplan Lgy 70. Vuxenutbildningens och förskolans expansion in— leddes samtidigt som reformeringen av den högre utbildningen fortsatte. 1968 överlämnade läromedelsutredningen sitt första betänkande som senare följdes av flera. lnom SÖ lades allt större vikt vid att samordna och vidareutveckla forsknings- och utvecklingsarbetet kring läromedels- frågorna. 1969 års radioutredning (RUT 69) fick i uppdrag att utreda frågan om ökat sändningsutrymme i radio och TV för bl. a. utbildnings— ändamål. Senare tillkom utredningen om skolans inre arbete (SIA) och utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK).

Den pedagogiska forskningen och framför allt den som rör frågor om metod- och medieval i undervisningen kom mot senare delen av 1960- talet att pröva andra vägar än tidigare forskning, som hade dominerats av jämförande mediestudier.

Frågan om radions och TV-ns uppgifter i undervisningen kan inte behandlas isolerad från utvecklingen i övrigt. Vad som i TRU I:s direktiv 1967 avsågs med ”gedigna pedagogiska erfarenheter av olika medier" har i dag en delvis annan innebörd.

Mediernas värde i olika avseenden har enligt kommitténs mening belagts genom de erfarenheter som den hittills bedrivna verksamheten lämnat och som redovisas i kapitel 7—10 i detta betänkande. Flera olika motiv, utbildningspolitiska, ekonomiska och pedagogiska, kan utläsas ur dessa erfarenheter. I detta kapitel skall i första hand det pedagogiska motivet utvecklas mot bakgrund av den pedagogiska forskningen och då framförallt den som bedrivs under rubriken metod- och medieval.

6.3. Utgångspunkter 6.3.1 Den studerande som individ och personlighet

Den fortlöpande reformeringen och utvecklingen av svenskt skolväsende har kommit att allt starkare betona individen i undervisningen. På alla utbildningsnivåer tar undervisningen sikte på utveckling av individens hela personlighet. Målet är inte längre begränsat till att överföra kun-

skaper och färdigheter utan lika stor vikt läggs vid att utveckla individens sociala beredskap, hans förmåga att kunna leva med i och påverka samhällsutvecklingen. Undervisningsituationerna bör utformas så att indi- viden får möjlighet att tillsammans med andra utveckla egna metoder för en ständigt pågående inlärning. Människan uppfattas inte som helt betingad av sin miljö utan som aktiv i förhållandet till den. Genom en öppen dialog med andra människor, inte minst i olika undervisningssitua- tioner, bidrar hon aktivt till sin egen och andras utveckling. De prestatio- ner som individen utför i bestämda situationer bör inte grunda sig på en ytlig kunskap, ett slags repetitiv förmåga utan på en djupare kompetens där individens handlande grundar sig på förståelse för situationens krav. Det är utvecklandet av denna kompetens som kommer till uttryck i målen för de stora skolreformerna. I folkbildningsarbetet har ett sådant synsätt redan länge kännetecknat arbetsmetoderna. Det präglar också förskolans pedagogiska program.

6.3.2. Pedagogiskt perspektiv

Under den senaste tioårsperioden har pågått ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete och en livlig debatt i pedagogisk-metodiska frågor. 1 och med att man velat nå ut till nya grupper med utbildning, ta upp nya ämnesområden och betona andra mål har det blivit nödvändigt att vidareutveckla och ompröva studieorganisation, metoder och hjälpmedel men även ämnes— och problemval.

Dessutom betonas dialog och samverkan mellan individer med olika erfarenheter och skiftande bakgrund och förutsättningar. Genom en sådan samverkan gynnas individens sociala utveckling och kan med fördel förenas med tillägnandet av kunskaper och färdigheter.

Utvecklingsarbetet har utgått från vissa centrala pedagogiska principer. Främst gäller det insikten att det är individen själv ofta i samverkan med andra som lär sig genom aktiv bearbetning av undervisningens innehåll. En gradvis förskjutning har skett — och fortsätter alltjämt — från en ”presenterande” och ”kunskapsserverande” undervisning till en ”upp— täckande”, ”bearbetande”, ”tillämpande”, ”prövande” och ”övande” inlärningssituation. Studierna bör utgå från eller anknyta till den stude- randes intressen.

Dessutom dialog och samverkan mellan individer med olika erfaren- heter och skiftande bakgrund och förutsättningar. Genom en sådan samverkan gynnas indivicernas sociala utveckling och kan med fördel förenas med tillägnandet av kunskaper och färdigheter.

6.3.3 Mediernas roll i utbildningen Genom det fortlöpande reformarbetet har allt bättre förutsättningar skapats för att även i det praktiska studiearbetet förnya arbetsformer och presentationssätt. Ett viktigt inslag i det avseendet är samhällets stöd för utveckling och produktion av lämpliga läromedel. Det är naturligt att

förhoppningarna tidigt knöts till radio och TV, både som medel att nå ut till nya grupper i samhället med utbildning och som medel att fortlö- pande förnya innehåll och arbetsformer i takt med det pedagogiska utvecklingsarbetet. Det sammanhänger med den möjlighet medierna ger att förmedla såväl upplevelse och information som instruktion i en lättillgänglig och stimulerande form. Den relativt korta produktionstiden och möjligheten att över långa avstånd nå ett stort antal individer gör också medierna särskilt lämpliga för sådana uppgifter. Aktuella reformer kan på kort tid börja tillämpas samtidigt som man i inlärningssituationen kan anknyta både till samhällsutvecklingen istort och till utvecklingen inom olika fackområden.

6.3.4. Metod— och medieval

En väsentlig erfarenhet från programverksamheten vid både TRU och SR/UTB år att de största kvalitetsvinsterna kan utvinnas ur ljud- och bildmedierna om de på lämpligt sätt anknyts till och samordnas med övriga inslag i inlärningsprocessen. Olika exempel kommer att ges i kapitlen 7—10 på både mer fristående programserier, där mottagaren/- gruppen/läraren/klassen helt svarar för samordningen och på multimedie— serier, där vissa delar av samordningen är förberedd i undervisnings- materialet. En sådan syn på mediernas roll i undervisningen får stöd i aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete.

År 1973 hölls i Sözs regi ett symposium om metod- och medieval. Forskare och läromedelsproducenter möttes för att diskutera vunna erfarenheter och dra upp frågeställningar för det fortsatta utvecklings- arbetet. Symposiet bekräftade att många frågor ännu är otillräckligt kartlagda och beskrivna när det gäller medieval. Även om naturligtvis uppfattningarna ofta gick isär i diskussionerna om vilka faktorer som bör påverka valet av metod och medier fanns ändå en gemensam grundupp- fattning. Det gällde att planering och produktion av lärommedel och då också av ljud- och bildprogram — i grunden är planering av förutsätt- ningarna för den inlärningsprocess som läromedlet skall bidra till att åstadkomma. Symposiet gav också besked om att det pågår ett intensivt utvecklingsarbete för att konstruera planeringsmodeller för val av metod och medier. Man har därvid kommit att betona den systematiska undervisningsplaneringen utifrån den till synes självklara övertygelsen att ju bättre och noggrannare förutsättningarna kartläggs desto bättre blir läromedelslösningen. Ännu kvarstår emellertid många olösta problem vad gäller vilka faktorer som bör få påverka valet, men också när det gäller att utveckla praktiska metoder för en meningsfull undervisningsplanering.

Systematiken gäller i första hand den planering som föregår den direkta produktionen. Hur långt systematiken skall byggas in iläromedlet är beroende av bl. a. målgruppens förutsättningar, syftet med studierna samt innehållet i studierna. En nybörjarkurs i t. ex. engelska bör innehålla en klar studiegång både när det gäller stoffmängd, ordförråd och övningar. I samhällskunskap för vuxna kan det däremot vara

tillräckligt att utifrån en noggrann undervisningsplanering producera t. ex. ett antal dokumentära program som kompletteras med arbetsupp- gifter och en handledning. I nybörjarkursen i engelska är således förut- sättningarna för systematiska studier förberedda i själva studiematerialet. I exemplet från samhällskunskapen överlämnas däremot helt och hållet ansvaret för systematiska studier till mottagarna. Denna distinktion är väsentlig att göra eftersom systematisk undervisningsplanering lätt sam- manblandas med systemläromedel. Planering av en programserie blir med ett sådant synsätt inte begränsad till mediets speciella uttrycksmöjlig- heter utan blir i lika hög grad en fråga om att främja en mångsidig aktivitet och bearbetning från mottagarens sida. Denna betoning av aktivitet och bearbetning hos mottagaren är sammankopplad med det mål och det arbetssätt man inom undervisningen vill arbeta för. Det blir därmed också en fråga om vilka kvaliteter man i första hand har i sikte och som man på olika sätt vill understödja och utveckla. Kvalitetsbegrep- pet får med andra ord sitt innehåll från den människosyn och den pedagogiska grundsyn som präglar utbildningssystemet.

6.4. Medieval 6.4.1 Representationsproblemet vid undervisning och inlärning

I själva undervisningens natur ligger som en huvuduppgift att hjälpa individen med urval och begränsning av den totala kunskapsmassa som finns samlad. Verkligheten själv kan inte genomgående tjäna som erfaren- hetsunderlag. Stora delar av innehållet i undervisningen måste struktu- reras och förmedlas genom olika mer eller mindre abstrakta representa- tionsformer såsom språket, bilden, teckningen, diagrammet och modeller av olika slag. Frågan om medieval betraktas i modern forskning bl. a. utifrån insikten om att olika representationsformer, förmedlade genom olika medier, behövs för att åstadkomma en effektiv inlärning. Behovet skiftar givetvis från fall till fall och beror bl. a. på de studerandes tidigare erfarenheter och kunskaper, allmänna förutsättningar och medievanor men också på olika mediers hanterlighet, kostnad etc.

Representationsproblemet är emellertid inte begränsat till en fråga om yttre sätt att återge eller återskapa företeelser och händelser i verklig- heten. Frågan är direkt sammankopplad med frågan om hur individen lär och behåller sitt vetande om omvärlden.

Både inom psykologin (Piaget) och pedagogiken (Bruner) har man visat att tänkandet utvecklas från konkret handling till verbal symbolik. Det lilla barnet skaffar sig erfarenhet och kunskaper genom att direkt handskas med föremål i sin omgivning. Det både skaffar sig och visar sitt vetande genom konkreta handlingar iverkligheten. Successivt utvecklas hos barnet förmågan att ta emot intryck via syn och hörsel och behålla sina erfarenheter genom inre bilder och föreställningar. Senare utvecklas förmågan att använda språket. Dessa tre huvudformer brukar benämnas den enaktiva representationen, den ikoniska representationen samt den symboliska representationen.

Från individens synpunkt innebär den enaktiva representationen att han uttrycker sina kunskaper och färdigheter genom direkt handling i verkligheten. Det kan gälla t. ex. förmågan att cykla men också sociala beteenden. Den ikoniska representationen innebär att individen organi- serar sina erfarenheter i inre bilder och föreställningar. I den symboliska representationsformen låter individen ting och händelser i verkligheten företrädas av ord och språk. Alla tre representationsformerna är till stora delar varandras förutsättningar och används parallellt. Även om således individen som vuxen mest kommunicerar på den symboliska, språkliga nivån, finns ändå hela livet igenom behovet att kunna stödja begrepp och abstraktioner på erfarenheter, både genom eget handlande och genom bilder och föreställningar. Konstruktivt tänkande anses möjligt först om individen har en sådan stabil grund av konkreta upplevelser.

Denna insikt om hur människan på olika sätt förhåller sig till verkligheten, skaffar och bibehåller kunskaper präglar redan till stora delar undervisningen. Som komplement till den språkliga framställningen ingår ett stort mått av ”learning by doing”, dvs. att individen skaffar sig: kunskaper och färdigheter genom egen handling, inte bara iintellektuell mening utan också i social, manuell och emotionell mening. I barnstuge- utredningens betänkande, del ], belyses hela problemet om förskole- barnens begreppsinlärning och det därmed sammanhängande behovet av konkreta sinneserfarenheter.

Ur ljud- och bildmediernas synvinkel är det framför allt intressant att diskutera på vilket sätt de kan underlätta en inlärning på det ikoniska planet, dvs. individens föreställningsvärld. Även om föreställningar nor- malt förknippas med bilder kan naturligtvis ett konkret och levande språk i reportage, intervjuer och dramatiseringar också ge lyssnaren åskådliga upplevelser. Det autentiska talspråket via Ijudmediet har stora värden i t.ex. språkundervisningen. [ detta sammanhang begränsas dock exemplifieringen till bildmediet men kan i tillämpliga delar också sägas gälla för Ijudmediet, antingen för sig eller i kombination med stillbilder.

6.4.2. Bildens begränsningar och möjligheter

Bilden är en representation av verkligheten och ger givetvis inte samma information som verkligheten själv. Bilden är tvådimensionell och föränd- rar verkligheten genom att antingen förstora eller förminska det den återger även när den utger sig för att vara dokumentär och naturtrogen. För att kunna utnyttja den effektivt som representationskälla, måste man lära sig i vilket förhållande den kan stå till verkligheten. Att kunna associera innehållet i en bild till den bakomliggande verkligheten förut- sätter kunskaper och färdigheter hos åskådaren.

Utanför studiemiljön lever redan individen i en värld som i hög grad präglas av olika massmedier. Bilder bjuds inte bara i rörlig form på film och i TV, utan översvämmar individen i de flesta sammanhang. Utanför utbildningen är den s. k. bildåldern en realitet. Stora delar av människans

uppfattning om den verklighet som ligger utom räckhåll grundar sig på erfarenheter genom bl. a. radio och TV. Den ökande användningen av bilden som kommunikationsmedel är i sig ett tillräckligt skäl för att man i undervisningen skall utveckla individens förmåga att använda och förstå bildens uttrycksmöjligheter och dess förhållande till verkligheten.

Trots sina begränsningar är bildens möjligheter emellertid många. Som hjälpmedel i undervisningen ligger bildens värde främst i att man med dess hjälp kan ta tillvara människans förmåga att skaffa sig och behålla vetande om verkligheten på det ikoniska planet. Individen kan i större utsträckning med hjälp av bilden tillägna sig "levande uppfattningar” om Omvärlden.

Bilden är i många fall ett effektivare kommunikationsmedel än språket när det gäller att med bibehållen konkretion uppfatta komplexa för- hållanden, samband och processer i verkligheten. Språket är å andra sidan effektivt när det är möjligt att ge abstrakt information. RepresentationSv formerna skall naturligtvis ses som komplement till varandra. Det språkliga uttrycket behöver inte utarmas genom användning av bild, det kan berikas. Språket får sitt innehåll genom förankring i en verklighet som förmedlas genom bilder.

Den rörliga bildens egenskap att ganska naturtroget avbilda verklig- heten kan utnyttjas för att ersätta direktkontakt med en svåråtkomlig verklighet. Individen kan via bilden få möjlighet att göra egna upptäckter och erfarenheter, som senare kan ligga till grund för bl.a. språklig bearbetning. Miljöer och människor från hela den internationella verklig- heten blir åtkomliga i en form som till stora delar har karaktären av ”förstahandsupplevelse”. I takt med den sociala, tekniska och natur- vetenskapliga utvecklingen i samhället och i takt med framväxten av nya vetenskaper, nya moment i kemi, fysik, biologi, nationella och interna- tionella förhållanden i historia, geografi, samhällskunskap och religions- kunskap samt ökade krav på färdigheter i främmande språk har också behovet av sådana ersättande representationer stigit. Tids- och rums- aspekten begränsar möjligheterna att uppleva företeelser direkt iverklig- heten. Det går t. ex. inte att ta med individen till Amazonas djungler, till kvarteren i Harlem eller till börsen vid Wall Street 1929. Men genom att avbilda och rekonstruera förhållanden och företeelser i nutiden och i det förgångna kan förlopp, händelser och psykologiska processer göras åskådliga och omedelbara. Genom möjligheten till stilisering och gestalt- ning kan bilden ges många kompletterande uppgifter. Bilden kan kon- kretisera och bidra till större förståelse för sådana förhållanden och processer som normalt är tillgängliga också på annat sätt. Livet i myrstacken, sociala förhållanden idet egna samhället, explosionsmotorns eller hjärtats funktion är mer eller mindre direktåtkomliga. Den rörliga bilden kan fokusera, förenkla och förtydliga sådana strukturer och processer för individen, genom närbilder, förstoringar, genomskärningar, animation och trickfilm.

Det första pedagogiska motivet för användning av ljud- och bildpro- gram i undervisningen är alltså att medierna kan underlätta individens inlärning genom att förse honom med ”levande uppfattningar” om

företeelser i verkligheten. Medierna utnyttjar människans förmåga att skaffa sig och bibehålla vetande genom bilder och föreställningar.

6.5. Metodval 6.5.1 Programformer

Bilden avbildar inte bara ett stycke verklighet. Den är också ett uttrycksmedel, liksom ljudmediet, som producenten aktivt kan använda för att betona vissa delar i återgivningen. Avsikten bestämmer kamera- vinkel, bildval, tempo, sekvensering etc. vid produktion av ett program. Hos olika mottagare kan också samma bild väcka olika känslor och stämningar och uppfattningar om den verklighet som återges. Det presentationssätt som tillämpas avgör till stora delar på vilka villkor mottagaren tar emot programmets innehåll. Ett hårt strukturerat och tillrättalagt program, med en röd tråd genom bildval och speaktertext, försätter mottagaren i en annan situation än om programmet görs i form av ett dokumentärt program eller ett "fall”. Frågan diskuteras här uteslutande ur metodisk synvinkel. Således berörs inte frågan om objek- tivitet, som naturligtvis också är en väsentlig aspekt vid utformningen av undervisningsprogram.

Presentationssättet i ett undervisningsprogram kan således sträcka sig från en förmedlingspedagogisk utformning eller s. k. meddelande under- visning till en utformning som mer ligger i linje med upptäcktspedagogik och problemorienterad undervisning. 1

En ofta åberopad kvalitetsaspekt på mediernas användning i undervis- ningen är deras motivationsskapande betydelse. Det torde inte råda någon tvekan om att ljud- och bildprogram i många fall höjer och förstärker motivationen. Många program har också direkt producerats med uppgiften att vara stimulansprogram och fungerat som sådana.

Vilka faktorer som påverkar individens engagemang och aktivitet i inlärningsprocessen är emellertid en omdiskuterad fråga, varför det torde vara riktigt med en viss försiktighet i slutsatserna. De uttrycksmöjligheter som medierna erbjuder underlättar emellertid en inlärning som mer bygger på upplevelse och inlevelse. Det är således knappast medierna i sig, annat än övergångsvis, som är motivationsskapande, utan det sätt på vilket innehållet presenteras, dess grad av åskådlighet och det sätt på vilket det fångar åskådarens/lyssnarens engagemang och nyfikenhet.

Med en förmedlingspedagogisk utgångspunkt presenteras vanligen inne— hållet i form av färdiga kunskaper och uppfattningar om verkligheten, dvs. att man i programmet förklarar, lägger tillrätta och drar slutsatserna åt åskådaren/lyssnaren. Med en upptäcktspedagogisk utgångspunkt pre— senteras i stället innehållet på ett sådant sätt att åskådaren/lyssnaren själv får svara för slutsatserna och uppfattningarna om den bakomliggande verkligheten. I det första fallet syftar bearbetningen ofta till att mot- tagaren skall tillgodogöra sig innehållet i den färdiga form som erbjuds. I det senare fallet får mottagaren större frihet att ta emot upplevelser och erfarenheter utifrån sina egna förutsättningar och behov.

6.5.2. Bearbetningssätt

Den ena programtypen utesluter inte den andra. Återigen är det en fråga om hur man i undervisningen skall nå en god balans mellan ”effektivitet” och ”ekonomi” sett i relation till de uppställda målen, ämnet för studierna och mottagarnas förutsättningar. Med effektivitet menas i detta sammanhang att stoffet presenteras i en sådan form att den bearbetning som följer gör det möjligt för individen att både tillgodogöra sig innehållet och samtidigt träna de färdigheter som han har användning av i de fortsatta studierna i ämnet och i framtida tillämpningssituationer. Med ekonomi i presentationssättet avses hur stor informationsmängd som måste bearbetas och hur konkret den måste vara för att individen skall nå fram till förståelse. Om individen har stora förkunskaper kan ny informa- tion tillföras genom t. ex. ett föredrag i radio. Är ämnet nytt för åhöraren behöver han mer av konkreta upplevelser och erfarenheter som utgångspunkt för vidare bearbetning. För vuxna studerande är det ofta fråga om att nyupptäcka tidigare erfarenheter.

För vissa delar av innehållet i undervisningen är det naturligt att använda en förmedlingspedagogisk utformning av programmen. Det gäller såväl i språkstudier, i tekniska och naturvetenskapliga ämnen som i samhällsinriktade. Bearbetningen kan också få de mest skiftande former när programmen samordnas med andra medier och verksamhetsformer. Den studerande kan aktivt delta i inlärningsprocessen genom olika arbetsuppgifter och övningar.

För andra delar av innehållet i undervisningen är det emellertid nödvändigt med ett upptäcktspedagogiskt arbetssätt, dels därför att de studerande saknar nödvändiga erfarenheter, dels därför att innehållet många gånger är förenat med värderingar och attityder. Dramatiseringen, dokumentärprogrammet, ”fallet” eller andra "öppna” programformer blir då särskilt användbara. Genom sådana program stimuleras deltagarna både i skolklassen och studiecirkeln att diskutera sig fram till slutsatser, värderingar och omdömen på basis av egna och andras erfarenheter samt iakttagelser och upplevelser under programmet.

Även om program kan förmedla ny kunskap innebär detta inte med nödvändighet att mottagaren också förändrar sina attityder och värde- ringar. Masskommunikationsforskningen har i stället visat att attityder och värderingar knappast förändras genom enbart programinsatser. De egna uppfattningarna och värderingarna, det gamla invanda synsättet omprövas först när individen bearbetar programmet i diskussioner i hemmet, på arbetsplatsen, i skolan eller i studiecirkeln. Både den kritiska analysen och förståelsen för andra åsikter och värderingar torde på motsvarande sätt fördjupas genom gruppstudier kring programmen.

6.5.3. Individualisering och samarbete

De "öppna" programformerna är särskilt intressanta från individualise- rings— och samarbetssynpunkt. Både i skolklassen och i studiecirkeln deltar individer med olika förutsättningar, kunskaper och erfarenheter.

Flertalet av de hjälpmedel som framställts med syfte att stödja en individualisering har utgjorts av tryckt material. SIA har visat att elever med svaga läs- och skrivfärdigheter kan ha svårt att arbeta med enbart sådant material. Själva framställningsformen gör dem handikappade från början. Förhållandet gäller knappast bara barn och ungdom, utan torde också gälla för många vuxna som saknar studievana. Ljud- och bildpro- gram öppnar i detta avseende nya möjligheter. Detta resonemang skall ytterligare belysas med ett konkret exempel. Det hämtas från samhälls- sektorn, men exempel kan hämtas också från andra ämnessektorer.

Samlevnadsproblem på en arbetsplats kan i ett ljud- eller bildprogram ges dramatiseringens form där förhållandet mellan könen, mellan genera- tioner och mellan arbetsgivare och arbetstagare gestaltas.

Åhöraren/åskådaren kan utifrån sina egna erfarenheter iaktta, obser- vera och lägga tonvikt vid sådant i programmet som han eller hon finner särskilt anmärkningsvärt. Genom debatter och diskussioner kan bilden av det som verkligen sker på arbetsplatsen, dolda och öppna samlevnads- problem och könsroller, göras uppenbar för alla i klassen eller studie— cirkeln. Var och en kan bidra med sina egna erfarenheter, samtidigt som alla tränas i att i verkligheten känna igen olika samlevnads- och samar- betsproblem på en arbetsplats.

Ett tryckt material kan förse deltagarna med ytterligare stoff, frågor med kanske oväntade utgångspunkter som hjälper till att ställa problem och ringa in väsentligheter i programmet. Fakta om fackföreningarnas l roll, olika former för medinflytande i företag för de anställda, skyddsom- budens arbete, antal kvinnor i förvärvslivet etc. kan hämtas ur annan litteratur i bibliotek och ämnesrum. På det sättet kan man i studierna gå från det speciella till det allmängiltiga, från det konkreta till det abstrakta. Alla utgår från en konkret referensram, den nödvändiga ”erfarenheten”.

Programmet förutsätter en aktiv bearbetning genom samverkan mellan flera deltagare för att ge full effekt. Gruppmedlemmarnas samlade insatser ligger till grund för generaliseringar och allmänna slutsatser. Från individens synpunkt betyder en sådan programutformning att han får tillfälle att skaffa sig kunskaper och erfarenheter om förhållanden på en arbetsplats utifrån sina egna förutsättningar. Via ett dokumentärt pro- gram, en dramatisering eller ett ”case” får även en lässvag elev eller en studicovan vuxen goda möjligheter att tillgodogöra sig innehålleti under- visningen på sina egna villkor. I gruppdiskussionen kan han sedan omsätta sina nyvunna erfarenheter i språklig form och med hjälp av sina kamrater fördjupa sin egen förståelse av samlevnadsproblemen.

På liknande sätt kan i förtätad och ofta påtaglig form konflikter och spänningar inom en människa och mellan människor gestaltas i ljud- och bildprogram. Program kan ge emotionella upplevelser och impulser för eget skapande. Värderings- och normregistret kan breddas och fördjupas genom åskådliga program om internationella frågor, familjefrågor, köns- rollsfrågor, miljövårdsfrågor och livsåskådningsfrågor. Programmen kan arbeta med modeller, förebilder och ge möjlighet till identifikation. Ljud och bild har kort sagt stora möjligheter att, rätt utformade, förse den

studerande med åskådliga och mångfasetterade föreställningar om männi- skans situation, både i det näraliggande och i det globala perspektivet. Individen får därigenom konkreta bidrag till sin verklighetsuppfattning och sitt handlingsmönster i den egna miljön.

Det andra pedagogiska motivet för användning av ljud- och bild- program i undervisningen är alltså de stora möjligheter till skiftande presentationssätt som medierna erbjuder. Därmed ökar förutsättningarna att variera bearbetningssätt och arbetsformer och utveckla metoderna i undervisningen. Rätt utformade kan ljud- och bildprogrammen stimulera till verksamhet, som ger möjlighet till både samverkan och individualise- ring.

7. Barn i förskoleåldern

7.1. Sammanfattning

I detta kapitel redovisar kommittén erfarenheterna av försöksverksam- heten med AVM—produktion för förskolebarn. Vidare diskuteras behovet av AVM i förskolan samt lämnas vissa synpunkter på förutsättningarna för produktion och användning. Kapitlet avslutas med kommitténs överväganden och slutsatser.

TRU:s förskoleverksamhet är den sammanfattande benämningen på den produktion som inleddes 1971 av främst etersända TV-program men även tryckt kompletterande material och ljudkassetter och som riktats till förskolebarn, föräldrar och andra vuxna samt personal inom förskole- verksamheten.

TV-programmen har sänts under den gemensamma beteckningen ”OM- program". Programmen har syftat till att aktivera barnen och ge allsidig orientering om grundläggande matematiska begrepp, om samhälle och natur samt att ge stimulans för fantasi och språk- och känslomässig utveckling.

I enlighet med de direktiv som TRU erhöll av Kungl. Maj:t 1969 har produktionen hittills i huvudsak utformats för hemmavarande barn i 5—6-årsåldern. En strävan har dock varit att inte göra programmen alltför åldersbundna. En av Kungl. Maj:ts utsedd expertgrupp med företrädare för socialstyrelsen, Sö, barnstugeutredningen, SR, kommunförbundet, lärarutbildningen m. fl. har varit rådgivande i planeringsfrågor.

Inför produktionsstarten 1971 utsändes en enkät till ett hundratal förskollärare för att få en uppfattning om vilka önskemål som fanns då det gällde programmens uppläggning, innehåll, sändningstider m.m. Fortlöpande kontakt med föräldrar, förskollärare m.fl. upprätthålls på olika sätt för att få deras synpunkter på sända program och på hur verksamheten kan utvecklas. SR/PUB har genom medverkan i expert- gruppen och genom kontinuerliga kontakter direkt med programmed- arbetare fortlöpande följt programverksamheten.

Vid planeringen har beaktats synpunkter som kommit fram vid förprövningar, utvärderingar och speciella enkäter vilka i allmänhet utförts av SR/PUB på TRU:s uppdrag. Förprövningarna har syftat till att undersöka om de allmänna målen för programverksamheten och om

målen för de enskilda programmen har uppnåtts. Ambitionen har varit att åstadkomma ett aktivt och kritiskt användande av TV-programmen. I detta syfte har tryckt material och information om programmen distri- buerats till barnfamiljer och förskolor. TV-mediet har även utnyttjats för att sända speciella informationsprogram om barnprogramutbudet. Barn och vuxna har därigenom kunnat välja program mera medvetet och dessutom kunnat förbereda sig inför programmen. Det tryckta materialet har dessutom stimulerat till uppföljning av programmen.

Från 1973/74 har flertalet TV-program producerats i färg. Antalet program har ökat från 10 budgetåret 1970/71 till 32 budgetåret 1973/74.

Av flera anledningar har varje program förekommit i originalsändning plus två repriser. Det har gett möjlighet för barn och personal att välja den programtid som passar dem bäst och för deltidsförskolorna att använda samma program i både för- och eftermiddagsgrupperna. Ett annat skäl har varit att barn ofta tycker om att känna igen vad de tidigare sett och kan upptäcka nya saker vid upprepat tittande på samma program.

SR/PUB har vid skilda tillfällen undersökt hur många barn som tittar på OM-programmen och hur sändningstiderna passar målgruppernas behov.

Undersökningarna har visat att antalet förskolebarn som tittar på OM-programmen i hemmen successivt ökar. Det är särskilt möjligheten att utnyttja en senare eftermiddagstid, i närheten av TV-kanalernas mera etablerade barnprogramtider, som inneburit en markant förändring.

I november 1972 genomfördes i samarbete med SR/PUB, ljudradion och de båda TV-kanalerna en undersökning av daghemmens apparatinne- hav, TV-vanor m. m.

Undersökningen visade att omkring 77 % av daghemmen hade tillgång till TV. 72 % av dessa, dvs. ungefär 55 % av samtliga daghem, uppgav att de brukade titta på TRU:s OM-program varje tisdag.

Ca 80 % av daghemmen har tillgång till radio. Inga daghem har videoutrustning medan 5 % har tillgång till filmprojektorer och 97 % till grammofon. Det kan beräknas att omkring 10 % av deltidsgrupperna har tillgång till TV. TV-innehavet hos barnfamiljer är mycket högt och det torde vara sällsynt att förskolebarn saknar tillgång till TV.

De etersända OM-programmen har även använts inom grundskolans lågstadium och inom specialundervisningen. Det gäller särskilt särskolans högstadium eftersom programinnehåll, tempo och svårighetsgrad har visat sig vara väl anpassade till dessa elevers behov och förutsättningar.

Barnbibliotek använder också regelbundet OM-programmen antingen när de etersänds eller i samband med filmvisningar för både enskilda barn och förskolegrupper.

Erfarenheterna från såväl SR:s som TRU:s verksamhet visar att utnyttjandet av TV—program till stor del är beroende av den förhands- information som ges om sändningstider, programinnehåll etc. Särskild information om förskoleproduktionen har därför framställts för att informera om kommande TV-program och trycksaker och för att

stimulera till ett aktivt tittande.

Den regelbundet återkommande informationen har, enligt TRU:s erfarenheter, haft god effekt för kännedom om programmen och TRU:s verksamhet.

Ett led i TRU:s verksamhet har varit att undersöka olika distributions- vägar och användningssätt av produktionen. Försök har därför utförts med uthyrning och försäljning av filmkopior, användning av OM-pro- grammen på videokassetter inom biblioteks- och förskoleverksamheten samt med ljudkassetter producerade för barn på sjukhus.

I ett avsnitt (7.4) ges en översiktlig redovisning av AVM-produktionen för förskolebarn i vissa länder. Av redovisningen framgår att produk- tionen oftast sker inom ramen för ländernas radio- och TV-program och sänds i de kanaler som används för allmänprogram. Program producerade direkt för förskolan förekommer sällan. Barnprogramproduktionen i västvärlden har starkt påverkats av den amerikanska serien Sesame Street. Flera västeuropeiska länder har antingen köpt serien och sånt den med smärre bearbetningar eller producerat egna serier med liknande mål och metodik.

Ett avsnitt (7.5) behandlar behovet av AVM för olika målgrupper inom förskoleområdet med utgångspunkt i tidigare utredningar samt vissa undersökningar. Dessutom redovisas yttranden från statliga och kommu- nala myndigheter samt organisationer, lärarhögskolor och förskolesemi- narier över TRU:s andra betänkande (SOU 1.973zl3). Så gott som samtliga instanser uttryckte en positiv inställning till TRU:s förskoleverk- samhet och ansåg att behovet var stort av en fortsatt produktion för både hemmavarande barn och barn i förskola. Dessutom underströk ett flertal instanser värdet av en AVM-produktion för föräldrar och andra vuxna samt för fortbildning av förskolans personal.

Flertalet yttranden framhåller att behovet av AVM för barn med särskilda behov är stort liksom att produktionen för hemmavarande barn successivt bör riktas mot barn under sex är i takt med att den allmänna förskolan införs för sexåringar. I flera yttranden pekas på nödvändig- heten av att TRU bedriver forsknings- och utvecklingsarbete vad gäller användningen av AVM bland förskolebarn.

Rapporter från bl. 3. USA, England, Japan och Sverige som behandlar barns TV-tittarvanor i åldrarna 3—7 år visar samstämmigt att barn börjar titta på TV i 2—3-årsåldern. Förskolebarn i Sverige tittar i genomsnitt 1 till lå timme om dagen på TV. Amerikanska undersökningar visar att barn i USA tittar i genomsnitt 2—3 timmar per dag. Det förekommer stora variationer i TV-tittande bland barn. I en svensk undersökning rapporteras att finska invandrarbarn, som varken förstod eller talade svenska, tittade på svensk TV mellan 3 och 4 timmar per dag. Ameri- kanska undersökningar har visat att det finns barn i USA som tillbringar upp till 50 timmar i veckan med att titta på TV. De yngre barnen tittar mest på barnprogrammen men även en hel del på vuxenprogrammen. Familjens vanor spelar stor roll för de yngre barnens TV-vanor. Forskningsresultaten beträffande TV:s effekter på barn medger inte några mer nyanserade slutsatser. Forskningen har främst inriktats på att

studera vilka effekter våld i TV har på barn.

Det är utifrån denna forskning helt klart att alla former av våld generellt avtrubbar individens motvilja till våld, men det förekommer individuella differenser beroende på individens tidigare erfarenheter och nuvarande miljö. Det verkar också helt klart att förskolebarn påverkas och lär sig av programinnehållet. TV kan förmedla information, stimule- ra fantasi och känsla samt aktivera barn till kommunikation med andra, men mediet kan också vara passiviserande och oroande. TV kan bidra till större självkännedom och förståelse för andra men kan också bidra till att skapa aggressiva handlingsmönster och en tolerans för våld. Det är mängden TV-tittande i förhållande till andra aktiviteter, programinnehåll och presentationssätt samt den miljö i vilket barnet använder TV som är av betydelse för vilka effekter som uppnås liksom även mottagarens erfarenheter, behov och värderingar.

Kommittén ger i sina överväganden och slutsatser uttryck för att förskoleproduktionens pedagogiska mål skall vara att stimulera barns utveckling i riktning mot de mål som riksdagen antagit för förskoleverk- samheten.

Enligt ”remissinstansernas” samlade bedömning kan AVM vara en positiv faktor i barns utveckling. Kommittén finner det därför angeläget med en fortsatt AVM-produktion för förskoleområdet.

Kommittén föreslår att produktionen inriktas på följande målgrupper:

D Barn i förskoleåldern D Föräldrar och andra vuxna D Personal inom förskoleverksamheten

Distribution av radio— och TV-program bör ske via etern. Program- men bör dock i viss utsträckning finnas tillgängliga för markdistribution.

En förskoleproduktion som utgår från de angivna målgruppernas behov och förutsättningar måste planeras och produceras i nära sam- verkan med barn, föräldrar och personal samt myndigheter och organisa- tioner inom förskoleområdet.

Kommittén anser att en permanent expertgrupp, liksom hittills, bör finnas för att ge synpunkter på produktionens omfattning och inriktning. Det är vidare angeläget att samråda med SR:s barnprogramverksamhet.

Information om programverksamheten har visat sig nödvändig för att underlätta en aktiv användning och det är vidare angeläget att fortsätta den kontinuerliga forsknings- och utvärderingsverksamheten.

7.2 Förskoleverksamheten -— en lägesbeskrivning

Samhället bidrar på olika sätt till barnens omvårdnad och tillsyn. En stor del av stödet utgörs av ekonomiska bidrag i syfte att förbättra familjernas levnadsstandard. Ansvaret för barnomsorgen vilar i första hand på hemmet. Förskole- verksamheten syftar till att erbjuda ett komplement till familjen och ett

stöd till barnens utveckling. Dess utbyggnad och pedagogiska program bör därför ses i ett vidare familje- och socialpolitiskt perspektiv.

7.2.1. Lag om förskoleverksamhet

Riksdagen har beslutat att reglera förskoleverksamheten genom en lag som träder i kraft den 1 juli 197 5. Förskoleverksamheten har till syfte att i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn som inte börjat grundskolan. Verksamheten består av dels förskola i form av daghem i minst fem timmar om dagen eller deltidsgrupp under kortare tid, dels kompletterande förskoleverksamhet som består av familjedaghem eller andra komplement t. ex. barnvårdarverksamhet, parklek, lekrådgivning, lekotek.

Lagen föreskriver att kommunerna skall anvisa plats i förskola för alla barn som är minst sex år och kyrkobokförda i kommunen. Förskolan skall i regel omfatta minst 525 timmar om året.

Barn som av fysiska, psykiska, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling, skall så långt möjligt anvisas plats i förskola före sex års ålder om barnets behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Kommunen skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver detta särskilda stöd.

Kommunerna skall också verka för att barnen utnyttjar anvisade förskoleplatser och informera föräldrarna om förskolans syfte och verk- samhet.

7.2.2. Förskolans omfattning 7.2.2.l Antal barn och platser

Antalet barn i förskoleåldern varierar något mellan olika är beroende på att födelsetalet varierar. Under perioden 1963—1968 ökade antalet förskolebarn för att därefter åter minska något. Under perioden 1969—1973 föddes i genomsnitt ca 116 000 barn per år. Under samma period har antalet platser i förskoleverksamheten ökat kraftigt, liksom även antalet barn i behov av heldagsomsorg. 1973 kunde 11,8% av samtliga barn i åldrarna 0—6 år beredas plats i daghem eller kommunala familjedaghem, vilket motsvarar omkring 36 % av det beräknade totala behovet av heldagsomsorg. Med nuvarande utbyggnadstakt kommer det att dröja många år innan full behovstäckning uppnås. Detta beräknas kräva ytterligare ca 160 000 platser.1

Enligt de planer som kommunerna redovisat till socialstyrelsen 1974 kommer antalet daghemsplatser år 1977 att uppgå till ca 83 000. Detta innebär en genomsnittlig ökning med 8 300 platser per år och skulle 1985 ge en täckning av 50% av det framräknade behovet. Under förutsättning av att denna utbyggnadstakt följs kan det beräknas att antalet inskrivna barn 1980 omfattar ca 110000 och år 1985 ca 150 000.

1 Källa: Delrapport från Sjukvårdsdelegationens arbetsgrupp för alterna- tiva bedömningar av per- sonalbehov inom hälso-, sjuk- och socialvård (Pl-ISS), Socialdeparte— mentet, feb. 1975.

I 1975 års budgetproposition anges antalet deltidsplatser år 1974 till ca 118 000. Eftersom antalet 6-åringar vid slutet av 1974 var 113 000, varav en del har daghemsplats, kan nästan alla 6-åringar beredas plats i deltidsgrupper utan någon större ökning av antalet platser. En viss utbyggnad kommer dock att vara nödvändig eftersom 10 % av 4- och S-åringarna beräknas erhålla plats i förskoleverksamhet p. g. a. behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. Platstillgången är dessutom ojämnt fördelad över landet. Utbyggnaden av deltidsplatserna förefaller, enligt socialstyrelsens sammanställning av kommunernas planer 1974, att ske i mycket blygsam omfattning efter 1976. Det beräknas att 50 % av alla barn i åldern 4-6 år, dvs. ca 164 000, kommer att gå i deltidsförskola år 1985.

Tabell 7.1 Utveckling av antalet barn och platser inom förskoleverksamheten fram till 1985. År Antal barn Antal barn Antal barn 0—6 år i olika verksam- 0—6 år den med förvärvs- hetsformer 31/12 respek- arbetande tive år moder Daghem Kommunala Deltids- familjedag- grupp hem 1969 823 000 _ 28 700 _ 62 800 1970 824 000 258 000 33 800 — 71 900 1971 813 000 266 000 40 600 82 900 1972 801 000 267 000 49 000 35 500 96 400 1973 784 000 261 000 55 500 36 800 102 300 1974 61400 117 800 1980 110 000 j 1985 151700 164 000 1

Källa: Delrapport från PHSS, februari 1975.

7.2.2.2 Personal

De personalgrupper som arbetar direkt med barn i förskoleverksamheten är framför allt förskollärare, fritidspedagoger, barnskötare och dagbarn- vårdare. Härtill kommer barnvårdare för omsorg om sjuka barn samt parklekspersonal, bibliotekspersonal och sjukvårdspersonal. Inom för- skoleverksamheten arbetar dessutom som regel ekonomipersonal med matlagning och lokalvård; dessa personalkategorier väntas få fler peda- gogiska uppgifter som en följd av riksdagens beslut om förskoleverksam- heten. För den pedagogiska och administrativa ledningen har kommuner- na i varierande omfattning byggt upp en förvaltning som består av dels barnstugeassistenter, familjedaghemsassistenter, psykologer och pedagog- konsulenter, dels personal med rent administrativa uppgifter. Antalet anställda är 1973 inom olika former av förskoleverksamhet beräknades uppgå till ca 53 000 personer.

De framtida personalbehovet är beroende av en rad olika faktorer som utbyggnadstakt, personaltäthet, arbetsveckans längd samt arbetstids-

Tabell 72 Antal personer i skilda funktioner inom olika former av förskolverksam- het år 1973. Personalgrupp Daghem Deltids- Familje- Barn- Parklek grupp daghem vårdare l arbete med barn 11753 4233 25 797 3535 452 Ekonomipersonal 4 287 1 717 — — — Administrativ personal 321 119 516 71 9 Summa 16 361 6 069 26 313 3 605 461

Källa: Delrapport från PHSS, februari 1975.

förkortningar. Om antalet platser 1985 motsvarar det beräknade antalet i tabell 721 krävs mellan 102 800 och 138 000 anställda inom förskole- verksamheten, dvs. en ökning på mellan 47 100—83 300 ijämförelse med läget 1973 beroende på de ovan angivna osäkra faktorerna.

Vissa uppgifter föreligger om personalens utbildningsbakgrund. BU har gjort en bearbetning av personalstatistik från Svenska Kommunförbundet som dock har brister vad gäller barnskötarna. Bland dem för vilka uppgifter finns tillgängliga redovisades att 22,5 % saknade varje form av utbildning inom barna- och ungdomsvårdsområdet och att 3,6 % endast hade dagbarnvårdarutbildning. Härtill kommer att behovet av fortbild- ning har ökat för all personal till följd av riksdagens beslut om nya arbetssätt och arbetsuppgifter inom förskoleverksamheten.

7.2.3. Förskolans pedagogiska program

Barnstugeutredningen (BU) har i sina betänkanden Förskolan (SOU 1972:26) och Barns Fritid (SOU 1974242) med utgångspunkt i barnets och familjens behov och situation i samhället framlagt förslag som syftar till att ”skapa bästa möjliga livsmiljö för barnet och dess familj, för barnet som individ, som gruppmedlem och slutligen som samhällsvarelse” (Barns Fritid, s. 43). BUzs förslag utgår från ett övergripande mål för förskolan som främst karaktäriseras av en syn på människan som en reflekterande varelse som formas av sin omgivning och samtidigt påverkar och förändrar denna.

EU:s pedagogiska program för förskolan består av tre delar, dels en utvecklingsbeskrivning av barn i förskoleåren som lett fram till tre delmål, dels en samspelsmodell som analyserar barns relationer till andra barn, föräldrar, och förskolans personal samt relationerna mellan perso- nal-föräldrar-huvudman-samhälle. Den tredje delen beskriver den orga- nisatoriska ram och de resurser som förskolan kräver.

BU har närmare analyserat hur jaguppfattning, kommunikation och begreppsbildning utvecklas hos förskolebarnet och med vilken pedagogisk metodik dessa av utredningen kallade ”kompetensområden” kan stödjas. BU ger också förslag på material- och miljöutformning och ger ett antal

exempel på aktiviteter och ämnesområden som kan föras in i förskolans verksamhet.

Med utgångspunkt i det synsätt som uttrycks i det övergripande målet och i de utvecklingspsykologiska och socialpsykologiska teorier som valts, har BU skisserat ett dialogpedagogiskt handlingsmönster för sam- varon med förskolebarn.

Detta utgår från att människans utveckling sker genom en aktiv växelverkan mellan henne själv och omgivningen, framför allt den mänskliga omgivningen. Växelverkan kan antingen ha formen av dialog mellan barn och vuxen eller så kan den karaktäriseras av ett auktoritärt förhållande där den vuxne på sina villkor handleder barnet. Båda slagen av relationer får effekter för den framtida utvecklingen. Dialogen ger förutsättningar för att en självständig och aktiv människa skall kunna växa fram, en människa som har tillgång till och kan utnyttja ett rikt känsloregister.

Strävan efter ömsesidighet och förståelse är betydelsefull i en dialog. Barnet är inställt på att bit för bit erövra och förstå sin omgivning. Den egna aktiviteten och upptäckarglädjen är barnets medel för att förstå ständigt nya sammanhang i de vuxnas värld. Den vuxne kan gå barnet till mötes genom att försöka leva sig in i barnets värld och genom att strukturera nya erfarenheter och problem så att barnet förmår ta fatt i dem. Genom sin större erfarenhet och kunskap kan den vuxne visa-på vägar till problemlösningar och förståelse.

BU ger exempel på hur olika moment i förskolan kan stimulera begreppsbildning, jagutveckling och kommunikation i ett program där aktiviteter av olika slag och från olika ämnesområden kan samverka. På detta sätt har BU försökt komma ifrån en uppdelning i ämnen som för vuxna kan uppfattas som naturlig och ofta nödvändig, men som inte gäller för barn. Syftet är att ge barn erfarenheter av föremåls och företeelsers samband eller växelverkan.

Faktorer i övrigt som är viktiga för förskolans verksamhet är uppdel- ningen av barnen i småbarnsgrupp och syskongrupp i heltidsförskolan, personalens samarbete i arbetslag, samverkan med föräldrar, skola och andra verksamheter med anknytning till förskolan.

Riksdagen har beslutat att socialstyrelsen skall utforma en arbetsplan som ger exempel på hur en översiktlig planering i verksamhetsperioder kan göras i förskolan. Planens syfte skall vara att ge pedagogisk vägled- ning för förskolepersonalen och för dem i kommunen som arbetar med förskolefrågor. Den skall inte vara bindande utan ses som ett stöd för verksamheten. Socialstyrelsen har inlett arbetet och delar av arbetsplanen beräknas vara klara för en första utprövning under 1975.

7.2.4. Förskoleverksamhet för barn med särskilda behov av stöd och stimulans

BU har följande grundsyn på handikappbegreppet (SOU 1972:26, s. 122):

”Handikappade barn är barn med funktionssvårigheter av skilda slag . . . Vad som är ett handikapp beror naturligtvis på de krav samhället ställer på individerna, vilket gör att man kan säga att ett handikapp inte är en egenskap hos en individ utan ett förhållande mellan individen, omgivningen och samhället . .. Väsentligt att framhålla när det gäller människor med handikapp är att de har samma grundbehov som behöver tillfredsställas som människor utan handikapp. Om en förändrad och konstruktiv syn på den handikappade människans roll i samhället skall kunna växa fram, måste man inse att det är fråga om att ge handikappade samma rättigheter som alla andra, dvs. rätt till att kunna utveckla självkänslan. Det är alltså inte fråga om en grupp människor som enbart skall vara föremål för åtgärder".

För vissa barn med särskilda behov är förskoleverksamhet om möjligt än mer väsentlig än för övriga barn. Brist på allsidig utvecklingsstimulans under de första och mest formbara åren kan kraftigt begränsa senare utvecklingsmöjligheter, Ju tidigare de särskilda behoven kan tillgodoses hos det handikappade barnet, desto större är chanserna att den av handikappet orsakade funktionshämningen kan elimineras.

En särskild arbetsgrupp, ”Barnomsorgsgruppen” tillsattes i juni 1973 av Kungl. Maj:t för att utarbeta förslag till hur en uppsökande verksamhet för barn med särskilda behov i enlighet med vad som stadgas i lagen om förskoleverksamhet, kan organiseras. Arbetsgruppen skall vidare pröva om det finns behov av närmare bestämmelser ifråga om ansvaret för de handikappades förskoleverksamhet.

Nuvarande förskoleverksamhet för barn med särskilda behov

Ansvaret för förskoleverksamheten för barn med handikapp är såväl centralt som lokalt uppdelat mellan olika myndigheter beroende bl. a. på graden och arten av handikappet. Det har bl. a. inneburit att vissa barn med särskilda behov inte har haft tillgång till förskoleverksamhet. Det är svårt att få fram uppgifter på hur många barn med särskilda behov som deltar i förskoleverksamhet.

Nedanstående redovisning av förskoleverksamheten för barn med särskilda behov omfattar döva och hörselskadade, blinda och synskadade samt psykiskt utvecklingsstörda barn. Dessutom redovisas invandrar- barnens förskolesituation samt förskoleverksamhet för glesbygdsbarn.

De former av förskoleverksamhet som förekommer är:

El hemundervisning, hemvägledning Cl individuell placering i vanlig förskola D grupp sammansatt till övervägande del av handikappade barn D barn med handikapp placerad i grupp, vilken är lokalmässigt integre- rad med en ”vanlig” förskola [] specialförskola B för psykiskt utvecklingsstörda barn i förskoleåldrarna i förskola, ingående i särskolans organisation.

Hörselskadade och döva barn

SÖ är tillsynsmyndighet för förskoleverksamheten bland hörselskadade och döva barn. Under 1973/74 har 43 förskolor och skolhem bedrivit verksamhet för hörselskadade och döva förskolebarn. Sammanlagt har 922 barn deltagit i verksamheten. De hörselskadade barnen integreras i allt större utsträckning i kommunernas ordinarie förskoleverksamhet. I regel brukar fyra hörselskadade barn integreras med tolv icke hörselska- dade.

Synskadade och blinda barn

SÖ är tillsynsmyndighet för förskoleverksamhet för synskadade och blinda barn. Under 1973/74 hade förskolekonsulenterna för synskadade och blinda barn som mest 393 barn registrerade. Av dessa var 123 integrerade i deltidsgrupper. Undersökningar har dock visat att åtskilliga synskadade och blinda förskolebarn inte anmäls till konsulenterna.

Psykiskt utvecklingsstörda bam

Enligt lagen om omsorg av psykiskt utvecklingsstörda har landstingen skyldighet att sörja för att förskoleverksamhet, antingen knuten till internat eller fristående, erbjuds psykiskt utvecklingsstörda förskolebarn. Särskild förskoleverksamhet skall på föräldrarnas begäran kunna bjudas dessa barn i hemmet, om inte barnet kan delta i annan förskoleverksam- het. Individuell placering av barnen i vanlig förskolegrupp har med framgång tillämpats. Upp till fyra utvecklingsstörda barn har bildat en grupp tillsammans med tolv övriga barn.

Den 1 november 1973 fanns 1 182 barn inregistreradei särskolans förskoleverksamhet. Av dessa vistades 837 i hemmet. Antalet barn som får omsorger, men som inte deltar i någon skol- eller verksamhetsform i åldern upp till sju år var totalt 396. Under 1971 var 132 barn individuellt placerade i vanlig förskola.

Invandrarbam

lnvandrarutredningen (IU) har i två betänkanden (SOU 197125] och 1974r69) redovisat invandrarbarnens förskolesituation och givit syn- punkter och förslag på hur denna bör förbättras. Enligt IUzs beräkningar är antalet barn och ungdomar i Sverige med föräldrar från andra länder mycket stort. Flertalet av barnen är dock födda i Sverge. [U har beräknat att vid en fortsatt invandring av samma omfattning som under 1960-talet kommer ca 25 % av de yngre generationerna i Sverige att om några årtionden ha utländskt påbrå. Antalet barn med utländskt med- borgarskap i åldern 0—3 år var vid utgången av 1973, enligt IU, 39 180, vilket motsvarar 9,7 ”0 av alla i motsvarande ålder i Sverige, och i åldern 4—6 år 27 974, vilket motsvarar 8,9 % av åldersgruppen. Knippt hälften av barnen i båda åldersgrupperna hade finskt medborgarskap.

Beträffande invandrarbarnen och förskoleverksamheten anför IU att en tidig och grundläggande träning i barnets hemspråk är en förutsättning för att barnets utvecklingsmöjligheter skall kunna tas till vara.

IU anser att förskolan fyller en viktig funktion genom att den på ett tidigt stadium kan motverka att barn som kommer från en stimulans- fattig miljö får ett sämre utgångsläge för sin senare utveckling.

Enligt lU är det inte möjligt att närmare ange hur många invandrarbarn som har förskoleplats. les allmänna intryck är att utländska barn relativt sett deltar i mindre utsträckning än svenska barn i förskolan. Det finns dock stora variationer mellan olika kommuner och olika förskolor i samma kommun. Flera kommuner prioriterar invandrarbarn vid intagning till förskolan. Särskilda åtgärder för att underlätta invandrarbarns för- skolevistelse och hemspråksträning förekommer i en del kommuner bl. a. till följd av socialstyrelsens försöksverksamhet på området. Så har t. ex. ambulerande hemspråkstränare prövats.

] propositionen om förskoleverksamhetens utbyggnad och organisation uttalar det föredragande statsrådet att invandrarbarn ofta har särskilda behov av stöd och stimulans för sin utveckling, varför det är viktigt att dessa barn får delta i förskoleverksamhet redan före sex års ålder. För att bl. a. möjliggöra tvåspråkighet hos invandrarbarn skall Sö ge viss förtur åt tvåSpråkiga sökande till förskollärarutbildning.

Barn i glesbygd

Befolkningsutvecklingen i glesbygdsområden uppvisar en ökande andel åldringar och en i många kommuner kraftig minskning av bl. a. åldrarna under 10 år. BU har framhållit att barn som bor i glesbygdsområden växer upp i en i vissa avseenden privilegierad miljö, men att de samtidigt ofta är socialt isolerade i den meningen att de saknar lekkamrater och över huvud taget har få kontakter utanför familjen. Detta har betydelse för deras möjligheter till kommunikation och intellektuell stimulans. BU anser att den pedagogiska gruppverksamhet som bedrivs i förskolan har särskilt stor betydelse för barn som växer upp i glesbygdsmiljö eller av andra skäl är socialt isolerade. Dessa barn bör ges möjlighet att delta i förskolans verksamhet redan före sex års ålder.

Socialstyrelsen bedriver sedan flera år försöksverksamhet där olika organisationsformer för förskola i glesbygd prövas.

7.2.5. Komplement till förskolan

BU framhåller lekotekens och bibliotekens betydelse som komplement till förskoleverksamheten när det gäller att tillgodose de handikappade barnens behov. Lekotekens verksamhet omfattar aktiv rådgivning och hemlån av pedagogiskt lekmaterial samt lekträning.

För närvarande finns ett 20-tal lekotek. De flesta drivs genom privata initiativ. BU framhåller det angelägna i att lekoteksverksamheten byggs ut. Lokalmässigt skulle den kunna integreras med barnavårdscentraler, förskolor och bibliotek.

Ett annat komplement till förskolan utgör folkbibliotekens barnakti- viteter. Dessa kommer troligen att byggas ut och bli centrum för barnkultur. En annan form av förskoleverksamhet, s. k. öppen lekskola, har på försök igångsatts i några kommuner som en del av socialstyrelsens försöksverksamhet inom förskoleområdet.

7.3. TRU:s förskoleverksamhet — beskrivning och erfarenheter 7.3.1 Mål

TRU:s förskoleverksamhet är den sammanfattande benämningen på den produktion av främst etersända TV-program, men även tryckt komplet- terande material och ljudkassetter, som riktats till förskolebarn, föräldrar och andra vuxna samt personal inom förskoleverksamheten.

TRU:s förskoleproduktion inleddes år 1971 på uppdrag av Kungl. Maj :t efter förslag av BU. Direktiven för verksamheten redovisas i avsnitt 3.4.

TV-program började etersändas hösten 1971 och har sedan starten kallats ”OM—program”. Försök med kompletterande tryckt material påbörjades vårterminen 1974 och ljudproduktion som komplent till TV—programmen inleddes under hösten 1974.

[ direktiven anges som mål för programmen att de bör ha ”en i positiv mening aktiverande karaktär. Inslagen bör syfta till att ge en allsidig orientering om grundläggande matematiska begrepp, om samhälle och natur. Samtidigt skall rik stimulans ges för språkutvecklingen”.

De första produktionerna utgjordes i huvudsak av informations- och faktaprogram medan senare produktioner dessutom har behandlat rela- tioner och sökt stimulera till olika aktiviteter. När TRU startade förskoleproduktionen hade EU:s förslag till mål för förskolans arbetssätt ännu inte presenterats. De mål som BU föreslog i sitt första betänkande, och som antogs av höstriksdagen 1973 har därefter legat till grund för programplaneringen.

7.3.2. Målgrupper Hemmavarande barn

En utgångspunkt för TRU:s förskoleproduktion är att förskolan ännu har otillräcklig omfattning. För att kompensera de barn som inte har tillgång till förskoleplats har produktionen i huvudsak utformats för hemma- varande barn. Enligt direktiven skulle produktionen varit riktad till barn mellan 2—6 år, men av resursskäl har produktionen fått koncentreras på 5—6-åringar. En strävan har dock varit att inte göra programmen alltför åldersbundna och att utforma dem med tanke på att barn ofta ser dem ensamma.

Förskolan

I BU:s skrivelse till Kungl. Maj:t, vilken bifogades direktiven för TRU:s förskoleverksamhet, framhålls att AVM på sikt kan komma att utgöra ett betydelsefullt fast inslag i förskolans verksamhet.

TRU har- hittills inte producerat AVM för speciell användning inom förskolan. Förskolor med tillgång till TV har dock i stor utsträckning använt OM—programmen och TRU har sedan våren 1974 givit ut en särskild handledning till förskolans personal i syfte att underlätta en integrering av programmen i förskolans pedagogiska program.

Barn med särskilda behov

Expertgruppen för TRU:s förskolesektor rekommenderade redan i star- ten att produktionen skulle utformas på ett sådant sätt att så många barn som möjligt kunde tillgodogöra sig programmen. Expertgruppen rekom- menderade även att program skulle göras om barn med särskilda behov samt att sådana barn skulle medverka i program där det var naturligt.

I statsverkspropositionen år 1971 (prop. 197111, bil. 10, s. 390) anförde föredragande statsrådet beträffande den påbörjade försöksverk- samheten med förskoleprogram i radio och TV:

”1 försöksverksamheten bör speciell uppmärksamhet ägnas barn som på olika sätt är fysiskt eller psykiskt handikappade eftersom dessa grupper f. n. ofta har begränsade möjligheter att utnyttja förskolan.”

Föräldrar/ vuxna samt personal

En del av TRU:s förskoleproduktion har riktat sig till föräldrar och andra vuxna samt till personal i förskolan för att ge dem större möjlighet att stödja barnens utveckling. Vidare har informationsprogram om barnpro- gramutbudet producerats för vuxna. Några filmer för information och fortbildning av förskolans personal har också producerats.

7.3.3. Planering och produktion

Direktiven samt därefter riksdagens ställningstaganden beträffande verk- samheten i förskolan har tillsammans med synpunkter och rekommenda- tioner från TRUZS expertgrupp utgjort ramen för och styrt inriktningen av produktionen. Inför produktionsstarten utsändes en enkät till ett hundratal förskollärare för att få en uppfattning om önskemål då det gällde programmens uppläggning, innehåll, sändningstider m.m. Fort- löpande kontakt med föräldrar, förskollärare rn. fl. upprätthålls på olika sätt. Vid behov tillkallas barnboksförfattare och ämnesexperter. SR/PUB har genom medverkan i expertgruppen och genom kontinuerliga kon- takter direkt med programmedarbetare fortlöpande följt verksamheten.

Vid planering och produktion har beaktats synpunkter som kommit fram vid förprövningar, utvärderingar och speciella enkäter, vilka i

allmänhet utförts av SR/PUB på TRU:s uppdrag. Förprövningarna har syftat till att undersöka om de allmänna målen för verksamheten och målen för enskilda program uppfyllts.

I en del undersökningar har barn och vuxna efter visningar fått besvara frågor om program eller delar av program. Förprövningar av detta slag har givit svar på frågor om hur bl. a. tempo och svårighetsgrad varit anpassade till 5—6-åringars förutsättningar. Förprövningarna har varit vägledande för den slutgiltiga utformningen av enskilda program och har även givit mer generella kunskaper till ledning för den fortsatta produktionen. De har dock av kostnadsskäl inte kunnat göras för samtliga program.

Ambitionen har varit att åstadkomma ett aktivt och kritiskt användan- de av TV-programmen. Därför har tryckt material och information om programmen distribuerats till barnfamiljer och förskolor. TV-mediet har även utnyttjats i detta syfte när speciella informationsprogram om barnprogramutbudet har producerats. Barn och vuxna har därigenom kunnat välja program mera medvetet och dessutom kunnat förbereda sig inför programmen. Det tryckta materialet har velat stimulera till en uppföljning av programmen.

Programmen har producerats med såväl film- som elektronik-teknik. Några program har helt eller delvis varit animerade och i några fall har filmer köpts in från utlandet och bearbetats för att kunna ingå i programutbudet.

TRU har jämförelsevis ofta haft barn som medverkande i programmen. Detta har haft flera syften. Dels kan det underlätta identifikation vilket stimulerar till aktivt mottagande och bearbetning av programmen, dels syftar det till att visa att barn kan ta initiativ och göra saker själva ”att själva föra handlingen framåt” och överföra viktig information till andra barn.

TRU har även eftersträvat att låta vuxna medverka i programmen, inte i första hand som programledare eller som kunskapsförmedlare, utan som medagerande för att på ett naturligt sätt ingå i sammanhanget. Därmed har det också varit möjligt att behandla relationer barn-barn och barn-vuxna. På detta sätt har TRU sökt tillämpa det dialogpedagogiska arbetssätt som ingår i EU:s förslag.

Erfarenheterna av att producera TV-program tillsammans med barn är mycket goda. Självfallet måste hänsyn tas till att barn inte orkar arbeta i samma takt och omfattning som vuxna. Från produktionssynpunkt innebär det längre inspelningstider samt större behov av efterredigering av programmen. Detta medför att kostnaderna för förskoleprogrammen blir genomsnittligt högre än för jämförbara produktioner med enbart vuxna som medverkande. En av fördelarna med TV-mediet är att man kan visa barn sådant som de själva inte kan uppleva i verkligheten, såsom andra länder och förlopp i naturen. Program med sådant innehåll kan vanligen inte produceras med elektronik i studio utan måste filmas, vilket i allmänhet är dyrare. Det är vidare ofta lämpligare att flytta inspelnings- utrustningen till barnens miljö än att låta barnen agera i en för dem främmande studiomiljö. Även av dessa skål blir förskoleproduktioner relativt resurskrävande.

Tabell 7.3 TRU:s produktion av förskoleprogram.

Budgetår Antal Sammanlagd program programtid 1970/71 10 4 tim 10 min 1971/72 18 7 tim 30 min 1972/73 24 10 tim —— min 1973/74 32 13 tim 20 min

I programsättningen har TRU strävat efter bredd i ämnesvalet och successiv fördjupning av vissa teman eller ämnesområden. Så har t. ex. prövats att sammanställa flera program om samma ämne i s. k. block. I början av programverksamheten tillämpades principen att först ta upp ett ämne med utgångspunkt i barnet självt och dess omedelbara omgiv- ning, sedan i relation till samhället i övrigt och slutligen utifrån ett ekologiskt perspektiv. Senare har försök gjorts med längre programserier med enhetlig uppläggning av ett antal på varandra följande program. Syftet har varit att ge tittarna möjlighet till identifikation med vissa medverkande samt till nyansering och fördjupning av programstoffet. Samtliga program har dock utformats så att de även kunnat användas separat. Exempel på program och programserier ges i avsnitt 7.3.7.

Programproduktionen inleddes 1971 med 10 svart/vita TV—program. Därefter har antalet producerade program ökat för varje budgetår i enlighet med tabell 7:3.

Tabellen upptar endast etersända program i OM-serien och inte prov- produktioner eller föräldrainformationsprogram.

Från 1973/74 har de flesta programmen producerats i färg.

7.3.4. Distribution och användning

Huvuddelen av förskoleproduktionen har varit TV-program som eter- sänts. I enlighet med kommitténs direktiv har även alternativa distribu- tionsvägar prövats.

Etersändning av OM-programmen

För målgrupperna hemmavarande barn och barn i förskola har distribu- tion via etern varit det lämpligaste distributionssättet eftersom hem, förskolor eller andra barninstitutioner som regel inte har tillgång till film- projektorer eller videokassettspelare.

Den första terminen, hösten 1971, sändes OM-program på tisdagar kl. 10.30 och 14.30. Därefter har etersändningarna successivt ökat. Under 1974 har programmen sänts i TV 1 tisdagar och fredagar kl. 10.30 med repris samma dag kl. 14.30 och i TV 2 söndagar kl. 10.30 och torsdagar kl. 17.00. Under en begränsad period vårterminen 1975 sändes tre program per vecka.

Av flera anledningar har varje program förekommit i originalsändning plus två repriser. Det ger möjlighet för barn och personal iförskolan att

välja den programtid som passar dem bäst och för deltidsförskolorna att använda samma program i både för- och eftermiddagsgrupperna. Ett annat skäl är att barn ofta tycker om att känna igen vad de tidigare sett och kan upptäcka nya saker vid upprepat tittande på samma program och att de därmed ges möjlighet till fördjupning och bearbetning av program- stoffet.

Hemmabarns användning av OM-programmen

SR/PUB har vid skilda tillfällen undersökt hur många barn som tittar på OM-programmen och hur sändningstiderna passar målgrupperna.

Den första undersökningen utfördes våren 1972, då programmen fortfarande sändes enbart på tisdagar. Ett riksrepresentativt urval av föräldrar till barn i 3—6-årsåldern tillfrågades per telefon om barnens tittarvanor. Resultaten visade att 12 % av barnen, dvs. omkring 55 000, tittade regelbundet på OM-programmen. Under samma period tittade omkring 40 % av barnen, dvs. omkring 185 000, på TV 1:s barnprogram- block kl. 16.30. Totalt fanns i åldersgruppen omkring 460 000 barn. Skillnaden i tittarfrekvens beror sannolikt främst på att sändningstiden för OM-programmen ännu inte var etablerad och att den inte heller passade målgruppens vanor. Enligt undersökningen såg barn som inte går i förskola och barn i glesbygdsområden på programmen i något högre utsträckning än övriga barn.

En andra publikmätning gjordes hösten 1972 då programmen även sändes på söndagar kl. 10.30. Det genomsnittliga tittandet var då 13 % på tisdagar och 9 % på söndagar. Vid båda dessa undersökningstillfällen visade det sig att förmiddagstiden på tisdagar fick fler tittare än eftermiddagstiden.

På våren 1974 gjordes den senaste publikmätningen för att undersöka hur torsdagstiden kl. 17.00 inverkade på tittarvanorna hos barnen. Under tre torsdagar i följd tittade i genomsnitt 32 % av de undersökta förskole- barnen på OM-programmen.

Undersökningarna har sammantagna visat att antalet förskolebarn som tittar på OM—programmen i hemmen successivt ökar. Det är särskilt tillkomsten av den senare eftermiddagstiden, i närheten av TV-kanalernas mera etablerade barnprogramtider, som inneburit en markant uppgång. Några säkra slutsatser om hur barn och vuxna använder OM-program- men i hemmen kan inte dras eftersom det inte varit möjligt att göra tillräckligt omfattande undersökningar av detta. Tre studier har företagits av hur barnen i hemmen reagerat inför sex av OM-programmen.

Föräldrar till barn i 5—6-årså1dern har ombetts att observera sina barn när de ser programmen hemma. Föräldrarna har för olika avsnitt i programmen fått ange hur intresserade barnen verkar ha varit. Dessutom har föräldrarna antecknat sådana kommentarer och andra beteenden under och efter programmen som bedömts ha varit en följd av program- tittandet. Resultaten från dessa föräldraobservationer har bl. a. visat att inslag som har haft till syfte att aktivera barnen har intresserat dem i hög

grad och även föranlett en rad olika aktiviteter under och efter program- men.

Förskolans användning av radio och TV

1 november 1972 genomförde SR/PUB på initiativ av TRU en undersök- ning av daghemmens apparatinnehav, TV-vanor m. m. Detta skedde i samarbete med de båda TV-kanalerna och ljudradion. Samtliga separata daghem för 3——6-åringar erhöll ett omfattande frågeformulär. Svarsbort- fallet uppgick till knappt 11 % varför resultaten får betraktas som tillförlitliga.

Undersökningen visade att omkring 77 % av daghemmen hade tillgång till TV. 72 % av dessa, dvs. ungefär 55 % av samtliga daghem, uppgav att de brukade titta på TRU:s OM-program varje tisdag.

En jämförelse mellan barn på daghem och 3—6-åringar totalt visar att en större andel daghemsbarn såg på TRU-programmen och TV lzs barnpro- gram än övriga barn, medan TV 2:s barnprogram i högre utsträckning sägs i hemmen än på daghemmen. Förklaringen till dessa skillnader är att TRU:s och TV l:s sändningstider är mer lämpade för daghemmen än TV 215, som sänds då de flesta barn lämnat daghemmen. Undersökningen omfattade ej deltidsgrupper, men det kan nämnas att det endast är TRU:s för- och eftermiddagstider kl. 10.30 och 14.30 som är möjliga att använda för deltidsgrupperna medan de båda TV—kanalernas barnpro- gramtider ligger efter deltidsgruppernas dagliga verksamhet, vilka brukar upphöra kl. 16.00. Av de daghem som inte har egen TV-apparat uppgav 8 % att man går bort och ser på TV minst en gång i veckan. På frågan om det är önskvärt att det sänds flera förskoleprogram under dagtid svarar 66 % ja, medan knappt en fjärdedel ansåg att utbudet var tillräckligt. En klar majoritet på 79 % ansåg att det finns behov av att sända barnpro- grammen i repris, vilket innebär att personalen kan dela upp barngruppen och titta vid olika tillfällen. Daghemmen uppgav vidare att det faktiska lyssnandet på radio vid undersökningstillfället var 1—2 %.

En klar majoritet av personalen på daghemmen uppgav att man brukade titta på TV tillsammans med barnen. Det vanligaste är att samtliga barn inom en avdelning tittar tillsammans, men ofta tittar flera avdelningar samtidigt på programmen. Med hänsyn till att antalet närvarande barn i varje daghemsavdelning brukar vara omkring 15 är tittarsituationen inte särskilt gynnsam på daghemmen.

Hur utnyttjas möjligheterna på daghemmen att göra uppföljningar i form av samtal och andra aktiviteter efter programmen? 52 % uppgav att man endast tog upp programmets innehåll om något barn tog initiativ till det. 24 % brukade starta aktiviteter med anknytning till programmen och 60 % uppgav att man önskade tryckt material, bilder och annat åskåd- ningsmaterial till programmen.

En liknande undersökning av ett representativt urval av deltidsför- skolorna gjordes våren 1974. Resultaten från denna undersökning är inte helt tillförlitliga eftersom det var relativt många som inte besvarade formuläret. Tillgången till TV-apparater är enligt denna undersökning

mycket lägre i deltidsförskolorna än i daghemmen. Endast omkring 10 % uppger sig ha TV på förskolan medan omkring 10 % brukar gå bort för att se TV minst en gång i veckan. Omkring 70 % av dem som ej har TV på förskolan önskar sig mottagningsmöjligheter. Deltidsförskolor med TV har sett i genomsnitt omkring hälften av TRU:s förskoleprogram under undersökningsperioden.

Annan användning av OM-programmen

De etersända OM-programmen har även använts inom grundskolans lågstadium och inom särskolan. Det är särskilt inom särskolans högsta- dium som vissa OM-program kunnat utnyttjas eftersom programinnehåll, tempo och svårighetsgrad har visat sig vara väl anpassade till dessa elevers behov och förutsättningar.

Barnbibliotek använder också regelbundet OM-programrnen antingen när de etersänds eller i form av filmvisningar för enskilda barn och förskolegrupper.

De förslag till barnböcker som presenteras i boklistor från TRU i anslutning till varje program, har medfört ökad bokutlåning av dessa. Boklistornas förslag till litteratur på olika invandrarspråk har varit till hjälp för bibliotekens inköp.

7.3.5. Information

Erfarenheterna från såväl SR:s som TRU:s verksamhet visar att utnytt- jandet av TV-program till stor del är beroende av att förhandsinformation ges om sändningstider, programinnehåll etc.

TRU har därför ansett det nödvändigt att informera om förskolepro- duktionen. Syftet är inte bara att informera om kommande TV-program och trycksaker utan att även stimulera till ett aktivt tittande. Till varje termins utbud har en affisch med programtitlar och sändningstider samt en programfolder med boktips utsänts till samtliga förskolor, barnavårds- centraler, bibliotek etc. Denna information har delvis varit på finska och informerat om programinnehåll och böcker med anknytning till program- mens tema. Den regelbundet återkommande informationen har, enligt TRU:s erfarenheter, haft god effekt för kännedom om programmen och TRU:s förskoleverksamhet. Information om förskoleproduktionen ingår dessutom i SR/UTB:s informationsmaterial till grundskolans lågstadium, och TRU:s förskole- information innehåller även uppgifter om lågstadieprogrammen.

Dags— och veckopress samt nyhetsbyråer erhåller kontinuerligt utförlig information om terminsutbudet och de enskilda programmen. Det har visat sig att landsortspressen regelbundet publicerar detta material medan storstadspress och veckopress endast gör det sporadiskt.

Därutöver anordnas pressvisningar och andra informationssamman— komster. TRU:s personal har ofta medverkat vid sammankomster med föräldrar och förskolepersonal för att informera om och diskutera TRU:s förskoleverksamhet.

Information via TV förekommer i flera former. TRU har producerat ett antal korta informationsprogram för föräldrar och andra vuxna om förskoleprogrammen. Dessutom har information förekommit i flera av de TRU-producerade föräldraserierna.

I samband med publikmätningar av förskoleprogrammen undersöktes i vilken utsträckning en programserie nått målgruppen och vilken informa- tionskälla som haft den största betydelsen för kännedomen om program- men. 45 % av föräldrar till barn i 3—6-årså1dern uppgav att de kände till att det brukade sändas barnprogram i TV 1 tisdagar kl. 10.30 med repris kl. 14.30. Dags- och veckopress angavs som den främsta informations- källan. Därnäst följde information via TV, information från bekanta, från barnen eller från förskolan.

1 en totalundersökning av daghemmen år 1972 ansåg 64 % att informationen kring TRU:s förskoleprogram var tillräcklig. Det synes således ha varit lättare att informera förskolor än barnfamiljer om TRU:s förskoleverksamhet.

7.3.6. Försök med alternativa distributionsformer

Ett led i försöksverksamheten vid TRU har varit att undersöka olika distributionsvägar och användningssätt för produktionen. Försök har gjorts med uthyrning och försäljning av filmkopior, användning av OM—programmen på videokassetter inom biblioteks- och förskoleverksam- heten samt med ljudkassetter producerade för barn på sjukhus. En redogörelse för TRU:s försöksverksamhet med videokassettteknik ges i avsnitt 11.2.4. Samtliga försök utom distributionen av filmkopior har utvärderats i samarbete med SR/PUB.

Uthyrning av filmkopior

Sedan februari 1973 är det möjligt att hyra eller köpa vissa OM-program som filmkopior. Distributionen sker genom två smalfilmsdistributörer, Föreningsfilmo och Starfilm. Bl.a. har ett material på fyra invandrar- språk med film, ljudkassett och tryckt material distribuerats på detta sätt.

Ljudkassettförsök på Umeå lasarett

I syfte att undersöka hur barnen själva kan hantera ljudkassettspelare och vilken typ av ljudmaterial som kan stimulera till aktiviteter har ett försök genomförts på Umeå lasarett i samarbete med sjukhusets lekterapiavdel- ning. Ett femtontal ljudkassettspelare och ett flertal inspelade program samt tomma band fanns under några månader tillgängliga för sjukhusets barn. Materialet lånades ut genom lekterapiavdelningen och sjukhus- biblioteket. Försöket visar att program på ljudkassettspelare kan vara ett betydelsefullt inslag i barnens sjukhusvistelse och ett värdefullt komple- ment till en utbyggd lekterapi. Försöket pekar också på behovet av ett kvalitetsutbud av ljudkassetter för barn.

7.3.7. Exempel på program och programserier

Sammanlagt har ett 100—tal program producerats t.o.m. hösten 1974, antingen som enstaka program eller ingående i ”block” eller program- serier. I detta avsnitt ges några exempel på programproduktionen samt de försök med kompletterande tryckt material som gjorts.

7.3.7.l Produktion för barn i hem och förskolor

] anslutning till några av de mål som gällt för TRU:s förskoleprogram- verksamhet har utbudet indelats i nedanstående tre grupper:

att orientera om samhälle och natur — att stimulera barnens fantasi och ge uppslag till lek och aktiviteter — att öka barns förståelse för människors olika villkor och möjligheter.

Program som orienterar om samhälle och natur

Informativa program om samhälle och natur har producerats sedan starten. Som exempel kan nämnas program om skolan, polisens och brandkårens verksamhet samt om sjukhus och läkarbesök.

Bland naturprogrammen kan nämnas t. ex. ett program om ”kossan Rosa”, programom hösten, om våra tänder och program som stimulerar barnen att utforska och uppleva vattnets betydelse.

Program som stimulerar barnens fantasi och ger uppslag till lek och aktiviteter

En serie program har producerats i syfte att visa kroppens möjligheter att uttrycka känslor, tankar och meddela information utan ord. De har byggt på skiftande pantomimiska och fantasifulla uttryck hos de medverkande. Programmen handlar om lek med händer och fötter, om lek med armar och ben samt om lek med hela kroppen. Ett flertal program om ljud och musik har också gett uppslag till lek och aktiviteter.

Program som ökar barns förståelse för människans olika villkor och möjligheter

Dessa program har visat olika mänskliga miljöer. Så har t. ex. ett program skildrat hur en familj på Sri Lanka lever. Andra program har visat barn som bor i glesbygd och i förort. [ två program skildras hur en sexårig flicka upplever att få ett syskon och ett annat program berättar om hur en finsk flicka upplever flyttningen från Finland. Ett program skildrar ett barns upplevelser i samband med flyttning till ny bostad och andra program behandlar mobbing och andra relationsstörningar.

Närmiljöprojektet

Projektet omfattade 10 TV-program, vilka sändes första gången våren 1974 och hade som huvudsyfte att orientera barn i deras närmiljö. Dessutom utformades ett tryckt material för barn och föräldrar för att informera om programmen och göra det möjligt att bearbeta och vidareutveckla programmen genom egna aktiviteter. I programmen be- handlades företeelser och situationer i barnens närmaste omgivning. De avsåg att stimulera barn till att fundera kring en människas många olika relationer till sin omgivning, kring kläders funktioner, kring bostadens fysiska och känslomässiga roll, kring hur en affär fungerar och hur man handlar samt betydelsen av att skaffa sig en viss elementär kunskap om trafiken.

Det tryckta materialet kallades OM-kalendern. Kalendern tryck- tes på svenska och finska och har sålts på olika sätt till familjer med barn i 5—6-årsåldern på ett mindre antal orter i områden med relativt lågt platsantal i förskolan och med hög andel finskSpråkiga barn. Kalendern innehöll information till både barn och vuxna om programmens sänd- ningstider och innehåll samt material som barnen kunde använda på egen hand eller tillsammans med vuxna. Kalendern gav också förslag till lekar och aktiviteter och informerade om böcker som hade anknytning till programmen. Utvärderingen visade att kalendern användes av barnen ensamma, men även av barn och vuxna tillsammans. Framförallt de delar av kalendern som innehöll sysselsättningsmaterial uppskattades av bar- nen. Tips och uppslag till egna fantasilekar utnyttjades däremot inte i lika hög grad.

Spridningen av OM-kalendern skedde på flera sätt. Den såldes i bokhandeln, i pressbyråkiosker och livsmedelsbutiker samt med hjälp av beställningskuponger som spreds via annonser och direktreklam ihem- men. Direktreklamen visade sig vara mest effektiv.

En mindre del av upplagan såldes direkt till kommuner som spred kalendern gratis till sina dagbarnsvårdare. Denna metod har visat sig vara effektiv när det gäller att nå en avgränsad målgrupp inom ett område. Distributionsförsöket ger dock ingen möjlighet att säkert bedöma hur många kommuner som skulle köpa ett kompletterande material om samtliga kommuner gavs tillfälle till detta.

OM-Tidningen

Projektet omfattade 6 TV-program och en trycksak. TV-programmen handlade om hur en grupp barn i olika åldrar gör en egen tidning. En stor del av programinnehållet återspeglades i trycksaken men fick där en självständig form. Trots seriekaraktären kunde varje program, liksom trycksaken, användas separat. Syftet med projektet var att ge upplevelse och stimulans till att uttrycka sig, skaffa sig information, visa samarbets- situationer samt inspirera till lek och aktivitet. Ett flertal inslag avsåg t. ex. att ge möjlighet till bildtolkning genom att visa hur man kan manipulera med bilder och reportage.

Eftersom programmen bestod av en mångfald inslag var det angeläget att försöka åstadkomma identifikation och igenkännande. Samma barn och miljö ett av barnens rum — återkom i samtliga program. Barnen tog egna initiativ och utformade själva sin tidning genom att göra reportage och intervjuer samt efterforskningar på bibliotek och i tid- ningar. Vuxna medverkade i programmen framför allt när barnen gjorde intervjuer och reportage hos dem, På detta sätt belystes relationer barn/barn och barn/vuxna i naturliga sammanhang. Ett flertal inslag i serien behandlade social omvärldsorientering och internationella frågor.

Trycksaken var ett kompletterande material till TV-programmen och fungerade självständigt men kunde i kombination med programmen stimulera till ett mera aktivt tittande och till bearbetning av programstof- fet. OM—Tidningen var en bildtidning med kompletterande text och innehöll även information till vuxna. Syftet med trycksaken var att i en lättillgänglig form ge barnen nya uppslag och bearbetningsmöjligheter för att därigenom öka verkan av programmen. En mindre del av upplagan såldes till kommunerna. Programmen planerades i nära kontakt med förskolebarn, som bl. a. gjorde ett flertal egna tidningar som idéunderlag till projektet.

7.3.7.2 Föräldraprogram

I anslutning till förskoleserien sände TRU under våren 1972 en föräldra— serie som direkt byggde på förskoleprogrammen. Ett syfte var att ge föräldrar/vuxna möjlighet att på kvällstid se delar av de program som barnen följande dag skulle ta del av. Ett annat syfte var att fördjupa och bearbeta programinnehållet genom samtal mellan en barnpsykolog och en flerbarnsförälder. Som exempel på kopplingen mellan barn- och vuxen- programmen kan nämnas förskoleprogrammen OM — att vänta ett syskon och OM — att få ett syskon. I det första programmet presenterades ett barns förväntningar, oro och förberedelser inför ett nytt syskon. I det andra programmet visades det äldre syskonets reaktioner på den nyfödda babyn. I föräldraserien presenterades och kommenterades förskolepro- grammet genom bl. a. diskussion om hur man kan förbereda barn på syskon.

Serien OM barn för vuxna

Hösten 1973 sändes ytterligare en serie program för föräldrar/vuxna med anknytning till utbudet av OM-program. Serien bestod av sex TV-pro- gram med följande underrubriker: De små stunderna, Ledsen och arg, Liten och rädd, Retas och kivas, Tjat och tjat samt Hej, välkommen till mej.

Publikmätningar i anslutning till de tredje, fjärde och femte program- men visade att dessa sågs av i genomsnitt 15 % av befolkningen, dvs. av omkring en miljon människor. Omkring en kvarts miljon människor såg alla sex programmen. Andelen kvinnor var påfallande stor, omkring 66 %.

Personer med kort utbildning såg programmen i något större utsträckning än andra.

OM "OM” för stora

Under 1974/75 har ett mindre antal korta informationsprogram kallade ”OM ”OM” för stora” sänts på kvällstid till föräldrar/vuxna. Dessa har haft till syfte att informera om förskoleprogrammen och på någon punkt fördjupa och diskutera programtemat.

Tryckt vuxenhandledning till OM-programmen

När barnen ser TV-programmen tillsammans med vuxna och om de vuxna har information och förslag till barnböcker och aktiviteter i anslutning till programmen skapas möjligheter till ett aktivt TV-tittande samtidigt som samvaron mellan vuxna och barn stärks. I detta syfte utgavs hösten 1973 en svensk-finsk vuxenhandledning. Handledningen distribuerades bl.a. via barnavårdscentraler, finska föreningar, invandrarbyråer och sociala centralnämnder till föräldrar med barn i 5—-6-årsåldern i ett mindre antal orter i landet.

7.3.7.3 Produktion för förskolans personal

Lärarhandledning

Av daghemsundersökningen framgick att förskolorna regelbundet an- vände OM-programmen och att personalen efterfrågade en handledning till dem. En lärarhandledning producerades därför för förskolans personal våren 1974. Utvärderingsresultaten har varit så positiva att en lärarhand- ledning även producerats för hösten l974 och våren 1975. Den säljs enbart genom beställning från TRU. Avsikten med lärarhandledningen har varit att sprida information om hur man kan använda TV-program- men inom förskoleverksamheten. Handledningen innehåller bl. a. infor- mation om programutbudet samt aktuella artiklar, förslag till uppföljning av programmen och till pedagogisk litteratur och barnböcker. Utvärderingen gjordes bland 300 förskollärare som använt handled- ningen våren 1974. Över 80 % menade att man haft stor användning av programpresentationen i handledningen medan 70 % hade haft stor nytta av texten kring de ämnen programmen behandlade. En lika stor grupp tyckte att de hade haft stor användning av förslagen till aktiviteter och diskussioner i anslutning till programmen. Den kommenterade litteratur- förteckningen i handledningen ansåg sig 60 % ha haft stor nytta av. Handledningen har även använts i aktiviteter som inte varit direkt kopplade till programmen, och ungefär hälften av förskollärarna har angett att de brukar titta i den tillsammans med barnen. Så gott som samtliga uppgav att de skulle vilja ha en ny handledning nästa termin.

Filmer för förskolans personal

På uppdrag av socialdepartementet har socialstyrelsen bildat en arbets- grupp med företrädare för bl. a. SÖ, kommunförbundet, BU, berörda personalorganisationer samt TRU för att utarbeta förslag till särskild information för förskolans personal med anledning av den allmänna förskolan. TRU har producerat två filmer med kompletterande tryckt material. Filmerna behandlar personalsamverkan och föräldrasamverkan.

7.3.7.4 Program för och om barn med särskilda behov

Till gruppen barn med särskilda behov räknas i det här sammanhanget blinda och synskadade barn, döva och hörselskadade, barn med för- ståndshandikapp samt även barn med sociala och språkliga handikapp, såsom t. ex, invandrarbarn.

Våren 1974 sände TRU fem program Lek och lär OM i vilka det ingick avsnitt där programledaren använde sig av teckenspråk. Syftet med avsnitten var i första hand att ge hörande barn kunskap om och förståelse för att kommunikation inte enbart sker genom det talade språket.

Hösten 1974 producerades ytterligare en serie om sex program OM hur det känns — där programledaren använder den totala kommunikationsmetoden dvs. talade och använde teckenspråk samtidigt.

Många döva och hörselskadade barn har dåligt minnessystem. De har svårt att komma ihåg vad de tidigare upplevt eller lärt sig, främst som en följd av brister i ordförråd och delar av begreppsbildningen. Med hjälp av bilder ur programmen kan barnen lättare komma ihåg programmen. Därför producerades en fotoaffisch till varje program i serien. Program- men och affischen utprövades av SR/PUB under våren 1975 i samband med sändningarna.

Program för invandrarbarn

Programutbudet i radio och TV är relativt begränsat för invandrarbarn. För finskspråkiga barn förekommer sagoläsning i de finskspråkiga TV-sändningama en gång i veckan. Dessutom sänder ljudradions program två ett program för barn på finska varje tisdagsmorgon med repris på onsdagsmorgonen. .

Före hösten 1974 hade endast enstaka satsningar gjorts ,i TV för invandrarbarn. Under hösten 1974 började TV 1 sända program på finska, grekiska, jugoslaviska och turkiska. Programmen har bestått av svenskt material med speakerröst på de olika invandrarspråken. Modellen har varit att sända ett program på måndagar med svensk speaker. Därefter har samma program visats under veckans övriga dagar på olika språk.

Även filmer, dockteater, tecknade filmer m. rn. från olika länder har visats, bl. 3. från Grekland och Jugoslavien.

TRU:s produktion för invandrarbarn har omfattat program för finska, jugoslaviska och turkiska barn.

Ett exempel på produktion för finska barn är programmet ”OM _

Nunnu, en saga på finska och svenska”. Avsikten med programmet var att både finska och svenska barn skulle förstå innehållet. Syftet var också att barnen skulle förstå att det finns andra språk än det egna modersmålet och att samma saker kan uttryckas på olika språk.

En ny presentationsform prövades, nämligen att låta två personer läsa sagan, växelvis på finska och svenska. Eftersom detta var en tidigare oprövad presentationsform var det angeläget att undersöka hur de finska och svenska barnen reagerade på programmet.

SR/PUB utförde därför en undersökning där ett antal finska och svenska föräldrar observerade sina barn när de såg programmet hemma. De fick även besvara ett antal frågor som rörde presentationsformen.

Finska barn visade ett högt intresse för programmet, medan svenska barn visade ett lägre intresse än för andra undersökta program. Närmare hälften av de svenska föräldrarna och cirka en tiondel av de finska uppgav att deras barn hade blivit störda av presentationsformen.

Anledningen till att de svenska barnens intresse var lågt kan ha varit att de upplevde språkväxlingen som störande för förståelsen av innehållet, men även att sagans innehåll och bildpresentation inte hade varit tillräckligt attraktiva. Både de svenska och finska föräldrarna var positiva till programformen.

Inköp av utländskt material har förekommit, dels program av dokumentär art, dels tecknade berättelser för att ge invandrarbarn stöd och stimulans.

I det tryckta material som framställs i anslutning till förskole- programmen har innehållet översatts helt eller delvis till finska. Det gäller bl. a. de boklistor som kontinuerligt utkommer i samband med termins- starterna av förskoleprogrammen, samt den vuxenhandledning och OM-kalender för barn och vuxna, vilka distribuerades hösten 1973 och våren 1974.

Ytterligare exempel på anpassningar av OM-serien för olika grupper av invandrare är invandrarmaterialet ”OM hur vi levcri Sverige”. Materialet är en bearbetning av tre filmade förskoleprogram som försetts med kassettljud och textmaterial på fyra olika språk; finska, grekiska, serbokroatiska och turkiska. Innan filmerna visas ges en kort introduk- tion med hjälp av ljudkassetterna och det tryckta materialet. Som extra stöd har filmerna försetts med textremsor på svenska. Den svenska texten gör det möjligt att använda materialet i invandrarundervisning.

Under våren 1975 har även förskoleprogrammen på- och avannonserats på finska och serbokroatiska. *

Program om barn med särskilda behov

Barn med handikapp av olika slag samt barn från andra länder har medverkat i OM-programmen för att bl. a. visa att de naturligt ingår i många sammanhang. Några program har handlat om synskadade barns och vuxnas situation. Två program skildrade en synskadad flickas skoldag på Tomteboda samt hennes fritidsaktiviteter.

7.4. Några internationella exempel på AVM-produktion för barn i förskoleåldem

Syftet med detta avsnitt är att översiktligt orientera om den interna- tionella utvecklingen inom förskoleprogramområdet. Redovisningen bygger på de uppgifter som varit tillgängliga under kommitte'arbetet. Det innebär att avsnittet inte gör anspråk på att vara en fullständig redovisning av den internationella produktionen och erfarenheterna. En märkbar brist är avsaknaden av redovisning från östeuropeiska staters förskoleproduktion.

7.4.1. Västeuropa

De flesta europeiska TV-bolag har separata barnprogramavdelningar. Några länder har barn-, ungdoms- och familjeprogramproduktion inom samma avdelning. I de länder som har TV-bolag sammansatta av flera olika stationer, såsom det västtyska ARD och det engelska kommersiella ITV, svarar bolagen gemensamt för barnprogramutbudet. I England har t. ex. 6 av 15 ITV-anslutna TV-bolag egna barnprogramavdelningar. Vid regelbundna möten koordineras produktionen. I Tyskland finns ett liknande förfarande.

Vid de mer centraliserade TV-bolagen, såsom Frankrikes ORTF eller Englands BBC, finns en enhet som gör barnprogram. Programmen sänds i flera kanaler. BBC har den största barnprogramavdelningen i Europa. Programutbudet består till 80—90% av egenproducerat material. Övriga länder egenproducerar ca hälften av sitt utbud.

Sändningstider

Flertalet västeuropeiska länder reserverar morgon- och tidig eftermiddags- tid för skolprogram. Förskoleprogrammen sänds vanligen på sen efter- middagstid och tidig kvällstid, med undantag för England och Danmark, där förskoleprogrammen sänds förmiddagstid och tidig eftermiddagstid. Endast vissa västeuropeiska länder sänder dagligen TV-program för barn under 13 år. Österrike, Frankrike, Irland och Holland sänder t. ex. 1—3 gånger i veckan. Programmen sänds i block på mellan 45 minuter och 2 timmar. Barnprogrammen sänds som regel på tider som hela familjen kan utnyttja. I Norge där arbetsdagen slutar omkring kl. 16 sänds barnprogrammen vid I8-tiden. Andra länder, som österrike, Dan- mark, Frankrike, England, Irland och Holland, sänder av samma skäl program på lördags— eller söndagseftermiddagar.

Program för barn med särskilda behov

Med några undantag förekommer inte någon produktion av program för barn med särskilda behov. Ett sådant undantag är "Vision on", som BBC producerar. Programserien var ursprungligen avsedd för döva barn och bygger på bildens uttrycksmöjligheter.

Våldsinslag i TV

I vissa länder, bl. a. Holland och England, delar man in sändningstiden i två delar: före och efter kl. 21. Efter kl. 21 är det s.k. vuxen-tid. I nyhetsprogrammen före kl. 21 får man inte sända våldsscener i BBC, då man menar att många barn fortfarande tittar. En del länder har regler som syftar till att begränsa antalet våldsinslag i programmen. Dessa förordningar är i en del länder ganska vaga och utgår från att program- medarbetarna skall avgöra om våldsinslag skall sändas eller ej. Andra länder har uttryckliga riktlinjer beträffande våld iTV.

Reklam [ TV

Ingen annonsör får finansiera barnprogram i något av de västeuropeiska länderna. Endast det kommersiella ITV i England sänder reklaminslag i barnprogrammen.

Publik— och programundersökningar

De flesta västeuropeiska TV-bolag har någon form av undersökningsverk- samhet inom sin organisation. De länder som har små undersöknings- avdelningar, t. ex. Danmark och Finland samarbetar istället med univer- siteten.

Programutbudet [ några länder

För små barn från 3 till 5 år — har BBC två TV-serier, ”Watch with mother” och ”Play-school”. I den senare serien, som sänts i över 10 år, förekommer två programledare, en manlig och en kvinnlig, och program- men följer en fastställd ordning med vissa återkommande inslag som en saga, en sång o.s.v. Versioner av detta program finns i en 'rad andra länder, bl. a. Australien, Österrike, Norge, Italien och Schweiz. I England Sänder ITV den amerikanska serien ”Sesame Street”.

BBC:s utbildningsenhet sänder ett radioprogram tre gånger i veckan för barn i åldrarna 3 till 5 år. Programmet riktar sig till barn på förskolor, men även till hemmabarn och deras föräldrar. Programmet heter ”Play- time" och innehåller sånger, rim och ramsor, ljudillustrationer av olika slag samt historier och sagor m. rn. Programmet syftar till att barnen skall kunna utveckla fysiska och intellektuella färdigheter, lära sig grundläg- gande begrepp och även få utlopp för fantasi och känslor.

Nyligen har BBC även börjat sända s. k. radiovisionsprogram i anknytning till ”Playtime”. Radiovision är etersända radioprogram i kombination med antingen film eller stillbilder vilka markdistribueras. Inför varje termin utges en publikation som anger syfte och innehåll i radiOprogrammen, anvisningar om sånger, sagor etc. Till radiovisionspro- grammen finns en trycksak, där manus och bilder publiceras för att läraren skall kunna förbereda sig.

De västtyska bolagen inom ARD sänder program för barn i åldrarna 5—9 år i genomsnitt 3,5 timmar per vecka, men inga program speciellt för barn under 5 år. Den andra TV-kanalen Zweites Deutsches Fernsehen (ZDF) sänder 30 minuter barnprogram i veckan för barn under 5 år och ca 2 timmar i genomsnitt för barn mellan 5 och 10 år.

Som exempel på program för de yngre barnen kan nämnas ZDF:s serie för 3—5-åringar ”Die Rappelkiste”. Syftet med detta program äri första hand att förmedla social kunskap.

Till skillnad mot den amerikanska programserien Sesame Street, som också sänds i Tyskland, är syftet inte att lära ut bokstäver eller siffror, utan att stärka barnens självständighet, jag-känsla och solidaritet. Varje program innehåller antingen en dokumentärfilm eller en specialskriven filmatiserad historia, som speglar någon situation som barnet kan känna igen sig i.

I Västtyskland produceras film för förskolorna av "Die Arbeitsgruppe Vorschulerziehung des Deutschen Jugendinstitut”. Filmerna tas fram i samarbete med ”Institut fiir Film och Bild in Wissenschaft und Unter- richt” i Miinchen. Filmerna kallas ”Situationsfilme”. Syftet är inte bara att ge barnen inblick i hur samhället och omvärlden fungerar, utan även att ge instrumentella färdigheter, dvs. visa hur barn kan göra i olika situationer. Förutom filmer finns en rad olika kringmaterial för varje ämne, bl. a. böcker och fotografier.

I Finland började nyligen sändningar av en TV-serie, ”Noppa". riktad till. förskolebarn. Noppa-programmen, som sänds en gång i veckan, utgör ett komplement till den hittills föga utbyggda förskolan. Varje år skall produceras 35 program som syftar till att bl. a. öka barns förmåga att motta, lagra och bearbeta information samt att väcka barns intresse för att lösa problem och stimulera deras lust att lära.

I Danmark sänds i genomsnitt 2 timmar barnprogram per vecka för barn under 5 år och ca 1,5 timmar för barn mellan 5 och 9 år. Programmet ”Legestuen” för förskolebarn sänds dagligen.

7.4.2. USA, Japan och Kanada Sändningstider och målgrupper

I Japan sänder varje TV-bolag minst en halvtimmes barnprogram varje morgon. Två av de kommersiella bolagen sänder minst en och en halv timmes TV-program på morgonen. Fyra japanska bolag sänder en och en halv timmes barn-TV varje eftermiddag. I Kanada sänder både den franska och den engelska delen av Canadian Broadcasting Corporation en timmes barnprogram på eftermiddagar.

I Japan är NHK:s barnprogram producerade efter samma principer som gäller för förskoleverksamheten i övrigt. Varje programproduktion diskuteras av en kommitté bestående av lärare och producenter. Varje program behandlar ett ämne och utgår från att det finns en handedare, som kan tala med barnen efter programmet och göra de bearbetningar

som behövs. Programmen görs i färg och det finns en lärarhandledning som utkommer varje termin.

1 november 1969 började sändningarna av förskoleserien ”Sesame street”, som var den första stora TV-produktionen med uttalat pedago- giska mål för förskolebarn i Amerika. Programmet sändes varje förmiddag under en timme med repris samma dags eftermiddag. Syftet med serien är att lära ut vissa grundläggande begrepp för att reducera skillnaderi kunskaper mellan olika barn inför skolstarten. Målet med programserien är att nå ”socialt och kulturellt understimulerade” barn och lära dem enklare begrepp. Programmen är gjorda med korta avgränsade inslag där man presenterar kunskapsstoffet med samma metoder som när det gäller att sälja varor med hjälp av TV-reklam.

Omfattande forskningsinsatser har utförts kring Sesame Street. Konti- nuerliga prövningar av programinslagen har gjorts med hjälp av observa- tionsstudier av barn för att få en uppfattning om hur attraktiva inslagen är. Resultaten visar att barn som tittade ofta på programmen naturligt nog lärde sig mer av programinnehållet än barn som såg få program i serien. Men de barn som sett de flesta programmen var också de som i förväg kunde mest om de begrepp som togs upp iserien. Det var framför allt barn från familjer ur högre socialgrupper, som från början kunde mer än barn från familjer ur lägre socialgrupper, som tillägnade sig ny kunskap. Båda kategorierna av barn förbättrade emellertid sina testresul- tat då de tittade ofta på programmen.

Resultaten gav emellertid inte några klara slutsatser om orsak—verkan- samband mellan programtittande och kunskapsinhämtning. Även andra faktorer än de ovan nämnda kan ha spelat en avgörande roll för om barnen har lärt sig något och i så fall hur mycket de lärt sig. I den första utvärderingen som gjordes kontrollerades t. ex. inte om barnet hade möjlighet att ställa frågor om programinnehållet efter det att programmet var slut. I senare undersökningar befanns att om föräldrarna uppmuntra- des att diskutera och närmare förklara programmet, erhöll barn från lägre socialgrupper lika goda resultat som barn från högre.

Programserien har kritiserats från olika utgångspunkter, såväl i USA, som i andra länder. Kritiken har gällt målsättningen, programinnehållet och presentationssättet. Kritikerna menar bl a att programmen lagt för stor vikt vid ytliga kunskaper såsom att mekaniskt kunna räkna till tio eller att kunna bokstäverna i alfabetet. Däremot, menar kritikerna, har programmet inte tagit upp frågor såsom relationer mellan människor, känslor etc.

Serien har även sänts i en rad länder utanför USA. .I en del länder har serien använts obearbetad, medan några länder har använt sig av vissa inslag ur serien och kompletterat med eget material.

1 Sverige har TV 2:s serie "Fem myror är fler än fyra elefanter” producerats med likartade utgångspunkter och mål som ”Sesame Street”. Sesame Street har haft stor betydelse för framväxten av pedagogiskt inriktad TV-produktion för förskolebarn och för forskning om hit- hörande frågor över stora delar av världen. Sesame Street produceras av Children”s Television Workshop (CTW)

och sänds av Public Broadcasting Service (PBS). PBS sänder även andra förskoleprogram såsom Mister Roger's Neighborhood, där målen ärav mer social och känslomässig karaktär.

Sedan ett par år tillbaka sänds även i USA en TV-serie som vänder sig direkt till barn i förskolan. Serien som heter ”Ripples” lägger vikt vid känslor, relationer och socialt samspel.

Till ”Sesame Street” finns en tidning, grammofonskivor m. 31. som ytterligare stimulans för barnen och med förslag till föräldrarna )ni vad som kan vara lämpligt att sysselsätta barnen med. Programmet ”Mister Roger's Neighborhood” har en tvåsidig tidning och ”Ripples” har en lärarhandledning med beskrivningar av programmen samt förslag till aktiviteter.

Reklam i TV

Av de stationer i USA, Kanada och Japan som sänder barnprogran' är det endast NHK i Japan och PBS i USA som inte har reklaminslag. Både den engelska och den franska stationen inom CBC har ca 8 minuters reklam per timme under vuxen- och barnprogramtid. De japanska bolagen har lika mycket reklam i TV för vuxna som för barn, dvs. 6 minuter per timme.

1 USA är det tillåtet att sända 10 minuter reklam per timme under kvällsprogrammen, men under övrig tid, då barnprogrammen säids, är det tillåtet med 16 minuter per timme.

7.4.3. Sammanfattning och kommentar

I avsnittet har översiktligt redovisats något om AVM-produktioren för förskolebarn i Västeuropa, USA, Kanada och Japan. Redovisringen saknar således uppgifter från ett flertal länder, bl. a. Östeuropa, dä" dock produktion förekommer i stor omfattning. Ofta sker p'oduk- tionen inom ramen för ländernas radio- och TV-bolag och sänts i de kanaler som används för allmänprogram. AVM-produktion på melveten förskolepedagogisk grund är oftast en utveckling av den tidigare allnänna barnprogramverksamheten. Program för förskolan och för ban med särskilda behov är däremot sällan förekommande. De flesta lände' har i någon utsträckning forskning och utvärdering av programmen men omfattningen härav får ändå betecknas som ringa.

I västvärlden har AVM-produktionen för förskolebarn ökat i onfatt- ning och även påverkats till sitt innehåll av den amerikanska serien Sesame Street. Flera västeuropeiska länder har antingen köpt seritn och sänt den med större eller smärre bearbetningar, eller producera" egna serier med liknande mål och metodik. som t. ex. TV 2 i Sverige.

TRU har avstått från att köpa serien eller producera liknande program. Skälet härtill är i första hand att TRU vill verka för andra mil och tillämpa en annan metodik än vad som används i Sesame Street. TIU vill inte presentera ett färdigt kunskapsstoff i så högt tempo att barnm inte

ges möjlighet att själva tänka efter och bearbeta programinnehållet. Inte heller har TRU funnit det angeläget att så snävt inrikta programmen på begreppsbildning som görs i Sesame Street. I stället har TRU försökt behandla mer av relationer och känslor samt faktainformation om samhälle och natur. I TRU:s mål ingår att stimulera barnen att själva söka och använda kunskap. Skillnaden mellan Sesame Street-projektet och TRU:s förskoleproduktion beror även på olika synsätt och psykologiska teorier. Sesame Street utgår från inlärningspsykologiska synsätt, vilka betonar mätbara beteendeförändringar hos barnet utifrån väl preciserade och på förhand uppställda mål. Barnet ses som passivt och främst som mottagare av kunskaper. Denna syn strider mot den svenska förskolans mål som snarare ser barnet som aktivt och kunskapssökande i sitt utforskande av omgivningen och betonar samspelet, dialogen, med andra barn och vuxna.

7.5. Utredningar och undersökningar om behov av AVM

7.5.1. Barn som inte deltar i förskoleverksamhet

Barnstugeutredningen (BU) har redovisat behovet av utvecklingsstimulans i förskoleåldem och föreslagit en utbyggnad av förskoleverksamheten, föräldrautbildningen m. m. för att tillgodose dessa behov. I BUzs skrivelse till Kungl. Maj:t ijuni 1969 med förslag om förskoleproduktion inom TRU betonas förskolebarns behov av rika kontakter och upplevelser för att de på ett meningsfullt sätt skall kunna utveckla sina färdigheter och kunskaper. BU menar att få barn har möjlighet att i sin vanliga omgivning få tillräcklig social träning och att många har begränsade möjligheter till upplevelser av natur och samhälle. Samtidigt påpekades att förskolan till stor del kan tillgodose barns behov, men att denna ännu har en otillräcklig omfattning.

Radio/TV har, enligt BU, stora möjligheter att levandegöra verkligheten, att förmedla kunskap på ett sätt som engagerar och att stimulera barnen till — för deras utveckling — viktiga aktiviteter. En programverksamhet som medvetet inriktas på att fylla en sådan funktion är, enligt BU, inte bara värdefull som ett komplement till förskolan under dess utbyggnadsperiod utan kan också på sikt komma att utgöra ett betydelsefullt fast inslag i förskolans verksamhet.

Enligt TRU 1 (SOU l973zl3) bör TRU ses som en central resurs, vilken i samarbete med bl. a. socialstyrelsen kan svara för betydelsefulla uppgifter i fråga om det pedagogiska utvecklingsarbetet och den samhälls- stödda produktionen av radio och TV samt kompletterande material inte bara för barn i förskolor utan även för barn som ej deltar i förskoleverk-

samheten. Av de sammanlagt 33 yttranden som statliga och kommunala myndigheter, samt organisationer, lärarhögskolor och förskoleseminarier, har avgivit på TRU I:s andra betänkande har så gott som samtliga haft en positiv inställning till TRU:s förskoleproduktion. Sö anser att program-

men i första hand bör rikta sig till barn i hemmiljö utan tillgång till förskolevistelse. Socialstyrelsen framhåller vikten av ett fortsatt och ökat utbud som på inte allt för lång sikt vänder sig även till barn under fem—sexårsåldern. Socialstyrelsen anser vidare att TRU, liksom när det gäller program för de något äldre förskolebarnen, kan bli en föregångare och banbrytare i att producera program som stimulerar barnens intellekt, känsla och sociala utveckling.

7.5.2. Barn i förskola

Användningen av TV och radio inom förskolan har enligt BU väsentligen två syften; dels att komplettera barnens erfarenheter och göra uppfölj- ningen av tidigare erfarenheter mera fruktbar, dels att öka barnens möjligheter att ta emot, värdera och bearbeta information i allmänhet. BU anser därför att förskolorna bör utrustas med TV och radio. Av de ”remissinstanser” som uttryckt någon uppfattning om behovet av program för förskolan har de flesta varit positiva även om flertalet anser att program för hemmabarn är något angelägnare.

Socialstyrelsen anser att TRU bör kunna fungera som en viktig instans när det gäller att till olika kategorier barn, personal, föräldrar och beslutsfattare i kommunerna göra program som stöder förskolans arbete.

SÖ anser att för barn med tillgång till handledare antingen i hemmiljö eller i förskoleinstitution kan programmen ses som ett komplement till förskolans pedagogiska program och utgöra en bra grund för den dialogpedagogiska modellens tillämpning och ge förstärkning åt både begreppsträning och kommunikationsträning. Svenska Kommunför- bundet finner att det pedagogiska material som hittills producerats av TRU inte kan tillföras förskolan via kommersiella kanaler annat än i mycket begränsad utsträckning, varför det är av värde att TRU:s produktion kommer att bestå.

Sveriges Förskollärares Riksförbund (SFR) framhåller att TRU- programmen har mottagits positivt av förskollärare och i stor utsträck- ning använts i förskolan. SFR anser att programmen fortsättningsvis bör utformas så att såväl hemmavarande barn som barn i familjedaghem och förskola kan tillgodogöra sig dem. SFR framhåller vidare att det krävs en genomtänkt samordning mellan främst TRU och SR/UTB vad gäller äldre förskolebarn och yngre skolbarn där intresseområdena bör ligga varandra nara.

7.5.3. Barn med särskilda behov

”Remissinstanserna” är samstämmiga när det gäller att understryka vikten av en produktion för barn med särskilda behov. De har med olika motiveringar och exempel givit uttryck för det stora behovet av program för och om denna grupp. Flera har också ansett att TRU:s reguljära förskoleproduktion i så hög utsträckning som möjligt bör anpassas till de förutsättningar barn med skilda slag av handikapp har att ta emot och

bearbeta programmen. TRU:s insats för barn i glesbygdsområden har bedömts som värdefull av t.ex. kommunstyrelsen i Haparanda och länsskolnämnden iJämtIand.

Socialstyrelsen understryker att det är en viktig uppgift för TRU att pröva ut program för olika grupper av barn med särskilda behov.

Handikapporganisationernas centralkommitté (HCK) beklagar att hit- tills så lite gjorts för att förverkliga målsättningen om att ägna särskild uppmärksamhet åt barn med handikapp. HCK påpekar att förskole- programmen kan ha särskilt stor betydelse för dessa barn eftersom alltför få förskolor har möjlighet att ta emot dem. Flertalet handikappade barn har dessutom begränsade möjligheter till kontakter med andra barn och isoleras ofta.

Statens handikappråd ser förskoleverksamheten som ett av de vikti- gaste instrumenten för att föra ut integrationsideologin i praktiken. Förskoleprogram som behandlar handikappade barns situation eller program där handikappade barn medverkar tillsammans med andra barn kan här få en mycket positiv effekt. Handikappade barns integration'i det ordinarie förskoleväsendet underlättas givetvis också av program om handikapproblem riktade till föräldrar och förskolepersonal.

7.5.4. Föräldrar/ vuxna

Fosterbarnsutredningen (SOU l974z7) anser med stöd av olika forsk- ningsresultat att vuxna har otillräcklig kunskap, dels om barns behov av stimulans, dels om betydelsen av en fast känslomässig anknytning och trygghet till vuxna. Denna brist är mest märkbari familjer där symtom på sociala störningar kommer fram. Man finner därför behovet vara stort av olika former av föräldrautbildning.

Viss försöksverksamhet med föräldrautbildning pågår för närvarande t. ex. i grundskolan, i mödravården, på barnavårdscentraler och PBU, i föräldragrupper med anknytning till förskolan och grundskolan. Foster- barnsutredningen har vidare genom AFBU (Arbetsgruppen för försöks- verksamhet inom barn— och ungdomsvården) bedrivit försöksverksamhet med fosterföräldrautbildning.

Fosterbarnsutredningen anser, liksom tidigare BU att radio och TV med sina unika förutsättningar bör kunna spela en betydligt större roll än hittills då det gäller att göra föräldrar och andra vuxna i samhället medvetna om barns behov och rättigheter. Därför anser man att den verksamhet som hittills bedrivits av TRU bör få möjligheter att ytterligare utvidgas och utvecklas och att de nya möjligheter som videogramtekniken erbjuder vad gäller distribution måste tas tillvara inom föräldrautbildningen. BU har föreslagit en föräldrautbildning i flera etapper med start i skolan och därefter insatser från dels mödrahälsovården, dels barnhälso- vården. BU anser att radio och TV bör kunna komplettera den organiserade föräldrautbildningen genom att med vissa bestämda tidsin- tervaller sända föräldrautbildningsprogram. BU menar att TV sannolikt

kan konkretisera och levandegöra utbildningen så att den upplevs som angelägen och påpekar betydelsen av en samordning av den organiserade föräldrautbildningen och TV:s insatser.

Behovet av en utbyggd föräldrautbildning har också uppmärksammats vid riksdagens behandling av propositionen om förskolans utbyggmad och organisation.

Uppdraget att utreda hur en framtida övergripande föräldrautbildning skall ske, har lagts på den arbetsgrupp, som inom socialdepartementet sysslar med frågor rörande verksamhet för barn med behov av stödåtgär- der (Barnomsorgsgruppen). Denna har för sin försöksverksamhet sökt en samverkan med TRU. Barnomsorgsgruppen väntas framlägga förslag om föräldrautbildning under 1976.

Den del av TRU:s verksamhet som riktat sig till föräldrar har vä rderats mycket positivt av de flesta ”remissinstanserna” och man önskar allmänt en fortsättning och utökning av denna verksamhet.

SÖ anser att även andra vuxna har glädje av TRU—programmen för föräldrar och att programmen kan ses som en möjlighet att minska klyftan mellan generationerna.

Enligt socialstyrelsen bör TRU:s föräldraprogram vidareutvecklas och gärna kompletteras med studiehandledningar.

7.5.5 Personal inom förskoleverksamheten Samtliga ”remissinstanser” som avgett synpunkter på AVM—produk- tion för utbildning och fortbildning av personal inom förskoleverksam- heten har varit positiva. SÖ anser att radio och TV bör utnyttjas som komplement i utbildningen av förskolans personal. Socialstyrelsen anser att handledan- de program för personal i förskolan i ett tidigt skede bör bli fasta inslagi TV- och radioverksamheten med sikte på att fylla en viktig fortbildande funktion. Socialstyrelsen anser vidare att det även finns ett stort behov av ljudkassetter, filmkopior, ljud- och bildband samt påpekar att tillgången till AV-hjälpmedel f. n. är begränsad. Ett flertal andra remissinstanser har även nämnt värdet av att utnyttja AVM-produktion för förskolans personal för att uppnå ökad samverkan med grundskolan. HCK anser att det finns ett stort behov av utbildnings- program som behandlar handikappfrågor eftersom allt fler barn skall integreras inom förskoleverksamheten. SFR erinrar om att stora satsningar har gjorts för att med TV3 hjälp utbilda lågstadielärare i engelska och för information om den nya matematiken och anser att förskolan i dag står inför samma stora reformarbete varför behovet av fortbildning är stort.

7.5.6. Forsknings— och utvecklingsarbete

TRU:s verksamhet har haft karaktären av försöksverksamhet. Utvär- deringsresurserna har varit relativt knappa och därför i första hand koncentrerats till förprövningar och studier av hur barnen reagerar under

och omedelbart efter programvisningarna. Dessutom har en undersökning utförts beträffande språkligt handikappade barns möjligheter att tillgodo— göra sig information via TV. Studier av tittarvanor och apparatbestånd har även utförts.

Fortfarande saknas kunskap om hur en produktion skall utformas för vissa målgrupper. Det gäller t.ex. yngre förskolebarn samt barn med särskilda behov. Det finns därför ett klart behov av forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete för att studera dels hur AVM kan integreras i förskolans pedagogiska program, dels vilka kortsiktiga och långsiktiga effekter olika AVM-insatser kan ha för förskolebarns utveck- ling.

SFR framhåller vikten av att forskning om barns förmåga att tillgodogöra sig kunskaper genom rörlig bild igångsättes. En sådan forskning kan, enligt förbundet, ge svar på frågor av stor betydelse för den fortsatta produktionen och användningen av AVM, särskilt vad beträffar barn med särskilda behov.

7.6. Förutsättningar för fortsatt utveckling av AVM

I detta avsnitt redovisas vissa förhållanden och synpunkter av betydelse för utnyttjandet av förskoleproduktionen. Först belyses de tekniska möjligheter förskolebarn har att ta emot TV-program och därefter diskuteras TV:s funktioner och effekter på förskolebarn utifrån en översiktlig genomgång av tillgänglig forskning om barn och TV. Sedan följer en diskussion om materialutformning, programinnehåll samt distri- butionsförhållanden för de olika kategorier som berörs av förskoleverk- samheten.

7 .6.1 Mottagningsmöjligheter

TRU har inte gjort några egna undersökningar av TV-apparattillgången i förskolebarns hem, men det är känt från andra studier att antalet

Tabell 7.4 AV-hjälpmedel vid daghemmen i november 1972. 1 procent.

Daghem Procent Radio 90 TV1 och TV2 56 TV] enbart 21 Grammofon 97 Projektor: diabilder 52 Projektor: bildband 46 Projektor: rörlig film 5 Vanlig bandspelare 33 Kassettbandspelare 25 Annat 2 Ej tillgång till AV-hjälpmedel i någon form 1

TV-apparater i svenska hushåll är mycket stort. Barnfamiljer har relativt sett fler TV-apparater än hushåll utan barn. Man kan således utgå från att förskolebarn endast undantagsvis saknar TV-apparat i hemmet.

Apparatbeståndet i daghemmen undersöktes av SR/PUB i november 1972. Tillgången på AV-hjälpmedel framgår av tabell 7.4.

Av dem som inte har TV på daghemmet uppger 9 % att det beror på att man inte haft råd att skaffa någon och l % vill inte ha TV. 13 % har uppgivit andra skäl eller avstått från att ange något.

Enligt en ännu inte publicerad stickprovsundersökning, som TRU genomfört, kan det beräknas att omkring 10 % av deltidsgrupperna har TV. De flesta av dem som inte har TV uppger att de önskar TV för att kunna använda förskoleprogrammen i det pedagogiska arbetet.

7.6.2. TV:s funktioner och effekter på förskolebarn

Regelbundna TV-sändningar startade i mindre omfattning under 1950- talet. Barnprogram förekom redan vid starten men deras antal och pedagogiska ambitioner var till en början blygsamma. TRU:s förskole- program började sändas 1971, och under 1970-talet har det skett en markant ökning av antalet program för förskolebarn från såväl TRU som SR, vars barnprogramverksamhet nu även fått en mera uttalad pedago— gisk karaktär.

TV 'är alltså en relativt ny faktor i förskolebarns uppväxtmiljö, varför det heller inte finns tillräckligt forskningsunderlag för en mer ingående analys av TV:s funktioner och effekter för förskolebarn. I Sverige pågår hos bl. a. SR/PUB undersökningar om den roll som TV och radio har för förskolebarnen och internationellt har studier framför allt gjorts av hur våldsinslag och reklam påverkar barns beteende och värderingar. Det är därför svårt att närmare ange vilken betydelse TV har eller kan ha i jämförelse med andra faktorer i barns uppväxtmiljö. Men eftersom barn i hög utsträckning tillbringar sin tid framför TV-apparaten och kan förväntas göra det ännu mera i framtiden, finns det ändå anledning att något diskutera frågan mot bakgrund av det som hittills är känt om barn och TV.

Rapporter från bl. a. USA, England, Japan och Sverige som behandlar barns TV-tittarvanor, visar samstämmigt att barn börjar titta på TV i 2—3-årsåldern. Även yngre barn tittar, men mer sporadiskt och okon- centrerat. Förskolebarn i Sverige i åldrarna 3—7 år tittar i genomsnitt 1—1,5 timmar om dagen på TV. Amerikanska undersökningar visar att barn i USA tittar i genomsnitt 2—3 timmar per dag, medan BBC i England i en undersökning rapporterar att barn i åldern 5—11 år tittade på TV ca 2 timmar per dag. TV-tittandet ökar något upp i åldrarna för att nå en kulmen vid ca 12.-årsåldern, varefter det sjunker. Andra aktiviteter övertar då TV-ns tidigare roll för barnen.

Det förekommer stora variationer i TV-tittande mellan olika barn. I en svensk undersökning (SR/PUB 55/73) rapporteras att finska invandrar- barn som varken förstod eller talade svenska, tittade på svensk TV mellan

3 och 4 timmar per dag. Amerikanska undersökningar har visat att det finns barn i USA som tillbringar upp till 50 timmar i veckan med att titta på TV.

De yngre barnen tittar mest på barnprogrammen men även en hel del av vuxenprogrammen. Familjens vanor spelar stor roll för de yngre barnens TV-vanor. Barnen tittar mest på de program som den övriga familjen tittar på och tycker också om att se vad familjen i övrigt tycker om att titta på.

De flesta undersökningar har visat att våld i TV generellt avtrubbar såväl barns som vuxnas negativa känslor för våld och att vissa dessutom lär sig använda våld i egna konfliktsituationer. Hur den enskilde påverkas av våld i TV är dock till stor del beroende på tidigare upplevelser och omgivningens inställning till våld och aggressivitet.

I svensk TV förekommer knappast våld i förskoleprogram. Däremot förekommer våld i nyhetsprogram och i reportage för att skildra det verkliga våld som existerar. Det förekommer även underhållningsvåld. När det gäller samhälls— och nyhetsprogram kan det för barn vara nödvändigt att skildra våld och nöd för att ge en realistisk bild av världen. Detta kan möjligen underlätta en bearbetning av det våld och den aggressivitet som barn kan uppleva. Underhållningsvåldet däremot har ingen meningsfull uppgift och kan många gånger motverka de syften förskoleprogrammen har. Den vuxnes roll i detta sammanhang är av stor betydelse för att bl. a. ge barnet stöd och förklara svåra och komplice- rade företeelser.

SR/PUB har på olika sätt undersökt vilka funktioner TV har för barn i olika åldrar (Radio och tv möter publiken, SR:s förlag 1972). Slutsatser har dragits utifrån data om barnens TV-vanor och genom intervjuer. Resultaten visar att så gott som samtliga barn i 5—6-årsåldern har en allmänt positiv uppfattning om TV som medium. Barnen upplever framför allt TV-tittande som underhållande, avkopplande och spännande. I 5—6-årsåldern ger TV stimulans för fantasi och verklighetsorientering. TV upplevs också kunna ge upplysningar och praktiska råd och tillfreds- ställer en allmän nyfikenhetslusta, TV-tittande upplevs ofta också som statushöjande, dvs. man tittar för att känna sig äldre. För 3—4-åringar tyder undersökningarna på att barnen ofta upplever personerna i TV-rutan som närvarande. De upplever en sorts tvåvägs- kommunikation på samma sätt som små barn kan uppleva film som konkret verklighet.

De undersökningar som gjorts beträffande förväntade positiva effekter av eftersänd television är få. Det är inte förrän i samband med den amerikanska förskoleserien ”Sesame Street” som några mer omfattande studier av TV:s positiva effekter började utföras.

Förutom undersökningarna kring Sesame Street har utomlands enstaka studier gjorts av TV:s effekter. De flesta är utförda i laboratoriemiljö med videobandade program men några undersökningar har även gjorts av etersända program och programserier. Resultaten är svåra att bedöma, men det förefaller rimligt att anta att TV kan ha positiva sociala och kunskapsmässiga effekter även på mindre barn om programinnehåll och

136. Barn i förskoleåldem SOU 1975:28

utformning svarar mot barnens behov och möjlighet att ta emot och bearbeta programmen tillsammans med andra barn och vuxna.

De undersökningar som utförts i Sverige, främst av SR/PUB, har nästan helt inriktats på barns TV-vanor och på omedelbara reaktioner under och efter programtittandet.

Dessa visar bl. a. att TV kan ha en aktiverande inverkan såväl i yttre mening för att stimulera olika slags aktiviteter som i inre mening, dvs. att barn får upplevelser som påverkar dem känslomässigt och stimulerar fantasi och tänkande. '

Ett par studier har gjorts i Sverige av förväntade positiva effekter av TV-program. En undersökning gällde TV 2:s serie ”5 myror är fler än 4 elefanter” som sändes under 1974.

Intresset för programmen var totalt sett mycket högt; flickor visade något högre intresse än pojkar och barn till lågutbildade föräldrar något lägre intresse än övriga barn. Vissa resultat av utvärderingen tyder på att kunskaperna efter seriens slut var högre än innan programmen började visas. Kunskapen verkar ha ökat mest när det gäller begrepp som barnen redan tidigare hade en viss kunskap om. Begrepp som var ovanliga eller svåra hade barnen också svårast att lära sig liksom ord eller begrepp som barnen inte kände till tidigare. En slutsats som har dragits från undersökningen är att det är svårt att via TV lära förskolebarn sådana begrepp som är helt obekanta för dem.

SR/PUB har vidare sökt kartlägga hur olika faktorer påverkar möjligheterna att tillgodogöra sig radio- och TV-program. Dessa studier har främst varit litteraturöversikter om barns informationsprocesser i allmänhet varur vissa slutsatser har dragits för radio och TV. En särskild litteraturöversikt har gjorts över språkligt handikappade barn som mottagare av bildinformation. Denna undersökning konstaterar bl. a. att döva barn har svårare än hörande att återge mönster och att urskilja vad 'som är väsentligt i en bild. De har vidare svårigheter att skilja mellan figur och bakgrund.

Om resultaten är tillämpliga även vid TV-tittande innebär det att döva och hörselskadade inte bara har svårt att förstå den språkliga informa- tionen utan även bildinformationen om inte denna görs enkel och tydlig.

I 4—6-årsåldern utvecklas i hög grad barnets symbollek, fantasi, rollek och förmåga till inre dialog. Barnet växlar mellan olika roller som det själv hittar på. I denna lek sker den kanske viktigaste bearbetningen av olika erfarenheter. Genom denna lek möjliggörs ett successivt införlivan- de och prövande av kunskap.

Detta innebär att ett programinnehåll där barnet har små möjligheter att identifiera sig med olika förekommande roller, förlopp eller miljöer har begränsad inlärningseffekt.

Barnets benägenhet till identifikation är dock i hög grad beroende av såväl tidigare upplevelser som av programinnehållet. Till en början är det föräldrarna eller deras ersättare som spelar den viktigaste rollen som identifikationsobjekt. I takt med att barnet utvecklas och få: kontakt med kamrater och andra vuxna blir även dessa identifikaticnsobjekt. AVM för förskolebarn bör således eftersträva en rik vanation av

En viktig målgrupp för OM- programmen TRU:sförskole— program i TV - är de barn som inte har plats i förskola. Pro— grammen försöker ge ”hemma- barnen” något av den stimulans och det stöd som deras kamra- ter får i förskolan (ovan).

För ett gott resultat är den vuxnes medverkan betydelse- full. TRU försöker väcka de vuxnas intresse för barnens TV-tittande genom informa— tionsprogram i TV, genom af- fischer och foldrar och material som barn och vuxna kan arbeta med tillsammans. Här är OM- tidningen som utkom hösten 1974 (t. v.).

Huvudpersonerna i OM—pro- grammen är ofta barn i olika åldrar. Detta för att underlätta identifikationen hos tittarna och för att visa de möjligheter till samarbete som finns mellan barn i olika åldrar (t. v,).

Studiomiljön är ju långt ifrån någon naturlig milj . Barnens medverkan i programmen inne— bär mycket arbete med att ska- pa en avspänd atmosfär där barnen inte störs av all teknisk apparatur (nedan).

SOU 1075:28 Barn ijörskoleäldern

identifikationsmöjligheter för att kunna ha en aktiverande och stimu- lerande verkan.

Några slutsatser

Forskningsresultaten beträffande TV:s effekter på barn medger inte några mer definitiva slutsatser. Forskningen har främst inriktats på att studera vilka effekter våld i TV har på barn. Det är utifrån denna forskning helt klart att alla former av våld generellt avtrubbar individens motvilja mot våld, men att variationerna är stora beroende på individens tidigare erfarenheter. Det verkar också helt klart att förskolebarn påverkas och lär sig av TV, oavsett programinnehåll. TV kan förmedla information, stimulera fantasi och känsla samt aktivera barn till kommunikation med andra. men mediet kan också vara passiviserande och oroande. TV kan bidra till större självkännedom och förståelse för andra men kan också bidra till att skapa fördomar, aggressivahandlingsmönster och en tolerans för våld.

Det är mängden TV-tittande i förhållande till andra aktiviteter, programinnehåll och presentationssätt samt den miljö i vilken barnet använder TV som är av betydelse för vilka effekter som uppnås.

7.6.3 Barn som inte deltar [ förskoleverksamhet

Materialu tformning

Förskolebarn i hemmiljö ser oftast på TV ensamma eller tillsammans med någon kamrat eller syskon. Man kan också uttrycka det så att TV ofta fungerar som barnvakt. Detta är givetvis inte en eftersträvansvärd situation. TV-program kan vara så känslomässigt påverkande att barn oroas. Vuxna behöver därför vara närvarande för att ge barnet stöd och förklara olika skeenden i programmet. Dessutom blir utbytet större för barnen om vuxna är med och bearbetar programmen tillsammans med barnen genom lek, samtal och andra aktiviteter. TRU försöker därför att i program, information samt kompletterande tryckt material stimulera föräldrar och andra vuxna att förbereda sig för att titta på programmen tillsammans med barnen samt att även följa upp programmen. Det är inte troligt att alla föräldrar eller andra vuxna regelbundet kommer att använda AVM tillsammans med barnen. Därför måste vid produktionen av etersända program hänsyn tas till att barn i hemmiljö ser programmen ensamma. Tryckt kompletterande material är inte en nödvändig förut- sättning för att TV skall kunna aktivera och ge utvecklingsstimulans, men det är en avsevärd pedagogisk fördel om ett sådant material finns för att ge barn och vuxna möjlighet till förberedelse och uppföljning av program- men. Det är väsentligt för begreppsutveckling, självkänsla och kommuni- kationsförmåga att förskolebarn konkret får manipulera med material, lösa problem och samtala om sina upplevelser. Det tryckta materialet kan härvid ha en viktig funktion liksom det även ger möjlighet att fördjupa och befästa de intryck programmen ger upphov till.

För att ett kompletterande material skall ha avsedd verkan måste det skapas förutsättningar för spridning till de barn som ser förskolepro- grammen, genom t.ex. hemsändning utan kostnad för familjerna. En jämförelse kan härvid göras med de fria läromedel som ofta erhålls både i förskolan och i grundskolan genom kommunernas försorg.

765. Barn med särskilda behov

För vissa barn med särskilda behov kommer förskolan inte att kunna ge tillräcklig stimulans varför förskoleverksamheten för dessa barn får arrangeras på annat sätt, t. ex. genom pedagogisk stimulans i hemmet. AVM—produktion för barn med särskilda behov bör därför vara inriktad på användning i såväl hemmiljö som i olika typer av förskolor. Förutsättningarna för användning av AVM kan väntas bli mycket olika beroende på bl. a. tillgång till utbildad personal, antal barn samt grad och art av särskilda behov hos barnen.

Distribution och mottagning

I tidigare avsnitt har redovisats skäl varför etersändning med direktmot- tagning är' den lämpligaste distributionsformen för såväl barn i förskolan som i hemmen. När det gäller program för barn med särskilda behov framstår det som angeläget att snabbt söka utveckla möjligheterna för en markdistribution till hem och förskolor. Det främsta skälet härtill är dessa barns svårigheter att motta och bearbeta AVM-produktion även om den är anpassad till deras förutsättningar. Behovet av individualisering är stort vad gäller t. ex. tidpunkt för användning och repetition.

AVM-produktionen bör markdistribueras och spelas upp på apparatur som barn och vuxna själva kan hantera. Ytterligare ett skäl för markdistribution av program till barn med särskilda behov är bristen på eterutrymme på lämpliga tider.

Produktionen bör avse program på olika språk samt särskilt anpassade program för barn med särskilda behov. En del av produktionen för barn med särskilda behov bör dock även i fortsättningen etersändas för att underlätta integration i förskolan och samtidigt informera om dessa barns förutsättningar och möjligheter.

Medieval och materialutformning

AVM-produktionen för döva och hörselskadade barn måste bygga på bildens möjligheter och får därför främst inriktas på TV och komplette- rande tryckt material. För att TV-programmen skall kunna uppfattas maximalt bör den s. k. totala kommunikationsmetoden användas.

När de medverkande inte kan använda teckenspråk bör i stället programinnehållet eller delar av det tolkas på teckenspråk. Detta kan antingen ske genom att tolkhjälp ingår i programmet eller att någon tolkar programmet vid uppspelningen. Det senare kräver i så fall att tolken är väl förtrogen med programinnehållet före uppspelningen.

Även blinda och synskadade barn brukar som regel titta på TV och då är det kanske främst ljudet som ger behållning. Barn med lättare synskador har dock möjlighet att följa TV—bilden genom att sitta nära TV-apparaten. Av den orsaken har synskadade barn lättare att se TV än film och dessutom har de möjlighet att reglera kontrast och ljusstyrka i bilden för att åstadkomma maximal tydlighet. En viktig faktor som kan underlätta för blinda och synskadade barn att använda TV-program är att ljudet är så tydligt att handlingen kan följas enbart med hjälp av detta.

Radio, ljudband och ljudkassett är betydelsefulla medier för blinda barn. I likhet med vad som gäller för övriga barn kan även komplette- rande tryckt material, för blinda barn i form av reliefbilder och punktskrift, vara av betydelse för aktivering av dem. De flesta blinda förskolebarn torde ha kassettbandspelare hemma och på förskolan. Kommunernas uppsökande verksamhet bör medföra att så gott som samtliga blinda och synskadade barn blir kända varför det inte bör vara några större svårigheter att sprida erforderligt material till dem. För närvarande är dock utbudet av AVM-produktion för blinda och synska— dade barn klart otillräckligt.

Utvecklingsstörda barn har olika slag och grad av förståndshandikapp. Dessutom kan utvecklingsstörda barn också ha andra handikapp av betydelse för deras möjlighet att motta och bearbeta AVM. Det är därför inte möjligt att generellt säga hur utvecklingsstörda kan utnyttja bild- och ljudprogram och kompletterande material. Det gemensamma för utveck- lingsstörda barn är att den tankemässiga utvecklingen är långsammare än för övriga barn. Möjligheterna att uppfatta och bearbeta programmen är begränsade, varför programmen framför allt bör ha ett lågt tempo och innehålla många repetitioner.

8. Ungdomsskolan

8.1. Sammanfattning

Tillgång till lämpliga pedagogiska hjälpmedel — läromedel _ underlättar arbetet i skolan för att uppnå de mål, som läroplanerna föreskriver. Vid sidan om kunskaps- och färdighetsmålen syftar skolan till en allsidig personlighetsutveckling och till en ökad förmåga till positiv gemenskaps- upplevelse. Lämpliga läromedel är av stort värde i utvecklingen mot arbetsformer med bl. a. större elevaktivitet, som läroplanerna förordar. Den mest aktuella undersökningen om skolans problem och brister är betänkandet ”Skolans arbetsmiljö” avgivet av utredningen om skolans inre arbete, SIA. När det gäller undervisningssituationen diskuteras i betänkandet bl. a. frågor som rör stoffval och stoffmängd, förmedling av stoffet, medier och metoder. Bl.a. påpekas att innehållet i undervis- ningen inte har förändrats så mycket som man skulle kunna vänta med hänsyn till samhällets förändring och utveckling.

Skolan är inte heller den enda kunskapskällan för eleverna. På sin fritid får de, genom olika massmedier, information om omvärlden på ett aktuellt och engagerande sätt. Skolan upplever inte heller massmedierna som en konkurrent till undervisningen utan som ett stimulerande komplement. Vid sidan av en grundläggande färdighetsträning i framför allt läsning, skrivning och matematik börjar skolan i större utsträck- ning använda metoder och medier, där det verbala inslaget ges en mindre dominerande ställning. Utländska undersökningar tyder, enligt SIA, på att faktaförmedling genom bilder kan utgöra ett mycket positivt inslag för språkligt hämmade elever. Bandinspelningar är en annan användbar metod för presentation av stoff. AVM — ljud- och bildprogram och/eller flermediematerial — kan ta på sig sådana uppgifter.

Värdet av ljud och bild i undervisningen framhålls i läroplanerna. I Mål och riktlinjer betonas att film, radio, television planmässigt bör utnyttjas i undervisningen. I läroplanerna ges flera exempel på hur bild- och ljudmaterial kan användas för att bl. a. öka upplevelsemomentet i undervisningen, följa försök, som bl. a. av säkerhets- och kostnadsskäl inte kan utföras i undervisningslokalen, åskådliggöra väsentliga moment i naturvetenskapliga ämnen, följa förlopp som normalt tar mycket lång tid, eller rent allmänt underlätta individuella studier och fria arbetsformer i undervisningen. För språkundervisningens del framhålls starkt ljud- bandets betydande roll. Ljudmaten'alet hjälper eleverna att snabbare lära sig att förstå och tala språket.

Erfarenheter av skolradio finns samlade sedan slutet av 1920-talet. Skol—TV startade 1961. I sin nuvarande form har skolprogramverksamhe- ten vid Sveriges Radio bedrivits sedan 1964. Målet för programverksam— heten för SR/UTB är att producera radio- och TV—program med eller utan tryckt material vilka kan tillföra undervisningen sådana kvaliteter, som är speciellt lämpade för medierna. Programserier i skilda ämnen har producerats i syfte att underlätta lärarnas möjlighet att bedriva en konkret, aktuell och upplevelserik undervisning och därmed också bidra till att öka elevernas motivation för studierna. Skolradiohäftct blev tidigt bärare av arbetsuppgifter, övningar och kringmaterial med syfte att underlätta en tillämpning också av principerna om aktivitet, individualise— ring och samarbete.

Skolprogramutbudet från SR/UTB har riktats till elever och lärarei grundskolan och gymnasieskolan. Program har producerats i första hand för de obligatoriska ämnena eller sådana tillvalsämnen som valts av ett tillräckligt stort antal elever. Under det senaste årtiondet har intresset ökat för elevgrupper med särskilda behov. Det gäller svagpresterande elever i grundskolan, invandrarelever och elever i special- och särskola. Sedan 1966 har årliga behovsanalyser genomförts varigenom olika intressenter på skolans område har beretts tillfälle att framföra sina synpunkter på utbudets omfattning och inriktning.

Riksutbudet från SR/UTB är f. n. (1974/75) omkring 700 nypro— duktioner i radio och 100 nyproduktioner i TV. Därutöver repri- seras normalt årligen omkring 500 radioprogram och 350 TV-pro- gram. Den stora delen repriser sammanhänger bl. a. med den rådande tolkningen av upphovsrättslagen, som enligt praxis medger skolorna att använda programmen i högst tre år. Radioprogram repriseras vart tredje år. TV-programmen däremot varje år, eftersom bandning av TV-program inte kan ske över hela landet. Vid sidan av elevprogrammen har flera stora lärarfortbildande projekt genomförts i samarbete med SÖ. Flera elevserier har producerats med ambitionen att vara utlöpare av nya läroplaner. Det gäller t. ex. Trialog för högstadiet samt lågstadieserien Klotet. Utöver riksutbudet produceras årligen omkring 300 regionala skolra- dioprogram. Regional skol-TV förekommer inte. Erfarenheterna från den regionala programverksamheten är positiva. Ett regionalt programutbud kan ta upp för den egna regionen aktuella frågor i t. ex. studie- och yrkesorientering, hembygdskunskap, historia och samhällskunskap.

För elever med särskilda behov har produktionen hittills vart av ringa omfattning även om en strävan i SR/UTB:s allmänna skolprogramutbud varit att beakta den enskilde elevens förutsättningar och behov. Ett utvecklingsarbete på detta område har emellertid påbörjats. Vissa insatser har gjorts för specialundervisningen genom åtgärder i det reguljära skolprogramutbudet.

För invandrarundervisningen har bl. a. producerats ett material för den inledande undervisningen i svenska för invandrare. För vissa serier har också producerats särskilda versioner av elevhäftet på bl.1. finska, serbokroatiska, grekiska och turkiska. En allt viktigare del av verk-

samheten har blivit uppföljning av programserier ute i skolorna. På SR/UTB finns en särskild forskningsgrupp som fortlöpande förser avdelningen med data om hur programserierna fungerar i undervisningen. Årligen genomförs både s. k. förprövningar och utvärderingar av program- serier. I avsnitten 9.3.7 och 9.3.8 redovisas resultaten av lågstadieserien Klotet och högstadieprojekten Årskurs 7 samt dess efterföljare Trialog. Informationen om skolprogramverksamheten sker huvudsakligen via skolprogram—AVIN, som numera utkommer två gånger om året i tre editioner, en för respektive lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet/gym- nasieskolan. Som komplement till AVIN utges årligen en särskild programkatalog. Information om programserierna ingår även i särskilda lårarhandledningar, som utarbetas till flertalet programserier. Skolprogrammen distribueras via etern ut till skolor och AV-centraler i landet. Direktmottagning av skolprogram i radio tillhör numera undanta- gen. På TV-sidan är emellertid direktmottagning vid sändningstillfället fortfarande vanligast, framför allt på låg- och mellanstadierna.

Den senaste större undersökningen om skolornas användning av Skolprogrammen genomfördes läsåret 1970/71. På låg- och mellansta- dierna utnyttjade 70—90% av lärarna minst ett program i skol-TV respektive skolradio. I genomsnitt används omkring hälften av det tillgängliga programutbudet på dessa stadier. För högstadiets och gymnasieskolans del kan motsvarande generella beräkningar inte göras. För dessa stadier ger ofta antalet försålda exemplar av trycksakerna en bättre bild av utnyttjandefrekvensen. ] flera ämnen, framför allt i främmande språk, är utnyttjandet högt. Vid sidan av Skolprogrammen har sedan 1967 TRU I:s arbetsgrupp för skolan, TRUAS, bedrivit försöksverksamhet med radio och TV i undervisningen i gymnasieskolan. År 1972 överflyttades ansvaret för TRUAS-projektet till SÖ. Erfarenhe- terna av tidigare TRUAS-projekt finns redovisade i TRU I:s slutbetänkan- de (SOU 1973zl9). Projektets fullföljande, det s.k. samlade försöket, redovisas i bilaga B.

Syftet med det samlade försöket var att undersöka pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska effekter vid parallell användning av TRUAS, läromedelssystem samt att redovisa medverkande lärares och elevers behov av information eller utbildning. Sex TRUAS—läromedel i ämnena svenska, engelska, samhällskunskap, företagsekonomi, fysik och teknologi har utprövats i gymnasieskolans årskurs 1 på 4-, 3- och 2-åriga linjer. Läromedlen innehåller en systematisk undervisningsplanering och har flermediekaraktär. Erfarenheterna pekar på att det samlade försöket bedömts positivt. Av allt att döma syns parallellanvändningen av TRUAS” läromedel inte ha givit upphov till pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska problem utöver de som vanligen förekommer i undervis- ningssammanhang. TV-programmen har i allmänhet upplevts som stimu- lerande och motiverande inslag i undervisningen och har också givit verklighetsanknytning åt ämnet. De bandade radioinslagen har uppskat- tats nästan lika mycket som TV-programmen. Den tekniska utrustningen tycks i allmänhet ha fungerat tillfredsställande. Insatser inom grundut- bildning och fortbildning av lärare framstår genom erfarenheterna i det

samlade försöket som angelägna. I avsnitt 8.5 redovisas behov av AVM för ungdomsskolan såsom de kommit till uttryck från olika bedömare ivilka ämen, för vilka syften ochi vilka former AVM bör utnyttjas. Behoven kan grundas på både kvali- tativa och kvantitativa bedömningar. Redogörelsen för väsentliga behov av AVM har inte kunnat bli annat än exemplifierande. Kartläggningen bör emellertid ge en uppfattning om behovens mångfald och brecd och därmed kunna tjäna som underlag för bedömningar om produktions- volym och behov av eterutrymme.

För att inhämta synpunkter på redovisningarna och diskussiorerna i TRU I:s slutbetänkande sände TRU II ut detta till ett stort antal myndigheter och organisationer.

Flertalet remissinstanser menar att förplanerade och förproducerade studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband är verkningsfulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen. Flertalet yttranden välkomnar också ett studiematerial, som kan underlätta för lärarna att utveckla sina nya roller i undervisningen. Man ställer sig också positiv till en friare resursanvändning än vad det nuvarande statsbidragssystemet medger. Flertalet remissorgan avvisar däremot tanken på direkt ekono- miska vinster genom att ersätta läraren med studiematerial med rado/TV och ljudband/bildband. Remissinstanserna menar således att det förelig- ger ett behov av AVM för att höja undervisningens kvalitet och för att frigöra lärarna för andra angelägna uppgifter främst av individualseran- de slag i undervisningen.

Huvuddragen i utfallet av behovsanalyserna åren 1973 och 1974, som genomfördes av SÖ och SR/UTB, blev i huvudsak följande Det övervägande antalet remissinstanser menar att huvudparten av progrimut- budet bör inriktas mot de stora målgrupperna och de breda ämrena i ungdomsskolan. Många understryker dock behovet av insatser också för elever med särskilda behov. När det gäller programformer önskar flertalet remissinstanser punktinsatser i form av multimedier — kombinatiorer av ljud, bild och tryckt material. Många framhåller också behoxet av fristående program. I vissa fall anses s. k. heltäckande material moivera- de framför allt i den grundläggande språkinlärningen och språktränngen.

Gemensamt för de flesta remissinstanserna är också att de frarmåller mediernas förtjänster när det gäller att förmedla aktuell informaion i skolan, att vara skolans fönster mot det övriga samhället. En 'anlig uppfattning är att medierna kan tillföra undervisningen stora matt av upplevelse, konkretion och åskådlighet i olika ämnen. Det övervägande flertalet anser att utbudet skall ses som ett komplement till övrig läromedelsproduktion i landet. Insatserna bör i första hand inriktas på sådana moment eller undervisningsområden där radio/TV har sptciella förutsättningar att skapa stimulans, individualisering och elevaktvitet. Insatser bör emellertid också göras för målgrupper som f.n. av olika anledningar ägnas mindre intresse av bokförlagen och läromedelsprodu- centerna. Det kan gälla ämnesområden där lärarbrist eller brisande lärarkunskaper råder eller där uppenbar läromedelsbrist föreligger, t ex. i den tvååriga gymnasieskolan och för elevgrupper med särskilda berov, i

specialskolan, särskolan och i invandrarundervisningen.

Flera remissinstanser framhåller det önskvärda iatt skolan på lämpligt sätt får tillgång till SR:s allmänna programutbud. I program som Familjespegeln, OBS-Kulturkvarten, Insändaren, Tidsspegeln och Fokus finns värdefulla inslag som är mycket användbara i undervisningen.

Det finns ett stort behov av regionala insatser. Det regionala skolprogramutbudet kan t. ex. svara för information om arbetsmarknad, näringsliv och utbildningsvägar och dagsaktuella förhållanden i lokal/re- gionalsamhället samt ge studie- och yrkesorientering.

Med få undantag menar de flesta remissorganen att radio och TV är särskilt lämpliga medel att på olika sätt behandla de s.k. övergripande målfrågorna i läroplanerna. Det gäller då både program om de övergripan- de målens plats i undervisningen och särskilt elevmaterial där personlig- hetsutvecklande mål integreras med kunskaps- och färdighetsmål. Flera yttranden tar upp behovet av lärarprogram och större satsningar efterlyses. Detta anses angeläget bl. a. mot bakgrund av att fortbildnings- projekt via radio och TV för mottagarna ställer sig mycket tilltalande ur kostnadssynpunkt.

I en undersökning rörande behov och programönskemål, som genom- fördes 1974 på 350 slumpmässigt utvalda skolor, inkom omkring tusentalet konkreta programönskemål i skilda skolämnen. De vanligaste anledningarna till programönskemål är brist på undervisningsmaterial, brist på upplevelsematerial och brist på konkretiserande material. Det gällde samtliga stadier. Lärarna önskar i första hand att programmen kompletteras med lärarhandledning, arbetsuppgifter samt diabilder till radioprogrammen.

När det gäller insatser för elever med särskilda behov önskar man en sådan utformning av det allmänna skolprogramutbudet att det kan användas av alla elever på berört stadium. Det föreligger emellertid också behov av särskilda insatser för dessa elevgrupper.

Förutsättningarna för användning av AVM i ungdomsskolan är mycket goda. Kommunerna har investerat stora resurser i skolornas utrustning och i ett omfattande markdistributionsnät genom AV-centralerna. Så gott som samtliga skolor har tillgång till en eller flera svartvita TV-mottagare. Tillgången på ljudbandspelare är också god. Radiopro- grammen används med få undantag i bandad form. TV-programmen används huvudsakligen genom direktmottagning på låg- och mellansta— dierna. På högstadiet och gymnasieskolan används TV-programmen både genom direktmottagning och i bandad form. För vissa program sker användningen genom filmkopior. Av den undersökning som år 1974 genomfördes av TRU II, Kommunförbundet och SR/UTB framgår att 96% av AV-centralerna bandar radioprogram och 57 % även TV-pro- gram. Normalt bandas större delen eller hela skolprogramutbudet. Antalet utlåningar av bandade radioprogram är totalt minst ca 1 250 000 per år. Antalet utlåningar av bandade TV-program uppskattas till omkring 25 000 band per år.

Tillgången på videokassettspelare uppskattas f.n. till omkring 500. Dessutom finns ungefär 1 500 svartvita videobandspelare. Tillgången är

störst på högstadiet och i gymnasieskolan. Anskaffningstakten beräknas till omkring 200—300 per år och gäller främst VCR-maskiner. För filmvisning disponerar skolområdet omkring 18 000 16 mm filmprojek— torer.

Samtliga program etersänds f. n. i både radio och TV för att möjliggöra användning genom direktmottagning främst på låg- och mellanstadierna eller för att bandas på AV-centraler och på enskilda skolor. De stora kostnaderna för kopiering och distribution .igger i AV-centralernas vidarebefordran av programmen. Etersändnirtg iv pro- grammen från producenten till AV-centralerna är den ekonomiskt mest fördelaktiga distributionsformen med nuvarande teknik. I takt med att skolorna får möjlighet att använda TV-programmen i bandad form kan emellertid antalet återutsändningar i TV minskas kraftigt.

Enligt kommitténs mening bör skolprogramverksamheten ses som ett naturligt inslag i skolarbetet. Erfarenheterna visar att AVM inte annat än undantagsvis kan ges direkt lärarersättande uppgifter.

Det föreligger ett dokumenterat behov av AVM i ungdcmsskolan. Kommittén understryker att AVM kan bli ett väsentligt kompiement till den verbala kunskapsförmedlingen som ännu har en alltför doninerande plats i undervisningen. Behov av AVM föreligger både för målgrupper och i ämnen där viss tillgång redan finns och för målgrupper och i imnen där tillgången är knapp. Inom flera ämnesområden på skilda stadier föreligger direkt brist på framför allt bildprogram, särskilt inom de samhälsoriente- rande ämnena. Stora brister föreligger också för elever mec särskilda behov inom t. ex specialundervisningen, invandrarundervisnirgen och i B-skolan. Behoven gäller också lärarfortbildande program.

Enligt kommitténs uppfattning bör behovet av AVM i ungdomsskolan tillgodoses genom produktion av ett grundutbud samt vid behov genom särskilda insatser. Grundutbudet är det fortlöpande årliga Ltbudet av AVM medan de särskilda insatserna mer är av engångskaraktär Grundut- budet och de särskilda insatserna avser både programverksanheten på riksnivå och på regional nivå.

I framtiden kan uppstå nya områden där AVM kan ges uppgi'teri linje med de förändringar av skoldagen som SIA föreslagit. Grundutbudet och de särskilda insatserna bör i huvudsak täckas genom egen produktion. Viss anpassning av främmande produktion bör emellertid också förekom- ma.

Kommittén skisserar tre utvecklingslinjer för framtiden när Jet gäller programutformningen. Det gäller för det första produktion av higkvalita- tiva program, som kan tillgodose behovet av konkretion, akturlitet och upplevelse i undervisningen. Det gäller för det andra utve:kling av flermedieserier i modulform, som kan underlätta elevernas själ/aktivitet och samarbete samt frigöra läraren för andra angelägna umgifter i undervisningen, främst av individualiserande slag. En tredje ut'ecklings— linje gäller sådana program som inbjuder eleverna och lärarna att med hjälp av ljud- och bildprogram sprida idéer, verksamhetsformeroch eget skapande till andra skolor. AVM blir förmedlare av mottagarnasbehov av kommunikation och kontakt med omvärlden.

Utbudet av AVM bör enligt kommitténs mening ha en sådan omfattning att programmen verkligen kan bli ett regelbundet återkom- mande inslag i skolarbetet.

Även i framtiden bör Skolprogrammen etersändas för att möjliggöra direktmottagning på låg- och mellanstadierna och för att möjliggöra bandning på AV-centralerna och på de enskilda skolorna. För högstadiet och gymnasieskolan bör det i princip räcka med att sända programmen en gång. Undantagna bör vara sådana program som av upphovsskäl inte får bandas samt program av aktualitetskaraktär. De bör sändas fler gånger. Etersändningen bör emellertid kompletteras med andra distributionsfor- mer. Program för små målgrupper och utbildningar som ordnas på få platser bör inte etersändas utan distribueras på annat sätt.

Den nuvarande treårsregeln, som innebär att AV-centralerna och skolorna måste avmagnetisera Skolprogrammen efter tre är, bör ändras.

För att förbättra informations- och kontaktverksamheten mellan producent, AV-centraler och skolor bör en konsulentverksamhet liknan- de den som TRU försöksvis har prövat på regional nivå på vuxenutbild- ningsområdet övervägas även för ungdomsskolans del.

8.2 Ungdomsskolan _ en lägesbeskrivning

År 1962 fattades beslut om ett allmänt införande av den nioåriga grundskolan. Grundskolan var en utveckling av försöksmodellen — enhetsskolan som infördes i hela landet under 1960—talet. År 1969 fastställdes en ny läroplan Lgr 69, som successivt infördes fr.o.m. höstterminen 1970.

lrundskolebeslutet ledde till en rad reformer inom gymnasieskolan, som kom att omfatta alltfler utbildningar. År 1969 beslöts att all utbildning som bygger på grundskolan fr. o. m. 1971 skulle inordnas i en sammanhållen skolform. De tre skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola ersattes av en enda, gymnasieskolan, med gemensam läroplan Lgy 70.

8.2.1 Mål - arbetsformer läromedel

Skolan får inte vara en isolerad statisk institution. Den skall leva i takt med tiden och med känsla för vad framtiden kräver. Många av de förändringar och tyngdpunktsförskjutningar som återfinns i de nya läroplanerna tar också sikte påatt förbereda eleverna på frågor och problem, som de unga generationerna måste lösa, eller få bättre förutsättningar än dagens vuxna att lösa. Hit hör bl.a. miljöfrågor, internationella problem, könsrollsfrågor och samlevnadsfrågor. Den gamla skolan var centrerad kring frågan vad som skulle läras ut. Kunskapsinlärningen var skolans huvuduppgift och måttet av kunskaper var måttet på elevens framgång. Den nya skolan ställer tillsammans med kunskaps- och färdighetsmålen upp mål, som beskriver skolans strävan att

medverka till en allsidig personlighetsutveckling och till en ökad förmåga till gemenskapsupplevelse. Förmågan att samarbeta men också att arbeta och tänka självständigt, att kritiskt granska men också att visa tolerans och hänsyn till avvikande och till andras åsikter är exempel på vad samhället finner vara väsentliga mål för individens utveckling. De genomgripande förändringar i samhällets syn på skolans uppgift, som kommer till uttryck i de nya läroplanerna, har följts av förändringari innehåll, arbetssätt och arbetsformer med bättre förutsättningar än den traditionella klassundervisningen att utveckla ett aktivt och självständigt elevarbete, ett större medansvar och medinflytande för elever och en större samverkan mellan olika grupper i skolan. Den nya skolan ;täller i centrum frågan hur arbetet skall bedrivas.

För lärarna innebär förändringarna i skolans innehåll och sätt att arbeta, att nya krav ställs på bl. a. ämnesteoretisk och ämnesmetodisk fö'nyelse, på planeringsinsatser, på förmågan till samverkan med elever, på ökade kontakter med föräldrar och samhälle. Alla dessa nya krav innebär att lärarna måste bygga upp ett delvis nytt slag av lärarprofessionalism en ny lärarroll.

En ny skola behöver nya läromedel, inte bara på grund av et: delvis nytt ämnesinnehåll utan kanske framför allt på grund av att väl anpassade läromedel är en av de viktigaste förutsättningarna för att man i under- visningen skall kunna utveckla de nya arbetsformer med bl. a större elevaktivitet, som läroplanerna förordar.

8.2.2. Problem och brister i undervisningen

Den mest aktuella undersökningen om skolans problem och brster är betänkandet ”Skolans arbetsmiljö” (SOU l974:53) avgivet av utredning- en om skolans inre arbete, SIA. Där understryks att begreppet skdsvårig- heter är mångtydigt. Det finns brister i utbildningssystemets totala struktur, dvs. svårigheter som produceras av systemet självt. I den innefattas både ramar, urvalsprocedur, individualiseringsnivå och val av metodik, men också skiftande studiemedvetenhet i olika sociala niljöer, den starka inflyttningen till städerna och uppkomsten av nya förotssam— hällen, invandringen etc. SIA varnar för förenklingar och generaliseringar. SIA framhåller tre huvudfaktorer till skolsvårigheter.

El Faktorer inom individen El Faktorer i individens sociala miljö [I Faktoreri undervisningssituationen.

När det gäller den tredje punkten menar SIA att begreppet skolsvårigheter i viss män kan ersättas med skola med undervisningxsvårig- heter. Bl. &. påpekas att innehållet i undervisningen inte har föräncrats så mycket som man skulle kunna vänta med hänsyn till sanhällets förändring och utveckling. Innehållet är till stora delar traditiondlt och det nya stoffet har så att säga lagts ovanpå. Denna öknng av stoffmängden har blivit ett hot mot både lärarens och elevens motvation

för skolarbetet. Skolan är inte heller den enda kunskapskällan för eleverna. På sin fritid får de, genom olika massmedier, tillgång till information om omvärlden på ett aktuellt och engagerande sätt. Skolan bör emellertid inte, menar SIA, uppleva massmedierna som en konkur- rent till undervisningen utan som ett stimulerande komplement. Det finns risker med att ensidigt använda språket för att förmedla undervis- ningens innehåll. Stora elevgrupper med stor spridning av förutsättningar omöjliggör i stor utsträckning en klassundervisning, där läraren meddelar kunskap. Undervisningsmetoder som ensidigt bygger på verbal kunskaps- förmedling kan leda till att elever med dålig språklig träning får svårare att tillgodogöra sig undervisningens innehåll. Utländska undersökningar tyder, enligt SIA, på att faktaförmedling genom bilder kan utgöra ett positivt inslag för språkligt hämmade elever.

SIA skiljer mellan tre metoder vid förmedling av kunskaper, färdighe- ter och attityder:

D Eleven lär sig genom egna upplevelser. Det ankommer då på skolan att arrangera sådana situationer att eleven själv kan göra de avsedda erfarenheterna. El Eleven lär sig genom att använda andra som förebild (modellinlärning, imitation). Skolans uppgift är då att tillhandahålla lämpliga förebilder eller modeller. DInlärningsstoffet förmedlas med hjälp av symboler, i allmänhet av verbal art. Skolan beskriver företeelser för eleven, förklarar samman- hang osv. Vilken av de tre metoderna som är mest användbar beror bl. a. på det innehåll som undervisningen skall förmedla men också på elevernas förutsättningar. SIA understryker behovet av en systematisk träning för att öka elevens färdigheter i de ämnen eller ämnesmoment som främst avgör dennes möjligheter att tillgodogöra sig skolans teoretiska undervis- ning. Denna färdighetsträning kan i första hand sägas gälla läsning, skrivning och matematik. Men man pekar också på behovet av att använda andra metoder och medier, som i mindre utsträckning tari anspråk elevens grundläggande språkliga färdigheter. Sådana metoder kan bestå i

El inhämtande av information med hjälp av bilder och annan åskådnings— materiel El användning av bandspelare för förmedling av stoff Cl eleven lyssnar till lärarens berättelser.

En konsekvens blir bl. a. att läromedlen måste utformas så att de

D tar hänsyn till elevernas olika språkliga förutsättningar El medger olika typer av aktivitet El befrämjar verkligt elevsamarbete l:! ger eleverna valmöjligheter.

Även när det gäller individualiseringen påpekar SIA, att det inte bara är en fråga om val av undervisningsform, arbetssätt samt svårighetsgrade-

ring av lärostoff. Stor betydelse har också valet av presentatiomsform när stoffet skall förmedlas. Strävan bör här, enligt SIA, vara att bjuda stoffet via de kanaler som är bäst lämpade för eleverna.

De synpunkter som här har redovisats är hämtade från olika delar av SIA—betänkandet och får kanske därmed en större betoning än dle har i sitt rätta sammanhang. Icke desto mindre är vissa av dessa problem centrala framför allt frågan om den verbala dominansen i undervisningen, såväl det talade som tryckta ordet. Det visar på behovet av nya läromiedel, som kan föra fram stoffet även genom andra medier och därmed ge möjlighet till arbetsformer som inte enbart bygger på verbala aktiviteter. Ljud- och bildprogram och/eller flermediematerial (AVM) kan ta på sig sådana uppgifter.

7

8.2.3. Ljud och bild i undervisningen enligt läroplanerna

Värdet av ljud och bild i undervisningen framhålls iläroplanerna. I ”Mål och riktlinjer” betonas att film, radio och television planmässigt bör utnyttjas i undervisningen. Medierna bör användas i kombination med andra läromedel för att stödja en inlärning som går från det konkreta till det abstrakta, från det speciella till den allmängiltiga. Både i Lgr 69 och Lgy 70 ges ett antal exempel på användning av ljud— och bildmaterial. Enligt Lgy 70 kan bild— och ljudmaterial användas för att

”låta eleverna med hjälp av exempelvis stillbilder, film eller tv, musik eller inspelade autentiska ljud uppleva vissa sammanhang t. ex. hur natur. och klimat inverkar på människors miljö och levnadsförhållanden,

ge eleverna tillfälle att med hjälp av demonstrations-tv, stillbilder, film eller ljudinspelningar följa sådana försök som bl. a. av säkerhetsskäl och kostnadsskäl eller på grund av lokalmässiga begränsningar inte kan eller bör utföras i undervisningslokalen,

åskådliggöra yrkesförfaranden samt vissa tekniska och praktiska tillämpningar av väsentliga moment inom exempelvis naturvetenskapliga, tekniska och yrkesbetonade ämnen,

åstadkomma tidsförlängning med hjälp av film eller tv så att eleverna kan studera snabba rörelser, vilkas detaljer normalt inte uppfattas och

för att åstadkomma tidsförkortning med hjälp av film eller tv så att eleverna under några sekunder kan iakttaga förlopp som normalt tar mycket lång tid t. ex. olika stadier i en blommas eller en insekts utveckling.

Text, bild- och ljudmaterial kan också användas i kombination för att ge direkta arbetsanvisningar. Denna form av instruktioner lämpar sig t. ex. för inlärning av en del moment inom yrkesbetonade ämnen.

Text, bild och ljud bör i största möjliga utsträckning utnyttjas för att underlätta individuella studier och fria arbetsformer i undervisningen.”

”I språkundervisningen spelar ljudbandet och grammofonskivan en betydande roll. Mycket viktigt i detta sammanhang är att ljudmaterialet har en starkt aktiverande karaktär och hjälper eleverna att snabbt lära sig förstå och tala språket.

Inlärningsstudion har speciellt inom språkundervisningen fått ökad betydelse därför att den

ger varje elev tillfälle till betydligt mer talträning än vanlig klassrums- undervisning erbjuder,

ger varje elev den extra övningstid som är önskvärd för att uppnå överinlärning inom ett visst moment och

förmedlar direktkontakt med språket, dvs. låter eleven komma i kontakt med den mängd av olika infödda röster (imitationsmodeller) som är önskvärd för att eleven skall vänja sig vid det främmande språket.”

”Produktionen inom skolradio och skol-tv ger exempel på läromedel där text, bild och ljud kombineras på olika sätt till studiesatser med ett innehåll som ibland utvecklas till att helt eller delvis täcka kursavsnittets eller årskursens lärostoff. I sådana studiesatser ingår en orientering om innehåll och syften samt en detaljerad planering av det eller de kursavsnitt som studiesatsen behandlar eller ingår som del i.

En naturlig uppgift för såväl skolradio som skol-tv är att behandla ämnen eller avsnitt av ämnen som är starkt föränderliga. En kontinuerligt bedriven produktion, som dels fortlöpande åstadkommer nya skolpro- gram, dels återsänder vissa tidigare program, eventuellt i reviderad utformning, kan successivt tillföra underxisningen ett fräscht material. Läraren kan också få nya uppslag för sin undervisning via de studiebesök som radio och televisionen förmedlar och genom de experter som där framträder.” (Lgy 70, sid. 51.)

8.3. SR/UTst och TRU:s programverksamhet — beskrivning och erfarenheter

I detta avsnitt diskuteras erfarenheterna av den verksamhet som bedrivits inom SR/UTB samt den s.k. TRUAS—verksamheten. För ytterligare uppgifter hänvisas till den av SR/UTB utgivna skriften ”Radio och tv möter skolan” (SR 1973) samt TRU I:s slutbetänkande (SOU 1973:l9) för tidigare TRUAS-projekt. TRUAS-projektets fullföljande — det s.k. samlade försöket redovisas i en rapport från Sö 1 bilaga B och har sammanfattats i avsnitt 8.3.9.

8.3.1. Mål för programverksamheten

År 1964 beslöt riksdagen att en särskild skolprogramavdelning skulle inrättas vid SR, vilket också skedde från den 1 juli samma år. Skolprogramverksamheten skulle inte längre finansieras genom mottagar- avgifter utan via anslag från statsbudgeten. Grunderna för enhetens verksamhet finns dokumenterade i prop. 19661136, i avtalet mellan SR och staten samt för skolprogramverksamhetens del i avtalet med SÖ 1964-01-31. Enligt prop. 19662136 skall SR ha en enhet för utbildnings- program, och enligt avtalet med staten skall denna verksamhet bedrivasi samråd med Sö och UKÄ. Samråd med UKÄ har emellertid inte förekommit, med undantag för försöket med en ettbetygskurs i statskunskap 1965/66, eftersom enheten inte bedriver programverksam— het inom UKÄzs verksamhetsområde. I avtalet mellan Sö och SR fastslås bl. a.:

”Sveriges Radio anordnar skolradioutsändningar och skol-tv-utsänd- ningar i enlighet med fastställda programplaner. Dessa skall grundas på av Sveriges Radio och Skolöverstyrelsen gemensamt företagna undersök-

ningar samt fastställas i samråd. Antalet sändningar och tiden för dessa anpassas härvid efter de olika skolformernas behov."

I SR:s föreskrifter från 1971—11-26 sägs bl. a. följande iinstruktionen för utbildningsprogramenheten vad avser skolväsendet:

”Utbildningsprogramenheten har till uppgift att för ljudradio och television planera och producera program och kurser för skolväsendet;

att producera och utge studiematerial till denna verksamhet; att bedriva sådan verksamhet som främjar användningen av SR:s

undervisningsprogram.”

Målet för programverksamheten för SR/UTB är att producera radio- och TV-program — med eller utan tryckt material — vilka kan tillföra undervisningen sådana kvaliteter, som är speciellt lämpade för medierna. Det gäller program eller programserier som kan

D återge ett stycke verklighet, i synnerhet sådan som inte är direkt tillgänglig på annat sätt i undervisningen, [:| införa aktuellt stoff i vidaste mening i undervisningen, Dunderlätta tillämpningen av läroplanernas grundläggande undervis- ningsprinciper om motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete.

Programserier i skilda ämnen har producerats i syfte att underlätta lärarnas möjlighet att bedriva en konkret, aktuell och upplevelserik undervisning och därmed också bidra till att öka elevernas motivation för studierna. Skolradiohäftet blev tidigt bärare av arbetsuppgifter, övning- ar och kringmaterial med syfte att underlätta en tillämpning också av principerna om aktivitet, individualisering och samarbete.

Med tillkomsten av den första TRU—kommittén 1967 (TRU I) och dess arbetsgrupp för gymnasieskolan, TRUAS, tilldelades radio och TV uppgifter utöver dem som beskrivits ovan. Det gällde framför allt rationaliseringsuppgiften. Kommittén fick i uppgift att undersöka om radio och TV delvis kunde vara lärarersättande.

”Tiden är nu inne för att starta en samlad och mer målmedveten produktion av lärarersättande radio- och televisionsprogram inom skol— väsendet. Erfarenheter saknas dock om hur undervisning med dessa medier bör utformas för att totalt sett ett rationaliseringsresultat skall kunna utvinnas. Det torde dock stå klart att ett användande av radio och television i lärarersättande syfte innebär en betydande förändring av skolans hävdvunna arbetsformer.” (Ur direktiven till TRU I 196 7.)

Även om direktiven betonade rationaliseringsaspekten för en vidgad användning av radio och TV i ungdomsskolan, främst gymnasieskolan, kom dock det praktiska arbetet inom TRUAS att ganska snart inriktas mot de kvalitativa målen. Föreställningen att med radio- och TV-medier- na kunna förmedla mönsterlektioner av framstående pedagogeri rationa- liseringssyfte övergavs. Medierna skulle i stället underordna sig en systematisk undervisningsplanering; det gällde att försöka kombinera olika medier inte att slå ut det ena med det andra — och ta tillvara

deras speciella egenskaper. Den synen präglar också läroplanerna för grundskolan (Lgr 69) och för gymnasieskolan (Lgy 70). Samtidigt börja- de den lärarbrist som var en väsentlig bakgrund vid direktivens tillkomst att ersättas med överskott på lärare, utom beträffande specialundervis- ningen.

Målet för TRUAS” arbete genomgick således en förskjutning, vilket kommer till uttryck redan i det första TRU-betänkandet.

”Den primära uppgiften är att skapa effektiva inlärningssituationer. Lärarinsatser, tryckt material, bandade tv-avsnitt, ljudband och övrigt material bildar integrerade undervisningssystem med syfte att leda eleven till de uppställd målen.” (SOU 1971236, s. 27.)

Här speglas en strävan att systematiskt planera undervisningen och utifrån denna planering producera ett studiematerial som skall underlätta för eleverna att nå undervisningens mål, de övergripande såväl som de ämnesbundna, samt underlätta för läraren att använda olika metoder, arbetsformer och bearbetningssätt i undervisningen. Medierna radio och TV har reducerats till två komponenter, nu i betydelsen ljud och rörlig bild, men fortfarande viktiga sådana bland många andra. Medierna betraktas inte längre huvudsakligen som undervisningsbärande.

”Som undervisningsbärande medium har TRUAS funnit tv mindre användbart . . . TV—program, i form av bandade lektioner av föreläsnings- typ, bedömer TRUAS vara av mindre värde i skolan även om mycket kvalificerade pedagoger anlitas” (SOU l973zl9, s. 194.)

”Försöksverksamheten har vidare visat att kvalitetshöjning endast kan uppnås om tv-programmen integreras med övriga komponenter i under- visningen” (SOU 1973119, 5. 189.)

Denna inriktning av försöksverksamheten har gällt även sedan TRUAS överfördes till SÖ från den 1 juli 1972.

8.3.2. Målgrupper

Skolprogramutbudet från SR/UTB har riktats till elever och lärare i grundskolan och gymnasieskolan. Program har producerats i första hand för de obligatoriska ämnena eller sådana tillvalsämnen som valts av ett tillräckligt stort antal elever. Denna betoning av målgruppens storlek sammanhänger naturligtvis med sättet att distribuera programmen — etersändning. TRUAS” försöksverksamhet har varit inriktad på utbild- ningen i gymnasieskolan och arbetsmarknadsutbildningen.

Under det senaste årtiondet har intresset ökat för elevgrupper med särskilda behov. Det gäller svagpresterande elever i grundskolan, invand- rarelever och elever i special— och särskola. SR/UTB:s verksamhet för elever med särskilda behov och erfarenheterna därav redovisas i avsnitt 8.3.5 och 8.5.4.

8.3.3. Planering 8.3.3.l Behovsanalys

Årligen har behovsanalyser genomförts sedan 1966 i linje med gällande avtal mellan SÖ och SR/UTB. Behovsanalyserna är förenade med många problem. Det är inte bara fråga om vem eller vilka som skall definiera behov utan i lika hög grad en fråga om hur de skall definieras. Behoven uttrycks ofta som brister i undervisningen. Det kan gälla allt från aktualisering av innehållet i olika skolämnen, sättet att kunna represente- ra den bakomliggande verkligheten eller sättet att presentera stoffet för eleverna till behovet av förnyelse av metodik och arbetssätt i stort. Olika bedömare betonar skilda delar av dessa brister, ofta utifrån en mer eller mindre uttalad uppfattning om hur undervisningen skall bedrivas och vilka mål som i första hand skall prioriteras. Avnämarnas synpunkter kan sällan avläsas entydigt.

Tillvägagångssättet vid denna behovsanalys har i olika avseenden modifierats och förbättrats under årens lopp. Huvudmönstret har emellertid varit detsamma år från år. Behovsanalysen bör ses som en samlingsrubrik för flera olika åtgärder, där de viktigaste inslagen har varit den årliga s.k. SÖ-skrivelsen, ledningskonferenser med företrädare för landets skoldistrikt, den dagliga kontakten mellan SÖ och SR/UTB samt direktkontakter med olika organisationer på skolans område, fortbild- ningskonsulenter, lärare och elever. Principiella frågor diskuteras i den rådgivande skolkommittén med representanter för SÖ, olika instanser på skolans område, bl. a. Kommunförbundet, samt lärar- och elevorganisa- tioner.

Här skall närmare presenteras ett led i denna behovsanalys, nämligen den s. k. SÖ—skrivelsen och det med den förknippade remissförfarandet.

Från SR/UTB översänds till SÖ varje år en skrivelse. Ena året består skrivelsen av en plan för programverksamhetens allmänna inriktning, vad gäller målgrupper, ämnen, stadier och skolformer, programformer, distribution, utvecklingsarbete etc. Andra året utformas skrivelsen mer som ett konkret underlag för direkta programönskemål. SÖ svarar för att denna skrivelse går ut på remiss till organisationer och intressenter inom och utom skolväsendet. Det gäller bl.a. länsskolnämnder, lärarutbild- ningsanstalter, lärar- och skolledarorganisationer, kommunförbunden, elevorganisationer och branschorganisationer.

SÖ delger sedan fortlöpande SR/UTB inkomna yttranden och de skrivelser som upprättats på skilda sakenheter inom Sö. SÖ sammanstäl- ler dessutom ett övergripande svar där vissa betoningar iiför den kommande säsongplaneringen görs. Den mer detaljerade bearbetningen sker inom SR/UTB:S planeringsorgan. Materialet ligger sedan in grund för de beslut som fattas i enhetens produktkollegium, där ocl'så SÖ är företrädd av en särskild skolkonsulent. Huvudlinjerna i säsongplanen och då framför allt satsningar på större projekt har också diskuterats direkt med Sözs undervisningsavdelning för skolan. Våren 1974 genomfördes i samråd mellan SR/UTB, TRU och kommunförbunden två Lndersök- ningar som led i behovsanalysen. Den ena gällde en kartläggning av

AV-centralcrnas tekniska utrustning, servicenivå, utlåningsprofil, skolen- heternas tekniska utrustning m. m. Den andra undersökningen komplet- terade det officiella remissförfarandet via SÖ. Till ett slumpmässigt urval grundskolor och gymnasieskolor utsändes samma skrivelse direkt från SR/UTB i syfte att ge lärare inom olika ämnen möjlighet att framföra sina programönskemål. '

Sammanfattningsvis kan konstateras att behovsanalyserna när det gäller programutbudet för ungdomsskolan har fungerat tillfredsställande. Olika intressenter på skolans område har årligen beretts tillfälle att framföra sina synpunkter på eterutbudets omfattning och inriktning.

Trots det omfattande underlag som behovsanalyserna ger, kvarstår emellertid att göra de slutliga prioriteringarna för att tillgodose de mest angelägna behoven. De konkreta och ämnesbundna programönskemålen från lärare och konsulenter skall sammanjämkas med de mer övergripan- de betoningar som görs av länsskolnämnder och Skolöverstyrelsen. Den slutliga fördelningen av programinsatserna på stadier, linjer och skoläm- nen har gjorts utifrån en sammanvägning av ett flertal förutsättningar. De viktigaste kriterierna är

El skolformens tillgång till bl. a. TV-mottagare/ljudbandspelare och vi- deobandspelare/videokassettspelare D målgruppens storlek [] lärarnas tradition att använda skolprogram [] olika skolämnens uppenbara behov av ljud och rörlig bild (ämnen som främmande språk, filmkunskap, teater och musik) Cl brist på konkretiserande material Cl brist på upplevelsematerial El speciellt svårt stoff El speciellt föränderligt stoff (aktualitetsaspekten) Cl brist på undervisningsmaterial i allmänhet Cl ny metodik El nya arbetsformer Cl nytt ämnesmoment — nytt ämne EI brist på behöriga lärare.

8.332. Programplanering

Under det senaste årtiondet har frågan om läromedlens roll i undervis- ningen tilldragit sig ett allt större intresse. Den traditionella läromedels- produktionen var inriktad på ”genomsnittseleven”, och presentationssät- tet var huvudsakligen deskriptivt, vilket redan från början begränsade möjligheterna för lärarna att bedriva en mångsidig undervisning i syfte att tillgodose behov och intressen hos elever med ofta starkt skiftande förutsättningar.

En skola som vill främja alla elevers utveckling behöver andra verktyg för att klara sin uppgift. Läromedlen bör presentera stoffet i sådana former att principerna om motivation, aktivitet, konkretion, individuali- sering och samverkan verkligen kan utvecklas i undervisningen. En

konsekvens av detta synsätt har blivit att läromedelsproduktionen måste bygga på en större medvetenhet om vilken roll läromedlet skall la i den tänkta undervisningen. Forsknings- och utvecklingsarbetet, både utom- lands och i Sverige, har också i allt större utsträckning kommit att inriktas mot frågor om målanalys, undervisningsplanering, medieval och utprövning och utvärdering av läromedel och undervisning. Med början i USA har forskningen kommit att intressera sig för själva undervsnings- processen, hur inlärning går till, hur de studerande fungerar under olika betingelser och därmed vilka roller läromedlen bör ha för att bäst tillgodose dessa krav. Samlingsnamnet för detta nya synsätt är undervis- ningsteknologi, ett begrepp som ofta väckt föreställningar )m en avhumaniserad undervisning baserad på maskiner. Undervisningsternologi definieras vanligen på två sätt. Den första definitionen avser de medier och tekniker som har vuxit fram ur kommunikationsrevolutionen och som kan användas för undervisningsändamål vid sidan av färaren, läroboken och svarta tavlan. Den andra definitionen sträcker sig läigre än till att gälla enbart ett visst medium eller en viss teknik. I denm andra betydelse är undervisningsteknologi ett systematiskt sätt att ;lanera, genomföra och utvärdera inlärnings- och undervisningsprocessen med utgångspunkt i angivna mål och baserat på människans sätt att lära och kommunicera. I denna senare och riktigare betydelse nnebär undervisningsteknologi att medierna skall underordna sig den pedago- giska planeringen av ett visst undervisningsavsnitt. Först därmed kan de stödja och underlätta en önskvärd inlärningsprocess med varerande presentationssätt och arbetsformer.

Läromedlens värde bedöms inte längre uteslutande efter deras sätt att presentera stoffet, allsidighet, lättillgänglighet etc. utan i lika hög grad efter deras möjligheter att ligga till grund för en undervisning som ger utrymme för varierande arbetsformer och arbetssätt.

Programverksamheten vid SR/UTB har både påverkats av ocl aktivt bidragit till denna nya syn på mediernas uppgifter i undervisningen. Det mest påtagliga resultatet har blivit att många programserier lumera utformas som multimedieserier, där flera medier kombineras redan på planerings- och produktionsstadiet. Det vore emellertid felaktigt a*t påstå att all produktion följer multimedieprincipen. Många program proluceras fortfarande som fristående insatser. Behoven och önskemålen från skolan är så mångskiftande att producenten får vara beredd att spela öser hela registret av insatser, från enstaka program, som lärarna själva kan >lanera in i undervisningen, till metodiskt mer genomarbetade programse'ier. Är syftet t. ex. att orientera eleverna om nuets händelser och Ökl deras intresse för samhällsfrågor kan den riktiga åtgärden vara att pr(ducera fristående nyhetsprogram i radio och TV. Är syftet däremot att träna eleverna i vissa grammatiska strukturer eller vidga deras språkliga begreppsapparat, är det viktigt att läromedlet utformas på ett sådmt sätt att eleverna verkligen får tillfälle att själva uttrycka sig, ('va de grammatiska strukturerna och i aktiv mening använda ett vidgat ord'örråd. Det blir då också angeläget att bjuda stoffet via flera medier ”ör att tillmötesgå olika elevers varierande förutsättningar och samtidgt ge

underlag för individualiserad bearbetning.

En programserie föregås således inte bara av en programplanering utan i lika hög grad av en allmän pedagogisk planering. De olika mediernas uttrycksmöjligheter måste sättas i relation till de pedagogiska intentio- nerna med en serie. Den enskilde producenten eller redaktören kan inte längre isolerat ägna sig åt sitt eget medium. Arbetet bedrivs numera allt oftare i team, där vid sidan av producenter och redaktörer även ingår planerare, fackpedagoger och lärare.

8.3.4. Programutbudets omfattning och karaktär 8.3.4.l Riksprogram

SR/UTB svarar för den huvudsakliga produktionen av skolradio- och skol—TV. Undantagsvis förekommer på vissa skolor lokal produktion av TV-program. Riksutbudet från SR/UTB är f.n. årligen omkring 700 nyproduktioner i radio och 100 nyproduktioner i TV. Därutöver repriseras normalt årligen omkring 500 radioprogram och 350 TV-pro- gram. Den stora delen repriser i radio sammanhänger med den rådande tolkningen av upphovsrättslagen, som enligt praxis medger skolorna att använda radioprogrammen i högst tre år. Efter de gångna tre åren utgår således programmen, såvida de icke repriseras för ytterligare en treårspe- riod. Samma regel gäller för AV-centralerna, som efter tre år avmagnetise— rar de program som fallit för åldersstrecket. För att upphäva olägenhe- terna med treårsregeln repriseras således vart tredje år vissa programserier i radio som skolan önskar utnyttja för ytterligare en treårsperiod. Ofta revideras och omarbetas serierna inför denna reprissändning.

För TV finns ingen motsvarande praxis. Den höga andelen repriser för TV-programmens del sammanhänger i stället med att programmen på låg- och mellanstadierna används genom direktmottagning. Detsamma gäller på högstadiet och i gymnasieskolan för sådana program som av upphovsrättsliga skäl inte är fria för bandning. Bandning och lagring av TV-program sker också på många AV-centraler för ett år i taget.

Huvudtyper i programutbudet Nedan ges en kortfattad beskrivning av huvudtyperna i programutbudet.

I Fristående program

Med fristående program avses program som inte är kopplade till något annat undervisningsmaterial. Exempel på denna programtyp är aktuali- tetsprogram och morgonsamlingar i skolradion och teatermatinéer i skol-TV. Anvisningar och tips till förberedelse och uppföljning ges oftai en lärarhandledning, antingen separat eller i skolprogram-AVIN.

Z Flermedieprojekt

Flertalet program blir redan på planerings- och produktionsstadiet integrerade i s.k. flermedieprojekt. Radio och TV, ljudbildband och

tryckt material kombineras på olika sätt, alltefter syftet med serien. Till denna kategori räknas både ett enstaka radioprogram med tillhörande trycksak och mer omfattande serier innehållande flera medier. lKombina- tionen radio—trycksak är alltjämt den vanligast förekommande. Fler- medieprojekten är av två slag, momenttäckande projekt och läsårs- projekt.

Mo men ttäckande projekt

Momenttäckande projekt innebär att de olika läromedelskomponenterna radio och/eller TV samt elevhäfte tillsammans innehåller det grundläggan- de material som skall vara utgångspunkten för studierna. Hänvisningar görs därutöver ofta till bredvidläsningsböcker och annat material som finns på skolorna. Det övervägande flertalet flermedieproyekt från SR/UTB är av denna typ. Omfattning och pedagogiskt utföran de skiftar beroende på ämne och stadium/årskurs och syfte med programserien.

Läsårsprojekt

Med läsårsprojekt avses att radio- och/eller TV-program tillsammans med övrigt material täcker en hel årskurs i ett eller flera ämnen.

[ avsnitt 8.7 diskuterar kommittén insatserna inom ungdomsskolan under två kategorier, grundutbud och särskilda insatser. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det motiverat att redan här följa denna indelning.

Grundutbudet består av de serier i form av fristående program eller tlermedieprojekt som produceras för att möta ett allmänt behov av AVM i skolans skilda ämnen. Det gäller aktualitetsprogram för olika stadier, program i främmande språk, musik, orienteringsämnen, svenska, teater, film etc. De produceras i syfte att underlätta lärarnas möjlighet att bedriva en konkret, aktuell och upplevelserik undervisning och därmed också bidra till att öka elevernas motivation för studierna.

Särskilda insatser utgörs av vissa program /programserier/ med ett vidare syfte att mer genomgripande underlätta genomförandet av angelägna reformer i det dagliga skolarbetet. Under de senaste årtionde- nas intensiva reformarbete av ungdomsskolan har de särskilda insatserna huvudsakligen inriktats mot de stora ämnena och de stora målgrupperna. Hit hör t. ex. de lärarfortbildande projekten JET (fortbildning av lågstadielärare i engelska), DELTA (fortbildning i den nya matematiken) och senast läsåret 1973/74 och 1974/75 det 5. k. ROS-projektet — fortbildning av framför allt låg- och mellanstadielärare i musik. Dessa projekt har varit samarbetsprojekt mellan SÖ, SR/UTB och Hermods resp. Utbildningsförlaget (numera Liber Läromedel). Flera elevserier har också producerats med ambitionen att vara utlöpare av nya läroplaner. Med det nya gymnasiet och den nya fackskolan år 1966 infördes en del nya ämnen. Det medförde problem eftersom det dels var brist på lärare i dessa ämnen och dels var brist på undervisnings- material. SR/UTB producerade därför särskilda insatser i naturkunskap

och teknologi, långserier som var underlag för arbetet under ett helt läsår.

Med Lgr 69 och Lgy 70 uppstod stora brister på lämpligt studiemate- rial, som delvis täcktes genom produktion av programserier från SR/UTB. Projekt årskurs 7—9 och dess efterföljare Trialog för högstadiet skall ses som en särskild insats med syfte att konkretisera de nya pedagogiska riktlinjerna i Lgr 69 om bl. a. sammanhängande arbetspass, ämnesinteg- ration, periodläsning, betoning av de övergripande målen samt större elevaktivitet i undervisningen. På motsvarande sätt gjordes för gymnasie- skolan särskilda insatser för vårdlinjen med serier som Barnkunskap, Familjekunskap och Åldringsvård.

[ musik och språk har särskilda kurser producerats för att stödja lärarna i dessa ämnen. Switch On, en engelskserie för åk 3, producerades dels för att underlätta arbetet för många lärare (med ett par års JET-studier bakom sig och utan egen undervisningserfarenhet i främman- de språk) och dels för att underlätta för eleverna i nioårsåldern att tillgodogöra sig ett nytt språk.

Ett annat exempel på en särskild insats är TV-serien Klotet för lågstadiet. Syftet var att i mer renodlad form ta upp de 5. k. övergripande målen till behandling. Programmen ger lärare och elever underlag för samtal kring mänskliga problem och relationer.

Behovet av särskilda insatser har emellertid i allt högre utsträckning kommit att gälla också de små målgrupperna och de små ämnena. Så har t. ex. flera arbetsområden producerats för tillvalsämnet Teknik på högstadiet mot bakgrund av en total brist på lämpliga läromedel för detta nya ämne. Ett annat exempel är multimedieserien Svenska förstås! avsedd för invandrarelevernas grundläggande svenskinlärning. Se vidare under avsnitt 8.3.5.

8.3.4.2 Regionala — lokala program

Utöver riksutbudet produceras årligen omkring 300 regionala skolradio- program. Regional skol-TV förekommer inte. Det regionala programut- budet är ett viktigt komplement till riksutbudet. Både elev- och lärarprogram produceras. Utbudet innehåller, liksom riksutbudet, både fristående program och multimedieserier, Bl.a. har i multimedieform producerats regionala hembygdsserier för lågstadiet såsom ”Hos oss i Y och Z län”, ”Mitt Värmland” och ”Hemma i Småland”.

På Gotland producerades under läsåret 1973/74 en serie om den egna kommunen. Serien är ett exempel på det samarbete som kan utvecklas på länsplanet. Serien tillkom genom samarbete mellan länsskolnämnden och lärare på Gotland, SR:s distriktskontor i Visby samt medarbetare från SR/UTBi Stockholm.

I de försökssändningar med lokalradio som SR genomförde ivissa län under våren 1973 deltog också SR/UTB. I Jönköpings län produceradesi samarbete med länsskolnämnden en serie program med syfte att för elever, föräldrar och arbetsmarknad presentera de sju gymnasieregionerna i länet samt orientera om länets olika utbildningsvägar. I anslutning till programmen utnyttjades tillgängliga broschyrer och annat informations-

material som framställts lokalt eller centralt för studie— och yrkesoriente- ringen. Genom reportage och intervjuer gav programmen verklighetsnära intryck och aktuella fakta om utbildning och arbetsmarknad inom olika delar av Jönköpings län. S. k. telefonväktarprogram har också sänts regionalt i några län. I samband med en Studiedag i trafik, för låg- och mellanstadielärare, sändes ett inledande stimulansprogram och ett avslu- tande telefonväktarprogram över Radio Halland.

Erfarenheterna från den regionala programverksamheten är positiva. De skiftande förhållandena mellan olika regioner i landet kan aldrig rättvist speglas i riksutbudet. Ett regionalt programutbud kan ta upp för den egna regionen aktuella frågor i t. ex. studie- och yrkesorientering, hembygdskunskap, historia och samhällskunskap. Regionens skolväsende kan få bättre kontakt med det omkringliggande samhället.

8343 Trycksaker rn. m.

Till programmen utges årligen omkring 200 nya trycksaker, diaserier m. nr. av SR/UTB:s Skolmaterielsektion. Sektionen bedriver självfinansie- rad verksamhet med en omsättning på ca 10 milj. kr.

Det pedagogiska värdet av att komplettera radio- och TV-programmen med tryckt material har redan berörts ovan. Att skolorna har behov av detta kompletterande material framgår av de årliga försäljningssiffrorna.

Volymen av från Skolmaterielsektionen utgående material är ca 5,5 milj. exemplar per läsår, varav ca 3 milj. exemplar utgörs av elevhäften och elevböcker. Dessa fördelar sig på olika stadier sålunda:

Lågstadiet ca 23 % dvs. 700 000 exemplar Mellanstadiet ca 25 % dvs. 750 000 exemplar Högstadiet ca 50 % dvs. 1 500 000 exemplar Gymnasieskolan ca 3 % dvs. 100 000 exemplar

Eftersom varje stadium inom grundskolan har ca 300 000 elever, har alltså

varje elev på lågstadiet . . . 2,3 häften från SR/UTB, varje elev på mellanstadiet . . 2,5 häften från SR/UTB, varje elev på högstadiet. . . 5 häften från SR/UTB.

Den årliga försäljningen av diaserier uppgår till närmare 15 000 serier för grundskolan, dvs. 1 diaserie på 60 elever. Varannan klass har således en diaserie från SR/UTB.

Genomsnittspriset per produkt när det gäller elevmateriel är

för lågstadiet 2:50/elev mellanstadiet 3:00/elev högstadiet 3:00/elev gymnasieskolan 6:00/elev

Trycksakerna från SR/UTB har generellt sett legat på en låg prisnivå. Skälet till att priserna relativt sett har kunnat hållas låga sammanhänger inte enbart med att verksamheten bedrivs på självkostnadsbasis. Det

beror också på en fortlöpande förnyelse av produktionssätt och en planering som kunnat utnyttja tryckeriernas lågsäsonger. En annan viktig faktor har varit att ersättning till författare normalt inte utgått i form av royaltyn utan i form av ett engångsbelopp.

8.3.5. Produktion för elever med särskilda behov

Under det senaste årtiondet har samhällets omsorger och intresse ökat för elevgrupper med särskilda behov.

Kunskaperna om hur läromedlen skall utformas för att bäst svara mot behoven inom t. ex. specialundervisningen är dock fortfarande relativt små.

Forsknings- och utvecklingsarbetet har mer och mer inriktats mot dessa frågor, vilket bl. a. framgår av att SÖ som ett av de tre huvudmålen för läromedelsutvecklingen anger:

”att avskaffa brist på läromedel inom t. ex. lågfrekventa utbildningari det allmänna skolväsendet, vid olika former av specialundervisning, vid invandrarundervisning och vid mxenutbildning.” (Ur Sözs anslagsfram- ställning för 1974/75).

En strävan i SR/UTB:s allmänna skolprogramutbud är att beakta den enskilda elevens förutsättningar och behov. Det har dock visat sig omöjligt att i programutbudet på alla stadier och vid olika tillfällen producera material, som passar för elever i den vanliga undervisningen, invandrarelever och för elever i B-skoleform, i grundskolans specialunder- visning samt i särskolan. Mot bakgrund härav har SR/UTB påbörjat ett utvecklingsarbete och en begränsad produktion i syfte att på ett bättre sätt kunna beakta behoven hos dessa elevgrupper.

8.3.5.1 Specialundervisningen

Våren 1974 distribuerade SR/UTB ett frågeformulär till ett urval av grundskolans speciallärare för att undersöka dels apparattillgången inorn specialundervisningen, dels om speciallärarna inom olika områden kunde utnyttja SR/UTB:s allmänna programutbud samt dels i vilka former information önskades. Undersökningen visade att flertalet elever inom specialundervisningens olika områden har möjlighet att lyssna på radio- program direkt eller i bandad form. Nästan alla elevgrupper hade vidare tillgång till TV-apparat.

Flertalet speciallärare på alla stadier förordade fristående program. Många lärare önskade speciellt producerade radio- och TV-program i olika ämnen. Önskemål fanns om informationsprogram som behandlade attityder till olika handikapp och som innehöll metodiska handledningar.

Det allmänna skolprogramutbudets arbets— och texthäften ansågs på samtliga stadier alltför omfattande och svåra för elever med intellektuell utvecklingsstörning, läs- och skrivsvårigheter och för hörselskadade elever. Många speciallärare pekade på elevernas begränsade ordförråd och perceptionsstörningar.

Speciallärarna uppgav svårigheter med att hitta lämpliga radio- och TV-program och trycksaker i SR/UTB:s utbud, trots den information som lämnas i programkataloger och i Skolprogram-AVIN. Förslag till olika typer av information lämnades. Flera önskade en speciell program- katalog.

I samarbete med Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel i Umeå gjorde SR/UTB samtidigt inom särskolan en utprövning av några produkter i det allmänna programutbud som etersändes 1973/74. Det framkom då, att de svårigheter som finns inom grundskolans specialun- dervisning föreligger även i särskolan. Möjligheterna att utnyttja det allmänna skolprogramutbudet var dock ännu mindre i särskolan.

För elever med stora anpassningssvårigheter kommer skoldaghemmens betydelse att öka i framtiden. SR/UTB undersöker (1974/75 på Hjorthagens skoldaghem i Stockholm) vilken typ av program/material elever med anpassningssvårigheter kan använda av SR/UTB:s allmänna programutbud.

Textsättning av TV-program

De dövas och hörselskadades organisationer ställer sedan länge krav på textsättning av TV-program.

I slutet av 1960-talet gjorde SR/UTB i samarbete med bl.a. Birgitta- skolan i Örebro en undersökning om textsättning av skol-TV-program. Sedan dess textsätts varje år omkring tjugo TV-program.

Tillsammans med Birgittaskolan utarbetades också särskilda versioner av trycksakerna till programmen för att bättre svara mot de dövas och hörselskadades förutsättningar. Denna del utvecklades för SR/UTst del till de 5. k. S-nycklarna i Trialog för högstadiet (se nedan).

Annan anpassning av material

Vid produktion av läromedel kan producenten huvudsakligen välja mellan två sätt att möta kravet på anpassning till olika målgrupper. Antingen utarbetas en specialversion av läromedlet eller också utformas läromedlet så att det möjliggör för alla elever att använda samma grundmaterial, men där bearbetningssätt och omfattning av stoffet skiftar beroende på elevens förutsättningar.

S—nycklar

Högstadieserier i samhälls— och naturorientering samt svenska i projektet Trialog har försetts med s. k. S-nycklar i form av dupliceringsunderlag i lärarhandledningen. Dessa arbetsblad utarbetades av en grupp speciallä- rare och innehåller varianter av de arbetsuppgifter som finns i g*undma- terialet. De ursprungliga uppgifterna struktureras på ett annat sätt bl. a. genom att dela upp en frågeställning i flera, men innehållet i studierna är fortfarande detsamma. På motsvarande sätt görs diagram, kartor etc.

lättillgängligare genom att informationen delas upp i flera led. S-nycklar- na är avsedda för de elever som av olika skäl behöver extra stöd i arbetet. Det kan således gälla elever med läs- och skrivsvårigheter men också elever, som varit frånvarande från undervisningen och behöver ta igen vissa avsnitt, eller hela klassen om läraren så finner lämpligt.

S-nycklarna har uppskattats av lärarna som hjälpmedel iindividualise- ringsarbetet, vilket framgår av resultaten från den utprövning som gjorts av Trialog. (Se vidare avsnitt 8.3.6.)

Regionala hembygdsprogram

För vissa distrikt produceras till läsåret 1974/75 regionala programserieri hembygdskunskap för årskurs 3. Dessa serier får redan från början en sådan utformning att de skall passa alla elever i årskursen, således också för elever i specialundervisning och särskola och undervisning med invandrarelever. Projekten har utarbetats i samråd mellan berörda länsskolnämnder, lärarhögskolor och SR/UTB. I projektgrupperna har ingått lärare från specialundervisningen och särskolan.

Nya programformer

Under de senaste åren har den ökande medvetenheten om olika elevgrupper med särskilda behov starkt bidragit till en utveckling bort från de renodlat undervisande programmen och till programformer som ger större utrymme för inlevelse och upplevelse och därmed större möjligheter för lyssnaren/åskådaren att ta emot programmen på sina egna villkor.

Särskild produktion

Till läsåret l975/76 produceras två serier i svenska, ”Konsonanter” och ”Vokaler”. Programmen liksom tillhörande häftesmaterial är tillrättalagt för specialundervisningen och sänds parallellt med en tidigare producerad serie i svenska för lågstadiet. Serien består av sammanlagt 27 ljudband. Till varje band hör ett elevhäfte. Materialet har förprövats. Förprövning- en har omfattat ljudband och elevhäften och'har gjorts i grundsärskolan, träningsskolan och i grundskolans specialundervisning inklusive hörsel- klasser.

Några resultat från förprövningen av Konsonanter 1973/74:

El Programlängden bör vara ca 15 minuter. D Varje program bör utgöra en fristående enhet. El Programmen ska!] följas upp av fristående arbetsblad med skriv- övningar. D Pauserna är lagom långa. Cl Direkta uppmaningar av typ ”lägg undan pennan” — ”stäng av bandspelaren” kan med fördel ingå i programmet.

El Inga extra ljudeffekter bör läggas in i programmet. El Bildmaterialet är tillfyllest efter några justeringar. Cl Språket är väl anpassat för målgruppen. El Lärarkontroll efter varje arbetsblad är önskvärd. D Materialet är användbart för stora målgrupper: från kliniker i grund- skolan till träningsskolan. CJ De lärare som deltog i utvärderingen påpekade att programmen fyller en viktig funktion.

Information till speciallärare

Från vårterminen 1974 har information getts direkt till speciallärarna. Denna information ingår i Skolprogram-AVIN och rubriceras Special. Där ges bl. a. exempel på produkter som redan används av speciallärare och projekt som är under planering.

En enkel programkatalog som riktar sig direkt till särskolan produceras hösten 1974 i samarbete med rikscentralen för pedagogiska hjälpmedeli Umeå.

8.3.5.2 Material för invandrarundervisningen

Serien Svenska förstås är ett material för den inledande undervisningen i svenska för invandrare, företrädesvis för elever i årskurserna 2— 6. Kursen syftar till att ge eleverna ett grammatiskt uppbyggt basförråd av ord och fraser som de möter i och utanför skolan. Orden tränas på olika sätt med ljudband, bildkort och blädderblock. Materialet kompletteras med dialo- ger, berättelser och samtalsbilder. Material för invandrarelever har även producerats i lågstadieserien Tobak, alkohol, narkotika. Versioner finns f. 11. på finska, serbokroatiska, grekiska och turkiska. Elevhäften till serien Sniffare för årskurserna 4—6 finns bl. a. på arabiska, polska, italienska, turkiska, serbokroatiska och grekiska. Teknik i vardagslivet för årskurs 2 håller på att framställas på finska, serbokroatiska, grekiska och turkiska.

Vuxenutbildningen inom SR/UTB har gjort omfattande produktioneri svenska för invandrare som även kan användas av invandrarelever i gymnasieskolan: Svenska för er, Samtal på svenska och radiokursen Leva iSverige.

8.3. 5.3 B-skolan

Som underlag för produktion av programserier direkt riktade till och utformade för B-skolan påbörjades år 1973, ett arbete som syftade till att utveckla förslag till årskursplaner i orienteringsämnena för denna skolform. Årskursplanen innehåller ett antal gemensamma arbetsområden för alla årskurser (årskurs l-—2, 3—4 och 5—6) vilket innebär att man i skolan under en viss period samtidigt kan arbeta med ett och samma tema t. ex. Växter och djur om hösten eller Rymden. Med start läsåret

1975/76 produceras ett antal radioprogram utifrån denna årskursplan. Det gäller program av översiktskaraktär, som kan hjälpa till att underlätta övergången för eleverna från det ena årets kurs till det andra årets och mellan årskurserna. Men det gäller också program av mer instruktiv karaktär, som kan fungera som ”biträdande lärare” till klassläraren och därmed underlätta individualiseringen inom klassens ram. De tekniska problemen bör kunna lösas med hjälp av bl. a. headsets och hörslingor vilket gör att den elevgrupp som lyssnar till programmen inte stör eller störs av de övriga eleverna i klassen.

8.3.6. Förprövning och utvärdering

Vid sidan av TRUAS” försöksverksamhet i gymnasieskolan har för ungdomsskolans del bedrivits ett forsknings- och utvecklingsarbete vid SR/UTB. En allt viktigare del av programverksamheten har blivit uppföljning av programserier ute i skolorna. År 1967 anställdes vid SR/UTB den förste forskningsassistenten med uppgift att utföra utpröv- ningar av serier. Numera finns en särskild forskningsgrupp på fyra personer som fortlöpande förser avdelningen med data om hur program- serierna fungerar i undervisningen. Värdet av att ha en forskningsgrupp knuten till programverksamheten ligger emellertid inte enbart i möjlighe- ten att få fram generella data av olika slag. Ett lika stort värde ligger i den fortlöpande återkoppling som kan ske mellan planering och produktion vid enheten och den praktiska hanteringen av produkternai undervisning- en.

8.361. Förprövning

Förprövningens främsta syfte är att åstadkomma återkoppling till redaktionen för en programserie, som är under produktion för att ge en uppfattning om hur materialet tas emot. Förprövningar har på senare tid fått en allt större betydelse. Möjligheten att pröva delar av ett material innan produktionen är helt slutförd minskar behovet av kommande revideringar och möjliggör ett mera rationellt utnyttjande av enhetens resurser.

8.3.6.2 Utvärdering

Utvärderingen har som främsta syfte att följa upp färdigproducerandé serier för att undersöka hur dessa fungerar i undervisningen. Denna delav verksamheten är f. 11. den mest omfattande. Den tillför fortlöpande avdelningen ny kunskap om i vilka former och i vilka kombinationer medierna radio och TV bör erbjudas skolan. En allt vanligare fråga från skolhåll när det gäller programserier med ofta höga pedagogiska ambitioner är huruvida det finns några vetenskapliga belägg för program- seriernas effekter i undervisningen.

Det är emellertid ytterst vanskligt att försöka ”bevisa” den ena

undervisningsformens överlägsenhet gentemot en annan. Ytterst är det en fråga om vilka mål som skall gälla för undervisningen. Sedan 1967 har flera stora undersökningar genomförts, t. ex. av språkserien Switch On för lågstadiet och TV-serien Klotet, också för lågstadiet.

8.3.7. Några resultat från utprövningen av Klotet

Utprövningen av Klotet omfattade två undersökningar. Den ena var en frekvensundersökning som gjordes för att få svar på frågan i vilken utsträckning serien användes på lågstadiet. I den andra undersökningen följdes lärarnas och elevernas användning av Klotet i 22 lågstadieklasser under läsåret 1973/74.

Frekvensundersökningen gällde användningen av de tio första program- men i serien. De sändes under höstterminen 1973. Resultaten bygger på ett representativt urval av 500 lågstadielärare och pekar på en mycket hög utnyttjandefrekvens. Omkring 70 % av lärarna såg med sina elever minst ett program och 44 % såg alla tio programmen. I genomsnitt sågs varje program av två tredjedelar av alla lågstadielärare.

En viktig tanke bakom Klotet var att stimulera till uppföljning av programmen. Resultaten från frekvensundersökningen visade att varje program (ht 73) i genomsnitt följdes upp av två tredjedelar av klasserna. Den allra vanligaste formen av uppföljning var samtal. I programmen gavs konkreta exempel på olika reaktioner och handlingssätt. Med utgångs- punkt i dessa berättade eleverna ofta om egna erfarenheter. Det förekom även annan uppföljning, t. ex. att rita och måla, rollspel, lekar och dramatisering.

Just det faktum att det i varje program ges konkreta exempel gjorde det möjligt att även i årskurs 1 samtala om ganska abstrakta ämnen. Allra livligast blev samtalen då programmen behandlade ämnen som är särskilt aktuella för barn i den här åldern, t. ex. ”Rättvist—orättvist”, ”Rädsla” och ”Hemligheter”.

Klotet mottogs mycket positivt i skolorna. I frekvensundersökningen ansåg 87% av de lärare som använt minst ett av höstterminens tio program att Klotet var av ”stort” eller ”ganska” stort värde för deras årskurs. I den andra undersökningen var lärarna lika positiva. Även elevernas inställning till serien undersöktes. Frågan ”Vill du se flera program i den här serien?” ställdes flera gånger under året till eleverna i årskurs 2 och 3 (14 klasser) och 92 % av alla svar blev ”ja”, 8 % ”kanske” och knappt 1 % ”nej”. Intresset var alltså mycket högt under hela året. 'Eleverna var även mycket positiva till uppföljningen av programmen: 81 % i årskurs 2 och 3 ansåg att det varit mycket roligt eller ganska roligt

att prata om programmen iklassen. Hur påverkades eleverna av Klotet? Några försök att direkt mäta

förändringar i attityder eller beteende hos eleverna gjordes inte eftersom det är sannolikt att dessa förändringar är små. Hem, kamrater och skolmiljön i stort är mer avgörande för elevernas utveckling. Ändå hade flera av utprövningslärarna lagt märke till att eleverna utanför själva Klotet-lektionen tillämpat och diskuterat sådant som behandlats i

programmen. Flertalet lärare trodde också att Klotet haft en positiv effekt på elevernas förmåga att lyssna på varandra och samtala med varandra.

Att Klotet fått så många klasser att regelbundet samtala om mänskliga problem, känslor och reaktioner är dessutom i sig ett mycket positivt resultat, som kan ge effekter på längre sikt.

8.3.8. Undersökning av Projekt åk 7 och Trialog

Som exempel på en större undersökning skall nedan presenteras uppfölj- ningen av Projekt åk 7 och dess efterföljare Trialog. Undersökningen har pågått i flera år och blev i sin avslutande del under läsåret 1973/74 en motsvarighet till TRUAS, samlade försök i gymnasieskolan.

Med den nya läroplanen för grundskolan, Lgr 69, infördes en del nyheter framför allt på högstadiet. Antalet tillvalsämnen begränsades och linjeuppdelningen i årskurs 9 försvann. Ämnesintegrationen betonades och periodläsning i sammanhängande arbetspass rekommenderades. Studiernas uppläggning skulle ske i linje med den s. k. arbetsområdesprin- cipen.

Inför starten hösten 1970 var bristen på lämpligt studiematerial stor. Som särskild insats producerade därför SR/UTB Projekt åk 7, som sedan följdes av Projekt åk 8 och Projekt åk 9. Att behovet av nya läromedel var stort bekräftades av att omkring 24% av landets högstadieskolor under det första året använde Projekt åk 7. Projektet innehöll arbetsom- råden för de samhälls- och naturorienterade ämnena samt ämnet svenska.

Användningen av skolprogramserier förutom språkserier hade tidigare varit begränsad på högstadiet. Vissa arbetsområden såsom ”U-land” och ”Människan i teknikens värld” hade producerats på försök under senare delen av 1960-talet men resultaten hade delvis blivit nedslående. Materialet ansågs alltför ambitiöst och omfattande och dåligt anpassat till stadiet. Erfarenheterna vid SR/UTB var således begränsade när det gällde att producera läromedelspaket för högstadiet. Det var därför naturligt att noga följa upp de serier som producerades i syfte att snabbt kunna revidera och omarbeta de delar av materialet som visade sig bristfälligai den praktiska undervisningen. Redan första året deltog tio geografiskt spridda högstadier i en förprövningsverksamhet. Lärare och elever sände fortlöpande in rapporter om hur läromedlen fungerade i det dagliga skolarbetet. Konferenser anordnades också med andra deltagande lärare från skilda håll i landet. Eftersom projektet var ett läromedel som skulle ersätta tidigare läroböcker i berörda ämnen granskades de också i vanlig ordning av statens läroboksnämnd (sedan 1974 ersatt av läromedels- nämnden). Under de tre år som produktionen pågick fortsatte samtidigt utprövningen. Resultaten arbetades fortlöpande in i produktionen men sammanställdes också till slutrapporter där erfarenheterna av studiemate- rialets funktion i undervisningen sammanfattades.

De viktigaste erfarenheterna från Projekt åk 7 blev följande.

Negativa

El Radioprogrammen bedömdes i allmänhet som alltför långa och svåra för eleverna.

El Arbetsuppgifter och övningar i materialet ansågs vara alltför ensidigt utformade, vilket var till förfång för individualiseringen. [| Den tidsplanering som gjordes för varje arbetsområde fungerade sällan i verkligheten. DMånga lärare ansåg att materialet styrde deras arbete i alltför stor utsträckning. Cl Det största problemet med separata elevhäften för varje arbetsområde ansågs vara att eleverna riskerade att förlora sammanhanget i studierna.

Positiva

DStudiematerialet fungerade i stort sett tillfredsställande i den nya

situationen. El TV-programmen bedömdes genomgående positivt av både lärare och elever.

El Att materialet var uppbyggt enligt multimedieprincipen och bestod av ett separat häfte för varje arbetsområde i stället för en sammanhängan- de bok bedömdes i allmänhet positivt. El Eleverna ansåg att inlärningen underlättades av multimedieläromedel där ljud och bild integerades med tryckt material. EI Elevernas kunskaps- och färdighetsresultat var genomgående goda.

Som ett naturligt resultat av de tre årens erfarenheter av Projekt åk 7—9 omarbetades stora delar av materialet redan till läsåret 1973/74 under namnet Trialog. De frågor som blev ledande vid nyproduktionen var följande:

DHur skall undervisning och studiematerial utformas så att arbetet inriktas också mot läroplanens övergripande mål? 13 Hur skall studiematerialet utformas så att läraren kan utveckla de nya roller som läroplanen beskriver? Cl Hur skall undervisning och studiematerial utformas så att eleverna upplever att de arbetar med väsentligheter som angår och engagerar dem?

[I Hur skall upplevelsemomentet kunna vidgas i undervisningen så att eleverna motiveras för de verbala och teoretiska inslagen? DHur skall studiematerialet utformas för att ge stöd för individua- lisering? El Hur skall arbetsområdesprincipen kunna förenas med kravet på sammanhang och överblick i studierna?

Flera av dessa frågor hade varit aktuella redan vid produktionen av Projekt åk 7, men mot bakgrund av de erfarenheter som kommit fram fick de förnyad aktualitet.

Produktionen av Trialog föregicks av ett omfattande planeringsarbete

där frågor om programmens funktioner, läromedlets styrningseffekt, lärarroller, individualiseringsproblem, behovet att kombinera arbetsområ- desprincipen med kontinuitet i studierna samt behovet av metodisk variation mellan de olika arbetsområdena behandlades.

Resultatet blev att Traialog fick en delvis annan uppbyggnad än Projekt åk 7. Stora delar av instruktionerna, som tidigare låg i elevhäftet, ingick i stället i en särskild lärarhandledning. Grundförslaget till arbetssätt och arbetsformer lades således i lärarhandledningen som dessutom gav läraren en mängd konkret arbetsmaterial i form av dupliceringsunderlag av t. ex. elevuppgifter med facit och diagnostiska prov med facit. Detta ökade lärarens möjligheter att anpassa materialet till den egna klassens förutsättningar.

Den pedagogiska utformningen av arbetsområdena i Trialog kom att följa grundmönstret upplevelse bearbetning sammanfattning. Varje arbetsområde startade med någon form av upplevelse. Det kunde ske genom radio- och TV-program, som förde in människor och miljöer i klassrummet. Upplevelsen kunde också ges genom en text i elevhäftet eller genom en demonstration av läraren. Stor omsorg lades ner på att finna varierande bearbetningssätt. Materialet innehöll både grundkurs och överkurs. I elevmaterialet ingick rikligt med arbetsuppgifter och övningar av olika slag, anvisningar för laborationer och grupparbeten. Där fanns också hänvisningar till bredvidläsningslitteratur. Varje arbetsområde avslutades med en sammanfattning, en översikt i elevhäftet av det väsentligaste av det som behandlats i materialet. Denna översikt gav eleverna möjligheter att repetera och lära sig det grundläggande stoffeti arbetsområdet.

lndividualiseringsfrågan ägnades stor uppmärksamhet. Fyra viktiga inslag i materialet ville underlätta för eleverna att arbeta utifrån sina egna förutsättningar. All text läsbarhetstestades, dvs. texten bearbetades enligt metoderna för s. k. lix-värdering (prövning av läsbarheten hos en text). Diagnostiska prov utarbetades till flertalet arbetsområden. En grupp speciallärare utarbetade för varje arbetsområde särskilda arbetsblad, s. k. S-nycklar, för de svagpresterande eleverna. S-nycklarna var avsedda för enskild elev med läs- och skrivsvårigheter, för elev som varit frånvarande från undervisningen och som måste läsa in vissa avsnitt samt för hela klassen om läraren bedömde att man av olika skäl behövde gå igenom vissa avsnitt snabbare.

Under läsåret 1973/74 genomfördes en omfattande undersökning av Trialogmaterialets funktion i undervisningen. Det skedde som ett parallellförsök till TRUAS' motsvarande försök på gymnasieskolenivå. Huvudsyftet med undersökningen var

”att i vissa bestämda avseenden undersöka om förplanerade studiema- terial av multimedietyp kan underlätta en undervisning i linje med skolans dubbla målsättning — kunskapsförmedling och personlighets- utveckling.”

Undersökningens uppläggning diskuterades i en särskild arbetsgrupp med representanter för Skolöverstyrelsen (TRUAS), Pedagogiska institu-

tionen vid Göteborgs universitet och SR/UTB. Huvudfrågeställningarna i Trialog-undersökningen har formulerats på följande sätt:

El Att redovisa några pedagogiska-effekter av Trialog mot bakgrund av olika lärares sätt att använda studiematerialet. |] Att beskriva de organisatoriska, ekonomiska och personella förutsätt— ningarna för att tillfredsställande kunna utnyttja ett studiematerial av Trialogs typ.

Undersökningen har genomförts på sex försöksskolor och har direkt berört 12 klasser innehållande ca 300 elever. Lärarna i de berörda klasserna, ungefär 45 stycken, har på olika sätt bedömt materialet t. ex. i form av dagbok, enkäter, skattningsscheman och liknande. Eleverna har gjort motsvarande bedömningar av materialet.

Sammanlagt har ca 4 000 elevenkäter och ca 1 000 lärardagboksblad samlats in.

För att kunna uppskatta lärarnas och elevernas sammanfattande omdömen om Trialog genomfördes i slutet av vårterminen 1974 en enkät. Nedan ges en sammanfattning av svaren på lärarenkäten. Enkäten besvarades av sammanlagt 47 lärare, vilka undervisat i försöksklasserna i samhälls- och naturorienterande ämnen samt svenska. Av samtliga berörda lärare saknas endast två.

Sammanfattningsvis kan konstateras att utfallet av såväl lärarenkäten som elevenkäten är mycket positivt. Några väsentliga resultat från lärarenkäten är följande:

El lärarna är nöjda med Trialog vad avser

a) allmän funktion (94 %)

b) läromedlets förmåga att bibringa eleverna kunskaper och färdigheter (80 %)

c) läromedlets förmåga att stödja en undervisning med varierade arbetsformer (87 %) d)läromedlets förmåga att stödja en undervisning mot de övergripande målen (86 %)

Ellärarna anser att multimedieläromedel är bättre än vanliga läromedel när det gäller att

a) bibringa eleverna kunskaper och färdigheter (60 %) b) stimulera och engagera (94 %)

c) konkretisera och levandegöra svårt stoff (87 %)

d) fånga upp de svagpresterande eleverna (74 %)

El medierna är enligt lärarna bäst lämpade för att skapa

a) motivation "PV-programmen enligt 81 % av lärarna radiovisionsprogrammen enligt 77 % av lärarna

radioprogrammen utan dia enligt 43 % av lärarna b) konkretion

TV-programmen enligt 77 % av lärarna radiovisionsprogrammen enligt 68 % av lärarna

[:l samtliga lärare anser att radio- och "TV-insatserna i Trialog är väsentliga för läromedlets effekt

El över 90 % av lärarna anser sig kunna anpassa Trialog-materialet till den egna klassen Cl största fördelarna med Trialog är enligt lärarna att läromedlet

a) ger variation och omväxling så att undervisningen blir stimulerande och motiverar eleverna till bra arbetsinsatser,

b) innehåller både tryckt material, ljud och rörlig bild samt att kopplingen mellan medierna är bra.

8.3.9. TR UAS, samlade försök 8.3.9.1 Planering av det samlade försöket

TRUAS* verksamhet har från början varit inriktad på ett samlat försök vid några skolenheter i gymnasieskolan under läsåret 1973/74. I direktiven till TRU 11 fick SÖ i uppdrag att efter överenskommelse med kommittén slutföra försöksverksamheten inom TRUAS-sektorn. Det samlade försöket har genomförts vid Sözs byrå för forsknings- och utvecklingsarbete.

Syftet med det samlade försöket har varit att undersöka pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska effekter vid parallell användning av TRUAS' läromedelssystem samt att redovisa medverkande lärares och elevers behov av information eller utbildning. TRUAS-läromedlen i ämnena svenska, engelska, samhällskunskap, företagsekonomi, fysik och teknologi har utprövats i gymnasieskolans årskurs 1 på fyra-, tre- och tvååriga linjer. Berzeliusskolan i Linköping och Sannarpsskolan i Halm- stad har varit försökskolor. Läromedlen innehåller en systematisk undervisningsplanering och har multimediekaraktär. Undervisningen in- riktas mot mål som finns redovisade i läromedlen. Lärarna får genom den i läromedlet gjorda planeringen hjälp att individualisera undervisningen genom de varierande arbetsformer och metodiska anvisningar som finns i lärarhandledningar och elevmaterial.

Utprövningen av det samlade försöket består av två delar. Den första omfattar undersökning av pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska effekter vid parallell användning av TRUAS, läromedel. Den andra omfattar undersökning av pedagogiska effekter av läromedlen i enskilda försöksämnen. Utprövningsinstrumenten har varit observationer, inter- vjuer, enkäter, synpunktsblad och konferenser. Vid undersökningen av de pedagogiska effekterna i enskilda ämnen har också kunskaps- och färdighetsprov använts.

8.3.9.2 Erfarenheter Allmänt

I interimsrapporten (se bilaga B) har endast återgivits ett antal resultat av allmän och sammanfattande att från TRUAS” samlade försök. En fullständig redovisning kommer att lämnas av SÖ vid slutet av läsåret 1974/75. Det bör observeras, att resultat av databearbetade elevenkäter och kunskaps- och färdighetsprovi de enskilda försöksämnena inte ingåri källmaterialet för rapporten.

Parallellanvändningen av två eller flera TRUAS-läromedel har i förvånande ringa grad givit andra effekter än vad man funnit tidigare vid försök på motsvarande nivå av enskilda TRUAS-läromedel. De allmänna effekterna är positiva i den bemärkelsen, att ett betydande inslag i skolarbetet av förplanerad undervisning och användande av multimedie- system syns kunna införas utan att de mättnadseffekter man ibland varnat för behöver uppstå. Snarare visar resultaten att det finns utrymme för nya och mera systematiserade planeringsåtgärder vialläromedlen och att detta kan tillföra såväl elever som lärare positiva effekter.

Pedagogiska och metodiska effekter

Samarbetet mellan lärare i samma försöksämne har enligt lärarkommenta- rerna fungerat bra och i vissa fall bättre under försöksåret än under närmast föregående år. Skolledarna har samma uppfattning. Kontinuer- ligt och organiserat samarbete mellan lärare, som undervisar i olika försöksämnen, har mera sällan förekommit. Detta beror inte så mycket på läromedlets konstruktion, som på ett pressat tidsschema för lärarna, skolans lokalmässiga utformning och/eller lärarnas bristande kännedom om vilka möjligheter till samordning, som de olika läromedlen erbjuder. I några ämnen har de individuella kontakterna med eleverna av allt att döma inte förbättrats under försöket. Så synes t. ex. vara fallet i engelska och i vissa klasser i svenska. I övriga ämnen tycks lärarna anse att deras kontakter med eleverna varit lika bra eller bättre i jämförelse med föregående läsår.

TV-programmen har i allmänhet upplevts som stimulerande och motiverande inslag i undervisningen och har också givit verklighetsan- knytning åt ämnet. De bandade radioinslagen har uppskattats nästan lika mycket som TV-programmen. Antalet AV-komponenter i TRUAS, läromedlen har inte givit några negativa effekter på undervisningen. Det är emellertid viktigt, har observatörerna påpekat, att elever och lärare tillsammans diskuterar syftet med olika ljud- och bildprogram. Man riskerar annars att eleverna uppfattar AV-programmen som ointressanta eller mindre viktiga inslag i undervisningen.

De individualiserande arbetsuppgifterna har liksom i tidigare försöks— verksamhet bedömts positivt av eleverna. Lärarnas reaktioner på de varierande arbetsformerna syns ha varit övervägande positiva även om inställningen skiftat från lärare till lärare och från ämne till ämne.

Organisatoriska och ekonomiska effekter

Inför det samlade försöket har skolorna gjort en del kompletterande inköp av teknisk utrustning. Fem videokassettspelare har inköpts till Sannarpsskolan och ”minilab” har anskaffats till Berzeliusskolan. Den bordskalkylator som använts i fysikundervisningen har utlånats till Sannarpsskolan av TRU.

Den tekniska utrustningen tycks i allmänhet ha fungerat bra. Några allvarliga störningar har aldrig inträffat. Skolans egen personal har själv klarat av eventuella fel. Vaktmästarna syns endast i mindre omfattning ha hjälpt till med skötseln och reparationerna av AV-apparaterna. Lärarna har önskat att de vid grupparbeten haft tillgång till ljudkassettbandspela- re, eftersom det bl. a. är organisatoriskt besvärligt att använda de större bandspelarna, som vanligen finns utspridda i olika klassrum.

Större delen av försöksmaterialet distribuerades till försöksskolorna under sommaren 1974. Sådana studieenheter, som måste nyproduceras, utsändes emellertid inte förrän senare under läsåret. En del lärare anser, att de av denna anledning fick för liten tid till att sätta sig in i materialet. Det är nödvändigt, menar de, att man redan under vårterminen har läromedlen tillgängliga i skolan.

Tillgången på material har ansetts helt tillfredsställande både vad gäller tryckt material och bandkopior. Lärarna har påpekat, att det även vid en reguljär användning av multimedieläromedel är önskvärt, att bandade ljud- och bildinslag finns tillgängliga i skolan inte bara vid själva lektionstillfället utan också när läraren förbereder sina lektioner. De ökade kostnader, som uppstår som följd härav, bör kunna begränsas med hjälp av den tekniska utvecklingen och successiva lösningar av distribu- tionsproblemen.

Förvaringen av TRUAS-materialen syns inte. ha medfört organisato- riska eller ekonomiska problem för skolan. I allmänhet har man kunnat bereda plats för bredvid]äsningslitteratur, videoband, kassetter av olika slag osv. i befintliga institutioner och lektionssalar. Lärare, som haft ansvaret för läromedlen, har erhållit kontaktlärararvoden.

Schemaläggningen har inte påverkats av försöksverksamheten och några speciella organisatoriska och ekonomiska problem syns inte ha aktualiserats. Planeringen i enskilda försöksämnen har inte störts av att flera TRUAS-läromedel använts parallellt vid skolan.

Information och utbildning

Informationen till skolorna om det samlade försöket har enligt lärarnas enkätsvar belyst för den enskilde läraren väsentliga frågor. Det är viktigt att lärarna får en kontinuerlig information eller utbildning under läsåret. Behovet av information växer när man i undervisningen successivt upptäcker problemen. Flera lärare har i efterhand konstaterat, att en mer omfattande information om övriga ämnen är önskvärd, om någon verklig samverkan skall komma till stånd. En del lärare önskar information eller utbildningi hur man sköter olika AV-apparater.

Insatser inom grundutbildning och fortbildning av lärare framstår genom erfarenheterna i det samlade försöket som angelägna. Kursinnehål- let för dessa utbildningsinsatser kan förslagsvis centreras kring följande tre intresseområden.

DUndervisningsplanering med utgångspunkt i den metodiska använd- ningen av målbeskrivningar. Cl Undervisningsplanering med inriktning mot val av medier. El Metodiska och pedagogiska frågor vid samverkan mellan olika ämnen och lärare.

8.3.10. Information

I mitten av 1960-talet startade utgivningen av Skolprogram-A VIN, som sedan dess varit det väsentligaste inslaget iinformationen om programse- rierna från SR/UTB. Numera utkommer tidskriften två gånger om året i tre editioner. En för respektive lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet/ gymnasieskolan. Den distribueras gratis till samtliga lärare. AVIN innehåller främst information om serier som är av särskilt intresse och om sådana program som inte har något tryckt material. Information om innehåll, studiegång, tips för arbetet med serierna m.m. ingår annars normalt i separata lärarhandledningar som utarbetas till flertalet program- serier.

En svaghet med Skolprogram-AVIN var emellertid svårigheten för lärarna att få en total överblick över det tillgängliga programutbudet. Av det skälet började, som komplement till AVIN, utges en särskild programkatalog. Den utkommer i fyra editioner per år. En för respektive lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasieskolan. Katalogen innehåller information om samtliga skolprogram med tillhörande tryck- saker m. m. och ges ut varje år i slutet av mars.

För grundskolans del fungerar i stort sett tillgängliga informationska- naler. Lärarna har tradition att använda Skolprogrammen och Söker därför själva den information som ges ut. För gymnasieskolan, där traditionen att använda radio och TV i undervisningen fortfarande är relativt begränsad, framför allt på de tvååriga linjerna, är behOVet av vidgade informationsinsatser störst. Skolöverstyrelsen har bl. a. påpekat vikten av en förbättrad information runt programserierna i syfte att framför allt på gymnasienivå öka användningen av programmen.

8.3.11. Distribution

Skolprogrammen distribueras via etern ut till skolor och AV-centraleri landet. Direktmottagning av skolprogram i radio tillhör numera "undanta- gen. Lärarna beställer i stället programmen i form av ljudband från närmaste AV-central. På TV-sidan är emellertid direktmottagning vid sändningstillfället fortfarande vanligast framför allt på låg- och mellansta- dierna. Eterdistribution och direktmottagning är fortfarande överlägset

Det är naturligt att använda ljud- och bildprogram i undervisningen. För eleverna betyder det att de får kontakt med den verklighet som ligger utanför klassrummet och skolan. Detta kan ske genom reportage. inter— vjuer, dramatiseringar och dokumentära program.

I TV-serien Klotet gavs i varje program konkreta exempel på abstrakta begrepp för att göra det möjligt att även på lågstadiet samtala om svår- gripbara ämnen. Allra livligast blev diskussionerna då man tog upp be— grepp som rättvisa-orättvisa, rädsla och hemligheter. Tage och Ulla Danielsson blev populära programledare hos lågstadie- eleverna. Lika mycket saft i glasen var ett sätt att åskådliggöra begreppet rättvisa.

billigast när mottagargruppen är stor.

Klasslärarsystemet på låg- och mellanstadierna medger en friare användning av dagens leltioner, varför lärarna i regel utan alltför stora organisatoriska hinder kan låta eleverna ta emot programmen direkt.

Ämneslärarsystemet på högstadiet och i gymnasieskolan försvårar däremot direktmottagnirg. Olika åtgärder har vidtagits för att försöka underlätta utnyttjandet av TV-programmen. Fasta sändningstider för program i skilda ämnen har upprättats och programmen har reprissänts flera gånger. Årligen framställs också omkring 20 filmkopior av aktuella TV-program. I många fal har också dessa åtgärder underlättat använd- ningen av TV-programnen. Men de stora organisatoriska problemen uppstår när lärarna på dessa stadier vill utnyttja de direktsända programmen mer regelbundet. Då vilar fortfarande programutnyttjandet på de olika skolornas mö_lighet att anpassa lektionerna till sändningssche- mat — ett i längden otllfredsställande mottagningssätt inte minst av pedagogiska skäl.

8.3.12. Användning

Vid SR/UTB har genonförts s.k. frekvensundersökningar i vilka ett slumpmässigt urval lärare på olika skolnivåer tillfrågats om hur många program de utnyttjat oxh i vilka former man utnyttjat programmen, genom direktmottagning eller via band eller kassett. Från den senaste frekvensundersökningen, genomförd under läsåret 1970/71 tas nedan- stående tabell.

Tabell 8.1 Lärare som utny tjat minst ett program under den undersökta terminen. ] procent.

Skolrad io Skol-TV Lågstadiet 89 75 Mellanstadiet 88 69 Högstadiet 61 26

Tabellen uttrycker dm procentuella andel av lärarna inom respektive stadium som säger sig ha utnyttjat minst ett program under höstterminen 1970. De lärare som S'arade ”ja” på frågan om de använt minst ett program under terminer fick också frågan ”hur många program de totalt sett använt under terninen”. Framräknade medianvärden visade för lågstadiet följande.

Tabell 8.2 Antal utnyttjadt program av lärare på lågstadiet. Medianvärde.

Skolradio Skol-TV Årskurs 1 15 10 Årskurs 2 14 5 Årskurs 3 13 5

Dessa siffror skall jämföras med det tillgängliga programutbudet för denna hösttermin, vilket för skolradions del var omkring 30 för resp. årskurs. Det visar att de lärare som utnyttjar skolradioprogram på lågstadiet inte nöjer sig med att använda ett enda program utan använder i genomsnitt omkring häften av det tillgängliga programutbudet. Samma förhållande gäller för skol—TV. Motsvarande beräkningar för mellanstadiet visar följande medianvärden.

Tabell 8.3 Antal utnyttjade program av lärare på mellanstadiet. Medianvärde.

Skolradio Skol-TV Årskurs 4 21 5 Årskurs 5 10 6 Årskurs 6 13 8

Även på detta stadium är utnyttjandet mycket högt sett i relation till antalet tillgängliga program i skolradio och skol-TV. För högstadiets och gymnasieskolans del kan motsvarande beräkningar inte göras därför att programmen vänder sig till ett begränsat" antal lärare inom vissa ämnen. Det totala utnyttjandet kan således inte utan vidare jämföras med utnyttjandet i ett speciellt ämne. Programutbudet i historia kan t. ex. under ett läsår kanske vara två program medan det i svenska kan röra sig om ett tiotal program. För dessa stadier ger ofta antal försålda exemplar av trycksakerna en bättre bild av utnyttjandefrekvensen. Här nedan ges några exempel på såld upplaga under ett läsår (1973/74) av en del häften för högstadiet och gymnasieskolan. Totala antalet elever för resp. ämne ses i högra kolumnen.

Tabell 8:4 Försålda upplagor läsåret 1973/74 för högstadiet och gymnasieskolan i relation till det totala antalet elever.

Kursmaterial Antal exemplar Antal elever Upp till val åk 7 26 000 100 000 Öst— och Västeuropa åk 7 11 000 100 000 Merry Go Round åk 7 26 000 28 300 Merry Go Round åk 8 25 000 30 200 Over to You H och Gy 44 000 340 000 Spanska för gymnasiet 6 000 6 000 Ryska för gymnasiet 2 000 2 000 Idéhistoria G3z3 3 500 30 000 Barnets lekutveckling G2:1 2 600 5 000 Elektronik 6424 2 000 6 800 Verkstadsteknik GZ 2 000 5 600

De höga utnyttjandesiffrorna för lågstadiets del bekräftades i en undersökning som genomfördes under höstterminen 1973. Frekvensun- dersökningen gällde då i första hand TV—serien Klotet, som under hösten omfattade tio program. Varje program sägs i genomsnitt av uppemot 2/3 av landets elever på lågstadiet. Det innebär att ca 65 000 elever i var och

en av de tre årskurserna följde denna serie varje vecka, dvs. totalt omkring 200 000 elever.

8.4. Några internationella exempel på användning av AVM i ungdomsskolan

För att belysa utländska erfarenheter av AVMIS användning i ungdoms- skolan har kommittén huvudsakligen hämtat exempel från länder, där förutsättningarna någorlunda överensstämmer med förhållandena i Sverige vad beträffar både utbildningsväsendets struktur och etermedier- nas ställning i samhället.

För ungdomsskolans del sker utbyte av erfarenheter inom den euro- peiska radiounionen (EBU). Det mest avancerade utnyttjande av skol- radio och skol-TV inom något enskilt företag finner vi dock utom Europa, nämligen i Japan i "public-service””företaget NHK (Nippon Hoso Kyokai).

De olika EBU-företagens insatser inom AVM-området blir givetvis exempel på en traditionell användning av ljud och bild i form av etersända skolradio- och skol-TV-program. Men på de årliga EBU- seminarierna och fortbildningskurserna diskuteras ständigt den tekniska och pedagogiska utvecklingen och dess tänkbara konsekvenser för fram- tiden. Aktuella frågor är relationerna mellan de nationella monopol- företagen och framväxande lokala (kommunala eller privata) producenter som framställer bild- och ljudprogram för markdistribution med video— gram eller för kabeltelevision. I början uppstår lätt ett konkurrens- förhållande men ofta inser man att behoven alltid är större än resurserna medger och att det därför innebär ett minskat tryck på produktions- och distributionsresurserna om uppgifterna kan fördelas på flera håll. Några bestämda kriterier för vilka uppgifter eterdistribuerade skolprogram skall ta på sig och vilka som bör ombesörjas med andra tekniker har man dock ännu inte kommit fram till i Europa. Från pedagogisk synpunkt är det den s. k. multi—medietekniken som är mest aktuell, eftersom den ändrar mediernas och radioföretagens roller. Radio och TV blir delar i ett större sammanhang, tyngdpunkten i läromedlet läggs ofta på trycksaker och andra komponenter. Denna metod har utvecklats empiriskt utan att någon värdeskala för de olika medierna och teknikerna har kunnat upprättas.

Här ges några exempel från olika radioföretag och olika länder utanför Norden. (De nordiska länderna har i stort sett samma målsättning och inriktning av produktionen). För organisationsfrågor hänvisas till avsnitt 12.1 I.

Storbritannien

BBC kan sägas ha lett skolprogramverksamhetens utveckling i Europa och i andra delar av världen. Också Sverige har efter måttet av resurser följt England i spåren både vad beträffar skolradion och skoltelevisionens

utveckling. F. n. sänder BBC 80 terminslånga radioserier och inemot 40 TV-serier årligen till skolorna. Dessutom produceras regionala program för Skottland, Wales och Nordirland och lokala program i skolradion över de tjugo lokala radiostationerna. Utöver detta utbud kan de engelska skolorna välja bland ett rikt utbud av skol-TV-program som produceras av de kommersiella TV-bolagen. Detta samlade programutbud motsvaras av en liknande utveckling av kompletterande trycksaker. BBC:s årliga beställningslista som sändes ut till skolorna varje termin upptar ca 700 titlar på elev- och lärarhäften, arbetsblad, grammofonskivor, diabilder etc. Sammanlagt går varje termin en upplaga på omkring 11 miljoner exemplar av dylikt material ut till landets 37 000 skolor.

Antal sändningstimmar per vecka i BBC uppgick för 1973/74 till 15,5 timmar i skolradio och 12,5 timmar i skol—TV.

Tabell 8.5 AV-utrustning i samtliga 37 000 skolor i Storbritannien, procent.

lfolkskolor och motsv. Högstadie- och gymnasieskolor (primary) (secondary)

Radiomottagare 99,1 98 Ljudbandspelare 92 98 TV-mottagare 85 96 Videobandspelare 1 23

En allvarlig brist är trots de höga siffrorna att många skolor bara har en TV-mottagare vilket omöjliggör ett effektivt utnyttjande av programmen.

Tabell 8.6 Utnyttjande av skolprogram. [ procent av samtliga 37 000 skolor.

Primary Secondary Radio 97,1 64,1 TV (BBC och ITV) 84 64

Situationen beträffande utnyttjandet i ”secondary schools” betraktas som problematisk. Detta anses bero dels på schemasvårigheter och på att skrivningar och prov kräver en stor tribut, dels på att lärarna inte fått utbildning eller fortbildning i användandet av ljud- och bildprogram i undervisningen.

Några nya initiativ: Naturorienterande program för avslutningsklasserna i ”secondary schools”. Skol-TV planerar två serier på 10 program vardera, en i fysik och en i biologi. Med den vidgade användningen av uppspelnings- apparatur för bildprogram som förutses under senare delen av 1970-talet kommer dessa program att tillsammans med stödmaterial bli en flexibel resurs som kan användas som förberedelse för olika slags slutprov.

BBC kommer att göra provsändningar för att se om den berömda och påkostade amerikanska serien The Electric Company (en efterföljare till Sesame Street) kan anpassas till engelska förhållanden och om den med särskilt utformade trycksaker kan skapa motivation för läsning.

Nya kursplaner för lärarhögskolorna kommer att ge mindre utrymme för undervisningsmetodik. BBC planerar därför fyra'kurser i ”moduler” som placerar in radio- och "TV-medierna i ett vidare undervisningstekno- logiskt sammanhang.

Frankrike

Såsom framgår av de organisatoriska redovisningarna i avsnitt 12.11 är situationen oklar i Frankrike. Programverksamhet med radio och TV för skolor utföres av utbildningsministeriets speciella organ OFRATEME (Office Francais des Techniques Modernes d'Education), som svarar för all slags AVM-produktion i statlig regi.

Över den franska radions och televisionens sändarnät utsändes under 1973—74 skolprogram enligt följande:

Skoltelevision folkskolestadiet 44 tim. ' högre stadier 98 lärarfortbildning 144 Summa 286 tim. Skolradio folkskolestadiet 129 tim. högre stadier 302 lärarfortbildning 53 Summa 484 tim.

Av de upplysningar som kan erhållas framgår att tillgången på mottagningsapparatur i skolorna är relativt blygsam jämförd med svenksa förhållanden. 1972 uppges ha funnits ca 26 000 "FV-apparater (vilket är uppskattningsvis dubbelt så mycket som i Sverige på en skolbefolkning som är 6 a 7 gånger så stor.) Antalet radioapparater uppges vara ca 50 000. Bandspelartillgången är knapp och de flesta skolor som använder radio lyssnar därför "direkt”.

Några utvecklingslinjer:

El Prioritering av program för folkskolan. Mest avlyssnade programserie är ”Chants et poésie”. El Stödåtgärder för lågpresterande elever. Dökad produktion av markdistribuerade läromedel i syfte att åstad- komma fullständiga multi-mediesystem (16 mm film, ljudband, dia- bilder, 8 mm och super 8 film, stordior). En anledning är de höga sändningskostnader man fått betala till ORTF, 30 000 kr per timme i TV.

E] Experiment med regionaliserad programverksamhet.

|] Radio— och TV-programmens roller utvecklas i ett undervisningstekno- logiskt sammanhang från att utgöra "lektioner” till att huvudsakligen bli motivationsskapande.

Västtyskland

Det västtyska radio- och TV-systemet är grundat på principen om full autonomi för varje "Land" i frågor som rör kultur och undervisning. Detta är förklaringen till att de flesta "Länder” producerar och eterdistri- buerar sina egna skolprogram. Produktionscentra för dessa regionala sändarnät är Mänchen, Berlin, Frankfurt, Hamburg, Baden-Baden och Köln. Alltsedan åren efter det andra världskriget har härifrån utgått ett omfattande, varierat och kvalitativt högtstående utbud av skolradio— program. Skoltelevisionen infördes med början i Miinchen och först under 1970-talet i nämnvärd utsträckning i övriga länder. Den sena starten förklaras av att Västtyskland sedan länge haft ett väl utbyggt system för produktion och spridning av undervisningsfilm. Nu samarbetar filmproducenter och TV-producenter alltmer inom utbildningsområdet. Den rika skolprogramproduktionen i Västtyskland kan här inte beskrivas land för land men ur en rapport från ett EBU-seminarium sommaren 1974 om skol-TV skall här citeras uppgifter från olika stationer. Bayerns Radio, Miinchen anger tre huvudmål för verksamheten:

att stödja den ämnesmässiga och pedagogiska förnyelse, som läraren och läroboken ensamma inte kan åstadkomma,

att utveckla ”massmedie-kunskap” och hjälpa eleverna till en kritisk attityd till vad de ser och hör i massmedia,

att stödja lärarutbildning och -fortbildning enligt ett särskilt avtal mellan Bayerns Radio och utbildningsministeriet.

Hessens Radio, Frankfurt, ägnar sin skol-TV-verksamhet nästan uteslu- tande åt yrkesförberedande skolor och producerar flermedie-system med följande inslag:

l)En serie 20 min. TV-program. 2)Tryckt material, delvis programmerat, samt läraranvisningar som Hessens utbildningsministerium är ansvarigt för. 3) Uppföljning med vanlig lektionsgång. Allt stödmaterial finansieras av ministeriet och delas ut gratis till de studerande. Alla yrkesförberedande skolor har färg-TV-apparater och videobandspelare. 50 000 studerande deltar. Nordtyska radion, Hamburg/Bremen, koncentrerar sitt omfattande utbud på ett enda stadium och ett begränsat antal ämnen. För 1974—75 produceras för högstadiet (Sekundarstufe I) kurser i Arbetslära, Engelska, Matematik och ”Politsche Bildung”. Varje kurs är noggrant strukturerad enligt flermedie-principen med tryckt material av olika slag för lärare och elever för att underlätta differentiering. Kurserna kompletteras med särskilda TV-program för lärare och föräldrar. Erfarenheten från tidigare utsändningar har emellertid visat att den strikt upplagda progressionen måste revideras för att lämna större utrymme åt skolornas egen upplägg— ning av studierna. Kurserna här därför byggts upp enligt modulsystem. Detta gör det möjligt för användarna att välja ut vissa delar av kursen i stället för att ta hela, att hoppa över en modul eller att behandla delarna i en annan ordning.

Den Västtyska radion, Köln, betonar fyra aktuella tendenser:

El Aktualitetsaspekten blir allt betydelsefullare i skol-TV-produktionen eftersom Videogram kommer att bli tillgängliga för mer långsiktiga projekt.

EJ Elevernas egen medverkan i programproduktionen kommer att öka. DProgramlängden kommer att reduceras för att tillåta programmens inpassning på skolschemat. I framtiden kommer sändningarna sällan att överskrida 15 minuter. CI Införandet av program för klasslärarstadierna uppmuntrar till ökad satsning eftersom de lättare låter sig inordnas i undervisningen än program för högre stadier.

USA

Som framgår på många håll i detta betänkande har USA med sin avancerade teknologi rik erfarenhet av användning av AVM i olika utbildningssammanhang. Detta gäller också ungdomsskolan. Om man dessutom betänker att svenskt reformarbete inom skolan har hämtat impulser från amerikansk forskning, kan man fråga sig varför Sverige, Norden och Europa överhuvudtaget i så obetydlig utsträckning utnyttjat amerikansk erfarenhet av ”instructional television”, som faktiskt är fallet. Skälet är bl. a. att radions och televisionens struktur och skol- väsendets organisation i väsentliga avseenden skiljer sig från våra för- hållanden. Etermedierna i USA är huvudsakligen reklamfinansierade, vilket inte lämnar mycket utrymme åt utbildningsprogram. Skolväsendet i USA är inte överstatligt organiserat utan är varje delstats uteslutande privilegium. Dessutom råder ett starkt lokalt inflytande över skolornas administration. Dessa förhållanden har både positiva och negativa effek- ter. En är av ekonomisk art.

Eftersom TV-verksamheten drar höga kostnader om man vill nå god kvalitet, har också i USA gjorts försök att samordna flera staters utnyttjande av TV i undervisningen. För ett antal år sedan prövades sålunda i Mellan—Västern s. k. ”Air-borne television”, som möjliggjordes genom att flygplan med inmonterade videobandmaskiner och sändar- utrustning kretsade över ett stort område och möjliggjorde för i princip 5 milj. ungdomar att se samma program. Detta försök har numera upphört.

I New England har ett antal stater samordnat sina strävanden att åstadkomma goda TV-program genom att göra gemensamhetsproduk- tioner och därmed öka kvaliteten och hålla kostnaderna nere. Dessa samproduktioner existerar fortfarande. Den lokala TV:n som utsänds över en stad eller del av en stat har naturligtvis den stora fördelen att arrangörerna kan stå i nära kontakt med avnämarna. En TV-producent och en TV-lärare kan arrangera studiedagar med de lärare som ska använda en kommande säsongs program och därvid gå igenom hela TV-kursen i förväg, diskutera innehållet och fördela ansvarsuppgifterna mellan TV:s ”master teacher" och lärarna i skolan eller skolorna. Men också nackdelarna är uppenbara. Dessa stationer, vilkas kostnader bestrids

av den lokala skolförvaltningen, har i allmänhet mycket begränsad budget. Produktionen blir inte av professionell kvalitet och man har oftast inte råd att skaffa de programinslag som man skulle behöva för att nå de mål man ställt upp för sig. Situationen är jämförlig med den som skulle inträffa om all programverksamhet i Sverige skulle skötas och kostnaderna för den bestridas av en länsskolnämnd eller av Skolstyrelsen i de större kommunerna i Sverige. Men eftersom teknisk utrustning är relativt sett billigare att anskaffa i USA än i Sverige, ligger det närmare till hands att investera i utrustning och lämna initiativ till lärare att pröva sig fram med de nya medierna. Att döma av de hundratals experiment och undersökningar som under ca 25 år genomförts i USA, bl. a. med stöd av Ford-stiftelsen, vågar man göra påståendet att resultaten knappast har motsvarat de förväntningar som man ställt sig. År 1970 avlämnades till den amerikanska kongressen ett betänkande om undervisnings- teknologins användning i USA, det förmodligen mest omfattande studium som gjorts någonstans av denna art. Ur denna undersökning citeras några slutsatser.

Televisionen upptar mindre än 3 % av den totala undervisningstiden inom grundskolan i 16 av landets största städer. I Boston som har en av landets bästa skol-TV-stationer, ägde stadens 148 primärskolor samman- lagt endast 150 TV-mottagare.

Trots framväxten av lokala bandcentraler har drömmen om att kunna maximalt utnyttja resurserna inte kunna förverkligas. Tvärtom har mångfalden av lokala produktionsenheter inneburit ett slöseri med talang och pengar. Underutnyttjade studior är en påminnelse om undervisnings- TV:s ställning i amerikansk undervisning f. n.

Skolradions omfattning framgår av driftbudgetens storlek. En normal budget ligger på 20 000 dollar per år. Som förklaring till de nedslående erfarenheterna anges bl. a.

El Det råder stor brist på praktiska kunskaper om vad inlärningsprocessen innebär. Det ges fortfarande alltför få anvisningar för pedagogerna hur medievalet ska ske.

Cl Resurserna är otillräckliga. Större delen av anslagen går åt till lärar- löner, byggnader och underhåll. El Den institutionella undervisningens struktur hindrar reformer och ett genomförande av ett undervisningsteknologiskt tänkande. Som speci- fika orsaker till misslyckandet anges: Ointresse från skoladministrationens sida, dålig programkvalitet, låg kvalitet på utrustningen, medierna är ej tillräckligt lättillgängliga för lärarna, lärarna är inte utbildade för nya medier, mediespecialisterna engageras inte i den centrala planeringen.

Ur betänkandets rekommendationer: USA bör öka sina insatser i fråga om undervisningsteknologi i syfte att möjliggöra en höjning av undervis- ningens kvalitet och därmed också förbättra standarden för den enskilde medborgaren och för samhället istort. ”Vår undersökning har visat att en enstaka insats av ett enda läromedel inte är verkningsfull. I bästa fall kan man därigenom stimulera undervisningen. Undervisningsteknologins

möjligheter kan endast utnyttjas i den mån den omfattas av pedagogerna som ett system som integrerar en rad mänskliga och materiella resurseri den totala undervisningsprocessen."

Japan

Japans NHK (Nippon Hoso Kyokai) är världens största public service— företag när det gäller framställning av undervisningsprogram i radio och TV. NHK har fem kanaler, tre för radio och två för TV, som helt finansieras med licensmedel. Undervisningsprogrammens andel av programutbudet framgår av figur 8.1.

Cirklarna visar undervisningsprogrammens andel av det japanska radio- bolagets totalutbud. Sammanlagt sänds 118 timmar TV och 120 timmar radio för undervisningsändamål varje vecka. (Ur NHK Today and Tomorrow, specialnummer om undervisningsprogram, 1973).

Under en normalvecka utsänder NHK över hundra skolprogram var— dera i radio och TV. Schemat fastlägges i en rådgivande kommitté och undersökningar om programmens användning utföres av ett självständigt forskningsinstitut för massmedia. Programmen avses aldrig täcka hela kurser utan användes av läraren tillsammans med andra läromedel. Ibland kan de betecknas som stimulansprogram, i andra fall utgör de läromedel

Under- hållning N _ 2.8 % y- Under heter

hållning 27. 5 %

29,7 %

18 tim. /dag Undervisning 3. 7 'i'

Radio 1 Radio 2 Radio 3

18,5 tim./(lag

Under-

Nyheter visning

43.2 %

Undervisning 60,2 9;-

Nyheter 1,9 %

Under— Undervisning 78,4 % visning

Allmän tv Undervisnings-tv

Figur 8.1 Undervisningsprogrammens andel av Nil/(:s totalutbud.

som kompletterar lärarens egen undervisning när denne inte har full kompetens att undervisa i ämnet i fråga eller när nytt kunskapsstoff eller ny metodik skall introduceras.

Enligt NHK användes programmen mest i kindergarten, förskola och folkskola och utnyttjandet är väsentligt mycket högre för TV än för radio (75, 83, 86 resp. 23, 13 och 40 %). På högstadiet och gymnasiet där TV utnyttjas till ca 40 % är radions användning ungefär lika stor.

I fråga om tillgång till apparater för mottagning av radio och TV erbjuder radio inga problem. För TV uppges finnas i genomsnitt en mottagare för varje klassrum inom folkskolan. I högstadieskolor börjar videobandspelare användas (33 % på högstadiet och 72% i gymnasie- skolan).

8.5. Utredningar och undersökningar om behovet av AVM 8.5.1 Brister på läromedelsområdet

Tillgången på tryckta läromedel är generellt sett god i ungdomsskolan. Bristerna gäller i första hand ljud- och bildprogram eller i vidare mening AVM, vilket framgår av de följande avsnitten.

Inom vissa utbildningsvägar föreligger emellertid också ett allmänt behov av läromedel. Redan i sitt andra betänkande tog läromedelsutred- ningen upp frågan om utveckling och produktion av läromedel inom olika former av specialundervisningen, vilket man återkommer till i sitt slutbetänkande ”Samhällsinsatser på läromedelsområdet” (SOU l971:9l). En besvärande brist på läromedel i allmänhet anses råda inom stora delar av specialundervisningen och i vissa ämnen igymnasieskolan, främst de yrkesinriktade. Utredningen stryker också under behovet av insatser för invandrarundervisningen.

I 1973 års läromedelsproposition (prop. 1973176) framhåller departe— mentschefen bl. a.:

”Trots ett generellt sett rikligt utbud på läromedel finns områden inom skolväsendet som kännetecknas av en bristsituation. . . . Specialun— dervisningen, vuxenutbildningen, invandrarundervisningen och vissa av grenarna och varianterna i de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan samt skolans Specialkurser är områden med läromdelsbrist.” (s. 85.)

Genom tillkomsten av ett statligt produktionsstöd och inrättandet av Statens institut för läromedelsinformation har förutsättningarna för uppdagande av brister och behov på läromedelsområdet förbättrats. Samtidigt kan vissa allmänna brister avhjälpas genom produktionsstödet. I vissa fall kan emellertid också sådana behov tillgodoses genom produktion av AVM. Det gäller naturligtvis i första hand sådana utbildningar där den rörliga bilden kan tillföra målgruppen t.ex. hörselskadade —— kvaliteter utöver tryckt material.

I det följande ges exempel på behov av AVM inom ungdomsskolan, så som de kommit till uttryck i utredningar och undersökningar. Därvid tas också upp frågan om insatser för elevgrupper med särskilda behov i

avsnitt 8.5.4. I kapitel 6 redovisas några grundläggande motiv för användning av ljud- och bildprogram eller, i vidare mening, AVM. Utifrån de samlade erfarenheterna vid TRU och SR/UTB och utifrån forsknings- och utvecklingsarbete om metod- och medieval på olika håll ilandet ges en sammanfattande beskrivning av de viktigaste kvalitativa egenskaperna hos medierna.

När det gäller frågan om behov av AVM i ungdomsskolan är en sådan beskrivning betydligt svårare att åstadkomma. Motiven kan sägas vara allmängiltiga och ”objektiva” i relation till de mål och den pedagogiska grundsyn som styr arbetet i skolan. Behoven däremot är speciella, ”subjektiva” och tidsbundna. Behoven är uttryck för olika bedömares uppfattning om i vilka ämnen, för vilka syften och i vilka former kvaliteterna hos medierna skall utnyttjas. De kan grundas både på kvalitativa och kvantitativa bedömningar.

Kvalitativa:

D olika skolämnens behov av ljud- och bildprogram för att åstadkomma större åskådlighet och konkretion i studierna El brist på upplevelsematerial El Speciellt föränderligt stoff (aktualitetsaspekten) Cl behov av att utveckla nya metoder och arbetsformer i undervisningen.

Kvantitativa :

Cl brist på undervisningsmaterial (nytt ämne—ämnesmoment, liten mål- grupp etc.) D brist på lärare eller behöriga lärare El rationaliseringsbehov.

Behoven kan aktualiseras av t. ex.:

El lärare och elever D SÖ och andra centrala eller regionala myndigheter

El kommunala organ D bransch- och fackorganisationer Cl företrädare för pedagogiskt forsknings— och utvecklingsarbete El lärarutbildningsansvariga (grundutbildning och fortbildning) |:] läromedelsproducenter 13 andra intressenter (t. ex. föräldrar, politiska och andra organisationer) El bibliotekarier och läromedelsfunktionärer.

En redogörelse för väsentliga behov av AVM för ungdomsskolans del torde inte kunna bli annat än exemplifierande. Kartläggningen kan emellertid ge en uppfattning om behovens mångfald och bredd och därmed tjäna som underlag för bedömningar om produktionsvolym och behov av eterutrymme.

8.5.2. Bedömningar gjorda av vissa utredningar och remissinstanser

I TRU 115 första betänkande (SOU 1971236) gjordes vissa antaganden om behov av AVM för skolan.

"Inom skolväsendet förutses inte minst på grund av nya läroplaner och arbetsformer ett stort behov av läromedelssystem, som bl. a. ger möjlighet till en individualiserad och aktiverande undervisning och ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Grupperingen av stoffet inom ungdomsskolan på större arbetsområden osv. kommer också att ställa allt större krav på läromedlen. Inte minst verksamheten vid SR/UTB har visat på fördelarna med att härvid utnyttja inslag av radio och TV. Resultatet kommer här att uppnås successivt. En samlad bild av de ekonomiska och organisatoriska effekter läromedel med sådana inslag har är det dock svårt att bedöma innan bl. a. TRUAS” samlade försök genomförts.” (s. 65.)

Utöver detta allmänna konstaterande gjordes inga närmare försök att kartlägga de pedagogiskt betingade behoven av AVM. Man förutsåg mot bakgrund av tidigare erfarenheter av verksamheten vid SR/UTB och TRUAS ”ett stort behov av läromedelssystem inom ungdomsskolan". Som exempel angavs de växande behoven inom vårdyrkessektorn. Bedömningarna om behovet av AVM utifrån rationaliseringsaspekten stannade också vid allmänna antaganden.

”Vi har kunnat konstatera att det är möjligt att genom en omsorgsfull planering och lämpligt medieval framställa läromedelssystem för utbild- ningsväsendet, som med bibehållet utbildningsmål minskar undervisnings— volymen jämfört med traditionell uppläggning, dels genom kortare kurstid, dels genom minskat lärarbehov.” (s. 62.)

I sitt slutbetänkande (SOU 1973219) redogör TRUI utförligt för de resultat och erfarenheter som verksamheten givit under fem år. Man kommer därmed också in på frågan vilka behov som programverksamhe- ten för ungdomsskolans del i första hand har velat tillgodose.

”TRU-kommitténs direktiv är ett uttryck för de förväntningar som i mitten av 1960-talet fanns inom vissakretsar på olika håll i världen, att bandade radio- och tv-lektioner skulle ge omedelbara rationaliserings— vinster, främst i form av lärarbesparingar. En av huvudförutsättningarna för försöksverksamheten var nämligen den stora bristen på lärare, vilken gjorde det svårt för utbildningsmyndigheterna att svara mot de aktuella utbildningsbehoven och än svårare att genomföra den planerade utök- ningen med nya metoder och ämnen och expansionen till nya grupper, framför allt inom vuxenutbildningen. Genom förändringar i lärartillgång- en har en del av behoven av lärarbesparingar bortfallit och TRU:s' försöksverksamhet har då i linje med den allmänna utvecklingen kommit att inriktas på en systematisk undervisningsplanering och läromedelskon- struktion i syfte att höja undervisningens effektivitet och kvalitet och att täcka behoven inom olika bristområden. Härigenom har försöksverksam- heten kommit att ingå i det pedagogiska utvecklingsarbetet inom de berörda sektorerna av utbildningsväsendet.” (s. 54.)

Det arbete som bedrivits inom TRUAS har således i första hand kommit att inriktas på att utveckla läromedel som på olika sätt kan möta skolans behov av stöd för att utveckla nya arbetsformer och arbetssätt. Det har gällt att planera och producera läromedelslösningar som både skall bidra till verksamhetsformer i linje med skolans övergripande mål och samtidigt bidra till en fördjupad individualisering inom de olika skolämnena. Man har därvid kommit att använda och utveckla ett

erbjuder klara möjligheter till ett rationellt utnyttjande av lärarens arbete. Detta har i och för sig mycket litet samband med att tv-program ingår i systemen. Planerade arbetspass med grupparbeten och individuellt arbete antingen med stöd av tryckt material eller tv- och radioprogram kan naturligtvis friställa lärartid, Hur denna tid skall disponeras är något som bör regleras i politiska och administrativa beslut. Den bör, enligt TRUAS” uppfattning främst användas för att lösa de ständigt aktuella individuaiiseringsproblemen. Dessutom kan den användas för att lärarna skall få tid för allmänt elevvårdande insatser, för att arbeta med läromedelsutveckling och för egen fortbildning. Naturligtvis kan den friställda tiden tänkas använd för direkta besparingsåtgärder men då knappast utan en förändring av statsbidragssystemet, som läser bidragen till kommunerna till antalet lärartjänster.” (SOU 1973zl9, s. 198.)

Även om TRU I i sitt slutbetänkande inte direkt diskuterar vilka behov av AVM som finns i ungdomsskolan, ger dock slutsatserna och erfarenheterna indirekt ett uttryck för uppfattningar om de bakomliggan- de behoven.

TRU II sände ut slutbetänkandet till ett stort antal myndigheter och organisationer för att ”inhämta synpunkter på de redovisningar och diskussioner som ryms i betänkandet”. I ett följebrev formulerade TRU II för ungdomsskolans del två frågor, som tog fasta just på kvalitetsfrågan (a) och rationaliseringsfrågan (b).

a) Är de resultat och erfarenheter, som kommittén stödjer sina slutsatser på, tillräckliga för antagandet att förplanerade och förproducerade studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband är verkningsfulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen? b)I rapporten framhålls den traditionella lärarrollen (där läraren helt självständigt avgör innehåll och arbetsformer) och det nuvarande budgetsystemet med statsbidragen knutna till antalet lärartjänster, som de viktigaste hindren att fullt utnyttja de pedagogiska och ekonomiska fördelar, som läromedelspaket av TRU-typ kan ge. Delar ni denna uppfattning och vilket av dessa båda hinder ser ni i så fall som det viktigaste och vilka möjligheter finns, enligt er bedömning, att påverka dessa? Ser ni några andra hinder? I så fall, vilka?

Remissinstansernas svar bör kunna utgöra en viktig informationskälla när det gäller bedömningar av behovet av AVM utifrån kvalitetsaspekten (a) och rationaliseringsaspekten (b).

a) Kvalitetsfrågan

SÖ instämmer i antagandet att förplanerade och förproducerade studie- material med radio/TV och ljudband/bildband kan vara verkningsfulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen. Man understryker dock att endast studiematerialet som sådant, oberoende av information och övriga stödåtgärder, inte kan garantera måluppfyllelse. Man påpekar också att det läromedelsutvecklande arbetet inte kan sägas ha nått det stadium där mer vittgående konsekvenser kan dras. Det återstår ett omfattande arbete att samla gjorda erfarenheter och att komplettera

systematiskt angreppssätt vid planering och produktion av läromedels- paketen.

När det gäller möjligheten till rationaliseringsvinster med hjälp av radio och TV konstateras i betänkandet att förutsättningarna delvis har förändrats. Lärarbristen har i huvudsak hävts och synen på mediernas användning i undervisningen har blivit en annan. Om således frågan om de separata mediernas möjligheter att bidra till en rationalisering av undervisningen tonats ner, så framhävs i stället läromedelssystemens möjlighet i detta avseende. Det uttrycks av TRUAS på följande sätt i betänkandet:

”Förproducerad undervisning av den typ som TRUAS-projekten utgör kunskapen om de olika faktorer som bör ges inflytande vid planering, konstruktion, produktion, utprövning och nyttjande av läromedel. Särskilt framhålls att det förplanerade och förproducerade läromedlen inte får försvåra elevernas och lärarnas frihet att själva sätta sin prägel på undervisningen. Visserligen är det, enligt Sözs mening, en skenbar motsättning mellan å ena sidan kravet på en mer medveten planering av undervisning och å andra sidan kravet på elevernas medinflytande och lärarnas självständighet. Men det är icke desto mindre en.väsentlig fråga för framtiden att öka lärarnas och elevernas engagemang i det läromedels— utvecklande arbetet bl. a. genom reellt medinflytande i processer, som rymmer behovsinventering, behovsprioritering, precisering av krav på läromedel, medieval, tekniskt utförande, organisatorisk planering osv.

I princip instämmer länsskolnämnderna i Skaraborgs län, Värmlands län, Västerbottens län och Älvsborgs län i antagandet att förplanerade och förproducerade studiematerial med radio och TV kan vara verknings- fulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen. Tveksamma är länsskolnämnderna i Jämtlands län, i Kopparbergs län och i Örebro län. Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser att försöksverksamheten har avsatt sådana värden att den bör fortsätta. Man pekar på behovet av att dela upp studiekurserna i 'ett antal från varandra fristående men sinsemellan samordnade moduler. Högstadiet och gymnasieskolan torde genom ett sådant system kunna nå optimala undervisningsbetingelser. Därigenom skulle också en central planering förenas med en lokal anpassning. Flera remissinstanser framhåller modulsystemet, bl. a. läns- skolnämnden i Älvsborgs län och Kopparbergs län.

Länsskolnämnden i Jämtlands län framhåller att radio och TV måste ses som komplement i undervisningen. Medierna lämpar sig bäst för grundläggande undervisning av typen ”lära sig läsa” eller grunderna i naturvetenskapligt tänkande och kompletterande moment inom olika utbildningar och stadier. Här avses speciellt sådana inslag som det är svårt att erhålla på andra vägar, t. ex. miljöskildringar, viktiga experiment etc. Behovet av heltäckande etermedieundervisning minskar generellt ju högre nivå man befinner sig på.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län framhåller att förproducerat material i första hand skall sättas in där undervisningssituationen avviker från det normala (t. ex. lärarna har inte adekvat utbildning, klasserna är mer än vanligt heterogena i olika avseenden etc.).

Lärarhögskolorna i Göteborg och Stockholm instämmer i huvudsak i antagandet om värdet av förplanerade och förproducerade studiematerial. Lärarhögskolorna i Malmö och Uppsala är mer tveksamma.

Lärarhögskolan i Göteborg betonar vikten av att större hänsyn tas till distributionsproblemen, användningen i klassrummet samt lärarnas fort- bildning.

Lärarhögskolan i Malmö pekar framför allt på behovet av ett bibehållet fritt val i undervisningen.

Lärarhögskolan i Uppsala finner det svårt att särskilja effekterna av de olika komponenterna i undervisningen. Man anser att ljud och bild är värdefulla inslag men man betonar vikten av att lärare och elever själva kan välja material.

Instämmer i antagandet gör skolstyrelserna i Haninge kommun, Haparanda kommun, Karlstads kommun, Söderhamns kommun samt Växjö kommun. Tveksamma är skolstyrelserna i Malmö och Skellefteå.

Skolstyrelsen i Skellefteå kommun finner att de ekonomiska fördelar- na inte förefaller stora jämfört med kostnaderna för konventionell undervisning. Men att de pedagogiska fördelarna av läromedelspaket av TRU-typ är sådana att fortsatt försöksverksamhet bör främjas. Man finner som svar på den första frågan att de redovisade försöken visar att TV och radio kan vara värdefulla hjälpmedel för att nå de ämnesspecifika målen, såväl som övergripande mål som motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete. Man varnar dock för ett visst överutnytt- jande av TV och radio.

Skolstyrelsen i Söderhamns kommun menar att förplanerade och förproducerade studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband utan tvivel kan vara utmärkta instrument för att skapa bättre undervisnings- resultat.

SAF instämmer endast delvis i den första frågan. Man understryker att ett förplanerat och förproducerat studiematerial måste tillgodose kravet på en individualiserad studiegång.

SR menar att det inte torde råda något tvivel om att radio och TV, i kombination med andra åtgärder, är verkningsfulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen. Även om de resultat och erfarenheter som kommittén redogör för inte innehåller några klara bevis för en sådan slutsats.

Man framhåller vidare att mycket av intentionerna i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan och mycket av resultatet från den pedagogiska forskningen inte torde kunna förverkligas i undervisningen om de inte förmedlas via förplanerade och förproducerade läromedel.

SR framhåller också att den systematiska undervisningsplaneringen inte alltid behöver leda till produktion av större multimedieserier. I många sammanhang kan relativt renodlade TV- eller radioserier vara den adekvata insatsen.

Svenska kommunförbundet anser, när det gäller den första frågan, att det inte torde råda något tvivel om att man särskilt inom gymnasiesko- lans yrkesinriktade linjer behöver samhälleligt stöd för produktion och distribution. Vidare torde det finnas betydande uppgifter för etersänd

undervisning t. ex. för program med aktualitetsinslag. Förbundet under- stryker också att det är nödvändigt att man inte isolerar produktionsfrå- gorna från distribution och den rent praktiska användningen i skolorna.

Utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) påpekar att den första frågan egentligen rymmer flera. En är om den mer eller mindre systematiska undervisningsplanering som sker före och i anslutning till läromedelskonstruktionen är ett verkningsfullt instrument för att nå angelägna mål i utbildningen. En annan är vilken roll olika presentations- sätt och medier spelar i undervisningsprocessen. Man understryker att mål- och processbeskrivningsarbetet så långt möjligt skall formas så att de utgör en hjälp och modell för planeringsarbetet i olika led ända ner till den konkreta undervisningssituationen. Detta för att lärare och elever skall få behålla en viss valfrihet i den egna konkreta kurs- och arbetsplaneringen. Om de förplanerade och förproducerade läromedlen uppfyller dessa krav och kraven på en flexibel och efter behoven anpassad användning torde de aktivt kunna bidraga till måluppfyllelsen.

b) Rationaliseringsfrågan

Denna fråga innehåller två delfrågor. Den ena gäller om den traditionella lärarrollen står i vägen för ett fullt utnyttjande av de pedagogiska fördelarna med läromedelspaket av TRU-typ. Den andra delfrågan gäller om det nuvarande budgetsystemet med statsbidragen knutna till antalet lärartjänster är ett hinder för att kunna göra ekonomiska vinster med hjälp av läromedelspaket.

Flera remissinstanser delar uppfattningen att den traditionella lärarrol- len fortfarande är ett hinder för ett fullt utnyttjande av läromedels- system. Det gör bl. a. SÖ, länsskolnämnderna i Kopparbergs län, Västerbottens län, Örebro län, skolstyrelsen i Söderhamns kommun, SAF och SR. Några yttranden framhåller emellertid att lärarrollen redan har förändrats i en sådan riktning att det i dag borde vara möjligt att fullt utnyttja de pedagogiska fördelarna med läromedelssystem. Det gör bl. a. lärarhögskolan i Stockholm, skolstyrelserna i Haninge och i Haparanda kommuner.

När det gäller möjligheten att göra direkta rationaliseringsvinster i ekonomisk mening, framhåller det övervägande flertalet remissyttranden att sådana inte kan åstadkommas med läromedelspaket. Flertalet remissinstanser pekar i stället på möjligheten att med hjälp av läromedels- system öka lärarens tid för andra angelägna arbetsuppgifter, framför allt individuell handledning av eleverna. Skolstyrelsen i Söderhamn framhål- ler att TRU-läromedlen inte får ses som rationaliseringsinstrument i krasst ekonomiskt hänseende men väl som hjälpmedel att öka lärarens möjligheter att ge personligt stöd och stimulans till eleverna.

De flesta remissyttrandena välkomnar ett förändrat budgetsystem. Så menar bl. a. utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) att ett annat, mindre detaljerat regelsystem och ett mer neutralt och inte kostnadsanknutet statsbidragssystem på skolans område skulle skapa utrymme för en lokal planering av undervisningsprocessen med utrymme

bl. a. för en mer flexibel resursdisposition än den nuvarande. En annan typ av statsbidrag torde emellertid inte leda till väsentligt ökad användning av lärarersättande studiematerial, som Kommunförbundet framhåller.

Sammanfattningsvis kan således konstateras följande: Flertalet remissinstanser instämmer i antagandet att förplanerade och förproducerade studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband är verkningsfulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen.

Flertalet yttranden välkomnar också ' ett studiematerial som under- lättar för läraren att utveckla sina nya roller i undervisningen. Man ställer sig också positiv till en friare resursanvändning än vad det nuvarande statsbidragssystemet medger.

Flertalet remissorgan avvisar däremot tanken på att direkt ekonomiska vinster står att vinna genom att ersätta lärare med studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband.

Uttryckt i behovstermer menar således flertalet remissinstanser att det föreligger ett behov av AVM för att höja undervisningens kvalitet och för att frigöra lärarna för andra angelägna uppgifter främst av individualise— rande slag — i undervisningen.

8.5.3 Behovsundersökningar genomförda av SÖ och SR

] linje med avtalet mellan SÖ och SR har sedan 1966 årligen genomförts särskilda inventeringar av programönskemål bland lärare, elever, länsskol- nämnder, fackorganisationer, lärarhögskolor, Kommun- och Landstings- förbunden och andra intressenter på skolans område. I syfte att ge en inblick i vilken typ av programinsatser, som iallmänhet önskas, skall här något behandlas utfallet av de två senaste årens behovsanalyser.

Som framgår av avsnitt 8.3.3 behandlas det ena året övergripande frågor och det andra året konkreta programönskemål, vilket motiverar att bägge årens behovsanalyser tas upp här.

1973 års behovsanalys

I den PM som låg till grund för behovsanalysen våren 1973 behandlades en rad övergripande frågor. Det gällde bl. a. målgrupper och programfor- mer. Skrivelsen hade karaktären av en programförklaring med utgångs- punkt i de synpunkter som året före hade lämnats av en rad remissinstanser.

I fråga om målgrupperna fastslogs i skrivelsen att huvudparten av programutbudet inriktas mot de stora målgrupperna och de breda ämnena. Denna uppfattning delades av det övervägande antalet remiss- instanser året före. Flera underströk dock behovet av insatser också för 'olika miimritäsgrupper. Behovet av insatser för elever med särskilda behov diskuteras i avsnitt 8.5.4.

När det gäller programformer diskuterades i skrivelsen avvägningen i utbudet mellan fristående program, momenttäckande multimedieprojekt och läsårsmaterial eller 5. k. heltäckande serier. Flertalet remissinstanser

önskade punktinsatser i form av multimediekombinationer av ljud, bild och tryckt material. Många önskade också fristående program och ett fåtal heltäckande material. Behoven av de olika typerna av insatser varierar beroende på ämne och stadium. Så skrev t. ex. länsskolnämnden iKronobergr län:

”Från lärare på mellanstadiet är reaktionen positiv för radions kurseri engelska och svenska. Det förefaller som om s. k. heltäckande programse- rier skulle vara värdefullast i främmande språk och svenska och det omdömet gäller även i stor utsträckning serier för högstadiet. I orienteringsämnena däremot förefaller önskemålen gå i riktning mot mera fristående programavsnitt, som kan användas oberoende av varandra och mera fritt kan passa in i den enskilda lärarens och lärarlagets planering.”

Remissbehandling

Remissinstanserna tar upp vissa angelägna frågor. Det gäller program- former, dvs. vilken typ av insatser man i första hand önskar. I det sammanhanget framförs många konkreta programönskemål, både i form av riksutbud och i form av regionala insatser. Dessutom diskuteras produktion av programserier till stöd för skolans personlighetsutvecklan- de arbete och därmed behov av serier till stöd för att vidareutveckla nya metoder. Flera remissorgan för också fram behovet av programinsatser i anslutning till lärarfortbildningen.

A Synpunkter på utbudets utformning och inriktning Skolprogrammen i dagens skola

Länsskolnämnden i Östergötlands län framför i sitt yttrande synpunkter på skolprogrammens roll i skolan. Man anser att Skolprogrammen har en betydelsefull uppgift att fylla i dagens skola. Man framhåller att Skolprogrammen är en läromedelsresurs som kan utnyttjas i skolans utvecklingsarbete. Lärarna bör ha god nytta av programserierna vid försöken att förverkliga läroplanens övergripande mål samt vid utform- ningen av undervisningen enligt läroplanens intentioner med den ”nya” lärarroll, som dessa kräver. Det är, enligt nämnden, speciellt i vissa avseenden som radio och TV framträder som överlägsna övriga läromedel. Medierna kan förmedla aktuell information. Tidningar, radio och TV bör ställas till skolans förfogande för samarbete, inte som konkurrerande informationskälla.

Inom skolans värld, menar nämnden, finns en personalstab som i de flesta fall i hela sitt liv har befunnit sig just i skolan. Det vore därför olyckligt om kontakten med omvärlden förmedlades enbart och silades av denna stab med oundvikliga och oftast omedvetna värderingar, som den tillägnat sig. Radio och TV kan ”ta med” skolans människor uti det arbetsliv som är vardagen för de flesta människor. Framför allt TV—n skulle därmed bli skolans fönster mot det övriga samhället. Enligt nämndens mening bör man också kunna tänka sig en begränsad

programkvantitet till förmån för högkvalitetsproduktion inom områden där traditionella läromedel antingen saknas eller är klart underlägsna.

Programformer

Flertalet remissinstanser framhåller behovet av punktinsatser i form av fristående program eller flermedieserier. Många önskar aktualitetspro- gram. Länskolnämnden i Gävleborgs län anser att multimedieprogram av punktkaraktär har en given plats i undervisningen. Sådana radio- och TV-program (ev. med texthäfte) kan plockas in i'undervisningen på sin rätta plats och i rätt ögonblick alltefter den enskilda skolans eller klassens speciella behov och önskemål. Länskolnämnden i Hallands län framför motsvarande synpunkter. Man anser att satsningar i första hand skall göras på sektorer av skolväsendet och i ämnen där TV och radio som medier är överlägsna, t. ex. aktualitetsprogram, teater och demonstrations- försök. Sveriges Lärarförbund menar att utvecklingen tycks peka mot att utbudets karaktär skall präglas av programinslag i form av punktinsatser vilka kan tjäna som komplement till andra förlagsproducerade läromedel avsedda för undervisning i vanlig klass Insatserna bör då göras där SR:s speciella multimediematerial visat sig vara överlägset annat material. Hänsyn bör här tas speciellt till sådana moment eller undervisningsområ- den där radio/TV har speciella förutsättningar att skapa stimulans, individualisering och elevaktivitet. SÖ framhåller att momenttäckande serier är att föredra för vårdområdets del framför enstaka program. Kompletterande material, t. ex. arbetsblad och andra trycksaker, bör utarbetas då det i de flesta fall, av pedagogiska skäl, är angeläget att sådant finns.

När det gäller s.k. heltäckande studiematerial eller läsårsmaterial påpekar också SÖ att dessa var värdefulla under de år då Lgr 69 introducerades. Den försöksverksamhet som SR:s arbete inneburit har givit erfarenheter inom flera ämnesområden som kan komma skolan till nytta. l viSSa fall bör också enligt SÖ satsningen på heltäckande material fortsätta, men annars bör dock SR inom vissa ämnen t. ex. svenska, moderna språk och musik mer satsa på punktinsatser. Flera remissyttran— den varnar för s.k. heltäckande material bl.a. länskolnämnderna i Gävleborgs, Hallands, Jämtlands och Skaraborgs län. Länskolnämnden i Skaraborgs län menar att i den mån 3. k. heltäckande läromedelssystem produceras bör de rent metodiskt konstrueras enligt arbetsområdesprinci— pen och avgränsas totalt så att den enskilda skolenheten/kommunen har möjlighet att komponera sitt eget ”läsårsprogram” ur skilda läromedels- utbud och egen produktion. Däremot anser man det självklart att språkserier är heltäckande.

Inriktning

De synpunkter som framförs av länskolnämnden i Västernorrlands län när det gäller utbudets inriktning återkommer på olika sätt även iandra yttranden. Enligt nämnden bör insatserna prioriteras på fyra huvud-

sektorer. Satsning bör i första hand göras på de målgrupper som f. n. av olika anledningar ägnas mindre intresse av läromedelsproducenterna.

Satsning bör i andra hand göras på ämnesområden där lärarbrist eller bristande lärarkunskaper råder. Hit hör av tradition filmkunskap och teater, program i danska, norska, engelska, ekonomi, konst, trafik och teknologi. Olika linjer i den tvååriga gymnasieskolan har också stora behov av insatser.

I tredje hand bör satsning göras på medie- och metodområden, som konventionella läromedel inte kan klara av. Hit hör skolans behov av konkretisering, framför allt på den rörliga bildnivån. Produkter av typen Kina i dag, liksom studiebesök med hjälp av radio- och TV-program i arbets— och boendemiljöer har även den fördelen att de är aktuella. Nämnden framhåller också att värdefulla program ur SR:s vanliga programutbud bör göras tillgängliga för skolan på lämpligt sätt.

Satsning bör i fjärde hand göras på elev- och lärarattitydsidan. När det gäller önskemål om insatser för elever med särskilda behov hänvisas till avsnitt 8.5.4.

Länsskolnämnden i Västmanlands län anser att utbudet av program för grundskolan nu är så omfattande att en begränsning av nyproduktionen bör ske för denna skolform till förmån för gymnasieskolan.

Länsskolnämnden i Örebro län framhåller att det är utomordentligt angeläget med större satsningar på gymnasieskolan med inriktning på främst de tvååriga yrkesinriktade linjerna. Punktinsatser bör prioriteras. Program av aktualitetskaraktär bör, som hittills, vara fristående medan satsningarna därutöver bör ske i form av multimedier. Nämnden pekar också på behovet av program som tar upp samverkan mellan skolans stadier och som kan utgöra basmaterial för samordnade studiedagar, vilket är en väg att gå för att minska elevsvårigheter vid övergångarna.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län pekar på stora behov av insatser för gymnasieskolans yrkesbetonade linjer. Man framhåller att undervisnings- situationen där är mest komplicerad beroende dels på att de allmänna ämnena har utvidgats eller nytillkommit, dels på att elevernas studiemoti- vation är, relativt sett, lägre än på andra av gymnasieskolans linjer.

Skolledarförbundet beklagar att stora satsningar ännu inte kunnat göras för gymnasieskolan och då särskilt de tvååriga linjerna. Förbundet anser också att en ökad satsning på SYO-verksamheten är angelägen.

SÖ understryker också behovet av att man i programverksamheten tar stor hänsyn till studie- och yrkesorienteringen. Den aspekten bör betonas i program såväl för samhällskunskap, arbetslivsorientering, yrkestekniska ämnen som för svenska och socialkunskap. Inom vårdområdet finns ett stort antal lågfrekventa studievägar för vilka behov av läromedel är stort. Satsningen för dessa grupper kan dock begränsas till de moment av allmänt grundläggande karaktär som ingår i flertalet utbildningar, varigenom målgruppen blir betydligt större.

Länsskolnämnden i Östergötlands län framhåller den stora bristen på filmtitlar i sådana ämnen som svenska och kemi i grundskolan och att de allra flesta ämnen för gymnasieskolan för närvarande helt saknar tillgång till rörlig bild. Den nuvarande produktionen är blygsam i förhållande till den

myclet stora efterfrågan, menar nämnden. Det är angeläget att skolans bristområden, vad avser rörlig bild, prioriteras vid fördelningen av medel.

Erligt länsskolnämnden i Skaraborgs län är behovet i de naturveten- skapliga ämnena framför allt punktinsatser med kombinationen radio och/eller TV och trycksak. Man framhåller särskilt material som visar komplicerad apparatur, processer av olika slag m. ni. som inte går att visuaisera i den ordinarie undervisningen.

sznska facklärarförbundet framhåller behovet av program för ämnet hemtunskap i grundskolan. Punktinsatser är önskvärda kring hygien och hälsa kring familj och samlevnadsfrågor och kring hushållsekonomi. Serierna bör utformas som kombinationer av radioprogram och TV och trycksaker. För slöjdämnena rekommenderas också punktinsatser i form av erstaka program med radio och ”TV/trycksak. Ytterligare insatser runt frågan samverkan förskola/lågstadium understryks.

Lärarhögskolan i Stockholm understryker behovet av program som i högre grad, än som nu är fallet, bidrar till att initiera sådana processer somi sig leder fram till att man ger sig i kast med verkliga problem eller till aktiviteter som leder till upptäckt av problem. Man anser att skolan behöver program inom alla ämnen av denna typ där inga slutgiltiga facitösningar ges. Lärarhögskolan pekar också på behovet av program och annat material för den fortsatta låsundervisningen. Sådant material skulle utformas som ett stadieövergripande och stadieöverbryggande material med olika nivåer. Behovet av insatser i gymnastik framhålls också, särskilt moment som kroppen, kosten, konditionen, personlig hygien och motionens betydelse.

Lärarhögskolan i Malmö framhåller det önskvärda i att skolan på lämrligt sätt får tillgång till SR:s allmänutbud. Man påpekar bl. a. att i program av typ Familjespegeln, OBS-Kulturkvarten, Insändaren, Tidsspe- geln och Focus finns inslag som är mycket användbara i undervisningen. Det vore därför, enligt lärarhögskolans mening, önskvärt att vissa programinslag kunde sändas i repris i skolradion, då dessa program automatiskt bandas av AV-centralerna.

Sveriges Lärarförbund tar upp frågan hur man till skolans personal skall kunna återföra resultaten av forsknings- och utvecklingsarbetet på undervisningens område. Det gäller då frågan hur lärare skall få del av andra lärarerfarenheter, metoder och arbetsformer inom ramen för ett utvecklingsarbete som strängt taget alla lärare dagligen är inblandade i. Man menar att SR bör kunna göra betydande insatser i nära kontakt dels med forskningsarbetet inom området och dels med olika lärare och lärargrupper med praktiska erfarenheter från berörda områden.

Ett, enligt förbundet, övergripande pedagogiskt problem gäller det individualiserande arbetssättet i anslutning till programutbudet. Behovet av individualiserande läromedel är utomordentligt stort och individualise- ringsaspekten bör få en starkare genomslagskraft i det framtida program- utbudet.

Regionala insatser

Flera remissinstanser understryker behovet av regionala insatser. Det gäller bl. a. regionala serier i hembygdskunskap, vilket bl. a. länsskol- nämnden i Örebro län framhåller. Lärarhögskolan i Kalmar framhåller också att de regionala satsningarna uppskattas av lärare. Samarbetet med länsskolnämnderna bör vidgas på detta område. Det finns behov av hembygdsprogram, särskilt om eleverna kan ledas in på egna aktiviteter.

Länsskolnämnden i Östergötlands län menar att den föreslagna lokalradion förefaller att bli ett utmärkt komplement till riksradion sett från allmän samhällelig synpunkt. För skolans del skulle lokalradion kunna vara till stor nytta genom att man från skolmyndigheternas sida finge en kanal som kunde utnyttjas för information till föräldrar och övrig intresserad allmänhet omkring utbildningsfrågor.

SÖ framhåller att behovet av lokal information om arbetsmarknad, näringsliv och utbildningsvägar är stort. Lokalradion bör kunna ge värdefulla tillskott till den information som ges på annat sätt i skolan, speciellt vad gäller dagsaktuella förhållanden. En annan uppgift*för lokalradion kan vara att hjälpa till med ”marknadsföringen” av de elever som lämnar skolan och söker sig ut på arbetsmarknaden. Man framhåller att den lokala arbetsmarknaden är särskilt besvärlig för ungdomari norra Sverige och i mellersta Sveriges skogslän. En förstärkt information är för dessa ungdomar särskilt angelägen. En vidareutveckling och en utvidgning av lokalprogramverksamheten vore ett värdefullt tillskott till det regionala samarbete som är av stor betydelse för en väl fungerande studie- och yrkesorientering.

B Behov av programinsatser till stöd för skolans personlighets- utvecklande arbete

Med få undantag anser de flesta remissorganen att radio och TV är särskilt lämpliga medel att på olika sätt behandla de s.k. övergripande målfrågorna i läroplanerna. Det gäller då både program om de övergripan- de målens plats i undervisningen och elevmaterial där personlighetsut— vecklande mål integreras med kunskaps- och färdighetsmål.

Att radio och TV kan bli ett värdefullt stöd i skolans personlighetsut- vecklande arbete framhålls av bl.a. länsskolnämnderna i Gävleborgs, Hallands, Jämtlands, Skaraborgs, Västmanlands, Örebro och Östergöt- lands län. Man understryker dock med tanke på den stora spridningen och de ofta kontroversiella frågor och värderingar som det gäller, att programmens utformning är en mycket grannlaga uppgift och att verk- samheten därför måste skötas med allra största omsorg.

Länsskolnämnden i Hallands län menar att sådana program också kan göras användbara för föräldrar, skolstyrelseledamöter m. fl.

Även lärarhögskolorna i Malmö, Stockholm och Umeå anser det betydelsefullt att Skolprogrammen i högre grad än tidigare låter de övergripande målen komma i förgrunden. De har alltför länge legat obeaktade i det metodiska arbetet.

SÖ anser att det finns skäl som talar för att Skolprogrammen i ökad grad skall innehålla program som hjälper skolan att nå de övergripande målen. Ett sådant arbete kräver dock stor grannlagenhet i objektivitets- frågor. I SÖZS sammanfattande svar framhålls också nödvändigheten av att läromedelslösningarna inte får leda till konflikt med vad som i lärOplanerna sägs om elevens och lärarens frihet att självständigt sätta sin prägel på undervisningen. Man påpekar emellertid att SR/UTB på olika sätt sökt vidareutveckla formerna för planering och produktion, så att läromedlen och deras eventuella styrningseffekt inte omöjliggör en naturlig samplanering mellan lärare och elever. SÖ finner det angeläget att denna typ av utvecklingsarbete fortsätter.

Sveriges lärarförbund understryker att personlighetsutvecklingen inte kan tas upp till behandling som ett separat ämne, helt frikopplat från andra aktiviteter och undervisningsmoment i skolan utan måste utgöra en integrerad del av allt arbete. Den personlighetsutvecklande aspekten bör således alltid finnas med i varje programinsats oavsett om denna är av mer heltäckande karaktär eller har formen av en punktinsats. Väsentligt är att denna synpunkt gör sig gällande inom de samhällsorienterande ämnena.

C Behov av programinsatser i lärarfortbildningen

Flera yttranden berör behovet av lärarprogram. Följande två yttranden är representativa för synpunkter som framförs även av andra remissinstan- ser.

Lärarhögskolan i Göteborg efterlyser en större satsning på olika lärarprogram. Man menar att det samarbete som nu i Sözs regi sker mellan lärarhögskolor och länsskolnämnder också borde omfatta SR:s aktiva medverkan. SR skulle med andra ord inte kopplas in först vid genomförandet av enstaka redan beslutade projektelement, utan eterme- diernas möjligheter skall finnas med vid planeringen av hur olika fortbildningsinsatser skulle kunna genomföras. Undersökningar borde göras i vilka avseenden rationaliseringsvinster skulle kunna göras genom ett ökat utnyttjande av radio/TV. Via lärarfortbildning borde också lärarna ges bättre förutsättningar och beredskap att pröva olika vägar för att mäta de svagpresterande elevernas behov. Lärarhögskolan framhåller att den starkt ökade studiematerialframställningen inom lärarfortbild- ningen de senaste åren tyvärr inte besvarats med motsvarande köplust. Ett resultat av detta har blivit att högprioriterade fortbildningsinsatser därigenom helt enkelt inte kommit att genomföras på det sätt som var avsett. Lärarhögskolan finner det angeläget att SÖ och SR överväger vilken service SR/UTB skulle kunna ge ifråga om verkligt angelägna fortbildningsprojekt med hänsyn till att dessa för mottagarna ställer sig från kostnadssynpunkt mycket tilltalande.

Sveriges lärarförbund framhåller att ett läromedel av vad slag det vara månde inte kan utnyttjas till sin fulla kapacitet om det inte introduceras på rätt sätt och om inte den lärare, som avser att utnyttja det i sin undervisning, erhåller en tillfredsställande utbildning på läromedlet i

fråga. Av den anledningen, menar förbundet, är det nödvändigt att alla program, som produceras av SR, i sig innehåller en inledande komponent av lärarutbildande och informerande karaktär. Presentationen av ett läromedel, ett program eller programinslag blir på så sätt i sig en form av lärarfortbildning. Framsteg inom den grundläggande färdighetsträningen, i första hand på låg- och mellanstadierna, bör t. ex. kunna utgöra grunden för anelägna fortbildningsprogram. Detta är ett exempel på områden där SR borde kunna göra en väsentlig insats för lärarfortbildningen, som komplement till bl. a. länsskolnämndernas fortbildningsverksamhet. Där- utöver torde SR kunna göra en viss fortbildningsinsats genom ett lokalt utnyttjande av etermedierna.

1974 års behovsanalys

Det vanliga remissförfarandet kompletterades våren 1974 med en under- sökning rörande behov och programönskemål från 350 slumpmässigt utvalda skolor, på grundskole- och gymnasieskolenivå. Svarsfrekvensen blev för låg- och mellanstadiet samt gymnasieskolan omkring 60 %, för högstadiet omkring 40 %. Bortfallet får anses vara normalt vid under— sökningar av denna typ. Antalet konkreta programönskemål närmade sig tusentalet. Flertalet ämnen såväl inom grundskolan som i gymnasieskolan fanns företrädda bland önskemålen.

Lärarna ombads att ange anledning till de olika programförslagen genom att kryssa i något av följande alternativ: . Nytt ämnesmoment/ämne Ny metodik/nya arbetsformer . Brist på undervisningsmaterial _ Brist på utbildade lärare , Speciellt föränderligt stoff Speciellt svårt stoff Brist på upplevelsematerial . Brist på konkretiserande material . Annan anledning.

»ooogpxmawp—

Mest frekventa bland de inkomna önskemålen är nummer 3, 7 och 8, dvs. brist på undervisningsmaterial, brist på upplevelsematerial och brist på konkretiserande material. Det gällde samtliga stadier. För högstadiets del kan också en viss betoning av anledning nummer ], nytt ämnesmo- ment/nytt ämne, samt anledning nummer 5, speciellt föränderligt stoff, noteras. För gymnasieskolans del angavs också i viss mån som skäl nummer 5, speciellt föränderligt stoff, samt nummer 6, speciellt svårt stoff. Rangordningen bygger på de angivna skäl som verkligen noterades. [ flera fall fanns inga skäl angivna.

Lärarna ombads också att ange vilket övrigt material man önskade som komplement till programmen genom att kryssa för något eller några av följande alternativ:

1. Lärarhandledning 2. Arbetsuppgifter

3. Stödmaterial för vissa elevgrupper 4. Diabilder 5. Stordia

6. Annat tryckt material 7. Eget förslag.

Aven i detta fall bygger rangordningen på ett icke fullständigt material. Vissa lärare har således avstått från att göra någon markering. Men bland de gjorda markeringarna är det framför allt nummer ], lärarhandledning, och nummer 2, arbetsuppgifter, som man iförsta hand önskar som komplement till programmen. Därefter önskas diabilder. Det minsta antalet markeringar får Annat tryckt material respektive Stödmaterial för vissa elevgrupper.

Sammanfattningsvis kan konstateras att tillfrågade lärare på 350 slumpmässigt utvalda skolor önskar programinsatser i radio och TV huvudsakligen på grund av brist på undervisningsmaterial, brist på upplevelsematerial och brist på konkretiserande material. Man anser dessutom att programmen bör kompletteras i första hand med lärarhand- ledning, arbetsuppgifter samt diabilder till radioprogrammen.

8.5.4 Behov av A VM för elever med särskilda behov Specialundervisning

”Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av fysiska, psykiska eller andra skäl har svårigheter i skolarbetet. Denna grundprincip finns uttalad i läroplanerna för de olika skolformerna. Så långt det är möjligt strävar specialundervisningen att anpassa sig till verksamheten i den vanliga klassen. På så sätt skapas förutsättningarna för att allt fler elever med uttalade skolsvårigheter skall kunna delta i den undervisning som ges i vanlig klass. Men behovet av de speciella metoder som kännetecknar specialundervisningen gör sig mer gällande ju större svårigheterna ellerju gravare handikappet är hos eleven. Utformningen av undervisningen måste nödvändigtvis variera starkt beroende på handikappets art och de hjälpmedel och läromedel som krävs samt undervisningsgruppens storlek. De senare faktorerna påverkar givetvis också lärarens möjligheter till individualisering. Specialundervisningen har inom sig olika nivåer av resurser: samordnad specialundervisning, specialklasser, specialskolor och Särskolor. Den viktigaste utvecklingslinjen i dag ifråga om elever med handikapp är strävan att göra deras skolsociala situation så litet avvikande från övriga elevers som möjligt. De steg som tas i den riktningen går i Skoldebatten under benämningen integration. Det kan här röra sig om enskild elevs placering från specialklass till vanlig klass (individualintegre- ring) eller placering av en hel klass från exempelvis specialskola eller särskola till en grundskola (gruppintegrering).” (Underlag för debatt om utvecklingsprogram för skolan 5. 27, SÖ 1973.)

Omfattningen av olika slag av specialundervisning framgår av tabell 8.7.

Tabell 8.7 Antal elever fördelade på olika slag av specialundervining (1972/73).

Specialklasser Samordnad specialundervisning

Skolmognad 4 000 8 000 Hjälp 21 000 21,000 Obs 1 000 14 000 Läs och skriv 5 000 103 000 Matematik 33 000 Tal 21 000 Övriga 1 000 2 000

Summa individer 33 000 156 000

Observera att summa elever inom olika slags samordnad specialunder- visning överstiger summa individer, eftersom det är vanligt att samma individ erhåller flera slags samordnad specialundervisning.

I de önskemål om programinsatser som framförts till SR/UTB betonas ofta att allt material, så långt möjligt, bör utformas så att det även kan användas inom specialundervisningen. Andra remissinstanser, bl. a. spe- ciallärarlinjen vid lärarhögskolan i Stockholm, framhåller emellertid också behovet av särskilda insatser. Man understryker att utbudet av program för elever med psykiska och fysiska svårigheter i skolarbetet måste ökas kraftigt. Problemet bör inte i allt för stor utsträckning lösas genom att använda eller omarbeta de normala undervisningsprogrammen. Från motivationssynpunkt, menar man, är det viktigt att specialklassernas och specialskolornas elever får möjlighet att identifiera sig med elever, som uppnått samma biologiska ålder som de själva.

Skolprogramverksamheten bör också ha ett särskilt ansvar för elever som- har svårigheter i skolarbetet vilket bland andra lärarhögskolan i Umeå framhåller. Samarbetet med rikscentralerna bör intensifieras. I första hand önskar man punktinsatser eftersom detta ger större frihet för lärarna att variera och individualisera sin undervisning. För små avsnitt är tlermedieserier önskvärda. Olika skolämnens uppenbara behov av ljud och rörlig bild gäller i synnerhet för specialundervisningen där man bör eftersträva en hög konkretionsgrad. Specialundervisningens elever med

Tabell 8.8 Antalet elever i särskolan. Psykiskt utvecklingsstörda barn och ung- domar den 1 november 1973 fördelade efter utbildningsform och ålder.

Utbildningsform Ålder Summa Yngre än 7—16 17—20 21—23 år 7 år år år eller äldre Förskola 865 317 1 182 Grundsärskola 4 200 371 4 571 Träningsskola 2 383 423 2 806 Yrkesskola 78 1 702 573 2 353 Särskild undervisning 349 921 457 1 727 Övriga 499 189 677 1 365 Summa 1713 8 088 3 630 573 14 004

bristande erfarenheter och begreppsbildning samt små referensramar behöver många och mångsidiga studiebesök via TV för sådant som arbetslivsorientering rn. m. De rörelshindrade eleverna inom specialunder- visningen är exempelvis ofta förhindrade att själva göra stiidiebesök.

SÖ har i olika sammanhang framhållit att specialundervisningen berör grupper av olika handikapp med både gemensamma och speciella behov. Kvaliteten ifråga om olika resurser i landet skiftar avsevärt, inte minst beroende på det stora antalet obehöriga lärare som arbetar inom denna sektor. Mer än hälften av alla som tjänstgör som speciallärare saknar speciallärarutbildning. Detta tillstånd måste på olika sätt kompenseras. Det kan ske genom produktion av väl anpassade läromedel och en fortbildning av lärarna i specialpedagogik. Sö har också vid flera tillfällen framfört behovet av program som visar hur undersökningen av olika handikappgrupper går till. Sådana program bör riktas till föräldrar och andra ”randgrupper” såsom skolstyrelser, organisationer m. fl.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att behovet av insatser inom special- och särskoleundervisningen är stort. AVM bör produceras som hjälpmedel till eleverna, som fortbildning till lärarna och som information till föräldrar m. fl.

Behov av AVM för invandrarundervisningen

I invandrarutredningen (SOU 1974 :69) behandlas invandrarnas situation i Sverige.

Behovet av särskilt anpassade läromedel för olika invandrargrupper har vid flera tillfällen aktualiserats av SÖ i kontakterna med SR. Enligt uppgifter från SCB fanns vid utgången av 1972 ca 400 000 invandrare i Sverige med ca 120 nationer representerade. Bland invandrarna var ca 140 000 i åldrarna 0—17 år med ca 60 000 i skolpliktig ålder (7—15 år). I gymnasieskoleåldern (16—17 år) fanns ca 10 000 ungdomar.

Våren 1975 genomförde SÖ en riksomfattande undersökning som med delvis andra utgångspunkter syftade till att kartlägga hur många invandrarbarn som finns i varje kommun i Sverige. Invandrarbarnen fördelas på tjugo främmande språk. Detta material kan bl.a. ligga till grund för bedömningar om behov av insatser av AMV för olika invandrargrupper.

Det föreligger en stor brist på läromedel för invandrarbarn. Invandrar— barnen känner ibland inte igen sitt eget hemland i de skolfilmer som finns för svenskt skolbruk. Invandrarbarnen vill inte se sin hemmiljö återgiven i en föråldrad och orättvis skepnad. Det är viktigt att filmer och TV-program är aktuella och ger en rättvis bild av förhållandena i invandrarbarnens hemländer. Det är väsentligt för invandrarbarnen själva i deras relationer till svenska barn. Det har också stor betydelse för den uppfattning svenska barn får om förhållandena i andra länder.

Det behövs nybörjarmaterial i svenska språket både för yngre och litet äldre elever. Det behövs också upplevelsematerial på lättillgänglig svenska samt upplevelsematerial på hemspråken. Det kan gälla t. ex. sagor och ungdomspjäser. Även i andra ämnen föreligger behov av program på lätt

svenska samt aktualitetsprogram på hemspråket och på lätt svenska. Program i religionskunskap bör t. ex. kunna göra kontrasterande jämfö- relser mellan olika religioner, invandrarelevernas kulturbakgrunder och svenska förhållanden för att motverka risken för kulturkollisioner.

Behovet av lärarfortbildande insatser är stort. Det gäller de lärare som skall lära ut svenska som främmande språk. Det gäller också de lärare som undervisar barnen på deras respektive hemspråk. Denna senare kategori bör få en inblick i hur svensk skola fungerar och är tänkt att fungera enligt läroplanerna. För svenska lärare fordras anpassningsmodeller av undervisning och läromedel samt attitydskapande läromedel inom ramen för Skolans olika ämnen. För tvåspråkiga lärare fordras anpassningsmodel- ler av undervisning och läromedel, företrädesvis i orienteringsämnen och matematik.

Föräldrarna till invandrarbarnen behöver också fortlöpande informa- tion i skolfrågor. Särskilda föräldraprogram bör produceras på regional nivå och på riksnivå. Det finns också behov av program för svenska föräldrar i invandrarfrågor för att skapa större förståelse för invandrarnas situation i Sverige.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att det finns stora behov av insatser i invandrarundervisningen när det gäller elevmaterial, lärarfort— bildande material samt informationsmaterial till föräldrarna.

8.6 Förutsättningar för användning av AVM iungdomsskolan

8.6.1 Distribution och mottagning

De yttre förutsättningarna för användning av AVM i ungdomsskolan är mycket goda. Kommunerna har investerat stora resurser i skolornas utrustning och i ett omfattande markdistributionsnät genom AV—centra- lerna. Så gott som samtliga skolor har tillgång till en eller flera svartvita TV-mottagare. Tillgången på ljudbandspelare är också stor. Radiopro- grammen används, med få undantag, i bandad form. TV—programmcn används huvudsakligen genom direktmottagning på låg— och mellansta- dierna. På högstadiet och i gymnasieskolan används "PV-programmen både genom direktmottagning och i bandad form. För vissa program sker användningen genom filmkopior.

' Tekniska förutsättningar

Våren 1974 genomfördes av TRU II, Svenska kommunförbundet och SR/UTB en enkätundersökning för att kartlägga AV-institutionernas verksamhet, utlåning, maskinutrustning m. m. Av AV-institutionerna är 49 % kommunala AV-centraler, 26 % kommunala läromedelscentraler, 18 % läns-AV—centraler och 5 % av annan typ. Som gemensam beteckning används i fortsättningen AV-centraler.

Av samtliga 83 AV-centraler i landet besvarade 74 enkäter.. Ett formulär kunde inte bearbetas, resterande bortfall berodde på att dessa 8 centraler antingen var helt eller delvis nedlagda eller var så småattderas

huvudsakliga verksamhet sköttes av större AV-centraler, som redan besvarat enkäten. Bortfallet för enskilda frågor var i vissa fall stort då frågorna förutsatte tillgång till speciell statistik som inte alltid finns. De resultat som redovisas nedan bygger emellertid enligt kommitténs mening på ett tillfredsställande underlag.

90 % av centralerna bandar radioprogram och 57 % bandar även TV—program. 3 % bandar varken radio eller TV.

För inspelning av radioprogram har flertalet centraler 2 år 3 ”Master- bandspelare” och ett antal ”kopieringsbandspelare”. Över hälften av centralerna innehar även utrustning för kopiering till ljudkassetter.

För bandning av TV-program används följande utrustning:

42 % av centralerna använder Sony 1/2 tum 16 % av centralerna använder VCR 11 % av centralerna använder Bel] & Howell 1 tum

8 % av centralerna använder Ampex 1 tum 18 % av centralerna använder övriga fabrikat.

Normalt bandar centralerna större delen eller hela skolprogramutbu- det. Hela skolradioutbudet bandas och större delen av skol-TV-utbudet som är fritt bandas på de centraler som har bandningsmöjligheter.

AV-centralernas utlåning av bandade program fördelar sig på stadier- na på följande sätt (läsåret 1972/73):

Radio i bandad form

72 % av de centraler som bandar radio lånar regelbundet ut band till gy-skolan 82 % av de centraler som bandar radio lånar regelbundet ut band till högstadiet 83 % av de centraler som bandar radio lånar regelbundet ut band till mellanstadiet 75 % av de centraler som bandar radio lånar regelbundet ut band till lågstadiet

TV i bandad form

65 % av de centraler som bandar TV lånar regelbundet ut band till gy-skolan 90 % av de centraler som bandar TV lånar regelbundet ut band till högstadiet 40 % av de centraler som bandar TV lånar regelbundet ut band till mellanstadiet 40 % av de centraler som bandar TV lånar regelbundet ut band till lågstadiet

På ljudsidan är utlåningen relativt jämnt fördelad över stadierna. På bildsidan är utlåningen störst för högstadiet och gymnasieskolan. Antalet utlåningar av bandade radioprogram är i genomsnitt 17000 per AV- central (medianvärde) vilket totalt gör minst ca 1 250 000 utlåningen per år.

Antalet utlåningar av bandade TV-program är mycket varierande från enstaka exemplar till över 7 000.

Den totala utlåningen uppskattas till omkring 25 000 band per år. Statistiken är på denna punkt ofullständig. Men totalsiffran stämmer med uppskattningar som gjorts i andra sammanhang.

Totalsiffrorna bör sättas i relation till antalet tillgängliga program på AV-centralerna. Antalet tillgängliga radioprogram är omkring 5 5.00 och antalet tillgängliga TV-program är omkring 450 per år, varav ca 75 % är fria för bandning. Normalt lagerhåller AV-centralerna radiobanden i tre år i enlighet med gällande praxis. Lagerhållningen av TV-band varierar mellan ett till flera år.

Allmänt kan konstateras att de tekniska förutsättningarna för använd- ning av AVM i ungdomsskolan är goda. Så gott som samtliga skolor kan använda radioprogrammen i bandad form. Ett växande antal skolor skaffar sig också möjligheter att banda TV. AV-centralernas utrustning för kopiering av program är väl anpassad till skolornas förutsättningar. Vid sidan av utlåningen av videoband för olika fabrikat sker också en viss utlåning av filmkopior av TV-program. Läsåret 1974/75 fanns omkring 60 TV-program tillgängliga också som filmkopior vad gäller elevprogram. Dessutom fanns omkring 10 lärarprogram som filmkopior.

Den största bristen i de tekniska förutsättningarna är naturligt nog den låga tillgången på videokassettspelare ute på skolorna. Antalet har uppskattats till totalt 500. Dessutom finns ungefär 1 500 svartvita videobandspelare. Tillgången är störst på högstadiet och i gymnasiesko- lan. Anskaffningstakten har i annat sammanhang beräknats till mellan 200 och 300 per år. Nyanskaffningen gäller främst VCR-maskiner som även tillåter bandning och uppspelning av färgprogram.

För filmvisning disponerar skolområdet omkring 18 000 16 mm—film— projektorer. Filmkopior av TV-programmen bör därför så långt möjligt erbjudas skolan som alternativ till videoband.

Den enligt praxis gällande treårsregeln som innebär att skolorna och AV-centralerna måste avmagnetisera ljudbanden efter tre år försvårar ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Många program har ett innehåll som inte blir föråldrat på tre år. Av upphovsrättsliga skäl kan inte heller alla TV-program göras tillgängliga för bandning eller läggas på filmkopior. Det är angeläget att dessa frågor löses så att konsumenterna kan använda utbildningsprogrammen i de former som bäst svarar mot rådande förutsättningar.

Distribution

Distributionen av Skolprogrammen innehåller normalt två led. Samtliga program etersänds för närvarande i både radio och TV. På radiosidan bandas, vilket redan konstaterats ovan, samtliga program på landets AV-centraler. Även TV-programmen bandas till stor del. Användning via direktmottagning är emellertid fortfarande det vanligaste sättet på låg- och mellanstadierna. Etersändning och direktmottagning torde också vara det överlägset billigaste distributions- och mottagningssättet på dessa stadier. För högstadiets och gymnasieskolans del föreligger emellertid stora schematekniska hinder för att man även på dessa stadier skall kunna använda programmen genom direktmottagning.

Distributionen av skolprogram i bandad form från AV-centralerna ut till skolorna sker på olika sätt. Vissa AV-centraler disponerar egna bilar som ombesörjer distributionen. I andra fall sänds kopiorna per post. I ytterligare några fall utnyttjas skolskjutsarna eller regionens nät för tidningsdistribution.

De stora kostnaderna för kopiering och distribution ligger i AV-centra- lernas vidarebefordran av programmen. Att centralt överta all kopiering och distribution av radioprogrammen är inte möjligt med en total

utlåning av ca 1 250 000 program per år. För TV-programmens del skulle kunna övervägas en central kopiering och distribution av mellan 300 och 500 program för att täcka landets behov. AV-centralerna skulle i detta fall själva inte svara för någon kopiering men fortfarande utgöra ett mellandistributionsled. Några hållbara kostnadsberäkningar av ett sådant alternativt distributionssätt av TV-program haremellertid inte gjorts. En total tillgång på mellan 300 och 500 kopior i landet förutsätter att skolorna skulle kunna följa en viss turordning i användningen av programmen vilket vilket av pedagogiska skäl skulle skapa stora problem. Erfarenheterna från utlåningen av 16 mm film, där kopiebrist råder, styrker ett sådant antagande. Med den ökande tillgången på videokassettspelare på skolorna torde det också bli vanligare att skolorna önskar banda sådana program som ofta används i undervisningen. Den möjlighet till egen bandning som videokassettspelaren ger skolorna kommer naturligtvis att utnyttjas. På sikt skulle således AV-centralernas lagerhållning och kopiering av TV-program kunna koncentreras på mindre högfrekventa titlar.

Etersändningen från producenten ut till AV-centralerna och skolorna har också i olika sammanhang ifrågasatts. Det gäller då framför allt etersändningen av högstadieprogram och program för gymnasieskolan. Alternativet skulle här vara att markdistribuera en eller flera moderko- pior till landets AV-centraler, som därefter på vanligt sätt skulle svara för vidare kopiering och distribution. Ekonomiska skäl talar emellertid för en fortsatt etersändning av skolprogrammen.

Kostnaderna för att etersända ett 20 minuter långt radioprogram är i dag cirka 2 000 kronor. Några egentliga beräkningar av kostnader för att centralt ta fram mellan 100 och 200 moderkopior och därefter sända ut dessa per post till landets AV-centraler har inte gjorts. Med den teknik som är tillgänglig i dag torde emellertid bandnings- och distributions- kostnaderna för dessa 100—200 kopior vida överstiga 2 000 kronor.

Kostnaden för att etersända ett 20 minuters TV—program är i dag ca 6 000 kronor. Att förse landets AV-centraler med mellan 100 och 200 moderkopior av ett TV-program torde betinga ett högre pris med nuvarande teknik. Bara bandkostnaden skulle vid ett pris av 50 kronor bandet bli mellan 5 000 och 10 000 kronor per program.

Starka skäl talar således för att skolprogrammen även i framtiden bör etersändas i första hand för att möjliggöra direktmottagning på låg- och mellanstadierna och i andra hand för att möjliggöra bandning både på AV-centralerna och på de skolor som själva har möjligheter att banda. I takt med att allt fler skolor får bandningsmöjligheter kan emellertid antalet eterutsändningar minska kraftigt i TV, utom beträffande sådana program som icke kan friköpas för bandning av upphovsrättsliga skäl. Det är också angeläget att vissa program t. ex. av akutalitetskaraktär kan sändas flera gånger. Men totalt sett borde nuvarande etersändningsvolym kunna minskas betydligt. Program för små målgrupper och för utbild- ningar som ordnas på få platser kan däremot distribueras på annat sätt än via etern. Etersändningen bör också under alla förhållanden kompletteras med andra distributionsformer, bl. a. filmkopior.

8.6.2 Information och kontaktverksamhet

En väsentlig sida av förutsättningarna för användning av AVM i ungdomsskolan är att informationen om produkterna och över huvud taget kontaktverksamheten mellan producent och avnämare fungerar tillfredsställande. Det är ett berättigat krav från avnämarnas sida att få grundläggande information om en series pedagogiska utformning och innehåll innan den skall användas i undervisningen. Det är särskilt angeläget när det gäller AVM eftersom det är förenat med stora praktiska problem för en lärare att själv kunna lyssna till eller titta på alla program som ingår i en serie. Detta förhållande bör emellertid kunna kompenseras genom andra åtgärder som kan göra det möjligt för läraren att få lättillgänglig information kring programserierna samt råd och idéer om hur materialet kan användas i undervisningen. Den konsulentverksamhet på regional/lokal bas liknande den som TRU försöksvis har prövat på vuxenutbildningsområdet bör prövas även för ungdomsskolans del. Sådana konsulenter skulle både kunna informera om det tillgängliga programmaterialet och på olika sätt stödja lärarna i deras arbete med AVM.

Trots ett högt utnyttjande av skolprogram finns brister i lärarnas kunskaper om medierna både som uttrycksmedel och som tekniska hjälpmedel. Behandlingen av metodiska frågor runt användningen av AVM har också ett ringa utrymme i lärarnas grundutbildning. Vissa fortbildande insatser har gjorts. SR/UTB har producerat material kring användningen av AVM. Ytterligare insatser bör emellertid göras i nära samarbete med lärarhögskolorna och SÖ. Genom lämpliga åtgärder bör således kontaktverksamheten mellan producent, AV-centraler och skolor förbättras och byggas ut.

8.7 Överväganden och slutsatser

Mot bakgrund av den diskussion om erfarenheter, behov och förutsätt- ningar, som förts i detta kapitel beträffande AVM i ungdomsskolan, presenterar kommittén i detta avsnitt vissa överväganden och slutsatser. Målfrågorna behandlas mer utförligt i kapitel 15.

Användningen av AVM har redan en lång tradition i svensk skola. Skolradion startade i slutet av 1920-talet och i början av 1960-talet började skol-TV- sändningar. Den statliga produktionen och distributio- nen av utbildningsprogram för ungdomsskolan har på kommunalt håll mötts med en omfattande investering i utrustning för skolorna för att underlätta mottagning och användning. Genom uppbyggnaden av ett riksomfattande nät av AV-centraler har också skapats allt bättre förutsättningar för en snabb och smidig distribution av utbildningspro- gram i bandad form.

I och med att den kvantitativa utbyggnaden av ungdomsskolan genomförts har intresset överflyttats till att utveckla skolans inre arbete. Behoven av AVM för ungdomsskolans del är därmed helt en fråga om

vilka kvaliteter som medierna kan tillföra undervisningen. Enligt kom- mitténs mening bör skolprogramverksamheten ses som ett naturligt inslag i skolarbetet. Erfarenheterna visar även att AVM inte annat än undan- tagsvis kan ges direkt lärarersättande uppgifter. Däremot kan lärarens tid för individualiserad undervisning ökas genom väl planerade läromedel.

Behov

Det föreligger, enligt kommitténs mening, ett dokumenterat behov av AVM i ungdomsskolan. l läroplanernas Mål och riktlinjer betonas att film, radio och TV planmässigt bör utnyttjas i undervisningen. Det ges också både i Lgr 69 och Lgy 70 flera exempel på väsentliga uppgifter för AVM i undervisningen. Värdet av en kontinuerlig produktion, som successivt kan tillföra undervisningen fräscht material, framhålles. Kom- mittén delar denna bedömning. SIA finner i sitt betänkande ”Skolans arbetsmiljö” (SOU 1974:53) att den verbala kunskapsförmedlingen ännu har en alltför dominerande plats i undervisningen. Den bör i större utsträckning kompletteras med andra medier och metoder för att tillmötesgå alla elever med ofta starkt skiftande förutsättningar. AVM torde i detta avseende vara ett självklart hjälpmedel.

Enligt de utredningar och undersökningar som redovisats i ett tidigare avsnitt i detta kapitel finns behov av AVM både för målgrupper ochi ämnen där viss tillgång redan finns och för målgrupper och i ämnen där tillgången är knapp. Inom flera ämnesområden på skilda stadier föreligger direkt brist på framför allt bildprogram särskilt inom de samhällsorienterande ämnena. Stora brister föreligger också för elever med särskilda behov inom t. ex. specialundervisningen, invandrarunder- visningen och i B-skolan. Önskemålen om lärarfortbildande program är också många.

Programutbud

Enligt kommitténs uppfattning bör behovet av AVM i ungdomsskolan tillgodoses genom produktion av ett grundutbud samt vid behov genom särskilda insatser.

Grundutbudet bör avse samtliga skolformer inom ungdomsskolesek- torn. Programserierna bör så långt som möjligt utformas på ett sådant sätt att samma material kan utnyttjas inom olika skolformer. Ett särskilt anpassat grundutbud bör emellertid göras för elever med särskilda behov.

Grundutbudet avser det fortlöpande utbudet av ljud- och bildprogram för att öka inslaget av åskådlighet och upplevelse i studierna i olika skolämnen och skolformer samt för att underlätta utvecklandet av nya arbetsformer i linje med principen om motivation, aktivitet, individualise- Ting och samarbete. ] grundutbudet ingår också skolans behov av aktualitetsprogram med vars hjälp man i undervisningen kan anknyta till både samhällsutvecklingen i stort och till utvecklingen inom olika

ämnesområden. Grundutbudet kan bestå av såväl fristående program som flermedieserier. Avgörande för utformningen blir syfte, målgruppens förutsättningar och behov samt övriga omständigheter av såväl praktisk som ekonomisk natur. Grundutbudet ansluter till flera av de önskemål som framförts från olika intressenter och samtidigt till de grundläggande egenskaper hos medierna som enligt beskrivningen i kapitel 6 särskilt bör tillvaratas i undervisningen.

De särskilda insatserna gäller utbudet av AVM för att avhjälpa akuta brister i läromedelstillgången inom olika ämnen och skolformer. De särskilda insatserna kan aktualiseras av flera orsaker. Den fortlöpande översynen av läroplanerna kan t. ex. ge upphov till akuta läromedelsbe— hov på grund av att nya ämnen eller nya ämnesmoment införs. Brist på behöriga lärare kan övergångsvis öka behovet av särskilda läromedelsinsat- ser där AVM ges uppgifter utöver det normala. Den pedagogiska utvecklingen kan göra befintliga läromedel inaktuella, varför ett initiativ till förnyelse kan ske genom produktion av AVM. Behov kan också föreligga av att genomdriva en kampanj i t. ex. trafikfrågor, könsrollsfrå- gor, ANT-frågor etc. De särskilda insatserna kan också till stora delar vara ekonomiskt betingade för att t. ex. möjliggöra vissa angelägna projekt i lärarfortbildningen. Även de särskilda insatserna bör kunna vara såväl fristående program som flermedieserier.

Grundutbudet är det fortlöpande årliga utbudet av AVM medan de särskilda insatserna mer är av engångskaraktär. Gränserna är ingalunda skarpa. Det som ena året betraktas som en särskild insats kan påföljande år ingå i grundutbudet. Grundutbudet och de särskilda insatserna avser både programverksamheten på riksnivå och på regional nivå.

Vid sidan av grundutbud och särskilda insatser, såsom det exemplifie- rats ovan, kan i framtiden uppstå nya områden där AVM kan ges uppgifter. De förändringar av skoldagen som SIA föreslagit och som bl. a. innefattar s. k. fria aktiviteter av olika slag, kan komma att öka behovet av varierande inslag för eleverna. AVM kan t. ex. svara för hobby- program av olika slag, nutidsorientering, tvåvägskommunicerande program av typen väktarprogram, program som presenterar aktiviteter utanför skolan, föreningar, folkrörelser, idrottsverksamhet etc.

Grundutbudet och de särskilda insatserna böri huvudsak täckas genom egen produktion. Det borde emellertid, enligt kommitténs mening, vara möjligt att i större utsträckning än vad som sker i dag för ungdomsskolan anpassa program från t. ex. det allmänna programutbudet och program producerade i utlandet.

Utvecklingslinjer

För att AVM skall kunna bli ett verkningsfullt bidrag i utvecklingen av skolans inre arbete bör erfarenheterna från SR/UTB och TRUAS” försöksverksamhet tas tillvara och vidareutvecklas. Kommittén vill särskilt peka på tre utvecklingslinjer.

För det första

Behov av AVM grundar sig på lärarnas önskan att kunna bedriva en tillräckligt konkret och aktuell undervisning med större inslag av upplevelse och engagemang för eleverna och med en bättre kontakt med livet utanför skolan. Stöd för en sådan slutsats ger bl. a. utfallet av den behovsanalys som genomfördes 1973 och som visar att lärarna önskar programinsatser i första hand på grund av brist på upplevelsematerial och brist på konkretiserande material vid sidan av en mera allmän brist på läromedel.

Dessa behov ställer krav på programutformningen. Programmen bör ges en sådan form att de ger tillfälle till inlevelse och upplevelse och därmed större möjligheter för lyssnaren/mottagaren att ta emot program- men på sina egna villkor. Sådana program bör i hög grad kunna stimulera eleverna till att ge sig i kast med verkliga problem eller till aktiviteter som leder till upptäckt av problem. En konsekvens av en sådan programsyn är att kostnaden per program blir hög sedd i relation till andra enklare programformer. De högre kostnaderna sammanhänger inte i första hand med en viss teknisk utformning av programmen utan på medverkan av författare, regissörer och skådespelare eller resor med filmteam till andra länder etc. Kostnaden ligger således i behovet att kunna omsätta målen för en programserie i ett dokumentärt program eller i en dramatisering. Behovet av konkretion, aktualitet och upplevelse tillgodoses enligt kommitténs mening bäst genom produktion av sådana högkvalitativa program. Erfarenheterna stöder ett sådant påstående.

För det andra

Ett annat grundläggande behov av AVM hänger samman med de bidrag till metodförnyelse som medierna kan ge då de integreras med andra inslag och åtgärder i undervisningen. Det gäller här utvecklingen av sådana serier där det enskilda mediet fått underordna sig en övergripande pedagogisk planering för ett visst ämnesmoment. Dessa flermedieserier bör produceras i modulform för att möjliggöra en flexibel användning. Rätt utformade kan de stödja elevernas självaktivitet och samarbete samt frigöra läraren för andra angelägna uppgifter i undervisningen, främst av individualiserande slag.

Flertalet yttranden över TRU I:s slutbetänkande instämde i antagandet att förplanerade och förproducerade studiematerial med radio/TV och ljudband/bildband är verkningsfulla instrument för att nå angelägna mål i utbildningen. Erfarenheterna från SR/UTst och TRUAS” försök bekräftar också att lärarna och eleverna anser det stimulerande att arbeta med läromedelssystem av flermedietyp. Utvecklingen av flermedie- serier ställer krav på produktionen. Den enskilde producenten kan inte längre isolerat ägna sig åt sitt eget medium. Arbetet förutsätter en kontinuerlig samverkan mellan producenten, redaktören, planeraren, fackpedagoger lärare och elever. Det förutsätter också att program- produktionen redan från början kan samplaneras och integreras med tryckt och annat material.

För det tredje

En tredje utvecklingslinje gäller sådana program som inbjuder eleverna och lärarna att med hjälp av etersända ljud- och bildprogram sprida idéer, verksamhetsformer och eget skapande till andra skolor. Färdighetsträ- ningen i t. ex. svenska och musik men också tillämpningen av kunskaperi natur— och samhällsorientering kan därmed få ett inslag av meningsfull- het, som ökar motivationen. AVM kan tillgodose mottagarnas behov av kommunikation och kontakt med omvärlden. Vissa försök har gjorts att inbjuda elever på de tvååriga gymnasielinjerna att tillsammans med en författare utveckla en lyssnarroman. I musik har på motsvarande sätt elevernas eget arbete utgjort det huvudsakliga programinnehållet. Sådana programformer bör vidareutvecklas.

Kravet på kvalitet innefattar också krav på en rimlig kvantitet. Skall AVM kunna tillföra undervisningen ett större mått av upplevelse, konkretion och aktualitet bör utbudet ha en sådan omfattning att programmen verkligen kan bli ett regelbundet återkommande inslagi skolarbetet.

Distribution och mottagning

Distribution och mottagning av radioprogram fungerar idag tillfreds- ställande. Programmen etersänds en gång och bandas på AV-centralerna för vidare distribution och användning i bandad form. Skolorna har också god tillgång på ljudbandspelare.

På TV-sidan är situationen tillfredsställande för låg- och mellansta- dierna. De etersända TV-programmen används genom direktmottagning. För högstadiet och gymnasieskolan torde flertalet TV-program användas i bandad form. På dessa stadier torde inte annat än undantagsvis TV-programmen användas genom direktmottagning. Skolornas tillgång till uppspelningsapparatur av bildprogram har ökat markant under den senaste femårsperioden på högstadiet och i gymnasieskolan. Nyanskaff- ningen av framför allt videokassettspelare sker med en takt av 200 till 300 per år. 57 % av AV-centralerna bandar TV-program.

Enligt kommitténs mening bör skolprogrammen etersändas även i framtiden för att möjliggöra direktmottagning på låg— och mellansta- dierna och för att möjliggöra bandning på AV-centralerna och på de enskilda skolorna. För högstadiet och gymnasieskolan bör det i princip räcka med att sända programmen en gång. Undantagna bör vara sådana program som av upphovsskäl inte får bandas samt program av aktualitets- karaktär. De bör sändas fler gånger. För etersändning talar såväl praktiska, ekonomiska som pedagogiska skäl. Etersändningen bör emel- lertid kompletteras med andra distributionsformer bl. a. filmkopior.

Program för små målgrupper och för utbildningar som ordnas på få platser bör emellertid inte etersändas utan distribueras på annat sätt.

Den nuvarande treårsregeln som innebär att AV-centralerna och skolorna måste. avmagnetisera programmen efter tre är bör ändras. Den försvårar ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Bruksvär-

det av åtskilliga program sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod än tre år. Nuvarande förhållande innebär en onödig reprisering vart tredje år av program som inte behöver revideras.

Information och fortbildning

För att nå full effekt i undervisningen förutsätter användningen av AVM en viss beredskap hos lärarna. I det innefattas både god kännedom om produkten, dess innehåll och pedagogiska utformning samt vana vid de olika medierna både som uttrycksmedel och som tekniska hjälpmedel. Behandling av metodiska frågor kring användningen av AVM är således en angelägen uppgift i grundutbildningen och fortbildningen av lärare. Vissa fortbildande insatser har också gjorts från SR/UTB. Insatserna bör emellertid öka på detta område. Över huvud taget bör informations- och kontaktverksamheten mellan producent, AV-centraler och skolor förbätt- ras och byggas ut. En konsulentverksamhet liknande den som TRU försöksvis har prövat på regional nivå på vuxenutbildningsområdet bör prövas även för ungdomsskolans del.

l|'l'l|.H ,EÄTQN "lll-W&F” IWT' .

.! -... .” ..1' . A 1m”1'="illillllll”l'..l'i'IJ'.llll_l .. .

ff.] . ..;' .l. 'll'uli; r..;jnlbrljrh . _ . -

.. rj.

.lh |G_L-'l'.1 |.'l

.. i.. .|.'.l':5'*=..'l1

'| .WH ' lf” "*I II . ..,-VF l:- - llll :E]! A ';I' _-_I .yEl-"I H;.l'u .le— __. '..llu' _ .'l" || ... u'L'_ ”l .; ' Li.. . .| tf11.'!l.lt'-'IF*

': ". ...—f,: . ; m _. .' . ;,Hj &; ' ', i -,:;|.- I;

' E ._. .- '---'li-'-l .'iH. . _..v .'15- är; " J.

9. Högskolan

9.1. Sammanfattning

I begreppet högskola innefattas i det följande verksamheten vid universi- teten. högskolorna och lärarutbildningsanstalterna.

Genom direktiven till TRU II begränsades TRU:s produktion för högskoleområdet. De erfarenheter som redovisas i detta kapitel hänför sig därför till stor del från TRU I:s verksamhet.

På förslag av TRU II har den obligatoriska användningen av förprodu- cerat material vid högskolan i Linköping upphört. Högskolan beställer och finansierar numera själv produktion som till största del utförs av TRU. Denna produktion är främst inriktad på tillämpade tekniska ämnen. Inom det samhällsvetenskapliga området har framtagits ett läromedel i undervisningsteknologi.

Bristen på lämpliga läromedel är betydande inom många områden i högskoleutbildningen. Skälen härtill är bl. a. små målgrupper, en mång- fald av ämnesområden, och ämnesvariationerna vid olika högskolor. Det- ta har lett fram till att en betydande läromedelsproduktion sker inom högskolan. Produktionen finansieras både över särskilda anslag för peda- gogiskt utvecklingsarbete och med medel från driftkostnadsanslag.

Sedan 1967 har vid högskolorna ordnats lokala produktionsresurser såväl för tryckta läromedel som för AVM. Inom UKÄ-området äger den största TV-produktionen rum vid Linköpings högskola och Stockholms universitet. lnom SÖ-omrädet svarar de sex större lärarhögskolorna för en betydande TV-produktion. Från läsåret 1968/69 kan intern TV betraktas som ett etablerat inslag i lärarutbildningen. Erfarenheterna från lärarhög- skolornas TV-verksamhet, vilken är väl dokumenterad, är övervägande positiva och tillämpbara även för annan högskoleutbildning.

Praktiskt taget över hela världen används AVM som ett komplement till konventionell högskoleundervisning. TV används inom de flesta ämnesområden men i särskilt hög grad inom de medicinska och tekniska ämnesområdena.

I USA finns vid de statsunderstödda universiteten centraler som medverkar på olika sätt vid produktion av undervisningsprogram.

[ England förekommer vid flera universitet centra för produktion och distribution av TV. BBC dominerar dock utbudet av TV- och radio på utbildningsområdet med ett stort antal eterdistribuerade program.

Erfarenheterna från lokal och central läromedelsproduktion iHolland överensstämmer till stora delar med dem som vunnits i Sverige. Det mönster som utbildats i Holland i samspelet mellan en nationell produk— tionsenhet och lokala AV-centraler är till stor del överförbart på svenska förhållanden.

Det möter stora svårigheter att på ett mer preciserat sätt kartlägga vilka behov av rörlig bild som föreligger i högskolan. Kommittén har vid sin genomgång och i valet av sina exempel utgått dels från behov som kommit till uttryck i t.ex. utredningar och remissvar, dels från de erfarenheter TRU på andra sätt inhämtat.

De instanser som yttrat sig över TRU 125 andra betänkande vitsordar värdet och behovet av inslag av rörlig bild och ljud inom högskolan.

I mars 1974 anordnade UKÄ ett TV-symposium med deltagare från samtliga fakultetsområden. Härvid framfördes behov av AVM—insatseri utbildningen vid samtliga fakulteter. AVM bedömdes av symposiedel- tagarna som särskilt lämpat för motiverande inslag, för konkretiseringar samt för demonstrationer och reportage.

En antydan om omfattningen av det lokalt bedrivna pedagogiska utvecklingsarbetet med AVM-inslag ges i en redovisning av antalet pågående projekt inom UKÄzs verksamhetsområde. Av de under hösten 1974 pågående projekten hade ett sextiotal inslag av AVM eller dator.

Totalt sett är emellertid i dagsläget användningen av rörlig bild inom UKÄ-området av obetydlig omfattning. En enkät 1974 visar att av tillfrågade 300 institutioner endast hälften använder enstaka filmer eller videoband i sin undervisning. Övriga institutioner använder över huvud taget inte rörlig bild i sin undervisning. Flertalet institutioner gav dock uttryck för att den låga utnyttjandegraden var en brist i undervisningen och att behov förelåg att i väsentligt högre grad utnyttja rörlig bild och ljud. Liknande erfarenheter har TRU vunnit vid genomgång av studiepla- ner med representanter för ett 40-tal institutioner. I övervägande antalet fall konstaterades att det fanns moment där inslag av AVM skulle ge en kvalitetshöjande effekt.

En första kartläggning av behovet av ITV-produktioner vid samtliga lärarutbildningsanstalter i Stockholmsområdet har genomförts. Denna visar att en mycket stor del av lärarna är positiva till att använda ITV-program i den egna undervisningen.

I den s. k. distansundervisningen spelar läromedlen en central roll och måste i väsentliga avseenden ha annan utformning än i konventionell undervisning. Inslag av AVM torde här kunna bidra till att förbättra och sprida utbildningen. Kommittén kommer att i ett särskilt betänkande redovisa sina förslag beträffande distansundervisning. Inom den före- slagna t'örsöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning före- ligger behov av AVM. Inslag av AVM torde också kunna bidra till att förverkliga de mål som UKÄzs internationaliseringsutredning uppställt.

Den AVM-produktion som förekommer vid högskolorna består till stor del av enkla vid institution eller läromedelscentral producerade inslag. I denna produktion förekommer också utveckling av mer omfattande AVM-insatser. I samband därmed har olika resursfrågor aktualiserats.

Detta kom även till uttryck vid det tidigare nämnda TV-symposiet.

De ekonomiska ramarna för lokala projekt anses ofta otillräckliga. Upphovsrättsliga principer och ersättningsnormer vid läromedelsproduk- tion bör överses. Etersända program är i många fall väl lämpade som in- slag i undervisningen men upphovsrättsliga hinder och avtalsfrågor för- svårar användningen. Former måste skapas för ett ökat programutbyte och information om produkter från såväl nationella som internationella producenter. Kommittén bedömer det som angeläget att ett läromedels- register för högskoleområdet upprättas och att omfattningen av och in- riktningen för ett dylikt register utreds. Särskilda insatser från en central produktionsenhet krävs vid genom- förande av större eller tekniskt och pedagogiskt mer krävande produktio- ner. Detta kan avse utnyttjande av avancerad teknik, t. ex. inspelning i färg eller kopiering av videoband eller utnyttjande av konsulttjänster (producenter, tekniker). Eterdistribution av TV- och radioprogram kan vara aktuell för viss undervisning i högskolan.

Kommittén finner de redovisade erfarenheterna från användning av AVM i högskolan övervägande positiva. Från praktiskt taget hela hög- skoleområdet föreligger klart uttalade behov av AVM-produktion. Spe- ciellt starka behov finns inom vissa sektorer, bl. a. vårdyrkesutbildningen. Kommittén finner sålunda starka skäl tala för en vidare användning av AVM i högskoleutbildningen och att produktionen av sådana läromedel bör stimuleras.

Inom vårdyrkesutbildningen finns speciella problem, som samman- hänger med svårigheterna att utnyttja gemensamt material för flera vårdutbildningar som står under olika huvudmannaskap. Frågan om inrättande av en riksinstitution för vårdpedagogisk forskning och utbild- ning har föranlett medicinska fakulteten i Linköping att tillsätta en utredning.

Mot bakgrund av tidigare redovisade förhållanden i högskolan finner kommittén att förslag som syftar till en ökad produktion och användning av AVM bör utgå från den lokala produktionsnivån. Kommittén disku- terar möjligheterna att utifrån bl. a. U 68-beredningens förslag åstad- komma en samordning av de produktionsresurser som finns vid högskole— enheterna. Denna fråga bör enligt kommitténs mening utredas vidare.

Även om en sådan samordning kommer till stånd anser dock kommit- tén att behov finns av vissa centrala resurser. Kommittén föreslår att resurser avdelas för insatser inom högskoleområdet vid ett centralt utbildningsprogramorgan med uppgift att svara för pedagogisk och produktionsteknisk rådgivning, tillhandahålla avancerad teknik, svara för produktion av särskilt omfattande projekt, göra insatser för nya utbild- ningar med läromedelsbrist samt att i vissa fall svara för etersändning av program för högskoleområdet.

Till verksamheten bör enligt kommitténs mening knytas en rådgivande expertgrupp med representanter för högskoleområdet, med uppgift att bl. a. svara för prioriteringen av olika AVM-insatser. En speciell kontakt- man med utbildningsprogramorganet föreslås finnas vid UKÄ.

Förutom den produktion som finansieras över utbildningsprogram-

organets anslag bör även UKÄ och lokala högskoleenheter ha möjlighet att i viss utsträckning beställa produktion från utbildningsprogram- organet. Produktioner avsedda att etersändas kan dock inte ta formen av beställningsprojekt.

9.2. Reformarbete och vissa utvecklingstendenser

Utifrån förslag från 1968 års utbildningsutredning (SOU l973:2) och en parlamentarisk beredning (DsU l974z6) har regeringen under våren 1975 förelagt riksdagen en proposition (prop. 19759) med riktlinjer för den framtida högskolans mål, omfattning, lokalisering och organisation. I propositionen behandlas även förslagen från kompetenskommittén vilka syftar till att underlätta tillträdet till högskoleutbildning. Propositionen innehåller även ett förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning.

Vad gäller lärarutbildningen tillsattes under 1974 en parlamentarisk utredning med uppgift att se över lärarutbildningens mål, innehåll och struktur.

De tendenser i stort som speglat intresset för högskolestudier sedan 1970-talets början gäller fortfarande. Ungdomens intresse för övergång direkt efter gymnasieskola till studier vid filosofisk och teknisk fakultet är mindre än under 1960-talet. Däremot ökar markant inslaget av vuxna studerande, främst vid filosofisk fakultet. Idén om återkommande utbild- ning har på så sätt slagit igenom i inte oväsentlig utsträckning.

Jämsides med och sannolikt delvis som en följd av den förändrade sammansättningen av studerandepopulationen har ett nytt studiemönster växt fram under de senaste åren. Detta gäller hittills framför allt filosofisk fakultet men liknande tendenser kan förmodligen väntas även vid andra fakulteter. Allt fler studerande är intresserade av kortare studieprogram, av studier på deltid och kvällstid. Allt fler av de nyinskrivna uppger också att de inte avser att studera för hel examen.

Ett annat inslag i ett förändrat studiemönster utgör tillkomsten av alternativa distributionsformer för högskoleutbildning. Antalet deltagare i högskolans decentraliserade kurser och i studieförbundens universitets- kurser har ökat. Vid flera högskolor pågår försöksverksamhet med distansundervisning. Som anmälts i kap. 4 kommer TRU 11 att i ett särskilt betänkande redovisa sina synpunkter på distansundervisning.

Kraven från de nya studerandekategorierna har bidragit till ett föränd- rat kursutbud. Nya varianter och alternativ till existerande kurser och Studieformer har utarbetats. Detta gäller inte minst kurser med yrkesin- riktning i vilka antalet studerande ökat kraftigt under senare år.

För att kunna svara mot de krav som ställs på omprövning av utbildningsorganisationen och för att kunna ta lokala initiativ har högskolorna krävt lättnader i de restriktioner som gäller för bl.a. medelsanvändningen. Numera finns också vissa möjligheter för lokala instanser att använda medel från t. ex. lärarlöneanslag till kostnader som vanligen täcks av driftkostnadsanslag. Vid några högskolor pågår också försöksverksamhet med s. k. programbudgetering.

SOU 1975:28 9.3 Utvecklingsarbete och läromedelsproduktion

9.3.1. Pedagogiskt utvecklingsarbete

UKÄ disponerar ett särskilt anslag för pedagogiskt utvecklingsarbete (PU), för budgetåret 1974/75 ca 11 milj. kr. Från anslaget bestrids kostnader för pedagogiskt forsknings— och utvecklingsarbete inklusive administrations- kostnader samt personalutbildning. Från anslaget utgår vidare ersätt- ningar till lärare som medgetts tjänstebefrielse för att utarbeta läroböcker och kompendier.

Utvecklingsarbetet omfattar institutionsanknutna projekt. Härtill samt till läromedelsutveckling har för 1974/75 avsatts ca 4 milj. kr.

Beloppet ger emellertid inte en fullständig bild av det lokala utveck- lingsarbetets omfattning. Vid många högskolor bestrids nämligen kostna- der för såväl pedagogiskt utvecklingsarbete som läromedelsutveckling även med medel från fakulteternas egna anslag.

UKÄzs principiella syn på pedagogiskt utvecklingsarbete och läro- medelsframställning är att dessa inslag är en naturlig del av den verksam- het som bedrivs vid en institution. Utveckling av läromedel och metoder är stimulerande för lärarna och påverkar sättet att bedriva utbildning. Enligt UKÄzs mening är lärarens möjligheter att ge utbildningen en personlig profil en betydelsefull fråga.

Utbyggnaden av PU-enheter vid de olika universitetsorterna och vid UKÄ påbörjades 1969/70. PU-enheten vid UKÄ svarar för samordningen. De lokala PU-enheterna var och en i regel bestående av ett par pedagogiska konsulenter samt läromedelskonsulent — svarar tillsammans med berörda institutioner bl.a. för planering och genomförande av projekt.

SÖ disponerar ett särskilt anslag för pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet. Från anslaget bestrids kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) som berör alla stadier i skolan.

FoU-arbetet bedrivs främst vid de pedagogiska forskningsinstitutio- nerna. Pedagogiska forskningsinstitutioner finns vid de större lärarhög- skolorna i Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå och Uppsala samt vid universiteten i Göteborg, Lund, Linköping, Stockholm och Upp- sala. Vidare förekommer FoU-arbete vid en del av lärarhögskolornas äm- nesinstitutioner.

Anslaget för pedagogiskt utvecklingsarbete inom SÖ uppgår 1974/75 till ca 26,6 milj. kr, varav ca 2,6 milj. kr avser lärarutbildningen. Av det senare beloppet är ca 0,15 milj. kr speciellt avsett för läromedelsutveck- ling, Vid lärarhögskolorna bestrids även kostnader för pedagogiskt ut- vecklingsarbete och läromedelsutveckling med medel ur högskolornas egna anslag.

9.3.2. Lokal läromedelsproduktion

Bristen på lämpligt avpassade läromedel har sedan länge varit ett problem på många håll i högskoleutbildningen.

Bristerna i läromedelsförsörjningen sammanhänger med flera faktorer. Jämfört med skolväsendet utgör redan själva mångfalden av ämnesom-

råden inom högre utbildning en svårighet. Ytterligare specialisering utvecklas dessutom ofta inom ämnesområdena i samband med införande av alternativkurser. Till detta kommer att inriktningen för samma ämne vid skilda institutioner ofta varierar beroende på lokala forsknings— intressen. Totalt sett är elevantalet inom den högre utbildningen väsentligt mindre än inom skolväsendet, vilket genom den långtgående ämnesuppdelningen oftast leder till små elevgrupper. Eftersom också grundutbildningen har starkare forskningsanknytning än vad som är fallet inom skolväsendet leder även den vetenskapliga utvecklingen och därmed sammanhängande studieplansförändringar till återkommande önskemål om nya läromedel.

Allt detta är omständigheter som bidrar till en förhållandevis oklart uttalad efterfrågan på enskilda läromedel. I det läget har givetvis läromedelsproducenterna svårt att med bibehållna krav på lönsamhet tillgodose efterfrågan, så mycket mer som här avsedda läromedel vanligen ej nämnvärt efterfrågas utanför högskoleutbildningens område. I de fall produktion ändå bedöms som kommersiellt möjlig får ofta den be- gränsade efterfrågan konsekvenser i form av högt försäljningspris.

För att bl. a. underlätta lokal läromedelsproduktion har vid samtliga universitet och högskolor inrättats läromedelscentraler (LMC) och repro- centraler. Den lokala läromedelsproduktionen omfattar tryckt material, ljudband och diabilder. Även ITV-program och film produceras.

Inom UKÄ-området finansieras en stor del av anskaffningen av tekniska resurser för lokal produktion och distribution av AVM genom ett särskilt anslag som står till UKÄ:s disposition. Resurserna tilldelas som regel högskolorna och redovisas vid resp. läromedelscentral, varifrån de utlånas — för längre eller kortare tid _ till institutionerna.

Personaäöstnaderna vid LMC bestrids med medel ur anslaget ”Förvalt- ningarna vid universiteten rn. m.”, dels ur driftkostnadsanslag och även med anslag från arbetsmarknadsstyrelsen. Ett visst tillskott erhålls också genom att för vissa tjänster en mindre avgift uttas av institutionerna.

Produktionskostnader bestrids med medel ur driftkostnadsanslag och med anslag för pedagogiskt utvecklingsarbete.

SÖ:s syn på läromedelsproduktion vid lärarutbildningsanstalterna speg- las bl.a. i utbildningsplanerna för klass- och ämneslärarlinjen vid lärar-

högskola. ”Behovet av läromedel bestäms helt naturligt av utbildningens syfte

och innehåll. Lärare och lärarkandidater bör kontinuerligt observera och anmäla behov av läromedel. För en systematisk inventering av lärome- delsbehovet krävs ett nära samarbete inom och mellan institutionerna. I första hand täcks behovet med förlagsproducerade läromedel. Om lämpliga läromedel ej finns utgivna, initieras förlagsproduktion. Vissa läromedel produceras inom lärarhögskoleorganisationen. Det gäller främst stenciltryck, ljudbandsinspelningar, stordior, diabilder, flanomate- rial och ITV-inspelningar. Med hänsyn till den arbetskraft och kostnad som produktionen kräver bör läromedlen i största möjliga utsträckning planeras och produceras i samverkan mellan lärarhögskolorna. Eftersom utbildningens syfte och innehåll är desamma vid skilda lärarhögskolor för

en och samma utbildningslinje, bör ett läromedel som planerats i samråd mellan lärarhögskolorna och producerats vid en lärarhögskola kunna utnyttjas allmänt.”

I lärarutbildningen ingår schemalagd undervisning om handhavande av tekniska hjälpmedel och produktion av enklare läromedel. Vid lärarhög- skolorna finns för detta ändamål institutioner för tekniska läromedel som beträffande utrustning och personal kan sägas motsvara universite- tens läromedelscentraler. Här producerar lärarkandidaterna läromedel avsedda att användas vid egen övningsundervisning och praktiktjänstgö- ring. Resurserna tas även i anspråk för framställning av läromedel för lärarutbildningen och för att anpassa befintliga läromedel till aktuella målgrupper.

De sex större lärarhögskolorna förfogar dessutom över studiolokaler samt personal och utrustning för ITV-produktion. Produktionen är om- fattande och är inriktad på att fylla även övriga lärarutbildningsanstalters behov av ITV-program.

SÖ anvisar särskilda medel för ITV-produktion vid de större lärarhög- skolorna samt för kostnader för videobandkopior av program med tillhörande tryckt material som skall användas vid andra lärarutbildnings- anstalter. Programkopiorna distribueras sedan kostnadsfritt till berörda enheter. Budgeten för ITV-produktion 1973/74 omfattade ca 1,8 milj. kr. Övrig läromedelsproduktion bekostas med medel ur resp. lärarutbild- ningsanstalts driftkostnadsanslag eller i vissa fall med medel ur anslaget för pedagogiskt utvecklingsarbete.

9.4. AVM i högskolan — redovisning och erfarenheter

9.4.1. TR U.'s produktion

TRU ] arbetade inom tre sektorer av den högre utbildningen. Den största delen av produktionen inriktades på den teknisk-naturvetenskapliga sektorn genom ett särskilt produktionsuppdrag för högskolan i Linköping (LiH). En relativt omfattande läromedelsproduktion gjordes även för det samhällsvetenskapliga området. TRUI medverkade även i en utredning om TV:s användning inom den medicinska utbildningen. I samband därmed producerades material för vårdsektorn. TRU I:s grupp för ung- domsskolan (TRUAS) utarbetade i samarbete med Landstingsförbundet ett försöksmaterial inom anatomi och fysiologi.

Genom direktiven till TRU II ändrades verksamhetens inriktning. Produktionen för högskoleområdet minskades kraftigt. Verksamheten koncentrerades till vuxenutbildning och förskola.

På det teknisk-naturvetenskap]iga området har produktionsuppdraget för LiH i huvudsak avslutats. Kommitténs förslag om TV-verksamheten vid Lil—l har resulterat i en begränsad produktion som beställs och från den 1 juli 1974 även finansieras av LiH. Inom den samhällsvetenskapliga sektorn har ett komplett läromedel till en yrkesinriktad universitetskurs i undervisningsteknologi producerats.

Inom vårdyrkessektorn har TRU medverkat vid framtagandet av läromedel i ämnet hälso- och sjukvårdsadministration.

Vid sidan av ovan redovisade produktionsinsatser har kommitténs arbete inriktats på att revidera och komplettera tidigare produktioner samt att bredda användningen av detta material.

9.4.1. 1 Teknik-naturvetenskap

TRU I:s uppdrag att producera ”bandade TV-lektioner” för LiH grunda- de sig på ett riksdagsbeslut från 1965 om TV-undervisning vid den planerade tekniska högskolan i Linköping. Det ursprungliga produktions- uppdraget för LiH omfattade 819 TV-program om vartdera 30 minuter. Programmen skulle ersätta föreläsningar i de grundläggande ämnen som studerades av mer än 270 studerande.

Under produktionens gång ändrades uppdraget till både innehåll och omfattning. I stället för att låta TV-programmen ensamma vara informa- tionsbärande övergick man tidigt till att betrakta programmen som delar i läromedelssystem. Tryckt material fick en allt större betydelse i kurserna medan TV-inslagen ofta blev av inledande, motiverande eller orienterande karaktär. TV-programmen gjordes dessutom betydligt kortare och om- fattade i allmänhet 10—20 minuter

I samråd med TRU och LiH begränsade UKÄ successivt TRU:s produktionsuppdrag. I november 1972 beslutade UKÄ att samtliga ej påbörjade projekt i den ursprungliga produktionsplanen skulle utgå. Pågående nyproduktioner skulle dock avslutas. Härutöver skulle diskus- sioner upptas med TRU och LiH om produktion för ytterligare ett antal ämnesområden. Vidare förutsattes i UKÄ:s beslut att TRU avsatte medel för aktualisering och revidering av redan färdigställt material.

Användning vid LiH

Under läsåret 1971/72 nådde användningen av TV vid LiH sin största omfattning. I tabell 9.1 anges det totala antalet undervisningstimmar per ämnesområde samt antalet schemalagda timmar med TV-inslag.

Erfarenheter av TV-undervisningen vid LiH ] 96 9— ] 9 72

I samband med att TV-undervisning startade vid LiH läsåret 1970/71 inrättades en samarbetsgrupp med representanter för LiH, UKÄ samt TRU för behandling av olika frågor i samband med användningen av TRU:s produkter vid LiH. Samarbetsgruppen genomförde en omfattande utvärdering av TV-undervisningen vid LiH. Gruppens slutrapport ingår som bilaga till TRU I:s slutbetänkande. Här anges några viktiga slutsatser som saniarbetsgruppen framhöll i sin slutrapport.

Cl de förväntningar som låg bakom statsmakternas beslut om användning av TV-undervisning vid LiH var alltför optimistiska.

Tabell 9.1 Antalet undervisningstimmar med TV-inslag vid högskolan i Linköping läsåret 1971/72.

Kurser med TV Tot. antal tim. Antal tim. med TV-inslag

Årskurs 1 Matematik (4 kurser) 364 93 Fysik och matematik (2 kurser) 170 39 Ekonomi 50 12 Ritteknik 35 17 Summa 619 161 Kurser utan TV ca 80 — Totalt ca 700 161 Årskurs 2 Matematik (statistik) 92 40 Tillämpad optimeringslära 50 12 Hållfasthetslära 144 38 Summa 286 90 Kurser utan TV ca 415 — Totalt ca 700 90

D en av huvudorsakerna bakom svårigheterna att använda TRU-materia- let vid LiH får tillskrivas det förhållandet att de för undervisningen ansvariga lärarna inte var utsedda då verksamheten påbörjades och således inte kunnat delta i projektarbetet. D några signifikanta skillnader i effekterna vid användning av det av TRU producerade materialet jämfört med ”konventionell” undervisning har inte kunnat konstateras vid de undersökningar som gjorts. I:! i fråga om kostnaderna för ”konventionell” undervisningjämfört med uppskattningar för TV-undervisningen måste hänsyn tas till lärar- och elevtidsekonomi samt utbildningseffekter på kort och lång sikt. Något underlag för sådana beräkningar finns inte och torde inte heller kunna tas fram för utvecklingsarbete av denna typ. Däremot konstaterar samarbetsgruppen att sådana kortsiktiga rationaliseringsvinster som förutsattes i underlaget till statsmakternas beslut inte kunnat göras. Dsamarbetsgruppen anser att TV-undervisningen givit lärorika erfaren- heter som ett led i utvecklingen av nya undervisningsformer. TRU- materialets uppbyggnad markerar ett viktigt steg för utveckling av mer individualiserande läromedel.

TRU II:s skrivelse till Kungl. Maj:t

I december 1972 överlämnade kommittén till Kungl. Maj:t förslag om den fortsatta produktionen och användningen av TV-program m. m. vid LiH. Kommittén fann starka skäl tala mot en fortsatt obligatorisk användning av TV-program i undervisningen.

På förslag av Kungl. Maj:t beslutade riksdagen att det ifortsättningen skulle ankomma på LiH att bestämma om TV:s användning i högskolans undervisning. Samarbetet mellan LiH och TRU skulle baseras på årliga frivilliga överenskommelser. Medel för verksamheten skulle beräknas av

Tabell 9.2 Kostnader för TRU:s produktion för högskolan i Linköping. ! tusental kronor.

1972/73 1973/74 1974/75

Hållfasthetslära 343 349 261 Numerisk analys 65 20 Elektroteknik 37 100 Konstruktionsmaterial 10 2 30 TV-kurser 60 Särskilda försök 22 10

Summa 467 379 66 l

LiH i de årliga anslagsframställningarna. För det första budgetåret (1973/74) beräknades medel under TRU:s anslag.

Produktion för LiH ] 972/ 73— 1974/ 75

På grundval av statsmakternas beslut att icke längre föreskriva obligato- risk användning av TV-undervisning vid LiH har TRU för budgetåren 1973/74 och 1974/75 ingått avtal med LiH om insatser betr. nyproduk- tion och revidering.

I tabell 9.2 anges omfattningen av den nyproduktion och revidering som utförts av TRU för LiH fr. o. m. budgetåret 1972/73.

Ökningen mellan 1973/74 och 1974/75 ger inte en riktig bild beroen- de på att 221 000 kr av de 600 000 kr som hade avsatts i TRU:s budget för LiH-produktion under 1973/74 överfördes till 1974/75.

Erfarenheter av TV i undervisningen vid LiH läsåret ] 973/1974

Från och med läsåret 1973/74 ankommer det på berörda organ inom högskolan att inom givna ramar fatta beslut om TV-verksamtetens omfattning och inriktning. Detta har medfört vissa förändringar när det gäller användningen av det av TRU förproducerade materialet. Féränd- ringarna berör i första hand de grundläggande kurserna i matematik och fysik. Sammanfattningsvis kan följande konstateranden göras.

Många av kurserna i de lägre årskurserna gavs ursprungligen samma utformning för samtliga utbildningslinjer. Efter hand har studieplanerna reviderats och en omfattande linjedifferentiering har ägt rum. Sidana ändringar i studieplanerna har, i förekommande fall, medfört föränd- ringar — och oftast minskningar — i användningen av det förproducerade materialet.

Det som här inträffat belyser ett viktigt problem vid produktion och användning av ”heltäckande” läromedelspaket. Förändringar av utbild- nings- och studieplaner medför att delar av eller hela materialer blir oanvänt om inte revideringar av materialet sker.

När det gäller ämnesområdet matematik råder speciella förhållanden. Liksom övriga tekniska högskolor har LiH haft betydande svårigheter med studieresultaten i de grundläggande matematikkurserna. Ett sätt att komma tillrätta med problemen har varit att låta viss del av undervis-

ningen, föreläsningar såväl som övningar, ske i grupper under ledning av universitetslektorer. Möjlighet att under dessa omständigheter bedriva försöksverksamhet med TV i undervisningen har ej ansetts föreligga.

Kursen fysikl innehöll ursprungligen en omfattande del om speciell relativitetsteori. Mot TV—programmen som sådana uttalades ingen kritik men det ansågs allmänt att undervisning i relativitetsteori på teknisk fakultet borde ges en avsevärt mindre omfattning. Även andra föränd- ringar i kursens innehåll har vidtagits. TV-produktionen i fysik kan därför användas endast i begränsad omfattning. »

Högskolan fattade efter förslag av tekniska fakultetens utbildnings- nämnd beslut om att avsätta särskilda medel för revidering och nypro- duktion av TV-program under 1974/75. Nyproduktionen avser därvid dels ämnen som tidigare ej i någon större omfattning använt TV i undervisningen, dels ämnen, t. ex. hållfasthets- lära, som använt av' TRU förproducerat material under flera år.

Produktionen som genomförs dels vid TRU, dels vid LiH, har fått sin utformning och inriktning mot bakgrund av de pedagogiska erfarenheter som vunnits i samband med användningen av TRU-materialet. Den lokala produktionen är helt inriktad på produktion av relativt korta TV-avsnitt att användas i undervisningen i kompletterande och stödjande syfte. Preduktionen vid TRU gäller inte endast TV utan även andra inslag av rörlig bild och ljud förekommer.

9.4.1.2 Samhällsvetenskap

Under denna rubrik skall endast kortfattat nämnas de kurser som finns redovisade i TRU I:s slutbetänkande samt mer utförligt redovisas produk- tionen av ett material för en yrkesinriktad kurs (YRK-kurs) i undervis- ningsteknologi.

Kursen i Företagsekonomi producerades 1968 och omfattar en del av den s. k. översiktskursen i företagsekonomi för samhällsvetare och juris- ter. Den intar i viss mån en särställning då den dels varit föremål för en mycket omfattande utprövning, dels haft en mycket stor spridning. TV-program har också etersänts lokalt över Uppsala och det visade sig att över hälften av de studerande valde att ta del av TV-lektionerna i hemmet.

En av de första YRK-kurserna var Arbetsmarknadsteknik med perso- naladministration, som genomfördes första gången höstterminen 1969 vid Stockholms universitet. Parallellt med den första kursen planerades en version med material producerat av TRU. Motivet var bl. a. brist på läromedel och behov av arbetsmiljöreportage, intervjuer m. m. Genom sin konstruktion skulle TV-program och ljudband stimulera till aktivt grupp- arbete och diskussioner. Den samarbetsgrupp med representanter för bl.a. Stockholms universitet och Institutet för social forskning som utvärderade TRU-materialet fann att det avhjälpt den brist som fanns på lämpliga läromedel inom området samt att det i hög grad underlättat

undervisningens genomförande och mottagits mycket positivt från elev- håll.

Projektet Nationalekonomi omfattar 31 TV- och 40 radioprogram som etersändes med början hösten 1971. Till kursmaterialet hörde även kursböcker, studiehandledningar och korrespondensmaterial. Till detta kom ett antal kompletterande böcker. Målsättningen med kursen var att ge dels allmän orientering i ämnet nationalekonomi, dels möjlighet att förvärva akademiska betyg. Uppläggningen var sådan att studier motsva- rande 20 poäng skulle kunna avslutas på tre terminer. TV-programmen till delkurs l sägs i genomsnitt av ca 100 000 personer. Delkurs 2 sågs i genomsnitt av ca 25 000 personer.

De fem kursböckerna såldes i vardera ca 5 000 exemplar. Med den första kursboken distribuerades inför kursstarten ett elevkort. 931 kort insändes. Av elevkortsinsändarna hade före kursstarten ca 650 personer för avsikt att tentera för 10 eller 20 poäng. Under vårterminen 1972 gjordes en studieavbrottsundersökning på ett urval av dem som sänt in elevkort. Nästan 1/3 hade avbrutit studierna under våren. Av de 650 avsåg ca l/3 att utnyttja det första tentamenstillfället i januari 1973. Totalt presterade ca 250 personer godkända sluttentamina på 20-poängs- kursen. Delar av kursmaterialet användes även i den ordinarie undervis- ningen vid flertalet nationalekonomiska institutioner.

Utgående från Studieplanen för YRK-kursen U—landsfrågor med bi- ståndsteknik har TRU producerat ett mindre antal filmer och ljudband. Ljudbandens innehåll är ofta ifrågasättande och provocerande för att stimulera till diskussion och grupparbete. Materialet har kommit till användning i flera olika sammanhang, bl. a. i SlDA:s utbildning och i fortbildning av lärare i gymnasieskolor och folkhögskolor.

Undervisningsteknologi

År 1969 beslöt TRUI i samråd med UKÄ att påbörja planering och produktion av läromedel till en yrkesinriktad universitetskurs i undervis— ningsteknologi som UKÄ fattat beslut om. Det fanns flera anledningar till TRU:s engagemang, bl. a. bristen på personella och ekonomiska resurser vid de pedagogiska institutionerna. Ett annat skäl var att projektet från TRU:s synpunkt bedömdes vara lämpligt som modellprojekt för övrig läromedelsutveckling.

Våren 1971 genomfördes en första försökskurs vid pedagogiska institu- tionen i Uppsala med 25 elever. Under sommaren 1971 genomfördes ytterligare en försökskurs med 25 elever. Mot bakgrund härav reviderades läromedelssystemet som bl.a. bestod av tryckt material, ljudband och Videogram. Hösten 1971 startade förutom i Uppsala YRK-kurscri Umeå, Stockholm och Göteborg med sammanlagt ca 150 elever. Våren 1972 startade en kurs i Lund. Från och med hösten 1973 ges YRK-kurseri undervisningsteknologi med användning av TRU-materialet vid åtta av de nio universitets- och filialorterna. Dessutom genomförs ett mindre antal kurser i studieförbundens regi. Räknat fram till sommaren 1974 torde totalt ca 750 elever ha genomgått universitetens YRK-kurser om 20

poäng i undervisningsteknologi. Hösten 1974 registrerades vid olika kursorter ca 250 elever för studier i ämnet.

Våren 1973 antog UKÄ en av kursorterna gemensamt utarbetad normalstudieplan för 40 poäng. TRU åtog sig att tillsammans med Hermods utarbeta ett material för 40-poängskursen. Försökskurser starta- de hösten 1973 på de pedagogiska institutionerna vid universitetet i Lund och högskolan i Linköping. Från och med hösten 1974 ges 40-poängs- kurser i Uppsala, Linköping, Lund och Göteborg. Hittills har ca 90 elever registrerats. En utprövningsupplaga av TRU:s och Hermods 40-poängs- material, som huvudsakligen består av texthäften, används i dessa kurser.

40—poängskurser planeras även på de övriga kursorterna. Läromedelssystemet för 20 poäng i undervisningsteknologi har konti-

nuerligt utprövats och reviderats. Från och med hösten 1974 har ett helt omarbetat material införts i form av kurspaket bestående av tre kurs- pärmar innehållande 20 kurshäften om sammanlagt ca 1 500 sidor avsedda för kursdeltagare. Dessa häften användes jämväl för andra utbildningsändamål, t. ex. vid skolor, för lärarfortbildning inom studie— förbunden, vid intern utbildning inom företag och organisationer etc. Till läromedelssystemet hör även ett antal ljudband, videoband, stordior samt tillämpnings— och arbetsuppgifter, vilka främst utnyttjas i den lärarledda verksamheten.

Under 1971 utprövades materialet av pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet. Under läsåret 1972/73 skedde en mer övergripande utprövning/utvärdering, gemensam för samtliga kursorter, av såväl kurser- nas uppläggning och genomförande som av själva läromedelssystemet. Denna utprövning/utvärdering utfördes av pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.

Sammanfattningsvis har framkommit:

Elatt projektet bidragit till att strukturera och utveckla ämnesområdet undervisningsteknologi, D att det nu finns läromedel som relativt väl täcker ämnesområdet, El att det genom utvecklingen av läromedelssystemet gått att genomföra kurser på kursorter där detta annars knappast varit möjligt p. g. a. otillräckliga resurser för planering, ringa tillgång till lärare med adekvat utbildning och bristande möjligheter till lokal läromedelsutveckling, Batt läromedelssystemet bidragit till att höja undervisningens kvalitet genom dels den strukturering och utveckling som skett av ämnesom— rådet, dels förekomsten av specialskrivna och anpassade läromedel, dels att planeringen av läromedelssystemet även omfattat planering av undervisningssystemet, El att läromedelssystemet bidragit till att göra kursen mera yrkesinriktad än vad som kanske annars hade varit möjligt genom att de special- skrivna läromedlen är mera praktiskt inriktade än vanlig pedagogisk litteratur och att ett relativt stort antal arbetsuppgifter, tillämpnings- uppgifter, praktikfall och utbildningsspel ingår i materialet, El att utvecklingen av läromedelssystemet initierat och gett möjligheter till ett stimulerande och givande samarbete mellan de olika kurs-

orterna. Denna typ av samarbete när det gäller kursutveckling och läromedelsutveckling är ännu ej vanlig inom alla ämnesområden på universitetsnivån, [] att undervisningsteknologiprojektet gett möjligheter att pröva model— ler för samarbete mellan UKÄ och TRU, TRU och universitetsinstitu- tioner samt mellan TRU och läromedelsförlag.

9.4.1.3 Vårdyrkesutbildning

TRUl fick 1968 i tilläggsdirektiv att gemensamt med UKÄ utreda användningen av TV i medicinsk utbildning. En gemensam expertgrupp tillkallades som 1973 överlämnade sin rapport till TRUl och UKÄ. Expertgruppens rapport har redovisats i TRU I:s andra betänkande. Här redovisas endast omfattningen av verksamheten samt expertgruppens slutsatser.

Omfattning och vissa erfarenheter

Centrala nervsystemets anatomi omfattar fem TV-program. Produktionen har använts vid två av landets fem anatomiska institutioner. Erfarenheter- na härifrån har varit positiva.

Propedeutisk obstetrik används i så gott som hela landet. bl.a. i samband med introduktion av studerande till den praktiska tjänstgö- ringen vid förlossningsavdelning. Erfarenheterna från användningen har varit positiva och studenterna anser sig få en bättre introduktion till denna verksamhet än vad tidigare grupper uttalat.

Försvars— och katastrofmedicin. UKÄ fastställde 1970 en ny studieplan i ämnet försvars- och katastrofmedicin som ingår i läkarexamen. Under- visningen skulle i stor utsträckning baseras på förproducerat AV-material då man inom ämnesområdet saknar lärartjänster. Produktionen är om- fattande och består av filmer, diabilder och tryckt material. Läromedlen används nu som ett reguljärt inslag i undervisningen vid bl. a. samtliga medicinska fakulteter i landet.

Färg-TV ianatomiundervisningen. Ett av uppdragen i direktiven till TRU:s medicinska expertgrupp avsåg frågan om de pedagogiska vinsterna med användningen av färg-TV stod i rimlig relation till de merkostnader som denna användning beräknades medföra. För denna bedömning genomfördes ett fältförsök med användning av färg-TV i anatomiunder- visningen i Uppsala. Försöket visade att det presenterade undervisnings- programmet gav högre grad av behållning om det visades i färg än i svart-vitt.

Expertgruppen drog den slutsatsen att färg—TV ”för stora delar av anatomiundervisningen synes vara ett effektivare läromedel än svart-vit TV”. Vid bedömningen av undersökningsresultaten tog expertgruppen emellertid ingen hänsyn till ekonomiska, personella eller organisatoriska aspekter på användningen av färg- eller svartvit TV.

Expertgruppens slutsatser Experternas rapport avslutades med bl. a. följande slutsatser

El TV-program och andra kompletterande läromedel kan ge såväl kvali- tetshöjning som — framför allt på längre sikt — rationaliseringsvinster, [] i vissa fall är färg-TV nödvändig eller av väsentlig fördel, CI produktionen av dylika hjälpmedel fordrar ett väl fungerande samar- bete mellan ämnesexperter, programproducenter och utbildningsmyn- digheter, D organisatoriska åtgärder behövs för att säkra ett effektivt utnyttjande av såväl utländska som inhemska dylika hjälpmedel inom den medi- cinska utbildningen och vårdyrkesutbildningen.

Anatomi och fysiologi. I samarbete med Landstingsförbundet utarbe- tade TRU:s expertgrupp för ungdomsskolan (TRUAS) ett försöksmate- rial i anatomi och fysiologi. Ämnesgruppen anatomi och fysiologi är gemensam för en rad vårdyrkesutbildningar och har länge präglats av besvärande lärarbrist.

En genomgående tanke i projektet var därför att det material som utarbetades skulle kunna användas dels inom olika nivåer av vårdutbild— ningen, dels inom olika utbildningar på samma nivå. Detta genomfördes på så sätt att TV-programmen gjordes gemensamma för alla aktuella utbildningslinjer medan det kompletterande tryckta materialet differen- tierades mellan olika nivåer.

Expertgruppen redovisar bl. a. följande slutsatser från försöket:

El TV kommer enligt eleverna bäst till sin rätt för att visa olika exempel och situationer från vårdarbetet, Dteoretiska avsnitt kräver tillgång till lärare för att ge möjlighet till frågor och diskussioner, El materialet fungerar till viss del lärarersättande, Dalltför långa arbetspass med arbete på egen hand upplevs som trött- samma av eleverna, Dproduktion av utbildningsmaterial kräver lång tid och stora ekono- miska resurser.

Hälso- och sjukvårdsadministration. UKÄ tillsatte 1972 en grupp med uppgift att ta fram ett läromedel till en nyinrättad yrkesinriktad 40-poängskurs i hälso- och sjukvårdsadministration. Gruppen tilldelades medel från UKÄ och Landstingsförbundet.

TRU:s uppgift har inneburit deltagande i gruppen som rådgivare för den pedagogiska planeringen och produktion av material för en studie, som beskriver en patients kontakt med sjukvården. Materialet omfattar två färgfilmer, texthäfte, diabilder samt lärarhandledning.

Resultaten från den utvärdering av studien som har gjorts är positiva och visar bl. a. att materialet med smärre anpassningar är användbart inom olika delar av vårdyrkesutbildningen.

9.4.2 Lokal produktion

I avsnitt 9.3 har lämnats vissa allmänna förutsättningar för pedagogiskt utvecklingsarbete och läromedelsförsörjning i högskolan. I detta avsnitt redovisas dels i allmänna termer den AVM-produktion som förekommer vid olika högskolor, dels mer specifika erfarenheter av produktion och användning av TV vid några högskolor, nämligen LiH och lärarhögskolan i Stockholm.

Lokal produktion av stordior, smådior (slides), ljudband samt enklare TV-program och filmer förekommer i varierande omfattning vid samtliga högskolor. Sammantaget är produktionen betydande. Produktionen är oftast inriktad på en begränsad målgrupp, och de framställda läromedlen används som regel av en eller ett fåtal institutioner. Lokalt producerade läromedel av detta slag är som regel inte katalogiserade eller i annan form centralt registrerade på högskolan och knappast heller på institutions- nivån. Det är därför inte möjligt att i detalj redogöra för omfattningen av produktionen.

9.4.2.l Universitet och högskolor

Universitet och högskolor (UKÄ-sektorn) disponerar som regel en mindre inspelningsstudio med två- eller trekamerautrustning för svartvit TV- produktion.

På personalsidan finns tekniker, som väl behärskar utrustningen. Producent finns till vidare endast vid Linköpings högskola. I regel är beställande lärare samtidigt producent.

För att exemplifiera omfattningen av den lokala produktionen kan anges att vid Stockholms universitet framställdes under 1974 ca 50 TV-program bl. a. i pedagogik, socialkunskap och nordiska språk. Härut- över har kurser för lärare i programproduktion genomförts.

Vid LiH hade vid utgången av 1974 ca 25 TV-program inspelats, bland vilka kan nämnas en serie om 9 program i mekanik, 2 program i fysik samt 3 praktikfall i företagsekonomi. I samband med lärarkurser vid hög- skolan har även programproduktion ägt rum. Av 30 övningsproduktioner används f. n. ett 10-tal i undervisningen. Över högskolans interna TV-nät sänds informationsprogram från högskolans institutioner, serviceenheter och studentkårer. Inom det reguljära kursutbudet vid teknisk fakultet har inrättats en kurs i TV—produktionsteknik i samarbete med TRU.

Den produktionsverksamhet på TV-området som startade vid Lin- köpings högskola under 1974 sker utifrån de erfarenheter som erhållits vid användningen av det av TRU producerade materialet. Med hänsyn härtill och till begränsningarna vad gäller både tekniska och personella resurser är verksamheten helt inriktad på produktion av relativt korta TV-avsnitt som används i kompletterande syfte vid föreläsningar och övningar. Viss produktion av övningsexempel för repetitionsstudier inför tentamina har också ägt rum.

De informationsprogram som producerats och visats i pauser mellan olika lektioner har rönt stor uppskattning bland eleverna.

9.4.2.2 Lärarhögskolorna

Var och en av de sex större lärarhögskolorna (Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå och Uppsala) förfogar över studio med separat kontrollrum och utrustning för svartvit TV-produktion. Utrustningen består i huvudsak av 3 51 4 plumbiconkameror, kontrollbord, videoband- maskiner samt diverse kringutrustning.

Lärarhögskolan i Stockholm har dessutom tillgång till en mindre B—studio med två kameror som fjärrmanövreras från ett kontrollrum. Denna studio används av lärarna och lärarkandidaterna själva vid 3. k. spegelvisning (microteaching, lektionsövningar) m. m. Motsvarande studior iordningställs även i nybyggnader för lärarhögskolorna i Göteborg och Malmö.

Vid de större lärarhögskolorna finns ITV-föreståndare och produ- cent(er), 2 år 3 tekniker samt i vissa fall en sekreterare.

De mindre lärarhögskolorna (9 st) har enklare mobil utrustning bestå- ende av två vidiconkameror, ett enkelt kontrollbord, enkel belysningsut- rustning samt mikrofoner. Utrustningen är i första hand avsedd för spegelvisning men kan även användas för enklare produktioner. Lärarhög- skolorna i Jönköping och Kristianstad samverkar med landstingen i respektive län. Sambruk av utrustning och personal har medfört att dessa lärarhögskolors resurser för ITV-produktion förbättrats och utökats.

Produktionens omjizttning

De sex större lärarhögskolorna producerar dels s.k. centralplanerade program avsedda att användas vid flera lärarutbildningsanstalter, dels s. k. lokalplanerade program som i första hand är aVSedda för användning inom den egna lärarhögskolan. Produktionen av centralplanerade pro- gram samordnas och beslutas av SÖ. Lokalplanerade program som bedöms vara lämpliga för användning även vid andra lärarutbildnings- anstalter kan i efterhand C-märkas, dvs. få samma status som en centralplanerad produktion. Sedan 1968/69 har ca 120 centralplanerade och ca 1 100 lokalplanerade program producerats.

Erfarenheter

Användningen av ITV i lärarutbildningen initierades av 1960 års lärarut- bildningssakkunniga (LUS), som konstaterade en bristande samordning mellan teori och praktik i lärarutbildningen. Man hoppades därför att en bättre integration mellan utbildningens olika delar skulle kunna uppnås med det nya hjälpmedlet. En koncentrerad försöksperiod i LUS” egen regi vid lärarhögskolorna i Göteborg, Malmö och Stockholm hösten 1963 gav gynnsamma resultat. Detta ledde till att samma lärarhögskolor under några år med hjälp av FoU-medel från SÖ fick möjlighet att studera effekten av [TV i den reguljära utbildningen.

Från 1968/69 kan ITV betraktas som ett etablerat inslag i lärarutbild- ningen.

Nedan redovisas några erfarenheter från användningen av intern TV

inom lärarutbildningen. Dessa är huvudsakligen hämtade från verksam- heten vid lärarhögskolan i Stockholm, och finns redovisade i en 1974 publicerad rapport (Jon Naeslund, Intern TV som utbildningshjälp- medel). Redovisningen har gjorts relativt fyllig med hänsyn till att erfarenheterna är tillämpbara även för andra utbildningsområden.

[ TV som informationsgivare

I en mindre studie har ITV-förmedlad pedagogikundervisning analyserats och prövats på elva lärare och ett hundratal lärarkandidater. Avsikten med försöket var bl. a. att få ett underlag för ITV-produktion av huvudsakligen informerande karaktär. Ett modellprogram producerades som illustrerade hur omväxling i informationsflödet kunde skapas genom att varva lärarinformation, tabeller, grafika och klassrumskonkretioner på ett sätt som inte alltid är möjligt i direktundervisning. Lärarnas och kandidaternas inställning till att på detta sätt använda resp. få [TV som komplement till lärarledd undervisning i pedagogik var klart positiv. De enskilda programmen bör dock inte vara för långa.

IT V-o bservation er inom pedagogikundervisningen

För undervisningen i pedagogik —- liksom i metodik har ITV visat sig ha sin främsta styrka i att kunna konkretisera teorin och med denna integrera den praktiska tillämpningen. ITV kan däremot oftast inte mäta sig med direktobservationer i klassrum, kliniker osv. ifråga om livsnärhet. Den har däremot andra företräden. Vid direktobservationer avgör ofta slumpen om konkretionen blir den avsedda eller inte under det att man vid ITV-observationer har en preliminär kvalitetskontroll. Eftersom läraren i detalj känner till konkretionens utformning kan han också förbereda eleverna för den. Han har också möjlighet att kommentera förloppet medan det pågår utan att störa det.

En serie program, vilka var avsedda som illustrationer till och analys av undervisningsprincipernas tillämpning på mellanstadiet, har varit föremål för en mer systematisk utvärdering. Undersökningen ger vid handen att en klart positiv inställning förelåg till TV-inslag i teoriundervisningen i pedagogik och metodik.

ITV-inslag i metodikundervisningen

De förhoppningar som LUS en gång ställde på intern TV som ett hjälpmedel för att konkretisera metodikundervisningen kan nu sägas vara i huvudsak infriade. Inom de flesta ämnen kan en metodiklektor på de större lärarhögskolorna idag räkna med att ha tillgång till program eller på förhållandevis kort tid få ett program producerat som illustration till ett visst moment av sin undervisning. De videobandmaskiner som används för distribution torde till ca 80 % utnyttjas för program som syftar till att göra undervisningen i metodik mer verklighetsanknuten.

I samband med den försöksverksamhet som initierades av LUS utvär- derades med hjälp av en enkät ett antal program som i direktsändning

förmedlades till olika kandidatgrupper. Vid undersökningen konstatera- des bl.a. att kandidatgrupperna av 26 program i 19 fall satte undervis- ning med ITV framför konventionell undervisning. Endast 3 av 28 kandi- datgrupper hade uppfattningen att det program de tagit del av inte för- mått ge önskad konkretion.

Undersökningar vid lärarhögskolan i Stockholm läsåret 1971/72 visade att andelen ämneslärarkandidater som kan anses ha en positiv inställning till ITV varierar mellan 66 % och 72 %. Endast mellan 4 % och 8 % är klart negativa.

I flera sammanhang har framkommit synpunkter om att TV-program som utgör underlag för metodikdiskussioner skall vara korta.

Såväl pedagogik- som metodikundervisning konkretiseras med demon- strationer utförda av särskilda lärare. Dessa kan genomföras som direkt- observationer, via one-way-screens eller med hjälp av ITV. Vårterminen 1972 organiserades direktdemonstrationer för ca 500 lärarkandidater på klasslärarlinjerna vid lärarhögskolan i Stockholm. En påföljande utvärdering redovisade en övervägande positiv inställning till direkt- demonstrationerna från såväl lärare som lärarkandidater. Däremot in- stämde ämneslärarkandidater endast till 36 % helt eller delvis i påståendet att demonstrationslektionerna varit ett givande inslag i utbildningen.

I TV:s roll i praktikantutbildningen

När det gäller den praktiska utbildningen av lärarkandidater har [TV främst utnyttjats för produktion av auskultationsersättande program och vid spegelvisning.

Huvuddelen av en lärarkandidats auskultationer ägnas åt besök i klasser, som tillhör det stadium för vilket han utbildas. Sådana auskulta- tioner kan knappast ersättas med ITV-auskultationer. [TV:s roll i sam- band med dessa auskultationer blir främst att ge lärarkandidaterna en konkret förberedelse inför klassrumsobservationerna.

Vissa auskultationer är av mer kortvarig karaktär och syftar främst till att ge kandidaterna en orientering om arbetet på ett annat stadium, i en annan skolform eller inom en mer specialiserad verksamhet i skolan. De utvärderingar som skett av produktioner av denna typ ger dock inte någon entydig bild av att kandidaterna anser ITV-auskultationer lika bra, bättre eller sämre än direktauskultationer.

Spegelvisning i lärarutbildningen innebär vanligtvis att en lärarkandi- dat framför en TV-kamera håller en kort lektion (ca 10 min.) med en mindre elevgrupp. Lektionen videobandas och lärarkandidaten får efteråt _ med eller utan handledning — ta del av sitt agerande. Avsikten är att kandidaten genom att omedelbart efter lektionen få se sitt eget lärar- beteende skall förändra detta i positiv riktning. Vid lärarhögskolorna i Göteborg och Malmö har man ägnat frågan en omfattande forskning.

ITV som forskningsinstrument

Utnyttjande av ITV och videobandning gör det möjligt att registrera pedagogiska skeenden, som sedan kan observeras och analyseras mer

ingående än vad annars skulle vara möjligt vid direktobservationer. Förfaringssättet har exemplifierats med ovannämnda forskning i spegel- visning. Det har också använts i ett projekt vid lärarhögskolani Göteborg där man registrerar klassrumsprocesser för att därmed bl. a. komma åt att analysera lärarens beteende i undervisningssituationen.

Vid lärarhögskolan i Stockholm har ITV utnyttjats för att på mot- svarande sätt studera subjektiv bedömning inom lärarutbildningen.

ITV.-s funktion inom lärarutbildningen

En mindre studie av frågor förknippade med användningen av ITV har utförts vid lärarhögskolan i Stockholm. Av 107 tillfrågade lärare svarade 80. Enkäten visade bl. a. att endast 15 lärare aldrig hade använt ITV i sin undervisning. I genomsnitt sker mellan 15 och 20 uppspelningar per lärare och år. Tekniska malörer vid ITV-sändningarna blir för varje är allt ovanligare. Blott enstaka lärare anmärker på distributionen eller TV-mot- tagarnas funktion.

9.5 Några internationella exempel på användning av AVM i högskolan

Internationellt har användningen av AVM i den högre utbildningen ökat under de senaste decennierna. Tillgången till enklare utrustning med goda prestanda har gjort det möjligt att använda framför allt TV på ett mera rationellt och pedagogiskt sätt. Efterhand som allt fler studerande önskat delta i högre utbildning, samtidigt som tillgången på kvalificerade lärare ej ökade i samma takt, har andra vägar än de konventionella måst utnytt- jas. Även studerande som av olika skäl hade svårigheter att vistas vid hög- skoleorterna önskade skaffa sig en hel eller delar av en högskoleutbild- ning. Detta medför att andra distributionssätt än tidigare har prövats, vil- ket har lett till företrädesvis eterdistribuerad högskoleutbildning. I detta sammanhang skall dock denna distributionsform — distansundervisning — inte närmare penetreras. Kommittén kommer i ett särskilt betänkande att redovisa internationella erfarenheter från detta område. Det är dock oundvikligt att även i detta sammanhang beröra dessa distansundervis- ningsförsök, i synnerhet då den traditionella universitetsorganisationen har utnyttjats för en vidgad distribution. '

Under senare år har intresset framför allt knutits till användningen av TV som undervisningshjälpmedel. Rörlig bild och ljud har bedömts som en utomordentlig tillgång i undervisningen genom sin förmåga att skapa motivation, konkretisera samt att beskriva komplicerade förlopp.

Praktiskt taget över hela världen används TV som ett komplement till konventionell undervisning. Dessutom har på vissa håll TV kommit att användas som ersättning för den konventionella undervisningen. Det sistnämnda var framför allt aktuellt i samband med den stora studeran- detillströmningen under 1960-talet.

Praktiskt taget varje högskola har någon form av ITV inom sin

organisation. Det har i olika sammanhang diskuterats för- och nackdelar med användningen av TV som undervisningsmetod. Om man studerar forskningslitteraturen finner man bland de hundratals jämförande studier som gjorts inte några skillnader i effektivitet mellan ITV och konventio- nell, lärarledd undervisning. Slutsatsen måste vara att rent allmänt är TV som undervisningsmetod varken bättre eller sämre än konventionell undervisning. I en situation då man har en stor studerandetillströmning och en samtidig brist på kvalificerade lärare, kan en undervisningssitua- tion lösas genom att utnyttja ITV. .

Inom högskoleområdet utnyttjas TV inom de flesta ämnesområden. Emellertid kan man konstatera att vissa ämnesområden har använt sig av TV-undervisning mera än andra. Inom det medicinska ämnesområdet utnyttjas TV mycket ofta. Det kan gälla demonstrationer inför stora grupper studerande. Operativa ingrepp kan t. ex. på detta sätt demonstreras utan risk för patienten. Inom tekniska ämnesområden sker också ett stort utnyttjande av TV. Även här gäller det demonstrationer av mera komplicerade förloppf Dessa båda ämnesområden intar en viss särställ- ning vid utnyttjandet av TV. I andra sammanhang och inom en rad ämnesområden har även TV använts som en distributionskanal för en lärares undervisning till en stor grupp studerande i olika lokaler inom högskoleområdet.

Produktionen av program för ITV-bruk ombesörjs i nästan samtliga fall av högskolan själv. I många fall har man byggt upp egna TV-produktions- enheter inom högskolan. Dessa svarar för produktionen tillsammans med institutionernas egen personal. Detta gäller både direktsända program och det förproducerade, bandade produktutbudet. Vissa institutioner har egen TV-verksamhet. Tillkomsten av lätthanterlig kamerautrustning har medfört att institutionerna kan förfoga över en egen utrustning, _använd- bar i fler sammanhang än som tidigare var möjligt.

En genomgång av all den verksamhet som äger rum på olika håll i världen ter sig nära nog omöjlig och är dessutom mindre fruktbar, eftersom utnyttjandet är så stort och så mångfasetterat. Några exempel som mera belyser den övergripande organisationen kan vara att föredra. Valen av exempel har inte skett efter något systern utan snarare har dessa valts därför att där finns en viss sammanfattande dokumentation att tillgå som beskriver organisationen.

USA _

I USA började man tidigt utnyttja TV som ett undervisningshjälpmedel. Intresset har varit naturligt, eftersom de icke-kommersiella TV- och radiokanalerna ofta har ett direkt samröre med ett universitet. Mycket tidigt kom eterburen TV i bruk, men även ITV kom allt mera att utnyttjas.

Vid de stora, statsunderstödda universiteten finns ofta centraler som medverkar i programverksamheten på olika sätt vid information, utbild- ning och produktion.

En central kan ha funktioner i stort sett enligt följande. För hela

universitet organiseras ett Instructional Media Laboratory (IML), som är fristående från övriga institutioner. IML:s uppgift är att informera univer- sitetslärare i undervisningsteknologisk metodik, att demonstrera tillgäng- lig materiel och utrustning, samt att medverka vid produktionen av un- dervisningshjälpmedel. Genom IML kan fakultetsmedlemmar ges möjlig- het att beställa apparatur samt film— och videogramkopior. IML kan ha en egen programbank (mediotek), som i många fall är av begränsad omfatt- ning. Man har emellertid avtal med andra universitets mediotek samt med riksomfattande, federalt stödda centraler varifrån man snabbt kan skaffa fram de önskade produkterna. IML ger vidare service dels genom att till- handahålla bärbar ITV-utrustning, dels genom att i egna studior produce— ra och distribuera program inom högskolan.

IML:s uppgift kan avse enbart den tekniska produktionen, men allt vanligare är att IML medverkar till och ansvarar för en stor del av den innehållsmässiga produktionen. IML har, förutom den tekniska persona— len, pedagogisk expertis anställd som ingår i ett produktionsteam.

I USA har sedan ett antal år diskuterats frågan om man skall satsa på lokal eller central produktion av bildprogram. Under senare år då kostnaderna har sjunkit har förespråkarna för lokal produktion kommit i majoritet. Fördelarna med lokal produktion är främst att man kan åstadkomma en snabbare produktion, avpassad till lokala behov och lokala förhållanden, samt att det är möjligt att snabbare utvärdera och revidera produkten. Nackdelarna skulle vara att man producerade tek- niskt sett sämre program och att de totala kostnaderna — p. g. a. dubbelproduktion — skulle bli högre. I sammanhanget är det väsentligt att påpeka att då man i dessa sammanhang i USA talar om ”central” avses hela federationen USA, medan man med ”lokal” avser den enskilda staten och inte en enskild skola eller universitet.

Educational Television Centre, Kanada

I Kanada kom på samma sätt som i USA TV att involveras i universitets- utbildningen i ett tidigt skede. Vid Memorial University of Newfound- land etablerades 1967 ett Educational Television Centre, avsett att ge service åt hela universitetsutbildningen i provinsen. Syftet var dels att ge service till undervisningen på högskolan,dels också att ge de studerande som inte kunde följa undervisningen på högskolan möjlighet till motsvarande service. Vid centret finns studior, videokopieringsapparatur, mobil inspel- ningsenhet samt ett slutet distributionssystem. Det huvudsakliga arbets- området är att producera programmen samt att distribuera dem både inom och utom högskolan. Centrets personal svarar för produktionen i samarbete med institutionernas anställda. Någon preferens vad avser olika ämnen föreligger inte för verksamheten, utan enskilda initiativ från olika institutioner tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Det itbud som finns för distansstuderande, vilket motsvarar ca 60 % av den :otala verksamheten, har huvudsakligen en inriktning mot ämnen som pedago- gik, psykologi, geografi och historia.

England

I England dominerar BBC utbudet av TV och radio även på utbildnings- området. Merparten av denna produktion är eterdistribuerad. BBC har egen programverksamhet men också ett samarbetsavtal med The Open University för samproduktion och distribution. Förutom den allmänna distributionen av radio och TV via etern har BBC också lokal distribution via radio för undervisningsändamål.

Inom högskoleområdet förekommer det vid några universitet mer eller mindre etablerade centra för distribution av TV inom universitetsom- rådet. Ett av dessa, med en väletablerad struktur, är University of Glasgow Television Service. Verksamheten startade 1965 och kan förse alla institutioner inom universitetet med TV via ett eget distributionsnät. I viss omfattning kan man även tillhandahålla film och ljudband. Man har också etablerat ett samarbete med University of Strathclyde i Glasgow, som har en liknande service, och kan därigenom undvika parallellproduk- tion.

Produktionen beställs av respektive institution, som också deltar i utar- betandet av programmen. Programmen kan avse en konventionell, TV- distribuerad föreläsning men likaväl videokassetter avsedda för en mindre grupp studerande, t. ex. instruktioner eller uppgifter för laborationer i tekniska ämnen, kirurgens ingrepp i en operation.

Mer än 50 institutioner utnyttjar regelbundet serviceenhetens tjänster, en tredjedel av dessa är från den medicinska fakulteten.

Flertalet produktioner avser den grundläggande universitetsutbild- ningen, men även högre nivåer utnyttjar möjligheterna. Detta gäller främst ämnesområdena pedagogik och medicin. Även vissa forsknings— projekt har använt sig av servicen.

Frankrike

Universitet och högskolor i Frankrike har utnyttjat intern TV för att komplettera den konventionella undervisningen på samma sätt som i övriga länder. I Frankrike finns det emellertid en speciell samverkansform inom TV och radio, som kan vara av intresse att beröra.

1963 startade Conservatoire National des Arts et Metiérs (Télé— CNAM) på uppdrag av Ministére de l”Education Nationale, en verksamhet vars syfte var att förmedla kurser på universitetsnivå till heltidsarbetande. I Paris förorter etablerade man åtta mottagningsstationer, vardera med plats för 300 studerande. Till dessa distribuerades på kvällstid TV-pro- gram med slutna sändningar. I stället för att de studerande skulle åka in till centrala Paris för att på högskolan följa undervisningen, kunde man besöka en mottagningslokal, bättre lokaliserad i förhållande till bostad och arbetsplats. Verksamheten ökade kraftigt och för att tillgodose ett större antal studerande började man i samarbete med det statliga radiobolaget ORTF sända utbildningsprogrammen över det reguljära TV-nätet, dels till Paris, dels till Lille. Denna utbyggnad ledde till ett allt större intresse även från andra universitet. Detta resulterade i tillkomsten av Le Télé-Enseigne—

ment Universitaire, som 1972/73 involverade 18 universitet. Både radio och television användes som distributionskanaler.

Verksamheten är upplagd så att varje universitet, med hjälp av lokala produktionscentra, producerar sina egna kurser. Kurserna följer helt det producerande universitetets studieplaner. Samråd om vilka kurser ett visst universitet skall producera sker på ett tidigt stadium.

Denna verksamhet har tillkommit i första hand för s. k. distansstude- rande, men en studerande vid ett universitet kan följa verksamheten och tentera på konventionellt sätt. Vissa produktioner utnyttjas direkt i den konventionella, lärarledda undervisningen.

Till varje program utarbetas vid produktionscentret tryckt material, som kompletterar radio- och TV-programmen. Dessutom produceras ljudband, grammofonskivor samt videokassetter till kurserna.

Holland

Förutom de AV-centraler som finns i anslutning till de enskilda universi- teten finns i Holland ett nationellt AV-center upprättat i Utrecht med ca 85 anställda. Här utförs professionell ljud- och färg-TV-produktion liksom produktion av film och foto. Enheten fungerar också som nationellt dokumentationscenter och har byggt upp särskilda videoband-, film- och ljudbandsarkiv. Enheten genomför egna forskningsprojekt för att bl. a. stimulera undervisningsteknologisk forskning och utför också tekniska tester av utrustning för undervisningsändamål. Även kurser i programproduktion liksom kurser för tekniker vid de lokala AV-centra- lerna anordnas vid det nationella centret. Mellan de lokala AV-centralerna samt den centrala enheten har utvecklats ett nära samarbete.

9.6 Önskemål om och behov av AVM i högskolan

Kommittén har inte funnit det möjligt att på ett mer preciserat sätt kartlägga vilka behov av AVM som föreligger i högskolan.

Här kan bara antydas å ena sidan vissa allmänna drag i undervisningen som kan antas motivera utnyttjandet av AVM samt å andra sidan vissa ämnes- och utbildningsområden där behoven redan finns eller kan antas komma att uppträda. Kommittén utgår i sina analyser och i valet av sina exempel dels från behov som kommit till uttryck i t. ex. utredningar och remissvar, dels från TRU:s erfarenheter. Kommittén har också tagit fasta på några förslag till nya inslagi högskoleutbildningen.

9.6.1 Synpunkter på TRU I:s andra bet/TIZÅ'IIZL'?

"TRU i,: andra betänkande remissbehandlades inte i vanlig ordning. I stället utsändes detta tillsammans med ett antal frågor från TRU II till olika instanser inom bl. a. högskoleområdet. För högskoleområdet önska- de TRU II synpunkter på bl. a. värdet av rörlig bild och ljud samt

ämnesområden och kurstyper lämpade för centrala produktionsinsatser.

UKÄ finner det sannolikt att AV-hjälpmedlens möjligheter är långt- ifrån fullständigt utnyttjade i högskoleutbildningen. Läromedel med rörlig bild och ljud kan ha en viktig roll att spela som motivationskapan- de, konkretiserande och miljöskildrande hjälpmedel. Tekniska och andra förlopp kan ofta studeras bättre med dessa hjälpmedel.

Socialstyrelsen anser att trycket på den medicinska undervisningen är så stort att alla åtgärder som kan verka i rationaliserande och kvalitets- höjande riktning är av stort värde. Härvid nämns speciellt utbyggnaden av kurser för specialist- och allmänläkarutbildningen. Vid dessa kurser finns behov av färgfiliner och bandinspelningar som komplement till patient- demonstrationer, operationsförevisningar etc.

SFS finner det vara utomordentligt väsentligt att läromedelssystem utvecklas där radio- och TV-inslag integreras med tryckt material, lärarledda lektioner, självstudier osv. Den eterdistribuerade utbildningen måste ses som ett komplement till den lärarledda undervisningen och bidra till att höja undervisningens effektivitet och kvalitet genom att tillföra utbildningen ytterligare resurser i form av radio/ljudband och TV/videoband. Inom begränsade områden av den högre utbildningen, exempelvis vissa YRK-kurser, där läromedlen måste ge tillfälle till färdighetsträning och innehålla tillämpningsmoment, kan bild- och ljud- medier ge viktigt stoff för diskussioner och grupparbete.

9.6.2 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning

Förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning har lagts fram av U 68. Remissbehandlingen visade att förslaget vann gehör bland praktiskt taget alla berörda instanser. Som tidigare omtalats ingår också förslag om yrkesteknisk högskoleutbildning i den högskoleproposi— tion (prop. 197519) som förelagts riksdagen i februari 1975. Försöksverk- samheten föreslås där starta höstterminen 1975.

Den utbildning som skall ges är i första hand avsedd för personer som i gymnasieskolan eller i motsvarande äldre skolformer fått en grundläggan- de yrkesutbildning och därefter arbetat några år inom sitt yrkesområde. Minst tre års relevant yrkeserfarenhet skall enligt propositionen upp- ställas som särskilt behörighetskrav. Därigenom blir den yrkestekniska högskoleutbildningen en tillämpning av principen om återkommande utbildning.

I den första försöksomgången skall sex olika utbildningslinjer prövas, med inriktning mot konfektionsindustri, livsmedelsindustri, pappers— och pappersmasseindustri, stålindustri, träindustri och verkstadsindustri. De nya linjerna föreslås bli prövade på totalt åtta orter, och försöksverksam- heten beräknas omfatta elva undervisningsgrupper med 30 antagnings- platser i varje grupp, dvs. totalt högst 330 studerande.

Tillgången på läromedel för den yrkestekniska högskoleutbildningen bedöms vara tillfredsställande vad avser tryckt material även om situatio- nen varierar mellan olika ämnen. Någon större tillgång på AVM lämpade för dessa utbildningar finns dock inte. Särskilt stora bedöms behoven va-

ra för de yrkes- och branschinriktade ämnena inom verkstads- och stål- industrilinjen. Även för branschämnena i linjen med inriktning mot pap— pers- och pappersmasseindustri bedöms behovet av AVM-inslag vara på-

tagligt.

9.6.3 Fort- och vidareutbildning vid teknisk fakultet

Genom beslut 1973-04-13 har Kungl Maj:t uppdragit åt UKÄ att utreda frågan om fort- och vidareutbildning vid teknisk fakultet. UKÄ har uppdragit åt högskolan i Linköping och tekniska högskolan i Stockholm att organisera lokala arbetsgrupper för ledning och genomförande av försöksverksamhet. Som ett led i försöksverksamheten har med början läsåret 1973/74 ett tiotal kurser anordnats av högskolan i Linköping. Kurser har även anordnats vid tekniska högskolan i Stockholm samt vid högskolan i Luleå.

1 en problemöversikt från Svenska teknologföreningens fortbildnings- kommitté framhålls vikten av att stimulera både användning och utveck- ling av lämpliga och effektiva undervisningsformer speciellt avpassade för fortbildning. Framför allt bör man vidta sådana åtgärder att undervis- ningen kan få stor regional spridning. Lämplig kurslitteratur kombinerad med programmerad undervisning och bandade TV-program kan vara av stort intresse. Fortbildningskommittén påpekar vidare att man bör sträva efter att i största möjliga utsträckning lägga upp undervisningen i form av självstudier som kan bedrivas på hemorten.

9.6.4 UKÄ:s internationaliseringsutredning

Genom beslut 1972-01-13 tillsatte UKÄ en arbetsgrupp med uppgift att analysera motiven och målen för en ökad internationalisering av hög- skoleutbildningen och framlägga förslag till åtgärder. Arbetsgruppens slutbetänkande överlämnades sommaren 1974. I betänkandet anges bl. a. behov, motiv och utbildningsmål för utbildningens internationalisering. Vidare presenteras delmål i fråga om attityder, allmänna kunskaper, allmänna färdigheter samt specifikt yrkesinriktade kunskaper och färdig- heter.

De allmänna kunskapsmålen formuleras som kunskap om förhållan- dena i andra länder främst genom medvetenhet om olika politiska, sociala, kulturella, religiösa och ekonomiska strukturer och deras in- bördes samband — samt om de olika formerna av samband mellan länder och folk. Färdighetsmålen betonar bl. a. kommunikationsförmåga, inne- fattande dels språkfärdighet, dels förmåga att etablera kontakt i ut- ländska miljöer.

Arbetsgruppen ger också förslag till särskilda insatser ifråga om språkutbildning samt uppställer också mål i fråga om specifikt yrkesinrik- tade kunskaper och färdigheter syftande till en ökad internationalisering.

I betänkandet framläggs flera exemplifieringar på hur en allmän internationalisering av innehållet i olika studiekurser kan ske. Inom samtliga utbildningslinjer torde exempel kunna ges där inslag av AVM

skulle ge internationella perspektiv som annars vore svåra att återge. Fortbildning av lärare framstår för arbetsgruppen som den viktigaste åtgärden för en ökad internationalisering av skolan.

Fortbildningen bör huvudsakligen äga rum i den lilla enheten, dvs. på varje enskild skola eller inom varje rektorsområde. Eftersom fortbild- ningen bör syfta till att nå alla lärare, lärarutbildare och skolledare totalt ca 100 000 personer — måste den äga rum i flera steg.

Arbetsgruppen pekar på att TRU utgör en värdefull resurs utanför den egentliga fortbildningsorganisationen som liksom högskolan bör kunna göra väsentliga insatser på flera punkter. Arbetsgruppen anser att TRU har unika resurser att med flera olika medier nå hela målgruppen.

En fortbildning i den omfattning och enligt den modell som föreslagits av arbetsgruppen kommer att pågå under flera år och förutsätter kontinuerlig revidering av programmet. Enligt arbetsgruppen kan univer- siteten och TRU lämna väsentliga bidrag för att fortlöpande hålla fortbildningsprogrammets innehåll, metoder och material aktuella.

9.6.5 TV—symposiet pa" Rosenön

[ mars 1974 anordnade UKÄ ett tredagars symposium med ett 40—tal deltagare från högskolorna fördelade på samtliga fakultetsområden. Härutöver deltog studeranderepresentanter och företrädare för berörda myndigheter. Avsikten var att diskutera vunna erfarenheter av TV i högskoleutbildningen och att mot bakgrund av dessa dra upp riktlinjer för den fortsatta verksamheten.

Det ingick inte i symposiets syfte att göra fullständiga analyser betr. behovet av rörlig bild i högskoleutbildningen. Nedan fakultetsvis redo- visade önskemål bör snarare ses som exempel på områden där insatser bedöms betydelsefulla.

I samband med omorganisationen av den teologiska utbildningen (RUMO—utbildningen) har ett stort behov av läromedel med bild- och ljudinslag uppstått. I den omstrukturering av kurserna som sker mot en mer beteendevetenskaplig inriktning behövs konkretioner av t. ex. be- teende i religioner och'samfund. Behov av TV-inspelning som spegling i praktisk utbildning föreligger också t. ex. vid genomförande av guds- tjänster eller uppträdande i olika situationer (vid dödsfall eller som rådgivare vid sjukdom och konflikter).

För den juridiska utbildningen framfördes önskemål om en ökad konkretisering med hjälp av inslag av rörlig bild och ljud. Utifrån på detta sätt presenterade verklighetsanknutna exempel skulle de juridiska aspek- terna på ett helt annat sätt kunna belysas. Detta gäller såväl verksam- heten vid domstolar som rådgivning till allmänheten i praktiska juridiska situationer t. ex. vid fastighetsköp, vid förrättningar OCh ingående av avtal. .

lnom medicinsk och odontologisk fakultet antyddes särskilt starkt upplevda rationaliseringsbehov. Många moment i utbildningen skulle kunna effektiviseras genom utnyttjande av förproducerad rörlig bild 1. ex. vad gäller typoperationer, demonstrationer, laborations- och

patientinstruktioner. Stora behov av AVM angavs föreligga såväl inom den ordinarie utbildningen som inom specialist- och vidareutbildning. ] de flesta fall bedömdes produktion i färg vara nödvändig.

Inom det filosofiska området redovisades önskemål om motiverande, konkretiserande och exemplifierande AVM-inslag. Även för dokumenta- tion av t. ex. forskningsresultat och för beteenderegistreringar ansågs AVM önskvärt. Inom detta fakultetsområde redovisades även behov av AVM för distansundervisning.

De behov av AVM som förelåg vid teknisk fakultet överensstämde i många fall med övriga fakultetsområdens. Särskilt redovisades behov vad gäller arkitektutbildningen. Inom de laborativa ämnesområdena under- ströks behovet av förproducerade program.

inom samtliga fakultetsområden framfördes behov av TV vid lärarträ- ning För hela högskoleområdet framkom även behov av AVM vad gäller information om högre utbildning och forskning.

Symposiedeltagarna enades om att AVM-inslag endast är ett bland andra betydelsefulla inslag för att uppnå effektiv inlärning. [ utvecklingen av resurser måste hänsyn tas till hela den pedagogiska situationen. Framför allt bedömdes AVM lämpligt för motiverande inslag, för konkre- tiseringar samt för demonstrationer och reportage. Även för ]ärarträning, beteendestudier och redovisning av elevarbeten bedömdes AVM vara av stort värde.

9.6.6 Behov redovisade i önskemål om anslag för pedagogiskt utveck— lingsarbete

En stor del av det pedagogiska utvecklingsarbetet vid högskolorna skeri form av utvecklingsprojekt. Dessa finansieras med medel som budgetårs— vis ställs till högskolornas förfogande från anslaget för pedagogisk utveckling men också med andra medelsresurser som disponeras vid hög- skolorna.

Utvecklingsprojekten inriktas på olika frågor rörande utbildningsplane— ring och undervisning och syftar till mer kortsiktiga, konkreta föränd- ringar i planeringen och undervlsningssituationen. De bedrivs i huvudsak genom rektorsämbetena vid läroanstalterna. Dessa projekt har redovisats i en sammanställning betitlad ”Forskning och utveckling rörande den högre utbildningen" (FoU-katalog över pågående och avslutade projekt; UKÄ, november 1974). Karaktären och inriktningen av de projekt som beviljats medel och som har inslag av AVM kan ses som ett uttryck för de önskemål som föreligger. Enär institutionernas ansökningar om medel vida överstigit de tillgängliga resurserna har emellertid en hård priorite— ring varit nödvändig. Nedanstående sammanfattning ger alltså inte ut— tryck för samtliga önskemål som framkommit i ansökningar om medels— tilldelning. Här redovisas även projekt med datoranknytning, där utnytt- jande av bildskärmar för utmatning av rörlig bild eller stillbilder sker i en allt större omfattning.

Av de 388 under hösten 1974 pågående projekten har 63 inslag/ användning av rörlig bild, bild och/eller ljudband samt användning av

Tabell 9.3 Pågående utvecklingsprojekt vid universitet och högskolor med inslag av AVM 1974/75.

Ej Humanistisk/ Rätts- och Medicinsk/ Matematisk/ Teknisk Totalt fakultets- teologisk samhälls- odontologisk naturveten- fakultet bundet fakultet vetenskap- fakultet skaplig lig fakultet fakultet Ljudband 5 5 Diabilder 3 3 1 l 8 Tryckta bilder + Uudband 1 ] Diabilder + ljudband 1 3 1 2 7 Kassettoskop, PlP 2 2 Film 1 1 2 4 Video 1 3 3 3 10 Film + video 1 1 Summa 2 13 3 8 3 9 38 Datorn i undervisningen 3 4 18 25 Summa 2 16 7 8 3 27 63

dator. Som framgår av tabell 9.3 avser 16 projekt humanistisk/teologisk fakultet, 7 rätts- och samhällsvetenskaplig fakultet, 8 medicinsk/odonto- logisk fakultet, 3 matematisk/naturvetenskaplig fakultet samt 27 teknisk fakultet. 2 projekt är ej fakultetsbundna.

Vid institutionerna för konstvetenskap och språk inriktas projekten huvudsakligen på kombinationen bild- och ljudband.

Medicinsk och odontologisk fakultet dokumenterar sällsynt förekom- mande patienttillstånd. Arbetsområdet vid operationer och andra ingrepp är ofta litet, men filmning eller videobandning gör att en större grupp studenter samtidigt kan se alla detaljer och också repetera momenten i undervisningssyfte. Vid dessa fakulteter förekommer också framställning av självinstruerande diabildserier.

Datorn i utbildningen dominerar utvecklingsprojekten vid teknisk fakultet.

Flera projekt syftar till att framställa självinstruerande läromedel, varav några är aVSedda för distansundervisning. Försök som sträcker sig över mer än en kursperiod återfinns också bland projekten. Även videobandade intervjuer förekommer i några projekt.

9 .6.7 Undersökningar utförda vid högskolan i Linköping och TRU

Utbildningsavdelningen vid högskolan i Linköping har under 1974 genomfört en undersökning om användning av undervisningsfilm vid högskoleutbildning. Undersökningen utfördes genom telet'onintervjuer med studierektorerna vid ca 300 institutioner. Ca 130 institutioner använde överhuvudtaget inte film eller videoband i sin undervisning medan övriga institutioner i allmänhet endast använde enstaka filmer eller videoband. Många av institutionerna gav dock uttryck för att den låga nyttjandegraden var en brist i undervisningen och att behov förelåg av att i väsentligt högre grad utnyttja rörlig bild och ljud i undervis- ningen.

Ovanstående förhållanden har också bekräftats vid direkta kontakter

mellan TRU och ett 40-tal institutioner representerande olika fakulteter. Vid genomgång av studieplaner med representanter för institutionerna har i övervägande antalet fall angetts moment där inslag av AVM skulle ge en kvalitetshöjande effekt.

9.6.8 Behov i lärarutbildningen

Som tidigare framgått används vid lärarhögskolorna ITV som naturligt hjälpmedel i undervisningen. Omfattningen är betydande och verksam- heten kan sägas vara etablerad. Vid övriga lärarutbildningsanstalter är verksamheten ännu obetydlig beroende på begränsade tekniska resurser.

Vid pedagogiska institutionen i Stockholm har under 1974 påbörjats en kartläggning av behovet av ITV-produktioner för lärarutbildnings- anstalterna i regionen. Vid undersökningen tillfrågades lärare i pedagogik resp. metodik. En stor del av lärarna har visat sig positiv till att använda ITV-program i den egna undervisningen. Handledarprogram, program som behandlar elevvård samt program om interaktion och kommunika- tion har bedömts som särskilt angelägna för produktion. Denna produk- tion kan också vara gemensam för flera utbildningar. Från flera håll har också program som behandlar barn med olika handikapp, grupparbetets metodik samt program om motivation bedömts angelägna.

9.6.9 Distansundervisning

UKÄ startade 1970/71 försöksverksamhet med nya distributionsformer för högre utbildning. Denna försöksverksamhet har kommit att bedrivasi form av tre successivt igångsatta delprojekt. Delprojekt !] är i detta sammanhang av särskilt intresse.

Fr. o. m. läsåret 1973/74 pågår försök med distansundervisning, dvs. studier i hemmet kombinerade med korta perioder av intensiv, reguljär undervisning, vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå samt vid högskolan i Linköping. Under 1973/74 har denna undervisnings- form totalt omfattat 25 studiekurser — nästan uteslutande på 20-poängs— nivå inom sammanlagt 17 ämnesområden vid filosofisk fakultet. Under läsåret 1974/75 pågår ett fyrtiotal studiekurser, samtliga inom filosofisk fakultet. Studerandeantalet inom varje studiekurs är begränsat till 30 i förstagångskurser och 60 i kurser som tidigare getts i form av distans- undervisning

Intresset för distansundervisning är emellertid betydligt större än dessa uppgifter visar. Inför läsåret 1974/75 föreslogs från skilda institutioner närmare 100 studiekurser. Antalet förfrågningar om kurser och anmäl- ningarna till dessa översteg ofta redan under läsåret 1973/74 mångfaldigt antalet utbildningsplatser. Utbudet av distansundervisning synes alltså ha tillgodosett stora behov av universitetsutbildning.

Utvärdering av försöket pågår. Några preliminära resultat från en elevanalys vid universitetet i Umeå kan belysa förhållandena. De stude- randes ålder överstiger i allmänhet 25 år. Andelen studerande med kortare förutbildning än gymnasieskola utgjorde vårterminen 1974 drygt

40 %. Ca 80% förvärvsarbetar parallellt med studierna. Flertalet är heltidsarbetande. Kurserna bedrivs därför vanligen i långsammare (halv) studietakt än normalt.

Läromedlen spelar en central roll i distansundervisningen och måste i väsentliga avseenden ha en annan utformning än i konventionell undervis- ning. lnslag av AVM torde också kunna bidra till att förstärka utbild- ningen. TRU-kommittén har under våren 1974 för distansundervisningen vid Umeå universitet svarat för kompletterande radioprogram till de studerande.

TRU-kommittén har genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att närmare studera förutsättningarna för distansundervisning i Sverige. Kommittén kommer som tidigare nämnts att behandla dessa frågor i ett särskilt betänkande.

9.7 Förutsättningar för produktion och användning av AVM

Till skillnad mot andra behandlade utbildningssektorer i detta betänkan- de förekommer en omfattande lokal AVM-produktion inom högskolan. De förslag som kommittén lägger fram grundar sig på de goda erfaren- heter som vunnits av den lokala produktionen. Från denna utgångspunkt diskuteras också behovet av kompletterande och stödjande insatser från en central produktionsresurs. Högskolans behov av etersändning har behandlats av 1969 års radioutredning (RUT 69). Frågan om eterdistribu- tion är en viktig faktor att beakta vid en bedömning av en central produktionsenhets uppgifter.

Ett problem som bör uppmärksammas är bristen på produktionsut- bildad personal på den lokala nivån. Den lokala produktionsenheten utgör också ofta en för liten bas för mer kvalificerad produktion som kräver speciell utrustning. En diskussion om en förstärkning av den lokala produktionsnivån förs utifrån förslagen i högskolepropositionen.

9.7.1 Lokal produktion och användning

9.7.l.1 Allmänna förutsättningar

Den lokala AVM-produktionen vid univelsitet, högskolor och lärarutbild- ningsanstalter kan beskrivas på följande sätt:

El Läromedel i form av tryckt material, ITV—program, film, ljudband och diabilder produceras. Omfattningen varierar mellan utbildningsanstal- terna men är sammantaget betydande. D Produktionen ingår som ett led i det pedagogiska utvecklingsarbetet och är ofta föranledd av bristen på adekvata läromedel och/eller behovet av att anpassa ett befintligt läromedel till en viss målgrupp. DProduktionen är ofta inriktad på en begränsad målgrupp, Och de framställda läromedlen används då som regel av en eller ett fåtal institutioner.

D Läromedlen konstrueras av lärare och/eller elever. För produktionen tas resurser i anspråk vid läromedelscentraler eller lärarhögskolornas institutioner för tekniska läromedel och intern television. I vissa fall finns utrustning på enskilda institutioner. Det förekommer även att institutioner har utrustning som primärt är avsedd för andra ändamål men som också kan utnyttjas för läromedelsproduktion. C] De resurser som finns vid läromedelscentraler (motsv.) ger den enskilda läraren och institutionen möjligheter att producera kompletterande läromedel som passar in ijust den lärarens eller institutionens undervis- ning. D En stor del av produktionen genomförs med relativt enkla tekniska hjälpmedel och med begränsad insats av produktionsteknisk personal.

Merparten av de lokalt producerade läromedlen består av inslag som syftar till att öka effekten i kommunikativa sammanhang eller att göra anknytningar till verkligheten. Läromedlen produceras som regel med utnyttjande av driftkostnadsanslag och inom ramen för disponibla lärarresurser. Det förekommer givetvis även utveckling av mer genom- arbetade, komplexa produktioner. I samband därmed uppstår emeller- tid vissa problem.

Som utgångspunkt för en fortsatt diskussion av dessa problem kan tas bl. a. följande synpunkter, framförda av deltagarna vid det tidigare omnämnda TV-symposiet på Rosenön.

[I En stor del av produktionen sker f. 11. som pionjärarbete där särskild ersättning för arbetet ej utgår. Hänsyn måste i högre grad tas till läromedelsproduktion vid tilldelning av lärarresurser. Cl De ekonomiska ramarna för produktion utöver lärarinsatserna är mycket små och måste utökas. El Upphovsrättsliga principer samt ersättningsnormer vid läromedelspro- duktion bör ses över. El Former måste skapas för ökad information om produkter från såväl nationella som internationella producenter som bakgrund till ett ökat utbyte. El Etersänt material från SR kan i många fall vara lämpat som inslag i undervisningen. De upphovsrättsliga eller avtalsmässiga frågorna hind- rar eller försvårar f. n. dylik användning. EI Centrala produktionsresurser krävs vid genomförande av större eller tekniskt och pedagogiskt mera krävande produktioner. Detta kan avse utnyttjande av avancerad teknik t. ex. inspelning i färg eller utnyttjan— de av konsulttjänster (producenter, tekniker). Lokal produktion kan här i vissa fall tjäna som försöksproduktion för en gemensam central produktion. D Upprättande av en programbank samt en samordning av produktions— insatserna ses som en central uppgift. D Undervisningslokalerna, främst de äldre, måste anpassas för att de nya medierna effektivt skall kunna utnyttjas.

9.7.l.Z Ekonomiska resurser

De begränsade ekonomiska resurser som står till buds vid en mer kvalifzcerad lokal läromedelsproduktion påverkar denna i hämmande riktning särskilt som stora delar av produktionen måste utföras genom frivilliga, oavlönade arbetsinsatser. Aven möjligheterna till mer kvalifice- rade inslag i produktionen av typ trickfilm eller ljudfilm är av ekono- miska skäl starkt begränsade. Som jämförelse till dessa förhållanden skall här i korthet nämnas hur dessa frågor behandlas vid TRU:s produktion. I de projekt som TRU fattat beslut om att genomföra tecknas kontrakt med manusförfattare och medverkande. Dessa arvoderas i allmänhet per arbetstimme eller -dag eller med ett fast belopp för väl definierade arbetsinsatser.

9.7.1.3 Upphovsrättsliga frågor

I den lokala produktion som f. n. utförs finns en hel del material som med fördel kunde utnyttjas av andra lärare, institutioner och högskolor. Detta sker emellertid i ringa utsträckning bl. a. för att upphovsrättsfrågan inte har lösts. Det vore givetvis önskvärt att de framställda läromedlen fritt iinge användas i all undervisning. I detta sammanhang kan påpekas att den produktion TRU svarar för regelmässigt friköps för verksamhets- området genom avtal med upphovsmännen. Samma förhållande gäller för den del av produktionen vid lärarhögskolorna som är centralplanerad.

Upphovsrättsliga hinder försvårar också ett utnyttjande av stora delar av det material som finns i SR:s arkiv. I de fall programmen inte producerats helt inom SR har problemet med friköp av rättigheterna från upphovs- männen utanför SR i flera fall visat sig vara så komplicerat att det i praktiken inte kunnat lösas av beställaren vid den enskilda institutionen. Det bör här också konstateras att gällande upphovsrättslagstiftning försvårar en allmän användning av videobandade SR-program i undervis- ningen.

9.7.1.4 Förutsättningar för ökad lokal produktion

Den lokala nivån saknar som regel producenter med erforderliga kunska- per om medieval och genomförande av läromedelsproduktion och som skulle kunna bistå lärare vid olika institutioner. Detta beror inte enbart på bristande ekonomiska resurser utan även på det faktum att den enskilda läromedelscentralen är en för liten bas för att motivera produ- centtjänster. De förslag som framlagts i U 68-beredningens promemoria och som ingår i regeringens proposition om högskoleutbildning (prop. 197519) är en naturlig utgångspunkt för en diskussion om möjligheterna att bredda basen för att få underlag och resurser för en mer kvalificerad lokal produktion.

I högskolepropositionen föreslås att det skapas en sammanhållen organisation för den statliga högskoleutbildningen inom varje högskole- område. Detta innebär att även lärarutbildningsanstalterna läggs in under högskolestyrelserna. Analogt härmed blir det föreslagna nya universitets-

och högskoleämbetet (UHÄ) central myndighet även för lärarut- bildningen.

Enligt U 68-beredningen och propositionen bör det inrättas regionsty- relser som skall svara för bl. a. administrativ samordning mellan för olika enheter gemensamma institutioner och serviceinrättningar. För lärarut- bildningens del kan nämnas att Kungl. Maj:t utfärdat bestämmelser som innebär att landet indelats i sex regioner för kontakt mellan myndigheter eller organ för forsknings— och utvecklingsarbete, lärarutbildning och lärarfortbildning. Varje region leds av en regionstyrelse. Man kan således skönja en utveckling där universitetens och lärarutbildningsanstalternas resurser för lokal läromedelsproduktion samordnas under en regionstyrel- ses ledning. Genom en ökad samordning av de regionala resurserna skapas ett underlag för att inrätta producenttjänster och därmed också möjlig- heterna till en i jämförelse med nuläget mer kvalificerad produktion. Denna fråga bör närmare utredas i händelse av att riksdagen beslutar att inrätta regionstyrelser.

Även om den ovan antydda samordningen skulle komma till stånd är det varken troligt eller rationellt att regionerna förses med så kvalifice- rade personella och tekniska resurser att alla typer av produktion och kopiering kan utföras.

9.7.2 Dokumentation av förekommande produktion

Information om vad som produceras i Sverige vid olika enheter når idag oftast inte utanför den egna institutionen. Det kan således förutsättas att det på flera håll finns och görs identiska eller likartade produktioner.

Informationsproblemen gäller i än högre grad utländsk produktion. Import av utländsk film- och videoproduktion är f. n. obetydlig. Inom vårdområdet finns dock sedan länge ett arkiv för import av film, Societas Medica.

TRU I:s medicinska expertgrupp uppmärksammade dessa förhållanden och föreslog inrättande av ett ”clearing-house” med uppgift att åstad- komma en överblick av den internationella medicinska AVM-produktio- nen samt att värdera denna och göra den lättillgänglig för svensk användning.

SR:s arkiv rymmer stora mänger av bild- och ljudprogram som är av stort intresse för högskolan. Det kan här t. ex. vara fråga om utländska filmer eller intervjuer med utländska politiker för språkinstitutionerna, konstfilmer för konstvetenskapliga institutioner, samhällsreportage eller gamla nyhetsprogram för samhällsvetenskapliga institutioner.

Efter deltagande i en av UNESCO stödd konferens hösten 1974 angående samarbete och utbyte vad gäller läromedel inom högskoleom- rådet har de svenska representanterna i sin rapport föreslagit att:

Den första katalogisering bör ske av den inhemska läromedelsproduk- tion, som skulle kunna vara av intresse nationellt och internationellt, El man främst inom landet söker utveckla enkla distributionsformer för

ett utbyte av läromedel,

El studium sker av olika informationssystem, som utvecklas bl. a. inom biblioteksverksamheten och att möjligheterna till datorbetjänad service undersöks, El en principiell undersökning sker för att klarlägga med vilka länder ett läromedelsutbyte skulle kunna ge goda resultat med hänsyn till bl. a. pedagogisk situation, tillgång på produktion, tekniska system och språk.

Även från Nordiska rådet föreligger ett medlemsförslag om utökat AVM-utbyte mellan de nordiska länderna och om förenklad tullbehand- ling av AVM-produkter.

TV—symposiet på Rosenön önskade samstämmigt en central dokumen- tation av AVM för högskolan, i första hand en registrering av filmer och videoband. Omfattningen av ett sådant centralt register kan variera beroende på om det skall göras svenskt, nordiskt eller internationellt, vilka typer av AVM som skall ingå, vilka kvalitetskrav som skall hållas och om det är själva läromedlet eller bara en beskrivning av det som skall arkiveras. Kommittén diskuterar dessa frågor i avsnitt 15.82

En registrering av läromedlen är första steget mot en vidgad använd- ning. Därutöver krävs ett distributionssystem och i många fall kopierings- möjligheter för film och videoband. En videokopieringsanläggning blir på grund av den stora märkesfloran dyr, och en samordning av kopieringen är därför önskvärd.

9.7.3 Distribution 9.7.3.l Allmänna förutsättningar

Högskolans tekniska möjligheter att distribuera och återge film (super 8 och 16 mm), diabilder, ljudband (öppna spolar och kassetter) är i stort sett tillfredsställande.

Sedan 1968 har ca 900 TV-mottagare anskaffats. Intern distribution sker i vissa fall från centralt uppställda videobandspelare över fasta kabelnät till lärosalarnas TV-mottagare (främst vid lärarhögskolorna och högskolan i Linköping) i andra fall genom tillfällig uppställning av videobandspelare eller videokassettspelare och TV-mottagare i en lärosal. Antalet TV-apparater m. m. vid universitet, högskolor och lärarhögskolor bedöms f. n. vara tillräckligt i förhållande till utnyttjandet i undervis- ningen.

Förskoleseminarierna har videokassettspelare och TV-mottagare som möjliggör uppspelning av TV-program i en lärosal. Seminarierna för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet och statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor har möjlighet till återgivning av TV-program i en utsträckning som f. n. bedöms tillfredsställande med hänsyn till tillgäng- liga program.

9.732 Banddistribution

För att nå en hög användning av centralt och i vissa fall även lokalt producerade bildprogram måste dessa kunna bandas och kopieras för användning i olika slags videomaskiner. De problem som finns p. g. a. ett stort utbud av sinsemellan inkompatibla videobandspelare kan antas minska i takt med att dessa ersätts av videokassettspelare, där endast två olika system f. n. finns på marknaden. Å andra sidan kan nya problem uppstå vid introduktion av de s.k. videoskivspelarna. För högskolornas del krävs tillgång till en resurs som har möjligheter att kopiera bildpro- gram till olika lagrings- och distributionsformer.

9.7.3.3 Eterdistribution

Etersändning kan tänkas ingå iett utbud som vänder sig till en odifferen- tierad deltagargrupp och har uppsökande karaktär, typ TRU:s kurs i nationalekonomi, eller vara ett distributionssätt för en enskild högskola som bedriver distansundervisning.

Etersändning kan också utnyttjas för spridning av forskning och forskningsresultat. Särskilt inom de områden av högskolesektorn vilkas behov ligger nära eller sammanfaller med behoven inom vuxenutbild— ningen kan etersänd undervisning på längre sikt få aktualitet. Vid en utbyggd fort- och vidareutbildning kan eterdistribuerade kurser också vara värdefulla.

9734. Vissa önskemål i samband med mottagning

Vid flera högskolor har framkommit önskemål om möjligheter att låta studenterna individuellt använda AVM för självstudier, t. ex. repetition inför tentamen. Läromedelscentralerna är ofta utrustade med avlyssnings— bås för ljudband, och på motsvarande sätt önskas utrymmen i anslutning till läromedelscentralen dit elever kan komma för att spela upp TV- program enskilt eller i mindre grupper. På försök har dylika lokaler ordnats vid högskolan i Linköping fr. o. m. hösten 1974. Vid lärarhög- skolan i Linköping skapades hösten l974 möjligheter för lärarkandidater att ta del av TV-program på självstudietid.

9.7.3.5 Utbildning om AVM

En allmän förutsättning för en ökad användning av AVM är att lärare och elever får en väsentligt ökad kunskap om de fördelar som står att vinna vid ett utnyttjande av AVM i undervisningen. AVM självt kan härvid spela en stor roll. I grundutbildningen av lärare ingår undervisning om AVM. Vid högskolan i Linköping, som vid sidan av lärarhögskolorna kommit längst vad gäller utnyttjande av AVM i undervisningen, genom- förs under 1974/75 särskilda kurser för lärare och elever avseende studioproduktion. Ett 30-tal kurser i TV-produktion, främst vad gäller användning av enkamerateknik, har genomförts under de senaste åtta åren i lokal regi eller i samarbete med UKÄ.

För att kunna nå de stora grupper av lärare och elever som det här är fråga om torde särskilda fortbildningsinsatser bli nödvändiga. De pedago- giska och tekniska resurserna vid lärarhögskolorna liksom eterdistribuera- de undervisningsmoment borde kunna bidra till en effektiv utbildning.

9.7.4 Speciella problem inom vårdområdet

Inom vårdyrkesutbildningen finns speciella problem som sammanhänger med möjligheterna att utnyttja gemensamt material över flera vårdutbild- ningar som står under olika huvudmannaskap. Det gäller grundutbildning av medicine kandidater, sjuksköterskor och annan vårdyrkespersonal. Inom landstingen bedrivs vidare en omfattande fortbildning av sjukvårds- personal med hjälp av bl. a. AVM. Fortbildning av läkare och vidareut- bildning av sjuksköterskor är andra inslag. TRU I:s expertgrupp för medicin föreslog inrättandet av en riksinstitution för medicinsk peda- gogik som skulle ha till uppgift att bedriva pedagogiskt utvecklingsarbete inom vårdområdet.

Under hösten 1974 har framförts förslag från medicinska fakulteten vid högskolan i Linköping om en riksinstitution för vårdpedagogisk forsk- ning och utbildning förlagd till Linköping. Institutionens verksamhetsom- råden föreslås omfatta

D pedagogisk forskning inom vårdyrkesområdet D lärarfortbildning El dokumentationsverksamhet [i produktion av AVM.

Omfattande produktioner av AVM för undervisningsändamål — i första hand film- och TV-produktioner med krav på hög kvalitet och avsedda att användas under lång tid föreslås däremot bli utförda vid en central produktionsenhet. Medicinska fakulteten vid Linköpings högskola har tillsatt en kommitté med uppgift att närmare utreda behovet av och uppgifterna för en vårdpedagogisk riksinstitution.

9.7.5 Uppgifter för en central produktionsenhet

Tidigare i detta kapitel har i flera sammanhang pekats på behovet av vissa centrala resurser som ett stöd och komplement till de lokala produktions- enheterna. Kommittén hänvisar här till den diskussion som förts i avsnitt 9. 6. I det följande tas olika tänkbara centrala funktioner upp till kortfattad behandling.

Samarbetsformer

Det centrala utbildningsprogramorganet bör enligt kommitténs mening ses som ett komplement till de lokala produktionsresurserna. Ett sådant synsätt kräver att utbildningsprogramorganet har ett omfattande sam- arbete med olika högskoleorgan. För att kunna kartlägga behovet av insatser och prioritera bland dessa behövs dels olika samrådsförfaranden

med UKÄ, dels samarbete med den lokala PU-organisationen, dels tillgång till en särskild rådgivande expertgrupp sammansatt av företrädare för högskolan.

Pedagogisk och produktionsteknisk rådgivning

Rektorsämbetet vid LiH framhåller i sitt yttrande över TRU I:s andra betänkande att de värden som finns i form av samlat tekniskt och pedagogiskt kunnande vid en central produktionsenhet bör tas tillvara och utnyttjas som ett stöd till den lokala produktionen. Samma uppfatt- ning deklareras av teknologorganisationen Reftec. UKÄ har angett produktionsteknisk rådgivning som en av uppgifterna för ett centralt organ.

Tillhandahållande av avancerad teknik

Från produktionssynpunkt finns inte underlag för att anskaffa avarcerad inspelningsutrustning till varje högskola. Detta gäller även i ett läge då de lokala resurserna byggts ut och samordnats. Lokala projekt har emelertid ibland behov av inslag som kräver specialteknik. Det kan gälla färginspel- ningar, redigeringsarbeten, omfattande filmningar, trickfilm etc. Vid TV-symposiet på Rosenön betonades behovet av centrala resurser som kan bistå den lokala produktionsnivån med tjänster av dessa slag.

Produktion av omfattande pro/ekt

Vissa produktioner kan vara av en sådan omfattning och komplexitet att de inte kan framställas vid en lokal läromedelscentral. Behovet av centrala produktionsresurser för dylika projekt framhålls av UKÄ i de avgivna synpunkterna på TRU [25 andra betänkande. Även rektors- ämbetet vid LiH understryker detta behov och anger som exempel den beställningsproduktion som TRU sedan 1973 utfört åt högskolan.

Insatser för nya utbildningar med läromedelsbrist

Exempel på nya utbildningsvägar samt förslag till förändringar av utbild- ningen som leder till behov av AVM är yrkestekniska högskoleverssam- heten och internationaliseringen av högskoleutbildningen. Försöksverk- samheten med fort- och vidareutbildning kan komma att visa på behov av AVM-produktion. Detsamma gäller försöken med distansunderviming, där Umeå universitet begärt TRU:s medverkan vid läromedelsproduktio- nen.

E tersa'nda program för högre utbildning

RUT 69 framhöll att etersända program för högre utbildning redan är aktuella inom distansundervisningen och på längre sikt torde bli efter- frågade inom områden som tangerar vuxenutbildningen. UKÄ stödde i

sitt remissyttrande denna åsikt och pekade därutöver på möjligheterna att via radio och TV sprida information om forskning och forsknings- resultat. Etersändning utgör en grundläggande uppgift för ett utbildnings- programorgan. Även produktionen måste i allmänhet ske centralt på grund av bl. &. tekniska kvalitetskrav och ansvarsfrågor.

Den framtida omfattningen av programinsatser för en utbyggd distans- undervisning är svår att överblicka. [ kommitténs särskilda betänkande om distansundervisning kommer denna fråga att behandlas ingående. Mellan högskoleutbildning och annan vuxenutbildning finns ingen skarp gräns. Radio- och TV—kurserna i resp. statskunskap och nationalekonomi visade att de etersända programmens publik är mångdubbelt större än den grupp som siktar på kompetens. l åtskilliga grundkurser i högskole— utbildningen finns för vuxenutbildningen attraktiva moment som skulle kunna etersändas. Etersändning kan även bli aktuell för information om möjligheterna till högre studier eller, såsom UKÄ föreslagit, för spridande av information om forskning och forskningsresultat.

9.8. Överväganden och slutsatser

De framkomna erfarenheterna av den hittillsvarande användningen av AVM i högskolan är övervägande positiva. Vidare föreligger klart uttalade önskemål och behov av AVM från samtliga fakultetsområden och lärar- högskolor. Kommittén finner sålunda att övervägande skäl talar för en fortsatt och utökad användning av AVM i den högre utbildningen.

Utbildnings— och studieplaner fastställs i sina huvuddrag på central verksnivå. l studiekursernas mer praktiska utformning har emellertid de lokala beslutsorganen det största inflytandet. Även det pedagogiska utvecklingsarbetet _ oavsett om det bedriVS i projektform eller som en fortlöpande, normal pedagogisk nydaning _ är starkt lokalt förankrat. Genom forskningsanknytningen och lärargruppernas skiftande samman- sättning får utbildningens genomförande oftast en särprägel även inom samma ämnesområden. Slutsatserna av ovan antydda karakteristik måste bl. a. bli att institutionerna har behov av en rent lokalt organiserad läromedelsproduktion. Det är dock icke möjligt — främst från personell och ekonomisk synpunkt att dimensionera de lokala resurserna så att all önskvärd produktion kan ske lokalt. Behov föreligger av medverkan från regionalt eller centralt organiserade enheter.

En annan slutsats betingad av utbildningens särprägel och av utbildningsstoffets ökande komplexitet och föränderlighet — är själva utformningen av läromedelssystemen. Den struktur av helt genomarbeta- de och producerade ”paket” som ofta kan nyttjas inom de grundläggande skolformerna har mindre gångbarhet inom högskolesektorn. Läromedel som sålunda skall kunna nyttjas utanför den högskolekrets, där de fram- tagits, bör utmärkas av en modulutformning, som tillåter val av önskvär- da avsnitt eller revidering av inaktuella dylika. Vid högskolorna finns särskilda läromedels- eller AV-centraler organi-

serade väsentligen för AVM-produktion. Vid de större lärarhögskolorna

finns, liksom vid några få övriga högskolor, kvalificerade enheter för TV-produktion. Vid lärarhögskolorna finns därutöver speciella institutio- ner för undervisning om AVM. Vid övriga högskolor sker denna undervis- ning, huvudsakligen lärarträning, genom insatser av PU-konsulter och personal från läromedelscentraler.

Den lokala läromedelsproduktionen är av betydande omfattning, men består till övervägande delen, rent produktionsmässigt sett, av enklare läromedel. Efterhand som erfarenheter av AVM erhållits, har kraven emellertid stigit, och redan nu upplevs vissa svårigheter starkt. Behovet av producenter är sålunda påfallande. Frågorna om ekonomisk ersättning till dem som medverkar i produktionsarbetet, främst lärarpersonalen. och om de upphovsrättsliga problemen framförs allt oftare. Härutöver upp- står ibland situationer, då de lokala tekniska resurserna, främst vad gäller film- och TV-produktion samt videokopiering inte är tillräckliga. Vad gäller de tekniska möjligheterna till produktion finner kommittén nuvarande tekniska resurser vid de lokala läromedelscentralerna vara tillräckliga för att genomföra största delen av den nu efterfrågade pro— duktionen. Vissa produktioner ställer dock krav på tillgång till avancerad teknik, t. ex. TV—studio, dock utan att omfattningen av de samlade be- hoven vid en enstaka högskola kan motivera en lokal anskaffning av er- forderlig utrustning m. m. Mot bakgrund av regeringens högskoleproposi- tion har kommittén diskuterat möjligheterna till ett vidgat regionalt sam— arbete. Enligt kommitténs uppfattning bör denna fråga utredas vidare.

Med utgångspunkt i den lokala produktionsnivåns resurser har kommittén sökt precisera de funktionsområden där en central enhet skulle kunna vara av påtaglig betydelse för utveckling av AVM inom högskolesektorn.

i det pedagogiska utvecklingsarbetet uppkommer ofta frågor om olika medier och deras lämplighet i pedagogiska sammanhang. Även om rapporterna från de pedagogiska utvecklingsprojekten ger många värde- fulla erfarenheter skulle det vara till stor nytta om centralt vissa sammanställningar, analyser och undersökningar genomfördes som bak- grund för fortsatt utveckling och för rådgivning. Även rent tekniska undersökningar rörande olika systems användbarhet behövs stundom.

Då de personella och/eller de tekniska resurserna på det lokala planet är otillräckliga krävs någon form av samproduktion. Detta kan även vara förhållandet då flera institutioner vid olika högskolor önskar gemen- samma läromedel. Denna samproduktion kan utformas på många sätt. Ibland kan produktionen ske lokalt men med förstärkning från en central instans i form av producenter och/eller tekniska resurser. I andra lägen sker produktionen ”vid den centrala enheten med alla dess resurser och under medverkan av ämnesmässig expertis från högskolan.

Så snart fråga uppstår om ett läromedels utnyttjande utanför en mindre krets uppkommer problem om upphovsrätt, friköpande av nytt- janderätt, distributionsteknik, revidering m.m. I alla dessa frågor saknas som regel kunskap och resurser på det lokala planet. Här kan en central enhet vara till stor nytta.

Kommittén vill här hävda den principiella ståndpunkten att all läro-

medelsprOduktion som finansieras över statsanslag och där högskolan ställer produktionsutrustning till förfogande skall vara friköpt, dvs. inte belagd med upphovsrätt.

Inför en läromedelsproduktion uppstår ofta frågan om läromedlet redan finns producerat av någon annan eller om någon avser att göra det. Inte minst från ekonomisk synpunkt är det av vikt att snabbt finna svaren hårpå. Såväl vid konferenser i UNESCO:s regi som i form av medlemsför- slag i Nordiska rådet har framförts krav på ett ökat läromedelsutbyte. En förutsättning härför är ökad information om genomförd eller planlagd produktion. Kommittén finner det nödvändigt att någon form av infor- mationssystem tillskapas och att man såväl lokalt som centralt har tillgång härtill.

Kommittén anser att, i analogi med nuvarande relationer mellan SR/UTB och SÖ, avtal bör tecknas mellan utbildningsprogramorganet och UKÄ om verksamheten för högskolan vilken bör grundas på gemensamma undersökningar och bedömningar av högskolans aktuella behov. En viss del av anslaget till utbildningsprogramorganet bör kunna använ- das för produktion för högskoleområdet. Men ett centralt utbildningspro- gramorgan bör också kunna utföra beställningsproduktion från UKÄ eller lokala högskoleenheter. Produktioner avsedda att etersändas kan inte ta formen av beställningsprojekt.

Till verksamheten bör enligt kommitténs mening knytas en expert- grupp för prioritering av behoven av AVM inom högskoleområdet. En speciell kontaktperson med produktionsenheten förutsätts finnas vid UKÄ.

|.7|'|".|.||.||: ' ' . ' |', . | ,.||,.,'...|..|..|

|...'a" .. ' ," ”" ' ' ._|.|||..|||..|..|.| ut....

"IF; IMl-"é-l ”j.-f |.J .:FllL'D'l" I'I" ""

'i'|'|"-'-"f|3' lllåi ".l"'r.|- ||.|_ |J "|| -'|

|....| —|.u" '.' "|l|'I'l"I'|.'|'.||...|:| ' .|| | .| |?l_|"."|l.|'|-||tl"' ..|"|h=' .||' ' '|.'|' ..'.'_',:

.. _.|t_|';|_. |'||'f'|'|l'_|' '|'.m|. J'l..'_ M..-t...; . |

-|.'.'.-.u",.l| ||—. '|r ...|... |.. |.- |

'i '..'| |'|;l"| ""Wå'lr'" " |".|. ' » ”IHH-lå. .|."||W" ll; ' |'|' .||'| '.'J'f|"|.| . ... ||" .|.'..'. " ". . .

| | |. J-

|. , ,. l' ||.'"|.||.|||'..|"|."' ,"'"'"" ,|-..|.||,.'||'|||"|" ' ' "'

:, .|||.|'.,.l.' -|||,|-||-.-|,|.|,||...| r;|.

-|.||.'||||"If' "NW "'ä'l'h' I'L' L.'|.'.'|| ,,,

.._-.|'|... - "

||1'f||||'l|"|" l|.|l!|"1':|£| .||' | |. '. .. ' lrlt'h'J Almén . '| |.|. '..'|-.| ..

|l|.:" ?r .'|=F|'"|',l||.||..||..|t|g,' .. || ... .. ..' .. ,...-

||| "'I

.||1|||||l]""|1...'.' '|.-! "#:.qu || . ,, . '-_| ' ._._ || ' |||||||||||||||||||||||||||||||| |—| |. .- . - . '.l. "lärka.! |.'|.|'t|'|lr ||""_.'.||lr'||. .|.|' ...

Nä..—| -||._i'n."|..||."| .f"".|— "här| _ 'u|.'."_|'5|||. —|'_..|g| ..' — ||.

|| " '

|||l'-l|||”'-'.'-- ||

. | ' |....| : W&W " " :D'g.|' -" ..||'.F'."| "l|'..

'|.-l|||| .|-| | _ || .|| | .

. ,,.t|..|': .'|'i||" " '

10. Vuxenutbildningen

10.1. Sammanfattning

I jämförelse med andra områden inom utbildningssamhället uppvisar vuxenutbildningen ett annorlunda mönster med en mångfald utbildnings- anordnare och Studieformer. Särdrag som är gemensamma eller specifika för olika vuxenutbildningsformer tecknas i det första avsnittet liksom det reformarbete som pågår i växelverkan mellan statligt utredningsarbete och försöksverksamhet inom studieförbund och fackliga organisationer (10.2.1—10.2.7).

Eterburen vuxenundervisning har funnits under lång tid i vårt land. Radio och TV är unika medier för distribution av undervisning till stora, geografiskt spridda målgrupper som också på detta sätt kan nås ihemmil- jö. Vissa radio— och TV-kurser har kunnat nå och aktivera en förhållande— vis stor publik. Även om pedagogiskt och metodiskt betydelsefulla insat- ser har förekommit tidigare — i synnerhet i fråga om språkundervisningen i radio —— så är det först under de senaste åren som man gått i närkamp med de problem som gäller den eterburna undervisningens integrering i andra former av vuxenutbildning, framför allt i studiecirkelverksamheten.

Detta har medfört en strävan mot ökad differentiering och flexibilitet hos de kursprojekt som tagits fram.

Erfarenheterna från SR/UTB och TRU redovisas därför med exempel på olika grader av komplexitet:

El Etersända program utan något stödmaterial. Dessa kan i vissa fall nå en stor publik med information som från utbildningssynpunkt är väsent- lig att förmedla (lO.3.3.l ).

CI Etersända program med enkelt kompletterande stödmaterial. Radio- eller TV—kurser med åtföljande kursböcker är den klassiska kombina- tionen för etermedieundervisning riktad till enskilda mottagare. I vissa fall i synnerhet när TV svarar för eterinslagen — kan genomslagskraften bli mycket god (10.3.3.2).

El Etersända program som inslag i tlermedieprojekt. Från mitten av 1960-talet har utvecklingen för radio- och ”FV-undervisningen gått mot mer komplexa flermediesystem, i vilka radio- och "PV—programmen underordnats de mål och förutsättningar som gäller för den typ av mottagning och bearbetning som avsetts. Dessa projekt syftade till att nå såväl enskilda som gruppstuderande. Detta krävde speciell uppläggning

och i viss mån skilda material för olika mottagargruppcr. Den engelska nybörjarkursen Start utformades med hänsyn härtill och utvecklade ett mönster som visade sig användbart för både enskilda och grupper. Start innebar ett genombrott för utnyttjande av AVM i studieförbundens språkcirklar. Den elementära kursen i svenska, Ut med språket, innehöll radioprogram för enskilda deltagare och speciella ljudband för grupper. Även denna modell visade sig ändamålsenlig och tillämpades därefteri andra projekt (10.333).

El Ljud- och bildprogram i materialpaket utan etersändning. Ett exempel på AVM-kurser som inte etersänds utgör den svenska delen av det nordiska projektet NOVU Något om vuxna och unga —. Sådana kurser har goda förutsättningar att kunna integreras i olika studieformer

(10.3.3.4). Någon systematisk och genomgripande inventering rörande behovet av

AVM i vuxenutbildningen har ej gjorts. De metodiska svårigheterna i samband med en sådan inventering är betydande. Däremot redovisas ett relativt omfattande material som beskriver intresse för, synpunkter på och inställning till AVM hos såväl enskilda vuxna som olika avnämare och utbildningsintressenter.

En intresseundersökning som gjorts av SR/PUB visar att det hos enskilda vuxna finns ett betydande intresse för att delta i kurser i radio och TV. Intresse för kurser i engelska uttalades t.ex. av 2,4 milj. människor. Även för andra främmande språk, svenska, samhällskunskap och naturvetenskapliga ämnen registrerades stort intresse. Vid val mellan kurser som är kompetensgivande eller utan sådan inriktning valde flertalet de ej kompetensgivande alternativen, i varje fall på nybörjarsta- dierna. Att studierna kan bedrivas i hemmiljö ansåg de flesta som en stor fördel.

Denna undersökning liksom flera andra visade även att intresset för studier var betydligt större bland yngre än bland äldre personer liksom bland personer med god skolunderbyggnad. De kortutbildade var framför allt intresserade av ämnena engelska, svenska och samhällskunskap

(10.5.1.1). Uttalat intresse motsvaras inte av faktiskt deltagande när kurser

erbjuds. En jämförelse mellan antalet intresserade av en nybörjarkursi engelska och antalet deltagare (bokköpare) i den engelska nybörjarkursen Start visar att antalet personer som skaffat kursboken Start l - ca 230 000 — utgör knappt 30 % av det antal som uttalat intresse (ca 1.2 milj.). Gör man i stället jämförelsen med antalet TV-tittare per program under den första Start-terminen — ca 567 000 — utgör antalet tittare ca 47 % av det antal som uttalat intresse. I andra ämnen blir klyftan mellan intresse och deltagande ännu större (10.5.1.2).

Antalet tittare är emellertid ett otillräckligt mått på deltagande i en TV-kurs. Programmen ses av många som ej har för avsikt att följa kursen. Enligt en undersökning uppgår antalet strötittare till ungefär hälften av de registrerade tittarna till ett kursprogram. Ungefär en fjärdedel räknar sig som aktiva deltagare. Inte ens alla dessa har dock enligt gjorda undersökningar skaffat sig kursbok. Att så många tittar på kursprogram

utan att skaffa kursbok tyder ändå på att programmen tillfredsställer vissa behov hos tittarna. Även det stora antalet strötittare bör via TV ha fått information om och åskådningsexempel på vuxenundervisning som de kanske inte skulle nåtts av på annat sätt. Den kärna av tittare som aktivt deltar i TV-kurserna är dock tillräckligt stor för att motivera att mediet används för kursverksamhet (10.5.l.3).

En undersökning rörande vuxnas val mellan olika studieformer visar att kurser i radio och TV av många uppfattas som ett realistiskt alternativ för studier. Detta gäller i högre grad i de äldre åldersgrupperna, som sätter radio/TV-kurser närmast efter cirkelstudier (10.5. 1.4).

Användningen redovisas i tabellform för ett urval kurser, av vilka några är äldre och inte sedan länge förekommer i etern. Trots detta används de i viss omfattning i form av band inom gruppstudier. Antalet deltagare i cirkelstudier kring AVM visar under en treårsperiod en ökning med ca 52 %. Mest använda är kurser i främmande språk (82 %), framför allt i engelska. Även antalet deltagare kring AVM i folkhögskolor visar en ökning under perioden med ca 25 % medan användningen inom kom- munal vuxenutbildning minskat med ca 32% till följd av att kurser lämpade för denna studieform ej producerats under senare år. AVM har även använts inom försöksverksamhet som bedrivits av FÖVUX och inom arbetsmarknadsutbildningen, i båda fallen med tillfredsställande resultat (10.5.2).

Ett uttryck för opinionsläge och bedömning rörande TRU:s försöks- verksamhet utgör de remissyttranden som kommit in på de tidigare TRU-betänkandena, i synnerhet på det andra. Remissinstanserna ombads i samband med det senare betänkandet att ge synpunkter på en rad frågeställningar.

Nästan samtliga instanser tillstyrkte TRU I:s rekommendationer röran- de verksamhetens inriktning på de kortutbildade. Flertalet förordade även den föreslagna inriktningen på samtliga tre huvudtyper av vuxenut- bildning, nämligen den yrkesinriktade, den som bygger på skolans läroplaner och folkbildningen. I fråga om avvägningen mellan material för gruppstudier och enskilda studier förekom olika bedömningar men flertalet framhöll behovet av material för såväl gruppstudier som enskilda studier. När det gäller distribution via etern eller via andra distributions- former delade flertalet remissinstanser TRU I:s bedömning att båda dessa vägar bör utnyttjas vid sidan av varandra beroende på arten av utbildning och vilka målgrupper som avses. TRU I:s förslag till ämnesval — samhällsfrågor i vid mening, grundläggande skolkunskaper i främst färdighetsämnen som svenska, matematik och främmande språk, i orien- teringsämnen och i beteendevetenskaper samt komplettering och aktuali- sering av yrkeskunskaper » fick genomgående instämmande svar. Flera instanser yttrade sig även positivt om försöken att skapa friare och rörligare kurstyper, bl. a. innebärande öppna modulsystem, som medger stor flexibilitet i utnyttjandet.

När det gäller förutsättningarna för användning av AVM förordades tidig och nära kontakt och samverkan mellan producent- och användar- sidan och anpassning av kurser och material till användarnas speciella

behov och arbetsformer. En nödvändig förutsättning framhölls dock vara att man på mottagarsidan får ökade. medel för anskaffning av apparatur för uppspelning av bildprogram (10.5.3.l).

Undersökningar rörande tillgången på tekniska hjälpmedel inom stu- dieförbundens lokalavdelningar har visat att denna är relativt god när det gäller apparatur för uppspelning av ljudprogram, medan bristen ännu är stor i fråga om apparatur för uppspelning av bildprogram. Inställningen till användning av AVM inom studieförbundens lokalavdelningar var enligt dessa undersökningar positiv. I de län där det finns regionala TRU-konsulenter ökade studieorganisatörernas benägenhet att använda AVM (10.533).

Förutsättningarna för användning av AVM varierar mellan olika typer av vuxenutbildning. Förutsättningarna redovisas därför för var och en av de vuxenutbildningsformer som bedöms vara aktuella: enskilda vuxen- studier (10.6.1), cirkelstudier (10.6.2), folkhögskolan (10.6.3), kommu- nal och statlig vuxenutbildning (10.6.4), arbetsmarknadsutbildning (]0.6.5) och andra former av samhällsstödd vuxenutbildning (10.6.6).

För enskilda studier är eterburen radio- och TV-undervisning väl lämpad men vissa stödåtgärder för att hjälpa de studerande krävs på mottagarsidan. Den ökande användningen av AVM inom cirkelstudier tyder på att förutsättningarna är goda inom denna studieform. Avgöran- de är emellertid tillgången på apparatur för mottagning och uppspelning av bild-ljud-program. Åtgärder för att förbättra apparattillgången disku- teras.

Förutsättningarna för användning av AVM bedöms även vara goda inorn folkhögskola, kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsut- bildning.

I avsnitt lO.7 ges en kortfattad översikt över vuxenutbildningen inom vissa handikappgrupper (synskadade, hörselskadade och döva, psykiskt utvecklingsstörda). Vid en jämförelse av vuxenutbildningsmönstret bland dessa handikappgrupper med vuxenutbildningen i övrigt framkommer både skillnader och likheter. Handikappgrupperna är relativt små och framstår också på grund av de olika handikappen som mer homogena än den totala målgruppen för vuxenutbildningen. Inom varje handikapp- grupp finns dock samma variationer som hos den totala målgruppen när det gäller t. ex. skolbakgrund, studievana, sociala olikheter, geografisk spridning. Också på handikappsidan finns det en mängd olika vuxenut- bildningsanordnare, t. ex. studieförbund, folkhögskolor, statliga och kommunala institutioner. En viktig skillnad är dock att vuxenutbild- ningen bland de här berörda handikappgrupperna kommit igång relativt sent. På folkbildningssidan har studieverksamheten bland handikappade inte. fått någon större omfattning förrän under senare delen av 1960-talet. Erfarenheterna är därför mer begränsade och behoven av insatser mer påtagliga.

I avsnitt 10.8 redovisas den verksamhet som TRU bedrivit bland syn- skadade (främst talboksproduktion), bland hörselskadade och döva (text- sättning, speciella produktioner där teckenspråk ingår) och bland psy- kiskt utvecklingsstörda (anpassningar av redan producerade program samt

speciella produktioner, t. ex. dokumentationer av samtal med utveck- lingsstörda). TRU har även utnyttjat etersändningar för att informera all- mänheten om de handikappades situation.

I avsnitt 10.9 behandlas behoven av AVM bland handikappade vuxna. I den redovisning som görs av synpunkterna på TRU 115 andra betänkan- de framgår klart önskemålen om ökad satsning på de handikappade från TRUS sida.

I avsnitt 10.10 behandlas de speciella problem och förutsättningar som gäller vid användning av AVM bland vuxna handikappade, inom cirkel- studier (10.10.l), enskilda studier (10.102) och andra former av vuxen- utbildning (10.10.3). Här understryks vikten av att det inom ett utbild- ningsprogramorgan finns speciell kunskap om de handikappades situa- tion. Dessutom betonas att verksamheten måste ha karaktär av försöks- och utvecklingsarbete.

Insatserna i form av AVM för invandrare har hittills varit begränsade. Några radio— och TV-kurser i svenska och i samhällsorientering för invandrare har varit ganska flitigt utnyttjade men ännu återstår mycket att göra för att erbjuda de språkliga minoriteterna i Sverige liknande möjligheter till vuxenutbildning som står den svensktalande befolkningen till buds (10.1 1).

De viktigaste uppgifterna för AVM redovisas i Överväganden och slutsatser (10.12). Enligt kommitténs mening bör de utbildningsmässigt eftersatta grupperna prioriteras, men hänsyn bör kunna tas till utbild- ningsbehov på olika nivåer. Vid utvecklandet av läromedel för vuxna bör eftersträvas integrering i cirkelstudier. Dessutom bör en vidareutveckling ske av AVM för arbetsmarknadsutbildning, kommunal vuxenutbildning och andra former av samhällsstödd vuxenutbildning. Kommittén urskiljer tre uppgifter för eterdistribuerade radio- och TV—program: l. Etersända program för information om och stimulans till vuxenstudier. 2. Eter- distribuerade inslag i flermediesystem avsedda för olika former av gruppstudier. 3. Eterburen undervisning för enskilda studerande. Även andra distributionsformer bör emellertid användas och utvecklas. För att bl. a. inhämta önskemål om angelägna projekt och för att informera om kursutbudet föreslår kommittén att ett rikstäckande konsulentnät byggs upp. På mottagarsidan måste åtgärder vidtas för att ge studieförbunden möjlighet att skaffa videoutrustning. Stöd bör ges vid inskolning av lärare, cirkelledare och studieorganisatörer. För enskilda vuxenstuderan- de bör stödåtgärder vidtas genom förstärkt biblioteksservice för förmed- ling av AVM, genom handledning och möjlighet att delta i korta internatkurser.

Inom handikappområdet finner kommittén att AVM-insatserna bör inriktas på följande uppgifter:

[] Anpassning av det ordinarie kursutbudet till olika handikappgruppers behov.

D Särskilda produktioner för dessa grupper. [1 Information om handikapp till allmänheten.

Kommittén anser det angeläget att ett utbildningsprogramorgan vid planering och produktion av AVM för handikappade disponerar resurser för kontakt, information och samverkan med de handikappades organisa- tioner. Kommittén föreslår vidare att åtgärder vidtas för att förse vissa handikappgrupper med apparatur för uppspelning av AVM.

I fråga om insatser för invandrare finner kommittén det angeläget med AVM för undervisning i svenska på olika stadier, AVM för samhällsorien— tering i vid mening sarnt AVM som anpassar delar av vuxenutbildnings— utbudet till versioner på olika hemspråk.

10.2 Vuxenutbildningsområdet _ en lägesbeskrivning

Vuxenutbildningsområdet uppvisar i fråga om utbildningsmål, mål- grupper, undervisningsformer, ämnesval, verksamhetens organisation centralt och lokalt osv. ett annorlunda mönster än andra områden inom utbildningssamhället. De viktigaste särdrag som är gemensamma eller specifika för olika former av vuxenutbildning tecknas i det följande.

De delar av vuxenutbildningen som riktar sig till handikappade vuxna beskrivs i särskilda avsnitt (10.7—10.10) liksom de insatser som gäller vuxna invandrare (10.11). Även om dessa verksamheter till stor del är integrerade i övrig vuxenutbildning, har det bedömts som angeläget att redovisa dem särskilt med hänsyn till att de berör avgränsade målgrupper och är föremål för speciella samhällsinsatser.

10.2.1. Målgrupper

Vuxenutbildning används i detta avsnitt — liksom i betänkandet iövrigt — som en sammanfattande term för en rad olika typer av utbildning. Gemensamt för dem är att deltagarna har avslutat eller avbrutit sin ungdomsutbildning och genomför studierna efter eller parallellt med — viss yrkesverksamhet. Det innebär att vuxenutbildningen omfattar en mycket stor och starkt varierad verksamhet med hänsyn till syften, ämnen, studieformer och huvudmän.

Målgruppen är mycket stor. Den omfattar alla åldersgrupper från dem som nyss avslutat grundskolan till dem som hunnit bli pensionärer och kanske avslutade sin ungdomsutbildning i början på seklet. Om man beräknar gruppen ungdomsstuderande till ca 1 % miljon, närmar sig gruppen potentiella vuxenstuderande 5 miljoner.

Målgruppen är också ytterligt heterogen. Den uppvisari princip alla de olikheter som finns i det svenska samhället, ekonomiskt, socialt och kulturellt, i ålder och familjesituation, i utbildningsbakgrund och miljö, i bostadsförhållanden och arbetsvillkor, i erfarenheter och intressen.

Åldern påverkar studiebenägenheten och det faktiska studiedeltagan- det. Det är lättare att få med de relativt unga vuxna i studier. Deltagandet

avtar starkt i 40—50-årsåldern för att sedan — inom vissa grupper på nytt öka bland pensionärerna.

En annan faktor som påverkar vuxnas studiedeltagande är teoretiska förkunskaper och utbildningsbakgrund. Även bostadsförhållanden, yrke och inkomst, arbetsmiljö och graden av stimulans iarbetet, familjeför- hållanden, resväg och en mängd liknande faktorer bestämmer på flera sätt inställningen till studier. Den är överhuvudtaget i hög grad bestämd av grupptillhörigheten.

Det förhållandet att olikheterna är stora inom målgruppen vuxenstu- derande. betyder dock inte att det saknas gemensamma drag. Som sådana brukar framhävas den större erfarenheten och den större mognaden.

10.2.2. Motiv och syften

En stor mångfald av motiv och syften ligger bakom utbuden av vuxenut- bildning. Ur de motiv som legat till grund för statsmakternas beslut om ökat stöd till vuxenutbildningen kan de övergripande målen för verksam- heten sammanfattas i följande fyra punkter, här citerade ur verksamhets- berättelsen för 1973/74 från pedagogiska nämnden inom SÖ. (Aktuellt från Skolöverstyrelsen, specialnummer nov. 1974):

[1 Vuxenutbildningen skall minska utbildningsklyftorna i samhället. Den kommer därigenom att verka för ökad jämlikhet och social rättvisa. Cl Vuxenutbildningen bör öka medborgarnas kritiska förståelse av och delaktighet i kulturellt, socialt och politiskt liv. Den bidrar därigenom till det demokratiska samhällets vidareutveckling. El Vuxenutbildningen bör effektivt bidra till strävandena att främja framstegstakten i den svenska ekonomin. Vuxenutbildningen skall därvid verka för att förse arbetsmarknaden med väl utbildad arbets- kraft samt bidra till full sysselsättning. l:] Vuxenutbildningen skall samtidigt tillgodose de vuxnas individuella önskemål om vidgade studie- och utbildningsmöjligheter. Genom dessa möjligheter till kompletteringar i vuxenutbildningen blir studie- valet i ungdomsskolan friare.

Denna gruppering av huvudsyftena med vuxenutbildning kan självfallet kompletteras med andra. Man kan t. ex., som LO:s vuxenutbildningsgrupp gjort, tala om individuella motiv och syften:

|:! att följa med iarbetslivets utveckling El att få del i den allmänna bildningen '

och kollektiva sy ften:

El att främja produktionsutvecklingen El att främja samhällsutvecklingen i övrigt genom att skapa social

medvetenhet och därmed vilja och förmåga att ändra bestående förhållanden.

[ detta perspektiv blir vuxenutbildningen ett politiskt medel bland andra för att uppnå vissa mål, bestämda av de olika intressen och värderingar som tävlar i vårt samhälle.

Vilken indelningsgrund man än väljer står det klart att vuxenutbild- ningen inte kan stoppas in under någon enkel och entydig mall utan uppvisar ett mycket brett och rörligt spektrum, både på motiv- och på målsidan. Det framträder än klarare vid en granskning av huvudmanna- skapet.

10.2.3. Huvud'mannaskap

I en kartläggning av svensk vuxenundervisning från 1971 (Eliasson-Hög— lund, Vuxenutbildning i Sverige) redovisas inte mindre än 18 kategorier av vuxenutbildning med hänsyn till utbildningsanordnare m.fl. Bl. a. nämns utbildning inom företag och näringslivets organisationer, personal- utbildning, arbetsmarknadsutbildning, studieförbundens cirkelverksam— het, folkhögskolorna, den fackliga utbildningen, kommunal och statlig utbildning, eterburen undervisning och korrespondensundervisning. Inom varje kategori finns som regel ett stort antal arrangörer _ t. ex. flera studieförbund, många folkhögskolor, flera korrespondensinstitut osv. Undervisning av vuxna sker dessutom inom såväl ungdomsutbildningen som högskoleutbildningen.

Inom ungdomsutbildningen finns det i princip bara en central instans, Skolöverstyrelsen. Något liknande gäller högskoleutbildningen, även om samordningen där inte nått så långt. Inom vuxenutbildningen är bilden annorlunda av i princip två skäl. Dels rör det sig om många parter, dels företräder de olika huvudmännen ofta starkt skiljaktiga, ibland direkt motstridande värderingar.

10.2.4. Innehåll

Vuxenutbildningen uppvisar en rikt varierad provkarta på studieerbjudan- den, som omspänner de mest skiftande ämnen och nivåer. Vuxenutbild- ningen måste i hög grad tillgodose andra behov och ges ett annat innehåll än ungdomsskolan. Utbudet från t. ex. organisationernas utbildning visar att det förhåller sig så.

10.2.5. Arbetsformer och metoder

Vuxenutbildningen uppvisar även i fråga om arbetsformer och metoder ett brett spektrum av olika angreppssätt och metodkombinationer. Klassundervisning finns inom den kommunala vuxenutbildningen, kombi- nationer av klassundervisning och enskilt arbete med hjälp av korreSpon- denskurser vid statens skolor för vuxna, kombinationer av föreläsningar, lektioner, grupparbete och enskilt arbete vid många internatkurser inom

folkhögskola, näringsliv och organisationer, studiecirklar inom studie- förbunden, utnyttjande av programmerat självinstruerande material inom arbetsmarknadsutbildningen med dess kontinuerliga intagning av elever osv.

Av stor betydelse för valet av arbetsformer och kombinationer av arbetsformer är det förhållandet att majoriteten av vuxenstuderande genomför sina studier på deltid, vid sidan av yrkesarbete, familjeuppgifter och andra vuxenroller. Detta markerar behovet av studieformer, som kan utvecklas i hemmet eller nära hemorten, vidare av arbetsformer som bara förutsätter temporär kontakt med fackkunniga lärare samt sådana metod- inslag som medger utnyttjande av de vuxnas arbetslivs- och samhällser- farenheter.

10.2.6. Omfattning

Det föreligger varken en allmän uppgiftsskyldighet eller en enhetlig terminologi som grundval för samlade uppgifter över vuxenutbildningens omfattning. Det statistiska underlaget är mycket bristfälligt.

På vissa delområden t. ex. studiecirkelverksamheten, folkhögskolan, arbetsmarknadsutbildningen — finns det dock uppgifter. Kombinerar man dessa med skattningar för övriga utbildningsarrangörer kan man komma fram till vissa mycket grova mått. En sådan sammanställning har gjorts vid lärarhögskolan i Stockholm på grundval av uppgifter från åren 1967—68. Den gav som resultat 20 å 25 miljoner elevdagar för hela vuxenutbildningen. En ökning till 25 a 30 milj. elevdagar beräknades ske till år 1970. År 1980 beräknades antalet elevdagar uppgå till 50 a 60 milj. Antalet deltagande individer uppskattades för 1967—68 till mellan 1,2 och 1,5 milj. Expansionen har inom de flesta sektorer av utbildning för vuxna sedan dess varit betydande. Särskilt stora sektorer mätt i tid och deltagare är den kommunala vuxenutbildningen, arbetsmarknadsut— bildningen och studiecirkelverksamheten.

10.2.7. Reformarbete och utvecklingstendenser

[jämförelse med t. ex. ungdomsskolan, som under de senaste decennier- na ägnats ett genomgripande reformarbete, befinner sig vuxenutbild- ningen ännu bara i början av ett utbyggnadsskede. Vissa betydelsefulla insatser har dock gjorts ireformarbetet och en rad utredningar har under några år arbetat med frågor som har avgörande betydelse när det gäller att vidga och förbättra vuxenutbildningsmöjligheterna. I utredningsar- betet och i den offentliga debatten om vuxenutbildningen har även framkommit förslag och idéer som kan få djupgående konsekvenser inte bara för vuxenutbildningen utan för hela utbildningsväsendet.

Vissa viktiga milstolpar på vuxenutbildningens område skall i korthet noteras. Arbetsmarknadsutbildningen har — i synnerhet efter antagandet av propositionen om arbetsmarknadspolitiken 1966 — successivt byggts ut och är idag den mest prioriterade formen av vuxenutbildning i den meningen att staten tar ansvar för alla kostnader för individen i samband

med utbildningen. 1967 års proposition om vissa åtgärder inom vuxen- utbildningen blev utgångspunkt för en rad beslut. Kommunerna fick i uppdrag att svara för kostnadsfria deltidsstudier för vuxna enligt läro- planerna för grundskolans högstadium, fackskolan och gymnasiet (kom- munal vuxenutbildning). De två statliga vuxenskolorna i Norrköping och Härnösand fick motsvarande riksrekryterande uppgifter med möjligheter till brevstudier varvade med lärarledd undervisning (statlig vuxenutbild- ning). TRU—kommittén TRU I tillsattes med uppgift att bedriva försöksverksamhet med radio- och TV—undervisning bl.a. på vuxen— utbildningens område. Vidare markerades studieförbundens betydelse inom vuxenutbildningen genom en höjning av bidragen till studiecirkel- verksamheten.

Den kommunala vuxenutbildningen byggdes snabbt ut och expande- rade kraftigt under de första åren. Men satsningen på denna form av ungdomsskoleanpassad utbildning väckte också debatt om målen för den samhällsstödda vuxenutbildningen. Det visade sig nämligen att de vidgade möjligheterna till kompetensinriktade studier framför allt rekryterade relativt unga och välutbildade personer. Härigenom kom insatserna för vuxenutbildningen att öka i stället för att minska utbildningsklyftorna i samhället. Detta förhållande togs upp av LO:s arbetsgrupp för vuxenut- bildning, LOVUX, som i sin första rapport år 1969 klargjorde att mellan 70 och 75 % av befolkningen mellan 15 och 65 år endast har sex- eller sjuårig folkskola. Dessa kortutbildade återfinns framför allt bland de äldre, bland låginkomsttagare och i glesbygder. Vuxenutbildningen måste därför enligt LOVUX "utformas så att den leder fram till större jämlikhet och inte förstärker de "redan rådande utbildningsskillnaderna mellan generationer och grupper inom dessa”. Vuxenutbildningen måste vidare enligt LOVUX ges ”en aktiv karaktär för att engagera de sämst ställda grupperna för vilka många och svåröverstigliga studiehinder existerar. Dessa grupper måste således ges de proportionellt största resurserna inom vuxenutbildningen.”

LOVUX påtalade även att insatserna av forskning och utveckling på vuxenutbildningens område varit mycket små inom den i och för sig betydande utbildningsforskningen. Detta gäller såväl vuxenpedagogisk och metodisk forskning och utveckling som läromedelsutveckling och lärarutbildning. ”Trycket på nya initiativ, läromedelsinsatser och effek- tiva metodiska och organisatoriska lösningar inom hela vuxenutbildnings- fältet” är emellertid enligt LOVUX mycket stort. Vidare är bristen på läromedel betydande ”och man måste räkna med att det kommer att ta lång tid innan ett tillfredsställande utbud av tryckta vuxenläromedel kan föreligga på marknaden”. Vad gäller lärarutbildning och vuxenpedagogik uttalade LOVUX: ”Vuxenpedagogisk utbildning och fortbildning utgör ett av vuxenutbildningsfältets centrala bristområden. Åtgärderna hittills för att råda bot på dessa förhållanden har mycket blygsam omfattning.”

Behoven av vuxenpedagogisk forskning och utbildning redovisades av pedagogikutredningen i dess fjärde betänkande (SOU 1971:24). Utred- ningen konstaterade ”att antalet för vuxna speciellt framtagna läromedel inte är stort. Behovet av sådana är emellertid påtagligt.” — "Med den

starka expansionen under senare år torde dock förutsättningarna att göra produktionen ekonomisk bli gynnsammare. Det kan enligt utredningens uppfattning dock bli nödvändigt med särskilda statliga åtgärder för läromedelsproduktionen, bl. a. på grund av den starka differentieringen inom utbildningen.”

Också läromedelsutredningen påtalade i sitt slutbetänkande (SOU l971:91) bristen på läromedel: ”Läromedel som är tillrättalagda för vuxenutbildningen saknas i stor utsträckning. I undervisningen används därför ofta läromedel för ungdomsskolan.” Utredningen efterlyste även forskning rörande ”effekter av olika medier (text, bild, ljud, laborativt material) och kombinationer av dessa”.

Diskussionen om vuxenutbildningens mål kom under början av 1970- talet att inriktas mot frågan hur den samhällsstödda vuxenutbildningen skulle bidra till att överbrygga klyftorna i samhället mellan och inom generationerna.

Först genom att åstadkomma förändringar som avhjälper de många brister och hinder som försvårar deltagandet i vuxenstudier kan förut— sättningar skapas för att fördela vuxenutbildningsmöjligheterna på ett sådant sätt att de eftersatta grupperna bättre tillgodoses. En stor del av utrednings- och reformarbetet på vuxenutbildningens område har också satts in på att lösa flera av dessa stora frågor.

Genom 1970 års proposition om ökat stöd till vuxenutbildningen markerades statsmakternas vilja att göra insatser som direkt riktade sig till grupper med kort grundutbildning. Kraftiga höjningar av statsbidra- gen beviljades för studiecirklar i s. k. prioriterade ämnen på grundskole- nivån, nämligen svenska, engelska, matematik och samhällskunskap. Stöd beviljades till den fackliga centrala kursverksamheten i den mån denna hade inslag av allmänna ämnen eller samhällsorientering. Inom den kommunala vuxenutbildningen förstärktes möjligheterna till studiehand- ledning och stödundervisning samt till information om vuxenutbild- ningen. Dessutom tillsattes en särskild kommitté för försöksverksamhet med uppsökande verksamhet inom vuxenutbildningen (FÖVUX). I för- söken skulle bl. a. prövas vilka effekter olika former av ekonomiskt stöd under studierna kan ha på rekryteringen. Förslag om en sådan försöks- verksamhet hade lämnats av LO och ABF. I propositionen framhölls även vikten av att lärarutbildning och fortbildning samt pedagogiskt forsk- nings- och utvecklingsarbete i större utsträckning inriktas mot vuxenut- bildningen.

Under de senaste åren har reformer genomförts som syftar till en lös- ning av några av de avgörande problemen för vuxna att delta i utbildning. Det gäller möjligheterna till en uppsökande verksamhet, till ledighet för studier, till ekonomiskt stöd för vuxenstudier och till bättre vuxenanpas- sade studier. Den 5. k. förtroendemannalagen, som gäller sedan den 1 juli 1974, gör det möjligt för fackliga förtroendemän att på betald arbetstid bl.a. bedriva uppsökande verksamhet för att rekrytera anställda till vuxenut- bildning.

Frågan om ledighet för studier, som efter strandade förhandlingar

mellan arbetsmarknadens parter hänsköts till regeringen av LO och TCO, har resulterat i en lag, studieledighetslagen, som gäller från den I januari 1975. Lagen, som är avsedd att kompletteras med kollektivavtal, ger anställda i såväl allmän som enskild tjänst rätt till ledighet för utbildning. De fackliga organisationerna ges en central ställning när det gäller att prioritera mellan olika sökande och när det gäller förläggningen av studieledigheten.

Dessa två lagar väntas få grundläggande betydelse för de anställdas utbildningsmöjligheter. Lagarna bör ses i samband med de förslag som lades fram under 1974 av kommittén för studiestöd åt vuxna, SVUX, och FÖVUX.

SVUX' förslag Studiestöd åt vuxna (SOU 1974:62) gällde studiestöd för vuxna som bedriver mer omfattande (minst en halv månads heltids- eller en hel månads halvtids-) studier inom främst kommunal vuxenut- bildning, folkhögskolor, gymnasieskolor och högskolor. Eftersom de största behoven finns bland de korttidsutbildade bör enligt SVUX förbättringarna i studiestödet i ett inledningsskede främst gälla studier av grundskole— och gymnasieskolekaraktär.

FÖVUX” förslag Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974254) gällde upp- sökande verksamhet på arbetsplatser och i bostadsområden. Försöksverk— samheten hade visat att det var möjligt att rekrytera en tredjedel av de uppsökta inom bostadsområden och hälften av de uppsökta på arbets- platserna genom en personligt inriktad uppsökande verksamhet. Enligt FÖVUX bör de fackliga organisationerna och studieförbunden få ansvar och medel för den uppsökande verksamheten.

FÖVUX fann att studiecirkeln är mycket lämplig—för kortutbildade vuxna men föreslog att man genom ökat statligt stöd skall åstadkomma en utjämning mellan 5. k. prioriterade och icke prioriterade cirklar. Målet bör vara att erbjuda alla cirklar helt kostnadsfritt för deltagarna. Genom de föreslagna förstärkningarna skulle studiecirkelverksamheten ges villkor som är mera jämförbara med t. ex. kommunala och statliga utbildnings- institutioners. FÖVUX framförde även, förslag om höjda anslag till studieförbundens vuxenutbildningsinsatser bland handikappade och i glesbygder.

FÖVUX föreslog vidare studiestöd för kortare studier än dem som avsågs genom förslagen från SVUX, nämligen timstudiestöd för delta- gande i cirkelstudier samt dagstudiestöd för deltagare i korta ämneskurser vid folkhögskola.

På grundval av betänkandena från SVUX och FÖVUX lade regeringen våren 1975 fram en proposition (prop. l975:23) om vidgad vuxenutbild- ning samt studiestöd till vuxna m. m.

Även arbetsmarknadsutbildningen —— AMU — har setts över av en utredning, KAMU, som under 1974 lagt fram sitt betänkande Utbildning för arbete (SOU 1974279). Detta innehöll en mängd detaljerade förslag med syfte att i viss mån vidga rätten till och förstärka effekten av AMU. KAMU föreslog även att yrkesutbildningarna inom AMU genomgående

skall läggas upp så att återkommande utbildning blir möjlig. Frågan om företagens internutbildning bör enligt KAMU tas upp i en särskild utredning.

Vuxenutbildningen är ett område där arbetsmarknadens parter har stora intressen. De stora organisationerna har var för sig ägnat reform- verksamheten stor uppmärksamhet. Den första LOVUX-rapporten har redan citerats.

Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, införde i debatten om vuxen- utbildningens inriktning ett nytt begrepp, Vuxengrund, som föreslogs omfatta huvuddelarna av de ämnen på grundskolans högstadium, som är mest angelägna för kortutbildade vuxna som grund för vidareutbildning. Vuxengrund skulle enligt SAF i huvudsak studeras på fritid och det ekonomiska stödet till de studerande skulle begränsas till ett stimulans- bidrag. Det egentliga studiesociala stödet skulle avse hel- eller deltids- studier på nivåer ovanför grundskolan och anpassas till ett system för återkommande utbildning enligt U 68:s modell. I skriften Om ledighet för studier (1973) utvecklade SAF sin syn på vuxenutbildningens uppgifter. Utbildningsklyftan kan leda till svårigheter, bl. a. isamarbetet på arbetsplatserna. ”Vidare kan man utgå från att det bland de anställda finns stor outnyttjad kapacitet som genom utbildning kan aktiveras.” SAF framhöll att en förbättrad grundutbildning bl. a. kan berika den enskildes tillvaro och underlätta hans anpassning till samhället. Den underlättar också den sociala samvaron i arbetslivet och möjliggör ett ökat samråd på arbetsplatsen. Vuxenutbildning är därför enligt SAF i stor utsträckning en gemensam angelägenhet för arbetsmarknadens par- ter. ' TCO:s utbildningsnämnd har i olika skrifter redovisat TCO:s syn på utbildningsfrågorna. I rapporten Vuxenutbildning — Återkommande utbildning (1973) behandlades det av U 68 presenterade systemet med återkommande utbildning och diskuterades dess förhållande till den överbryggande utbildningen. De stora behoven av överbryggande utbild- ning för vuxna på grundskole— och delvis även på gymnasieskolenivå kräver en utbyggnad av utbildningsväsendet och kan inte lösas genom en omfördelning av resurser från ungdomsutbildning. Den återkommande utbildningen däremot innebär ”en fördelning av utbildning under indi- videns livstid på ett sådant sätt att utbildningen efter en för alla gemensam, obligatorisk grundutbildning hela tiden varvas med annan sysselsättning, i första hand givetvis förvärvsarbete". överbryggande utbildning innebär enligt utbildningsnämnden "en kompenserande åtgärd med hänsyn till tidigare brister, medan återkommande utbildning siktar mot att nu och framöver undvika de obalanser och brister som det nuvarande utbildningssystemet skapat”.

För att ytterligare illustrera och_ konkretisera vilka frågor som återstår att lösa inom det pågående reformarbetet på vuxenutbildningens område redovisade TCO:s utbildningsnämnd en förteckning över ouppnådda mål, vilka emellertid genom senare tillkomna lagar och utredningsförslag delvis

närmat sig sin lösning:

El Vuxenutbildningen har långtifrån en tillfredsställande volym. Inslagen av återkommande utbildning är alltför outvecklade. D Möjligheterna till samverkan inom vuxenutbildningsområdet är inte tillvaratagna. Vuxenutbildningsråden har inte fått avsedd effekt. Folkhögskolorna har inte rollen av regionala centra. D Vuxenutbildningsformerna är ännu alltför outvecklade och otillräck- ligt stabiliserade. El De studiesociala frågorna och därmed möjligheterna till deltids- och heltidsstudier är fortfarande olösta. El Rätt till ledighet för utbildning föreligger ännu inte. [I Studie- och yrkesvägledning för vuxna har varken tillfredsställande omfattning eller en mera fast organisation. D Uppsökande verksamhet för vuxenutbildning finns ännu endast som försöksverksamhet.

|:] De anställdas medverkan vid planering och genomförande av intern-

utbildning är alltför begränsad. Området är på många håll outvecklat. Arbetsmarknadsutbildningen behöver ytterligare differentieras och kvalitativt förstärkas.

En tillfredsställande decentralisering av vuxenutbildningsmöjligheter-

ha har ännu inte skett.

Vuxenutbildningspedagogiken måste utvecklas. Vuxenutbildningens lärarfrågor är ännu inte lösta.

CI

Etermedierna har ännu inte fått en integrerad funktion i vuxenutbild- ningen. Dess framtida ställning är fortfarande oviss. Det eftergymnasiala utbildningssystemet är ännu inte anpassat till vuxnas behov och förutsättningar.

D DDD El

Även LOVUX knöt an till ett system med återkommande utbildning. I den andra LOVUX-rapporten betonades att ett jämlikare samhälle kräver reformer över en bred sektor och att de olika reformerna måste vara väl samordnade för att framsteg inom ett område inte skall gå om intet när andra områden låser utvecklingen. [ den tredje rapporten, Ny vuxenut- bildning — ny skola (1974), begränsade sig LO:s arbetsgrupp inte till problemen inom vuxenutbildningen utan såg dem i samband med hela utbildningssystemet, alltså även ungdomsskolan och den högre utbild- ningen. LOVUX pekade på tre brister i det rådande utbildningsväsendet:

D Det fortfarande starkt missgynnade läget för de vuxna, som hänger samman med de otillräckliga insatserna för vuxenutbildningen. El Teoretiseringen, avskärmningen, den bristande samordningen mellan teori och praktik i ungdomsskolan och den högre utbildningen, bristen på varvning mellan studier och arbete för de unga. D Den alltjämt sneda och starkt klassbundna rekryteringen till den högre utbildningen.

För att komma tillrätta med dessa brister krävde LOVUX ett samord— nat reformprogram, som siktar mot ett system med återkommande utbildning, där studier, samhällskontakter, yrkeserfarenheter varvas och

växlar för både ungdomar och vuxna. I detta reformarbete som alltså omfattar både ungdoms— och högskolan bör vuxenutbildningen ges förtur. I fråga om ekonomiska stödåtgärder för vuxenstudier föreslog LOVUX att de närmaste årens reformer skulle inriktas i enlighet med de förslag till stödformer som LO och TCO gemensamt fört fram i en skrivelse till utbildningsministern och som sedan legat till grund för förslagen från SVUX och FÖVUX.

När det gäller studiernas uppläggning och villkor m.m. föreslog LOVUX ökad variation och flexibilitet i utbudet, jämställdhet i fråga om studiekostnader mellan olika studievägar för vuxna, den kommunala vuxenutbildningens anpassning till vuxnas speciella förutsättningar, upp- rustning av studieförbundens anslag till studiecirklar, handledarutbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete. Deltagaravgifterna borde enligt LOVUX sänkas. Vuxenpedagogisk forskning och lärarutbildning borde prioriteras.

Även på vissa andra för vuxenstudierna betydelsefulla områden gav LOVUX förslag. Det gällde bl. a. lagstiftning om rätt till ledighet för studier redan 1975 och utbyggnad av det av LO-TCO föreslagna tim- studiestödet redan från budgetåret 1975/76. Vidare borde åt olika sam- hällsorgan uppdras att utfärda rekommendationer för skolor, bibliotek, lokaler osv. vad gäller service till vuxenutbildningen. Klubb- och studie- lokaler borde inrättas i anslutning till arbetsplatsen. De kommunala vuxenutbildningsråden borde ges ansvar för de socialt stödjande åtgärder- na i kommunen. I fråga om den uppsökande verksamheten lämnade LOVUX förslag som i väsentliga delar sammanföll med förslagen från FÖVUX.

Utredningsarbetet på vuxenutbildningens område är inte avslutat och nya utredningar kommer med all säkerhet att tillsättas för att ge förslag på olika områden. Sedan 1972 arbetar folkhögskoleutredningen med uppgift att klarlägga vilken roll folkhögskolan bör spela i kulturliv och utbildningssamhälle. SVUX, som redan lämnat sitt huvudbetänkande, väntas komma med ytterligare ett delbetänkande med anledning av de till- läggsdirektiv som utredningen fått att ”överväga hur de olika formerna av samhällsstödd vuxenutbildning skall stödja och komplettera varandra”. I tilläggsdirektiven framhölls som en viktig utgångspunkt för det fortsatta handlandet inom utbildningspolitiken, att vuxenutbildningen får ökade resurser. Vägledande bör vara att ”i första hand beakta behovet av utbildning för dem som har en kort och bristfällig utbildning”. SVUX skall vidare pröva vilka åtaganden som en vidgad uppsökande verksamhet skulle medföra. Kommittén skall också pröva de tankegångar som framförts från LOVUX om en särskild insats för de relativt unga som ej fått tillgång till den obligatoriska nioåriga skolan. SVUX skall slutligen bedöma avvägningen mellan heltids-, deltids- och fritidsstudier samt närmare undersöka hur man skall kunna nå fram till en lokal och regional samordning av utbildningsinsatserna.

Reformarbetet inom vuxenutbildningen främjas emellertid inte bara genom de särskilda utredningarna utan också genom det forsknings— och utvecklingsarbete som bedrivs. Vuxenutbildningen har länge fått en

mycket blygsam del av anslagen till denna forskning. Under senare år har situationen något förbättrats.

Alla de behov som finns inom vuxenutbildningsområdet torde dock inte bli tillgodosedda genom de ovan nämnda utredningarna eller projek- ten. Inom den mångfald av utbildningsanordnare, läromedelsproducenter och studieformer som är karakteristisk för vuxenutbildningsfältet utgör radio-TV-undervisningen och olika typer av multimedieinsatser med eller utan eterdistribution en resurs, som kvantitativt och kvalitativt kan bidra till att snabbare uppfylla de mål som satts för samhällets vuxenutbild- ning. I detta perspektiv bör TRU II:s utredningsarbete ses.

De utredningar — TRU I och RUT 69 som utifrån olika utgångs- punkter berört frågan om användandet av radio och TV inom vuxenut- bildningen har i stort sett skjutit ifrån sig problemet med att försöka kartlägga de behov som finns av att utnyttja etermedierna för dessa ändamål. Anledningen till att behovsanalys och behovsinventering ej kommit till stånd i de ifrågavarande utredningarna torde vara insikten om att en sådan inventering innebär svåra metodiska problem. De instrument som kan användas förmodas nämligen registrera endast vissa medvetna och artikulerbara behov. Det stora flertalet tänkbara behovsområden skulle däremot på grund av bristande erfarenhet och medvetenhet hos de berörda målgrupperna vara ytterst svårt att fånga in i en statistisk undersökning. Volymmässiga beräkningar utifrån så bristfälliga bak- grundsdata skulle innebära alltför lösa och otillfredsställande antaganden.

Inte heller TRU II har av de anförda skälen gjort någon genomgripande behovsinventering. Den redovisning av reformarbetet inom vuxenutbild- ningen som givits i det föregående visar emellertid att det för att uppfylla målen för vuxenutbildningspolitiken krävs insatser av kvantitativ och kvalitativ art.

Kvantitativt finns behov av att på olika vägar sprida och fördela vuxenutbildningsmöjligheterna till individer och grupper som av olika skäl är svåra att nå. På samma sätt finns även behov av medier som kan bidra till att informera om och stimulera till vuxenstudier av olika slag. Kvalitativt finns behov av att utveckla läromedel, studieformer och undervisningssystem som aktivt kan bidra till att underlätta för studie- ovana vuxna att bedriva studier av olika slag. En viktig aspekt när det gäller vuxenutbildningen — liksom för utbildning över huvud taget - är behovet av snabba förändringar och anpassning till nya och förändrade situationer i samhället. Spridningen av vuxenutbildningen till nya grupper föder i sig nya och ökade behov av utbildning, behov som gäller både vidareutbildning och utbildning inom andra ämnesområden. Detta ställer krav på läromedelsutveckling och i vissa fall förändrade arbetsformer. Övergången till ett system med återkommande utbildning kommer att ställa krav på läromedlens och undervisningsformernas anpassning till kontinuerliga starttider och individualisering av undervisningen i viss omfattning samt på ett större sortiment av läromedel för kompletterande undervisning. Sociala, ekonomiska och tekniska omdaningsprocesser i samhället kommer att kräva massiva och snabba insatser av utbildning och fortbildning. I sådana sammanhang är tillgången till lättdistribuerade

och lagringsbara läromedel med stor räckvidd och lättillgänglighet nöd- vändig. Från samhällets synpunkt bör AVM således i samspel med andra vuxenutbildningsformer kunna möta flera angelägna behov.

10.3. TRU och SR/VUX — redovisning av verksamhet och erfarenheter

Vuxenutbildning i radio och TV bedrivs av TRU och SR. TRU:s vuxenutbildning t. o. m. våren 1972 är redovisad i TRU I:s slutbetänkan- de. SR:s vuxenundervisning t. o. m. våren 1971 är behandlad i skriften Eterburen vuxenundervisning under 45 är (Sveriges Radio informerar, nr 9, 1971). De uppgifter som ges i dessa båda publikationer återges inte i detta betänkande.

10.3.1. Mål för verksamheten TR U.'s inriktning

Tidigare betänkanden har redovisat den förskjutning som skett i inrikt— ningen av TRU:s vuxenutbildning från kompetensinriktad utbildning till att i första hand nå de från utbildningssynpunkt mest eftersatta grup- perna. TRU:s expertgrupp för vuxenutbildning, TRUVUX, har tidigare sammanfattat målen för TRU:s vuxenutbildning på följande sätt:

D sprida insatserna på olika sektorer inom vuxenutbildningen (betygs- utbildning, yrkesutbildning, folkbildning) producera kurser för målgrupper med olika utbildningsbehov och utbildningsbakgrund med huvudvikt lagd på kortutbildade ta fram kurser inom olika ämnesområden pröva olika medie— och metodkombinationer göra kurserna användbara för både gruppstuderande och enskilt studerande ge kurserna en flexibel utformning med möjlighet för deltagare med olika ambitionsnivåer att utnyttja dem tillgodose olika krav på utformning av kurser och material beroende på olika studieformer.

D DDD D

[:|

SR/ VUX:s inriktning

Vuxenundervisningen inom SR grundar sig inte på något uppdrag från statsmakternas sida utan är ett frivilligt åtagande inom ramen för den avgiftsfinansierade allmänna programverksamheten.

SR/VUX har formulerat bl. a. följande mål för sin verksamhet:

[I Ifråga om övergripande mål att genom ett maximalt utnyttjande av etermediernas möjligheter för studier ge ett så brett och varierat utbud av program och kurser som möjligt, vilket dels kan bidra till utveckling av den enskildes personlig-

het, dels kan skapa bättre möjligheter för den enskilde i arbetslivet (i samhället), och därigenom också medverka till att överbrygga klyftor- na i samhället. El Ifråga om målgrupp att hos den stora allmänheten vända sig till den som, uttalat eller outtalat, har behov av och intresse för att inhämta kunskaper och färdigheter av olika slag, att så länge behov föreligger erbjuda kurser för invandrare i svenska, samhällsorientering m. ru. |:! Ifråga om medel och metoder att presentera utbudet som serier eller kurser, att stimulera publiken till aktiv bearbetning av programstoffet, att förstärka inlärningen genom att kombinera radio och TV och/eller genom att komplettera med insatser av annan art.

10.3.2. Planering och produktion

Både TRU och SR/VUX planerar och producerar såväl TV- som radio- program. Den organisatoriska strukturen, tyngdpunkten i ämnesvalet och de ekonomiska personella resurserna är dock olika inom de två organen.

På grund av svårigheterna att genomföra en systematisk inventering rörande behoven av vuxenutbildning ligger någon sådan inte till grund för planeringen av utbudet. Problemen i samband med behovsinvente- ringar har berörts i avsnitt 10.2.7 Reformarbete och utvecklingstenden- ser. En behovsanalys av mera ovanligt slag genomfördes dock vid planeringen av det samnordiska projektet NOVU, som beskrivs i avsnitt 10.3.3.4.

] den rådgivande expertgruppen TRUVUX diskuteras de behov och projektförslag som bedöms som angelägna utifrån målen för verksamhe- ten. Uppslag till projekt kan väckas av ledamöter i TRUVUX, av utomstående organisationer, institutioner och enskilda eller av medarbe- tare inom TRU. Projektuppslagen bearbetas och kontakter tas för att få in synpunkter från de avsedda avnämar- och målgrupperna, från organisa- törer inom vuxenutbildningen och från ämnesexperter. De synpunkter som på detta sätt samlas in ligger till grund för en preliminär kursbeskriv- ning. Projektet förs sedan upp i TRU:s anslagsframställning och sedan i förslag till produktionsplan, som varje år inges till utbildningsdeparte- mentet och som fastställs av regeringen.

Sedan beslut fattats om ett visst projekt, påbörjas planering och produktion. En projektgrupp tillsätts, som svarar för projektets lene- ring, produktion, ekonomi och anpassning till de tänkta målgrupperna, vilket bl. a. innebär att kontakter med målgrupper och utbildningsamrd- nare tas på ett tidigt stadium.

Projektplaneringen inom SR/VUX följer i stort sett samma mönster. Motsvarigheten till TRUVUX är SR:s folkbildningskommitté. Med hän- syn till samverkan med de beställande programenheterna inom SR ingår i projektgruppens arbete även kontakter och samarbete med represenzan- ter för dessa enheter.

10.3.3. Kursutbud

Den redovisning som ges i det följande av hur kursutbuden från TRU och SR/VUX utvecklats med hänsyn till olika ändamål, utgår från graden av komplexitet i projekten, varvid etermediernas funktion kommit att utgöra tråden i framställningen. Denna utgångspunkt har valts därför att en stor del av utbuden från TRU och SR/VUX just bygger på massme- diefunktionen hos radio och TV. Samtidigt beskrivs den metod- och läromedelsutveckling som bl.a. inneburit att radio och TV inom ramen för flermedieprojekt tilldelats för dessa medier lämpade uppgifter i samspel med andra medier.

10.3.3.l Etersändning utan stödmaterial

Gränsen mellan utbildningsprogram och informationsprogram är flytan- de. Många program och serier inom den allmänna programverksamheten kan utöver sina rent informativa uppgifter även eftersträva en direkt inlärning hos publiken. Programmässiga grepp, trickteknik och anima- tioner, kartor och texter erbjuder många gånger bra inlärningssitua- tioner för tittarna. Den typen av informativa allmänprogram kan ofta jämställas med utbildningsprogram vad gäller formen. Utbildningspro— gram utan stödmaterial är till stor del att betrakta som informativa allmänprogram. Att TRU och i viss mån SR/VUX använt denna form för att vända sig till publiken har sin förklaring i specifika uppgifter, mål och målgrupper.

Exempel på information/utbildning enbart via TV är bl. a. de sedan flera år regelbundet sända jordbruksprogrammen, t. ex. Jordbruk 74, samt den medicinska TRU-serie som sändes 1972/73, Liv ifara. Jord- bruksprogrammen har nått ut med information och utbildning till en publik som av geografiska och arbetsbetingade skäl har stora svårig- heter eller saknar motivation för att delta i annan utbildning. Liv i fara var en TV-serie om fem program som sändes våren 1973. Serien avsåg att lära en bredare allmänhet de nödvändigaste åtgärderna vid första hjälpen i några vanliga olycksfallssituationer. Programmen, som var 10—15 minu- ter långa, sändes på god sändningstid på kvällar före större helger och sågs avi genomsnitt ca 700 000 människor.

Även SR/VUX har vid några tillfällen sänt serier utan åtföljande stödmaterial. I radio har sänts språkkurser som velat ge lyssnare möjlighet till träning i förmågan att uppfatta och förstå talat främmande språk, t. ex. i form av en uppläsning eller dramatiserad episod, i några fall iform av engelska ”deckar”-serier. Andra serier utan material har varit TV-pro- gram för föräldrar om olika aktuella skolfrågor.

Som sammanfattning torde kunna sägas att TRU och SR/VUX med sina serier utan stödmaterial svarat för informationsuppgifter som inte självklart uppfylls inom ramen för den allmänna programverksamheten men som är väsentliga från utbildningssynpunkt.

10.3.3.2 Etersändning med enkelt kompletterande stödmaterial

Radio— eller TV-kurser med åtföljande kursböcker har varit den klassiska kombinationen för etermedieundervisning riktad till enskilda mottagare. I etersändningar med enkelt kompletterandefstödmaterial utgör de etersända programmen det huvudsakliga mediet för överförande av information. Programmen vänder sig till enskilda men i vissa fall har gjorts försök att åstadkomma koppling till gruppuppföljning. Följande exemplifiering ur TRU:s utbud åskådliggör detta. Våra massmedier är en TV-serie om tio program som sändes första gången hösten 1972. Placeringen omedelbart efter Rapport i TV 2 gav möjlighet att fånga in en stor publik. TRU gav inte ut något tryckt material till serien. För TV-tittarna gav programmen i sig information och uppslagsändar för diskussion. Men avsikten var också att programmen skulle användas i studiecirklar, på folkhögskolor, i gymnasieskolor och vid olika förenings- sammankomster. ' » För detta ändamål distribuerades filmkopior av programmen, samt en stencil med fakta om och kring programmen, litteraturanvisningar och diskussionsuppslag. Detta material var avsett att utgöra underlag för utbildningsanordnarnas egna studieplaner vid gruppundervisning.

Med serien Tellus började TRU en naturvetenskaplig orientering för en bred allmänhet. Denna linje fortsattes genom serierna Så trodde man förr — om naturvetenskapernas historia och Kartan och verkligheten, vilka sändes våren 1973 resp. våren 1974. Så trodde man förr omfattade fem TV- och fem radioprogram samt ett illustrerat häfte. Serien vände sig till en bred allmänhet men enskilda program kunde även användas i folkhög- skolor och gymnasieskolor.

Filmkopior till fyra av programmen distribuerades. Vart och ett av programmen i TV och radio kunde följas oberoende av de övriga och häftet kunde användas oberoende av programmen. I genomsnitt sågs TV-programmen i den första Sändningsomgången av ca 267 000 personer. Kartan och verkligheten sågs våren 1974 av i genomsnitt ca 685000 personer.

Listan över språkkurser inom SR/VUX med denna uppläggning och inriktning är mycket lång. Här hänvisas dock till skriften Eterburen vuxenundervisning under 45 år. Kursen Ny matematik förföräldrar från SR/VUX, som sändes första gången hösten 1970, orienterade föräldrar och andra om vad barnen får lära sig i skolan. Kursen bestod av sex TV- och nio radioprogram samt en kursbok. TV-programmen sågs hösten 1970 av i genomsnitt ca 320 000 personer och vid reprisen hösten 1971 av ca 145 000 personer. Kursen var godkänd som "priomateriall' med förhöjt statsbidrag och användes i stor utsträckning i studiecirklarna. 1970/71 användes den av ] 742 cirklar med 17 953 deltagare. Kursboken såldes i ca 105 000 exemplar.

Till de återkommande inslagen i SR/VUX utbud hör musikkurser av olika slag. Nybörjarkursen Spela gitarr, som omfattade 18 TV- och 19 radioprogram och sändes 1972/73 med repris 1973/74, samlade under

det första året i genomsnitt ca 280000 tittare. Kursboken såldes i närmare 60000 exemplar. Undersökningar i musikhandeln visade en påtaglig ökning i försäljningen av gitarrer. Genom extrafrågor isamband med de dagliga TV-undersökningarna konstaterades att kursen i ganska hög grad lyckades aktivera deltagarna att följa med i kursboken och att spela under och mellan programmen. I viss utsträckning anordnades även studiecirklar kring kursen, 1972/73 med 2 362 deltagare och 1973/74 med 3 940 deltagare.

Helhetsintrycket rörande denna kategori av kurser — etersändningar med enkelt kompletterande material — blir att TV—serier med lämpligt utformat och distribuerat material kan få relativt god genomslagskraft.

Klyftan mellan tittarsiffror och försäljningssiffror tyder på att det stora Hertalet nöjer sig med enbart programmottagning. Vissa material kan dock säljas i aktningsvärda upplagor. I vissa fall kan kurser av denna typ även komma till användning inom organiserad gruppundervisning. Distribution av programkopior i lämplig form är troligen avgörande för sådant utnyttjande. En väsentlig vinst med denna form av eterburen undervisning torde vara att den har möjlighet att nå individer som inte annars skulle engagera sig i studieverksamhet.

10.3.3.3 Etersändning som inslag i flermedieprojekt

I föregående två avsnitt har behandlats vuxenutbildningsinsatser där etermedierna tagits som utgångspunkt och givit den huvudsakliga infor- mationen. Uppgiften har där huvudsakligen varit att ge orientering inom något ämnesområde. När syftet varit att mottagaren skall förvärva viss kunskap eller färdighet har beroendet av kompletterande material ökat. I färdighetsämnen som matematik eller främmande språk är detta en nödvändighet. Ljudprogrammen måste i sådana fall knyta an till material som gör det möjligt att under programmets gång konkretisera med hjälp av bl. a. bilder och diagram, och både ljud- och bildprogram måste ge deltagarna underlag och vägledning för inlärning mellan programmen. En förhållandevis stor del av etermediepubliken till sådana undervisnings- program, i synnerhet i TV, nöjer sig dock trots allt med programmottag- ning utan stödmaterial. Etermedieundervisning av detta slag har endast undantagsvis direkt syftat till gruppstudier och har som regel inte heller utformats för att inlemmas i sådana studier.

Från mitten av 1960-talet har vuxenundervisningen i radio och TV ut- vecklats i riktning mot mer sammansatta flermediesystem. I vissa fall har denna utveckling skett i samband med att kurserna givits en mera kom- petensgivande inriktning. Det första projektet var ettbetygskursen istats- kunskap, där radioundervisningen visserligen svarade för en relativt hel- täckande framställning av ämnesområdena men där dessutom ingick en omfattande kurslitteratur, deltagande i seminarier och tentamina m. m. Erfarenheterna från detta projekt togs till vara i planeringen av en rad andra projekt på olika nivåer. '

Kännetecknande för dessa projekt var att radio och TV i mer utpräglad grad kom att samspela med andra medier och att funktionerna för de i projektet ingående medierna anpassades till olika syften, målgrupper, mottagnings— och bearbetningsformer. Dessa projekt syftade mera mål- medvetet än tidigare till att nå enskilda såväl som gruppstuderande, vilket bl. a. förutsatte en noggrann analys av förutsättningarna på mottagar- sidan och möjligheterna till tvåvägskommunikation. Konsekvensen blev samverkan med korrespondensinstitut för insändningsuppgifter, med studieförbund och andra utbildningsanordnare för gruppundervisning, med skolmyndigheter för möjligheter till särskild prövning.

Inom såväl TRU som SR/VUX togs därför de metodiska problemen i samband med radio-TV-kursernas utnyttjande i gruppstudier upp till diskussion och analys. För SR/VUX, vars utbud dominerades av språk- kurser, var det angeläget att klargöra vilka moment och funktioner i språkundervisningen som med fördel kunde förmedlas via ljud och rörlig bild, vilka moment och funktioner som bäst tillgodosågs genom grupp- studier under handledares ledning och i vilka avseenden den ena under- visningsformen kunde komplettera den andra. Under planeringsarbetet för den engelska nybörjarkursen Start aktualiserades dessa problem. Den avsedda målgruppen bestod av studieovana vuxna med kort grundutbild- ning. Undervisning enbart via etermedier skulle för denna målgrupp innebära stora krav på motivation och uthållighet. Det stöd som delta- gande i en studiecirkel innebär var angeläget. Det gällde därför att utforma de olika komponenterna i projektet så att de var för sig svarade för uppgifter, som i lämpliga kombinationer kunde ge tillfredsställande inlärningsmöjligheter för såväl enskilda studerande som gruppstuderande. Följande mönster utvecklades:

Komponent Avsedd för Avsedd för enskilda grupper

TV-program x Radioprogram A x x Radioprogram B x Kursbok x x Lärarhandledning x Bildkort,

_ övr. gruppmaterial x Insändningsuppgifter x Inspelade texter x x Snabbstart

(repetitionsmatcrial) x x

För enskilda studerande bedömdes TV-och radioprogrammen ge den handledning och stimulans i studierna som för gruppstuderande erhålles i studiecirkeln. Kursboken och två radioprogram per vecka borde därför vara obligatoriska läromedel för enskilda. TV-programmen som fördju- pade och övade vissa moment ur textboken gav dessutom exempel på språklig tillämpning i autentisk miljö. Övriga komponenter kunde på olika sätt förstärka inlärningen men anbefalldes ej som obligatoriska.

För grupper angavs endast kursboken och radioprogram A som obligatoriska komponenter. Cirkelledarna borde följa den tryckta hand- ledning som utgavs och använda det gruppmaterial som framställdes. Gruppdeltagarna kunde lämpligen enskilt i hemmen följa TV-program- men och radioprogram B samt använda övriga frivilliga komponenter. Men det väsentliga var att handledarna klart visste vilket material som måste användas i gruppundervisningen. Ett särskilt inskolningsmaterial med bruksanvisning distribuerades före kursstarten och kom flitigt till användning Undersökningar visade att den uppgjorda modellen verkligen tillämpades i cirkelstudierna. Inom Studieförbundet Vuxenskolan spela- des radioprogram A upp under sammankomsterna i 86 % av de cirklar som följde Start. Cirkelledarna använde ledarhandledningen i 96 ”a av cirklarna. 41 % av cirklarna använde utöver radioprogrammen även de specialinspelningar med bokens texter som utgivits på band och skivor. Enligt cirkelledarna tog deltagarna i mycket stor utsträckning del av såväl TV- som radioprogram hemma mellan sammankomsterna. Inom Studie- förbundet Vuxenskolan hade 73 % av deltagarna i stort enbart 6- eller 7-årig folkskola och 33% hade tidigare inte deltagit i vuxenstudier. Erfarenheter från andra studieförbund talar för att kursens metodik tillämpats på liknande sätt även i deras cirkelverksamhet och att den aVSedda målgruppen nåtts.

Kvantitativt innebar Start ett genombrott för utnyttjande av AVM i studieförbundens språkcirklar, Under det första läsåret 1971/72 följde 11 223 cirklar med 107 734 deltagare Start 1 och 2. Antalet tittare per TV-program i kursen uppgick under detta år i genomsnitt till ca 567 000. Under 1972/73 var antalet cirklar till Start 1—4 sammanlagt 19 388 med 175 998 deltagare. Under 1973/74 samlade Start 1—6 tillsammans ca 203 000 cirkeldeltagare. Resultatet visar att de tidigare svårigheterna att få tag på och spela upp ljudband i cirkelverksamheten i stor utsträckning övervunnits. Samarbetet med AV-centralerna intensifierades och förbätt- rades, bl. a. genom att radioprogrammen sändes i ”block” i etern i god tid före kursstarten för att möjliggöra masskopiering och distribution till studieförbunden. Även biblioteken förmedlade bandkopior till enskilda i stor utsträckning En av förklaringarna till kursens framgång i studiecirk— larna var att den lanserades vid en tidpunkt då det fanns stort behov av lämpligt ”prio”-material i engelska. Start-modellen kom även till an- vändning i de övriga nordiska länderna. Särskilt i Norge och Finland, där det svenska mönstret för samspel med studieorganisationerna följdes, blev kursen en stor framgång.

. Start-modellen blev senare tillämpad i den tyska nybörjarkursen Bitte, som i stort sett fick samma uppläggning. Under det första året, 1972/73, följdes kursen av 2 101 cirklar med 18 301 deltagare och 1973/74 följdes Bitte 1—4 av sammanlagt ca 20000 deltagare. Siffrorna över antalet cirkeldeltagare och försålda kursböcker till Start- och Bitte-kurserna tyder på att antalet enskilda vid kursstarten var ungefär lika stort som antalet gruppstuderande. Under kursens gång tycks dock de enskildas antal ha minskat betydligt snabbare än de gruppstuderandes.

Inom TRU skedde parallellt med Start- och Bitte-projekten ett likartat utvecklingsarbete som resulterade i den elementära kursen i svenska Ut med språket, som började sändas hösten 1973. Ut med språket går ännu ett steg längre än Start- och Bitte-projekten. I stället för att producera och sända program, som skulle kunna användas av både enskilda och gruppstuderande, framställdes olika versioner: radioprogram för enskilda studerande och särskilda ljudband för gruppstudier. De senare blocksän- des i etern före kursstarten för att möjliggöra inspelning, masskopiering och distribution genom AV-centralerna.

Redan under våren 1973 förprövades materialet i ett antal studiecirk- lar för att utröna bl. a. de olika momentens svårighetsgrad och tidsåtgång, och i god tid före kursstarten distribuerades ett speciellt cirkelledarpaket för inskolning. Mottagandet av Ut med språket blev mycket positivt inom studieförbunden. Under det första läsåret, 1973/74, anordnades 2 366 cirklar med 20 893 deltagare kring kursen. Det första kurshäftet såldes i 26 334 exemplar. Totalt såldes under det första kursåret ca 188 000 exemplar av de sammanlagt tolv häftena.

Under det första studieåret, 1973/74, genomförde ABF och TRU en uppföljning av 104 ABF-cirklar som använde Ut med språket. Under- sökningsresultaten visar att ungefär hälften av cirkelledarna och något färre av deltagarna tyckte att det var positivt att använda ljudband under sammankomsterna. Banden fungerade aktiverande och deltagarna tyckte att de lärde sig mer och att det var roligt att göra övningsuppgifterna utifrån banden.

Cirkelledarna var mycket positiva till kursmaterialet. Hela 96% av cirkelledarna fann kursens blandning av svenska och samhällsfrågor stimulerande.

Av cirkeldeltagarna var 69 % kvinnor. De flesta deltagarna var medel- ålders eller äldre. 80 % var förvärvsarbetande. En tredjedel av deltagarna arbetade inom vårdyrken. 73 % av deltagarna hade högst 7-årig folkskola. Kursen hade således i hög grad rekryterat den avsedda målgruppen. 79 % av deltagarna förklarade sig gärna vilja fortsätta att läsa något efter kursens slut. Samma modell för materialuppdelning som i Ut med språket tilläm- pades även i pensionärskursen Emilia och 1900—talet, som sändes våren 1974, och kursen Vardagslagen, som sändes hösten 1974. En enkätunder— sökning i 39 cirklar som använde Emilia och 1900-talet visade att 16 av cirklarna använt de speciella ljudband som producerats, medan 11 cirklar i stället lyssnat på radioprogrammen. 87% av samtliga cirklar ansåg att denna typ av studiematerial bok, studiehäfte och ljudband eller radioprogram inte var besvärligare för äldre människor än andra material. De allra flesta deltagare önskade flera kurser med liknande Uppläggnine

En annan utvecklingslinje som TRU följt gäller verksamhetens regio- nala anpassning. Försöken med Turistpraktika och Kvinnor och arbete hade givit mycket positiva erfarenheter. Planering, produktion och sändning av kurser i nära kontakt med en geografiskt begränsad publik, som själv fått möjlighet att påverka inriktningen, visade sig skapa

engagemang och intresse. Dessa erfarenheter togs till vara i projektet Bygd [ förvandling, som började som regionala kurser i Norrbottens och Östergötlands län hösten 1973. För vartdera länet sändes ett introduce- rande TV-program (över riksnätet) samt sju regionala radioprogram. Till radioprogrammen anknöt ett studiehäfte om respektive län. Genom AV-centralerna kunde studiecirklarna dessutom skaffa ljudband med metodiska tips och filmkopia av TV-programmet.

Under hösten 1973/74 bildades i Norrbotten 725 studiecirklar och i Östergötland ca 250 studiecirklar kring kursmaterialet. Det användes Också i FÖVUX—försöken i Norrbotten.

Studiecirkeldeltagarnas dokumentation av industrialismen i Norr- botten finns delvis utgiven i boken ”Norrbotten berättar”, som produce- rats av länsbildningsförbundet och TRU. En mängd olika aktiviteter har ordnats i anslutning till studiecirkelarbetet, såsom utställningar, tema- kvällar och exkursioner samt i Norrbotten dessutom amatörteater och konserter.

Erfarenheterna från de två regionala kurserna ledde vidare till en riksversion av Bygd i förvandling som började användas hösten 1974. Till kursmaterialet hör ett TV-program samt en serie på sex radioprogram. För cirkelstudier distribuerades sju ljudband varav ett var avsett för inskolning av cirkelledare. Utöver riksmaterialet utnyttjas i elva län regionalt framtaget material som utarbetats i studieförbundens regi och regionala radioprogram producerade av TRU.

Omfattningen av det regionala materialet varierar från 20—sidiga studie- planer i stencil till 80—sidiga rikt illustrerade arbetshäften med nyskrivna uppsatser över olika teman.

Många studiecirklar planerade sina studier för flera terminers arbete. Det gällde genomgående i de distrikt som haft arbetsgrupper för att göra regionalt kompletteringsmaterial.

Från flera håll har man uppmärksammat att deltagande i Bygd i förvandling var en lämplig start för studier kring lokala planeringsobjekt.

Som en fortsättning på Bygd i förvandling planeras därför ett annat studiematerial vars ämnesinriktning är nutid och framtid. Målet är att hos de studerande skapa beredskap inför de stora förändringar som sker i samhället och förmåga att ta del av, värdera och påverka planeringsfrågor. Detta kan ske i ett första steg som en nutidsbeskrivning av den egna hem- bygden.

! Östergötland ledde Bygd i förvandling till fortsatt intresse för studier av hembygden men nu med tonvikt på aktuella planeringsfrågor, vilket resulterade i framtagandet av den regionala kursen Vad händer i Östergötland?, vilken omfattar studiehäfte, specialritad karta och fem regionala radioprogram. Kursen sändes 1974/75.

Ett viktigt led i utvecklandet av flermediesystem gäller integration och samverkan med utbildningsanordnare ute på fältet. Ett delvis nytt sätt att skapa en växelverkan mellan olika insatser verkställda av en rad organisa- tioner och institutioner utgör Karibu-projektet, som efter långvarig planering inom en särskild samordningsgrupp växte fram i samarbete

mellan SR/VUX, Folkbildningsförbundet, SIDA, Rikskonserter, Riks- teatern och Riksutställningar. Projektet avsåg att ge information till allmänheten om u-landsproblemen. Tanken var att under samma tids— period aktualisera och behandla u-landsfrågor via så många olika medier och aktiviteter som möjligt. Karibu är swahili och betyder välkommen. I centrum för informationen stod Tanzania. I informationskampanjen ingick TV- och radioprogram kopplade till olika trycksaker, turnéer med tanzaniska dans- och musikgrupper, olika former av utställningar, studie- cirklar och andra aktiviteter. Studieförbunden prövade även ; utöver speciella cirklar kring projektet att integrera u-landsfrågor i andra cirklar, t. ex. språkcirklar eller estetiska cirklar. TV-programmen avsåg att bidra till att överbrygga de geografiska och känslomässiga; avstånden till u-ländernas problem och därmed ge förutsättningar för ökad förståelse. En följetongsserie inspelad i Tanzania sökte skapa intresse för levnads- betingelserna i ett u-land. Elementära faktaprogram avsåg att klargöra varför det finns rika och fattiga länder. Ett tryckt häfte i flerfärgstryck och med veckotidningens utformning framställde olika förhållanden i Tanzania. Tävlings- och aktiveringsmoment ingick iTV-programmen och tidningen. För gruppstudier utarbetades i TV och radio ett antal specialprogram, vars innehåll diskuterades fram i kontakt med studieför- bunden. En kursbok anslöt till denna del av projektet. Filmkopior av TV-programmen framställdes. Projektet som helhet bedömdes ha så stort intresse att ett omfattande forskningsprojekt igångsattes av sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Information om u-landsfrågor hör till de mera svårarbetade uppgifterna och kräver upprepade insatser för att tränga igenom. Repriser av programmen blev därför inplanerade. Några utvärderingsresultat av Karibuprojektet föreligger ännu inte. Sammanfattningsvis kan om den projektutveckling som beskrivits i detta avsnitt sägas att etermedieundervisningen i den mån den integreras i gruppstudier måste anpassas till de mål och förutsättningar som råder inom vuxenutbildningsfältet. Det innebär att etermedierna i flera fall reducerats till att utgöra en av många funktioner i ett flermediesystem. Detta kräver ingående analys av varje mediums uppgift i förhållande till de uppsatta målen, de avsedda målgrupperna och bearbetningsformerna. Det ställer vidare krav på samverkan mellan många parter. Särskilt goda erfarenheter har kunnat noteras vid samverkan på regional nivå.

10.3.3.4 Ljud— och bildprogram i materialpaket utan etersändning

Vid sidan av den utveckling som beskrivits i det föregående har även försök gjorts med läromedelspaket innehållande ljud- och bildprogram utan etersändning.

Tillkomsten av olika former av Videogram har öppnat nya möjligheter för användning av bildprogram i undervisningssammanhang. Inom TRU har försök med användande av videokassetter igångsatts bl. a. i samarbete med bibliotek. Det första metodiska experimentet för utnyttjande av videokassetteknik i gruppstudier för vuxna genomfördes hösten 1974 i

NOVU-projektet, som utvecklats i samarbete mellan de nordiska län- derna.

Efter en omsorgsfull behovsanalys, som gjordes i flera steg och riktade sig till såväl samhällsarbetare och experter som ett urval ur den tilltänkta målgruppen, formulerades ett tema för kursen som ansågs aktuellt för en bred allmänhet med kort grundutbildning i alla de berörda länderna, nämligen generationsskillnader.

Syftet med det svenska försöket har varit att bl. a. undersöka video- kassettekniken från pedagogiska och hanteringsmässiga synpunkter. För- 3öksverksamheten startade på regional nivå i Skaraborgs län hösten 1974 i samarbete med länsbildningsförbundet, studieförbund, folkhögskolor och Hem och skola-distriktet. Kursen omfattade fem avsnitt och behand- lade problemområden där många vuxna och ungdomar har olika åsikter och värderingar. Varje avsnitt utgjorde en avslutad helhet, varigenom flexibilitet i användningen möjliggjordes.

Videokassettinslagen utformades så att informationen framhävdes på ett mer intresseväckande sätt än som är möjligt i texthäften eller ljudband, t. ex. genom reportage, dokumentära inslag, dramatiseringar. lnslagens underhållningsvärde bedömdes även som väsentligt. Ljudbanden innehöll intervjuer och/eller diskussioner som komplement till texthäfte eller som underlag för diskussionsuppgifter. Till varje avsnitt fanns ett lö—sidigt illustrerat texthäfte med faktainformation och diskussionsupp- gifter. Det regionala försöket blev föremål för en omfattande utvärdering som avsåg att leda till revidering och senare användning av kursen över hela landet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att materialpaket med ljud- och bildprogram utan etersändning i flera avseenden har goda förutsättningar att kunna anpassas till och integreras i olika arbets— och studieformer och att tillgodose mycket speciella krav på utformning och användning som kan finnas hos olika utbildningsanordnare.

10.3.4. Information, kontakt och samverkan

Att en kurs sänds i radio eller TV kan innebära, att den uppmärksammas och lockar till deltagande i högre grad än vad fallet kanske är med andra former av kursverksamhet. Det sagda kan gälla såväl enskilt deltagandei hemmen som rekrytering till gruppstudier i anslutning till en etermedie- kurs. Men etermediernas genomslagskraft får inte överskattas i detta sammanhang Det stora utbudet i två TV-kanaler och tre radiokanaler kan inte vid samma sändningstidpunkt räkna med lika stor publik i samtliga kanaler. Någon eller några av dem blir dominerande. Kontraste- rande programsättning får effekten att den stora publiken kan välja och till övervägande del verkligen väljer — underhållande alternativ framför informativa eller undervisande. Mediernas genomslagskraft är därför en effekt som endast i begränsad utsträckning kommer utbild- ningsprogrammen tillgodo. En indirekt effekt av viss psykologisk bety- delse kan det däremot vara att undervisningsprogrammen överhuvudtaget sänds i medier med stark genomslagskraft. Detta kan bl. a. ha betydelse

för den uppmärksamhet kurserna kan röna i pressen. Att en kurs sändsi TV eller radio kan även ha motiverande effekt på samtidigt pågående cirkelstudier. Kursernas utsändning i etern utgör emellertid inte en tillräcklig förutsättning för att de skall nå ut till avsedda målgrupper och komma till användning på lämpligt sätt i olika former av studier. I själva verket krävs en omfattande information som ställer stora krav på idérikedom, planering och avsevärda resurser. TRU och SR/VUX har dels var för sig, dels i betydande utsträckning genom samarbete prövat olika former av åtgärder för information samt kontakt och samverkan med mottagarsidan.

lO.3.4.1 Information till allmänheten

Att döma av ett antal sinsemellan olika undersökningar tycks det inte råda något tvivel om att TV-mediet för allmänheten utgör den viktigaste informationskanalen om kursutbudet. Mellan en tredjedel och tre fjärde- delar av de tillfrågade har i dessa undersökningar angett information i TV som viktigaste källa. Procentandelen är givetvis beroende av vilka andra informationsinsatser som använts från fall till fall. TV—informationen ges dels i form av s. k. trailers korta informationsinslag mellan program dels i form av något längre program. De senare har betydelse även för att motivera och förbereda tittarna.

Information i TV är ofta kopplad till något tryckt informationsmate- rial som tittarna uppmanas skaffa sig på lättillgängliga ställen, såsom i pressbyråkiosker, bibliotek eller bokhandel. Inför varje höst- och vår- säsong distribueras en programtidning till allmänheten. Denna informerar om både TRU:s och SR/VUX:s kurser och ger dessutom tips av intresse för vuxenstuderande. Den sprids via de ovan nämnda kanalerna men även genom studieförbund, organisationer, skolor etc. Upplagan uppgår för höstversionen vanligen till 200 000 och för vårversionen till 135 000 exemplar.

Informationsinsatser via pressen har i vissa fall god effekt. I flera undersökningar har även framkommit att information erhållits genom bekanta, arbetskamrater etc. Det är således nödvändigt att sprida infor- mation på många olika vägar och på ett sådant sätt att vidareinformation sker, dels mellan individer, dels genom fortsatta informationsinsatser från organisationer, bibliotek, tidskrifter och inte minst studieförbundens egna informationskanaler.

lO.3.4.2 Kontakt och samverkan med utbildningsanordnare

Kurser avsedda att användas i studiecirklar ställer även de krav på omfattande åtgärder Mediernas dragningskraft och rekryteringseffekt har mindre betydelse för stud iearrangörerna om man inte i god tid löst en rad frågor rörande kursernas anpassning till avsedd studieform, informatio- nens utformning med hänsyn till olika mottagargrupper, inskolning av lärare och handledare i metodik etc.

Den tidigaste kontakten om kommande projekt sker inom TRU vanligen i expertkommittén TRUVUX och inom SR i dess rådgivande folkbildn'ingskommitté. Dessutom tas före och under projektplaneringen ofta kontakter med representanter för tilltänkta avnämargrupper. På detta sätt skapas förutsättningar för ömsesidigt utbyte av informationer och erfarenheter som är av betydelse för den avsedda användningen. Utprövning av material och program i samarbete med berörda organisa- tioner är även av stort värde.

TRU:s och SR/VUX:s information till utbildningsanordnare, organisa- tioner och institutioner utnyttjar många olika vägar. Två gånger om året utges en informationstidning, Utbudet, som ijournalistisk form upplyser om planerade projekt och om erfarenheter av verksamheten. Den konkre- taste informationen ges varje vår i en kurskatalog, vars uppgifter är avsedda att kunna föras över till studieförbundens studieprogram eller andra medier. Varje vår anordnas regionala konferenser med utbildnings- anordnare m. fl. För vissa projekt anordnas dessutom speciella konferen- ser. Foldrar utformas med särskild hänsyn till vad studieorganisatörer eller cirkelledare behöver veta för att planera den lokala uppföljningen. Inskolningspaket lämpade att användas vid lärar/cirkelledarutbildning utarbetas för vissa projekt. TRU har dessutom framställt ett speciellt metodikpaket om TV och radio i gruppstudier.

Ett viktigt led i strävandena att skapa bästa möjliga förutsättningar för produkternas användning i organiserade studier är de olika åtgärder som vidtas för att underlätta AV-centralernas inspelning, kopiering och vidaredistribution av programmen till avnämarna och de senares möjlig- heter att beställa programkopior.

Kontakt- och informationsinsatser på riksplanet är inte tillräckliga för att stimulera till användning i det lokala studiearbetet. Behovet av regionala och lokala kontakter är angeläget. TRU har sedan hösten 1972 bedrivit försöksverksamhet med regionala konsulenter i tre län, nämligen Norrbottens, Östergötlands och Skaraborgs län. Verksamheten under det första året 1972/73 finns dokumenterad i en undersökning rörande studieförbundens och folkhögskolornas erfarenheter av kontakter och samarbete med konsulenterna Totalt hade 68 % av dem som besvarade enkäten haft kontakt med TRU-konsulenten i sitt län.

Förutom för personliga kontakter, råd och upplysningar utnyttjades konsulenterna för medverkan vid informationsträffar eller vid cirkelledar- kurser. Nästan alla karakteriserade konsulenternas arbete i dessa samman- hang som mycket eller ganska värdefullt. Bland de tjänster som konsu- lenterna gett värderades högst ”allmän information om TRU och TRU- kurser” och ”information om speciella kurser”, särskilt sådana under planering. Därnäst följde ”hjälp med metodik rörande användning av radio/TV i studiearbetet” och ”hjälp att få tag i TRU-kursmaterial”. Tre fjärdedelar ansåg att det faktum att det fanns en TRU-konsulent i länet skulle öka möjligheterna att använda radio/TV-kurser. Av speciellt intresse är sambandet mellan de regionala konsulenternas insatser och intresset för de regionala kurser som genomförts i två av länen. I synnerhet i Norrbottens län blev Bygd i förvandling en osedvånlig

framgång. Just i samband med regionala och lokala kurser torde en decentraliserad verksamhet i bl. a. den form vari den bedrivits i försöks- länen skapa speciella förutsättningar för engagemang i studieverksam- heten.

lO.3.5 Utvärdering

Under TRU:s tidigare verksamhet var trycket starkt att snabbt få till stånd en radio- och TV-undervisning med både bredd och tyngd. Tiden medgav inte provproduktioner och förprövningar i någon nämnvärd grad. Utvärderingsinsatserna kom att gälla effekterna av de färdiga produkterna och deras distributionsformer. Effektundersökningar i samband med radio- och TV-undervisning erbjuder dock mycket svåra problem och ställer sig ytterligt kostnadskrävande. En tydlig omsvängning i inställning och arbetsmodeller kan därför spåras i den senare verksamheten. Flertalet av de projekt som kommit till under senare år är omsorgsfullt förprövade i studiesituationer som så realistiskt som möjligt liknar dem i vilka de färdiga produkterna skall fungera. Detta gäller projekt sådana som Ut med språket, Vardagslagen och Att se vad andra hör samt det nordiska samarbetsprojektet NOVU, som under hela sin tillkomstprocess varit förmål för noggrann utprövning. Inom SR/VUX har inte funnits resurser för lika omfattande förprövningsinsatser men den genomarbetade för- prövningen av Start-projektet, avseende både enskilda och gruppstudier, fick en avgörande betydelse för fortsatt planering och produktion. För TRU:s planering och produktion har förprövningarna gett värdefulla erfarenheter som fått stor betydelse för den fortsatta inriktningen av verksamheten bl. a. vad gäller metod- och medievalsfrågorna.

Av stort intresse för verksamhetens inriktning är undersökningar rörande TRU- och SR/VUX-kursernas användning i olika former av vuxenstudier. Mera ingående undersökningar och sammanställningar av hur speciella kurser följts upp i organiserade studier är viktiga för att avstämma de uppsatta målen och tillämpade metoderna/medierna mot de faktiska förhållandena på fältet. Till denna typ av undersökningar hör de som gällt Start- och Ut med språket-projektens användning i studiecirk- lar, hur Jordbruk -73 tagits emot av sin speciella målgrupp, vilka aktiviteter som kommit igång med anledning av projektet Bygd i förvandling osv. Viktiga är de undersökningar som söker kartlägga effekten av olika informationsåtgärder vad gäller deltagande kring olika kursprojekt. Grundläggande frågor när det gäller radio-TV-kursernas användning ute på fältet är tillgången på olika tekniska resurser för uppspelning av rörlig bild och ljud, inställningen bland studieorganisa- törer och ledare rn. fl. till att utnyttja dessa medier osv. För att få en så representativ bild av detta som möjligt genomförde Folkbildningsför- bundet, TRU och SR tillsammans en enkätundersökning under våren 1974. Enkäten, som redovisas i avsnitt 10.5.3.3, ställdes till studieför- bundens samtliga lokalavdelningar.

Det kan vara av intresse att utröna vilken grad av aktivitet som kan

konstateras bland den stora grupp tittare som registreras isamband med kursprogram i TV. En sådan undersökning lät SR/VUX göra 1973. Den redovisas i avsnitt 10.5. 1.3. Kostnaderna för utvärderingsinsatser i anslut- ning till massmedieundervisning blir mycket stora och måste noga avvägas i förhållande till andra angelägna ändamål inom verksamheten totalt. Bl. a. av dessa skäl har undersökningar gällande förprövning av metoder och medier och förutsättningar för kursernas användning framstått som angelägnare än större utvärderingsprojekt.

10.4. Några internationella exempel på användning av AVM i vuxenutbildningen

Möjligheterna att använda radio och TV för pedagogiska ändamål upp- märksammades tidigt