SOU 1981:57

Djurens hälso- och sjukvård

Djurens

hälso» och

& Statens offentliga utredningar

ww 1981z57

& Jordbruksdepartementet

Djurens hälso- och sjukvård

Betänkande av djurhälsoutredningen

Omslag Jan Bohman Jernström Offsettryck AB

ISBN 91-38-06462-6 ISSN 0375-250X

GOTAB, Stockholm 1981

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Regeringen bemyndigade den 17 maj 1979 chefen för jordbruksde— partementet att tillkalla en kommitté med högst sex ledamöter med uppgift att se över organisationen och finansieringen av djurens hälso— och sjukvård.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades fr.o.m. den 1 juni 1979 till ledamöter överdirektören Alf Wallin, tillika ordföran— de, riksdagsledamöterna L. Arne Andersson och Ingemar Hallenius, lantbrukarna Gunvor Lindberg och Barbro Rhodin samt riksdags— ledamoten Håkan Strömberg. Till sakkunniga förordnades distrikts— veterinären Lennart Anderholm, departementssekreteraren, numera kanslirådet, Håkan Boberg, länsveterinären Bengt Ehn och direk— tören Arne Roos, till experter departementssekreteraren Carl Gunnar Junback, avdelningschefen Torsten Petrelius och veteri— närrådet Eric Skoglund samt till sekreterare byråchefen Hans Adler och byrådirektören Bengt—Olof Svensson.

Hallenius entledigades den 18 juni 1979 och samtidigt förord— nades dåvarande överdirektören, numera statssekreteraren, Olof Nilsson som ledamot. Den 10 december 1979 entledigades Nilsson och Hallenius förordnades som ledamot fr.o.m. den 11 december 1979-

Den 20 augusti 1979 förordnades ombudsmannen Sören Gozzi som expert. Den 2 oktober 1980 entledigades Boberg och departe— mentssekreteraren, numera departementsrådet, Thomas Norell förordnades som sakkunnig. Den 16 januari 1981 förordnades departementsrådet Ulf Henricsson som expert. Den 2 februari 1981 entledigades Norell och departementssekreteraren Gert Jönsson förordnades som sakkunnig och avdelningschefen Sven

Österling som expert. Kommittén har antagit namnet Djurhälsoutredningen.

Regeringen uppdrog den 24 april 1980 åt utredningen att pröva

vissa frågor avseende allmäntjänstgöring för veterinärer m.m.

Genom tilläggsdirektiv den 5 januari 1981 utvidgades utredning— ens arbetsområde till att pröva vissa frågor avseende den re— gionala samordningen av olika aktiviteter inom djurhälsoområ—

det och inom husdjurssektorn i övrigt.

Djurhälsoutredningen har den 12 december 1979 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet överlämnat promemorian

"Finansiering av djursjukhus m.m.".

Djurhälsoutredningen får härmed överlämna sitt betänkande "Dju— rens hälso— och sjukvård". Utredningens arbete är härmed slut— fört. Utredningen är enig i sina förslag.

Särskilt yttrande har avgetts av sakkunnige Gert Jönsson.

Stockholm den 2 juli 1981.

Alf Wallin L. Arne Andersson Ingemar Hallenius Gunvor Lindberg Barbro Rhodin Håkan Strömberg

/Hans Adler Bengt—Olof Svensson

INNEHÅLL

Sammanfattning

Direktiven m.m.

Författningsförslag

I NUVARANDE FÖRHÄLLANDEN

2.1

2.2 2.3

2.4

2.5

3.1 3.2

4.1 4.2

Bakgrund, tidigare utredningar m.m.

Utvecklingen inom jordbruket och djur— hållningen

Jordbrukspolitiken och den ekonomiska utvecklingen

Strukturutvecklingen inom jordbruket Animalieproduktionens utveckling

2.3.1 Mjölkproduktion

2.3.2 Köttproduktion från nöt och får 2.3.3 Svinproduktion 2.3.4 Ägg- och slaktfjäderfäproduktion Hästar

Hundar och katter

Hälsotillståndet bland husdjuren Allmänt om sjukdomsbilden

Antal veterinärbehandlade djur 3.2.1 Animalieproduktionens djur 3.2.2 Övriga djur

Nuvarande organisation och finansiering av djurens hälso— och sjukvård

Lantbruksstyrelsen

Regional administration

4.2.1 Lantbruksnämnd

4.2.2 Länsveterinärorganisation

4.2.3 Länsstyrelse

Sid.

15

23

27

27

33

43 43 44 44 47

49 49 51 51 52 55

4.3

4.4

4.6 4.7 4.8 4.9

6

6.1 6.2 6.3

Distriktsveterinärorganisationen

4.3.1 Distriktsindelning, tjänstgöringe— förhållanden, m.m.

4.3.2 Distriktsveterinärernas arbetsvolym

4.3.3 Kostnader för distriktsveterinäror- ganisationen

Organiserad hälsokontroll av husdjur

Laboratorieverksamhet

Besiktningsveterinärorganisationen

Djursjukhus

Privatpraktiserande veterinärer

Sammanfattning av kostnader för djurens

hälso— och sjukvård

Glesbygdsfrågor

Djursjukvård i Danmark, Norge och Finland Danmark Norge

Finland

II öV'ERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

7.1

7.2 7-3

7-4

Allmänna utgångspunkter och principiella

ställningstaganden

Definition av begreppet djurens hälso—

och sjukvård

Allmänna samhällsintressen

Djurhälso— och djursjukvårdens inriktning

7.3.1 Olika djurslag 7.3.2 Öppen respektive sluten djursjukvård

7.3.3 Avvägning mellan terapi, profylax och rådgivning

Arbets— och anställningsförhållanden

55

55

59 61

66

70 72

73

75

79

79 80

81

83

89 89 92

94 99

oooooooooooooo oxmewm—t

9.1 9.2 9-3

9.4

10

10.1 10.2 10.3

10.4

11

11.1 11.2

Huvudmannaskap m.m.

Utgångspunkter

Primärkommun eller landsting som huvudman Privatpraktikbaserad verksamhet Jordbruksnäringen som huvudman Halvstatligt bolag

Helstatligt bolag

Organisation Utgångspunkter

Planering, samverkan m.m.

Den statliga veterinära fältorganisationen

9.3.1 Dimensionering m.m.

9.3.2 Flerveterinärstationer

9.3.3 Systematisering av veterinärernas praktikjournaler

9.3.4 Rationalisering

Administration m.m.

Finansieringsfrågor Utgångspunkter

Kostnader för djurens häls— och sjukvård Kostnadsfördelning mellan staten och djurägarna

Avlöningsförhållanden, uppbördssystem m.m.

Vissa utbildningsfrågor Allmäntjänstgöring för veterinärer Djursjukvårdarutbildning

III SÄRSKILT YTTRANDE

AV sakkunnige Gert Jönsson

105 105 107 108 109 110 113

115 115 117 123 123 129

137 145 151

163 163 166

169

171

183 183 190

193

Sammanfattning

I NUVARANDE EöRHÅLLANDEN

Utvecklingen inom jordbruket har under senare årtionden känne— tecknats av en fortlöpande storleksrationalisering. Antalet fö- retag med animalieproduktion har minskat. Samtidigt har de kvar— varande företagen blivit större och alltmer specialiserade. An- talet sällskapsdjur och sporthästar har under 1970-talet ökat väsentligt. Antalet veterinärbehandlade djur har ökat såväl

inom animalieproduktionen som beträffande sällskapsdjur och

sporthästar.

Djurens hälso— och sjukvård är organisatoriskt uppdelad på oli— ka huvudmän. Det centrala statliga ansvaret åvilar lantbrukssty— relsen. Regionalt är det statliga ansvaret delat mellan lant— bruksnämnd, länsveterinärorganisation och i viss mån länsstyrel— se. Genom distriktsveterinärorganisationen har staten påtagit sig att ansvara för i första hand akutsjukvården inom animalie— produktionen. Jordbruksnäringens organisationer bedriver orga— niserad hälsokontroll av husdjur. Veterinärmedicinsk laborato- rieverksamhet bedrivs centralt av statens veterinärmedicinska anstalt och regionalt av AB Svensk laboratorietjänst. Statens livsmedelsverk är chefsmyndighet för besiktningsveterinäror- ganisationen. Vården av sällskapsdjur och sporthästar ombesörjs i stor utsträckning av privatpraktiserande veterinärer och av

djursjukhus.

De årliga statliga kostnaderna för djurens hälso— och sjukvård kan beräknas till närmare 60 milj. kr. för distriktsveterinäror— ganisationen, 10 milj. kr. för bekämpande av smittsamma husdjure—

sjukdomar och 42 milj. kr. i nettokostnader för statnes veteri—

närmedicinska anstalt.

Djurägarnas årliga kostnader för hälso— och sjukvård inom ani- malieproduktionen kan uppskattas till ca 136 milj. kr., inkl. kostnader för medicin och organiserad hälsokontroll. Djurägar— nas kostnader för vård av sällskapsdjur och sporthästar kan upp— skattas till totalt ca 80 milj. kr.

II öVERvAGANDEN OCH FÖRSLAG

Allmänna utgångspunkter och principiella ställningstaganden

Djurhälsoutredningen konstaterar att staten har ett övergripan— de ansvar för djurens hälso— och sjukvård. Vidare har staten ett särskilt ansvar för vården av animalieproduktionens djur, för bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar, för att djurskyd- dets krav tillgogoses och för att en tillfredsställande service till för djurägarna rimliga kostnader skall kunna upprätthållas även i mindre djurtäta områden. Distriktsveterinärorganisatio— nen är i första hand dimensionerad för vård av animalieproduk— tionens djur. Djurhälsoutredningen anser att viss vård av säll— skapsdjur och sporthästar även i fortsättningen bör kunna ut— föras av distriktsveterinärer, särskilt som sådan vård i vissa delar av landet bidrar till att upprätthålla vården av animalis— produktionens djur. Djursjukvård bör till största möjliga del bedrivas som öppen vård. Verksamheten vid djursjukhusen bör be— traktas som ett värdefullt komplement till övrig djursjukvård. Sluten djursjukvård är inte primärt en statlig angelägenhet. Statligt ekonomiskt stöd bör därför i princip inte utgå till

finansiering av djursjukhus.

Med hänsyn till bl.a. utvecklingstendenserna inom animaliepro— duktionen bör djurens hälso— och sjukvård i ökad utsträckning inriktas mot åtgärder som syftar till att på besättningsnivå förebygga hälsostörningar. En sådan inriktning förutsätter bl.a. att åtgärder vidtas för att åstadkomma en utökad samver- kan mellan olika insatser inom animalieproduktionen. För att främja förebyggande åtgärder föreslår utredningen att 5 milj. kr. årligen anslås av statliga medel.

Utredningen anser vidare att åtgärder bör vidtas för att för— bättra distriktsveterinärernas arbetsförhållanden. Organisatio— nen bör dimensioneras efter dels utvecklingen inom djurhållning— en, dels kravet på anpassning av veterinärernas arbetstider m.m. Förbättringar kan i första hand åstadkommas genom utökade re- surser i form av fler distriktsveterinärtjänster men även genom

olika rationaliserings— och planeringsåtgärder.

Huvudmannaskap och organisation

Djurhälsoutredningen har övervägt landsting eller primärkommu- ner som huvudman, privatpraktikbaserad verksamhet, jordbruksnä- ringen som huvudman, halvstatligt bolag (staten — djurägaror— ganisationerna) och helstatligt bolag som alternativ till nuva— rande organisation och huvudmannaskap för djurens hälso— och sjukvård. Utredningen har dock inte funnit anledning att före— slå någon ändring i fråga om nuvarande huvudmannaskap för dju—

rens hälso— och sjukvård.

Utredningen föreslår att planeringen av verksamheten inom dju— rens hälso— och sjukvård integreras i lantbruksstyrelsens och

lantbruksnämndernas verksamhetsplanering. Härigenom erhålls ett regionalt planeringsunderlag för en successiv anpassning av or—

ganisationen efter behovet av insatser inom animalieproduktio—

nen .

Utredningen understryker vikten av ett närmare samarbete mellan lantbruksnämndernas personal inom husdjursområdet, distriktsve— terinärerna och den av jordbruksnäringen bedrivna organiserade hälsokontrollverksamheten. Laboratoriediagnostik och sjukdoms— data från köttbesiktningsverksamheten bör utnyttjas i ökad om— fattning. Det regionala samarbetet bör byggas upp efter bl.a.

de riktlinjer som statsmakterna angett för den organiserade häl—

sokontrollen av husdjur.

Lantbruksstyrelsen bör enligt utredningens mening ges möjlighet att, utöver nuvarande 310 distriktsveterinärtjänster, vid behov inrätta ytterligare 30 tjänster. Det omedelbara behovet kan upp-

skattas till 20 tjänster. Utredningen föreslår vidare att de

40 distriktsveterinärtjänster som f.n. är s.k. regionvikarie— tjänster ges en fast palcering i stordistrikt. För att minska behovet av tillfälliga vikarier bör 50 nya distriktsveterinär- tjänster med fast placering i stordistrikt inrättas. Lantbruks— styrelsen bör således ha möjlighet att inrätta totalt högst 390 distriktsveterinärtjänster. Ökningen av nettokostnaden för den av utredningen föreslagna dimensioneringen har i förhållande till

nuläget beräknats till ca 2 milj. kr.

Utredningen utgår från att den veterinära fältverksamheten i ökad utsträckning kommer att bedrivas genom flerveterinärstatio— ner. Kostnaderna för en sådan utveckling beräknar utredningen

till ca 0,5 milj. kr. per år under en uppbyggnadsperiod.

Utredningen föreslår att ett datasystem för registrering och uppföljning av hälsotillståndet inom animalieproduktionen införs i hela landet. De årliga kostnaderna för ett sådant system kan beräknas till ca 2 milj. kr. och bör enligt utredningen finansi—

eras kollektivt av jordbruksnäringen.

Utredningen pekar på olika möjligheter till rationalisering av

verksamheten inom djurens hälso- och sjukvård.

Utredningen föreslår att länsveterinärorganisationens nuvarande arbetsuppgifter förs över till respektive lantbruksnämnd. I och med detta upphör länsveterinärorganisationen som statligt regio— nalt organ. Vidare föreslås att distriktsveterinärerna organisa- toriskt inordnas i lantbruksnämnderna. Lantbruksnämnderna kommer härigenom att erhålla ett samlat ansvar för de statliga regiona— la insatserna inom djurens hälso- och sjukvård. Till följd av den föreslagna överföringen behöver lantbruksnämnderna tillfö— ras resurser motsvarande 10-12 veterinära tjänster. I avvaktan på en av utredningen föreslagen översyn av nuvarande former och organisation av tillsynen enligt livsmedelslagen bör lantbruks— nämndernas behov av veterinär sakkunskap tillgodoses genom att länsveterinären får till uppgift att — utöver sina funktioner i länsstyrelsen — även biträda lantbruksnämnden. Vidare innebär utredningens förslag att behovet av insatser från förste dist—

riktsveterinärerna kommer att öka.

Finansieringsfrågor

De av djurhälsoutredningen föreslagna åtgärderna för förstärk- ning och anpassning av verksamheten inom djurens hälso— och sjukvård bör finansieras genom att djurägarna i ökad utsträck- ning svarar för kostnaderna för djursjukvården. Genomförandet

av djurhälsoutredningens förslag innebär att djurägarens kost- nader totalt ökar med närmare 10 milj. kr. årligen. Härav bör kostnaden för sjukdatasystemet om ca 2 milj. kr. finansieras kollektivt av jordbruksnäringen. Med hänsyn till det ökade kost— nadsansvar som härigenom åläggs djurägarna anser utredningen det vara rimligt att statens nuvarande bidrag till djurens hälso—

och sjukvård bibehålles realt sett oförändrat.

Nuvarande finansieringssystem innebär att distriktsveterinärerna erhåller sin inkomst dels i form av fast lön från staten, dels i form av arvoden från djurägarna enligt veterinärtaxeförordning— en. En ändrad kostnadsfördelning mellan staten och djurägarna enligt utredningens förslag innebär att nuvarande principer för finansiering behöver ändras. Utredningen har därför övervägt

följande alternativ.

1. Djurägarna erlägger sina avgifter för djursjukvården till staten i stället för till distriktsveterinärerna (centrali— serad uppbörd). Distriktsveterinärerna erhåller hela sin er- sättning från staten som fast lön, ev. kombinerad med någon

form av tantiem.

2. Djurägarna erlägger en särskild statlig djursjukvårdsavgift som tas ut i samband med sjukbesök. Distriktsveterinärernas avlöningssystem med nuvarande fördelning mellan fast lön

och arvodesinkomster bibehålls oförändrat.

3. Djurägarnas avgifter enligt veterinärtaxeförordningen höjs samtidigt som distriktsveterinärernas fasta lön sänks, men

diffentieras med hänsyn till förhållandena i olika distrikt.

4. Djurägarnas kostnader för djursjukvården bestrids delvis

kollektivt av jordbruksnäringen genom exempelvis avräkning

mot prisregleringsmedel eller produktavgifter.

Utredningen finner samtliga redovisade alternativ vara möjliga att genomföra men har inte funnit tillräckliga skäl att förorda något särskilt alternativ. Utredningen anser att remissinstan— serna bör ges möjlighet att förutsättningslöst pröva samtliga

finansieringsalternativ.

Vissa utbildningsfrågor

Djurhälsoutredningen föreslår att en allmäntjänstgöring (AT) för veterinärer bör införas med utgångspunkt från det förslag som anges av utredningen om vissa utbildningsfrågor på veterinärme— dicinens område (VU 77). En tjänst som assistent i lägst löne— grad F 5 bör fr.o.m. budgetåret 1982/83 inrättas på lantbruks— styrelsen för handläggning av frågor om AT. Finansieringen av den handledda delen av allmäntjänstgöringen bör ske genom att medel, 3 milj. kr., härför anslås över statsbudgeten. Utredning— ens förslag innebär en besparing i förhållande till VU 77:s för— slag med 2 milj. kr. Utredningen föreslår även att utbildning av 'djursjukvårdare i huvudsak i enlighet med VU 77:s förslag införs och att 850 000 kr. inkl. en engångsutgift på 40 000 kr. anslås

över statsbudgeten för detta ändamål.

Direktiven m.m.

Regeringen bemyndigade den 17 maj 1979 chefen för jordbruksde— partementet, statsrådet Enlund, att tillkalla en kommitté med högst sex ledamöter med uppgift att se över organisationen och finansieringen av djurens hälso— och sjukvård. I direktiven,

1979z47, anförde departementschefen följande:

"Det finns flera skäl att överväga om nuvarande organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård är den mest lämpliga i alla avseenden. Jag vill inledningsvis erinra om de stora för— ändringar inom animalieproduktionen som har skett och beräknas ske i framtiden. Mycket talar för att den framtida utvecklingen inom detta område kommer att ställa nya och ändrade krav i frå— ga om djurens hälso- och sjukvård. Bl.a. gäller detta behovet av epidemiologiska analyser samt utrednings— och rådgivningsverk- samhet på besättningsnivå.

Den statliga distriktsveterinärorganisationen fungerar i allmän— het till djurägarnas belåtenhet och ger möjlighet till goda per— sonliga relationer mellan djurägare och veterinär. Anställnings— formen har hittills stimulerat till en hög servicenivå. De kla— gomål som framförts på den veterinära servicen förknippas i all— mänhet med att man lokalt anser att tilldelningen av distrikts— veterinärtjänster är otillräcklig.

Distriktsveterinärerna är framför allt engagerade i akutsjukvård av enskilda djur. I vissa delar av landet är antalet utförda be— handlingar per veterinär mycket högt. En stor del av dessa in— grepp är av rutinkaraktär.

Hästhållningen i Sverige har under den senaste 15—årsperioden genomgått stora förändringar. Samtidigt som det totala hästanta— let ökat har en förskjutning skett mot en starkt ökad andel sporthästar, framför allt rid— och fritidshästar. Från ägarhåll riktas kritik mot den nuvarande veterinära servicen på hästom— rådet. Man anser att det sedan åtskillig tid är svårt att få be— hoven tillgodosedda. Den kritik och de problem som framförs är i mycket desamma inom alla grenar av hästhållningen. Behovet av ambulerande vård anses sålunda dåligt tillgodosett på flera håll. Man efterlyser därför hästkunniga distriktsveterinärer med uttalad skyldighet att behandla hästar. Mycket talar för att den ambulerande hästsjukvården i första hand skall handhas av samma Veterinärer som är verksamma inom animalieproduktionen. Att ha

en särskild organisation för den ambulerande hästsjukvården tor— de inte vara rationellt. Det förtjänar i detta sammanhang fram— hållas att AB Trav och Galopp nyligen beslutat att inrätta spe— cialistpolikliniker vid vissa av landets trav— och galoppbanor. Dessa torde komma att utgöra ett värdefullt komplement till den ambulerande hästsjukvården.

När det gäller sällskapsdjuren vill jag erinra om att riksdagen senast år 1973 uttalade att den statliga distriktsveterinäror- ganisationen i första hand skall tillgodose det behov av vård som föreligger för animalieproduktionens djur (prop. 1973z178, JoU 1973z51, rskr 1973:378). Samtidigt framhölls emellertid betydelsen av att distriktsveterinärorganisationen utformades på sådant sätt att utrymme skapades för behandling och vård även av sällskapsdjur. Detta ansågs viktigt särskilt inom glesbygder— na, framför allt i Norrlands inland. I propositionen framhölls också att den nya veterinärdistriktsindelningen utformats på så— dant sätt att utrymme bör finnas för behandling och vård även av sällskapsdjur som t.ex. blivit utsatta för trafikolyckor och andra olycksfall. Det har emellertid visat sig att skillnaderna vad gäller distriktsveterinärernas skyldigheter i fråga om ani— malieproduktionens djur resp. sällskapsdjur och sporthästar i vissa fall har skapat oklarheter och problem. Härtill kommer att kravet på veterinärvård av sällskapsdjur under senare år ökat mycket kraftigt och att distriktsveterinärorganisationen inte är dimensionerad för att tillgodose behovet av hälso— och sjukvård i fråga om sällskapsdjuren annat än i begränsad omfatt— ning. För att tillgodose denna vårdsektor behövs privatpraktise- rande veterinärer, välutrustade veterinärpolikliniker och djur— sjukhus.

Jag vill understryka att verksamheten vid djursjukhusen utgör ett värdefullt komplement till den övriga djursjukvården i lan- det. Vid dessa finns de bästa diagnostiska och terapeutiska re— surserna samt möjligheter till stationär vård. Djursjukhusen fungerar som remissinstanser men fyller också en Viktig funktion genom den jourtjänst som bedrivs vid dessa. Värdefull för djur— sjukvården i sin helhet är också den veterinärmedicinska kun- skap som genom djursjukhusens specialutbildade veterinärer för— medlas till de fältarbetande veterinärerna. Jag är samtidigt angelägen att framhålla att även kvalificerade diagnostiska ut— redningar och behandlingar kan ske utan att djuren underkastas en dyrbar stationär vård.

Det är enligt min mening viktigt att slå fast att största möj— liga del av djursjukvården både vad gäller animalieproduktionens djur samt sällskapsdjur och sporthästar bör ombesörjas i öppen vård. Denna vårdform är i allmänhet billigast samtidigt som djurägarna ofta finner det praktiskt och tidsbesparande att ha tillgång till en närservice med en etablerad personlig kontakt.

Jag vill också erinra om den kritik som riktats mot distrikts— veterinärernas anställnings- och arbetsförhållanden. Det finns naturliga förklaringar till detta missnöje. Med nuvarande an— ställningsform är det t.ex. inte möjligt att ge distriktsvete— rinärerna en reglerad arbetstid. Vissa reformer som under sena— re år genomförts på arbetslivets område avseende arbetstidsför— kortning, deltidstjänstgöring, föräldraledighet, deltidspensio—

nering m.m. är svåra att tillämpa inom den nuvarande distrikts—

veterinärorganisationen. Svårigheter föreligger också i dag att

skaffa vikarier vid tjänstledighet för distriktsveterinärer. För att förbättra distriktsveterinärernas arbetssituation har bl.a. framförts önskemål om inrättande av flerveterinärstationer.

Staten bidrar i inte oväsentlig utsträckning till att täcka kostnaderna för djursjukvården i landet. Kärnan i den statliga verksamheten inom området utgörs av distriktsveterinärorganisa- tionen. Sammanlagda antalet distriktsveterinärer är f.n. ca 300. Central myndighet för distriktsveterinärorganisationen är lant— bruksstyrelsen som också har ansvaret för de särskilda åtgärder som samhället måste sätta in för bekämpande av smittsamma hus— djurssjukdomar. Lantbruksnämnderna svarar för viss del av per— sonaladministrationen inom distriktsveterinärorganisationen.

Regionalt svarar länsveterinären enligt länsveterinärinstruktio— nen för att vad som föreskrivs om epizootibekämpandet iakttas. Länsveterinären är vidare chef för länsveterinärorganisationen som bl.a. har att samordna åtgärder mot husdjurssjukdomar. Anta— let länsveterinärer är ca 30.

Huvuddelen av verksamheten vid statens veterinärmedicinska an— stalt (SVA) har anknytning till djurens hälso— och sjukvård. An— stalten bedriver forskning och upplysningsverksamhet på dessa områden, utför veterinärmedicinska diagnostiska undersökningar åt utomstående och tillverkar vidare veterinärmedicinska prepa— rat för försäljning.

Till statens insatser för djursjukvård hör också verksamheten vid statliga djursjukhus. Sådana finns inom Sveriges lantbruks— universitet dels i Skara, dels i Uppsala (Ultuna) samt vid sta— tens hundskola i Sollefteå. Slutligen bidrar staten till vissa kostnader för djursjukvård för avlägset boende djurägare.

Statens totala utgifter för djurens hälso— och sjukvård är svåra att beräkna. En uppskattning ger dock vid handen att området torde belasta statsbudgeten med 80—85 milj. kr. av vilka ca 10 milj. kr. är utgifter för forskning vid SVA.

Någon samlad utredning om hur de nu nämnda utgifterna fördelar sig på olika djurkollektiv föreligger inte. Den helt domineran— de delen måste dock ses som utgifter för animalieproduktionen inom jordbruksnäringen. Inte obetydliga utgifter är emellertid förenade med vård m.m. av sällskapsdjur och sporthästar.

I remissyttrandet över betänkandet (ds Jo 1978:8) Finansiering av djursjukhus anför riksrevisionsverket (RRV) bl.a. att en översyn bör göras av finansieringsförhållandena för all djur— sjukvård inkl. vård av djur i animalieproduktionen. En sådan samlad översyn skulle komma att inkludera distriktsveterinär— organisationen, där — enligt RRst mening - den nuvarande för- delningen av finansieringsansvaret kan starkt ifrågasättas.

I en promemoria den 1 februari 1979 har RRV vidare angett vissa motiv för ändrad finansieringsordning. Bl.a. anförs i promemo— rian att kostnaderna för sjukvård etc. är en integrerad, åter— kommande och nödvändig del av de totala kostnader som är förenadr

med produktionen av kött och mejeriprodukter. Det kan därför ar— gumenteras för att kostnaderna borde belasta det enskilda jord— bruksföretagets kalkyler och därmed i vissa fall påverka val av handlingsalternativ etc. Det påpekas också att kostnader för djursjukvård ibland kan ses som alternativ till andra kostnads— slag, såsom bättre och allsidigare foder, bättre hygienförhål- landen i stallar osv.

Vidare framhålls att det kan vara felaktigt att inte belasta det enskilda jordbruket eller produktslaget med samtliga kostnader som faktiskt är förenade med produktionen, inkl. dem som primärt faller på olika samhällsorgan. Härtill kommer att en större akt— samhet skulle kunna uppnås i ianSpråktagandet av resurser för djursjukvård om avgiften härför i det enskilda fallet var bättre kostnadsanpassad än f.n.

Även när det gäller samhällets utgifter för vård av sällskaps— djur och sporthästar anser RRV att samma argument till viss del kan åberopas. Samtidigt påpekas att det från rättvisesynpunkt är rimligt att innehavarna av sällskapsdjur och sporthästar själva får bära de kostnader för sjuk— och hälsovård som deras djur förorsakar.

De förhållanden som jag nu har redovisat motiverar en översyn av nuvarande organisation och finansiering av djurens hälso— och sjukvård och vissa angränsande områden. En kommitté bör enligt min mening tillkallas för att göra denna översyn. Det samlade behovet av insatser för djurhälsovård och djursjukvård bör kart— läggas. En viktig utgångspunkt för utredningsarbetet bör därvid vara de uppgifter som insamlats av jordbruksdepartementets ar— betsgrupp för veterinära frågor (AVF).

Den nuvarande verksamheten i fråga om djurens hälso— och sjuk— vård utmärks organisatoriskt av en uppdelning på olika huvudmän. I första hand bör därför undersökas vilka förbättringar som kan åstadkommas genom en samordning av huvudmannaskap och resurser i fråga om djurens hälso- och sjukvård. Därvid bör olika alter— nativ prövas.

Stor vikt bör läggas vid att den framtida organisationen skall kunna göra insatser som förebygger sjukdom och hälsostörningar på besättningsnivå. Organisationen bör vara så uppbyggd att den kan förena terapeutiska och profylaktiska uppgifter. Organisa- tionen bör vara flexibel och möjliggöra byte av tjänster inom organisationen och göra denna anpassningsbar till ändrad djur- hållning och de krav som kan ställas från djurägarna eller de- ras organisationer eller från samhället i övrigt. Det är angelä- get att så många veterinärer som möjligt engageras i beredskaps— tjänstgöring för att antalet beredskapstillfällen per enskild veterinär skall bli så få som möjligt.

Vid dimensioneringen av resurserna för djurens hälso— och sjuk— vård skall även hänsyn tas till glesbygdens behov av veterinärer för köttbesiktning.

För att öka effektiviteten och erbjuda goda arbetsförhållanden bör kommittén särskilt undersöka möjligheterna till lagarbete i veterinärstationer eller veterinära servicecentraler.

Kommittén skall lämna förslag om finansieringen av den framtida djursjuk- och djurhälsovården. En utgångspunkt bör härvid vara att djurägarna i princip skall svara för kostnaderna för djur— sjukvården i Varje fall där allmänna samhällsintressen inte mo— tiverar en annan fördelning av kostnadsansvaret t.ex. i fråga om bekämpandet av smittsamma sjukdomar eller behovet av en till— fredsställande service i glesbygd.

Kommittén bör samråda med kommittéer på närliggande områden och även beakta förslagen i djursjukhusutredningens betänkande och vad som kommit fram i remissbehandlingen av denna. Utredningsar— betet bör bedrivas skyndsamt.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att re— geringen bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en kommitté med högst sex ledamöter med uppgift att se över organisationen och finansieringen av djurens hälso— och sjukvård, '

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat bi— träde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnader— na skall belasta tionde huvudtitelns kommittéanslag."

Den 15 mars 1980 utfärdade regeringen direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av re— former. I direktiven, 1980:20, anförde departementschefen,

statsrådet Mundebo, följande:

"Enligt tilläggsdirektiv (Dir 1978z40) som utfärdades den 28 april 1978 ålades samtliga kommittéer och särskilda utredare

att noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skul— le kunna finansieras genom omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resurser inom det område kommit— téns förslag avser. Kommittéerna skulle också göra en priorite— ring mellan angelägna önskemål inom utredningsområdet och så om— sorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekterna i form av exempelvis ökad administration och byråkrati för myndigheter och enskilda som förslagen kunde medföra.

I budgetförslaget för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80:100 bil. 2) anförde jag följande: ”En väsentlig faktor bakom statsutgif— ternas stegringstakt är de utredningar med förslag till reformer på olika områden som tas fram i kommittéform eller på annat sätt. I ett kärvt statsfinansiellt läge kan det finnas skäl att noga pröva på vilka områden och med vilken inriktning utredningsre— surserna bör sättas in. Detta gäller såväl inom regeringskans— liet som inom myndigheter och nu pågående utredningar. Det kom— mer enligt min mening att bli nödvändigt att i ökad utsträckning använda dessa resurser i effektivitetsfrämjande och omprövande syfte".

I budgetförslaget framhålls också att det under de närmaste åren inte kommer att finnas något utrymme för en politik präglad av kostnadskrävande reformer eller löften. Det är i nuvarande eko— nomiska läge angeläget att gällande statliga utgiftsåtaganden ges en förutsättningslös prövning. Intresset bör sålunda inte i första hand koncentreras på förslag till i och för sig befogade ökningar av existerande anslag och nya insatser utan övervägan— dena bör i stället avse möjligheterna till begränsningar och om— prioriteringar inom ramen för gjorda åtaganden.

Enligt anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar avseende budgetåret 1981/82 skall myndigheterna för varje för— slag som innebär en höjd ambitionsnivå redovisa besparingsför— slag som normalt motsvarar minst kostnaden för ambitionsnivåhöj— ningen.

Mot bakgrund av vad jag nu har redovisat finner jag att de kom— mittéer som arbetar f.n. på samma sätt som under 1978, bör få ytterligare riktlinjer för sitt arbete för att detta skall kun— na bli meningsfullt i rådande statsfinansiella läge. Därigenom kan undvikas att ett antal förslag till åtgärder presenteras för regeringen för vilkas genomförande saknas resurser. Kommit- téernas arbete bör i stället utnyttjas i effektivitetshöjande och omprövande syfte. Även de kommittéer som tillkallats i fort— sättningen måste givetvis arbeta under realistiska ekonomiska förutsättningar. Deras direktiv får utformas med hänsyn härtill.

Utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna läg— ger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade re— surser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras'genom besparingar i form av rationali— seringar och omprövning av pågående verksamhet inom utrednings— området. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drab— bar staten, kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör så om— sorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda.

I budgetförslaget för budgetåret 1980/81 framhålls att regering— en för sin del är inriktad på att i större utsträckning än tidi— gare vara restriktiv med krav på kommunala insatser. Riksdagen har i samband därmed uttalat (FjU 1979/80:15) att en självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstaganden bör vara att kom— muner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut. I regeringsförkla— ringen i oktober 1979 betonades också att regeringen avser att noga granska de ekonomiska verkningarna för den kommunala sek— torn av statliga beslut. Det är därför nödvändigt att olika re— formers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och på den kommunala ekonomin klarläggs. Mot denna bakgrund mås— te kommittéerna noga beakta de kommunalekonomiska konsekvenserna av lämnade förslag och redovisa ett genomarbetat underlag som medger bedömningar i dessa avseenden.

De förutsättningar för utredningsarbetet som jag nu dragit upp bör gälla för samtliga kommittéer och särskilda utredare oav-

sett vad som har sagts i enskilda kommittédirektiv. De kommittéer som på grund av särskilda skäl inte anser sig kunna uppfylla kra- vet på att alla förslag skall hållas inom ramen för oförändrade resurser skall så snart som möjligt anmäla detta till det stats— råd till vars ansvarsområde den hör. Det ankommer på regeringen att besluta om undantag i något särskilt fall kan medges.

Jag hemställer att regeringen beslutar att kommittéerna och de särskilda utredarna genom departementens försorg ges till känna vad jag anfört i detta ärende."

Den 15 januari 1981 utfärdade regeringen tilläggsdirektiv för kommittén om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård. I direktiven, 1981:2, anförde departementschefen, statsrådet Dahlgren, följande:

"Kbmmittén(Jo 1979:03) om organisation och finansiering av dju— rens hälso- och sjukvård tillsattes i maj 1979. Enligt sina di— rektiv har kommittén bl.a. till uppgift att lämna förslag om or— ganisation av djurens hälso— och sjukvård. En fråga som bör tas uppp i detta sammanhang är den regionala samordningen av olika aktiviteter inom djurhälsoområdet och inom husdjurssektorn i övrigt.

Länsveterinärorganisationen skall bl.a. utöva tillsyn över den allmänna hälso— och sjukvården bland husdjuren. Länsveterinären är chef för länsveterinärorganisationen men också tjänsteman hos länsstyrelsen. I den sistnämnda rollen svarar länsveterinären för att vad som föreskrivs om livsmedelskontrollen, djurskyddet och epizootibekämpandet iakttas.

Det centrala ansvaret för djurens hälso— och sjukvård åvilar lantbruksstyrelsen. Det kan därför finnas motiv för att motsva— rande regionala ansvar — som ett alternativ till nuvarande ord— ning — läggs på lantbruksnämnderna som bl.a. har uppgifter rö— rande personaladministrationen för distriktsveterinärorganisa— tionen och svarar för husdjursrådgivning m.m. Enligt min mening bör kommittén därför undersöka fördelar och nackdelar med detta alternativ i förhållande till nuvarande ordning samt hur perso— nalbehovet skulle komma att påverkas. Utredningen bör därvid be— akta de konsekvenser som detta medför i fråga om de uppgifter som länsveterinären fullgör som tjänsteman i länsstyrelsen.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att rege— ringen beslutar om tilläggsdirektiv i enlighet med vad jag har förordat."

Regeringen uppdrog den 24 april 1980 åt djurhälsoutredningen att lämna närmare förslag om omfattning och finansiering av en vidareutbildning i form av allmäntjänstgöring för veterinärer

(AT), att se över de behörighetsregler som gäller för utövande

av olika typer av veterinärtjänster samt att överväga införandet

av utbildning av djursjukvårdare.

Genom beslut den 13 september 1979 överlämnade regeringen till djurhälsoutredningen djursjukhusutredningens betänkande (Ds Jo 1978:8) Finansiering av djursjukhus jämte remissyttranden för att med förtur beaktas i utredningsarbetet. Samtidigt överlämna— des 1antbruksstyrelsens framställning i oktober 1975 med förslag till lag om djursjukhus m.m. jämte remissyttranden samt skrivel— ser i frågor rörande finansiering av djursjukhus från länssty— relsen i Stockholms län, Malmöhus läns hushållningssällskap, styrelsen för stiftelsen Djursjukhuset i Strömsholm och styrel— sen för stiftelsen Djursjukhuset i Umeå. Den 29 november 1979 överlämnades bl.a. en skrivelse från stiftelsen Djursjukhuset i Strömsholm med förslag om höjning av hundskattetaket för att möjliggöra en finansiering av om- och nybyggnad vid djursjukhu— set i Strömsholm. Djurhälsoutredningen har den 12 december 1979 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet överlämnat

promemorian Finansiering av djursjukhus m.m.

Under utredningsarbetets gång har regeringen till utredningen överlämnat ett antal rapporter och framställningar från olika myndigheter, organisationer m.fl. Dessutom har till utredningen inkommit ett antal skrivelser från enskilda personer, organisa—

tioner m.fl.

Utredningen har haft överläggningar med myndigheter, organisa—

tioner m.fl. Vidare har veterinärinrättningen i Skara besökts.

I Kiruna har utredningen haft överläggningar om glesbygdsfrågor m.m. med personer verksamma inom olika områden avseende djurens hälso- och sjukvård.

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva vete—

rinäryrket m.m.

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 2 5 lagen (1965:61) om

behörighet skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse

Legitimation som veterinär meddelas av lantbrukssty—

relsen.

Den som avlagt veterinär— examen i Sverige eller som avlagt sådan examen utom— lands och genomgått av re- geringen föreskriven ef— terutbildning i Sverige skall på ansökan erhålla legitimation som veterinär, om ej sådana omständigheter föreligga som enligt denna lag kunna föranleda åter—

kallelse av legitimation.

Om den som avlagt veterinär— examen utomlands äger fram—

stående skicklighet och sär-

Föreslagen lydelse

Legitimation som veterinär medde—

las av lantbruksstyrelsen.

Den som avlagt veterinärexamen i

Sverige och fullgjort av regering?

en föreskriven praktisk tjänstgö— rin allmänt änst örin eller

som avlagt sådan examen utomlands och genomgått av regeringen före— skriven tilläggsutbildning i Sverige skall på ansökan erhålla legitimation som veterinär, om ej sådana omständigheter föreligga som enligt denna lag kunna föran—

leda återkallelse av legitimation.

Om den som avlagt veterinärexamen utomlands äger framstående skick—

lighet och särskild erfarenhet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skild erfarenhet inom vete— inom veterinäryrket, må han rinäryrket, må han erhålla erhålla legitimation som vete— legitimation som veterinär rinär utan att ha genomgått utan att ha genomgått ef— tilläggsutbildning. terutbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984

SOU 1981:57 Författningsförslag Förslag till

Förordning om ändring i kungörelse (1965:62) med tillämpninge— föreskrifter till lagen om behörighet att utöva veterinäryrket

m.m.

Regeringen föreskriver i fråga om kungörelse (1965:62) med till— lämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva veteri—

näryrket m.m.

dels att i kungörelsen skall införas en ny paragraf, 1 a å, av

nedan angivna lydelse,

dels att i 1 5 ordet "efterutbildning" skall bytas ut mot "till— läggsutbildning".

1 a & Allmäntjänstgöring (AT) som veterinär enligt 2 &; lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket omfattar prak—

tisk tjänsgöring.

För veterinär, som avlagt veterinärexamen med klinisk inriktning, erfordras för legitimation sex månaders tjänstgöring och för ve— terinär, som avlagt veterinärexamen med inriktning mot livsme—

delshygien och laboratoriearbete, tolv månaders tjänstgöring.

Tjänstgöring enligt första stycket fullgöres enligt föreskrifter som lantbruksstyrelsen meddelar.

Lantbruksstyrelsen meddelar beslut om godkänd allmäntjänst—

göring.

1 & Tilläggsutbildning som avses i 2 å andra stycket lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. omfattar den veterinär— tjänstgöring och den veterinärutbildning i övrigt, som lant— bruksstyrelsen bestämmer efter samråd med Sveriges lantbruksuni— versitet. Tilläggsutbildningen skall avpassas så, att sökandens kunnighet och skicklighet kunna antagas komma att i huvudsak mot—

svara vad den svenska veterinärutbildningen avser att bibringa

blivande veterinärer. Sökanden skall visa sig äga erforderli—

ga kunskaper i svenska språket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1984.

I NUVARANDE FÖRHÄLLANDEN

1 Bakgrund, tidigare utredningar m.m.

Under senare årtionden har frågor om djurens hälso— och sjukvård resp. livsmedelshygien och livsmedelskontroll behandlats av oli—

ka utredningar. I det följande redogörs i korthet för några av

dessa.

En av de mer betydelsefulla var den utredning som tillsattes år 1965 för att utreda veterinärväsendets uppgifter och organisa-

tion, veterinärväsendeutredningen (VVU).

I direktiven till VVU motiverades utredningen bl.a. med att ve— terinärväsendets organisation i huvudsak varit oförändrad under en tidsperiod, som präglats av stora förändringar inom jordbruks— näringen. Husdjursskötseln hade ändrats såväl med hänsyn till djurslag, djurantal och besättningsstorlekar som i fråga om driftsformer och djurvärden. Veterinärinsatserna hade i ökad ut- sträckning kommit att inriktas på förebyggande hälsovård. Sådan vård hade kommit att framstå som mer betydelsefull för animalie- produktionen än den akuta djursjukvården. Sport— och sällskaps— djurens antal hade samtidigt ökat. I direktiven framhölls att huvudsyftet med översynen borde vara att anpassa veterinärväsen—

dets uppgifter och organisation till utvecklingens krav.

VVU avgav betänkande om sluten djursjukvård (Ds Jo 1967:6), be- tänkande om veterinärmedicinsk rådgivnings- och laboratorieverk— samhet (Ds Jo 1968:3), en rapport om distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, m.m. (SOU 1970:55) och betänkandet Veterinärdistriktsindelningen, m.m. (SOU 1971:3).

Frågan om den slutna djursjukvården togs upp i tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1967/68 (prop. 1967z155 bil. 7, JoU 1967:40, rskr 1967:578). Härvid uttalades att sluten djur— sjukvård i princip inte bör vara en statlig uppgift. Den veteri- närmedicinska rådgivnings- och laboratorieverksamheten behand— lades av 1969 års riksdag (prop. 1969z45, JoU 1969:12, rskr 1969:155). Som en följd av riksdagens beslut bildades ett sär- skilt bolag - Aktiebolaget Svensk laboratorietjänst (Svelab) — med staten och jordbruksnäringen som delägare och med uppgift att driva regionala veterinärmedicinska laboratorier. Bolagets verksamhet ersatte den verksamhet som dittills bedrivits vid hushållningssällskapens veterinärmedicinska laboratorier. Vida— re fastställdes en ny förordning om organiserad hälsokontroll

av husdjur. Härigenom fick jordbruksnäringen ansvaret för den organiserade hälsokontrollverksamheten. Veterinärdistriktsindel- ningen m.m. behandlades av 1975 års riksdag (prop. 1975:178,

JoU 1973:51, rskr 1975:578). Genom detta beslut fastlades bl.a.

nuvarande distriksindelning och antal tjänster.

År 1970 lämnade livsmedelsstadgekommittén i sitt betänkande "Ny livsmedelsstadga m.m.” (SOU 1970:6 och 7) förslag till bl.a. ny livsmedelslagstiftning och till en ny central myndighet för livsmedelsfrågor samt till regional och lokal organisation av den offentliga livsmedelskontrollen. Hithörande frågor behand— lades av 1971 års riksdag (prop. 1971:61 och 62, JoU 1971:41 och 42, rskr 1971:218 och 219). Riksdagsbesluten innebar bl.a. att veterinärstyrelsen och statens institut för folkhälsan upp— hörde som självständiga organ vid utgången av år 1971, att sta— tens livsmedelsverk (SLV) såsom central myndighet för livsme— delsfrågor inrättades den 1 januari 1982, att bl.a. veterinär— styrelsens hygienbyrå inordnades i det nya verket och att byrå- erna för frågor om hälso- och sjukvård av djur överfördes till lantbruksstyrelsen. Vidare inordnades länsveterinärerna i läns— styrelserna, som blev regionala tillsynsmyndigheter enligt

livsmedelslagen.

På grundval av 1965 års veterinärmedicinska utrednings betänkan— de (Ds Jo 1967:7) fattade 1970 års riksdag beslut om lokalise-

ring av veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska an-

stalt (SVA) till Uppsala och om en nära samordning av verksamhe— terna med lantbrukshögskolan och Uppsala universitet (prop. 1970:37, JoU 1970:23, rskr 1970:255).

Genom riksdagsbeslut år 1977 (prop. 1976/77:67, JoU 1976/77:17, rskr 1976/77:247) sammanfördes den 1 juli 1977 jordbrukets hög— skolor till en högskoleenhet, benämnd Sveriges lantbruksuniver— sitet (SLU). Veterinärhögskolan inordnades i universitet som en veterinärmedicinsk fakultet. SVA kom att lyda under styrelsen för lantbruksuniversitetet men utgör i övrigt en i huvudsak

självständig enhet.

I fråga om utbildningsområdet kan också framhållas att riksdagen har beslutat om en ökad intagning till veterinärlinjen från 50 till 75 studerande per år fr.o.m. hösten år 1978. Vidare har ut— redningen om vissa utbildningsfrågor på veterinärmedicinens om- råde (VU 77) avgett ett betänkande om veterinärmedicinsk utbild- ning (Ds Jo 1979:6).VU 77 föreslog bl.a. att veterinärutbild— ningen skall vara gemensam i nio terminer varefter den under det sista studieåret delas upp på två grenar, en gren med klinisk inriktning (K—gren) och en livsmedels—/laboratorieinriktad gren (L—gren). VU 77 föreslog också en vidareutbildning i form av allmäntjänstgöring (AT) för att möjliggöra ett enhetligt legiti— mationsbegrepp. Vidare föreslog VU 77 att en 40 veckor lång ut- bildning i djursjukvård anordnas för 20 elever årligen som en allmän utbildningslinje vid lantbruksuniversitetet och att en tvåårig studieväg i allmän djurvård i gymnasieskolan inrättas. Frågor rörande den veterinärmedicinska utbildningen behandlades av riksdagen år 1980 (prop. 1979/80:100, bil. 13 s. 104-106, JoU1979:80:29, rskr 1979/80:195).

I detta sammanhang bör också nämnas djursjukhusutredningens be— tänkande (Ds Jo 1978:8) om finansiering av djursjukhus. Genom beslut av riksdagen år 1980 (prop. 1979/80:151, SkU 1979/80 57, rskr 1979/80:354) om att slopa begränsningen i kommunernas rätt att bestämma hundskattens storlek har kommunerna erhållit för— bättrade möjligheter att bidra med medel för finansiering av djursjukhus.

Utredningen om den regionala laboratorieverksamheten har i ett betänkande (SOU 1979:5) behandlat frågor om laboratorieverksam- het inom livsmedelshygien, veterinärmedicinsk diagnostik, mil—

jövård och näraliggande områden.

Arbetsgruppen för översyn av bestämmelserna för bekämpning av salmonellainfektion hos djur avlämnades år 1980 betänkandet Sal— monella hos djur (Ds Jo 1980:5). Genom riksdagsbeslut år 1981 (prop. 1980/81 100 bil. 15, JoU 1980/81:18, rskr 1980/81:20?) ändrades riktlinjerna för bekämpning av salmonella. Härigenom beräknas statens kostnader för ändamålet minska från ca 15 milj.

kr, till ca 10 milj. kr. per år.

Som tidigare redovisats har arbetsgruppen (AVF) som tillsattes i mars år 1977 inom jordbruksdepartementet med uppgift att ut— reda vissa frågor inom veterinärområdet utarbetat och insamlat

material, som överlämnats till djurhälsoutredningen.

Djurhälsoutredningen vill vidare framhålla att lantbruksstyrel— sen under senare år tagit initiativ till och genomfört ett antal utredningar som berör utredningens arbetsuppgifter. Bl.a. kan pekas på den år 1976 tillsatta utredningen om den organiserade hälsokontrollen av husdjur. En rapport härom avlämnades år 1977. Genom beslut av riksdagen år 1981 (prop. 1979/80:61, JoU 1979/80: 51, rskr 1979/80:265) har en ny lag om organiserad hälsokontroll av husdjur utfärdats (SFS 1980:570). I förordningen om organise— rad hälsokontroll av husdjur (SFS 1980:372) föreskriver rege— ringen bl.a. att lantbruksstyrelsen får ge organisation på jord- bruksnäringens område eller annan sammanslutning rätt att anord— na hälsokontroll av husdjur. Lantbruksstyrelsen har i kungörel— se om organiserad hälsokontroll av husdjur (LSFS 1980:35) lämnat

föreskrifter om hur hälsokontrollen skall bedrivas.

I bilaga till lantbruksstyrelsens petita för budgetåret 1977/78 lämnades en redogörelse över en utvärdering av distriktsveteri- närorganisationen, utmynnande bl.a. i en begäran om ytterligare 10 fasta förfogandetjänster som distriktsveterinär. Lantbruks-

styrelsens begäran lämnades dock utan åtgärd.

Avslutningsvis skall nämnas att en arbetsgrupp gemensam för lant— bruksstyrelsen och Svensk Husdjursskötsel (SHS) år 1978 lade

fram ett förslag till handlingsprogram för systematisering av veterinärernas praktikjournaler. Försöksverksamhet med databe— handling av veterinärernas praktikjournaler startade år 1971 i

Skaraborgs län och år 1977 i Kalmar län.

Djurhälsoutredningen får anledning att i det följande mera i de— talj behandla frågor som anknyter till olika spörsmål som utretts och reglerats enligt den översiktliga redogörelse som lämnats

här.

. »”1'u_'u

,,*-"|- ”. u J.H. -

2 Utvecklingen inom jordbruket och djurhållningen

I tabell 6 redovisas hur antalet hundar har utvecklats under pe— rioden 1955—1978.

Tabell 6 Antal hundar åren 1955—1978

::

Ar Hundar 1955 500 000 1965 355 000 1970 400 000 1975 478 000 1977 496 000 1978 509 000 Källa: SCB

Av tabell 6 framgår att antalet hundar har ökat fortlöpande un— der de senaste årtiondena. Den årliga ökningen har varit särskilt

stor under början av 1970—talet.

De uppgifter som redovisas i tabellen avser hundar för vilka hundskatt erlagts. Härutöver torde det finnas ca 200 000 icke registrerade hundar. Det totala antalet hundar år 1978 kan såle— des uppskattas till ca 700 000. Det största antalet hundar finns i storstadsområdena. Räknat per 1 000 invånare är dock hundtät—

heten tämligen likartad i hela landet.

Över kattbeståndet finns ingen tillgänglig officiell statistik. Med ledning av bl.a. marknadsundersökningar rörande industri— tillverkat kattfoder har antalet katter i landet uppskattats till ca 650 000.

2.1. Jordbrukspolitiken och den ekonomiska utvecklingen

En av grunderna i svensk jordbrukspolitik är att trygga en god livsmedelsberedskap. Kraven på denna beredskap anger en minsta storlek på jordbruksproduktionen och därmed de resurser som er- fordras inom jordbrukssektorn. Utvecklingen inom jordbruket un— der 1960—talet kännetecknades av att åkermark i betydande om- fattning togs ur bruk samtidigt som antalet jordbruksföretag minskade snabbt. Utvecklingen inom animalieproduktionen innebar bl.a. en fortlöpande minskning av mjölkproduktionen samtidigt som svinproduktionen ökade kontinuerligt. Under 1970-talet har

strukturomvandlingen skett i en långsammare takt.

I riksdagens jordbrukspolitiska beslut från år 1977 (prop. 1977/ 78:19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:105) framhålls bl.a. att de naturliga resurserna i fråga om jordbruksjord i framtiden bör utnyttjas för jordbruksproduktion och den brukningsvärda åker— jorden skyddas från exploatering för andra ändamål. Beträffande animalieproduktionen framhålls bl.a. att mjölkproduktionen är av särskild betydelse för upprätthållandet av en god livsmedelsbe— redskap. Mjölkproduktionen är den viktigaste produktionsgrenen för jordbruket i norra Sverige och därför av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt. Som ett delmål i produktionsmål— sättningen ingår således att upprätthålla en mjölkproduktion som i stort sett motsvarar konsumtionsbehovet av mjölk och mjölkpro— dukter. För övriga grenar inom animalieproduktionen bör efter— strävas att balans i stort sett uppnås mellan produktion och av—

sättningsutrymme inom landet.

Inkomstmålet tillmäts en större tyngd än tidigare. Ett huvudsyf— te med jordbrukspolitiken bör enligt beslutet vara att tillför— säkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med

den som andra grupper uppnår. Vidare bör jordbrukspolitiken ha till mål att tillgodose konsumenternas berättigade krav på sä— ker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser.

Beträffande effektivitetsmålet framhålls att rationaliserings— politiken liksom tidigare bör utformas så att den främjar en rationaliseringsverksamhet som medför att livsmedel kan produ— ceras till lägsta möjliga kostnad samtidigt som de i jordbruket yrkesverksamma får del av den allmänna standardstegringen. Vida— re anförs att insatserna främst bör inriktas på att främja en fortsatt rationalisering genom uppbyggnad och vidmakthållande

av rationella familjeföretag i de bygder och vid de företag där insatserna kan väntas få störst effekt. Därutöver bör rationali— seringspolitiken bl.a. fungera som ett regionalpolitiskt in-

strument.

Vid sidan av finansieringsstöd och markpolitiska åtgärder fram— hålls rådgivningsverksamhetens stora betydelse för rationalise—

ringen av jordbruket.

Det jordbrukspolitiska beslutet från år 1977 innefattar även styrning av animalieproduktionens utbyggnad. Enligt beslutet bör som nämnts rationaliseringspolitiken ha en sådan inriktning att uppbyggnaden av effektiva familjföretag främjas. Detta förutsät— ter i de flesta fall att någon form av animalieproduktion be- drivs. Det begränsade utrymmet för nyinvesteringar som under 1980—talet kan förväntas inom främst slaktsvins—, ägg— och broi— lerproduktionen bör därför i första hand förbehållas utvecklings— bara familjeföretag. Mot en koncentration av animalieproduktio— nen till alltför stora anläggningar talar även svårigheterna att i dessa bekämpa smittsamma sjukdomar som t.ex. salmonella och de

stora kostnader som samhället åsamkas vid en sådan bekämpning.

I propositionen framhålls att det statliga investeringsstödet liksom hittills bör användas för att styra animalieproduktionens utbyggnad. Detta innebär att sådant stöd inte bör utgå till in— vesteringar för mer omfattande produktion av svin, ägg och broi— ler. Styrningen innebär även en begränsning av de större före— tagens utbyggnadsmöjligheter genom differentierade produktions—

avgifter. 2.2 Strukturutvecklingen inom jordbruket

Äkerarealen vid företag med mer än två ha åker minskade med i genomsnitt 8 000 ha per år under 1970—talet, medan minskningen på 1960—talet var 28 000 ha per år. Den totala åkerarealen upp— gick år 1980 till 2,95 milj. ha. Utvecklingen har även inneburit förändringar i fråga om åkerjordens regionala fördelning. I slättbygdsområdena i södra och mellersta Sverige har åkerarealen således minskat obetydligt under de senaste 20 åren, medan en

kraftig nedläggning av åker har skett i skogslänen.

Även minskningen av antalet företag har avtagit under den senas— te tioårsperioden. Sålunda upphörde årligen i genomsnitt 3 600 företag under perioden 1971—1979 jämfört med drygt 8 000 före— tag under 1960—talet. År 1980 uppgick antalet företag till 118 000. Antalet företag med nötkreatur har under 1970—talet minskat från ca 100 000 år 1971 till ca 71 000 år 1980. Under samma period har antalet företag med svin minskat från ca 57 000 till ca 26 000.

I en rapport från lantbruksekonomiska samarbetsnämnden (Jordbruk, trädgårdsnäring och fiske, sektorsbeskrivningar och framtidsbe— dömningar till år 1985) redovisas bedömningar av jordbrukets ut— veckling fram till år 1985. I rapporten konstateras att nedlägg— ning av sämre åkermark torde vara avslutad i stora delar av lan— det. Viss begränsad nedläggning av åker till följd av tätorter— nas expansion kommer att fortsätta. Mot bakgrund härav antas att den totala åkerarealen kan komma att minska med i genomsnitt

2 000 ha per år fram till år 1985.

Den pågående förskjutningen av åkerarealen till större företag väntas fortgå under de närmaste åren. Under den närmaste femårs— perioden antas enligt lantbruksekonomiska samarbetsnämndens rap- port en årlig nedgång med 2 500 företag. Antalet företag väntas därmed uppgå till 105 500 år 1985. Medelarealen åker för företag med mer än 2 ha åker kan härigenom förväntas uppgå till närmare 28 ha år 1985. Medelarealen åker var år 1980 25 ha.

2.5. Animalieproduktionens utveckling

2.5.1. Mjölkproduktion

Utvecklingen inom mjölkproduktionen kännetecknades under 1960— talet av en kraftig minskning av såväl antalet mjölkkor som an— tal företag med mjölkproduktion. (Se tabell 1).

Tabell 1 Antal mjölkkor och antal företag med mjölkproduktion åren 1961—1980 samt förväntad utveckling till år 1985

o

Ar 1961 1971 1980 1985 Mjölkkor, 1 OOO—tal 1 205 685 656 610 Företag med mjölk— produktion, 1 OOO—tal 186 84 44 51 Källa: SCB

Den relativt sett förbättrade lönsamheten i mjölkproduktionen som! en följd av jordbruksavtalet år 1971 bröt den tidigare nedåtgåen—- de trenden i antalet mjölkkor och medförde en ökning under åren 1972—1975. Därefter har antalet mjölkkor med undantag för åren 1979-1980 successivt minskat. År 1980 uppgick antalet mjölkkor till 656 000. Fram till år 1985 förväntas en fortsatt minskning av antalet mjölkkor och antalet företag med mjölkproduktion.

Nedgången i antalet kor har mer än väl uppvägts av avkastnings— ökningen per ko. Mellan åren 1971 och 1980 ökade den totala mjölkproduktionen från 2 876 milj. kg. till 5 555 milj. kg.

Av tabell 2 framgår förändringarna i olika besättningsstorlekar mellan år 1971 och år 1980.

Tabell 2 Antal företag med mjölkproduktion efter besättnings— storlek år 1971 och år 1980

Besättningsstorlek, Är antal mjölkkor 1971 1980 1 57 600 17 200 10—24 22 800 20 400 25—49 2 600 5 700 50— 500 900 Summa 85 500 44 200 Källa: SCB

Minskningen av antalet företag med mjölkproduktion har i första hand gällt besättningsstorlekar med mindre än tio mjölkkor. An- talet företag med fler än 25 mjölkkor har ökat. Det genomsnitt—

liga antalet kor per besättning har ökat från 9 år 1971 till 15 år 1980.

Antal nötkreatur och mjölkkor år 1980 i olika län framgår av ta- bell 5.

2.5.2. Köttproduktion från nöt och får

Under 1950—talet kom det nötkött som producerades inom landet nästan uteslutande från utslagskor och icke dräktiga kvigor. Dessutom förekom en relativt omfattande produktion av gödkalv. Samtidigt som antalet mjölkkor reducerades kraftigt under 1960— talet ökade uppfödningen av ungnöt till slakt. Detta skedde ge—

nom att såväl spädkalvs— som gödkalvsslakten minskade.

Även under 1970—talet har mjölkkoststammen som nämnts fortsatt att minska. Köttproduktionen ökade därvid genom en relativt snabb utveckling av den självrekryterande köttproduktionen. An— talet kor för självrekryterande köttproduktion (am— och dikor) har ökat från 41 000 år 1971 till 71 000 år 1980.

Tabell 5

Antal husdjur år 1980 vid företag med mer än 2,0 ha åker eller stor djurbesättning

______—-———_————

Höns och kycklingar

Län

Stockholm Uppsala Södermanlands Östergötlands jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands

Göteborgs o Bohus

Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs

Gävleborgs

Västernorrlands

Jämtlands Västerbottens

Norrbottens

Hela riket

Nötkreatur Totalt

57 64 72 120 152 80 140 61

165 151 115

59 155 166

54

51

40

42

47

42

59

64

54

1 955

654 995

244 068

846 485 618 411 525 206 867 117

555 424 886 459 706 989 816 701 205 657 906 086

022

Därav kor för

mj prod

___—___—

12 25 25 59 44 24 48 19 10 42 54 55

20

47 55 22 19 14 17 19 18 17 26

15

655

429 490 601 571 511 655 989 516 612 762 207

909

470 182 784 554 182

942 918 819 678 124

298

758

Får och lamm

12

9 15 27 17 14 59 65

4 11

6

14

9 27 15 17 10

5 10 15 19 15 12

4

591

429 271 275 001 657 999 152 076 492 171 518 580

612 007 469 150 241 074

577 642 156' 580 744 197

629

Svin Totalt

29 67 61 117 40 50 117 68 96 504 559 402

54 92 274 40 45

10 14 11

55

2 714

271 878 757 492 265 771 562 335 084 176 526 251

065 540 515 789 288 865 764 081 622 521 912 265

197

Därav suggor

210 905 000 956 697 990 551 852 710 815 511

057

_; ÅNNm—P-XOQXOM

#m—P- MU'ION

272 622 827 854 860 554 192 552 470 617 4 075 742 _. _; 4> N NO

445—3me

278 249

224 259 576 918 248 262 995 570 056 206 476 644

AN—l—l

229 601

1 142 120 192 182 125 57 151 25 150 54

15 192

192 822 624 219 583 991 876 695 548 410 950 578

172 528 516 001 598 975 067 568 599 841 080 591

202

_____________._____—___—-—_——————————-

Källa: SCB

Under 1980—talet förväntas inga större förändringar beträffande nötköttsproduktionen. Antalet kor för självrekryterande köttpro- duktion förväntas dock enligt tidigare nämnda rapport från lant— bruksekonomiska samarbetsnämnden öka till ca 105 000 år 1985. Samtidigt förväntas en fortsatt övergång till tyngre slaktdjur.

Antalet får har ökat i snabb takt under 1960—talet från 154 000 år 1961 till 550 000 år 1971. Även under 1970—talet har antalet får ökat men i långsammare takt jämfört med 1960-talet. År 1980 uppgick antalet får och lamm till ca 590 000. Samtidigt uppgick antalet företag med får till 10 200. Fram till mitten av 1980- talet förväntas en viss ökning av fårproduktionen. Antalet får

och lamm i olika län framgår av tabell 5. 2.5.5 Svinproduktion

Fläskproduktionen har ökat kontinuerligt sedan början av 1960— talet. Enligt tidigare nämnda rapport från lantbruksekonomiska samarbetsnämnden förväntas produktionen fram till mitten av

1980—talet öka med ca 4 milj. kg per år vilket innebär en lång— sammare ökningstakt än under den senaste tioårsperioden då pro—

duktionen ökade med ca 7 milj. kg per år.

För att tillgodose produktionen av griskött krävs en ökning av beståndet av suggor och galtar från ca 290 000 år 1980 till ca 500 000 år 1985. Antalet producerade slaktsvin beräknas öka från ca 4,2 milj. år 1980 till 4,4 milj. år 1985.

Såväl inom smågris— som slaktsvinsproduktionen har utvecklingen gått mot allt färre men större besättningar. Mellan åren 1969 och 1980 minskade antalet smågrisproducerande besättningar från ca 55 000 1111 ca 19 200. (Se tabell 4). Samtidigt ökade anta— let suggor per besättning från 7 år 1969 till 16 år 1979.

Inom slaktsvinsproduktionen har utvecklingen mot större besätt— ningar varit mera markant än inom smågrisproduktionen. Enligt uppgifter från Sveriges Slakteriförbund uppgick antalet svin i medeltal per besättning till närmare 160 år 1980. Samtidigt

svarade ca 4 procent av antalet leverantörer med över 1 000

svin i årsleverans för närmare 60 procent av den totala produk- tionen. Under 1980—talet förväntas en fortsatt förskjutning av

slaktsvinsproduktionen till större besättningar.

Tabell 4 Antal suggor och galtar resp. antal företag efter be— sättningsstorlek år 1969 och år 1980

År 1—9 10—19 20—49 50— Summa

Suggor och galtar 1969 95 000 55 800 50 500 24 000 225 500 1980 40 100 56 800 106 400 86 900 290 200 Företag 1969 28 000 4 500 1 800 500 55 000

1980 10 600 4 000 5 600 1 000 19 200

Källa: SCB

Slaktsvinsproduktionen är till skillnad från nötkreaturshållning— en koncentrerad till sydligaste Sverige. Mer än hälften av pro— duktionen sker i Skåne och Halland. Antalet svin resp. suggor år 1980 i olika län redovisas i tabell 5.

2.5.4. Ägg— och slaktfjäderfäproduktion

Produktionen av ägg och slaktfjäderfä har under de senaste 20 åren genomgått en snabb förändring. Antalet produktionsenheter har minskat kraftigt och en allt större del av såväl ägg som fjäderfäkött har kommit att produceras vid stora och specialise—

rade företag.

Antalet besättningar med höns har således under 1970—talet mins— kat från ca 70 000 år 1970 till ca 25 600 år 1980. Ca 800 besätt— ningar med fler än 100 höns svarar för ca 75 procent av den to— tala äggproduktionen. Fram till mitten av 1980—talet förväntas enligt lantbruksekonomiska samarbetsnämnden en fortsatt minsk— ning av antalet företag med äggproduktion genom att mindre pro— ducenter avvecklar sin produktion. Antalet besättningar beräknas uppgå till ca 15 000 år 1985.

Den kommersiella uppfödningen av slaktkyckling och kalkon sker vid ca 200 företag på kontraktsbasis med ett tiotal slakterier.

Uppfödningen är koncentrerad till de södra delarna av landet.

Antalet företag med produktion av fjäderfäkött förväntas bli i stort sett oförändrat fram till år 1985. Antalet höns och kyck-

lingar i olika län framgår av tabell 5.

2.4 Hästar

Av tabell 5 framgår utvecklingen av antalet hästar under perio- den 1950—1980 enligt uppgifter från lantbruksstyrelsen.

Tabell 5 Antal hästar åren 1950—1980

o

Ar Hästar 1950 440 000 1960 210 000 1970 82 000 1975 102 000 1978 110 000 1979 114 000 1980 ' 116 000

Källa: Lantbruksstyrelsen

Antalet hästar i landet minskade kraftigt fram till slutet av 1960—talet. Utvecklingen har huvudsakligen varit en följd av den omfattande mekaniseringen inom jord— och skogsbruket. Samtidigt

har försvarets behov av hästar upphört.

Under 1970—talet har en omsvängning skett och en expansion av hästintresset har kunnat konstateras. Härigenom har antalet häs— tar kommit att öka. Ökningen avser i huvudsak ridhästar samt trav— och galopphästar. Under 1980—talet kan sannolikt en viss

ytterligare ökning av antalet hästar förväntas.

5. Hälsotillståndet bland husdjuren

5.1 Allmänt om sjukdomsbilden

Inledningsvis kan konstateras att hälsotillståndet bland Sveriges husdjur är mycket gott jämfört med förhållanden i stora delar av

omvärlden.

Ett skyddat läge och en rigorös införselkontroll bidrar till att skapa möjligheter för ett bibehållet gott hälsoläge. Den alltmer ökande internationaliseringen ställer dock allt högre krav i dessa avseenden för att Sverige även fortsättningsvis skall kun— na hållas fritt från smittsamma sjukdomar som exempelvis mul-

och klövsjuka och rabies.

Genom insatser på 1940— och 50-ta1en har Sverige befriats från så betydelsefulla och förlustbringande sjukdomar som tuberkulos bland nöt och svin och smittsam kastning. Sjukdomspanoramat har

sedan dess förändrats i takt med ändrad djurhållning.

Den ökande rationaliseringstakten inom jordbruket liksom den ökande besättningsstorleken i kombination med ökat krav på pro— duktivitet är sålunda förhållanden som kan komma i konflikt med

krav på såväl god djurhälsa som i vissa fall djurskydd.

De sjukdomar som f.n. dominerar bland animalieproduktionens djur är till stor del betingade av olika miljöfaktorer. En fortlöpan- de anpassning av djursjukvården mot ökade förebyggande åtgärder

framstår därför som alltmer angelägen.

Höjd levnadsstandard har bl.a. medfört en ökning av antalet säll-

skapsdjur och sporthästar. Detta medför ett ökat behov av djur—

sjukvård för dessa djurkategorier. Upplysning och förebyggande

vård är angelägna åtgärder även inom denna grupp. 5.2 Antal veterinärbehandlade djur 5.2.1 Animalieproduktionens djur

Antalet veterinärbehandlade djur redovisas i lantbruksstyrelsens

sammanställning över veterinärernas årsberättelser.

Av tabell 7 framgår antalet veterinärbehandlade sjukdomsfall hos nötkreatur och svin åren 1971, 1978 och 1979.

Tabell 7 Antal veterinärbehandlade nötkreatur och svin åren

1971, 1978 och 1979

1971 1978 1979 Förändring i pro— cent åren 1971—1979 Nötkreatur 652 000 905 000 950 000 + 45 Svin 1 125 000 1 568 000 1 817 000 + 60

Källa: Lantbruksstyrelsen, veterinärernas årsberättelser

Som framgår av tabell 7 har det totala antalet veterinärbehand—

lingar ökat kraftigt beträffande såväl nötkreatur som svin.

I tabell 8 redovisas behandlingsfrekvensen vid olika sjukdomar hos nötkreatur och svin år 1978. Uppgifterna är beräknade med utgångspunkt från lantbruksstyrelsens sammanställning av vete— rinärernas årsberättelser och uppgifter om antal djur enligt SCB:s lantbruksregister. Av tabellen framgår att behandlings— frekvensen av i första hand mastiter (juverinflammationer) har ökat under 1970—talet. Vid en bedömning av hälstillståndet i animalieproduktionen bör dock hänsyn tas till att uppgifter om behandlingsfrekvensen inte utan vidare motsvarar sjukdomsfrek- vensen. Behandlingsfrekvensen påverkas förutom av hälsotill- ståndet i besättningarna även av att benägenheten att bota oli— ka sjukdomar sannolikt har ökat i och med att de ekonomiska för—

lusterna av olika hälsostörningar blivit alltmer uppenbara.

Sveriges lantbruksuniversitets institution för ekonomi och sta— tistik genomförde år 1974 en ekonomisk utvärdering av olika sjukdomar inom mjölkproduktionen. Utvärderingen har redovisats i Svensk veterinärtidning nr 5, år 1975. Sakuppgifter till ut— värderingen lämnades av en referensgrupp med representanter från Sveriges lantbruksuniversitet, statens veterinärmedicinska an— stalt, lantbruksstyrelsen, Svensk Husdjursskötsel och Svenska Mejeriernas Riksförbund. Enligt dessa beräkningar kan de totala ekonomiska förlusterna, inklusive kostnader för veterinärvård och medicin, för juverinflammation, acetonämi och kalvningsför— lämning uppskattas till ca 240 milj. kr. räknat efter prisnivån år 1980. Huvuddelen härav eller ca 190 milj. kr. är kostnader förorsakade av juverinflammationer. AV de totala kostnaderna om 240 milj. kr. kan ca 20 milj. kr. hänföras till kostnader för veterinär och medicin, ca 105 milj. kr. produktionsbortfall,

68 milj. kr. ökade arbetsinsatser och 47 milj. kr. i ökade re—

kryteringskostnader.

I rapport 155 "Utvecklingsvägar inom svinproduktionen" från Sveriges lantbruksuniversitets institution för ekonomi och sta— tistik redovisas ekonomiska förluster av några vanliga svinsjuk— domar. Enligt rapporten är den analys som gjorts av de ekonomis— ka förlusterna av sjukdomar i svinproduktionen mycket översikt- lig. Dataunderlaget är knapphändigt och alla sjukdomar har ej beaktats. Inte heller har alla konsekvenser av de redovisade sjukdomarna beaktats. Förlusterna har uppskattats till minst

ca 60 milj. kr. I denna summa inryms förlusterna av grisnings— feber, diarréer hos smågrisar, lunginflammation och bölder hos slaktsvin samt dödlighet i slaktsvinsproduktionen. Därutöver har förlusterna förorsakade av spädgrisdödlighet uppskattats till 100 milj. kr.

Sammantaget kan således enligt här redovisade beräkningar jord— brukets totala ekonomiska förluster av de vanligast förekomman— de sjukdomarna inom mjölk- och svinproduktionen uppskattas till ca 400 milj. kr. i 1980 års prisnivå.

Tabell 8 Frekvenser av vissa veterinärbehandlade sjukdomar hos nötkreatur och svin år 1978. Procent

Nötkreaturssjukdomar Svinsjukdomar Mastit1 Aceto-1 Paresis Aga— Spädgris— (juverin— nämi puer— 1 lakti ente— 3 flamma— peralis hos 2 riter tion) (kalvnings— sugga förlamning) La Stockholms 10,5 5,2 7,4 5,1 5,1 Uppsala 15,4 4,1 9.5 2.6 1,7 Södermanlands 14,5 5,8 9,5 5,1 0,9 östergötlands 16,9 5,5 8,2 4,4 2,9 Jönköpings 15. 4,2 6,9 5,5 4.1 Kronobergs 16,6 6,9 10,8 6,4 5,0 Kalmar 19,5 4,5 7,6 10,1 1,0 Gotlands 16,8 5,9 7,0 6,9 8,5 Blekinge 21,1 2,9 8,5 6,6 6,4 Kristianstads 22,0 2,5 5,8 4,4 5,8 Malmöhus 22,5 2,5 4,6 7,2 10,0 Hallands 20,6 4,1 9,2 7,7 7,4 Göteborgs o Bohus 20,1 5,5 10,7 7,5 6,9 Älvsborgs 20,5 6,8 9,4 6,4 6,5 Skaraborgs 20,5 5,9 8,0 7,0 5,4 Värmlands 16,5 7,5 11,5 4,1 2,8 örebro 14,2 7,2 12,0 5,0 5,5 Västmanlands 15,1 5,0 10,8 4,9 5,7 Kopparbergs 19.2 10,9 9,0 4,4 3.2 Gävleborgs 25,4 10,1 8,8 5,0 9,5 Västernorrlands 16,7 5,4 7,9 5,4 0,5 Jämtlands 19.6 7.5 6.7 4,4 1,5 Västerbottens 14, 5,2 7,6 5,4 2,4 Norrbottens 21,5 7,0 5,0 1,5 0,0 Hela riket 1972 14,0 4,8 7,5 5,6 4,7 1975 15,7 5,9 7,2 5,9 6,1 1974 15,5 5,2 7,6 5,7 4,5 1975 15,6 5,7 7,5 5,7 4,2 1976 16,5 5,0 8,0 7,5 617 1977 17,4 5.8 8.7 6,0 4,9 1978 17,9 5,4 8,4 5,5 4,5

Källa: Lantbruksstyrelsen och SBC

1Beräknad på antalet kor.

2Beräknad på antalet suggor multiplicerat med 2.

3Beräknad på antalet suggor multiplicerat med 2 och med 9.

I den s.k. "Jordbrukets totalkalkyl”, som sammanställs av lant— bruksekonomiska samarbetsnämnden, redovisas jordbrukets samlade inkomster och kostnader. I totalkalkylen ingår kostnaderna för djursjukvård och medicin i posten Övriga tjänster.

För att få underlag för beräkning av bl.a. kostnaderna för djur— sjukvård och medicin inom animalieproduktionen genomförde dåva- rande Jordbrukets utredningsinstitut under år 1976 på uppdrag av lantbruksekonomiska samarbetsnämnden en enkätundersökning till ett antal jordbrukare. Uppgifterna rörde dels djursjukvård medräknat den medicin som veterinären haft med sig vid besöket på gården" dels medicin till husdjur frånsett den medicin som

veterinären haft med sig.

Uppräknat till prisnivån år 1980 uppgår enligt nämnda undersök— ning jordbrukets samlade utgifter för djursjukvård, inkl. medi— cin som veterinären har med sig, till ca 65 milj. kr. Samtidigt uppgår kostnaderna för övrig djurmedicin till ca 25 milj. kr.

5.2.2 Övriga djur

Av tabell 9 framgår antalet veterinärbehandlade sjukdomsfall hos vissa djurslag åren 1971, 1978 och 1979.

Tabell 9 Antal veterinärbehandlade hästar, hundar samt katter och mindre sällskapsdjur åren 1971, 1978 och 1979

Djurslag 1971 1978 1979 Förändring i procent åren 1 1—1 ___ Häst 118 000 177 000 167 000 + 50 Hund 266 000 424 000 445 000 + 60 Katt, mindre säll— skapsdjur m.fl. 107 000 195 000

Källa: Lantbruksstyrelsen, veterinärernas årsberättelser

Av tabell 9 framgår att antalet veterinärbehandlade sjukdomsfall i samtliga fall har ökat kraftigt. Beträffande hästar samman— hänger ökningen i första hand med de stora förändringar som skett under senare år beträffande antalet hästar. Även beträf—

fande hundar och katter sammanhänger ökningen av antalet behand—

lade fall med en kraftig ökning av hund— resp. kattbeståndet. Sannolikt har även sällskapsdjurens ökade sociala betydelse med—

verkat till en ökad benägenhet att veterinärbehandla dessa djur.

4 Nuvarande organisation och finansiering av djurens hälso— och sjukvård

Djurens hälso- och sjukvård är organisatoriskt uppdelad på olika huvudmän. Det centrala statliga ansvaret inom området åvilar lantbruksstyrelsen. Genom distriktsveterinärorganisationen har staten påtagit sig att ansvara för i första hand akutsjukvården inom animalieproduktionen. Jordbruksnäringens organisationer be— driver organiserad hälsokontroll av husdjur. I det följande ges en översiktlig beskrivning av nuvarande organisation och finan— siering av djurens hälso— och sjukvård.

4.1. Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för bl.a. den allmänna hälso— och sjukvården bland husdjuren, djurskyddet samt veterinärväsendet i den mån sådana ärenden inte ankommer på annan myndighet. Styrelsen är chefsmyndighet för lantbruksnämn— derna och distriktsveterinärorganisationen. Som regionalt organ åt lantbruksstyrelsen utövar länsveterinärorganisationen tillsyn m.m. av djurens hälso— och sjukvård inom resp. län.

Det åligger lantbruksstyrelsen att ägna uppmärksamhet åt det allmänna hälsotillståndet bland husdjuren och åt möjligheten att genom förebyggande åtgärder främja husdjurens hälsa. Styrelsen har vidare tillsyn över bekämpningen av smittsamma husdjurssjuk— domar och verksamheten för att förebygga att sådana sjukdomar införs och sprids i landet. Styrelsen har slutligen även till— syn över djurskyddet och över veterinärväsendet. Den regionala tillsynen enligt epizootilagen och djurskyddslagen åvilar läns— styrelserna.

Tillsyn över veterinärväsendet avser lagen (1965z61 ändrad se- nast genom SFS 1980:200) om behörighet att utöva veterinäryrket. Legitimation som veterinär meddelas av lantbruksstyrelsen. I förordningen (SFS 1971:810 ändrad senast genom SFS 1980:405) med allmän veterinärinstruktion meddelas bestämmelser för läns—. distrikts— och besiktningsveterinärorganisationerna samt för ve— terinärer som utan att höra till dessa organisationer utövar ve— terinäryrket som anställd eller enskild. Veterinärer står med vissa undantag under lantbruksstyrelsens inseende i utövningen av veterinäryrket och är skyldiga att följa de föreskrifter som styrelsen meddelar. Veterinär i allmän tjänst är även skyldig att på kallelse infinna sig hos lantbruksstyrelsen för överlägg— ning. Veterinärer är skyldiga att till lantbruksstyrelsen, sta— tens livsmedelsverk, länsstyrelsen och länsveterinärorganisatio- nen skyndsamt avge infordrade förklaringar, utlåtanden, upplys—

ningar, rapporter och årsberättelser.

Inom lantbruksstyrelsen finns veterinärväsendets ansvarsnämnd. Här handläggs bl.a. ärenden om veterinärers eventuella försum- melser, oförstånd eller oskicklighet i utövandet av veterinär-

yrket.

Inom lantbruksstyrelsen finns en veterinär— och husdjursavdel— ning med enheter för allmänna husdjursfrågor, allmänna veteri-

närfrågor, smittskydd och rennäring.

Enheten för allmänna husdjursfrågor svarar för frågor rörande rationalisering av animalieproduktionen; statligt stöd till

husdjursavel och främjande av husdjurskontroll; regler för galtbesiktning och hästpremiering, seminverksamhet utom i hy— gieniskt avseende, övervakning av husdjurskontroll; svinstams- 'kontroll och fårkontrollverksamhet; avelsvärdering och regler för stambokföring; verksamhet vid statens hingstdepå och stu-

teri.

Enheten för allmänna veterinärfrågor svarar för distriktsveteri— närorganisationen; behörighetsfrågor, kompetensfrågor, ansvars— frågor m.m. inom veterinärväsendet; djurhälsofrågor och djur- hälsokontroll; samordning av veterinär fältverksamhet; frågor

om läkemedel, gifter och fodermedelstillsatser; djurskyddsfrågor;

krigsveterinärorganisationen.

Smittskyddsenheten svarar för frågor om epizootiska sjukdomar och salmonellainfektioner samt ersättningsfrågor i anslutning härtill; bekämpning av andra smittsamma djursjukdomar; vacciner och sera; in- och utförsel av djur, djursperma och ägg samt ani— maliska produkter; karantänfrågor. Lantbruksstyrelsen disponerar ett särskilt anslag för bekämpning av smittsamma husdjurssjukdo- mar. För budgetåret 1981/82 beräknas kostnaderna för ändamålet

till ca 10 milj. kr. Huvuddelen därav avser åtgärder mot salmo—

nella.

4.2. Regional administration

4.2.1. Lantbruksnämnd

Lantbruksnämndernas huvuduppgift är att uppmärksamt följa lant— brukets tillstånd och utveckling samt vidta eller hos lantbruks— styrelsen föreslå de åtgärder som är påkallade för att åstadkom- ma en fortsatt rationalisering inom lantbruket. Nämnden svarar

även för vissa statliga åtgärder i fråga om tillsyn över hus— djursskötseln. Lantbruksnämnderna bedriver en omfattande rådgiv— ningsverksamhet inom bl.a. husdjursområdet. Husdjursverksamheten vid lantbruksnämnderna sysselsatte år 1979 ca 50 lantbrukskonsu— lenter och ca 45 assistenter. Inom lantbruksnämnderna finns även inom områdena byggnadsteknik, mekanisering, växtodling och före- tagsekonomi specialister, som i betydande omfattning är verksam—

ma inom husdjursområdet.

Lantbruksnämnderna har beträffande distriktsveterinärorganisatio— nen ålagts vissa administrativa uppgifter, bl.a. medverkan vid anskaffning av vikarier, beslut och registrering av semester och vissa andra ledigheter, kontroll av reseräkningar, rapportering till lantbruksstyrelsen och ersättningar till avlägset boende

djurägare.

I djurstallkungörelsen (SFS 1975:279) föreskrivs att ny—, till— eller ombyggnad av djurstall inte får ske utan att byggnaden på

förhand godkänts från djurskyddssynpunkt. Fråga om godkännande av djurstall från djurskyddssynpunkt prövas av lantbruksnämnden. I ärende om godkännande skall lantbruksnämnden inhämta yttrande från veterinär med särskild sakkunskap i fråga om samband mel- lan stallmiljö och djurskydd. Sådana sakkunniga utses av lant— bruksstyrelsen på förslag av lantbruksnämnden.

4.2.2. Länsveterinärorganisation

I varje län finns en länsveterinärorganisation. Bestämmelser om organisationen och dess uppgifter anges i den allmänna veterinär— instruktionen (SFS 1971:810 ändrad senast genom SFS 1980:405). Länsveterinären är chef för länsveterinärorganisationen. Han

är dessutom tjänsteman i länsstyrelsen.

Länsveterinärorganisationen har enligt den allmänna veterinärin— struktionen till uppgift att utöva tillsyn över den allmänna hälso— och sjukvården bland husdjuren samt leda och samordna åt- gärder mot djursjukdomar i den mån det ej ankommer på länssty- relsen. Organisationen har vidare tillsyn över distriktsveteri— närernas och, i den omfattning statens livsmedelsverk bestäm- mer, besiktningsveterinärernas verksamhet samt tillsyn över att andra veterinärer vid utövningen av veterinäryrket iakttar vad som åligger dem. Länsveterinärorganisationen skall utöva upp- lysnings— och rådgivningsverksamhet samt fullgöra de administ— rativa uppgifter som lantbruksstyrelsen eller statens livsme—

delsverk överlämnar åt organisationen.

1 1977z22 ändrad senast

Lantbruksstyrelsen har i kungörelse (LSFS genom LSFS 1978:40) lämnat föreskrifter om länsveterinärorgani— sationens medverkan i ärenden inom styrelsens verksamhetsområ— de. Härav framgår bl.a. att länsveterinärorganisationen regi)— nalt skall verka för samordning av de veterinärmedicinska resur— serna och främja samarbetet mellan olika veterinärkategorier. Vidare skall organisationen föra förteckning över inom länet bo— satta veterinärer. Till lantbruksstyrelsen skall organisationen

1. Lantbruksstyrelsens författningssamling

inlämna årsberättelser m.m. över veterinärernas verksamhet. Vi— dare anges att organisationen vad gäller distriktsveterinäror— ganisationen har vissa administrativa uppgifter rörande bl.a. beredskapsplaner, planering av regionvikariernas tjänstgöring

och vikarieanskaffning i övrigt.

Länsveterinärorganisationens uppgifter inom livsmedelsverkets

ansvarsområde är mycket begränsade.

4.2.5 Länsstyrelse

Enligt livsmedelslagen (SFS 1971:511) är länsstyrelsen regional tillsynsmyndighet inom livsmedelskontrollen och utövar den när— mare tillsynen inom länet. Vidare är länsstyrelsen regional till— synsmyndighet för vissa frågor om djurskydd och sådana smittsam- ma husdjurssjukdomar som omfattas av epizootilagen. Inom läns— styrelsen svarar länsveterinären för dessa frågor (5 och 21 åå länsstyrelseinstruktionen SFS 1971:460 ändrad senast genom SFS 1981:82).

Livsmedelsverket är central förvaltningsmyndighet enligt livs— medelslagen för frågor rörande livsmedel. Den omedelbara till- synen inom varje kommun utövas av hälsovårdsnämnderna. Den re- gionala tillsynen skall vara övergripande och samordnande. Läns— styrelserna har hittills inte ålagts direkt utövande kontroll med exempelvis inspektioner och provtagningar av det slag som utförs av hälsovårdsnämnderna. Vissa sådana uppgifter kan dock bli aktuella för att avlasta såväl livsmedelsverket som hälso—

vårdsnämnderna.

En av länsstyrelsens främsta uppgifter enligt livsmedelslagen är att tillse att föreskriven livsmedelskontroll fungerar och att, för bedömning av insatsbehov och prioriteringar, aktivt hålla sig väl underrättad om de livsmedelshygieniska förhållan— dena inom regionen. Det ankommer på länsstyrelsen att tillse att den lokala tillsynen blir behörigen fullgjord och där det bris— ter i olika avseenden aktivera och stödja hälsovårdsnämnderna i kontrollarbetet.

Andra arbetsuppgifter är bl.a. rådgivning och information till kontrollorgan och allmänhet, medverkan till enhetlig bedömning i kontrollfrågor och samordning av tillsynsaktiviteter.

I det allmänna myndighetsutövandet har länsstyrelsen en väsent- lig funktion som besvärsinstans i frågor som rör den lokalt ut—

övade livsmedelskontrollen.

Den närmare tillsynen enligt lagen om djurskydd (1944:219 ändrad senast genom SFS 1978:70) åvilar hälsovårdsnämnderna som till sitt förfogande för ändamålet har en eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar även distrikts- eller stadsveterinärer. Länsstyrelsen skall vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsy- ningsmän samt distrikts— och stadsveterinärer fullgör sina ålig— ganden. Länsstyrelsen är även besvärsinstans enligt djurskydds— lagen. Högsta tillsynen tillkommer lantbruksstyrelsen som har att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela de råd och an-

visningar som behövs.

Den centrala tillsynen över efterlevnaden av epizootilagen (SFS 1980:569) med föreskrifter utövas av lantbruksstyrelsen. I lantbruks—. styrelsens kungörelse (LSFS 1980:11) i anslutning till epizooti— lagen anges bl.a. länsstyrelsens åligganden vad gäller förbere— dande åtgärder och åtgärder när epizooti kan förväntas eller har konstaterats. Bestämmelserna i nämnda kungörelse är utformade främst med hänsyn till bekämpning av mul— och klövsjuka, men kan till vissa delar efter beslut av lantbruksstyrelsen tillämpas vid bekämpning av samtliga sjukdomar som omfattas av epizootilagen. De sjukdomar som omfattas av epizootilagen förekommer mycket säl— lan i Sverige. Endast enstaka fall har inträffat under senare år. Länsstyrelsens insatser inom området avser därför i första hand att hålla beredskap för bekämpning av epizootier. Regionala in— satser i övrigt vad gäller sjukdomsbekämpning, bl.a. bekämpning av salmonella hos djur, kan hänföras till länsveterinärorganisa— tionen. Bekämpning av salmonella inom animalieproduktionen sker

i första hand av livsmedelshygieniska skäl. Länsstyrelsen svarar regionalt för frågor som rör beredskapsplanering inom bl.a. häl-

so— och sjukvårds— samt livsmedelsområdena.

Länsveterinären är som nämnts i det föregående dels chef för och handläggande tjänsteman i länsveterinärorganisationen, dels tjänsteman i länsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen och livsmedels— verket kan sålunda ge anvisningar m.m. dels till länsveterinä— ren i hans egenskap som regionalt organ åt verken, dels till länsstyrelsen rörande uppgifter vilka angår länsveterinären i

hans egenskap som länsstyrelsetjänsteman.

Antalet länsveterinärer uppgår f.n. till totalt 52, Varav åtta biträdande länsveterinärer i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborg och Västerbottens

län.

Utredningen om den regionala laboratorieverksamheten (LAB 76) har i sitt betänkande (SOU 1979:5) "Regional laboratorieverk- samhet" beskrivit det allmänna syftet med laboratorier för ve; terinärmedicinsk diagnostik. Laboratorierna skall tjäna som serviceorgan åt myndigheter, i första hand lantbruksstyrelsen, huvudmännen för de organiserade hälsokontrollerna, praktiseran— de veterinärer och djursjukhus, enskilda djurägare samt före— tag inom t.ex. fodermedelsindustrin. Laboratorieverksamheten är i första hand ett stöd för djurhälso— och djursjukvården ge— nom att den medger en exaktare diagnostik än vad som är möjligt genom kliniska undersökningar. Framför allt i samband med be— sättningsutredningar är laboratoriediagnostiken ett viktigt komplement till övriga undersökningar. Laboratoriediagnostiken är också nödvändig för övervakning av bl.a. det allmänna hälso— läget hos såväl människor som djur. Kapacitet måste också fin— nas för insatser vid inträffade eller hotande epizootier. La—

boratorierna har härigenom en viktig beredskapsfunktion. Labora— torierna är även ett viktigt serviceorgan åt livsmedelstillsynen och utför undersökningar enligt livsmedelslagen och lagen om

köttbesiktning.

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) är veterinärmedicinskt centrallaboratorium och centralt referenslaboratorium för den veterinärmedicinska diagnostiken. Enligt anstaltens instruktion åligger det anstalten att på uppdrag av myndigheter, sammanslut- ningar eller enskilda utföra mikrobiologiska, patologiska—anato- miska, kemiska och parasitologiska undersökningar inom veterinär— medicin och livsmedelshygien och att fortläpande pröva metoder

för diagnostiska undersökningar.

Förutom uppgifterna att fortlöpande utveckla de diagnostiska me— toderna och att själva utföra de mera kvalificerade diagnostiska rutinundersökningarna, ingår i centrallaboratoriefunktionen att vara centralt laboratorieorgan i fråga om beredskapen mot de smittsamma djursjukdomarna. Detta innebär exempelvis diagnostisk beredskap i fråga om sjukdomar som omfattas av epizootilagen, beredning och tillhandahållande av sera, vacciner och diagnos— tiska antigener. Vidare är SVA veterinärmedicinskt salmonella- centrum. Vid SVA bedrivs även rådgivnings— och upplysningsverk— samhet, fältepizootologisk och annan utredningsverksamhet m.m. Genom vetenskaplig forskning samt praktiskt vetenskapliga labo— ratorie— och fältundersökningar skall anstalten söka finna meto— der för bekämpning av djursjukdomar. Vidare skall anstalten bi- stå lantbruksstyrelsen och myndigheter inom försvarsmakten i så- dana frågor som har betydelse för den militära och civila bered—

skapen.

Totala antalet anställda vid SVA uppgår till ca 200 varav ca 50 veterinärer. Statens nettokostnad för SVA kan för budgetåret 1981/82 beräknas till ca 42 milj. kr.

Regeringen har i paril 1981 tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor rörande SVAzs uppgifter och or— ganisation. Enligt direktiven skall utredaren pröva huruvida den

nuvarande arbetsfördelningen mellan lantbruksstyrelsen och SVA

är rationell. Denna prövning bör enligt direktiven ske mot bak— grund av en analys av vilken organisation och vilka arbetsformer som bäst svarar mot behovet av insatser från lantbruksstyrelsens sida på djurhälsoområdet. Vidare bör enligt direktiven lämplig— heten av att till lantbruksstyrelsen flytta den sakliga och ve— tenskapliga kompetens som finns inom SVA prövas förutsättninge— löst. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om en organisato— risk överflyttning av SVA:s epizootilogiska avdelning till lant—

bruksstyrelsen är motiverad.

Regionala laboratorier för veterinärmedicinsk diagnostik tillkom ursprungligen i hushållningssällskapens regi. Verksamheten vid dessa laboratorier avsåg till en början i huvudsak bekämpning av tuberkulos och smittsam kastning. Laboratoriernas resurser för diagnostik har därefter kommit att utnyttjas framför allt inom den organiserade hälsokontrollen. År 1970 skedde en uppdel— ning av verksamheten så att den organiserade hälsokontrollen nu— mera ombesörjs av jordbruksnäringen och laboratorieverksamheten av AB Svensk laboratorietjänst (Svelab). Huvudmännen för de oli— ka djurhälsokontrollerna har avtal med Svelab om service på la-

boratorieområdet.

Svelag bedriver regional laboratorieverksamhet i form av veteri— närmedicinsk sjukdomsdiagnostik, livsmedels—, vatten— och foder— medelsundersökningar. Verksamheten är förlagd till laboratorier i Linköping, Jönköping, Kalmar, Kristianstad, Malmö, Helsingborg, Halmstad, Skara, Västerås, Borlänge och Luleå. Genom ett särskilt samarbetsavtal svarar hälsovårdsnämndens regionallaboratorium i

Örebro för motsvarande uppgifter inom Örebroregionen.

Svelabs aktiekapital, 2 milj. kr., är fördelat så att staten in- nehar 52, LRF 24, KF 12 och Industrins livsmedelsgrupp 12 pro— cent. Genom detta ägarförhållande avses såväl konsument- som producentintressen kunna tillgodoses samtidigt som Svelab får karaktär av opartiskt företag med det allmänna som huvudintres—

sent.

Det totala antalet anställda inom Svelab kan beräkas till ca

145 årsarbeten. Antalet veterinärer inom Svelab uppgår till ca

25. Verksamheten vid Svelab skall enligt beslut av riksdagen vara självbärande. De totala kostnaderna uppgick år 1979/80 till 22,4 milj. kr. Härav svarade staten för ca 10 milj. kr. genom ersättning från lantbruksstyrelsen till Svelab för s.k. normal—

obduktioner och salmonellaundersökningar.

Organisationen och finansieringen av verksamheten vid Svelab är f.n. föremål för översyn av särskild arbetsgrupp tillsatt av

jordbruksdepartementet. 4.6 Besiktningsveterinärorganisationen

Statens livsmedelsverk är chefsmyndighet för den statliga be— siktningsveterinärorganisationen. Besiktningsveterinärerna är genom denna organisation anställda som tjänstemän hos livsme— delsverket och verksamma vid kontrollslakterier, offentliga slakthus, fristående sanitetsavdelningar, köttbesiktningsbyråer, fjäderfäkontrollslakterier och renkontrollslakterier. Verksam— heten omfattar slaktdjurs— och köttbesikning samt tillsyn att gällande föreskrifter enligt lagen om köttbesiktning efterlevs.

Detta innebär att besiktningsveterinärerna skall utöva fortlö- pande tillsyn av slaktens utförande och övrig hantering inom slakteriet i syfte att skydda konsumenterna mot skadligt eller otjänligt kött. I besiktningsveterinärernas uppgifter ingår vi- dare att bevaka förekomst av epizootiska sjukdomar, att utöva sjukdomsdiagnostik och att inom slateriets område utöva tillsyn över djurtransporter och djurskyddslagens efterlevnad. Vid ca 20 av de större slaktrierna finns bakteriologiska laboratorier

för uppgifter inom köttbesiktningen.

Besiktningsveterinärerna utför också en viss obduktionsverksam- het. De patologisk-anatomiska iakttagelser som erhålls genom be— siktningsveterinärernas verksamhet är av stor betydelse för djur— hälso— och djursjukvården. Med hjälp av sjukdomsdiagnostik från köttbesiktningen kan bl.a. olika sjukdomstillstånd upptäckas. Djursjukvården och djurhälsovården är således betjänta av att

ha tillgång till de iakttagelser som görs i samband med slakt.

Besiktningsveterinärerna biträds vid de större slakterierna av besiktningsassistenter. Antalet besiktningsveterinärer uppgår

f.n. till ca 80 och antalet besiktningsassistenter till ca 90.

Statens utgifter för köttbesiktning vid kontrollslakterier täcks med avgifter från slakteriföretagen enligt särskild taxa. Ansla— get "Täckande av vissa kostnader för köttbesiktning” beräknas för budgetåret 1981/82 till ca 26 milj. kr. Avgiftsinkomsterna för nämnda budgetår beräknas till ca 27 milj. kr. vilket inne—

bär att tidigare underskott täcks. 4.7 Djursjukhus

F.n. finns 19 djursjukhus med möjligheter till sluten sjukvård. Ägarförhållandena vid dessa anläggningar är mycket skiftande. Djursjukhusen i Uppsala,Skare och Sollefteå har staten som hu— vudman. Distriktskliniken i Varekil och djursjukhuset i Örebro har kommunala huvudmän. Anläggningen i Helsingborg har hushåll- ningssällskapet som huvudman. I Linköping förvaltas byggnaderna och viss utrustning av hushållningssällskapet medan driften är utarrenderad till en veterinär. Sju av anläggningarna ägs av

stiftelser. Fem av djursjukhusen ägs och drivs av privata bolag.

Det dominerande antalet behandlade djur på djursjukhusen är

sällskapsdjur och sporthästar. Nio anläggningar är avsedda en- bart för smådjur. Hundar och katter utgör i genomsnitt 80 pro— cent av totala antalet behandlade fall vid djursjukhusen medan nötkreatur och hästar svarar för ca 20 procent. Vid djursjukhu— sen finns anställda sammanlagt ca 75 veterinärer och ca 190 öv—

riga med djurvårdande uppgifter.

Djursjukhusens finansiering har behandlats av djurhälsoutred- ningen i PM 1979—12-12 ”Finansiering av djursjukhus m.m.". Där— av framgår att utredningen anser att sluten djursjukvård i prin— cip inte är en statlig angelägenhet. Statligt ekonomiskt stöd bör därför i princip inte utgå för finansiering av djursjukhus. Djurhälsoutredningen framför i sitt PM att frågan om ekonomiskt stöd till djursjukhusen bör lösas genom kollektiva insatser från berörda djurägare inom resp. djursjukhus upptagningsområde. Det—

ta kan i första hand åstadkommas genom att nuvarande etablerade kommunala beskattningssystem för hundar utnyttjas. Utredningen föreslår även att regionala samverkansorgan och ett centralt råd— givande organ bör inrättas för planering av djursjukhusens fi—

nansiering och lokalisering.

Den djursjukvård som bedrivs vid lantbruksuniversitetets djur- sjukhus i Uppsala är i första hand avsedd som ett led i veteri— närutbildningen. Kostnaderna för djursjukhuset kan därför hänfö-

ras till utbildning och forskning.

Djursjukhuset i Skara ingår som en enhet i Sveriges lantbruksuni— versitet. Utöver djursjukvård mot ersättning bedrivs vetenskap- liga undersökningar rörande husdjurens sjukdomar vid djursjuk—

huset.

Djursjukhuset i Sollefteå administreras och sköts som en enhet vid statens hundskola. Stordjursdelen, som bekostats av insamla— de medel, ägs dock formellt av en stiftelse - Sollefteå djursjuk— hus. Huvudman för statens hundskola är socialdepartementet. Hund— skolan har till uppgift att mot ersättning tillhandahålla dres— serade hundar och att meddela utbildning i hundtjänst. I den mån det kan ske utan att övriga arbetsuppgifter eftersätts får sko— lan ge veterinärvård och tillhandahålla andra tjänster som är förenliga med verksamheten. Djursjukhusets tjänster har tagits i

anspråk av allmänheten i allt större utsträckning.

Staten har vissa kostnader för att täcka underskott av verksam—

heten vid djursjukhusen i Skara och Sollefteå.

I sammanhanget kan även nämnas att kommunerna i betydande ut- sträckning lämnar ekonomiskt bidrag till djursjukhus. Genom be— slut av riksdagen år 1980 (prop. 1979/80:151, SkU 1979/80:57, rskr 1979/80:554) slopades fr.o.m. den 1 januari 1981 den tidi— gare begränsningen i kommunernas rätt att bestämma hundskattens storlek. I skatteutskottets betänkande framhålls bl.a. att "de kommunala bidragen till den regionala djursjukvården synes i åt— skilliga fall ha bestämts med utgångspunkt från hundbeståndets

storlek i kommunen. När invånvarna i vissa kommuner utnyttjar

dessa tjänster utan att kommunen lämnar något ekonomiskt stöd till verksamheten, bör den regionala-djursjukvården inte ha några svårigheter att påvisa att ett sådant agerande är osolidariskt av kommunen och att det i sista hand kan leda till att kommunens in— vånvare berövas möjligheterna till denna vård. Det kan även kon— stateras att djursjukvården kan hjälpa kommunerna till en för— bättrad hundskatteuppbörd genom att antingen ta ut förhöjda tax— or av de hundägare som inte erlagt hundskatt eller vägra behand— la oanmälda hundar i de fall djurskyddsbestämmelserna inte hind— rar detta. Ett sådant system har med framgång tillämpats av ett av de regionala djursjukhusen. Utskottet har med dessa synpunkter endast velat understyrka att kommunerna i många fall kan anses ha ett eget intresse av att stödja den reigonala djursjukvården som enligt utskottets mening bedriver en viktig och värdefull verk- samhet". Kommunerna har härigenom fått ökade möjligheter att bi—

dra med medel för uppbyggnad och drift av djursjukhus.

Djursjukhusutredningen angav i betänkandet (Ds Jo 1978:8) "Fi—

nansiering av djursjukhus” att djurägaravgifterna vid de redovi— sade djursjukhusen under år 1976 utgjort ca 24 milj. kr. Uppräk— nat till 1980 års prisnivå och med hänsyn tagen till ökningen av antalet behandlade djur torde djurägaravgifterna vid djursjukhu—

sen uppgå till ca 40 milj. kr.

4.5. Distriktsveterinärorganisationen

4.5.1. Distriktsindelning, tjänstgöringsförhållanden m.m.

Lantbruksstyrelsen är chefsmyndighet för distriktsveterinäror— ganisationen. I förordningen (SFS 1971:819 ändrad senast genom SFS 1979:967) med allmän veterinärinstruktion meddelas bestäm— melser om bl.a. organisation och uppgifter för organisationen. Lantbruksstyrelsen har utfärdat särskilda föreskrifter med bl.a. arbetsordning för distriktsveterinärerna i anslutning till den

allmänna veterinärinstruktionen.

I allmänna veterinärinstruktionen anges att det åligger distrikts— veterinären att tillhandagå med hälso— och sjukvård i fråga om husdjur. Detta är den dominerande arbetsuppgiften. Vidare skall distriktsveterinären anmäla till lantbruksstyrelsen och länssty— relsen fall av sådan husdjurssjukdom som visar sig mycket smitt— sam eller eljest kan få stor spridning. Distriktsveterinären

skall även se till att bestämmelserna enligt livemedelslagen med föreskrifter och hälsovårdsstadgan i den utsträckning det angår versamhetsområdet, föreskrifter rörande hälso— och sjukvården

bland husdjuren samt djurskyddet efterlevs.

Lantbruksstyrelsen förordnar om indelning av landet i veterinär- distrikt. För närvarande finns 92 distrikt. Distriktsgränserna

följer i stort sett kommungränserna. I varje veterinärdistrikt

finns en eller flera distriktsveterinärer. Lantbruksstyrelsen bestämmer distriktsveterinärernas tjänstgöringsområden och sta— tioneringsorter. I princip har varje distriktsveterinär praktik- skyldighet i hela distriktet. I enstaka distrikt samarbetar ve— terinärerna på privat initiativ i veterinärstationer. I tre distrikt, Skara, Tibro och Falkenberg, har veterinärstationer etablerats under medverkan från lantbruksstyrelsen. Motivet för veterinärstationen i Skara har i första hand varit behovet av

undervisning för veterinärkandidater.

Inom distriktsveterinärorganisationen finns f.n. totalt 510 dis— triktsveterinärer varav 255 på distrikt (inkl. 10 rekryterings— tjänster), 40 regionvikarier och 15 förfogandetjänster. För att kunna upprätthålla skyldigheten att tillgodose behovet av djur— sjukvård inom animalieproduktionen har lantbruksstyrelsen därut- över arvodesanställt några distriktsveterinärer.

De rekryteringsveterinärtjänster som finns inom organisationen var ursprungligen avsedda som utbildningstjänster för nyutexami- nerade veterinärer, men skulle dessutom vara en resursförstärk— ning. Mot den bakgrunden placerades tjänsterna inom distrikt där de med hänsyn till såväl utbildnings— som resursbehov bedömdes bäst tjäna sitt syfte. I praktiken har dock utbildningsändamålet kommit att utebli i och med att byte av tjänsteinnehavare inte kommit till stånd i avsedd utsträckning. Av de ursprungliga tio rekryteringsveterinärtjänsterna har fyra omvandlats till region— vikarier medan resternde sex tjänster fungerar som resursför-

stärkning inom arbetstyngda områden.

Av regionvikarierna tjänstgör vissa inom ett distrikt och andra inom ett län. Deras tjänstgöringsplan fastställs av länsveteri— nären. Arvoderade regionvikarier kan förordnas i ett distrikt eller län sedan en tjänstgöringsplan omfattande sex månader god— känts av lantbruksstyrelsen. I princip skall regionvikarierna tjänstgöra som vikarier vid ordinarie tjänsteinnehavares ledig— heter. Vid stor arbetsbelastning kan regionvikarien tjänstgöra som arbetskraftsförstärkning. I vissa områden har dock arbets— belastningen visat sig vara så stor att regionvikarien i mycket

stor utsträckning måste användas som mer eller mindre permenent

arbetskraftsförstärkning.

Förfogandetjänsterna tillskapades vid omorganisationen år 1974 för att tillgodose ett mera varaktigt behov av förstärkning i

vissa veterinärdistrikt.

För att klara arbetskraftsbehovet vid semestrar och andra ledig— heter anlitas extra vikarier. Vikariatsförmedlingen sköts regio- nalt av lantbruksnämnden och centralt av arbetsförmedlingen i Uppsala. I stor utsträckning anskaffas vikarier av distriktsve— terinärerna själva genom personliga kontakter. Den sammanlagda arbetsvolymen som vikarierna svarar för motsvarade år 1979 ca 100 årsarbeten.

Distriktsveterinärorganisationen är avpassad för att i första hand tillgodose det behov av vård som föreligger för animalie— produktionens djur. Om djurskyddsskäl föreligger samt inom gles- bygdsområden, där det saknas möjlighet att anlita annan veteri— närvård, är distriktsveterinären skyldig att även utöva djur— sjukvård för sällskapsdjur och sporthästar.

En distriktsveterinär fullgör all tjänstgöring i egenskap av statstjänsteman. Ersättning utgår dels i form av lön från sta— ten enligt särskild löneplan (D) för distriktsveterinärer, dels i form av arvoden från i första hand djurägare i samband med be— handling av djur. Arvodena regleras i veterinärtaxeförordningen (SFS 1979:559 ändrad senast genom SFS 1980:648).

Distriktsveterinär är normalt tjänstgöringsskyldig helgfria mån— dagar t.o.m. fredagar mellan kl. 08.00 och 17.00. Härutöver är han skyldig att fullgöra beredskapstjänstgöring inom beredskaps— område och enligt beredskapslan som fastställs av länsveterinä- ren. Med beredskapstid avses enligt arbetstidslagstiftningen tid under vilken arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande för att vid kallelse till hemmet eller annan plats där han kan nås per telefon ha skyldighet att infinna sig på arbetsstället.

När distriktsveterinären fullgör beredskap utgår kompensation i form av arbetsbefrielse med två och en halv arbetsdagar för en

veckohelg. Kompensationen är normalt begränsad till 50 arbets— dagar per år. Vid överskjutande rätt till kompensation erhålls

gottgörelse i form av ekonomisk ersättning.

Under obekväm arbetstid får distriktsveterinären vänta med för— rättningar till normal arbetstid i de fall inte djurskyddsskäl eller uppgifter som lämnats om djurets hälsotillstånd rimligtvis

inte kan bedömas medföra att djuret behöver behandlas omedelbart.

4.5.2. Distriktsveterinärernas arbetsvolym

När distriktsveterinärorganisationen ändrades år 1974 dimensio— nerades organisationen bl.a. med utgångspunkt från VVU:s progno- ser över utvecklingen av antalet djur inom animalieproduktionen fram till år 1980. Enligt dessa prognoser beräknades t.ex. anta- let kor uppgå till ca 550 000 år 1980. Av SCB:s lantbruksregis— ter framgår att antalet kor uppgår till ca 750 000 år 1980. Anta— let producerade slaktsvin beräknades till 5,8 milj. år 1980 me— dan det faktiska antalet har uppgått till 4,2 milj. djur. Vid dimensioneringen år 1974 skedde en viss justering av VVU:s prog- noser. Totalt sett har dock utvecklingen under 1970—talet inne— burit att antalet djur väsentligt överstiger vad som kunde för—

utses.

Av föregående avsnitt framgår att antalet veterinärbehandlingar har ökat kraftigt under 1970—talet. De inbördes relationerna mel— lan olika djurslag visar dock stora variationer. Det är inte möj- ligt att utan vidare uppskatta distriktsveterinärernas arbetsin— satser med utgångspunkt från uppgifter över antalet behandlade djur enligt veterinärernas årsberättelser.I det redovisade an— talet behandlingar ingår bl.a. även receptförskrivningar. Här- vid räknas som behandlade djur det antal för vilka läkemedel har utskrivits. I distrikt med exempelvis stora slaktsvinsbesättning— ar kan antalet behandlade djur bli mycket stort utan att detta

direkt motsvaras av veterinära arbetsinsatser.

Sammantaget har utvecklingen såväl vad gäller antalet djur som behandlingsfrekvens under 1970—talet inneburit att arbetsvolymen

inom distriktsveterinärorganisationen totalt sett har ökat sam—

tidigt som antalet veterinärtjänster inom organisationen förbli— vit i stort sett oförändrad. Som en följd av detta har arbetsin— satsen per veterinär totalt sett ökat. Beroende på bl.a. olika

geografiska förhållanden är dock variationerna mellan olika dis—

trikt avsevärda.

I tabell 10 redovisas hur antalet behandlade sjukdomsfall hos olika djurslag fördelas mellan olika veterinärkategorier och djursjukhus. Uppgifterna är hämtade från lantbruksstyrelsens

sammanställning över veterinärernas årsberättelser.

Tabell 10 Antalet veterinärbehandlade djur av olika slag år 1979 efter olika veterinärkategorier, procent

Djurslag Veterinärkategori Antal behandla— Distrikts— Privatprakt. Djursjuk— de djur vet. vet. hus totalt Nötkreatur 95 7 — 950 000 Svin 90 10 — 1 800 000 Häst 55 21 26 167 000 Hund 21 31 48 445 000 Katt och mind— re sällskaps- djur 58 50 52 195 000

Källa: Lantbruksstyrelsen, veterinärernas årsberättelser

Av tabell 10 framgår att distriktsveterinärernas arbetsinsatser i första hand gäller animalieproduktionens djur. Distriktsvete— rinärerna svarar även för över hälften av antalet behandlade hästar. Därutöver behandlar distriktsveterinärerna i betydande utsträckning hundar och katter. I avsnitt 5.2.2 redovisas att antalet veterinärbehandlade sjukdomsfall bland hästar och säll— skapsdjur har ökat kraftigt. Även om större delen behandlas av privatpraktiker och djursjukhus, har den ökade efterfrågan på veterinärvård av dessa djur inneburit en inte oväsentlig ökning

av distriktsveterinärernas arbetsbelastning. 4.5.5 Kostnader för distriktsveterinärorganisationen Kostnaderna för administration av djurens hälso- och sjukvård

inom lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna och länsveterinär—

organisationen kan beräknas till ca 8 milj. kr. för budgetåret

1981/82. Dessa kostnader belastar lantbruksstyrelsen, lantbruks-

nämndernas och länsstyrelsernas myndighetsanslag.

Personalen i distriktsveterinärorganisationen avlönas från tion— de huvudtitelns anslag F 4, veterinärstaten. Enligt reglerings- brev för budgetåret 1981/82 beräknas kostnaderna under veteri—

närstaten enligt nedanstående sammanställning.

Anslag Beräknad kostnad 1981/82 Lönekostnader 44 260 000 Sjukvård 25 000 Reseersättningar 4 945 000 Expenser 190 000 Kursverksamhet 286 000 Ersättning till avlägset boende djurägare 1 286 000 Anskaffning av viss lab. utrustning 80 000 Djurskyddsbefrämjande åtgärder 100 000 Centrala försöksdjursnämnden 1 129 000 Regionala djurförsöksetiska nämnder 200 000 Kostnader för reglering av beslutade skadeståndsbelopp 50 000 Summa: 52 551 000

Av de totala kostnaderna under veterinärstaten om ca 52,5 milj. kr. kan ca 51 milj. kr. hänföras till djurens hälso- och sjuk- vård. Den dominerande kostnadsposten avser distriktsveterinä- rernas avlöning. Av den totala kostnaden om ca 51 milj. kr. kan ca 11 milj. kr. hänföras till kostnader för löner och traktamen-

ten till tillfälliga Vikarier.

Staten har även en indirekt kostnad för distriktsveterinärorga— nisationen genom att för närvarande inga arbetsgivaravgifter er— läggs för arvodesdelen av distriktsveterinärernas samlade in— komster. Denna kostnad kan uppskattas till ca 8 milj. kr. Totalt kan således statens kostnader för distriktsveterinärorganisatio— nen f.n. beräknas uppgå till närmare 60 milj. kr. per år. Av nedanstående sammanställning framgår hur den totala kostnader fördelas på olika djurslag. Fördelningen är gjord med utgångs— punkt från uppgifter om distriktsveterinärernas tjänstgörings—

förhållanden som veterinärväsendeutredningen hämtade in. Dessa

uppgifter torde i stort sett överensstämma med nuvarande förhål—

landen.

Nötkreatur 56,5 milj. kr. Svin 11,0 "-

Häst 5,5 "—

Hund 7,0 "— Övriga djur 2,0 "—

Av sammanställningen framgår att en betydande del eller ca 12,5 milj. kr. av statens totala kostnader för distriktsveterinäror-

ganisationen avser vård av sällskapsdjur och hästar.

I tabell 11 redovisas hur kostnaderna under veterinärstaten har utvecklats från budgetåretn 1972/75 - 1981/82.

Tabell 11 Anslaget F 4, veterinärstaten budgetåren 1972/75 _

1981/82

Är Utgift 1972/73 20 258 151 1974/75 25 188 410 1976/77 36 078 636 1978/79 42 845 446 1980/81 47 929 000* 1981/82 52 551 000*

& Anslag

Av tabell 11 framgår att statens kostnader för veterinärstaten mer än fördubblats under 1970—talet. Kostnadsökningen kan till övervägande del förklaras av den allmänna prisutvecklingen un— der perioden. En viss del av kostnadsökningen kan även förklaras av ökade ledigheter och det därav föranledda behovet av vikarier. Antalet distriktsveterinärtjänster har varit oförändrat från om—

organisationen år 1974. 4.4 Organiserad hälsokontroll av husdjur

Enligt lagen (1980:370) om organiserad hälsokontroll av husdjur

bemyndigas regeringen att ge organisationer på jordbruksnäring—

ens område eller andra sammanslutningar rätt att enligt de före- skrifter som regeringen meddelar anordna hälsokontroll med ända- mål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur. Den som ägar eller har sådana djur och inom ett område för vilket or- ganiserad hälsokontroll har anordnats äger rätt att få djuren anslutna till kontrollen. Djur som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får försäljas under särskild beteckning, förbe— hållna sådana djur. Regeringen får meddela föreskrifter om vil—

ka villkor som skall gälla för sådan försäljning.

Enligt förordningen (SFS 1980:572) om organiserad hälsokontroll av husdjur får lantbruksstyrelsen ge organisationer på jord— bruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att an— ordna sådan hälsokontroll som avses i ovan nämnda lag om organi— serad hälskontroll av husdjur. Innan hälsokontrollen anordnas skall lantbruksstyrelsen godkänna plan och riktlinjer för verk— samheten. Föreskrifter i övrigt för hälsokontrollen och om vil— ka villkor som skall gälla för försäljning av djur som omfattas av kontrollen meddelas av lantbruksstyrelsen. Djur som omfattas av hälskontrollen får endast på de villkor som lantbruksstyrel— sen föreskriver försäljas under beteckning som anger att djuret är fritt från sådana sjukdomar som kontrollen avser eller kommer från sådana besättningar som förklarats fri från sådana sjuk—

domar.

Lantbruksstyrelsen har i kungörelse (LSFS 1980:55 ändrad senast genom LSFS 1980:56) om organiserad hälsokontroll av husdjur bl.a. föreskrivit följande. Den organiserade hälsokontrollen

av husdjur har till ändamål att motverka eller förebygga sjuk— domar hos husdjur. Den skall främja en hälsmässigt högststående och ändamålsenlig produktion samt bidra till att utreda orsaker— na till vissa sjukdomstillstånd av större ekonomisk betydelse. Den skall vidare genom rådgivning och upplysning samt genom med— verkan till utveckling av sjukdomsdiagnostiska metoder verka i sjukdomsförebyggande syfte. Härvid bör även miljöbefrämjande och arvshygieniska synpunkter samt sambandet mellan djurhälsa och folkhälsa beaktas.

Verksamheten skall bedrivas bland annat genom besättningsutred- ningar, undersökningar av djurens miljö samt genomgångar av djur— material, utfodring och skötsel. Redovisningar över produktion, reproduktion och sjukdomstillstånd bör härvid utnyttjas. Den arvshygieniska uppläggningen i stort och på besättningsnivå skall beaktas. Kliniska och laboratoriemässiga undersökningar skall göras. Sjukdomsregistreringar vid normal- och sanitets- slakt bör bearbetas. Med utgångspunkt från gjorda observationer lämnas råd och förslag till lämpliga åtgärdsprogram. Samarbete

skall ske med annan klinisk verksamhet.

I lantbruksstyrelsens kungörelse föreskrivs vidare att en huvud— man som avser anordna hälskontroll skall ansöka hos lantbruks- styrelsen om godkännande av plan och riktlinjer för verksamheten enligt 2 & förordningen (1980:572) om organiserad hälskontroll av husdjur. Planen skall omfatta bl.a. verksamhetens uppläggning i stort, registreringsrutiner på besättningsnivå, regionindel—

ning samt uppgift om ansvarig personal för verksamheten.

Lantbruksstyrelsen kan föreskriva att det hos huvudman för or— ganiserad hälskontroll skall finnas en samarbetsnämnd, central djurhälsonämnd, vilken skall representera samtliga inom bransch- en förekommande organisationer och sammanslutningar. Lantbruks— styrelsen fastställer nämndens instruktion samt efter förslag

från huvudmannen nämndens sammansättning.

Den centrala djurhälsonämnden skall medverka till att det bildas samrådsgrupper inom de regioner där nämnden anser att de behövs. Samrådsgrupperna skall representera samtliga inom branschen fö—

rekommande organisationer och sammanslutningar inom respektive

region.

Den som är huvudman för organiserad hälsokontroll som inte är enbart lokalt förankrad, skall göra en för verksamheten ändamåls— enlig regionindelning och uppdra åt en lämplig regional organi— sation att genomföra kontrollen. Huvudmannen skall också se till att verksamheten bedrivs efter riktlinjer godkända av lantbruks— styrelsen och i nära samverkan med annan produktionsservice för

husdjur. Huvudmannen skall svara för fortbildning av den perso—

nal som sköter hälsokontrollen. Han skall också upprätta årsre- dogörelse över verksamheten under närmast föregående verksam— hetsår. Ärsredogörelsen skall tillställas lantbruksstyrelsen och i förekommande fall en central djurhälsonämnd för de verk—

samhetsområden som berör nämnden.

Hos huvudmannen skall finnas en för verksamheten ansvarig hälso— kontrollenhet under chefsskap av en veterinär. Hälsokontrollen— heten skall vara organisatoriskt skild från övrig verksamhet hos huvudmannen och ge anvisningar om den veterinärmedicinska in— riktningen av verksamheten till de veterinärer som är regionalt

anställda i hälsokontrollen.

Till svinhälsokontroll kan enligt lantbruksstyrelsens föreskrift anslutas besättningar som är anslutna till svinstamkontrollen, gyltproducerande, smågrisproducerande och slaktsvinproducerande besättningar. Den organisation som fått i uppdrag att regionalt svara för kontrollverksamheten skall genom allmän rådgivning sprida information om sjukdomsförebyggande åtgärder, informera ägare av svinbesättningar om vad verksamheten innebär, på djur— ägarens begäran ansluta besättningar till kontrollen, vinnlägga sig om att hälsokontrollen utförs opartiskt, svara för fortlö- pande dokumentation av utförda undersökningar, tillse att be— sättningar med hälsoproblem skyndsamt blir föremål för nödvän— dig utredning och rådgivning till djurägaren och hålla nära kontakt med de veterinärer som sköter djursjukvården i de till kontrollen anslutna besättningarna och med företrädare för and—

ra verksamhetsområden med anknytning till svinuppfödningen.

Vid den regionala organisationen skall finnas en för verksamhe— ten ansvarig svinhälskontrollenhet. Behörig som chef för enheten är, om lantbruksstyrelsen ej medger annat, en veterinär som ef- ter legitimation fullgjort veterinär tjänstgöring under minst tre år, varav minst ett år som distriktsveterinär, minst ett år vid svinhälskontroll, minst tre månader vid laboratorium med patologisk—anatomisk inriktning samt minst tre månader vid kon- trollslakteri.

Till hälsokontroll av mjölkkor kan alla besättningar anslutas kollektivt eller enskilt. Den organisation som fått i uppdrag att regionalt svara för kontrollverksamheten skall genom allmän råd— givning sprida information om sjukdomsförebyggande åtgärder, upp— mana djurägare med besättningsproblem att låta verkställa utred— ning av situationen, erbjuda besättningar som kan antas ha störd juverhälsa anslutning med fortlöpande kontroll och svara för

fortlöpande dokumentation av utförda undersökningar.

Vid den regionala organisationen skall finnas en för verksamhe— ten ansvarig veterinär. Behörig till sådan befattning är, om lantbruksstyrelsen ej medger annat, veterinär som efter legiti— mation fullgjort veterinär tjänstgöring under minst tre år, var- av minst ett år som distriktsveterinär, minst ett år vid hälso- kontroll av mjölkkor, minst tre månader vid laboratorium med

mastit—bakteriologisk inriktning och minst tre månader vid kon— trollslakteri.

Sveriges Slakteriförbund bedriver hälsokontroll av sVin, får och leukos hos nötkreatur. Regionalt under Sveriges Slakteriförbund svarar tio slakteriföreningar för kontrollverksamheten. Inom var— je region leds verksamheten av en djurhälsoveterinär. I Gävle— borgs, Västernorrlands, Jämtlands,. Västerbottensh och Norr— bottens län leds verksamheten av länsveterinären i respektive län. Antalet anställda inom svinhälskontrollen är totalt 24 ve— terinärer. I verksamheten utnyttjas också slakteriföreningarnas assistenter. Den totala kostnaden för organiserad hälsokontroll inom svinproduktionen uppgick enligt uppgifter från Sveriges Slakteriförbund till ca 9 milj. kr. år 1980.

Huvudman för hälsokontrollen av mjölkkor är Svensk Husdjurssköt— sel. Verksamheten bedrivs i nära samarbete med mejeriorganisa— tionen. För den centrala ledningen av hälsovården svarar Svensk Husdjursskötsels djurhälsoavdelning. Den regionala verksamheten handhas av husdjursföreningarna. Organisatoriskt är landet in— delat i 15 regioner som sammanfaller med en eller flera hus— djursföreningars verksamhetsområden. Inom regionerna finns sam— ordningsorgan sammansatta av representanter för husdjursföre-

ningar och mejeriföreningar. Verksamheten i varje region leds

av en djurhälsoveterinär. I Västerbottens och Norrbottens län leds verksamheten av länsveterinären i respektive län. Därtill är husdjursföreningarnas veterinärer i övrigt engagerade i verk— samheten. Fältarbetet med testning av mjölkningsanläggningar, miljöundersökningar, mjölkprovtagning och rådgivning utförs till största delen av specialutbildade assistenter. Med ledning av sådana undersökningar lämnas råd och anvisningar till djur— ägarna. I viss utsträckning engageras distriktsveterinärerna i

verksamheten.

Antalet anställda vid husdjursföreningarna uppgår till totalt :a 900 personer varav ca 40 veterinärer. Den totala kostnaden för den organiserade hälsokontrollen inom mjölkproduktionen uppgicr enligt uppgifter från Svensk Husdjursskötsel till ca 7,2 milj. kr. år 1980. Verksamheten finansierades med 5 milj. kr. från mejeriföreningarna, 1,5 milj. kr. av regleringsmedel och 0,7 milj. kr. i direkta djurägaravgifter. Den totala kostnaden för seminverksamheten uppgick år 1980 till ca 109 milj. kr. Härav kan enligt Svensk Husdjursskötsel uppskattningsvis ca 50 milj. kr. hänföras till kostnader för sexuell hälsovård.

4.8. Privatpraktiserande veterinärer

F.n. finns ca 70 på heltid privatpraktiserande veterinärer i lan— det. Deras verksamhet är till stor del koncentrerad till stor— stadsregionerna och avser väsentligen behandling av sällskaps— djur. Endast ett fåtal privatpraktiserande veterinärer arbetar

på heltid med animalieproduktionens djur. Ett'stort antal vete— rinärer i statlig eller enskild tjänst ägnar sig på sin fritid åt verksamhet inom den öppna djursjukvården, huvudsakligen i frå— ga om sällskapsdjur. Av betydelse i sammanhanget är även att ca 250 pensionerade veterinärer i varierande utsträckning är verk— samma som privatpraktiker såväl inom stordjurs— som smådjurs—

praktik.

Med utgångspunkt från statistik över antalet behandlade djur i

veterinärernas årsberättelser kan djurägarnas kostnader för be— handling av djur hos privatpraktiker uppskattas till ca 40 milj. kr.

4.9 Sammanfattning av kostnaderna för djurens häls- och sjuk-

vård

Av nedanstående sammanställning framgår de beräknade årliga

kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård.

Statliga kostnader Mil . kr.

Administration inom lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna och länsveterinäror— ganisationerna 8

Veterinärstaten (distriktsveterinärorganisa— tionen, regleringsbrev 1981/82) 51

Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar inkl. ersättning till Svelab (reglerings— brev 1981/82) 10 Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), nettokostnader 42 Djurägarnas kostnader Milj. kr.

Djursjukvård,inkl.medicin,inom animalie- produktionen 90

Organiserad hälsokontroll av husdjur, inkl. sexuell hälsovård,inom mjölkprod. 50 milj. 46

Djursjukvård vid djursjukhus av sällskaps— djur och sporthästar 40

Djursjukvård inom privatpraktik av säll— skapsdjur 40

De olika kostnadsposterna i sammanställningen kommenteras när— mare i resp. avsnitt 4.1 - 4.8. Av sammanställningen framgår att de statliga kostnaderna som kan hänföras till djurens hälso— och sjukvård kan beräknas till drygt 110 milj. kr. Härav är närmare 60 milj. kr. kostnader för distriktsveterinärorganisationen. Staten har även en indirekt kostnad som kan uppskattas till ca 8 milj. kr. för distriktsveterinärcrganisationen genom att f.n. inga arbetsgivaravgifter erläggs för arvodesdelen av distrikts— veterinärernas inkomster. Djurägarnas direkta kostnader för häl— so— och sjukvård inom animalieproduktionen kan beräknas till ca

156 milj. kr. Djurägarnas kostnader för vård av sällskapsdjur och sporthästar vid djursjukhus och privatpraktik kan uppskattas till totalt ca 80 milj. kr.

5 *Glesbygdsfrågor

I förordningen om statligt stöd till glesbygd (SFS 1979:658) av— ses med glesbygd stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning och service samt skärgårdar och andra liknande områden. Enligt förordningen meddelar länssty— relserna närmare föreskrifter om vilka områden inom länet som

kan hänföras till glesbygd.

Sett med utgångspunkt från djurhälso— och djursjukvården är i första hand djurtätheten av intresse men även vägnätets beskaffen—

het och möjligheterna att avgränsa geografiskt sammanhängande om—

områden utan långa sträckor av obygder. Det är därvid bl.a. av;?— avgörande betydelse om antalet djur i ett distrikt är jämnt för— delade över hela distriktet eller är mera koncentrerade till ett

begränsat område.

I distrikt med stora reseavstånd föreligger uppenbara svårigheter att bedriva rörlig djursjukvård. Problemen är speciellt stora i samband med jourtjänst när en veterinär måste tjänstgöra i flera distrikt. På grund av stora avstånd blir distriktsveterinärernas restider mycket långa. Uppenbara problem föreligger i samband med jour och beredskapstjänstgöring och när det gäller att skaffa

vikarier i samband med ordinarie veterinärers ledigheter.

Statens ansvar kommer till uttryck genom att speciella löneplans— tillägg utgår till veterinärer stationerade i vissa glesbygdsom- råden som kompensation för lägre beräknade praktikinkomster. Vi— dare får enligt veterinärtaxeförordningen djurägare inte debite— ras för högre inställelsearvode och resekostnadsersättning för

ett sjukbesök än som skulle utgått om veterinären åkt egen bil

och vägsträckan uppgått till 50 km enkel resa. Inställelsearvode och resekostnadsersättning för avstånd över 50 km debiteras lant— bruksstyrelsen enligt styrelsens föreskrift om ersättning för för—

rättningsbesök hos avlägset boende djurägare.

I samband med riksdagsbehandlingen av veterinärväsendeutredningens förslag (SOU l97lz5) till ändrad distriktsveterinärorganisation år 1975 (prop. 1975zl78, JoU 197551, rskr 1973378) framhölls be— tydelsen av att distriktsveterinärorganisationen utformades på

ett sådant sätt att vid sidan av vården av animalieproduktionens djur utrymme gavs även för vården av sällskapsdjur och sporthästar. Detta ansågs särskilt viktigt inom glesbygdsområdena, framför allt i Norrlands inland, med de svårigheter som finns där att anlita

veterinärvård.

Lantbruksstyrelsens tolkning av jordbruksutskottets och departe— mentschefens uttalanden framgår av den arbetsordning (LBS l975z90) för distriktsveterinärer som lantbruksstyrelsen utarbetat. Där föreskrivs följande: "Distriktsveterinärorganisationen är avpassad för att i första hand tillgodose det behov av vård som föreligger för animalieproduktionens djur. Om djurskyddsskäl föreligger samt inom glesbygdsområden där det saknas möjlighet att anlita annan veterinärvård, är distriktsveterinär skyldig att jämväl utöva djursjukvård för sällskapsdjur och sporthästar". Vidare föreskrivs i arbetsordningen följande: "Av djurskyddsskäl kan distriktsvete— rinär vara skyldig att'ällhandagå med djursjukvård på sällskaps— djuren och denna skyldighet är mera uttalad inom glesbygdsområ—

dena".

I Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster— bottens och Norrbottens län har distriktsveterinärerna tagits i anspråk inom köttbesiktningen i högre grad än i övriga delar av landet. Kravet på medverkan kommer till uttryck i den allmänna veterinärinstruktionen enligt vilken distriktsveterinärerna är skyldiga att efter förordnande av livsmedelsverket utföra köttbe— siktningen vid köttbesiktningsbyrå eller renkontrollslakteri inom distriktet.

F.n. är en fjärdedel av landets samtliga distriktsveterinärer(68

av 510) engagerade i en eller flera livsmedelskontrollerande ak—

tiviteter med förordnande från statens livsmedelsverk. Inom de sex glesbygdslänen är drygt hälften av distriktsveterinärerna en—

gagerade på detta sätt (40 av 70).

Renkontrollslakt utövas i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län och omfattar totalt ca 55 000 slaktdjur per år.

Av totalt 44 kontrollslakterier för tamboskap är 15 placerade i berörda glesbygdslän och ombesörjer en slakt som motsvarar ca

5 % av den totala slakten räknat i antal slaktkroppar. Av totalt 61 köttbesiktningsbyråer finns 42 i norra Sverige. Hälften av all byråbesiktning i landet sker på dessa glesbygdsbyråer. Kontroll— arbetet i de fristående nödslakts- eller sanitetsavdelningarna

varierar i volym men är sannolikt inte särdeles tidskrävande.

I förhållande till den totala slakten i landet är alltså som synes tillförseln till sådana slakterier och köttbesiktningsbyrå—

er som betjänas av distriktsveterinärer av ringa omfattning.

Beträffande köttbesiktningsbyråerna kan en viss nedgång komma att ske. Behovet av byråer är vanligen kopplade till några få slaktare inom kommunen. Lägger någon eller några ner sin rörelse och slaktunderlaget blir för litet, försöker i allmänhet kommu— nen att lägga ner byråverksamheten och genom avtal få utnyttja

annan kommuns köttbesiktningsbyrå.

Behovet av besiktningsveterinärer i glesbygder torde inte komma

att ändras i större utsträckning inom överskådlig tid.

6. Djursjukvård i Danmark, Norge och Finland

Förhålllandena i de nordiska länderna i fråga om djurens hälso— och sjukvård skiljer sig i flera avseenden. En avgörande skill— nad kan i korthet uttryckas så att i Sverige ombesörjs fältverk— samheten till stora delar av den statliga distriktsveterinärorga— nisationen, i Danmark av privatpraktiserande veterinärer, i Finland av kommunanställda veterinärer och i Norge av statligt anställda distriktsveterinärer och privatpraktiserande veteri—

närer.

Någon motsvaradne ordning för hälsokontroll av husdjur i Sverige, där jordbrukskooperationen i enlighet med statliga ramföreskrif—

ter är huvuman, förekommer inte i de nordiska grannländerna.

Genom enkätiimajår 1978införskaffade den dåvarande arbetsgruppen för veterinära frågor inom jordbruksdepartementet vissa uppgifter om de veterinära förhållandena i Danmark, Norge och Finland. Ett

sammandrag av enkätens resultat ges i det följande.

6.1. Danmark

Centralt administreras i Danmark de veterinära frågorna av vete— rinärdirektoratet i lantbruksdepartementet. Direktoratet har till uppgift att utöva tillsyn över landets veterinärväsende, att följa hälsotillståndet bland husdjuren i Danmark och i erforder— lig omfattning i andra länder samt att övervaka den veterinära

livsmedelskontrollen och den veterinära livsmedelstillsynen.

Veterinärdirektoratet är indelat i en avdelning för livsmedels— kontroll och mastitbekämpande, en avdelning för köttkontroll och

en avdelning för smittosamma sjukdomar. Direktoratet leds av en

veterinärdirektör, som skall vara veterinär. Regionalt finns bl.a. två livsmedelskontrolldistrikt, fyra distrikt för köttkontroll

och tre kretsar med 15 kretsveterinärer för smittsamma sjukdomar.

All praktikverksamhet med undantag av den som utövas på Den Kong— lige Veterinaer— och Landbohöjskole utförs av privatpraktiserande veterinärer. Under senare år har antalet enmansmottagningar min— skat till fördel för s.k. gruppraktik bestående av ett varierande

antal veterinäre, oftast 4 — 5.

Djurkliniker för såväl stora som små djur har inrättats i stigan— de antal och för att garantera en försvarlig standard har Den Danske Dyrlaegeförening tillsatt ett utskott för auktorisering av djurkliniker. Ett godkännande av Den Danske Dyrlaegeförening innebär att kliniken får vara utbildningsplats för veterinärsjuk— sköterskor och medför även rätt att använda godkännandebeteck—

ningen vid annonsering.

Alla praktikformer är självfinansierande. Telefonsamarbete i form av en för flera praktikmottagningar använd basstation för telefon

och bilradio har vunnit vidsträckt utbredning.

Av de ca 700 praktikenheterna är ca 550 enmans, ev med assistent,

och ca 150 kompanjonskaps— eller gruppraktik,eV..med assistent.

Enligt 7 & i lagen om veterinärväsendet är varje legitimerad ve— terinär skyldig att för sitt praktikområde åta sig veterinärt ar— bete som led i den offentliga bekämpningen av smittsamma sjuk-

domar hos husdjuren. Härvid ersätts veterinären av det allmänna. 6.2 Norge

För den centrala veterinäradministrationen i Norge finns en vete— rinäravdelning i lantbruksdepartementet. Landet är indelat i sju fylkesveterinärområden. Fylkesveterinärerna (länsveterinärerna) administrerar tillsammans 204 veterinärdistrikt betjänade av lika många distriktsveterinärer. Därutöver finns hos fylkesveterinärer— na lO distriktsveterinärer utan fast distrikt. Fylkesveterinärer— na har också tillsyn över den offentliga köttkontrollen i sina

Traditionellt bedrivs den kliniska veterinärservicen i Norge som enmanspraktik. I landet finns ca 200 distriktsveterinärer som

för sin offentliga verksamhet avlönas av staten. För sin praktik— verksamhet ersätts de av djurägarna. Flertalet Veterinärer har någon form av samarbete med annan veterinär. Samarbetsformerna växlar i hög grad och sträcker sig från att endast gälla avtal

om helgavlösning till helt integrerat praktiksamarbete i fråga

om praktikmottagning och ekonomi.

Distriktsveterinärorganisationen i Norge har nyligen varit före— mål för en offentlig utredning. Utredningen föreslår bl.a. att distriktsveterinärernas roll som offentliga tjänstemän stärks. Vidare föreslås att alla praktiserande veterinärer åläggs skyl— dighet att medverka i beredskapen och att beredskapsplaner upp- rättas för offentlig tjänstgöring och klinisk praktik. Staten övertar ansvaret för kostnader som har samband med distriktsve— terinärernas offentliga tjänster. Kommunerna åläggs att till—

handahålla bostad och kontor åt distriktsveterinärerna.

6.5. Finland

Den centrala veterinäradministrationen i Finland är förlagd till jord— och skogsbruksministeriets veterinäravdelning och den re—

gionala till länsstyrelsernas social— och hälsovårdsavdelningar.

Enligt lagen om veterinärvård är kommunerna skyldiga att svara för den veterinära fältverksamheten. I allmänhet organiseras

denna av kommunalförbunden för folkhälsoarbetet.

I Finland finns endast ett fåtal flerveterinärstationer. De finns i huvudsak i landets större städer och har specialiserat sig på smådjur. Dessa stationer sköts av 2 - 5 veterinärer som sinsemellan gjort avtal om fördelningen av utgifterna och in— komsterna. För grundande av dessa stationer och för deras verk—

samhet ges ej bidrag ur allmänna medel.

Några kommuner och kommunalförbund för folkhälsoarbetet har för

sina veterinärer ordnat gemensamma mottagningsutrymmen med in-

ventarier.

II ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

7. Allmänna utgångspunkter och principiella ställningstaganden

Djurhälsoutredningens huvuduppgift är att överväga och ta ställ— ning till den framtida djursjukvårdens och djurhälsovårdens organisation och finansiering. Utredningen har dock funnit det angeläget att dessförinnan söka närmare definiera begreppet djurens hälso— och sjukvård. Utredningens förslag till en sådan definition lämnas i det följande. Djurhälsoutredningen har även ansett det nödvändigt att inledningsvis ta ställning till vissa mera övergripande frågor rörande målsättning och inriktning av insatserna på djurhälsovårdens och djursjukvårdens område. Dessa principiella ställningstaganden redovisas i det följande. Mot bakgrund av de principiella ställningstagandena redovisas sedan utredningens alternativa förslag till huvudmannaskap,

organisation och finansiering av djurens hälso— och sjukvård. 7.1 Definition av begreppet djurens hälso— och sjukvård

En arbetsgrupp vid Sveriges lantbruksuniversitet med uppgift att utreda vissa frågor rörande forsknings— och försöksverksam- heten inom djurhälsoområdet har i en rapport (Sveriges lant— bruksuniversitet, Uppsala, augusti 1979) föreslagit följande definition av begreppet djurhälsovård: Djurhälsovård omfattar alla åtgärder som primärt syftar till att främja ett gott hälso- tillstånd och därigenom skapa möjligheter till en god funktion/ produktion.

I lantbruksstyrelsens kungörelse (LSFS 1980:33) om organiserad hälsokontroll av husdjur anges att den organiserade hälso—

kontrollen av husdjur har till ändamål att motverka eller

förebygga sjukdomar hos husdjur. Den skall främja en hälso— mässigt högtstående och ändamålsenlig produktion samt bidra till att utreda orsakerna till vissa sjukdomstillstånd av större ekonomisk betydelse. Den skall vidare genom rådgivning och upp— lysning samt genom medverkan till utveckling av sjukdomsdiagnos- tiska metoder verka i sjukdomsförebyggande syfte. Härvid bör även miljöbefrämjande och arvshygieniska synpunkter samt sam— bandet mellan djurhälsa och folkhälsa beaktas.

Begreppet djursjukvård innefattar enligt djurhälsoutredningens uppfattning alla åtgärder som i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet vidtas för att behandla sjukdom hos djur. Härvid bör även djurskydds— och produktionsekonomiska

aspekter samt sambandet mellan djurhälsa och folkhälsa beaktas.

Djurhälsoutredningens vidare överväganden och förslag rörande organisation och finansiering av djurens hälso— och sjukvård har

gjorts bl.a. mot bakgrund av ovan angivna definitioner. 7.2 Allmänna samhällsintressen

Lantbruksstyrelsen är som tidigare nämnts central förvaltnings— myndighet för den allmänna hälso— och sjukvården bland husdjuren. Regionalt är ansvaret för statliga insatser inom djurens hälso- och sjukvård resp.animalieproduktionsn i övrigt delat mellan lantbruksnämnd, länsveterinärorganisation och i viss mån läns— styrelse. Huvuddelen av verksamheten vid statens veterinär— medicinska anstalt (SVA) har anknytning till djurens hälso— och sjukvård.

Ett mål för statliga och andra instanser inom djurhälsovård och djursjukvård är att uppehålla och förbättra djurhälsan. Djur— hälsan har en avgörande betydelse för animalieproduktionens ekonomi. De förhärjande kreatursfarsoterna under 1700—talet och de stora ekonomiska förlusterna i samband med dessa kom stats— makterna att intressera sig för att få till stånd en organiserad veterinärverksamhet. Tidigt insågs att en effektiv bekämpning av smittsamma sjukdomar förutsatte ingripanden från staten.

Det gäller här problem som berör hela samhället och där enskilda

intressen därför kan komma att få stå tillbaka för tungt vägande allmänna samhällsintressen. Det är också följdriktigt att de tidigaste veterinära författningarna berör bekämpandet av smitt—

samma sjukdomar.

Djurens hälsa har förutom sin stora företagsekonomiska betydelse för den enskilde djurägaren en mycket väsentlig samhällseko— nomisk betydelse för försörjningen med animala livsmedel. Sam— hällets intresse för djurhälsofrågor inskränker sig emellertid inte enbart till dessa eknomiska aspekter. Det är sålunda en samhällelig uppgift att försöka begränsa och kontrollera smitt— samma husdjurssjukdomar inklusive sådana som är överförbara mellan människa och djur (zoonoser). Vidare är det ett allmänt intresse att konsumenterna tillförsäkras sunda livsmedel från friska djur. Djurhälsoutredningen vill erinra om att enligt 1977 års jordbrukspolitiska beslut (prop. 1977/78:19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103) jordbrukspolitiken skall ha som mål att bl.a. tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel med hög kvalitet till rimliga

priser.

Det allmänna har även ett ansvar för upprätthållandet av ett gott djurskydd. Djurskyddsfrågor har inte sällan relation till djurhälso— och djursjukvård och får därför ofta bedömas med

hänSyn till veterinärmedicinska aspekter.

Djurens hälsa och därmed också djurens hälso— och sjukvård har således ett betydande samhällsintresse. Detta förhållande kommer till uttryck inte minst genom det stora antal författ—

ningar som reglerar olika verksamheter.

Det statliga ansvaret kan i väsentlig grad anses omfatta frågor som rör de olika verksamheternas inriktning, omfattning, orga— nisation, finansiering samt tillsyns— och kontrollfunktioner. Det statliga ansvaret gör sig dock gällande i olika grad bl.a. beträffande huvudmannaskap för olika verksamheter.

Staten har påtagit sig ett särskilt ansvar beträffande vården

av animalieproduktionens djur. Djurhälsoutredningens närmare överväganden rörande inriktningen av hälso— och sjukvården bland husdjuren framgår av avsnitt 7.5. Den väsentligaste frågan i detta sammanhang är den avvägning av insatserna mellan terapi, profylax och rådgivning som behandlas i avsnitt 7.3.5. Djur— hälsoutredningen vill dock redan i detta sammanhang framhålla att vården av animalieproduktionens djur oavsett vem som har det omedelbara ansvaret för utförandet även i fortsättningen med hänsyn till betydelsen för livsmedelsproduktionen kommer

att vara av betydande intresse för samhället. Djurhälsoutred— ningen vill härvid särskilt framhålla vikten av en god beredskap mot smittsamma sjukdomar och att djurskyddets krav tillgodoses. Staten har även ett särskilt ansvar för att en tillfredsstäl— lande service till för djurägarna rimliga kostnader kan upprätt— hållas i glesbygder. Som ett annat exempel på allmänt samhälls— intresse kan även nämnas upprätthållandet av en tillfreds—

ställande jour och beredskap.

Djurhälsoutredningen belyser i det följande det statliga engage—

manget inom dessa områden.

Staten har påtagit sig ett betydande organisatoriskt och eko— nomiskt ansvar för bekämpnigen av vissa smittsamma husdjurs— sjukdomar. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning är denna verksamhet av stor betydelse för såväl djurhållning som folk— hälsan. Enligt den allmänna veterinärinstruktionen är alla veterinärer skydliga att anmäla fall av vissa smittsamma hus- djurssjukdomar till lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen. Det åligger lantbruksstyrelsen att ha tillsyn över bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar och verksamheten för att förebygga att sådana sjukdomar införs och sprids i landet. Lantbruks— styrelsen biträds av statsepizoologen som är placerad vid statens veterinärmedicinska anstalt. Anstalten skall enligt

sin instruktion ge företräde åt undersökning och preparatbered— ning som påkallas av lantbruksstyrelsen. Regionalt ansvarar

länsstyrelsen för att föreskrifterna om epizootibekämpandet

iakttas. För laboratoriediagnostik anlitar lantbruksstyrelsen i huvudsak regionala laboratorier tillhöriga AB Svensk labora— torietjänst (SVELAB).

För fältarbetet med utredning och bekämpning i samband med ut— brott av framför allt sjukdomar som omfattas av epizootilagen och salmonellainfektioner hos djur anlitar lantbruksstyrelsen i första hand distriktsveterinärorganisationen. I detta arbete utnyttjas också den av jordbruksnäringen organiserade hälso— kontrollverksamheten och personalen inom denna. Lantbruks— styrelsen har även enligt allmänna veterinärinstruktionen möj— lighet att under vissa omständigheter anmoda andra veterinärer än tjänsteveterinärer att mot ersättning deltaga i arbete med bekämpning av smittsamma husdjurssjukdomar.

Staten har förutom det organisatoriska ansvaret för bekämpandet av vissa smittsamma husdjurssjukdomar även påtagit sig stora ekonomiska förpliktelser. Sålunda är den som fått vidkännas kostnader eller förluster till följd av myndighetsingripande med stöd av bestämmelserna i epizootilagstiftningen och bestäm— melserna om bekämpande av salmonellainfektioner hos husdjur berättigad till ersättning av statsmedel för intrång i närings- verksamhet m.m. Statens utgifter kan i sådana sammanhang uppgå till betydande belopp.

Djurhälsoutredningen vill understryka vikten av att samhället även i fortsättningen, oavsett vilket alternativ för organisa— tion och finansiering av djurens hälso— och sjukvård som väljs, har tillgång till resurser för en effektiv bekämpning av smitt— samma husdjurssjukdomar. Djurhälsoutredningen har inte heller

haft anledning att ifrågasätta statens ansvar inom detta område.

Behandlingen av husdjur och andra djur i fångenskap regleras i lagen (1944:219) om djurskydd (ändrad senast 1979:20). Djur— skyddslagens grundtanke är att djuren skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Enligt djurskyddslagstift- ningen åvilar ett ansvar för var och en som har djur i sin vård

att dessa behandlas väl och skyddas mot lidande. Djur som blivit skadat skall utan dröjsmål omhändertas för erforderlig omvårdnad där ej sjukdomen eller skadan är så svår att djuret bör avlivas. Det direkta ansvaret för tillsyn över djurens vård och behand— ling enligt djurskyddslagstiftningens 14 & åvilar hälsovårds— nämnderna. Länsstyrelsen skall verka över att hälsovårdsnämnderna fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer lantbruks—

styrelsen.

Samhället har således, i första hand genom normgivning och till— syn, ett övergripande ansvar för att djurskyddets krav tillgodo- ses. Statens uppgifter inom djurskyddet bör enligt djurhälso— utredningens uppfattning även avse upplysning och rådgivning om hur djur skall skötas och behandlas för att skyddas för lidande.

Enligt 11 å lagen om djurskydd skall veterinär anlitas för sådan behandling av djur som syftar till att bota sjukdom eller skada, om behandlingen är förenad med operativt ingrepp av någon be— tydelse eller avsevärt lidande för djuret. Djurhälsoutredningen vill i sammanhanget erinra om att djurskydd inte enbart är en fråga om veterinärmedicinska bedömningar utan har också ett

starkt samband med etiska värderingar och sociala förhållanden.

Staten har påtagit sig ett betydande ansvar för att en till— fredsställande veterinär service till för djurägarna rimliga kostnader skall kunna upprätthållas i alla delar av landet. Djurhälsoutredningen vill i anslutning härtill erinra om att i samband med 1977 års jordbrukspolitiska beslut fastslogs bl.a. jordbrukets roll från regionalekonomiska synpunkt. Samtidigt framhölls även behovet av speciella statliga stödinsatser till jordbruket i framför allt norra Sverige för att en tillräckligt omfattande jordbruksproduktion ska kunna upprätthållas i dessa delar av landet. I sammanhanget framhålls särskilt mjölkproduk— tionens betydelse dels för livsmedelsberedskapen, dels som den viktigaste produktionsgrenen för jordbruket i norra Sverige.

Statens ansvar för den veterinära servicen i mindre djurtäta områden kommer till uttryck dels genom speciella löneplans—

tillägg till veterinärer stationerade i sådana områden, dels genom ersättning för förrättningsbesök hos avlägset boende djurägare. Djurhälsoutredningen har inte funnit anledning att nu föreslå ändringar beträffande ersättning för förättnings— besök hos avlägset boende djurägare. Utredningen vill dock understryka att det ankommer på lantbruksstyrelsen att succes— sivt ompröva storleken och omfattningen av såväl de speciella löneplanstilläggen till veterinärer som ersättningar för för—

rättningsbesök till avlägset boende djurägare.

För att den personal som är engagerad i djurens hälso— och sjukvård i mindre djurtäta områden ska kunna erbjudas full sysselsättning och för att vården av sällskapsdjur och sport— hästar ska kunna tillgodoses är det enligt djurhälsoutredningens uppfattning nödvändigt att dessa uppgifter utförs av samma perosnal. Detta är även motiverat av angelägenheten av att kunna upprätthålla en ej alltför gles veterinär organisation i be— rörda områden. För att tillgodose behovet av köttbesiktning i glesbygder är det även nödvändigt att dessa arbetsuppgifter

kombineras med arbetsuppgifter rörande djurens hälso— och sjuk— vård.

7.3. Djurhälso— och djursjukvårdens inriktning

7.5.1. Olika djurslag

I samband med riksdagens behandling av den slutna djursjukvården år 1967 (prop. 1967:155, JoU 1967:4o, rskr 1967:578) uttalade riksdagen att den statliga distriktsveterinärorganisationen i första hand skall tillgodose det behov av vård som föreligger för animalieproduktionens djur. Samma uppfattning uttalades vid behandlingen av förslaget till ändrad distriktsveterinärorga- nisation år 1975 (prop. 1973:178, JoU 197351, rskr 1975:378). Samtidigt framhölls betydelsen av att distriktsveterinärorga— nisationen utformades på ett sådant sätt att vid sidan av vården av animalieproduktionens djur utrymme gavs även för vården av

sällskapsdjur och sporthästar. Detta ansågs särskilt viktigt

inom glesbygderna, framför allt i Norrlands inland med de svårig-

heter som där föreligger att anlita veterinärvård.

Lantbruksstyrelsens tolkning av jordbruksutskottets och departe— mentschefens uttalanden framgår av styrelsens föreskrift med arbetsordning för distriktsveterinär. Här anges bl.a. att distriktsveterinärorganisationen är avpassad för att i första hand tillgodose det behov av vård som föreligger för animalie— produktionens djur. Om djurskyddsskäl föreligger samt inom gles— bygdsområden där det saknas möjlighet att anlita annan veterinär— vård, är distriktsveterinär skyldig att jämväl utöva djursjuk— vård för sällskapsdjur och sporthästar. Det kan alltså kon— stateras att ingen distriktsveterinär är förbjuden att utöva djursjukvård för sällskapsdjur och sporthästar. Vidare före— skrivs i arbetsordningen att av djurskyddsskäl kan distrikts— veterinär vara skyldig att tillhandagå med djursjukvård för sällskapsdjur och att denna skydlighet är mera uttalad inom

glesbygdsområden.

Kravet på veterinärvård av sällskapsdjur har under senare år ökat mycket kraftigt. Distriktsveterinärorganisationen är inte dimensionerad för att tillgodose behovet av hälso— och sjukvård ifråga om sällskapsdjuren mer än i begränsad omfattning. Det har också från statsmakternas sida i olika sammanhang klart ut- sagts att vården av sällskapsdjur inte är någon statlig ange- lägenhet. Personalen inom distriktsveterinärorganisationen måste därför i första hand koncentrera sina insatser på animaliepro— duktionens djur. För närvarande ombesörjs dock ca hälften av såväl häst— och hundsjukvården av distriktsveterinärer räknat

i antal behandlade fall. Inom glesbygderna kan det vara moti— verat, och tillgängliga personalresurser medger i allmänhet också, att distriktsveterinärer ägnar relativt stor del av sin

tid åt vård av sällskapsdjur och sporthästar.

Som synes är det svårt att dra en klar gräns för distrikts- veterinärs skyldighet att behandla sällskapsdjur. Flera

distriktsveterinärer framhåller dessa svårigheter i sina års—

redogörelser till lantbruksstyrelsen och problemställningen har även behandlats i några fall av veterinärväsendets ansvarsnämnd. Ansvarsnämndens ställningstagande får tolkas så att distrikts— veterinären, i de fall han inte själv har möjlighet eller tid att behandla sällskapsdjur och sporthästar, bör hänvisa djur— ägare till annan veterinär eller djursjukhus, där djursjukvård för sådana djur kan erbjudas.

Det bör också framhållas att samma skydlighet för distrikts— veterinärerna att behandla sällskapsdjur och sporthästar som animalieporduktionens djur skulle leda till oacceptabla kon- sekvenser i större tätorter. I t.ex. Stockholm och Göteborg skulle behovet av statligt anställda distriktsveterinärer en— bart för den öppna djursjukvården under sådana omständigheter komma att uppgå till för vardera stad 10 — 20 tjänster. Det skulle enligt utredningens mening vidare vara otänkbart att föreskriva att distriktsveterinärerna under alla omständigheter

endast skulle befatta sig med animalieproduktionens djur.

I glesbygd är det dessutom angeläget att vården av sällskaps— djur och sporthästar inkluderas eftersom arbetet med animalie— produktionens djur i dessa bygder ofta inte ger full syssel— sättning. Om fältorganisationen dimensioneras enbart efter antalet djur inom animalieproduktionen skulle avstånden till närmaste veterinär bli alltför stora i glesbygderna. Vid fördel— ningen av de personella resurserna bör en avvägning göras så att alla kategorier djurägare får en rimlig service samtidigt som veterinärerna bereds full sysselsättning. Vid en sådan avvägning bör på motsvarande sätt tas hänsyn till behovet av annan vete—

rinär service inom t.ex. köttbesiktningsVerksamhet Odh AIavgrk samhet.

Av vad som ovan sagts framgår att distriktsveterinärernas nu— varande engagemang i vården av sällskapsdjur och sporthästar varierar. Av praktiska skäl är detta också nödvändigt. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning är det rationellt att för

Viss vårdservice på sällskapsdjurssidan använda de veterinärer

som ändå måste finnas för animalieproduktionens djur. Dessa har ju också för sin verksamhet lokaler, viss utrustning, telefon- service, beredskapsservice osv. som kan utnyttjas även för säll—

skapsdjuren utan nämnvärda extra kostnader.

Enligt djurhälsoutredningens uppfattning bör viss vård av säll— skapsdjur och sporthästar även i fortsättningen kunna utföras av distriktsveterinärer, särskilt som en sådan vård i vissa delar av landet bidrager till att upprätthålla vården av ani— malieproduktionens djur. En stor del av hästhållningen i landet är lokaliserad till jordbruksfastigheter och det är naturligt att hästhållningens behov av veterinär service tillgodoses genom samma veterinärer som arbetar med lantbrukets djur i övrigt. Att ha en särskild organisation för den i huvudsak rör— liga hästsjukvården torde inte vara rationellt. När det gäller enklare poliklinisk vård av sällskapsdjur, framför allt hundar och katter, torde praktiskt taget alla veterinärer som har möjlighet kunna ge djurägarna viss service vid sidan av sin ordinarie verksamhet. Detta gäller givetvis även de veterinärer som arbetar inom animalieproduktionen. För mera kvalificerad sjukvård behövs enligt djurhälsoutredningen specialpolikliniker

och djursjukhus för såväl hästar som för sällskapsdjur. 7.3.2 Öppen respektive sluten djursjukvård

Djurhälsoutredningen har behandlat frågan om avvägning mellan öppen och sluten djursjukvård i promemoria 1979—12—12 "Finan— siering av djursjukhus m.m.". Redovisningen i det följande

överensstämmer i stort med innehållet i denna promemoria.

Djurhälsoutredningen vill understryka att verksmaheten vid djur— sjukhusen utgör ett komplement till den övriga djursjukvården inom landet. Vid djursjukhusen finns i betydande grad diagnos— tiska och terapeutiska resurser samt möjligheter till stationär vård. Djursjukhusen fungerar som remissinstanser och fyller också en viktig funktion genom den jourtjänst som bedrivs.

Värdefull för djursjukvården i sin helhet är också den veterinär—

medicinska kunskap som genom djursjukhusens specialutbildade veterinärer förmedlas till de fältarbetande veterinärerna och den utbildning som kan ges åt djursjukvårdare. Det är djurhälso- utredningens uppfattning att djursjukhusens tillkomst och ut—

veckling är av stor betydelse för den svenska djursjukvården.

Djurhälsoutredningen anser det samtidigt angeläget att fram— hålla att öven kvalificerade utredningar och behandlingar kan ske utan att djuren underkastas dyrbar stationär vård. Vid poliklinisk behandling kan djuren eftervårdas av sina ägare, vilket är fördelaktigt ur kostnadssynpunkt. Dessutom undviks för djuren påfrestande miljöbyten. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning bör största möjliga del av djursjukvården såväl vad gäller animlaieproduktionens djur som sällskapsdjur och sport— hästar ombesörjas i öppen vård. Detta är den billigaste vård— formen. För djurägarna är det också praktiskt och tidsbesparande att ha tillgång till en närservice med en etablerad personlig kontakt. Djurhälsoutredningens uppfattning är därför också att alltför stora djursjukhus bör undvikas. I detta sammanhang vill djurhälsoutredningen peka på möjligheten att inrätta polikli—

niker för öppen vård som filialer till djursjukhus.

Djurhälsoutredningen vill framhålla att en ytterligare höjning av ambitionsnivån inom den slutna vården skulle bli allt för - resurskrävande. Djurhälsoutredningens ställningstagande beträf— fande en lämplig avvägning mellan öppen och sluten djursjukvård

redovisas i det följande.

Vården av animalieproduktionens djur sker i huvudsak som öppen vård. Behovet av sluten djursjukvård för dessa djur är mycket begränsat. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning är nuvarande

resurser för sluten sjukvård av animalieproduktionens djur till—

räckliga.

Djurhälsoutredningen har tidigare framhållit att största möjliga del av djursjukvården bör ombesörjas i öppen vård. Detta gäller inte minst djursjukvården för sporthästar. Hästsportorganisa—

tionerna har uttalat att det vid sidan av den rörliga vården finns ett behov av specialiserade och välutrustade polikliniker för hästsjukvård där vissa mer ingående undersökningar kan göras och där veterinärer med speciell utbildning.ihästens sjukdomar finns tillgängliga. På några ställen i landet finns sådana kliniker. Antalet är dock inte tillräckligt stort.

I sammanhanget kan påpekas att AB Trav och Galopp (ATG) beslutat att bygga upp ett nät med sådana kliniker och härvid bl.a. stå för kostnader för lokaler och utrustning. Klinikerna kommer att stå öppna för alla hästägarkategorier. Djurhälsoutredningen vill för sin del också peka på möjligheterna att i de relativt få fall behov föreligger även för animalieproduktionens djur utnyttja den teknik och kunskap (exempelvis för röntgenunder— sökningar) som torde byggas upp vid ATG—klinikerna. Vidare bör samarbete etableras mellan ATG—klinikerna och djursjukhusen. Genom tillkomsten av dessa specialpolikliniker torde djursjuk— husen kunna avlastas en inte oväsentlig del av hästsjukvården. Djursjukhusens service kommer därmed att koncentreras till sällskapsdjuren och mera avancerad vård av hästar. Genom beslut av riksdagen våren 1980 om slopande av begränsningen av kom- munernas rätt att bestämma hundskattens storlek har kommunerna erhållit ökade möjligheter att bidraga till finansieringen av

djursjukhus.

7.5.5. Avvägning mellan terapi, profylax och rådgivning

I direktiven till djurhälsoutredningen erinras bl.a. om de stora förändringar som har skett inom animalieproduktionen och som beräknas ske i framtiden. Mycket talar enligt direktiven för

att den framtida utvecklingen kommer att ställa nya och för— ändrade krav i fråga om djurens hälso— och sjukvård. Detta gäl— ler bl.a. behovet av epidemiologiska analyser samt utrednings— och rådgivningsverksamhet på besättningsnivå. Vidare bör enligt direktiven stor vikt läggas vid att den framtida organisationen skall kunna göra insatser som förebygger hälsostörningar på

besättningsnivå. Organisationen bör vara så uppbyggd att den

kan förena terapeutiska och profylaktiska uppgifter. Organisa—

tionen bör vara flexibel och möjliggöra utbyte av tjänster inom organisationen och göra den anpassningsbar till ändrad djurhåll— ning och de krav som kan ställas från djurägarna och deras orga—

nisationer eller från samhället i övrigt.

Jordbrukets strukturrationalisering har som tidigare nämnts under 1960— och 1970—talen inneburit väsentliga förändringar beträffande omfattning och inriktning av enskilda jordbruks— företags produktion. Det traditionella produktionsblandade och relativt lilla företaget har kommit att spela en allt mindre roll för den samlade jordbruksproduktionen. I stället har större och mera specialiserade företag kommit att svara för en allt större andel av totalproduktionen. Således har animalieproduk— tionen kommit att bedrivas vid ett färre antal allt större och mera specialiserade företag. Denna utveckling har varit mest påtaglig inom slaktsvin— resp. fjäderfäproduktionen men har även

kännetecknat utvecklingen inom smågris— coh mjölkproduktionen.

Övergången till allt större och mera specialiserade företag inom jordbruket kan bl.a. tillskrivas utvecklingen i samhället och rationaliseringssträvandena inom jordbruksnäringen. Under de närmaste åren förväntas en fortsatt men jämfört med 1960- och 1970—talen långsammare förskjutning av jordbruksproduktionen från mindre till större och mera specialiserade enheter. Sam- tidigt kommer rationaliseringssträvandena att i förhållandevis ökad utsträckning avse effektivisering av produktionen vid de kvarvarande företagen. Under de närmaste åren kan som en följd av den allmänna samhällsekonomiska situationen lönsamhetsläget inom jordbruksnäringen förväntas bli ansträngt. Detta förhål— lande medför att kraven på en effektivisering av driften accen— tueras. Hälsotillståndet i de enskilda besättningarna är av en avgörande betydelse i detta sammanhang. Att så är fallet visas

bl.a. av att benägenheten att bota olika djursjukdomar har ökat.

Den ovan beskrivna utvecklingen inom animalieproduktionen har bl.a. möjliggjorts genom en ökad produktion per djur. Detta har skett som en följd av bl.a. ett framgångsrikt avelsarbete och förbättringar av utfodring och skötsel. Samtidigt har olika tekniska, arbetsbesparande åtgärder vidtagits vilket i hög grad påverkat djurens levnadsbetingelser. Formerna för djurhållningen har ändrats så att den individuella tillsynen och omvårdnaden

av djuren minskat.

Utvecklingen har i vissa fall inneburit negativa effekter på djurhälsan. Sålunda har antalet veterinärbehandlade djur ökat samtidigt som sjukdomsmönstret förändrats. De stora sjukdoms— problemen förorsakas av en kombination mellan olika faktorer såsom smittämnen, miljö, utfodring och skötsel. Bilden kompli— ceras också av att oftast en mindre del av sjukdomsproblemen är möjliga att iakttaga genom direkta sjukdomsutbrott. Betydande produktionsförluster förorsakas av s.k. dold sjuklighet. Arvets betydelse i sammanhanget har även kommit att alltmer uppmärk— sammas. De samlade ekonomiska förlusterna av olika djursjukdomar har av Sveriges lantbruksuniversitet uppskattats till närmare 400 milj. kr. årligen. Läkemedelsförbrukningen, framför allt användningen av antibiotika, har ökat avsevärt inom djursjuk- vården. Som exempel kan nämnas att förbrukningen av antibiotika räknat i aktiv substans under 1970-talet kan beräknas ha ökat 5—4 gånger. Ett flertal faktorer beträffande djurens hållbarhet och sjukdomsresistens har sålunda reducerat de positiva eko- nomiska resultat som de avelsmässiga framstegen och den tekniska utvecklingen skapat förutsättningar för. Orsakerna härtill kan bl.a. finnas i bristande anpassning mellan tillämpningen av ny teknik och djurens krav på sin miljö. Brister föreligger även

i anpassningen mellan djurens avkastningsförmåga och utfodring

samt skötsel.

För att åstadkomma en effektiv bekämpning av olika djursjukdomar bör den mera traditionella sjukvården i ökad utsträckning kom— bineras med olika förebyggande åtgärder. Djurhälsoutredningen

vill starkt understryka vikten av att insatserna i framtiden i

ökad utsträckning inriktas mot att på besättningsnivå förebygga dold och synlig sjuklighet. Detta kräver tillgång till labora— toriediagnostik, utredningskapacitet samt metoder för registre- ring och bekämpning av hälsostörningar. För närvarande avser de statligt anställda distriktsveterinärernas verksamhet i huvudsak akutsjukvård. Organiserad hälsokontroll av husdjur handhas av jordbruksnäringens organisationer. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning bör åtgärder vidtas för att åstadkomma en utökad

samverkan mellan akutsjukvården och den organiserade hälsokon— trollen.

Djurhälsoutredningen vill framhålla att laboratorier för vete- rinärmedicinsk diagnostik bör tjäna som serviceorgan för djur— hälso— och djursjukvården. Centralt gäller detta statens vete— rinärmedicinska anstalt och regionalt Svelab. Framför allt i samband med besättningsutredningar är laboratoriediagnostiken ett viktigt komplement till övriga undersökningar. Laboratorie— verksamheten är också nödvändig för övervakning av allmänna

hälsoläget hos såväl människor som djur.

Genom en väl fungerande obduktionsverksamhet kan bl.a. en kvali— ficerad kartläggning av sjukdomstillstånd erhållas. Härvid är jämsides med laboratoriediagnostik den diagnostik som erhålls genom besiktningsveterinärernas arbete på slakterierna av stor betydelse för djurhälso— och djursjukvården. Genom sjukdoms— diagnostik från köttbesiktning kan förekomst och utbredningar av olika sjukdomar upptäckas och kartläggas. Djursjukvården och djurhälsovården är alltså betjänst av sjukdomsinformation från slakten. Omvänt föreligger också livsmedelshygieniska motiv för en ökad information om förhållanden i enskilda besättningar. Genom att sjukdomsbekämpande och saneringsåtgärder initieras skapas förutsättningar för sundare råvaror till livsmedels— industrin. Ett ömsesidigt behov föreligger således av samverkan

även mellan djurhälsovården och djursjukvården och köttbesikt-

ningsverksamheten.

I den förebyggande verksamheten ingår rådgivning till djurägarna som en väsentlig del. Veterinärmedicinsk rådgivning bör enligt djurhälsoutredningens uppfattning ingå som en naturlig del i rådgivning inom husdjursområdet. Veterinär sakkunskap bör ut- nyttjas i ökad utsträckning vid planering och genomförande av

rådgivningsverksamheten inom husdjursområdet.

Djurhälsoutredningen vill även peka på vissa åtgärder som vid— tagits av statsmakterna bl.a. för att åstadkomma en förbättrad samverkan mellan veterinär verksamhet och andra aktiviteter inom husdjursområdet. Fr.o.m. den 1 juli år 1977 samordnades landnmks— och veterinärhögskolorna tillsammans med skogshögskolan till en enda högskoleenhet — Sveriges lantbruksuniversitet. Härigenom har förutsättningar skapats för bl.a. tvärvetenskaplig forsknings— och försöksverksamhet inom husdjursområdet som omfattar såväl veterinärmedicinska som lantbruksvetenskapliga institutioner

inom lantbruksuniversitetet.

Den 1 januari år 1972 överfördes f.d. veterinärstyrelsens byråer med ansvar för frågor om hälso— och sjukvård av djur till lant— bruksstyrelsen och inordnådes där tillsammans med styrelsens tidigare husdjursbyrå i en veterinär- och husdjursavdelning.

Som motiv härför anfördes bl.a. verksamhetens starka samband

med lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter på djurhållningens om— råde. Samtidigt blev lantbruksstyrelsen huvudman för distrikts— veterinärorganisationen. Veterinärstyrelsens hygienbyrå, som bl.a. administrerar besiktningsveterinärorganisationen, inord-

nades i det nyinrättade livsmedelsverket.

Sammanfattningsvis får djurhälsoutredningen framhålla att det

med hänsyn till utvecklingstendenserna inom animalieproduktionen och veterinärmedicinen även i fortsättningen föreligger ett

stort behov av sådana insatser som distriktsveterinärerna idag främst är ansvariga för. Oavsett valet av huvudmannasakp bör

den veterinära verksamheten dimensioneras, organiseras och finan— sieras så att animalieproduktionen kan tillförsäkras en fullgod

service till rimliga kostnader. Djurhälsoutredningen vill

därutöver särskilt framhålla vikten av alinriktning av verksam— heten mot ökade insatser vad gäller åtgärder som syftar till

att förebygga hälsostörningar på besättningsnivå inom animalie— produktionen samtidigt som en tillfredsställande service av akut— sjukvård upprätthålls. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning förutsätter en sådan inriktning av den veterinära verksamheten att åtgärder vidtas för att åstadkomma en förbättrad samverkan

mellan olika insatser inom animalieproduktionen. 7.4 Arbets— och anställningsförhållanden

I direktiven till djurhälsoutredningen framhålles bl.a. att den statliga distriktsveterinärorganisationen i allmänhet fungerar till djurägarnas belåtenhet och ger möjlighet till goda person— liga relationer mellan djurägare och veterinär. Anställnings— formen har hittills stimulerat till en hög servicenivå. De klago— mål som framförts på den veterinära servicen förknippas i all— mänhet med att man lokalt anser att tilldelningen av distrikts—

veterinärtjänster är otillräcklig.

Vidare framhålls i direktiven att distriktsveterinärerna framför allt är engagerade i akutsjukvård av enskilda djur. I vissa delar av landet är antalet utförda behandlingar per veterinär

mycket högt. En stor del av dessa ingrepp är av rutinkaraktär.

I direktiven erinras även om den kritik som riktas mot distrikts— veterinärernas anställnings— och arbetsförhållanden. Det finns olika förklaringar till detta missnöje. Med nuvarande organisa— tionsform är det t.ex. inte möjligt att ge distriktsveterinärerna en reglerad arbetstid. Vissa reformer som under senare år genom— förts på arbetslivets område avseende arbetstidsförkortning, öeltidstjänstgöring, föräldraledighet, deltidspensionering m.m. är svåra att tillämpa inom nuvarande distriktsveterinärorganisa— tion. Svårigheter föreligger också idag att skaffa vikarier vid tjänstledighet för distriktsveterinärer. För att förbättra distrikstveterinärernas arbetssituation har bl.a. framförts

önskemål om inrättande av flerveterinärstationer.

Avslutningsvis framhålls i direktiven att det är angeläget att så många veterinärer som möjligt engageras i beredskapstjänst— göring för att antalet beredskapstillfällen per enskild vete— rinär skall bli så få som möjligt. För att öka effektiviteten och erbjuda goda arbetsförhållanden bör kommittén särskilt under-

söka möjligheterna till lagarbete i flerveterinärstationer.

Lantbmksstyrelsen har under år 1980 genomfört en riksomfattande översyn av distriktsveterinärorganisationen (lantbruksstyrelsens PM 1981—01—27). I översynen har arbetskraftssituationen och arbetsförhållandena inom den nuvarande organisationen inven—

terats. Vidare har olika organisatoriska problem belysts.

I översynen har framkommit att arbetsbelastningen i vissa distrikt tidvis är oacceptabelt hög. Beredskapstjänstgöringen upplevs av distriktsveterinärerna som alltför ofta återkommande och arbetskrävande. I vissa fall föreligger en sned arbets— belastning genom att distrikten geografiskt är felaktigt ut—

formade.

Beträffande vikariesituationen har framkommit att med undantag för vissa glesbygdsområden inga större svårigheter föreligger att skaffa vikarier vid planerad ledighet. Den Vikariatsförmed— ling som finns anses dock inte fungera tillfredsställande.

I stor utsträckning skaffar distriktsveterinärerna själva vi— karier genom personliga kontakter. Vid oplanerade ledigheter,

i första hand sjukdom, föreligger avsevärda svårigheter att skaffa vikarier. Detta förhållande medför att distriktsveteri—

närerna många gånger i det längsta undviker att sjukskriva sig.

I lantbruksstyrelsens översyn har vidare framkommit att ad— ministrativa uppgifter tar en alltför stor andel av distrikts— veterinärernas arbetstid i anspråk. Edt rikstäckande system för databehandling av veterinärernas sjukjournaler anses vara av stor betydelse i detta sammanhang. Behov av ökad användning av biltelefoner framförs även. En samordning av den veterinära

fältverksamheten i flerveterinärstationer har framförts som

ett medel att förbättra distriktsveterinärernas arbetsförhål—

landen.

Djurhälsoutredningen vill erinra om att mot bakgrund av vete— rinärväsendeutredningens betänkande SOU 1971:3 "Veterinär— ldistriktsindelning m.m." fastställdes (prop. 1973:178, JoU 1975:51, rskr 1975:578) fr.o.m. den 1 juli år 1974 distrikts— indelning och antal tjänster inom distriktsveterinärorganisa— tionen. Distriktsindelningen och dimensioneringen baserades på överväganden rörande utvecklingen inom animalieproduktionen och antalet sällskapsdjur resp. sporthästar. Härefter har förut— sättningarna vad gäller djurantal och behovet av veterinärvård ändrats. Arbetsbelastningen inom distriktsveterinärorganisa- tionen har med anledning härav i vissa distrikt blivit avsevärt högre än som kunde förutses vid dimensioneringen år1974. Arbets— situationen påverkas även i stor utsträckning av att distrikts— veterinärorganisationen bl.a. på grund av verksamhetens karaktär inte i någon nämnvärd utsträckning kunnat anpassas efter nyare arbetstidslagstiftning m.m. som bl.a. innebär att den förväntade arbetsinsatsen per capita successivt har minskat. En sådan an— passning förutsätter med bibehållen organisation och nuvarande

servicenivå sannolikt en utökning av antalet tjänster.

Utvecklingen har under senare år visat på tilltagande svårig— heter när det gäller att bibehålla erforderlig servicenivå och beredskap inom distriktsveterinärorganisationen. I första hand yngre veterinärer har en klar vilja att i ökad utsträckning komma i åtnjutande av de sociala förmåner som kommer andra an— ställda till del. Förhållandet har även kommit till uttryck i de svårigheter som lantbruksstyrelsen under senare tid haft att tillsätta tjänster inom vissa distrikt. Det föreligger inte minst från yngre veterinärer bl.a. en uttalad önskan att distriktsveterinärernas arbetstid kan regleras på ett annat sätt än f.n. Härigenom skulle distriktsveterinärtjänsterna

bli mera attraktiva.

Djurhälsoutredningen vill framhålla.att organisationen av djurens hälso— och sjukvård bör utformas så att personalen kan erbjudas acceptabla anställnings— och arbetsförhållanden. Djurhälsoutred— ningen är medveten om att flera veterinärer upplever den nu— varande friheten i arbetsförhållandena som positiv och därför inte önskar förändringar i nuvarande ordning. Nuvarande system för avlöning av distriktsveterinärerna med fast lön i kombination med prestationslön stimulerar även till en hög servicenivå som är till fördel för avnämarna. I motsats härtill står kravet från framför allt yngre veterinärer på ändrade arbetsförhållanden. Löner och anställningsförhållanden i övrigt är en fråga som regleras efter förhandlingar mellan berörda parter på arbets- marknaden. Enligt djurhälsoutredningens mening torde det emeller— tid vara svårt att helt förena nuvarande frihet i anställningen med de regler som uppställs i vissa delar av arbetstidslagstift— ningen. Detta förhållande utesluter dock inte att olika åtgärder

bör vidtas för att förbättra nuvarande arbetsförhållanden.

Det är enligt djurhälsoutredningens uppfattning viktigt att befintliga veterinära resurser utnyttjas på rätt sätt dels för att en optimal djurhälso— och sjukvård skall finnas tillgänglig för djurägarna, dels för att arbetstidslagstiftningen skall kunna tillämpas i möjligaste mån även på denna grupp. Den sanno— likt viktigaste åtgärden härvidlag torde enligt djurhälsoutred— ningens uppfattning vara en markant ökad samordning av insat-

serna från resp. verksamheter inom animalieproduktionens område.

Vidare bör veterinärernas kunnande utnyttjas effektivare genom att vissa mindre kvalificerade arbetsuppgifter överförs på annan arbetskraft. Djurhälsoutredningen anser att sådana arbetsupp— gifter efter utbildning i ökad utsträckning bör kunna utföras

av djurägarna själva. Djurhälsoutredningen vill även erinra om att husdjursföreningarna i landet har ca 500 assistenter för fältarbetet med semin— och kontrollverksamhet samt djurhälsovård. Edt betydande antal assistenter finns även inom den hälsokontroll som anordnas av slakteriförbundet. Djurhälsoutredningen vill

även peka på att utredningen om vissa utbildningsfrågor på

veterinärmedicinens område (VU 77) har föreslagit att en 40 veckor lång djursjukvårdarutbildning anordnas vid Sveriges lant— bruksuniversitet. Djursjukvårdare kan dock förväntas i första

hand komma att arbeta vid djursjukhus och kliniker.

Djurhälsoutredningen har tidigare redovisat att nuvarande vikariatssystem är dyrbart och svårt att administrera. En be— tydande rationalisering och förbättring av distriktsveterinä— rernas arbetsförhållanden borde kunna åstadkommas genom att nuvarande vikariatssystem i betydande utsträckning ersätts med en utökning av antalet fasta tjänster. Organisationen bör här— vid dimensioneras så att den blir i stort sett självförsörjande

med personella resurser.

Avslutningsvis Vill djurhälsoutredningen framhålla att redo— visade problem angående veterinärernas arbets— och anställnings— förhållanden inte enbart kan betraktas som ett resursproblem. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning kan sannolikt väsent— liga förbättringar även åstadkommas genom organisatoriska för— ändringar. En väsentlig åtgärd härvidlag torde vara att i ökad utsträckning decentralisera planeringen och administrationen av verksamheten inom djurens hälso— och sjukvård. Såväl djurägarna som anställd personal skulle härvid kunna erhålla ett ökat in—

flytande vad gäller planering och genomförande av verksamheten.

Djurhälsoutredningen återkommer i kapitel 9 "Organisation" med mera detaljerade förslag som bl.a. syftar till förbättrade

arbets— och anställningsförhållanden för distriktsveterinärerna.

8 Huvudmannaskap m.m.

Djurhälsoutredningen begränsar i detta avsnitt sina överväganden till att i huvudsak omfatta hälso— och sjukvården för animalie- produktionens djur. I fråga om vården av sällskapsdjur och sport— hästar hänvisas till avsnitt 7.3.1 "Olika djurslag".

8.1 Utgångspunkter

I direktiven till utredningen framhålls bl.a. att den nuvarande verksamheten i fråga om djurens hälso- och sjukvård utmärks or- ganisatoriskt av en uppdelning på olika huvudmän. I första hand bör därför undersökas vilka förbättringar som kan åstadkommas ge- nom en samordning av huvudmannaskap och resurser i fråga om dju—

rens hälso— och sjukvård. Därvid bör olika alternativ prövas.

Stor vikt bör läggas vid att den framtida organisationen skall kunna göra insatser som förebygger sjukdom och hälsostörningar

på besättningsnivå. Organisationen bör vara så uppbyggd att den kan förena terapeutiska och profylaktiska uppgifter. Organisa— tionen bör vara flexibel och möjliggöra byte av tjänster inom organisationen och göra denna anpassningsbar till ändrad djur- hållning och de krav som kan ställas från djurägarna eller deras organisationer eller från samhället i övrigt. Det är angeläget att så många veterinärer som möjligt engageras i beredskapstjänst— göring för att antalet beredskapstillfällen per enskild veterinär skall bli så få som möjligt. Vid dimensioneringen av resurserna för djurens hälso— och sjukvård skall även hänsyn tas till gles— bygdens behov av veterinärer för köttbesiktning. För att öka effektiviteten och erbjuda goda arbetsförhållanden bör kommittén särskilt undersöka möjligheterna till lagarbete i veterinärsta—

tioner eller veterinära servicecentraler.

Enligt direktiven till samtliga kommittéer och utredare angående finansiering av reformer (dir l980:20) skall bl.a..utgångspunkten vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen gäller. Vidare utsägs att kommittéerna bör så om— sorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av ex— empelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda. I direktiven framhålls vi— dare att riksdagen uttalat (FiU 1979/81:15) att en självklar ut— gångspunkt för riksdagens ställningstaganden bör vara att kommu— ner ochulandstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut. Bl.a. med hänsyn härtill' måste kommittéerna noga beakta de kommunalekonomiska konsekven—

serna av lämnade förslag.

I tilläggsdirektiv (dir 198l:2) till djurhälsoutredningen uttalas att en fråga som bör tas upp i utredningsarbetet är den regionala samordningen av olika aktiviteter inom djurhälsoområdet och inom husdjurssektorn i övrigt. Det konstateras att länsveterinärorga— nisationen bl.a. skall utöva tillsyn över den allmänna hälso— och sjukvården bland husdjuren. Länsveterinären är chef för länsvete— rinärorganisationen. Han är också tjänsteman hos länsstyrelsen och svarar i denna roll för att vad som föreskrivs om livsmedels—

kontrollen, djurskyddet och epizootibekämpandet iakttas.

Det centrala ansvaret för djurens hälso— och sjukvård åvilar lant— bruksstyrelsen. Det kan därför finnas motiv för att motsvarande regionala ansvar — som ett alternativ till nuvarande ordning — läggs på lantbruksnämnderna som bl.a. har uppgifter rörande per— sonaladministration för distriktsveteirnärorganisationen och sva— rar för husdjursrådgivning m.m. Kommittén bör därför undersöka fördelar och nackdelar med detta alternativ i förhållande till nuvarande ordning samt hur personalbehovet skulle komma att på— verkas. Utredningen bör därvid beakta de konsekvenser som detta medför i fråga om de uppgifter som länsveterinären fullgör som

tjänsteman i länsstyrelsen.

Med utgångspunkt från dessa direktiv har djurhälsoutredningen diskuterat olika organisatoriska lösningar och andra åtgärder

som med beaktande av framtida krav på ett verksamt sätt kan åstad— komma de ändringar och förbättringar som är önskvärda. Smngrund för utredningens överväganden rörande organisation m.m.]igger ock— så givetvis vad som uttalats under avsnitten om nuvarande förhål— landen och under avsnittet om allmänna utgångspunkter och prin—

cipiella ställningstaganden.

I det följande presenteras förslag om landsting eller primärkom— mun som huvudman, privatpraktikbaserad verksamhet, jordbruksnä- ringen som huvudman, halvstatligt bolag (staten — djurägarorganiw sationer) och helstatligt bolag som alternativ till nuvarande or— ganisation och huvudmannaskap inom området djurens hälso— och sjukvård. I kap. 9 redovisas utredningens förslag till föränd—

ring inom ramen för nuvarande delade huvudmannaskap mellan stat

och näring. 8.2 Primärkommun eller landsting som huvudman

Beträffande primärkommunerna kan framhållas att storleken av dessa är mycket växlande och att detta beror på omständigheter som är helt annorlunda än sådana som bör beaktas vid bildandet av lämp— liga enheter för distriktsveterinärer. Ett primärkommunalt huvud- mannaskap skulle bl.a. kräva ett omfattande samarbete mellan

olika kommuner med komplikationer i skilda avseenden som följd. Till detta kommer att uppgifter inom hälso— och sjukvården av i första hand animalieproduktionens djur inte gärna kan sägas ligga

i linje med de uppgifter som primärkommunerna har att ombesörja

i övrigt .

Beträffande landsting som huvudman torde möjligheterna till sam— ordning av veterinärväsendet med humanvårdens resurser vara be— gränsade. Ett på de skilda landstingen splittrat huvudmannaskap kan vidare med hänsyn till distriktsveterinärkårens ringa stor— lek komma att försvåra ett effektivt utnyttjande av veterinärer— na vid framför allt epizootibekämpande. Landstingen skulle för övrigt med all säkerhet av staten kräva full kompensation för de ökade utgifterna. Det torde vidare icke innebära några mer på—

tagliga organisatoriska fördelar med landstingen som huvudman.

Djurhälsoutredningen vill också framhålla att en återgång till

beträffande animalieproduktionens djur torde stöta på svårigheter. Landstingen uppehåller f.n. inte direkta servicefunktioner gente— mot näringslivet som sådant och kommunernas insatser beträffande

näringslivet är av mera allmän och övergripande karaktär.

Djurhälsoutredningen vill i sammanhanget också erinra om de in—

ledningsvis citerade direktiven till samtliga kommittéer och ut— redare, där det bl.a. uttalas att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis bör åsamkas nya utgifter till följd av

statliga beslut.

Mot bakgrund av vad ovan anförts anser sig djurhälsoutredningen inte kunna förorda en lösning med varken primärkommun eller lands—

ting som huvudman för djurens hälso— och sjukvård. 8.3 Privatpraktikbaserad verksamhet

F.n. finns ca 70 på heltid privatpraktiserande veterinärer i lan- det. Deras verksamhet är till stor del koncentrerad till stor— stadsregionerna och avser väsentligen behandling av sällskaps— djur. Enligt vad djurhälsoutredningen erfarit är det endast ett fåtal privatpraktiserande veterinärer som på heltid arbetar med animalieproduktionens djur. Det bör också påpekas att utanför distriktsveterinärorganisationen finns det ett stort antal vete— rinärer i statlig eller enskild tjänst som på sin fritid i olika utsträckning ägnar sig åt verksamhet inom den öppna djursjukvår— den, även här huvudsakligen i fråga om sällskapsdjur. Av betydelse att nämna i sammanhanget är också att omkring 250 pensionerade veterinärer i olika grad är aktivt verksamma som privatpraktiker

såväl inom smådjurs— som stordjurspraktik.

Det kan sålunda konstateras att den privatpraktikbaserade verksam- heten har en betydande omfattning särskilt vad gäller sällskaps— djur och sporthästar. Utan det tillskott till den öppna djursjuk- vården som privatpraktikverksamheten erbjuder skulle antalet distriktsveterinärer behöva ökas avsevärt. Bl.a. mot denna bak— grund är, som tidigare påpekats, distriktsveterinärorganisationen avpassad för att med hänsyn till livsmedelsförsörjningens betydel— se i första hand tillgodose behovet av vård för animalieproduk—

I och för sig skulle man i Sverige liksom i de flesta andra län— der åtminstone i vissa delar av landet kunna ha en privatpraktik— baserad djursjukvård även avseende animalieproduktionens djur. Någon motsvarighet till den svenska statliga distriktsveterinär— organisationen finns egentligen endast i Norge. Antalet privat— praktiker är dock i Norge proportionsvis betydligt större än i

Sverige.

Flera skäl kan emellertid anföras mot en till övervägande delar privatpraktikbaserad djursjukvård inom animalieproduktionen. Så— lunda skulle man tvingas att upplösa den enhetliga organisation som har byggts upp för att garantera djurägarna en tillfreds— ställande service i alla delar av landet. Samhället skulle också härigenom avhända sig Väsentliga resurser som nu står till för— fogande för bl.a. övervakning och bekämpning av epizootier och

zoonoser och för djurskyddet.

Mdtdenna bakgrund avvisar djurhälsoutredningen alternativet att hälso— och sjukvården för animalieproduktionens djur i huvudsak skulle baseras på privatpraktiserande veterinärer. För sällskaps- djurens vård anser utredningen däremot att privatmottagningar liksom djursjukhusen utgör ett värdefullt komplement till di—D striktsveterinärernas verksamhet.

8.4 Jordbruksnäringen som huvudman

Djurhälsoutredningen har diskuterat en modell med jordbruksnä— ringen som huvudman även för den verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård som bedrivs av distriktsveterinärorganisationen. Djursjukvården för animalieproduktionens djur skulle härvid kunna organiseras av jordbruksnäringen på i princip samma sätt som gäller för produktionskontroll, seminverksamhet och djurhäl— sovård, d.v.s. med statliga ramföreskfiter där principer för verksamheten och huvudmannens åligganden anges. Inom dessa ramar skulle organisationen själv kunna utforma riktlinjer och planer för verksamheten som kan underkastas tillsynsmyndighetens bedöm— ning och godkännande.

Den riksorganisation som därvid ligger närmast till hands att handha djursjukvården är Svensk Husdjursskötsel (SHS). Regionalt

skulle lämpligen husdjursföreningarna svara för hälso- och sjuk— vården. Det måste emellertid framhållas att SHS—organisationen f.n. inte är dimensionerad för att åta sig ansvaret för en sådan verksamhet. Förstärkning av resurserna behövs i så fall, både centralt och regionalt. Därtill kan behövas en översyn av före— ningsstrukturen. Det är även nödvändigt att närmare pröva de öv— riga krav som kan ställas på organisationen från näringens andra

organ och från staten.

Den centrala organisationen skulle i denna tänkta modell ha ett samordnings— och utvecklingsansvar för verksamheten och viss cen— tral direktivrätt i veterinärmedicinska frågor för att säker— ställa att enhetliga och moderna metoder kommer till användning

i fältverksamheten. I övrigt skulle husdjursföreningarna ha an- svar för verksamhetens praktiska bedrivande,och för dess ekonomi. Veterinärerna liksom övrig personal engagerad i verksamheten skulle vara anställda av husdjursföreningarna. Djurägarna skulle debiteras avgifter för denna verksamhet på samma sätt som gäller

för övrig service inom animalieproduktionen.

Djurhälsoutredningen har i frågan haft överläggningar med repre— sentanter från Lantbrukarnas riksförbund. Förbundet uttalade här— vid att näringen f.n. ej är intresserad av att åtaga sig huvud— mannaskapet för distriktsveterinärorganisationen. Beträffande ut— redningens ställningstagande till här diskuterat alternativ hän- visas till sista stycket i nästkommande avsnitt om halvstatligt

bolag.

8.5 Halvstatligt bolag

En samordnad verksamhet kan åstadkommas genom att samla de olika aktiviteter inom området djurens hälso— och sjukvård som nu be— drivs av staten och jordbruksnäringen i ett halvstatligt bolag. Genom ett enhetligt huvudmannaskap där ansvaret delas mellan sta— ten och näringen kunde såväl djurägarnas som det allmännas in— tressen tillgodoses. Samtidigt finge organisationen genom det statliga engagemanget en gentemot olika intressen opartisk karak— tär. Med tanke på nuvarande engagemang och intressen från såväl

staten som jordbruksnäringen skulle ett fortsatt ansvarstagande

från båda parter förefalla naturligt. För att åstadkomma en sam— ordning i ett halvstatligt bolag skulle staten behöva ta initia- tiv till förhandlingar med i första hand jordbruksnäringen men eventuellt även med häst— och hundintressenter samt kommunför— bundet. Mera detaljerade förslag beträffande ägarförhållanden, or— ganisation m.m. skulle kunna utarbetas genom sådana förhandlingar. Beskrivningen i det följande får därför ses mera som en idéskiss på hur ett halvstatligt bolag kan organiseras och finansieras än

som ett förslag till lämplig uppbyggnad av ett djurhälsobolag.

Bolagets verksamhet skulle kunna regleras dels genom föreskrifter som meddelas av staten, dels genom avtal mellan staten och bola— get. I bolaget skulle i första hand personal inom nuvarande di— striktsveterinärorganisation och lämpligen även länsveterinäror— ganisationen, som f.n. bl.a. utövar tillsyn över och samordnar den veterinära verksamheten i länen, komma att anställas. I bo— laget skulle även i första hand den personal inon jordbruksnä—

ringens organisationer som f.n. är sysselsatta inom djurhälsovår-

den anställas.

I avtalet med staten skulle djurhälsobolaget förbinda sig att ut— forma en rikstäckande organisation för uppgifter rörande djurens hälso— och sjukvård med en regional indelning som är lämplig med hänsyn till arbetsuppgifternas inriktning och omfattning. Bola— gets regionala verksamhet kunde bedrivas i nära samverkan med de

nuvarande husdjursföreningarna.

Bolaget borde åläggas att tillhandagå myndigheter med tjänster beträffande bl.a. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Vi— dare borde bolaget åläggas att ansvara för att ett jour— och be— redskapssystem för akutsjukvård upprätthålls och att ett AT—system byggs in i fältorganisationen. Slutligen borde bolaget även å- läggas att till bl.a. lantbruksstyrelsen och andra berörda myn— digheter fortlöpande rapportera registrerade veterinärmedicinska data samt bedriva ett utvecklingsarbete för att främja ett gott hälsotillstånd bland husdjuren.

I djurhälsobolagets verksamhet borde även ingå att samverka med

regionala organisationer inom staten och jordbruksnäringen som är

verksamma inom animalieproduktionen. Ett intimt samarbete borde bl.a. etableras med lantbruksnämndernas specialister inom hus— djurs— och byggnadsområdena och med olika produktionsrådgivare inom föreningsrörelsen. Centralt borde bolaget ha nära kontakter med det veterinärmedicinska utvecklingsarbete som bedrivs vid

bl.a. Sveriges lantbruksuniversitet, statens veterinärmedicinska anstalt samt inom huvudorganisationerna inom jordbrukets förenings—

rörelse.

Djurhälsobolagets verksamhet borde som nämnts ledas av en styrel— se där såväl staten som jordbruksnäringen är representerade. I bolaget borde även centralt finnas tillgång till resurser för bl.a. central administration och service samt övergripande pla— nerings— och finansieringsfrågor. Centralt borde även resurser finnas för utvecklingsarbete inom området djurens hälso— och sjuk- vård.

Den regionala organisationen borde ges ett direkt ansvar för pla— nering och finansiering av verksamheten inom resp. region. I pla— neringen av verksamhetens uppläggning och genomförande kan även andra organisationer inom staten och jordbruksnäringen, som är verksamma inom animalieproduktionen och representanter för djur— ägarna inom resp. region, ges möjligheter till inflytande, t.ex. genom rådgivande nämnder. Till den regionala verksamheten borde knytas djurslagsspecialister, laboratorieverksamhet, djursjukhus

m.m.

Samma förutsättningar som nämnts ovan under alternativet med jord— bruksnäringen som huvudman torde finnas för en samordning mellan näringen och bolagets verksamhet. Det borde också vara möjligt att åstadkomma denna funktionella samordning med näringens organ genom att bolaget delegerar verksamheten till näringen varvid ar— betet i princip kan läggas upp på samma sätt som om näringen ensam vore huvudman. Därvid kan olägenheterna med skilda huvudmanna— skap i stor utsträckning elimineras samtidigt som staten och nä-

ringen kan dela ansvar och kostnader.

Vid de i förra avsnittet omnämnda överläggningarna med Lantbrukar—

nas riksförbund avvisade näringen även alternativet att i ett

halvstatligt bolag samla de olika aktiviteter inom området dju- rens hälso— och sjukvård som nu bedrivs av staten och jordbruks— näringen. Enligt LRFzs uppfattning bör nuvarande ansvarsfördel— ning med staten som huvudman för distriktsveterinärorganisationen och jordbruksnäringen för den organiserade hälsokontrollen bibe— hållas. Samtidigt understörk LRF vikten av att åtgärder vidtas för att åstadkomma ett förbättrat resursutnyttjande och att ut— redningen beaktar alla möjligheter till effektivisering och sam— verkan med den av näringen organiserade hälsokontrollverksamheter för att åstadkomma en samlad djursjukvård till lägsta möjliga kostnad och med ökad inriktning på förebyggande hälsovård.

Eftersom Lantbrukarnas riksförbund ställt sig avvisande till al— ternativen med jordbruksnäringen som huvudman även för distrikts— veterinärorganisationen resp. halvstatligt bolag anser djurhälso—

utredningen att dessa alternativ inte kan realiseras.

8.6 Helstatligt bolag

Djurhälsoutredningen har vidare diskuterat ett alternativ enligt vilket ett helstatligt bolag skulle ansvara för djurens hälso— och sjukvård. Ett sådant bolag skulle kunna tänkas omfatta an— tingen både distriktsveterinärorganisationens uppgifter och den organiserade djurhälsokontrollen samt ev;andra verksamheter inom området, exempelvis Svelab, eller i huvudsak endast ansvara för

distriktsveterinärorganisationen och delar av lantbruksstyrelsens funktioner.

Beträffande förstnämnda alternativ kan här erinras om att nuva— rande ordning i fråga om de organiserade hälsokontrollerna med näringen som huvudman gällt i dryga tio år och att näringens före— trädare inte är intresserade av att vidtaga ändringar i en verk-

samhet som nått en viss stabilitet. Utredningen avvisar därför

en sådan lösning.

Alternativet med att driva i första hand distriktsveterinärorga— nisationens uppgifter i form av ett helstatligt bolag har bl.a. den nackdelen att icke erbjuda någon positiv lösning av det av

utredningen uppställda kravet på en ökad samverkan främst mellan

114 Huvudmannaskap m.m. SOU 1981:57 distriktsveterinärorganisationens verksamhet och den organiserade djurhälsokontrollen. Vidare anser utredningen att de fördelar som ett helstatligt bolageMuskulle kunna innebära på det perso— naladministrativa området i allt väsentligt kan åstadkommas ge- nom anpassningar inom i stort sett nuvarande organisationsram, varom mera i det följande avsnittet. Dessutom torde bolagsformen i förhållande till nuvarande ordning innebära ett dyrare alterna-

tiv eftersom en särskild administration måste byggas upp.

Mot denna bakgrund avvisar djurhälsoutredningen även alternativet helstatligt bolag.

9. Organisation

9.1. Utgångspunkter

Djurhälsoutredningen har i närmast föregående avsnitt redovisat och övervägt olika alternativ till nuvarande huvudmannaskap för hälso— och sjukvården inom animalieproduktionen. Härvid har bl.a. möjligheterna till integration mellan den statliga dis— triktsveterinärorganisationen och den av näringen organiserade hälsokontrollverksamheten prövats. Trots den nuvarande uppdel— ningen på olika huvudmän har utredningen dock inte funnit anled— ning att föreslå någon ändring i fråga om nuvarande huvudmanna— skap för djurens hälso— och sjukvård. Utredningen redovisar där— för i det följande förslag till vissa organisatoriska föränd— ringar med utgångspunkt från att huvudmannaskapet kommer att vara delat mellan staten och näringen. Det är utredningens upp- fattning att ett förbättrat utnyttjande av såväl statens som näringens resurser och en bättre samordning av dessa kan åstad- kommas vid ett även i fortsättningen delat huvudmannaskap. En förutsättning härför är emellertid att vissa åtgärder vidtas

för att stimulera och konkretisera det önskade samarbetet,

främst vad gäller fältverksamheten.

Utgångspunkter för djurhälsoutredningens överväganden och för— slag rörande djurhälsovårdens och djursjukvårdens organisation är tidigare redovisade principiella ställningstaganden. I sina överväganden rörande den regionala organisationen har ut— redningen enligt tilläggsdirektiv (1981:2) även att beakta de konsekvenser som olika organisationsalternativ medför i fråga

om de uppgifter länsveterinärerna fullgör som tjänstemän i läns—

styrelserna.

Djurhälsoutredningen har pekat på att utvecklingen inom anima- lieproduktionen kännetecknats av en fortlöpande storleksratio- nalisering och specialisering, Vilket medfört ökat utnyttjande av djurens produktionsförmåga. Detta har åstadkommits genom ett framgångsrikt avelsarbete och förbättringar av utfodring och skötsel. Samtidigt har olika tekniska och arbetsbesparande åt— gärder vidtagits. Utvecklingen har således i väsentlig utsträck- ning påverkat djurens levnadsbetingelser med i vissa fall nega— tiva konsekvenser för djurhälsan. I och med att enskilda djurs produktionsvärde ökat har också benägenheten att veterinärbe— handla djur ökat.

De samlade ekonomiska förlusterna inom animalieproduktionen av olika djursjukdomar har av Sveriges lantbruksuniversitet upp- skattats till närmare 400 milj. kr. årligen. Ur såväl företags- som samhällsekonomisk synpunkt bör således en effektivare sjuk— domsbekämpning inom animalieproduktionen kunna leda till avse—

värda besparingar.

Som framhållits i det föregående anser utredningen att insatser— na inom djurens hälso- och sjukvård i väsentligt ökad utsträck- ning bör inriktas på sjukdomsförebyggande åtgärder. En förut— sättning för satsningar på förebyggande åtgärder inom animalie- produktionen är att olika insatser samverkar. En sådan samver— kan måste åstadkommas trots att huvudmannaskapet är delat, i första hand mellen staten och jordbruksnäringen men även mel— lan olika statliga organnoch olika organ inom näringen. För att förbättra den förebyggande djursjukvården bör en bättre samver— kan eftersträvas mellan distriktsveterinärerna och den organi— serade hälsokontrollen av husdjur. Tillgängliga resurser bör härigenom kunna tas till vara på ett effektivare sätt och bätt- re möjligheter bör kunna skapas för besättningsdiagnostik och därav följande rådgivning. På längre sikt bör målsättningen va— ra att utnyttja information om besättningarna från produktions— kontroll, seminverksamhet, djurhälsovård, sjukdomsdiagnostik från köttbesiktning, djursjukdatasystem m.m. som underlag för en verksamhet som går ut på att tillhandahålla utredningar och rådgivning i anslutning därtill om orsaker till produktions-

och hälsostörningar i besättningarna. I en sådan verksamhet

kan ingå att utreda orsaker till fruktsamhetsstörningar, juver- hälsostörningar, upprepade sjudomsfall av annat slag men även låg produktion och mera odefinierade störningar i djurens hälsa och välbefinnande beroende på brister i stallmiljö,utfodring o.dyl. Möjligheterna att företa effektiva utredningar beror på vilka serviceaktiviteter besättningen deltar i och därmed vilka in- formationer som finns om besättningens produktions— och hälso—

förhållanden.

9.2. Planering, samverkan m.m.

Det centrala ansvaret för djurens hälso- och sjukvård åvilar lantbruksstyrelsen. Det åligger därför lantbruksstyrelsen att bl.a. ägna särskild uppmärksamhet åt det allmänna hälsotillstån— det bland husdjuren och åt möjligheterna att genom förebyggande åtgärder främja husdjurens hälsa. Lantbruksstyrelsen är även an—

svarig för övriga statliga insatser inom animalieproduktionen.

Djurhälsoutredningen föreslår i avsnitt 9.5.1 en ökad flexibili- tet när det gäller dimensionering av organisationen och anpass— ning av resurserna efter behovet av insatser. Detta förutsätter att lantbruksstyrelsen med uppmärksamhet följer utvecklingen

inom området djurens hälso— och sjukvård och successivt utvärde— rar effekterna av olika insatser. En sådan uppföljning och ut— värdering bör sedan utgöra en utgångspunkt för planering av verk-

samhetens fortsatta inriktning och omfattning.

Djurhälsoutredningen vill erinra om att inom lantbruksstyrelsen har under senare år ett system för verksamhetsplanering utveck— lats. Hittills har denna inte omfattat djurens hälso— och sjuk— vård. Verksamhetsplaneringen innebär i stora drag att lantbruks— nämnderna upprättar handlingsprogram för sin verksamhet. Som un- derlag för lantbruksnämndernas handlingsprogram utfärdar lant- bruksstyrelsen anvisningar med bl.a. riktlinjer för verksamheten. Med utgångspunkt från det mera översiktliga handlingsprogrammet kan lantbruksnämnderna utarbeta mera detaljerade arbetsplaner. Irom lantbruksstyrelsen utgör lantbruksnämndernas handlingspro— gram underlag för dels styrelsens anslagsframställning, dels för—

delningen av resurser mellan lantbruksnämnder och mellan ämnes—

områden. Enligt djurhälsoutredningens mening bör planeringen av insatser inom djurens hälso- och sjukvård integreras i lantbruks—

verkets övriga verksamhetsplanering.

Djurhälsoutredningen föreslår i avsnitt 9.3.3 att ett system för databehandling av veterinärernas praktikjournaler införs i hela landet. Djurhälsoutredningen vill peka på att sammanställningar av dessa praktikjournaler tillsammans med uppgifter om utveck— lingen inom animalieproduktionen i stort bör utgöra en väsent— lig utgångspunkt för planeringen av insatserna inom djurens häl— so— och sjukvård.

Regionalt svarar lantbruksnämnderna för statliga insatser på husdjursområdet, i första hand genom rådgivning rörande utfod— ring och skötsel. Inom lantbruksnämnderna finns även specialis— ter inom bl.a. områdena byggnadsteknik, mekanisering, växtodling och företagsekonomi som i betydande utsträckning ägnar sig åt frågor som rör animalieproducerande företag. Vidare skall på

det regionala planet länsveterinärorganisationen — som regionalt organ åt lantbruksstyrelsen — bl.a. verka för en samordning av olika veterinärmedicinska resurser och främja samarbetet mellan

olika veterinärkategorier.

Djurhälsoutredningen vill starkt understyrka vikten av ett när— mare samarbete mellan lantbruksnämndernas personal inom hus— djursområdet, distriktsveterinärerna och den av husdjurs— resp. slakteriföreningarna bedrivna organiserade hälsokontrollen, bl.a. i samband med s.k. besättningsutredningar i besättningar med produktionsstöreningar. Det är även angeläget med ett ut— ökat samarbete och kunskapsutbyte mellan lantbruksnämndernas husdjurspersonal och veterinärer av olika kategorier. Målsätt— ningen bör härvid vara att frågor rörande förebyggande häslo— vård liksom djurskydds— och miljöfrågor ingår som ett naturligt led i lantbruksnämndernas husdjursverksamhet. Veterinär sakkun- skap bör i ökad utsträckning utnyttjas vid planering och genom—

förande av bl.a. rådgivningsverksamhet inom husdjursområdet.

Enligt djurhälsoutredningens uppfattning är det således i förs—

ta hand regionalt som insatserna behöver intensifieras och ef—

fektiviseras för att genom samverkan främja sjukdomsförebyggande åtgärder. Verksamheten bör, med hänsyn till starkt skiftande för— hållanden inom olika landsdelar, baseras på ett regionalt plane— ringsunderlag. En utgångspunkt för en sådan planering är inrikt— ningen och omfattningen av animalieproduktionen inom regionen. Planeringen av verksamheten bör därför i största möjliga ut— sträckning decentraliseras inte minst för att bereda djurägare och andra berörda inom en region tillfälle till ett vidgat in— flytande.

Det bör således åvila den statliga regionala organisationen att bl.a. utöva övergripande tillsyn över det allmänna hälso— och sjukdomsläget, tillsyn över praktiserande veterinärers verksam- het, kartlägga behovet aV insatser inom djurens hälso— och sjuk— vård, uppställa målsättningar för verksamheten och vidta eller hos lantbruksstyrelsen föreslå de åtgärder som är påkallade. Den regionala organisationen bör tillsammans med näringens organisa— tioner ansvara för samordningen av olika insatser inom djurhäl— soområdet. I län där rennäringen är företrädd bör även hälso— och sjukvårdsfrågor inom detta område åvila den regionala or—

ganisationen.

Djurhälsoutredningen vill i sammanhanget erinra om att lantbruks— styrelsenj.anslutning'äjl:Rkordningen.(SFS 1980:372) om organise— rad hälsokontroll av husdjur i kungörelse (LSFS 1980:55) har an— gett vissa föreskrifter om hur verksamheten skall bedrivas. Av kungörelsen frmgår bl.a. att en huvudman som avser anordna häl— sokontroll skall ansöka hos lantbruksstyrelsen om godkännande av plan och riktlinjer för verksamheten. Planen skall omfatta bl.a. verksamhetens uppläggning i stort, registreringsrutiner på be- sättningsnivå, regionindelning samt uppgift om ansvarig personal för verksamheten. Lantbruksstyrelsen kan föreskriva att det hos huvudman för organiserad hälsokontroll skall finnas en samar— betsnämnd, central djurhälsonämnd, vilken skall representera samtliga inom branschen förekommande organisationer och samman— slutningar. Lantbruksstyrelsen fastställer nämndens instruktion samt efter förslag från huvudmannen nämndens sammansättning. Den centrala djurhälsonämnden skall medverka till bildandet av sam—

rådsgrupper inom de regioner där nämnden finner behov därav fö—

religga. Samrådsgrupperna skall representera samtliga inom bran— schen förekommande organisationer och sammanslutningar inom resp.

region.

Den som är huvudman för organiserad hälsokontroll, vilken inte är enbart lokalt förankrad, skall göra en för verksamheten ända— målsenlig regionindelning och uppdra åt lämplig regional organi— sation att genomföra kontrollen samt tillse att verksamheten be- drivs efter av lantbruksstyrelsen godkända riktlinjer och i nära samverkan med annan produktionsservice för husdjur. Huvudmannen skall svara för fortbildning av den personal som handhar hälso— kontrollen. Vidare skall huvudmannen upprätta årsredogörelse över verksamheten under närmast föregående verksamhetsår och inom fyra månader efter verksamhetsårets utgång tillställa lant- bruksstyrelsen och i förekommande fall central djurhälsonämnd

årsredogörelser för'de verksamhetsområden som berör nämnden.

Svensk Husdjursskötsel och Sveriges Slakteriförbund bedriver hälsokontroll avseende mjölkkor resp. svin. Regionalt handhas

hälsokontrollen av husdjursföreningar resp. slakteriföreningar.

Enligt djurhälsoutredningens uppfattning bör ett utökat samarbe— te åstadkommas mellan den statliga verksamheten och den av jord— bruksnäringen bedrivna organiserade hälsokontrollen. Samordning— ens syfte bör vara att ge djurägarna en samlad service såväl vad gäller akutsjukvård som besättningsutredningar och förebyggande

verksamhet. I den samordnade verksamheten bör även den regionala laboratorieverksamheten och besiktningsveterinärorganisationen

utnyttjas för diagnostik m.m.

Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att med utgångspunkt från bl.a. de föreskrifter som f.n. gäller beträffande den organise— rade hälsokontrollen och i samråd med jordbruksnäringens organi— sationer närmare utveckla formerna för hur ett sådant samarbete

skall bedrivas centralt och regionalt.

Den av näringen organiserade hälsokontrollen av husdjur är som nämnts uppbyggd med utgångspunkt från olika djurslag och omfat—

tar i första hand svinhälsokontroll resp. hälsokontroll av mjölk—

kor. Djurhälsoutredningen vill peka på att utvecklingen inom animalieproduktionen har kännetecknats av att produktionen kom— mit att bedrivas vid allt större och mera specialiserade före— tag. Med hänsyn bl.a. härtill bör det av djurhälsoutredningen föreslagna utökade samarbetet lämpligen byggas upp med utgångs— punkt från olika djurslag. Regionalt kommer därvid samordningen att spänna över länsgränserna vilket enligt utredningen är en fördel eftersom länen ofta är för små för att erbjuda ett till- räckligt stort underlag för olika specialister. Genom att låta samordningen styras av produktionsinriktning och djurslag får

det regionala samarbetet sina naturliga geografiska gränser.

Den av jordbruksnäringens organisationer bedrivna verksamheten omfattar i flera fall mer än ett län eller delar av flera län medan den statliga verksamheten följer länsindelningen. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning utgör detta förhållande dock inget hinder för ett utökat samarbete. Det bör i förekommande fall vara möjligt att utveckla ett regionalt samarbete mellan staten och jordbruksnäringens organisationer som omfattar fler

län eller delar av flera län.

Den centrala planeringen av den samordnade verksamheten bör en— ligt djurhälsoutredningens mening lämpligen kunna ske genom de

ovan nämda,centrala,djurhälsonämnderna som lantbruksstyrelsen en— ligt kungörelsen om organiserad hälsokontroll kan föreskriva ska finnas hos huvudman som bedriver organiserad hälsokontroll. Mot—

svarande uppgifter åvilar f.n. nämnden för samordning av djur— sjukvård.

När det gäller den regionala samnrdningen har utredningen över— vägt att föreslå att samrådsorgan inrättas i varje län. Utred— ningen avstår dock från att föreslå att sådana organ regelmäs— sigt inrättas. Djurhälsoutredningen föreslår i det följande att lantbruksnämnderna ges det regionala ansvaret för statliga in— satser inom djurens hälso— och sjukvård. Genom lantbruksnämnder- nas 1ekmannaorgan ges djurägarna möjligheter till ett utökat in—

flytande inom området.

Samverkan på fältet kommer i stor utsträckning att ske genom di—

rekta kontakter mellan i första hand distriktsveterinärer och husdjurs— resp. slakteriföreningarnas djurhälsoveterinärer. Där— utöver bör vid behov anordnas överläggningar mellan berörda dis- triktsveterinärer, husdjursföreningens och slakteriföreningens hälsoveterinärer samt besiktningsveterinärer inom området. Där— jämte bör andra specialister inom husdjursområdet delta, t.ex. husdjursföreningens utfodringsrådgivare, lantbruksnämndens spe- cialister på husdjurs— och byggnadsfrågor etc. Frekvensen av

dessa överläggningar bör anpassas efter behov och erfarenheter.

Vid dessa överläggningar bör en genomgång göras av de besätt— ningar som bedöms ha sådana hälso— och produktionsstörningar att åtgärder bör vidtas. Som underlag för genomgången bör finnas tillgänglig information om besättningens produktion och hälso— förhållanden. Överläggningarna bör resultera i en plan över vil— ka åtgärder som skall erbjudas besättningarna i fråga jämte för— delning av aktuella arbetsinsatser, t.ex. vem som skall utföra

en utredning i en viss besättning.

Förste distriktsveterinären bör lämpligen ansvara för att dessa överläggningar kommer till stånd och leda överläggningarna och ansvara för att dessa leder till resultat. Det bör åligga samt— liga berörda befattningshavare att delta i sådana överläggning— ar. Det bör därför framgå av instruktioner för distriktsveteri— närer resp. besiktningsveterinärer att det ingår i deras ålig— ganden att delta i en samordnad djurhälsovård av detta slag. Uppföljning av de åtgärder som planeras vid dessa överläggning-

ar bör ske genom ett lämpligt avrapporteringssystem.

För att underlätta samordningen bör i framtiden vid lokalisering av distriktsveterinärer och flerveterinärstationer möjligheter— na till samordning av lokaler med filialstationer i husdjursfö— reningarna e.dyl., där praktiska förutsättningar för detta

finns, tas till vara.

SOU 1981:57 Organisation 9.3 Den statliga veterinära fältorganisationen

9.3.1. Dimensionering m.m.

Bakgrund

Den statliga veterinära fältverksamheten avseende djurens hälso— och sjukvård ombesörjs av distriktsveterinärorganisationen, som

i huvudsak erhöll sin nuvarande utformning den 1 juli 1974.

Veterinärväsendeutredningen framlade i sitt betänkande om veteri— närdistriktsindelningen m.m. (SOU 1971:3) förslag om att landet indelas i 110 veterinärdistrikt, varav 19 stationsdistrikt, med sammanlagt 240 veterinärtjänster. Dessutom skulle inrättas 30 tjänster för s.k. regionvikarier och 19 biträdestjänster.

I Kungl. Maj:ts proposition 1975z178 räknade departmentschefen med 92 veterinärdistrikt, oförändrat antal veterinärer, dvs. 285, varav 255 placerade på olika distrikt, inkl. 10 rekryterings— tjänster, och 30 tjänster för regionvikarier.

Jordbruksutskottet ( JoU 197551) förordade 510 distriktsveteri— närtjänster, varav 255 på distrikt (inkl. 10 rekryteringstjäns- ter), 40 regionvikarier och 15 förfogandetjänster. Utskottet ut— talade bl.a. följande:

"I fråga om behovet av regionvikarier bygger veterinärväsendeut— redningens beräkningar, som ligger till grund för Kungl. Maj:ts förslag, på statistik från budgetåret 1967/68. Uppgifter avseen— de senare år ger emellertid vid handen att behovet av Vikariats- förordnanden kan bli större än vad utredningen och departements— chefen antagit. Utskottet finner för sin del skäl tala för att 40 tjänster inrättas för regionvikarier som skall användas för att täcka behovet av vikarier för de fast placerade distriktsveteri— närerna. Som nämns i propositionen bör tio av distriktsveterinär— tjänsterna bli rekryteringstjänster.

Utöver vad nu förordats föreslår utskottet att inom distriktsve— terinärorganisationen fasta förfogandetjänster tillskapas för ve— terinärer som skall anställas mera varaktigt för tjänstgöring i veterinärdistrikt där en förstärkning av de veterinära resurser— na befinns nödvändig. Om behovet av sådan personalförstärkning visar sig på lång sikt vara av permanent karaktär skall ifrågava— rande förfogandetjänst omvandlas till fast distriktsveterinär— tjänst. Utskottet föreslår att 15 förfogandetjänster av nu be— rört slag inrättas inom distriktsveterinärorganisationen."

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Lantbruksstyrelsen gjorde år 1976 en utvärdering av vissa pro— blem inom distriktsveterinärorganisationen, som bl.a. resultera- de i en begäran om medel för 10 nya distriktsveterinärtjänster (förfogandetjänster) i anslagsframställningen för budgetåret 1977/78. Styrelsen underströk härvid bl.a. att animalieproduk— tionen ställer ökande krav på veterinär service. För att klara akutsjukvården förelåg enligt styrelsens mening ett omedelbart behov av ytterligare ett antal fast placerade förfogandetjänster. För ökade insatser inom rådgivning och profylax skulle också krävas ökade personalresurser vars omfattning dock inte kunde

preciseras utan närmare utredning.

Några medel för inrättande av ett antal nya distriktsveterinär- tjänster har emellertid inte anslagits och formellt gäller riks—

dagens ovannämnda beslut om personaluppsättningen fortfarande.

På grund av arbetsbelastningen har lantbruksstyrelsen, för att kunna upprätthålla en tillfredsställande service enligt gällan— de riktlinjer, ansett sig nödsakad att arvodesanställa några re- gionvikarier. I vissa områden har arbetsbelastningen varit så stor att regionvikarien i stor utsträckning måst användas som permanent arbetskraftsförstärkning. Härvidlag bör dock erinras om att regionvikarierna i princip skall tjänstgöra som vikarier vid ordinarie tjänsteinnehavares ledigheter. För att klara ar— betskraftsbehovet vid semestrar och andra ledigheter anlitas dessutom i betydande grad extra vikarier. Den sammanlagda ar— betsvolymen som dessa vikarier svarar för motsvarade år 1979

inte mindre än ca 100 årsarbeten.

De rekryteringsveterinärtjänster som finns inom organisationen var ursprungligen avsedda som utbildningstjänster för nyutexa— minerade veterinärer, men skulle därjämte utgöra en resursför— stäkning. Mot den bakgrunden placerades tjänsterna inom distrikt där de med hänsyn till såväl utbildnings- som resursbehov bedöm— des bäst tjäna sitt syfte. I praktiken har dock utbildningsända- målet kommit att utebli i och med att byte av tjänsteinnehava—

re inte kommit till stånd i avsedd utsträckning. Av de ursprung-

liga tio rekryteringsveterinärtjänsterna har fyra omvandlats till regionvikarier medan resterande sex tjänster fungerar som resurs-

förstärkning inom arbetstyngda områden.

Djurhälsoutredningen har tagit del av den tidigare omnämnda rap— port angående översyn av distriktsveterinärorganisationen år 1980 som lantbruksstyrelsen genomfört. Översynen har utförts på så sätt att dels vissa basuppgifter ställts samman länsvis, dels

att läns— och distriktsveterinärer intervjuats.

Undersökningen visar att det föreligger ett omedelbart resursbe—

hov omfattande 21 distriktsveterinärtjänster fördelade på

- fem indragna stationeringsorter där behovet av distriktsvete— rinärtjänst hittills framtvingat interimistiska lösningar och

där behovet bedöms bestående

- fem regionvikarietjänster vilka till 100 procent utnyttjas som

erforderlig resursförstärkning

— elva distrikt inom vilka en förstärkning med vardera en tjänst

bedöms erforderlig..

Därutöver bedöms en förstärkning på sikt nödvändig i ytterliga-

re sju distrikt.

Dimensionering

Veterinärväsendeutredningen utarbetade normer som anger den ar— betsbörda som kan anses rimlig för en distriktsveterinär. Utred- ningen använde sig därvid av ett särskilt jämförelsetal, utgö— rande för visst distrikt summan av antalet hästar, kor och svin, varvid hästar och kor multiplicerades med koefficienten 1 och svin med 0,1. För en— och tvåmansdistrikt ansåg utredningen att djurunderlag på 5 000 djurenheter per veterinär vara lämplig norm under förutsättning att reseavståndet från stationeringsor—

ten inte överstiger 50 km.

Det må här också framhållas att veterinärväsendeutredningen ut-

talade att givetvis andra faktorer (produktionsinriktning, för

distrikt speciella förhållanden etc.) än djurunderlag och rese— avstånd måste beaktas vid resursdimensioneringcothistriktsin-

delning och att det överhuvudtaget visat sig svårt ge något ab- solut mått på hur stort ett distrikt bör vara. Såväl i proposi— tionen (1975z178) som i jordbruksutskottets betänkande (1975:51) uttalades också att även andra förhållanden än djurunderlag och reseavstånd måste beaktas vid en bedömning av behovet av veteri- när service. Detta gäller bl.a. glesbygden. De speciella proble— men i dessa områden måste givetvis tillmätas stor betydelse och en tillfredsställande veterinär servicenivå upprätthållas även

där.

Som framgår av det föregående är det svårt att från tid till an- nan fastlägga det verkliga behovet av antal distriktsveterinä— rer. Förhållandena ändras medan i nuvarande system beslutade ra— mar står fast alltför länge, vilket som framgår av ovanstående redovisning haft till följd att betydande eftersläpningar nu fö— religger och att inom vissa distrikt arbetsbelastningen blivit alltför hög. Utredningen vill i sammanhanget erinra om sitt ut— talande under avsnittet 4.5.2 om distriktsveterinärernas arbets— volym. Där konstateras att utvecklingen såväl vad gäller antalet djur som behandlingsfrekvens under 1970—talet inneburit att ar- betsvolymen inom distriktsveterinärorganisationen totalt sett har ökat samtidigt som antalet veterinärtjänster inom organisa— tionen förblivit i stort sett oförändrat. Som en följd av detta har arbetsinsatsen per veterinär totalt sett ökat. Beroende på bl.a. olika geografiska förhållanden är dock variationerna mel—

lan olika distrikt avsevärda.

Enligt djurhälsoutredningen måste flera åtgärder till för att få den veterinära servicen i överensstämmelse med tidigare uppställ— da riktlinjer samt i enlighet med utredningens förslag om bl.a. ökad satsning på förebyggande hälsovård och på förbättring av arbetsförhållandena. Utredningen har därför, som till en del

framhålls i andra avsnitt av betänkandet, föreslagit följande.

Planering av insatserna inom området djurens hälso- och sjukvård

integreras i lantbruksstyrelsens verksamhetsplanering. Härigenom

erhålls ett regionalt planeringsunderlag för en successiv an— passning av organisationen efter behovet av insatser inom anima—

lieproduktionen.

Utöver den rullande planering som således förutsätts ske anser utredningen att en mer djupgående undersökning av det slag lant— bruksstyrelsen företog senast år 1980 bör genomföras ungefär

vart femte år.

Genom införande av det föreslagna riksomfattande datasystemet erhålls bättre statistikunderlag än för närvarande avseende bl.a. djurtäthet, veterinärbehandlade fall etc. Genom datasystemet kan också erhållas information om de olika veterinärernas arbetsbe— lastning, vilket givetvis är av stor betydelse vid en bedömning

av personalbehovet.

Lantbruksstyrelsen bör erhålla en personalram inom vilken sty- relsen bör få befogenhet att efter vederbörlig behovsprövning och prioritering öka resp. minska antalet distriktsveterinär—

tjänster.

Beträffande nuvarande system med en förhållandevis omfattande användning av tillfälliga vikarier kan konstateras att det är orationellt och drar stora kostnader, årligen ca 11 milj. kr. Nuvarande totala vikarieVolym omräknat i årstjänster och inkl. befintliga regionvikarier motsvarar enligt lantbruksstyrelsens beräkningar ca 140 tjänster. Vikariesystem med huvudsakligen tillfälligt anställda vikarier utöver fast anställda regionvika— rier medför en kostnadsfördyring till följd av rese— och trakta— mentskostnader vid vikarieförordnandets början och slut. Där—

till kommer traktamentskostnder under vikarietiden.

Ett system med fler distriktsveterinärtjänster med fast place— ring i stordistrikten innebär en kostnadsminskning genom att extra rese— och traktamentskostnader inte blir aktuella. Samti- digt skulle ett sådant system ge möjlighet till bättre anställ— nings- ooh arbetsförhållanden och större möjlighet till fastare schemaläggning av distriktsveterinärernas arbetstid. Systemet

förutsätter att arbetet inom ett stordistrikt planeras så att

behov av tillfälliga vikarier i princip inte skall uppkomma. Ett system med fler distriktsveterinärer är dock av bl.a. geografis- ka skäl inte genomförbart i hela landet om ovan redovisade för-

delar skall vinnas.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan, bör enligt djurhälsoutred- ningens mening lantbruksstyrelsen ges möjlighet att, utöver nu— varande 310 distriktsveterinärtjänster, vid behov inrätta ytter- ligare 30 tjänster. Det omedelbara behovet kan uppskattas till ca 20 tjänster. Statens kostnader härför kan beräknas till

3 milj. kr. per år.

Utredningen föreslår att de 40 distriktsveterinärtjänster som f.n. är regionvikarier ges en fast placering inom stordistrikt. För att minska behovet av tillfälliga vikarier bör därutöver 50 nya distriktsveterinärtjänster med fast placering i stordistrikt inrättas. Utredningen vill understryka att sistnämnda 50 tjäns— ter inte innebär merkostnader. I stället erhålls en besparing på 1 milj. kr. på grund av att några extra rese- och traktaments- ersättningar inte behöver utgå. Eftersom nuvarande system med tillfälliga vikarier inte helt kan ersättas med fasta tjänster kvarstår ett behov av tillfälliga vikarier motsvarande ca 50

årstjänster.

Det totala antalet distriktsveterinärtjänster bör sålunda enligt djurhälsoutredningens förslag uppgå till högst 390 fasta dis- triktsveterinärtjänster och utgöra den ram inom vilken lant- bruksstyrelsen skall ,driva verksamheten. Ökningen av netto— kostnaden för en sådan dimensionering i förhållande till nulä— get har utredningen, med beaktande av ovannämnda besparing, så-

ledes beräknat till ca 2 milj. kr.

Djurhälsoutredningen föreslår slutligen även att den nuvarande uppdelningen av distriktsveterinärtjänsterna i ordinarie tjäns- ter, regionvikarietjänster, förfogandetjänster och rekryterings- tjänster upphör. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att dis- ponera personalresurserna på lämpligt sätt.

9.3.2. Flerveterinärstationer

Bakgrund

Under begreppet flerveterinärstation hänför djurhälsoutrednigen dels distriktsveterinärstation, dels djurhälsocentral. I båda dessa stationstyper förutsätts arbetssamverkan i gemensamma lo— kaler, med gemensam servicepersonal och serviceutrustning m.m.

I distriktsveterinärstationer samverkar ett antal distriktsvete— rinärer och i djurhälsocentraler sker en samverkan mellan dis- triktsveterinärer och andra veterinära kategorier samt organ m.fl. som arbetar inom området djurens hälso- och sjukvård, t.ex. lantbruksnämnd, näringens organisationer på husdjursom- rådet, besiktningsveterinärer, laboratorier och djursjukhus.

Stationsformen förekommer i varierande grad utomlands. I de nor— diska grannländerna är systemet vanligt framför allt i Danmark, där ca 1/4 av privatpraktikenheterna (totalt ca 700) utgörs av kompanjonskaps— eller gruppraktik.

Distriktsveterinärstationer

Veterinärväsendeutredningen föreslog att riket indelas i samman- lagt 110 veterinärdistrikt, varav 19 veterinärstationer. Statio- ner borde endast inrättas i de län som har en intensiv animalie- produktion. Utredningen uttalade dock att förutsättningar utan tvekan finns att utöver de 19 föreslagna organisera ytterligare veterinärstationer på flera håll i landet. Av flera skäl — bl.a. visst psykologiskt motstånd - borde emellertid erfarenheterna av

den nya organisationsformen avvaktas.

Enligt VVU borde stationsdistrikt dimensioneras så att minst tre veterinärer och ett biträde kunde sysselsättas inom samma dis— trikt och med gemensam stationeringsort. I några fall kunde det komma i fråga att en fjärde veterinär kunde ha annan statione- ringsort. I princip borde likartade arbetsuppgifter ankomma på veterinärerna men hade någon speciella kunskaper borde sådana utnyttjas. En av veterinärerna borde ha förmansställning. Biträ—

det borde dels svara för skrivarbete, telefonpassning, registre-

ring, m.m., dels utföra enklare laboratoriearbeten, biträda vid enklare polikliniska ingrepp, ombesörja rengöring och sterilise- ring av instrument, m.m. Veterinärstyrelsen ansågs böra utfärda de närmare föreskrifter som erfordras rörande verksamheten vid

en station.

Lokalbehovet för en station med tre veterinärer och ett biträde beräknade VVU till ca 110 m2, exkl. garage. Totalkostnaden för inrättande av en station torde kunna uppskattas till ca 200 000 kr., inbegripet högst 20 000 kr. för viss fast inredning, möb- ler, operationsbord och annat som är nödvändigt för verksamheten vid en veterinärstation. Alla instrument, förbrukningsartiklar m.m. borde anskaffas och hållas av vederbörande veterinärer, så- vida inte annat avtalades. Formerna för eventuella ekonomiska uppgörelser mellan de tjänstgörande veterinärerna syntes böra

betraktas som en angelägenhet för de enskilda veterinärerna.

Beträffande frågan om vem som skulle vara lokalhåuare diskutera— de VVU tre alternativ, nämligen distriktsveterinärerna själva, staten eller primärkommun. Enligt utredningen syntes det ligga närmast till hands att kommunerna tog på sig ansvaret att till— handahålla erforderliga lokaler. Enligt VVU borde förhandlingar i denna fråga tas upp med Svenska kommunförbundet. Frågan om hur hyrorna för dessa kommunala lokaler skulle täckas ansågs vara en förhandlingsfråga mellan bl.a. staten såsom arbetsgivare och ve-

derbörande personalförbund.

VVU företog vissa undersökningar och försöksverksamhet beträf— fande veterinärstationer. Erfarenheterna härav bedömdes i stort sett som mycket positiva. Bland de fördelar som ett system med veterinärstationer ansågs medföra kan nämnas bättre service till djurägarna, bättre utnyttjande av den veterinära sakkunskapen, större möjligheter att genom nära samverkan med kolleger utveck- la den enskilde veterinärens kunskaper, förbättring av veterinä— rernas arbetsförhållanden beträffande vikarieanskaffning, ledig— heter, veckovila m.m., ökad anpassningsbarhet till förändrade förhållanden m.m. VVU ansåg även att genom inrättande av biträ— destjänster kan arbetet organiseras på ett mera rationellt sätt,

innebärande bl.a. större utrymme för rådgivning. Notabelt är

också att utredningen ansåg att genom systemet med veterinärsta— tion skulle djurunderlaget per veterinär kunna öka och genom bättre planering längsta reslängd till djurägare kunna utsträck- as, medförande inbespring av mer än en veterinär arbetskraft

inom ett stationsområde.

Beträffande nackdelar med stationssystemet har bl.a. framförts att djurägaren inte alltid får tillgång till egen veterinär samt att chefsförhållandet mellan jämnåriga kolleger kan vara en

grannlaga sak.

VVU:s förslag om veterinärstationer genomfördes inte (riksdags- beslut år 1973). Flertalet remissinstanser tillstyrkte emel- lertid förslaget. Föredragande departementschef uttalade bl.a. (prop. 1973:178) att förslaget erbjöd flera fördelar. Han delade emellertid den tveksamhet som bl.a. LRF och Sveriges veterinär- förbund uttalade bl.a. om olägenheten att koncentrera den vete— rinära verksamheten till en och samma ort samt att även andra vägar för samarbete mellan veterinärer än vid veterinärstation borde prövas. Departementschefen var därför inte beredd att då föreslå att ytterligare veterinärstationer inrättades utöver den i Skara. När ytterligare erfarenheter erhållits var han dock beredd på att på nytt ta upp frågan.

Utvecklingen efter riksdagsbeslutet i december år 1973

Lantbruksstyrelsen har efter beslutet om distriktsindelning m.m. år 1973 genom ändrade bestämmelser erhållit bemyndigande att ändra stationeringsorter och områdesindelning för distriktsve- terinärerna. Distriktsveterinärstationer har hittills inrättats i Tibro och Vessigebro. Stationsliknande samarbete har vidare sedan några år på resp. vetennärers egna initiativ etablerats i Falköping (5 vet.), Laholm (5 vet.) och Brålanda (3 vet.).

Gemensamt för dessa stationer är att någon inbördes uppdelning av det aktuella praktikområdet inte förekommer. Några komplika- tioner till följd av veterinärbyten hos den enskilde djurägaren har inte konstaterats. Den dagliga kontakten mellan veterinärer-

na liksom ett gemensamt besättningskortsystem underlättar arbe-

tet. Beträffande bl.a. vissa aktiviteter, administration och ekonomifrågor finns vissa skillnader. Vissa önskemål om förbätt—

ringar (t.ex. biträdeshjälp, telefonväxel) har framförts.

Enligt lantbruksstyrelsen kan efter företagen enkät sammanfatt— ningsvis konstateras att erfarenheterna av systemet genomgående är positiva. Veterinärerna vid stationerna har uttalat sig posi-

tivt beträffande samarbetsformen.

Från lantbruksstyrelsen har bl.a. följande bedömning gjorts. Den samordning av distriktsveterinärerna som organisationsformen medger i vart fall inom stora delar av riket utgör i sig ingen reell förstärkning som kan möta dels det ökade behandlingsbeho— vet, dels ökat krav på mer eller mindre reglerad arbetstid. Sam— ordningen i sig ger dock en minskad sårbarhet vid akut uppkomna vakanssituationer speciellt om gruppen är förstärkt med en ”egen vikarietjänst”. Partiell tjänstebefrielse på grund av barntill— syn m.m. vilket idag redan börjar förekomma i kännbar omfattning liksom delpension borde rimligtvis lättare kunna lösas inom en utbyggd stationsfunktion med flera engagerade veterinärer än vad fallet är f.n. För dagen utgör dessa ledighetsformer ett mycket

svårlöst problem. Djurhälsocentraler

Tidigare omnämnda arbetsgrupp för veterinära frågor (AVF) inom jordbruksdepartementet diskuterade bl.a. samordning av olika ve— terinära verksamheter inom ramen för vad man benämnde veterinä— ra servicecentraler som ett av flera tänkbara medel att åstad— komma effektivast möjliga sjukvård och hälsovård till i första hand animalieproduktionens djur. Denna typ av central har djur—

hälsoutredningen benämnt djurhälsocentral.

AVF tog aldrig slutlig ställning till hur en sådan central skul— le organiseras, till verksamhetens omfattning, finansieringsfrå— gor m.m. Följande beskrivning ger en närmare orientering om den—

na tänkta samordningsform.

De krav som kan ställas på sådan servicecentral är bl.a. att jourtjänst, deltidstjänst o.dyl. skall kunna ordnas, att änd— ringar i besättningars hälsoläge skall kunna bevakas och att ut— redningar om besättningsstörningar skall kunna samordnas, att anslutna veterinärer skall ha behövlig administrativ service,

t.ex. skrivhjälp, bokföringsservice och telefonpassning.

En modell kunde vara att det vid en djurhälsocentral finns till— gång till följande:

Veterinärer, allmänpraktiker (1 per nuvarande distrikt) specialist på AI, bujatrik och gynekologi inkl. juversjukdomar specialistpå,svinsjukdomar och svinproduktion rekrytering, vidareutbildning

Laboratorieservice Utfodringsspecialist Byggnads—/miljöspecialist Husdjurshygieniker Assistenter, djursjukvårdare Administrativ hjälp

Genom praktisk samverkan mellan olika specialister enligt ovan kan erhållas en väl fungerande akutsjukvård och hälsovård base- rad på bl.a. kontinuerlig övervakning av hälso— och fruktsam— hetsläget i besättningar och utredningar om orsaker till stör— ningar och åtföljande rådgivning. Vissa specialister kan tjänst— göra hos flera uppdragsgivare.

Som utredningsunderlag på besättningsnivå förutsätts finnas: Data från husdjurskontroll (kokontroll, suggkontroll, köttbo— skapskontroll), från seminverksamhet, från djurhälsovård, sjuk- domsdata, data från besiktning av slaktdjur, resultat från laboratorieundersökningar av foder, blod, mjölk, obduktioner m.m. Därtill kommer i första hand när det gäller enskilt djur: Djurskötares observationer, stalljournal och individkort.

I praktiken innebär detta att distriktsveterinärer och djurhäl— soveterinärer (juver, semin, svin) bör ges tillfälle till kon—

tinuerligt samråd och samplanering av verksamheten. Det bör även finnas tillgång till andra specialister för medverkan i utred- ningar beträffande utfodring, byggnader m.m. Det bör också fin— nas möjlighet att delegera uppgifter till assistentpersonal, t.ex. seminpersonal, kontrollassistenter, hälsovårdstekniker och djursjukvårdare. Vid en sådan samlokalisering finns också möj— lighet för de olika veterinärerna att fördela arbetsuppgifter— na på det mest rationella sättet. Det finns också möjlighet att beakta de erfarenheter som görs i den rådgivning som bedrivs av centralens befattningshavare eller av rådgivare indirekt knutna

dit.

Av det som ovan anförts följer att en rationell lösning kan upp— nås vid en lokalisering av distriktsveterinärerna till husdjurs— föreningens_filialstationer. Om inte även andra berörda veteri— närer (t.ex. svinhälsoveterinär) kan ha samma utgångspunkt för sin verksamhet bör man söka sådana praktiska lösningar så att

ändå behövligt samråd och behövlig samplanering kan ske.

Vad som ovan beskrivits bör betraktas som en modell som givetvis

måste anpassas efter de lokala förutsättningarna.

AVF genomförde år 1978 en enkät till länsveterinärorganisatio— nerna. Bl.a. efterlystes synpunkter på hur den veterinära servi— cen fungerade i nuläget och vilka krav som kan ställas i fram- tiden t.ex. i fråga om samordning. I något mindre än hälften av svaren utsades att det föreligger brister i samarbetet mellan olika veterinära kategorier, framför allt då mellan den organi— serade hälsokontrollen av husdjur och distriktsveterinärerna. I ca hälften avsvaren ställde sig länsveterinärerna positiva till inrättandet av distriktsveterinärstationer resp. djurhälsocen— traler. I flera uttalanden ansågs förutsättningar för station/

central finnas endast i begränsad utsträckning, t.ex. i gles— bygder.

I sammanhanget vill djurhälsoutredningen också erinra om att distriktsveterinärföreningen under senare hälften av 1970-talet genomfört ett antal enkäter till distriktsveterinärerna med frå—

gor bl.a. om möjligheten att inrätta flerveterinärstation inom

resp. stordistrikt. Av svaren framgår att distriktsveterinärernas inställning till denna arbetsform nu blivit avgjort positivare än tidigare. Man kan dock inte bortse från att det fortfarande på vissa håll finns ett visst motstånd mot en sådan organisations—

ändring.

Djurhälsoutredningens överväganden och förslag

Djurhälsoutredningen har tidigare i flera avsnitt understrukit vikten av en ökad samverkan mellan olika veterinära kategorier och andra inom området djurens hälso— och sjukvård verksamma per— soner, myndigheter, organ m.fl. Med hänsyn till animalieproduk— tionens betydelse för samhället ter sig ett sådant ökat samarbe— te framför allt angeläget mellan distriktsveterinärorganisationen och näringens organisationer på djurhälsovårdens område. Djurhäl— soutredningen har också framhållit att alla möjligheter måste tas till vara för att finna lösningar som på olika sätt förbättrar

arbetsförhållandena för distriktsveterinärerna.

Enligt djurhälsoutredningens mening skapas genom inrättande av flerveterinärstationer goda förutsättningar att nå de mål som här framhållits. Som tidigare nämnts finns redan, utöver Skara— stationen, fem distriktsveterinärstationer. Det kan också här framhållas att lantbruksstyrelsen har diskuterat med näringens

organisationer om inrättandet av ett antal djurhälsocentraler.

Båda här nämnda arbetsformer är av betydelse ur personalsynpunk— ter. Samordningen torde ge en minskad sårbarhet vid akut uppkom— na vakanssituationer. Partiella tjänstledigheter på grund av barntillsyn m.m. liksom fråga om deltidSpensioner är några om— råden som i stigande grad är svårlösta problem. Dessa torde lät— tare kunna klaras av inom en utbyggd stationsfunktion med flera veterinärer engagerade i verksamheten. Vidare ger den personliga kontakten vid en flerveterinärstatione en möjlighet till utveck— ling av den enskilde veterinärens kunskaper. Stationen torde ock— så vara en lämplig arbetsplats att förlägga en del av allmän- tjänstgöringen (AT) till. Arbetsformen innebär även inte bara ett bättre utnyttjande av den veterinära sakkunskapen utan också

bättre service för den djurägande allmänheten.

Enligt djurhälsoutredningen är inrättandet av flerveterinärsta- tioner en väg till ändamålsenlig rationalisering av denveterinära fältverksamheten. Som ytterligare exempel härpå kan nämnas att möjligheter skapas att lättare klara av säsongvariationer i ar— betet liksom att åstadkomma en jämnare fördelning av arbetsbör— dan mellan veterinärerna. Speciellt beträffande djurhälsocentra- ler är tillkomsten av dessa, som utredningen ser det, av stor betydelse för att åstadkomma den samverkan som erfordras för

att den föreslagna ökade satsningen på förebyggande vår på be—

sättningsnivå skall kunna genomföras.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan utgår djurhälsoutredningen från att den veterinära fältverksamheten i framtiden i ökad ut- sträckning kommer att bedrivas genom flerveterinärstationer. In— rättande av flerveterinärstationer torde framför allt bli aktu— ellt i djurtäta områden samt där geografiska, produktionsteknis— ka och andra förutsättningar finns härför. Djurhälsoutredningen är dock medveten om att olika förhållanden i landet och olika inställning till frågan kan påverka ett genomförande. För att arbetsformen skall fungera är det viktigt att berörda parter om möjligt är överens och i görligaste mån aktivt deltar i plane— ringen och inrättandet av stationerna. Det torde vara realis— tiskt att räkna med en uppbyggnadsprocess som sker successivt

och med olika hastighet i olika delar av landet.

Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen som ansvarig myndighet att centralt hålla i frågan och utfärda de föreskrifter som erford— ras. Det bör även vara en uppgift för styrelsen att i nära sam— arbete med berörda djurägarorganisationer och andra organ utar— beta de generella riktlinjer som skall gälla för de olika dis—

triktsveterinärstationerna och djurhälsocentralerna.

Enligt djurhälsoutredningen kräver tillskapandet av flerveteri— närstationer att resurser sätts inuhärför. Utredningen anser att detta kan ske genom att en myndighet, lantbruksnämnden, får det regionala ansvaret för djurens hälso— och sjukvård och att lant— bruksnämnderna får det direkta ansvaret beträffande frågor sam— manhängande med inrättande och drift av flerveterinärstationer.

Djurhälsoutredningen förutsätter att hithörande frågor drivs i

nära samarbete med näringens organisationer.

När det gäller mer konkreta lösningar av olika frågor för resp. station och central förutsätts dessa i stor utsträckning hand— läggas av lantbruksnämnden. Nära kontakter med styrelsen torde i uppbyggnadsskedet härvidlag komma att krävas i frågor rörande

t.ex. lokal— och utrustningsfrågor, aktiviteternas omfattning och personaluppsättning.

I fråga om kostnaderna för inrättande och drift av distriktsve— terinärstationer och djurhälsocentraler kan olika lösningar bli aktuella. I vissa fall kan t.ex. kommuner komma att ställa loka— ler till förfogande, i andra husdjursföreningar etc. Olika av— tal om fördelning av kostnadsansvar förutsätts därför bli upp— rättade. Enligt djurhälsoutredningen bör till den del kostnader— na anses böra falla på staten dessa inkalkyleras i taxesättning— en och sålunda tas ut av djurägarna. Enligt utredningen bör man under ett uppbyggnadsskede på flera år, som framgår av finansie— ringsavsnittet, beräkna 0,5 milj. kr. årligen för att få till stånd och stimulera till samarbete i flerveterinärstationer.

Lantbruksstyrelsen bör få disponera denna summa på lämpligt sätt.

9.3.3. Systematisering av veterinärernas praktikjournaler

År 1971 startade ett försök med databehandling av veterinärer— nas praktikjournaler i Skaraborgs län med veterinärstyrelsen

och samtliga veterinärer i länet som deltagande parter. Genom ett avtal mellan staten och Svensk Husdjursskötsel (SHS) år

1975 beslöts att Skaraprojektet skulle utvidgas att omfatta Kalmar län fr.o.m. år 1977. Enligt avtalet skulle SHS bestrida kostnaden för all stansning av inlämnade praktikjournaler. Sta- ten har under senare år anslagit 150 000 kr. per år för försöks—

verksamheten.

På grund av vissa omständigheter sade SHS upp avtalet i mars år 1977. Fr.o.m. denna tidpunkt betalar staten också halva kost— naden för stansning. Samtidigt bildades tre arbetsgrupper, ge—

mensamma för lantbruksstyrelsen och SHS med uppgift att arbeta

fram underlag för ett nytt handlingsprogram och ett nytt datasys- tem. Försöken i Skaraborgs och Kalmar län pågår alltjämt. Resul— tatet av arbetsgruppernas arbete redovisas i det följande. Vissa aktualiseringar av bl.a. framtagna siffermaterial har företagits.

Avslutningsvis framför djurhälsoutredningen sina synpunkter.

Projektets målsättning

Ett väl utformat system för systematisering av veterinärernas

parktikjournaler kan fylla nedanstående funktioner.

1 Underlättar och uniformerar veterinärernas administrativa ar—

bete.

2 Möjliggör en säkrare sjukdomsstatistik.

3 Möjliggör en kontinuerlig redovisning av veterinärmedicinska

observationer och åtgärder i den enskilda besättningen.

4 Utgör en viktig komponent vid en utbyggnad av avelsarbetet med nötkreatur och sannolikt också svin att även omfatta ökad resistens mot de sjukdomar som med hänsyn till djurlidande

och ekonomisk betydelse är mest angelägna att bekämpa.

5 Möjliggör kontinuerliga studier av olika miljöfaktorers in—

flytande på djurhälsan.

6 Utgör ett värdefullt underlag vid forsknings— och utvecklings— arbete som berör djurhälsovård och djursjukvård i olika av- seenden.

Till de nämnda punkterna kan fogas följande kommentarer:

Veterinärernas administrativa arbete

Den praktiserande veterinären är belastad med nedanstående ad—

ministrativa uppgifter:

Utskrivning av kvitto alt. fakturaunderlag.

Bokföring av arvoden och resor.

Journalföring av diagnoser och behandlingar. Ärlig redovisning av sammanställningar från journalen.

Kemoterapeutikaredovisning.

Kemoterapeutikaredovisning och journalföring sker uniformt på skilda men fastställda blanketter. För de övriga uppgifterna finns inget generellt accepterat system. Veterinärerna arbetar

efter olika modeller.

I en väl upplagd rutin är det möjligt att på en och samma blan— kett införa alla uppgifter som bör ligga till grund för den en— skilde veterinärens administrativa arbete. Ett datorsystem avlas— tar dessutcm veterinären egna siffersammanställningar och andra administrativa uppgifter. Nuvarande rutiner är orationella, sif— fermaterialet är osäkert och har ett begränsat användningsområde. Det bör även framhållas att genom datasystemet kan erhållas in- formation om de olika veterinärernas arbetsbelastning, vilket

bl.a. är av betydelse vid bedömning av personalbehovet.

Det ekonomiska värdet av den tidsbesparing ett datoriserat sys— tem skulle medföra torde vara betydande. Om hela projektet kos— tar ett par miljoner'kr.perår erhåus täckning för den kostnaden om varje distriktsveterinär reducerar hemarbetet med ca 20 minu—

ter per dag. Sjukdomsstatistiken

Lantbruksstyrelsen infordrar årligen rapporter från praktiseran— de veterinärer innehållande dels statistik över diagnostiserade sjukdomar m.m.,dels kommentarer till vissa sjukdomar eller sjuk- domsgrupper. Regelbunden sammanställning av frekvensen diagnosti- serade sjukdomar började så sent som år 1971. Ett datoriserat system möjliggör en säkrare sjukdomsstatistik som kan systemati-

seras och delges snabbare, oftare och mera detaljerat.

140. Organisation SOU 1981:57 Redovisning till den enskilda besättningen

Systematisering av praktikjournaler på besättningsnivå bör bl.a. innebära att en kopia av inrapporteringsblanketten blir kvar hos djurägaren. Dessa kopior bör samlas i en därför avsedd pärm och förvaras i ladugården. Som ett komplement till detta möjliggör

systemet periodiska redovisningar till djurägaren över sjukdoms-

läget i besättningen.

Happortkopiorna är värdefulla för att inte säga nödvändiga ef—

tersom inte samma veterinär från dag till annan besöker gårdarna.

Systematiserade praktikjournaler möjliggör således en kontinuer- lig sammanfattning av hälsoläget i enskilda besättningar och tjä— nar som kommunikationsmedel mellan olika besökande veterinärer. Att dessa båda funktioner är av utomordentlig betydelse torde vara ostridigt. Det torde dock inte vara möjligt att med någon

större säkerhet värdera dessa fördelar i pengar. Avel för ökad sjukdomsresistens

Systematisering av veterinärernas praktikjournaler möjliggör en sammanställning av frekvensen veterinärbehandlade kvigor och kor efter enskilda tjurar för olika sjukdomar. En av Sveriges lant— bruksuniversitet genomförd vetenskaplig utvärdering pekar på väsentliga skillnader mellan semintjurar i frekvensen mastit samt totala antalet sjukdomar. Det framtida avelsarbetet för ökad sjukdomsresistens kommer sannolikt att baseras dels på oli— ka indirekta sjukdomsmarkörer som t.ex. cellhalt och ev. halten ketonkroppar i mjölken hos förstakalvare, dels på frekvensen av

veterinärrapporterade sjukdomar.

År 1975 beräknades att mjölkproduktionen årligen åsamkas en för— lust av ca 240 milj. kr. (omräknat efter 1980 års prisnivå) av

de tre sjukdomarna mastit, pares och acetonämi. Bearbetningen

av föreliggande material är ännu inte slutförd med avseende på

de genetiska framsteg som kan uppnås vid urval av reducerade sjukdomsfrekvenser. Vissa uppgifter tyder dock på goda möjlighe— ter. Med hänsyn till att en reduktion av t.ex. mastitbehandlings—

frekvensen från 16 till 15 procent innebär en besparing som mot— svarar kostnaden för uppskattningsvis 10 års datoriserade prak— tikjournaler torde enbart möjligheterna till en effektivare avel för ökad sjukdomsresistens ge ett utbyte som motiverar ett gen—

nomförande av projektet. Miljö — Djurhälsa

Behovet av rationalsieringar i animalieproduktionen leder bl.a. till nya byggnadstekniska lösningar. Undersökningar visar på mycket stora skillnader i sjukfrekvens mellan olika stalltyper för mjölkkor. Ett exempel är frekvensen mastit och spentramp som har beräknats uppgå till ca 10 procent i lösdriftsbesättningar

och till ca 25 procent i uppbundna besättningar.

Alla ärenden rörande lån till nybyggnationer i jordbruket finns registrerade i lantbruksstyrelsens verksamhetsstatistik. Med ett datoriserat praktikjournalsystem kan nya stalltyper övervakas beträffande inflytandet på sjukdomsfrekvenserna. På samma sätt kan effekten av foderstater, mjölkningsmaskiner och andra mil— jöfaktorer systematiskt utredas om det skissade sjukdatasyste—

met realiseras.

Även beträffande området miljö — djurhälsa torde således ett

genomförande av sjukdatasystemet medföra avsevärda fördelar. Forskning och utvecklingsarbete

En kontinuerlig insamling och bearbetning av veterinärernas praktikjournaler kan utgöra ett värdefullt instrument för ini- tiering av forskning och utvecklingsarbete som berör djurhälso— vård och djursjukvård i olika avseenden men även som instrument för forskning. Som närliggande forskningsprojekt kan nämnas ana— lys av trendmässiga förändringar i frekvensen av olika diagno— ser, uppföljning i fält av behandlingsmetoder och profylaktiska åtgärder, studier av genetiska och miljöbetingade samband mel— lan sjukdomsbenägenhet och produktionsegenskaper och studier av

olika skötselfaktorers inverkan på sjukdomsfrekvensen.

Sammanfattningsvis kan framhållas att det som ett resultat av ovan nämnda utredningsarbete finns flera väl motiverade skäl för en systematisering av veterinärernas praktikjournaler. De nämnda skälen medför på sikt så stora fördelar att de tillsam— mans ur ekonomisk synpunkt flerfaldigt torde motivera projek-

tets genomförande.

Det är omöjligt att med någon större precision relatera de olika fördelarna till olika intressenter. Alla punkterna berör i sista hand både djurägare,univeterinärer. Det är däremot möjligt att definiera de punkter i målsättningen som förutsätter samkörning mellan veterinärdata och uppgifter från kontroll och semin. Det är främst avelsaspekten och aspekten miljö — djurhälsa och forskning, som kräver samkörning med kontroll- och seminupp—

gifter för att ge maximalt utbyte.

Beskrivning av datasystemet

Enligt den modell som tillämpas i Skaraborgs län (Skara-model— len) fyller veterinären i en blankett vid varje sjukbesök. På den senaste och mest förenklade versionen av indatablankett finns plats för fyra poster. Ett exemplar av blanketten går till datacentralen för stansning. Ett exemplar överlämnas till djur— ägaren ooh ett behålls av veterinären. På blanketten finns ut— rymme för djuridentitet. I besättningar anslutna till någon form

av kontroll kan djurindentitet antecknas.

Blankettens information om djurägarens telefonnummer används

förutom då veterinären behöver kontakta djurägaren även för att återfinna aktuell besättning i registren för kontroll och semin. Härigenom kan veterinärernas praktikjournaler samköras med kon-

troll— och semindata. Detta möjliggör bl.a. avkommebedömningar

. av tjurar, beräkningar av samband mellan sjukdomsfrekvens och

avkastning liksom vid miljö— och djurhälsostudier.

Kort uttryckt representerar Skara—modellen en lösning som kan uppfylla huvuddelen av de önskemål som presenteras i målsätt— ningspunkterna ovan, åtminstone beträffande mjölkboskap. Nack—

delen ligger i kostnaderna för stansning och å jourföring av

ett register över aktuella telefonnummer och att det vid en riks— introduktion inte är realistiskt att räkna med hundraprocentig identitetsregistrering i kontrollerade besättningar. En bättre och säkrare rutin än telefonnummer för koppling till befintliga kontrollregister torde vara att veterinären direkt på blanketten

noterar djurägarens medlemsnummer i kokontrollförening.

Enligt de senaste beräkningarna uppgår stansningskostnaderna till 62,4 öre per blankett. Med 800 000 blanketter blir årskostnaderna enbart för stansningen ca 500 000 kr. För att reducera indata- kostnaderna är det möjligt att ett system med optisk inläsning

på sikt kan vara genomförbart.

Redan i slutet av 1960—talet diskuterade man inom SHS-organisa— tionen möjligheten till inrapportering av veterinärdiagnoser via kontrollbokföringen i kontrollerade besättningar. Planeringen av det systemet avstannade emellertid när Skara—försöket med gene— rell inrapportering startade. När avtalet mellan SHS och staten sades upp år 1977 återuppväcktes tanken på indata via kokontrol— len. Ett par sådana system prövades och jämfördes med den s.k.

Skara—modellen. Varje modell har sina för— och nackdelar. Vid en totalavvägning har man dock bedömt Skara-modellen vara den av—

gjort bästa.

Enstaka punkter i den skisserade målsättningen skulle kunna till— fredsställas med intermittenta stickprovsundersökningar. Det här presenterade systemet bör vara rikstäckande och kontinuerligt därför att utbytet av insatta resurser för alla målsättnings—

punkter sammantaget bedöms bli störst med den uppläggningen.

För att möjliggöra en samordning av djursjukvården över alla

djurslag och underlätta journalföring för veterinärer som sam— tidigt arbetar med flera djurslag har det presenterade systemet utformats som ett generellt system som omfattar samtliga djur—

slag och som skall användas av samtliga veterinärer.

Det utvecklingsarbete som hittills utförts har resulterat i mo— deller för återredovisning av insamlade data till såväl berörda

veterinärer och myndigheter som till djurägarna. Avkommebedöm—

ning av enskilda tjurar beträffande cellhalt i mjölken som indi— kator på mastitbenägenhet startade vintern 1978/79. Som komple— men till avkommebedömning på sådana indirekta sjukdomsmarkörer

är sammanställning av diagnosfrekvenser angelägna.

Det föreligger med andra ord färdiga modeller för ett kontinuer-

ligt utnyttjande på riksnivå av systematiserade praktikjournaler.

Kostnadsberäkningar

Med utgångspunkt från nuvarande kostnader för sjukdataprojektet i Skara och Kalmar har följande kostnader beräknats för ett landsomfattande system. Blankettåtgången för övriga djur har be— räknats till 10 procent av åtgången för nötkreatur och svin.

Antal nötkreatur 1 938 000

Antal svin 2 634 000

Blankettkostnad, 800 000 ä 0:40 350 000 Stansningskostnad, 800 000 å 0:62 500 000 Telefonregister1) 300 000 Administrativ databehandling (utdata till veterinärer, statistik) 200 000 Utnyttjande i kokontrollredovisningar eller annan form av redovisning till djurägarna 190 000 Investeringar och drift av djursjukdata i avelsvärderingssystem 200 000 Ansvarig handläggare 250 000 Summa kr. 1 990 000

Djurhälsoutredningens överväganden

Djurhälsoutredningen konstaterar att i nämnda utredningsrapport uttalas att redan nu finns färdiga modeller för ett kontinuer— ligt utnyttjande på riksnivå av systematiserade praktikjourna— ler. Enligt vad som inhämtats av djurhälsoutredningen är erfa—

renheterna från försöken i Skaraborgs och Kalmar län sådana att

1: Om telefonregister inte behövs minskar den totala kostnaden

med ca 300 000 kr!

det framtagna ADB—systemet torde motsvara de krav som uppställts. Anledningen till att man inte gått vidare är bl.a. att det varit svårt att nå enighet om kostnadsfördelningen mellan staten och näringen. Vidare avvaktar man resultatet av djurhälsoutredning—

ens arbete innan slutlig ställning tas.

Djurhälsoutredningen har i flera sammanhang i detta betänkande berört frågor om datorisering av veterinärmedicinska data. Det torde exempelvis stå klart att man svårligen kan undvara här ifrågavarande moderna hjälpmedel om man vill nå en resultatgi— vande ökad satsning på profylax och genomföra den samordning inom djurhälsovården som är önskvärd. Som påpekas i avsnittet om finansiering torde vidare bl.a. i samband med betalningsre- dovisning av djurägaravgifter och i frågor avseende distrikts- veterinärernas lönesystem ADB kunna erbjuda fördelar. Det bör här nämnas att hithörande frågor f.n. är under utredning av

lantbruksstyrelsen i nära samarbete med statskontoret.

I organisationsavsnittet har utredningen framhållit att ifråga— varande datasystem kräver betydande insatser på regionalplanet. Mycket talar för att dessa insatser bör ligga på lantbruksnämn— den. Hur systemet närmare skulle byggas upp ur organisatorisk — administrativa synpunkter torde få ankomma på lantbruksstyrel-

sen att avgöra i samråd med näringen och statskontoret bl.a. på

basis av erforderliga kompletterande utredningar.

Mot bakgrund av vad i detta avsnitt anförts anser djurhälsout- redningen att starka skäl talar för att med den framtagna model— len som utgångspunkt för den föreslagna systematiseringen av veterinärernas praktikjournaler bör införas i hela landet och att ett riksomfattande datasystem byggs upp, ev. i etapper. Kostnaden för ett rikstäckande system uppgår som framgår av det

föregående till ca 2 milj. kr. per år. 9.3.4 Rationalisering Djurhälsoutredningen har på flera ställen i betänkandet pekat

på rationaliseringsmöjligheter i fråga om verksamheten med dju—

rens hälso— och sjukvård och föreslagit organisatoriska änd—

ringar och andra åtgärder för att åstadkomma förbättringar. I

detta avsnitt ges bl.a. ett koncentrat härav jämte kommentarer.

Huvudtemat för utredningens arbete har mot bakgrund av nuva- rande brister och med hänsyn till överblickbara framtida krav

varit

att söka erhålla en önksvärd samordning mellan olika verksamhe—

ter inom området djurens hälso— och sjukvård,

att genomföra en ökad satsning i fråga om att förebygga sjukdo-

mar och hälsostörningar på besättningsnivå och

att söka åstadkomma tillfredsställande arbetsförhållanden.

En utgångspunkt har varit att förslagen inte får medföra totalt

sett ökade kostnader för statsverket.

De organisationsförslag som utredningen tagit fram — lantbruks— nämnderna övertar vissa uppgifter från länsveterinärorganisatio— nerna och länsveterinärerna, lantbruksnämnderna förstärks med veterinär arbetskraft och regionala samrådsgrupper förutsätts bli tillskapade — syftar till att genom decentralisering och koncentration av uppgifter skapa en slagkraftig och effektiv re- gional organisation. Genom att erforderliga resurser tillförs den regionala verksamheten skapas bl.a. förutsättningar för att ta fram ett mer tillförlitligt planeringsunderlag för att fort— löpande och snabbare anpassa personalbehovet i förhållande till verksamhetens omfattning. Dessutom erhålls genom decentralise— ring av vissa uppgifter centralt på lantbruksstyrelsen större utrymme för ökad satsning på utvecklingsarbete och på övergri—

pande planering avseende området djurens hälso— och sjukvård.

Enligt djurhälsoutredningen är det angeläget att distriktsvete— rinärerna i framtiden i större utsträckning än f.n. får möjlig— het att ägna sig åt de kvalificerade veterinärmedicinska arbets— uppgifterna och åt den sjukdomsförebyggande verksamheten. Där— för bör bl.a. särskild uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att

i första han till djurägarna själva och i förekommande fall till

annan personal överföra vissa arbetsuppgifter som utförs av ve— terinärer. Således bör närmare undersökas vilka arbetsuppgifter som djurägarna kan och bör utföra. En ökad satsning på ett så- dant system innebär bl.a. att djurägarna måste erhålla en för ändamålet väl anpassad utbildning. Det torde närmast vara en uppgift för lantbruksnämnderna och olika djurägarorganisationer att, i viss utsträckning i nära samarbete, planera och genomföra de kurser och tillhandahålla den rådgivning som bedöms erforder—

lig.

Beträffande överförande av arbetsuppgifter till annan personal torde detta främst bli aktuellt vid flerveterinärstationer med verksamhet av större omfattning. Vissa mindre kvalificerade ve- terinärmedicinska uppgifter m.m. bör i första hand utföras av personer med erforderlig kompetens, typ djursjukvårdare och as— sistenter vid husdjurs— och slakteriföreningarna medan vissa andra arbetsuppgifter, t.ex. telefonpassning, registrering, all— männa kontrosgöromål, i görligaste mån bör utföras av administ—

rativ personal.

Djurhälsoutredningen anser vidare att inrättandet av flervete— rinärstationer, såväl distriktsveterinärstationer som i än högre grad djurhälsocentraler, kan medföra rationaliseringsvinster i fråga om den veterinära fältverksamheten. Fördelar med flerve— terinärstationer är bl.a. att ett ökat samarbete etableras, för— utsättningar för jämnare fördelning av arbetet skapas, mer sti— mulerande och utvecklande arbete erhållas genom daglig kontakt med kolleger, specialkunskaper kan utnyttjas bättre, deltids— tjänstgöring och ledigheter kanrlättareordnas och vikariefrågor

lättare lösas.

Ur flera synpunkter förbättras således genom flerveterinärsta- tioner veterinärernas arbetsförhållanden. Dessutom verkar ett sådant system i riktning mot ett mer organiserat samarbete mel- lan olika veterinära kategorier och andra personer och organ verksamma inom området djurens hälso— och sjukvård. Av flera skäl, t.ex. genom tillgång till specialister och daglig telefon— växelbemanning, innebär denna arbetsform vidare en förbättrad

service gentemot djurägarna.

Djurhälsoutredningen anser det vara av stor betydelse att de tekniska hjälpmedel och arbetsformer som motiveras av ett effek— tivt arbete med djurens hälso— och sjukvård utnyttjas.

I avsnittet 9.3.3 framhålls de förbättringar som ernås genom en systematisering av veterinärernas praktikjournaler och genom in— förande av ett riksomfattande datasystem. Härigenom skulle ra— tionaliseringsvinster erhållas, t.ex. i fråga om veterinärernas journalföring, förbättrat statistikunderlag och redovisning av veterinärmedicinska observationer samt ett värdefullt forsknings— underlag. Vidare menar djurhälsoutredningen att den arbetsform rörande samordnad sjukvård och hälsovård inom animalieproduktio— nen som skissats under kap. 9 är ägnad att ta tillvara tillgäng— liga resurser på ett effektivare sätt än f.n. och att skapa bättre möjligheter för besättningsdiagnostik och därav följan— de rådgivning. Databaserad journalföring är hävidlag till stor

hjälp.

Djurhälsoutredningen vill i detta sammanhang ta upp några frågor som rör distriktsveterinärernas telefoninnehav. I den översyn

av distriktsveterinärorganisationen som lantbruksstyrelsen lå— tit genomföra år 1980 och som framlagts i rapport 1981—01—27 framhålls bl.a. följande. Under senare år har kommit tekniska hjälpmedel såsom biltelefon, servofon och mobilsökare, vilka un— derlättar arbetet för distriktsveterinärerna och möjligheterna för djurägarna att lättare nå veterinären i en akutsituation. Från distriktsveterinärerna framhålls att dessa hjälpmedel bor— de anskaffas av arbetsgivaren eller att i varje fall kostnaden

för nyanskaffningen betalas av arbetsgivaren.

Beträffande tjänstetelefon anser flera läns— och distriktsvete— rinärer att det bör finnas en av arbetsgivaren ägd tjänstetele— fon utställd på distriktsveterinären inom viss distrikt. Bl.a.

framhålls att vid varje byte av tjänstehavare uppstår problem

om den tidigare tjänsteinnehavaren behåller sitt inarbetade te— lefonnummer. Vid vikariat kan djurägaren lättare nå veterinären om det finns ett telefonnummer utställt på distriktsveterinären

inom distriktet. Det poängeras också att som statstjänsteman

bör distriktsveterinären ha tjänstetelefon och tjänstelokaler

som bekostas av arbetsgivaren.

De i rapporten framförda frågorna och synpunkterna är inte nya. Beträffande biltelefon har lantbruksstyrelsen i februari år 1977 till jordbruksdepartementet ingivit en skrivelse angående för- söksverksamhet med kommunikationsradio för distriktsveterinärer. Genom beslut i september år 1979 har skrivelsen överlämnats till djurhälsoutredningen. Försöksverksamheten har sin upprinnelse i väckta motioner i riksdagen. Riksdagen uttalade våren år 1976 att det fanns anledning att undersöka i vad mån ett kommunika— tionsradiosystem för distriktsveterinärer kunde medföra fördelar för veterinärer och djurägare samt för djursjukvårdens handha—

vara över huvud taget.

De undersökningar lantbruksstyrelsen genomförde ledde till att styrelsen i nämnda skrivelse föreslog att distriktsveterinärer— na utrustas med mobiltelefon. Enligt styrelsen är mobiltelefon

ett värdefullt instrument för att ge djurägarna en bättre ser—

vice.

F.n. ägs och bekostas, med vissa undantag, telefoner och bilte— lefoner av veterinärerna själva. De som nu har mobiltelefoner

är genomgående positivt inställda till systemet. Hithörande frå- gor om telefoninnehav m.m. inbegrips i löneförhandlingarna mel—

lan statens arbetsgivarverk och veterinärförbundet.

Enligt djurhälsoutredningens bestämda uppfattning är distrikts- veterinärens arbete sådant att såväl innehav av biltelefon (lik— nande) som tjänstetelefon skulle innebära betydande fördelar. Djurägaren kan genom biltelefon snabbt nå veterinären på fältet, vilket naturligtvis är speciellt viktigt vid akutfall. Veterinä— ren kan omdisponera sina besök, göra betydande tidsvinster och i avsevärd grad förkorta sin arbetsdag. Likaså ur rationella syn— punkter torde ett system med tjänstetelefon med telefonen ut— ställd på distriktsveterinären inom visst distrikt resp. på flerveterinärstation för vissa distrikt vara den bästa lösning—

en. Utredningen anser vidare att staten (lantbruksstyrelsen) i

egenskap av huvudman för distriktsveterinärerna i princip bör

stå som ägare för tjänstetelefonerna.

Djurhälsoutredningen anser att-kostnaderna för biltelefonerna liksom driftskostnaderna för tjänstetelefon bör tas ut av djur— ägarna till självkostnadspris. Detta bör även gälla kostnader för hyra av vissa lokaler. Ett förtydligande härom bör lämpli— gen intas i 8 5 veterinärtaxeförordningen.

Enligt direktiven bör organisationen vara flexibel och anpass— ningsbar till ändrade förhållanden, t.ex. ökad djurtäthet. Som tidigare nämnts i detta avsnitt verkar djurhälsoutredningens organisatoriska förslag i den riktningen liksom förslag som framlägga rörande finansieringsfrågorna. Bl.a. förutsätts att ett väl dokumenterat behov av ökning av antalet distriktsvete— rinärtjänster bör bekostas av djurägarna. Genom att det får an- komma på lantbruksstyrelsen att inom vissa ramar tillskapa och dra in tjänster ges förutsättningar för en snabbare anpassning till ändrade förhållanden vad gäller efterfrågan på veterinär—

service m.m.

Här kan också framhållas att ett införande av allmäntjänstgöring (AT) för veterinärerna, som utredningen förordar, skulle innebä— ra att fältorganisationen erhåller viss personalförstärkning,

vilket inte minst är angeläget under högsäsongen på våren.

Av de undersökningar som veterinärväsendeutredningen lät företa framgår att distriktsveterinärernas resor upptar i genomsnitt ca en tredjedel av den totala arbetstiden. Det är naturligtvis angeläget att om möjligt söka nedbringa restiden till förmån för den rent veterinära verksamheten. Utredningen har härvidlag bl.a. pekat på att ett samarbete i flerveterinärstationer kan innebära en mer rationell resplanering och att innehav av bil—

telefon kan medföra betydande tidvinster.

I likhet med veterinärväsendeutredningens uttalande anser djur— hälsoutredningen att i fråga om den allmänna servicenivån bör gälla att tjänster skall tillhandahållas effektivt och i över—

ensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet iQden omfatt—

ning som i princip motsvarar en beredvillighetatt'oäalatkehärmed förenade kostnaderna. Servicen skall med andra ord vara efter— frågeanpassad. Häri ligger ett krav på att vederbörande veteri— närer skall kunna beredas i princip full sysselsättning med så— dana arbetsuppgifter för vilka de erhållit särskild utbildning samt att de som efterfrågar tjänsterna bör svara för resp. del

av kostnaderna för distriktsveterinärväsendet.

Den veterinära servicen till djurägarna skall gälla dygnet runt, vardag som helgdag. I olika sammanhang har möjligheterna att re— ducera denna höga servicenivå, t.ex. genom sänkt beredskap,dis— kuterats. Veterinärernas arbetsförhållanden skulle härigenom av- sevärt förbättras. Enligt djurhälsoutredningen bör emellertid på grund av djurskyddsskäl och ekonomiskt värdefullt djurmaterial i första hand beträffande animalieproduktionens djur nuvarande

servicenivå bibehållas.

Djurhälsoutredningen har i det föregående pekat på olika ratio— naliseringsaspekter som bör beaktas för att nå bättre samord— ning, ökad satsning på profylax och bättre arbetsförhållanden. Till vissa delar bör enligt utredningen förslagen kunna, åt— minstone på sikt, påverka personalbehovet. Att i exempelvis an- tal tjänster precisera rationaliseringsvinsten torde inte vara möjligt.

9.4 Administration m.m.

F.n. åvilar det enligt allmänna veterinärinstruktionen länsvete— rinärorganisationen inom resp. län att utöva tillsyn över den

allmänna hälso— och sjukvården bland husdjuren, leda och samord— na åtgärder mot djursjukdomar i den mån det inte ankommer på

länsstyrelsen, ha tillsyn över distriktsveterinärers och, i den omfattning statens livsmedelsverk bestämmer, besiktningsveteri— närers verksamhet, ha tillsyn över att andra veterinärer vid ut— övning av veterinäryrket iakttar vad som åligger dem, utöva upp— lysnings— och rådgivningsverksamhet samt fullgöra de administra— tiva uppgifter som lantbruksstyrelsen eller statens livsmedels—

verk överlämnar åt länsveterinärorganisationen.

Med stöd av allmänna veterinärinstruktionen har lantbruksstyrel- sen beträffande medverkan i ärenden inom styrelsens verksamhets- område bl.a. föreskrivit att länsveterinärorganisationen regio— nalt skall verka för en samordning av de veterinärmedicinska re- surserna och främja samarbetet mellan olika veterinärkategorier. Vidare skall organisationen föra förteckning över inom länet bo— satta veterinärer med angivande av bostadsort, postadress och telefonnummer samt vid förändring underrätta lantbruksstyrelsen och resp. lantbruksnämnd. Före maj månads utgång varje år skall till lantbruksstyrelsen överlämnas till organisationen inlämna- de årsberättelser jämte sammanfattning och översikt av dessa. Slutligen skall även till lantbruksstyrelsen utan dröjsmål med eget yttrande överlämnas till styrelsen ställda och till organi—

sationen inkomna rapporter, redogörelser, räkningar och dylikt.

Vad särskilt angår'distriktsveterinärorganisationen skall läns- veteriärorganisationen fastställa beredskapsområden och bered— skapsplaner och senast en vecka innan beredskapsplan träder i kraft överlämna planen till lantbruksnämnden och berörda veteri— närer. Vidare skall organisationen besluta om avvikelse från beredskapsplan och underrätta lantbruksnämnden och berörda vete- rinärer om beslutet och på beräkningsunderlag bestyrka fullgjord beredskapstjänst och överlämna underlaget till lantbruksnämnden. I samråd med berörda veterinärer skall organisationen planera regionvikaries tjänstgöring och besluta om sådant tjänstgöring. Slutligen skall länsveterinärorganisationen även medverka vid lantbruksnämndens bedömning av huruvida behov av särskild vika— rie föreligger, biträda lantbruksnämnden vid anskaffning av vi— karie och på begäran av lantbruksnämnden bedöma vikaries kompe— tens. Vid hastigt påkommet behov, såsom vid sjukdomsfall,>skall i avvaktan på lantbruksnämndens beslut organisationen tillfäl— ligt förordna vikarie och, om så erfordras, omfördela tillgäng- lig personal samt snarast möjligt underrätta lantbruksnämnden

om vidtagna åtgärder.

Länsveterinärorganisationens uppgifter inom djurens hälso— och sjukvård är således av dels allmän, dels administrativ karaktär. De senare arbetsuppgifterna erfordrar enligt djurhälsoutredning—

ens uppfattning i och för sig inte veterinärmedicinsk kompetens.

I lantbruksstyrelsens föreskrift med arbetsordning för distrikts— veterinärer anges att förste .distriktsveterinär skall fördela arbetet inom distriktet. Arbetsfördelningen skall ske i samråd med inom distriktet verksamma distriktsveterinärer och i före— kommande fall även i samråd med distriktsveterinärer i angrän— sande distrikt. Vidare skall förste distriktsveterinär avge för— slag till beredskapsplan i samråd med berörda veterinärer, plan— lägga ledigheter och medverka i planering av regionvikaries tjänstgöring. Vid sjukdomsfall skall förste distriktsveterinären tillsammans med länsveterinären omfördela arbetet genom att om— disponera tillgänglig personal intill dess ev. vikarie kunnat anskaffas. I samråd med övriga distriktsveterinärer skall förs— te distriktsveterinären avge översikt och berättelse över verk— samheten inom distriktet.

Personalsituationen inom distriktsveterinärorganisationen känne— tecknas f.n. av att arbetsbelastningen i vissa distrikt är hög. Vidare är det inom nuvarande organisation svårt att tillgodose kraven från distriktsveterinärerna att kunna utnyttja de olika reformer som under senare år genomförts inom arbetslivets om— råde avseende t.ex. arbetstidförkortningar, deltidstjänstgöring, föräldraledighet och deltidspensionering. Detta medför med hän— syn till arbetets karaktär ett utökat behov av personalplane— ring. En sådan planering underlättas väsentligt om distriktsve— terinärerna mera direkt än f.n. underställs den statliga regio— nala organisationen. En sådan ordning är sannolikt även till fördel när det gäller att åstadkomma en ökad samverkan och att

ändra verksamhetens inriktning mot ökade förebyggande åtgärder.

Enligt djurhälsoutredningen bör det åvila den statliga regiona— la organisationen att bl.a. utöva övergripande tillsyn över det allmänna hälso— och sjukdomsläget, tillsyn över praktiserande veterinärers verksamhet, planera och samordna olika insatser inom djurens hälso— och sjukvård samt planera och genomföra rådgivning inom husdjursområdet. Utöver detta allmänna ansvar bör den regionala organisationen åläggas ett speciellt ansvar för distriktsveterinärerna vad gäller bl.a. lokal organisation, ekonomi— och personaladministration.

I det föregående har redovisats olika uppgifter som enligt djur— hälsoutredningens uppfattning bör åvila den regionala organisa— tionen. Dessa uppgifter motsvarar i stort sett vad som f.n. åvi— lar länsveterinärorganisation, lantbruksnämnd och förste dist— riktsveterinär. Djurhälsoutredningen har i det föregående även lämnat förslag rörande bl.a. flerveterinärstationer, datasystem, för veterinärernas sjukjournaler samt lämnar i följande avsnitt även förslag till allmäntjänstgöring för veterinärer. Dessa för— slag medför förnyade och ökade krav på regionala insatser i förs— ta hand vid genomförandet av aktuella förändringar men även i den fortlöpande verksamheten. Enligt djurhälsoutredningens uppfatt— ning förutsätter det redovisade behovet av insatser en enhetlig statlig regional organisation med ett samlat ansvar för insatser inom djurens hälso— och sjukvård. Djurhälsoutredningen lämnar i

det följande förslag till en sådan organisation.

Enligt djurhälsoutredningen bör det ankomma på lantbruksstyrel- sen att centralt verka för ökade förebyggande insatser bl.a. genom planering och prioritering av olika aktiviteter. Vid lant— bruksstyrelsens planering av olika insatser är det enligt djur— hälsoutredningens uppfattning angeläget att jordbruksnäringens

organisationer bereds tillfälle att medverka.

Djurhälsoutredningen vill i sammanhanget även peka på den stora betydelse som verksamheten vid statens veterinärmedicinska an—

stalt (SVA) har för lantbruksstyrelsens centrala funktion som

ansvarig myndighet för djurens hälso— och sjukvård. Regeringen har i april är 1981 tillkallat en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande SVA:s uppgifter och organisa— tion. Enligt direktiven skall utredaren pröva huruvida den nu— varande arbetsfördelningen mellan lantbruksstyrelsen och SVA är rationell. Denna prövning bör ske mot bakgrund av en analys av vilken organisation och vilka arbetsformer som bäst svarar mot behovet av insatser från lantbruksstyrelsens sida på djurhälso— området. Lämpligheten av att till lantbruksstyrelsen flytta den sakliga och vetenskapliga kompetens som finns inom SVA bör i detta sammanhang förutsättningslöst prövas. Särskild uppmärk— samhet bör ägnas frågan om en organisatorisk överflyttning av

SVA:s epizootilogiska avdelning är motiverad.

Regionalt är ansvaret för den statliga verksamheten inom anima— lieproduktionen delat mellan lantbruksnämnd, länsveterinärorga— nisation och i viss mån länsstyrelse. Lantbruksnämnden har vissa administrativa uppgifter avseende distriktsveterinärorganisatio- nen. Vidare svarar nämnderna för statliga insatser, främst råd— givning, inom animalieproduktionen. Lantbruksnämnderna har även ålagts ansvaret för tillämpningen av djurstallkungörelsen. Läns— veterinärörganisationen utövar som regionalt organ åt lantbruks— styrelsen i första hand tillsynen över den allmänna hälso— och

sjukvården bland husdjuren. Länsstyrelsen svarar för den regio—

nala tillsynen m.m. inom livsmedelskontrollen, djurskyddet och

epizootibekämpandet.

Djurhälsoutredningen har i det föregående framhållit att verk— samheten vad gäller djurens hälso— och sjukvård bör decentrali— seras vilket förutsätter att den regionala planeringen och led— ningen intensifieras. Detta gäller i första hand samverkan mel— lan olika insatser för att åstadkomma ökade förebyggande åtgär— der men även administrationen m.m. av fältverksamheten. Enligt djurhälsoutredningens mening är det också angeläget att den nu— varande uppdelningen av den regionala administrationen på lant— bruksnämnd och länsveterinärorganisation upphör. Djurhälsout— redningen anser att det regionala ansvaret för insatser inom djurens hälso— och sjukvård bör åvila lantbruksnämnderna. Djur—

hälsoutredningen föreslår således att länsveterinärorganisatio—

nernas nuvarande arbetsuppgifter förs över till resp. lantbruks— nämnd. I och med detta upphör länsveterinärorganisationen som statligt regionalt organ. Samtidigt bör distriktsveterinärerna organisatoriskt inordnas i lantbruksnämnderna, vilket även in— nebär att begreppet distriktsveterinärorganisation som benäme

ning på den veterinära fältorganisationen kan avskaffas.

Lantbruksnämnderna kommer härigenom att erhålla ett samlat an— svar för de statliga regionala insatserna inom animalieproduk— tionen inkl. djurens hälso— och sjukvård. Enligt djurhälsoutred— ningens uppfattning ger de samlade resurser som härigenom skulle

komma att finnas inom lantbruksnämnderna ökade möjligheter till

insatser inom djurens hälso- och sjukvård. Härigenom ges även möjligheter till decentralisering av uppgifter från lantbruks— styrelsen.

Djurhälsoutredningen har i det föregående understrukit behovet av ett ökat inflytande från djurägarna när det gäller planering av inriktning och omfattning av insatser inom djurens hälso— och sjukvård. Ett sådant djurägarinflytande möjliggörs genom

de ledamöter i lantbruksnämnden som utses av regeringen resp. landstingen. I plenum prövas frågor av principiell natur eller större vikt såsom frågor om verksamhetens inriktning, omfatt- ning och organisation. Djurhälsoutredningen har tidigare före— slagit att verksamheten inom djurens hälso- och sjukvård bör planeras tillsammans med övriga statliga insatser i lantbruks— nämndens handlingsprogram. En sådan planering underlättas genom att lantbruksnämnderna ges ett mer samlat ansvar för statliga insatser inom animalieproduktionen. Djurhälsoutredningen vill även erinra om att lantbruksstyrelsen i anvisningar till lant— bruksnämndernas handlingsprogram har föreskrivit att dessa skall

fastställas av nämnden i plenum.

Djurhälsoutredningen vill understryka den stora betydelse som en överföring av ansvaret för djurens hälso— och sjukvård inne— bär för integrationen av djurens hälso- och sjukvård med lant— bruksnämndens övriga insatser inom animalieproduktionen. Som tidigare framhållits betyder djurhälsoläget allt mer för de

animalieproducerande företagens ekonomi. Det bör vara en vä— sentlig uppgift för lantbruksnämnden att aktivt verka för en

förbättrad djurhälsa. För detta krävs ett intimt samarbete mel— lan husdjursrådgivare och veterinär expertis. Sådan samverkan sker visserligen f.n. i begränsad omfattning mellan lantbruks— nämnden och distriktsveterinärer, men genom den föreslagna or— ganisationsförändringen skulle denna samverkan kunna fördjupas och göras mer effektiv. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning ges härigenom även väsentligt ökade möjligheter till samordning av de statliga insatserna inom området och den av jordbruksnä— ringen bedrivna organiserade hälsokontrollen. Det bör ankomma

på lantbruksnämnden att tillsammans med näringens organisationer

svara för samordningen mellan djursjukvård, djurhälsovård och

nämndens övriga insatser inom animalieproduktionen.

En överföring av det regionala ansvaret för djurens hälso— och sjukvård till lantbruksnämnderna innebär enligt djurhälsoutred— ningens uppfattning också en väsentlig förbättring i det före— byggande djurskyddsarbetet. I djurskyddets idé ligger framför allt ett förebyggande moment som bäst tillgodoses genom upplys— ning och rådgivning om hur djur skall skötas och behandlas för att djuren skall skyddas för lidande. Lantbruksnämnderna bedri— ver omfattande rådgivning inom husdjursområdet rörande djurens utfodring och vård, byggnadernas utformning och handhar som nämnts ärenden rörande djurstallkungörelsen. Det är då naturligt att rådgivningsarbetet också vidgas till att i ökad utsträckning omfatta djurskyddsfrågor. Lantbruksnämnderna bör även med fördel kunna svara för rådgivning i djurskyddsfrågor rörande i första hand animalieproduktionens djur till kommunernas hälsovårdsnämn—

der.

Med hänsyn till lantbruksnämndernas sakkunskap inom animaliepro— duktionen i övrigt torde en överföring av ansvaret för djurens hälso- och sjukvård till lantbruksnämnderna även innebära avse— värda fördelar vad gäller bekämpning av smittsamma husdjurssjuk— domar och för verksamheten med att förebygga att sådana sjukdo—

mar sprids.

Djurhälsoutredningen har inte funnit anledning att i detta sam—

manhang ifrågasätta länsstyrelsernas befattning med frågor röe rande livsmedelskontroll, djurskydd och epizootibekämpning. För-

vissa beslut enligt djurskyddslagen och epizootilagen kan därför behov av samråd föreligga mellan lantbruksnämnden och länssty-

relsen.

Enligt djurhälsoutredningens uppfattning kräver djurens hälso— och sjukvård resp. livsmedelskontroll i vissa avseenden olika kompetens. Den uppdelning av det regionala ansvaret för dessa verksamhetsområden mellan lantbruksnämnd och länsstyrelse som djurhälsoutredningen föreslagit torde skapa förutsättningar för

effektivare insatser inom såväl djurhälso— och djursjukvård som

livsmedelskontroll.

De uppgifter som enligt det föregående föreslås bli överförda till lantbruksnämnderna är till viss del av administrativ natur. Dessa torde till stor del kunna handläggas inom lantbruksnämn— dernas administrativa enheter. Övriga uppgifter rörande övergri— pande tillsyn av det allmänna hälso— och sjukdomsläget, tillsyn över praktiserande veterinärers verksamhet, planering och sam— ordning av olika insatser inom djurens hälso— och sjukvård, medverkan vid planering och genomförande av lantbruksnämnder- nas rådgivning inom husdjursområdet, djurskyddsfrågor m.m. hör naturligen till lantbruksnämndens produktionsenheters verksam— hetsområde. Handläggningen av dessa arbetsuppgifter förutsätter i flertalet fall att lantbruksnämnden till sitt förfogande har veterinär sakkunskap. En överföring av ansvaret för djurens häl- so— och sjukvård innebär således enligt djurhälsoutredningens uppfattning att resurser i form av veterinär sakkunskap måste

tillföras lantbruksnämnderna.

En av de viktigaste arbetsuppgifterna blir enligt djurhälsout— redningens mening planering och samordning av olika insatser inom djurens hälso- och sjukvård. Djurhälsoutredningen har i det föregående framhållit att samordningen lämpligen bör byggas upp med utgångspunkt från olika djurslag och att den med hänsyn till den regionala indelning som tillämpas av jordbruksnäring— ens organisationer kommer att omfatta flera län eller delar av flera län. Djurhälsoutredningen vill här erinra om att den or—

ganiserade hälsokontrollen av mjölkkor bedrivs i 13 regioner och

att svinhälsokontrollen bedrivs i tio regioner. Den regionala laboratorieverksamheten bedrivs på 11 platser i landet. Behovet av resurser måste även bedömas med hänsyn till animalieproduk— tionens omfattning och lokalisering. Med utgångspunkt från des— sa förhållanden bedömer djurhälsoutredningen att lantbruksverket behöver tillföras resurser motsvarande 10—12 veterinära tjäns—

ter.

I sina överväganden rörande den regionala organisationen har djurhälsoutredningen enligt tilläggsdirektiv även att beakta de konsekvenser som olika organisationsalternativ medför i fråga

om de uppgifter länsveterinärerna fullgör som tjänsteman i läns— styrelsen. Den av djurhälsoutredningen föreslagna organisations— förändringen innebär bl.a. att länsveterinärorganisationerna och dess uppgifter överförs till resp. lantbruksnämnd. Enligt djur— hälsoutredningens mening borde därför resurser motsvarande läns— veterinärernas insatser inom resp. länsveterinärorganisation i och för sig kunna föras över från länsstyrelserna till lantbruks—

verket.

Som utredningen tidigare framhållit varierar länsveterinärernas insatser inom länsveterinärorganisationen. Länsveterinärernas arbetsuppgifter består till stor del av initiativärenden. In- satserna på olika områden, t.ex. djurens hälso— och sjukvård har därför i stor utsträckning blivit beroende av vederbörande läns- veterinärs intresseinriktning. Utredningen har på olika sätt försökt bilda sig en uppfattning om hur stor del av länsveteri— närens arbetstid som hänför sig till länsveterinärorganisationen och som därmed skulle kunna ligga till grund för en ev. resurs— överföring till lantbruksverket. Utredningen har dock av olika skäl, bl.a. tidsbrist, inte genomfört någon mer omfattande ana-

lys av länsveterinärernas insatser på olika områden.

Enligt djurhälsoutredningens uppfattning innebär en överföring av länsveterinärorganisationens uppgifter till lantbruksnämnder— na att de uppgifter, främst rörande livsmedelskontroll, som av— ses bli kvar hos länsstyrelserna inte är av sådan omfattning

att de vid samtliga länsstyrelser ger underlag för en hel tjänst

med veterinär inriktning. Det kan därför ifrågasättas om inte en eller flera länsstyrelser skulle kunna dela på sådana tjäns—

ter. Vidare talar starka skäl för att såväl uppgifter inom dju— rens hälso— och sjukvård som livsmedelskontroll i framtiden i ökad utsträckning kräver specialistkunskaper. Det är med hänsyn till de olika kompetenskraven inom resp. område därför svårt att i en och samma person förena ledningen av såväl djurens hälso—

och sjukvård som livsmedelskontroll.

Djurhälsoutredningen har övervägt att föreslå en direkt överfö— ring av resurser från länsstyrelserna till lantbruksverket. Den nuvarande organisationen är dock liten och i de flesta fall be— mannad med endast en länsveterinär. En överföring av resurser från länsstyrelserna till lantbruksverket skulle därför i vissa län allvarligt påverka länsstyrelsens möjligheter att fullgöra vissa uppgifter inom livsmedelskontrollen och övriga berörda om— råden. I vissa län skulle det som nämnts ovan även vara tänkbart att uppgifterna inte skulle vara tillräckliga för en tjänsteman med veterinärinriktning. En ev. delning av resurserna måste där— för föregås av närmare studier av bl.a. livsmedelskontrollens

uppgifter och organisation.

Djurhälsoutredningen vill i sammanhanget även erinra om att nu— varande livsmedelslag trädde i kraft för ca 10 år sedan. Någon samlad översyn och utvärdering av lagen och formerna för livs— medelskontrollen har därefter inte gjorts. Djurhälsoutredningen har mot bakgrund av sina direktiv inte haft möjlighet att göra en sådan översyn. Utredningen föreslår att hithörande frågor

ses över i särskild ordning. En väsentlig uppgift för en sådan översyn bör vara att utreda om nuvarande former och organisation av tillsynen enligt livsmedelslagen är den mest ändamålsenliga med hänsyn till bl.a. befolkningsunderlag, förekomst av livsme—

delsindustri, regional laboratorieverksamhet m.m.

I avvaktan på att den sålunda föreslagna översynen av formerna för livsmedelskontrollen m.m. förordar djurhälsoutredningen att lantbruksnämndernas behov av veterinär sakkunskap tillgodoses genom att länsveterinären får till uppgift att — utöver sina funktioner i länsstyrelsen — även biträda lantbruksnämnden med

tidigare nämnda uppgifter rörande bl.a. planering och samordning av insatser inom djurens hälso- och sjukvård.

Den av djurhälsoutredningen föreslagna organisationsförändringen innebär vidare som nämnts att distriktsveterinärerna inordnas i —resp. lantbruksnämnd. Under lantbruksnämnden bör förste diste riktsveterinären enligt nu gällande arbetsordning för veterinä— rer svara för den närmare planeringen och fördelningen av arbe—

tet inom resp. stordistrikt. Den av djurhälsoutredningen i av—

snitt 9.3.1 föreslagna dimensioneringen innebär bl.a. att denna arbetsplanering kan förväntas kräva ökade insatser från förste distriktsveterinären. Vidare bör enligt djurhälsoutredningen förste distriktsveterinären även svara för den närmare plane— ringen av samverkan mellan distriktsveterinärerna och den orga— niserade hälsokontrollen. Enligt djurhälsoutredningens uppfatt- ning kommer även bl.a. införande av allmäntjänstgöring för ve- terinärer och en successiv utbyggnad av flerveterinärstationer innebära krav på insatser från förste distriktsveterinären. Sam— mantaget innebär djurhälsoutredningens förslag att kravet på planeringsinsatser m.m. från förste distriktsveterinärerna kom—

mer att öka.

Den av djurhälsoutredningen föreslagna organisationsändringen medför att instruktioner och andra föreskrifter för lantbruks- styrelsen, 1antbruksnämnderna och länsstyrelserna samt den all— männa veterinärinstruktionen behöver ses över. En sådan över— syn bör genomföras i anslutning till en mera detaljerad plane— ring av överföring av ansvaret för djurens hälso- och sjukvård till lantbruksnämnderna.

10. Finansieringsfrågor

10.1. Utgångspunkter

Den nuvarande finansieringen av djurens hälso— och sjukvård har redovisats i kap. 4; Därav framgår bl.a. att statens kostna— der för distriktveterinärorganisationen inkl.administration inom lantbruksverket och länsveterinärorganisationen beräknas till närmare 60 milj.kr. Härutöver har staten även en indirekt kost- nad på ca 8 milj.kr. för distriktsveterinärorganisationen genom att f.n. inga arbetsgivaravgifter erläggs för arvodeSdelen av distriktveterinärernas samlade inkomster. Statens kostnader för bekämpning av smittsamma husdjurssjukdomar beräknas till ca 10 milj.kr. Nettokostnaderna för statens veterinärmedicinska an— stalt kan beräknas till ca 42 milj.kr. Djurägarnas kostnader

för arvoden till veterinärer enligt veterinärtaxeförordningen, resor, mediciner m.m. kan inom animalieproduktionen beräknas till ca 90 milj.kr. De totala kostnaderna för av jordbruksnä— ringen organiserad hälsokontroll av husdjur kan beräknas till ca 46 milj.kr. Djurägarnas kostnader för vård av sällskapsdjur och sporthästar kan uppskattas till totalt ca 80 milj.kr.

Enligt direktiven skall djurhälsoutredningen bl.a. lämna förslag om finansieringen av den framtida djursjuk— och djurhälsovården. En utgångspunkt bör vara att djurägarna i princip skall svara för kostnaderna för djursjukvården i varje fall där allmänna

samhällsintressen inte motiverar en annan fördelning av kostnads—

ansvaret t.ex. i fråga om bekämpandet av smittsamma husdjurssjuk—

domar eller behovet av en tillfredsställande service i glesbygd.

I tilläggsdirektiv (1980:20) till samtliga kommittéer angående

finansieringen av reformer framhålls bl.a. att det i nuvarande

ekonomiska läge är angeläget att gällande statliga utgiftsåta— ganden ges en förutsättningslös prövning. Intresset bör inte

i första hand koncentreras på förslag till i och för sig befo— gade ökningar av existerande anslag och nya insatser utan över— vägandena bör i stället avse möjligheterna till begränsningar och omprioriteringar inom ramen för gjorda åtaganden. I direk— tiven framhålls vidare att utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändade resurser inom det område som förslagen avser. Detta innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom be— sparingar i form av rationaliseringar och omprioritering av på—

gående verksamhet inom utredningsområdet.

Den f.n. dominerande. principen för avgiftsuttag inom statlig verksamhet är att avgifterna skall ge full täckning för statens kostnader för verksamheten. Full kostnadstäckning kan definie— ras så att samtliga med verksamheten förenade kostnader inkl. andelar av kostnader för gemensamma funktioner skall täckas av avgifter. I sina allmänna anvisningar för myndigheternas an— slagsframställningar har regeringen i budgethandboken utfärdat vissa bestämmelser om taxor och avgifter. AV budgethandboken framgår bl.a. att myndigheterna bör överväga om tjänster och varor, som nu inte är avgiftsbelagda, bör avgiftsbeläggas utan att man äventyrar syftet med verksamheten. En myndighet vars efterfrågevolym överstiger produktionskapaciteten, bör t.ex. normalt överväga, om det är förenligt med verksamhetens syfte att genom en avgiftsbeläggning styra den totala efterfrågan. Likaså bör myndigheterna enligt budgethandboken överväga om det är motiverat att se över de principer för avgiftsbeläggning

eller taxeersättning som f.n. tillämpas av myndigheten.

I samband med riksdagsbehandlingen (prop. l973:178, JoU 1975:51, rskr l973:378) av veterinärväsendeutredningens betänkande (SOU 19735) med förslag till ändrad distriktsveterinärorgani— sation framhölls att avnämarna av distriktsveteirnärernas tjänster i princip borde bära kostnaderna för distriktsveterinär— organisationen. Det förutsattes dock att veterinärernas in—

komster även i fortsättningen borde utgöras av fast lön samt

av behandlingsarvoden enligt särskild taxa från djurägarna. Den fasta lönen motiverades med de tjänster som ansågs komma sam— hället till godo i anslutning till eller som ett led i betjä— ningen av djurägarna utan att vara direkt mätbara. Hit kan räk— nas bl.a. allmän sjukdomsövervakning, främst i fråga om smitt— samma husdjurssjukdomar, och insyn i djurhållningens hygieniska

och sanitära förhållanden.

Djurhälsoutredningen vill i anslutning härtill framhålla att uppgifter om hur distriktsveterinärernas arbetstid fördelas på olika aktiviteter inhämtades av veterinärväsendeutredningen. Av denna statistik, som i stort sett torde överensstämma med nuva— rande förhålllanden, framgår att djursjukvård är den helt domi— nerande arbetsuppgiften inom distriktsveterinärorganisationen. En mycket begränsad del av distriktsveterinärernas totala arbets— tid åtgår för andra arbetsuppgifter. När distriktsveterinärernas tjänster tas i anspråk för olika tjänsteförrättningar genom föreskrift eller förordnande av myndighet eller på grund av kallelse från enskild person utgår ersättning enligt veterinär— taxan. Detta gäller bl.a. vid insatser i samband med bekämpning av smittsamma husdjurssjukdomar och vid förrättningar som utförs på uppdrag av hälsovårdsnämnd. Statens kostnader för distrikts— veterinärorganisationen med undantag för de kostnader som kan motiveras med behovet av bidrag till central och regional admi- nistration samt bidrag till servicen i glesbygder innebär såle—

des ett generellt bidrag till den individuella djursjukvården.

Djurhälsoutredningen vill i detta sammanhang även erinra om att enligt uttalande av 1967 års riksdag (prop. l967:74, JoU 1967:18, rskr l967:2l4) bör tjänster som lantbruksnämnderna tillhanda— håller på beställning och som rör jordbrukets och trädgårdsnä— ringens inre rationalisering i princip avgiftsbeläggas så att full kostnadstäckning erhålls. Under en övergångstid skulle

dock full kostnadstäckning inte krävas. Därefter har kraven på kostnadstäckning suöcessivt ökat. F.n. subventioneras kostna— derna till ca 10 %..Lantbruksnämndernas rådgivningsverksamhet är till övervägande del avgiftsfri. Grupp— och massrådgivning är helt avgiftsfri. Individuell rådgivning är avgiftsfri i de fall

den avser yttre rationalisering. Rådgivning som utförs på be—

ställning och som kräver särskild utredning eller undersökning är i princip avgiftsbelagd. Av anvisningarna framgår också att åtgärd som lantbruksnämnden tagit initiativ till — och således inte avser uppdrag på beställning — i regel inte skall avgifts—

beläggas.

Finansieringen av besiktningsveterinärorganisationen utgör ett exempel på statlig kontrollverksamhet där full kostnadstäckning tas ut. Personalen inom besiktningsveterinärorganisationen (ca 80 veterinärtjänster, ca 90 assistenttjänster) avlönas från anslaget "Täckande av vissa kostnader för köttbesiktning vid kontrollslakterier". Anslaget är för budgetåret 1981/82 uppfört med 26 milj.kr. Statens utgifter för ändamålet täcks enligt sär—

skild taxa av slakteriföretagen.

Vidare kan nämnas att livsmedelsverkets kostnader för utförsel resp. införselkontroll av livsmedel täcks med avgifter. För bud— getåret 1980/81 uppgick kostnaderna för denna kontroll till

4,8 milj.kr. som balanseras genom avgifter.

10.2. Kostnader för djurens hälso— och sjukvård

Kostnaderna under veterinärstaten, som för budgetåret 1981/82 beräknas till ca 51 milj.kr., avser i huvudsak lönekostnader och reseersättningar till distriktsveterinärer. En betydande del här— av eller ca 11 milj.kr. utgörs av kostnader i samband med till— fällig vikariatstjänstgöring. Kostnaderna för administration m.m. av distriktsveterinärorganisationen inom lantbruksverket och läns— veterinärorganisationen. kan uppskattas till ca 8 milj.kr. De to— tala direkta nuvarande kostnaderna för distriktsveterinärorgani— sationen kan således beräknas till närmare 60 milj.kr. Staten

har härutöverindirektfilhostnadpåca 8 milj.kr. för distriktsve— terinärorganisationen genom att f.n. inga arbetsgivaravgifter erläggs för arvodesdelen av distriktsveterinärernas inkomster. Kostnaderna för djursjukvården inom animalieproduktionen kan be— räknas till ca 90 milj.kr. varav 65 milj.kr. avser ersättning till veterinär för arvoden, resor och viss medicin samt 25 milj.

kr. enbart för medicin.

Djurhälsoutredningen har i avsnitt 7.3.5 framhållit vikten av en inriktning av verksamheten mot ökade förebyggande insatser vad gäller åtgärder som syftar till att förebygga hälsostörningar. Vidare har utredningen framhållit att en förutsättning för att

få till stånd en sådan utveckling är en bättre planering och samverkan mellan olika insatser inom animalieproduktionen. Enligt djurhälsoutredningen torde emellertid dessutom ekonomiska styr— medel krävas för att stimulera förebyggande verksamhet. Nuvarande system med en subventionerad akutsjukvård tjänar inte ett sådant syfte.

Det kan enligt utredningens uppfattning finnas motiv för att ge— nom ekonomiska styrmedel stimulera förebyggande åtgärder. Djur— hälsoutredningen föreslår att 5 milj.kr. av statliga medel år- ligen ställs till förfogande för främjande av förebyggande åt- gärder. Medlen bör bl.a. användas för att subventionera djur- ägarnas kostnader för de besättningsutredningar som görs i sam— verkan mellan distriktsveterinärerna och den organiserade hälso— kontrollen. Vidare bör medlen användas som bidrag till utveck—

lingsarbete m.m. som syftar till förebyggande åtgärder.

Den veterinära fältverksamheten bör enligt djurhälsoutredningens förslag i ökad utsträckning bedrivas i flerveterinärstationer där förutsättningar därför finns. Kostnaderna för denna utveck- ling kan uppskattas till ca 0,5 milj.kr. per år under en uppbygg— nadstid. Vidare bör det datasystem för registrering och uppfölj- ning av hälsotillståndet inom animalieproduktionen som har in- förts försöksvis i några län införas i hela landet. Kostnaderna för ett sådant system har av lantbruksstyrelsen beräknats till

ca 2 milj.kr. per år. Djurhälsoutredningen förutsätter att jord-

bruksnäringen kollektivt svarar för denna kostnad.

En anpassning av organisationen efter den ökade efterfrågan på djursjukvård som har kunnat konstateras sedan föregående omorga— nisation år 1974 och kraven på förbättrade arbetsförhållanden för distriktsveterinärer innebär att lantbruksstyrelsen bör ges möjlighet att inrätta ytterligare 30 tjänster. Djurhälsoutred- ningen har även föreslagit att användningen av tillfälliga vi—

karier bör minskas genom att i stället fasta tjänster inrättas.

Härigenom bör enligt djurhälsoutredningens bedömning en viss be— sparing kunna uppnås. Nettokostnaden för en ändrad dimensionering

har av lantbruksstyrelsen beräknats till ca 2 milj.kr. per år.

De av djurhälsoutredningen föreslagna åtgärderna för en förbätt— ring av djurens hälso— och sjukvård medför att de totala årliga kostnaderna för densamma kommer att öka med närmare 10 milj.kr. Hur stor denna kostnadsökning kommer att bli är emellertid inte möjligt att ange exakt bl.a. på grund av att utredningen inte med större säkerhet kan bedöma besparingarna av att i ökad ut— sträckning inrätta fasta tjänster genom att minska användningen av tillfälliga vikarier. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att som huvudman successivt genomföra de föreslagna åtgärderna för anpassning och förstärkning av djurens hälso— och sjukvård. Härvid bör de möjligheter till rationalisering som redovisats i avsnitt 9.3.4 utnyttjas i möjligaste mån.

Det åligger lantbruksstyrelsen att ha tillsyn över bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar och över verksamhet som syftar till att förebygga att sådana sjukdomar införs och sprids i lan— det. Kostnaderna för bekämpning av smittsamma husdjurssjukdomar beräknas till ca 15 milj.kr. för budgetåret 1980/81. Huvuddelen av dessa kostnader eller ca 10 milj.kr. avsåg åtgärder mot sal— monella. En stor del därav utgjordes av ersättningar till djur— ägare för driftsförluster m.m. Enligt beslut av riksdagen år 1981 bör åtgärder i samband med salmonellainfektioner hos djur bättre än hittills anpassas till behovet av bekämpning i varje särskilt fall. Beslutet hedöms medföra en årlig besparing för statsverket på ca 5 milj.kr. Anslaget för bekämpning av smitt— samma husdjurssjukdomar har därför för budgetåret 1981/82 förts upp med 10 milj.kr.

Djurhälsoutredningen har vid sina överväganden inte tagit ställ— ning till statens ansvar för kostnaderna vid SVA och för de veterinärmedicinska analyser som utförs av Svelab eftersom dessa verksamheter är föremål för särskild översyn. Djurhälso— utredningen får dock uttala den uppfattningen att dessa översy— ner om möjligt beaktas samtidigt som djurhälsoutredningens be—

tänkande bereds så att statsmakterna och näringen får en full—

ständig bild av fördelningen av kostnaderna för djurens hälso-

och sjukvård mellan i första hand staten och djurägarna.

Djursjukhusens finansiering har behandlats av djurhälsoutred— ningen i PM den 12 december 1979. Utredningen framhåller där att statligt stöd i princip inte bör utgå till finansiering av djur—

sjukhus. lO.5 Kostnadsfördelning mellan staten och djurägarna

Djurhälsoutredningen har i tidigare avsnitt framhållit att staten med hänsyn till animalieproduktionens stora betydelse för sam— hällets livsmedelsförsörjning har ett övergripande ansvar för

att vården av i första hand animalieproduktionens djur kan upp— rätthållas. Staten har även ett särskilt ansvar för att en be— redskap mot smittsamma husdjurssjukdomar upprätthålls, för att djurskyddets krav tillgodoses, för att en tillfredsställande

jour och beredskap kan upprätthållas samt för att djurägarna i

glesbygder kan tillförsäkras en service till rimliga kostnader.

Vidare har djurhälsoutredningen pekat på att starka skäl talar för en inriktning av verksamheten inom djurens hälso— och sjuk— vård mot ökade insatser vad gäller åtgärder på besättningsnivå som syftar till att förebygga hälsostörningar. De statliga in— satserna bör därför vara anpassade så att en sådan inriktning av verksamheten främjas. Vid en bedömning av statens insatser vad gäller finansieringen av djurens hälso— och sjukvård bör hän- syn även tas till att åtgärder måste vidtas för att förbättra anställnings- och arbetsförhållandena inom distriktsveterinäror-

ganisationen.

Enligt djurhälsoutredningens uppfattning bör samhällets övergri- pande ansvar komma till uttryck genom att staten även fortsätt— ningsvis svarar för kostnader som motsvarar central och regional administration av djurens hälso- och sjukvård i allmänhet och speciellt den statliga veterinära fältverksamheten. Härigenom garanteras att samhället har resurser till förfogande för en allmän sjukdomsövervakning, främst i fråga om smittsamma hus-

djurssjukdomar, och för övervakning av olika förhållanden i

övrigt rörande djurhållningen. De statliga insatserna bör även innefatta planering och utveckling som syftar till sjukdoms- förebyggande åtgärder, mass— och grupprådgivning samt samord— ning av olika verksamheter inom området djurens hälso— och sjuk-

vård.

I distrikt med lågt djurantal och långa avstånd är kostnaderna för behandling av enskilda djur avsevärt högre än i mera djurtäta områden. Det är därför enligt djurhälsoutredningens uppfattning inte möjligt att ställa krav på full kostnadstäckning för djur— sjukvården i alla delar av landet. För att en tillfredsställande service skall kunna upprätthållas i alla delar av landet bör sta— ten även i fortsättningen bidraga till att täcka kostnaderna för djursjukvården. Djurhälsoutredningen har inte heller funnit skäl att föreslå ändringar beträffande det nuvarande stödet till av— lägset boende djurägare. Djurhälsoutredningen vill även erinra om att f.n. särskilda lönetillägg utgår till distriktsveterinärer

stationerade i vissa glesbygdsdistrikt.

Genom distriktsveterinärorganisationen och nuvarande avlönings— system bidrager staten som nämnts i väsentlig utsträckning till att täcka kostnaderna för vården av i första hand animalieproduk— tionens djur. Utgångspunkten för utredningens överväganden skall som tidigare nämnts vara att alla förslag ska kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som försla— gen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs

fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar eller omprioriteringar av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Med anledning härav anser sig djurhälsoutred— ningen inte kunna föreslå ökade statliga utgiftsåtaganden för att finansiera de föreslagna åtgärderna för förstärkning och an— passning av verksamheten inom djurens hälso- och sjukvård. I stället bör de ökade kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård finansieras genom att djurägarna själva i ökad utsträckning

svarar för kostnaderna för djursjukvården.

Djurhälsoutredningens förslag innebär årliga kostnader om 5 milj. kr. för främjande av förebyggande åtgärder, 0,5 milj.kr. för

fler veterinärstationer, 2 milj.kr. för införande av ett data—

system för sjukdomsregistrering och 2ndlj.kr.för ytterligare di- striktsveterinärtjänster. Genomförandet av djurhälsoutredningens förslag innebär således att djurägarnas årliga kostnader för djurens hälso- och sjukvård kan beräknas öka med totalt närmare 10 milj.kr. Härav bör kostnaderna för sjukdatasystemet finansie- ras kollektivt av jordbruksnäringen. Med hänsyn till det ökade kostnadsansvar som härigenom åläggs djurägarna anser djurhälso— utredningen det vara rimligt att statens nuvarande bidrag till

djurhälso— och sjukvård bibehålls realt sett oförändrat.

I nämnda generella direktiv till samtliga kommittéer angående finansiering av reformer framhålls bl.a. att det i nuvarande ekonomiska läge är angeläget att gällande statliga utgiftsåtagan— den ges en förutsättningslös prövning. Intresset bör sålunda inte i första hand koncentreras på förslag till i och för sig befo— gade ökningar av existerande anslag utan övervägandena bör i stället avse möjligheterna till begränsningar och ompriorite— ringar inom ramen för gjorda åtaganden. Den av djurhälsoutred— ningen föreslagna ökningen av djurägarnas kostnader för den indi— viduella djursjukvården har i första hand motiverats med kravet på att inom ramen för nuvarande statliga utgiftsåtaganden finansiera angelägna åtgärder för anpassning och förstärkning

av distriktsveterinärorganisationen samt möjliggöra ökade pro— fylaktiska insatser. Genom de i avsnitt 9.5.4 föreslagna ratio— naliseringarna och den i detta avsnitt föreslagna fördelningen av kostnaderna för akutsjukvården mellan staten och djurägarna anser sig djurhälsoutredningen ha uppfyllt vad som anförts i

ifrågavarande generella direktiv.

10.4. Avlöningsförhållanden, uppbördssystem m.m.

Den nuvarande finansieringen av djurens hälso— och sjukvård hänger samman med distriktsveterinärernas avlöningsförhållanden. En ändrad kostnadsfördelning enligt djurhälsoutredningens för— slag kan innebära att nuvarande avlöningsförhållanden behöver

ses över och ändras. Formerna för avlöning av distriktsveterinär— erna liksom anställningsförhållandena i övrigt är visserligen

en fråga som i sista hand avgörs genom förhandlingar mellan par-

terna. Djurhälsoutredningen anser sig dock böra behandla princi— perna för distriktsveterinärernas avlöning eftersom dessa.i allt väsentligt har nära samband med frågan om organisation och finan—

siering av djurens hälso- och sjukvård i övrigt.

Distriktsveterinärernas löne— och anställningsförhållanden har i stort sett tillämpats på samma sätt sedan distriktsveteirnärväsen— det förstatligades år 1954. Principen innebär att distriktsvete— rinärernas samlade inkomst utgörs av dels avlöning från staten enligt särskild löneplan, dels ersättning från djurägarna enligt veterinärtaxan som fastställs av regeringen. Systemet har ansetts vara en garanti för bl.a. att servicen ska kunna upprätthållas

i alla delar av landet till för djurägarna rimliga kostnader sam- tidigt som distriktsveterinärerna tillförsäkras tillfredsställan— de inkomster. Vidare är enligt djurhälsoutredningens uppfattning distriktsveterinärernas arbete av en sådan karaktär att nuvarande relativt sett fria tjänstgöringsförhållanden och prestationslöne— systemet otvivelaktigt stimulerar till en hög servicenivå. Detta förhållande är till fördel för avnämarna av distriktsveterinärer— nas tjänster. Samtidigt medför systemet en påtaglig nackdel för

distriktsveterinärerna genom att arbetstiden blir oregelbunden.

Djurhälsoutredningen har förutsatt att djurägarna skall svara för en större andel av kostnaderna för djursjukvården. För att åstad— komma en sådan omfördelning skulle det i och för sig vara möjligt att dels i ett sammanhang sänka den fasta statliga lönen till distriktsveterinärerna, dels höja den ersättning enligt veterinär— taxeförordningen som djurägarna nu erlägger direkt till veteri— nären i samband med sjukbesök. Eftersom förhållandena vad gäller framför allt djurtäthet varierar mellan olika distrikt skulle

ett sådant förfarande leda till att arvodesinkomsterna ökar mera

i djurtäta distrikt än i områden med ett mindre antal djur. Om

den fasta lönen således skulle sänkas lika för samtliga distrikts— veterinärer skulle förfarandet leda till oacceptabla inkomstskill— nader. Djurhälsoutredningen har i stället övervägt följande alter—

nativ.

1 Djurägarna erlägger sina avgifter för djursjukvården till sta— ten i stället för till distriktsveterinärerna (centraliserad uppbörd). Distriktsveterinärerna erhåller hela sin ersättning från staten som fast lön, ev. kombinerad med någon form av tantiem.

2 Djurägarna erlägger en särskild statlig djursjukvårdsavgift som tas ut i samband med sjukbesök. Distriktsveterinärernas avlöningssystem med nuvarande fördelning mellan fast lön och arvodesinkomster bibehålles oförändrat.

5 Djurägarnas avgifter enligt veterinärtaxeförordningen höjs samtidigt som veterinärernas fasta löner sänks men differen— sieras med hänsyn till förhållandena i olika distrikt.

4 Djurägarnas kostnader för djursjukvården bestrids delvis kollektivt av jordbruksnäringen genom exempelvis avräkning mot prisregleringsmedel eller produktavgifter.

Djurhälsoutredningen vill i sammanhanget erinra om att nuvarande subventioner av den djursjukvård som bedrivs av distriktsveteri— närerna innebär att privatpraktiserande veterinärer och distrikts— veterinärer inte arbetar under samma ekonomiska förutsättningar. En ökad avgiftsfinansiering genom högre taxa kan leda till att detta förhållande ändras. I framför allt djurtäta områden skulle privatpraktiker kunna etablera sig och på bättre ekonomiska för— utsättningar konkurrera med de statligt anställda distriktsvete— rinärerna. Djurhälsoutredningen har tidigare avvisat alternativet att hälso- och sjukvården för animalieproduktionens djur i huvud- sak skulle baseras på privatpraktiserande veterinärer. Mot en privatpraktikbaserad djursjukvård inom animalieproduktionen har utredningen anfört att en sådan kan innebära en upplösning av den enhetliga organisationen som har byggts upp för att garante- ra djurägarna en tillfredsställande service i alla delar av lan— det. Samhället skulle härigenom avhända sig väsentliga resurser som nu står till förfogande för bl.a. övervakning och bekämpning

av epizootier och zoonoser och för övervakning av djurskyddet.

En centraliserad uppbörd enligt alternativ 1 och ersättning till veterinärerna i form av enbart fast lön från staten innebär en— ligt djurhälsoutredningens uppfattning att förutsättningar ska— pas för en successiv anpassning av distriktsveterinärernas ar- betsförhållanden till vad som gäller för övriga statsanställda. Möjligheterna att behålla en viss prestationslönedel stimulerar

till en fortsatt hög servicenivå gentemot djurägarna. Alternati-

vet innebär vidare att antalet utförda individuella behandlingar av sjuka djur inte i lika hög utsträckning som f.n. påverkar ve— terinärernas inkomst. Härigenom ges sannolikt förbättrade förut- sättningar för en inriktning av verksamheten mot ökade förebyggan—

de insatser.

För en centraliserad uppbörd enligt alternativ 1 kan det före- slagna systemet för systematisering av veterinärernas praktik— journaler användas om det i enlighet med djurhälsoutredningens förslag genomförs i hela landet. Underlaget för debitering av djurägarna kan erhållas från samma datablankett som användes för sjukdomsregistrering. Systemet innebär mindre och enklare admi— nistration för distriktsveterinärerna. Samtidigt skulle dock sta— ten (lantbruksstyrelsen) behöva ta på sig uppgifter med faktu— rering, bevakning och av indrivning av fordringarna från djur- ägarna. Kostnaderna för en sådan hantering kan uppskattas till ca 15 kr. per sjukbesök. Med hänsyn till att antalet förrätt— ningar f.n. uppgår till ca 1 milj. om året (inkl. sällskapsdjur) kan den totala kostnaden för ett centraliserat uppbördssystem uppskattas till ca 15 milj.kr. Denna kostnad skall vägas mot de besparingar som kan åstadkommas genom att distriktsveterinärer—

nas arbete med administration minskar.

Djurhälsoutredningen har vid sin bedömning funnit att alternati— vet med ett helt centraliserat uppbördssystem och fast lön 'dll

distriktsveterinärerna blir administrativt betungande, sannolikt mycket dyrbart och innebär dessutom en genomgripande ändring av

nuvarande anställningsförhållanden som kan befaras ge lägre

servicenivå.

Alternativ 2, med en särskild statlig djursjukvårdsavgift, inne— bär att kostnadsfördelningen mellan staten och djurägarna kan regleras samtidigt som veterinärernas nuvarande relativt sett fria anställningsform, med de fördelar som detta medför vad

gäller servicenivån gentemot djurägarna, kan bibehållas.

Den särskilda djursjukvårdsavgiften kan exempelvis fastställas till ett visst belopp per sjukbesök eller utgå med viss procent—

andel av behandlingsarvodet enligt veterinärtaxeförordningen.

I det senare fallet kommer avgiftens storlek att bestämmas av be— handlingens omfattning. Enskilda djurägare kommer härigenom att belastas av den särskilda avgiften i den utsträckning som den veterinära servicen utnyttjas, vilket är att föredra från' rättvisesynpunkt. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning bör därför en ev. särskild djursjukvårdsavgift utgå med en viss pro—

centandel av behandlingsarvodet.

Djurhälsoutredningen har i det föregående framhållit att av de ökade kostnaderna om totalt närmare 10 milj.kr. bör 2 milj.kr. avseende ett sjukdatasystem finansieras kollektivt av jordbruks— näringen. Resterande 8 milj.kr. bör således finansieras genom

höjning av avgifterna för veterinärvård.

Distriktsveterinärernas totala behandlingsarvoden kan överslags— vis uppskattas till ca 25 milj.kr. årligen. En höjning av de to— tala kostnaderna med 8 milj.kr. motsvarar således en höjning av behandlingsarvodena enligt veterinärtaxeförordningen med ca 50 %. I det följande redovisas i ett beräkningsexempel hur djurägarnas kostnader vid ett sjukbesök förändras om behandlingsarvodena ökar med 50 %. I nedanstående tablå redovisas nuvarande kostnader resp. kostnaderna vid 50 % höjning av behandlingsarvodet i sam—

band med ett sjukbesök vid olika reseavstånd.

Avstånd till veterinär

l _il & Eil ). mil Inställelsearvode, kr. 21 27 33 Behandlingsarvode, kr. 29 29 29 Reseersättning, kr. 18 56 54 Ovrigt (medicin m.m.), kr. 45 45 45 Summa kostnader, kr. 115 157 161 Summa kostnader vid 50 % höjning av behandlingsar— vodet, kr. 122 146 170

Som framgår av tablån utgör behandlingsarvodet en mindre del av den totala kostnaden för ett sjukbesök. En höjning av behandlings— arvodet med 50 % innebär således att den totala kostnaden ökar

med 5 till 10 % beroende på avståndet till veterinären.

Redovisningen av den statliga djursjukvårdsavgiften kan liksom beträffande alternativ 1 ske med samma datasystem som sjukdoms— registreringen. Veterinären är skyldig att föra praktikjournal och göra ekonomiska anteckningar som underlag för sin deklara— tion. Det bör således inte medföra något extraarbete för veteri— nären att i samband med för varje sjukbesök redan tillämpade ru— tiner notera den särskilda statliga djursjukvårdsavgiften. Det bör även ankomma på distriktsveterinären att svara för uppbörden

av vårdavgiften.

Uppgifterna på praktikjournalblanketten om den statliga avgiften registreras samtidigt som övriga uppgifter om sjukdom, behandling m.m. Som service åt distriktsveterinärerna kan även uppgifter om veterinärarvode, res— och medioinkostnader registreras. Distrikts- veterinären kan härigenom erhålla ett underlag för sin privata redovisning. De av distriktsveterinärerna uppburna statliga vård- avgifterna kan antingen avräknas mot veterinärens fasta lön eller

inlevereras till staten i särskild ordning.

Det kan även övervägas att djurägaren inlevererar den särskilda vårdavgiften till staten. En sådan ordning förutsätter dock samma rutiner för fakturering, bevakning och ev. indrivningar av fordringar som alternativ 1 med en helt centraliserad uppbörd

och medför därmed betydande kostnader.

Förevarande alternativ medger att staten genom ett förhållandevis enkelt uppbördssystem kan ta in erforderliga medel från djurägar— na. Alternativet för dock med sig vissa administrativa kostnader. Uppbörden förutsätter även att ett datasystem för sjukregistrering införs i hela'landet.En fördel med detta alternativ är att väsent— liga ingrepp i nuvarande ordning undviks. Distriktsveterinärerna behåller sin nuvarande anställningsform med de fördelar som denna har ifråga om servicenivå gentemot djurägarna. Alternativet inne— bär vidare att avgiftsuttaget kan varieras med hänsyn till bl.a. behovet av medel för förebyggande insatser. Det innebär visser— ligen också att staten ges möjlighet att successivt öka djur— ägarnas direkta kostnader för djursjukvården genom ökade djur— sjukvårdsavgifter. Djurhälsoutredningen vill dock peka på att

väsentligt höjda avgifter för av staten genom distriktsveteri—

närerna tillhandahållen service kan komma att leda till ökad eta— blering av privatpraktiker. En sådan utveckling skulle kunna leda till en upplösning av den statliga organisation som har byggts upp för att garantera djurägare i alla delar av landet en till-

fredsställande service.

Alternativ 5 innebär att utrymme för de av djurhälsoutredningen föreslagna reformerna erhålls genom att djurägarnas avgifter en— ligt veterinärtaxeförordningen höjs samtidigt som distriktsvete— rinärernas fasta löner sänks och diffrentieras efter förhållandena i olika distrikt. Effekterna för djurägarna av höjda avgifter blir i detta fall i princip desamma som redovisats i alternativ

2 med en särskild statlig djursjukvårdsavgift. Alternativ 5 inne- bär därutöver en förändring beträffande distriktsveterinärernas avlöningsförhållanden genom att en förutsättning för att alterna— tivetska kunna genomföras är att en sänkning sker av lönen med hänsyn till förhållandena i olika distrikt för att kompensera upp- komna skillnader i arvodesinkomster. En sådan differentiering

förutsätts kunna ske genom att landet delas in i exempelvis sex

regioner.

I följande beräkningsexempel redovisas behovet av lönesänkning och differentiering med utgångspunkt från att distriktsveterinär— ernas fasta löner minskas med totalt 8 milj.kr. motsvarande kost— naden för de reformer som föreslagits av djurhälsoutredningen, och att arvodena enligt veterinärtaxeförordningen ökas med 50 %

för att kompensera veterinärerna för inkomstbrotfallet.

Beräkningen utgår vidare från att den fasta lönen uppgår till i genomsnitt ca 75 000 kr. per veterinär och år och de samlade ar— vodesinkomsterna till ungefär lika mycket. Härvid bortses från att veterinärer i vissa glesbygdsdistrikt f.n. har särskilt löne— tillägg. Vidare kan arvodesinkomsterna uppskattningsvis variera

med mellan 50 000 och 100 000 kr. mellan olika distrikt. (Se ne— danstående tablå.) Fast lön Arvodesinkomst Total inkomst

I 75 000 50 000 125 000 II 75 000 100 000 175 000

I följande tablå har arvodesinkomsten beräknats efter en höjning av arvodena enligt veterinärtaxeförordningen med 50 %. Den fasta lönen har differentierats med utgångspunkt från att den totala inkomsten skall bibehållas oförändrad.

Fast lön Arvodesinkomst Total inkomst I 60 000 65 000 125 000 II 45 000 150 000 175 000

Som framgår av tablån ökar arvodesinkomsterna i alternativ I

med den lägre arvodesinkomsten med 15 000 kr. Vid en oförändrad totalinkomst kan den fasta lönen minskas med samma belopp eller från 75 000 kr. till 60 000 kr. I alternativ II med den högre be— räknade arvodesinkomsten ökar densamma med 50 000 kr. när avgifter— na ökas med 50 %. Vid en oförändrad totalinkomst kan således den fasta lönen minskas med samma belopp eller från 75 000 kr. till

45 000 kr. Den lönedifferentiering som i detta beräkningsexempel erfordras för att åstadkomma en oförändrad relation mellan total— inkomsterna för veterinärer med olika beräknade arvodesinkomster

uppgår till 15 000 kr.

Det redovisade beräkningsexemplet innebär att den fasta lönen till distriktsveterinärerna skulle behövas sänkas med i genom— snitt 20 000 — 25 000 kr. per veterinär och år. Genom denna ut— giftsminskning får staten möjlighet att bestrida kostnaderna för att genomföra utredningens förslag (8 milj.kr.). Lönedifferentie— ringen innebär att distriktsveterinärernas fasta löner sänks ännu mera i regioner med hög djurtäthet och mindre i regioner med en

lägre djurtäthet.

Utredningen vill framhålla, att det f.n. utgår viss avlöningsför— stärkning till veterinärer stationerade i glesbygdsdistrikt som kompensation för lägre beräknade praktikinkomster. Vidare kan erinras om att ett system med en mera differentierad lönseättning efter förhållandena i olika distrikt tidigare tillämpats inom organisationen. Systemet frångicks emellertid i samband med om— organisationen år 1974, inte minst på grund av att det visade

sig vara svårt att på objektiva grunder åstadkomma en rättvis

differentiering.

En differentiering av distriktsveterinärernas fasta löner vid en ändring av relationen mellan statens resp. djurägarens kostnader för djursjukvården måste göras med utgångspunkt från uppgifter om distriktsveterinärernas arvodesinkomster. Sådana uppgifter borde lantbruksstyrelsen i så fall inhämta och detta skulle kunna ske med hjälp av det föreslagna sjukdatasystemet.

Alternativet 5 förutsätter således att landet indelas i ett antal regioner (avlöningsdistrikt) med sins emellan olika lönesättning. Distrikten får klassificeras och avgränsas mot bakgrund av den arvodesinkomst som kan förväntas. En annan utgångspunkt vid en lönedifferentiering bör vara att nuvarande relationer mellan di— striktsveterinärernas totalinkomster i olika distrikt bör bibe—

hållas i stort sett oförändrade.

Fördelen med alternativ 5 är att det kan göras förhållandevis

enkelt under förutsättning att alltför stora krav på rättvisa

mellan olika regioner inte ställs. Om emellertid stora krav från rättvisesynpunkt ställs kan alternativet komma att leda till be- hov av upprepade revideringar av såväl taxesättning som regionin- delning. Jämfört med alternativ 2 ger alternativ 5 mindre möjlig— heter att anpassa "avgiftsuttaget" efter behovet av medel för ex—

empelvis förebyggande insatser.

Alternativ 4, med en kollektiv finansiering av ökade kostnader

för djursjukvården, innebär i princip att det nuvarande statliga bidraget till distriktsveterinärernas fastanlöner delvis skulle komma att ersättas med ett kollektivt bidrag från djurägarna. Härvid skulle det vara möjligt att i stort sett bibehålla nuvaran- de avlöningssystem för distriktsveterinärerna liksom anställnings— förhållandena i övrigt i stort sett oförändrade. Som exempel kan nämnas att de ytterligare kostnader för djursjukvården om ca 10 milj.kr. skulle kunna täckas genom en avgift på ca 0,5 öre per kg. mjölk.

Vad gäller frågan om kollektiv finansiering av ökade kostnader för djursjukvården har Lantbrukarnas Riksförbund förklarat att jord— bruksnäringen inte kan godta en sådan ordning. Eventuella ökade

kostnader bör enligt Lantbrukarnas Riksförbund tas ut i form av

ökade behandlingsavgifter. Sveriges veterinärförbund har framfön allt till utredningen att förbundet förordar en kollektiv finan—

siering genom uttag av en särskild slaktdjursavgift.

Mot en kollektiv finansiering enligt alternativ 4 talar enligt djurhälsoutredningens uppfattning i princip att hela kostnaden för djursjuktheninte skulle komma att direkt belasta enskilda

djurägare vid inträffade sjukdomsfall.

En kollektiv finansiering med medel som uttas enbart inom anima— lieproduktionen skulle innebära en inte oväsentlig subventione— ring av vården av sällskapsdjur och sporthästar. Det torde emellertid inte vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt åstadkomma en kollektiv finansiering från dessa djurägargrupper. En sådan finansiering skulle kunna innebär att dessa djurägar— grupper ställer ökade krav på veterinär service från distrikts— veterinärerna. Detta skulle strida mot utredningens ställnings— tagande om att distriktsveterinärerna i första hand skall svara för vården av animalieproduktionens djur. För att motverka en sådan subventionering skulle en differentierad taxesättning med högre avgifter för vård av sällskapsdjur och sporthästar än för

animalierpdouktionens djur kunna tillämpas.

Djurhälsoutredningen har förutsatt att de ökade kostnaderna för djurens hälso— och sjukvård som utredningens förslag medför skall finansieras genom en omfördelning av kostnaderna mellan staten

och djurägarna så att de senare svarar för en ökad andel av kost— naden för akutsjukvården. Utredningen har i det föregående redo— visat fyra alternativ för att möjliggöra en sådan omfördelning. Utredningen finner samtliga redovisade alternativ vara möjliga

att genomföra, men har inte funnit tillräckliga skäl att förorda något särskilt alternativ. I stället anser utredningen att remiss— instanserna bör ges möjlighet att förutsättningslöst pröva samt—

liga finansieringsalternativ.

På grund av att utredningen inte förordar något särskilt finan— sieringsalternativ har utredningen inte funnit anledning att när— mare beröra anslagstekniska frågor. Utredningen förutsätter dock

att oavsett val av finansieringsalternativ medelsutrymme skapas

för att ge lantbruksverket möjlighet att genomföra utredningens förslag till åtgärder för att förbättra djurens hälso— och sjuk- vård.

11. Vissa utbildningsfrågor

11.1 Allmäntjänstgöring för veterinärer

Utredningen om vissa utbildningsfrågor på veterinärmedicinens om— råde (VU 77) lämnade år 1979 ett betänkande om veterinärmedicinsk utbildning (Ds Jo 1979:6). VU 77 föreslog att den veterinärmedi- cinska utbildningen skall vara gemensam i nio terminer varefter den under sista studieåret delas upp på två grenar, en gren med klinisk inriktning (K—gren) och en livsmedels-/laboratorieinrik-

tad gren (L—gren).

Härutöver har VU 77 enligt sina direktiv även haft att utreda frågan om behörighet att utöva veterinäryrket och praktiktjänst- göring som förutsättning för behörighet. Hittills har veterinär— examen utgjort grundenoför legitimation. Genom den av VU 77 före— slagna linjeuppdelningen blir veterinärexamen inte längre något entydigt begrepp sett från utbildningssynpunkt. För att möjlig— göra ett enhetligt legitimationsbegrepp föreslår VU 77 en vidare- utbildning i form av allmäntjänstgöring (AT). AT föreslås utfor— mad något olika för veterinärutbildad på K— resp. L—gren. Huvud— delen av tjänstgöringen ligger inom det kliniska området. VU 77 förslår att AT för K—veterinärer skall vara sex månader och för

L—veterinärer tolv månader.

Remissinstanserna tillstyrkte i huvudsak VU 77:e förslag om att

dela upp veterinärutbildningen på två grenar och att införa AT.

Frågan om AT behandlades av riksdagen under våren 1980 (prop. 1939/80:100, JoU 1979/80:29, rskr 1979/80:195). Föredragande de-

partementschefen uttalade i propositionen bl.a. att starka skäl

talar för att AT bör införas. Genom AT får de examinerade veteri— närerna praktisktfärdighetsutbildning, vilket gör att deras möj— ligheter till en fullgod arbetsinsats förbättras. En fördel med AT är också att de nyutexaminerade veterinärerna på ett ändamåls— enligt sätt slussas ut i arbetslivet. Detta är viktigt inte minst därför att dagens veterinärstuderande ofta saknar erfarenhet av djurhållning inom jordbruksnäringen. Med hänvisning till det an— förda förordade departementschefen att AT införs som ett led i utbildningen av veterinärer. Departementschefen framhöll även att för att ett AT—system skall fungera tillfredsställande är det viktigt'att det får en sådan utformning att träningen blir me- meningsfylld antingen den är handledd eller fullgörs som vika— riatstjänst. Frågan om AT-systemets inpassning i fältorganisa— tionen ansågs därför kräva ställningstaganden av såväl organisa— torisk som finansiell art. Eftersom det ansågs föreligga ett klart samband mellan dessa frågor och arbetet inom djurhälsout— redningen uttadade departementschefen,attlnnavsågatt uppdra åt utredningen att lämna förslag om ett sådant systems omfattning,

organisation och finansiering.

Departementsehefen framhöll vidare att samtliga studerande som genomgått veterinärutbildning bör ges möjlighet att erhålla le— gitimation. De krav som ställs upp för legitimation bör vara lik— värdiga oberoende av studielinje. Mot bakgrund av förslagen om veterinärutbildningens differentiering och att ett AT-system in— förs ansågs det angeläget att också de behörighetsregler som gäller för utövande av olika typer av veterinärtjänster ses över av djurhälsoutredningen. Behandlingen av kvarstående; med den nya veterinärutbildningen sammanhängande frågor borde enligt departementschefen anstå i avvaktan på djurhälsoutredningens överväganden. Mot bakgrund härav biträdde departementschefen inte förslaget om vissa ändringar i lagen (1965:61) om behörighet

att utöva veterinäryrket.

Riksdagens beslut innebar bl.a. att riksdagen godkände' de rikt—

linjer för AT som angaVsai propositionen.

Genom beslut den 24 april 1980 uppdrog regeringen åt djurhälso— utredningen att med utgångspunkt från riksdagens beslut lämna

närmare förslag om omfattning och finansiering av vidareutbild— ning i form av allmäntjänstgöring för veterinärer. Utredningen skall vidare i anslutning härtill se över de behörighetsregler

som gäller för utövandet av olika typer av veterinärtjänster.

Lantbruksstyrelsen genomförde under första halvåret 1981 på

djurhälsoutredningens uppdrag en försöksverksamhet med AT. Av— sikten med/försöket var att belysa hur AT—veterinärer och hand— ledare upplever denna utbildning samt vilka administrativa pro—

blem som kan vara förknippade med denna tjänstgöringsform.

Erfarenheter från försöket har hittills visat på positiva reak— tioner från deltagande AT—veterinärer och handledare. Vissa ad— ministrativa frågor har dock visat sig vara besvärliga. Försöket måste dock även bedömas med utgångspunkt från att det endast

omfattat tre tjänster och att dessa innehafts av redan legitime—

rade veterinärer.

Den av VU 77 föreslagna utformningen av allmäntjänstgöring med fem månaders handledd tjänstgöring framgår av följande tablå.

Allmänt änst örin enli :s försla VU 7"

K—examen handledd AT minst 1 månad besiktingsveterinär valfritt 1 månad Svelab, livsmedelslaboratorium eller hälsovårdsnämnd nmz'1mäwdmmmmwwnwr

valfritt minst 1 månad djurhälsokontroll eller djursjukhus

vikariatstjänst— göring 1 månad distriktsveterinär

L—examen handledd AT valfritt 1 månad besiktningsveterinär, Svelab, livsmedelslaboratorium eller hälsovårdsnämnd minst 2 månader distriktsveterinär

minst 1 månad djursjukhus

Vikariatstjänstgöa ring 1 månad besiktningsveterinär minst 5 månader distriktsveterinär valfritt minst 1 månad djursjukhus eller djurhälsoLo

kontroll

Anm: Med valfritt avses att AT kan få olika innehåll med hänsyn

till vilka verksamheter som finns och där AT ordnas.

VU 77 har beräknat den årliga kostnaden för ett AT—system till 4,1 milj. kr. i 1979 års prisnivå vilket innebär ca 5 milj. kr. per år räknat efter 1981 års prisnivå. En närmare precisering av totalkostnaden kan göras först efter förhandlingar om bl.a. lön—

er för AT—veterinärer och handledararvoden.

Mot bakgrund av att VU 77 såväl utformat ämnesinnehållet under de två sista terminerna av veterinärutbildningen, föreslagit AT för respektive K— och L—examen i relation till innehållet i res- pektive examen som att riksdagen godkänt riktlinjerna för det- samma har djurhälsoutredningen för sin del inte funnit anledning att i detalj granska den av VU 77 föreslagna utformningen av AT. Utredningen finner AT'nödvändig och angelägen för att samtliga

veterinärstuderande skall ges möjlighet att erhålla legitimation.

Djurhälsoutredningen anser den föreslagna AT i stort sett vara väl avpassad till såväl innehållet i veterinärexamen på respek— tive linje som till de kunskapskrav som kan ställas från den djurägande allmänheten på praktiserande veterinärer. Enligt djur— hälsoutredningens uppfattning bör dock jämfört med VU 77:e för— slag AT för L—examinerade veterinärer obligatoriskt innehålla

minst en månad handledd tjänstgöring inom djurhälsokontroll.

Denna ändring innebär att det inte bör föreligga något hinder

för legitimation oavsett linje i veterinärexamen.

Den omfattning av AT som VU 77 föreslagit — sex månader för K— veterinär och 12 månader för L—veterinärer - anser djurhälsout- redningen vara tidsmässigt väl avvägd för att ge erforderlig komplettering i klinisk färdighetsträning och viss praktisk er— farenhet av jordbrukets djurhållning. Fördelning av AT på hand— ledd — respektive vikariatstjänstgöring enligt VU 77:s förslag framgår av föregående tablå;

Djurhälsoutredningen har övervägt ett alternativ*som jämfört med VU 77:s förslag innebär att den sammanlagda handledda delen av AT reduceras från fem till tre månader och att vikariate— tjänstgöringen ökas i motsvarande utsträckning. Vidare innebär alternativet att handledd tjänstgöring såväl vid djurhälso— kontroll, laboratorium som djursjukhus görs obligatorisk för K—examinerade veterinärermedan besiktnings— och distriktstjänst— göring fullgörs i vikariatsform. För L—examinerade veterinärer innebär alternativet att handledd tjänstgöring vid djurhälso- kontroll görs obligatoriskYmedan handledd tjänst på distrikt minskas till en månad. De redovisade innehållsmässiga förände ringarna av VU 77:s förslag utgör enligt utredningens uppfatt— ning en nödvändig anpassning. för att slutförd AT skall kunna

berättiga till legitimation.

Allmäntjänstgöring enligt alternativ till VU 72:e förslag

K-examen

handledd AT 1 månad djurhälsokontroll

1 månad laboratorium 1 månad djursjukhus

Vikariats— tjänstgöring 2 månader distriktsveterinär

1 månad besiktningsveterinär

'(se efterföljande tablå)

L—examen handledd AT 1 månad djurhälsokontroll 1 månad djursjukhus 1 månad distriktsveterinär Vikariats— tjänstgöring månader distriktsveterinär

månader djursjukhus

månad laboratorium

A—NNU"!

månad besiktningsveterinär

Vikariattjänstgöringen bör för veterinärer med L—examen fullgöras i distrikt med flera distriktsveterinärer och på andra tjänster

där viss handledning kan lämnas.

Vikariattjänstgöringen förutsättes vara självfinansierad. Det är endast den handledda delen av AT som är kostnadskrävande. En minskning av den handledda delen av AT enligt djurhälsoutred- ningens förslag skulle således innebära en kostnadsbesparing motsvarande två månadslöner plus eventuella traktamentskostna— der för 50 K—veterrmärer*och 25 L—veterinärer eller sammanlagt 150 månadslöner jämte traktamentskostnader. Detta innebär en besparing i förhållande till VU 77:s förslag med ca 40 procent. Den årliga kostnaden för AT skulle enligt alternativet således uppgå till ca 3 milj. kr.

Enligt djurhälsoutredningens förslag skulle AT-veterinärerna få arbeta mera självständigt jämfört med VU 77:s förslag. Djurhäle soutredningen förutsätter emellertid att AT—veterinärerna under vikariatstjänstgöringen i stor utsträckning skall samråda med veterinär med erfarenhet inom respektive verksamhetsområde. Vidare kan konstateras att ett genomförande av djurhälsoutred— ningens förslag rörande fältorganisationen med en avsevärd ut— ökning av antalet fasta distriktsveterinärtjänster och en för— väntad utveckling mot ökat samarbete i flerveterinärstationer skapar bättre förutsättningar för önskvärd handledning för AT—

veterinärerna under vikariatstjänstgöringen.

Den handledda allmäntjänstgöringen bör administreras och schema— läggas av särskild handläggare, förslagsvis på lantbruksstyrel- sen. Organisationen härför bör lämpligen så långt som möjligt följas VU 77:s förslag. Det innebär att s.k. AT—block upprätt— as inom vilka AT—veterinärerna i möjligaste mån kan fullgöra den handledda delen av AT från samma tjänstgöringsort eller i dess omedelbara närhet. Djurhälsoutredningen har föreslagit att lantbruksnämnderna ges det regionala ansvaret för statliga in- satser inom djurens hälso— och sjukvård. Lantbruksnämnderna bör beträffande AT regionalt ha en övervakande och samordnande funk— tion. På lantbruksstyrelsen bör som VU 77 föreslagit fr.o.m. budgetåret 1982/85 inrättas en tjänst som assistent i lägst lönegrad F 5 för handläggning av frågor om AT.

Det bör ankomma på varje AT—veterinär att själv fullgöra reste— rande AT i form av vikariatstjänstgöring på den fria veterinä— ra arbetsmarknaden men inom föreskrivna discipliner. För att L—veterinärer skall ha tillgång till viss handledning även under dessa tjänstgöringsperioder bör ansvariga myndigheter och andra organ 'kunna tillhandahålla förteckning över i detta avseende

godtagbara tjänstgöringsplatser.

Djurhälsoutredningen vill peka på att den föreslagna AT är ob— ligaborisk enbart för de veterinärer som önskar bli legitimera— de. Utredningen vill'inte bortse från att det, framför allt

bland L—examinerade, kan finnas veterinärer som av skilda an— ledningar inte anser sig vara i behov av legitimation. Den L—exa— minerade veterinären kommer därmed att förkorta.sin sammanlagda utbildning med ett år.

Sammanfattningsvis konstaterar djurhälsoutredningen att riks- dagen år 1980 fattat principbeslut om införande av allmäntjänst— göring (AT) för veterinärer. Utredningen föreslår att AT anord— nas med utgångspunkt från i huvudsak VU 77:s förslag och med be—

aktande av den av utredningen föreslagna uppdelningen i handledd

tjänstgöring resp. vikariatstjänstgöring.

Den årliga kostnaden för AT'kan enligt djurhälsoutredningens alternativa förslag uppskattas till ca 5 milj. kr. Finansiering- en av AT bör som VU 77 föreslagit ske över statsbudgeten och belasta tionde huvudtiteln:anslaget F 4, veterinärstaten. Fr.o.m. budgetåret 1982/83 bör vid lantbruksstyrelsen inrättas en tjänst som assistent i lönegrad lägst F 5 för handläggning av frågor om AT.

De ändringar av nuvarande behörighetsregler som bör komma till stånd är de som berör behörighetslagen och dess följdförfatt— ning. Övriga behörighetsbestämmelser vilka gäller dels specia— listkompetens, dels behörighet till vissa tjänster — distrikts— veterinär, besiktningsveterinär och stadsveterinär — bör inte behandlas i detta sammanhang utan ges de förändringar som den slutliga utformningen av AT kan föranleda. Grundprinciperna

för behörighetskrav för dessa tjänster bör ej ändras men fråga kan uppkomma i vad mån delar av AT kan tillgodoräknas i behörig— hetsmeriter på grund av att AT fullgörs före legitimation. Utred— ningen anser att dessa frågor bör tas upp av lantbruksstyrelsen i ett senareqskede.-

Behörighetsregler för att utöva veterinäryrket bör ändras i en— lighet med VU 77:s förslag (se bil. författningsförslag). 11.2 Djursjukvårdarutbildning

Utredningen om veterinärmedicinsk utbildning (VU 77) hade för— utom allmäntjänstgöring (AT) för veterinärer även i uppdrag att bl.a. pröva frågan om djursjukvårdarutbildning. Ett utförligt

förslag till en sådan utbildning lämnades i VU 77:s betänkande

angående veterinärmedicinsk utbildning (Ds Jo 1979:6).

I prop. 1979/80:100 (bilaga 15, sid. 106) uttalar departements— chefen bl.a. att "Utredningen (VU 77) har vidare föreslagit att en 40 veckor lång utbildning i djursjukvård anordnas för 20 elever årligen som en allmän utbildningslinje vid Sveriges lant—

bruksuniversitet. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget

eller lämnat det utan erinran. Liksom i fråga om AT—verksamhe— ten är det emellertid väsentligt att utbildningen av djursjuk— vårdare anpassas till en kommande veterinärorganisation.

Jag har därför för avsikt att överlämna utredningens förslag i

denna del till djurhälsoutredningen—för vidare övervägande."

Regeringen har genom beslut den 20 april år 1980 uppdragit åt djurhälsoutredningen att bl.a. överväga införandet av utbildning

av djursjukvårdare.

Djurhälosutredningen konstaterar att VU 77:s förslag att anordna utbildning i djursjukvård som en allmän utbildningslinje vid Sveriges lantbruksuniversitet tillstyrkte eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även djurhälsoutredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till VU 77:s uttalanden och förslag vad gäller behovet av och syftet med utbildningen, utbildningens innehåll och organisation, tillträdesvillkor till utbildningen, utbildningens lokalisering och organisation samt av olika kost—

nadsposter.

VU 77 framhåller att utbildningen syftar till att ge kunskaper och färdigheter för verksamhet som djursjukvårdare, vilken under veterinärs ledning och i vissa delar självständigt skall kunna arbeta med hälso- och sjukvård för alla djurslag i såväl öppen som sluten vård. En sådan utbildning finns inte idag. Det konstateras vidare att genom ett införande av en sådan utbild— ning skulle bl.a. vissa arbetsuppgifter som utförs av veterinär kunna överföras på kvalificerad assistentpersonal. I nuläget gäller detta framför allt djursjukhus och djurkliniker. På sikt, allteftersom flerveterinärstationer inrättas, skulle ett vidgat arbetsfält öppna sig. Det kan i detta sammanhang erinras om att socialstyrelsen i sitt remissvar uttalade att personal med ut— bildning enligt VU 77:s förslag torde i kommuner och på regio— nal nivå ha lämplig basutbildning för tillsynsverksamhet inom djurskyddet och djurhållningen.

Beträffande flerveterinärstationer har djurhälsoutredningen ut— talat att sådana bör succesivt tillskapas där förutsättningar härför finns. Aktiviteterna vid dessa stationer kan få olika om— fattning. Vid de större stationerna kan ett visst behov förelig— ga av personal med djursjukvårdarutbildning. Det är emellertid inte möjligt att nu med större säkerhet ange storleken av detta

behov.

I sammanhanget vill djurhälsoutredningen även särskilt framhålla — med de utgångspunkter som utredningen har att arbeta efter — att det är angeläget att veterinärerna i framtiden i större ut— sträckning än för närvarande får möjlighet att ägna sig åt

de mer kvalificerade veterinärmedicinska arbetsuppgifterna. Djur— hälsoutredningen har bl.a. pekat på möjligheten att djurägarna tar över en del av de inte alltför kvalificerade veterinärmedi— cinska behandlingarna. En annan möjlighet är som ovan framhållits att djursjukvårdarpersonal tar över en del uppgifter och där— igenom avlastar veterinären. Tillgången på personal med djursjuk— vårdarutbildning enligt förslaget skulle sålunda innebära ratio— naliseringsvinster ifråga om den veterinära verksamheten inom

djurhälso—'och djursjukvården.

Mot bakgrund av vad här anförts förordar djurhälsoutredningen att utbildning i djursjukvård i huvudsak i enlighet med VU 77:s förslag införs och att medel härför anslås över statsbudgeten.

Enligt djurhälsoutredningen bör lantbruksuniversitetet erhålla uppdrag att vidta de åtgärder som erfordras för att snarast star—

ta utbildningen. Det torde vidare få ankomma på lantbruksuniver— sitetet att inom ramen för universitetets fortlöpande planering allteftersom närmare erfarenheter erhålls om utbildningen närma- re pröva bl.a. behovet av antalet elever och ändringar i utbild—

ningens innehåll.

VU 77:s kostnadskalkyl är beräknad på basis av kostnadsläget år 1979. Med hänsyn främst till ändrade lönenivåer bör en justering uppåt ske med ca 20 procent. Detta skulle i avrundade tal ge en totalkostnad av 850 000 kr., varav en engångskostnad för start av utbildningen av ca 40 000 kr. och för årliga förvaltnings- och driftskostnader av ca 810 000 kr.

III SÄRSKILT YTTRANDE av sakkunnige Gert Jönsson

Enligt utredningens direktiv skall kommittén lämna förslag till finansieringen av den framtida djursjuk— och djurhälsovården. Därvid sägs att en utgångspunkt bör vara att djurägarna i prin— cip skall svara för kostnaderna för djursjukvården i varje fall där allmänna samhällsintressen inte motiverar en annan fördel— ning av kostnadsansvaret t.ex. i fråga om bekämpandet av smitt— samma sjukdomar eller behovet av en tillfredsställande service i glesbygd. Detta konstaterande görs bl.a. mot bakgrund av en av riksrevisionsverket (RRV) den 1 januari 1979 avgiven promemoria, vari framhålls att kostnaderna för sjukvård etc. är en integre— rad, återkommande och nödvändig del av de totala kostnader som är förenade med produktionen av kött och mejeriprodukter. Kost- naderna borde därför, enligt RRV, belasta det enskilda jordbruks— företagets kalkyler och därmed i vissa fall påverka val av hand— lingsalternativ etc. Kostnaderna för djursjukvård kan ibland ses som alternativ till andra kostnadsslag, såsom bättre och allsi—

digare foder, bättre hygienförhållanden i stallar osv.

Utredningen har tolkat direktiven så att statens nuvarande kost— nader för djurens hälso— och sjukvård även framgent bör falla på staten. Endast vad beträffar vissa reformer som utredningen fö— reslår, bl.a. förstärkning av distriktsveterinärorganisationen,

anser utredningen att dessa skall finansieras genom att djur-

ägarna står för kostnaderna.

Enligt min mening är detta en alltför vid tolkning. Vad gäller finansieringen av djurens hälso— och sjukvård måste direktiven i stort anses vara närmast entydiga. Djurägarna bör, bl.a. mot bakgrund av de argument som anförs i direktiven, svara för mer—

parten av de kostnader som f.n. faller på staten. Detta inne—

bär att djurägarna bör svara för kostnaderna för distriktsvete— rinärorganisationen, vilken f.n. uppgår till ca 60 milj. kr. Va— gäller bekämpandet av smittsamma sjukdomar och servicen i gles— bygd kan, vilket också framgår av direktiven, en annan fördel— ning av kostnadsansvaret diskuteras. Även vad gäller kostnaderna för viss administration, verksamheten vid statens veterinärmedi— cinska anstalt och de statliga djursjukhusen kan det vara moti— verat att staten även framgent står för en viss del av kostna- derna. Utredningen har emellertid inte redovisat någon princip— diskussion om kostnadsfördelningen i dessa fall, vilket jag me—

nar är en allvarlig brist.

Kronologisk förteckning

28.

29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43.

45. 46. 47.

49. 50. 51 . 52. 53. 54. 55. 56. 57.

HS 90: Hälsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnynjande. S. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbete!. S. Ny arbetstidslag. A. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. 3. Översyn av sjölagen 1. Ju. Enhetlig! huvudmannaskap för högskolan. U. Datateknik i verkstadsindustrin. |. Datateknik i processindustrin. l. . Inrikesflyget under 1980-talet. K.

. Närradio. U.

. Reformeraf kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. Kn. . Grundlagsfrågor. Ju . Film och TV i barnens värld. U. . Industrins datorisering. A. . Minskaftobaksbruk. S. . Översyn av radiolagen. U. . Omprövning av samvetsklausulen. Kn. . Internationellt patentsamarbete III. H. . Sjukersättningsfrägor. S. . Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. . Socialförsäkringens datorer. S. . Bra daghem för små barn. S. . Omsorger om vissa handikappade. S. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lag-

förslag, specialmofiveringar. S. Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. Forskningens framtid. U. Forskarutbildningens meritvärde. U. Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. Fluor i kariesförebyggande syfte. $.

Effekter av investeringar utomlands. l. Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. Sjukresor. S. Begravningsverksamhefen. Kn. Företags obestånd ll. B. Om hets mot folkgrupp. A. Svenk krigsmaterielexport. H. Prisreglering mot inflation? H. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1—6. H. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7—12. H. De internationella investeringarnas effekter. |. Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. E. Nya medier — textATV, teledata. U. Ändringar i förvaltningslagen. Ju. Hyresgästinflytande på målning och fapefsering. Bo. Telubaffären. Ju. Den svenska psalmboken. Band 1. Kn. Den svenska psalmboken. Band 2. Kn. Den svenska psalmboken. Band 3. Kn. Den svenska psalmboken. Band 4. Kn. Stockholms kommunala styrelse. Kn. Kooperativa företag. |. Video. U. Bibeln. Nya testamentet. U. Djurens hälso- och sjukvård. Jo.

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Översyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfrågor. [15]

Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31] Ändringar i förvaltningslagen. [46] Telubaffären. [48]

Socialdepartementet

Hälso-och sjukvård inför SO-talet. 1.Hälsorisker. ['i] 2. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det tonsatte arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18]

Sjukersättningsfrågor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24]

Bra daghem för små barn, [25] Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappade. [26] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagför- slag, specialmotiveringar. [27] Fluor i kariesförebyggande syfte. [32]

Sjukresor. [35]

Kommunikationsdepartementet Inrikesflyget under 1960—talet. [12]

Ekonomidepartementet Löntagarna och kapitaltillvaxten. Slutrapport. [44]

Budgetdepartementet

Företags obestånd il. [37] Samverkan vid uppgiftslämnande. [58]

Utbildningsdepartementet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situa- tion. 1. Forskningens framtid. [29] 2. Forskarutbildningens meritvärde. [30] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34] Nya medier — text—TV, teledata. [45] Video. [55] Bibeln. Nya testamentet. [56]

Jordbruksdepartementet

Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28] Djurens hälso- och sjukvård. [57]

Handelsdepartementet

Internationellt patentsamarbete III. [21] Svensk krigsmaterieiexport. [39] Prisregleringskommittén. 1. Prisreglering mot inflation? [40] 2. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1—6. [41] 3. Prisreglering mo inflation? Bilagor 7—12. [42]

Arbetsmerknadsdepartementet

Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17] Om hets mot folkgrupp. [38]

Bostadsdepartementet Hyresgästinflytande på målning och tapetsering, [47]

Industridepartementet

Data- och elektrohikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsinc strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] Direktinvesteringskommittén. 1. Effekter av investeringar ut0| lands. [33] 2. De internationella investeringarnas effekter. [4 Kooperativa företag. [54]

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsstyreise, [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m, m. [14] Omprövning av samvetsklausuien. [20] Begravningsverksamheten. [36] 1989 års psalmkommitté. 1. Den svenska psalmboken. Band [49] 2. Den svenska psalmboken. Band 2. [50] 3. Den svens psalmboken. Band 3. [51] 4. Den svenska psalmboken. Band [52] Stockholms kommunala styrelse, [53]

Å will] lil IV ra'l'f' ['i'-%*. i'”.l”.ii ] ...i).

.. = ii]. .I?' w ] ] . . ] _] l . . .n..""l l'alilil]5f1]il. .H] ...HIII]:IA.I_II]H:11 .”n]I — ' QUQF'YTJ. '] '.l . | .. , ".)"i" . '.I'|*.|._' , . I... . . i ] .. ... | . .l (”kliad-% . _| .. ] .. ill ] :... n.». ..-. .. ...- .” | | lil-|]jllc*xlll *I] &. ] H ] 1. i'll] 1i |] | '* ""vi. "1le ." '.'. ][ Hihi '.' ,I'll. . | . '-""'.'J'1*r"'l'.'*|"'.-. ] wu]. | . _ _ | 1. .. ] "= '.'U'iriilucinl .;i' - |. ' '. * ' -.' I.. ':.| ]. "” 'o'... |. .."l"_.; . ."]_]i'_+ HK.. '] | " ., . '. .. iwii 'å'” u.|