SOU 1982:43
Språk- och kulturstöd för invandrar- och minoritetsbarn i förskoleåldern
Till statsrådet och chefen för socialdepartementet
Regeringen beslutade den 15 mars 1979 att tillkalla en kommitté med sex ledamöter, vars uppdrag skulle vara att kartlägga språksituationen för invandrarbarn i förskoleåldern och föreslå erforderliga åtgärder (Dir. 1979:30). Utredningens uppgifter har i enlighet med direktiven varit: att kartlägga hemspråksträningens nuvarande omfattning, organisation och personalresurser att klargöra rätten till hemspråksträning samt föreslå förändringar i övrigt som bättre än nu kan tillgodose invandrarbarnens speciella behov att beakta sambandet mellan språksituationen i förskolan och de åtgärder som vidtas för barn i skolåldern att undersöka möjligheterna att trygga tillgången på tvåspråkig personal.
I direktiven understryks att kommittén bör hålla kontakt med företrädare för invandrarnas organisationer.
Den 13 mars 1980 utfärdade regeringen tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer beträffande finansiering av reformer (Dir. 198020). Alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och ompröv- ning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkning- arna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten, kommunerna eller enskilda. Kommit— téerna bör så omsorgsfullt som möjligt belysa indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration eller ökat krångel som förslagen kan medföra för myndigheter eller enskilda.
Utredningen har antagit namnet utredningen om språkminoriteter i förskoleåldern.
Utredningen har haft överläggningar med invandrarpolitiska kommittén, språk- och kulturarvsutredningen, kommittén om svenska för invandrare och kommittén om samverkan mellan förskola och skola.
Med stöd av regeringens bemyndigande har såsom ledamöter tillkallats f. d. barnombudsmannen Rigmor von Euler, tillika ordförande, riksdagsle- damoten, numera statsrådet Karin Andersson (c) t. o. m. den 30 november 1979, kanslichefen Per-Olof Bengtsson (vpk), riksdagsledamoten Paul Grabö (c) fr. o. m. den 1 december 1979, riksdagsledamoten Gunnel
Liljegren (m), riksdagsledamoten Margit Sandéhn (s) och skoldirektören Karl—Erik Strömberg (fp).
Såsom sakkunniga har tillkallats departementssekreteraren Gunilla Har- deberg fr. o. m. den 1 november 1980, byrådirektören Helena Pentinsaari, avdelningsdirektören Siv Thorsell fr. o. m. den 1 november 1980, departe- mentsrådet Billy Thorstenson t. o. m. den 31 oktober 1980, departements- rådet Jonas Widgren, departementssekreteraren Anne-Outram Wigart, sekreteraren Ylva Wiberg och byrådirektören Inga-Britta Åstedt.
Såsom experter har tillkallats sekreteraren Anna-Greta Heyman fr. o. m. den 15 juni 1981, byrådirektören Lars-Åke Lundqvist fr. o. m. den 1 november 1980, departementssekreteraren Elisabeth Krausz fr. o. m. den 1 november 1979 t. o. m. den 31 oktober 1980, invandrarkonsulenten Gunnel Olsson fr. o. m. den 1 januari 1982 och metodikläraren Lydia Rättö- Nilsson.
Sekreterare i utredningen har varit byrådirektören Lars-Åke Lundqvist fr. o. m. den 15 november 1979 t. o. m. den 31 oktober 1980 och av- delningsdirektören Siv Thorsell fr. o. m. den 1 november 1980. Biträdande sekreterare har varit förbundssekreteraren Solveig Mannheimer fr. o. rn. den 15 november 1979 t. o. m. den 17 augusti 1980 och invandrarkonsulen- ten Gunnel Olsson fr. o. m. den 11 augusti 1980 t. o. m. den 31 december 1981.
Med överlämnande av detta betänkande anser sig utredningen ha fullgjort sitt uppdrag.
Stockholm i juni 1982 Rigmor von Euler Per-Olaf Bengtsson Paul Grabö Gunnel Liljegren Margit Sandéhn Karl-Erik Strömberg /Siv Thorsell
InnehåH
Sammanfattning
Utredningens arbete
1 Barn med behov av hemspråksstöd Målgrupper och definitioner 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5 1.6 1.7 1.8 1.9
Inledning
Målgruppen .
Begrepp och definitioner Avgränsning av utredningsuppdraget Sverige — ett invandrarland Minoritetsgrupper i Sverige Hur många behöver hemspråksstöd? Framtida utveckling
Överväganden och förslag
2. Uppväxtvillkor i ett flerkulturellt perspektiv 2.1 2.2 2.3 2.4 2.5
2.6
2.7
2.8 2.9
Invandrarnas levnadsförhållanden
Flyttning och omställning — kulturchock?
Vad är kultur? . .
Några viktiga begrepp
Kultur — samhälle — identitet . .
2.5.1 Identitet enligt Erikson och Mead
2.5.2 Kulturell och social identitet 2.5.3 Faser och skeenden i invandrartillvaron
Barnen . . . .
2.6.1 Valfriheten . . . . .
2.6.2 Samhälle — kultur — barnuppfostran . 2.6.3 Fostran av barn 1 ett flerkulturellt perspektiv 2.6.4 Ett flerkulturellt samhälle
2. 6. 5 Individ och grupp
Den andra generationen — en resurs
2.7.1 Invandrarungdomarna 1 skola och arbetsliv
2. 7.2 Social anpassning . . . . . . Förskoleverksamhetens roll för invandrar- och minoritetsbarn Överväganden och förslag
11
37
41 41 41 42 44 45 47 48 50 53
57 57 59 60 61 62 62 63 64 65 65 65 66 66 67 68 69 69 71 72
3 Språkutveckling och flerspråkighet . . . . . . . . . . . 75 3.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . 75 3.2 Språkutvecklingens sociala betingelser . . . . . . . . 75 3.3 Definition av flerspråkighet . . . . . . . . . . . . 76 3.4 Språkstödets inriktning . . . . . . . . . . . . . 76 3.5 Behov av fortsatt forskning . . . . . . . . . . . . 78
4 Förskolan och minoritetsbarnen
En tillbakablick . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . 79 4. 2 Barn ur språkliga minoriteter i förskoleverksamheten' 1 Sverige 79
4. 2.1 Samebarn . . . . . . . . . . . . 79 4.2.2 Finsktalande barn' 1 Tornedalen . . . . . . . . 80 4. 2. 3 Zigenarbarn . . . . . . . . . . . . . . 80 4.2.4 Invandrarbarn . . . . . . . . . . 81 4. 2. 5 Reformarbete under 1970- talet . . . . . . . . 81 4.3 Erfarenhet från försöksverksamhet . . . . . . . 84 4.3.1 Inledande försöksverksamhet 1971— 1973 . . . . . 85 4.3.2 Projekt 1 Norrköping 1971—1974 . . . . . . . . 85 4.3.3 Projekt i Borås 1974 . . . . . . . . . . . . 86 4.3.4 Projekt i Malmö 1973—1974 . . . . . . . . . 87 4.3.5 Projekt i Eskilstuna 1974—1976 . . . . . . . . 87 4.3.6 Projekt i Malmö 1978—1979 . . . . . . . . . 88 4.3.7 Studie av små invandrarbarn på daghem . . . . . 88 4.3.8 Öppen förskola för invandrarbarn i Huddinge . . . 89 4.3.9 Erfarenheter av försöken . . . . . . . . . . 90
5 Förskolan och minoritetsbarnen
En nulägesöversikt . . . . . . . . . . . . . . . . 93 5.1 Barnomsorgens allmänna mål . . . . . . . . . . . 93 5.2 Hemspåksstödets mål och syfte . . . . . . . . . . 93 5.3 Hemspråksstödets organisation . . . . . . . . . . . 96 5.4 Statistisk översikt . . . . . . . . . . 97
5.4.1 Barn med behov av hemspråksstöd' 1 förskolan . . . 97 5.4.2 Barn som fick hemspråksstöd' 1 förskolan . . . . . 101 5.4.3 Barn' 1 hemspråksgrupper . . . . . . . . 103
5.4.4 Barn med annat hemspråk än svenska' 1 familjedaghem 104
6. Förskolans hemspråksstöd
Sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . . . . . 107 6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 6.2 Ur barnens synvinkel . . . . . . . . . . . . . . 108
6.2.1 Barn som inte får hemspråksträning . . . . . . 108 6.2.2 Hemspråksstöd fyra timmar i veckan . . . . . . 108 6.2.3 Hemspråksstöd i hemspråks- eller sammansatt grupp 108 6.3 Ur föräldrarnas synvinkel . . . . . . . . . . . . 109 6 . 3 . 1 Föräldramedverkan . . . . . . . . . . . . 109 6.3.2 Information om hemspråksstödet . . . . . . . 110
6.3.3 Svenskaföräldrar . . . . . . . . . . . . . 110
6.4 Ur personalens synvinkel . . . . 6.4.1 Ambulerande hemspråksstöd 6.4.2 Personalens utbildning/fortbildning 6.4.3 Samverkan i arbetslaget
6.5. Ur administrativ synvinkel 6.5 1 Styrande faktorer . 6.5. 2 Långsiktig planering av hemspråksstödet 6.5.3 Organisation av hemspråksstödet
7. Mål för hemspråksverksamheten inom och utom förskolan 7.1 Bakgrund
7. 2 Förslag till mål .
7.3. Målgrupper och åtgärder
7.4. Ansvarsfördelning
8 Uppsökande verksamhet och planering 8.1 Bakgrund 8.2 Socialtjänsten 8.3 Barnhälsovården . . . . . . . . 8.3.1 Barnavårdscentralernas informations- och kontaktverk- samhet — en enkätundersökning 8.3.2 Slutsatser av undersökningen 8.4 Information, kontakt och rådgivning 8.4.1 Uppsökande verksamhet 8. 4. 2 Föräldrautbildning . . . 8.5 Registrering av språktillhörighet och planering 8.5.1 Registrering . . . 8.5.2 Planering av hemspråksstödet 8.6 Överväganden och förslag
9 Barn med behov av särskilt stöd
9. 1 Bakgrund . .
9. 2 Handikappade barn med behov av hemspråksstöd 9.2.1 Ansvaret för barn och ungdomar med handikapp 9. 2. 2 Kommentar . . .
9.3 Minoritetsbarn' 1 barnhem och familjehem * 9.3.1 Barn på barnhem 9.3.2 Barn i familjehem 9.3.3 Kommentar
9.4. Barn på sjukhus 9.4.1 Kommentar 9.5 Överväganden och förslag
10. Åtgärder inom förskolan
10.1 Kultur och språk' 1 förskolan . 10.2 Introduktion' 1 förskola och familjedaghem
10.3 Föräldramedverkan . .
10.4. Olika former av språk- och kulturstöd för olika barn 10.4.1 Inledning
110 110 111 112 113 113 114 114
117 117 118 118 120
123 123 124 125
125 127 128 128 129 130 130 132 132
135 135 136 137 139 139 139 139 140 141 142 142
145 145 146 146 147 147
10.4.2 Möjlighet för barnen att ”använda” sitt modersmål och
sin kultur i förskolan . . . . . . . . . . . 147 10.4. 3 Familjedaghem . . . . . . . . . . . . . 149 10.4. 4 Öppna förskolor . . . . . . . . . . . 150
10.5 Handikappade barn från språkliga minoritetsgrupper i försko- lan . . . . . . . . . . . . . . . . 151 10.6 Planering och uppföljning av språkstödjande åtgärder i försko- lan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 10.6.1 Barngruppernas sammansättning . . . . . . . 151 10.6.2 Pedagogiskt stöd till personalen . . . . . . . . 152 10.6.3 Mål och verklighet . . . . . . . . . . . . 152 10.7 Den yttre organisationen — tillsynsansvaret . . . . . . . 153 10.8 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . 154 11 Flerspråkigt och flerkulturellt arbetssätt i förskolan . . . . . 159 11.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 159 11.2 Allmänna förutsättningar för hemspråksstödet . . . . . 159 11.3 Sambandet kultur — hemspråksstöd . . . . . . . . . 160 11.4 När barnen börjar . . . . . . . . . . . . . . . 162 11.5 Att arbeta som tvåspråkig personal . . . . . . . . . 162 11.5.1 Arbetssituationen . . . . . . . . . . . . 162 11.5.2 Introduktion och fortbildning . . . . . . . . . 164 11.5.3 Föräldrakontakter . . . . . . . . . . . . 164 11.5.4 Målsättning . . . . . . . . . . . . . . . 165 11.5.5 Planering . . . . . . . . . . . . . . . 165 11.5.6 Samarbete . . . . . . . . . . . . . . . 166 11.5.7 Metodik och material . . . . . . . . . . . 168 11.6 Att arbeta som svensk personal . . . . . . . . . . 171 11.6. 1 Arbetssituation . . . . . . . . . . . 171 11. 6. 2 Information och fortbildning . . . . . . . . . 172 11. 6. 3 Föräldrakontakt . . . . . . . . . . . . . 172 11.6.4 Planering och samarbete . . . . . . . . . . 172 11.6.5 Mål och arbetssätt . . . . . . . . . . . . 173 11.7 Arbetssättet i familjedaghem , . . . . . . . . . . . 174 11.8 Överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . 175 12 Samverkan förskola — lågstadium . . . . . . . . . . . 177 12.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 177 12.2 Grundskolans invandrarundervisning . . . . . . . . . 177 12.3 Invandrarundervisningen i gymnasieskolan . . . . . . . 179 12.4 Förskolans och skolans mål och arbetssätt . . . . . . . 179 12.5 Samverkan förskola — skola . . . . . . . . . . . . 180 12.6 Samverkan kring hemspråksverksamheten . . . . . . . 181 12.7 Att börja i grundskolan . . . . . . . . . . . . . 181 12.8 Överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . 182 12. 8. 1 Inledning . . . . . . . . . 182 12. 8. 2 Information till föräldrar och föräldrasamverkån . . 183 12.8.3 Information om enskilda barn . . . . . . . . 183
12.8.4 Information inför skolstarten . . . . . . . . 183
12.8.5 Samverkan mellan förskolans, fritidshemmens och grundskolans personal . . 12. 8. 6 Barn med uppskjuten skolgång . 12. 8. 7 Gemensamt hemspråksstöd och hemspråksundervisning 12.9 Överväganden och förslag
13. Speciella åtgärder utom förskolan Kulturell verksamhet och fritidsverksamhet
13.1 Bakgrund . . 13.2 Kultur- och fritidspolitiken 13.3 Resurser . . . . . . . 13.4 Existerande kultur- och fritidsutbud för barn från invandrar- och
minoritetsgrupper .
1.3 4.1 Allmänt kulturutbud . 13.4. 2 Förenings- och annan fritidsverksamhet
13.5. Överväganden och förslag
14 Lek- och arbetsmaterial för hemspråksverksamheten 14.1 Bakgrund .
14.2. Bibliotekens verksamhet
14.3 Information . .
14.4. Överväganden och förslag
15 Speciella åtgärder inom personalutbildningen 15.1 Inledning . . . 15.2 Utbildningama' 1 dag . . . 15.2.1 Grundutbildning av tvåspråkig personal 15.2.2 Förskollärarutbildningen 15.2.3 Hemspråkslärarutbildningen 15. 2. 4 Barnskötarutbildningen . . . . 15. 2. 5 Vidareutbildning och fortbildning . . . 15.3 Erfarenheter från utbildning av tvåspråkig förskolepersonal 15. 4 Överväganden . . . . . 15.4.1 Vad slags utbildning som behövs . . . . . 15.4.2 Åtgärder för att öka rekryteringen av tvåspråkig perso- nal . . . . . . . . 15.4.3 Utbildningens mål, innehåll och organisation 15.4.4 Behov av vidareutbildning och fortbildning 15.4.5 Informations- och utbildningsverksamhet bland personal utom förskoleverksamheten 15.5 Överväganden och förslag
16. Förslag till lag om hemspråksstöd i förskolan
16.1 Bakgrund . . .
16.2. Gällande lagstiftning
16.3 Utredningens överväganden . . . . . 16. 4 Utredningens förslag till lag om hemspråksstöd' 1 förskolan 16.5 Dispensmöjlighet m. rn.
16.6. Lagförslag
184 184 184 185
187 187 188 189
192 192 194 196
199 199 200 201 202
203 203 204 206 207 207 208 209 210 2 1 1 21 1
212 213 215
217 217
221 221 222 224 226 229 230
17 Kostnadsberäkning, finansiering och statsbidrag . . . . . . 235 17.1 Allmänna utgångspunkter . . . . . . . . . . . 235 17. 2 Resurser för hemspråksstöd för förskolebarn . . . . . . 235 17.3 Nuvarande regelsystem . . . . . . . . . . 236 17.3.1 Statsbidraget till hemspråksstöd . . . . . . . . 236 17.3.2 Statsbidraget till kommunal barnomsorg . . . . . 237 17.3.3 Statsbidrag till hemspråksundervisning m. m. igrundsko- lan..................237
17.3.4 Statsbidrag till kommuner för hjälp till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd 238 17.4 Målgrupp för statsbidragsberättigad verksamhet med hemspråks-
stöd . . . . . . . . . . . . . . 238 17. 4.1 Vissa utgångspunkter . . . . . . . . . . . 238 17. 4. 2 Aktuell statistik . . . . . . . . . . . . . 239 17. 4. 3 Exempel på verksamhetsformer . . 240 17. 4. 4 Åldersfördelning bland barn som erhåller hemspråks- stöd . . . . . . . . . . . . . . . . 240 17.5 Kostnader för hemspråksstöd . . . . . . . . . . . 241 17.5. 1 Vissa utgångspunkter . . . . . . . 241 17. 5. 2 Vissa konsekvenser av lag om skyldighet för kommunen att anordna hemspråksstöd . . . . . . . . . 241 17.5.3 Hemspråksstödets organisation och omfattning . . . 242 17.6 Statsbidrag till verksamheten med hemspråksstöd till förskolan 243 17.6.1 Vissa utgångspunkter . . . . 243 17.6.2 Olika alternativ beträffande statsbidrag till hemspråks- stöd i förskolan . . . . . . . . . . 244 17.6.3 Kommentarer till olika alternativ för statsbidrag till hemspråksstöd . . . . . . . . . . . . 245 17.6.4 Beräkningar av kostnader för statsbidrag till hemspråks- stöd' 1 förskolan enligt alternativen A och B . . . . 246 17.7 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . 248 Bilaga 17.1 Beräkningar av antal barn . . . . . . . . . . 251 Bilaga 17.2 Kostnadsberäkningar . . . . . . . . . . . . 252 Reservation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 Särskilt yttrande . . . . . . . . . . . . . . . . . . 255 Bilaga 1 Direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . 257 Bilaga 2 Enkätundersökning . . . . . . . . . . . . . 261
Bilaga 3 Hur genomförs hemspråksreformen i förskolan? En samman- fattning av en studie i två kommuner av Ingegerd Municio 265
Bilaga 4 Förskola för invandrar- och minoritetsbarn i ett internationellt perspektiv av Siv Thorsell . . . . . . . . . . . 281
Litteratur....................305
Sammanfattning
Betänkandets uppläggning
De sex första kapitlen i betänkandet ger en bakgrund till de följande kapitlen 7—17, som är förslagskapitlen. I det första kapitlet beskriver utredningen målgruppen och dess beräknade storlek samt ger förslag till benämningar som gäller den hemspråksstödjande verksamheten.
I kapitel 2 försöker utredningen teckna invandrar- och minoritetsbarnens uppväxtförhållanden utifrån ett socialt och kulturellt perspektiv. Frågor som rör språkutveckling och flerspråkighet behandlas i kapitel 3.
De följande kapitlen 4—6 beskriver hittillsvarande utveckling av hem- språksträningen i förskolan.
I kapitel 7 ger utredningen förslag till mål för hemspråksstödjande verksamhet inom och utom förskolan.
Nedan framgår vilka frågor som behandlas i de följande kapitlen.
kapitel 8: uppsökande verksamhet, språkregistrering och kommunal planering av hemspråksstödet kapitel 9: barn med annat hemspråk än svenska på sjukhus, barnhem och i familjehem samt handikappade barn med invandrar- och minoritets- bakgrund kapitel 10: uppläggning och organisation av hemspråksstödet i förskolan kapitel 11: arbetssättet för förskolans hemspråksstöd kapitel 12: samverkan mellan förskolan och skolan kapitel 13: hemspråksstödjande verksamhet utanför förskolan, i den kulturella verksamheten och fritidsverksamheten kapitel 14: lek- och arbetsmaterial för hemspråksstödjande verksamhet inom och utanför förskolan kapitel 15: utbildning av tvåspråkig och svensk personal kapitel 16: förslag till lag om hemspråksstöd i förskolan kapitel 17: kostnadsberäkningar och förslag till statsbidrag.
I bilagor i betänkandet redovisas bl. a. kommunenkät samt en sammanfatt- ning av en undersökning av hemspråksstödet i Borås och Nacka. Förekoms- ten av hemspråksstödjande verksamhet för invandrar- och minoritetsbarn i andra länder behandlas också i en bilaga.
Ledamoten Gunnel Liljegren har avgett reservation med anledning av utredningens förslag på en särskild punkt i kapitlen 16 och 17. Hon anför att om kommunerna tar upp enskilda deltidsförskolor i barnomsorgsplanerna
och får statsbidrag för sådan verksamhet skulle invandrarnas olika samman- slutningar kunna ordna egen verksamhet till stöd för barnens modersmål.
Ylva Winberg, sakkunnig, har i ett särskilt yttrande påtalat att Kommun- förbundet inte finner den föreslagna lagstiftningen påkallad. Hon anför bl. a. att verksamhetens lokala politiska förankring — ej lagstiftning eller statlig tillsyn — utgör den bästa garantin för att minoritetsbarnens behov av hemspråksstöd blir tillgodosedda.
Sammanfattning
Den svenska versionen av sammanfattningen har gåtts igenom språkligt av journalisten Peder Carlqvist. Översättningar till finska och engelska av sammanfattningen samt den svenska versionen utges separat och kan rekvireras från socialdepartementet, 103 33 Stockholm.
Barn med behov av hemspråksstöd (kapitel 1)
Målgrupper och definitioner
Människor får sin identitet, sin kunskap och beredskap att klara olika livssituationer till stor del genom språket. Språket tolkar livet och omvärlden och vidgar barnens upplevelser av dessa. Det är angeläget att barn från invandrar- och minoritetsgrupper utvecklar sitt modersmål för att successivt lära sig ett eller flera andra språk.
Förskolans hemspråksstöd skall för barn med annat hemspråk än svenska utgöra ett komplement till hemmets fostran. Det skall utgå från det språk som talas i hemmet med barnet och från hemmets kultur.
Utredningen anser att stödet skall gälla barnets dagliga umgängesspråk i hemmet.
Minoritetsgrupper i Sverige
Utredningen använder begreppet minoritetsgrupp, alternativt språklig minoritetsgrupp som beteckning för en grupp människor vilkas språk och kulturarv skiljer sig från majoritetsbefolkningens; detta kan dels gälla invandrare — personer som invandrat och deras barn vare sig de är födda i ursprungslandet eller i Sverige — dels infödda eller ursprungliga minoritets- grupper.
Utredningen räknar med att deti Sverige finns nära en miljon människor med utländsk bakgrund.
Iden beräkningen medtas 606 000 personer födda utomlands och 355 000 personer som är andra generationens invandrare, dvs. personer födda i Sverige med minst en utlandsfödd förälder. Vilka språk de talar finns det dock inga statistiska uppgifter om. Enligt Expertgruppen för invandrings- forskning (EIFO) finns det i Sverige förskolebarn med minst en i utlandet född förälder från ca 130 olika länder. Vid årsskiftet 1979/80 uppgick antalet barn i förskoleåldern som kan räknas till denna grupp till över 105 000.
De största språkliga minoritetsgrupperna i Sverige talar följande språk:
finska, serbokroatiska, grekiska, samiska, estniska, spanska, polska, unger- ska, turkiska och italienska. I Sverige finns två ursprungliga minoritetsgrup- per: samer och finsktalande befolkning i Tornedalen.
Utredningen har uppskattat att det totala antalet barn i åldrarna 0—6 år med ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet uppgår till minst 60 000.
Utredningen har arbetat efter utgångspunkten att barn och föräldrar behöver ha ett gemensamt språk. Utredningen har dock inte behandlat etniskt och språkligt sett svenska barn som kan behöva språkstöd, t. ex. hörande och talande barn med döva eller hörselskadade föräldrar som använder teckenspråk. Det är givetvis viktigt att också dessa barn och föräldrar har ett gemensamt språk. Utredningen anser dock inte att det ingår i uppdraget att föreslå hur dessa barns möjligheter att lära sig teckenspråk skall realiseras.
Beträffande utländska adoptivbarn anser utredningen att det bland dessa, trots att de har svenska familjer med svenska som umgängesspråk, kan finnas barn med klart behov av fortsatt stöd i sitt första språk.
Överväganden och förslag
Utredningen föreslår
att definitionen på hemspråk ändras från ”ett språk som utgör ett levande inslag i hemmiljön” till barnets dagliga umgängesspråk i hemmet att den tidigare benämningen hemspråksträning ersätts av beteckningen hemspråksstöd, som innebär förskoleverksamhet på ett minoritetsspråk att hemspråksverksamhet används som en övergripande benämning för skilda slag av språk- och kulturstödjande verksamheter för barn i förskoleåldern både inom barnomsorgen och kultur- och fritidsverksam- heten att hemspråksgrupp används som benämning på grupper i förskolan där alla barn och flertalet av personalen tillhör samma språkliga minoritetsgrupp (kallas f. n. ofta enspråkig grupp) att sammansatt grupp används som benämning på grupper där en del av barnen och personalen tillhör en språklig minoritetsgrupp och en del är svenskspråkig (kallas f. n. ofta tvåspråkig grupp) att svenskspråkig grupp får beteckna grupper där umgängesspråket är svenska. Barn från språkliga minoritetsgrupper får hemspråksstöd av t. ex. hemspråkslärare som kommer till barnen vissa timmar i veckan (kallas ibland integrerade grupper).
Övriga termer
Utredningen har valt att använda både benämningen hemspråk och modersmål. Begreppet hemspråk används i sammanhang som kräver en klar administrativ eller juridisk precisering. Den år 1981 tillsatta språk- och kulturarvskommittén (Dir. 1981:49) skall närmare överväga frågan om benämningen av språken.
När det gäller personal i förskolan har utredningen använt följande beteckningar, vilka dock inte skall uppfattas som förslag på yrkesbeteckning- ar:
D Tvåspråkig personal kallas all personal anställd i barngrupper som behärskar såväl ett minoritetsspråk som svenska och som kan ge barn hemspråksstöd. El Hemspråkslärare används som benämning på ambulerande personal som ger hemspråksstöd i flera förskolor och barngrupper. Denna personal går i förskolan vanligen under beteckningen hemspråkstränare. D Svensk personal används av praktiska skäl i texten för personal som inte är anställd som tvåspråkig personal.
Uppväxtvillkor i ett flerkulturellt perspektiv (kapitel 2)
Kultur och barnuppfostran
Kultur ärinte något entydigt begrepp. För många är kultur den konstnärliga kulturen: teater, litteratur, konst, musik rn. m. Men egentligen är alla aspekter av mänskligt liv och beteende kulturbetingade. Varje etnisk och språklig grupp har en egen kultur som skiljer sig från andra gruppers. Utredningen utgår från denna vida aspekt av kulturbegreppet.
Enligt de invandrarpolitiska målen skall invandrarna ha möjlighet att välja hur mycket de vill behålla och utveckla sin kulturella och språkliga identitet.
Barnuppfostran är en av kulturens mest centrala delar. Genom barnens fostran överförs kulturen till nästa generation. Vid uppfostran av invandrar- och minoritetsbarn kan olika kulturer och fostringsmönster komma i konflikt med varandra.
Både svenska barn och speciellt invandrarbarn behöver stöd från föräldrar och andra vuxna i mötet med andra kulturer.
Social anpassning
Invandrarbarnen har ofta ett svårare socialt utgångsläge än svenska barn och ungdomar. Utredningen har bl. a. uppmärksammat att många invandrar- barn under lång tid bor skilda från sina föräldrar. Det saknas forskning som kan ge stöd för vilka åtgärder som skulle kunna ge dessa barn möjligheter till en harmonisk utveckling.
Analyser av undersökningar och statistik tyder på att andragenerations- invandrare oftare än svenska ungdomar löper risk att hamna i social utsatthet och kriminalitet. Statistiken visar på ökad brottsfrekvens i yngre åldrar. I invandrartäta kommuner är invandrarfamiljer överrepresenterade när det gäller barnavårdsärenden. I barnhem och ungdomsvårdsskolor är andelen invandrarbarn och invandrarungdomar påfallande stor och i en del grupper finns en oroväckande stor andel drogmissbrukare. En sådan överrepresen- tation kan ha många förklaringar. Bl. a. tycks det vara så att invandrarför- äldrarna ofta inte vet vad de skall ta sig till och vart de kan vända sig när en kris uppstår i familjen. Görs inget konstruktivt i tid krävs det ofta mer omfattande åtgärder.
Det är angeläget att invandrarbarnen känner samhörighet med det svenska samhället. Ett utbyggt kontaktnät mellan familj och barnomsorg respektive skola måste därför eftersträvas. Hemspråksstöd i förskolan och hemspråks-
undervisning i skolan hör till samhällets viktigaste åtgärder för att stödja invandrarbarns och ungdomars utveckling.
Överväganden och förslag
Utredningen anser
att majoritetsbefolkningen — särskilt förskolepersonal, lärare, kamrater i förskola och skola och deras föräldrar — genom utbildning, information och direktkontakt bör få lära sig av och om minoritetsgruppers språk och kultur att familjens kultur och språk bör stödjas starkt i förskola, skola och samhället i övrigt att barn från samma språkliga och etniska grupp bör kunna bilda en egen förskolegrupp med personal som talar barnens språk och är delaktiga i deras och föräldrarnas kultur att sammansatta och svenskspråkiga grupper bör fungera så att det finns personal från båda eller alla grupper som barnen representerar. I sådana grupper är det nödvändigt att både barn och personal är jämställda i olika avseenden.
Utredningen föreslår
att regeringen verkar för samarbete med utvandringsländer och internatio- nella organ i syfte att få till stånd forskning som belyser förhållandena för barn som lämnats kvar i hemlandet eller skickas tillbaka dit vid skolstarten. Det gäller således barn som växer upp med mycket sporadisk föräldrakontakt och samtidigt kommer i kontakt med olika kulturer. Även utvecklingen för barn som återvänder med familjen till hemlandet efter flera år i ett annat land behöver belysas.
Språkutveckling och flerspråkighet (kapitel 3)
Tre forskare vid Göteborgs universitet har på utredningens uppdrag sammanställt resultat av forskning om barns språkutveckling och flersprå- kighet. Utredningen har också tagit del av synpunkter från professor Els Oksaar, fil. lic. Tove Skutnabb-Kangas och professor Gunnar Tingbjörn.
Utredningens synpunkter
Barn och föräldrar behöver ett gemensamt språk. Under barnets allra första levnadsår är det eller de språk som talas inom familjen viktigast för barnet. Successivt ökar betydelsen av att barn är hemmastadda med även det omgivande samhällets kultur och språk om detta är ett annat språk än modersmålet.
Språk lärs in och utvecklas i sociala sammanhang. Familjen, släkt- och vänkretsen samt kontakter och umgänge är viktiga för att barn skall bli delaktiga i en språk- och kulturkrets. Förskolan kan också hjälpa barnet i detta.
Barn som växer upp med flera språk har mer att lära sig än enspråkiga barn. I en gynnsam uppväxtmiljö torde inlärning av mer än ett språk innebära
att barnet får en extra intellektuell stimulans. I en ogynnsam uppväxtmiljö kan barn hämmas i sin språkliga och övriga utveckling. För att barn skall kunna utvecklas språkligt och socialt behöver de en trygg och förstående omgivning som kan ge dem ett gott emotionellt stöd.
Det är svårt att ange vad full två- eller flerspråkighet innebär. Det tycks riktigast att tala om en mer eller mindre adekvat språkbehärskning med avseende på både enspråkiga och flerspråkiga.
I förskolan behöver barn från minoritetsgrupper få stimulans i de språk de skall tillägna sig. Därmed inte sagt att de behöver lära sig flera språk samtidigt, i samma takt och till samma nivå. Barn från minoritetsgrupper behöver personal i förskolan som talar deras språk och är delaktiga i deras kultur. All personal behöver vara medveten om och ta hänsyn till barns språkliga, sociala och kulturella situation.
Språk lärs in bäst om flera sinnen används samtidigt. Därför lär sig barn språk bäst i varierande lekar och vardagliga aktiviteter.
Invandrarbarn i Sverige har inte samma förutsättningar att lära sig sitt modersmål som barn i hemlandet. De bör i stället språkligt och kulturellt ha möjlighet att skapa sig en sverige-finsk, sverige-grekisk etc. identitet. Samtidigt skall de kunna kommunicera med enspråkiga personer som talar och skriver enbart svenska, finska, grekiska osv.
Utredningen har funnit att det behövs betydligt mer forskning om hur flerspråkiga barns utveckling kan stödjas och stimuleras i hem, förskola och samhället i övrigt.
Förskolans hemspråksstöd (kapitlen 4—6) Tillbakablick
Hemspråksverksamhet har förekommit inom förskolan sedan år 1971. År 1977 infördes ett särskilt statsbidragssystem för hemspråksstöd åt sexåriga barn i den allmänna förskolan. Sedan år 1979 utgår statsbidrag även för hemspråksstöd till femåriga barn.
Under åren 1971—73 genomfördes försöksverksamhet med hemspråksstöd i förskolan. Denna initierades av 1968 års barnstugeutredning och admini- strerades av socialstyrelsen. Försöksverksamheten inleddes med projekt där barn fick svenskträning. I ett tidigt skede framgick emellertid att barnen i första hand behövde stöd i modersmålet.
De första projekten gällde huvudsakligen försök med ambulerande hemspråksstöd. Senare försök har visat att det är viktigt att hemspråksstöd är en integrerad del av verksamheten i förskolan. Försök med hemspråksgrup- per, 5. k. enspråkiga grupper, har gett positiva resultat, särskilt för barn med en splittrad språklig och social situation. Det saknas emellertid försök som ger tillräckliga möjligheter att jämföra hemspråksstödet i olika gruppsamm- ansättningar samt med olika personalresurser och metoder.
Inom den öppna förskolan har några försök gjorts som tyder på att den i många fall kan ge ett bra och språkstimulerande stöd för invandrarbarn samtidigt som föräldrar engageras och kan få stöd och kontakt.
Det saknas försök eller annan systematisk uppföljning av hemspråksstödet
i familjedaghemmen. SCB:s statistik saknar uppgifter om i vilken utsträck- ning barn i familjedaghem får hemspråksstöd.
Utredningen har också undersökt förskoleverksamheten för barn från några särskilda minoritetsgrupper: samebarn, finsktalande barn i svenska Tornedalen och zigenarbarn. För samebarn finns erfarenheter huvudsakli- gen inom skolområdet. För ledning och tillsyn av undervisning av samebarn finns sedan år 1980 en särskild sameskolstyrelse.
Både de finsktalande barnens, samebarnens och zigenarbarnens behov av stöd i modersmålet har uppmärksammats genom att de numera omfattas av hemspråksreformen.
Olika frågor som rör zigenare följs sedan år 1976 av statens invandrarverk. Tillsammans med socialstyrelsen har verket agerat för att zigenarnas familjepedagoger skall arbeta med förskolebarn. En undersökning som gjordes år 1981 av utredningen och invandrarverket visade att zigenska barn ofta har plats i förskola och att flertalet får hemspråksstöd. De flesta talar finska och deltar i finskspråkiga förskolegrupper. Det förekommer även att hemspråksstöd ges i zigenarnas språk, romanes.
Beskrivning av situationen i dag
Inriktningen i förskolans arbete för minoritetsbarnen har angivits i proposi- tionen om hemspråksundervisning i skolan och hemspråksträning i förskolan (prop. 1975/76:118). Hemspråksstödet skall vara en integrerad del av förskolans arbetssätt och syfta till att stödja den totala personlighetsutveck- lingen. Målet är att lägga grunden till tvåspråkighet och delaktighet i två kulturer.
Förskolans hemspråksstöd ges i princip i tre olika former: inom hemspråksgrupp (enspråkig grupp), sammansatt grupp (tvåspråkig grupp) eller svenskspråkig grupp (integrerad grupp).
I familjedaghemmen kan barn från minoritetsgrupper få plats hos dagbarnvårdare som har samma modersmål och kulturella bakgrund. Dessa barn deltar ofta — i varje fall från fem eller sex års ålder — i förskolans deltidsgrupper där de kan få hemspråksstöd.
Utredningen har beräknat att 25—30 % av barn i åldern 0—6 år med annat hemspråk än svenska hade plats i daghem och deltidsgrupp jämfört med 35 % av samtliga barn.
Antalet barn med annat hemspråk än svenska i förskolan beräknades vid årsskiftet 1980/81 till 17 266, vilket är ca7 % av samtliga barn i förskolan. 120 av 31 kommuner som ingick i en enkät som utredningen gjort framgick att 9 % av det totala antalet barn i familjedaghemmen hade ett annat hemspråk än svenska.
Sedan 1978 har antalet barn i förskolan med annat hemspråk än svenska ökat med över 4 500. Ökningen hänför sig till mycket stor del till barn i åldrarna 0—4 år. Det bör emellertid beaktas att medvetenheten om och kriterierna för bedömning av barns behov av hemspråksstöd kan ha förändrats under denna tid.
Andelen barn som får hemspråksstöd har ökat påtagligt. Under perioden 1977—1980 ökade andelen som fick hemspråksstöd bland barn med annat hemspråk än svenska från ca 32 % till nära 65 %.
Vid slutet av år 1980 fick 45 % av barn i åldrarna 0—4 år med annat språk än svenska hemspråksstöd i förskolan mot.76 % av barnen i åldrarna 5—6 år.
Hemspråksgrupperna i förskolan — de 5. k. enspråkiga grupperna — har ökat från år 1977 då de var ett 30-tal till 365 vid slutet av år 1980.
I SCB:s statistik saknas uppgifter om hur många barn med ett annat språk än svenska som går i hemspråksgrupper. Om det antas att sådana grupper i genomsnitt består av 12 barn skulle nära 4 400 barn återfinnas i dessa, dvs. nära 40 % av det totala antalet barn som får hemspråksstöd i förskolan.
Sammanfattande synpunkter
I stort sett är erfarenheterna av hemspråksverksamheten i förskolan positiva. Intresset och medvetenheten om modersmålets betydelse har de senaste åren ökat hos föräldrarna. Inom många kommuner finns nu också kunskaper och intresse för den hemspråksstödjande verksamheten i förskolan.
Det återstår emellertid fortfarande en rad problem att lösa. Ett hemspråksstöd som endast omfattar fyra timmar per vecka är otillräckligt för många barn. Stödet kommer ofta i för sen ålder, kanske inte förrän barnet är sex år.
Samarbetet med föräldrarna och föräldrarnas deltagande i förskoleverk- samheten behöver utvecklas.
Målen för och planeringen av hemspråksverksamheten behöver preciseras och utvecklas i många kommuner. Personalen behöver mer utbildning för att arbeta med den hemspråksstödjande verksamheten. Den behöver också ett bättre stöd för sitt arbete genom väl utarbetade program om inriktning, organisation och metoder.
Mål för hemspråksverksamhet inom och utom förskolan (kapitel 7)
Målen för den svenska invandrar- och minoritetspolitiken fastslogs av riksdagen år 1975. Riksdagens beslut är 1976 om hemspråksundervisning i skolan och hemspråksträning i förskolan utgår från dessa mål (prop. 1975/76:118).
Utredningen har funnit att förskolebarn från invandrar- och andra minoritetsgrupper behöver ett omfattande stöd såväl i hemmet som i föskoleverksamheten för att få en gynnsam tvåspråkig och tvåkulturell utveckling. De tidiga åren har avgörande betydelse eftersom det är då som grunden läggs för barnens språkliga och personliga identitet.
Förslag till mål
Mot denna bakgrund föreslår utredningen följande mål för hemspråksverk- samheten i daghem, deltidsgrupp och olika former av kompletterande förskoleverksamhet.
Minoritetsgrupperna bör ges möjlighet att bibehålla och utveckla sina språk och kulturer i det svenska samhället. Hemspråksverksamheten skall som komplement till det egna hemmet stödja barnens förankring i familjens och
gruppens språk och kultur samt ge dem förutsättningar för en gynnsam tvåspråkig och tvåkulturell utveckling.
Målgrupper och åtgärder Barnen
Barn med ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk bör få
möjlighet
att från tidig ålder få hemspråksstöd i förskole- och annan barnverksamhet som komplement till hemmet att få stöd i detta språk från och med att de börjar i förskola vare sig det äri daghem, familjedaghem eller deltidsgrupp
Utredningen anser vidare
att barn från språkliga minoritetsgrupper som inte går i förskola bör få möjlighet till hemspråksstöd såväl inom öppen förskola som i kultur- och fritidsverksamhet av skilda slag.
Föräldrarna
Utredningen anser
att det är viktigt att föräldrar från minoritetsgrupper genom information och kontakt blir medvetna om sin roll för barnens språkliga och kulturella utveckling och stöds i denna sin roll att barnets behov av språkligt och kulturellt stöd under förskoleåldern bör planeras i samråd mellan föräldrarna och olika samhällsinstanser, främst socialförvaltning och barnavårdscentral att föräldrar i minoritetsgrupper och svenska föräldrar i förskola och andra barnverksamheter, bl. a. den öppna förskolan, bör ha möjlighet att lära känna och lära av varandra.
Personalen
Tvåspråkig och svensk personal i förskole- och annan barnverksamhet bör få en fördjupad kunskap om hemspråksverksamhetens mål. Det gäller också deras gemensamma respektive speciella uppgifter för att målen skall förverkligas.
Utredningen anser
att personalen har en viktig roll som förebilder för barnen. Genom sitt sätt att vara och fungera tillsammans med barnen påverkar de barnens identi- tetsutveckling och förhållningssätt till egna och andras språk och kulturer att tvåspråkig och svensk personal bör ha ett jämlikt förhållningssätt såväl formellt statusmässigt som i praktiska arbetssituationer att grundutbildning, introduktion och fortbildning av tvåspråkig och svensk personal bör ta fasta på samverkan och ömsesidigt kulturutbyte.
1 Barnavårdscentralerna och språkliga minoritets- grupper. Socialdeparte- mentet/Statistiska cen- tralbyrån, mars 1982. Rekvireras från Social- departementet, 103 33 Stockholm.
Uppsökande verksamhet och planering (kapitel 8)
Uppsökande verksamhet och föräldrautbildning
Det är väsentligt att på ett tidigt stadium bedöma förskolebarnens språkutveckling och eventuella behov av språkstöd. Socialtjänsten och mödra- och barnhälsovården bör i samarbete bedriva en uppsökande verksamhet bland invandrarbarn och andra minoritetsbarn och deras familjer.
Riksdagen har beslutat om ett successivt genomförande från den 1 januari 1980 av föräldrautbildning som ges tiden kring barnets födelse. I sitt slutbetänkande (SOU 1980:27) föreslår barnomsorgsgruppen en föräldraut- bildning under barnets förskole— och skolålder.
Uppsökande verksamhet och föräldrautbildning bland föräldrar från invandrar- och minoritetsgrupper bör behandla frågor som rör barnens behov av stöd och stimulans i sitt modersmål och sin kultur. Barn och föräldrar som har en socialt och språkligt komplicerad situation bör även ha tillgång till rådgivning.
Utredningen anser att föräldrautbildning och annan föräldraverksamhet i första hand bör ordnas i områden där det finns många nyinflyttade, unga familjer, både svenskar och invandrare. Det gäller även andra områden där man av erfarenhet vet att behoven av stöd och kontakt är speciellt stora.
Språkregistrering och planering
Möjligheterna att planera hemspråksstödets omfattning och organisation begränsas påtagligt av bristen på statistiska uppgifter om befolkningens språktillhörighet. F. 11. har invandrarpolitiska kommittén i uppdrag att undersöka frågan och komma med förslag om registrering av språktillhörig- het.
I födelsemeddelandet från BB-kliniken och fortlöpande i barnhälsovårds- jouinalerna, som upprättas för varje barn, noteras moderns och ibland faderns språk. I en del fall noteras också det språk som talas med barnet i hemmet. Detta framgår bl. a. av en enkät som utredningen genomfört bland 123 barnavårdscentraler i 22 invandrartäta kommuner.1
J ournalsystemet inom barnhälsovården har under år 1981 varit föremål för en översyn. Utredningen har framfört synpunkter till socialstyrelsen om hur föräldrarnas och barnens språk bör noteras. I formulären finns numera plats för notering av moderns och faderns språk, men inte för det språk som används tillsammans med barnet i hemmet.
Utredningen anser att kommunerna bör satsa på en långsiktsplanering av hemspråksstödet. En plan för hemspråksverksamhet i en kommun kan ses som ett komplement till barnomsorgsplanen. Kommunerna bör dock inte ha samma formella skyldighet att göra denna som den generella barnomsorgs- planen.
Utredningen föreslår att barnavårdscentralerna får i uppgift att samman- ställa uppgifter om barns språktillhörighet ur barnhälsovårdsjournalerna. Barnhälsovården, socialtjänsten och skolan bör komma överens om hur sådana uppgifter — med hänsynstagande till sekretesskyddet — skall sammanställas och överlämnas.
Behovet av en rikstäckande översyn över framtida behov, bl. a. av tvåspråkig personal och dess utbildning, talar för att socialstyrelsen bör få del av kommunernas planer för hemspråksstödet inom barnomsorgen.
Överväganden och förslag
Utredningen anser
att kommunerna bör göra en lång- och en kortsiktig planering av hemspråks- verksamheten på grundval av bl. a. uppgifter från barnavårdscentraler- na att den centrala statistikredovisningen av hemspråksstödet i förskolan och annan hemspråksverksamhet bör ses över av socialstyrelsen, skolöversty- relsen, statistiska centralbyrån och Svenska kommunförbundet i samråd med språk- och kulturarvsutredningen att tillgängliga resurser för föräldrautbildning i första hand satsas i områden där det finns många nyinflyttade, unga familjer, både svenskar och invandrare.
Utredningen föreslår
att barnavårdscentralerna fåri uppgift att årligen göra en samlad redovisning till kommunerna om barn från olika språkgrupper med behov av hemspråksstöd. Redovisningen skall ge underlag för kommunernas planering av hemspråksstödet i förskolan och annan hemspråksverksam- het att socialstyrelsen får i uppdrag att i samarbete med Landstingsförbundet och Kommunförbundet redovisa hur språkregistreringen vid barnavårdscen- tralerna kan genomföras och hur underlaget kan redovisas för och utnyttjas av kommunerna.
Barn med behov av särskilt stöd (kapitel 9)
Enligt 18 å i socialtjänstlagen har barn som vårdas på sjukhus eller annan institution rätt att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskolan. Detta gäller också handikappade barn som får behandling för sitt handikapp, barn på barnhem och i familjehem (fosterhem).
En utredning om handikappade barn från invandrargrupper i fyra kommuner i Stockholms län har nyligen presenterats av statens handikapp- råd och statens invandrarverk. I rapporten redovisas i vilken utsträckning barn med syn-, hörsel-, förstånds- eller rörelsehandikapp erhåller hem- språksstöd. Erfarenheter och synpunkter från personal och föräldrar beskrivs också.
Totalt registrerades 671 barn i åldrarna 0—16 år av vilka 139 var invandrarbarn. 52 barn fick hemspråksstöd/hemspråksundervisning.
Undersökningen visar att såväl föräldrakontakterna som behandlingsar- betet innebär särskilda svårigheter. Det finns ett påtagligt behov av tvåspråkig personal som kan delta i arbetet med barnen och i kontakterna med föräldrar.
Invandrarbarn är överrepresenterade på barnhem. Det visar studier som
gjorts i Stockholms län under åren 1978—1980. Ca 50 % av barnen på de undersökta barnhemmen var invandrarbarn. För en stor del av dem rörde det sig om relativt korta vistelsetider.
I utredningens enkät bland ett urval kommuner besvarade 22 kommuner frågor om familjehem. I dessa kommuner var totalt 34 invandrarbarn placerade i familjehem. 11 av barnen vistades hos familjehemsföräldrar med samma språk som barnen. 11 barn fick hemspråksstöd i förskolan.
Barn på sjukhus kan erbjudas någon form av förskoleverksamhet, ofta 5. k. lekterapi, vid ett stort antal sjukhus i landet. Socialstyrelsen följer denna verksamhet och informerar om barns behov av lekterapi. Socialstyrelsen känner inte till att det förekommer hemspråksverksamhet på sjukhus för barn i förskoleåldern.
Överväganden och förslag
Utredningen anser
att förskolebarn från språkliga minoritetsgrupper under sin vistelse på sjukhus och andra institutioner bör ha möjlighet till förskoleverksamhet på sitt modersmål. Personal som talar barnets/famil j ens språk, alternativt en kontaktperson från samma språkliga minoritetsgrupp, är en viktig tillgång.
Utredningen föreslår
att socialstyrelsen får i uppdrag att följa och dokumentera hur förskolebarn från minoritetsgrupper tas om hand vid sjukhus och andra institutioner. Det bör ingå i uppdraget att initiera och dokumentera forsknings- och utvecklingsarbete rörande vård- och behandlingsarbetet bland dessa barn.
Åtgärder inom förskolan (kapitel 10)
Förskolans hemspråksstöd bör utgöra en integrerad del av förskoleverksam- heten. Barnen bör ha möjlighet att använda sitt modersmål i alla aktiviteter i förskolan eller familjedaghemmet. Inslag från barnens hemkultur bör också ingå i verksamheten.
Behovet av introduktion och tid för denna bör särskilt beaktas när det gäller barn och föräldrar från språkliga minoritetsgrupper. Föräldramedver- kan bör utformas så'att föräldrarna får reella möjligheter att delta i och påverka förskolans verksamhet.
Organisation
Utredningen vill framhålla att barn vanligen får den bästa formen av hemspråksstöd i grupper där det finns tvåspråkig personal inom det ordinarie arbetslaget.
Kommunerna bör undvika att placera barn i en förskolegrupp eller ett familjedaghem där det inte finns någon bland personalen som talar barnets modersmål. Om detta, alla ansträngningar till trots, inte går att undvika bör någon form av kompenserande åtgärd vidtas. Det gäller såväl under
introduktionstiden som under barnets fortsatta vistelse. Exempel på sådana åtgärder är ökat föräldradeltagande och hemspråksstöd av hemspråkslärare vissa timmar i veckan.
Kommunerna bör i samråd med föräldrar och invandrarorganisationer sammanföra barn från samma språkgrupp och kulturbakgrund till samma grupp(er) och familjedaghem, även om detta innebär att en del barn inte kan få gå i förskola i anslutning till sitt bostadsområde.
Placering i hemspråksgrupp förordas för barn som har mycket stort behov av stöd i hemspråket. Barn i sådana grupper behöver successivt få lära känna svenska språket och kulturen.
Sammansatta grupper innebär en fördel så till vida att barn med ett annat hemspråk än svenska får kontinuerlig kontakt med såväl sitt modersmål som svenska. I dessa grupper är det särskilt viktigt att arbeta för att få balans mellan de båda språken och kulturerna.
För barn som i hemmet får ett omfattande stöd i familjens språk och kultur kan hemspråksstödet i en svenskspråkig grupp bli ett tillräckligt extra stöd och stimulans.
Vissa barn har det bättre i ett familjedaghem, där dagbarnvårdaren talar barnets modersmål och har samma kulturbakgrund, än i en helt svensksprå- kig daghemsgrupp.
Även i familjedaghem är det viktigt hur barngruppen sammansätts språkligt och kulturellt. Dessutom är det ofta väsentligt att familjedaghem- mens verksamhet kan kompletteras genom samarbete med ett daghem eller en deltidsgrupp. Deltagande i verksamhet i öppen förskola är också en bra lösning.
Tillsyn
Kommunerna är de närmast ansvariga för att tillse att förskoleverksamheten, inklusive hemspråksstödet, fungerar på ett tillfredsställande sätt. Länssty- relserna har ett regionalt tillsynsansvar. Socialstyrelsen har tillsynsansvar för hela landet. I den uppgiften ingår att följa socialtjänsten i riket och medverka till en vidareutveckling av de skilda verksamhetsområdena.
Behovet av hemspråksstöd hos samebarn, finsktalande barn i Norrbotten och barn från zigenargrupper behöver särskilt beaktas av kommuner, länsstyrelser och socialstyrelsen.
Det finns påtagliga fördelar med att sameskolstyrelsen följer och utvecklar hemspråksstödet för samebarn. Det är viktigt att engagera förskolepedago- gisk expertis med kunskap i samiska och samisk kultur till sameskolstyrelsen. Detta kan i första skedet vara en försöksverksamhet under en treårspe- riod.
Utredningen föreslår
att sameskolstyrelsen erhåller anslag för försöksverksamhet under i första hand tre år med hemspråksstöd för samebarn i förskolan. Utredningen har beräknat de årliga kostnaden för en sådan försöksverksamhet till 250 000 kr.
Flerspråkigt och flerkulturellt arbetssätt i förskole- verksamheten (kapitel 11)
Förskolan för barn från olika språkliga minoritetsgrupper bör utformas från:
— den svenska förskolans arbetssätt
— barnens behov av stöd i hemspråket och den egna gruppens kultur.
Det innebär att måltider, vila, ”samling”, lekaktiviteter inom- och utomhus, studiebesök, utflykter m. m. behöver anpassas till barnens olika kulturmöns- ter och behov av språkstöd.
Samarbete med föräldrarna och kunskap om barnens utveckling och behov är viktiga utgångspunkter för personalens arbete.
Föräldrarnas syn på barnens fostran samt regler och rutiner, levnadssätt m. m. i hemmet är något som förskolan bör ta hänsyn till.
Föräldrarna bör i sin tur informeras om förskolans verksamhet: mål och metodik, regler och rutiner. Det är en fördel att de aktivt deltar i verksamheten. Dels kan de påverka och berika verksamheten, dels kan det bli lättare att konkretisera och förverkliga önskemål samt belysa skillnader i tänke- och handlingssätt.
Den tvåspråkiga personalens uppgift är att stödja barnen i deras utveckling, deras modersmål och kultur. Den är också en länk mellan två kulturer och språk för barn såväl i den egna språkgruppen som svensksprå- kiga barn. I föräldrasamarbetet har den tvåspråkiga personalen en särskild kontaktfunktion. Denna innebär även att tvåspråkig personal stödjer kontakterna mellan svensk personal och minoritetsföräldrar.
Svensk personal har motsvarande funktioner när det gäller svensk kultur och svenska språket. Däri ligger att de skall kunna sätta sig in i, förstå och sätta värde på andra kulturer. I svenskspråkiga grupper där det finns barn som får hemspråksstöd endast några timmar i veckan skall den svenska personalen aktivt stödja dessa barn i deras kulturbakgrund.
Svensk personal har således två viktiga funktioneri hemspråksstödet: dels att aktivt ta del av familjens bakgrundskultur och stödja den, dels att ge svenskt Språkstöd och tydliggöra den svenska kulturen och samhället i förhållande till minoritetskulturen.
Överväganden
Utredningen anser
att socialstyrelsen bör ta fram s.k. metodkomplement till arbetsplan för förskolan. De bör beskriva arbetssättet för olika språkgrupper i förskolan och sammanfatta viktiga aspekter på arbetet med hemspråksstöd. Socialstyrelsen bör även i samarbete med bl.a. skolöverstyrelsen utarbeta en ny arbetsplan som tar upp grundläggande principer för språkligt och kulturellt stöd till barn i språkliga minoritetsgrupper.
Samverkan förskola—lågstadium (kapitel 12)
I grundskolan ges förutom undervisningi hemspråk också studiehandledning på hemspråket och undervisning i svenska som främmande språk. Liksom i förskolan är målet att ge eleverna möjlighet att bli tvåspråkiga och delaktiga i två kulturer.
Studiehandledning syftar både till att stödja undervisningen i olika ämnen och till att ytterligare stimulera utvecklingen av språket.
Undervisningen i svenska som främmande språk har som syfte att eleverna skall få sådana kunskaper i svenska att de kan leva och fungera i kamratkretsen, på arbetsplatser och i samhället i övrigt på samma villkor som svenska kamrater.
Barn med andra hemspråk än svenska kan få hemspråksundervisning, studiehandledning och undervisning i svenska som främmande språk inom en hemspråksklass, sammansatt klass eller svensk klass. Det förekommer även förberedelseklasser för elever som har svårt att följa undervisning i svenskspråkig klass. De är av tillfällig karaktär och eleverna tillhör en ”ordinarie” klass som de successivt får gå över till.
Statsbidrag utgår till hemspråksundervisningen och undervisningen i svenska som främmande språk. Dessutom finns statsbidrag till särskild undervisning av zigenarbarn.
Även i gymnasieskolan skall kommunen anordna undervisningi hemspråk och studiehandledning för elever som har ett minoritetsspråk som hemspråk. Statsbidrag utgår också för denna verksamhet.
Av en enkät som skolöverstyrelsen genomförde år 1980 framgår att 8 av 31 kommuner hade lokala handlingsprogram för hemspråksverksamhet i förskola och skola. I kommuner där det fanns särskilt många invandrare var det vanligt med permanenta samrådsorgan. I en del kommuner tjänstgjorde vissa hemspråkslärare i både förskolan och grundskolan. Hittillsvarande samverkan mellan förskola och skola har huvudsakligen rört organisatoriska frågor och i mycket liten utsträckning innehåll och arbetssätt.
Överväganden och förslag
Utredningen anser att förskolan och grundskolan i ökad grad behöver samarbeta för att få kontinuitet i den hemspråksstödjande verksamheten.
Därvid är det väsentligt att få till stånd ett förbättrat personalsamarbete. Det kan ske bl. a. genom bättre samordnad information, gemensam fortbildning och ökade möjligheter för personal i förskola och skola att planera och diskutera den hemspråksstödjande verksamhetens mål, innehåll och arbetssätt.
Två andra utredningar förväntas komma med förslag som kan bidra till en bättre kontinuitet mellan förskola och skola för barn med annat modersmål än svenska. Det är kommittén om samverkan mellan förskola och skola samt språk— och kulturarvsutredningen.
Utredningen anser
att ett lokalt samarbete mellan förskola och skola bör utgå från en samordnad målsättning och planering
att det bör ske en samordnad planering av förskolans och skolans hemspråks- stödjande verksamhet att förskolan och skolan bättre bör förbereda barnen och föräldrarna för skolgången och skolans hemspråksundervisning att det i vissa fall kan ordnas gemensamt hemspråksstöd/undervisning för äldre förskolebarn och yngre skolbarn. Socialstyrelsen och skolöversty- relsen bör initiera och utvärdera försök med en sådan samordning av hemspråksstöd respektive hemspråksundervisning att skolöverstyrelsen och socialstyrelsen i sitt fortsatta arbete särskilt bör arbeta med frågor som rör kontinuiteten i förskolans och grundskolans hemspråksstödjande verksamhet.
Utredningen föreslår
att skolpliktiga barn vilkas skolgång har uppskjutits skall få samma hemspråksstöd som andra förskolebarn och vid behov ett mera omfat- tande stöd. Förskolan bör som regel stå för detta stöd (se vidare kapitlen 16 och 17).
Speciella åtgärder utom förskolan -— kulturell verk- samhet och fritidsverksamhet (kapitel 13)
Förskolan när inte alla barn. Många gånger är det de barn som inte nås av förskolans hemspråksstöd som har det största behovet av det. Social och gruppinriktad verksamhet utanför förskolan spelar därför en mycket viktig roll genom att stimulera och engagera barn från minoritetsgrupper. Utbudet av böcker, radio- och TV-program har stor betydelse särskilt för de barn som inte får del av förskolans hemspråksstöd.
Bibliotekens samt invandrar- och minoritetsorganisationernas verksamhet för barn har haft en relativt stor spridning och betydelse. Den har stora möjligheter att nå fler och utveckla innehåll och metoder särskilt vad gäller förskolebarnen. Andra grenar av kultur- och fritidssektorn bör också satsa på att ge språkligt och kulturellt stöd och stimulans till barn från olika språkgrupper. Föreningar och bibliotek är därvid beroende av att det finns ett lättillgängligt utbud av litteratur, bild- och ljudmaterial m. m.
En avgörande faktor är inriktningen och utformningen av de statliga och kommunala bidragen. Utredningen har funnit att befintliga bidrag skulle kunna utnyttjas i större utsträckning för verksamhet bland förskolebarn från minoritetsgrupper. En förutsättning är att bidragen konstrueras så att viktig verksamhet kan stödjas mer direkt. Bidragssystemet är i dag mycket splittrat. Det finns risk för att bidragen styr verksamheten inom t. ex. föreningar på ett sätt som inte tillräckligt främjar barnens behov. Det fordras dessutom en övergripande och ingående kunskap om bidrag och ansökningsförfaranden för att kunna utnyttja dem.
Det är också viktigt att vuxna från de olika minoritetsgrupperna engageras i barnverksamhet. Sannolikt finns här en stor, hittills föga utnyttjad resurs att tillvarata. Men då måste villkoren för att arbeta som barn- och ungdomsle- dare förbättras. Det behövs också en aktiv rekrytering av barn— och ungdomsledare och ökade möjligheter till en bra ledarutbildning.
Överväganden och förslag
Utredningen anser att barn som inte får del av förskolans hemspråksstöd före sex års ålder eller före skolstarten har särskilt stora behov av kompletterande hemspråksverksamhet. Det kan vara en nödvändig förutsättning för att de skall kunna bli tvåspråkiga och tvåkulturella.
Utredningen anser
att statens kulturråd bör utarbeta ett särskilt program för kulturverksamhet för barn och ungdom från invandrar- och minoritetsgrupper att invandrarföreningar, bibliotek, museer m. fl. bör dokumentera och informera om olika invandrar- och minoritetsgruppers kultur och deras situation i Sverige och den egna kommunen att lättillgänglig information bör ges till invandrarorganisationer m. fl. om verksamhet som stödjer barnens modersmål och kultur samt om bidrag och hur man söker dem att fortbildning av ledare för barn- och ungdomsverksamhet bör kunna ske i samverkan mellan svenska organisationer och invandrarorganisationer, t. ex. mellan ett studieförbund och en invandrarorganisation när det gäller lekverksamhet bland barn.
Utredningen föreslår
att statens kulturråd och statens ungdomsråd i samarbete med andra berörda myndigheter och organisationer får i uppdrag att göra en översyn av bidragen till kultur- och fritidsverksamheter. En sådan översyn bör leda till förslag som gynnar föreningars och andras hemspråksstödjande verksamhet för minoritetsbarn i förskoleåldern att kulturutbudet från samhällsstödda kulturinstitutioner samt i radio och TV för barn från invandrar- och minoritetsgrupper ökas. Barnen kan på detta sätt få ett omfattande stöd för sitt språk och sin kultur att det snarast igångsätts en ledarutbildning för olika invandrar- och minoritetsgrupper inom folkhögskolornas fritids- och ungdomsledarut- bildning. En sådan ledarutbildning bör ingående behandla arbete bland barn i förskoleåldern.
Lek- och arbetsmaterial för verksamhet bland barn i förskoleåldern (kapitel 14)
Det råder stor brist på lek- och arbetsmaterial för invandrar- och minoritetsbarn. Bristerna är i allmänhet störst för de i Sverige små språkgrupperna och grupper från avlägsna länder. Likaså råder brist på material som skildrar de språkliga minoriteternas liv i Sverige samt översättningar av svensk barnlitteratur.
Information om material på olika minoritetsspråk behöver förbättras. Det är svårt för personal i förskolor och skolor samt för ledare i olika barnverksamheter att få reda på vilket material som finns och hur man får tag i det.
Statens institut för läromedelsinformation (SIL) har.bl. a. till uppgift att
informera om läromedel för grundskolan och gymnasieskolan, inklusive invandrarundervisningen. Socialstyrelsens och barnmiljörådets upplysnings- verksamhet fyller en motsvarande funktion för förskolan men den är otillräcklig.
Under år 1981 föreslog en utredning att det skulle inrättas en rikscentral för pedagogiska hjälpmedel för den hemspråksstödjande verksamheten inom såväl skolan som förskolan. I december 1981 beslöt riksdagen att SIL:s verksamhet skall avvecklas före juli 1983. Skolöverstyrelsen skall bli ansvarig för information om läromedel för bl. a. invandrarundervisning i grundskola och gymnasieskola. För närvarande behandlas frågor rörande information om läromedel i invandrarundervisningen av språk- och kulturarvsutredning- en. Frågan om information om material till hemspråksstödet i förskolan är ännu inte löst.
Överväganden och förslag
Utredningen anser det angeläget att import och produktion av lek- och arbetsmaterial för minoritetsbarn förbättras. Det behövs en översyn och presentation av material samt information om hur det kan inköpas eller lånas.
Utredningen anser
att förteckningar över material och dess användbarhet för olika språkgrup- per bör utvecklas i samarbete mellan sakkunniga från de olika språkgrup- perna och bibliotekspersonal att sådana förteckningar kan utnyttjas i information till föräldrar och personal i förskolor och i andra verksamheter för barn att statens kulturråd bör utforma speciella rekommendationer för barnlitte- ratur på de skilda minoritetsspråken.
Utredningen föreslår
att socialstyrelsen i samarbete med berörda organisationer får i uppdrag att undersöka och föreslå hur produktion, distribution och information när det gäller material för hemspråksverksamheten kan organiseras och vidareutvecklas.
Speciella åtgärder inom personalutbildningen (kapitel 15)
Vid årsskiftet 1980/81 var ca 2000 personer anställda som tvåspråkig personal inom förskolan. Av dessa var ca 1100 ordinarie personal i barngrupp och ca 700 ambulerande hemspråkslärare. Resterande 200 var anställda som ekonomipersonal och lokalvårdare.
All tvåspråkig personal har viktiga uppgifter i den hemspråksstödjande verksamheten inom barngruppen. I detta och andra kapitel i betänkandet avses dock främst tvåspråkig personal med pedagogiska funktioner i barngrupp. Sedan år 1977 förekommer utbildning av tvåspråkiga förskollärare och av
hemspråkslärare. Ett förslag till utbildning av tvåspråkiga barnskötare inom barn- och ungdomsverksamhet har utarbetats av skolöverstyrelsen. Det behandlas f. n. inom regeringskansliet.
I utredningens direktiv ingår att undersöka hur tillgången på tvåspråkig personal skall kunna tryggas. Utbildningsplatserna inom tvåspråkig förskol— lärarutbildning utnyttjas alltför litet. Det finns flera orsaker till detta, bl. a. reglerna för intagning samt utbildningarnas lokalisering, organisation och innehåll. De försämrade möjligheterna att få arbete inom barnomsorgen har sannolikt också bidragit. Ytterligare faktorer är kommunernas personalpla- nering och anställningskrav inom barnomsorgen. Dessa har troligen avgö- rande betydelse för intresset hos tvåspråkiga personer att söka utbild- ning.
Utredningen anser att betoningen i utbildningen av tvåspråkig personal för förskolan behöver ligga på utbildning till tvåspråkig förskollärare eller barnskötare.
Utredningen anser vidare att den redan inslagna vägen med utbildning som ger dubbel kompetens bör fortsättas. Det innebär utbildning för att arbeta både med svenskspråkiga barn och barn med annat hemspråk. Men utbildningen bör anpassas bättre till de studerandes varierande förkunskaper och förutsättningar.
En stor del av den redan anställda tvåspråkiga personalen har inte pedagogisk grundutbildning. Många har heller inte utbildning för att arbeta som tvåspråkig personal. Det är viktigt att kommunerna och utbildnings- myndigheterna undersöker möjligheterna att erbjuda dessa utbildning.
Utredningen anser att även den svenska personalen behöver utbildning som ger ”dubbel kompetens”. Personalen skall kunna bemöta barnen med hänsyn till deras kultur och familjesituation.
För all personal som arbetar bland barn med annat hemspråk än svenska är behovet av fortbildning stort.
Det ingår inte i utredningens direktiv att gå in på personalutbildning för andra områden än förskolan. Utredningen vill dock starkt betona behovet av tvåspråkig personal inom socialtjänsten samt mödra- och barnhälsovården, kultur- och fritidsverksamheten. Även svensk personal som har återkom- mande kontakter med barn och föräldrar från språkliga minoritetsgrupper behöver ökad kunskap om dessa.
Överväganden och förslag
Utredningen anser
om rekrytering av personal att betoningen bör ligga på att för förskolan utbilda och rekrytera tvåspråkiga förskollärare och barnskötare att en ökad del av hemspråkslärarutbildningen bör inriktas på arbete i förskolan och på lågstadiet att det är angeläget att kommunerna ser över behovet av tvåspråkig personal för olika språkgrupper och planerar sin personalorganisation därefter att socialstyrelsen bör göra beräkningar på riksnivå av behovet av tvåspråkig personal att utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheterna i samarbete bör pröva
introduktionsutbildningar som förbereder för barnskötar- och/eller förskollärarutbildning för invandrare att den kommunala vuxenutbildningen bör anpassas till invandrarnas behov att komplettera sin grundutbildning för att bl. a. komma in i förskollärar- och hemspråkslärarutbildning att högskolorna bör pröva möjligheterna till 5. k. distansundervisning för utbildning av tvåspråkig personal. En sådan organisation innebär att en stor del av utbildningen kan genomföras på hemorten att högskolorna vid behov bör erbjuda tvåspråkig utbildning inom den reguljära utbildningen även för antalsmässigt sett små språkgrupper att UHÄ bör söka få till stånd internordisk samverkan när det gäller utbildning för vissa språkgrupper att utbildning som ger dubbel kompetens för tvåspråkig personal bör fortsättas. En noggrann prövning bör göras av hur utbildningarna bättre kan anpassas till de uppställda målen
om fortbildning att en fortsatt satsning på fortbildning inom barnomsorgen är angelägen. Den bör ta fasta på att klargöra mål för hemspråksverksamheten samt konkretisera innehåll och arbetssätt att pedagogisk och administrativ ledningspersonals behov av fortbildning när det gäller invandrar- och minoritetsfrågor särskilt bör beaktas att kommunerna i samverkan med högskolemyndigheterna bör ge förslag till s. k. enstaka kurser som kan ge tvåspråkig och svensk personal ökade förutsättningar för att arbeta med hemspråksverksamhet att socialstyrelsen även fortsättningsvis bör stödja bl. a. fortbildning som organiseras i samarbete med utvandringsländer. En del sådana kurser torde kunna samordnas med motsvarande fortbildning inom högskolan för skolväsendets personal
om personal på områden utom förskolan att det är väsentligt att utbilda och rekrytera tvåspråkig personal inom socialtjänstens område i övrigt. Det gäller även mödra- och barnhälso- vården, hälso- och sjukvården i övrigt, institutionsvården m. fl. som tar emot barn från invandrar- och minoritetsgrupper att grundutbildning och fortbildning av svensk personal inom de av utredningen berörda områdena bör få ett betydligt ökat inslag av frågor om de språkliga minoritetsgruppernas situation och behov.
Utredningen föreslår
om mål för och innehåll i förskolepersonalens utbildning att skolöverstyrelsen och UHÄ får i uppdrag att ge förslag till grundutbild- ning för redan nu verksam tvåspråkig personal i förskolan att UHÄ och skolöverstyrelsen i samarbete med bl. a. socialstyrelsen får i uppdrag att se över förskolans personalutbildningar med ledning av utredningens synpunkter på utbildningens inriktning att denna översyn också innefattar utbildning för svenskspråkig personal. De krav som ställs i arbetet bland barn med annat modersmål än svenska och med annan kulturbakgrund än den svenska bör därvid beaktas.
Förslag till lag om hemspråksstöd i förskolan (kapitel 16)
Riksdagsbeslutet år 1976 om hemspråksträning och hemspråksundervisning medförde ingen skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksstöd i förskolan. Däremot är hemspråksundervisning i skolan en skyldighet för kommunerna
I regeringens proposition (1975/76:118) föreslogs även kommunal skyldig- het att anordna hemspråksstöd för sexåriga barn med annat hemspråk än svenska i den allmänna förskolan. Information från bl. a. socialstyrelsen har utgått från att det beslut riksdagen tog utifrån denna proposition innebar en sådan skyldighet.
I utredningens direktiv ingår att skapa klarhet om rätten till hemspråks- stöd. Där ingår också att föreslå förändringar i övrigt som bättre än nu tillgodoser invandrarbarns speciella behov. Direktiven berör även frågan om vid vilken ålder som hemspråksstödet bör sättas in.
I juni 1980 föreslog utredningen i en promemoria till regeringen att kommunernas skyldighet att anordna hemspråksstöd för fem- och sexåriga barn med annat hemspråk än svenska skulle lagfästas. Förslaget har remissbehandlats men inte lett till regeringsbeslut.
I detta kapitel redovisas ett nytt lagförslag som bygger på utredningens arbete efter det att det tidigare lagförslaget lämnats.
Utredningen anser att barn med annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet måste få hemspråksstöd redan från det de börjar i förskola eller familjedaghem.
Ett viktigt motiv till att lagfästa detta är att dessa barn bör garanteras rätt till hemspråksstöd. Utan lagreglering får visserligen kommunerna större frihet att använda statsbidrag och andra resurser efter sina bedömningar av vilka som har störst behov. Men det är mycket svårt att fatta sådana avgöranden.
Utredningen vill betona att hemspråksstöd i förskolan skall ges åt barn med ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet.
Utredningen föreslår att kommunernas skyldighet att anordna hemspråks- stöd skrivs in som ett tillägg i socialtjänstlagen, som en särskild paragraf (17 a).
Utredningen har i övriga kapitel givit en rad förslag till förbättringar av hemspråksverksamheten som kan genomföras inom ramen för nuvarande resurser. Utredningen har emellertid funnit det omöjligt att tillgodose både utredningens huvuddirektiv och tilläggsdirektiv när det gäller lagförslaget. Huvuddirektiven anger att utredningen skall undersöka möjligheterna till förbättringar av hemspråksstödet. Tilläggsdirektiven ålägger alla kommitté- er att inte gå utöver gällande ekonomiska ramar.
Därför har utredningen valt att lägga fram två alternativa förslag. Det ena förslaget innebär lagfäst skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksstöd för barn med annat hemspråk än svenska under hela den tid de går i förskola eller vistas i familjedaghem. Detta alternativ svarar bäst mot huvuddirektiven och barnens behov av kontinuerligt språkstöd.
Det andra förslaget utgår från tilläggsdirektiven. Det innebär att
kommunerna blir skyldiga att anordna hemspråksstöd under minst två år i förskoleverksamheten för barn med annat språk än svenska.
Konsekvensen av det förslag som utgår från tilläggsdirektiven blir att barnen riskerar att bli utan hemspråksstöd efter två år i förskolan, vilket inte är önskvärt. Detta behöver dock inte hända om barnen går i en förskola där det finns ordinarie tvåspråkig förskolepersonal eller om de vistas i familjedaghem där dagbarnvårdaren och barnet har samma modersmål.
Båda alternativen innebär ett krav på att hemspråksstöd ges minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor per år.
För barn som behöver hemspråksstöd utöver vad en lag skulle stadga och för adoptivbarn, kan enligt utredningens mening lagen om bistånd (6 & i socialtjänstlagen) åberopas.
Lagförslagen förutsätter att hemspråksstöd endast ges i ett språk utöver svenska. I en del fall kan det dock vara befogat med undantag från den regeln, t. ex. vad gäller barn i finska zigenarfamiljer där det kan vara riktigt med språkstöd i både finska och romanes.
Barn på sjukhus eller annan institution skall enligt 18 å i socialtjänstlagen ha tillgång till förskoleverksamhet motsvarande den i förskolan. Om utredningens förslag om lag förverkligas skall dessa barn som har annat hemspråk än svenska få hemspråksstöd efter samma regler som när de inte är på sjukhus eller annan institution.
I det förslag som presenteras nedan anges att kommuner kan ansöka om dispens från skyldigheten att anordna hemspråksstöd. Utredningen betonar att dispens bör medges endast i enstaka fall och där mycket starka skäl föreligger.
Barn som är över ca tre år har enligt utredningens uppfattning ofta behov av hemspråksstöd i grupp tillsammans med andra barn med samma modersmål. Sådan verksamhet kan anordnas för barn som inte gåri förskola genom att de får delta i hemspråksverksamhet i den öppna förskolan vars verksamhet blir statsbidragsberättigad från den 1 januri 1983. Det är angeläget att invandrar- och minoritetsorganisationer kan engageras i sådan verksamhet vid öppna förskolor.
Lagförslag
Alternativ enligt huvuddirektiven och utredningens slutsatser från utred- ningsarbetet
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 a %
För barn som har ett annat hem- språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet och som ' bereds plats i förskola skall social- nämnden anordna hemspråksstöd.
Hemspråksstödet skall erbjudas varje barn i minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor per år. Barn som avses i 145 andra stycket
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
skall erbjudas hemspråksstöd. Länsstyrelsen får där särskilda skäl föreligger medge socialnämnden befrielse under viss tid från skyldig- heten att anordna hemspråksstöd.
Alternativ i enlighet med tilläggsdirektiv
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 a 5
För barn som har ett annat språk än svenska som dagligt umgänges- språk i hemmet och som bereds plats i förskola skall socialnämnden anord- na hemspråksstöd.
Hemspråksstödet skall erbjudas varje barn med minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor per år under minst två år. Barn som avses i 145 andra stycket skall erbjudas hemspråksstöd.
Barn som börjar i förskolan vid sex års ålder skall erbjudas hemspråks- stöd med minst fyra timmer per vecka under minst 35 veckor under ett är.
Länsstyrelsen får där särskilda skäl föreligger medge socialnämnden befrielse under viss tid från skyldig- heten att anordna hemspråksstöd.
Utredningen föreslår vidare en möjlighet att överklaga socialnämndens beslut. Detta innebär en ändring i 745 socialtjänstlagen. Paragrafen föreslås få följande lydelse:
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
745
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 5 eller om föreläg- gande eller förbud enligt 70 å får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 705 och kammarrättens motsvarande beslut gäller omedelbart.
Länsstyrelsens beslut i fråga om hemspråksstöd enligt 17a 5 tredje stycket får överklagas hos kammar- rätten genom besvär.
Kostnadsberäkning, finansiering och statsbidrag (kapitel 17)
Utredningen konstaterar att det är den ambulerande verksamheten som är speciellt kostsam för kommunen. F. 11. är det ca 36 % av barnen som erhåller hemspråksstöd som får det av ambulerande tvåspråkig personal. Övriga 64 % får hemspråksstöd av fast personal i hemspråksgrupp eller sammansatt grupp. Den genomsnittliga kostnaden per barn som erhåller hemspråksstöd genom fast respektive ambulerande verksamhet har beräknats till 5 000 kr.
Utredningen har erfarit att kommunerna i flertalet fall sökt inrätta hemspråks- eller sammansatta grupper så långt detta varit möjligt.
Vissa kommuner har med nuvarande statsbidragssystem betydande kostnader för hemspråksstödet medan andra kommuner har en så gott som självfinansierande verksamhet.
Ett nytt statsbidragssystem införs för barnomsorgen från den 1 januari 1983. Det innebär att statsbidrag utgår med 40 % av driftskostnaderna för daghem, deltidsgrupp, fritidshem, familjedaghem, öppen förskola samt vissa kostnader för pedagogisk ledning av barnomsorgen.
Utredningen föreslår ett ändrat statsbidragssystem för verksamheten med hemspråksstöd till förskolebarn.
Utredningen föreslår att statsbidrag för hemspråksstöd får utgå med 40 % av kommunernas bruttokostnader vid hemspråksstöd. Dessa kostnader kan gälla löner till personal, kapitaltjänstkostnader, övriga lokalkostnader, inventarier, kost, lekmaterial, utflykter m.fl. kostnader som direkt kan hänföras till verksamheten. För att stimulera kommunerna föreslår utred- ningen att det i bidragsunderlaget får inräknas 1 000 kr. per förskolebarn som erhåller hemspråksstöd.
I kapitel 16 anger utredningen två alternativa förslag till lag för att garantera barn med annat hemspråk än svenska hemspråksstöd i försko- lan.
Det första förslaget innebär att barn med ett annat hemspråk än svenska skall ges hemspråksstöd under hela den tid de går i förskola eller vistas i familjedaghem. Bruttokostnaden för detta förslag har utredningen beräknat till 74 milj. kr. per år och statsbidragskostnaden till 37 milj. kr. per år.
Det andra förslaget utgår från särskilda tilläggsdirektiv till alla statliga kommittéer. Dessa direktiv anger att alla förslag måste finansieras inom nu gällande anslag. År 1980 uppgick statsbidraget för hemspråksträning till 22 milj. kr. Den möjliga ramen för detta budgetår uppgick till 29 milj. kr.
Detta förslag innebär att kommunerna åläggs skyldighet att anordna hemspråksstöd under minst två år i förskoleverksamheten för barn med ett annat hemspråk än svenska. Om statsbidrag utgår för dessa två år och även resterande tid barnen får hemspråksstöd i förskolan beräknas bruttokostna- den uppgå till mellan 46 och 69 milj. kr. och statsbidragskostnaden till mellan 23 och 34 milj. kr.
Utredningen har diskuterat i vilken utsträckning statsbidragen till skolan även skulle kunna omfatta insatser i förskolan samt möjligheten att se de båda statsbidragsformerna som en samlad resurs. Utredningen har dock funnit att detta förutsätter en diskussion om lösningar som ligger utanför
utredningens kompetensområde. Utredningen anser dock att det borde vara möjligt för kommunerna att överblicka och prioritera sina resurser så att de kan användas där de bäst behövs. Det är enligt utredningens uppfattning angeläget att dessa frågor även tas upp av bl. a. språk- och kulturarvsutred- ningen och kommittén om samverkan mellan förskola och skola.
Utredningen föreslår
att ett statsbidragssystem införs som innebär att kommunerna får räkna in 40% av sina kostnader för hemspråksstödet i bidragsunderlget för statsbidraget för barnomsorgen. I detta bidragsunderlag bör även få inräknas ett belopp på 1 000 kronor per barn som erhåller hemspråks- stöd att detta statsbidrag utgår under hela den tid barnet får hemspråksstöd i förskolan.
Förslag om forskning och försöksverksamhet
I flera kapitel i betänkandet har utredningen visat på behov av forsknings— och utvecklingsarbete.
I kapitel 2 i betänkandet beskriver utredningen faktorer som påverkar invandrar- och minoritetsbarns uppväxtvillkor. Där framgår behovet av fortsatt forskning för att belysa förhållanden som påverkar dessa barns utveckling. Beteendevetenskaplig forskning i Sverige har hittills inte tillräckligt analyserat invandrarbarns och invandrarungdomars uppväxtför- hållanden.
Vidare pekas på behovet av forskning om barn som stannar kvar i hemlandet när föräldrarna utvandrat eller som skickas till hemlandet t. ex. i samband med skolstarten. Det behöver även utredas hur det går för barn som återvänder med familjen till hemlandet efter flera år i ett annat land. Regeringen bör verka för samarbete med utvandringsländer och internatio- nella organ för att få till stånd sådan forskning.
Ikapitlen 3, 10 och ]] framhålls behovet av att dokumentera och utvärdera fortsatt verksamhet med hemspråksstöd i förskolan.
Effekterna av olika stödåtgärder behöver bedömas med större säkerhet än vad som nu är möjligt. Det saknas utvärdering om hur olika former av hemspråksstöd fungerar.
Det behövs mer forskning om hur barn lär sig flera språk samt forsknings- och utvecklingsarbete för att utveckla innehåll och arbetssätt i förskolans språk- och kulturstödjande verksamhet.
Fortsatt språkforskning behöver förankras mer än hittills i en breddad ”människokunskap”. Miljöbetingade och psykologiska faktorer har visat sig vara avgörande för språkutvecklingen, särskilt för barn som skall lära sig två eller flera språk.
Vidare har utredningen i kapitel 8 föreslagit att projekt som prövar föräldrautbildning för invandrar- och minoritetsgrupper även fortsättnings— vis bör få hög prioritet.
I kapitel 9 pekar utredningen på betydelsen av att sjukhus och andra institutioner (barnhem, familjehem och institutioner för handikappade barn) prövar former för hemspråksstöd.
I kapitel 10 föreslår utredningen att sameskolstyrelsen erhåller anslag till försöksverksamhet med hemspråksstöd för samebarn i förskolan. Förslaget innebär att 250 000 kronor årligen skulle gå till sådan försöksverksamhet under en period av i första hand tre år.
I kapitel 12 påtalas behovet av försöksverksamhet när det gäller samarbetet mellan förskolan och skolan. Utredningen anser bl. a. att det bör prövas att ordna gemensamt hemspråksstöd för äldre förskolebarn och yngre skolbarn i syfte att få en tillräckligt stor grupp barn och utnyttja tillgänglig tvåspråkig personal.
I den nyligen framlagda forskningspolitiska propositionen ”Om forskning m. m.” (1981/82:106) har forsknings- och utvecklingsarbete inom barnom- sorgsområdet getts hög prioritet. Även forskning om migrations- och etnicitetsfrågor har betonats i propositionen. Utredningen anser att det är mycket viktigt att genom fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete få ökade kunskaper om hur hemspråksstödet behöver utvecklas i framtiden.
Utredningens arbete
Utredningen överlämnade den 10 juni 1980 en promemoria till socialdepar- tementet med förslag om att till 6å lagen om barnomsorg foga ett tillägg beträffande skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksträning i förskolan. Förslaget, som avsågs träda i kraft fr. o. m. den 1 januari 1981, innebar lagfästande av kommunernas skyldighet att anordna hemspråksträ- ning minst fyra timmar per vecka för fem- och sexåriga barn inom förskolan med annat hemspråk än svenska.
Förslaget remissbehandlades och fick stöd från flertalet remissinstanser. Statsmakterna har dock inte ännu tagit ställning till förslaget. Utredningen lägger fram ett nytt förslag i slutbetänkandet.
Arbetsgrupper
Utredningen har tillsatt tre arbetsgrupper. I arbetsgruppen för hemspråks- stöd inom barnomsorgen har medverkat förskollärare Pirkko Leporanta- Morley, hemspråkslärare Ankica Ristié, metodiklärare Lydia Rättö-Nilsson, sekreterare Ylva Winberg och byrådirektör Inga-Britta Åstedt.
I arbetsgruppen för hemspråksstöd utom barnomsorgen har medverkat distriktssköterska Marianne Bergström, departementssekreterare Gunilla Hardeberg, byrådirektör Lars-Åke Lundqvist, byrådirektör Helena Pentin- saari, barnhälsovårdsöverläkare Marianne Svanborg, departementssekrete- rare Anne-Outram Wigart och sekreterare Kerstin Wigzell.
I arbetsgruppen för kulturfrågor har medverkat författaren Mehmet Enim Bozarslan (fr. o. m. 1980-10-17), bibliotekarie Miklos Gulyas (t. o. rn. 1980-11-28), sekreterare Anna-Greta Heyman, byrådirektör Gerd Hillman (fr. o. m. 1980-11-29), chefen för utbildningsradions förskolesektion Birgitta Johansson-Hedberg, bibliotekarie Heli Vasara och studieorganisatör Kerstin Åsbrink.
Överläggningar
Utredningen har haft tre överläggningar med representanter för invandrar- och minoritetsorganisationers riksförbund: 7—8 februari 1980, 2—3 februari 1981 och 2 april 1982. Vid utredningssammanträde 21—23 april 1980 på statens invandrarverk besökte utredningen invandrarorganisationeri Norr-
köping. Dessutom har utredningen haft överläggningar med lokala invand- rar- och minoritetsorganisationer i Växjö den 9 februari och Västerås den 10 februari 1981.
Den 7—8 maj 1981 samrådde utredningen i Kiruna med företrädare för sameskolestyrelsen, den lokala sameföreningen och Kiruna kommun samt med Gällivare kommun.
Utredningen har diskuterat frågor om hemspråksträning i förskolan med företrädare för Västerås kommun i februari 1981 och gjort ett studiebesök i Botkyrka kommun i januari 1980. I november 1981 deltog utredningen i en konferens i Stockholm med invandrarkonsu[enter/assistenter inom barnom- sorgen från kommuner i Stockholms och Uppsala län samt Göteborgs och Stockholms kommuner. Ifebruari 1982 deltog företrädare för utredningen i en motsvarande konferens i Lund för kommuner i Sydsverige.
Den 24 juli 1981 hade utredningen en överläggning med representanter för zigenska föreningar tillsammans med arbetsgruppen för zigenarfrågor vid statens invandrarverk.
Studieresor och konferenser
I januari 1981 gjorde experten i utredningen byrådirektör Lars-Åke Lundqvist en studieresa i norra Finland i syfte att studera problem som kan uppstå för barn som återvänder till Finland efter vistelse i Sverige.
Utredningen har vidare representerats vid en rundabordskonferens i Bled i Jugoslavien 6—10 april 1981 anordnad av socialstyrelsen i samarbete med jugoslaviska myndigheter samt i januari 1982 vid en konferens beträffande personalutbildningsfrågor anordnad i samarbete mellan finsk-svenska utbildningsrådet, socialstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet.
En studieresa i Västtyskland och Jugoslavien för att studera språk- och kulturstöd för invandrar- och minoritetsgrupper företogs av ordföranden och sekretariatet 19—30 oktober 1981 (bilaga 4).
Forskning, enkäter och rapporter
Under maj 1980 genomfördes en enkät bland 30 kommuner beträffande inriktning och organisation av hemspråksträningen i förskolan (bilaga 2). Uppföljning av denna enkät gjordes vid två tillfällen under år 1981 i syfte bl. a. att få underlag beträffande kommunernas kostnader och finansiering av hemspråksstödet i förskolan.
I samarbete med invandrarverket har utredningen genom en enkät till 16 kommuner kartlagt i vilken omfattning zigenarbarn har förskoleplats och får hemspråksstöd.
Statistiska centralbyråns prognosinstitut har bearbetat och redovisat en av utredningen under september 1981 genomförd enkät bland barnavårdscen- traler i 22 invandrartäta kommuner. En rapport av enkätresultaten har sammanställts under titeln ”Barnavårdscentraler och språkliga minoritets- grupper. Redovisning av en enkätundersökning” (mars 1982).
På utredningens uppdrag har tre forskare från lingvistiska institutionen vid
Göteborgs universitet, Jens Allwood, Monica Mac Dowall och Sven Strömqvist, gjort en dokumentation och analys av forskning beträffande barns språkutveckling och flerspråkighet. Detta arbete redovisas i en särskild rapport. Synpunkter i dessa frågor har även lämnats av professor Els Oksaar, fil. lic. Tove Skutnabb-Kangas och professor Gunnar Tingbjörn.
En rapport om arbetssätt och innehåll i förskolans arbete med invandrar- och minoritetsbarn har på utredningens uppdrag sammanställts av experten Lydia Rättö-Nilsson under titeln ”Flerspråkighet och flerkulturalism i förskolan — vill vi, kan vi?”
Utredningen har initierat ett projekt vid institutionen för praktisk pedagogik inom Göteborgs universitet angående metoder för bedömning av språkutveckling för barn med andra hemspråk än svenska.
En studie av hemspråksreformens genomförande i förskolan har genom- förts inom Expertgruppen för invandringsforskning (EIFO) av Anne Haga och Ingegerd Municio på utredningens uppdrag (bilaga 3). Vidare har ett delprojekt inom ett projekt i Botkyrka kommun initierats av utredningen. Syftet var att undersöka behov av hemspråksstöd utom förskolan.
Övrigt
Remissvar har av utredningen lämnats på den s. k. barnomsorgsgruppens vid socialdepartementet slutbetänkande ”Barn och vuxna” (SOU 1980:27). Beträffande förslag om språkregistrering vid barnavårdscentraler har utredningen samrått med Svenska landstingsförbundet. Vid uppläggningen av kapitel 12 Samverkan förskola—lågstadium har utredningen samrått med skolöverstyrelsen och kommittén om samverkan mellan förskola och skola. När det gäller kapitel 15 Speciella åtgärder inom personalutbildningen har samråd skett med företrädare för universitets- och högskoleämbetet.
1. Barn med behov av hemspråksstöd Målgrupper och definitioner
1 .1 Inledning
Människor får sin identitet, sin kunskap och beredskap att klara olika livssituationer, till stor del genom språket. Språket tolkar livet och omvärlden och för barnen in i en vidgad livsmiljö.
Förmågan att kommunicera språkligt och på andra sätt grundläggs i mycket tidig ålder. Barn har olika medfödda och miljöbetingade förutsätt- ningar för sin språkliga utveckling. För barn som lever i en flerspråkig och flerkulturell miljö är det speciellt viktigt att betingelserna är goda och att de får stöd för sin språkliga och kulturella utveckling. Föräldrar kan ha för litet tid och begränsade möjligheter att ägna sig åt och samtala med sina barn. Barnen kan bl. a. därigenom få otillräckliga språkliga, sociala och kulturella förutsättningar. Barn som även i övrigt lever isolerade eller på annat sätt får föga språklig, kommunikativ stimulans kan få inlärnings- och sociala svårigheter. De kan få problem med att klara skolan och riskerar att gå ut i arbets- och övrigt samhällsliv med otillräckliga språkfärdigheter.
Det är för barn som har en sådan situation som förskolan och hemspråksträningen har en särskilt stor betydelse. De måste få speciella möjligheter att utveckla modersmålet som en grund och successivt lära sig ett eller flera andra språk.
Terminologin inom hemspråksområdet är enligt utredningens erfarenhet något oklar. I detta kapitel redovisas vilka begrepp som används i betänkandet och definitioner av dessa begrepp. Vidare redovisas på vilket sätt utredningen avgränsat sitt uppdrag och vilka målgrupper som främst omfattas av utredningens förslag.
Statistiken på området har visat sig vara otillräcklig sett ur utredningens perspektiv. Ett försök görs emellertid att beräkna hur stor den egentliga målgruppen kan tänkas vara.
1.2. Målgruppen
Riksdagens beslut 1976 om hemspråksträning i förskolan och hemspråksun- dervisning i grundskola och gymnasieskola syftade på barn för vilka ett annat språk än svenska utgör ett levande inslag i deras hemmiljö. I förskolan inriktades hemspråksträningen i ett första skede på barn som omfattades av den allmänna förskolan, dvs. barn i sexårsåldern. Genom riksdagens beslut
1979 att ge statsbidrag även till hemspråksträning för barn i fem års ålder har betoningen kommit att ligga på barn i de två äldsta åldersgrupperna i förskolan. Rätten till hemspråksundervisning i skolan omfattar samtliga årsklasser i grund- och gymnasieskola.
Såväl invandrarbarn som barn som tillhör en ursprunglig minoritet i Sverige skall kunna få hemspråksträning respektive hemspråksundervisning. Någon klar och entydig definition på begreppet invandrarbarn finns inte. I förarbetena till hemspråksreformen talas om ”barn med utländsk härkomst, såväl sådana som kommit till Sverige tillsammans med sina föräldrar och sådana som är födda här av invandrade föräldrar. Vanligen, men inte alltid, räknar man som invandrarbarn även barn till naturaliserade föräldrar, liksom ofta barn vars ena förälder är invandrare och den andre infödd svensk.” (DsU 1975113).
Begreppet invandrarbarn är inte helt liktydigt med att ett barn har behov av stöd i ett annat språk än svenska. Barn som har svenska som modersmål/hemspråk kan vara betecknade som invandrarbarn. Och vice versa kan barn som betraktas som svenskar tala ett annat språk än svenska i hemmet.
I riksdagsbeslutet (UbU 1975/76133, rskr 391) förutsätts att åtminstone en av föräldrarna har ett annat språk än svenska som sitt modersmål och använder det i umgänget med barnet.
Enligt skolförordningen har elever med ett minoritetsspråk som hemspråk rätt till hemspråksundervisning. Enligt grundskolans läroplan (Lgr 80) skall hemspråket vara det dagliga umgängesspråket i hemmet mellan barnet och dess familj. Rätten till hemspråksundervisning är således inte direkt kopplad till föräldrars modersmål eller ursprung. Termen invandrarelev har i statistiken om hemspråksundervisning ersatts med termen ”elev med annat hemspråk än svenska”.
Förskolans hemspråksträning skall för barn med annat hemspråk än svenska utgöra ett komplement till hemmets fostran och utgå från det språk som används i hemmet tillsammans med barnet. Utredningen anser därför, i anslutning till vad som gäller inom grundskolan, att stödet skall gälla barnets dagliga umgängesspråk i hemmet.
Det är viktigt att föräldrarna i ett tidigt skede av barnets liv är medvetna om att ett väl utvecklat modersmål är en förutsättning för att barnet skall bli tvåspråkigt. Detta förutsätter att föräldrarna får en tidig information om sin egen betydelse även för barnets språkliga/kulturella utveckling och att de blir insatta i vilka möjligheter som finns till hemspråksstöd i förskola och grundskola.
1.3. Begrepp och definitioner
I utbildningsutskottets betänkande (UbU 1975/76:33) förordas begreppet hemspråk med motiveringen att kriteriet för rätt till hemspråksträning skall vara barnets behov att knyta an till föräldrarnas/vårdnadshavarnas språk och kultur. Hemspråksträning innebär således mer än en snäv språkundervis- ning. Benämningen modersmål ansåg utskottet lätt kunde förorsaka
praktiska svårigheter då det kunde vara oklart vilket modersmål som avsågs.
Hemspråk står för ett språk som talas inom familje- och vänkretsen. Det inbegriper inte språk som främst utnyttjas som skriftspråk eller i mer begränsade sammanhang. Hemspråksträningen avser att stödja barnet att utvecklas i sitt modersmål och bli förankrad i sin kultur.
Benämningen hemspråk har kritiserats av bl. a. invandrar- och minori- tetsorganisationer. Modersmål upplevs ha en högre statusi samhället. Både svenskar och medborgare i andra länder refererar till sina första språk som modersmål.
Utredningen har valt att använda både hemspråk och modersmål och hari betänkandet försökt att använda båda uttrycken med viss urskillning. Båda termerna kan stå för en persons första språk, vilket även kan kallas basspråk och relateras till barnets tidiga uppväxt och fostran i hemmet. Utredningen använder modersmål i sammanhang som inte kräver en klar administrativ eller juridisk precisering. Den är 1981 tillsatta språk- och kulturarvskommit- tén (Dir. 1981:49) skall ge förslag om vilka begrepp som skall användas för skolans del.
Utredningen vill betona att hemspråksträning inte kan avskiljas som ett särskilt undervisningsmoment, vilket även betonas i riksdagens beslut (UbU 1975/76z33). Det är fråga om en integrerad del av förskolans arbetssätt som går ut på att stödja den totala personlighetsutvecklingen.
Utredningen anser att hemspråksstöd är bättre än den numera giltiga termen hemspråksträning. Träning kan leda tanken till en mycket avgränsad språkövning. Hemspråksstöd har den vida innebörd som utredningen vill betona i och med att det bör vara fråga om förskoleverksamhet på ett minoritetsspråk.
Vidare har utredningen valt att använda hemspråksverksamhet som övergripande benämning på skilda slag av språk- och kulturstödjande verksamheter för barn i förskoleåldern, såväl inom barnomsorgen som kultur— och fritidsverksamhet, inkluderande invandrarorganisationers verk- samhet.
Numera används ofta beteckningarna enspråkig grupp, tvåspråkig grupp respektive integrerad grupp på hemspråksstödets olika former av organisa- tion. Enspråkiga kallas grupper i förskolan där alla barn och majoriteten av personalen tillhör samma språkliga minoritetsgrupp. Utredningen föreslår att dessa i stället kallas hemspråksgrupper.
Tvåspråkiga kallas numera vanligen grupper där en del av barnen och personalen talar ett minoritetsspråk och en del är svenskspråkig. Umgänges- språk är både minoritetsspråket och svenska. Utredningen föreslår att dessa i stället benämns sammansatta grupper.
Integrerad grupp är en relativt vanlig benämning på grupper där en liten grupp eller enstaka barn har ett annat eller flera andra hemspråk än svenska och där ordinarie personal är svenskspråkig. Hemspråksstöd ges av hemspråkslärare ett visst antal timmar per vecka. Umgängesspråket i sådana grupper är således övervägande svenska. Utredningen föreslår därför benämningen svenskspråkig grupp.
Utredningens förslag till beteckningar på olika organisationsformer
ansluter sig till grundskolans terminologi: hemspråks-, sammansatt och svenskspråkig klass.
Inom förskoleverksamheten används beteckningen tvåspråkig personal för allt slags personal som behärskar såväl ett minoritetsspråk som svenska och som är anställd i olika funktioner där den kan ge barn hemspråksstöd. Ambulerande personal, dvs. tvåspråkig personal, som ger hemspråksstöd åt barn i flera förskolor och barngrupper, i var och en ett begränsat antal timmar åt gången, kallas i förskolan vanligen hemspråkstränare. En del av dessa kan ha utbildning som hemspråkslärare, av vilka en del har sin grundanställning i skolan. De går under benämningen hemspråkslärare. Utredningen har av praktiska skäl, och med hänsyn till att den vill komma ifrån termen träning, använt beteckningen hemspråkslärare. Alternativet ”ambulerande tvåsprå- kig personal", som är en mer neutral och precis benämning, har ansetts språkligt tung att använda.
Svensk personal ärinte något vedertaget och klart avgränsat begrepp, men används av praktiska skäl i texten för att beteckna den personal som inte är anställd som tvåspråkig personal.
1.4. Avgränsning av utredningsuppdraget
Utredningen har inte gått in på behovet av språkstöd för etniskt och språkligt sett svenska barn, t. ex. hörande och talande barn med döva eller hörselskadade föräldrar som använder teckenspråk. Utredningen vill peka på att det är viktigt att dessa barn och föräldrar har ett gemensamt språk, men har inte ansett att det ingår i utredningens uppdrag att lösa hur dessa barn skall få möjlighet att lära sig teckenspråk. Generellt sett bör dessa barn kunna få prövat om de har speciella behov att få sådant stöd genom förskolan eller på annat sätt.
De utländska adoptivbarnen kommer till huvudsakligen svenska familjer med svenska som umgängesspråk. För barn som adopteras i åldrar då de etablerat ursprungslandets språk föreligger ett klart behov av fortsatt stöd i det språket liksom i svenska. Generellt bör gälla för alla barn som adopterats från andra länder att deras ursprung stöds. Detta ansvar vilar primärt på föräldrarna men även samhället — förskola och skola — har del i detta ansvar.
I invandrargruppens rapport (Ds U 1975:13) påpekas att adoptionen vanligen sker i så tidig ålder att barnet när det hamnar i svenskspråkiga hem ”språkligt helt försvenskas”. I sådana fall skulle träning i det ursprungliga modersmålet få karaktär av nybörjarundervisning i ett främmande språk, vilket avvisas i rapporten. Det framhålls dock att det skall vara möjligt för barn i den situationen att få viss kontakt med det ursprungliga modersmålet och kulturen i ursprungslandet. Bedömningen bör bli en annan, då adoptionen sker i en sådan ålder att barnets kunskaperi modersmålet är fullt levande när det börjar i förskolan eller skolan. Inte heller i detta fall ville arbetsgruppen ställa upp generella regler.
I en rapport om adoptivbarn (Gardell, 1979) framhålls som viktigt att föräldrar och omgivningen i övrigt stödjer ungdomarnas sökande efter en identitet som också utgår från ursprunget. Majoriteten av adoptionsbarnen
klarar sig bra i skolan. Trots att flertalet haft lätt att lära sig tala svenska och har ett bra talspråk uppvisar ändå 43 % brister i svenska i skolan i form av luckor i förståelsen av vanliga och grundläggande svenska ord. Risken är större för barn som kommer till Sverige i senare ålder. Det föreslås att barnen bör få stöd för sin språkutveckling på olika sätt, bl. a. av föräldrarna. Det behövs dessutom nya metoder för stödundervisning i svenska.
I en rapport från skolöverstyrelsen (Tingbjörn och Andersson, 1981) nämns att adoptivbarn som kommit till Sverige före 1 1/2 års ålder får hela sin produktiva språkutveckling på svenska och har goda möjligheter till en gynnsam och framgångsrik språkinlärning. Äldre adoptivbarn har en betydligt svårare situation. De löper risk att få samma blottor och luckor i sin svenska språkinlärning som invandrarbarn. Till skillnad från invandrarbar- nen har de oftast ingen i den svenska omgivningen som talar deras första språk och med vilka de delar sina upplevelser, erfarenheter och kultur. Forskarna menar att det i sådana fall bör göras mycket stora ansträngningar för att bereda barnen tillfälle att träffa någon person med samma första språk. Annars faller detta snart i glömska och det blir samtidigt svårt för barnet att självt bearbeta och för sin nya omgivning berätta om förhållandena i ursprungsmiljön.
Utredningen anser att utländska adoptivbarn som etablerat ett annat första språk än svenska skall ha möjlighet att få sitt behov prövat av stöd i förskolan i det språk som varit deras modersmål under den första uppväxten men som i och med adoptionen inte är deras hemspråk. Adoptivföräldrarna och förskolan bör ta hänsyn till behoven hos de utländska adoptivbarnen så att de får stöd för sin identitetsutveckling.
1.5. Sverige — ett invandrarland
Det finns vuxna och barn från nästan alla världens länder i Sverige. Vilka språk de talar finns det få statistiska uppgifter om. Däremot vet vi vilka länder barnens föräldrar kommer från. EIFO har låtit ta fram ett sådant material från befolkningsstatistiken (1980-01-01). Det materialet visar att det finns förskolebarn i Sverige ”med minst en i utlandet född förälder” från ca 130 olika länder. Den största gruppen representerar de finska barnen. De ytterst små minoriteterna kommer från länder som Mauritius, Haiti, Honduras, Nepal m fl.
Av utländska medborgare i åldrarna 0—6 år var vid årsskiftet 1980/81 drygt 40 % finska förskolebarn. Jugoslaviska medborgare i dessa åldrar utgjorde 10 % och de turkiska medborgarna 8 % av alla utländska medborgare i förskoleåldrarna.
Widgren (1980) har gjort uppskattningar av antal personer i några större språkgrupper i Sverige (tabell 1.1). Det kan observeras att av de finsksprå- kiga i tabellen avser 210 000 till Sverige inflyttade finskspråkiga invandrare och de av deras barn som kan förutsättas ha finska till modersmål medan 30 000 avser den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen. En senare uppskattning antyder att antalet finskspråkiga i Sverige uppgår till ca 275 000. Av de spansktalande kommer flertalet från Sydamerika.
] INVANDRING — UTVANDRING 1840—1930 1,2 miljoner svenskar lämnar Sverige för andra världsdelar — främst Nordame- rika 1930-talet
Invandringsöverskott p. g. a. att många svenskar återvände från Amerika
1940-talet Sverige blir ett invandringsland i samband med flyktingvågorna under och efter andra världskriget. Invandringsöverskottet uppgick till 134 000 personer
1950-talet Arbetskraftsinvandringen till Sverige börjar. Invandringsöverskottet 106 000 personer — andelen utländska medborgare i Sverige 1,8 %
1960-talet Arbetskraftsinvandringen tar fart och svenska företag rekryterar arbetskraft i andra länder — andelen utländska medborgare i Sverige 2,5 %
1969—1970 Rekordstor invandring, överskottet nära 100 000 personer, varav 60 000 från Finland
Början av 1970-talet Försämrat sysselsättningsläge i Sverige. Utvandringen ökade. Av dem som invandrat under 1970 hade 28 % utvandrat år 1972, av invandrarna från Finland 36 %. 1972 och 1973 var utvandringsöverskottet ca 6 000 personer
Mitten av 1970-talet En stor del av den utomnordiska invandringen bestod av familjemedlemmar till invandrare som redan fanns i landet
1974 Sysselsättningsläget förbättrades, invandringsöverskottet 12 000
1975 Invandringsöverskottet 18 000. Danmark svarade för huvuddelen av invand— ringen
Slutet av 1970-talet Bruttoinvandringen omkring 40000 personer, nettoinvandringen omkring 17 000 personer årligen
1981 var bruttoinvandringen omkring 27 000 personer och nettoinvandringen ca 14 000 personer
Källa: Statens invandrarverk. Statistik om invandring och invandrare, oktober
Bm. _l
De för vårt syfte så viktiga uppgifterna om antal barn i förskoleåldern med olika modersmål finns således inte registrerade. Vi får tills vidare nöja oss med att gå efter uppgifter om vilka länder barnen härstammar från.
Tabell 1.1 Uppskattat antal personeri några större språkgrupper i Sverige 1979
Språk Födda i Födda 1 Summa utlandet Sverige Finska 170 000 70 000 240 000 Serbokratiska 28 000 6 000 34 000 Grekiska 15 000 4 000 19 000 Samiska 5 000 5 000 Estniska 11 000 5 000 16 000 Spanska 13 000 1 000 14 000 Polska 10 000 2 000 12 000 Ungerska 8 000 2 000 10 000 Turkiska 7 000 2 000 9 000 Italienska 5 000 2 000 7 000 Lettiska 2 500 1 000 3 500
Källa: Widgren, 1980.
1.6. Minoritetsgrupper i Sverige
Invandrarutredningen (SOU 1974:69) för följande diskussion om språkliga och etniska minoriteter:
De grupper i Sverige som kan betraktas som språkliga eller etniska minoriteter är — bortsett från samer och tornedalsfinnar — bildade av invandrare och deras i Sverige födda barn. Många medlemmar i dessa minoritetsgrupper har passerat de akuta anpassningssvårigheterna i samband med invandringen och är ur social synpunkt väl integrerade i det svenska samhället. Däremot upplever de ofta sin kulturella och språkliga miljö som avvikande från den som präglar majoritetssamhället”. "Eftersom de grupper som numera kan betraktas som etablerade minoriteter (t. ex. judar och ester) ursprungligen är invandrargrupper behandlar IU i detta betänkande invandrar- och minoritetsfrågor som delar av ett och samma problemområde. Ett särskiljande av behandlingen av invandrarfrågor å ena sidan och minoritetsfrågor å den andra, skulle enligt IU:s uppfattning inte svara mot den faktiska situationen i Sverige. Mot denna bakgrund har IU valt att i första hand använda begreppet 'språkliga' framför begrepp som ”nationella, eller ”etniska.”
Även om Sverige befolkningsmässigt sett är ett relativt homogent land så har även under tidigare epoker invandrare från skilda håll i främst Europa sökt sig hit: finländare, zigenare/romer, tyskar, valloner, judar m. fl. Under och efter andra världskriget kom flyktingar från de baltiska länderna Estland, Ingermanland, Lettland och Litauen.
I Sverige finns två mer ursprungliga minoritetsgrupper: samer och finsktalande befolkning i Tornedalen.
Sverige kan inte tidigare sägas ha fört en särskilt medveten minoritetspo- litik i syfte att ge olika minoritetsgrupper möjlighet att odla sina språk och sin kultur. Först under det senaste decenniet, då invandring fört hit människor i större antal från andra länder, har de ”gamla” minoritetsgruppernas behov fått ökad aktualitet.
En konsekvens av assimileringspolitiken har bl. a. blivit att vi fortfarande i
dag inte har särskilt väl reda på antalet personer från olika ursprungliga eller för länge sedan invandrade minoritetsgrupper. Man kan uppskatta deras nuvarande antal enligt följande:
Samer ca 15 000 (varav ca 5 000 samisktalande) Finsktalande i Tornedalen ca 30 000 Svenska zigenare ca 1 200 Judar ca 10 000 Ester, ingermanländare, letter, litauer ca 25 000
Antalet barn i förskoleåldern inom dessa grupper kan inte exakt beräknas, men det torde röra sig om mellan 5 000 och 10 000 barn.
De ursprungliga eller historiska minoritetsgruppernas medlemmar finns i huvudsak koncentrerade till vissa län eller orter i landet. Samerna t. ex. finns främsti Norrbottens och Västerbottens län. Många finns också i Stockholms län. 60 % av samerna finns i följande kommuner: Kiruna, Gällivare, Arvidsjaur, Jokkmokk, Storuman, Luleå, Stockholm, Arjeplog, Norsjö och Boden. I Norrbotten bor också en inhemsk finsk— eller finsk-svenskspråkig befolkning.
1.7. Hur många behöver hemspråksstöd?
Som framgått är invandrare ett inte särskilt klart definierat och avgränsat begrepp. Invandrarutredningen använde termen i en allmän, inte närmare definierad betydelse (SOU 1974:69). Den konstaterar att därmed närmast avses personer av utländsk härkomst bosatta i Sverige. I vissa sammanhang räknas naturaliserade utländska medborgare som invandrare, i andra räknas endast utländska medborgare. Det har blivit allt mindre meningsfullt att tala om ”invandrare” i något slags allmän betydelse som om det gällde en klart avgränsbar grupp.
Utredningen räknar med att det i Sverige finns nära en miljon människor med utländsk bakgrund. I den beräkningen medtas 606 000 personer födda utomlands, varav ca 54 % är utländska medborgare. Därtill kommer andra generationens invandrare, dvs. personer födda i Sverige. De uppgår till 355 000 personer, av vilka 95 000 (ca 27 %) är utländska medborgare och 259 000 (ca 73 %) är svenska medborgare födda i Sverige med minst en förälder född utomlands.
En definition på ”invandrarbarn” kan vara alla barn med minst en i utlandet född förälder. Dessa utgjorde vid årsskiftet 1979/80 totalt 295 000 i åldrarna 0—17 år, vilket innebar 15 % av alla barn i dessa åldrar i landet. I åldrarna 0—6 år uppgick antalet barn som kan räknas till denna grupp till över 105 000 (tabell 1.2).
Som framgår av tabell 1.2 hade ca 43 % av barnen 0—6 år i gruppen en
Tabell 1.2 I Sverige 1979-12-31 bosatta barn 0—6 år som har minst en i utlandet född förälder, bägge eller endast en av föräldrarna är födda utomlands
Barn 0—6 år Antal % En förälder född i Sverige och den andre i 45 419 42,9 utlandet Bägge föräldrarna födda i utlandet 38 593 36,5 Därav: i samma land 33 650 (31,8) i olika länder 4 943 ( 4,7) Ensamstående i utlandet född förälder 21 785 20,6 Summa 105 797 100,0
Källa: Reinans, 1981.
förälder född i utlandet och en i Sverige. Över 20 % hade en ensamstående i utlandet född förälder. En delav de sistnämnda kan tänkas sammanbo med någon svenskfödd.
Nära 32 % av de aktuella barnen i åldern 0—6 år hade två i samma utländska land födda föräldrar. Nära 5 % hade föräldrar som var födda i olika utländska länder. I många av dessa fall får vi räkna med att barnen lever med mer än två språk och mer än två kulturmiljöer.
Som framgår av tabell 1.3 var 60 800 barn 0—6 år utländska medborgare. Av dessa var 47 700, eller bortemot 80 %, födda i Sverige. 20 800 av barnen 0—6 år var födda i utlandet och 37 % av dessa var svenska medborgare.
Tabell 1.3 Antal barn i Sverige som tillhör kategorin ”invandrarbarn” — ”invandrar- elever' ' enligt olika definitioner. Siffrorna är avrundade till jämna hundratal. Siffrorna inom parentes är beräknade
Kategori Tidpunkt 0—6 år 7—12 år 1. Utländska medborgare 1978-12-31 60 800 48 500 Därav födda i Sverige ” 47 700 (28 300) 2. Utrikes födda ” 20 800 27 600 Därav svenska medborgare " 7 700 7 400 3. Sedan 1968 naturaliserade " 16 100 (22 300) Därav födda i Sverige " 9 700 (16 300) 4. Med minst en i utlandet född förälder " 106 100 102 400 Därav: Två i utlandet födda föräld. " 39 200 37 800 En förälder född i Sverige ” 45 800 45 900 Ensamstående förälder " 21 100 18 700 5. ”Invandrarelever” vecka 11/78 61 900 6. Elever med annat hemspråk vecka 45/78 57 000
Källa: Reinans, 1981.
Skolan omfattar alla barn i de för skolan aktuella åldrarna. Det gäller inte förskolan. ”Elever med annat hemspråk än svenska" i skolstatistiken säger alltså mer om omfattningen av behovet av hemspråksstöd i skolåldrarna än vad som kan erhållas när det gäller barn i förskoleåldrarna. Endast sexåringarna är på ett mer heltäckande sätt representerade i förskolan — mellan 90 och 100 %. Enligt förskolestatistiken skulle det finnas ca 6 500 sexåriga barn med annat hemspråk än svenska i förskolan — allt enligt förskolans bedömning av barnen vid årsskiftet 1980/81.
Utredningen har uppskattat att det totala antalet barn med ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk mellan barn och föräldrar uppgår till minst 60 0001" åldrarna 0—6 år. Därvid antas att barn 0—6 år utgör en lika stor andel av barn med minst en i utlandet född förälder som barn 7—12 år i grundskolan (dvs. 55,7 % av 106100 barn 0—6 år = 59 098). Detta kan mycket väl vara en underskattning med tanke på att invandrarbarnens antal är störst i förskoleåldrarna. Många av dessa barn har inte plats i förskola och de kommer därför inte i fråga för den nuvarande formen av stöd. Som framgår av kapitel 5 bedöms f. 11. ca 17 000 barn i förskolan ha behov av hemspråksstöd.
1.8. Framtida utveckling
För närvarande räknar man med att det i samtliga Europas länder finns omkring 15 miljoner människor som inte är medborgare i det land där de lever — mot några miljoner i början av 1960-talet. Trots att arbetskraftsin- vandringen på olika sätt dämts uppi Sverige och andra länder sedan mitten av 1970-talet har antalet utländska medborgare fortsatt att öka. Detta har berott på fortsatt anknytnings- och flyktinginvandring och på högre födelsetal i invandrarfamiljerna.
I Sverige fanns år 1970 över 411 000 utländska medborgare. Tio år senare, 1980, uppgick de till nära 422 000. Under 1970-talet fick nämligen mer än 100 000 invandrare svenskt medborgarskap. Som framgår av tabell 1.4 har andelen utomeuropeiska invandrare ökat från ca 6 % till 16 % av de utländska medborgarna.
Tabell 1.5 visar invandringens struktur 1980 och där framgår att nordbor, varav större delen från Finland, utgjorde ca 50 %. Den ickenordiska invandringen domineras av familjeanknytning — dvs. släktinvandring och flyktingar, medan adoptivbarnen utgör 4 %, utomnordisk arbetskraft numera endast 5 % och gäststuderande 2 %. När det gäller den framtida utvecklingen bedömer utredningen att Sverige får räkna med en fortsatt flykting- och anknytningsinvandn'ng.
Förbättrade sysselsättningsmöjligheter i bl. 3. Finland, Jugoslavien och Grekland kan komma att medföra en ökad återinvandring till dessa länder. Merparten av de flyktinggrupper som tagits emot i Sverige kan emellertid förväntas bli kvar här.
1970-talet har präglats av ett ökat invandringstryck från tredje världen. Denna utveckling torde fortsätta under 1980-talet även om det kan innebära att invånare från ”nya” länder och grupper kommer till landet.
För varje i Sverige etablerad invandrargrupp torde gälla att en ”kärn-
Tabell 1.4 Utländska medborgare i Sverige åren 1970 resp. 1980
År 1970 År 1980
Antal % Antal % Norden 269 763 65,60 240 857 57,12 därav Finland 208 955 50,80 181 481 43,03 Övr. Europa 117 112 28,47 113 161 26,84 därav Jugoslavien 36 863 8,96 39 184 9,29 Västtyskland 20 892 5,07 14 039 3,32 Grekland 13 987 3,40 15 254 3,61 Polen 4 210 1,02 10 337 2,45 Övr. världen 24 405 5,93 67 649 16,04 därav Turkiet 4 069 0,98 18 303 4,34 Chile 121 0,02 7 225 1,71 USA 5 909 1,43 5 835 1,40 Iran 366 0,08 2 935 0,69 Summa 411 280 100,00 421 667 100,00
Källa: Statens invandrarverk, dokumentation 3/81.
grupp” blir kvar. Detta leder i sin tur till en mer eller mindre omfattande följdinvandring från sådana grupper.
Den svenska invandrings/minoritetspolitiken samt social—, arbetsmark— nads-, utbildnings- och kulturpolitiken innebär att det arvi form av språk, kultur, kunnande m. ni. som nu etablerade grupper fört med sig skall kunna förvaltas. Sverige måste också på kort varsel kunna ta emot helt nya grupper av människor och ge dessa möjligheter att förvalta sitt språk- och kulturarv.
Tabell 1.5 Invandringens struktur 1980
Antal % Nordbor 16 254 47 Övriga 18192 53 Därav: Familjeanknytningsfall 9 266 27 Flyktingar överförda inom kvot och spontant inresta 5 591 16 Adoptivbarn 1 342 4 Utomnordisk arbetskraft 1 118 3 Gäststuderande 875 3 Summa 34 446 100
Källa: Statens invandrarverk, statistikblad 4/81.
REGLER FÖR IN VANDRING
Nordbor — oreglerad invandring Medborgare i nordiska länder får resa in, vistas och ta anställning i Sverige utan att ha pass eller särskilt tillstånd. Sedan 1954 har de nordiska länderna en gemensam och fri arbetsmarknad.
Mellan Sverige och Finland finns en särskild överenskommelse. Den syftar till att försöka kanalisera de arbetssökande till arbetsförmedlingen.
För länder i världen i övrigt är invandringen till Sverige reglerad. Följande uppdelning görs av statens invandrarverk när det gäller beslut i tillständsären- den:
Anknytningsinvandring
En utländsk medborgare får tillstånd att komma hit och förena sig med en nära familjemedlem. Med nära familjemedlem menas: — make/maka eller annan person som den sökande tidigare har bott tillsammans med
- minderåriga barn som tidigare bott tillsammans med föräldrarna men inte följt med då dessa flyttade till Sverige — annan nära släkting som i hemlandet tillhört samma hushåll
Flyktinginvandring Flykting får uppehållstillstånd i Sverige och flykting är den ”som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som därför inte vill begagna sig av hemlandets skydd”.
I samråd med FN:s flyktingkommissarie överförs varje år ett antal flyktingar till Sverige inom den s. k. flyktingkvoten. Under de senaste åren har regeringen beslutat om extra kvoter för s. k. båtflyktingar från Vietnam.
Varje år söker sig också många människor själva till Sverige och åberopar politiska skäl för att få stanna här.
Arbetskraftsinvandring
En utländsk medborgare som vill ha anställning i Sverige, och av det skälet vill invandra hit, måste före ankomsten ha uppehålls— och arbetstillstånd. Tillståndet beslutas av invandrarverket efter rekommendationer från arbets- marknadsstyrelsen, som i sin tur tar stor hänsyn till de fackliga organisatio- nerna. I dag beviljas få arbetstillstånd på grund av den ansträngda situationen på arbetsmarknaden.
Adoptivbarn De senaste åren har antalet adoptivbarn varit ca 1 300 och de flesta har kommit från Chile, Indien, Sri Lanka och Sydkorea.
Gäststuderande Utomnordiska studenter som kommer för studier vid svenska högskolor kan få uppehållstillstånd om de bl. a. har sin försörjning garanterad (t. ex. genom stipendier). Efter studietidens slut måste de lämna landet.
Källa: Invandringens sammansättning 1980. Statistikblad 4/81. Statens invandrarverk, oktober 1981 samt Invandrings- och medborgarskapsregler i Sverige — en sammanfattning. Statens invandrarverk, 1981.
STÖRRE GRUPPER AV FLYKTINGAR MOTTAGNA I SVERIGE EFTER ANDRA VARLDSKRIGET OCH T. 0. M. 1980 (ungefärliga siffror)l
30 000 balter under och efter andra världskriget 25 000 öststatsflyktingar flyktinguttagning ca 1 OOO/år i genomsnitt under åren 1950—1973 8 000 ungrare revolten i Ungern 1956 3 000 tjecker Pragupproret 1968 4 000 polacker oroligheter/förföljelser av judar som fr. o. m. slutet av 1960-talet fick utresetillstånd 800 amerikanska i samband med Vietnamkriget desertörer2 10 000 greker under juntatiden 1967—1974 1 000 ugandier förföljelser i Uganda på 1970-talet 12 000 assyrier och utvandrade från Turkiet, Libanon/Syrien, Irak syrianer2 med början 1967 11 000 latinamerikaner Chile, Argentina, Bolivia, Uruguay m. fl. 2500 s.k. båtflyktingar flyktingar från Vietnam, huvudsakligen av kinesiskt ursprung.
1 Varav en del utvandrat eller avlidit. 2 Dessa grupper är inte flyktingar enligt Genevekonventionen, men är jämställda vad gäller bidrag och rättigheter i stort.
Källa: Invandringens sammansättning 1980. Statistikblad 4/81. Statens invand- rarverk, oktober 1981.
1.9. Överväganden och förslag
Utredningen har inledningsvis konstaterat att det finns minst 60 000 barn i förskoleåldern som har behov av hemspråksstöd utifrån att ett annat språk än svenska är barnets dagliga umgängesspråk i hemmet.
Utredningens förslag omfattar allmänt alla förskolebarn genom uppsökan- de verksamhet samt olika former av öppen barnverksamhet där barnen kan nås. Men vad gäller mer kostnadskrävande insatser har förslag endast lagts beträffande de barn som har plats i förskolan. Ett mer omfattande hemspråksstöd kan därigenom inte nå en större andel av barnen före fem är sex års ålder. Utredningen har inte kunnat gå längre i sina förslag med tanke på de krav som gäller för statliga utredningar (Dir. 1980:20).
Utredningen anser
att utländska adoptivbarn som etablerat ett annat första språk än svenska skall ha möjlighet att få sitt behov prövat av stöd i förskolan i detta språk.
Utredningen har inte närmare behandlat behovet av språkstöd för etniskt och språkligt sett svenska barn, t. ex. hörande och talande barn med döva
eller hörselskadade föräldrar som använder teckenspråk. Utredningen vill dock understryka att barn och föräldrar behöver ett gemensamt språk och anser därför
att hörande och talande barn med döva eller hörselskadade föräldrar som använder teckenspråk bör kunna få prövat om de kan få sådant stöd i förskolan eller på annat sätt.
Utredningen föreslår
att definitionen på hemspråk ändras från "ett språk som utgör ett levande inslag i hemmiljön” till barnets dagliga umgängesspråk i hemmet att den tidigare benämningen hemspråksträning ersätts av beteckningen hemspråksstöd, som innebär förskoleverksamhet på ett minoritetsspråk att hemspråksverksamhet används som en övergripande benämning för skilda slag av språk— och kulturstödjande verksamheter för barn i förskoleåldern, inom barnomsorgen samt kultur- och fritidsverksamhe- ten, inkluderande invandrar- och andra organisationers verksamhet att hemspråksgrupp används som benämning på grupperi förskolan där alla barn och majoriteten personal tillhör samma språkliga minoritetsgrupp (kallas f. n. ofta enspråkig grupp) att sammansatt grupp används som benämning på grupper där en del av barnen och personalen tillhör en språklig minoritetsgrupp och en del är svenskspråkig (kallas f. n. ofta tvåspråkig grupp) att svenskspråkig grupp får beteckna grupper där umgängesspråket är svenska. Barn från språkliga minoritetsgrupper får hemspråksstöd av t. ex. hemspråkslärare som kommer till barnen vissa timmar i veckan (kallas f. n. ibland integrerade grupper).
När det gäller personal i förskolan har utredningen använt följande beteckningar, vilka dock inte skall uppfattas som förslag på yrkesbeteckning- ar: D Tvåspråkig personal kallas all personal som behärskar såväl ett minori- tetsspråk som svenska och är anställd i olika funktioner där den kan ge barn hemspråksstöd. D Hemspråkslärare används som benämning på ambulerande tvåspråkig personal som ger hemspråksstöd åt barn i flera förskolor och barngrup- per, vanligen i svenskspråkiga grupper. Större delen av denna personal går numera under beteckningen hemspråkstränare. En del har utbildning som hemspråkslärare av vilkai sin tur en del har sin grundanställning i skolan. För att komma ifrån begreppet träning, som utredningen avvisat, har utredningen av praktiska skäl kallat denna personal hemspråkslärare. Alternativet ”ambulerande tvåspråkig personal” har ansetts som språk— ligt tungt att använda genom ett helt betänkande. El Svensk personal är inte något vedertaget och klart avgränsat begrepp, men används av praktiska skäl i texten för att beteckna den personal som inte är anställd som tvåspråkig personal.
När utredningen använder begreppet minoritetsgrupp, alternativt språklig minoritetsgrupp står detta som beteckning för — en grupp människor vars språk och kulturarv skiljer sig från
majoritetsbefolkningens; detta kan dels gälla invandrare — personer som invandrat och deras barn vare sig de är födda i ursprungslandet eller i Sverige — dels infödda eller ursprungliga minoritetsgrupper.
2 Uppväxtvillkor i ett flerkulturellt perspektiv
”Kulturöverföring sker i stor utsträckning på nivåer som inte i egentlig mening kan beskrivas som medvetna, utsagda eller formellt befintliga. Mycken förmedling av kulturdrag, särskilt på trossatsernas, idéernas och idealens område sker outtalat och underförstått. Samspelet mellan de vuxna ingår för det mesta i en situation eller ett sammanhang, där själva sammanhanget ger det en innebörd. Inlärningen av kulturella betydelser kan enligt Goodman liknas vid inlärandet av den latenta strukturen av ett språk. Barn kan förstå och sätta ihop meningar som de aldrig har hört. Barn tillämpar språkregler som de inte känner till. Närvaron av underförstådda mönster, outtalade regler och ledtrådar gör att de vuxna ofta förmedlar ”program” och budskap utan att själva vara medvetna därom.
Det arv av mening och mål — som vuxna förmedlar till nästa generation är nära relaterade till de ekonomiska, politiska och ideologiska förhållanden som föräldrar är bärare av.”
(Liljeström, SOU 1975:30)
2.1. Invandrarnas levnadsförhållanden
Invandrare är människor som mer eller mindre definitivt flyttat från ett land till ett annat. Orsakerna till att de utvandrat kan vara många.
En del utvandrar på grund av arbetslöshet och/eller för att få förbättrade ekonomiska, materiella förhållanden. Valet av land kan ske mer eller mindre planerat eller slumpmässigt.
Utvandring kan också bero på att man flyr eller utvisas från sitt land av politiska, trosmässiga, ideologiska orsaker. Då har man ofta inte så stort eget val när det gäller vart man får ta vägen.
En del flyttar till ett annat land för att förenas med nära anhöriga, vilka i sin tur flyttat av olika skäl. Men det finns också invandrare som värvats till ett annat land på grund av sitt kvalificerade yrkeskunnande. Ytterligare grupper som i statistiska sammanhang betecknas som invandrare är adoptivbarn och gäststuderande.
Utvandringen följer ofta följande typ av mönster, som brukar betecknas som ”kedjeemigration”. Några ”pionjärer” ger sig iväg först och banar väg för mindre eller större grupper av landsmän, vanligen först inte familjevis. Första tiden lever de och arbetar ofta samman på vissa orter och gruppvis.
Efter ett tag kommer familjen över eller man bildar familj i det nya landet. Det stora flertalet är inställda på att återvända till hemlandet efter så kort tid som möjligt. Erfarenheten visar dock att många blir kvar. De vänjer sig vid tillvaron i invandringslandet, de ekonomiska förhållandena i hemlandet förbättras inte, man känner sig inte alltid hemma där efter flera åri ett annat land och en annan miljö.
För en del grupper ter sig mönstret något annorlunda. T. ex. finska medborgare som tar arbete i Sverige har lättare för att ta sig hit och även att åka hem igen, bl. a. beroende på den fria nordiska arbetsmarknaden.
Undersökningar som gjorts under senare år har visat att invandrarna är en mycket produktiv grupp i den svenska ekonomin. Invandrarna utnyttjar i mindre utsträckning än svenskarna olika slag av samhällelig service och samhälleliga förmåner. Samtidigt hävdar de sig mer än väl vad gäller produktiva bidrag till den svenska ekonomin.
De utländska medborgarna utgör drygt 5 % av den svenska arbetskraften. 65 % av männen och 35 % av kvinnorna arbetar i tillverkningsindustri, mot 40 % av de svenska männen och 10 % av de svenska kvinnorna. I servicenäringarna arbetar ca 8 % av de utländska männen och 17 % av de utländska kvinnorna. Därtill arbetar nära 15 % av alla utländska medbor- gare inom sjukvården.
Invandrarna drabbas mer av arbetslöshet än den övriga befolkningen. Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar från 1960 var arbetslösheten 4 % bland utländska medborgare 16—74 år gamla mot 2 % bland befolkningen som helhet.
Inkomstmässigt hävdar sig invandrarna ganska väl med svenskarna. Då får beaktas att de tar på sig mer övertid och obekväm arbetstid. De har nattarbete i dubbelt så stor utsträckning som svenskarna och skiftarbetar tre gångar så mycket som svenskarna. Detta framgår av SCB:s levnadsnivåun- dersökning från 1970-talets mitt. Den undersökningen visar också att invandrarnas arbetsplatser mycket oftare är bullriga, smutsiga och farliga. Särskilt gäller detta för de sydeuropeiska invandrarna. Däremot är invandrarnas bostadsstandard väl så bra som svenskarnas. Invandrarna är dock mer trångbodda än svenskarna.
För barnen är det familjens position i samhället som till största delen bestämmer vilken uppfostran och miljöinflytande de får och därmed avgör deras framtid. Vuxenvärldens premisser blir barnvärldens premisser.
Invandrarna kommer till socialt och ekonomiskt skiktade samhällen. I många fall får de ta de sämst betalda och mest påfrestande jobben. Liksom de som flyttar inom ett land har invandrarna även mindre möjligheter när det gäller att välja bostad och bostadsområde. Eftersom de är en reservarbets- kraft kan man anta att de oftare får byta arbete och kanske bostadsort.
Invandrare är sinsemellan mycket olika i skilda avseenden. De har ofta olika position i produktionen i sina hemländer och får det också i Sverige. Utbildningsnivåerna varierar från akademiker till analfabeter. De har också fått uppleva mycket olika ”tidsdimension för kulturavstånd” genom utvand- ringen.
En undersökning av turkiska invandrare bosatta i Stockholm visar att 62 % kommit till Sverige från en större tätort i Turkiet, övriga från landsbygden. Innan de kom till Sverige har många flyttat från landsbygd till någon större
stad i Turkiet. Turkarna i Stockholm har betydligt högre utbildningsnivå än genomsnittsbefolkningen i deras hemland. Av de turkiska invandrarna i Stockholm har 22 % högre utbildning, 47% medelhög och 31 % låg utbildning.
85 % av turkarna i Stockholm har kommit direkt från Turkiet. 8 % har kommit via ett annat land — många av dem via Västtyskland — innan de kom till Stockholm. I Sverige har flertalet fått arbeten som ligger under den statusnivå de hade i hemlandet. I Stockholm bor de i hög utsträckning segregerade i vissa bostadsområden. Allra mest segregerat bor turkiska invandrare från landsbygden (Alpay, 1980).
Av en del undersökningar framgår att barn i områden där det bor övervägande arbetarklass umgås och fostras mer ute i kamratgrupper än barn i mer utpräglade över- och medelklassområden. Det talas om fall där ”gårdens och gängets” socialisation/fostran dominerar över familjens socialisation.
Från invandrarnas synpunkt sett kan ju dessa förhållanden ses både som något positivt och något negativt, allt beroende på vilka krafter som verkar. Föräldrakontrollen i arbetarklassområden synes vara mindre, barnen utlämnas mer åt varandra. Olika utslagningsmekanismer riskerar att verka kraftigare i dessa miljöer, där invandrarbarnen till stor del återfinns. Diskriminering och gruppbildning med utgångspunkt i bl. a. nationalitet kan fungera hårdare i sådana miljöer.
Ibland kan det bildas gäng av grupper från olika nationaliteter som bekämpar varandra. Men det finns också många exempel på att barn från olika minoritetsgrupper samsas i samma grupper:
Pojkens lekkamrater är i huvudsak de som bor på gården. Det är en spansk-zigensk familj och en polsk-zigensk familj och några grekiska barn och så några finska och några svenska barn, och de leker alla ihop. De umgås också i hemmen. Pojken har lärt sig några ord på grekiska. Barnen talar svenska med varandra. (Simon, 1980)
2.2. Flyttning och omställning — kulturchock?
Det sena 1800-talets och 1900-talets industrialiserings- och urbaniseringspro- cess har inneburit att ett mycket stort antal människor har flyttat från invanda miljöer till nya och främmande. Stora folkomflyttningar har av särskilda orsaker — ekonomiska, politiska m. fl. — skett såväl inom som mellan länder. För många har flyttningen betytt materiella förbättringar. Samtidigt har den medfört sociala och mentala omställningar. Man lämnar efter sig släkt och vänner, det invanda och välkända, och söker sig tillrätta i anonyma och historielösa bebyggelser.
I Sverige har flyttningarna varit starkt koncentrerade dels till storstäderna, dels till vissa industriorter. Bostadsbebyggelsen i områden dit flertalet såväl svenska som utländska ”utvandrare” kommer har en speciell karaktär. Det är oftast nybyggda områden utan någon ”boendehistoria”, dit stora grupper flyttar in samtidigt. Det finns oftast inga arbetsmiljöer, endast ett större eller mindre affärs- och servicecentrum. Många som flyttar dit är nya på orten och har inte släkt och vänner där, dem har de lämnat bakom sig. Flyttningen är på
ett sätt mer avgörande för barnen än för de vuxna eftersom de tillbringarsina mest formbara år i en för familjen främmande och ofta kontaktfattig miljö.
Familjen, närgruppen, har ökat sin sociala och emotionella betydelse men har samtidigt reducerats i sina funktioner. Gemensamma aktiviteter och intressen av betydelse för individernas överlevnad utgör numera en liten del av familjelivet. Man flyttar in i färdiga miljöer och har föga möjlighet att påverka boendemiljön. Människorna har ofta lite med varandra att göra och barnen upplever anonymitet och skyddslöshet så snart de befinner sig utanför hemmet.
Negativa effekter — eller kulturchocker — genom flyttningar från invanda till främmande, sterila boendemiljöer förekommer hos både svenskar som flyttar inom landet och invandrare. Termen kulturchock kan synas vara ett dramatiskt ord men det står för något mycket drastiskt som händer en människa och hela grupper av människori mötet med något främmande och svårförståeligt som de måste ställa om sig till och lära sig förstå. Det kan se olika ut och vara olika svårt beroende på bl. a. orsaken till att man utvandrat, t. ex. om man flytt från sitt land eller utvandrat för att få det bättre ekonomiskt. Men i båda fallen blir det svårigheter att ställa om sig.
Detta ger en bild av det Sverige som invandrare möter, där det är en gradskillnad när det gäller den omställningsprocess de måste utsätta sig för jämfört med svenskar i liknande situationer. Samtidigt upplever invandrarna nackdelarna att ofta dåligt klara värdlandets språk, ha sämre kunskap om medborgerliga rättigheter och skyldigheter, att vara långt från sin egen historia och sina egna traditioner, att se avvikande och främmande ut, att bete sig annorlunda och riskera att bli utpekade av hotade och olyckliga människor som kanske själva upplever sig utsatta och rädda.
Hur går det för barnen att leva i dessa världar med föräldrar som är otrygga och som skyddar och vårdar traditionella synsätt i den egna familjen? Barnen upplever andra levnads- och synsätt som de själva och deras föräldrar får föga möjlighet att leva sig in i och förstå i en djupare bemärkelse.
2.3. Vad är kultur?
. . . en kultur omfattar grundläggande värderingar och uppfattningar om hur världen, samhället och människor är funtade, sätt att lösa problem och sätt att uttrycka sig. Mera konkret omfattar den sätt att gå och stå, sätt att röra armar och ben och ansiktets småmuskler, sätt att prata och sätt att vara tyst. sätt att klä sig liksom sätt att vara avklädd, sätt att vara vänlig och sätt att bli förbannad, sätt att uttrycka tacksamhet och sätt att göra affärer, sätt att vara grannar och sätt att vara släkt. Och mycket annat.” (Hannerz, 1981)
Kultur är inte något entydigt begrepp. För många är kultur den konstnärliga kulturen: teater, litteratur, konst, musik m. m. Men egentligen är alla aspekter av mänskligt liv och beteende kulturbetingade. Utredningen utgår från denna vida aspekt av kulturbegreppet.
Kultur är således den bild av och modell för verkligheten som en grupp människor har. Man har gemensamma regler för tolkning av verkligheten. Man har vissa regler för accepterat och inte accepterat beteende. Kultur är
också ett slags kollektivt medvetande.
Kultur kan vidare ses som ett uttryck för sociala relationer. Genom vissa slags beteenden — symbolhandlingar — bekräftar man en relations innebörd. Det kan t. ex. ske när kvinnor i en zigensk grupp går efter männen genom en dörr.
Språket är ett av de viktigaste och mest komplicerade medlen för att överföra och förmedla en kulturs innehåll. Språket är en bärare av kulturen. För att behärska ett språk måste man dessutom veta vad ord och uttryckssätt står för. Det går egentligen inte att imitera kulturyttringar och sociala beteenden. Det gäller också att ”förstå” de symboliska innebörderna hos dem, att ha lärt in dem så pass att man kanske inte ens behöver anstränga sig för att hitta rätt uttryck, rätt symbol eller förstå dem när man ser eller hör dem.
De problem invandrarna och minoriteter möteri sitt dagliga liv har mycket att göra med majoritetsbefolkningens sätt att uppfatta och värdera dem. För att människor från olika delar av världen och med olika språk och kulturer skall kunna leva samman fordras både självinsikt och mer ingående kunskap om andra samhällen och kulturer. Det krävs beredskap att inte bara tolerera utan också acceptera beteenden och värderingar som man inte är van vid.
2.4. Några viktiga begrepp
Att man är en minoritet betyder inte bara att man är en mindre grupp med avvikande språk, religion, ras eller kultur. Majoritetsbefolkningen bestäm- mer mer eller mindre minoritetens rätt att få använda sitt språk, utöva sin religion, leva enligt sin egen grupps traditioner etc.
Etnisk tillhörighet/identitet refererar till ett antal människor med ett från omgivande folk avvikande socialt och kulturellt system som de blivit delaktiga i genom födsel. Etnisk identitet är alltså tilldelad och inte förvärvad och det är också något som blir bekräftat av omvärlden. När omgivningen förhåller sig annorlunda till saker och ting mot vad jag gör, blir jag mer medveten om min etniska hemvist. Omgivningen markerar också ofta för mig och reagerar på mitt beteende på ett sådant sätt att jag förstår att jag är annorlunda. På så sätt kan min etniska medvetenhet/identitet förstärkas.
Etnisk tillhörighet kan vara olika relevant i olika situationer. T. ex. kön, religion, klass kan spela speciellt stor roll i samspelet över en etnisk gräns, dvs. i det sociala samspelet. För t. ex. romerna/zigenarna har etnisk tillhörighet stor betydelse i det sociala samspelet. För flera olika invandrar- grupper kan det däremot vara viktigare att se på de funktionella och psykiska omställningsproblem som det innebär att byta hemland. Dessutom kan etnisk tillhörighet variera betydligt inom en folkgrupp. För t. ex. olika grupper av samer kan den samiska tillhörigheten ha olika innehåll.
Liksom den etniska tillhörigheten spelar olika roll i olika sammanhang så kan också situationen avgöra om man understryker eller betonar den. En majoritetsbefolkning hari allmänhet en svag etnisk medvetenhet och är ofta inte klart medveten om den. Likadant kan det vara för den första generationens invandrare om de från sitt eget land inte vant sig att lägga etniska aspekter på sin situation. De och deras barn måste utarbeta sätt att
handskas med olika situationer i sitt samspel med andra grupper.
Vad som sker när invandrare eller medlemmar i en minoritetsgrupp inlemmas i ett samhälle och mer eller mindre anammar majoritetssamhällets språk, värderingar och levnadssätt brukar beskrivas med hjälp av begreppen segregation, ackulturation, integration och assimilation.
Segregation som kan innebära en självvald eller påtvingad isolering från majoritetsbefolkningen i den egna gruppen, är ofta socialt och ekonomiskt betingad. En sammanhållning i den egna gruppen kan för invandrare skapa en trygghet som underlättar anpassningen under den första tiden.
Ackulturation (eller funktionell integration) betecknar att en grupp börjar anpassa sig till majoritetssamhällets materiella kultur. Minoritetsgruppen har övertagit omgivningens språk och levnadssätt, men bara så långt som det är nödvändigt för att klara sig i samhället. Den etniska identiteten har inte egentligen påverkats.
Integration används i svensk invandrardebatt för att beskriva det skede när minoritetsmedlemmar inlemmats i majoritetssamhället. Den etniska identi- teten har dock flertalet bibehållit. Språk och kulturella särdrag har inte övergivits. Man kan säga att minoritetsgruppens medlemmar till stor del är tvåspråkiga och tvåkulturella, behärskar två ”repertoarer”. Assimilation kallar man det tillstånd som innebär ett mer eller mindre totalt anammande av såväl majoritetens levnadssätt och språk som dess normer och värderingar. Minoritetsgruppens språk och kulturtraditioner och inre samhörighet har uppgivits.
Den första generationen i en invandrargrupp har i så hög grad präglats av ursprungskulturen att den inte i egentlig mening assimileras. Om den generationen bygger upp en social organisation som kan tas över av den andra generationen, kan den ta över kulturen och de identitetsupplevelser som den inrymmer. Ofta blir det dock inte med samma innehåll och styrka som hos föräldragenerationen. I lyckliga fall blir det barnen som får lättast att lära sig behärska olika kulturella repertoarer, vilket kan innebära en styrka och en rikedom i vissa lägen, kanske konflikt och kluvenhet i andra.
Minoritetsgruppen kan också på skilda sätt olika starkt skydda och bevara sina särdrag. Viktiga s. k. gränsbevarande mekanismer är: social organisa- tion, social kontroll, giftermål inom den egna gruppen, uppfostran och utbildning i enlighet med den egna gruppens värderingar och normer, eget språk, umgänge och inbördes solidaritet inom gruppen.
2.5 Kultur — samhälle — identitet
2.5.1. Identitet enligt Erikson och Mead
E. H. Erikson och G. H. Meads teorier används för att beskriva identitet, jagupplevelse, i de teorier på vilka förskolans pedagogiska program baseras 1 (SOU 197226). Det följande är ett försök att förenklat beskriva jagutveck- lingen med stöd av dessa forskares teorier.
Identitet betyder en ”känsla av livgivande enhet” — att det finns en konsistens och en kontinuitet i mitt handlande och tänkande.
Identiteten gjuts samman i tonåren och byggs upp av varierande intryck
och erfarenheter redan från spädbarnstiden. Identiteten formas och utveck- las även under vuxen ålder som en följd av livsbetingelser och erfarenheter. Barn- och ungdomstidens utveckling kan enligt Erikson (1971) beskrivas i fem perioder. Varje sådan period kännetecknas av en ”kris”, ett förändrings- skede. Resultaten av dessa kriser ger positiva eller negativa bidrag till identiteten:
1. 0—1 1/2—2 år: en känsla av tillit eller misstro — hopp
2. 1 1/2—2—3 1/2 är: en känsla av grundläggande självständighet och skam och tvivel — viljestyrka
3. 3 1/2—7 år: en känsla av grundläggande initiativ eller skuld — målmedve- tenhet
4. skolåldern: en grundläggande känsla av framgångsrik verksamhet eller underlägsenhet — kompetens
5. ungdomstiden: en grundläggande identitet eller rollförvirring — trohet.
Det är viktigt att gå igenom de olika faserna och kriserna på ett positivt sätt. Det är en avgörande förutsättning för att bemästra kommande faser och de kriser de innebär.
Samspelet mellan barn och vuxna är grundläggande. De vuxna förmedlar känslor, normer, ideal och traditioner som redan det späda barnet tar upp på ett intuitivt sätt. Beroende på relationerna till de vuxna under barndomen kommer en person att som vuxen aktivt integrera, opponera sig emot eller passivt förhålla sig till barn- och ungdomsårens socialiseringsmönster.
Genom samspelet med omgivningen införlivas attityder, förväntningar osv. Småningom utvecklas ett komplex av förväntningar; en del är knutna till vissa grupper eller roller medan andra associeras till andra grupper eller roller. Man lär sig att bete sig och ha olika förväntningar på sina föräldrar, kamrater, lärare osv. Det innebär att jag i mitt samspel med en viss person ställer in mig på en viss typ av relation och beteende. Identiteten blir på detta sätt ett resultat av samspelet med andra människor.
Det kan bli särskilda komplikationer i identitetsutvecklingen för en växande individ som upplever olika beteendemönster och värdesystem mellan familj—skola—kamratkrets, mellan sin minoritetsgrupp och majori- tetssamhället. I bästa fall klarar han av att växla mellan olika system och kan komma att kristallisera ut en egen identitet som kanske lånar drag från både den egna minoritetsgruppen och från majoritetsgruppen.
I sämsta fall får den som tillhör en minoritet inte en bild av sig själv utan slits mellan olika beteendemönster och värderingar. En effekt kan bli ett destruktivt ställningstagande för en grupps värderingar och beteendemöns- ter i opposition mot andra grupper. Det kan också bli en negativ jaguppfattning där jag och kanske den grupp jag tillhör upplevs sakna det som ”de andra” har och det andra är. Man kan bli en ”marginalmänniska”, som inte hör hemma någonstans.
2.5.2. Kulturell och social identitet
Kulturell identitet innebär det medvetande man har om sig själv som kulturvarelse. Social identitet gäller medvetande om sig själv som social varelse.
Den sociala identiteten är medvetandet jag har om mig själv genom att träffa vissa människor i vissa situationer i en bestämd kulturmiljö. Den kulturella identiteten är kunskap om och förståelse av de olika kulturele- menten genom livet man leveri ett samhälle där en viss kultur finns och har en viss gestaltning.
Kulturen förmedlas till barnet genom uppfostran, inlärning, imitation. När en individ väl växt in i sin kultur sker en kulturpåverkan i nyare, senare skeden som egentligen inte behöver direkt förmedlas av andra.
Kulturell identitet är således medvetandet om mig själv som kulturvarelse, den sociala identiteten är medvetandet om mig själv som social varelse. De flesta tar den kulturella identiteten som självklar, den blir aktuell först när man lämnar sin egen kulturmiljö och kommer till en ny och annorlunda.
2.5.3. Faser och skeenden i invandrartillvaron
Charles Westin (1975) beskriver olika stadier i en invandrares liv som visar vad han eller hon måste klara upp i sitt liv i ett nytt, annorlunda land:
Stadier i invandrarens Förhållningssätt till Förhållningssätt till liv Sverige hemlandet
1. Ankomst Det okända Det frånvarande
2. Möte Det nya Det självklara
3. Tillbakablick Det annorlunda Det saknade
För att komma från ett stadium till ett annat måste man känslomässigt ha arbetat sig igenom konflikterna i föregående stadium. För att klara sig igenom ”mötet” måste man ha klarat ”ankomsten”. Och för att komma till stadiet ”tillbakablick” måste man ha arbetat sig igenom ”mötet”. För att bemästra alla dessa stadier är det viktigt att ha gått igenom vad de innebär i förhållningssätt till både den egna och den nya kulturen och samhället.
En vuxen människa, i helt nya förhållanden och förutsättningar, måste underkasta sig en rad ofta svåra omställningar. Risken är stor för att den identitet man har formats till hotas på olika sätt. Gamla sätt att bete sig håller inte i olika sammanhang. Språket är också ett avgörande hinder för kommunikation och erfarenhets- och kunskapsutbyte. Det kan lätt bli så att man känner sig underlägsen samtidigt som det byggs upp ett trots mot både underlägsenhetskänslan och den omgivning som kan upplevas som orsaken till den. Småningom kan deti bästa fall bli så att man får en adderad identitet som en följd av en mer eller mindre lyckad anpassning. Den vuxne kan aldrig förneka sin ursprungsidentitet och leva lycklig med en helt ny identitet.
Ofta underlättas emigrantens existens av att han/hon kan träffa landsmän, komma tillbaka hem ibland, och få åtminstone en del av sin ursprungsiden- titet stärkt och bekräftad. '
På flera sätt kan anpassningsprocessen bli svårare för politiska och religiösa flyktingar, dels på grund av orsakerna till emigrationen och händelser av traumatisk art före, under och efter flykten, dels på grund av osäkerheten om de kan få återvända hem eller om de skall ställa in sig på att
bli kvar i ett annat land. För många flyktingar påverkas anpassningen och inställningen till det nya landet av upplevelser under tiden de väntar på att få tillstånd att stanna.
En positiv integration kan innebära att invandraren blir en del av en ny helhet samtidigt som han/hon förblir sig själv och har möjlighet att känna en särskild samhörighet med en grupp av landsmän. Integration förutsätter även att man socialt accepteras i invandringslandet. Man kan inte på ett positivt sätt ändra på sin gamla identitet, om man inte accepteras av en ny grupp som hjälper en att få en ny identitet.
2.6. Barnen
2.6.1. Valfriheten
Enligt de svenska invandrarpolitiska målen skall invandrarna ha valfrihet när det gäller hur mycket de vill behålla och utveckla sin kulturella och språkliga identitet. De vuxna som fostrats i ett annat lands kulturella och sociala mönster kan kanske ha vissa förutsättningar att välja. Men barnen, som från sin tidiga, formbara ålder är helt beroende av och utsatta för påverkan från majoritetssamhället och dess värderingar, har inte stora valmöjligheter. Det är svårt att genomföra valfrihetsmålet för barn i förskolan och skolan, speciellt med tanke på att dessa institutioner företräder det svenska samhället och dess grundläggande värderingar.
2.6.2 Samhälle -— kultur — barnuppfostran
Sett ur ett individcentrerat perspektiv kan målet för barnuppfostran vara att ge barnet gynnsammaste möjliga förutsättningar att utvecklas utifrån sina anlag och intressen. Ser man fostran från samhällets synpunkt måste det bli fråga om att överföra ett kulturmönster och anpassa barnen till det egna samhället.
Barnuppfostran är ett av kulturmönstrets mest centrala delar. Det är medlet genom vilket kulturen överförs till nästa generation. Det är ganska lönlöst att begära att föräldrar skall rucka lite här och var på sitt sätt att fostra sina barn om det inte rimmar med andra delar av fostringsmönstret.
Samtidigt upplever minoritetsföräldrar de krav som samhällets ekono- miska, sociala och politiska organisation ställer på deras uppfostran av _ barnen. Dessa krav går inte att komma ifrån om barnen skall kunna klara sigi arbetsliv och socialt liv. Dagens samhälle förutsätter en fostran som inte alltför entydigt är inriktad på en viss bestämd roll utan mer förbereder till omställning, flexibilitet och en viss typ av självständighet.
I undersökningar som gjorts om olika typer av samhällen har försörjnings- systemet och grunddragen i barnuppfostran ställts samman och analyserats. Det visar sig att den typ av beteende som är användbar för ekonomin befrämjas. I samhällen där man försörjde sig på jordbruk och boskapsskötsel lade man vikt vid att fostra till lydnad och ansvarstagande. I samhällen där man försörjde sig på jakt och fiske betonades egenskaper som självständighet och självhävdelse.
Vi kan vara benägna att se på dem som inte vill acceptera ett av oss omhuldat sätt att fostra och stimulera barn som otillräckliga och okunniga från psykologisk och pedagogisk synpunkt. I det moderna samhället har ju bl. a. den verbala, abstrakta inlärningen blivit en nödvändig ersättning för den gamla samhällskulturens mer konkreta, handfasta inlärningssituation.
Vid uppfostran av invandrar- och minoritetsbarn kan olika samhällssyst- em, kulturer och fostringsmönster komma i konfrontation med varandra. En liknande process gäller sannolikt människor som flyttar inom vårt land från landsbygd till industrialiserade och specialiserade stadssamhällen.
2.6.3. Fostran av barn i ett flerkulturellt perspektiv
. . . i s. k. kompensationsprogram vare sig det gäller barn från minoritetsgrupper eller från t. ex. slumkulturer är det alltid den dominerande kulturens (majoritetskulturens) barnuppfostringsmönster och den tongivande gruppens (medelklassens) utbildnings- ideal som får vara norm. Vi definierar sålunda ofta invandrarbarnens kunnande i bristtermer. Följden av detta blir att en hel del invandrarbarn tilldelar sig själva en negativ identitet. De upplever att de inte fyller måttet, inte är lika bra som de svenska barnen, har föräldrar som inte är lika bra som svenska föräldrar, kommer från ett land som inte är lika bra som Sverige. (Gustafsson, 1981)
Många barn från minoritetsgrupper kan få svårt att komma till sin rätt i olika sammanhang om de bedöms och behandlas enbart utifrån en kulturs synsätt. I det svenska samhället finns en tendens att bedöma det mesta utifrån svenska normer och värderingar. Dessa måste därför bearbetas och förändras så att det blir möjligt att bedöma de mest utsatta barnen ur deras synvinkel och samtidigt utgå från invandrarföräldrarna som kompetenta fostrare av sina barn.
Föräldrarna bör få möjlighet att forma sin roll som fostrare isamklang med förhållandena i invandringslandet. Ett hinder är dock att svenskar och invandrare ofta är isolerade från varandra i sådant umgänge och sådan gemenskap som skulle kunna ge förutsättningar för förståelse av varandras värderingar och beteenden.
De invandrarpolitiska målen garanterar en valfrihet när det gäller om och hur mycket man vill behålla av sin egen kultur och dess normer. Invandrar/minoritetsföräldrar måste få fostra sina barn på basis av sin egen kultur. Om man t. ex. önskar tillämpa en uppfostran som är präglad av förhållandevis starka lydnadskrav och hävdande av föräldraauktoritet så skall det accepteras, förutsatt att det sker med metoder som är godtagbara av det svenska samhället.
2.6.4. Ett flerkulturellt samhälle
Jämlikhet skall kunna råda också när olikheterna är där, även om de är obekväma och ibland kan störa vår sinnesfrid. Den kulturella mångfalden är något vi skall kunna leva med, acceptera, kanske också trivas med. (Hannerz, 1981)
Ett samhälle kan vara flerkulturellt, acceptera en kulturell mångfald, på olika sätt. Man kan säga att det finns olika nivåer av ”multikulturalism”. På en nivå har vi samhällen där det vanligaste är att sträva efter en ömsesidig
förståelse. Det är en välvillig form av flerkulturalism, där det mest går ut på att finna former för kontakt mellan olika etniska och språkliga grupper. På denna nivå nöjer man sig med att försöka hitta tekniska, organisatoriska sätt för kontakter, t. ex. blanda barn från olika grupper i skolklasser och förskolegrupper.
På den andra nivån strävar man efter kulturell förståelse för att åstadkomma samhörighet och försöker också få i gång processer för att även majoritetsmedlemmarna skall lära sig uppskatta och får kunskap om andra kulturer.
På den tredje nivån, som innebär att minoriteternas språk och kultur får ett starkt stöd av samhället, tillförs ett socialpolitiskt mål. Då avses även att medlemmar av minoritetsgrupper skall få förutsättningar att hävda sig i samhället på samma villkor som majoritetsmedlemmarna. Ett sådant samhälle kan sägas sträva efter kulturell pluralism också i den meningen att minoritetsgruppers språk och kultur får ett egenvärde i samhället.
Det finns klara fördelar med språklig och kulturell mångsidighet. Både minoriteten och majoriteten skulle ”tjäna på” att öppna sig mot varandra och ta till sig av varandras språk och kultur. Det förutsätter att båda parter bli medvetna om sina respektive kulturers särarter. Det svåra är att veta hur det skall kunna åstadkommas.
2.6.5. Individ och grupp
I äldre sociologiska undersökningar fann man att i områden där arbetarklas- sen dominerade hade man mer sammanhållning och umgänge än i medelklassområden. Det finner man inte ofta i nutidens förortssamhällen där människorna har mer blandad bakgrund, kommer från olika håll inom och utom landet och över huvud taget är mer rörliga. Speciellt viktigt för barnen är i vilket grannskap familjen bor. Det är ju där de lever sitt liv. I nya förortssamhällen har föräldrarna ofta oregelbundna arbetstider och lite resurser att ordna en mängd aktiviteter för barnen. Dessa områden har visat sig vara även kollektivt mer resurssvaga. Daghem och skolor t. ex. har svårare att få behörig och mer erfaren personal. De har också svårare att få resurser i övrigt som i ”rikare” områden ofta kan ordnas via föräldrarna. Flertalet av invandrarfamiljerna kommer till sådan nya förortssamhällen. Vi förutsätter att invandrarnas barn och de svenska barnen skall kunna leva tillsammans där och på något sätt smälta samman, integreras, bli vänner trots att deras föräldrar ofta har mycket litet med varandra att göra.
I verkligheten är det nog så att det för minoritetsbarn gäller att stärka gruppidentiteten samtidigt som de ofta på ett hårdhänt sätt får lära sig att fungera i och acceptera det omgivande samhällets krav.
Rita Liljeström gör en uppdelning i begreppen personlig eller psykisk identitet respektive gruppidentitet eller politisk identitet. Personlig identitet har att göra med självtillit, lust att pröva den egna förmågan, att göra saker själv, känna sig vara älskad, och att duga. Gruppidentitet är att veta att man hör samman med andra människor. Att veta att ens liv ingår i ett kollektivt liv, att ens livserfarenheter ingår i en kollektiv historia. Barns tidiga erfarenheter kan inte jämföras med det sätt på vilket vuxna bearbetar intryck och upplevelser. De vuxna har mer av färdiga föreställningar och konven-
tioner; barn är mer obundna av värderingar och färdiga mönster för hur man skall bete sig och för vad som är rätt eller fel.
När invandrarnas barn försöker förstå sina erfarenheter kan de hamna i skarven mellan olika tolkningssystem. Människor som skall leda och lotsa barn som äri en sådan situation måste vara känslomässigt medvetna om detta och om att barnen inte alltid direkt kan uttrycka och beskriva sina upplevelser. Det är viktigt att föräldrar och andra fostrare sätter sig in i barnens situation, deras upplevelse— och känslovärld. Svenska vuxna som invandrarbarnen har nära kontakt med bör också förstå och helst leva sig in i kultursfären i barnets familj, de erfarenheter och den sociala bakgrund samt de värderingar, seder och traditioner som finns där.
I ett samhälle som håller på att utvecklas från enkulturellt till flerkulturellt är det viktigt att stärka alla barn, svenskars och minoriteters, i både deras personliga och kulturella gruppidentitet. Om minoritetsbarn skall kunna tillägna sig den svenska kulturen måste den lyftas fram och göras tydlig.
Mötet med främmande kulturer kan skapa känslor av ängslan och hot när förankringen i den egna kulturen är självklar och dess olika yttringar aldrig ifrågasatts.
Såväl svenska barn som invandrarbarn behöver vuxenstöd i mötet med andra kulturer, vuxna som har kulturell medvetenhet och insikt och som kan hjälpa barnen att tolka och förstå.
2.7. Den andra generationen — en resurs
Barn i invandrade familjer har tillgång till minst två kulturer och två språk, vilket måste ses som en positiv, berikande faktor — förutsatt att detta förhållande kan tas till vara. Men de kan under uppväxten och senare få utstå särskilda prövningar. De kan få svårt att foga samman sina två världar; både språk- och identitetsutvecklingen kan bli störd genom en rad omständighe- ter. Mycket beror på hur föräldrarnas liv gestaltar sig, vilket i sin tur till stor del beror på hur samhället runt familjen fungerar.
Det är också tydligt att en del beror på i vilken fas av sin uppväxt barnet kommer till ett annat land. De som emigrerar när de är i skolåldern har formats av det land och den kultur varifrån de kommer och bör få en chans att bygga vidare på den förankringen, inte tvingas att undertrycka och ”glömma bort”. Samtidigt måste de också få en chans att tillfoga det nya landets språk och kultur. För barn som flyttar mellan två och sex års ålder är det viktigt att få möjlighet att bygga vidare på och befästa familjens kultur och språk så att dessa blir tydliga för dem. Risken finns ju att majoritetssamhället blir så dominerande att relationerna till föräldrarna och den kultur och det språk de står för blir allvarligt störda. Samtidigt måste de få chans att gradvis anpassa sig till det nya landet, dess språk och kultur.
Barn som fötts i det nya landet eller kommit dit i späd ålder tenderar att identifiera sig med språk och kultur i invandringslandet. Eftersom alla barn behöver en levande kontakt med sin familj och sin kulturbakgrund bör förskola, skola och samhället i övrigt ge barnen stöd i den förankringen.
Det nya landets kultur och språk behövs för att klara sig i skolan, på
arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt. Ju äldre barnet är när det kommer, desto större är sannolikt behovet av särskilda stödåtgärder för att det nya landets språk och sociala liv skall bli tydliga och förståeliga.
2.7.1. Invandrarungdomarna i skola och arbetsliv
Av en undersökning som gjorts av skolöverstyrelsen (P1 1981:17) framgår att fyra av fem ungdomar i årskurs 9 som invandrat under lågstadietiden bedömdes tala svenska som genomsnittliga svenska elever. Endast en femtedel som invandrat under högstadietiden bedömdes ha motsvarande svenskkunskaper. Av samtliga uppföljda elever med invandrarbakgrund var två tredjedelar födda i Sverige eller hade invandrat som förskolebarn. Svenskkunskaperna varierade också för olika grupper invandrare.
Elever med annat hemspråk än svenska, som inte fortsatt att studera, hade högre arbetslöshet ett år efter grundskolan — 14 % var arbetslösa bland dem jämfört med 8 % bland ungdomar med svenska som hemspråk. Elever med annat hemspråk än svenska på tvåårig yrkesinriktad linje avbröt oftare sin utbildning än svenskspråkiga.
Det visade sig vidare att ungdomar med goda svenskkunskaper fortsatte att studera på gymnasiet i betydligt högre utsträckning än övriga.
De finsktalande eleverna utgjorde ungefär hälften av alla med annat hemspråk. Av dem som inte studerade ett år efter grundskolan var 15 % arbetslösa mot 11 % av övriga elever med annat hemspråk.
Arbetslösheten var större bland kvinnor än bland män som slutat efter grundskolan. 17 % av kvinnorna var arbetslösa.
Slutsatsen blir att de invandrarungdomar som behärskar svenska bra, hävdar sig lika bra som svenska ungdomar i skolan. Ungdomar som behärskar svenska dåligt, dvs. dels nyinvandrade ungdomar, dels en del som bott länge i Sverige men ändå behärskar svenska dåligt, riskerar i högre utsträckning att drabbas av problem i skolan och i arbetslivet.
2.7.2. Social anpasning
Invandrarbarn och invandrarungdom är en mycket blandad skara med ursprungi olika länder, etniska grupper och språkgrupper. De har en mycket varierande social, kulturell och utbildningsmässig bakgrund. De skiljer sig åt avsevärt då det gäller var de är födda och vid vilken ålder de kom till Sverige. En del är födda i ”blandäktenskap” mellan en svensk och en invandrare eller mellan invandrare av olika nationalitets- och språkbakgrund etc. Det är därför vanskligt att göra alltför generella jämförelser mellan invandrarbarn och svenska barn.
En rad omständigheter i invandrarbarns och -ungdomars situation medverkar till att de har ett svårare socialt utgångsläge än svenska barn och ungdomar. Många lever under pressade ekonomiska levnadsbetingelser och har utsatts för problemfyllda kultur— och miljöbyten.
Kravet på anpassning till det svenska samhället å ena sidan och å andra sidan föräldrarnas önskan att värna om det egna kulturmönstret bidrar till att invandrarbarn riskerar att komma i en marginalställning som leder till osäkerhet om den egna identiteten.
Vad som sker i fostringsprocessens olika faser för att stärka den unges identitetsutveckling och upplevelse av att accepteras och ”lyckas” — i hemmet, i förskolan, i skolan, i arbetslivet — blir således i högsta grad avgörande.
En del föräldrar lämnar av olika skäl, t. ex. därför att de saknar erfarenhet av barntillsyn och/eller på grund av ekonomiskt tryck, sina barn och ungdomar utan tillräcklig tillsyn. Detta skapar otrygghet och utsatthet för deras barn. Under både barn- och ungdomstiden är kontinuerlig vuxenkon- takt och en trygg social gemenskap avgörande för en positiv utveckling.
Invandrarna bor ofta i nya, anonyma bostadsområden, där barnens och ungdomarnas viktigaste samvarogrupper är kamratgrupper, barn- och ungdomsgänget. Att tillhöra en sådan kamratgrupp är i allmänhet något positivt. Men för barn som inte har tillräcklig kontakt och gemenskap med vuxna inom eller utom familjen kan ett alltför ensidigt beroende av i gänget jämnåriga kamrater utvecklas till något socialt negativt. De som har den svåraste identitetsutvecklingen kan komma att dras till asociala grupper, får mindre motståndskraft mot asocialt beteende och brottslighet.
Analyser av undersökningar och statistik tyder på att andragenerations- invandrare ofta löper risk att hamna i social utsatthet och kriminalitet. Utöver statistik som visar på ökad brottsfrekvens i yngre åldrar framgår av undersökningar i invandrartäta kommuner att invandrarfamiljer är överre- presenterade när det gäller barnavårdsärenden. I barnhem och ungdoms- vårdsskolor är andelen invandrarbarn och -ungdomar påfallande stor ochi en del grupper finns en oroväckande stor andel drogmissbrukare. En sådan överrepresentation kan ha många förklaringar. Bl. a. tycks det vara så att invandrarföräldrar ofta inte vet vad de skall ta sig till och vart de kan vända sig när en kris uppstår i familjen. Görs inget konstruktivt i tidiga skeden kan svårigheterna efter hand bli så stora att det krävs mer omfattande åtgärder, där samhället måste ingripa.
Samtidigt kan olika myndigheters personal vara mer osäker om vad som behöver göras när det krisar i invandrarfamil jer och av den anledningen inte gör något eller ibland vidtar åtgärder som kan förvärra krisen för familjen och den unge.
Den statistik som redovisas i olika sammanhang är dock så pass talande att det framstår som brådskande att närmare utröna orsaker och förklaringar och att vidta konkreta åtgärder. Det är även uppenbart att socialtjänsten behöver en utvecklad social metodik som tar hänsyn till invandrares och andra minoritetsgruppers sociala och kulturella förutsättningar.
En del föräldrar lämnar sina barn kvar i hemlandet medan de själva arbetar utomlands. På senare år har också kommit uppgifter om att många barn i en del invandrargrupper skickas till hemlandet när de skall börja skolan. Detta sker i det i och för sig aktningsvärda syftet att de skall få gå i det egna landets skola, som dels av föräldrarna kan uppfattas som bättre, dels kan ge barnen en bättre insikt i det egna landets och kulturens kunskapsförråd och föreställningsvärld. Miljön kring barnet i övrigt bidrar ju också till att det får en fostran i den egna kulturen. Anledningen till ett sådant förfarande är väl också just detta att barnet skall förbli grekisk, jugoslavisk etc. samt att föräldrarna planerar att någon gång återvända. Även om vi får utgå från att föräldrarna i allmänhet gör allt för att barnen skall få en trygg tillvaro — t. ex.
genom att de får bo hos nära anhöriga — vet man inte vad skilsmässan från föräldrarna innebär för barnet.
Utredningen vill peka på dessa förhållanden och framhålla betydelsen av att de undersöks närmare och följs upp i samarbete mellan berörda in- och utvandringsländer, gärna även inom internationella samarbetsorgans arbete med frågor som rör emigrationens konsekvenser för barn och ungdomar.
Lars-Åke Lundqvist har redovisat erfarenheter beträffande barn som återvänder tillsammans med sin familj till Finland efter vistelse i Sverige. De senaste åren har ett betydande antal finska invandrare återvänt till hemlandet. I genomsnitt återvänder 12 000—14 000 personer varje år till Finland. Av dessa är ca 1 000 barn i skolåldern. 25 it 30 % börjar i svenskspråkiga skolor. Den finska Skolstyrelsen avsätter speciella resurser för att stödja barnens anpassning till finsk skolgång.
I den undersökning Lundqvist gjort och av finska undersökningar framgår att en hel del elever när de återvänder har så dåliga kunskaper i finska att de får påtagliga svårigheter att klara skolan i Finland. Det torde även röra sig om svårigheter som har att göra med bl. a. skillnader mellan finsk och svensk skolgång i övrigt.
2.8. Förskoleverksamhetens roll för invandrar- och minoritetsbarn
Vare sig den unge förblir i invandrarlandet eller i unga år flyttar tillbaka till hemlandet behöver han/hon ett starkt stöd i familj och samhälle för den egna kulturen och det egna språket. Ju tidigare och ju mer konsekvent stödinsatser kan sättas in, desto bättre kan den unge lyckas få fotfäste i ursprungskultu- ren. Det material utredningen haft till sitt förfogande tyder också på att stödinsatserna måste kunna varieras efter olika behov. Undersökningar som tagit fasta på barns och ungdomars sociala och emotionella anpassning stryker under behovet av förankring i familjen, dess kultur och språk. Blir det för stora spänningar mellan familj och samhälle ökar också riskerna för barnen att bli kluvna och otrygga.
Plats i förskola eller fritidshem för de yngsta invandrarbarnen och ett utbyggt kontaktnät mellan familjen och barnomsorgen respektive skolan är i många fall en nödvändighet för att barnen skall känna hemhörighet i det svenska samhället och få en trygg och ordnad uppväxt. Hemspråksstöd/ hemspråksundervisning i förskola respektive skola tillhör de viktigaste åtgärderna från samhällets sida för att trygga invandrarbarns och -ungdomars positiva identitetsutveckling. Förskolans och skolans stöd måste utformas på ett sådant sätt att barnen och ungdomarna får möjlighet att komma igenom utvecklingsfaser och kriser på ett positivt sätt. Därtill behövs en satsning inom övrig barn- och ungdomsverksamhet som särskilt tar sikte på att engagera invandrarbarn och -ungdomar i utvecklande och kreativa verksam- heter.
Minoriteternas barn bör få förutsättningar att klara sin uppväxt på ett sådant sätt att de kan komma fram till en positiv identitetsuppfattning. För att klara det måste de få etablera och bibehålla bra relationer till sina
föräldrar, sin familj. De måste ha ordentliga möjligheter att ta del av och leva sig in i den egna gruppen, dess språk, kultur- och samhällsbakgrund. De måste också få en chans att förstå och ta ställning till majoritetssamhället och dess kultur. Och de bör få möjlighet att se förbindelsen mellan sin minoritets kultur och majoritetskulturen' och hur den berör dem själva och deras familj och vänkrets.
När det talas om tvåspråkighet och tvåkulturella personer så verkar det som om man inte alltid förutsätter en ömsesidighet mellan minoritet och majoritet. Det måste det ju bli fråga om för att minoriteten skall kunna klara av sin del av den kulturella kompetensen. Både barnens personliga identitet, och deras gruppidentitet måste beaktas och stimuleras för att de skall kunna bli trygga och få en positiv grupptillhörighet. Både förskolan och skolan måste således handskas med att dels göra majoritetssamhället och dess kultur tydliga för både de svenska barnen och minoriteternas barn, dels stärka olika gruppers särdrag, historia, språk och kultur och göra dem tydliga och påtagliga såväl för grupperna själva som för majoritetssamhällets männi- skor.
2.9. Överväganden och förslag
Utredningen anser att ökade insatser måste vidtas för att hjälpa minoritetsbarn att få en positiv
identitetsuppfattning. De bör få ordentliga möjligheter att leva sig in i den egna gruppen, dess språk, kultur- och samhällsbakgrund. De måste också få chanser att försöka ta ställning till majoritetssamhället och dess kultur att ett öppet, flerkulturellt samhälle förutsätter kontakt, ömsesidighet, utbyte och kunskap om hur andra grupper och enskilda människor har det. Majoritetsbefolkningen och särskilt nyckelpersoner som minoritets- barn och deras föräldrar möter — förskolepersonal, lärare, kamrater i förskola och skola och deras föräldrar — bör genom utbildning, information och direktkontakt få lära sig av och om minoritetsgruppers språk och kultur att barn bör få möjligheter både att lära sig bemöta fientlighet och bearbeta sina värderingar och handlingar. I förskola och skola måste man ställa in sig på att det kan bli konfröntationer, att det finns fördomar och diskriminering. De vuxna skall kunna ingripa och medverka, sätta sig in i vad som försiggår mellan barn och grupper av barn att familjens kulturbakgrund och språk bör stödjas starkt i förskola, skola och samhället i övrigt. Förskolan bör arbeta på att stärka minoritetsgrup- pers och andra gruppers historia, språk och kultur. Barnen bör få uppleva att de och deras föräldrar accepteras och respekteras att barn från samma språkliga och etniska grupp bör kunna bilda en egen förskolegrupp med personal som talar barnens språk och är delaktig i deras och föräldrarnas kultur. För barn i sådana grupper är det väsentligt att få goda möjligheter till kontakt med svenska kamrater, svenskt språk och svensk kultur
att sammansatta och svenskspråkiga grupper bör fungera så att det finns personal från båda eller alla grupper som barnen representerar. I sådana grupper är det nödvändigt att bevaka att både barn och personal är jämställda i olika avseenden.
Utredningen föreslår att socialstyrelsen verkar för att forskning om invandrarbarns och -ungdo-
mars uppväxtförhållanden genomförs i samarbete mellan olika forsk- ningsdiscipliner på ett sådant sätt så att ett förbättrat kunskapsunderlag erhålls för förebyggande åtgärder av olika slag att regeringen verkar för samarbete med utvandringsländer och internatio- nella organ i syfte att få till stånd forskning om barn som lämnas kvar i hemlandet eller skickas tillbaka till hemlandet bl. a. i samband med skolstarten. Även utvecklingen för barn som återvänder med familjen till hemlandet efter flera år som invandrare i ett annat land behöver belysas.
3. Språkutveckling och flerspråkighet
3.1. Bakgrund
I detta kapitel redovisar utredningen sina slutsatser av forskning om barns språkutveckling. Som underlag har utredningen haft en rapport om svensk och internationell forskning om barns språkutveckling under såväl ensprå- kiga som flerspråkiga betingelser. Rapporten har sammanställts på utred- ningens uppdrag av Jens Allwood, Monica MacDowall och Sven Strömqvist vid lingvistiska institutionen vid Göteborgs universitet. Dessutom har utredningen diskuterat en kapitelversion och underliggande rapportmaterial med professor Els Oksaar och fil. lic. Tove Skutnabb-Kangas. Professor Gunnar Tingbjörn har granskat och kommenterat samma kapitelversion. Föreliggande kapitel redovisar således utredningens uppfattning om förut- sättningarna för en gynnsam flerspråkig utveckling och flerspråkiga barns behov av språkstöd med utgångspunkt i ovan nämnda rapport samt de refererade forskarnas kommentarer till utredningens material.
3.2. Språkutvecklingens sociala betingelser
Barn och föräldrar behöver ett gemensamt språk. Under barnets allra första levnadsår är språket eller språken som talas inom familjen av avgörande betydelse för barnets utveckling. Föräldrarna och barnet behöver bygga upp och utveckla sina relationer. Barnet skall därvid ha möjlighet att tillägna sig familjens kulturella mönster, värderingar, seder och traditioner. Successivt ökar betydelsen av att barn behärskar samhällets språk och kultur.
Språk lärs in och utvecklas i olika sociala sammanhang. Barn behöver förutom familjen en bredare social ram för sin språkliga och kulturella förankring. Släkt- och vänkretsen samt annat umgänge stimulerar barnets språkliga och övriga utveckling. Förskolan kan också fylla denna viktiga funktion.
Det flerspråkiga barnet har ofta mer att lära sig och dess språkinlärnings- situation är därför mer komplicerad än det enspråkiga barnets. För barn som konfronteras med mer än ett språk redan under spädbarnsåren, dvs. lär sig språken simultant, gäller det att kunna skilja ut språken från varandra, något som barnet gör i sin egen takt. Förutsatt att omständigheterna kring barnet är gynnsamma, torde inlärning av mer än ett språk innebära att barnet får en extra intellektuell stimulans. Utvecklingstakten kan komma att bli något
fördröjd på grund av den ansträngning det trots allt innebär att lära sig och att hålla isär olika Språksystem. Denna fördröjning är under goda uppväxtför- hållanden av övergående natur. I en ogynnsam uppväxtmiljö kan en flerspråkig situation innebära att barnet — om det inte får mycket omfattande stöd — allvarligt hämmas i sin språkliga och övriga utveckling. Det är omständigheterna under vilka barnet skall utveckla sin flerspråkighet som är av avgörande betydelse.
Trygghet, positiv självidentifikation, motivation samt tillfällen att öva språk är viktiga förutsättningar för att barnet skall lära sig flera språk. Inlärningen tar ibland mer tid och det krävs då mer tålamod, uppmärksamhet och insatser från de vuxnas sida.
Föräldrautbildning och information till föräldrar bör bl. a. ta fasta på och skapa förståelse för vad barnet behöver för att klara sin flerspråkiga och flerkulturella situation.
Barnen behöver många och varierande tillfällen att umgås med kamrater från sin egen minoritetsgrupp och med andra barn. Barn som saknar sådana möjligheter kan i förskolan delta i gruppaktiviteter. Det är viktigt att de svenska barnen uppmuntras att visa positivt intresse i minoritetsspråk och minoritetskulturer.
3.3. Definition av flerspråkighet
Forskningen har ännu inte kunnat fastslå hur en- eller flerspråkighet skall definieras och mätas.
Ingen kan egentligen sägas vara fullt enspråkig i den bemärkelsen att kunna klara alla en kulturgemenskaps olika språkanvåndningar. De flesta barn och vuxna har mer att lära.
Därav följer att det är svårt att ange vad full två- eller flerspråkighet innebär. Termen ”halvspråkighet” åsyftar i själva verket en bristande språkfärdighet i två eller flera språk. Det kan därför vara lämpligast att tala om mer eller mindre adekvat språkbehärskning både när det gäller en- och flerspråkiga.
3.4. Språkstödets inriktning
I förskolan behöver barn från språkliga minoritetsgrupper från allra första början få stimulansi de språk de behöver tillägna sig, därmed inte sagt att de behöver lära sig båda/alla språken samtidigt, i samma takt och till samma nivå.
Barnen skall få möjlighet att språkligt behärska de situationer de är inblandade i och få beredskap för att lära sig nytt, utveckla sina språk och sina kunskaper. Hemspråksstödet i förskolan bör därför ta fasta på att barnen från" minoritetsgrupper på sikt får en adekvat kompetens i de språk de behöver behärska.
Personalen i förskolan bör vara medveten om sambandet mellan språk och kultur liksom om den process som är förbunden med att lära sig ett respektive flera språk. Det är viktigt att personalen inser de svårigheter barn ställs inför i
en flerspråkig situation men också alla de möjligheter den har till sitt förfogande att stödja språkutvecklingen.
Barn från minoritetsgrupper behöver personal i förskolan som talar deras språk och är delaktiga i deras kultur. Av den tvåspråkiga personalen krävs såväl pedagogiskt och psykologiskt kunnande som särskild medvetenhet om barnets språkliga, kulturella och sociala situation. Den svenska personalen är viktig som förmedlare av svenska språket och kulturen. Samtidigt är det viktigt att den svenska personalen har goda kunskaper och stor medvetenhet om barnets språkliga, kulturella och sociala situation.
För att barnets språk skall utvecklas är det inte betydelsefullt endast att de kan konfronteras med språk utan också hur detta sker. Språkträning måste vara motiverande för att lyckas. Språkstödet bör därför bygga på barnets behov av att tala och lyssna. Men barnet behöver också känslomässigt stöd, såsom ömhet och förståelse. Det är väsentligt att vuxna försöker förstå även det som barnet säger med sin kropp, sina rörelser och ansiktsuttryck. Barn behöver också få ordentliga tillfällen att själva utveckla sin språkliga medvetenhet och pröva olika sätt att använda språk.
Språk lärs bäst in om flera sinnen aktiveras samtidigt, om språkstimulan- sen kommer i situationer då syn, hörsel, känsel och motorik utnyttjas. Både barn och vuxna lär sig språk bäst genom att använda det, helst i olika konkreta, vardagliga situationer. Stimulans att aktivt använda språket får barn genom lekar och rollspel. Även genom att samtala om språk och genom att ”experimentera” med ord och uttryck utvecklar barn sin språkförmå- ga.
För många barn i en flerspråkig situation har s. k. funktionell differentie- ring underlättat språkinlärningen, dvs. att t. ex. den svenskspråkiga mam- man talar svenska och den grekiska pappan talar grekiska med sitt barn—.
I ett historiskt och globalt perspektiv är flerspråkighet något nödvändigt och normalt. Fortfarande finns en stor mängd språk och dialektala språkformer som vart och ett talas och/eller skrivs av ett relativt litet antal människor. Flerspråkighet är det enda möjliga sättet att klara kontakter mellan grupper av människor inom och mellan nationer.
Invandrarbarn i Sverige har inte samma sociala och kulturella förutsätt- ningar i sin språkinlärning som barn i föräldrarnas hemland. Detta är det viktigt att föräldrar och andra fostrare beaktar i sina förväntningar på barn som är i en flerspråkig och flerkulturell situation. Barnen bör språkligt och kulturellt ha möjlighet att skapa sig en sverige—finsk, sverige-grekisk identitet etc. Samtidigt skall de kunna kommunicera och umgås med enspråkiga personer som talar/skriver enbart svenska, finska, grekiska osv.
Knappheten på språkstimulans på minoritetsspråken i det svenska samhället innebär att det bör ställas stora krav på den hemspråksstödjande verksamheten i förskolan och skolan. Men även samhälleti övrigt bör stödja och utveckla användningen av olika minoritetsspråk för att barn från minoritetsgrupper skall få reella möjligheter att bli tvåspråkiga. Samhället kan dessutom i sina förbindelser med andra länder ha utbyte av att det finns människor som är flerspråkiga och flerkulturella.
3.5. Behov av fortsatt forskning
Den hittills bedrivna forskningen om barns språkutveckling och flerspråkig- het har ofta gällt barn i språkligt stimulerande miljöer. Många studier har avsett längre inlärnings- och utvecklingsförlopp. En vanlig inriktning i senare språkforskning har gällt avgränsade språkliga fenomen av speciellt språk- tekniskt slag. Man har t. ex. studerat hur en viss grupp barn kan behärska en avgränsad språklig företeelse vid en viss ålder.
Det finns behov av olika forskningsinriktningar för att få användbar kunskap om barns språkutveckling och flerspråkighet. Uppföljningsstudier av ett litet antal barn kan ge en fördjupad kunskap om stadier i språkutvecklingen och om betydelsen av olika mil j öfaktorer. Experimentella undersökningar som mäter en viss språkföreteelse eller språkprocess vid en given tidpunkt hos en större grupp barn behöver också genomföras.
Utredningen kan konstatera att det finns ett mycket stort behov av forskning om hur barn lär sig flera språk samt om vilka åtgärder i hem, förskola, samhälle som är avgörande för en gynnsam flerspråkig utveck- ling.
En del forskning av det slag utredningen efterlyser görs f. n. inom ett projekt vid institutionen för lingvistik vid Göteborgs universitet (SPRINS- projektet). I detta projekt undersöks invandrarbarnens väg till tvåspråkig— het. I inledningsskedet gällde projektet främst invandrarelever i grundsko- lan. Med stöd av utredningen har medel erhållits från socialdepartementet för en undersökning av språkutveckling hos invandrarbarn i förskolan.
Hittillsvarande satsningar på hemspråksstödet i förskolan har enligt utredningens uppfattning gjorts utan att verksamheten tillräckligt följts upp på grundval av teoretisk och empirisk forskning. Verksamhetens innehåll, metoder och former har inte heller tillräckligt utvärderats.
Utredningen anser
att fortsatt verksamhet med hemspråksstöd i förskolan behöver dokumente- ras och utvärderas så att effekterna av olika slags stödåtgärder kan bedömas med större säkerhet än vad som för närvarande är möjligt
att fortsatt språkforskning behöver förankras mer än hittills i en breddad ”människokunskap”. Miljöbetingade och psykologiska faktorer har visat sig vara mycket betydelsefulla för språkutvecklingen. Därvid har svensk språkforskning anledning att i ökad utsträckning dra nytta av utländsk forskning med denna inriktning även om de speciella dragen i den svenska invandrarsituationen behöver beaktas
att forskning om barns språkutveckling och flerspråkighet bör få hög prioritet inom universitet och högskolor samt vid fördelning av forskningsan-
slag.
4. Förskolan och minoritetsbarnen — En tillbakablick
4.1. Inledning
Förskolan i Sverige har utbyggts kraftigt under det gångna decenniet. Så sent som under 1950-talet fanns huvudsakligen lekskola/deltidsförskola. Platsan- talet var dock begränsat och täckte långt ifrån behovet för en hel årskull barn. En utbyggnad av daghemmen, som främst syftade till att tillgodose omsorgen för förvärvsarbetande och studerande föräldrars barn, påbörjades under 1960-talet. I och med riksdagens beslut om en förskolelag år 1973 har förskoleverksamheten — främst daghemmen — expanderat kraftigt.
En del av invandrarbarnen i Sverige kommer från länder som antingen nästan saknar en förskoleverksamhet motsvarande den svenska eller har en utpräglat ”skolinriktad” förskola. Flertalet av föräldrarna till dessa barn har därför sannolikt inte erfarenheter av den typ av service och omsorg som den svenska förskolan kan erbjuda. Däremot kommer många invandrare från länder som inrymmer flera minoritetsgrupper med rätt till undervisning på modersmålet.
Några invandrarorganisationer, driver sedan lång tid tillbaka förskole- verksamhet på modersmålet. Syftet är att barnen skall ha möjlighet att bevara och utveckla sitt modersmål samt behålla kontakten med föräldrarnas ursprungskulturer.
Fram till början av 70-talet var insatserna inom den kommunala barnomsorgen för barn ur språkliga minoritetsgrupper främst inriktad på assimilering dvs. på att söka föra in barnen i det svenska samhället, dess värderingar och språk. Hemspråksstöd har bedrivits inom den kommunala förskoleverksamheten sedan år 1972 men fick en större omfattning först 1977 då hemspråksreformen genomfördes.
4.2. Barn ur språkliga minoriteter i förskole- verksamheten i Sverige
4.2.1. Samebarn
Fram till 1913 varierade skolformerna för de samiska skolbarnen mellan fasta och ambulerande skolor. Genom 1913 års skolreform fastställdes att de 5. k. vandrande nomadskolorna skulle vara huvudformen för de samiska skolor-
na. Undervisningen skulle anknyta till samernas kultur och anordnas så ”att den icke avvänjer barnen från nomadlivet” (Ruong, 1969). Undervisningen genomfördes emellertid på svenska.
Den främsta kritiken mot nomadskolorna riktade sig mot att undervis- ningstiden var betydligt kortare i nomadskolan än i folkskolan. År 1962 genomfördes nomadskolereformen där det fastslogs att samerna har rätt till undervisning som är likvärdig den som majoritetsbefolkningen får och att samernas kultur skall integreras i orienteringsämnena. Undervisningen i det samiska språket fick uppgå till 1—2 veckotimmar.
Samiska barn kan fullgöra sin skolplikt i statliga sameskolor. Sameskolan omfattar grundskolans årskurs 1—9. Sameskolorna leds av en 1980 inrättad sameskolstyrelse som består av en ordförande och åtta ledamöter. Fem av ledamöterna företräder samerna och fyra företräder olika myndigheter.
Till sameskolstyrelsens uppgifter hör även att genom yttrande och förslag främja och utveckla samisk undervisning i det allmänna skolväsendet. Den skall bistå kommunerna när det gäller uppsökande verksamhet bland samerna samt informera om sameskolan och om samiska undervisningsinslag i det allmänna skolväsendet.
4.2.2. Finsktalande barn i Tornedalen
År 1888 beslöt riksdagen att inrätta svenskspråkiga skolor i Tornedalen. Villkoren för att erhålla statsbidrag för skolverksamhet var att det finska språket togs bort ur undervisningen. År 1920 var skolornas försvensknings- process helt genomförd. På 30-talet förändrades dock inställningen till det finska språket och elever i fortsättningsskolor och på gymnasiet i Haparanda kunde välja finska som frivilligt ämne. År 1955 tillkom denna rättighet även barn i folkskolans högre klasser. Det svenska språket förblev dock dominerande.
För förskolebarnens del riktades insatserna mot att ge barnen bättre svenskkunskaper och erfarenheter och kunskaper i övrigt för att barnen skulle klara sig bra i grundskolan. Åren 1945—1976 ordnades i Norrbotten s.k. jordbrukardaghem under sommarmånaderna för bl. a. finsktalande barn i åldrarna 1—7 år. Till driften av dessa bidrog staten med 65 % av kostnaderna.
Dessutom anordnades sommarlekskolor för finsktalande barn i flera kommuner längs finska gränsen. Barnen förbereddes under fyra veckor av en lågstadielärare för den kommande skolan.
I årskurs 1 i grundskolan fanns år 1981/82 enligt länsskolnämnden i Norrbottens län ca 850 svenskfödda finskspråkiga elever, vilket innebär att betydligt mer än hälften av eleverna hade finska som hemspråk. I uppgifterna har de finskfödda eleverna respektive elever med finskfödda föräldrar frånräknats. Med stöd av dessa uppgifter kan antalet svenskfödda, finsk- språkiga barn i åldern 0—6 år i Norrbotten uppskattas till ca 6 000.
4.2.3. Zigenarbarn
I Sverige lever ca 6 000 zigenare varav ca 950 är barn i åldern 0—6 år (statens invandrarverk 1981-10-01).
Zigenarna i Sverige tillhör huvudsakligen kalderesh- och lovaristammarna (svenska och utomnordiska zigenare) samt kaléstammen (finska zigenare). De olika stammarna har delvis olika traditioner och sedvänjor liksom olika dialekter av det zigenska språket romanes. Många av de finska zigenarna har finska som sitt första språk och romanes som sitt andra (statens invandrar- verk, 1981).
Vid statens invandrarverk finns en arbetsgrupp för zigenarfrågor sedan år 1976. Denna samordnar bl. a. handläggningen av zigenarfrågorna mellan olika statliga myndigheter, initierar samrådsgrupper i zigenarfrågor i olika kommuner, bevakar zigenarnas intressen i bostads-, utbildnings- och sociala frågor. Vidare har arbetsgruppen sedan 1977 en samrådsgrupp för zigenar- frågor. I den ingår representanter för centrala statliga myndigheter och zigenarorganisationer.
Invandrarverket har aktualiserat de zigenska förskolebarnens situation i samarbete med bl. a. socialstyrelsen och delegationen för zigenarärenden i Finland. Tillsammans med socialstyrelsen har invandrarverket arbetat för att zigenarnas familjepedagoger skall arbeta med förskolebarnen i olika kommuner.
AV en enkätundersökning som utredningen gjorde under hösten 1981 tillsammans med invandrarverkets arbetsgrupp för zigenarfrågor framgår att det i tillfrågade 16 kommuner fanns 142 zigenska barn i förskoleverksamhe- ten. Flertalet var finska zigenska barn. Dessa fick nästan genomgående hemspråksträning i finska i finska hemspråksgrupper. I endast en kommun anordnades hemspråksträning även i romanes.
4.2.4. Invandrarbarn
Först i slutet av 60-talet uppmärksammades frågor rörande invandrarbarnen på allvar inom barnomsorgen. Den allmänna inställningen vid denna tid var att de skulle ha möjlighet att delta i förskoleverksamhet på samma villkor och med samma målsättning som gällde för alla barn. Genom lek med svenskspråkiga barn skulle invandrarbarnen få hjälp att tillägna sig svenska språket. Vistelsen i förskolan sågs främst som en möjlighet att på ett varsamt sätt göra barnen hemmastadda i det svenska samhället.
På några håll uppmärksammades emellertid invandrarbarnens speciella svårigheter. Barnavårdscentraler påpekade t. ex. att många barn inte deltog i förskoleverksamheten. Grundskolan uppmärksammade att barnen hade svårigheter att förstå och delta i skolundervisningen. I barnomsorgen hade personalen svårigheter att kommunicera med barnen och deras föräldrar. Inom kommunerna rådde osäkerhet om hur förskolan borde utformas och organiseras för invandrarbarnen. I några kommuner förekom att lågstadie- lärare hade svenskträning med invandrarbarn och endast i enstaka fall fanns tvåspråkig personal anställd.
4.2.5. Reformarbete under 1970-talet
År 1968 antogs riktlinjer för undervisningen av invandrarbarn i grundskolan. Stödundervisningen i svenska skulle förbättras och kommunerna fick statsbidrag för hemspråksundervisning två timmar per vecka. Året därpå
togs frågan om undervisning för invandrarbarn upp i ett supplement till 1969 års läroplan för grundskolan.
Vid en konferens på socialstyrelsen år 1970 med företrädare för socialdepartementet, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, invandrarverket, invandrarutredningen och barnstugeutredningen diskuterades åtgärder för invandrarbarnen i förskolan. År 1971 påbörjades en av socialstyrelsen ledd försöksverksamhet med invandrarbarn i förskolan. .
Som tidigare nämnts syftade insatserna främst till att förbättra invandrar- barnens kunskaper i svenska språket och till att anpassa barnen i det svenska samhället. I början av 70-talet ändrades inriktningen därvidlag. En orsak var att efter ett års försöksverksamhet var barnens kunskaper i svenska språket endast obetydligt förbättrade. Vidare hade flera av barnen
. otillräckliga kunskaper i sitt eget hemspråk. Erfarenheten visade klart på att språkträningen måste innehålla frågeställningar kring möjligheten för barnen att behålla och utveckla sitt eget hemspråk. Det egna språket måste ligga till grund för inlärningen av svenska språket (Gunilla Svensson, 1974).
Även forskningsresultat och teorier framförda av språkforskare som Hansegård, Toukomaa m. fl. pekade på att inlärningen av svenska språket borde baseras på utvecklingen av barnets modersmål och arbetet började inriktas på att barnen skulle bli tvåspråkiga.
Flera invandrar- och minoritetsorganisationer framförde krav på en förskoleverksamhet på barnens modersmål antingen i enspråkiga förskole- grupper eller genom stöd i modersmålet för barn i svenskspråkiga grupper. År 1972 överlämnade barnstugeutredningen och 1974 invandrarutredning- en sina huvudbetänkanden (SOU 1972126—27 och SOU 1974:69). Invandrar— utredningen formulerade målen för en framtida invandrar- och minoritets- politik med utgångspunkt i principerna jämlikhet, valfrihet och samverkan. Vikten av att individen kan utveckla sin språkliga och kulturella identitet betonades. Båda utredningarna pekade på att förskolan från bl. a. jämlik- hetssynpunkt fyller en viktig funktion för alla barn och att den ger en värdefull social träning. Samtidigt framhölls att förskolan måste ta hänsyn till barnens kulturella bakgrund och ge barnen stöd både i deras modersmål ochi svenska. Målet var enligt invandrarutredningen att ”främja aktiv tvåsprå- kighet hos de berörda barnen”.
Enligt barnstugeutredningen borde huvudprincipen vara att integrera invandrarbarnen i vanlig förskola, men i vissa fall kunde det vara lämpligt med någon form av språkförskola före placering i reguljär förskola. Invandrarutredningen förordade att barn av samma nationalitet borde samlas i samma barngrupp, när barnunderlaget var tillräckligt stort. Invandrarutredningen införde termen hemspråk som "ett modersmål som avviker från omgivningens språk och som talas i hemmet”.
År 1975 antog riksdagen riktlinjerna för invandrar- och minoritetspoliti- ken. Samma år trädde den år 1973 beslutade förskolelagen i kraft.
År 1975 framlade den s. k. invandrargruppen, en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet, ett förslag om åtgärder för invandrarbarnen i förskola, grundskola och gymnasieskola till regeringen (DsU 1975:13).
Invandrargruppen föreslog att samhällets resurser för hemspråksstöd i första hand skulle satsas på förskolan, och då på barn från fyra års ålder. Invandrargruppen betonade också helhetssynen på barns behov och utveckling och föreslog att kommunerna skulle få stor handlingsfrihet vid anordnande av stödåtgärder. Invandrargruppen föreslog att varje kommun årligen skulle inventera invandrarbarnens behov av särskilda åtgärder samt upprätta ett gemensamt program för hemspråksträningen/undervis- ningen att kommunen skulle ha skyldighet att anordna hemspråksträning och där det var möjligt anordna enspråkiga grupper för barn från fyra års ålder; grupperna skulle ledas av tvåspråkig personal. Om inte enspråkiga grupper kunde organiseras borde invandrarbarnen få hemspråksträning upp till sex timmar per vecka att de resurser som ställdes till kommunernas förfogande skulle utnyttjas flexibelt både inom förskolan och ungdomsskolan utan hinder av olika huvudmäns ansvarsområden att kommunalt reglerade tjänster med benämningen hemspråkslärare skulle inrättas för tjänstgöring i förskola, ungdomsskola och fritidsverksamhet, med medverkan i uppsökande verksamhet och kurativa uppgifter bland invandrarbarn och föräld— rar att det kunde vara en fördel om samma lärare svarade för hemspråksträningen/ undervisningen både i förskola och grundskola att ett statsbidrag borde utgå för de föreslagna tjänsterna enligt ett schablonsystem med 2 300 kr. per invandrarelev och att det till statsbidraget skulle knytas ett belopp om 75 kr. per elev avsett för läromedel att skolöverstyrelsen och socialstyrelsen borde få i uppdrag att utforma utbildnings- och fortbildningsprogram för hemspråkslärare.
I propositionen om hemspråksundervisning för invandrarbarn (prop. 1975/ 761118) föreslogs att kommunerna skulle vara skyldiga att anordna hem- språksträning för sexåriga barn som omfattas av den allmänna förskolan och hemspråksundervisning för elever i grundskolan och gymnasieskolan. I både förskola och grund- och gymnasieskola skulle hemspråksträning/undervis- ning anordnas för barn/elever vilkas föräldrar begär det. Kommunerna föreslogs dock inte vara skyldiga att erbjuda hemspråksträning och -undervisning för grupp med färre barn och elever än fyra om svårighet förelåg och lärare inte fanns tillgänglig utan stora extra kostnader. Kommunerna skulle också vara skyldiga att informera barn och föräldrar om möjligheten att välja hemspråksundervisning.
I propositionen föreslogs en inventering av behovet av särskilda åtgärder för invandrarbarnen och att ett för förskola, grundskola och gymnasieskola gemensamt handlingsprogram skulle upprättas så att kommunens samlade resurser för invandrarbarnens hemspråksundervisning och stödundervisning kunde utnyttjas med hänsyn till varje enskilt barns behov.
För att kunna tillgodose barnens skiftande behov av stöd för sin språkutveckling föreslogs att kommunerna skulle erhålla ett statligt resurs- tillskott som skulle utnyttjas flexibelt enligt kommunernas egen bedömning. Statsrådet betonade att
. . . insatser i förskolan och på grundskolans låg- och mellanstadium bör prioriteras, då personlighetsutvecklingen hos barnen är beroende av goda kommunikationsfärdighe-
ter. Barnen i dessa åldrar måste få möjligheter att fastlägga och utveckla sitt första språk, hemspråket, för att uppnå aktiv tvåspråkighet.
. . . samhällets stöd för invandrarbarnens och invandrarungdomarnas språkutveck- ling inte får ses om ett isolerat pedagogiskt och metodiskt problem som går att lösa enbart genom att tillföra undervisningen ökade resurser. Insatserna bör i stället samordnas med samhällets övriga stödåtgärder för invandrarfamiljerna på familje-, boende- och socialpolitiska områden (Prop. 1975/76:118).
Vidare föreslogs inrättande av kommunalt reglerade tjänster som hem- språkslärare och att skolöverstyrelsen skulle få i uppdrag att utarbeta förslag till en ny grundutbildning och fortbildningsprogram för hemspråkslärare.
Riksdagens beslut år 1976 innebar ett fastställande av propositionens förslag vad gällde kommunernas skyldighet att anordna hemspråksträning för sexåriga barn som omfattas av den allmänna förskolan respektive hemspråksundervisning för elever i grundskola och gymnasieskola (UbU 1975/76:33, rskr 391). Skyldigheten har dock inte när det gäller förskolan reglerats genom lag, vilket erfordras för att beslutet skall äga giltighet (se vidare kapitel 16).
Dessutom underströk riksdagen i enlighet med propositionen att språk- träningen är en integrerad del av förskolans arbetssätt, vilket i sin helhet syftar till att stödja den totala personlighetsutvecklingen. I detta samman- hang framhöll riksdagen betydelsen av tvåspråkig personal i förskolan.
Våren 1977 beslutade riksdagen om statsbidrag för hemspråksträning i förskolan för sexåriga barn som omfattades av den allmänna förskolan (prop. 1976/77:100, bil. 8 /p. D3/, SoU 1975/76:25, rskr 200).
Hemspråksreformen trädde i kraft den 1 juli 1977. Från och med den 1 juli 1979 erhåller kommunerna statsbidrag även för femåriga barn som får hemspråksstöd.
Samtidigt som hemspråksreformen trädde i kraft påbörjades en utbildning av tvåspråkiga förskollärare och hemspråkslärarutbildning. Dessutom har socialstyrelsen initierat och utarbetat underlag till fortbildning bland personal inom barnomsorgen.
Debatten bland främst forskare har under de senaste åren något ensidigt uppehållit sig vid effekter av hemspråksstöd i vissa former av barngrupper — å den ena sidan hemspråksgrupper (enspråkiga grupper), å den andra sammansatta (tvåspråkiga) grupper. Vissa forskare har hävdat att systema- tisk undervisning i och på svenska språket bör införas först i skolåldern. Dessa har främst ställt sig bakom hemspråkgrupper i förskolan och hemspråksklasser i skolan. Andra har hävdat att det är nödvändigt att så tidigt som möjligt integrera barn ur språkliga minoriteter i svenska barngrupper för att barnen skall få möjlighet att lära sig svenska språket och integrera den svenska kulturens värderingar samtidigt som de får stöd i sitt modersmål av välutbildad tvåspråkig personal.
4.3. Erfarenhet från försöksverksamhet
I detta avsnitt redovisas ett urval försöksprojekt, studier, rapporter m. rn. som belyser utvecklingen av förskolans hemspråkstöd.
4.3.1. Inledande försöksverksamhet 1971—1973
Hösten 1971 påbörjades en treårig försöksverksamhet med invandrarbarn i förskolan i 18 kommuner. Försöksverksamheten igångsattes på förslag från barnstugeutredningen och leddes av en arbetsgrupp inorn socialstyrelsen. Vid urvalet av kommuner eftersträvades dels en regional spridning, dels en jämn fördelning mellan kommuner med olika stor andel invandrare. Syftet med försöksverksamheten var att finna organisatoriska och pedagogiska lösningar som kunde tillgodose invandrarbarnens behov inom förskolan. Kommuner som ingick i försöksverksamheten rekommenderades att organisera förskolan enligt följande D Särskild förskola, dvs. förskola med barn och personal från endast en och samma språkgrupp och med tillgång till en ambulerande svensklärare. D Integrering i reguljär förskola med extra ambulerande svensklärare. D Integrering i reguljär förskola, svenskträning genom ordinarie personal. Cl Pedagogisk rådgivare centralt i kommunen.
Erfarenheterna från den första delen av försöket visade att svenskinlärning- en inte gav önskat resultat. Barnen borde i stället få möjligheter att behålla och utveckla sitt modersmål som sedan skulle vara basen för inlärningen av svenska. Inriktningen ändrades därmed från stöd i svenska språket till stöd i modersmålet. Tvåspråkig personal som anställdes för denna arbetsuppgift skulle även fungera som kontaktperson mellan förskola och hem. Speciellt uppmärksammades vikten av att föräldrarna fick information om moders- målets och om sin egen kulturförmedlande betydelse. Följande erfarenheter gjordes under den treåriga försöksperioden D Utökad information på föräldrarnas modersmål måste ges så att föräldrarna redan innan barnet börjar förskolan känner till förskolans målsättning och arbetssätt. C! Samarbetet mellan invandrarföräldrar och personal i förskolan fungerar ofta bäst där det finns tvåspråkig personal. D Tvåspråkig personal bidrar till att barnen känner trygghet i den nya miljön. Detta är särskilt viktigt vid inskolningen. D Ur språkinlärningssynpunkt bör barngruppen bestå av ett mindre antal svenska barn tillsammans med barn från en språkgrupp/land. Kontakten med svenska barn är positiv och underlättar den spontana inlärningen av svenska språket. D De resultat som framkom genom Språktest bland invandrarbarn stöder den av barnstugeutredningen rekommenderade åtgärden med särskild förskola åt invand- rarbarn före den allmänna förskolan för sexåringar. D För att underlätta och övervaka att invandrarbarnens svenskinlärning och modersmålsutveckling hålls intakt är det nödvändigt att det i förskolan finns personal — helst med pedagogisk utbildning — som talar barnens språk (Thorsell, 1979).
4.3.2. Projekt i Norrköping 1971—1974
Ett projekt i Norrköping ingick i socialstyrelsens försöksverksamhet. I en deltidsgrupp fanns barn med olika modersmål, inklusive svenska, i en annan deltidsgrupp fanns barn med endast finska som modersmål. I dessa båda förskolor gjordes under en termin studier av hur barnen fungerade tillsammans.
Norrköpingsprojektet visade bl. a. att det var vanligast att barnen lekte två
och två och ibland lekte barnen i större grupper. Deltagandet i gruppverk- samhet ökade med barnens ålder. I den grupp där svenska var umgänges— språk var det svårare för minoritetsbarnen att komma in i gruppleken. Där visade barnen mer osäkerhet och tvekan i sina kontaktförsök, som därför också ofta misslyckades. En hel del konflikter blev följden. Särskilt de yngre barnen blev lätt otåliga och aggressiva när de inte kunde göra sig förstådda. I den finska deltidsgruppen visade barnen större säkerhet i sitt sätt att ta kontakter, konflikterna var färre och gruppleken fungerade bättre.
4.3.3. Projekt i Borås 1974
Den försöksverksamhet som beskrivits i föregående avsnitt omfattade endast barn i deltidsförskola. Invandrarbarns situation på daghem belystes i socialstyrelsens försöksverksamhet i ett projekt i Borås.
I projektet följdes finska barn placerade i syskongrupper tillsammans med svenska barn på fyra daghem med tillgång till en ambulerande hemspråks- tränare. Barnen fick hemspråksstöd sex timmar per vecka. På daghemmen fanns i övrigt ingen ordinarie finskspråkig personal anställd.
I en rapport från boråsförsöket (G Schyl—Bjurman, 1974) som bl. a. beskriver den ambulerande tvåspråkiga personalens metodik dras bl.a. följande slutsatser:
För det första måste hemspråkstränaren utröna varje barns såväl aktiva som passiva ordförråd samt begreppsförståelsen. För det andra bör hemspråksträningen anpassas till institutionens övriga aktiviteter, så att invandrarbarnen blir delaktiga i vad som sker i här- och nusituationen. Hemspråkstränaren måste därför, på samma sätt som övrig personal, gå in i institutionens vardag. Språkträningen får inte renodlas till särskilda undervisningsmoment utan ske i ständig dialog med barnet här och nu.
I rapporten framhålls att det är viktigt att hemspråkstränaren inte arbetar i alltför många olika förskolor:
För att kunna göra ett gott arbete måste hemspråkstränaren kunna gå in på lika villkori de olika personalgrupperna och det får inte ställas omöjliga krav på hans/hennes anpassning till skiftande förhållanden.
Hemspråkstränarens betydelsefulla arbete som kulturförmedlare skildras också i rapporten. Vidare anges att hon/han speciellt måste uppmärksamma då barn kan komma i direkta normkonflikter på grund av olika uppfostrings- system i hem och förskola. Hemspråkstränaren skall ha möjlighet
att kunna förmedla invandrarnas kulturarv och deras traditioner som något värdefullt och berikande inte bara till barnen utan också till personalen. Invandrarna och deras barn ses då inte som ett invandrarproblem på institutionen utan som en chans att i liten skala vara med om en internationalisering.
Försöket i Borås visade att effekterna med Språkträningen med de finska barnen var goda med hänsyn till att barnen endast fick denna träning sex timmar per vecka. Försöket visade också på att för att kunna uppnå denna effekt måste mycket höga krav ställas på hemspråkslärarens kompetens.
I två av de fyra syskongrupperna genomfördes även interaktionsstudier.
Resultatet av dessa studier tyder på att den organisatoriska modell som bäst tillgodosåg barnen i deras sociala och språkliga utveckling var ålders- och språkhomogena grupper under förutsättning att personal som talade barnens modersmål och hade samma kulturella bakgrund som barnen arbetade i grupperna. Det bästa var att barnen hade tillgång till tvåspråkig personal på heltid. Barnen behöver det, konstateras i rapporten, för att få rätt hjälp att bearbeta sina intryck och upplevelser och förstå nya sammanhang inom och utanför daghemsmiljön.
4.3.4. Projekt i Malmö 1973—1974
Pedagogiska institutionen vid Lunds universitet bedrev åren 1972—1980 ett projekt med tvåspråkig undervisning av invandrarbarn. Huvudsyftet med projektet var att utarbeta undervisningsmodeller som gav barn med annat modersmål än svenska likvärdiga möjligheter till utbildning och utveckling som svenska barn. I projektet följdes barn dels i en tvåspråkig förskola, dels i tvåspråkig undervisning på grundskolans lågstadium.
I en delrapport beskrivs bl. a. svenskträning av invandrarbarn i förskolan (Aronson och Wigfors, 1974). Samtliga 30 barn var i åldern fem till sex år, hade finska som modersmål och var inskrivna i språkligt enhetliga grupper.
Barnen fick träning i svenska språket upp till 30 minuter per dag. En svensk lågstadielärare ansvarade för svenskträningen och den skedde antingen individuellt eller i små grupper. Träningsprogrammet var anpassat till varje enskilt barns förutsättningar.
De största problemen med svenskträningen visade sig vara att få barnen att över huvud taget tala i träningssituationen. Enligt rapporten kunde en förklaring till detta vara att svenskträningen var mera ”skolmässig” än den övriga förskoleverksamheten. Träningen var förlagd till ett speciellt rum och blev något artificiell och lösryckt från andra aktiviteter. Det tycktes som om barnen blev mera språkligt medvetna i sina försök att tala svenska än de var då de talade finska men att medvetenheten framför allt gick ut på att inte säga fel. Ibland missuppfattade de vad läraren menade och blev förvirrade i den svenska språksituationen.
Det konstaterades att ord i en saga ”fastnade” lättare än ord som presenterades ett stort antal gånger i t. ex. ordträning. Vidare betonade författarna att man visste ”mycket lite om vilka språkfärdigheter som går att träna i förskoleåldern och hur en sådan träning bäst bör läggas upp". Denna form av Språkträning avbröts efter en tid.
4.3.5. Projekt i Eskilstuna 1974—1976
Försöketi Eskilstuna gällde en deltidsförskola för finsktalande barn i åldern fyra till fem år. All kommunikation skedde på finska. Avsikten var att ta tillvara och utveckla barnens egen kultur.
En erfarenhet av försöket var att barnen enligt föräldrarnas bedömning blivit aktivare, sj älvständigare och mindre blyga. Barnens färdigheter i finska språket hade också förbättrats enligt föräldrarna. De flesta föräldrar tyckte att de hade haft ett ganska stort utbyte av föräldramötena. Några som
88. Förskolan och minoritetsbarnen — en tillbakablick SOU 1982:43 1 l
tidigare upplevt sig isolerade hade fått kontakt med andra familjer i samma situation.
Personalen ansåg att barnen blev säkrare och vågade ta mera kontakt med andra barn och vuxna samt att barnens språk blev avsevärt bättre. (Eskilstuna kommun 1979.)
4.3.6 Projekt i Malmö 1978—1979
Ett projekt bland latinamerikanska barn på daghem i Malmö omfattade 45 barn, vilka hade plats i svenskspråkiga grupper på fyra olika daghem. I samtliga daghem fanns latinamerikansk personal.
Projektet syftade till att bibehålla och utveckla barnens modersmål och kultur. Vid utvärderingen av projektet gjordes en jämförelse mellan de barn som ingick i projektet och en kontrollgrupp bestående av latinamerikanska barn i svenskspråkiga grupper. I kontrollgruppen hade inga speciella åtgärder vidtagits med hänsyn till barnens språkliga och kulturella bak- grund.
Rapporten visade att samtliga föräldrar ansåg att barnen hade problem med sin identitetsutveckling och de bedömde barnens kunskaper om latinamerikansk kultur som otillfredsställande (Malmö socialförvaltning, 1980). Föräldrarna till barnen i kontrollgruppen ansåg att barnen hade försenad språkutveckling i sitt modersmål samt svårigheter att anpassa sig i daghemmet, en synpunkt som personalen inte delade.
Barnen inom projektet fick genomgående klart bättre resultat i språkpro- ven såväl i spanska som i svenska än kontrollgruppens barn. 82 % av projektbarnen presterade resultat enligt sin ålder i språkprovet i spanska språket, medan endast 21 % av barnen i kontrollgruppen uppnådde detta resultat. På provet i svenska presterade projektbarnen ett resultat som motsvarade en svensk fyraårings. Kontrollgruppens barn låg genomgående under genomsnittet för en fyraårig svensk. De undersökta barnens genom- snittliga ålder var 5,5 år.
4.3.7 Studie av små invandrarbarn på daghem
På uppdrag av familjestödsutredningen genomförde Gunilla Svensson år 1979 en studie av invandrarbarnens situation i några daghem i ett bostadsområde i Göteborg. I studien ingick 30 barn i åldern 6 mån.—3 år. Vid denna tidpunkt fanns 180 barn i åldern 6 mån.—3 år, med 21 olika modersmål inskrivna i områdets daghem. Endast ca 15 % av barnen kom i kontakt med tvåspråkig personal, oftast ambulerande hemspråkstränare.
I rapporten konstateras att invandrarbarnen ofta far tilla och tar skada av en vistelse i en helt svenskspråkig miljö. En av orsakerna ligger i att såväl personalen i förskolorna som administrativ personal nästan helt saknar ”djupare kunskap om invandrarbarnens situation och om hur två olika språkliga och kulturella miljöer inverkar på barnens utveckling”.
Det framgick att den tvåspråkiga personalen på daghemmen företrädesvis var anställd för de äldre barnen och sällan utnyttjades för de små barnen.
Hur barnen reagerar i en situation där inte deras eget språk talas beskrivs i rapporten på följande sätt
Gemensamt för flera av de yngre barnen (1—2 år) är att nästan alla har gått igenom en längre period av förtvivlan och övergivenhet under sina första månader på daghemmen för att därefter successivt uppvisa allt fler utvecklingshämningar. De blir hindrade i sin lust att undersöka. Till en del beror detta på att de ofta hamnar i en språklig konflikt.
För det lilla invandrarbarnet blir svårigheterna och motgångarna oftast oöverstigliga i den svenska gruppen. Barnet kan välja/tvingas att gå in i en tystnad och bli passivt eller kan reagera med aggression då det inte får ett ”riktigt" utvecklingsstöd av ”sina" vuxna på daghemmet.
När barnet kommer upp i l 1/2-årsåldern har de första orden fått ett mera klart och entydigt innehåll. Att vid denna tidpunkt komma i kontakt med ett helt främmande språk och en ny miljö skapar problem hos barnen. De lämnas under lång tid i ett vakuum. I den svenska gruppen och på den svenska personalen prövar barnet i början sina första och starkt känslomässigt laddade ord på modersmålet. Ganska snart märker dock barnet att det inte möts av något gensvar och lägger då modersmålet åtsidan. Det tystnar.
En bättre introduktion skulle enligt rapporten i någon mån underlätta barnens situation. Hemspråks- eller sammansatta grupper framhålls som den bästa lösningen.
I rapporten pekas också på bristeri kontakten mellan barnavårdscentraler, socialvården och hemmen. Den bristande samordningen av insatser leder till att invandrarbarnens villkor ofta inte beaktas i ett helhetsperspektiv.
4.3.8 Öppen förskola för invandrarbarn i Huddinge
I ett projekt i Huddinge 1975—1977 prövades öppen förskola för tre invandrargrupper, finländare, turkar och jugoslaver. Målsättningen formu- lerades på följande sätt
. . . att i intim föräldrasamverkan med egna landsmän och svensk personal, överbrygga kulturskillnader och bryta den isolering som invandrare kan känna i främmande land. Målet är inte att försvenska invandrarna, utan att i samverkan med föräldrarna prata igenom de kulturkonflikter som invandrarfamiljen kan råka ut för och hur man skall göra för att finna en så framkomlig väg som möjligt mellan det ursprungliga landets kultur och den svenska kulturen
att ge invandrarbarnet möjlighet att tillsammans med andra barn och vuxna få tala och utveckla sitt modersmål. Det är viktigt att bistå invandrarbarnet och dess familj att slå vakt om modersmålet och hemkulturen som någonting värdefullt. (Socialstyrelsen, 1978.)
Personliga kontakter med varje familj var enligt de erfarenheter som erhölls i projektet det mest effektiva sättet att sprida information om verksamhe- ten.
Det framgår klart att behovet av samhällsinformation var mycket stort bland de familjer som kom i kontakt med den öppna förskolan i Huddinge. Detta innebar att förskolläraren fick sätta sig in i frågor av samhällelig och social karaktär, liksom i frågor om andra kulturers syn på barnuppfostran rn. rn.
Verksamhetens organisation och innehåll utformades olika i de tre grupperna bl. a. på grund av kulturellt betingade olikheter i umgängesfor-
merna. De finska föräldrarna ägnade sig t. ex. mer åt barnen och lekte mer tillsammans med dem än de jugoslaviska och turkiska föräldrarna. I intervjuer framkom att de finska föräldrarna besökte förskolan främst för barnens skull. För de jugoslaviska och turkiska föräldrarna fungerade förskolan som en kvarterslokal, dit de gick för att träffa landsmän.
Rapporten visar på behovet av flexibilitiet inom och mellan olika verksamheter. Efter några år igångsattes alfabetiseringsundervisning för turkiska mödrar och den kommunala vuxenutbildningen anordnade barntill- syn i anslutning till undervisningen. I och med detta upphörde de turkiska familjernas behov av den öppna förskolan. Nu kommer i stället turkiska skolbarn till lokalen två dagar per vecka efter skoldagens slut. Barnen föredrar att gå till den öppna verksamheten där det finns turkisktalande personal framför att gå till fritidshemmet där det inte finns någon personal från Turkiet.
1980—1981 genomförde Huddinge kommun med stöd av projektbidrag från statens invandrarverk ett försök med uppsökande verksamhet knuten till öppen förskola. Ett nära samarbete med barnavårdscentralen i bostads- området, som hade finska och turkiska mottagningar, visade sig värdefullt. Genom samarbetet med barnavårdscentralen fick den öppna förskolan kontakt med kvinnor som levde isolerat och inte spontant kom till den öppna förskolan.
4.3.9 Erfarenheter av försöken
Alltför vittgående slutsatser kan inte dras av de hittills genomförda försöksprojekten. Man kan snarast säga att de pekar i riktning mot att det krävs vissa typer av insatser och resurser.
Försöken har emellertid klart visat på nödvändigheten av att barn från språkliga och etniska minoritetsgrupper behöver ett omfattande språkligt och kulturellt stöd.
En annan viktig slutsats är betydelsen av att förskolan har ingående kunskap om barnens familjesituation. Föräldrarnas situation och deras behov och önskemål måste vara avgörande för de stödåtgärder som skall sättas in.
Barn som har ett annat modersmål än svenska och som placeras i svenskspråkiga daghem från tidig ålder måste ses som en grupp med behov av särskilt stöd i sin modersmålsutveckling. De behöver dessutom kontinuitet i sin kulturella fostran, kunskaper om ursprungskulturen och sin etniska grupps historia för att få ett kulturellt fäste.
Det språkliga och kulturella stödet för barn i förskoleåldern skall utformas så att barnet får ett reellt stöd i sin utveckling. Detta gäller inte endast för modersmålet utan lika mycket det svenska språket och barnens förståelse av den svenska kulturen. Språkligt och kulturellt stöd måste därför vara en integrerad del av verksamheten av förskolan.
Försök med hemspråksgrupper har gett positiva resultat. Speciellt de minsta förskolebarnen behöver vara i grupper där det under hela barnets vistelse finns personal som talar barnets språk. Den formen underlättar för personalen att ge barnen trygghet och kontinuitet i tillvaron. Även i sammansatta och svenskspråkiga grupper bör man sträva efter att ha
heltidspersonal som talar barnens språk. De försök med hemspråks- och sammansatta grupper som hittills har gjorts har emellertid inte varit upplagda så att man kan göra rättvisa jämförelser dem emellan.
När det gäller barn från språkliga minoritetsgrupper måste olika förutsätt- ningar finnas för att de skall få en adekvat förskoleplacering och adekvat stöd och stimulans under sin förskolevistelse. Barnets behov och föräldrarnas synpunkter bör utredas särskilt noggrant med hänsyn till de valmöjligheter som står till buds. Det bör även skapas möjligheter till flexibilitet när det gäller att anställa och placera personal.
Erfarenheterna av öppen förskola är hittills mycket begränsade. Den öppna förskolan borde kunna bli ett viktigt tillskott för både barnen och föräldrarna. Den kan erbjuda kontakt, gemenskap samt språklig och social stimulans för såväl barnen som de vuxna. Verksamheten i öppna förskolor är så flexibel att den går relativt lätt att ändra efter de behov som upptäcks. Den kan också visa på behovet av andra typer av åtgärder för barnen och de vuxna.
En form av förskoleverksamhet som inte funnits med i någon försöksverk- samhet är familjedaghemmen. Denna verksamhet för barn från språkliga och etniska minoriteter behöver därför särskilt uppmärksammas i fortsatt uppföljnings- och försöksarbete.
5. Förskolan och minoritetsbarnen — En nulägesöversikt
5.1. Barnomsorgens allmänna mål
I förskoleverksamheten innefattas daghem. deltidsgrupp/lekskola, öppen förskola och familjedaghem. I målen betonas förskolans roll som komple— ment till familjen och dess betydelse för barns fysiska, sociala, känslomässiga och intellektuella utveckling. Förskolan skall bidra till att bredda familjens kontaktnät, skapa möjligheter till kontakt och samverkan.
De vuxna som ansvarar för barns fostran och utbildning bör ha förmåga att leva sig in i och påverka barnen i deras olika villkor. De skall också vara medvetna om sin egen förmåga, sin situation och sina egna möjligheter att få nya kunskaper och utnyttja demi den egna utvecklingsprocessen. Samarbe- tet mellan vuxna och möjligheter att tillsammans åstadkomma något för barnen är viktiga faktorer när det gäller personalens arbetsinsatser. Samarbetet mellan föräldrar och mellan föräldrar och personal är likaledes en viktig del i barnomsorgens målsättning.
Barnomsorgens övergripande mål och delmål pekar inte konkret på förhållanden som gäller för invandrar- och andra minoritetsbarn och deras familjer. De tar över huvud taget inte direkt upp skillnader i uppväxtvillkor som kan bero på olika social kulturell, nationell, religiös eller språklig bakgrund. Indirekt kan de sägas göra det genom att ta upp identitetsutveck- ling, förmåga till samarbete, kunskapssökande, egna ställningstaganden, hänsynstagande till och omsorg om andra människor. I delmålen betonas identitetsutvecklingen samt den kommunikativa och begreppsliga utveck- lingen, som ju är utvecklingsaspekter vilka i hög grad berör barn från språkliga och etniska minoriteter. Relativt direkt berör målsättningen majoritetssamhällets inriktning mot att stödja samverkan samt hänsynsta- gande till och engagemang i medmänniskor från olika grupper i samhäl- let.
5 .2 Hemspråksstödets mål och syfte
I hemspråkspropositionen (1975/76:118) betonas att hemspråksstödet skall vara en integrerad del av förskolans arbetssätt och att det syftar till att stödja barnens totala personlighetsutveckling. Målet för hemspråksstödet i försko- lan är att lägga grunden till tvåspråkighet. Förståelse och känslomässig
__]
Övergripande mål
Förskolan bör sträva efter atti samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar.
D Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och samverkan med andra, i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar.
D Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andra levnads- villkor.
Delmål
D Förskolan skall gemensamt med föräldrarna ge förutsättningar för barnet att utveckla och stabilisera en uppfattning om sig själv som individ. Det är grunden för att barnet senare ska kunna samverka med andra i olika avseenden.
Förskolan skall tillsammans med föräldrarna ge förutsättningar för att det hos barnet växer fram en gynnsam begreppsbildning, som gör att barnet före skolinträdet förstår grundläggande begrepp och förstår viss växelverkan mellan begrepp och enkla systemrelatio- ner. Barnet inhämtar inte i första hand kunskaper utan lär sig en metod att lära.
EJ Förskolan skall tillsammans med föräldrarna ge förutsättningar för att barnet successivt utvecklar en kommunikationsförmåga i sitt samspel med omgivningen. Barnet bör i stigande grad bli medvetet om alla sina inneboende uttrycksmöjligheter och använda dem i ord, ljud, rörelse och bild.
kontakt på två språk innebär att invandraren kan bli delaktig i två kulturer.
I propositionen relateras förskolans mål till de invandrarpolitiska målen: jämlikhet, valfrihet, samverkan.
Jämlikhetsmålet innebär att barn ur språkliga och etniska minoriteter skall ha samma utvecklingsmöjligheter som svenska barn och erbjudas det stöd som t. ex. förskolan kan ge. Föräldrar och förskola måste tillsammans komma fram till en gemensam syn på barnets uppväxt.
Språket är ett av de viktigaste instrumenten för individen för att ge uttryck åt sig själv, sina idéer och handlingar. De invandrarbarn som har en svagt utvecklad språklig förmåga både i fråga om hemspråk och invandrarlandets språk löper stor risk att bli en ekonomiskt och socialt svagare grupp i jämförelse med sina kamrater. Utbildnings- politiskt betyder detta att samhället aktivt bör främja invandrarbarnens möjlighet att utveckla sitt modersmål och behärska det väl både känslomässigt, socialt och
begreppsmässigt. Ansträngningar bör därför göras både inom förskolan och skolan för att erbjuda invandrarbarn faktisk möjlighet att utveckla sitt modersmål. (Prop. 1975/76:118.)
Förskoleverksamheten för dessa barn kan därför inte vara identisk med den för de svenska barnen, utan den måste anpassas till barnets och familjens behov. Om inte förskolan ger barnen verklig möjlighet att utveckla sitt modersmål och sin kulturella identitet blir valfriheten endast skenbar.
Många barn ur språkliga och etniska minoriteter växer snabbare in i det svenska samhället än föräldrarna. En del av barnen kan råka in i mer eller mindre allvarliga lojalitetskonflikter i mötet mellan två kulturer, två språk och normer som ofta står i konflikt med varandra. Enligt propositionen innebär detta att det krävs en mera komplicerad träning och inlärning och ett överbryggande känslomässigt stöd från förskolan, fritidsverksamheten och skolan för att invandrarbarnen och deras familjer skall kunna tillgodogöra sig mötet mellan två kulturer.
Små barn befinner sig ständigt i en inlärningssituation. det är viktigt att de inte blir hämmade i sin nyfikenhet att upptäcka omvärlden, på grund av att de inte förstår eller blir missförstådda. Barns behov att få inhämta kunskap och erfarenheter måste få utvecklas i förskolan men utan att de försätts i lojalitetskonflikt mellan hemmets och omgivande samhälles värderingar.
Det invandringspolitiska samverkansmålet innebär att en ömsesidig samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna sinsemellan och med majoritetsbefolkningen.
Hemspråksstödet innebär att barn deltar i förskoleverksamhet där de kan kommunicera på sitt eget modersmål med andra barn och vuxna, och att barnen får uppleva sin eller sina föräldrars ursprungskultur som minst lika viktig som den svenska.
Hemspråksträningen i förskolan kan inte avskiljas som ett särskilt undervisningsmo- ment. Det är i stället en fråga om en integrerad del av förskolans arbetssätt som går ut på att stödja den totala personlighetsutvecklingen konkretiserad i jaguppfattning, begreppsbildning och kommunikationsförmåga. (Ds U 1975:13.)
Grundprincipen för hemspråksstödet är alltså att det skall följa samma arbetssätt som gäller för förskolan i övrigt, och utgöra en integrerad del av förskolans arbetssätt.
Innehållsmässigt får dock inte hemspråksstödet ha som mål att bli identiskt med den svenska förskolan och det svenska förhållningssättet. Verksamhe- ten måste på ett tydligt sätt innehålla ett historiskt och ett kulturellt perspektiv så att barnen upplever och känner sig delaktiga i sina föräldrars bakgrund.
Hemspråksstödet syftar till att stimulera barnets allsidiga utveckling genom att vidareutveckla dels den egna kulturen, dels det egna språket. Båda dessa delar måste få sin rättmätiga plats och framtoning i de barngrupper där barn ur språkliga minoriteter ingår. Ett av medlen att uppnå dessa syften är att det i förskolan finns tvåspråkig personal som har samma kulturella och språkliga bakgrund som barnen. Ett annat är att miljön och atmosfären i förskolan är språk- och kulturstimulerande.
5.3. Hemspråksstödets organisation
Det förekommer i dag flera olika former för hemspråksstöd i förskolan. Det finns olika uppfattningar bland forskare, föräldrar och beslutsfattare om de lämpligaste formerna, men det är framför allt praktiska realiteter, t. ex. antalet barn inom en språkgrupp, tillgången på tvåspråkig personal och förskolans organisation och utbyggnad inom kommunen som är avgöran- de.
Hemspråksstöd i förskolan kan ske enligt följande modeller:
Hemspråksgrupp: Barn: Samtliga barn har samma modersmål och kulturella bakgrund.
Personal: Alt. 1: All personal har samma modersmål och kulturella bakgrund som barnen.
Alt. 2: En del av personalen har samma modersmål och kulturella bakgrund som barnen, övrig personal är svensk. Alt. 3: All personal är svensk.
Hemspråksstöd Genom den ordinarie personalen (alt. 1 och 2) eller genom ambulerande hemspråkstränare/lärare (alt. 3).
Sammansatt grupp: Barn: Gruppen utgörs av barn med två olika modersmål och kulturell bakgrund, t. ex. grekisk och svensk. Ofta utgör barn med ett annat modersmål än svenska minst halva barngruppen.
Personal: Alt. 1: Personalen har samma modersmål och kulturella bakgrund som barnen, t. ex. en grekisk och en svensk lärare.
Alt. 2: All personal är svensk.
Hemspråksstöd: Genom den ordinarie personalen (alt. 1) eller genom ambulerande hemspråkstränare/lärare (alt. 2).
[___—___—
Svenskspråkig grupp:
Barn: Ett eller ett fåtal barn med ett annat modersmål än svenska placerade i svenskspråkig barngrupp. I dessa grupper finns ofta barn med flera olika modersmål. Det gemensamma kommunikations- språket är dock svenska.
Personal: Svensk.
Hemspråksstöd: Genom ambulerande hemspråkstränare/lärare.
Familjedaghem
Dagbarnvårdaren har samma modersmål och kulturella bakgrund som barnet.
Dessa fyra olika former kan betraktas som de mest förekommande, men inom respektive form finns flera olika varianter beroende på lokala förhållanden. De följande är några exempel:
Hemspråksstöd i svenskspråkig grupp samt i hemspråksgrupp
Hemspråksstödet ges dels i barnets ordinarie svenskspråkiga förskolegrupp, dels i en hemspråksgrupp. Den ambulerande hemspråkstränaren/läraren besöker olika förskolegrupper med barn som har t. ex. engelska som modersmål under några timmar en gång per vecka. Vid ett annat tillfälle under veckan samlas alla de engelska barnen från de olika förskolegrupperna i en enspråkig grupp. Barnen får antingen skolskjuts eller följs till hemspråksgruppen av daghemspersonal eller föräldrar.
Hemspråksstöd i hemspråksgrupp en gång per vecka
Samtliga barn som har t. ex portugisiska som modersmål och är inskrivna i olika förskolegrupper i kommunen samlas en gång per vecka till en hemspråksgrupp där de får hemspråksstöd ca fyra timmar.
Hemspråksstöd i samverkan med lågstadiet
Framför allt sexåriga förskolebarn och barn från lågstadiets lägsta klasser får gemensamt hemspråksstöd/undervisning under några timmar per vecka. Stödet/undervisningen förläggs antingen till förskolan eller till grundskolan. Denna form är sparsamt förekommande och gäller framför allt då det finns ett mycket litet antal barn från språkliga minoritetsgrupper i kommunen.
5.4. Statistisk översikt
5 .4.1 Barn med behov av hemspråksstöd i förskolan
Vid årsskiftet 1980/81 fanns 234 408 barn 0—6 år i förskolan, varav 129 706 i daghem och 104 702 i deltidsgrupper. I kommunala familjedaghem fanns 90 156 barn 0—6 år vid samma tidpunkt. Öppna förskolor fanns i 101 kommuner och beräknades uppgå till totalt 200 i hela landet.
Som framgått av kapitel 1 har utredningen uppskattat antalet förskolebarn med annat hemspråk än svenska till minst 60 000 i hela landet. I förskolan fanns enligt Statistiska centralbyråns (SCB:s) statistik från 1980/81 17 266 barn med annat hemspråk än svenska (tabell 5.1). Det innebär att mellan 25 och 30 % av dessa barn hade förskoleplats mot ungefär 35 % av samtliga barn i förskoleåldern.
Beträffande familjedaghemmen saknas uppgifter om antal barn med annat hemspråk än svenska. Av utredningens enkät till 31 kommuner framgick att barn med annat hemspråk än svenska utgjorde ca 9 % av antalet barn i familjedaghem. Med ledning av denna uppgift kan barn med annat hemspråk än svenska beräknas uppgå till ca 8 000 i familjedaghemmen, men beräkningen får betraktas som behäftad med stor osäkerhet (se vidare bilaga 2).
1980/81 utgjorde barn med annat hemspråk än svenska ca 7 % av samtliga barn i förskolan.
Ser vi till enbart barn med annat hemspråk än svenska fanns 58,7 % av dem i daghem och 41,3 % i deltidsgrupper. Av det totala antalet barn fanns 55,2 % i daghem och 44,8 % i deltidsgrupper.
Vid en jämförelse kommunvis framgår att andelen barn med annat hemspråk än svenska varierar mellan 0 och 31 %. 62 % av barnen med annat hemspråk än svenska fanns i Stockholms, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. 147 av de 231 kommuner som har barn med annat hemspråk än svenska bedrevs ingen hemspråksträning. 46 kommuner hade inga barn med annat hemspråk än svenska inskrivna i daghem eller deltidsförskola (1979 års uppgifter).
Det framgår av tabell 5.2 att ökningen i förskolan av antalet barn med annat hemspråk än svenska till mycket stor del hänför sig till åldersgruppen 0—4 år. Den svarar för 77 % av ökningen.
Det framgår av tabell 5.3 att barn med annat hemspråk än svenska i daghem fördelade sig på åldrar på ungefär motsvarande sätt som totalpopu— lationen.
En dominerande grupp bland barn med behov av hemspråksstöd är finsktalande barn. De utgjorde år 1980 36 % av samtliga barn. Men andelen finsktalande barn har minskat markant. År 1978 utgjorde de 56 % av alla barn med annat hemspråk än svenska inom barnomsorgen. Även barn med något jugoslaviskt språk har minskat 1 antal, medan barn som har polska, assyriskt/syrianskt språk, turkiska, arabiska som hemspråk samt gruppen ”övriga språk” ökat mest påtagligt (tabell 5.4).
Nära 62 % av barn 5—6 år med annat hemspråk än svenska, var inskrivna i
Begreppsförklaringar till tabellerna (enl. SCB) Hemspråk: Ett eller flera språk som utgör ett levande inslag i barnets hemmiljö. Endast ett språk redovisas.
Assyrisk/syrianska Avser barn av assyrisk/syriansk härkomst och med språk: arabiska, arameiska, assyriska, kurdiska, syriska eller turkiska som hemspråk.
Jugoslaviska språk: Avser barn av jugoslavisk härkomst och med albans— ka, makedoniska. rumänska, serbokroatiska, slova- kiska, slovenska, turkiska eller ungerska som hem- språk.
Tabell 5.1 Barn med annat hemspråk i daghem och deltidsförskola, den 31 december 1980
Språk
Arabiska Assyrisk/syrianska språk Finska Grekiska
Jugoslaviska språk
Polska Spanska Turkiska Övriga
Summa
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:10, S 1981:28.
Ålder
5—6år
272 466 4 463 534 1 324 368 817 416 2 113
10 773
0—4år
313 318 1 735 337 538 435 900 294 1 623
6 493
Totalt
Antal barn
585 784 6 198 871 1 862 803 1 717 710 3 736
17 266
% 1980
3,4 4,6 35,9 5,1 10,8 4,6 9,9 4,1 21,6
100,0
Tabell 5.2 Antal barn med annat hemspråk än svenska 1978-80
År
1978 1979 1980
"Totalt registrerades år 1978 14275 barn med annat hemspråk än svenska i barnomsorgen, varvid inkluderades "annan verksamhetsform", främst familjedag-
0—4 år
2 943 5 525 6 493
5—6 år
9 722 10 831 10 773
Totalt
12 655ll 16 356 17 266
% 1979
3,2 4,0 38,2 4,9 11,8 3,9 10,0 3,9 20,3
100,0
hem, som alltså skulle ha inrymt 1 620 barn med behov av hemspråksstöd. Källa: Statistiska meddelanden S 1981:10, S 1981z28.
Tabell 5.3 Barnens åldersfördelning i daghemmen
Födelseår
1980 1979 1978 1977 1976 1975 1974
Summa
Barn med annat hemspråk än svenska
Antal
154 821 1 395 1 745 1 893 2 146 1 973
10 127
%
1,5 8,1 13,8 17,2 18,7 21,2 19,5
100,0
Källa: Statistiska meddelanden S 1981128.
Samtliga barn inskrivna i dag- hem
Antal
1 607 12 219 17 458 22 050 25 222 27 070 23 475
129 101
%
1,2 9,5 13,5 17,1 19,5 21,0 18,2
100,0
Tabell 5.4 Förändringar av antalet barn från olika språkgrupper i förskolan mellan åren 1979 och 1980
Antal % Arabiska + 59 + 11,2 Assyrisk/syrianska språk + 133 + 20,4 Finska — 54 — 0,9 Grekiska + 72 + 9,0 Jugoslaviska språk — 63 — 3,3 Polska + 169 + 26,7 Spanska + 102 + 6,3 Turkiska + 81 + 12,9 Övriga språk + 411 + 12,4
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:10, S 1981:28.
deltidsgrupp i förskolan. Bland barn med polska, spanska, arabiska som hemspråk samt gruppen ”övriga barn” var det en majoritet som hade plats i daghem (tabell 5.5).
Det råder stora skillnader mellan de olika språkgrupperna och barnens placering i daghem respektive deltidsförskola. Detta kan bero på hur informerade och aktiva föräldrarna är eller hur accepterat och vanligt det är med förskola i hemländerna. Men det kan också vara en rad andra omständigheter som avgör om barnen får plats i förskola och vilken form av förskoleverksamhet det blir; i vilken kommun eller i vilket bostadsområde de bor respektive möjligheten för barnen att få hemspråksstöd.
Tabell 5.5 Fördelning av barn med annat hemspråk än svenska i daghem och i deltidsförskola den 31 december 1980
Språk Ålder, 5—6 år Daghem Deltidsför- % skola % Arabiska 52,6 47,4 Assyrisk/syrianska språk 28,8 71,2 Finska 25,9 74,1 Grekiska 24,0 76,0 Jugoslaviska språk 33,6 66,4 Polska 70,1 29,9 Spanska 69,5 30,5 Turkiska 34,6 65,4 Ovriga språk 54,1 45,9 Totalt 38,2 61,8
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:28.
5.4.2. Barn som fick hemspråksstöd i förskolan
Andelen barn som fick hemspråksstöd av dem som bedömdes behöva det ökade markant under den korta tidsperioden 1977—1980
1977 (enbart 6—åringar) 2 044 = 31,6 % fick hemspråksstöd 1978 (av tot. 14 275) 7 744 = 54,2 % fick hemspråksstöd 1979 10 280 = 63,0 % fick hemspråksstöd 1980 11 173 = 64,7 % fick hemspråksstöd
Andelen barn i olika åldrar som fick hemspråksstöd i daghem resp. deltidsgrupper framgår av tabell 5.6. Den visar bl. a. att barnen i deltidsgrupperna i högre utsträckning erhöll hemspråksstöd.
Av barnen i åldern'0—4 år fick 45 % hemspråksstöd mot 76 % av barnen 5—6 år (tabell 5.7)
I både daghemmen och deltidsförskolorna hade andelen barn som fick hemspråksstöd ökat mellan 1979 och 1980: i daghemmen ungefär 3 procentenheter och i deltidsgrupperna ca 4 procentenheter.
Andelen som erhöll hemspråksstöd varierade mellan olika språkgrupper (tabell 5.8). Finska, turkiska och assyrisk/syrianska barn var bäst tillgodo- sedda i både daghem och deltidsgrupper. Andelen som fick hemspråksstöd hade mellan 1979 och 1980 ökat mest i grupperna ”övriga språk”, assyrisk/syrianska, polska, jugoslaviska och arabiska barn (tabell 5.9). Den största ökningen noteras för assyrisk/syrianska barn i deltidsgrupper. Den största minskningen noteras för spansktalande barn.
Tabell 5.6 Andel barn i daghem resp. deltidsgrupp som fick hemspråksstöd av dem som bedömts behöva det 1980
Födelseår Fick hemspråksstöd Minst 4 t./vecka Mindre än 4 t. Summa Antal % Antal % Antal % a Daghem 1980 39 25,3 11 7,2 50 32,5 1979 238 29,0 61 7,4 299 36,4 1978 477 34,2 100 7,2 577 41,4 1977 698 40,0 81 4,6 779 44,6 1976 736 38,9 134 7,1 870 46,0 1975 1 138 53,0 186 8,7 1 324 61,7 1974 1 186 60,0 246 12,5 1 432 72,6 Summa 4 512 44,5 819 8,1 5 331 52,6 b Deltidsgrupper 1977 84 82,3 1 1,0 85 83,3 1976 267 69,7 11 2,9 278 72,6 1975 1 530 71,0 266 12,3 1 796 83,3 1974 3 243 72,1 440 9,8 3 683 81,9 Summa 5 124 71,8 718 10,0 5 842 81,8
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:28.
Tabell 5.7 Barn 0—4 resp. 5—6 år som fick hemspråksstöd av dem som bedömts behöva det 1980 Ålder, år Tot. antal barn Antal som fick hemspråksstöd med behov Daghem Deltidsgr. Summa Antal %
0—4 år 6 493 2 575 363 2 938 45,2 5—6 10 773 2 756 5 479 8 235 76,4
Summa 17 266 5 331 5 842 11 173 64,7
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:28.
Tabell 5.8 Barn 0—6 år i olika språkgrupper i daghem resp. deltidsgrupper som fick hemspråksstöd dec. 1980
Språk Minst 4 tim. Mindre än 4 tim. Summa Andel i % som ' _— ——-—— fick hem- Daghem Deltidsgr Daghem Deltidsgr. språksstöd Arabiska 179 87 24 22 312 53,3 Assyrisk/syrianska språk 259 268 9 65 601 76,7 Finska 1 717 2 844 120 199 4 880 78,7 Grekiska 207 406 21 39 673 77,3 Jugoslaviska språk 308 593 121 114 1 136 61,0 Polska 228 43 79 27 377 46.9 Spanska 718 164 92 40 1 014 59,1 Turkiska 232 284 11 13 540 76,1 övriga språk 664 435 342 199 1 640 43,9 Summa 4 512 5124 819 718 11 173 64,7
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:28.
Tabell 5.9 Andel barn 0—6 år i olika språkgrupper i förskolan som fick hemspråksstöd i daghem och deltids- grupper 1979 resp. 1980
Språk Daghem % Ökn./ Deltidsgr. % Ökn./ Samtl. Ökn./ _ minskn. _— minskn. __ minskn. 1979 1980 1979 1980 1979 1980 Arabiska 38 46 8 67 74 7 48 53 5 Assyrisk/syrianska språk 60 65 5 74 90 16 67 77 10 Finska 66 67 1 88 88 i 0 78 79 1 Grekiska 61 65 4 82 86 4 73 77 4 Jugoslaviska språk 37 45 8 72 78 6 55 61 6 Polska 37 45 8 54 58 4 40 47 7 Spanska 68 56 — 8 81 76 — 5 70 59 -11 Turkiska 63 65 2 86 88 2 75 76 1 Övriga språk 27 37 10 53 62 9 35 44 9 Summa 50 53 3 78 82 4 63 65 2
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:10, 5 1981:28.
5 .4.3 Barn i hemspråksgrupper
Vid årsskiftet 1980/81 fanns enligt SCB:s statistik 365 hemspråksgrupper i hela landet. Dessa grupper kallas, som framgår av kapitel 1, vanligen enspråkiga grupper och består av barn och personal från en språklig minoritetsgrupp.
År 1977 fanns det ett 30-tal hemspråksgrupper av vilka majoriteten var finska grupper. Följande år hade dessa grupper ökat till 186 varav 128 (69 %) var finska. De fanns i 48 kommuner.
Av de 365 hemspråksgrupper som fanns vid årsskiftet 1980/81 var 162 daghemsgrupper och 203 deltidsgrupper.
De finska förskolegrupperna uppgick till 224 (61,4 %) av samtliga. 48,1 % av daghemsgrupperna och 71,2 % av deltidsgrupperna var finska. Dessutom fanns 7 finska fritidshemsgrupper.
Tabell 5.10 visar att de språkgrupper som hade det största antalet hemspråksgrupper utöver den finska språkgruppen var: spanska, turkiska, assyriska, grekiska, arabiska och serbokroatiska.
Av tabell 5.11, som redovisar hemspråksgruppernas fördelning på län, framgår att en övervägande del fanns i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län. Drygt tre fjärdedelar av hemspråksgrupperna fannsi dessa två län samt Södermanlands, Östergötlands och Västmanlands län.
Av daghemmens hemspråksgrupper fanns drygt 65 % i Stockholms län, nära 15 % i Göteborgs och Bohus län och ca 7,5 % i Östergötlands län. Bortemot 90 % av samtliga hemspråksgrupper i daghem fanns i dessa tre län.
Tabell 5.10 Hemspråksgrupper den 31 december 1980 fördelade på språkgrupper
Språkgrupp Daghemsgrupp Deltidsgrupp Fritidshem Summa Finska 78 146 7 231 Spanska 34 5 — 39 Turkiska 12 16 — 28 Assyriska 8 3 — 11 Grekiska 8 17 — 25 Arabiska 7 3 —— 10 Serbokroatiska 3 9 — 12 Makedoniska — 3 — 3 Kurdiska 3 — - 3 Kinesiska 3 — — 3 Polska 2 — — 2 Engelska 1 — — 1 Ungerska 1 — — 1 Arab ./turk. 1 — —— 1 Kantonesiska 1 — — 1 Kroatiska — 1 — 1 Summa 162 203 7 372
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:28.
Tabell 5.11 Hemspråksgrupper fördelade på län 31 dec. 1980
Län Daghems- Deltids- Fritids- Summa grupp grupp hemsgrupp Stockholms 106 68 5 179 Uppsala 4 10 — 14 Södermanlands 2 21 1 24 Östergötlands 12 9 — 21 Jönköpings 1 7 — 8 Kalmar — 1 — 1 Gotlands — — — — Blekinge — 1 — 1 Kristianstads — — — — Malmöhus 6 6 — 12 Göteborgs och "Bohus 24 24 — 48 Alvsborgs 1 9 — 10 Skaraborgs — 3 — 3 Värmlands — — — — Orebro 1 8 — 9 Västmanlands 3 16 — 19 Kopparbergs — 4 — 4 Gävleborgs 1 5 1 7 Västernorrlands — 5 — 5 Jämtlands — — — — Västerbottens 1 1 — 2 Norrbottens — 5 — 5 Summa 162 203 7 372
Källa: Statistiska meddelanden S 1981:28.
De enspråkiga deltidsgrupperna var jämnare fördelade i landet. I sex län — Stockholms, Göteborgs och Bohus, Södermanlands, Västmanlands, Uppsa- la och Östergötlands — fanns ca tre fjärdedelar av samtliga.
Antalet barn med placering i hemspråksgrupper framgår inte av statisti— ken. Räknar man med att det i genomsnitt fanns 12 barn per förskolegrupp skulle nära 4 400 barn gå i en sådan grupp och skulle därmed utgöra nära 40 % av det totala antalet barn som får hemspråksstöd i förskolan.
5.4.4. Barn med annat hemspråk än svenska i familjedaghem
Uppgifter om barn med annat hemspråk än svenska i familjedaghem saknas i SCB:s statistik.
Utredningen genomförde som ovan nämnts under 1980 en enkätunder- sökning i 30 kommuner. Den redovisas i sin helhet i bilaga 2. Några av frågorna gällde barn med annat hemspråk i familjedaghem. Undersöknings- resultat från denna enkät får inte ses som representativa för hela landet, men de kan ändå ge en uppfattning om andelen barn med annat hemspråk än svenska i familjedaghem.
I de 20 kommuner som besvarade frågor om familjedaghem var andelen barn med annat hemspråk än svenska i familjedaghem 9 %, vilket tyder på att de i större utsträckning placeras i familjedaghem än i daghem. Genomsnittet för hela riket för barn med annat hemspråk än svenska som var inskrivna i daghem var 7 %.
57 % av familjedaghemsbarn med annat hemspråk än svenska i 19 av de undersökta kommunerna hade plats i familjedaghem där barnvårdaren hade samma modersmål som barnen. Utredningen har antagit att denna siffra inte speglar situationen i landet som helhet, speciellt med tanke på det stora bortfallet. Det är troligt att en rikssiffra skulle visa på en lägre andel barn med annat hemspråk än svenska i familjedaghem som har en språkligt ”adekvat” dagbarnvårdare. Det är viktigt att veta mera om detta. En rikstäckande undersökning bör göras för att få klarhet i möjligheten till hemspråksstöd inom familjedaghemsverksamheten.
6 Förskolans hemspråksstöd — Sammanfattande synpunkter
I några kommuner anordnas inget hemspråksstöd trots att det där finns barn som har andra modersmål än svenska. I de flesta kommuner läggs det emellertid ner stor möda på att anordna hemspråksstöd på ett effektivt sätt. Några har utarbetat speciella handlingsprogram för hemspråksstödet. Målsättningen är vanligen att inom de ekonomiska ramarna anordna ett kvalitativt gott hemspråksstöd som när så många barn som möjligt, även barn yngre än fem är.
6.5 .1 Styrande faktorer
Svårigheterna att ordna hemspråksstöd är mångahanda. Förutom ett attitydmässigt kärvt klimat råder det stor brist på tvåspråkig personal, speciellt personal med adekvat utbildning. Vidare kan barn som behöver hemspråksstöd bo i vitt skilda delar av kommunen och det förekommer i flera kommuner många olika språk som bör tillgodoses. Förskolans traditionella organisation styr dessutom hemspråksstödets uppläggning och innehåll.
Den starkast styrande faktorn tycks vara ekonomin och då framför allt det statsbidrag som utgår till hemspråksstödet. Ambitionsnivån stannar i många kommuner vid att ge barnen hemspråksstöd fyra timmar i veckan och i vissa kommuner jämställs denna ambitionsnivå med det verkliga behovet. Många kommuner anser att de endast förmår satsa lika mycket på hemspråksstödet som de får in genom det särskilda statsbidraget. Övriga statsbidrag till barnomsorgen fördelas på den ”vanliga svenska verksamheten”. Så länge som hemspråksstödet betraktas som en extra resurs, vilken ligger utanför den reguljära verksamheten, kan målsättningen om en förskola som ur jämlik- hetssynpunkt skall rikta sig till alla barn och där hemspråksstödet skall vara en integrerad del av verksamheten knappast uppfyllas.
Det råder en mycket ojämn regional fördelning av antalet invandrar- och minoritetsbarn. I en del kommuner kan andelen barn med annat hemspråk än svenska uppgå till en tredjedel av det totala antalet barn i förskolorna, medan det i andra kommuner finns mycket få barn med annat hemspråk än svenska. Dessutom är de olika språkgrupperna av olika storlek. Drygt en tredjedel invandrar- och minoritetsbarn i Sverige talar finska, övriga har ett hundratal olika modersmål.
Personal som har ingen eller ringa erfarenhet av att arbeta i förskola måste ibland anställas på grund av brist på utbildad tvåspråkig personal. Trots detta är det mycket sällan som kommunerna erbjuder utbildning vid anställningens början. Den tvåspråkiga personalen och övrig berörd personal vid försko- lorna förväntas själva klara av problemen, eventuellt i samråd med en barnomsorgsassistent eller invandrarkonsulent. Detta leder till att höga förväntningar och en positiv inställning från barn, föräldrar och personal ofta snart byts i besvikelse. Speciellt påtagligt blir det i de fall då den tvåspråkiga personalen inte alls är tvåspråkig, utan deras kunskaper i svenska språket är
mycket små. Det blir därvid mycket svårt att bygga upp ett fungerande samarbete mellan svensk och tvåspråkig personal.
6.5.2. Långsiktig planering av hemspråksstödet
Möjligheten att nå alla minoritetsfamiljer genom uppsökande verksamhet och information om hemspråksstödet försvåras eftersom statistiken saknar uppgifter om språktillhörighet. Detta hindrar en långsiktig planering av hemspråksstödet.
En långsiktig planering kan förryckas då ”nya och oväntade” språkgrup- per etablerar sig i kommunen. Det kan t. ex. gälla flyktingfamiljer, där familjen bl. a. på grund av att föräldrarna deltar i svenskundervisning är i behov av omedelbar barntillsyn. Dessa familjer har av naturliga skäl inga eller mycket små möjligheter att själva ordna sin barntillsyn via släktingar och vänner.
6.5.3. Organisation av hemspråksstödet
De flesta kommuner försöker samla barn med samma modersmål till samma barngrupp. En högre kvalitet kan uppnås genom att anställa ordinarie tvåspråkig personal i gruppen och genom att barnen får utbyte och stöd av varandra. Dessutom kan föräldrasamarbetet förbättras. En del kommuner har åldersblandade grupper i daghemmet. Därigenom kan barn i olika åldrar och med samma modersmål placeras i samma barngrupp. Anställning av tvåspråkig personal till förskolans arbetslag medför ingen extra kostnad. Hemspråksstöd genom ambulerande personal är däremot förhållandevis kostnadskrävande. En del av lärarens anställningstid försvinner dessutom i resor mellan olika förskolor och läraren nåri allmänhet ganska få barn i varje barngrupp.
En de] kommuner erbjuder förskoleskjuts för att barn inom en och samma språkgrupp skall få hemspråksstöd tillsammansi en barngrupp. Det kan vara även ekonomiskt fördelaktigt att koncentrera hemspråksstödet på detta sätt. Nackdelen med förskoleskjuts är att syftet med att anordna förskolai barnets närmiljö inte uppnås. Barnet kan få svårigheter att få kamrater i sitt bostadsområde, barnen där går ju oftast i ”bostadsområdets förskola”. Vidare försvåras samverkan med föräldrarna, då dessa inte själva lämnar eller hämtar sina barn i förskolan.
När det gäller familjedaghemmen försöker kommunerna i ökande utsträckning rekrytera tvåspråkiga dagbarnvårdare. Svårigheten att finna lämpliga dagbarnvårdare ligger säkerligen på flera olika plan. Bl. a. att yrket som sådant saknar tradition i många länder, att personer med otillräckliga kunskaper i svenska språket inte anser sig kunna klara av samarbetet med svenska barnomsorgsassistenter. Vidare förekommer det att kommunerna undviker att anställa personer med otillräckliga kunskaper i svenska. Kommunerna befarar att de inte kan erbjuda dagbarnvårdarna arbete om det på lång sikt inte finns barn från den speciella språkgruppen i kommunen.
För att rekrytera tvåspråkig personal förlitar sig kommunerna i stor utsträckning på personliga kontakter. Invandrarbyråer, invandrarförenin gar och föräldrar är härvidlag till stor hjälp. Att annonsera i dagspress eller via
arbetsförmedlingarnas platsjournaler är ofta inte tillräckligt. Hemspråks- tjänster som enbart omfattar några timmar per vecka ärinte alltid attraktiva, då det innebär att läraren kanske måste skaffa sig flera olika arbeten för att kunna försörja sig. Några kommuner löser detta genom att läraren arbetar i både förskola, grundskola och gymnasieskola. Fördelen, förutom att läraren får bättre anställningsförhållanden, är att barnen får följa samma lärare under flera år.
6.1. Inledning
Utredningens erfarenheter av hemspråksstödet i förskolan baseras på i kapitel 4 beskriven försöksverksamhet samt i kapitel 5 refererad statistik och enkätundersökning. Dessutom har utredningen tillsammans med expert- gruppen för invandringsforskning (EIFO) undersökt hemspråksstödet i förskolan i Borås och Nacka kommuner (bilaga 3). Ett projekt i Botkyrka kommun utgör ett annat erfarenhetsunderlag.
Vid rådslag med invandrar- och minoritetsorganisationernas riksförbund och några lokala föreningar har utredningen fått ta del av erfarenheter från föräldrar och tvåspråkig personal. Vidare har till utredningen varit knuten en referensgrupp bestående av personer som har erfarenhet av hur förskolans hemspråksstöd fungerar i praktiken.
Erfarenheterna är allmänt sett mycket positiva. Gensvaret från föräldrar- na på utbudet av hemspråksstöd har varit starkt. Förutsättningarna att erbjuda ett stöd för invandrar- och övriga minoritetsbarn har förbättrats. Personal i förskolan och inom administrationen har fått en ökad förståelse för dessa barns speciella behov. Den tvåspråkiga personalen i förskolan har ökat.
Fortfarande återstår emellertid många problem. Resurserna är otillräck- liga i förhållande till behovet. Det saknas utbildad tvåspråkig personal. Ekonomin begränsar dessutom möjligheterna att ge barnen hemspråksstöd i den omfattning, kvantitativt och kvalitativt, som de skulle behöva. Metod- och materialsidan är fortfarande otillräckligt utvecklad. Finansieringen och organisationen av hemspråksstödet behöver förbättras.
Det saknas forsknings- och utvecklingsarbete som med rimligt höga anspråk på representativitet och säkerhet kan beskriva mer långsiktiga effekter av språkstöd med olika omfattning. Många kräver svar på vilken organisationsform som bäst svarar mot barnens behov.
Utredningens uppfattning är att förskolans språkstöd alltid behöver utgå från varje barns och dess familjs situation. En enda organisationsform kan inte utgöra lösningen för alla barns behov av hemspråksstöd. Det behövs olika organisationsformer för att tillgodose varierande behov.
6.2. Ur barnens synvinkel
6.2.1. Barn som inte får hemspråksträning
Nästan hälften av alla barn med ett annat hemspråk än svenska och som har plats i förskolan får inget hemspråksstöd. Detta gäller framför allt de små barnen. En del av barnen placeras i en helt svenskspråkig daghems- /familjedaghemsmiljö där de inte förstår språket och inte blir förstådda. Många av dem reagerar med tystnad eller apati. Andra barn reagerar med ett aggressivt beteende som kan rikta sig mot de övriga barnen i gruppen, mot personalen och mot föräldrarna.
6.2.2. Hemspråksstöd fyra timmar i veckan
Utredningen anser att hemspråksstöd i förskolan som omfattar endast fyra timmar per vecka är otillräckligt för flertalet av barnen. Stödet sätts i allmänhet in alltför sent, kanske inte förrän barnen är i sexårsåldern.
Barn i förskoleåldern har behov av kontinuitet, de lever till stor del i nuet och deras uppfattning av tid är diffus. De måste få sina frågor och funderingar bemötta omedelbart och de behöver lösa sina konflikter när de är aktuella. Det är från denna synpunkt orimligt att barn som saknar eller har begränsade kunskaper i svenska språket, och som vistas i barngrupper där all personal och de flesta övriga barn är svenska, skall behöva vänta kanske flera dagar på att tvåspråkig personal skall komma till gruppen. I en del fall finns det inte heller några andra barn i gruppen som talar barnets språk. Hemspråksstöd som anordnas på detta sätt är långt ifrån tillfredsställande när man betraktar det utifrån förskolans arbetssätt. En kontinuerlig dialog, ett ömsesidigt tagande och givande i fråga om känslor, upplevelser och kunskaper, bör föras mellan barn och vuxen, både på ett inre och ett yttre plan.
De flesta barn upplever det som mycket positivt då ”deras” lärare kommer. Barnen avbryter genast den aktivitet de håller på med för att få vara tillsammans med läraren. Andra barn däremot har inte alls lust att få hemspråksstöd just då. De har kanske påbörjat en rolig lek tillsammans med en kamrat och vill inte avbryta aktiviteten. Barnet har inte förmåga att inse hur lång tid läraren kommer att stanna och blir mycket besviket och känner sig övergivet och lurat då läraren försvinner. Detta kan vara ett av skälen till att det finns barn som väljer att inte delta i hemspråksstödet.
En del barn vågar inte heller helt lita på att läraren verkligen kommer tillbaka. Denna misstänksamhet ärinte helt ogrundad. Det sätts t. ex. sällan in vikarie då läraren är sjuk eller vid annan frånvaro. Ett annat skäl till att barn inte vill ha hemspråksstöd kan vara att det förnekar sitt ursprung och försöker att bli så svenskt som möjligt.
6.2.3. Hemspråksstöd i hemspråks- eller sammansatt grupp
Om hemspråksstödet skeri hemspråksgrupp eller sammansatt grupp, där det hela tiden finns ordinarie personal som talar barnets språk, blir förutsätt- ningarna annorlunda. Personalen kan på ett naturligt sätt ge barnet språkstimulans, hemspråksstödet blir en integrerad del av verksamheten och
barnet behöver inte uppleva situationer då det språkligt och kulturellt inte kan förstå eller bli förstått. Barnet kan i dessa grupper utveckla en gruppidentitet. I den sammansatta gruppen har barn dessutom möjlighet att använda svenska språket tillsammans med andra barn och vuxna, när de är mogna för det. Så är även fallet för barn som är placerade i hemspråksgrup- per under förutsättning att det i närheten finns en svenskspråkig barngrupp. De båda barngrupperna, eller delar av dem, kan ha gemensamma aktiviteter, barnen kan besöka ”den andra avdelningen”, och de vuxna i de båda arbetslagen kan fördela sitt arbete mellan de båda grupperna.
Svenska barn i förskolor där det finns barn från språkliga minoritetsgrup- per har unika möjligheter att lära känna och få ta del av andra kulturers vardagsvanor, högtider m. m. Detta kommer dock endast till stånd där de vuxna medvetet arbetar för att de själva och barnen skall förstå olika kulturers egenart.
En nackdel med den sammansatta gruppen är att det svenska språket och svenska förhållningssätt kan bli dominerande. En viktig erfarenhet som gjorts är betydelsen av ett konsekvent genomfört stöd för barnen — att språkliga, sociala och känslomässiga stödinsatser hänger ihop. Detta tycks vara lättast att genomföra i hemspråksgruppen.
6.3. Ur föräldrarnas synvinkel
6.3.1. Föräldramedverkan
I målen för förskoleverksamheten betonas vikten av att utgå från barnets totala uppväxtmiljö. Förskolan förespråkar en helhetssyn på barnet, vilket förutsätter att föräldrarna deltar i verksamheten.
Föräldrar som inte talar svenska och/eller har andra kulturella värderingar än de ”svenska” bör ha samma möjlighet som andra föräldrar att påverka arbetssättet i förskolan. Det är viktigt att föräldrar betraktas som en resurs och att de själva blir medvetna om detta. Det är ju föräldrarna som bäst känner sina barn då de börjar förskolan och bäst kan beskriva sin egen situation. Det är föräldrarna som tillsammans med den tvåspråkiga personalen bäst kan förmedla kunskap om sin egen kultur till alla i förskolan. Iförskolor där personalen inte vill eller kan ta till vara föräldrarnas önskemål och synpunkter kan föräldrarna känna sig degraderade som fostrare. Därigenom kan förskolan medverka till att barnen tar avstånd från sina föräldrar, deras kultur och sitt eget språk.
Om barnen får hemspråksstöd genom ambulerande hemspråkslärare träffar sällan föräldrarna läraren i förskolan. En vanlig lösning är i dessa fall att de har telefonkontakt eller läraren gör hembesök. Telefonkontakt är emellertid i många fall otillräcklig då vi vet att en nära och regelbunden föräldrakontakt är nödvändig. Många familjer vänder sig också ofta till den tvåspråkiga personalen för att få råd och stöd i kontakten med andra myndigheter såsom grundskola, barnavårdscentral etc.
6.3.2. Information om hemspråksstödet
I ett avsnitt om föräldrakontakt i rapporten Små invandrarbarn på daghem framhålls att:
. . . det råder okunnighet bland föräldrarna om hur viktigt det är för barnen att behålla och träna sitt modersmål i daghemmet. Man är osäker och tveksam, kanske känner man att man bollas mellan två skilda uppfattningar, dels att barnet bör lära sig sitt modersmål först, dels att barnet bör lära sig svenska fortast möjligt för att över huvud taget klara sig i samhället.
I samtal med föräldrar som valt att placera sina barn i enspråkiga grupper eller bland föräldrar som trots allt arbetar för att få in sina barn i enspråkiga grupper är det viktigaste skälet känslan av trygghet som förmedlas till barnen i en enspråkig grupp. Bland dessa föräldrar finns det de som är mycket väl medvetna om att det språk familjen talar hemma oftast försämras och kanske t. o. m. glöms bort om barnet inte får använda familjens språk i alla vardagliga sammanhang. Följderna av detta — försämrad emotionell och språklig kontakt med föräldrar och släkt — upplevs som skrämmande av föräldrarna.
Ett annat bekymmer för en del föräldrar är att många lärare inte har adekvat utbildning för sitt arbete. För några kan detta vara avgörande för om de väljer att barnet skall ha hemspråksstöd eller ej.
En del föräldrar har orealistiska förväntningar på hemspråksstödet och på den tvåspråkiga personalen, bl. a. därför att de inte har fått de nödvändiga kunskaperna om hemspråksstödet och den svenska förskolans arbetssätt. Det finns föräldrar som blir besvikna då barnen inte får regelrätt ”skolundervisning”, inte lär sig att läsa och skriva eller inte kommer hem med saker som de tillverkat i förskolan. Vissa föräldrar är inte tillräckligt medvetna om hur viktigt det är att de mycket aktivt stödjer barnets modersmål i hemmet och att de själva har en positiv inställning till sitt ursprung för att hemspråksstödet skall ge avsedd effekt.
6.3.3. Svenska föräldrar
Även svenska föräldrar upplever ibland oro då det finns barn och personal i barngruppen som inte talar eller helt behärskar svenska språket. De är rädda för att deras barn skall påverkas i negativ riktning i sin språkutveckling. Erfarenheterna hittills motsäger detta under förutsättning att det finns personal som helt behärskar svenska i gruppen. I stället borde det ses som en tillgång och berikande både för svenska barn och vuxna att få möta människor från andra kulturer i naturliga sammanhang och inte bara på turistorter och vid ”invandrarfestivaler".
6.4. Ur personalens synvinkel
6.4.1. Ambulerande hemspråksstöd
Merparten av den tvåspråkiga personalen framhåller att de upplever att barn och föräldrar ”verkligen behöver" dem. Några känner att de utgör en belastning för det övriga arbetslaget. När de talar med barn och föräldrar
förstår inte den övriga personalen vad som sägs och den tvåspråkiga personalen har kanske annorlunda uppfattning om arbetssätt och arbetets innehåll än svenskarna i arbetslaget. Sådana samarbetssvårigheter drabbar framför allt den ambulerande personalen. På grund av att de arbetar i varje förskola under en kort tid av arbetsdagen har de liten möjlighet att knyta an till och att följa upp den övriga verksamheten i barngruppen. De kan därmed uppleva ett främlingskap — ”en som bara hälsar på” som en lärare uttryckte det. Vidare upplever många brist på kontinuitet i arbetet. Ofta saknas tillfälle för den ambulerande läraren att tillsammans med övrig personal diskutera hur arbetet bör läggas upp för varje individuellt barn samt möjlighet att delta i den ekonomiska och pedagogiska planeringen av förskolans arbete. I några kommuner avsätts ”barnfri” tid för planering, men det ärinte alltid möjligt för personalen att utnyttja denna annat än under kvällstid. Varje förskola har i allmänhet personal- och planeringskonferenser åtminstone en gång per månad då all personal träffas efter det att barnen har lämnat förskolan. Dessutom anordnas föräldramöten ofta på kvällstid. För en lärare som arbetar vid flera olika förskolor är det omöjligt att delta i samtliga möten. Dessutom har läraren vanligen inte någon tid avsatt för planering och föräldrakontakter. Många är enbart anställda fyra timmar per barngrupp, i vissa fall endast 4 x 40 min. (= lektionstimmar).
Barn befinner sig ofta på mycket olika utvecklingsnivåer även om de åldersmässigt är jämnåriga, och de har kanske för stunden helt olika intressen. Detta innebär att den tvåspråkiga personalen delvis måste arbeta individuellt med varje barn. I vissa barngrupper måste kanske minst hälften av tiden avsättas till individuellt arbete. Detta innebär att varje barn kan få mycket mindre än fyra timmars hemspråksstöd per vecka.
6.4.2. Personalens utbildning/fortbildning
Ett annat problem är att en del av den tvåspråkiga personalen saknar förskolepedagogisk utbildning och/eller saknar utbildning för att arbeta som tvåspråkig personal med allt vad detta innebär. Det kan dels bidra till en kvalitetsförsämring i det pedagogiska arbetet som direkt går ut över barnen, dels till samarbetssvårigheter med övrig personal. De talar inte samma ”pedagogiska språk” eller kan inte ge den andra personalen en tillräckligt tydlig uppfattning om vad hemspråksstödet innebär. Detta kan leda till att den tvåspråkiga personalen upplever en osäkerhet i sin yrkesroll. Det ärinte ovanligt att den får fungera som hjälpreda eller tolk. Den tvåspråkiga personalen får en lägre status än den svenska och barn från minoritetsgrup- per kan uppleva att deras kultur och språk är mindre värda än svenska kulturen och språket.
De ambulerande lärarnas ofta mycket splittrade arbetsmiljö, relativt låga lön, de stora och ibland orealistiska förväntningarna som ställs på dem av barn, föräldrar och arbetskamrater har lett till att många stannar kvar i sitt yrke endast något eller några år. Hög personalomsättning inverkar negativt på verksamheten. Personalbyte innebär inte bara att nya kontaktmönster måste byggas upp, det kan också innebära metodbyte och nya rutiner.
Den svenska och tvåspråkiga personalen saknar ofta utbildning/fortbild- ning i minoritetsfrågor. Svensk personal har ibland begränsad kunskap om
barnets kulturella bakgrund. En lyhörd, fantasifull och flexibel svensk personal kan naturligt tillföra barn ur minoritetsgrupper mycket av värde. Men de kan aldrig lösa språkproblemet i stort; för detta krävs tvåspråkig personal.
6.4.3. Samverkan i arbetslaget
Det är viktigt att den svenska personalen stödjer den tvåspråkiga personalen genom att t. ex. se till att läraren kan arbeta ostört med barnen, bidra till att motivera barnen, informera om eventuella utflykter, studiebesök etc.
I rapporten Små invandrarbarn på daghem sägs:
Beroende på den atmosfär och de attityder som präglar ett daghem förekommer det att det tvåspråkiga arbetslaget känner sig mindre accepterat. De har för lite kontakt med den svenska personalen på andra avdelningar eller anser sig inte få tillräcklig information om hela daghemmets angelägenheter. Denna känsla hör delvis samman med låg självkänsla hos den tvåspråkiga personalen — detta är framför allt märkbart hos de arbetslag som uteslutande består av barnskötare och outbildade medarbetare. Därtill förstärks känslan av att inte vara lika önskvärda genom att det kan råda en allmän osäkerhet hos den svenska personalen, då daghemmet får enspråkiga grupper. Vad skall hända med den svenska personalen? Får man komma tillbaka till sina gamla arbetskamrater efter en ledighet? En del personal söker sig till "säkrare” daghem, dvs. ett daghem med mindre (antal) invandrarbarn.
Tvåspråkig personal i enspråkiga grupper behöver gemenskap och stöd från sina svenska arbetskamrater. De behöver likaväl som svensk personal diskutera problem och glädjeämnen i arbetet med andra. Har de inte möjligheter till detta riskerar de en ofrivillig social isolering tillsammans med sin invandrargrupp.
Därför är det viktigt att den svenska personalens osäkerhet inför såväl enspråkiga grupper som tvånationsgrupper tas på allvar. Den bottnar framför allt i bristande kunskaper i stort om invandringen till Sverige, i motsägelsefulla åsikter om invandrarbarnens behov av hemspråk och svenska, om rädsla för varandra och okunskap om varandras svårigheter i arbetet.”
All personal som kommer i kontakt med minoritetsbarnen behöver således mera kunskap om invandrar- och minoritetsfrågor och behöver även få stöd i sin yrkesroll. Den svenska och den tvåspråkiga personalen får inte se sig som motpoler och konkurrenter utan som "givare och tagare", de är ömsesidigt beroende av varandra. Det är viktigt att de samverkar såväl i det direkta arbetet med barnen som i ekonomisk och pedagogisk planering av verksamheten. I förskolor med hemspråksgrupper och svenskspråkiga barngrupper pågår ett mycket intensivt arbete i arbetslagen för att finna samarbetsformer, som på sikt skall leda till integrering. Erfarenheterna hittills visar entydigt på vikten av att personalen får erforderlig fortbildning att föräldrar och personal på ett tidigt stadium får information om planer på att anordna hemspråksgrupper att föräldrar och personal får möjlighet att tillsammans diskutera målsättning och genomförande att både den tvåspråkiga och den svenska personalen har möjlighet att diskutera och planera barngruppernas gemensamma aktiviteter
att de vuxna inser att de är förebilder för hur människor lever tillsammans när de kommer från skilda kulturer och har skilda språk.
7 Mål för hemspråksverksamheten inom och utom förskolan
Utredningens förslag rörande hemspråksverksamheten gäller givetvis främst barnen. Övriga målgrupper är föräldrar samt personal i förskoleverksamhe- ten och annan verksamhet för barn i förskoleåldern.
Barnen
Barn med ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet bör få möjlighet
att från tidig ålder få hemspråksstöd i förskole- och annan barnverksamhet som komplement till hemmet.
Forsknings- och utvecklingsarbete samt praktiska erfarenheter har visat att barn med ett annat hemspråk än svenska och som inte förstår svenska får stora anpassningssvårigheter när de börjari förskolor och familjedaghem där det inte finns tvåspråkig personal. De kan reagera med passivitet och apati eller med aggressivt beteende. Barn som får ett tillräckligt omfattande hemspråksstöd från den första tiden i förskolan eller familjedaghemmet har möjlighet att på ett positivt, tryggt och stimulerande sätt delta i samvaro och aktiviteter med vuxna och med andra barn.
Utredningen anser därför
att barn med annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet behöver få stöd i detta språk från och med att de börjar förskola, vare sig det är i daghem, familjedaghem eller deltidsgrupp.
Ett stort antal barn står utanför förskoleverksamheten före sex års ålder, då kommunerna enligt socialtjänstlagen är skyldiga att erbjuda barnen försko- leplats. Många barn med annat hemspråk än svenska kan emellertid behöva ett tidigt insatt hemspråksstöd utöver vad de kan få i hemmet. En stor del av dessa barn behöver också få uppleva social samvaro och intellektuell stimulans som förskolan kan ge. För barn som på grund av brist på platser i förskolan eller av andra skäl inte får ett tidigt insatt hemspråksstöd är det väsentligt att utveckla andra former för hemspråksstöd.
Utredningen anser därför
att barn från språkliga minoritetsgrupper som inte går i förskola bör få möjlighet till hemspråksstöd såväl inom öppen förskola som i kultur- och fritidsverksamhet av skilda slag.
Föräldrarna
Hemmet skall kunna ge barnen en bas för språk- och personlighetsutveck- lingen. För föräldrar i minoritetsgrupper innebär det en särskilt stor svårighet att deras normer, värderingar och levnadssätt inte alltid stämmer överens med omgivningens. Barnen och föräldrarna omges av ett för dem främmande språk. Fram till senare tid har många föräldrar försökt att fostra sina barn svenskt och tala svenska med dem i tron att detta skulle underlätta för barnen att finna sig till rätta och lyckas i skola och samhällsliv. Föräldrarna fick tidigare inte uppmuntran och stöd för att betrakta sig själva, sitt språk och sin kultur som en tillgång för barnen. I detta avseende har mycket ändrats genom den nya invandrings- och minoritetspolitiken samt de nya forsknings- och andra rön som gjorts under senare tid. Utredningen anser att den utvecklingen bör förstärkas genom
att föräldrar från minoritetsgrupper genom information och kontakt blir medvetna om sin roll för barnens språkliga och kulturella utveckling och stöds i denna sin roll att barnets behov av språkligt och kulturellt stöd under förskoleåldern planeras isamråd mellan föräldrarna och olika samhällsinstanser, främst socialförvaltning och barnavårdscentral
att minoritets- och svenska föräldrar i förskola och andra barnverksamheter,
bl. a. den öppna förskolan, får möjlighet att lära känna och lära av varandra.
Personalen
Invandrar- och minoritetspolitikens jämlikhets- och samverkansmål har en särskild innebörd för personal i förskole- och annan barnverksamhet. Samverkan skall ju som nämnts innebära ett ömsesidigt kulturutbyte mellan invandrare/minoriteter och svenskar. Det är väsentligt att tvåspråkig och svensk personal på ett fördjupat sätt får kunskap om hemspråksverksamhe- tens mål samt sina speciella respektive gemensamma uppgifter för att förverkliga målet.
Utredningen anser
att personalen har en viktig roll som förebilder för barnen. Genom sitt sätt att vara och fungera tillsammans med barnen påverkar de barnens identitets- utveckling och förhållningssätt till egna och andras språk och kulturer att tvåspråkig och svensk personal bör ha ett jämlikt förhållningssätt såväl formellt statusmässigt som i praktiska arbetssituationer att grundutbildning, introduktion och fortbildning av tvåspråkig och svensk personal bör ta fasta på samverkan och ömsesidigt kulturutbyte. Persona- len skall under sin utbildning och i sin arbetssituation ha möjlighet att lära känna varandra samt få kunskaper om och lära sig respektera andra kulturers normer, värderingar och levnadssätt.
Utredningen utgår från att föräldrarna bör få gynnsamma betingelser för att fostra sina barn. Där spelar majoritetssamhällets normer, attityder och värderingar in. Social-, hälso- och sjukvårds-, bostads-, utbildnings-, arbetsmarknads-, kulturpolitiken rn. ni. måste anpassas på ett sådant sätt att barn från invandrar- och minoritetsgrupper får reellt stöd i sin språk- och identitetsutveckling. Utredningen utgår från att minoritetsbarnen och deras framtid kan tryggas genom såväl generella som särskilda resurssatsningar inom olika samhällssektorer.
Föräldrarna har det grundläggande ansvaret för sina barns uppväxt och utveckling. Genom förskoleverksamheten och skolan har även samhället ett omfattande ansvar. Förskolans och skolans verksamhet skall komplettera och stå i samklang med den fostran och de erfarenheter barnet får genom hemmet. För föräldrar som utvandrat från ett annat land eller för dem som tillhör en ursprunglig minoritetsgrupp kan det innebära större svårigheter än för andra att klara en sådan samstämmighet i ansvaret för barnen.
Samhällets kontakt med barnfamiljerna sker i stor utsträckning genom mödra- och barnhälsovården. Mödra- och barnhälsovården har i ökad utsträckning kommit att arbeta med psyko-sociala frågor. Den har blivit ett viktigt organ för rådgivning till och kontakt med föräldrar. Ett speciellt inslag i denna inriktning innebär mödra- och barnhälsovårdens ansvar för
föräldrautbildning. Insatserna har ökat på detta område bl. a. genom ett beslut om allmän föräldrautbildning vid tiden kring barnets födelse, som togs av riksdagen 1979 och trädde i kraft den 1 januari 1981.
Det övergripande ansvaret för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden ligger hos den kommunala socialtjänsten. Till socialnämndens uppgifter hör att anordna eller stödja olika slags fritidsverksamhet. Rådgivning samt informations- och kontaktverksamhet är andra viktiga delar av socialnämndens arbete. Socialnämnden skall svara för att barn som befinner sig i en risksituation får det skydd och stöd som de behöver. Detta bör göras i samråd med föräldrarna, som också skall få möjlighet att aktivt medverka till och ta ansvar för åtgärderna.
I flertalet invandrartäta kommuner finns invandrarnämnder och/eller invandrarbyråer. Invandrarbyråernas viktigaste uppdrag är att svara för tolkservice, hjälpa till i kontakter med myndigheter, informera svenskar om invandrares bakgrund och situation samt fungera som kontaktförmedlare mellan invandrarföreningar och samhällsorgan.
Som framgår av följande förteckning, som inte gör anspråk på fullstän- dighet, har även skolan, landstingens olika verksamhetsområden, kulturella verksamheter och arbetsmarknadsutbildning viktiga delar av ansvaret för information, kontakt och stöd till invandrar- och minoritetsbarn och deras föräldrar:
Lokalt ansvarigt organ Ansvar för
Socialnämnd Förskole- och fritidshemsverksamhet. Upp- sökande verksamhet. Hemspråksstöd. Ekonomiskt och socialt stöd i väntan på uppehållstillstånd. Bostadsanskaffning m. m. Individuellt råd och stöd.
Skolstyrelse Grundskola, gymnasieskola, Specialkurser för invandrarungdomar (kompletterande sommarkurser, introduktionskurser till gymnasieskolor), elevvård, kommunal vuxenutbildning. Grundutbildning för vux- na. Hemspråksundervisning. Svenska som främmande språk.
Landsting Mödra- och barnhälsovård, fysisk och psy- kisk hälsovård samt rådgivning, informa- tion i frågor som rör fysisk och psykisk hälsa, föräldrautbildning
Invandrarnämnd/ Tolkservice, hjälp vid kontakt med myn-
invandrarbyrå digheter. Information. Kontaktförmedling mellan invandrarföreningar och samhälls- organ
Kulturnämnd Bibliotek, museer, teatrar och övrig kul- eller motsvarande turverksamhet
Arbetsmarknadsutbildning Svenskundervisning och samhällsinforma- (AMU) samt studieförbund tion m. m. samt yrkesutbildning
Statlig tillsynsmyndighet el. motsvarande
Socialstyrelsen. Länsstyrelser
Skolöverstyrelsen/Länsskol- nämnder
Socialstyrelsen
Statens invandrarverk
Statens kulturråd
Arbetsmarknadsstyrelsen/Läns- arbetsnämnd/Skolöverstyrelsen
7.1. Bakgrund
Riktlinjerna för den svenska invandrar- och minoritetspolitiken, som fastslogs av riksdagen år 1975, behandlar jämlikhet, valfrihet och samver- kan.
Jämlikhetsmålet innebär att invandrarna skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. De skall ha likvärdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sina språk och att utöva sin kultur. Propositionen om hemspråksundervisningen för invandrarbarn m. m. (1975/ 76:118) anger att invandrarnas barn skall ha samma utvecklingsmöjligheter som svenska barn och ungdomar. För att nå det målet skall de få språkligt och kulturellt stöd i förskola, skola och olika former av fritidsverksamhet. Minoritetspolitiken syftar även till att inom det svenska samhället skapa respekt för olika gruppers språkliga och kulturella identitet.
Invandrarna skall kunna välja i vilken grad de vill behålla sitt språk och sin kultur ( valfrihetsmålet). För barnens del är det särskilt avgörande hur föräldrarna ”väljer”, medvetet och omedvetet. Barn och ungdomar riskerar att inte få fotfäste i vare sig ursprungs- eller den svenska kulturen. För att de skall få möjlighet att känna sig hemmai och identifiera sig med båda betonas i hemspråkspropositionen att de skall få stöd såväl för sitt språk och sin kultur som för det svenska språket och den svenska kulturen.
Ett ömsesidigt och omfattande kulturutbyte markeras i det tredje invandrarpolitiska målet (samverkansmålet). Invandrare och svenskar skall ha möjlighet att lära känna och uppskatta varandra. I förskola och skola skall barn och ungdomar kunna få förståelse och respekt för både det egna och andras språk och kultur. Kontakterna mellan förskola/skola och föräldrar samt föräldrasamverkan framhålls i propositionen som särskilt viktiga.
Invandrarutredningen, vars förslag föregick riksdagsbeslutet om invand- rarpolitiken, framhöll i sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) att invandrarnas kultur skulle stödjas på olika sätt. De skulle ha möjlighet till delaktighet i det allmänna svenska kulturlivet, kontakt med ursprungslandet och dess kultur och de skulle få bedriva en kulturell egenverksamhet. Det skulle också finnas möjligheter till kulturutbyte mellan majoritets- och minoritetsbefolkning- en.
Utredningen har funnit att förskolebarn från invandrar- och andra minoritetsgrupper behöver ett omfattande stöd såväl i hemmet som i förskoleverksamheten för att få en gynnsam tvåspråkig och tvåkulturell
utveckling. De tidiga uppväxtåren har avgörande betydelse eftersom det är då som grunden läggs för barnens språkliga och personliga identitet. Det är också då som barnen börjar forma sin uppfattning om omvärlden och blir medvetna om olikheter mellan familjens och den egna gruppens språk och kultur och det svenska språket och kulturen. Under såväl skoltiden som senare i livet kan bemästrande av svårigheter och kriser av socialt och emotionellt slag bero på hur barnen lyckats klara sig igenom tidigare faser i sin utveckling.
7.2. Förslag till mål
Mot denna bakgrund föreslår utredningen följande mål för hemspråksverk- samhet i daghem, deltidsgrupp, familjedaghem och olika former av kompletterande förskoleverksamhet:
Minoritetsgrupperna bör ges möjlighet att bibehålla och utveckla sina språk och kulturer i det svenska samhället. Hemspråksverksamheten skall som komplement till det egna hemmet stödja barnens förankring i familjens och gruppens språk och kultur samt ge dem förutsättningar för en gynnsam tvåspråkig och tvåkulturell utveckling.
En gynnsam tvåspråkig och tvåkulturell utveckling förutsätter: att barnen får uppleva att deras grupp och de själva möter förståelse och respekt och att deras språk uppskattas och har ett värde i samhället att barnen får möjlighet att uppleva olika yttringar av sin egen grupps språk och kultur i familjesammanhang, i förskoleverksamheten, i kultur- och fritidsverksamhet, i massmedia, och i samhället i övrigt att barnen får möjlighet att successivt lära känna det svenska samhället och relatera intryck och kunskaperi detta till sin egen grupps upplevelser och tolkningssätt att barnen får möta barn och vuxna, såväl från sin egen grupp som svenskar, som kan stödja deras tvåspråkiga och tvåkulturella utveckling att svenska barn och vuxna får möjlighet att lära känna och få fördjupad kunskap om minoritetsgruppers språk och kultur.
8. Uppsökande verksamhet och planering
8.1. Bakgrund
Utredningen har i samband med sitt kartläggningsarbete funnit att det saknas väsentliga förutsättningar för att beskriva och analysera det aktuella och framtida behovet av hemspråksstöd för förskolebarn. Detta gäller t. ex. det statistiska underlaget på lokal och regional nivå för att bedöma och planera hemspråksstödet.
De bedömningar som utredningen kunnat göra har baserats på dels central statistik om barn med invandrarbakgrund (kapitel 1), dels riksomfattande statistik om förskolans hemspråksstöd vilken upprättas utifrån kommunala redovisningar (kapitel 5).
För grundskolans del föreligger möjligheter att göra en total bedömning av vilka barn som är i behov av hemspråksstöd när det gäller barn och ungdom i åldrarna 7—16 år. Eftersom inte alla barn går i förskola kan inte motsvarande totalbedömningar göras för barn i förskoleåldern. För barn i sexårsåldern som omfattas av den allmänna förskolan kan emellertid en betydligt säkrare bedömning göras. Det innebär att grundskolan när det gäller dessa barn kan få relativt tillförlitliga uppgifter om deras behov av hemspråksundervisning ungefär ett år innan barnen börjar skolan.
Mindre tillfredsställande är dock att barns behov av hemspråksstöd ofta upptäcks alltför sent i barnets utveckling. Det är väsentligt att på ett tidigt stadium bedöma förskolebarnens språkutveckling och eventuella behov av språkstödjande insatser. Om detta inte sker saknas väsentliga förutsättningar för att förverkliga invandrarpolitikens valfrihetsmål. Det blir de välinforme- rade, medvetna och aktiva föräldrarna som själva ordnar så att barnen får det konsekventa och kontinuerliga stöd de behöver både i hemmet, i förskolan och på annat sätt.
Möjligheterna att planera hemspråksstödets omfattning och organisation begränsas allvarligt av bristen på statistiska uppgifter om befolkningens språktillhörighet. Den uppsökande verksamheten som förekommit i kom- munerna bland barn i förskoleåldern genomförs vanligen inte med tanke på att ge underlag för planering av t. ex. hemspråksstödet i kommunen.
Mot denna bakgrund finner utredningen att det behövs åtgärder som avsevärt förbättrar möjligheterna till tidig information till och kontakt med föräldrar inom invandrar- och andra minoritetsgrupper. En sådan tidig information och kontakt kan samtidigt ge ett värdefullt underlag för
planering av olika hemspråksstödjande åtgärder inom och utom försko- lan.
8.2. Socialtjänsten
I socialtjänstlagen stadgas följande i 1 &
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja männi- skornas
ekonomiska och sociala trygghet jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden (12 å). Socialnämnden skall se till att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver.
Alla barn skall anvisas plats i förskolan från höstterminen det år de fyller sex år (14 5). Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd för sin utveckling skall anvisas plats i förskolan tidigare än som anges i 14 5 eller med förtur anvisas plats i fritidshem — om inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på annat sätt (15 å). Genom uppsökande verksamhet skall kommunen försöka få kontakt med barn som har särskilda behov av plats i förskola från tidig ålder. Kommunen skall vidare ”genom planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamhet” sörja för att de barn som behöver omvårdnad på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller studier får sådan omvårdnad — om behovet inte tillgodoses på annat sätt (17 5).
I socialtjänstlagen finns även en paragraf som reglerar rätten till bistånd (6 å). Av den följer att den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Biståndsrätten omfattar alla åldersgrupper och kan innefatta främst tjänster av skilda slag, bl. a. även plats i förskola eller fritidshem. Enligt socialstyrelsens allmänna råd (1981:1) kan rätten till bistånd även åberopas när det gäller behov av hemspråksstöd.
Socialtjänstlagen är en viktig utgångspunkt när det gäller att precisera vilka möjligheter som skall kunna stå minoritetsbarnen till buds. Man kan tolka den så att kommunen med iakttagande av integrationsskyddet bör känna till invandrar- och minoritetsbarnen, vilka de är, var de bor, under vilka förhållanden de lever så att den vet vilka som kan behöva särskilt stöd. Kommunen skall också tillsammans med föräldrarna samt andra samhälls- organ, organisationer och föreningar främja en god miljö för barnen. Vid behov och i mån av resurser skall kommunen kunna ställa upp med samhällelig omsorg och service.
8.3. Barnhälsovården
Riktlinjer för mödra- och barnhälsovården anges av socialstyrelsen i dess förslag till principprogram (1979). I programmet betonas bl. a. insatser för att stödja och aktivera föräldrar i deras föräldraskap i syfte att skapa gynnsamma betingelser för barnens allsidiga utveckling.
Tillkomsten av en allmän föräldrautbildning under graviditet, i samband med barnets födelse och under dess första levnadsår har inneburit en ökad betoning av mödra- och barnhälsovårdens arbete för att stödja föräldrarna i deras fostrarroll.
I socialstyrelsens principprogram noteras att mödra- och barnhälsovården i dag är en närhetsservice, där personalen skall kunna vara öppen för såväl medicinska och psykologiska som sociala förhållanden och problem. Bland grupper som bör prioriteras när det gäller särskilt stöd och hjälp nämns bl. a. invandrarfamiljer. Det framgår av principprogrammet att tyngdpunkten i arbetet bland invandrare måste läggas på den uppsökande verksamheten, på samverkan med andra kommunala organ samt på information som anpassas så att den blir förståelig för invandrarna.
8.3.1. Barnavårdscentralernas informations- och kontakt- verksamhet — en enkätundersökning
En av utredningens arbetsgrupper har undersökt möjligheterna till åtgärder för barn som inte har plats i daghem, fritidshem eller deltidsgrupp, dvs. ”barn utom barnomsorgen”. Denna grupp har främst behandlat barnavårdscen- tralernas förutsättningar att ge information till föräldrar om hemspråksstödet samt centralernas möjligheter att samla in uppgifter för planeringen av hemspråksverksamheten och informera föräldrarna om betydelsen av att använda modersmålet i samvaron med sina barn.
En enkätundersökning genomfördes för att bl. a. få reda på om barnavårdscentralerna gör noteringar om språktillhörighet samt för att få en uppfattning om hur föräldrarna informeras om vilka möjligheter personalen har att klara kontakterna med invandrarfamiljer. Undersökningen omfattar 123 centraler i 22 kommuner med en stor andel invandrare. En utförlig beskrivning av resultaten återfinns i en särskild rapport.1
De tillfrågade centralernas barnunderlag omfattade nästan 50 000 barn i förskoleåldern. Av dessa kan antalet barn med annat hemspråk än svenska beräknas till 12 500, dvs. en fjärdedel av samtliga barn vid de undersökta centralerna. Hälften av de utvalda kommunerna och två tredjedelar av centralerna ingår i Stockholms län.
De undersökta centralerna omfattade ett stort antal språk, sammanlagt över 50. Vid en och samma central kunde förekomma ett trettiotal olika I BamaVå'dscemmlema
. . . . . . och språkliga minoritets- sprak. I Vissa distrikt utgjorde invandrarbarn ca 40 eller 50 % av alla grupper. Social departe-
barn. mentet/Statistiska cen- 60 % av centralerna uppskattar att de har kontakt med 90—100 % av alla tralbyrån, mars 1982. barn med invandrade föräldrar. Dessa centraler täcker ungefär hälften av Rekmems frankUtred- alla invandrarbarn som ingår i undersökningen. I Stockholms län, som mngell (.).m Spra. mmon- o , _ " .. _ teter i forskolealdern, omfattar tva tredjedelar av alla barn ] enkaten, nar bara var tredje central
Socialdepartementet, dessa barn. I invandrartäta distrikt tycks det således vara de största 10333 Stockholm.
svårigheterna att nå barnen.
För 90 % av alla invandrarbarn antecknar centralerna alltid moderns språk i barnavårdsjournalerna. Faderns språk noteras alltid vid en femtedel av centralerna. En tredjedel av centralerna antecknar alltid det språk som talas med barnet i hemmet. 10 % har svarat att de aldrig noterar detta. Det förekommer variationer mellan centralerna hur man gör sådana anteckning- ar. Så gott som alla noterar regelmässigt moderns språk. Detta beror sannolikt på att man mest har kontakt med mödrarna och behöver veta vilket/vilka språk de talar.
Vilket språk man skall satsa på för barnet diskuteras regelmässigt med föräldrarna på tre av fyra centraler. Endast någon enstaka central underlåter helt detta. Centralernas attityd till språkstöd tyder på en påtaglig uppslutning bakom påståendet att det är modersmålet som skall betonas framför svenskspråkinlärning.
En femtedel av personalen vid centralerna, omfattande ungefär lika stor del av invandrarbarnen, säger sig inte ha fått någon information alls när det gäller frågor som rör invandrings- och minoritetssituationen. Ungefär hälften uppger att de fått viss information. Centraler i invandrardistrikt har fått mindre omfattande information och fortbildning än vad som skulle kunna förväntas. De största insatserna av information och fortbildning har i stället distrikt där andelen invandrarbarn är förhållandevis låg.
Språkbedömning av invandrarbarnen synes ske på nästan alla centraler, vanligen i samband med fyraårskontrollen. För över två tredjedelar av barnen görs en bedömning av hemspråkets utveckling. Oftast hjälper en tolk till med en sådan bedömning. Man frågar i allmänhet även föräldrarna om deras uppfattning. För ca en femtedel av barnen görs en bedömning enbart vad gäller färdigheter i svenska.
För vissa större språkgrupper når man barnen genom att anordna speciella mottagningstider. Andelen barn som man kan klara kontakterna med på barnens och föräldrarnas modersmål är mycket liten. 25 centraler har svarat att de har speciella mottagningstider där det talas barnens/föräldrarnas språk. Större delen är för finskspråkiga barn. Övriga är bl. a. för spansk-, arabisk-, syrisk-, turkisk-, kurdisk- respektive armenisktalande barn.
Vid närmare hälften av centralerna förekommer någon form av samtals- grupper för föräldrarna eller föräldrautbildning där invandrarföräldrar deltar. Vid en fjärdedel av centralerna förekommer över huvud taget ingen sådan föräldraverksamhet. Endast tre har angivit att de har särskilda samtalsgrupper för invandrarföräldrar. I de kommentarer som gjorts på frågan anges ofta att invandrarföräldrar deltar om de talar svenska. Detta är den enda möjligheten när personalen är svensktalande. Å andra sidan konstateras att invandrarföräldrar sällan kommer, vilket man vill hänföra till Språksvårigheter och osäkerhet.
Särskild, organiserad samverkan i uppsökande verksamhet mellan barna- vårdscentraler och socialförvaltning uppges endast av 14 centraler. Samver- kan mer generellt svarar 55 centraler att de har. Övriga har kontakt i särskilda fall eller i speciella former t. ex. att en socialsekreterare finns med i arbetslaget, att man har kontakt med invandrarkonsulent eller att regelbund- na, gemensamma konferenser förekommer.
Det är till övervägande del med hjälp av tolk som man klarar språkpro-
blem. Som nämnts har en del centraler tvåspråkig personal anställd och en del av dessa har särskilda mottagningstider för några få språkgrupper.
Nio centraler, alla i Stockholms län, fem i en och samma kommun, anser att tolkservicen fungerar bra. Några centraler påtalar de svårigheter som uppstår när personalen på centralerna och invandrarföräldrarna inte talar samma språk. Det framhålls att det är svårt att tala genom tolk och att utlovad tolkhjälp ofta uteblir. På en del centraler händer det att föräldrar tar med sig någon nära släkting med bristfälliga kunskaper i svenska i stället för att utnyttja professionell tolkhjälp.
Flera centraler har påtalat att det är viktigt att lära sig så mycket som möjligt om de olika länder invandrarna kommer ifrån. Detta kan man göra, anser flera, genom studier och genom att t. ex. aktivt delta i högtider som dop, bröllop och födelsedagar. En central skriver att man besökt invandrare i deras hemland och att personalen inbjudits att delta i fester hos invandrare. I ett svar påpekas att samtidigt som man sätter sig in i invandrares kultur måste man försöka ge information om svensk kultur, svenska lagar och förhållan- den som kan öka invandrarfamiljens förståelse för den svenska kulturen och öka möjligheterna att anpassa kulturerna till varandra. Ofta upplevs kontakterna med invandrarna som positiva och stimulerande av personalen på barnavårdscentralerna.
8.3.2. Slutsatser av undersökningen
Utredningen drar med stöd av bl.a. ovan redovisad enkätundersökning slutsatsen att barnavårdscentralerna har goda förutsättningar att klara kontakterna med barn och föräldrar från språkliga minoritetsgrupper. Det får beaktas att vissa centraler redan i dag har kontakt med familjer från ett trettiotal olika språkgrupper. Men det har framgått att en del centraler måste få ökade möjligheter att nå invandrarbarnen. I vissa fall behöver kontakten med socialförvaltningen förstärkas, bl. a. för att nå barn som centralerna inte automatiskt får uppgift om via länsstyrelsernas dataregister.
Något som behöver förbättras är bl. a. noteringen av vilket språk man talar med barnet i hemmet. Dessutom tycks det finnas behov av enhetliga anvisningar om hur språken skall redovisas.
I samband med de särskilda kontroller som görs då barnen är tre eller fyra år undersöks bl. a. deras språkliga utveckling. Inom en del landsting finns svenska språktester utarbetade. I övrigt görs mer eller mindre ingående bedömningar av språkutvecklingen. Utredningens enkät visar att det ännu inte finns tillfredsställande möjligheter att bedöma språkutvecklingen hos barn som har ett annat språk än svenska som första språk. Möjligheterna att göra sådana bedömningar utreds f. n. på utredningens initiativ av ett projekt inom institutionen för praktisk pedagogik vid Göteborgs universitet.
Barnavårdscentralerna borde, enligt utredningens uppfattning, kunna spela en betydligt större roll när det gäller föräldrautbildning för invandrar- grupper. En översyn inom barnhälsovården av behovet av tvåspråkig personal framstår som angelägen. Statens invandrarverks undersökning om behovet av tvåspråkig samhällsservice kan härvid ge vägledning för landstingen.
Utredningen har bl. a. studerat hur en barnavårdscentral i Tensta i Stockholm använder en turkisk kontaktassistent som stöd vid arbetet med turkiska familjer. Detta ger en möjlighet att överbrygga språkliga och kulturella svårigheter i situationer då man inte har möjlighet att anställa tvåspråkig personal med hälso- och sjukvårdsutbildning. En sådan befatt- ningshavare behöver dock inte enbart ses som en lösning på en bristsituation genom att hon/han kan koncentrera sig på vardagliga och viktiga sociala och kulturella problem.
Slutligen kan konstateras att det finns behov av ett förstärkt samarbete mellan barnavårdscentraler och socialförvaltningar när det gäller återföring av information och diskussion om behov av olika åtgärder.
8.4. Information, kontakt och rådgivning
8.4.1. Uppsökande verksamhet
Socialtjänsten och mödra- och barnhälsovården har mycket näraliggande uppgifter när det gäller service, information samt stöd till barn och föräldrar. Särskilt viktigt är det att få till stånd en ökad samverkan i arbetet med uppsökande verksamhet bland invandrar- och andra minoritetsbarn och deras familjer, bl. a. i syfte att utveckla och förbättra det stöd som förskoleverksamheten skall kunna ge dessa barn. En bra informations- och kontaktverksamhet som kommer in i ett tidigt skede i barnets liv innebär ju ökade förutsättningar för förskolan att kunna planera för och tillgodose barnens skiftande behov. Informations- och kontaktverksamheten kan lägga grunden för ett ökat föräldrainflytande och föräldradeltagande i förskole- verksamheten om den lägger an på att stimulera föräldrarnas egna initiativ och egna ansträngningar.
Ett viktigt syfte med den uppsökande verksamheten är att informera föräldrarna om betydelsen av att barnen får stöd och stimulans i sitt modersmål och sin kultur. Föräldrarna behöver få bekräftat att de har betydelse för barnets språk- och kulturförankring. Ett annat väsentligt syfte är att informera och samtala om vad förskolan och samhället i övrigt kan göra för att ytterligare stödja och stimulera barnets språk och kultur. Föräldrarna bör tidigt få möjlighet att ta ställning i dessa och andra frågor som rör barnets fostran.
Personal inom socialtjänstens verksamhetsområde och inom barnhälso- vården bör rådgöra med föräldrarna i dessa frågor. Samtalen bör bl. a. gå in på D föräldrarnas betydelse för barnets språk- och kulturförankring El barnens behov av förskoleplats samt föräldrarnas behov av stöd för att
sätta sig in i och kunna påverka förskolans och skolans hemspråksstöd El samhällets möjligheter att erbjuda språk- och kulturstöd i förskola, skola samt kultur- och fritidsverksamhet.
De uppgifter som erhålls vid kontakterna med föräldrarna skall kunna användas vid
E! utarbetandet av underlag för uppläggning av olika former av föräldraut- bildning D utarbetandet av underlag för kommunens planering av språk- och kulturstöd inom förskoleverksamheten, skolan respektive kultur— och fritidsverksamheten.
Information skall även kunna kompletteras med rådgivning för barn och/eller föräldrar som har en särskilt socialt och språkligt komplicerad situation. Det kan finnas anledning att särskilt uppmärksamma bl. a. barn i familjer där det förekommer flera språk och där det kan vara oklart på vad sätt barnets språkutveckling kan stödjas och stimuleras. En rådgivnings- och informationsverksamhet av detta slag bör kunna ske inom ramen för befintliga former av kommunal och landstingskommunal rådgivningsverk- samhet. Den bör kunna utföras av socialsekreterare, psykologer och familjepedagoger m. fl. Det är viktigt att rådgivningen samordnas så mycket som möjligt av en befattningshavare.
8.4.2. Föräldrautbildning
Barnomsorgsgruppen har angivit följande mål för föräldrautbildning. Den skall D ge ökade kunskaper D skapa möjligheter till kontakt och gemenskap D öka medvetenheten om och påverkan av samhälleliga förhållanden.
Riksdagen har beslutat om ett successivt genomförande fr. o. m. 1 januari 1980 av föräldrautbildning tiden kring barnets födelse. I sitt slutbetänkande (SOU 1980:27) lägger barnomsorgsgruppen förslag till en föräldrautbildning under barnets förskole- och skolålder samt föräldrautbildning som när alla i samhället.
Barnomsorgsgruppen ser föräldrautbildning som ett mycket vitt begrepp. Den skall ge möjlighet både till att diskutera bamuppfostringsfrågor och erfara hur andra vuxna och barn fungerar tillsammans. Förslagen inriktas på möjligheterna att som förälder få information och kontakt. Detta skall kunna ske i olika former bl. a. genom att föräldrar deltar i samtals- och diskussionsgrupper och i studiecirklar samt genom att de aktivt deltar i verksamhet i barnomsorg och skola. Barnhälsovården har det viktigaste ansvaret för föräldrautbildningen under barnets första år.
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen utrett möjligheterna att anpassa föräldrautbildningen till särskilda behov som kan finnas inom invandrar- och minoritetsgrupper. I socialstyrelsens rapport (1981) under- stryks att invandrarföräldrarna är en mycket heterogen grupp och att det inte går att ange någon bestämd inriktning i föräldrautbildningen som passar alla. Bl. a. pekas på behovet av tvåspråkig personal inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen anser vidare att existerande former för föräldrautbildning bland invandrare behöver utvärderas. Barna- och mödra- vårdscentraler behöver ha möjlighet att anslå mer tid i arbetet bland invandrar- och minoritetsföräldrar. Det behövs material om fostringsfrågor som anpassats till olika språkgrupper.
Utredningen anser det speciellt viktigt att tillgängliga resurser för föräldrautbildning och annan föräldraverksamhet satsas på familjer som har särskilt stora behov, t. ex. i områden där det finns många nyinflyttade, unga familjer, både svenskar och invandrare.
Särskilt betydelsefullt i föräldrautbildningen bland invandrare och andra minoriteter är att ägna tid och omsorg åt information kring barnens behov av stöd i modersmålet och den egna kulturen. Kunskapsförmedlingen bör inriktas på att föräldrarna skall stärkas i sin förmåga att ge sina barn en positiv förankring i både den egna kulturen och det nya samhällets kultur.
Det är viktigt att förmedla konkret kunskap om mödra- och barnhälso- vården, om barnomsorgen, om förebyggande av barnolycksfall, om föräld- rars rättigheter och skyldigheter. Det är angeläget att ta upp villkoren för barnen i det komplicerade svenska samhället och att diskutera vilka påfrestningar det kan innebära att bryta upp från ett samhälle och flytta till ett annat.
Utredningen anser att det bör satsas på en utveckling av barnhälsovårdens och socialtjänstens mer direkt föräldrastödjande arbete. Föräldraverksam- heten bör byggas upp så att man från hälso— och sjukvårdens och socialtjänstens sida samordnar resurser för att tillgodose behovet av enskild rådgivning och stöd. Socialt kontaktarbete med utgångspunkt i en områdes- baserad öppen förskola och andra kontaktverksamheter i kommuners, invandrarföreningars eller andra föreningars regi är andra viktiga områ- den.
8.5. Registrering av språktillhörighet och planering
8.5.1. Registrering
Det har länge varit aktuellt att åstadkomma en bättre överblick över befolkningens språktillhörighet. Bl. a. har expertgruppen för invandrings- forskning (EIFO) haft i uppdrag att utarbeta förslag till inhämtande av statistiska uppgifter om befolkningens språktillhörighet. Syftet med en sådan statistik skulle vara att belysa användningen av andra språk än svenska som modersmål eller hemspråk, såväl bland invandrare och deras barn som bland ursprungliga språkminoriteter. Uppdraget omfattade enbart förslag till inhämtande av statistiska uppgifter, inte registrering av språktillhörighet.
I en PM 1979-06-08 till arbetsmarknadsdepartementet gav EIFO förslag till sådan statistik. Förslaget innebär i huvudsak användande av statistiska urvalsundersökningar som metod.
De remissinstanser som yttrat sig om EIFO:s förslag har till övervägande del förordat en formell och fullständig registrering. Frågan om hur en bättre överblick över språktillhörighet skall kunna uppnås ankommer i nuläget främst på invandrarpolitiska kommittén (IPOK), till vilken EIFO:s PM och remissvaren till denna har överlämnats. I IPOK:s direktiv (1980z48) anförs att kommittén särskilt bör utreda frågan om samhällets möjligheter att på längre sikt erbjuda språkliga minoriteter i Sverige utbildning, vård och service på deras språk.
För utredningens del skulle en bättre överblick över befolkningens
språktillhörighet främst tjäna två syften. För det första skulle ett förbättrat underlag för planering av hemspråksstöd erhållas. För det andra skulle en grund för uppsökande verksamhet och information till föräldrar kunna etableras. De krav som därmed måste ställas på ett system för registrering är att det snabbt ger information om de barn som vistas i kommunen, oberoende av om mantalsskrivning skett eller ej, samt att systemet ger en så nära fullständig bild som möjligt av antalet barn i olika åldrari kommunen med annat hemspråk än svenska.
Inom barnhälsovården görs i födelsemeddelandet från vederbörande BB-klinik och fortlöpande i barnhälsovårdsjournalen registrering av moderns och ibland även faderns språk. Ur juridisk synpunkt är vissa uppgifter i barnavårdscentralernas journaler sekretesskyddade i 70 år (sekretesslagen 7 kap. 1 &, SFS 1980:880). Sekretesslagen medger dock, i fråga som rör enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, att den som handlingen rör efterger sekretesskyddet. Den enskilda uppgiften om språktillhörighet bör anses kunna utlämnas då 7 kap. 1 & i sekretesslagen stadgar att sekretessen inte gäller om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
I journalen kan emellertid finnas andra uppgifter som faller under sekretesskydd. Detta medför att exempelvis kommunal personal som planerar hemspråksstödet och är i behov av uppgift om språktillhörighet, inte utan vidare kan få ta del av journalen. För att få fram uppgifter om språktillhörighet krävs medverkan av barnavårdscentralens personal.
Sammanfattningsvis anser utredningen att något självständigt system för registrering av förskolebarns språktillhörighet inte behöver skapas, utan att den ordning som gäller för barnavårdscentralerna för notering av språktill- hörighet ger möjlighet att få fram önskad information. Som tidigare anförts är det väsentligt att barnavårdscentralerna får uppgift om barn som vistas i kommunen men som inte aviseras via länsstyrelsernas dataregister. Detta gäller bl. a. barn vilka inte är födda i Sverige och vilkas familjer väntar på uppehållstillstånd. Dessa uppgifter förmedlas av polisen till socialbyråer- na.
J ournalsystemet inom barnhälsovården har under år 1981 varit föremål för en översyn. Utredningen framförde synpunkter till socialstyrelsen beträffan- de former för notering av föräldrarnas och barnens språk. Dessa synpunkter har dock inte tillvaratagits på det sätt som var avsett. I formulären finns numera plats för notering av moderns och faderns språk, dock inte för det språk som talas eller som planeras användas tillsammans med barnet i hemmet. Med hänsyn därtill och till de svårigheter som tycks föreligga att precisera språken — vilket framgår av utredningens enkät — finns skäl för att särskilda instruktioner utfärdas som ledning för barnavårdscentralerna. Särskilt viktigt är det att centralerna uppmärksammar barn i speciellt komplicerade språksituationer, t. ex. där det förekommer mer än två språk samt att centralerna tar reda på vilka förutsättningar som finns i barnets miljö för dess språkliga och sociala utveckling.
8.5.2 Planering av hemspråksstödet
Det har framgått att det är angeläget att barnavårdscentralerna sammanstäl- ler uppgifter om språk från barnhälsovårdsjournalerna med hänsyn till sekretesskyddet. Barnhälsovården, socialtjänsten och skolan bör komma överens om hur uppgifterna skall sammanställas och i vilken form de bör överlämnas. Utredningen föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att i samarbete med Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbun- det ta fram modeller och rekommendationer för överförande respektive mottagande av uppgifter om språktillhörighet.
Om kommunerna får dessa uppgifter erhålls förutsättningar för planering på viss sikt av hemspråksstödet på olika språk i förskola, skola, kultur- och fritidsverksamhet m. m. Språkregistreringen och de förbättrade planerings- möjligheter den ger förskolan och skolan medför också goda förutsättningar för samordning mellan förskolans och skolans hemspråksverksamhet.
Utredningen anser att kommunerna, med hänsyn till både barnens bästa och till de organisatoriska, administrativa och ekonomiska fördelar som kan vinnas, har skäl att satsa på en långsiktsplanering av hemspråksstödet. En sådan plan kan ses som ett komplement till barnomsorgsplanen. Den bör dock inte ses strikt formellt som en skyldighet för kommunerna på samma sätt som den generella barnomsorgsplanen.
Behovet av en rikstäckande översyn över framtida behov, bl. a. av tvåspråkig personal och utbildning av sådan, talar för nödvändigheten av att socialstyrelsen får ta del av kommunernas planer för hemspråksstödet inom barnomsorgen. Formerna för ett sådant uppgiftslämnande — från kommu- nerna till socialstyrelsen — hur ofta det bör ske m. in. bör socialstyrelsen arbeta fram tillsammans med Svenska kommunförbundet.
8.6 Överväganden och förslag
Den fortlöpande information och kontakt med föräldrar från invandrar- och andra minoritetsgrupper, som den uppsökande verksamheten och föräl- drautbildningen bör innebära, ser utredningen som en av de viktigaste delarna i hemspråksreformen, eftersom man därigenom kan nå alla barn med behov av hemspråksstöd. Det finns redan fastslaget i socialtjänstlagen att kommunerna har skyldighet att bedriva en uppsökande verksamhet bland barn i förskoleåldern. Under barnens allra första levnadsår har speciellt barnavårdscentralernas kontaktverksamhet stor betydelse. Genom denna kontaktverksamhet finns samtidigt möjlighet att få underlag för den kommunala planeringen av hemspråksverksamheten.
Utredningen anser
att kommunerna bör göra en lång- och kortsiktig planering av hemspråks- verksamheten på grundval av bl. a. det underlag som erhålls från barnavårdscentralerna. Sådana planer bör kunna samordnas med och utnyttjas av grundskolan och dess planering av hemspråksundervisningen m. m.
att den centrala statistikredovisningen av hemspråksstödet i förskolan och annan hemspråksverksamhet bör ses över av socialstyrelsen, statistiska centralbyrån och Svenska kommunförbundet i samråd med språk- och kulturarvsutredningen att socialnämnden och barnhälsovården vid rekrytering och utbildning/ fortbildning av personal bör beakta behovet av såväl tvåspråkig personal som svensk personal som har kunskaper och erfarenheter som krävs i den uppsökande verksamheten bland minoritetsfamiljer att socialstyrelsen som ett led i sin verksamhet bör se över befintligt informationsmaterial som kan användas i kontakterna med föräldrar och barn från minoritetsgrupper. Detta bör göras i samråd med berörda myndigheter att socialstyrelsen i samarbete med berörda verk och organisationer bör ta fram underlag till och föreslå uppläggning av fortbildning av personal inom socialtjänst och barnhälsovård om det föreslagna informations- och registreringsarbetet utifrån frågor som rör språk, språkutveckling och kulturella aspekter att tillgängliga resurser för föräldrautbildningi första hand satsas i områden där det finns många nyinflyttade, unga familjer, både svenskar och invandrare att föräldrautbildning bland invandrar- och minoritetsgrupper speciellt inriktas på information och diskussion om barnets behov av stöd i modersmålet och den egna kulturen. Ett viktigt syfte med föräldrautbild- ning bland dessa grupper är att stödja föräldrarna till att ge sina barn en positiv förankring i både det egna och det nya samhällets kultur att projekt som prövar inriktning i och former för föräldrautbildning respektive informations- och rådgivningsverksamhet bland minoritets- grupper bör följas upp och utvärderas av socialstyrelsen.
Utredningen föreslår
att barnavårdscentralerna får i uppgift att årligen göra en samlad redovisning till kommunerna om barn från olika språkgrupper med behov av hemspråksstöd. Redovisningen skall ge underlag för kommunernas planering av hemspråksstödet i förskolan och annan hemspråksverksam- het att socialstyrelsen får i uppdrag att i samarbete med Svenska landstingsför- bundet och Svenska kommunförbundet redovisa hur språkregistreringen vid barnavårdscentralerna kan genomföras och hur underlaget kan redovisas för och utnyttjas av kommunerna.
:' i'åstvsgltä rie '.t-
9. Barn med behov av särskilt stöd
Sedan år 1974 har socialstyrelsen genomfört utvecklingsarbete och fortbild- ningsverksamhet i syfte att utveckla ett pedagogiskt arbetssätt med anknytning till sjukhusens vård- och behandlingsarbete för barn, 5. k. lekterapi. Detta arbetssätt berör sjukvårdspersonalen i deras arbete med barnen och innebär även att det finns en särskild lekterapiverksamhet för barn i åldrarna 0—15 år med egna lokaler och egen personal inom sjukhuset. Lekterapipersonalen förutsätts fungera i nära samarbete med sjukvårdsper- sonal på olika avdelningar och mottagningar inom sjukhuset — inte bara med barnklinikens utan också med skilda specialavdelningars personal. Lektera- pin innebär ett mycket nära samarbete med barnens föräldrar. Möjligheten till lekterapi är särskilt betydelsefull för de många barn som tillbringar långa perioder på s.k. vuxenavdelningar där de ibland genomgår en mycket krävande vård och behandling.
Socialstyrelsen har vid några tillfällen gjort förfrågningar om förekomsten av barn på specialavdelningar på sjukhusen. I samband med en sådan inventering under år 1981 ställdes ett antal sjukhus inför frågan om det fanns invandrarbarn på sådana avdelningar och om sådan vistelse erbjöd några särskilda svårigheter för barnen. Svaren blev genomgående att man inte upplevt några problem när det gällde invandrarbarn.
De svar som socialstyrelsen erhållit visar att problemen inte uppmärksam-
mats tillräckligt inom sjukhusvården. I undersökningar som studerat mötet mellan invandrare och svensk sjukvård har framkommit att Språksvårigheter och kulturolikheter försvårar relationerna mellan invandrarna och sjukvår- den. Imånga fall kan man få nöja sig med en lägre grad av förståelse när det gäller invandrarpatienter (jfr bl. a. Sachs, 1980). Någon undersökning om minoritetsbarns situation på sjukhus som belyser språkliga och kulturella aspekter har emellertid inte företagits.
9.4.1. Kommentar
Det behövs en kartläggning av invandrarbarn på sjukhus och en översiktlig beskrivning av behovet av särskilda åtgärder i olika situationer. Undersök- ningar som beskriver barnens och föräldrarnas upplevelser av sjukhusvistel- sen, kontakten mellan föräldrar och sjukhuspersonal skulle också vara av stort värde.
Barn som vistas på sjukhus behöver ha kontinuerlig kontakt med en eller flera personer som talar deras språk och känner till barnets kulturella bakgrund. Bland personal på sjukhusens avdelningar och mottagningar bör finnas någon som kan fungera som kontaktperson. I annat fall är det viktigt att tolkhjälp finns att få. Föräldrarna bör informeras om att de är de viktigaste kontaktpersonerna för sitt barn och för kontakterna med sjukhuspersonalen.
9.1. Bakgrund
Barn kan ha särskilda behov av att få plats i förskola och där få delta i stimulerande samvaro och aktiviteter. Barnets behov kan bero på familjens sociala situation. Det kan också gälla barn med funktionshandikapp: utvecklingsstörning, syn-, hörsel- och rörelsehandikapp.
Barn i förskoleåldern som äri någon sådan situation skall ha möjlighet att få plats i förskola före sex års ålder, då alla barn har rätt till förskoleplats. En del barn från invandrar- och minoritetsfamiljer behöver på grund av språkliga förhållanden plats i förskola och hemspråksstöd och/eller stöd i svenska språket före sexårsåldern. Effekterna av ett alltför sent insatt stöd kan i många sådana fall bli ytterst begränsade. Det finns också minoritets- barn som därtill eller av huvudsakligen sociala skäl behöver få stöd och stimulans för sin utveckling i tidig ålder.
Som tidigare nämnts (kapitel 8) skall socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och positiva omständigheter. Barn som riskerar en ogynnsam utveckling skall socialnämnden försöka komma i kontakt med och se till att de får det stöd och skydd de behöver.
Barn som får plats i förskola av de nämnda skälen kan behöva olika former av stöd utöver dem förskolan ”normalt” ger. Det kan t. ex. behövas särskild personal , eller särskild kunskap och erfarenhet hos ordinarie personal, för att stödja barnen på det sätt de har behov av.
Barn som vårdas på sjukhus eller annan institution skall enligt 18 & socialtjänstlagen få delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskolan. Utredningen har erfarit att barns behov av stöd i hemspråket i endast begränsad omfattning tillgodoses inom sådan institutionsverksamhet. Huvudmän och personal har emellertid under senare tid alltmer uppmärk- sammat det stora behov som finns hos barn från språkliga minoritetsgrupper att få vård och stöd utöver den primära vården. Detta gäller inte enbart barnens behov av språkligt stöd och stimulans. För många barn är det fråga om långa och många vistelser samt vård och behandling på institutioner. Ofta behöver de kontinuerlig kontakt med samt socialt och emotionellt stöd av tvåspråkig personal.
Det är främst barn som är på sjukhus eller andra institutioner som skall behandlas i detta kapitel. Avsnittet om barn med någon form av funktions- handikapp har även relevans för förskolan när det gäller utveckling av
metoder för att stödja och stimulera handikappade barn med andra hemspråk än svenska.
9.2. Handikappade barn med behov av hemspråksstöd
En undersökning som gjorts av Ulla Hager-Sjögren (1981) för statens handikappråd skildrar handikappade invandrarbarns och deras familjers situation och behov.
Handikapprådets undersökning består av tre delundersökningar och avser barn med syn-, hörsel- och rörelsehandikapp samt utvecklingsstörda barn. I en av undersökningarna redogörs för en inventering av handikappade invandrarbarn 0—16 åri fyra kommuner inom Storstockholmsområdet. I den andra delundersökningen redovisas personalens erfarenheter och synpunk- ter och i den tredje beskrivs föräldrarnas erfarenheter och önskemål.
Totalt registrerades 671 barn i åldrarna 0—16 år av vilka 139 var invandrarbarn. Bland utvecklingsstörda och hörselskadade invandrarbarn var det en betydligt större andel som bedömdes som svårt handikappade i jämförelse med de svenska barnen.
52 av de 139 barnen fick hemspråksstöd/undervisning. Av 50 rörelsehind- rade barn fick 9 hemspråksstöd/undervisning. 27 av 61 utvecklingsstörda, 14 av 22 hörselskadade och 2 av 6 synskadade fick hemspråksstöd/undervis- ning.
Ipersonalundersökningen konstaterades att Språksvårigheter ofta upplevs av personalen som ett stort hinder. Föräldrarna behöver få kunskap om behandlingstänkandet och vårdorganisationen. Personalen måste kunna förklara olika åtgärder, vad som är möjligt och inte möjligt m. m. med utgångspunkt i kunskap om den bild föräldrarna har från sitt land och sin kultur. Attityderna till handikapp kan vara mycket olika i olika kulturer. Medicinsk, pedagogisk och annan utformning av behandling av handikapp skiljer sig mellan olika länder och även inom skilda delar av ett land. Oftast är det inte tillräckligt med informationsbroschyrer och enbart språklig tolkhjälp för att förklara olika åtgärder. Det skulle i stället enligt personalen behövas att t. ex. en hemspråkslärare eller familjepedagog fungerade som länk i kontakterna.
Av föräldraundersökningen framgår att föräldrarna ofta var positiva till de resurser som fanns för vård av handikappade. Behoven i övrigt varierade mycket beroende på i vilken situation familjen befann sig, hur väl föräldrarna behärskade svenska språket och vilken kunskap de hade om behandlingsor- ganisationen. De mest kritiska synpunkterna gällde bristen på information, det sätt den gavs på, bristen på klara och förståeliga besked om vad som skulle göras och varför, dvs. mycket av det som också svenskarna själva ofta upplever. Man får intryck av att det rör sig om en gradskillnad där behovet av information och stöd är särskilt stort hos invandrarföräldrar som har barn med handikapp.
Undersökningen visar mycket tydligt på behovet av tvåspråkig personal och på utbildning av den svenska personalen. Som exempel på vad som kan göras för att stärka den svenska personalens kunskaper nämns bl. a. ett projekt på Manillaskolan, specialskolan för hörselskadade i Stockholm, där
man försöksvis anställt en befattningshavare som har särskilt ansvar för kontakter med invandrarfamiljerna. Samtidigt får den svenska personalen hjälp av hemspråkslärare i kontakterna med föräldrar från de olika språkliga minoritetsgrupperna. Syftet är att respektive befattningshavare skall få en fördjupad kunskap om olika kulturer som hon/han kan förmedla till de andra i arbetslaget.
Arbetet bland barn med hörselskador innebär en särskild svårighet. Invandrarföräldrar har inte samma möjligheter som svenska föräldrar att lära sig teckenspråk eftersom teckenspråkskursen förutsätter att man kan svenska. Barnen lär sig svenska och teckenspråk i skolan. Följden blir att föräldrar och barn har stora hinder att övervinna i den språkliga kontakten. En del föräldrar kommer dessutom från länder där barnen bara tränas att lära sig tala och de är därför ofta misstänksamma till teckenspråk.
Manillaskolan har i sitt utvecklingsarbete sökt ta hänsyn till invandrarbar- nens och deras föräldrars speciella behov av information och stöd. En utgångspunkt i projektet har varit att barnen har någon form av kommu- nikation i sin egen familj och att den är förankrad i familjens kultur. Hemspråksläraren har därvid setts som en särskilt viktig person, en länk mellan barn och föräldrar samt föräldrar-barn-svensk personal. Inriktningen i detta utvecklingsarbete är att hemspråksläraren, barnen och föräldrarna tillsammans med en teckenspråkslärare och med utgångspunkt i hemspråket och kulturen skall undervisas i svenskt teckenspråk.
Hemma och i skolan skall det döva barnet således få hjälp att förstärka sin kulturella identitet och dela med sig av den i skolan. Barn, föräldrar, lärare och annan personal skall samverkai detta genom bl. a. samvaro, aktiviteter av olika slag, utställningar, matlagning, sång, musik, bandinspelade sagor och ett kontinuerligt samtalande om allt detta. Småningom hoppas man kunna komma fram till att ge barnen och även föräldrarna ett teckenspråk på det egna språket.
Syftet med projektet på Manillaskolan är dels att få erfarenheter för arbetet med döva och hörselskadade invandrarbarn, dels att få erfarenheter som kan bli vägledande för arbetet med invandrarbarn med andra slag av handikapp.
9.2.1. Ansvaret för barn och ungdomar med handikapp
Primärkommunerna har socialt och pedagogiskt huvudansvar medan lands- tingen ansvarar för medicinsk vård samt behandlings- och habiliteringsinsat- ser. Staten svarar för specialskolorna.
Statliga, landstings- och primärkommunala resurser måste således sam- ordnas för att de handikappade barnen skall få det stöd och den stimulans de behöver för sin utveckling. Förslag till hur insatserna skall samordnas och fördelas mellan huvudmännen har framlagts av den statliga omsorgskom- mittén (SOU 1981:26). Denna utredning diskuterar samhällets insatser av medicinsk, social, psykologisk, pedagogisk och teknisk karaktär för samtliga grupper av handikappade barn. Hemspråks- och kulturstödets utformning för barn från språkliga minoritetsgrupper behandlas emellertid inte i den utredningen.
Ansvaret för barn och ungdomar med handikapp
Synskadade barn och ungdomar
Regional stödverksamhet är för hela landet knuten till Tomtebodaskolan i Solna. Stödverksamheten bekostas av staten.
15 förskolekonsulenter svarar för synskadade barn i förskoleåldern. 19 reselärare finns för synskadade elever främst i grund- och gymnasiesko- lan.
Dessa båda verksamheter organiseras i fem regioner. Tomtebodaskolan är både undervisningsinstitution och ett allresurscentrum för synskadade barn, föräldrar och berörd personal. Där finns tillgång till medicinsk, teknisk, social och psykologisk expertis.
För synskadade barn med tilläggshandikapp i form av utvecklingsstörning, hörselskada och rörelsehinder finns en motsvarande verksamhet vid Ekeskolan i Örebro. Där finns en förskolekonsulent- och en reselärartjänst.
Döva och hörselskadade barn och ungdomar
Landstingen har frivilligt åtagit sig att ansvara för den pedagogisk-tekniska förebyggande hörselvården. Den är knuten till lasarettens audiologiska kliniker. Verksamheten där leds av en hörselvårdskonsulent, av vilka det finns 28 i hela landet.
Arbetslaget inom den pedagogiska hörselvården varierar men kan bestå av förstadielärare, hörselpedagog, hörselvårdsassistent, psykolog, kurator, hor- selingenjör, teckenspråkstolk.
Staten är ansvarig för särskilda pedagogiska insatser för barn i skolåldern. Det finns fem specialskolor i landet för gravt hörselskadade och döva barn.
Rörelsehindrade barn och ungdomar
Ansvaret för habilitering av rörelsehindrade barn åvilar landstingen. Vanligen sker habiliteringen vid behandlingscentraler knutna till sjukhusens barnklini- ker.
Habiliteringen innefattar medicinsk utredning, behandling och uppföljning samt insatser av sjukgymnast, logoped, arbetsterapeut, förskollärare, kurator och psykolog.
Dessutom finns konsulenttjänster som fyller råd- och stödfunktioner mellan habilitering, förskola, skola och barnens familjer.
Psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar
Landstinget har ansvar för de särskilda omsorgerna om psykiskt utvecklings- störda. Staten har emellertid ansvar för specialskolorna. Landstingets ansvar inbegriper hjälp och stöd i hemmet (hemmavård) och särskola som består av förskoleverksamhet för barn under 7 års ålder, grundsärskola för barn i skolåldern och träningsskola för gravt utvecklingsstörda.
Förskola och handikappade barn
En allt större andel handikappade barn får plats i vanliga, kommunala förskolor. I vissa fall bildar de särskilda förskolegrupper. Ett samarbete mellan förskolan och landstingens habiliteringsverksamheter har rekommenderats av kommun- och landstingsförbunden.
9.2.2. Kommentar
Utredningen anser att det är angeläget att rekrytera tvåspråkig personal till de verksamheter där man kommeri kontakt med handikappade barn från språkliga minoritetsgrupper, bl. a. inom barnhabiliteringen, socialtjänsten, skolan och den psykiska barn- och ungdomsvården. I många fall blir det svårt att få personal som är adekvat utbildad. Visserligen finns läkare, annan hälso- och sjukvårdspersonal, pedagoger, kuratorer, psykologer m. fl. som är tvåspråkiga men sällan sådana som har erfarenhet av handikappade från språkliga minoritetsgrupper. Det är angeläget att inventera behovet av åtgärder och metoder för arbetet bland handikappade barn från invandrar- och minoritetsgrupper. Det finns ett påtagligt behov av utvecklingsprojekt för att pröva olika tillvägagångssätt och metoder, vilka kan tillföras personalens grundutbildning och fortbildning.
När det gäller döva och hörselskadade barn framstår som angeläget att få fram teckenspråk för de olika minoritetsspråken.
9.3. Minoritetsbarn i barnhem och familjehem1
9.3.1. Barn på barnhem
Undersökningar om invandrarbarn på barnhem har gjorts inom Stockholms läns landsting åren 1978, 1979 och 1980.
Invandrarbarnen var klart överrepresenterade vid de studerade barnhem- men i jämförelse med de svenska barnen. Ca 50 % av barnen var invandrarbarn; deras ungefärliga andel av hela befolkningen var 10—15 %. Vad som dessutom skilde invandrarbarnen från de svenska barnen var att de icke-nordiska barnen oftare omhändertogs för utredning enligt dåvarande 30å barnavårdslagen men att de hade betydligt kortare vårdtider än de svenska barnen. Detta gällde dock inte barn i spädbarnshem. Därifrån utskrevs lika stor andel invandrarbarn som svenska barn till familjehem. Undersökningarna, som gjorts av socialstyrelsen respektive Stockholms läns landsting, analyserar inte närmare orsaker till omhändertagande och till skillnader i vårdtider m. m. Materialet ger antydningar om att det kan finnas sociala och kulturella förklaringar till de noterade skillnaderna. I detta ligger även att socialtjänstens personal i en del fall kan ha haft svårigheter att bedöma familjesituationen.
9.3.2. Barn i familjehem
I den enkät som utredningen gjorde bland ett 30-tal kommuner ställdes en fråga om hur många barn i förskoleåldern med annat modersmål än svenska som var placerade i familjehem. Frågan gällde såväl barn placerade av kommunen som barn placerade av andra kommuner i den tillfrågade kommunen. Det frågades även hur många av barnen som fick hemspråksstöd och hur stödetcvar organiserat för barn med placering i familjehem. 1980:620) inför begrep- 22 av 29 tillfrågade kommuner besvarade frågan. Av svaren framgår att det pet familjehem i Stället i tio av kommunerna fanns barn med annat modersmål än svenska placerade i för fosterhem.
1 Socialtjänstlagen (SFS
familjehem. Totalt rörde det sig om 34 barn, varav 3 väntade på adoption. Av resterande 31 barn fick 21 någon form av hemspråksstöd varav 11 vistades hos familjehemsföräldrar med samma språk. Kommunernas svar tyder på att inte alla följer upp barn som placerats i familjehem i andra kommuner.
I en motion i riksdagen 1978 hemställdes om en parlamentarisk utredning i syfte att utarbeta regler vid placering av invandrarbarn i familjehem (1978/79:432). Denna motion avslogs visserligen i riksdagen, men den riktade uppmärksamheten på en viktig problematik, som även utvecklades av bl. &. socialstyrelsen och statens invandrarverk i deras yttranden med anledning av motionen.
Socialstyrelsen pekade bl. a. på att det är viktigt att välja familjehem som tillhör samma språkliga och kulturella grupp som föräldrahemmet. Barnet bör få kontinuitet i sin kontakt med sitt modersmål och sin kultur. Men det kan också vid placeringar vara svårt att få tag i sådana familjehem. I en del språkliga minoritetsgrupper är det inte vedertaget att ta emot barn från andra familjer såvida barnet inte tillhör familjen/släkten. I en del fall motsätter sig föräldrarna att landsmän tar hand om deras barn därför att de riskerar att bli utskämda inom sin egen grupp. Socialstyrelsen rekommenderar att socialar- betare som handhar dylika fall noga sätter sig in i den aktuella familjens och gruppens förhållanden och inställningar.
I invandrarverkets yttrande framfördes starka invändningar mot att invandrarbarn placeras i familjehem där man inte talar barnets modersmål. Invandrarverket föreslog att bl. a. invandrarorganisationer och invandrar- byråer utnyttjas för att få kontakt med familjer som kan ställa upp som familjehem. Beträffande detta har invandrarverket i en broschyr informerat invandrarnämnder/byråer och invandrarorganisationer.
Utredningen anser att det är viktigt att ta fasta på dessa synpunkter. En väg att rekrytera lämpliga familjehem kan vara den av invandrarverket rekommenderade. Det bör även prövas andra sätt, t. ex. i anslutning till direktkontakter med föräldrar i förskolor och i föräldragrupper inom föräldrautbildning.
En kontaktperson från samma språkliga minoritetsgrupp som barnet och familjen borde engageras särskilt i de fall barnen måste placeras i ett svenskt familjedaghem. En sådan kontaktpersons uppgift bör vara att stödja barnet och familjehemsföräldrarna i deras relationer, att fungera som ett stöd i kontakterna mellan familjehemmet och barnets familj samt att bevaka att barnet får hemspråksstöd i förskolan. Detta anser utredningen vara i linje med 26 5 socialtjänstlagen där det stadgas att socialnämnden skall medverka till att barn i familjehem får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden, verka för att de får lämplig utbildning samt lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar barnen råd, stöd och annan hjälp som de behöver.
9.3.3. Kommentar
Kunskaperna om minoritetsbarn inom familjehems- och barnhemsvården behöver vidgas och fördjupas på en rad olika punkter. Kommuner och landsting bör se över förhållandena inom den egna kommunen respektive landstinget när det gäller bl. a.
D
orsaker till omhändertagandet El hur ärenden vad gäller minoritetsbarn handläggs med avseende på bl. a. möjligheterna att ta hänsyn till språk- och kulturaspekter El möjligheterna att få familjehem respektive personal vid barnhem som tillhör samma språkliga och etniska grupp B barnens tillgång till hemspråksstöd i barnhemmet eller familjehemmet respektive inom förskolan
D möjligheterna för socialsekreterare som svarar för ärenden beträffande familjehem och andra familjefrågor att genom bl. a. kunskapsutbyte inom och mellan kommuner fördjupa sina kunskaper om frågor rörande ut- och invandring samt om grupper av invandrare och andra minorite- ter D möjligheterna att erbjuda fortbildning för socialsekreterare och svensk
personal i barnhem och familjehem om språk- och kulturaspekter på barnens fostran respektive familjens förhållanden.
Det är viktigt att kommunerna på olika sätt försöker få fram från språk- och kultursynpunkt lämpliga familjehem. Särskilt i fall då detta inte går att ordna bör kommunerna engagera kontaktpersoner från samma språkliga minori- tetsgrupp som barnet och familjen.
Utredningen anser det angeläget att socialstyrelsen med stöd av uppgifter från länsstyrelser, landsting och kommuner följer upp de studier som gjorts om invandrarbarn i barnhem i Stockholms län. En fortsatt uppföljning bör även omfatta andra län och barn placerade i familjehem samt ge en närmare belysning av orsakerna till omhändertagnadet och av åtgärder som vidtas.
9.5. Överväganden och förslag
Socialtjänstlagens 18 5 innebär att barn på sjukhus och andra institutioner skall ha möjlighet att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskole- eller fritidshemsverksamhet.
Utredningen anser
att förskolebarn från språkliga minoritetsgrupper under sin vistelse på sjukhus och andra institutioner bör ha tillgång till förskoleverksamhet på sitt modersmål. Beträffande denna fråga återkommer utredningen i kapitel 16. Det bör även eftersträvas att vården och behandlingen språkligt och kulturellt anpassas till barn från invandrar- och andra minoritetsgrupper. Detta förutsätter tillgång till tvåspråkig personal eller kontaktpersoner som talar barnens språk och känner till barnets kulturella bakgrund. Speciellt för de allra yngsta förskolebarnen och över huvud taget barn som långvarigt vistas på sjukhus, i handikappinstitutio- ner, på barnhem eller i familjehem är personal som talar barnets/ familjens språk, alternativt en kontaktperson från samma språkliga minoritetsgrupp en viktig tillgång att grundutbildning för personal på här berörda områden på ett omfattande och fördjupat sätt bör ta upp kulturella, språkliga, sociala m.fl. frågeställningar som rör arbetet bland invandrar- och minoritetsbarn att berörda huvudmän bör se till att personal på sjukhus och andra institutioner där det finns barn från språkliga minoritetsgrupper respek-
tive personal som handhar familjeärenden inom socialnämnden får en grundlig fortbildning i frågor som rör språk, kultur och invandring att huvudmän för sjukhus och andra institutioner bör pröva former, metoder och innehåll för att ge barn hemspråksstöd.
Utredningen föreslår
att socialstyrelsen får i uppdrag att följa och dokumentera hur förskolebarn från minoritetsgrupper tas omhand vid sjukhus och andra institutioner. Det bör ingå i uppdraget att initiera och dokumentera forsknings- och utvecklingsarbete rörande vård- och behandlingsarbetet bland dessa barn.
All ".rll'gj»
556”th EM?):-
10 Åtgärder inom förskolan
10.4.1. Inledning
I kapitel 5 har utredningen beskrivit de hittills vanligast förekommande formerna för hemspråksstöd i daghem, deltidsgrupp och familjedaghem. Hemspråksstöd ges av antingen fast eller ambulerande tvåspråkig personal. Vidare kan barn få hemspråksstöd i familjedaghem då dagbarnvårdaren och barnet har samma modersmål.
Hemspråksstödets omfattning varierar mellan några timmar per vecka till hela tiden då barnet vistas i sin förskolegrupp. Omfattningen beror på personaltillgång och på inställningen hos bl. a. kommuner och föräldrar till språkstödjande åtgärder.
10.4.2. Möjlighet för barnen att ”använda” sitt modersmål och sin kultur i förskolan
Utredningen anser att det är olämpligt att utpeka en form av hemspråksstöd som den enda rätta för alla barn. Språk- och kulturstödets innehåll och omfattning kan endast avgöras i förhållande till varje individuellt barn och dess behov samt av föräldrarnas önskemål och kommunens resurser.
Utredningen förordar dock att barn ur språkliga minoritetsgrupper placeras i förskolegrupper där det finns ordinarie anställd personal som har samma språkliga och kulturella bakgrund som barnet.
Utredningen har valt att tala om hemspråks-, sammansatta och svensk- språkiga förskolegrupper som övergripande begrepp för olika organisatoris- ka modeller för hemspråksstödet i förskolan (jfr kapitlen 1 och 5).
Hemspråksgrupp
I hemspråksgruppen får barnen möjlighet att utveckla en positiv självkänsla, trygghet och nyfikenhet. De får bekanta sig med nya människor och nya miljöer. Hur mycket ”svenskt” som bör införas i verksamheten liksom eventuell övergång till en annan grupp där barnet får möta mera av det svenska språket och den svenska kulturen m. m. bör avgöras av föräldrarna och personalen tillsammans.
Det har rests invändningar mot hemspråksgrupperna med hänvisning bl. a. till riskerna för en isolering som skulle kunna medföra ökade fördomar och diskriminering av minoritetsbarnen. Utredningen anser att dessa risker, speciellt för barn som har stora behov av stöd i sin grupps språk och kultur, är större om de vistas i miljöer där de inte klarar den språkliga och kulturella kommunikationen.
Det är dock av vikt att hemspråksgrupperna förläggs tillsammans med eller i närheten av svenskspråkiga grupper. Då finns möjlighet till samarbete i det dagliga arbetet på ett sådant sätt att båda grupperna får ta del av och lära sig uppskatta varandras språk och kultur. Men sådant samarbete kommer inte alltid i gång spontant. Det krävs en omsorgsfull planering och förberedelse av barnomsorgsförvaltning och personal. Särskild uppmärksamhet bör ägnas fortbildning och introduktion av personal som skall arbeta på detta sätt.
Sammansatt grupp
I sammansatta grupper som består av såväl barn och personal som talar ett minoritetsspråk som svenska barn och svensk personal krävs ett välbalanse- rat "maktförhållande" och ömsesidighet mellan de två delgrupper som skall ingå. Varken den svenska eller minoritetsgruppen får dominera i olika avseenden på den andras bekostnad.
Arbetet bör förberedas och planeras omsorgsfullt så att stödet till barnen i de båda delgrupperna fungerar bra och för att samverkan inom personal- gruppen skall utvecklas i positiv riktning. Det krävs särskilt mycket lyhördhet, mottaglighet och eftertanke. Det måste bli en fråga om att ge och ta emot utan att behöva förneka sig själv och sin kulturella identitet. Redan i planeringsstadiet bör beaktas att det kan uppstå konflikter beroende på olika levnadssätt och värderingar. Det bör vara regel att personalen får såväl inledande som återkommande fortbildning och handledning samt annat stöd från barnomsorgsförvaltningen.
Svenskspråkig grupp
I svenskspråkiga grupper, där enstaka barn eller smågrupper av barn med annat hemspråk än svenska ingår, finns oftast endast fast svensk personal.
Hemspråksstödet ges i allmänhet av hemspråkslärare några timmar i veckan. I sådana grupper blir barnets språkliga och kulturella miljö påtagligt svenskdominerad.
Utredningen anser att denna form av språkstöd ofta inte är tillräcklig. Särskilt de allra yngsta behöver ett kontinuerligt modersmåls- och kulturstöd under den tid de vistas i daghemmet/familjedaghemmet.
Vid planeringen av det ambulerande hemspråksstödet behöver övervägas hur många timmar stödet skall omfatta. Det är också viktigt att planeringen tar hänsyn till om hemspråksläraren bör och kan komma flera dagar i veckan eller om hemspråksstödet skall koncentreras till en eller ett par dagar i veckan. Vidare måste tid avsättas för föräldra- och personalkontaker samt för fortbildning.
10.4.3. Familjedaghem
Ca 40 procent av de barn 0—6 år som var inskrivna i den kommunala heldagsomsorgen i slutet av 1980 var placerade i familjedaghem (SOU 1981:25). På grund av bristande statistiskt underlag saknas uppgifter om antalet barn ur språkliga och etniska minoriteter som vistas i familjedag- hem.
I många kommuner görs försök att anställa tvåspråkiga dagbarnvårdare. Ibland finns dock svårigheter att rekrytera sådan personal. Familjedaghem är en i många kulturer okänd verksamhetsform. I en del minoritetsgrupper är det ovanligt att ta emot barn som inte tillhör den nära släkten i det egna hemmet.
Om lämplig daghemsplacering inte kan ordnas menar utredningen att placering i familjedaghem hos en tvåspråkig dagbarnvårdare kan vara en lösning för många barn från invandrar- och andra minoritetsgrupper. Det förutsätter emellertid att dagbarnvårdaren får ett pedagogiskt och metodiskt stöd av barnomsorgsassistent och/eller tvåspråkig daghemspersonal med pedagogisk utbildning. Dagbarnvårdaren och barnet bör få kontakt med en grupp eller grupper utanför familjedaghemmet. Detta kan ske genom deltagande i verksamhet i öppen förskola eller genom samarbete med ett daghem, helst med verksamhet på det språk och baserad på den kultur som barnet och dagbarnvårdaren har sin förankring i.
Bristande kunskaper i svenska språket skall inte behöva omöjliggöra anställning som dagbarnvårdare. Tolk skall kunna anlitas vid kontakterna mellan dagbarnvårdare och barnomsorgsassistent. En del kommuner har anställt tvåspråkiga barnomsorgsassistenter i syfte att underlätta rekrytering och handledning av ”hemspråkspersonal”.
Många dagbarnvårdare och barn är isolerade i sin hemmiljö. Speciellt stor risk löper de dagbarnvårdare och barn som inte behärskar svenska eller som är få inom sin språkgrupp i bostadsområdet. Utredningen anser att speciella åtgärder bör vidtagas i kommunerna så att dessa dagbarnvårdare kommer i kontakt med, och regelbundet samarbetar med, andra dagbarnvårdare, förskolegrupper och öppna förskolor, där det finns barn och personal som talar det aktuella språket.
Vissa barn med placering i tvåspråkiga familjedaghem kan behöva få möjlighet att besöka svenskspråkig gruppi daghem, deltidsgrupp eller öppen
förskola vid något eller några tillfällen under veckan. För barn som inte talar svenska är det särskilt under introduktionstiden viktigt att tvåspråkig personal finns till hands.
Om invandrar- och minoritetsbarn som inte talar svenska placeras i svenska familjedaghem måste alldeles speciella krav ställas på dagbarnvår- dare och föräldrar. Dagbarnvårdaren måste vara extra lyhörd för att förstå vad föräldrarna anser vara väsentligt i barnuppfostran och för barnets behov och intentioner. Detta kan vara mycket svårt när man inte har ett gemensamt språk. I sådana fall måste man redan från början inse att barnets vistelse i familjedaghemmet kommer att leda till att dess modersmål konkurreras ut av svenska och att barnet uppfostras svenskt. Kontakten med modersmålet och den egna kulturen kommer då att bero helt på föräldrarnas strävan och möjlighet att ge barnet stimulans och känsla för det egna språket och den egna kulturen. Ett barn som är i denna situation bör ges möjlighet att regelbundet besöka en öppen förskola eller ett daghem alternativt en deltidsförskola, där det finns barn och personal med samma språkliga och kulturella bakgrund som barnet.
10.4.4. Öppna förskolor
Den öppna förskolan har visat sig kunna erbjuda en stimulerande verksam- het för både barn och föräldrar, speciellt i nya bostadsområden där människorna har behov av att etablera nya kontakter och gemenskapsfor- mer. De som besöker den öppna förskolan utgör själva en resurs. De skall kunna stödja och stimulera varandra.
Möjligheterna för barn att få plats i förskola och hemspråksstöd är begränsade och kan till viss del uppvägas av språklig och kulturell stimulans i den öppna förskolan. Den kan ge möjlighet till kontakt med både landsmän, andra minoritetsgrupper och med svenskar. I den öppna förskolan kan barn och vuxna få kontakt med och kännedom om olika företeelseri samhället. De vuxna kan få ett stöd i sin föräldraroll.
Utredningen anser det viktigt att satsa på utbyggnad av den öppna förskolan som medför en anpassning till minoriteternas behov. Olika minoritetsgrupper bör ha möjlighet att få sina speciella språkliga och kulturella behov tillgodosedda. Samtidigt är det viktigt att arbeta för kontakt mellan olika grupper.
Verksamhet vid de öppna förskolorna är beroende av insatser från olika håll i samhället. Den bör stödjas på olika sätt av socialtjänstens alla fackkunniga, av barnhälsovård, invandrarbyrå, bibliotek, skola m. fl. I områden med minoritetsgrupper är det viktigt att det finns tvåspråkig personal och att det rekryteras svensk personal som är inställd på att samla och arbeta med olika grupper av människor. Personalen, både tvåspråkig och svensk, bör ha möjlighet att få stöd och fortbildning när det gäller att arbeta mångkulturellt.
10.1. Kultur och språk i förskolan
Förskolan har en fostrande, pedagogisk och social uppgift som skall stå i samklang med och utgöra ett tillskott till den fostran föräldrarna ger. Gruppsamvaro och relationer till flera människor än dem som tillhör den egna familjen innebär också att förskolan förbereder barnen för skola och kamratliv, arbetsliv och övrig social vuxentillvaro. Förskolan blir i många barns liv en viktig förmedlare av kulturella, sociala, emotionella och kunskapsmässiga värden i både den egna och den svenska kulturen. Det kan gälla såväl vardagskultur — umgänge, matvanor, seder och bruk — som livsåskådning och konstnärlig kultur — litteratur, musik, konst, teater etc.
Förskolans roll som komplement till föräldrarnas fostran innebär bl. a. att den skall kunna knyta an till och stimulera det språk och den kultur som finns i hemmet. För att kunna klara det behöver förskolan stå i nära kontakt med och samarbeta med barnens föräldrar. Förskolan måste få kunskap om och vara lyhörd för de oerhört skiftande situationerna och behoven för alla barn, speciellt för dem med en annan språklig och kulturell bakgrund än den svenska.
För att detta skall klaras måste det i förskolor och familjedaghem finnas tvåspråkig personal som har kännedom om barnens kulturbakgrund. Det bör också finnas svensk personal som är insatt i barnens och föräldrarnas inställning och behov. Den svenska personalen är viktig som förmedlare av det svenska språket och den svenska kulturen. Svensk personal skall också på ett insiktsfullt sätt kunna handskas med beteenden och värderingar som finns i andra kulturer och/eller sammanhänger med invandrar- och minoritetssi- tuationen.
Vad som sker med barnen i förskolan, om de skall få reell tillgång till olika språk och kulturer, beror inte endast på föräldrarnas och personalens handlande och samverkan. De förutsättningar som de får härvidlag bestäms av de resurser och den inriktning som ges genom politiska beslut om förskoleverksamheten samt genom den uppläggning som administrationen av förskolan medför. På det kommunalpolitiska och administrativa planet är det betydelsefullt att det finns ett samarbete mellan socialnämnd och kultur-lfritidsnämnd, Skolstyrelse och föreningsliv samt barnhälsovården. Det krävs också en genomtänkt kortsiktig och långsiktig planering som beaktar olika gruppers behov.
10.2. Introduktion i förskola och familjedaghem
Många barn som börjar i förskola eller i familjedaghem är för första gången mer kontinuerligt borta från hemmet och föräldrarna. Detta innebär en genomgripande förändring i både barns och föräldrars livsform. Ju yngre barnet är desto känsligare är det för miljöbyte. Barn med annat hemspråk än svenska behöver få vänja sig vid en eventuell svenskspråkig miljö i sällskap med någon av sina föräldrar eller annan närstående. Föräldrarna behöver bekanta sig med rutiner, regler och normer i förskolan. Introduktionstiden är en viktig grund för kommande föräldramedverkan och föräldraverksamver- kan.
Det kan vara en fördel om förskolepersonalen gör hembesök eller på annat sätt träffar familjen innan barnet börjar i förskolan/familjedaghemmet, så att föräldrar och personal tillsammans kan diskutera barnets situation.
I den uppsökande verksamheten och då föräldrarna anmäler sitt barn till förskola bör kommunen informera om förskolan och hemspråksverksamhe- ten. Information bör samtidigt ges om betydelsen av en introduktionspe- riod.
I sina slutbetänkanden har barnomsorgsgruppen (SOU 1980:27) och familjestödsutredningen (SOU 1981:25) framfört förslag i syfte att utveckla föräldramedverkan i förskolan.
I dag har föräldrar rätt till en dags ledighet per år från sitt arbete för att medverka i förskolans arbete. Ersättning för förlorad arbetsinkomst utgår från försäkringskassan. Barnomsorgsgruppen föreslår att denna förmån utökas till fyra dagar per år. Förslaget innebär att 60 av de 90 dagar som från juli 1980 ersätts med garantinivån (dvs. att man får f. n. 37 kronor per dag under denna period) omvandlas till att gälla enbart för medverkan i barnomsorg och skola. Föräldrarna får själva välja i vilken mån de vill ta ut full ersättning eller ersättning med garantinivån. Förslaget innebär inga ytterligare kostnader för försäkringen.
Utredningen om språkminoriteter i förskoleåldern har i sitt remissvar ställt sig bakom barnomsorgsgruppens förslag.
För små barn är det olämpligt med placering i grupper/familjedaghem där de inte har möjlighet att tala sitt eget språk och där ingen förstår dem språkligt. Om det i förskolan/familjedaghemmet inte finns någon person som talar familjens språk anser utredningen att man bör försöka få en förlängd introduktionstid. I vissa fall behöver tolk anlitas. Dessutom bör man redan under introduktionstiden engagera en hemspråkslärare som kommer vissa tider under veckan. Personalen i förskolorna och den pedagogiska lednings- personalen bör vara speciellt observanta på hur dessa barn utvecklas emotionellt, socialt, språkligt m. m.
10.3. Föräldramedverkan
I förskolans mål ingår att tillsammans med hemmet skapa goda förutsätt- ningar för varje barns utveckling och att barnen fostras till goda samhälls- medborgare utifrån en demokratisk människosyn (socialstyrelsen, 1981). En förutsättning för att föräldrar skall kunna ha en aktiv roll i förskolan är
att de känner sig välkomna dit, har tidsmässig möjlighet att delta och framför allt att de kan kommunicera med personalen.
I många kommuner pågår försök för att komma fram till organisatoriska och innehållsmässiga lösningar för föräldrasamverkan i förskolan. Föräldrar deltar t. ex. i det dagliga arbetet och planeringen av förskoleverksamheten. Bl. a. familjestödsutredningen har initierat och utvärderat sådana utveck- lingsprojekt (SOU 1981:25).
För föräldrar som är obekanta med den svenska förskolans inriktning, hemspråksstödets utformning m. m. kan medverkan i förskolearbetet ge en verklighetsförankrad förståelse för förskoleverksamheten och vissa förut- sättningar att påverka den. Därför anser utredningen att det är särskilt viktigt att föräldrar till barn ur etniska och språkliga minoriteter deltar i förskoleverksamheten. Utredningen betonar betydelsen av att möjlighet skapas att använda tolk om ingen av personalen behärskar föräldrarnas språk. Enligt 95 förvaltningslagen bör myndigheter anlita tolk när behov finns. Kommunförbundet och Landstingsförbundet m. fl. har utfärdat särskilda anvisningar beträffande anlitande av tolk (se bl. a. Kommunerna och invandrarna, Kommunförbundet 1981).
I dag finns ingen formell rättighet eller skyldighet för föräldrar att delta i beslut som rör förskoleverksamheten. Ansvarsfördelning och delegation av beslut regleras i kommunallagen. Utredningen stödjer familjestödsutred- ningens förslag att de arbetsrättsliga, ekonomiska och försäkringsmässiga förutsättningarna utreds för att finna former för föräldramedverkan i förskoleverksamheten (SOU 1981:25).
10.5. Handikappade barn från språkliga minoritets- grupper i förskolan
Det saknas statistik angående förekomst av handikapp bland barn i förskolan från språkliga minoritetsgrupper. Enligt ett material som statens handikapp- råd tagit fram erhöll 52 barn hemspråksstöd av de totalt 139 barn i åldrarna 0—16 år som ingick i undersökningen (se vidare kapitel 9). Utredningen vill starkt understryka att de handikappade minoritetsbarnens möjligheter att erhålla plats och få stöd i förskolan uppmärksammas. Därmed blir det också nödvändigt att samla och sprida kunskap om hur hemspråksstöd och annat stöd för de handikappade minoritetsbarnen kan utformas. Sådant utveck- lingsarbete bör ske i nära samverkan mellan förskoleverksamheten och handikappvården.
10.6. Planering och uppföljning av språkstödjande åtgärder i förskolan
Utredningen har i kapitel 8 föreslagit att språktillhörighet registreras av barnavårdscentralerna som underlag för planering av språk- och kulturstöd- jande åtgärder. Detta planeringsunderlag kan vara användbart när det gäller att organisera verksamheter inom förskolan med hänsyn till vilka språkgrup- per som är respektive kan förväntas bli representerade. Det gäller därvid frågor som bl. a. rör barngruppernas sammansättning och det pedagogiska stödet till personalen.
10.6.1. Barngruppernas sammansättning
Utredningen har tidigare pekat på det olämpliga i att placera enstaka barn som inte behärskar svenska i helt svenskspråkiga grupper där det inte finns personal som talar barnets språk. Hemspråksstödet bör helst fungera som en integrerad del av förskoleverksamheten och inte som en extra resurs. Det är därför av stor vikt att ansträngningar läggs ner för att sammanföra barn med samma modersmål till samma barngrupper, och att det finns tvåspråkig personal.
Ett hinder för att inrätta tvåspråkiga grupper kan vara bristande barnunderlag, dvs. ett fåtal barn med samma språkliga och kulturella bakgrund inom förskolans upptagningsområde. Speciellt stora kan dessa problem bli i kommuner med åldersindelade daghemsgrupper, dvs. avdel- ningar för barn i åldern 6 mån—li år, li—3 år, etc.
En lösning i dessa fall kan vara åldersblandade grupper (= utvidgade syskongrupper) med barn från 6 mån. till 7, 9 eller 12 år i samma grupp. Ett sammanförande av barn med samma modersmål blir även mindre personal- krävande. Denna typ av gruppsammansättning kan också passa några invandrargrupper bättre än åldersindelade grupper. I en de] kulturer är det naturligt att barn i olika åldrar aktivt tar del i varandras fostran.
Familjestödsutredningen redovisar i sitt slutbetänkande (SOU 1981:25) positiva erfarenheter från försök med åldersblandade grupper som tillkom-
mit på initiativ av föräldrar och personal. Familjestödsutredningen anser det viktigt att fortsatt forsknings— och utvecklingsarbete samt fortbildning angående åldersblandade grupper genomförs.
Det är en strävan att barn skall kunna gå i förskola i anslutning till sitt bostadsområde. Denna ambition kan motverka en strävan att samla barn med samma modersmål och kulturella ursprung till samma förskolegrupp. Detta gäller speciellt om barnen bor i skilda kommundelar och behöver förskoleskjuts.
Utredningen anser emellertid att fördelarna med att sammanföra barn till en förskolegrupp klart överväger nackdelen att inte uppnå målet om förskola i närmiljön. Ju större andel barn från samma språkgrupp som ingår i en förskolegrupp desto mer ”naturligt”, kan språk- och kulturstödet utvecklas. Barnen får därmed möjlighet att använda sitt språk i lek och samvaro med andra barn och är inte enbart hänvisade till ”hemspråkstimmarna”. Den tvåspråkiga personalen får också möjlighet att arbeta på ett mer grupporien- terat sätt. Förutom de pedagogiska fördelarna innebär det en resurbesparing i fråga om bl. a. lärarresurser (= antal lärare och hemspråksstödstimmar), bättre arbetsmiljö för den tvåspråkiga personalen (= färre förskolor/ arbetsplatser) mindre utgifter för tolkhjälp, lägre kostnader för språk- och kulturberikande lek- och arbetsmaterial rn. m. I vissa fall kan förskoleskjuts medföra extra kostnader. Erfarenheter visar dock att förskoleskjutskostna- den inte behöver överstiga den merkostnad som lönekostnaden för ambulerande hemspråkslärare innebär.
10.6.2. Pedagogiskt stöd till personalen
Hemspråksstöd och tvåkulturellt arbete är relativt nya företeelser inom förskoleverksamheten. I många förskolor utvecklas och prövas former för att ge barnen en så god språkutveckling som möjligt. I detta arbete är det viktigt att förskoleverksamhetens personal får stöd och handledning av administra- tiv och pedagogisk handledningspersonal som är insatt i frågor som rör hemspråksstödets mål, arbetssätt, organisation och resurser. Både adminis- trativ och pedagogisk ledningsperson och personal i förskolor och familje- daghem behöver grund- och fortbildning i invandrar- och minoritetsfrågor. Men den behöver också kontinuerligt stöd i sitt dagliga arbete.
1063. Mål och verklighet
Utredningen har erfarit att arbetet att utvärdera verksamheten med hemspråksstöd hade underlättats om det redan inledningsvis hade förberetts hur en uppföljning och kontroll av verksamhetens resultat skulle genomfö- ras. Med en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av en verksamhet erhålls möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder och värdefulla erfareheter kan förmedlas vidare till personal och andra ansvariga. Exempel på hur en utvärdering kan genomföras ges i bilaga 3 där hemspråksreformens förverkligande studerats i ett par kommuner.
Utredningens förslag när det gäller mål för och organisation av hemspråks- stödet måste givetvis betraktas som teoretiska riktlinjer, dock med hittills- varande erfarenheter som en verklighetsbas. Utvecklingsarbetet och upp-
följningen av hemspråksreformens förverkligande behöver ske kontinuerligt och på ett bredare sätt än hittills om det skall bli möjligt att få målen och verkligheten att åtminstone något så när sammanfalla.
10.7. Den yttre organisationen — tillsynsansvaret
Det är kommunernas socialnämnder som närmast ansvarar för att förskole- verksamheten fungerar på ett tillfredsställande sätt och att eventuella brister i verksamheten uppmärksammas och åtgärdas. Det innebär att det ingår i socialnämndernas uppgift att ange riktlinjer för förskolans hemspråksstöd samt kontinuerligt följa, utvärdera och förändra denna del av förskoleverk- samheten.
Det regionala tillsynsansvaret i fråga om bl. a. förskoleverksamheten och dess hemspråksstöd åligger länsstyrelserna. Det innebär enligt utredningens uppfattning att de när det gäller hemspråksstödet har till uppgift att inom sina län följa denna verksamhet med utgångspunkt i riksdagens och regeringens beslut och riktlinjer samt rekommendationer från socialstyrelsen.
Socialstyrelsen har det centrala tillsynsansvaret för hela landet när det gäller verksamhet som inbegrips i socialtjänstlagen. I den uppgiften ligger att följa och vidareutveckla socialtjänsten i landet. Förskoleverksamheten och dess hemspråksstödjande verksamhet är en del av detta tillsynsansvar för socialtjänstens område som helhet. Socialstyrelsen skall också ge ut 5. k. allmänna råd i fråga om olika verksamhetsområdens inriktning och utformning. När det gäller förskolan har socialstyrelsen i uppgift att utge arbetsplan för förskolan, vilken dels består av policyföreskrifter, dels av skrifter som beskriver metoder och arbetssätt.
I kapitel 4 berördes särskilt behovet av tillsyn över bl. a. samebarns hemspråksstöd i förskoleverksamheten. Som framgår av detta kapitel finns för uppföljning och tillsyn av samebarnens hemspråksundervisning i grundskolan en särskild sameskolstyrelse. Den svarar för de särskilda sameskolorna och för den övriga grundskolans hemspråksundervisning för samebarn. Sameskolstyrelsens konsulenter följer på sina resor i landet hur undervisningen fungerar med hänsyn till samebarnens behov av språkligt och kulturellt stöd och har möjlighet att informera om åtgärder som bättre tillgodoser samebarnen i detta avseende. När det gäller förskoleverksamhe- ten finns ingen motsvarande uppföljning och tillsyn.
Utredningen har kommit fram till att det behöver prövas en tillsyns- och utvecklingsverksamhet i syfte att få till stånd ett ökat hemspråksstöd för samebarn inom förskoleverksamheten. Samerna är till stor del koncentre- rade till de nordliga länen, men det finns även en mycket stor andel i övriga län i landet. Med hänsyn till att det är fråga om en antalsmässigt liten och relativt spridd minoritetsgrupp synes det vara en fördel att inordna sådan tillsyns- och utvecklingsverksamhet för samebarn i förskoleåldern i same- skolstyrelsens organisation.
Utredningen anser vidare att det finns anledning att särskilt uppmärksam— ma behovet av tillsyn och utveckling av hemspråksstödet när det gäller de finskspråkiga svenska barnen i Tornedalen och i Norrbottens län i övrigt.
Såväl länsstyrelsen i detta län som socialstyrelsen bör ta sin del i ansvaret att följa och bidra till utveckling av dessa barns hemspråksstöd i förskolan. När det gäller skolan har en konsulent inom länsskolnämnden i Norrbottens län som särskild uppgift att följa hur hemspråksundervisningen organiseras och genomförs för de finskspråkiga eleverna.
När det gäller barn från zigenargrupper bör likaledes berörda länsstyrelser och även socialstyrelsen uppmärksamma hur hemspråksstödet förverkligas. Detta kan med fördel ske i samarbete med arbetsgruppen för zigenarfrågor inom statens invandrarverk. I fråga om barn från zigenargrupper liksom när det gäller andra invandrar- och minoritetsgrupper ligger det i första hand i kommunernas ansvar att utvärdera och utveckla verksamheten med hem- språksstöd.
10.8. Överväganden och förslag
Inriktning
Förskolans hemspråksstöd skall bidra till att barn med annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet kan bli tvåspråkiga och delaktiga i två kulturer.
Hemspråksstödet bör utgöra en integrerad del av förskoleverksamheten så att barnen får möjlighet att använda sitt modersmål i alla aktiviteter i förskolan eller familjedaghemmet. Inslag från barnens hemkultur skall ingå i verksamheten.
Planering
Genom barnhälsovårdens och socialtjänstens uppsökande verksamhet skall hänsyn kunna tas till olika barns behov utifrån deras språkliga utvecklings- nivå, familjesituation och önskemål från föräldrarna. Detta gäller t. ex. i anslutning till barnets placering och introduktion i förskolan.
I planeringen för den hemspråksstödjande verksamheten bör ingå att beakta vilka resurser och vilken organisation som föreligger för förskole- verksamheten i sin helhet. Dessa frågor utvecklas vanligen i samband med utarbetandet av de kommunala barnomsorgsplanerna. Målen för och den tänkta organisationen av hemspråksstödet bör därför ingå i eller finnas som komplement till den kommunala barnomsorgsplanen.
Introduktion och föräldrasamverkan
Behovet av introduktion och tid som introduktionen behöver omfatta bör särskilt beaktas när det gäller barn och föräldrar från språkliga minoritets- grupper. Om det i förskolan eller familjedaghemmet inte finns personal som talar familjens språk bör man försöka få till stånd en förlängd introduktionstid. I vissa fall behöver tolk anlitas. Dessutom bör man redan under introduk- tionstiden engagera en hemspråkslärare som kommer vissa tider under veckan. Föräldramedverkan bör planeras och genomföras så att föräldrarna får
reella möjligheter att delta i och påverka förskolans verksamhet. I enlighet med familjestödsutredningen anser utredningen att de arbetsrättsliga, ekonomiska och försäkringsmässiga förutsättningarna behöver utredas för att finna former för föräldrars medverkan i förskoleverksamheten.
Utredningen stödjer även barnomsorgsgruppens förslag om ökade möj- ligheter till föräldrar att få kompensation för inkomstbortfall då de deltar i förskolans verksamhet. Det är väsentligt att denna tid kan användas såväl under introduktionstiden som senare.
Organisation
Utredningen vill framhålla att barn vanligen får den bästa formen av hemspråksstöd i grupper där det finns tvåspråkig personal inom det ordinarie arbetslaget. Därigenom erhålls ett kontinuerligt stöd i hemspråket och den egna kulturen. Denna lösning förordas i synnerhet för barn i daghem och familjedaghem, speciellt när det gäller de allra yngsta barnen.
Utredningen anser att kommunerna bör undvika att placera barn i en förskolegrupp eller ett familjedaghem där det inte finns någon bland personalen som talar barnets modersmål. Särskilt olämpligt är detta för barn som inte vant sig vid eller lärt sig något av svenska språket. Om detta alla ansträngningar till trots inte går att undvika bör någon form av kompense— rande åtgärd vidtas, inte endast under introduktionstiden utan även under barnets fortsatta vistelse. Som exempel på sådan åtgärd kan nämnas ökat föräldradeltagande och hemspråksstöd av hemspråkslärare vissa timmar i veckan.
Utredningen förordar att kommunerna i sin organisation av hemspråks- stödet i samråd med berörda föräldrar och invandrarorganisationer samman- för barn från samma språkgrupp och kulturbakgrund till samma grupp(er) och familjedaghem även om detta innebär att en del barn inte kan få gå i förskola i anslutning till sitt bostadsområde.
Placering i hemspråksgrupp förordas i synnerhet för barn som har mycket påtagliga behov av stöd i hemspråket för att få en trygg och stabil utveckling. Barn i sådana grupper behöver successivt få ökad tillgång till svenska språket och kulturen. Det bör eftersträvas att förlägga hemspråksgrupper till förskolor där det finns svenskspråkiga grupper.
Sammansatta grupper innebär en fördel såtillvida att barn med ett annat hemspråk än svenska får kontinuerlig kontakt med såväl sitt modersmål som svenska. I dessa grupper är det särskilt viktigt att arbeta för att få balans mellan de båda delgruppernas språk och kultur och att svensk och tvåspråkig personal får omfattande handledning och fortbildning för att klara denna svåra balansgång.
För barn som får ett omfattande hemspråksstöd i hemmet kan hemspråks- stödet i en svenskspråkig grupp bli ett gott extra stöd och stimulans. För barn med ett mer omfattande behov av hemspråksstöd vid sidan av hemmet blir hemspråksstöd som omfattar ett begränsat antal timmar i veckan i första hand ett socialt stöd. Det blir för barnet en möjlighet att förstå omvärlden och själv bli förstådd. Utredningen vill framhålla att en av den ambulerande hemspråkslärarens viktiga uppgifter är att vara kontakt- och kulturförmed- lare.
För vissa barn kan det vara att föredra att de får plats i ett familjedaghem där dagbarnvårdaren talar det språk som används i barnets hem och har samma kulturbakgrund framför att barnet får plats i en helt svenskspråkig daghemsgrupp.
Även i familjedaghem är det viktigt hur barngruppen sammansätts språkligt och kulturellt. Samma typ av överväganden bör göras härvidlag som utredningen förordat när det gäller daghems- och deltidsgrupper. Dessutom är det ofta väsentligt att familjedaghemmens verksamhet kan kompletteras genom samarbete med ett daghem eller en deltidsgrupp. Deltagande i verksamhet i öppen förskola är också en bra lösning. Vid utbyggnad och organisation av öppna förskolor är det därför viktigt att beakta behoven hos barn, föräldrar och dagbarnvårdare från språkliga minoritetsgrupper.
Personal
Både tvåspråkig och svenskspråkig personal har särskilda funktioner i förhållande till barn från språkliga minoritetsgrupper och deras föräldrar. Innebörden i dessa funktioner diskuteras närmare i följande kapitel.
Administration och ledning
Beslutsfattare, lednings- och annan administrativ personal i kommunerna bör tillsammans med personal och föräldrar klargöra, följa upp och utvärdera mål och uppläggning av förskolans hemspråksstöd. Omprövning skall kunna göras av inriktning och utformning med stöd av egna och andras erfarenheter.
Personal inom förskoleverksamheten bör kunna få råd och stöd av kunnig och erfaren pedagogisk och administrativ ledningspersonal.
Tillsyn
Kommunerna är de närmast ansvariga för att tillse att förskoleverksamheten, inklusive hemspråksstödet, fungerar på ett tillfredsställande sätt och att eventuella brister i verksamheten uppmärksammas och åtgärdas.
Länsstyrelserna har ett regionalt tillsynsansvar, vilket enligt utredningens uppfattning även innebär att de bör följa upp hemspråksstödets kvantitativa och kvalitativa utveckling inom sina respektive län.
Socialstyrelsen har det centrala tillsynsansvaret för hela landet. I den uppgiften ingår att följa upp socialtjänsten i riket och medverka till en vidareutveckling av de skilda verksamhetsområdena.
Utredningen vill framhålla att behovet av hemspråksstöd hos samebarn, finsktalande svenska barn i Norrbotten och barn från zigenargrupper särskilt behöver beaktas och följas upp av kommuner, länsstyrelser och socialstyrel- sen. Barn från dessa minoritetsgrupper finns i hela landet men med viss koncentration till några län.
När det gäller utveckling och uppföljning av samebarnens hemspråksstöd har utredningen kommit fram till att det finns påtagliga fördelar att förlägga ett sådant arbete till samestyrelsens organisation. Det är viktigt att engagera förskolepedagogisk expertis med kunskap i samiska och samisk kultur till
sameskolstyrelsen. Detta kan i första skedet genomföras i form av en försöksverksamhet under en treårsperiod.
Utredningen föreslår
att sameskolstyrelsen erhåller anslag för försöksverksamhet under i första hand tre år för att medverka till utveckling av hemspråksstöd för samebarn i förskolan. Utredningen har beräknat att anslaget för en sådan försöksverksamhet behöver omfatta lön för en tjänst (ev. uppdelat på två befattningshavare) samt resor och övriga omkostnader. Den årliga kostnaden beräknas därigenom uppgå till 250 000 kronor.
Forsknings- och utvecklingsarbete
Utredningen har erfarit att det beträffande hemspråksverksamhet för förskolebarn saknas forskning om hur olika former av hemspråksstöd fungerar vid olika organisatoriska och personalmässiga betingelser. Utred- ningen anser därför att det är angeläget med fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete för att pröva och utvärdera olika former av hemspråks- stödjande verksamhet.
11. Flerspråkigt och flerkulturellt arbetssätt i förskoleverksamheten
11.1. Inledning
Enligt vad utredningen erfarit saknas konkreta beskrivningar av hur barn under olika betingelser kan få hemspråksstöd i förskolan.
Det är också svårt att hitta beskrivningar som behandlar frågor som rör ansvars- och arbetsfördelningen mellan tvåspråkig och svensk personal.
Följande redovisning belyser några aspekter på arbetssättet dels ur den tvåspråkiga, dels ur den svenska personalens synvinkel. Framställningen illustreras med uttalanden från förskolepersonal om olika aspekter av arbetet med hemspråksstöd. Syftet med dessa exempel är att belysa positiva och negativa sidor och att stimulera till fortsatt idé- och erfarenhetsutbyte.
Utredningen har inte haft ambitionen att på något fullständigt sätt ge anvisningar för sättet att arbeta flerspråkigt och flerkulturellt, men vill visa på vilken typ av ansvar som bör läggas dels på den tvåspråkiga, dels på den svenska personalen. Det är viktigt med en genomtänkt kommunal planering för att stödja och stimulera personalens arbete, samarbete och arbetsplane- ring.
Material från det tidigare angivna EIFO-projektet i Borås och Nacka (se bilaga 3) varifrån bl. a. citaten i kapitlet hämtats och ett underlag som metodiklärare Lydia Rättö-Nilsson utarbetat på uppdrag av utredningen ligger till grund för följande beskrivning.
Ytterligare underlag har inhämtats från bl. a. en arbetsgrupp inom utredningen, studiebesök samt överläggningar med representanter för olika invandrar— och minoritetsorganisationer.
11.2. Allmänna förutsättningar för hemspråksstödet
En utgångspunkt är enligt utredningens bedömning att hemspråksstödet fungerar som en förskoleverksamhet på ett annat språk än svenska och med den svenska kulturen och andra kulturer som underlag. Det konkreta sättet att utforma hemspråksstödet måste utvecklas i varje förskolegrupp utifrån varje grupps och enskilda barns behov.
Ekonomin sätter gränser för personalresurser för och tidsomfattning av hemspråksstödet liksom tillgången till lek- och arbetsmaterial. Politiska och ekonomiska beslut på riks- och lokalplanet sätter även gränser för möjligheten att utbilda och rekrytera personal. För vissa språkgrupper kan
det finnas svårigheter att rekrytera personal. I många fall kan detta bero på ofullkomligheteri planeringen. Det är därför angeläget att kommunen har en genomtänkt planering av hemspråksverksamheten. Ledningspersonal inom barnomsorgen måste också stödja den tvåspråkiga och den svenska personalen i deras arbete och ta ansvar för pedagogiskt utvecklingsarbe- te.
All personal, både tvåspråkig och svensk, bör i samverkan med barnens föräldrar planera innehållet utifrån varje grupps och barns individuella behov. Det bör om möjligt utarbetas program med åtgärder för enskilda barn utifrån samråd med föräldrarna. Barnets utveckling, t. ex. hur barnet fungerar i samvaro med andra barn och med vuxna, vilka språk barnet vuxit upp med, om barnet har speciella svårigheter som kräver särskilt stöd etc. måste givetvis beaktas i sammanhanget.
Det ligger i förskolans målsättning att stimulera och öva barnen utifrån deras egna förutsättningar samt stimulera deras fantasi och nyfikenhet inför omvärlden. Målsättningen är samtidigt att fostra barnen till gemenskap och solidaritet. Barnen skall kunna uppleva stöd och trygghet, kontinuitet och struktur. Det skall finnas en lämplig avvägning mellan fasthet och frihet, planering och improvisation. Arbete, lek och inlärning är viktiga begrepp i förskoleverksamheten.
Den sociala situation vilken barnet befinner sig i utanför och inom förskolan bör vara vägledande för det stöd förskolan skall ge.
Hemspråksstödet i förskolan har samma mål som förskolan i övrigt. Barnen skall ges möjlighet att utveckla både sitt modersmål och successivt även det svenska språket, så att de får en förankring i sin egen grupps kultur och samhälle och blir delaktiga i den svenska kulturen och samhället. Tillgången på tvåspråkig personal som stödjer barnets modersmålsutveck- ling ger barnet möjlighet till kommunikation med vuxna på ett gemensamt språk, vilket bidrar till att skapa trygghet. Barn med annat modersmål än svenska kan därigenom få samma förutsättningar för fysisk, social, emotio- nell, intellektuell och språklig stimulans som svenskspråkiga barn.
11.3. Sambandet kultur — hemspråksstöd
Det är genom fostran och utbildning som de vuxna överför sin kultur till sina barn. Genom att få del av kunskap, genom att delta i vardagliga sysslor, genom samtal och genom att få fullgöra bestämda uppgifter m.m. blir barnen delaktiga av sin kultur. Lekar, berättelser, sagor och sånger, rim och ramsor, bilder, teater, firande av högtider m.m. är också sådant som förmedlar viktiga delar av kulturen till barnen.
Det är nödvändigt att göra klart vad en flerspråkig och flerkulturell förskola innebär. Utredningen har utgått från att den flerkulturella förskolan tar sin utgångspunkt i den svenska förskolan, dess mål, organisation och arbetssätt. Den flerkulturella förskolan skall kunna inrymmas i det generella förskolesystemet, vilket innebär att det som barnen från olika minoritets- grupper får uppleva och ta del av genom förskolevistelsen tas upp i den svenska förskolans inriktning och arbetsformer.
Det är dessutom viktigt att beakta att olika kulturer har sina olika
karaktäristika som måste ha möjlighet att komma till uttryck och utvecklas. Förskolans ramar får inte bli snäva och hindrande därvidlag. Vare sig ett barn vistas i en språkligt homogen grupp eller i en flerspråkig grupp skall det få ta del av både den svenska kulturen och den grekiska, finska etc. samt den sverige—grekiska, sverige-finska etc.
Metodiskt är det nödvändigt att beakta att förskolan för barn med andra språk och annan kulturtillhörighet än den svenska måste ha sin grundval i dessa andra språk och kulturer. Det måste finnas en ömsesidighet så att svenska barn får tillgång till de andra kulturerna och språken.
Detta förhållande kan illustreras med följande modell (A), där den ena cirkeln utgör den "vanliga” svenska förskolan, och den andra det innehåll och arbetssätt som tillkommer när förskoleverksamheten skall inrymma hemspråksstöd för barn från en språklig minoritetsgrupp.
Där cirklarna täcker varandra antas ett utbyte och samverkan förekomma mellan t. ex. svensk och grekisk förskoleverksamhet.
MODELL A: Två språk och två kulturer
Svensk förskola
Grekisk förskola
Det bör finnas möjlighet till en flerkulturellt inriktad förskoleverksamhet som utvecklas med stöd i och inspiration av flera kulturer såväl när det gäller danser, lekar och sånger och maträtter etc. som sedvänjor och värderingar (modell B). Det har visat sig att andra länder och kulturer t. ex. har framstående traditioner i fråga om dockteater och skuggspel som kan berika svensk förskoleverksamhet.
MODELL B: Flera språk och flera kulturer
Grekisk Finsk förskola förskola
i l l [ Svensk förskola 11
11.4. När barnen börjar
Som framgått av forskning om barns språkutveckling och flerspråkighet (kapitel 3) påbörjas språkutvecklingen redan i spädbarnsåldern. Små barn som är mitt uppe i den viktigaste och känsligaste fasen av sin språkutveckling behöver därför en omfattande och kontinuerlig språkstimulans. Barnen måste hela tiden ha möjlighet att höra, utveckla och använda sitt modersmål i kommunikation och samspel med vuxna. För det lilla barnet är närkontakt med vuxna mycket viktig. Att bli buren på armen, kramad och smekt samtidigt som den vuxne talar med barnet ger barnet språk som det tolkar, bearbetar och införlivar.
För små barn är det av betydelse att det finns en kontinuitet mellan hemmets och förskolans bemötande av dem, t. ex. sättet att sköta ett barn, vilket språk som används, vilka regler, rutiner och normer som tillämpas.
Föräldrarna behöver få god insyn i förskolans rutiner och dagsprogram. Introduktionstidens längd och innehåll bör anpassas efter barns behov. För föräldrar som inte har fått någon information om introduktionens syfte kan en del krav i samband med introduktionen upplevas som obegripliga. Gemensam introduktion för barn och föräldrar förekommer inte i alla länder. Familjer från en och samma kultur kan sinsemellan ha olika syn på uppfostran och barnens vårdbehov. Liksom när det gäller svenska föräldrar är det nödvändigt att personalen utgår från att föräldrarna är ”experter” på sina egna barn och tar fasta på den kunskap föräldrarna har att förmedla.
Personal med samma språkliga och kulturella bakgrund som föräldrarna och barnet fyller en speciellt viktig funktion under introduktionstiden. Den har de bästa möjligheterna att kommunicera med och förstå föräldrarnas synsätt. Den bör också ha de bästa förutsättningarna att beskriva förskolans regler och verksamhet så att föräldrarna förstår vad dessa innebär. Tvåspråkig personal är även viktig som ”förmedlande länk”, mellan föräldrar och svensk personal.
11.5. Att arbeta som tvåspråkig personal
11.5.1. Arbetssituationen
Den tvåspråkiga personalen har mycket skilda förutsättningar för sitt arbete beroende på bl. a. i vilken typ av grupp den arbetar. För närvarande har denna personal dessutom mycket skiftande utbildnings- och erfarenhetsbak- grund, något som bl. a. kan påverka samarbetet med den svenska persona- len.
I en hemspråksgrupp arbetar personal med samma språk- och kulturbak- grund i ett arbetslag och har därigenom möjlighet att undvika en del av de svårigheter i planeringen och samarbetet som kan uppstå i andra organisa- tionsformer. Utbildning, social bakgrund, traditioner m. ni. kan också skilja sig mellan personer från samma land. De kan också ha mycket skilda upplevelser och erfarenheter av det svenska samhället, En del har vistats längei Sverige, en del kan ha varit här endast en kort tid. Dessa olikheter kan
likaså bidra till krav på anpassning mellan dem som arbetar i en hemspråksgrupp.
Förutom arbete i den egna barngruppen — hemspråksgruppen — måste personalen och föräldrarna ta ställning till när och hur det svenska språket och den svenska kulturen skall föras in i arbetet. Detta kan resultera i att hemspråksgruppens personal väljer att tillsammans med personal från ett svenskspråkigt arbetslag lägga upp planer för samverkan och integrering. Ett arbetssätt där två arbetslag samarbetar nära med varandra både vad gäller planering av och i det dagliga arbetet är i dag ganska nytt och ett resultat av införandet av hemspråksgrupper. Det är av stor betydelse att de båda arbetslagen har en gemensam målsättning och en likartad ambitionsnivå och att de klarar ut hur arbetet skall läggas upp, vem som har ansvar för vad etc.
Isammansatta grupper skall tvåspråkig personal kunna arbeta tillsammans med svensk personal i ett arbetslag. Om mål och regler för arbetssätt och vardagsrutiner är uppklarade, om det finns en väl genomförd och kontinu- erlig planering, finns goda förutsättningar för att både barn från en minoritetsgrupp och de svenska barnen skall få ett väl avvägt stöd.
Om förutsättningarna är dåliga i dessa avseenden kan den tvåspråkiga personalen få svårigheter att genomföra den del av verksamheten som den har särskilt ansvar för. Utredningen har kännedom om grupper där den tvåspråkiga personalen huvudsakligen talar svenska och även i övrigt anpassar sig till den svenska delen av arbetslaget.
I sådana grupper kan det vara svårt att få barn motiverade att tala sitt eget språk och söka stöd i sin egen kultur. Barnen kan komma att välja enbart svenska kamrater, svenska språket och den svenska kulturen på bekostnad av de egna. Här har det stor betydelse hur den svenska personalen knyter an till och stöttar minoritetsbarnens språk och kultur. En invandrarmamma berättar så här:
Fröknarna på dagiset har varit jättebra mot mig. De har alltid försökt att hjälpa min flicka. Till en början var hon mycket blyg och bara grät och ville vara med mig. Nu gråter hon i stället när hon skall hem från dagis. Dessutom har fröknarna försökt få henne att inte skämmas för sitt språk eller att jag är spansktalande. Flickan hade vissa reaktioner till en början som tydde på det. T. ex. att hon skämdes när jag talade. Där har fröknarna varit till stor hjälp.
i I svenskspråkiga grupper, där hemspråkslärare ger hemspråksstöd åt i enstaka eller små grupper av barn måste planeringen och samarbetet få en alldeles särskild betoning. Hemspråkslärama svarar ofta för mellan två och fem institutioners hemspråksverksamhet. I en del fall kan det röra sig om flera. I realiteten blir det ofta mycket lite tid till planering och samarbe- te.
Hemspråkslärama pekar ofta på bl. a. två problem i sitt arbete. Dels kan de ha svårt att motivera barnen att delta i sin verksamhet. Dels är det svårigheter i samarbetet med den svenska personalen både vad gäller att få tiden att räcka till och i fråga om attityder till hemspråksstödet.
1152. Introduktion och fortbildning
En del av den tvåspråkiga personalen saknar förskolepedagogisk utbildning och/eller utbildning för att arbeta som tvåspråkig personal. De behöver få en grundläggande introduktion i arbetet och handledning av erfaren tvåspråkig och svensk personal. Introduktion och fortbildning bör ta upp både förskolans mål och arbetssätt, kommunens förskoleverksamhet och dess styrning och administration samt mål för och uppläggning av förskolans hemspråksstöd. En praktisk del bör helst ingå i introduktionen där nyanställd personal praktiserar i barngrupp med stöd av handledare.
Där hemspråksstödet startas som en för hela personalgruppen ny verksamhet behöver all personal en gemensam tid för introduktion och planering, både av hur arbetet med barnen och föräldrakontakterna skall genomföras.
11.5.3 Föräldrakontakter
Tvåspråkig personal har ofta omfattande kontakter med föräldrar till de barn den ger hemspråksstöd. Det är en viktig del av arbetet. Ofta är det den tvåspråkiga personalen i sammansatta och svenskspråkiga grupper som är länken i kontakten mellan föräldrar och svensk personal. Föräldrasamarbe- tet är en viktig uppgift som dock inte får innebära att den tvåspråkiga personalen ensam tar hand om och ansvarar för alla föräldrakontakter. Så här upplever ett par lärare kontakten med föräldrar:
Föräldrarna ser på mig som en auktoritet men naturligtvis tycker de inte illa om mig personligen. De är också så passiva när det gäller verksamheten här och deras barn. Jag skulle bokstavligen vilja ”dra" in dem i verksamheten.
Uttalandet illustrerar att den tvåspråkiga personalen ibland möter föräldrar som finner det naturligt att förskolepersonalen bestämmer utan deras egen inblandning i förskolan. Men det finns också föräldrar som ger klart uttryck för vilket stöd de vill att barnen skall få. Både svenska och minoritetsföräld- rar har olika attityder i det fallet: en del ser upp till förskolepersonalen som en auktoritet, en del vill själva ha mycket att säga till om. För personalen, både den tvåspråkiga och den svenska, gäller det att låta alla föräldrar komma till sin rätt och få dem delaktiga i verksamheten.
Det är angeläget att skillnader i svenska föräldrars och minoritetsföräld- rars syn på uppfostran tas upp och behandlas på ett sådant sätt att även den svenska personalen får insikt i vad skillnaderna gäller. Möjligheten att respektera och ta hänsyn till särskilda behov och önskemål blir därmed större. I många fall är den tvåspråkiga personalen viktig som förmedlande länk.
Det förekommer att tvåspråkig personal ordnar egna föräldraträffar eller enbart deltar i daghemmets eller deltidsgruppens allmänna föräldramöten och uppmuntrar minoritetsbarnens föräldrar att delta i dessa. Ofta är det fråga om individuella kontakter: man talas vid i telefon eller träffas personligen.
Så här beskriver en hemspråkslärare sitt föräldrasamarbete:
Jag har egna föräldrakvartar. Jag knyter till att börja med försiktig kontakt med föräldrarna. Barnen är trygga om föräldrarna har en stabil identitet. Men tyvärr finns det föräldrar som befinner sig i kris och inte vet något om skillnader mellan Sverige och Finland vad beträffar regler och uppfostringssyn. De har inte heller någon aning om att deras barn har ett mycket litet ordförråd. Många gånger beror det här på att mamman och barnet inte orkar träna språket. Jag råder föräldrarna att söka hjälp om de skulle behöva det för att lösa sina problem. Jag brukar också berätta för dem vilka regler som gäller i Finland och vilka som gälleri Sverige. Jag vill öppna deras ögon så att de ser att det finns olika möjligheter. Jag upplever min arbetsroll som att jag till hälften är hemspråkstränare och till hälften kurator. Det ärinte något negativt, istället ser jag det som mycket fint att föräldrarna har så mycket förtroende för mig att de kommer och frågar mig om sina problem. Jag träffar föräldrarna när de kommer och hämtar sina barn. Men jag brukar inte gå till hemmen, istället brukar jag ringa. Jag brukar också diskutera med svensk personal det jag skall ta upp med föräldrarna. Det tycker jag visar på att jag har ett fint samarbete med den svenska personalen. När den svenska personalen inte förstår vad barnen säger talar jag om för dem att här måste man bygga vidare.
Jag uppmanar föräldrarna att låna böcker och läsa för barnen. Det räcker inte med att snabbt läsa igenom dem, utan böckerna måste läsas om och om igen och föräldrarna måste förklara innehållet mycket noga. De måste berätta om bilderna och förklara orden.
11.5.4 Målsättning
Den övergripande målsättningen med hemspråksstödet är att stödja barnets utveckling. Det innebär att barnets språkutveckling och tvåspråkighet, dess identitetsutveckling och tillhörighet till den egna kulturen och minoritets- gruppen liksom även till svenskt samhälle, svensk kultur beaktas.
Det behöver finnas en målsättning för den enskilda kommunen som konkretiseras för olika organisationsformer. Även enskilda barngrupper behöver komplettera målsättningen som gjorts för hemspråksstödet i kommunen i en konkret plan som beaktar barnens behov och vilka resurser och möjligheter som finns att tillgodose dem. Olika språkgrupper kan också behöva formulera egna mål utifrån sina behov och förutsättningar.
Diskussionen om vilka mål som skall ställas upp berör såväl politiska beslutsfattare och administratörer som personal och föräldrar. '
I målsättningen bör finnas med ett mått av realism som beaktar såväl barnens behov och familjesituation, resurser för hemspråksstödet och stödet i svenska som organisationsform. Möjligheterna att i ett annat land än härkomstlandet bevara och utveckla språket och kulturen måste ju också beaktas i målsättningen.
11.5.5 Planering
I en hemspråksgrupp präglas en mycket stor del av verksamheten av modersmålet och den egna gruppens kultur. I dessa grupper är det angeläget för personal och föräldrar att ta upp när och på vad sätt det svenska språket och den svenska kulturen skall föras in. Detta bör ske i nära samverkan med förskolans eller en närliggande förskolas svenska personalgrupp.
Ien sammansatt grupp behöver personalen komma fram till lösningar som innebär att de båda språken och kulturerna ges rättvist utrymme och får en
välavvägd betoning i den dagliga verksamheten.
I svenskspråkiga grupper där minoritetsbarnen får hemspråksstöd av en ambulerande hemspråkslärare krävs en mycket välgenomtänkt och struktu- rerad planering av verksamheten. De snäva tidsramarna gör att personalen måste prioritera vissa delar. Ibland behöver ett enskilt barn särskild stimulans och uppmärksamhet. Vissa kunskaps- och färdighetsområden kan behöva behandlas särskilt ingående under en viss tid med alla eller en del av barnen.
Schemaläggning av hemspråkslärarnas arbetstid i förskolan behöver ta hänsyn till att barnen skall få möjlighet att delta både ensamma och i grupp. Det skall också finnas utrymme för hemspråksläraren att arbeta med hela förskolegruppen, dvs. även med de svenskspråkiga barnen och tillsammans med den ordinarie personalen. Hemspråksläraren skall vidare kunna delta i planeringsmöten/personalkonferenser och föräldrasammankomster. Det är dessutom viktigt att det i hemspråkslärarens tjänst avsätts tid för individuell föräldrasamverkan alltefter familjens och förskolans behov.
Det är nödvändigt att hemspråksläraren deltar i några dagligen återkom- mande aktiviteter: måltider, klädsel, utevistelse, toalettbestyr m. m. Dessa naturliga, dagligen återkommande aktiviteter ger rika tillfällen till språk- och begreppsinlärning samt social stimulans. Hemspråkslärarens arbetstid bör förläggas så att hon/han finns i förskolan åtminstone någon gång i veckan då föräldrarna hämtar eller lämnar barnet.
Vidare behöver den svenska och den tvåspråkiga personalen tillsammans besluta om vilka rutiner och regler som bör vara gemensamma. Om det finns sådana som det inte går att enas kring bör det diskuteras hur man skall förhålla sig i sådana fall.
Efter att en tid ha prövat den uppläggning av hemspråksstödet som personalen enats om i inledningsskedet är det nödvändigt med en kontinu- erlig uppföljning av mål och metoder.
11.5.6 Samarbete
Både inom en förskola och mellan tvåspråkig personal i olika förskolor ger samarbete och erfarenhetsutbyte möjlighet till stöd och stimulans för den enskildes eget arbete. Ibland tas initiativet till samverkan av förvaltningen och stöds av den. Ibland sköts samarbetet mer informellt genom initiativ från personalen. Det är en fördel att barnomsorgsförvaltningen stödjer ett samarbete av detta slag. Även dagbarnvårdare skall kunna delta i denna typ av sammankomster.
Samarbetet mellan tvåspråkig och svensk personal måste utformas olika beroende bl. a. på hur hemspråksstödet organiseras. Allmänt kan sägas att förutsättningen för att samarbetet skall fungera är att hemspråksstödets inriktning och uppläggning diskuterats igenom av personalen och att man har god tid för att planera verksamheten och ventilera frågor och svårigheter som dyker upp.
I en sammansatt grupp är det angeläget att den tvåspråkiga personalen bl. a. får utklarat hur insatserna för hemspråksstödet för barnen kan avvägas mot barnens deltagande i förskolans verksamhet i övrigt. Den svenska personalen skall också i sin tur få möjlighet att klara ut vilken typ av ansvar
och engagemang den kan ta på sig när det gäller barn från en minoritets-
grupp. Följande exempel visar hur samarbetet mellan en hemspråksgrupp och en svenskspråkig grupp kan utformas:
Samarbetet fungerar bra och vi planerar tillsammans. Dels har vi tvärplanering, där en vuxen från varje avdelning träffas en förmiddag i veckan och planerar vad som skall göras under nästkommande vecka. Vi har också aktiviteter då personalen från olika avdelningar tar två eller tre barn med sig från varje avdelning och gör saker tillsammans, t. ex. utflykter. Alla barn har också gymnastik tillsammans. Vi har alla barn blandade i olika grupper, de stora barnen är för sig och de små barnen är för sig. Vi tolkar om våra barn inte förstår. Varje avdelning har också var för sig veckoplanering en gång i veckan. Då blandar vi barnen och passar varandras barn. För övrigt har vi också spontana aktiviteter tillsammans. Ålderssammansättningen på vår avdelning gör att det inte blir någon naturlig syskongrupp. I början arbetade vi inte så här mycket tillsammans utan isolerade oss för att lära känna varandra och känna oss trygga med varandra. Vidare måste vi bestämma våra egna regler och markera våra granser.
De ambulerande hemspråkslärarna har skiftande erfarenheter av samarbete med svensk personal. Som nämnts arbetar de ofta i 4 a 5 institutioner och det kräver förmåga till flexibilitet att samarbeta med så många olika arbetslag. En del har också tjänstgöring i andra verksamheter, bl. a. i skolan.
Att hemspråkslärare har både goda och dåliga erfarenheter av sitt arbete framgår av följande citat:
Samarbetet med svensk personal är inte bra. De är i stort sett likgiltiga för mitt jobb. Deras arbetssituation är sådan att de inte kan sätta sig in i mitt arbete. Den svenska personalen tycker inte att det är så viktigt med hemspråksträningen, de vill att barnen skall lära sig svenska så snabbt som möjligt. De frågar inte heller så mycket vad jag egentligen gör. På det här sättet blir det ingen naturlig dialog. På några institutioner tycker jag dock att arbetet fungerar tillfredsställande.
En del upplever att det övervägande är problem:
Kontakten med svensk personal är jobbig. Man måste anpassa sig till deras verksamhet och vilka regler som råder. Det är bättre om man har en 1/2 tjänst som hemspråkstränare på en institution. Hur skall man använda tiden? Skall man bara ägna sig åt barnen eller skall man prioritera kontakten med svensk personal? Jag skulle alltså vilja vara som en vanlig personal. Som det nu år får man bara” "lappa ihop det hela” på något sätt.
Men det råder också i många fall bra samarbetsförhållanden, där information och planering fungerar:
. . . Jag har ett gott samarbete med den svenska personalen, får information om barnens beteende under de dagar då jag inte jobbar på förskolan, information om planerat ämne, ändringar osv. . . .
Det kan vara skillnad mellan att arbeta som hemspråkslärare i en daghems- jämfört med i en deltidsgrupp, säkerligen beroende på att deltidsgrupperna har en mer avgränsad, strukturerad och sysselsättningsinriktad verksamhet. Daghemmens verksamhet upptar mer av grupp- och individinriktade
vårdmoment och vardagsgöromål. Där finns vanligen mer tid för olika slag av aktiviteter. Därför måste hemspråksstödet anpassas till den barngrupp i vilken det bedrivs.
Det är angeläget att få erfarenhet om hur förutsättningarna för samarbete mellan tvåspråkig och svensk personal kan förbättras och utvecklas till gagn för arbetet med barnen. Detta behövs t. ex. i olika organisationsformer och med olika resursinsatser i form av bl. a. tid till måldiskussion och arbetsplanering. Samarbetet påverkas dessutom av den enskildes personlig- het och av att två eller fler människor inte alltid fungerar bra tillsammans av personliga skäl. Det bör därför finnas god möjlighet och vilja att ta itu med särskilda samarbetsproblem.
11.5.7 Metodik och material
Stöd och stimulans för språkutvecklingen kan ges i förskolan på olika sätt. Utredningen vill inte ange någon speciell metod för hur det skall genomföras. Förskolan skall ge barnen stimulans till en allsidig personlighetsutveckling såväl fysisk, social, emotionell, intellektuell som språklig. Grundförutsätt- ningen för att barn skall bli mottagliga för stimulans är dock att de känner trygghet. Språket är ett medel för att ge stimulans, därför bör modersmålet användas i alla vardagliga sammanhang: när barnen leker, åter, vid av- och påklädning, i leksituationer och all övrig verksamhet. Genom att barn och vuxna i lek och arbete samtalar om det som sker skapas även goda förutsättningar för en positiv begreppsutveckling.
För barn som vistas i svenskspråkiga grupper kan just de dagligen återkommande rutinsituationerna vara de svåraste. Hemmets och förskolans normer och vanor kan vara fundamentalt olika. Barn i sådana situationer behöver stöd och förklaringar av en vuxen.
Personal som intervjuades i EIFO:s undersökning ansåg det nödvändigt och synnerligen viktigt med hemspråksstöd och att det för att få avsedd effekt måste sättas in på ett tidigt stadium i barnets utveckling. Så här berättar personalen på en förskola hur det kan fungera:
Flickan var bara två år när hon började här. Det var mycket svårt för oss båda i början. Det var som en mur mellan oss, på grund av att vi inte kunde kommunicera med varandra. Flickan grät ofta, egentligen hade vi behövt hemspråkstränaren här hela dagarna. Vår språkkommunikation fungerade med hjälp av en bilderbok. Flickan sa orden på grekiska och jag sa dem på svenska. Detta var värt språk. I matsituationen missuppfattade flickan ofta, hon bröt ihop då. Det tog en lång tid innan jag förstod att nå betyder ja. Flickan fick extra hemspråksträning och mamman kunde tala svenska så bra att föräldrakontakten och inskolningen fungerade.
Sammansatta och svenskspråkiga grupper
Så här beskriver en person som arbetar som tvåspråkig personal i en svenskspråkig daghemsavdelning hur det kan bli i en grupp där svenska språket och kulturen dominerar:
Det är lite svårt att i sitt arbete använda båda språken och hela tiden växla mellan dem. Jag arbetar ju med även de svenska barnen även om det blir så att jag är mera tillsammans med de finska barnen. Jag går t. ex. på finsk teater med dem. I mitt arbete
koncentrerar jag mig på de barn som behöver särskilt mycket språkstimulans. Barnen använder en del svenska ord när de talar finska. I sin lek samtalar de ibland på finska och ibland på svenska. All verksamhet här på dagiset sker annars på svenska. De barn som är svagast när det gäller det svenska språket sitter bredvid mig på samlingarna och jag förklarar för dem vad som sägs på svenska. Det är bara almanackan som jag går igenom helt på finska. Invänjningen här på dagis är också en arbetsam period då det bara är jag som kan finska, och det betyder att jag får en hög arbetsbelastning. Vikariefrågan är också ett problem och när jag t. ex. är på semester blir barnen utan Språkträning. Det här är särskilt bekymmersamt för de barn som inte kan så mycket svenska, för det är de barnen som mest vänder sig till mig och det är också de barn som bäst behöver mig. De andra barnen klarar sig ju tillsammans med den andra personalen. Det råder delade meningar bland föräldrarna om samlingarna på dagiset skall ske på svenska eller finska. Själv tycker jag att det är svårt att råda föräldrarna. Vad är egentligen bäst för barnen? Jag brukar i varje fall upplysa föräldrarna om hur viktig deras roll är när det gäller barnens Språkträning.
Den tvåspråkiga personalen blir ett slags kontaktpersonal för både barnen och föräldrarna visavi den svenska personalen när det gäller att tolka och förklara vad som sker i en huvudsakligen svenskinriktad förskoleverksam— het. Ofta kan det bli svårt att få in t. ex. grekiskt sätt att leva och värdera. Något lättare kan det vara att föra in sagor, sånger m. m. från den egna kulturen. Detta förutsätter att den svenska personalen tar på sig en del av ansvaret för att barnen i minoritetsgruppen får ta del av och utveckla sitt språk och sin kultur. Det är viktigt att hela barngruppen stimuleras och aktiveras kring minoritetsgruppens språk och kultur. Rollspel, drama och lekar från minoritetskulturen kan det vara motiverande och roligt för både minoritetsbarnen och de svenska barnen att delta i.
Om arbetet i svenskspråkiga grupper berättas följande i rapporten från Borås och Nacka:
Genom mina observationer och intervjuer framgår att de vanligaste fomerna av aktiviteter är sagostunder, sång och lekstunder samt utflykter där man pratar om naturen. Under utflykterna lär man barnen namnen på träd, blommor och djur på hemspråket. Hemspråkstränarna tar också upp traditioner och lekar som är typiska för hemlandet. Det händer också att man ibland berättar för svenska barn om härkomstlandet. Jag besökte institutionerna före och efter påsk. På flera institutioner hade hemspråkslärarna ätit memma med sina finska barn och de grekiska barnen hade målat röda påskägg. I alla de här aktiviteterna försöker man också få in en medveten begreppsbildning och Språkträning. I många länder börjar skolan i 5—6-årsåldern och det händer att hemspråkstränare arbetar med aktiviteter som direkt tränar läs- och skrivinlärning. Men de poängterar att hänsyn hela tiden tas till det enskilda barnet och dess mognadsnivå. Någon tar också upp religionen i sin hemspråksträning då den spelar en betydelsefull roll i människornas liv i det aktuella landet. Större aktiviteter, typ museibesök gör man tillsammans med svensk personal och svenska barn.
Flera av de intervjuade hemspråkstränarna ansåg att barnen i deltidsgrup— perna i regel hade bättre kunskaper i hemspråket än barn som i tidig ålder fått plats i daghem eller familjedaghem och inte fått hemspråksstöd förrän i 4—5-årsåldern.
Utredningen anser att förskolans hemspråksstöd behöver förstärkas på olika sätt, särskilt i förskolegrupper och familjedaghem, där barnen huvudsakligen konfronteras med svenskt språk och svensk kultur. Allra
viktigast är det givetvis för de barn som av olika skäl inte får något hemspråksstöd i förskolan. Den svenska personalen böri sådana fall gå in för att sätta sig in i barnens språk- och kultursfär. Utredningen vill också understryka betydelsen av att skådespelare, konstnärer, musiker, hantverka- re, författare eller andra kulturarbetare från språkliga minoritetsgrupper deltar i förskolans verksamhet. Samverkan med öppen förskola, skola, fritidshem eller ungdomsgård m. fl. kan skapa tillfällen för förskolebarnen att delta i kulturaktiviteter tillsammans med även äldre barn. På biblioteket kan man anordna t. ex. sagostunder och filmvisning på olika minoritetsspråk så att barn från olika förskolor får möjlighet att träffas och ha roligt tillsammans.
Förskolans hemspråksstöd kan berikas genom kontakt och samverkan med lokala invandrar- och minoritetsorganisationer. Det är viktigt att väl ta tillvara vad de kan ha att erbjuda samtidigt som det här bör beaktas att en del familjer inte alltid sympatiserar med organisationernas verksamhet. Samver- kan med föreningar på orten bör därför planeras i samråd med föräldrar- na.
Hemspråksgrupper
Planeringen och förberedelserna innan gruppen slutligt sammansätts och organiseras är en grannlaga och viktigt uppgift som behöver skötas med god tid till förfogande och med stor omtanke.
Samarbete med andra, svenskspråkiga daghemsgrupper är viktigt för att barnen skall få möjlighet att lära sig svenska och få svenska kamratkontakter. Detta illustreras av bl. a. följande uttalande av en hemspråkslärare:
Vi upplever att de svenska barnen gör allehanda aktiviteter mer frivilligt. Vi måste motivera våra barn mycket mera. Däremot tror vi att våra barn isoleras från de svenska barnen. Och på fredagarna har vi en samling med alla barnen tillsammans, då sjunger vi både finska och svenska sånger. Vi upplever dock att våra barn är mer blyga än de svenska barnen, men det varierar också från barn till barn. Men vi tror att träningen på hemspråket kan stärka deras identitet, men fortfarande har de svårt att klara sig tillsammans. I början kunde vi också känna tveksamhet inför vår verksamhet men nu ser vi att det är mycket viktigt för barnen att kunna sitt modersmål, vi gör alltså ett mycket viktigt jobb.
Av exemplet ovan framgår att det är viktigt att personalen är lyhörd och går varligt fram. I rapporten Flerspråkighet och flerkulturalism — vill vi, kan vi? säger Lydia Rättö-Nilsson:
Barn som får växa upp i en miljö som är känd och trygg inte minst genom ett gemensamt språk utvecklar självkänsla, trygghet och nyfikenhet. Denna nyfikenhet ger lust att lära att bekanta sig också med människor och miljöer som är annorlunda, på sikt. Att få ta till sig successivt, smälta, bearbeta på egen hand och med vuxna som känner "båda världar", gäller också invandrarbarn och svensk kultur! Det är den påtvingade alltför tidiga konfrontationen mellan barns olika uppväxtkulturer då barnen saknar förmåga till intellektuell bearbetning och förståelse för sin situation som skapar kluvna identiteter, förvirring och ångest.
Material
Det material som redan finns i förskolorna kan med fördel användas i den hemspråksstödjande verksamheten, men det finns också behov av komplet- terande pedagogiskt material. Detta material skall ha sin härkomst i barnens egen kultur och modersmål. Det kan gälla bruksföremål, spel, bildmaterial, litteratur, musik m. m. Det kan dock vara svårt att få tag i sådant, dels därför att det saknas rutiner och regler för anskaffningen, dels på grund av att det är svårtillgängligt.
Samarbetet med biblioteken tycks ofta fungera bra, men deras tillgång till material på olika språk är i allmänhet mycket begränsad. Ofta köper den tvåspråkiga personalen material i hemlandet. En del får ersättning för sina utlägg, men en del försöker inte ens ansöka om det. Personalen tillverkar eget material, t. ex. i form av serier som barnen får använda för att bygga upp ord och meningar. Bristen på material är ett påtagligt hinder i-arbetet med hemspråksstöd i förskolan. (Se vidare kapitel 14.)
11.6. Att arbeta som svensk personal
11 .6. 1 Arbetssituation
Beskrivningen av den tvåspråkiga personalens arbete har behandlat mycket som direkt och indirekt rör den svenska personalen.
Det är lätt att man beskriver arbetet bland barn som behöver hemspråks- stöd så att den svenska personalens roll framstår som mer eller mindre passiv. Men för det första är det till stor del i dag svensk personal som i daghem, deltidsgrupper och familjedaghem har heltidsansvar för minoritetsbarnen. I grupper där en ambulerande hemspråkstränare kommer några timmar i veckan gäller detta i mycket hög grad. För det andra har den svenska personalen sin roll dels i barnens hemspråksstöd, dels i att ge barnen stöd i svenska språket och kulturen.
Svensk personal kan i allmänhet inte förväntas ge barnen stöd i hemspråket. Däremot stödjer de dem genom att engagera sig i och bereda vägen för Språkstödet och genom att sätta sig in i och aktivt ta del av barnens kulturbakgrund. Särskilt viktigt är det att svensk personal har den inställningen i sitt arbete i grupper där barnen har inget eller en begränsad form av hemspråksstöd.
Den svenska personalen har därför en mycket aktiv roll i arbetet med barn från språkliga minoriteter. Det finns också många bland den svenska personalen som stimuleras av att arbeta med invandrarbarn. Så här säger personal på en förskola:
Barn från andra länder är mera tacksamma att arbeta med. Det är fint att kunna gå och låna böcker på olika språk och att tillsammans lyssna på musik från barnens härkomstländer. Här upplever vi att barnen är stolta över sin identitet. Vi har kulturen som ett kontinuerligt inslag i vår verksamhet.
Samtidigt anser samma personal att den har svårt att ensam ge adekvat stöd till barn som kommer till deras förskola och inte kan någon svenska.
1162. Information och fortbildning
I många kommuner har någon form av fortbildning kring invandrar- och minoritetsfrågor anordnats. Det tycks dock inte vara regel att ordna utbildning kontinuerligt så att nyanställd svensk personal får information och fortbildning om dessa frågor. Information och fortbildning tycks ofta vara av engångskaraktär i stället för att personal skall få möjlighet att utveckla sina kunskaper och erfarenheter.
Vid intervjuerna i Nacka och Borås pekade svensk personal på att de kände behov av mer kunskap om barnens härkomstländer. Särskilt ville de veta mer om olika uppfostringsmönster. De ville också få bättre kunskap om den tvåspråkiga personalens roll och arbetsuppgifter.
En slutsats som kan dras bl. a. från undersökningen i Nacka och Borås är att den svenska personalens roll och arbetsuppgifter visavi minoritetsbarnen skulle behöva behandlas i såväl information som i fortbildning och att tvåspråkig och svensk personal behöver få gemensam fortbildning i bl. a. metodfrågor.
11.6.3 Föräldrakontakt
Som tidigare nämnts är det viktigt att både svensk och tvåspråkig personal har kontakt med föräldrarna. Ibland behöver kontakterna förmedlas av tvåspråkig personal, alternativt språktolk.
Föräldrarnas och personalens syn på fostran, normer, rutiner och regler hemma och i förskolan måste diskuteras så mycket som möjligt. Den svenska personalen kan t. ex. få mycken kunskap om andra kulturer och deras seder och bruk genom föräldrakontakterna samt genom kontakterna med den tvåspråkiga personalen.
För att bygga upp samarbetet mellan personal och föräldrar kan man söka lära känna varandra under vardagliga och avkopplande former, både under dagen i förskolan och genom olika former av både vardags- och mer festbetonad samvaro. Föräldrasamarbetet bör utformas med hänsyn till föräldrars olika situation och behov.
11.6.4 Planering och samarbete
Insatser när det gäller hemspråksstöd, föräldrakontakter och särskilda insatser för minoritetsbarnen från den svenska personalen behöver planeras in på både lång och kort sikt i förskoleverksamheten.
För att hemspråksstödet skall ha relevans för barnen måste tvåspråkig personal kunna knyta an till övrig verksamhet i barngruppen. Hemspråks- stödet bör inte bedrivas som en avgränsad verksamhet. Det skall utgöra en del av dagens sysselsättningar med de barn som behöver hemspråksstöd. Även övriga barn i gruppen skall ges möjlighet att ta del av minoritetsbarnens kultur och språk.
Det förekommer att hemspråksgruppernas verksamhet isoleras från övriga grupper i t. ex. en förskola. För att få en bättre samordning av olika verksamheteri förskolor med hemspråksgrupper behöver därför i planering- en för hela förskolan särskilt utrymme ägnas åt den tids- och innehållsmässiga
uppläggningen av hemspråksverksamheten i kombination med verksamhe- ten i övrigt vid förskolan.
11.6.5 Mål och arbetssätt
Den svenska personalen har en aktiv roll både när det gäller att formulera mål och diskutera metoder för att arbeta med hemspråksstödet. Personalen måste göras medveten om sin egen betydelse för att hemspråksverksamheten skall fungera t. ex. genom att själv aktivt arbeta med barnen kring deras kultur och för att kunna se hur förskoleverksamheten som helhet skall utformas i förhållande till hemspråksstödet.
Svenskt språkstöd
Den svenska personalen har en särskild funktion när det gäller barnens behov av stöd i svenska språket och deras kontakter med svensk kultur.
Personalen behöver därvid ha kunskap om barnets bakgrund, moders- målskunskap, förväntningar från barnens föräldrar, typ av stimulans som barnet får i hemmet. Vidare är det av betydelse att personalen har insikt om vad det utvecklingsmässigt innebär för ett barn att lära sig två, kanske flera, språk. Som visats i kapitel 3 är det vanligt och naturligt att barn som skall behärska flera språk behöver mer tid på sig för språkutvecklingen.
För att kunna tillägna sig ett språk behöver barnet höra det talas av människor i sin omgivning. Vuxna måste tala till och med barnet. Barnet måste få höra samtal mellan såväl vuxna som barn. På det sättet får barn varierande språkmodeller. Det är viktigt att de vuxna visar uppmärksamhet och inbjuder till kontakt och kommunikation.
Språkstöd får inte ensidigt inriktas på ordförståelse och ordkunskap. Det bästa Språkstödet ges i form av naturlig inlärning i lek och arbete, i alla vardagliga aktiviteter. Det bör inriktas på att ge barnen upplevelser av och insikt i svensk vardagskultur, svenskt samhällsliv samt orientering om Sveriges natur, sånger, sagor m.m. Stödet fungerar bäst då barnet är motiverat, får konkreta upplevelser och möjlighet att bearbeta dem. Barnet måste få utvecklas i sin egen takt i ett tryggt och tillåtande klimat utan att behöva jämföra sig med svenska kamrater. Det är mycket väsentligt att barnet får uppmärksamhet, uppmuntran och känslomässigt stöd. Den svenska personalens attityd mot barnet är av avgörande betydelse för dess motivation att tillägna sig omgivningens språk. Återkommande korrigering- ar kan hämma barnets språkutveckling. Barn bör under samtal och samvaro få ordentlig chans att höra ord uttalas, få benämningar på föremål och händelser m. m.
Språkliga svårigheter vid tillägnandet av svenska märks bl. a. i barnens ordförråd och begreppsbildning. Barn kan ha ett begränsat ordförråd och/eller använda ord på felaktigt sätt eftersom de inte alltid förstår ordens rätta innebörd. De kan också ha svårigheter med meningsbyggnad och ordföljd. Barn från vissa språkgrupper kan ha svårigheter med sådana svenska språkljud som saknas i deras eget modersmål.
Barn som har inga eller obetydliga kunskaper i svenska kan ha svårigheter i en de] aktiviteter i förskolan, bl. a. i större gruppsamlingar och även vid
samtal i smågrupper. Även vissa svenska dialektala ord och uttryck kan erbjuda svårigheter för en del barn.
11.7. Arbetssättet i familjedaghem
Mycket av vad som beskrivits ovan är tillämpligt för tvåspråkig och svensk personal i familjedaghem som arbetar med barn från språkliga minoritets- grupper. Så här berättar några tvåspråkiga dagbarnvårdare om hur det fungerar för dem:
Jag har hand om ett grekiskt barn och två svenska barn. Verksamheten hos oss sker på svenska. Jag talar alltså svenska med barnen och när det behövs upprepar jag det på grekiska. Jag tycker inte att det är jobbigt att använda svenska språket i mitt arbete. Föräldrasamarbetet sker på grekiska med den grekiska flickans föräldrar. (Grekisk dagbarnvårdare)
Jag har hand om enbart finska barn. Hela barngruppen är finsktalande och barnen talar också finska sinsemellan. Under mina två år som dagbarnvårdare har jag bara haft hand om finska barn. Ett av barnen har tidigare varit hos svensk dagmamma, de övriga har varit hemmabarn. När jag läser för barnen är det mycket bättre att jag har enbart finska barn. Vi deltar i sång- och lekstunderna som de finska hemspråksträ- narna har på Mariagården. Det är mycket positivt för barnen att vara med på dem. Assistenterna tänker inte på språktillhörigheten när de placerar barnen hos barndagvårdare. Men jag vägrar att ta emot svenska barn som familjekontoret vill placera hos mig. (Finsk dagbarnvårdare)
Utbildning och fortbildning är mycket viktiga för dagbarnvårdarna eftersom de får arbeta utan att ha andra vuxna i närheten att diskutera och rådgöra med. I samband med en utbildning kan det ges möjligheter att diskutera och utbyta erfarenheter med andra dagbarnvårdare i samma situation och med tvåspråkig och svensk personal i daghem och deltidsgrupp.
I både tvåspråkiga och svenska familjedaghem kan barn behöva delta i annan hemspråksstödjande gruppverksamhet: i öppen förskola, i en deltidsgrupp, i ett daghem eller i föreningsarrangerad hemspråksverksam- het.
Så här berättar en hemspråkslärare vid en öppen förskola som bl. 3. tar emot barn från familjedaghem:
Barnen är mycket glada över att få komma hit. De säger: ”Äntligen har vi något roligt att gå till!” Barnen är mycket öppna till sina personligheter och glada över att träffa varandra. Här har jag min egen planering och jag tar mina egna böcker med mig. Vi pratar t. ex.om djur, natur och vår egen kropp. Barnen skall själva kunna berätta vad jag lärt dem. I varje aktivitet tillsammans med barnen försöker jag att få in en medveten Språkträning. Jag rättar genom att upprepa det som barnen säger. Jag försöker utveckla barnens egna fraser. Vidare har jag fin kontakt med föräldrarna. De ser det som mycket positivt att barnen har möjlighet att vara här.
Familjedaghemmens behov av stöd för utveckling av sitt arbetssätt skulle behöva uppmärksammas betydligt mer i kommunerna än vad som sker för närvarande. Det kan också gälla möjligheter att erhålla material — böcker,
bilder, film, ljudband m. m. — som kan stimulera barnens språkutveckling och anknyta till barnens hemkultur.
I familjedaghem där barn och dagbarnvårdare har samma språk- och kulturbakgrund kan kontakterna med svenskt språk och svensk kultur behöva få särskilt utrymme och stöd.
11.8. Överväganden
Utredningen anser
att socialstyrelsen inom ramen för sin verksamhet bör ta fram metodkom- plement till arbetsplan för förskolan som beskriver arbetssättet för olika språkgrupper i förskolan och sammanfattar viktiga aspekter på arbetet med hemspråksstöd. Socialstyrelsen bör även i samarbete med bl.a. skolöverstyrelsen utarbeta en ny arbetsplan som tar upp grundläggande principer för språkligt och kulturellt stöd till barn i språkliga minoritets- grupper. Den skall kunna ersätta den arbetsplan för förskolan som behandlar frågan om invandrarbarn i förskolan (del 4). att grundutbildning och fortbildning för förskolans personal bör innehålla moment där möjligheterna till ett ökat flerkulturellt inslag i förskolans verksamhet beaktas. Ovan nämnda metodbeskrivningar borde t. ex. ingå i undervisningsunderlaget. UHÄ och skolöverstyrelsen bör, enligt utredningens uppfattning, i samarbete med socialstyrelsen ta fram förslag till utbildningsprogram med denna inriktning. att det, som framhållits i kapitel 3, behövs forskning som visar hur barn lär sig flera språk samt att forsknings- och utvecklingsarbete genomförs för att ge underlag för utveckling av metodik och innehåll i förskolans språk- och kulturstödjande verksamhet.
12. Samverkan förskola —— lågstadium
12.1. Inledning
Nästan alla barn som i dag börjar grundskolan har under minst ett år deltagit i någon form av förskoleverksamhet. Förskolereformen år 1975 aktualiserade på ett speciellt sätt frågan om övergång från förskola till skola. På såväl central som lokal nivå har man arbetat för att få en förbättrad samverkan mellan förskolans och skolans organisation, innehåll och pedagogik. Socialstyrelsen och skolöverstyrelsen har bl. a. genom att följa pågående försöksverksamhet och själva initiera och stödja sådan sökt få ökad klarhet när det gäller mål och medel för att åstadkomma kontinuitet mellan förskolan och skolan. Samarbetet mellan de båda verken har även gällt barn från minoritetsgrupper, men på detta område har det däremot inte genomförts någon speciell försöksverksamhet för att undersöka frågor i samband med övergången från förskola till skola.
I utredningens direktiv ingår att beakta sambandet mellan den hemspråks- stödjande verksamheten i förskolan och skolan. Två andra statliga kommit- téer arbetar med frågor om hemspråksstödjande verksamhet och samarbete mellan förskolan och skolan. Kommittén om samverkan mellan förskola och skola (U 1980:84 och 1981:01) har till uppgift att utvärdera erfarenheter av senare års försöksverksamhet med samverkan förskola—skola samt bedöma till vilka områden ett eventuellt fortsatt utredningsarbete bör koncentreras för att åstadkomma ökad samverkan. Som tilläggsdirektiv har utredningen fått att utifrån pedagogiska och organisatoriska utgångspunkter förutsätt- ningslöst överväga för- och nackdelar med sänkt skolpliktsålder. Språk- och kulturarvsutredningen (U 1981:49) skall göra en kartläggning av hittillsva- rande hemspråksundervisning i skolan och försöksverksamhet med bl. a. hemspråksklasser i låg- och mellanstadierna. Denna utredning skall även utreda det finska språkets ställning inom det svenska skolsystemet.
12.2. Grundskolans invandrarundervisning
Invandrarbarn och andra minoritetsgruppers barn har när de går i skolan möjlighet att få hemspråksundervisning som är ett schemalagt och betygsatt ämne. Deltagandet i hemspråksundervisningen är frivilligt. Dessutom har de möjlighet att delta i studiehandledning på hemspråket och undervisning i svenska som främmande språk. Kommuner som inte kan anordna hem-
språksundervisning skall anhålla om befrielse från skyldigheten av länsskol- nämnden.
Fr. o. m. läsåret 1982/83 blir hemspråket ett tillvalsämne på högstadiet. Kommunen kan dessutom inom det fria studievalet erbjuda olika kulturför- djupade studier.
Hemspråksundervisningen syftar till
att eleverna utvecklar sitt språk, så att det blir ett medel för dem att växa till människor med stark självkänsla och en klar uppfattning om sig själva, sin grupptillhörighet och livssituation.
Hemspråksundervisningen skall medverka till att eleverna bevarar kontakten med sin familj och språkgrupp. Därmed ökar förutsättningarna för deras språkutveckling. Undervisningen skall ge grunden för elevernas utveckling mot aktiv tvåspråkighet.
(Lgr 80) Studiehandledningen syftar till
att stödja undervisningen i olika ämnen och till att ytterligare stimulera utvecklingen av språket. (Lgr 80)
Undervisningen i svenska som främmande språk syftar till
att elever med annat hemspråk än svenska och med annan kulturbakgrund skall få sådana kunskaper i svenska att de kan leva och verka i kamratkretsen, på arbetsplatser och i samhället i övrigt på samma vilkor som kamrater med svenska som hemspråk. (Lgr 80)
Kommunerna bör i samråd med föräldrarna och invandrarorganisationerna organisera hemspråksundervisningen för att utifrån de lokala förutsättning- arna på olika sätt tillgodose elevernas varierande behov.
Hemspråksklass
Elever som har minoritetsspråk som hemspråk förs samman årskurs- eller stadievis till s. k. hemspråksklasser. Undervisningen sker på elevernas gemensamma hemspråk och skall följa den svenska läroplanen. Undervisning i svenska som främmande språk bör även ingå i samtliga klasser. Den bör under de första årskurserna inriktas mot att tala och förstå svenska. Undervisningen på svenska skall öka successivt. Målsättningen är att elever som under låg- och mellanstadierna undervisas i hemspråksklass, skall kunna fortsätta sin skol- gång på högstadiet i svenskspråkig undervisning.
Sammansatt klass
En sammansatt klass består av en grupp svenska elever och vanligtvis en lika stor grupp elever med ett gemensamt annat hemspråk än svenska. Hemspråks- eleven får en betydande del av undervisningen på hemspråket. Undervisning i vissa ämnen, ofta gymnastik, musik, teckning och slöjd kan från första början vara gemensam för hela klassen. I den sammansatta klassen arbetar hemspråkslärare och klasslärare i arbetslag.
I hemspråksklasser och i de sammansatta klassernas hemspråksgrupper måste i regel gällande timplaner jämkas. J ämkningen medges av regeringen. Kommunerna har som försöksverksamhet t.o.m. läsåret 1981/82 fått tillämpa jämkade timplaner på grundskolans låg- och mellanstadier för att pröva olika organisationsformer för hemspråksundervisningen. Utvärde-
ringen av denna försöksverksamhet slutredovisas för regeringen hösten 1982.
Förberedelseklass
Undervisningen i en förberedelseklass består till större delen av undervisningi svenska som främmande språk och om svenska förhållanden. Till dessa klasser kommer vanligtvis nyinflyttade elever ur språkgrupper med ett litet antal barn. Förberedelseklasserna är av tillfällig karaktär. Eleverna är inskrivna i svenska klasser till vilka de successivt går över. Elever i förberedelseklasser får oftast undervisning i hemspråket och studiehandledning på hemspråket.
Svensk klass Elever som har minoritetsspråk och går i svensk klass, får sin hemspråksun- dervisning och/eller stödundervisning i svenska utanför klassen. Hemspråks- undervisningen ersätter undervisning i ett eller flera ämnen eller deltagande i fria aktiviteteri motsvarande omfattning.
Lärare Hemspråkslärare undervisar i hemspråket och ger studiehandledning. Under- visningen i svenska som främmande språk bör enligt skolöverstyrelsens anvisningar helst handhas av lärare med svensk kulturbakgrund och med svenska som första språk. Klassföreståndaren i hemspråksklass skall ha låg- eller mellanstadielärarutbildning eller motsvarande finsk utbildning i de finska klasserna.
Om statsbidrag se kapitel 17.
12.3. Invandrarundervisningen i gymnasieskolan
Även i gymnasieskolan skall kommunen anordna undervisning i hemspråk och studiehandledning för elever som har minoritetsspråk som hemspråk och som bedöms behöva och önskar delta i sådan undervisning. Elever kan också byta ut ett främmande språk på sin studieväg mot sitt hemspråk. Vidare kan stödundervisning i svenska anordnas. I gymnasieskolan förekommer även 5. k. introduktionskurser ofta under sommartid.
12.4. Förskolans och skolans mål och arbetssätt
Förskolans och grundskolans övergripande mål stämmer väl överens. I båda betonas helhetssynen på människans behov och betydelsen av att stödja en allsidig personlighetsutveckling. Barnets sociala, emotionella, intellektuella och fysiska utveckling framhålls som viktig att beakta och stödja. I målen betonas att arbetet i förskola och grundskola skall ske i samverkan med barnens hem. Vidare betonas att skolan respektive förskolan som komple- ment till föräldrarna skall medverka till att barnen utvecklas till ansvarsfulla samhällsmedlemmar.
I realiteten skiljer sig förskolan och grundskolan om man ser till graden av styrning av verksamheten liksom till resurser, organisation och personalut- bildning — för att nämna några relativt påtagliga faktorer som kan påverka
utformningen av de båda verksamheterna. Styrningen i skolan uttrycks genom av riksdag och regering antagna författningar som påverkar organisationen av skolan. Därvid regleras befattningshavarnas uppgifter och arbetstider m. ut. En sådan överbyggnad existerar inte på samma sätt när det gäller förskolan. Den styrs närmast indirekt av ganska få, begränsade statliga direktiv, förutom socialtjänstlagen främst statsbidragsbestämmelscrna. Arbetsplanen för förskolan anger på ett övergripande sätt inriktningen av organisation, innehåll och arbetsmetoder. Även de anvisningar om organi- sationen som lämnas av socialstyrelsen har karaktären av rekommendationer som det inte föreligger något bindande tvång för kommunerna att följa. Den kommunala politiska och administrativa styrningen ger en förskola en större frihet att utforma verksamheten än vad som gäller en skola eller en klass.
Den mest påtagliga skillnaden mellan förskolan och grundskolan om man ser till den verklighet som barn och föräldrar upplever är att förskolan inte har centrala eller regionala direktiv för t. ex. vad slags läro- och erfaren- hetsstoff som barnet skall stifta bekantskap med eller lära in. Av arbetsplanen för förskolan framgår att barnets behov, intressen och dess utvecklingsnivå bör vara utgångspunkten för den stimulans, de erfarenheter och det stöd som barnet skall kunna få i förskolan. Särskilt daghemsverk— samheten innehåller ju mycket av den omsorg och värd ett barn kan behöva. Personalen skall fungera som fostrare i mycket vid bemärkelse. Skolans lärare har mer begränsade möjligheter härvidlag med hänsyn till organisa- tion, gruppstorlek, schemaläggning och tid som de tillbringar tillsammans med barnen. I det fallet finns de största likheterna mellan lågstadiet och förskolans deltidsgrupper. I läroplanen för skolan anges dock att elevernas behov skall avgöra vilket stoff och vilken metodik som skall användas i skolan. Lektionsutformning och schemaläggning kan utformas på olika sätt. Grundskolan kan sägas lägga mer vikt på barnens intellektuella färdighets- och kunskapsträning än vad förskolan gör. Förskolan har hittills visat stor försiktighet därvidlag.
12.5. Samverkan förskola — skola
I både förskolans arbetsplan och i läroplan för grundskolan framhålls betydelsen av kontinuitet för barnet vid övergång mellan förskola och lågstadium. Skolan skall kunna ta vid där förskolan slutar, samtidigt som förskolan förutsätts ha beaktat skolövergången och de nya krav och förhållanden som möter barnet i skolan.
Arbetsplanen för förskolan och läroplanen framhåller betydelsen av samstämmighet mellan förskolans och skolans pedagogik och betonar speciellt betydelsen av detta när det gäller barn inom språkliga minoritets- grupper.
Någon form av generell samverkan i syfte att underlätta övergången finns i så gott som alla kommuner. Det vidtas åtgärder för att utveckla kontakt och samverkan mellan personal i förskola och skola, bl. a. i form av gemensam- ma studiedagar samt samråd eller samverkan vid barnens övergång från förskolan till lågstadiet. I vissa kommuner deltar förskolans och även fritidshemmens personal kontinuerligt i lågstadiets elevvårdskonferenser.
Dessutom informeras föräldrarna och barnen om grundskolan, dess inrikt- ning, uppläggning, arbetsformer och miljö — något som vanligen sker våren före skolstarten.
Många förskolor har särskilda s. k. skolförberedande övningar för sexåringarna, medan en del förskolor tidigare och mer successivt arbetar med områden som förbereder barnen för skolan. Det förekommer också att förskolans och skolans personal gemensamt samråder med barnens föräldrar i frågor som kan vara av betydelse inför skolstarten, t. ex. när det gäller vilken klass barnet skall börja i.
12.6. Samverkan kring hemspråksverksamheten
Skolöverstyrelsen genomförde i samband med ett regeringsuppdrag under år 1980 en urvalsundersökning i 31 kommuner. Bl. a. frågades om det fanns permanenta samrådsformer avsedda för hemspråksverksamheteni förskolan och i grundskolan. (Skolöverstyrelsen 1980-08-20.) Det framgick att i åtta av de 31 kommunerna fanns lokala handlingsprogram för hemspråksverksam- heten och att det i kommuner där antalet invandrarelever överstiger riksmedeltalet är vanligt med permanenta samrådsorgan. Dessa har enligt enkätsvaren ”tagit som främsta uppgift att överbrygga hemspråksträningen i förskolan och hemspråksundervisningen i grundskolan". Följande samråds- och samordningsverksamhet förekom:
Anordnar överlämnande konferenser 29 kommuner Anordnar fortlöpande konferenser kring invandrarundervisningen 21 ” Anordnar gemensamma studiedagar 14 ” Anordnar studiebesök vid för- och grundskola 23 ” Anordnar gemensam information till invandrar- elevernas föräldrar 22 ”
I några kommuner tjänstgör samma hemspråkslärare både i förskolan och i grundskolan ochi rapporten pekas på att: ”i dessa fall tycks möjligheterna till samordning vara säkrade”.
Den samverkan som hittills har bedrivits rör framför allt organisatoriska frågor och inte så mycket arbetssättet.
12.7. Att börja i grundskolan
För barn som inte behärskar svenska kan övergången till grundskolan och dess för barnet nya krav och förhållningssätt bli svårgripbara, speciellt om barnet träffar sin hemspråkslärare endast under några timmar i veckan. Förutom att den yttre miljön är ny förväntas barnen inhämta kunskaper på ett språk som en del av dem behärskar dåligt. Barn med bristfällig svenska riskerar i många fall att få stora svårigheter i skolarbetet i svenskspråkiga klasser. För elever som har möjlighet att gå i hemspråks- eller sammansatt klass kan situationen bli helt annorlunda.
Därför är det av stor vikt att förskola och grundskola redan i ett tidigt skede i samråd med föräldrarna planerar för en förskole- och skolgång som erbjuder kontinuitet och optimala utvecklingsmöjligheter för varje barn. En viktig utgångpunkt för sådan planering är att förskolan och skolan har en samordnad målsättning för hemspråksstödet respektive hemspråksundervis- ningen samt att det finns en samordning vad gäller organisation och riktlinjer för personalens uppgifter i förskolan och skolan. Liksom när det gäller barn i övrigt måste åtgärderna i förskolan och skolan ofta särskilt anpassas och samordnas till enskilda barns behov av stöd samt kontinuitet i detta stöd.
12.8. Överväganden
12.8.1. Inledning
De flesta barn har gått i förskola minst ett år innan de börjar i årskurs 1. Socialtjänsten i många kommuner lämnar rutinmässigt uppgifter till skolför- valtningarna om antal barn, vilka språk de talar och om de har fått hemspråksträning. Vidare förekommer att förskolans personal tillsammans med föräldrarna vidarebefordrar uppgifter om varje enskilt barn. I en del kommuner redovisas en bedömning av barnets färdigheter i sitt första respektive andra språk. Före skolstarten är det vanligt att nybörjarföräld- rarna informeras om skolans arbete och organisation och om vilka olika former av språkstöd som grundskolan kan erbjuda. Föräldrar har även möjlighet att framföra önskemål om sina barns skolgång.
I utbildningsutskottets betänkande 1975/76:33 med anledning av proposi- tion 1975/76:118, om hemspråksundervisning för invandrarbarn sägs:
Kommunerna föreslås årligen inventera behovet av särskilda åtgärder för invandrar- barnen. På grundval av denna inventering skall upprättas ett för förskola. grundskola och gymnasieskola gemensamt handlingsprogram för hur kommunens samlade resurser för invandrarbarnens hemspråksundervisning och behov av stödundervisning skall utnyttjas med hänsyn till varje enskilt barns behov.
Av skolöverstyrelsens enkät till 31 kommuner framgår att endast åtta av dessa har gjort lokala handlingsprogram för samordning av hemspråksträ- ning och hemspråksundervisning. Samordningen har framför allt gällt personalresurserna. Endast i mindre utsträckning har samordningsarbetet rört fördelningen av ekonomiska resurser eller innehåll och arbetssätt. Utredningen anser att det är av stor vikt att sådana handlingsprogram upprättas.
För hemspråksstöd i språk med ett litet antal barn kan det vara en fördel om samma hemspråkslärare tjänstgör i både grundskolan och förskolan. Detta kan innebära bättre anställningsförhållanden för hemspråksläraren. Det kan även underlätta rekryteringen av personal och göra övergången från förskolan till lågstadiet lättare för det enskilda barnet. Förutsättningen för att detta skall bli en väl fungerande lösning är att hemspråksläraren har kunskap om både förskolans och skolans arbetssätt och arbetar i ett begränsat antal klasser och förskolegrupper.
1282. Information till föräldrar och föräldrasamverkan
Utredningen anser att detär av stor vikt att alla föräldrar så tidigt som möjligt får information om barnens olika möjligheter att få språkligt och annat stöd i skolan. Detta bör kunna ske i samband med barnhälsovårdens och socialtjänstens uppsökande verksamhet eller allra senast under höstterminen året före skolstarten. (Se vidare kapitel 8.)
Utredningen är medveten om att en långsiktig planering kan vara svår att genomföra på grund av att familjer flyttar och av andra skäl. Risken för merarbete av sådana skäl får emellertid vägas mot värdet av en planering för att få en kontinuitet som flertalet tjänar på. Till detta får räknas värdet av att ge föräldrarna möjlighet atti god tid tänka över och ta ställning till de olika möjligheterna.
Både förskola och grundskola betonar vikten av föräldrasamarbete. Där det finns möjlighet är det en klar fördel om förskolebarnen kan flytta över till grundskolan i grupp och inte placeras enskilt i olika klasser. Det innebär en trygghet för både barn och föräldrar om de till skolan kan överföra den ”samarbetstradition" som redan har påbörjats i förskolan.
1283. Information om enskilda barn
De sexåriga barnens färdigheter i deras första och andra språk bedöms ofta under vårterminen före skolstarten. Sådana bedömningar bör göras av tvåspråkig och svenskspråkig personal med ingående kännedom om barnen. Någon form av systematiska bedömningar av barnens språkbehärskning kan, förutsatt att de är väl utarbetade, fungera som komplement till den kunskap om barnet som den personal har som lärt känna barnet under en längre tid. Möjligheterna att utarbeta sådana bedömningar, som också tar vara på erfarenheter från de dagliga kontakterna med barnen, undersöks f. n. av institutionen för praktisk pedagogik vid Göteborgs universitet (jfr kapitel 8).
Utredningen förordar att föräldrar, förskolepersonal, skolans elevvårds- personal och mottagande lågstadielärare/hemspråkslärare tillsammans under höstterminen året före skolstarten diskuterar åtgärder som kan stödja och stimulera barnet i dess skolarbete. Detta är särskilt viktigt för föräldrar och/eller barn som känner oro inför skolstarten.
1284. Information inför skolstarten
Det är vanligt att barnen under vårterminen före skolstarten får bekanta sig med den skola de skall börja i. Barn och förskolepersonal besöker skolan, deltari skolarbetet, raster, Skolmåltider m. m. Ofta inbjuds även föräldrar till dessa besök. I förskolan följs besöken upp med skolförberedande övningar, besök av grundskolans personal och elever etc.
För barn ur språkliga minoriteter är det viktigt att de gör studiebesök och efterföljande bearbetning tillsammans med någon vuxen som talar deras språk. Barnen behöver även få träffa sina blivande hemspråkslärare och uppleva vad bl. a. grundskolans hemspråksundervisning innebär.
12.8.5 Samverkan mellan förskolans, fritidshemmens och grundskolans personal
Personal i förskola, fritidshem och grundskola behöver ha kunskap om varandras arbetsområden och arbetsuppgifter. Vid några lärarhögskolor pågår samundervisning för dessa personalkategorier i vissa ämnen. I många kommuner genomförs gemensam fortbildning, studiedagar, studiebesök och auskultation. För hemspråkslärare, som tjänstgör på många olika ställen, kan det dock uppstå problem att delta i sådan fortbildning.
Utredningen anser att dessa frågor måste lösas lokalt och att det är av stor vikt att förskole-, fritidshems- och grundskolepersonal får möjlighet att samarbeta och att få kunskap om varandras arbete. Detta medverkar till en kontinuitet mellan de båda stadierna.
Det är vidare angeläget att förskolans och fritidshemmens personal har goda kunskaper om hemspråksverksamhetens mål, organisation och upp- läggning, bl. 3. eftersom de ofta rådfrågas av barnens föräldrar.
12.8.6 Barn med uppskjuten skolgång
Barn vars skolgång uppskjutits skall anvisas plats i förskola. Alla barn är skolpliktiga från det år de fyller sju år och skolan är ansvarig för alla skolpliktiga barn. Ett fåtal barn bedöms emellertid behöva gå kvar i förskolan ytterligare ett år. Det avgörande ställningstagandet ligger därvid hos föräldrarna efter samråd med förskola och skola.
För en del barn vilkas skolgång har uppskjutits kan förskolans pedagogik vara tillräcklig, andra kan dessutom behöva delta i ' vissa moment i grundskolans undervisning.
Enligt skolöverstyrelsen fick år 1979 totalt ca 1 800 barn uppskov med skolstarten. Det innebär att antalet barn med behov av hemspråksstöd som får skoluppskov uppgår till högst något hundratal barn.
I ett gemensamt meddelande från socialstyrelsen och skolöverstyrelsen (Socialstyrelsen nr 5/1979) framhålls att möjligheten till uppskov bör utnyttjas restriktivt. Det anges att om det blir nödvändigt att ge barn skoluppskov bör förskolan och skolan ingående diskutera vilket särskilt stöd barnet behöver i förskolan. Det behöver också beaktas vad grundskolan kan bidra med för att barnet skall få det stöd och den stimulans det behöver för sin utveckling.
Utredningen föreslår att skolpliktiga barn vilkas skolgång har uppskjutits skall få ett hemspråksstöd som motsvarar det som deras kamrater i förskolan får. Det kan också bland dessa finnas barn som behöver ett mer omfattande stöd.
12.8.7 Gemensamt hemspråksstöd och hemspråksundervisning
I några kommuner har socialförvaltningen som förutsättning att det skall finnas ett visst antal barn i en viss ålder för att barnen skall erbjudas hemspråksstöd. En del barn går miste om hemspråksstöd eller hemspråks- undervisning bl. a. på grund av att socialförvaltningen inte lyckas rekrytera tvåspråkig personal inom ett visst språk. Utredningen har övervägt om det är
möjligt och lämpligt att anordna en gemensam hemspråksstödjande verk- samhet för barn mellan ca sex och sju års ålder i syfte att få en tillräckligt stor grupp barn och utnyttja tillgänglig tvåspråkig personal i förskolan eller skolan.
Barn bör enligt ett supplement till Lgr 80 ej ha sin grundläggande läs- och skrivinlärning på två språk samtidigt. Stödet eller undervisningen i det språk där läs— och skrivinlärning ej förekommer koncentreras därför uteslutande till huvudmomenten lyssna och tala. Man utgår från elevernas egna erfarenheter samt ord, bildserier, lämpliga spel osv. Enligt läroplan för grundskolan (Lgr 80) ingår då i lågstadiets arbete att B uttrycka sig i vardagliga språksituationer, t. ex. vid lekar samtala i en grupp berätta, beskriva och förklara händelser och bilder lyssna på sagor, berättelser och musik och samtala därom lära sig ta ställning till innehållet i vad de hör eller talar om läsa upp egna dikter och spela pjäser träna ljud och satsmelodi.
DDDDDD
Utredningen anser att det bör vara möjligt att anpassa metoder och innehåll i den hemspråksstödjande verksamheten till gruppverksamhet för äldre förskolebarn och barn i lågstadiets första årskurs. Ett samordnat gemensamt hemspråksstöd och hemspråksundervisning skulle således vara en framkom- lig väg då inga andra organisatoriska lösningar står till buds. Utredningen anser att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen bör ta initiativ till samt utvärdera försök med sådana grupper.
12.9 Överväganden och förslag
Utredningens förslag om registrering av barnens språk och förbättrad planering av förskolans hemspråksstöd blir en viktig utgångspunkt för skolans planering av hemspråksundervisningen. En ökad organisatorisk och pedagogisk samverkan bör samtidigt eftersträvas. Ett konsekvent genomfört hemspråksstöd i förskolan utgör grunden för att skolans insatser kan få önskade effekter. En gemensam planering och ett engagerat samarbete vad gäller pedagogisk inriktning, arbetssätt samt organisatorisk samordning behöver utvecklas vidare på lokalt plan. Därvid är det väsentligt att få till stånd ett betydligt förbättrat personalsamarbete, bl. a. genom en ökad satsning på samordnad information, gemensam fortbildning och bättre möjligheter för personal i förskola och skola att planera och diskutera hemspråkstödets/undervisningens mål, innehåll och arbetssätt.
Utredningen anser
att ett lokalt samarbete mellan förskola och skola bör utgå från en samordnad målsättning och planering. En kontinuitet mellan förskolans hemspråks- stöd och skolans hemspråksundervisning i fråga om innehåll, organisation och personalens uppgifter bör eftersträvas.
att det bör ske en samordnad planering av förskolans och skolans hemspråks- stödjande verksamhet att det bör ske en ökad satsning på samordnad information och gemensam fortbildning när det gäller hemspråksstöd/hemspråksundervisning för personal i förskola och skola. Administrativ och pedagogisk personal i förskolan och grundskolan bör även ha möjlighet att kontinuerligt planera och diskutera hemspråksstödets/undervisningens mål, innehåll och arbetssätt tillsammans att förskolan och skolan bör vidareutveckla olika åtgärder för att förbereda barnen och föräldrarna för skolgången och skolans hemspråksundervis- ning att det i vissa fall kan ordnas gemensamt hemspråksstöd/undervisning för äldre förskolebarn och yngre skolbarn. Socialstyrelsen och skolöversty- relsen bör initiera och utvärdera försök med en sådan samordning av hemspråksstöd respektive hemspråksundervisning att skolöverstyrelsen och socialstyrelsen i sitt fortsatta arbete särskilt bör arbeta med frågor som rör kontinuiteten i förskolans och grundskolans hemspråksstödj ande verksamhet. Detta kan de båda tillsynsmyndigheter- na göra bl. a. genom att initiera, följa, dokumentera och informera om utvecklingsarbete i kommunerna.
Utredningen föreslår
att skolpliktiga barn vilkas skolgång har uppskjutits skall få samma hem- språksstöd som andra förskolebarn och vid behov ett mera omfattande stöd. Förskolan bör som regel stå för detta stöd (se vidare kapitlen 16 och 17).
13 Speciella åtgärder utom förskolan — Kulturell verksamhet och fritidsverksamhet
Utredningen har erfarit att det föreligger stora svårigheter för barn från olika minoritetsgrupper att få del av sitt språk och sin kultur genom det kultur- och fritidsutbud som finns i Sverige i dag. Utredningen vill därför framhålla att ökade insatser för språk- och kulturstödjande verksamheter för barn i förskoleåldern är synnerligen angelägna. För barn som inte får del av förskolans hemspråksstöd före sex års ålder eller före skolstarten är olika former av kompletterande hemspråksverksamhet särskilt nödvändiga om barnen skall få någon chans att bli tvåspråkiga och tvåkulturella.
Eftersom det är många barn från invandrar- och minoritetsgrupper som växer upp i det svenska samhället under detta årtionde brådskar det med åtgärder för att stödja olika gruppers språk och kultur både inom och utom förskoleverksamheten.
Utredningen anser
att statens kulturråd bör utarbeta ett särskilt program för kulturverksamhet för barn och ungdom från invandrar- och minoritetsgrupper att invandrarföreningar, bibliotek, museer f. fl. bör dokumentera och informera om olika invandrar- och minoritetsgruppers kulturer och deras situation i Sverige och den egna kommunen att information bör ges i lättillgänglig form till invandrarorganisationer m. fl. om olika verksamheter som stödjer barnens modersmål och kultur samt beträffande bidragsmöjligheter och ansökningsförfarande. Skriftlig infor- mation bör utarbetas av statens invandrarverk i samarbete med berörda anslagsgivande verk rn. fl. Kommunernas direktinformation i dessa frågor via invandrarnämnder/byråer rn. fl. är särskilt viktig att fortbildning av ledare för barn- och ungdomsverksamhet bör kunna ske i samverkan mellan svenska organisationer och invandrarorganisationer, t. ex. mellan ett studieförbund och en invandrarorganisation när det gäller lekverksamhet bland barn.
Utredningen föreslår
att statens kulturråd och statens ungdomsråd i samarbete med andra berörda myndigheter och organisationer får i uppdrag att göra en översyn av bidragen till kultur- och fritidsverksamheter. En sådan översyn bör leda till förslag som gynnar föreningars och andras hemspråksstödjande verksamhet för minoritetsbarn i förskoleåldern. Särskilt viktigt är detta för barn som inte får del av förskolans hemspråksstöd. Bidragen bör avse hemspråksverksamhet som i det närmaste är jämförbar med förskolans hemspråksstödjande verksamhet med avseende till innehåll och minimalt antal timmar per vecka. att kulturutbudet från samhällsstödda kulturinstitutioner samt i radio och TV för barn från invandrar- och minoritetsorganisationer ökas. Barnen kan på detta sätt få ett omfattande stöd för sitt språk och sin kultur. att det snarast igångsätts och utvecklas en ledarutbildning för olika invand- rar- och minoritetsgrupper inom ramen för folkhögskolornas fritids- och ungdomsledarutbildning. En sådan ledarutbildning bör ingående behand- la arbete bland barn i förskoleåldern.
13.1. Bakgrund
Förskolans hemspråksstöd omfattari dag ungefär en femtedel av de barn som har ett minoritetsspråk. En majoritet av barnen går i förskolan ett åt två år innan de börjar skolan och tre fjärdedelar får hemspråksstöd under den tiden. Det viktigaste ansvaret för att barnen under förskoleåldern utvecklas i det egna språket och den egna kulturen ligger således på föräldrarna.
Språk- och kulturtillägnande sker i sociala och kulturella sammanhang inom och utom det egna hemmet. Släkt- och vänkretsen är därvid en viktig tillgång. Särskilt de som har mycket lite umgänge med andra som talar deras modersmål och har samma kulturbakgrund behöver få stöd och stimulans av samhällets fritids- och kulturutbud. För fostran av barnen är sådana kontaktmöjligheter utanför familjen av största betydelse. Särskilt viktigt är det för de allra yngsta barnen. Ju äldre barnen blir desto lättare kan de själva söka kontakter och fritidssysselsättningar, förutsatt att behovet väckts och de känner till möjligheterna. Barn och ungdom i alla åldrar från minoritets- grupper bör ha möjlighet att välja på ett ”eget” och svenskt kultur- och fritidsutbud. I det avseendet är förutsättningarna olika bl. a. beroende på var barnen bor och vilken grupp de tillhör. Generellt sett har minoritetsbarnen ett begränsat utbud på sina språk och från sina kulturer.
För många som utvandrat till ett annat land där uppfattningar, traditioner och levnadsvanor skiljer sig från det invanda är behovet särskilt stort av att kunna knyta an till den egna kulturen, till det välbekanta. I tidig ålder följer barnet med föräldrarna i deras umgängesliv. Med ökande ålder ökar intrycken från majoritetssamhället. Om barnen skall kunna uppleva gemenskap med den egna kulturen och sitt språk, och behålla denna gemenskap under ungdoms- och vuxenliv, måste de få del av detta både genom föräldrarna och samhällets fritids- och kulturutbud.
Många av de minoritetsbarn som inte gåri förskola är barn som har särskilt stora behov att få språkligt och annat stöd. En öppen verksamhet i bostadsområden och en aktiv uppsökande föreningsverksamhet skulle ha möjlighet att nå just dessa barn, av vilka en del lever i en problematisk social situation.
13.2. Kultur- och fritidspolitiken
Den 5. k. barnkulturpropositionen antogs i sina huvuddrag av riksdagen år 1979. I den betonas att barn skall ha tillgång till olika slag av kultur. Insatserna skall i största möjliga utsträckning sättas in i miljöer där barnen vistas. Främst är det barnens egen aktivitet och eget skapande som skall främjas. Propositionen betonar att samhället särskilt skall uppmärksamma de eftersatta grupperna, de som har svårast att få sina behov tillgodosed- da.
Kulturpolitiken tar speciellt sikte på att bilda en motvikt mot massprodu- cerat och undermåligt kulturutbud, särskilt det som verkar passiverande och förråande.
Under barndomen och den första ungdomstiden spelar förskolan och skolan en huvudroll som kulturförmedlare. Vidare har folkbildningsorgani- sationerna och föreningslivet, som framgår av 1974 års kulturpolitiska program, en viktig uppgift särskilt när det gäller att nå eftersatta grupper.
Ansvarsfördelningen Riksdagens beslut är 1974 om den nya kulturpolitiken innebär bl.a. att ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting närmare klargjorts.
Staten har det kulturpolitiska helhetsansvaret med tonvikt lagd på samord- ning och Iångtidsplanering. Huvuduppgiften är att stimulera — inte att reglera — kulturlivet.
Statens kulturråd har det centrala ansvaret för teater, dans och musik, litteratur och folkbibliotek samt konst, museer och utställningar.
Kommunernas ansvar är grundläggande, då de flesta behov bäst kan bedömas på lokal nivå.
Ansvaret för barn- och ungdomsfrågor delas av flera förvaltningar i kommunen, men det kulturpolitiska ansvaret är inte reglerat i lag. Kultur- nämnden har huvudansvaret för kulturverksamheten, men även fritidsnämn— den, Skolstyrelsen och socialnämnden har ett kulturpolitiskt ansvar inom respektive område. Samarbetet kring kulturfrågorna är ofta inte reglerat i kommunerna. Allt fler kommuner börjar emellertid anta kulturpolitiska målsättningar och handlingsprogram och barnkulturfrågorna uppmärksammas i allt högre grad. Flera större kommuner har inrättat särskilda tjänster med ansvar för barnkulturområdet. Satsningar görs på utbildning av personal i olika aktuella barnkulturfrågor och på en medveten kulturverksamhet för barn.
Landstingen har ett övergripande ansvar för den regionala kulturverksam- heten, exempelvis den regionala biblioteks-, musei—, musik— och teaterverk— samheten, samt för kulturinsatserna inom landstingens egna institutioner. De flesta landsting har under 70-talet gjort egna kulturutredningar och därmed påtagit sig ett politiskt och ekonomiskt ansvar för den regionala kulturverk- samheten.
Inom barnkulturområdet har exempelvis särskilda tjänster inrättats i de flesta län för den regionala barnbiblioteksverksamheten. Flera länsbibliotek har även tjänster för invandrarverksamheten inom länet.
Den av samhället stödda fritidsverksamheten för barn och ungdom har hittills inte gällt förskolebarn. En stor del av minoritetsgruppernas egen kulturella verksamhet för barn sker inom föreningar. Många invandrarför— eningar samarbetar med studieförbund. Genom tillkomsten av ett nytt 5. k. kulturverksamhetsbidrag, som fördelas av statens kulturråd via studieför- bund och länsbildningsförbund, finns ökade möjligheter att stödja invand- rarnas och deras barns kulturaktiviteter.
13.3. Resurser
Utredningen har granskat de resurser som finns för barn från minoritets- grupper dels inom det allmänna kulturutbudet, dels inom förenings- och övrigt fritidsutbud. Med allmänt kulturutbud avser utredningen Cl kulturinstitutioner såsom bibliotek, teatrar, musikinstitutioner, museer, utställningsverksamhet m. m. D massmedia såsom radio och TV, film, video, tidningar och tidskrifter D litteratur, både skönlitteratur och facklitteratur D konstnärer, författare, musiker, skådespelare och andra kulturarbeta- re.
Med förenings- och annan fritidsverksamhet avser utredningen både invand- rarföreningars och andra föreningars verksamhet. Hit räknas också kommu- nal fritidsverksamhet. För de yngre barnen finns främst den öppna förskolan som en viktig resurs. Dessutom har olika religiösa samfund verksamheter för barn i förskoleåldern.
För att människor skall kunna komma i åtnjutande av ett varierat kultur- och fritidsutbud krävs såväl egna resurser och samhälleliga ekonomiska bidrag som frivilliga, oavlönade arbetsinsatser.
Samhällets sammanlagda bidrag särskilt avsedda för invandrar- och övriga minoritetsorganisationer uppgick år 1980 till ca 16 milj. kronor, varav ca 12 milj. kronor från hälften av landets kommuner och 4 milj. kronor från statens invandrarverk i form av verksamhetsbidrag. Dessa bidrag avser främst lokalhyra, administration, mötesverksamhet och andra baskostnader.
Det statliga stödet till barn- och ungdomsverksamhet fördelas av statens ungdomsråd. Orsaken till att flertalet minoritetsorganisationer inte får detta bidrag är att de inte uppfyller bidragsbestämmelserna. Kraven innebär att en organisation bör ha minst 3 000 medlemmar i åldern 7—25 år samt lokalavdelningar i minst hälften av landets landstingskommuner. Kommuner och landsting har ofta som villkor för bidrag att organisationerna är berättigade till statliga bidrag, vilket innebär att minoritetsorganisationerna kan ha svårt att få även sådana bidrag. I kommunerna har emellertid organisationer som inte erhållit statsbidrag möjlighet att efter särskild prövning erhålla bidrag.
Det kan vara svårt, särskilt för många invandrarorganisationer, att hitta rätt i den svenska "bidragsdjungeln". Detta har framhållits i rapporter från statens invandrarverk och statens ungdomsråd. Där påpekas att samhällets nuvarande bidragssystem är svåröverskådligt och kräver mycket tid och kunskap för att kunna utnyttjas. Vidare framhålls behovet av översyn och
samordning av statliga, landstingskommunala och kommunala bidrag. Ansökningsförfarandet behöver underlättas och därtill behövs konkret och klargörande information om villkor för olika bidrag och om tillvägagångssätt för att söka olika bidrag till förenings- och fritidsverksamhet för invandrar- och minoritetsorganisationer.
I rapporterna föreslås att stödformerna bör ändras så att det blir en bättre styrning av verksamheterna. Det behöver enligt ungdomsrådet och invand- rarverket innebära att man gör en avvägning mellan olika bidragsformer: grundstöd, utvecklingsstöd och uppdragsstöd. I bidragssammanhang är det dessutom viktigt att beakta att invandrarorganisationernas rekryteringsun- derlag är begränsat och att rekryteringsunderlaget varierar väsentligt mellan organisationerna. Generella bidragssystem missgynnar därför ofta de medlemsmässigt sett små organisationerna.
Vidare föreslås i ovannämnda rapporter att föreningar som inte är anslutna till någon riksorganisation men som i övrigt uppfyller bidragskraven skall kunna få kommunala bidrag och landstingsbidrag, att den nedre gränsen för ungdomsstöd (f. n. 7 år) sänks samt att åldersintegrerad verksamhet stimuleras i bidragsgivningen. När det gäller den nedre åldersgränsen har utredningen noterat att många kommuner tillämpar en lägre åldersgräns än vad som tillämpas i den statliga bidragsgivningen samt att en del kommuner slopat en sådan nedre åldersgräns.
Bidrag till kultur-/fritidsverksamhet
STATLIGA BIDRAG Statens ungdomsråd: — stöd till barn— och ungdomsverksamhet; totalt ca 3,6 milj. kr. år 1980/81;
ålder 7—25 år
— bidrag till ferieverksamhet inom erkända ungdomsorganisationer; totalt 7 milj. kr. år 1981/82; ålder 7—12 år
— bidrag till upplysning och information på alkoholområdet; år 1981/82 totalt 4,1 milj. kr. till erkända ungdomsorganisationer av totalt ca 20.8 milj. kr.
Socialstyrelsen:
— bidrag för information och upplysning i alkoholfrågor och för fritids- och nöjesaktiviteter i drogfria miljöer; totalt ca 16 milj. kr. år 1981/82 varav 300 000 kr. reserverade för invandrarorganisationer
— bidrag för information i abortförebyggande syfte; totalt 1 milj. kr. varav 300 000 kr. för insatser bland invandrare.
Statens kulturråd: — stöd till litteratur på invandrar- och minoritetsspråk; 1981/82 totalt 560 000
kr., barnproduktion prioriteras
— stöd till skönlitteratur för barn och ungdom; totalt 2,2 milj. kr. år 1981/82 varav 200 000 kr. avsatta för översättning och utgivning av barn- och ungdomslitteratur på invandrar- och minoritetsspråk
— stöd till kulturtidskrifter; fr. o. m. är 1981/82 uppmärksammas särskilt barntidningar på invandrar- och minoritetsspråk. Redan under år 1980/81 fick fem barntidningar på fyra språk stöd med sammanlagt 175 000 kr.
— bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper; totalt ca 18,4 milj. kr.
— bidrag till festivaler och konferenser m. m. inom Sverige; totalt anslag år 1981/82 623 000 kr.
— stöd till barnkultur; totalt 1 milj. kr. 1981/82 varav 200000 kr. går till informations- och utredningsverksamhet. Ingen invandrar- eller minoritets- organisation har ännu sökt detta stöd
— bidrag till kulturverksamheti fortbildningen m. m.; nytt fr. o. m. är 1981/82; totalt 70 milj. kr.; avser kostnader för kulturprogram, gruppverksamhet och projekt. Bidraget fördelas via studieförbund och länsbildningsförbund. För kulturverksamhet bland invandrare kan bidrag uppgå till 100 % av kostnaderna.
Statens invandrarverk: — verksamhetsbidrag; totalt 4 milj. kr. år 1981/82 till 19 riksinvandrarorgani- sationer
— projektbidrag; sedan år 1977/78 har 46 bidrag på totalt 470 000 kr. utgått till invandrarorganisationer. Oftast rör det sig om små bidrag under 10 000 kr. Bidrag har också gått till svenska organisationer, kommuner och fackliga organisationer.
LANDSTINGSBIDRAG År 1977 rekommenderade Landstingsförbundet följande typer av stöd till bl. a. ungdomsorganisationer på länsnivå:
— bidrag till allmän verksamhet; grundstöd och medlemsbaserat rörligt stöd — bidrag till instruktörsverksamhet — bidrag till ungdomsledarutbildning.
Förutsättning för bidrag är att distriktsorganisation är ansluten till en statsbidragsberättigad ungdomsorganisation med minst 300 medlemmar i åldrarna 7-25 år inom landstingsområdet.
KOMMUNALA BIDRAG År 1977 rekommenderade Kommunförbundet följande typer av kommunala bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet:
— administrationsbidrag — lokalbidrag
— aktivitetsbidrag
— ledarutbildningsbidrag
—- bidrag till fritidsnämndens förfogande.
Endast statsbidragsberättigade ungdomsorganisationer föreslås kunna få kommunalt bidrag. Övriga organisationer föreslås kunna få stöd efter särskild prövning. Betydelsen av bidrag till handikapp- och invandrarorganisationer framhålls.
13.4. Existerande kultur- och fritidsutbud för barn från invandrar- och minoritetsgrupper
Utredningen har bl. a. genom överläggningar med invandrar- och övriga minoritetsorganisationer på riks- och lokalplanet försökt få en inblick i verksamheter som kommer barnen till del. Därvid har undersökts vilka möjligheter som finns att utveckla en språk- och kulturstödjande verksamhet för barnen från dessa grupper. De nämnda överläggningarna samt underlag från statens invandrarverk och statens kulturråd (Hillman, 1982) ligger till grund för följande genomgång av vilket kulturutbud som finns och vilka möjligheter olika minoritetsgrupper har att utnyttja detta utbud.
13.4.1. Allmänt kulturutbud
AV 5. k. kulturinstitutioner syns biblioteken ha hunnit längst när det gäller att anpassa sin verksamhet till olika språkgrupper. För biblioteksverksamheten finns bl. a. rekommendationer beträffande bokbeståndet för invandrar- och minoritetsgrupper (se vidare kapitel 14).
Biblioteken har i många fall särskilda aktiviteter som vänder sig till barn, bl. a. sagostunder och utställningar. På orter med många invandrare sker en del sådan verksamhet på några invandrargruppers språk.
Vadi övrigt gäller böcker samt tidningar och tidskrifter finns, som framgått av informationsrutan på sid. 190—191, särskilda bidrag för produktion på invandrar- och övriga minoritetsspråk. I fråga om böcker och övrigt pedagogiskt material på olika språk och från olika kulturer diskuteras problem som gäller framställning, inköp och distribution i kapitel 14.
Även en del teaterverksamhet vänder sig särskilt till invandrare och andra minoriteter. Den 5. k. uppsökande teatern som kommer till förskolor, skolor och olika fritidsmiljöer når det flesta antalet barn. Amatörteaterverksamhet har också stora möjligheter att bli spridd bland språkliga minoritetsgrup- per.
Museer och utställningsverksamhet har stora men hittills i stort sett outnyttjade möjligheter att verka för barn och vuxna från invandrar- och minoritetsgrupper.
SAMDOK, en samarbetsorganisation för fördelat dokumentationsansvar för nutiden, har förutsättningar att ta särskilt ansvar för att dokumentera och åskådliggöra nya kulturmönster och traditioner som utvecklas bland olika minoritetsgrupper och visa på samspelet mellan olika kulturer, särskilt mellan invandrarnas och andra minoritetsgruppers kulturer och den svenska kulturen. Några regionala och lokala museer har åtagit sig att utveckla en sådan verksamhet.
Inom musikområdet är den kommunala musikskolan en viktig resurs som kan ta fasta på musik från olika länder och satsa på samarbete mellan svenska barn och minoritetsbarn i körer och musikgrupper.
Litteratur och massmedier — radio, TV, film, video, böcker, tidningar och tidskrifter — har stor betydelse i barns upplevelsevärld. Särskilt stor genomslagskraft har i dag olika bild- och ljudmedier. (Om litteratur, se vidare kapitel 14.)
Utbildningsradion använde år 1981/82 ca en sjättedel av sin förskolesektors
programutbud i radio och TV till program på fyra invandrarspråk. Även Sveriges Radio i övrigt har barnprogram på invandrarspråk, såväl inom ramen för de särskilda invandrarprogrammen som inom övrig programverk- samhet. En relativt stor del av det vanliga barnprogramutbudet är importerat, men vanligen sker importen från andra länder än de som invandrare till Sverige kommer från.
Barnfilmrådet, som är ett statligt organ för granskning av och information om barnfilm, har granskat filmer som kan vara lämpade för invandrarbarn. En redovisning av denna inventering görs i barnfilmrådets katalog våren 1982.
Videoprogrammen har fått en stadigt ökad spridning. Det tycks vara så att videofilmer ofta inköps av invandrare på besök i de egna länderna. Både svenska och andra länders videofilmer är till största delen av utpräglad underhållningskaraktär, ofta med — särskilt för barn — tvivelaktigt innehåll. Men det finns videofilmer för barn av god kvalitet och det är viktigt att det satsas på att få fram ett ökat utbud av videofilmer med god innehållsmässig och pedagogisk kvalitet.
Av Sveriges Radios utbud kan ännu huvudsakligen endast utbildningsra- dions program försäljas och spridas för bl. a. pedagogiska syften. En del övriga program, bl. a. barnprogram, kommer att kunna köpas som videokassetter. F. n. saknas dock program som vänder sig mer direkt till barn från minoritetsgrupper. En särskild spridningsmöjlighet erbjuder AV— centralerna som finns i de flesta större kommuner. Dessa kan såväl spela av som köpa in program på video eller film för användning inom skolor, förskolor, kommunal fritidsverksamhet och föreningar.
Om en större del av Sveriges Radios program kunde göras tillgängliga på videofilm skulle bl. a. barn från invandrar- och andra minoritetsgrupper på ett helt annat sätt än vad som för närvarande är möjligt kunna ta del av program på sina språk. För vanliga svenskspråkiga program borde det finnas möjlighet att komplettera med text och tal på minoritetsspråk. Filmer och videoprogram för barn från deras ursprungsländer borde också kunna importeras i högre utsträckning.
Det förekommer att närradion utnyttjas av invandrarorganisationer i landet även för barnprogram. Allemansradion som administreras av lokal- radion, skulle liksom närradion kunna utnyttjas i större utsträckning om invandrarorganisationerna hade bättre ekonomiska och personella resur- ser.
Konstnärer, hantverkare, konsthantverkare, författare, musiker, skådespe- lare m. fl. från invandrar- och minoritetsgrupper utgör en viktig tillgång för barnen när det gäller möjligheten att komma i direkt kontakt med ursprungslandets kulturella verksamhet. Dessa konstutövare skildrar och åskådliggör ofta också invandrares och andra minoriteters situation i ett majoritetssamhälle. Förskolor, invandrarföreningar och andra organisatio- ner skulle därför i mycket högre grad än vad som nu sker behöva utnyttja sådana personer i sin verksamhet.
I en del kommuner finns s.k. ljud- och bildverkstäder som erbjuder möjlighet att göra egna filmer, bildband m. m. Författare och konstnärer, föreningar, förskolor rn. fl. skulle därvid kunna göra video- eller filminspel- ningar med hjälp av sådana verkstäder. En del sådant material skulle kunna
lånas ut till barngrupper i skilda sammanhang.
Det bör även ges ökade möjligheter till kontakter med och impulser från ursprungsländer för barn från invandrargrupper. Bl.a. bör finnas bättre möjlighet att erhålla bidrag från Svenska institutet och statens kulturråd för internationellt utbyte inom kulturområdet.
En större del av kulturutbudet som vänder sig till invandrarbarn kan ses som viktiga delar av ett allmänt kulturutbud för alla barn.
13.4.2. Förenings- och annan fritidsverksamhet
En del invandrar- och minoritetsföreningar satsar särskilt medvetet på hemspråksstödjande verksamhet bland barn inom den egna gruppen, bl. a. i form av eftermiddags- eller lördags/söndagsskolor. F. n. genomförs en sådan verksamhet till en stor del med privata medel respektive med hjälp av frivilliga, obetalda personella resurser. Vissa gruppers verksamhet bekostas av respektive hemlands myndigheter.
I övrigt deltar förskolebarn främst i aktiviteter som vänder sig till hela familjen: fester och högtider, dans- och teatertillställningar m.m. Den särskilda barn- och ungdomsverksamheten tycks till största delen gälla dem som är i skolåldrarna. Idrott samt dans, teater och musik är de mest förekommande aktiviteterna. I en del minoritetsföreningar satsas särskilt på läger- och koloniverksamhet, som huvudsakligen omfattar barn i skolåldrar- na. Det förekommer dock koloni- och lägerverksamhet som omfattar yngre barn.
Det är stora problem med att finansiera och organisera denna typ av verksamhet. Till ekonomiska hinder kommer svårigheter att ordna lokaler och att rekrytera ledare.
Utredningens överläggningar med invandrar- och andra minoritetsorgani- sationer visade på en stark vilja att ordna verksamheter för barn och ungdom för att stärka deras språkliga och kulturella tillhörighet. Av många organisationer ses denna del av verksamheten som den allra viktigaste för att behålla och vidareutveckla språket och kulturen i Sverige.
I en del kommuner har gjorts försök att organisera gemensamma verksamheter för invandrarbarn och -ungdom och till svenska barn och ungdomar. Flera sådana projekt — i kommunal fritidsverksamhet och/eller genomförda i samarbete mellan svenska föreningar och invandrarföreningar — har bedrivits med stöd av statliga bidrag.
Följande är några exempel på försök, varav ett gäller samarbete mellan barn från minoritetsgrupper och svenskspråkiga barn och ett dagkoloniverk- samhet för latinamerikanska barn.
Exempel 1 . ”Lek med mig på mitt språk” (1978)
Anordnare: Fritidsnämnden i Upplands Väsby samt finska, chilenska och turkiska föreningarna i Upplands Väsby. Deltagare: Barn i åldern 5—12 år Bidrag från: statens invandrarverk Innehåll och uppläggning: Projekten bedrevs i en redan befintlig öppen fritidsverksamhet och föreningarna ansvarade tillsammans med ordinarie svensk personal för verksamheten under sju
veckor vardera. Verksamhetens innehåll utformades utifrån varje grupps speciella behov och intressen.
Under projektets första del försökte man att genom lek, skapande verksamhet, sång, musik, teater m. m. hjälpa barn från olika länder att bättre förstå varann. Man ville ge barnen möjlighet att använda sitt språk i aktiviteter tillsammans med svenska barn. Under projektets andra del försökte man genom skapande verksamhet presentera olika länders kulturer och hantverkstraditioner och också att visa på likheter och skillnader dem emellan.
Resultat: Barnens intresse för skapande verksamhet ökade. Föräldrarna var överlag intresse- rade och många av dem engagerade sig starkt i sina barns fritid. Man fann att verksamhet av det här slaget ställer speciella krav på både ledare och besökare. Då man samtidigt arbetar på flera språk gäller det att finna en avvägning mellan det nya, okända och den vanliga inarbetade verksamheten. Gruppaktiviteterna fungerade allra bäst. I arbete med skapande verksamhet hade barnen tillfälle att tala med varandra om sig själva, sina olika bakgrunder och om sin nuvarande situation.
Ledarna kunde fördjupa sina kunskaper om invandrarnas situation och förutsätt- ningar. Föreningarna fick nya kunskaper och idéer.
Både ledare och föreningar ansåg att de hade haft nytta av projektet för utformningen av fortsatt verksamhet.
Exempel 2: Dagkoloniverksamhet för latinamerikanska barn
Anordnare: Järfälla kommuns socialnämnd Deltagare: latinamerikanska flyktingbarn i åldern 4—13 år. Bidrag från: socialstyrelsen
Innehåll och uppläggning: Personalgruppen på dagkolonin bestod av tre latinamerikaner förutom två familjepe- dagoger som arbetade där under vissa tider. En av dem var projektledare.
Personalgruppen samlades vid två tillfällen före starten då man beslutade hur arbetet skulle läggas upp och att man kollektivt skulle ansvara för föreståndarfunk- tionen. Det första föräldramötet hölls före starten och ett krav på föräldrarna var att de skulle delta i arbetet på kolonin minst en dag vardera. På föräldrarnas förslag anordnades en gemensam introduktionsfest helgen före starten. Föräldrarna utsåg också två representanter för föräldragruppen.
Målsättningen för verksamheten var att anordna meningsfulla sommaraktiviteter för barnen under vilka de skulle ha möjlighet att använda sitt språk, berika sin kultur och stärka sin latinamerikanska identitet. Man önskade också att koloniverksamheten skulle vara en upptakt för kommande aktiviteter under året.
Resultat: Barn, föräldrar och ledare var överlag överens om att målen i stort sett hade uppfyllts. I början använde barnen svenska då de talade med varandra, men efter några dagar övergick de till spanska. Många föräldrar noterade att barnen började använda nya ord och begrepp hemma och ledarna att barn med dåligt ordförråd snabbt utvecklade sitt språk. Personalen önskade att man hade kunnat lära ut ännu flera latinamerikanska lekar, sånger m. rn. men då skulle man ha behövt hjälp av fler vuxna ur den latinamerikanska gruppen. Man önskade också en utökad personal- och föräldrain- troduktion och längre förberedelsetid. Inför kommande år rekommenderas en mera öppen verksamhet så att alla barn som vill kan komma dit åtminstone vissa dagar eller tider.
En del invandrarorganisationer upplever konkurrens gentemot svenska föreningar som driver invandrarverksamhet. Man har noterat att det svenska föreningslivet har större resurser och möjligheter att utbilda och arvodera ledare som annars skulle ha arbetat i det egna föreningslivet. Som nämnts har många invandrargrupper en stor brist på funktionärer och utbildade barn- och ungdomsledare. Det är endast sverigefinnarna som har en egen utbildning av fritidsledare. Skolöverstyrelsen, invandrarverket och folkhög- skolorna planerar att försöka få till stånd skräddarsydda, kortare fritidsledar- och funktionärskurser för några invandrargrupper vid olika folkhögskolor i landet. En del sådana kurser, som planeras tillsammans med berörda invandrarorganisationer, beräknas kunna starta hösten 1982.
14. Lek- och arbetsmaterial för hemspråksverksamheten
Enligt statens kulturråds rekommendationer skall det finnas minst tre volymer aktuell litteratur per invandrare. 75 % av volymerna bör vara placerade på det kommunala biblioteket, 0,8 volymer på länsbiblioteket och 0,2 volymer vid någon av lånecentralerna. Lånecentralansvaret har delats för olika språk på landets tre lånecentraler.
Flera kommunala bibliotek har under 1970-talet nått denna norm. Kulturrådet är i färd med att revidera normrekommendationerna. Bristande uppgifter om språkgruppers verkliga storlek, på såväl riks- som lokalnivå innebär svårigheter att bedöma om den språkliga fördelningen är rätt avvägd. Den statistik som biblioteken har tillgång till bygger på medborgar- skap och förutsätter att varje utländsk medborgare har respektive lands officiella språk som sitt modersmål. Rekommendationerna anger inte hur stor del av litteraturen som bör vara barnlitteratur, inte heller proportioner- na mellan skön- och facklitteratur.
Bibliotekstjänst AB i Lund säljer litteratur på minoritetsspråken genom sina sambindningshäften som utkommer med 24 nummer per år. I den utländska sambindningen ingår ännu inte alla i Sverige aktuella språk.
Det vanligaste sättet för biblioteken är att skaffa grundbeståndet av böcker på andra språk än svenska genom Bibliotekstjänsts bokpaketserbjudanden. Numera erbjuds oftast specialiserade bokpaket för vuxna och barn i olika åldrar. Inköpen sker i allmänhet genom att biblioteksutbildade, språkkun- niga personer besöker olika länder samt svenska och internationella bokmässor. Hittills har bokpaket erbjudits på ett 30— tal olika språk. Paketen innehåller vanligtvis 20—30 böcker och biblioteken känner vid beställningen inte till vilka böcker som kommer att ingå i paketet. Det ärinte heller möjligt
för t. ex. enskilda förskolor att köpa in enstaka titlar från Biblioteks- tjänst.
Enligt en enkätundersökning utförd av statens kulturråd har endast en fjärdedel av landets kommuner ett organiserat samarbete mellan biblioteken och förskolorna. Ett informellt samarbete torde dock finnas i de flesta kommuner, så att bibliotekens bokbestånd samt sagostunder, utställningar m. m. utnyttjas av förskole- och annan barnverksamhet. Sådant samarbete, organiserat och/eller informellt, bör enligt utredningens uppfattning stödjas och utvecklas. Utredningen anser också att det är viktigt att förskoleperso- nalen får information om bibliotekens utbud av litteratur och aktiviteter för minoritetsgrupper.
Utredningen anser det angeläget att import och produktion av lek- och arbetsmaterial för minoritetsbarn förbättras. En primär uppgift är en översyn och presentation av tillgängligt material och hur det kan inköpas eller lånas.
Ett internordiskt samarbete skulle troligen gynna produktionen av litteratur för och om minoritetsbarnen. Större upplagor skulle sänka bokpriserna. Vidare skulle import av litteratur från länder utanför Norden kunna underlättas genom gemensamma inköp.
Socialstyrelsen har finansierat sitt deltagande i SIL:s läromedelsutställning ur ett anslag för fortbildningsverksamhet. Utredningen anser att socialsty- relsen bör verka för att ekonomiskt garantera fortsatt utställnings- och/eller annan informationsverksamhet i fråga om material till hemspråksverksam— het för barn i förskoleåldern.
Det centrala ansvaret för en förbättrad försörjning av och övergripande information om material för barn i förskoleåldern på olika minoritetsspråk bör bestämmas. Den viktiga direktinformationen till förskolor och andra barnverksamheter bör vara den kommunala förvaltningens och/eller ett regionalt organs ansvar.
Utredningen anser
att förteckningar över material och deras användbarhet för olika språkgrup- per bör utvecklas i samarbete mellan sakkunniga från de olika språkgrup- perna och bibliotekspersonal att sådana förteckningar kan utnyttjas i information till föräldrar och personal i förskolor och andra verksamheter för barn att statens kulturråd bör utforma speciella rekommendationer för barnlitte- ratur på de skilda minoritetsspråken.
Utredningen föreslår
att socialstyrelsen i samarbete med berörda organisationer får i uppdrag att undersöka och föreslå hur produktion, distribution och information när det gäller material för hemspråksverksamheten kan organiseras och vidareutvecklas.
14.1. Bakgrund
Förskolor och andra verksamheter för barn i förskoleåldern skall främst genom gruppsamvaro och kontakt med tvåspråkig och svensk personal ge barn från minoritetsgrupper språklig och annan stimulans. Ett viktigt stöd och komplement utgör lek- och arbetsmaterial samt inredning och utrustning av lokaler och lekplatser. Förutom ”svenskt” material är det viktigt att minoritetsbarn har tillgång till material från den egna kulturen. Materialet skall stimulera utvecklingen av modersmålet och svenskan. Det skall också vidga barnens inlevelse i och förståelse för den egna och den svenska kulturen. Sådant material är speciellt viktigt för barn som har liten möjlighet till "naturlig språk- och kulturstimulans” tillsammans med andra barn och vuxna. Dessa brister kan till en viss del kompenseras genom böcker, bild- och ljudband, skivor, bilder m. rn. Även svenska barn skall kunna ta del av sådant material.
För att vuxna inom skilda barnverksamheter skall kunna förmedla olika kulturella värden krävs att de har kunskap om och insikt i de kulturer och länder som barnen härstammar från. De behöver lättillgängliga och viktiga kunskaper om landets geografi, statsskick, religionl-er, folk, språk m. m. men framför allt kunskap om seder och bruk, värderingar och normer, mönster för barnuppfostran samt förskolans och skolans mål, organisation, arbetssätt m. m.
I flera undersökningar framkommer att det föreligger en stor brist på lek- och arbetsmaterial för invandrar- och minoritetsbarn. Bristerna är i allmänhet störst för de i Sverige små språkgrupperna och avlägsna länder. Likaså råder brist på material som skildrar minoriteternas liv i Sverige samt översättningar av svensk barnlitteratur och sagoskatt.
I utredningens enkät till 31 kommuner behandlade några frågor hem— språksverksamhetens lek- och arbetsmaterial. Svaren visar att i första hand böcker och arbetsböcker på barnens modersmål används. Några kommuner har införskaffat kassettband, grammofonskivor, diabilder, bildband eller film. Fyra kommuner påpekar att vanligt ”svenskt" material används och kompletteras med material från den egna kulturen.
Förskoleverksamheten har i allmänhet inga speciella anslag för inköp av ”invandrarmaterial”, utan inköp görs inom ramen för förskolans förbruk- ningskonto.
Ett tjugotal förlag i Sverige utger böcker på minoritetsspråk. Som framgår av kapitel 13 ger statens kulturråd bidrag till att ta fram böcker samt till tidningar och tidskrifter för barn på minoritetsspråk. Det sker också viss import av material producerat i utlandet både via importörer och på annat sätt, bl. a. genom att tvåspråkig personal gör egna inköp vid besök i sina hemländer.
Den mesta importen av lek- och arbetsmaterial/läromedel sker via svensk importör eller bokhandel, vilken i sin tur fördelar beställningarna till olika importörer i Sverige eller leverantörer i utlandet. Importen kan också ske direkt genom att antingen en kommun eller lärare kontaktar förlag, grossist eller bokhandel i utlandet. Dessutom inköps lek- och arbetsmaterial/ läromedel producerat i Sverige.
Både förskolepersonal och tjänstemän inom socialförvaltningarna önskar få mera information, gärna med kvalitetsbedömningar, av lek- och arbets- material. Informationen kommer mestadels från producenter och leveran- törer. Några importörer tillhandahåller förteckningar och ibland kortfattade beskrivningar över sitt material. Men detär ofta svårt för förskolepersonalen att med ledning av sådana beskrivningar bilda sig en uppfattning om materialet. Andra problem är långa leveranstider och även uteblivna leveranser.
14.3. Information
För skolan finns ett statligt institut, statens institut för läromedelsinformation (SIL), som bl. a. har till uppgift att informera om läromedel för grundskolan och gymnasieskolan inklusive invandrarundervisningen. Vidare skall SIL främja produktion av läromedel inom bristområden, främst genom produk- tionsbidrag. Något motsvarande samordnande organ finns inte för förskole- verksamheten. Socialstyrelsens upplysningsverksamhet innehåller informa- tion om lek- och arbetsmaterial, dock inte i den omfattning som skolan får genom SIL:s läromedelsinformation. Socialstyrelsen har utgivit litteratur- och materialförteckningar som informerar om böcker, ljudkassetter och diabilder från några olika länder samt om befintligt informationsmaterial om hemspråksfrägor.
Även barnmiljörådet, som initierar och stödjer forsknings- och utveck- lingsarbete om lekmaterial, har till uppgift att ge råd och information om lekmaterial.
Kommunsamköp, som är kommunernas centrala inköps-, distributions- och informationsorganisation, samordnar även inköp för förskoleverksam- heten. Kommunsamköp borde enligt utredningens uppfattning kunna samordna inköp till hemspråksverksamheten och informera om material.
SIL hari Stockholm, tillsammans med Stockholms kommun och skolöver- styrelsen, en permanent läromedelsutställning över läromedel för undervis- ning i hemspräk och i svenska som främmande språk. I denna utställning ingår material på finska, spanska och jugoslaviska. Socialstyrelsen har i detta sammanhang medverkat till att en särskild förskoleutställning anordnats inom SIL:s utställning. Det har skett i form av en försöksverksamhet från socialstyrelsens sida.
En utredning inom skolöverstyrelsen lade under våren 1981 fram ett förslag till åtgärder för att förbättra läromedelsförsörjning på olika minoritetsspråk (1981-05-14). Den föreslog därvid att det skulle inrättas en rikscentral för pedagogiska hjälpmedel för undervisning på minoritetsspråk i skolan respektive för hemspråksstödet i förskolan. Motsvarande slag av centraler finns redan bl. a. för handikappade elever.
Förslaget om inrättandet av en rikscentral har överlämnats till språk- och kulturarvsutredningen, som också har till uppgift att utreda tillgång till och behov av läromedel i invandrarundervisning. I avvaktan på utredningens
förslag kommer enligt riksdagsbeslut i december 1981 skolöverstyrelsen att handha de frågor som rör information om läromedel för invandrarundervis- ningen. Vidare skall skolöverstyrelsen utföra behovsanalyser som underlag för fördelning av produktionsstöd (prop. 1981/82:51). Enligt riksdagsbeslu- tet kommer dessutom SIL att avvecklas från och med den 1 juli 1983. Skolöverstyrelsen kommer därefter att vara ansvarig myndighet för gransk- nings- och informationsverksamhet innefattande information om läromedel för invandrarundervisningen, ansvar för fördelning av produktionsstöd samt för tillsynsansvar för Rikscentraler för pedagogiska hjälpmedel.
15. Speciella åtgärder inom personalutbildningen
15 .1 Inledning
Vid årsskiftet 1980/81 erhöll ca 11 000 barn hemspråksstöd i förskolan. Drygt 2 000 tvåspråkiga personer var anställda inom förskolan vid samma tidpunkt. Ca 1 100 av dessa hade fast anställning i barngrupp medan över 700 var hemspråkslärare. Övriga, uppemot 200, var ekonomipersonal och lokalvår- dare (tabell 15. 1).
Av den tvåspråkiga personalen i barngrupp hade ca 62 % någon form av pedagogisk utbildning mot ca en tredjedel av hemspråkslärarna (tabell 15.1). Det framgår inte klart av statistiken hur många som hade utbildning för att arbeta som tvåspråkig personal i förskolan. En översiktlig beräkning antyder att det rör sig om mellan 5 och 10 % av all personal som räknats som
tvåspråkig.
Tabell 15.1 Tvåspråkig personal i förskolan fördelade efter verksamhetsform och utbildning 3] december 1980
Utbildning Personal anställd i barngrupp Hem- Övrig Totalt ———————— språks- två- summa Daghem Deltids- Summa lärare språkig grupp personal" Med utbildning Reguljär förskollärarutbildning 109 63 172 22 194 Svensk- eller tvåspråkig förskollärar- utbildning 51 40 91 22 113 Barnskötarutbildning 269 84 353 56 409 Hemspråkslärarutbildning 6 8 14 58 72 Annan pedagogisk utbildning 47 17 64 42 106 Summa med utbildning 482 212 694 200 894 Summa utan utbildning 282 142 424 406 830 Övriga 123b 178 301 Totalt summa 764 354 1 118 729 2 025
” Ekonomipersonal, lokalvårdare. b Hemspråkslärare i Stockholms kommun ej fördelade på utbildning. Källa: Statistiska meddelanden S 1981:28.
Totalt fanns nära 56000 anställda inom daghem, deltidsgrupper och fritidshem. Av dessa var nära 50 000 anställdaidaghems- och deltidsgrupper. Av 38 000 som var anställda 1 direkt arbete med barn 1 förskolan hade ca 18000 förskollärarutbildning och ungefär lika många barnskötarutbild- ning.
Det finns, som tidigare nämnts, ingen statistik vare sig beträffande tvåspråkig personal eller barn med annat hemspråk än svenska i familjedag- hem. Det totala antalet kommunalt anställda dagbarnvårdare var år 1980/81 nära 34 000.
Tvåspråkig personal har utredningen, som framgår av bl.a. kapitel 1, kallat all personal som behärskar såväl ett minoritetsspråk som svenska och är anställd i olika funktioner där den kan ge barn hemspråksstöd. Personal som är anställd i en pedagogisk funktion i barngrupp har huvudsakligt ansvar för barnens vård och fostran i förskolan samt för föräldrakontakter. I detta kapitel och andra sammanhang där uppgifter i samband med förskolans hemspråksstödjande verksamhet diskuteras är det sådan tvåspråkig personal som avses. Övrig personal— ekonomipersonal och lokalvardare harviktiga kompletterande funktioner 1 den hemspråksstödjande verksamheten.
I utredningens direktiv ingår att undersöka möjligheterna att trygga tillgången på tvåspråkig personal. Utredningen har funnit att regler för intagning till'utbildning samt utbildningens lokalisering, organisation och innehåll har stor betydelse när det gäller tillgången till tvåspråkig personal i förskolan. Kommunernas personalplanering och anställningskrav måste tillmätas stor vikt. För utbildningsmyndigheternas regionala och centrala planering av utbildningen är det avgörande att det finns ett lokalt underlag som visar på behovet av personal för olika språkgrupper. Sammanställningar på riksnivå av personalbehovet som görs av socialstyrelsen kan endast ge mycket grova och osäkra uppskattningar på grundval av befintlig stati- stik.
15.2. Utbildningarna i dag
De viktigaste utbildningsvägarna för personal i barnomsorg och utbildnings- väsende framgår av följande skiss och beskrivning.
Klasslärarutbild- Förskollärarutbild- Fritidspedagog- Barnskötar— Befattningsutbildning ning" ningb utbildning utbildning för lärarutbildare Hemspråkslärar- Barnsitötarutbild- Barnskötarut- Introduktions- utbildning ning bildning utbildning 100 t.
Ämneslärarutbild- Hemspråkslärar- ning utbildning
0 O O O O
GRUND- OCH FÖRSKOLA FRITIDSHEM FAMILJE- HÖGSKOLA GYMNASIE- DAGHEM SKOLA
” Finns även som särskild utbildning för personer med finska som modersmål. b Inkluderar även särskild utbildning för personer med annat modersmål än svenska (utbildning för tvåspråkiga
Barnskötarutbi/dning ges inom gymnasieskolans tvååriga vårdlinje. grenen för barn— och ungdomsvård, f.n. på 65 orter i landet. Dessutom finns specialkurser inom gymnasieskolan för utbildning till barnskötare inom barnomsorgs- och allmän fritidsverksamhet. De omfattar 40 veckor, vilka kan delas upp i etapper på 20 + 20 veckor. Den första etappen i utbildningen ges även inom arbetsmarknadsutbildningen och kommunal vuxenutbildning (komvux). Skolöverstyrelsen utfärdar läroplaner för barnskötarutbildningarna.
Inom förskole- och fritidshemsverksamheten berättigar barnskötarutbildning till tjänster inom förskola, fritidshem och familjedaghem.
Förskollärarutbildning och fritidspedagogutbildning utgör linjer inom högskolan och omfattar 100 poäng (2 1/2 läsår) för dem som har allmän högskolebehörighet men inte barnskötarutbildning. För dem med barnskötarutbildning omfattar utbildningen på högskolan 80 poäng (2 läsår). För barnskötare med minst fyra års praktisk erfarenhet på området finns möjlighet att genomgå avkortad förskollärarutbildning omfattande 50 poäng.
FörskoIlärarutbildningen för tvåspråkiga är en variant av förskollärarlinjen. Utbildningen sker mer eller mindre integrerat med den reguljära utbildningen och under något varierande former. Undervisningen ges f. n. för följande språkgrupper och är förlagd till följande orter.
Finska: Göteborg, Borås, Stockholm, Västerås, Norrköping Serbokroatiska: Malmö
Grekiska: Malmö, Stockholm Turkiska: Stockholm
Spanska: Stockholm
Hemspråkslärarutbildningen utgör en allmän utbildningslinje inom högskolan. Den omfattar 80 poäng och ger behörighet till tjänst som hemspråkslärare i grundskolan med möjlighet till tjänstgöring inom såväl grundskola och gymnasieskola som förskola. Hemspråkslärarutbildning finns vid högskolorna i Göteborg/Mölndal. Lund/Malmö och Stockholm. Förutom de språk som är aktuella för förskollärarutbildningen finns hemspråkslärarutbildning för studerande med arabiska. assyriska/syrianska, makedo- niska, slovenska och polska som modersmål.
Förskollärarutbildning för tvåspråkiga och särskild klasslärarutbildning ger dubbel kompetens, dvs. utbildningen ger kompetens såväl till arbete bland svenskspråkiga barn som till arbete bland minoritetsbarn.
Den övergripande inriktningen och sammansättningen av lärarutbildningarna formuleras av UHÄ i utbildningsplaner. Den mer detaljerade utformningen sker på respektive högskola och fastställs av den linjenämnd som har ansvar för utbildnings- linjen. I den sitter utbildningsledningen, yrkeslivsrepresentanter samt företrädare för studerande och lärare.
Förskollärare med utomnordisk examen och med minst en termins svensk praktik eller tjänstgöring vid svensk förskola har möjlighet att genomgå en 40-poängskurs på förskollärarlinjen. Lärare från andra nordiska länder med utbildning från hemlandet har en med svensk jämställd utbildning.
För lärarutbildare finns sedan 1977/78 en frivillig befattningsutbildning för arbete inom utbildning för tvåspråkiga studerande. Den utgörs av tre delar var och en omfattande ca en vecka. Del 1 är en kurs som ger kunskaper om svensk invandring, invandrarpolitik och invandrarnas situation i samhället. Utbildningen innehåller också vissa gruppdynamiska inslag. Del 2 utgörs av studieresa till ett invandrarland. Del 3 innehåller bl. a. studiebesök på invandrarbyråer, studier av invandrarbarn i förskola och skola samt inblickar i de vuxna invandrarnas situation.
I utbildningsplanen från 1978 anges att utbildningen skall läggas upp inom ramen för de tre ämnesblocken ämnesstudier, pedagogik/metodik och praktik. Det finns möjligheter för de studerande att fördjupa studierna antingen med inriktning mot förskolan och grundskolans låg- och mellan- stadier eller mot grundskolans mellan- och högstadier samt gymnasiesko- lan.
I beskrivningen av syftena med utbildningen betonas bl. a. förtrogenhet
med samhällets mål för invandrarpolitiken och för förskolan och skolan. Utbildningen syftar till att utveckla de studerandes självkänsla och kulturella identitet så att de skall bli bättre rustade att fungera som kulturtolkar i förskolan och skolan samt mellan förskolan/skolan och samhället.
Under utbildningen skall de studerande få fördjupa sina kunskaper i modersmålet och i svenska. De skall även få fördjupade kunskaper om hemlandets kultur och utbildningssystem samt kunna förstärka sina ämnes- kunskaper. Eftersom många i sin framtida yrkesutövning förväntas komma att undervisa och handleda vuxna ägnas uppmärksamhet åt vuxenutbild- ning.
Hemspråkslärarutbildningen omfattar som nämnts 80 poäng. Ämnesstu- dierna, som utgör ca 35 % av studierna, består till största delen av undervisning om hemspråket och svenska samt en del omvärldsorientering. Pedagogik/metodikblocket, som utgör ca 30 % av studierna, innehåller undervisning i pedagogik, hemspråksundervisningens metodik, stadie- och ämnesmetodik samt praktisk socialkunskap. Praktiken, som omfattar ca 35 % av studietiden, utgörs av såväl introduktions— och övningspraktik som av praktikanttjänstgöring och samhällsinriktad praktik.
Beroende på olika bakgrund skall de studerande inom utbildningen genomgå en förberedande kurs omfattande 5 poäng, antingen i svenska eller hemspråket. Den ger en praktisk Språkträning och syftar till att utjämna skillnader i språkfärdighet mellan de studerande. För samtliga studerande anordnas studier i hemspråket om sammanlagt 15 poäng. Studierna i svenska omfattar 5 poäng. För studerande som inriktar sig mot grundskolans mellan- och högstadium och gymnasieskolan tillkommer en fördjupning i hemsprå- ket omfattande 5 poäng.
15.2.1. Grundutbildning av tvåspråkig personal
Tre helt eller delvis nya utbildningar på hemspråksområdet tillkom under en dryg treårsperiod. I juni 1974 fick skolöverstyrelsen sitt första uppdrag att planera en särskild klasslärarutbildning. 1975 utredde skolöverstyrelsen frågan om en särskild förskollärarutbildning för tvåspråkiga studerande. Våren 1976 tog riksdagen beslut i den frågan. Vårterminen 1977 startade förskollärarutbildning för tvåspråkiga. Under hösten detta år började också de första blivande hemspråkslärarna sin utbildning. Samma år trädde dessutom den nya högskolereformen i kraft och förskollärarutbildningen i sin helhet fördes över till högskoleväsendet.
Den 1 juli 1978 infördes med anledning av regeringens proposition 1976/77:76 utbildning omfattande 100 poäng för sökande utan förpraktik. Nya behörighetsvillkor för tillträde infördes 1 juli 1980 varefter de sökande till såväl 80- som 100-poängsutbildning måste uppfylla de allmänna behörighetsvillkoren för högskolestudier.
Planeringsramen för utbildning av tvåspråkig personal omfattade år 1981/82 168 hemspråkslärare och 192 tvåspråkiga förskollärare. För de olika språkgrupperna har i utbildningen av tvåspråkiga förskollärare mellan åren 1975 och 1981 antagits följande antal personer:
Finska Serbo- Grekiska Turkiska Spanska kroatiska
Vt 1977 (80 p.) 52 Vt 1978 (80 p.) 48 1 Ht 1978 (100 p.) 49 Vt 1979 (80 p.) 27
XII HNåNUJON 432—l leä—l-BUJLA
Vt 1980 15 3 _ Ht 1980 (100 p.) 95 7 4 v: 1981 (80 p.) 9 _ _ Ht 1981 (80 p.) 70 2 10
Höstterminen 1981 kunde endast ca 58 % av samtliga tillgängliga platser för utbildning av tvåspråkiga förskollärare utnyttjas. Många av de sökande var inte behöriga och av dem som var behöriga var det en stor del som inte klarade spräkproven.
Tillgången till utbildad tvåspråkig personal skulle kunna ökas om det fanns möjligheter att utnyttja samtliga utbildningsplatser. Vad som krävs till att börja med är således inte främst en ökning av utbildningsplatserna utan insatser för att höja utbildningsnivån för olika invandrargrupper och se till att kunskaperna i såväl modersmålet som svenska förbättras. Det är även troligt att det finns behöriga och språkkunniga som är intresserade av yrket men inte söker på grund av att utbildningen ges för långt från hemorten. Det försvårade sysselsättningsläget för barnomsorgspersonal kan också ha påverkat rekryteringen. Till detta kan komma en rad andra skäl, bl. a. sådana som har sin grund i kulturen. Information till invandrare, bl. a. genom invandrarorganisationer, om behov av tvåspråkig personal samt om utbildningen och vilka förkunskaper som krävs, är en viktig väg att påverka
personalrekryteringen.
Det finns minst 400 tvåspråkiga personer som utbildat sig till barnskötare i den reguljära barnskötarutbildningen. Dessa har dock inte fått en utbildning för sina specifika arbetsuppgifter bland invandrarbarnen. Det finns inte heller någon garanti för att de behärskar hemspråket tillräckligt bra för att kunna ge barnen ett stöd i deras språkliga utveckling. Skolöverstyrelsen redovisade i december 1981 förslag till utbildning av tvåspråkig personal i verksamheter för barn och ungdomar. År 1980/81 genomfördes på försök en utbildning för finskspråkiga barnskötare inom komvux i Stockholm.
15.2.2. Förskollärarutbildningen
I UHÄzs utbildningsplaner för förskollärarutbildningen framhålls som ett mål att de studerande skall sätta sig in i frågor som rör familjer med olika kulturell och språklig bakgrund. Utbildningen avser att ge internationella perspektiv på levnadssätt och livsåskådningsfrågor. Det framhålls i utbild- ningsplanen att utbildningen skall bidra till att stärka de studerandes självkänsla och kulturella identitet.
I utbildningen av tvåspråkiga förskollärare ingår, liksom i den reguljära, fyra ämnesblock: kommunikation, omvärldsorientering, pedagogik/metodik samt praktik. I förhållande till den reguljära förskollärarutbildningen minskas praktikinslagen i utbildningen för tvåspråkiga förskollärare med några poäng. I 80-poängsutbildningen minskas praktiken med 5 poäng och i 100-poängsutbildningen med 6 poäng för att ge mer utrymme för undervis- ningi de studerandes respektive modersmål och i svenska. I alla ämnen skall hänsyn tas till de studerandes speciella utbildningsbehov. Detta tar sig uttryck i lokala planer och kursplaner som fastställs av respektive linjenämnd samt i den direkta utformningen av utbildningen. Det finns relativt stora möjligheter att anpassa utbildningen till olika gruppers och individers behov. Förutom hemspråksundervisningen kan även viss del av undervisningen i andra ämnen ske på modersmålet. Härvidlag råder stora skillnader mellan olika högskolor beroende på tillgången till tvåspråkiga lärare och resurser för utomstående experter.
I utbildningen ingår i allmänhet en studie- och auskultationsresa till respektive hemland. Under denna studieperiod får de studerande aktuella kunskaper om den språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska utveckling- en i hemlandet. De får även erfarenheter av mål, innehåll och arbetssätt inom förskoleverksamheten samt- inte minst — en förstärkning av den kulturella identiteten.
15.2.4. Barnskötarutbildningen
Barnskötarutbildningen betraktas som en grundutbildning för pedagogiskt arbete inom barnomsorgen. I barnskötarutbildningen finns mer av vårdmo- ment än i förskollärar- och fritidspedagogutbildningen, bl. a. genom den starkare betoningen på frågor som rör barns fysiska vård samt hälso- och sjukvård.
Sedan några år tillbaka har tvåspråkiga kvoterats in i barnskötarutbild- ningarna. År 1980/81 inleddes som tidigare nämnts försök med barnskötar- utbildning för finskspråkiga. Det tidigare nämnda förslaget om utbildning av tvåspråkig personal inom verksamheten för barn och ungdomar samt utbildning av andra tvåspråkiga inom vårdområdet framlades av skolöver- styrelsen i december 1981. Synpunkter på förslagen inhämtades under början av år 1982 och f. n. behandlas de inom regeringskansliet.
Utbildningen av tvåspråkiga barnskötare är liksom motsvarande förskol- lärarutbildning ämnad att ge dubbel kompetens: de tvåspråkiga barnskötar- na skall kunna fungera som barnskötare för både svenska barn och invandrarbarn.
I förslaget betonar skolöverstyrelsen att invandrarelever ofta behöver genomgå en studieförberedande kurs. Den skall öka förmågan att tillgodo- göra sig undervisningen i själva yrkesutbildningen. Studier i svenska och hemspråket ses därför som viktiga delar av en sådan förberedande kurs.
Dessutom bör ingå en allmän orientering om det svenska samhället liksom en orientering om det arbetsfält som yrkesutbildningen förbereder för.
Liksom annan barnskötarutbildning skall utbildningen till tvåspråkig barnskötare ge såväl yrkeskompetens som behörighet till högskolestudier.
I oktober 1981 lämnade skolöverstyrelsen ett förslag till regeringen om reviderade tim- och kursplaner när det gäller vårdlinjens gren för barna- och ungdomsvård respektive varianten för barnsjukvård. I detta förslag beak- tades de invandrarstuderandes behov, bl. a. i så måtto att man tillförde tillvalsämnet hemspråk. Även ämnet invandrarkunskap tillfördes som tillvalsämne för såväl svenska elever som invandrarelever.
I förslaget förutsätts att klasserna sammansätts med elever från allra högst tre språkgrupper samt svenskspråkiga elever. Liksom andra elever inom gymnasieskolan skall elever inom utbildning för tvåspråkiga kunna utnyttja möjligheten att studera svenska som främmande språk. Skolöverstyrelsen framhåller att hemspråksundervisningen behöver få en framträdande plats i utbildningen. I förslaget ges utrymme för totalt 240 timmars hemspråksun- dervisning i den tvååriga utbildningen.
Förslaget till utbildning av tvåspråkiga barnskötare innebär att specialkur- serna tillförs tillvalsämnena hemspråk och invandrarkunskap med 3 vecko- timmar då invandrarstuderandena läser hemspråk och svenskspråkiga elever invandrarkunskap.
För att kunna få utrymme för hemspråk och invandrarkunskap i specialkurserna föreslås en utökning av antalet veckotimmar från 35 till 37 samt att timmar till förfogande utgår. På så sätt kan 3 veckotimmar anslås till studier i hemspråk och invandrarkunskap, dvs. totalt 120 veckotimmar.
I den tvååriga gymnasieskoleutbildningen har man fått motsvarande utrymme för dessa ämnen genom att minska elevtimmama i samhällsorien- tering och naturorientering samt låta timme till förfogande utgå. På detta sätt får denna utbildning som nämnts totalt utrymme för 240 veckotimmar till hemspråksundervisning respektive invandrarkunskap.
15.2.5. Vidareutbildning och fortbildning
Vidareutbildning syftar till att ge ny kompetens för personal som fått grundutbildning inom ett område. Sådan utbildning skall göra det möjligt att erhålla andra, ofta mer kvalificerade uppgifter. I en del fall kan vidareut- bildning ses som en ny grundutbildning, i en del fall som en påbyggd specialisering av grundutbildningen.
Fortbildning syftar till att ge personer verksamma inom ett område möjlighet att klara nya arbetskrav som de möter i arbetet. Den sker för att vidmakthålla och komplettera kunskaper och färdigheter som erhållits i grundutbildningen. Man kan säga att fortbildning är ett slags å jour-föring av en grundutbildning.
I fortbildningssammanhang brukar man skilja mellan individuell och generell fortbildning. Personer med förskollärarutbildning och hemspråkslä- rarutbildning deltar individuellt och ofta på egen bekostnad, utom arbetstid eller på icke betald arbetstid i kurser som erbjuds av bl. a. högskolorna i form av s. k. enstaka kurser. En del sådana kurser kan närmast ha karaktären av vidareutbildning, t. ex. om man väljer en pedagogisk eller administrativ kurs
som meriterar för arbete som barnomsorgsassistent eller konsulent.
Idet nya fortbildningssystem som fungerar från den 1 juli 1982 är det inte högskolorna som avgör vilken utbildning som skall prioriteras. Den huvudsakliga styrningen och prioriteringen görs av statsmakterna, riksdag och regering. Inom ramen för denna prioritering styrs sedan behoven av kommunerna. Fortbildning för hemspråkslärare är ett av de områden som prioriterats.
Generell fortbildning är sådan fortbildning som genomförs i kommunernas egen regi och erbjuds all personal inom t. ex. förskoleområdet på betald arbetstid.
I många kommuner har svensk och tvåspråkig personal deltagit i fortbildning — både sådan som rör olika aspekter av barnomsorgsverksam- heten och särskild fortbildning om verksamheten med hemspråksstöd. Denna fortbildning, som haft karaktären av engångssatsning, har i allmänhet genomförts i form av ett begränsat antal studiedagar på grundval av arbetsplan för förskolan del 4 om invandrarbarn i förskolan. Några kommuner har prövat speciella uppläggningar av fortbildningen, i flera fall med stöd av anslag och studiematerial från socialstyrelsen.
Dessutom har kommunerna sedan 1979 haft möjlighet att sända finsksprå- kig personal till fortbildningskurser i Finland, vilka anordnats och delvis finansierats av socialstyrelsen och Finsk-svenska utbildningsrådet. Socialsty- relsen har i samarbete med jugoslaviska myndigheter även ordnat studieda- gar i Sverige för jugoslavisk personal i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Ett nytt studiematerial för fortbildning av svensk och tvåspråkig personal — ”Invanda kulturer och invandrarkulturer” — introducerades under 1981 av socialstyrelsen.
15.3. Erfarenheter från utbildning av tvåspråkig förskolepersonal
Hittillsvarande utvärdering av utbildning av tvåspråkiga förskollärare omfattar elever vid högskolorna i Göteborg, Malmö och Stockholm (med finska respektive serbokroatiska som modersmål). De påbörjade utbildning- en vårterminen 1978 och avslutade den höstterminen 1979.
I en rapport konstateras att de studerande upplevt att undervisningen på hemspråket varit alltför begränsad (Lundberg, 1982). Till undervisningen i svenska var studerande vid två av högskolorna till största delen negativa medan studerande vid en högskola var övervägande positiva.
Undervisningens inriktning och uppläggning samt lärarnas kompetens var några av de områden som särskilt ofta kritiserades av de studerande. Dessutom uppstod relationskonflikter främst mellan tvåspråkiga och svensk- språkiga studerande.
Utvärderingen visar att utbildningen behöver omfatta mer undervisning i både svenska och hemspråket. Relationen mellan undervisning på svenska och på hemspråket i olika delar av ämnesundervisningen behöver också beaktas bättre. Det framgår även klart att man på ett aktivt sätt måste försöka lösa de problem som uppstår när två eller flera kulturer möts. Bl. a. måste lärarutbildarna förberedas på ett betydligt mer omfattande sätt än hittills.
De tvåspråkiga studerandena var en mycket heterogen grupp inte endast då det gällde språkkunskaper i svenska och hemspråk utan även i fråga om tidigare utbildning, tid i Sverige och ålder. En utbildning för tvåspråkiga måste därför i ökad utsträckning ta fasta på de olika utgångslägen och förutsättningar som de studerande har.
Det framhålls i rapporten att direkt negativa erfarenheter av bl. a. integrerad undervisning inte behöver leda fram till slutsatsen att denna undervisningsform bör överges. Det viktiga är att utnyttja kunskapen om att ökad kontakt mellan grupper med olika kulturell och språklig bakgrund inte automatiskt leder till ökad förståelse.
Utvärderingen av utbildningen av finskspråkiga barnskötare, som genom- fördes inom komvux i Stockhom höstterminen 1980 och vårterminen 1981, har gjorts av skolöverstyrelsen (1981).
I denna utbildning skedde undervisningen på finska i samtliga ämnen utom i ämnena svenska, rörelse samt bild och form. Samtliga kursdeltagare var kvinnor med en genomsnittsålder på 30 år och med en vistelsetid i Sverige på i genomsnitt ca sju år. Flertalet hade läst svenska i Sverige och ungefär hälften även i Finland.
I denna utbildning, som således var en mer utpräglad ”hemspråksutbild- ning” än förskollärarutbildningen för tvåspråkiga, var deltagarna mest negativa till undervisningen i svenska. Många kände sig tveksamma till sina möjligheter att arbeta bland svenskspråkiga barn efter avslutad utbild- ning.
VUnder våren ml gjordes en uppföljning av dem som genomgått kursen. Av totalt 29 var 14 verksamma inom barnomsorgen. 4 hade sökt men inte fått arbete inom barnomsorgen och resterande studerade vidare, antingen i etapp II av barnskötarutbildningen (på svenska) eller i förskollärarutbildning.
Av de 14 som var anställda inom barnomsorgen arbetade 9 med enbart finskspråkiga barn, 2 med både finskspråkiga och svenskspråkiga barn. 3 arbetade bland enbart svenskspråkiga barn.
15.4. Överväganden 15.4.1 Vad slags utbildning som behövs
Barn från minoritetsgrupper skall kunna få stöd i förskolan för sitt modersmål och sin kultur i hemspråksgrupper, sammansatta grupper eller svenskspråkiga grupper. Utredningen har förordat de två förstnämnda formerna men också framhållit att många barn behöver få stöd av ambulerande hemspråkslärare i svenskspråkiga grupper.
Utredningen har, som framgår av kapitel 17, beräknat att ca 36 % av barn i förskolan med annat hemspråk än svenska f. n. får detta genom ambulerande hemspråkslärare. Resterande 64 % får hemspråksstöd i en hemspråks- eller sammansatt grupp av ordinarie tvåspråkig personal.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till utredningens tidigare anförda synpunkter beträffande hemspråksstödets organisation och inriktning anser utredningen att betoningen i utbildningen av tvåspråkig personal för förskolan behöver ligga på personal med utbildning som tvåspråkiga förskollärare eller barnskötare.
Fortsatt utbildningsplanering bör även ta hänsyn till att många tvåspråkiga som i dag är anställda inom förskoleverksamheten till stor del inte har utbildning för att arbeta som tvåspråkig personal. Detta gäller minst 200 med förskollärarutbildning, ca 400 med barnskötarutbildning och ca 400 som är anställda som hemspråkslärare. Antalet dagbarnvårdare med behov av utbildning för att arbeta som tvåspråkig personal går inte att uppskatta eftersom statistiken inte redovisar denna grupp.
15.4.2. Åtgärder för att öka rekryteringen av tvåspråkig personal
Som nämnts ingår i utredningens uppdrag att föreslå åtgärder i syfte att säkerställa rekryteringen av tvåspråkig personal. En viktig åtgärd är att få ökad klarhet beträffande förskolans personalbehov för olika språkgrupper, något som förutsätter en förbättrad lokal planering i enlighet med utredningens förslag i kapitel 8. På grundval av en lokal behovsplanering beträffande hemspråksstödet skall även behovet av personal kunna planeras på ett mer tillfredsställande sätt.
Enligt vad utredningen erfarit fungerar det ofta inte så att utbildad tvåspråkig personal anställs där den bäst behövs. En del får efter utbildningen anställning i svenskspråkiga grupper medan det samtidigt i samma kommun finns enbart svenskspråkig personal i grupper med invandrarbarn som har behov av hemspråksstöd. Ett ökat regionalt samarbete mellan högskolor och kommuner skulle bidra till att underlätta kommunernas rekrytering av tvåspråkig personal.
Utredningen har även funnit att många som söker till utbildning av tvåspråkiga förskollärare och till hemspråkslärarutbildning inte kan antas därför att de inte har gymnasiebetyg i ett för inträde i högskolan erforderligt främmande språk. Ett stort antal som är behöriga till inträde slås ut vid intagningen genom att de inte klarar språkprovet i svenska och/eller modersmålet. Detta innebär att en stor del av utbildningsplatserna inte utnyttjas. Som utredningen tidigare framhållit skulle tillgången på tvåspråkig personal kunna öka avsevärt om det gavs ökade möjligheter att utnyttja alla nu tillgängliga utbildningsplatser. Det är i första hand åtgärder för att förbättra förkunskaper bland invandrarna som krävs, dels i form av att fler personer får gymnasieskolekompetens, dels genom att invandrarna får förbättrade kunskaper i svenska, ibland även i modersmålet.
Kortsiktigt bör detta kunna åstadkommas dels genom en förstärkning av den kommunala vuxenutbildningen för att fylla invandrares behov av grundläggande utbildning, dels genom att erbjuda introduktionsutbildning. Invandrarelever med gymnasiekompetens men som har otillräckliga kunska— per i svenska för att följa högskoleutbildning skulle även kunna delta i en senare etapp av svenskkurser som anordnas för gäststuderande. Dessutom behöver i de tvåspråkiga och även reguljära utbildningarna byggas in någon form av förberedande kurser i syfte att utjämna alltför stora skillnader vad gäller språkfärdigheter och annan viktig förkunskap.
Ett annat rekryteringsproblem har att göra med att de som är intresserade av förskollärar- eller hemspråkslärarutbildning ofta inte kan erbjudas sådan på hemorten eller i närheten av den. Särskilt framträdande är detta problem
för kvinnor i en del språkgrupper. Något lättare är det därvidlag för dem som i första hand satsar på barnskötarutbildning. Reguljär barnskötarutbildning finns ju i flertalet större kommuner.
Vidare är det endast att begränsat antal språk som omfattas av utbildning för tvåspråkiga. För de antalsmässigt små språkgrupperna i Sverige, där kommunerna har de största problemen med att rekrytera personal, finns f. n. inte tvåspråkig utbildning.
Detta tyder på att möjligheterna till distansundervisning, som i dag erbjuds försöksvis på några orter inom förskollärarutbildningen, även bör prövas i utbildningen av tvåspråkiga förskollärare. Distansutbildning innebär att man kan få en betydande del av utbildningen i sin hemkommun med på orten engagerade lärarutbildare, medan en del av undervisningen ges under avgränsade perioder på högskoleorten.
Dessutom skulle högskolorna kunna pröva vägar för att erbjuda utbildning för tvåspråkiga studerande inom ramen för reguljär förskollärarutbildning kompletterad med en centralt eller regionalt förlagd del som ger kompetens för att arbeta med barn inom den egna språkgruppen. Vad som avses är således inte en påbyggnad på den reguljära utbildningen utan en specialkurs inom ramen för denna.
Skolöverstyrelsen och UHÄ planerar f. n. att anordna behörighetsgivande lärarutbildningar som enstaka utbildningar för de ”udda” språkgrupperna inom de lokala högskolorna.
För vissa språkliga minoritetsgrupper, som t. ex. samerna, kan en inter- nordisk samverkan vara en väg att få till stånd en ökad utbildning av tvåsprå- kig personal, såväl barnskötare och förskollärare som hemspråkslärare.
När det gäller utbildningsåtgärder för redan nu verksam tvåspråkig personal som saknar grundläggande utbildning bör skolöverstyrelsen och UHÄ få i uppdrag att dra upp riktlinjer för utbildningar för de mycket skiftande behov av grundläggande utbildning som finns hos verksam personal.
15.4.3. Utbildningens mål, innehåll och organisation
Utredningen har i tidigare kapitel beskrivit mål, innehåll och arbetssätt för hemspråksverksamheten i förskolan. Dessa beskrivningar bör ge underlag för fortsatta överväganden inom utbildningarna beträffande inriktning och uppläggning av undervisningen.
Utbildning av tvåspråkiga förskollärare och hemspråkslärare har bedrivits under fem år. Viss utvärdering har gjorts med utgångspunkt i erfarenheter och synpunkter från personer som genomgått utbildning för tvåspråkiga förskollärare. Även barnskötarutbildning för finskspråkiga, etapp 1, har utvärderats.
Dessa utvärderingar har visat på svårigheter att anpassa utbildningarna till studerande med mycket skiftande förkunskaper och erfarenheter. Det har också framgått att det är svårt att genomföra utbildning som kan ge tillräcklig kompetens för att arbeta bland såväl svenskspråkiga barn som barn i den egna språkgruppen. Några bedömningar av den svenskspråkiga personalens utbildning för arbete bland barn från invandrar- och andra minoritetsgrupper har inte gjorts.
De hittills gjorda utvärderingarna ger inte några konkreta anvisningar om hur man kan gå vidare för att försöka lösa problemet med den dubbla kompetensen. En av förutsättningarna för att reda ut denna svårighet måste bli att klarare och konkretare beskriva arbetskraven samt arbetets innehåll och metodik både när man arbetar bland svenskspråkiga barn och bland barn med minoritetsspråk.
Sverige har, liksom flertalet övriga europeiska länder, medvetet avstått från att rekrytera personal till förskolor och skolor direkt från barnens ursprungsländer. I konsekvens därmed har man inte heller — med undantag för hemspråkslärarutbildningen — valt att utbilda personal enbart för arbete bland barn med minoritetsspråk. Invandrar- och övriga minoritetsbarn behöver personal som är väl hemmastadd i både barnens hemspråk och kultur och i det svenska språket, det svenska samhället och den svenska kulturen. Personalen skall dessutom ha en utbildningsbakgrund som ger trygghet i anställningen, även i situationer då det inte kan erbjudas arbete bland barn från den egna språkgruppen.
Utredningen menar därför att den redan inslagna vägen med utbildning som ger dubbel kompetens bör fortsättas. Men det bör göras en ingående analys och fortsättningsvis prövas hur utbildningarna bättre kan anpassas till de krav som detta mål innebär. Utredningen anser att utvärderingarna av utbildning för tvåspråkiga visar att dessa utbildningar behöver anpassas bättre än hittills till studerande med annat modersmål än svenska.
Utredningen anser att den reguljära utbildningen för svenskspråkig personal också behöver analyseras och utvärderas mot bakgrund av de krav som ställs i arbetet bland barn med annat modersmål än svenska och med annan kulturbakgrund än den svenska. Utredningens beskrivning av arbetssättet visar att det även när det gäller den svenskspråkiga personalen bör ställas krav på en form av ”dubbel kompetens” i den meningen att personalen skall kunna bemöta barnen med hänsyn till och utifrån en insikt i barnens kulturella bakgrund och familjesituation. Personalen skall ha insikt i hur andra kulturer ser på barnuppfostran, ha kännedom om andra kulturers värderingar och levnadssätt samt bakgrunden till dessa. Samtidigt krävs en fördjupad kännedom om svensk kultur och kunskap om grunderna till dess värderingar och levnadssätt. Insikter i andra kulturer skall även innebära förutsättningar att ta del av och arbeta med musik, sagor, sånger, lekar m. m. från andra kulturer.
En översyn av utbildningen av tvåspråkiga förskollärare bör ha som första utgångspunkt att utreda möjligheterna att öka undervisningen i respektive hemspråk.
Som andra utgångspunkt bör följa att föreslå åtgärder för att öka inslaget av utbildning på det egna språket. Analysen bör visa i vilka delar av utbildningarna det är särskilt motiverat och nödvändigt att undervisningen sker på modersmålet.
Som tredje utgångspunkt bör övervägas att förbättra undervisningen i svenska som främmande språk. Ett utveck- lingsarbete för att förbättra denna undervisning skulle kunna bli till stor nytta även för andra utbildningar av tvåspråkig personal.
Utredningen anser även att grundskolans och gymnasieskolans hemspråks- undervisning är av avgörande betydelse i detta sammanhang. Det är väsentligt att den i största möjliga utsträckning inriktas mot att eleverna behärskar sina hemspråk på en tillfredsställande nivå.
När det gäller hemspråkslärarutbildningen bör en översyn av utbildning- ens inriktning, innehåll och genomförande särskilt beakta behovet av personal som har ingående kunskap om arbetssättet i förskolan och grundskolans lågstadium. En hemspråkslärarutbildning som inriktas särskilt på dessa stadier skulle bidra till ett förstärkt samband mellan förskolans hemspråksstöd och skolans hemspråksundervisning. En sådan åtgärd kan bidra till att underlätta rekryteringen av hemspråkslärare i förskolan.
Utbildningen av tvåspråkig personal och den reguljära utbildningen skulle enligt utredningens uppfattning behöva ses över med hänsyn till innehåll, omfattning och inriktning för att bättre än f. n. svara mot de krav som ställs på både svensk och tvåspråkig personal vid arbete med barn från olika språkgrupper och kulturer. Vid en sådan översyn är det angeläget att beakta behovet av kunskaper om D förhållanden i andra länder och andra kulturer D barnuppfostran, normer och värderingar i andra kulturer El möjligheter till föräldrasamarbete och kontakt speciellt med föräldrar
från andra kulturer Cl mål, innehåll och metodiki arbetet med barn som är i en flerspråkig och flerkulturell situation frågor som gäller handikappade minoritetsbarn metoder för att ge språkligt och kulturellt stöd metoder för att svensk personal skall få ökade förutsättningar för att stödja barnens inlärning av svenska språket.
DDD
Svensk personal behöver dessutom få ökad insikt i den egna kulturen i förhållande till andra kulturer. I utbildningen av tvåspråkig personal behöver även uppmärksammas att allt fler studerande kommer att ha växt upp i Sverige. Därför erfordras åtgärder som ökar möjligheterna för att utveckla kunskaperna i minoritetsspråken och -kulturerna. Ökade direktkontakter med ursprungslandets språk och kultur är också angelägna. Detta kan bl. a. ske genom inbjudan av experter från andra länder och ökade möjligheter att förlägga några studieveckor i ett ursprungsland.
15.4.4. Behov av vidareutbildning och fortbildning
Utredningen har i tidigare kapitel framhållit betydelsen av fortbildning för svensk och tvåspråkig personal i förskolan för att den skall ha möjlighet att utveckla sin förmåga att arbeta med barn från invandrar- och minoritets- grupper. En grundutbildning ger vissa grundläggande kunskaper och färdigheter, en grund för fortsatt utbildning och utveckling av yrkeskunnan- de och yrkesfärdigheter. Men den kan sällan fungera som en utbildning som räcker för en persons hela yrkesverksamma liv. Detta är särskilt påtagligt ifråga om arbetet med barn från invandrar- och minoritetsgrupper, där nya rön och aspekter hela tiden blir aktuella och behöver bearbetas. Tvåspråkig personal som genomgått en reguljär svenskspråkig förskole-
pedagogisk utbildning bör enligt utredningens uppfattning få möjlighet att erhålla vidareutbildning i syfte att få tillräcklig kompetens att arbeta med barn på sitt minoritetsspråk. Även personer som genomgått utbildning för tvåspråkiga kan på grund av att grundutbildningen varit bristfällig behöva genomgå en påbyggnadsutbildning.
Utredningen har kunnat konstatera att hemspråksreformen genomförts utan stöd av en genomtänkt plan för fortbildning. Personalen synes ofta inte ha fått tillräcklig hjälp att bemästra de olika svårigheter som hemspråksre- formen medfört. En ökad fortbildningssatsning skulle bl. a. kunna leda till en överlag medvetnare inriktning i arbetet bland barnen hos såväl tvåspråkig som svenskspråkig personal samt ge förutsättningar till att förbättra föräldrasamarbete och samverkan inom och mellan personalgrupper.
Fortsatt fortbildningsverksamhet bör bl. a. ta fasta på att klargöra mål för hemspråksverksamheten och åstadkomma en konkretisering beträffande innehåll och arbetssätt för att i en kommun och inom en förskola nå de uppställda målen. Speciellt bör fortbildningen behandla samarbete mellan svensk personal och tvåspråkig personal.
Utredningen vill även framhålla betydelsen av fortbildning för pedagogisk och administrativ ledningspersonal, vilkas planering och ledning av hem- språksverksamheten på ett påtagligt sätt avgör verksamhetens kvalitet och kostnader.
Utredningen anser att statsmakterna, inom nuvarande resursramar, bör ge ökad prioritet åt kurser inom högskolorna som stödjer tvåspråkig och svensk personal i dess arbete med barn som behöver hemspråksstöd. Det är därvid väsentligt att sådana kurser utvärderas och successivt omprövas i fråga om inriktning, innehåll och metodik.
Den kommunala, generellt inriktade, fortbildningen kan ibland med fördel genomföras på regional basis — i samarbete mellan grannkommuner och/eller med stöd av kommunförbundets länsavdelningar. I en del fall finns fördelar med att lägga upp och genomföra kommunal fortbildning i samarbete med en högskola. Viss fortbildning kan även ske inom hela socialtjänstområdet och/eller i samarbete med grundskolan och andra verksamhetsområden, t. ex. mödra- och barnhälsovården.
Den kommunala fortbildningen för förskolans personal bör på allt tänkbart sätt stödjas av socialstyrelsen inom ramen för dess fortbildningsre- surser. Dels bör socialstyrelsens insatser gälla att ställa samman erfarenhets- och studiematerial. Dels bör socialstyrelsen gå in och finansiera sådana delar av fortbildningen som kommunerna inte själva kan förväntas organisera. Dit hör bl. a. den typ av kurser i samverkan med utvandringsländer och ibland förlagda till dessa som redan börjat genomföras. En del sådana kurser torde kunna samordnas med motsvarande fortbildning som anordnas för skolvä- sendets personal inom högskolan.
Utvärderingen av utbildningen av tvåspråkiga förskollärare visade på behovet av fortbildning för lärarutbildare inom högskolorna som medverkar i utbildning av tvåspråkig förskolepersonal. Det bör inom ramen för nuvarande resurser ske en tydlig prioritering av fortbildning som påtagligt ökar lärarutbildarnas kompetens för att fungera som lärare i utbildning av tvåspråkiga förskollärare och hemspråkslärare.
Utredningen förutsätter även att satsningen på utbildning av tvåspråkiga
barnskötare medför fortbildning av de lärare som skall medverka i sådan utbildning.
15 .4.5 Informations- och utbildningsverksamhet bland personal utom förskoleverksamheten
Det område som främst berörs av utredningens förslag, förutom förskole- verksamheten och socialtjänsten i övrigt, är mödra- och barnhälsovården. Utredningens enkät bland barnavårdscentralpersonal visar att det finns ett stort behov av information och fortbildning i frågor som rör barn och föräldrar från invandrar- och minoritetsgrupper. Utredningens förslag om språkregistrering och information vid barnavårdscentralerna innebär att berörd personal har behov av information beträffande detta arbete. Ansvaret för denna information bör läggas på socialstyrelsen. Genomföran- de och uppläggning bör handhas av landstingen.
Personal inom sjukvården som arbetar med handikappade barn, barnhemspersonal och familjehemsföräldrar påverkas även av utredningens överväganden och förslag. Dessutom berörs personal inom biblioteks- och annan kulturell verksamhet liksom personal inom fritidsverksamhet av skilda slag.
Utredningen har inte direktiv att gå in närmare på alla dessa områdens personalutbildning men vill peka på behovet av tvåspråkig personal särskilt på orter med många invandrare. Svensk personal som har återkommande kontakter med barn och föräldrar från språkliga minoritetsgrupper behöver ökad kunskap om barnens och föräldrarnas situation och behov.
Det bör nämnas att skolöverstyrelsen lagt fram förslag till utbildning av tvåspråkig vårdpersonal, vari ingår den ovan beskrivna utbildningen av tvåspråkiga barnskötare. Invandrarpolitiska kommittén har till uppgift att utreda samhällets möjligheter att på längre sikt erbjuda språkliga minoriteter iSverige utbildning, omsorg och service på deras eget språk. Samtidigt pågår inom statens invandrarverk en undersökning om förutsättningarna för tvåspråkig samhällsservice, vilket innebär att invandrarverket försöker klargöra behovet av utbildning för tvåspråkig personal. Dessutom har invandrarverket bedrivit en aktiv informationsverksamhet riktad till perso- nal inom olika samhällsområden, bl. a. i form av konferenser. Utredningen ser det som väsentligt att invandrarverket har möjlighet att fortsätta sådan informationsverksamhet i samarbete med berörda statliga verk och andra organisationer.
15.5. Överväganden och förslag
Utredningen anser
om rekrytering av personal att betoningen bör ligga på att för förskolan utbilda och rekrytera tvåspråkiga förskollärare och barnskötare att en ökad del av hemspråkslärarutbildningen bör inriktas mot arbete i förskolan och på lågstadiet i syfte att tillgodose behovet av personal
utbildad för arbete på dessa stadier. En sådan uppläggning kan bidra till ökad kontinuitet mellan förskola och skola att det är angeläget att kommunerna ser över behovet av tvåspråkig personal för olika språkgrupper och planerar sin personalorganisation med hänsyn till dessa behov att socialstyrelsen bör göra beräkningar på riksnivå av behovet av tvåspråkig personal att utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheterna i samarbete bör pröva introduktionsutbildningar som förbereder för barnskötar- och/eller förskollärarutbildning för invandrare att kommunal vuxenutbildning bör anpassas till invandrarnas behov att komplettera sin grundutbildning för att bl. a. komma in i förskollärar- och hemspråkslärarutbildning att högskolorna bör pröva möjligheterna till s. k. distansundervisning för utbildning av tvåspråkig personal att högskolorna vid behov bör erbjuda tvåspråkig utbildning för förskollä- rare inom den reguljära utbildningen även för antalsmässigt sett små språkgrupper att UHÄ bör söka få till stånd en samverkan på nordiskt plan när det gäller utbildning för vissa språkgrupper att den redan inslagna vägen med utbildning av tvåspråkig personal som ger dubbel kompetens bör fortsättas. Det bör därvid göras en ingående analys och fortsättningsvis prövas hur utbildningar av tvåspråkig personal bättre kan anpassas till de krav som denna målsättning innebär.
om fortbildning att fortsatt satsning på fortbildning inom barnomsorgen är angelägen. Den bör ta fasta på att klargöra mål för hemspråksverksamheten samt konkretisera innehåll och arbetssätt att behovet av fortbildning när det gäller invandrar- och minoritetsfrågor för pedagogisk och administrativ ledningspersonal inom barnomsorgen särskilt bör beaktas att kommunerna i samverkan med högskolemyndigheterna bör ge förslag beträffande enstaka kurser som kan ge tvåspråkig och svenskspråkig personal ökade kunskaper och förutsättningar för att arbeta med hemspråksverksamhet att socialstyrelsen bör ge ökat stöd åt kommunal fortbildning i form av erfarenhetsunderlag och annat studiematerial att socialstyrelsen även fortsättningsvis bör stödja sådan fortbildning som kommunerna självai allmänhet inte har möjlighet att genomföra. Detta gäller bl. a. riktad fortbildning som organiseras i samarbete med utvandringsländer. En del sådana kurser torde kunna samordnas med motsvarande fortbildning som anordnas för skolväsendets personal inom högskolan.
om personal på områden utom förskolan att det är väsentligt att utbilda och rekrytera tvåspråkig personal inom socialtjänstens område i övrigt, samt mödra- och barnhälsovården, hälso- och sjukvården, i övrigt, institutionsvården m. fl. områden som tar emot
barn från invandrar- och minoritetsgrupper
att grundutbildning och fortbildning av svensk personal inom de av utredningen berörda områdena bör få ett betydligt ökat inslag av frågor om de språkliga minoritetsgruppernas situation och behov.
Utredningen föreslår
om mål för och innehåll i förskolepersonalens utbildning att skolöverstyrelsen och UHÄ får i uppdrag att ge förslag till grundutbild- ning för redan nu verksam tvåspråkig personal i förskolan att UHÄ och skolöverstyrelsen i samarbete med bl. a. socialstyrelsen får i uppdrag att se över mål och innehåll i förskolans personalutbildningar med ledning av utredningens synpunkter på utbildningens inriktning att denna översyn också innefattar utbildning för svenskspråkig personal. De krav som ställs i arbetet bland barn med annat modersmål än svenska och med annan kulturbakgrund än den svenska bör därvid beaktas.
16 Förslag till lag om hemspråksstöd i förskolan
De lagbestämmelser som är av intresse när det gäller hemspråksstöd för förskolebarn återfinns i 12—18, 67 och 68 åå socialtjänstlagen (SFS 1980:620) i vilka stadgas:
12 & Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och
sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.
135 För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole- och fritidshemsverksamhet. Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 å andra stycket skollagen (1962z319). Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års ålder.
14 5 Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om året.
De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 å andra stycket skollagen (1962z319) skall anvisas plats i förskola.
Kan förskola på grund av barnens restider eller av andra skäl inte bedrivas i den omfattning som anges i första stycket, får kommunen dela upp förskolan på två år. Barn som berörs av sådan uppdelning skall anvisas plats i förskolan från och med höstterminen det år då barnet fyller fem år. Sådan förskola skall omfatta sammanlagt minst 700 timmar.
155 De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som anges i 14 5 första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt. Socialnämnden skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver anvisas plats i förskola eller fritidshem enligt första stycket.
165 Socialnämnden skall verka för att barn som avses i 14 och 15 55 utnyttjar den anvisade platsen och informera föräldrarna om verksamheten och syftet med denna.
17 & Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshems- verksamheten sörja för att de barn som på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad utöver vad som följer av 14 och 15 åå får sådan omvårdnad, när inte behovet tillgodoses på annat sätt.
I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år.
18 5 Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fritidshemsverksamhet.
675 Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.
68 & Länsstyrelsen skall inom länet
följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan,
även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.
Hem för vård eller boende står under länsstyrelsens tillsyn. Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamheten vid hemmen.
Som tidigare framhållits i kapitel 8 bör även 6 & angående rätten till bistånd kunna tillämpas i vissa fall vid prövning av det enskilda barnets behov av t. ex. hemspråksstöd:
6 5 ”Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.”
Som tidigare nämnts har möjligheterna att få hemspråksstöd prövats i samband med ett mål i regeringsrätten. I domen i målet (1980-03-14, 5064—1978) slår regeringsrätten fast att någon skyldighet för kommunerna att bedriva hemspråksträning inte finns. Orsaken härtill är att i regeringsformen uppställs krav på att ålägganden för kommunerna skall föreskrivas genom lag. Socialtjänstlagen, tidigare barnomsorgslagen, innehåller endast krav på
anvisning av plats. Något krav på åtgärder för de barn som skall anvisas plats med förtur enligt 15 & socialtjänstlagen finns inte.
Enligt socialtjänstlagen gäller att barn som av bl. a. språkliga skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola med förtur. Om kommunen bedriver hemspråksträning — vilket den alltså inte är skyldig att göra — utgår statsbidrag härför i särskild ordning. 1976 års riksdagsbeslut har därför endast kommit att bli ett beslut om statsbidrag för hemspråksträ- ning.
För jämförelse med bestämmelser för grundskolan kan nämnas att anordnande av hemspråksundervisning för elever i grundskolan regleras i 10 a & skolförordningen (197lz235 ändrad 1980:717 och 1981:149). Där
stadgas:
I grundskolan skall anordnas undervisningi hemspråk som ämne för de elever som har minoritetsspråk som hemspråk. För samma elever skall även anordnas studiehand- ledning i annat eller andra ämnen i den årskurs som eleven tillhör. Studiehandled- ningen meddelas på hemspråket. Kommun som ej kan anordna verksamhet enligt detta stycke får av länsskolnämnden befrias från skyldighet att anordna verksamhe- ten.
Verksamhet enligt första stycket skall anordnas för en elev, om eleven behöver det och önskar delta däri. Verksamheten skall ges den omfattning som fordras för att täcka elevens behov. Verksamheten ersätter för eleven undervisning av motsvarande omfattning i ett eller flera ämnen som avsesi7 & eller 8 & första och andra styckena eller deltagande i motsvarande omfattning i fria aktiviteter.
Beslut enligt andra stycket meddelas av rektor. I ärendet skall rektor, studierektor eller lärare som rektor bestämmer samråda med elevens föräldrar.
Det kan i sammanhanget nämnas att skolförordningens regler är bundna av riksdagens beslut och juridiskt sett är att betrakta som en lag. De bygger också på skollagens allmänna regler om obligatorisk undervisning. I utbildningsutskottets betänkande (UbU 1981/82:17) om anslag till det obligatoriska skolväsendet m. m. anförs i detta sammanhang:
Rätt till hemspråksträning och hemspråksundervisning har enligt riksdagens beslut (prop. 1975/76:118, Ubu 1975/76:33, rskr 1975/76:391) alla barn och ungdomar för vilka ett annat språk än svenska utgör ett levande inslag i hemmiljön. Normalt förutsätter detta att föräldrar/vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som sitt modersmål och använder det språket i sitt umgänge med barnet. Denna rätt tillkommer också barn som tillhör en ursprunglig, språklig minoritet i landet eller vars familj i en eller flera generationer har bott i landet, förutsatt att barnets språkliga miljö kräver detta.
Barn som helt saknar kunskaper i svenska språket och barn som behärskar svenska språket som en genomsnittlig svensk har under nämnda förutsättningar rätt till hemspråksundervisning.
Utredningen föreslår att ett tillägg görs i socialtjänstlagen (SFS 1980:620) i syfte att reglera socialnämndens skyldighet att anordna hemspråksstöd för barn i förskolan med annat hemspråk än svenska. Utredningen har övervägt om detta tillägg skall införas i någon av paragraferna 13, 14, 15 eller 17 i socialtjänstlagen, men har kommit fram till att tillägget bör göras i form av en ny egen paragraf för hemspråksstödet, förslagsvis en 17 a &. Motivet för detta är främst att det i 13—15 55 ges en ram för vilka barn som kan komma att omfattas av hemspråksstödet. Vidare är kravet på anordnandet av hem- språksstöd något nytt som läggs till den verksamhet som redovisas i de föregående paragraferna.
Det lagförslag som innebär att hemspråksstöd skulle anordnas för förskolebarn med annat hemspråk än svenska under de år de har plats i förskolan föreslås få följande lydelse:
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 a %
För barn som har ett annat hem- språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet och som bereds plats i förskola skall social- nämnden anordna hemspråksstöd.
Hemspråksstödet skall erbjudas varje barn i minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor per år. Barn som avses i 14 5 andra stycket skall erbjudas hemspråksstöd.
Länsstyrelsen får där särskilda skäl föreligger medge socialnämnden befrielse under viss tid från skyldig- heten att anordna hemspråksstöd.
Det lagförslag som innebär att hemspråksstöd garanteras under minst två år för respektive barn föreslås få följande lydelse:
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 a %
För barn som har ett annat språk än svenska som dagligt umgänges- språk i hemmet och som bereds plats i förskola skall socialnämnden anord- na hemspråksstöd.
Hemspråksstödet skall erbjudas varje barn med minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor per år under minst två år. Barn som avses i 14 5 andra stycket skall erbjudas
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hemspråksstöd.
Barn som börjar i förskolan vid sex års ålder skall erbjudas hemspråks- stöd med minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor under ett är.
Länsstyrelsen får där särskilda skäl föreligger medge socialnämnden befrielse under viss tid från skyldig- heten att anordna hemspråksstöd.
Utredningen föreslår vidare en möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut. Detta innebär en förändring i 745 socialtjänstlagen. Paragrafen föreslås få följande lydelse:
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
74 %
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 % eller om föreläg- gande eller förbud enligt 705 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 å och kammarrättens motsvarande beslut gäller omedelbart.
Länsstyrelsens beslut i fråga om hemspråksstöd enligt 17a 5 tredje stycket får överklagas hos kammar- rätten genom besvär.
I det följande lämnas några kommentarer beträffande ovan redovisade lagförslag.
I enlighet med utformningen av socialtjänstlagen i övrigt anser utredning- en att socialnämnden skall svara för anordnandet av hemspråksstödet till förskolebarn. Utredningen vill därvid peka på vad som framfördes i socialutskottets betänkande (SOU 1979/80:44) om socialtjänsten. Därvid framhölls att socialnämnden genom socialtjänstlagen fått.ett särskilt bevaknings— och samordningsansvar och att det för en förebyggande verksamhet bland barn och ungdom var nödvändigt att ha en gemensam planering med övriga berörda kommunala nämnder.
Vidare anförde utskottet:
Beträffande kommunens ansvar för förskole- och fritidshemsverksamheten vill utskottet framhålla att socialnämnden i detta hänseende endast fullgör de uppgifter som åvilar kommunen. Att socialtjänstlagen anger socialnämnden som ansvarig för förskole- och fritidshemsverksamheten får som motionärerna framhåller givetvis inte leda till minskad samverkan med andra kommunala verksamheter, t. ex. skolan. Enligt utskottets mening innebär det inte heller att andra berörda nämnders ansvar inskränks. Den valda lösningen motverkar alltså inte helhetssyn och sammanhållen planering.
Med förslaget till utformning av första stycket i 17 a & avses att skapa klarhet beträffande socialnämndens skyldighet att anordna hemspråksstöd för barn i samband med att de börjar i förskolan.
Utredningen vill betona att verksamheten skall vara frivillig för barnen/ föräldrarna och grundas på barnens behov och föräldrarnas önskemål om hemspråksstöd för barnen.
Utredningen vill framhålla att socialnämnden, i paritet med vad som stadgas i 165 socialtjänstlagen, skall verka för att barnen utnyttjar den hemspråksstödjande verksamhet som erbjuds dem och att föräldrarna informeras om verksamheten och syftet med denna. Det är därvid viktigt med en aktiv information till föräldrarna om vilken betydelse hemspråks- stödet har för barnets utveckling samt med en uppföljning av de orsaker som kan ha legat till grund för att föräldrar i vissa fall inte önskar hemspråksstöd till sina barn.
Med förskola avses i lagförslaget daghem, deltidsgrupp eller familjedag- hem såsom anges i 2 5 socialtjänstförordningen (1981:750).
Ett barn med placering i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem skall, enligt utredningens förslag, anses vara berättigat till hemspråksstöd om barnet i sitt hem dagligen talar ett annat språk än svenska med någon av sina föräldrar eller vårdare.
Om barnet talar olika språk med sina föräldrar bör barnet erhålla hemspråksstöd i det språk som kan bedömas utgöra det dagliga umgänges- språketi hemmet. I vissa fall kan det vara svårt att göra exakta bedömningar i detta avseende. Enligt utredningens uppfattning bör samråd ske med föräldrarna angående frågan om på vilket språk hemspråksstödet skall lämnas.
Det bör även finnas möjlighet för barn att få hemspråksstöd i ett språk som talas av förälder som inte har daglig vårdnad av barnet. Detta språkstöd måste, för att vara meningsfullt för barnet, följas upp i umgänget med den förälder det gäller. Det kan således inte bli fråga om inlärning av ett nytt språk.
Med hemspråksstöd avser utredningen, som redovisats i kapitel 1, det som f. n. betecknas som hemspråksträning. ."
Utredningen anser att som hemspråksstöd skall räknas det stöd barn får när de är placerade i förskolegrupp där åtminstone någon av de anställda i barngruppen talar barnens språk. I den mån detta inte är möjligt kan barn erbjudas hemspråksstöd genom att en ambulerande hemspråkstränare/ lärare finns till hands för barnet i dess grupp eller i särskilt anordnad grupp. Verksamheten bör då, för att bli meningsfull för barnet, anordnas så att barnen får ett språkstöd under minst fyra timmar per vecka.
Vidare skall hemspråksstöd anses anordnat om barnet har placering i ett familjedaghem där dagbarnvårdaren talar/kan barnets språk och har god orientering om barnets kulturella bakgrund.
Barn i familjedaghem kan emellertid ha behov av viss gruppverksamhet tillsammans med andra barn som talar samma språk och har samma kulturella bakgrund som barnet. Alternativt kan barnet ha behov av att vistas i en svenskspråkig grupp där barnet kan få ett ordentligt språkstöd i svenska som komplement till det språk som talas i dess hem och i familjedaghem- met.
Utredningen vill därför peka på behovet för barn med annat hemspråk än svenska, vilka har plats i familjedaghem, att delta t. ex. i öppen förskole- verksamhet. I denna kan olika former av hemspråksstödjande insatser anordnas antingen genom att tvåspråkig personal anställs under viss tid per vecka eller genom att olika invandrargrupper bereds tillfälle att medverka i verksamheten under vissa tider. För barn som bedöms ha särskilt behov av språkstöd i svenska är det likaså viktigt att barnet och dagbarnvårdaren/ föräldern har tillgång till en öppen förskoleverksamhet.
Utredningens förslag till lag om hemspråksstöd omfattar endast de barn som har plats i förskola (dvs. daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem).
Alla barn har möjlighet till plats inom förskolan vid sex års ålder. Före denna ålder erhålls plats beroende av om barnens föräldrar är förvärvsar- betande eller studerande. Detta gälleri mån av tillgång på platser. Om barn av vissa skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling kan detta också vara en anledning till förskoleplacering före sex års ålder.
För barn som är yngre än två å tre år och som inte har plats i förskola innebär en hemspråksstödjande verksamhet främst att aktivt söka stödja föräldrarna och öka deras medvetenhet i frågor som rör barnens språkut- veckling. Härvid har uppsökande verksamhet och föräldrautbildning, för vilka socialnämnder och barnavårdscentraler svarar, stor betydelse.
Övriga barn som inte har plats i förskola borde enligt utredningens uppfattning få någon form av hemspråksstöd i grupp tillsammans med andra barn med samma språk. Detta kan t. ex. anordnas genom den öppna förskolan vars verksamhet blir statsbidragsberättigad fr. o. m. den 1 januari 1983.
Utredningen ser det som angeläget att invandrarorganisationerna, inom ramen för verksamheten vid den öppna förskolan, bereds möjlighet att medverka i hemspråksstödjande barnverksamhet vid de öppna förskolorna i samråd med kommunen. I den mån detta kan genomföras anser utredningen att kostnaderna härför bör ingå bland statsbidragsberättigade kostnader för barnomsorgen i kommunen.
För vissa gruppverksamheter som anordnas av invandrarorganisationerna kan, som framgår av kapitel 13, dessutom utgå andra former av statsbi- drag.
16.1. Bakgrund
Riksdagen beslöt år 1976 på grundval av förslag i propositionen (1975:76:118) om hemspråksundervisning för invandrarbarn (UbU 1975/ 76:33, rskr 391) om vissa riktlinjer för bl. a. hemspråksträning i förskolan samt om principerna för statsbidrag för hemspråksträning i förskolan (prop. 1976/77:22, UbU 10, rskr 111). Bakgrunden till regeringens förslag i 1976 års proposition var framför allt överväganden och förslag i den s. k. invandrar- gruppens betänkande (Ds U 1975:13) samt de synpunkter som inkommit i samband med remissbehandlingen av detta.
Riksdagsbeslutet år 1976 avsåg en rätt till hemspråksträning för alla sexåringar som omfattas av den allmänna förskolan för vilka ett annat språk än svenska utgör ett levande inslag i deras hemmiljö. Kommunerna avsågs därmed få skyldighet att anordna sådan hemspråksträning under förutsätt- ning att föräldrar eller vårdnadshavare begär det. Riksdagen har senare med anledning av propositionen (1978/792100, bil. 8, p. D 3) beslutat ge statsbidrag till hemspråksträning även för femåringar. Beslutet år 1976 avsåg även en rätt till hemspråksundervisning samt skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksundervisning i grundskolan och gymnasieskolan.
Det kommunala obligatoriet kan när det gäller förskolan endast delvis sägas ha blivit reglerat genom 5 och 8 åå i lagen (1976:381) om barnomsorg, numera 14 och 15 55 socialtjänstlagen (19801620). Regeringsrätten har i en dom den 14 mars 1980 slagit fast att någon skyldighet för kommunerna att bedriva hemspråksträning inte finns reglerad i lag.
I utredningens direktiv konstateras att det råder oklarhet om och i vilken omfattning kommunerna är skyldiga att anordna hemspråksstöd för invand- rarbarn i förskoleåldern. Utredningen har därför haft i uppdrag att skapa klarhet beträffande rätten till hemspråksträning och föreslå sådana förän- dringar i övrigt som bättre tillgodoser invandrarbarnens speciella behov.
I direktiven berörs även frågan om vid vilken ålder hos barnen som hemspråksstödet lämpligen bör sättas in.
Den 10 juni 1980 överlämnade utredningen en promemoria (dnr F 1678/80) till regeringen med ett förslag som innebar ett stadfästande av kommunernas skyldighet att anordna hemspråksstöd för invandrarbarn i åldrarna fem och sex år i förskolan. Förslaget utformades som ett tillägg till 6 % lagen om barnomsorg, vilken i stort sett motsvarar gällande 15 & socialtjänstlagen.
Avsikten var att lagen skulle träda i kraft den 1 januari 1981 och gälla fram till dess en mer slutgiltig lösning hade utretts och behandlats. Förslaget remissbehandlades men har därefter inte blivit föremål för ytterligare åtgärd.
Isin promemoria anmälde utredningen avsikten att i sitt slutbetänkande ta slutlig ställning till vilka grupper som skall erbjudas hemspråksstöd, till frågan om i vilken ålder hemspråksstödet bör sättas in samt till utformningen i övrigt av hemspråksstödet för förskolebarn.
I detta kapitel redovisas ett nytt lagförslag med syfte att reglera socialnämndernas skyldighet att anordna hemspråksstöd för barn i förskolan med annat hemspråk än svenska. Den forskning, försöksverksamhet och övriga erfarenheter från verksamheten med hemspråksstöd i förskolan som utredningen tagit del av utgör utgångspunkt för förslag som läggs fram. Inledningsvis presenteras den nuvarande lagstiftningen på området. Däref- ter redogörs för de motiv utredningen vill stödja sig på som grund för de förslag utredningen anger. I kapitel 17 redovisar utredningen sina kostnads- beräkningar och sitt ställningstagande till olika statsbidragsförslag.
16.3. Utredningens överväganden
Invandrar- och minoritetspolitiken syftar till att alla grupper i samhället skall ha likvärdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sitt modersmål och utöva sin kulturverksamhet (prop. 1975225, InU 1975z6, rskr 1975:160).
Som anfördes i prop. 1975/76:118 (s. 72—73) är språket ett av de viktigaste
instrumenten som individen har för att ge uttryck åt sig själv, sina idéer och handlingar. Samhället bör därför aktivt främja invandrarbarnens möjlighet att utveckla sitt modersmål och behärska det väl både känslomässigt, socialt och begreppsmässigt. Samhällets insatser för att invandrarbarnen skall kunna bevara sitt hemspråk är också en förutsättning för att de själva skall kunna välja i vilken grad de skall kunna behålla sin ursprungliga språkliga och kulturella identitet och i vilken grad de skall kunna anta ett svenskt kulturmönster. I propositionen betonades att om barnet får möjlighet att väl stabilisera och utveckla sitt hemspråk kommer det att kunna bli tvåspråkigt och tvåkulturellt.
I propositionen förordades att skyldigheten att anordna hemspråksträning skulle gälla för barn i den allmänna förskolan. Formuleringar i propositionen och information från socialstyrelsen har utgått från att barn i fem och sex års ålder med annat hemspråk än svenska har reella möjligheter att erhålla hemspråksträning i förskolan. Kommunerna synes i allmänhet ha uppfattat riksdagsbeslutet år 1976 som en skyldighet att bedriva hemspråksträning.
Utredningen har utifrån det material som presenteras tidigare i detta betänkande konstaterat att det är under barnens tidiga utveckling som hemspråksstödet har en fundamental betydelse för barnens sociala, emotio- nella, språkliga och intellektuella utveckling.
Genom att sätta in hemspråksstödet under barnens första år i förskolan kan goda möjligheter erhållas att göra en allsidig och insiktsfull bedömning av deras fortsatta behov av hemspråksstöd.
Utredningen har funnit att barn med annat hemspråk än svenska som vistas i miljöer där det inte finns någon som kan deras språk, t. ex. i svenskspråkiga daghem eller familjedaghem, riskerar att bli allvarligt hämmade i sin språkliga och övriga utveckling och få stora brister i sitt hemspråk eller t. o. m. förlora det.
I det sammanhanget vill utredningen betona betydelsen av hemspråksstöd med hänvisning till att kontakten med föräldrarna skall bevaras och att barnens eventuella återvändande till hemlandet skall underlättas.
Mot denna bakgrund anser utredningen att barn med annat hemspråk än svenska måste beredas möjlighet att få ett hemspråksstöd redan från det att de börjari förskola eller familjedaghem. Barn måste kunna känna sig trygga i den miljö där de befinner sig för att kunna utveckla sitt språk.
Utredningens material visar tydligt att det bland invandrarbarn finns de som har speciellt stort behov av stöd. Det kan vara enstaka barn, det kan också vara barn i speciella bostadsområden. Det är angeläget att dessa barn får ett så tidigt och omfattande stöd som möjligt för att kunna utveckla sin självkänsla och sin kommunikationsfärdighet.
För ett barn som vistas i sitt hem under större delen av dagen tillsammans med någon vuxen som talar barnets språk, anser utredningen att behovet av hemspråksstöd är relativt väl tillgodosett i förhållande till de barn som är borta från hemmet en stor del av dagen. Det är dock angeläget att verka för att även dessa barn får delta i någon form av hemspråksstödjande verksamhet som komplement till språk- och kulturmiljön i hemmet. Både föräldrar och barn i minoritetsgrupper behöver stöd och stimulans i sin miljö och av samhället för att språket och kulturen skall kunna fortleva. Detta kan
ske t. ex. genom föräldrautbildningsverksamhet, den öppna förskolan och sådan hemspråksstöd j ande verksamhet som organiseras av invandrarorgani- sationer m. fl.
Utredningen har övervägt frågan hur barn i förskolan med annat hemspråk än svenska skall kunna tillförsäkras hemspråksstöd.
Med en lag skulle förskolebarnens rätt till hemspråksstöd klargöras och skyldigheten för kommunerna skulle inte kunna ifrågasättas. Om hem- språksstödet inte lagregleras skulle berörda föräldrar i många fall individuellt få lov att arbeta för att erhålla hemspråksstöd. Med tanke på att de tillhör en minoritetsgrupp och ibland upplever osäkerhet i samhället kan de få svårigheter att få gehör för sina krav på hemspråksstöd.
Inom skolväsendet är kommunernas skyldighet att anordna hemspråks- undervisning fastställd enligt skolförordningen. I förhållande till skolområ- det behövs därför också ett klargörande av förskolebarnens rätt till hemspråksstöd. Denna rätt bör enligt utredningens uppfattning få samma tyngd för barn i förskolan som för barn i skolan.
Emot en lag talar det förhållandet att nuvarande statsbidragsresurser för hemspråksstödet endast skulle räcka till att garantera ett hemspråksstöd under två år (se kapitel 17).
Om hemspråksstödet inte regleras genom lag kan kommunerna få större frihet att använda statsbidrag och kommunala resurser till hemspråksstöd efter sina bedömningar av vilka barn som har störst behov. Utredningen anser att en sådan behovsprövning kan innebära stora svårigheter.
Utredningen har kommit fram till att såväl språkliga som sociala skäl talar för att förskolebarn som har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet bör garanteras en rätt till hemspråksstöd från det att de börjar förskolan. En sådan garanti kan enligt utredningens uppfattning bäst tillförsäkras genom ett lagstadgande i socialtjänstlagen.
16.4. Utredningens förslag till lag om hemspråksstöd i förskolan
Forskning om språkutveckling och två- och flerspråkighet hos barn har bl. a. visat att förmågan att behärska två eller flera språk kan utvecklas mycket väl om språkstimulansen sätts in tillräckligt tidigt och om barnet även i övrigt lever under gynnsamma sociala och emotionella betingelser. I fråga om enspråkiga barn har forskningen visat att grunden för inlärning av ett andra språk i många fall bygger på hur barnet behärskar sitt första språk, modersmålet/hemspråket.
Hitillsvarande hemspråksstöd i förskolan har utgått från att ge stöd åt barn för vilka ett annat språk än svenska utgör ”ett levande inslag i hemmiljön”. Utredningen vill starkare precisera kravet på att hemspråket nyttjas dagligen i umgänget mellan barnet och dess förälder/föräldrar/vårdnadshavare för att det skall anses befogat att barnet skall få hemspråksstöd i förskolan. Med hemspråk avses därför, som även anförts i kapitel 1, ett annat språk än svenska som utgör barnets dagliga umgängesspråk i hemmet.
Utifrån den forskning och de erfarenheter utredningen tagit del av anser utredningen att barnen behöver och borde kunna erbjudas ett kontinuerligt
hemspråksstöd under den tid de har plats i förskola eller familjedaghem. Utredningen anser således att övervägande skäl talar för en lag som garanterar barnen ett sådant kontinuerligt hemspråksstöd i förskoleverksam- heten.
Utredningen vill mot bakgrund av vad som ovan anförts och i enlighet med utredningens direktiv föreslå att kommunernas skyldighet att anordna hemspråksstöd för förskolebarn — som har ett annat hemspråk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet och som bereds plats i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem — skrivs in som ett tillägg i socialtjänstlagen (1980:620).
Utredningen anser att barn inom förskoleverksamheten får den bästa formen av hemspråksstöd om det i förskolans arbetslag, alternativt i familjedaghemmet, finns någon vuxen person som talar barnets språk och som känner till barnets kulturella bakgrund. Det är därför angeläget att hemspråksstödet i möjligaste mån organiseras så att barnen från det de börjar förskolan kontinuerligt har tillgång till någon bland personalen som talar barnets språk. Där så är möjligt erhålls förutsättningar för att ge barnen erforderligt hemspråksstöd under hela eller större delen av tiden i förskolan utan direkta merkostnader. Om detta inte är möjligt kan stödet ges på annat sätt t. ex. genom ambulerande hemspråkslärare ett visst antal timmar per vecka. Därvid vill utredningen framhålla att sistnämnda form för hemspråks- stöd ofta är otillräcklig för de yngre barnen i förskolan.
Utredningen finner det inte möjligt att lägga fram ett förslag som både tillgodoser utredningens huvuddirektiv och de tilläggsdirektiv som förelagts samtliga statliga kommittéer. Enligt förstnämnda direktiv skall utredningen ge förslag till förbättringar av hemspråksstödet. Tilläggsdirektiven ålägger de statliga kommittéerna att framlägga förslag som inte går utöver gällande resursramar. Som framgår av utredningens kostnadsberäkningar i kapitel 17 innebär en lagfäst skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksstöd under hela förskoletiden att bruttokostnaderna och statsbidragskostnaderna blir högre än för närvarande.
Utredningen har därför valt att framlägga förslag i form av två alternativ. Det ena alternativet, som bäst tillgodoser huvuddirektiven och som utred- ningen ser som en konsekvens av sitt kartläggningsarbete, innebär en lagfäst skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksstöd för barn med ett annat språk än svenska som umgängesspråk i hemmet under hela den tid barnen går i förskola eller vistas i familjedaghem.
Det andra alternativet, som utgår från de särskilda tilläggsdirektiven till alla statliga kommittéer, innebär att kommunerna åläggs skyldighet att anordna hemspråksstöd under minst två år i förskoleverksamheten för barn med ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet.
Konsekvensen av det förslagsalternativ som utformats med hänsyn till de allmänna tilläggsdirektiven kan bli att barn som börjar i förskolan i mycket tidig ålder i vissa fall riskerar att efter två års vistelse i förskolan bli utan stöd i sitt hemspråk. Detta är givetvis inte önskvärt. För många barn som har plats i daghem eller deltidsgrupp torde dock hemspråksstödet kunna ges även fortsättningsvis efter minimitiden genom att det finns andra barn i gruppen som är berättigade till stöd och/eller att det finns personal inom det ordinarie arbetslaget som talar barnets språk.
Barn för vars utveckling hemspråksstödet bedöms särskilt avgörande borde kunna få ett sådant stöd utöver det minimum som det nyssnämnda förslagsalternativet medför även om det innebär extra kostnader. I en del sådana fall bör detta kunna ske med stöd av bestämmelsen om bistånd i 6 % socialtjänstlagen. Det förutsätts därvid att frågan prövas individuellt av socialnämnden. I fall då socialnämnden avslår ett sådant yrkande kan dess beslut överklagas hos länsrätten.
Utredningen har i avsnitt 16.6 formulerat lagförslag enligt båda ovan beskrivna alternativ.
Med nuvarande resursram som utgångspunkt föreslår utredningen att ett särskilt statsbidrag utgår för den hemspråksstödjande verksamheten, som kommunerna enligt lag skulle bli skyldiga att anordna. Utredningen anser att reglerna för statsbidrag till hemspråksstöd i förskolan bör, såsom redovisas i kapitel 17, föras in i den nya förordningen om statsbidrag till barnomsorgen som gäller från den 1 januari 1983.
Hemspråksstödet bör enligt utredningens uppfattning ges en omfattning motsvarande minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor per år (eller minst 140 timmar per år). Detta bör gälla som en miniminivå i den mån ett barn ej kan erbjudas plats i en hemspråksgrupp eller en sammansatt grupp.
Barn som börjar i förskolan vid sex års ålder och som alltså går i förskola endast ett år före skolstarten får därvid rätt till hemspråksstöd minst 140 timmar under detta år.
Barn med annat hemspråk än svenska som har fått uppskov med skolstarten och som därigenom hänvisas förskoleplats bör kommunerna vara skyldiga att erbjuda hemspråksstöd ytterligare ett år.
I kapitel 1 framhöll utredningen att utländska adoptivbarn som etablerat ett annat första språk än svenska bör ha möjlighet att få sitt behov av stöd i detta språk i förskolan prövat. Utländska adoptivbarn skall inte generellt ha rätt till hemspråksstöd i förskolan. Det är emellertid viktigt att barn som adopterats i en senare del av sin förskoleålder har möjlighet att erhålla hemspråksstöd om detta bedöms väsentligt för barnets sociala och emotio- nella utveckling. I sådana fall kan det anses befogat att socialnämnden prövar barnets behov av bistånd i form av hemspråksstöd med stöd av 6 & socialtjänstlagen.
Utredningens lagförslag förutsätter att förskolans hemspråksstöd endast ges i ett språk utöver svenska språket. I speciella fall kan det dock vara befogat att göra undantag från denna regel. Som exempel kan nämnas barn från finska zigenarfamiljer där det i vissa fall är riktigt — och ofta även möjligt utan ytterligare resursinsatser — att ge barnet stöd i såväl finska som romanes. Utredningen bedömer att det antal barn detta kan komma att gälla är mycket litet.
Barn på sjukhus eller annan institution med behov av hemspråksstöd skall i enlighet med 18 & socialtjänstlagen ha tillgång till förskoleverksamhet motsvarande den i förskolan.
Realiseras utredningens förslag till lag om hemspråksstöd i förskolan bör konsekvensen bli att barn på sjukhus och andra institutioner skall ha tillgång till förskoleverksamhet på hemspråket efter samma regler som skulle gälla när de inte var på sjukhuset etc. I vissa fall kan behovet av hemspråksstöd
behöva prövas särskilt med stöd av 6 & socialtjänstlagen (rätten om bistånd) då förskolebarn med annat hemspråk än svenska tas in på sjukhus, barnhem etc.
I det stora flertalet fall kan hemspråksstödet ordnas genom att barnet gåri en kommunal förskola. I de fall barnet är förhindrat att göra detta bör hemspråksstödet ordnas inom ramen för institutionens verksamhet.
16.5 Dispensmöjlighet m. rn.
Kommunerna föreslogs enligt prop. 1975/76:118 vara skyldiga att anordna träning i hemspråk för sexåringar som omfattas av den allmänna förskolan. Kommunerna föreslogs dock inte vara skyldiga att erbjuda hemspråksträ- ning i grupp med färre barn än fyra om stora svårigheter skulle föreligga och lärare inte skulle finnas tillgängliga utan stora extra kostnader t. ex. på grund av långa och tidsödande resor.
Utbildningsutskottet betonade vid behandlingen av denna proposition det angelägna i förslaget om en skyldighet att erbjuda hemspråksträning för sexåringarna och noterade de föreslagna inskränkningarna i reformen. Utskottet förutsatte emellertid att kommunernas ambition var att undersöka varje möjlighet att erbjuda hemspråksträning. Därvid hänvisade utskottet till möjligheten att pröva interkommunalt samarbete för att lösa problemet med t. ex. brist på hemspråkslärare. Utskottet betonade att ”målet bör vara att så gott som utan undantag kunna erbjuda alla berörda barn som omfattas av den allmänna förskolan hemspråksträning” (UbU 1975/76:33 s. 7).
Den av utredningen föreslagna skyldigheten för socialnämnderna att anordna hemspråksstöd under en period av minst två men helst sex år är enligt utredningens uppfattning en mycket angelägen åtgärd. Från denna skyldighet bör det endast i vissa enstaka fall vara möjligt att göra undantag för situationer där särskilda svårigheter föreligger. Utredningen föreslår att dispensansökning i varje enskilt sådant fall prövas av länsstyrelsen. Dispens bör därvid gälla endast för viss tid, t. ex. ett år. Dispens torde kunna medgesi de fall då det inte finns möjlighet att rekrytera personal som talar det aktuella språket.
I de fall länsstyrelsen inte medger dispens bör det enligt utredningens uppfattning finnas möjlighet att överklaga detta beslut hos kammarrätten. Utredningens förslag i detta sammanhang innebär att en komplettering måste göras till 74 å i socialtjänstlagen. Förslaget redovisasi avsnitt 16.6. Det föreslagna tillägget till 745 i socialtjänstlagen innebär även att föräldrar vilkas barn ej får hemspråksstöd på grund av att länsstyrelsen medgivit socialnämnden dispens från skyldighet att ge vederbörande barn hemspråks- stöd, har möjlighet att överklaga ett sådant beslut hos kammarrätten.
Tillsyn över hemspråksstödet i förskolan utövas av länsstyrelsen och socialstyrelsen i enlighet med 67 och 68 åå socialtjänstlagen.
På socialstyrelsen ankommer också att enligt 67 & utfärda allmänna råd beträffande hemspråksstödet.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen
att ett tillägg görs i socialtjänstlagen i syfte att reglera socialnämndens skyldighet att anordna hemspråksstöd i förskolan för barn med annat hemspråk än svenska att detta tillägg bör göras i form av en ny paragraf 17 a.
Utredningen har valt att framlägga förslag i form av två alternativ:
1. Det ena alternativet, som bäst tillgodoser huvuddirektiven och som utredningen ser som en konsekvens av sitt kartläggningsarbete, innebär en lagfäst skyldighet för socialnämnderna att anordna hemspråksstöd för
barn med annat hemspråk än svenska under hela den tid de går i förskola eller vistas i familjedaghem.
2. Det andra alternativet utgår från de särskilda tilläggsdirektiven till alla statliga kommittéer och innebär att socialnämnderna åläggs skyldighet att anordna hemspråksstöd under minst två år i förskoleverksamheten för barn med annat hemspråk än svenska.
17. Kostnadsberäkning, finansiering och statsbidrag
17.1. Allmänna utgångspunkter
Utredningen har i kapitel 16 föreslagit att barn med annat hemspråk än svenska som ett dagligt umgängesspråk i hemmet skall erbjudas hemspråks- stöd när de får plats i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem. Utredning- en lade i detta kapitel fram två alternativa förslag till lag. Det ena skulle innebära en skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksstöd under hela barnets tid i förskolan. Det andra förslaget, som utgår från tilläggsdi- rektiven till samtliga statliga kommittéer, skulle innebära att en sådan skyldighet för kommunerna begränsades till två år.
I föreliggande kapitel redovisas en bedömning av vilka resurser som finns för den hemspråksstödjande verksamheten direkt i form av statsbidrag och kommunala åtaganden samt indirekt genom stödet till barnomsorgen samt genom stödet till hemspråksundervisningen i skolan. Vidare beskrivs nuvarande regelsystem samt en uppskattning av kostnaderna för hemspråks- stödet.
Slutligen redovisas utredningens förslag till statsbidragssystem för verk— samheten med hemspråksstöd i förskolan samt kostnaderna för olika alternativ.
17.2. Resurser för hemspråksstöd för förskolebarn
Särskilda statsbidrag utgår till verksamheten med hemspråksträning i förskolan. Dessutom utgår statsbidrag till den kommunala barnomsorgen som anordnas för barn i daghem, fritidshem och familjedaghem. Från den 1 januari 1983 gäller ett nytt statsbidragssystem för den kommunala barnom- sorgen.
För hemspråksverksamheten för skolbarn utgår också särskilda statliga medel.
Nedan redovisas de nämnda statsbidragsformerna och hur stora belopp som förbrukats på anslagen under budgetåret 1980/81, hur mycket som anslagits för budgetåret 1981/82 och hur stort anslag som föreslås för budgetåret 1982/83.
Utgift Anslag Förslag 1980/81 1981/82 1982/83 (milj.kr.) (milj.kr.) (milj.kr.)
Statsbidrag till Hemspråksträning för förskolebarn 21,8 29,0 31,0 Kommunal barnomsorg 4 170,7 5 380,0 5 520,0 (förskolor, fritidshem, familje- daghem) Stödundervisning i svenska och hemspråksundervisning i grund— skolan 3580 451,0 Varav stödundervisning i svenska 118,0 hemspråksundervisning 230,0
Andra resurser som berör hemspråksträningen för förskolebarn är det statsbidrag som f. n. utgår till kommunerna som ersättning för viss hjälp till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd.
I proposition (1976/77:22) om statsbidrag till hemspråksundervisning för invandrarbarn underströks den viktiga roll för barnens språkutveckling som en tidig hemspråksträning har under förskoleåldern. Föredragande statsrå- det anförde dårvid att
Kan man nå dit att invandrarbarnen redan vid sin skolstart förvärvat en aktiv tvåspråkighet förebyggs senare problem med skolgången. Anspråken på insatser från skolans sida minskar då i motsvarande mån.
Bristande insatser för förskolebarnens hemspråksstöd kan leda till påfrest- ningar för skolans hemspråksundervisning och därav följande kostnadssteg- ringar. Enligt utredningens uppfattning borde det därför vara möjligt att kommunerna i de fall så erfordras diskuterar hur de samlade befintliga resurserna bäst skulle kunna användas. Frågan faller emellertid utanför denna utrednings kompetensområde, varför den ej vidareutvecklats. Utred- ningen föreslår i stället att den hänskjuts till språk- och kulturutredningen (U 1981:04) och kommittén om samverkan mellan förskola och skola (U 1980:84 och 1981:49).
17.3. Nuvarande regelsystem
17.3.1. Statsbidraget till hemspråksstöd
Statsbidrag till hemspråksträning för förskolebarn utgår enligt förordningen (1977:628) om statsbidrag till hemspråksträning i förskolan och förordningen (1982:170) om anpassning av statsbidrag till daghem m. m.
Statsbidraget utgår för fem- och sexåringar vilka deltar i hemspråksträning som anordnas av kommunen i daghem, kommunalt familjedaghem eller deltidsgrupp. En förutsättning är därvid att barnen har ”ett annat hemspråk än svenska som ett levande inslag i hemmet”.
Bidrag utgår även för hemspråksträning i annan förskola, om den bedrivs
av kommunalt anställd hemspråkstränare och om förskolan ingår i kom- munens plan för barnomsorgen.
För varje barn som deltar i grupp där hemspråksträning bedrivs minst fyra timmar per vecka utgår bidrag med f. n. 2 875 kr. före slutlig uppräkning för år 1982. För år 1981 var detta belopp 2 675 kr. Ett reducerat bidrag kan utgå för hemspråksträning som omfattar mindre än fyra timmar per vecka, om det finns särskilda skäl för det.
17.3.2. Statsbidraget till kommunal barnomsorg
Statsbidraget till den kommunala barnomsorgen har hitintills utgått i form av ett bidrag per plats för barn i daghem eller fritidshem. För familjedaghem har utgått ett statsbidrag med 35 % av kommunens bruttokostnad för verksam— heten. Härtill har räknats ett särskilt grundbelopp per barn i förskoleåldern respektive ett halvt grundbelopp för barn i skolåldern.
Från den 1 januari 1983 utgår statsbidrag med 40 % av kommunens bruttokostnader för barnsomsorgen exklusive administrationsutgifter. I bidragsunderlaget inräknas kostnader för daghem, fritidshem, familjedag- hem, deltidsförskolor, öppna förskolor samt en schablonmässigt beräknad kostnad för pedagogisk ledning. Kostnader för personal, inkl. vikarier, fortbildning, lokaler, inventarier, kost, lekmaterial, utflykter och liknande får inräknas i bidragsunderlaget. Statsbidrag för befintlig verksamhet i daghem och fritidshem i en kommun får öka i förhållande till föregående år högst motsvarande den genomsnittliga årliga löneutvecklingen för anställda i offentlig tjänst.
Kostnaden för pedagogisk ledning får i statsbidragsunderlaget beräknas som lönekostnaden för en barnomsorgsassistent per 500 barn i kommunens barnomsorg.
17.3.3. Statsbidrag till hemspråksundervisning m. m. i grundskolan
Statsbidrag till grundskolan utgår enligt förordningen (1978:345) om statsbidrag till driftkostnader för grundskolan, m. m. (ändrad senast 1980:395 och 710 samt 1981:450).
Kommunerna är enligt riksdagens beslut skyldiga att anordna hemspråks- undervisning i grundskolan (5 kap. 10 a & och 8 kap. 4 a & skolförordningen; SFS 1971:235, ändrad 1980:717 och 1981:149). Anslaget till invandrarunder- visningen var för budgetåret 1981/82 358 milj. kr. varav 118 milj. kr. avsåg stödundervisning i svenska och 230 milj. kr. hemspråksundervisning i grundskolan. År 1981/82 deltog ca 52 000 elever i invandrarundervisning. Detta år utgick således ett genomsnittligt statsbidrag på ca 6 900 kr. per elev. För budgetåret 1982/83 föreslog regeringen ett anslag på totalt 451 milj. kr.
Riksdagens beslut om statsbidrag till hemspråksundervisning för invand- rarbarn m. m. (prop. 1976/77:22, UbU10, rskr 111) innebär att kommunerna förutom ökade resurser för hemspråksundervisning har fått en större frihet än tidigare att välja en sådan organisation för undervisningen att de kan skifta insatserna från ett läsår till ett annat. Bidraget skall på så sätt stimulera
kommunerna att planera sina undervisningsinsatser med hänsyn till skiftande lokala förhållanden. Därigenom kan även elever från små språkgrupper erbjudas möjlighet till hemspråksundervisning.
De s. k. hemspråksklasserna är en organisationsform för hemspråksun- dervisning på låg- och mellanstadierna som är vanlig, framför allt i invandrartäta kommuner. Skolöverstyrelsen följer utvecklingen av denna verksamhet och har f. n. ett särskilt uppdrag av regeringen att utvärdera en försöksverksamhet med jämkande timplaner på grundskolans låg- och mellanstadier för hemspråksundervisning (SÖ-FS 1979zl33). Uppdraget skall redovisas senast den 1 oktober 1982.
17.3.4. Statsbidrag till kommuner för hjälp till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd
Kommuner som ger hjälp till flyktingar och utlänningar, som väntar på beslut om uppehållstillstånd, har generell rätt till ersättning av staten för den hjälp som lämnas. Ersättningsbestämmelserna finns i förordningen om ersättning för socialhjälp till flyktingar m. fl. (1979:1120, ändrad 1980z443).
Ersättning lämnas enligt denna förordning för de kostnader för socialhjälp som har uppkommit under det kalenderår då uppehållstillstånd beviljades första gången samt för de därpå följande två kalenderåren. Ersättning kan i vissa fall utgå även efter dessa två kalenderår.
För att täcka även vissa kostnader för social service utgår ersättning med ett schablontillägg som utgör 25 % av socialhjälpskostnaderna. Enligt prop. 1979/80:38 är avsikten att schablonersättningen skall täcka de kostnader för barn- och äldreomsorg, social hemhjälp, vård enligt socialtjänstlagen (före den 1 januari 1982 barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna) och tolkhjälp som tidigare ersattes av socialstyrelsen samt kostnader för visst psykiatriskt, psykologiskt och kurativt stöd.
Avsikten är att schablonersättningen skall åstadkomma full kostnadstäck- mng.
17.4. Målgrupp för statsbidragsberättigad verksamhet med hemspråksstöd
17.4.1. Vissa utgångspunkter
Det nuvarande statsbidraget till verksamheten med hemspråksstöd utgår för fem- och sexåringar i förskolan, som har ett annat språk än svenska som ett levande inslag i sin hemmiljö.
Utredningen har föreslagit att begreppet ”levande inslag i barnets hemmiljö” bör preciseras till att gälla ”barnets dagliga umgängesspråk i hemmet” (se kapitlen 1 och 16). Denna ändring i terminologin kan föranleda ett klargörande i samband med en eventuell ny förordning om statsbidrag till verksamheten med hemspråksstöd till förskolebarn. Vidare kan det erford- ras ett klargörande i samband med att SCB samlar in årlig statistik om vilka barn som erhåller hemspråksstöd. Språk- och kulturarvskommittén har underrättats även i denna fråga.
Enligt utredningens bedömning innebär denna förändring av definitionen en viss minskning av den målgrupp bland förskolebarnen som skulle kunna erhålla hemspråksstöd. I utredningens beräkningar har antagits att minsk— ningen blir 5 %.
17.4.2. Aktuell statistik
Enligt Statistiska centralbyrån (SCB SM 5 19822) fanns det den 31 december 1980i daghem och deltidsgrupp 17 266 barn med annat hemspråk än svenska. 11 173 barn erhöll hemspråksträning, varav 86 % minst 4 timmar per vecka. Antalet 5- och 6-åringar med annat hemspråk än svenska uppgick till 10 773 och av dessa fick 76 % hemspråksträning. Motsvarande andel för barn yngre än 5 år var 45 % av totalt 6 493 inskrivna barn (se vidare kapitel 5).
I tabell 17.1 redovisas antalet barn i daghem och deltidsgrupp åren 1980—1990. Uppgifterna för slutet av åren 1981—1984 bygger på beräkningar utifrån kommunernas barnomsorgsplaner med viss reduktion med hänsyn till budgetläget i kommunerna. För åren efter år 1984 har antagits att antalet barn i daghem genomsnittligt ökar med 7 800 barn per år.
I tabell 17.1 har antagits att andelen barn med annat hemspråk än svenska i daghem och deltidsgrupp av det totala antalet barn i denna förskoleverk- samhet oförändrat uppgår till 7 % fram till år 1990. År 1980 var andelen 6,9 %. De eventuella förändringar som kan komma att ske beträffande statsbidraget till hemspråksstödet kan givetvis komma att ha en inverkan på hur denna andel barn förändras. Det är vidare möjligt att antalet inskrivna
Tabell [7.1 Antal barn i daghem och deltidsgrupp samt beräknat antal barn med annat hemspråk än svenska i daghem och deltidsgrupp åren 1980—1990
År Antal barn (31.12 ——————————— resp. år) Daghem" Deltids-a Daghem och" Med annat hem- grupp deltids- språk än svenskab grupp % 1980 132 600 119 500 252 100 6,9 17 300 1981 148 300 118 000 266 300 7,0 18 600 1982 163 500 113 700 277 200 7,0 19 400 1983 177 300 110 900 288 200 7,0 20 200 1984 187 000 109 500 296 500 7,0 20 800 1985 194 800 109 500 304 300 7,0 21 300 1986 202 600 109 500 312 100 7,0 21 800 1987 210 400 109 500 319 900 7,0 22 400 1988 218 200 109 500 327 700 7,0 22 900 1989 226 000 109 500 335 500 7,0 23 500 1990 233 800 109 500 343 300 7,0 24 000
" Faktiska uppgifter för år 1980. Uppgifter om antal barn i daghem och deltidsgrupp har beräknats av utredningen utifrån kommunernas barnomsorgsplaner 1981—1984 och med framskrivning för åren 1985—1990. 5 Faktisk uppgift för åren 1980. För åren 1981—1990 har utredningen beräknat antalet barn utifrån antagandet att andelen barn med annat hemspråk än svenska i daghem och deltidsgrupper är 7 %.
1 Beträffande urvalet se bilaga 2.
barn med annat hemspråk än svenska kommer att öka på grund av att dessa barn måste prioriteras vid placering av barn i förskolan i förhållande till andra barn i åldrarna 0—6 år. Detta kan bli aktuellt om utbyggnaden av daghemmen skulle begränsas alltmer.
Som framgår av kapitel 5 har utredningen beräknat att 9 % av det totala antalet barn i familjedaghem har annat hemspråk än svenska. Detta innebär att det torde finnas ca 8 000 barn i förskoleåldern med annat hemspråk än svenska som har plats i familjedaghem. Statistik om hemspråksstöd i familjedaghem saknas emellertid och det är därför endast möjligt att göra vissa antaganden beträffande omfattningen av verksamheten.
17.4.3. Exempel på verksamhetsformer
Av svaren på utredningens kommunenkät1 framgår att i genomsnitt 36 % av de fem- och sexåringar som erhöll hemspråksstöd fick detta genom ambulerande hemspråkslärare. Större delen (97 %) av dessa barn erhöll därvid hemspråksstöd minst fyra timmar per vecka. 64 % av alla fem- och sexåringar som erhöll hemspråksstöd fick detta genom att den ordinarie anställda personalen i barngruppen talade barnets hemspråk. Av barn som på detta sätt erhöll hemspråksstöd vistades 73 % i hemspråksgrupper och 27 % i sammansatta grupper. Omräknat till uppgifter för hela riket skulle detta innebära att vid slutet av år 1980 erhöll ca 5 300 fem- och sexåringar hemspråksstöd genom ordinarie personal i barnets grupp. Av dessa barn kan beräknas att 3 800 var placerade i hemspråksgrupper och 1 400i sammansatta grupper. Dessa uppgifter kan jämföras med beräkningar i kapitel 5 som visar att nära 4 400 barn skulle kunna ha plats i hemspråksgrupp.
Ungefär 3 000 barn i riket kan utifrån enkäten antas ha fått hemspråksstöd genom ambulerande verksamhet, av vilka ca 900 barn kan ha fått sådan mindre än fyra timmar per vecka.
17.4.4. Åldersfördelning bland barn som erhåller hemspråksstöd
Av enkätsvaren från 24 kommuner framgår att även barn i yngre åldrar erhåller hemspråksstöd i vissa kommuner. Av förskolebarnen som fick hemspråksstöd var 37 % i åldrarna 0—4 år och 63 % i åldrarna 5—7 år. Enligt officiell statistik från december 1980 var motsvarande andel i riket för barn 0—4 år 26 % och för barn 5—6 år 74 %. Variationerna mellan kommunerna är emellertid stora. Av enkätsvaren framgår att andelen barn 0—4 år av totala antalet förskolebarn som fick hemspråksstöd varierade mellan kommunerna från 0 till 50 %. Isex kommuner omfattade hemspråksstödet enbart fem- och sexåringar.
I vissa fall erhåller barn, som är sju år och har skoluppskov, hemspråks- stöd. Det rör sig dock inte om så många barn. Enligt enkätsvaren utgjorde dessa sjuåringar 1,2 % av de förskolebarn från fem års ålder som fick någon form av hemspråksstöd. Detta innebär att nära 100 barn kan antas vara barn med skoluppskov som erhöll hemspråksstöd. Det finns dessutom, enligt vad utredningen erfarit, ett icke ringa antal barn — med annat hemspråk än svenska och med skoluppskov — vilka inte får hemspråksstöd och inte heller
hemspråksundervisning. Utredningen har i kapitel 12 föreslagit att dessa barn skall erbjudas hemspråksstöd i förskolan.
Den totala statsbidragskostnaden för hemspråksstöd till dessa, ca 200 barn, kan för budgetåret 1981/82 beräknas till 575 000 kr.
17.5. Kostnader för hemspråksstöd
17.5.1. Vissa utgångspunkter
Till kostnader för verksamheten med hemspråksstöd kan räknas löner till den ambulerande personalen inklusive sociala avgifter, kostnader för viss administration av verksamheten och för fortbildning av personal samt resekostnader för barn och personal, avgifter för översättningar och tolkhjälp. Kostnader för inköp av visst lekmaterial och speciella böcker på olika språk kan även inräknas.
För barn som har placerats i grupper där det finns personal som talar barnets språk ingår lönekostnaderna för hemspråksstöd vanligen 1 kostna— derna för den ordinarie barnomsorgsverksamheten. Övriga ovan redovisade kostnadsposter kan emellertid finnas för även dessa barn.
Kostnaderna för den ambulerande verksamheten blir betydligt högre än för verksamheten med hemspråksgrupper eller sammansatta grupper. Löner till personalen utgör därvid den stora kostnaden.
Enligt utredningens kommunenkät utgjorde lönekostnaden 83 % av bruttokostnaden för verksamheten med hemspråksstöd till fem- och sexåringar.
Kommunenkäten ger ett underlag för bedömning av bruttokostnaden per barn som erhåller hemspråksstöd. I det fall bruttokostnaden för verksam- heten beräknas utifrån samtliga fem- och sexåringar som erhöll hemspråks- stöd minst fyra timmar per vecka är genomsnittskostnaden per barn ca 5 000 kr. (december 1981).
Om den genomsnittliga bruttokostnaden beräknas endast utifrån de barn i åldrarna fem och sex år som erhåller hemspråksstöd genom ambulerande verksamhet erhålls en kostnad per barn på mellan 7 000 och 14000 kr. Statsbidraget per barn täcker därvid 20—40 % av den genomsnittliga bruttokostnaden. Kostnaderna varierar emellertid väsentligt mellan de kommuner som besvarat enkäten.
Som underlag för de fortsatta beräkningarna av statsbidraget för hemspråksstöd har utredningen antagit att den genomsnittliga bruttokostna- den per barn i åldrarna fem och sex år som erhåller hemspråksstöd är 5 000 kr. i 1980 års priser och löner. Statsbidraget för år 1981 på 2 675 kr., som avser kostnaderna för år 1980, täcker därvid 53 % av denna bruttokost- nad.
17.5.2. Vissa konsekvenser av lag om skyldighet för kommunen att anordna hemspråksstöd
Utredningen har i kapitel 16 föreslagit att en lag införs som ger kommunerna skyldighet att anordna hemspråksstöd i förskolan för barn som har ett annat
språk än svenska som ett dagligt umgängesspråk i hemmet.
Med en lag om skyldighet för kommunen att anordna hemspråksstöd har utredningen antagit att ca 90 % av barnen i förskolan får hemspråksstöd. I det följande görs beräkningar av konsekvenserna av en skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksstöd i förskolan dels under två är per barn, dels under hela den period barnet är i förskolan.
I det fall ingen skyldighet skulle inskrivas i lag antas att 75 % av barnen i resp. åldersgrupp, inskrivnai förskolan och med annat hemspråk än svenska, erhåller sådant stöd. Denna andel bygger på det faktum att många kommuner uppfattat att de är skyldiga att anordna hemspråksstöd för fem- och sexåringar. Om detta inte varit fallet är det tänkbart att andelen hade blivit lägre.
17.5.3. Hemspråksstödets organisation och omfattning
I propositionen (1975/76:118) om hemspråksundervisning för invandrarbarn m. m. föreslogs som en beräkningsgrund för statsbidraget till hemspråksträ- ning i förskolan att fyra timmar per vecka i grupp om fyra barn borde gälla. Detta underströks även i propositionen (1976/77:22) om statsbidrag till hemspråksundervisning för invandrarbarn m. m. I den verkliga träningssi- tuationen skulle grupperna kunna vara både större och mindre än fyra beroende på språkgruppens storlek och fördelning i kommunen. Det betonades att kommunerna skulle avgöra hur hemspråksträningen skulle organiseras.
Utredningen har erfarit att förskolebarn med annat hemspråk än svenska i allmänhet får hemspråksstöd minst fyra timmar per vecka. I många fall har de behov av stöd under betydligt fler timmar. I de flesta kommuner har därför ambitionen varit att samla barn med samma språk till en grupp. Denna grupp får därmed hemspråksverksamhet om möjligt flera gånger per vecka genom en ambulerande hemspråkslärare.
För barn i daghems- och deltidsgrupp eller i familjedaghem där någon talar barnets hemspråk erhålls en kontinuitet för barnet och ett stöd som vanligen omfattar barnets hela vistelsetid.
Det kan diskuteras i vilken utsträckning den nuvarande fördelningen mellan fast och ambulerande verksamhet kommer att gälla även fortsätt— ningsvis. En grund för eventuella förändringar är t. ex. att kostnaderna för den ambulerande verksamheten ofta blir höga utan att någon bättre kvalitet erhålls. Många kommuner söker därför möjligheten att placera barn i grupper där den ordinarie anställda personalen talar barnets språk. Kvaliteten i verksamheten blir likaså betydligt bättre för barnen eftersom de då har kontinuerlig kontakt med personer som kan deras språk. Härvid är även statsbidragets utformning av avgörande betydelse.
I de följande beräkningarna antas emellertid — för att få jämförbarhet — att den nuvarande fördelningen mellan fast och ambulerande verksamhet gäller. Vidare antas för att få jämförbarhet att hemspråksstödet ges i minst lika stor omfattning som tidigare, dvs. minst 4 timmar per vecka under minst 35 veckor per år.
17.6. Statsbidrag till verksamheten med hemspråksstöd i förskolan
17.6.1. Vissa utgångspunkter
Utredningen anser att förskolebarn med annat hemspråk än svenska bör få hemspråksstöd så snart de börjar förskolan och under samtliga är de är i förskolan. Utredningen har i kapitel 16 utformat ett lagförslag med denna innebörd. Med hänsyn till tilläggsdirektiven har utarbetats ett alternativ med en lag där det anges en begränsning av det antal år under vilka ett barn kan få hemspråksstöd.
Utredningen är medveten om att det finns många barn utanför bamom- sorgen som kan behöva hemspråksstöd i någon form. Utredningen har pekat på behovet av att stat och kommun prioriterar åtgärder som kan underlätta situationen för minoritetsgruppernas barn och deras föräldrar.
Barn som inte har placering i förskolan bör enligt utredningens uppfattning ha möjlighet att få hemspråksstöd genom den öppna förskolans verksamhet för att få kontakt med andra barn och vuxna som talar samma språk. För dessa barns föräldrar kan den öppna förskolan också ha en stor betydelse. Utredningen vill peka på att den öppna förskolans verksamhet blir statsbidragsberättigad från den 1 januari 1983.
Utredningens kommunenkät visar att kommunerna har mycket varierande kostnader för hemspråksverksamheten för förskolebarn. Statsbidraget täcker i vissa fall en mycket låg andel av kommunernas kostnad för hemspråksstödet, medan det i andra kommuner täcker större delen av kostnaderna.
Utredningen har utifrån denna undersökning liksom utifrån EIFO:s studier i Nacka och Borås övervägt behovet av att behålla nuvarande statsbidragssystem till hemspråksverksamheten eller att införa ett nytt statsbidragssystem. Därvid har även beaktats att ett nytt statsbidragssystem införs för den kommunala barnomsorgen från den 1 januari 1983.
Inför ställningstagandet till vilket statsbidragssystem som bör gälla för verksamheten med hemspråksstöd i förskolan har utredningen diskuterat vilka riktlinjer som kan' vara särskilt angelägna att eftersträva med systemet.
Hemspråksstödet bör helst kunna erbjudas under hela den tid barnen har plats i förskolan. Detta har framstått som klart angeläget utifrån de erfarenheter som utredningen tagit del av. Om detta inte blir möjligt bör samtliga barn i förskolan garanteras ett visst minsta stöd.
Barn som har särskilt stort behov av hemspråksstöd bör få extra stöd. Ett statsbidrag till hemspråksstöd för förskolebarn bör vara så konstruerat att det stimulerar kommunerna till insatser för barn som har ett annat hemspråk än svenska.
Statsbidragssystemet bör ge möjlighet till flexibla lösningar beträffande organisation och omfattning av verksamheten med hemspråksstöd. Detta är ett starkt motiv för ett kostnadsrelaterat statsbidrag.
Ett önskemål är även att i Statsbidragssystemet bygga in utvärderingsmöj- ligheter och kostnadstänkande. Utredningen har försökt finna ett statsbi-
dragssystem som är enkelt och administrativt lätthanterligt. Bidragsreglerna bör vara överskådliga och bidragsnivån bör kunna beräknas efter så entydiga regler som möjligt.
Ett statsbidragssystem som anknyter till statsbidraget för barnomsorgen i övrigt understryker att den hemspråksstödjande verksamheten är en integrerad del av barnomsorgsverksamheten.
17.6.2. Olika alternativ beträffande statsbidrag till hemspråks- stöd till förskolan
Som underlag för utredningens ställningstagande till vilken form av statsbidragssystem som bör gälla för verksamheten med hemspråksstöd för förskolebarnen har, mot bakgrund av nuvarande statsbidragssystem, följan- de alternativ diskuterats: A Statsbidrag utgår —i likhet med det nya statsbidraget till den kommunala barnomsorgen — med 40 % av kommunens bruttokostnad för hemspråks— stöd i daghem, deltidsgrupp, familjedaghem eller annan kompletterande förskoleverksamhet. För varje barn som erhåller minst fyra timmars hemspråksstöd per vecka i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem får som en särskild stimulansåtgärd inräknas ett extra belopp på t. ex. 1 000 kr. i bidragsunderlaget.
Utredningen har diskuterat möjligheten att som alternativ till ett särskilt bidragsbelopp per barn i stället höja procentsatsen från 40 % till 50 %. Detta skulle dock innebära att samtliga kostnader för hemspråksstödet skulle behöva brytas ut från andra kostnader för barnomsorgen och därav följande merarbete vid ansökan om statsbidrag.
B Statsbidrag utgår med 40 % av kommunens totala bruttokostnad för hemspråksstödet till barn i daghem, deltidsgrupp eller annan komplette- rande förskoleverksamhet.
Utredningen har även diskuterat och prövat konsekvenserna av några andra alternativa statsbidragskonstruktioner.
Ett alternativ som prövats är att statsbidrag utgår med visst belopp (ev. 450 kr.) för samtliga barn i åldrarna 0—6 år med annat hemspråk än svenska inom en kommun.
Ett annat alternativ som utredningen övervägt skulle innebära att statsbidrag utgår med visst belopp för det antal barn i en kommun som har ett annat hemspråk än svenska som ett dagligt umgängesspråk i hemmet och som erhåller hemspråksstöd i daghem, deltidsgrupp, familjedaghem, öppen förskola eller annan kompletterande förskoleverksamhet.
Dessa alternativ har dock inte utvecklats då det befunnits vara mer angeläget att finna lösningar som närmare anknyter till kommunernas direkta kostnader för verksamheten.
Utredningen har även diskuterat ett alternativ om att ett visst bidrag skulle utgå enbart för de barn som erhåller hemspråksstöd genom den ambulerande verksamheten. Utredningen har bedömt att ett sådant bidrag skulle kunna innebära en stimulans till att anordna ambulerande verksamhet i stället för hemspråksgrupper eller sammansatta grupper. Detta alternativ har därför
inte tagits upp som förslag från utredningen.
Utredningen har ansett att det finns klara fördelar med ett kostnadsrela- terat statsbidrag enligt alternativen A och B som ansluter till det system som skall gälla fr. o. rn. 1983 för hela barnomsorgsverksamheten.
De efterföljande kostnadsberäkningarna för hemspråksstödet utgår från de i kapitel 16 redovisade alternativa förslagen till lag om hemspråksstöd i förskolan.
17.6.3. Kommentarer till olika alternativ för statsbidrag till hemspråksstöd
Idet följande redovisas några kommentarer beträffande alternativen A och B för statsbidrag till verksamheten med hemspråksstöd till förskolan. Kommentarer beträffande kostnader görs i avsnitt 17.6.4.
Alternativ A
Alternativ A innebär att i bidragsunderlaget för kostnaderna för barnom- sorgen får inräknas även kostnader för hemspråksstödet i förskolan. Dessutom får i bidragsunderlaget inräknas en kostnad på 1 000 kr. per barn som erhåller hemspråksstöd. Statsbidraget kan därvid beräknas täcka i genomsnitt ca 48 % av kommunernas kostnader mot nuvarande 53 %.
Alternativet har den fördelen att det är anpassat till det statsbidragssystem som kommer att gälla för barnomsorgen från den 1 januari 1983 samt att det innehåller ett extra belopp som kan intressera kommunerna för att anordna hemspråksstödjande verksamhet.
Det extra beloppet kan dessutom komma att kompensera kommunerna för höga kostnader för den ambulerande verksamheten, i de fall de har barn i ambulerande verksamhet och samtidigt har barn i hemspråks- eller sammansatta grupper.
Förslaget — om ett extra belopp per barn inräknat i bidragsunderlaget — innebär att antalet barn som får hemspråksstöd måste räknas varje år i samband med ansökan om statsbidrag och redovisas tillsammans med kostnader för barnomsorgen och hemspråksstödet. Detta innebär inget merarbete för kommunen eftersom detta även görs vid nuvarande statsbi- dragssystem. Uppgiften om antal barn som erhåller hemspråksstöd liksom om antalet inskrivna barn redovisas dessutom årligen till SCB och används som underlag för kommunal och statlig planering.
Alternativ B
Alternativ B innebär att kommunernas kostnader för verksamheten med hemspråksstöd till förskolan skulle få räknas in i bidragsunderlaget för den kommunala barnomsorgen enligt det statsbidragssystem som gäller från den 1 januari 1983. Kommunernas kostnader skulle därmed täckas till 40 % genom ett statsbidrag.
Bidragssystemet innebär att kostnadstäckningen för hemspråksstödet i genomsnitt sänks från 53 till 40 %.
Härvid skall tilläggas att vissa kommuner med nuvarande statsbidrag till hemspråksträning för förskolebarn har en kostnadstäckning på upp till
100 % medan andra får svara för 50—90 % av kostnaderna. Emellertid kan det ha skett en viss anpassning efter det bidragssystem som gäller, så att kostnaderna vanligen inte överstiger intäkterna från statsbidraget mer än till en viss nivå.
Fördelen med en tillämpning av alternativen A och B är att det blir enklare för kommunerna att ansöka om statsbidrag när detta samordnas med ansökan om statsbidrag för den övriga barnomsorgen. Kommunerna behöver då inte särredovisa kostnaderna för hemspråksstödet. Kostnadspos- terna kan i vissa fall vara svåra att bryta upppå olika verksamheter eftersom det i många fall är fråga om hemspråksstöd inom verksamheten t. ex. genom att samma person arbetar i en eller flera grupper. De insatser som görs för invandrarbarnen kan också komma de övriga barnen till del och omvänt.
Fördelen med ett procentbidrag är att viss del av kostnaderna blir täckta genom statsbidrag i motsats till ett fast belopp som inte tar hänsyn till olika bruttokostnader för verksamheten för respektive kommun.
Alternativ B innebär inte lika stark stimulans för kommunen att anordna hemspråksstöd eftersom kommunen själv skulle få svara för 60 % av kostnaderna.
17.6.4. Beräkningar av kostnader för statsbidrag till hem- språksstöd i förskolan enligt alternativen A och B
I detta avsnitt redovisas beräkningsunderlag avseende bruttokostnader för verksamheten med hemspråksstöd för förskolebarn enligt ovan beskrivna alternativ A och B. Jämförelser görs med nuvarande statsbidragskostnader för hemspråksstödet i förskolan.
Som underlag för kostnadsberäkningarna används följande utgångspunk-
ter:
1. Uppgifter om faktiskt antal barn gäller för den 31 december 1980 (SCB SM S 198212; se tabellerna 5.2 och 17.1).
2. För åren 1981—1985 antas att antalet barn med annat hemspråk än svenska — inskrivna i förskolan — utgör 7 % av det sammanlagda antalet barn i daghem och deltidsgrupp (se tabell 17.1).
3. Statsbidraget per barn är med nuvarande statsbidragssystem 2 675 kr. för år 1981 och 2 875 kr. för år 1982. Se förordningen 1981:251 och 19822170.
4. Bruttokostnaden per barn som erhåller hemspråksstöd har utifrån utredningens kommunenkät beräknats till 5 000 kr./barn. Denna kostnad antas gälla för år 1980 och skrivs upp årligen.
5. Utredningen har som tidigare nämnts föreslagit en förändrad terminologi genom att begreppet ”barnets dagliga umgängesspråk i hemmet” ersätter begreppet ”ett levande inslag i barnets hemmiljö”. I beräkningarna har antagits att detta innebär en minskning av målgruppen med 5 %.
6. När kommunen är skyldig att anordna hemspråksstöd (dvs. med lag) antas att 90 % av de barn i en åldersgrupp med annat hemspråk än svenska som är inskrivna i förskolan får sådant stöd, på grund av att verksamheten är frivillig för barnen och det kan antas att en viss del av barnen inte kommer att delta i verksamheten.
7. När kommunen inte är skyldig att anordna hemspråksstöd (dvs. utan lag) antas, utifrån faktiska uppgifter för år 1980, att i genomsnitt 75 % av fem—sex-åringarna erhåller hemspråksstöd. Denna andel antas gälla för resp. åldersgrupp.
I tabell 17.2 redovisas kostnadsberäkningar för alternativen A och B. För jämförelse redovisas kostnaden även för nuvarande statsbidragsbelopp per barn.
Nuvarande statsbidragsregler till hemspråksträning i förskolan medger att statsbidrag kan utgå för alla fem- och sexåringar inskrivna i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem när de erhåller hemspråksstöd. Vid slutet av år 1980 var 10 800 fem- och sexåriga barn med annat hemspråk än svenska inskrivna i förskolan.
Detta innebär att den totala statsbidragskostnaden för budgetåret 1980/81 skulle kunna uppgå till (10 800 barn x 2 675 kr. =) 28,9 milj. kr. Detta kan betraktas som den egentliga resursen för hemspråksstödet.
Den totala bruttokostnaden för 1980/81 kan beräknas till (10 800 barn x 5 000 kr. =) 54 milj. kr.
Av beräkningarna framgår att det är möjligt att inom nuvarande resursram föreslå att kommunerna bör vara skyldiga att anordna hemspråksstöd under
Tabell 17 .2 Översikt av kostnadsberäkningar för lagförslag och statsbidragsförslag för hemspråksstöd i daghem, deltidsgrupp och familjedaghem (räknat i 1980 års priser)
Kostnad (i milj. kr.) Totalt Statsbidrag Alt. A Alt. B
Alt. I Enligt lag skall kommunen erbjuda
hemspråksstöd under de är barnen har plats i förskolan. Statsbidrag utgår för hemspråksstöd under hela förskoleperioden 74 37 (36) 30 Alt. II Enligt lag skall kommunen erbjuda
minst två års hemspråksstöd. Statsbidrag utgår för hemspråks- stöd som anordnas i förskolan under hela förskoleperioden 46—69 23—34(22—33) 18—28 Alt. III Enligt lag skall kommunen erbjuda
hemspråksstöd två år i förskolan. Statsbidrag utgår endast för hem- språksstöd i två år per barn 46 23 (22) 18 Alt. IV Statsbidrag utgår för varje barn
med plats i förskolan när de erhål- ler hemspråksstöd. Ej lag 0—62 0—31(30) 25 Totalkostnad resp. statsbidrags- kostnad för budgetåret 1980/81 42 22 milj. kr.
Tänkbar totalkostnad resp. stats- bidragskostnad för budgetåret 1980/81 54 29 milj. kr.
( ) uppgiften avser statsbidrags- kostnad enbart för daghem och del- tidsgrupp
Underlag till beräkningarna redovisas i kapitelbilagorna 17.1 och 17.2.
två är per barn vid statsbidrag enligt alternativ A (kombination III A).
Om man ser till den något större resursramen på 29 milj. kr. skulle det vara möjligt att föreslå att en lag borde gälla för två är per barn samt att det för dessa två år och för det hemspråksstöd som anordnas därutöver borde utgå statsbidrag (kombination II A).
Vidare framgår att statsbidragskostnaderna för en lag som gäller för hela förskoleåldern (kombination I A) innebär ett överskridande av nuvarande resursram med 8—15 milj. kr. beroende på om man utgår från anvisade statsbidrag eller från den möjliga statsbidragskostnaden för budgetåret 1980/81.
Om utredningen kunnat följa enbart de ursprungliga direktiven hade den förordat alternativ I A enligt tabell 17.2. På grund av de tilläggsdirektiv som gäller framläggs alternativ II med statsbidrag enligt alternativ A. I båda dessa alternativ utgår utredningen från att statsbidrag utgår under hela den tid barnen har hemspråksstöd i förskolan.
17.7. Överväganden och förslag
Utredningen vill beträffande statsbidrag till hemspråksstöd till förskolan föreslå att kommunernas kostnader för hemspråksstödjande insatser för barn från invandrar- och minoritetsgrupper med placering inom förskole- verksamheten bör få räknas in i samma bidragssystem som gäller för kommunernas barnomsorg från den 1 januari 1983. Som en stimulans för kommunerna att anordna hemspråksstöd j ande insatser för förskolebarn bör, enligt utredningens uppfattning, i bidragsunderlaget få inräknas ett särskilt belopp per förskolebarn som erhåller hemspråksstöd. Detta kan också ses som en kompensation för de kostnader kommunerna kan ha för verksam- heten särskilt när de måste anordna en ambulerande verksamhet. Statsbidrag bör därvid enligt utredningens uppfattning utgå till sådan hemspråksstöd jande verksamhet som anordnas minst fyra timmar per vecka under minst 35 veckor per år (eller minst 140 timmar per år). Utredningen föreslår således att statsbidrag bör få utgå med 40 % av kommunens bruttokostnader vid hemspråksstöd. Dessa kostnader kan gälla löner till personal, fortbildning av personal, kapitaltjänstkostnader, övriga lokalkostnader, inventarier, kost, lekmaterial, utflykter m.fl. kostnader som direkt kan hänföras till verksamheten. Vidare har utredningen beräknat att det särskilda beloppet som bör få inräknas i bidragsunderlaget bör uppgå till 1 000 kr. per deltagande barn. Utredningen har i kapitel 16 betonat det angelägna i att alla barn inskrivna i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem, som har annat hemspråk än svenska, erbjuds hemspråksstöd från det barnen börjari förskolan och under hela sin tid i förskolan. Utredningen avger därvid förslag till utformning av en lag som garanterar barnen detta stöd.
Med det statsbidragssystem som ovan föreslagits har utredning- en beräknat att ett sådant lagförslag skulle innebära en statsbidragskostnad för budgetåret 1980/81 på 37 milj. kr.
Detta kan jämföras med nuvarande statsbidragssystem där den möjliga statsbidragskostnaden skulle kunna uppgå till 29 milj. kr.
Bruttokostnaden kan med den föreslagna ambitionsnivån beräknas till 74 milj. kr.
Ett kontinuerligt hemspråksstöd under barnets hela förskoleperiod har en väsentlig betydelse inte minst för barnens språkutveckling. Utredningen är medveten om att denna ambitionsnivå beträffande hemspråksstödet innebär en ökad kostnad för stat och kommun. I jämförelse med en möjlig tänkbar utgift med nuvarande statsbidrag till hemspråksträning i förskolan är kostnadsökningen för staten 8 milj. kr. och för kommunerna ca 12 milj. kr.
I jämförelse med nuvarande statsbidrag till verksamheten innebär förslaget en kostnadsökning med 15 milj. kr. för staten och 17 milj. kr. för kommunerna.
Förslaget har den fördelen att hemspråksstödet kan ges under hela förskoleperioden i mån av behov för barnet och att statsbidrag skulle utgå för detta stöd.
För att svara mot de krav som ställs på statliga utredningar att lägga förslag som inte innebär ökade kostnader anger utredningen i kapitel 16 alternativt ett förslag till en lag som garanterar minst två års hemspråksstöd för barn i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem med annat hemspråk än svenska. Med det statsbidragssystem utredningen föreslagit ovan erhålls för detta alternativ för budgetåret 1980/81 en statsbidragskostnad som kan beräknas till 23 milj. kr. Bruttokostnaden kan därvid beräknas till 46 milj. kr.
Den avgörande olägenheten med detta förslag är dock att barnen efter två års vistelse i förskolan kan riskera att inte få något hemspråksstöd trots att de kan vara i stort behov av sådant stöd.
Utredningen anser att — vid ett lagförslag som innebär garanti för hemspråksstöd under minst två års tid — statsbidrag borde utgå dels för dessa två är, dels för det hemspråksstöd som anordnas utöver denna tid (dvs. alt. II A). Det kan då inte förutsättas att alla barn med annat hemspråk än svenska erhåller hemspråksstöd mer än två år och totalkostnaderna kan därför komma att uppgå till något mellan 46 och 69 milj. kr. Statsbidrags- kostnaden kan därvid inte bestämmas närmare än att den kan komma att ligga mellan 23 och 34 milj. kr. Sannolikt kan statsbidragskostnaden komma att ligga i nivå med den tänkbara statsbidragskostnaden på 29 milj. kr.
Ovanstående förslag har gällt barn med placering i daghem, deltidsgrupp eller familjedaghem. Utredningen har dessutom beräknat kostnaderna för en enkel, särskilt anordnad gruppverksamhet för förskolebarn omfattande alla barn i fyra och fem års ålder som inte har plats i förskola och som har ett annat hemspråk än svenska. Med utgångspunkt i att verksamheten skulle behöva omfatta 4 timmar per vecka och gälla totalt mellan 15 000—20 000 barn har utredningen kommit fram till en total årskostnad för sådan hemspråksstödjande gruppverksamhet på 10—15 milj. kr. För barn med annat hemspråk än svenska som inte har förskoleplacering vill utredningen förorda att verksamhet anordnas genom den öppna förskolan. Det kan påpekas att denna verksamhet får inräknas i bidragsunderlaget för barnom- sorgen från den 1 januari 1983.
Utredningen har ovan visat att de resurser som f. n. finns för hemspråks- stöd i förskolan inte är tillräckliga för de insatser utredningen ser som angelägna.
Tidigare har påpekats att större delen av de barn som behöver hemspråksstöd i förskolan är födda i riket. Detta innebär att flertalet av de eleveri grundskolan som kommer att delta i hemspråksundervisning dels är födda i riket, dels har fått möjligheter till hemspråksstöd i förskolan. Ett förbättrat hemspråksstöd redan i förskolan torde förbättra invandrarbarnens hela utvecklingssituation och därmed också skolsituationen så att barn med annat hemspråk än svenska får bättre förutsättningar att följa såväl hemspråksundervisningen som den vanliga klassundervisningen i skolan. Det är därför angeläget med en planering av verksamheten i syfte att ge barnen ett adekvat hemspråksstöd både under förskoleåldern och under skolåldern.
Utredningen har diskuterat i vilken utsträckning statsbidragen till skolan skulle kunna omfatta även insatseri förskolan och möjligheten att se de båda statsbidragsformerna som en samlad resurs. Utredningen har" dock funnit att detta förutsätter en diskussion om lösningar som ligger utanför utredningens kompetensområde.
Utredningen anser, som tidigare anförts, att det borde vara möjligt för kommunerna att söka överblicka och prioritera sina resurser så att de kan användas där de bäst behövs. Det är, enligt utredningens uppfattning, angeläget att denna fråga även tas upp av bl. a. språk- och kulturarvsutred- ningen och kommittén om samverkan mellan förskola och skola.
Utredningen föreslår
att ett statsbidragssystem införs som innebär att kommunerna får räkna in 40 % av sina kostnader för hemspråksstödet i bidragsunderlaget för statsbidraget för barnomsorgen samt att det i detta bidragsunderlag får inräknas ett belopp på 1 000 kr. per barn som erhåller hemspråksstöd att detta statsbidrag utgår under hela den tid barnet får hemspråksstöd i förskolan.
Bilaga 17.1 Beräkningar av antal barn
Daghem Familje- + daghem deltids- grupp Antal barn 0—6 år med annat hemspråk än svenska 17 300 8 000 0—6 år x 0,95 (ändr. definition) 16 400 7 600 0—6 år x 0,95 x 0,90 14 800 7 000 0—6 år x 0,95 x 0,75 12 300 6 000 Antal barn 5—6 år med annat hemspråk än svenska 10 800 4 000 5—6 år x 0,95 10 300 3 800 5—6 år x 0,95 x 0,90 9 200 3 500 5—6 år x 0,95 x 0,75 7 700 2 700 5—6 år som erhöll hemspråksstöd 1981 8 300 ingår i deltids- grupp Antal barn 0—4 år med annat hemspråk än svenska 6 500 4 000 0—4 år x 0,95 6 200 3 800 0—4 år x 0,95 x 0,90 5 600 3 400 0—4 år x 0,95 x 0,75 4 600 2 800
x 0,95 p. g. a. ändrad definition x 0,90 p. g. a. att föräldrar ej önskar hemspråksstöd för sina barn x 0,75 p. g. a. att man ej är skyldig att anordna hemspråksstöd
Bilaga 17:2 Kostnadsberäkningar
Beräkningsgrund för alternativ I—IV
Alt. I Antag: 14800 barn 0—6 år i deltidsgrupp och daghem erhåller hemspråksstöd (vid lag) Antag: 3 400 barn i familjedaghem erhåller hemspråksstöd
Bruttokostnad: 14 800 barn x 5 000 kr. = 74 milj. kr. Statsbidrag daghem, deltidsgrupp: 14800 x 6 000 kr. x 0,40 = 35,5 milj. kr. familjedaghem: 3 400 x 1 000 kr. x 0,40 = 1,4 milj. kr. S:a statsbidragskostnad 35,5 + 1,4 & milj. kr. Alt. Il Antag: 9 200 barn erhåller hemspråksstöd i daghem och deltidsgrupp genom lag 4 600 barn kan erhålla hemspråksstöd i daghem och deltidsgrupp utan lag 3 400 barn i familjedaghem erhåller hemspråksstöd genom lag 2 800 barn i familjedaghem kan erhålla hemspråksstöd utan lag Bruttokostnad 9200x5000kr. = 46 milj.kr 4 600 x 5 000 kr. = & S:a 69 milj. kr Statsbidragskostnad Daghem och deltids- 9 200 x 6 000 kr. x 0,40 = 22,1 milj. kr. grupp 4 600 x 6000 kr. x 0,40 = & milj. kr. Familjedaghem 2 800 x 1 000 kr. x 0,40 = 1,1 milj. kr. 33,1 + 1,1 = 34,2 milj. kr. Alt. III Antag: 9 200 barn kan erhålla hemspråksstöd i daghem och deltidsgrupp (genom lag) 3 400 barn erhåller hemspråksstöd i familjedaghem (genom lag)
Bruttokostnad: 9 200 x 5 000 kr. = 46 milj. kr. Statsbidrag 9 200 x 6 000 kr. x 0,40 = 22,1 milj. kr. 3 000 x 1000 kr. x 0,40 = 1,4 milj. kr. 823 23,5 milj. kr.
All. IV Antag: 12 300 barn erhåller hemspråksstöd i daghem (utan lag) 2 800 barn i familjedaghem erhåller hemspråksstöd (utan lag)
Bruttokostnad: 12 300 x 5 000 kr. = 61,5 milj. kr. Statsbidrag 12 300 x 6 000 kr. x 0,40 = 29,5 milj. kr. 2 800 x 1000 kr. x 0,40 = & milj. kr. S:a
30_,6 milj.
Reservation
Av Gunnel Liljegren
Även om utredningen förutsätter att invandrarorganisationer skall kunna samarbeta med kommunernas öppna förskolor, har enligt min mening invandrarnas föreningar och trossamfund fått en alltför undanskymd roll när det gäller barnens hemspråksstöd.
Förslaget till lagreglering och finansiering av hemspråksstödet knyter an till de statsbidragsregler som enligt riksdagens beslut träder i kraft den 1 januari 1983. Dessa utesluter enskilda deltidsförskolor från möjligheten till statsbidrag. Förutom att bestämmelsen rent allmänt innebär en begränsning av valfriheten, är den betänklig just ur invandrarnas synpunkt.
Invandrarorganisationer har endast undantagsvis underlag för förskola på heltid. Om däremot kommunerna tilläts ta upp enskilda deltidsförskolor i sina barnomsorgsplaner och få statsbidrag för dem, skulle invandrarnas olika sammanslutningar kunna ordna egen barnverksamhet till stöd för barnens modersmål och kultur.
Jag vill reservera mig till förmån för den ovan skisserade justeringen av reglerna för kommunernas barnomsorg. Möjligheten för invandrarförening- ar att anordna hemspråksstöd för förskolebarn i form av deltidsförskola bör utgöra ett av de alternativ som utredningen föreslår.
Särskilt yttrande
Av Ylva Winberg
Utredningen föreslår att ett tillägg görs i socialtjänstlagen (1980:620) i syfte att reglera socialnämndens skyldighet att anordna hemspråksstöd för barn i förskolan med annat hemspråk än svenska som dagligt umgängesspråk i hemmet.
Kommunförbundet anser — liksom utredningen — att det är viktigt att det hemspråksstöd som hemspråksreformen avsåg att ge, verkligen genom- förs.
Ett lagfästande av en kommunal skyldighet att ge hemspråksstöd för barn i förskolan, med annat hemspråk än svenska, innebär inte någon direkt vidgning av kommunernas nuvarande åtaganden.
Om hemspråksstödet inte regleras genom lag kan kommunerna få större frihet att använda statsbidrag och kommunala resurser till hemspråksstöd efter sina bedömningar av vilka barn som har störst behov av detta stöd.
Kommunförbundet finner därför inte den föreslagna lagstiftningen påkallad.
Verksamhetens lokala politiska förankring — ej lagstiftning eller statlig tillsyn — utgör här liksom i många andra sammanhang den bästa garantin för att behoven blir tillgodosedda.
Bilaga 1 Direktiv
Översyn av hemspråksträning för förskolebarn Beslut vid regeringssammanträde 1979-03-15
Departementschefen, statsrådet Gabriel Romanus, anför. På grundval av förslagi propositionen (1975/76:118) om hemspråksunder- visning för invandrarbarn (UBU 1975/76:33, rskr 1975/76:391) beslutade riksdagen år 1976 om vissa riktlinjer för hemspråksundervisning och hemspråksträning i bl. a. förskolan samt om principerna för statsbidrag till kommunerna för hemspråksträning i förskola. Beslutet innebar att rätt till hemspråksträning infördes för alla sexåringar i den allmänna förskolan för vilka ett annat språk än svenska utgör ett levande inslag i deras hemmiljö. Regeringen har i propositionen (1978/79:100, bil. 8, p. D 3) föreslagit att statsbidraget till hemspråksträningen skall utvidgas till att omfatta även femåringar.
Kommunerna är enligt riksdagens beslut skyldiga att erbjuda hemspråks- träning för sexåringar som omfattas av den allmänna förskolan när föräldrar eller vårdnadshavare begär det. Skyldigheten kan emellertid endast delvis sägas ha blivit reglerad genom 5 och 8 59 lagen (1976:381) om barnomsorg, där det framgår att alla sexåringar skall anvisas plats i förskolan samt att kommunen skall svara för en planmässig utbyggnad av förskolan i övrigt. I 6 & barnomsorgslagen föreskrivs vidare att barn som av bl. a. språkliga skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola före sex års ålder.
Kommunernas åtaganden har inskränkts genom att kommunen inte är skyldig att erbjuda hemspråksträning där antalet barn från samma språk- grupp är färre än fyra om stora svårigheter föreligger att ordna hemspråks- träning eller om lärare inte finns tillgängliga utan stora extra kostnader, t. ex. på grund av långa och tidsödande resor.
Även om barnomsorgslagen innebär ett ansvar för kommunerna att främja invandrarbarnens språkliga utveckling kan det konstateras att oklarhet råder om och i vilken omfattning kommunen är skyldig att anordna hemspråks- träning för invandrarbarn i förskoleåldern.
Statsbidrag utgår till kommunerna för de sexåringar som deltar i hemspråksträning som anordnas av kommunen. Som tidigare nämnts har regeringen nyligen föreslagit riksdagen att bidrag fr. o. m. den 1 juli 1979 även skall utgå för femåringar som deltar i hemspråksträning. Bidraget utgår
258
för kalenderår i efterskott. För år 1977 var bidraget 2 100 kr. per deltagande barn och år. Bidraget är anknutet till löneutvecklingen för anställda i offentlig tjänst och bidragsnivån för år 1978 kommer att fastställas våren 1979 med ledning av löneutvecklingen under år 1978.
Riksdagen har med hänvisning till hemspråksträningens betydelse uttalat att det finns anledning att snarast överväga vilka ytterligare insatser som kan göras för att förbättra möjligheterna att få till stånd en utökad hemspråks- träning för invandrarbarn i förskoleåldern, i första hand för dem som är yngre än sex år. Socialutskottet anförde därvid (SOU 1977/78:25) bl.a. att en utvärdering av den försöksverksamhet med invandrarbarn i förskolan som socialstyrelsen bedrivit har visat att det är av stor vikt att barn i förskoleåldern får ett stöd i att utveckla det egna språket. Utvärderingen visar bl. a. att invandrarbarn som erhållit sådant stöd vid en jämförelse med barn som inte fått hemspråksträning har ett bättre ordförråd, såväl aktivt som passivt, inte bara i sitt eget språk utan även i svenska språket, att invandrarbarn som placeras i daghem eller familjedaghem i helt svensksprå- kig miljö mycket snart förlorar sitt hemspråk, att risk för språkblandning uppstår om barn från olika språkgrupper sammanförs, att invandrarbarn lätt blir frustrerade och bråkiga i situationer och aktiviteter som fordrar kunskap i svenska språket samt att invandrarbarnen behöver stöd av tvåspråkig personal för att socialt kunna fungera väl i barngrupperna. Det har visat sig att hemspråksträningen bör sättas in redan i ett tidigt skede av barnens utveckling.
Socialstyrelsen har i sin anslagsframställning föreslagit att statsbidraget till kommunerna för hemspråksträning i förskolan i en första etapp byggs ut till att omfatta även femåringar. Nästa etapp bör enligt styrelsen omfatta fyraåringarna.
Statens invandrarverk har i sin anslagsframställning för budgetåret 1979/80 förordat att hemspråksträningen bör byggas ut, inte från sex år och nedåt utan från noll år och uppåt.
Beträffande organisationen av hemspråksträningen råder det i viss mån delade meningar. Man kan konstatera att barnomsorgens organisation i familjedaghem, deltidsgrupper och daghem allmänt sett har stor betydelse för hemspråksträningens genomförande. Bl. a. barnomsorgsgruppen har i sitt betänkande (SOU 1975:87) Samverkan i barnomsorgen förordat enspråkiga grupper i daghem och deltidsgrupper. Många invandrarorgani- sationer har uttalat sitt stöd för att barnomsorgen organiseras i enspråkiga grupper. För att kunna genomföra detta har inte minst tillgången till tvåspråkig personal en avgörande betydelse.
Av de skäl som jag nu har anfört är det enligt min mening nödvändigt med en översyn av hela frågan om språksituationen för invandrarbarn i förskoleåldern. Översynen bör — mot bakgrund av en kartläggning av hemspråksträningens nuvarande omfattning, organisation och personalre- surser — bl. a. skapa klarhet beträffande rätten till hemspråksträning och föreslå sådana förändringar i övrigt som bättre än nu tillgodoser invandrar- barnens speciella behov. Kommittén bör beakta sambandet mellan språksi- tuationen i förskoleåldern och de åtgärder som vidtas för barn i skolål— dern.
För att öka tillgången på tvåspråkig personal har särskilda utbildningsåt-
gärder vidtagits. Vidare har skolöverstyrelsen fått i uppdrag att undersöka möjligheterna att tillfälligt rekrytera hemspråkslärare i invandrarnas hem- länder. Det föreligger dock i vissa kommuner svårigheter att rekrytera lämplig personal framför allt när det gäller små språkgrupper. Utredningen bör undersöka möjligheterna att trygga tillgången på tvåspråkig personal. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Rodhe.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Kommittén bör överväga möjligheterna att lägga fram delförslag. Kommittén bör vidare hålla kontakt med företrädare för invandrarnas organisationer.
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig
att tillkalla en kommitté med sex ledamöter med uppdrag att kartlägga språksituationen för invandrarbarn i förskoleåldern och föreslå erforderliga åtgärder,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna för utredningen skall betalas från femte huvudtitelns kommittéanslag.
Bilaga 2 Enkätundersökning
Som ett led i utredningens arbete med att göra en kartläggning av hemspråksstödets nuvarande omfattning, organisation rn. rn. utsändes under våren 1980 en enkät till 31 kommuner. Enkäten skulle utgöra ett komplement till officiell statistik.
Urval
Efter samråd med Svenska kommunförbundet samt efter tillstånd från DEFU (Delegationen för företagens uppgiftslämnande) beslöt utredningen vända sig till de 31 slumpmässigt utvalda kommuner, som är föremål för skolöverstyrelsens utvärdering av försöksverksamhet med jämkade timpla- ner i hemspråksundervisningen på grundskolans låg- och mellanstadium.
Enkäten utsändes till följande kommuner:
(Andelen barn med annat hemspråk i daghem och deltidsförskola den 31 december anges i %,.)
Haparanda 31 Olofström 19 Södertälje 16 Landskrona 15 Perstorp 15 Borås 13 Eskilstuna 13 Köping 13 Solna 12 Stockholm 12 Nacka 11 Oxelösund 10 Kiruna 9 Lund 9 Värmdö 9 Västerås 9 Halmstad 8 Norrtälje 7 Finspång 6 Hällefors 5 Ljungby 5 Luleå 5 Kalix 4 Uddevalla 4 Hultsfred 2 Karlshamn 2 Timrå 2 Falun 1 Umeå 1 Örnsköldsvik 1 Stenungsund 0
18 av kommunerna ligger över riksgenomsnittet, som var 7 %, 13 kommuner ligger under (Statistiska meddelanden S 1981:11).
Utfall
Det slutliga materialet omfattar 29 kommuner. En kommun hade av tidsmässiga skäl ingen möjlighet att besvara enkäten, i en annan bedrevs ingen hemspråksträning. Flera kommuner förklarade att de inte kunnat besvara några frågor i enkäten fullständigt eftersom de saknade redovisning
262
om de aktuella frågorna. Vid årsskiftet 1981/82 gjorde utredningen en förnyad enkät för att få mer detaljerade uppgifter beträffande kommunernas kostnader för hemspråksstödet. Vid detta tillfälle erhölls svar från 24 kommuner. Resultaten av denna specialenkät redovisas i kapitel 17.
Ekonomisk och strukturell planering
Av enkätsvaren framgår att kommunerna har stora svårigheter att planera verksamheten för invandrar- och minoritetsbarnen bl. a. av det skälet att vissa kommuner inte har uppskattat hur många barn med annat hemspråk än svenska som är bosatta i kommunen. Tillgänglig statistik redovisar endast medborgarskapstillhörighet, inte barnets modersmål eller hemspråk. Några kommuner samarbetade dock med barnavårdscentralerna i dessa frågor och fick via dem de uppgifter som krävdes för att upprätta planer för hemspråksträningen.
Kommunernas kostnader översteg i de flesta fall markant de intäkter som erhölls genom statsbidrag till hemspråksträningen. Fyra kommuner angav emellertid att utgifterna för hemspråksstödet motsvarade nämnda statsbi- drag. Statsbidraget ansågs i dessa kommuner täcka totalkostnaden för hemspråksverksamheten.
Uppsökande verksamhet och information
Den uppsökande verksamheten och informationen till föräldrar om försko- lans och hemspråksstödets betydelse för barns utveckling var bristfällig, bl. a. på grund av att kommunerna inte har uppgifter på hur många barn med annat hemspråk som bor i kommunen och vilka språk de talar. Utredningen tolkar enkätsvaren som om föräldrarna i de flesta fall får information om hemspråksstöd först då barnet har börjat i förskolan.
Hemspråksträningens organisation och innehåll
På drygt ett år har hemspråksgrupperna i de undersökta kommunerna ökat med 47. Hösten 1979 fanns 80 hemspråksgrupper, våren 1980 127. De anordnades för åtta olika språk och merparten var deltidsgrupper.
Hemspråksstöd genom ambulerande hemspråkstränare bedrevs i 38 olika språk i 25 av kommunerna. Några kommuner påpekade att de gav hemspråksstöd även till yngre barn än fem år om de var inskrivna i grupper där fem- och sexåringar fick hemspråksstöd.
Ca 53 % av barn med annat hemspråk som var placerade i familjedaghem hade placering hos dagbarnvårdare som talade samma språk som barnen.
I hälften av kommunerna fanns andra former av verksamhet där barn från minoritetsgrupper deltog. Sådan verksamhet kunde vara: öppen förskola, förskola med invandrarförening som huvudman, barntillsyn för barn vars föräldrar deltog i svensk- och/eller alfabetiseringsundervisning, kyrkans barntimmar, barnkolonier, lördagsskolor och parklek.
I några kommuner administrerades hemspråksträningen av skolförvalt- ningen. I dessa fall köpte socialtjänsten timmar av skolförvaltningen och skolans hemspråkslärare svarade för hemspråksstödet i förskolan.
I en tredjedel av kommunerna förekom förskoleskjuts. Ett kriterium för att få förskoleskjuts var att barn i behov av hemspråksstöd kunde få förskoleskjuts till s.k. ”språkgrupp”. Genom detta förfaringssätt kunde flera barn med samma modersmål samlas i samma barngrupp.
I allmänhet bedrevs hemspråksstödet som en integrerad del av förskolans arbetssätt, men i vissa fall eller i vissa aktiviteter, t. ex. sagoläsning, gavs hemspråksstödet avskilt. Kommunerna uppgav att flera faktorer var avgörande för hur hemspråksstödet genomfördes. Det gällde t. ex. det individuella barnets behov, barngruppens behov, lärarens arbetssätt, försko- lans lokaler, hemspråksträningens omfattning m. m.
Material
I huvudsak användes i hemspråksverksamheten samma material som i svenska barngrupper, ofta kompletterat med kulturberikande material.
Det var vanligast att förskolorna lånade material på andra språk från biblioteket eller köpte det via bokhandel, förlag, musikaffäri Sverige m. fl. Vidare gjordes inköp i utlandet.
Orsaker till att barn inte fick hemspråksstöd
Det vanligaste skälet till att hemspråksstöd inte anordnades var svårigheten att rekrytera personal, speciellt personal med förskollärarutbildning eller annan pedagogisk utbildning.
I några kommuner fanns endast ett fåtal barn inom en språkgrupp varför kommunen inte ansåg sig vara skyldig att anordna hemspråksstöd. Några kommuner angav även ekonomiska hinder.
Anställning av personal
För anställning som hemspråkstränare krävdes att den sökande har adekvat utbildning, t. ex. förskollärarutbildning. Vidare framhölls vikten av att hemspråkstränaren har goda kunskaper i det egna modersmålet och i det svenska språket. Om den sökande inte har förskolepedagogisk utbildning bör hon/han ha erfarenhet av arbete i barngrupp.
Det förefaller som om det är lättast att rekrytera finsk personal med adekvat utbildning, medan övrig tvåspråkig personal oftast saknar utbildning för sina arbetsuppgifter.
Fortbildning av tvåspråkig personal
Som ovan nämnts saknar många av dem som arbetar med hemspråksstöd utbildning för sina arbetsuppgifter. Trots detta anordnades inga introduk— tionskurser eller annan fortbildning som direkt riktade sig till denna personalgrupp. Arbetsplatsintroduktion förekom i flera kommuner och lämnades i några återkommande informationsträffar under några timmar per månad.
Tre kommuner anordnade kursen ”Dagbarnvårdare ett yrke”, för finska dagbarnvårdare. Kurserna hölls på finska.
Hälften av kommunerna hade anordnat fortbildningskurser och studieda- gar för förskolepersonal. Kurserna behandlade ”invandrarbarn i förskola” eller "invandrarkunskap”.
Familjehem
Två tredjedelar av de barn som var placerade i familjehem fick hemspråks- stöd. Ungefär hälften av barnen var placerade i fosterhem där fosterföräld- rarna hade samma modersmål som barnen.
Bilaga 3 Hur genomförs hemspråks- reformen i förskolan?
En sammanfattning av en studie i två kommuner av Ingegerd Municio EIFO (Expertgruppen för Invandringsforskning)
Inledning
I förarbetet till hemspråksreformen1 förordas att åtgärder för invandrarbarn inom skola och förskola utvärderas dels genom att statistik över invandrar- barn insamlas, dels genom att intensivstudier görs av invandrarbarns situation i skolan och förskolan. I den undersökning jag här diskuterar har ambitionen varit att göra en intensivstudie av de åtgärder som inom förskolan i två kommuner, Borås och Nacka, är förknippade med lagen om hemspråksundervisning av invandrarbarn.2 I denna studie har den vägledan- de frågan varit att undersöka vilka faktorer som påverkar genomförandet av hemspråksreformen. Utgångspunkt i studien har varit de anvisningar som ges i hemspråksreformen. Dessa anvisningar har relaterats till den verksam— het som finns i kommunerna.
Vad är genomförande?
Studiet av genomförande är ett barn av utvärderingstraditionen inom forskning om offentlig politik.3 Men, medan traditionella utvärderingar fokuserar effekten av den offentliga politiken, vill man i studier av genomförande belysa den offentliga förvaltningens roll som självständig uttolkare av politiken. Man antar då att en tolkning av politiken görs under det skede då den genomförs. Genomförandet ses som en process, under vilken en rad viktiga beslut fattas. De är beslut som slutgiltigt kommer att avgöra om en ny lag leder till effekt eller inte. Det är den uppenbara insikten om att lagar, som inte genomförs, inte kan leda till någon effekt som här formaliseras.
Genomförandet omfattar en lags omvandling till praktisk verksamhet. Det
2 Undersökningen ingår i en större studie av hemspråksreformens genomförande inom grundskolan i dessa kommuner. I förskolan har huvuddelen av det empiriska materialet insamlats av Annie Haga, som också redovisar sitt arbete i ”En studie över hemspråksreformens genomförande inom förskolan i Nacka och Borås kommuner”, 2-betygsuppsats i statskunskap, Institutionen för socionomutbildning, Stockholms Universitet. EIFO (Expertgruppen för Invandringsforskning) utger också inom kort en rapport om undersökningen i sin rapportserie. Arbetstitel är "Hemspråksreformen i försko- lan. En studie av genomförande”.
1 Med hemspråksrefor- men avses regeringens proposition 1975/76:118 om hemspråksundervis- ning för invandrarbarn. Förarbetet är redovisat i Ds U1975:13, "Förslag om åtgärder för invand- rarbarn i förskola, grundskola och gymna- sieskola”. För behovet av utvärdering av åtgär- der för invandrarbarn, se förarbetet s. 41f.
3 För en närmare diskus- sion om relationen mel— lan genomförande och utvärdering, se Rune Premfors, ”Genomfö- rande och utvärdering av offentlig politik”. Rapport nr 12, Group for the Study of Higher Education and Research Policy, Stockholms Uni- versitet (1981).
266
4 Socialstyrelsen har kommunicerat sådana anvisningar till kommun- erna i sina meddelan- deblad (Nr 5/77 och 19/ 77). Dessutom har soci- alstyrelsen samarbetat med Statens invandrar- verk vid utarbetandet av ”Hemspråksrefor- men, en sammanfatt- ning", utgiven av SIV, och med skolöverstyrel- sen i arbetet med ”PM, oktober 1977, Hem- språksträning, hem- språksundervisning, stödundervisning i svens- ka”, utgiven av SÖ.
5 För en utförligare dis- kussion om olika ansat- ser inom forskning om genomförande, se Inge- gerd Municio, "Imple- mentationsforskning — En litteraturöversikt”, Rapport nr 15, Group for the Study of Higher Education and Research Policy, Stockholms Uni- versitet (1981). 6 Invandrarutredningens slutbetänkande (SOU 1974:74) angav jämlik- het, valfrihet och sam- verkan som mål för den svenska invandrarpoliti- ken som helhet.
7 Detta gäller t. ex. "Samverkan i barnom- sorgen” (SOU 1975:87), ett betänkande från ar- betsgruppen för samhäl- lets barnomsorg, kapitel 6 om invandrarbarn.
8 Se Barnstugeutredning- ens betänkande (SOU 1972:26). 9 För den forskning som citeras i förarbetet, se detta 5. 18f. Jag gör här naturligtvis inget försök att sammanfatta den forskning som reformen bygger på, utan endast de slutsatser från sådan forskning som redovisas i förarbetet.
innebär då både det att lagen specificeras i riktlinjer och anvisningar och dessas tillämpning i det ögonblick då lagen möter sina målgrupper. Ifråga om hemspråksreformen sker utformandet av riktlinjer och anvisningar för förskolans del av socialstyrelsen.4 Därefter görs ännu en specificering i kommunernas förvaltning. Nästa fas av genomförandet består av att hemspråkstränarnai förskolan möter invandrarbarnen för att ge dem träning i deras hemspråk. Här medverkar också andra i genomförandet, främst svensk personal i förskolan.
Under genomförandefasen tas en rad beslut om målsättningar, priorite- ringar och sätt att gå tillväga, vilka får en helt avgörande betydelse för resultatet av en reform. Det beslut som till slut avgör om en reform får någon effekt eller inte tas av reformens målgrupper. I det här fallet är målgrupperna invandrarbarnen och deras föräldrar. Det är de som beslutar om att delta i hemspråksträning eller att avstå. Men, innan föräldrar och barn kan ta ett sådant beslut, har en rad åtgärder, eller avsaknaden av åtgärder, inom kommunal förvaltning och förskola påverkat deras beslutssituation.5
Vad innebär hemspråksreformen?
Hemspråksreformen trädde i kraft den 1 juli 1977. Den introducerade tvåspråkighet som mål för undervisning av invandrarbarn i förskola och skola. Den är därmed uttryck för den förändrade syn på invandrarnas roll i det svenska samhället som under 70-talet blev den förhärskande. Tanken på integrering till varje pris, i betydelsen att invandrarna skulle bli svenskar så fort som möjligt, övergavs. I stället blev kulturell och språklig mångfald något eftersträvansvärt. Denna förändrade syn var framför allt ett resultat av invandrarutredningens arbete och den kom att prägla all lagstiftning som berörde invandrarna i Sverige.6
Synen på kulturell och språklig mångfald som något positivt har hemspråksreformen gemensam med annan samtida lagstiftning för försko- lan.7 Denna syn innebar en brytning med tidigare tänkesätt inom förskolans område. Så sent som 1972 framställs integrering som positiv för både invandrarbarnen och de svenska barnen, en integrering som skulle ge invandrarbarnen tillfälle att lära sig svenska.3
Hemspråksreformen bygger på den forskning om tvåspråkighet som blev den dominerande under 70-talets första hälft. I denna betonades moders— målets betydelse för varje barns språkliga, emotionella, intellektuella och sociala utveckling. De tankegångar som redovisas i förarbetet till reformen och som utgör utgångspunkter för denna kan sammanfattas i följande tre punkter.9 1. Barnets första språk/modersmål är nyckel till inlärning av ett andra
språk. 2. Ett välutvecklat första språk/modersmål är en förutsättning för barnets
framtida intellektuella utveckling. 3. Bristande kunskaper i första språket/modersmålet kan leda till en
utarmning av känslolivet.
Denna syn på modersmålets avgörande betydelse för barns framtida utveckling får till följd att man i hemspråksreformen ger förskolan en viktig
roll i förverkligandet av tvåspråkighetsmålet. Således introduceras statsbi— drag för hemspråksundervisning i förskolan. Tidigare hade bidrag getts för sådan undervisning i skolan. Hemspråksundervisningen i förskolan får benämningen hemspråksträning och statsbidrag ges de två första åren för 6-åringar enbart, sedan 1979 också för 5-åringar.
Ger hemspråksreformen därmed rätt till hemspråksträning för 6-åringar och senare för 5-åringar? Skrivningen i propositionen är oklar med avseende på barnens rättigheter. Detta har lett till en rättegång om tolkningen av lagen. Där fastslogs att lagen endast ger kommunerna rätt till statsbidrag för den hemspråksträning som de anordnar för 6-åringar och 5-åringar. Däremot ges inte barnen några rättigheter som motsvaras av skyldigheter hos kommunerna.
Denna oklarhet i skrivningen av propositonen torde närmast vara en olyckshändelse. En läsning av både propositionen och dess förarbete visar att avsikten med reformen är mera ambitiös än att endast utforma bestämmelser om statsbidrag. Således skriver man i propositionen att de barn ”för vilka ett annat språk än svenska utgör ett levande inslag i deras hemmiljö” bör få rätt till hemspråksträning.10 Att statsbidragen begränsas till en viss åldersgrupp beror endast på begränsade ekonomiska resurser. I reformen ges kommu- nerna full frihet att fördela de statliga resurserna. Den princip som därvid bör vara vägledande är, enligt reformen, att varje barn skall få stöd efter behov. ” Det finns en rekommendation om att kommunerna bör prioritera åtgärder för barn i förskola och på lägre stadier i skolan. Speciell uppmärksamhet förordas för små barn som vistas i svenskspråkig miljö hela dagarna. Sådana barn sägs vara speciellt utsatta för något som kallas för ”språkförstörelse" i båda språken.12
Enligt reformen, är hemspråksträning till för de barn, ”för vilka ett annat språk än svenska utgör ett levande inslag i deras hemmiljö”. Detta innebär att minst en förälder/vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som sitt modersmål och använder det språket med barnet. Inga krav på att barnet skall kunna språket ställs. 13 Därmed vill man i reformen också ge de barn rätt till hemspråksträning som har svenska som modersmål, men som också möter ett annat språk i sitt hem. Hemspråksträning bör då ges i detta andra språk. Detta, att även barn vars modersmål är svenska skall ha möjlighet att delta i hemspråksträning, blir också ett argument att använda begreppet hemspråk i stället för modersmål.
Enligt propositionen kan man i kommunerna bilda enspråkiga grupper för att ge barnen hemspråksträning. I de fall där det inte finns tillräckligt antal barn för sådana grupper, kan hemspråksträning integrerasi verksamheten på förskolor med svenska barn och invandrarbarn. I sådana fall förordas om möjligt en daglig kontakt med hemspråkstränaren. Att knyta tvåspråkig personal till de institutioner, där det finns invandrarbarn, ses därvid som den bästa lösningen.
I hemspråksreformen åläggs kommunerna vissa skyldigheter. Till dessa hör först och främst att anordna hemspråksträning för de barn vilkas föräldrar begär det. Dessutom skall föräldrarna få information om möjlig- heterna till hemspråksträning. Sådan information skall ges bl. a. genom uppsökande verksamhet, där också hemspråkslärare medverkar.14
Den uppsökande verksamheten skall ingå som en del av kommunernas
11 Prop. s. 80.
12 Prop. s. 18, även 5. 79. Förarbetet Ds U1975:13 s. 49f.
13 Prop. s. 79f.
14 I propositionen hän- visas, med avseende på den uppsökande verk- samheten, till lagen om barnomsorg (SFS 1976:381). Där ges kom- munerna skyldighet att genom uppsökande verk- samhet ta reda på barn som behöver anvisas plats i förskola, på grund av att de av "fysiska, psykiska, sociala, språk- liga eller andra skäl be- höver särskilt stöd i sin utveckling”. (& 6).
15 Statistiken för år 1980 i S 1982z2, ”Statistiska meddelanden. Förskolor, fritidshem och familje- daghem den 31 decem- ber 1980. Kommunvis fördelning”.
"3 Socialstyrelsens med- delandeblad nr 5/77, 5. 3. Här har man från socialstyrelsen tolkat propositionens anvis- ningar om statsbidrag för 4 tim./v. till en rät- tighet för barnen. 17 Även i propositionen rekommenderas ensprå- kiga grupper, prop. 1975/76:118, s. 92. Men i stället för enspråkiga sexårsgrupper på dag- hem, som nämns i pro- positionen, rekommen- derar man enspråkiga syskongrupper i social- styrelsens information. Man tar dessutom upp även andra former för att bilda grupper.
18 I utbildningen av per- sonal samarbetar social- styrelsen med kommun- förbundets länsavdel- ningar och med kom- munerna. Arbetsfördel- ningen är då vanligen den att socialstyrelsen utformar material för sådan utbildning.
19 Här avses, "Invand- rarbarn i förskolan. Ar- betsplan för förskolan, del 4”.
årliga inventering av behovet av särskilda åtgärder för invandrarbarn i förskolan. Uppgifter från en sådan inventering skall också tjäna som underlag för den statistik som Statistiska Centralbyrån (SCB) utarbetar om det totala antalet invandrarbarn i skola och förskola i hela landet.15
Kommunerna får också till uppgift att utarbeta ett handlingsprogram för hur de samlade resurserna för invandrarbarn i skola och förskola skall utnyttjas. Därvid förordas också att integrering och personell samverkan mellan skola och förskola eftersträvas, t. ex. genom att den hemspråkslärare barnen haft i förskolan fortsätter att undervisa dem i skolans lågstadium.
Hemspråksreformen innebär ett försök att anpassa verksamheten i skola och förskola till den förändrade sociala verklighet som omger dessa institutioner. Den invandring som skett till Sverige under de senaste årtiondena har medfört att ett allt större antal av de barn som kommer till skolan och förskolan inte längre kan sägas tillhöra den språkliga och kulturella homogenitet som tidigare ansetts råda i landet.
Hur har socialstyrelsen tolkat hemspråksreformen?
I sin kommunikation till kommunerna om hemspråksreformen har man från socialstyrelsens sida strävat efter en förenkling av de regler som hemspråks- reformen föreskriver och en konkretisering av deras innebörd för verksam- heten i förskolan. Därvid har den oklarhet som finnsi lagen med avseende på invandrarbarns rätt till hemspråksundervisning tolkats positivt i form av klara regler.
Sålunda skriver man att riksdagsbeslutet om hemspråksundervisning innebär ”att invandrarbarn i förskolan skall ha rätt till hemspråksträning 4 timmar per vecka”.16 Att de statliga resurserna begränsas till en viss åldersgrupp bör, enligt socialstyrelsen, inte påverka kommunernas insatser för yngre invandrarbarn. Man hänvisar också till forskning och försöksverk- samhet som visar betydelsen av stöd i hemspråket för invandrarbarn från tidig ålder.
Konkretiseringen består av att man diskuterar olika former för verksam- heten och därvid ger exempel på hur barngrupper kan vara sammansatta för att ge invandrarbarn träning i deras hemspråk. Härvid förordas främst enspråkiga deltidsförskolor och enspråkiga syskongrupper på daghem. I de fall då invandrarbarn integreras i en grupp med svenska barn, bör de ha tillgång till flera kamrater ur samma språkgrupp. För invandrarbarn i familjedaghem rekommenderas dagbarnvårdare från samma språkgrupp som barnet.17
Ytterligare en konkretisering utgör de kurser som socialstyrelsen anordnar för att informera om hemspråksreformen.18 Denna utbildning har främst riktats till de personer som i kommunerna ansvarar för hemspråksträningens organisation. Man har dessutom inom socialstyrelsen utarbetat ett informa- tionsmaterial om invandrarbarn i förskolan. Det är avsett att användas i kommunernas fortbildning av förskolepersonal.19
Hur har kommunernas förvaltningar tolkat hemspråksreformen?
Inte i någon av kommunerna har man genom formella beslut gett riktlinjer för hur hemspråksreformen bör tolkas. Man har således inget handlingspro- gram för åtgärder för invandrarbarn i förskolan, enligt det som förespråkas i propositionen. Det finns heller inga formella beslut om hur hemspråksre- formen skall genomföras eller om dess genomförande innebär att arbetsru- tinerna inom förvaltningen bör ändras.
I Borås kommun finns hemspråksträningen omnämnd i kommunens ”Förslag till barnomsorgsplan 1981—1985”, under rubriken ”Kompletteran- de förskoleverksamhet”. Här anges att hemspråksträning främst är till för de åldersgrupper som statsbidragen är riktade till. Det nämns att barn i åldern 0—4 år "i viss män” kan få hemspråksträning. Kommunens målsättning sägs här vara att anställa tvåspråkig personal till de institutioner där invandrar- barn finns. I Nacka kommuns barnomsorgsplan, ”Förslag till barnomsorgs- plan 1980—1984”, finns däremot inget om hemspråksträning.
Den tolkning av reformen som gjorts i kommunernas förvaltningar har invandrarkonsulenterna i respektive kommun stått för.20 Detta har i Borås kommun inte lett till några större konflikter inom förvaltningen, vilket däremot varit fallet i Nacka. Konflikterna har här orsakats av att invandrarkonsulenten och övrig personal på den centrala förvaltningen haft olika åsikter om hur hemspråksreformens genomförande skulle påverka de arbetsrutiner som finns i förvaltningen. Avsaknaden av formella beslut om hur reformen skulle genomföras har försvårat lösningar på sådana konflik- ter.
Verksamheten i kommunerna
Förvaltningsnivå
I Borås kommun har man gett en tjänsteman i förvaltningen till uppgift att organisera genomförandet av reformen och att göra detta samtidigt som hon fullgör sina ordinarie arbetsuppgifter som barnomsorgsinspektör. Trots att hon således innehar en tjänst som barnomsorgsinspektör, skall jag i framställningen kalla henne för invandrarkonsulenten.
Att på detta sätt inneha två tjänster, eller arbetsområden, har naturligtvis inneburit en orimligt stor arbetsbörda. I viss mån har tjänstemannen i fråga kompenserat den stora arbetsbördan genom ett starkt personligt engage- mang för invandrarbarnen i förskolan. Som invandrarkonsulent inom barnomsorgen har hon både påtagit sig och blivit ålagd ”fixarens” roll i relation till hemspråksreformen.21 Hon har ansvarat för information om reformen både uppåt och nedåt i hierarkin. I sitt informationsarbete har hon sett det som sin främsta uppgift att övertyga om riktigheten av de idéer som hemspråksreformen grundar sig på, dvs. idéerna om språklig och kulturell mångfald som något eftersträvansvärt. Hon har också hand om de administrativa uppgifterna i samband med hemspråksträningens organisa-
20 Invandrarkonsulenten är den person inom barnomsorgen som an- svarar för hemspråksträ- ningen.
21 För en diskussion av begreppet ”fixer”, se Eugene Bardach, ”The Implementation Game: What Happens After a Bill Becomes a Law", 5. 268f. Jag använder uttrycket för att beteck- na den person inom för- valtningen som ansvarat för hemspråksträningen och som därvid haft hand om alla kontakter som varit nödvändiga.
tion, som att anställa hemspråkstränare och att vara deras arbetsledare, att insamla och sammanställa statistik om invandrarbarn och hemspråksträning, samt att planera för en fortsatt utbyggnad av hemspråksträningen inom förskolan.
Förvaltningen för barnomsorgen äri Borås en mycket liten organisation. Detta har gjort det lättare för invandrarkonsulenten att nå alla inom förvaltningen med information om hemspråksreformen. Hon har också fått stöd från beslutsfattare i förvaltningen med avseende på de krav om resurser och åtgärder som hon fört fram. Däremot har stöd saknats i form av t. ex. ett handlingsprogram för åtgärder inom förskolan eller beslut om kriterier för genomförande av hemspråksreformen. Ett sådant stöd skulle förmodligen varit till hjälp i de fall invandrarkonsulenten stött på motstånd i sitt arbete. Sådant motstånd kan t. ex. komma från personal som är anställd på institutioner som berörs av förändringar i samband med organisationen av hemspråksträning.
I Nacka kommun har man tillsatt en invandrarkonsulent som på en halvtidstjänst administrerar hemspråksträningen. Hennes arbetsuppgifter motsvarar ungefär dem som invandrarkonsulenten i Borås har. Liksom i Borås är invandrarkonsulenten i Nacka personligt engagerad i sitt arbete, som hon ser som nödvändigt för att förbättra invandrarbarnens situation inom barnomsorgen. Detta personliga engagemang kommer till uttryck i att hon gör mycket mer i sitt arbete än vad hennes formella arbetsuppgifter ålägger henne. Också hon har påtagit sig, eller i många sammanhang blivit ålagd, ”fixarens” roll inom förvaltningen med avseende på hemspråksrefor- mens genomförande. I sitt arbete har hon betonat sin roll som informations- förmedlare. Hon har strävat efter att i alla sammanhang informera om de idéer som hemspråksreformen grundar sig på.
Invandrarkonsulenterna i de båda kommunerna har således ungefär samma arbetsuppgifter. Men, den situation som invandrarkonsulenten i Nacka arbetar i är mycket svårare än den som råder i Borås. Detta beror på att förvaltningen för barnomsorgen är en större organisation i Nacka än i Borås och på att det uttalade motståndet mot förändringar på institutionerna är större i Nacka än i Borås.
Invandrarkonsulentens arbetssituation i förvaltningen för barnomsorgen i Nacka präglas av att denna förvaltning är en mycket stor organisation i jämförelse med förvaltningen i Borås. Detta har medfört att invandrarkon- sulentens arbete blivit något av en specialiserad funktion inom förvaltningen. Hemspråksträningens organisation pågår vid sidan av andra funktioner, utan att en samordning sker mellan dem. Då man inom förvaltningen inte tagit beslut om vilka kriterier som skall gälla för hemspråksreformens genomfö- rande, blir följden att motstridiga kriterier kommuniceras nedåt i hierarkin. Detta gäller t. ex. de kriterier man i kommunen följer för att placera invandrarbarn på institutioner.
Enhetliga kriterier för genomförande skulle förmodligen också vara nödvändiga för att övervinna det motstånd som invandrarkonsulenten ibland möter i sitt arbete med att organisera hemspråksträning för invandrarbarnen. Nuvarande situation gör att sådant motstånd ofta riktas mot invandrarkon- sulenten som person, vilket försvårar arbetet med att finna lämpliga former för verksamheten i förskolan.
Även i Nacka kommun har dock förvaltningen varit lyhörd för de krav på resurser för invandrarbarnen som invandrarkonsulenten fört fram. En stor del av de utgifter som hemspråksträningen medför betalas nämligen i båda kommunerna av kommunala medel. De statliga resurserna är nämligen otillräckliga.
Inventering av invandrarbarn
I hemspråksreformen ges kommunerna uppgiften att årligen inventera behovet av särskilda åtgärder för invandrarbarn. Inventeringen bör ske i samband med uppsökande verksamhet.
Enligt kommunernas statistik över barn med annat hemspråk än svenska fanns det i Borås 325 sådana barn vid slutet av år 1980, i Nacka var antalet 367. Detta motsvarande 12 % respektive 14 % av det totala antalet i förskolan inskrivna barn. Här ingår både barn på daghem och i deltidsför- skola. Däremot registreras inte barn i familjedaghem, om de inte också deltar i deltidsförskola.22
Någon uppsökande verksamhet för att finna invandrarbarn med särskilt behov av stöd för sin utveckling finns inte i någon av kommunerna. Inventeringen av barn med annat hemspråk än svenska i förskolan grundar sig i stället på uppgifter från föreståndarna för daghemmen och förskollä- rarna på deltidsförskolorna. I fråga om deltidsförskolan är det också möjligt för föräldrarna att ange om något annat språk än svenska talas i hemmet, då de anmäler sitt barn.23
Det är föreståndaren på daghemmet och förskolläraren på deltidsförsko- lan som har till uppgift att informera invandrarföräldrar om möjligheten att få hemspråksträning. Om föräldrarna önskar sådan träning, anmäler föreståndaren/förskolläraren detta till invandrarkonsulenten i kommunen. Detta utgör underlaget för kommunernas statistik över invandrarbarn.
Genom att personalen på institutionerna på detta sätt kopplar samman inventeringen av invandrarbarn med erbjudandet av hemspråksträning påverkas inventeringen av om föräldrarna önskar hemspråksträning. Det är således främst de barn vilkas föräldrar begär hemspråksträning som ingår i kommunens statistik över invandrarbarn. Det faktum att syftet är att registrera alla invandrarbarn, även dem som inte önskar delta i hemspråks- träning, har i många fall inte nått fram till den personal som arbetar i förskolan.
En annan källa till felaktigheter vid inventeringen av invandrarbarn i förskolan är att förskolepersonalen ibland tror sig veta att det endast är 5- och 6-åringar som skall erbjudas hemspråksträning. I båda kommunerna har man ambitionen att också erbjuda hemspråksträning till yngre barn, men man har i sin information till förskolepersonalen inte alltid lyckats förmedla detta. Det får till följd att en del yngre invandrarbarn inte finns med i kommunernas statistik över barn med annat hemspråk än svenska.
För att uppskatta tillförlitligheten av kommunernas statistik över barn med annat hemspråk än svenska har vi i vår undersökning jämfört den med statistik över barn med utländskt ursprung, statistik grundad på uppgifter från folkbokföringen. För förskolans del är en sådan jämförelse endast möjlig att göra för 6-åringar, den åldersgrupp som kommunerna är skyldiga
22 Det är 6-åringar i förs- ta hand, och i vissa fall 5-åringar, som deltar i deltidsförskola.
23 Sedan hösten 1980 har ansökningsblanket- terna till barnomsorg i Nacka kommun ändrats, så att föräldrarna även här kan ange om något annat språk än svenska talas i hemmet. Under våra intervjuer med per- sonal på förvaltningen som har hand om place- ring av barn på daghem och med personal på institutionerna under" våren 1981, framgick det dock att de inte hade tillgång till sådan infor- mation om barnens språktillhörighet.
24 I Borås var 100 % av barnen födda 1974 in— skrivna i daghem eller deltidsgrupp, i Nacka
99 %. Siffrorna gäller årsskiftet 1980/81. Tabell 1B, Statistiska meddel- anden S 1982:2.
25 Detta gäller barn som i kommunernas statistik är registrerade som "barn med annat hem- språk än svenska".
att erbjuda förskoleträning.24 Vår jämförelse visar att 53 % av 6-åringarna med utländsk bakgrund uppmärksammats som invandrarbarn i förskolesta- tistiken i Borås. Motsvarande andel är i Nacka 37 %.
Att skillnaden mellan dessa sammanställningar av statistik är så stor torde framför allt bero på skillnaderna i definitionerna av invandrarbarn. Medan man i kommunernas statistik registrerar barn med annat hemspråk än svenska, är invandrarbarn i den statistik som grundar sig på folkbokföringen sådana barn som har båda föräldrarna, eller en förälder, född utomlands. Samtidigt är de båda populationerna relaterade till varandra så att barn med annat hemspråk än svenska är en del av den större gruppen barn med utländskt ursprung.
En del av de barn som ingåri gruppen ”barn med utländskt ursprung” har en så stor anknytning till Sverige att de inte längre kan räknas som invandrarbarn i någon reell mening. Detta gäller t. ex. de barn som har en förälder född i Sverige och en utomlands, som själva är födda i Sverige och som har svenska till modersmål. I många fall uppmärksammas inte dessa barn som invandrarbarn av förskolepersonalen, om inte föräldrarna själva begär hemspråksträning för sitt barn.
Samtidigt visar vår undersökning att de rutiner man följer för att inventera invandrarbarnen i de två kommuner vi studerar medför andra källor till fel i kommunernas statistik. Således ingår i denna främst barn vars föräldrar vill ha hemspråksträning till barnet och barn i de åldersgrupper som får statsbidrag för hemspråksträning. Dessutom registreras inte barn i familje- daghem, om de inte också deltar i en deltidsgrupp.
Barn med hemspråksträning
Av de 325 förskolebarn med annat hemspråk än svenska som i Borås är inskrivna i daghem eller deltidsgrupp deltar 270 barn i hemspråksträning. I Nacka deltar 278 av de 367 invandrarbarnen i förskolan.25 Det är således en något större andel av barnen i Borås än i Nacka som deltar i hemspråksträ- ning, av de barn som är registrerade som invandrarbarn, 83 % jämfört med 76 % i Nacka.
Om ett barn deltar i hemspråksträning eller inte beror först och främst på om föräldrarna önskar sådan träning, då ju deltagandet är frivilligt. En annan nödvändig förutsättning är naturligtvis att det är möjligt för kommunen att anordna hemspråksträning i just det språket. Därvid är det främst för de språkgrupper där få barn ingår som det är svårt att anordna hemspråksträ- ning. Det är också svårare i Borås än i Nacka, då hemspråkstränare i Nacka kan kombinera en tjänst på några få timmar där med en annan tjänst i någon av de kommuner som ingår i Storstockholmsområdet. Sammansättningen av invandrarna i Borås skiljer sig dock från den i Nacka, så att de flesta invandrare i Borås tillhör några få större språkgrupper, medan det i Nacka finns invandrare från många olika språkgrupper. Svårigheten att anordna hemspråksträning för små språkgrupper är därför inte av någon större betydelse i Borås.
I Borås anordnas hemspråksträning i fem språk. I Nacka finns hemspråks- träning i tretton språk. Men även i Nacka är den viktigaste förklaringsfaktorn till att ett barn, som ingår i statistiken över barn med annat hemspråk än
svenska, inte deltar i hemspråksträning den att det tillhör en liten språkgrupp. Av de 89 barn som ej deltar tillhör 74 barn gruppen ”övriga språk”, dvs språkgrupper som har så få barn att det i statistiken inte specificeras vilket språk det är fråga om.
Av kommunernas statistik framgår också att ett barns ålder inte har lika stor betydelse för om barnet deltar i hemspråksträning eller ej. Av de barn som ingår i statistiken deltar även yngre barn i hemspråksträning.
Däremot kan barnets ålder vara av betydelse i den meningen att yngre barn inte erbjuds hemspråksträning i samma utsträckning som äldre barn och på grund av de rutiner man följer för att inventera invandrarbarn inte heller kommer med i kommunernas statistik.
Barn kan få hemspråksträning genom en ambulerande hemspråkstränare, genom att ingå i en enspråkig grupp eller genom att tvåspråkig pesonal är anställd i den förskola där barnet vistas. Fördelningen över de tre olika formerna för hemspråksträning är enligt våra beräkningar följande:
Antal barn i olika former för hemspråksträning i förskolan i Borås och Nacka kommuner
Hemspråksträning av Antal barn Borås Nacka Ambulerande hemspråkstr 212 78 Enspråkig grupp 24 70 Tvåspråkig personal 34 130 Summa 270 278
Det framgår att hemspråksträningen i Borås framför allt ges av ambule- rande hemspråkstränare, medan hemspråksträning av tvåspråkig personal är den vanligaste formen i Nacka. I båda kommunerna har man som målsättning att anställa tvåspråkig personal till de institutioner där det finns invandrarbarn. Att man hunnit längre i Nacka än i Borås med att nå den målsättningen torde framför allt bero på att omsättningen av personal är större i Nacka än i Borås, vilket ger möjligheter att anställa tvåspråkig personal till tjänster som blir lediga.
En svårighet vid anställningen av tvåspråkig personal är att tvåspråkighet inte ingår i de kriterier för meritvärdering som kommunernas förvaltning har att gå efter vid anställning av personal till förskolan. Dessa kriterier har utarbetats av förskolepersonalens fackföreningar och har accepterats av arbetsgivarna, dvs. kommunernas förvaltningar, efter förhandlingar. Såle- des får man inom förvaltningen inte ta hänsyn till tvåspråkighet vid anställningar, om det inte är fråga om personal till en enspråkig grupp, där kunskaper i ett visst invandrarspråk är en förutsättning för anställning. I sådana fall måste detta också framgå vid utannonseringen av tjänsterna. Den fackliga ståndpunkten i denna fråga försvårar placeringen av tvåspråkig personal till de institutioner där det finns många invandrarbarn, men där enspråkiga grupper inte bildats.26
I Borås är 10 ambulerande hemspråkstränare anställda. Av dessa har 4 en
26 Enligt Sveriges för- skollärares riksförening håller man för närvaran- de på att utarbeta ett nytt system för meritvär- dering, där en viss möj- lighet att ta hänsyn till tvåspråkighet ges.
heltidstjänst, övriga har ungefär en halvtidstjänst förutom en som har 4 timmar i veckan. Av de hemspråkstränare som har heltidstjänst besöker var och en av dem ca 6 institutioner i veckan och undervisar ca 25 barn.
Nacka har 16 ambulerande hemspråkstränare, av vilka endast 2 har en heltidstjänst. 9 av dem har mindre än halvtid, 5 endast 6 timmar i veckan. I Nacka ges hemspråksträning av ambulerande hemspråkstränare framför allt till barn i de mindre språkgrupperna. Varje tränare har därför få barn, jämfört med förhållandena i Borås, och besöker färre antal institutioner än hemspråkstränare med samma antal tjänstgöringstimmar i Borås.
Ibåda kommunerna är den grundprincip man följer att varje barn skall få 4 timmars hemspråksträning i veckan, men det finns möjligheter att ge fler timmar till de barn som bedöms behöva det. För det första har hemspråks- tränaren själv möjlighet att ägna en större del av sina timmar till de barn som hon bedömer behöver fler timmar. En sådan prioritering är dock endast möjlig att göra för de hemspråkstränare som arbetar heltid eller åtminstone mer än halvtid och vilkas tjänster ej är beräknade så att de endast ger utrymme för 4 timmar per institution. För det andra kan hemspråkstränaren tillsammans med den svenska personalen på institutionerna begära fler timmar för ett barn som de anser behöver mera träning. I båda kommunerna finns en beredskap att tillmötesgå sådana krav.
Men inte i någon av kommunerna kommer man nära den målsättning som förespråkas i hemspråksreformen, dvs. att invandrarbarnet skall få möta sin hemspråkstränare varje dag. Detta gäller framför allt för de barn som är på daghem och beror på att placeringen av dem till olika institutioner oftast skett utan någon som helst hänsyn till deras språktillhörighet. Den ambulerande hemspråkstränaren får därför dela sin tid till många olika institutioner. Barngrupperna på deltidsförskolorna har en något bättre sammansättning, med avseende på barnens språktillhörighet, men inte heller här följer man några enhetliga kriterier för placering av barn efter språktillhörighet.
Institutionsnivå
Hemspråksträning kan ges i enspråkig grupp, av en ambulerande hemspråks- tränare eller av tvåspråkig personal anställd på den institution där barnet är. Jag skall här jämföra de ambulerande hemspråkstränarnas arbetsförhållan- den med den tvåspråkiga personalens. Därefter skall jag kortfattat behandla de enspråkiga grupperna.
Ambulerande hemspråkstränare och tvåspråkig personal
Ambulerande hemspråkstränare ses både i reformen och i kommunernas förvaltning som något av en nödlösning. Vi har dock funnit i vår studie att även hemspråksträning med ambulerande hemspråkstränare kan fungera bra, i betydelsen att alla berörda, hemspråkstränaren själv, föräldrarna, och den svenska personalen, är nöjda. De hemspråkstränare, som har heltids- tjänster och som har arbetat länge i samma förskolor, har ofta en god kontakt med föräldrarna och har kunnat få till stånd ett bra samarbete med den svenska personalen. De är etablerade i sin yrkesroll och den svenska personalen uppskattar deras arbete med invandrarbarnen. Situationen är
svårare i de fall då hemspråkstränarna har tjänster på några få timmar i veckan. Det leder till otrygga anställningsförhållanden och stor omsättning på personal. Det skapar också konflikter med den svenska personalen på förskolorna. I kommunerna finns inte någon beskrivning av vilka uppgifter som hemspråkstränarna skall ha i förskolan. De får inte heller någon introducerande utbildning, innan de börjar arbeta med barnen. Varje hemspråkstränare får därför finna sitt eget sätt att arbeta med barnen. Att den svenska personalen får möta nya idéer med varje ny hemspråkstränare, leder naturligtvis till protester.
I hemspråksreformen och i kommunernas förvaltning är målsättningen att anställa tvåspråkig personal till de institutioner, där det finns invandrarbarn. Hemspråksträning med tvåspråkig personal har den uppenbara fördelen att den ger invandrarbarnen daglig kontakt med sin hemspråkstränare. Dess- utom är arbetssituationen för den tvåspråkiga personalen bättre än för den ambulerande. De behöver inte som de ambulerande hemspråkstränarna använda en stor del av sin tid till att resa mellan olika institutioner. De har dessutom endast en uppsättning svensk personal att etablera samarbete med.
Samtidigt finns det nackdelar med hemspråksträning av tvåspråkig personal, beroende på denna personals ställning i förskolan. Medan de ambulerande hemspråkstränarna utgör en distinkt yrkesgrupp inom försko- lan, har den tvåspråkiga personalen samma arbetsuppgifter som den svenska personalen på institutionerna. Det är för alla inom förskolan klart att den ambulerande hemspråkstränaren kommer till institutionen för att ge invandrarbarnen språkträning. Däremot finns det ofta oklarheter om hur den tvåspråkiga personalen skall fördela sin tid mellan hemspråksträning och andra uppgifter i förskolan. De ambulerande hemspråkstränarna har dessutom invandrarkonsulenten till arbetsledare. De har speciella samman- komster och studiedagar för att stödja varandra och för att lära sig mer om sitt arbete. Den tvåspråkiga personalen ingår däremot i organisationen på samma villkor som svensk personal och har också sina studiedagar tillsammans med svensk personal. Detta innebär att de har få möjligheter att få stöd för att utföra sina uppgifer som hemspråkstränare.
I vår undersökning har vi mött tvåspråkig personal som anser sig kunna kombinera sitt ansvar för alla barn på institutionen med sina speciella uppgifter som hemspråkstränare för invandrarbarnen. Den svenska perso- nalen har i sådana fall medverkat till att integrera hemspråksträningen i den övriga verksamheten. Men vi har också mött tvåspråkig personal som inte anser sig ha möjligheter att ge barnen hemspråksträning. De ser sig tvingade att uppträda som tolkar, då det behövs, men upplever att all verksamhet i förskolan sker på svenska både för invandrarbarn och för svenska barn.
För den tvåspråkiga personalen kan det vara svårt att göra sin utländskhet gällande i den helt svenskdominerade miljö, där de arbetar. Den konflikt som ibland finns mellan invandrare och svenskar ute i samhället avspeglar sig också i förskolans arbete. Det kan få till följd att den svenska personalen dikterar villkoren för samvaron. I en av de kommuner vi undersökt berättar invandrarkonsulenten att hon är medveten om att det bland den tvåspråkiga personalen finns personer som inte ”vill” tala sitt modersmål med barnen. Även om dessa fall är få, får det mycket negativa konsekvenser, då de barn
som formellt får hemspråksträning av dessa personer i praktiken blir helt utan sådan träning.
Både ambulerande hemspråkstränare och tvåspråkig personal är ofta oroliga över svårigheten att ge invandrarbarnens modersmål en högre status än det vanligen hari deras ögon. De menar att det är oklart vilken relationen mellan det svenska språket och invandrarbarnens modersmål skall vara i det dagliga arbetet. Det blir till en självklarhet att svenska är det språk man använder. Sedan får hemspråkstränaren tolka för invandrarbarnen. När hemspråkstränaren vill använda barnens modersmål i sagor, sånger och samtal, sker deti avskildhet, en avskildhet som hemspråkstränaren ofta själv kräver för att få arbeta ostört. En sådan dominans av det svenska språket i det dagliga arbetet förstärks naturligtvis om många olika nationaliteter av invandrarbarn finns i barngruppen.
Men en sådan ordning kanske inte är självklar. Vi besökte en deltidsför— skola, där hälften av barnen var finska, hälften svenska. Vi deltog i den gemensamma samlingen. Där sades allt både på finska och svenska. Veckosången sjöngs först på finska, sedan på svenska. De svenska barnen ”utsattes” således för samma mått av finska, som de finska barnen fick av svenska. Det kanske var detta sätt att konsekvent använda båda språken som gjorde att barnen talade både finska och svenska med varandra. På andra förskolor vi besökt, där det funnits både svenska barn och invandrarbarn, har umgängesspråket vanligen varit svenska, även då t. ex. finska barn talade med varandra.
Enspråkiga grupper
Många av de svårigheter som de ambulerande hemspråkstränarna och den tvåspråkiga personalen möter i sitt arbete elimineras i den enspråkiga gruppen. Här sker verksamheten på barnens modersmål, likaså kontakten med barnens föräldrar. Både i hemspråksreformen och i socialstyrelsens anvisningar ses också de enspråkiga grupperna med tvåspråkig personal som den bästa formen för hemspråksträning. Varför har man då i de båda kommuner vi undersöker inte hunnit längre med att organisera sådana grupper?
I Borås finns endast en finsk deltidsförskola med förmiddags- och eftermiddagsgrupp. För närvarande finns inga planer på att bilda fler enspråkiga grupper, då antalet invandrarbarnen inom barnomsorgen minskat under de senaste åren.
I Nacka finns fler enspråkiga grupper och nya planeras, främst inom deltidsförskolan. Av de grupper som finns är också de flesta inom deltidsförskolan. Det är nämligen mycket lättare att bilda sådana grupper inom deltidsförskolan, då intagning här sker på nytt varje höst och framför allt på grund av att principen är att alla barn skall få plats. Medan anspråk från föräldrarna på att få sitt barn placerat i en enspråkig grupp, när det gäller daghem, kan få till följd att väntetiden på en sådan plats blir längre än om de accepterar en plats i en svensk grupp, kan en placeringi enspråkig grupp när det gäller deltidsförskola betyda att barnet får plats före 6—årsålder. Ofta tas också 5-åringar och t. o. m. 4-åringar in i sådana grupper för att göra dem fulltaliga.
Däremot är bildandet av enspråkiga grupper på daghem ett mödosamt arbete. Detta beror på att intagningen av barn till daghem sker successivt och placeringen sker utan hänsyn till barnens språktillhörighet. Därför måste både personal och barn omplaceras för att bilda en enspråkig grupp, vilket kan leda till ett så starkt motstånd både från personal och från föräldrar att sådana grupper inte kan bildas.
Men inte heller den enspråkiga gruppen betyder att alla svårigheter är undanröjda. Det kan vara svårt att få igång verksamheten i en enspråkig grupp, t. ex. på grund av brist på material. Om många barn i gruppen är förtursfall,27 kan det leda till en orimligt stor arbetsbörda för personalen och på grund därav en stor omsättning på personal. Arbetet i den enspråkiga gruppen måste också göras utan tillgång till experthjälp, då sådan hjälp inte finns att få på invandrarspråken.
Hemspråksträning efter behov?
I hemspråksreformen förordas att invandrarbarn skall få hemspråksträning efter behov. Det torde framgå av beskrivningen av verksamheten i kommunerna att barn med behov av hemspråksträning kan bli utan sådan träning. Detta gäller t. ex. barn i familjedaghem, yngre barn på daghem, i de fall personalen inte erbjuder dem träning, på grund av bristande information om dessa barns möjligheter att få träning. Det kan också gälla barn som är på institutioner med tvåspråkig personal, i de fall då utrymme för hemspråks- träning inte getts i verksamheten. Det gäller också i de fall där kommunen inte kan få tag på en hemspråkstränare, dvs. främst barn i mindre språkgrupper.
När barn får hemspråksträning, får de minst fyra timmar i veckan. Om ett barn får mer hemspråksträning än fyra timmar, beror inte heller främst på barnets behov. Andra faktorer, som t. ex. om det finns fler barn ur samma språkgrupp på institutionen, är i stället avgörande för hur många timmar hemspråksträning barnet kan få.
En del av de svårigheter som invandrarkonsulenterna möter i sitt arbete med att organisera hemspråkSträning orsakas av hemspråksreformens oklarhet i beskrivningen av kommunernas skyldigheter och invandrarbar- nens rättigheter. En grundläggande svårighet är att man i reformen konsekvent använder begreppet hemspråk, samtidigt som man rekommen- derar enspråkiga grupper för hemspråksträning. Det är helt uppenbart att sådana grupper endast kan komma i fråga för barn som har ett annat språk än svenska som modersmål. Andra lösningar måste sökas för barn som har svenska som modersmål, men som också möter ett annat språk i sitt hem, dVS. ett hemspråk. I stället för att skilja på åtgärder för barn med ett annat modersmål än svenska och åtgärder för barn med svenska som modersmål, har man i reformen gett kommunerna till uppgift att bestämma varje barns behov av hemspråksträning. Detta är ett alldeles för oprecist kriterium för att
Aman i kommunernas förvaltning skall kunna administrera det på ett meningsfullt sätt.
27 Barn som fått plats inom barnomsorgen på grundval av barnom- sorgslagens anvisningar om förtur. Se not 14.
Faktorer som påverkar genomförandet
Jag skall här kortfattat diskutera tre faktorer som påverkar genomförandet av hemspråksreformen i förskolan. Den första är svårigheten att förmedla information inom en organisation. Den andra gäller den ömsesidiga beroendet av åtgärder från förvaltningen och initiativ från personal på institutionerna. Den tredje faktorn, slutligen, är relationen mellan konflikt och konsensus i genomförandet av en förändring.
Vi har i vår undersökning kunnat iaktta hur svårt det är att förmedla information som innebär förändringar av en verksamhet. Information om hemspråksreformen har av förvaltningen kommunicerats till personal på institutioner genom studiedagar och sammankomster. Ibland har utomstå- ende experter engagerats. I varje sådan informationssituation måste naturligtvis ett urval göras av den information man väljer att förmedla. Härvid har valet i allmänhet fallit på att informera om de tankar som hemspråksreformen grundar sig på. Man har talat om invandrarbarnens behov av sitt modersmål, man har talat för hemspråksträningens nödvän- dighet för barnens utveckling och man har i vissa fall tagit upp svenskarnas fördomar mot invandrare. Däremot har man ytterst sällan gett personalen tillfälle att diskutera vad hemspråksreformen konkret innebär för den egna förskolan och vilka resurser som står till buds för att förverkliga reformen. Man har inte gett personalen tillfälle att utarbeta konkreta metoder för att införliva hemspråksträningen i verksamheten i förskolorna.
En information på en hög abstraktionsnivå och som samtidigt förmedlar nya idéer kan leda till ”aha”-upplevelser och inspirera mottagarna till att börja arbeta för att förverkliga idéerna. Men, den kan också leda till tvivel om idéernas verklighetsförankring och farhågor om möjligheterna att förverkliga dem i det dagliga arbetet. Mottagarna av informationen vågar inte alltid ge uttryck för sådana negativa reaktioner på informationen. De är rädda för att bli beskyllda för att ha fördomar, i detta fall fördomar mot invandrare.
I de förändringar som gjorts i samband med hemspråksträningens genomförande har man inte heller alltid från förvaltningens sida ansträngt sig för att göra den svenska personalen delaktig. Personalen har inte fått tillfälle att informera förvaltningen om problem med invandrarbarn på sina institutioner, om svårigheter med hemspråksträningen och om sina farhågor beträffande sin egen anställningstrygghet.
Att man i så hög grad satsat på att informera om idéerna bakom hemspråksreformen i stället för att ge personalen tillfälle att delta i hemspråksreformens tillämpning, har således medfört blockeringari förmå- gan att ta emot information. Detta har både gällt förvaltningens förmåga att ta emot information från personal på institutionerna och denna personals mottaglighet för information från förvaltningen.
Beträffande beroendet mellan åtgärder från förvaltningen och initiativ på lägre nivå, har vi i vår undersökning kunnat konstatera att båda dessa komponenter är nödvändiga för ett framgångsrikt genomförande. I de kommuner vi undersökt har förvaltningen inte till fullo utnyttjat sin position inom hierarkin för att planera genomförandet. Det är endast inom förvaltningen som man har information som kan vara till grund för att
planera hur barn skall placeras för att bilda, ur språklig synpunkt, lämpliga grupper. Det är också i förvaltningen man har den nödvändiga auktoriteten för att utforma kriterier för genomförande. Att man inte tagit vara på dessa sina möjligheter till planering, har försvårat genomförandet av hemspråks- träningen på institutionerna.
Samtidigt visar vår undersökning att åtgärder från förvaltningen inte kan ersätta initiativ på lägre nivå. Endast genom initiativ från personal på institutionerna kan hemspråksreformen genomföras. Det krävs ett tidsödan- de arbete för att integrera hemspråksträningen med den övriga verksamhe- ten och detta arbete måste ske på förskolorna. Personalsammankomster, föräldramöten och återkommande diskussioner om hur man skall arbeta, är nödvändiga för att lösa de konflikter som uppstår vid förändringar. Detta arbete för att genomföra förändringar, som personalen på förskolorna gör, försvåras, om förvaltningens åtgärder inte är ägnade att underlätta genom- förandet av sådana förändringar.
Vidare har vi i vår undersökning både mött konflikt och konsensus i samband med hemspråksträningens genomförande. Naturligtvis är konsen- sus, i detta fall i betydelsen samförstånd om åtgärder för att förbättra invandrarbarnens situation i förskolan, en bättre grogrund för att genomföra sådana åtgärder, än vad konflikt är. Men det går inte att förneka att hemspråksreformens brytning med tidigare tänkesätt, med avseende på invandrarbarn inom förskolan, lett till en konflikt med framför allt svensk personal, som i många år arbetat med invandrarbarnens integrering i den svenska gruppen som målsättning. Att invandrarbarnens modersmål skulle vara viktigare för deras utveckling än deras kunskaperi svenska, är för sådan personal en nyhet som är svår att acceptera. '
I sådana konfliktsituationer vore klara kriterier från den kommunala förvaltningen, med avseende på hemspråksträningens roll i den övriga verksamheten, nödvändiga. Sådana kriterier skulle kunna underlätta en diskussion om lösningar, medan frånvaron av kriterier i stället kan leda till motstånd mot varje försök att införa förändringar.
I denna diskussion av faktorer som påverkar genomförandet har jag framför allt talat om faktorer som negativt påverkar genomförandet av hemspråksreformen. För att min diskussion inte skall lämna en bismak av misslyckande, vill jag sluta min sammanfattning med att påminna om det arbete som dagligen pågår i kommunala förvaltningar och i förskolor, i syfte att förbättra invandrarbarnens situation i förskolan, bl. a. genom att erbjuda dem stöd i sitt hemspråk. För många invandrarbarn är hemspråksträningen en viktig del av deras tillvaro i förskolan. Hemspråkstränarna är i många fall oumbärliga personer för de invandrarföräldrar som vill ta del av arbetet i förskolan. I sitt sociala kontaktarbete är många hemspråkstränare också ett viktigt stöd för föräldrarna. Men framför allt har många hemspråkstränare med sitt arbete bidragit till att invandrarföräldrar vågar tala sitt modersmål med sina barn. Det är viktigt att detta arbete får fortsätta utan hot om resursinskränkningar och utan att utsättas för onyanserad kritik, som grundar sig på någon ny, revolutionerande teori om förskoleträning för invandrarbarn.
, att?» ” , _ _ ' '#') '.tl'rulr, itt: LOT. ' l l , _ , ut? alla? alm-1
TNE—3: , ., wil '- . -— Lgrå ' F.
"'?- 359.113
Bakgrund
Av Siv Thorsell
Följande beskrivning av hur andra länder söker anpassa förskoleverksam- heten till barn inom invandrar- och minoritetsgrupper är ett försök att ge ett perspektiv på förhållandena inom den svenska förskoleverksamheten. Någon detaljerad överblick kan inte ges på grund av svårigheter att erhålla uppgifter om förhållanden som rör barn i invandrar- och minoritetsgrupper världen över. Utredningen deltog i en enkät till svenska ambassader som genomfördes av Invandrarpolitiska kommittén vid årsskiftet 1980/81. Beskrivningar om invandrarbarn i förskolan kom emellertid endast från ambassaderna i Australien, Nederländerna och Schweiz.
Hösten 1981 gjorde utredningens ordförande och sekretariat en studieresa i Västtyskland och Jugoslavien. Västtyskland är ju främst ett invandrarland. I Jugoslavien, som ju haft en omfattande utvandring efter andra världskriget, finns ett stort antal inhemska minoritetsgrupper med egna språk och särpräglade kulturer. Dessa har ställning som officiella minoritetsgrupper med rätt bl. a. till förskolefostran och skolutbildning på det egna språket.
Europarådet har under en följd av år uppmärksammat och studerat frågor om invandrarbarn i förskola och grundskola. 1981 antog Europarådets ministerkommitté en rekommendation om vård och fostran av barn från födelsen till åttaårsåldern (Rekommendation No. R (81) 3). Den innehåller flera uttalanden som värnar om invandrar- och övriga minoritetsbarns särskilda behov när det gäller vård, fostran och utbildning. Bl.a. står i rekommendationen att man skall
respektera barnets kulturella och psykologiska identitet och erkänna dess särdrag och individualitet. Barn vilkas föräldrar önskar att de skall få delta i förskoleverksamhet skall kunna få det minst två år före inträdet i den obligatoriska skolan.
I Europarådets rekommendation framhålls vidare att olika former av stöd för barnens vård och fostran — inklusive hälso- och socialvård samt förskole- fostran — spelar en viktig roll för alla barn. När man söker finna former för hur detta skall genomföras bör hänsyn tas till barnens speciella behov, som kan vara olika beroende på barnens utveckling, personliga kapacitet och kulturella bakgrund. Dessutom framhålls att
barn från kulturella minoriteter, vare sig de är ursprungliga eller invandrade, har rätt att få en fostran och undervisning som befrämjar deras inlemmande i det lokala eller nationella samhället, som en grundval för ömsesidigt berikande.
Europarådsrekommendationen understryker således både rätten att få växa upp som medlem av en invandrar- eller annan minoritetsgrupp och rätten för barn att få växa upp i ett flerkulturellt berikande samhälle.
Länderna inom den gemensamma marknaden — EG — antog år 1976 en konvention enligt vilken invandrarbarn från andra länder inom EG-området skall kunna få undervisning i sitt modersmål.
Det nordiska kulturavtalet, som undertecknades den 15 mars 1971 och trädde i kraft den 1 januari 1972, innebär att samarbetet på utbildningsom- rådet (artikel 3) skall inriktas bl.a. på att söka tillgodose önskemål från medborgare i ett nordiskt land som bor i ett annat nordiskt land om undervisning på hans modersmål.
Iden följande redovisningen har det varit möjligt att ge en överblick över förhållanden i västeuropeiska länder. Dessutom finns underlag som gjort det möjligt att beskriva förskolans anpassning till invandrar- och minoritetsbarn i några enskilda länder: Västtyskland, England och Wales, Jugoslavien, Norge och Australien.
Förskolan i andra länder
I flertalet västeuropeiska länder är förskolan ett begrepp som endast innefattar vad som i Sverige benämns deltidsgrupper eller lekskolor. Den äri allmänhet en angelägenhet för utbildningsmyndigheterna. Anknytningen till den obligatoriska skolan kan i dessa länder vara mer eller mindre utvecklad vad gäller organisation, innehåll och arbetsformer. Ofta är kyrkliga församlingar huvudmän för en stor del av förskoleverksamheten i de europeiska länderna.
I flertalet västeuropeiska länder är daghemmen en angelägenhet för de sociala myndigheterna. De har i allmänhet en begränsad omfattning och är huvudsakligen inriktade på att svara för vård och tillsyn av barn i familjer med ekonomiska och sociala svårigheter, främst ensamstående, förvärvsar- betande mödrar med låga inkomster. I nordiska och östeuropeiska länder har daghemmen en betydligt mer framträdande roll för barns fostran utanför hemmet.
Många europeiska länder med en utbyggd daghemsverksamhet, t. ex. östeuropeiska länder och Frankrike, gör en åtskillnad mellan daghem för barn under ca 2 års ålder och barn i ca 2—6 års ålder. Daghemmen för de allra yngsta (barnkrubbor) drivs ofta separat under de socialvårdande myndighe- ternas tillsynsansvar medan daghemmen för barn i 2—6 års ålder ligger under utbildningsmyndigheternas ansvar. Åldrarna för skolinträdet varierar från land till land. I flertalet europeiska länder äger skolstarten rum vid 6 års ålder: i Österrike, Belgien, Cypern, Västtyskland, Frankrike, Irland, Italien, Malta, Nederländerna och Spani- en.
I några länder börjar barn skolan mellan 6 och 7 års ålder: i Liechtenstein (vid 61! års ålder) och i Schweiz (mellan 6 och 7 års ålder).
I följande länder äger skolstarten rum vid ca 5 års ålder: Grekland (Si år),
Luxemburg, Portugal och Storbritannien.
Till länder som liksom Sverige har skolstart vid 7 års ålder hör Danmark, Finland, Island, Jugoslavien, Norge och Turkiet.
I flertalet industriländer världen över har barn möjlighet att gå i förskola åtminstohe ett år före skolinträdet. I en del länder ordnas sådan förskola i form av förskoleklasser samorganiserade med skolan. Förskolan är generellt frivillig. Däremot varierar tillgången till förskola mycket länderna emellan. I flertalet nordiska länder har sexåringarna plats i någon form av förskola. Men i denna ålder går å andra sidan i flertalet övriga länder barnen i skolan. I länder som t. ex. Belgien, Frankrike och Nederländerna går över 90 procent av alla fyra- och femåringar i vad vi kallar deltidsförskola. Belgien och Frankrike har även plats för en stor del av treåringarna. Den dagliga vistelsetiden i förskolan är i dessa länder vanligen ca fem timmar.
Det kan noteras att det i en del länder förekommer en rad olika former av gruppverksamhet för barn, ofta privat organiserade och utan närmare tillsyn av statliga eller kommunala myndigheter. I England har 5. k. lekgrupper (play-groups) fått en relativt stor omfattning. De organiseras av föräldra- grupper som ofta även själva deltar i och/eller leder verksamheten.
Västeuropeisk översikt
Den stora invandringen till länder i Västeuropa från länder i Medelhavsom- rådet skedde främst under 1960-talet och början av 1970-talet. Under slutet av 1960-talet utvandrade årligen ca 800 000 arbetare från dessa länder.
Vid mitten av 1970-talet fanns ca 13 miljoner utländska medborgare bosatta i olika västeuropeiska länder, varav ca 8 miljoner yrkesverksamma och ca 5 miljoner medföljande familjemedlemmar.
Under många år sågs invandringen som ett övergående fenomen. De flesta invandrarna förväntades stanna under en begränsad period. Invandringspo- litiken utgick från detta betraktelsesätt, vilket innebar att t. ex. utbildnings- och familjepolitik präglades av en relativt kortsiktig syn på barnens och familjens vistelse i invandringslandet. I bl. a. Västtyskland organiserades s. k. nationella skolor eller klasser som övergångsfenomen i en de] kommuner. Barnen skulle i första hand få en sådan skolgång att de kunde fortsätta i skolan i hemlandet vid återkomsten. Förskolan var inte inriktad på att ta emot ”gästarbetarnas” barn; andelen invandrarbarn i förskolan var mycket liten.
Nu blev det inte som man trott. Trots ökade invandringsrestriktioner finns fortfarande en stor del invandrare i de europeiska industriländerna. Många invandrare har kommit för att stanna — åtminstone så länge att barnens förskolevistelse, skolgång och yrkesutbildning fått lov att beaktas. Dessutom har flera länder under senare år tagit emot flyktingar samt medgivit invandring bl. a. i form av familjeanknytning.
Europarådet
Europarådet har sedan slutet av 1960-talet följt upp frågor som gäller invandrarbarn i förskolan och skola. I Versailles hölls år 1969 den sjätte europeiska utbildningsministerkonferensen. Den antog en resolution angå- ende förskolan och skolan i fråga om rätt till utbildning för alla. Utifrån
denna resolution har Europarådet vidtagit åtgärder i syfte att stimulera informationsutbyte mellan medlemsländerna beträffande förskoleverksam- hetens inriktning och utveckling.
Vid ett symposium i Venedig 1971 rekommenderades medlemsländerna att uppmana invandrarföräldrar att sända sina barn till förskola så tidigt som möjligt och att vidta åtgärder för att uppmuntra invandrarna att lära sig värdlandets språk.
År 1974 ordnade Europarådet och den europeiska ministerkonferensen ett möte om utbildning för invandrare. Vid mötet antogs en resolution med innebörden att förskolan är det främsta medlet att integrera invandrarbarn i invandringslandet. Samtidigt betonades behovet av en tvåkulturell fostran och utbildning för invandrarbarnen, vilket innebar att man vid detta tillfälle markerade ett avståndstagande från tidigare assimilationspolitik.
Vid en utbildningskonferens i Stockholm 1975 följdes dessa tankegångar upp. Utbildningsåtgärder för invandrarbarn skulle omfatta kunskaper i såväl värdlandets som ursprungslandets kultur och språk med betoning på att utveckla och stödja barnets personlighet. Kravet på integrering — ej assimilering — betonades vid en rad därpå följande konferenser samt av Europarådets parlament vid dess session i september 1976.
1976 arrangerade Europarådet ett symposium om invandrarbarnen i förskolan varvid material sammanställdes från några medlemsländer: Frankrike, Nederländerna, Sverige och Västtyskland. I en samlad rapport från Europarådets förskoleprojekt ingår en översiktlig analys som beskriver målsättning och utformning av förskolan när det gäller invandrarbarnens behov (Woodhead, 1979). I denna rapport anges att man kan närma sig målfrågan på tre sätt:
1. Separation och fostran/undervisning på barnets hemspråk och enligt hemlandets utbildningssystem, med lärare som särskilt rekryteras från hemlandet osv. Den lösningen har tillgripits eller i varje fall rekommen- derats utifrån gästarbetaruppfattningen som förutsätter att barnen snart skall återvända till sina hemländer.
2. Assimilering — som kan vara passiv eller aktiv. I det förra fallet placeras barnet i vanlig förskolegrupp eller skolklass och förutsätts snappa upp språket m. m. och anpassa sig efter landets språk, normer och kunskaper. I en del länder har också prövats en mer aktiv assimileringsmodell främst vad gäller språkinlärning.
3. Integration. Invandrarnas rätt till kulturell egenart och deras i förhållande till den inhemska befolkningen likvärdiga sociala och ekonomiska möjligheter betonas. Även möjligheterna till samlevnad mellan invand- rad och inhemsk befolkning anses det viktigt att verka för.
Vid Berlinsymposiet rådde enighet om att förstärka kontakten mellan förskola och föräldrar samt att arbeta mer med uppsökande verksamhet. I Europarådsprojektets rapporter framhålls att många föräldrar inte vill att barnen skall införlivas för mycket i mottagarlandet, dess språk och värderingar. Å andra sidan visas på undervärderingen av invandrarna, deras språk, sedvänjor m. rn. — vilken de ofta även själva omfattar. De upplevs och behandlas och upplever sig själva ofta som andra klassens medborgare. Det är självskrivet att attityden hos invandrarna är dubbelbottnad. De vill att
barnen skall hävda sig bra i värdlandets språk, i skolan m. in. men i en mängd andra avseenden vill föräldrarna att barnen skall hålla fast vid hemlandet och sin egen kultur. Barnen hamnar lätt i en svår konfliktsituation.
Fortbildning av personal framhölls som mycket viktig i Berlinsymposiet. Därvid betonades att lärarna borde lära sig att arbeta på ett sådant sätt att hela familjen kunde få stöd och kontakt.
Något klart ställningstagande när det gäller hemspråksstöd i förskolan gjordes inte vid symposiet. Det betonades dock att tvåspråkighetssituationen är konfliktfylld och svår för flertalet barn. De har inga möjligheter att utveckla och utnyttja såväl modersmålet som det andra språket på ett balanserat och riktigt sätt. De kastas ofta brutalt in i verkligheten och får inte tillräckligt stöd att bli tvåspråkiga och att växa in i två kulturer.
Den ursprungliga kortsiktiga ekonomiska synen på migrationen har sakta gett plats för ett mer långsiktigt perspektiv som ser fram mot ett mer pluralistiskt samhälle. Barnen blir genom sina erfarenheter en helt ny typ av människor som från tidig ålder upplevt uppbrott och flyttningar, olika kulturer, olika levnadssätt. De som är lärare ochi övrigt ansvariga för barnen är fast i monokulturellt baserade föreställningar. I Europarådsrapporten framhålls som en viktig slutsats att det gäller att sikta mot en kultur som inte är ”färdiggjord” utan som är ständigt vardande och skapas just nu.
I den franska rapporten till Berlinsymposiet formuleras denna syn på följande sätt:
Med tanke på framtidsperspektiven står det klart att fostran och utbildning inte kan fortsätta att utgå från en speciell livsstil och ett givet kulturellt sammanhang. Att betrakta barnen som "utlänningar” som inte behärskar det franska språket, som så att säga socialt handikappade barn, är en negativ utgångspunkt. Det är att betrakta dem som om de var "fel" i förhållande till andra barn. Vi lever i en värld där människor i ökande utsträckning är i rörelse, där kommunikationerna blir allt snabbare, där det finns alla möjliga slag av flyttningsrörelser och kulturella blandningar. I denna värld är dessa barn faktiskt pionjärer för en ny mänsklighet, mindre rotade i en särskild kultur, mindre instängda i en avgränsad social miljö än andra. De kommer till oss med möjligheter till en bredare människosyn.
Sålänge som deras föräldrar och lärare förblir skyggt instängda i sin egen kultur ochi sin tur försöker snärja barnen i en eller annan kultur kommer dessa barn att få erfara alla problem som härrör från att vara fångad i korselden mellan två världar. De får erfara problem som ibland är mycket brännande eftersom de två världarna kan vara mycket olika, ibland i konflikt med varandra. Varje barn har inom sig allt det som behövs för att få tillgång till mänsklig kunskap och medmänsklighet. Fostran och utbildning får inte längre betrakta barn som kandidater för den ena eller den andra kulturen. De måste ses som födda med möjligheter att i sig förverkliga alla former av kultur. I stället för att fortsätta att skaffa sig en färdiggjord kultur som bakbinder individen i tid och rum kan fostran och utbildning inrikta sig på den mänskilga potentialens ”kultur”. Det skulle möjliggöra för en individ att gå in i vilken kultur som helst och inte behöva känna sig helt instängd, utan öppen för att utveckla och utsträcka sin mänskliga erfarenhet.
Under den senare delen av 1970-talet har Europarådet när det gäller frågor om invandrarbarn satsat på att få fram underlag för interkulturell utbildning av lärare. Information om sociala, utbildnings- och kulturella förhållanden har under 1980—81 redovisats i rapporter från följande länder: Belgien,
Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländer- na, Portugal, Spanien, Schweiz och Västtyskland. Fem av dessa länder är huvudsakligen utvandringsländer och sju invandringsländer. I de sistnämnda ländernas rapporter är framställningen inriktad på invandrares sociala och kulturella situation.
EG-rapport
I rapporten ”Studies. The Children of Migrant Workers" (1977) behandlas frågor om invandrarbarns språkliga, kulturella och sociala förhållanden. Till EG hör numera Belgien, Danmark, England, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. I dessa länder fanns år 1975 totalt 6,1 miljoner utländska arbetare, motsvarande 7,3 procent av befolk- ningen i de nio länderna. Det konstateras i rapporten att många invandrar- barn har stora svårigheter att klara skolgången. Genomsnittligt finns i skolor i EG-länderna 5—10 procent utländska elever. Ofta är familjerna koncentre- rade till vissa industriorter och bor segregerade i arbetarklassområden. Inom EG-området registrerades vid mitten av 1970-talet ca 2 miljoner skolbarn (inkl. i England barn från länder inom det brittiska samväldet).
Det framhålls i rapporten att invandrarbarnen behöver lära sig det nya landets språk för att klara sig i skolan och samhället. Man förutsätter att de vid fem är sex års ålder talar sitt modersmål. Gör barnen inte det kan de hamna i en dålig cirkel även vad gäller att lära sig invandrarlandets språk.
I EG-rapporten betonas att skolan måste förbättra invandrarbarnens kunskaper om sitt hemland och ge dem möjligheter att finna sig tillrätta i båda kulturerna. Hemspråksundervisning rekommenderas i rapporten. Den skall inriktas på att såväl aktivera eller reaktivera som utveckla barnets modersmålskunskaper. Undervisningen i modersmålet bör även syfta till att motverka en sammanblandning mellan invandrarlandets språk och barnets modersmål.
När det gäller förskolebarn framhålls att för barn upp till 2—3 års ålder är kommunikationen huvudsakligen icke-verbal och betoningen bör ligga på den emotionella och fysiska kontakten. När barnet fått en grundläggande tillit och vuxna och barn i förskolan byggt upp en kommunikation kan barnet gradvis introduceras i ett nytt språk.
Det framhålls som viktigt att förskolläraren är medveten om olikheterna i kulturmönster och förstår att kontakt med barn vilkas olika språk de inte förstår beror på deras egen känslighet och inlevelseförmåga. Rytmiska och musikaliska övningar ses om en viktig hjälp för att närma sig barn i 2—6 års ålder. Förskolan skall ta upp sånger och barnvisor från barnens olika ursprungsländer.
Iflertalet EG-länders förskolor förekommer inte något hemspråksstöd om vi ser till den språkliga delen av stödet. I rapporten sägs att det är otvetydigt att förskolan hjälper barnet att få kontakt med den nya miljön och till att lära sig landets språk, men att det är oklarare vilken attityd förskolan skall ha till barnets modersmål. Det framhålls som viktigt och även möjligt att det finns någon tvåspråkig vuxen i förskolan under introduktionstiden, något som dock inte i allmänhet kan förverkligas. Andra barn från samma språkgrupp
eller biträdespersonal och ekonomipersonal som rekryteras från invandrar- grupper kan ge barnet möjlighet till kontakt i förskolan på det egna språket. Dessutom finns möjligheter att använda modersmålet i sånger, barnramsor och barnvisor, där alla barn i förskolegruppen kan delta. I några av länderna förekommer försöksverksamhet med särskild träning i invandringslandets språk.
I rapporten beskrivs förskolan som en viktig kontaktpunkt för invandrar- föräldrar. I Danmark har man sedan långt tillbaka utvecklat former för kontakt med alla föräldrar. Dessutom besöker förskollärare och socialarbe- tare hemmen och försöker bistå familjerna i deras boendemiljö. I Holland har man prövat ett program där lärarkandidater besöker familjer och leker med barnen tillsammans med mödrarna för att bl. a. väcka intresse för förskolan. I England är lekgrupper (play-groups) en inte ovanlig form av lekverksamhet även för invandrarbarn i förskoleåldern. Grupperna sam- mansätts så att man får en integration av engelskspråkiga barn och barn från andra språkgrupper. Barn som behärskar engelska dåligt sätts i samma grupp som engelskspråkiga barn. Man är mån om att få en jämn fördelning mellan invandrarbarn och engelska barn. Mödrarna har möjlighet att efter viss utbildning få ta hand om lekgrupper och man försöker stimulera invandrar- kvinnor att bli lekgruppsledare.
När det gäller utbildning av personal var, då rapporten skrevs, praktiskt arbete bland invandrarbarn enda möjligheten för förskolepersonal att få erfarenhet och kunskap beträffande arbete bland invandrarbarn. Invandrar- kunskap fanns inte med i förskollärarutbildningen och det förekom inte heller fortbildning i dessa frågor, något som rekommenderas i EG- rapporten.
Socialstyrelsen i Danmark har i en rapport beskrivit förhållandena för invandrarbarn på daginstitutioner (aug. 1979). Utländska medborgare utgjorde ca 2 procent av hela befolkningen. Av totalt nära 100 000 utländska medborgare 1979 var ca 16 500 barn i förskoleåldern. I rapporten rekom- menderas tvåspråkiga grupper, där barn från en språkgrupp integreras med en grupp danskspråkiga barn och där minoritetsbarnen kan få ”vuxenstöd i relevant form”. Det nämns att det även förekommer några få hemspråks- grupper, s. k. nationella förskolegrupper, i Danmark.
Slutsatser
Bortsett från de nordiska länderna har inga europeiska invandrarländer satsat på hemspråksstöd i den mening vi lägger i begreppet i Sverige. Däremot har en allt starkare betoning lagts på barnets behov av stöd för sin kultur, på föräldrasamarbete och på den mångkulturella aspekten. Barnen skall ha möjlighet att känna sig hemma både i familjens ursprungskultur ochi invandringslandets kultur och samhällsförhållanden. Det förutsätts att de har möjlighet att lära sig det nya landets språk innan de börjar skolan. Modersmålsinlärningen är ett ansvar som huvudsakligen läggs på föräldrar- na. Viss undervisning i och på modersmålet kan förekomma i skolan, men sker huvudsakligen som en form av stödundervisning för att underlätta skolinträdet och förbereda för undervisning på invandringslandets språk. Förskolan ses som ett viktigt medel för att barnet skall lära sig landets
språk. Av det skälet har de europeiska invandringsländernas utbildnings- strävanden för invandrarbarn kommit att fästa allt större förväntningar på förskolan.
Västtyskland
Förbundsrepubliken Tyskland består av 11 politiskt och administrativt självständiga delstater. Vid slutet av år 1980 fanns ca 4,6 miljoner utländska medborgare i hela förbundsrepubliken, vilket motsvarar 7,4 procent av landets befolkning. I fem av delstaterna — Baden-Wörttemberg, Bajern, Berlin, Hessen och Nordrhein Westfalen — finns nära 83 procent av alla invandrare i Tyskland.
Invandrarnas andel av befolkningen är högst i städerna Frankfurt (20 %), Mönchen (17 %), Stuttgart (17 %) och Köln (15 %). I Berlin utgör invandrarna 12,5 % av hela befolkningen.
De största grupperna invandrare kommer från Turkiet, Jugoslavien, Italien och Grekland.
I slutet av år 1980 fanns 419 000 barn 0—6 år med utländskt medborgarskap i Tyskland. De fördelades enligt följande på olika medborgarskap i %:
Turkiet 48 , 1 Jugoslavien 14,6 Italien 13 , 1 Grekland 6,1 Spanien 3 , 1 Portugal 2,5 Övriga 12 ,0 Summa 100,0 Omfattning
Förskolan i Tyskland är huvudsakligen tillgänglig för barn i åldern 3—6 år. Föräldrarna betalar en månadsavgift för en förskoleplats på mellan 17 och 200 D-mark. Förskolan är inte obligatorisk, men en stor del av barnen har gått åtminstone något år i förskola innan de börjar skolan vid 6 års ålder. För närvarande är ca 13 % av förskoleplatserna heldagsplatser.
Tillsynsansvaret är i några delstater socialministerierna, i en del utbild- ningsministerierna. 75 % av institutionerna drivs av privata huvudmän, varav flertalet av katolska eller protestantiska kyrkan. Övriga 25 % drivs av kommunala huvudmän.
År 1979 gick ca 1,3 miljoner barn i förskolan. Av dessa var nära 120 000 invandrarbarn. Den senaste femårsperioden har det eftersträvats att öka invandrarbarnens deltagande i förskolans verksamhet i syfte att de skall lära sig tyska språket och bli bättre förberedda för skolan. Antalet invandrarbarn i förskolan har också ökat påtagligt. År 1975 fanns 65,6 % av de tyska och 28,9 % av invandrarbarnen i 3—5 års ålder i förskola. 1979 var motsvarande andel 75,4 % för de tyska barnen och 43,9 % för invandrarbarnen.
Målsättning
Som regel går invandrarbarnen i bostadområdets vanliga förskolor tillsam— mans med tyska barn. Barn från olika nationaliteter och språk blandas i grupperna. Man försöker praktisera regeln att inte ha mer än 30 % invandrarbarn i en grupp.
Olika delstater har olika principer och sätt för att anställa extra personal för arbetet med invandrarbarn. I allmänhet finns inte tvåspråkig personal utan tyska förskollärare arbetar med invandrarbarnen (t. ex. i Berlin). I utvecklingsprojekt som får statligt och kommunalt stöd ordnas särskild fortbildning för tysk personal som arbetar bland invandrarbarn.
Iden tyska förskollärarens uppgifter ingår att skaffa sig god kännedom om barnens kulturella bakgrund, att ta upp deras lekar och sånger, lära åtminstone en del viktiga ord på barnens språk samt göra invandrarnas seder, traditioner och vardagsvanor förståeliga för tyska barn.
Detta kallas i Tyskland för ett flerkulturellt arbetssätt. Syftet är att barnen skall känna sig accepterade och uppskattade i sin särart. Det framhålls som viktigt att barnens jaguppfattning stärks så att de får lättare att lära sig tyska och bli hemmastadda i det tyska samhället. Det betraktas som familjens uppgift att stödja och utveckla modersmålet.
Ansvariga myndigheter och tjänstemän framhåller att de är medvetna om att den tyska personalen i allmänhet inte är förberedd att klara sådana uppgifter. Därför satsas som nämnts på fortbildning samt utveckling av metodikmaterial. I några delstater, Baden Wiirttemberg och Rheinland Pfalz har särskilda anvisningar utarbetats för arbetet med invandrarbarn. I flera delstater och kommuner har tagits fram broschyrer som informerar föräldrarna om förskolans syfte, innehåll och arbetssätt.
I en del förskolor anställs tvåspråkig kontaktpersonal, som i allmänhet har följande funktioner: D information till invandrarfamiljer om förskolan i syfte att få dem att anmäla barnen till förskola språklig hjälp i kontakter mellan föräldrar och tysk personal arbete för att engagera invandrarföräldrar i förskolans verksamhet rådgivning till tyska lärare om invandrarbarnens kulturella bakgrund stöd till invandrarbarnen för deras kulturella bakgrund i syfte att stärka deras självkänsla, trygghet och språkförmåga genom lek, sånger, sagor m. m.
CICIDEJ
Kontaktpersonerna svarar ofta för flera förskolor ungefär som våra ambulerande hemspråkslärare/tränare.
Försöksverksamhet
De i Tyskland förekommande försöksprojekten följer i allmänhet den flerkulturella modellen, dvs. inget hemspråksstöd, utan stöd för och bemötande av barnens hemkultur. I den mån man har tvåspråkig personal anställd har den huvudsakligen informations- och kontaktfunktioner.
Tvåspråkiga förskolor är en modell som enbart förekommer i Bajern i ett projekt som drivs av Staatsinstitut fiir Fröhpedagogik i Mönchen. Det omfattar 31 förskolor.
I Baden Wörttemberg och Hamburg kompletteras den flerkulturella inriktningen med särskilda lektionspass på 3 år 4 timmar i tyska inom ramen för en lekgruppsverksamhet. Den lösningen har inte vunnit gillande av förskolepersonal och andra som menar att ett flerkulturellt arbetssätt samt speciella stödåtgärder för barn skall kunna utgöra en integrerad del av förskolans verksamhet.
Försöken inriktas främst på två uppgifter: El att utveckla material, dels metodiskt material för personal, dels pedago- giskt material för barn El att utbilda och fortbilda den tyska personalen.
De tre huvudgrupperna av projekt är:
1. Flerkulturell fostran och social anpassning (Hessen och Berlin, Institut fiir Interkulturell Erziehung vid Berlins universitet)
2. Integration av turkiska barn i förskolan med utgångspunkt i den tyska förskolans särskilda arbetssätt (Nordrhein Westfalen, Sozialpädagogi- sches Institut för Kleinkind und ausserschulische Erziehung, Köln)
3. Tvåspråkig/tvåkulturell förskola (Bajern, Staatsinstitut fiir Friihpedago— gik i Mönchen).
I tyska förskolor och försöksprojekt ges således inget egentligt stöd i barnens hemspråk/modersmål. Undantag utgör det bajerska projektet, där projekt- ledningen framhåller betydelsen av att ge stöd för modersmålet, men där själva Språkstödet är relativt begränsat. Större delen av tiden i förskolan är umgängesspråket tyska. De federala myndigheterna i Bonn, utbildningsde- partementet och den federala kommissionen för utbildningsplanering och forskning, ser ingen framtid för en sådan ansats vad gäller en bredare tillämpning i tyska förskolor.
Däremot är ansatsen att skaffa kunskap om invandrarnas ursprungskul- turer mycket medveten i de olika typerna av utvecklingsprojekt. På olika sätt dokumenteras levnadsförhållanden, livsmönster, sagor, sånger, danser m. m. från vissa utvandringsländer, framför allt Turkiet, vars kultur upplevs som mest olik den tyska. Projektet i Berlin har även en socialpsykologisk ansats och bygger på att projektledning och personal sätter sig väl in i de turkiska invandrarnas levnadssätt och förhållanden i invandringslandet.
Den turkiska kontaktpersonalen i projektet i Nordrhein-Westfalen har som en viktig funktion att svara för kontakter med föräldrar, ge dem en ”bild” av den tyska förskolan samt tolka tillbaka den turkiska ”bilden” till tysk personal, tyska föräldrar och till barnen. De skall ge de turkiska barnen ett sådant stöd att de kan identifiera sig själva i sin egen kultur och i den tyska kulturen.
TYSKA SAMHÄL— TURKISKA SAMHÄL- LET/KULTUREN LET/KULTUREN
I projektet i Nordrhein Westfalen lägger man ner stora ansträngningar på att utbilda både tysk och turkisk personal. Man utvärderar och dokumente- rar hur de båda ”bilderna” fungerari relation till varandra. Under projektets gång förs information och underlag för fortbildning av personal ut till förskolor som inte ingår i projektet, även till daghem, som i allmänhet i invandrartäta områden kan bestå av barn av många olika nationaliteter och med många olika språk.
I samtliga nämnda projekt genomförs mycket ingående undersökningar och beskrivningar av invandrarnas bakgrundskulturer och levnadsförhållan- den i Tyskland. En stor del av sådant material bör kunna tillvaratas och utnyttjas även i Sverige.
Skolan
Satsningen på stöd till invandrarbarn i förskolan har enligt de federala myndigheterna haft stor betydelse för barnens anpassning i det tyska samhället och för deras skolgång. En betydligt ökad andel invandrarbarn lyckas numera gå igenom hela den tyska grundskolan — Grund- und Hauptschule. Men fortfarande är det en liten andel som genomgår utbildning som leder till högre studier. I Tyskland innebär det att barnen måste välja Realschule eller Gymnasium redan vid tioårsåldern i stället för Hauptschu- le.
Barn som har svårigheter att följa undervisning på tyska i skolan har möjlighet att gå ett eller ett par år i förberedelseklass, där en tvåspråkig lärare undervisar. Undervisningen skall ske på tyska, men i realiteten sker en del undervisning även på modersmålet. Ibland måste förberedelseklassen utsträckas över flera år. Eleverna i en sådan klass är samtidigt inskrivna och deltar i viss undervisning i vanlig tysk klass.
I några utvecklingsprojekt kan barn i fjärde årskursen få välja hemspråk i stället för ett första främmande språk. I projektet i Berlin prövas detta för elever i årskurs 7 i stället för det andra främmande språket. Det vanligaste är emellertid att eleverna går i eftermiddagsskolor utanför normal undervis- ningstid. Dessa anordnas i många fall av utvandringsländernas konsulat.
England och Wales
I Storbritannien omfattar den obligatoriska skolan barn mellan 5 och 16 års ålder. Förskolan vänder sig till barn i 3—4 års ålder. De vanligaste formerna är vad vi skulle kalla deltidsgrupper eller lekskolor samt förskoleklasser. Daghemmen räknas inte som pedagogiska utan renodlat sociala institutio- ner. Hälso- och socialvårdande myndigheter har tillsynen över dessa medan skolmyndigheterna ansvarar för deltidsgrupper och förskoleklasser.
På senare år har 5. k. mödra- och spädbarnsgrupper (mother and toddler groups) och lekgrupper (play groups) blivit relativt utbredda. 1980 omfat- tades ca 420 000 barn av lekgrupper. Dessa organiseras av The Pre-School Playgroups Association som år 1980 hade 390 lokala föreningar och 40 regionala förbund. Syftet med mödra- och spädbarnsgrupperna, som vänder sig till mödrar med barn upp till ca två års ålder, är att möta behov hos mödrar som inte har stöd av familj och vänner att klara barnets fostran och förstå dess
utveckling. Lekgrupperna år för barn i 3—4 års ålder som inte har plats i reguljär förskola. De leds av personal som genomgått en ettårig kurs där utbildning ges en dag per vecka.
I England ligger betoningen när det gäller minoritetsbarn i förskola och skola främst på flerkulturella aspekter och undervisning i engelska som andra språk. Några få försök har gjorts med att föra in undervisning i och på modersmålet. I övrigt läggs hemspråksundervisning utanför skolan och skoltiden och organiseras på frivillig basis av immigrantgrupper rn. fl. I Wales och Irland finns däremot skolor och lekgrupper som bedriver verksamhet på dessa länders ursprungsspråk.
I England finns en del forskning rörande minoritetsgruppernas anpassning i det engelska samhället. Den rör främst etniska aspekter, men det finns också vissa projekt rörande flerspråkighet.
Följande redogörelse av aktuella trender i England och Wales är hämtad från en rapport från en studieresa som gjordes av Lenore Arnberg från pedagogiska institutionen vid Linköpings universitet under september 1981.
England
I en rapport från Centre for Information on Language Teaching i London 1975 konstateras att skolan i stort sett fortfarande bortser från invandrar- språken. En stor del av invandrarna är samväldesinvånare, men det finns även ca 30 000 invandrare från europeiska länder.
Den ringa satsningen på hemspråksstöd i engelska förskolor och skolor har till stor del ekonomiska orsaker. Men det är också en politiskt känslig fråga. Dessutom förekommer ett mycket stort antal olika språk i distrikt där invandrarna bör. En undersökningi 18 grundskolori London 1978 visade att ca 3 100 eleveri den första årskursen talade 52 språk och 33 olika utländska dialekter.
Engelska var undervisningsspråk under kolonialtiden i de olika engelska kolonierna. Eftersom en stor del av den invandrade befolkningen kommer från de nuvarande samväldesländerna har man sett det som oproblematiskt att de använder engelska i England. Den EG-rekommendation som England var med och skrev på 1976 skulle även gälla samväldesländerna, men den har således inte förverkligats. Några försök har gjorts att införa minoritetsspråk främsti skolan, t. ex. i Birmingham, Bradford och Coventry. Ett par projekt har finansierats av EG.
Men som nämnts ges modersmålsundervisning för minoritetsgrupper huvudsakligen utanför och utan samband med förskolan och skolan av olika grupper i samhället. Sådan undervisning anordnas av frivilliga organisatio- ner, ambassader eller konsulat samt religiösa samfund.
Arnberg besökte skolor bl. a. i Bradford där barn lärde sig fyra språk samtidigt, engelska i skolan, punjabi i hemmet samt urdu och arabiska i religiösa klasser efter skolans slut.
En forskare, dr Verity Kahn, som leder ett projekt om hemspråksunder- visning menar att med tanke på nuvarande ekonomiska läge är det orealistiskt att tänka sig att hemspråksundervisning införs i skolorna den närmaste framtiden. Det bästa man kan hoppas på är att det blir en bättre
samordning mellan skolorna och de språkklasser som drivs av frivilliga organisationer m. fl.
Det av Kahn ledda projektet har som syfte att bidra till pågående debatt om hemspråksundervisningen. Det skall bidra till den teoretiska debatten om tvåspråkighet och samla kunskaper om flerspråksinlärningen från bl. a. social och kulturell synpunkt. Projektet avser även att stimulera till fortsatt forskning på området samt ge information till olika grupper i samhället: föräldrar, barn, lärare och administratörer.
Ett annat forskningsprojekt som genomfördes i Bradford 1978—1980 prövade undervisning på olika minoritetsspråk under ungefär halva skolda- gen. Man undersökte lärares och föräldrars attityder samt barnens sociala och kulturella hembakgrund. Projektet studerade barnens språkutveckling när det gällde modersmålet punjabi och engelska. Även barnens sociala anpassning och förhållanden i klassrumssituationen undersöktes. Man kom bl.a. fram till att barn med goda förutsättningar tillgodogjorde sig den tvåspråkiga undervisningen väl och stimulerades av den. Men för dem som hade större svårigheter att hänga med ansåg man att undervisning helt på punjabi skulle ha varit bättre.
I England genomförs en ganska omfattande undervisning i engelska som andra språk vid bl. a. så kallade language centers. Dessa ger stödundervis- ning i engelska främst för barn som varit kort tid i England. I sådana språkklasser går barn i ett åt två år och följs under tiden upp av en lärare vid sin reguljära skola. Barnen börjar vid fyra års ålder vid ett språkcentrum, som också ibland organiserar aktiviteter där andra familjemedlemmar involveras, t. ex. i form av mödraklubbar.
Dessutom förekommer hemundervisning, oftast av frivilliga krafter, för invandrare som är förhindrade att gå i kurser, s. k. home tutoring. Man menar att utbildning i hemmiljön tvingar fram ett större hänsynstagande till invandrarens kultur. Även barnen får delta och får språkundervisning tillsammans med sina föräldrar.
I London genomförs en del särskilt arbete med invandrarbarn i reguljära förskolor. I ett program besöker särskilda lärare förskolor för att arbeta med afrikanska och västindiska barn. I ett annat program har tvåspråkiga assistenters arbete i barngrupper med invandrarbarn utvärderats.
Wales
I Wales räknar man med att endast ca 12 % av skolbarn som kommer till lågstadiet är tvåspråkiga, flertalet är enbart engelskspråkiga. Det finns ett femtiotal skolor som i Wales undervisar i walesiska som första språk och där en större del av undervisningen sker på walesiska, s.k. Welsh-medium Schools. Vid slutet av lågstadiet, då barnen är i sjuårsåldern, utgörs ca 40 % av kursplanen av undervisning på engelska. Samtidigt som man har stor framgång med att få walesiskspråkiga barn så har detta inte negativt påverkat barnens färdigheter i engelska språket.
Det finns även tvåspråkiga skolor som undervisar på walesiska som andra språk. 1977 fanns ca 200 sådana skolor. Undervisningen på walesiska omfattar 40—50 % av den totala undervisningen. Tvåspråkighetsprogrammet införs tidigt och fortsätter hela lågstadiet (5—7 års ålder). Walesiska införs
successivt, först i lekens form. Barn som genomgår sådana skolor blir i allmänhet tvåspråkiga. De blir inte lika duktiga i walesiska språket som barnen i de skolor där walesiska är huvudspråk, men betydligt bättre än barn i vanliga skolor där barnen får enbart lektioner i walesiska språket. Barnen i Wales har också möjlighet att gå i walesiska förskolor och lekgrupper. Sådana organiseras av National Association of Wales Medium Nursery Schools and Playgroups. Av de 4001ekgrupper som finns i Wales är högst 10 enspråkiga på walesiska. I en del fall kombineras lekgrupperna med undervisning för föräldrar på walesiska. Föräldrar som inte kan walesiska får lära sig åtminstone en del enkla fraser som de kan använda i mödra- och småbarnsgruppen och vid umgänge hemma med barnen.
Vojvodina i Jugoslavien
Vojvodina är en s. k. autonom provins i östra Jugoslavien, administrativt förenad med Serbien. De största städerna är huvudstaden Novi Sad och Subotica. Vojvodina är ett bördigt slättland med ett rikt jordbruk och betydande livsmedelsindustri.
Här har i långa tider funnits människor av många olika nationaliteter, språk och kulturer. Av den nuvarande befolkningen på två miljoner är drygt hälften serber och ca en fjärdedel ungrare. Övriga grupper är främst slovaker, kroater och rutener (ukrainare eller lillryssar). I Vojvodina bor ett tjugotal olika folk och folkslag.
Under medeltiden var Vojvodina nästan helt ungerskt men serbisk inflyttning ledde till att ungrarna på 1500-talet kom i minoritet. Före första världskriget ingick Vojvodina i habsburgarnas österrikisk-ungerska välde och 1919 kom det att tillhöra det nyskapade Jugoslavien. Fram till dess var undervisningsspråket i skolorna ungerska, men de olika nationaliteterna hade i många fall egna skolor där det undervisades på det egna språket.
Numera går uppemot 40000 barn i förskoleåldern (0—6 år) i förskola. Ungefär 60 % av dem är sexåringar. Man räknar med att ca 94 % av sexåringarna i Vojvodina går i förskola. I de större städerna beräknas 50 % av alla barn i förskoleåldern gå i förskola mot ca 20 % på landsbygden.
Förskoledagen är 4—5 timmar dagligen utom för barn med förvärvsarbe- tande föräldrar, som kan vistas i förskolan den tid föräldrarna är i arbete.
Förskolan består av tre åldersgrupper: barn upp till tre års ålder, 3—5 år och barn i sexårsåldern. När barnen är sju år börjar de skolan.
Det pedagogiska program som nu gäller för förskolan fastställdes 1978 och har utarbetats på de språk som har officiell status i Vojvodina: serbokroa- tiska, ungerska, slovakiska, rumänska och rutenska. Barnens föräldrar väljer vilket språk som de vill att deras barn skall använda i förskolan. Ända upp genom skolan och även universitetet skall barn och ungdomar kunna erhålla undervisning på sitt modersmål. Olika distrikt i en kommun kan ha dominans av någon nationell grupp och denna majoritets språk kallas ”omgivnings- språk”. Så kan t. ex. serbokroatiska vara omgivningsspråk i ett bostadsom- råde och ungerska minoritetsspråk och ”hemspråk” för en del familjer och barn. I ett annat område kan omvänt förhållande råda. Många barn är
tvåspråkiga när de börjar förskolan och det är även möjligt att gå i tvåspråkig förskola.
Enspråkiga barn som tillhör en minoritetsgrupp i ett område skall ha möjlighet att gå i en förskolegrupp där detta språk används. Rekommenda- tionen är att om det finns minst 8 barn inom ett språk i en förskola skall en förskolegrupp bildas för detta språk.
En del föräldrar väljer majoritetsspråket i förskolan för sitt barn trots att det talar ett minoritetsspråk. Speciellt gäller detta rutenerna som är en mycket liten minoritet. Det finns olika skäl till att föräldrarna väljer på detta sätt. Ett skäl kan vara att de får lov att välja en förskola långt från bostaden om barnet skall få delta i en förskoleverksamhet på sitt modersmål. Föräldrarna kan också anse att barnet har större nytta för framtiden av att få undervisning på majoritetens språk. Man försöker dock så långt det går att ge dessa barn stöd i modersmålet. Ett alternativ till modersmålsstöd i förskolan är att barn kan få delta i lek- och fritidsverksamhet på modersmålet i ett kulturcentrum.
Alla barn får från fem års ålder möjlighet i förskolan att vid sidan av sitt språk — om det är ett minoritetsspråk — lära sig omgivningsspråket. Det uppges att en stor del barn är minst tvåspråkiga när de börjar skolan.
Förskolans pedagogiska program innefattar till en del lärarledd lek och aktivitet: fysisk fostran och hälsofostran, musik, rytmik och rörelse, språkutveckling, bild och form, grundläggande matematiska begrepp samt — från fem års ålder — omgivningsspråket. Övriga delar av programmet utgörs av fri lek och aktivitet, inom- och utomhus, samt måltider och vila. Förskoleprogrammet är samordnat med skolans undervisning och man räknar med att en stor del av barnen kan läsa och skriva innan de börjar skolan vid sju års ålder. Myndigheterna planerar att få till stånd obligatorisk förskola för sexåringar inom en inte alltför avlägsen framtid.
Ungefär tre fjärdedelar av barnen i förskolan i Vojvodina har serbiska eller kroatiska och cirka en sjättedel har ungerska som modersmål. Följande språkkombinationer är de mest vanliga: serbokroatiska—ungerska, serbo- kroatiska-slovenska, serbokroatiska—rumänska.
Personalen skall vara tvåspråkig och det finns förskollärarutbildning på alla de officiella språken. I Novi Sad finns två konsulter i tvåspråkighetsfrå— gor som för ut pedagogisk och språklig information till personal i förskolorna och ger råd i olika situationer.
Vid pedagogiska institutionen i Novi Sads högskola genomförs forskning i tvåspråkighetsfrågor. F. n. leder lektor Lajoz Genz ett sådant projekt, som hittills visat att barnen i sex- och tioårsåldern klarar tvåspråkigheten bra. De tvåspråkiga barnen tycks jämfört med de enspråkiga bli mer flexibla och framgångsrika i skolan.
Vid utbildningsdepartementet i Belgrad framhölls att Vojvodina har särskilt stor erfarenhet när det gäller tvåspråkig förskolefostran och skolundervisning. I andra områden i Jugoslavien är minoriteterna inte lika spridda och så många som där. Men även i andra delar av landet, där det t. ex. finns bulgarer och rumäner, försöker man arbeta med barnen på deras modersmål.
Norge
Vid slutet av år 1979 fanns något över 10 000 barn i förskoleåldern i Norge vilkas föräldrar var utländska medborgare. Därtill finns inhemska minori- tetsgrupper: samer, finska invandrare i Nordnorge och norska zigenare. I Oslo har ca 10 % av alla barn som föds föräldrar från asiatiska, afrikanska och latinamerikanska länder samt från Turkiet och Jugoslavien.
Förskolan — barnehagen — inrymmer både deltidsgrupp och daghem. För tillsyn av förvärvsarbetande föräldrars barn finns också familjedaghem. I kommunerna är det socialförvaltningarna som är huvudmän för verksamhe- ten. Central tillsynsmyndighet är Forbruger- og administrasjonsdepartemen- tet.
Departementet har lagt fast vissa principer för innehåll i och organisation av förskolan beträffande barn från språkliga minoritetsgrupper (St. meld. nr 17, 1977—78 samt rundskrivelse P-548):
förskolor med barn från minoritetsgrupper bör representera minoritetens kultur och livssyn när föräldrarna önskar det
målsättningen i förskolor med barn från såväl en minoritetsgrupp som från majoritetsgruppen bör utarbetas med hänsyn till båda gruppernas kultur.
Detta är i samklang med principerna för norsk invandringspolitik (jfr St. meld. nr 74 (1979/80) ”Om innvandrere i Norge”):
Invandrarna bör kunna få välja vilken grad av anknytning till Norge de önskar utöver det som är nödvändigt för att fungera här. Det bör inte ställas krav på att invandrarna skall bli så norska som möjligt. Det är därför viktigt att de ges möjligheter till att ta vara på eget språk, religion, kultur osv. , samtidigt som det ges möjligheter till undervisning i norska och om norska samhällsförhållanden.
Antalet minoritetsbarn i förskolan har ökat påtagligt i Norge de senaste åren. Detta föranledde departementet att genomföra ett projekt om förskolornas arbete med barn från språkliga minoritetsgrupper. I projektet, som genomfördes 1978—1980, undersöktes hur många minoritetsbarn som fanns i förskolorna, vilka språk de tillhörde, hur förskolorna arbetade med barnen och vilka typer av stödåtgärder som kunde behövas (Blekken, 1981). Tio kommuner ingick i projektet: Baerum, Bergen, Drammen, Hamar, Kristi- ansand, Nedre Eiker, Oslo, Stavanger, Tana och Trondheim. De olika minoritetsgrupper som ingick i projektet var: chilenare, pakistaner, indier, vietnameser, turkar, zigenare, marockaner och samer. Totalt omfattades 200 minoritetsbarn i 15 förskolor av projektet.
Vanligen gick barnen i projektet i en vanlig norskspråkig grupp och utgjorde en liten grupp på ca 4 barn från samma språkgrupp. I övrigt förekom i projektet även hemspråksgrupper/enspråkiga grupper och sammansatta/ tvåspråkiga grupper.
Arbetet i förskolorna lades upp efter följande huvudlinjer:
1. Förskolorna i projektet skulle förstärkas med en modersmålslärare, dvs. en vuxen som representerar hemmets språk och kultur.
2. Minoritetsbarn med samma modersmål bör såvitt möjligt samlas i en ngP-
3. Förskolan bör sträva efter att bli tvåkulturell, också i den meningen att
man prövar att komplettera förskolan med material och bruksting som representerar den främmande kulturen.
4. Förskolan bör medverka till att underlätta barnens och familjens anpassning till och kontakt med norskt samhälle.
I projektrapporten framgår vilken betydelse det har för minoritetsbarnen att det finns personal från den egna språkgruppen i förskolan och som representerar det som de är hemmastadda med från sin hemmiljö. Detta betonas särskilt av personal i förskolor som innan projektet inleddes hade minoritetsbarn i sina grupper men inte tvåspråkig personal. De förstod vilka svårigheter barnen haft att utstå och upptäckte att barnen blivit öppnare och mer frimodiga. Hemspråksläraren ger barnen möjlighet att förstå och bli förstådd, framhålls i rapporten. Hon är den viktigaste trygghetsfaktorn för barnen och har stor betydelse som kulturförmedlare. Det senare gäller också visavi de norska barnen och ofta även de norska föräldrarna som fått möjlighet att sätta sig in i andra kulturers värderingar och levnadssätt. Kontakterna för den norska personalen med minoritetsbarnens föräldrar kom att fungera på ett betydligt bättre sätt när hemspråksläraren kom in i bilden. I förskolor med både norska och minoritetsbarn såg personalen att det lätt blev så att varje grupp isolerade sig. Därför har många försökt arbeta så att alla vuxna delar på ansvar för och försöker ha kontakt med alla barn.
Den norska personalen gick in för att ge barnen positiva upplevelser av kontakterna med norska barn och vuxna, göra dem bekanta med norska förhållanden och norskt levnadssätt, speciellt i närmiljön. Som gemensamt mål samlades man kring att ge barnen trygghet och kontakt. Dessutom tog man särskilt upp hälso- och kostfrågor samt frågor om lämplig klädsel i det norska klimatet. Personalen ansåg att det var en viktig uppgift att stödja barnen i att utveckla sina kunskaper i det norska språket, att ge dem ett rikare och mer nyanserat ordförråd än de får i umgänget med enbart andra barn.
Några systematiska observationer av barnens språkutveckling hade projektet inte utrymme för. Det framhålls som angeläget att undersöka sambandet mellan språkfärdighet, socialt samspel och beteendemönster hos barnen. Forskning som kan ge kunskap om särskilt de allra yngsta minoritetsbarnens utveckling och anpassning i förskolan framstår enligt rapporten som mycket angelägen.
Någon värdering av modersmålsstödets effekter i olika organisationsfor- mer kunde heller inte göras i projektet. Det anses inte vara en idealisk lösning att integrera enstaka barn från en minoritetsgrupp i en norskspråkig förskolegrupp. Men eftersom minoritetsgrupperna ofta är små och bor spridda blir detta svårt att undvika. Därför anses det viktigt att diskutera och försöka lösa frågan med att ge barn i den situationen bästa möjliga stöd språkligt och kulturellt.
Projektet visade på mycket stora behov hos personalen av information och utbildning, såväl grundutbildning som fortbildning, om invandrarnas och minoriteternas situation och olika behov. Det finns ännu ingen särskild förskollärarutbildning för tvåspråkiga i Norge och det uppges i rapporten finnas behov av sådan.
Australien
I Australien finns deltidsförskolor och daghem för barn i 0—5 års ålder. Barnen börjar skolan då de är 6 år. Deltidsförskolan är öppen huvudsakligen för fyra- och femåringar under en eller två för- eller eftermiddagar i veckan. Delstatsregeringarna inom samväldet är huvudmän för dessa.
Kommersiella eller icke-kommersiella organisationer svarar allmänhet för daghemmen i Australien. Delstatsregeringarna utfärdar tillstånd till att driva daghem. 1972 började samväldesregeringen inrätta icke-kommersiell dag- hemsverksamhet.
Samväldesregeringen ger bidrag till både deltidsförskolor och daghem inom ramen för ett barnomsorgsprogram. Bidragen administreras av socialdepartementet, som även svarar för forsknings-, utvärderings- och informationsprojekt.
Vid folkräkningen 1976 fanns nära 1,5 miljoner barn 0—5 år i hela Australien, varav uppemot 50 000 var födda utomlands. Ett mycket större antal barn hade föräldrar födda i ett annat land, men det fanns ingen statistik över dessa. I juni 1980 uppskattades antalet barn 0—5 år inom daghem till 90 000 och inom deltidsförskolor till 170 000. Ca 160 000 barn fick tillsyn i privata familjedaghem. Det statliga bidragssystemet för barnomsorg ger särskild prioritet när det gäller omsorgen för barn med behov av särskilt stöd, till vilka bl. a. räknas barn i invandrarfamiljer.
Australiens befolkning består av en mängd olika etniska grupper med varierande kulturell bakgrund. Ett hundratal olika språk och dialekter talasi landet. Invandringen efter andra världskriget har inneburit att över en femtedel av befolkningen är född utomlands. Över hälften av dessa härstammar från länder med mycket olika språk och dialekter. Den andra halvan är av anglosachiskt ursprung. Det finns människor i Australien från de flesta europeiska länder, från mellanöstern, Asien och Sydamerika. Dess- utom har Australien en ursprunglig, inhemsk befolkningsgrupp som lever såväl på landsbygden som i städerna.
I den beskrivning från australiska utbildningsdepartementet via svenska ambassaden i Canberra som denna beskrivning bygger på framhålls att invandrargrupper ofta har bestämd och olika syn på barnomsorg. Det statliga barnomsorgsprogrammet erkänner deras rätt till en barnomsorg som är anpassad till vars och ens behov och kultur. Det finns också särskilda statsbidrag för barnomsorgsprojekt för invandrarbarn. Man kan få anlägg- ningsbidrag och bidrag för att täcka en del av personalkostnaderna i daghem. Dessa betjänar ibland mer än en invandrargrupp beroende på bostadsom- rådets befolkningssammansättning. S. k. etniska daghem engagerar tvåsprå- kig personal.
Programmet avser att stimulera olika etniska grupper att själva aktivt delta i planering och utveckling av barnomsorgen med stöd av etniska resurs- och rådgivningsorgan. I Viktoria t. ex. finns ett kooperativt etniskt serviceorgan som stödjer gemensamt agerande mellan olika etniska grupper i syfte att utveckla barn- och familjeservice. Även i Sydney finns ett liknande kooperativ för etnisk barnomsorg samt familje- och samhällsservice. Båda dessa får betydande stöd genom barnomsorgsprogrammet.
Samtidigt uppmuntras invandrare att utnyttja reguljär barnomsorg.
Särskild uppmärksamhet har riktats mot att göra barnomsorgen mer medveten om behov hos familjer med icke anglosachsisk bakgrund.
Det finns även andra typer av etniskt orienterad samhällsservice. S. k. flerkulturella resurscentra ger rådgivning om småbarnsfostran. De utvecklar också och sprider tvåspråkigt material för barn samt för personal som arbetar med förskolebarn i daghem, deltidsförskolor och andra typer av barnomsorg. Sådana centra gör även bl. a. översättningar av barnberättelser och barnsånger till olika språk samt tvåspråkig information till föräldrar med barn i deltidsförskolor och daghem.
Barnomsorgsprogrammet stödjer särskilda socialarbetare som arbetar med barn- och familjefrågor för invandrare. De undersöker behovet av barnomsorg och försöker utveckla olika slag av service för att möta olika behov och befrämja flerkulturella aktiviteter, bl. a. deltidsförskolor och daghem samt föräldradeltagande i dessa.
Barnomsorgstjänstemän avlönas inom programmet för att medverka till samordning av barn- och familjeservice. I områden med hög invandrartäthet håller de nära kontakt med olika grupper och eventuella organisationer samt hjälper till med att utveckla program för olika invandrargrupper, sprider information rn. m.
Dessutom genomförs särskilda projekt för flyktingar från Sydostasien. Staten stödjer även olika andra familjeinriktade program för invandrare.
Sammanfattningsvis konstateras att australiska samväldesregeringen på olika sätt försöker möta invandrares olika behov av barnomsorg. Närhelst det är möjligt stöds åtgärder som syftar till utveckling av barnets modersmål och anknytning till kulturbakgrunder. Det framhålls att regeringen i sitt program inte ger föreskrifter för service utan försöker svara mot behov som framförs i samhället.
Summering och kommentarer
Det har inte varit möjligt att ge en fullständig bild av hur man i olika länder genom insatser i förskolan försöker möta behov hos invandrarfamiljer och inhemska minoritetsgrupper. Tillgängligt material från Europarådet och EG samt enstaka länder ger den mest översiktliga informationen om förhållandet inom europeiska invandringsländer. Det kan även nämnas att det i USA, som under 1800-talet blev ett mycket mångfasetterat invandringsland, funnits och fortfarande finns främst skolor och även universitet som inrättats av olika invandrargrupper. På senare tid har bl. a. behovet av särskild social service och undervisning för invandrade mexikaner uppmärksammats.
Av tillgängligt underlag framgår att få länder systematiskt satsar på hemspråksstöd för invandrarbarn. I den mån detta förekommer har det främst gällt någon form av förberedelseklasser inom skolan respektive modersmålsundervisning på högre stadier inom grundskolan. En utvecklingi den riktningen när det gäller förskolan är emellertid på väg i Norge och även i Danmark. De verkligt stora invandringsländerna, med visst undantag för bl. a. Australien, strävar inte generellt efter att i förskola eller skola ge stöd för barnens modersmål.
Däremot är det viktigt att uppmärksamma att länder världen över ofta rymmer flera språk. I en del fall förekommer olika officiella språk i olika
delar av länder som t. ex. i Canada, Belgien, Luxemburg och Schweiz. 1 en del andra länder finns minoritetsspråk eller nationella språk vilka genom grundlagen eller på annat sätt har tillförsäkrats en särskild status med vilken bl. a. förbinds att olika officiella skrivelser och information från myndigheter går ut på de olika språken, att förskolefostran och skolundervisning skall bedrivas på de olika språken. Exempel på länder där detta förekommer är, förutom Jugoslavien, Finland och Sovjetunionen.
I många ovan beskrivna länder ligger betoningen, som framgått, på att invandrarbarn skall få stöd genom förskolan till att integreras i det samhälle där de lever och att lära sig samhällets språk. Främst strävar man efter att förskolan skall anpassas till barnens kulturella och sociala bakgrund. En liknande inriktning kan avläsas bl. a. av rapporter från Nederländerna och Belgien. Även i Frankrike betonas från officiellt håll känslighet för invandrarbarnens bakgrundskultur, men tonvikten ligger mycket starkt på att barnen skall ha möjlighet att lära sig det franska språket så snart som möjligt. Det framhålls att detta bör ske så mjukt som möjligt, att lärarna bör ha en del invandrarkunskap i sin utbildning och att de bör ha ett nära samarbete med barnens föräldrar.
I en del länder arbetar tvåspråkig personal i förskolan, men den har ofta inte en med inhemsk personal jämbördig utbildning och återfinns oftast i assistentfunktioner. I Västtyskland har tvåspråkig personal sin främsta uppgift som kontaktpersoner mellan barn respektive föräldrar å ena sidan och tysk personal å den andra.
Även i Sverige, som synes vara det enda invandringsland som mycket konsekvent försökt satsa på hemspråksverksamhet för invandrarbarn, finns en stor andel icke pedagogiskt och tvåspråkigt utbildad personal. Men i motsats till andra länder finns tillgång till högre utbildning av tvåspråkig personal i förskola och skola. Sverige kan därigenom få förutsättningar att lägga en reell betoning på såväl språkliga som kulturella aspekter, bl. a. genom att den tvåspråkiga personalen kan få en status som är något så när i nivå med den "inhemska” personalens.
Som vi sett finns i ett flertal andra länder en mer utvecklad hemspråks— verksamhet utanför förskolan och skolan. Delvis torde detta bero på en tradition som utvecklats i respektive land, där samhället är mer beroende av frivilliga, privata initiativ. Sådan verksamhet förekommer i begränsad utsträckning även i Sverige. I vårt land finns också en möjlighet, som ännu inte utnyttjats i någon större omfattning, nämligen att i den öppna förskolan anordna hemspråksverksamhet t. ex. i samarbete med invandrar- och minoritetsorganisationer.
Slutligen bör nämnas att det finns anledning att följa forskning och försöksprojekti andra länder, både socio-lingvistiskt inriktad forskning och försökspro jekt med särskilda insatser i förskolor för invandrarbarn och deras föräldrar.
Litteratur till bilaga 4
Internationella organisationer
Commission of the European Communities (EG): The children of migrant workers. Studies. Education series no 1, Brössel april 1977
Europarådet: Woodhead, Martin: Pre-school Provision in Western Europe, DECS/EGT (79) 42
Woodhead, Martin: Pre-school Education in Western Europe; Issues, Policies and Trends. Council of Europe/Longman, London and New York 1979 The integration of migrants' children into pre-school education Report of symposium at Berlin 6—11 December 1976. CCC/EGT (77) 10 Factors which influence the integration of migrants' children into pre-school education in France by M. Goutard. CCC/EGT (76) 13 Factors which influence the integration of migrants' children into pre-school education in the Federal Republic of Germany by R Gerstadter and A Lopez-Blasco. CCC/EGT (76) 18 Factors which influence the integration of migrants” children into pre-school education in the Netherlands by T.J. Triesscheijn, with N J Haren, RI Lindeboom and K Winnips. CCC/EGT (76) 26 Factors which influence the integration of migrants' children into pre-school education in Sweden, by B-I Stockfelt-Hoatson. CCC/EGT (76) 19 B-1 Pre-school education — aims, methods and problems. Report of symposium at Venice (Italy) 11—16 oct. 1971 CCC/EGT (71) 46 The education of migrant workers children. Dossiers for the intercultural training of teachers: Belgium. DECS/EGT (79) 104—E Cyprus. DECS/EGT (79) 105-E Denmark. DECS/EGT (79) 106-E Federal Republic of Germany. DECS/EGT (79) 112-E Finland. DECS/EGT (79) 108-E France. DECS/EGT (79) 110-E Italy. DECS/EGT (79) 114-E Luxembourg. DECS/EGT (79) 115-E Netherlands. DECS/EGT(79) 117—E Portugal. DECS/EGT (79) 119-E Spain. DECS/EGT (79) 120-E Switzerland. DECS/EGT (79) 123-E
Nordisk Ministerråd, sekr. for nordisk kulturell samarbejde: Nordiska kulturavtalet — avtal mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om kulturellt samarbete
UNESCO:
The education of migrant workers and their families. Case studies undertaken for the National Commission of Finland, France, Sweden, Yugoslavia. Educational studies and documents no 27, Paris 1978
Enskilda länder
Danmark Socialstyrelsen: Invandrerborn. Daginstitutioner. Rapport, augusti 1979
Frankrike Accueillir, Bulletin Mensuel de S.S./1.5. : Langues et cultures etrangéres. Experiences d'animation en langue d'origine dans les écoles maternelles. Numero 80, mai—juin 1981
Norge Forbruker- og administrasjonsdepartementet: Blekken, Unni: Oppfolging av barnehager for fremmedspråklige barn. (tillsammans med Barnevaernsakademiet, Oslo 1981) Rundskrivelse P-548
Statsmeldung nr 17, 1977/78 Statsmeldung nr 74, 1979/80 "Om innvandrere i Norge”
England och Wales Arnberg, Lenore: Travel Report: Bilingual Education of Young Children in England and Wales (september 1—18 1981). Preliminary Report, Department of Education, Linköping University
Västtyskland b:e (betrifft erziehung, tysk pedagogisk tidskrift): Temanummer Ausländerkinder, heft 11, November 1978 Bund-Länder-Kommission ftir Bildungsplanung und Forscherförderung:
Förderung Ausländerkinder und Jugendlicher, Heft 2, Bonn Dezember 1980 Der Bundesminister fär Bildung und Wissenschaft: Gleiche Chancen fiir Ausländerkinder. Information Bildung Wissenschaft, Sonder- ausgabe Januar 1980 Deutsches Jugendinstitut, Munchen (eget förlag) Weidacher, Alois: Ausländische Arbeiterfamilien, Kinder und Jugendliche. Situa- tionsanalysen und Massnahmen 1981 Zemlin, Petra: Erziehung in ttirkischen Familien 1981 Cremer, Giinther: Sozialisationsbedingungen ausländischer Kinder und Jugendlicher in der Bundesrepublik Deutschland. Eine Literatur- und Forschungsdokumentation (andra upplagan 1980) Walz, Hans D: Zur Situation von jugendlichen Gastarbeitern in Familie, Freizeit, Schule und Beruf. 1980
Walz, Hans D: Sozialisationsbedingungen und Freizeitverhalten Italienischer J ugend- licher. 1980 Mäncher, Alice: Ausländische Frauen. Annotierte Bibliographie. 1980 Miinscher, Alice: Ausländische Familien in der Bundesrepublik Deutschland. Familiennachzug und generatives Verhalten. 1979
Der Minister fu'r Arbeit, Gesundheit und Soziales des Landes Nordrhein-Westfalen: Ausländische Kinder im Kindergarten. Information för Jeden 14 (från seminarium
1979)
Ministerium fär Kultus und Sport Baden-Wärttemberg: Pädagogische Hilfen fiir die Arbeit mit Kinder im Kindergarten, August 1979
Der Senator fär Familie, Jugend und Sport Berlin: Forschungsplan fiir den Modellversuch Sozialisationshilfen fiir ausländische Kinder im Kindergarten, 6 Dezember 1979 (III B1/AP)
Statsinstitut fär Frähpädagogik, Munchen:
Fthenakis T, Wassilios E:
Förderung Verhaltensausfällige Kinder in integrierten Gruppen. Der gegenwärtige Stand der Forschung im Uberblick
Die Förderung Griechscher Kinder in der Bundesrepublik Deutschland. Probleme der Zweiten Generation Förderung Deutscher und ausländischer Kinder im Elementarbereich, Miinchen 1979 Bilingual und Bikulturelle Förder-programme als alternative fiir Ausländische Kinder der Zweiten Generation (ur Bticher fiir ausländische Kinder, Schriftenreihe des Börsenvereins des Deutschen Buchhandels, band 13, Frankfurt 1979) Bilingualismus-Bikulturalismus in der friihen Kindheit (ur Fthenakis m. fl. Bildungs- wirklichkeit Bildungsforschung, Bildungsplanung (Verlag Ludwig Auer Donau- wörth, 1981)) Staatsinstitut fiir Friihpedagogik i Miinchen ger under 1982 ut 5. k. Situationseinhei- ten. I en preliminär upplaga finns 34 sådanan "situationsenheter": Exempel på titlar: 1. So sehe ich aus; 5. Das ist meine Familie; 7. So wohnen Wir; 18. Viele Länder — viele Menschen; 19. Was alle Menschen zum leben brauchen; 32. Wir machen eine Reise; 33. 50 sieht es in unserem Heimatort aus; 34. Was wir von friiher wissen.
Ovrigt:
Akpinar, Unal: Sozialisationsbedingungen in der Turkei. Materialien zum Projekt- bereich Ausländische Arbeiter. Chaib, Mohamed och Widgren, Jonas: Invandrarbarnen och skolan. En nyckelfråga för Europa, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1976 Micksch, Jörgen: Zusammenleben mit Muslimen. Eine Handreichung. Verlag Otto Lembech, Frankfurt am Main, febr. 1980
,, 1911" kill-"
höljt-flå
1- , .. . . "J," FAN,-"'I "E ';1— h
_. _'| ( 'N'-Hk—rlb
_mljiu
:a gir.
Litteratur
Allmänt
Förskolan del 1, Barnstugeutredningen, SOU 1972:26 Förskolan del 2, Barnstugeutredningen, SOU 1972:27 Förskolans pedagogiska verksamhet, Mål och inriktning, Arbetsplan för förskolan, socialstyrelsen/Liber förlag, 1981 Förslag om åtgärder för invandrarbarn i förskola, grundskola och gymnasieskola, Förslag angivet av arbetsgruppen för fortsatt utredning om invandrarelevernas utbildningssituation i grundskolan och gymnasieskolan, DsU 1975:13 Heyman, A.-G.: Invanda kulturer och invandrarkulturer, socialstyrelsen/Liber läromedel, 1981 Heyman, A.-G.: Invandrarbarn, 2:a uppl., Centralförbundet för socialt arbete, Stockholm 1978 Invandrarbarn i förskolan, socialstyrelsen, meddelandeblad nr 5/77 Invandrarbarn i förskolan, Arbetsplan för förskolan 4, socialstyrelsen/Liber förlag, 1978 Invandrarutredningen 3, Invandrarna och minoriteterna, SOU 1974:69 Om förenklade statliga regler inom barnomsorgen, Prop. 1980/81:205 Om hemspråksundervisning för invandrarbarn, Prop. 1975/76:118 Rätten till bistånd, allmänna råd från socialstyrelsen, 1981:1 Socialtjänstlagen, SFS 1981:620 samt SOSFS 1980:75 Utbildningsutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975/76:118 om hemspråksundervisning för invandrarbarn jämte motioner, UbU 1975/76:33 samt rskr 391 Widgren, J.: Svensk invandrarpolitik, Liber läromedel, 1980 Winfridsson, G.: Vi lever i ett invandrarland, socialstyrelsen/Utbildningsproduktion AB Malmö, 1981 Vår förskola, En introduktion till förskolans pedagogiska arbete, Arbetsplan för förskolan 1, socialstyrelsen/Liber förlag, 1977
Kapitel 1
Gardell, I.: Internationella adoptioner. En rapport från Allmänna barnhuset, 1979 Invandrare i Sverige 1980, statens invandrarverk, Dokumentation 3/81 Reinans, S.: Om den andra generationen, ur Hamberg och Hammar, Invandringen och framtiden, Publica, 1981 Statistik om invandring och invandrare, statens invandrarverk, oktober 1980 Statistiska meddelanden, U 1980:17, statistiska centralbyrån Widgren, J.: Svensk invandrarpolitik, Liber läromedel, 1980
Kapitel 2
Alpay, S.: Turkar i Stockholm, Liber förlag, 1980 Arkeryd, S.: Götfrid, september 1980, fritidsförvaltningens på Hisingen i Göteborg informationstidning Arnstberg, K.-O.: och Ehn, B.: Etniska minoriteter i Sverige förr och nu, Liber läromedel, 1980 Aurelius, G.: Sociomedical Aspects of the Integration of Immigrant Children in a Swedish County, Thesis, Stockholm, 1978 Aurelius, G.: artiklar i Scand Journal Soc Med, nr 7, 1979 och nr 8, 1980 Barnens livsmiljö, del 1, Barnmiljöutredningen, SOU 1975:30 Barns fritid, Fritidsverksamhet för 7—12 åringar, Barnstugeutredningen, SOU 1974:42 Barry, H., Child, I., Bacon, M.: Relations of Child Training to Sustinance Economy, American Anthropologist 61, 1959, sid. 51—63 Chaib, M., Widgren, J.: Invandrarbarnen och skolan, En nyckelfråga för Europa, Wahlström & Widstrand, 1976 Dahlén, U., Rönnmark, E., Thiberg, S.: Barnen och den fysiska miljön, Barnmiljö- utredningen (del 6), SOU 1975:36 Ekberg, J.: Invandrarna — ekonomisk tillgång eller börda?, ur Invandrare och minoriteter, nr 5—6, 1981 Elever med annat hemspråk än svenska som gick ut grundskolan 1979, skolöversty- relsens delrapport 1, P1 1981:1, delrapport 2, P1 1981:12, delrapport 3, P1 1981:17, delrapport 4, P1 1982z3 Engelbrektsson, U.-B.: Vad innebär flerkulturell kompetens? Ur Flerkulturell kompetens, Uppsatser från ett symposium i Göteborg, april 1980, Papers in anthropological linguistics 7 Erikson, E. H.: Ungdomens identitetskriser, Natur och Kultur, 1971 Folkmängd 31 december 1979, SOS del 3 Forsberg, M., Pettersson, S.: Segregationens konsekvenser för barn, socialdeparte- mentet, 1978 Fthenakis, W. E.: Bilingual-kulturelle versus multikulturelle Konzepte als Alternati- ven zur Förderung Deutscher und ausländischen Kinder in der Bundesrepublik Deutschland, Staatsinstitut fiir Friihpedagogik, Mönchen, 1979 Fthenakis, W. E.: Bilingualismus-Bikulturalismus in der friihen Kindheit, Staatsin- stitut fiir Friihpedagogik, Munchen, 1981 Gustafsson, I.: Att förstå invandrarbarn och invandrarföräldrar, särtryck Liber läromedel, 1981 Gustafsson, I.: Studier i en minoritetsgrupps strävan att bevara sin kulturella autonomi, Stockholms stads och pedagogiska institutionens försöksprojekt för Stockholms zigenarbefolknings rehabilitering, Rapport nr 9, IMFO-gruppen 1971:4
Hannertz, U.: Att leva med mångfalden, ur Att leva med mångfalden, En antologi från diskrimineringsutredningen, Publica, 1981 Invandrarnas levnadsförhållanden 1975, Levnadsförhållanden, Rapport 9, Liber förlag, 1977 Invandrarungdom, Kartläggning av samhällets insatser för invandrarungdomar och förslag till åtgärder, statens invandrarverk, Dokumentation, 1980 Kalifatides, T.: Bönder och herrar, Aldus, 1976 Kan man klara barnuppfostran utan smisk och dask?, justitiedepartementet, 1981 Kriminalitet bland invandrare, En sammanfattning av forskning och debatt med kommentarer samt förslag till åtgärder, statens invandrarverk, Rapport nr 1, januari 1982
Kristal-Andersson, B.: Mot förståelse av invandrarens och flyktingens inre värld, ur
Att leva med mångfalden, En antologi från diskrimineringsutredningen, Publica 1981
Kärre, M.: Invandrare i vård, skola, barnomsorg, Esselte Studium, 1980 Liljeström, R.: Invandrarnas barn, skolan och framtiden, ur Svensk invandrarpolitik inför 1980—talet, DsA 1979:6 Liljeström, R.: Samhället och barns utveckling, Barnmiljöutredningen (del 1), SOU 1975:31 Lithman, Y.: Forskningsperspektiv på andra generationen, Bakgrundsmaterial inför arbetsmarknadsdepartementets rådslag om den andra generationens invandrare 18—19 september 1981 Lundqvist, L.-Å.: Rapport från resa i Finland, Barnmiljörådet, 1981-02-26 Martin, S.: Wilhelmsen, E.: Svenskbyn i Turkiet — staden där alla drömmer om en framtid i Sverige, ur Ny i Sverige, nr 2, statens invandrarverk, 1973 Nelhans, B.: Kultur och identitet, ur Flerkulturell kompetens, Uppsatser från ett symposium i Göteborg, april 1980, Papers in anthropological lingiustics 7 Olkiewicz, E.: Invandrares anpassningsstrategier, IMFO—gruppen, Stockholms uni— versitet, 1975 Peterson, B.: Grundskoleresultat och gymnasieintroduktion för 299 invandrareleveri Malmö, pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i Malmö-Lunds universitet, pedagogisk-psykologiska problem nr 394, juli 1981 Sahlström, A.-L.: Hellis folk, En berättelse om det romska folket i Finland, Vasa, 1980 Schrader, A. , rn. fl.: Die zweite Generation Ausländische Kinder in der Budesrepub— lik, 2 Auflage, Königsten/Ts, 1979 Schwarz, D. (red.): Identitet och minoritet, Teori och politik i dagens Sverige, Almqvist & Wiksell, 1971 Simon, D.: Barnens Rinkeby, En beskrivning av situationen i Rinkeby, Delrapport 1, SSC 18, våren 1980 Suikkila, J.: Normer och normkonflikter bland finska immigrantungdomar och svenska ungdomar, Kriminalvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, nr 40, 1977 Svenning, C., Svenning, M.: Daghemmen, jämlikheten och klassamhället, Liber läromedel, 1979 Sveri, B.: Utlänningars brottslighet, En jämförelse mellan om grövre brott övertygade personer 1967 och 1977, Kriminalvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, 1980 Turunen, M.-L.: Är dom annorlunda? Finsk barnuppfostran i Sverige, socialstyrelsen/ institutionen för tillämpad psykologi vid Uppsala universitet, 1977 Watson, J. L. (ed.): Between two cultures, Migrants and minorities in Britain, Basil Blackwell, Oxford, 1977 Westin, C.: Existens och identitet, Bokförlaget Korpen, Stockholm, 1975 Vigör, nr 3—4, socialstyrelsen, 1979 Zigenare, statens invandrarverk, SIV informerar 7, 1980
Kapitlen 4—6
Aronson, K., Wigforss, E.: Den tvåspråkiga förskolan i Malmö 1973—74, Lunds universitet, 1974 Barnomsorgen i siffror, Barnomsorgsplanering 198022, socialstyrelsen 1980 Barnåret i Sverige, rapport från beredningsgruppen för internationella barnåret 1979, DsS 1980:6 Borg-Stegö, A., Karlsson, A.-M.: Invandrarbarn på dag- och fritidshem i Linköpings kommun, Inst. för lärarutbildning, Universitetet i Linköping, 1981 Bra daghem för små barn, Familjestödsutredningen, SOU 1981:25
Finsktalande barn på svenska daghem, socialstyrelsen, 1979 Förordning om ändring i sameskolförordningen, SFS 1967:216 och 1980:437 Förskolebarn med annat hemspråk än svenska hösten 1978, Statistiska meddelanden S 1979:19
Förskoleverksamhet för invandrarbarn, socialstyrelsen 1971, Dnr HB 2 21.19:895 Förskolor, fritidshem och familjedaghem den 31 december 1980, Statistiska medde- landen, S 1981:28 Förskolor och fritidshem den 31 december 1979, Statistiska meddelanden S 1981:10 Hemspråk i förskola och skola, Lunds kommun, 1980 Hemspråksreformen, Erfarenheter från fyra kommuner, Allmänna barnhuset, 1979 Hemspråksträningen i förskolan, utbyggnad, erfarenheter och organisationsexempel, Kommunerna och barnomsorgen 3, Svenska kommunförbundet, 1979 Invandrarbarnens barnomsorg i Malmö, mål och organisation, Malmö socialförvalt— ning, 1980-06-02 Invandrarbarn i förskolan, Eskilstuna kommun, socialkontoret, 1979 Invandrarbarn i förskolan, socialstyrelsen, meddelandeblad 5/77
Kommunernas barnomsorgsplaner 1979—83, Barnomsorgsplanering 3:79, socialstyrel- sen, 1980 Latinamerikanska projektet, Malmö socialförvaltning, avdelningen för barnomsorg, 4ze distriktet
Löfgren, H. , Ouvinen-Birgerstam, P.: Försök med tvåspråkig modell för undervisning av invandrarbarn, pedagogiska inst., Lunds universitet, 1980 Om förskolan, socialstyrelsen anser 197812 Roung, I.: Samerna, Aldus, 1969 Samerna i Sverige, Stöd åt språk och kultur, Sameutredningen, SOU 1975:59 Statsbidrag till hemspråksträning i förskolan, socialstyrelsen, meddelandeblad 19/77 Stockfelt-Hoatsson, B.-I.: Hur ska vi göra hemspråksreformen bra och varför, 1979
Stockfelt-Hoatsson, B.—I.: Om att träna invandrarbarn i språk i förskolan, Pedago- giska institutionen, Stockholms universitet, IAN—rapport nr 94, 1973 Svensson, G.: Avslutande rapport från försöksverksamhet med förskola för invand- rarbarn, socialstyrelsen, november 1974 Svensson, G.: Har invandrarbarn på daghem det bra?, socialstyrelsen, 1978 Svensson, G.: Små invandrarbarn på daghem, Familjestödsutredningen vid socialde- partementet, 1979 Thorsell, S.: Försök i förskolan, socialstyrelsen/Liber, 1979 Vänliga barn med glada ögon, socialstyrelsen, 1980
Öppen förskola, ur Kvalitetsfrågor 1977—81, socialstyrelsen, 1978
Kapitel 8
Barn och vuxna, Barnomsorgsgruppen, SOU 1980:27 Bra daghem för små barn, Familjestödsutredningen, SOU 1980:27 Föräldrautbildning i ett mångkulturellt samhälle, socialstyrelsen, juni 1981 Mödra- och barnhälsovård, förslag till principprogram, socialstyrelsen redovisar 1979:4
Kapitel 9
Bager-Sjögren, U.: Undersökningen om handikappade invandrarbarns situation, statens handikappråd och statens invandrarverk, november 1981
Barn med invandrarbakgrund på kris- och utredningsinstutionerna för barn 0—12 år under 1980, Stockholms läns landsting, sociala avdelningen Barn med invandrarbakgrund på spädbarns- och upptagningshemmen, Stockholms läns landsting, 1979 Invandrarbarn på barnhem, en förstudie i Stockholms län, socialstyrelsen, 1980 Sachs, L.: Två sätt att uppfatta, uttrycka och förklara sjukdom, Socialmedicinsk tidskrift, häfte 10, 1980
Kapitel ]]
Aronson, K., Wigforss, E.: Den tvåspråkiga förskolan i Malmö 1973—74, Lunds universitet, 1974 Finsktalande barn på svenska daghem, socialstyrelsen, 1979 Rättö-Nilsson, L.: Flerspråkighet och flerkulturalism — vill vi, kan vi?, Utredningen om språkminoriteter i förskoleåldern/socialdepartementet, 1982 Törnqvist, m. fl.: Svenskträning på Saffransgatans daghem, Göteborgs socialförvalt- ning, 1980
Kapitel 12
Delrapport om försöksverksamhet med jämkade tidsplaner i hemspråksundervisning- en på grundskolans låg- och mellanstadier m. m., skolöverstyrelsen, 1980-08—20 Elever med ett annat hemspråk än svenska eller med annan kulturbakgrund. Ett servicematerial för gymnasieskolan, skolöverstyrelsen, mars 1978 Förskola-lågstadium, Samverkan för kontinuitet, Arbetsplan för förskolan, socialsty- relsen/Liber förlag, 1981 Invandrarna och utbildningsväsendet. Handlingsprogram för SÖ:s arbete med invandrarfrågor, skolöverstyrelsen, 1979 Lgr 80. Läroplan för grundskolan, allmän del, skolöverstyrelsen/Liber, 1980 Ljungblad, T.: Förskola-grundskola i samverkan, förutsättningar och hinder, Acta Universitatis Gothoburgensis, Västerås, 1979 Organisation och planering för hemspråksundervisningen och Stödundervisningen i svenska, skolöverstyrelsen, maj 1979 Warby, E.: Samverkan förskola-skola, redovisning till konferens i Bled 7—9 april 1981, socialstyrelsen 1982 Vägledning i frågor som rör uppskov med skolgången, socialstyrelsen, meddelande- blad nr 5/79
Kapitel 13
Barnen och kulturen. En rapport från barnkulturgruppen, Liber 1979 Börja med barnen! En skrift om barn- och ungdomskultur i kommunerna, Svenska kommunförbundet 1979 Ej till salu, statens ungdomsråds rapportserie TILL VARJE PRIS, slutrapport nr 9, Liber 1981 Fritid och föreningsverksamhet bland barn och ungdom, rapport från en arbetsgrupp, statens invandrarverk, 1981 Fritidspolitik & samhällsstöd, slutrapport från en arbetsgrupp inorn statens ungdoms- råd, 1981 . Försöksverksamhet med fritidsaktiviteter i Finspång och Västerås kommuner, statens ungdomsråd, 1980 Hillman, G.: Kultur och kulturpolitik, statens kulturråd, 1982-01-25 Kultur i förskolan, riktlinjer och förstudie till en utredning, rapport från kulturrådet 1980:5 Lek med mig på mitt språk, Upplands Väsby kommun
Lek med mig på mitt språk, del 2, Upplands Väsby kommun Verksamhet för invandrarbarn. Rapport från socialstyrelsens försöksverksamhet med sommaraktiviteter för barn 7—12 är, sommaren 1978, socialstyrelsen 1979
Kapitel 14
Alla barns rätt till eget språk. Rapport från Sveriges författarförbunds seminarium på Kungälvs folkhögskola 14—18 juni 1981 Lekmaterial i förskolan — kulturkompetens eller stapelvara?, DsU 1979:3 Läromedlen i skolan, Läromedelsutredningen, SOU 1980:15 Litteraturförsörjning för barn med minoritetsspråk som hemspråk — ett handlingspro- gram, statens kulturråd 1980-03-03 Minoritetsspråks- och invandrarundervisningens läromedelsförsörjning, rapport från en arbetsgrupp, skolöverstyrelsen 1981-05-14 Sammanställning av förfrågan om invandrarbarnens läromedelsförsörjning i försko- lan, socialstyrelsen, 1980-08-29 Utredningen om invandrar- och minoritetsspråkens läromedelsförsörjning. Kommu- nerna och hemspråksläromedlen, skolöverstyrelsen, 1980 Vasara, H.: Litteratur åt invandrarbarn och barn som tillhör indogena språkliga minoriteter, utredningen om språkminoriteter i förskoleåldern/socialdepartemen- tet, 1981-04-21
Kapitel 15
Förslag till försöksverksamhet med utbildning inom gymnasieskolan av tvåspråkig personal för vårdområdet, skolöverstyrelsen, dnr S 81:559 Lundberg, P.: Utbildning av tvåspråkiga förskollärare. Lärarkandidaternas synpunk- ter under utbildningstiden, Pedagogiska institutionen vid Lunds universitet, Pedagogiska rapporter, 1982z25 Tvåspråkig personal. Kartläggning av tvåspråkig personal inom samhällsservice i Norrköpings och Eskilstuna kommuner samt inom östra distriktet av Östergötlands läns landsting, statens invandrarverk, Rapport, mars 1981 Utbildning av tvåspråkiga förskollärare för träning av invandrarbarn i deras hemspråk, UHÄ-rapport 1978:24 Utbildning av tvåspråkiga lärare för hemspråksundervisning av invandrarbarn, UHÄ-rapport 1979:10
Statens offentliga utredningar 1982
Kronologisk förteckning
Real beskattning. B. Real beskattning. Bilaga 1—3. B. Real beskattning. Bilaga 4—6. 8. Tandvården under ao-talet. S. De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Kn. Sockernäringen. Jo. Talböcker—utgivning och spridning. U. Videoreklamfrågan. Ju. Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. Bo. Sanering efter industrinedläggningar. Bo. Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbets- kraft. 5.
12. Statlig fondförvaltning m. m. E. 13. Kommunalföretaget. Kn. 14. Tillväxt eller stagnation. E. 15. Internationella företag i svensk industri. I. 16. Skatt på energi. B. 17. Skatt på energi. Bilagor. B. 18. Förvärvsarbete och föräldraskap. A. 19. Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. U. 20. Kommunerna och näringslivet. Kn. 21. Ett effektivare vite. Ju. 22. Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo. 23. Fritidsboende. Bo. 24. vidgad länsdemokrati. Kn. 25. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen itingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. Ju. 26. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m.m. Ju. 27. Svensk industri i utlandet. I 28. Löntagarna och kapitaltillväxten 9. E. 29. KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. U. 30. information om arbetsmiljörisker. A. 31. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. A. 32. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö- information-påverkan, behov och utbud. A. 33. Information om arbetsmiljörisker. Sammandrag. A. 34. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1. Bo. 35. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. Bo. 36. Enklare föräldraförsäkring. S. 37. Kommunal planering i förändring. Kn. 38. Fakta för konsumenter. H. 39. Stöld i butik. Ju. 40. Ägarlägenheter. Ju. 41. Överklagande av kommunala beslut. Kn. 42. Utbildning för hälso- och sjukvård vid katastrofer och i krig. S. 43. Språk- och kulturstöd för invandrar- och minoritetsbarn i förskoleåldern. S.
PPS—JN?”
rpwwsm
_l—l
Statens offentliga utredningar 1982
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Videoreklamfrågan. [8] Ett effektivare vite. [21] Rättegångsutredningen. l. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. [25] 2. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del 8. Motiv m.m. [26]
Stöld i butik. [39]
Ägarlägenheter. [40]
Socialdepartementet
Tandvården under 80-talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbetskraft. [11] Enklare föräldraförsäkring. [36] Utbildning för hälso— och sjukvård vid katastrofer och i krig. [421 Språk- och kulturstöd för invandrar- och minoritetsbarn i försko- Ieåldern. [43]
Ekonomidepartementet
Statlig fondförvaltning m.m. [12] Tillväxt eller stagnation. [14] Löntagarna och kapitaltillväxten 9. [28]
Budgetdepartementet
Realbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1—3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4—6. [3] Energiskattekommittén. 1. Skatt på energi. [16]2. Skatt på energi. Bilagor. [17]
Utbildningsdepartementet Talböcker-utgivning och spridning. [7]
Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19] KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. [29]
Jordbruksdepartementet
Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. [22]
Handelsdepartementet Fakta för konsumenter. [38]
Arbetsmarknadsdepartementet
Förvärvsarbete och föräldraskap. [18] Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön. 1. Information om arbetsmiljörisker. [30] 2. Information om arbets- miljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. [31] 3. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö-informe- tion-påverkan, behov och utbud. [32] 4. Information om arbets- miljörisker. Sammandrag. [33]
Bostadsdepartementet
Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10] Fritidsboende. [23] Byggprisutredningen. 1. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1. [34] 2. Prisutveckling inom bostadsbyg- gandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. [35]
Industridepartementet
Direktinvesteringskommittén. 1. Internationella företag i svensk industri. [15] 2. Svensk industri i utlandet. [27]
Kommundepartementet
De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. [5] Kommunalföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20] Vidgad länsdemokrati. [24] Kommunal planering i förändring. [37] Överklagande av kommunala beslut. [41]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
i]? Liber » ! ISBN 91-38-069768