SOU 1981:26

Omsorger om vissa handikappade

1. Inledande avsnitt

1.1. Sammanfattning

Vårt betänkande handlar om särskilda omsorger om männi- skor med vissa handikapp—flerhandikappade, barndomspsy— kotiska och psykiskt utvecklingsstörda.1 Det handlar också om samordning av habiliteringsinsatserna för handikappade barn och ungdomar.

Regeringens uppdrag till oss i dessa frågor har lämnats i direktiv (Dir. 1977:89). Tilläggsdirektiv (Dir. 1980:08) har utfärdats om begåvningshandikappade föräldrar och deras barn (bil. I).

Förslagen i stort

Vi anser att de samhällsorgan, som ger service och stöd till medborgarna i allmänhet när det gäller socialvård, undervis— ning, bostäder, sjukvård osv., också har skyldighet att göra sina insatser tillgängliga för handikappade. Förutsättningar- na för detta bör vara större under 1980—talet än när nu gällande lagstiftning om insatser för handikappade kom till. Större krav kan därför ställas på kommuner och statliga organ för att alla skall kunna deltaga i samhället på ett likvärdigt sätt. Trots detta kan de personer vår utredning handlar om, i särskilda fall behöva extra stödinsatser, dvs. plusinsatser. Vi kallar dessa plusinsatser särskilda omsorger. Den som får särskilda omsorger är därmed inte undantagen från någon service som samhället erbjuder medborgarna i allmänhet.

Landstingen skall enligt vårt förslag vara huvudman för de särskilda omsorgerna. Inom landstingen skall en hab/'lite—

1 I betänkandet an— vänder vi oss i regel av begreppen utveck— lingsstörning och ut— vecklingsstörd när vi avser psykisk utveck- Iingsstörning och psykiskt utvecklings- störd.

ringsnämndfullgöra uppgifterna. Dessa uppgifter anges i en särskild lag, lagen om vissa handikappomsorger, LHO. Denna lag ersätter omsorgslag, omsorgsstadga och elevhemslag.

De särskilda omsorgerna skall stå öppna för alla handikap— pade barn och ungdomar. De skall även stå till förfogande för vuxna som är utvecklingsstörda eller barndomspsykotiska, de följaktligen flerhandikappade som också är utvecklings— störda eller barndomspsykotiska.

Enligt en bestämmelse i LHO skall handikappade som behöver stöd och hjälp i sin livsföring ha rätt till särskilda omsorger, om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Den handikappade skall genom de särskilda omsorgerna tillför— säkras rimliga levnadsvillkor.

Föräldrartill handikappade barn bör tidigt och kontinuerligt få stöd, information och utbildning. De skall också enligt våra förslag kunna få hjälp till avlösning i vård och tillsyn.

Inom de särskilda omsorgerna skall det finnas grupphem för de handikappade som behöver en kollektiv bostad. Grupphemmen kommer successivt att ersätta nuvarande specialsjukhus, elevhem i internatform och vårdhem.

Beträffande särskolan föreslår vi att denna med bibehål— lande av sina särskilda pedagogiska resurser skall inlemmas i det allmänna skolväsendet. Särskolan får härigenom en primärkommunal huvudman. Särförskolan skall ingå i de primärkommunala barnomsorgerna. Barndomspsykotiska och utvecklingsstörda skall inom ramen för Komvux ha rätt till vuxenundervisning genom primärkommunens försorg.

Ansvaret för handikappades fritid ligger på primärkommu— nerna. Men även landstingen skall medverka till att särskilt de som bor på grupphem får del av fritids— och kulturutbudet.

Då dagens insatser för handikappade barn och ungdomar är splittrade föreslår vi en samordning genom en landstings— kommunal habiliteringsorganisation. Uppgiften läggs på habiliteringsnämnden, som genom egna insatser och sam— verkan med sjukvård, skola och socialtjänst skall samordna de habiliterande åtgärderna för handikappade barn.

En serie av insatser krävs för att barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna skall få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Vi föreslår en väsentlig utökning av anta—

let arbetsplatser inom Samhällsföretagsgruppen för dessa handikappgrupper. Nuvarande dagcenter måste även utvecklas. Det är då riktigt att handikappade ges möjlighet till sådan verksamhet på hemorten.

Alla insatser för en handikappad skall utformas och genomföras i samförstånd med honom själv. De som behö— ver hjälp för detta kan få det genom vårdnadshavare eller annan närstående eller genom förmyndare, god man eller kontaktperson.

Den nya lagstiftningen föreslås inte innehålla några bestämmelser om vård utan samtycke, vid sidan av de som gäller enligt allmän lagstiftning.

En stor del av vårdpersonalen inom dagens omsorgsverk— samhet saknar erforderlig utbildning. Det måste föranleda satsningar för att öka antalet utbildningsplatser. Vi föreslår därför inrättande av en tvåårig vårdutbildning inom gymna— sieskolan samt Specialkurser för dem som har yrkeserfaren— het.

Principiella utgångspunkter (3)1

Utgångspunkt för vår utredning är att vårt samhälle utgör en gemenskap som omfattar alla. Var och en skall ha rätt till bOStad, arbete, meningsfull fritid, privatliv och till kontakter med andra. En gemenskap som inte omfattar alla blir torftigare och fattigare. Därför är det ett gemensamt intresse att alla kan vara med.

Skador och sjukdomar som har bestående effekt kan utestänga människor från delaktighet och gemenskap - ett handikapp uppstår. Men handikappet kan minskas eller undanröjas genom förändringar i miljö och verksamhet. Huvudregeln blir att miljö och verksamhet måste anpassas så att de blir allmänt tillgängliga. Ansvaret för detta åvilar i princip den som ansvarar för miljön eller bedriver verksam— heten. Ibland kan hindren för deltagande vara definitiva. Då fordras särskilda åtgärder för att rätten till delaktighet skall kunna förverkligas.

Principen om normalisering är grundläggande för insatser inom handikappområdet. Den innebär att åtgärder skall

I Sammanfattningen av betänkandet sker i det följande kapitel— vis med kapitelhän— visning inom paren— tes.

vidtagas för att handikappade skall få en livssituation som överensstämmer med andra människors.

Ett viktigt led i normaliseringen är principen om integrering. Den innebär att handikappade skall delta i samhället tillsam— mans med och på samma villkor som andra människor. För att förverkliga detta kan det ofta behövas både materiellt och personellt stöd.

Handikappade möter hinder på en rad olika områden. Brister finns i skolan, i bostaden, i utemiljön, på fritiden och inom arbetslivet. Planeringen av åtgärder för att avhjälpa brister måste ske utifrån en helhetssyn, dvs. hänsyn skall tas till att det kan vara på flera områden som den handikappade eller dennes anhöriga möter svårigheter. Ett exempel på detta är att stödåtgärder för arbete och sysselsättning ofta har samband med behov av åtgärder för bostad och fritid.

Handikappade är— precis som alla andra — unika individer. Detta måste ge anledning till individual/sering av samhällets åtgärder då insatserna mäste svara mot människornas verkliga behov.

Det måste också finnas garanti för kontinuitet i omsorger— na. Den hjälp och service som finns i dag skall också finnas så länge behov föreligger. Vetskapen om detta utgör en trygg— het både för den handikappade och hans närstående.

I allt arbete med människor är det viktigt att den enskildes integritet upprätthålls och skyddas. Handikappades kunska— per och erfarenheter har i likhet med andra människors ett värde för samhällets funktion och utveckling. Dessa tas till vara genom handikappades möjligheter till medinf/ytande. Särskilt väsentligt är att handikappade finns med i planering och genomförande av insatser för handikappade.

Stöd— och serviceinsatserna för handikappade skall vara lätta att nå och fria från krångliga regler. Närhetskravet får dock inte drivas så långt att det överflyglar andra viktiga mål. Huvudregeln måste vara att insatserna skall finnas på den ort där den handikappade bor.

Personkretsen (4)

De särskilda omsorgerna skall stå öppna för alla handikap— pade barn och ungdomar samt vuxna som är barndomspsy— kotiska eller utvecklingsstörda. I denna personkrets ingår även barndomspsykotiska och utvecklingsstörda som är flerhandikappade samt vissa andra handikappade. För alla gäller att de särskilda omsorgerna skall ställas till förfogande för den enskilda människan i den mån hon behöver dem och inte på grund av att handikappet ingår under någon viss diagnos. När vi talar om utvecklingsstörda avser vi de människor som 1967 års omsorgslag är tillämplig på. Enligt denna lag skall medicinska, psykologiska, sociala och — när det gäller barn och ungdomar — pedagogiska indikationer vägas sam— man för att utvecklingsstörning skall anses föreligga. Med psykotiska barn avser vi barn vars psykoser har debuterat under de tidiga barnaåren dvs. före förpuberteten. Sådana psykoser kan få konsekvenser även upp i ungdoms— och vuxenåren. Vi anser därför, att människor, som har lidit av psykos som barn, också som ungdomar och vuxna skall kunna få särskilda omsorger. Vi föreslår att psykotiska barn som handikappgrupp benämns barndomspsykotiska. Termen avser då barn, ung— domar, och vuxna, vars psykos debuterat i barnaåren och som sedan har effekt upp genom åren. Begreppet flerhandikapp använder vi som beteckning för en kombination av skador och sjukdomar som tillsammans blir speciellt svåra för en individ. För att flerhandikappade 1 Vi använder intel— skall kunna få särskilda omsorger, skall ett av handikappen 'ektue" funktions— vara utvecklingsstörning eller barndomspsykos. nedfä"_"ing OCh_ När det gäller vilka andra handikappade som skall kunna få begavmngsmnd'kapp

.. . . .. . . som synonyma be- del av sarskilda omsorger, har Vi ställt upp fyra kriterier. grepp närvi söker

ge uttryck för det

— betydande och bestående intellektuell funktionsnedsätt— specifika och gemen-

ning,1 .. . ., ,, samma for handikap— — yrkesverksam alder, dvs. mellan 17 och 65 ar, pade inom persom — behov av särskilda omsorger, ! första hand samordnade kretsen förvår Umm-

pedagogiska, psykologiska och sociala stödinsatser, ning.

— frivillighet för individen att ta emot eller att avstå från särskilda omsorger.

Landstingen svarar redan idag för insatser åt de handikap— pade barn och ungdomar som kan bli aktuella för särskilda omsorger. Vi avser då det ansvar som ligger på landstingen enligt omsorgslag, elevhemslag och sjukvårdslag (& 3) samt den service landstingen byggt upp för fysiskt handikappade, hörselskadade och synskadade. För vuxna innebär person— kretsen för särskilda omsorger att ansvaret vidgas något. Detta är dock i stort enbart en formell vidgning, eftersom det rör sig om grupper som landstingen genom sin sjukvård rent faktiskt redan tagit på sig ansvar för.

För övriga handikappade och då också flerhandikappade, som inte är utvecklingsstörda eller barndomsspsykotiska, anser vi att det erforderliga stödet är garanterat genom samhällets social—, sjukvårds— och skollagstiftning. Vi föreslår dock att socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmel— se som ger ett tydligt uttryck för primärkommunernas ansvar för bostad och daglig omvårdnad åt människor med sam— mansatta eller annars svårartade handikapp.

Även om vi således anser att den allmänna lagstiftningen ger erforderligt stöd för övriga handikappade, betyder det inte att vi anser att de i realiteten får tillräckligt stöd. I själva verket återstår mycket att göra inom hela handikappområ— det.

Bostad och service (5.2 och 6.2)

Inte minst under 1 970—talet har synsättet på handikappades bostadssituation förändrats. Det har skett i en riktning som vi vill förstärka med våra förslag.

De syftar dels till en uppbyggnad av små bostadsenheter och social service, dels till en fortsatt avveckling av stora institutioner.

Det har stor betydelse att föräldrar till handikappade barn i tidigt skede får tillgång till en god första information, stöd i kr/stearbetn/ng, fortlöpande information, föräldrautbildning och kompletterande utbildning. Dessa insatser bör kombi— neras med stödformer som medhjälp i vård och tillsyn samt

korttidsvård

Allt stöd bör anpassas efter individuella behov och ha sin utgångspunkt i samhällets allmänna stöd till föräldrar. Det skall göras lättillgängligt. Det kan i en del fall behöva kompletteras. Ett exempel på detta är den allmänna föräl- drautbildningen som föräldrar till handikappade barn skall kunna delta i på samma villkor som andra föräldrar. Den behöver kompletteras genom inriktning på handikappet och under former som medför att föräldrarna kan träffa andra i liknande situation. Vi föreslår att habiliteringsnämnden sva— rar för att en sådan kompletterande utbildning kommer till stånd.

Vi föreslår också att en beredskap för god första informa- tion byggs upp och omfattar de många personalkategorier som är berörda. Ansvaret för denna skall åvila habiliterings— nämnden genom dess organisation för samordnad habilite— ring. Genom den bör också anhöriga vid behov få tillgång till kristerapi.

För den fortlöpande informationen är det väsentligt att varje familj har en särskild befattningshavare att vända sig till inom de distriktslag vi föreslår.

På motsvarande sätt föreslår vi psykologiska stödformer för vuxna handikappade och deras anhöriga.

Beträffande praktiska stödformer utgår vi från ett nära samarbete mellan primärkom munens socialtjänst och lands— tingens särskilda omsorger.

Vi ser det naturligt att socialtjänsten genom sitt ansvarför alla handikappade ger avlösningshjä/p (medhjälp i vård och tillsyn) till familjer med handikappade barn, ungdomar och vuxna. Avlösningshjälpen måste få en individuell anpassning, kunna erbjudas med regelbundenhet och få kvalitet bl.a. genom fortbildning av personalen. Vi föreslår vid mycket krävande situationer en utökad form av hjälp i vård och tillsyn genom person/ig vårdare åt den handikappade.

Landstingens habiliteringsnämnd skall även kunna erbjuda korttidsvård för handikappade barn, ungdomar och vuxna. Det bör ske i korttidshem med samma kvalitetskrav som för grupphem, eller genom korttidsvård i avlösningsfamiljer (för barn och ungdom). För vuxna kan korttidsvård erbjudas i

"gästrum" i något grupphem.

Med dessa stödformer kan flera handikappade barn och ungdomar få möjlighet att växa upp i sin familj eller i annat enskilt hem. Vi föreslår också att landstingen svarar för anskaffning av annat enskilt hem, ger dem behörigt stöd och utövar tillsyn över dem.

Det stora flertalet handikappade barn och ungdomar, däribland även svårt handikappade, bor i sina föräldrahem. Det finns också de som bor i familjehem eller annat enskilt hem. Det är viktigt att den primärkommunala socialtjänsten ger sådan omvårdnad att handikappade barn och ungdomar kan växa upp i familj. Ett svårt handikapp får i sig inte vara enda skäl för flyttning till grupphem.

De kollektiva bostadsformer som kan behövas för handi— kappade barn, ungdomar och vuxna betecknar vi grupphem. De kommer successivt att ersätta specialsjukhus, vårdhem, vissa inackorderingshem och elevhem i internatform. Vi knyter särskilda kvalitetskrav till beteckningen grupphem men förutsätter individuella variationer i stöd och service. Som kvalitetskrav kan nämnas att grupphem skall ligga i ordinär bostadsbebyggelse och kunna utgöra ett stadigva— rande hem. Helst bör inte fler än fyra personer bo i sådana hem. Stor vikt skall läggas vid gruppens sammansättning. I de flesta fall är det en fördel om de som bor i grupphemmet har skiftande behov av stöd och service. Man måste vid personalplanering ta hänsyn till att de boende skall kunna få välja fritids— och kulturutbud.

Vi anser inte att det är lämpligt att vissa grupphem får karaktär av behandlingshem för tillfällig vård eller att de helt präglas av medicinsk värd. Behov av t. ex. psykologiska insatser eller medicinsk omsorg måste självfallet kunna tillgodoses. Men detta bör ske genom konsultfunktioner och genom att närpersonalen har en grundutbildning som mot— svarar situationens krav.

Särskilda personella och materiella resurser skall kunna tillföras grupphemmet för att ge service åt handikappade vars stödbehov förändras t. ex. genom åldrande eller akuta sociala komplikationer. Vid mera uttalade medicinska vård— behov står naturligtvis landstingets sjukvårdsresurser till

förfogande.

Vi har i utredningen beskrivit avvecklingen av de stora institutionerna och betonar tillsynsmyndighetens betydelse för att dokumentera och sprida erfarenheter om avvecklings— processer. Vi föreslår bl.a. att huvudmannen skall upprätta detaljerade planer för avveckling av institutioner och upp— byggnad av grupphem och service.

Specialsjukhusens avveckling bör vara slutförd inom en femårsperiod efter ikraftträdandet av LHO — samma mål gäller vårdhem och elevhem i internatform för barn. Vårdhem för vuxna kan ta längre tid att avveckla. Under en första femårsperiod bör det emellertid vara möjligt att avveckla 20 % av nuvarande platsantal. Erfarenheter från denna avveckling bör kunna ge erfarenheter för nästkommande femårsperiod. Lokala förhållanden kommer att vägleda vid prioriteringar, men vi föreslår att stora institutioner i första hand avvecklas.

Det nära sambandet med kommunal service har tidigare betonats. Denna spelar en avgörande roll för att handikap— pade inom vår personkrets skall kunna få enskild bostad. I vissa fall bör primärkommunens insatser genom social— tjänsten kunna kompletteras med särskilda omsorger.

Undervisning (5.3 och 6.5)

Vår utredning avser undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda och i första hand den som meddelas inom särskolan. Utredningen omfattar emellertid också undervisningssituationen i vuxen ålder.

Förskolan för handikappade barn har som för andra barn både sociala och pedagogiska motiv. Handikappade barn behöver social gemenskap för sin utveckling samtidigt som de behöver en undervisning som är anpassad till deras behov och förutsättningar. Ett ytterligare skäl för förskolvistelsen år att föräldrarna kan behöva avlösning i sin vårduppgift. Vi vill emellertid lägga stor vikt vid det handikappade barnets behov av specialpedagogik.

Individuell integrering i vanlig förskola bör bli den huvud— sakliga organisationsformen i framtiden. I särskilda fall kan

anledning finnas till grupper med enbart handikappade barn. Dessa grupper bör då finnas i samma byggnad som andra förskolgrupper.

Utvecklingen av den individuella integreringen leder natur— ligt till att särskolans förskola går upp i den primärkommu— nala barnomsorgen. Denna omfattar redan i stor utsträck— ning daghemsverksamheten för utvecklingsstörda barn. På detta sätt blir både särskolans förskola och daghem enligt omsorgslagen överflödiga som självständiga omsorgsfor— mer. De kan därför formellt gå upp i den allmänna förskol— verksamheten enligt socialtjänstlagen. Kommunerna blir då huvudman för förskolan för alla barn.

Vi föreslår också att särskolan i övrigt inlemmas i det allmänna skolväsendet genom att huvudmannaskapet går över till kommunerna.

Detta ser vi som ett naturligt steg då kommunerna har ansvar för praktiskt taget alla andra barns och ungdomars undervisning. Den lokalintegrering, som kunnat ske av sär— skolan i det allmänna skolväsendet, bekräftar också att segregerade undervisningsformer är obehövliga. Men över— förandet till kommunerna måste ske med bibehållande av de insatser, resurser och den särskilda pedagogik som finns inom dagens särskola.

Särskolans resursnivå kan enligt vår mening garanteras av en rad faktorer

— särskolans lärare och skolledare följer med in i den allmänna skolan och får där i princip samma arbetsupp— gifter som de har i dag, — särskolcheferna går över till länsskolnämnderna och sva— rar där för tillsyn av och stöd till undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda, — normtalen för inrättande av klasser och grupper bibehål— les. Detta blir speciellt betydelsefullt för beräkningen av statsbidrag till särskolan inom det allmänna skolväsen— det,

— skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna utövar tillsyn, — individuell planering av undervisningen förelås ske genom lärare, elev och föräldrar i samråd.

För klassundervisning bör särsko/områden organiseras, omfattande en eller flera kommuner. Samverkan mellan kommunerna bör regleras genom avtal. En av de samver— kande kommunerna bör ansvara för särskolundervisningen.l värdkommunens ansvar ligger att svara för initiering, plane— ring och drift av särskola.

Tidpunkten för överförandet av särskolan till primärkom— munalt huvudmannaskap bör kunna variera från län till län i takt med lokala förutsättningar. Det bör därför ankomma på kommunerna inom resp. län och berörda landsting att bestämma när överförandet skall ske. Reformen bör dock vara genomförd i hela landet inom en tidsrymd av tre år från LHO:s ikraftträdande.

Vi föreslår att statsbidrag bör utgå till kommunerna efter nuvarande normer för klasser och grupper inom särskolan, men på nivå (procentuell) som gäller för grund— och gymna— sieskolan. För resterande kostnader för särskolan förordar vi förhandlingar mellan kommuner, landsting och staten så att kommunerna fullt ut kompenseras för sina nya åtaganden.

lnordnandet av särskolan i det allmänna skolväsendet får till konsekvens att allmän skollagstiftning med några av oss förslagna kompletteringar bör reglera skolgången för barn— domspsykotiska och utvecklingsstörda elever.

Särskolplikten som f. n. kan gälla upp till 21 (23) års ålder, bör ersättas av vanlig skolplikt (7—16 år). Också inskriv— ningen i särskolan bör överensstämma med inskrivning i det allmänna skolväsendet.

En följd av att vanlig skolplikt införes för särskolans elever är att grundsärsko/an och träningssko/an blir nioåriga mot dagens tioåriga. Vi föreslår att den minskade tiden kompen— seras av ett års förlängning inom yrkesskolan. Alla elever i särskolan skall ha rätt till undervisning i minst 13 år — dvs. samma tid som f. n. i särskolan. Det innebär att särskol— eleverna ges rätt till gymnasieskola.

Beträffa nde den särskilda undervisningen vill vi u nderstryka att den bör begränsas. Så många elever som möjligt bör i stället komma med i klass— eller gruppundervisning. De elever som får särskild undervisning bör dock få sådan i den omfattning de behöver. Den bör alltså ej schablonmässigt

begränsas till exempelvis fem lektionstimmar per vecka.

Särskolans yrkessko/a bör i överensstämmelse med termi— nologin för yrkesutbildningen för andra elever benämnas gymnasieskola. Gymnasieskolan får då linjer för yrkesutbild— ning, yrkesträning och verksamhetsträning. Speciellt yrkes— utbildningen kan integreras med branschinriktade linjerinom gymnasieskolan.

Särskolans specialunderVIlsn/ng i form av samordnad spe— cialundervisning och specialklass bör bibehållas i nuvarande omfattning. Däremot bör en kvalitativ upprustning ska för att tillgodose syn—, hörsel— och talskadade utvecklingsstörda elever som i allt mindre utsträckning kommer till de statliga specialskolorna. Vi föreslår också en avveckling av special- särsko/orna till förmån för insatser på elevernas hemorter.

Vuxna barndomspsykotiska och utvecklingsstörda har enligt vår mening större behov än andra av vuxenstudier. De har i regel sämre utgångsläge än andra vad gäller kunskaper och mera begränsade möjligheter att spontant vidmakthålla kunskaper och färdigheter.

Vi vill därför understryka betydelsen av vuxenstudier vid folkhögskolor och inom studieförbund. Vi förutsätter att sådan verksamhet kan fortgå i minst nuvarande omfattning. De olika bidragen till undervisning och boendekostnader vid folkhögskolorna får därför inte minska.

Barndomspsykotiska och utvecklingsstörda, som har svå— righeter att undervisas i grupp med andra, bör få undervis— ning inom vuxensärsko/an inom Komvux. Denna skolform skall också ge undervisning åt vuxna som behöver grundläg— gande undervisning motsvarande särskolformerna för barn och ungdomar. Detta bör vara en lagfäst möjlighet för denna grupp som för andra i samhället. Vi föreslår att detta regleras i gällande författning för den kommunala vuxenundervis— ningen. Merparten av yrkesundervisningen för vuxna bör dock tillgodoses inom arbetsmarknadsutbi/dningen.

Det är också viktigt att dessa undervisningsformer pla— neras så att de harmonierar med de särskilda omsorgerna. Studiecirklar får exempelvis inte ersätta dagcenterverksam— het, men däremot komplettera sådan. Det utesluter dock inte studiecirklar under dagtid. Samarbete måste finnas mellan

omsorgsformerna, arbetsmarknadsutbildning, vuxensärsko— la, studieförbund och folkhögskolor. För att åstadkomma detta bör omsorgshuvudmannen ta initiativ till planerings— samråd.

Fritid och kultur (5.4 och 6.4)

Fritids— och kulturverksamhet kan vara rikt varierad. Erfaren— heterna har visat att fritidsaktiviteter kan erbjuda en gemen— skap som gör verklighet av principer om normalisering och integrering.

Handikappade har mer än andra behov av särskilda åtgärder för att få tillgång till fritids— och kulturutbudet. Detta har uppmärksammats både av samhället och frivilliga orga- nisationer. Många barn, ungdomar och vuxna är dock fortfa— rande utestängda.

Kommunen har ett ansvar för meningsfull fritid åt alla. Självfallet gäller detta också för handikappade. Landstingets habiliteringsnämnd skall i sin tur svara för att de som bor på grupphem får del av ett för dem lämpat fritids— och kulturut— bud. Det bör i första hand ske genom utnyttjande av det kommunala fritidsutbudet på orten. Ibland räcker inte detta utan nämnden måste ordna kompletterande insatser vid sina grupphem. I särskilda fall bör även svårt handikappade som bor hemma kunna delta i en sådan aktivitet.

Ett nära samarbete mellan landsting och kommun beträf— fande fritidsverksamhet för handikappade är betydelsefullt. Ett sådant samarbete underlättas av att särskilda befatt— ningshavare ges ansvar för dessa frågor inom resp. förvalt— ning.

Vi har vidare betonat att habiliteringsnämnden bör ta ett ansvarför kunskapsförmedling om handikappades situation. Det kan ske genom insatser av den egna fritidspersonalen, organisationen för samordnad habilitering och personalen vid grupphem.

Vi anser att kommunala fritidshem kan spela en stor roll för handikappade barn och ungdomar och förutsätter en fortsatt utbyggnad av denna verksamhet. Handikappades behov bör särskilt beaktas. Bl.a. bör man medge en höjd åldersgräns

efter individuell prövning samt finna former för fritidsaktivi— teter för äldre tonåringar. Här behövs ett utvecklingsarbete genom samverkan mellan kommun, handikapporganisatio— ner och landstingets fritidspersonal.

Vi behandlar även behov av Iov— och semesteraktiviteter och betonar vikten av samarbete mellan olika instanser som kan erbjuda stöd och verksamhet för handikappade och deras anhöriga.

Vi bedömer att de insatser som studieförbund, andra kulturförmedlare och handikapporganisationer (lokalt och centralt) svarar för inom fritidsområdet har ett stort värde. Utvecklingen har också påverkats positivt av de konsulent— tjänster som finns inom vissa studieförbund och handikapp— organisationer. Det är önskvärt att liknande tjänster ordnas inom andra centrala organisationer för att understödja kulturaktiviteter för handikappade.

Ett viktigt stöd är också att fritids— och kulturfrågor belyses inom utbildningen av all personal i samhällets handikappom— sorg.

Andra stödinsatser, hjälpmedel för barn och vuxna (5.5 och 6.7)

Lekoteken erbjuder stödinsatser för barn och gränsar i vissa stycken till barnhjälpmedelsverksamheten. Deras pedago— giska rådgivning och lekrådgivning/utlåning till handikappa— de barn med speciella behov bör knytas till landstingens habiliteringsorganisation. Den allmänna lekrådgivningen anser vi däremot bör utvecklas vidare inom primärkommu— nerna.

Landstingen ansvarar för att handikappade kostnadsfritt erhåller hjälpmedel som de behöver för den dagliga livsfö— ringen. För denna verksamhet får landstingen ersättning från staten. Landstingens hjälpmedelsverksamhet är i sin nuva— rande form relativt ung och har hittills företrädesvis varit inriktad på vuxna och normalbegåvade personer med fysiska handikapp, t. ex. hörselskada, rörelsehinder, synskada.

Med hjälpmedel för handikappade avses vanligtvis hjälp— medel för att kompensera fysiska handikapp och ge den

enskilde en högre grad av självständighet. De flesta hjälp— medel av denna typ är utformade för vuxna normalbegåvade människor. De personer som ingår i vår utrednings person- krets behöver hjälpmedel som är särskilt anpassade efter ålder — begåvningsnivå — flerhandikapp.

Handikapp/nstitutet har ansvar för hjälpmedelsfrågorna. Vi föreslår att särskild vikt läggs vid att

— utveckla hjälpmedel för barn och ungdomar — utarbeta hjälpmedel för kompensation av begåvningshan— dikapp (särskilt kommunikationshinder) — utarbeta metoder för träning att använda hjälpmedel — anpassa hjälpmedel till den enskilde.

Den kanske största svårigheten för flertalet utvecklingsstör— da är att meddela sig med andra. I dag finns vissa metoder— som Blissmetoden — och tekniska apparater för kommunika— tion. Ätskilliga lösningar bör kunna utvecklas och anpassas till utvecklingsstördas behov. Vi anser att utveckling av hjälpmedel för att underlätta kommunikation för begåvnings— handikappade bör prioriteras och att Handikappinstitutet har huvudansvaret för detta. Det kommer att innebära behov av forsknings— och utvecklingsinsatser.

Landstingens habiliteringsorganisation (5.6) (barn och ung— domar)

Insatserna för handikappade barn och ungdomar är fördela— de på skola, socialtjänst, sjukvård m.fl. De behöver i vissa fall samordnas och ibland t. o. m. kompletteras. Det behövs "p/usresurser".

Många handikappade barn och ungdomar och deras anhöriga har svårt att komma fram till och få del av de resurser som finns hos olika huvudmän. Dessutom kan de ha behov av extra stöd, ett skyddsnät, utöver ordinarie service. Vi anser att den habiliteringsorganisation, som vi föreslår, bör kunna bli detta skyddsnät.

Vi förslår därför en samordnad landstingskommunal habil/'— teringsorgan/sation som skall omfatta de handikappade barn och ungdomar inom landstingsomrädet som behöver särskilt

stöd och service och inte kan få det genom kommunernas eller landstingets ordinarie serviceutbud. Vi anser att habili— teringsverksamheten skall ledas av en politisk nämnd — habiliteringsnämnden. Det bör ligga inom nämndens ansvars— område att samverka med andra verksamhetsfält såsom sjukvården, skolan, socialtjänsten och statlig undervisning för barn och ungdomar. Verksamheten bör organiseras dels i ett centralt lag, dels i två eller flera distriktslag.

Ett första steg för att förverkliga modellen är en samman- slagning av befintliga landstingsorganisationer främst för utvecklingsstörda resp. rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn och ungdomar. Även andra resurser inom landstingets verksamhet som naturligt hör hemma i en habiliteringsorganisation bör knytas dit, exempelvis resurser för habilitering av synskadade barn.

' En sammanslagning måste innebära

— att redan uppnådda resultat bibehålls och vidareutvecklas för alla grupper som omfattas av sammanslagningen, — att ytterligare resurser styrs till i dag eftersatta områ— den, — att parallella habiIiteringsorganisationer inte skall leva vid sidan av varandra annat än under en kort övergångstid.

För den habiliteringsverksamhet som ryms inom en samord- nad landstingskommunal habiliteringsorganisation har vi uppställt som mål att den bl.a. skall

—- på alla sätt stödja och stimulera det handikappade barnet

, och främja dess utveckling under hela uppväxttiden

— påverka samhällsplaneringen så att de brister i samhället som i dag finns minskas eller undanröjs genom föränd— ringar i miljön och verksamheten — genom lagarbete åstadkomma en allsidig syn på individen och familjens situation — tillgodose den handikappades behov och erbjuda samlad service av hög kvalitet —_ skapa trygghet för barnet och dess familj genom att personliga kontakter skapas mellan dem och den personal som lämnar service.

I vår diskussionspromemoria (Ds 8 197912), Förslag om samordnad habilitering, har vi gjort en uppskattning av antalet handikappade barn och ungdomar i åldern 0—1 9 år. Vi har där i en särskild bilaga beskrivit olika skador/sjukdomar, deras frekvens, följder och behov av hjälpinsatser.

Kartläggningen visar att ett stort antal barn och ungdomar får den service de behöver genom i huvudsak medicinska insatser. Av dessa barn kommer förmodligen ett fåtal att ha behov av den samordning och de plusinsatser som vi föreslår. Det enskilda barnets eller familjens behov av stödinsatser måste dock vara avgörande — inte en medicinsk diagnos.

Vi har i våra överväganden funnit 20 år vara en rimlig övre gräns för habiliteringsorganisationens insatser för ungdo— mar. Men vi vill understryka att det är en åldersgräns som bör anpassas till den enskildes behov och förutsättningar.

Vissa yttranden över vår diskussionspromemoria tar upp frågan om vuxenhab/litering som en nödvändig fortsättning för ett relativt stort antal handikappade. Vi instämmer i detta och föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredning om att på motsvarande sätt samordna olika rehabiliterings— och habiliteringsinsatser för vuxna.

Målet— att omfatta alla handikappade barn och ungdomari behov av habiIiteringsorganisationens stöd — kan knappast nås enbart genom en sammanslagning av dagens resurser eller en samordning av insatserna. En vidgning av servicein— satserna får ske efter hand som organisationen tillförs ytterligare resurser. Härigenom bör man kunna undvika att parallella organisationer byggs upp under 80—talet och kunna prioritera de barn och ungdomar som har störst behov av landstingsorganisationens insatser.

De psykotiska barnen har, utöver barnpsykiatriska klinikers insatser, behov av habiliteringsorganisationens resurser för t. ex. familjestöd. Vi föreslår att dessa barn och ungdomar, utan dröjsmål inlemmas i landstingets habiliteringsorganisa- tion.

Habiliteringsnämnden — som vi förutsätter skall ha det samlade politiska ansvaret för handikappfrågorna inom landstingsområdet — bör utnyttja sina kunskaper för att påverka planeringen av samhällsresurserna i länet, så att de

blir bättre anpassade till handikappade barns och ungdomars behov.

HabiIiteringsorganisationen skall som förut nämnts indelas i arbetslag — ett centralt lag och två eller flera distriktslag. I lagen bör ingå befattningshavare som repre— senterar psykologiska, sociala, medicinska och pedagogiska kompetensområden. Vi har räknat med att varje lag bör omfatta 5—1 0 personer för att kunna stödja handikappade barn och deras familjer. Varken organisatoriskt eller lokal— mässigt bör lagen knytas till sjukhus eller sjukhusområde.

Distrikts/agens uppgifter omfattar grundläggande diagnos— tik eller kompletterande sådan, bedömning av behandlings— behov, behandling och/eller förmedling av behandlingsin— satser. Till uppgifterna hör också information till och utbild— ning av föräldrar och personal. Lagen skall också påverka myndigheter att anpassa sina insatser så att de svarar mot barns och ungdomars behov.

Lagen måste finna naturliga samarbetsformer med social— tjänst, skola och primärvård liksom med de statliga konsu— lentorganisationer för handikappade barn, försäkringskassa och arbetsförmedling. De skall ge stöd och service till barn och personal vid de grupphem eller motsvarande som finns inom distriktet och också hålla kontakt med de barn som finns på specialskolorna.

Ett av lagen, naturligast det som ligger på samma ort som länssjukhuset, förutsätts ha funktion både som distriktslag och centralt lag. Detta skall då planera, driva, utveckla och utvärdera habiliteringsverksamheten inom landstingsområ— det. Det bör också ha ett speciellt ansvar för de små udda grupper av handikappade barn som riskerar att hamna vid sidan för att de inte "passar in i verksamheten". Det centrala laget skall inte ses som överordnat distriktslagen.

Arbete/sysselsättning (6.3)

Vi behandlar sysselsättningsfrågorna utifrån de allmänna målen för sysselsättningspolitiken och belyser förhållandet mellan dessa mål och de särskilda behov som föreligger hos handikappade inom vår utrednings personkrets. De åtgärder

som vi med denna utgångspunkt föreslår hänför sig till följande områden

— arbete på den reguljära arbetsmarknaden, stöd och bidragsformer — arbete inom Samhällsföretagsgruppen, skyddat arbete

— verksamhet vid dagcenter.

Reguljära arbetsmarknaden

Vår sysselsättningspolitik har som mål allas rätt till arbete. Denna målsättning är grundad på insikten om arbetets betydelse för människan. Arbetet är viktigt för en god materiell försörjning. Men arbetet är också en av grundför— utsättningarna för social gemenskap och självkänsla. Många handikappade har levt utanför samhället på segregerade institutioner. Arbete betyder för dem en möjlighet att bli accepterade som samhällsmedborgare både inför andra och inför sig själva. Vi menar att arbete åt alla måste bli en realitet även för dessa människor.

Vår utredning omfattar den begåvningshandikappades hela livssituation med daglig verksamhet, bostad och fritid. En mycket viktig del av habiliteringen är dagverksamheten som för vissa är arbete, för andra dagcenterverksamhet. Det är därför nödvändigt att även beakta åtgärder inom arbets— marknadspolitikens område. Vi föreslår inget radikalt nytt utan gör en genomgång av de åtgärder som finns i dag och föreslår en del förändringar.

Vi måste i våra överväganden beakta hela kedjan av verksamhet med arbete på den reguljära arbetsmarknaden, i skyddat arbete och verksamhet vid dagcenter. Effekterna av att en utvecklingsstörd inte kommer ut på arbetsmarknaden eller i skyddat arbete blir att han/hon får behov av dagcen— terverksamhet.

En förutsättning för att kunna planera och sätta in stödåt— gärder är att man känner till behoven. Många handikappade och särskilt de inom vår utrednings personkrets anmäler sig inte som arbetssökande vid arbetsförmedlingen. Vi föreslår en obligatorisk anmälan vid utgången av skolan. Vi föreslår också ett kontaktnät kring den handikappade för att bevaka

möjligheterna till arbetsplacering, ekonomiska bidrag och stödformer. Vi vill här särskilt understryka arbetsförmed— lingens ansvar.

Det kontaktnät vi föreslår utgörs av

Kontaktperson på arbetsförmedlingen. Vi fö reslår att någon av arbetsvårdspersonalen vid arbetsförmedlingens di— striktskontor får i uppdrag att i samarbete med skola och omsorgsverksamhet särskilt bevaka arbetsplacering för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska. Särskilda syokonsu/enter. I vårt förslag att inlemma särsko— lan i det kommunala skolväsendet ser vi det naturligt med en omvandling av särskolans yrkesvalslärare till syokon— sulenter och därmed bli en del av syoorganisationen. Vi förutsätter att eleverna härigenom skall få samma stöd som i dag och dessutom hjälp med feriearbete och en fortsatt kontakt med arbetsförmedlingen. Arbetsanpassare. Vi föreslår särskilda arbetsanpassare inom vuxenverksamhetens distriktslag. Arbetsanpassa— ren bör delvis avlönas av AMS och vara arbetsförmed— lingens förlängda arm inom omsorgsverksamheten. Samordning av befintliga resurser. Vi vill understryka att de arbetsmarknadspolitiska resurser som finns och som vi föreslår— både materiella och personella — måste komma även flerhandikappade till del. Dessa möter särskilt stora svårigheter på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Vi föreslår vissa förstärkningar av befintliga arbetsmarknads— politiska åtgärder för vuxna handikappade inom personkret— sen för särskilda omsorger, bl. a.

utveckling av arbetstekniska hjälpmedel för att underlätta anpassningen av arbete för begåvningshandikappade och andra som har kommunikationssvårigheter, en förlängning av tiden för kontant arbetsmarknadsstöd KAS, till 300 dagar, — slopande av åldersgräns hos den handikappade för bidrag

till arbetsbiträde,

— förhöjt lönebidrag oavsett ålder (90 % av totala lönekost— naden vid anställning). Nedsättning av lönebidraget bör sedan ske successivt och individuellt.

Arbetsmarknadsverket har de senaste åren drivit tre försöks- projekt som riktat sig speciellt till handikappade

— intensifierad platsförmedling för handikappade - uppsökande verksamhet riktad till unga förtidspensionä—

rer — fadderverksamhet.

Försöksverksamheten innehåller viktiga moment för handi— kappades arbetsplacering. Vi föreslår att den intensifierade platsförmedlingen fortsätter och att arbetsförmedlingarna ges förutsättningar för detta.

Fadderverksamheten föreslår vi permanentas och den uppsökande verksamheten bland unga förtidspensionärer bör utökas i första hand till ytterligare ett par län.

Arbetsmarknadsinstitutet och särskilda arbetsmarknads- institut, Ami och Ami-S, är viktiga resurser för begåvnings— handikappade. Vi är angelägna om att fler Ami—S får kvalifi- cerade resurser att ta emot flerhandikappade. Dessutom anser vi att de vanliga Ami i större utsträckning än i dag bör nyttjas för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska och att bl.a. planeringsöverläggningar mellan Ami och habilite— ringsnämnderna bör kunna åstadkomma detta.

Tro ts de ytterligare åtgärder vi föreslagit är vi tveksamma om detta är tillräckligt för att avsevärt förbättra situationen på arbetsmarknaden för de handikappgrupper som vi lägger förslag om. Frågan om kvot/agst/ftning eller andra styrmedel har i olika sammanhang aktualiserats. Vi föreslår att rege— ringen i särskild ordning prövar om ytterligare åtgärder bör sättas in för att bereda handikappade arbete.

Skyddat arbete (6.3) Skyddat arbete är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att värna om handikappades rätt till arbete. Fr. o. m. den 1 januari 1980 drivs skyddat arbete inom en samordnad

organisation — Samhällsföretag.

I förarbeten till den nya organisationen har det sagts att tyngdpunkten skall ligga på de sociala målen. Det innebär att den nya organisationen skall kunna erbjuda handikappade arbete på ett mera effektivt och generöst sätt än tidigare.

Skyddat arbete skall ses som en ersättning för ett arbete som den handikappade inte kunnat få på den reguljära arbetsmarknaden men också som ett led i en yrkesmässig rehabilitering. Det skall därför bedrivas så att den handikap— pade kan ta tillvara och så långt möjligt förbättra sin arbetsförmåga. Verksamheten skall stärka den anställdes möjligheter att ta steget över till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Endast omkring 1 % av de anställda inom Samhällsföre— tagsgruppen har under de senaste åren återgått till den reguljära arbetsmarknaden. Detta är tecken på ett kärvt arbetsmarknadsklimat för handikappade. Ökad utplacering är en fråga om metoder och resurser. Ansvaret ligger i första hand på arbetsmarknadsverket, men Samhällsföretag måste också ta sin del av ansvaret.

Vi föreslår att arbetsmarknadsverket ges möjlighet att för de första sex månaderna efter det att en person lämnat en verkstad för skyddat arbete för annat arbete betala hela lönekostnaden på den nya arbetsplatsen. Först därefter bör bidrag utgå enligt våra förslag till ändrade bestämmelser om anställning med lönebidrag (90 %, 75 %, 50 %, 50 %). Denna möjlighet bör gälla på försök i två år och avse gravt handikappade.

Vi har försökt bedöma behovet av skyddat arbete för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska. För att i första hand nå en likvärdig nivå över landet föreslår vi en omedelbar utbyggnad så att ytterligare 2 800 av dem kan beredas plats i skyddat arbete. För att sedan möta de kommande behoven hos de unga som fått förbättrad yrkesutbildning föreslår vi på sikt att ytterligare 2 000 utvecklingsstörda/barndomspsy— kotiska bereds arbete inom Samhällsföretagsgruppen.

Vi föreslår också ett utökat samarbete mellan dagcenter och Samhällsföretagsgruppens verkstäder genom bl. a. pro— duktionssamordning, introduktion, provanställning och del— tidsanställning för att öka möjligheterna för personer från

dagcenter att få arbete vid verkstäderna.

Vi ser som en naturlig utveckling av Samhällsföretags— gruppens bildande att man förbättrar möjligheterna att ta emotgravt handikappade. I sådana åtgärder bör ingå möjlig— heter till personell assistans, en till vissa delar förändrad produktion, nya verksamhetsfält och delvis andra arbetstek— niska hjälpmedel.

Resultaten av en sådan satsning är svåra att mäta. Vi ser därför med intresse på det försök som Samhällsföretag påbörjat för att skapa ett socialt redovisningssystem att jämföras med ett rent företagsekonomiskt.

Dagcenter (6.3)

Dagcenter är i dag den huvudsakliga verksamhetsformen för måttligt och svårt utvecklingsstörda.

Av de ca 12 000 utvecklingsstörda som år 1980 deltog i dagcenterverksamhet fanns ca 7 000 vid fristående dagcen— ter fördelade på 200 enheter. De övriga deltog i dagcenter— verksamhet vid vårdhem. Ca 4 000 utvecklingsstörda i åldern 21—65 år saknar fortfarande varje form av verksam- het. Dagcenter varierar i storlek från 10 till 70 platser.

Den dagcentermodell som vi föreslår är en breddning och fördjupning av den dagcenterverksamhet som håller på att utvecklas på många håll i landet. Vi vill genom våra förslag förstärka denna utveckling och närma handikappade till samhället.

Riskerna för segregation måste undvikas. Kravet på rätt till arbete för handikappade måste kraftigt understrykas. Dag— centerplacering kan vara en utgångspunkt för och en sluss ut till öppna marknaden eller till skyddat arbete. Dagcentret måste därför arbeta aktivt för en fördjupad kontakt med arbetslivet på orten och därmed också med det omgivande samhället.

Vi lägger därför fast vissa grundläggande mål för dagcen- terverksamheten:

— Rätten till samhällsde/tagande. Vi anser att dagverksamhe— ten skall utformas så att den ger förutsättningar för handikappade att delta i arbetslivet och i andra aktiviteter

och sociala situationer i samhället. Verksamheten skall syfta till att förbättra de handikappades förmåga att klara av de krav som ställs i samhället och att förändra det omgivande samhället så att det blir mera tillgängligt.

Dagcentret blir en plats där vissa grupper har sin huvudsakliga verksamhet. Men det är också den naturliga samlingspunkten för personalen och externa arbetsgrup— per till dagcentret. Där planeras det gemensamma utveck— lingsarbetet. — Rätt till omsorg på hemorten. Vi anser att dagcenterverk— samheten i likhet med andra omsorger skall planeras så att den handikappade får del av verksamhet på hemorten, dvs. inom den egna kommunen eller på lämpligt dagligt pendelavstånd. - Rätt till dagverksamhet för alla. Vi anser också att dagcen— terverksamheten på en ort skall omfatta och planeras för alla inom vår utrednings personkrets som behöver den. Denna rätt är inte förverkligad i dag.

Allt måste göras för att underlätta för enskilda och grupper att förlägga delar av dagcenterverksamheten till befintliga arbetsplatser. Fackliga organisationer och anpassningsgrup— per bör medverka till en sådan utveckling. Vi föreslår också en försöksverksamhet i tre år med bidrag för speciella arbets— tekniska hjälpmedel och/eller särskilda anordningar på arbetsplatsen vid långvarig praktik och utflyttade arbetsgrup- per.

Vi utgår från att dagverksamheten i stort har ett gruppin- riktat arbetssätt som ger förutsättning för att gruppmedlem— marna stöder varandra så att de tillsammans når en själv— ständighet som de inte skulle kunna få uppleva som enskilda personer.

Metodik och innehåll måste anpassas också till dem som i dag inte deltar i dagcenterverksamhet, nämligen hänga gravt utvecklingsstörda, barndomspsykotiska och vissa fler— handikappade. Vi anser att en personlig assistent är för vissa en grundförutsättning för meningsfull dagcenterverksam— het.

Dagcentren måste samarbeta med övrig omsorgsverk—

samhet, anhöriga/kontaktpersoner, skola, arbetsförmedling, Samhällsföretag, socialtjänst, fritids— och kulturförvaltning och sjukvård m.m.

För att dagcenterverksamheten skall bli meningsfull anser vi det särskilt viktigt att understryka de handikappades möjligheter till "inflytande över innehåll och utformning.

Handikappades inflytande (7)

Den som direkt berörs av insatser från samhällets serviceor— gan måste kunna påverka bedömningar och beslut som rör hans/hennes situation.

För dem som får särskilda omsorger anser vi det viktigt att garantera inflytande genom reglering i LHO (& 14). Alla insatser skall genomföras och utformas i samförstånd med den handikappade. Det innebär att inga åtgärder kan vidta— gas mot hans vilja, insatserna får inte heller bestämmas över huvudet på honom. Är den enskilde genom sitt handikapp oförmögen att uttrycka en egen vilja, kan det vara lämpligt att samråda med någon som står honom nä ra. Insatser av större betydelse för den handikappades livsföring skall i sådana fall godkännas av förmyndare eller god man.

Vi föreslår att habiliteringsnämnden bl. a. skall ägna infor— mationsfrågor ökad uppmärksamhet och att tillsynsmyndig— heten bör stödja huvudmannen genom att utveckla metoder och framställa lämpligt material. Stor vikt bör läggas vid att informera den handikappade och hans anhöriga om besvärs— vägar och möjligheter att överklaga beslut. Handikappad som får särskilda omsorger enligt LHO bör i förekommande fall genom habiliteringsnämndens förmedling få tillgång till juridiskt biträde för att kunna utnyttja sin besvärsrätt.

Vi föreslår vidare ett personligt stöd genom kontaktperson för enskilda som får särskilda omsorger enligt LHO. Bland flera uppgifter har kontaktpersonen att underlätta möjlighe— ter till inflytande. I första hand är det de som saknar anhörigkontakt som behöver en kontaktperson, en medmän- niska, som på olika sätt kan ersätta kontakter med anhöriga. Vi har funnit det lämpligt att kontaktpersonen förordnas formellt av habiliteringsnämnden och att han genom nämn—

den får handledning och ersättning.

Att utse kontaktperson, god man och förmyndare har till viss del olika syften. Man kan därför inte säga att det ena alltid utesluter det andra.

Även primärkommunen kan enligt socialtjänstlagen utse kontaktperson/kontaktfamilj. Det kan i vissa fall vara lämp— ligt att huvudmännen samverkar vid utbildningsinsatser för kontaktpersoner.

Föräldraskap — stöd till begåvningshandikappade föräldrar och deras barn (6.6)

I frågan om begåvningshandikappade föräldrar och deras barn har vi betraktat föräldraskap som en situation som kräver vissa särskilda insatser utöver det stöd vi tidigare beskrivit. Främst gäller det beträffande samordning mellan olika instanser.

Våra överväganden och förslag avser huvudsakligen utvecklingsstörda som behöver särskilda omsorger enligt LHO. Det hindrar inte att våra förslag om innehåll i och utformning av stöd— och hjälpinsatser kan vara tillämpbara även då föräldrarna inte har ett aktuellt behov av särskilda omsorger. Det kan gälla personer som tidigare varit förteck— nade i landstingens omsorgsverksamhet eller personer som trots begåvningshandikapp inte varit i behov av sådant stöd.

Vi anser att barn till utvecklingsstörda föräldrar inte skall särbehandlas som grupp, men att de i det enskilda fallet skall få allt det samhällsstöd som situationen kräver.

Vi har som utgångspunkt behovet av förebyggande, stöd— jande insatser. Samtidigt vill vi verka för att vuxna utveck— lingsstörda skall erhålla individualiserade och normaliserade livsvillkor.

Utifrån den etablerade indelningen i svår, måttlig och lindrig utvecklingsstörning kan konstateras att frågan om föräldraskap i första hand kan vara aktuell för lindrigt utvecklingsstörda. Det rör sig alltså om en relativt sett liten grupp människor av vilka få blir föräldrar.

Inventeringar från skilda håll i landet har inte visat att

antalet begåvningshandikappade föräldrar ökat, inte heller att begåvningshandikappade föder fler barn än den övriga befolkningen.

Vi har också kunnat konstatera att det övervägande antalet begåvningshandikappade föräldrar bor i enskild bo— stad och har arbete på öppna marknaden, i skyddad verk— samhet eller är arbetslösa. En stor andel begåvningshandi— kappade mödrar sammanbor med barnets far. I flera under— sökningar framkommer också att bara ena parten har kontakt med omsorgsverksamheten. När det gäller psykiska och sociala komplikationer hos föräldrarna förekommer de mest uttalade svårigheterna i de fall där ena parten inte är eller varitförtecknad hos omsorgsstyrelsen men har problem till följd av missbruk, kriminalitet och/eller arbetslöshet.

Vi har funnit att stora ansträngningar görs för att följa barnens psykiska och fysiska hälsa. Omhändertaganden har skett i vissa fall dels på grund av att föräldrarnas eget stödbehov ansetts avsevärt, dels på grund av att förebyggan— de åtgärder bedömts vara gagnlösa.

Vi anser att ett första led i ett förebyggande arbete måste vara att utvecklingsstörda ungdomarfår stöd i sin personlig— hetsutveckling. De måste få kunskaper och insikt om vuxen— livets möjligheter och krav och om innebörden av sitt individuella handikapp.

Som en viktig komplettering till undervisningen enligt SÖ:s läroplan föreslår vi en obligatorisk person/ig rådgivning i samlevnadsfrågor för varje elev innan han/hon slutar sin skolgång. Ett fortsatt stöd i samlevnadsfrågor måste sedan kunna ges utvecklingsstörda vuxna av boendepersonal, i dagcenterverksamhet, vid folkhögskolekurser eller annan vuxenutbildning. Ett sådant stöd måste vara en fortlöpande och naturlig uppgift för omsorgsverksamhetens distrikts— lag.

När en graviditet skall fullföljas, gäller det förebyggande arbetet att i första hand ge ett kontinuerligt och väl planerat stöd, som bör sättas in så tidigt som möjligt. Omsorgsverk— samheten skall med moderns tillstånd snarast ta kontakt med socialbyrån för att tillsammans med dess personal och modern/familjen förbereda stöd under graviditet, förloss—

ning och spädbarnstid. Ett planerat samarbete mellan omsorgsverksamheten, socialbyrån och senare BVC anser vi skall vara samhällets säkerhetsnät för såväl utvecklingsstörda föräldrar som deras barn.

Naturligtvis ingår i detta också andra stödjande funktioner som mödravårdscentral och kontaktperson/kontaktfamilj.

En speciellt ömtålig samarbetssituation gäller då ett omhändertagande av barnet aktualiseras. Vi förutsätter att socialbyrån tillsammans med omsorgsverksamhetens per— sonalvid varje sådant tillfälle allsidigt bedömer möjligheterna till andra långsiktiga lösningar som alternativ till ett omhän— dertagande. När ett omhändertagande skall ske, måste föräldrarna få hjälp att förstå bakgrunden till denna åtgärd samt veta vad som skall hända med barnet.

När det gäller ansvar för olika åtgärder i samband med begåvningshandikappades föräldraskap vill vi slå fast att landstingets habiliteringsnämnd och dess distriktslag har samordningsansvaret för insatser som behövs i den mån den begåvningshandikappade får fortlöpande stöd genom sär— skilda omsorger enligt LHO.

För andra begåvningshandikappade gäller att primärkom— munen genom socialtjänsten har ansvar dels för att ge stöd på olika sätt, dels för att till annan myndighet förmedla information om behov av stödjande insatser.

Vi vill understryka att barn till utvecklingsstörda föräldrar liksom andra barn genom den primärkommunala socialtjäns— tens ansvar skall garanteras uppväxtvillkor som innebär god omvårdnad och stimulans. Någon särskild författningsregle— ring finner vi således inte behov av.

Särskilda omsorger för vuxna/organisation (6.8)

Omsorgsverksamheten efter är 1967 har präglats av princi— perna om normalisering, integrering och närhet. Det har inneburit en spridning av resurserna i ett landstingsområde av främst skola, elevhem, inackorderingshem, dagcenter men också lokala vårdhem. Samplanering mellan primär— kommun och omsorgsverksamhet liksom mellan sjukvård och omsorgerför utvecklingsstörda har blivit nödvändig. Det

har också medför arbetsformer med utvecklat samarbete mellan central och lokal nivå — exempelvis i distriktslag med olika specialister.

Många barndomspsykotiska ingår i organisationen för utvecklingsstörda, men för en del i denna grupp har de läkepedagogiska instituten varit det väsentliga samhällsstö— det.

Våra förslag innebär en utveckling av dagens organisa— tionsmodell med en habiliteringsnämnd som ersätter nuva— rande omsorgsstyrelse, ett centralt lag och lokala lag (dis— triktslag).

Distriktslagen för vuxna bör bestå av representanter för sociala, psykologiska och medicinska kompetensområden, dvs. kurator, psykolog, sjuksköterska men också arbetsan— passare. Sjukgymnast och logoped eller talpedagog bör också knytas till lagen. I dessa bör också ingå den eller de som är samordningsansvariga för grupphem och den perso— nal som förmedlar service och stöd (utöver social hemtjänst) i enskild bostad liksom fritidsledare eller motsvarande befatt— ningshavare.

Med en sådan sammansättning skall lagen kunna

— ge stöd och råd till alla vuxna som omfattas av organisa— tionen — förmedla och samordna övriga insatser inom organisatio- nen, t.ex. avlösning, bostad i grupphem, dagcenterverk— samhet — förmedla och samordna insatser i socialtjänst, sjukvård och arbetsvård m. m. — informera om verksamheten och ställa krav på det omgi— vande samhället för handikappades räkning.

Lagmedlemmarna skall också

— delta i den långsiktiga habiliteringsplaneringen tillsam- mans med övrig omsorgspersonal — stödja och handleda personal vid dagcenter och grupp- hem — stödja och handleda personal inom primärkommunens socialtjänst.

Alla särskilda omsorger enligt LHO skall ges efter samråd med den handikappade och/eller hans företrädare. För att bedöma vilka vuxna som skall omfattas av särskilda omsor— ger, för policyfrågor och utveckling av verksamheten bör finnas ett centralt lag bestående av förslagsvis vårdchef som samordnande tjänsteman samt kurator, läkare och psykolog. De bör liksom nu också ha ansvar och handledning för resp. yrkesområde inom verksamheten.

Våra förslag om bostad och service förutsätter ett för ba rn, ungdomar och vuxna sammanhållet ansvar för grupphem (inkl. korttidshem). Samordning och planering av grupphem och avveckling av vårdhem bör kunna ingå i arbetsuppgifter— na för den samordnande tjänstemannen i det centrala laget för vuxna, dvs. i princip dagens vårdchefstjänster.

Vi förutsätter ett nära samarbete mellan distriktsarbetsla— gen för barn och ungdomar resp. vuxna och ser en samloka— lisering av lagen med gemensamma administrativa resurser som en naturlig lösning.

Den organisation vi här beskrivit för vuxnas särskilda omsorger är en utveckling av dagens "normalorganisation" och skiljer sig i huvudsak på två punkter, nämligen:

— habiliteringsnämndens bostäder för barn, ungdomar och vuxna sammanhålles i en funktion och

— bedömning av vilka som skall erhålla särskilda omsorger läggs på ett centralt lag.

Ekonomiska stödformer (8)

I Rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, Ds S 1978z9, har vi berört vissa problem kring ekonomiska stödformer, bl. a. pensionering av utvecklingsstörda ungdo— mar i åldern 16—21 år. En del remissinstanser har krävt att vi skall framlägga förslag som kan motverka att utvecklings— störda ungdomar i denna åldersgrupp erhåller pension i nuvarande utsträckning. Det har också varit vår önskan att finna andra former för ekonomisk trygghet för dessa ungdo— mar liksom att föreslå förbättringar av övriga ekonomiska stödformer.

De ekonomiska stödformer som kan vara aktuella för vår

personkrets omfattar emellertid också många andra i sam— hället. Vi anser oss sakna möjlighet att överblicka framför allt de försäkringsmässiga konsekvenserna av förändringar som vi diskuterat. Flera utredningar eller arbetsgrupper sysslar f. n. med frågor om ekonomiskt stöd till handikappade och/eller derasfamiljer.Viföreslår därför dels att vissa frågor överlämnas till befintliga utredningar, dels att särskild utred— ning tillkallas.

Den fråga som först kräver sin lösning är pensionering av unga utvecklingsstörda i åldern 16—21 år och möjligheter att finna andra ekonomiska stödformer under gymnasietiden för dem. Vi har kunnat konstatera att ca 95 % av de utvecklings— störda i åldern 16-20 år uppbär förtidspension/sjukbidrag. Vi anser att denna nästan rutinmässiga pensionering måste upphöra. Utvecklingsstörda och andra handikappade ungdo— mar skall inte pensioneras under sin utbildningstid.

Studiestöd och ekonomisk trygghet för handikappade elever är en sammansatt fråga som berör många ämbets— verk, exempelvis SÖ, UHÄ, AMS, riksförsäkringsverket samt centrala studiestödsnämnden. I dag finns en mängd olika regelsystem som bör samordnas förutom att ge ekonomisk trygghet utan att använda pensionering.

Vi föreslår att behovet av ekonomiskt stöd under gymna— sieutbildningen för handikappade elever utreds och att därvid särskilt beaktas de mycket svårt handikappades merkostna— der och omvårdnadsbehov, framför allt när de bor hemma. Man bör på detta sätt ersätta förtidspension och skapa normala situationer för ungdomar samtidigt som möjligheter till kompensation måste ges där så behövs. Vi ser som den naturligaste lösningen en förlängning av vårdbidraget för hemmaboende mycket svårt handikappade ungdomar med oförändrat och kanske t. o. m. ökat vårdbehov. Vårdbidraget skulle i dessa fall utgå tills eleverna är i 20—21 års ålder eller

så länge de går i gymnasieskola. Förtidspensionering bör således inte förekomma så länge gymnasieutbildning pågår eller olika arbetsmöjligheter prö— vas för en ungdom. Först när det har visat sig att han/hon inte kan få något arbete bör prövning av pensionsfrågan ske, vilket kan innebära ett halvt till ett år efter avslutad skol—

gang.

Vi föreslår också att pension skall kunna vara vilande under högst tre är, t. ex. vid anställning inom Samhällsföretags— gruppen.

Under vårt utredningsarbete har vi funnit att regler för handikappersättning tolkas olika, särskilt gäller det för perso- ner med flera handikapp. Vi föreslår därför att riksförsäk— ringsverket får i uppdrag att särskilt se över reglerna för handikappersättning för denna grupp.

Beträffande det statliga vårdbidraget vill vi påpeka att det behövs nya regler om vårdbidrag för barn som bor i annat enskilt hem eller för barn som inte bor hemma, men där föräldern gör en påtaglig vårdinsats. Vi har haft kontakt med anhörigvårdskommittén (5 197911 1) i dessa frågor och vi förutsätter att våra synpunkter beaktas i dess fortsatta arbete.

Vi föreslår också att anhörigvårdskommittén får i uppdrag att utreda möjligheterna för en höjd åldersgräns för föräldrars rätt till/edighetförtillfällig vård av sjukt barn—f. n. 12 år. Vissa handikappade ungdomar över 12 är kan inte klara sig själva hemma när de är sjuka.

Vi vill också att anhörigvårdskommittén får i upprag att utreda anhörigas rätt till ledighet och kompensation för lönebortfall vid vård av vuxna handikappade i hemmet, exempelvis vid sjukdom, då den handikappade inte kan delta i sin ordinarie dagverksamhet.

Stöd till invandrare med handikapp (9)

Särskilda krav måste ställas på utformning av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer. Hänsyn måste också tas till att invandrare inte utgör någon enhetlig grupp utan har sin bakgrund i mycket skiftande kulturer.

Människors kulturella bakgrund har stor betydelse för deras bedömning av sitt behov av stöd, service och vård. Bakgrunden bestämmer också när och var hjälp sökes. Förväntningar på olika samhällsinsatser påverkas också av den "vårdkultur" som man blivit van vid. Habiliteringsåtgär—

der kan t. ex. komma i konflikt med olika kulturellt betingade uppfattningar. Det kan gälla kost, medicin, psykologisk och pedagogisk stimulans och kan ha betydelse för förmedlingen av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer.

Vi har föreslagit att kunskaper om kulturella olikheter i synsätt på handikapp och handikappades situation skall belysas inom ramen för viss grund— och fortbildning. Särskilt bör det gälla de personalkategorier som förmedlar första information, föräldrautbildning, kristerapi och annat stöd. Fortbildningsinsatserna avser personal både inom landsting och primärkommuner, varför det kan vara lämpligt att utveckla samverkan mellan huvudmännen. Invandrarverket och socialstyrelsen bör tillsammans med invandrar— och handikapporganisationer framställa fortbildningsmaterial.

Behovet av särskild introduktion för att belysa kulturell bakgrund bör uppmärksammas i samband med insatser för enskilda handikappade invandrare t. ex. i korttidshem eller på dagcenter.

Ytterligare ansträngningar bör även göras föratt undanröja språkliga hinder. Den samhällsinformation som ägnas han— dikappade och deras anhöriga bör översättas till de vanligas— te invandrarspråken i enlighet med det informationsansvar som ligger på varje myndighet. Socialstyrelsen börframställa information om vilket stöd handikappade och deras anhöriga kan få från olika samhällsorgan i Sverige. Det är också önskvärt att landsting reSp. kommun kompletterar med informationsmaterial som belyser lokala förhållanden.

Det är väsentligt att tolkhjälp är tillgänglig för handikappa- de invandrare. De krav som kommerskollegium uppställerför auktorisation av s. k. sjukvårdstolkar bör också uppta aktuella kunskaper om olika handikapp och samhällets stödåtgärder. Vi föreslår vidare att socialstyrelsen utvecklar modeller för försök med s.k. kontaktassistenter eller kulturöversättare inom handikappomsorg på liknande sätt som inom hälso— och sjukvård på vissa orter.

Vi har också behandlat frågor om hemspråksundervis— ningens utformning och kvalitet. Vi föreslår att hemspråks— undervisningen blir föremål för fortsatt utvecklingsarbete

med skolöverstyrelsen som ansvarig och nämner bl. a. sär— skilt frågan om hur hemspråksundervisning skall kunna erbjudas på orter med få invandrare.

Beträffande många åtgärder saknas kunskaper om under— lag. Vi anser att det kan vara lämpligt att t. ex. den årliga redovisningen till tillsynsmyndigheterna också upptar upp— gifter om insatser med särskild inriktning på invandrare med handikapp.

Forskning (10)

För att nå ökad kunskap om de här aktuella handikappgrup— perna och om hur insatserna för dem bör utformas krävs omfattande forsknings— och utvecklingsinsatser (FoU).

Dessa insatser kan enligt vår mening karaktäriseras som ett sektoriellt avgränsat forskningsområde. En precisering av forskningsområdet kan vara — forskning som faller inom habiliteringsnämndens ansvarsområde. Vi utgår därvid från personkretsen för särskilda omsorger. Denna forskning anknyter då till olika vetenskapliga discipliner — medicin, pedagogik, psykologi, sociologi, teknik men också till ekono— mi, juridik, filosofi och språkvetenskap.

Eftersom ansvaret för samhällets insatser för dessa han— dikappgrupper liksom hittills kommer att vara delat mellan kommuner, landsting och staten, förordar vi att en fristående programgrupp skapas för initiering av forskning. Program— gruppen kan bestå av representanter för

— forskarna

— huvudmännen

— arbetsvården

— personal

— intresseorganisationer — statliga myndigheter — Handikappinstitutet.

Den väsentliga delen av gruppens arbete bör utföras av ett särskilt sekretariat som i sitt arbete måste bygga på omfat— tande och nära kontakter med alla berörda.

Ansvaret för habilitering av handikappade barn samt

insatser för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda lig— ger till stor del på landstingen. Men stat och kommuner delar detta ansvar särskilt vad gäller socialtjänst, undervisning och arbetsvård. Vi räknar med att olika organ som hittills kommer att finansiera projekt som kan bli en följd av den föreslagna programgruppens aktiviteter.

I överväganden om hur forskningen skall finansieras har det också framstått som rimligt att ett delansvar läggs på huvudmännen. Forskning kring den egna verksamheten, främst i form av utvärdering och återföring, bör i avsevärd omfattning kunna finansieras av huvudmännen varför sig för resp. verksamhetsområde. För områden där flera huvudmän samarbetar bör gemensam finansiering åstadkommas.

Vi konstaterar att den här aktuella forskningen, när det gäller utförandet av forskning, berör en rad discipliner i första hand inom beteendevetenskapliga, medicinska, tekniska och socialvetenskapliga områden. Flera program torde kräva genuint tvärvetenskapliga insatser. Inte minst gäller detta frågor kring den samordnade habiliteringen, varför vi förordar inrättande av en särskild professuri habilitering med tvärve— tenskaplig inriktning.

En utbyggd forskning inom dethär aktuella området måste emellertid utgå från och utvecklas kring de personer som på kort sikt kan engageras. Det mest aktuella problemet är att förhindra att nu verksamma forskare lämnar fältet på grund av bristande ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för forskningen. Det innebär att forskningen, åtminstone på kort sikt, får den profil som bestäms av tillgången på forskare.

Personalutbildning (11)

Alla medborgare måste genom utbildning och information få insikt i vad ett handikapp kan innebära. Vi vill därför understryka behovet av ett ökat samhällsansvar för en allmän kunskapsförmedling om handikappades livssitua— tion.

Det är också viktigt att handikappkunskap ingår i basut— bildningen för yrkeskategorier som i sitt arbete berörs av

handikappades situation. Det är en förutsättning för att samhällsservice skall vara tillgänglig för alla.

Mest betydelsefullt är det dock att de som arbetar närmast handikappade har utbildning för sina väsentliga uppgifter. Det är också en förutsättning för att garantera kvalitet i olika insatser som vi tidigare föreslagit. Så många av vårdperso— nalen inom omsorgsverksamheten är utan utbildning att vi betecknar situationen som alarmerande.

Genom olika undersökningar harvi erfarit att ca 55 % av all vårdpersona/vid landets vårdhem och specialsjukhus saknar utbildning för sitt arbete, 20 % har en ettårig utbildning som består av en grundkurs + en påbyggnadskurs. Den leder inte till vidareutbildning inom området. Därför övergår många t. ex. till arbete och utbildning inom psykiatrisk vård.

Vi vill förbättra denna situation genom att föreslå

— en tvåårig utbildning inom gymnasieskolan, — en två— eller treterminersutbildning som gymnasial speci— alkurs (beroende på omfattning av tidigare yrkesverksa m— het inom området), — en ettårig gymnasial specialkurs (denna ser vi som en etapp för att nå fram dels till den tvååriga utbildningen, dels till de längre kurserna för dem som ej gått i gymna— sieskolan).

Vi pekar också på att insatser måste göras för att förbättra introduktion och fortbildning, i synnerhet inom de områden som berörs av våra förslag i tidigare kapitel.

Enligt våra överväganden bör SÖ få i uppdrag att i samarbete med de båda kommunförbunden och socialsty— relsen vidtaga snara åtgärder som kan leda till beslut om en ettårig utbildning som lägsta godtagbara utbildningsnivå för personal inom handikappomsorg och samtidigt verka för att en tvåårig utbildning skall inrättas.

Vi föreslår också att skolöverstyrelsen får i uppdrag att göra en läroplansöversyn, en inventering av utbildningsbeho— ven och en plan över ökning av antalet utbildningsplatser under en femårsperiod. Utbildningsplaner bör också upprät— tas inom varje landsting och delges de lokala tillsynsorgan som vi föreslår inrättade (13).

Vi har också konstaterat att lärare både inom gymnasiala och eftergymnasiala vårdutbildningar har brister i sin utbild— ning och sina yrkeslivserfarenheter inom området handi— kappomsorg. Ofta har de en sjukvårdsinriktning. Vi har föreslagit att UHÄ skall göra en särskild översyn av denna situation.

Utbildningsituationen för lärare inom särskolan är bättre än för vårdpersonalen, men inte utan brister. Vi föreslår därför att UHÄ skall göra en total översyn av grundutbildningen.

Elevassistenter gör betydelsefulla insatser för handikappa- de elever inom skolan. Fortbildning för dem anordnad av lokala skolstyrelser år en viktig angelägenhet.

Personal vid dagcenter har behov av kompletterande utbild— ning i bl. a. handikappkunskap. Mot bakgrund av våra förslag om dagcenter föreslår vi en gymnasial specialkurs omfattan- de en termin samtidigt som vi pekar på möjligheten att ordna utbildning som enstaka kurser inom högskolan.

Vi har särskilt framhällitvikten av att utbildning kommer till stånd för den personal som i tvärfackliga arbetslag skall vara verksamma för barndomspsykotiska. Vi föreslår bl.a. att UHÄ skall utreda utbildning för lärare m.fl. kategorier inom detta område. På eftergymnasial nivå föreslår vi tillvalskurser i handikappkunskap (minst 5 poäng) för en rad yrkeskatego— rier, bland dem socialarbetare, logopeder och psykologer.

Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser (12)

I detta kapitel redovisas överväganden om vilka huvudmän som bör ansvara för boendeformer, undervisning, arbe— te/sysselsättning och fritid. Vi föreslår att huvudmannaska— pet för särskilda omsorger skall ligga på landstingen, men beträffande undervisning, fritidsverksamhet och enskilt boende bör kommunerna helt eller delvis ha ansvaret. När det gällerförmedling av arbetstillfällen och erbjudande av arbete inom Samhällsföretagsgruppen har staten ansvar.

För finansieringen av dagens omsorger svarar landstingen till stor del. Något speciellt statsbidrag för boendeomsorger, sysselsättning och dagcenter eller stöd till familjerfinns inte. Vi finner inte heller anledning att föreslå något nytt statsbi—

drag t. ex. till följd av att personkretsen för dessa omsorgs— former numerärt kommer att omfatta fler. Många av dem som tillkommer finns redan i dag inom andra vårdgrenar under landstingskommunalt huvudmannaskap. En annan konsekvens av våra förslag är att landstingen lämnar ifrån sig huvudmannaskapet för särskolan och därmed också ansvaret för särskolans finansiering.

Denna huvudmannaskapsförändring böri likhet med andra regleras med beaktande av att berörda huvudmän efter reformen skall ha oförändrade ekonomiska nettokostnader (kostnadsneutralitet). Vi föreslår därför att statsbidragen till kommunerna får utbetalas efter nuvarande normer för klas— ser och grupper inom särskolan, men på nivå (procent) som gäller för grund— och gymnasieskolan. För resterande kost— nader för särskolan förordar vi förhandlingar mellan kommu— ner, landsting och staten så att kostnadsneutralitet i princip åstadkommes.

Andra huvudmän som är verksamma inom personkretsen för vår utredning, t. ex. studieförbund och folkhögskolor, bör få statsbidrag och kommunala bidrag enligt de beräknings— grunder som gäller i dag. Den verksamhet som vi här huvudsakligen tänker på är vuxenundervisningen.

Tillsyn (13)

I likhet med vad som gäller för sjukvård, socialtjänst och undervisning finner vi det nödvändigt med regler om statlig och lokal tillsyn över landstingens verksamhet enligt LHO.

De statliga organens tillsyn övergår alltmer från att ha ett kontrollsyfte till att innefatta övergripande uppgifter av mera rådgivande karaktär. Detta bör även gälla habiliteringsnämn— dernas verksamhet, där vi föreslår att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet.

Våra förslag innebär att ansvaret för undervisningen av utvecklingsstörda förs över till det allmänna skolväsendet, som regleras av skollagen. Skolöverstyrelsen och länsskol— nämnderna bibehåller därvid nuvarande tillsyn. Dock övergår tillsynen över inackorderingshem och elevhem för särskol— elever på socialstyrelsen.

Vid socialstyrelsens tillsyn bör uppmärksammas både frågor om den enskildes rättssäkerhet och medinflytande samt personalens arbetssituation och kompetens.

Vi föreslår också att Iandstingskommunerna i samråd med primärkommunerna skall upprätta plan för verksamheten enligt LHO. Planerna skall redovisas för socialstyrelsen. Socialstyrelsen skall i sin tur ge landstingen underlag för planeringen och verka för att det blir en enhetlig praxis i landet. Samtidigt skall socialstyrelsen vaka över att den enskilde, på grund av olika uppfattningar mellan huvudmän— nen om ansvarsfrågor, inte går miste om insatser som denne är i behov av.

Vi anser också att socialstyrelsen bör utfärda allmänna råd bl. a. om utformningen av de särskilda omsorgerna samt om de kompetenskrav som bör ställas på olika personalkatego— rier.

På undervisningsområdet framhåller vi som särskilt viktigt att tillsynsorganen vakar över att undervisningsformerna tillgodoser elevernas behov både i pedagogiskt och socialt avseende.

Den lokala tillsynen kan bäst tillgodoses genom Iandsting— ens egna organ. Vi föreslår därför att habiliteringsnämnderna utser antingen en enskild ledamot eller en grupp av personer för att lokalt utöva tillsyn. I de sistnämnda grupperna bör alltid ingå en förtroendeman. Det kan också vara lämpligt att en av de övriga utses efter förslag från de handikappades organisationer. Vi tror att en tillsynsgrupp i regel kan göra en mera allsidig bedömning än en ensam tillsynsman. l tillsyns— uppgifterna skall ingå att bedöma materiell standard, verk— samhetens innehåll och kvalitet samt personalens utbildning och arbetsmetoder.

Slutligen föreslår vi att landstingens förtroendenämnder skall få sina arbetsuppgifter utökade till att även omfatta habiliteringsnämndernas verksamhet.

Vård oberoende av samtycke (14)

Omsorgslagen innehåller regler om vård i vårdhem och specialsjukhus oberoende av samtycke. Vidare finns det i

brottsbalken särskilda regler om påföljder för "sinnesslöa" lagöverträdare, innebärande dels att dessa inte skall dömas till fängelse, dels att domstolen kan överlämna den dömde till vård på specialsjukhus.

Barn och unga. Vi finner inte att det behövs några regler om omhändertagande av utvecklingsstörda eller andra handi— kappade barn och ungdomar utöver generell reglering i LVU.

Vuxna, Omsorgslagens regler om vård oberoende av samtycke går tillbaka på en uppfattning om utvecklingsstör— da, som inte stämmer överens med våra dagars synsätt. Vi har kommit till den slutsatsen att det — liksom i Danmark och Norge — bör vara möjligt att undvara särskilda tvångsregler för utvecklingsstörda. Men vi framhåller också att den nya lagstiftningen bör ses som en försökslagstiftning, som efter en tid skall utvärderas.

Våra ställningstaganden bygger framför allt på följande.

Det förekommer numera i allt mindre utsträckning att man med tillämpning av omsorgslagen beslutar om vård obero— ende av samtycke.

| de fall som förekommer rör det sig ofta om personer som är psykiskt sjuka eller som har mycket svåra psykiska störningar. Vi anser att dessa personer i sitt akuta sjukdoms— tillstånd skall behandlas inom den psykiatriska värden för att sedan kunna slussas över till omsorgsverksamheten. Detta kräver ett organiserat samarbete dem emellan.

I andra fall, när det gäller dem som "inte kan ta vård om sig själva" råder nu andra förhållanden än tidigare. Utvecklings— störda kommer tidigt i kontakt med omsorgerna och upple— ver sig ofta ha nytta av de insatser som erbjuds. En äldre tids institution kunde på ett helt annat sätt väcka motvilja hos både utvecklingsstörda och deras anhöriga.

För att tvångsingripande skall kunna undvikas krävs dock att man tar hänsyn till den utvecklingsstördes önskemål då insatserna erbjuds. En situation som kräver särskild upp— märksamhet är närvuxna, gravt utvecklingsstörda skall flytta från sina föräldrar eller annars står inför en förändring i sin boendesituation. Här bör de utvecklingsstörda och deras anhöriga konkret men varsamt förberedas på den förändrade

situationen och få tillfälle att t. ex. genom korttidsvård vänja sig vid den.

Lagöverträdare. Det är inte vanligt att utvecklingsstörda begår brott. Förebyggande åtgärder kan ge större effekter hos utvecklingsstörda med sociala anpassningsproblem än hos andra. När utvecklingsstörda undantagsvis begår brott är det i regel fråga om lindrigt utvecklingsstörda.

Vi föreslår att möjligheten att överlämna till särskild vård på specialsjukhus skall tas bort.

Vi ansluter oss till ett uttalande av den s.k. Bexeliuskom— mittén, där det sägs att påföljder inom kriminalvården bör kunna komma ifråga om, vid en samlad bedömning, habilite— ringsbehovet bäst anses kunna tillgodoses där. Stor försik— tighet bör dock iakttas, och kriminalvården bör kunna diffe— rentiera sina åtgärder utifrån utvecklingsstördas särskilda behov.

När utvecklingsstörda som är psykiskt sjuka begår brott bör de under samma förutsättningar som gäller för andra kunna dömas till sluten psykiatrisk vård. Det är då angeläget att det inom psykiatrin finns en beredskap att ta hand om dessa människor. Detta sker lämpligen genom att ett av de psykiatriska sjukhusen inom resp. sjukvårdsregion får såda— na resurser.

Lagstiftning (15)

Som förut nämnts föreslår vi att landstingens uppgifter anges i en särskild lag, lagen om vissa handikappomsorger (LHO).

LHO år en pluslag, dvs. den fritar inte något samhällsorgan från de skyldigheter som det har mot medborgarna enligt någon annan lagstiftning. Lagen ersätter omsorgslag, elev— hemslag och omsorgsstadga.

De särskilda reglerna om undervisning av utvecklingsstör— da och barndomspsykotiska som vi anser behövs införs i skollagen. Därför saknas bestämmelser om undervisning i LHO.

Vi föreslår även ett tillägg till 21 & socialtjänstlagen, som betonar socialnämndens ansvar för människor med svårar—

tade handikapp. Slutligen föreslår vi ändringar i brottsbalken m.fl. författ— ningar.

Genomförande (16)

I kapitlet redovisas vår uppfattning om förberedelserna för förslagens genomförande, konsekvenser av ändrat huvud— mannaskap för särskolan, ledning och tillsyn av grupphem, omsorgsplanens giltighet samt godkännande av verksam— het. Vissa frågor beträffande diarium etc. samt innebörden av avgiftsfria särskilda omsorger kommenteras även.

Kostnader för genomförande av kommitténs förslag (17)

I detta kapitel med tillhörande bilaga (III) har vi försökt beräkna de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag om de genomförs fullt ut. Det har dock inte varit möjligt att göra en exakt och detaljerad beräkning utan här visas en ungefär— lig kostnadsnivå. Vi har inte heller ansett oss ha anledning att beräkna andra kostnader än de som direkt följer av våra förslag i detta betänkande Utvecklingsplaner som finns enligt nu gällande lagstiftning har sålunda inte kostnadsmäs— sigt beräknats.

De sammanlagda driftkostnaderna för stat, landsting och kommuner beräknas öka med ca 280 milj. kr — räknat i gällande pris— och penningläge 1980—1 1—01. Detta kan jämföras med nuvarande driftkostnader för de omsorger om utvecklingsstörda som landstingen är huvudman för och som staten bidrar till genom statsbidrag. Dessa uppgick till ca 3 800 milj. kr år 1979. Dessutom bör beaktas att flera av förslagen endast kan och bör genomföras successivt under en längre tidsperiod med början 1983/84 då vi föreslår att vårt lagförslag skall träda i kraft.

Om samtliga våra förslag skulle genomföras under en 10—årsperiod skulle de inte leda till några driftkostnadsök— ningar för landstingens del, indragen eller avvecklad verk— samhet skulle i princip kunna kompensera nytillkommande. Vi är dock medvetna om att det här är fråga om ett

komplicerat reformarbete, där avveckling av olika omsorgs— former inte alltid kan ligga i takt med nyetablering av särskilda omsorger.

För primärkommunerna kan driftkostnaderna Successivt beräknas öka med ca 73 milj. kr (exkl. förslaget om ändrat huvudmannaskap för särskolan) som en följd av kommitténs förslag.

Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag för statens del kan sägas att ungefär hälften av merkostna— derna är hänförliga till den ökade sysselsättningen vid Samhällsföretag. Denna ökade sysselsättning av arbetshan— dikappade har riksdagen egentligen redan ställt sig bakom.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservationer har bl. a. framförts mot förslagen om ändrat huvudmannaskap för särskolan (Samuelsson/Wiklund), avveckling av vårdhem samt ekonomiska konsekvenser av utredningsförslagen (Swartling).

Särskilda yttranden har avgivits om godkännande av inrättning, bemyndigande för regeringen att meddela före— skrifter, elevhemsverksamheten, skolverksamheten för psy— kotiska barn, personliga vårdare, personkretsen för särskilda omsorger om barn och ungdomar m.fl. frågor.

1.2. Författningsförslag

Lag om vissa handikappomsorger

Härigenom föreskrivs följande. inledning

l & I denna lag ges bestämmelser om landstingskommunens ansvar för särskilda omsorger om

1. handikappade barn och ungdomar under 20 år,

2. vuxna människor med psykisk utvecklingsstörning eller barn— domspsykos eller med annan bestående och betydande intellek- tuell funktionsnedsättning, som inte beror av åldrande eller psykisk sjukdom.

I lagen ges även bestämmelser om Iandstingskommuns skyldig— het att samordna samhällets insatser för att habilitera handikap- pade barn och ungdomar och att i övrigt samverka med andra samhällsorgan när det gäller behovet av insatser för människor med handikapp.

2 & Bestämmelserna i denna lag inskränker inte det ansvar som varje kommun enligt lagstiftningen om socialtjänst harförstöd och hjälp åt alla människor som vistas i kommunen.

Lagen inskränker inte heller det ansvar som gäller enligt lagstift— ningarna om hälso— och sjukvård eller skola eller enligt annan lagstiftning.

' 35 Landstingskommunens ansvar gäller människor som är bosat—

ta inom Iandstingskommunen eller annars varaktigt vistas där. Människor som vistas i Iandstingskommunen under en kortare tid skall ges det stöd som de omedelbart behöver. Landstingskommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av en habiliteringsnämnd, om annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap. 145 kommunallagen (1977:179).

Verksamhetens mål

45 De särskilda omsorgerna skall syfta till att ge handikappade människor möjlighet att leva som andra och att ge dem goda Ievnadsbetingelser i gemenskap med andra. Omsorgema skall vara inriktade på att utveckla den enskildes

egna resurser. Verksamheten skall vara grundad på respekt för människornas

självbestämmanderätt och integritet.

Särskilda omsorger

55 Till särskilda omsorger hör att tillhandahålla

1. rådgivning, omvårdnad och annat personligt stöd, samt stöd av en kontaktperson,

2. daglig verksamhet för dem som inte förvärvsarbetar eller utbildar sig,

3. hem för korttidsboende i syfte av avlösa anhöriga i vård och tillsyn,

4. bostad i annat enskilt hem eller i grupphem för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

5. bostad i grupphem för vuxna.

Rätten till särskilda omsorger

65 Handikappad som behöver stöd och hjälp i sin livsföring har av habiliteringsnämnden rätt till särskilda omsorger enligt denna lag, om hans behov inte tillgodoses på något annat sätt. Den handikappade skall genom de särskilda omsorgerna tillför- säkras rimliga levnadsvillkor. Omsorgerna skall utformas så att de stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Habiliteringsnämndens övriga uppgifter

7 ; Habiliteringsnämnden skall göra sig förtrogen med behovet av särskilda omsorger och andra insatser hos människor med handi- kapp som sägs i 1 & första stycket.

Nämnden skall när det behövs se till att annan huvudman får vetskap om handikappads behov av andra insatser.

85 Habiliteringsnämnden skall se till att landstingskommunens egna och andra huvudmäns insatser för att habilitera handikappa— de barn och ungdomar samordnas och att barnen och ungdomarna och deras familjer får sina behov av stöd och hjälp allsidigt tillgodosedda.

9 & Habiliteringsnämnden skall informera om verksamhetens mål och medel och om de handikappgrupper som den betjänar.

Nämnden skall verka för att människor med handikapp som sägs i 1 5 första stycket kan utnyttja de tjänster och delta i den verksamhet som genom andra samhällsorgans försorg eller på något annat sätt står medborgarna till buds.

Riktlinjer för habiliteringsnämndens verksamhet

705 De särskilda omsorgerna skall anpassas till mottagarens individuella behov.

Omsorgema skall utformas så att de är lätt tillgängliga för de människor som behöver dem.

7 7 5 Habiliteringsnämnden skall närdet är lämpligt samverka med handikapporganisationer.

72 & Bostäder som habiliteringsnämnden tillhandahåller skall vara utformade på ett sätt som så nära som möjligt överensstämmer med hurandra människor bor samt tillgodose de särskilda krav som föranleds av handikappet.

Barn och ungdomar som inte kan bo i sitt föräldrahem skall i första hand erbjudas bostad i ett annat enskilt hem.

73! För daglig verksamhet skall habiliteringsnämnden ordna dagcenter med uppgift att bereda handikappade möjlighet att delta i samhällslivet och där så är möjligt förbereda en övergång till förvärvsarbete.

745 Alla insatser för en handikappad skall utformas och genom— föras i samförstånd med honom själv. När det är lämpligt skall samråd ske med vårdnadshavare eller annan närstående, med kontaktperson, särskilt förordnad god man eller förmyndare. Om det är fråga om insatser av större betydelse för den handikappades livsföring, skall godkännande även inhämtas av vårdnadshavaren, om den handikappade är under 15 år. Är handikappad, som har fyllt 15 år, inte i stånd att uttrycka en egen vilja, skall sådana insatser godkännas av förmyndare eller av särskilt förordnad god man.

755 Nämnden skall anmäla till överförmyndaren när handikappad kan antas behöva förmyndare eller god man samt när en omyn— digförklaring bör kunna hävas eller en god man entledigas.

765 Om insatser i vissa fall utan samtycke föreskrivs i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Planering

17 & Landstingskommunen skall upprätta en plan för verksamhe— ten enligt denna lag.

Planen skall upprättas efter samråd med kommunerna inom Iandstingskommunen. Den skall redovisas för socialstyrelsen.

Kostnader

785. Avgift utgår inte för särskilda omsorger enligt denna lag. Handikappade som uppbär folkpension iform av förtidspension

eller ålderspension eller som har inkomst av förvärvsarbete skall dock när de har stadigvarande bostad på Iandstingskommunens bekostnad erlägga skäliga avgifter för kost och logi enligt de grunder som Iandstingskommunen bestämmer. Avgifterna skall bestämmas så att de boende förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.

Ledningen

795 Landstingskommunen får tillsätta en särskild habiliterings— nämnd eller uppdra ät en annan nämnd att vara habiliterings— nämnd. Landstingskommunen får tillsätta ett eller flera särskilda organ för att under habiliteringsnämnden leda verksamheten, vart och ett för sin del, om annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap. 145 kommunallagen (1977:179).

205 Följande bestämmelseri 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller i tillämpliga delar habiliteringsnämnd eller organ som sägs i 19 5.

2 5 om antalet ledamöter rn. m., 3 5 första stycket om valbarhet m. m., 4 5 om rätt till ledighet från anställning, 5 5 första stycket om mandattid, 5 5 tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 5 om ordförande och vice ordförande, 7 5 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid

sammanträde,

8 5 om suppleants tjänstgöring m. m., 9 5 om beslutsförhet och jäv, 10 5 om beslutsförfarande och protokoll m. m., 11 5 om delgivning m.m., 12 5 om reglemente och delegation.

Til/s yn m. m.

275 Socialstyrelsen har tillsyn över landstingskommunernas verksamhet enligt denna lag. Om den lokala tillsynens utformning beslutar habiliteringsnämn- den.

225 Regeringen fär meddela de föreskrifter som behövs för att trygga enskilda människors säkerhet i de särskilda omsorger som tillhandahålls med stöd av denna lag.

235 Vill en enskild person eller en sammanslutning i särskilda fall driva sådan verksamhet som anges i 55 2—5 för människor med handikapp som avses i denna lag, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen. Är det fråga om sommargårdsverksamhet eller annan liknande verksamhet för kort tid, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Tillstånd enligt första stycket får inte lämnas utan att habilite— ringsnämnden i den landstingskommun där verksamheten skall bedrivas har tillstyrkt denna. Verksamhet som avses i första stycket skall stå under löpande tillsyn av habiliteringsnämnden. Nämnden skall regelbundet inspektera verksamheten.

245 Om det föreligger något missförhållande inom en verksamhet som avses i denna lag, skall socialstyrelsen förelägga den som har ansvaret för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Om missförhållandet är allvarligt och socialstyrelsens föreläg— gande inte efterkoms, får socialstyrelsen förbjuda fortsatt verk— samhet. År det fråga om verksamhet som enligt 23 5 första stycket skall godkännas av länsstyrelsen, skall beslut om föreläggande eller förbud i stället fattas av länsstyrelsen.

Övriga bestämmelser

255 Bestämmelserna om barns talerätt m. m. i 56 5 socialtjänst— lagen (1980:620) har motsvarande tillämpning i mål och ärenden

enligt denna lag.

265 Habiliteringsnämndens beslut i ärende enligt 6 5 överl.lagas hos länsrätten genom besvär. Socialstyrelsens eller länsstyrelsens beslut i ärenden om tilbtånd enligt 235 eller om föreläggande eller förbud enligt 245 får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Socialstyrelsens eller länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 245 och kammarrättens motsvarande beslut gäller omedelbart.

275 Den som är eller har varit verksam inom enskild verksamhet som avses i 23 5 första stycket får inte obehörigen röja vari han därvid har erfarit om någons personliga förhållanden. Idet allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

285 Till böter döms den som 1. utan tillstånd driver enskild verksamhet som avses i235 första stycket,

2. i strid mot förbud som har meddelats enligt 245 fortsätter verksamheten.

Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av habiliteringsnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

29 5 Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon Iandstings— kommun.

Övergångsbes tämmelser

1. Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphävs 1. lagen (1967:940) angående omsorger om vissa utveck- lingsstörda, 2. lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m. fl., 3. stadgan (19682146) angående omsorger om vissa utvecklingsstörda.

2. Inom varje landstingskommun får kommunerna och Iands— tingskommunen gemensamt besluta att Iandstingskommunens huvudmannaskap för särskolan skall bestå längst till den 0000- 00—00. Bestämmelserna i omsorgslagen och omsorgsstadgan beträffande särskolan skall under denna tid äga fortsatt giltighet, dock skall i stället för vad som sägs i 27 5, 29 5 och 32 5 omsorgslagen om prövning av vissa frågor av beslutsnämnd gälla att frågorna i stället skall prövas av länsskolnämnd.

3. Bestämmelserna i 5 5 punkterna 4 och 5 om tillhandahållande av bostad i grupphem får tills vidare även avse bostäder i vårdhem och specialsjukhus som finns inrättade vid denna lags ikraftträdan— de.

4. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpasi stället den nya bestämmelsen.

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 21 5 socialtjänstlagen (19801620) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

215

Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Socialnämnden ska/l sörja för att människor med sammansatta eller annars svårartade handi— kapp får sina behov av bostad och dag/lg omvårdnad til/godo- sedda. Om landstingskommu— nens ans var för särskilda omsor- ger om vissa hand/kappade ges bestämmelser i lagen (7 982500) om vissa handikappomsorger.

Denna lag träder i kraft den

Lag om ändring i skollagen (1962:319)

Härigenom föreskrivs att2 5, 6 5, 25 a 5, 28 b 5, 29 5, 40 5, 45 5, 465 och 485 skollagen (1962:319) skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 5

Varje kommun skall a) sörja för undervisningen av barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att b) främja åtgärder i syfte att bereda ungdom undervisning i bereda ungdom undervisning i gymnasieskola ävensom gymnasieskola,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

c) sörja för undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda ung- domar och ungdomar med barn- domspsykos ävensom

d) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handha— vandet därav ankommer på

annan.

65

c) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handha— vandet därav ankommer på annan.

Med skola avses i denna lag grundskola, specialskola eller gymnasieskola, om ej annat är särskilt angivet.

Vad i denna lag sägs om föräldrar skall, om vårdnaden om barnet ej tillkommer föräldrarna eller en av dem, i stället avse den under vars vårdnad barnet står.

Om undervisning av vissa psy- kiskt utvecklingsstörda gälla be- stämmelser i lagen den 75 december 7967 (nr940) angåen- de omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

25a5

Grundskolan omfattar hälsovård. Skolhälsovården har till ändamål att följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem. Den skall främst vara av förebyggande natur.

Nyinskriven elev i grundskolan skall Iäkarundersökas i början av läsåret och därefter fram till och med årskurs 8 minst två

gånger.

Utöver vad som följer av tred— je stycket skall sådan elev i grundskolan som företer brister i hälsotillståndet Iäkarundersö— kas så ofta skolläkaren finner det behövligt. Undersökning

Psykiskt utvecklingsstörd elev och elev med barndomspsykos bör undergå allmän läkarunder— sökning minst en gång årligen och undersökas av specialist när det är nödvändigt.

Utöver vad som följer av tred— je och fjärde styckena skall sådan elev i grundskolan som företer brister i hälsotillståndet Iäkarundersökas så ofta skollä— karen finner det behövligt. Un—

Nuvarande lydelse

skall även ske av elev som per— sonal vid grundskolan eller för— äldrarna särskilt hänvisar till skolläkaren.

Det åligger elev i grundskolan att låta sig undersökas ifall som avses i tredje och fjärde stycke— na.

Föreslagen lydelse

dersökning skall även ske av elev som personal vid grund— skolan eller föräldrarna särskilt hänvisar till skolläkaren.

Det åligger elev i grundskolan att låta sig undersökas i fall som avses i tredje och femte stycke— na.

Elev i grundskolan har rätt att bli läkarundersökt, om han begär det hos skolläkare eller skolsköterska. Elev har även i övrigt rätt att anlita skolhälsovården. All skolhälsovård skall vara kostnadsfri för eleven.

Kommun får besluta att uppgifter som enligt denna paragraf ankomma på kommunen istället skola fullgöras av landstingskom— mun. Detta får dock ske, endast om Iandstingskommunen har åtagit sig att fullgöra uppgifterna.

26b5

Specialskolan omfattar skolhälsovård. I denna ingårförebyggan— de hälsovård och sjukvård.

Elev i specialskolan skall snarast möjligt efter intagning undergå fullständig Iäkarundersökning. Därvid skall den särskilda skada som föranlett intagningen undersökas av specialist.

Elev i specialskolan bör undergå allmän läkarundersökning minst två gånger årligen och undersökas av specialist när det är nödvändigt.

I fråga om skolhälsovården i specialskolan äga i övrigt 25 a 5 ' fjärde—sjätte styckena motsva— rande tillämpning.

I fråga om skolhälsovården i specialskolan äger i övrigt 25 a5 femte—sjunde styckena motsvarande tillämpning.

295

Ungdomar, som äro bosatta i riket och som fylla föreskrivna inträdesfordringar, äga i mån av tillgång på plats få undervisning i gymnasieskolan. Inträdesfordringar må betingas endast av utbild— ningens syfte. Om ytterligare villkor för rätt till undervisning i gymnasieskolan gälla föreskrifter som regeringen eller, efter rege— ringens bemyndigande, annan myndighet meddelar.

Psykiskt utvecklingsstörda ungdomar och ungdomar med barndomspsykos ha rätt till un- dervisning i klasser för yrkesut-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse bildning, yrkesträning eller verk- samhetsträning inom gymna- sieskolan.

Om undervisningen och verksamheten i övrigt skola bestämmel- serna i 26, 27 och 28 55 äga motsvarande tillämpning.

Gymnasieskolan omfattar skolhälsovård för eleverna på studieväg som omfattar minst ett läsår. Sådan elev skall läkar— undersökas en gång under första läsåret och därefter högst vartannat år enligt bestämmel— ser som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, an— nan myndighet meddelar. I öv— rigt äga 25 a 5 andra, fjärde och ' sjätte och sjunde styckena mot— svarande tillämpning.

Gymnasieskolan omfattar skolhälsovård för eleverna på studieväg som omfattar minst ett läsår. Sådan elev skall läkar— undersökas en gång under första läsåret och därefter högst vartannat år enligt bestämmel— ser som regeringen eller, efter regeringens beslut, annan myn— dighet meddelar. Dock äga för eleverna i klasser som nämns i andra stycket ovan i stället bestämmelserna i 25 a5 fjärde stycket motsvarande tillämp- ning. I övrigt äga 25 a 5 andra, femte, sjunde och åttonde styckena motsvarande tillämp— ning.

405

För varje kommuns grundskola eller gymnasieskola skall finnas elevområde. Om så erfordras, mä särskilt elevområde finnas för del

av sådan skola.

För undervisning av psykiskt utvecklingsstörda elever och ele- ver med barndomspsykos skall det finnas särskilda elevområ— den.

Elevområde skall omfatta den kommun som handhar skolans förvaltning. Om så erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet, skall i elevområde ingå jämväl en eller flera andra kommuner eller delar därav.

Berör ett elevområde för psy— kiskt utvecklingsstörda elever och elever med barndomsps ykos flera kommuner, skall den kom-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse mun som har den största folk- mängden sköta undervisningen, om inte annat beslutas.

455

I kommunens gymnasieskola mottagas bland de inträdessökan— de, vilka fylla inträdesfordringarna, i första hand de som tillhöra skolans elevområde samt de för vilka skolan eljest av särskilda skäl är den lämpligaste.

I andra hand mottagas övriga behöriga inträdessökande, dock ej den som enligt första stycket skall mottagas i annan skola av samma slag, om plats kan beredas honom där.

/ kommunens gymnasieskola mottages samtliga inträdessö— kande med psykisk utvecklings- störning eller barndomspsykos.

465

7 mom. Har kommun på grund av föreskrift i 44 eller 455 för undervisning mottagit elev, som ej är kyrkobokförd inom kommunen eller, såvitt avser elev i grundskolan, ej vis— tas där underförhållanden som i 435 andra stycket a) eller b) sägs, är kommunen berättigad till ersättning för kostnaderna för undervisningen.

7 mom. Har kommun på grund av föreskrift i 40 5 fjärde stycket, 44 eller 45 5 för under— visning mottagit elev, som ej är kyrkobokförd inom kommunen eller, såvitt avser elev i grund— skolan, ej vistas där under för— hållanden som i 43 5 andra stycket a) eller b) sägs, år kom— munen berättigad till ersättning för kostnaderna för undervis— ningen.

Ersättningen skall utgivas av den kommun, inom vilken eleven är kyrkobokförd; dock skall, om elev som mottagits i grundskola vistas i annan kommun under förhållandena som i 43 5 andra stycket a) eller b) sägs, denna kommun svara för ersättningen.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom skall, om kommunerna ej överenskomma om annat, utgå med belopp, som fastställes av länsskolnämnden enligt av re— geringen utfärdade anvis— ningar.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom skall med i.? mom angivet undantag, om kommunerna ej överenskomma om annat, utgå med belopp, som fastställes av länsskolnämnden enligt av re— geringen utfärdade anvis— ningar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har regeringen eller den myndighet regeringen förordnar beträf— fande viss undervisning fastställt ersättningsbelopp för elev och läsår eller kurs räknat, skall istället det belopp tillämpas. I händelse av tvist mellan kommunerna om vilket belopp som skall gälla, ankommer det på länsskolnämnden att efterframställning bestäm— ma ersättningen.

Berör fråga enligt första eller andra stycket kommuner i olika län och kunna länsskolnämnderna icke enas, skall ärendet hänskjutas till regeringen eller den myndighet regeringen förordnar.

3 mom. Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om ersätt— ning rörande psykiskt utveck- lingsstörda elever och elever med barndomspsykos.

485

Kommun har att anordna grundskola av den omfattning, som erfordras för mottagande av barn enligt vad i 445 sägs, samt bestrida de kostnader härför, vilka ej täcks av andra medel.

Kommun har även att anordna särskilda klasser i gymnasiesko- la i behöv/ig omfattning för psy- kiskt utvecklingsstörda ungdo— mar och ungdomar med barn- domspsykos.

Om rätt för kommun att genom annan anordna undervisning som aVSes i 24 5 tredje stycket förordnar regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Av övergångsbestämmelser till lagen (1982:00) om vissa handikappomsorger framgår att en landstingskommun och kom— munerna inom Iandstingskommunen gemensamt kan besluta att Iandstingskommunens huvudmannaskap för särskolan skall bestå längst till den

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 5 rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

20 kap 7 5

Nuvarande lydelse

Åklagare må besluta att icke tala å brott:

1. om det kan antagas, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse; eller

3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller special- sjukhus för psykiskt utvecklings- störda kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet eller annan funktionsnedsättning som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken samt sluten psykiatrisk vård eller särskilda omsorger enligt lagen (798200) om vissa handi- kappomsorger kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Beslut jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåkla— garen.

Beslut att ej tala ä brott må återkallas, om tillräckliga skäl för beslutet ej längre finnas föreligga. Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av

regeringen.

Denna lag träder i kraft den

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 7 5, 31 kap. 3 5 och 33 kap. 2 5 brottsbalken skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 kap 7 5

Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av sluten psy- kiatrisk vård eller vård i special- sjukhus för psykiskt utvecklings- störda och beredes honom efter utgången av minsta tiden sådan vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 355 lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, må interneringsnämnden förordna om interneringens upphörande

Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av sluten psy— kiatrisk vård och beredes ho— nom efter utgången av minsta tiden sådan vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, må interneringsnämnden förordna om interneringens upphörande

31 kap 35

Kan den som begått brottslig gärning, enligt vad som framgår av föreskriven medicinsk utred— ning, beredas vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjukhus med stöd av 355 lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings- störda, må rätten, om den finner behov av sådan vård föreligga, förordna att han skall överlämas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utveckl/ngsstörda. Om gär— ningen icke begåtts under infly— tande av sinnessjukdom, sin— nesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jäm—

Kan den som begått brottslig gärning, enligt vad som framgår av föreskriven medicinsk utred— ning, beredas värd med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, må rätten, om den finner behov av sådan vård föreligger, förordna att han skall överlämnas till slu- ten psykiatrisk vård. Om gär— ningen icke begåtts under infly— tande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den mås— te anses jämställd med sinnes— sjukdom, må dock sådant för— ordnande meddelas allenast så— framt särskilda skäl äro därtill.

Nuvarande lydelse ställd med sinnessjukdom, må dock sådant förordnande med— delas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.

Föreslagen lydelse

33 kap 2 5

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjuk— dom, sinnesslöhet, eller annan själslig abnormitet av så djup— gående natur, att den måste anses jämställd med sinnes— sjukdom, må ej tillämpas annan påföljd än överlämnandetillsär— skild vård eller i fall som angives i andra stycket, böter eller skyddstillsyn.

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjuk- dom eller annan själslig abnor— mitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må ej till— lämpas annan påföljd än över— lämnande till särskild vård eller, i fall som angives i andra stycket, böter eller skyddstill— syn.

Till böter må dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må ådömas, därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård; ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28 kap. 3 5.

För brott som någon begått under inflytande av psykisk ut- vecklingsstörning eller därmed jämförlig intellektuell funktions— nedsättning må ej heller dömas till frihetsberövande påföljd inom kriminalvården, såvida inte så- dan påföljd framstår som lämpli- gare än annan påföljd Vid bedömningen skall särskilt beak- tas funktionsnedsättningens grad, dess samband med brottet och gärningsmannens behov av omsorger enligt lagen ( 798200) om vissa handikappomsorger.

Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara fri från påföljd.

Denna lag träder i kraft den

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 och 2 55 sekretesslagen (1980:100) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

Sekretess gäller, om inte an- nat följer av 2 5, inom hälso— och sjukvården för uppgift om en— skilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom rättmedicinsk och rättspsykiat— risk undersökning, fastställande av könstillhörighet, abort, steri- lisering, kastrering och åtgärder mot smittsamma sjukdomar, samt i verksamhet som avser omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

15

Sekretess gäller, om inte an— nat följer av 2 5, inom hälso— och sjukvården för uppgift om en— skilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom rättsmedicinsk och rättspsy- kiatrisk undersökning, faststäl— lande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering och åt— gärder mot smittsamma sjuk— domar, samt i verksamhet som avser särskilda omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstör- da med flera.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso— och sjukvård.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

25

Sekretess enligt 1 5 gäller inte

1. beslut av utskrivnings— nämnd, beslutsnämnd för psy- ' kiskt utvecklingsstörda eller psykiatriska nämnden.

2. annat beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiat— risk vård eller omsorger om psy— kiskt utvecklingsstörda, om be—

Sekretess enligt 15 gäller inte

1. beslut av utskrivnings— nämnd eller psykiatriska nämn— den.

2. annat beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiat— risk vård, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd,

Nuvarande lydelse slutet angår frihetsberövande åtgärd,

3. beslut enligt lagstiftningen om smittskydd, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd och avser annan sjukdom än venerisk,

4. anmälan och beslut i ären— de om ansvar eller behörighet för personal inom hälso— och sjukvården.

Föreslagen lydelse

3. beslut enligt lagstiftningen om smittskydd, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd och avser annan sjukdom än venerisk,

4. anmälan och beslut i ären— de om ansvar eller behörighet för personal inom hälso— och sjukvården.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Sekretess enligt 7 kap. 1 5 skall inte heller i fortsättningen gälla beslut som dessförinnan har meddelats av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda.

Lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroende- nämnder inom hälso- och sjukvården

Härigenom föreskrivs att 1 5 i lagen (1980:12) om förtroende— nämnder inom hälso— och sjukvården skall ha nedan angivna lydelse.

1 5

För den sjukvård som en landstingskommun och en kommun som inte tillhör landstingskommun ombesörjer enligt sjukvårdsla— gen (1962z242) skall det finnas en eller flera förtroendenämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso— och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar.

Förtroendenämnds uppgifter enligt förs ta stycket skall även på motsvarande sätt gälla verksam- het enligt lagen (798200) om vissa handikappomsorger.

Landstingskommunen eller kommunen får tillsätta särskild för— troendenämnd eller uppdra åt någon annan nämnd att vara förtroendenämnd. När fler förtroendenämnder finns, skall varje nämnd fullgöra de uppgifter som sägs i första stycket för en viss del av sjukvårdsområdet eller för en viss sjukvårdsinrättning.

Denna lag träder i kraft den

1.3. Utredningsuppdraget

Direktiven för vår utredning redovisas i bilaga I. Här lämnar vi ett kort sammandrag.

Vår utredning gäller omsorgerna om flerhandikappade, psykotis— ka barn och utvecklingsstörda. Därutöver skall vi utreda förutsätt- ningarna för samordning av habiliteringsinsatserna för handikap— pade barn.

Handikapputredningen, som var verksam under åren 1965 till 1976, hade som en av sina uppgifter att utreda handikappades situation. Under handikapputredningens arbete igångsattes vissa försöksprojekt för flerhandikappade. Projekten kunde ej avslutas före handikapputredningens avveckling. Vår utredning fick överta handikapputredningens uppdrag i fråga om flerhandikappade.

De psykotiska barnens situation uppmärksammades i motioner bl.a. till 1976 års riksdag. Riksdagen begärde i anledning av dem att regeringen skulle låta utreda villkoren för de psykotiska barnens skolgång och övriga omsorger om dem. Klarläggande skulle bl.a. ske om var i vårdorganisationen de hör hemma och vilken instans, som skall vara ansvarig för insatserna för dem.

Nuvarande omsorger för psykiskt utvecklingsstörda har byggts upp med ledning av 1967 års omsorgslag och de lagar som föregick denna. Insatserna har i betydande omfattning kommit att kopplas till institutioner som vårdhem och specialsjukhus. Verk— samhet på olika håll i landet har emellertid visat att öppnare omsorgsformer än dessa institutioner kan tillgodose också gravt utvecklingsstörda människors behov. Detta ger belägg för att behovet av öppna omsorger är större än vad omsorgslagen i sin nuvarande utformning initierar till. Denna lag stadgar också om en lång rad av insatser som utvecklingsstörda kan behöva, något förlitande till annan lagstiftning var inte aktuellt vid lagens utarbe— tande.

Såväl kommuner, landsting som staten svarar för åtgärder för handikappade barns utveckling och omvårdnad. Inom kommu— nerna är det främst Skolstyrelsen och socialnämnden som svarar för insatser för barn och ungdomar som är handikappade bl. a. undervisning, barnomsorg, färdtjänst. Inom landstingens sjukvård och sociala verksamhet är en rad grenar betydelsefulla för handi— kappade barn — audiologisk klinik för hörselskadade, syncentral för synskadade, habilitering för rörelsehindrade, barnpsykiatrisk klinik för barn med psykiska problem, hjälpmedelscentral, Iekotek samt omsorger om utvecklingsstörda. Staten svararför specialskolorför döva, hörsel—, syn— och talskadade barn.

En uppenbar risk finns att dessa insatser blir ojämnt fördelade. Någon handikappgrupp kan få god medicinsk vård men sakna

kurativt eller psykologiskt stöd, medan det för en annan kan vara ett rakt motsatt förhållande. Risk finns också för att resurserna splittras på olika verksamhetsgrenar, något som kan ge anledning till orationella och kostsamma lösningar. En prövning av möjlighe— ten att samordna hab/'liter/ngsinsatserna för olika handika ppg ru pper måste därför vara befogad.

Vi har också att pröva möjligheten av att inom ramen för övrig lagstiftning ange samhällets ansvar för att anpassa sina service— uppgifter till de barn vars behov av boende regleras i elevhems— lagen. Denna lag gäller rörelsehindrade eller eljest fysiskt handi— kappade barn.

Barnomsorgsgruppens betänkande — "Samverkan i barnom— sorgen II, handikappade barns förskolvistelse" (Ds S 1976:7) —har överlämnats till oss att beaktas under vår utredning.

De uttalanden som gjordes vid 1979—års Rickard Sternerdag har överlämnats till oss för beaktande under vår utredning.

Genom tilläggsdirektiv har vi fått i uppdrag att utreda och framlägga förslag om begåvningshandikappade föräldrar och deras barn.

Generella tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer om finansie— ring av reformer överlämnades i april 1980.

1.4. Kommitténs tidigare skrifter

Vår kommitté har enligt direktivens uppmaning utarbetat tre kartläggningsrapporter — en om flerhandikappade, en om psyko- tiska barn och en om utvecklingsstörda. Dessutom har bl. a. två diskussionspromemorior och ett delbetänkande lämnats. Några har även utgivits som talbok, i punktskrift och i lättläst version.

Idet följande ges en kort resumé av de skrifter kommittén utgivit och den reaktion de mött från olika håll.

Skrifter om omsorger om utvecklingsstörda och barndomspsykotis- ka

I maj 1978 publicerades Rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, Ds S 1978:9, kartläggning av vissa omsorger under de senaste 10 åren, problembeskrivning och reformer. En rad personer utanför vår kommitté med betydande kunskaper om omsorger om utvecklingsstörda medverkade i skriften.

Till rapporten hör en separat tabellbilaga. Även om rapporten inte på något sätt får ses som en total kartläggning av omsorger om utvecklingsstörda, ger den en bild av utvecklingen på området efter omsorgslagens tillkomst och av de kunskaper vi har i dag.

Ur rapportens innehåll kan nämnas: I kapitlet "Boende" behandlas institutionsboende och vanligt boende ur olika aspekter, bl. a. redovisas de kunskaper som finns om psykiska effekter av institutionsboende, särskilt när det gäller barn. Där redogörs också för betydelsen av stöd till familjer med handikappade barn och ungdomar.

I kapitlet "Undervisning" ställs frågor om hur långt integreringen kan gå, när konflikten uppstår mellan den pedagogiska målsätt— ningen och strävanden att integrera och om särskolans framtida roll i förhållande till den allmänna skolans specialundervisning.

Dagcenterverksamhet behandlas i kapitlet "Arbete/sysselsätt— ning". Där betonas att dagcentren måste förbereda deltagarna för ett mera självständigt liv i samhället och att verksamheten måste förläggas även till platser och miljöer utanför dagcentrens loka- ler.

Ett kapitel ägnas åt den utvecklingsstördes ekonomi med en genomgång av olika ekonomiska bidrag. Det lämnas även vissa kritiska synpunkter t. ex. att bidrag kan försvåra adekvat habilite— ring och frigörelse från föräldrar och hem.

Andra avsnitt är "Fritid", "Tjänster med speciell inriktning" och "Forskning". I rapporten redovisas också en inventering av omsor— gerna i sex landsting, där jämförelse sker mellan faktiska och adekvata omsorger.

I sista kapitlet sker en summering av erfarenheter och tendenser inom omsorgsverksamheten. Där redovisar vi hur vi uppfattar situationen inom omsorgsområdet och hur vi ser på vårt uppdrag. "I en situation där samhället noggrant måste prioritera reformin- satserna ser omsorgskommittén inte desto mindre som främsta uppgift att förbättra situationen för de handikappgrupper och individer som kommittén fått utredningsuppdrag för, oavsett om reformförslagen kan få ekonomiska konsekvenser".

Syftet att rapporten skulle tjäna som underlag för en allmän debatt uppnåddes. En stor mängd yttranden kom också in till oss. En genomgående uppfattning är att utvecklingsstörda bör få samma service och omsorg av alla samhällsorgan som andra medborgare får men att de därutöver behöver särskilda insatser. Ifråga om vem som skall svara för dessa särskilda insatser är uppfattningarna delade. Många, däribland FUB, uttalar sig för ett fortsatt sammanhållet landstingskommunalt ansvar, andra att kommunerna bör medverka i större omfattning. Enighet råder dock om att, oberoende av hur man löser huvudmannaskapsfrågan, nya former behövs för samverkan mellan olika samhällsorgan. Sam— stämmighet råder även om att det behövs en översyn av reglerna om ekonomiska bidrag, särskilt när det gäller förtidspensionering av unga.

För att utvecklingsstörda skulle kunna diskutera och ge synpunk— ter på aktuella omsorger och önskade förändringar framställdes jämsides med den nämnda rapporten, ett lättläst material, Vi talar om omsorgerna. Materialet bestod av låshäften om olika omsorger jämte studiehandledning. Det fick stor spridning och användes i studiecirklar i hela landet.

Många utnyttjade möjligheten att skicka in sina synpunkter till oss. En sammanställning av synpunkterna skedde år 1979 i Om omsorgerna — åsikter från utvecklingss törda till omsorgskommittén. Många väsentliga krav framfördes där t. ex. om rätt till arbete, bostad, meningsfull fritid och bestämmande. Sammanställningen utgavs också som talbok.

Det torde vara första gången som utvecklingsstördas egna uppfattningar redovisats i så stor omfattning. Vi har haft ambitio— nen att beakta dessa synpunkter då handikappades kunskaper, erfarenheter och åsikter måste tillmätas stor betydelse, särskilt vid planering och genomförande av handikappomsorger.

Alla utredningar som hade kontakt med undervisningsfrågor uppmanades av regeringen att före 1979-08—1 5 redovisa kom— mande förslag som kunde påverka den statliga skoladministratio— nens arbetsuppgifter och organisation på olika myndighetsnivåer. I vårt svar till regeringen, som fick formen av en diskussionsprome— moria, Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda Ds S 1979:10, som gick ut för allmän kännedom, anmälde vi att det då återstod väsentliga delar av vår utredning. Det hade därför varit önskvärt att få avvakta med förslag beträffande särskolan till en mera samlad bild av de framtida omsorgerna hunnit klarläggas. Vi kunde därför endast redovisa preliminära ställningstaganden.

l promemorian uttalas bl. a. att undervisningen av barn och ungdomar som är flerhandikappade, psykotiska eller utvecklings- störda, med undantag av den undervisning som sker vid statliga specialskolor, borde ske inom det allmänna skolväsendet. Särsko— lan skulle härigenom få kommunerna som huvudman. Landstingen skulle emellertid svara för habiliterande insatser för handikappade barn och ungdomar. Särskolans förskola och daghem för utveck— lingsstörda barn borde ävenledes ingå under övriga barnomsorger, varvid socialstyrelsen skulle bli huvudtillsynsmyndighet för utveck— lingsstörda barns förskolvistelse. För att stödja kommunerna vid organisationen och utvecklingen av undervisningen för utveck— lingsstörda borde länsskolnämnderna få förstärkning med särskol— experter.

Också andra handikappade elever än utvecklingsstörda som har behov av att gå i särskola skulle enligt förslaget kunna ingå i särskolundervisningen. Den vidgade personkretsen får emellertid inte resursmässigt återverka ofördelaktigt på nuvarande elever i

särskolan, tvärtom skulle ändrat huvudmannaskap förutsätta bibe— hållande och vidareutveckling av särskolans nuvarande resurser.

Försöksverksamheten med särskola för vuxna borde också enligt förslaget i promemorian inordnas som särskild undervisningsform i den kommunala vuxenutbildningen.

En anpassning till in— och utskrivningsrutinerna för det allmänna skolväsendet skulle ske. Den särskilda Särskolplikten som enbart gäller för utvecklingsstörda skulle i linje härmed komma att avskaffas.

Bakom redovisade preliminära ställningstaganden i promemo- rian fanns en majoritet av kommittén. Minoriteten förordade bibehållet huvudmannaskap för särskolan med ansvaret kvar på landstingen.

De synpunkter som har redovisats till oss i anledning av denna promemoria är i flera fall kritiska till en ändring av huvudmanna— skapet för särskolan. Man kan visserligen ansluta sig till uppfatt— ningen att utvecklingsstörda inte skall behöva sättas vid sidan om andra för att få undervisning. Men man anser att likartade avtal, som redan i dag finns mellan landsting och kommuner, kan möjliggöra att utvecklingsstörda elever får gå i kommunala skolor oaktat att landstingen är ansvariga för deras skolgång.

Det ifrågasätts också om nuvarande standard på särskolan kan upprätthållas om kommunerna blir huvudman. Man menar att promemorian inte beaktar konsekvenserna av ett lågt elevantal för planeringen av skolinsatserna. Antalet utvecklingsstörda elever är så få att klass— eller gruppundervisning endast kan åstadkommas där elever samlas från större områden än kommuner.

Å andra sidan finns yttranden som redovisar det positiva i att de utvecklingsstörda barnen kommer med i den kommunala plane— ringen. Man kan då komma ifrån konstlade lösningar som åter- verkar menligt på det utvecklingsstörda barnet och dess familj och integreringen kan utvecklas med full anknytning till de kommunala insatserna. Utvecklingsstörda barn kan enligt dessa yttranden få möjlighet att gå i de mest närbelägna skolorna och få sina resor mellan hem och skola åtskilligt avkortade.

Psykotiska barn, tre familjeberätte/ser — vad gör samhället publi— cerades under våren 1979. Den belyser i tre inledande avsnitt den situation som psykotiska barn och deras familjer befinner sig i. Följande avsnitt definierar begreppet psykotiska barn, tar upp frekvensstudier och utbildning av föräldrar och personal.

I några avslutande avsnitt redovisas den verksamhet och forsk— ning som pågick i vårt land året 1978. Därframgår att skillnaden i insatser är påtaglig mellan olika delar av landet. Det finns län som enbart kan erbjuda barn— och ungdomspsykiatriska insatser medan andra dessutom har specialundervisning och särskilda elevhem för

barndomspsykotiska elever.

Rapporten gav upphov till ett stort antal synpunkter från organisationer, myndigheter, huvudmän och andra som var ansvariga för verksamhet för barndomspsykotiska. I svaren finns en uppslutning bakom normaliseringsprincipen som vägledande för utformningen av omsorger för dessa barn och ungdomar.

Föräldrarnas insatser är av stor betydelse. Men för att de skall klara sin situation krävs att samhället ställer upp med aktiva stödinsatser. Föräldrar behöver rådgivning och utbildning, de måste kunna få avlösning och de måste vara trygga i vetskapen om att deras barn får så god undervisning, behandling och omvårdnad som möjligt. Många remissvar uttalar också att nuvarande splitt— ring och bristfällighet i insatserna för barndomspsykotiska har sin bakgrund i att ansvaret i så hög grad är delat mellan kommuner, landsting och staten. Flera yttranden förordar också att en sam— ordning bör eftersträvas mellan barnpsykiatri, omsorgsverksamhet och primärkommun. Det finns också önskemål om en och samma huvudman för all verksamhet för barndomspsykotiska barn.

Skrifter om flerhandikappade

I våra direktiv om flerhandikappade har angivits, att vi före utgången av år1977 skulle redovisa och analysera erfarenheterna inom ett antal projekt på flerhandikappsområdet, i vilka handikapp— utredningen deltagit. I december 1977 var vi färdiga med en redovisning, som behandlar följande projekt/utredningar: C Social rehabilitering av flerhandikappade i Norrbotten l'_' Förslag rörande undervisning av vuxna dövblinda _ Arbete och bostäder åt dövblinda 3 Försöksverksamhet med folkbildningsinsatser bland dövblin— da E Försöksverksamhet bland flerhandikappade synskadade. Vi fann det nödvändigt att skaffa oss fördjupade kunskaper om flerhandikappades problem och behov. Därför inbjöd vi flerhandi— kappade — i vissa fall också deras anhöriga — till tolv tvådagarskon— ferenser. Dessutom har vi haft överläggningar med åtskilliga enskilda personer. Sammanlagt träffade vi omkring 125 flerhandi— kappade, som berättade om sin situation för oss. Deras berättelser sammanställdes år 1978 i en rapport Att vara f/erhandikappad. Skriften år även utgiven i punktskrift och som talbok. Eftersom framställningen helt bygger på enskilda människors iakttagelser och upplevelser av sin situation valde vi att inte remissbehandla rapporten. Vi har ändå fått åtskilliga reaktioner från dem som har läst rapporten. Genomgående är att man dels blir upprörd över hur svår situationen för flerhandikappade är, dels

framhåller att samhällsorganen måste vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med de brister som råder.

Inför det fortsatta utredningsarbetet fanns det vissa frågor, som vi behövde få ytterligare belysta. Det gäller hur flerhandikappsbe— greppet skall avgränsas och frågan om hur samhällsorganen på ett samordnat sätt kan avhjälpa de brister som finns i flerhandikappa— des situation. Tillsammans med statens handikappråd inbjöd vi ett 40—tal personer med särskilt omfattande erfarenheter av flerhan— dikappades problem till en konferens. Överläggningen vid denna har vi gemensamt med statens handikappråd redovisat i Flerhan- dikapp — avgränsning, ansvar (stencil 1 979).

Begreppet flerhandikapp bör avgränsas till att gälla vissa svårt handikappade, nämligen de som får en särskilt komplicerad situation till följd av samverkan mellan flera skador (sjukdomar). Det är typiskt att flerhandikappades problem måste angripas med ett okonventionellt arbetssätt och att lösningarna behöver vara individuellt utformade.

Beträffande ansvaret för åtgärder till stöd för flerhandikappade framhölls att den ansvarsfördelning som finns på handikappområ— det mellan de olika huvudmännen även skall omfatta flerhandikap— pade. Eftersom flerhandikappade är så få och kraftigt eftersatta, borde det dock inte vara uteslutet att staten tar ett visst ekono— miskt ansvar på flerhandikappområdet.

Riksdagen har vid flera tillfällen uppmärksammat flerhandikap— pades situation. Vid behandlingen av flerhandikappsfrågorna har riksdagen markerat, att det är angeläget med konkreta åtgärder på flerhandikappsområdet. Samma inställning har vi mött i kontakten med olika samhällsorgan och handikapprörelsen.

Eftersom vi funnit det möjligt att avgränsa vissa delar av flerhandikappsuppdraget från vårt utredningsarbete i övrigt, har vi valt att redovisa dessa i ett delbetänkande Vissa frågor rörande flerhand/kappade, SOU 198016. Vi räknade med att konkreta åtgärder därmed skulle kunna vidtas snabbare.

I betänkandet har vi bl.a. föreslagit, att kommunerna och Iandstingskommunerna i en för huvudmännen gemensam flerhan- dikappsberedning inleder ett systematiskt samarbete för att finna lösningar på flerhandikappsproblemen. Staten bör enligt förslaget ta det finansiella ansvaret för beredningens verksamhet.

I betänkandet har vi också föreslagit ett ökat ekonomiskt stöd till handikapporganisationerna för deras insatser för flerhandikappa— de. Vidare föreslog vi, att verksamheten med vårdartjänst skulle föras över till kommunala huvudmän och att styrelsen för vårdar- tjänst därefter skulle avvecklas.

Betänkandet är även utgivet i punktskrift och som talbok. En lättläst sammanfattning finns överförd till särskild kassett.

Förslag om samordnad habilitering, Ds S 7 97972

I december 1979 gav vi ut en diskussionspromemoria med förslag till en landstingskommunal organisation för samordning av sam— hällets insatser för olika grupper av handikappade barn och ungdomar. Den finns också i en lättläst version, Samordnad habil/'ter/ng, vad är det?

De viktigaste motiven för en sådan samordning anges i följande punkter:

Ett mer samlat ansvar för habiliteringen

_ Försärkt helhetssyn i habiliteringsarbetet _ Breddad kompetens hos personalen

Jämnare fördelning av resurserna Mer rationellt utnyttjande av knappa resurser.

Den samordnade habiliteringen beskrivs som ett skyddsnät som så långt det är möjligt garanterar alla handikappade barn och ungdo— mar det stöd och den service som behövs i det enskilda fallet.

De grundläggande principerna för habiliteringen är enligt prome— morian

Helhetssynen Närhetsprincipen Principen om normalisering och integrering.

Organisationen för den samordnade habiliteringen blir en basre— surs för alla handikappade barn och ungdomar från födelsen till ca 20 är och organiseras via arbetslag på distrikts— och central nivå inom varje landsting med landstinget som huvudman.

l promemorian föreslås att en tvärvetenskaplig forskning kom— mer till stånd för att öka kunskaperna om i första hand de handikappade barnen och ungdomarnas sammansatta behov och om förutsättningarna och möjligheterna att genom samordnade habiliteringsinsatser möta dessa behov.

Slutligen föreslog vi att landstingets ansvar för den samordnade habiliteringen, som avses gälla alla handikappade barn och ungdo— mar i behov av särskilt stöd, regleras i lag och att socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet för verksamheten.

Promemorian har föranlett breda diskussioner i styrelser, nämn— der, handikappråd, handikapporganisationer, intresseföreningar och personalgrupper. Detta avspeglas i de många remissyttranden som inkommit.

En majoritet av remissinstanserna instämmer i behovet av en samordning av insatserna för handikappade barn och ungdomar och i de redovisade motiven och grundprinciperna för en sådan. Däremot finns hos en del en tveksamhet inför den skisserade

organisationsmodellen. Många yttranden innehåller också krav på alla handikappade barns och ungdomars lika rättigheter att få sina behov tillgodosedda liksom en fortsättning i vuxen ålder, för att inte de tidiga åtgärderna skall spolieras.

2. Vissa bakgrundsfakta

Detta avsnitt har som syfte att belysa bakgrund och utvecklings— linjer, som varit naturliga att beakta i vårt arbete.

Handikappade som saknade stöd genom sin familj hade förr en hård livssituation och rönte ringa förståelse för sina behov. För att överleva var de ofta hänvisade till allmosor. Många omhändertogs på fattigstugor och hospital, men de flesta fick inte ens plats där.

Under senare delen av 1800—talet och i början av 1900—talet började speciella institutioner att byggas för handikappade. Detta hade sin bakgrund i den omvandling som samhället genomgick, både genom urbanisering och utbyggnad av olika serviceformer för icke handikappade medborgare. Man blev mera medveten om handikappades existens och sökte ge dem vård inom institutioner i den mån familjerna inte tog sig an omvårdnaden. Man tyckte sig också erfara att institutionsvärden i högre utsträckning än hemmen kunde tillgodose de speciella behov som vissa handikappade kunde ha.

Kravet på att särskilda insatser skulle ställas till förfogande för handikappade var givetvis berättigat. Vissa insatser kunde också bäst tillgodoses inom institutioner och i många fall bara där. Men efterhand har man blivit medveten om bristerna i institutionsvärd. Det redovisas i vår kartläggningsrapport (Ds S 1978:9, sid 19—96). Sedan en överdriven tilltro till institutioner avtagit har det blivit både vanligt och önskvärt att föräldrar har kvar sina handikappade barn hemma. Stöd måste då ställas till förfogande i barnens hem och genom olika former av dagverksamhet.

Allt mer normaliserande insatser kan åstadkommas för alla. Men art, grad och frekvens av handikapp är ännu avgörande för i vilken takt de byggs ut. Ett exempel på vad insatser kan betyda är medicinering av personer med epilepsi, som gjort institutionsvård för yngre människor obehövlig.

Liknande utveckling finns insatserna för alla handikappgrupper. Döva och svårt hörselskadade är emellertid undantagna med hänsyn till att de behöver leva i teckenspråkskunnig omgivning.

Flerhandikappade och psykiskt handikappade har också särskilda svårigheter att få del av samhället, till följd av att deras behov och problem hittills varit så lite uppmärksammade.

Om man var handikappad så hade man således långt fram till våra dagar endera den egna familjen eller en institution att lita till när det gällde att få bostad. Ville och kunde man bo för sig själv var alternativet vanlig lägenhet eller inackordering hos familj. Någon bostadspolitik för handikappade var så gott som obefintlig till mitten av 1900—talet, då de första lägenheterna byggdes för rörelsehindrade. Under 1950—talet öppnades också de första inackorderingshemmen för utvecklingsstörda. Under 1970—talet tillkom ekonomiska bidrag för anpassning av lägenheter till handi— kappades behov. Samtidigt startade också de första försöken med kollektiv bostad för flerhandikappade och svårt handikappade. Ett betydande antal utvecklingsstörda flyttade under 1970—talet ut i samhället till egna bostäder, som samhället svarade för eller erbjöd dem.

Den ordinarie arbetsmarknaden har i mycket stor utsträckning varit stängd för handikappade. Därför har handikappade varit hänvisade till sysslor inom den egna familjen, till speciella hantverk och arbetshem. Under 50— och 60—talet påbörjades också arbets- marknadspolitiska insatser för handikappade med hemarbete och skyddat arbete. För de utvecklingsstörda som ej kunde få arbete öppnades dagcenter. Först under 1970—talet har dessa åtgärder fått någon större omfattning.

Om efterfrågan på de handikappades arbetsinsatser alltid varit låg, så kom ändå en omsvängning under efterkrigsårens allmänna brist på arbetskraft. Då gick utvecklingsstörda direkt från arbets— hemmen till industrin utan särskilda anpassningsanordningar eller föregående träning. För att ge dem möjligheter att klara bostad och fritid tillkom de första inackorderingshemmen insprängda i vanlig bostadsbebyggelse. Varken förr eller senare har så många yrkes— särskolelever fått arbete direkt efter avslutad skolgång. Wessman— Gustin har i sin efterundersökning av särskolelever födda 1935—1939 visat att ett oväntat stort antal utvecklingsstörda män (51 %) hade arbete trots att de genomgående fått bristfällig yrkesutbildning. Under slutet av 1960—talet och under 1970—talet har konjunktursvängningar inte nämnvärt påverkat handikappades möjligheter att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Under Arbete/sysselsättning (6.3) kommer vi att mera detaljerat beskri— va handikappades arbetsmarknad och de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som tillkommit under 1970—talet.

En betydelsefull faktor för handikappade har varit den ekono- miska utvecklingen under detta århundrade med bl. a. socialförsäk— ringarnas utbyggnad. Fram till år 1930 svarade fattigvården och

enski:d välgörenhet i stort för det enda ekonomiska stödet till handikappade. Senare har pension, handikappersättning, vård— bidrag m. m. möjliggjort mera normala levnadsvillkor.

Men också utbyggnaden av olika allmänna servicefunktioner har gynnat handikappade.

Bland sådana insatser som tillkommit under de senaste 20 åren ingår bostadsbidrag, färdtjänst, hemhjälp, vårdartjänst, vissa för- mer av undervisning, tekniska hjälpmedel, yrkesinriktad rehabilite— ring, skyddat arbete m. m. Både kommuner, landsting och staten har medverkat till utveckling av dessa.

I det föregående har berörts det ringa medvetande som funnits om flerhandikappade och deras behov. Mycket länge uppfattade man många av dem som allvarliga fall av utvecklingsstörning och hänsyn togs inte t. ex. till synskada eller hörselskada. I stället fick individens begåvningshandikapp bli avgörande för om särskilda insatser skulle sättas in eller ej.

Detta synsätt är säkert anledning till att många flerhandikappa— de, både på institutioner och i föräldrahem, fått otillräckliga omsorger. I vår kartläggningsrapport om de flerhandikappades situation och i vårt delbetänkande om flerhandikappade belyses detta. Där understryks också att man inte får se på flerhandikap— pade som en enhetlig grupp.

Något tillspetsat skulle man alltså kunna säga att flerhandikap— pade saknar historisk bakgrund. Först i och med 1960— och 1970—talets utbyggnad och förstärkning av serviceinsatserna för handikappade har man börjat urskilja dem och se vilka olika behov enskilda handikappade har.

På samma sätt harpsykotiska barn varit en åsidosatt och därmed för många okänd grupp. De har fått stå vid sidan av det ordinarie serviceutbudet, många har avstängts från skolgång eller ej alls kommit in i någon skola. Som vuxna har de endera hamnat inom den psykiatriska vården eller vid någon vårdinrättning för utveck— lingsstörda. Många har helt varit utan varje annat stöd än pension och har därigenom kommit att leva som originella och gåtfulla människor.

Flera orsaker finns till att de nu blivit mer uppmärksammade — barnpsykiatrins intresse för gruppen, läkepedagogikens verksam— het som byggts ut sedan mitten på 30—talet samt Föreningen för Psykotiska Barn, den handikapporganisation som bildades 1973 förföräldrar och andra intresserade. Men trots ökade insatser från barnpsykiatrin finns det sannolikt inom omsorgsverksamheten många vuxna personer vars primära psykos aldrig har identifierats. Inte heller har speciella insatser erbjudits dem. En mera ingående beskrivning av psykotiska barn och deras situation ges i kartlägg— ningsrapporten om psykotiska barn samt i bilaga IV till detta

betänkande.

Den utveckling av samhällsinsatserna för handikappade som beskrivits i början av detta kapitel gäller också för omsorgerna om utvecklingsstörda — familjernas insatser, institutionernas utbygg— nad sedan slutet av 1800—talet, tilltron till institutioner och reaktionen mot dem. Betydelsefullt har varit att det vuxit fram en allmän medvetenhet om att de utvecklingsstörda ären utsattgrupp som behöver speciell vård. Inte minst FUB — riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna — har sedan 1950— talet spridit information om de utvecklingsstördas situation och behov. Pådrivande för utbyggnaden av omsorgerna har säkert också varit att de utvecklingsstörda är många i jämförelse med andra handikappade.

Svårigheterna att få till stånd erforderliga åtgärder var anledning till att särskild lagstiftning för utvecklingsstörda övervägdes redan i slutet av 1 800—talet. Den första lagen kom emellertid först år 1 944 och avsåg då undervisningen av bildbara sinnesslöa. Landstingen ålades ansvaret för denna undervisning. Denna lag följdes av 1954 års lag som vidagade landstingens uppgifter till vård av psykiskt efterblivna (termen sinnesslö hade då ersatts av psykiskt efterbli— ven). Lagen angav också att undervisningen av efterblivna barn och ungdomar skulle ske vid internat och externatskolor.

Lagen undantog emellertid vissa efterblivna som hade kompli— kationer i anslutning till sitt handikapp. Detta skapade problem. Därför tillsattes i början av 60—talet en utredning som bl. a. skulle lägga förslag om dessa personers vård och undervisning. Denna utredning kom emellertid att göra en översyn av hela 1954 års lag och föreslog ny lag dvs. 1967 års lag om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen). Denna omfattade ock— så de utvecklingsstörda som var uteslutna i tidigare lagstift— ningar.

Omsorgslagen var utformad i medvetande om bristerna för utvecklingsstörda och vad då gällande sjukvårdsÄ, skol— och sociallagstiftning kunde ge. Därför var omsorgslagen inriktad på att ge utvecklingsstörda undervisning, vård, bostad och daglig syssel— sättning på ett heltäckande sätt. Den uteslöt visserligen inte vanliga samhällsinsatser, men kom genom sin vida omfattning att uppfattas som de utvecklingsstördas lag. Landstingen som var huvudman för omsorgerna kom också att anses som ansvariga för de utvecklingsstörda i varje avseende.

Den utveckling som skett sedan 1967 har kännetecknats av strävan mot allt mer normaliserande insatser. Samhälletsvanliga service har byggts ut, något som varit till fördel odtså för utvecklingsstörda. Samhällets omdaning har också återspeglats i lagstiftning. Inte minst socialtjänstlagen bör, i långt större utsträck—

ning än sin föregångare socialhjälpslagen, kunna tillgodose handi— kappades behov.

3. Principiella utgångspunkter

Handikappades ställning i samhället och målet för insatserna på handikappområdet präglas av en genomgripande förändring under de senaste 20—30 åren. Den gamla uppfattningen att handikappa— de skulle skyddas från det omilda samhället — och att samhället i vissa fall skulle skyddas från de handikappade — står i bjärt kontrast till det synsätt som i dag är vägledande för insatserna på handikappområdet.

Vi skall i det följande ge en kortfattad redovisning av de värderingar och principer av mera grundläggande natur, som vi har haft som utgångspunkt för vårt arbete.

Ett samhälle för alla

Vi utgår ifrån, att alla människor har lika värde och att samhället utgör en gemenskap som omfattar alla.

Värdet på samhällets gemenskap kan sägas utgöra summan av vad alla har att tillföra samhället i form av kunskaper, erfarenheter och åsikter. Om vissa människor stängs ute, om deras kunskaper, erfarenheter och åsikter inte kan tillföras den samlade gemenska— pen blir summan — och därmed också värdet på samhällsgemen— skapen — lägre. En gemenskap som inte omfattar alla blir därför med vårt synsätt torftigare och fattigare. Därför är det ett gemen— samt intresse för alla att alla kan vara med.

Denna uppfattning är numera allmänt accepterad. Rätten till en egen bostad, till arbete, meningsfull fritid, kontakt med andra människor och rätten till ett privatliv omfattas av alla. Däremot omsätts idéerna inte med samma självklarhet i praktisk hand— ling.

Följderna av detta synsätt leder till betydande anspråk på samhället. Kravet på allas gemensamma ansvar — solidariteten — ökar ytterligare som en följd av att vi numera hjälper fler svårt skadade och sjuka att överleva. Vissa skador och sjukdomar som förr ledde till döden eller förorsakade funktionshinder är numera utrotade eller kan botas. Men en del av dem som räddas till livet har

ytterst omfattande funktionsnedsättningar. När vi ökat de medicin— ska möjligheterna till överlevnad är vi också skyldiga att se till, att de grundläggande värderingar som vi bekänner oss till omfattar alla och att alla får ett meningsfullt och innehållsrikt liv.

Handikapp

Deflesta råkar någon gång utför en skada eller sjukdom. Som regel läker skadan och botas sjukdomen. Men i vissa fall får skadan (sjukdomen) följder på lång sikt. En kroppsdel eller ett organ i kroppen fungerar sämre eller har helt upphört att fungera. Skadan (sjukdomen) har lett till en funktionsnedsättning.

Det är normalt att en del människor på detta sätt drabbas av funktionshinder. Förebyggande och behandlande insatser är natu r- Iigtvis viktiga. Men när ett funktionshinder ändå kvarstår skall det ses som en naturlig företeelse.

Ett funktionshinder är alltid—mer eller mindre—till besvärför den som har det. Följderna av funktionshindret står i ett direkt förhållande till miljö och verksamhet. I vissa situationer är funk— tionshindret obetydligt, knappast märkbart. I andra situationer däremot kan konsekvenserna av funktionshindret bli betydande.

Handikapp är för en person som har ett funktionshinder till följd av en skada eller sjukdom bristfälligheter i en miljö eller i en verksamhet som gör miljön eller verksamheten svårtillgänglig eller otillgänglig. Handikapp är således ingen egenskap hos vissa människor utan följden av mötet mellan en funktionsnedsättning hos den enskilde och bristfälligheter i samhället. Trots detta behåller vi uttrycket handikapp om den person som har funktions— hindret eftersom begreppet är vedertaget.

Handikapp utestänger människor från delaktighet och gemen— skap. Den grundläggande förutsättningen, att samhället skall vara tillgängligt för alla, är inte uppfylld. Handikappade riskerar att bli ställda utanför.

Med detta synsätt förskjuts handikappet från människan till miljö och verksamhet. Handikapp kan således minskas eller helt undan— röjas genom förändringar i miljö och verksamhet. Huvudregeln är att miljö och verksamhet skall anpassas och vara utformad så, att de blir tillgängliga för alla. Ansvaret för sådan anpassning åvilar i princip den som ansvarar för miljön och bedriver verksamheten.

Skador (sjukdomar) med åtföljande funktionsnedsättning kan medföra definitiva hinder, vilka inte kan avhjälpas genom anpass— ning. I sådana fall fordras kompenserande åtgärder för att den grundläggande utgångspunkten om allas rätt till delaktighet i samhället skall uppnås.

Pluslag — särlag

Vissa av samhällsorganens skyldigheter gentemot handikappade, liksom handikappades rättigheter, finns formulerade i lagar. Den mest välbekanta på detta område är måhända omsorgslagen. I andra fall reglerasförhållandet genom en ellerflera paragrafer inom en lag. t. ex. socialtjänstlagen. Med vår utgångspunkt, att det år ett gemensamt intresse för alla att alla kan vara med, kan sådan lagreglering synas överflödig. En rad olika faktorer bidrar emellertid till att de svagaste i samhället, oftast små grupper eller de som inte kan uttrycka sin vilja, blir bortglömda.

Vi har tidigare betonat skyldigheten att anpassa miljö och verksamhet så, att de blir tillgängliga för alla. I det följande kommer vi att betona betydelsen av normalisering och integrering. I enlighet härmed anser vi särlagstiftning för handikappade eller vissa grupper av handikappade felaktig. Med särlag avser vi lag där rättigheter för viss grupp regleras.

Den garanti för vissa insatser som vi anser nödvändig, bör i stället ges i form av "pluslag", dvs. en lag eller del av lag som berör "plusinsatser". Härigenom understryks samhällsorganens ansvar för alla människor, samtidigt som vissa handikappades ytterligare behov av stöd markeras.

Normalisering

Det har rätt tämligen stor politisk enighet omkring målen för insatserna på handikappområdet.

Principen om normalisering har grundläggande betydelse och har karaktären av ett övergripande mål inom handikappområdet. Den innebär i första hand att handikappades livssituation skall se ut som andra människors. Det skall således vara normalt även för handikappade barn och ungdomar att bo tillsammans med sina föräldrar och syskon, att gå i skolan på hemorten, få yrkesutbild— ning, göra sig fria från föräldraberoendet och skaffa sig bostad. Vuxna handikappade skall ha ett arbete, skall kunna bilda familj och ha en aktiv och innehållsrik ålderdom. Normaliseringsprincipen har samma giltighet för dem som är handikappade från barna— och ungdomsåren som för dem, som har blivit handikappade vid vuxen ålder.

Integrering

Ett viktigt led i strävan mot normalisering är principen om integrering. Handikappade skall vara med i samhället tillsammans med och på samma villkor som andra människor.

Integrering som ett medel har i vissa lägen kommit att diskute— ras. Olika nyanser av den ursprungiga principen har utvecklats, t.ex. individualintegrering, gruppintegrering och lokalintegrering. Ibland talas också om integrering av vissa handikappade bland andra handikappade.

Vi uppfattar inte de olika formerna för integrering som motsatser till varandra. Man får aldrig låta principen skyla vad som är bäst i det enskilda fallet.

Vi vill inte medverka till att den djupare innebörden av begreppet integrering förtunnas. Vi vill därför inte använda termen så allmänt som ibland sker. Enligt vår mening är det inte riktigt att i alla lägen, där handikappade deltar tillsammans med andra, tala om integre- ring. Att människor deltar tillsammans är vanligt och skall inte behöva kallas för något särskilt. Om handikappade däremot särbehandlas — segregeras — förtjänar det att uppmärksammas. Och det är först som ett motsatsförhållande till segregering, som det är meningsfullt att tala om integrering. Uttrycket att "integrera" vissa handikappade med andra handikappade är mot bakgrund av ovanstående meningslöst.

Styrande principer

I våra överväganden av vilka åtgärder som behöver vidtas för handikappade har vi utgått från vissa uppfattningar som har styrt vårt sätt att resonera. Dessa principer är välkända och omfattas av de flesta. Vi vill ändå kortfattat nämna några av dem.

Helhetssyn

Handikappade möter hinder på en rad olika områden. Bristfällig— heter finns i skolan, i bostaden, i utemiljön, på fritiden och inom arbetslivet. Planeringen av åtgärder måste ta hänsyn till detta. Stödåtgärderna inom arbete och sysselsättning har ett samband med åtgärderna på bostadssidan; insatserna beträffande fritid hänger ihop med utformningen av den fysiska miljön osv.

Handikapp berör inte bara den människa som har en skada (sjukdom). Många andra i den handikappades omgivning, föräldrar, barn, syskon, vänner och arbetskamrater, drabbas också av de bristfälligheter som finns. Åtgärdssystemet måste innehålla stö— dinsatser även för dem.

Helhetssynen är särskilt viktig för flerhandikappade och andra svårt handikappade. Deras situation är alltid mer komplicerad, ofta som följd av flera samverkande skador (sjukdomar).

Individual/sering

Handikappade är— precis som alla andra — unika individer. Problem, behov, intressen och förutsättningar skiftar från person till person. Detta måste avspeglas i det sätt på vilket samhällets åtgärdssys— tem utformas och sättet på vilket stöd i olika former erbjuds. I det generella stödsystemet måste det finnas utrymme för individuella variationer.

Flerhandikappades och andra svårt handikappades situation ställer särskilt stora krav på långtgående individualisering, för att bristfälligheterna skall kunna avhjälpas.

K val/tet

lndividualiseringen leder till, att kvaliteten på insatserna måste ligga på en nivå, som svarar mot individernas verkliga behov och inte relateras till något sorts "genomsnittsbehov" hos vissa handikappade.

Att skapa "bättre förhållanden för handikappade" kan aldrig vara mer än ett delmål. Kvalitetsmättet ansluter naturligen till exempel— vis principen om normalisering. Att minska antalet boende vid en institution från 3 per rum till 2 i varje rum kan i och för sig ses som en förbättring — ett steg på vägen. För de flesta människor är det emellertid en självklarhet att ha ett eget rum. Samma krav på kvalitet — i detta fall bostadskvalitet — skall gälla för handikappa— de.

Kontinuitet

Ätgärdssystemet måste innehålla en garanti för viss kontinuitet. Den hjälp och service som finns i dag skall också finnas i nästa vecka och om en månad. Vetskapen härom är viktig och utgör en trygghet i tillvaron, då handikappade och deras närstående skall planera för arbete, bostad och fritid.

Oro för framtiden är ett allvarligt problem för många handikap- pade och deras anhöriga. Vad väntar den handikappade när hon/han inte kan bo kvar i föräldrahemmet? Vem ger vård? Omtanke? Trygghet? I principen om kontinuitet lägger vi också in kravet att förändringar inte får leda till försämrade förhållanden för den enskilde.

ln tegritet

I allt arbete med människor är det viktigt att den enskilda individens integritet upprätthålls och skyddas. Denna respekt för andra

människors egenvärde är nödvändig för att bibehålla och utveckla skyddet för de mänskliga rättigheterna.

För flerhandikappade och andra svårt handikappade, som i så hög grad är beroende av andra människors stöd och hjälp, är skyddet för den personliga integriteten av särskilt stor bety— delse.

Medinflytande

Handikappades kunskaper och erfarenheter skall tillföras samhäl— let på alla områden. Vi har tidigare konstaterat att detta är av värde för hela samhällsgemenskapen.

Det är särskilt viktigt att handikappades kunskaper, erfarenheter och åsikter beaktas vid planering och genomförande av insatser för handikappade. Denna förutsättning skall gälla såväl handikapp— rörelsens möjligheter till insyn och delaktighet i planeringen, som den enskildes rätt att kunna och få påverka sin egen situation.

Rätten till medinflyttande ansluter nära till frågan om personens integritet. Även i frågan om medinflytande måste man särskilt beakta situationen för vissa, speciellt utsatta grupper, t. ex. de som inte kan tala eller eljest har svårt att ge uttryck för egna åsikter.

Närhet

Åtgärderna till stöd och hjälp för handikappade skall vara lätta att nå. De skall finnas på nära håll. Ätgärdssystemet skall också vara fritt från krångliga regler.

Kravet på närhet får dock inte innebära att den geografiska närheten rubbar andra viktiga mål på handikappområdet. Huvud— regeln måste vara att service och stödinsatser skall komma till den plats där den handikappade befinner sig och inte tvärt om. Närhet skall inte heller tolkas som att handikappade skall bo, arbeta och gå i skola i samma hus eller inom samma tomt. Så lever inte andra människor och det överensstämmer inte med normaliseringstan— ken.

I principen om närhet skall också ligga en närhet i mera psykologisk mening. Det skall inte finnas något främlingsskap mellan handikappade och dem som förmedlar stödinsatserna. Samhällsorganen skall ta ett aktivt ansvarför att människorfår det stöd de behöver.

Avvägning

De grundläggande mål och principer som vi kortfattat har skisserat i detta avsnitt är välkända för alla som arbetar med handikappade. l

den handikappolitiska debatten förekommer det ibland att vissa mål och principer ställs mot varandra och behandlas som varan— dras motsatser. Döva barn behöver specialskolorna. Många av dem kan därför inte bo i föräldrahemmet under veckorna. Det finns svårt rörelsehindrade som vill ha en kollektiv bostad, som vill ha den närhet till andra människor som det innebär att bo i storfamilj. Dessa exempel kan synas stå i ett motsatsförhållande till exem— pelvis principerna om integrering, normalisering.

Vi uppfattar inte detta som något allvarligt problem. Individens behov är för oss den grundläggande utgångspunkten. Principerna och de allmänna målen skall vara vägledande för planeringen och genomförandet av åtgärderna. Vid genomförandet av åtgärderna skall den enskilda människans behov och önskemål gå i första hand.

4. Personkretsen för vår utredning

Vär utredning skall avse omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, psykotiska ba rn och flerhandikappade. I detta avsnitt kommer vi att analysera direktivens uttalanden om personkretsen — dvs. de människor som vår utredning skall handla om. Våra överväganden och förslag utgår också ifrån den utveckling som olika omsorger fått och de reformkrav som redovisats till oss.

Direktiv och departementspromemoria

Direktiven för vår utredning bygger på en departementspromemo— ria (1977—03—08) och på remissbehandling av denna. Ansvarigt statsråd har också uttalat sin anslutning till promemorians innehåll och fogat den till direktiven som bilaga.

Direktiven anknyter till 1967 års omsorgslag (1967z940). I denna lag avgränsas personkretsen för omsorgerna till

psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad för— ståndsutveckling för sin utveckling eller anpassning i samhäl— let eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna (1 5).

Av förarbeten till omsorgslagen framgår att man med hämmad förståndsutveckling avser en nedsättning av de intellektuella funktionerna. Sådan nedsättning kan föranledas av skada, sjuk— dom och familjär (ärftlig) avvikelse. Nedsättningen skall ha skett under utvecklingsperioden, dvs. före 16 års ålder.

I motsats till tidigare lagstiftning anges i förarbetena att häm— ningen inte behöver gälla förståndet i dess helhet. Inte heller behöver hämningen bero på brister i det centrala nervsystemet. En bestämd intelligenskvot utmönstras också som avgränsning av lagens personkrets. Däremot anknyter man till behovet av särskilt stöd genom samhällets försorg.

Skador och sjukdomar— medicinska indikationer— leder ibland till behov av särskilda omsorger, ibland inte. Därför kan inte medi— cinska indikationer enbart användas för fastställande av utveck—

lingsstörning. Lika litet får sociala, psykologiska eller speciella pedagogiska behov varför sig utnyttjas för samma syfte. Omsorgs— lagens mening är uppenbarligen att medicinska, psykologiska, sociala och — när det gäller barn och ungdomar — pedagogiska indikationer skall vägas samman för att utvecklingsstörning skall anses föreligga.

Förpsykotiska barn understryker våra direktiv brister i samhällets omsorger. Dessa beror till stor del på allmän osäkerhet både om handikappets orsaker och barnens behov av vård, behandling och undervisning. Det påpekas också att vi bör dra erfarenhet av den försöksverksamhet som pågår samt av den verksamhet som bedrivs vid institutioner med särskild inriktning på psykotiska barn. Någon definition av begreppet psykotiska barn finns inte i direkti— ven.

Beträffande flerhandikappade uttalas att vår utredning bör ha sin utgångspunkt i de projekt som handikapputredningen medverkat i. Dessa projekt avsåg främst handikappade med kombinationer av syn- och hörselskador, psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller rörelsehinder. Inte heller begreppet flerhandikappade definieras i direktiven.

Utöver ovanstående tre målgrupper för vår utredning ger direk— tiven oss i uppdrag att under överväganden om habiliteringsfrågor söka nå fram till en förstärkning av de totala resurserna för alla handikappade barn.

I departementspromemorian markeras att vi skall överväga möjligheten och lämpligheten att lagfästa samhällets ansvar för vissa grupper svårt handikappade, t. ex. när det gäller rehabilitering, social omvårdnad, utbildning o.dyl. Möjligheten att i gällande lagstiftning ange samhällets ansvar för att anpassa serviceuppgif— terna till handikappade bör även gälla de barn vars behov av särskilt boende regleras i den s. k. elevhemslagen (1 96511 36) (rörelsehind- rade eller eljest fysiskt handikappade).

Många vuxna, som skrivits ut från omsorgerna för utvecklingsstör— da, har fortfarande ett behov av tillsyn, stöd och råd. Dessa personers rätt till samhällets övriga resurser bör därvid enligt direktiven framhävas. Vår utredning skall också uppmärksamma frågor som rör samordning av erforderliga insatser för bl. a. arbete eller annan meningsfull sysselsättning. Departementspromemo— rian uttalar att även andra förståndshandikappade ungdomars situation och behov av särskilt stöd bör uppmärksammas i detta sammanhang.

Genom tilläggsdirektiv har vi också fått i uppdrag att utreda och framlägga förslag om begåvningshand/kappade föräldrar och deras barn.

Ingen definition eller avgränsning ges i direktiv eller departe—

mentspromemoria av begreppen "vissa grupper svårt handikappa— de", "eljest fysiskt handikappade", "andra förståndshandikappa- de" eller "begåvningshandikappade".

Definition av personkretsen

Med hänsyn till att departementschefen uttalat sin anslutning till departementspromemorian och förordat att den skall bifogas till direktiven som bilaga, har uttalanden i promemorian enligt vår mening samma tyngd som direktiven.

Vår utredning utmynnar i två huvuduppdrag. Vi skall dels föreslå omsorger för flerhandikappade, psykotiska barn och utvecklings— störda utan avgränsning till ålder, dels överväga samordning av habilitering för handikappade barn.

Samhällets vanliga service skall stå till förfogande för alla. Det är en utgångspunkt för samtliga våra överväganden. Denna samhälls— service måste därför utvecklas och anpassas så att den fyller individuella behov för allt fler, också för handikappade. Många flerhandikappade, men också vissa psykotiska barn och en del lindrigt utvecklingsstörda tillgodoses bäst av detta ordinarie servi— ceutbud.

Merparten psykotiska barn och utvecklingsstörda, däribland de som också är flerhandikappade, torde emellertid för lång tid framöver vara beroende av särskilda omsorger som komplement till den service som allmänt erbjudes i samhället. Med särskilda omsorger avser vi sådana insatser för handikappade som ej regleras i allmän lagstiftning, dvs. socialtjäntslag, skollag, sjuk— vårdslag.

Hand/kappade barn

Våra överväganden om habilitering skall alltså utmynna i förslag om förstärkning av de totala resurserna för alla handikappade barn. Detta skulle kunna uppnås genom en bättre samordning av verksamheter såväl inom landstingen som mellan landsting och kommuner. Vi har då ansett det viktigt att för handikappade barn och ungdomar föreslå samma ansvar oberoende av om handikap— pet består i psykiska eller fysiska funktionshinder. Det är behovet av habiliteringsinsatser och särskilda omsorger som skall vara avgörande, inte orsaker till detta behov.

I första hand skall den landstingskommunala habiliteringsorga— nisationen som vi föreslår under 5.6 omfatta psykotiska, rörelse— hindrade eller eljest fysiskt handikappade samt utvecklingsstörda barn och ungdomar. Att insatserna för dessa handikappade läggs samman under en organisation innebär att var och en som

omfattas av organisationen måste få tillgång till likvärdiga omsor- ger.

Flerhandikappade, svårt handikappade

I en vidare mening skulle man med flerhandikappade kunna avse alla handikappade som har kombinationer av skador och sjukdo— mar. Vi har uttalat i vårt delbetänkande om flerhandikappade (SOU 1980:16) att en sådan tolkning av flerhandikappbegreppet inte uttrycker den egentliga innebörden. Visserligen kan två eller flera skador (sjukdomar) hos en person förorsaka stora svårigheter. Flerhandikappbegreppet är emellertid mer komplicerat än så.

Med anknytning till vår definition av handikapp vill vi reservera ordet flerhandikapp för den situation när ytterligare bristfälligheter och svårigheter i miljön aktualiseras för en person därför att denna har mer än en skada (sjukdom). Den tillkommande skadan eller sjukdomen ökar inte bara miljöns svårigheter utan mångfaldigar den.

Begreppet flerhandikappade skall då användas för kombinatio— ner av skador vars sammantagna följder är speciellt svåra och komplicerade. De vanliga följderna av skadorna finns, men i flerhandikappet ligger ett komplicerande tillskott som har sin orsak i kombinationen av skador — en helt ny och väsentligt svårare situation uppkommer för individen. Vi kan exemplifiera detta med situationen för en döv som blir blind, en teckenspråkskunnig döv som förlorar rörelseförmågan i händerna eller en utvecklingsstörd som har begränsad motorisk förmåga och som blir rullstolsbe— roende.

Erfarenhetsmässigt vet vi att flerhandikapp återfinns hos perso- ner som har mer än en av följande skador (sjukdomar): barndoms— dövhet, vuxendövhet, hörselskada, synskada, svår språk— och talskada, svårt rörelsehinder, svår epilepsi, utvecklingsstörning och vissa hjärnskador vid psykisk sjukdom.

För de handikappade som möter särskilt stora svårigheter i tillvaron brukar begreppet svårt handikappade användas. Det är människor med omfattande skador eller sjukdomar, för vilka den vanliga miljön är särskilt otillgänglig. Svårt handikappade finns inom alla handikappgrupper.

Eftersom vissa svårt handikappade kan ha en med flerhandikap— pade jämförbar situation — nämligen samhällets oförmåga att tillgodose deras individuella behov — omfattar våra överväganden även dem. Vi anser oss ha stöd för detta i departementspromemo- rian, som talar om gruppen svårt handikappade. Vi vill då under— stryka att för många svårt handikappade vet man hur stödinsat— serna skall utformas och dimensioneras. | den mån insatser saknas

för dem beror detta på otillräckliga initiativ eller begränsade resurser. Det är inte dessa svårt handikappade vi avser, däremot de som är så fåtaliga och har en så komplicerad situation att kunskaper saknas om hur omsorgerna för dem bör utformas.

För flertalet flerhandikappade och svårt handikappade finner vi således inget behov av särskilda åtgärder utöver de som regleras genom ordinarie lagstiftning. Flerhandikappade och andra handi— kappade som har intellektuell funktionsnedsättning kan under vissa förutsättningar komma att ingå i personkretsen för särskilda omsorger.

Psykotiska barn - barndomspsykotiska barn, ungdomar och vuxna Att ge en enkel och klar definition av begreppet psykotiska barn har visat sig ogörligt beroende på att psykos hos barn yttrar sig i många och vitt skilda former. Bakomliggande orsaker är sannolikt också olika från barn till barn. För att beskriva denna del av vår personkrets väljer vi i stället att skildra yttringar av psykoser hos barn.

Psykoser kan utvecklas under olika faser av livet. Tillstånden och verkningarna präglas bl. a. av de erfarenheter som individen har, de funktioner och områden inom personligheten som hunnit utvecklas och den livssituation individen befinner sig i. Det betyder att en psykos som manifesterar sig tidigt ger ett annat mönster än en psykos hos en vuxen.

För att klarlägga vad vi menar med psykotiska barn vill vi också göra en avgränsning av psykoser som debuterar i förpuberteten och de som uppkommer senare i livet.

Psykotiska barn som term ger lätt den felaktiga upfattningen att yttringarna av psykosen endast förekommer under barnaåren. En annan feluppfattning är att psykotiska avvikelser under ungdoms— och vuxenåren, hos dem som varit psykotiska som barn, likställs med vuxenpsykoser, vilket då kunde tala för vård inom vuxenpsy— kiatrin. För att stävja sådana uppfattningar bör enligt vår mening tidiga psykoser hos barn och därav följande varaktiga tillstånd under ungdoms— och vuxenåren betecknas som barndomspsykos. Det innebär att vi i det följande använder termen barndomspsyko— tiska när vi skildrar handikappgruppen som sådan. Termen barn— domspsykotiska avser sålunda både barn och vuxna vars psykos debuterat i barnaåren och sedan har bestående effekter. Termen psykotiska barn förbehålls sedan för barndomspsykotiska barn.

Barndomspsykos ger som vi framhållit förut inte någon enhetlig symtombild utan är en samlingsbeteckning på olika former av svåra avvikelser i det psykiska tillståndet som debuterar under barnaåren.

Allmänt kan sägas att barndomspsykosen innebär att barnets känslomässiga utveckling och kontakt med omgivningen är störd. Barnets tankar och uppfattning av omvärlden förefaller orealis— tiska, ologiska och förvirrade. Barnet använder ofta monotona rörelser, fixering vid ting, magiskt tänkande etc. för att som det verkar, skydda sig mot ångest. Andra drag kan vara svag identi- tetsutveckling eller dålig kontroll av impulser. Som konsekvens av detta hämmas barnets förmåga och färdigheter.

Hos flertalet barn framträder psykosen redan under de första levnadsåren. Få barndomspsykoser debuterar efter sjuårsåldern.

Den form av psykos som debuterar tidigast är den infantila autismen. Ett av dess mest karakteristiska tecken är den avskär— made hållning som barnet har till sin omvärld. Barnet kan t. ex. helt avvisa kroppskontakt eller avstå från ögonkontakt. Många barn svarar inte på tilltal vilket kan ge intryck av att de är hörselskada— de.

Barnen ger ofta inte heller uttryck för känslor och upplevelser. Det gör att omgivningen lätt tror att de inte märker vad som händer omkring dem. Detta är dock fel. Man har belägg för att barnen tar emot intryck utifrån, men de tolkar dem annorlunda och reagerar därför inte som vi är vana vid att barn gör.

Aggressivitet och oro hos barnen övergår många gånger i perioder av passivitet. Barnens kontakt med andra försvåras ofta av en hämmad eller utebliven talutveckling. Kännetecknande är också störningar i dygnsrytm och problem med sömn, mat, klädsel och hygien. Barnen verkar också sakna nyfikenhet och söker sig därför inte på egen hand fram till nya erfarenheter.

I en annan form av barndomspsykos sker debuten först några år efter födelsen. På många sätt är bilden densamma som hos den förra gruppen. Avskärmningen kan dock vara mindre markant. Ibland är det inte fråga om en tydlig avskärmning utan i stället präglas kontaktstörningen av klängighet och ängslan att stå på egna ben. Denna form av psykos betecknas ofta som en symbiotisk psykos, dvs. barnet upplever sig som en del av föräldrarna och har svårigheter att frigöra sig och uppleva sig vara en självständig person.

Vad gäller språkutvecklingen så är det påfallande hur sällan de psykotiska barnen använder talet till kommunikation. De kan ord och klarar uttal, men ofta använder de sig av ett monotont och meningslöst upprepande av ord och fraser.

Den intellektuella förmågan är ofta mycket svår att bedöma hos psykotiska barn. I regel måste man nöja sig med antaganden som därför ständigt måste omprövas. Allmänt anses psykotiska barn i grunden ha samma intellektuella förmåga som andra barn. Men de använder sin förmåga i begränsad utsträckning och hämmas därför

i sin utveckling. Av denna anledning kommer många så småningom att fungera som utvecklingsstörda.

Variationerna i förmåga och behov hos psykotiska barn talar för att omsorgerna om dem måste ha stor spännvidd, alltifrån punkt— insatser till kontinuerlig omvårdnad och behandling. Det finns psykotiska barn som t. ex. kan gå i grundskola med i övrigt vanlig samhällsservice. Men större delen av dem behöver därutöver mera omfattande habiliteringsinsatser.

I vår bilaga om barndomspsykotiska barn, ungdomar och vuxna anges att det finns ca 1 000 barndomspsykotiska barn och ungdomar under 20 år i vårt land. Av de ca 600, som är i åldern 7—20 år, får inemot 400 sin undervisning inom särskolan. Ca 150 vistas på läkepedagogiska institut. Övriga fördelas på grund— och gymnasieskolor samt skolverksamhet vid sjukhus eller har uppskov med skolgången. Utifrån dagens situation kan man dra slutsatsen att flertalet psykotiska barn och barndomspsykotiska ungdomar kommer att ha behov av särskilda omsorger enligt våra förslag. Endast ett fåtal är fullt ut tillgodosedda med samhällets ordinarie serviceutbud.

Situationen för barndomspsykotiska vuxna varierar också i hög grad. Det finns de som med riktiga och tidiga insatser utvecklas långt enligt sina förutsättningar trots effekterna av barndomspsy— kosen. De når en personlig anpassning och fungerar i samhället på ett i det närmaste normalt sätt. Ofta kvarstår dock vissa kontakt— problem eller behov av att strikt följa inrutade mönster.

Andra kan med stöd och hjälp arbeta och bo i eget hem, men periodvis eller i vissa situationer kan känslomässiga reaktioner av psykotisk art eller oro uppstå. De kan också fungera på en lägre intellektuell nivå iförhållande till sina ursprungliga resurser. Ibland består begränsningarna i tal och handlingsmönster. Dessa svårig— heter kan dock delvis elimineras om personen får erfara en stabil trygghet i tillvaron.

Äter andra kommer hela livet att ha avskärmad kontakt, begrän— sat uttrycks— och handlingsmönster, oro, impulsivitet och en långsam utveckling av funktioner och färdigheter. De förefaller att vara intellektuellt handikappade och behöver hjälp för att klara vardagliga aktiviteter. Samtidigt kan de dock få en för deras utveckling betydelsefull kontakt med personer som de under längre tid regelbundet umgås med.

Som framgår av ovanstående får psykoser hos barn speciella konsekvenser även upp i ungdoms— och vuxenåren. Vid övervä— ganden om personkretsen för vår utredning har vi funnit skäl för att barndomspsykotiska vuxna skall ingå. Landstingens omsorgsorga— nisation bör därför omfatta de barndomspsykotiska vuxna, som har behov av särskilda omsorger. Ett faktum som understryker detta är

att flertalet redan ingår i dagens omsorger om utvecklingsstör— da.

Utvecklingsstörda

Utvecklingsstörda skall för att omfattas av 1967 års omsorgslag både ha hämmad förståndsutveckling och behov av särskilda omsorger. Antalet utvecklingsstörda enligt denna definition uppgår f. n. till ca 36 300. Vid fastställande av personkretsen för särskilda omsorger utgår vi ifrån att samma personer som fått omsorger enligt 1967 års omsorgslag skall ingå i personkretsen också i fortsättningen. De skall ha möjlighet att åtnjuta särskilda omsorger enligt de förslag som presenteras i detta betänkande.

Det finns i detta sammanhang anledning att överväga om antalet utvecklingsstörda som behöver särskilda omsorger kommer att öka eller minska.

Ibland räknar man med att inemot 1 procent av en befolkning är utvecklingsstörd. Det skulle för vårt land innebära över 80 000. Men så många har på långt när inte behov av särskilda omsorger. Det finns också en åldersmässig variation med högsta frekvens i skolåldrarna. Men inte för någon åldersgrupp när man upp till 1 %. l glesbygdslän finns exempel på att 0,6—0,7 % av befolkningen får eller planeras få omsorger. I storstadsområden är motsvarande procenttal nere i 0,3. Medeltalet för landet är 0,4.

Många utvecklingsstörda som gått i särskola har som vuxna ej behov av särskilt stöd. De ingår därför inte i ovanstående procent— tal. Det finns också barn och ungdomar som trots att de är utvecklingsstörda får sin undervisning inom grund- och gymna— sieskolan och inte har någon kontakt med omsorgsorganisationen. Å andra sidan finns det barn i låg ålder vars utvecklingsstörning och behov av omsorger ännu inte kommit i dagen.

Under den senaste 10—årsperioden har antalet utvecklingsstörda som får någon form av omsorger ökat från 28 700 till 36 300. Ökningen, som huvudsakligen skedde under första hälften av perioden, har sin bakgrund i aktiv uppspärning och utvecklingen av nya och öppna omsorger. Någon fortsatt ökning genom uppspä— rande insatser kan inte väntas. Kommunala och landstingskommu- nala myndigheter har i stort kännedom om vilka som är utveck— lingsstörda och som behöver omsorger.

Våra förslag i utredningen inriktas i hög grad på att utveckla öppna omsorgsformer som i större utsträckning sammanfaller med föreliggande behov. Man skulle därför kunna vänta att fler särskol— elever än tidigare kommer att behöva särskilda omsorger. Våra förslag siktar emellertid också till att allt fler utvecklingsstörda i första hand skall få stöd och hjälp genom samhällets vanliga

insatser. Därför bör t. ex. inte den nuvarande kärva arbetsmarkna— den få leda till ökat antal utvecklingsstörda inom landstingens omsorger. Däremot behöver de vanliga stödformerna i samhället byggas ut bättre än för närvarande och anpassas också till utvecklingsstörda människors behov.

Ett annat förhållande som kan ändra antalet utvecklingsstörda inom framtida omsorger är effekterna av ökad information och utbyggd mödra— och barnhälsovård. Också invandringen till vårt land kan föranleda ändrat antal utvecklingsstörda. Men att detta skulle leda till ändrad frekvens utvecklingsstörda i framtiden finner vi inte grund för att uttala.

Vid genomgång av olika faktorer som under de närmaste 10—1 5 åren skulle kunna påverka antalet utvecklingsstörda, finner vi därför ej stöd för antagande att antalet som framdeles behöver särskilda omsorger kommer att skilja sig från det antal som får omsorger för närvarande. Vi bygger därför vår utredning om särskilda omsorger på oförändrat antal utvecklingsstörda.

Andra handikappade vuxna med intellektuell funktionsnedsättning

Andra handikappgrupper kan ha behov av omsorger motsvarande dem som finns för utvecklingsstörda. Ibland har de fått del av dessa omsorger t. ex. barndomspsykotiska. Mestadels har ambitionerna emellertid varit att bygga upp motsvarande resurser inom andra vårdorganisationer, t. ex. inom habiliteringen för rörelsehindrade barn eller inom den psykiatriska vården.

När personkretsen för särskilda omsorger enligt vårt förslag skall preciseras, vill vi eftersträva att inte utestänga enskilda handikap— pade från särskilda omsorger när annan hjälp saknas. Men avgräns— ningen av personkretsen får inte heller bli så diffus att den ger anledning till oklarhet om resp. vårdorganisations ansvarsområde. Vi menar som exempel att den psykiatriska vården eller socialtjän- sten inte får begränsa sin upprustning och utveckling på grund av förmodanden att de särskilda omsorgerna skulle kunna öppnas för psykiskt sjuka eller psykiskt handikappade. I stället måste varje vårdorganisation ha möjlighet att utvecklas och rustas upp för de människor som den är avsedd för.

Inom de särskilda omsorgerna, som alltså skall vara till för utvecklingsstörda och vissa barndomspsykotiska, kommer de förstnämnda att vara i antalsmässig majoritet. Omsorgema kom- mer därför i stort att vara utformade efter utvecklingsstörda människors behov. Det innebär till exempel att omsorgsorganisa— tionens boendeinsatser och sysselsättningsåtgärder utformas så långt möjligt efter normala villkor och krav, men anpassas till de speciella behov som utvecklingsstörda kan ha. Den normala

grundutformningen tillsammans med en oftast obetydlig speciell anpassning gör omsorgerna många gånger väl lämpade också för andra handikappade än utvecklingsstörda.

Omsorgsformerna utformas alltså i regel allmängiltigt. Däremot präglas de av att utvecklingsstörda dominerar numerärt. Det gör att andra handikappade än utvecklingsstörda och barndomspsyko— tiska, som kan vara aktuella för särskilda omsorger, måste kunna ingå i grupper med utvecklingsstörda på ett sådant sätt att både de själva och övriga gruppmedlemmar är betjänta därav. Det räcker då inte att de fungerar som utvecklingsstörda och har samma behov av insatser som de. De bör därjämte inte vara negativa till att vara tillsammans med utvecklingsstörda för att de särskilda omsorger— na skall kunna komma ifråga.

För att precisera vidgningen av personkretsen för särskilda omsorger till andra än barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vill vi därför ställa upp fyra kriterier.

Det första och grundläggande kriteriet är att individen skall ha betydande och bestående intellektuell funktionsnedsättning. Den- na är i regel förorsakad av hjärnskada till följd av yttre våld, förgiftningar, infektioner eller neurologiska sjukdomar.

Det andra kriteriet är en åldersmässig avgränsning till vuxna i yrkesverksam ålder, dvs. från 17 år upp till 65 år.

Ett tredje kriterium är att vederbörande måste ha ett uttalat behov av särskilda omsorger. Det innebär att dessa omsorger aldrig får utesluta andra vårdinsatser som ställs till övriga medborgares förfogande. Medicinska och rehabiliterande insatser måste alltid fullt ut vara tagna i anspråk. Särskilda omsorger kan sedan komma i fråga när samhällets reguljära stödsystem, i första hand socialtjän— sten, inte räcker till och förutsättningar för stöd och hjälp åt individen finns inom de särskilda omsorgerna. Det som utmärker dessa omsorger ärfrämst samordnade pedagogiska, psykologiska och sociala stödinsatser och inte medicinsk och arbetsvårdande rehabilitering, som andra instanser i samhället har större förutsätt— ning att svara för.

Att ta del av de särskilda omsorgerna måste vara frivilligt för envar. Att vi ändå ställer upp ett fjärde kriterium, att individen eller dennes företrädare fritt skall välja de särskilda omsorgerna, sam— manhänger med att vi vill markera att någon myndighet inte får sätta in särskilda omsorger mot berörda personers vilja.

För att förtydliga ovanstående fyra kriterier vill vi markera att vidgningen inte gäller psykiskt sjuka eller människor med alkohol— eller narkotikaberoende. Därmed har vi inte uttalat att dessa grupper inte skulle vara betjänta av insatser motsvarande dem som erbjuds inom särskilda omsorger, snarare har vi fått belägg för det. En vidgning av vår personkrets med dessa grupper ligger emellertid

utom våra direktiv och skulle få oöverskådliga kvantitativa och praktiska konsekvenser. Insatserna för dessa grupper, som i många avseenden är otillräckliga, bör därför övervägas i annan ordning.

Många som uppfyller våra fyra kriterier får redan vård inom annan vårdform, t. ex. långvård eller psykiatrisk vård, under lands— tingskommunalt vårdansvar. Att möjlighet till särskilda omsorger öppnas för dem innebär därför inte något ökat numerärt åtagande eller ansvar för landstingen.

Vidgningen av personkretsen för särskilda omsorger med andra handikappade med intellektuell funktionsnedsättning kan enligt vår bedömning endast innebära en mindre utökning, sannolikt under 2 000. Detta skall ställas i relation till 23 000, det antal vuxna utvecklingsstörda som ingår i nuvarande omsorgsverksam— het.

Tyngden i dessa människors omsorgsbehov är emellertid bety— dande och för vissa kan behov av nya och mera komplexa vårdinsatser förutses. Det primära är emellertid att dessa männi— skor har ett uttalat behov av pedagogiska, psykologiska och sociala insatser som finns inom landstingens organisation för särskilda omsorger. Detta har varit avgörande för vårt ställningstagande att de bör ges möjlighet att ingå i personkretsen för särskilda omsor— ger.

Summering

I detta avsnitt har vi sökt ange vilka som kan omfattas av samordnade habiliteringsinsatser och vilka som skall ha möjlighet att komma i åtnjutande av särskilda omsorger.

Landstingens habiliteringsorganisation skall i princip stå öppen för alla handikappade barn och ungdomar som är i behov därav. I första hand skall dock psykotiska, rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade samt utvecklingsstörda barn och ungdomar omfattas av organisationen. De som ingår i denna skall, oavsett handikapp, efter behov få tillgång till likvärdiga omsorger.

De särskilda omsorgerna förvuxna skall stå öppna för barndoms— psykotiska och utvecklingsstörda, samt för sådana barndomspsy- kotiska och utvecklingsstörda som också är flerhandikappade.

Andra handikappade med bestående och betydande nedsättning av de intellektuella funktionerna kan efter egen vilja komma i åtnjutande av de särskilda omsorgerna såvida de är i behov därav och är i yrkesverksam ålder.

För övriga handikappade som omnämns i våra direktiv anser vi att den allmänna social—, sjukvårds— och skollagstiftningen stadgar om erforderligt stöd. Det betyder inte att vi anser att resp.

huvudman ger tillräckligt stöd till dessa grupper. I själva verket återstår mycket. Vi tror här att vårt förslag om en flerhandikapp— beredning kan, om det förverkligas, ha en avgörande betydelse för större resursutbud till flerhandikappade.

5. Habilitering av barn och ungdomar

5.1. Målgruppen

I detta kapitel kommer vi att redovisa överväganden och förslag för barn och ungdomar som ingår i vår personkrets (4).

Med habilitering avser vi kurativa, medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska insatser. De skall i princip stå till förfogande för alla handikappade barn och ungdomar som är i behov av dem.

Våra förslag innebär bl.a. en sammanläggning av nuvarande organisationer för habilitering av rörelsehindrade och eljest fysiskt handikappade samt omsorger om utvecklingsstörda. Landstingens habiIiteringsorganisation skall i första hand omfatta barndomspsy— kotiska, rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade samt utvecklingsstörda barn och ungdomar under 19—21 är, för att sedan i takt med resursernas medgivande vidgas till andra handi— kappade barn och ungdomar som är i behov av organisationens stöd.

Direktiven för vår utredning markerar att förslag om reformer skall leda till förbättringar för resp. handikappgrupp. De krav på resursnivå som vi ställer i denna utredning och förslaget om organisatorisk sammanläggning bör leda till att varje barn och ungdom inom organisationen får tillgång till mera fullödiga insat— ser.

5.2. Bostad och service

Bostad i den egna familjen

Ökad uppmärksamhet har under senare år ägnats handikappade barns och ungdomars behov av en familjetillhörighet. I familjen har barnet möjlighet att uppleva en stabil och djup kontakt, att gradvis växa in i en egen roll som medlem i en gemenskap och att få erfarenheter och kunskaper om vardagslivets rutiner och regler. Sammantaget ger detta en grundval för att utveckla kontakter och

samspel med miljöer utanför hemmet. En trygg förankring i tidig ålder är av avgörande betydelse för den vuxnes livssituation.

Den ökade medvetenheten om detta har t. ex. avspeglat sig i att vårdhem i allt mindre utsträckning väljs som bostadsform för utvecklingsstörda barn. Särskilt gäller detta beträffande ba rn under skolåldern.

Samtidigt har betydelsen av ett välutvecklat och individuellt utformat stöd till familjen kommit att framstå allt klarare. Stöd i olika former år en nödvändig förutsättning för att goda livsbetingel— ser skall kunna erbjudas både det handikappade barnet och övriga familjemedlemmar.

Både psykologiskt och praktiskt stöd behövs. I psykologiskt stöd ingår möjligheten att erhålla ökade kunskaper om handikappet och dess konsekvenser samt hjälp att bearbeta kriser och relationspro- blem. En god växelverkan mellan psykologiskt och praktiskt stöd är väsentlig. Viktigt är också ett välfungerande samspel mellan det stöd som erbjuds i resp. utanför hemsituationen. Det kräver i sin tur tillgång till kontinuerlig information om samhällets service.

Avgörande brister föreligger i dag. De är ofta förknippade med — förutom ren avsaknad av resurser — att hjälpåtgärderna inte anpassas till den enskilda familjen, har dålig kontinuitet och ställs till förfogande från olika instanser med ringa samverkan sinsemel— Ian. Dessa brister måste avhjälpas. Generella insatser som görs och planeras för alla barnfamiljer måste både bli lättillgängliga för handikappade barns familjer och kompletteras i flera avseenden.

I det följande redovisas olika stödformer. Det rör sig dels om stöd till alla handikappade barns och ungdomars familjer oavsett barnets bostadsform, dels om sådana insatser som är knutna till att barnet bor i föräldrahemmet (eller i annat enskilt hem). Utöver de stödformer som anges här, behövs andra, t. ex. ekonomiska stödinsatser, som berörs i kapitel 8 (Ekonomiska stödformer).

Vidare behandlas tre bostadsformer för barn och ungdomar med handikapp: föräldrahemmet, annat enskilt hem och grupphem. Från barnets synpunkt förordas bostadsformerna i nämnd ordning. Ofta är det dock fråga om att två hem skall kunna komplettera varandra, t. ex. föräldrahem och grupphem elller föräldrahem och annat enskilt hem. Samtliga bostadsformer skall ha tillgång till stöd av den art och i den omfattning att föräldrar och personal har realistiska möjligheter att främja en allsidig utveckling hos bar— net.

Allt institutionsboende för barn och ungdomar har genomgripan— de förändrats under 1970—talet. Det gäller också för handikappade barn och ungdomar.

Handikapporganisationer, tillsynsmyndigheter och olika perso— nalgrupper har liksom enskilda handikappade och deras anhöriga

nedlagt ett stort arbete för att ändra attityder och hävda handikap— pade barns och ungdomars möjligheter och rättigheter. Huvud- männens planering av olika insatsers innehåll och utformning har också påverkats och förändrats genom den vårdideologiska utvecklingen. Resultatet av dessa insatser har förstärkts när betydelsen av integrering i förskola och skola, fritidsverksamhet och bostadssituation understrukits av en rad praktiska erfarenhe— ter. De har lett till nya ansträngningar för att skapa möjligheter till bl. a. avlösning och korttidsvård och därmed underlätta för flera barn och ungdomar att leva med sina familjer. I samma riktning verkar också en utbyggnad av ett sådant allmänt familjestöd som vi beskrivit i vår diskussionspromemoria om samordnad habilitering (Ds S 1979:12).

Där konstateras även att stödet behöver kompletteras för handikappade barns och ungdomars familjer för att kunna tillgo— dose alla familjemedlemmars behov av att leva ett så normalt liv som möjligt.

Resurserna för detta varierar dock dels mellan handikappgrup— per, dels mellan olika Iandsting och kommuner. Vårt förslag om en samordning av habiliterande insatser för handikappade barn och ungdomar bygger på en analys av de ojämna resurserna vilket vi beskriver ytterligare i avsnitt 5.6.

Trots att familjestödet på många håll varit bristfälligt utbyggt har behovet av platser på institutioner som vårdhem och elevhem minskat. Samtidigt har institutionerna förändrats. Vi kan exempli— fiera detta genom förhållandet för utvecklingsstörda resp. rörelse- hindrade barn och ungdomar.

I slutet av 1960—talet byggdes de sista särskolinternaten. Flertalet särskolelever bor i dag hemma eller på små elevhem ute i samhället. I det senare fallet är det en strävan att eleverna skall kunna tillbringa veckoslut och lov i föräldrahemmet eller i s.k. veckoslutshem.

Under 1960—talet anordnades särskilda vårdhem för utveck— lingsstörda barn. Vårdhem för barn hade tidigare ofta ingått som en del i vuxenvårdhemmen. En fortsatt utveckling har bl. a. medfört att platsbehovet minskat.

Det har bl. a. kunnat ske genom den hemmavård som omsorgs— lagen föreskriver och som delvis är en grund för de stödformer som vi föreslår. Enligt socialstyrelsens råd och anvisningar (1974) skulle den bl.a. omfatta ADL—träning, språkstimulering och fortlö— pande stödkontakt och ges med regelbundenhet av landstingens hemmavårdslag. Hemmavårdens innehåll har ersatts eller förän— drats genom en under senare är mera utbyggd primärkommunal barno msorg.

Även vid elevhem för rörelsehindrade har behovet av platser

minskat genom ett utökat stöd i habiliteringen. Många används i dag enbart för korttidsboende.

Stöd till familjen — överväganden och förslag Psykologiskt stöd

Att blirförälder till ett handikappat barn är att ställas inför uppgifter som man inte förväntat sig och som man har liten kännedom om. Situationen kräver en omställning som ofta tar lång tid och kan gripa in på många områden som äktenskap, yrkesliv och vänskaps- relationer. Föräldrar till ett flerhandikappat barn löper risk att hamna i denna situation flera gånger, eftersom ytterligare handi— kapp ofta upptäcks senare än det utåt sett mest dominerande handikappet. I denna omställningsprocess behöver föräldrar stöd oavsett om barnet vistas hemma eller ej. Under båda dessa omständigheter påverkas barnets situation av kvaliteten på de insatser som ägnas föräldrarna. Här föreslås att stöd skall kunna lämnas föräldrarna genom

I:] första information [I kristerapi El föräldrautbildning [] fortlöpande information och kompletterande utbildning.

Första information

Det är i förhållandevis få fall som funktionsnedsättningar, som leder till handikapp, visar sig vid födseln. Tidpunkten, när de upptäcks, beror bl. a. på deras art och omfattning, föräldrarnas uppmärksamhet, kontakter med sakkunniga utanför familjen och deras benägenhet att ta fasta på föräldrarnas iakttagelser. Samma krav på god första information bör dock gälla oavsett när handi— kappet upptäcks. Detta framhålls särskilt, eftersom begreppet första information av många enbart förknippas med situationen kring ett nyfött handikappat barn.

Den första informationen bör innehålla fakta om handikappet, upplysningar om närmaste åtgärder och prognos för barnet. Föräldrarna behöver veta, vilket stöd som barnet och de själva kan få från samhällets sida och vem som lämnar det. För många är det mest angeläget att få uppleva ett psykologiskt stöd. Det är också av stor betydelse, att det finns en lyhördhet för föräldrarnas behov av krisbearbetning och att de erhåller hjälp med att få tillgång till psykoterapeutiska insatser. Av detta framgår att förmedlingen av den första informationen måste ses som en process och omfatta flera tillfällen.

Från föräldrahåll finns rikt omvittnat, hur svårt man upplevt brist på information om handikappet men också på känslomässigt stöd, och hur detta förhållande under lång tid kunnat påverka inställ— ningen till det handikappade barnet.

Olika handikapporganisationer har påtalat bristerna. Bl. a. har FUB i sitt målprogram 1976 formulerat krav på att första infor- mation alltid skall ges i tidigt skede och av utbildad personal. Informationen skall från första början ges till båda föräldrarna. Den skall ha ett innehåll, som hjälper föräldrarna att övervinna even— tuella fördomar och visa att mycket går att göra för barnet. Upplysningar om rättigheter och stödresurser bör också lämnas. Stor vikt måste läggas vid uppföljning.

Socialstyrelsen har gett riktlinjer angående första information i skriften "Barnet ni fått" (1977). Den behandlar i första hand läkarnas stöd till föräldrar med utvecklingsstörda barn men har ett betydligt större användningsområde. Den ger psykologiska aspek— ter på den medicinska informationen och understryker bl. a. behovet av upprepad information, för att föräldrarna skall kunna bearbeta sin upplevelse av den nya situationen och få möjlighet att återkomma med de frågor, som väckts hos dem.

Den första informationen ges av många, exempelvis personal vid BB, barnklinik, barnavårdscentral och skola. Dessa institutioner måste få en beredskap i form av rutiner för den första informatio— nen. Behovet har tidigare uppmärksammats. Sålunda har statens handikappråd efterförslag från ba rnomsorgsgruppen fått i uppdrag att tillsammans med handikapporganisationerna och socialstyrel— sen utarbeta förslag till utformning av sådana rutiner.

Inom ramen för sin verksamhet bör landstingets habiliterings— nämnd och särskilt dess organisation för samordnad habilitering verka för att denna beredskap byggs upp.

Habiliteringsnämnden föreslås svara för att berörda personal— grupper erhåller erforderlig kunskap om innehållet i en god första information och om åtgärder som kan underlätta en övergång till andra stödjande insatser, t. ex. i form av kristerapi.

Kris terapi

Varje människa kan hamna i en krissituation t. ex. i samband med sjukdom, olyckshändelse eller dödsfall inom familjen. Krisen kan komma genast eller vara fördröjd. Oavsett orsak kan olika faser urskiljas i förloppet. Här beskrivs de utifrån situationen att bli och vara förälder till ett handikappat barn. Samtidigt vill vi dock förorda en viss försiktighet med att etikettera alla föräldrars'upplevelseri sammanhanget som kris, chock etc. Erfarenheter talar för att deti sig kan ge upphov till djup oro som inledningsvis kanske inte

funnits.

De föräldrar, som befinner sig i en första chockfas, behöver ha någon till hands som personligt stöd. När chocken senare byts till sorg och skuldkänslor, behövs både saklig information om handi— kappets orsaker och karaktär samt psykologiskt stöd för att klara ut motstridiga känslor gentemot den egna personen, barnet och omgivningen. Så småningom utvecklas en mera realistisk syn på situationen och då krävs också praktiskt stöd beträffande behand— ling, ekonomisk hjälp etc. När den akuta krisen är över och föräldrarna förmår att intressera sig för ytterligare frågor behövs naturligtvis kontinuerlig hjälp med dessa.

Nya krissituationer med likartat förlopp kan uppstå om ett redan handikappat barn drabbas av ytterligare handikapp eller om oväntade komplikationer tillkommer. Detta understryker behovet av uppföljning och samarbete mellan dem som diagnosticerar barnets handikapp och dem som svarar för psykoterapeutiska insatser. Krisbearbetningen måste vara väl förankrad i kunskaper om det aktuella handikappets konsekvenser. Även om gemen— samma drag finns i krisförloppet hänför föräldrarna sin oro till olika företeelser, som skiftar med barnens handikapp. Ofta avspeglas de skillnader som finns i samhället beträffande kunskaper om och attityder till olika handikapp.

Här beskrivs kristerapi i första hand som en stödåtgärd för föräldrar. Detta utesluter inte att det i vissa skeden kan vara mycket angeläget att erbjuda den handikappade själv och/eller syskon samma insatser. Erfarenheterfrån senare år— bl.a. inom omsorgs— verksamheten — har påvisat stora behov i detta hänseende.

Personalen vid de institutioner som förmedlar den första infor— mationen möter föräldrar (familjer) i kris. Det gör också den personal som är knuten till landstingets organisation för samord— nad habilitering. Ett grundläggande krav är att dessa personalgrup— per (t. ex. socialarbetare, psykologer, läkare och annan sjukvårds— personal) besitter sådana kunskaper om krisbearbetning att de kan identifiera föräldrarnas behov och förmedla kontakt med den instans som kan ge psykoterapeutiskt stöd. Det är ett önskemål att det utöver grundläggande kunskap om krisbearbetning också skall finnas psykoterapeutisk kompetens företrädd bland personalen inom landstingets organisation för samordnad habilitering. Om så inte är fallet, förutsätts att den psykiska barna— och ungdomsvår— den, familjerådgivningen eller den vuxenpsykiatriska verksamhe— ten svarar för terapeutiska insatser. Ökade krav ställs då på dessa instanser, som i betydligt större utsträckning än nu måste besitta kunskaper om handikapp och handikappades situation för att även kunna handleda annan habiliteringspersonal.

Vi föreslår att landstingets habiliteringsnämnd genom organisa—

tionen för samordnad habilitering svarar för att sådana rutiner etableras att föräldrar till handikappade barn inte endast kan erbjudas en god första information utan också kristerapeutiska insatser vid behov.

Föräldrautbi/dning

l barnomsorgsgruppens slutbetänkande (Barn och vuxna, SOU 1980:27) används begreppet "föräldrautbildning" som en övergri— pande beteckning för en rad olika verksamheter.

Deras gemensamma mål anges vara att "öka kunskaper", "skapa möjligheter till kontakt och gemenskap", "skapa möjlighe— ter till medvetenhet om och påverkan av samhälleliga förhållan— den".

Barnomsorgsgruppen framhåller att ansvaret för föräldrautbild— ningen kring barnets födelse åvilar landstinget, närmast barnhäl— sovården och BB. Kommunerna föreslås ansvara för efterföljande utbildning. Gruppen föreslår rätt till ledighet för föräldrar för deltagande i föräldraverksamhet och rätt till ersättning från föräl— draförsäkring för förlorad arbetsförtjänst vid medverkan i föräldra— grupp på BVC, i förskola och skola.

Barnomsorgsgruppen beaktar även föräldrautbildning för handi- kappade barns föräldrar och markerar deras rätt att delta i föräldrautbildning på samma villkor som andra föräldrar.

Vi biträder barnomsorgsgruppens förslag och vill understryka den betydelse som en allmän föräldrautbildning kan ha också för att understödja en normalisering av förhållanden för familjer med handikappade barn.

Det är därför angeläget att föräldrar till handikappade barn får stöd i att fullfölja allmän föräldrautbildning och delta iföräldraverk- samhet. Vid den försöksverksamhet som bedrivits har vissa föräldrar givit uttryck åt upplevelser av främlingsskap i gruppen, vilket dock till en del kunnat kompenseras genom en komplette- rande utbildning tillsammans med andra handikappade barns föräldrar.

Fortlöpande information och kompletterande utbildning

Föräldrar till handikappade barn har utöver allmän föräldrautbild— ning behov av kompletterande information och utbildning som direkt rör barnets handikapp, de konsekvenser detta medför för barnet och familjen samt samhällets särskilda stödformer. I större utsträckning än vad som nu sker börföräldrarna kunna påräkna att erhålla sådan information kontinuerligt utan att själva lämnas att söka sig fram till olika instanser. Barnomsorgsgruppen föreslår be—

träffande denna information "att en speciell befattningshavare inom landstinget, t. ex. inom primärvårdens barnhälsovård, bör tilldelas uppgiften att bevaka att föräldrar får stöd och informa— tion".

Kunskaper om handikapp och handikappades situation bör självfallet finnas inom primärvårdens barnhälsovård. I motsats till barnomsorgsgruppen och i enlighet med vår utrednings förslag om samordning av habiliteringsinsatser, vill vi föreslå att det övergri— pande ansvaret för fortlöpande och kompletterande information och utbildning för handikappade barns föräldrar skall åvila Iands— tingets habiliteringsnämnd genom dess organisation för samord— nad habilitering. Föräldrarnas situation bör därvid underlättas genom att varje familj föreslås ha en speciell medlem av habilite— ringslaget att i första hand vända sig till.

Till viss del kan denna fortlöpande och kompletterande informa— tion ges vid utbildning i grupp, något som då också fyllerfunktionen att tillgodose föräldrarnas behov av att träffa andra föräldrar till handikappade barn. Med tanke på de skiftande behov som föreligger finner barnomsorgsgruppen det svårt att 'åca aktiviteten till viss utformning eller visst antal dagar. Vi finner det också lämpligt att betona vikten av flexibilitet efter olika gruppers behov. Vi biträder barnomsorgsgruppens förslag att föräldratörsäkringens rätt till ersättning vid tillfällig vård av barn bör få utnyttjas vid ledighet "för kortare kurser i kommunikationsträning eller vid kortare studier av handikapp och konsekvenser av handikapp".

Vi biträder också barnomsorgsgruppens förslag att "rätten till ledighet och ersättning för inkomstbortfall bör gälla oavsett om föräldrautbildningen arrangeras av samhällsorgan, handikapporga— nisationer eller studieförbund". Erfarenheten harvisat att komplet— terande utbildning som bedrivits av handikapporganisationer, ofta tillsammans med studieförbund, utgjort ett gott komplement till huvudmannens insatser. Vi stöder också förslaget om vidgade ekonomiska möjligheter för handikapporganisationernas egen för— äldrautbildning.

Ytterligare en väg att stimulera handikapporganisationernas insatserförfortlöpande information och kompletterande utbildning är att stödja den verksamhet som bedrivs av föräldrarådgivare inom vissa organisationer. Detta kan bl. a. ske genom att föräldra— rådgivarna erbjuds deltaga i fortbildning som huvudmannen arran— gerar för olika personalgrupper.

Vid uppläggning avfortlöpande informationsinsatser och komp— letterande utbildning i grupp (veckoslutskurser, sommarläger, studiecirklar m.m.) bör de erfarenheter tas till vara som bl.a. samlats inom habiliteringsverksamhet för rörelsehindrade och omsorgsverksamhet. Det finns behov av att dokumentera och

sprida erfarenheter av detta slag liksom att utveckla informations— material och metodik. Vi föreslår att socialstyrelsen och skolöver— styrelsen ansvarar för dessa uppgifter.

Praktiskt stöd till föräldrahem och annat enskilt hem

I det följande beskrivs sådana stödformer som till övervägande del är inriktade på den situation då barnet bor i sitt föräldrahem eller i annat enskilt hem:

medhjälp i vård och tillsyn _ korttidsvård

Medhjälp i vård och tillsyn

En utgångspunkt för våra överväganden är att föräldrahemmet (eller annat enskilt hem) som bostad för ett handikappat barn erbjuder förutsättningar för ett rikare och djupare socialt samspel än vad som kan uppnås i andra boendeformer. För detta krävs dock att familjens medlemmar inte isoleras i en tillvaro som helt domineras av det handikappade barnets vårdbehov. Normalisera— de livsvillkor innebär att familjen har en självklar tillgång till medhjälp i vård och tillsyn och att denna service kan utformas efter individuella behov. Viktiga önskemål från föräldrahåll är att man skall kunna undvika byten av medhjälpare så långt detta är möjligt och att insatsen skall präglas av regelbundenhet. Samtidigt bör det finnas en beredskap att göra förändringar efter akuta behov. Det är också väsentligt att medhjälp i vård och tillsyn kan erbjudas på tid som är väl avvägd mot barnets verksamhet utanför hemmet.

Det är ogörligt att ge en uttömmande beskrivning av stödinsat— sernas innehåll. De måste anpassas till skiftande behov. Vi vill ändå ange några exempel och finner att en individualisering väl kan ske inom socialtjänstens definition av hemhjälp som en service utöver ren hushållshjälp.

Många familjer med handikappade barn och ungdomar har t. ex. svårigheter att få hjälp med regelbunden eller tillfällig "barnvakts— service". Några kommuner har dock organiserat sådan service som även kan ges på s. k. obekväm tid.

Medhjälp i vård och tillsyn behövs också då ett handikappat barn som annars bor i grupphem under en tid vistas i föräldrahemmet eller i annat enskilt hem. Det är av stor betydelse att kontakterna mellan barnet och dess familj på olika sätt underlättas och . vidmakthålls. Praktisk hjälp kan utgöra ett viktigt medel för detta.

Medhjälp i vård och tillsyn till handikappade barns och ungdo-

mars föräldrar samt till annat enskilt hem ingår naturligt i de uppgifter för vilka primärkommunen har ett ansvar enligt den nya socialtjänstlagen. Vid bedömning av behovet förutsätts ett nära samarbete med — förutom föräldrarna — landstingets organisation för samordnad habilitering.

En förutsättning för kvalitet och kontinuitet i denna service är att huvudmannen beaktar att de som skall vara medhjälpare i vård och tillsyn (hemsamariter, hemvårdare etc.) erhåller utbildning om handikapp och handikappades livssituation. Nuvarande grundut— bildningar bör kompletteras i detta avseende. Personalen bör också genom huvudmannen ha tillgång till fortbildning inom området t. ex. i form av studiedagar. Vi utgår ifrån att fortbildningen genomförs i nära samarbete med landstingets habiliteringsnämnd och dess organisation för samordnad habilitering. Denna föreslås svara för att resurspersoner inom olika kompetensområden ställs till förfogande.

Utöver dessa utbildningsinsatser krävs i varje särskilt fall infor— mation till socialtjänstens personal om familjens situation och det stödbehov som föreligger. Ansvaret för denna information (intro— duktion) föreslås åvila landstingets organisation för samordnad habilitering genom den befattningshavare som resp. familj i första hand har att vända sig till. Ett självklart krav är att introduktionen sker i samförstånd med familjen.

En utvidgad form av medhjälp i familjens vård och tillsyn är personlig vårdare. Vi föreslår att personlig vårdare skall kunna tillsättas för barn och ungdomar med grava handikapp. Insatsen bör vara förbehållen mycket krävande situationer men bör alltid övervägas som ett alternativ till en kollektiv bostadsform.

Vi anser att den personliga vårdaren bör knytas till den handi- kappade och ej till viss verksamhet. Avsikten är att ej rubba målsättningen att regelbundna dagaktiviteter bör stå till buds utanför hemmet.

En personlig vårdare kan vara en förutsättning för att bibehålla kontinuitet i olika former av dagliga aktiviteter även vid periodiska komplikationer hos t. ex. ett gravt utvecklingsstört flerhandikappat eller psykotiskt barn. Personlig vårdare ersätter ej personal inom skola, fritidsverksamhet etc.

Med hänsyn till den nya socialtjänstlagens stadgande om ansvar för omsorg om handikappade, bl.a. genom stöd och service i bostaden, finner vi det naturligt att ansvaret för denna utvidgade form av medhjälp i vård och tillsyn, personlig vårdare, skall åvila primärkommunen. Landstinget skall genom sin organisation för samordnad habilitering ansvara för en grundläggande introduktion, fortlöpande information och handledning. Den personliga vårdaren — liksom det handikappade barnets familj — behöver en särskild

befattningshavare inom habiliteringslaget som kontinuerligt stöd bl. a. för att underlätta samarbete med andra som är delaktiga i barnets aktiviteter.

K orttids vård

Som underlag för detta avsnitt ligger material från en konferens om korttidsvård som vi arrangerade 1979 och erfarenheterfrån främst omsorgerna om utvecklingsstörda. Behovet av korttidsvård ärdock generellt för handikappade barn.

Genom en fungerande och väl inplanerad korttidsvård, som kan tillgodose behov av avkoppling hos familjer med handikappade barn, förebyggs i många fall krissituationer. Korttidsvården skall ge familjerna möjlighet att genomföra sådana aktiviteter, som barnet ej kan eller vill delta i. Samtidigt skall den kunna tas i anspråk i akuta shuahonen

För att korttidsvården skall svara mot dessa krav måste den vara lätt tillgänglig. Möjlighet bör finnas att återkomma till ett och samma ställe. Barnet och dess familj blir på så sätt förtrogna med miljön, vilket ger ökad trygghet. Samtidigt kan relationerna mellan barnet och personalen (alt. avlösningsfamiljen) utvecklas positivt genom återkommande kontakter.

Erfarenheterna visar att det krävs alternativa former för korttids— vård. Vi beskriver här separata korttidshem, avlösningsfamiljer och korttidsboende i kollektiv bostad.

Ett separat korttidshem skall under begränsade perioder vara ett alternativ till det handikappade barnets hem. Det skall helst kunna medge att barnet kan fortsätta i sin vanliga dagliga verksamhet och även erbjudas varierade fritidsaktiviteter. Strävan bör vara ett korttidshem inrättas på olika håll inom ett landstingsområde. De bör ha sådana kvaliteter som vi i det följande ställer upp för boendeformen "grupphem".

Stora krav måste ställas på personal vid korttidshem vad gäller anpassning till nya situationer och varierande stödbehov hos barnen och ungdomarna. Fortbildning och stöd till personalen måste vara självklara inslag i korttidshemmets verksamhet.

Vi föreslår att landstinget genom sin habiliteringsnämnd ansva rarför korttidshem. De bör administreras på samma sätt som "grupphem".

Korttidsboende i annan familj är ett alternativ. Det ger rika möjligheter till flexibilitet och förekommer redan i många former (t.ex. "söndagsfamilj", "stödfamilj"). Erfarenheten har visat att denna modell kunnat få särskilda kvaliteter också som stöd till det handikappade barnets syskon.

Viktiga krav är att barnets familj godkänt den andra familjen och

att hemmet är allmänt lämpligt. Korttidsboende i stödfamilj skall liksom på separata korttidshem erbjudas med viss regelbundenhet. Utöver skälig ersättning för sina omkostnader och sina insatser skall stödfamiljen kunna erhålla utbildning och kontinuerligt stöd.

Det bör också vara möjligt för stödföräldrar att för någon tid bo i det handikappade barnets hem om denna form av avlösning skulle vara mera ändamålsenlig. Detta kan t. ex. vara fallet då den handikappades bostad är särskilt anpassad och försedd med fasta hjälpmedel.

Korttidsboende i stödfamilj är en möjlighet att lösa behovet av avlösning utanför hemmet bl. a. i glesbygden. Vi föreslår att landstinget genom sin habiliteringsnämnd även ansvarar för denna form av korttidsvård.

Ytterligare ett alternativ för avlösning erbjuds i dag på befintliga vårdhem och elevhem. Det kan dock vara en påfrestning både för de barn som stadigvarande bor där och för dem som tillfälligt vistas där. Under förutsättning att stora institutioner avvecklas och ersätts med grupphem och att "gästrum”finns i grupphemmet kan vi finna detta vara ett lämpligt alternativ för korttidsvård.

Den dagliga avlösningen i vård och tillsyn som kan erbjudas t. ex. genom förskola/daghem, fritidshem och samlad skoldag beskrivs i andra delar av vårt betänkande.

Det gäller också de kombinerade avlösningsmöjligheter som bör kunna ställas till förfogande under lov— och semsterperioder. Ofta uppstår då behov av flera insatser för en och samma familj. Barnet kan t. ex. under en period bo på korttidshem, men sedan i hemmet, varvid avlösningshjälp bör sättas in där.

Annat enskilt hem

| föregående avsnitt har vi beskrivit betydelsen av att barn med handikapp bereds goda uppväxtvillkor i den egna familjen.

Om detta trots psykologiskt, ekonomiskt och personellt stöd inte är möjligt, bör barnet i första hand ha rätt att få grundläggande psykiska och fysiska behov tillfredsställda som medlem i en annan familj. Detta är allmänt sett viktigare ju yngre barnet är, eftersom tidiga och varaktiga relationer till några få personer är en förutsätt— ning för en god känslomässig utveckling.

Den bostadsform för barn med handikapp vilken här beskrivs betecknas som bostad i annat enskilt hem.

Bakgrund

Vård i enskilt hem —familjevård — har en mycket lång tradition inom flera vårdsektorer. Den historiska utvecklingen har belysts av andra utredningar. I samband med kartläggning av situationen inom familjehemsvård för barn och ungdom (BUF—projektet, socialsty- relsen, 1978) redovisas t. ex. fosterbarnsvårdens utveckling.

Med omsorgslagen gavs begreppet "boende i annat enskilt hem än det egna" en särskild innebörd beträffande utvecklingsstörda. I 5 5 omsorgslagen stadgas att "psykiskt utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men icke behöver bo i vårdhem eller special— sjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem, inackorderings- hem eller elevhem".

I senare råd och anvisningar (1975) fann socialstyrelsen det angeläget att klargöra skillnaden mellan fosterhem enligt barna- vårdslagen och annat enskilt hem enligt omsorgslagen. "Annat enskilt hem är en bostad, som omsorgsstyrelsen godkänt som hem för psykiskt utvecklingsstörd, oavsett vederbörandes ålder och utvecklingsstörningens grad". Vidare framhållas: "Utvecklings— stört barn under 16 år som placeras i annat enskilt hem jämlikt bestämmelserna i omsorgslagen är inte att anse som fosterbarn i barnavårdslagens mening och hemmet alltså inte som foster— hem".

Ett rikt erfarenhetsmaterial om bostad i annat enskilt hem har samlats i olika landsting. Stor betydelse för en spridning av dessa erfarenheter — och därmed en utveckling av bostadsformen - har Allmänna barnhuset haft genom en rad konferenser och den rapport "Utvecklingsstörda barn mår bättre i familjehem än på institution" som utgavs 1977.

Vår kommittés rapport om omsorger om psykiskt utvecklings— störda (Ds S 1978z9) föranledde många remissinstanser att i sina svar markera betydelsen av denna bostadsform. Så stöder t. ex. riksförbundet FUB uppfattningen, att utvecklingsstörda barn skall erbjudas bostad i annat enskilt hem som första alternativ till föräldrahemmet.

Även om bostadsformen under senare är mest blivit förknippad med utvecklingsstörda barn och ungdomar, så finns också erfaren- heter av att den använts för barn med andra handikapp i stället för institutioner av olika slag.

Av' tillgänglig statistik framgår att 737 av 12 543 (5,9 %) utvecklingsstörda barn och ungdomar är 1980 bodde i annat enskilt hem. Detta kan jämföras med att 8 717 (69,5 %) bodde i föräldrahemmet vid samma tidpunkt och 1 551 (12,4 %) på elevhem resp. 1 107 (8,9 %) på vårdhem. Vidare finns ett stort antall barn som i kortare perioder regelbundet vistas i annan familj

än den egna. "Veckoslutshem" och "stödfamiljer" är begrepp för detta.

Det finns fog att anta att en stor del av de utvecklingsstörda barn och ungdomar som stadigvarande bor på elevhem och vårdhem inte erbjudits bostad i annat enskilt hem som ett första alternativ till föräldrahemmet. Några orsaker, som också kan relateras till erfarenheter från situationen för andra handikappade barn, är värderingar hos föräldrar och personal, svårigheter att anskaffa hem och otillräckligt stöd till hemmen.

Trots växande insikt om de negativa effekter som anstaltsprä— glade institutioner har på den känslomässiga utvecklingen hos barn, har många föräldrar föredragit institutionen framför annat enskilt hem. Som skäl för detta har framförts bristande tilltro till att andra skulle kunna orka med en familjesituation som de själva avstått ifrån, misstro mot andras motiv för detta, oro för att barnet ej skall få sina individuella omvårdnadsbehov tillgodosedda och att detta inte skall kunna kontrolleras. Föräldrarna har också ofta hyst rädsla för att inte kunna hålla kontakt med barnet. I många sammanhang har föräldrar även fått stöd för dessa skäl från omsorgspersonal inom olika yrkeskategorier. Personalen har upp— levt ansvars— och rekryteringsfrågor så komplicerade att det påverkat inställningen till denna bostadsform.

I de landsting där man seriöst och detaljerat bearbetat dessa problem genom att ställa resursertill förfogande för en Välplanerad rekrytering av hem och ett variationsrikt personellt och materiellt stöd till både föräldrahem och annat enskilt hem har inställningen positivt förändrats. Av särskild betydelse har det varit att föräldrar tidigt fått tillgång till psykologiskt stöd och fått vara med och planera för sitt barn. Detta har skapat förutsättningar för sam— verkan med barnets andra hem. Ett fungerande samspel mellan hemmen utgör en viktig resurs — inte minst för barnets upplevelse av sin familjesituation.

Svårigheterna att hitta goda enskilda hem — ofta i konkurrens med andra vårdsektorer och i ett läge då allt flera tidigare hemarbetande söker sig ut på arbetsmarknaden — skall inte underskattas. I denna situation har det utbud av omsorger som skall finnas för varje barn och ställas till förfogande i samband med en flyttning till ett annat enskilt hem (t.ex. fritidsverksamhet, förskola, avlösningshjälp) varit en fördel. Ett hinder har dock utgjorts av att den ekonomiska ersättningen till annat enskilt hem ofta inte motsvarar de krav på kvalificerade insatser som ställs. Ett ytterligare hinder är de negativa attityder till utvecklingsstörda som fortfarande förekommer.

Omsorgsverksamheten kommer påfallande ofta i kontakt med intresserade hem på mindre konventionella sätt än genom annon-

sering. Många gånger rör det sig om tidigare omsorgspersonal som antingen tar emot ett barn i sitt hem eller genom sina värderingar och nära kunskaper påverkar andra i sin omgivning att göra det.

I skiftande grad anskaffar omsorgsstyrelsen också hem genom andra organ t. ex. kommunens socialförvaltning. På vissa håll har man anställt särskilda kuratorer vid omsorgsstyrelsen för anskaff- ning av och stöd till annat enskilt hem.

Genomgående kan konstateras att framgången varit störst där man klart kunnat informera om och utlova ett planerat och kontinuerligt stöd. Ofta har det varit till fördel, om ett annat enskilt hem kunnat växa in i sin roll genom att först vara "veckoslutshem", "stödfamilj".

I allt väsentligt gäller att ett annat enskilt hem — utöver den ekonomiska ersättningen — skall ha tillgång till samma service som ett föräldrahem. Ett väl utbyggt stöd har visat sig kunna öppna denna bostadsform även för gravt utvecklingsstörda och flerhan— dikappade barn.

Problem har uppstått, då stödresurser saknats eller då föräldrar— na i ett annat enskilt hem lämnats att själva söka sig fram till och samordna befintliga stödformer. Detta är otillfredsställande inte minst från barnets synpunkt.

Ett fungerande stöd innebär att familjen får hjälp att etablera kontakt med samtliga som är engagerade i barnets habilitering, blir delaktig i planering och smidigt kan erhålla avlösningshjälp och psykologiskt stöd.

Erfarenheter har visat att många problem undvikes eller under— lättas då ett annat enskilt hem har tillgång till en särskild person inom habiIiteringsorganisationen med ingående kännedom om barnet, dess behov och familjesituation. Kontinuerliga kontakter utgör också en garanti för kvaliteten hos den omsorg som erbjuds barnet och kan spela en viktig roll för att understödja goda relationer mellan ett barns föräldrahem och annat enskilt hem. Särskilda krav ställs i de situationer då kommunikationsproblem kan uppstå t. ex. genom att barnets föräldrar är begåvningshandi- kappade eller invandrare med bristfälliga kunskaper i svenska språket.

Många har påtalat att utbildningstillfällen utgör en viktig stödin— sats dels genom de kunskaper och erfarenheter som förmedlas, dels genom möjligheten att träffa och utbyta erfarenheter med andra i samma situation. I en del landsting arrangeras återkom— mande kurser och studiedagar, men behovet förtjänar större uppmärksamhet. Detta kan t. ex. ske genom att föräldrar i annat enskilt hem erbjuds fortlöpande information och kompletterande utbildning inom de utbildningsaktiviteter som tidigare föreslagits för föräldrar.

Överväganden och förslag

Vi anser att i första hand ett annat enskilt hem bör komma ifråga som stadigvarande bostad för ett handikappat barn om det ej kan bo i föräldrahemmet. Det gäller i synnerhet barn i låg ålder. För tonåringar kan kollektiv bostad vara att föredra.

Ett annat enskilt hem kan i en del fall också komplettera ett föräldrahem genom att vara det handikappade barnets bostad under skolveckorna. Barnet tillbringar då helger och lov hos föräldrarna.

Vi föreslår att annat enskilt hem upplåts som bostad för maximalt två handikappade barn/ungdomar samtidigt.

Vi har övervägt ett primärkommunalt ansvar genom socialtjäns— ten för rekrytering och kontinuerligt stöd till annat enskilt hem. Vi föreslår dock att landstinget genom sin habiliteringsnämnd skall ansvara för dessa uppgifter och att det bör ske i nära samverkan med kommunens socialtjänst. Avlösning i vård och tillsyn och andra stödformer bör t. ex. erbjudas på samma sätt som tidigare beskrivits för föräldrahem.

För detta förslag talar det förhållande att ett annat enskilt hem är ett alternativ till andra boendeformer som ingår i s.k. särskilda omsorger enligt LHO och som enligt våra förslag skall ersätta stora institutioner för barn och ungdomar med handikapp. Resurser för stöd och råd, personalutbildning och tillsyn o.s.v., vilka är knutna till institutionerna skall istället kunna komma ett annat enskilt hem eller ett grupphem till del. Vi harfunnit att det kräver en samordnad planering som bäst kan tillgodoses genom den huvudman som har att svara för institutionernas avveckling.

Vi ser det lämpligt att annat enskilt hem anvisas en särskild befattningshavare inom distriktslaget, vilken skall ha som uppgift att fortlöpande förmedla stöd och kompletterande information till hemmet och även utöva behövlig tillsyn. Stor vikt bör läggas vid att kontakter mellan föräldrahem och annat enskilt hem under- lättas.

Kollektiv bostad — grupphem

Senare år har inneburit att större boendeenheter för vissa handi— kappade barn och ungdomar, t. ex. elevhem i internatform, vård— hem och specialsjukhus, börjat ersättas av bostäder, lokaliserade i ordinär bostadsbebyggelse och avsedda för små grupper. Detta har skett med stöd av praktiska erfarenheter, forskningsresultat och i en strävan att följa normaliserings— och integreringsprinciper. Uppmärksamhet har också ägnats de kvalitetskrav som måste ställas på dessa mindre enheter, eftersom kollektiva bostadsformer

även i liten skala kan medföra risk för institutionaliseringseffek— ter.

I det följande beskrivs utvecklingstendenser och erfarenheter som Iederfram till förslag i syfte att fortsätta och fullborda de stora institutionernas avveckling.

Bakgrund

För en kort historik hänvisas bl.a. till vår kommittés rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (Ds S 1978:9) resp. vår rapport "Psykotiska barn". Av detta material framgår hur samhäl- let, enskilda personer och intresseorganisationer gradvis byggt upp institutionsvård för utvecklingsstörda och psykotiska barn. Några tidiga drag i denna uppbyggnadsprocess skall här markeras:

Barnen hänvisades till olika institutioner efter handikappets grad För gravt utvecklingsstörda, "obildbara", skapades vårdhem; *? dem som ansågs kunna tillgodogöra sig undervisning tillkom särskolinternat.

Därutöver grundades inrättningar med specialisering på vissa åldrar och/eller kombinationer av handikapp, ex. elevhem för rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade.

Uppbyggnaden skedde ojämnt över landet. Följden blev i många fall stora resavstånd mellan institutionen och föräldrahemmet. Detta medförde avgörande brott i kontakten för stora grupper barn och föräldrar. Med rådande värderingar accepterades detta ofta som en lycklig lösning för både barnet och dess familj.

Institutionerna formades efter uppfattningar om barnens speci— fika behov till följd av handikappet. Många institutioner hade sjukvårdsinrättningen som modell och försökte i första hand erbjuda rationell vård. Detta skedde på bekostnad av att skapa en individualiserad hemsituation för barn med handikapp. Miljöns brister påförde därigenom barnen och ungdomarna ytterligare handikapp, som gav omgivningen skenbara bevis för att särlös— ningar av detta slag behövdes. Först så småningom började de psykiska behoven uppmärksammas liksom de kvaliteter i miljön som påverkar konsekvenserna av handikappet.

Omsorgslagen ledde i flera län till en uppbyggnad av nya enheter, vilket underlättade kontakterna mellan många barn och deras föräldrar.

Ökade resurser i de egna länen minskade också behovet av specialsjukhusplatser för barn.

Vissa psykotiska och fysiskt handikappade barn och ungdomar fick dock fortfarande sin undervisning och bostad på institutioner utanför hemlänet.

Institutionerna förbättrades materiellt och verksamhetens inne—

håll blev gradvis bättre. Ett allt större intresse ägnades institutio- nens kvalitet som barns uppväxtmiljö. Detta resulterade i att nya enheter började byggas upp enligt "den lilla gruppens princip". Institutionsskadornas orsak och uttryck blev uppmärksammade och denna kunskap ledde till en medvetenhet om att bostadens psykologiska egenskaper måste bli föremål för värdering i minst lika hög grad som materiella egenskaper. Därutöver började man göra jämförelser med andra barns och ungdomars sociala uppväxt— villkor. Det framstod alltmera orimligt att dra slutsatsen att ett handikapp skulle resultera i att rätten till gemenskap i samhället frånkändes den handikappade.

En aktiv vårdideologisk debatt som förts i forskningsrapporter, fack— och dagspress har engagerat många. Genom denna har teoretiskt och praktiskt kunnande förenats och resulterat i modeller för avveckling av större enheter och utformning av nya bostads- former.

En rikhaltig dokumentation om institutionernas förändring före- liggerfrån bl. a. socialstyrelsen och skolöverstyrelsen och ett flertal olika forskningsinstitutioner.

Utvecklingen kan belysas med uppgifter rörande utvecklings— störda barn och ungdomar. 1977 bodde 866 barn och ungdomar på särskolinternat, medan siffran 1979 sjunkit till 622. Under motsvarande tid ökade antalet integrerade elevhem och inackor— deringshem (för ungdomar inom yrkessärskolan). 1977 bodde sammanlagt 1 185 elever i sådana bostadsformer, medan antalet 1979 ökat till 1 290. Planer för de närmaste åren innebär ytterligare avveckling av platser på särskolinternat till förmån för integrerade elevhem. Det är en process som av de flesta berörda uppfattas som en självklar förändring.

Antalet stora vårdhem för utvecklingsstörda barn och ungdomar minskar också successivt och ersätts på motsvarande sätt med integrerade bostäder. Det har bl. a. kunnat ske sedan en opinion skapats mot att skriva in barn i förskolåldern på vårdhem och genom att resurser ställts till förfogande för att ge stöd och avlösning åt föräldrahem och annat enskilt hem.

Samtidigt har lägre platsantal fastställts för olika barnvårdhem och ansträngningar gjorts för att inom institutionen skapa mindre grupper på varje enhet.

I en del landsting är avvecklingen av barnvårdhem i stort sett fullbordad, i andra är den förberedd genom långtgående planer. Det föreligger emellertid skillnader mellan landstingen i detta avseen— de. De avspeglas också i den tabell som avser boendeform för samtliga utvecklingsstörda barn och ungdomar 1980.

Tabell Boendeform för samtliga utvecklingsstörda barn och ungdomar den 1 november 1 980

Boendeform Barn och ungdomar Antal % Föräldrahem 8 717 69,5 Egen bostad 1 1 5 0,9 Annat enskilt hem 737 5,9 Elevhema 1 551 12,4 lnackorderingshem 66 0,5 Vårdhem 1 107 8,9 Annan boendeformb 106 0,8 Specialsjukhus 85 0,7 Specialsärskolor 59 0,5 Totalt 12 543

a Elevhem = avser bostad vid internatskola för ca 1/3 av gruppen. b Annan boendeform : avser institutioner utanför omsorgsverksamheten, ex. spädbarnshem och sjukhem för psykiskt sjuka barn.

Överväganden och förslag

Vi har beskrivit en utveckling från stora institutioner för handikap— pade barn och ungdomar till bostadsformer som har förutsätt— ningar att enligt våra principiella utgångspunkter ge normaliserade livsvillkor. Under denna process har ökade insikter vunnits om att barn och ungdomar som bor i kollektiva bostadsformer behöver tillförsäkras en miljö som kan möjliggöra stabila och djupa känslo— mässiga kontakter med vuxna. Detta är basen för en utveckling som hos den handikappade skall leda till en uppfattning om den egna personen och en sådan trygghet i samspelet med omgiv— ningen att en utveckling till självständighet kan ske. Det är också en grund för att ta emot och dra nytta av kunskaper och erfarenhe— ter.

Bostadsmiljön bör dessutom vara så utformad och ha sådant innehåll att barnet har möjlighet att känna igen situationer och använda förvärvade färdigheter också i andra miljöer. Förutsätt— ningar bör finnas för att respektera barnet som individ.

l vad mån dessa krav kan förverkligas belyses bl.a. om en kollektiv boendeform analyseras från följande utgångspunkter:

1. Egenskaper hos den grupp som utgörs av barn och personal t. ex. antal

sammansättning

frekvens av förändringar

kunskaps— och erfarenhetsnivä hos personalen.

2. Gruppens samspel med omgivningen t. ex. kontakter med föräldrahem och veckoslutshem samarbete med skola, fritidsverksamhet och olika behand— lingsinstanser samverkan med andra bostadsenheter ställning i den administrativa organisation som gruppen tillhör.

3. Lokalisering t. ex. i förhållande till barnens föräldrahem skola och behandlingsinstanser andra bostadsenheter omgivande samhälle och dess service

Det kan då framkomma att inbyggda hinder finns för att förverkliga målet att erbjuda en god uppväxtsituation. Det kan t. ex. vara att gruppen är stor, personalen ofta skiftar, samspel med barnens andra närstående karakteriseras av psykologiska och praktiska komplikationer och verksamheten isoleras från övrig samhälls— service.

Vi anser att sådana hinder på alla sätt måste motverkas och att det bäst sker genom att utforma den kollektiva bostaden efter de kvalitetskrav som vi uppställer i det följande. De bygger på våra principiella utgångspunkter och innefattar erfarenheter och forsk— ningsresultat som samlats om handikappade barns och ungdo— mars behov.

Den fortsatta utvecklingen måste inriktas på att avveckla stora institutioner som specialsjukhus, vårdhem och elevhem i form av internat. Vi avser då både institutionerför utvecklingsstörda och för rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn och ungdo— mar. De regionala institutioner, som finns för den senare gruppen, bör i takt med att resurser byggs upp inom varje län dels bli inriktade på handikappade barn och ungdomar inom det egna länet, dels få en utformning som vi behandlar i det följande om kvalitets— krav på grupphem.

Nya sjukhus— eller anstaltsliknande institutioner skall inte heller tillkomma. Vi hävdar att den process som startat givit sådana kunskaper att mycket stora ansträngningar måste göras för att påskynda en förändring av uppväxtvillkoren för de handikappade

barn och ungdomar som fortfarande har stora institutioner som stadigvarande hem.

En viljeinriktning bör vara att målet om avveckling av dessa institutioner uppnås inom en femårsperiod fr. o. m. det år då lagen om vissa handikappomsorger (LHO) träder i kraft.

Vi föreslår att specialsjukhus, vårdhem för barn och elevhem anordnade som internat (enligt omsorgslagen och elevhemslagen) successivt ersätts med integrerade bostäder för vilka vi föreslår beteckningen grupphem. Som vi tidigare konstaterat har på vissa håll sådana bostäder redan utvecklats både för utvecklingsstörda och rörelsehindrade barn och ungdomar.

Vi harfunnit fördelar i en beteckning som enbart markerar att det rör sig om ett hem för flera personer— utan hänsyn till ålder, form av handikapp eller verksamhet utanför bostaden. Till beteckningen grupphem knyter vi vissa grundläggande kvalitetskrav samtidigt som utformningen förutsätts variera efter individuella behov.

Ett grupphem skall ligga i ordinär bostadsbebyggelse och utformas så att barnen får tillgång till ett hems och dess omgiv— nings möjligheter till träning och stimulans. Erfarenheter har visat att det är en fördel om några (ex. 3) grupphem liggeri närheten av varandra. Dock bör de ej ligga i omedelbar anslutning till varand— ra.

Antalet barn i ett grupphem föreslås helst ej överstiga fyra. Med flera barn måste antalet personal öka. Därmed blir kontakterna inom gruppen så många att det uppstår svårigheter— inte minst för psykotiska barn — att etablera och fördjupa kontakter med enskilda inom gruppen.

Stor vikt skall läggas vid gruppens sammansättning. | de flesta fall är det en fördel om barnen har skiftande ålder och självstän— dighetsnivå.

Grupphem skall kunna erbjuda barnen en stadigvarande bostad. Men strävan bör vara att barnen tillbringar veckoslut och lov i föräldrahem eller hos en stödfamilj.

Grupphemmets personal skall stimuleras att hålla täta kontakter med barnens anhöriga och utveckla former för samverkan mellan barnens olika miljöer som skola och fritidsverksamhet. Ett sätt att underlätta detta år att enskilda barn och ungdomar återkommande företrädes av vissa medlemmar i personalgruppen.

Vid personalplanering bör sådana hänsyn tagas att barnen medges valfrihet beträffande deltagande i fritidsaktiviteter. Detta år inte minst viktigt för den funktion som grupphem kan ha för handikappade ungdomars träning till vuxenliv och frigörelse från föräldrahemmet.

Barn som bor i grupphem skall ha tillgång till service från organisationen för samordnad habilitering på samma sätt som

hemmaboende barn. De skall också anvisas kontaktperson i distriktslaget.

Vi förordar inte att vissa grupphem får karaktär av behandlings— hem eller särskilda enheter som helt präglas av medicinsk vård. Barns behov av psykoterapeutiska insatser eller medicinsk omsorg måste självfallet tillgodoses. Detta bör ske genom att konsultfunk— tioner knyts till bostadssituationen och genom att närpersonalen har en grundutbildning som motsvarar situationens krav. Persona— len skall dessutom ha möjligheter att kontinuerligt vidareutveckla sina kunskaper.

I de situationer barnets tillstånd kräver sjukhusvård skall sådan erbjudas som för andra barn och ungdomar men med en markering av betydelsen av att täta kontakter vidmakthålles både med anhöriga och med personal vid grupphemmet. Barnet bör ha möjlighet att återgå till samma bostad som före sjukhusvistel— sen.

Ansvaret för grupphem skall åvila landstinget genom dess habiliteringsnämnd.

Ett nära samarbete förutsätts mellan landstinget och de kom— munala instanser som ansvarar för och handlägger frågor rörande bostadsförsörjning och boendemiljöplanering i enlighet med vad som i propositionen om socialtjänst anförs om handikappades bostäder.

Vi föreslår vidare att habiliteringsnämnden skall eftersträva att handläggning av bostadsfrågor för handikappade barn och vuxna samordnas. Flyttningar mellan olika bostäder måste alltid genom— föras med stor varsamhet och lyhördhet för individens behov. Nuvarande situation medför att många ungdomar forceras till en flyttning i samband med att skolgången avslutas och elevhemsti— den därigenom upphör. Större möjligheter att anpassa tidpunkten för (eller ibland helt utesluta) en flyttning skulle erbjudas med en samlad planering för barn— och vuxenbostäder. Fördelar år också att hämta beträffande personalplanering (utbildning, rekrytering, utformning av flexibla stödinsatser).

Ansvaret för att verkställa planering och drift av grupphem föreslås ligga hos en särskild organisation under habiliterings— nämnden. Därigenom slår vi ytterligare fast att boendefrågor rör möjligheterna för handikappade barn och ungdomar att stadigva— rande eller för kortare perioder erbjudas ett hem. Behandlingsin— satser kan behöva tillkomma. De bör förmedlas i ett nära samar— bete mellan företrädare för habiIiteringsorganisationen och perso— nal i grupphem kring enskilda barns behov av sociala, psykologiska, medicinska och pedagogiska åtgärder. Det gäller också vid kort— tidshem som i vissa fall används för perioder av mera intensiv kontakt med habiliteringslagets personal.

Vi ser bostadsfunktionen som skild från skola och undervis— ning.

I den process som inneburit att utvecklingsstörda från att ha samlats för undervisning till ett fåtal ställen nu får sin undervisning i integrerade klasser, var det inledningsvis nödvändigt att arrangera bostäder i internat. Praktiska skäl talade då för en gemensam organisation av skola och boende. Värdet av den specialpedago— giska kunskap som överfördes från skolans personal till boende— personalen skall inte förringas. Det har emellertid framstått allt tydligare att skolan och boendemiljön spelar olika roller i barnets utveckling. Kunskaper om detta har inte minst tillkommit sedan många barn, också gravt utvecklingsstörda, flerhandikappade och psykotiska, alltmer bor kvar hos sina familjer. För att värna om och utveckla dessa olika och betydelsefulla kvaliteter hos skola och bostadsmiljö ter det sig helt naturligt att också föreslå en organi— satorisk uppdelning. Samarbetsformer kring det enskilda barnet skall utvecklas från de erfarenheter som samlats i nuvarande organisation. Samverkan bör också komma till stånd beträffande planeringsfrågor för att möjliggöra en avstämning i förhållande till skolans elevunderlag och lokalisering av undervisningsenheter.

Sammanfattningsvis vill vi starkt framhålla att sjukhus— eller anstaltsliknande institutioner måste upphöra att vara uppväxtmiljö för barn och ungdom.

Vi har inte funnit att t. ex. behov av medicinska omsorger eller särskilt stöd på grund av sociala komplikationer kan motivera boendeformer som avviker från de kvalitetskrav vi uppställt för grupphem. Däremot är det väsentligt att kunna tillföra grupphem— men varierande stödresurser.

En avveckling av befintliga institutioner samordnad med en utbyggnad av alternativa bostads— och stödresurser måste priori— teras. Varje huvudman bör upprätta preciserade avvecklingsplaner, av vilka bl. a. bör framgå inom vilken tidrymd omstruktureringen skall äga rum, vilka alternativa bostadsformer och stödresurser som kommer att ställas till förfogande och i vilka etapper processen planeras. Särskild vikt bör läggas vid anhörigas och närpersonals möjligheter att delta i en sådan planering. Som tidigare nämnts har planer upprättats och till stora delar också verkställts i vissa landsting. Vi föreslår att tillsynsmyndigheten svarar för att erfaren— heter dokumenteras och sprids iform av förslag till uppläggning av avvecklingsplaner.

Särskilt bör beaktas behovet av att personalutbildning och .utveckling av olika stödresurser kommer till stånd innan en successiv utflyttning sker.

Vidare anser vi det väsentligt att markera att insatserna under en avvecklingsperiod väl fördelas mellan nya bostadsenheter och den

1 Skolhem i antropo- sofisk regi.

institution som så småningom skall upphöra. Det är inte försvarbart att de barn och ungdomar som sist erbjuds annan bostad skall åsamkas ytterligare kvalitetsförsämringar genom bristfälliga per— sonalresurser eller låg materiell standard.

5.3. Undervisning Elevgrupper

Undervisningen av utvecklingsstörda ligger vid sidan av den allmän— na undervisningen. 1944 ålades landstingen att svara för under— visningen av de utvecklingsstörda barn som, enligt den tidens synsätt, hade möjlighet att tillgodogöra sig undervisning. Genom 1967 års omsorgslag vidgades rätten till undervisning till alla utvecklingsstörda barn och ungdomar, även till dem som tidigare uppfattats som obildbara.

Undervisningen av psykotiska barn och ungdomar visar en mycket splittrad bild. Det finns exempel på att psykotiska barn undervisas iden allmänna skolan. I många fall har de då stöd i en eller annan form. Men flertalet psykotiska barn och ungdomar hänvisas till andra skolformer. Dels finns elever vid de statliga skolorna för flerhandikappade elever, dels är verksamheten vid de läkepedagogiska instituten1 till stor del uppbyggd för dessa barn. Som tidigare nämnts går emellertid en stor del av de psykotiska eleverna i särskolan.

Undervisningen av flerhandikappade elever är uppdelad på liknande sätt. En del får del av grund- eller gymnasieskolornas specialundervisning, andra undervisas vid statliga specialskolor och åter andra ingår i särskolans specialundervisning.

Enligt skolöverstyrelsens statistik fanns år 1979 127 utveck— lingsstörda barn och ungdomar i landet vilka ej erhöll någon undervisning över huvud taget, trots att de formellt var skolplikti- ga.

Nuvarande förskol— och skolverksamhet

Samhällets barnomsorg har kommunerna som huvudmän och består av förskol- och fritidshemsverksamhet.

Förskolverksamhet bedrivs huvudsakligen i form av förskola (daghem och deltidsgrupp) samt familjedaghem.

Kommunerna skall planmässigt bygga ut förskolor, familjedag— hem och fritidshem. Man är skyldig att ge alla sexåringar plats i förskola. Barn som av fysiska, sociala, språkliga eller andra skäl är i behov av särskilt stöd i sin utveckling har genom 6 5 barnomsorgs— Iagen rätt till förtursplats i förskola eller fritidshem.

Genom en uppsökande verksamhet skall kommunerna ta reda på vilka barn som har detta behov. Barn med handikapp är en av de grupper som 6 5 avser.

Statligt driftbidrag till kommunernas barnomsorger beräknas med hänsyn till att handikappade barn ingår och att dessa ställer särskilda krav på resurser.

Vid sidan om den kommunala förskolverksamheten finns för utvecklingsstörda barn förskolverksamhet inom särskolans ram. Denna, som står öppen redan för ba rn i 3—4 års åldern och i vissa fall vid lägre ålder, har landstingen och inte primärkommunerna som huvudmän.

För rörelsehindrade förskolbarn finns specialförskolor anknutna till sjukvårdens behandlingscentraler för rörelsehindrade barn. Tendensen är dock att sådana förskolor avvecklas och att de rörelsehindrade eleverna ingår i vanliga förskolor.

Barnomsorgsgruppen inom socialdepartementet har haft i upp— drag att utreda ansvarsförhållandet mellan kommun och landsting när det gäller handikappade barns förskolvistelse.

Utredningen behandlade rörelsehindrade, hörselskadade och döva, synskadade samt utvecklingsstörda barns förskolsituation. Kommunerna bör enligt barnomsorgsgruppen ha huvudansvaret för förskolvistelsen och landstingen bör svara för habiliteringsin- satser och rådgivning i den kommunala förskolan. För utvecklings— störda barns förskolvistelse ansåg barnomsorgsgruppen i princip att kommunerna borde ha ansvaret men lämnade inga förslag i avvaktan på vår utredning. Barnomsorgsgruppens förslag (SOU 1975:87 och Ds S 1976:7) om handikappade barns förskolevis— telse har åtföljts av rekommendationer från kommunförbunden och överlämnats till vår kommitté. Också integrationsutredningen utreder förskolverksamhet för handikappade barn.

Barn som fyller sju år har skolplikt till dess de fyller sexton år. Den allmänna undervisningen av barn i dessa åldrar meddelas i grundskolan. Grundskolan omfattar nio årskurser uppdelade på låg—, mellan— och högstadium. Primärkommunen är huvudman för grundskolan.

Inom grundskolan anordnas specialundervisning för de barn som har svårt att följa den vanliga undervisningen. Undervisningen anordnas i särskilda undervisningsgrupperför elever med påtagliga fysiska handikapp, uttalade sociala och känslomässiga störningar eller andra skolsvårigheter.

För barn som inte kan delta i vanligt skolarbete på grund av handikapp eller sjukdom anordnas särskild undervisning. Denna anordnas vanligtvis enskilt för eleven och skall så långt som möjligt motsvara den undervisning som barnet inte kan delta i.

Om grundskolans övriga stödjande åtgärder inte är ändamålsen—

1 | sou 1979z78, Mål och medel för hälso— och sjukvår— den, föreslår Hälso— och sjukvårdsutred— ningen att lands— tingen blir huvudman för skolhälsovården.

liga och om särskilda skäl föreligger får anpassad studiegång anordnas för enskild elev. I den anpassade Studiegången ingår undervisning i grundläggande färdigheter med syfte att eleven skall få ökad social handlingsberedskap. Elevens individuella utbild— ningsprogram utformas av skolan i samarbete med elev och föräldrar.

Sko/hälsovården skall främst vara förebyggande. Den följer elevernas utveckling, söker bevara och förbättra deras fysiska och psykiska hälsa och verkar för sunda levnadsvanor hos eleverna. Elever med vissa brister i hälsotillståndet läkarundersöks så ofta skolläkaren finner anledning till detta. Med brister i hälsotillståndet avses långvariga sjukdomar, handikapp, sjukdomskänslighet m. m.

Den utveckling av grundskolan som kan förutses präglas av reformer som riksdagen nyligen beslutat om eller som är under utredning. Vi tänker här på skolans inre arbete (SIA), nytt statsbi— dragssystem, ny läroplan, ändrad skoladministration och de för— ändringar som förestår beträffande lärarutbildningen. Undervis— ningen av handikappade elever kommer också i hög grad att bli beroende av utredningarna om elevvården1 och specialundervis— ningen.

Elever som har genomgått årskurs 9 i grundskolan eller har motsvarande kunskaper är behörig att vinna inträde i linje i gymnasieskolan. Denna skola skall ge kunskaper för yrkesverksam— het eller för fortsatta studier. Utbildningen är lägst tvåårig och högst fyraårig. Primärkommunerna är i praktiken huvudmän för samtliga studievägar inom gymnasieskolan med undantag för utbildning i jord— och skogsbruk samt hälso— och sjukvård. För sistnämnda linjer är landstingen huvudmän.

För elever som har svårigheter att tillgodogöra sig gymnasie— skolans undervisning anordnas stödunderw'sn/ng. Specia/underw's- ning ordnas för elever med syn— eller hörselskada, rörelsehinder och intellektuell utvecklingshämning. Samordnad specialundervisning står öppen förutom för dessa handikappgrupper även för elever med läs— och skrivsvårigheter.

Gymnasieskolan har i likhet med grundskolan unden/isning av sjuka elever samt skolhälsovård.

Undervisningen av hörsel—, syn— och talskadade elever sker också inom specialskolor, för vilka staten är huvudman. Skolplikten för eleverna där ärförlängd med ett år. Verksamheten i specialskolor— na. skall så nära som möjligt överensstämma med vad som erbjudes inom den allmänna skolan. Som en konsekvens härav finns i specialskolförordningen likartade bestämmelser om skolhäl— sovård, specialklass, samordnad specialundervisning och särskild undervisning.

lntegrationsutredningen har i betänkandet "Huvudmannaskapet för specialskolan", SOU 1979:50, föreslagit att huvudmannaska— pet för specialskolorna skall ligga kvar på staten. I förslaget ingår de specialskolor som har flerhandikappade elever — Ekeskolan i Örebro, Hällsboskolan i Sigtuna och Äsbackaskolan i Gnesta.

Inom särskolan undervisas elever som är utvecklingsstörda, dvs. intellektuellt funktionshämmade med behov av särskilda undervis— ningsinsatser. Särskolan skall således ta emot elever som ej kan tillgodogöra sig undervisning i grundskola och gymnasieskola elleri specialundervisning inom dessa skolformer. Detta innebär att särskolans elevantal blir beroende av grundskolan och gymnasie— skolan och de resurser för specialundervisning som finns där.

Särskolans undervisning organiseras i klasser och grupper. Enskild undervisning förekommer inom den särskilda undervis— ningen, men också där kan gruppundervisning förekomma.

Särskolan och dess utveckling fram t. o. m. 1977 har presente— rats i vår kartläggningsrapport om omsorger om utvecklingsstörda, Ds 5 19789. Läsåret 1967/68, läsåret före omsorgslagens ikraftträdande, undervisades 5 962 elever i särskolans olika skol- former. Tolv år senare hade elevantalet ökat till 12 480 elever. Ökningen är huvudsakligen föranledd av ökat elevantal i förskolan, införande av träningsskola och särskild undervisning samt förlängd skoltid i yrkesskolan.

Fördelning på skolformer 1967/68 resp. 1979/80:

___—_____—___———

Läsår För— Grund— Tränings— Yrkes— Special— Särskild Totalt skola särskola skola skola klasser under— visning ___—___;— 1967/68 516 3 729 861 845 — 11 5 962 1979/80 1320 3 812 2174 31893 1244 741 12 480

___—______—_—————

a Elevantalet fördelas i stort sett lika på de olika yrkesskolformerna — yrkesutbildning, yrkesträning och verksamhetsträning.

I rapporten, Ds S 1 97819, angavs att särskolan utvecklas mot allt mer integrerade former, främst som lokalintegrerade klasser men även med individuell integrering av elever i andra skolformer. I rapporten konstateras att nästan alla grundsärskolans klasser, något mer än hälften av träningsskolans och en tredjedel av yrkessärskolans klasser är lokalintegrerade. Beträffande de utvecklingsstörda förskolebarnen var en majoritet av dem indivi— duellt eller i grupper integrerade i vanliga förskolor.

Den utveckling som skett under en tioårsperiod framgår av följande tabeller:

Individuellt integrerade, lokalintegrerade och segregerade elever i särsko- lans förskola och yrkesskolaa

Läsår Förskola Yrkesskola Ind. Lokal— Segr. Summa Ind. Lokal— Segr. Summa integr. integr. integr. integr.

1969/70 83 52 993 1 128 86 167 990 1 243 1979/80 974 230 116 1320 130 1042 2 017 3189

a Individualintegrering av grundsärskolelever och i någon mån träningsskolelever pågår i några län som försöksverksamhet. Läsåret 1980—81 ingår ett 60-tal elever i försöksverksamheten i Jämtlands, Stockholms samt Östergötlands län.

integrerade och segregerade klasser i särskolan (Individuellt integrerade elever ingår ej)

Läsår Förskola Grundsär— Tränings- Yrkesskola Special— skola skola klass

Int. Seg. Int. Seg. Int. Seg. Int. Seg. Int. Seg. 1969/70 22 180 202 228 33 223 10 94 — 1979/80 51 26 443 32 256 123 150 293 119 200

I kartläggningsrapportens redovisning av personalsituationen i särskolan belyses utökningen av antalet lärartjänster, varav slut— satsen dras att elevernas undervisningsbehov allt bättre har tillgodosetts. Brister påpekas emellertid inom elevvården, där psykolog- och kuratorstjänster anges vara för fåtaliga. På samma sätt är elevassistentfrågan inte tillfredsställande löst.

Inom flera områden pågår eller har slutförts utredningar, vilka på sikt väntas få återverkningar också på särskolans personal. Vi tänker här på utredningar om lärarutbildning, elevvård, specialun- dervisning samt skoladministration och söker i det följande att också beakta dessa utredningars förslag.

Särskolans organisation och arbetsformer, huvudmannaskap, tillsyn, lagstiftning och finansiering är fortfarande i stort sådan som rapporten Ds S 1978:9 beskriver.

Överväganden och förslag

Förskolverksamhet för utvecklingsstörda och psykotiska barn

I "Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda", Ds S 1979:10, i det fortsatta benämnd undervisningspromemorian, överväger vi målsättningen för förskolan för utvecklingsstörda barn. Där föror— dar vi större överensstämmelse med förskolan för andra barn, i så måtto att sociala motiv börjämställas med pedagogiska motiv för utvecklingsstörda barns förskolvistelse.

Skälen för detta är handikappade barns behov av social gemen- skap för sin utveckling samtidigt som de behöver tidig pedagogisk stimulans, en undervisning som medvetet måste anpassas till elevernas behov och förutsättningar. Ett ytterligare skäl är att föräldrarna behöver avlösning i sin vårduppgift. Vi vill emellertid lägga stor vikt vid att det handikappade barnets behov av special— pedagogik inte blir eftersatt då det får uppleva en större social stimulans genom samvaron med icke handikappade barn.

Beträffande organisationen av förskolverksamheten uttalar vi i undervisningspromemorian att individuell integrering av utveck- lingsstörda barn i vanlig förskolgrupp bör bli ,den huvudsakliga organisationsformen i framtiden.

Vanlig förskola är för de flesta handikappade barn det i alla avseenden bästa alternativet. Vanlig förskola medger både utveck— " lande social gemenskap med andra barn och närhet till hemmet, så att barnens kontakt med föräldrarna kan hållas obruten. Men situationen är ännu så länge den att många rörelsehindrade och utvecklingsstörda barn går i specialförskola eller särskilda förskol— avdelningar. Dessa förskolor har i vissa fall sina lokaler inom barnstugorna, i andra fall är de knutna till vårdhem eller sjukvårds— klinik.

Det krävs självfallet materiella och personella resurser för handikappade barns förskolvistelse. Dessa kan enligt vår mening så gott som alltid tillgodoses inom vanliga förskolor vid individuell integrering. Den för handikappade barn speciella metodiken kan också komma förskolan till del och tillämpas vid individuell integrering. Detta kan åstadkommas dels genom konsultinsatser, som redan nu finns för individualintegrerade särförskolebarn, dels genom utbildningsinsatser för lärare.

När ett handikappat barn integreras i vanlig förskola får det möjlighet till normala sociala erfarenheter samtidigt som obrutna kontakter kan vidmakthållas med människor i barnets omgivning. Fördelarna av detta är så uppenbara att målet nu måste vara individuell integrering av psykotiska och utvecklingsstörda barn i

vanlig förskola. | få fall finns anledning till särskilda förskolgrupper, som då emellertid bör kunna lokalintegreras i byggnad med vanliga förskolgrupper. I varje fall får inget handikappat barn utestängas från förskola.

Utvecklingen av den individuella integreringen leder i realiteten till att särskolans förskola går upp i den primärkommunala barn— omsorgen. Denna betjänar redan nu i stor utsträckning också daghemsverksamheten för utvecklingsstörda barn. Konsekvenser— na av individuell integrering blir efterhand att särskolans förskola och daghem för barn enligt omsorgslagens bestämmelser blir överflödiga som omsorgsformer. Vi föreslår därför att särskolans förskola och daghem för barn upphör som särskilda omsorgsfor— mer i samband med särskolans reformering enligt förslagen i det följande och ersätts av förskolverksamhet enligt socialtjänstla— gen.

På motsvarande sätt föreslår vi att de få kvarvarande specialför— skolorna för andra handikappade barn som landstingen enligt elevhemslagen är huvudman för, överförs till de primärkommuner där de är geografiskt belägna. Barnen bör därvid så långt möjligt integreras i vanliga förskolor.

I de fall särskild förskolgrupp behöver finnas, t. ex. för döva ba rn, förutsättas att kommunen anordnar sådan verksamhet och då i nära anslutning till sin vanliga förskolverksamhet. En sådan förskol— grupp kan också utgöra en basresurs som underlättar individuell integrering. Sådan integrering kan också understödjas genom andra insatser, t. ex. genom att de barndomspsykotiska och utvecklingsstörda barnen får tillgång till personell assistans. Exem— pel finns också på lokalanpassning som ger sköra barn möjlighet till avbrott från kollektiv samvaro med andra barn.

Vi vill understryka att barnomsorgslagens (fr. o. m. 1982 social— tjänstlagens) bestämmelser om förtur för handikappade barn till barnomsorg gäller för psykotiska och utvecklingsstörda barn. Viktigt är att de tidiga pedagogiska insatserna som i dag finns för 1—2 åriga utvecklingsstörda barn och som s. k. "hemundervis— ningslärare" svararför, fårfortgå i erforderlig utsträckning. Samma behov av tidiga pedagogiska insatser finns även för andra handi— kappade barn i samma ålder.

Ett problem som följer på övergången från särskilda förskolgrup— per för utvecklingsstörda barn eller specialförskola för andra handikappade barn till individuellt integrerad undervisning är frågan om lärarnas framtida anställning. Vid sidan av sin utbildning till förskollärare har många lärare speciallärarutbildning. Vi anser att alla bör erbjudas anställning inom kommunal förskolverksam— het. Där bör de tjänstgöra som andra förskollärare med ansvar för grupp av barn. Särskilt de med speciallärarutbildning bör kunna

kombinera ett arbete i barngrupp med hemundervisning av handi- kappade barn enligt ovan eller konsultinsatser till andra lärare som har handikappade barn individuellt integrerade i sina grupper.

En vanlig organisation väntas bli att dessa förskollärare i mindre kommuner både arbetar med grupp och med hemundervisning. I större kommuner kan det däremot finnas underlag för renodlade tjänster för hemundervisning eller konsultverksamhat.

Under 5.6 lägger vi förslag om landstingskommunal habilite— ringsorganisation, där förskollärare skall ingå i såväl centrala lag som distriktslag. Också dessa tjänster bör kunna besättas av förskollärare med speciallärarutbildning och med god erfarenhet av arbete bland handikappade barn.

En annan konsekvens är att socialstyrelsen blirtillsynsmyndighet för förskolverksamhet för utvecklingsstörda och psykotiska barn. Det är då nödvändigt att socialstyrelsen har tillgång till personal med kunskap och erfarenhet av utvecklingsstörda och psykotiska barn och specialpedagogisk kompetens inom förskolområdet.

Undervisning av barn över 7 år

I direktiven för vår utredning ingår bl.a. att lägga förslag om särskolans undervisning av psykotiska och utvecklingsstörda barn över 7 år — inom skola för grundundervisning (grundsärskola), träningsskola eller någon av särskolans specialundervisningsfor— mer. Beträffande grundskolans specialundervisning och special— skola har integrationsutredningen motsvarande utredningsupp— drag.

Fördelningen av elever mellan grundskola och särskola bygger på många års erfarenhet. Före omsorgslagens ikraftträdande genomfördes regelbundet intelligensmätningar på eleverna inom den allmänna skolans hjälpundervisning och inom särskolan. Resultaten av dessa testningar låg sedan tillsammans med andra bedömningsgrunder som underlag för vilka elever som skulle hänföras till resp. skolform. Testningarna har i detta syfte kommit ur användning under början av 70—talet, utan att detta inneburit begåvningsmässig förskjutning mellan de båda skolformerna.

Något motiv för ändrad gräns mellan de båda skolformerna har vi inte funnit, ej heller har behov därav påtalats till oss. Vi föreslår därför att särskolan också i fortsättningen skall stå öppen huvud— sakligen för de elever som nu undervisas där.

Skolplikt, inskrivningsformer

Vi har också uttalat i vår undervisningspromemoria att vi hyser sympati för att avdramatisera och förenkla inskrivningen till

särskolan. Samtidigt vill vi att utvecklingsstörda aleveri likhet med andra enbart skall ha skolplikt och ej någon mera omfattande särskolplikt. Vår bedömning är att varken särskolplikt allarsärskilda inskrivningsformer längre behövs.

Beträffande Särskolplikten, som kan gälla till 23 år, framhöll t. ex. riksförbundet FUB att denna underströk samhällets skyldighet att ordna undervisning för elever över 16 år. Det ansvar som ligger på huvudmännen och den tillsyn som Iänsskolnämnd och skolöver— styrelsen svararför anser vi vara tillräcklig garanti för att undervis— ning skall komma till stånd. Någon särställning med speciell skolplikt för utvecklingsstörda kan ej heller motiveras av andra skäl. Utbyggnaden av den gymnasiala skolan har gjort skolgång naturlig och vanlig för ungdomar upp till 20 års ålder. Situationen på arbetsmarknaden talar inte heller för tidigt avslutad skolgång. Det finns därför ingen anledning att tro att utvecklingsstörda elever eller deras föräldrar ser annorlunda på behovet av utbildning än vad andra elever och föräldrar gör. Vi föreslår därför att Särskolplikten upphör, varvid vanlig skolplikt kommer att gälla även för utveck- lingsstörda barn och ungdomar.

Inskrivningsproceduren till särskola har bl. a. till uppgift att svara för att barn som ej kan följa den ordinarie undervisningen i den allmänna skolan kommer till särskola. Beslut om inskrivning i särskolan är också formellt en akt som kan få administrativa och t. o. m. rättsliga följder för den som beslutet avser.

Den allmänna synen på specialundervisning har väsentligen ändrats sedan slutet av 60—talet då omsorgslagen trädde i kraft. Man är nu alltmer medveten om att en handikappad elev som behöver specialundervisning också skall få sådan. Inskrivningsbe— slutens administrativt bindande betydelse har också i konsekvens härmed tonats ner. Polisingripanda med stöd av omsorgslagen förekommer t. ex. nästan aldrig.

I remissyttrande till oss har påtalats att särskilda beslut om vilka elever som skall tillhöra särskolan måste finnas även i framtiden. Det är bl. a. nödvändigt att ha kännedom om elevunderlag för att kunna organisera skolformer, klasser, grupper och specialundervis— ning. Man måste också kunna bevaka att särskolans elever får adekvata och tillräckliga resurser. En reform av deras skolgång måste kunna utvärderas så att svar kan ges om reformen inneburit bibehållen resursnivå eller ej.

Enligt vår mening behövs inte nuvarande former för inskrivning i särskolan. Samma rutiner som finns för planering av specialunder— visningen inom grundskolan bör även vara tillfyllest för att organi- sera särskolan. Angelågat är emellertid att planeringen av särsko— lan sker i nära kontakt med motsvarande planering av grundskolan och dess specialundervisning.

Frågan om hur resursnivån för särskolan skall kunna kontrolleras före och efter en skolreform är motiverad att diskutera. Vi vill självfallet att särskolans elever skall gynnas av de ändringar som vi föreslår. För att kontrollera detta kan inskrivningsformerna vara av värde. Vi kommer emellertid i det följande att förorda ett system för statsbidrag som enligt vårt förmenande leder till bibehållen resurs— nivå. Om detta förslag av någon anledning ej skulle godtas, finns behov av precisering av vilka som år särskolalever— kanske t. o. m. med särskilda inskrivningsformer.

Vi vill emellertid utifrån nuvarande förutsättningar ifrågasätta inskrivningsformerna för särskolan. De kan uppfattas diskrimine— rande samtidigt som de är otidsenliga. Vi föreslår därför att de avskaffas och ersätts med former som gäller för grundskolan och dess specialundervisning. En sådan ändring måste öka möjlighe— terna till goda relationer mellan hem och skola. Att grundskolan och särskolan därigenom får samma rutinerför inskrivning måste också öka förutsättningarna att integrera undervisningen av psykotiska och utvecklingsstörda barn i det allmänna skolväsendet.

G ru ndundervisningans längd

Om enbart skolplikt skall gälla även för särskolans elever kan antalet läsår för grundsärskola och träningsskola ifrågasättas. Skolplikten upphör vid 16 år, men för genomgång av grundsärskola eller träningsskola åtgår 10 år. Vid en skolstart vid 7 år har man således genomgått alla klasser först vid 17 års ålder.

lntegreringen av grundsärskolan och träningsskolan i grundsko— lan talar för att grundundervisningan i särskolan bör vara nioårig. lntegreringen förutsätter inte att eleverna har likvärdiga kunskaper eller intellektuella förutsättningar. Däremot är det fördelaktigt att eleverna är på samma åldersnivå och har gemensamma intressen med sina jämnåriga kamrater. Rent organisatoriskt har man också fördelar av att all grundundewisning är lika lång.

De handikappade elevernas behov av mera omfattande skolgång för att inhämta grundläggande färdigheter och kunskaper gör att en ' minskning av tiden i grundsärskola allarträningsskola bör kompan— seras genom förlängning av tiden i yrkesskolan. Grundsärskolans och träningsskolans tionde år skulle därvid kunna utgöra första årskurs i yrkesskolan.

Vi kan inte finna att detta skulle vara negativt för eleverna. Rent organisatoriskt erbjuder det fördelar. Vi föreslår därför denna ändring.

1 Elevantal i särskild undervisning:

År

1977 — 1 130 elever 1978 — 907 elever 1979— 741 elever 1980 — 656 elever (prognosuppgift) 1981— 618 elever (prognosuppgift)

Grundsärskola, träningsskola, särskild undervisning

differentiering av eleverna. Något förenklat kan sägas att grund— särskolan tar emot elever som kan tillgodogöra sig teoretisk undervisning medan träningsskolan erbjuder en praktiskt inriktad undervisning. Inom särskild undervisning undervisas elever vilka av någon anledning ej kan undervisas tillsammans med andra ele— ver.

Någon ändring av gränsen mellan grundsärskola och tränings— skola har vi ej anledning att föreslå. Elevernas intellektuella förutsättningar varierar i hög grad. Många har förutsättningar för grundsärskolans mera avancerade undervisning, medan andra har svårigheter att ta del av undervisning i grundläggande praktiska färdigheter. Särskolan skall vara till för psykotiska och utvecklings— störda elever utan krav på nedre gräns för intellektuell förmåga. Det är därför nödvändigt att särskolan har denna vida spännvidd på den undervisning man erbjuder. Samtidigt måste det vara organisato— riskt förmånligt och också utvecklande för särskolpedagogiken att uppdelningen på en praktiskt och en mera teoretiskt inriktad skolform bibehålls.

För att undvika nu förekommande förväxling mellan begreppen särskola och grundsärskola föreslår vi att grundsärskoleklass benämns stödk/ass. Någon motsvarande ändring av terminologin för andra särskolformer är ej erforderlig.

Däremot har vi i undervisningspromemorian ifrågasatt antalet elever i den särskilda undervisningen med hänsyn till att denna undervisning enbart varit avsedd för elever som av'någon anledni— ng ej kan undervisas i grupp med andra barn. En stor delav dem som ingick i den särskilda undervisningen borde enligt vår uppfatt— ning kunna ingå i klasser i grundsärskola eller i träningsskola för att därigenom komma in i en social gemenskap. I promemorian uppskattades att underlaget för särskild undervisning bör vara 500—600 elever.

Enligt SÖ—statistik1 sker en påtaglig sänkning av elevantalet inom den särskilda undervisningen. Elevantalet är nu nära den nivå som vi funnit rimlig för denna undervisningsform. SÖ omvittnar också att de här aktuella eleverna i allt större utsträckning kommer in i klass— eller gruppundervisning. Vi har därför här enbart anledning att understryka betydelsen av den utveckling som den särskilda undervisningen genomgår.

Den särskilda undervisningen som måste finnas kvar för vissa elever bör emellertid anpassas till resp. elevs behov av undervis— ning. Vi har i undervisningspromemorian pekat på att nuvarande statsbidrag till särskild undervisning fått till följd att undervisningen

vanligtvis begränsas till fem lektioner per vecka och elev. Detta måste vara olyckligt då det finns elever som år i behov av undervisning under full skolvacka — i första hand barndomspsyko— tiska barn och ungdomar under inskolning eller i akut skede av sin sjukdom. Andra kanske på grund av fysiska eller psykiska begräns— ningar endast orkar med någon timmes daglig pedagogisk stimu— lans.

Iundervisningspromemorian harvi beräknat att det sammanlag— da bahovet av särskild undervisning skulle kunna uppgå till 6 000 timmar per läsår med den begräsning av elevantalet som vi föreslår och med den utökade undervisning som många elever behöver. Detta timantal kan jämföras med antalet statsbidragsberättigade lärartimmar för särskild undervisning som läsåret 1977/78 upp— gick till 7 200. Den individuella anpassningen av den särskilda undervisningen till deltagande elevers behov skulle kunna åstad— kommas genom ökat normtal. Vi föreslår sålunda ny norm för statsbidrag till särskild undervisning med 10 veckotimmar per elev och vecka mot nuvarande 5.

Sammantaget föreslår vi beträffande den särskilda undervis— ningen att denna enbart skall omfatta de elever som oundgängligen är i behov av särskild undervisning. Timantalet bör dimensioneras efter resp. elevs behov.

Undervisning på gymnasienivå

I vårt uppdrag ingår att överväga den gymnasiala undervisningen för de barndomspsykotiska ungdomar som behöver undervisning i särskolan samt för utvecklingsstörda. Vi skall också föreslå even— tuell reformering av särskolans yrkesundervisning.

Först kan konstateras att den gymnasiala undervisningen för handikappade inte är utbyggd i enlighet med de behov som finns. Speciellt saknas utbildningsvägar för intellektuellt utvecklings— hämmade och därmed också barndomspsykotiska och utveck— lingsstörda ungdomar som fått sin skolgång i grundskolan.

Men också målet för undervisningen av handikappade ungdomar kan ställas under debatt. Skall undervisningen ge allsidiga kunska— per och färdigheter och alltså vara en direkt fortsättning på barndomsskolan? Eller skall undervisningen vara yrkesinriktad?

Situationen på dagens arbetsmarknad och erfarenheter från yrkesutbildningen av handikappade ungdomar ger enligt vår me— ning belägg för att undervisningen måste vara allsidig. Den bör ge förutsättningar för en vuxentillvaro och får inte enbart vara inriktad på arbetsförmåga eller möjligheter att få ett bestämt arbete. Det innebär att undervisningen bör bestå av kunskaps— och yrkesmäs— siga moment samtidigt som individens utveckling till en social

individ måste understödjas. Eleverna skall vid sidan av kunskaps— inhämtandet och yrkesundervisningen ges möjlighet till medvetan— de om sig själva samtidigt som de görs delaktiga i omgivande sociala miljö.

Vi har inte anledning att gå in på den gymnasiala utbildning som finns inom specialskolan och som ingåri integrationsutredningens utredningsuppdrag. Däremot vill vi framhålla att gymnasieskolan med dess specialundervisning så långt möjligt bör svara för undervisning av handikappade elever och då även för vissa barndomspsykotiska och utvecklingsstörda. Det betyder att ovan påtalade bristerför intellektuellt utvecklingshämmada i första hand måste lösas inom gymnasieskolan.

Kravet på allsidighet i undervisningen får inte tränga undan skolans uppgift att förbereda ungdomarna för kommande arbetsliv. Undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever måsta målmedvetet arbeta med sikte på att eleverna som vuxna endera får arbetsanställning eller placering på dagcenter. Ambitionerna bör givetvis vara att så många som möjligt skall få anställning på öppna marknaden eller inom Samhällsföretagsgrup— pen. Detta kräver insatser från yrkeslärare och yrkesvalslära— re/syokonsulanter både under själva utbildningen, under pryotiden och i samband med utslussningen till arbetslivet. Men också för dem som kommer till dagcenter bör medveten förberedelse och planering ske under skoltiden så att övergången till dagcenter underlättas och kommer att ligga i linje med elevernas önske— mål.

De funktionsnivåer som finns hos eleverna inom särskolans yrkesskola visar samma spridning som inom grundsärskolan, träningsskolan och den särskilda undervisningen. Funktionsnivåar— na inom dessa skolformer har beskrivits i termer av teoretisk och praktisk förmåga till inlärning. Hos eleverna inom yrkessärskolan kan spridningen bättre beskrivas efter möjligheter till olika former av vuxentillvaro — vissa elever väntas få arbete, andra får arbeta i skyddade former, medan en stor grupp kommer inom dagcentrens organisation. Inom dagcentren finns i sin tur stora olikheter mellan deltagarnas kapacitet. En del behöver sysselsättning som har karaktär av arbete, andra har däremot enbart behov av aktiverande verksamhet etc.

Uppdelningen av särskolans yrkesskola i yrkesutbildning, yrkes— träning och verksamhetsträning är därför väl motiverad utifrån elevspridningan. En sådan uppdelning är sannolikt också gynnsam för den pedagogiska utvecklingen av resp. yrkesskolegren. Vi har därför inga ändringsförslag härvidlag.

Många Särskolor integreras med den allmänna gymnasieskolan. Huvudsakligen sker detta genom att särskolan erbjuds lokaler inom

gymnasieskolorna. Individuell integrering, där utvecklingsstörda och barndomspsykotiska ungdomar kontinuerligt eller för kortare perioder ingår bland andra gymnasieelever, förekommer i begrän— sad omfattning. Sammanhållna grupper eller klasser av enbart barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever innebär, med hänsyn till det begränsade antalet elever, att utbildningslinjerna blir få. Detta alltför smala utbud kan ökas om undervisningen integre- ras partiellt i den allmänna gymnasieskolan. Detta innebär att praktisk yrkesundervisning individualintegreras. Teoretisk under— visning meddelas däramot i speciella klasser eller grupper eller i form av enskild undervisning. Med denna organisation av yrkesut— bildning, som f. n. prövas på flera håll i landet, blir det möjligt att erbjuda särskolans elever yrkesutbildning på de orter där de tidigare gått i skolan, dvs. ej långt från hemmen.

Beteckningarna särskolans yrkesskola eller yrkassärskola anknyter till den terminologi som tillämpades när 1967 års omsorgslag utarbetades. Den allmänna yrkesundervisningen ingår numera i gymnasieskolan och benämningen är enbart gymnasies— kola. När man skall differentiera används termen linjer. Vi ser ingen anledning till att yrkesskolan för barndomspsykotiska och utveck— lingsstörda elever skall ha en för övriga ungdomar övergiven terminologi. Därför föreslår vi att också yrkesskolan för dessa elever benämns gymnasieskola. Gymnasieskolan vidgas då med linjar för yrkesutbildning, yrkesträning och verksamhetsträning. Speciellt yrkesutbildningen kan partiellt integreras med olika branschinriktade linjer inom gymnasieskolan.

Särskolans specialundervisning

Både den allmänna skolan och särskolan har resurser för under— visning av elever med särskilda svårigheter och behov. Specialun— dervisningen inom grundskolan och specialskolan utreds av inte- grationsutredningen. Våra överväganden begränsas därför till olika specialundervisningsformer inom särskolan.

Av särskolans samtliga elever som läsåret 1979/80 uppgick till 12 480 undervisades 1 1 900 även i samordnad specialundervis— ning och 1 244 i specialklass. Det innebär att praktiskt taget alla fick specialundervisning parallellt med den vanliga särskolunder— visningen. Enligt skolöverstyrelsens statistik uppgick antalet tim— mar per vecka och elev i samordnad specialundervisning till 1,24 timmar. Utifrån dessa uppgifter och från de kontaktar vi haft inom särskolan kan konstateras att specialundervisningen inom särsko— lan kvantitativt är utbyggd i enlighet med föreliggande behov. Däremot erfordras kvalitativ upprustning speciellt med hänsyn till att allt färre syn—, hörsel— eller talskadade elever kommer till

Ekeskolan, Äsbackaskolan och Hällsboskolan och därför behöver samordnad specialundervisning eller specialklass på hemorten. Samordnad specialundervisning och undervisning i specialklass bör alltså bibehållas i nuvarande omfattning.

Inom särskolan finns tre specialsärskolor för elever med beteen— destörningar (Dammsdal i Vingåker, Salbohed i norra Västmanland och Tivedsskolan i Laxå). Beträffande specialsärskolorna har vi redan i undervisningspromemorian anmält betänkligheter. Vi ifrå— gasatte där specialsärskolans förutsättningar att ge social föran— kring åt sina elever med hänsyn till att eleverna vistas långt hemifrån. Insatser på alvernas hemort borde ge bestående effekter än placering på Specialsärskolor. ;

Vår tvekan om värdet av Specialsärskolor har understrukits i ) remissvar på kartläggningsrapporten och undervisningspromemo— l rian. Också erfarenheter från ungdomsvårdsskolor, som har en närbesläktad verksamhet, talar emot speciella skolor med hela riket som upptagningsområde. Vi har därför ingen anledning att ändra ståndpunkt utan föreslår att specialsärskolorna avvecklas så snart ska kan och att insatser sätts in på hemorten för elevernas anpassning. Vi tror också att förebyggande insatser, ökat hemma— boende, undervisning i spacialklass och anpassad studiegång är åtgärder och som möjliggör gynnsam utveckling av elever med beteendestörningar.

ln tegreringsformer

Iundervisningspromemorian tog vi bl. a. upp formerna och villkoren för integrering inom skolan. Vi redovisade också åtgärder som kunde främja en önskad integrering. I yttranden till oss har sedan påtalats nödvändigheten av att skilja mellan frågorna om integre— ring och frågan om huvudmannaskap. FUB uttalar t.ex. att i integreringsfrågan råder i princip enighet. Det hade varit önskvärt att vår kommitté mara ingående diskuterat hur social integrering kan främjas, en fråga som inte får sammankopplas med huvud— mannaskapet.

Vi vill därför på nytt understryka det negativa i att handikappade elever blir utsatta för åtgärder som skiljer dem från samhälle, kamrater och familj. Vi är av den uppfattningen att segregerade åtgärder ofta försvårar individens förutsättningar till harmonisk utveckling i olika avseenden, både omedelbart och på längre sikt. l undervisningspromemorian berör vi detta (sid 34) och anger

För individens del kan särskiljande åtgärder få negativa konsekvenser för mycket lång tid, i vissa fall för hela livet. Ett av de mest påtagliga exemplen på detta är där institutions—

placering av ett barn i alla avseenden gör barnet rustat för institutionsliv och ej för det samhällsdeltagande, som det som ung eller vuxen skulle ha förutsättningar för. Liknande exempel kan anföras från segregerad undervisning av utvecklingsstörda barn, där barnet självt, dess anhöriga eller omgivning lätt blir så inställt på att barnet är annorlunda att det alltid kommer att bära med sig en osäkerhet om sin förmåga och sitt eget värde.

Särskiljande av människor kan lätt ge uppfattningen att dessa människor ej hörtill allmän gemenskap. En segregering leder ofta till att andra inte engagerar sig i de människor som segregeras. Segregeringen kommer på så sätt att ytterligare stå i vägen för samhällsdeltagande, varigenom individen får svårare att bli delaktig av vanlig service. Segregering kan t. o .m. göra det naturligare för individen att också i fortsätt— ningen stå vid sidan om.

Ett ansvar för segregerade individer kan också saknas hos grupper, föreningar och administrativa enheter i samhället, som kan dela uppfattningen att det ankommer på andra att svara för segregerade individer. Exempel på detta finns från tillämpningen av omsorgslagen, där kommunerna till följd av lagens utformning många gånger känner sig befriade från ansvar för de kommuninvånare som år utvecklingsstörda. Det kan t. ex. gälla att erhålla acceptabla lokaler för särsko— Ieundervisning eller att anordna hemmavård eller fritids— verksamhet. Ett sådant undantag från ett allmänt ansvar för medborgarna medför att individen för sin del upplever administrativa hinder för att komma i åtnjutande av det som står till förfogande för alla andra. Detta kan vålla stor olägenhet för individen, denna kan t. ex. tvingas bo hemifrån eller dagligen resa långt för att komma i åtnjutande av den service som andra får på hemorten.

Inte minst allvarligt är att segregerande åtgärder kan leda till att individer som avskiljs blir alltmer anonyma. Dålig insikt och begränsade kunskaper har en tendens att kompenseras av fördomar och stimulerar till överdriven försiktighet. Okun— nighet och fördomar om en person blir således lätt till ytterligare hinder för strävanden mot normalt liv.

Är man medveten om segregationens negativa effekter blir det angeläget att motverka att handikappade som barn och sedan som ungdomar/vuxna skiljs från andra. Ett exempel på hur det bör vara är att handikappade barn får gå i ortens förskola, följer sina kamrater in i grundskolans första klass och får sedan finnas kvar i denna gemenskap upp genom åren.

För de som redan blivit segregerade motverkas de negativa konsekvenserna av detta genom integrering i någon form. I vår kartläggningsrapport Ds S 1978:9, delar Mårten Söder in integra— ringen i fyra former — fysisk, funktionell, social och samhällelig integrering.

Fysisk och funktionell integrering — lokalintegrering enligt SÖ:s terminologi — har under hela 70—talet varit och är fortfarande planeringsmodell för särskolundervisningen. Den innebär att sär— skolklasser eller grupper av utvecklingsstörda erbjuds lokaler I allmän skola.

Man lokalintegrering behöver inte innebära att olika grupper inom skolan fungerar samman med varandra. Regelbundenhet i kontakterna, villighet och spontanitet till aktiviteter med varandra måste till för att man skall tala om social integrering.

Den samhälleliga integreringen är mer omfattande än både fysisk, funktionell och social integrering och innebär att handikappade och andra har rätt till samma resurser, rätt till medbestämmande i politiska och ekonomiska frågor samt rätt att bestämma över sin livssituation.

Fysisk och funktionell integrering är en förutsättning för att få till stånd andra former av integrering. Lokalintegrering inom skolan är därför grunden för social integrering, men olika åtgärder måste till för att uppnå denna form av integrering. Här pågår olika initiativ vid skolor i landet som vart och ett syftar till social och samhällelig integrering av utvecklingsstörda elever — alltifrån att särskolans klasser har vissa aktiviteter gemensamma med grannklassar till individuellt eller gruppvist inlammande av särskolans eleveri andra klasser.

l undervisningspromemorian diskuterar vi erfarenheterna av utvecklingen från segregerad till integrerad undervisning och konstaterar följande:

] Segregerad undervisning kan och bör avvecklas. ] Lokalintegrering, dvs. särskolklasser inrymda i vanliga skolor, kommer att vara dominerande integraringsform för särskolan under lång tid framåt. 3 Individuell integrering bör tillämpas förflertalet utvecklingsstör— da förskolbarn. Cl Förutsättningarna ökarför individuell integrering av utvecklings—

störda barn och ungdomar över sju år.

| yttranden till oss över promemorian finns en uppslutning bakom social och samhällelig integrering av utvecklingsstörda. Man efterlyser emellertid konkreta förslag om hur dessa former för integrering skall kunna uppnås.

Syftet med individuell integrering och lokalintegrering är att nå

fram till social och samhällelig integrering. Det är därför anledning att uppmärksamma vilka faktorer som kan verka stimulerande eller hämmande för att uppnå dessa integreringsformer. Mårten Söder— Ulla Arnell—Gustafsson pekar i sin slutrapport om särskolans integrering i den vanlig skolan på egenskaper i skolmiljön som är förknippade med en väl utvecklad integrering. Bl. a. har egenskaper hos moderskolan stor betydelse för hur integreringen utvecklas. Det gäller både egenskaper i skolmiljön och skolandan.

Beträffande yttra egenskaper finner de att integreringen utveck- lats längst på små skolor och skolor där det inte finns något högstadium. När det gäller andan på moderskolan pekar man på betydelsen av trivsel. På skolor med hög allmän trivsel är man genomgående mera positiv till kontakterna de olika elevgrupparna emellan än på andra skolor. En annan faktor som är av betydelse är att lärarna själva har ett elevvårdsansvar och att detta inte är lagt på central elavvårdspersonal (läkare, skolsköterska, psykolog, kurator). Betydelsen av att moderskolans personal har en allmän positiv inställning till integreringen är också påtaglig.

Utifrån dessa resultat påtalar Söder och Arnell—Gustafsson att man i det dominerande integreringssynssättet riskerar att göra tre misstag. Det första är att man bortser från egenskaper hos mottagande skola. Det andra gäller otillräcklig betoning av egen— skaper hos den särskola som integreras, värderingar och anda hos personalen på den särskola som skall integreras. Risken för ett tredje misstag består i att man ser integrering som en planerings— fråga. Fysisk integrering är i huvudsak en planeringsuppgift, men utvecklingen kan inte planeras fram. Här är det personalen på särskolan och moderskolan som avgör integraringens framtid.

Olle Wadström pekar i den utvärdering han gjort av individuella integreringsförsök i Östergötland på två karakteristiska drag hos särskolelever som är särskilt betydelsefulla för att de skall bli accepterade av sina grundskolkamrater— individens mentala ålder och graden av störande beteende. Wadström anger också att de problem som kan uppstå med individualintegrering troligen till viss del kan bamästras mad åtgärder som

IZI anställning av assistent, : utökning av speciallärarresursen, : resursutrymme för grupp,

_ enskild undervisning,

vertikal arbetsenhetsindelning, dvs. gruppindelning från flera årskurser utformade med hänsyn till undervisningens art och elevernas behov samt handledning.

Vi hari undervisningspromemorian beskrivit hur särskolan utveck— lats från segregerade former till alltmer integrerade sådana. Det

första steget, avveckling av segregerad undervisning, bör omedel— bart kunna fullföljas. Detta innebär att målmedveten inflyttning nu måste ske av alla klasser eller enskilda elever till vanliga skolor.

Lokalintegreringen bör sedan utvecklas mot social och samhäl- lelig integrering efter linjer som Söder och Arnell-Gustafsson ger exempel på. Grundläggande är då att ta vara på den samlade lärarkårens intresse och villighet till integrering, samt att i olika former stödja de initiativ som tas av lärarna för utveckling av integreringen mot gynnsamma former.

Utvecklingen mot ökad individuell integrering inom grundunder— visningan har kommit i gång i och med att individuellt integrerade barn i förskolan blivit sju år och därmed uppnått åldern för undervisning inom grundsärskola eller träningsskola. Vi vill emel— lertid i likhet med Wadström understryka nödvändigheten av tillräckliga rasurserför den enskilde elevens undervisning. Nödvän— digt blir då också att de lärare som har begåvningshandikappade elever i sin klass får utbildning för uppgiften och kontinuerligt stöd av skolledning och av inom specialundervisningen erfaren perso— nal. Vi vill därför betona behovet av fortbildningsinsatsar för dessa lärare.

Därjämte bör hel- eller deltidstjänster som konsulenter inrättas för stöd till de klasser där särskolelever ingår. Detta är särskilt angeläget för barndomspsykotiska elever med hänsyn till att den speciella undervisningen för dessa elever snabbt måste rustas upp.

Förskjutningen mot alltmer integrerade undervisningsformer kommer emellertid att ta tid. Den individuella integreringen byggs ut i takt med att de från början integrerade förskolba men blir äldre. Detta kan också uttryckas så att behovet av särskilda klasser för särskolelever kommer att finnas kvar, men kommer så småningom att minska och då först och mest påtagligt i Iägstadieklasserna. Senare torde också behovet av klasser för äldre elever minska.

Undervisningen av hörsel-, syn- och talskadade utvecklingsstörda elever (BDU)

Som vi tidigare berört pågår som följd av riksdagsbeslut 1977 viss upprustning av undervisningen av hörsel—, syn— och talskadade utvecklingsstörda. Landstingen skall enligt beslutet gå samman i fem regioner i landet för att utveckla undervisningen av dessa elever. Bl.a. har 10 tjänster för reselärare inrättats och särskild speciallärarutbildning för s.k. BDU—lärare kommit till stånd. Där— emot går det långsamt att få regionala organisationer etablerade. Det finns också problem med att utveckla specialskolorna Eka— och Åsbackaskolorna till rikscentraler för undan/isningen av syn— resp.

hörselskadade utvecklingsstörda elever.

Anledningen till att regionala resurser varit svåra att få utbyggda kan vara administrativa och organisatoriska hinder. Bl. a. tror vi att indelningen av landet i fem regioner, som dåligt harmonierar med landstingens redan etablerade regionala samarbete i sjukvårdsre- gioner, kan vara orsak till detta. Detta har också understrukits av företrädare för landstingen där båda värdlandsting och andra landsting inom en BDU—region känner tvekan om vilken utbyggnad man bör enas om.

Vi har också funnit att efterfrågan på regionala resurser varit begränsad. I stället efterfrågas resurser inom det egna Iandstings— området. De framtida uppgifterna för regionala insatser blir speci- alkunnande för mycket komplicerade handikapp, forskning och metodutveckling samt personalutbildning. Regionala resurser för detta tillgodoses enligt vår mening bäst inom befintliga sjukvårds— regioner. Vi föreslår därför att regeringen i proposition till riksdagen anger förslag om sådan indelning.

För att undervisningen av hörsal—, syn— och talskadade utveck— lingsstörda elever skall bli så god som möjligt vill vi förorda att insatserna i form av samordnad specialundervisning och special— klasser för dessa elever utvecklas kvalitativt. Detta kan ske genom fort— och vidareutbildning av lärare på speciallärarlinjen för under— visning av BDU—elever. Men också konsulentstödet till lärare som har BDU—elever i sin klass kan bli av stor betydelse. Därför bör befintlig raselärarorganisation dimensioneras och utformas så att lärarna får kontinuerligt bistånd både med planering, genomför— ande och utvärdering av undervisningen.

De statliga specialskolorna, Eke—, Hällsbo— och Åsbackaskolorna, skall enligt förslag från integrationsutredningen även i fortsätt— ningen fungera under statligt huvudmannaskap. Det innebär att också dessa skolors resurser står till förfogande för de här aktuella eleverna. Vi förutsätter därvid att skolorna inriktar sig på att undervisa svårt handikappade elever som i högre grad än andra äri behov av specialistinsatser. Fullföljandet av BDU—utredningens förslag om rikscentraler vid två av dessa skolor skulle ytterligare öka förutsättningarna för undervisning av hörsal—, syn— och talska- dade utvecklingsstörda inom den reguljära specialundervis— ningen.

Det tidigare påtalade behovet av konsulentstöd till BDU—Iärare sammanfaller med ett kvantitativt större behov inom undervis— ningen av icke utvecklingsstörda hörsel—, syn— och talskadade elever. Frågan om konsulentorganisation för de sistnämnda utreds inom integrationsutredningen. Vi har under våra överväganden funnit att raselärarna inom särskolan bör ha god anknytning till övrig konsulentverksamhet för syn— och hörselskadade elever, till

specialundervisningen inom grund— och gymnasieskolorna och till specialskolorna. Det finns t. o. m. anledning att ifrågasätta särskild raselärarorganisation för särskolan, särskilt sedan särskolan i övriga avseenden integreras i det allmänna skolväsendet. Vi vill därför föreslå att integrationsutredningen får i uppdrag att i förslag om konsulentstöd för specialundervisningen även beakta motsva— rande behov inom särskolan. Utredningen bör därvid beakta vårt förslag om regionalt samarbete för habilitering av handikappade barn.

Planeringsunderlag för särskolan

Planeringen av grundskolans vanliga undervisning och dess spe— cialundervisning utgår från kommunerna eller kommundelar som upptagningsområdan. Särskolan har landstingen och delar av dem som planeringsunderlag.

Enligt skolöverstyrelsens anvisningar skall grundsärskola och träningsskola bygga på elevområden med minst 50 000 innevå— nare. Detta innebär att särskolans elever i regel får längre till skolan än andra elever. Flertalet elever kan dock bo hemma. De som inte kan det, kan emellertid rasa hem över varje veckoslut.

I vår undervisningspromemoria har vi fört fram tanken på att särskolplaneringen kunde baseras på lägre bafolkningsunderlag och mindre elevområden så att avståndet mellan elevernas hem och skola minskade. Detta skulle åstadkommas om Stadieindel— ningen inom grundundervisningan minskade från tre till två och kombination av stödklass och träningsskoleklass kunde ske. Dessa förslag har klart avvisats av föräldra— och Iärarorganisationer, som befarar att detta kan få negativa pedagogiska effekter. Det är dock uppenbart att hela län som elevunderlag är onödigt stora områden för särskolans planering. Detta beläggs genom att flertalet land— stingsområden redan delats upp i mindre elevområden för särskol— undervisningen.

Skolöverstyrelsen har framhållit att elevområden för särskolorna så långt möjligt bör sammanfalla med elevområden för gymnasie— skolan. För att utröna förutsättningarna för detta har vi studerat befolkningstalen i några län. Det visar sig då att planeringsunder— Iaget för särskola skulle behöva minskas ner mot 20000 mot nuvarande 50 000 för att områden för gymnasieskola och särskola skulle sammanfalla. l glesbygd kan inte ens detta befolkningsun— derlag uppnås.

Vi måste därför överge möjligheten att bygga på gymnasieom— råden i planeringen av särskolan, dels med hänsyn till det alltför låga befolkningsunderlaget i många gymnasieområden, dels på grund av kraven på bibehållen stadiaindelning inom särskolan och

differentiering av särskolan på grundsärskola och träningsskola. Detta utesluter emellertid inte att planeringen så långt möjligt bör utgå från gymnasiaområden, varvid särskolortarna sammanfaller med gymnasieorter. I andra fall får särskolplaneringen bygga på annan indelning av kommunerna så att underlaget på minst 40—50 000 innevånare uppnås. l glesbygdslän blir avstånden mellan hem och skola ofta så stora att eleverna måste bo i annat enskilt hem eller i grupphem under skolveckorna.

Undervisningens organisation

Frågan om överförande av särskolan till primärkommunerna har övervågts flera gånger, bl. a. är 1967 i propositionen till ny omsorgslag och år 1975 inom utredningen Skolan, staten och kommunerna (SSK—utredningen). När vi nu har i uppdrag att överväga samma fråga, har vi utgått från de under 3 redovisade principerna och prövat hur de kan tillämpas inom undervisnings— området. Frågeställningen har varit — kan psykotiska och utveck— lingsstörda elever få en adekvat undervisning inom det allmänna skolväsendet och vad är villkoren för detta? I detta avsnitt diskuterar vi dessa frågor som ett underlag för vår prövning av huvudmannaskapet för denna undervisning.

Principiell uppfattning

I undervisningspromemorian gav vi uttryck för vår principiella uppfattning att handikappade elever skall så långt möjligt finnas med i den allmänna undervisningen. Endast när uppenbara behov hos en enskild elev inte kan tillgodoses där, har man anledning att söka få fram speciella insatser eller former för undervisningen av eleven. Någon anledning till generellt särskiljande av handikappade elever eller av någon handikappgrupp finns inte. Barndomspsyko— tiska och utvecklingsstörda elever är där inte undantagna.

Vi har också både genom yttranden till oss och vid överlägg— ningar erfarit att det finns en allmän uppslutning bakom denna grundläggande uppfattning. Tidigare utredningar, proposition om omsorgslagen och direktiv för vår utredning samt remissinstanser, talar alla för att handikappade elever i princip bör få sin undervis— ning där andra elever får sin.

Men om förutsättningarna för detta, hur denna undervisning skall ordnas, om det går meningarna isär.

Behov av särskild skolform?

Några instanser har pekat på att vi i vår utredning har bortsett från hur komplicerat och allvarligt handikappade särskolans elever är. Man menar att det endast kan vara de bäst begåvade eleverna inom särskolan som vi talar om i undarvisningspromemorian. Låt oss därför betona att vi är helt medvetna om att våra förslag måste gynna samtliga barn och ungdomar som ingår i personkretsen för vår utredning. Det innebär bl. a. att förslagen skall täcka barndoms- psykotiska och utvecklingsstörda elever på mycket olika funktions— nivåer. Vissa elever kan t.ex. endast tillgodogöra sig individuell undervisning medan andra kan gå i klasser. Bland dem ingår barn och ungdomar med mycket omfattande vårdbehov. Där finns också elever vars behov av stödinsatser skiljer sig obetydligt från andra elevers. Inom personkretsen finns också elever med andra olikheter, både de som ärtillbakadragna eller passiva och de som är aktiva i sådan grad att de är störande för omgivningen.

Avskiljandet av handikappade barn från allmän undervisning har ursprungligen sin bakgrund i att lokal— och parsonalmässiga resurser saknats för att tillgodose de handikappade barnens speciella behov. När sedan speciella insatser satts in för handikap— pade barn — bl. a. genom införande av särskolan — har detta skett i segregerade former. När barnet reagerat positivt på detta har det lett till uppfattningen att handikappade barn utvecklas bäst i segregerade miljöer. Tilltron till segregerade former har också förstärkts av farhågor för att integrerade former kan ge tillfälle till mobbning och liknande av de handikappade eleverna.

Vi upplever alltså att det motstånd som finns mot att integrera handikappade barn i allmänna skolor är traditionellt grundat. När vi skall söka svarat på vilken avvägning som bör finnas mellan segregerade och integrerade undervisningsformer för psykotiska och utvecklingsstörda barn, kan vi konstatera att många exempel ute i landet redan visar att vanlig skolmiljö kan anpassas både personellt och lokalmässigt till dessa handikappade elevers behov. Det finns också exempel på att fördomar mot att låta handikappade elever komma samman med andra barn aktivt kan motarbetas.

Dessa exempel understryker riktigheten i normaliseringsprinci— pen. Vi tar därför stort intryck av dem och finnar ingen anledning till att segregera utvecklingsstörda elever från andra barn. Om anpassning sker av lokaler och om personal ställs till förfogande enligt dessa elevers behov, blir skolmiljön lämplig och också nödvändig som komplement till hemmet eller bostad i grupphem. Eleverna får genom skolan ett naturligt innehåll i sin tillvaro, samtidigt som de vistas i en miljö där det förväntas något av dem.

Inte heller finns det anledning att avskilja psykotiska barn och ungdomar från vanlig skolmiljö mer än kortare perioder, under ett inladningsskede av terapi och behandling eller under en akut period av elevernas psykos. Såväl klass—, grupp— och enskild undervisning av psykotiska barn bör ske i vanliga skolor. Därigenom kan de stegvis komma in i grupp— eller klassundervisning, där de får gemenskap med och erfarenhet av andra barn.

Detta led i vår analys, där vi prövar om särskilda skolformer erfordras för psykotiska och utvecklingsstörda barn, talar följaktli- gen för att det allmänna skolväsendet bör kunna omfatta även dessa elever.

Organisation av undervisningen

En avgörande fråga blir hur det allmänna skolväsendet skall kunna organiseras så att de här aktuella elevgrupperna blir tillgodosedda på bästa sätt. Vi har tidigare konstaterat att både grund— och gymnasieskolan förfogar över olika former av specialundervisning. Denna undervisning ärinte heller ny för dessa skolformer utan har utvecklats i takt med andra reformer av det allmänna skolväsendet. Den reform som nu är under genomförande är SIA—skolan, som bl. a. syftar till att på ett bredare sätt täcka elevernas behov under dagen. Man arbetar också i större utsträckning med Iärarlag och söker integrera specialundervisningen med undervisningen i klass.

Syftet med en nyligen genomförd reform av statsbidragsgiv— ningen för grundskolan har också va rit att ge större förutsättningar för att använda resurserna där de bäst behövs. Specialundervis— ningen inom grundskolan är i detta sammanhang prioriterad.

I undervisningspromemorian uttalar vi oss för att förslag om reformerför särskolan skall möjliggöra bibehållen pedagogisk nivå på insatserna. Det innebär bl.a. i organisatoriskt avseende att normerna för inrättande av klass, grupp och samordnad specialun— dervisning, som är lägre i särskolan än i grund— och gymnasiesko— lan, får gälla också om särskolan inordnas i den allmänna sko— lan.

En organisatorisk svårighet är särskolans låga elevunderlag. Vad detta kräveri planeringen av särskolan har vi analyserat tidigare. Vi föreslår vi att särskolan organiseras i särskolområden som så långt möjligt sammanfaller med gymnasieområden. Sådana områden kan givetvis också organiseras inom det allmänna skolväsendet, där man sedan länge har erfarenhet av att anordna undervisning i små grupper, t. ex. hemspråksundervisning för olika invandrargrup— per.

Personal

Särskolan förfogar överlärare, skolledare och annan personal som är väl insatta i undervisningen av utvecklingsstörda. I våra över— väganden om hur en allmän skolorganisation skall kunna fungera för särskolans elever, har vi också prövat förutsättningarna för motsvarande pedagogiska kunnande om undervisningen av psyko— tiska och utvecklingsstörda elever ingår i grund— och gymnasie— skolorna.

Vi kan först konstatera att personalen i grund— och gymnasies— kolorna har egen erfarenhet av specialundervising. Särskolans lärare, som undervisningen av utvecklingsstörda i så hög utsträck— ning står och faller med, bör dock tillsammans med sina elever utan svårighet kunna gå övertill den allmänna skolan och däri princip ha oförändrade arbetsuppgifter. På samma sätt är också annan personal inom den nuvarande särskolan, t. ex. elevassistenter, värdefulla för den allmänna skolan. Behovet av lärare och assis- tenter blir givetvis inte mindre om särskolan ingår i det allmänna skolväsendet.

Rektorer och studierektorer inom särskolan kan också inom den allmänna skolan fortsätta med sitt arbete för särskolan. Möjlighet till vidgade uppgifter med annan specialundervisning kan emeller- tid vara naturlig. Vi vill emellertid understryka att dessa skolledare, särskolchaferna undantagna, bör inom den allmänna skolans skolledarorganisation i första hand svara för metodiska frågor och pedagogisk handledning beträffande undervisning av handikappa— de elever, i synnerhet psykotiska och utvecklingsstörda. Skolledar— na blir då tillsammans med lärarna den pedagogiska resurs inom det allmänna skolväsendet som svarar för det metodiska kunnan— det om undervisning av barndomspsykotiska och utvecklingsstör- da.

Särskolcheferna, som till stor del har en administrativ roll inom dagens särskola, kan vid inlammande av särskolan i det allmänna skolväsendet knytas till länsskolnämnderna som experter på handikappundervisning, speciellt undervisningen av barndomspsy— kotiska och utvecklingsstörda.

Som framgår av ovanstående behöver ingen personal i dagens särskola bli övartalig genom anknytning av särskolan till det allmänna skolväsendet. De kunskaper särskolpersonalan har kan också bli värdefulla för andra elever i det allmänna skolväsen— det.

lntegrationsutredningen har i betänkandet "Personell assistans för handikappade", SOU 1979:82, övervägt behovet av stöd till handikappade elever. Där likställer man "assistans—stödet" med andra stödformer— kompanjonlärare, syo—funktionärer, speciallära-

re och förstärkt skolledning. Utredningen föreslår i linje härmed att statsbidraget till personell assistans i grundskolan sammanförs med länsskolnämndsdelen av förstärkningsresurserna. För gymna— sieSkolan framförs inga förslag i avvaktan på gymnasieutrednin— gens förslag i statsbidragsfrågan. Därjämte vill man inte begränsa personell assistans enbart till handikappade elever. Såväl handi- kappade som icke handikappade bör få hjälp av assistent om det bedöms vara den lämpligaste stödåtgärden.

I remissyttranden till oss har påtalats behovet av utbyggd personell assistans inom särskolan. Avsaknaden av statsbidrag har av flera tagits som anledning till att assistansen ej byggts ut i erforderlig utsträckning. Vi har under vår utredning fått belägg för vilken betydelse assistansinsatser kan ha för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elevers möjlighet att ingå i grupper med andra barn. Det hindrar inte att vi tror att det ligger mycket i integrationsutredningens värdering av personell assistans till han— dikappade elever vid jämförelse med andra stödformer. Men denna värdering gäller i högre utsträckning handikappade elever utom vår personkrets. För elever med barndomspsykos och komplicerad och svår grad av utvecklingsstörning kan just assistenten vara ett psykologiskt stöd och hjälpmedel som gör det möjligt för dessa elever att tillgodogöra sig undervisning och träning. Men också för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda gäller att andra stöd- former eller reducering av elevantal i klasser och grupper kan vara att föredra före personell assistans.

Värdet av personell assistans för vissa elever och avsaknaden av stimulerande statsbidrag till nuvarande huvudmannen för särsko— lan gör att vi tror att omfattningen av personell assistans ligger på en miniminivå. Ett inlammande av särskolan i det allmänna skolväsendet bör därför medge fortsatt utbyggnad av denna stödform.

Förtroendemän

Rikaörbundet FUB har i yttrande betonat värdet av att politiskt valda förtroendemän har insikt om utvecklingsstörda och under— visningen av dem. Man har också goda erfarenheter av lands— tingens omsorgsstyrelser som ansvariga för särskolan.

Ansvar för samtliga omsorgsformer för en och samma handi- kappgrupp lader självfallet till god insikt om just den gruppens behov.

När vi i vår utredning prövar den allmänna skolans förutsätt— ningar att svara för undervisningen av utvecklingsstörda, kan vi notera att också en kommunal skolstyrelse har erfarenhet av specialundervisning. Särskolans integrering i vanliga skolor har

gjort värdskolornas politiska organ införstådda med undervis— ningen av utvecklingsstörda.

Skolstyrelsernas bredare men kanske inte så specialiserade kunskaper bör också med olika medel — information, utbildning och egen erfarenhet av verksamhet — kunna fördjupas.

I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma bety— delsen av skolpolitiskt kunnande, något som en skolstyrelse i högre grad än en omsorgsstyrelse måsta besitta och hålla aktuellt.

Andra faktorer av betydelse Normtal för klassar

En ofta uttalad farhåga är att minoritetsgrupper som ingår i allmän skola kan få nöja sig med flertalats villkor och inte få sina specialla behov tillgodosedda.

Vi kan emellertid för vår del tänka oss en rad faktorer som tillsammans bör garantera bibehållna resurser för eleverna i särskolan. Hit hör särskilda normer för elevantal i klasser och grupper.

Följande normtal gäller för lägsta elevantal vid anordnande av klasser inom särskolan:

förskola 4 grundsärskola 6 träningsskola 4 yrkessärskola 6 specialklass 4

För läsåret 1978/79 var medeltalet elever i särskolans klasser:

förskola 4,7 grundsärskola 7,9 träningsskola 5,4 yrkessärskola 7,2 specialklass 4,3

Detta verifierar vår uppfattning, som också har understrukits i yttranden till oss, att särskolans klassnormer förhållandevis väl täcker de behov som finns för utvecklingsstörda elever. Undervisningen av barndomspsykotiska elever stöter emellertid på särskilda svårigheter. Dels ligger i barnens handikapp att de har svårigheter i sin kontakt med omvärlden, dels är de sinsemellan så olika att någon idealisk undervisningsform enbart för barndoms— psykotiska alever är svår att skapa. Elevunderlagat är också för lågt för bildande av klasser. Vi har vid frekvensuppskattningar kommit

fram till att i varje årskull barn i vårt land ingår ett 50—tal barndomspsykotiska. En grov uppskattning ger vid handen att hälften av dem kan ingå i klass- och gruppundervisning i grund—, gymnasie— och särskolor. Övriga behöver endera individuell under— visning eller ingä i specialklasser för elever med anpassningssvå- righeter eller psykiska särdrag.

Vid bedömning av normerna för elevantalet har vi kunnat utgå från den erfarenhet som vuxit fram inom särskolan, där nedre gränsen för specialklass är fyra, men där länsskolnämnd har möjlighet att medge lägre elevantal då speciella skäl föreligger. Undarvisningssituationen är regelmässigt mer komplicerad när barndomspsykotiska barn och ungdomar ingår. Därför vill vi förorda att specialklass för elever med anpassningssvårigheter och psykiska särdrag får inrättas redan för tre elever. Möjlighet bör också finnas att vid nedgång i elevantalet under kortare tid än en termin medge specialklass för två elever.

När barndomspsykotiska elever ingår i vanliga klasser i grund—, gymnasie— eller särskolor bör nedsättning kunna medges av hela elevantalet i sådan klass. Vilken nedsättning som skall tillämpas måsta avvägas från fall till fall beroende på barnets status, man också på tillgången till personell assistans. Vi kan som riktmärke ange att en psykotisk elev i grund— och gymnasieklass bör kunna motsvara upp till tio andra elever, medan en psykotisk elev i särskolan bör anses motsvara tre elever i grundsärskola eller yrkessärskola och två elever i träningsskola.

Vi kan därför konstatera att nu gällande normtal för undervisning av elever i särskolan bör vara tillfyllest även vid ett inlammande av särskolan i det allmänna skolväsendet. För barndomspsykotiska elever erfordras dock särskilda normtal både när de ingår i vanliga klasser och när de bildar specialklass.

Statsbidrag

En annan fråga som blir betydelsefull för psykotiska och utveck— lingsstörda elevers möjlighet att få fullgod undervisning inom det allmänna skolväsendet är resurstillgången.

Finansieringen av särskolan under landstingskommunalt huvud— mannaskap sker dels genom statligt driftbidrag, dels genom landstingsmedal. Budgetåret 1979/80 uppgick statens kostnader till 297 miljoner kr., en summa som huvudsakligen utgår till lärarlöner. Landstingen svarar för resterande lönekostnader, bl. a. till elevassistenter. Dessutom finansierar landstingen lokaler, transporter, måltider m. m. Budgetåret 1979 uppgick landstingens kostnader för särskolan till 379 miljoner kr.

Rutinen för statsbidragsfördalningen till särskolan bygger på att

länsskolnämnden tilldelar skolhuvudmannen en resurs för en eller flera skolenheter i veckotimmar. Denna resurs baseras på timpla— nebunden undervisning, specialundervisning och särskild undervis— ning. Något förenklat kan anges att statsbidraget motsvarar 95 % av lönekostnaderna för lärare och skolledare.

Skoladministrativa kommittén föreslår i betänkandet "Förenklad skoladministration", SOU 1980:5, som överlämnats till oss för beaktande under vår utredning, att särskolans statsbidragssystem bör ersättas av ett som mera motsvarar grundskolans. Modellen för detta skulle vara -

1 Länsskolnämnden fastställer resurser i veckotimmar i princip enligt nuvarande bestämmelser. 2 Tilldelade veckotimmar utgör en resursram inom vilken skolhu— vudmannen själv får bestämma den slutliga organisationen och

resursanvändningen.

För varje veckotimma utgår ett TFU—anknutat veckotimpris. Tilläggsbidrag utgår för vikarier och vissa arvodastjänster

m. m.

5 Avgiftsbidrag utgår enligt nu gällande regler på samma sätt som för grundskolan. Förskott utbetalas utan rekvisition. Länsskolnämnden svararför statsbidragsgranskning och beslut om bidrag. 8 Utbetalning av bidrag sker genom SÖ.

#00

NIO)

Utöver ett lokalt ansvar för resursanvändningen och en enklare handläggning skapar förslaget även möjligheter till en bättre samordning vid integration mellan grundskola och särskola. Nack— delen med det föreslagna systemet jämfört med nuvarande bidragssystem är, enligt Skoladministrativa kommittén, mindre ekonomisk följsamhet för ett enskilt landsting.

De statsbidrag som utgår till kommunerna för den allmänna skolundervisningen och som kan vara av intresse i detta samman- hang år i första hand driftbidragen till grund— och gymnasieskolorna och specialundervisningen där.

För grundskolan gäller ett nytt bidragssystem från 1 978. Huvud— syftet för införandet av detta var att kommunerna skulle ges möjlighet att friare använda sina resurser där de bäst kunde behövas.

För lärare utgår bidrag i form av basresurser beräknat på elevantalet i resp årskurs i grundskolan. Till kostnaderna för skolledare utgår bidrag motsvarande årslönebeloppen. Därutöver utgår förstärkningsresurser och tilläggsbidrag avseende bl. a. sär— skilda insatser under skoldagen, kostnader för särskild undervis— ning, viss stödundervisning och undervisning i hemspråk.

För gymnasieskolorna utgår lönebidrag till den vanliga undervis— ningen, stödundervisningen, specialundervisningen och till den särskilda undervisningen. Gymnasiautredningen harf. n. i uppdrag att utreda bidragssystemet för gymnasieskolan. Oaktat detta har Skoladministrativa kommittén i det tidigare åberopade betänkan- det skisserat hur statsbidragen till gymnasieskolan kan ändras så att de anknyter till grundskolans bidragssystem.

Kommunerna har också möjlighet att uppbära statsbidrag för personell ass/s tans och för tekniska stödåtgärder m. m. åt handikap— pade elever som undervisas i grund— och gymnasieskolorna. Statsbidraget för personell assistans uppgår f. n. till 6,4 milj. kr. medan kommunernas kostnader för samma ändamål är långt större, f. n. ca 25 milj. kr. Beträffande kostnaderna för tekniska stödåtgärder svarar staten för ca 20 % av kostnaderna.

I bedömningen av hur resurstilldelningen skulle kunna bli till en särskolundervisning som är inlemmad i den allmänna skolan, kan man inledningsvis konstatera att specialundervisning av handikap- pade elever och finansiering av denna inte är något för den allmänna skolan främmande. Satsningen på personell assistans och tekniska hjälpmedel åt handikappade elever visar detta.

Hur kommunerna har utnyttjat möjligheten till friare resursan- vändning inom grundskolan och hur resurserna kommit handikap— pade elever till del har livligt spekulerats om i kretsar som står handikappade nära. En stor misstro mot kommunerna i detta avseende har också redovisats till oss i yttranden och vid olika sammankomster. Bl.a. väntas kommunerna utnyttja det nya bidragssystemet till att generellt minska elevantalet i klasserna, något som skulle gå ut över de elever som är i behov av specialundervisning.

Skolöverstyrelsen har i samband med SIA—uppföljningen genomfört en studie av resurserna för undervisningen i grundsko— lan under åren 1977/78,1978/79 och 1979/80. Där konstate— ras bl.a. att specialundervisningen minskat under dessa år. Mätt i speciallärartjänster skedde under första läsåret att bortfall på 320 tjänster i landet. Studien tyder också på att minskningen av specialundervisningen tonsatt tämligen konstant under följande läsår. Detta står i kontrast till resursökningen för den vanliga undervisningen inom grundskolan. Någon annan slutsats kan svårligen dras av ovanstående än att farhågorna besannats om att specialundervisningen av handikappade fått stå tillbaka till förmån för annat. Detta torde emellertid främst bero på ovana vid det nya bidragssystemets effekter.

Vi har under vår utredning av särskolan inte stött på olägenheter av nuvarande statsbidrag vad gäller driftbidragat till lärarlöner.

Enligt direktiven för vår utredning skall våra förslag leda till

förbättringar för de människor som kommer att beröras av de reformer som vi föreslår. Även om andra faktorer— som bibehållna normer för medgivande av lärartjänster, samma personalstab och förbättrad tillsyn och insyn i särskolan — sammantaget skulle kunna ge eleverna i särskolan samma betingelser även inom det allmänna skolväsendet, upplevs statsbidragen av många ha avgörande betydelse.

Krav har då ställts på att nuvarande statsbidrag även framdeles måste reserveras för särskolans elever. Vi kan instämma i att det finns behov därav, även om det på sikt borde vara ett mål att både förtroendemannaorgan och skolledning skulle ha sådan kännedom om resursbehov för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever att speciell destinering av statsbidragen vore överflödig.

Samtidigt är det uppenbart att det finns klara fördelar med överensstämmelse i regler för statsbidrag till särskolan och grund— och gymnasieskolan. Detta talar för att ett inordnande av särskolan i den allmänna skolan borde ske under bidragsformer som gäller för det allmänna skolväsendet. Inom detta system kunde sedan kompletteringar och modifieringar ske så att resurserna för under— visning av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever tillgo— doses.

Statsbidragen för grund— och gymnasieskolor utgår emellertid enligt skilda system. Om följsamhet skall råda i åldersmässigt avseende mellan särskolan och dessa båda skolformer, bl. a. för att underlätta organisatorisk samordning, innebär nytt bidragssystem för särskolan också splittrat sådant. Anknytning av särskolans statsbidrag till de system som råder inom det allmänna skolväsen— det kan därför ska enligt ett av två alternativ:

1. Anknytning till nuvarande former för bidrag till grundskolan och gymnasieskolan (dvs. splittring av bidragssystemet till särsko— lan).

2. Anknytning enbart till bidragssystemet för grundskolan. Det första alternativet ger organisatoriska förutsättningar för integrering av så rskolans statsbidrag över alla årskurser. Det andra alternativet begränsar integreringen till årskurserna i grundskolan. Alternativ två — som sammanfaller med den modell som skoladmi— nistrativa kommittén föreslagit för särskolan — har administrativa fördelar, något som knappast uppväger det positiva med det första alternativet. Bidragssystemet för grundsärskolan/träningsskolan bör därför enligt vår mening anknyta till bidragsformerna för grundskolan och motsvarande koppling bör finnas mellan bidrags— formerna för yrkessårskolan och gymnasieskolan. Den av Skoladministrativa kommittén föreslagna modellen för statsbidrag till särskolan bör kunna tillämpas för bidragsgivningen till grundskolan, träningsskolan samt för den särskilda undervis-

Alla här inte samma svindlande höjder

Det finns många trösklar i vår tillvaro. Många steg att våga ta. Man måste veta ut eller in.

Väl/"are ? med små valmöjligheter.

ningen och specialundervisningen som finns i anslutning till dessa skolformer. Enligt modellen skall resurserna i princip fastställas enligt nuvarande beräkningsgrunder. Vad som skiljer är möjligheter till friare användning av resurser inom ramen för anvisade bidrag, alltså en klar parallell till bidragssystemet för grundskolan. Men inte heller detta är något radikalt nytt för särskolan, där länsskolnämn— derna tilldelar resurserna för en eller flera skolenheter och huvud— mannen äger rätt att utnyttja dem med beaktande av normer för klasser, grupper och speciella undervisningsinsatser.

För yrkessärskolan bör anknytning kunna ske till statsbidrags— systemet för gymnasieskolan. Bidragen kommer då att utgå enligt årslönebelopp för lärartjänster. Vi förutsätter att nuvarande normer för klasser, grupper och individuell undervisning kommer att gälla. Frågan om eventuell anknytning av detta bidragssystem till det som gäller för grundsärskola/träningsskola får bli beroende av revideringen av statsbidragssystemet för gymnasieskolan.

Inom dessa bidragssystem bör kunna beaktas tidigare uttalade krav om särskild undervisning med 10 veckotimmar per deltagan— de elav, och samordnad specialundervisning på nuvarande nivå.

Därutöver bör den s. k. länsskolnämndsrasursen för grundskolan, särskolan och motsvarande för gymnasieskolan kunna tillgodose vilkoren för integration av barndomspsykotiska elever i vanlig undervisning.

Inom denna Iänsskolnämndsresurs skall skolhuvudmannen kompenseras för kostnaderna till personell assistans till vissa barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever.

Planering av elevs studier

Vi har tidigare pekat på att särskolans lärare och skolledning utan svårigheter kan följa med in i den allmänna skolan. Härigenom överförs kunskap och erfarenhet om begåvningshandikappade elever till specialundervisningen inom grund— och gymnasieskolor— na. Vi förutsåtter också att läroplanerna för särskolans olika skolformer kan fortsätta att gälla och reformeras i takt med övriga läroplaner.

En ytterligare utveckling av de pedagogiska insatserna kan också vara intensifierad planering av undervisningen för varje enskild elev. Vi avser uppläggningen av studiegång, ämnesval och övriga insatser för eleven både på lång och kort sikt. En sådan planering bör utgå från elevens förutsättningar och behov, något som väl överensstämmer med intentionerna i nuvarande läroplaner.

Genom denna planering skapas förutsättningarför individualise— rad undervisning, ett synsätt och en metod som bör gälla för all

undervisning av handikappade elever. Vi vill också förorda att denna planering dokumenteras så att den kan ligga som underlag för elevernas och föräldrarnas deltagande och synpunkter på undervisningens uppläggning och genomförande. Ett värdefullt samarbete mellan hem och skola skulle härigenom åstadkom— mas.

Det vi här förordar är inget nytt åläggande för lärarna — det faller inom ramen för läraruppgiften. Flertalet lärare har också sedan länge omsorgfullt planerat sin undervisning utifrån den enskilde elevens behov. Man planeringen börformaliseras, vilket vi tror är av stor betydelse.

Inom grundskolan och gymnasieskolan finns utvecklade former för elevernas medinflytande i undervisningens uppläggning och genomförande. Motsvarande bör så långt möjligt kunna tillämpas också när det gäller barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elevers undervisning i särskolan.

Det är givetvis även angeläget att föräldrarnas medverkan i ovan skisserade planering blir så väl utnyttjad som möjligt. Man får t. ex. inte tro att denna insats från föräldrarnas sida låter sig genomföras inom ramen för något "kvartssamtal". Det är därför naturligt att föräldrar till barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elever får möjlighet att delta i skolarbetet minst en dag per termin, vari ovan beskrivna planeringssamråd kan inrymmas.

Ett sådant deltagande i skolarbetet har vanligtvis ekonomiska konsekvenser för föräldrarna. Sådan ledighet bör därför föranleda ersättning enligt Barnomsorgsgruppens förslag om föräldraförsäk— ring för deltagande i barnomsorg och skola (SOU 1980:27).

Vad gäller föräldrars insikt om sina barn utgår vi ifrån att den allmänna föräldrautbildningen, som är under uppbyggnad, blir av värde också för föräldrar till handikappade elever. I de fall för— äldrarna har svårigheter att medverka i ovan föreslagna planerings— samråd kan den kontaktperson som vi i annat sammanhang föreslår bli till stöd för föräldrarna.

Summering

I detta avsnitt där vi prövar om förutsättningar finns för att föra in särskolan i det allmänna skolväsendet, dvs. låta särskolan bli en del av specialundervisningen inom grund— och gymnasieskolan, har vi kunnat konstatera att enighet föreligger om att det principellt är riktigt att det allmänna skolväsendet också omfattar psykotiska och utvecklingsstörda elever. Tveksamhet finns emellertid ute i landet om formerna och tidpunkten för en sådan reform av särskolan.

Beträffande personalsituationen kan dock konstateras att denna knappast i något avseende behöver påverkas av ett inlammande i det allmänna skolväsendet. Särskolans lärare och skolledare kan följa med till den allmänna skolan och där i princip få samma arbetsuppgifter som de har i dag. För särskolchaferna kan en övergång ske till länsskolnämnderna, där de svarar för tillsyn och stöd till undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklings— störda. De kan också få sina arbetsuppgifter vidgade till att omfatta undervisningen av andra handikappgrupper.

Normtalan för inrättande av klasser och grupper behöver ej heller ändras i den händelse särskolan skulle gå in i det allmänna skolväsendet. Oavsett detta bör klasser där barndomspsykotiska elever ingår ges sådana normer att hänsyn kan tas till dessa elevers speciella svårigheter.

Frågan om resurstilldelning för undervisning av handikappade elever är i hög grad beroende av statliga driftbidrag och villkoren för deras utbetalande. För att åstadkomma största möjliga förutsätt— ningar för organisatorisk samordning är det angeläget att statsbi— dragssystemen för särskolan och grund— och gymnasieskolorna överensstämmer. Detta kan åstadkommas även med bibehållande av särskolans normer för klass—, grupp— och enskild undervis— ning.

Betydelsefulla Ied i bevakningen av att den enskilde eleven inte får en mot tidigare försämrad situation inom det allmänna skolvä— sendet blir skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas tillsyn samt den planering av undervisningen som lärare, elever och föräldrar föreslås genomföra gemensamt.

Vid sammanvägning av detta kan vi konstatera att förutsätt— ningar finns för undervisning av barndomspsykotiska och utveck— lingsstörda elever inom det allmänna skolväsendet.

Sko/organisation och huvudmannaskap

I det föregående har vi prövat förutsättningarna för ett inordnande av Särskolan i det allmänna skolväsendet. Ett närmande av särskolan till vanlig skolundervisning har pågått lång tid och föranledde överväganden redan vid utarbetandet av 1967 års omsorgslag. Vi ser därför våra förslag enbart som fullföljanden av en pågående utveckling av särskolan.

Anledningen till att närmandet eftersträvas bottnar i önskan att handikappade skall ges möjlighet till social och samhällelig inte— gration. Konstaterandet att villkoren för undervisningen av dem också kan uppfyllas inom det allmänna skolväsendet gör att vi fullföljer överväganden om hur detta närmande till det allmänna skolväsendet organisatoriskt bör utformas.

Särskolan kan inlemmas i det allmänna skolväsendet genom att huvudmannaskapet övergårtill kommunerna, ledningen av särsko— lan överlåtes på kommun eller genom avtalsmässig reglering av samordningen mallan berörda huvudmän.

Gällande omsorgslagstiftning medger att landstingen överlåter ledningen av särskolan till den kommun där särskolan är belägen. Detta innebär inte att landstingen kan avhända sig huvudmanna— skapet för undervisning av utvecklingsstörda. Däremot bör övar— Iåtandet av ledningen medge att viss samordning kan ske av vanlig undervisning och särskola. Endast två kommuner, Göteborg och Malmö, har svarat för sådan ledning av särskolan. Vid utvärdering av särskolan i dessa kommuner (Thorslund 1979) har ej framkom— mit några påtagliga olikheter mellan särskolan där och särskolan i övngalandet

Avtalsmässig reg/ering mellan landsting och kommuner före— kommer i stor omfattning för att lokalintegrering av särskolan i det allmänna skolväsendet skall kunna ske. Kommun— och landstings— förbunden har utarbetat förslag till avtal, som upptar uppgiftsför— delningen mellan landsting och kommun, disposition av personal och lokaler samt ersättningsnormer. Avtalsformen har fungerat bra, sannolikt tack vara huvudmännens önskan att utveckla särskolan mot integrerade former och baredvillighet att svara för kostnaderna för detta. Det finns omvittnat att just landstingens ersättningar gynnat utvecklingsstörda barns möjligheter att ta del av kommunala barnomsorger.

Beträffande planeringsfrågor saknas emellertid samarbetsfor— mer, varför särskolans elever inte ingår i underlaget för planeringen av den allmänna skolan. Uppgifter finns om att särskolan kommer "sist i kön" vid fördelning av lokaler och utnyttjande av särskilda resurser. Skilda huvudmän kan också få till följd att parallella insatser kommer till stånd för exempelvis undervisningen i övningsämnen och ifråga om elevvården. Dubblaring av skolskjut— ser är, för att ta ytterligare ett exempel, inte bara föranledd av skilt huvudmannaskap för olika skolformer utan också en följd av olika upptagningsområden.

Ändring av huvudmannaskapet innebär att kommunerna övertar det ansvar för undervisningen som i dag ligger på landstingen. Vi avser här enbart särskolan och ej andra omsorgsformer som elevhem och föräldrastöd inom hemmavårdens ram. Motivet för detta — anknytning till barnomsorger, grundskola och gymnasie— skola — uppfylls både om särskolan försvinner som skolform och helt går upp i den vanliga skolans specialundervisning samt om särskolan får ingå som särskild enhet inom det allmänna skol— väsendet. Vi kommer, som följd av våra här redovisade överväganden, atti

avsnitt 12 föreslå att huvudmannaskapet för särskolan flyttas över på primärkommunerna. Detta ser vi som ett naturligt steg både med hänsyn till den utveckling som skett inom särskolan och det allmänna skolväsendet och i syfte att utveckla undervisningen för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda i takt med undervis— ningen för övriga barn och ungdomar. Men överförandet till kommunerna måste ske enligt tidigare redovisade villkor, omfat- tande bl.a. bibehållande av de särskilda pedagogiska insatser och resurser som i dag finns inom särskolan. Att detta beaktas bör bl. a. ingå som väsentlig del i den statliga tillsynen av skolväsendet.

Vårt förslag innebär att Särförskolan kommer att gå upp i de kommunala barnomsorgerna. Inom dessa skall psykotiska och utvecklingsstörda barn få stöd och stimulans efter sina behov. Da särskilda förskolgrupperna är visserligen under avveckling i takt med att individuell integrering i vanlig förskola utvecklas också för psykotiska och utvecklingsstörda barn, men de grupper som finns kvar bör också komma in under primärkommunalt ansvar samtidigt med överförandet av annan förskolverksamhet till kommunerna.

Undervisning av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda barn över sju år sker huvudsakligen inom särskolklasser. Endast ett fåtal barn är f. n. individuellt integrerade i andra klasser. Ändring av huvudmannaskapet medför ingen omedelbar förändring. Särskol— klasser kommer att finnas kvar för lång tid framöver.

Inom den allmänna skolan bör särskolan ingå som särskild gren av specialundervisningen. Individuellt integrerade elever föreslås tillhöra den klass de ingår i och få stöd genom skolans samordnade specialundervisning. Omfattningen av denna bör fastläggas vid elevvårdskonferens. Den samordnade specialundervisningen och den särskilda undervisningen som finns inom dagens särskola väntas som följd av reformen komma att samordnas med motsva— rande undervisning i grund— och gymnasieskolorna. Vi vill emeller— tid betona att båda undervisningsformerna måste ha bibehållen omfattning.

Beträffande specialsärskolorna har vi tidigare noterat att beho— vet av dem minskar. Nuvarande huvudmän bör därför fullfölja planeringen för deras avveckling. Avvecklingsperioden bör begrän— sas till att ej överstiga fem år från tidpunkten för ändrat huvud— mannaskap för särskolan. I avvecklingsprocessen bör ingå upp— rustning av behandlingsinsatserna i grupphem inom elevernas hemlän samt andra stödformer för elevernas omvårdnad. Under— visningen beräknas ska inorn vanliga särskolklasser, specialklasser och samordnad specialundervisning med kommunerna som huvudmän. Däremot kommer elevernas bostad i grupphem och annat stöd till dem eller deras familjer att ligga kvar under landstingskommunalt huvudmannaskap.

För övergångsvis kvarvarande Specialsärskolor innebär reformen att de kommuner där specialsärskolorna är belägna bör ta över ansvaret för undervisningen. Specialsärskolornas elevhem kom— mer däremot att under en avvecklingsperiod finnas kvar under landstingskommunalt huvudmannaskap.

Vi har i det föregående Övervägt vilket planaringsunderlag som måste finnas för särskolan och har därvid förordat särskilda särskolområden. Dessa bör fastställas av länsskolnämnden efter förslag av kommunerna.

En av kommunerna inom ett särskolområde bör få ansvar för särskolundervisningen. I allmänhet brukar antalet elever som behöver gå i särskola var högst i de befolkningsmässigt största kommunerna, varför dessa bör bli värdkommuner. Men undantag från detta bör vara möjligt. Vi vill emellertid föreslå att berörda kommuner i samarbete med länsskolnämnderna ges i uppdrag att besluta om vilken kommun som skall vara värdkommun inom ett särskolområde. Det bör emellertid i lag fastslås att den befolknings— mässigt största kommunen har ett sistahandsansvarför anordnan- de av särskola.

I värdkommunens ansvar ligger att bl.a. svara för initiering, planering och drift av särskola. Samverkan kommunerna emellan bör regleras genom avtal och ej grundas på kommunala förbund. Kostnadsfördelningen bör regleras i enlighet med kommunförbun— dens rekommendationer om interkommunala ersättningar.

Skolstyrelsen i värdkommunen är styrelse för all särskolunder— visning inom särskolområdet. Det är även värdkommunen som söker och uppbär statsbidrag för särskolundervisningen.

Beträffande tillsynen av särskolundervisningen kommer skol— överstyrelsen och länsskolnämnderna att också framdeles ha ansvaret för denna. Enda förändringen som våra förslag föranleder är att socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet för barnomsorgerna om psykotiska och utvecklingsstörda barn.

Undervisningen i särskola regleras genom stadganden i 1967 års omsorgslag med tillhörande stadga. Ofta är bestämmelserna där identiska med skollagsstiftningen för det allmänna skolväsen— det. Våra förslag om inordnande av särskolan i det allmänna skolväsendet talar för att lagstiftningen om undervisningen skall integreras med den reguljära skollagstiftningen. Stadganden om barndomspsykotiska och utvecklingsstörda elevers skolgång bör ingå med särskild skrivning i skollagen så att resurser och normer för klasser och grupper garanteras. I anledning därav lägger vi också fram förslag om ändringar i skollagen.

SOU 1981:26 Habilitering av barn och ungdomar 167 i l 5.4 Fritid och kultur

Betydelsen av att tillgodose barns och ungdomars behov av en aktiv och stimulerande fritid har framhävts i många sammanhang. Det kan röra sig om en rad olika inslag som t.ex. frilufts— och föreningsliv, studier, idrott och kulturaktiviteter som teater och musik. I allt högre grad har en välordnad fritidsverksamhet kommit att betraktas som ett viktigt inslag i förebyggande och stödjande arbeta för barns och ungdomars utveckling. Detta markeras i regeringens proposition om socialtjänsten (1 979/80:1 ).

Ökade insatser har skett både genom samhällets och frivilliga organisationers försorg. Omfattning och utformning skiljer sig dock i hög grad i olika delar av landet.

Stora olikheter finns också beträffande tillgång på fritidsverk— samhet för handikappade barn och ungdomar. Föräldrar upplever ofta att hemmaboende handikappade barn och ungdomar tillgodo— ses i mindre utsträckning än barn och ungdomar som har anknyt— ning till någon institution. Samtidigt kan sägas att institutionell fritid många gånger uppvisar stora brister.

Vi finner det angeläget att understryka vikten av att en varieran— de fritidsverksamhet ställs till förfogande för alla handikappade barn och ungdomar oavsett var det bor i landet eller om de stadigvarande bor hemma eller ej. Vi vill emellertid särskilt upp— märksamma fritidsaktiviteternas roll bland de stödresurser som kan göra det möjligt förflera handikappade barn och ungdomar att växa upp hos sina familjer eller i annat enskilt hem.

Principerna om normalisering och integrering har stora möjlig— heter att förverkligas inom fritiden. Nya initiativ och resurser behövs dock för att komma till rätta med brister som bl. a. berör organisation, ansvar och tillgänglighet. De har i sin tur ett nära samband med kunskaper om och inställning till barn och ungdomar med handikapp. Som bakgrund till våra förslag redovisar vi i det följande hur fritidsverksamhet för barn och ungdomar bedrivs av kommuner, landsting och olika organisationer. I stora delar gäller denna beskrivning också verksamhet för vuxna som vi i övrigt behandlar under 6.4.

Bakgrund Verksamhet i kommunal regi

Den kommunala verksamheten för barns och ungdomars fritid bygger på insatser från skolan, socialtjänsten, kultur— och fritids— nämnderna. Inom socialtjänsten finns fritidshem, ungdoms— och fritidsgårdar. Skolan förfogar över skoldaghem och musikskola,

medan kulturnämnderna genom biblioteken svararför bokutlåning men också för utställningar, film, teater och konserter. Det kom— munala stödet till föreningar sker i de flesta fall via fritidsnämnder— na i form av bidragsgivning, upplåtelse av lokaler och annan service till föreningar.

Den av riksdagen beslutade samlade skoldagen (SIA) bygger på ett starkt inslag av föreningsinsatser. Kommunerna skall därför inte ordna verksamhet som konkurrerar med föreningslivet, däremot skall de ha kompletterande sådan om utbudet genom föreningar blir begränsat. Skolstyrelserna skall bära ansvaret för alla aktivite— ter inom den samlade skoldagen och möjliggöra att föreningarna medverkar bl. a. med eftermiddagsverksamhet och genom läger och sommargårdar under sommartid.

Handikappade barn och ungdomar har i princip tillgång till det kommunala fritidsutbudet, men mycket sällan är aktiviteterna där anpassade till dem. Det är emellertid uppenbart att man blivit medveten om behovet av insatser för handikappade. Därför kan man nu se exempel på gruppverksamhet för olika handikappgrup- per inom ungdoms- och fritidsgårdar. I några kommuner har man också börjat med särskild information om vad som är anpassat för resp. handikappgrupper. Färdtjänstans utbyggnad har också varit av väsentlig betydelse.

Viss verksamhet i kommunal regi har kommit igång för handi— kappade som följd av samarbete mellan kommuner och landsting. Landstingens omsorgsverksamhet har t. ex. sökt inspirera föreningar och kommuner till aktiviteter för utvecklingsstörda. Fritidsgårdarna har sålunda i större utsträckning än tidigare öppnat sin verksamhet också för dem. Initiativ i sådan riktning har ofta tagits av fritidsledare inom landstingets omsorgsverksamhet. Många gånger har en början skett genom sammanhållna lokalin— tegrerade grupper med samma aktiviteter som för övriga inom fritidsgården. En naturlig upplösning av dessa grupper och en individuell integrering har kunnat komma till stånd när erfarenhe— terna påverkat osäkerhet och motstånd. Fortfarande förefaller det emellertid vara så att handikappade barns och ungdomars möjlig— het till deltagande i kommunal fritidsverksamhet är beroende av deras närståendes (anhöriga, omsorgspersonal etc.) insatser. Han— dikappade barn och ungdomar räknas inte naturligt in i ett underlag för planering av fritidsverksamhet. I den mån detta sker kan man ändå notera stora brister beträffande uppsökande och informeran- da åtgärder. Undantag finns dock t. ex. i Stockholms kommun och några närliggande kommuner där man påtagit sig ettjämförelsevis större ansvar än i de flesta andra.

Olikheter inom landet belyses i en undersökning som är 1979 redovisades av en arbetsgrupp inom statens ungdomsråd ("Kom—

munernas fritidspolitik"). (Utredningen avsåg fritid och kultur både för barn, ungdomar och vuxna.)

Stora skillnader finns på alla nivåeri undersökningsgruppens 30 kommuner; olika uppfattningarförekommer t. ex. om mål, besluts- processer och prioriteringar av olika verksamhetsformer. De mål för fritidspolitik som beskrivs i statliga utredningar om idrotts—, handikapp— och kulturpolitik är dåligt förankrade på kommunnivå, trots att många kommuner presenterar övergripande mål om alla kommuninnevånares rätt till meningsfull fritid. | fritidsnämnderna (som ärs. k.frivilliga nämnder) förekommer sällan måldiskussioner. Detta har bl.a. som effekt en alltför självklar prioritering av idrott och en föga genomarbetad hållning till det kommersiella fritidsut— budet. Man stöder föreningsaktivitater men har svårt att genom— föra långsiktiga planer för satsningar som medför en varierad fritidsverksamhet.

Det konstateras i samma undersökning att handikapputred— ningens "Kultur åt alla", SOU 1976:20, är det betänkande som diskuterats minst i nämnderna. Lokaler och anläggningar handi— kapp anpassas baträffanda fysisk tillgänglighet i stor utsträckning medan verksamhetens innehåll och tillgänglighet i vidare bemär— kelse sällan beaktas. Utredningen avspeglar på detta område en stor osäkerhet i kommunernas nämnder. Ofta hänvisar man till kommunala handikappråd, enskilda handikapporganisationer eller andra myndigheter.

Verksamhet i Iandstingsregi

Landstingens insatser för kultur är främst inriktade på att stödja verksamhet som har intresse för hela länet. Det kan gälla ekono— miska bidrag för museal verksamhet, musikliv och teater. Vanligt är också att landstingen genom stipendier främjar målarkonst och författarskap. Denna typ av kulturella insatser har generell inrikt— ning och är ej sammanlänkad med de verksamhetsområden som i övrigt främst ankommer på landstingen.

Inom landstingets omsorger för utvecklingsstörda knöts till en början fritidsledare till institutionerna för barn och ungdom. I och med omsorgernas ökade inriktning mot elevhem och inackorde— ringshem blev en annan organisatorisk uppläggning alltmera angelägen. Från att tidigare direkt ha lett fritidsaktiviteter har fritidspersonalen övergått till att i större utsträckning organisera och på andra sätt stimulera och stödja verksamhet som bedrivs av utvecklingsstörda och deras närpersonal. Vårdpersonalen har härigenom fått en mera aktiv roll inom fritidsverksamhaten samti— digt som utvecklingsstördas möjligheter att välja aktiviteter beto— nats.

För närvarande förfogar samtliga landsting över personal för fritidsverksamhet inom omsorgerna om utvecklingsstörda. Antalet fritidsledare eller motsvarande uppgick under 1 980 till 233,5 (1 79 heltids- och 54,5 deltidstjänster). Vissa landsting har därutöver extra personal för stöd och assistans inom fritidsverksamheten. Denna insats har varit av avgörande betydelse för många gravt handikappade och barndomspsykotiska. För den närmaste femårs— perioden finns inom landstingen en planerad utbyggnad med inemot 30 fritidsledartjänster. De avser verksamhet för både barn, ungdom och vuxna.

I vår kartläggningsrapport Ds S 1978:9 berörs fritid och kultur för utvecklingsstörda. Där ges exempel på fritidsverksamhet, bl. a. klubbar som anordnats i samarbete med FUB, samt på olika insatser som syftar till att ge utvecklingsstörda större möjligheter att tillgodogöra sig fritidsutbud.

Verksamhet i föreningsregi

Inom kommunerna svarar föreningar för flertalet fritidsaktiviteter. Innehåll och omfattning varierar beroende av föreningarnas inrikt— ning och ändamål.

De flesta är i princip öppna för handikappade, men få föreningar har anpassat sin verksamhet till dem. Det gör att många handikap- pade i realiteten är utestängda från möjlighet att delta aktivt. Exempel finns dock på föreningar som helt omvandlat sin verksam— het för att ändra på detta förhållande. I andra fall finns verksamhet för handikappade jämsides med ordinarie verksamhet, t. ex. handi- kappidrott.

Till föreningslivet hör givetvis också handikappföreningarna, som har till uppgift att tillvarata olika handikappgruppers intressen men också ge möjlighet till aktiviteter och samvaro med andra i samma situation.

Motsvarande insatser för handikappade barn och ungdomar har också skett inom idrotten. Där arrangeras även särskilda skolmäs— terskap för handikappade elever i samma grenar som i övrigt utvecklats inom handikappidrotten. Däremot finns det få exempel på att ungdomsidrotten kompletteras med handikappidrott.

Ett annat område där handikappade barn och ungdomar aktive— rats allmer inom föreningslivet är genom Studieförbunden. Här förekommer såväl studier som konstnärlig verksamhet, teater, musik.

Verksa'nhet genom centrala organisationer

Utvecklingen av fritidsverksamhet för handikappade är i stor utsträckning beroende av centrala insatser. Vi tänker här på studieförbundens metodutveckling och ledarutbildning men också på den inspiration som kan ges genom riksorganisationer som riksteatern, rikskonsertar m.fl. Man kan här klart se att en utveckling kommit till stånd genom att att särskilt organ inom organisationen eller särskilda tjänster börjat inrättas för arbete bland handikappade. Ett exempel är riksteaterns satsning på tyst teater och teckenspråkför döva. Verksamheten behöver emellertid en vidare utveckling med sikte på barn och ungdom med handi- kapp. Det gäller också massmedia.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLA G

Vi har beskrivit en utveckling av fritids— och kulturaktiviteter för barn och ungdomar med handikapp. Den är positiv men uppvisar brister. De sammanhänger till en del med den ojämna utvecklingen av insatser för alla barn och ungdomar. Vi knyter förhoppningen till att socialtjänstens betoning av fritid i ett förebyggande arbete leder till att personella och ekonomiska resurser ställs till förfogande och att bättre former för samverkan etableras mellan olika förmedlare av fritids- och kulturverkamhet. Vi vill också framhålla betydelsen av att åtgärder enligt SIA—utredningen kommer till stånd.

Socialtjänsten och SIA innebär reformer som kan vara mycket avgörande för handikappade barns och ungdomars möjligheter att få del av ett fritidsutbud. Vi vill också betona vikten av en fortsatt utbyggnad av färdtjänsten för handikappade och ett förverkligande av olika krav på miljöanpassning som vi beskrivit i annat samman- hang i vårt betänkande.

Vi vill också särskilt framhäva den stora roll som en väl fungerande fritidsverksamhet kan innebära inte bara för barn och ungdom med handikapp utan också som en del i avlösning i vård och tillsyn för deras föräldrar. Dessutom har fritidsverksamhet betydelse för en ömsesidig frigörelse mellan föräldrar och deras handikappade barn och kan t.ex. förbereda en boendesituation utanför föräldrahemmet.

Många av de brister som vi funnit beträffande fritidsaktiviteter för barn och ungdom sammanhänger med oklara ansvarsförhål- landen som också ger mindre förutsättningar att fullt ut ta tillvara gemensamma resurser.

Vi vill beakta det genom våra överväganden och förslag som vi i det följande samlat under rubrikerna organisation och samverkan, innehåll i fritidsverksamhet och särskilda stödinsatser.

Organisation och samverkan

Ida synpunkter som kom oss till del isamband med vår rapport om omsorger om utvecklingsstörda (Ds S 1978:9) betonades fritids- verksamhetens stora betydelse. Krav ställdes på att fritids- och kulturåtgärder skulle få en plats i en ny lagstiftning på samma sätt som t.ex. boende, utbildning och sysselsättning i omsorgslagen. Samtidigt betonades vikten av ett nära samarbete och integrering med fritidsverksamhet förmedlad av andra än omsorgshuvudman- nen.

Vi har tidigare framhållit att primärkommunen har ett ansvar för alla barns och ungdomars fritid. Detta ansvar gäller också handi— kappade barn och ungdomar, alltså även dem som bori landstings— kommunala grupphem.

Det är emellertid uppenbart att kommunerna många gånger kan stöta på svårigheter att nå fram med sitt utbud just till de handikappade som vår utredning handlar om, både till dem som bor i grupphem och enskilt. Landstingen måste därför medverka i fritids— och kulturutbudet. Denna medverkan kan dels bestå i förmedling av fritidsverksamhet och kultur, dels i anpassning av utbudet till det behov som handikappade har.

En sådan anpassning underlättas självfallet om någon inom kommunens fritidsförvaltning har ett särskilt ansvar för att bevaka handikappades möjligheter att ta del i fritidsaktiviteter.

Vi ser det naturligt att landstingens ansvarockså innefattar att de som bor i grupphem får delav ett adekvat fritids- och kulturutbud. Detta bör i första hand ske genom att de får delav det kommunala fritidsutbudet på orten. Ibland räcker detta inte utan nämnden måste ordna kompletterande insatser vid sina grupphem. I särskil- da fall bör en hemmaboende svårt handikappad även kunna delta i en sådan aktivitet.

Strävan bör självfallet vara att också dessa insatser integreras i verksamhet som bedrivs av primärkommun eller annan instans. Ett nära samarbete är nödvändigt och ställer också krav på att landstingets habiliteringsnämnd genom sin organisation för sam— ordnad habilitering och genom sin personal vid bl. a. grupphem kan förmedla kunskaper om handikappade barns och ungdomars villkor.

Personalplanering och uppläggning av verksamhet vid grupp— hem bör beakta de behov som föranleds av att fritids— och kulturaktiviteter under normaliserade villkor skall stå till förfogande för barn och ungdomar med olika grad av handikapp. Det ärsärskilt betydelsefullt under Iovperioder. Grupphemmen bör i sin fritids— och kulturverksamhet stödjas dels av centralt placerade befatt— ningshavare med särskilt ansvar för fritidsfrågor, dels av distrikts—

lagen inom organisationen för samordnad habilitering.

I annat sammanhang föreslår vi personliga vårdare för handikap— pade barn och ungdomar med svåra komplikationer. Primärkom- munen svarar enligt förslaget för denna insats, som på ett naturligt sätt också kan leda till aktiviteter som fyller behov hos t. ex. psykotiska eller andra barn och ungdomar som har svåra handi- kapp.

En stor flexibilitet är nödvändig i samarbete mellan de olika huvudmännen. Det kan i vissa fall vara lämpligt att landstinget som huvudman arrangerar verksamhet i anslutning till något grupphem. Det bör därvid kunna vara möjligt även för hemmaboende handi- kappade barn och ungdomar att delta.

Inom ramen för sin huvuduppgift att erbjuda god tillsyn har de kommunala fritidshemmen möjlighet att stimulera handikappade barn och ungdomar genom ett varierande innehåll som också kan leda till ett intresse för fritids— och kulturutbud utanför fritidshem- men.

Det är en betydelsefull insats som betonas av att handikappade barn ofta har behov av fritidshem eller liknande högre upp i åldrarna än andra barn. Många gånger föreligger ett sådant behov under hela deras skolgång. Tyvärr är tillgången på fritidshem otillräcklig. Detta drabbar alla och alltså även barn med handikapp. Det förutsätts dock att en fortsatt utbyggnad sker av fritidshem och att handikappade barns behov därvid speciellt beaktas. Vi finner det emellertid angeläget att kommunerna med sitt ansvarför barn— och ungdomsomsorg strävar efter att finna flexibla lösningar för tillsyn och aktiviteter för handikappade barn och ungdomar även om brister fortfarande föreligger beträffande fritidshemmens utbygg— nad.

Det kan t. ex. innebära att vissa handikappade barn får använda daghemmen för tid utöver skoltid under de första skolåren eller att en höjd åldergräns kan medges individuellt för handikappade barn på fritidshem.

För elever högre upp i tonåren är placering på fritidshem en mindre lämplig åtgärd. Vid sidan av fritidshemmen måsta primär- kommunen därför ansvara för att andra och varierade former av tillsyn och aktiviteter kommer till stånd.

Här behövs ett utvecklingsarbete som både tar fasta på avlös- ningsaspekten och ungdomarnas behov av att i gemenskap med andra ungdomar delta i fritidsaktiviteter. Goda erfarenheter har t. ex. vunnits genom fasta grupper och faddersystem på fritidsgår— dar och s. k. öppet hus som bedrivits av handikapporganisationer eller landstingens omsorgsverksamhet.

Erfarenheterna skulle emellertid behöva en större spridning för att kunna bli underlag för en mera allmän och ytterst angelägen

satsning. Handikapporganisationerna spelar därvid en betydelse- full roll. Vi finner det lämpligt att primärkommunerna vid sin utformning av tillsyn och fritidsaktiviteter för handikappade ton- åringar samvarkar med handikapporganisationerna och lands- tingens fritidspersonal.

Lovverksamhet är också ett område som kräver god samverkan mellan olika organ. Handikappade barns familjer behöver ökade möjligheter till avlösning under skollov, i synnerhet under längre lov. Detta behov delas av andra barnfamiljer men blir markerat då familjen har ett handikappat barn. Samtidigt behöver handikappa— de barn som andra barn få tillgång till varierande aktiviteter då de är lediga från skolan.

Goda förutsättningar bör skapas för att tillgodose såväl det handikappade barnets som familjens behov. Längre lov innebär merendels behov av flera typer av insatser i en och samma familj. Det handikappade barnets lovaktiviteter måste ofta knytas både till perioder av boende i och utanförfamiljen för att t. ex. möjliggöra en avvägning i förhållande till föräldrarnas behov av semester.

Stora krav måsta ställas på god samverkan mellan ansvariga för olika former av fritidsverksamhet, korttidsboende och medhjälp i vård och tillsyn. Brister i samverkan hämmar både en utbyggnad av resurser och ett flexibelt utnyttjande av befintlig verksamhet.

Ofta föreligger en brist på information som måste avhjälpas: föräldrartill handikappade barn har varken fått tillfälle att ge uttryck åt familjens individuella behov eller fått kännedom om tillgängliga alternativ. Ett medel att förbättra denna situation utgörs av återkommande inventeringar som på sina håll görs i samverkan mellan landsting och kommun. De kan ge ett kvalitativt och kvantitativt planeringsunderlag som bl. a. utvisar vilka särskilda personella och materiella resurser som måste ställas till förfogande för att underlätta det handikappade barnets deltagande t.ex. i primärkommunens lovverksamhet (ex. simskola, sommargårdar och särskilda lovaktiviteter knutna till fritidsgårdar). Denna verk— samhet måste baseras på ett underlag som också omfattar handikappade barn i kommunen.

Vi förutsätter att kommunerna inom sitt ansvar enligt social— tjänstlagen svarar för återkommande inventeringar av behovet av fritids— och lovaktiviteter för handikappade barn och ungdomar.

Det bör sedan resultera i ett väl utvecklat samarbete runt det enskilda barnet för att förena stödinsatser från olika huvudmän (korttidsvård, fritidsverksamhet, social hemtjänst). Självfallet är handikapporganisationers och andra föreningars medverkan väsentlig i att sådant samarbete. Konkreta erfarenheter kan bl. a. hämtas från lovaktiviteter riktade till hela familjen (familjeläger, sommarkurser). Dessa aktiviteter har flera funktioner: de ger

gemenskap med den egna familjen och med andra familjer med handikappade barn, utbyte av information och erfarenheter och en samtidig avlösning i tillsyn. Denna verksamhet har ofta kommit till stånd tack vare ett nära samarbete mellan frivilliga organisationer och huvudmän. En utveckling är mycket önskvärd och angelägen att främja.

Innehåll i fritidsverksamhet

Vi stöder och förordar ett innehåll i fritidsaktiviteter som ger handikappade barn och ungdomar möjlighet till en allsidig utveck— ling i gemenskap med andra barn, ungdomar och vuxna. Insatserna skall stödja erfarenheter som kan ge ett positivt handikappmadve- tande och förbereda för ett så självständigt vuxenliv som möjligt. I detta ingår att verka för att kunskaper om handikapp och handi— kappades villkor också tillförs omgivningen genom fritidsverksam— heten.

Stor vikt skall fästas vid att handikappade barn och ungdomar deltar aktivt i fritids— och kulturliv. Personlig initiativ— och idérike— dom hos dem som förmedlar och arrangerar sådan verksamhet har ibland visat sig ha väl så stor betydelse som andra resurser. Inom ramen för redan befintlig verksamhet skulle ytterligare insatser kunna göras för att åstadkomma integrerade aktiviteter för handi— kappade barn och ungdomar. Strävan bör vara att innehållet i verksamheten anpassas till olika handikappades behov och att det samtidigt sker under normaliserande villkor. Det är särskilt bety— delsefullt för handikappade tonåringar som kan uppleva en bety— dande utsatthet och isolering både på grund av pubertet och handikapp. Bristande tillgänglighet hos transportmedel och fysisk miljö kan, liksom brister i fritidsarrangörers och kulturförmedlares kunskaper om handikapp, åstadkomma att dessa tonåringar hän— visas till ett mycket ensidigt utbud som inte på något sätt motsvarar andra ungdomars möjligheter. Sådana upplevelser kan ha stora och negativa konsekvenser för personlighetsutveck- lingen.

De motverkas genom att redan antagna beslut om miljöanpass— ning m. m. förverkligas och genom en intensifierad strävan att på olika sätt förmedla kunskaper om handikappades villkor.

Vi vill särskilt betona behovet av fritids— och kultu raktiviteter för gravt handikappade och barndomspsykotiska barn och ungdomar. Det ställer krav på en fortsatt metodutveckling och understryker allmänna krav på tillgänglighet. Erfarenheterna har visat att okon— ventionella och individuella lösningar positivt kunnat påverka hela livssituationen för dessa barn och ungdomar. Bl. a. inom läkepeda— gogisk verksamhet finns erfarenheter som är angelägna att spri- da.

Huvudmännen och tillsynsmyndigheten bör ta initiativ som leder till en fortsatt utveckling och spridning av bl. a. sådana erfarenheter. Vi hyser även förhoppningen att studieförbund, andra kulturför— medlare och handikapporganisationer också fortsättningsvis stäl— ler sina kunskaper till förfogande och verkar i samma riktning.

Övriga stödresurser

Vi har flera gånger återkommit till färdtjänstens betydelse och förutsätter en angelägen utbyggnad. Därutöver vill vi här också förstärka motiven för s.k. personlig vårdare som vi föreslagit tidigare under 5.2. De spelar en avgörande roll för möjligheterna till olika aktiviteterför vissa gravt handikappade och barndomspsyko- tiska barn och ungdomar.

Vi anser vidare att andra former av avlösningshjälp i hemmet också skall kunna medverka till att handikappade barn och ungdomar får tillgång till fritids— och kulturaktiviteter.

Vi anser även att ett betydelsefullt stöd erbjuds genom att fritidsfrågor belyses inom ramen för handikappkunskap iolika utbildningar.

5.5. Andra stödinsatser. Hjälpmedel inledning

Landstingen ansvarar för att handikappade kostnadsfritt emåller hjälpmedel som de behöver för den dagliga livsföringen.

För denna verksamhet erhåller landstingen stöd från stater (FSF 1 9751963). Hjälpmedelsersättningens storlek ärför år 1 981 52 kr. för varje invånare som var bosatt inom landstingsområdet vidårets början.

Av hjälpmedelsersättningen skall ett visst belopp tillföras er fond för drift av Handikappinstitutet som är ett centralt organ för hjälpmedelsförsörjningen i landet. Institutet har bl. a. till uppgft att bedriva forskning och utvecklingsverksamhet samt prova och informera om hjälpmedel. Det skall ske utifrån en helhetssvn på handikappade och deras situation. Förutom tekniska frågor be— aktas även sociala, psykologiska, pedagogiska, medicinsk; och ekonomiska aspekter på hjälpmedel och hjälpmedelsanxänd— ning.

För att uppnå en över landet enhetlig hjälpmedelsförsörjnirg ger institutet ut en hjälpmedelsförteckning. På denna förteclning uppförs de hjälpmedel som institutet rekommenderar Iandstngen att kostnadsfritt utlämna till handikappade. l hjälpmedelsföreck- ningen, som utkommer fyra gånger per år, anges vidare vilka

yrkesgrupper, som har rätt att ordinera olika hjälpmedel. Bland de ordinationsberättigade yrkesgrupperna finns olika läkarkategorier, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, logopeder och distriktssköter- skor.

Landstingens hjälpmedelsverksamhet är i sin nuvarande form relativt ung och har hittills företrädesvis varit inriktad på vuxna normalbegåvande personer med fysiska handikapp, t.ex. hörsel— skada, rörelsehinder, synskada.

För en annan viktig hjälpmedelsverksamhet svarar statens institut för läromedelsinformation (SIL). SIL är bl. a. huvudman för rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel, vars uppgifter är att förse handikappade elever i olika skolformer med specialanpassa- da läromedel och hjälpmedel. Rikscentralerna är fyra stycken, en för hörselskadade, en för rörelsehindrade, en för synskadade och en för utvecklingsstörda (RPH-Sär). Hjälpmedelsverksamheten för handikappade elever i olika skolformer, utom särskolan, utreds f. n. av integrationsutredningen.

RPH—Sär har till uppgift att främja tillgången på pedagogiska hjälpmedel för elever i särskolan samt för utvecklingsstörda elever i vuxenutbildningen. Man skall utveckla, framställa, informera om och också låna ut pedagogiska hjälpmedel för utvecklingsstörda elever. Centralen skall i samarbete med övriga RPH-centraler även beakta de flerhandikappades behov. På rikscentralen finns en omfattande permanent utställning av pedagogiska hjälpmedel och i anslutning till denna en viss kursverksamhet.

Lekoteken— ca 70 i landet— erbjuder insatser för barn som i vissa stycken gränsar till barnhjäIpmedelsverksamheten.

Lekotekets främsta uppgift är att till förskolan och familjer med handikappade barn eller andra barn med särskilda behov ge lekrådgivning. Detta innebär att man dels lånar ut särskilt tränande, stimulerande och utvecklande hjälpmedel/leksaker, dels tillhanda- håller pedagogisk handledning och rådgivning.

Barnomsorgsgruppan har i sitt betänkande SOU 1978:5 För- äldrautbildning: Kring barnets födelse, beskrivit Iekotekens verk- samhet och lagt förslag om fortsatt inriktning.

Huvudmanför lekoteken kan vara landsting, primärkommun eller organisation exempelvis FUB, RBU, Röda korset osv.

Beträffande Iekotekens framväxt säger barnomsorgsgruppen

"Lekoteken har ofta tillkommit på privat initiativ. Deras existens kan sägas avspegla en bristsituation när det gäller samhällsresurser att ge stöd i det avseende som antytts till handikappade barn. Samhället har emellertid efterhand skaffat ökade resurser för dessa barn. Även om mycket fortfarande återstår förtjänar här framhållas den utbyggnad

av landstingens habiliteringsresurser — omsorgsverksamhe— ten, habiliteringsvarksamheten för rörelsehindrade barn, pedagogisk hörselvård—som pågår. Till stora delar inry'mmer dessa verksamheter likartade resurser och åtaganden som Iekotekan har. Det är därför viktigt att lekoteken samordnas med dessa verksamheter för att förhindra dubbelarbete."

ÖVER VA'GA NDL-'N OCH FÖRSLA G Vad är hjälpmedel?

Med hjälpmedel för handikappade avses vanligtvis hjälpmedel för att kompensera fysiska handikapp. De skall ge den enskilde individen en högre grad av självständighet. De flesta hjälpmedel av denna typ är utformade för vuxna normalbegåvade människor.

De personer som ingår i vår utrednings personkrets avviker alla från "normalbagåvad fysiskt enkelhandikappad". De behöver hjälpmedel särskilt anpassade efter — ålder — begåvningsnivå — flerhandikapp. Därutöver är det väsentligt att beakta den enskildes totala situation. Man kan lägga fyra huvudaspekter på hjälpme- delsproblamen tekniska, pedagogiska, sociala och organisato— riska.

Med de tekniska aspekterna kan menas den fysiska miljön och olika hjälpmedelstekniska utformningar och egenskaper.

Med pedagogiska aspekter menas de insatser som syftar till att hjälpa handikappade att förstå, att lära och att träna så att de kan använda sin erfarenhet och sina kunskaper i samspel, hantering och kommunikation med den fysiska och sociala miljön. Pedago- giska hjälpmedel kan till sin natur vara tekniska men ärtill för något som brister i t. ex. läsförmågan på grund av synskada eller begåvningshandikapp eller bådadera. I det fallet blir ljudbandet eller bandspelaren hjälpmedlet. Inom RPH—centralerna finns en mängd pedagogiska hjälpmedel, som också kan användas i det dagliga livet i samhället utanför skolan.

Med sociala aspekter menas den sociala miljö där handikappade lever, omgivningens möjligheter att stödja, hjälpa och träna man också de krav som miljön ställer på den handikappade.

Med organisatoriska aspekter menas den handikappades möjlig- hatar att få tillgång till hjälpmedel och att få möjlighet till individuell anpassning och service av sina hjälpmedel.

Hjälpmedel för barn/ungdomar

Barns behov av speciellt utformade hjälpmedel har uppmärksa m— mats på senare år. Hjälpmedlen måste ha positiv mening för barnet. Det är viktigt att barnet tillsammans med omgivningen kan

acceptera hjälpmedlet och att det kan upplevas som en naturlig del i barnets sociala miljö.

Vi anser det angeläget att utvecklingen kan fortsätta så att barnhjälpmedel görs attraktiva för barn. Vi vill också understryka den alldeles särskilt känsliga situation som ungdomar från 10—1 1 år och uppåt befinner sig i, då hjälpmedlens utformning och individuella anpassning är av stor betydelse för identitetsutveckling och handikappmedvetande. Handikappinstitutet bör här tillsam— mans med handikapporganisationerna och deras ungdomssektio— ner bedriva ett utvecklingsarbete. De flerhandikappade barnens och ungdomarnas hjälpmedelsbehov kräver särskilda samord— ningsinsatser.

Hjälpmedel för att kompensera begåvningshandikapp

Hjälpmedel finns i huvudsak för att kompensera fysiska handikapp. Vissa försök har dock gjorts att kompensera kommunikationshin- der med t. ex. Bliss—systemet och låssvårigheter med bandspelare och ljudband. Utvecklingsstörda kan möta en rad andra svårigheter på grund av sitt begåvningshandikapp. Hjälpmedel för att i det dagliga livet kompensera detta saknas nästan helt utanför skolan. Om jag inte kan klara begreppet tid behöverjag hjälpmedel för det, om jag inte klarar begreppen ru m, kvalitet, kvantitet och orsak eller inte kan kommunicera på ett för andra föreståeligt sätt behöverjag hjälpmedel för det osv.

Utvecklingsstörningen kan inte kompenseras enbart med teknik utan kräver specialanpassad pedagogik i både hantering och hjälpmedel. Dessa måste anpassas pedagogiskt efter såväl begåv- ningsnivå som ålder/erfarenhet. En utvecklingsstörd 16—äring använder kanske en tvåårings sätt att lösa problem, men det betyder inte att han i alla avseenden fungerar som en tvååring.

Vi anser det som en viktig uppgift för ansvariga organ — landstingen — Handikappinstitutet — SÖ — RPH—Sär, att utarbeta hjälpmedel för barn och ungdomarför att kompensera begåvnings— handikapp. Det kommer att innebära behov av forsknings— och utvecklingsinsatser där bl. a. SÖ:s pedagogiska FOU—medel till viss del bör kunna utnyttjas.

Anpassning av hjälpmedel

Vi har tidigare talat om behovet att anpassa utformningen av hjälpmedel efter barns och ungdomars situation. En mera indi— viduell anpassning av hjälpmedlen måste dessutom nästan alltid ske. Det arbetet utförs vid hjälpmedelscentralen av hjälpmedels— tekniker. De måste i sin tur ha hjälp av dugliga hantverkare. Med

dagens brist på sådan yrkeskunnig personal finns risk för att fina hjälpmedel inte går att nyttja på ett för individen riktigt sätt.

Landstingen bör se över sina möjligheter att iframtiden rekrytera hantverkare för hjälpmedelsanpassningen och i samband därmed försöka påverka rekryteringen till dessa yrkesutbildningar inom gymnasieskolan.

Lekotek/barnhjälpmedelscentraler

Barnomsorgsgruppen har i betänkandet Samverkan i barnom— sorgen Il (Ds S 1976:7) deklarerat en allmän syn på ansvarsför— delning mellan kommun och landsting beträffande stöd och omsorg om handikappade barn. Det innebär att huvudansvaret för pedagogiskt stöd och social omsorg om handikappade barn läggs på primärkommunen och att landstinget ger ett kompletterande stöd.

Denna ansvarsfördelning ligger helt i linje med våra förslag om landstingens ansvar för handikappade barn.

Lekotekens ursprungliga syfte var att ge lekrådgivning och informellt hålla kontakt med barn med behov av särskild stimulans. Verksamheten har sedan huvudsakligen utvecklats i två riktningar, dels en allmän lekrådgivning och lekmaterielutlåning, dels en mera specialiserad pedagogisk rådgivning och bedömning av funktions— förmåga genom lek hos barn med handikapp eller misstanke om handikapp.

Den försnämnda allmänna lekrådgivningen anser vi liksom Barnomsorgsgruppen (SOU 1978:5) bör utvecklas inom primär— kommunerna bl. a. inom de öppna förskolorna. Vi har noterat att allt fler kommuner har byggt upp egna resurser för lekrådgivning och lekmaterielutlåning. I takt med att handikappade barn integreras i förskolan kommer denna lekrådgivning att anpassas även till dessa barns behov.

Den andra delen av lekotekverksamheten med pedagogisk rådgivning och funktionsbedömning bör enligt vår mening naturligt ingå i landstingets habiliteringsorganisation. De privata lekoteken bör successivt även inordnas där. En sådan organisation föreslog också barnomsorgsgruppen. De huvudsakliga arbetsuppgifterna bör vara

:| Stöd och råd till förskola där barn med svåra handikapp ingår, El rådgivning förföräldrar och bedömning av barn som hänvisas till lekoteket—framför allt från barnhälsovården — eller som kommer på eget initiativ, D rådgivning till föräldrar och barn som ett led i habiliteringsverk—

samheten.

Råd och stöd till föräldrar och förskolor beträffande barn som är kända av habiliteringsorganisationen kommer lätt att smälta in i organisationens arbete. Möjligheter till direkta kontakter för råd och bedömning som delvis varit Iekotekens kännemärke anser vi också bör bibehållas. Habiliteringsorganisationen bör därför skapa förutsättningar för en lekotekverksamhet med denna inriktning.

Barnhjälpmedelscentraler byggs f. n. upp ute i landet oftast i samband med en utbyggnad av habiliteringsorganisationerna. Det ger ett naturligt samarbete mellan anpassare av hjälpmedel och ordinatör. Vi anser att denna arbetsform är en nödvändig förutsätt- ning för en förbättrad hjälpmedelsservice till barn, ungdomar och deras familjer.

För att komplettera det tekniska kunnandet vid ba rnhjälpmedels— centralerna ser vi ett mera systematiserat samarbete mellan dessa och landstingens Iekotek för handikappade barn som en lämplig utveckling. Det skulle kunna ge behövligt pedagogiskt stöd i hjälpmedelsutformningen och anpassningen och bidra till en god introduktion av hjälpmedlen. Ett sådant ömsesidigt samarbete leder till en fortsatt utveckling av handikapphjälpmedel för barn.

Träning att använda hjälpmedel

Enligt hjälpmedelsförteckningen skall den som skriver ut ett hjälpmedel se till att det fungerar och att den handikappade använder det på ett riktigt sätt. En förutsättning för detta är att den handikappade själv och hans anhöriga eller närstående personal får en grundlig information och introduktion.

Utvecklingsstörda behöver på grund av sitt begåvningshandi— kapp ofta en längre och pedagogiskt anpassad träning för att hantera sitt hjälpmedel. Det motiverar insatser från barnomsorg och skola dels med hänsyn till tidsutdräkten för träningen, dels därför att träningen bör bedrivas där barnen är för dagen. Försök med träning av elrullstolar visar att många utvecklingsstörda kan lära sig att hantera hjälpmedel om de får en riktig träning.

Beträffande barn före skolåldern bör träningen läggas både i hemmet och på förskolan. Föräldrar och personal bör få stöd av personal från habiliteringsorganisationen.

Enligt särskolans läroplan har lärarna till uppgift att träna hanteringen av hjälpmedel, men det är trots detta inte någon naturlig del i skolarbetet. Vi anser därför att SÖ bör utarbeta riktlinjer tillsammans med berörda huvudmän för att hjälpa elever— na att hantera de olika hjälpmedel som de kan ha behov av också i det dagliga livet utanför skolan.

Hanteringen av hjälpmedel är enligt vår uppfattning en fråga som måste uppmärksammas i utbildningen av all personal som arbetar

nära den handikappade, exempelvis vårdpersonal, lärare och elev— assistenter.

5.6. Landstingens habiliteringsorganisation

Vår kommitté utgav i december 1979 en diskussionspromemoria om samordnad habilitering (Ds S 1979:12). Den föranledde en bred diskussion ute i landet och resulterade i ett stort antal yttranden.

Vi har i vårt slutförslag tagit intryck av dessa yttranden till vissa delar, särskilt beträffande verksamhetens successiva utbyggnad, relationen mellan centrala och lokala lag samt regionsamverkan. Slutförslaget har inte samma detaljeringsnivå som diskussionspro— memorian och vi kommer därför att hänvisa till denna.

Direktiv

l direktiven för vårt arbete sägs i den del dessa hänför sig till habiliteringsfrågorna:

Kommitténs överväganden i habiliteringsfrågorna bör sär— skilt avse hur de totala resurserna för alla handikappade barn kan förstärkas genom bättre samordning, såväl inom Iands— tingen som mellan landsting och kommuner.

l departementspromemorian som ligger som underlag för direkti— ven sägs vidare i samband med uttalanden om samordning mellan landstingskommunala insatser för utvecklingsstörda barn:

Verksamheten för utvecklingsstörda barn bör så långt möjligt kopplas till barnomsorgslagen och kommunerna. Utred— ningen bör särskilt pröva om förskoleverksamheten bör ha ett primärkommunalt huvudmannaskap. För att en sådan pri— märkommunal verksamhet skall kunna genomföras måste det skapas säkerhet för att erforderliga Iandstingsbundna resurser— av personell och annan art— kommer att bibehållas och utvecklas. Utredningen bör här pröva hur de landstings— kommunala habiliteringsresurserna för handikappade barn kan samordnas, dels internt inom landstingen och dels gentemot kommunerna.

Bakgrund

Här lämnas en beskrivning av det allmänna familjepolitiska stödet, av samspelet mellan stat-Iandsting—kommuner liksom av de :ör- hållanden som aktualiserat utredning inom flera landsting om

organisationsförändringar vad gäller habilitering av handikappade barn och ungdomar.

Allmänt familjestöd

Enligt föräldrabalken skall föräldrarna svara för barnets uppfostran, uppehälle och utbildning. Detta vårdnadsansvar underlättas genom olika samhällsätaganden.

Stödet till barnfamiljerna har successivt byggts ut sedan 1940— talet bl. a. på grund av befolkningspolitiska skäl och önskan att skapa mindre olikheter i levnadsvillkor mellan barnfamiljer och barnlösa.

Under 1960— och 70—talen har det varit ett familjepolitiskt mål att underlätta mödrars förvärvsarbete och att göra det möjligt för man och kvinna att dela på uppgiften att ta hand om barnen och försörja dem. Samhällets barnomsorger har då också byggts ut och föräldraförsäkring har införts.

Utbildningen har förlängts och skolan har liksom förskolan getts vidgat ansvar för barnets sociala fostran.

Barnfamiljer med samlevnadsproblem, svårigheter med barn— uppfostran, ungdomsproblem etc. ges stöd främst från familje— rådgivningen av den psykiska barna— och ungdomsvården (PBU/ BUP).

Landstingen bygger i dag ut föräldrautbildningen som en del av den normala verksamheten vid mödra— och barnavårdscentralerna samt BB. Fr.o.m. den 1 januari 1980 har kvinnor enligt den utvidgade föräldraförsäkringen rätt att omplaceras i anställning under slutet av havandeskapsperiodern. Föräldrapenningens be— lopp har höjts liksom åldersgränsen för ersättning vid tillfällig vård av barn.

Hela den familjepolitiska satsningen bör beaktas vid bedömning av situationen för de familjer som har vårdnadsansvar för handi— kappade barn. Detta främst för att förslag om merinsatser för handikappade bör anknyta till allmänna åtgärder. Den allmänna familjepolitiken bör också vara ett riktmärke vid analys av de brister som behöver avhjälpas för att bättre likställighet skall näs för de familjer som har ett väsentligt svårare utgångsläge än genom— snittsfamiljen.

Samverkan stat—Iandsting—kommun

Ökade åtaganden från det allmännas sida ställer krav på att stat, landsting och kommuner samordnar sina insatser. lVlan motverkar härigenom en för snäv gränsdragning mellan olika ansvarsområ— den, vilken annars kan återverka menligt för vissa handikappade

barn och ungdomar. De totala resurserna skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt.

Som exempel kan nämnas att där ett landsting bygger ut närsjukvården genom en ny vårdcentral inom en kommun behövs såväl kommunala som statliga organs medverkan för att lösa frågor rörande lokaler, kommunikationer, rekrytering och utbildning av personal, social service till värdsökande och till personal etc.

Förutsättningarna ökar givetvis för god resursanvändning om samtliga tre huvudmän på ett tidigt planeringsstadium har kän— nedom om varandras verksamhetsplaner och ekonomiska förut— sättningar att förverkliga dessa.

För den enskilde, som i vårt fall gäller det handikappade barnet och dess familj, är t. ex. den samlokalisering som numera sker av medicinsk och social service betydelsefull. Särskolors förläggning till allmänna skolor och integreringen av handikappade barn i de kommunala förskolorna har betytt mycket för synen på handikap— pade barn och positivt bidragit till att normalisera deras tillvaro.

Behovet av samverkan tillgodoses i dag genom bl. a.

:] landstingskommunal representation i statliga organ på länspla— net El kommunalt och landstingskommunalt inflytande i den statliga

länsplaneringen

gemensamma rekommendationer från kommunförbundet och

landstingsförbundet

samrådsorgan på länsplanet med företrädare för kommuner och

landstingskommuner

samrådsorgan på kommunnivå med företrädare för kommunala och landstingskommunala förvaltningar länshandikappråd och kommunala handikappråd.

Inom vart och ett av dessa samarbetsorgan bör större utrymme kunna ges för handläggning av handikappfrågor rörande barn och ungdom. En organisation för habilitering kan bli en ny samråds— partner, som aktivt kan bidra till att underlätta beslutsfattares ställningstaganden genom att sprida kunskap kring de hänsynsta— ganden som i olika sammanhang bör ske till handikappade barns och ungdomars särskilda behov.

Allmänna barnhusets konferensrapport

Allmänna barnhusets rapport Samordnad habilitering för handi— kappade barn innehåller en genomgång av olika handikapp, bar— nens behov av stöd och principer för en habiliteringsorganisation. Den utarbetades 1978 på grundval av synpunkter som framförts av deltagare från landsting, statliga verk och intresseorganisationer

i två konferenser. I rapporten redovisades motiv för en samordnad habiliteringsor— ganisation som kan sammanfattas på följande sätt:

i: I dag finns betydande resurser för att tillgodose handikappade barns och deras familjers behov av både medicinskt, pedago— giskt och socialt stöd, men resurserna är splittrade och ojämnt fördelade. [: Ofta byggs hjälpen upp kring barnets handikapp. Familjens grundläggande och allmänna behov av att få vara tillsammans och leva ett så normalt liv som möjligt tillgodoses inte. El Den flerhandikappade riskerar att tillkommande handikapp försummas på det dominerande handikappets bekostnad. De flerhandikappades problem kan bli dåligt beaktade genom att de olika organisationer som finns har helt olika kunskaper, kompe— tens och rutiner inom sina specialiteter. Organisationen för rörelsehindrade barn har t.ex. fått sin tyngdpunkt kring de medicinska insatserna och den för de utvecklingsstörda kring de socialpedagogiska. :] Olika kunskapsområden behöver i större utsträckning vägas samman och tyngdpunkten av insatserna bestämms av det enskilda barnets aktuella behov, inte av de resurser som händelsevis står till buds, El Det är slöseri med resurser för både det handikappade barnet, barnets familj och samhället om insatserna från t. ex. omsorger— na om de utvecklingsstörda, barnhabilitering, barnpsykiatri, skola och socialförvaltning sker utan inbördes samordning. I! I dag tvingas föräldrar ofta vandra runt bland olika specialister för att känna sig säkra på att inget lämnas ogjort för barnets bästa. El Risken finns att inom olika specialiteter byggs upp parallella

behandlingsresurser.

Nuläge, problem och resurser

De flesta yttranden över vår diskussionspromemoria understryker behovet av en samordning av samhällets habiliteringsresurser främst för flerhandikappade eller svårt handikappade barn och ungdomar.

I många landsting pågår f. n. utredningar om samordning av habiliteringsverksamheten, i andra har någon form av samordning påbörjats.

| diskussionspromemorian har vi beskrivit de resurser som i dag finns inom stat, landstingskommun och primärkommun och också pekat på problem som främst sammanhänger med att resurserna

ibland är klart otillräckliga och dessutom splittrade. Här ger vi en kort sammanfattning av resurser och problem i nuläget.

Kommunala resurser

De kommunala resurserna som handikappade barn och ungdomar är beroende av finns främst inom socialtjänsten, skolan och fritidssektorn.

Socialtjänstlagen ålägger kommunen att svara för insatser åt alla som bor i kommunen. Dessutom har kommunen ett yttersta ansvar för att alla som finns i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Inom socialtjänsten skall kommunen ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa goda förhållanden för barn och ungdomar som har behov av samhällets särskilda stöd.

De handikappade barnens behov av särskilt stöd bevakas vid prioritering till förskola och fritidshem. Den sociala hemhjälpen och färdtjänsten är viktiga bidrag för familjer med handikappade barn.

Inom undervisningen, både i grundskola och gymnasieskola, har under 70—talet en rad nya möjligheter tillskapats för handikappade barn och ungdomar.

Trots dessa resurser finns en rad hinder. Om målet, en allsidig habilitering av handikappade barn och ungdomar, skall nås är det bl.a. viktigt

El att antalet platser i heltidsförskola för yngre handikappade barn utökas 3 att de kommunala insatserna samordnas med landstingens utbud av medicinskt och socialt stöd El att handikappade barns och ungdomars behov av fritidsverk— samhet tillgodoses i större omfattning D att hemtjänsten dimensioneras, planeras och organiseras så att akuta behov, liksom behov under helger och semesterperioder tillgodoses EJ att personalen får handledning och utbildning för arbete med

handikappade barn och ungdomar att även utvecklingsstörda får del av hemtjänstens insatser att färdtjänstens betydelse för deltagande i fritids— och kultur— utbudet uppmärksammas och El att den kollektiva trafiken utformas med hänsyn också till handikappade barns och ungdomars behov.

DD

Ytterligare problem inom området är bl. a. att bristande elevunder— lag i dag tvingar en del elever till skolgång utanför bostadsorten och att resurserna för elevvård är otillräckliga, särskilt i de integrerade” skolformerna.

Landstingsresurser

Landstingen har i olika grad byggt upp habiliteringsinsatser för handikappade barn och ungdomar. Där finns bl. a. omsorger om utvecklingsstörda, habilitering av rörelsehindrade och annars fy— siskt handikappade, pedagogisk hörselvård, syncentraler, psykisk barn— och ungdomsvård, mödra— och barnhälsovård, barnmedicin— ska och ortopediska kliniker, hjälpmedelscentraler och Iekotek.

l primärvården, som har det grundläggande ansvaret för befolk— ningens hälsa, bygger landstingen f. n. upp resurser som kommer att förstärka de öppna vårdformerna och fördela dern geografiskt jämnare. Samtidigt utvecklas samarbetet med den primärkommu— nala socialtjänsten.

Då det gäller landstingets resurser och deras organisatoriska uppbyggnad påpekar vi bl.a.

att habiliteringsresurserna är ojämnt utbyggda såväl inom ett och samma landsting för olika handikappgrupper som mellan

landsting

[: att det flerhandikappade barnet och dess föräldrar har svårt att

hitta rätt bland de olika habiliteringsorganisationerna och medi— cinska specialiteterna och behöver någon som tar ett samordnat

ansvar

att särbehandling i vissa sammanhang av utvecklingsstörda kan verka diskriminerande och försvåra normal tillvaro att upptagningsområdenas storlek kan hindra boende och

skolgång på hemorten

El att erfarenheterna inom resp. habiliteringsorganisation bör komma annan habilitering inom landsting till del 3 att skilda organisationer för habilitering av rörelsehindrade, utvecklingsstörda barn m. fl. handikappgrupper har medfört att parallella resurser byggts upp inom landstingsverksamheten 3 att det delade ansvaret stat—landstingskommun—kommun med— för risker för att barn kommer vid sidan av befintliga verksam— hetsformer, att antalet kontaktpersoner blir många och att ingen av dessa känner ett totalansvar _ att ansvariga organ och resurser för de synskadades och

hörselskadades samlade habiliteringsbehov saknas eller är otillräckliga på landstings- och kommunnivå _ att frågan hur det barnpsykiatriska innehållet i habiliteringen

skall tillgodoses och fördjupas måste uppmärksammas att gränsdragningsproblem finns mellan barnhälsovårdens och

habiliteringsorganisationens ansvar för barn före skolåldern _ att föräldrarnas egna önskemål om att få del av anpassat resp. allmänt stöd (t. ex. särskild barnavårdsmottagning, föräldraut—

bildning) måste beaktas

l l

l l

El attfrågan om samspel mellan landstingslekotek och kommunalt Iekotek inte är löst och

i:] att det ofta saknas sådana hjälpmedel som är speciellt anpas- sade till barnens behov och att möjligheterna är begränsade att få fram sådana så snabbt som barnens växlande behov krä—

ver.

Statliga resurser

Statens resurserför habilitering av barn och ungdomar finns frå mst inom undervisningsområdet med specialskolor för syn—, hörsel— och svårt talskadade barn. Dessutom finns reselärare och konsu— lenter knutna till vissa länsskolnämnder som stöd för lärare och elever i förskola och grundskola.

I det organisatoriska samspelet mellan de olika huvudmännens insatser har också resurserna vid länsskolnämnderna, försäkrings- kassorna och arbetsvården betydelse.

Några av problemen kring den statliga verksamheten på under— visningsområdet är

[: att barn med tilläggshandikapp riskerar att få bristfällig skolun— dervisning, eftersom skolorna är specialiserade efter handi— kapp E att habiliteringen blir ensidig genom de pedagogiska insatsernas dominans

[ att normalt boende försvåras och E att resurserna inte är dimensionerade för att ge allsidig habili— tering.

I övrigt bör uppmärksammas

El att praxis vid förtidspensionering av handikappade ungdomar varierar och

D att resurserna för arbetsplaceringar och platserna i skyddat arbete är otillräckliga.

Handikapporganisationer, handikappråd

lnom handikapprörelsen fanns det år 1 980 26 olika organisationer till vilka statsbidrag utgick. Sammanlagt representerar organisatio— nerna över 300 000 personer i 1 500 föreningar.

De kommunala handikappråden har liksom länshandikappråden inrättats successivt fr. o. m. är 1970 på rekommendation av kommunförbunden. Enligt uppgift finns handikappråd i alla län ochi 241 av landets kommuner.

Råden fungerar med vissa undantag uteslutande som samråds-

och kontaktorgan. I viss utsträckning begagnas råden som remiss— organ. Det kan förekomma att de används som kontaktorgan gentemot andra myndigheter.

Statens handikappråd, i vilket ingår företrädare för statliga myndigheter, landstings— och kommunförbunden samt handikapp— organisationerna, skall på riksplanet verka för bättre levnadsför— hållanden för de handikappade. Statens handikappråd stöder bl. a. arbetet inom kommunala handikappråd och länshandikappråd.

Definitioner

Begreppet habilitering, som kommer av latinets habile duglig, skicklig, står för verksamhet som syftar till att ge barnet den förmåga och skicklighet som det kan utveckla med hänsyn till sin funktionsnedsättning. Rehabilitering avser med samma språkbruk att så långt möjligt återvinna en förmåga och skicklighet som förlorats genom skada/sjukdom och riskerar att ge upphov till bestående funktionsnedsättning.

Handikappbegreppet har vi definierat i våra principiella utgångs— punkter med följande innebörd: Handikapp är för en person, som har ett funktionshinder till följd av en skada eller sjukdom, bristfälligheter i miljö eller i verksamhet som gör miljön eller verksamheten svårtillgänglig eller otillgänglig. Handikapp är såle— des ingen egenskap hos vissa människor utan följden av mötet mellan en funktionsnedsättning hos den enskilde och bristfällighe— ter i samhället.

Habiliteringsbegreppet används för habiliterande och rehabilite— rande ätgärder i barn— och ungdomsåren och omfattar samtliga de medicinska, pedagogiska, psykologiska och sociala insatser som med en helhetssyn på det handikappade barnets behov, bör samordnas.

Omsorg är i det följande det begrepp som i omsorgslagen och barnomsorgslagen står som ett övergripande ord för de samlade insatser som kommer de gruppertill godo som omfattas av lagarna. Vi använder begreppet "omsorg" på likartat sätt för habiliterings— insatser för alla handikappade barn och ungdomar.

Målgrupper

lvår diskussionspromemoria har vi gjort en uppskattning av antalet handikappade barn och ungdomari åldern 0—1 9 år. Vi har däri en särskild bilaga beskrivit olika skador/sjukdomar, deras frekvens, de vanligast förekommande besvären och behov av hjälpinsatser. Den kartläggningen visar att ett stort antal barn får den service de behöver genom i huvudsak medicinska insatser, t. ex. de med

hjärtsjukdomar, diabetes, allergier, tumörsjukdomar osv. Dessa barn och ungdomar kommer därför förmodligen inte att ha behov av den samordning och de plusresurser som vi föreslår i det följande. Det enskilda barnets ellerfamiljens behov av stödinsatser måste dock vara avgörande — inte en särskild medicinsk diag— nos.

Frekvens av skador och sjukdomar som kan medföra funktionsned— sättning hos barn och ungdomar

I följande två tabeller har försök gjorts att dels redovisa, tabell 1, frekvensen (prevalensen) av de olika tillstånden samt totalantalet i Sverige i åldern 0—1 9 är, dels, tabell 2, uppskatta antalet handi— kappade i åldern 0—1 9 år inom en befolkning på 100 000 människor.

För vissa tillstånd finns frekvenssiffror från svenska undersök— ningar, i andra fall har en uppskattning gjorts. För några enstaka tillstånd har inte ens någon uppskattning kunnat göras. Svårighe— ten att uppskatta totalantalet handikappade inom åldersgruppen kan exemplifieras med att vissa handikapptillstånd, t. ex. utveck— lingsstörning, har olika frekvenser inom olika delar av landet och andra, t. ex. astma och diabetes, har en betydande frekvensskillnad i olika åldersgrupper.

För vissa kroniska tillstånd som cerebral pares, medfödd dövhet m. m. ärdödligheten på grund av tillståndet ringa, va rförfrekvensen inom hela åldersgruppen direkt motsvarar antalet fall per 1 000 födda (incidensen). Vid andra handikapptillstånd föreligger en ökad dödlighet, t. ex. vid tumörsjukdomar, vilket gör att både frekvensen inom olika åldersgrupper och totalantalet kan vara svårt att bedöma. l tabell 1 redovisas dock en genomsnittlig frekvenssiffra för hela åldersgruppen.

Antalet barn och ungdomar med svårare handikapp har skattats. Denna skattning är en subjektiv bedömning och olika handikapp— grupper kan inte jämföras med varandra.

De olika handikapptillstånden har ordnats efter "ämnesområde", vilket ger en viss vägledning för de organisationer som f. n. har huvudansvaret för organiserad verksamhet inom de olika handi— kappgrupperna.

Man kan inte ur tabellerna 1 och 2 utläsa totalantalet handikap— pade barn. I följande avsnitt har därför de vandligaste kombina— tionerna av flerhandikapp redovisats. Som synes drabbar dessa speciellt barn med neurologiska handikapp. Med utgångspunkt från detta har ett försök gjorts till beräkning av totalantalet barn och ungdomar som fordrar mera kontinuerliga habiliteringsinsatser.

Tabell 1 Antal barn och ungdomar med olika handikapp Antal barn i åldern 0—19 år var 1977—12—31: 2 220163 Frekvens : antal drabbade per 1 000 individer i åldern 0—19 år, om ej

annan ålder anges.

Handikappgru pp

Neurologiska handikapp Cerebral pares Ryggmärgsbråck Muskelsjukdomar Epilepsi (3—årsaktuell)b Hydrocephalus (vattenskalle) MBD (Minimal Brain Dysfunction) Övriga pediatriska sjukdomar

Astma

Svåra hudsjukdomar Blödarsjuka Cystisk fibros

Diabetes

Hjärtfel

Reumatism

Tumörsjukdomar

Övr/gt Utvecklingsstörning varav — svår och djup

— lätt och måttlig Synskador

varav — gravt synskadade Dövblinda Hörselnedsättning Dövhet Talskadade Barnpsykoser/Autism Extremitetsmissbildningar Läpp-käk—gomspalt Ileo-colo- och urostomi—

operationer Olycksfallskada Rörelsehindrade, totalt

3 0,60 vid födseln.

Frekvens (Prevalens) o/oo

1,7 0,453 025—035 4 1,1 (Am år)

15 (6—åringar)

15 ? 0,14 0,09 1,3 (0—14 år) 4 0,7 (skolåldern)

3,75

b 3—årsaktuell : haft anfall senaste 3 åren. 0 Framförallt beroende på flerhandikapp.

Antal i Sverige (0—19 år) Därav Totalt Svårare 3 800 1 000 1 000 650 6—800 400 8 900 2 000 2 000 ?

? 7

33 300 1 000

? ?

300 100 200 200 2 900 100 8 900 2 000 1 300 300 Ca 275 nya fall/är

17 800 7 500 6 700 6 700 1 1 100 2 0000 3 300— 2 000— 4 400 2 600 900 900 80 80 4 000 1 400 1 300 1 300 ? ? 1 100 1 100 1 000 ? 3 100 ? 250 250 15 000 450 8 300 3 000

Tabell 2 Kalkylerat antal barn och ungdomar 0-19 år med olika handikapp inom en befolkning på 100 000 invånare”

Handikapp Antal Med svårare barn handikapp Cerebral pares 46 12 Ryggmärgsbråck 12 8 Muskelsjukdomar 8 5 Epilepsi 108 24 Hydrocephalus 25 ? MBD ? ? Astma 405 12 Svåra hudsjukdomar ? ? Blödarsjuka 4 1 Cystisk fibros 2 2 Diabetes 35 1 Hjärtfel 108 24 Reumatism 1 6 4 Tumörsjukdomar 4 nya fall/år

Utvecklingsstörning

— svår och djup 81 81 — lätt och måttlig 135 24 Synskador 48 29 Hörselnedsättning 48 16 Dövhet 1 5 15 Talskador ? ? Barnpsykoser/autism 14 14 Extremitetsmissbildningar 12 ? Läpp-käk-gomspalt 38 ? Ileo—colo- och urostomioperationer 3 3 Olycksfallsskada 180 5 Rörelsehindrade (totalt) 101 37

C En och samma individ kan ha flera handikapp, se följande avsnitt.

Vanliga handikappkombinationer

Flerhandikapp förekommerframförallt vid neurologiska handikapp, utvecklingsstörning samt syn— och hörselnedsättning.

De vanligaste förekommande handikappen vid t. ex. svår och djup utvecklingsstörning är epilepsi, cerebral parers, svår syn- eller hörselnedsättning, hjärtfel och talrubbning. Lindrigt och måttligt utvecklingsstörda har dessa tillkommande handikapp i mindre utsträckning. Vid cerebral pares kan också finnas utvecklingsstör— ning, epilepsi och talrubbningar, vid ryggmärgsbråck hydrocepha—

lus och olika grader av utvecklingsstörning. En mera detaljerad uppräkning av olika handikappkombinationer redovisas i vår dis- kussionspromemoria.

Med kännedom om dessa och liknande handikappkombinatio— ner kan totalantalet barn och ungdomar i Sverige i åldern 0—1 9 år med neurologiska handikapp, utvecklingsstörning, synskador och hörselskador uppskattas till ca 20 500 individer eller en prevalens av 9,25/1 000. Då är dock inte MBD (Minimal Brain Dysfunction) inräknat. Av barn med autism/psykos är många registrerade som utvecklingsstörda.

Flertalet barn och ungdomar i dessa grupper kommer att behöva regelbunden hjälp av habiliteringsorganisationen.

Övriga handikapp där de flesta kan behöva regelbunden habili— teringsservice och där totalantalet är relativt väl känt är svår astma, svår blödarsjuka, cystisk fibros, svår diabetes, svårt hjärtfel, reuma- tism, extrem/tetsm/ssbildningar och svåra o/ycksfa/lskador. Tata/an- talet individer inom dessa grupper blir ca 5 700.

När det gäller övriga hittills icke medräknade handikappgrupper är frekvenssiffrorna osäkra liksom också i vilken grad habiliterings- insatser kan behövas. Detta gäller för MBD, hudsjukdomar, tumör- sjukdomar, ta/skador och gomspalt. Av stomiopererade barn och ungdomar är sannolikt de flesta urostomiopererade och har i flertalet fall opererats på grund av ryggmärgsbråck. Det är mycket svårt att bedöma hur många som tillhör de sistnämnda grupperna (där de största är MBD och gomspalt). Här har vi dock uppskattat antalet till ca 7 000.

Tata/antalet barn och ungdomari åldern 0—19 år i Sverige som kan behöva mera kontinuerliga insatser av samordnad habilitering torde då kunna uppskattas till ca 33 000, motsvarande frekvens på 15 o/oo.

Inom en befolkning på 100 000 invånare skulle detta motsvara 400 individer.

Det skall betonas att denna siffra är högst approximativ, då vissa målgrupper är dåligt kända.

/ det enskilda lands tinget/ distriktet kan endast lokala inventeringar ge en mera exakt bild av underlaget för en samordnad habilitering. Detta inte minst på tanke på att de geografiska variationerna för vissa målgrupper är relativt stora.

ÖVER VÄ GA NDEN OCH FÖRSLA G

I vår beskrivning av nuläge och problem framgår att dagens habiliteringsinsatser är splittrade och otillräckliga.

Vi föreslår därför en samordnad landstingskommunal habilite— ringsorganisation som skall omfatta alla handikappade barn och

ungdomar inom landstingsområdet vilka behöver särskilt stöd och service. Vi anser att habiliteringsverksamheten skall ledas av en politisk nämnd — habiliteringsnämnden — och organiseras dels i ett centralt lag, dels i två eller flera distriktslag. Det ligger inom nämndens ansvarsområde att samverka med andra verksamhets— fält såsom sjukvården, skolan, socialtjänsten och statlig undervis— ning för barn och ungdomar. Genom våra förslag vill vi skapa förutsättningar för

E E tt mer sam/at ansvar för habiliteringen

Resurserna för barnhabiliteringen är i dag splittrade i olika organi— sationer. Denna splittring skapar lätt en oklarhet om vem som är ansvarig för habiliteringen. Det handikappade barnet kan hamna i en viss habiliteringsorganisation eller inom en medicinsk speciali— tet, som är ensidigt inriktad på en bestämd typ av handikapp. Tillräcklig kunskap för att behandla eventuella tilläggshandikapp finns inte alltid. Föräldrar och andra anhöriga får inte sällan söka sig fram till en rad olika specialister för att barnets behov skall bli tillgodosedda. Genom en gemensam habiliteringsorganisation får man en instans som skall känna ansvar för och förmedla de stödinsatser som barnet behöver under uppväxtåren.

Cl Förstärkt helhetssyn i habiliteringsarbetet

De flesta handikappade barn och ungdomar har behov av olika typer av insatser — medicinska, sociala, psykologiska och pedago— giska. Inom landstingens nuvarande habiIiteringsorganisationer är dessa kunskapsområden ojämnt företrädda. Stora grupper får exempelvis bristfälligt socialt och psykologiskt stöd, andra saknar medicinska insatser som sjukgymnastik etc. En gemensan habili— tering bör, bättre än de nuvarande splittrade organisa'ionerna, kunna garantera att en helhetssyn tillämpas i habiliteringsarbetet och att alla barn, som ingår i organisationen, får det stöd och den hjälp de behöver.

EJ Breddad kompetens inom arbetslagen

En samordning av insatserna bör kunna ge den persowal som arbetar inom de olika habiliteringsorganisationerna möjligheter till vidareutveckling och en förståelse för vad medicinska, sociala, psykologiska och pedagogiska insatser gemensamt kan betyda för ett barns utveckling. Detta erfarenhetsutbyte bör i en samlad organisation leda till en breddad kompetens inom arbetsagein.

I: Mera rationellt utnyttjande av knappa resurser

De nuvarande habiliteringsresurserna är splittrade oc1 delvis dubblerade i parallella organisationer. Detta framstår son irraitio—

nellt även ur ekonomisk synpunkt då resurserna är knappa. En enda habiliteringsorganisation innebär i sig en resursförstärkning kort— siktigt genom vinster i restider och administration och på längre sikt genom att undvika uppbyggnad av ytterligare parallella orga- nisationer.

Cl Jämnare fördelning av resurserna

Genom ett bättre samutnyttjande bör i första hand de grupper som i dag får service från de olika habiliteringsorganisationerna i landstingen kunna få en mera likvärdig service.

Mål De grundläggande idéerna för våra förslag om hur en habiliterings— organisation bör fungera är gemensamma med dem som idag präglar samhällets allmänna insatser inom undervisning och vård samt på det sociala området, nämligen

helhetssyn som ifråga om handikappade barns habilitering innebär att insatserna avvägs så, att barnets behov av stöd blir allsidigt tillgodosett,

närhetsprincipen, som medför att habiliteringsinsatserna så långt möjligt ges i barnets närmiljö.

normal/'seringsprincipen, som i detta sammanhang kan innebära åtgärder inom det handikappade barnets omgivande miljö för att underlätta för barnet och dess familj att leva ett normalt liv,

integreringsprincipen, innebärande bl.a. åtgärder för att handi— kappade barn skall få växa upp tillsammans med andra barn och efter förmåga delta i gemensamma aktiviteter.

För den habiliteringsverksamhet som ryms inom en samordnad landstingskommunal habiliteringsorganisation har vi uppställt som mål att den skall

B på alla sätt söka stödja och stimulera det handikappade barnet och främja dess utveckling under hela uppväxttiden Cl påverka samhällsplaneringen så att de brister i samhället som i dag finns minskas eller undanröjs genom förändringar i miljö och verksamhet D genom lagarbete åstadkomma en allsidig syn på individen och familjens situation D tillgodose den handikappades behov genom att erbjuda samlad service av hög kvalitet Cl skapa trygghet för barnet och dess familj genom att personliga kontakter skapas mellan dem och den personal som lämnar service E] genom väl fördelade och dimensionerade insatser ge ökad service i hemmiljön

E rationellt och i samverkan utnyttja de resurser som finns inom olika enheter hos landsting och primärkommuner så att de på bästa sätt kommer den enskilda individen till godo _ ge de anställda inom organisationen god arbetstillfredsställelse genom att samarbete underlättas

sprida kunskap till, informera och utbilda personal hos de samhällsorgan inom länet som i sin verksamhet kommer i kontakt med handikappade barn och ungdomar och/eller deras anhöriga.

Landstingets habiliteringsorganisation: ett skyddsnät

Den primärkommunala socialtjänsten har ett ansvar enligt social— tjänstlagen för alla, även för handikappade barn och ungdomar. Skolorganisationen har ansvar för barns och ungdomars skolgång och sjukvården har ansvar för sjuk- och hälsovård för alla, också för handikappade.

Även staten har vissa åtaganden beträffande handikappade barn och ungdomar. Detta framgår av den beskrivning av nuläge och problem som vi tidigare redovisat och som fått en mer utförlig genomgång i vår diskussionspromemoria.

Många handikappade barn och ungdomar och deras anhöriga har svårt att komma fram till att få del av de resurser som finns hos olika huvudmän. Dessutom kan det finnas behov av extra stöd utöver den ordinarie servicen. Dessa barn och ungdomar och deras familjer behöver ett skyddsnät som så långt det är möjligt garanterar stöd och förmedlar den service som behövs i det enskilda fallet. Vi anser att den habiliteringsorganisation, som vi föreslår, skall kunna bli detta skyddsnät.

Målgrupper

Vi har tidigare sammanfattat den redovisning som lämnas i diskussionspromemorian beträffande olika skador och sjukdomar som kan leda till funktionsnedsättning. Vi har också i anslutning härtill försökt uppskatta det antal barn och ungdomar som har svårare handikapp och som därför främst behöver stöd av en habiliteringsorganisation. Som vi påpekat får många barn och ungdomar fullt tillräcklig service genom den medicinska habilite— ringen och de resurser som finns inom respektive klinik. De kommer därför bara undantagsvis att ta i anspråk den föreslagna habiliteringsorganisationen.

Vår redovisning av skador och sjukdomar handlar till övervägan— de del om medicinska diagnoser. Trots detta menar vi att behovet av det stöd och den service habiIiteringsorganisationen kan

förmedla skall vara avgörande för om ett handikappat barn skall ingå i organisationen. I många fall behövs habiliterande insatser långt innan diagnos har ställts.

Vårt förslag om en landstingets habiIiteringsorganisation går ut på att organisationen skall omfatta alla handikappade barn och ungdomar som behöver särskilt stöd och service inom ett lands— tingsområde. Detta innebär en vidgning av de målgrupper som landstingets olika organisationer för rörelsehindrade och andra fysiskt handikappade och utvecklingsstörda i dag vänder sig till. Målet — att omfatta alla handikappade barn och ungdomar i behov av organisationens stöd — kan knappast nås enbart genom en sammanslagning av dagens resurser eller en samordning av insatserna. Vidgningen av serviceinsatserna får ske efter hand som organisationen tillförs ytterligare resurser. Därigenom bör man kunna undvika att parallella organisationer byggs upp under 80—talet och — utan tanke på särskilt handikapp kunna prioritera de ytterligare barn och ungdomar som har störst behov av habilite— ringsorganisationens insatser.

De psykotiska barnen har, som framgår av den särskilda bilagan (bil. lV) trots barnpsykiatriska klinikers insatser behov av habilite- ringsorganisationens resurser för t. ex. familjestöd. Vi föreslår att dessa barn och ungdomar, i den mån de inte redan tillhör gruppen utvecklingsstörda, utan dröjsmål inlemmas i landstingets habilite— ringsorganisation.

Vi anser att det kan finnas behov av en förteckning över de barn och ungdomar som har kontakt med habiliteringsorganisationen bl. a. som underlag för habiliteringsnämndens planering av olika stödresurser. Nämnden bör själv besluta om den tekniska utform— ningen av denna och ansvarsfördelningen inom organisationen.

Åldersgränser

Redan under spädbarnstiden behövs habiliteringsorganisationens resurser för ett relativt stort antal handikappade barn och deras familjer. Gruppen växer sedan successivt allteftersom skador upptäcks eller uppstår. Dessa förhållanden gör att det inte finns skäl att räkna med annan nedre gräns än 0 år. Habiliteringsorga— nisationens resurser skall byggas upp efter barns och ungdomars behov. När det gäller en övre åldersgräns menar vi att sådan måste finnas. I samband med att skolgången avslutas, och frågor som rör sysselsättningen, egen bostad, familjebildning blir aktuella får det samhällsstöd som den handikappade behöver annan karaktär och annat innehåll. Stödet bör då också ges i annan ordning.

En absolut tidpunkt i en persons liv när habiliteringsorganisatio— nens stöd bör upphöra har vi dock inte funnit.

Inom t. ex. sjukvården omhändertas ungdomar inom barnmedi- cin och barnpsykiatri upp i ungdomsåren. Individens mognad och tillgängliga resurser gör att åldersgränsen i vårdsammanhang måste bli flytande.

Inom nuvarande habiliteringsverksamhet medför t. ex. brist på resurser på vuxensidan att även 24—åringar kan finnas kvar inom barnhabiliteringen.

Som exempel på legala åldersgränser som innebär inträde i en vuxens tillvaro kan nämnas straffbarhetsåldern som är 15 år, inskrivning i allmän försäkringskassa vid 16 år och myndighetsål— dern 18 år.

I socialtjänstlagen finns även åldersgränsen 18 år och enligt lagen om vård av unga kan åtgärder vidtas till 20 år.

Inom undervisningen finns varierande skolpliktsåldrar. Den all— männa skolplikten upphör vid 16 år. Eftersom övervägande delen ungdomar går vidare till gymnasial utbildning, slutar skolutbild— ningen dock för de flesta vid 18—1 9 år. I specialskolan för syn—, tal— och hörselskadade föreligger skolplikt till 17 år. I särskolan upphör den vid 21 år men kan här förlängas till 23 år. Vårt förslag om undervisning innebär emellertid att skolplikten inom särskolan skall vara lika med den allmänna. Rättighet att delta i undervisning skall dock föreligga så länge den enskildes mognadsprocess motiverar detta.

Med hänvisning till skolgången, men även andra myndigheters insatser, föreslår vi att 20 år skall anses som den gräns då flertalet ungdomar inte längre behöver habiliteringsorganisationens resur— ser. Vi räknar också med att ungdom i åldern 16—1 9 år successivt lämnar habiliteringen. Det är dock viktigt att habiliteringen inte släpper ansvaret för stödinsatser förrän något år efter det att den unge lämnat skolan. Vi utgår från att 20—årsgränsen blir den vanliga, men att det blir en gräns med möjlighet till förlängning och individuell anpassning beroende på enskildas behov och förutsätt— ningar.

Vissa yttranden över vår diskussionspromemoria tar upp frågan om vuxenhabilitering som en nödvändig fortsättning för ett relativt stort antal handikappade. Vi instämmer helt i detta och föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredning om att på motsvarande sätt samordna rehabiliterings— och habiliteringsinsatser av olika slag för vuxna. Vår kommitté saknar såväl mandat som tillräcklig kompetens att lägga förslag i denna omfattande fråga.

Organisation

Habiliteringsorganisationens uppgift skall vara att bistå den handi— kappade och hans familj med de "plusinsatser" som inte kan ges i

ordinarie verksamhet. Organisationen skall också åstadkomma ett effektivt samspel mellan berörda samhällsorgan.

Vi anser att den modell vi föreslår — med ett centralt lag och två eller flera distriktslag under en habiliteringsnämnd — kan gälla för ett "normallandsting".

Med en sådan konstruktion uppnår man

[I lättnad för det handikappade barnet och dess familj att nå resurserna, Cl smidiga kontakter mellan habiliteringsorganisationen och pri— märkommunerna, [ goda förutsättningar att ge en kvalitativt och kvantitativt god

service över hela landstinget, E goda möjligheter till intern kommunikation inom habiliterings— organisationen och övrig sidoordnad landstingssenrice.

Vi är naturligtvis medvetna om att landstingen driver sin verksam— het under olika betingelser. Varje modell måste därför kunna varieras på olika sätt beroende på lokala förhållanden och önske— mål. Samtidigt är det nödvändigt att den kommande utvecklingen av habiliteringen sker utifrån en enhetlig och gemensam grund.

Vissa yttranden över vår diskussionspromemoria förordar funk— tionell samordning av resurser som en framtida modell. Vi konsta— terar att sådan funktionell samordning ligger inom ramen för ett samarbete myndigheter emellan sedan lång tid, men att detta inte fått en sådan effekt för handikappade barn och deras familjer som vi formulerat. I synnerhet brister det förflerhandikappade eller dem som inte har utvecklingsstörning eller rörelsehinder som domine- rande handikapp. En permanent funktionell samordning kan vi därför inte se som någon lösning utan snarare som en övergångs— form till en mera enhetlig organisation i respektive landsting.

Primärvården har i vissa yttranden föreslagits som en lämplig organisation för samordning av insatser för handikappade barn. Med den innebörd vi lägger i begreppet handikapp med hinder i miljö och verksamhet som väsentligt inslag, anser vi att primärvår- den har en alltför sjukvårdsmässig inriktning för att vara det allsidiga stöd som vi anser behövs. Den är också organiserad i för små områden för att kunna bilda underlag för en habiliteringsor— ganisation. Det ärdock nödvändigt med ett mycket nära samarbete mellan de båda organisationerna.

Avgörande för vårt val av modell har varit

1] antalet målgrupper som man vill ha med i samordningen och omfattningen av dessa, [I nuvarande organisation och samverkanssystem för habilitering av utvecklingsstörda och rörelsehindrade,

I] sjukvårdens organisation av specialresurser på länsnivå resp. primärvårdens utbyggnadsläge,

regionvårdsåtaganden inom landstinget,

mål och förändringsambitioner i nuvarande system, former för samverkan med länets kommuner främst i fråga om socialtjänst och barnomsorger samt skola, fritid och kultur,

EI politisk och förvaltningsmässig ledningsorganisation.

lllll

Ett första steg att förverkliga modellen är en sammanslagning av befintliga organisationer främst för utvecklingsstörda respektive rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade. Även andra resurser inom landstingets verksamhet som naturligt hör hemma i en habiliteringsorganisation bör överföras dit— exempelvis resurser för habilitering av synskadade barn.

En sammanslagning måste innebära

D att redan uppnådda resultat måste bibehållas och vidareutveck- las för alla grupper som omfattas av sammanslagningen, [I en resursförbättring för i dag eftersatta områden som en följd av att ytterligare resurser styrs till dessa områden, D att vissa grupper inte kan ställa sig utanför organisationen av olika skäl. Vi kan inte acceptera att parallella habiliteringsorga— nisationer lever vid sidan av varandra annat än under en kort övergångstid.

Arbetslagens sammansättning

Habiliteringsorganisationen skall tillvarata resurser och förmedla service från medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska kunskapsområden. Befattningshavare som representerar dessa olika områden måste därför ingå i lagen på både central och lokal nivå.

Denna arbetsform syftar också till en kvalitetshöjning genom att tillföra den habilitering, landstinget i dag svarar för, nya eller f. n. outnyttjade kunskaper. Den nya organisationen bör också utveckla samråd/konsultationer med kunskapsområden inom kommunal och statlig förvaltning.

I vår diskussionspromemoria gav vi exempel på lagsammansätt— ning och konsultfunktioner, som underlag för planeringsdiskussio— ner bland berörda parter. Detta exempel återges här

Exempel på lagsammansättning

”___—_

Befattning Distriktslag Centralt lag, (tillika distriktslag)

Medlem Konsult Medlem Konsult ___—_ki; Landsting Chef/lagansvarig Arbetsterapeut Förskollärare Habiliteringsläkare Kontorspersonal Kurator Logoped Psykolog Sjukgymnast Sjuksköterska Barnläkare Barnpsykiatera Dietist Förstadielärare, hörsel Hörselvårdskons. Lekotekarie Ortopedläkare Tandläkare, handikapp spec.

Stat Arbetsförmedlare Förskolekonsulent, syn Reselärare, syn Rh—konsulent Speciallärare, grundskolenivåb X

XXXXXXXXXX

XXXXX XX XXXXXXXXXX

XXXX

XXX

XXXX X

Kommun Företrädare för förskolan X Fritidsledare X Socialassistent X

[_a—___f

& Om tillgången på barnpsykiater så medger är det önskvärt att sådan knyts som medlem till lagen. b Representant från länsskolnämnden.

Genom sammanslagning av dagens habiliteringsorganisation för rörelsehindrade och utvecklingsstörda kommer grunden att kunna läggas för dessa arbetslag. I takt med att resurser tillförs organi— sationen kommer lagen att breddas och därmed ökas serviceinsat— serna för flera handikappade barn.

Vi anser att det finns behov av utbildning i psykoterapi inom organisationen. Man bör därför sträva efter att någon med denna kompetens finns i åtminstone något av arbetslagen. Dessutom behövs konsultinsatser från barnpsykiatrin men också av andra specialister inom sjukvård och pedagogik, exempelvis reselärare.

Samarbetet med barnpsykiatriska kliniken beskrivs ingående i bilagan om psykotiska barn.

Viktiga konsulter i det enskilda behandlingsärendet är natur- ligtvis föräldrarna genom vilka en stor del av behandlingen skall ske. De måste därför ges förutsättningar att delta i planerings— och behandlingsarbetet i arbetslaget. Genom att varje barn har någon i laget som sin kontaktperson kommer dessa förutsättningar att öka.

Företrädare för bostadsfunktionen med grupphem och korttids— hem blir ockå naturliga konsulter i arbetslagen. Det kommer att krävas ett intimt samarbete för planering och utformning av denna service.

Arbetslagen kommer med hånyn till lokala förhållanden att variera i storlek — enligt diskussionspromemorian 5—10 personer. Gemensamt är dock att varje person ingår med sin specifika yrkeskunskap. Det gäller då att finna smidiga arbetsformer, som genom korta och enkla kontaktvägar skapar en positiv inställning till lagarbetet och ger all personal inflytande över arbetet. Samtidigt måste var och en kunna ta eget ansvar och fatta självständiga beslut.

Sällan ifrågasätts i dag att lagarbetet är överlägset tidigare hierarkiska organisationsmodeller, men fortfarande saknarflertalet anställda både utbilding och erfarenhet av sådant arbetssätt.

I lagarbetets idé ligger att lagmedlemmarna i viss utsträckning går in i varandras arbetsområden. Lagmedlemmen kan då uppleva osäkerhet om den egna yrkesidentiteten och gränserna för sin egen och de andras kompetens. Av hänsyn till handikappades bästa är det väsentligt att varje medlem håller sitt yrkeskunnande å jour med utvecklingen och är beredd att hävda sin professionella uppfattning samtidigt som han/hon respekterar ståndpunkter som övriga lagmedlemmar för fram utifrån sina kunskapsområden.

Viktiga förutsättningarför ett bra lagarbete är en klarformulering av syftet med lagets arbete och fön/äntningarna från lagets sida när det gäller de olika yrkesgruppernas arbetsinsatser. Goda kunska— per om gruppdynamiska processer och kännedom om hur man bearbetar problem som kan uppstå i lagarbete är också väsentliga. Detta kommer att innebära behov av utbildning av arbetslagen i initialskedet men också fortbildning i yrkesspecifika områden.

Arbetsområden

Det centrala laget får som regel hela landstingsområdet som arbetsområde och bör lokaliseras till den ort där Iänssjukhuset ligger. Det centrala laget bör lämpligen också fungera som distriktslag.

Distriktslagens geografiska verksamhetsområde bör normalt sammanfalla med ett eller flera primärvårdsområden. Om möjligt bör varken centralt lag eller distriktslag lokalt integreras med sjukvårdsanläggning eller förläggas till sjukhusområde. I våra överväganden har vi utgått från att "normallandstinget" har omkring 250000 invånare och att ett distrikt motsvaras av 60 000—90 000 invånare. I ett glesbygdslän måste andra beräk— ningsgrunder gälla. Likaså bör följande förhållande beaktas vid avgränsningen:

antalet målgrupper och deras sammanlagda storlek, elevområden för särskolan, områdes- och distriktsindelning inom primärvården, önskvärda samverkansformer med främst den kommunala socialtjänsten, antalet institutioner för boende och behandling samt lokalise- ring av dessa, IZI personaldimensionering inom distriktsarbetslaget.

Fil—IDG

I]

Distriktsarbetslag

Distriktsarbetslagets verksamhet skall främst avse direkt arbete med det handikappade barnet och direkta kontakter med barnets anhöriga. Verksamheten skall syfta till att ge så allsidigt stöd som möjligt. Barnets normala livsföring bör störas så litet som möjligt genom habiliteringsåtgärder.

Distriktslagets arbetsuppgifter sätts in i sitt sammanhang i avsnitt 5.2 om service till familjer med handikappade barn och ungdomar. Där poängteras också vikten av att varje barn får en ansvarig kontaktperson i laget.

Samhällets allmänna resurser för social service, hälso— och sjukvård och undervisning skall tas i anspråk i första hand. Lagets uppgift blir att ha kontakt med skola, socialtjänst och sjukvård så att de resurser som finns där blir insatta och rätt utnyttjade vid lämplig tidpunkt. Habiliteringsorganisationen svarar därefter för de kompletterande och anpassade åtgärderna.

Distriktslagets uppgifter omfattar grundläggande diagnostik eller kompletterande sådan, bedömning av behandlingsbehov, behandling och/eller förmedling av behandlingsinsatser. Vid mer komplicerade fall bör det centrala laget kopplas in. Till uppgifterna

hör också information till och utbildning av föräldrar och personal samt påverkan på myndigheter att förändra eller öka sina insatser så att de bättre svarar mot barns och ungdomars behov.

Arbetslagen måste finna naturliga samarbetsformer med social- tjänst, skola och primärvård liksom med den statliga konsulentor— ganisationen, försäkringskassa och arbetsförmedling. Laget skall också ge stöd och service till barn och personal vid de grupphem eller motsvarande som finns inom distriktet och som beskrivs under 5.2 och också hålla kontakt med de barn som finns på specialskolorna.

I vår diskussionspromemoria har vi lämnat en rad exempel på arbetslagens uppgifter och relationer.

Centralt lag

Ett av lagen, naturligast det som ligger på samma ort som länssjukhuset, förutsätts ha funktion både som distriktslag och centralt lag. Detta skall då planera, driva, utveckla och utvärdera habiliteringsverksamheten inom landstingsområdet. Det bör också ha ett speciellt ansvar för de små udda grupper av handikappade barn som, trots att deras hjälpbehov är stort, riskerar att hamna vid sidan för att de inte "passar in i verksamheten".

Det centrala laget skall inte ses som överordnat distriktslagen. Däremot kan enskilda befattningshavare inom laget ha ett över— ordnat ansvar i organisationen inom sina speciella yrkesområden. En av lagets medlemmar, som är anställd av den ansvariga politiska nämnden, bör utses att leda verksamheten administrativt och ha samordningsansvar inför nämnden.

Elevhem — korttidshem

Inom vissa landstingsområden finns elevhem för rörelsehindrade barn och ungdomar, dels som bostad under skolterminerna, dels som korttidshem.

Behovet av bostad under terminen har minskat tack vare integrering i skolan på hemorten och ökade möjligheter till skol— skjutsar. Korttidsplatser används dels för avlösning för familjen, dels för perioder av intensivkontakt med habiliteringslaget.

De rörelsehindrade barn och ungdomar som av olika skäl måste bo utanför hemorten skall, liksom andra inom habiliteringsnämn- dens ansvarsområde, få möjlighet att bo i grupphem.

Möjligheten till korttidsvistelse vid de nuvarande elevhemmen måste vidgas till att omfatta också andra handikappade barn. Värt förslag beträffande habiliteringsnämndens bostadsfrågor går ut på att under en tjänsteman samla ansvaret för nämndens alla

bostadsfrågor för både barn, ungdomar och vuxna och för såväl kort som lång tid. Det innebär att även de nuvarande elevhemmen för rörelsehindrade barn och ungdomar kommer att ingå där.

Politisk ledning

Vi har i våra överväganden om insatser för handikappade barn och ungdomar funnit skäl för en särskild tjänstemannaorganisation för förmedling av stöd och service — landstingets habiliteringsorgani— sation. Även på det politiska planet krävs samlat ansvar för och överblick över handikappfrågorna inom ett landstingsområde. Vi föreslår därför att den politiska ledningen utövas av en nämnd som har det samlade ansvaret för förvaltning och verkställighet av landstingets beslut om habilitering.

En möjlighet är att skapa en särskild habiliteringsnämnd, en annan är att ålägga en redan existerande nämnd ansvaret även för habiliteringen. För åtskilliga landsting kan det, enligt vår mening, vara lämpligt att de nuvarande sociala nämnderna — som i regel är omsorgsstyrelser — blir habiliteringsnämnder. Yttranden över vår diskussionspromemoria uttryckte här stor enighet. Benämningen social nämnd i landstinget kommer dock efter socialtjänstlagens ikraftträdande att innebära risk för sammanblandning med de primärkommunala socialnämnderna.

Nämnden bör vara det politiska organ i länet som har den mest samlade kunskapen om handikappade barns och ungdomars situation och behov. Denna kompetens bör utnyttjasför att påverka utformningen av samhällets resurser i länet så att de blir mer anpassade till handikappades behov. Nämnden blir därför en naturlig remissinstans i samhällsplaneringsfrågor m.m. Vi anser att nämnden bör samverka med länets handikapporganisationer för ömsesidig information och för policyfrågor.

Lagreglering och tillsyn Våra öven/äganden och förslag vad gäller lagreglering av lands- tingens ansvar för habiliteringsorganisationen redovisas närmare i kapitel 15.

Genom vårt förslag — att rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn och ungdomar vid behov skall ingå i person— kretsen för särskilda omsorger — kan nu gällande elevhemslag upphöra.

Viföreslårsocialstyrelsen som tillsynsmyndighetförverksamhe— ten. Tillsynsfunktionen redovisas i kapitel 13 som även behandlar övriga tillsynsfrågor.

Regional verksamhet/forskning

Närhetsprincipen har under de senaste åren förvandlat region— och riksinstitutioner till konsult— och korttidsinrättningar. Nya förslag om regionalresurser, exempelvis regioner för undervisning av blinda och döva utvecklingsstörda (BDU), har fått svalt mottagan— de. Såväl landstingen som handikapporganisationerna ställer i dag krav på kunskaper och resurser inom det egna landstingsområdet. Undantag är måhända undervisningen av döva på grund av dessa barns behov av att växa upp i kontakt med varandra. Vi har av detta dragit slutsatsen att de viktigaste uppgifterna för regional och interregional samverkan i framtiden bör bli att

IZI tillgodose behov av specialkunnande för undervisning och vård vid mycket komplicerade handikapp, EJ bedriva forsknings— och metodutvecklingsarbete, IZI informera om nya rön, EI utbilda personal av olika kategorier.

De befintliga särskilda regioninstitutionerna besitter i dag stort specialkunnande som i första hand måste komma det egna landstingets habiliteringsorganisation till del, men som också kan nyttjas för konsultverksamhet i de övriga landstingen inom regio— nen. Genom en sådan konsultverksamhet ökar möjligheten för fort— och vidareutbildning vilket bör leda till att överförandet av barn till region- eller riksinstitutioner för annat än behandlingsuppläggning och observation under kort tid inte blir nödvändigt.

Mera avancerade utredningar på det medicinska området bör som hittills i huvudsak ske vid regionsjukhusen.

För andra delar av habiliteringsverksamheten bör man kunna bygga vidare på det regionsamarbete som i vissa regioner etable— rats mellan de olika landstingens omsorgsstyrelser. Vi anser att en sådan informell samverkan mellan habiliteringsnämnder kan ha fördelar i uppbyggandet av en verksamhet. Vi vill dock understryka vikten av ett nära samarbete med högskolans regionstyrelse och dess linjenämnder för att skapa förutsättning för fortbildning och vidareutbiIdningsmöjligheter inom högskolans ram.

I regional samverkan bör man också kunna utföra gemensamma projekt för utvärdering av habiliteringsverksamheten och initiera forskning utifrån erfarenheter inom regionen.

I de yttranden som inkommit över vår diskussionspromemoria har många pekat på behov av forskning inom habiliteringsverksam— heten. Vi anser också att forskningen måste ges en central roll i utvecklingen av insatserna för handikappade. I ett särskilt kapitel (10) har vi därför samlat våra överväganden och förslag beträf— fande forskning.

6. Särskilda omsorger om vuxna

6.1. Målgruppen

I detta kapitel presenteras överväganden och förslag om särskilda omsorger om vuxna. Dessa omsorger omfattar serviceinsatser som kompletterar vad samhället erbjuder varje medborgare. De särskilda omsorgerna kan bl.a. bestå av stöd och insatser för arbete/sysselsättning och bostad.

Personkretsen för särskilda omsorger om vuxna har mera utförligt presenterats under 4. Den omfattar utvecklingsstörda och barndomspsykotiska samt andra handikappade med intellektuell funktionsnedsättning. För de sistnämnda gäller att de skall ha bestående och betydande intellektuell funktionsnedsättning och vara i yrkesverksam ålder (17—65 år) för att komma ifråga för särskilda omsorger. De skall också ha behov av insatser som erbjuds inom organisationen för särskilda omsorger, dvs. i första hand verksamhet med pedagogisk, psykologisk och social inrikt— ning. Personkretsen omfattar ej psykiskt sjuka och personer med alkohol— eller narkotikaberoende.

6.2. Bostad och service

I vissa avseenden har vuxna handikappades bostadssituation uppmärksammats och blivit föremål för ett positivt reformarbete under senare år.

Normaliserings— och integreringsprinciper har styrt planering och uformning av servicebostäder och inackorderingshem för flerhan- dikappade och utvecklingsstörda. Regler har tillkommit om bostä— ders och allmänna lokalers tillgänglighet. Bostadsanpassningsbi- draget har utvidgats till ett generellt stöd för individuell anpassning av bostäder för alla handikappade och ekonomiskt stöd genom olika slags hyressubventioner har förstärkts. Social hemhjälp, färdtjänst och hjälpmedelsverksamhet har utvecklats.

Fortfarande har dock många vuxna handikappade en helt otill—

fredsställande bostadsituation, som i stället för att främja en delaktighet i samhället isolerar och i många fall åsamkar avsevärda psykiska skador. Det gäller handikappade ur samtliga grupper inom vår personkrets och kan exemplifieras med utvecklingsstörda vuxna: Av dem bodde 1980 ca 9 000 på vårdhem eller special— sjukhus. (1979 hade endast ca 50% av dem som då bodde på sådana institutioner eget rum, och ca 10 % bodde tillsammans med tre ellerflera per rum.) Det kan också formuleras som att dessa personer egentligen saknar bostad, vilket understryks av att de kan flyttas från en inrättning till en annan utan att kunna hävda rätten till sin bostad. Det måste konstateras att vuxna handikappades bostadsbehov ännu inte ses utifrån övriga samhällsmedborgares bostadsförhål— landen. En av flera orsaker till detta är att handikappade ofta tillskrivs sjukvårdsbehov som de inte har, vilket resulterat i att många helt grundlöst anvisats specialsjukhus, långvårdssjukhus eller psykiatriska sjukhus som livslång bostadsmiljö.

Betydande och snara insatser måste göras för att skapa jämlika levnadsvillkor för vuxna handikappade. En god bostad är en social rättighet av avgörande betydelse om normaliserings— och integre— ringsprinciper skall få ett verkligt innehåll.

Denna grundtanke markeras också i regeringens proposition om socialtjänsten (1979/8011):

"Institutionen som livsform för handikappade är numera en klart föråldrad företeelse. Dess ofrånkomliga särprägel strider mot grundläggande värderingar. Det senaste årtiondets strävanden att överge institutionellt boende bör fortsätta."

Vi delar denna uppfattning och vill i det följande beskriva möjligheter till förändringar genom de förslag vi lägger. De bygger på den definition av handikapp som vi tidigare anslutit oss till (kapitel 3, Principiella utgångspunkter).

Bostadspolitiska åtgärder

I det 1974 antagna bostadspolitiska målet fastslogs att bostaden är en social trygghetsfaktor av grundläggande betydelse och att samhället har ansvar för att säkerställa den. En huvudprincip är att ingen skall särbehandlas. Det har emellertid funnits anledning att— som i den bostadspolitiska propositionen samma år—framhålla att åtgärder särskilt bör stärka de svagare gruppernas ställning.

För att avhjälpa brister i den enskildes bostadssituation har samhället flera bostadspolitiska medel. Några skall i korthet nämnas här då de kan ha särskild betydelse för handikappade som bostadskonsumenter.

Det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen fastlades i

bostadsförsörjningslagen (1947:523) och bör komma till uttryck i planeringsprogram för varje kommun. Senare lagstiftning har i vissa stycken inneburit en ytterligare precisering. Det kan t. ex. sägas ha skett genom den bostadsanvisningslag som trädde i kraft 1980. Den ger kommunerna möjlighet att utse bostadsanvisnings— områden i vilka husägare måste underåtta kommunen när lägen- heter blir lediga och där kommunen då har rätt att välja bostads— sökande. Syftet är att skapa förutsättningar för en allsidig hushåll— sammansättning. Det är också målet för den föreslagna bostads— sociala inventeringen.

Socialtjänstlagen förtydligar kommunernas ansvar genom att socialtjänsten förutsättes medverka i samhälls— och bostadspla— nering samt ingå i ett aktivt samarbete med bostadsförmedling och bostadsföretag/ hyresvärdar. Det har även tidigare praktiserats genom t. ex. sociala förturer i den kommunala bostadskön.

En stor roll för att lösa bostadsfrågan för svaga grupper spelar de statliga bostadsbidragen. För handikappade gäller att de i många kommuner också kan erhålla ett särskilt, kommunalt bostadsbidrag (KBH).

Ett nyckelbegrepp vid utformning av bostäder, arbetslokaler, byggnader för gemensam service och utemiljö är tillgänglighet. Delvis regleras den genom byggnadsstadgan & 42 a som särskilt uppmärksammar behov hos människor med nedsatt rörelse— och orienteringsförmåga. Gator, parker och friluftsområden omfattas dock ej av byggnadsstadgan men har beträffande tillgänglighets— krav blivit föremål för olika rekommendationer.

I den plan- och bygglag som föreslagits träda i kraft 1985 bibehålls byggnadsstadgans bestämmelser om tillgänglighet.

Statligt bostadsanpassningsbidrag kan beviljas för åtgärder inom och i anslutning till bostadslägenhet för att medge en individuellt anpassad utformning. Efterförslag av civilutskottet (CU 1979/80:22) kommer handikappinstitutet att utvärdera bl. a. bidragets faktiska effekter för att underlätta fortsatt handlägg— ning.

Därutöver finns möjligheten att med hjälp av statliga lån förbättra lägenheter i småhus. Allmänna samlingslokaler, miljö i områden med flerbostadshus och friluftsanläggningar kan rustas upp med stöd av statliga bidrag. Avsikten är att särskilt värna om tillgänglighet för handikappade.

Vi vill framhålla betydelsen av att bostaden inte enbart ses som en teknisk lösning för att tillgodose primära funktioner. I prop. om socialtjänsten (1979/8011) uttalar departementschefen: "Till en god bostad hör hemhjälp och hjälpmedel i den omfattning sådant behövs. Bostaden är en del av en miljö, som måste vara åtkomlig för människorna."

Trots positiva förändringar som uppnåtts genom de medel som beskrivits här och även genom handikapporganisationernas arbete bl.a. i läns— och kommunhandikappråd måste det konstateras att ett helhetsperspektiv på tillgänglighet ofta saknas. Det utgör ännu inte någon självklar kvalitet i bostads— och miljöplanering.

Bostadssistuationen för vuxna handikappade inom personkretsen

I vår rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (Ds S 1978:9) finns en ingående redovisning av bostadsformerför vuxna utvecklingsstörda och den utveckling som ägt rum under senare år. Framställningen kompletteras av en särskild studie som belyser genomförda förändringar och tendenser beträffande bostads— och servicesituationen inom omsorgsverksamheten i några landsting (M. Julen, 1978).

Målsättningen för utformning av bostäder och service formule— ras i enlighet med normaliseringsprincipen. En anpassning till individuella behov betonas.

Även om många utvecklingsstörda flyttat från stora institutioner till inackorderingshem och egna bostäder utvisar dock följande tabell att den redovisade målsättningen hittills inte förverkligats.

Boendeform för vuxna utvecklingsstörda den 1 november 1 980

___—___—

Boendeform Vuxna Antal % ___—___ Föräldrahem 6 730 28,2 Egen bostad 3 868 16,2 Annat enskilt hem 281 1,2 Elevhem 320 1,3 lnackorderingshem — plan 3 067 12,8 lnackorderingshem — riks 55 0,2 Vårdhem — plan 7 045 29,5 Vårdhem — riks 1 195 5,0 Annan boendeform 558 2,3 Specialsjukhus 670 2,8 Specialsärskolor 8 0,0 Specialvårdhem 106 0,4 Totalt 23 903

Förkortningar: plan : plananstalt riks : riksanstalt

Det sammanlagda antalet belagda platser på specialsjukhus sjunker, bl.a. genom att flera landsting håller på att verkställa beslut om avveckling av stadigvarande utomlänsvård. Skillnader föreligger dock mellan specialsjukhusen. Några upphör inom en snar framtid i sin under senare är starkt ifrågasatta funktion, för andra har avvecklingsplaner endast delvis skisserats. Det direkta sambandet med landstingens takt i uppbyggnad och utformning av bostäder och service understrykes.

Den grupp utvecklingsstörda som har vistats eller fortfarande vistas på specialsjukhus har naturligtvis samma grundläggande behov av god omvårdnad och värdiga bostadsvillkor som andra. Samtidigt måste utformningen av bostad och service kunna variera t. ex. för den gravt utvecklingsstörde med tilläggshandikapp och den måttligt utvecklingsstörde med sociala problem. Trots att detta är en självklar och återkommande erfarenhet inom omsorgsverk— samheten har man på vissa håll haft svårt att möta ett sådant behov av flexibilitet.

Ett ofta förekommande förfaringssätt är att personer på spe- cialsjukhus flyttar till hemlänets s.k. centrala vårdhem medan en utflyttning därifrån sker till lokala vårdhem. Från dessa flyttar i sin tur personer till inackorderingshem eller egen bostad.

I ett inledningsskede av specialsjukhusens avveckling har ett sådant tillvägagångssätt kunnat betraktas som ett led i en norma— liseringsprocess. Så småningom har tendenser märkts som ger anledning att ifrågasätta om en målsättning om normalisering och individualisering bäst kan uppnås på så sätt. Lokala förhållanden kan naturligtvis avgöra det. Förutsättningarna är t. ex. mera gynn— samma där befintliga vårdhem är små, väl integrerade i omgivande samhälle samt består av självständiga enheter som liknar inackor- deringshem. En annan betydelsefull faktor är i vad mån inackorde- ringshemmen kan motsvara skiftande behov av stöd och servi— ce.

Uppenbara risker föreligger för att de centrala vårdhemmen (ca 30 i landet) ärver den roll som specialsjukhusen spelat och blir en utväg att lösa individens problem genom flyttning. Det är ett mönster som på ett negativt sätt även kan spridas till andra boendeformer för vuxna utvecklingsstörda.

Antalet vårdhemsplatser för vuxna kan också komma att kon- serveras. Påfallande många unga vuxna hänvisas till vårdhem som stadigvarande bostad. Vissa lokala vårdhem har samtidigt närmast karaktär av ålderdomshem.

Många vårdhem har fått erfara en förändring i vårdtyngd. När personer med omfattande servicebehov har flyttat dit utan att deras behov i tillräcklig utsträckning beaktats i förhållande till rådande personalplanering, har det försvårat möjligheterna till

individualisering. Denna situation kan föreligga även om det inom samma län också finns inackorderingshem som till sin utformning bättre motsvarar både normaliseringsprincipens innehåll och den enskildes servicebehov. Även om omfattningen av sådana inackor— deringshem är förhållandevis ringa så finns erfarenheter som kan jämföras och ge anvisningar om en fortsatt utveckling i rikting mot vår redovisade målsättning.

En del barndomspsykotiska vuxna bor på omsorgsinstitutioner andra på s. k. socialterapeutiska institut som motsvarar läkepeda- gogiska institutioner för barn. I vissa fall vistas barndomspsyko— tiska vuxna på psykiatriska sjukhus, då någon lämplig bostads— eller serviceform ej kunnat erbjudas dem.

Vårt delbetänkande "Vissa frågor rörande flerhandikappade" (SOU 1980:16) behandlar bl.a. bostadssituationen för grupper vilkas sammansatta handikapp ställer särskilda krav på bostadens utformning och stödresurser. I många fall är dessa grupper dåligt tillgodosedda. Det gäller också utvecklingsstörda med t. ex. syn och/eller hörselhandikapp. De har vanligen hänvisats till vårdhem, Specialvårdhem eller specialsjukhus. Exempel finns dock på att inackorderingshem inrättats för utvecklingsstörda som på grund av hörselhandikapp är beroende av teckenspråkkunnig omgivning.

I vår personkrets ingår också vuxna med bestående och bety— dande intellektuell funktionsnedsättning som kan jämställas med utvecklingsstörning. De vistas i många fall på långvårdssjukhus och på psykiatriska sjukhus. Många vårdas i sina föräldrahem. Ofta har dessa personer flera handikapp och sammansatt stödbehov som mera sällan kan tillgodoses i deras aktuella boendesituation.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

Bostad i föräldrahemmet eller nära anhörigs hem/service

Vuxna handikappade skall liksom andra vuxna ha möjlighet att lämna föräldrahemmet och skapa sig ett eget hem i enskild eller kollektiv bostad. Det är ett led i en normalisering av handikappades villkor. Tidpunkten för en flyttning till egen bostad kan variera. Resurser måste ställas till förfogande för att medge att den som så önskar kan flytta till en enskild eller kollektiv bostad, men det måste också finnas olika former av stöd och service till den som för kortare eller längre tid bor kvar hos föräldrar eller nära anhöriga.

I detta avsnitt lägger vi förslag om stöd och service som kan behövas då den vuxne handikappade bor kvar i föräldrahemmet eller nära anhörigs hem. Brister föreligger i dag både beträffande psykologiskt och praktiskt stöd, men även i samordningen mellan

de stödformer som erbjuds.

Om den handikappade tillbringat sin uppväxt i föräldrahemmet och erhållit ringa stöd från samhällets sida, saknas många gånger tilltro till möjligheten att förändra bostadssituationen. Samtidigt kan både den handikappade och anhöriga uppleva en stark oro för plötsliga framtida förändringar.

Även då stöd och service erhålls under den handikappades barn— och ungdomsår men sedan av administrativa skäl minskar eller inte följs upp, drabbas den handikappade och dennes anhöriga av påfrestande förändringar. De kan nöta hårt på relationerna inom familjen.

Ett annat problem kan uppstå när ett i och för sig välfungerande och regelbundet stöd till sitt innehåll inte "växer" med mottagaren, den handikappade, utan utgör ett hinder för en utveckling till självständighet. Förutom självklara kvaliteter hos stöd och service som tillgänglighet, individuell anpassning och regelbundenhet måste man ställa kravet att syftet klargörs i förhållande till den vuxne handikappades livssituation.

Det viktigaste stödet (både för den hemmaboende handikappa— de och anhöriga) är tillgång till regelbunden verksamhet utanför hemmet. När sådan inte funnits att tillgå på dagcenter på grund av geografiskt avstånd eller bristande resurser har utvecklingsstörda kunnat erbjudas en viss, mycket begränsad verksamhet i hemmet, inom ramen för s.k. hemmavård. Enligt statistik per 1 november 1980 hade 591 av 23 903 vuxna utvecklingsstörda (2,5 %) denna verksamhetsform.

När många brister i samhällets stöd sammanfaller, som de ofta gör i familjer med gravt handikappade vuxna, blir följden en isolerande och tung vårdsituation. Möjligheten till ekonomiskt stöd kan inte kompensera otillfredsställda behov av sysselsättning, fritidsverksamhet eller avlösning i vård och tillsyn.

Här föreslås att den vuxne handikappade och hans anhöriga utöver ekonomiskt stöd skall kunna lämnas psykologiskt och praktiskt stöd genom

El fortlöpande information (inkl. kurativ och psykologisk service) [3 kristerapi D avlösning i vård och tillsyn (inkl. korttidsvård).

Psykologiskt stöd: Fortlöpande information m. m.

Skälen till att vuxna handikappade bor kvar hos sina föräldrar eller andra nära anhöriga är flera. Föräldrarna kan ha svårt att tänka sig att själva träda i bakgrunden som vårdare. Den vuxne kan bl.a. genom sitt handikapp ha svårt att tänka sig att bo någon

annanstans än i föräldrahemmet. För många saknas också goda bostadsalternativ.

En flyttning hemifrån innebär en ömsesidig frigörelse, som måste påbörjas långt innan flyttningen är aktuell. Det är en process som i hög grad påverkas av de olika stödformer som kan erbjudas handikappade och deras anhöriga. Psykologiskt och praktiskt stöd till handikappade barns familjer skall från början syfta till att befrämja närhet och beroende mellan föräldrar och barn men samtidigt understöjda en frigörelse. Det kan bl.a. ske genom en god första information, hjälp vid krisbearbetning och olika former av avlösning i vård och tillsyn. Både föräldrar och barn behöver erhålla en realistisk bild av handikappets konsekvenser. Resurser och begränsningar måste också prövas i situationer utanför hemmet. Om föräldrar har möjlighet att kombinera föräldraskap med yrkesroll och om barnet gradvis kommer in i andra sociala sammanhang genom skola och fritidsverksamhet underlättas frigörelsen.

När barnet blir äldre förtydligas behovet av att föräldrarna skall kunna acceptera sitt barn som en vuxen person, även om denne fortfarande behöver mycket hjälp och stöd. Föräldrarna måste få insikt i att deras hjälp kan ges på annat sätt än tidigare och kanske genom andra än dem själva. Ungdomarna måste få fortsatt stöd i att skaffa sig en egen vuxenroll. De behöver få tillfälle att identifiera sig med andra vuxna — också vuxna handikappade. Skolan, en omväxlande och meningsfull fritidsverksamhet och goda möjlighe— ter att pröva en bostad utanför hemsituationen kan gynna detta. Till detta bör komma stöd för både föräldrar och ungdomar genom återkommande information om vilka alternativ som står till buds efter skoltidens slut beträffande bostads—, yrkes— och fritidssitua— tion.

Ett avgörande hinder i denna utveckling har för många varit bristen på alternativa bostäder med individuellt varierande stödre— surser. Varken föräldrar eller barn har kunnat känna önskad trygghet och tillförsikt inför en flyttning. Detta har konserverat föräldrarnas roll som vårdare och för många vuxna handikappade utgjort problem i deras identitetsutveckling. Hemma har de betrak- tats som barn, medan de t. ex. i arbetssituationen mött krav på en vuxenroll.

En positiv frigörelseprocess bör kunna mynna ut i att vuxna handikappade bl.a. kan erbjudas en bostad med väl avvägt stöd och att deras föräldrar därigenom också kan förändra sin roll i fortsatt kontakt med sitt barn.

Giltigheten i detta resonemang har ibland ifrågasatts när det gäller gravt utvecklingsstörda, svårt flerhandikappade och barn— domspsykotiska. Möjligheten till och behovet av frigörelse och

vuxenliv har förnekats. Erfarenheten har emellertid visat att män— niskor med svåra handikapp - och deras anhöriga — i lika hög grad måste stödjas i en ömsesidig frigörelse som givetvis kan ta längre tid och kräva mera omfattande förberedelser än för andra. Det är emellertid nödvändigt att vidareutveckla kunskaper om planering av bostäder och service som kan förena omfattande personlig omvårdnad och vuxet bemötande.

Med den beskrivning vi gjort här har vi velat peka på behov av fortlöpande information, kurativa och psykologiska insatser som i vissa situationer kan behöva fördjupas till kristerapi. Ett regelbun— det ku rativt och psykologiskt stöd underlättar den ömsesidiga frigörelseprocessen för den handikappade och hans föräldrar och är ett viktigt inslag i förberedelser för en flyttning. Ett värdefullt samarbete kan i dessa frågor också ske med de föräldrarådgivare som verkar inom vissa handikapporganisationer.

I en fortlöpande information bör ingå att den handikappade och föräldrarna får tillfälle att ta upp frågor som rör det individuella handikappets konsekvenser och får hjälp med att söka sig till olika instanser som kan ge ytterligare kunskaper, behandling och hjälpmedel. Upplysningar om samhällets stödinsatser i form av ekonomiska bidrag, korttidsvård och hemhjälp bör också läm- nas.

För många föräldrar till vuxna hemmaboende handikappade är den viktigaste och svåraste frågan vad som skall ske när de själva inte längre lever. Oron, som också kan delas av den handikappade, är ibland så djup att man värjer sig för att överhuvudtaget diskutera den eller planer för framtiden. Erfarenheter från omsorgsverksam- heten har visat att det kan vara en trygghet att få information om och tala om sådana frågor i grupp tillsammans med andra i likartad situation.

Vi föreslår att hemmaboende vuxna handikappade inom vår personkrets och deras föräldrar skall erhålla fortlöpande informa- tion och regelbundet kurativt och psykologiskt stöd. Ansvaret för dessa insatser föreslås åvila landstingets habiliteringsnämnd genom de distriktslag om vilka vi lägger förslag (6.8).

I samarbete med handikapporganisationer bör fortlöpande infor- mation också kunna erbjudas i gruppverksamhet där föräldrar och handikappade kan möta andra i likartad situation.

Ibland krävs en mera intensiv psykologisk bearbetning i form av kristerapi, som kan omfatta hela familjen. Syskon kan många gånger uppleva pressande förväntningar på att de skall ta över ' vårdarrollen efter föräldrarna och kan behöva stöd för att bearbeta sin situation.

Vi har tidigare nämnt att vuxna handikappade som bor hemma ibland behandlas som barn och att det utgör en svårighet i deras

identitetsutveckling. Också i sådana situationer kan kristerapi behövas utöverfortlöpande information och kurativa—psykologiska insatser.

Vi föreslår att vuxna handikappade och deras föräldrar skall kunna erhålla stöd i form av kristerapi antingen genom nämnda distriktslag eller familjerådgivnings— och vuxenpsykiatrisk verk— samhet. Huvudmannen bör svara för att personalen inom resp. verksamhet erhåller fortbildning i handikappkunskap.

Praktiskt stöd: Avlösning i vård och tillsyn

Psykologiska stödformer bör kombineras med möjligheter till avlösning i vård och tillsyn. Den utgör, förutom att vara en hjälp i en aktuell situation, en stödjande insats i den successiva frigörelse som vi tidigare beskrivit.

Vi använder begreppen "vård och tillsyn" i vid bemärkelse och som en beskrivning av rikt varierade insatser. Avsikten är självfallet att stöd skall lämnas på ett sådant sätt att den handikappades egna resurser respekteras och tas till vara.

I dag föreligger stora skillnader mellan olika kommuner och olika landsting när det gäller tillgång på de former av avlösning som vi föreslå r, medhjälp i vård och tillsyn resp. korttidsvård.

Medhjälp i vård och tillsyn ges genom kommunala hemsa mariter. Från föräldrar och handikappade har framhållits vikten av att medhjälpen skall vara regelbunden och också lämnas på s. k. obekväm tid. Samtidigt föreligger ett stort behov av att den skall kunna förändras i en akut situation. Det kan t. ex. vara nödvändigt då den handikappade på grund av sjukdom vistas i hemmet och ej kan delta i verksamhet på dagcenter etc. Det skulle då innebära stora fördelar om en tidsmässigt motsvarande ökning av medhjälp kunde ställas till förfogande.

Vi förutsätter att kommunen genom socialtjänsten ansvarar för att föräldrar och andra nära anhöriga till hemmaboende handikap— pade vuxna erhåller medhjälp i vård och tillsyn efter individuella behov. Vi är emellertid medvetna om att området är eftersatt och att en utveckling måste ske successivt. Takten betingas inte minst av möjligheten att rekrytera personal.

Kvaliteten på insatserna har ett nära samband med utbildning för personal inom socialtjänsten. Kunskaper om handikapp och han— dikappades livssituation bör förmedlas både inom grund— och fortbildning.

Vi föreslår att huvudmannen beaktar behovet av återkommande fortbildning. De kunskaper och erfarenheter som finns inom landstingets verksamhet för handikappade bör därvid kunna ut— nyttjas och landstingets specialistpersonal ställas till förfogande.

En viktig komplettering utgörs av den information och det stöd som bör lämnas socialtjänstens personal inför de första kontakter— na med den handikappade och hans anhöriga, s.k. introduktion. Ansvaret för den bör åvila landstingets habiliteringsnämnd genom de distriktslag som vi föreslår. Introduktionen bör ske i samarbete med den handikappade och hans anhöriga på ett sätt som är förenligt med gällande sekretesslagstiftning.

Korttidsvård utanför hemmet behövs dels för korta, ibland regelbundet återkommande perioder, dels för längre tid, t. ex. semester. Den kan också föranledas av att en familjesituation hastigt förändras och medför att den handikappade måste få en annan stadigvarande bostad. I väntan på att lämplig sådan kan anskaffas bör den handikappade beredas en så trygg miljö som möjligt.

Vi har funnit att korttidsvården för vuxna handikappade inom vår personkrets i dag uppvisar stora variationer och att den många gånger inte fungerar tillfredsställande. Det finns få separata korttidshem för vuxna. 1 de flesta fall hänvisas personerna till stora institutioner som vårdhem och långvårdssjukhus. Ibland utnyttjas tillfälligt lediga rum på inackorderingshem. Det är svårt att uppfylla krav på Iättillgänglighet. En brist är också att personen sällan återkommer till ett och samma ställe, vilket bl.a. ger mindre möjlighet att etablera kontakt med personal.

Vi föreslår att landstingets habiliteringsnämnd tar ansvar för att korttidsvård i separata korttidshem kan erbjudas vuxna handikap- pade inom vår personkrets. För att tillgodose krav på lättillgänglig— het kan det på vissa håll vara lämpligt att ordna korttidsvård genom gästrum i grupphem.

Vi föreslår vidare att korttidshem under habiliteringsnämnden administreras på motsvarande sätt som grupphem.

På sina håll erbjuds vissa handikappade andra former av korttids- vård. Exempel på detta är s.k. kortkurser och sommarläger som under semestertid ordnas inom omsorgsverksamheten och av vissa handikapporganisationer. Denna verksamhet bör stödjas och utvecklas.

Enskild bostad/service

Med enskild bostad avses här en bostad för en eller flera handi— kappade personer som själva äger eller förhyr den. Med en målsättning att normalisera handikappades livsvillkor och stödja en så hög grad av självständighet och delaktighet i samhället som möjligt borde denna bostadsform kunna ställas till förfogande i större utsträckning och med bättre kvalitet än vad som hittills skett.

Genom sitt generella ansvar för bostadsförsörjning m.m. har

kommunen att tillhandahålla enskilda bostäder och ge social service. Landstingets insatser är av kompletterande karaktär.

Vi har tidigare framhållit att många handikappade på grund av bristande ellerfelaktigt använda resurser inte kan få tillgång till den bostadsform som för dem är bäst lämpad. Paradoxalt nog kan detta innebära, inte bara att de tvingas acceptera ett sätt att bo som åsamkar dem skada, utan även att de får tillgång till stora och kostnadskrävande resurser som de inte behöver.

Många handikappades behov av enskild bostad skulle kunna tillfredsställas om resurser sattes in för att fullt ut förverkliga redan antagna mål beträffande bostads— och miljöanpassning, färdtjänst m. m. Än flera skulle kunna välja enskild bostad om olika stödfor- mer kombinerades flexibelt och kompletterande insatser kunde ställas till förfogande efter individuella behov.

Den tröghet som kunnat spåras i utvecklingen av denna bostads- form är delvis rotad i osäkra attityder till handikappade och oklara tolkningar av ansvarsförhållande beträffande stödinsatser.

Socialtjänstreformen ger dock förutsättningar för en positiv förändring bl. a. genom att personlig hjälp betraktas som en del av boendet

"Den sociala hemhjälpen har naturligtvis en tyngdpunkt i anslutning till själva bostaden såsom hjälp med att handla, laga mat och städa. Jag ser den emellertid som en personlig service i boendet i den vidare bemärkelsen. Den bör stå till handikappades förfogande i de situationer de behöver sådan service. Hemhjälpsverksamheten bör alltså - som redan har skett på en del håll — utvecklas till en social service som genom rikt varierade insatser gör det möjligt för handikap— pade att leva självständigt i egna bostäder och delta i olika verksamheter efter egna önskemål. Den utgör då ett viktigt medel för att bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt och socialt." (Prop. om socialtjänst 1979/8011.)

Ett stort antal utvecklingsstörda (och vissa barndomspsykotiska som kan förmodas ingå i denna grupp) har emellertid under senare år fått tillgång till egen bostad. (Enligt socialstyrelsens statistik per den 1 november 1980 bodde 3 868 av 23 903 vuxna utvecklings— störda (16,2 %) då i egen bostad. I denna siffra ingår också en del "egna" bostäder knutna till inackorderingshem.) Därutöver finns många, företrädesvis lindrigt utvecklingsstörda, som har egen bostad och inte får aktiva omsorger men som kan ha behov av stöd och hjälp genom socialtjänsten. I stort avspeglar detta en positiv utveckling.

Utvecklingsstörda har dock i vissa fall flyttat till enskild bostad utan att deras stödbehov tillräckligt uppmärksammats och utan att hjälpinsatser förberetts. Det har naturligtvis haft negativa kon—

sekvenser för den enskilde som "misslyckats" - men också återverkat på utvecklingsstörda som grupp. Omgivningens fördo- mar om handikappet har kunnat bekräftas av orsaker som speglar samhällsorganens egenskaper mer än den enskildes.

Omsorgshuvudmannens totala planering av bostäder och servi— ce för vuxna utvecklingsstörda inverkar på en bedömning av vilka personer som har fördel av enskild bostad. Om det inom ett landsting skett en medveten satsning på integrerade kollektiva bostäder i stället för på vårdhem och specialsjukhus, har också kunskaper och erfarenheter vunnits som givit säkrare bedömningar av det stöd som bör utgå till personer i enskild bostad.

Med den definition av handikappbegreppet som vi anslutit oss till, är det ogörligt att kvantitativt bedöma, hur många flerhandi— kappade, utvecklingsstörda eller barndomspsykotiska vuxna som i dag skulle behöva enskild bostad med olika grader av stöd.

Sådana bedömningar måste ske av varje landstings habilite— ringsnämnd vid återkommande inventeringar inom resp. grupp av handikappade och i alla sammanhang då bostadsplanering är aktuell för en enskild handikappad. Den egna bostaden måste utgöra ett reellt alternativ som kan uteslutas först när personen själv föredrar ett annat bostadsalternativ och då en grundlig genomgång av hans stödbehov visat att dessa bättre tillfredsställs genom en kollektiv bostad.

I det följande beskrivs och läggs förslag om stöd till personer i enskild bostad, varvid vi särskilt vill markera vikten av en god samordning mellan insatserfrån kommun och landsting. (I vissa fall kan kompletterande insatser aktualiseras från landstinget.)

Kommunerna har ett yttersta ansvar att genom sin uppsökande verksamhet förmedla kunskap till annan huvudman om handikap— pades behov av andra stödformer eller omsorger.

Det är därför av stor betydelse att en effektiv uppsökande verksamhet vidareutvecklas efter de erfarenheter som vunnits sedan 1968 års stadgande i socialhjälpslagen.

Brister i kontinuitet och informationsmetodik medför att det många gånger kan vara helt slumpartat om en handikappad får periodiska eller stadigvarande behov av stöd tillgodosedda. Detta rimmar dåligt med en målsättning om jämlika villkor. Om sådana brister kan avhjälpas, innebär det också att huvudmannen får ett säkrare planeringsunderlag.

Vi föreslår därför att huvudmännen i samarbete med handikapp— organisationerna och socialstyrelsen verkar för en fortsatt utveck— ling av en sådan uppsökande verksamhet.

Service genom socialtjänsten

Handikappade som bor i enskild bostad bör i första hand erhålla ett individualiserat stöd genom primärkommunens försorg enligt det ansvar som regleras i socialtjänstlagen.

Inom ramen för en utbyggd socialtjänst kan de flesta handikap— pade i enskild bostad få behov av praktiskt och psykologiskt stöd tillgodosedda. Som vi tidigare beskrivit avses då bl. a. allmän handikappanpassning av bostäder, tranSportmedel, information om förekommande kommunal och landstingskommunal service (inkl. anvisning om förmedlande instans) och social hemhjälp.

Behovet av hemhjälp kan variera från enstaka punktinsatser till regelbundna men oftast inte så tidskrävande insatser avpassade efter den handikappades dagliga verksamhet.

För vissa handikappade krävs en högre grad av individualisering beträffande socialtjänstens insatser. Det kan t. ex. gälla bostadens belägenhet och utformning men också oftast behov av utökad social hemhjälp och i vissa fall speciella kunskaper hos persona— len.

Socialtjänsten Spelar en betydelsefull roll då det gäller att hjälpa den handikappade att få tillgång till service från andra instanser (sjukvård, hjälpmedel, familjerådgivning osv.) och att medverka till att insatserna samordnas efter aktuella behov.

Med stor respekt för handikappades integritet bör också möjlig— heter att deltaga i olika former av social gemenskap bearbetas.

Erfarenheter från omsorgsverksamheten har visat att många utvecklingsstörda med ringa behov av särskilda stödinsatser i sin bostadssituation lever isolerade från sociala kontakter utanför arbetsplatsen. Många gånger avvisar de ett fritids— och kulturutbud som är riktat till handikappade, samtidigt som de själva inte förmår knyta an till eller accepteras inom någon annan verksamhet. Att förändra en sådan situation ser vi som en uppgift inom social— tjänsten i samarbete bl. a. med de kontaktpersoner om vilka vi också lägger förslag (7).

Det är en nödvändig förutsättning att de personalgrupper, som skall förmedla och utföra stödjande insatser inom socialtjänsten, i sina resp. grundutbildningar får kunskap om olika handikapp, deras konsekvenser och samhällets stödåtgärder.

Vi föreslår därutöver att huvudmannen beaktar personalens behov av återkommande fortbildning i mera specifika frågor rörande handikappades villkor. På så sätt skapas möjligheterför ett fungerande stöd och en bättre kvantitativ och kvalitativ bedömning av behovet av stödinsatser, vilket är till fördel både för den enskilde och huvudmannen.

Olika former av utbildning ser vi också som ett av flera medel att minska en för den handikappade påfrestande personalomsätt—

ning.

Särskilt viktiga finner vi de försök som gjorts med informella utbildningsinsatser i mindre, lokala grupper bland den sociala hemhjälpens personal. De risker och påfrestningar som kan uppkomma i deras form av ensamarbete har i betydande utsträck— ning kunnat minskas genom en kontinuerlig gruppverksamhet som också kan utgöra en naturlig kontaktpunkt för att ge stöd och handledning beträffande plusinsatser från andra instanser. Detta har visats genom erfarenheter vid samarbete mellan social hem— tjänst och hemsjukvård. Vid en sådan typ av informell fortbildning kan resurspersoner ställas till förfogande från båda huvudmännen vilket skett med positivt resultat. Verksamheten har — utöver ren kunskapsförmedling — kunnat ge utrymme åt attitydpåverkande inslag vilket vi ser som väsentligt beträffande stöd till handikappa— de.

Service genom socialtjänsten kombinerad med landstings— kommunala insatser

Utöver stöd genom socialtjänsten kan kompletterande insatser i form av särskilda omsorger vara nödvändiga för vissa utvecklings— störda, barndomspsykotiska och flerhandikappade i enskild bostad. Det kan gälla psykologiska, medicinska och sociala insatser med särskild inriktning på handikappet. Det kan ibland även gälla dagcenterverksamhet. Insatsernas omfattning och variation kräver en hög grad av samordning sinsemellan i den handikappades vardag och mellan de organ som förmedlar dem.

Utan att i något avseende försvaga kommunernas ansvar för en väl fungerande socialtjänst vill vi föreslå, att landstinget inom ramen för särskilda omsorger enligt lagen om vissa handikappom- sorger (LHO) tillhandahåller sådana stödjande plusinsatser och att samordningen av olika huvudmäns insatser därvid särskilt upp— märksammas.

Vi föreslår att en samordning sker genom distriktsanknutna arbetslag baserade på befintliga distriktslag för vuxna inom omsorgsverksamheten. Det är av stor betydelse att den enskilde, på samma sätt som tidigare föreslagits för handikappade barns familjer inom den samordnade habiliteringsorganisationen, har en person inom distriktslaget för vuxna att i första hand vända sig till. Det är också väsentligt att uppläggningen av stödinsatserna planeras och kontinuerligt omprövas tillsammans med den handi— kappade.

Med de kombinerade stödinsatser som här föreslagits skulle t. ex. vissa utvecklingsstörda med sociala problem kunna erhålla ett stöd under former som de skulle kunna acceptera. Problemet för dem är ofta att de dels behöver mycket stöd från flera instanser,

dels avvisar identiteten som utvecklingsstörda och värjer sig mot olika omsorgsformer. Samtidigt behövs ofta omsorgsverksamhe— tens kunskaper om begåvningshandikapp för att insatserna skall få en välavvägd samordning och ett individuellt anpassat innehåll. '

Detsamma gäller vissa utvecklingsstörda föräldrar som har vårdnaden om och bor tillsammans med sitt barn. Det skyddsnät av olika stödinsatser som behövs i en sådan situation, beskriver vi närmare i avsnitt 6.6.

Kollektiv bostad Samspel individ/miljö: Övergripande reformkrav

Många handikappade vuxna inom vår personkrets bor i kollektiva enheter som sinsemellan varierar från stora sjukhus till inackorde— ringshem. En närmare beskrivning av situationen lämnas dels i vår rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (Ds S 1978:9), dels i ett delbetänkande "Vissa frågor rörande flerhandi— kappade" (SOU 1980:16). Ur socialstyrelsens statistik per 1 november 1980 har vi tidigare redovisat att 670 utvecklingsstörda vuxna då vistades på specialsjukhus. Därtill kommer att 85 ungdomar var inskrivna där vid samma tidpunkt. Det är en situation som vi enligt våra direktiv särskilt skall överväga.

Betydande kunskaper finns i dag om hur miljöns utformning och innehåll påverkar människors möjligheter till utveckling och hur den också bestämmer ett handikapps konsekvenser. Ett brett erfarenhetsunderlag har visat att handikappades livssituation i mycket hög grad präglas av vilken utgångspunkt som valts för en bostadsplanering: Om den baseras på uppfattningen att alla handikappade är medborgare i samhället och på kunskaper om samspelet mellan människa och miljö, måste resultatet bli en strävan att tillgodose även speciella behov i en så normaliserad miljö som möjligt. Exempel på detta är de bostäder som i begränsad utsträckning kunnat erbjudas mycket gravt handikappade (vissa inackorderingshem för utvecklingsstörda och servicebostäder). En motsatt utgångspunkt är att ensidigt planera efter en grupps speciella behov (eller antagna speciella behov). Den enskilde riskerar då att utestängas från rätten till gemenskap och delaktig— het i samhället. Allmänmänskliga behov kommer i skymundan. Under sådana omständigheter ärdet inte ens säkert att de speciella behoven kan tillgodoses — effekten kan i stället bli att personen får ytterligare handikapp genom institutionsskador. Många utveck— lingsstörda som vistats på specialsjukhus har utsatts för detta.

Gunnar Kylén (se bilaga V) har beskrivit det förhållandet och visat på hur psykisk utveckling stimuleras av en känslomässigt trygg och insiktsfull social omgivning och en meningsfullt utformad

fysisk miljö. Det är betingelser som ger den utvecklingsstörde impulser och stöd att både vilja taga tillvara erfarenheter och att dela sina intryck, kommunicera, med andra. Den stora institutionen har inte förutsättningar att ge detta. Den kan inte heller försvaras mot bakgrund av vår definition av begreppet handikapp eller våra övriga principiella utgångspunkter.

Vi bygger våra förslag på att bostaden är en social rättighet för handikappade och att den skall utformas efter individuella behov. Det gäller alla handikappade inom vår personkrets oavsett deras grad av handikapp.

Handikappades rätt till stadigvarande bostad i samhället skall inte vara ett privilegium som vinns eller förloras genom den enskildes goda eller dåliga förmåga. Bostaden i samhället är i stället en förutsättning för att i samspel med andra människor kunna använda och utveckla psykisk och fysisk förmåga. Förutsätt- ningen gäller alla handikappade. Individuella olikheter kommer till uttryck först när bostaden skall förses med de materiella och personella resurser som enskilda handikappade behöver i ett stadigvarande hem. Det är en kontinuerlig anpassning som inrym- mer att en bostad skall kunna förändras. De som bor där ska inte behöva flytta för att få sina behov tillgodosedda.

Vi vill genom våra förslag betona och fullfölja en utveckling som redan påbörjats inom omsorgerna för utvecklingsstörda. Den innebär att ett antal institutioner som specialsjukhus och vårdhem successivt ersatts av välintegrerade mindre, kollektiva bostäder. Tillkomsten av sådana bostadsmöjligheter för gravt handikappade har haft effekten att en formell indelning i specialsjukhus, vårdhem och inackorderingshem ter sig svår att upprätthålla. Vissa inackor- deringshem kan redan tillgodose mycket stora och sammansatta behov av stöd och service. I den inventering (utförd av M. Julén) som innebar en jämförelse mellan faktiska och adekvata omsorgeri sex landsting och som presenterades i vår rapport (Ds S 1978:9) var detta redan tydligt. Motiven för de stora institutionerna måste därmed ifrågasättas men även det utslussningsystem som bygger på att en bostad i samhället förbehålles personer med viss självständighetsnivå.

De förändringar som påbörjats har främjats bl.a. genom att

IZI utvecklingsstördas bostadssituation återkommande har belysts i den allmänna debatten (ex. om specialsjukhus) och vid olika utbildningar

_ utvecklingsstörda själva liksom andra handikappade har redovi-

sat synpunkter på olika bostadsformer flera exempel på avveckling av institutioner finns att tillgå _ den personalomsättning som ägt rum från vårdhem/special- sjukhus till inackorderingshem påverkat uppfattningen om

utvecklingsstördas bostadssituation D handikapporganisationer i målprogram m. m. har tagit ställning för att anstaltsliknande institutioner skall upphöra.

Som konsekvens av de kunskaper och erfarenheter som samlats om handikappades bostadssituation anser vi att målet skall vara specialsjukhusens och vårdhemmens avveckling. I följande avnitt lägger vi förslag om åtgärder för att uppnå detta mål. De skall understödja en process som samtidigt även omfattar en uppbygg- nad av bostäder med varierande stödresurser. Det skall också kunna förbättra bostadssituationen för dem inom vår personkrets som hittills hänvisats psykiatriska sjukhus eller Iångvårdsenheter som stadigvarande bostad.

Avveckling av institutioner

Vårt mål är alltså specialsjukhusens och vårdhemmens avveckling. Därmed har vi också angivit att inga nya institutioner som bygger på principer om anstaltsliknande vård skall tillkomma och sägas utgöra handikappades hem. När specialsjukhus och vårdhem successivt ersätts, finns andra vägledande principer för att anordna kollektiva bostäder. Vi beskriver dem genom våra förslag om grupphem.

Avvecklingsperiodens längd bestäms av flera samverkande faktorer. De sammanhänger med möjligheterna att genom olika åtgärder förhindra nyinskrivningar och påskynda utskrivningar genom att bygga upp bostäder, service och daglig verksamhet efter varierande behov och på flera orter inom ett landstingsområde. Hit hör också personalpolitiska överväganden inför en förändrad arbetssituation.

Vi är medvetna om att planeringen i de olika landstingen även med ett gemensamt och mycket angeläget mål kommer att präglas av de skiftande förutsättningar som föreligger i olika landstings— områden.

Ytterst blir avvecklingsperiodens längd beroende av de personel— la och ekonomiska samhällsresurser som vid varje'tidpunkt avdelas för omsorg om handikappade.

Mot bakgrund av de förberedelser som redan vidtagits eller är planerade anser vi emellertid att specialsjukhusens avvecklingspe— riod kan tidsbegränsas. Det ställer krav på ett intensifierat plane— ringssamarbete mellan specialsjukhusen och de landsting som inom sina områden skall bygga upp resurser. Det är därvid angeläget att erfarenheter från de senaste årens omfattande avvecklingsprojekt vid några specialsjukhus tages tillvara.

Vi föreslår att specialsjukhusen avvecklas inom fem år fr. o. m. det är då LHO träder i kraft och att det förbereds genom de enskilda huvudmännens planer.

En planering bör också göras för att förbereda vårdhemmens avveckling. De är sinsemellan mycket olika i storlek och struktur. Somliga har den stora institutionens alla nackdelar, medan andra har likheter med inackorderingshem.

Vi föreslår därför att avveckling av stora vårdhem prioriteras. Det utesluter emellertid inte att huvudmännen gör överväganden som leder till att även andra vårdhem avvecklas i processens inlednings- skede. Förutom institutionernas storlek kan flera förhållanden vara vägledande vid en prioritering. Till dem hör självfallet vilka möjlig— heter som föreliggerför att genom inre och yttre miljö värna om den enskildes personliga integritet och stimulera till utveckling. Hit hör t. ex. institutionens belägenhet, lokaliteternas grad av handikapp— anpassning, möjligheterna till egna rum och avskildhet för omvård— nad av personlig hygien.

Det kan också vara väsentligt att beakta ålderssammansätt— ningen bland dem som bor på olika vårdhem. Vi har funnit stora skillnader mellan institutionerna men gjort den generella iakttagel— sen att påfallande många unga människor bor på vårdhem. Inte minst för dem gäller att förändrade bostadsvillkor ger förutsätt- ningar för en annan livssituation.

Åldersfördelning på vårdhem för utvecklingsstörda 1980, socialstyrel-

sen

Alder Antal 80— 101 70—79 532 60—69 1 211 50—59 1 528 40—49 1 427 30—39 1 679 20—29 1 601

8 0793

3 (Uppgift saknas från enstaka vårdhem; totala antalet boende på vårdhem var 8 240.)

Värdefulla erfarenheter har redan vunnits genom avveckling av vissa vårdhem för vuxna.

För en tonsatt avvecklingsprocess år det av betydelse att kunna utvidga erfarenheterna och följa effekterna av en målmedveten planering.

Vi föreslår därför att huvudmännen i första hand upprättar en plan som för de fem närmaste åren efter LHO:s ikraftträdande utvisar åtgärder i riktning mot vårdhemmens avveckling och som kan resultera i styrande principer för därefter följande femårspe— riod.

Mot bakgrund av praktiska erfarenheter från avvecklingsprojekt och med de förslag vi lägger anser vi det möjligt att ange en viljeinriktning för den första femårsperioden. Den bör medge att antalet personer på vårdhem för vuxna minskar med 20 % av det totala antalet 1980.

Som ett steg mot en generell avveckling av institutioner som specialsjukhus och vårdhem föreslår vi att inga utvecklingsstörda skrivs in och erhåller stadigvarande bostad på institutioner av detta slag, vilket förutsätter ett successivt inrättande av kollektiva bostäder med varierad service.

Vi föreslår vidare att platsantalet på institutioner anpassas så att utvecklingsstörda kan tillförsäkras egna rum.

Även om det kan te sig som en självklarhet vill vi betona vikten av att förändringar genomförs efter en planering som inbegriper reell medverkan från de närmast berörda, dvs. handikappade, deras anhöriga och personal.

Under senare år har man inom flera landsting kunnat redovisa erfarenheter av avvecklingsprojekt i planerings—, genomförande— och avslutningsfas. Vi vill här förmedla nägra aspekter. Samtidigt föreslår vi att tillsynsmyndigheten ansvarar för att avvecklingsmo- deller fortlöpande dokumenteras, sprids och utvecklas.

De beslut om avveckling som måste fattas har visat sig väcka känslor som är nära förbundna med vilka roller utvecklingsstörda, anhöriga och vårdpersonal spelar inom institutionen och med vårdinstitutionens roll i omsorgsverksamhet och samhälle.

Processen kan innebära svårigheter och konflikter som måste bearbetas. De bör emellertid ses som ett steg mot att förverkliga rätten för handikappade att erhålla bostäder i samhället. Stöd och hjälp skall självfallet erbjudas dem som känner oro inför föränd- ringen. Det måste planeras in i en avvecklingsprocess. Samtidigt måste dock det övergripande målet bibehållas i sin tydlighet. Erfarenheter har visat att det ibland utgjort en svårighet när en avveckling enbart betraktats som ett hot mot en trygg boende— och arbetsmiljö.

Ett led i en aktiv medverkan av utvecklingsstörda, anhöriga och personal är att ge talrika möjligheter till teoretiska och praktiska jämförelser mellan institutionen och integrerade bostäder. Stor uppmärksamhet och tid måste ägnas åt planering av dem och deras stödresurser. En ökad säkerhet i bedömningen av stödbeho— ven ges, om utvecklingsstörda har arbete/sysselsättning och fritid förlagd utanför institutionen. Man måste emellertid inse att det finns begränsningar i möjligheterna att inifrån en institution planera bostadsformer och stödresurser. Mot bakgrund av detta är det betydelsefullt att en avveckling och uppbyggnad sker etappvis och att löpande utvärderingar sker med samma grad av delaktighet från

de närmast berörda som under en inledande planering. Det är också angeläget att resurser står till förfogande för att ändringar i stöd etc. skall kunna vidtagas.

Det skapar en grund för fortsatt utveckling av verksamhetens innehåll och motverkar de risker för institutionalisering som kan finnas även inom mindre, kollektiva bostäder.

Problem och åtgärder i samband med flyttning har av socialsty— relsen uppmärksammats i skriften "När vuxna utvecklingsstörda flyttar" (Socialstyrelsen anser 1980:1). Vikten av förberedelser slås fast oavsett den handikappades funktionsnivå och flyttmål. Möjligheter till samråd och självbestämmande beaktas och sätts i förhållande till de kunskaper den handikappade måste få om sin kommande bostadssituation. En trygghet bör byggas upp genom olika former av besök och genom delaktighet i konkreta förbere- delser som inköp för den nya bostaden.

Beträffande personalen är det viktigt att dess praktiska erfaren— heter knyts samman med teoretiska kunskaper om handikapp och handikappades behov. Fortbildning måste utgöra ett viktigt inslag i förberedelser för en avveckling. Genom fortbildningsinsatser får personal — och anhöriga som på vissa håll deltagit i utbildningen — bättre underlag för att kunna deltaga i en planering.

Anhöriga till handikappade på institution har först under senare år börjat betraktas som en resurs, inte bara för den som bor på institutionen utan även för personalen där. Att ge en ny roll åt de anhöriga som hamnat i en situation där kontakterna med en institution är glesa eller problemfyllda är en viktig men svår uppgift. En avveckling kan betraktas som ett starkt hot men också ge helt nya möjligheter till kontakt.

En viktig åtgärd i processen är att få till stånd den regelbundna konferensverksamhet som beskrivs i cirkulär från socialstyrelsen. Återkommande konferenser kan utgöra bas i planeringsarbetet inför en förändrad arbetssituation.

Det är väsentligt att insatserna inte enbart riktas mot grupper som i tidigt skede skall komma ifråga för en flyttning. Minst lika viktigt är det stöd och det intresse som ägnas utvecklingsstörda och personal som under större delen av avvecklingsprocessen kommer att finnas kvar på institutionen. Det måste finnas resurser och en planering för verksamheten där som minskar påfrestningar och motverkar att omvårdnaden av den enskilde försämras. Samtidigt måste målet om avveckling bibehållas.

Erfarenheten har visat att brister i detta hänseende bl. a. givit upphov till onödiga flyttningar för utvecklingsstörda inom institu- tionen och till en ökad personalavgång. Överhuvudtaget måste personalfrågor ägnas tidig och stor uppmärksamhet under en avveckling. Det blir särskilt tydligt i den situation då institutionen är

en dominerande arbetsplats på orten och då en övergång till andra bostadsformer innebär en spridning på flera orter. Det är emellertid inte enbart en personalfråga — utvecklingsstördas upplevelser av en flyttningssituation påverkas också av personalens möjligheter att förbereda sig inför förändring.

Kollektiv bostad: kvalitetskrav

Vi föreslår att specialsjukhus, vårdhem och vissa inackorderings- hem för utvecklingsstörda successivt ersätts av kollektiva bostäder i samhället. De bör ha vissa gemensamma kvalitetskrav. Därutöver skallen anpassning ske efter individuella behov. Det kan t. ex. avse bostadens utrustning med tekniska hjälpmedel, särskilda kunska— per hos personalen för att ge stöd åt bl. a. barndomspsykotiska eller en gruppsammansättning som underlättar kommunikation och gemenskap för dem som är hörselskadade.

På så sätt skall också de inom vår personkrets som stadigvaran— de bor på psykiatriska sjukhus eller Iångvårdsenheter kunna erbjudas en mera lämplig boendeform.

Vi föreslår vidare att dessa kollektiva bostäder har en gemensam beteckning, grupphem. Vi har vid våra överväganden inte varit främmande för att det kan tolkas som en onödig utsortering av beteckningen inackorderingshem, som bland många fått en positiv förankring och också en speciell förkortning inom omsorgsverk- samheten ("inack"). Samtidigt har vi emellertid fått ta del av synpunkter som pekat på att beteckningen dels kan missförstås, dels är "tung" språkligt sett. Framför allt har vi emellertid sett till behovet att beteckningen grupphem skall kunna stå för särskilda gemensamma kvalitetskrav.

Vi har övervägt frågan om primärkommunalt huvudmannaskap för grupphem i likhet med vad som gäller bostäder för andra handikappade. I nuvarande skede har vi stannat för ett landstings— kommunalt huvudmannaskap. Skäl för detta är främst att vi funnit att samma huvudman bör ansvara för avveckling av institutioner och uppbyggnad av kollektiva bostäder i form av grupphem, då stora krav måste ställas på en samordnad planering av dessa processer.

Vi föreslår att ansvaret för kollektiva bostäder (grupphem) för handikappade vuxna inom vår personkrets skall åvila landstinget genom dess habiliteringsnämnd.

Ett nära samarbete förutsätts mellan landstinget och de kom— munala instanser som ansvarar för och handlägger frågor rörande bostadsförsörjning och boendemiljöplanering i enlighet med vad som i propositionen om socialtjänst (1979/80:1) anförs om

handikappades bostäder.

Vi finner det angeläget att understryka kommunens ansvar för bostäder ät handikappade som inte ingår i vår personkrets enligt LHO men har omfattande svårigheter i den dagliga livsföringen. Det gäller bl. a. vissa flerhandikappade som är beroende av rikt varierande insatser i den dagliga omvårdnaden för att kunna leva så självständigt som möjligt i egna bostäder och också kunna delta i verksamhet utanför hemmet. Sådana stödinsatser bör kunna förmedlas inom ramen för den kommunala socialtjänsten.

I vissa fall kan det också innebära att en kommun eller några kommuner i samverkan bör ordna kollektiva bostäder för vuxna med sammansatta eller annars svårartade handikapp på motsva— rande sätt som vi föreslår grupphem enligt LH O. Behovet av sådana bostäder är långtifrån täckt men exempel finns som visar hur bl.a. samverkan kan ske och stödresurser utformas efter individuella behov. Ofta behövs t. ex. personal med särskilda kunskaper. En flexibel samverkan mellan olika samhällsorgan är nödvändig.

Ett uppbyggnadsskede får inte innebära att enskilda flerhandi— kappade utsätts för att en lösning av deras bostadssituation förhalas genom att gränsfallsproblematiken åberopas.

I det följande framför vi vissa kvalitativa krav på den bostadsform som vi betecknar som grupphem:

Grupphem för vuxna handikappade skall ligga i vanlig bostads— bebyggelse och utformas så att det blir den handikappades stadigvarande hem. I det ligger att de som bor i grupphem skall ha egna rum, individuella hjälpmedel, stöd och hjälp av personal efter behov.

Grupphem bör inrättas enligt närhetsprincipen och kunna erbju— das den handikappade inom hemkommunen. Ibland kan det vara lämpligt att göra en annan bedömning. Det kan exempelvis gälla utvecklingsstörda som efter lång tid skall flytta från ett vårdhem och då är mera förtrogna med trakten där institutionen är belä— gen.

Om flera grupphem finns inom kommunen kan några — förslags— vis tre — förläggas på sådant avstånd att kontakter underlättas mellan olika grupper. Omedelbar närhet (ex. i samma hus) bör dock undvikas.

Erfarenheten har visat att antalet personer som bor i ett grupphem helst ej bör överstiga fyra. Tillsammans med personalen bildas en grupp som inte bör vara större än att dess medlemmar har möjlighet att lära känna varandra.

Stor vikt bör läggas vid gruppens sammansättning. Det är ofta en fördel om de som bor i grupphem har skiftande behov av stöd och service. Ibland kan det dock vara av värde att ha en annan utgångspunkt. Det gäller i huvudsak döva som kan behöva bo

tillsammans med andra döva och ha tillgång till personal som behärskar teckenspråk. G ru pphem mets personal bör ge stöd och service med respekt för vuxna handikappades integritet. Former för medinflytande bör utvecklas i enlighet med de riktlinjer som vi dragit upp i följande kapitel och även omfattar den handikappades möjligheter att under vissa omständigheter hävda rätten till sin bostad.

Man måste vid personalplanering ta hänsyn till att valfrihet att ta del av fritids— och kulturutbud skall kunna medges den handikap— pade. Det gäller särskilt tillgång till personal på kvällstid och under helger.

'Grupphemmet skall ha tillgång till psykologisk, medicinsk och social service genom särskilda distriktslag som komplement till övrig samhällsservice i dessa avseenden. Detsamma gäller fritids- verksamhet.

Personal vid grupphem skall ha en god grundutbildning och tillgång till fortbildning (11).

Särskilda resurser i personellt och materiellt hänseende skall kunna tillföras i grupphemmet för att ge service åt handikappade vars stödbehov förändras genom åldrande. Huvudprincipen skall vara densamma som i annan äldreomsorg. Det innebär att den enskilde skall kunna bo kvar i sitt hem (enskild eller kollektiv bostad) så länge som möjligt. Vid mera uttalade sjukvårdsbehov skall den handikappade på samma sätt som andra ha tillgång till landstingets långvård. Vi finner inte skäl att stödja att vårdhem bibehålles som en bostadsform för utvecklingsstörda åldringar.

Vi förordar inte att vissa grupphem får karaktär av behandlings- hem för tillfällig vård eller särskilda enheter som helt präglas av medicinsk vård. Behov av psykoterapeutiska insatser eller medi- cinsk omsorg mäste självfallet tillgodoses. Detta bör ske genom att konsultfunktioner knyts till bostadssituationen och genom att närpersonalen har en grundutbildning som motsvarar situationens krav. Personalen skall dessutom ha kontinuerliga möjligheter att vidareutveckla sina kunskaper. Personalplaneringen måste ge utrymme åt stor flexibilitet.

Det gäller särskilt för stöd åt och behandling av vuxna utveck— lingsstörda med sociala komplikationer.

Vi har tidigare beskrivit hur vissa handikappade med sociala problem kan stödjas genom insatser i enskild bostad.

I andra fall utgör inte detta tillräckligt stöd. Det kan t. ex. gälla personer som behöver en kollektiv bostad, ett grupphem, samtidigt som de kan ha avsevärda svårigheter att acceptera detta.

Deras situation, som ofta präglats av tidiga kontaktstörningar och otillfredsställande uppväxtvillkor, behöver många gånger en mycket långsiktig och konsekvent bearbetning. Den måste ske

efter en noggrann planering som omfattar bostad, arbete, fritid och möjligheter till socialt och psykologiskt stöd. Insatser som bygger på kunskaper om handikappades situation måste kombineras med den kompetens som andra samhällsorgan förfogar över, t. ex. vuxenpsykiatrisk verksamhet, kriminalvård, missbrukarvård och primärkommunens socialtjänst.

Ett grupphem ingår i s. k. särskilda omsorger enligt LHO och är därmed en kompletterande insats i förhållande till övriga samhälls— resurser som kan komma ifråga för denna grupp handikappade vuxna. Samtidigt utgör grupphemmet en mycket viktig del i det kontaktnät som måste skapas för att stödja den handikappade. Stora krav ställs på grupphemmets personal som tillsammans med distriktslaget för vuxna bl.a. skall samordna insatserna. Det är därför av stor betydelse att personalen har tillgång till regelbunden handledning och fortbildning. Det är också väsentligt att personal— resurser kan tillföras grupphemmet vid akuta behov. På vissa håll har man funnit fördelar i att inrätta särskilda arbetslag för detta ändamål.

Vi har funnit det vara möjligt att under en försöksperiod helt undvara särskilda bestämmelser om tvångsvård inom de särskilda omsorgerna (14). Förutom de insatser som vi behandlat, innebär det också behov av en beredskap att ge vård och behandling åt utvecklingsstörda som lider av psykisk sjukdom eller annan psykisk störning som kan jämställas därmed och som av domstol enligt nuvarande lagstiftning döms till sluten vård på specialsjukhus. De bör som andra kunna dömas till sluten psykiatrisk vård. Det är därför lämpligt att det inom varje sjukvårdsregion finns en bered— skap att ge vård och behandling åt dessa personer vid något av de psykiatriska sjukhusen inom regionen.

Vårt ställningstagande bygger bl. a. på erfarenheter av förebyg— gande och behandlande insatser som utvecklats inom omsorgerna om utvecklingsstörda. Vi har förutsatt att en fortsatt utveckling kommer att innebära att de brister i samordning som kan finnas mellan insatser från olika samhällsorgan bearbetas och att strävan skall vara att underlätta kunskaps— och erfarenhetsutbyte mellan olika kompetensområden.

Det är självfallet nödvändigt att utveckla olika former för kunskaps— och erfarenhetsutbyte även när det gäller andra handi— kappade som bor på grupphem.

Särskilt vill vi ytterligare framhålla betydelsen av detta för barndomspsykotiska, döva och synskadade.

De gemensamma kvalitetskrav som vi uppställt för kollektiva bostäder undantar inte någon grupp. Vi har dessutom markerat att kraven måste kompletteras efter individuella behov.

Ett begränsat antal barndomspsykotiska vuxna har i dag bostad

och verksamhet vid 5. k. socialterapeutiska institut (motsvarande för barn är läkepedagogiska institut). Det är angeläget att de erfarenheter som vinns där får spridning bl.a. genom den perso- nalutbildning som vi behandlar i kapitel 1 1.

För vissa utvecklingsstörda med grava syn— och hörselhandikapp finns Specialvårdhem.

Vi har funnit att dessa institutioner måste belysas dels i sin funktion som bostadsform för vissa handikappade inom vår personkrets, dels som medel för att utveckla och förmedla kunskap om viss handikapproblematik.

Vi konstaterar då att vårt mål är en successiv avveckling av vårdhem som stadigvarande bostad och att vi förordar en uppbygg— nad av grupphem bl.a. enligt närhetsprincipen.

De kunskaper och erfarenheter som samlats på Specialvårdhem— men är dock väsentliga att vidmakthålla, utveckla och sprida till olika personalkategorier. En sådan metodutveckling bör emellertid ej vara baserad på en boendeform som skall avvecklas. Vi föreslår att den av oss föreslagna flerhandikappsberedningen (se SOU 1980:16) närmare utreder formerna för hur detta utvecklingsar— bete kan bedrivas.

Stöd för grupphem

En stor del av stödet till de kollektiva bostäder, som här betecknas som grupphem, Iiggeri att de kvalitetskrav, som redan redovisats, tillgodoses. Därutöver är det självfallet ett viktigt stöd att de som bor där har tillgång till arbete och sysselsättning resp. fritidsverk— samhet.

Erfarenheter frän främst inackorderingshem för utvecklingsstör- da har emellertid visat att det föreligger behov även av andra stödjande insatser av regelbunden eller tillfällig karaktär. Ofta ges eller förmedlas stödet av distriktslag för vuxna. Det rör sig dels om insatser för enskilda, dels om sådana insatser som berör gruppens sätt att fungera t. ex. former för medinflytande eller personalens kontakter med anhöriga. Insatsernas regelbundenhet har också kunnat innebära en informell fortbildning som gradvis ökat grup— pens självständighet t.ex. beträffande kontakter med olika servi— ceorgan i samhället. Därutöver har punktinsatser behövts. Det har kunnat gälla när någon flyttat till eller från inackorderingshemmet eller när ny personal introducerats.

Vi anser det nödvändigt att de grupphemmen tillförsäkras stöd genom regelbunden tillgång till kurativ, psykologisk och medicinsk service. Vi föreslår att behovet av stödinsatser tillgodoses genom habiliteringsnämndens distriktslag för vuxna. Befintliga distriktslag inom omsorgsverksamheten kan utgöra en bas vid uppbyggnaden av denna service. Stor vikt bör läggas vid att stödet dimensioneras

med hänsyn till grupphemmens antal och belägenhet inom ett distrikt. Insatserna skall ha karaktär av plusinsatser i förhållande till insatser från andra samhällsorgan. Distriktslagen bör tillsammans med grupphemmens personal särskilt uppmärksamma behovet av att vidareutveckla bostadsformens innehåll och arbtsmetodik. Det gäller inte minst i förhållande till handikappade med sociala komplikationer.

6.3. Arbete/sysselsättning

Vi behandlar sysselsättningsfrågorna utifrån de allmänna målen för sysselsättningspolitiken i vårt land. Vi belyser förhållandet mellan dessa mål och de särskilda behov som föreligger hos handikappade inom vår utrednings personkrets. De åtgärder som vi med denna utgångspunkt föreslår, hänför sig till följande områden

3 arbete på den reguljära arbetsmarknaden, stöd och bidragsfor— mer 3 arbete inom Samhällsföretagsgruppen, skyddat arbete 3 verksamhet vid dagcenter.

Direktiv

I kommittédirektiven (1977:89) sägs inledningsvis att samhället har ansvar för handikappfrågor. Vidare sägs att målet för samhäl- lets insatser är att integrera handikappade i samhällsgemenskapen och ge dem samma livsvillkor som andra. Detta innebär bl.a. att säranordningar för handikappade skall undvikas.

Dessa synpunkter utvecklas ytterligare i en departementspro— memoria (1977—03—08). Där erinras om att lagstiftningen beträf- fande psykiskt utvecklingsstörda av hävd kommit att betona de utvecklingsstörda som en särgrupp i samhället, vilket strider mot den nuvarande synen på handikappade människor. Utredningen bör därför utgå från att envar medborgare har rätt till en samhälls— service som är avpassad efter hans behov och förutsättningar, och att denna service så långt möjligt bör lämnas av de samhällsorgan som i vanliga fall svarar för den.

Utredningen bör vidare uppmärksamma frågor som rör samord— ning av erforderliga insatser för bl. a. utvecklingsstördas möjlighe— ter till arbete eller annan meningsfull sysselsättning. I detta sammanhang bör enligt promemorian även andra förståndshandi— kappade ungdomars situation och behov av särskilt stöd uppmärk— sammas. Av det sagda framgår att de resurser som föreslås skall komplettera samhällets generella service till medborgarna. De

tilläggsresurser som behövs bör inte vara tillgängliga för enbart utvecklingsstörda.

När det gäller principerna för planering av särskilda åtgärder bör den lilla gruppens princip och närhetsprincipen beaktas. Decentra— Iiseringssträvanden understryks i promemorian även beträffande dagcenter genom uppdrag åt utredningen att pröva om kommu— nerna bör svara för boende i integrerade former och driften av dagcenter och fritidsverksamhet.

Andra utredningar

1972 lämnade utredningen rörande den skyddade sysselsätt— ningen sitt betänkande (SOU 1972:54) om skyddat arbete.

I september 1975 lämnade Organisationskommittén för skyd— det arbete ett betänkande (SOU 1975:82), Organisation för skyddat arbete. I juli 1976 lämnade en sakkunniggrupp ett betänkande (SOU 1976:38), Yrkesinriktad rehabilitering. På grundval av dessa utredningar lade regeringen i proposition 1977/78:30 fram förslag om ny organisation för skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering. Propositionen antogs senare av riksdagen (AU 1977/7811 6, rskr 1977/78:74). Beslutet innebar att verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, indust— riella beredskapsarbeten och hemarbete samordnades i en gemen— sam organisation och fick ett mellan Iandstingskommunerna och staten delat huvudmannaskap. Detta kom till stånd genom att regionala stiftelser för skyddat arbete bildades inom varje län. För vissa övergripande frågor inrättades den centrala stiftelsen Sam- hällsföretag. Staten skall ensam svara för kostnaderna för det skyddade arbetet.

Den nya organisationen, Samhällsföretagsgruppen, trädde i funktion 1980-01—01.

Även den yrkesinriktade rehabiliteringen behandlades i den nämnda propositionen (1977/78:30) och principbeslut togs i riksdagen. Denna fråga har emellertid utvecklats ytterligare på sätt som redovisas i det följande.

Sysselsättningsutredningen har lämnat två betänkanden som särskilt belyser de arbetshandikappades situation dels (SOU 1975z90), Arbete åt alla, dels (SOU 1978:14), Arbete åt handi— kappade. Med anledning av sysselsättningsutredningens sist— nämnda betänkande tillsattes en organisationskommitté (NYR) som i en slutrapport (DsA 79:5), Arbetsmarknadsinstitut, lagt förslag till framtida utformning av den yrkesinriktade rehabilite- ringen samt om metodutveckling och forskning på området. Förslag om den framtida utformningen av stödet till egen rörelse har lämnats i betänkandet (SOU 1977:22), Arbete med närings—

hjälp.

På grundval av de nämnda utredningarna har regeringen lagt två propositioner. Den första ledde till riksdagsbeslut år 1976 (Prop. 1975/76:211,AU1976/77:7 rskr I 976177179) och den andra år 1979 (Prop. 1978/79:73, AU 1978/79:20 rskr 186).

Riksdagsbeslutet innebar bl. a. följande reformering av de arbetsmarknadspolitiska Stödåtgärderna för arbetshandikappade

13 en enhetlig organisation för yrkesinriktad rehabilitering _ förbättring i fråga om näringshjålp till eget företag

_ anställning med lönebidrag ersatte sysselsättningsformerna

arkivarbete, musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning i princip en fördubbling av bidragen till arbetstekniska hjälp— medel och särskilda anordningar på arbetsplatsen

_ en höjning av bidraget till arbetsbiträde åt handikappad från högst 10 000 kr/år till högst 20 000 kr/år.

Vär nuvarande sysselsättningspolitik utgårfrån målet om rätten till arbete åt alla. "Samhällets ambition måste vara att tillgodose alla människors berättigade krav på arbete" (Prop. 1978/79:73 om åtgärder för arbetshandikappade).

Denna målsättning hänger samman med en ökad insikt om arbetets betydelse för människan. Arbetet är viktigt för en god materiell försörjning. Men arbetet är också en av grundförutsätt- ningarna för social gemenskap och självkänsla. Arbetet och de villkor vi arbetar under påverkar hela vår tillvaro, bostads— och familjeförhållanden, fritidsmöjligheter och hälsa. Sysselsättnings- utredningen har dessutom dokumenterat att det också av sam- hällsekonomiska skäl är lönsamt att ge människor arbete.

Arbete som en förutsättning för social gemenskap och självkäns- la är särskilt tydlig för de grupperför vilka vår kommitté skall föreslå åtgärder. Många av dessa har levt utanför samhället på segrege— rade institutioner och de har ännu inte någon naturlig plats i samhället. Arbete betyder för dem en möjlighet att bli accepterade som samhällsmedborgare både inför andra och inför sig själva.

Vi menar att "arbete åt alla" måste bli en realitet även för dessa människor. I dag står de flesta av dem utanför arbetsmarknaden. De principer som under 60— och 70—talet har varit vägledande för omsorger om handikappade, normalisering och integrering, har i huvudsak fört med sig en ökad integrering i skola, bostad och delvis i fritid. Men många handikappade saknar det som i många avseenden är det centrala i människans liv — arbetsrollen.

I "Principiella utgångspunkter" (3) konstaterar vi att värdet på samhällets gemenskap kan sägas utgöra summan av vad alla har att tillföra samhället i form av kunskaper, erfarenheter och åsikter. Om vissa människor stängs ute,blir summan - och därmed också

värdet av samhällsgemenskapen — lägre. Ett överförande av vårt synsätt till arbetslivet skulle innebära att en arbetsgemenskap som inte omfattar alla blir torftigare och fattigare.

Sysselsättningsutredningen uttrycker liknande tankegångar i sitt delbetänkande "Arbete ät handikappade" (SOU 1978:14)."Effek— ten av att man inte har anställt arbetshandikappade blir alltså i verkligheten lägre effektivitet i den samlade produktionen, större kostnader läggs på företagen t. ex. i form av arbetsgivaravgifter, sämre lösningar för de arbetshandikappade och deras rätt till meningsfullt arbete och social gemenskap".

De åtgärder vi föreslår i detta avsnitt syftar till att öka förutsätt- ningarna för handikappade att delta i arbetsgemenskapen.

HANDIKAPPADE OCH DEN REGULJÄRA ARBETSMARKNA— DEN

Under 60— och 70—talen har utvecklingen av näringslivet inneburit en obalans i sysselsättningen mellan de olika regionerna i landet. lndustrisysselsättningen har i princip sjunkit sedan mitten av 60—talet.

Strukturomvandling och lågkonjunktur har under senare år medfört att ett stort antal arbetstillfällen försvunnit inom industrin. Sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn har under 70-talet gott och väl motsvarat minskningen inom industrin. Men den har bara till en del kunnat lösa sysselsättningsproblemen för dem som blivit arbetslösa genom industrins tillbakagång.

Bland dem som blir arbetslösa vid företagsnedläggelse eller andra strukturförändringar finns alltid en grupp av äldre och handikappade som inte kan få nytt arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Strukturella förändringar på arbetsmarknaden — ökade krav på utbildning och yrkeserfarenhet, minskning av s. k. "ingångsjobb", elevplatser och liknande — har inneburit ökade svårigheter för nytillträdande på arbetsmarknaden främst för ungdomar.

En fortsatt Strukturomvandling kommer att äga rum. Utöver tidigare krisbranscher som skogsindustri och tekoindustri har nya tillkommit t.ex. varvs— och stålindustri. Detta ökar den redan omfattande strukturella arbetslösheten.

Om den offentliga sektorn under 80—talet tvingas stagnera kommer den inte att erbjuda något sysselsättningsaIternativ för de arbetslösa.

En nödvändig förutsättning för att målsättningen "Arbete åt alla" skall vara meningsfull, är att det finns tillräckligt många arbetstillfällen. Tillräckligt många arbetsuppgifter torde finnas för alla samhällsmedborgare som vill ha ett arbete. Sysselsättnings—

utredningen har pekat på det försörjningsansvar som samhället påtagit sig och de kostnader som detta fårför produktionen om inte personernas produktivitet tas tillvara. Slutsatsen av detta blir att samhället går miste om produktionskapacitet samtidigt som många handikappade förnekas rätten till arbete och social gemen— skap. För att komma till rätta med detta torde krävas att arbets— marknaden organiseras efter delvis anda principer än i dag.

Den arbetsmarknadspolitiska trygghetslagstiftning som tillkom under 70—talet har i första hand varit ett instrument att förhindra att personer slås ut från arbetsmarknaden. Lagen (1974:12) om anställningsskydd, LAS, och lagen (1974:13) om vissa anställ- ningsfrämjande åtgärder, främjandelagen, är de instrument som står till förfogande. l förarbeten till främjandelagen förordas ett organiserat samarbete mellan arbetsförmedling, personalorgani— sationer och arbetsgivare i s.k. anpassningsgrupper. Ca 5 000 sådana grupper finns i dag. Verksamheten har hittills i huvudsak varit inriktad på att förebygga utslagning av redan anställda. Främjandelagen ger arbetsförmedlingen möjligheter att påverka sammansättningen av personalstyrkan vid ett företag och att förhandla med arbetsgivare om personalsammansättningen. Detta kan leda till att förmedlingen — vid nyrekrytering av personal till en arbetsplats — kräver att en viss del handikappade anställs. I sin yttersta tillämpning kan frä mjandelagen innebära att arbetsgivaren åläggs förmedlingstvång dvs. endast får anställa den som arbets— förmedlingen anvisar. Hittills har denna lags tvingande möjligheter inte använts.

Begreppet arbetshandikapp

Begreppen handikapp och arbetshandikapp används i de utred— ningar och propositioner som nämnts i det föregående. Vem är då arbetshandikappad? Vi utgår från vad riksdagen antog genom fastställande av propositionen 1978/79:73. Arbetshandikapp skall inte ses som någon definition, utan närmast som en avgräns— ning av den krets av arbetssökande som på grund av psykiska, fysiska, intellektuella eller socialmedicinska handikapp har sådana begränsningar i sina arbetsförutsättningar att de, för att kunna hävda sig mot andra arbetssökande, måste ges möjligheter till särskilda ekonomiska och/eller andra stödåtgärder.

Gravt handikappad

När AMS använder begreppet gravt handikappad avser man vanligen:

EI svårt fysiskt handikappade EI utvecklingsstörda 13 svårt psykiskt handikappade [3 socialmedicinskt handikappade med grava missbruksproblem.

Beträffande de utvecklingsstörda skiljer sig AMS klassificering väsentligt från vad som inom omsorgsverksamheten menas med gravt handikappad.

De utvecklingsstörda som enligt AMS är gravt handikappade är vanligtvis de som inom omsorgsverksamheten betraktas som lindrigt eller måttligt utvecklingsstörda. De har vanligen genomgått särskolans yrkesutbildning eller yrkesträning. De är personer som pensionerats under sin skoltid och som sedan har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden trots relativt god arbetskapacitet.

De gravt utvecklingsstörda enligt omsorgsverksamhetens krite— rier har behov av andra verksamhetsformer än arbete och aktuali— seras inte vid arbetsförmedlingen.

I detta avsnitt om arbete och åtgärder för att öka möjligheten att få arbete på den reguljära marknaden används AMS:s definition av gravt handikappade. Våra förslag i det fortsatta syftar då på vår utrednings personkrets. Vi utesluter därmed inte att andra grupper i AMS:s definition av gravt handikappade kan ha nytta av våra förslag.

I avsnittet om dagcenter används däremot omsorgsverksamhe— tens bedömningar.

Arbetshandikappade arbetssökande

Inom AMS finns viss särskild personal för planering av arbetsför— beredande åtgärder för arbetshandikappade. Länsarbetsnämnden, LAN, samordnar arbetet med arbetsförmedling, yrkesvägledning och arbetsvård inom varje län. Den egentliga arbetsförmedlings— verksamheten inkl. arbetsvårds— och yrkesvägledningsservice är förlagd till distriktskontor och lokalkontor.

Enligt AMS:s statistik för 1979 registrerades drygt 70 000 arbetssökande vid arbetsförmedlingarna som arbetshandikappa— de. 60 % hade somatiska handikapp, 40 % psykiska, intellektuella och socialmedicinska handikapp. Det är emellertid viktigt att observera att ca 25 000 personer i åldern 16—33 år är förtidspen— sionerade. Enligt vår, liksom tidigare sysselsättningsutredningens uppfattning, skulle många av dem kunna göra en insats i produk— tionen och därmed själva klara sin försörjning. De flesta förtidspen— sionärerna har dock gett upp förhoppningarna att få ett arbete och finns därför inte registrerade som arbetssökande.

Antalet arbetsvårdssökande ökade kraftigt under 60—talet och kulminerade år 1971. Då registrerade arbetsförmedlingarna

97 500 arbetshandikappade. Därefter har antalet sökande mins- kat. Sannolikt är det dock ingen reell minskning utan snarare en följd av att arbetssökandestatistiken lagts om.

Antalet arbetshandikappade som fick arbete på den reguljära arbetsmarknaden direkt via arbtsförmedlingarna sjönk kraftigt under hela 60-talet. År 1960 fick dryga 34 % av alla arbetsvårds— sökande sådant arbete. Är 1974 hade andelen sjunkit till 12 % och den har fortsatt att sjunka sedan dess. År 1979 direktplacerades 6 690 personer, dvs. 9 % av de arbetshandikappade.

Arbetsvårdssökande, antal direkta arbetsplaceringar på den reguljära arbetsmarknaden samt antal anställda i skyddat arbete

År Arbetsvårds- Reguljära Antal anställ— sökande arbetsmarknaden då i skyddat arbete i totalt Antal direkt- placeringar 1965 67819 15446 5217 1973 94 686 11 451 17 853 1979 71000 6 690 212318

3 Inkl. industriella beredskapsarbeten och kontorsarbetscentraler.

Fördelning av arbetsvårdssökande på handikappgrupper är 1 979

Arbetshandikapp Antal Procent 1 Hjärt—, kärl— och lungsjukdom 3 100 4 2 Hörselskada 1 300 2 3 Synskada 1 400 2 4 Rörelsehinder 25 700 36 5 övriga somatiska 11 200 16 6 Psykiska 10 400 15 7 Förståndshandikappa 2 500 3 8 Socialmedicinska 15 400 22

Summa 71 000 100

3 avser i detta sammanhang utvecklingsstörda.

Det är inte möjligt att från arbetsmarknadsstatistiken dra några bestämda slutsatser beträffande sysselsättningsläget för olika handikappgrupper. Det finns inte heller några officiella undersök— ningar på området. Det enda som finns är vissa undersökningsre— sultat och bedömningar från handikapporganisationer. Dessa har redovisats av bl. a. sysselsättningsutredningen.

Av de vuxna utvecklingsstörda som var förtecknade hos omsorgsstyrelserna november 1979 hade 15 % någon form av arbete (reguljära arbetsmarknaden eller skyddat arbete).

Vår kommitté har i samarbete med SÖ undersökt situationen för de elever som skrivits ut från särskolans yrkesskola. Den senaste undersökningen, som avser Iäsåren 76/77, 77/78 och 78/79, omfattar 1 784 elever. Av dessa har 782 genomgått yrkesutbild— ning, vars mälsättning är arbete på reguljära marknaden eller skyddat arbete. Vid undersökningstillfället november 1979 arbe— tade 40 % på den reguljära arbetsmarknaden (inkl. 25 % i anställ— ning med lönebidrag), 16 % i skyddat arbete och 3 % i beredskaps— arbete.

40 % av de yrkesutbildade särskoleleverna saknade alltså arbete november 1979. SÖ beräknar i fortsättningen att årligen upprepa undersökningen som omfattar 3 årskurser varje år.

AMS—kampanj med platsförmedling för äldre och handikappade

Mot bakgrund av det mycket besvärliga arbetsmarknadsläget för handikappade under 70—talet startade AMS i oktober 1979 en kampanj för arbete åt handikappade — aktivering av anpassnings— grupper och främjandelagen under hösten 1979 och våren 1980. Den låga aktiviteten i anpassningsgrupperna och viss ökad efter— frågan på arbetskraft bidrog också till att kampanjen aktualisera- des.

Som en första etapp i kampanjen skulle varje företag och myndighet med anpassningsgrupp och rekryteringsbehov anvisas en äldre eller arbetshandikappad person under november—decem- ber 1979. Detta skulle följas av en aktivering av anpassningsgrup— perna och en skärpning av användningen av främjandelagen under våren 1980. Av följande tabell framgår att det har skett vissa förändringar mellan de olika handikappgrupperna när det gäller andelen place— rade av samtliga arbetssökande. Det har dock inte förekommit några stora förskjutningar. Men det är viktigt att konstatera en ökning av antalet arbetsplaceringar för alla handikappgrupper. Kampanjen ledde till att antalet arbetsplacerade arbetshandi— kappade (de äldre undantagna) ökade med ca 1200 under perioden november 1979 — april 1980 jämfört med motsvarande

Arbetsplacerade arbetshandikappade efter handikappgrupp

Nov 78—april 79 maj 79-okt 79 nov 79—april 80 (Ur Rapport om resultaten av handlingsprogrammet "arbete åt handikap— pade" hösten —79 — våren —80, 1980—06-09)

Arbets— Procent av

place— samtliga

rade sökande Hjärt-, kärl— och lung- 148 5,4 sjukdomar 127 4,8 188 7,1 Hörselskada 105 9,9 85 7,6 1 17 1 1,4 Synskada 84 8,1 70 5,9 105 9,1 Rörelsehinder 1 468 7,4 1 168 5,7 2 052 10,0 Övr somatiska arbets— 679 8,0 handikapp 674 7,6 1 032 11,4 Psykiska 528 5,9 564 6,6 714 8,8 Förståndshandikapp 177 9,2 174 8,3 293 14,2 Socialmedicinska 584 4,2 621 4,4 1 019 7,1 Totalt 3 773 6,5 3 483 5,9 5 520 9,3

period ett år tidigare. Kampanjen resulterade också i en nedgång i antalet kvarstående handikappade arbetssökande. Det är första gången man kunnat konstatera minskning sedan den nya förmed— lingsstatistiken infördes år 1977. Arbetsförmedlingarna har mera aktivt använt främjandelagen. Om förbättringarna berott på detta eller på den jämförelsevis goda tillgången på arbeten under 1979/80 är svårt att bedöma — sannolikt har dessa faktorer samverkat. Kampanjen visar dock att en mer intensiv insats för att stödja arbetshandikappade vid förmedling av arbetsplatser kan ge positivt resultat.

A rbe tsmarknadspo/itiska stödformer

Som vi tidigare redovisat har en rad arbetsmarknadspolitiska stöd— och bidragsformer tillkommit under 60— och 70—talen för att underlätta för arbetshandikappade att få och behålla ett arbete. Lagen om anställningsskydd, LAS, och främjandelagen har tidigare nämnts. För att underlätta arbetsplacering finns tillgång till vägled— nings— och rehabiliteringsresurser genom arbetsmarknadsinstitut och arbetsmarknadsutbildning, arbetshjälpmedel och anställning med lönebidrag.

Arbetsmarknadsinstitut (Ami)

En omorganisation av den yrkesinriktade rehabiliteringen har skett sedan januari 1980 då tidigare arbetsvårdsinstitut, kurser för arbetsliv och utbildning (ALU), kurser för Omställning och Träning (OT) och arbetspsykologiska institut i varje län sammanfördes till arbetsmarknadsinstitut, Ami, med länsarbetsnämnden som huvudman.

Vid Ami strävar man efter så individuellt avpassade åtgärder som möjligt. En stark betoning läggs på arbetsprövning och träning. Praktik förläggs utanför institutet till privata och offentliga arbets— platser men även till stor del till arbetsplatser inom Samhällsföre— tagsgruppen. Stor vikt läggs vid introduktion och uppföljning ute på arbetsplatsen.

Arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser — Ami-S och arbetsmarknadsutbildning AMU

För vissa handikappgrupper har det visat sig nödvändigt med mer långvariga insatser av förberedande karaktär. Det finns därför 24 arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser (Ami—S). De har i princip hela landet som upptagningsområde eftersom verksamhe— ten är statlig.

Följande grupper av sökande kan komma i fråga för speciella insatser av anpassnings— och träningskaraktär under en tid av 42 veckon

synskadade

hörselskadade rörelsehindrade intellektuellt arbetshandikappade psykiskt handikappade socialmedicinskt handikappade.

Ett fåtal Ami-S har resurser för att kunna ta emot flerhandikappa— de.

Insatser vid Ami-S är inriktade på att utreda den sökandes möjligheter till arbete och utbildning. Praktisk arbetsorientering och — träning är ett viktigt inslag där man särskilt uppmärksammar åtgärder som behövs för att underlätta för den sökande att utföra arbete. Det kan gälla arbetsplatsens utformning, speciella arbets- tekniska hjälpmedel eller träning av nya arbetsmetoder.

Många handikappade klarar dock inte att direkt börja ett arbete eller en utbildning utan behöver en längre tids förberedelser. En del kanske aldrig fått lära sig att klara de dagliga rutinerna i sin livsföring vare sig i eller utanför bostaden och ännu mindre fått möjlighet att pröva ett arbete.

Handikappade har oftare än andra behov av att före en yrkesin— riktad utbildning bredda sina teoretiska kunskaper som kan ha blivit eftersatta på grund av institutions- eller sjukhusvistelse. Inom arbetsmarknadsutbildningens ram finns därför möjlighet att följa kurser inom den vanliga skolan eller folkhögskolan.

För handikappade och äldre finns dessutom möjligheter till företagsutbildning på särskilda villkor. Den handikappade skall vara tillsvidareanställd eller provanställd med avtalsenlig lön. De fackli— ga organisationerna skall medverka vid planering av utbildningen. Arbetsgivaren kan då under högst 960 timmar få ersättning för lön och lönebikostnader med 75 %. För gravt handikappade kan bidraget jämkas uppåt och lämnas upp till ett år.

Arbetshjälpmedel

Utformningen av arbetsplatser lämnar fortfarande mycket att önska när det gäller tillgänglighet och anpassning för handikappa- de. För att möjliggöra för arbetshandikappade att kunna fungera i arbete har arbetsmarknadsverket därför möjlighet att ge bidrag till särskilda anordningar på arbetsplatsen, arbetstekniska hjälpmedel och arbetsbiträde.

Anställning med lönebidrag

Anställning med lönebidrag ärfrån 1980—07-01 benämningen på vad som tidigare kallades halvskyddad sysselsättning, musiker— hjälp och arkivarbete. Syftet med anställning med lönebidrag är att genom statliga bidrag till arbetsgivare underlätta anställning av arbetshandikappad med så nedsatt arbetsförmåga att anställning på annat sätt inte kan komma till stånd. Nedsättningen av arbetsförmågan skall vara klarlagd genom arbetsvårdsbedömning. Bidrag utgår på grundval av lön enligt kollektivavtal inkl. lönebidrag enligt vissa fastställda procentsatser.

AMS har också till uppgift att anordna viss utbildning i arbets— anpassning och handikappkunskap för arbetsledare m.fl. på arbetsplatser där lönebidrag utnyttjas.

Beredskapsa rbete

Beredskapsarbete var tidigare nästan enbart ett instrument för att bekämpa konjunkturarbetslöshet. Det har nu anpassats till nya grupper av arbetssökande. För arbetshandikappade kan bidrag för beredskapsarbetare justeras upp till 90 % av lönekostnaderna samt förlängas utöver sex månader. Genom beredskapsarbete som kan innebära byten av arbetsplats och arbetsuppgift kan den enskilde få bredare arbetslivserfarenhet och underlag för yrkesva— let.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Förhållandena på arbetsmarknaden och i arbetslivet i stort är avgörande för handikappades möjligheter till arbete. När det gäller att bedöma de framtida villkoren och möjligheterna att ge männi— skor varaktiga anställningar som svarar mot deras önskemål och personliga förutsättningar finns det uppenbarligen plats för olika förutsägelser.

Trots att vi under 70—talet haft en ökning av antalet sysselsatta i riket har de lediga platserna långt ifrån räckt till för de arbetslösa. Arbetstillfällen har antingen funnits på fel ort eller inte anpassats till de sökandes förutsättningar. Tidvis har det överhuvudtaget varit en bristsituation. Arbetslösheten beräknas dessutom öka under det närmaste året. Det är samtidigt viktigt att understryka att arbets— ma rknadspolitikens mål — arbete åt alla — har skapat förväntningar om arbete hos många medborgare som tidigare inte sökt arbete exempelvis kvinnor, äldre och handikappade.

Vi i likhet med många andra bedömer arbetsmarknadssituatio— nen så att den hittillsvarande sysselsättningsökningen nu riskerar

att avta eller helt stanna upp vilket bl. a. leder till betydligt ökade svårigheter för många grupper att komma in på arbetsmarknaden eller komma tillbaka. Det skulle innebära att allt fler människor ställs vid sidan av arbetslivet om inte förstärkta insatser sätts in. Det gäller inte minst gravt handikappade. Människor som friställs kommer att få svårt att hitta nya arbetstillfällen. Kraven på geografisk rörlighet kommer att öka. Samhällets nuvarande åtgär— der kommer inte att räcka till för att klara handikappades behov av arbete. Inte heller tycks den återhållsamma inställningen till handikappade i arbetslivet ändra karaktär i någon nämnvärd grad.

Arbetet med att göra den reguljära arbetsmarknaden till en arbetsmarknad för alla efter individuella förutsättningar, kommer att gå lika trögt som hittills.

Vi grundar vår uppfattning på bl.a. följande iakttagelser:

Arbetslivet utvecklas alltjämt så att skillnaden mellan arbetsli— vets krav och människors krav och förmåga snarare ökar än mins— kar.

Arbetsmarknadsstatistiken visar att det blir allt svårare att placera arbetshandikappade i arbete på den reguljära arbetsmark— naden. För 20 år sedan fick var tredje arbetsvårdssökande sådant arbete via arbetsförmedlingen. Tio år senare klarade man endast 13 % av de sökande (ca 12 000 personer). Antalet direktplace— ringar låg sedan en tid stilla vid ca 10 %, innan de började sjunka igen. År 1979 kunde bara 6 690 handikappade direktplaceras. Det var knappt 9 % av alla dem som sökte arbete under året. Samtidigt har under de senaste tio åren det totala antalet sysselsatta ökat med 500000 personer till 4,3 milj. Vi har under 70—talet fått främjandelag, 5 000 anpassningsgrupper ute på olika arbetsplat— ser, möjligheter att ge företag bidrag till lönekostnader i avsikt att kunna bereda flera handikappade arbete på reguljära arbetsmark— naden. Trots detta sjunker andelen handikappade som får sådant arbete. Det skyddade arbetet har under samma tid ökat att omfatta ytterligare 8 000 personer.

Det är också viktigt att understryka att gravt handikappade ofta har större svårigheter än andra att omplaceras till arbete på annan ort. Det stöd som de behöver i såväl bostadssituationen som fritiden måste kunna skapas på den nya bostadsorten, vilket inte alltid är möjligt. Risken för isolering kan vara överhängande.

Antalet direktplacerade genom arbetsförmedlingen tycks inte påverkas påtagligt av konjunktursvängningarna. Det är lika svårt att skaffa handikappade arbete vare sig det är hög— eller lågkon— junktur. Det förefaller som om arbetsförmedlingarna normalt sett inte klarar mer än ett visst antal direktplaceringar även om det skulle finnas lediga platser. Bristande resurser vid arbetsförmed-

lingarna måste därför antas vara en viktig orsak till den allt lägre utplaceringsgraden.

Antalet arbetsvårdssökande uppgårf. n. till ca 70 000 per år. Det innebär statistiskt sett en minskning med 25 000 personer sedan år 1971. Det är emellertid ingen reell minskning. Arbetsmarknads— statistiken har lagts om, och många som tidigare skulle ha registrerats som arbetsvårdssökande redovisas numera på andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t. ex. utbildning och liknande. En annnan faktor är förtidspensioneringen, som ökat markant under den aktuella perioden. I dag är var 20:e svensk i yrkesverksam ålder förtidspensionär — för tio år sedan var 30:e.

Verkligheten är att antalet arbetsvårdssökande fortfarande sti— ger. Sålunda redovisas — i den nya statistiska serien — 5 000 flera sökande under 1979 än året innan. Inom samtliga handikappgrup— per är det också många som över huvud taget inte anmäler sig som arbetssökande. Så är alldeles klart fallet vad gäller utvecklingsstör— da. Orsakerna till detta kan vara många, bl. a. svårigheten att nå och upprätthålla personliga kontakter på arbetsförmedlingen. Vidare är blanketter och symboler inte utformade med tanke på personer med läs— och skrivsvårigheter.

Vår utredning omfattar den begåvningshandikappades hela livssituation med verksamhet, bostad och fritid. En mycket viktig del av habiliteringen är dagverksamheten som för vissa är arbete, för andra dagcenterverksamhet. Det är därför nödvändigt att även beakta åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens område. Vi före— slår inget radikalt nytt utan gör en genomgång av de åtgärder som i dag finns och föreslår en del förändringar. Till stora delar är detta en uppgift som normalt görs av arbetsmarknadsverket och brukar avspeglas i dess budgetförslag.

För att nå sådana förbättringar för vår personkrets som direkti— ven anger ser vi det dock nödvändigt att göra denna genomgång och lägga vissa delvis detaljerade förslag. Det är dessutom så att effekten av att en utvecklingsstörd inte kommer ut på arbetsmark— naden blir att plats måste beredas honom/henne vid omsorgsverk— samhetens dagcenter. Detta ställer resurskrav på omsorgshuvud— mannen samtidigt som det för den enskilde handikappade inte är en adekvat placering utifrån hans/hennes förmåga.

A rbetsmarknadspo/itiska åtgärder Registrering som arbetssökande

Erfarenheten från dagens omsorgsverksamhet visar att många utvecklingsstörda inte anmäls som arbetssökande på arbetsför— medlingen trots att de genomgått yrkesutbildning vid yrkessärsko—

Ia och vill ha arbete. Detta beror i de flesta fall på att både den enskilde och omsorgsverksamhetens personal bedömer att det inte finns några möjligheter till arbete och att en anmälan till arbetsförmedlingen inte skulle ge något resultat.

Vi anser det dock mycket väsentligt att syokonsulenter och personal vid dagcenter bevakar att den enskilde anmäler sig som arbetssökande och upprätthåller kontakten med arbetsförmed— lingen.

Detta bör ske även om man utifrån dagens arbetsmarknads— situation och arbetsförmedlingsresurser har svårt att se några möjligheter till arbete. Vi anser att en registrering som arbetssö— kande ändå skall ske för att man skall få en riktig bild av arbetsmarknadssituationen för utvecklingsstörda. Detta kan bli en grund för dimensionering av olika stödformer och resurser inom arbetsmarknadspolitikens ram.

Information om bidrag och stödformer

Generellt kan sägas att möjligheterna till bidrag och stöd är dåligt kända bland handikappade. De blir inte heller alltid aktuella vid handläggningen av enskilda ärenden inom arbetsförmedlingarna. Flyttningsbidrag t. ex. utnyttjas sällan av utvecklingsstörda trots att de skulle vara berättigade till sådana. Detsamma gäller utbildnings- bidragen och de särskilda bidragen i samband med arbetsmark— nadsutbildning. Vi föreslår en ökad, riktad information om dessa förmåner från arbetsmarknadsverket, t. ex. till handikapporganisa— tionerna och deras tidningar.

Också kunskaper om arbetsgivarens möjligheter till bidrag vid anställning och utbildning av arbetshandikappade är dåliga. Arbetsgivare men också anpassningsgrupper och personalorgani— sationer måste få betydligt ökad information för att kunna intensi— fiera arbetsplaceringen av handikappade och påverka den arbets— platsanknutna utbildningen. Under handikappåret 1981 planerar Handikappinstitutet ge ut en informationsskrift om tekniska lös— ningar för handikappanpassning i arbetslivet. Vi tror att den kan bli ett gott exempel på information för anpassningsgrupper m.fl. Det behövs dock vidare informationsinsatser från AMS, bl.a. genom LAst representanter i anpassningsgrupperna liksom till arbetsför— medlingens egen personal och parterna på arbetsmarknaden. Det är väsentligt att redan befintliga stödinsatser utnyttjas. De kunska— per på arbetsanpassningsområdet som finns inom Samhällsföre— tagsgruppen bör användas här.

Arbetstekniska hjälpmedel

Arbetstekniska hjälpmedel är oftast knutna till fysiska handikapp och avser sällan kompensation av begåvningshandikapp. Utveck- lingen av arbetstekniska hjälpmedel för begåvningshandikappade och andra svårt handikappade är bristfällig. Vi anser att sådana hjälpmedel är viktiga för att underlätta anpassning av arbete för utvecklingsstörda och även för andra som exempelvis har svårig— heter i kommunikationen. Den verksamhet inom området som pågår vid Handikappinstitutet bör intensifieras och ges ytterligare stöd. Vi föreslår därför att regeringen ställer medel till förfogande för Handikappinstitutet eller STU för att de gemensamt skall kunna utveckla arbetstekniska hjälpmedel för begåvningshandikappade och andra svårt handikappade. Samarbete bör också ske med Samhällsföretag och RPH: Sårsom bör kunna bidra med värdefulla pedagogiska kunskaper.

Kontant arbetsmarknadsstöd (KAS)

År 1979 utgick kontant arbetsmarknadsstöd till ca 100 000 personer. KAS utgör ett komplement till arbetslöshetsförsäkringen och ger ekonomiskt stöd till bl. a. vissa grupper nytillkomna på arbetsmarknaden. Av de personer som år 1979 erhöll KAS var 64 % under 25 år. Stödet utgick i genomsnitt 45 dagar per person. KAS utnyttjas dock sällan av gravt handikappade, förmodligen på grund av att de har sjukbidrag eller pension redan när de lämnar skolan. Vi vill på allt sätt undvika att ungdomar pensioneras. Vårt förslag om översyn av pensioneringen som ekonomisk stödform (8) kan medföra ökat behov av andra bidragsformer.

F. n. utgår KAS med 75 kr. per dag i högst 150 dagar. För personerfyllda 55 år ärtiden 300 dagar. Vi föreslår att bidragstiden för KAS för gravt handikappade i vår personkrets utökas till 300 dagar och därmed jämställs med bidragstiden för personer fyllda 55 år och att rutiner anpassas för gruppens behov. Vårt motiv är att det tar betydligt längre tid att finna ett för en begåvningshandikap— pad lämpligt arbete. Vårt förslag att utvecklingsstörda ungdomar inte fortsättningsvis bör pensioneras förrän efter avslutad utbild— ning och bedömning av arbetsförmågan förutsätter annat ekono— miskt stöd bl. a. KAS. Utökningen av bidragstiden medför sålunda inte någon ökning av kostnaderna för samhället. Däremot kan den bidra till mer normala förhållanden för gravt handikappade.

Arbetsbiträde

Bidrag till arbetsbiträde kan i dag inte kombineras med anställning med lönebidrag för personer över 25 år.

För gravt handikappade, speciellt begåvningshandikappade, finns behov av individuell arbetsledning och längre tid för inlärning av nya arbetsmoment än för andra grupper oavsett ålder. Vi föreslår därför att bidrag till arbetsbiträde för gravt handikappade i vår personkrets skall kunna kombineras med anställning med lönebidrag oavsett ålder om anställning är utesluten utan denna kombination.

En del flerhandikappade och svårt handikappade behöver arbets- biträde i större omfattning än vad det nuvarande högsta bidrags— beloppet — 10000 kr/halvår — medger. Vi föreslår att det i särskilda fall ges möjlighet att ersätta arbetsgivare för arbetsbiträ- de som motsvarar halvtids arbetsinsats eller högst 25 000 kr/halvår.

Arbetsbiträde bör i många fall med fördel kunna rekryteras bland företagens äldre arbetskraft som behöver lättnad i sin egen arbetssituation och som har lång arbets- och livserfarenhet.

Anställning med lönebidrag

Anställning med lönebidrag är f. n. en av de viktigaste formerna för integrering av handikappade på den reguljära arbetsmarknaden. Förhöjt bidrag, med 90 % av lönekostnaderna, under det första anställningsåret och 50 % under de tre följande åren, kan f. n. utgå för anställning av gravt handikappade ungdomar under 25 år. Under år 1980 hade 539 personer, varav drygt hälften var utvecklingsstörda, anställning med sådant förhöjt lönebidrag. Efter det fjärde anställningsåret trappas bidraget ner till "normala" 25 %.

Ett förhöjt bidrag med 50 % under det tredje och fjärde anställ— ningsåret kan f. n. även lämnas för gravt handikappade som sysselsätts hos arbetsgivare med ett fåtal anställda. (1 normalfallet trappas bidraget nertill 25 %, efter att ha lämnats med 75 % under det första och 50 % under det andra anställningsåret).

Detta förhöjda bidrag prövas f. n. av regeringen i varje enskilt fall. Enligt förslag i 1981 års budgetproposition skall AMS fortsätt— ningsvis pröva dessa ärenden, som dock förutsätts få en mycket liten omfattning.

De gravt handikappade måste få ökade möjligheter till arbete. Vi tror att arbetsgivares och arbetskamraters osäkerhet inför en handikappad på arbetsplatsen är mer avgörande än eventuella kostnaderför lägre arbetstakt. Trots detta anser vi det angeläget att ytterligare förbättra det ekonomiska stödet till arbetsgivare som anStäller gravt handikappade. Vi tror att det är särskilt viktigt att bidraget inte sjunker så snabbt som det gör i dag utan kan utgå på en högre nivå under längre tid. Vi föreslår därför att förhöjt

lönebidrag (90% av totala lönekostnaden vid anställning) skall kunna lämnas för gravt handikappade i vår personkrets oavsett ålder och att man dessutom kan använda bidragsnivån på ett mera flexibelt sätt för de följande åren.

Nedtrappningen av lönebidraget bör således kunna ske succes— sivt i första hand till 75 % därefter till 50 %. Bidraget bör sedan kunna kvarstå på 50 % även efter fjärde året, om särskilda skäl motiverar detta. Omprövning bör dock ske årligen. Möjligheten bör också finnas i mycket speciella fall för en upptrappning av lönebidraget till 75 % då vissa handikapp kan ge en gradvis försämring av arbetsförmågan. Detta för att skapa ett verkligt alternativ på den reguljära marknaden till det skyddade arbetet. Vi föreslår att detta lönebidrag skall utgå vid placering av personer som inte kan få arbete genom de övriga lönebidragsformerna och som borde få anställning inom Samhällsföretagsgruppen om plats funnes. Här bör också ingå de ungdomar som genomgått särsko— lans yrkesutbildning och trots insatser från syokonsulenter och arbetsvård inte får arbete på öppna marknaden eller i skyddat arbete.

Vi föreslår också att bidrag som motsvarar hela lönekostnaden skall kunna utgå vid övergång från anställning inom Samhällsföre— tagsgruppen till reguljära arbetsmarknaden för personer som är beredda att ta sådant arbete men inte kan få detta genom övriga bidragsformer. Vi preciserar vårt förslag till denna del i ett följande avsnitt.

De offentliga arbetsgivarna visar ofta ett svalt intresse för anställning av arbetshandikappade. Majoriteten av anställda med lönebidrag finns i den privata sektorn. Inom vissa kommuner och landsting har man emellertid under senare år gjort inventeringarför att kartlägga lämpliga arbetsuppgifter för handikappade.

Vi vill också peka på AMS möjligheter att gå ut med utbildning till arbetsplatser där lönebidrag lämnas. Vi anser att denna möjlighet bör tas tillvara i större utsträckning än hittills.

Beredska psa rbete

En viss nedskärning av beredskapsarbeten har skett under 1980. Enligt vår uppfattning har beredskapsarbete visat sig vara en god väg för handikappade att få arbetslivserfarenhet och komma in på arbetsmarknaden. Vi vill därför markera att dessa fördelar i större utsträckning än hittills bör uppmärksammas vid planeringen av beredskapsarbeten.

Regionalpolitiskt stöd

Vid olika former av regionalpolitiskt stöd ställs vissa allmänna villkor som varaktig sysselsättning, tillfredsställande lönsamhet, könskvotering m. m.

En av stödformerna, sysselsättningsstöd, innebär ett statligt bidag till företag för att stimulera till ökad anställning av arbetskraft i stödområdena 4, 5 och 6. Dessa företag finns i områden med hög andel arbetshandikappade. Vi föreslår som villkor för beviljande av sysselsättningsstöd att länsarbetsnämnden kräver att få anvisa en viss andel handikappade.

AMS:s försöksverksamhet

Arbetsmarknadsverket har de senaste åren bedrivit bl.a. tre försöksprojekt som riktar sig speciellt till handikappade.

Intensifierad platsförmedling för handikappade. Uppsökande verksamhet riktad till unga förtidspensionärer. Fadderverksamhet.

Försöksverksamheten innehåller viktiga moment för handikap— pades arbetsplacering: rekryteringsåtgärder, kartläggning av behov om individuella personliga stödinsatser.

Intensifierad platsförmedling

Resultat av försöken med intensifierad platsförmedling visar att det finns utrymme för handikappade på arbetsmarknaden men att rekryteringsinsatserna bör förbättras. Det har ofta visat sig att just den personliga kontakten mellan arbetsförmedling och arbetsgiva— re här har en avgörande betydelse. Vi anser därför att platsförmed— lingen för handikappade måste fortsätta minst så intensivt som under försökstiden. Vi utgår från att AMS ger arbetsförmedlingar— na sådana riktlinjer och möjligheter att detta kan ske.

Uppsökande verksamhet

Under 70—talet har många unga förtidspensionerats och ställts utanför arbetsmarknaden utan att man kartlagt deras arbetska— pacitet så detaljerat som vi anser behövs. Pensioneringen har präglat handikappades uppfattning om sig själva som utanförställ— då och även påverkat deras anhöriga negativt. En uppsökande verksamhet i denna grupp måste därför ske med insikt om de sociala och psykologiska konsekvenser som pensioneringen har gett.

De kunskaper vi har, och som också redovisats av sysselsätt— ningsutredningen, säger att en stor delav unga förtidspensionärer har möjlighet till och är i stort behov av att få göra en produktiv insats i samhället. Vi anser därför att den uppsökande verksamhe— ten bland unga förtidspensionärer, som nu bedrivs på fem orter som försöksverksamhet av arbetsförmedling, socialförvaltning, försäkringskassa och handikapporganisationer, bör permanentas och omfatta hela landet. I första hand bör AMS få resurser att vidga försöksverksamheten till ytterligare ett par län.

Fadderverksamhet

AMS bedriver t.o.m. den 1 juli 1981 försöksverksamhet med handledare/fadder med avsikt att hjälpa den nyanställde såväl på som utanför arbetsplatsen eller som stöd i introduktionen på arbetsplatsen. Bidrag kan utgå med 2 500 kr. per person och halvår. Verksamheten svarar väl mot de behov som gravt handi- kappade har vid varje nyanställning, bl. a. hjälp med praktiska saker på arbetsplatsen.

Vi anser att fadderverksamheten är ett värdefullt stöd som skall kunna lämnas i större utsträckning vid nyanställning av gravt handikappade. Vi föreslår att verksamheten permanentas för denna grupp. Enligt uppgifter har erfarenheter visat att den ekonomiska ersättningen för insatserna inte är tillfredsställande och försvårar rekryteringen. Vi anser därför att konstruktionen av ersättningen bör ses över.

Frä mjandelagen/anpassningsgrupperna

AMS har under det senaste året haft överläggningar med olika arbetsgivare om anställning av handikappade med stöd av främ— jandelagen. Vi anser att ett aktivt utnyttjande av främjandelagen är nödvändigt för att bereda fler handikappade arbete.

Ett viktigt instrument är anpassningsgrupperna. Vi vill därför poängtera att representanterna i anpassningsgrupperna har till uppgift att verka för en positiv inställning till arbetshandikappade och föreslå åtgärder som gör det lättare för handikappade och äldre att få och behålla en anställning.

Vi menar att representanterna i anpassningsgrupperna i stor utsträckning saknar kunskaper om handikappade och deras behov. En kraftig satsning på utbildning av grupperna måste därför ske. Detta bör åligga arbetsgivarna och arbetsmarknadsmyndigheter— na.

Arbetsanskaffning - arbetsförmedlingens metodik

Erfarenheten har visat att det i dag råder viss oklarhet om vilken roll arbetsförmedlingen skall ha beträffande insatser för utvecklings— störda. Denna oklarhet har lett till att omsorgsverksamheten sällan anmäler utvecklingsstörda som arbetssökande hos förmedlingen och att arbetsförmedlingen inte känt samma ansvar för denna handikappgrupp som för andra. Omsorgsverksamhetens repre— sentanter har efterlyst en större uppmärksamhet från arbetsför- medlingens sida.

Vi finner det därför angeläget att understryka arbetsförmed- lingens ansvar för alla arbetshandikappade. För att underlätta samarbetet mellan arbetsförmedling och omsorgsverksamheten och därmed öka arbetsmöjligheter för handikappade i vår person— krets föreslår vi att ett kontaktnät inrättas bestående av:

särskilda kontaktpersoner på arbetsförmedlingen särskilda syokonsulenter arbetsanpassare inom omsorgsverksamheten för vuxna.

Särskild kontaktperson på arbetsförmedlingen

De ökade svårigheterna för handikappade att få arbete under 70-talet och bristen på kunskaper inom arbetsförmedlingen om begåvningshandikappet och dess konsekvenser har understrukit behovet av särskilda kontaktpersoner vid arbetsförmedlingarna. Vid ett fåtal arbetsförmedlingar har särskild kontaktperson utsetts och fått utbildning om begåvningshandikapp och omsorgsverk— samhetens syfte och resurser. Detta har lett ett till förbättrat samarbete mellan arbetsförmedling och omsorgsverksamhet och därmed ökade möjligheter till arbetsplacering och utbildning av utvecklingsstörda. Det har också öppnat möjligheter till utbild- ning för arbetsförmedlingens tjänstemän. Större förtroende hos omsorgspersonalen och arbetsförmedlingens personal för resp. verksamhets sätt att arbeta har också kunnat noteras. Det harbl. a. ökat de utvecklingsstördas möjligheter att själva ta kontakt med arbetsförmedlingen.

Det positiva resultat som de särskilda kontaktpersonernas insatser har åstadkommit måste tas till vara. Vi föreslår därför att särskilda kontaktpersoner utses bland arbetsvårdspersonalen vid varje distriktskontor för samarbete med dels gymnasieskolans linjer för yrkesutbildning och yrkesträning, dels olika särskilda omsorger för vuxna. Dessa kontaktpersoner måste genom arbets— vårdens försorg och i samarbete med omsorgsorganisationen ges utbildning. Omsorgsverksamheten bör därvid ställa experter till förfogande.

Yrkesvalslärare/syokonsulenter

Samverkansformerna mellan arbetsförmedling och yrkesvalslä ra r- na i särskolan varierar. I vissa län finns ett organiserat samarbete med bl. a. en särskild kontaktperson vid arbetsförmedlingen och möjligheter att deltaga i förmedlingens utbildning. I andra län är samarbetet sporadiskt.

Särskolans yrkesvalslärare har till uppgift att ordna pryoverk— samhet, praktik och arbetsanskaffning för särskolans elever. Verk— samheten regleras i läroplaner. Särskolan omfattas således inte av organisationen för studie— och yrkesorientering (syo) i grundskolan och gymnasieskolan. Däremot gäller syons allmänna riktlinjer även för särskolan. (ASÖ 1973/74:55 P1.)

Yrkesvalsläraren är knuten till AMS genom en arvodesanställ— ning vid sidan av sin lärartjänst.

Yrkesvalslärarfunktionen är i särskolans nuvarande organisation ett gott instrument för skolans kontakt med arbetsmarknaden. Vårt förslag om ett primärkommunalt huvudmannaskap för särskolan bör trots detta föra med sig att även denna del av särskolan organiseras efter samma principer som den övriga skolan.

Vi föreslår således särskilda syokonsulenter för utvecklingsstör— da och barndomspsykotiska och att de inlemmas i den ordinarie organisationen för studie- och yrkesorientering i grund— och gymnasieskolan. Vi föreslår vidare att samma övergångsbestäm— melser tillämpas som vid övergången till syoorganisation för den övriga skolan.

I en allt mer integrerad handikappundervisning är det naturligt att också befintliga syokonsulenter kommer att handlägga frågor för handikappade elever. Detta nödvändiggör att fortbildning i handi— kappfrågor ställs till deras förfogande. Ett nära samarbete bör också etableras mellan de särskilda syokonsulenterna och de kontaktpersoner som vi föreslagit vid arbetsförmedlingens di— striktskontor.

Vi vill understryka syokonsulentens skyldighet att bevaka att handikappade ungdomar får betydligt ökade möjligheter att få del av de sommararbeten som anordnas för ungdom av offentliga och privata arbetsgivare.

För att öka kontakten utvecklingsstörda—arbetsförmedlingen föreslår vi en obligatorisk anmälan som arbetssökande av alla som genomgår gymnasieskolans linjerför yrkesutbildning och yrkesträ— ning. Ansvaret för detta bör åvila syokonsulenten.

Arbetsanpassa re

Inom vissa landsting har inrättats särskilda tjänster för arbetsan— passare. De har till uppgift att vara kontaktpersoner mellan

omsorgsverksamhet, arbetsmarknadsmyndigheter, arbetsgivar— och fackliga organisationer för att hjälpa utvecklingsstörda vuxna till arbete, omskolning, fortbildning, praktikverksamhet m. m.

I de flesta landsting utvecklas nu också distriktslag för att ge service till utvecklingsstörda, deras anhöriga och omsorgspersonal. Lagen består vanligtvis av kurator, psykolog, sjukgymnast, arbets— terapeut och fritidsledare. Dessa lag skall ha kontakt med alla utvecklingsstörda inom distriktet och har en både behandlande och uppsökande verksamhet.

Det är viktigt att poängtera arbetsförmedlingens ansvar för arbetsanskaffning m. m. för alla handikappade. Inte minst därför att arbetsförmedlingen har alla ekonomiska stödresurser. Vi vet att gravt handikappade har en särskilt svår situation på arbetsmark— naden och behov av särskild anpassning t. ex. i form av praktik, deltidsanställningar m. m. En arbetsanpassare blir arbetsförmed— lingens förlängda arm till de vuxna inom omsorgsverksamheten och skapar förutsättningar för ett enklare och djupare samarbete för en metodisk utslussning i arbetslivet.

Vi anser att arbetsanpassare bör utses och knytas till LAN/ar— betsförmedlingen ungefär på samma sätt som dagens yrkesvalslä- rare, dvs. genom att AMS bidrar med del av arbetsanpassarens lön. De närmare formerna för anställning m. m. bör avgöras i förhand- lingar mellan staten och landstingsförbundet.

Arbetsanpassare bör trots sin arbetsförmedlande roll tillhöra distriktslaget för vuxna och bör också stödja dagcenterverksamhe— ten vid utflyttning av arbetsgrupper och enskilda handikappade. Vi har kommit till denna slutsats då vi ställt arbetsförmedlingens resurser och prioriteringar mot de särskilda krav på långsam och metodisk utslussning som flertalet begåvningshandikappade har.

Arbetsanpassaren bör ha kunskaper om olika sociala funktioneri samhället, handikappades situation och speciella behov, erfaren- heter och kunskaper om arbetsvård, arbetsförmedling och fackliga frågor.

Det är viktigt att arbetsanpassaren har ett organiserat samarbete med arbetsförmedlingen och får del av information och fortbild— ning. Arbetsförmedlingen bör också ta tillvara arbetsanpassarens kunskaper vid utbildning av personal inom arbetsförmedlingen.

Samordning av befintliga resurser

Inom arbetsmarknadsverket finns f. n. 1 1 konsulenterför döva och gravt hörselskadade. De arbetar inom regioner vilka motsvarar regionindelningen för den statliga specialskolan för döva. Konsu— lenternas huvudsakliga uppgift är att bistå döva och gravt hörsel— skadade. Detta är en viktig resurs som också bör ge effekt på

möjligheterna för döva och gravt hörselskadade flerhandikappade att få arbete.

1 1 liknande tjänster har tillkommit som konsulenter inom arbetsmarknadsverket för synskadade. Även dessa verkar inom regioner. l analogi med vad som sagts ovan ser vi detta som en viktig resurs som också måste komma synskadade—flerhandikap- pade till del.

Svårt rörelsehindrade-flerhandikappade ungdomar som lämnar grundskolan eller gymnasieskolan får alltför ofta sin försörjnings— fråga löst genom förtidspensionering. Trots betydande ansträng— ningar kan arbete i många fall inte ordnas. Dels medger inte bidragsformerna att de får så omfattande hjälp som de behöver, dels har arbetsmarknadsverket inte personella resurser som räcker för ännu intensivare insatser. En temporär lösning blir ofta tonsatt utbildning. Men denna och liknande åtgärder innebär i realiteten oftast, att pensioneringen bara skjuts upp något eller några år.

Flerhandikappade har också svårt att få del av de olika resurser som finns. Deras handikapp medför oftast mer komplicerade situationer som gör att de förs åtsidan. Å andra sidan är det just dessa människor — de svårast handikappade — som har det största behovet av extra stöd för att kunna få ett arbete.

Att förbereda praktikplatser, yrkesutbildning, arbetsplacering och andra åtgärder som skall ske i samband med övergången från skola till annan verksamhet är en process som kan sträcka sig över flera år. Ofta försvåras arbetet av att den flerhandikappade under utbildningstiden vistas på annan ort än hemorten. Denna planering måste ske i nära samverkan mellan utbildningsanordnare och arbetsförmedlingen. Hela processen måste ha den enskildes specifika situation som utgångspunkt.

De länsarbetsnämnder som inom sitt geografiska område har specialskolor eller gymnasiala och eftergymnasiala utbildningar som är speciellt frekventerade av flerhandikappade och andra mycket svårt handikappade måste erhålla förstärkta personella resurser för att klara dessa uppgifter. Det är också nödvändigt att de resurser som finns, både materiella i form av olika bidrag och stödformer och personella, på ett samordnat sätt kan tillföras flerhandikappade. De arbetsmarknadspolitiska stödformer som redan finns tillsammans med de förbättringar vi föreslagit i detta kapitel ger arbetsmarknadsverket ökade resurser. Vi tror dock att effekten av åtgärderna kan bli ännu bättre om arbetsmarknads— verket överväger hur de befintliga resurserna på ett mera samord— nat sätt kan utnyttjas för att komma de svårast handikappade till del.

Arbetsmarknadsinstitut och särskilda arbetsmarknadsinstitut / Ami och Ami—S

Ami är som vi tidigare redovisat en gemensam benämning på tidigare arbetsvårdsinstitut, arbetspsykologiska institut, ALU—kur- ser och OT—kurser.

Ami—S är en viktig resurs för arbetsträning och arbetsprövning för handikappade. Vi vill slå vakt om denna resurs och poängtera vikten av att institutens verksamhet hålls på ett kvalitativt högt plan. Detta innebär bl.a. att möjligheterna till förlängning av träningstiden underlättas och anpassas till den enskilde handikap— pades behov. De arbetskonsulenter som skall fullgöra specia- listuppgifter för särskilda grupper av handikappade bör så långt möjligt ha speciallärarutbildning. Fler Ami-S bör få kvalificerade resurser för att kunna ta emot flerhandikappade och andra svårt handikappade.

Arbetsvårds—, arbetsträningsinstitut, ALU — dvs. de nuvarande Ami — har under en följd av år varit viktiga instrument även för anpassningen av utvecklingsstörda och andra begåvningshandi— kappade. Det är en anpassningsresurs som är relativt lättillgänglig inom varje landstingsområde och som därför i högre grad än i dag bör nyttjas för dessa grupper. Vi föreslår därför en närmare anknytning mellan omsorgsverksamheten och Ami. Detta kan bl. a. åstadkommas genom gemensamma regelbundna planeringsöver— läggningar.

K vo t/agstiftning

Den relativt pessimistiska uppfattning om en öppen arbetsmark— nad för handikappade som ligger till grund för våra förslag skulle kunna resultera i förslag om kvotlagstiftning för handikappade. En sådan lagstiftning tillämpas i Västtyskland och England och ålägger i princip företagen att anställa en viss andel handikappade (6 % resp. 3 %). Vi har tagit del av erfarenheterna från England och funnit att såväl företrädare för fackliga organisationer, handikapp— organisationer som arbetsmarknadsmyndigheter är tveksamma till systemet. Vi har också tagit del av erfarenheter från USA och Frankrike där arbetsgivare som anställer handikappade får sänkta skatter resp. sociala avgifter.

Vi anser emellertid att den försöksverksamhet som AMS bedrivit 1979/80 med intensifierad arbetsförmedling och som vi föreslår permanentas, liksom ett aktivt utnyttjande av främjandelagen tillsammans med våra förslag om ytterligare stöd och bidragsfor- mer, bör ha förutsättningar att öka handikappades möjligheter till arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Vi vill samtidigt föreslå att regeringen låterföreta en utvärdering av främjandelagens betydelse i nuvarande tillämpning. Vi vill också att man närmare studerar erfarenheterna från de länder som tillämpar kvotlagstiftning — eller liknande metoder liksom sänkta skatter eller sociala avgifter för arbetsgivare som vi beskrivit ovan. En sådan utvärdering är ytterst angelägen och bör slutföras före 1983. Vid samma tidpunkt bör också en bedömning av arbets— marknadssituationen för handikappade göras utifrån dels de för— slag regeringen förelagt riksdagen under våren —81, dels våra förslag. En sammanvägning av detta får sedan avgöra om ytterli— gare styrande åtgärder bör tillämpas i vårt land för att bereda handikappade arbete. För vår del tror vi att vid en närmare prövning övervägande skäl trots allt talar för detta.

SKYDDA T ARBETE Syftet med skyddat arbete

Skyddat arbete är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att värna om handikappades rätt till arbete. Fr. o. m. 1 januari 1980 bedrivs det skyddade arbetet inom en organisationen, Sa mhällsfö— retagsgruppen.

Skyddat arbete skall ses som en ersättning för ett arbete som den handikappade inte kunnat få på den reguljära arbetsmarkna- den, men också som ett led i den yrkesmässiga rehabiliteringen. Skyddat arbete skall därför bedrivas så att det jämsides med sysselsättning och försörjning ger den handikappade tillfälle att ta till vara och så långt möjligt förbättra sin arbetsförmåga. Verksam- heten skall stärka de anställdas möjligheter att ta steget över till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Arbetsplatserna för skyddat arbete disponeras helt av arbetsför— medlingarna. Det innebär att det är arbetsförmedlingarna som anvisar anställning efter samråd med företrädare för den skyddade verksamheten.

Arbetsförmedlingarna skall i första hand överväga och i tillämp— liga fall pröva alla andra arbetsmarknadspolitiska och rehabiliteran— de åtgärder som kan tänkas stärka den handikappades förutsätt— ningar att få och behålla ett arbete på den reguljära arbetsmark— naden.

Förmedlingarna skall även efter en placering i skyddat arbete bevaka alla möjligheter att förmedla den anställde ett annat arbete.

Samhällsföretagsgruppens verkstäder är öppna för alla handi— kappade. Det finns inga krav på en lägsta arbetsförmåga som villkor för en anställning i skyddat arbete. Detta skall ses mot

bakgrund av att arbetshandikapp, arbetshinder och även arbetsför- måga är relativa begrepp som endast beskriver den enskildes förutsättningar i förhållande till omgivningens krav. Den skyddade verksamheten skall iaktta en generös anställningspolitik och pröva alla tänkbara möjligheter att bereda arbete åt personer med den allra minsta arbetsförmåga.

Verkstäderna utgör en del av det samlade svenska näringslivet. De producerar varor och tjänster som efterfrågas i samhället och bidrar till utvecklingen av vårt gemensamma välstånd eftersom varje arbetsinsats är ett plus i bruttonationalprodukten. Samhälls- företagsgruppen skall vara jämställd med andra företag i konkur— renshänseende. Den svarar själv för sitt bransch— och produkt— val.

Skyddat arbete ärför den enskilde ett alternativ till en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Men det är också ett alternativ till verksamheten i dagcenter. Skyddat arbete kräver betydligt mer än dagcentret av den handikappade i fråga om arbetets organisa— tion, produktionens inriktning och uppläggning, närvaro etc. Verk— städerna skall inte heller ha samma resurser för sociala stödinsat- ser och aktiviteter vid sidan av arbetet som t. ex. ett dagcenter vanligen har.

Verksamheten har i första hand arbetsmarknadspolitiska syften. I det avseendet skiljer den sig från det övriga näringslivet. Affärsmässigt ställs däremot samma krav på verksamheten som på andra företag. Ibland är kraven t. o. m. högre med tanke på att sysselsättningen måste upprätthållas även i dåliga tider. Då ökar tillströmningen av arbetstagare till verkstäderna samtidigt som det blir svårare att skaffa produktion till rimlig ekonomi. Det statliga bidraget till verksamheten är f. n. ca 135 % av lönekostnaderna för arbetshandikappade. Härtill kommer kostnader för fastigheter om ytterligare 20 %.

Konkurrensen med andra företag ställer krav på verkstäderna i tekniskt avseende så att de anpassar sin tillverkning till ny teknik och utvecklar sina produkter efter moderna krav.

En effektiv organisation är också en förutsättning för ett högt resursutnyttjande som i sin tur har betydelse för hur mycket samhället måste tillskjuta av allmänna medel för att verksamheten skall gå ihop.

Samhällsföretagsgruppen — ny organisation för arbete

Samhällsföretagsgruppen omfattar en central stiftelse, Samhälls- företag, och 24 regionala stiftelser/företag för skyddat arbete med huvudkontor och verkstäder i varje län.

De regionala företagen sysselsätter ca 22 000 arbetshandikap—

pade och 5 000 tjänstemän och arbetsledare fördelade på 370 verkstäder i 210 kommuner och 24 huvudkontor. Stiftelsen Samhällsföretag svarar för tillsyn och samordning av de regionala företagens verksamhet.

De principer som styrt organisationens utformning innebär en blandning av arbetsmarknads— och socialpolitiska aspekter samt ett företagsekonomiskt synsätt. Eftersom dessa principer ibland styr åt olika håll har det i förarbetena till den nya organisationen framhållits att tyngdpunkten skall ligga på de sociala målen. Det innebär att den nya organisationen skall kunna erbjuda handikap— pade arbete på ett effektivare och generösare sätt än tidigare.

Tillkomsten av en affärsmässigt mera effektiv organisation skall ses som ett nödvändigt medel för att få fram meningsfulla arbetsuppgifter med hänsyn till de anställdas olika förutsättningar. Den nya organisationen skall inte leda till ökade krav och ökad press på den enskilde arbetstagaren. Tvärtom skall organisationen verka för en bättre anpassning av arbetet till den enskildes arbetsförmåga så att det blir lättare att anställa flera gravt handikappade.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G Övergång till reguljära arbetsmarknaden

Endast omkring 1 % av de anställda inom vad som nu utgör Samhällsföretagsgruppen har under de senaste åren återgått till den reguljära arbetsmarknaden. Detta är tecken på ett kärvt arbetsmarknadsklimat för handikappade.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste sättas in på olika plan. I första hand måste åtgärderna på den reguljära arbetsmarknaden stärkas. Samhällsföretagsgruppen skall inte vara något första- handsalterantiv för att bereda handikappade arbete. Dess tillkomst får inte minska ansträngningarna från andra arbetsgivare i samhäl- let att öppna möjligheterna till arbete för handikappade.

I ett läge där möjligheterna att finna arbete till personer som bedöms osäkra ur effektivitetssynpunkt blir mer och mer begrän— sade, kommer behovet av sysselsättningsskapande åtgärder att öka. Anspråk på arbete från grupper av människor som nu står utanför arbetslivet kommer inte att kunna tillgodoses på den reguljära arbetsmarknaden i den takt som behövs. Det går därför inte att minska den skyddade verksamhetens utbyggnad och helt förlita sig på den reguljära arbetsmarknadens förmåga att skapa nya arbetstillfällen.

Det finns många orsaker till den låga andel som går över till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. En orsak är givetvis det

allmänt sett kärva arbetsmarknadsklimatet. I en av Samhällsföre— tag år 1980 gjord enkät var drygt 30 % av de ca 22 000 anställda beredda att ta arbete — om så erbjuds — på den reguljära arbetsmarknaden. En närmare analys visar att flertalet av dessa finns på orter där andra arbetstillfällen i industrin knappast finns. Således krävs på dessa orter att arbetstillfällen skapas eller att berörda personer flyttar till andra delar av landet. Men det finns också mer komplicerade orsaker till låg övergång.

Det finns en inbyggd konflikt mellan å ena sidan uppgiften att erbjuda trygga anställningar och å andra sidan uppgiften att förbereda och stimulera den handikappade för ett annat arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

En del handikappade har länge utan framgång sökt få en anställning på den reguljära arbetsmarknaden innan de äntligen fått ett erbjudande om skyddat arbete. Det kan då tyckas orimligt och direkt olämpligt att begära att vederbörande så fort som möjligt skall lämna sin anställning för ett annat arbete, lämna sin uppnådda trygghet för något nytt och okänt.

Det är klart utsagt från statsmakternas sida, att arbetsmarknads— verket skall ha totalansvaret för utplaceringarna på den reguljära arbetsmarkanden. Det innebär också, som förut nämnts, att arbetsförmedlingarna även efter en placering i skyddat arbete fortlöpande skall bevaka alla möjligheter att förmedla ett annat arbete till de anställda.

Ökad utplacering är en fråga om såväl metoder som resurser. Ansvaret ligger i första hand på arbetsmarknadsverket, men Samhällsföretagsgruppen måste också ta sin del i ansvaret bl. a. genom ökade åtgärder för planering av den enskildes återgång till arbete i öppna marknaden.

Sysselsättningsutredningen ansåg att det framför allt var bris- tande resurser på arbetsförmedlingarna som låg bakom den låga utplaceringsgraden. Utredningen krävde därför en ordentlig för— stärkning av arbetsförmedlingarnas insatser. Varje verkstad borde ha tillgång till arbetsförmedlare. För detta behövdes enligt utred— ningen omkring 200 nya förmedlare.

Som vi tidigare påpekat krävs intensifierade insatserfrån arbets— förmedlingarnas sida för arbetsplaceringsåtgärder. Vi delar därför sysselsättningsutredningens uppfattning om förstärkta förmed- lingsinsatser antingen genom utökning av personal eller genom omprioriteringar.

Även om vi tror att benägenheten att erbjuda handikappade arbete på reguljära arbetsmarknaden till största delen beror på attityden till handikappade, osäkerhet om vad exempelvis utveck- lingsstörning innebär, så finns en kostnadsaspekt hos arbetsgiva- ren.

Vi föreslår därför att arbetsmarknadsverket ges möjlighet att under de första 6 månaderna en person lämnar sin plats på verkstad för skyddat arbete för annat arbete betala hela lönekost— naden på den nya arbetsplatsen. (Dessa 6 månader ryms inom den avtalsmässiga tid en person har återanställningsrätt.) Först däref— ter kan bidag utgå enligt våra förslag till ändrade bestämmelser om anställning med lönebidrag (90 %, 75%, 50 %, 50 %). Denna möjlighet bör gälla på försök i 2 år och avse gravt handikappa- de.

Behov av skyddat arbete

Svårigheten att placera handikappade på den reguljära arbets— marknaden har gjort det alltmer accepterat att se på den skyddade verksamheten som en naturlig del av svenskt näringsliv och därmed också som en del av arbetsmarknaden. Uppfattningen att sysselsättningsmotivet borde få ökad tyngd delades också av två statliga utredningar, nämligen organisationskommittén för skyddat arbete i betänkandet (SOU 1975:82), Organisation för skyddat arbete, och sysselsättningsutredningen i delbetänkandet (SOU 1978:14), Arbete åt handikappade. Uppfattningen låg även till grund för statsmakternas beslut om ny organisation för skyddat arbete (prop. 1977/78:30, AU 1977/78:16).

Vi instämmeri princip i att skyddat arbete måste bli av mer eller mindre permanent karaktär när det gäller flertalet gravt handikap— pade. Detta får å andra sidan inte innebära att man reducerar ambitionerna i rehabiliteringsarbetet. De som vill ha och kan ta ett annat arbete måste kunna erbjudas den möjligheten. Detta är viktigt, eftersom den skyddade verksamheten annars blir ett slutet system för de handikappade som en gång vunnit inträde. De som drabbas av detta år i första hand de grupper som idag står utanför arbetsmarknaden och väntar på skyddat arbete. Detta gäller bl. a. många utvecklingsstörda som är hänvisade till dagcenterverksam— het i brist på resurser för skyddat arbete.

Vi betraktar skyddat arbete som en del av det sociala skydds— nätet och anser dårför att sysselsättningsmotivet måste bestäm— ma verksamhetens inriktning, åtminstone för grupper med mycket låg arbetsförmåga. Gravt handikappade genomgår många gånger en hög grad av rehabilitering enbart genom att kunna räkna med att få ett sådant arbete av permanent karaktär, oavsett konjunktur och vad som i övrigt händer på arbetsmarknaden.

Syftet med skyddat arbete kräver att verksamheten tillgodoser de anställdas behov av meningsfullhet, trygghet, gemenskap, utveckling, medinflytande och ansvar i arbetet. Det förutsätter i sin tur betydande insatser beträffande produktval, personalsociala

stödåtgärder, företagshälsovård, arbetsmiljö samt teknisk anpass— ning av arbetsuppgifter och arbetssituationer.

Mot bakgrund av riksdagens beslut skriver Samhällsföretag i sina riktlinjer att verkstäderna inom gruppen måste iaktta en generös anställningspolitik och pröva alla tänkbara möjligheter att bereda arbete åt personer med helt olika förutsättningar och skiftande arbetsförmåga. Graden av arbetsförmåga får därför aldrig på förhand utestänga människorfrån den möjlighet till bättre sociala förhållanden som det innebär att få ett skyddat arbete. Vi instämmer i detta och vill betona att vid beslut om anställning i skyddat arbete mindre vikt bör fästas vid den faktiska arbetsför— mågan än vid de värden anställningen skulle ge arbetstagaren. Verkstäderna bör därför utrustas för att kunna ha en produktion som ger arbete till personer med den allra minsta arbetsförmå— ga.

När riksdagen beslutade om den nya organisationen för skyddat arbete 1978 betonades nödvändigheten av ett långtgående sam— manförande av olika handikappgrupper inom den skyddade verk- samheten. Den avvisade därför i princip tanken på specialverkstä— der, t. ex. för utvecklingsstörda.

Vi delar uppfattningen att verkstäder för en särskild kategori arbetstagare i princip är förkastlig. Detsamma gäller enligt vår mening särskilda avdelningar för vissa handikappgrupper inom verkstäderna. Det förutsätter i grund och botten en åtskillnad mellan människor med hänsyn till deras personliga förutsättningar och förmåga som är främmande i andra sammanhang. Särskilda verkstäder eller avdelningar har ibland motiverats med att perso— nalen (arbetsledare m.fl.) har bättre kunskap om ett visst handi- kapp. Det är viktigt att sådan kunskap finns. Den skall emellertid ges genom utbildning av arbetsledningen och inte genom isolering av de anställda.

Det är vanskligt att bedöma behovet av skyddat arbete eftersom detta varierar från tid till annan under stark påverkan från en rad utanförliggande faktorer. Behovsbilden beror t. ex. till stor del på definitionen av handikapp och avgränsningen av den skyddade verksamhetens arbetsfält. Det är i sin tur starkt beroende av vilka resurser som står till buds och av samhällets sysselsättningspoli— tiska ambitioner. Paroller som arbete åt alla och liknande väcker förhoppningar hos människor som ser skyddat arbete som enda möjligheten till kontakt med arbetslivet. I det sammanhanget spelar också framstegen inom t. ex. sjukvård, socialvård och nykterhetsvård in. Dessa har numera helt förändrat synen på möjligheterna att via en yrkesmässig rehabilitering återföra skada- de och relativt svårt sjuka människor till arbetsmarknaden.

I propositionen om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilite—

ring m. m. (prop. 1977/78:30) betonades att det var angeläget att snarast rätta till den regionala obalansen i utbyggnaden så att man kunde erbjuda ett differentierat utbud av skyddat arbete i olika regioner. Det ansågs dock inte lämpligt att fixera ett visst platsbe— hov.

Samhällsföretagsgruppen räknar i sin planering med att det kommer att finnas 27 100 platser för skyddat arbete vid ingången av budgetåret 1981/82. Här ingår ett nytillskott under budgetåret 1979/80 med 1 250 platser. Under budgetåren 1980/81 och 1981/82 sker ingen ytterligare utbyggnad enligt regeringens beslut.

Länsarbetsnämnderna hade dock för sin del 1981/82 föreslagit ca 4 000 nya platser i hela landet och ytterligare 6 000 platser de följande åren. Regeringens stopp för utbyggnad motiveras dels av att Samhällsföretag anser sig kunna bereda betydligt fler anställ— ning inom befintliga 370 verkstäder, dels av arbetsförmedlingar- nas möjligheter att bereda fler handikappade arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Genom omdisponering av platser inom befintliga verkstäder kan man enligt Samhällsföretag och AMS få en bättre regional balans i tillgången på skyddade platser. Antalet platser per 1 000 invånare växlar mellan 2,6 och 13 i olika län. Både Samhällsföretag och AMS framhåller att en utökning av antalet anställda bör användas för att vidga utbudet av arbetsu pp— gifter utanför den i dag helt dominerande industriproduktionen.

Vi konstaterar med ledning av länsarbetsnämndernas prognoser och vår egen kännedom om att många presumtiva arbetstagare inte ens är registrerade arbetssökande, att tillgången på skyddat arbete totalt sett ännu inte motsvarar behovet. Det är också troligt att den regionala obalansen mellan tillgång och efterfrågan kom— mer att bestå under lång tid.

Möjligheterna för handikappade att få skyddat arbete kommer därför alltjämt att vara starkt begränsade och beroende av i vilket län den handikappade bor. Det är en situation som handikappade med rätta inte kan acceptera.

Det måste därför i första hand tillkomma åtgärder för att inom ramen för nuvarande resurser mildra konsekvenserna av en otillräcklig utbyggnad.

Vid Samhällsföretagsgruppens bildande utnyttjades inte mer än knappt 70 procent av den tillgängliga kapaciteten genomsnittligt sett (se tabell).

Det finns flera faktorer som förklarar detta. Bl.a. förändras behovet av skyddat arbete från tid till annan. Ibland ändras produktionsinriktningen på en verkstad. Det innebär att det inte går att utnyttja resurserna så som det var tänkt från början. Vissa praktiska förhållanden, t. ex. i fråga om utrustning, spelar också in.

Det låga kapacitetsutnyttjandet innebär emellertid rent matema— tiskt att det finns utrymme för att anställa fler handikappade.

Samhällsföretag har satt in åtgärder och beräknar under de närmaste åren ge ytterligare ca 3000 personer arbete inom befintliga verkstäder. Enligt vår mening bör det finnas utrymme för ett fortsatt intensivare utnyttjande genom anställning av fler handikappade.

Kapacitetsutnyttjandet vid verkstäder för skyddat arbete åren 1977 och 1979, regionvis

Region Procent av nominellta antal arbetstimmar/år

1977 1979

Stockholms 66 70 Uppsala 62 66 Södermanlands 66 71 Östergötlands 50 54 Jönköpings 66 67 Kronobergs 68 76 Kalmar 66 64 Gotlands 81 87 Blekinge 75 72 Kristiandstads 75 70 Malmöhus 74 73 Hallands 73 75 Göteborgs och Bohus 67 71 Älvsborgs 68 65 Skaraborgs 66 63 Värmlands 69 67 Örebro 55 52 Västmanlands 52 54 Kopparbergs 61 61 Gävleborgs 59 62 Västernorrlands 75 72 Jämtlands 72 69 Västerbottens 85 87 Norrbottens 53 56

Totalt 66 67

5 Inom den reguljära industrin utförde en årsarbetare i genomsnitt 1 561 timmar under år 1979. Här har räknats med 1 600 timmar per år.

Det är likväl uppenbart att det inte räcker med att öka kapaci— tetsutnyttjandet eller utplaceringsgraden för att helt kompensera skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på skyddat arbete. Framför allt länsarbetsnämndernas men också våra egna bedöm— ningar bl. a. kring utvecklingsstördas behov av skyddat arbete visar att det ändå behövs en kraftig utbyggnad av verksamheten om inte gravt handikappades anspråk på skyddat arbete skall få stå tillbaka.

Utbyggnadsbehovet är som förut nämnts olika stort i olika delar av landet. Det gäller såväl generellt sett som för enskilda handi- kappgrupper, t. ex. utvecklingsstörda (se tabell).

Blekinge län redovisar den högsta andelen utvecklingsstörda vid skyddade verkstäder nämligen 20 %. Andra landsting har i inven— teringar baserade på de utvecklingsstördas behov, kommit fram till liknande procenttal. Tas denna andel som riktmärke för övriga län skulle det behövas ett ytterligare utrymme i storleksordningen 2 800 platser för att utjämna de regionala skillnaderna. Detta underförutsättning att hela nytillskottet reserveras för utvecklings— störda.

Vi anser att gravt handikappades rätt till arbete måste leda till ett bättre kapacitetsutnyttjande av befintliga resurser inom Samhälls— företagsgruppen men också till en utbyggnad av verksamheten. För att enbart tillgodose lika möjligheter över landet till skyddat arbete för vuxna utvecklingsstörda anser vi således att utrymme snarast bör skapas för 2 800 ytterligare anställda inom Samhälls— företagsgruppen.

Målsättningen för Samhällsföretag att i större utsträckning bereda gravt handikappade anställning, våra förslag om introduk- tion och ökat lokalt samarbete mellan dagcenter och Samhällsfö— retag, möjligheter till arbetsbiträde eller motsvarande dvs. anpass- ning av verksamheten till gravt handikappade, de under 70—talet förbättrade yrkesträningsmöjligheterna främst för utvecklingsstör- da — allt detta sammantaget anser vi bör leda till att ytterligare utrymme på sikt bör skapas inom Samhällsföretagsgruppen för utvecklingsstörda och andra gravt handikappade. Den omedelbara utbyggnaden av 2 800 platser innebär ett försök att utjämna obalansen mellan länen. En sammanvägning av de ovan uppräk- nade förutsättningarna och utvecklingsstördas behov av adekvat sysselsättning bör dock innebära att ca 30 % av de vuxna utvecklingsstörda borde få skyddat arbete. Vi föreslår därför att ytterligare 2 000 utvecklingsstörda/gravt handikappade på sikt bereds arbete inom Samhällsföretagsgruppen.

Antal utvecklingsstörda vid skyddade verkstäder enligt omsorgsstyrel- semas uppgifter nov. 19793

Län Antal % av vuxna utvecklings- störda

Stockholm 370 12,9 Uppsala 24 4,0 Södermanland 22 3,5 Östergötland 83 7,5 Jönköping 103 12,7 Kronoberg 47 9,1 Kalmar 76 8,2 Gotland 18 8,0 Blekinge 1 1 1 19,4 Kristianstad 40 3,9 Malmö 63 10,8 Malmöhus 53 3,7 Halland 44 7,3 Göteborg Bohus 155 9,0 Älvsborg 51 4,0 Skaraborg 15 1,8 Värmland 66 7,5 Örebro 39 4,3 Västmanland 78 10,4 Kopparberg 64 7,0 Gävleborg 23 3,0 Västernorrland 61 6,1 Jämtland 44 8,1 Västerbotten 48 4,5 Norrbotten 71 7,0

Samtliga 1 769 7,5 % av samtl. vuxna utvecklings- störda

5 Statistik över flerhandikappade vid skyddade verkstäder förekommer ej.

Samarbetsformer, Samhällsföretagsgru ppens verkstäder och dag— center

AMS och socialstyrelsen utgav hösten 1979 riktlinjer för samar- bete mellan dagcenter och dåvarande kommunala skyddade verksamhet för att underlätta för utvecklingsstörda att klara

skyddat arbete. Även om förhållandet nu i vissa avseenden ändrats genom Samhällsföretagsgruppens tillkomst är dessa riktlinjer exempel på samarbetsformer som måste utvecklas och förfinas.

Vi vill här kommentera en del frågor som enligt vår uppfattning är väsentliga för att öka möjligheten för personer från dagcenter att få arbete vid Samhällsföretagsgruppens verkstäder.

Utbildning av verkstadspersona/

Personal vid dagcenter och skyddad verksamhet bör förbättra sina kunskaper om varandras områden. De bör känna till vilka resurser, möjligheter och begränsningar som finns på ömse håll.

Vi anser att en förutsättning för att den skyddade verksamheten på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina arbetsuppgif- ter är att verkstadspersonalen, framför allt arbetsledarna, är väl utbildade för sin uppgift. De måste vara insatta i orsak och bakgrund till de handikappades speciella situation och svårigheter att fungera både i arbetet och under fritiden.

Det finns i dag stora brister i verkstadspersonalens kunskap om utvecklingsstörda, flerhandikappade och barndomspsykotiska vuxna. Personalen står på grund av begränsat utbildningsbud ofta främmande för deras behov av särskilda omsorger och inför deras speciella inlärningssvårigheter. Detta år en av de främsta orsakerna till många misslyckade försök att föra över utvecklingsstörda från dagcenter eller särskola till den skyddade verksamheten. En förbättrad utbildning av verkstadspersonalen skulle därför innebä- ra att man undanröjde ett stort hinderför dessa gruppers möjlighet till skyddat arbete.

Vi vill framför allt framhäva behovet av direkta utbildningsinsat— ser för arbetsledarna som är en nyckelgrupp i det här samman— hanget. Vi anser därför att de utvecklingsstördas, barndomspsyko— tiska vuxnas och flerhandikappades situation och deras behov av särskilda insatser från verkstadspersonalens sida bör ägnas stort utrymme i den arbetsledarutbildning som nu påbörjats inom Samhällsföretagsgruppen.

Produktionssamordning

| förarbeten till den nya organisationen har man också särskilt pekat på betydelsen av att minska antalet huvudmän inom samhällssektorn som sysslar med arbetsanskaffning och försälj— ning av industriellt tillverkade produkter. Det förutsätts också att ett samarbete i det här avseendet kommer till stånd och blir reglerat genom lokala avtal.

Enligt vår uppfattning är det inte minst viktigt att nå produktions—

samordning mellan dagcenter och Samhällsföretagsgruppen. En sådan samordning har sedan länge funnits i vissa län beroende på att landstingen har varit huvudmän för bägge verksamheterna.

ln tro duktion /pro vans tällning/de/tidsans tål/ning

Såväl AMS som socialstyrelsen hari sina tidigare riktlinjer tagit upp behovet av orienteringsperiod för att ge utvecklingsstörda möjlig— heten att bedöma och ta ställning till ett eventuellt erbjudande om skyddat arbete. Bl. a. nämns studiebesök vid verkstäderför skyddat arbete, andra arbetsplatser och arbetsförmedlingar. Det bör enligt riktlinjerna också vara möjligt för flera utvecklingsstörda att bilda en grupp som förbereder sina skyddade anställningar genom att träna eller praktisera på en verkstad. Man pekar på att förberedel— searbetet bör ske i nä ra samverkan mellan personal från dagcenter resp. skyddad verkstad.

Svårigheter och problem som väntar den utvecklingsstörde i och med övergången till verkstaden bör kartläggas. Uppstår det utbildningsbehov som varken dagcenter eller Samhällsföretag har möjlighet att tillgodose bör andra institutioner kopplas in t. ex. folkhögskolor och arbetsmarknadsinstitut.

Vi delar uppfattningen att det är nödvändigt att först noga kartlägga den handikappades möjligheter att börja en skyddad anställning. Än mer viktigt är det att kartlägga behovet av eventuella stödinsatser som behövs för att handikappade överhu— vud taget skall ha en möjlighet att klara ett skyddat arbete. Problem och svårigheter på arbetsplatsen avspeglar ofta problem i familjen, i boendet, på fritiden, i relationer till andra människor etc. Det är därför ofta fråga om behov av särskilt stöd i form av fysisk och social träning. Det är åtgärder som inte den skyddade verksamhe— ten eller dess personal ensamma klarar utan som förutsätter samarbete och ökade kontakter mellan verkstäderna för skyddat arbete och dagcenter resp. skolan. Vi utgår från att Samhällsföre— tag i samarbete med AMS och socialstyrelsen utarbetar riktlinjer för hur ett sådant samarbete kan utformas.

Vi vill också erinra om de möjligheter till arbetsförberedande åtgärder som arbetsmarknadsinstituten erbjuder. De insatser som görs där bör kunna bli bra komplement till den service som dagcenter kan erbjuda när det gäller mer ingående arbetsträning och yrkesvägledning. Vi ser därför med tillfredsställelse fram mot ett samarbete mellan instituten, dagcentren, skolan och den skyddade verksamheten. Vi anser det lämpligt att AMS får i uppdrag att snarast ta initiativ till ett sådant samarbete.

Under 1980 har Samhällsföretag i några län enligt särskilt avtal upplåtit praktikplatser vid verkstäder för skyddat arbete för att

kunna förbereda utvecklingsstörda från dagcenter för en anställ— ning.

Det torde många gånger vara lämpligt att en praktikanställning i skyddat arbete åtminstone till en början endast är på halvtid. Liksom AMS och socialstyrelsen anser vi att arbetstagarna under övrig tid bör deltaga i dagcenterverksamheten för att upprätthålla gamla kontakter av betydelse för deras sociala förhållanden.

Det tar ofta lång tid för utvecklingsstörda och andra begåvnings— handikappade att komma fram till det skede då detär realistiskt att räkna med att de kan vara inriktade på ett visst yrkesområde. De kommer i mycket liten utsträckning i kontakt med arbetslivet. De får därför ingen riktig uppfattning om villkoren på en arbetsplats. Vi anser därför att det bör finnas möjligheter till praktik eller provan— ställningar på halvtid för att underlätta för dem att så småningom klara ett skyddat arbete på sätt som nu påbörjats i några län. Syftet skulle vara att bl. a. ge dem en uppfattning om deras möjligheter till en framtida yrkesverksamhet. Man skulle då också få tillfälle att under lång tid pröva hans/hennes förutsättningar för att arbeta produktivt och ge tillfälle att känna på vad detta innebär. Tiden för sådana anställningar bör vara så lång som motiveras i det enskilda fallet. Vi förutsätter att såväl arbetsgivare som fackliga organisa— tioner är positiva till sådana arbetsanställningar liksom fasta deltidsanställningar och att eventuella bestämmelser i avtal etc., som i dag hindrar detta, kan undanröjas.

Lön eller pension

Vi vill i det här sammanhanget erinra om en självklar princip på arbetsmarknaden som innebär att man skall ha lön för sin arbetsinsats och inte pension. Den gäller nästan överallt utom för vissa som är anställda i skyddat arbete. Där sker en samordning som innebär att en del av lönen betalas ut som pension. Många anställda upplever detta negativt för självkänslan. De vill i stället bli behandlade som andra anställda som har normal anställnings— trygghet med lön och sociala förmåner. Vi anser att de anställdas synpunkter måste tas på allvar och att den nuvarande konstruktio- nen med både lön och pension därför måste tas bort.

För ett arbete vid Samhällsföretagsgruppens verkstäder bör gälla — som vid andra arbetsplatser— att man har avtalsenlig lön för sitt arbete. Om en person vid sin anställning har pension bör den kunna förklaras vilande så länge han arbetar, dock längst 3 år. Om vederbörande senare slutar sin anställning får frågan om pension prövas på nytt.

Arbetsbiträde

De flesta gravt handikappade är starkt beroende av hjälp i olika avseenden. I skolan eller på dagcentret har man i regel tillgång till assistenter och andra som kan ge personlig och praktisk hjälp. I det dagliga livet utanför skolan eller dagcentret har man fått hjälp av föräldrar och anhöriga. En del har bott på elevhem eller andra institutioner med särskild omvårdnadspersonal. De har lärt sig att vara föremål för omgivningens omsorger. De har vant sig vid att få hjälp även om de inte begärt det. Tillgången till personlig och praktisk hjälp avgör därför många gånger om en handikappad skall kunna vistas på en arbetsplats eller inte. Förutsättningarna att få sådan service inom skyddat arbete är f. n. begränsade.

Det ärvår bestämda uppfattning att assistentfrågan måste lösas för att det skall bli möjligt för svårt handikappade att få en anställning i skyddat arbete. Vi utgår därför från att den utredning som Samhällsföretag nyligen tillsatt i denna fråga kan resultera i lämpliga och bättre former för arbetsbiträden på verkstäder för personlig assistens för gravt handikappade.

Lämpliga arbetsuppgifter och social bedömning

Ett hinder för att få gravt handikappade i arbete är svårigheten att finna lämpliga arbetsuppgifter. Man måste i varje fall räkna med lång tid av systematiskt sökande innan man finner den lämpligaste sysselsättningen med hänsyn till speciella behov och förutsätt— ningar.

Vi anser att det är Samhällsföretagsgruppens sak att hitta en produktion som är lämplig med hänsyn till målet för skyddat arbete. Tillverkningen bör t. ex. vara så beskaffad och arbetsmomenten så uppdelade och tekniskt tillrättalagda att var och en kan erbjudas arbetsuppgifter som är lämpliga från rehabiliteringssynpunkt med hänsyn till individuella förutsättningar. Detta är särskilt viktigt med tanke på de lågpresterande som måste kunna erbjudas mycket enkla arbetsmoment för att sedan så småningom kanske gå vidare med mer kvalificerade uppgifter.

Det är numera möjligt både att tekniskt anpassa produktionen samt att tillverka och sätta in särskilda hjälpmedel för att kompen— sera människors funktionsbegränsningar. Det är då angeläget att Samhällsföretagsgruppen utnyttjar dessa tekniska framsteg och arbetar för att bli ett föredöme för annan industri när det gäller den tekniska utvecklingen på hjälpmedelsområdet.

! dag har den skyddade verksamheten en ensidig inriktning på industriell tillverkning. Det innebär en icke obetydlig begränsning beträffande möjligheterna att erbjuda handikappade ett lämpligt

arbete med hänsyn till den enskildes förutsättningar. Vi anser att det kommer att bli nödvändigt att vidga verksamhetsfältet och gå utanför de traditionella branscherna om den skyddade verksamhe— ten i längden skall kunna nå sina arbetsmarknadspolitiska och sociala mål. De försök — med skyddat arbete inom servicesektorn respektive trädgårdsnäringen — som Samhällsföretag inleder under 1981, kan ge ökade möjligheter för vår personkrets.

Det måste också bli större samstämmighet mellan yrkesutbild— ningen för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska och de arbetsuppgifter och arbetsområden som kan erbjudas i skyddat arbete. För att underlätta samarbetet bör fasta pryoplatser kunna ställas till dessa elevers förfogande inom Samhällsföretagsgrup- pen och en av arbetsledarna vara kontaktperson gentemot sko— lan/syokonsulenten. Som det är nu, har färdigutbildade utveck— lingsstörda t.o.m. svårt att få ett med hänsyn till utbildningen lämpligt arbete inom Samhällsföretagsgruppen. Det är därför önskvärt att skolan i större utsträckning anpassar sin yrkesutbild— ning efter den lokala arbetsmarknadens yrkesprofil, där Samhälls— företagsgruppen bl.a. ingår.

Vår uppfattning beträffande fördelningen av sociala och ekono- miska hänsynstaganden vid valet av arbetsuppgifter är, att de sociala aspekterna — dvs. arbetsuppgifternas svårighetsgrad, varia— tion och utvecklingsmöjligheter— ovillkorligen skall väga tyngre än de företagsekonomiska förväntningarna. Det är, som vi ser det, en naturlig konsekvens av den skyddade verksamhetens arbetsmark— nadspOIitiska och sociala syften. Den sociala redovisning som Samhällsföretag håller på att utveckla och likställa med den rent företagsekonomiska, hoppas vi skall framhäva denna uppfatt— ning.

DAGCENTER

I 1967 års omsorgslag åläggs landstingen att anordna sysselsätt— ningshem för vuxna utvecklingsstörda. Ordet sysselsättningshem har under 70—talet fått ge vika för termen dagcenter som benäm— ning för dagverksamhet för vuxna utvecklingsstörda. Trots att vi föreslår en delvis vidgad personkrets vill vi även fortsättningsvis använda termen dagcenter.

Vi anser det dock väsentligt att inte se dagcenter enbart som en lokal, utan mer som en organisation, där man för sin verksamhet utnyttjar lokaler, miljöer och sociala situationer i samhället. Den modell vi föreslår kan både anpassas till en från ett kollektivt boende fristående verksamhet som till verksamhet anknuten till vårdhem under den tid lokala förhållanden kräver detta.

Dagcenterverksamheten skall stå öppen för de vuxna handikap— pade i vår personkrets som har behov av sådan verksamhet.

Dagcenterverksamhetens framväxt och nuvarande omfattning

| den rapport om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda som vi utgav 1978 tecknas bakgrund och utformning av dagcenter inom omsorgsverksamheten.

De erfarenheter som föräldrar gjorde när de valde att låta sina vuxna utvecklingsstörda bo kvar hemma, i stället för att skrivas in vid värdinstitution, blev en av utgångspunkterna för utvecklingen av öppna omsorgsformer. Många fann att det var genomförbart och t. o. m. till fördel för deras söner/döttrar att bo kvar i föräldra— hemmet. Vad man däremot saknade var sysselsättning under dagtid, för att som föräldrar få avlösning under del av dagen, men också för att deras utvecklingsstörda anhöriga skulle få tillgång till aktivering under dagtid. Vad som nu benämns dagcenter är en utveckling av denna typ av sysselsättning som föräldrar tog initiativ till under 60—talet.

Omsorgslagens fjärde paragraf lyder: "För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas vårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem". Lagutskottet ger en något mer precis formulering av syftet med sysselsättningshemmen: "Med sysselsättningshem avses en extern inrättning där psykiskt utveck- lingsstörda över skolåldern kan beredas träning och sysselsättning under dagtid".

Denna mycket allmänna målsättning för verksamheten ledde till en relativt stor tveksamhet inför utformning av innehåll och lokaler.

I en "dagcenterrapport" som år 1974 publicerades av socialsty- relsen, dokumenterades arbetet från en konferens, som syftade till att utveckla och precisera innebörden av sysselsättningshemmet som omsorgsform. För att understryka det delvis förändrade innehållet kallas denna omsorgsform i rapporten för dagcenter. Termen dagcenter har därefter allmänt accepterats. Den omfattar verksamhet såväl fristående som anknuten till vårdhem.

Följande citat ur "dagcenterrrapporten" uttrycker syftet: "Avsik— ten med verksamheten vid dagcenter är att den utvecklingsstörde skall ges en allsidig träning i olika funktioner så att han eller hon kan klara sig själv i så stor utsträckning som möjligt."

Som medel för att åstadkomma den mer målinriktade habilite- ring som förespråkas i dagcenterrapporten —74 föreslås att varie— rande typer av verksamhet skall erbjudas omsorgstagarna vid dagcenter. I rapporten ges också exempel på lokaldisposition, personaldimensionering samt former för samordning och arbete

inom dagcentret. Rapporten har i stor utsträckning fungerat som ett planeringsinstrument och därmed präglat utformningen av de dagcenter som byggts. Socialstyrelsen har senare givit ut en ny rapport (1979) om dagcenter i serien Socialstyrelsen redovisar.

Av de ca 12 000 vuxna utvecklingsstörda som enligt ett statistiskt material från socialstyrelsen deltog i dagcenterverksam— het i november 1980 fanns ca 7 000 vid fristående dagcenter fördelade på 200 enheter. De övriga deltog i dagverksamhet vid vårdhem. Ca 4000 utvecklingsstörda i åldern 21—65 år saknar fortfarande dagverksamhet.

Dagcenter varier i storlek från 10 till 65—70 platser. De stora dagcentren planerades huvudsakligen i mitten av 70-talet. Den varierande storleken beror främst på att spridningen till olika kommuner i ett landstingsområde ger olika underlag. Senare har man också funnit att stora dagcenter har svårigheter att smälta ini samhället.

Dagcentret har av många vuxna utvecklingsstörda och deras anhöriga upplevts som den mest angelägna omsorgsformen. Det har givit vuxna utvecklingsstörda, även de som tidigare inte fått undervisning och ofta saknat kontakter utanför den egna familjen, möjlighet till en vuxentillvaro. Spridningen har också inneburit att många har kunnat stanna i den egna kommunen.

Etableringen av dagcenter är ett viktigt steg på vägen från en institutionellt dominerad vårdorganisation till en omsorgsorganisa— tion präglad av normalisering och integrering.

Utvärdering av verksamheten

Projektet Mental Retardation, MR, Uppsala, har i sin utvärdering av öppna omsorgsformer även granskat dagcenterverksamheten i landet och redovisat utvecklingstendenser och problem. (Kent Ericsson: Dagcenterverksamhet för psykiskt utvecklingsstörda. Normativ modell, beskrivning och utvärdering av dagcenterverk— samhet 1980 i Evaluering av öppna omsorger.)

Vi återger synpunkter som framkommit vid utvärderingen. Den omfattar endast fristående dagcenter.

Dagcenterverksamheten har utvecklats olika i skilda delar av landet. Skillnader finns också inom enskilda landstingsområden. Det finns dagcenter som sökt ta till vara miljöer och verksamheter i det omgivande samhället medan andra isolerat sig i sina dagcen— terlokaler. Orsaken till denna utveckling hänförs delvis till en oklar målsättning för arbetet.

Det generellt positiva som dagcenter inneburit för de utveck— lingsstörda är bl.a. att

3 de har erbjudits en daglig verksamhet skild från bostaden och därmed närmat sig mera normala vardagsmönster och livsvill— kor EI de har fått lokaler av numera relativt god standard där de kan vistas under dagtid [3 de har fått möjlighet till kontakt med andra personalgrupper än vårdpersonal 3 de har kommit i kontakt med samhället på ett mera påtagligt sätt än tidigare genom att dagcentren lokaliserats till delar av samhället där annan daglig verksamhet finns.

Men MR:s utvärdering visar också på problem. Framför allt betonas risken för utvecklingsstördas isolering inom de egna dagcenterlo— kalerna och därmed minskade krav på deras deltagande i det omgivande samhället.

Kontakter förekommer med det omgivande samhället för kom— mersiell service, personlig omvårdnad, sjukvård, idrott och motion samt vid planerad social träning. Dessa utåtriktade kontakter omfattar inte alla utvecklingsstörda på dagcenter. Den övervägan— de delen av dagverksamheten bedrivs sålunda inom dagcentrets lokaler. Endast i begränsad omfattning ges möjlighet till deltagande i samhällets aktiviteter för icke handikappade. Det innebär enligt MR att dagcentren ibland upplevs som segregerade arbetsplatser för utvecklingsstörda i stället för ett första steg ut i samhället.

MR beskriver i huvudsak två verksamhetsmodeller vid dagcen— ter, dels en verksamhetsorienterad, dels en grupporienterad.

Den verksamhetsorienterade modellen innebär att utvecklings- störda går från aktivitet till aktivitet och möter olika personal och grupper under sin dag eller vecka.

Den grupporienterade modellen innebär att den utvecklingsstör— de tillhör en grupp som i stort följs åt i olika aktiviteter eller tillsammans utvecklar ett dagsprogram.

De vanligaste förekommande inslagen i dagcenterverksamheten är arbete/träning för arbete, social träning, ADL—tråning, vuxenun— dervisning, skapande verksamhet och motorisk träning.

Träning för arbete-produktion sker mestadels i form av legotill— verkning. Det har ibland resulterat i ett närmande till industrin på orten via pryoverksamhet och i enstaka fall att arbetet bedrivs inom industrins lokaler. Det har inte i någon större utsträckning inneburit att omsorgsverksamheten ställt krav på att arbete för utvecklings— stördas räkning anordnas inom ortens näringsliv eller genom arbetsförmedlingen.

Vid dagcentren saknas i stort arbetsuppgifter som riktar sig mot den offentliga sektorn, exempelvis kontor, förvaltning, service och vård. Likaså saknas nästan helt utearbete i lantbruk, trädgårdar

eller parker.

Iden övriga verksamheten med ADL—träning, social träning m. ni. har man i större utsträckning utnyttjat de möjligheter som finns på orten i fråga om miljöer, lokaler eller personkontakter. Men inte fullt ut.

Ett organiserat och systematiserat samarbete med föräldrarna förekommer bara sporadiskt. Däremot förekommer många infor— mella kontakter mellan dagcenter och anhöriga.

De utvecklingsstördas möjligheter att påverka dagcenterverk- samhetens innehåll och utformning är mycket begränsade. Stor- möten och konferensdagar förekommer på några håll.

Dagcentren har en förhållandevis stor frihet att utforma sin verksamhet gentemot den centrala administrationen inom lands— tinget. Men det har bl.a. inneburit att ett stöd till dagcentren från kuratorer och psykologer m. fl. inte fått den omfattning som kunde behövas under ett uppbyggnadsskede.

Samarbete med övrig omsorgspersonal t. ex. boendepersonal sker mest informellt men också vid habiliteringskonferenser där sådana finns. Annan gemensam planering med boendepersonal eller annan dagcenterpersonal inom landstingsområdet är relativt ovanlig och spelar vanligtvis ingen särskild roll i planeringsarbe— tet.

Avslutningsvis kan sägas att MR—gruppens utvärdering i huvud— sak omfattar åren 1975—1979.

Nya arbetsformer SIVUS

Under de senaste åren har stiftelsen ALA i samarbete med några dagcenter utarbetat en gruppdynamisk metod under namnet SIVUS, uttytt Social Individ via Utveckling i Samverkan.

"Det övergripande målet för SIVUS-metoden är att varje människa skall få förutsättningar att utvecklas till en själv- ständig individ i stimulerande och utvecklande samspel med sina medmänniskor. SIVUS—metoden riktar därför huvud— intresset mot två frågor, nämligen

D Hur kan enskilda individer i en grupp med hjälp av sina kamrater utvecklas till personer med både självständighet och samarbetsförmåga? 13 Hur fungerar vuxna förståndshandikappade tillsammans med sina kamrater i grupp?

I SlVUS—arbetet vill vi visa på fördelarna med att man arbetar i en grupp, som bygger på demokratiska principer och

där verksamheten är förankrad i deltagarnas behov och intresse. Gruppverksamhet av denna art kan stödja indi— videns utveckling — både individuellt och som social varel- se.

Vi vill med detta ge den förståndshandikappade förutsätt— ningar att finna och utveckla sig själv och därigenom själv förändra sin livssituation. Det har han förutsättningar till som självständig individ i samspel med sina medmänniskor. Viktigt i SIVUS—arbetet är därför att stödja de förståndshan— dikappades

EI självständighet EI självförtroende EI samhörighetskänsla."1

SIVUS liksom andra gruppdynamiska metoder bygger på en grupporienterad modell med i huvudsak heterogena grupper beträffande handikapp och utvecklingsnivå.

Den verksamhetsorienterade modellen präglar dagcenterverk— samheten under stora delar av 70-talet. Personalens uppgift var då att vara expert på olika aktiviteter. Arbetsledaren var exempelvis expert på olika former av legotillverkning medan arbetsterapeuten behärskade ADL—träning och textil verksamhet.

En övergång till grupporienterad arbetsmodell innebär att de specifika yrkesrollerna suddas ut och gruppledarfunktionen blir den väsentligaste. Det har ibland inneburit svåra omställningar för dagcenterpersonalen och också förvecklingar i fackligt avseen- de.

Externa arbetsgrupper

På vissa håll i landet pågår försök med externa arbetsstationer och s. k. satelliter till dagcenter.

En arbetssituation innebär att en grupp utvecklingsstörda med personal från dagcenter utför arbete inom en industri tillsammans med icke handikappade. Övriga aktiviteter som gruppen behöver sker vid basdagcentret och i andra miljöer ute i samhället.

En 3. k. satellit innebär att en grupp utvecklingsstörda tillsam- mans med personal flyttat från dagcenterbyggnaden till en mindre lokal. De tillverkar där en viss produkt som de också försäljer. En del av gruppens verksamheter kan förläggas till basdagcenter och andra miljöer i samhället.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 1 Gemenskap, Sam- arbete, Utveckling. Den dagcentermodell som vi här föreslär är en breddning och Valujo, Malmström fördjupning av den utveckling som dagcenterverksamheten befin— 1979.

ner sig i på många håll i landet. Vi vill genom våra förslag förstärka denna utveckling och närma de handikappade till samhället både i grupp och individuellt.

Riskerna för segregation måste undvikas

Den ökade integreringen av handikappade i samhället har framför allt skett i skola, i boende och delvis i fritid, däremot mött stora svårigheter inom arbetsmarknaden. Det innebär att många handi— kappade står utanför produktionen och saknar en arbetsroll — kanske det mest centrala i människors liv.

Den dagcenterverksamhet som utvecklats under 70—talet betraktas ofta av det övriga samhället som utvecklingsstördas arbetsplats. Denna inställning har också präglat dagcenterperso— nalen, de utvecklingsstörda själva och deras anhöriga. Det harfätt till följd att få ställt krav på arbete för utvecklingsstörda. Den generella pensioneringen har också bidragit till detta.

Vi anser det nödvändigt att poängtera dagcenter som omsorgs— form och därmed en plusresurs för att den handikappade skall kunna bevaka sin rätt och utveckla sin arbetsförmåga.

Kravet på rätten till arbete för handikappade måste kraftigt understrykas. Dagcenterplacering får inte hindra rätten till arbete utan kan vara en utgångspunkt för och en sluss ut till öppna marknaden eller till skyddat arbete. Dagcentret måste därför arbeta aktivt fören fördjupad kontakt med arbetslivet på orten och därmed också med det omgivande samhället.

Mål — grundläggande principer Rätt till samhällsdeltagande

Vi anser att dagcenterverksamheten skall utformas så att den ger förutsättningar för handikappade att delta i arbetslivet, andra aktiviteter och sociala situationer som finns i samhället. Verksam— heten skall syfta till att förbättra handikappades förmåga att klara av de krav som ställs i samhället, och förändra de sociala miljöer och verksamheter som finns i det omgivande samhället och som kan utgöra hinder för samhällsdeltagande.

För att åstadkomma detta vill vi inte se dagcenter som enbart en lokal, där personal och handikappade samlas kring verksamheten, utan mer som en organisation där man för sin verksamhet även utnyttjar lokaler, miljöer och sociala situationer i samhället. Ett friare val av lokaler ökar möjligheterna för handikappade att arbeta och ta del av annan verksamhet i små grupper tillsammans med eller nära andra samhällsmedborgare.

Med denna utformning av verksamheten blir den särskilda dagcenterorganisationen i en kommun eller kommundel en bas för samordnande funktion, personalstöd och reträttmöjligheter för dagcentergrupper ute i samhället. Den måste också finnas för de verksamheter eller grupper som inte kan finna anknytning till andra lokaler på orten. Den blir vidare en samlingspunkt för det gemen- samma arbete som måste ske från den handikappades och personalens sida för att bevaka handikappades rättigheter och påverka det omgivande samhället.

Dagcentret, med de grupper utanför som det ansvararför, får inte vara stort, då det motverkar handikappades möjligheter att känna samhörighet och tillsammans agera offensivt.

Rätt till omsorger på hemorten

Vi anser att dagcenterverksamheten i likhet med andra omsorger skall planeras så att den handikappade får del av verksamheten på hemorten, dvs. inom den egna kommunen eller på lämpligt dagligt pendelavstånd.

En sådan utveckling blir naturlig när grupphem utvecklas och förutsättningarna för bosättning på hemorten ökar.

En första förutsättning för en integrerad omsorgsorganisation som syftar till samhällsdeltagande, är att den handikappade har rätt att få de omsorger han behöver på sin hemort. Han skall inte behöva flytta hemifrån, från anhöriga och från de miljöer som han behärskar, för att få del av det stöd som han behöver.

Detta krav på omsorger på hemorten innebär naturligtvis inte att personen skall ha skyldighet att bo kvar på sin hemort utan är snarare en förutsättning för valfrihet. För de personer som skrivits in på vårdhem skall detta krav innebära en möjlighet till bostad och dagcenter på hemorten i stället för på vårdinstitution.

Rätt till dagverksamhet för alla

Vi anser att dagcenterverksamheten på en ort skall omfatta och planeras för alla inom vår utrednings personkrets.

Denna rätt är inte en realitet i dag. Barndomspsykotiska vuxna finns endast till viss del i dagverksamhet, i huvudsak vid vårdhem— men. Dagcenterverksamheten för utvecklingsstörda har enligt tillgänglig statistik mycket varierande utbyggnad i landet — från 66 % till 33 % av alla vuxna inom gruppen.

Som vi tidigare nämnt saknar ca 4 000 vuxna utvecklingsstörda dagverksamhet trots omsorgslagens bestämmelser. De kan i stort delas in i tre grupper:

A. Gravt utvecklingsstörda på vårdhem och specialsjukhus saknar daglig verksamhet bl. a. på grund av brist på personal, lokaler och kunskaper om dessa personers förutsättningar och be— hov. B. Gravt utvecklingsstörda hemmaboende får ibland hemmavård men saknar daglig verksamhet utanför hemmet, bl. a. på grund av att dagcenter inte kan erbjuda dem meningsfull verksam— het. C. Svårt och måttligt utvecklingsstörda hemmaboende saknar daglig verksamhet oftast på grund av att dagcenter ligger för långt från hemorten, eller att de själva och deras anhöriga ännu inte accepterat dagcenter som omsorgsform.

Alla dessa som i dag saknar daglig verksamhet liksom de som omfattas av den vidgade personkretsen — som vi uppskattat till 2 000 personer — måste få samma rätt som andra till dagcenter— verksamhet. De mäste då också omfattas av den dagcenterorga— nisation som finns eller planeras inom deras hemkommun.

Långvarig praktik på öppna marknaden

Under senare år har enskilda utvecklingsstörda, som en del av dagcenterverksamheten, fått praktik på den öppna marknaden. Praktikperioderna är långa och kan sträcka sig över åtskilliga år. Eftersom praktiken är ett led i en planerad dagverksamhet utgår vanligtvis habiliteringsersättning.

Vi anser att denna form av utplaceringar måste utvecklas bl. a. genom medverkan av arbetsanpassare och syokonsulenter. Det är viktigt att placeringar sker i samarbete med de fackliga represen- tanterna på arbetsplatsen och att den enskilde får stöd av anpassningsgruppen om sådan finns.

Länsarbetsnämnden kan bevilja bidrag till speciella arbetstek— niska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbetsplatsen för bl.a. pryo eller praktikanställda. Vi föreslår att dessa bidrag skall kunna utgå om det krävs för att en enskild skall kunna sysselsättas på en arbetsplats, trots att han/hon inte är formellt anställd utan endast har långvarig praktik med habiliteringsersättning.

Utflyttade arbetsgrupper

För dagcenterverksamheten måste det bli lika naturligt att handi— kappade har sin arbetsdag förlagd utanför dagcenterbasen till lokaler/miljöer där andra utför arbete som att de använder samma bussar, affärer m. m. I stället för att legoarbeten utförs på dagcent— ret bör dessa förläggas till industrin. Trädgårdsarbete kan bedrivas

vid en handelsträdgård, parkarbete hos kommunens parkförvalt- ning etc. Service vid barnstugor och ålderdomshem och vid Iands— tingens inrättningar kan komma ifråga.

De försök med arbetsgrupper som vi nämnt tidigare visar på en framkomlig väg. Många svårigheter måste dock övervinnas:

Osäkerhet hos —— ledningspersonal — dagcenterpersonal och förtroendevalda — handikappade och deras anhöriga — arbetsgivare (privata och offentliga) — fackliga organisationer

Problem med — arbetslokaler — hygienutrymmen — omklädningsrum — måltidslokaler — transporter — ansvarsfrågor/försäkringsfrågor

För att dessa svårigheter skall kunna övervinnas krävs ett målmed— vetet arbete av dagcenterverksamheten på en ort eller inom ett landstingsområde. Men också ett riktat samhällsstöd med arbets— marknadspolitiska åtgärder erfordras.

De fackliga organisationerna kan exempelvis genom anpass— ningsgrupperna göra betydande insatser genom att aktivt bidra vid planering och genomförande av arbetsgruppernas deltagande på arbetsplatsen. Det gäller såväl anpassning av arbetsuppgifter som social samvaro och information om fackligt arbete.

De handikappade, som i grupp med egen personal utför arbete på en arbetsplats, anses inte som anställda där. Däremot omfattas de av arbetsmiljölagen (AML). Det är därför viktigt att arbetsplatsens skyddsombud kommer in tidigt i planeringen.

Vissa arbetsgrupper eller enskilda personer i gruppen kan behöva speciella arbetstekniska hjälpmedel eller särskilda anord— ningar på arbetsplatsen. Sådana bidrag kan beviljas av länsarbets— nämnden i vissa fall, dock inte till deltagare i arbetsgrupp.

Vi föreslår att handikappade i arbetsgrupperna likställs med praktikanter trots att de inte formellt är praktikanställda. Vi föreslår också att bidrag kan utgå för speciella arbetstekniska hjälpmedel och/eller särskilda anordningar på arbetsplatsen, där så krävs för att arbetsgruppen skall kunna sysselsättas på arbetsplatsen. En gemensam planering måste ske mellan huvudmannen för dagcen- ter och arbetsförmedlingen/Iånsarbetsnämnden.

Det är av naturliga skäl svårt att bedöma omfattningen av dessa ekonomiska åtgärder, då antalet utflyttade arbetsgrupper f. n. är litet och ökningen är beroende av lokala förhållanden. Vi vill därför

föreslå att bidragen får utgå under en försöksperiod, i första hand tre år.

Ansvars— och försäkringsfrågorna bör redas ut lokalt innan gruppen börjar sitt arbete. Landstingsförbundet har i RS—skrivelse 146/80 meddelat att en ny försäkringsklausul/ansvarsklausul kopplats till den vanliga kommunförsäkringen. Den rör villkor för ansvarsförsäkring gällande "personer inom psykiatrisk vård eller omsorgsvård" och där ingår också dagcenter eller liknande. Den enskilde arbetsgivarens ansvar gentemot gruppen och dess med— lemmar bör också klarläggas innan verksamheten startar, bl. a. för att undvika framtida tolkningstvister.

Arbetsgrupper kan också bildas utanför dagcentret för tillverk— ning och försäljning av t. ex. textilier, träleksaker, bröd eller tillsam- mans med hantverkare för cykelreparationer, Skomakeri, sadelma- keri m. m.

De handikappades arbetskapacitet får inte bli avgörande. lndi— videns och gruppens behov av olika miljöer och sociala funktioner måste vara styrande.

De utflyttade arbetsgrupperna är en del av dagcenterverksam— heten på orten. Ersättningen till deltagarna bör lösas på samma sätt som för övriga som deltar i dagcenterverksamhet.

Etablerandet av arbetsgrupper på arbetsplatser eller i särskilda lokaler får inte innebära att grupperna isoleras eller att trycket på arbetsmarknaden för att anställa enskilda handikappade mins— kas.

Omsorgsverksamheten bör, t. ex. genom de tidigare beskrivna arbetsanpassarna, tillsammans med länsarbetsnämnden kartlägga de arbetsplatser inom stat, landsting, kommun och privata företag som kan vara lämpliga för arbetsgrupper.

Dagcenter en del i ortens liv

Inom dagcentret kan också lokaler erbjudas till andra verksamhe— ter. Dels kan lokala förmågor inom musik, måleri, skapande dramatik m. m. knytas till verksamheten i större utsträckning. Dels kan hantverkare, småindustri eller del av industriproduktion och studieförbundens verksamhet för allmänheten erbjudas lokaler inom dagcentret — allt med syfte att låta dagcentret bli en naturlig del i ortens liv.

Genom att nyttja lokaler, miljöer och sociala situationer för icke—handikappade inom kommunen eller kommundelen tror vi att man delvis kan underlätta för de personer som i dag saknar daglig verksamhet att komma in i dagcenterverksamheten på hemorten. Det dagcenter vi beskrivit här är mer en beskrivning av en organisation än ett hus eller lokal. Denna organisation måste växa

fram genom ett metodiskt arbete av dagcenterpersonal och handikappade tillsammans med övrig omsorgsverksamhet och anhöriga.

Innehåll — dagcentermetodik

Dagcentret är en av de organisationer i samhället som har till uppgift att förmedla socialt stöd, omvårdnad och omsorger i övrigt som är anpassade efter handikappades behov. De verksamheter som förekommer i dagcenter måste vara meningsfulla och ge möjligheter till träning av färdigheter, erfarenheter av miljöer för arbete och fritid, kunskaper om samhället och den egna personen. Verksamheten där måste också ge möjlighet till arbetsträning genom produktivt arbete. Detta blir sammanlagt en etapp på väg in i samhällsgemenskapen.

I utvärderingen av dagcenterverksamheten beskrivs två arbets— sätt inom dagcenter, ett verksamhetsorienterat och grupporiente— rat.

Den dagcentermodell som vi utgår från bygger på ett gruppin- riktat arbetssätt där man arbetar tillsammans i fasta grupper och följs åt mellan verksamheterna. Det ger förutsättningar för att gruppmedlemmarna stöder varandra och att de på så sätt tillsam- mans når en självständighet som de inte skulle kunna få uppleva som enskilda personer. Det ger också förutsättningar för grupple— darna att lära känna gruppens medlemmar och därmed få möjlig— het att arbeta långsiktigt med de krav som samhället ställer på den handikappade och de krav som gruppen ställer på det omgivande samhället.

De som i dag saknar verksamhet, nämligen gravt utvecklings— störda, barndomspsykotiska vuxna och vissa flerhandikappade, kan alla i dag, med den modell vi föreslagit, inlemmas i dagcenter- verksamheten. Innehåll och metod får då utvecklas och anpassas efter deras behov och allt eftersom erfarenheter vinns.

Vad gäller de flerhandikappade har vi i vårt delbetänkande, SOU 1980:16, poängterat att det är viktigt att se konsekvenserna hur flera skador samverkar. Det är därför nödvändigt att fånga in kunskaper från många olika håll. Dagcentret måste därför finna vägar för detta. Den flerhandikappsberedning som vi föreslagit skall då kunna bli ett stöd för dagcenterverksamheten i särskilt komplicerade situationer.

Vissa av de barndomspsykotiska vuxna får del av dagaktiviteter men kunskaperna om deras behov och den särskilda problematik deras handikapp ger kräver utvecklingsarbete och forskning. Den läkepedagogiska verksamheten har under många år inriktats också på vuxnas situation. Det är viktigt att läkepedagogernas kunskaper

och metoder kommer dagcentren till del. Det kan ske dels genom samarbete med de institut som finns, dels genom att knyta läkepedagogiskt utbildad personal till dagcenterverksamheten. Många av de arbetssätt som läkepedagogiken utvecklat har också visat sig värdefulla för utvecklingsstörda. De utbildningsinsatser som vi beskrivit i avsnittet om barndomspsykotiska vuxna kommer att vara nödvändiga för att dagcenterverksamheten skall bli meningsfull för dessa personer.

De gravt utvecklingsstörda vuxna bor i huvudsak vid vårdhem och bara i liten omfattning i det egna hemmet. Trots att de bor på vårdhem och är väl kända inom omsorgsverksamheten saknar de ofta daglig verksamhet utanför sin bostad.

Gunnar Kylén har i sitt forskningsarbete kartlagt de gravt utvecklingsstördas situation i ett landstingsområde och funnit att utvecklingsstörningen ofta, bl. a. på grund avlång anstaltsvistelse, kompliceras av andra störningar och skador.

För dessa personer är det viktigt att få hjälp av personal som har lärt sig att tolka deras signaler och som kan ge dem möjlighet att påverka sin närliggande omgivning.

Ett utvecklingsarbete pågår vid vissa vårdhem i landet och olika personalgrupper har under det senaste året ägnat konferens- och utbildningsdagar åt att tränga in i problematiken kring gravt utvecklingsstördas dagverksamhet och totala livssituation.

De försök som gett positiva resultat har byggt på kontinuitet i personalstöd och upplevelser av konkreta situationer. En person har följt den utvecklingsstörde med början i bostaden, aktivering utanför bostaden, i naturen, det omgivande samhället, i gruppakti— viteter och avslutat dagen i bostaden. Aktiviteterna bygger på den utvecklingsstördes behov och tolkning av hans signaler och innebär en rad enkla och ibland okonventionella verksamheter. Det väsentliga har varit att ge den utvecklingsstörde en upplevelse av sin egen person och möjlighet att påverka omgivningen i positiv bemärkelse.

De resultat som uppnåtts i små försök måste leda till ett omfattande utvecklings— och forskningsarbete och bör inspirera dagcentren i ett landstingsområde till metodutveckling och kun- skapsfördjupning. Sådant utvecklingsarbete behövs också med tanke på barndomspsykotiska vuxna och andra inom vår vidgade personkrets. Detta är väsentligt av många orsaker. De gravt utvecklingsstörda ungdomarna som genomgått verksamhetsträ— ning och också deras anhöriga kommer att ställa krav på menings— full dagverksamhet utanför hemmet. Kontaktpersoner, personal och andra företrädare för gravt utvecklingsstörda vuxna har också anledning att kräva rätt till dagaktiviteter utanför bostaden för dem. Den avveckling av specialsjukhus och vårdhem som vi förordar

kommer att understryka dessa krav. De gravt utvecklingsstörda mår, som andra, bättre av en meningsfull dagaktivitet. Vi kommer att finna resurser hos dem liksom vi under 60- och 70-talen upptäckte resurser hos måttligt och svårt utvecklingsstörda.

Det är också viktigt att komma till rätta med de beteendeproblem som leder till så många bekymmer både för den gravt utvecklings— störde och hans omgivning.

De positiva resultat som nåtts har byggt på individuellt perso— nalstöd under dagtid. Vi anser därför att en personlig assistent är en av grundförutsättningarna för meningsfull dagcenterverksamhet för gravt utvecklingsstörda och i många fall också för barndoms- psykotiska vuxna. Denna personal bör ha ett nära samarbete med personal i bostaden eller anhöriga om den handikappade bor hemma. Särskilt under introduktionen men även senare kan det ibland bli nödvändigt att förlägga viss verksamhet till bosta- den/hemmet.

Omfattningen av det individuella personalstödet och hur länge det måste användas kommer att bli beroende av den enskildes utvecklingsnivå, tillkommande störningar eller skador och i vad mån man lyckas begränsa effekten av dessa störningar och skador. Den blir också beroende av kontinuitet i personalstödet och gruppens sammansättning.

Vi har tidigare framhållit att vi förordar ett gruppinriktat arbets— sätt vid dagcentren.

Vi menar att det gruppinriktade arbetsssättet med fasta hetero— gena grupper f.n. är det som bäst svarar mot det syfte som vi formulerat för dagcenterverksamheten.

Detta arbetssätt år också till klar fördel för de grupper som istort sett ännu står utanför dagcenterverksamheten.

Medinflytande/samverkan

Dagcenterverksamheten är en omsorgsform som tillkommit för att ge vuxna handikappade, som saknar annan sysselsättning, en daglig verksamhet med ett samhällsdeltagande som mål. Vi anser det då viktigt att handikappade själva och deras förespråkare — kontaktpersoner eller anhöriga —får en reell möjlighet till inflytande över verksamheten. Mera generellt behandlas de handikappades medinflytande i kapitel 7.

För att driva dagcentret så att verksamheten uppfyller de mål som formulerats krävs diskussioner, samarbete och konferenser av flera slag. Det är särskilt två typer av konferenser som är viktiga och där den handikappade eller hans förespråkare måste delta. Den handikappade som själv deltar måste få avgöra om han vill ha sin kontaktperson eller någon anhörig med.

Den ena konferensen syftar till att lära känna den enskilda personens situation, behov och önskemål beträffande innehållet i den dagliga verksamheten. Denna typ av konferens, habiliterings- konferens, måste finnas som grund för planering av den enskildes dagliga verksamhet. Den skall också vara en garanti för att dagcenterverksamheten får ett innehåll som bidrar till en förändrad livssituation för honom/henne.

Den andra typen av konferens knyter an till att dagcenter också har sociala uppgifter. Syftet bör vara att samla personal, handikap— pade och deras förespråkare/kontaktpersoner och anhöriga för att identifiera de hinder som den handikappade möter på orten och tillsammans planera sådana verksamheter som bidrar till att undanröja dem. Genom att samla kontaktpersoner och anhöriga till sådana p/aneringsdiskussioner vidgas erfarenheter och kunskaper om ortens förutsättningar och möjligheterna att undanröja hindren ökat

SIVUS-metoden är ett sätt att demokratisera dagcenterverk— samheten och lyfta fram den vuxne handikappade som en person att räkna med. Den handikappades vuxenroll och frigörelse från föräldrar och syskon är några huvudpunkter i denna process. Kring dessa frågor liksom i planering och genomförande av dagcenter— verksamheten måste dagcenterpersonal och handikappade få ökat stöd av framför allt kurator och psykolog.

Samarbete med övrig omsorgspersonal

Dagcentenrerksamheten utgör en del av omsorgerna för vuxna handikappade och har en naturlig anknytning till skola—bostad- fritid. Den övergripande målsättningen om normalisering och integrering (för normala vardagsmönster och livsvillkor) måste vara gemensam för alla delar av omsorgsverksamheten.

Skola

Med utvidgad personkrets och enligt vårtförslag primärkommunalt huvudmannaskap även för utvecklingsstördas gymnasieskola kommer behovet av formaliserade kontakter mellan skola och dagcenterverksamhet att öka. Syokonsulenterna blir här naturliga samarbetspartners för dagcenter. Men också lärarpersonal måste få ingående kunskaper om dagcenterverksamhetens syfte och resurser.

Redan när eleverna börjar gymnasieskolan — särskilt gäller detta linjerna för yrkesträning och verksamhetsträning — bör en gemen— sam planering starta beträffande de ungdomar som beräknas behöva fortsatt stöd efter avslutad skolgång. Där bör vuxenverk—

samhetens kurator eller psykolog delta liksom arbetsanpassa— ren.

Boende — fritid

Dagcenter kan inte arbeta isolerat från den handikappades bo— stadssituation. Motivet till detta ligger i dagcenterverksamhetens inriktning med förberedelser för ett mera personligt boende, till sociala kontakter och samhällsengagemeng under fritid. Genom att också fritidens innehåll påverkas av var, hur och med vem man bor får boendets karaktär konsekvenser för dagcentrets innehåll. Samarbetet mellan dagcenter och bostad finns på två nivåer

III den individuella [I den organisatoriska.

På den individuella nivån betyder det att planeringen av den enskildes dagliga verksamhet kräver att man tar ställning till hans behov i bostaden. Den planeringen måste då göras—förutom med den handikappade själv — med boendepersonalen och föräldrarna eller andra anhöriga om han bor hemma. Detta samarbete mellan bostad och dagcenter får naturligtvis inte utvecklas till att bli kontrollerande eller övervakande för den enskilde.

Den organisatoriska nivån sammanhänger med att både dagcen— ter och boende som delar av omsorgsorganisationen har gemen- samma övergripande mål. Bostad—dagcenter-fritid kompletterar varandra och har olika uppgifter för att förverkliga det gemen— samma målet. Detta kräver att den målsättningsdiskussion, som varje enhet behöver för att bestämma sitt bidrag i omsorgsverk- samheten, måste ske i samarbete mellan dagcenter-bostad—fritid. Om man formulerar sin målsättning skild från varandra riskerar man att få ett motstridigt innehåll som kan skapa förvirring och försvåra den dagliga tillvaron för den enskilde.

Samarbete på dessa två nivåer — den individuella och den organisatoriska — bör formaliseras genom regelbunden konferens— verksamhet.

Föräldrar — anhöriga

Skillnader i uppfattning mellan dagcenter och föräldrar rörande individuella och organisatoriska mål förekommer. Det är viktigt, även om det kan vara både svårt och krävande, att arbeta med denna relation om man vill förändra, den handikappades hela situation. Målet bör vara att skapa goda förutsättningar för den handikappades frigörelse som vuxen.

Dagcentret måste ta sin naturliga del av ansvaret för arbetet med

anhöriggruppen. Många av de svårigheter man upplever kan förklaras av att föräldrar/anhöriga inte tidigare fått det stöd från samhällets sida som de behövt och inte heller haft möjlighet att påverka omsorgernas innehåll och omfattning.

Som vi tidigare påpekat kan föräldrar/anhöriga ha viktiga bidrag för att skapa ett samhällsdeltagande. Bland dem finns kvinnor och män med erfarenhet av och med kännedom om förhållanden på orten, som dagcentret måste ta till vara.

En formalisering av samarbetet med föräldrar och anhöriga bör ske bl.a. i habiliteringskonferenser och planeringsdiskussioner.

Distriktslag

Dagcentret behöver också samarbete med och stöd av de distrikts— lag som byggs upp inom omsorgsverksamheten. Kurator, psyko— log, sjukgymnast och arbetsanpassare bör delta både på individuell och organisatorisk nivå.

På individuell nivå bör distriktslaget eller delar av det bidra med erfarenheter och kunskaper som är väsentliga för den enskilde handikappades utveckling och planeringen av hans dagliga verk— samhet. Distriktslaget har också kännedom om personer, hemma— boende eller på vårdhem på annat håll, vilka ännu inte fått del av dagcenterverksamheten på orten.

Kurator och psykolog måste också stödja dagcenterpersonalen i föräldraarbetet.

På den organisatoriska nivån är det väsentligt att distriktslaget deltar i de planerings— och målsättningsdiskussioner som måste finnas för att driva dagcenterverksamheten.

I olika former av metodutveckling både individuellt och socialt måste dagcentret samarbeta med distriktslaget. Inom varje omsorgsdistrikt bör bildas metodgrupper med representanter från handikappade, dagcenterpersonal, boendepersonal, anhöriga och distriktslag. Ett ökat samhällsdeltagande kommer att kräva meto— dik att arbeta med sociala frågor i betydligt större utsträckning än hittills. Metodutveckling och forskning kommer att krävas för att dagcenterverksamheten skall kunna nå de mål vi formulerat.

Central nivå — omsorgskansli

Omsorgsverksamheten i landstinget och därmed dagcenterverk— samheten behöver en gemensam målsättning. Det är därför viktigt att det finns naturliga samarbetskanaler mellan lokal och central nivå. Långtidsplanering och kvalitetsutveckling måste ske i sam— spel. Dessutom har dagcentret behov av stöd och råd i särskilt komplicerade behandlingssituationer.

Centralt måste man också avgöra vilka personer som skall få del av landstingets omsorger för vuxna handikappade.

Dagcentret behöver även stöd av ekonomisk och administrativ personal i den centrala förvaltningen för att få möjlighet att fungera mera självständigt.

Det är också viktigt att det på central nivå finns en metodutveck— lingsgrupp som kan samla in, sprida och eventuellt vidareutveckla de lokala gruppernas resultat och initiera forskning där det behövs. Gruppen bör också arbeta för att forskningsresultat återförs till fältet. I metodutvecklingen bör socialstyrelsen kunna bidra med resultat samlade från hela landet.

Samarbete med samhället i övrigt

Dagcenterverksamhetens syfte innebär ett omfattande samarbete med arbetsliv, organisationer och verksamheter i övrigt för icke handikappade på en ort.

Dagcenterverksamheten är en plusresurs för de handikappade som inte kan få arbete och sysselsättning på annat sätt. Dagcentret måste därför aktivt arbeta för att varje person, som borde lämna dagcenterorganisationen, får arbete på öppna marknaden eller i skyddad form.

Som vi tidigare påpekat anmäls i dag endast ett fåtal av deltagarna i dagcenterverksamhet till arbetsförmedlingen trots att många kan klara ett arbete. Dagcenterpersonalen och distriktsla- gets arbetsanpassare har här ett gemensamt ansvar för att personerna anmäls som arbetssökande.

Dagcentret måste tillsammans med arbetsanpassaren förbere— da den enskilde för arbetsplacering bl. a. genom praktikplatser eller genom att på annat sätt ge dem arbetslivserfarenhet. Landsting, primärkommun, stat och privat näringsliv måste ställa sådana platser till förfogande.

Genom ett aktivt förberedelsearbete i samarbete med arbetsför— medlingens kontaktperson (som vi föreslagit i avsnittet om arbete) ökar den handikappades möjligheter till anställning eller arbetsvår— dande åtgärder.

| vad mån man kommer att lyckas beror delvis på hur man ser på den handikappades rätt till arbete.

I avsnittt om skyddad verksamhet har vi föreslagit ett nära samarbete mellan Samhällsföretag och dagcenter med utbild— ningsinsatser för personal, praktik— och deltidsanställningar. Alla dessa former ärförsök till ökad anställning av handikappade inom Samhällsföretagsgruppen och måste vidareutvecklas. Samarbe— tet, särskilt på lokalt plan, bör formaliseras för att bli ett verknings— fullt instrument.

Dagcenterverksamheten är en plusresurs och handikappade är medborgare i sin kommun. Detta medför att de har rätt till utnyttjande av samhällets service.

Dagcenterverksamheten måste därför ställa krav på hälso— och sjukvårdens primärvårdsorganisation liksom tandvårdsorganisa— tionen och etablera ett regelbundet samarbete för planering av den service som handikappade behöver.

Detsamma gäller kommunens kultur— och fritidsförvaltningar och deras verksamhet och lokaler.

Ett nä ra samarbete krävs också med ortens socialförvaltning, då primärkommunen enligt socialtjänstlagen har det grundläggande sociala ansvaret för alla handikappade i kommunen.

Personal

| personalgruppen på dagcenter finns olika yrkeskategorier repre— senterade. De vanligast förekommande är föreståndare, arbetste— rapeut, arbetsledare, vårdare och terapibiträde.

Personaltätheten varierar mellan och inom olika landstingsom— råden. Den är vanligtvis beräknad efter behovet för måttligt utvecklingsstörda och efter en verksamhet koncentrerad till en byggnad. Som vi tidigare sagt kan bristande personella resurser vara en av orsakerna till att gravt utvecklingsstörda och barndoms— psykotiska vuxna inte får daglig verksamhet i nuläget.

I den arbetsmodell vi föreslagit och som är en konsekvens av målen för omsorgsverksamheten, organiseras dagcentret enligt det gruppinriktade arbetssättet. Personalen knyts främst till enskil— da grupper och handikappade för att tillsammans med dem utveckla eller ta del av verksamhet som man finner lämplig. Det är önskvärt att också i fortsättningen knyta olika personalgrupper till dagcentenrerksamheten och därockså ta till vara personer på orten med speciella yrkeskunskaper som kan vara värdefulla t. ex. hantverkare, konstnärer, musiker.

Genom att personal följer med gruppen mellan flera aktiviteter minskar personalfunktionen som "expert" på vissa verksamheter. Kraven ställs i stället högre på att lära känna handikappade och den problematik som är förknippad med deras samhällsdeltagande. Det kommer att innebära att behovet av utbildning av dagcenter— personal också fortsättningsvis kommer att vara stort.

ARBETE ÅT ALLA

Med det allmänna målet om arbete åt alla som riktmärke har vi föreslagit förstärkning av samhällets skyddsnät för handikappade, främst för dem som ingår i vår utrednings personkrets. De åtgärder

vi föreslagit för förbättrad arbetsplacering och bättre anpassade former för lönebidrag, arbetsbiträde m.m. kommer också andra handikappade till del, t. ex. vissa svagbegåvade.

Arbetsförmedlingen/länsarbetsnämnden - Arbetsmarknadsin— stituten — Samhällsföretagsgruppen — syokonsulenterna — lands- tingets omsorgsverksamhet med dagcenter och arbetsanpassare för vuxna borde i sig utgöra en försäkran om handikappades möjligheter till arbete och daglig verksamhet. Vi har därtill framfört andra konkreta förslag — särskild kontaktperson vid arbetsförmed— lingen, regelbundna planeringsöverläggningar med Ami, ökade praktikmöjligheter inom Samhällsföretagsgruppen, arbetsanpas— sare etc.

Vi anser det väsentligt att en ökad samverkan leder till större kunskaper om handikappades situation. Vi vill också poängtera att kunskaper om olika stöd— och bidragsformer för anställning på den reguljära arbetsmarknaden måste spridas på ett helt annat sätt än för närvarande.

De förändringar av stöd— och bidragsformer samt arbetsplace— ringsåtgärder som vi föreslagit i kombination med samarbetsfor— mer och ökade kunskaper, anser vi vara instrument som krävs för att förbättra handikappades möjligheter till arbete på öppna marknaden och i skyddat arbete.

Vi är medvetna om att den dagcenterorganisation vi föreslagit och som bör etableras av landstingen helst i varje kommun, är en verksamhet som borde komma flera handikappgrupper till del. Vi har dock funnit att direktiven för vår utredning inte ger oss möjligheter att föreslå åtgärder för personer utanför vår person— krets.

6.4. Fritid och kultur

Liksom tidigare i avsnittet om barns och ungdomars fritid har vi funnit det svårt att här ge någon entydig definition av begreppen fritid och kultur. Vi nöjer oss med att konstatera att vi avser en rad företeelser som sport, teater, musik, fritidsstudier och föreningsliv. Vi vill se tillgängligheten i vid bemärkelse som utgångspunkt för en beskrivning av situationen för handikappade ur vår personkrets. Vi avser både möjlighet att utöva en verksamhet och mottaga intryck t. ex. som åskådare vid en teaterföreställning.

I grunden är det fråga om att dela olika former av gemenskap. Den statliga kulturpolitiken skall enligt sina mål syfta till detta och "utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov".

Vi vill emellertid också se till handikappades möjligheter att få

utbyte av sin fritid utanför arrangerade aktiviteter. Det kan för många erbjuda problem. Ibland sammanhänger det med att personlig integritet inte respekteras. I andra fall kan den främsta svårigheten för den handikappade vara att behovet av stöd och träning i att stå emot kommersiella intressen inte beaktas.

l handikapputredningens betänkande "Kultur åt alla" (SOU 1976:20) och i vår rapport om omsorger om psykiskt utvecklings— störda (Ds S 1978z9) belyses det nära sambandet mellan handi— kappades övriga levnadsvillkor och deras möjligheter att ta del av ett fritids— och kulturutbud. Insatser för att normalisera bostads— och arbetsförhållanden, liksom social service återverkar på förut— sättningarna för fritidens användning.

Därmed har vi också sagt att handikappade ur vår personkrets har mycket olika möjligheter att ta del av fritids— och kulturverk- samhet.

Ett av flera hinder för en utveckling är omgivningens brist på kunskaper och förståelse för handikappades situation, vilket vi tidigare berört i olika sammanhang. Det har emellertid visat sig att fritidsaktiviteterärett utmärkt medel att positivt påverka ett sådant förhållande. Det understryker betydelsen av åtgärder som kan främja handikappades deltagande.

Bakgrund

Fritids— och kulturverksamhet för handikappade inom vår person— krets har i mycket stor utsträckning vuxit fram i anslutning till institutioner som vårdhem och psykiatriska sjukhus.

Ursprungligen var det främst fråga om punktinsatser i form av s.k. underhållning, ofta genom frivilliga organisationers försorg. Den läkepedagogiska verksamheten för barndomspsykotiska utgjorde ett undantag genom att tidigt betrakta fritids— och kulturaktiviteter som en integrerad del i insatser för den enskildes utveckling.

Ett liknande synsätt utvecklades gradvis både inom omsorgerna för utvecklingsstörda (bl. a. genom RFUB:s verksamhet) och inom psykiatrisk och somatisk långvård. Det medförde också att särskild fritidspersonal anställdes.

Verksamheten fick en allt större omfattning och lades ofta upp som helårsprogram för en institution. Det har varit av stor betydelse inte minst för gravt handikappade. Samtidigt har det funnits risker för isolering i förhållande till samhällets utbud. Ibland blev fritids— verksamheten en icke önskvärd ersättning för regelbunden daglig verksamhet. I alltför liten utsträckning deltog handikappade och vårdpersonal i planeringen av fritidsverksamheten, något som betonade en passiv konsumtion och kunde resultera i ett ensidigt

innehåll.

En ändrad inriktning har kommit till stånd under senare år. Den har berört synsätt på och organisation av fritidsverksamhet för handikappade inom vår personkrets, främst utvecklingsstörda, och har även påverkat den institutionsanknutna verksamheten. För— ändringen hör ihop med en utveckling inom andra sektorer av handikappomsorgen, exempelvis bostadsplanering, och vägleds av principer om normalisering, integrering och närhet.

Fritidsverksamhetens möjligheter att bereda utvecklingsstörda och andra handikappade tillfällen att välja och pröva olika aktivite— ter har betonats och blivit ett viktigt inslag för att öka den enskildes säkerhet, medvetenhet och kunskap. Hit hör också erfarenheter för att stärka handikappmedvetande i umgänge med andra vuxna. Gravt utvecklingsstördas behov av individualiserade fritidsinsatser har blivit mer beaktade liksom de särskilda åtgärder som måste vidtas om utvecklingsstörda harflera handikapp. Detta har tidigare varit mycket förbisett. Färdtjänst, stödpersonal vid fritidsaktiviteter och ökade kunskaper om anpassning av verksamhetens innehåll har spelat en viktig roll. Utbudet har dock ibland blivit begränsat då en anpassning för tillgänglighet lett till en alltför barninriktad uppläggning. Förhållandet har emellertid blivit mera uppmärksam— mat under senare år. Okonventionella och stimulerande insatser har bl.a. gjorts av Studieförbunden. Ett ökat utbud av lättläst litteratur har också blivit en positiv tillgång. Det gäller även den verksamhet som utvecklats av andra centrala organisationer, exempelvis riksteatern.

Kommunala kulturnämnder har på vissa håll betytt mycket för att förmedla och ge information om kulturutbudet. En viktig roll har idrottsföreningar som engagerat sig i s. k. handikappidrott. Möjlig— heterna att delta i ett fritids- och kulturliv är emellertid mycket skiftande och präglas av det lokala utbudet för alla medborgare på en ort.

Vissa grupper inom vår personkrets är dock många gånger särSkilt eftersatta. Det kan t. ex. gälla handikappade vuxna som bor hos föräldrar eller nära anhöriga i glesbygd. I sådana situationer är det mycket betydelsefullt att genom fritidsverksamhet också kunna förbereda en frigörelse och en ändrad bostadssituation. Avgörande brister kan också finnas för handikappade som flyttar till enskild bostad utan att i tillräcklig grad fått träning och erfarenheter för att kunna disponera sin fritid själva.

Vid sidan av den fritidspersonal som är engagerade vid institu— tioner och i direkt arbete med handikappade verkar fritidsledare numera i många fall som konsulter åt utvecklingsstörda och deras vårdpersonal eller anhöriga. Uppgifterna har sin tyngdpunkt i att förmedla kontakter med samhällets utbud och att påverka det till

större tillgänglighet för handikappade. Inte minst väsentliga är insatser för att normalisera handikappades villkor under semestrar. Många fritidsledare är knutna till omsorgsverksamhetens distrikts- lag och verkar därmed ofta både inom och utanför institutioner. Olikheterna i organisationen av fritidsverksamheten är emellertid stora liksom fritidspersonalens tjänstebenämningar.

Många synpunkter som lämnades till oss i anledning av rappor— ten om utvecklingsstörda (1978:9) rörde fritidsverksamhetens innehåll, organisation och resurser. Genomgående ville represen- tanter för utvecklingsstörda, deras anhöriga, landstingens omsorgsverksamhet och intresseorganisationer slå vakt om fritids— verksamheten och dess möjligheter till utveckling. Ett viktigt medel för detta syfte ansågs vara att fritidsverksamhet skulle preciseras i ny lagstiftning i likhet med andra omsorger. Samtidigt underströks betydelsen av fortsatta ansträngningarför att öka kontakterna med fritids— och kulturutbud genom andra samhällsinstanser, förenings— liv, studieförbund och kulturförmedlare.

ÖVER VÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

I stort har fritidsverksamhet för vuxna handikappade inom vår personkrets utvecklats positivt under senare år. Vissa hinder har emellertid identifierats, vilka belyses och leder till förslag i det följande. De har sammanförts under rubrikerna organisation och samverkan, innehåll i fritidsverksamhet och särskilda stödinsatser. Ett nära samband föreligger med flera av våra förslag om bos— tad/service.

Organisation och samverkansformer

Med hänvisning till motsvarande avsnitt för barn och ungdom understryker vi betydelsen av att fritids— och kulturaktiviteter för handikappade inom vår personkrets integreras inom den verksam— het som bedrivs på kommunal och central nivå genom kultur— och fritidsnämnder, kulturförmedlande riksorganisationer, studieför— bund, föreningsliv och massmedia. Vi har dock funnit att tillgäng— lighetsaspekter i vid bemärkelse försummats och anser att ökad uppmärksamhet måste ägnas dem vid planering och disponering av medel för resp. verksamhet.

Vi finner att kommunerna genom socialtjänsten får ett ökat ansvarför att bryta handikappades isolering och förmedla kontak— ter med fritids— och kulturliv. Vi har betonat betydelsen av det i samband med den uppsökande verksamheten för handikappade i enskild bostad.

Detta ansvar gäller även handikappade inom personkretsen för

vår utredning, alltså även dem som bor på grupphem.

Som vi framhållit i fritidsavsnittet om barn och ungdomar kan de kommunala instanserna stöta på svårigheter att nå fram till de handikappade som vår utredning avser. Landstingen bör därför medverka i fritids— och kulturutbudet. Denna medverkan kan bestå dels i förmedling av fritidsverksamhet och kultur, dels i anpassning av utbudet till handikappades behov och förmåga.

Vi ser det naturligt att landstingens ansvar också innefattar att de som bor i grupphem får del av ett stimulerande fritids— och kulturutbud. Detta bör i första hand ske genom att de deltar i det kommunala fritidsutbudet på orten. Ibland räcker detta inte utan landstingen måste ordna kompletterande insatser vid sina grupp— hem. I särskilda fall bör en hemmaboende svårt handikappad även kunna delta i en sådan aktivitet.

Stora ansträngningar bör göras för att i samverkan mellan landsting och kommun understödja att fritids— och kulturaktiviteter för handikappade inom vår personkrets integreras. Det är självfallet viktigt att denna samverkan också omfattar andra instanser som förmedlar fritids— och kulturverksamhet.

Samarbete och kunskapsförmedling mellan berörda organ inom landsting och kommun kan underlättas av att särskilda befatt— ningshavare har ansvar för fritidsfrågor för handikappade. Det kan på sikt bana väg för en annan organisation och ansvarsfördel- ning.

Huvudmannen för särskilda omsorger bör inom sin organisation särskilt beakta behovet av att övergripande planering och drift som rör fritids— och kulturaktiviteter på samma sätt som bostadsplane— ring m. m. verkställs genom befattningshavare på central nivå. Det kan utgöra ett viktigt stöd för arbetet inom distriktslagen för vuxna och bör också underlätta kontakterna med andra instanser som förmedlar fritids- och kulturaktiviteter.

Innehåll i fritidsverksamhet

Vi stöder och förordar en inriktning som syftar till att enskilda handikappade i fritids— och kulturverksamhet får möjlighet att välja och pröva olika aktiviteter i gemenskap med andra. Genom fritids— och kulturliv bör normaliserade levnadsvillkor understrykas. Tillfäl— len till egen skapande verksamhet anser vi särskilt viktiga. Förberedelse och träning för deltagande i fritids— och kulturakti— viteter bör ingå som ett naturligt inslag inom skolans och dagcent- rens verksamhet. I den bör också ingå att väcka intresse och förbereda för föreningsliv som ett led i delaktighet i samhället. Ett annat viktigt inslag är vägledning för att undvika att den handikap— pade på sin fritid utnyttjas för mindre nogräknade kommersiella

intressen.

Fritidsverksamheten bör även stimulera till ett aktivt friluftsliv som också tar fasta på friskvårdsaspekten.

Stöd i att delta i fritidsverksamhet bör ingå i planeringen av en förändrad bostadssituation. Syftet bör vara att underlätta för den handikappade att både få utbyte av organiserad fritidsverksamhet och att disponera sin lediga tid på egen hand.

Huvudmannen för särskilda omsorger bör beakta behovet av att de som bor i grupphem får tillgång till normaliserade villkor under semestertid, dvs. möjligheter att för sin rekreation få tillfälle att byta miljö eller på annat sätt få ett berikande avbrott i vardagstillvaron. Vid korttidsboende på grupphem eller vid andra former av korttids— vård för vuxna bör strävan vara att ge den enskilde möjligheter till fritids— och kulturaktiviteter samtidigt som föräldrar eller andra anhöriga erhåller avlösning i vård och tillsyn. Bland former för korttidsvård vill vi därför här särskilt understryka betydelsen av s. k. kortkurser och sommarläger, som arrangerats av enskilda huvud— män, handikapporganisationer och andra frivilliga organisationer. Detta bör beaktas vid anslagsgivning från kommun och lands— ting.

Stora ansträngningar bör göras för att anpassa och göra fritids— och kulturaktiviteter tillgängliga för gravt handikappade. Det kräver en fortsatt metodutveckling men bör också beaktas inom ramen för resp. huvudmäns fortbildningsinsatserförvård— och fritidspersonal. Samma gäller beträffande barndomspsykotiska vuxna.

Förutom att olika huvudmän och andra instanser bör verka för ökad tillgänglighet genom fritids- och kulturaktiviteternas innehåll är det av stor vikt att information om verksamheten når ut på ett effektivt sätt. Också här behövs en metodutveckling som utnyttjar de erfarenheter som vunnits bl.a. genom lättlästa versioner av kommunala kulturprogram och aktivt uppsökande verksamhet. Handikappade som bor i enskild bostad eller hos föräldrar och andra anhöriga är en i många avseenden eftersatt målgrupp som har stora behov av sådana insatser.

Vi bedömer också att de insatser, som studieförbund, andra kulturförmedlare och handikapporganisationer — både lokalt och centralt—svararför inom fritidsområdet, har ett stort värde. Särskilt har de konsulenttjänster och motsvarande som finns inom vissa studieförbund och handikapporganisationer betydelse för en kva— litativ och kvantitativ utveckling av fritidsutbudet för utvecklings— störda i hela Iandet. På samma sätt bör tjänster inom andra kulturförmedlande organisationer avdelas för understödjande av insatser bland handikappade inom personkretsen för vår utredning. Vi kan här peka på betydelsen av motsvarande tjänster för andra grupper i samhället, vilka inte obearbetat kan ta emot det vanliga

utbudet, — exempelvis Riksteaterns verksamhet för döva och statens barnteaterkonsulent för barnteater.

Särskilda stödinsatser

Tillgänglighet till kultur— och fritidsliv förutsätter för många en väl utbyggd färdtjänst för handikappade. Vi framhåller vikten av detta och vill särskilt peka på de problem som föreligger för enskilda handikappade i glesbygd.

För vissa handikappade inom vår personkrets är det utöver de insatser som nämnts nödvändigt med personell assistans för att kunna deltaga i olika aktiviteter. Det bör uppmärksammas vid resp. huvudmäns personalplanering och uppläggning av verksamheten inom bl.a. grupphem och socialtjänst.

I annat avsnitt belyser vi behovet av utvecklad personalutbildni— ng. Denna bör även inrymma avsnitt om fritid och kultur samt de handikappades möjlighet att tillgodogöra sig sådan.

6.5. Utbildning Bakgrund

Om man får döma av yttranden till oss i anledning av våra tidigare framlagda rapporter föreligger stort missnöje med utbildningsmöj— ligheterna för vuxna barndomspsykotiska och utvecklingsstörda. Man upplever framför allt att utvecklingsstörda inte ges samma möjlighet till utbildning som andra. Dessutom finns kvalitetsbrister i undervisningsutbudet, något som uppfattas bero på otillräckligt stöd från statsmakternas sida. Bl.a. har försöksverksamhet för undervisning av vuxna utvecklingsstörda inte fått möjlighet att komma in i permanenta former. Det metodiska utvecklingsarbetet har inte heller fått tillräckligt stöd och lärarutbildningen är otillräck— lig. Samtidigt uttalas dock att förutsättningarfinns inom nuvarande vuxenundervisningsformer för en acceptabel undervisning av alla handikappade. Vad som saknas är fastläggande av vilka former som skall stå öppna för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda samt stöd till utveckling av undervisningens innehåll och meto— dik.

En rad utbildningsvägar står till förfogande för vuxna i dagens samhälle — arbetsmarknadsutbildning, folkhögsskoleutbildning, företagsutbildning, högskoleutbildning, kommunal vuxenutbild— ning (komvux), grundutbildning för vuxna (grundvux) och studie- cirklar inom Studieförbunden. Av dessa står vissa folkhögskolor, delar av arbetsmarknadsutbildningen och vissa studiecirklar öppna för handikappade inom vår personkrets. Exempel finns på att handikappade med intellektuell funktionsnedsättning får del av

komvux och grundvux, men utvecklingsstörda är i realiteten uteslutna, beroende på att undervisningen är inriktad på att ge kunskaper på grundskole— och gymnasienivå. 1 förordningen om grundvux undantas också de som skall beredas undervisning av landstingen enligt 1967 års omsorgslag. För utvecklingsstörda finns särskola för vuxna (särvux), en skolform som kan uppfattas som ersättning för komvux och grundvux.

Vuxenundervisning för barndomspsykotiska och utvecklingss törda

Nuvarande arbetsmarknadsutbildning redovisas under, Arbe- te/sysselsättning.

Redan i mitten på 1960—talet började folkhögskolorna inrikta sig på undervisning av handikappade elever. Några skolor tog i samband härmed upp särskilda ku rser för utvecklingsstörda. Under 1970—talet gick utvecklingen vidare i så måtto att några folkhög— skolor i landet började driva längre kurser för utvecklingsstörda (minst 30 veckor). Kortare kurser för samma elevgrupp blev också vanliga vid ytterligare ett antal skolor.

Vid de längre kurserna har man inriktat sig på att ge grundläg— gande kunskaper, utveckla elevernas handikappmedvetande och förmedla kännedom om samhället. Olika former av kulturell verksamhet har också inrymts i undervisningen. Särskilt betydel— sefull är den träning i sociala kontakter som möjliggörs vid vistelse i folkhögskolemiljö.

Riksdagen beslutade 1977 om ny folkhögskoleförordning. Den— na ger folkhögskolorna ökade möjligheter att utgå från enskilda elevers situation. Målet är att främja elevernas personliga och sociala utveckling och ge dem kunskaper, som de behöver för att aktivt kunna medverka i samhälls— och arbetsliv. Denna inriktning ger folkhögskolan goda förutsättningar att driva både längre och kortare kurser för handikappade med intellektuell funktionsned— sättning.

Samtidigt med att folkhögskolorna startade verksamhet för utvecklingsstörda började studieförbunden med studiecirklar för samma handikappgrupp. 1968 uppgick antalet cirklar till ca 500 för att 10 år senare ha ökat till 13 700 omfattande 84000 deltagare. Med hänsyn till att antalet vuxna utvecklingsstörda inom omsorgsverksamheten utgör ca 24 000 är det uppenbart att samma personer deltagit i flera studiecirklar och i samma cirkel gång på gång. Uppgifter om hur många vuxna utvecklingsstörda som vid något tillfälle ingått i studiecirklar finns ej.

Cirkelverksamheten har spänt över handikappfrågor, grundläg— gande kurser i svenska, matematik och samhällskunskap, praktiska

ämnen som matlagning och boendekunskap samt kulturellt inrik- tade ämnen som bild och form, sång och musik samt fri teater. Ett omfattande arbete har också nedlagts för att framställa lämpligt studiematerial för vuxna utvecklingsstörda. Särskild ledareutbild— ning har tillkommit och utvecklas med inriktning på elever med intellektuell funktionsnedsättning.

Särvux är en undervisningsform som drivs av landstingen som försöksverksamhet och som vänder sig till utvecklingsstörda som inte fått särskoleundervisning eller som fått ofullständig sådan. Undervisningen motsvarar undervisningsutbudet i grundsärskola, träningsskola, yrkessärskola och särskild undervisning. I anvisning— arna för särvux markeras denna verksamhets sekundära ställning i förhållande till etablerade vuxenutbildningsformer. Det betyder att studiecirklar, folkhögskolekurser och arbetsmarknadsutbildning skall i första hand komma i fråga.

Särvux bedrivs sedan 70—talets början och har fortfarande karaktär av försöksverksamhet. Staten stöder verksamheten genom ett särskilt bidrag till landstingen, som budgetåret 1979/80 uppgick till 3,6 milj. kr. Detta motsvarade 45 hela lärartjänster. Totala kostnaden för särvux uppgick emellertid till 6,4 milj. kr. eller 80 lärartjänster och omfattade då 1 685 elever.

Begränsningen av den statliga bidragsgivningen och särvux's ställning som försöksverksamhet har gett anledning till kritiska uttalanden om statsmakternas halvhjärtade stöd till denna utbild— ningsform. Försöksverksamheten har i sin tur lett till att lärarkrafter har lämnat särvux till förmån för andra undervisningsformer, något som på sikt måste leda till pedagogisk utarmning av särvux.

Kommunal vuxenutbildning, som omfattar grundutbildning mot— svarande kunskaper upp till årskurs 4 i grundskola (grundvux) och undervisning på grundskole— och gymnasienivåer (komvux) står öppen för handikappade, eftersom många av dem fått en bristfällig utbildning. Undervisningen av handikappade skall i första hand ske inom vanliga kurser, men möjlighet finns också till specialunder- visning inom komvux's ram. 1978 tillkallades en utredning för översyn av den kommunala vuxenutbildningen, den s.k. komvux— utredningen. Enligt sina direktiv skall den studera i vilken utsträck— ning utbildningsmässigt eftersatta och därför prioriterade målgrup— per som t. ex. korttidsutbildade, handikappade och invandrare har rekryterats till vuxenutbildningen och vilka reella möjligheter de har att delta och genomföra denna. Direktiven uppmärksammar också att handikappade m.fl. har ett större behov av lärarhandledning. Fördelningen mellan Iärarhandledd undervisning och gruppvis eller enSkild stödundervisning skall därför analyseras och bli föremål för förslag.

Gränsdragningsfrågor

Frågan om ansvarsfördelning mellan studieförbund och kommunal vuxenutbildning har varit föremål för överväganden både i komvux— utredningen och inom 1975—års folkbildningsutredning. Samråd har också skett mellan de båda utredningarna i denna fråga. Bl. a. är man enig om att den kommunala vuxenutbildningen skall kunna ge dels kompetens i enstaka ämnen, dels fullständig kompetens motsvarande grundskolans och gymnasieskolans linjer och speci— alkurser. Den kommunala vuxenutbildningen skall också förmedla kunskaper i det egna yrket och utbilda för nytt yrke.

Folkbildningsutredningen konstaterar i sitt betänkande "Folk— bildning för 80—talet", SOU 1979:85, att gränsdragningsproble— men minskat. För undvikande av lokala tvister finns det dock anledning att i förordning reglera ett åläggande för kommunen (skolstyrelsen) att vid planering av verksamheten genomföra samråd mellan samtliga inom kommunen verksamma arrangörer av vuxenutbildning. Först därefter får skolstyrelsen fatta beslut om lokalt utbud inom kommunal vuxenutbildning.

Folkbildningsutredningen tar också upp frågan om gränsdrag— ning mellan vuxensärskola och studieförbund. Vuxensärskolans uppgift bör vara att ge undervisning åt

"inom omsorgsvården inskrivna vuxna utvecklingsstörda, som på grund av störningens art och grad inte kan delta i studiecirklar eller som behöver en grundläggande undervis— ning och träning för att kunna delta i andra utbildningsakti- viteter. Vuxensärskolan bör alltså vara en komplettering och en basresu rs till redan etablerade former av vuxenutbildning. Verksamheten bör till mål och innehåll överensstämma med läroplan för särskolan. Vuxensärskolan bör vara inriktad på att förbereda och träna utvecklingsstörda för arbete i grupp. En sådan inriktning av aktiviteten innebär att vuxensärskolan måste utveckla en vuxenpedagogik och egna läromedel för vuxna .

Beträffande studiecirkel för utvecklingsstörda uttalar folkbild— ningsutredningen att en sådan med sina möjligheter att

"inom gruppen anpassa verksamheten till deltagarnas förut— sättningar, intressen och behov är särskilt lämplig för för— ståndshandikappade vuxna. Den kan ge social träning och underlätta kontakterna med bl. a. samhälls— och kulturliv och dessutom stärka deltagarnas självförtroende. Studieförbun— den bör ha det fulla ansvaret för sin cirkelverksamhet även bland vuxna utvecklingsstörda. Samarbete och samverkan mellan studieförbundens medarbetare och berörda förvalt—

ningar, personal och handikapporganisationer är naturlig och nödvändig. Det får dock inte innebära att ett särskilt regel— system vid sidan av folkbildningsförordningen tillämpas för denna del av studiecirkelverksamheten".

Folkbildningsutredningen uttalar att den inte hittar några hållbara kriterier för arbetsfördelning mellan studiecirklar och särvux. I stället föreslår man att vuxensärskolan dimensioneras i förhållande till antalet inom omsorgerna inskrivna vuxna utvecklingsstörda och utgår ifrån att förändringar av vuxensärskolans inriktning fastställs först efter samråd med företrädare för Studieförbunden och FUB.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Den vuxne begåvningshandikappades behov av undervisning

Den undervisning som en utvecklingsstörd eller barndomspsyko- tisk vuxen fått som barn behöver i och för sig inte vara bristfällig. Den kan ha varit väl anpassad till individens förmåga att tillgodo- göra sig undervisning. Men i betraktande av vad som krävs som vuxen blir kunskaper och färdigheter från barna— och ungdoms— årens skolor otillräckliga. Ett antagande att handikappade vuxna inom vår personkrets rent allmänt har otillräckliga kunskaper verkar därför berättigat. Detta understryks än mer av att många barndomspsykotiska och utvecklingsstörda gått miste om under— visning under uppväxtåren. Rätten till undervisning lagfästes t. ex. först 1967 för svårt och djupt utvecklingsstörda barn och ungdo— mar, varefter träningsskolor och särskild undervisning startades 1968 och åren därefter. Följaktligen har många vuxna utvecklings— störda ej alls gått i skola.

Ett annat faktum som talar för vuxenundervisning är att många barndomspsykotiska och även utvecklingsstörda mognar i vuxen ålder och då på ett helt annat sätt än som barn och som ungdomar har möjlighet att tillgodogöra sig undervisning.

Att kunskaper måste underhållas för att bibehållas är en nästan banal sanning. Den får emellertid särskild innebörd när det gäller barndomspsykotiska och utvecklingsstörda och deras förmåga att vidmakthålla kunskaper och färdigheter. Litet till mans fortsätter vi med studier i olika former för att behålla och utöka våra kunskaper. Men också bruket av kunskaper i det dagliga livet gör att de hålls levande. Främmande språk kan t. ex. hållas aktuella både genom studier och genom spontant lyssnande eller användning i tal och skrift — vid resor, biobesök eller läsning. För barndomspsykotiska och utvecklingsstörda är tillämpning av kunskaper i det dagliga

livet många gånger onormalt krävande. Ett bra exempel är utveck— lingsstördas bibehållande av läsförmågan, som borde kunna ske genom läsning av tidningar eller text på TV. Men varken tidningar eller TV—texter är innehållsmässigt eller språkligt anpassade till flertalet utvecklingsstördas förmåga. TV-texterna presenteras ofta så snabbt att begåvningshandikappade inte hinner att läsa dem. Därför är barndomspsykotiska och utvecklingsstörda många gånger undantagna från möjligheten till spontan repetition av kunskaper, något som gör organiserade studier än mera angeläg— na.

Samhällets utveckling och den enskildes egna ambitioner ger motiv för att vidga och förnya sina kunskaper. Detta gäller också handikappade inom vår personkrets. Så länge utbud av vuxenun— dervisning saknades och möjligheterna till regelbunden verksam— het på dag— och fritid var små hade barndomspsykotiska och utvecklingsstörda knappast några önskemål alls om undervisning. Den utveckling som skett under 70—talet har emellertid väckt berättigade förväntningar om varierad vuxenundervisning. Krav växer sålunda fram om undervisning i baskunskaper men också om studier som mera direkt uppfattas berika individens levnad, arbe— te/sysselsättning och fritid.

I en summering av ovanstående kan vi inte finna annat än att behovet av vuxenundervisning i olika former är större och ange— lägnare för handikappade inom vår personkrets än för befolkningen | övrigt.

Mål för vuxenundervisningen

Vi tror inte att vuxenundervisning fullt ut kan kompensera tidigare brister i barn— och ungdomsskolan. Inte heller tror vi att vuxenun— dervisning kan göra handikappade inom vår personkrets jämställda med andra i samhället när det gäller kunskaper och färdigheter. Däremot vill vi se som mål för vuxenundervisningen att barndoms— psykotiska och utvecklingsstörda skall få förutsättningar till att på bästa sätt kunna utnyttja sin inneboende kapacitet.

I handikappen ligger att individen själv mycket sällan orkar med att använda sig av alla sina förutsättningar. Vuxenundervisning i olika former och handledning av lärare, cirkelledare och andra är många gånger bra medel för att bli rustad att leva i gemenskap med andra.

Tillgängligt utbud av vuxenundervisning

Någon särskild lagreglering av rätten till vuxenundervisning för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda finns inte. Frågan om

vuxenundervisning hade liten aktualitet vid utarbetandet av 1967 års omsorgslag, varför den inte berör detta område.

Det är anmärkningsvärt att förordningen om grundutbildning för vuxna, som trädde i kraft år 1977, uttalar undantag för "den som Iandstingskommunen skall bereda undervisning enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings— störda". Detta kommer då endast att avse yngre vuxna under 21—23 år, då omsorgslagen inte ålägger landstingen något ansvar för vuxnas utbildning. Generellt och formellt kan vuxna utvecklings— störda, som har behov av grundläggande kunskaper i läsning, skrivning eller matematik, därför inte vara undantagna. Att grund— vux likväl endast i ytterst få fall aktualiserats för barndomspsyko- tiska och utvecklingsstörda har sannolikt sin bakgrund i en felaktig uppfattning samt i den kommunala vuxenutbildningens organisa— tion och huvudmannaskap.

Som framgår av redovisningen ovan har undervisningen för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda trots brister i lagregle— ring vuxit ut i första hand genom studieförbund, folkhögskolor samt genom särskild försöksverksamhet med särvux.

Samtidigt har emellertid vuxenutbildningsinsatserna i övrigt i samhället byggts ut i sådan omfattning att barndomspsykotiska och utvecklingsstörda ej harjämförbara möjligheter. Utifrån tidiga— re konstaterande om dessa handikappgruppers behov av vuxenun- dervisning är det uppenbart att olika undervisningsformer, som står öppna för dem måste utvecklas.

Arbetsmarknadsutbildningen

I ett tidigare avsnitt om arbete och sysselsättning redovisas förutsättningarna för arbetsträning och arbetsprövning (Ami—S). I anslutning härtill vill vi peka på övervägandena i det följande om hur yrkesinriktad undervisning skall tillgodoses för barndomspsykotis- ka och utvecklingsstörda vuxna. Dessa överväganden utmynnar i förslag om att arbetsmarknadsutbildningen, som har en klar inriktning mot arbetsmarknaden, bör svara för den yrkesinriktade gruppundervisningen för barndomspsykotiska och utvecklings— störda vuxna.

I avsnitt 6.3 förordas också ökat samarbete mellan Ami och omsorgsverksamheten. Sådant samarbete måste även gälla andra vuxenundervisningsgrenar.

Folkhögskolor

Den verksamhet för utvecklingsstörda som pågår vid folkhögskolor har som syfte att ge eleverna kunskaper och förutsättningar för

personlig utveckling. Både studierna och levnadsformen vid folk— högskolorna är klart inriktade på detta. I den mån utvecklingsstörda inte kan ingå i vanliga kurser anordnas särskilda kurserför dem. De segregerande momenten i detta motverkas medvetet genom den gemenskap som folkhögskolemiljön i övrigt erbjuder.

Behovet av ett större antal längre kurser vid folkhögskolor är uppenbart. Det är då naturligt att de skolor som redan är i gång med verksamhet för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda ges möjlighet att driva och utveckla dern vidare. Vid sidan av dessa längre kurser finns behov av kortare sådana, både som uppföljning av tidigare kurser och nya med speciell ämnesinriktning. De kortare kurserna bör vara en angelägenhet för fler folkhögskolor. Åtmin- stone en skola per län borde stimuleras till sådan verksamhet.

Vid folkhögskolorna med längre kurser finns fast anställd perso— nal med erfarenhet och utbildning för arbete bland handikappade. Denna personal bör stödjas och stimuleras till metodiskt och pedagogiskt utvecklingsarbete, något som blir av värde för vuxen— undervisningen i övrigt.

Finansieringen av folkhögskolkurser sker genom statsbidrag som beräknas efter elevveckor vid enskild skola och genomsnittlig kostnad för lärarlöner vid samtliga folkhögskolor. Tilläggsbidrag kan bl. a. utgå till åtgärderför elever som är fysiskt, psykiskt, socialt eller språkligt handikappade.

Avgiften för kost och logi vid skolan svarar den studerande själv för. Denna kan dock i regel finansieras genom statliga studiemedel, arbetsmarknadsutbildningsbidrag eller med hjälp av bidrag från omsorgshuvudmannen.

Vi vill understryka betydelsen av vuxenstudier för barndomspsy— kotiska och utvecklingsstörda inom folkhögskolorna och förutsät— ter att verksamheten kan fortgå i minst nuvarande omfattning. Detta nödvändiggör fortsatt finansiering av unden/isningen och boendekostnaderna vid skolorna i huvudsak i de former som finns f. n. Som konsekvens av att något samlat ansvar i likhet med vad som finns för bains och ungdomars undervisning ej föreslås för vuxenundervisning, blir de statliga bidragen, som bl. a. utgår i form av arbetsmarknadsutbildningsbidrag, mycket betydelsefulla.

Studiecirklar

Som framgår av det föregående pågår omfattande studiecirkel- verksamhet för utvecklingsstörda. Någon redovisning av studie- cirklar enbart för barndomspsykotiska finns inte. Sannolikt ingår barndomspsykotiska människor i vanliga cirklar eller i cirklar för närstående handikappgrupper som psykiskt sjuka och utvecklings- störda.

Merparten av Cirkelverksamheten för utvecklingsstörda ligger på tre-fyra studieförbund. Dessa har också nedlagt ett omfattande arbete på att utveckla läromedel, studiemedel och metodik samt att utbilda ledare för kursverksamhet bland utvecklingsstörda.

Studiecirklar ordnas både ute i samhället och inom institutio— nerna. Det finns exempel på att personer inom vår personkrets ingår enskilt i vanliga cirklar. Vanligast är dock speciella cirklar för utvecklingsstörda, av vilka många är S. k. dispenscirklar för vilka undantag gäller från allmänna bidragsvillkor. Kännetecknande för studiecirkeln är dess stora möjligheter att anpassa studierna till deltagarnas behov, intressen och förutsättningar. Det gör studie- cirklarna särskilt lämpade som undervisningsform för vuxna barn- domspsykotiska och utvecklingsstörda. Cirklarna kan också ge naturliga kontakter och kunskap om det omgivande samhället. Samtidigt ges eleverna ökade möjligheter att bemästra och utveckla sin egen anpassning i miljö och samhälle.

Gränsdragningen mellan studiecirklar och kommunal vuxenut— bildning har prövats av komvuxutredningen och folkbildningsutred- ningen. Sistnämnda utredning har också analyserat avgränsningen mellan studiecirklar och vuxensärskolan. Dessa olika övervägan- den har gett anledning till förslag om att studiecirkelformen bör prioriteras. Studiecirklar bör sålunda bedrivas som gruppundervis— ning med stor självständighet för deltagarna och cirkelledare att avgöra studiernas uppläggning. Vuxensärskolan skall sedan enligt folkbildningsutredningen ge undervisning åt utvecklingsstörda, som ej kan undervisas i grupp eller som behöver sådan grundläg— gande undervisning som meddelas inom särskolformerna för barn och ungdomar.

Vi kan i stort ansluta oss till ovan angivna fördelning av uppgifter mellan studiecirklar och vuxensärskola, men finner behov av ytterligare precisering så att ansvaret för resp. huvudman klart framgår. Vi kommer därför i följande avsnitt att belysa vuxensär— skolans uppgifter.

Med den betydelse, som också vi vill fästa vid studiecirklar och folkhögskolekurser, blir det nödvändigt att dessa undervisningsfor- mer planeras så att de harmonierar med de särskilda omsorgerna. Studiecirklar får exempelvis inte ersätta dagcenterverksamhet, men komplettera sådan. Det utesluter inte att studiecirklar bedrivs under dagtid och i samarbete med dagcenter, men vanligtvis hör studiecirklar till organiserad fritidsverksamhet. Detta talar för att samarbete måste finnas mellan omsorgsformerna, vuxensärskola och studieförbunden/folkhögskolorna. För att åstadkomma detta vill vi föreslå att omsorgshuvudmannen tar initiativ till planerings— samråd om hur vuxenundervisningen skall genomföras.

I detta samarbete lägger vi in att omsorgspersonal bör medverka

i ledarutbildning inom studieförbunden och att fortbildningsinsat— ser inom omsorgerna bör stå öppna för cirkelledare och folkhög— skollärare. Det bör även vara möjligt för cirkelledare och folkhög- skollärare att delta i sådana behandlingsöverläggningar som rör viss cirkeldeltagare eller folkhögskoleelev.

Studieförbunden finansierar Cirkelverksamheten bl.a. med statsbidrag och kommunala bidrag. Delade meningar harförelegat huruvida primärkommunalt bidrag skall utgå till studiecirklar för utvecklingsstörda, då landstingen har ansvaret för omsorgerna om denna handikappgrupp. Våra förslag om intensifierad studiecirkel— verksamhet förutsätter att nuvarande former för finansiering fungerar också framdeles. Så bör statsbidrag både utgå till vanliga cirklar och dispenscirklar samt kommunala bidrag ställas till förfogande oavsett deltagarnas handikapp.

En kommunal bidragsgivning motiveras inte bara av att utveck— lingsstörda ej får särbehandlas utan även av att vi i denna utredning föreslår att särskolan skall inordnas i den allmänna skolan.

Vuxensärskola

Som tidigare antytts kan man uppfatta att särvux utgör en ersättning för att utvecklingsstörda i realiteten inte kommer i åtnjutande av grundvux eller komvux. Det finns då anledning att överväga i vad mån särvux motsvarar det utbildningsutbud som grundvux och komvux erbjuder för övriga i samhället.

Inriktning

Vi har tidigare berört vilken gräns som bör finnas mellan studiecir— klar och vuxensärskola och då också angett vuxensärskolans inriktning — undervisning åt utvecklingsstörda som inte kan under— visas i grupp, och undervisning som motsvarar vad som erbjuds barn och ungdomar i särskolan. Denna inriktning nödvändiggör i regel en långt individualiserad undervisning. Undervisningen måste både vara praktiskt och teoretiskt inriktad. Därför kan man säga att vuxenundervisningen måste ligga på nivåer som erbjuds för barn och ungdomar i träningsskola och grundsärskola. Behov finns också av yrkesutbildning genom vuxensärskolan.

Särvux tillgodoser förhållandevis väl behovet av pedagogisk spännvidd över hela särskolområdet. Kritik kan emellertid riktas mot allt för begränsade insatser för yrkesträning och yrkesunder— visning. Undervisningen av de mest handikappade stöter också på svårigheter. Den allvarligaste kritiken måste emellertid riktas mot det förhållandet att särvux ej alls kvantitativt motsvarar behovet.

Avveckling av försöksverksamheten

Bristerna har enligt vår mening till stor del sin bakgrund i att särvux ej har fått permanentas utan levt vidare som försöksverksamhet. Därför vill vi understryka att vuxensärskolan mäste formaliseras som skolform för att kunna utvecklas så att den tillsammans med andra undervisningsformer äri nivå med vad som står till förfogan— de för övriga i samhället.

Vi har i vår undervisningspromemoria (Ds S 1979:10) pekat på att komvux kunnat utvecklas under en relativt kort period och ser detta som bevis för att anknytningen av särvux till kommunal vuxenutbildning vore en väg att gå för att lägga fast vuxensärsko— lan. För detta talar också att vuxensärskolan, om den kopplas till kommunal vuxenutbildning, får förutsättningar att anknyta till det allmänna skolväsendet där särskolan för barn och ungdomar föreslås ingå.

Detta innebär att komvux och grundvux skulle inom sig öppna verksamhet som motsvarar de olika särskolformerna, något som enligt vår mening låter sig göras. Vi föreslår därför att särvux inordnas som särskild skolform för vuxna barndomspsykotiska och utvecklingsstörda under kommunal vuxenundervisning.

De undantag som finns angivna beträffande utvecklingsstörda i förordningen om grundutbildning för vuxna förelås härigenom utgå.

Dimensioner/ng av vuxensärskolan

Vid bedömning av vilken omfattning vuxensärskolan bör ha, får man ta i betraktande nuvarande elevantal i särvux och anmälda behov för kommande läsår. Läsåret 1979/80 fanns 1 685 eleveri särvux och för följande två läsår var elevantalen beräknade till 2 462 och 2 885. Dessa siffror kan emellertid ej avspegla verkligt behov med hänsyn till att vuxensärskolan varit under uppbyggnad och delvis hämmats i utvecklingen på tidigare angivna grunder.

Å andra sidan har särvux även undervisning som borde ankom- ma på folkhögskolor och studiecirklar, dvs. undervisning eller studier i grupp.

Vi finner det orealistiskt att vuxensärskolan skall anordna utbildningsvägar för vuxna som är i behov av yrkesutbildning, yrkesträning eller verksamhetsträning. Arbetsmarknadsutbild- ningen med sin klara inriktning mot yrkeslivet torde ha större förutsättningar att svara för yrkesutbildning och i viss mån även yrkesträning. Vi vill därför förorda att vid utformning och dimen— sionering av arbetsmarknadsutbildningen bör beakats de behov av yrkesutbildning och yrkesträning som finns för barndomspsykotis—

ka och utvecklingsstörda vuxna. Vuxenundervisning i form av verksamhetsträning och viss angränsande yrkesträning bör också kunna anordnas som inbyggd undervisning vid dagcenter. Vi vill också peka på möjligheterna till företagsutbildning för handikap— pade.

Med anknytning till vad vi uttalat om uppgiftsfördelningen mellan studiecirklar och vuxensärskola skall den sistnämnda undervisningsformen svara för undervisning åt barndomspsykotis— ka och utvecklingsstörda vuxna, som ej kan undervisas i grupp eller som behöver sådan grundläggande undervisning som meddelas i särskolan för barn och ungdomar. I sistnämnda fall kan gruppun- dervisning ske.

När vi försöker ange hur många som inte kan undervisas i grupp bör vi kunna utesluta dem som ingår i gruppverksamhet för arbete, sysselsättning och studier. I stället bör vi söka bland de 4—5 000 som saknar verksamhet eller vårdas hemma. Men detta antal kan knappast likställas med de personer som har behov av att undervisas enskilt. Ser man utifrån behovet av enskild undervisning för barn och ungdom inom särskolan, som vi har uppskattat till ca 600 elever dvs. 30—50 per årskull, skulle en tillämpning på vuxna mellan 20—60 år bli 1 200—2 000. Dessa siffror kan givetvis inte användas, då de skulle förutsätta skolgång under hela vuxenperio— den. Vi skulle vilja se att man skall ha möjlighet att avsätta 5 till 10 år av sitt vuxna liv till studier. Detta skulle reducera tidigare angivna behov av enskild undervisning till 150/300—250/500 vuxen— elever.

Å andra sidan bör det vara fråga om ett uppdä mt behov beroende på brister i undervisningsutbudet både före och efter omsorgsla— gens ikraftträdande. Vi stannar därför vid en bedömning att ej över 1 000 barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna har behov av enskild undervisning.

Till dessa kommer de som har behov av grundläggande under— visning. Det är då i första hand människor som har gått miste om undervisning under uppväxtåren. Som tidigare angetts infördes träningsskolan först i och med omsorgslagens ikraftträdande 1968. De elever som då var sju år och började sin skolgång i träningsskolan gick ut denna som 17—åringar år1978.Så gott som samtliga vuxna som var uteslutna från den allmänna skolan och särskolan har därför ofullständig skolgång. Många har kompense— rats genom några år i träningsskolan, yrkessärskolan eller vuxen— undervisning. Men kvar finns ett icke obetydligt antal människor som har behov av grundläggande undervisning. Hur många de är, kanske 10—20 % av de vuxna utvecklingsstörda, dvs. 2 500—5 000, och hur många av dem som är motiverade för studier, är omöjligt att beräkna. Vi kan därför tänka oss att

vuxensärskolan skulle kunna nå ett tusental av dessa, vilket tillsammans med dem som behöver enskild undervisning, talar för att vuxensärskolan i sin nuvarande omfattning kan ha en accepta- bel omfattning. Denna uppskattning av underlaget för vuxensär— skola pekar på ett lärarbehov på under 100 tjänster. De c:a 80 tjänster som f.n. finns inom vuxensärskolan utgör därför en acceptabel nivå vid inlemmandet av särvux under kommunal vuxenundervisning. På sikt kan dock en ytterligare utbyggnad behöva prövas.

Vi vill i detta sammanhang även ta upp folkbildningsutrednin- gens förslag om planeringssamråd mellan samtliga inom en kommun verksamma arrangörer av vuxenutbildning, ett samråd som kan ligga som grund för skolhuvudmannens beslut om dimensionering av vuxensärskolan.

Lärare

Ovanstående innebär att vuxensärskolan i jämförelse med vuxen— utbildningsutbudet i övrigt för barndomspsykotiska och utveck— lingsstörda kommer att bli av mindre omfattning. Däremot är de kvalitativa kraven höga för undervisningen för de elever som vuxensärskolan skall stå öppen för. Vuxensärskolan måste för denna uppgift ha tillgång till specialutbildade lärare, något som måste beaktas i lärarutbildningen.

Metodik, läroplan

Det metodiska utvecklingsarbetet som skett inom folkhögskolor och studiecirklar för vuxna utvecklingsstörda har varit av pionjär— karaktär. Det bör, som vi tidigare framfört ges möjlighet att utvecklas vidare. Detta tillsammans med vuxensärskolans metod— utveckling med huvudsaklig inriktning på individuell undervisning bör ge förutsättningar för att en god vuxenundervisning växer fram.

Anknytningen till barn— och ungdomsskolan är då av stor betydelse. Vuxensärskolan skall till sitt innehåll motsvara den undervisning som ges inom särskolans olika skolformer. De läroplaner som finns för dem blir därför vägledande också för undervisningen inom vuxensärskolan, givetvis med beaktande av att undervisningen sker till vuxna elever.

' "Begåvningshan- dikappad" och "ut— vecklingsstörd" an- vänds i detta avsnitt som synonyma be- grepp.

6.6. Föräldraskap — stöd till begåvningshandikappade föräldrar och deras barn

Vi har genom tilläggsdirektiv (Dir. 198018) fått i uppdrag att behandla frågan om begåvningshandikappade1 föräldrar och deras barn.

Uppdraget är

— att belysa situationen för föräldrarna och deras barn, — att bedöma hur samhället tillgodoser de särskilda behov av trygghet för barnen och stöd till föräldrarna som kan föreligga i dessa fall och

— att överväga situationen för föräldrarna och barnen i syfte att behovet av trygghet och omvårdnad hos barn till begåvnings— handikappade blir tillgodosett.

Våra överväganden och förslag gäller huvudsakligen utvecklings— störda som är i behov av särskilda omsorger enligt lagen om vissa handikappomsorger (LHO). Föräldraskap betraktas som en situa— tion, som utöver det stöd vi tidigare beskrivit, kräver vissa särskilda insatser främst beträffande samordning mellan olika instanser.

Det hindrar inte att våra förslag om innehåll i och utformning av stöd— och hjälpinsatser kan vara tillämpbara även då föräldrarna inte har ett aktuellt behov av särskilda omsorger. Det kan gälla personer som tidigare varit förtecknade i landstingens omsorgs- verksamhet eller personer som trots begåvningshandikapp inte varit i behov av sådant stöd.

Upphovet till direktiven var en specifik situation belyst i en pressdebatt i början av 1980. Vi finner här ej anledning att särskilt referera den, men vill uppmärksamma att den i riksdagen ledde till en motion (1979/80:1657) om skyddet för barn till utvecklings— störda föräldrar och en interpellation (1979/80:193) om den sociala omsorgen om vissa barn.

I båda fallen aktualiserades frågan om socialtjänstens ansvar för barn med utvecklingsstörda föräldrar och om förhållandet mellan socialtjänstlagen och den särskilda lagstiftningen rörande omsor— ger om psykiskt utvecklingsstörda.

I motionen framfördes krav om att riksdagen klart skulle uttala "att barnavårdslagstiftningen inte får göra skillnad på barn till utvecklingsstörda och andra barn. Man får inte tolerera sämre samhällsskydd och sämre uppväxtbetingelser för sådana barn, än man skulle gjort för barn med icke förståndshandikappade föräld— rar". Vidare anfördes att "de utvecklingsstördas rätt till ett självständigt liv måste alltså värnas. Men det får inte ske på bekostnad av barnens möjligheter till en normal utveckling".

Socialutskottet avstyrkte motionen (SoU 1979/80:44) men uttalade:

"Den nya lagstiftningen skall, liksom nuvarande barnavårds— lag ge alla barn skydd mot olämplig behandling och garantera dem en uppväxtmiljö dårde får den omvårdnad och stimulans som behövs för ett barns normala utveckling. Det är självklart att barn med psykisk utvecklingsstörda föräldrar har samma rätt att få dessa grundläggande behov tillgodosedda. Social- tjänsten har samma ansvar gentemot dem som mot andra barn".

Vi delar utskottets uppfattning. Vår utgångspunkt är dels att barn till utvecklingsstörda föräldrar inte skall särbehandlas som grupp, dels att de i det enskilda fallet skall få allt det samhällsstöd som situationen kräver. Många resurserfinns tillgängliga, men utnyttjas inte alltid med alla sina möjligheter till samverkan.

Samtidigt vill vi genom våra förslag verka för att vuxna utveck— lingsstörda skall erhålla individualiserade och normaliserade livs- villkor.

Utan att göra avkall på detta vill vi här belysa utvecklingsstördas föräldraskap med utgångspunkt i behovet av förebyggande, stöd— jande åtgärder.

Vi instämmer i de synpunkter på förebyggande insatser som socialstyrelsen redovisar i "Utvecklingsstörda och föräldraskap" (Socialstyrelsen anser, 1980:6):

"Frågan om förebyggande arbete kan ses ur två synvinklar, dels hur vi bäst skall förebygga att en utvecklingsstörd kvinna får ett barn som hon inte har möjlighet att ge en god omvårdnad, dels hur vi skall hjälpa till så att ett barn till utvecklingsstörda föräldrar får lika god omvårdnad och lika mycket stimulans som andra barn, dvs. förebygga att barnet far illa".

Vårt underlagsmaterial är erfarenheter och kunskaper som ställts till vårt förfogande från skilda delar av landet, jämte den dokumen— tation från olika kartläggningar som fanns tillgänglig också före år 1980. Ofta redovisas där uppgifter både om personer som är "förtecknade" och om dem som är "utskrivna" och ej får aktiva omsorger.

Vi har därutöver gjort fördjupade studier i form av intervjuer och genomgång av individuella situationer i några län och försökt följa hur förebyggande och stödjande samhällsinsatser fungerar.

Samtidigt med vår bearbetning av frågan pågår utredningsarbe— te inom enskilda län. Här kan nämnas projektet "Utvecklingsstörda som föräldrar" inom Stockholms län med syfte att framlägga förslag till stöd— och hjälpinsatser till familjer, där ena eller båda föräldrarna är utvecklingsstörda. Redovisning av projektet planeras ske vid årsskiftet 1981/82.

Beskrivning av personkretsen

Den grupp utvecklingsstörda som avses är förhållandevis liten.

Utifrån den etablerade indelningen i svår, måttlig och lindrig utvecklingsstörning kan konstateras att frågan om föräldraskap i första hand kan vara aktuell för lindrigt utvecklingsstörda. Vi belyser den framför allt i situationer då modern är utvecklings— störd.

Svårt utvecklingsstörda kvinnor kan i regel inte bli gravida. Måttligt utvecklingsstörda har erfarenhetsmässigt så stort behov av stöd i sin egen situation att de knappast kan klara ansvaret i en föräldraroll.

Inom gruppen lindrigt utvecklingsstörda återfinns personer vars begåvningsmässiga begränsningar till följd av handikappet varierar liksom deras sociala och känslomässiga mognad. l hög grad sammanhänger det med den stimulans och det bemötande som de fått under sin uppväxt. l skiftande utsträckning har de behov av samhällets stöd. Vissa har behov av särskilda omsorger. Andra har efter avslutad skolgång en så självständig tillvaro att de inte längre behöver stöd utöver det som kan erbjudas genom den primärkom- munala socialtjänsten. Därutöver finns personer med lindrigt begåvningshandikapp vilka aldrig behövt eller erhållit stöd genom landstingets omsorgsverksamhet. Det föreligger därför svårigheter att göra generaliserande bedömningar av lindrigt utvecklingsstör- das möjligheter att klara ett föräldraskap. Begåvningshandikappet är dock alltid endast en av flera faktorer som måste sammanvä- gas.

1975 utförde socialstyrelsen en inventering av antalet utveck— lingsstörda och fördelningen på olika begåvningsnivåer. Antalet förtecknade vuxna lindrigt utvecklingsstörda (22 år och äldre) var då 3 212 (1 805 män, 1 407 kvinnor). Vi räknar med att det år 1980fanns ca 2 000 lindrigt utvecklingsstörda kvinnor i fertil ålder (omfattande också dem som ej varförtecknade vid omsorgsstyrel— se).

Få utvecklingsstörda blirföräldrar. Det har delvis tolkats som ett utslag av den samhällskontroll som utövas eller upplevs föreligga. I ett historiskt perspektiv kan konstateras att den har växlat både beträffande syfte och innehåll.

Lindrigt utvecklingsstörda var knappast definierade som grupp under bondesamhällets tid. Först när industrialiseringens presta— tions— och kunskapskrav tillsammans med arbetslöshet visade att dessa personer inte kunde försörja sig, blev det nödvändigt att vidta åtgärder. Ett alternativ ansågs vara anstalter där man också kunde kontrollera att de inte "förökades".

På 1930—talet framfördes rashygieniska idéer. Steriliseringslag

(1934) och giftermålsförbud infördes. Steriliseringslagen använ- des nästan enbart mot kvinnor och skärptes ytterligare år 1941. | socialstyrelsens skrift (1980:6) "Utvecklingsstörda och föräldra— skap" omtalas att lagen

"fick sin mest omfattande användning 1946, då nästan hälften av de flickor som skrevs ut från sinnesslöskolorna steriliserades. Även om lätt utvecklingsstörda enligt lagen inte fick steriliseras mot sin vilja, fanns det påtrycknings- medel som fungerade som tvång. Det ålåg varje rektor vid en sinnesslöskola att ta ställning till sterilisering då eleven skulle skrivas ut. Måttligt och svårt utvecklingsstörda, som ansågs inte kunna uttrycka sin vilja, kunde steriliseras med andras tillstånd".

Trots detta föddes under 1940- och 50—talet ett antal barn av utvecklingsstörda vilket åter aktualiserade alternativet institu— tionsvärd. Detta avspeglas i 1954 års omsorgslag som stadgade om arbetshem som i regel var enkönade. Man ville därigenom hindra utvecklingsstörda att ha sexuella kontakter och förhindra graviditet.

Kopplingen mellan sexualitet och barnafödande kunde brytas först då nya preventivmedel (p—piller) introducerades. Man började också förstå och acceptera att utvecklingsstörda har behov av kärlekskontakter.

Äktenskapsförbudet upphävdes år 1973 och den nuvarande Steriliseringslagen från 1976 tillåter inte sterilisering mot någons vilja. De som inte fattar innebörden kan inte heller steriliseras. Formellt har alltså utvecklingsstörda samma rätt som andra att föda barn.

Med tilläggsdirektivens formulering ingår också barnen i vårt utredningsuppdrag. Socialtjänsten är alltid skyldig att verka för att barn växer upp under goda och trygga förhållanden och att sörja för att barn får den omsorg och vård som de behöver för sin normala utveckling. Regeringens proposition om socialtjänsten (1979/ 80:1) beskriver ingående hur detta skall ske och ger också ett historiskt perspektiv. Tillsammans med förslag från andra omfat— tande utredningar (ex. Barnomsorgsgruppen och Barnens rätt) förmedlas en helhetsbild av samhällets möjligheter att ge barn och ungdom stöd med tyngdpunkt i förebyggande insatser.

Vi finner det därför mest meningsfullt att vår kommitté begränsar sina överväganden till omsorgsverksamhetens samarbete med andra instanser som har ett förstahandsansvar för barn till utveck- lingsstörda. Det gäller också i den situation då barnet är begåv— ningshandikappet. Det är ett förhållande som inte påverkar den grundläggande ansvarsfrågan men kan föranleda en rad särskilda

omsorger enligt lagen om vissa handikappomsorger (LHO). De är emellertid av kompletterande karaktär.

Sannolikheten för att barn till utvecklingsstörda också skall ha ett begåvningshandikapp är komplicerad att beskriva. Erfarenhets- mässigt vet man emellertid att de flesta barn är normalbegåvade då en utvecklingsstörd får barn med en icke—utvecklingsstörd partner och då far- och morföräldrar också är normalbegåvade. Det är den vanligaste situationen.

Några kartläggningsstudier av begåvningshandikappades föräldraskap

På initiativ av enskilda omsorgsstyrelser, utbildningsinstitutioner och socialstyrelsen har genom åren en rad olika, av varandra oberoende undersökningar företagits med syfte att klarlägga situationen för begåvningshandikappade föräldrar och deras barn.

Trots skiftande uppläggning från totala beskrivningar över ett län till begränsade och mycket detaljerade studier av särskilt utvalda grupper ger undersökningsmaterialet som helhet underlag för återkommande, likartade slutsatser och följdfrågor. De har också kunnat återfinnas i material från flera konferenser som under senare år samlat erfarenheter från olika berörda, t. ex. begåvnings- handikappade, deras föräldrar, personal verksamma inom Iands— tingens omsorgsverksamhet och kommunernas socialvård. I tid härstammar redovisningarna från perioden 1975—80 men täcker i vissa fall uppgifter fr. o. m. slutet av 1960-talet.

Vi kommer i det följande att visa på några studier som belyser anta/et begåvningshandikappade föräldrar, deras sociala situation samt innehåll och samverkan i ett förebyggande arbete.

Anta/et begåvningshand/kappade föräldrar

Vi har inte funnit belägg för att antalet begåvningshandikappade föräldrar ökat eller att begåvningshandikappade föderflera ba rn än den övriga befolkningen.

I många landsting rör det sig per år om 1—2 i omsorgsstyrelsen förtecknade personer som föder barn. I vissa fall har vi kunnat konstatera att det något år föds ett större antal barn för att sedan återgå till tidigare lägre siffror.

Som en del i det socialstyrelsens projekt som ledde fram till skriften "Utvecklingsstörda och föräldraskap" (1980) gjordes 1978 en inventering. Den gav uppgifter från 13 landstingsområ— den om hur många utvecklingsstörda kvinnor som fött barn (i första hand under 1970—talet). Som exempel kan nämnas

— Kopparbergs läns landsting, där 6 kvinnor fött 9 barn (1971—77) — Gotlands läns landsting, där 5 kvinnor fött 6 barn (1971—77) — Hallands läns landsting, där 6 kvinnor fött 7 barn (1970—78)

Det fanns år 1978 i de angivna landstingen 1 364, 301 resp. 917 förtecknade utvecklingsstörda.

I Örebro och Östergötlands läns landsting har man gjort uppfölj- ningsstudier av f. d. särskolelever.

l Örebro län avsåg undersökningen f. d. eleverfödda 1950—54 till ett antal av 158.Av dessa var 64 lindrigt utvecklingsstörda, av vilka 21 (17 kvinnor och 4 män) blivit föräldrarfram till år 1978. Totala antalet förtecknade utvecklingsstörda var samma år 1 384.

Inventeringen i Östergötland gjordes år 1978 och omfattade de elever som slutat särskolan 1969—1977. 244 personer ingick i undersökningen, 23 hade blivit föräldrar. Där var totalantalet förtecknade utvecklingsstörda 1 727.

Från Stockholms läns landsting föreligger en studie som innebar inventering av antalet begåvningshandikappade som under viss tid blev föräldrar (jan. 71 — april 78). Man fann 63 personer av vilka 51 kvarstod som förtecknade hos omsorgsstyrelsen år 1978. Av dessa var tre personer i behov av dagcenter och inackorderings- hem. Övriga var förtecknade "för tillsyn", dvs. kontakt med omsorgsnämnden.

I Västerbottens och i Kronobergs län har man studerat antalet utvecklingsstörda som fått barn under perioden 1975—80. Det rör sig om 12 resp. 1 1 personer, av vilka ett fåtal 1980 hade omsorger enligt omsorgslagen.

I den tidigare nämnda stockholmsundersökningen fann man att medeltalet barn per utvecklingsstörd var 1,3 (övriga befolkningar 1,6—1,7). Det stämmer överens med flertalet undersökningar vi haft till vårt förfogande.

Social situation

Vi har i de olika undersökningarna försökt följa under vilka omständigheter begåvningshandikappade föräldrar och deras barn lever. Även i detta sammanhang rör uppgifterna dels dem som fortfarande får omsorger, dels dem som tidigare fått sådana. Vi har därvid beaktat bostads— och arbetssituationen, förekomst av psykiska och/eller sociala komplikationer samt omhändertagan— den.

Av dem som blivit föräldrar och ingår i det samlade inventerings- materialet bor det övervägande antalet i enskild bostad, dvs. de har en bostadssituation som överensstämmer med icke—utvecklings—

stördas. Ett ringa antal bor på inackorderingshem, i egen bostad med mycket nära anknytning till inackorderingshem eller hemma hos sina föräldrar.

Iden förut nämnda stockholmsundersökningen befanns 70 % av de utvecklingsstörda föräldrarna vara sammanboende. I de flesta fall sammanbodde kvinnorna med den man som var far till deras barn. I fler än hälften av dessa situationer hade bara ena parten kontakt med omsorgsverksamheten.

Vi har funnit att dessa uppgifter äger giltighet också för undersökningsgrupper från andra håll i landet.

Flertalet begåvningshandikappade föräldrar har eller har haft arbete på öppna marknaden eller skyddad verkstad, några få deltar i verksamhet på dagcenter.

Många av kvinnorna som haryngre barn arbetari hemmet. Det är osäkert om detta beror på svårigheter att erhålla annat arbete, vantrivsel med tidigare arbetssituation eller ett medvetet och understött val att vara hemmafru.

När det gäller psykiska och sociala komplikationer hos föräld— rarna kan konstateras att de mest uttalde svårigheterna förekom— mer i de fall där ena parten inte är eller varit förtecknad i Omsorgsstyrelsen men har problem till följd av missbruk, krimina- litet och/eller arbetslöshet. l storstadsregionerna innebär detta också ofta en krävande bostadmiljö i ytterområden med tung social problematik. I sådana situtationer sker ofta tidiga omhändertagan- den av barnen. Samarbetet mellan olika samhällsintanser blir genom mängden av nödvändiga kontakter särskilt sårbart, vilket försvårar ett förebyggande arbete.

I övrigt kan konstateras att de psykiska och sociala komplikatio— ner som kan föreligga hos den begåvningshandikappade har ett mycket nära samband med personens upplevelse av handikappet och tidigare erfarenheter av omgivningens värderingar. Det berörs närmare i följande avsnitt. Vi har bland dem som harvårdnaden om sitt barn ej funnit uppgifter om psykiska och sociala komplikationer i en omfattning som kan generaliseras till hela gruppen lindrigt utvecklingsstörda. Däremot har vi ofta mött den isolering, trötthet och ängslan för barnets hälsa som också andra småbarnsföräldrar brukar ge uttryck åt. Hos begåvningshandikappade förstärks detta ofta av osäkerhet om vad samhällets representanter skall tycka och vidtaga för åtgärder. Det kan i sin tur ge upphov till en helt avvisande hållning inför stödinsatser vilket kan medföra sociala problem.

Beträffande barnens situation kan konstateras att tidiga omhän— dertaganden förekommit dels av skäl som redan redovisats, dels på grund av att föräldrarnas eget stödbehov till följd av begåvnings- handikapp ansetts vara avsevärt. Vårt material tillåter inte några

slutsatser om regionala skillnader vid bedömningen av sådana ärenden.

Senare omhändertaganden har skett enligt BVL i fall där man efter en ingående bedömning funnit att förebyggande åtgärder varit gagnlösa. Vårt material understryker angelägenheten av att utformning och innehåll i förebyggande arbete diskuteras och ges rutiner.

Möjligheten till stöd liksom kunskapen om begåvningshandikap— pade har ökat. Det föranleder i vissa fall frågor om en del situationer skulle kunna ha handlagts på annat sätt än när de var aktuella. Det finns exempel på begåvningshandikappade, som fått ett eller flera barn omhändertagna, men som sedan bedömts kunna vårda ett barn.

På vissa håll antecknas barn till begåvningshandikappade som "riskbarn" på BVC för närmare utredning om misstänkt talförse— ning, bristande stimulans, utvecklingsstörning etc. Samma beteck— ning kan på andra håll endast innebära påminnelse om särkilt behov av stöd. Det har omöjliggjort jämförelse. Samtidigt har vi emellertid funnit att stora ansträngningar görs för att följa barnens psykiska och fysiska hälsa.

Innehåll och samverkan i förebyggande arbete

De intervjuer och den genomgång av enskilda situationer som vi gjort inom några län har genom både negativa och positiva exempel väl illustrerat behovet av ett förebyggande och stödjande arbete. Vi vill särskilt peka på några led som vi funnit avgöran— de:

— utvecklingsstördas möjligheter att få en realistisk och positiv uppfattning och kunskap om sig själva och stöd i sin frigörelse från föräldrahemmet — möjligheter för närstående (föräldrar och personal) att få kun— skap och diskutera värderingar om utvecklingsstördas situation som vuxna — kunskapsförmedling och ansvarsfördelning mellan landstingets omsorgsverksamhet, primärvård och kommunens sociala organ.

Ofta har vi funnit att befintliga förutsättningar för att bearbeta dessa led inte utnyttjats i full utsträckning. Det inverkar i sin tur på utvecklingsstördas syn på föräldraskap och deras förmåga att klara situationen. Det bestämmer också styrkan i det säkerhetsnät som Olika samhällsorgan måste kunna erbjuda.

Exempel på möjligheter som inte alltid utnyttjas tillfullo är samlevnadsunden/isningen inom skolan. Förutom preventivme—

delsrådgivning borde kunskaper om känslomässiga sammanhang kunna betonas mera. Vuxna utvecklingsstörda har ofta bristfälliga kunskaper om båda dessa områden till följd av avsaknad av eller dåligt anpassad sexualundervisning. Först under 1970-talet har särskilt avpassat undervisningsmaterial och —metoder utvecklats och fått spridning i nämnvärd omfattning.

Föräldrar till utvecklingsstörda och personal i skola, boende och på dagcenter har ofta lämnats utan tillräckligt stöd och vägledning trots befintliga resurser för sådana insatser. Att ge råd i samlev— nadsfrågor eller ge kunskaper om innebörden i handikappet till en begåvningshandikappad kan upplevas som en så svår situation att man helt undviker den. Samtidigt harföräldrar och personal kanske ändå förmedlat en restriktiv men svårförståelig inställning till sexualliv och föräldraskap. Den utvecklingsstörde kan därigenom påverkas att vilja skaffa sig barn för att frigöra sig, visa sin vuxenhet eller förmåga.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Vid vår genomgång av enskilda situtioner har vi funnit att en rad stödåtgärder förmedlats genom mödravårdscentral, barnavårds— central och kommunal förskola. Vi har sett positiva exempel på att dessa instanser tillsammans med omsorgsverksamheten kunnat samverka i insatserna. I många fall har emellertid möjligheterna till samarbete inte använts eller hindrats. Orsakerna har varit bristande information om den enskilda personen, dålig kunskap om resp. verksamhet och oklarhet om ansvarsförhållanden. Den begåv— ningshandikappades situation har blivit försvårad genom att insat— ser fördröjts, besked blivit oklara eller att osäkerhet rätt om vem som kunnat kontaktas i första hand. En viktig iakttagelse har också varit att begåvningshandikappade upplevt hur insatser från olika instanser förmedlats med varierande synsätt på föräldraskapet.

Stöd under skolåren och i vuxenlivet

Ett första led i ett förebyggande arbete är att utvecklingsstörda ungdomar får stöd i sin personlighetsutveckling. De behöver få kunskaper och insikt om vuxenlivets möjligheter och krav och om innebörden av sitt individuella handikapp. Vi har funnit att ett sådant stöd ofta saknas eller ges på ett så osäkert sätt att det uppfattas negativt. I synnerhet gymnasieskolan har många möjlig— heter att inom sin undervisning ta upp olika aspekter på vuxenliv och samlevnad och förmedla en medvetenhet om handikappet. Begränsningar måste diskuteras samtidigt som positiva sidor uppmärksammas.

Skolöverstyrelsens läroplan i samlevnads— och sexualfrågor liksom handledningen och Studieplanen i sexualundervisning för särskolan behandlar delvis dessa frågor. Ansvaret för att ta upp samlevnadsfrågorna och innebörden av begåvningshandikappet ligger dock på den enskilde läraren.

Vi har funnit det vara väsentligt att dessa moment blir belysta enligt läroplanens intentioner. Samtidigt anser vi det vara mycket viktigt att varje elev får individuell och återkommande rådgivning och att den tar hänsyn till den enskilde elevens situation. Vi föreslår därför obligatorisk personlig rådgivning i samlevnadsfrågor för varje elev innan han/hon slutar sin skolgång. Lokala förhållanden bestämmer vem som bäst ger denna form av rådgivning. Många gånger ter det sig naturligt som en uppgift för skolsköterskan, som emellertid behöver handledning och stöd av annan elevvårdsper- sonal eller lärare.

Om lindigt utvecklingdsstörda har fått tillfälle att bygga upp självkänsla och mött respekt har de större möjligheter att kunna förstå föräldraskapets konsekvenser. De blir under sådana omstän— digheter inte så lätt offer för t. ex. veckopressens idylliska beskriv— ningar och ensidiga mål för ett lyckligt vuxenliv. För dem som väljer att bli föräldrar skapar en sådan bakgrund bättre psykiska och sociala förutsättningar att fungera i ett föräldraskap. Många avstår också medvetet från att bli föräldrar.

Skolan och dess elevvårdspersonal kan utgöra ett stöd för föräldrar som känner sig osäkra inför sina utvecklingsstörda barns sexualitet och samlevnad. Preventivmedelsrådgivningen som en del av skolans samlevnadsundervisning kan ibland väcka mycket stor oro hos föräldrarna. Det är därför väsentligt att de, utan att den utvecklingsstördes integritet åsidosätts, får tillfälle att ta del av undervisningens innehåll och underliggnde värderingar.

Ett tonsatt stöd i samlevnadsfrågor måste kunna ges utveck- lingsstörda vuxna av boendepersonal, i dagcenterverksamhet, vid folkhögskolekurser eller annan vuxenutbildning. Ett sådant stöd måste också vara en fortlöpande och naturlig uppgift för omsorgs— verksamhetens distriktslag. I sådana sammanhang bör också olika konsekvenser av en graviditet bli oklart belysta. Vid en konstaterad graviditet bör detta ske så tidigt som möjligt utifrån den enskildes situation.

Ibland kan det vara mera lämpligt att landstingens allmänna familje— eller preventivmedelsrådgivning utnyttjas. Personalen där bör beredas tillfälle att ta del av erfarenheter om utvecklingsstör— das situation som den bl. 3. redovisas i "Utvecklingsstörda och för- äldraskap" (Socialstyrelsen anser, 1980z6). Distriktslagen bör se det som sin uppgift att förmedla information av detta slag.

Säkerhetsnät för föräldrar och barn

När en graviditet konstaterats och skall fullföljas, gäller det förebyggande arbetet att i första hand ge ett kontinuerligt och väl planerat stöd som bör sättas in så tidigt som möjligt.

Omsorgsverksamheten skall här med moderns tillstånd så snart som möjligt ta kontakt med socialbyrån för att tillsammans med dess personal och modern/familjen förbereda stöd under gravidi— tet, förlossnig och spädbarnstid.

Socialbyrån har på så sätt möjlighet att få en grundläggande kännedom om modern/familjen och bedöma förutsättningarna för att barnet skall kunna få god omvårdnad i hemmet. En bedömning kan också ske av vilka stödåtgärder som kan behövas och när/hur dessa skall finnas tillgängliga.

Med det fåtal utvecklingsstörda som blirföräldrar varje år, är det svårt att skapa rutiner för ett samarbete kring sådana situationer. Omsorgsverksamhetens personal måste därför bereda sig på att informationsbehovet kan vara stort hos alla berörda vid varje tillfälle.

Samarbetet med enskilda utvecklingsstörda skall bygga på förtroende och öppenhet. Man måste klargöra att omsorgsverk— samheten och andra samhällsorgan dels vill ge stöd till föräldrarna och barnet, dels vill bevaka barnets utveckling och se till barnets rätt. I värfördjupade studie i många län har vi funnit att känslan av kontroll blivit alldeles för dominerande och resulterat i att vissa familjer slutit sig mot alla myndigheter och därmed minskat möjligheterna till både stöd och kontroll. En öppning i en sådan situation kan ofta åstadkommas genom distriktssköterskan eller någon annan som har moderns/familjens förtroende. Faderns roll bör också uppmärksammas, då det förekommer att kvinnan vill ha kontakt med omsorgsverksamheten medan mannen avvisar eller förbjuder dessa kontakter.

Mödravårdscentra/en är den naturliga och mycket viktiga kontak— ten för alla blivande mödrar. Dess personal har de mest betydel- sefulla uppgifterna i förberedelsearbetet inför förlossningen och föräldraskapet. Vi anser att omsorgsverksamheten till denna personal dels bör förmedla kunskaper generellt om utvecklings— störda och deras situation, dels ge individuell information i det enskilda fallet. Mödravårdscentralen kan också behöva specialpe— dagogiskt stöd för att kunna förmedla sina faktakunskaper till den enskilda kvinnan.

Vi instämmer i socialstyrelsens krav på lättläst informations— material, bildband m.m. som hjälpmedel för en förbättrad infor— mation på mödravårdscentralerna till begåvningshandikappade m.fl. Vi föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att framställa

Jag kan inte läsa och jag ser ganska dåligt, men jag VET att jag behöver gå på toa/et— ten

Ensam tll/sammans

Bliss — ett sätt att kommunicera

anpassat material i detta ämne.

Mödravårdscentralen och omsorgspersonalen måste tillsam— mans förberda den utvecklingsstörda inför förlossning och BB- viste/se och också förbereda personalen där. Ett nära samarbete med förlossningsavdelning och BB kan ge mor och barn en tryggare start. BB—personalen kan vara ett gott stöd i den första skötseln av barnet och har också en viktig uppgift när det gäller att lämna information till barnavårdscentralen om barnets och mo— derns situation. Informationsutbytet bör självfallet ske i samför— stånd med den utvecklingsstörda modern.

Barnavårdscentra/en har både en uppsökande och en rådgivande verksamhet. Dess sköterska är med sina råd och sin praktiska hjälp en nyckelperson för många nyblivna mödrar. Det är därför viktigt att BVC—personal får kunskaper om begåvningshandikappets kon— sekvenser och den enskilda moderns/familjens behov av stöd och råd. Omsorgsverksamheten, mödravårdscentral och BB kan ge denna information, men i övrigt bör barnets villkor följas i social— byråns samarbete med barnavårdscentralen. BVC—mottagnignar— na kan i vissa fall upplevas rutinmässiga och gör ibland vissa mödrar ängsliga och osäkra. Det är angeläget att sådana situatio— ner ägnas individuell uppmärksamhet. Erfarenheten visar dock att centralernas personal i de flesta fall kan få mycket god kontakt med den utvecklingsstörda modern och bli en förmedlare av många stödinsatser till den enskilda familjen. Vi anser därför att ettp/anerat samarbete mellan omsorgsverksamheten, barnavårdscentral och socialbyrån skall vara samhällets säkerhetsnät för såväl utvecklings- störda föräldrar som deras barn.

För att komplettera ett sedvanligt stöd till familjen kan utveck— lingsstörda behöva kontaktperson eller kontaktfamilj. I vår indivi— dualstudie har vi ofta funnit släktingar som främsta stöd till den utvecklingsstörda kvinnan och hennes familj. Vi har emellertid också funnit att många saknar detta sociala skydd.

Socialstyrelsen föreslår kontakt med en person eller familj som ett alternativ med uppgift att på ett förtroendefullt sätt stödja och uppmuntra den utvecklingsstörda. I kapitel 7 har vi lagt förslag om kontaktperson och vill här anknyta till det. Vi anser att det finns behov av särskild, regelbunden handledning för dessa kontaktper— soner inför utvecklingsstördas graviditet och föräldraskap. En kontaktperson kan också få en väsentlig funktion för utvecklings— störda föräldrar om ett omhändertagande av barnet blir aktuellt.

Kontaktperson med samma stödfunktion kan också förordnas enligt den nya socialtjänstlagen och ersätter därmed barnavårds— mannainstitutionen.

En speciellt ömtålig samarbetssituation gäller då ett omhänder- tagande av barnet aktualiseras.

Vi förutsätter att socialbyrån tillsammans med omsorgsverk— samhetens personal vid varje sådant tillfälle allsidigt bedömer möjligheterna till andra långsiktiga lösningar som alternativ till omhändertagande.

I vår individualstudie har vi funnit flera uppslitande omhänderta— gande, där enligt vår mening barn — men särskilt föräldrar - borde fått en mera rättvis behandling. Omhändertaganden är i sig svåra och alla föräldrar och barn behöver hjälp och stöd i en sådan situation.

Den utvecklingsstörde föräldern måste liksom andra föräldrar få hjälp att förstå vad som skall hända med barnet och varför det måste ske. Denna process måste genomföras även om den tar längre tid än för icke utvecklingsstörda föräldrar. Socialbyråns personal kan här behöva stöd av omsorgspersonal för att omhän— dertagandet skall bli så litet ångestskapande som möjligt och så att den utvecklingsstörda föräldern får möjlighet att aktivt delta i placeringen av sitt barn i familjehemmet. I gynnsamma fall kan familjehemmet också bli ett gott stöd för föräldrarna.

Under omhändertagandets olika skeden måste socialbyråns personal självfallet på alla sätt bevaka barnets situation.

Ansvar för att samordna insatser

Enligt våra direktiv skall åtgä rder och förslag syfta till att tillgodose behovet av trygghet och omvårdnad hos barn till begåvningshan— dikappade.

Vi har konstaterat att de stödresurser som socialförvaltning, omsorgsverksamhet och barnavårdscentral gemensamt har till sitt förfogande (t. ex. hjälp att söka arbete — hemma—hos-terapeut — öppen förskola — Iekotek — förtur till daghem — råd och stöd) vanligtvis är tillräckliga under förutsättning att de används och anpassas på ett riktigt sätt.

Vi vill slå fast att landstingets habiliteringsnämnd och dess distriktslag har samordningsansvaret för insatser som behövs i samband med utvecklingsstördas graviditet och föräldraskap i den mån personer får fortlöpande stöd genom särskilda omsorger enligt LHO.

För andra utvecklingsstörda gäller att primärkommunen genom socialtjänsten har ansvar dels för att ge stöd på olika sätt, dels för att till annan myndighet förmedla information om behov av stödjande insatser.

Det är viktigt att landstingets habiliteringsnämnd dels beaktar behovet av fortbildning för den i verksamheten anställda persona— len, dels tar ansvar för att kunskaper om utvecklingsstördas situation förmedlas till andra berörda instanser. Det gäller också i

de fall där habiliteringsnämndens funktion är rådgivande och den begåvningshandikappade ej är i behov av särskilda omsorger.

Vi vill understryka att barn till utvecklingsstörda föräldrar liksom andra barn genom den primärkommunala socialtjänstens ansvar skall garanteras uppväxtvillkor som innebär god omvårdnad och stimulans. Någon särskild författningsreglering finner vi således inte behov av.

6.7. Andra stödinsatser. Hjälpmedel

Vi har i ett föregående avsnitt behandlat hjälpmedelsfrågan för barn och ungdomar och det särskilda behov utvecklingsstörda har av att kompensera begåvningshandikappet.

Tilldelningen av hjälpmedel för utvecklingsstörda personer med eller utan tilläggshandikapp skall i princip inte skilja sig från andra handikappgrupper, dvs. de skall via samhällsbidrag från hjälpme— dels—, hör—, syn-, RPH—centraler, länsarbetsnämnder m.fl. få sina hjälpmedelsbehov tillgodosedda. Formellt sett har de alltså samma rätt som andra handikappade.

I praktiken är situationen annorlunda. Utredningen visar att utvecklingsstörda som grupp genomgående är sämre tillgodosedda vad gäller tilldelning av hjälpmedel än andra grupper handikappade. Anledningen till detta kan bl. a. vara att man först de senaste åren, genom den forskning som bedrivits, fått kunskap om vad funktions- nedsättningen egentligen består av (se bilaga V G. Kylén). Det finns ett mycket stort utbildningsbehov i denna fråga inom hela rehabi— literingsområdet.

ÖVERVÄGA NDEN OCH FÖRSLA G

| samspelet med den sociala och fysiska miljön måste man kunna hantera en mängd situationer för att nå det mål man vill. Om man inte kan hantera olika miljöer på ett tillfredsställande sätt på grund av att de är dåligt utformade, är risken stor att man mister tron på sin förmåga. Viljan att våga pröva nya situationer och att utnyttja sina nya eller gamla kunskaperförsvinner. Genom detta får man en erfarenhetsbrist som leder till att man inte kan hantera miljön. Man är inne i en ond cirkel.

Att begripa miljön hänger oftast, men inte alltid, ihop med att kunna hantera miljön. När man kan hantera olika situationer eller miljöer behöver man inte alltid begripa, hur och varför det fungerar. Det räcker att uppleva att man klarar situationen.

l individens samspel med den sociala miljön dvs. andra individer, är det viktigt att förstå varandra ömsesidigt. Med det menas att

tolka gester, mimik, ljud, ord, meningar och förhållningssätt lika, så att vi förestår varandras kommunikation. | kommunikationen med utvecklingsstörda är kravet på ömsesidighet större, beroende på deras svårigheter att tolka information. Föräldrar, vårdare, arbets— terapeuter, sjukgymnaster, lärare, assistenter m. m. måste få träning i olika slags kommunikation. Utvecklingsstörda måste ges möjlighet att lära känna sina hjälpares kommunikation. En ömse— sidig kommunikation är viktig för uppbyggandet av självkänsla, självkunskap, identitet och omvärldskunskap. Det är i sin tur viktigt för att bli motiverad att använda olika hjälpmedel. Om inte hjälparen kan förmedla fördelarna med ett visst hjälpmedel, kommer den handikappade inte heller att vilja använda det.

Som vi tidigare konstaterat finns det ofta brister när det gäller tilldelning av vanliga hjälpmedel till utvecklingsstörda, t. ex. syn— och hörselhjälpmedel, ortopediska skor, förflyttningshjälpmedel. För att åstadkomma en förändring föreslår vi att omsorgsorgani- sationen skapar rutiner för återkommande kontakter med syn— och hörcentral, ortopedteknisk verkstad och hjälpmedelscentral för att klarlägga hjälpmedelsbehovet och därmed ge förutsättningar för en mera rimlig hjälpmedelstilldelning.

Hjälpmedel för kompensation av begåvningshandikapp

I avsnittet om hjälpmedel för barn och ungdomar har vi föreslagit åtgärder för att finna hjälpmedel för kompensation av begåvnings— handikapp. Detta gäller naturligtvis i Iika hög grad vuxna. Många vuxna utvecklingsstörda upplever ett mycket konkret behov av atti det dagliga livet kunna kompensera sitt handikapp t. ex. vad gäller att telefonera, hantera pengar, passa tider, förstå matsedlar osv. Brister i dessa funktioner kanske hindrar den vuxne att bo självständigt vilket han i övrigt kan vara mogen för.

Den kanske svåraste bristen för flertalet utvecklingsstörda är, som vi angivit ovan, att meddela sig med andra. I dag finns vissa metoder — som Blissmetoden —- och tekniska apparater för kom— munikation. Åtskilliga sådana lösningar bör kunna utvecklas och anpassas till utvecklingsstördas behov. Vi anser att hjälpmedel för att underlätta kommunikation bör prioriteras och att Handikappin— stitutet har huvudansvaret för denna utveckling. I kapitel 10 om forskning resp. 6.3 om arbete har vi ytterligare poängterat kom— munikationens betydelse och Handikappinstitutets roll.

Kunskaper om funktionsnedsättning, pedagogiska kunskaper, insikt om sociala miljöer och tekniskt kunnande bildar tillsammans grunden för utveckling av hjälpmedel för kompensation av begåv— ningshandikapp. Det är också grunden för en riktig anpassning av befintliga hjälpmedel till utvecklingsstördas behov.

Vi vill understryka att även när det gäller vuxna har SÖ och RPH—Sär ett ansvar för pedagogisk utveckling tillsammans med landstingen och Handikappinstitutet.

Anpassning av hjälpmedel

Vuxna utvecklingsstörda, flerhandikappade och barndomspsyko— tiska behöver i stor utsträckning liksom barn och ungdomar individuellanpassning av hjälpmedel. Exempelvis är rullstolar ofta utformade för lugna stillsamma vuxna personer i ett soligt stads— klimat. Förstärkningar krävs därför för att rullstolen skall passa personer som har svårt att kontrollera sina rörelser. Hjälpmedel— stekniker måste ofta söka okonventionella individuella lösningar i anpassning av hjälpmedlen, ett arbete som kräver både kunskaper och tid.

Vi anser att det kan finnas anledning för landstingen att se över hjälpmedelscentralernas teknikerbehov och också som vi påpekat tidigare, behovet av hantverkare.

En mera generell anpassning av hjälpmedlen till begåvningsnivå och ålder/erfarenhet är nödvändig. Den som är vuxen men får hjälpmedel som passar för ett barn låter antingen bli att använda sig av det eller också påverkas han till barnsligare intressen och attityder. Det samma gäller för omgivningens attityder. Utveck— lingsstörda som har god vuxenidentitet och god självkänsla godtar inte barnsliga hjälpmedel och barnsligt bemötande. Vid val eller utveckling av hjälpmedel måste såväl personens erfarenheter som begåvning beaktas.

Även här anser vi att utvecklingsarbete måste bedrivas av landsting — Handikappsinstitutet — SÖ — RPH—Sär tillsammans. Huvudansvaret för detta bör ligga på Handikappinstitutet. Institu— tet bör också bevaka utvecklingsstördas möjligheter att erhålla hjälpmedel som de kan behöva vårdarhjälp för'att hantera.

Träning att använda hjälpmedel

De vuxna som ingår i vår personkrets består till övervägande del av utvecklingsstörda. De har på grund av sitt begåvningshandikapp behov av en i förhållande till normalbegåvade längre och särskilt anpassad träning för att kunna hantera sina hjälpmedel. De flesta kommer att delta i dagcenterverksamhet i framtiden och dagcen- terpersonalen tillsammans med anhöriga eller personal i bostaden har och kommer att ha en stor uppgift i träningen att hantera hjälpmedel.

Många hjälpmedel används i dag mera sällan av utvecklingsstör—

da än av andra t. ex. glasögon, hörapparat, tandprotes, elrullstol, bl. a. av det skälet att man inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet och träning åt att hantera dessa. Sjukgymnaster, arbetsterapeuter och vuxenlärare bör tillsammans med dagcenterpersonalen och den handikappade utarbeta träningsrutiner.

Frågor om hjälpmedel, hjälpmedelsbehov och hantering av hjälpmedel anser vi måste ingå i utbildningen för all personal som arbetar nära den handikappade, exempelvis vårdpersonal och dagcenterpersonal.

6.8. Särskilda omsorger för vuxna — organisation

Redan under 1954 års lag hade de flesta landsting en särskild organisation för utvecklingsstörda under en särskild politisk nämnd (centralstyrelse). Inom organisationen fanns de två verksamhets— enheterna skola resp. vård företrädda.

Omsorgsverksamheten efter 1967 har präglats av principerna om normalisering, integrering och närhet, som inneburit en sprid— ning av resurserna över ett landstingsområde av främst skola, elevhem, inackorderingshem och dagcenter men också lokala vårdhem. Det har ställt krav på samplanering mellan primärkom- mun och omsorgsverksamhet liksom mellan sjukvård och omsor— gerför utvecklingsstörda. Det har också medfört arbetsformer med utvecklat samarbete mellan central och lokal nivå.

De barndomspsykotiska ingår till stor del i organisationen för utvecklingsstörda. För övriga i denna grupp har de barnpsykiatriska klinikerna och de läkepedagogiska instituten varit det väsentligaste samhällsstödet.

I vår kartläggningsrapport om utvecklingstörda, Ds S 1978:9 har vi beskrivit utvecklingen av habiliteringen av barn och vuxna, som bl. a. inneburit att olika specialisttjänster kommit in i verksamhe— ten.

Vanlig organisationsmodell av i dag Centra/t

Vanligtvis finns inom landstingen en omsorgsstyrelse som också har andra sociala uppgifter och därför ofta kallas sociala nämnden. Några landsting har särskild omsorgsstyrelse.

Under nämnden/styrelsen finns en kansliorganisation med en samordnande administratör och med ansvariga tjänstemän med särskilda åligganden enligt omsorgslag och stadga nämligen särskolchef, vårdchef och överläkare.

Dessutom finns centralt placerade kuratorer och psykologer med

handledningsansvarför resp. yrkeskategorier. Samordnare för bl. a. fritid, sjukgymnastik och arbetsterapi kan också finnas centralt.

Loka/t

Under 70—talet har främst närhetsprincipen i all social verksamhet bidragit till att olika specialister inom omsorgsverksamheten delats upp på distrikt med en närmare kontakt med utvecklingsstörda, deras anhöriga och omsorgspersonal.

I en lägesrapport från 1978 utgiven av socialstyrelsen redovisas omsorgsorganisationernas distriktsindelning. Av 21 omsorgs- styrelser hade 1 5 särskilda distriktskontor eller externa arbetsplat— ser för specialiser med distriktsarbete. Bland motiven för distrikt- sindelning anges bättre resursutnyttjande, minskat resande och bättre överblick. Man anser också att förutsättningen för en meningsfull integration av utvecklingsstörda i samhället ökar med en distriktsindelning.

Vid indelning i distrikt har man dels försökt få "lagom stora" distrikt, dels förvaltningsområden som stämmer med andra förvalt— ningar exempelvis primärkommun, sjukvårdsdistrikt, primärvårds— områden osv. Lägesrapporten visar att endast ett fåtal distriktskon- tor i dag finns placerade vid socialkontoren, men att de flesta skulle önska en sådan placering i framtiden för att öka möjligheterna för samarbete.

Konsekvenser av våra tidigare förs/ag

Vi har i våra förslag i tidigare avsnitt utgått från primärkommuner— nas ansvar för sina medborgare. Det avspeglas bl. a. i förslagen beträffande undervisningen och habiliteringsorganisationen för barn och ungdomar.

Beträffande undervisningen föreslår vi att det primärkommunala huvudmannaskapet utvidgas till alla barn, alltså även utvecklings— störda för vilkas undervisning Iandstingen f. n. ansvarar. Förslaget innebär att skolledare, lärare och elevassistenter med bibehållna arbetsuppgifter kommer att gå över till allmänna skolväsendet. Habiliteringsorganisationen, som vi föreslär skall komplettera skolans elewård när det gäller handikappade barn, bör emellertid till sig knyta särskolans elewårdspersonal, i första hand kuratorer och psykologer.

Habiliteringsverksamhetens arbete i distriktslag överensstäm— mer till en del med utvecklingen inom omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda. Vårt förslag om en landstingets habliteringsor— ganisation för alla handikappade barn (5.6) medför sammanslag— ning av de nuvarande organisationerna. Det innebär en uppdelning

på distriktslag för barn och ungdomar resp. vuxna iden mån sådan uppdelning inte redan finns. Endast undantagsvis bör arbetslagen ansvara för såväl barn som vuxna inom sina distrikt.

Våra förslag om bostad och service (5.2 och 6.2) förutsätter ett för barn, ungdomar och vuxna sammanhållet ansvar för gru pphem och korttidshem - för vårdhem och specialsjukhus övergångsvis — under landstingets habiliteringsnämnd. Avsikten är att nå en bättre kontinuitet i boendet—främst mellan ungdomar och vuxna — och ett bättre resursutnyttjande. För att specialsjukhus och vårdhem skall kunna avvecklas måste bostadsfrågan ägnas särskild uppmärk— samhet vad gäller planering och drift av nya grupphem.

Det primärkommunala ansvaret för enskild bostad som vi beskriver under 6.2 fritar inte omsorgsverksamheten från ansvar för stöd och särskilda omsorger i övrigt för dem som behöver det.

Våra förslag om arbete/sysselsättning, avsnitt 6.3, avser i huvudsak åtgärder på arbetsmarknaden. Vi pekar dock på behovet av insatser från omsorgsverksamhetens sida för att aktualisera krav på arbete i öppna marknaden och inom Samhällsföretag. Öppnandet av dagcenter mot samhället genom bl. a. utflyttade arbetsgrupper och enstaka personer i längtidspraktik innebär ökade behov av kontakter med det omgivande samhället. Arbets- anskaffare, som ingår i distriktslagen, har vi funnit lämpliga för dessa arbetsuppgifter.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG Behandlings— och servicekrav

Den vuxne handikappades behov av service i föräldrahemmet, i enskild bostad och i grupphem har beskrivits i kapitlet om bostad och service (6.2). Som framgår där varierar stödet till omfattning och innehåll och riktar sig också till anhöriga och omsorgspersonal. Vi visar där att bostadssituationen för handikappade i vår person— krets är svår och kräver stora insatser under de närmaste åren.

På det individuella planet innebär det ökat arbete med självstän— diggörande och frigörelse och med stöd för anhöriga/föräldrar. För den som bor i enskild bostad kan behov av stöd och praktisk handledning genom omsorgspersonal finnas förutom den hjälp som primärkommunen kan ge genom t. ex. hemsamariter. En individuell planering i bostadssituationen är nödvändig.

Personal i grupphem måste ges möjligheter till handledning, introduktion och fortbildning (kapitel ll).

Avvecklingen av specialsjukhus och vårdhem innebär plane- ringsinsatser både för enskild handikappad, anhöriga och för

personalen men också en noggrann planering av nya grupphem och dagverksamhet.

l kapitlet om arbete/sysselsättning har vi betonat nödvändighe— ten av planering individuellt och socialt och personalens behov av stöd i detta arbete. Där liksom i kapitlet om bostad och service har vi också behandlat samarbetsformer mellan grupphem och dag— centerverksamheten.

Våra ställningstaganden bygger på att den handikappade har samma stöd av socialtjänst, och annan primärkommunal service liksom sjukvård och arbetsvård som andra vuxna medborgare.

Liksom för barnen krävs för de vuxna inom vår personkrets en samordning av insatserna särskilt när det gäller de flerhandikap— pade. En sådan samordning finns redan i dag inom omsorgsverk— samheten, men flerhandikappade utvecklingsstörda har inte äg— nats tillräcklig uppmärksamhet för sina tilläggshandikapp— varken från omsorgspersonalen eller från experter på andra handikapp.

I vår kartläggningsrapport, DsS 1978:9, redovisas svaren på frågor som vi ställt till läkare inom omsorgerna angående den medicinska verksamheten. Av svaren framgår vissa problem som delvis är rekryteringsproblem, delvis beror på en inställning att omsorgsverksamheten skall klara sina egna medicinska, främst psykiatriska, problem.

Utflyttningen från institutioner och spridningen av verksamheten ute i landstingen har medfört att distriktsläkare och distriktsskö— terskor känt ett klarare ansvar för utvecklingsstörda på orten. Hälsokontroller och akuta sjukdomsfall sköts i stort inom primär— vården.

Vissa problem redovisas beträffande de mera gravt handikappa— de som bor på vårdhem. Det gällerfrämst inläggning på sjukhus där personalen inte är van att vårda gravt utvecklingsstörda. Dessutom förekommer svårigheter att få konsulter till vårdhemmen. Problem redovisas också beträffande behandling på psykiatrisk klinik och mentalsjukhus, där samarbetet mellan omsorgsverksamheten och psykiatrin är av mycket varierande omfattning.

De vuxna utvecklingsstörda som omfattas av våra förslag har i större utsträckning än befolkningen i övrigt behov av medicinska insatser främst på grund av flerhandikapp. Det råder enighet om att de skall ha rätt till samma sjukvårdsresurser som andra, men erfarenheten visar att detta inte är en realitet. Därför fungerar omsorgsöverläkarna oftast som medicinska advokater genom sitt övergripande medicinska ansvar. De sjuksköterskor som i dag arbetar vid vårdhemmen har också delvis denna uppgift.

Vid en ytterligare utveckling av grupphem och avveckling av specialsjukhus och vårdhem måste ett smidigt och rutinmässigt samarbete med primärvården etableras.

Den medicinska omsorgen berör i huvudsak tre områden, nämligen hälsovård, akutsjukvård och långtidssjukvård.

El Hälsovården omfattar hälsokontroller, förebyggande hjälsovård, syn—hörsel—bedömningar, preventivmedelskontroller m.m. Hu- vuddelen av dessa uppgifter skall skötas av primärvården, men en bevakning måste ske från omsorgsverksamhetens sida exempelvis genom sjuksköterska. El Akutsjukvården, somatisk och psykiatrisk, skall klaras i den ordinarie sjukvården och kan underlättas om omsorgspersona— len, som känner den handikappade, kan följa med vid t.ex. kortare inläggningar när det bedöms nödvändigt. Uppföljningen av medicinering och eftervård bör skötas som för övrig befolk— ning. Med en sjuksköterska placerad inom omsorgsverksamhe— ten bör det vara lättare att utveckla ett samarbete med sjukvården. Tryggheten hos grupphemmens personal bör där— igenom öka. El Långtidssjukvården måste anpassas för att klara såväl somatisk som psykiatrisk långtidssjukvård för personer inom vår person— krets. Huvudprincipen skall vara densamma som för andra medborgare. Det innebär att den enskilde skall kunna bo kvar i sitt hem (enskild eller kollektiv bostad) så länge som möjligt. För bedömning av detta kan omsorgspersonal med vissa medi— cinska kunskaper vara ett gott stöd.

Långsiktig planering

För varje vuxen som omfattas av organisationen skall finnas en långsiktig habiliteringsplan upprättad tillsammans med honom själv och/eller hans anhöriga, kontaktperson eller motsvarande. Denna planering, som omfattar bostad, verksamhet och fritid, skall beakta sociala, psykologiska och medicinska aspekter. Den lång— siktiga individuella planeringen skall tillsammans med de övergri- pande målen styra habiliteringsnämndens planering av resurser för behandling, bostäder, verksamhet och fritid.

Denna planering bygger till skillnad från annan landstingsplane— ring på kunskaper om enskilda individers behov. Den måste ta hänsyn till primärkommunernas planering av social service. Men också deras bostadsplanering måste beaktas för att grupphem och dagcenterverksamhet skulle kunna anpassas efter lokala förhållan- den.

Politisk ledning

För ledning av landstingets verksamhet rörande habilitering och särskilda omsorger föreslår vi en nämnd — habiliteringsnämnden —

som skall ha ansvarför de särskilda omsorgerna för både barn och vuxna. Denna ersätter därmed dagens omsorgsstyrelse och sociala nämnd, också i den del den har ansvaret för rörelsehindrade barn och ungdomar m. m.

Som vi redovisat tidigare har de flesta myndigheter och organi- sationer i sina yttranden över vår diskussionspromemoria om samordnad habilitering föreslagit sociala nämnderna i landstingen som lämpliga för dessa uppgifter. Detta är också vår uppfattning. Det innebärför många landsting inte någon organisatorisk ändring av den politiska ledningen jämfört med i dag. Däremot är benäm— ningen social nämnd tveksam i fortsättningen med tanke på förväxlingar med den primärkommunala socialnämnden.

Att vi förordar benämningen habiliteringsnämnd sammanhänger med vår definition av ordet habilitering - insatser till individen och omgivande miljö, som syftar till att ge den handikappade den förmåga och skicklighet som denne kan utveckla med hänsyn till sin funktionsnedsättning. Ordet habilitering förbinds vanligtvis med insatserför barn, men definitionen illustrerar väl insatserna för vuxna handikappade inom personkretsen. Det finns också anled- ning att understryka att ordet habilitering inte enbart innebär medicinska insatser utan fast mer samordnade sociala, psykolo— giska och pedagogiska insatser.

Lokal organisation

De särskilda omsorgerna grupphem och dagcenterverksamhet behöver vanligtvis etableras i varje primärkommun, ibland t. o. m. i delar av kommuner. Andra särskilda omsorger kan organiseras i distrikt t. ex. råd och stöd, avlösning i korttidshem osv. Liksom idag kommer förmodligen varje grupphem och dagcenter att ha en egen föreståndarfunktion. För grupphemmen behövs, om de är flera på en ort, en samordningsfunktion för att kunna utnyttja resurser på ett riktigt sätt. Det avser personalplanering, handledning, admini— strativt stöd och ekonomisk planering. För att klara en kontinuitet i boendet och ett gott resursutnyttjande föreslår vi att grupphem för barn och vuxna — liksom övergångsvis vårdhem och specialsjukhus och de nuvarande elevhemmen för rörlesehindrade — skall bilda en sammanhållen funktion under habiliteringsnämnden både lokalt och centralt.

Den distriktsorganisation för vuxna, som håller på att byggas upp inom omsorgsverksamheten, anser vi bör utvecklas efter samma mönster som de distriktslag som vi föreslår för habiliteringsorga- nisationen för barn och ungdomar och med i princip samma motivering. Lagen bör bestå av representanter för sociala, psyko— logiska och vissa. medicinska kompetensområden, dvs. kurator,

psykolog, sjuksköterska men också arbetsanpassare som vi beskri— vit i kapitlet om arbete och sysselsättning. Sjukgymnast och logoped eller talpedagog bör också finnas med i lagen. I dessa bör också ingå den eller de som är samordningsansvariga för grupp— hem och den personal som förmedlar service och stöd (utöver hemsamarithjälp) till personer i enskild bostad liksom fritidsledare eller motsvarande befattningshavare. Med en sådan sammansättning skall lagen kunna

El ge stöd och råd till alla vuxna som omfattas av organisatio- nen E] förmedla och samordna övriga insatser inom organisationen t. ex. avlösning, bostad i grupphem, dagcenterverksamhet |:! förmedla och samordna insatser i socialtjänst, sjukvård och arbetsvård m. m. D informera om verksamheten och ställa krav på det omgivande samhället för handikappades räkning

Lagmedlemmarna skall också

El delta i den långsiktiga habiliteringsplaneringen tillsammans med övrig omsorgspersonal l:] stödja och handleda personal vid dagcenter och grupphem El stödja och handleda personal anställda inom primärkommu— nens hemhjälpsservice.

Det kan vara nödvändigt att distriktslagen under ett uppbyggnads— skede omfattar såväl barn, ungdomar som vuxna. De måste då dimensioneras för ökade uppgifter.

Så länge vårdhemmen finns måste de också garanteras service från distriktslagen. De som bor på vårdhem skall räknas med och beaktas vid planeringen för det distrikt där de har sin hemort. Under avvecklingen av vårdhem och specialsjukhus kommer särskilda resurser att behövas för stöd till utvecklingsstörda, personal och anhöriga.

Central organisation

I beskrivningen av nuläget ger vi en bild av en relativt vanlig organisationsmodell under sociala nämnden (omsorgsstyrelsen). Vi har också angett att med ett primärkommunalt huvudmannas— kap för särskolan föreslås särskolchefen lämna organisationen och erbjudas en placering vid länsskolnämnden. På grund av att några tvångsregler inte kommer att finnas i LHO har vi inte funnit skäl för regler för särskilda befattningshavare. && 34 och 35 har således ingen motsvarighet i LHO. Alla särskilda omsorger skall enligt & 14 ges efter samråd med den handikappade och/eller hans företrä—

dare. lnskrivningsförfarandet som beskrivs i omsorgsstadgan utgår. Habiliteringsnämnden får själv besluta om de rutiner som kan behövas för att hålla en aktuell förteckning över de personer som får särskilda omsorger enligt LHO och vilkas behov måste ligga till grund för nämndens planering. Vi förutsätter att socialsty— relsen utfärdar allmänna råd för sådana rutiner och om vilka handlingar som bör finnas.

Habiliteringsverksamheten för ba rn och ungdomar liksom övriga särskilda omsorgerför barn, ungdomar och vuxna blir habiliterings- nämndens verksamhetsområde. I avsnittet om habiliteringsorgani— sationen har vi beskrivit det centrala lagets arbetsuppgifter och behovet av en under nämnden ansvarig person. Detsamma bör gälla för vuxenverksamheten där en vårdchef eller motsvarande liksom i dagens organisation bör vara samordningsansvarig inom nämndens verksamhetsområde. För bedömning av vilka vuxna som skall omfattas av särskilda omsorger, för policyfrågor och utveckling av verksamheten bör finnas ett centralt lag bestående av bl.a. vårdchef som samordnande tjänsteman samt kurator, läkare och psykolog. De senare bör liksom nu ha ansvar och handledning för resp. yrkesområde inom verksamheten. Med tanke på den svåra rekryteringssituationen för omsorgsöverläkare bör dessa tjänster kunna samordnas med annan verksamhet inom handikappområdet eller med hälso— och sjukvården.

Bostadsfunktionen är som vi tidigare beskrivit en särskild funktion som bör samordnas för barn, ungdomar och vuxna såväl lokalt som centralt. Samordning och planering av grupphem och avveckling av vårdhem bör kunna ingå i arbetsuppgifterna för den samordnande tjänstemannen i centrala laget för vuxna, dvs. i princip dagens vårdchefstjänster.

Samordning och planering av dagcenterverksamheten kan ock— så enligt vår mening läggas på denne tjänsteman eller på annan i det centrala laget.

I dagens organisation finns andra yrkeskategorier än de ovan uppräknade representerade på central nivå, exempelvis fritidsleda— re eller motsvarande, sjukgymnast, arbetsterapeut. Vi har inte funnit anledning att närmare beskriva den centrala organisationen. Lagets sammansättning i övrigt blir beroende av det enskilda landstingets organisationsformer.

Samverkan/samspel

De särskilda omsorgernas plusinsatser för vissa handikappade ställer krav på arbetslagens kunskaper om socialtjänst, skola, arbetsmarknad/arbetsvård men också om Iänssjukvård och pri— märvård. Det lägger ansvar på arbetslagen att informera om sin

verksamhet och ställa krav på det omgivande samhället för handikappades räkning. Samverkan och planering blir nödvändig. Särskilt gäller det planeringen inför övergång mellan skola—arbets— liv, mellan olika bostadsformer samt hemservice i enskild bostad och föräldrahem.

lnom organisationen är den gemensamma målsättningen för den enskilde och för verksamheten i stort en förutsättning för fortsatt utveckling. Det innebär att alla delar av organisationen måste känna ansvar för och underlätta samspelet. Detta är viktigt också för nämndens möjligheter att överblicka verksamheten.

Organisationen för grupphem/korttidshem, som vi anser skall sammanhållas för barn, ungdomar och vuxna, måste samarbete med distriktslagen för både barn och vuxna. Representanter för bostadsfunktionen föreslår vi skall knytas till distriktslagen. Boen— depersonalen skall vad gäller barn och ungdomar samarbeta med skolan och vad gäller vuxna med dagcenter. Samarbetsformerna mellan bostad och dagcenter finns närmare beskrivna i avsnitt 6.3.

För all boendepersonal är det viktigt med ett nära samarbete med föräldrar/anhöriga och kontaktperson, särskilt när den handikap- pade har svårt att själv uttrycka sin vilja. Distriktslagen skall ge boendepersonalen stöd och handledning i dessa och andra frågor som rör enskilda ochmedverka i introduktion och fortbildning för personalen.

Distriktsarbetslagets kontakter med Iänssjukvård och primärvå- rd beträffande den enskildes behov av hälso— och sjukvård bör förmedlas genom sjuksköterskan. Laget skall dessutom ansvara för att rutiner etableras och ge information om handikappades behov inom hälso— och sjukvård.

Arbetsuppgifterna för distriktslagets arbetsanpassare har när— mare beskrivits i avsnitt 6.3 som arbetsförmedlingens förlängda arm till omsorgsverksamheten. En annan viktig uppgift kommer att bli planeringen av övergång från skola till vuxenverksamhet t. ex. dagcenter. Denna planering måste påbörjas så tidigt som möj— ligt.

Samarbetet mellan habiliteringslagen för barn och ungdomar och arbetslagen för vuxna kommer att vara avgörande för den handikappades möjligheter till adekvata omsorger i vuxen ålder. Vi förutsätter ett nära samarbete mellan distriktsarbetslagen för barn och ungdomar resp. vuxna och ser en samlokalisering av lagen med gemensamma administrativa resurser som en naturlig lösning.

Den organisation vi här beskrivit förvuxnas särskilda omsorgerär en utveckling av dagens "normal"—organisation och skiljer sig i huvudsak på två punkter nämligen.:

El habiliteringsnämndens bostäder för barn, ungdomar och vuxna sammanhålles i en funktion och El bedömning av vilka som skall erhålla särskilda omsorger läggs på ett centralt lag.

7. Handikappades inflytande

Det finns en ökande medvetenhet om att den som direkt berörs av insatserfrån samhällets serviceorgan bör ha möjlighet att påverka bedömningar och beslut som rör hans/hennes situation. Viktiga kunskaper har genom ett sådant inflytande också tillförts olika områden. Exempel finns bl. a. inom skolan, hälso- och sjukvården och handikappomsorgen.

Former för inflytande kan bl.a. avse möjligheter att erhålla information, delta i samråd, ha tillgång till klagorätt och medverka i tillsyn av en verksamhet.

På flera områden pågår försök att utveckla former för inflytande. Som exempel kan nämnas kommunaldemokratiska kommittén, som enligt sina direktiv (1977r96) har att belysa den kommunala demokratins förankring. Utredningsarbetet har bl. a. resulterat i modeller för försöksverksamhet med lokala organ i kommuner. Syftet är att få till stånd en större samverkan och närhet mellan beslutsfattare och dem som direkt berörs av t. ex. åtgärder inom socialtjänsten.

En förverkligad jämlikhet och full delaktighet för handikappade utesluter behovet av att särskilt markera deras möjlighet till inflytande. Utvecklingen har emellertid ännu inte medfört att handikappades villkor självfallet behandlas i anslutning till enskilda sakfrågor inom t. ex. samhällsplanering. Handikappades sakkun- skap tillvaratas inte heller i full utsträckning. Många har svårigheter att förmedla sina erfarenheter och saknar ofta stöd och hjälpmedel för att kunna ta emot information och finna vägarför att nå fram till rätt instans med sina kunskaper och åsikter.

Handikapporganisationer och kommun—' och länshandikappråd verkar dock för att tillsammans med olika huvudmän förbättra dessa förhållanden.

Vi anser emellertid att former för inflytande särskilt måste beaktas för dem som ingår i vår personkrets. l betydande utsträck— ning behöver de stöd och hjälp för att kunna påverka sin situation. Det sammanhänger bl. a. med att information sällan anpassas efter deras möjligheter att ta emot den, att många inte har tillfällen att få

sina synpunkter uppmärksammade och kanske framför allt, att omgivningen ofta fäster mindre vikt vid deras erfarenheter och uppfattningar.

I det följande lägger vi förslag bl. a. om kontaktpersoner som har flera funktioner, bland dem att understödja den handikappades inflytande. Vi föreslår vidare former för medinflytande för grupper t. ex. på dagcenter och i kollektiva bostäder.

Vi vill genom förslagen betona att omsorgernas inriktning skall vara att utveckla den enskildes resurser. Verksamheten skall vara grundad på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Den enskildes inflytande

Som en självklarhet kan vi konstatera att det som här anförs som hinder för den enskildes inflytande också kan begränsa gruppers och i viss mån handikapporganisationers möjlighet att påverka samhällets omsorger om handikappade.

Graden av inflytande för enskilda handikappade inom vår per— sonkrets bestäms inte minst av deras och omgivningens handi— kappmedvetande samt av deras tillgång till kunskaper och aktuell information. För alla och särskilt för dem som har grava handikapp, är det personliga stödet den viktigaste förutsättningen för att kunna utöva något inflytande.

För utvecklingsstörda har förändringen av omsorgernas innehåll från ett passivt omhändertagande till en betoning av den enskildes möjligheter till utveckling också inneburit att behovet av att nå fram till ett konstruktivt handikappmedvetande blivit mera tillgodosett. Att få känna sitt värde och genom olika erfarenheter få en uppfattning om sin förmåga är en grund för självbestämmande. På många håll får utvecklingsstörda ett insiktsfullt stöd i detta genom t. ex. gruppsamtal, individuella psykoterapeutiska insatser och/ eller genom praktisk träning inom skolan, dagcentret och fritids— verksamheten. Anhöriga och personal uppger emellertid ofta att de, trots en önskan om att kunna ge den handikappade sitt stöd, har svårt att avgöra, hur frågor om ett konstruktivt handikappmedve— . tande skall bearbetas. Ibland förekommer en ytterligare osäkerhet genom att omgivningens attityder är negativa och förmedlar en låg uppfattning om den handikappades förmåga att ge uttryck åt åsikter och fatta beslut.

En förbättrad undervisning och varierande erfarenheter genom social träning inom t. ex. skola och dagcenter har givit handikap— pade inom vår personkrets större förutsättningar än tidigare att påverka sin situation och delta i samhällslivet. Vi hari andra delar av vårt betänkande lagt förslag som syftartill att understödja en sådan

utveckling. Som exempel kan nämnas åtgärder för att inom gymnasieskolans undervisning ge utökade yrkeslivserfarenheter och förslag om en ny dagcenterorganisation.

Vi harockså kunnat konstatera att lättläst undervisningsmaterial och aktuell information om samhället framställs i allt större omfattning. Handikapporganisationer, studieförbund och vissa myndigheter har tagit viktiga initiativ i detta hänseende. Som exempel kan nämnas att riksförbundet FUB liksom något landsting utger en lättläst tidning, att ett landsting framställt sin femårsplan för omsorgsverksamheten också i en mera konkret version, att vissa kommuner ger ut lättillgängliga informationsblad om fritids— och kulturaktiviteter och att utvecklingsstördas möjligheter att rösta vid valet 1979 underlättades genom ett särskilt informa— tionsmaterial. Fortfarande föreligger dock brister som vi belyst i andra avsnitt av vårt betänkande.

Vi har under vårt utredningsarbete försökt verka för en utveckling genom att inhämta synpunkter från handikappade och utge rapporter i lättläst version, på band och i punktskrift. Slutbetän— kandet presenteras också på dessa sätt.

För många handikappade inom vår personkrets är det helt avgörande att ha tillgång till personligt stöd för att kunna utnyttja rätten till medinflytande och att tillvarata sina intressen.

Det kan röra sig om mycket olika insatser i den individuella situationen. En del behöver företrädare som genom sin ingående kännedom och förståelse för den handikappades behov kan föra hans talan, andra behöver främst någon som kan stödja och underlätta den handikappades egna initiativ att förmedla sina åsikter. I båda fallen är det självfallet en grundläggande förutsätt— ning att den handikappades egna uttrycksmöjligheter uppmuntras och respekteras.

Det personliga stödet kan förmedlas av t. ex. anhöriga, personal, förmyndare och/eller kontaktpersoner. I vissa fall har bristande kunskaper om handikapp, samhällets och den enskildes rättigheter och skyldigheter eller lämpliga kontaktvägar medfört att stödet inte utvecklat den handikappades möjligheter till inflytande i önskvärd omfattning.

l skriftserien Socialstyrelsen anser har utgivits "Integritet och omsorg" (1 9773) som belyser vuxna utvecklingsstördas situation i detta hänseende och lämnar rekommendationer som utgjort underlag för bl. a. personal— och anhörigutbildning.

Ett personligt stöd kan också lämnas av intresseföreningar och handikapporganisationer samtidigt som den handikappades egna möjligheter till inflytande utvecklas vidare genom ett aktivt delta— gande i föreningslivet. Många inom vår personkrets har dock svårigheter att påverka en förenings eller organisations arbete

även om det ligger inom deras intresseområde och har betydelse för deras livsvillkor.

Det kan dock konstateras att flera organisationer håller på att bearbeta former för handikappade medlemmars inflytande. Det sker bl.a. inom riksförbundet FUB.

Hindren för att få stöd genom deltagande i en intresseorganisa— tion kan ibland utgöras av brister i mycket konkreta stödåtgärder som rör hjälpmedel, anpassning av lokaler, transportmedel och verksamhetens uppläggning.

Det gäller särskilt för flerhandikappade personer, vilket vi belyst i delbetänkandet "Vissa frågor rörande flerhandikappade" (SOU 1980:16).

Problemet har tidigare också uppmärksammats av bl. a. handi- kapputredningen i dess betänkande "Kultur åt alla" (SOU 1976:20). Att avhjälpa sådana brister är en angelägen uppgift för både samhälle och enskilda organisationer.

Det är också viktigt att företrädare för olika handikapporganisa— tioner har inblick i de villkor som råder för handikappade som inte själva kan väcka frågor eller aktualisera olika åtgärder. På så sätt vidgas möjligheter till inflytande och stöd åt personer med grava eller sammansatta handikapp.

Handikapporganisationer har på olika plan bl.a. i kommun— och länshandikappråd nedlagt ett värdefullt arbete i denna riktning. Med samma syfte har även andra former för samarbete med huvudmännen förekommit. Bland dem kan nämnas organisatio- nernas deltagande i projektgrupper inför förändringar inom en verksamhet och den föräldrarådgivning och informationsverksam- het som bedrivs av vissa handikapporganisationer.

Gruppers inflytande

I ett cirkulär om konferenser inom omsorgsverksamheten (1973) angav socialstyrelsen följande om s.k. omsorgstagarmöten.

Omsorgstagarmöten syftar till att

El ge all den information som omsorgstagarna i grupp kan ha nytta av Cl väcka intresse för och engagera de utvecklingsstörda i att aktivt deltaga i utformningen av sina egna förhållanden El ge personalen tillfälle att ta del av deras krav och önskemål D ge dem möjlighet att träffa överenskommelse och fatta egna beslut.

Omsorgstagarmöten skall ordnas överallt där detta med hänsyn till omsorgstagarnas förmåga bedömes vara

meningsfullt. Mycket beror härvidlag på hur mötet genom— förs och vad som diskuteras. | den mest kvalificerade mötesformen bör omsorgstagarna själva sköta mötet utan hjälp och eventuellt även utan närvaro av inrättningens personal.

Omsorgstagarmöten har på många håll blivit ett naturligt inslag i verksamheten på t. ex. dagcenter och inackorderingshem även om andra beteckningar ofta används för denna konferensform. Den har betydelse dels för en grupps interna angelägenheter inom t. ex. ett inackorderingshem, dels för gruppens kontakter utanför inackorde— ringshemmet (anhöriga, centralförvaltning, tillsynsmän etc.).

Verksamhetens start har ibland varit trevande till följd av handikappades och personals osäkerhet och skepsis. Det har kunnat ge en begränsning av de ämnen som tagits upp. I stor utsträckning har man kanske då uppehållit sig vid mycket konkreta frågor som inköp till eller fördelning av arbetsuppgifter inom inackorderingshemmet. Så småningom har — ibland med hjälp av någon från distriktslaget — andra viktiga frågor kunnat beröras som exempelvis personalens roller i förhållande till vuxna handikappa— de. Det har kunnat tillföra hela gruppen kunskaper och handikapp— medvetande som varit till nytta även i kontakter med t. ex. anhöriga. | de situationer då vissa gruppmedlemmar har särskilda svårigheter till följd av grava eller sammansatta handikapp har det ibland rått tveksamhet om hur gruppens inflytande bäst utövas och utvecklas. En lösning har varit att den handikappade haft någon utomstående företrädare (ex. kontaktperson, god man) närvarande.

Där verksamhet med omsorgstagarmöten bedrivits med regel— bundenhet har goda effekter beskrivits. Bland sådana nämns större kännedom om vem man skall vända sig till i olika frågor, ett bättre samarbete med tillsynsmannen och ett mera meningsfullt innehåll i fritidsverksamheten, Fortfarande saknas dock denna konferens— form på många håll.

På motsvarande sätt pågår en utveckling inom bl. a. psykiatriska sjukhus, långvårdssjukhus och grund— och gymnasieskolan för att stödja patient— resp. elevdemokrati. Riksdagens beslut om skolans inre arbete resulterade t. ex. i ett omfattande utredningsarbete om elevers, föräldrars och skolpersonals medinflytande.

Ö VER VÄ GANDEN OCH FÖRSLA G

Grundläggande principer och åtgärder

Vi vill hävda att alla insatser för en handikappad skall utformas och genomföras i samförstånd med honom själv. När så är lämpligt och erforderligt skall samråd ske med vårdnadshavare eller annan

närstående, med kontaktperson, särskilt förordnad god man eller förmyndare.

Vi anser vidare att de särskilda omsorgerna skall vara grundad på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Frivilligheten betonas genomgående i våra förslag till särskilda omsorger. För att den skall få en verklig innebörd mäste habilite— ringsnämnden vinnlägga sig om att, förutom att tillhandahålla olika resurser, ge den enskilde och/eller hans företrädare god kunskap och information om omsorgernas innehåll, utformning och planera— de utveckling.

I detta ingår att den handikappade skall erhålla information i en form som är anpassad till hans möjligheter att ta emot den. Det inbegriper en rad av våra tidigare förslag (särskilt i kapitel 5 och 6) om stöd att utveckla handikappmedvetande, vidga samhällserfa- renheter, ta del av lättläst material och få kompenserande hjälp— medel. Det ställer också krav på insikter och kunskaper hos olika personalkategorier.

Utan att här upprepa de olika förslagen kan vi konstatera att informationsinsatser måste bli förmål för ökad uppmärksamhet. Tillsynsmyndigheten spelar en viktig roll för att stödja huvudman— nen genom att utveckla metoder och framställa lämpligt material. Det gäller inte minst beträffande grupper som har grava och/eller sammansatta handikapp.

Vi utgår ifrån att även andra myndigheter i enlighet med sitt informationsansvar strävar efter att tillgodose de grupper som har särskilda behov när det gäller samhällsinformationens utformning och tillgänglighet.

Vi anser vidare att habiliteringsnämndens distriktslag liksom socialtjänstens uppsökande verksamhet på ett betydelsefullt sätt kan medverka till att den handikappade liksom andra medborgare fårtillgång till samhällets stöd och service och att detta är ett viktigt led i hans möjligheter att utöva inflytande.

Stor vikt bör också läggas vid att informa den handikappade och hans anhöriga om besvärsvägar och möjligheter att överklaga beslut. Handikappade som får särskilda omsorger bör i förekom— mande fall genom habiliteringsnämndens förmedling kunna få tillgång till juridiskt biträde för att utnyttja sin besvärsrätt.

! följande avsnitt lägger vi därutöver förslag om kontaktperson som inom ramen för sina uppgifter också skall kunna medverka till att den handikappade kan påverka sin situation.

Stöd och inflytande genom kontaktperson

Enligt socialtjänstlagen (1980:620), som träder i kraft den 1 januari 1982, kan socialnämnden utse en lämplig person (kontakt-

person) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter. Även innan socialtjänstla— gen träder i kraft förekommer att socialnämnderförordnar kontakt— personer.

På samma sätt som socialnämnderna harflera omsorgsstyrelser, utan att det föreskrivs i omsorgslagen eller annan lag, förordnat kontaktperson för utvecklingsstörda och deras familjer.

l skriftserien Socialstyrelsen anser har utgivits "Förmyndare, god man, kontaktperson" (1978:1 ). Däri sägs om kontaktperson bl. a. följande:

Många utvecklingsstörda harfå stimulerande kontakter med andra människor. Denna brist kan leda till social missanpass— ning. Den utvecklingsstörde har behov av lättillgänglig råd— givning i situationer som han inte kan klara upp själv. Det behöver inte röra sig om frågor av så komplicerad natur att experthjälp måste anlitas, utan det kan ofta vara fråga om vardagssituationer, t. ex. kontakter med grannar, hyresvärd, arbetsgivare m.fl., skrivelser från myndigheter som måste förklaras och besvaras, besök hos läkare och tandläkare etc.

För en utvecklingsstörd som är intagen pä specialsjukhus eller vårdhem, är det betydelsefullt att ha kontakt med någon utanför inrättningen, som kan ge honom impulser och med specialsjukhusets eller vårdhemmets ledning och personal diskutera frågor om hans omsorgsbehov. Varje utvecklings— störd person, som vistas på specialsjukhus eller vårdhem och som inte har anhörigkontakt, god man eller förmyndare, bör få sitt behov av kontakt med andra människor tillgodosett genom en särskild kontaktperson.

För att åstadkomma detta har Riksförbundet för Utveck— lingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (Riks—FUB) tagit initiativ till en särskild verksamhet med s. k. kontaktpersoner. En kontaktperson är enligt en av FUB accepterad definition en person som frivilligt hjälper en annan person, som är förhindrad att lösa sina praktiska problem eller som har emotionella behov, som inte kan tillfredsställas om man inte vidtar särskilda åtgärder. Kontaktpersonens verksamhet bör ses som ett komplement till omsorgsstyrelsens kurativa insatser.

Av svar på en enkät, som gjordes hos omsorgsstyrelserna 1979, framgår att kontaktpersonsverksamheten allmänt uppfattas som en angelägen aktivitet. Verksamhetens omfattning skiftar dock mellan olika landsting. I vissa fall har god man ansetts kunna fylla samma funktion som kontaktperson.

Det har konstaterats att de som är på institutioner behöver stöd för att få kontakter utanför institutionen och hjälp i vissa situatio— ner. För andra gäller att de behöver kontaktperson för hjälp att klara sitt vardagsliv och kontakter med t. ex. myndigheter. Ibland är det främst en kamrat eller en föräldraersättare som den utvecklings— störde behöver. För dem som vistas på institutioner med företrä— desvis kvinnlig vårdpersonal kan en manlig kontaktperson vara viktig för att ge en uppfattning om könsroller.

Förslag om kontaktpersons förordnande och uppgifter

Vi instämmer i de ovan refererade synpunkter som framförts i Socialstyrelsen anser 1978:1. Vi anser vidare, att kontaktperso— nens roll är viktig även vid en förändrad bostadssituation, dvs. när vårdhem och specialsjukhus ersätts med mindre enheter, grupp— hem.

Vi finner att det är lämpligt att en kontaktperson får den auktorisation som ett formellt förordnande från habiliteringsnämn— den skulle innebära. Därigenom åstadkommes att kontaktperso— nen fär hjälp att verka med större auktoritet, men också att personuppgifterna och uppdraget på ett behövligt sätt preciseras och avgränsas.

I första hand är det de som saknar anhörigkontakt som behöver få stöd av en kontaktperson. Kontaktperson bör helst utses för alla som inte har närmare kontakt med anhöriga. Det gäller i stor utsträckning människor som bor på institutioner av olika slag, men även dem som bor i enskild bostad. Kontaktpersonen skall således för den handikappade vara en medmänniska som kan ersätta eller komplettera kontakter med anhöriga. Detta hindrar inte att kon— taktpersonen ger råd till eller är förespråkare för den handikappade i olika situationer. Det kan gälla att besvara skrivelser från myndigheter, tala med arbetsgivare o.d. Sistnämnda insatser är dock inte huvudsyftet med att utse en kontaktperson.

Även de som har anhörigkontakt kan i vissa situationer behöva stöd av en kontaktperson. Ett exempel på detta är när en begåvningshandikappad blir förälder. En annan situation kan vara då en handikappad flyttar från sitt föräldrahem eller eljest behöver stöd i frigörelsen från sina föräldrar.

Kontaktpersonen kan vara till stöd inte bara för den handikap— pade utan även för andra medlemmar i hans familj.

Kontaktpersonens uppgifter blir i viss mån olika om den begåv- ningshandikappade bor på institution eller i enskild bostad.

När den handikappade bor på institution är kontaktpersonens väsentligaste insats att ge gemenskap med någon utanför institu— tionsvärlden.

Den som bor i enskild bostad kan i större utsträckning behöva hjälp i kontakter med olika samhällsorgan.

Kontaktpersonen bör hålla nära kontakt med den handikappade, helst genom regelbundna besök. Han kan följa med den handikap— pade på resor och olika andra fritidsaktiviteter och ta emot honom i sitt hem med de möjligheter till gemenskap som kan erbjudas där. Han kan vara förespråkare i olika situationer, även i förhållande till personal anställd hos habiliteringsnämnden.

Kontaktpersonen skall respektera den handikappades integritet. Då han hjälper den handikappade i kontakten med utomstående, skall han först och främst vara stöd och uppmuntran i dennes eget handlande. Han skall med andra ord undvika att själv "ta över" hela saken.

En kontaktperson är inte i denna egenskap ombud i juridisk mening. Han kan inte ingå avtal eller andra rättshandlingar på den handikappades vägnar.

Att utse kontaktperson, god man och förmyndare har till viss del olika syften. Man kan därför inte säga att det ena alltid utesluter det andra. Det kan ibland hända att någon behöver såväl en kontakt— person som en god man eller förmyndare.

Habiliteringsnämnden måste uppmärksamma utbildningen av kontaktpersoner och i samband därmed även utbildningen av gode män och förmyndare.

Kontaktpersoner måste även kunna få handledning och råd för sin verksamhet genom habiliteringnämndens distriktslag.

Kontaktpersonerna bör ha skäligt arvode och ersättning för utgifter genom habiliteringsnämndens försorg.

Det kan i vissa fall vara lämpligt med samverkan mellan landsting och kommun beträffande utbildning av kontaktpersoner. Vi avser t. ex. de kontaktpersoner som inom socialnämndens ansvarsområ- de har att stödja personer med begåvningshandikapp men utan behov av s. k. särskilda omsorger.

Närgrupper

Mot bakgrund av de erfarenheter som bl.a. vunnits genom s.k. omsorgstagarmöten vill vi inom de särskilda omsorgerna lägga förslag om inflytandeformer i grupphem och på dagcenter.

Vi förutsätter att elevdemokrati och föräldramedverkan inom särskolan utvecklas i nära samverkan med förhållanden för andra elever och deras föräldrar. lnflytandeformer inom skolan har till en del redan skapats och finns markerade i skolförordningen, varför vi hänvisartill denna när det gäller särskolan. Vid ett inlemmande i det allmänna skolväsendet är det en angelägen uppgift — inte minst som ett medel att öka integreringen — att tillse att handikappade

elever, derasföräldrar och skolpersonal får självklara möjlighetertill inflytande.

Vår utgångspunkt är att de som bor i grupphem eller är verksamma på ett dagcenter har gemensamma angelägenheter förknippade med resp. omsorgsform. Vi ser ett särskilt värde i att de som närmast berörs av insatserna skall kunna påverka deras utformning och därigenom utveckla både dem och sig själva.

Vi föreslår att formerför inflytande skall byggas upp efter den lilla gruppens princip, grupphemmet eller naturliga grupper inom dagcentrets verksamhet. Det underlättar för deltagarna att ge uttryck åt åsikter och att vid behov få dem tolkade. Sådana närgrupper hindrar givetvis inte att grupperna går samman för mera övergripande diskussioner och beslut t. ex. om ett dagcenters angelägenheter.

Om inte närgruppens storlek och sammansättning klart framgår av situationen bör det åligga personalen att i samråd med de berörda definiera gruppen.

En närgrupp kan åtminstone inledningsvis behöva handledning av personal. Det är också möjligt att företrädare för en enskild, förälder, god man eller kontaktperson, ibland bör ingå i närgruppen för stöd åt den som inte själv kan tillvarata sina intressen.

Närgruppen bör ha möten regelbundet för att härigenom bli naturligt inslag i verksamheten.

Det är viktigt att personalen lämnar sitt stöd även om gruppen inte direkt behöver handledning. Det kan ske genom konkret hjälp som att föra minnesanteckningar. Framför allt är det betydelsefullt att personalen inser värdet av närgruppens sammanträden.

Det kan också finnas frågor som direkt rör personalens relationer till dem som bor i grupphemmet eller är verksamma på dagcentret. I sådana situationer kan det ibland vara en fördel om någon utomstående, ex. en medarbetare i distriktslagen, deltar.

Det kan t. ex. vara värdefullt att närgruppen diskuterar om de krav som ställs på grupphemmet som stadigvarande bostad överensstämmer med personalens uppfattning om grupphemmet som arbetsplats. En sådan diskussion konkretiseras ofta i olika åsikter om regler och rutiner och kan i sin tur leda till att krav och stöd bättre anpassas till den handikappades vuxenroll. Det kan främja att grupphemmet eller dagcentret tydligare ses som en gemensam angelägenhet.

Vi finner inte anledning att i övrigt gå in på innehållet i närgruppernas verksamhet. De måste utvecklas efter lokala för— hållanden. Vi vill däremot betona värdet av dem och föreslår att tillsyn över verksamhet vid grupphem och dagcenter också skall omfatta hur närgruppernas möjligheter till inflytande kommer till uttryck och beaktas.

Vi föreslår vidare att huvudmannen före beslut om viktigare förändringar som rör närgruppens förhållanden på lämpligt sätt och i god tid skall lämna information till gruppen och underrätta sig om dess åsikter. Det kan t. ex. gälla nya lokaler för ett dagcenter eller ett grupphem.

Informationen skall ha en sådan utformning att handikappades möjligheter till inflytande underlättas.

Handikappades organisationer

Vi har tidigare i detta kapitel pekat på betydelsen av handikapp— organisationernas verksamhet och väsentliga uppgifter för att utveckla handikappades möjligheter till inflytande. Också i anslut— ning till andra förslag i vårt betänkande har vi understrukit handikapporganisationernas roll. Det gäller t. ex. det stöd som organisationerna kan lämna handikappade och deras anhöriga genom särskilda (föräldra—)rådgivare.

Det är viktigt att habiliteringsnämnd och handikapporganisatio— ner finnerformerför samverkan. Sådan samverkan kan avse frågor om verksamhet och planeringen av denna, samt ibland även individuella situationer. Området för samverkansmöjligheter är stort och präglas också av lokala förhållanden. Vi avstår därförfrån att lägga detaljerade förslag om former för samverkan, men föreslår att habiliteringsnämnd och handikapporganisationer skall samverka när så är lämpligt.

8. Ekonomiska stödformer

I vår kartläggningsrapport om omsorger om utvecklingsstörda Ds S 1978:9 har vi berört vissa problem kring ekonomiska stödformer bl. a. pensionering av utvecklingsstörda ungdomar mellan 16—21 år. En del av remissinstanserna har krävt att vi skall framlägga förslag som kan motverka att utvecklingsstörda ungdo- mar i denna åldersgrupp erhåller pension i nuvarande utsträckning (nästan 100 %). Det har också varit vår önskan att finna andra former för ekonomisk trygghet för dessa ungdomar liksom att föreslå förbättringar i övriga ekonomiska stödformer.

Vi har dock, efter en noggrann genomgång av problematiken, funnit att de ekonomiska stödformer som kan vara aktuella för vår personkrets också omfattar många andra i samhället. Vi anser att vår kommitté saknar möjlighet att överblicka framför allt de försäkringsmässiga konsekvenserna av de förändringar som vi vill föreslå.

Vi begränsar därför vår framställning till att beskriva behov av ekonomisk trygghet för vår personkrets och de förändringar som vi anser motiverade. Samtidigt vill vi understryka vikten av att frågorna snarast blir föremål för utredning och överväganden i annat sammanhnag. Vissa aspekter som vi berör i det följande har varit föremål för debatt under en rad är, bl.a. inom handikappor— ganisationerna, men inte lett till åtgärder vilket vi finner vara otillfredsställande både ur den enskildes och samhällets syn— punkt

Ett antal utredningar på olika nivåer är f. n. sysselsatta med frågeställningar som berör ekonomiskt stöd till handikappade och/eller deras familjer. Exempelvis anhörigvårdskommittén, stu— diestödutredningen, interdepartementala arbetsgruppen för vilan- de pension, pensionskommittén osv.

Vi lämnar här en kort sammanfattning av nuvarande ekonomiska stödformer som dels utgör ersättning för merkostnader, dels ersättning för merarbete.

Förfamiljer med hemmaboende handikappade barn under 16 år finns följande ekonomiska stödformer:

I: Statligt vårdbidrag/ferievårdbidrag

Statligt vårdbidrag kan utgå till förälder som vårdar utvecklings— stört barn under 16 år. Helt eller halvt vårdbidrag beviljas av försäkringskassan "alltefter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merutgifternas storlek". Vårdbidrag är till summan helt lika med pension/sjukbidrag. (Nedan visas hur pensionen beräknas.) För barn som bor på elevhem, vårdhem eller liknande kan ferie— vårdbidrag utgå. Det beräknas efter det antal dagar som barnet bott hemma under ett kvartal — dock minst tio dagar.

Vårdbidraget är skattepliktigt och ATP-grundande. För ensamstående pensionärer utgör hel förtidspension 95 % av basbeloppet och för nedanstående tidsperioder är pensionstill— skottsprocenten följande:

1.7.1980—30.6.1981 82 % 1.7.1981— 90 %

Basbeloppet i november 1980 var 16 100 kr. Hel pension = helt vårdbidrag var således 28 497 kr. dvs. 2 374:75 kr. per månad i november 1980.

I] Bostadsbidrag till barnfamiljer

Beloppen varierar mellan olika kommuner. Bidragen bestäms med hänsyn till bostadskostnad, familjens storlek och föräldrarnas inkomster och förmögenhet. Bostadsbidraget kan utgå till familjer med barn under 17 år, som helt eller delvis försörjes inom familjen. Det räcker att ett barn vistas i familjen minst så lång tid som motsvarar normala skolferier. Även fosterbarn kan medräknas. Om "barnet" fyllt 17 år och får förlängt barnbidrag, studiehjälp eller meddelas undervisning i särskola kan det dock anses som om barnet vore försörjt inom familjen.

El Föräldrapenning

Föräldrapenning utgår bl. a. vid tillfällig vård av barn som är sjukt eller vars ordinarie vårdare är sjuk. Barnet skall vara under 12 år. Antalet dagar är begränsat och beroende av antalet barn. Bestäm— melserna är lika för handikappade barn som för andra.

lZ Hemvårdsbidrag

De flesta landsting utbetalar efter särskild prövning hemvårdsbi— drag till dem som har utvecklingsstörda anhöriga boende hemma. Beloppen varierar, liksom reglerna för utbetalning. I vissa landsting har bidraget knutits till andra utgående omsorger. Ofta är bidraget samerdnat med hemsjukvårdsorganisationen och dess bidrags— form.

:] Barnbidrag

Överenskommelse kan träffas med föräldrarna till barn som vistas på t. ex. elevhem att de får uppbära barnbidraget och då också svara för inköp av kläder till barnet. Vissa landsting utger under ferier bidrag motsvarande barnbidraget till föräldrarna.

För handikappade som fyllt 16 år kan följande stödåtgärder vara aktuella:

Förtidspension

Den som fyllt 16 år och vars arbetsförmåga är varaktigt nedsatt med minst hälften kan få förtidspension. Beroende av hur nedsatt arbetsförmågan är kan hel, två tredjedels eller halv förtidspension beviljas. Hel förtidspension utgår med samma belopp som helt vårdbidrag. För den som harvissa inkomster av arbete kan pension sänkas till hälften eller två tredjedelar. Förtidspension beviljas av försäkringskassan och är skattepliktig.

Hemvårdsbidrag

Samma regler som för barnfamiljer.

Handikappersättning

Handikappersättning utgår för att kompensera merkostnader på grund av handikapp. Den är inte skattepliktig. Som förutsättning gäller att man i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsar— beta är beroende av hjälp av annan eller att man eljest har betydande merkostnader. Handikappersättning beviljas av försäk— ringskassan och kan utgå med 60, 45 eller 30 % av basbeloppet per ar.

:] Bostadsbidrag och bostadstillägg till förtidspensionärer

Bostadstillägg kan utgå till förtidspensionär. Bidragets storlek varierar mellan olika kommuner och är inkomstprövat. Bostadsbi— drag till förtidspensionär utges i vissa fall på förmånligare villkor än bostadstillägg. Bidragets storlek varierar mellan olika kommuner och är inkomstprövat.

Ärenden angående bostadsbidrag och bostadstillägg till förtids— pensionärer handläggs av försäkringskassa.

Bakgrundsstatis tik för pensionering

Vi harföljt riksförsäkringsverkets statistik för pensioner/sjukbidrag till utvecklingsstörda. Av tabell nedan framgår antalet beviljade pensioner/sjukbidrag 1977. De har delats upp på nybeviljade och förändrade. Med nybeviljad menas att ingen annan pensionsför—

mån finns vid pensionstillfället. Förändrade är termen för att t. ex. ett vårdbidrag avlösts av pension/sjukbidrag. Sjukbidrag är tids— begränsat men utgår med samma belopp som pension.

Tabell: nybeviljade/förändrade pensioner/sjukbidrag till utvecklings- störda år 1977.

Ålder

16(O)16(1)— 20—24 25—49 50—59 60— Summa 19

Nybeviljad 261 92 40 160 61 7 621 Förändrad 394 68 155 298 57 5 977

Summa 655 160 195 458 118 12 1 598

Beträffande de 655 ungdomar som 1977 tillerkändes förtidspen— sion fr. o. m. 16—årsmånaden på grund av psykisk utvecklingsstör— ning, fick 394 (eller ca 60 %) pensionen som en direkt fortsättning på vårdbidrag. Övriga ca 40 % fick förtidspension utan att dessför— innan ha uppburit annan pensionsförmån.

Med utgångspunkt i ovanstående uppgifter har antalet förtids- pensionerade utvecklingsstörda 16—åringar uppskattats till mellan 650—700 personer. Varje årsklass beräknas omfatta ca 800. Sannolikt är antalet pensionerade detsamma även för årskullarna upp till 21 år.

Det leder till ett antagande att mellan 80—85 % av utvecklings— störda i åldrarna 16—20 år har förtidspension.

Utan en omfattande undersökning är det inte möjligt att få fram det exakta antalet. En del utvecklingsstörda harf. ö. fått pension på grundval av annan diagnos än utvecklingsstörning. Det gäller t. ex. dem med komplicerade tilläggshandikapp.

Man kan utgå från att flera än 80—85 % av utvecklingsstörda ungdomar uppbär förtidspension. Det är t. o. m. troligt att andelen i intervallet 16—20 år är så högt som 94—95 %, vilket bestyrks av kontroller i ett par landsting. Kritiken mot rutinmässig förtidspen— sionering tycks inte sakna grund.

Överväganden och förslag

Vi vill i detta avsnitt ge synpunkter på vad vi anser vara de mest angelägna förändringarna i nuvarande ekonomiska stödformer till handikappade och/eller deras familjer och föreslå åtgärder som ytterligare bör prövas och sättas in i ett större sammanhang.

Statligt vårdbidrag

Beträffande det statliga vårdbidraget vill vi särskilt påpeka att det behövs nya regler i fråga om vårdbidrag för barn som bor i annat enskilt hem och om vårdbidrag i vissa fall när barnet visserligen inte bor hos föräldern, men där föräldern ändå gör en påtaglig vårdin— sats.

Vi har haft kontakt med anhörigvårdskommittén i dessa frågor och förutsätter att våra synpunkter beaktas av den i det fortsatta arbetet. Vi har också till anhörigvårdskommittén överlämnat vårt utredningsmaterial angående vårdbidraget.

Föräldrapenning — anhörigersättning

I dag bor ett stort antal handikappade barn i föräldrahemmet. Enligt våra förslag skall denna möjlighet beredas allt flera. Institutionslik— nande bostadsenheter skall avvecklas och samhällets stöd till handikappade barns familjer utvecklas bl.a. genom en utbyggnad av avlösningshjälp, korttidsvård och fritidsverksamhet.

l största möjliga utsträckning skall detta ske inom ramen för samhällets ordinarie stödformer. Ett återkommande problem är emellertid de åldersgränser som knyts till vissa stödformer och som utgår från icke handikappade barns behov. Det gäller t. ex. föräldrars rätt till ledighet för tillfällig vård av sjukt barn upp till 12 år. Vi ser det som positivt att den ursprungliga 10—ärsgränsen övergivits men vill påtala behovet av en ytterligare höjning när det gäller handikappade barn och ungdomar. Avlösningshjälp från socialtjänsten ersätter inte föräldrarnas insatser i den akuta situationen men är naturligtvis ett nödvändigt komplement. För— äldrarna kan dessutom behöva introducera socialtjänstens perso— nal i den speciella problematik som kan gälla beträffande det enskilda handikappade barnet. Det är inte minst angeläget då barnet är flerhandikappat eller psykotiskt. Kommunikationshinder kan i sådana fall vara ytterst besvärande och ställa stora krav på ingående kännedom om barnet för att missförstånd (som kan vara till men i vårdssituationen) skall kunna undvikas. Vi föreslår därför att anhörigvårdskommittén får i uppdrag att utreda möjligheterna för en höjd åldersgräns.

Vid utvärdering av föräldraersättningen som utförs av kommit— tén för Översynen av föräldraförsäkringen m. m. (S 1980:08) vill vi erinra om att särskild uppmärksamhet bör riktas på de behov som familjer med handikappade barn har.

Vi anser också att anhörigas rätt till ledighet och kompensation för lönebortfall vid vård av vuxna handikappade bör utredas. Våra förslag i bl. a. avsnitt 6.2 syftar till att bereda möjligheterför vuxna

handikappade att bo så självständigt som möjligt antingen enskilt elleri kollektiv bostad. Fortfarande vårdas dock många utvecklings- störda, barndomspsykotiska och flerhandikappade av anhöriga för längre eller kortare tid. Förhoppningsvis kommer dessa att få utökat stöd genom socialtjänsten och genom dagverksamhet för den handikappade.

Situationer förekommer dock då detta inte är tillfyllest. Det kan t. ex. gälla om den handikappade blir sjuk och inte kan delta i dagverksamhet och då samma behov av introduktion m. m. före— ligger som vi beskrivit ovan beträffande barnen.

Vi utgår från att anhörigvårdskommittén även utreder denna fråga och därvid beaktar möjligheten att finna lösningar som helt eller delvis kan ersätta nuvarande system med hemvårds— resp. hemsjukvårdsbidrag för vård av vuxna handikappade.

Hem vårdsbidrag

Som vi tidigare angett finns variationer mellan landstingen beträf— fande hemvårdsbidragen — deras storlek och utformning i övrigt — framför allt när det gäller ba rn. Hemvårdsbidraget är avsett att vara ett komplement till såväl ekonomiska som andra stödformer. I vissa landsting har, bl. a. efter rekommendation från landstingsför— bundet, bidraget anpassats till det ökade statliga vårdbidraget och utgår endast till familjer med mycket svårt handikappade barn, vanligtvis flerhandikappade.

Vi anser att det måste vara ett allmänt intresse att göra ekonomiska stödformer enkla, överskådliga och rättvisa över landet. Vi anser att det finns skäl för ökat ekonomiskt stöd när en mycket svårt handikappad, vanligtvis flerhandikappad, bor hemma och att detta bör kunna lösas genom en ökning av det statliga vårdbidraget. Det skulle göra det möjligt att mera rättvist än i dag kompensera för såväl merkostnader som merarbete. Detta bör enligt vår uppfattning beaktas vid kommande översyn av bestäm— melserna för statligt vårdbidrag.

Förtidspensionering

Som vi tidigare redovisat får ca 95 % av alla utvecklingsstörda och barndomspsykotiska ungdomar förtidspension/sjukbidrag redan under skoltiden utan att någon egentlig prövning av deras arbets- förmåga har skett. En bidragande orsak till ansökan om pension är landstingens möjlighet att uppbära pension/sjukbidrag när någon bor på, landstingets bekostnad. Denna administrativa orsak till ansökan om pension får självfallet inte påverka unga människors pensionering. Vi anser att den nästan rutinmässiga pensioneringen

måste brytas så att utvecklingsstörda och andra handikappade ungdomar inte pensioneras under sin gymnasieutbildning. Ett ökande antal föräldrar avstår i dag från att söka pension för sina barn. De studiestödsformer som i dag finns, liksom handikapper— sättningen, bör byggas ut eller kompletteras med en stödform som ekonomiskt ersätter merkostnader och omvårdnadsbehov för svårt handikappade ungdomar som bor hemma.

Studiestöd och ekonomisk trygghet för handikappade elever är en mycket sammansatt fråga som berör många ämbetsverk exempelvis SÖ, UHÄ, AMS, Riksförsäkringsverket, Centrala stu— diestödsnämnden. I dag finns en mängd olika regelsystem som bör samordnas förutom huvudfrågan att ge ekonomisk trygghet utan att använda pensionering. Vi föreslår regeringen att utreda behovet av ekonomiskt stöd under gymnasieutbildningen för handikappade elever och särskilt beakta de mycket svårt handikappades merkost— nader och omvårdnadsbehov framför allt när de bor hemma. Detta skall då ersätta förtidspension och skapa normala situationer för ungdomar samtidigt som möjligheter till kompensation måste ges där så behövs. Vi ser som den naturligaste lösningen en förlängning av vårdbidraget för hemmaboende mycket svårt handikappade ungdomar med oförändrat eller kanske t. o. m. ökat vårdbehov upp till 20—21 årsåldern eller så länge de går i gymnasieskolan.

Vi anser således att förtidspensionering inte bör förekomma så länge gymnasieutbildning pågår eller olika arbetsmöjligheter prö— vas för en ungdom. Först när det visat sig att han/hon inte kan få något arbete bör prövning av pensionsfrågan ske. Det kan innebära 1/2—1 år efter avslutad skolgång.

Vi har föreslagit att alla elever, som går i gymnasieskolans linjer för yrkesutbildning eller yrkesträning, obligatoriskt skall anmälas som arbetssökande vid arbetsförmedlingen (6.3). Detta bör ge ökade möjligheter till prövning av arbetsförmåga jämfört med andra samhällsmedborgare.

I avsnitt 6.3 om arbete har vi föreslagit en förlängning av KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) till 300 dagar för handikappade inom vår personkrets som söker arbete. Detta skall ses som ett alternativt ekonomiskt stöd för bl. a. de ungdomar som väntar på arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Vilande pension

Vi liksom många andra understryker behovet av möjlighet till vilande pension. I avsnittet om skyddat arbete föreslår vi att pension skall kunna vara vilande vid anställning inom Samhällsfö— retagsgruppen, dock högst i tre år. Därmed kan lön i vanlig ordning utgå till samtliga med skyddad anställning. Skulle anställningen

upphöra efter tre år och behov av förtidspension uppstå igen får detta prövas på nytt.

Vi utgår från att regler för detta kan utformas inom ramen för nuvarande lagstiftning.

Handikappersättning

Handikappersättningens roll är att kompensera för merkostnader. De olika nivåerna 30, 45 och 60 % av basbeloppet är i huvudsak knuta till merkostnader för ett handikapp. I vår personkrets ingår många personer med flerhandikapp. Vi har funnit att nuvarande regler för handikappersättning tillämpas mycket olika och att man inte beaktar de problem som uppstår när en person har mer än ett handikapp.

Vi föreslår att riksförsäkringsverket inom ramen för sin verksam- het får i uppdrag att se över tillämpningen av reglerna för handikappersättning till flerhandikappade och svårt handikappade. Den flerhandikappsberedning vi föreslagit förutsätter vi fortlöpan— de kommer att bevaka bl. a. det ekonomiska stödet till dessa personer och bistå verket vid en sådan översyn.

Habiliter/hgsersättning

Habiliteringsersättning är en stimulansersättning för deltagande i dagcenterverksamhet. Den beslutas av landstingen och utgårtill de flesta utvecklingsstörda som vistas på dagcenter. Det förekommer även att ersättningen utgår till utvecklingsstörda som arbetar utanför dagcenter, dock utan att vederbörande har så hög arbets— förmåga att han kan påräkna anställning med lönebidrag. Habilite— ringsersättningen utgår på två nivåer— 0,1 % av basbeloppet eller 0,7 % av basbeloppet — enligt rekommendation av landstingsför— bundet

Utvecklingsstörda har själva uttalat att de helst ser endast en nivå för habiliteringsersättning, för att mera poängtera dess stimulansinriktning oavsett förmåga. Vi ansluter oss till dessa tankegångar. Vi har också erfarit att landstingsförbundet har för avsikt att rekommendera landstingen en habiliteringsersättning på endast en nivå — den högre — för hel dag.

Kostnader

Vi har i detta avsnitt beskrivit behov av förändringar i olika ekonomiska stödformer utifrån vår utrednings personkrets.

Den mest angelägna förändringen anser vi vara att finna andra och mera normala formerför ekonomisk trygghet i åldern 16—21 år.

I ett sådant system måste dock finnas garantier för, att de som har svåra handikapp och därav omkostnader och omvårdnadsbehov, får tillräcklig kompensation.

l bedömningarna av våra förslag har vi kommit fram till att en förändring av den rutinmässiga pensioneringen av unga utveck— lingsstörda bör betyda minskade kostnader för samhället. Dessa medel bör, anser vi, även fortsättningsvis komma vår personkrets tillgodo i form av förbättrad service genom särskilda omsorger enligt våra förslag.

9. Stöd till invandrare med handikapp

Särskilda krav måste ställas på utformning av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer. Att vara invandrare innebär en situation som fördjupar kraven på samhällsstödets tillgänglighet. Det rör sig om en anpassning som också måste ta hänsyn till att invandrare självfallet inte utgör någon enhetlig grupp utan har sin bakgrund i mycket skiftande kulturer.

Den officiella invandrarpolitiken fick sitt uttryck i invandrarutred— ningen (1974) i målen om jämlikhet, valfrihet och samverkan. De innebär att likvärdiga levnadsvillkor skall gälla för invandrare och landets övriga befolkning. Sociala och språkliga hinder för tillgång till samhällets utbud av information, utbildning och kultur skall undanröjas. Samtidigt skall invandrarna själva kunna välja i vilken utsträckning de skall behålla och utveckla sin språkliga och kulturella identitiet och/eller anta den svenska. Vidare innebär samverkansmålet att insatser skall göras för att goda relationer upprättas mellan invandrargrupper och majoritetsbefolkningen vilket bl. a. betyder att invandrare själva måste få delta i beslut som gäller deras situation. Att förverkliga dessa mål är en viktig angelägenhet också inom samhällets omsorger för handikappa— de.

Erfarenheten av språkliga hinder är allmän och åtgärder för att undanröja dem har satts in eller planeras i många sammanhang. Utan att gå förbi sådana kommunikationssvårigheter vill vi emel— lertid här också uppmärksamma problem som kan uppstå genom människors olika kulturella bakgrund. De kan vara lika avgörande för samhällsstödets tillgänglighet.

Området är i behov av ett fortsatt forsknings— och utvecklings— arbete. Det har påpekats i många sammanhang bl. a. i skolöversty— relsens handlingsprogram för invandrarfrågor (1979). Vi vill här skapa en beredskap för att forskningsinsatser skall komma till stånd och anger bl.a. några uppgifter för metodutveckling inom personalutbildning. Kännedom om de problem som kan finnas är en första förutsättning för god service till handikappade invandrare och deras familjer och kan också medverka till att tillgängliga resurser bättre utnyttjas.

Olikheter i kulturell bakgrund

Människors kulturella bakgrund har stor betydelse för deras bedömning av sitt behov av stöd, service och vård och bestämmer också när och var hjälp iförsta hand sökes. Förväntningar på olika samhällsinsatser påverkas av den "vårdkultur" man blivit van vid.

Om man vuxit upp i ett samhälle där familjen/släkten bibehållit sin funktion som ett socialt nätverk med många uppgifter kan det kännas mycket främmande att bli delaktig av en kultur där samhället till stor del övertagit t. ex. vårdande uppgifter. Det kan förstärkas av de förväntningar som representanter för olika serviceorgan har på den som söker vård och stöd. När uppfattning— arna inte stämmer överens kan komplicerade situationer uppstå som i vissa fall också helt kan förta verkan av olika insatser.

Det är naturligtvis inte uteslutande en svårighet för invandrare. Den kan möta grupper eller enskilda ur majoritetsbefolkningen. Den svenska vård- och serviceorganisationen har dock ett innehåll som bättre svarar mot det kunskapsunderlag om handikapp och sjukdom som finns inom majoritetsbefolkningen än mot många invandrargruppers kunskaper och uppfattningar. Det har bl. a. beskrivits av socialantropologen Lisbeth Sachs i "Sjukdom — ett relativt begrepp" (Socialstyrelsen redovisar, 1980:5l.

Habiliteringsåtgärder kan komma i konflikt med olika kulturellt betingade uppfattningar. Det kan gälla kost, medicin, psykologisk och pedagogisk stimulans. Träning kan t. ex. för vissa grupper te sig som meningslösa försök att ändra något som är givet och oföränderligt. Den har heller inget värde om man sätter sin tro till en total förändring, dvs. att funktionsnedsättningar kan försvinna genom mirakel, kanske understödda av vissa rituella sedvänjor.

Nya företeelser och begrepp som inackorderingshem, service— bostad, dagcenter etc. utgör för många invandrare okända språk— liga termer men är också uttryck för synsätt som kan vara helt främmande. För vissa ligger svårigheten i att man överhuvudtaget inte anser, att den handikappade skall leva utanförfamiljen, inte ens som vuxen. För andra ter sig inackorderingshem och servicebo— städer inte tillräckligt institutionella. Hållningen till arbete och sysselsättning skiftar på samma sätt. För en del är det alldeles självklart att handikappade har en plats i produktionen, för andra ter sig det som mycket orealistiska och kanske felaktiga anspråk. Det är delvis samma varierande uppfattningar som inom majoritetsbe— folkningen och visar på att normaliserings— och integreringsprinci— per inte äger någon självklar tolkning.

Samtidigt kan olika synsätt på barnuppfostran, könsroller, famil— je— och yrkesliv föreligga. De kan medföra att flera kulturkonflikter uppstår inom en och samma familj. Psykologen Inga Gustafsson

(Läkartidningen, 1 979, 76/36) har pekat på hur invandrarbarn ofta utsätts för lojalitetskonflikter i påfrestande val mellan föräldrarnas, kamraternas och skolans normer. På samma gång kan föräldrarna uppleva sin fostrarroll starkt ifrågasatt genom ett bemötande från olika samhällsorgan som framhäver majoritetsbefolkningens mön— ster för barnuppfostran och familjeliv medan inslag i invandrarnas kultur enbart ses som brister.

För vissa invandrarkvinnor blir situationen särskilt utsatt då de genom flyttningen till Sverige tappat självklara funktioner i hem— met, mist ett naturligt kontaktnät inom släkten och fått möta en ny kvinnoroll som de bara delvis tillåts anta.

De kulturella olikheter som kortfattat berörts här har stor betydelse för innehållet i och förmedlingen av stöd och service till handikappade invandrare och deras familjer.

Grundläggande är att det finns en lyhördhet och förståelse hos dem som inom samhällets omsorg för handikappade möter invand— rare. Därutöver behövs kunskaper om olika kulturers verklighets— uppfattning. Orsaksbeskrivningar och habiliteringsåtgärder inom den för invandrarna nya kulturen måste presenteras med respekt för deras tidigare erfarenheter och på ett sätt som underlättar att informationen kan införlivas. Behandlingsmetoder som gör direkt skada eller förhindrar habilitering måste dock avvisas. Det är i sådana situationer mycket viktigt med återkommande informa- tion.

Språkliga hinder — samhällsinformationens tillgänglighet

Genom radio/TV, invandrartidningar och invandrarbyrårer har fler grupper under senare år fått tillgång till samhällsinformation på hemspråket. Biblioteken har fått statsstöd för inköp av olika slags litteratur på invandrarspråken. Statens invandarverk har i enlighet med sitt ansvar för allmän samhällsinformation tillsammans med vissa andra myndigheter framställt ett material med grundinfor— mation om det svenska samhället. Varje myndighet ansvarar dessutom själv för att informationen när invandrare (också på deras eget språk).

| ringa utsträckning har dock handikappfrågor uppmärksam— mats. Brist på översatt material föreligger. Information om sam— hällets stöd till handikappade har i den individuella situationen i bästa fall kunnat förmedlas med god effekt på svenska eller genom en kunnig tolk. Ofta har dock invandrarnas språkliga kompetens överskattats t. ex. vid den viktiga första informationen till handi— kappade barns föräldrar.

Man har ibland också förbisett att en del invandrare är analfa— beter och kompletterat informationen med skriftligt material.

Inom ramen för en undersökning med beräknad avslutning 1981 avser emellertid statens handikappråd och statens invandrarverk att bl. a. belysa önskvärda kvaliteter hos informationen till vissa handikappade invandrarbarns familjer.

Det finns få tolkar med kunskaperi handikappfrågor. Behovet har inte uppmärksammats tillräckligt i samband med att kunskapskrav nu finns för auktorisation som sjukvårdstolk.

Under senare tid har man inom olika vårdområden (t.ex. vuxenpsykiatrisk verksamhet) börjat ställa krav på tvåspråkig personal dels i det direkta behandlingsarbetet, dels för handled— ning. En kombination av språklig och kulturell kompetens utöver yrkeskunskaper är självfallet önskvärd men knappast möjlig att uppnå för alla invandrargrupper över landet. Lokala inventeringar av tillgången på tvåspråkig personal kan emellertid peka på att förutsättningar för samverkan kan finnas mellan olika vård— och serviceområden.

Hemspråksundervisning i särskolan

Det föreligger en rad studier som visar att riskerför halvspråklighet kan förebyggas på ett avgörande sätt genom hemspråksträning och —undervisning i synnerhet i förskolan och på lågstadiet. En del hävdar att all verksamhet bör bedrivas på modersmålet intill dess barnet blivit 9—10 år för att ge goda förutsättningar för en fungerande tvåspråkighet och en gynnsam identitietsutveckling.

Situationen för utvecklingsstörda och psykotiska barn och ungdomar är i dessa frågor outredd. Vissa initiativ har dock tagits för att kartlägga behoven och undersöka i vad mån forskningsre- sultat beträffande andra elever är överförbara. Det föreligger dock ett stort behov av fortsatt utvecklingsarbete.

Från 1979 gäller att undervisning i hemspråkfår anordnas med 4 tim/vecka för utvecklingsstörda elever som har minoritetsspråk som hemspråk. Därutöver kan viss studiehandledning (för andra ämnen) lämnas på hemspråket.

Problemets komplexitet kan antydas genom resultat från en undersökning inom Stockholms läns landstings omsorgsverksam— het (1979) som visade att där fanns 403 invandrarelever från 39 olika länder (med definitionen att en eller båda föräldrarna är invandrare). Enligt inventeringen hade 52 elever någon form av hemspråksundervisning — därav ett fåtal i enspråkig klass. I vissa fall önskade inte föräldrar hemspråksundervisning för sina barn, i andra fall hade det varit omöjligt att finna lärare.

Möjligheten att bilda varaktiga klasser är mycket begränsad utanför storstadsregionerna. Individuell hemspråksundervisning måste då ställas till förfogande. Ett mera utvecklat samarbete med

grundskolan kan utgöra en framkomlig väg. Det svåraste proble— met är emellertid att finna hemspråkslärare med kunskaper om utvecklingsstörning och andra handikapp. Det kan endast lösas genom specialutbildning.

Överväganden och förslag

Vi har i tidigare avsnitt lagt förslag om olika former av stöd till handikappade barn och vuxna jämte deras anhöriga. De kvalitets— krav som uppställs för sådana insatser gäller självfallet också för stöd till invandrare.

Därutöver ställs speciella krav på kulturell och språklig kompe— tens. En rad olika personalkategorier är företrädda inom verksam- het som förmedlarförsta information, föräldrautbildning, kristerapi etc. Vi finner det angeläget att behovet av kunskaper om kulturella olikheter i synsätt på handikapp och handikappades situation i första hand beaktas inom ramen för resp. personalkategoris grundutbildning.

Vi föreslår att kunskapsområdet dessutom behandlas i förekom— mande fortbildning för personal inom organisationen för samord— nad habilitering, primärvården, BB, barnklinikerna och den barn— och vuxenpsykiatriska verksamheten. Landstinget bör som huvud— man svara för sådana åtgärder.

Primärkommunen föreslås ansvara för motsvarande fortbild— ningsinsatser för personal inom socialtjänsten. Särskilt bör invan— drarkunskap beaktas i samband med den uppsökande verksamhe- ten. Det kan vara lämpligt att vid fortbildningen utveckla former för samverkan mellan huvudmännen.

Vi föreslår vidare att invandrarverket och socialstyrelsen tillsam— mans med invandrar— och handikapporganisationer framställer material för fortbildning om kulturella olikheter beträffande handi— kappfrågor.

Barnomsorgsgruppen har i sitt slutbetänkande (Barn och vuxna, SOU 1980:27) lagt förslag om åtgärder för invandrare inom föräldrautbildningen. Vi ansluter oss till dem. Beträffande komp— letterande utbildning för handikappade barns föräldrar hänvisar vi till våra förslag under 5.2 och föreslår att den anpassas efter invandrares behov på samma sätt som inom den allmänna föräldrautbildningen.

Ytterligare ansträngningar bör göras för att undanröja språkliga hinder. Den samhällsinformation som ägnas handikappade och deras anhöriga bör översättas till de vanligaste invandrarspråken, i enlighet med det informationsansvar som ligger på varje myndig— het. Socialstyrelsen bör således framställa information om vilket

stöd handikappade och deras föräldrar kan få från olika samhälls— organ i Sverige. Det är sedan önskvärt att resp. landsting och kommun kompletterar med informationsmaterial som belyser lokala förhållanden.

Det är även väsentligt att en utbyggnad av tolkverksamheten fortsätter och att tolkhjälp kan bli tillgänglig för handikappade invandrare på samma sätt som för andra. Behovet föreslås beaktas vid socialtjänstens uppsökande verksamhet. Rutiner för tolkför- medling bör belysas vid den fortbildning för olika personalkatego— rier som vi tidigare föreslagit.

De krav som av kommerskollegium anförs för auktorisation av s. k. sjukvårdstolkar bör också uppta aktuella kunskaper om olika handikapp och samhällets stödåtgärder.

Inom Stockholmsområdet har försök gjorts med s.k. kontakt- assistent eller kulturöversättare vid invandrares kontakter med hälso— och sjukvård. Kulturöversättaren ärinte enbart tolk. Han kan genom sina kunskaper om såväl invandrares ursprungskultur som den svenska kulturen förmedla förståelse för skillnader i t. ex. sjukdomsbegrepp. Resultaten från dessa försök har hittills varit gynnsamma. Vi föreslår att socialstyrelsen utvecklar modeller för liknande försök inom samhällets handikappomsorg.

Vid behov av annat enskilt hem och avlösningsfamiljer föreslås inriktningen vara att hem från invandrares eget kultur— och språkområde eftersträvas om inte särskilda skäl talar mot detta.

För övriga insatser enligt våra tidigare förslag bör gälla att språklig och kulturell bakgrund beaktas i samband med planering av den individuella situationen. Särskild introduktion kan t. ex. vara nödvändig närett invandrarbarn skall bo på korttidshem eller när en vuxen invandrare skall ha dagcenterverksamhet.

Vi föreslår vidare att hemspråksundervisningens utformning och kvalitet för handikappade invandrare blir föremål för ett fortsatt utvecklingsarbete med skolöverstyrelsen som ansvarig.

Angelägna frågeställningar som också bör tas upp av skolöver— styrelsen är bl. a. hur hemspråksundervisning skall kunna erbjudas på orter med få invandrare och hur undervisningens innehåll skall anpassas för att stödja handikappade elevers personlighetsutveck— ling.

Utan att precisera förslag vill vi också peka på betydelsen av ett ökat samarbete mellan samhällets serviceorgan, handikapp— och invandrarorganisationer för att uppnå de mål som antagits för invandrarpolitiken. Särskilt bör uppmärksammas hur behovet av tvåspråkig personal kan täckas inom olika sektorer som barnom— sorg, skola, handikappomsorg, sjukvård och socialtjänst. Underlag i form av lokala och regionala inventeringar saknas i stor utsträck- ning.

Ett medel att förändra denna situation kan vara att den årliga redovisningen som lämnas till tillsynsmyndigheterna också upptar uppgifter om olika insatser med särskild inriktning på invandrare med handikapp.

10. Forskning

Insatserna för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda är splitt— rade, otillräckliga och ej alltid funktionella. På en rad punkter har de utvecklats från traditionell vård och omhändertagande till speciella insatser för handikappade. Men osäkerhet råder om hur man skall gå vidare. Fortfarande vet vi för litet om orsaker och om den behandling, undervisning och vård som barndomspsykotiska och utvecklingsstörda behöver.

På samma sätt finns behov av större kunskap om hur man skall få dagens splittrade habiliteringsinsatser att samverka om det enskil- da barnet.

För att nå ökad kunskap om de här aktuella handikappen och om hur olika insatser bör utformas krävs omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser (FoU). I detta avsnitt redovisar vi kortfattat nuvarande forskning inom området, lägger förslag om en utveck— ling, omfattande bl.a. initiering, finansiering och utförandet av forskning samt återföring av rönen till verksamhet.

Avgränsning och problem

Handikapp har beröring med olika kunskapsområden. Den för— ståndsmässiga utvecklingen som är det karaktäristiska för många inom vår utrednings personkrets, liksom personlighetsutveck— Iingen i övrigt, beteendestörningar samt inlärning/träning och andra anpassningsåtgärder faller inom psykologins och pedagogi— kens omräden. Vissa uppkomstmekanismer, fysiska och sekundära handikapp äterverkar också på möjligheten att hantera och sam- verka med den alltmer komplicerade fysiska miljön, dvs. de tekniska förutsättningarna blir av betydelse vid utformning av miljö och hjälpmedel. Handikappets uttrycksformer får också sociala konsekvenser. Vårdorganisationens utformning kan leda till rader av problem för de individer som berörs.

Med viss förenkling kan man alltså säga att minst fyra veten- skapliga perspektiv kan anläggas på barndomspsykos, utvecklings—

störning och på habiliteringen av handikappade barn och ungdo— mar; psykologiskt—pedagogiskt, biomedicinskt, tekniskt och socialt. För att förstå, och förklara handikapp samt sätta in adekvata insatser krävs därför en aktiv forskning inom hela detta fält med inriktning på resp. handikapp, dess yttringar och därav föranlett hjälpbehov.

Forskningen inom det psykologiskt—pedagogiska området har varit inriktad mot en rad områden— t. ex. på karaktäroch utveckling av barndomspsykos och utvecklingsstörning, identitets— och per— sonlighetsutveckling samt omvårdnadsforskning, t. ex. programut— veckling och utvärdering.

Inom det biomedicinska området har man koncentrerat sig på genetiska, biokemiska och hjärnskadefaktorer som orsak till han— dikapp. Man har därvid sökt utveckla terapeutiska och förebyggan- de metoder. Två infallsvinklar inom forskningen har varit domine- rande: Studier av frekvens och orsak till tillstånd som föranleder handikapp samt upptäckt och behandlingsplanering av enskilda sjukdoms— och skadetillstånd.

Den tekniska forskningen har hittills koncentrerat sig på hjälp— medelsutveckling och anpassning av den fysiska miljön.

Den socialvetenskapliga forskningen har inriktats på sociala aspekter på handikapp och vårdutformning, t. ex. sambandet mellan vårdorganisation och samhällsutvecklingen i stort. Man har vidare studerat attityder till handikappade dels hos personer som bor nära institutioner, dels hos personal inom omsorgerna, samt utvärderat särskolans integrering i den vanliga skolan.

Organisation och finansiering

Den psykologiskt—pedagogiskt inriktade forskningsverksamheten om barndomspsykotiska och utvecklingsstörda har till övervägan— de del varit organiserad i separata projekt och finansierad av forskningsfonder. Ett litet antal tjänsterfinns som ger innehavarna vissa forskningsmöjligheter. De är dock i samtliga fall förknippade med arbetsuppgifter inom vården eller med undervisningsskyldig— het. En omfattande medverkan har också skett av psykologer under utbildning. Förutom att man härigenom fått ett icke föraktligt resurstillskott har det även inneburit en forskningsanknytning för psykologutbildningen. Därtill kommer ett aktivt deltagande från forskarnas sida i utbildning och fortbildning av personal.

Forskargrupperna har varit knutna till FUB:s stiftelse ALA i Uppsala och Stockholm, MR—projektet vid Ulleråker i Uppsala, Vipeholms sjukhus i Lund, institutionerna för praktisk pedagogik och specialpedagogik i Mölndal och Uppsala samt Ericastiftelsen i Stockholm.

Den biomedicinskt inriktade forskningen har i första hand varit knuten till ämnena pediatrik, neuropediatrik, medicinsk genetik och psykiatri och förlagd till universitetssjukhus.

År 1976 bildades i medicinska forskningsrådets regi en plane- ringsgrupp med syfte att samordna medicinska forskningsinsatser rörande utvecklingsstörning. Gruppen har bl. a. gjort en inventering av pågående forskningsprojekt samt initierat och koordinerat forskningsprogram.

Barnpsykiatrisk forskning om psykotiska barn har initierats av socialstyrelsen och pågår f. n. vid Umeå universitet.

Den tekniskt-tvärvetenskapliga forskningen administreras i huvudsak från handikappinstitutet. Institutet är centralt organ för hjälpmedelsförsörjningen i landet. I arbetet med hjälpmedel och miljöanpassning m. m. skall institutet förutom tekniska och ekono— miska avvägningar även göra sociala, psykologiska och medicinska bedömningar.

Den sociologiska forskningen har praktiskt taget uteslutande varit organiserad i projekt och knuten till Uppsala universitet. Några fasta tjänster för sociologisk forskning om barndomspsykotiska eller utvecklingsstörda finns inte.

Forskningens anknytning till ämnen och utbildningar kan sche— matiskt framställas på följande sätt:

Forskningsområde Utbildning av Tillämpning inom Beteendevetenskap: Psykologi och tilläm— Psykologer Omsorger pad psykologi Sociologer Psykiatri/klinisk Lärare psykologi Barnpsykiatri/klinisk barnpsykologi Pedagogik och prak- Speciallärare Skolan tisk pedagogik Lärare Barnhabilitering Medicin: Pediatrik Arbetsterapeuter Omsorger Neu ropediatrik Läkare Barnsjukvård Medicinsk genetik Sjukgymnaster Barnhabilitering Psykiatri Sjuksköterskor Barnhälsovård Socialmedicin Barn- ungdoms— och

vuxenpsykiatri

Teknik:

Kommunikations— Samhällsplanerare Omsorger teknik Informationsbehandl. Lärare Rehabilitering

Medicinsk teknik Tekniker Barnhabilitering Arkitektur Läkare Samhällsplanering Övrig medicinsk Bygglagstiftning

personal Hjälpmedelsutveck—

Arkitektur ling

Samhäl/svetenskap: Sociologi Sociologer Omsorger Psykologer Socialpolitik

Samhällsplanering

Socialt arbete Kuratorer Socialtjänst

Socionomer Barnhabilitering

I kartläggningsrapporten om omsorger om utvecklingsstörda (Ds S 1 97819) harvi konstaterat att forskningsaktiviteten under ett decennium varit livlig, men att en drastisk minskning väntas inom den närmaste framtiden. Flera, främst beteendevetenskapliga, forsknings- och utvecklingsprojekt kommer inom kort att avslutas. Många av de mest erfarna och kompetenta forskarna övergår också till annan verksamhet och nya projekt planeras knappast. Vid remissbehandlingen av kartläggningsrapporten uttalades också från flera håll oro över utvecklingen, omsorgerna löper risk att helt mista det stöd som ligger i forskningen.

Situationen har inte ändrat sig sedan år 1978. Inga garantier finns för forskningens framtid inom detta område. Ytterligare ett antal forskare som specialiserat sig på utvecklingsstörda har lämnat området. Vare sig tillsynsmyndigheter, forskningsråd eller universitet har tagit ellerförbereder några långsiktiga FoU—initiativ när det gäller de här aktuella handikappgrupperna.

Initiering, finansiering och organisation av sektoriell forskning i Sverige

Svensk forskningspolitik bygger på att många organ kan initiera och finansiera forskning. Däremot bör viss koncentration ske när det gäller forskningens utförande. Organisatoriskt tar sig dessa grundtankar— som konfirmerats av riksdagen — uttryck i att ett stort antal myndigheter m.fl. har ansvar för initiering och/eller finansie— ring av forskning. Däremot finns de fasta resurserna för forskning vid universitet och högskolor. Vissa avsteg från denna grundprincip har gjorts under åren varför några centrala myndigheter har egna FoU—utförande avdelningar. Vidare har ett fåtal fristående forsk— ningsinstitut inrättats.

När det gäller ansvar för sektoriell FoU—verksamhet bör man skilja mellan programansvar och finansieringsansvar. Dessa två

uppgifter kan, men behöver inte, ligga på samma organ.

Valet av organisatorisk lösning för programansvar (initiering) för FoU-verksamheten inom en sektor måste vara beroende av verksamhetens art och uppbyggnad. Man måste från fall till fall pröva om FoU—ansvaret kan läggas på en befintlig myndighet, om samråds— eller samarbetsorgan behöver inrättas på myndighets— nivå, hur återkopplingen till "fältet" och till utbildningen skall organiseras etc. Som exempel på olika lösningar kan nämnas skolöverstyrelsens ansvar för det pedagogiska utvecklingsarbetet, delegationen för social forskning (DSF) inom socialdepartemen— tets ansvarsområde samt expertgruppen för regional utrednings- verksamhet (ERU), arbetsmarknadsdepartementet.

De tre nämnda organen representerar också olika lösningar när det gäller finansieringsansvaret för resp. sektors FoU—verksamhet. Skolöverstyrelsen disponerar ett relativt stort FoU—anslag under IX. Huvudtiteln. DSF avger förslag till socialministern, som fattar beslut om anslagsfördelning. ERU slutligen disponerar vissa medel för sekretariatsändamål men har inga medelsfördelande uppgifter. ERU:s programarbete utgör däremot ett väsentligt underlag bl. a. för forskningsrådens och riksbankens jubileumsfonds bedöm— ningar av ansökningar.

När det gäller utförande av sektoriellt initierad och/eller finan— sierad FoU har riksdagen uttalat att högskolan i första hand bör komma i fråga. Fristående forskningsutförande organ — institut — bör normalt inte upprättas. Inom nägra områden finns emellertid sådana institut, t. ex. handikappinstitutet, institutet för social forskning, statens institut för byggnadsforskning och arbetslivs— centrum. I de två senare fallen kan institutsbildningen dock ses som en följd av speciella förhållanden på finansieringssidan.

En betydande del av alla sektorers FoU—medel används för projekt av utvecklingskaraktär, som bedrivs i omedelbar anslutning till den praktiska verksamheten inom sektorn. Detta verksamhets— anknutna utvecklingsarbete kan och bör utföras i anslutning till den dagliga verksamheten och inte vid universiteten eller särskilda forskningsinstitutioner.

Det sektorsanknutna FoU—arbete som har karaktär av forskning bör emellertid, som nämnts i det föregående, utföras inom högsko— lan. Som utförande organ har högskolan för närvarande vissa brister. Högskolans primära uppgifter att svara för utbildning och främst inomvetenskapligt motiverad forskning ställer delvis andra krav på personal och organisation än vad en del av den sektoriellt initierade forskningen gör. Då intressekonflikter mellan verksam— hetsgrenarna uppstår får oftast den sektorsinriktade ge vika. Riksdagsbeslutet bör emellertid innebära att högskolan successivt ges möjlighet att fullgöra även denna —formellt men inte reellt— nya

uppgift. Hithörande frågor behandlas f. n. i forskningssamverkans— kommittén.

Förslag om organisation av forskning om barn— domspsykotiska, utvecklingsstörda och habilitering

Forskningen kring de här aktuella handikappen och habiliteringen av handikappade barn kan enligt vår mening karaktäriseras som ett sektoriellt avgränsat forskningsområde. En precisering av forsk— ningsområdet kan vara — forskning som faller inom habiliterings— nämndens ansvarsområde. — Forskningsområdet avgränsas på så sätt att det sammanfaller med definierad samhällelig verksamhet med klara ansvarsförhållanden. Vi utgår därvid från målgrupperna för särskilda omsorger och samordnad habilitering, dvs. barndoms— psykotiska och utvecklingsstörda barn och vuxna samt handikap- pade barn och ungdomar. Denna forskning anknyter till olika vetenskapliga discipliner, utöver tidigare nämnda också t. ex. ekonomi, juridik, filosofi och språkvetenskap.

Med synen på denna forskning som sektoriellt avgränsat forsk— ningsområde följer att de organisatoriska frågorna kan och bör analyseras efter samma principer som gäller för annan sektoriell forskning. Problemen är i grunden generella samtidigt som de speciella villkor som gäller för särskilda omsorger och habilitering ställer särskilda krav på lösningarna.

Organisationsproblematiken innefattar fyra delmoment, som kan diskuteras var för sig, nämligen

I: initiering av forskning, identifiering av forskningsbehov, utform— ning av forskningsprogram

_ finansiering av forskningsprojekt

Il utförande av forskning _ återföring av forskningsresultat till praktisk verksamhet och till utbildning.

Avgörande för ställningstaganden under dessa delmoment blir en övergripande bedömning av möjligheterna att anpassa de allmän- na forskningspolitiska idéerna till denna sektors behov. Enligt vår bedömning är dessa förutsättningar goda. Forskningen har hittills i väsentlig utsträckning funnit organisationsformer som väl ansluter till de principer som lades fast av riksdagen våren 1979. Forsk— ningens stora vetenskapliga bredd, den trots allt begränsade omfattningen av forskningen (även vid en avsevärd utökning) och ett relativt stort antal myndigheter och organisationer med ett sektoriellt ansvar talar mot att någon från högskolan fristående forskningsorganisation behöver byggas upp. Forskningen bör

sålunda i allt väsentligt utföras inom högskolan.

Enligt vår bedömning är det på initieringssidan men också vid återföringen av forskningsresultat till praktisk verksamhet som de största bristerna finns. Förslagen i det följande inriktar sig därför särskilt på dessa frågor.

lnitiering

Som antytts i det föregående bör ansvaret för FoU—verksamheten inom en sektor nära knytas till den myndighet (motsv.) som har ansvarför verksamheten inom sektorn. Ett led i detta ansvar gäller just identifering av forskningsbehov och utformning av forsknings— pr09ram, dvs. initiering av forskning. En betydande del av den sektoriella forskningen initieras också av enskilda forskare, som av olika skäl kommit att intressera sig för ett visst problem. Ett uttalat ansvar för initieringen ställer emellertid krav på systematik och prioritering av ett helt annat slag än vad enskilda forskares spontana initiering kan motsvara.

Identifiering av forskningsbehov samt utarbetande av konkreta forskningsprogram och projekt ställer krav på kunskaper och överblick. Bl.a. kräver det kunskap om och kontakt med aktuell forskning inom och utom landet, men också överblick över verksamheten och god kännedom om dess villkor och om det praktiska arbetet på "fältet". Speciellt betydelsefulla är kunskaper- na om handikapp samt lyhördheten för vad handikappade och deras anhöriga väntar sig av forskningsinsatserna.

I fråga om forskning kring handikapp finns f.n. inte någon myndighet eller organisation som har byggt upp den kompetens som erfordras. Ansvarsfördelningen mellan skilda organ gör det inte heller självklart var en sådan tvärvetenskapligt samordnande kompetens skall byggas upp.

Enligt vår uppfattning är det angeläget att snabbt finna formerför systematisk initieringsverksamhet inom forskningen om barn— domspsykotiska, utvecklingsstörda och habilitering. Erfarenheter från andra områden talar för att enbart förekomsten av samman- ställningar och preciseringar av forskningsbehov samt mera omfat- tande forskningsprogram och projektförslag återverkar positivt såväl på forskningsvolymen som forskningens kvalitet. Före— komsten av sådana sammanställningar stimulerar forskare att ta sig an frågor inom området och förbättrar härigenom de forskningsfinansierade organens möjligheter att bedöma inkomna projektförslag.

Eftersom ansvaret för samhällets insatser för dessa handikapp— grupper som hittills kommer att vara delat mellan kommuner, landsting och staten förordar vi att en fristående programgrupp

skapas för initiering av forskning. Gruppens uppgifter har angivits i det föregående. Mot denna bakgrund kan det vara naturligt att programgruppen består av representanter för

G forskarna huvudmännen arbetsvården

personal intresseorganisationer statliga myndigheter handikappinstitutet.

DDDDDD

Antalet ledamöter kan uppgå till mellan 12 och 16, med möjlig fördelning — 1/4 forskare, 2/4 huvudmän (inkl. arbetsvården) och personal och 1/4 för intresseorganisationer, statliga myndigheter och handikappinstitutet.

Den väsentliga delen av gruppens arbete bör utföras av ett sekretariat som i sitt arbete måste bygga på omfattande och nära kontakter med alla berörda. Sekretariatet bör kunna bestå av en vetenskapligt väl meriterad huvudsekreterare med — förslagsvis — halvtidstjänstgöring åt programgruppen samt ett par forsknings— assistenter med heltidstjänstgöring. Vidare bör sekretariatet kunna kompletteras med särskild expertis från tid till annan. Man bör räkna med en fortlöpande omsättning av innehavare av forsknings— assistenttjänsterna eftersom behovet av vetenskaplig kompetens rimligen kommer att förändras över tiden. Sekretariatets storlek och resursbehov får naturligtvis omprövas successivt. Den nämnda omfattningen avser en inledande treårsperiod.

Kostnaderna för ett sekretariat av nämnt slag kan uppskattas till 0,8 Mkr. årligen. Med hänsyn till att insatserna för barndomspsy— kotiska och utvecklingsstörda är såväl landstingskommunala som primärkommunala angelägenheter bör det ankomma på rege- ringen att ta upp förhandlingar om fördelning av kostnaderna på staten och de båda andra huvudmännen.

Finansiering

Finansieringen av sektoriell forskning har lösts på olika sätt allt efter växlande behov och förutsättningar inom skilda sektorer. Ofta disponerar det organ som har verksamhetsansvar medel för FoU insatser. Härigenom blir förutsättningarna större för en realistisk avvägning mellan FoU och andra insatser.

Ansvaret för habilitering av handikappade barn samt insatser åt barndomspsykotiska och utvecklingsstörda ligger till stor del på landstingen. Men stat och kommuner delar detta ansvar särskilt vad gäller undervisning och arbetsvård. En jämförelse med sjukvår-

den, för vilken en liknande ansvarsfördelning gäller, skulle tala för att denna forskning finansierades av statliga organ. Tänkbara finansiärer är därvid forskningsråden, särskilt de medicinska och hu manistisk-samhällsvetenskapliga forskningsråden, styrelsen för teknisk utveckling (STU), delegationen för social forskning, allmän- na arvsfonden och skolöverstyrelsen. Vi räknar med att dessa och andra organ, bl.a. vissa stiftelser, kommer att finansiera projekt som kan bli en följd av den föreslagna programgruppens aktivite— ter.

I övervägandena om hur forskningen skall finansieras har det också framstått som rimligt att ett delansvar läggs på huvudmän— nen. Forskning kring den egna verksamheten, främst i form av utvärdering och återföring, bör i avsevärd omfattning kunna finansieras av huvudmännen var för sig för resp. verksamhetsom- råde. För områden därflera huvudmän samarbetar bör gemensam finanisering åstadkommas.

Utförandenivå

Vi har inledningsvis konstaterat att den här aktuella forskningen berör en rad discipliner i första hand inom beteendevetenskapliga, medicinska, tekniska och socialvetenskapliga områdena. Flera program torde kräva genuint tvärvetenskapliga insatser. Samtidigt bör understrykas giltigheten och behovet av kontakter med forsk— ningen inom enskilda discipliner. Tvärvetenskap får inte utvecklas till ett självändamål eller en patentlösning.

I det följande diskuteras hur resurserna för denna forskning, i första hand personresurser/forskare, kan utvecklas och organise- ras. Vi utgår därvid från att forskningen huvudsakligen utförs inom högskolans ram och att huvuddelen av forskningsresurserna tillförs i form av projektanslag.

F. n. finns inga tjänster specialdestinerade för forskning inom det här aktuella området-vare sig på högskolans "reguljära stat" elleri form av särskilda forskartjänster inrättade av forskningsråden. De forskare som är engagerade t. ex. inom omsorgsområdet innehar allmänt formulerade tjänster inom högskolan — pediatrik, psykologi, sociologi etc. — i vilka forskningen om utvecklingsstörda inte är en skyldighet utan i bästa fall en möjlighet. Merparten av tjänsterna har emellertid varit s.k. projekttjänster med kortsiktig finansie— ring.

Avsaknaden av särskilda tjänster liksom den normala kortfristig- heten i projektbaserad forskning har haft en hämmande verkan på utvecklingen av forskningen med bl. a. låg rekrytering av forskare. Detta ärinte unikt men svårigheterna torde bli större på områden som är utpräglat multidisciplinära och svåra att avgränsa.

En utbyggd forskning inom det här aktuella området måste för det första utgå från och utvecklas kring de personer som på kort sikt kan engageras. Det mest aktuella problemet är att förhindra att nu verksamma forskare lämnar fältet på grund av bristande ekono— miska och organisatoriska förutsättningar för forskningen. Det innebär att forskningen, åtminstone på kort sikt, får den profil som bestäms av tillgången på forskare.

De typer av tjänster man kan räkna med inom en utbyggd forskning om barndomspsykotiska, utvecklingsstörda samt habili— tering är:

1 tjänster inom högskolan/undervisningssjukhusen 2 av forskningsråd eller andra externa forskningsfinansiärer inrät- tade särskilda forskartjänster 3 tjänster inom projekt.

Tjänsterförforskning om handikappade inom högskolans ordinarie tjänteorganisation framstår knappast som ett huvudalternativ. Man kan ifrågasätta dels i vilken utsträckning problemdefinierade tjänster bör föras in i högskolans i huvudsak disciplinbaserade organisation, dels om sådana tjänster överhuvudtaget ger garan- tier för att forskning med viss önskad inriktning kommer till stånd. Vidare kan man utgå från att detta är resurser som är relativt svåra att få fram i den budgetprocess som styr tilldelningen av resurser till högskolan. Däremot är det angeläget att i ökad utsträckning kunna utnyttja innehavare av allmänt formulerade tjänster i en utbyggd forskning om barndomspsykotiska, utvecklingsstörda och habilitering av handikappade barn och ungdomar. Detta kan ske främst genom en ökning av projektanslagen för denna forskning.

Forskningsråden har under lång tid använts. k. särskilda forska r— tjänster och andra arvodesbefattningar med längre förordnanden som ett instrument för att stimulera forskning inom angelägna områden. Dessa tjänster har dels inneburit en högre grad av stabilitet och kontinuitet i forskningen, dels fungerat som rena rekryteringstjänster, ibland inom forskningsområden som inte finns representerade i högskolans organisation. I flera fall har inrättandet av särskilda forska rtjänster lett till att innehavaren gått över till en vanlig högskoletjänst och bildat kärnan för fortsatta forskningsinsatser inom högskolans ram. En fruktbar framkomst- väg vore därför att söka förmå forskningsråden att utlysa forskar— tjänster inom områdena särskilda omsorger och habilitering av barn. Till dessa tjänster bör sedan knytas projektanslag så att tillräckligt stora forskargrupper kan etableras.

Även framgent bör man räkna med att forskningen inom dessa områden kommer att erhålla merparten av sina resurser i form av projektanslag. För att denna typ av forskningssatsning skall ge god

utdelning bör dock finnas möjlighet att knyta projektanslag till forskare/projektledare som har fastare anknytning till högsko— lan/undervisningssjukhusen. l ökad utsträckning bör också inne— havare av mer allmänt inriktade tjänster kunna mobiliseras till denna forskning.

Det tvärvetenskapliga synsättet har giltighet, som vi tidigare uttalat, både för särskilda omsorger och för habilitering av handi— kappade barn. Speciellt inom habiliteringen står vi nu inför nya och svåra uppgifter att få olika discipliner att samverka om insatserna för handikappade barn. Utifrån detta perspektiv framstår forsk- ningsinsatserna särskilt angelägna. Dessa borde på ett avgörande sätt kunna driva på utvecklingen inom detta nya verksamhetsom— råde. Det är därför nödvändigt att den samordnade habiliteringen snarast möjligt ges förutsättningar för att bygga upp sin del inom forskningsorganisationen. Här finns i motsats till situationen för utvecklingsstörda knappast någon tradition att falla tillbaka på. Därför finns motiv för speciella insatser med bl. a. särskilt perso— naltillskott. Vi finner då att en professur i handikappfrågor med tvärvetenskaplig inriktning bäst skulle främja en sådan utveckling. Innehavaren av en sådan tjänst skulle enligt vår mening ha en god vetenskaplig meritering från någon eller några av de tidigare angivna forskningsdisciplinerna — beteendevetenskap, medicin, samhällsvetenskap eller teknik. Nödvändigt är också att de veten— skapliga meriterna kombineras med föredömlig administrativ kap— acitet samt, vilket är självklart, insikt i och motivering för tvärve- tenskaplig inriktning av forskningen. Anknytning av tjänsten till den i det föregående föreslagna programgruppen är också naturlig.

Den projektfinansierade forskningen brister ofta i kontinuitet och stabilitet men är samtidigt relativt flexibel vad gäller inriktning etc. En programskrivning bör kunna komma till stånd på initiativ av den fristående programgrupp som ovan föreslagits. Resurser för denna projektfinansierade forskning förutsätts utgå från de nu existeran- de finansiärerna på området.

Den ökade samordningen av forskningen på policy— och finan— sieringsnivå som vi föreslår kräver en motsvarighet på utförande— nivå. Även en utbyggd forskning kommer att ha en relativt blygsam volym och forskarna kommer att vara placerade geografiskt och ämnesmässigt åtskilda. Vi har avvisat tanken på ett institut för detta forskningsområde men finner det angeläget att man under— söker möjligheterna att öka kontakten forskarna emellan. Skälen härför är både vetenskapliga och policybetingade. Ett antal relativt isolerade forskare kan sannolikt inte fungera särskilt väl i sin vetenskapliga verksamhet och framför allt kommer deras möjlig— heter att påverka bl. a. anslagsgivning att vara begränsade. Om en samlad programskrivning för denna forskning kommer till stånd

skulle forskarna inom programmet kunna utgöra ett slags "infor— mellt institut" eller "seminarium". Exempel finns inom andra uttalat multidisciplinära områden: massmediaforskning och (pla— nerat) alkoholforskning.

Genom en så informell organisation blir det möjligt att knyta samman olika discipliner kring specifika problemområden men att samtidigt behålla anknytningen till de enskilda ämnena. Vidare kan man därigenom mobilisera existerande resurser och hålla nere kraven på nettotillskott. Denna ansats ger också bättre möjligheter att skapa förståelse för verksamhetens berättigande, vilket i sin tur ger argument för anspråk på nya resurser.

Återföring av forskningsresultat till praktisk verksamhet och utbildning

Vi har tidigare påtalat att initieringen av forskningen om handikap— pade uppvisar påtagliga begränsningar. Detta återverkar självfallet på forskningens genomförande. I sin tur leder det också till att personal m.fl. känner sig få tillgång till en obetydlig del av forskningsresultaten. Äterföringen av forskningsresultat till olika intressenter är givetvis angelägen och kan ske genom:

IZI dokumentation IZI undervisning IZI tillämpning och handledning.

Dokumentation av forskningsresultat sker huvudsakligen iform av rapporter. Framställningen av dessa kräverfinansiering men också personella insatser för redigering, framställning och distribution.

Begränsade medel för forskningsprojekt leder lätt till att just dokumentation blir lidande. Endera begränsas rapporterna så långt möjligt eller också tvingas forskaren själv att t. ex. svara för redigering. Med samma syfte händer det ofta att rapporterna ges en alltför begränsad spridning.

Vi vill därför påtala nödvändigheten av att också det sista ledet i forskningen, återföringen till praktisk verksamhet, beaktas vid finansieringen av forskningen.

Vid redigeringen av forskningsrapporter uppkommer svårigheter att bestämma till vilken målgrupp rapporten skall vända sig. Ofta är det önskvärt med dokumentation riktad såväl till vetenskapliga kretsar som till intressenter utanför. Detta gäller i synnerhet sektoriell forskning där många betydelsefulla avnämare är främ— mande för vetenskaplig terminologi. lbland kan det bli nödvändigt att rapporten skrivs i två ellerflera versioner med vetenskapligt och allmänt språkbruk.

Detta kan kräva medverkan från annan person än forskaren. Vi

föreslår därför att anvisade medel också skall medge redaktionell bearbetning av vetenskapligt inriktade forskningsrapporter med sikte på vilka intressenterna till forskningsprojektet är.

Vi vill också peka på att även framställning av rapporterna med bl. a. maskinskrivning, kopiering, tryckning, distribution etc. förut- sätter ekonomisk täckning.

Ytterst bör huvudtillsynsmyndigheterna genom sin rådgivande funktion känna ansvar för att ta initiativ till att forskning dokumen- teras och sprids i erforderlig omfattning.

En viktig väg att föra ut forskningsresultat till praktisk verksam— het är via utbildningsinsatser för personal och föräldrar. I vissa forskartjänster ingår undervisningsskyldighet men även vid sidan av ordinarie forskaruppgifter förekommer omfattande undervis— ning. Denna form för återföring av nya forskningsresultat ger både ny erfarenhet till den praktiska verksamheten samtidigt som den i sin tur skapar förutsättningar för att ytterligare föra forskningen framåt. Det är viktigt att forskare med klinisk inriktning och sådana som forskar om vård och träning kontinuerligt stämmer av sin forskning och för ut aktuella resultat och konsekvenser till grund- utbildning, fortbildning och vidareutbildning. Detta förutsätter integration mellan forskning och undervisning på olika nivåer och för olika verksamhetskategorier.

Medverkan i tillämpningen av forskningsresultaten - efter kritisk utvärdering och försöksverksamhet med positivt utfall — är forsk— ningens praktiska slutmål. Detta torde i större eller mindre utsträckning vara tillämpligt på alla forskningsområden vad gäller barndomspsykotiska och utvecklingstörda och habilitering av handikappade barn.

Forskningen bör i sin tillämpning ge förutsättningar för ökad förStåelse om handikappades situation samtidigt som metodiken för stöd och hjälp till dem utvecklas. Forskningen får därigenom inte bara betydelse för handikappade själva, deras anhöriga och peso— nal utan bör få effekter som är märkbara inom många områden i samhället.

11. Personalutbildning

I följande avsnitt kommer vi i första hand att behandla utbildning av personal som arbetar närmast handikappade. Tyngdpunkten läggs på värdpersonals utbildningssituation. Det gör vi främst av två skäl: denna yrkresgrupp utgör den största andelen av personal t. ex. inom omsorgerna för utvecklingsstörda. Den omfattar samtidigt så många utan utbildning att situationen är alarmerande.

Dessutom konstaterar vi att utbildningen för många personal— grupper inte motsvarar de krav som i dag ställs på dem. För att få den kvalitet på insatserna som vi föreslagit i andra delar av vårt betänkande måste man överväga betydande satsningar inom utbildningsområdet.

Angelägna utbildningsbehov föreligger naturligtvis också bland personalgrupper som inte berörs i detta kapitel men som är verksamma inom samhällets handikappomsorg. Bland dem kan t. ex. nämnas fritidspersonal.

Inledningsvis vill vi peka på några mera övergripande utbild— nings— och informationsfrågor som har ett nära samband med alla åtgärder för människor med handikapp, även med personalutbild— ningens kvantitet och kvalitet:

Om rätten till full delaktighet och jämlikhet i samhället skall kunna förverkligas för handikappade, krävs att alla medborgare får insikt i vad ett handikapp kan innebära. Innebörden i begreppen handikapp, integrering och normalisering måste klargöras och ges en större spridning än vad som nu sker.

Det är särskilt väsentligt under perioder av ekonomisk åtstram— ning då osäkra attityder kan leda till att grundläggande och självklara behov hos handikappade betraktas som uttryck för dyra överkrav på samhället. Vi vill därför understryka behovet av ett ökat samhällsansvar för en allmän kunskapsförmedling om handikap- pades livssituation. Skolan spelar därvid en viktig roll för att enligt läroplanen ge eleverna insikt om handikappades villkor.

Utöver en information till alla medborgare måste handikappkun- skap också föras in i basutbildningen för yrkeskategorier som i sitt arbete berörs av handikappades situation. Det är en förutsättning

för att samhällsservice skall vara tillgänglig för alla. Detta har vi betonat bl. a. i yttrande över betänkandet SOU 1978:50 Ny vårdutbildning.

Goda initiativ har under senare år tagits i en sådan riktning. Mycket återstår dock att göra, inte minst för att i större utsträck— ning utnyttja handikappades sakkunskap. Det är viktigt att poäng— tera att behovet av handikappkunskap inte är begränsat till utbildningar med vård- och undervisningsanknytning. Det finns i lika hög grad inom sådana som syftar till verksamhet på t. ex. tekniska och ekonomiska områden. Med det grundläggande ansvar för alla handikappade som enligt socialtjänstlagen åvilar kommu— nen är behovet inte minst märkbart inom kommunal förvaltning.

Några yrkesgrupper — probleminventering

Som tidigare angivits begränsar vi oss i huvudsak till närpersona— lens utbildningssituation, dvs. i första hand till utbildningen för vårdpersonal, lärare och dagcenterpersonal.

Vårdpersonal

Med vårdpersonal avses här i huvudsak vårdbiträden, vårdare och skötare i olika bostadsformer för utvecklingsstörda barn och vuxna.

För dessa personalgrupper finns följande utbildningar inom landstingens vårdskolor:

Grundkurs för vård av psykiskt utvecklingsstörda Tid: 1 termin

Komp/etteringskurs för barnanstaltsvärd Tid: 6 veckor

Päbyggnadskurs för omsorger om psykiskt utvecklings— störda - PPU

Tid: 1 termin

Päbyggnadskurs för arbete bland barn och ungdom med särskilda behov Tid: 1 termin

Kursen skall ge grundläggande kunskaper för arbete med psykiskt utvecklingsstörda och utgör bas för fortsatta studier inom påbyggnadsutbildningen. Behörig är den som har grund- skolekompetens, minst tre månaders praktik samt fyllt 18 år.

Kursen syftar till att ge vissa teoretiska kunskaper om barns utveckling. Den ger behörighet för vidare studier inom påbygg- nadsutbildningen. Den riktar sig till personal med lång erfarenhet (minst tre års anställning) som ej genomgått grundkurs.

Kursen skall i förhållande till grundkurs ge fördjupade kunskaper för arbete med utvecklingsstörda. Den kallades tidigare APY, anstaltspedagogisk yrkeskurs. För inträde krävs grundkurs samt 1 års arbete på vårdinrättning alternativt kompletteringskurs. Efter utbildningen är man behörig till tjänst som vårdare.

Jfr. närmast föregående. Innehållet är dock mera allmänt handi— kappinriktat. Kursen drivs på ett begränsat antal utbildnings- orter.

Vård/m/en, grenen för barna- och ungdomsvård Tid: 2 år

Vård/m/en, grenen för psykiatrisk vård Tid: 2 år

Värd/ihjen, grenen för psykiatrisk vård — varianten för psykiskt

Utbildningen är en praktisk och teoretisk förberedelse för verksamhet inom olika typer av institutioner för barna— och ungdomsvård (även för psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar).

Utbildning av skötare för psykiatrisk sjukvård. Denna kategori är också behörig till skötartjänster på specialsjukhus, vårdhem och behandlingshem. Personal med denna utbildning kan även inneha vårdartjänster inom omsorgsverksamheten. (Utbild— ningen kan också förekomma i form av specialkurs om två eller tre terminer beroende på tidigare yrkeserfarenhet).

Jfr. närmast föregående. Denna "variant" har på grund av ett otillräckligt antal sökande bara kommit till stånd på ett fåtal platser i landet trots att flera landsting haft den med i sin

utvecklingsstörda planering. Tid: 2 år

_E—

Det kan alltså konstateras att den mest omsorgsinriktade utbild— ningen (1 termin grundkurs + 1 termin påbyggnadskurs, PPU) är kortast. Den korta utbildningstiden skall dessutom omfatta både teori och praktik. Av flera skäl har den praktiska undervisningen erbjudit särskilda problem. Handledarrollen hart. ex. ansetts som betungande av den personal som fått ta emot elever. Det har ibland också varit svårt att skapa en helhet av det teoretiska och praktiska innehållet. Lokala försök med utvidgat stöd till handledarna och en strukturerad uppläggning av praktikperioder har emellertid varit positiva och pekat på utvecklingsmöjligheter.

Den teoretiska undervisningen har under senare år förändrats genom att ett förut mycket barncentrerat innehåll numera även berör vuxnas situation. Genom sin breda uppläggning kan läropla— nen anpassas till förändringar inom omsorgsverksamheten, något som emellertid kan hindras av andra orsaker som t. ex. att lärarnas huvudsakliga utbildnings- och yrkeslivserfarenheter är sjukvårds- inriktade. Det kan ofta vara märkbart när det gäller att belysa situationen och habiIiteringsmöjligheterna för utvecklingsstörda med tillkommande handikapp.

Den ansats till en förbättrad utbildning som läroplansrevide— ringen 1978 innebar, kom tillstånd sedan skolöverstyrelsen ej fått gehör för önskemål om en förlängning av den sammanlagda tiden för grund- och påbyggnadskurs till 1 1/2 är. Det utgör ett ställningstagande som påtagligt skiljer sig från ett allmänt utbild- ningsmål om tvååriga gymnasiala basutbildningar.

Den mest omsorgsinriktade utbildningen (PPU) meriterar inte till den vidareutbildning inom området som hittills bestått av en föreståndareutbildning omfattande tio veckor. Det skall ses mot

bakgrund av att den står öppen för en rad andra yrkeskategorier t. ex. skötare i psykiatrisk vård, barnavårdslärare, förskollärare, sjuksköterska och ålderdomshemsföreståndare. Krav på förkun— skaper om psykiskt utvecklingsstörda består endast i att man skall ha tjänstgjort minst sex månader inom undervisning eller vård av utvecklingsstörda.

Utbildningssystemets konstruktion framkallar härigenom en personalavgång, den inom omsorgsverksamheten anställda perso— nalen söker sig till utbildningar som visserligen kan leda till fortsatt arbete med utbildningsstörda men som genom sina vidareutbild— ningsmöjligheter ofta gör andra områden mera attraktiva. (Jfr. tabell.)

Tabell: Jämförelser mellan utbildningsvägar för vårdpersonal inom olika verksamhetsgre-

nar

Gymnasieskolan Personalkategori

Sjukvårdsbiträde Vårdbiträde

Vårdare/ Värdarinna

___—_..—

Undersköterska/ skötare Mentalskötare

Högsko/eutbi/dning Sjuksköterska/skötare Klinikföreståndare

Lärare/fortbildare läkare

Omsorger om utveck— Hälso— och sjukvård lingsstörda

Psykiatrisk vård

Grundkurs eller kompletteringskurs

Utbildning till vård— biträde, 20 eller 10

Utb. av skötare Gymna— sieskolans vårdlinje,

veckor gren för psykiatrisk vård PPU Utbildning till under- Gymnasieskolans sköterska/skötare vårdlinje, grenen för (40 veckor) barna- och ungdoms— vård (2 år)

Gymnasieskolans vårdlinje, grenen för hälso— och sjukvård (2 år)

Avkortad studiegång till sjuksköterska/sjukskö— tare

Wdareutbi/dning inom olika specialiteter Administrativ utbildning Lärarutbildning Avkortad läkarutbildning

En positiv förändring kan emellertid förväntas om sociala service— linjen inom högskolan förverkligas. Inom ramen för 80 poäng planeras en arbetsledarutbildning (som ersätter den tidigare nämn— da föreståndarutbildningen). Ett innehåll som bl. a. tar hänsyn till omsorgsverksamhetens utveckling från stora institutioner till små, självständiga bostadsenheter förberedes. Denna utbildning blir dock meningsfull först om dess grundutbildning på gymnasienivå får en snar och gedigen kvantitativ och kvalitativ förbättring och om de gymnasiala specialkurserna berättigar till inträde. Den förutsät— ter också lärare som har teoretiska och praktiska kunskaper från verksamhet för handikappade.

Den allvarligaste uppmaningen till kraftfulla åtgärder beträffande vårdpersonalens utbildningssituation är emellertid den mycket låga utbildningsnivån även i förhållande till befintliga utbildnings- möjligheter. Utbildningskapaciteten är dessutom så liten att anta- let personal som genomgår grundutbildning i många län är betydligt mindre än antalet nyanställd outbildad personal.

För att belysa det redovisas här resultat från tre undersök— ningar:

1) Inventering av utbildningsnivån hos vårdpersonal vid vårdhem och Specialsjukhus baserad på uppgifter från 167 inrättningar. Inventeringen omfattar 10 409 personer. (Socialstyrelsen, Dnr LÅ 2:81—382/79, 1979). 2) En statistisk inventering av vård— och terapipersonalens utbild— ning i Göteborgs- och Bohus län. Sammanställningen bygger på uppgifter om 1 000 personer. (Kjell Andersson — Gunvor Strandberg, 1978). 3) Enkät till samtliga inrättningar i AB—län i syfte att få en uppfattning om vårdpersonalens faktiska grundutbildning. To— talt finns redovisat grundutbildningsnivån för 1 204 personer. (Ove Rören, 1979).

Den ettåriga utbildningen (grundkurs + påbyggnadsutbildning, PPU) som ger behörighet för tjänst som vårdare har använts som ett mått för lägsta godtagbara utbildningsnivå. Det baseras på att arbetsuppgifterna för vårdare och vårdbiträden oftast inte går att skilja åt i praktiken. I en strävan att höja utbildningsnivån har en del landsting därför fattat principbeslut om att alla nyinrättade tjänster skall vara vårdartjänster och att nu inrättade vårdbiträdestjänster skall omvandlas till vårdartjänster i den takt detär möjligt. Många andra landsting har i sina 3. k. 5—årsplaner uttalat en vilja att verka i samma riktning.

Den personal som har ettårig utbildning enligt ovan betecknas i följande redovisning som utbildad. Delvis utbildad innebär kortare utbildning som enbart grund- eller kompletteringskurs.

Personalens utbildningsnivå vid vårdhem och specialsjukhus enligt

7. Socialstyrelsens inventering — 7979

Samtliga vårdhem och specialsjukhus (10 409 personer ingick i undersökningen).

22 % utbildade

/

utbildade 23 % delvis utbildade

2. Göteborgsundersökningen —- 7978

Samtliga vårdhem inom Göteborgs— och Bohuslän (598 personer

ingick i undrsökningen) 17 % utbildade

13 % delvis )

utbildade utbildade

3. Stockho/msundersökningen — 7979

Samtliga vårdhem inom AB—län (654 personer ingick i undersök-

ningen) 28 % XX utbildade

26 % delvis utbildade

utbildade

Som framgår ger de tre inventeringarna ett entydigt resultat: Ca 55 % av all personal vid landets vårdhem och specialsjukhus saknar utbildning för sitt arbete. Drygt 20% kan anses vara adekvat utbildade (ppu—utbildning), medan drygt 20 % enbart har 1 termins utbildning, dvs. grundkurs.

Resultaten från Stockholms- och Göteborgsundersökningen visar liksom socialstyrelsens inventering geografiska skillnader. Skillnaderföreliggerockså mellan olika typer av inrättningar. Det är proportionellt fler utbildade vid inrättningar för barn än vid inrätt— ningarför vuxna samt relativt fler utbildade vid landstingens än vid enskilda institutioner.

Ett mera begränsat material ur Stockholms— och Göteborgsun— dersökningen visar att personal på elevhem och inackorderings— hem i större utsträckning än personal på vårdhem har adekvat utbildning. Men många med arbete inom dessa bostadsformer saknar omsorgsutbildning.

Det förekommer en allt tydligare övergång av utbildad personal från vårdhemmen till elev-/inackorderingshem och dagcenter. Under ett vårdhems avvecklingsprocess kan detta erbjuda speciel— la problem och föranleda behov av utökat stöd till vårdhemsper- sonalen. (Se kapitel 5 resp. 6.)

Det finns anledning att också kommentera förhållandet mellan personaltäthet och personalens utbildningsnivå. Det har ofta

framförts att en högre andel utbildad personal kompenserar en lägre personaltäthet inom ett landstings omsorgsverksamhet. Sådan kompensation tycks dock inte förekomma. Det är snarare så att landsting med låg pesonaltäthet också redovisar en låg utbildningsnivå hos personalen. Det bör också framhållas att en väl utbildad personal inte kan ersätta eller kompensera en för låg personaltäthet. Tillräckligt med personal är en av förutsättningarna för goda omsorger.

Lärare

Totalt finns ca 3 000 lärartjänster i särskolans olika skolformer inkl. specialundervisning. Skolöverstyrelsens prognos (1980—84) visar på en relativt oförändrad nivå av antalet tjänster utom beträffande talpedagoger och lärare i specialundervisning -—för undervisning av syn- och hörselskadade — för vilka anges en viss ökning. Beträf- fande speciallärartjänster utanför särskolans organisation finns ingen samlad statistik.

SÖ har på vår begäran utarbetat en sammanställning över heltidsanställda lärare i särskola och deras behörighet läsåret 1979/80. Då fanns totalt 2 544 heltidsanställda lärare, av vilka 157 helt saknade lärarutbildning och 490 var utan behörig lärarutbildning. l jämförelser med vårdpersonalens utbildnings— situation är fördelningen positiv.

Riksdagen beslöt 76/77 att inrätta en påbyggnadslinje för utbildning av speciallärare från 77—07—01. Den omfattar läsåret 80/81 ca 1 500 platser. Linjen är uppledad i tre grenar. Inom vissa grenar anordnas alternativa utbildningar.

Utbildningen syftar till att ge förutsättningar för dels en kritisk och konstruktiv granskning av människors livsvillkor i samhället, dels en anpassning av arbetsformer och arbetssätt bl.a. med hänsyn till den enskilde elevens utveckling och mognad. Särskild vikt skall läggas vid individens utveckling till självständighet. Utbildningen skall också ge kunskaper om och träning i de speciella metoder som behövs för att få kontakt med och utveckla personer med fysiska, psykiska och språkliga funktionshinder.

Utbildningsplan för speciallärarutbildningen skall kompletteras med lokala Utbildningsplaner beslutade av linjenämnderna. Det har emellertid visat sig svårt att med utgångspunkt från den mycket allmänt hållna centrala utbildningsplanen göra lokala konkreta planer.

1974 års lärarutbildning (LUT) har avlämnat betänkandet (SOU 1978:86) Lärare för skola i utveckling. Där behandlas också speciaIlärarutbildningen. Förslaget har kritiserats av såväl handi- kapporganisationerna som UHÄ främst därför att behovet av

fördjupningsutbildning inte är tillgodosett och att man inte tagit hänsyn till de nya lärarkategorier som tillkommer.

I regeringens proposition 1980/81:20, Besparingar inom stats— verksamheten, görs vissa inskränkningar i speciallärarutbildningen. De ligger delvis i linje med LUT:s förslag. Utbildningsdepartemen- tet har för avsikt att under 1981 i en proposition om vissa lärarutbildningsåtgärder framlägga förslag som i vissa stycken också bygger på tankegångar i samma utrednings betänkande.

Elevassistenter

Många elever i särskolan, främst inom träningsskolan och yrkes— skolans verksamhetsträning, behöver kontinuerlig assistans för att kunna följa undervisningen och fungera i skolsituationen. Behovet är i första hand kopplat till olika tilläggshandikapp.

Landstingen har på olika sätt löst assistansfrägan genom särskil— da tjänster, genom praktiktjänstgöring, kortare projektanställ— ningar eller beredskapsarbeten. Ht 1979 var drygt hälften av alla elevassistenter i särskolan praktikanter eller beredskapsarbetare. Landstingen har i allt större utsträckning inrättat särskilda tjänster dels därför att man funnit det nödvändigt med kontinuitet och utbildning hos personalen, dels på grund av att praktikkravet till förskollärarutbildning och annan utbildning upphört och antalet beredskapsarbeten minskat.

Utbildningssituationen för de fast anställda elevassistenterna är relativt god. I stor utsträckning har de grundkurs och/eller PPU dvs. är delvis utbildade eller utbildade. Orsaken till detta torde vara att tjänsterna är attraktiva med helgfri tjänstgöring och ofta 6—timmars arbetsdag. Elevassistenter kan numera också få fortbildning genom deltagande i särskolans studiedagar.

Elevassistans förekommer också i grundskolan, bl. a. för rörelse— hindrade elever och för psykotiska barn. Lokala skolstyrelser har, i samarbete med AMS, anordnat kurser för elevassistenter för fysiskt handikappade barn. I vissa landsting har den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) anordnat utbildning för de assistenter som arbetar med psykotiska barn och svarar också för fortlöpande handledning.

Dagcen terpersona/

Några enhetliga behörighetskrav finns inte för personal vid dag— center. Utbildningsbakgrunden uppvisar stora variationer både inom och mellan olika dagcenter.

Det kan emellertid konstateras att utbildningsnivån generellt sett är högre på dagcenter än på vårdhem och inackorderingshem.

Många gånger söker sig personal med arbete på t. ex. vårdhem efter utbildning till dagcenter som harfördelen att man där arbetar på dagtid/vardagar.

Någon särskild dagcenterutbildning finns inte. Socialstyrelsen har dock tidigare i många år arrangerat kortare kurser för arbets— ledande personal vid dagcenter. Denna kursverksamhet upphörde 1975 då det inte bedömdes vara en uppgift för tillsynsmyndighe— ten.

Dagcenterverksamhetens syfte är att ge handikappade sä nor— mala livsvillkor som möjligt. Det innebär t. ex. att ge erfarenheter av samhällsservice, arbetsmiljöer, kulturaktiviteter och andra fritids- utbud. En utveckling av dagcenterverksamheten till ett ökat deltagande i samhällslivet ställer ytterligare krav på personalen. Utbildningssituationen kan därför inte betraktas som tillfredsstäl— lande.

Introduktion och fortbildning

Ett viktigt inslag i verksamheten är introduktion för nyanställd persona/. I en inventering utförd av socialstyrelsen 1979 framgick att man inom omsorgsverksamheten visserligen uppmärksammat behovet av introduktion men att former och innehåll fortfarande har försökskaraktär med stor variation mellan olika landsting.

På vissa håll ges introduktion för alla kategorier nyanställd personal, på andra håll begränsas insatsen till ny ordinarie personal. I den mån vikarier erhåller systematisk introduktion sker detta vanligtvis på den lokala arbetsplatsen efter systemet att "gå bredvid" annan personal och/eller genom informationsförmedling enligt fastställda formulär (checklistor). Ofta förekommer en sär- skild introduktion i samband med att ny verksamhet startas varvid hela den aktuella personalgruppen samlas för koncentrerad genomgång av kommande arbetsuppgifter.

Vi har funnit att behov föreligger av samtliga former av introduk— tion och att kvaliteten skulle kunna höjas. Möjligheten att t. ex. utbyta erfarenheter mellan landstingen förefaller inte tillräckligt utnyttjad.

Behov av ny kunskap tillkommer ständigt allteftersom en verk— samhet förändras. Fortbildning utgör därför ett betydelsefullt inslag i personalutbildning. Den kan också aktivt inspirera till utvecklings— arbete och förankra rön från olika forskningsområden. Det har bl. a. visats genom försök med arbetslagsanknuten fortbildning.

Traditionellt bedrivs fortbildning på tre nivåer: inom ett landsting, i samarbete mellan flera landsting (regional nivå) och på central (riks—) nivå. Samtliga nivåer är i olika omfattning företrädda inom fortbildning för omsorgspersonal men behovet är långtifrån täckt.

Landstingen uppvisar sinsemellan stora skillnader när det gäller fortbildningsinsatserna. De har inte kommit till stånd i den takt som omsorgsområdet utvecklats beträffande innehåll, organisation och metoder.

Behovet kan förväntas bli ytterligare betonat genom de föränd— ringar som vi beskrivit i tidigare kapitel. Exempel är insatser för barndomspsykotiska och samordnad habilitering. Ett annat områ— de som hittills uppmärksammats i liten utsträckning ärfortbildning med inriktning på olika former av samverkan mellan landstings— och primärkommunala insatser.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Vår beskrivning av Utbildningssituationen inom en del av samhäl— lets verksamhet för handikappade har påvisat stora brister och en ojämn utveckling.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att förhållandet kan spegla attityder till handikappade och deras behov. Vi finner att flera genomgripande förändringar borde komma till stånd.

Med en nödvändig prioritering har vi dock funnit att i första hand vårdpersonalens utbildningssituation måste bli föremål för snara och betydande satsningar. Kortsiktigt innebär naturligtvis en höjning av denna personalgrupps utbildningsnivå ökade kostnader. Av många skäl torde de emellertid utjämnas i ett längre perspek— tiv. Vårdpersonal Vi vill i våra överväganden särskilt framhålla två problem i vårdpersonalens utbildningssituation vilka har ett nära samband sinsemellan. De är dels persona/ens låga utb/ldningsnivä, dels bris ten på lärare (inom gymnasial och eftergymnasial utbildning) med kunskaper om och yrkeslivserfarenheter från handikappomsorger.

Samtidigt med vårt utredningsarbete bearbetar 1976 års gym— nasieutredning förutsättningarna för en ny gymnasieskola, som emellertid knappast kan bli verklighet förrän efter 1 980—talets mitt. I första hand behandlar utredningen principiella grunddrag i en ny studieorganisation för det gymnasiala stadiet. I ett senare skede ingår också en detaljerad genomgång av utbildningsbehov inom bl. a. en vård—/socialsektor. Det torde emellertid dröja innan effekterna av en eventuellt förändrad gymnasieutbildning slår igenom ute i det praktiska arbetet. Vi har mot bakgrund av de avsevärda brister vi kunnat konstatera därförfunnitfog för att lägga förslag om vissa åtgärder dessförinnan.

Målet måste vara att snarast inom gymnasieskolan få till stånd

en enhetlig tvåårig utbildning för personal inom samhällets handi— kappomsorg. Utbildningen bör ge grundläggande kunskaper om handikapp, handikappades villkor och samhällets stöd. Sambandet mellan omsorgernas kvalitet och personalens inställning till och kunskap om olika handikapp bör särskilt framhållas. Möjligheten att innehållsmässigt förändra någon befintlig tvåårig linje inom gymnasieskolan kan prövas om en sådan åtgärd kan påskynda att utbildningen kommer till stånd. Vi finner denna utbildningsreform vara en förutsättning för att i samhällets insatser förverkliga grundläggande principer om normalisering och integrering. Vi kan också konstatera att området under senare år tillförts betydande kunskaper genom praktiska erfarenheter, forskning och utveck- lingsarbete och att det självfallet är angeläget att dessa kunskaper sprids och utnyttjas.

Vi föreslår vidare att en gymnasial specialkurs inrättas på sikt i syfte att ge personal inom verksamhet för handikappade en utbildning som i tid motsvarar utbildning av skötare i psykiatrisk vård. Utbildningen bör alltså omfatta två terminer för personal med tre års verksamhet inom handikappomsorg reps. tre terminer för personer som saknar sådan erfarenhet. Detta innebär en möjlighet att i vuxen ålder få samma kompetens och därmed också tillgång till vidareutbildning som kan ges genom den av oss föreslagna tvååriga gymnasieutbildningen.

Därutöver uppnås också en likställighet i utbildningsmöjligheter mellan handikappomsorg och psykiatrisk vård som är angelägen ur personalrekryteringssynpunkt.

Det är angeläget att söka lindra effekterna av att redan stora brister ökar under förberedelsetiden för sådana reformer.

Vi föreslår därför i första hand en ettårig gymnasial specialkurs som lägsta godtagbara utbildningsnivå för vårdpersonal inom omsorgsverksamhet. Förslaget bör ses som en etapp för att nå fram dels till en tvåårig utbildning, dels till de längre kurserna för dem som ej gått i gymnasieskolan. Mot bakgrund av den nuvarande mycket bristfälliga Utbildningssituationen syftar förslaget i första hand till att ge redan anställd personal en grundläggande utbildni— ng. Det innebär sålunda att grundkurs resp. påbyggnadsutbildning samordnas till en helhet. Innehållet måste då avpassas till en sammanhängande ettårig studietid vilket kan ge både teoretisk och praktisk undervisning, en systematisk kontinuitet som varit svår att uppnå då grundkurs och påbyggnadsutbildning varit åtskilda. Vi ser det möjligt att all personal inom en tioårsperiod genomgått denna utbildning.

Vi föreslår att skolöverstyrelsen i samarbete med de båda kommunförbunden och socialstyrelsen får i uppdrag att vidta snara åtgärder som kan leda till beslut om en ettårig utbildning som

lägsta godtagbara nivå och samtidigt verka för att en tvåårig utbildning skall komma till stånd.

Vi föreslår vidare att skolöverstyrelsen får i uppdrag att göra en läroplansöversyn i syfte att ge den gymnasiala utbildningen ett brett innehåll (handikappkunskap). Fördjupade kunskaper om vissa handikapp, särskilda habiliteringsinsatser etc. förutsätter vi för- medlas dels på eftergymnasial nivå, dels genom introduktion och fortbildning. Vi utgår ifrån att erfarenheter från uppläggningen av hittillsvarande utbildningar tas tillvara. Fördelningen mellan teore- tisk och praktisk undervisning är därvid av särskilt intresse liksom inriktningen på insatser för barn resp. vuxna med olika handikapp. Samverkansformer mellan samhällets för handikappomsorger ansvariga organ bör också belysas.

Vi vill samtidigt understryka betydelsen av att en utbildning inom gymnasieskolan kvantitativt och kvalitativt skall kunna ha en naturlig fortsättning i den planerade sociala servicelinjen för arbetsledande personal bl. a. inom omsorgsområdet. På så sätt kan den övergång till andra områden som skett på grund av bristande möjligheter till vidareutbildning och meritering för arbetsledande tjänster motverkas. Det är självfallet väsentligt att planeringen av sociala servicelinjer och deras innehåll väl stämmer överens med utvecklingen mot en decentraliserad handikappomsorg.

För att antalet utbildningsplatser inom en föreslagen gymnasial utbildning skall kunna anpassas efter reella behov föreslår vi en inventering. Den kan också vara ett viktigt underlag för en förändring av utbildningens längd.

Ansvaret för en inventering som bör vara återkommande, föreslås åvila skolöverstyrelsen i samverkan med huvudmännen och socialstyrelsen.

Skolöverstyrelsen bör även upprätta plan över ökning av antalet utbildningsplatser under en femårsperiod.

De åtgärder som här föreslagits kan för ett bättre utnyttjande av utbildningsresurserna kompletteras med utbildningsplaner upprät- tade inom varje landsting. Ett nära samarbete mellan landstingets utbildningsnämnd och den nämnd som ansvarar för särskilda omsorger är av väsentlig betydelse. Strävan bör därvid vara att endast i mycket speciella undantagsfall prioritera korta s. k. kompletteringskurser.

Den tillsynsfunktion om vilken vi läggerförslag under 1 3 föreslås också omfatta personalutbildningsnivån som en väsentlig kvalitet i stöd och service till handikappade.

Ett särskilt problem när det gäller att höja nivå och kapacitet beträffande vårdpersonalens utbildning utgör bristen på lärare med utbildning och yrkeserfarenhet från handikappområdet.

Vi föreslår att detta blirföremål för en särskild översyn inom UHÄ

och att den omfattar lärare både på gymnasial och eftergymnasial nivå. Vi förutsätter att en sådan insats mycket väl kan samordnas med förändringar som föreslagits beträffande vårdpersonalens utbildning. Snara åtgärder är nödvändiga. Uppmärksamhet före- slås riktad mot möjligheten att ta tillvara gedigen yrkeskunskap från olika yrkeskategorier inom skilda sektorer av samhällets omsorg för handikappade.

Lärare

Även om vi särskilt vill betona behovet av insatser beträffande vårdpersonalens utbildningssituation vill vi dock inte avstå från att behandla utbildningen för vissa andra personalkategorier, som arbetar nära handikappade. Stor vikt måste läggas vid att skapa förutsättningar för ett fungerande lagarbete.

lntegreringen av handikappade barn och ungdomar ställer krav på lärarna beträffande allmänna kunskaper om handikapp och speciella pedagogiska insatser. Detta får till följd att den grundläg— gande lärarutbildningen måste ge vissa baskunskaper till samtliga lärare.

Redan utbildade lärare behöverfortbildning inom detta område i högre grad bör uppmärksammas inom de fortbildningsresurser som finns tillgängliga.

I vår bilaga om psykotiska barn har vi beskrivit en kurs för fortbildning av lärare som undervisar dessa barn.

Det saknas i stor utsträckning en samlad information om speciallärarnas utbildning — deras grundutbildning, tjänstgöring, behörighet. Det saknas också uppgifter om hur deras kunskaper borde kompletteras. Det gäller särskilt de lärare som undervisar flerhandikappade elever. Utbildningssituationen för de många övningslärare som endast har en begränsad undervisningtid bland handikappade elever är inte heller tillräckligt undersökt.

Majoriteten av handikappade barn omfattas i dag av den primärkommunala barnomsorgen. Förskollärarna får delvis hand— ledning av konsulenter för det enskilda barnets behandling. Barn— omsorgens prioritering av barn med särskilda behov av stöd och stimulans medför dock att dessa barns behov måste få en klarare betoning i förskollärarutbildningen. För att kunna ge en god föräldrautbildning mäste förskollärarna också få kunskaper om de förhållanden som kan påverka föräldrar och syskon.

Vuxenutbildningen av begåvningshandikappade och andra han- dikappade ställer speciella krav på lärarnas utbildning från peda- gogiska, sociala och psykologiska utgångspunkter. Utbildningen av lärare för vuxenundervisningen är i dag till stor del grundskolecent— rerad och fyller alltså inte kraven för utbildning för t. ex. vuxna

begåvningshandikappade. Folkhögskollärarna, som också deltar i utbildningen av vuxna handikappade, har även brister i sin utbild— ning vad gäller handikapproblematik.

Vår kommitté kan endast peka på brister i lärarutbildningen och saknar tillräcklig kompetens för att föreslå förändringar i utbild— ningsvägar och läroplaner. Vi anser dock att de nackdelar vi påpekat är så genomgripande att de bör föranleda en total översyn av speciallärarutbildningen, fortbildningen av lärare och viss över- syn av grundutbildingen. Särskilt bör förskollärarutbildningen beaktas.

Vi anser att denna översyn bör ligga inom ramen för UHÄ:s arbetsområde och att ansvaret bör delas med skolöverstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet.

I ett kortare perspektiv föreslår vi en översyn av utbildningspla- nen för specialllärarlinjen gren 1 som bl.a. utbildar lärare i grundsärskolan. Denna utbildning måste ge de studerande en bättre konkretisering av handikapproblematiken och djupare spe— cialpedagogiska kunskaper för att kunna motsvara de krav som eleverna har rätt att ställa på sina lärare. Regeringens sparpropo— sition 80/81220 har delvis riktat uppmärksamhet mot gren 1.

Elevassis tenter

Elevassistenterna har i allmänhet sin grundutbildning inom vårdut- bildningen. I förhållande till vårdpersonal i övrigt är de elevassis— tenter som är anställda av landstingen relativt väl utbildade. De tjänster som i framtiden ersätter praktikanter och beredskapsarbe— tare kommer att i stor utsträckning sökas av utbildad personal. Möjligheter att delta i studiedagar är ett gott fortbildningsinstru- ment.

Liksom tidigare bör lokala skolstyrelser i samarbete med AMS kunna anordna kurser för elevassistenter där också särskolans assistenter kan delta.

Personal vid dagcenter

En stor del av personal vid dagcenter rekryteras från andra områden än traditionella vårdyrken. De har vanligtvis goda yrkes- kunskaper men saknar vanligen kunskap om olika handikapp och deras konsekvenser.

Den utveckling av dagcenterverksamheten som vi föreslagit i Arbete/sysselsättning (6.3) förutsätter personal med olika utbild— ningsbakgrund och erfarenheter. Förslagen innebär också krav på ökat samhällsdeltagande, gruppinriktad verksamhet och gemen— sam målsättning. Tillsammans medför de behov av kunskaper

utöver tidigare yrkesutbildning.

Behovet av kompletterande utbildning är redan mycket stort. Vissa landsting har därför anordnat särskilda fortbildningskurser för dagcenterpersonal.

Vi anser att det finns behov av en gemensam utbildning för den dagcenterpersonal, som inte tidigare har en gedigen handikapp— kunskap i sin yrkesutbildning. Vi föreslår att skolöverstyrelsen i samarbete med socialstyrelsen och huvudmännen får i uppdrag att utarbeta en kursplan för en gymnasial specialkurs omfattande en termin. Innehållet bör särskilt ägnas handikappkunskap, gruppdy— namik och målsättningsfrågor och samtidigt ge en bred kunskap om samhällts sociala skyddsnät för handikappade. En sådan utbildning kan naturligtvis vara värdefull även för annan omsorgs- personal än dagcenterpersonal, inte minst för de personalgrupper som har ett nära samarbete med dagcenter.

Vi vill dock också peka på möjligheten att som enstaka kurs inom högskolans ram anordna utbildning motsvarande 20 poäng. Exem— pel på detta finns redan på flera platser.

Introduktion och fortbildning

Behovet av introduktion och fortbildning måste ägnas uppmärk- samhet. Vi föreslår att huvudmännen tar intiativ till ett invente— rings— och utvecklingsarbete. Det bör ha en särskild inriktning på föreslagna förändringar inom den verksamhet för vilken Iand— stingens habiliteringsnämnder kommer att vara ansvariga. Därut— över föreslås ett samarbete med Svenska Kommunförbundet av— seende former för introduktion och fortbildning inom området stöd och service till handikappade och deras familjer.

I stor utsträckning kan befintliga resurser för introduktion och fortbildning användas om åtgärder vidtas för att förändra innehållet och utnyttja möjligheter till samverkan inom landstinget och mellan landsting och kommun.

Beträffande introduktion har vi funnit att ett utvecklingsarbete särskilt borde inriktas på förutsättningar för en mera enhetlig uppläggning som innefattar spridning av dokumentation om meto— der etc. för dem som har att introducera ny personal.

Beträffande fortbildning måste en strävan vara att arrangera en decentraliserad fortbildning som samtidigt har en jämn kvalitet över landet. Det kan bl. a. ske genom en organisatorisk anknytning till reguljär utbildning och genom material som utvecklas på central nivå. Våra förslag i tidigare kapitel har pekat på angelägna ämnesområden.

Viss eftergymnasial utbildning

Inledningsvis betonades vikten av ett fördjupat inslag av handi— kappkunskap i olika basutbildningar. På eftergymnasial nivå före— slår vi att det särskilt uppmärksammas för bl. a. socialarbetare, läkare, psykologer, logopeder och andra yrkeskategorier som blir verksamma i eller i nära anslutning till den samordnade habilite— ringsorganisationen för barn resp. motsvarande organisation för utvecklingsstörda, barndomspsykotiska och andra handikappade vuxna inom vår personkrets. Vi föreslår därför tillvalskurser i handikappkunskap motsvarande minst 5 poäng.

Förslag i andra delar av vårt betänkande ställer krav på psyko— terapeutisk kompetens baserad på kunskaper om olika handikapp. Det gäller bl.a. psykologer inom organisationen för samordnad habilitering, den psykiska barna— och ungdomsvården samt vuxen- psykiatrisk verksamhet. Vi föreslår att detta särskilt beaktas av den utredning som inom UHÄ gör en översyn av psykologutbild— ningen.

Detta ärinte minst viktigt för det vidgade ansvar som kommer att åvila landstingens habiliteringsnämnder beträffande insatser för vissa barndomspsykotiska jämte deras anhöriga. För denna verk— samhet är det emellertid utöver tillgång till psykoterapi i hög grad väsentligt med ett tvärfacklig lagarbete, vilket ställer speciella krav på kontinuerlig fortbildning och möjligheter till vidareutbildning.

Vidareutbildning kan lämpligen förläggas till institutioner för specialpedagogik. Vi föreslår att förutsättningar, former och inne— håll för detta utreds av UHÄ. Vi föreslår vidare att fortbildningen organiseras och genomförs lokalt genom huvudmännens för— sorg.

I vår bilaga om psykotiska barn har vi ytterligare beskrivit detta utbildningsområde och bl. a. pekat på möjligheterna till ett nordiskt samarbete och erfarenhetsutbyte.

12. Huvudmannaskap och ekonomiska konsekvenser

I detta kapitel redovisas överväganden och förslag om huvudman— naskap för särskilda omsorger och undervisning. Vi lämnar också vissa synpunkter på de ekonomiska konsekvenser som våra förslag om huvudmannaskap får för huvudmännen.

Våra överväganden baseras på de förslag om framtida omsorger som huvudsakligen presenteras under 5 och 6.

Gällande ansvarsfördelning

Samhällets ansvar för handikappade medborgare är allmänt accepterat. Direktiven för vår utredning slår också fast detta: "Samhället har ansvaret för handikappfrågorna". Liknande tanke— gångar uttalar socialtjänstlagen (1980:620):

21 & Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Också annan lagstiftning — om arbetsmarknad, byggnationer, socialförsäkringar och undervisning — markerar samhällets ansvar för handikappade. l förslaget till hälso- och sjukvårdslag anges allas rätt till hälso— och sjukvård utan inskränkning.

Handikappade inom personkretsen för vår utredning omfattas således av samhällets allmänna ansvar. De skall ha samma service som andra från sjukvård, socialtjänst, skola, arbetsmarknadsorgan etc. Men de skall också få del av sådana utökade insatser som deras handikapp kan föranleda; endera genom insatser som regleras i ordinarie lagstiftning eller genom kompletterande sådan.

Statens ansvar

Staten har ett övergripande ansvarför lagstiftning och tillsyn (bl. a. genom olika ämbetsverk). Staten ger också betydande ekonomiska bidrag till de huvudmän som svararförverksamhet. Bidraget utgåri form av skatteutjämningsbidrag och riktade statsbidrag. De sist— nämnda kan gälla färdtjänst, undervisning m.m. Något direkt driftansvar för verksamhet för barndomspsykotiska och utveck- lingsstörda har inte staten.

Staten svarar vidare genom den allmänna försäkringen för ekonomiskt stöd till den enskilde handikappade eller dennes anhöriga. Även stöd till bostadsanpassning, arbetshjälpmedel m. m. kan utgå till enskilda i form av statliga bidrag.

Landstingens ansvar

Landstingen har genom sitt ansvar för sjukvården betydande uppgifter för handikappade inom personkretsen för vår utredning. I anslutning till sjukvården finns hör—, syn— och hjälpmedelscentra— ler.

Enligt omsorgslagen är landstingen huvudman för omsorgerna om utvecklingsstörda. Även om omsorgslagen markerar lands- tingens ansvar för denna handikappgrupp, tar den inte bort något ansvar från stat och kommun. Det gör att utvecklingsstörda barn kan integreras med andra barn i kommunal barnomsorg, skola och fritidsverksamhet.

Landstingens huvudmannaskap för omsorgerna om utvecklings— störda omfattar både ett ansvar för verksamhet och ekonomi. Staten bidrar dock i ekonomiskt avseende med statsbidrag mot— svarande Iärarlönerna inom särskolan. Genom planering och utvärdering av den egna verksamheten medverkar landstingen även till att statens policyutvecklande verksamhet kan bygga på erfarenhet.

Som framgår av tidigare avsnitt ingår många barndomspsyko- tiska barn, ungdomar och vuxna i omsorgsverksamheten och faller därmed i samma utsträckning som utvecklingsstörda under lands- tingskommunalt huvudmannaansvar.

Genom elevhemslagen (1965:136) skall landstingen svara för inackordering och vård åt inackorderade rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn och ungdomar.

Kommunernas ansvar

Kommunerna har ett primäransvar för de människor som vistas inom resp. kommun. Detta ansvar är lagfäst i sociallagstiftningen,

fr.o.m. den 1 januari 1982 i socialtjänstlagen. Kommunen skall alltså svara för människors grundtrygghet och se till att de som vistas inom kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Det kan också innebära att annan huvudmans verksamhet anlitas, exempelvis landstingens sjukvård eller statens specialskolor.

Merparten av det kommunala ansvaret tillgodoses med egen verksamhet. Kommunerna har därför både ansvar för verksamhet och ekonomi. Också till kommunernas verksamhet utgår statsbi— drag.

Handikappade inom personkretsen för vår utredning omfattas självfallet av kommunernas grundansvar för sina kommuninnevå— nare. I socialtjänstlagen markeras att människor med handikapp skall erbjudas individuellt inriktade insatser inom socialtjänsten — omsorger, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd. På samma sätt föreskriver skollagen att för handikappad elev skall lämpad undervisning anordnas inom grund— och gymnasieskolan, för vilka skolformer kommunerna är huvudman. Undantag från kommunernas ansvar för undervisning är landstingskommunal gymnasial utbildning, undervisningen i statlig specialskola och landstingskommunal särskola.

Reform krav Direktiv

Direktiven för vår utredning tar upp frågan om huvudmannaskapet för omsorgsverksamhet och uttalar:

"Att reglerna för omsorgsområdet strider mot den allmänna fördelningen av uppgifter huvudmännen emellan är inte tillräckligt skäl för förändring av huvudmannaskapet för omsorgsvården. I den mån kommittén föreslår sådana för— ändringar, bör de medföra förbättrade insatser för utveck— lingsstörda."

I departementspromemorian (1977—03—08) noteras att vår utred— ning bör pröva om

"kommunerna, som har ansvaret för bostadsförsörjningen, också bör svara för utecklingsstördas boende i integrerade former samt driften av dagcenter och fritidsaktiviteter. För— delarna av en sådan lösning bör vägas mot värdet av ett sammanhållet huvudmannaskap, om utredningen finner att ett kollektivt boende i institutioner bör förbli en angelägenhet för landstingen och de landstingsfria kommunerna."

Också betr. särskolan, inkl. förskolan förordas i departementspro- memorian att huvudmannaskapet skall prövas.

Yttranden

De kartläggningsrapporter och diskussionspromemorier som vi framlagt harföranlett yttranden om huvudmannaskap huvudsakli- gen på två punkter.

1. Sammanhållet eller splittrat huvudmannaskap för omsor— gerna. 2 Huvudmannaskapet för särskolan.

Den första punkten har tagits upp av riksförbundet FUB, som känner oro för en splittring av ansvaret för omsorgerna om utvecklingsstörda. Man har också sedan omsorgslagen trädde i kraft kunnat utveckla samarbetsformer med landstingen och dess omsorgsstyrelser som man är angelägen att värna om. En delning av huvudmannaskapet skulle enligt FUB kunna leda till minskad kunskap om och erfarenhet av utvecklingsstörda hos de ansvariga politikerna.

Som tidigare redovisats föranledde undervisningspromemorian en rad yttranden. En del tog ställning för fortsatt landstingskom— munalt huvudmannaskap med hänvisning till den positiva utveck— ling som särskolan genomgått under landstingen. Man konstate— rade också att trots skilda huvudmän för grundskola/gymnasies— kola och särskola hade integration av utvecklingsstörda elever kunnat ske.

Andra yttranden såg positivt på ett ändrat huvudmannaskap, som skulle innebära att de utvecklingsstörda barnen kommer med i den kommunala planeringen. Barnen skulle enligt dessa yttranden få möjlighet att gå i närbelägna skolor och därigenom ges förutsättningar till bibehållen naturlig social gemenskap. Resorna mellan hem och skola skulle också kunna avkortas betydligt.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLA G

Huvudmannaskap

Under 5 och 6 har vi lämnat förslag om boende/service, arbe— te/sysselsättning, undervisning/utbildning, fritid och andra stöd— insatser. l avsnitten om barn och ungdomar presenteras också ett förslag om organisatorisk samordning av habiliteringsinsatserna. För vuxna finns ett organisationsavsnitt 6.8.

Många av våra förslag ligger helt i linje med den utveckling som pågått sedan många år och som accelererat under 1 970—talet. Det är därför naturligt att utgå från nuvarande huvudmannaskap och pröva om ändringar kan vara motiverade.

Boende/service

Förslagen om vård återfinns inom avsnitten bostad/service och sysselsättning. Detta sammanhänger med att vården under 1970- talet alltmer kommit att utkristallisera sig i bostad, omvård— nad/service, sysselsättning och fritidsverksamhet. Det gör att när vi överväger huvudmannaskapet för bostäder och dagcenter måste vi också beakta dessa omsorgsformers förutsättningar att svara för insatser i vidare mening. Boende ärinte bara bostad utan inrymmer också omvårdnad, på samma sätt som sysselsättning vid dagcen— ter inte bara är arbete utan också tillfälle till social gemenskap.

Vi kan därför inte se boendet för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda enbart som en fråga om bostad. Kunde vi det, skulle det vara naturligt att knyta an till det kommunala ansvaret för bostadsförsörjning. Grupphemsboende (se 5 och 6) inrymmer väsentliga inslag av omvårdnad och kräver anpassning av bostä- derna efter inividuella behov och förutsättningar. Också detta kunde tala för kommunalt huvudmannaskap, då kommunalt arran— gerade servicebostäder, handikappbostäder och hemsamaritverk— samhet är boende— och serviceformer som liknar grupphem.

Det som trots detta blivit avgörande för att vi föreslår fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap för gruppbostäder för handikappade inom den här aktuella personkretsen är nuvarande situation, med så många av de utvecklingsstörda boende inom institutioner. Denna vårdform saknar förutsättningar att enbjuda levnad under normala betingelser. Därför har vi föreslagit avveck— ling av institutionerna, en process som redan börjat runt om i landet men som, enligt vår bedömning, kräver tid att fullfölja. I denna avvecklingsprocess ingår som väsentligt moment att skaffa fram grupphem som ersättning till institutionerna. Men också dagcenter och lokaler för fritidsaktivering måste tillkomma för att ersätta det som avvecklas genom institutionernas nedläggning.

Avveckling av institutionerna och uppbyggnad av ersättningsfor— mer kan svårligen handhas av två huvudmän. Det skulle kräva långtgående gemensam planering och enighet om ekonomiska satsningar på nya enheter. Samtidigt får inte kvarvarande institu— tioner åsidosättas i väntan på avveckling. Krav på enighet mellan två huvudmän i ekonomiskt avseende kan inte heller ställas med hänsyn till kommunal självbestämmanderätt. Därför är det enligt vår uppfattning otänkbart med annan huvudman än landstingen för dessa kollektiva boendeformer så länge vårdhem och specialsjuk— hus finns kvar.

En teoretisk möjlighet, för att åstadkomma samlad avvecklings— planering, vore att kommunerna blev huvudman för vårdhem och specialsjukhus. Man skulle då knyta an till kommunernas generella

ansvar för bostadsförsörjningen. Men man då skulle ålägga kom— munerna en uppgift som de har ringa motiv att svara för. Nuvarande institutioner har verksamhet för hela län eller delar av dessa, varför en enskild kommun endast i undantagsfall har eget underlag för en institution. Dessutom har i första hand specialsjuk— husen sådan verksamhet som kommunerna saknar motsvarighet till.

Vi har också under 6.2 förordat att enskilt boende för barndoms— psykotiska och utvecklingsstörda skall ligga under kommunalt ansvar. Däremot förordar vi, med hänvisning till ovanstående, bibehållet landstingskommunalt huvudmannaskap för grupphem och andra kollektiva boendeformer.

Förskolverksamhet och undervisning/utbildning För barn under sju år

Under 5.3 harvi redovisat hur utveckling mot individuell integrering av psykotiska och utvecklingsstörda barn i vanliga förskolgrupper nått en sådan omfattning att det kan anses bevisat att denna organisationsform är att föredra. Endast i klara undantagsfall kan gruppverksamhet för enbart psykotiska eller utvecklingsstörda barn behöva tillgripas. Lokalmässigt kan grupperna dock integreras med vanlig förskolverksamhet.

I remissyttranden till oss har betonats värdet av landstingskom— munalt huvudmannaansvar även för barn som är individuellt integrerade. Landstingens ersättningar till kommunerna skulle härvid vara en påtryckning för att erhålla plats för ett psykotiskt eller utvecklingsstört barn. Även om detta kan vara sant lägger socialtjänstlagen nu en skyldighet på kommunerna att anordna barnomsorger i erforderlig utsträckning. Handikappade barn skall också ha företräde till dessa.

Socialtjänstlagens reglering av särskilda behov för handikappa— de måste enligt vår uppfattning även gälla psykotiska och utveck— lingsstörda barn. Utifrån detta villkor kan vi med hänvisning till vad som presenterats under 5.3 inte se någon anledning till annat huvudmannaskap än det som gäller för förskolan i övrigt.

Vi förordar därför att kommunen blir huvudman jämväl för förskolverksamhet för psykotiska och utvecklingsstörda barn.

För barn över sju år och för ungdomar

Flertalet barndomspsykotiska och utvecklingsstörda barn och ungdomar mellan 7 och 21 år får sin undervisning inom särskolan. Landstingen är som vi tidigare angivit huvudman för denna

skolform.

Vi har i det föregående pekat på att frågan om vem som skall vara huvudman för särskolan har prövats tidigare, dels inom den utredning som framlade förslag till omsorgslag, dels inom SSK- utredningen år 1975. I båda fallen har tveksamhet rätt om det berättigade i skilda huvudmän för vanlig skola och särskola. Man har dock ej ansett tiden mogen för en huvudmannaskapsreform. Direktiven för vår utredning uppdrar nu också till oss att pröva huvudmannaskapet för särskolan.

Under 5.3 har vi prövat förutsättningarna för att inlemma särskolan i det allmänna skolväsendet. En sådan åtgärd skulle kunna motverka segregering av utvecklingsstörda barn och ung- domar under skoltiden och senare i livet. Men åtgärden måste ske med beaktande av att det skall vara till fördel för eleverna. Nuvarande standard måste då kunna erbjudas inom det allmänna skolväsendet, samtidigt som förutsättningar till utveckling och förbättringar måste finnas. Vi finner då att personalsituationen knappast i något avseende behöver påverkas av ett inlemmande i det allmänna skolväsendet. Särskolans lärare och skolledare kan följa med till den allmänna skolan och där i princip få samma arbetsuppgifter som de har i dag. För särskolcheferna kan en övergång ske till länsskolnämnderna, där de svarar för tillsyn och stöd till undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklings— störda.

Normtalen för inrättande av klasser och grupper behöver ej ändras. Undantag är klasser där psykotiska barn ingår, där anpass— ning av normerna måste ske så att hänsyn tas till dessa elevers speciella svårigheter.

Frågan om resurstilldelning för undervisning av handikappade elever är i hög grad beroende av statliga driftbidrag och villkoren för deras utbetalande. För att åstadkomma förutsättningar för organi— satorisk samordning är det angeläget att statsbidragssystemen för särskolan och grund— och gymnasieskolorna överensstämmer. Detta kan åtadkommas. Vårt villkor är dock att statsbidragen för särskolan baseras på nuvarande normer för klass—, grupp— och enskild undervisning. För barndomspsykotiska elevers undervis- ning har vi därjämte i 5.3 föreslagit vissa ändringar av nuvarande normer både inom särskolan och i det allmänna skolväsendet.

Ett betydelsefullt led för att den enskilde eleven inte skall få en mot tidigare försämrad situation inom det allmänna skolväsendet blir den planering av undervisningen som lärare och föräldrar föreslås genomföra i samråd. Båda parter kan också på detta sätt i mycket konkret form få underlag för önskemål och krav gentemot politiska organ.

Vid sammanvägning av detta kan vi konstatera att förutsätt—

ningar finns för undervisning av barndomspsykotiska och utveck— lingsstörda elever inom det allmänna skolväsendet.

I prövningen av hur ett sådant inordnande av särskolan i det allmänna skolväsendet organisatoriskt skall utformas har vi funnit tre alternativa vägar att gå

1. Landstingen behåller huvudmannaskapet men överlämnar led— ningen av särskolan till den kommunala skolstyrelsen.

2. Integration baserad på avtal mellan landstinget som huvudman och kommun.

3. Överförande av huvudmannaskapet till kommunerna.

I bedömningen av för— och nackdelar med de olika alternativen kan vi finna att alt. 1, som redan är formellt möjligt att tillämpa, ej påtagligt stimulerat till ökad integrering av särskolan. Alt. 2 har brister, då det inte förutsätter planeringssamråd, varvid utveck— lingsstörda elever kan komma att åsidosättas. Vi finner därför att alternativet med kommunen som huvudman för särskolan är naturligt, med hänsyn till att kommunerna svarar för andra barns och ungdomars undervisning. Därjämte ger det likvärdig standard och utvecklingsmöjligheter beträffande på undervisningen som för andra elever, utan att för den skulle stödinsatser eller specialisering av undervisningen behöver åsidosättas.

Vi föreslår därför att särskolan förs in under kommunalt huvud- mannaskap. Genomförandet bör kunna variera från län till län i takt med lokala förutsättningar. Det bör därför kunna ankomma på kommunerna inom resp. län och berörda landsting att bestämma tidpunkten för detta. Reformen bör dock vara genomförd i hela landet inom en tidsrymd av tre år från riksdagens beslut i frågan.

Utbildning för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna

Våra överväganden om utbildning av vuxna redovisas under 6.5. Därförordas att den individuella grundutbildningen skall meddelas genom vuxensärskolan som bör ingå i den kommunala vuxenut— bildningen. Studier i grupp, som är att föredra, skall ske i form av studiecirklar och folkhögskolekurser, medan den yrkesinriktade utbildningen för vuxna bör ske inom arbetsmarknadsutbild— ningen.

Vi föreslår alltså inget enhetligt ansvar för vuxenutbildningen i likhet med vad som finns för undervisningen av barn och ungdo— mar. I stället anknyter vi till utbildningsformer som redan finns i samhället. Av denna anledning kommer många huvudmän — kommuner, staten, studieförbund m.fl. — att vara involverade i vuxenutbildningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstör— da.

Arbete/ sysselsättning

Överväganden och förslag om arbete och sysselsättning för handikappade inom personkretsen för vår utredning återfinns under 6.3.

Där konstateras att vanligt arbete och arbete med samhällsstöd måste stå till förfogande för ett betydande antal. Ansvaret för att detta blir verklighet ankommer på AMS och Samhällsföretag.

Övriga skall enligt våra förslag erbjudas daglig verksamhet inom dagcenterorganisationen.

Direktiven för vår utredning väcker tanken på att dagcenter skall kunna stå under kommunalt ansvar. Bakom detta måste ligga en medvetenhet om att dagcentren för utvecklingsstörda har stor likhet med de dagcentraler som växer upp som verksamhetsgren inom socialtjänsten. Skäl för samordning kan också vara att små kommuner eller kommundelar då får underlag för dagcentraler. Pågående spridning av dagcentren för utvecklingsstörda till flerta— let kommuner inom ett landstingsområde kan också tala för ökat kommunalt inflytande.

Vi förordar att dagcenterverksamheten i ökad utsträckning skall sikta mot att utvecklingsstörda integreras i samhället. Behovet av motsvarande utveckling för dagcentralerna kan givetvis finnas. Men för barndomspsykotiska och utvecklingsstörda som så gott som alltid ställts vid sidan måste integrering vara än angelägnare. Äldre har t. ex. inte samma behov av full aktivering under hela veckan som unga handikappade. En samordning av socialtjänstens dagcentraler och dagcenter för utvecklingsstörda riskerar därför att hämma den naturliga utvecklingen av dagcentren för utveck— lingsstörda.

l kap. 4 har vi vidgat personkretsen för särskilda omsorger till vissa andra handikappade. Men vi har också markerat att en vidgning till andra måste ske på villkor att dessa människor är motiverade att delta i verksamhet som är utformad för och domineras av utvecklingsstörda. l linje härmed harvi svårt att se att dagcentren generellt eller i större omfattning skulle öppnas för förtidspensionerade utanför personkretsen för vår utredning eller för äldre.

Vi anser också att landstingen även i fortsättningen bör vara huvudman för dagcentren för barndomspsykotiska och utveck- lingsstörda. En starkt bidragande orsak till vårt ställningstagande är behovet av samordning av dagcenterverksamheten med boende— formerna. Enhetlig planering för aweckling av institutionerna till förmån för öppnare former omfattar även dagcentrens utbyggnad. Det är uppenbart att när dagcentren inom vårdhem och special— sjukhus avvecklas, måste friliggande dagcenter startas på orter där

grupphem finns. Också den organisation, som vi föreslagit för särskilda omsorger om vuxna under 6.8, förutsätter enhetligt huvudmannaskap för grupphem och dagcenter.

and

Under 5.4 och 6.4 redovisar vi förslag om fritidsinsatser. Där konstateras att fritidsverksamhet i kommunal regi bör omfatta alla. Fritidsverksamheten för personkretsen inom vår utredning bör sålunda vara ett kommunalt ansvar, något som inte får utesluta landstingskommunala insatser.

När det gäller handikappade bör kommunerna i enlighet med sitt ansvar för fritidsverksamhet beakta behoven hos dem som bor hemma och i grupphem. Det är emellertid uppenbart att den kommunala fritidsverksamheten kan ha fördelar av landstingskom— munal medverkan, särskilt när det gäller verksamhet vid grupphem. Landstingskommunala insatser kan därför vara befogade.

Våra förslag inrymmer alltså vissa landstingskommunala insat— ser för fritidsverksamhet. Dessa inskränker sig emellertid dels till konsulterande insatser, för att stimulera till utveckling i hela landstingsområden, dels till verksamhet vid kollektiva bostadsfor— mer. Landstingsinsatserna skall emellertid alltid ses som komple— ment till kommunala fritidsinsatser. De bör också kunna avvecklas i takt med att kommunerna får ökad erfarenhet genom att barn— domspsykotiska, utvecklingsstörda och andra handikappade blir mer integrerade i samhället. Betydelsefullt blir också att den kommunala fritidsverksamheten byggs ut så att den bättre täcker de behov av fritidsverksamhet som finns i varje kommun.

Summering

Ovan har vi redovisat vår uppfattning om vilka huvudmän som bör ansvara för boendeformer, undervisning, arbete/sysselsättning och fritid. Till stor del bör huvudmannaskapet för särskilda omsor— ger Iigga på landstingen, men beträffande undervisning, fritidsverk— samhet och enskilt boende bör kommunerna helt eller delvis ha ansvaret. När det gällerförmedling av arbetstillfällen och erbjudan— de av arbete inom Samhällsföretagsgruppen har staten ansvar. Omsorgema om utvecklingsstörda har fram till nu legat under landstingskommunalt ansvar. En viss uppluckring av detta har skett under 1970—talet bl.a. genom att särskola och annan verksamhet lokalintegrerats med motsvarande kommunala verk— samhet. Sedan år 1980 har också landstingens huvudmannaskap för skyddat arbete upphört i och med bildandet av Samhällsföre— tagsgruppen. Det har ändå i stort varit ett samlat huvudmannaskap

för de utvecklingsstörda, något som saknat motsvarighet för andra grupper. Betydelsen av detta har, som tidigare redovisats, under— strukits av riksförbundet FUB. När vi söker bedöma om värdet av ett samlat huvudmannaskap för alla verksamhetsgrenar kan upp— väga fördelarna med valet av naturlig huvudman för varje verksam— hetsgren, vill vi göra följande konstateranden.

Inom handikapporganisationerna finns en vedertagen uppfatt— ning att vanlig samhällsservice skall svara för handikappades stöd och hjälp. Så långt möjligt vill man lita till samma huvudman och samma lagstiftning som för övriga samhällsmedborgare. I undan— tagsfall, när den vanliga samhällsservicen inte förmår erbjuda för vissa handikappade speciella och nödvändiga insatser, kan man tänka sig kompletterande lagstiftning och annan huvudman för att åstadkomma dessa insatser. Handikapporganisationerna efter- strävar sålunda en utveckling av samhället, som skall vara till förmån för allt fler handikappade.

Sedan omsorgslagens tillkomst år 1967 har övrig social service byggts ut i betydande grad. Denna utbyggda service har bl.a. konfirmerats iden av riksdagen nyligen fastlagda socialtjänstlagen. Enligt denna har primärkommunerna fr.o.m. år 1982, då lagen träder i kraft, ett vidgat och speciellt ansvar för handikappades behov av stöd och hjälp. Motsvarande reformering pågår för hälso— och sjukvården. Denna skall enligt föreslagen hälso— och sjukvårds— lag gälla likvärdigt för alla i samhället utan inskränkning. Lagstift— ningen för skolan undantar utvecklingsstörda. Skolgången för utvecklingsstörda har dock till största delen integrerats med den primärkommunala skolan.

Allt detta gör att vi kan konstatera att dagens samhälle borde ha större förutsättningar att svara för behov som utvecklingsstörda kan ha. Vi finner t.o.m. att om samhället skulle leva upp till lagstiftningens andra, vilket knappast är realistiskt, vore komplet— terande lagreglering obehövlig.

Ett tredje konstaterande är att avgränsningen efter symptom — utvecklingsstörning — för delaktighet i olika omsorgsformer blir allt svårare att upprätthålla. Det är t. ex. uppenbart att barndomspsy- kotiska människor har gagn av omsorgerna. Samtidigt kan man anta att också andra handikappade kan ha nytta av särskilda omsorger. Det måste därför vara viktigt att medverka till en utveckling, som mera tar fasta på behov av omsorger än vilken diagnos som kan ställas på den handikappade människan.

Ovanstående slutsatser gör att vi väljer naturlig huvudman för varje enskild omsorgsgren före sammanhållna omsorger för en handikappgrupp under en och samma huvudman. Detta behöver inte innebära att den enskilde handikappade kommer att uppleva splittring av omsorgerna. Bl. a. bör våra förslag om samordnad

habilitering för handikappade barn och ungdomar motverka detta. Vi har också anmält behov av motsvarande samordning av omsorgerna om vuxna.

Den lagstiftning som vi föreslår i detta betänkande är i och för sig en garanti för insatser åt enskilda handikappade inom personkret— sen för utredningen. Med denna lagstiftning som grund bör ytterligare steg mot normalisering kunna tas utan att insatserna för någon enskild människa skall behöva försämras. Det har varit en utgångspunkt för oss att förändring av huvudmannaskap skall leda till successiva förbättringar för vår personkrets. Vi anser också att våra förslag leder till förbättringar för den enskilde och att garantier härför finns i den lagstiftning som vi föreslår.

Ekonomiska konsekvenser av huvudmannaskapen

Våra förslag i denna utredning utmynnar alltså, om man utgår från dagens ansvar för omsorgerna om utvecklingsstörda, i fortsatt huvudmannaskap för landstingen på en rad områden. Det gäller ansvaret för kollektiva boendeformer, dagcenter och habilitering.

Finansieringen av dessa omsorger svarar landstingen för. Något speciellt statsbidrag för boendeomsorger, sysselsättning och dag— center eller stöd till familjerfinns inte. Vi finner inte heller anledning att föreslå något nytt statsbidrag t. ex. till följd av att personkretsen för dessa omsorgsformer numerärt kommer att öka. Många av de tillkommande människorna finns redan i dag inom andra vårdgre- nar under landstingskommunalt huvudmannskap. En annan kon— sekvens av våra förslag i denna utredning är att landstingen lämnar ifrån sig huvudmannaskapet för särskolan och därmed också ansvaret för särskolans finansiering.

Särskolan bör alltså enligt vårt förslag gå in under kommunalt huvudmannaskap. I detta ligger både ett administrativt och ett ekonomiskt moment. Staten bidrar emellertid med betydande belopp till undervisning. Vi har under 5.3 redogjort för statsbidra— gen för förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola. Också för vuxenutbildning (6.5) utgår statsbidrag.

Vid jämförelse av statsbidragen till kommuner och landsting för undervisning finner vi att de som utgår till kommunerna är något förmånligare. Bedömning har skett av kommunernas kostnader för grundskola och gymnasieskola som visar på att kommunerna själva svararför 50 %, medan staten bidrar med 50 %. Landstingen svarar däremot för 58 % av kostnaderna för särskolan, medan staten bidrar med 42 %. I dessa tal ingår att kommunerna har möjlighet att uppbära andra statsbidrag än landstingen, t. ex. för personell assistans av elever.

Vi har under 5.3 föreslagit att statsbidragsmodellen för särskolan skall stämma överens med de som gäller för grund- och gymna— sieskolorna. Detta bör leda till att kommunerna får statliga bidrag för undervisningen i särskola på samma högre nivå som för varje annan skolform. Vårt förslag om inordnande av vuxensärskolan under kommunal vuxenutbildning innebär att försöksverksamheten med särvux kan avvecklas. De statliga bidragen till särvux under läsåret 1979/80 medgav 45 lärartjänster, landstingen svarade för lönen till reste- rande 35 heltids lärartjänster. Det kommunala huvudmannaskapet för vuxenundervisningen av barndomspsykotiska och utvecklings— störda medför sålunda att staten bör bidra med ett ökat statsbidrag motsvarande det som landstingen svarat för, om överensstämmel— se skall uppnås med övrig kommunal vuxenundervisning. Vi förordar detta.

En huvudmannaskapsförändring för särskolan innebär emellertid statsbidragen till trots att kommunerna får ökade kostnader för förskolverksamhet och undervisning. Detta måste kommunerna kompenseras för. Samtidigt får landstingen motsvarande lägre kostnader för omsorgerna om utvecklingsstörda.

I vår undervisningspromemoria, Ds S 1 979110, har vi, i samband med överväganden om huvudmannaskapsförändring och ekono— miska konsekvenser därav, använt oss av termen kostnadsneutra- Iitet. Därmed avser vi att berörda huvudmän efter en reform skall i princip ha oförändrad nettokostnad. Huvudman som åläggs admi- nistrativt och ekonomiskt ansvar för viss verksamhet skall därför kompenseras genom ökad intäkt eller kombination av flera intäkts— former. I samma utsträckning skall huvudman som fråntas ansvar för samma verksamhet ha minskade intäkter.

I första hand tänker vi oss att statliga bidrag kan reglera en sådan kostnadsneutralitet så att varken mottagande eller avlämnande huvudman har ekonomiska för- eller nackdelar av huvudmanna— skapsförändringen.

Men också andra alternativ kan övervägas. Sålunda kan Iands- tingen kompensera kommuner som anordnar undervisning för utvecklingsstörda med skillnaden mellan verkliga kostnader vid övertagningstillfället och statsbidragen. Likartad lösning har t. ex. använts när vissa primärkommuner överlämnade sin del av det skyddade arbetet till Samhällsföretagsgruppen. Dessa har då betalat bidrag till landstingen motsvarande sina tidigare nettokost- nader uppräknade med visst index. Landstingen har sedan haft reglering med staten motsvarande länets tidigare kostnader för skyddat arbete. Ett annat exempel är pågående förhandlingar om landstingens och kommunernas nya huvudmannaskap för ung— domsvårdsskolor och nykterhetsvårdsinstitutioner, som förutsät—

ter reglering mellan landsting och kommuner.

Ett alternativ kan vara att staten, vid sidan av statsbidragen till skolan, ger särskilt bidrag till kommunerna baserat på antalet särskolelever i resp. kommun vid ett givet tillfälle. Det bidrag som på detta sätt fördelas skall motsvara landstingens nettokostnader för särskolan vid övertagningstillfället. Kommunerna fördelar bidragen sinsemellan via interkommunal ersättning till anordnande kommun. Landstingens härigenom inbesparade kostnader får beaktas vid fastställande av andra statsbidrag till landstingen.

De båda kommunförbunden och staten har vidare en rad erfarenheter om överenskommelser om ändrat huvudmannaskap, såsom överförandet av mentalsjukvården till landstingen, polisvä— sendet till staten, försvarets tvätterier till landstingen m. m.

Fler alternativ finns till lösningar av hur kostnadsneutralitet skall åstadkommas. Vi vill dock ej förorda någon viss lösning utan anser att landstingen och kommunerna genom sina förbund i förhand- lingar med staten är bäst skickade att finna lämplig lösning. Med olika tekniska lösningar har de tidigare funnit och enats om formerna för överförande av verksamhet som båda parter accep— terat.

Andra huvudmän som är verksamma inom personkretsen för vår utredning, t. ex. studieförbund och folkhögskolor, bör få statsbidrag och kommunala bidrag enligt de beräkningsgrunder som gäller i dag. Den verksamhet vi här huvudsakligen tänker på är vuxenun— dervisningen.

13. Tillsyn

Insatser för handikappade kan ske i statlig, landstingskommunal, kommunal och enskild regi (organisationer, bolag, stiftelser, enskild person). Sådan verksamhet regleras i olika författningar t. ex. lagstiftningen om socialtjänst och om hälso— och sjukvård. Som regel föreskrivs en viss miniminivå på verksamheten, en nivå som den verksamhetsansvarige kan höja över det föreskrivna.

Staten, som har det övergripande ansvaret för verksamhet i samhället, har olika medel för kontroll av att verksamhet bedrivs enligt givna föreskrifter. Bland dessa medel kan nämnas prövning av domstol eller förvaltningsmyndighet efter överklagande av kommunala beslut. Ett annat viktigt kontrollmedel är tillsyn av statliga organ (tillsynsmyndighet).

En tillsynsmyndighet har att granska såväl den löpande verksam— heten som särskilda beslut. l tillsynsfunktionen ingår befogenheter att utfärda allmänna råd och att företa inspektioner. En tillsyns— myndighet kan däremot inte upphäva eller ändra kommunala beslut eller utfärda bindande föreskrifter för kommunala organ. En annan sak är att en författningsbestämmelse kan ge myndigheten sådana befogenheter vid sidan av tillsynsfunktionen.

Kommuner och landsting kan även ha egna tillsynsorgan för kontroll och övervakningsuppgifter.

Tillsyn och godkännande enligt gällande författningar

Omsorgslagen och omsorgsstadgan

Enligt 13 & omsorgslagen (1967z940) har skolöverstyrelsen och socialstyrelsen högsta tillsyn över verksamhet som bedrives enligt lagen. Länsskolnämnd har insyn i verksamhet som skolöverstyrel— sen har högsta tillsyn över.

I omsorgsstadgan (1968z146) anges fördelningen av tillsyns— uppgifterna mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen.

Till skolöverstyrelsens ansvarsområde hör särskolor (även sär— förskola), inackorderingshem för särskolelever och elevhem. I

medicinskt hänseende står samma verksamhet under tillsyn av socialstyrelsen. Till socialstyrelsens ansvarsområde hör vårdhem, specialsjukhus, daghem för ba rn, sysselsättningshem och inackor— deringshem för andra än särskolelever.

Omsorgsstadgan anger att omsorgsstyrelsen har tillsyn även över enskilda inrättningar för utvecklingsstörda inom sitt landsting samt att någon av styrelsens ledamöter regelbundet skall besöka de inrättningar som står under styrelsens tillsyn.

Omsorgslagen och omsorgsstadgan innehåller också regler om plan för omsorger om utvecklingsstörda och att planen skall fastställas av huvudtillsynsmyndigheten. Vidare säger dessa för— fattningar att annan än staten får driva inrättning för utvecklings— störda endast om den är godkänd av huvudtillsynsmyndigheten.

Med stöd av bemyndigande i omsorgsstadgan har vidare social— styrelsen meddelat bestämmelser om behörighet för vårdchef och viss annan vårdpersonal.

Tillsynsuppgifterna anges vidare i instruktionerna för socialsty— relsen, skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. l socialstyrel— sens och skolöverstyrelsens gemensamma rekommendation av tillsyn (SOFS 1977:1) behandlas uppgifterna för omsorgsstyrel- sernas tillsynsmän.

Den gemensamma rekommendationen tar upp frågor vid till— synsmännens besök, t. ex. dagverksamhet och fritidsaktiviteter, samarbetet inom inrättningar och kontakten med anhöriga, användningen av fickpengar, garantibelopp och habiliteringser- sättning.

Socialt/äns t/agen

I prop. 1979/80:1 om socialtjänsten anförs om socialstyrelsens roll som central tillsynsmyndighet över socialtjänsten:

"Socialstyrelsens tillsynsfunktioner skall således gå ut på att följa, leda och utveckla socialtjänsten genom att ta emot och förmedla kunskaper, redovisa uppfattningar om och påpeka behov av förändringar. De medel styrelsen bör ha till sitt förfogande är föreskrifter inom den sociala institutionsvär— den, allmänna råd om hur socialtjänsten bör utvecklas inom ramen för riksdagens och regeringens beslut, inspektion eller andra besök för informationsutbyte och opinionsbildning samt inhämtande av planer om socialtjänsten som underlag för kunskaper vilka skall återföras till kommunerna."

Det påpekas även att när socialstyrelsen finner anledning att låta undersöka sådana förhållanden som har sin utgångspunkt i enskil— da ärenden, bör den ha möjlighet att klarlägga förhållandena i samverkan med länsstyrelsen och dess sociala enhet.

Sjukvårds/agen

Högsta tillsyn över Iandstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas enligt nu gällande sjukvårdslag (1962z242) av socialstyrel— sen.

Hälso- och sjukvårdsutredningens förslag till hälso— och sjuk- vårdslag (SOU 1979:78) innehåller en motsvarande bestämmel— se.

Hälso— och sjukvårdsutredningen anför följande:

Vi konstaterar att det statliga tillsynsarbetet för närvarande håller på att ändra karaktär. I enlighet med strävan att minska den statliga detaljkontrollen får tillsynen över bl. a. lands— tingens verksamhet en mera övergripande och rådgivande inriktning. Tillsynen blir därvid alltmer en fråga om ett ömsesidigt informationsutbyte med stöd och hjälp snarare än kontroll. Tillsynen kopplas också allt starkare samman med planeringen som en del i en gemensam process. Tillsynen kommer därvid att präglas av en uppföljning eller utvärdering av planeringsinsatserna. Kunskaper från tillsynen förutsätts kunna utntyttjas i det fortsatta planeringsarbetet, bl. a. genom att de läggs till grund för överläggningar med företrä— dare för vederbörande huvudman.

Uppföljning är inriktad på måluppfyllelse och utvärdering av resultaten av olika planeringsåtgärder. Utvecklingen mot en målorienterad ramlag för hälso— och sjukvården innebär att statens framtida tillsyn i växande utsträckning bör avse uppföljning, dvs. kontroll av måluppfyllelse. Därmed kopplas tillsynen allt starkare samman med planeringsarbetet och får en klart vidareutvecklad karaktär.

Vi anser dock att även i fortsättningen behov kommer att finnas av individuell tillsyn från statligt håll, inriktad på kvalitet och säkerhet i vård och behandling av enskilda fall. Häri ligger ett rättsskydd för den enskilda medborgaren. Även denna tillsyn förutsätts kunna ge kunskaper om tillståndet inom hälso— och sjukvården.

Uppgiften att utöva tillsyn över en viss verksamhet inne— fattar också rätt att vid behov inspektera verksamheter. Styrelsen har därvid att genom påpekanden få rättelser till stånd då behov föreligger. Enligt vår uppfattning bör det vara av intresse för landstingen att i framtiden— inom ramen för ett även i övrigt utökat informationsutbyte och samråd — öka utnyttjandet av central expertis för bl. a. hjälp i skilda, bl.a. medicinska, bedömningsfrågor. lnspektionernas karaktär av rådgivning och vägledning till sjukvårdshuvudmännen bör därvid markeras.

Sko/lagen

5 & skollagen (1962:319) anger att skolöverstyrelsen närmast under regeringen utövar högsta inseendet över skolorna och därtill hörande verksamhet. Vidare anger 21 & att länsskolnämnden skall ha inseende över skolorna i länet och därtill hörande verksam— het.

Lagen om förtroendenämnder

Lag (1980:12) om förtroendenämnder inom sjukvården, som trädde i kraft den 1 juli 1980, föreskriver att förtroendenämnderna skall främja kontakterna mellan patienterna och hälso— och sjuk- vårdspersonalen samt åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar. Nämndernas arbetsområde är den sjukvård som en landstingskommun ombesörjer, verksamheten enligt omsorgslagen faller utanför. I prop. 1978/79:80 om förtroende— nämnderna anförs dock att omfattningen av nämndens uppgifter bör tas upp till förnyat övervägande, sedan vår kommitté har slutfört sitt uppdrag.

Förtroendenämndernas verksamhet skall vidare vara ett medel att förankra patientfrågorna i den löpande verksamheten. Förtro- endenämnderna skall inte ta över arbetsuppgifter som ankommer på sjukvårdsstyrelse, sjukhusdirektion, sjukhusledning eller läkare och inte heller minska dessas ansvar. Nämndernas verksamhet skall ha förebyggande karaktär och syfta till att förhållanden som innebär risker av olika slag blir uppmärksammade av ansvariga myndigheter och tjänstemän. Dessa får sedan bedöma om åtgär— der behöver vidtas. Förtroendenämndernas verksamhet skall inte främst vara inriktad på om någon begått fel eller varit försumlig och inte heller på vem som är ansvarig för felaktig behandling e. d. Förtroendenämnderna skall således inte ha några disciplinära befogenheter.

Socialstyrelsens tillsyn

lprop. 7979:80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation diskuteras innebörden av socialstyrelsens tillsynsuppgift. Tillsyns— funktionen kan vara kontroll, ledning, utveckling. Riksdagen har godkänt de föreslagna riktlinjerna i dessa delar (SOU 1979/80:45, rskr 1979/802386). Det framhålls att vid utformningen av den statliga tillsynen och kontrollen måste en avvägning ske mellan å ena sidan intresset av ett ökat lokalt inflytande och utveckling av den kommunala självstyrelsen samt å andra sidan kraven på rättssäkerhet och lika tillgång på samhällsservice. Denna avväg—

ning måste ske inom varje område för sig. Det erinras sålunda om att vi prövar omsorgslagstiftningen. "Med hänsyn till det särskilda kravet på rättssäkerhet för utvecklingsstörda kan det tas för givet att socialstyrelsens befogenheter inom omsorgsområdet kommer att klart uttryckas i lag och förordningar".

Det sägs vidare att socialstyrelsens befogenhet att utöva tillsyn får anses innefatta uppgiften att på statsmaktens vägnar utöva kontroll över verksamheten. Detta kan bl.a. ske genom inspektio— ner. Socialstyrelsens inspektioner av omsorgsverksamheten har väsentligen inriktats på att föra ut den övergripande målsättningen till huvudmännen. Det är också få områden där socialstyrelsens inspektionsverksamhet är så viktig som när det gäller omsorger om utvecklingsstörda.

Inspektionsverksamheten beskrivs som utbyte av information och erfarenhet vid överläggningar med berörda förtroendevalda och personal samt besök vid inrättningar. Men socialstyrelsens tillsyn bör också innefatta en skyldighet att påtala om lagar och förordningar inte följs på det sätt regering och riksdag avsett och att anmäla för regeringen om tillämpningen av bestämmelserna avviker från vad som avsetts eller från den aktuella utveck— lingen.

I skyldigheten att påtala om gällande bestämmelser inte följs ligger, framhålls det, ett rättsskydd för den enskilde medborgaren. Socialstyrelsen bör också på anmodan av enskilda eller organisa— tioner kunna granska påtalade förhållanden och uttala sig om styrelsen finner att anmärkningarna är befogade. Även genom att ta upp fall som aktualiseras t. ex. genom massmedia kan socialsty- relsen värna om den enskildes rätt till "godtagbar" vård och omsorg. Vid sin bedömning skall socialstyrelsen inte bara ta hänsyn till rådande förhållanden utan även till huvudmannens ambitioner att bygga ut eller förändra verksamheten.

Ifråga om socialstyrelsens planeringsroll framhålls att staten måste kunna ställa vissa krav på insyn i den kommunala plane- ringen av socialtjänst och hälso— och sjukvård för att kunna samordna och påverka planeringen av dessa sektorer. Det innebär att huvudmännens planer skall tillställas socialstyrelsen. Styrelsen skall också så långt möjligt anstränga sig för att bistå kommunerna redan på planeringsstadiet när de vill inhämta synpunkter som stöd för sin planering av socialtjänsten.

Reformkrav

I yttranden till oss i anledning av våra kartläggningsrapporter erinrar några landsting om att huvudmännen har förvärvat kunska— per inom området varför detaljinriktad tillsyn torde vara helt

obehövlig. Däremot bör socialstyrelsen och skolöverstyrelsen ägna sig åt övergripande frågor som kan ge underlag för huvudmännens planering.

I FUB-s yttrande markeras önskemål om stark central tillsyns— myndighet med kompletteringar på länsplanet.

Vidare har stat-kommungruppen (Kn 1980:03) iförslag den 16 december 1980 framfört att underställningskravet avseende omsorgsplanerna bör avskaffas och att i samband därmed kravet på huvudtillsynsmyndighetens godkännande av inrättningar tas upp.

Huvudmän

Landstingskommunen får enligt våra förslag till uppgift att svara för särskilda omsorger om vissa människor (rådgivning, stöd av kontaktperson, viss daglig omvårdnad och verksamhet samt bostäder i annat enskilt hem eller grupphem). Undervisning och barnomsorger förs över till primärkommunal skola och barnom— sorg.

Överväganden och förslag Behov av til/syn

Som framgår av föregående redovisning av situationen i dag är sjukvård, socialtjänst och undervisning föremål för tillsyn i flera former. Staten har tillsyn inom samtliga områden. Tillsyn finns också både på regional (läns) och lokal nivå.

Vi finner under våra överväganden om särskilda omsorger det nödvändigt dels med statlig tillsyn, dels med lokal sådan. Skälen för vårt ställningstagande är att likvärdig standard, och därmed också förbättrad och utbyggd sådan, måste tillförsäkras varje handikap— pad inom personkretsen för vår utredning oavsett var han/hon må vara bosatt i landet. Den lokala tillsynen, i vissa situationer i samarbete med den statliga tillsynen, skall sedan garantera den enskildes rättssäkerhet. Regeringen skall också enligt våra förslag ha möjlighet att meddela föreskrifter i syfte att trygga människors säkerhet inom de särskilda omsorgerna.

Vår tilltro till tillsyn i dessa former grundas också på erfarenheter från nuvarande tillsyn inom omsorgsområdet. Denna har enligt vår mening haft stor betydelse för utbyggnad och utformning av omsorgerna.

Vid sidan av ovanstående formella formerför tillsyn vill vi peka på andra vägar att bevaka den enskildes rättigheter bl.a. genom handikapporganisationer och press.

S tat/ig til/syn Särskilda omsorger

Med hänsyn till att undervisningen av barndomspsykotiska och utvecklingsstörda förs över till det allmänna skolväsendet enligt våra förslag utgår skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet inom omsorgsområdet. Socialstyrelsen kommer därför i princip att bli enda tillsynsmyndighet på statlig nivå när det gäller landstingens verksamhet enligt LHO. Skolöverstyrelsens tillsynsuppgifter beträffande inackorderingshem och elevhem övergår således till socialstyrelsen.

Vi vill för vår del ge socialstyrelsens tillsyn av de särskilda omsorgerna följande inriktning:

För det första bör socialstyrelsen följa utvecklingen av särskilda omsorger och närliggande områden i vårt land men också interna— tionellt. Denna uppgift har som syfte att stimulera till initiativ och utveckling av de särskila omsorgerna. Detta gäller både statlig lagstiftning och andra åtgärder samt huvudmannens verksamhet och planering för utveckling. Denna uppgift ställer krav på insam— ling och dokumentation av erfarenheter inom omsorgsområdet. Socialstyrelsen bör sedan i sin tur ge huvudmännen visst underlag för planering av verksamheten.

Som andra uppgift ser vi utvecklingsarbete i metodfrågor. Förutom att socialstyrelsen kan basera detta på insamlade erfa- renheter, nödvändiggör detta anknytning till forskningsinsatser. Under 10 har vi lagt förslag om forskning inom området. Det är då naturligt att socialstyrelsen på olika vägar bidrar till genomförandet av denna forskning och medverkar till att forskningsrönen kommer verksamheten till del.

En tredje uppgift för socialstyrelsen bör vara att svara för allmän upplysningsverksamhet om handikappade, om lagfästa särskilda omsorger samt om de rön och utvecklingstendenser som kan spåras både inom landet och i andra länder. Vi finner denna uppgift särskilt betydelsefull för att uppnå ökad medvetenhet om handi— kappades behov och situation. l uppgiften kan ingå att i egen regi eller som stöd till andra medverka till att information sprids i skriftlig form eller via etermedia. Sådan upplysningsverksamhet kan också bedrivas i form av kurser och konferenser.

Ovanstående kräver god insyn i de landstingskommunala sär- skilda omsorgerna. Som en fjärde uppgift för socialstyrelsen vill vi därför se uppföljning av landstingens insatser och verksamhet. Socialstyrelsen bör därför etablera olika former för sådan uppfölj- ning, bl.a. insamling och utvärdering av statistiska uppgifter. En annan form för uppföljning är inspektioner av verksamheten. Inspektionerna kan utformas så att information och erfarenheter

utbyts mellan socialstyrelsen och dess inspekterande tjänstemän å ena sidan och berörda förtroendemän, personal och handikappre- presentanter å den andra sidan. Det måste då också ingå i socialstyrelsens skyldighet att påtala om lagar inte följs på sätt som regering och riksdag avsett.

Socialstyrelsens tillsyn skall omfatta de särskilda omsorgerna i sin helhet, inbegripet både de handikappades och personalens situation. Även enskild verksamhet som omfattas av habiliterings— nämndens tillsyn skall ingå. Vid tillsynen är det väsentligt att uppmärksamma den enskildes rättssäkerhet och tillämpningen av reglerna för förmyndare, gode män och kontaktperson samt de handikappades medinflytande. Beträffande personalen bör både arbetssituationen samt kompetens och utbildningsnivå vara frågor som beaktas vid tillsynen.

Länsstyrelsens roll

Nedan föreslår vi att den lokala tillsynen skall byggas ut. Detta skall beaktas när omfattningen och formerna för statlig tillsyn ute på fältet prövas. Landstingen, vilkas verksamhet tillsynen skall omfat— ta, är då inte fler än att socialstyrelsen kan fullgöra även den tillsynsroll som t. ex. på socialtjänstens område lagts på länsstyrel- sen. Det finns därför inte behov av att göra länsstyrelserna till regionala tillsynsmyndigheter över habiliteringsnämnderna. Vi tycker att detta också av andra skäl är obehövligt, bl. a. för att Iandstingskommunen utser ledamöter i länsstyrelsen och för att länsstyrelsens personal i regel saknar erfarenhet av särskilda omsorger.

När det gäller tillfällig verksamhet för barn och ungdomar som bedrivs av enskilda, t.ex. sommargårdar, skulle det dock vara opraktiskt att ha olika regler om tillsyn beträffande handikappade och andra. Vi finner därför att länsstyrelsen bör ha tillsyn över sådan verksamhet. Även ifråga om jämförbar tillfällig verksamhet som enskild driver för vuxna handikappade anser vi att länsstyrel- sen kan ha tillsyn. Länsstyrelsen bör i dessa ärenden samråda med habiliteringsnämnden.

Undervisning

Vårt förslag innebär att skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna enligt 5 och 21 åå skollagen får tillsynsbefogenheter över under- visningen av utvecklingsstörda elever. Det är då väsentligt att tillsynsmyndigheterna bevakar att undervisningens standard bibe— hålls under uppbyggnaden av den nya organisationen. Ändra uppgifter för tillsynsmyndigheterna som vi vill framhålla som

särskilt viktiga är att vaka över att undervisningsformerna tillgodo— ser elevernas behov i såväl pedagogiskt som socialt avseende samt att verka för att undervisningen får likvärdig kvalitet i olika elevområden i landet.

Den förändring av statliga organs tillsynsroll som vi beskrivit ovan pågår även inom skolväsendet. Skolöverstyrelsens och läns— skolnämndernas tillsyn skall således ges en mera övergripande och rådgivande inriktning.

Planering och godkännande

Vi föreslår att Iandstingskommunerna i samråd med primärkom— munerna skall upprätta en plan för sin verksamhet enligt habilite— ringslagen. Sådan plan skall inte bara omfatta erforderlig planering för befintlig och ny verksamhet utan även avveckling av vårdhem och specialsjukhus. Planen skall redovisas för socialstyrelsen. Därigenom får socialstyrelsen en överblick över landstingens planering som gör det möjligt för styrelsen att påverka att de särskilda omsorgerna utvecklas lika över landet. Socialstyrelsen har vidare till uppgift att ge landstingen underlag för planeringen, vilket vi förutsätter att landstingen använder sig av under arbetet med att upprätta planerna.

En annan viktig fråga i anslutning härtill är fördelningen av ansvaret för insatserna mellan kommunerna och landstingen. Socialstyrelsen bör här verka för en enhetlig praxis i landet och för att den enskilde inte går miste om insatser på grund av olika uppfattningar om vilket organ som har att svara för dem.

Nuvarande bestämmelser om socialstyrelsens godkännande av landstingens inrättningarför utvecklingsstörda är enligt vår mening ej erforderliga. Landstingen förfogar över personal som är väl förtrogen med målsättningen för samhällets insatser för handikap— pade och verksamheten ifråga. Därjämte har landstingen byggnadsteknisk expertis som också har insikt i byggnadslagstift— ning o. likn. Eftersom landstingen utan medverkan från staten har det ekonomiska ansvaret för verksamheten bör de också ges möjlighet att utforma insatserna med utnyttjande av egen personal och i medvetande om de råd som socialstyrelsen utfärdar. I den mån verksamheten inte skulle överensstämma med rimliga krav har socialstyrelsen möjlighet att inom ramen för sin vanliga tillsynsverksamhet påverka landstingen.

När det gäller verksamhet som bedrivs av enskilda finner vi dock att tillstånd bör krävas av socialstyrelsen, eller i vissa fall av länsstyrelsen.

Behörighet för personal

Ifråga om behörighet för personalen inom särskilda omsorger bör vanliga regler gälla. Det innebär t. ex. att en kurator har vedertagen socionomutbildning och en psykolog fastlagd psykologutbildning. En annan sak är sedan att samtliga personalgrupper behöver fortbildning för arbetet bland utvecklingsstörda och barndomspsy— kotiska. Sådan fortbildning är meriterande men behöver inte vara krav för arbete inom någon verksamhetsgren av särskilda omsor— ger. Vi förutsätter att socialstyrelsen efter samråd med kommun— förbunden utfärdar allmänna råd om behörighet för olika personal— kategorier.

S'om tidigare angetts bör personalens kompetens för arbete inom särskilda omsorger beaktas i anslutning till att socialstyrelsen utövar sin tillsyn. Det är då naturligt att styrelsen tar del av de kompetenskrav som ställs på vissa tjänster, t. ex. samordnare inom habiliteringsteamen och boendeansvarig inom habiliteringsnämn— dernas förvaltning, och utfärdar råd i anslutning därtill.

Landstingens til/syn Behovet av lokal tillsyn

Särskilda former för lokal tillsyn vid sidan av socialstyrelsens tillsynsuppgifter kan inte undvaras. Sådan tillsyn kan bäst tillgodo— ses genom Iandstingskommunens egna organ. Vi föreslår därför en tillsyn genom habiliteringsnämnden, vidare att förtroendenämn— dernas kompetens utvidgas till habiliteringsnämndernas verksam— het.

Tillsyn av habiliteringsnämnden

Omsorgsstyrelsernas nuvarande verksamhet med tillsynsmän är betydelsefull ur många synpunkter. Den har bl. a. fördelen att såväl utvecklingsstörda som personal kommer i direkt kontakt med förtroendemannen och via denne med omsorgsstyrelsen. Vi anser att systemet med förtroendevalda tillsynsmän bör tas till vara och utvecklas i delvis andra former. En svårighet med det nuvarande systemet är att uppdraget rätt skött är tidskrävande för ledamö- terna.

En tillsynsgrupp, som är sammansatt av personer med olika erfarenhetsbakgrund tror vi ofta kan göra en allsidigare bedömning än en ensam tillsynsman.

Vi föreslår att habiliteringsnämnden utser antingen en enskild ledamot eller en grupp av personer (tillsynsgrupp) som skall svara för .den lokala tillsynen. I en tillsynsgrupp bör alltid ingå en

förtroendeman. Det kan vidare vara lämpligt att någon i gruppen utses efter förslag från de handikappades organisationer.

Hela habiliteringsnämndens verksamhet för handikappade skall omfattas av tillsynen även viss enskild verksamhet. Skilda delar av verksamheten bör på lämpligt sätt fördelas mellan olika tillsyns- män eller grupper.

Tillsynsgrupperna eller tillsynsmännen bör ha direkt kontakt med enskilda handikappade och/eller grupper inom t. ex. grupphem och dagcenter samt med personalen.

I den lokala tillsynen bör ingå en bedömning utifrån den enskilde handikappades behov av materiell standard, verksamhetens inne- håll och kvalitet samt personalens utbildning och arbetsmeto- der.

lakttagelser och synpunkter bör dokumenteras i protokoll eller minnesanteckningar. Dessa bör redovisas till habiliteringsnämn- den. Många gånger kan dock ett missförhållande rättas till redan genom att frågan tas upp med berörda personer. Tillsynsgrupperna skall dock inte ha någon överordnad ställning i förhållande till anställd personal, och de skall således inte kunna ge order eller anvisningar till personalen.

Medverkan av förtroendenämnnden

De överväganden som lett fram till 1980 års lag om förtroende- nämnder för verksamhet enligt sjukvårdslagen är i viss utsträck— ning giltiga. även för verksamhet enligt habiliteringslagen.

Därtill kommer att— särskilt i de fall då en enskild person påtalar ett missförhållande — det är lämpligt med ett tillsynsorgan som är fristående från habiliteringsnämnden.

Vi föreslår därför att förtroendenämndernas tillsynsuppgifter utökas till att omfatta även verksamhet enligt LHO. Deras befo- genheter på detta område överensstämmer med vad som gäller i verksamheter enligt sjukvårdslagen.

Förtroendenämnderna skall således enligt vårt förslag främja kontakter mellan enskilda och personal samt förmedla den hjälp som förhållandena påkallar. De skall inte ta över någon verksamhet från habiliteringsnämnderna. Eftersom hjälpförmedling är en av habiliteringsnämndernas uppgifter, kommer förtroendenämnder— nas verksamhet att vara inriktad på hjälpförmedling i mindre utsträckning när det gäller särkilda omsorger än när det gäller sjukvård.

Förtroendenämndernas kompetens omfattar inte enskilda inrätt- ningar. Som framhålls i medicinalansvarighetskommitténs betän- kande (SOU 1978:26) Hälso— och sjukvårdspersonalen, harförtro— endenämnderna begränsade möjligheter att ingripa mot missför-

hållanden inom sjukvård som ligger utanför sjukvårdshuvudmän— nens ansvarsområde, vilket dock inte utesluter initiativ från nämn- dernas sida för att ge hjälp åt en patient som anlitat sådan värd. Detsamma kan sägas om förtroendenämndernas verksamhet när det gäller enskild verksamhet för handikappade. Drivs däremot enskild verksamhet efter avtal med huvudmannen och enligt 23 & LHO bör förtroendenämndens verksamhet även omfatta denna.

14. Vård oberoende av samtycke

Som anförs i den till våra direktiv hörande departementspromemo- rian finns det i omsorgslagen och omsorgsstadgan detaljerade bestämmelser av för den enskilde tvingande karaktär beträffande inskrivning, utskrivning osv. Dessa regler gäller såväl inom området för undervisning som för vård. Departementspromemorian fram— håller vidare att behovet av en ingående reglering av dessa frågor torde bli mindre, om insatserna får karaktär av en till handikappet anpassad samhällsservice.

Bestämmelser av för den enskilde tvingande karaktär i omsorgslagen

För att bereda undervisning

24å omsorgslagen innehåller regler om särskolplikt för utveck— lingsstörd som inte kan tillgodogöra sig undervisning inom det allmänna skolväsendet. Enligt 27 & kan särskolpliktig elev, efter prövning av beslutsnämnd, skrivas in i särskola även om han eller hans vårdnadshavare inte samtycker.

När det gäller utvecklingsstört barn som inte uppnått särskol— pliktig ålder kan enligt 27 &, även om vårdnadshavaren inte samtycker, inskrivning ske om barnet är omhändertaget för samhällsvård. Barnavårdslagen med dess regler om omhänderta— gande för samhällsvård upphör att gälla vid utgången av år 1981. Vissa av dessa regler ersätts då av bestämmelser i LVU. Någon ändring i 25 & omsorgslagen har dock inte gjorts. Bestämmelsen där blir då utan betydelse.

28 & ger möjlighet att oberoende av samtycke besluta att särskolelev inte skall bo kvar i sitt föräldrahem om det "med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller annat förhållande är påkallat att (eleven) . . . bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem".

För att bereda vård

För vård av utvecklingsstörda skall det enligt omsorgslagen finnas vårdhem och specialsjukhus.

34 & första stycket lämnar vissa möjligheter till vård i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av den utvecklingsstördes sam— tycke. För den som är under 15 år kan nämligen vårdnadshavaren eller förmyndaren lämna samtycke. Detsamma gäller för den som har fyllt 15 år, men som inte "nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas".

34 å andra stycket anger att utvecklingsstörd som är omhänder— tagen för samhällsvård kan beredas vård i vårdhem eller special— sjukhus. När barnavårdslagen upphör att gälla blir denna bestäm— melse utan betydelse.

35 & omsorgslagen lyder.

Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke som avses i 345 första stycket beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att han till följd av utvecklingsstörningen

a) ärfarlig för annans personliga säkerhet ellerfysiska hälsa eller för eget liv,

b) är ur stånd att taga vård om sig själv,

c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad eller

d) har ett för närboende eller andra grovt störande levnads— sätt. '

Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till, förutom utvecklingsstörningens grad, att den utvecklings- störde till följd av utvecklingsstörningen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses i första stycket under a. Vården får dock beredas endast med stöd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 & brottsbalken.

Bestämmelser om förfarandet, besvär m. m.

Landstingskommunen skall bereda utvecklingsstörda undervisni— ng, värd och omsorger i övrigt enligt omsorgslagen. Undervis— ningen meddelas i särskola. För vård skall finnas bl. a. vårdhem och specialsjukhus. Ledningen av verksamheten utövas av en omsorgsstyrelse.

Inom landstinget skall det även finnas en beslutsnämnd för

utvecklingsstörda. Beslutsnämnden består av en ordförande, som skall vara lagfaren och som förordnas av regeringen, och ytterligare två eller fyra ledamöter, som skall vara ledamöter eller suppleanteri omsorgsstyrelsen och som väljs av landstinget.

Omsorgsstyrelsen är således en landstingskommunal nämnd. Enligt allmänna kommunalrättsliga principerfattar omsorgsstyrel— sen beslut inom sitt område. Omsorgsstyrelsen kan också enligt allmänna regler delegera beslutanderätten i olika frågor till en avdelning av ledamöter (suppleanter), till enstaka ledamot (supp— leant) eller till tjänsteman. När det gäller beslut om inskrivning i särskola, vårdhem och specialsjukhus gäller emellertid särskilda regler. Beslutanderätten har här tillagts tjänstemän (särskolchef, vårdchef, överläkaren hos styrelsen, överläkaren vid specialsjuk— hus) och i vissa fall beslutsnämnden.

Särskolchefen beslutar i frågor om inskrivning i särskola och vårdchefen i frågor om inskrivning i vårdhem. De skall dock samråda med överläkaren hos omsorgsstyrelsen. Om inskrivning i specialsjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset. Särskolchefen, vårdchefen, överläkaren hos styrelsen och överläkaren vid special— sjukhuset kan dock begära att beslutsnämnden skall pröva frå— gan.

Beslutsnämnden skall också pröva frågor om inskrivning i särskola, vårdhem och specialsjukhus om den utvecklingsstörde, ifall han fyllt 15 år, eller hans vårdnadshavare eller förmyndare inte är ense med den beslutande tjänstemannen.

För besvär över beslut av omsorgsstyrelse och beslutsnämnd gäller vissa särskilda regler.

Påföljder för utvecklingsstörda lagöverträdare Brottsbalkens reg/er

Särskilda regler om påföljder för utvecklingsstörda finns i 30 kap. 7 &, 31 kap. 3 5 och 33 kap. 2 &. De kan i korthet sägas innebära följande.

Den som begått brott under inflytande av "sinnesslöhet" skall inte dömas till fängelse. Domstolen kan överlämna honom till vård i specialsjukhus, om han behöver sådan vård, eller besluta om skyddstillsyn. Om det bedöms ändamålsenligt får han dömas till böter. Han kan också gå helt fri från påföljd.

Även om brottet inte begåtts under inflytande av "sinnesslöhet", men förutsättningar för inskrivning i specialsjukhus finns och behov av sådan vård föreligger, kan rätten besluta om vård i specialsjukhus. I detta fall krävs dock särskilda skäl härför.

Vidare kan en person, som är dömd till internering och som

befinnes vara i varaktigt behov av vård i specialsjukhus, få sådan vård i stället för interneringen.

Bestämmelser om skyddstillsyn finns i 28 kap. brottsbalken. Skyddstillsyn kan inte annat än om "synnerliga skäl" härför föreligger komma ifråga när straffminimum för brotten är fängelse ett år eller däröver. (För t. ex. mordbrand är lägsta straffet fängelse i två år). Den som döms till skyddstillsyn kan åläggas att ställa sig till efterrättelse vissa föreskrifter om t. ex. vård eller behandling. Några särskilda regler om utvecklingsstörda gäller inte, men utvecklings— störda kan dömas till skyddstillsyn, och föreskrifter om att motta omsorger enligt omsorgslagen kan utfärdas.

Det kan nämnas att man vid utformningen av omsorgslagen diskuterade att ge möjlighet för domstolar att överlämna utveck— lingsstörda lagöverträdare även till annan vård enligt omsorgsla— gen än vård i specialsjukhus. Departementschefen fann i prop. 1967:142 med förslag till omsorgslagen att det inte fanns tillräckliga skäl för sådana regler. Han anförde (sid. 146): "Särskilt genom möjligheten att döma till skyddstillsyn och i samband därmed ålägga den dömde att underkasta sig viss vård eller utbildning finns det. . . . ändå tillräckliga praktiska utvägar att få till stånd omsorger enligt nya lagen."

Reg/er om åtalseftergift

Regler om åtalseftergift finns i 20 kap. 7 & rättegångsbalken. Där anges att åklagaren kan avstå från att åtala om brottet uppenbar- ligen begåtts under inflytande av "sinnesslöhet" och vård i vårdhem eller specialsjukhus kommer till stånd utan lagföring.

___—___ lnskrivning av beslutsnämnd

Tabell 1 Antal slutliga beslut av beslutsnämnd åren 1973—1977 då fråga varit om tillämpning av 35 & omsorgslagen vid inskrivning av personer fr. o. rn. 18 år och äldre.

&

S:a 1973 1974 1975 1976 1977 1973—1977 % bi- av- bi— av— bi- av- bi— av— bi— av- bi- av— fall slag fall slag fall slag fall slag fall slag fall slag 12 4 33 9 31 5 43 9 32 6 15133

&

Bifall: Fall då beslutsnämnden fann vården oundgängligen påkallad. Avslag: Fall då beslutsnämnden inte fann vården vara oundgängligen påkallad.

Riksåklagaren har i cirkulär C 61 den 2 april 1970 gett vissa anvisningar beträffande handläggningen av åtalsfrågor såvitt angår psykiskt utvecklingsstörda.

Statistik

| tabell 1, sid. 428 redovisas sammanställningar som delvis bygger på uppgifter till omsorgskommittén från 21 beslutsnämnder, 18 vårdchefer och 5 överläkare vid specialsjukhus. Vidare har material insamlats av socialstyrelsen.

I siffrorna för bifall åren 1976 och 1977 (43 resp. 32) har medtagits 15 resp. 6 ärenden vilka avsåg inskrivning i ett nyöppnat vårdhem av personer som tidigare fanns på riksanstalter i andra län.

Sju av de 21 beslutsnämnderna har redovisat att de inte haft några ärenden av detta slag under tidsperioden och ytterligare nio beslutsnämnder har redovisat enbart 1—7 ärenden.

Tabell 2 Sammanställning av uppgifter om åberopade indikationer i ovannämnda ärenden.

Indikation1 Bifall Avslag a 37 0 D 122 10 c 1 1 d 16 O

1 enligt 35å omsorgslagen.

I fem av de 21 beslutsnämnderna förekom fall där mer än en indikation åberopats i samma ärende. De två fallen med c— indikation, som var från samma beslutsnämnd, var kombinerade med b—indikation. Fyra beslutsnämnder har lämnat närmare upp- gifter om kombinationerna. Bortsett från ett fall med kombinatio— nen b och 0, var alla kombinationsfall bifall. I alla kombinationsfall åberopas b—indikationen, därav fyra fall a + b, fyra fall b + d och två fall b + c.

lnskrivn/ng av vårdchef

Enligt uppgift har vårdcheferna under åren 1973—77 skrivit in endast 10—1 5 personer per år i vårdhem enligt 35 äomsorgslagen. I huvudsak har indikationerna a och b åberopats och i vissa fall en kombination av dessa.

lnskrivning av överläkare vid specialsjukhus

Fem av sex specialsjukhus har lämnat uppgift till oss beträffande inskrivning enligt 35 & omsorgslagen efter beslut av överläkaren åren 1973—77. Av dessa har Salberga sjukhus ingen sådan inskrivning. De övriga redovisar 21 1 ärenden, där indikationerna a, b och d åberopats med en övervikt för b-indikationen. Även här förekommer kombination av olika indikationer.

Socialstyrelsens sammanställning

Socialstyrelsen har sammanställt uppgifter om antalet inskrivna på specialsjukhus och vårdhem år 1977 och vilken av 34 och 35 %& omsorgslagen som åberopats vid inskrivningen. Uppgifterna visar att det föreligger stora skillnader mellan landstingen. Detta hänger bl. a. samman med att ett stort antal utvecklingsstörda inskrivits enligt 35 & med stöd av övergångsbestämmelserna till omsorgsla— gen men också med att man givit 35 & olika tolkning ute i landet

Av domstol över/ämnade till vård på specialsjukhus

Från socialstyrelsen har vi även fått följande uppgifter om antal av domstol överlämnade till vård i specialsjukhus.

Tabell 3 Antal av domstol överlämnade till vård i specialsjukhus

1969 15 1973 21 1977 7 1970 17 1974 16 1978 3 1971 19 1975 7 1979 5 1972 15 1976 9 1980 11

De olika fallen har hänförts till det år då meddelande om domen kom in till socialstyrelsen, inte året för domen.

Den 10 mars 1981 fanns 18 personer intagna på specialsjukhus efter överlämnande av domstol. l SOU 1977:23 nämns att det den 1 november 1975 fanns 47 personer intagna, vilka fått åtalsefter— gift för brott mot annans personliga säkerhet.

Materialet visar att det endast är ett mycket litet antal personer som överlämnas till vård i specialsjukhus av domstolarna. Det finns också anledning att förmoda att vårdtiden på sjukhus förflertalet av dessa är kort.

Vård oberoende av samtycke enligt annan lagstiftning LSPV

Genom tillkomsten av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) bröts tvångsreglerna ur övrig lagstiftning om sjukvård, inbegripet psykiatrisk vård.

LSPV gäller människor som lider av psykisk sjukdom. Lagen jämställer med psykisk sjukdom psykisk abnormitet som icke är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutveck— lingen.

Lagen gör det möjligt att bereda dessa människor sluten vård oberoende av deras eget samtycke. Bland de särskilda indikationer som LSPV anger ingårfarlighet, oförmåga att taga vård om sig själv och grovt störande levnadssätt.

Arbetsgrupper inom socialstyrelsen (Socialstyrelsen redovisar 197711 4) och socialdepartementet (Ds S 197818) har lämnat olika förslag till ändringar av LSPV:s regler. Den är 1980 tillsatta socialberedningen har för närvarande i uppdrag att fortsätta översynen av LSPV.

LVU

Lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ger möjlighet att bereda barn och ungdomar vård oberoende av samtycke. LVU träder i kraft den 1 januari 1982 och ersätter då flertalet bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård i barnavårdslagen.

& 1 LVU lyder:

1 & Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv. Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhål— lande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

Beslut om vård enligt LVU fattas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Bexeliuskommitten

1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande, den s.k. Bexeliuskommitten, lade 1977 fram betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare, (SOU 1977:23).

Kommitténs förslag till regler om påföljder innebär ökad flexibi- litet mellan kriminalvård och sjukvård. lfråga om utvecklingsstörda anför kommittén (sid. 43):

Vid bedömande av vad som i det särskilda fallet är den lämpligaste påföljden för en psykiskt utvecklingsstörd som begått brott är det viktigt, att man noga undersöker graden av utvecklingsstörningen och eventuella komplikationer i form av andra psykiska störningar. Den som är så utvecklingsstörd att han enligt nu tillämpad praxis bedömes såsom "sinnes— slö" bör ej dömas till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd inom kriminalvården. Vid mindre allvarlig brottslighet kan skyddstillsyn i förening med föreskrift om någon form av omsorg vara en lämplig påföljd. Vid allvarligare brottslighet, särskilt om det är fråga om våldsbrott, bör man dock välja en påföljd som innefattar ett omhändertagande. l enstaka fall, då lagöverträdaren är endast lindrigt utvecklingsstörd, bör fri— hetsberövande påföljd inom kriminalvården kunna ifråga— komma. Med hänsyn till att en utvecklingsstörd ofta har svårt att klara sig i fängelsemiljö och lätt blir utnyttjad av medin— terner bör försiktighet iakttagas i detta hänseende.

Kommittén föreslår ändringar i brottsbalken och omsorgslagen, som innebär att rätten skall kunna överlämna en utvecklingsstörd som begått brott till vård i vårdhem och inte bara till specialsjukhus. En utvecklingsstörd skall inte dömas till frihetsberövande påföljd inom kriminalvården, såvida inte detta framstår som lämpligare än annan påföljd.

Bexeliuskommitten föreslår vidare en utbyggnad och omorgani— sation av den rättspsykiatriska organisationen.

Kommitténs förslag är under övervägande inom justitiedeparte— mentet.

Socialstyrelsen anser 1980:2, riktlinjer för 80—talets psykiatriska vård

I denna publikation redovisar socialstyrelsen den huvudsakliga inriktning för planeringen av den psykiska hälso- och sjukvården som enligt styrelsens mening bör gälla på längre sikt. Mera konkret anges riktlinjer som i ett kortare tidsperspektiv— inför 80—talet— bör leda till en för de hjälpbehövande människorna gynnsam utveckling av den psykiska hälso— och sjukvården.

I publikationen anförs att det inom psykiatrin finns ett behov av att regionalt organisera vården av vissa särskilt vårdkrävande patienter som ställer stora krav på omvårdnad med hänsyn till farlighet och rymningsbenägenhet. Vidare anförs följande.

För att möta detta speciella behov erfordras särskilda vård- arrangemang med möjlighet till rehabiliterande aktiviteter och andra kvalificerade psykiatriska behandlingsinsatser. För att möjliggöra fortsatt rehabilitering vid patienternas hemort förutsätts att man utvecklar en fast samverkan mellan den regionala enheten och den psykiatriska organisationen hos de enskilda sjukvårdshuvudmännen.

Uppbyggnaden av en regional organisation bör integreras med den rättspsykiatriska organisationen såväl lokalmässigt som organisatoriskt. Därigenom kommer rättspsykiatrin att få ett vårdansvar och närmar sig därvid allmänpsykiatrin. En utveckling enligt dessa linjer har även föreslagits av region— sjukvårdsutredningen och underlättas av att rättspsykiatrin i propositionen om socialstyrelsens framtid föreslås övergå till landstingskommunalt huvudmannaskap.

Förslag till rättspsykiatrisk regionsjukvård, har utarbetats av en särskild arbetsgrupp inom socialstyrelsen och kommer inom kort att offentliggöras (1 981 ).

Bestämmelser i Danmark, Finland och Norge

Inledning

Av våra grannländer är det bara Finland som har särskilda regler för vård av utvecklingsstörda oberoende av samtycke. Inom straffrät- ten finns möjlighet att ge Strafflindring då en utvecklingsstörd begått ett brott. l ovannämnda SOU 1977:23 (Bexeliuskommit— tén) finns redogörelse för de straffrättsliga reglerna i olika länder. Nedan skall redogöras för förhållandena utanför det straffrättsliga området.

Danmark

I Danmark trädde en reform "om udlaegning af åndsvageforssor— gen og den ovrige saerforsorg m. v." ikraft den 1 januari 1980. Den innebar att ansvaret för omsorger om utvecklingsstörda m.fl. då överfördes från staten till amtskommunerna (motsvarar våra landsting) och primärkommunerna. Någon särskild lag om utveck— lingsstörda skall inte gälla, utan de särskilda regler som behövs har intagits i skollagstiftningen och den sociala lagstiftningen. Därvid görs det inte någon skillnad mellan utvecklingsstörda och andra handikappade.

Bestämmelser om vård av vuxna människor utan samtycke har upphävts, bortsett från vissa stadganden om slutna avdelningar m. m. vilka gäller för barn och ungdomar och för vuxna med "vidtgående fysiske och psykiske handicap".

I samband med att tvångsreglerna togs bort från den sociala lagstiftningen tillsatte socialministeriet år 1978 en arbetsgrupp , med uppdrag att överväga om det fanns behov att utifrån ett farlighetskriterium tvångsvis kunna hålla kvar utvecklingsstörda ("åndsvage") på institutioner eller inom andra vårdformer i fall då de inte omfattades av sinnesjuklagen. Arbetsgruppens övervägan— den redovisades i en rapport 1979.

Arbetsgruppens majoritet fann att det inte behövdes några särskilda tvångsregler för utvecklingsstörda. Dess motivering är i korthet denna: "Åndsvaghet" är ett vagt begrepp och det är svårt att avgränsa personkretsen. Utvecklingen sedan 1959 års åndsva— gelag utfärdades visar att "positive forsorgstillbud" gör tvångsreg— ler överflödiga. Bland de människor som betecknas som "åndsva- ge" finns det naturligtvis personer som i vissa situationer kan betecknas som farliga. Men "åndsvage" bör ha rätt att bli behandlade som andra medborgare och det finns inte några tvångsregler för andra grupper, t. ex. missbrukare, eller senila. Iden mån tvångsregler behövs, skall det utfärdas generella regler som inte endast gäller utvecklingsstörda.

En minoritet inom arbetsgruppen fann att det behövdes klara lagregler om kvarhållande av utvecklingsstörda. Minoriteten fann också, trots att det låg utanför arbetsgruppens uppdrag att gå in på detta, att det behövdes regler även om tvångsintagning. Minorite— tens bedömning är i korthet denna. Utvecklingsstörda skiljer sig från nästan alla andra grupper därigenom att de inte bara tillfälligt- vis saknarförmåga att handla förnuftsmässigt och således inte kan bedöma om deras handlande är farligt. Minoriteten gör en jämfö- relse med bl.a. barn, beträffande vilka det ju finns tvångsregler. Rent faktiskt förekommer "tvång" mot utvecklingsstörda genom att man hindrar dem från att lämna institutionerna. Rättssäkerhe—

ten kräver att det finns klara lagregler. Utan regler om administra— tivt tvång blir det nödvändigt att åtala utvecklingsstörda. Den danska reformen av åndsvageforsorgen innebar således att den nya lagstiftningen kom att träda i kraft den 1 januari 1980 utan att det fanns några bestämmelser kvar som kunde göra det möjligt att bereda vård utan samtycke. Avsikten var att frågan skulle prövas på nytt, och att tvångsbestämmelser eventuellt skulle införas fr. o. m. den 1 januari 1981. Frågan hade emellertid ännu inte färdigbehandlats vid årsskiftet 1980/81. Första årets erfaren— heter av regler som inte medger tvångsvård har inte gett anledning till någon förändring.

Den straffrättsliga bedömningen av utvecklingsstörda ärföremål för särskild utredning.

Finland

I Finland trädde den 1 januari 1978 lagen (1977:519) angående specialomsorger om utvecklingsstörda ikraft. Lagen gäller "person som på grund av medfödd eller i utvecklingsåldern erhållen sjukdom, defekt eller skada hämmats eller störts i sin utveckling och som icke med stöd av annan lag kan erhålla de tjänster han behöveri

Lagen gäller "utvecklingsstörda", således inte bara "psykiskt utvecklingsstörda". Därmed har man försökt bestämma lagens tillämpningsområde så att hinder inte skall möta för att sträcka ut specialomsorgerna till alla som äri behov av sådana tjänster. Lagen gäller dock endast dem vars handikapp är medfött eller uppstått i utvecklingsåldern.

I fråga om vuxna kan specialomsorger mot vederbörandes vilja endast ges till den för vilken omvårdnad ej kan ordnas på annat sätt. Det skall också vara skäl att befara att han utan omvårdnad kan råka i allvarlig Iivs— eller hälsofara, eller framgå av hans uppförande eller andra omständigheter att han på grund av sin "utvecklings— störning" är farlig för annan persons säkerhet och i behov av omedelbara specialomsorger.

Norge

Inte heller i Norge finns det någon särskild lagreglering om vård oberoende av samtycke för någon speciell handikappgrupp. Det innebär att om en handikappad är i behov av psykisk vård tillämpas "lov om psykisk helsevern" och om han begår brott allmän strafflag. På samma sätt avser allmänna barnavårdsbestämmelser också handikappade barn och ungdomar och anvisar när vård oberoende av samtycke kan tillgripas.

För institutionell vård förekommer föreskrifter om åtgärder för att begränsa friheten, om kroppslig bestraffning etc. Men dessa föreskrifter är generella för institutionsvård och avser inte enbart vården av utvecklingsstörda.

Överväganden och förslag

Frågan om tvångsbestämmelser inom undervisningen

När det gäller undervisningen av barndomspsykotiska och utveck- lingsstörda föreslår vi att de särbestämmelser som behöver finnas skall tas in i skollagen. Nuvarande skollag innehåller bl. a. bestäm- melser om skolplikt. Dessa skall enligt vårt förslag också gälla utvecklingsstörda barn. Något behov av särskolplikt liknande den som föreskrivs i 24 & omsorgslagen eller inskrivning i särskola utan samtycke enligt 27 & samma lag finns inte.

Inte heller bestämmelserna i 28 & omsorgslagen om flyttning från föräldrahemmet behöver enligt vår mening någon motsvarig- het i den nya lagstiftningen. LVU ger möjlighet att ingripa med åtgärder utan samtycke av den unge själv eller hans vårdnadsha- vare om förhållandena i föräldrahemmet är sådana att de medför fara för den unges utveckling. Det kan nämnas att för handikappa— de unga är ofta tidigt insatta pedagogiska insatser mycket viktiga för utvecklingen. Om föräldrarna i sådana fall inte kan förmås att medverka till att den unge får den undervisning som han behöver, kan därför i sista hand ett ingripande med stöd av LVU aktualise— ras.

Frågan om tvångsbestämmelser inom vården

Regler för omhändertagande av dem vi i dag kallar utvecklings— störda fanns ursprungligen i författningar om sinnessjukvård och fattigvård. Författningarna innehöll regler om vittgående tvång mot den enskilde. Så småningom tillkom också regler avsedda att garantera rättssäkerheten för den enskilde. Möjligheter till sådana s. k. administrativa frihetsberövanden har också de senaste decen— nierna beskurits undan för undan. Bestämmelser om vård av vuxna oberoende av samtycke finns sedan socialtjänstreformen genom- förts endast i omsorgslagen, LSPV och inom straffrätten. (Därvid bortses från smittskyddslagen /1968:231/). Vidare har en sär— skild lag om tvångsvård av missbrukare nyligen föreslagits av socialberedningen. Den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 januari 1982, då socialtjänstlagen bl. a. ersätter nykterhetsvårdsla- gen.

I tidigare lagstiftning jämställdes utvecklingsstörda och psykiskt sjuka eller, för att använda tidigare terminologi, sinnessjuka och

sinnesslöa. Det var först genom tillkomsten av omsorgslagen som vården av dessa grupper alltigenom fick olika lagreglering. I många hänseenden är dock reglerna lika utformade i de båda lagarna. Man kan säga att omsorgslagens regler om vård oberoende av sam— tycke går tillbaka på en uppfattning om utvecklingsstörda som inte stämmer överens med våra dagars synsätt.

Vi har ansett det självklart att göra en ingående prövning av om det finns behov också i fortsättningen av särskilda tvångsbestäm— melser för att ge utvecklingsstörda tillgång till särskilda omsorger. En sådan prövning har varit så mycket naturligare som man i både Danmark och Norge har funnit det möjligt att undvara särskilda tvångsbestämmelser för motsvarande vårdformer.

När det då först gäller unga utvecklingsstörda och åldersgränsen för samtycke till insatser anser vi att den nuvarande åldersgränsen 15 är bör gälla också i framtiden. För en utvecklingsstörd som är under 15 är bör samtycke till insatser av större betydelse för hans livsföring inhämtas av hans vårdnadshavare. Skulle vårdnadshava— ren motsätta sig en vård som habiliteringsnämnden anser nödvän— dig, finns det möjligheter att begära vård med stöd av 1 5 1. LVU. Förutsättning för sådan vård, som beslutas av länsrätten, är att brister i omsorger om honom eller något annat förhållande i hemmet medförfara för hans hälsa eller utveckling. Vi anser att det inte finns behov av särskilda bestämmelserför tvångsvis anordnad vård vid sidan av den som kan komma till stånd med stöd av LVU.

Beträffande utvecklingsstörda över 1 5 år, som på grund av sitt handikapp inte är i stånd att uttrycka en egen vilja, kan man inte tala om tvångsvård i egentlig mening. Det är här fråga om att finna rättsliga garantier för att deras intressen bevakas av någon utomstående. Vi anser det tillräckligt att beslut av mer ingripande betydelse för deras livsföring, t. ex. placering på ett grupphem, träffas efter godkännande av vårdnadshavaren eller en särskilt utsedd förmyndare. Skulle det inte finnas någon vårdnadshavare eller särskilt förordnad förmyndare, bör man överväga att begära att rätten utser en god man för att pröva åtgärden i fråga, t. ex. placering på ett grupphem.

När det gäller sådana utvecklingsstörda över 15 år, som är i stånd att uttrycka en egen vilja, finns det för närvarande fyra olika indikationer i 35 & omsorgslagen, enligt vilka vård kan beredas i vårdhem eller specialsjukhus. Den statistik som vi har redovisat visar att det numera är i relativt få fall per år som beslutsnämnden beslutar om vård med stöd av 35 &. Inte mindre än sju av de 21 beslutsnämnderna har överhuvudtaget inte haft några ärenden av detta slag under den redovisade femårsperioden, och ytterligare nio nämnder har endast haft mellan ett och sju ärenden.

Ser vi vidare till de olika indikationerna var för sig så är det uppenbart att c—indikationen "ur stånd att skydda sig från att bli sexuellt utnyttjad" är en rest från äldre tiders synsätt och samhälls— förhållanden. Förfrågningar till beslutsnämnder och vårdchefer visar också att denna grund numera inte åberopas vid inskrivningar. I stort sett detsamma kan sägas om d—indikat'ionen "har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt".

Några skäl att ha kvar möjligheten till vård utan samtycke för den som "är ur stånd att skydda sig mot att bli sexuellt utnyttjad" eller har ett "grovt störande levnadssätt" finns det således inte.

Också a—indikationen "farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv" tillämpas numera sällan och praktiskt taget aldrig ensam utan i förening med den återstående b—indikationen "ur stånd att taga vård om sig själv". Ofta rör det sig enligt vår mening om personer som är psykiskt sjuka eller har mycket svåra psykiska störningar.

Vi anser att dessa personer i sitt akuta sjukdomstillstånd skall behandlas inom psykiatrin. Via försöksutskrivning kan de sedan slussas över till omsorgsverksamheten. Det kräver ett omfattande samarbete mellan företrädare för psykiatrin och omsorgsverksam— heten bl.a. på grund av att aktiva sjukdomstillstånd då och då kan återkomma. Samarbetet bör omfatta utbyte av kunskaper, tidig planering av enskilda ärenden och ett ömsesidigt behandlingsan- svar

Men det kan också vara fråga om "farlighet" som tar sig uttryck i att de begår lagöverträdelser, utan att de år i behov av vård inom psykiatrin. Vanliga påföljder enligt brottsbalken bör då kunna utdömas.

I 35 å andra stycket omsorgslagen ges möjlighet att efter domstols förordnande enligt 31 kap. 3 & brottsbalken bereda vård utan samtycke när en utvecklingsstörd anses "farlig" för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse". Motsva— rande bestämmelse i LSPV har i olika sammanhang (bl. a. av Bexeliuskommittén och i propositionen om socialtjänsten) föresla— gits slopad. Någon oenighet om att bestämmelsen där har spelat ut sin roll råder det knappast längre. Vi kan inte heller se något skäl att behålla den inom de särskilda omsorgerna.

Större tveksamhet kan man ha när det gäller möjligheterna att undvara tvångsbestämmelser i fråga om den kategori som i 35 & behandlas i b—indikationen, alltså de som är ur stånd att ta vård om sig själva.

Till att börja med vill vi anmärka att behovet av att använda denna indikation i beslutsnämnderna har minskat mycket kraftigt. En anledning är att omsorgsverksamheten numera kommeri kontakt med utvecklingsstörda i tidig ålder och att de insatser som då kan

erbjudas upplevs som nödvändiga. Därmed uppstår sällan något behov av tvångsvård. Förr påträffades inte sällan utvecklingsstörda först i vuxen ålder, t. ex. i samband med att deras föräldrar gick bort, och det kunde då vara svårt att ta hand om dem utan tvångsmedel. Dessutom kunde en äldre tids institutioner uppväcka motvilja hos både vårdbehövande och anhöriga på ett sätt som sällan finner någon motsvarighet i dagens samhälle.

B—indikationen är avsedd för gravt utvecklingsstörda. Frågan om denna kan undvaras i den nya lagstiftningens aktualiseras särskilt när det gäller vissa gravt utvecklingsstörda vuxna som bor i sitt föräldrahem eller hos andra nära anhöriga och då boendesituatio- nen står inför en förändring. Vi har dock funnit att behovet av tvingande åtgärder i hög grad minskar, om samhällets stöd ges i en utformning som realistiskt men varsamt förbereder en förändrad hemsituation under andra förhållanden, t. ex. på grupphem. Förbe— redelsetiden varierar självfallet men bör bl. a. användas till att arrangera en god och regelbunden daglig verksamhet för den utvecklingsstörde och att genom korttidsvård (t. ex. under semes— ter) vånja den utvecklingsstörde och hans anhöriga vid en bostads— situation utanför hemmet. Det är också av stor vikt att ombesörja att den utvecklingsstörde får kontakter och företrädare utanför familjen genom förmyndare, god man, kontaktperson och genom kontinuerlig avlösningshjälp i hemmet. Både den utvecklingsstörde och familjen kan behöva tillgång till stöd genom kurator och psykolog för att bearbeta de frågor som kan uppkomma rörande framtida förändringar.

Dessa förberedelser måste ges med respekt för de berördas integritet och med lyhördhet och förståelse för den oro som kan förekomma.

Vi är införstådda med att den enskilde på grund av konsekven— serna av utvecklingsstörningen kan vägra att medverka t. ex. vid en flyttning. Vi anser dock att det finns goda förutsättningar att med kunskap och insikt handlägga frågor av denna art. (Socialstyrelsen har som stöd gett ut skriften "När vuxna utvecklingsstörda flyttar", Socialstyrelsen anser, 1980:1 ). Det är i sammanhanget av stor vikt att omsorgsverksamheten belyser den enskildes situation utifrån flera kompetensområden och i nära samarbete med den utveck— lingsstördes företrädare. Självfallet gäller detta även andra frågor än flyttning. Ibland har man inom omsorgsverksamheten åberopat ett behov av b-indikationen för att kunna återföra en person med polishandräckning. Vi anser dock att de personer som vi avser är mest betjänta av samma medverkan som polisen kan ge när t. ex. en äldre person med dålig orienteringsförmåga har avvikit från sitt hem.

Inte sällan har b-indikationen ansetts nödvändig för att hindra

utvecklingsstörda från att rymma från de institutioner där de vårdades. Det har då varit fråga om lindrigt utvecklingsstörda som inte funnit sig i tillvaron på institutionen. Med den utveckling som har skett eller pågår inom omsorgsverksamheten mot mindre boendeenheter med individuellt avpassade resurser har behovet av tvångsmedel i detta sammanhang i allt väsentligt försvunnit.

Det kan finnas behov av råd beträffande personalens agerande i situationer då aggressivitet eller destruktivitet förekommer. Det bör påpekas att 35 & omsorgslagen inte ger möjlighet till kvarhål— lande eller "tvång för att vidtaga vårdåtgärder" eller liknande vilket socialstyrelsen klart formulerat i cirkulär den 6 mars 1970 med vissa rättsliga synpunkter på den slutna vården av utvecklingsstör— da. I detta cirkulär finns också angivet vilka andra bestämmelser, regler eller annan lagstiftning som kan vara tillämpliga vid exem— pelvis nödvärn.

Socialstyrelsen har även i andra sammanhang t. ex. beträffande personalens ansvar för den enskilde utvecklingsstörde, genom cirkulär och på liknande sätt givit personalen råd i uppläggning av annan fördelning och rutiner i det löpande arbetet.

Det finns en mycket liten grupp lindrigt utvecklingsstörda med ett asocialt beteendemönster där man kan ifrågasätta ett behov av tvångsåtgärder. Det rör sig oftast om personer som står nära gränsen till normalbegåvning och som far illa genom alkoholmiss- bruk, prostitution eller kriminalitet. Det är dock här fråga om att ingripa på grund av det sociala beteendemönstret och inte på grund av att utvecklingsstörningen som sådan kräver särskild omvård- nad. De yngre av dessa utvecklingsstörda kan vid behov tas om hand med stöd av LVU. Av de äldre harflertalet psykiska problem och kan om det är nödvändigt tas om hand enligt LSPV. De som begår brott kan underkastas kriminalvård. (Jämför i den frågan nästa avsnitt.) Utvecklingsstörda som missbrukar alkohol eller narkotika kan som andra missbrukare tas om hand enligt den föreslagna tvångslagen, om denna genomförs. Något behov av särskilda tvångsbestämmelserförjust kategorin utvecklingsstörda finns det därför knappast.

Lika litet som i dag finns det enligt vår mening behov av tvångsregler för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen på institutionerna inom de särskilda omsorgerna. Vi tror att det kan vara lämpligt att socialstyrelsen i samband med LHO:s ikraftträ— dande på nytt aktualiserar de råd till personalen som redan finns utgivna.

Ordningsregler och arbetsrutiner som eventuellt kan förekomma på grupphem måste bygga på respekt för den enskilde handikap- pades integritet. Där kan socialstyrelsen-s_skrift — Integritet och omsorg — (Socialstyrelsen anser, 1977z3) vara till ledning.

Försöksverksamhet

Vi har således kommit till den slutsatsen att det— liksom i Danmark och Norge — bör vara möjligt att helt undvara särskilda bestämmel— ser om tvång inom de framtida särskilda omsorgerna. Men vi anser samtidigt att det finns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet särskilt under de första åren efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. När det gäller möjligheterna att undvara tvångsbestämmelser bör lagstiftningen därför ses som en försökslagstiftning, som efter förslagsvis tre år tas upp till förnyad prövning.

Utvecklingsstörda lagöverträdare

Få utvecklingsstörda gör sig skyldiga till kriminella handlingar. Ett karaktäristiskt drag för utvecklingsstörda med sociala anpass— ningsproblem är att förebyggande åtgärder i form av t. ex. övervak— ning, lämpliga bostadsförhållanden, arbete och fritidssysselsätt— ning ger större effekt hos dem än hos andra personer som är i riskzonen för en bristande samhällsanpassning.

Det kan emellertid undantagsvis förekomma att utvecklingsstör- da gör sig skyldiga till allvarliga kriminella handlingar, eventuellt av våldsnatur. Den behandling som bör följa för deras återanpassning kan emellertid ofta vara av mindre ingripande art än den som följer för normalbegåvade personer som har utfört samma handling.

Vetskapen om dessa för utvecklingsstörda karakteristiska drag är anledningen till att vi i den nuvarande lagstiftningen har särskilda bestämmelser för utvecklingsstörda lagöverträdare.

Utvecklingsstörda som begår brott äri regel lindrigt utvecklings— störda som kan betecknas som gränsfall mellan olika vårdområden — omsorgsverksamhet — nykterhetsvård — psykiatrisk vård — krimi— nalvård. Vissa föredrar att identifiera sig som alkoholister eller "tjyvar" framför att vara utvecklingsstörda. De har ofta en negativ inställning till sin omgivning på grund av långvarig brist på kontinuitet i fostran, i känslokontakter, boende och utbildning. Andra begår brott mer av tillfällighet på grund av okunnighet om vad som är tillåtet eller på grund av påverkan av mer förslagna kamrater.

Det stora flertalet utvecklingsstörda som begår brott får i dag åtalseftergift, böter eller skyddstillsyn. Det förekommer också att domstolen befriar dem från påföljd. Att vård i specialsjukhus används som påföljd hör numera till undantagen. Endast ca 10 personer per år — sedan mitten av 70-talet — döms till specialsjuk— hus. De utgör enligt vår mening en relativt heterogen grupp med behov av betydligt mer differentierade insatser än specialsjukhuset

kan ge. Vi föreslår att påföljden överlämnande till vård i special— sjukhus för utvecklingsstörda skall slopas.

För att åtalseftergift skall kunna beviljas en utvecklingsstörd person krävs som vi har nämnt tidigare, att vård i vårdhem eller i specialsjukhus kommer till stånd utan lagföring. Som vi också framhållit anser vi att vårdhem och specialsjukhus successivt bör avvecklas och andra omsorgsformer utvecklas. Reglerna om åtalseftergift bör i konsekvens därmed ändras så att åtalseftergift kan meddelas om den misstänkte kommer i åtnjutande av särskilda omsorger enligt LHO.

När det gäller domstolarnas val av påföljd brukar omsorgsverk— samhetens synpunkter inhämtas under personundersökningen. I dom till skyddstillsyn kan föreskrifter ges om att den dömde skall underkasta sig omsorger enligt omsorgslagen.

Vi anser att samarbetet mellan rättsväsendet och omsorgsverk- samheten bör förstärkas. Vid vissa typer av brott, där kriminalvård i frihet anses utesluten av hänsyn till den allmänna laglydnaden, görs inte alltid personundersökning. Det kan exempelvis röra sig om misshandel eller grövre trafikbrott. Vi anser att om det finns skäl att anta att gärningsmannen är begåvningshandikappad, bör även i sådana fall personundersökning göras för att vederbörlig hänsyn till handikappet skall kunna tas vid Iagföringen. Åklagarmyndigheten bör fästa domstolens uppmärksamhet på att personundersökning behövs. Offentlig försvarare bör utses.

Skyddstillsyn bör kunna ådömas utvecklingsstörda lagöverträ— dare även om minimistraffet för brottet överstiger ett år. För detta krävs det enligt brottsbalken "synnerliga skäl". Enligt vår mening bör begåvningshandikappet i många fall kunna åberopas som "synnerliga skäl" för skyddstillsyn.

Skyddstillsyn innebär bl.a. att en övervakare förordnas. I de fall den utvecklingsstörde har en kontaktperson och goda relationer finns till denne kan det vara onödigt med övervakare. I sådana fall bör domstolen få möjlighet att meddela villkorlig dom. Ett annat alternativ är att domstolen med tillämpning av 33 kap. 2 & brottsbalken nöjer sig med konstaterandet att den utvecklingsstör- de har begått den åtalade gärningen samt underlåta döma ut särskild påföljd.

Som tidigare citerats kan Bexeliuskommittén i enstaka fall tänka sig frihetsberövande påföljd inom kriminalvården. Stor försiktighet bör emellertid iakttas med hänsyn till att en utvecklingsstörd ofta har svårt att klara sig i fängelsemiljö.

Vi delar denna uppfattning. Det bör också i fängelsemiljön finnas en beredskap att differentiera åtgärderna utifrån den enskilde utvecklingsstördes speciella behov och möjligheter till återanpass- ning.

När utvecklingsstörda som lider av psykisk sjukdom — varmed jämställs annan psykisk abnormitet som inte utgörs av hämning i förståndsutvecklingen — begår brott, bör de under samma förut— sättningar som andra med liknande sjukdomsbild kunna dömas till sluten psykiatrisk vård. Det är då angeläget att psykiatrin fördelar sina resurser så att inom varje sjukvårdsregion finns en beredskap att vid något av de psykiatriska sjukhusen ge vård och behandling för dessa personer. En sådan utveckling överensstämmer väl med de riktlinjer socialstyrelsen givit ut för 80—talets psykiatriska vård (Socialstyrelsen anser 1980:2).

Våra förslag föranleder vissa ändringar i rättegångsbalken och brottsbalken. Vi hänvisar till dessa och till specialmotiveringen.

Förslaget om att utveckla specialsjukhusen som en vårdform för utvecklingsstörda lagöverträdare m. m. aktualiserar frågan om övergångsanordningar i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande. Dessa torde få övervägas närmare under den fortsatta beredningen av våra förslag.

15. Lagstiftning

Våra direktiv ger oss i uppdrag att i olika avseenden pröva hur lagstiftningen om insatser för utvecklingsstörda och andra som omfattas av vår personkrets bör utformas. Bör insatserna regleras inom ramen för den allmänna lagstiftningen? Bör omsorgslagens karaktär av särlag bibehållas?

I samband med uppdraget att överväga möjligheten och lämp— ligheten att lagfästa samhällets ansvar för vissa grupper svårt handikappade och för fysiskt handikappade barn och ungdomar, betonas att detta inte bör avse någon speciell handikapplag, eftersom det skulle motverka strävandena till integrering och normalisering.

Ram/ag, detalj/ag

I nutida lagstiftning, som lägger ansvar på primärkommuner eller landstingskommuner, är det en allmän strävan att undvika detalj— reglering av dessas verksamhet. Man brukar tala om ramlagstift— ning, som anger vissa ramar för de kommunala insatserna. Något näraliggande exempel på renodlad ramlagstiftning finns knappast, olika lagar har mer eller mindre "ramlagskaraktär".

Kommuner och landsting får endast driva sådan verksamhet som de genom kommunallagen och annan lagstiftning blivit anförtrodda. Minimikravet på en lagstiftning som reglerar kommu— nal verksamhet är att den ger regler av innebörd att kommunen eller landstinget får driva eller åläggs att driva verksamheten ifråga. Därutöver kan lagen innehålla ytterligare reglering i större eller mindre omfattning.

Omsorgslagen och omsorgsstadgan gertillsammans detaljerade regler, framför allt för undervisningen. De är också volymmässigt omfattande med sina 61 respektive 1 12 paragrafer. Omsorgsla— gen och stadgan innehåller förhållandevis detaljerade regler som kan sägas vara av rent administrativ natur, t. ex. om viss personal. Omsorgslagens regler om hur insatserna för de enskilda männi— skorna skall utformas är däremot inte så detaljerad.

Sär/ag och plus/ag

Med särlagstiftning för en viss grupp människor menas att lagstiftningen tar bort rättigheter eller skyldigheter för dessa människor som de eljest har enligt annan lagstiftning. Omsorgsla— gens regler om särskolplikt är ett exempel på särlagstiftning. Om omsorgslagens regler och skollagens hänvisning till dessa inte fanns, skulle de utvecklingsstörda eleverna ha skolplikt och rätt till undervisning enligt skollagen som andra elever. Även lagregler om vård av utvecklingsstörda oberoende av samtycke kan betecknas som särlagstiftning.

Om en lag däremot ger en grupp människor vissa rättigheter, utan att för den skull inskränka några rättigheter de har enligt annan lagstiftning, kan man i stället tala om "pluslag".

Bortsett från reglerna om undervisning och om vård oberoende av samtycke, var omsorgslagen tänkt som en pluslag. I praktiken har den dock i viss utsträckning uppfattats som en särlag. Primärkommunerna har inte känt samma ansvar för utvecklings- störda som för andra medborgare. Historiskt sett är detta förklar— ligt. Föregångarna till omsorgslagen handlade om institutionsvärd, och det är eller var naturligt att en huvudman för en institution svarade för alla samhälleliga insatserför de intagna. För övrigt kan framhållas att syftet med denna tidigare lagstiftning var just att göra det möjligt att ta in utvecklingsstörda på institutioner.

ÖVERVÄGANDEN

Allmänt om lagen om vissa handikappomsorger (LHO)

Vi har funnit att Iandstingskommunen skall vara huvudman för vissa insatser, eller särskilda omsorger, och att en särskild nämnd, habiliteringsnämnden, skall fullgöra Iandstingskommunens uppgif— ter.

Som en huvudregel för den rättsliga regleringen av olika sam— hällsorgans uppgifter kan sägas gälla att varje lag ger regler för ett bestämt samhällsorgans ansvar och verksamhet inom ett visst (vårdlområde. Socialtjänstlagen (SoL) innehåller sålunda framför allt bestämmelser om primärkommunernas socialtjänst, sjukvårds- lagen om landstingens hälso— och sjukvård osv. De plusinsatser för vissa handikappade som vi anser bör läggas fast i lag är till sin karaktär närmast lika de insatser till stöd och hjälp för den enskilde som lämnas av socialtjänsten. Att föra in de regler som vi anser behövliga i SoL skulle medföra betydande ingrepp och ändringar i denna lag. Härtill kommer att ansvaret för de handikappomsorger som det nu är fråga om skall ombesörjas av Iandstingskommunen

genom en särskild habiliteringsnämnd. Inte heller är bestämmel— serna till sitt innehåll av sådan beskaffenhet att de lämpligen kan föras in i vare sig den nuvarande eller föreslagen sjukvårdslagstift— ning. Vi har därför funnit att bestämmelserna om habiliterings— nämndens verksamhet - i överensstämmelse med vad som redan gäller beträffande omsorger om vissa utvecklingsstörda — skall tas in i en särskild lag, lagen om vissa handikappomsorger, LHO.

Vi harfunnit det väsentligt att slå fast att lagen är en pluslag, dvs. lagen befriar inte något samhällsorgan från skyldigheter enligt någon annan lagstiftning. De särskilda omsorgerna är insatser som kommer utöver dem som andra samhällsorgan skall sörja för.

Lagen anger de viktigaste av de särskilda omsorgerna som habiliteringsnämnden bör svara för och ger även vissa allmänna riktlinjer för nämndens verksamhet.

Eftersom habiliteringsnämnden enligt vårtförslag inte skall sörja för undervisning, innehåller lagen inte några regler därom. Vi har funnit (kap. 14) att vi, liksom i Danmark och Norge, bör kunna avvara särskilda regler om vård oberoende samtycke för utveck— lingsstörda. I stället föreslår vi vissa bestämmelser om handikap— pads samtycke till åtgärder och om förmyndares och god mans godkännande när handikappad inte är i stånd att uttrycka en egen vilja. Lagen innehåller vidare några enstaka stadganden av admi— nistrativ natur. LHO får anses ha samma ramlagskaraktär som SoL. Den är till omfånget också betydligt mindre än nuvarande omsorgslag. Vi föreslår inte heller någon motsvarighet till nuvaran— de omsorgsstadga.

Flerhandikappade

Ivårt delbetänkande (SOU 1980:1 6) Vissa frågor rörande flerhan— dikappade, har vi framfört vår uppfattning att olika samhällsorgan inom sina resp. områden skall ha ansvar även för insatser för svårt handikappade. Den av oss föreslagna flerhandikappsberedningen, med representanter för landsting, kommuner och staten, skall därvid ge visst stöd till samhällsorganen. Någon särskild lagstiftni— ng i dessa avseenden anser vi inte behövas. Däremot föreslär vi att socialtjänstens ansvarför svårt handikappade skall betonas genom ett tillägg till 21 & SoL.

Fysiskt handikappade barn Habiliteringsorganisation

Vi har att pröva möjligheten att inom ramen för övrig lagstiftning ange samhällets ansvarför att anpassa sina serviceuppgifter till de

barn vars behov av boende regleras i elevhemslagen. Denna lag gäller rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn.

Parallellt med habiliteringsverksamheten för utvecklingsstörda har det byggts upp en verksamhet för "rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn". Denna habiliteringsorganisation har tillkommit med stöd av två principbeslut i riksdagen åren 1961 och 1965 samt elevhemslagen.

l inledningsskedet gällde övervägandena "spastiska barn", men personkretsen vidgades i elevhemslagen till andra grupper. Man fann det vara "i hög grad otillfredsställande om man skulle bygga upp en särskild organisation för en viss grupp skadade barn samtidigt som man underlåter att beakta vård— och undervisnings— behovet för övriga grupper handikappade barn".

Elevhemslagen ålägger landstingen att sörja för att vissa "rörel- sehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn" erhåller inackor- dering i elevhem. Det gäller dels barn före skolåldern, där inackor- dering krävs för att barnen skall få "den vård och förskoleunder— visning som påkallas av handikappet", dels "barn som till följd av sitt handikapp eller av andra särskilda skäl äro i behov av inackordering för att kunna delta i undervisning i grundskola". Elevhemslagen gäller alltså inte elever som kan gå i skola på sin hemort och bo i sina hem. Den gäller inte heller elever i statliga specialskolor.

Principbesluten innehöll riktlinjer för habilitering av fysiskt han- dikappade barn. Någon annan lagstiftning än elevhemslagen ansågs inte behövas, enär sjukvårdslagen redan lade ett ansvarför den planerade verksamheten i övrigt på Iandstingskommunerna.

Innehållet i principbesluten framgår av SOU 1960:14 och prop. 1961:170 samt stencil S 19642 och S 1964:5 och prop. 1965z75.

Besluten innebär i korthet att det i anslutning till barnkliniker bör finnas behandlingscentraler. Dessa skall ha ett nära samarbete med barnavårdscentraler och Skolmyndigheter. Betydelsen av öppen vård och kurativa insatser betonas.

Man kan alltså konstatera att landstingen fått ett ansvar för dessa barns boende och andra insatser som behövs för att barnen skall kunna delta i undervisning. Det är inte meningen att lands— tingen skall ta över ansvar i något avseende från primärkommu— nerna eller annan huvudman. Dåremot påpekas att landstingen skall samarbeta med andra organ. Det är alltså klart fråga om "plusinsatser".

Utvecklingen har i likhet med andra vårdgrenar gått från vård på institutioner mot ökat stöd i hemmen och andra sociala insatser samt mot allt större decentralisering av verksamheten.

Skolans ansvar för elevernas boende

Enligt förordningen (1961:210) om elevhem inom det obligato- riska skolväsendet får kommun anordna elevhem för skolpliktiga elever.

I avsnitt 5.2 har vi föreslagit att landstinget skall ha ansvaret för handikappade barn kollektiva boende och att landstinget skall ha ett samlat planeringsansvar för barn— och vuxenbostäder. Vi finner då att varken principiella eller praktiska synpunkter talarför att ta in bestämmelserna om handikappade barns behov av kollektivt boendei 1961 års elevhemsförordning eller annan skollagstiftning. De bestämmelser som behövs, bör tas in i LHO.

Reglering i LHO

Vi har funnit det nödvändigt och riktigt att landstingens ansvar för habiliteringen bibehålls. Som vi har utvecklat närmare i avsnitt 5.6 anser vi att landstingen bör ha en gemensam habiliteringsorgani- sation för alla handikappade barn. Vidare har vi funnit att habilite— ringsorganisationen inte bör vara sjukhusanknuten. Det finns under sådana förhållanden inga skäl för att ha olika rättslig reglering av verksamheten för olika handikappgrupper, utan det ansvar som landstinget har enligt elevhemslagen och principbesluten åren 1961 och 1965 samt delvis enl. nuvarande sjukvårdslag kan tas ini LHO. Man kan då även åstadkomma en bättre anpassning av reglerna till de senaste årens utveckling med en större tonvikt på insatser som möjliggör ett boende i det egna hemmet eller i en annan familj.

Specialmotivering

Vårt förslag innebär att den nuvarande lagen (1967:94) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ersättas av en helt ny lag, kallad Lag om vissa handikappomsorger (LHO). Till skillnad från den nuvarande omsorgslagen innehåller LHO inga bestämmelser om undervisning. De särskilda undervisningsbe— stämmelser som har ansetts nödvändiga för de grupper som omfattas av LHO har i stället tagits in i skollagen (1962:319). Personkretsen i LHO är något utvidgad jämfört med omsorgslagen. LHO ersätter även lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m.fl.

LHO har liksom socialtjänstlagen (1980:620, SoL) delvis karak— tär av ramlag. Även i övrigt har LHO lånat flera drag av SoL. Ramlagskaraktären är särskilt framträdande om man jämför LHO med nuvarande författningsbestämmelser i omsorgslagen och

omsorgsstadgan (1968z146).

Vi lägger inte fram något författningsförslag som skall ersätta omsorgsstadgan. Behovet av regeringsföreskrifter torde få prövas sedan betänkandet har remissbehandlats. Inte heller har vi utfor— mat något förslag till ändringar i förordningen (1977:537) om grundutbildning för vuxna som föranleds av vårt förslag att slopa det nuvarande undantaget beträffande utvecklingsstörda i 2 & p 1 denna förordning. Även i övrigt kan våra förslag påkalla ändringar i skilda regeringsförfattningar.

Förslaget t/I/ lag om vissa hand/kappomsorger

Inledning 1 &

I denna lag ges bestämmelser om Iandstingskommunens ansvar för särskilda omsorger om

1. handikappade barn och ungdomar under 20 år,

2. vuxna människor med psykisk utvecklingsstörning eller barndomspsykos eller med annan bestående och betydande intellektuell funktionsnedsättning, som inte beror av åldrande eller psykisk sjukdom.

I lagen ges även bestämmelser om Iandstingskommunens skyldighet att samordna samhällets insatserför att habilitera handikappade barn och ungdomar och att i övrigt samverka med andra samhällsorgan när det gäller behovet av insatser för människor med handikapp.

Bestämmelser om stöd, hjälp och andra insatser för handikappade människor finns på flera håll i lagstiftningen, framför allt den som reglerar den kommunala socialtjänsten. Enligt SoL har primärkom— munen ett ansvarför sociala insatser åt alla människor som vistas i kommunen. Dessutom innehåller SoL i 21 åsärskilda bestämmel- ser om omsorger om människor med handikapp. LHO är en "pluslag" som reglerar det särskilda ansvar för vissa handikapp— omsorger som bör vila på Iandstingskommunen också i fortsätt— ningen.

Första stycket anger den personkrets som Iandstingskommu— nens ansvar för särskilda omsorger gäller för. Begreppet särskilda omsorger understryker att det är fråga om "plusinsatser" som Iandstingskommunen skall svara för vid sidan om dem som är en uppgift för framför allt den kommunala socialtjänsten.

Enligt den första punkten gäller ansvaret för särskilda omsorger alla handikappade barn och ungdomar under 20 år. Det innebär att vi har ansett det riktigt att för dessa åldersgrupper föreslå samma

ansvar, oberoende av om handikappet består i utvecklingsstörning eller barndomspsykos elleri t. ex. ett rörelsehinder eller något annat fysiskt handikapp. Det är behovet av särskilda omsorger som skall vara avgörande, inte orsaken till detta behov. I jämförelse med nuvarande omsorgslag innebär detta en vidgning av personkret— sen. Men i förhållande till landstingens nuvarande åtaganden enligt omsorgslagen, elevhemslagen och sjukvårdslagen och den service landstingen byggt upp kring rörelsehindrade och annars fysiskt handikappade liksom kring hörselskadade och synskadade barn och ungdomar ligger utvidgningen av personkretsen inom ramen för landstingens nuvarande insatser för handikappade barn och ungdomar. Genom att vi föreslår ett samlat ansvar förförskola och undervisning hos primärkommunen — även för utvecklingsstörda barn — och då vi utgår från att den nya socialtjänstlagen lagt ett starkare grundansvar hos primärkommunerna även för handikap— pade ungdomar, innebär landstingsansvar enl. första punkten snarare ett mindre åtagande än vad nuvarande lagstiftning föran— leden

Vi har också funnit det naturligt att reglera dessa handikappgrup— pers behov av stöd i denna lag. Samtidigt har vi funnit det nödvändigt att handikappade barn med samma behov av hjälp måste få sådan oavsett hur deras behov är rubricerade. Rent praktiskt skulle det bli orimligt att, som sker idag, inom samma organisation lita till olika lagstiftningar för barn med samma behov.

Det är inte heller så att alla handikappade barn och ungdomar kommer att behöva de särskilda insatser som habiliteringsorgani— sationen skall svara för. Flertalet av dem som kommer att ingå i organisationen behöver råd och stöd, som är en särskild omsorg enligt 5 & 1. Dei 5 & ytterligare exemplifierade särskilda omsorger— na kommer att efterfrågas av ett mycket litet antal, utöver dem som redan i dag kan komma ifråga för dessa insatser.

Hem för korttidsboende kommer troligen att efterfrågas av samma familjer som i dag, och bostad i annat enskilt hem eller i grupphem, av de barn och ungdomar som måste gå i skola utanför hemorten eller är mycket svårt handikappade. Det är vid sidan om vissa psykotiska barn och ungdomar samma barn som landstinget i dag ansvar för. Med vårt förslag till personkrets för särskilda omsorger kan elevhemslagen för rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade upphöra. Den utvidgning av personkretsen som detta innebär i jämförelse med den nuvarande omsorgslagen har närmare motiverats i övervägandena under 4.2 och 5.6.

Eftersom vi har funnit att det ligger utanför vårt uppdrag att föreslå en lika heltäckande personkrets av vuxna människor med handikapp, har det varit nödvändigt att lägga fast en åldersgräns.

20-årsgränsen torde i de allra flesta fall vara tillräcklig för att täcka de behov av särskilda omsorger som en handikappad människa här innan hon är vuxen. (Vi kan härockså påminna om att vi föreslår att Särskolplikten för vissa utvecklingsstörda i åldrarna 21—23 år skall slopas, se avsnitt 5.3.) Det hindrar inte att personer efter 20 års åldern kan behöva särskilt stöd t. ex. i sitt boende. Detta får då ges med stöd av SoL. Åldersgränsen 20 år är högre än myndighetsål— dern 18 år men överensstämmer med den gräns som man har valt i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Vi har förutsatt att Iandstingskommunerna i de få fall då 20- årsgränsen ter sig för låg är beredda att ge fortsatta särskilda omsorger också utan förpliktelse i lag. Vi vill vidare peka på vårt förslag om en utredning av frågorna om vuxen(re)habilitering.

Handikapp är ett begrepp som är relaterat till den omgivande miljön. Vi hänvisar till vad vi har sagt i denna fråga i kapitel 3.

I den andra punkten bestäms personkretsen för särskilda omsor- gerför vuxna människor med handikapp. Med psykisk utvecklings— störning avses liksom i nuvarande omsorgslag en nedsättning i de intellektuella funktionerna som är hänförlig till en människas utvecklingsperiod, dvs. i allmänhet fram till 16—årsåldern. I likhet med andra grupper av handikappade som berörs av lagen, gäller givetvis ansvaret för särskilda omsorger bara dem som har behov av sådana. Det innebär att personer med lättare utvecklingsstör— ning, som—eventuellt med stöd av den kommunala socialtjänsten — inte har ett sådant behov, faller utanför Iandstingskommunens ansvan

Gruppen vuxna människor med barndomspsykos har närmare beskrivits i kapitel 4 och bilaga IV. Den avseri korthet personer som i vuxen ålder har bestående effekter av psykoser som har debuterat i tidiga barnaår. Barndomspsykoser kan innebära en intellektuell funktionsnedsättning men behöver inte göra det.

Den tredje gruppen vuxna som omfattas av lagens bestämmel— ser om särskilda omsorger karaktäriseras däremot alltid av en intellektuell funktionsnedsättning, som är både bestående och betydande. Till gruppen hör människor som efter utvecklingsåren har fått en hjärnskada föranledd av olyckshändelse eller sjukdom. Dessa människor skall inte på något avgörande sätt skilja sig från utvecklingsstörda, de skall fungera som de och vara i behov av särskilda omsorger. Det har när det gäller denna grupp människor ingen betydelse när skadan uppkommit. I många fall är det skador som den enskilde har fått i förhållandevis unga år.

Människor med skador och behov som beror av åldrandet, t. ex. senil demens, ingår inte som framgår av lagtexten. Gruppen är vidare avgränsad såtillvida att den inte omfattar personer vars funktionsnedsättning beror av psykisk sjukdom. Därmed undantas

givetvis först och främst dem som lider av en pågående psykisk sjukdom i mera inskränkt bemärkelse. Vidare undantas sådana missbrukare av alkohol eller narkotika som i dag tillhör den psykiatriska vården. Bland dessa finns personer som fått så omfattande skador att de lider av en bestående och betydande intellektuell funktionsnedsättning. Skälet till att denna grupp missbrukare har undantagits är bl. a. att habiliteringsorganisatio- nen inte har resurser för att ge adekvat stöd till dem.

I förhållande till omsorgslagen innebär LHO att Iandstingskom— munernas ansvar för vuxna vidgas något, genom att lagen stadgar om insatser för andra grupper än utvecklingsstörda. Detta är dock till stor del en formell vidgning, eftersom det rör sig om grupper som Iandstingskommunerna redan har eller tagit på sig ansvar för. Dessa människor, vars antal inte beräknas överstiga 2 000, återfinns i dag som regel på landstingens behandlingsavdelningar på långvårdskliniker eller psykiatriska sjukhus.

Andra stycket. Den nya lagen gäller inte bara omsorgsverksam— heten. Vårt förslag om att Iandstingskommunen skall ha ett ansvar för att samordna habiliteringen inom ett län har reglerats i 8 &. l 7 och 9 åå finns vidare bestämmelser som reglerar landstingskom— munens samverkan med andra samhällsorgan. Förevarande stycke hänvisar till dessa övriga uppgifter för habiliteringsnämnden.

2 &

Bestämmelserna i denna lag inskränker inte det ansvar som varje kommun enligt lagstiftningen om socialtjänst har för stöd och hjälp åt alla människor som vistas i kommu— nen.

Lagen inskränker inte heller det ansvar som gäller enligt lagstiftningarna om hälso- och sjukvård eller skola eller enligt annan lagstiftning.

Som vi har nämnt tidigare år LHO en pluslag. Erfarenheterna har varit att samhällsinsatser som skall komma alla medborgare till del inte alltid har lämnats dem som har omfattats av omsorgslag och elevhemslag. Anledningen härtill har varit att det har funnits en tveksamhet eller osäkerhet om dessa lagars innebörd och räckvidd i tillämpningen. För att undanröja varje sådan tveksamhet har vi ansett det lämpligt att i denna paragraf i inledningen markera lagens karaktär av pluslag.

Första stycket. Den kommunala socialtjänsten har ett ansvar för att hjälpa och stödja alla människor i kommunen. Detta ansvar gäller människor med handikapp likaväl som människor utan särskilt handikapp. Dessutom innehåller lagstiftningen om social— tjänsten särskilda bestämmelser om omsorger om människor med handikapp (21 5 SoL). Här har man slagit fast att socialnämnden

skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Nämnden skall med andra ord verka för att de överordnade målen för all handikappomsorg om integration och normalisering förverkligas. Vidare ålägger 21 5 SoL socialnämnden särskilt att medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd. Dessutom föreslår vi att 21 & SoL skall kompletteras när det gäller omsorgerna om människor med flerhandikapp eller särskilt svåra handikapp.

Bestämmelsen i första stycket behandlar LHO:s förhållande till SoL. Den personkrets som omfattas av de särskilda omsorgerna enligt LHO är primärt en del av samma personkrets som den som SoL riktar sig till. Det betyder exempelvis att socialnämndens ansvar att bedriva förskole— och fritidshemsverksamhet gäller utvecklingsstörda barn likaväl som barn utan handikapp eller barn med andra slag av handikapp. Habiliteringsnämnden kan genom den samordnade habiliteringen och dess distriktslag tillföra verk- samheten kompletterande stöd för att tillgodose de handikappade barnens särskilda behov av t. ex. sjukgymnastik, kurativt, psykologiskt och medicinskt stöd utöver vad förskolan kan erbjuda andra barn. Habiliteringsnämnden skall däremot inte bistå med allmänt personligt stöd eller undervisning. Ett annat exempel på att personkretsarna sammanfaller kan vara socialnämndens uppgift enligt 21 & SoL att medverka till att en handikappad person får en bostad som är anpassad efter hans behov av särskilt stöd. Denna uppgift gäller också personer som tillhör LHO:s personkrets. Bara om handikappet är sådant att den enskilde behöver bostad av det slag som nämns i 55 LHO får Iandstingskommunen ansvar för bostad åt den enskilda människan.

Med lagstiftningen om socialtjänst avser vi inte bara själva socialtjänstlagen utan också lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), som är en del av lagstift— ningen om socialtjänsten. Vi återkommer i kommentarerna till 14 och 16 åå till förhållandet mellan LHO och LVU.

Självklart kan det uppkomma gränsdragningsproblem i fråga om vem som skall svara för en insats. Vi förutsätter att landstingskom— munen och primärkommunerna gemensamt skall lösa sådana problem. De måste lösas så att den enskilda människan inte får sitta emellan. I arbetet med den plan för verksamheten som Iandstingskommunen skall upprätta efter samråd med kommu— nerna inom Iandstingskommunen (se 17 &) bör många av dessa problem kunna lösas. Vi utgår också från att kommunförbundet och landstingsförbundet vid behov skall finna gemensamma utgångs—

punkter i hithörande frågor till ledning för tillämpningen.

Andra stycket. Här markeras att LHO inte heller inskränker det ansvar som gäller enligt annan lagstiftning. Framför allt gäller det hälso- och sjukvårdslagstiftningen. De särskilda omsorgerna består, åtminstone historiskt, av insatser någonstans mellan socialtjänsten och sjukvården. Gränsproblemen i förhållande till hälso— och sjukvården har dock inte samma betydelse, eftersom såväl psykiatrisk vård som annan sjukvård har samma huvudman som de särskilda omsorgerna. Landstingens sjukvårdsstyrelser svarar dock för psykiatrisk och annan medicinsk vård åt LHO:s personkrets likaväl som åt andra länsinnevånare. LHO förutsätter nämligen inte att sådana resurser skall finnas hos habiliterings— nämnden.

För skolan svarar i första hand primärkommunerna, ett förhål— lande som markeras ytterligare av vårt förslag att kommunerna skall ta över undervisningen också av utvecklingsstörda. Grupp— hem för barn och ungdomar (elevhemsverksamheten) skall dock drivas av habiliteringsnämnden.

En särskild fråga som kommer upp på grund av de olika huvudmännens ansvar är vem som skall svara för transporter till exempelvis dagcenterverksamhet. Sedan den nuvarande om— sorgslagen kom till har kommunernas färdtjänst byggts ut. Vi utgår från att handikappade som tillhör personkretsen för de särskilda omsorgerna och på grund av sin begränsade förflyttningsförmåga borde vara berättigade till färdtjänst, oavsett om vederbörande får sina omsorger i övrigt från landstinget eller inte, också får de transporter som de behöver enligt samma regler som gäller för alla andra färdtjänstberättigade. För dem som inte är färdtjänstberät— tigade bör Iandstingskommunen ombesörja de transporter som kan behövas. Det kan vara lämpligt att denna fråga får en ytterligare belysning av de bägge kommunförbunden till ledning för tillämpningen.

Som exempel från andra områden, där ett lagstadgat ansvar inte får anses inskränkt genom LHO, kan nämnas arbetsvården.

3 &

Landstingskommunens ansvar gäller människor som är bosatta inom Iandstingskommunen eller annars varaktigt vistas där.

Människor som vistas i Iandstingskommunen under en kortare tid skall ges det stöd som de omedelbart behöver.

Landstingskommunens uppgift enligt denna lag fullgörs av en habiliteringsnämnd, om annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14 & kommunallagen (1977:179).

Första stycket. Landstingskommunens ansvar för särskilda omsor—

ger gäller i första hand personer som är bosatta inom länet. Vi har emellertid ansett det önskvärt att inte strikt begränsa ansvaret till dem som kan anses bosatta inom Iandstingskommunen och därför föreslagit att ansvaret i samma mån skall gälla dem som varaktigt vistas där utan att bo. Vi tänker bl. a. på elever som går på en folkhögskola utanför sitt hemlandsting. Det är naturligt att sådana elevers behov av särskilda omsorger tillgodoses av vistelselands— tinget under den tid de går i skolan och är hemifrån. Frågor om fördelningen av ansvaret mellan landstingen bör vid behov kunna lösas med hjälp av avtal av samma typ som utomlänsavtal inom sjukvården.

Andra stycket. Bestämmelsen har sin förebild i 3 & andra stycket förslaget till hälso— och sjukvårdslag (SOU 1979:78). En vistelse under en kortare tid kan gälla såväl en tillfällig genomresa som några månaders boende i en sommarbostad. Vistelselandstings— kommunens ansvar är naturligtvis beroende av hur länge den enskilde vistas där. Men det är viktigt att handikappade liksom andra människor kan resa och vistas utanför sitt hemlandsting. Det landsting som de besöker bör då kunna ställa upp med de tillfälliga stödinsatser som de behöver omedelbart. Man kan även här peka på de utomlänsavtal som gäller inom sjukvården.

Tredje stycket. Landstingskommunens uppgifter skall fullgöras av en nämnd, benämnd habiliteringsnämnd. l nämndens huvudsak— liga uppgifter ingår att svara för habiliteringen av handikappade barn och ungdomar och särskilda omsorger för dessa samt för de vuxna handikappade som omfattas av lagen. Denna verksamhet har i betydande omfattning sin inriktning mot samlade pedagogis— ka, psykologiska och sociala insatser. Det naturliga är därför att landstingen har en särskild nämnd för detta. I 19 5 har landstinget dock getts möjlighet att knyta verksamheten till någon annan landstingskommunal nämnd som har driftansvar.

Förslaget innebär med hänsyn till situationen i flertalet landsting att nuvarande omsorgsstyrelser går upp i habiliteringsnämnderna. Till dessa nämnder skall vidare gå över den verksamhet för habilitering av handikappade barn som inom vissa landsting ligger under sjukvårdsstyrelsen.

Landstingen ärinte bundna att använda sig av just benämningen habiliteringsnämnd. Det skulle i och för sig kunna finnas skäl att behålla beteckningen social nämnd, som är benämningen på omsorgsstyrelsen i många landsting. Vi anser emellertid att detta kan leda till förväxlingar med den primärkommunala socialnämn— den och vill därför avråda från just denna benämning.

Vi har ansett att det inte behövs några särskilda regler för hur habiliteringsnämnden skall ordna sin verksamhet. En viktig fråga för nämnden blir att utforma regler för bedömningar av vilka som

skall erhålla särskilda omsorger och för hur in— och utskrivning i olika omsorgsformer skall gå till. Här krävs noggrann prövning och kunnighet av den som skall besluta (avsnitt 5.6 och 6.8).

I 1 kap. 14 & kommunallagen föreskrivs att landstinget, i den mån annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning, får besluta att förvaltningsutskottet eller annan nämnd skall ha hand om förvalt— ningen av viss egendom som annars förvaltas av en annan nämnd samt handlägga personalfrågor som gäller personal som är under— ställd en annan nämnd.

Verksamhetens mål 4 &

De särskilda omsorgerna skall syfta till att ge handikappa— de människor möjlighet att leva som andra och att ge dem goda Ievnadsbetingelser i gemenskap med andra.

Omsorgema skall vara inriktade på att utveckla den enskildes egna resurser.

Verksamheten skall vara grundad på respekt för männi- skornas självbestämmanderätt och integritet.

Första stycket. De mål som anges härför de särskilda omsorgerna överensstämmer i sina formuleringar nära med de mål om integra— tion av människor med handikapp och normalisering av deras levnadsvillkor som finns i 21 & SoL. Av normaliseringsmålet följer att den som är handikappad skall ha samma rättigheter som alla övriga i samhället. Mot dessa rättigheter svarar också skyldigheter att liksom andra medborgare i mån av förmåga t. ex. svara för sitt uppehälle eller att följa lagar och förordningar av olika slag och ta konsekvenserna av ett eventuellt handlande i strid mot dessa. Rent konkret kan det sistnämnda innebära att den som är utvecklings— störd — alltefter måttet av sin förmåga — skall vara straffansvarig, vara skyldig att mönstra för militärtjänstgöring, ha rätt och skyldighet att genomgå prov för att få körkort etc.

Målet att ge den som är handikappad goda Ievnadsbetingelser i gemenskap med andra markerar den integration i samhället som är en grundsats för arbetet på handikappområdet.

Andra stycket. Liksom inom socialtjänsten (jfr. 1 å andra stycket SoL) skall det vara en huvudinriktning för de särskilda omsorgerna att utveckla den enskildes egna resurser. Ett meningsfullt liv kan inte vinnas om inte individen själv får tillfälle att utveckla sin förmåga. Insatser som inte tillåter den enskilde att själv ta aktiv del och aktivt ansvar för sin livsföring passiverar och ger ett liv med sämre kvalitet. Alla människor har egna resurser av olika slag, också den med svåra handikapp. Ju svårare handikappet är, desto nödvändigare att ta tillvara och utveckla dessa resurser.

Treoje stycket. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 & tredje

stycket SoL. Liksom socialtjänsten skall de särskilda omsorgerna ha sin utgångspunkt i rätten för den enskilde att själv bestämma över sin situation. LHO innehåller till skillnad från nuvarande omsorgslag inga tvångsbestämmelser. Av 14% framgår att alla insatser för en handikappad skall utformas och genomföras i samförstånd med honom själv. Vi återkommer i kommentarerna till den paragrafen och till 1 6 5 till de frågor som hänger samman med denna grundläggande inställning för den nya lagens tillämpning.

Särskilda omsorger 5 &

Till särskilda omsorger hör att tillhandahålla

1. rådgivning, omvårdnad och annat personligt stöd samt stöd av en kontaktperson,

2. daglig verksamhet för dem som inte förvä rvsarbetar eller utbildar sig,

3. hem för korttidsboende i syfte att avlösa anhöriga i vård och tillsyn,

4. bostad i annat enskilt hem eller i grupphem för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

5. bostad i grupphem för vuxna.

I paragrafen har angetts de viktigaste särskilda omsorgerna. Uppräkningen är således inte fullständig. Som vi återkommer till i det följande kan vissa insatser tänkas som inte är nämnda här. En utgångspunkt för paragrafens beskrivning är att till särskilda omsorger kan aldrig hänföras insatser som det åligger en annan huvudman att svara för enligt annan lagstiftning.

Vissa av de särskilda omsorgerna gäller inte bara den handikap— pade människan själv. Således får det anses tillhöra dessa omsor— ger att ge råd och annat personligt stöd åt föräldrar eller andra nära anhöriga som behöver det som en följd av den handikappades situation. Motsvarande gäller när det handikappade barnet vistas i familjehem eller annat enskilt hem.

De uppräknade särskilda omsorgerna har utförligt behandlats i de allmänna övervägandena. Flertalet omsorger för barn finns beskrivna i kapitel 5, medan motsvarande omsorgerför vuxna finns i kapitel 6.

Punkt 7. Med rådgivning, omvårdnad och annat personligt stöd åsyftas bl. a. stödjande samtal och behandlingsinsatser av kurator, psykolog, sjukgymnast, logoped och annan personal, som ingår i habiliteringsnämndens arbetslag, samt förmedling av hjälpmedel. Det är däremot inte meningen att habiliteringsnämnden skall ta över socialnämndens uppgifter enligt SoL att ge social hemhjälp m. m.

I omvårdnaden ingår även hjälp till fritidsverksamhet och kultu—

rella aktiviteter. Ansvaret för sådan verksamhet ligger på primär— kommunerna. Det är emellertid uppenbart att kommunerna många gånger kan ha svårt att nå fram med sitt utbud till just sådana handikappade som omfattas av LHO. Landstingen måste därför medverka i fritids— och kulturutbudet. Denna fråga har närmare berörts i våra allmänna överväganden i avsnitten 5.4 och 6.4.

De situationer då det kan vara lämpligt att som en särskild omsorg utse kontaktperson har angetts i kapitel 7.

Punkt2. Den dagliga verksamhet som nämns här har behandlats i avsnitt 6.3. Den är — i likhet med övriga särskilda omsorger — en rättighet för den enskilde som behöver det, inte en skyldighet. I 13 & har getts vissa riktlinjer om dagcenterverksamhet.

Punkt3. Det finns flera formerför avlösning av anhöriga ivård och tillsyn. En är vistelse i grupphem, en annan vistelse i annat enskilt hem. Avlösning kan givetvis också ske genom insatser i den handikappades eget hem. Men detär då fråga om ett primärkom— munalt ansvar. Detta hindrar inte att landstinget under en över- gångsperiod bistår med personlig vårdare exempelvis i samband med att en handikappad lämnar det grupphem där han har vistats tidigare för att bo i sitt eget hem eller i ett annat enskilt hem.

Punkt 4 och 5. Bostad i annat enskilt hem skall tillhandahållas barn och ungdomar när det framstår som ett alternativ till bostad i grupphem (se avsnitt 5.2). I andra fall är det socialnämnden som enligt SoL skall sörja för att den som behöver det tas emot i ett familjehem. Det är angeläget att habiliteringsnämnden och social- nämnden samarbetar nära och förtroendefullt i dessa frågor. Som framgår av 12 5 skall barn och ungdomar i första hand erbjudas bostad i ett annat enskilt hem. Bostad i annat enskilt hem är däremot enligt vår mening i allmänhet inte någon lämplig boende— form för vuxna handikappade.

Det stora flertalet handikappade barn och ungdomar, däribland även många svårt handikappade, bor i sina föräldrahem eller i familjehem. Det är viktigt att socialnämnden i dessa fall bistår med behövlig omvårdnad så att en annan boendeform endast kommer i fråga när det är absolut nödvändigt. Ett svårt handikapp får således inte vara enda skäl för att erbjuda en handikappad en bostad i ett grupphem. Särskilda omsorger enligt punkt 3 är också väsentli— ga.

Grupphem är en samlingsbeteckning för mindre bostadsenheter som är insprängda i vanlig samhällsmiljö och som inte är att betrakta som enskild bostad. Grupphemmen skall ersätta såväl nuvarande elevhem och inackorderingshem som vårdhem och specialsjukhus. Enligt punkt 3 i förslaget till övergångsbestäm— melser till den nya lagen skall de senare hemmen dock kunna finnas kvar under en avvecklingsperiod. När vi därför här och i andra

sammanhang talar om grupphem och aktiviteter på dessa (exem- pelvis fritidsverksamhet, se kommentaren till p. 1) avses givetvis också de vårdhem och specialsjukhus som kommer att finnas kvar under avvecklingsperioden.

Det bör betonas att bostäder i olika former som habiliterings— nämnden tillhandahåller inte bara skall täcka de omedelbara behoven av bostad. I ansvaret för ett särskilt boende ligger också en skyldighet att se till att de boende får det stöd av olika slag som de behöver.

Som framgår av 7—9 åå skall habiliteringsnämnden på olika sätt följa andra samhällsorgans verksamhet för de människor som omfattas av lagen. Ett område som vi har angett under p. 1 ovan är att nämnden bör medverka i fritidsaktiviteter och kulturella aktivi— teter. Det gäller såväl den verksamhet som är organiserad av samhällsorgan, föreningar och enskilda som andra fritidssyssel— sättningar. Detta bör i första hand ske genom att de boende får del av det kommunala fritidsutbudet på orten. Ibland räcker detta inte utan nämnden måste då ordna kompletterande insatser vid sina grupphem.

Rätten till särskilda omsorger 6 &

Handikappad som behöver hjälp och stöd till sin livsföring har av habiliteringsnämnden rätt till särskilda omsorger enligt denna lag, om hans behov inte tillgodoses på något annat sätt.

Den handikappade skall genom de särskilda omsorgerna tillförsäkras rimliga levnadsvillkor. Omsorgema skall utfor— mas så att de stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Paragrafen har utformats med biståndsparagrafen (6 &) i SoL för ögonen. Liksom när det gäller biståndet inom socialtjänsten skall handikappad, som begår särskilda omsorger men inte får det eller får annat stöd än han har begärt, kunna överklaga nämndens beslut till länsrätten. Om besvär föreskrivs i 25 &. Det är givetvis endast handikappad som nämns i 1 5 första stycket som har rätt till särskilda omsorger.

Rätten till särskilda omsorger med den därtill hörande överklag— ningsmöjligheten är ingen fullständig nyhet inom omsorgsverk— samheten. Enligt 44 å andra stycket gällande omsorgslag får talan föras genom besvär hos huvudtillsynsmyndigheten mot beslut varigenom omsorg enligt lagen vägrats eller någon uttagits till specialundervisning eller hänvisats till annan skolform i samma särskola.

Första stycket. Formuleringarna följer mycket nära motsvarande

bestämmelser i 6 & SoL. Till skillnad från SoL år det dock här fråga om enbart andra stödinsatser än ekonomiska. Handikappad, som behöver ekonomisk hjälp till sin försörjning därför att han inte har tillräckliga inkomster av arbete eller sociala förmåner, är hänvisad att söka socialbidrag med stöd av 6 & SoL. Vidare gäller rätten till särskilda omsorger endast "plusinsatser". Kan den handikappade få behövligt stöd och hjälp av socialtjänsten, arbetsvården etc., så föreligger det ingen rätt till särskilda omsorger enligt denna paragraf. Genom att länsrätten blir överklagningsmyndighet både när det gäller SoL och LHO bör det finnas goda möjligheter att i tveksamma fall avgöra om det år socialnämnden eller habiliterings— nämnden som är skyldig att bistå den handikappade.

Vilka insatser som habiliteringsnämnden skall ställa upp med är givetvis beroende på hur den handikappades behov av hjälp för sin livsföring ser ut. | första hand är det fråga om någon av de särskilda omsorger som räknas upp i 5 &. Även sådana som inte är nämnda där kan dock tänkas någon gång. Omfattningen och kvaliteten på de omsorger de handikappade har rätt till får bedömas med hänsyn till de förutsättningar som anges i andra stycket.

Det kan inte undgås att den handikappades rätt till omsorger måste avvägas mot de resurser som landstingskommu nen faktiskt förfogar över. Det innebär att handikappad inte genom rätten till särskilda omsorger är tillförsäkrad någon speciell omsorg. Förfogar Iandstingskommunen inte i tillräcklig omfattning över en resurs — exempelvis plats på ett grupphem av en viss beskaffenhet — så får behovet tillgodoses på något annat sätt. I detta avseende skiljer sig inte den föreslagna bestämmelsen från 6 & SoL. Däremot kan habiliteringsnämnden givetvis inte — lika litet som socialnämnden i motsvarande situation — helt avstå från att ge stöd och hjälp under hänvisning till bristande resurser. Det grundläggande krav på rimliga levnadsvillkor som uppställs i andra stycket måste uppfyllas av nämnden på något sätt.

Andra stycket. Även dessa bestämmelser har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande i 6 & SoL. Eftersom det här inte är fråga om ekonomiska ting utan om behov av stöd och hjälp av annat slag, talas det i förslaget om "rimliga levnadsvillkor" i stället för som i SoL om "skälig levnadsnivå". Det är då viktigt att komma ihåg att levnadsvillkoren skall vara rimliga inte bara i förhållande till hur andra, icke handikappade människor har det, utan också med hänsyn till det behov av kompensation som handikappet medför.

Den sista meningen i paragrafen överensstämmer fullständigt med 6 & SoL. Det måste betraktas som särskilt motiverat atti LHO föreskriva att omsorgerna skall utformas så att de stärker den handikappades resurser att leva ett självständigt liv. Som vi har

framhållit i många sammanhang i detta betänkande är det grund— läggande för de särskilda omsorgerna att de — inte sällan i kontrast mot gångna tiders syn på hjälpen åt handikappade— är inriktade på att hjälpa den handikappade till ett sådant självständigt, och därmed normaliserat, liv.

Habiliteringsnämndens övriga uppgifter 7 &

Habiliteringsnämnden skall göra sig förtrogen med beho— vet av särskilda omsorger och andra insatser hos människor med handikapp som sägs i 1 & första stycket.

Nämnden skall när det behövs se till att annan huvudman får vetskap om handikappads behov av andra insatser.

Första stycket. Bestämmelsen har en motsvarighet i 5 & SoL, där det anges som en uppgift för socialnämnden att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen. Uppgiften att göra sig förtrogen med behovet av särskilda omsorger och andra insatser hos människor med handikapp fär lösas genom uppsökan— de verksamhet, kontakt med andra samhällsorgan etc. De handi— kappråd som finns inom kommuner och på länsplanet erbjuder här särskilda möjligheter. Bestämmelsen tar sikte enbart på människor med sådana handikapp som anges i 1 & första stycket. Som framgår av lagtexten är det inte bara behovet av särskilda omsorger enligt denna lag som habiliteringsnämnden skall göra sig förtrogen med. Också behovet av insatser från andra organ, exempelvis socialtjänsten, arbetsförmedlingen, Samhällsföretag och skolan, berörs av skyldigheten.

Andra stycket. Här har habiliteringsnämnden som en av sina uppgifter ålagts att när det behövs underrätta annan huvudman om handikappads behov. Bestämmelsen understryker nämndens roll som ett centralt organ inom samhällets handikappomsorg.

Nämndens verksamhet skall som särskilt har angetts i målpara— grafen, 4 å, vara grundad på respekt för människornas självbe— stämmanderätt och integritet. Av det följer att åtgärder av det slag som avses här inte får vidtas över huvudet på den enskilde. Också sekretesslagen begränsar nämndens möjligheter att utan föregå— ende samtycke av den handikappade sprida information om hans förhållanden till annat samhällsorgan. Detta kan endast ske i de fall detstär klart att en uppgift kan lämnas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

8 &

Habiliteringsnämnden skall se till att landstingskommu— nens egna och andra huvudmäns insatser för att habilitera handikappade barn och ungdomar samordnas och att barnen

och ungdomarna och deras familjer får sina behov av stöd och hjälp allsidigt tillgodosedda.

Paragrafen är ett uttryck för den skyldighet att samordna habilite— ringsinsatserna för alla handikappade barn och ungdomar inom Iandstingskommunen som vi föreslår skall åläggas habiliterings— nämnden. Förslaget, som är ett av våra huvudförslag vid sidan av förslaget beträffande de framtida omsorgernas utformning, har beskrivits utförligt i avsnitt 5.6. Med habiliterande insatser avses alla insatser som syftar till att ge barnet den förmåga och skicklighet som barnet kan utveckla med hänsyn till sitt handikapp. Samordningen gäller såväl åtgärder som vidtas av olika verksam— hetsgrenar inom den egna Iandstingskommunen som insatser som görs av andra huvudmän t. ex. kommunens socialtjänst eller skola.

Samordningen har i sig ett värde för att garantera att resurser tas till vara på bästa sätt. Men den har i samma mån till syfte att ge handikappade unga en så effektiv och fullständig habilitering som möjligt. Det har också särskilt betonats i paragrafen att nämnden skall se till att de ungas och deras familjers behov av stöd och hjälp blir allsidigt tillgodosedda, t. ex. att också nödvändiga pedagogiska insatser kommer till stånd.

Det bör till sist betonas att avsikten med den samordnade habiliteringen på intet sätt är att nämnden skall ta över ansvaret från någon annan huvudman. Det är i stället fråga om att nämnden skall verka för att insatser kommer till stånd genom annan huvudmans försorg.

9 &

Habiliteringsnämnden skall informera om verksamhetens mål och medel och om de handikappgrupper som den betjänar.

Nämnden skall verka för att människor med handikapp som sägs i 1 & första stycket kan utnyttja de tjänster och delta iden verksamhet som genom andra samhällsorgans försorg eller på något annat sätt står medborgarna till buds.

Första stycket. Bestämmelsen har en motsvarighet i 5 & SoL, vilken som en uppgift för socialnämnden anger att socialnämnden skall informera om socialtjänsten inom kommunen. Det är självfallet en viktig uppgift för habiliteringsnämnden att se till att information om dess verksamhet når ut till allmänheten så mycket som möjligt. Detta är ett av de säkraste sätten att göra verksamheten heltäck— ande bland dem som har behov av nämndens tjänster.

Andra stycket. En viktig uppgift för habiliteringsnämnden vid sidan av dess uppgifter att svara för särskilda omsorger enligt lagen

är att hjälpa människor som är berättigade till sådana omsorger att utnyttja tjänster och delta i verksamheter som står alla medborgare till buds. Dessa människor har ofta sådana handikapp att det krävs särskilda resurser eller särskilda insikter för att göra dem delaktiga av det utbud som finns i samhället. Det behöver inte bara vara tjänster som samhället står för, t. ex. kulturella insatser som teater och bibliotek, utan det kan också gälla aktiviteter av annat slag, t. ex. idrottsevenemang eller biografföreställningar.

Habiliteringsnämnden kommer att vara det politiska organ inom en landstingskommun som har den mest samlade kunskapen om handikappade barns och ungdomars situation och behov. Det blir därmed naturligt att nämnden som remissinstans och på andra sätt får delta i samhällsplaneringen. Genom sina kunskaper och erfa— renheter om handikappades villkor kan nämnden påverka plane- ringen så att de brister i samhället som finns i dag minskas eller undanröjs.

Riktlinjer för habiliteringsnämndens verksamhet 10 å

De särskilda omsorgerna skall anpassas till mottagarens individuella behov.

Omsorgema skall utformas så att de är lätt tillgängliga för de människor som behöver dem.

Paragrafen är liksom övriga paragrafer i detta avsnitt riktlinjer, som i princip inte är bindande för habiliteringsnämnden. Motsvarande teknik har använts i SoL (se 7—10 åå SoL).

Bestämmelserna i denna paragraf kan låta som självklarheter och då inte bara för handikappade utan för alla som berörs av samhälleliga insatser. För människor med så svåra handikapp att de har behov av särskilda omsorger enligt lagen är dock kravet på anpassning till individuella behov och på lättillgänglighet mer avgörande än för de flesta andra. De förtjänar därför att markeras särskilt i lagen. Man får samtidigt komma ihåg att eftersom de särskilda omsorgerna berör relativt få människor, så är anpass— ningen och lättillgängligheten inte alltid självklarheter när det kommer till den praktiska tillämpningen.

Bestämmelsen innebär att i de särskilda omsorgerna skall ingå personlig omvårdnad på sådan nivå att den enskildes såväl fysiska som psykiska behov tillgodoses i den omfattning som hans handikapp föranleder.

11 å Habiliteringsnämnden skall när det är lämpligt samverka med handikapporganisationer.

Bestämmelserna markerar den samverkan med handikapporgani—

sationerna som är viktig såväl i generella sammahang, t. ex. i planeringsfrågor, som ibland i individuella fall. Formuleringen "när det är lämpligt", som har lånats från en liknande bestämmelse i 7 å SoL, understryker att samverkan skall ske när det är förenligt med verksamheten. Formerna för samverkan är en fråga för nämnden och samverkande organisationer att komma fram till.

12 å

Bostäder som habiliteringsnämnden tillhandahåller skall vara utformade på ett sätt som så nära som möjligt överens— stämmer med hur andra människor bor samt tillgodose de särskilda krav som föranleds av handikappet.

Barn och ungdomar som inte kan bo i sitt föräldrahem skall i första hand erbjudas bostad i ett annat enskilt hem.

Första stycket. För att tillgodose paragrafens riktlinjer för bostads— utformningen är det viktigt att utgå från att bostäderna skall ha samma grundläggande utformning som andra människors bostä— der, vilken sedan får anpassas efter den handikappades särskilda behov och förutsättningar. Allt bör göras för att bostäderna inte skall få en anstaltsliknande utformning.

Andra stycket. Precis som inom socialtjänsten utgår lagtexten från att barn och ungdomar som inte kan bo hos sina föräldrar i första hand skall hjälpas till en bostad i ett annat enskilt hem. Därigenom behåller man lättast den hemliknande miljön så mycket som möjligt, vilket är viktigt med tanke på normaliseringsmålet. Man måste samtidigt vara klar över att handikappet kan vara sådant att det är svårt att finna ett annat enskilt hem som har möjligheter att kompensera handikappet och att man kan vara hänvisad till ett grupphem för att få de resurser som handikappet ställer anspråk på. När det gäller ungdomar i övre tonåren får man komma ihåg att den frigörelseprocess som inleds i dessa åldrar för handikappade ungdomar liksom för alla andra ungdomar kan

innebära att en egen bostad är det som bäst motsvarar den unges behov.

13 å

För daglig verksamhet skall habiliteringsnämnden ordna dagcenter med uppgift att bereda handikappade möjlighet att delta i samhällslivet och där så är möjligt förbereda en övergång till förvärvsarbete.

Dagcenter skall som omsorgsform ge handikappade förutsätt— ningar att delta i samhället. Verksamheten syftar till att förbättra den enskildes förmåga att möta samhällets krav. Den skall också bidra till att förändra de sociala miljöer och verksamheter som finns i det omgivande samhället och som kan utgöra hinder för den

handikappades samhällsdeltagande. I övrigt kan hänvisas till avsnitt 6.3.

14 å

Alla insatser för en handikappad skall utformas och genomföras i samförstånd med honom själv.

När det är lämpligt skall samråd ske med vårdnadshavare eller annan närstående, med kontaktperson, särskilt förord— nad god man eller förmyndare.

Om det är fråga om insatser av större betydelse för den handikappades livsföring, skall godkännande även inhämtas av vårdnadshavaren, om den handikappade är under 1 5 år. Är handikappad, som har fyllt 15 år, inte i stånd att uttrycka en egen vilja, skall sådana insatser godkännas av förmyndare eller av särskilt förordnad god man.

Paragrafen är central för att uppfylla målparagrafens föreskrift om att verksamheten inom de särskilda omsorgerna skall vara grundad på respekt för människornas självbestämmanderätt och integri— tet.

Första stycket uttrycker grundsatsen om frivillighet inom de särskilda omsorgerna. Bestämmelsen överensstämmer nära med den som finns i 9 å SoL. Att insatserna skall utformas och genomföras i samförstånd med den handikappade själv innebär dels att inga åtgärder kan vidtas mot hans vilja, dels att insatserna inte får bestämmas över huvudet på honom. Är den enskilde genom sitt handikapp oförmögen att uttrycka en egen vilja, kan det vara lämpligt att samråda med någon som står honom nära. Insatser av större betydelse för den handikappades livsföring skall som framgår av tredje stycket i så fall godkännas av förmyndare eller särskilt förordnad god man.

Andra stycket. Det är givet att det ofta är lämpligt att samråda med föräldrarna eller någon släkting som står den handikappade nära, om denne är ung. Är det fråga om en vuxen som är begåv- ningshandikappad kan det inte sällan vara lämpligt att samråda med den handikappades kontaktperson, om en sådan finns utsedd, eller med förmyndare eller god man. Det är samtidigt uppenbart att samrådet måste ske med urskilling och med respekt för den handikappades integritet, vilja och rättighet att ta ansvar för sig själv och sina egna handlingar.

Tredje stycket. Kravet på medgivande ökar givetvis när det gäller insatser av större betydelse för den handikappades livsföring. För den som är under 15 år är det naturligt att godkännande även inhämtas av vårdnadshavaren. 15—årsgränsen överensstämmer med den som gäller inom socialtjänsten. Enligt 56 å SoL har barn som har fyllt 15 är rätt att föra sin talan i mål och ärenden enligt

SoL. Motsvarande skall enligt 245 LHO tillämpas på mål och ärenden enligt denna lag.

När det gäller handikappade som inte förmår uttrycka en egen vilja krävs det godkännande av förmyndare eller särskilt förordnad god man. Enligt 13 kap. 1 & föräldrabalken har förmyndare "att sörja för myndlingens person samt att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som röra denna". I samband med att stadgandet fick denna utformning genom en lagändring år 1974 uttalades det i förarbetena att det råder ingen tvekan om att de omyndiga i allmänhet har ett stort behov av personligt stöd och intressebevakning. Det får också anses minst lika viktigt att förmyndaren sörjer för den omyndiges person som att han sköter den ekonomiska förvaltningen av den omyndighes egendom. Det behöver väl knappast påpekas att om förmyndaren anser att myndlingen behöver en viss form av vård men myndlingen motsätter sig denna, så kan förmyndaren bara genom personlig påverkan försöka få myndligen att ändra sig. Något medel att tvinga på myndlingen sin uppfattning har förmyn— daren inte.

Enligt 18 kap. 3 å föräldrabalken skall rätten förordna god man för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling o. d. behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Vad som har sagts om förmyndarens uppgifter att sörja för myndlingens person gäller också den som har förordnats att som god man sörja för t. ex. en utvecklingsstörd person. Frågor kring förmyndare och gode män för utvecklingsstör— da har behandlats i en skrift av socialstyrelsen (Socialstyrelsen anser 1978:1).

Vad som menas med insatser av större betydelse måste naturligtvis ses inte minst mot bakgrund av hur den handikappade själv uppfattar det. Uppfattar han t. ex. en förändring som genom— gripande, bör bestämmelserna vinna tillämpning. En flyttning från ett hem till ett annat måste regelmässigt uppfattas som en insats av större betydelse för den handikappades livsföring. Habiliterings— nämnden måste alltid i det längsta söka komma överens med den det gäller eller hans närmaste om en förändring av denna typ. Man kan fråga sig vad som skall hända om det inte går att komma överens. Nämnden kan då endast erbjuda sina tjänster. Om ett erbjudande inte accepteras av den handikappade eller hans närmaste i den utformning som nämnden kan ge, får man avstå från att utnyttja erbjudandet.

Skulle det i ett enskilt fall uppstå delade meningar mellan förmyndaren eller den gode mannen för en utvecklingsstörd och ansvariga tjänstemän inom de särskilda omsorgerna om vad som är bäst för den utvecklingsstörde, kan det vara lämpligt att

förmyndaren eller den gode mannen söker råd och stöd hos överförmyndaren.

15 å

Nämnden skall anmäla till överförmyndaren när handikap— pad kan antas behöva förmyndare eller god man samt när en omyndigförklaring bör kunna hävas eller en god man entle- digas.

Föräldrabalkens bestämmelser om förmyndare och god man har särskild betydelse när det gäller begåvningshandikappade. Vi har ansett det riktigt att med en särskild paragraf erinra habiliterings— nämnden om att man bör vara observant på handikappads behov i dessa avseenden.

16 å Om insatser i vissa fall utan samtycke föreskrivs i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av

unga.

När det gäller barn och ungdom kan bestämmelserna om frivillighet inom omsorgerna inte tillämpas fullt ut. Däremot saknas det anledning att konstruera egna regler för omsorgerna. De bestäm— melser som gäller för sociala insatser åt alla barn och ungdomar enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) bör vara tillräckliga också i dessa sammanhang. Sin främsta betydelse torde LVU kunna ha i situationer då föräldrarna inte inser sitt handikappade barns bästa och därför underlåter att vidta de åtgärder som handikappet ger anledning till. För att kunna använda LVU. s tvångsbestämmelser måste dock förhållandena vara sådana att kravet | 1 å andra stycket punkt 1 LVU kan anses uppfyllt. Det innebär att föräldrarna genom sin underlåtenhet eller på annat sätt handlar så att det kan sägas föreligga brister i omsorgen om den unge eller att något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. I dessa situationer har habiliteringsnämnden liksom andra myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar en skyldighet enligt 71 å andra stycket SoL att göra anmälan till socialnämnden.

Vi har inte heller ansett att det finns tillräckligt behov av särskilda regler för förfarandet när det gäller de i praktiken säkerligen få fall då LVU kan komma att behöva användas för att nödvändiga särskilda omsorger skall kunna komma till stånd. Det är därför socialnämnden som också i dessa fall får begära länsrättens beslut om vård med stöd av LVU. Vi förutsätter givetvis att habiliterings— nämnden anmäler behov av åtgärder med stod av LVU till den kommunala socialnämnden och sedan biträder denna nämnd under målets handläggning.

Sedan länsrätten har beslutat om vård med stöd av LVU, är det socialnämnden som bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. När det gäller barn som behöver särskilda omsorger enligt denna lag får givetvis habiliteringsnämnden ställa upp med nödvändiga insatser, t. ex. placering i ett grupphem.

Till slut kan det i detta sammanhang påpekas att lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) liksom en eventuell blivande tvångslag för missbrukare i förekommande fall också gäller utvecklingsstörda och andra som behöver omsorger enligt LHO. Någon särskild hänvisning om detta har vi dock inte ansett nödvändig i lagen.

Planering 17 å

Landstingskommunen skall upprätta en plan för verksam— heten enligt denna lag.

Planen skall upprättas efter samråd med kommunerna inom landstingskommunen. Den skall redovisas för socialsty— relsen.

Första stycket. Paragrafen föreskriver att det skall upprättas en plan för verksamheten. Det har inte ansetts nödvändigt att som i den nuvarande omsorgsstadgan föreskriva hur lång tid planen skall avse. Vi räknar med att landstingsförbundet skall verka för en viss enhetlighet. I planen bör bl. a. anges hur avvecklingen av nuvarande vårdhem och specialsjukhus skall gå till. Hur planen skall se ut mera i detalj överlämnas ät Iandstingskommunen själv att bestämma. Vi förutsätter att socialstyrelsen behandlar planfrågan i allmänna råd, och att socialstyrelsen också i konkreta fall biträder enskilda landsting med synpunkter på planeringen.

Andra stycket. Det är naturligt att Iandstingskommunen samrå— der med berörda kommuner innan planen fastställs av landstinget. Planen skall därefter redovisas för socialstyrelsen, som skall ha överblick över all landstingskommunal verksamhet enligt LHO (se 21 å). Lika litet som inom socialtjänsten har vi ansett att det finns behov av att tillsynsmyndigheten skall fastställa planen.

Kostnader 18 å Avgift utgår inte för särskilda omsorger enligt denna lag. Handikappade som uppbär folkpension i form av förtids— pension eller ålderspension eller som har inkomst av för— värvsarbete skall dock när de har stadigvarande bostad på Iandstingskommunens bekostnad erlägga skäliga avgifterför kost och logi enligt de grunder som Iandstingskommunen

bestämmer. Avgifterna skall bestämmas så att de boende förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Rege— ringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.

Paragrafen överensstämmer i stort med 56 å i nuvarande lag. Vi har ansett det lämpligt att knyta an till de föreskrifter om förbehåll för personliga behov som gäller enligt 35 å tredje stycket SoL vid helinackordering i servicehus för äldre människor. Ytterligare föreskrifter om avgifter som sägs i 35 å tredje stycket SoL kommer att meddelas i en socialtjänstförordning. Detta innebär att liksom hittills de handikappade som bor på grupphem skall förbehållas garantibeloppet.

Som framgår av kapitel 16 skall liksom hittills landstingen utan kostnad för de handikappade tillhandahålla bl. a. hälso— och sjuk— vård inkl. tandvård och beklädnad, för dem som bor på grupp— hem.

Ledning 19 å

Landstingskommunen får tillsätta en särskild habiliterings— nämnd eller uppdra åt en annan nämnd att vara habiliterings— nämnd.

Landstingskommunen får tillsätta ett eller flera särskilda organ för att under habiliteringsnämnden leda verksamheten, vart och ett för sin del, om annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap. 14 å kommunallagen (1977:179).

Lagtexten motsvarar i stort 7 å andra stycket och 8 å iförslaget till hälso— och sjukvårdslag.

Ledamöterna i ett särskilt organ väljs av landstinget. De behöver inte vara ledamöter i habiliteringsnämnden. Landstinget beslutar om omfattningen av organets kompetens. Ett särskilt organ skiljer sig i bl. a. dessa avseenden från en delegation. Vid delegation av beslutanderätt fattar habiliteringsnämnden, efter bemyndigande av landstinget, beslut om vem eller vilka som skall besluta om omfattningen av dennes eller dessas kompetens. Beslutanderätten kan inte delegeras till annan än ledamot i eller tjänsteman hos nämnden.

Vi hänvisar i övrigt till hälso— och sjukvårdsutredningens betän— kande (SOU 1979:78, sid. 433 ff).

20 å Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1 977:1 79) gäller i tillämpliga delar habiliteringsnämnd eller organ som sägs i 19 å.

2 å om antalet ledamöter m. m., 3 å första stycket om valbarhet m. m.,

4 å om rätt till ledighet från anställning, 5 å första stycket om mandattid, 5 å tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 å om ordförande och vice ordförande, 7 å om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8 å om suppleants tjänstgöring m. m., 9 å om beslutsförhet och jäv, 10 å om beslutsförfarande och protokoll m. m., 1 1 å om delgivning m.m., 12 å om reglemente och delegation

Förslaget svarar— med en mindre avvikelse som gäller föreskriften om jäv i 3 kap. 9 å kommunallagen — mot 38 å SoL. Vi hänvisartill specialmotiveringen till denna paragraf i propositionen om social— tjänsten (prop. 1979/80:1 s 550 ff).

Til/syn m. m. 21 å

Socialstyrelsen har tillsyn över landstingskommunernas verksamhet enligt denna lag.

Om den lokala tillsynens utformning beslutar habiliterings— nämnden.

Socialstyrelsen har redan i dag enligt 13å gällande omsorgslag högsta tillsynen över allra största delen av den verksamhet som föreslås bli reglerad genom LHO. Tillsynen skall ha sin tyngdpunkt i rådgivande verksamhet. För att få ledning för sin planering och sin verkställighet av insatser skall landstingen kunna vända sig till socialstyrelsen för att få del av den samlade kunskap som finns där. Inte minst viktigt blir detta när det gäller att planera för avveck— lingen av de nuvarande specialsjukhusen och vårdhemmen.

Vi förutsätter att socialstyrelsen efter samråd med kommunför— bunden utfärdar allmänna råd om behörighet för olika personalka- tegorier. Socialstyrelsen bör också i samarbete med skolöversty- relsen ta initiativ till adekvata utbildningsinsatser för personalen.

Andra stycket. Vi har bl.a. föreslagit att 1980 års lag om förtroendenämnder skall göras tillämplig på verksamhet enligt LHO. Det har inte ansetts behövligt att föreskriva om någon regional statlig tillsyn. I stället är det habiliteringsnämnden som får bestämma om hur tillsynen inom Iandstingskommunen skall utformas. Vi hänvisar i denna och övriga tillsynsfrågor till våra allmänna överväganden i kap. 13.

22 å Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs för att trygga enskilda människors säkerhet i de särskilda omsorger

som tillhandahålles med stöd av denna lag.

I denna paragraf har regeringen getts rätt att ge ut de föreskrifter som behövs för att trygga enskilda människors säkerhet inom de särskilda omsorgerna. En motsvarande bestämmelse finns i 15 å andra stycket p. 1 förslaget till hälso- och sjukvårdslag (SOU 1979/80:78). Framför allt när det gäller omvårdnaden i grupphem kan det finnas behov av sådana särskilda regler beträffande de handikappades säkerhet. Som också framgår av våra allmänna överväganden har vi emellertid ansett att det inte behövs särskilda regler av tvångskaraktärför att genomföra vården eller upprätthålla ordningen på hemmen.

23 å

Vill en enskild person eller en sammanslutning i särskilda fall driva sådan verksamhet som anges i 5 å 2. — 5. för människor med handikapp som avses i denna lag, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen. Är det fråga om sommar- gårdsverksamhet eller annan liknande verksamhet för kort tid, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen.

Tillstånd enligt första stycket får inte lämnas utan att habiliteringsnämnden i den landstingskommun därverksam— heten skall bedrivas har tillstyrkt denna.

Verksamhet som avses i första stycket skall stå under löpande tillsyn av habiliteringsnämnden. Nämnden skall regelbundet inspektera verksamheten.

Paragrafen överensstämmer nära med de bestämmelser som har meddelats i 69å SoL för privata hem för vård eller boende. Habiliteringsnämnden i det landsting inom vilket verksamheten skall bedrivas har dock fått vetorätt när det gäller privat verksamhet av det slag som nämnden har till uppgift att bedriva. Med verksamhet menas i första hand dygnet—runt—verksamhet i en institution. Men även en verksamhet som bedrivs under en kortare del av dygnet, t. ex. dagcenterverksamhet, omfattas av tillstånds— tvång och särskild tillsyn.

Det finns enligt vår mening anledning att visa en särskild restriktivitet när det gäller att ge tillstånd till nya privata grupphem. Det kan emellertid någon gång vara motiverat att medge sådan verksamhet för att pröva nya behandlingsprinciper. Däremot saknas det skäl att ge tillstånd till en verksamhet som endast drivs av vinstintresse. Det är angeläget att också inom den privata sektorn underlätta en övergång från vårdhem till grupphem av det slag som vi förordar för habiliteringsnämndens verksamhet. En förutsättning är då att de privata hemmen är välbelägna och går väl in i planläggningen av habiliteringsnämndens hela verksamhet.

Landstingen har överhuvud ett särskilt ansvar för att se till att befintliga privata hem passar in i planeringen av de särskilda omsorgerna.

24 å

Om det föreligger något missförhållande inom en verksam— het som avses i denna lag, skall socialstyrelsen förelägga den som har ansvaret för verksamheten att avhjälpa missförhål— landet

Om missförhållandet är allvarligt och socialstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får socialstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

Är det fråga om verksamhet som enligt 23 å första stycket skall godkännas av länsstyrelsen, skall beslut om föreläggan- de eller förbud i stället fattas av länsstyrelsen.

Bestämmelsen har utformats efter 70å SoL. Med allvarliga missförhållanden som kan föranleda föreläggande eller förbud avses givetvis inte från vårdsynpunkt harmlösa brister i miljön på t. ex. ett grupphem eller ojämnhet i standard. Paragrafen syftar i stället till att öppna en möjlighet för de statliga myndigheterna att ingripa om det i något fall skulle visa sig föreligga sådana förhållanden att man kan tala om vanvård av dem som vistas där.

Ö/riga bestämmelser 25 å

Bestämmelserna om barns talerätt m.m. i 56 å social- tjänstlagen (1980:620) har motsvarande tillämpning i mål och ärende enligt denna lag.

Enligt 56 å SoL har barn som har fyllt 15 är rätt att själv föra sin talan enligt SoL. Yngre barn bör enligt bestämmelserna höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

Även om behovet av särskilda bestämmelser inte kan antas vara lika stort enligt LHO, har det ändå ansetts riktigast att göra dem tillämpliga också inom de särskilda omsorgerna.

26 å

Habiliteringsnämndens beslut i ärende enligt 6 å överkla— gas hos länsrätten genom besvär.

Socialstyrelsens eller länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 23 å eller om föreläggande eller förbud enligt 24 å får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Socialstyrelsens eller länsstyrelsens beslut om föreläggan— de eller förbud enligt 24 å och kammarrättens motsvarande beslut gäller omedelbart.

Första stycket. Liksom enligt SoL bör länsrätten — om den ändrar habiliteringsnämndens beslut — kunna sätta ett nytt beslut i nämndens ställe eller återförvisa målet till nämnden för en ny prövning.

Vi vill påpeka att om det är tveksamt i vad mån ansvaret för att tillgodose en människas behov ligger på socialnämnden enligt SoL eller på habiliteringsnämnden enligt LHO, så kan det vara lämpligt att föra talan samtidigt med stöd av 6 å SoL och 6 å LHO. Det kan förutsättas att mål där besvär har anförts mot beslut av habilite— ringsnämnden enligt 6 å LHO kommer att bli sällsynta. Inte minst därför är det angeläget att domstolen i sådana mål inskaffar yttrande från socialstyrelsen eller anlitar sakkunnig.

Andra och tredje styckena motsvarar 74 å SoL.

27 å

Den som är eller har varit verksam inom enskild verksam— het som avses i 23 å första stycket får inte obehörigen röja vad han därvid har erfarit om någons personliga förhållan— den. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmel— serna i sekretesslagen (1980:100).

Paragrafen överensstämmer i stort med 58 å omsorgslagen i dess lydelse enligt SFS 1980:994.

| prop. 1980/81:28 med förslag till följdlagstiftning till sekre- tesslagen anfördes att man genom ändringen av omsorgslagen "bör i sak nå en nära överensstämmelse mellan tystnadsplikten för offentliga funktionärer och enskilda".

28 å Till böter döms den som 1 . utan tillstånd driver enskild verksamhet som avses i 23 å första stycket. 2. i strid mot förbud som har meddelats enligt 24å fortsätter verksamheten. Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av habiliteringsnämnden, länsstyrelsen eller socialsty— relsen.

Paragrafen motsvarar 75 å första stycket punkterna 3 och 4 samt andra stycket SoL.

29 å Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

De kommuner som inte tillhör någon landstingskommun är Göte— borg, Malmö och Gotland.

Övergångsbestämme/ser 1. Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphävs 1. lagen (1967:940) angående omsorger om vissa utvecklingsstörda, 2. lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehin— drade m.fl., 3. stadgan (1968z146) angående omsorger om vissa utvecklingsstörda.

2. Inom varje landstingskommun får kommunerna och landstingskommun gemensamt besluta att landstingskom— munens huvudmannaskap för särskolan skall bestå längst till tre år efter det att denna lag trätt i kraft. Bestämmelserna i omsorgslagen och omsorgsstadgan beträffande särskolan skall under denna tid äga fortsatt giltighet, dock skall i stället för vad som sägs i 27 å, 29å och 32å omsorgslagen om prövning av vissa frågor av beslutsnämnd gälla att frågorna i stället skall prövas av länsskolnämnd.

3. Bestämmelserna i 5 å punkterna 4 och 5 om tillhanda— hållande av bostad i grupphem får tills vidare även avse bostäder i vårdhem och specialsjukhus som finns inrättade vid denna lags ikraftträdande.

4. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som harersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Punkt 7. Genom LHO upphävs omsorgslagen, omsorgsstadgan och elevhemslagen.

Punkt 2. Landstingskommunerna och kommunerna bör ges möjlighet att under en övergångstid av tre år överföra ansvaret för undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda till kommunerna. Omsorgslagens och omsorgstadgans regler om särskolan bör då under övergångstiden gälla för de landstingskommunala särskolor— na. Beslutsnämnderna bör dock upphöra vid LHC:s ikraftträdande, och deras funktioner ifråga om särskolan, till den del den inte gäller Särförskolan, övertas av länsskolnämnderna.

Punkt 3. Denna punkt har behandlats i specialmotiveringen till 5 å. De särskilda regler som kan behövas i samband med avveck— lingen av specialsjukhusen får övervägas under det fortsatta beredningsarbetet.

Punkt4. Om det i en lag eller i en annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom LHO bör i stället LHO tilläm— pas.

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen ( 7980:620) 27 5

21 å SoL klarlägger att den kommunala socialtjänsten har ett grundläggande och primärt ansvar för omsorgerna om handikap- pade.

När det gäller människor med sammansatta eller annars svårar— tade handikapp, alltså bl.a. flerhandikappade, har vi ansett det angeläget att betona de viktiga uppgifter som socialnämnden har att sörja för bostad och daglig omvårdnad om dessa människor. Vi föreslår därför att SoL:s handikapparagraf kompletteras med en bestämmelse som tar direkt sikte på gruppen flerhandikappade eller personer som annars har svåra handikapp. Socialtjänstens dagliga omvårdnad måste inte sällan innehålla rikt varierande insatser som gör det möjligt för människor att leva självständigt i egna bostäder och delta i olika verksamheter efter sina önskemål. Den utgör då ett viktigt medel för att bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt och socialt. Omvårdnaden bör därför inte begränsas till insatser i hemmet utan bör även omfatta t.ex. ledsagning utanför hemmet. Olika hemvärdande insatser har också stor betydelse genom att avlösa anhöriga i vård och tillsyn. För vuxna människor med sammansatta eller annars svårartade han— dikapp som inte omfattas av personkretsen enligt LHO kan detta också innebära att kommunen själv eller i samverkan med en annan kommun bör ordna kollektivt boende av ungefär den typ som grupphemmen representerar inom de särskilda omsorgerna.

De människor som det här gäller behöver ofta en individuellt utformad omvårdnad. Inte sällan behövs personal med särskilda kunskaper och utbildning. En flexibel samverkan med andra samhällsorgan är därför nödvändig.

LHO lägger ansvaret för särskilda omsorger om vissa handikap— pade på Iandstingskommunen. I 5 å p 1 LHO ges bestämmelser om att habiliteringsnämnden skall tillhandahålla dessa handikappade omvårdnad och annat personligt stöd. Vi hänvisar till kommentaren till 5 å LHO.

Förslaget till lag om ändring i sko/lagen ( 79623 79) 2 &

Kommunens skyldighet enligt punkten a) att sörja för undervisning i grundskola gäller även elever med barndomspsykos och, sedan 6 å tredje stycket upphävts, utvecklingsstörda elever.

Punkten c) ger kommunerna skyldighet att sörja för ungdomar— nas gymnasieutbildning. Denna skyldighet motsvaras av i 29å

angiven rätt för eleverna till sådan utbildning, vilken omfattar yrkesutbildning, yrkesträning och verksamhetsträning.

Skollagens bestämmelser om gymnasieskolan gäller även undervisning av psykiskt utvecklingsstörda elever och elever med barndomspsykos. Även i Iandstingskommuns gymnasieskola skall således kunna anordnas utbildning för dessa elever.

Med psykisk utvecklingsstörning avses liksom i den nuvarande omsorgslagen en nedsättning av funktionerna som är hänförlig till en människas utvecklingsperiod, dvs. i allmänhet fram till 16 års—åldern. Med barndomspsykos menas psykos som debuterat under de tidiga barndomsären.

Vid bedömning av vilken undervisning som eleven skall delta i är det i första hand elevens behov av särskilda pedagogiska resurser som skall vara avgörande och först i andra hand den medicinska diagnosen.

Så

Förslaget är en konsekvens av att omsorgslagen med sina bestäm— melser om undervisning föreslås upphöra.

255

Psykiskt utvecklingsstörda elever och elever med barndomspsykos bör undergå allmän läkarundersökning i samma utsträckning som skett hittills enligt omsorgsstadgans regler.

Ändringen av sjätte stycket är en konsekvens av att paragrafen fått ett nytt fjärde stycke.

285

Ändringen är en konsekvens av att 25 a å fått ett nytt stycke.

295

Andra stycket. Utvecklingsstörda ungdomar och ungdomar med barndomspsykos ges här samma rätt till undervisning i gymnasie— skola som varje barn har enligt 23 å första stycket till undervisning i grundskola. I motsats till när det gäller grundskolan föreligger inte någon motsvarande skolplikt, utan utbildningen i gymnasieskolan är lika frivillig för dessa ungdomar som för andra ungdomar.

Ungdomsären kan anses vara till dess eleven blir 21 år. I följd härav bör en elev ha rätt till gymnasieutbildning till och med utgången av vårterminen det år han fyller 21 år samt även rätt att därefter få avsluta en utbildning som han börjat.

Fjärde stycket. Vad som sägs i specialmotiveringen till 25 a å om läkarundersökning i grundskolan gäller även ifråga om gymnasie— skolan. Ändringarna i sista meningen är en konsekvens av att 25 a å fått ett nytt fjärde stycke.

405

Endast ett fåtal kommuner har ett befolkningsunderlag som gör det möjligt för dem att anordna undervisning för utvecklingsstörda elever och elever med barndomspsykos. Det skall därför vara möjligt för två eller flera kommuner att tillsammans bilda ett särskilt elevområde för dessa elever. Ofta kan det vara lämplgt att de kommuner som samverkar om gymnasieskolan även går samman om undervisning av dessa elever.

Att flera kommuner samverkar inom ett elevområde innetär att en av kommunerna, värdkommunen, skall bereda undervisning för eleverfrån de andra kommunerna. Värdkommunens skolstyrelse är i sådant fall enligt 7 å styrelse för den skolverksamhet som bedrivs inom kommunen.

Denna samverkan mellan flera kommuner utesluter emellertid inte att även andra kommuner än värdkommunen anordnar under— visning för "sina" utvecklingsstörda elever eller elever med barn— domspsykos. Det är först sedan man i det enskilda fallet funnit att kommunen saknar resurser eller elevunderlag för sådan undervis— ning av eleven, som eleven skall skrivas över till värdkommunens skola.

Värdkommunen bör genom konsulenthjälp och på annat sätt stödja de andra kommunerna i elevområdet att undervisa "sina" elever. Värdkommunen skall också, i den mån berörda kommuner enas därom och utan att detta särskilt anges i lagtext, kunna svara för klassundervisning av utvecklingsstörda och barndomspsykotis— ka elever i en annan kommun.

Så länge skolan i elevens hemkommun kan svara för undervis— ningen skall överföring inte komma ifråga. Om hemkommunen finner att eleven börföras över till värdkommunens skola måste ett samråd med denna ske. Värdkommunen måste också få tid att planera för att ta emot eleven. När hemkommun och värdkommun är oeniga om var elev skall beredas undervisning skall frågan hänskjutas till länsskolnämnden för avgörande.

Vårdnadshavare har givetvis samma rätt i dessa fall som eljest vid uttagning till specialundervisning.

475

Länsskolnämnden beslutar om elevområden, i den mån regeringen inte förordnar annorlunda. Vi förutsätter att regeringen bemyndigar

skolöverstyrelsen att besluta om särskilda elevområden för utveck- lingsstörda elever och elever med barndomspsykos.

Förslaget till lag om ändring [rättegångsbalken 20 kap. 7 5

För åtalseftergift beträffande utvecklingsstörd person krävs enligt nuvarande bestämmelser att vård i vårdhem eller specialsjukhus kommer till stånd utan lagföring. Vi föreslår, att vårdhem och specialsjukhus skall avvecklas successivt och andra omsorgsfor— mer utvecklas. Reglerna om åtalseftergift bör ändras i konsekvens med detta.

Beträffande innebörden av termen intellektuell funktionsned— sättning hänvisas till specialmotiveringen till föreslagen ändring av 33 kap. 2 å brottsbalken.

I vårt förslag till lag om vissa handikappomsorger ges den handikappgrupp som här avses rätt till ett differentierat system av omsorger. Några regler om skyldighet att bo på viss inrättning eller förbud att avvika från bostaden föreslås inte. Vårt ställningstagan— de i denna del bygger på erfarenheten att man kan nå mycket långt med frivilliga åtgärder. Ett karakteristiskt drag för begåvningshan— dikappade med sociala anpassningssvårigheter är att förebyggan— de åtgärder i form av t. ex. övervakning, lämpliga bostadsförhållan— den, arbete och fritidssysselsättning ger större effekt hos dem än hos andra personer, som är i farozonen för bristande samhällsan— passning. Kriminella handlingar bör därför beträffande begåvnings— handikappade på ett så tidigt stadium av brottsutredningen som möjligt leda till kontakt med omsorgsverksamheten, som får bedöma vilka särskilda omsorger som bör erbjudas. Om sådana omsorger kommer till stånd saknas ofta skäl till lagföring.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 30 kap. 7 5

Förslaget till ändring är en konsekvens av att förslaget till LHO inte innehåller någon motsvarighet till 35 å omsorgslagen.

37 kap. 35

Förslaget till ändring är en konsekvens av att specialsjukhusen enligt förslaget till LHO skall avvecklas.

33 kap. 2 5

Enligt nu gällande bestämmelse får den som begått brott under inflytande av sinnesslöhet inte ådömas frihetsberövande påföljd inom kriminalvården. De påföljder som kan ifrågakomma är överlämnande till vård i specialsjukhus samt under vissa förutsätt— ningar böter eller skyddstillsyn. Det förekommer numera i få fall att någon döms till vård i specialsjukhus. Vi föreslår att specialsjuk- husen skall avvecklas successivt och att nyinskrivning i special— sjukhus inte skall ske. I konsekvens därmed föreslås att vård i specialsjukhus inte skall finnas kvar som en form av särskild vård enligt brottsbalken.

Uttrycket sinnesslö används inte längre i modern lagstiftning som beteckning på den handikappgrupp som här avses. l omsorgs— lagen används termen psykiskt utvecklingsstörd. I vårt förslag till lag om vissa handikappomsorger används uttrycket intellektuell funktionsnedsättning som en gemensam benämning på de handi— kapp som det här är fråga om. Vi föreslår att terminologin i brottsbalken anpassas efter detta.

Bland vuxna människor med intellektuell funktionsnedsättning för vilka särskilda omsorger enligt LHO kan komma ifråga är psykiskt utvecklingsstörda den största gruppen. Där ingår emeller— tid också människor med betydande konsekvenser av psykoser som har debuterat i tidiga barnaåren. Dit hör även människor som fått en hjärnskada efter utvecklingsåldern och som i sitt beteende eller behov av särskilda omsorger inte på något avgörande sätt skiljer sig från utvecklingsstörda. I lagens personkrets ingår där— emot inte personer vars intellektuella funktionsnedsättning beror på psykisk sjukdom, åldrande eller missbruk.

För att andra stycket i paragrafen skall vara tillämplig krävs att den intellektuella funktionsnedsättningen är så betydande att den föranleder behov av särskilda omsorger enligt lagen om vissa handikappomsorger.

När det gäller åtgärderför människor med intellektuell funktions— nedsättning strävar man numera genomgående till en normalise— ring, som innebär att särregler och säranordningar undviks. Sam— hällets vanliga resurser skall tas i anspråk för denna handikapp— grupp när inte särskilda skäl talar däremot. Vårt förslag att specialsjukhus skall avvecklas är ett led i normaliseringssträvan— dena.

Förslaget innebär att det i och för sig inte finns något hinder att döma människor med intellektuell funktionsnedsättning till frihets— berövande påföljd inom kriminalvården. Men denna möjlighet bör utnyttjas med stor försiktighet och endast när sådan påföljd framstår som lämpligare än annan påföljd. Det torde som regel

Människor i produktion

Att våga vara att våga känna att våga visa vad man är och känner. Vissa vägar och hjälper andra att våga visa.

Alla är vi människor och alla är vi olika

men alla behöver vi kär/ek. . . .

Förstärkt gemenskap

m U. 5 a w 8 u %, 9 d

komma att röra sig om lindrigt handikappade och brott som förskyller korta straff. Det ligger i sakens natur att skyddstillsyn och böter är de påföljder som i första hand bör komma i fråga.

Förslaget till lag om ändring av lagen (7 9807 2) om förtroendenämn— der inom hälso- och sjukvården

Förslaget innebär att förtroendenämndernas tillsynsuppgifter ut— ökas till att även omfatta verksamhet enligt LHO. Deras befogen- heter på detta område kommer att överensstämma med vad som gäller inom verksamhet enligt sjukvårdslagen. Förtroendenämn— derna skall således främja kontakter mellan enskilda och personal samt förmedla den hjälp som förhållandena påkallar. Som vi framhållit i våra allmänna överväganden kommer deras verksam— het att vara inriktad på hjälpförmedling i mindre utsträckning när det gäller särskilda omsorger än när det gäller sjukvård.

Förtroendenämndernas kompetens innefattar inte enskild verk- samhet. Detta bör inte utesluta initiativ från deras sida för att ge hjälp åt handikappade människor som får omsorger inom enskild verksamhet.

16. Genomförande

Tidsschema för behandling av betänkandet

Vi förutsätter att vårt betänkande kommer att ligga till grund för proposition till riksdagen under år 1 982. Sedvanlig remissbehand— ling bör därvid kunna äga rum under är 1981. Ett ikraftträdande av LHO skulle sedan kunna ske tidigast den 1 juli 1983 eller den 1 januari 1984.

Förberedelser för reformerna

Reformernas genomförande kräver förberedelser såväl på statlig, landstingskommunal som primärkommunal nivå. Dessa förbere— delser bör genomföras inom ordinarie organisation och ej ankom— ma på speciell organisationskommitté.

Ett av våra förslag, särskolans överförande till primärkommu— nerna, kräver särskilda förhandlingar mellan staten och de båda kommunförbunden om kostnadesreglering. Vi förutsätter att en överenskommelse härom kan träffas innan denna del av våra förslag slutligen behandlas i riksdagen.

På stat/ig nivå

Någon kompletterande förordning till LHO i likhet med nuvarande omsorgsstadga finner vi nu inte behov av, då lagen kommenteras i en utförlig specialmotivering i detta betänkande. Behovet av regeringsföreskrifter torde få prövas sedan vårt betänkande har remissbehandlats. Vi förutsätter vidare att socialstyrelsen svarar för råd om habilitering och särskilda omsorger. Men också av skolöverstyrelsen kommer att krävas att de utfärdar planeringsråd, i första hand för särskolans inlemmande i det allmänna skolväsen— det. Även arbetsmarknadsstyrelsen, universitets- och högsko/eäm- betet och riksförsäkringsverket berörs av förslagen i detta betän— kande och har därför ansvar för förslagens förverkligande.

På landstingskommunal nivå

Inom landstingen får vårt betänkande vittgående konsekvenser. Förtroendemannaorganisationen behöver sålunda omprövas i de landsting där habilitering av handikappade barn och omsorger för vuxna utvecklingsstörda ligger på skilda nämnder. Omfördelningen av ansvar och resurser mellan verksamhetsgrenarna i anledning av eventuella förändringar i förtroendemannaorganisationen blir sedan erforderlig. Ett ytterligare steg blir att organisera insatserna för habilitering och särskilda omsorger. Vi vill förorda att förbere— delser vidtas så att konkret planering för reformernas genomfö— rande kan igångsättas så snart riksdagens eventuella beslut är klart. Däremot har vi inte bedömt det möjligt att ange någon turordning för förslagens förverkligande beroende på att både habiliteringen av handikappade barn och omsorgerna om utveck— lingsstörda är olika utbyggd inom skilda delar av vårt land. Det måste därför ankomma på resp. landsting att svara för prioritering av reformerna enligt LHO.

På kommunal nivå

Också inom kommunerna bör åtgärder vidtas i anledning av vårt betänkande. En grundläggande utgångspunkt bör vara att handi— kappade inom vår personkrets är kommunmedborgare. Ett exem— pel härpå är inplacering av rörelsehindrade och utvecklingsstörda barn i vanlig förskola som redan sker i stor omfattning. Ett kommunalt ansvarsövertagande bör därför kunna inrymmas under den ordinarie administrativa handläggningen. Däremot kräver särskoleklasser inom den allmänna skolan, ökade fritidsinsatser, avlösningshjälp och personlig vårdare i hemmen omfattande planering.

Ändrat huvudmannaskap för särskolan

Vi har tidigare föreslagit att varje län bör indelas i särskolområden. Ansvaret för att undervisning kommer till stånd måste också läggas fast på en av kommunerna inom dessa områden. Detta kräver planering och överläggningar där samtliga kommuner i ett län och länsskolnämnden deltar. När undervisningsansvaret fast— ställts bör ansvaret för kontinuerlig planering gå över på värdkom— munen inom resp. särskoleområde. Omfattningen av den fortsatta planeringen är sedan beroende av hur långt särskolan är integrerad i kommunalt skolväsende. Vissa kommuner torde inte ha svårig— heter att omedelbart ta över ansvaret för särskolan. Andra behöver däremot tid både för organisatoriskt planeringsarbete och intern

information om utvecklingsstörda elever. Vi föreslår därför att överförandet av särskolan från landstingen till kommunerna skall kunna ske inom en tidsperiod av tre år sedan lagen trätt i kraft. Fastställande av den närmare tidpunkten inom resp. län beslutar landsting och kommuner gemensamt om i samråd med länsskol— nämnd.

Detta nödvändiggör att omsorgslag och omsorgsstadga efter LHC:s ikraftträdande äger giltighet i de delar som gäller särskolan. Så snart överförandet skett bör dock skollagen gälla med de av oss föreslagna ändringarna. Det innebär att reviderad skollag får träda i kraft samtidigt med LH 0, men äga giltighet i resp. län först från och med tidpunkten för särskolans överförande till kommunal huvud— man.

Omsorgslagen reglerar formerna för besvär över inskrivning i särskola, med bl. a. överklagande till beslutsnämnd. Då uppgifterna för denna nämnd bortfaller vid LHO:s ikraftträdande och prövning av särskolinskrivningarf. n. i det närmaste helt har upphört, finnervi inga skäl att för särskolan bibehålla beslutsnämnd. Sådan prövning kan, i den mån de skulle behövas, handläggas av annat organ. Vi föreslår därför att länsskolnämnden övertar beslutsnämndens uppgifter för kvarvarande landstingskommunal särskola.

Ledning och tillsyn av grupphem

Undervisningen av utvecklingsstörda elever föreslås ankomma på kommunerna, däremot ligger ansvaret för grupphemsboende kvar på landstingen.

F. n. svarar särskolan och dess ledning för elevhemmen för utvecklingsstörda inom resp. landsting. med hänsyn till att särsko- lan lämnar landstingen är det naturligt att särskild enhet inom landstingens habiliteringsförvaltning får ansvar för boendefrågor vari gru pphemmen för utvecklingsstörda barn och ungdomar ingår. Tillsynen av dessa grupphem åvilar då socialstyrelsen.

Vi finner inga nackdelar av en sådan organisatorisk förändring. Det är också angeläget att så snart som möjligt få god struktur på organisationen av habiliteringsinsatserna inkl. boendefrågorna. Därför finner vi ej anledning att för denna reform avvakta kommu— nernas övertagande av särskolan. Vi vill därför förorda att organi— satoriska åtgärder vidtas inom landstingen med sikte på att dessa grupphem skall ingå bland övriga boendefrågor när LHO träder i kraft.

Omsorgsplan — plan för verksamhet enligt LHO

Landstingen är enligt omsorgslag och elevhemslag skyldiga att upprätta plan för dessa verksamhetsgrenar. Planerna fastställs på regeringens uppdrag av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Också i LHO fastställs en skyldighet att upprätta plan för särskilda omsorger. Någon särskild reglering av dessa planers fastställande anser vi ej erforderlig. Vi ser det naturligt att socialstyrelsen ger allmänna råd om dessa planers innehåll. Vi räknar också med att landstingsförbundet ger rekommendationer om planernas uppläggning och tidsperspektiv för att nå viss enhetlighet över landet.

I planerna bör beaktas det behov av nya och utökade omsorger som föreligger. Men också avvecklingen av sådana omsorger som föreskrivits i elevhemslag och omsorgslag och som ej ingår i LHO bör planläggas.

I samband med planernas utarbetande bör beaktas den vidgade personkrets som enligt vad vi föreslår i kapitel 4 bör komma ifråga för habilitering och särskilda omsorger. Någon rent uppsökande verksamhet skall inte behöva ankomma på habiliteringsnämnder— na med hänsyn till socialtjänstens och barnhälsovårdens åliggan— den. Däremot bör nämnderna kunna bygga sin planering på uppgifter från dessa instanser.

Godkännande av verksamhet enligt LHO

Inrättning enligt omsorgslagen får enbart drivas efter godkännande av tillsynsmyndighet. Motsvarande krav på godkännande finns ej för elevhem i elevhemslagen. I LHO föreskrivs enbart godkännande av särskilda omsorger i enskilds regi. Något behov av godkännande av landstingskommunala lokaler för särskilda omsorger föreligger inte med hänsyn till att landstingen själva förfogar över erfaren och initierad personal när det gäller målsättningen för samhällets insatser för handikappade och om hur verksamheten bör utformas. Landstingen har även byggnadsteknisk expertis, som ärväl insatt i byggnads— och arbetsmiljölagstiftning. Det förhållandet att land- stingen i princip har det fulla ekonomiska ansvaret både för drift och investeringar talar också mot ett bibehållande av statliga godkänn— anden.

Godkännandet av omsorgsinrättningarna har skett endera tills vidare eller på begränsad tid. Sådan enskild inrättning som är godkänd även för tid efter omsorgslagens upphörande föreslås vara godkänd motsvarande tid oaktat att ny lag gäller.

Vissa frågor beträffande personal

l omsorgslag och omsorgsstadga regleras att handläggningen av vissa frågor skall ankomma på bestämda befattningshavare. Föreskrifter finns även om kompetens och erforderligt antal personal för omsorgerna om utvecklingsstörda. Någon motsvaran— de reglering sker ej genom LHO. Det innebär emellertid ej sänkta krav vare sig på kompetens för personalen, personaltäthet eller flexibilitet i personalanvändningen utifrån enskilda handikappades behov av stöd och hjälp. Vi vill bl. a. hänvisa till vad som anförs under kapitel 1 1, där förslag läggs om ökad personalutbildning.

Regleringen av in— och utskrivning til omsorgerna enligt 1967 års lag var anledning till markering i lagen av tjänster för vårdchef, särskolchef och överläkare. Med hänsyn till att de särskilda omsorgerna är frivilliga erfordras ej motsvarande handläggning enligt LHO. Det hindrar inte att beslut om erbjudande av omsorg till viss person måste fattas med insikt om huruvida vederbörande formellt bör kunna ingå i personkretsen för särskilda omsorger. Habiliteringsnämnden är ansvarig för att de särskilda omsorgerna kommer de personer till del som de är avsedda för. Det är då nödvändigt att nämnden för denna handläggning litar till personal med social, psykologisk och medicinsk kompetens. Socialstyrelsen bör i samråd med huvudmännen utfärda råd om behörighet för personal inom de särskilda omsorgerna.

Frågor om personaltäthet och arbetssituationen för personal handläggs bl.a. med beaktande av lagstiftningen om arbetsmiljö och medbestämmande. Vi finner därför ingen anledning till dub— blerande bestämmelser i någon till omsorgsstadgan motsvarande föreskrift.

Det tidigare omnämnda överförandet av särskolan till kommu— nerna kräver ansvarsfull handläggning av personalfrågor. Vi har berört dessa frågor tidigare men vill också här understryka att särskolans personal måste garanteras anställning hos den nya huvudmannen med i stort bibehållna arbetsuppgifter. Undantag från detta är särskolcheferna, som enligt våra förslag skall erbjudas anställning inom länsskolnämnderna, och vissa av de specialutbil— dade förskollärare som bör ingå i den landstingskommunala habiliteringen av handikappade barn. Vi förutsätter då också att habiliteringslagen till sig skall kunna knyta den elevvårdspersonal som i dag är verksam inom särskolan. Vi tänker här på kuratorer, logopeder, psykologer, sjukgymnaster och sjuksköterskor. Samtli— ga dessa personalkategorier bör enligt våra förslag ingå i centrala lag och distriktslag för habilitering.

Lagreglering av tvång

I kapitel 14 har vi konstaterat att det bör vara möjligt att undvara särskilda bestämmelser om vård mot den enskildes vilja inom de framtida särskilda omsorgerna, något som gör omsorgerna helt frivilliga. Vi uttalar också att det finns anledning att följa utveck— lingen under de första åren efter LHO:s ikraftträdande. När det gäller möjligheten att undvara tvångsbestämmelser bör lagstift— ningen därför ses som en försökslagstiftning, som efter förslagsvis tre år tas upp till förnyad prövning.

Det bör då ankomma på socialstyrelsen att svara för denna prövning. Vi vill därförföreslå att socialstyrelsen följer utvecklingen under försöksperioden och utvärderar erfarenheterna därav efter tre år eller vid ev. tidigare tidpunkt då behov kan ha uppkommit.

För de utvecklingsstörda som är intagna på specialsjukhus på grund av dom, måste särskilda förberedelser vidtagas i den mån behov av sluten vård föreligger även sedan omsorgslagen avskaffats. Dessa förberedelser — som kan kräva tillsättande av särskild arbetsgrupp inom socialstyrelsen och skall ske i tid före LHC:s ikraftträdande — innebär prövning och beslut enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Rutiner för diarium, förteckning

| omsorgsstadgan ges föreskrifter bl. a. om diarium och förteck— ningssystem för omsorgsverksamheten. Vi finner inte anledning att föreslå motsvarande föreskrifter, utan förutsätter att habiliterings— nämnderna svarar för sådana rutiner utan att reglering i LHO.

Avgiftsfria särskilda omsorger

Avgifter skall ej utgå för särskilda omsorger. Personer, som uppbär folkpension eller har inkomst av arbete och som bor stadigvarande på landstingets bekostnad, har dock att erlägga avgifter för kost och logi.

I de avgiftsfria särskilda omsorgerna ingår sådana insatser som normalt hör till resp. omsorgsform, exempelvis hälso- och sjukvård, talbehandling samt tandvård och beklädnad för dem som bor på grupphem.

17. Kostnader för genomförande av kommitténs förslag

Enligt våra direktiv skall vi redovisa de ekonomiska konsekvenser— na av våra förslag. l tilläggsdirektiv 1980—03—1 3 till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av refor— mer (Dir 1980:20) har regeringen föreskrivit att utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna Iäggerfram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser för det område förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan genomföras genom t. ex. omprövningar inom utredningsområdet.

Mot denna bakgrund och med utgångspunkt i uppfattningen atti och för sig angelägna resursförstärkningar i anslutning till kommit— téns förslag bör vägas samman med andra resursbehov, har vi eftersträvat sådana lösningar som i sig inte förutsätter resurstill— skott totalt men väl omdisponeringar inom befintliga samhälleliga kostnader. Det har dock inte varit möjligt att helt konsekvent följa denna princip. Det torde också falla utanför ramen för ett utred— ningsarbete av det slag som uppdragits åt oss att fullt ut göra sådana omprioriteringar som skulle erfordras.

Innan vi gårövertill att belysa de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag vill vi stryka under vissa förhållanden som har betydelse vid ett ställningstagande till våra förslag och deras ekonomiska konsekvenser.

För det första vill vi framhålla att förslagen naturligtvis har utgångspunkt i våra direktiv och de överväganden som vi ansett vara nödvändiga för att förbättra villkoren för här aktuella handi— kappade. Detta innebär bl.a. att resurstillskott är en förutsättning för att en vidgad personkrets skall få tillgång till den service som i dag i vissa fall är begränsad till gruppen utvecklingsstörda. Som exempel kan nämnas bättre tillgång till sociala stödinsatser för handikappade barn och tillgång till dagcenterverksamhet för den vidgade vuxna personkretsen. Det bör dock beaktas att landstingen redan i dag ofta har ansvaret för vården — och kostnaderna härför—

för denna vidgade personkrets. I praktiken blir det således väsent— ligen en förskjutning av landstingens insatser mellan olika vårdom- råden.

Flera av våra förslag som medför ekonomiska konsekvenser avser verksamheter som har primär- eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Dessa förslag får emellertid huvudsakligen ses som mål för en utveckling i enlighet med de riktlinjer vi tidigare har redovisat. För att precisera detta har i kostnadsberäkningarna angivits dels en individkostnad för resp. förslag, dels en totalkost— nad når verksamheten har nått de mål vi ansett vara nödvändiga. Det kan noteras att dessa mål med hänsyn till tillgängliga resurser, i vissa fall kan ligga långt fram i tiden.

Vi vill vidare understryka att de verksamheter som våra förslag avser och som har landstingskommunalt huvudmannaskap, i många fall redan är under utbyggnad enligt landstingens planer (LKELP). Som exempel kan nämnas att antalet platser vid dagcen— ter enligt LKELP 80 planeras öka från 8 008 år 1980 till 9 904 år 1984 (+5,5 % per år). Enligt samma källa planeras antalet platser vid inackorderingshem öka från 3 881 år 1980 till 5 697 år 1984 (+10,1 % per år). Uppgifterna för 1980 är budgeterade medan uppgifterna för 1984 endast avser längtidsplaner. Volymökningen för omsorgsverksamheten planeras enligt LKELP 80 vara ca 2,7 % per år. Beträffande våra förslag avseende bl. a. dessa verksamheter gäller således att bedöma huruvida våra förslag kan anses medföra ekonomiska konsekvenser utöver vad som redan har planerats eller om våra förslag kan anses ligga inom ramen för den planerade utvecklingen. Det bör då beaktas att utgångspunkten för kostnads— beräkningarna i huvudsak har varit 1980 års volym och kostnader för aktuella verksamheter.

Under slutskedet av vårt arbete har överläggningar inletts mellan regeringen och landstings— resp. kommunförbundet angående den samhällsekonomiska situationen och de åtgärder som kan behöva vidtas med anledning av denna. Dessa eventuella åtgärder har emellertid inte kunnat beaktas i våra kostnadsberäkningar.

Till sist vill vi framhålla att flera av våra förslag som berör primärkommunerna redan ligger inom ramen för det primärkom— munala ansvaret eller kommer att göra detta inom en snar framtid enligt bl.a. socialtjänstlagen. Dessa förslag — och de ekonomiska konsekvenser de medför— bör således ses som konsekvenser av en utveckling av den av riksdagen nyligen antagna socialtjänstla— gen.

Motsvarande gäller även för Samhällsföretagsgruppen som är statligt finansierad. Enligt den av riksdagen antagna propositionen om den nya organisationen för skyddat arbete skall den ge möjligheter för fler personer med grava handikapp att få arbete. I

förarbetena (OSA—utredningen) talas om en utbyggnad med 5 000 platser de närmaste åren. Till gravt handikappade räknas i arbets— vårdssammanhang alla utvecklingsstörda.

Ekonomiska konsekvenser

I det följande har vi försökt beräkna de ekonomiska konsekvenser— na av våra förslag. Detta är en sammanfattning som bygger på mer detaljerade kostnadsberäkningar, vilka återfinns i bilaga lll.

Kapitel Ökade driftskostnader (Mkr) för staten lands— primär— tingen kommu— nerna 5.2 Barn och ungdom: + 17,1 ./. 33,9 + 63,1 boende/service 5.3 Barn och ungdom: + 55,5 ./.379,8 +348,2 utbildning 5.6 Barn och ungdom: + 47,4 samordnad hab. 6.2 Vuxna: boende/service ./.256,1 6.3 Vuxna: arbete/ +147,7 + 54,7 + 10,0 sysselsättning 6.5 Vuxna: utbildning + 4,6 ./. 4,6 6.8 Organisation för vuxna +13,2—26,4 11 Personalutbildning + 19,0 +170,5 Summa +243,9 ./.375,4— +421,3* —388,6 +276,6—289,8

* varav 338,4 Mkr avser ett övertagande av nuvarande landstingskostna- der genom att särskolan föreslås byta huvudman.

Som framgår ökar driftskostnaderna sammanlagt med ca 280 Mkr — räknat i gällande pris— och penningläge 1980—1 1—01 — som en följd av kommitténs förslag. Detta kan jämföras med att driftkostnaderna totalt uppgick till ca 3 800 Mkr år 1979. Dess— utom bör beaktas att flera av förslagen endast kan och bör genomföras successivt under en längre tidsperiod.

Om samtliga förslag enligt sammanställningen ovan (exkl. för— slaget om ändrat huvudmannaskap för särskolan) skulle genom— föras under en 10-årsperiod skulle detta inte leda till några

driftkostnadsökningar för landstingens del. Det bör dock beaktas att landstingens avvecklingskostnader som — vars storlek är be— roende av landstingens möjligheter och förmåga att planera avvecklingen resp. utbyggnaden av aktuella verksamheter — inte har kostnadsberäknats. Som jämförelse till de ekonomiska konse— kvenserna av våra förslag kan nämnas att landstingen enligt LKELP 80 planerar ökade driftskostnader med ca 3,1 % per år under åren 1980—1984. Vidare kan nämnas att volymökningen — enligt en enkät från landstingsförbundet — beräknas bli 3,1 % mellan åren 1980 och 1981 för omsorgsverksamheten.

För primärkommunerna kan driftkostnaderna successivt beräk— nas öka med ca 73 Mkr (exkl. förslaget om ändrat huvudmanna— skap för särskolan) som en följd av kommitténs förslag.

Även om de ekonomiska förutsättningarna numera har ändrats för såväl landstingen som primärkommunerna — i förhållande till de förutsättningar som gällde när nämnda planer upprättades — kan vi sammanfattningsvis konstatera att våra förslag i stort sett endast marginellt påverkar dessa huvudmäns planer.

Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag för statens del kan sägas att ca 50 % av merkostnaderna är hänförliga till den ökade sysselsättningen vid Samhällsföretag. Denna ökade sysselsättning av arbetshandikappade har av riksdagen egentligen redan förutsatts ske. 1 övrigt bör merkostnaderna även för statens del kunna anses som förhållandevis marginella i det tidsperspektiv genomförandet av förslagen bör kunna ske.

Reservationer

Av Fredrik Swartling om

Grupphemmens storlek, avveckling av vårdhem, å 23 resp. över— gångsbestämmelser till LHO, prioriteringar samt de ekonomiska konsekvenserna av kommitténs förslag.

Inledning

I de ursprungliga direktiven för omsorgskommittén uttalades att utredningen i sitt arbete skulle beakta det samhällsekonomiska läget. I mars 1980 har regeringen utfärdat "direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av refor- mer." Riksdagen har uttalat (FlU 1978/80:15) att "en självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstagande bör vara att kom- muner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsam— kas nya utgifter till följd av statliga beslut". Sedan regeringen utfärdat sina direktiv har de samhällsekonomiska svårigheterna ytterligare understrukits bl. a. i finansplanen 1981. I långtidsutred— ningens huvudalternativ (SOU 1980:52) anges utrymmet för expansion inom den kommunala sektorn under 1980—talets första hälft till 1,0 % per år.

Kommitténs majoritet har enligt min uppfattning icke i rimlig grad beaktat dessa förhållanden.

l kommittédirektiven konstateras att nuvarande insatser för psykotiska barn och flerhandikappade är otillräckliga. Kommittén har under sitt arbete kunnat konstatera att så i hög grad är förhållandet. — En samordnad habilitering för barn kan enligt min mening inte heller göras meningsfull utan att nya resurser tillfö— res.

Inom nu nämnda delar av kommitténs utredningsområde finns sålunda icke möjlighet att föreslå inskränkningar eller besparingari befintlig verksamhet. Beträffande området för nuvarande omsorgsverksamhet understrykes i kommitténs direktiv att kom— mitténs förslag icke får leda till försämring för de utvecklingsstör- da.

Tilläggsdirektiven från mars 1980 är sålunda i viss mån ofören— liga med kommitténs uppdrag. Jag har emellertid utgått från att kommittén måste ha möjlighet att framlägga förslag som kan innebära ökade kostnaderför samhället. Däremot måste direktiven innebära, att kommittén icke bör föreslå tvingande regler för omfattning och kvalitet av de insatser som landsting och/eller kommuner skall svara för och icke heller tidpunkter för genomför— ande av olika förslag. Det måste ankomma på landsting och kommuner att själva bedöma om och när de kan bereda ekono— miskt utrymme för nya eller förstärkta insatser inom deras respek— tive ansvarsområde.

Kommittén borde ha föreslagit en prioritering mellan sina olika förslag. Genom att utan värdering lägga fram så omfattande förslag som kommittén gjort väcker kommittén hos stora grupper förhoppningar om snabba och omfattande reformer, förhoppningar som icke inom överskådlig tid kan komma att infrias. Huvudmän— nen ges ingen hjälp och stöd vid bearbetning och genomförande av utredningens tankegångar och förslag. Varje avdelning och varje avsnitt i betänkandet har byggts upp så att det leder fram till serier av konkreta, mer eller mindre kostnadskrävande synpunkter, krav och önskemål. Sammantaget innebär detta krav på betydande ökningar av de personella och materiella insatserna. Kraven ställs i första hand på landstingen men också i betydande utsträckning på primärkommunerna och staten.

På grund av direktiven har kommittén endast kunnat föreslå insatser för vissa handikappgrupper. Uppenbarligen föreligger behov av förbättrade insatser även för andra grupper. Det bör understrykas att lagen icke får tolkas som en generell prioritering från lagstiftarens sida av vissa handikappgrupper framför andra.

Den redovisning av de med förslagen förenade kostnaderna som göres under kostnadsavsnittet är enligt min bedömning förenklad och ofullständig på ett sätt som delvis gör kostnadssammanställ— ningen missvisande eller felaktig.

Betänkandet innehåller också mycket konkreta och detaljerade anvisningar hur landstingen bör bygga upp sin organisation för olika verksamheter. Efter min uppfattning borde kommittén icke ha givit anvisningar för administrativa och organisatoriska uppgif— ter.

Jag vill understryka att jag i huvudsak ställer mig bakom de ideologiska synpunkter och riktlinjer, som redovisas i betänkandet. På grund av den utformning detta fått och med hänsyn till kommitténs direktiv kan jag emellertid i några avseenden icke ansluta mig till betänkandet.

Vårdhem och grupphem

Kommitténs majoritet föreslår att samtliga vårdhem inom omsorgsverksamheten skall avvecklas. På vårdhem bor idag ca 1 900 barn och ungdomar samt ca 9 000 vuxna utvecklingsstörda. Därutöver beräknar kommittén att inom långvårdsverksamheten och andra slutna boendeformer inom sjukvården bor ca 1 000 personer. Kommittén föreslår att vårdhemsboendet skall ersättas av grupphem. Enligt kommitténs mening bör antalet personer som bor i ett grupphem helst inte överstiga fyra.

Jag delar kommitténs uppfattning att de stora vårdhemmen bjuder en olämplig boendeform. Jag är ense med kommittén om att specialsjukhusen bör avvecklas och jag finner det också angeläget att de största vårdhemmen avvecklas. Jag är också övertygad om att utvecklingen för framtiden kommer att innebära att färre utvecklingsstörda än hittills kommer att inskrivas vid vårdhem. Detta innebär att i princip nya vårdhem icke bör tillkomma.

Enligt erfarenhet och forskning bör de utvecklingsstörda bo i förhållandevis små enheter. Någon egentlig utvärdering av den lämpligaste gruppstorleken har icke skett. Det finns intet generellt stöd för påståendet att fyragruppen skulle vara den bästa storleken. Antalet boende bör vara flexibelt i förhållande till graden och arten av utvecklingsstörning hos de boende i varje enskilt hem.

Vid bedömning av gruppstorlek måste även personalens arbets— möjligheter beaktas. Ju mindre gruppen göres dess större krav ställes på personaltäthet och andra resurser. Förutsättningen för att man skall inom rimlig tid kunna avveckla specialsjukhusen och de största vårdhemmen och begränsa nyinskrivning på vårdhem är — i synnerhet under nuvarande samhällsekonomiska förhållanden — att man är beredd att acceptera boendeformer som inte är alltför resurskrävande.

De pedagogiska, psykologiska och sociala insatser som gjorts under de senaste 20 åren har visat att de utvecklingsstördas inneboende resurser och kapacitet kan utvecklas långt utöver vad man tidigare förmodat vara möjligt. Emellertid finns det utan tvivel en stor grupp utvecklingsstörda som är så svårt skadade att de alltid kommer att vara i behov av stora vård— och stödinsatser. Efter min uppfattning finns det ingen anledning att inte denna vård och detta stöd skulle kunna ges på vårdhem, ibland t.o.m bättre på vårdhem än i grupphem. Även gravt utvecklingsstörda barn och ungdomar vaxer numera i allmänhet upp i föräldrahem eller ibland | annat enskilt hem. Även för denna kategori kan enligt min mening Vårdhemmet vara en alternativ möjlighet för boendet när de som vuxna lämnar föräldrahemmet.

Jag är således ense med kommittén om det lämpliga i att

avveckla specialsjukhusen. Däremot trorjag icke att det är möjligt eller lämpligt att avveckla hela vårdhemsboendet för vuxna utveck— lingsstörda.

Då det gäller avvecklingen av vårdhem för barn är jag i princip ense med kommittén. Enligt min uppfattning kommer det dock även i framtiden att finnas behov av ett mindre antal vårdhems— platser även för barn. Det finns sålunda utvecklingsstörda barn med svåra kramper och andra somatiska sjukdomar som fordrar kontinuerlig vård och tillsyn dygnet runt. Det behov av vårdhems— platser som kan föreligga för dessa barn överstiger förmodligen inte ett par hundra för hela landet.

Redan p. g. a. de ideologiska synpunkter som gemomsyrat vården om utvecklingsstörda sedan ett par årtionden och genom den träning i olika avseenden som ges i särskolan har man att räkna med en minskad inflyttning till vårdhemmen och en motsvarande ökning av behovet av platser i grupphem. Jag bedömer också att antalet hemmaboende vuxna utvecklingsstörda kommer att min— skas till förmån för ett boende i grupphem. Utvecklingen kommer alltså att ställa stora krav då det gäller att skaffa grupphem och rekrytera personal. Jag finner det tveksamt om ens denna utveck— ling kan fullföljas inom ramen för de riktlinjer som regering och riksdag f. n. givit landstingen att arbeta efter. Att under dessa förhållanden dessutom verka för en utflyttning från vårdhemmen finner jag icke vara möjligt. Vad jag nu sagt är giltigt vare sig grupphemmen skall omfatta fyra eller flera boende.

Med hänsyn till det anförda kan en omfattande utflyttning från vårdhemmen inte bli aktuell under den tid omsorgskommitténs förslag kan avse. Under dessa förhållanden är det orealistiskt att beskriva en fullständig avveckling.

Lagstiftningen

Enligt omsorgslagen å 4 skall för vård av psykiskt utvecklingsstör— da finnas bl.a. vårdhem. I det nu framlagda förslaget till lag om vissa handikappomsorger har vårdhemmen uteslutits såsom god— tagbar bostad för såväl barn som vuxna. Lagförslaget talar istället endast om grupphem som bostad för vuxna utvecklingsstörda som icke bor i egen lägenhet eller hos anhöriga. I övergångsbestäm— melserna 3. har istället intagits att bostad för vuxna utvecklings— störda "tillsvidare" även kan tillhandahållas i vårdhem och speci— alsjukhus "som finns inrättade vid denna lags ikraftträdande". Av två skäl kan jag icke godtaga lagförslaget i detta hänseende. För det första är det nämligen min mening att vissa vårdhem kommer att finnas kvar såsom alternativ boendeform för utveck— lingsstörda, i första hand för gravt fysiskt handikappade men även

för utvecklingsstörda med svårare beteendestörningar. För det andra är det oberoende av den ideologiska målsättningen uteslutet att avveckla vårdhemsboendet under en period om åtminstone 15 och troligare 25 år. Detta innebär att vårdhemmen enligt min bedömning måste godtagas av lagstiftningen såsom en ordinarie boendeform för utvecklingsstörda. En lagstiftningsteknik som hänför vårdhemmen till övergångsbestämmelserna måste tolkas så att lagstiftaren mycket starkt prioriterar avvecklingen av vård— hemmen framför varje annan förbättring av den i lagen omhand— Iade verksamheten.

Förhållandet mellan kommitténs förslag och landstingens hittill— svarande planering

Kommittén konstaterar i sitt kostnadsavsnitt att landstingen enligt LKELP —80 för åren 1980—1984 planerat för en fortsatt relativt snabb expansion inom omsorgsverksamheten. Ett genomförande av dessa planer skulle tillföras ca 1 800 platser i inackorderings— hem och ca 1 900 platser på friliggande dagcenter.

Samtidigt planeras en minskning av antalet platser på special— sjukhus och vårdhem med ca 400 vardera. Minskningen är 1 000 platser mindre än den planerade utökningen av inackorderings- hemmen. Minskningen av specialsjukhusen överensstämmer med kommitténs förslag.

Bakom planerna i övrigt finns en bestämd vårdpolitisk inriktning. Utökningen av inackorderingshem/grupphem skall möjliggöra en minskning av antalet vuxna utvecklingsstörda som bor kvar i föräldrahemmet/annat enskilt hem. Detta ingår i en normal frigörelseprocess. Det är också en förutsättning för att föräldrar skall kunna i hemmet taga hand om även gravt utvecklingsstörda barn och ungdomar fram till avslutad skolgång. F. n. bor ca 6 500 vuxna utvecklingsstörda i föräldrahem. Det är alltså ur här redovi— sade synpunkter viktigt med en fortsatt ökning av grupphem— men.

Den planerade ökningen av antalet platser på dagcenter sam— manhänger delvis med detta boendeprogram men framför allt med angelägenheten av att bereda daglig sysselsättning åt de ca 3 800 utvecklingsstörda mellan 18 och 65 är som idag saknar sådan sysselsättning.

Kommittén har inte heller på annat sätt tagit ställning till innehållet i landstingens planer. Detta kan innebära att kommittén anser att landstingens hittillsvarande vårdpolitiska riktlinjer icke längre bör följas.

För min del finnerjag det angeläget att landstingen i första hand fullföljer dessa planer och utvecklingslinjer. Utflyttning från vård—

hemmen bör alltså i princip icke initieras förrän huvudparten av vuxna handikappade i föräldrahem eller i annat enskilt hem kunnat beredas boende i grupphem och de som idag saknar tillgång till daglig sysselsättning beretts sådan.

Utan närmare utredning bedömer jag att hälften av dem som kommerfrån föräldrahem kan bo i grupphem utan nattpersonal och hälften i grupphem med sovande nattpersonal. Samhällets kostnad för en vuxen utvecklingsstörd, som bor i föräldrahemmet, beräknar jag inklusive förtidspension till ca 40 000 kr/år. Jag bedömer då att varje 1 OOO—tal platser i grupphem för denna kategori kostar drygt 100 mkr. I det efterföljande kostnadsavsnittet harjag således redovisat en ytterligare kostnad om 100 miljoner för att motsvara utflyttningen från föräldrahem enligt LKELP 80.

Prioriteringar

Jag anser mig i nästa avsnitt visa att kommitténs kostnadsberäk— ningar icke är hållbara. Ett genomförande av kommittébetänkandet kommer att innebära betydande kostnadsökningar. Med hänsyn till vad som är känt om den statsfinansiella situationen och de krav statsmakterna ställer på begränsning av expansionen på den kommunala och landstingskommunala sektorn kan man enligt min bedömning icke räkna med att kommitténs förslag kan komma att snabbt genomföras. I detta läge borde enligt min uppfattning kommittén ha vägt sina förslag mot varandra och till ledning för huvudmännen ha givit en prioritetsordning för de olika insatser som upptagits i kommittébetänkandet.

Enligt min mening bör de insatser som föreslås för de flerhandi- kappade och för en samordnad barnhabilitering ges hög prioritet, liksom åtgärder för den utökning av personkretsen som föreslås.

Huvudmännen bör därefter överväga insatser för vuxna handi— kappade som icke omfattas av kommittébetänkandet. På grund av kommittédirektiven har kommittén inte kunnat granska deras problem men efter min erfarenhet och bestämda uppfattning är det angeläget med förbättrade insatser för dem.

En ökning av antalet platser på grupphem framstår härefter som högst angelägen. Dessa bör i första hand användas för dem som tidigare bott på elevhem och för dem som efter avslutad skolgång och som ett led i en frigörelseprocess behöver flytta från föräldra- hemmet/annat enskilt hem och som inte kan bo i egen lägenhet. Samtidigt med denna utbyggnad av grupphem måste också sörjas för att dagsysselsättning på skyddade verkstäder, dagcenter eller i annat sammanhang beredas för dem som flyttar till grupphem.

Tillsyn

Enligt min uppfattning borde 23 å första stycket, sista meningen ha haft denna lydelse: "Innan socialstyrelsen eller länsstyrelsen meddelat tillstånd, skall habiliteringsnämnden i den landstings— kommun där verksamheten skall bedrivas höras."

Kostnader

Kommittén borde ha försökt att ge en omsorgsfull redovisning av beräkningsbara kostnader för sina förslag. Den gjorda kostnadsre— dovisningen är emellertid ofullständig och delvis missvisande. Jag kan inom ramen för min reservation endast ge några exempel på detta. Dessa exempel utvisar en beräknad kostnadsutökning utöver den av kommittén beräknade om tillhopa 954 miljoner kronor.

Enligt min mening är kommitténs beräkningar för låga med åtminstone följande belopp.

Barn och ungdom: boende service 45 mkr Vuxna: boende för utflyttade från vårdhem 546 mkr Vuxna: boende för utflyttade från föräldrahem enl. LKELP —80 100 mkr Vuxna: arbete/sysselsättning 171 mkr Nya tjänster för specialister och administration 92 mkr 954 mkr

Härtill kommer eventuellt ytterligare 1 79 mkrförgrupphem om det skulle visa sig behövligt med sovande personal i flertalet hem.

Kommentarer beträffande kostnaderna a) Kommunala kostnader

En självklar utgångspunkt för kommittén vilkas uppfattning jag här delar, har varit att de utvecklingsstörda och deras familjer på samma sätt som vanliga medborgare skall kunna få del av det serviceutbud som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla i enlighet med socialtjänstlagen.

I riktlinjer som kommittén föreslårför utökat stöd till familjer med handikappade barn eller hemmaboende vuxna kommer att ställa starkt ökade krav på kommunerna. Kostnader för personliga vårdare på heltid har beräknats, däremot inte för personliga vårdare på deltid. Icke heller har kommunernas kostnader för annat stöd i hemmet såsom hemsamarit eller barnpassning. Kommittén före— slår också att de utvecklingsstörda i ökad omfattning skall ta del i

kommunernas fritidsutbud, utnyttja den kommunala färdtjänsten och få del av kommunernas kulturutbud. Ej heller detta har kostnadsberäknats. Enligt kommitténs uppfattning faller sådana funktioner som har nämnts under socialtjänstlagen och riksdagen har genom att antaga lagen beslutat om kommunernas skyldighe— ter. Jag menar emellertid att den service som anges i kommitténs förslag är avsevärt större än vad riksdagen kunde bedöma vid antagandet av lagen. Riksdagen har vid den tidpunkten inte heller kunnat beakta konsekvenserna av en nedläggning av samtliga vårdhem inom omsorgsverksamheten. Min uppfattning är således att kostnaderna för kommunerna kommer att öka utöver vad som kunnat förutses och jag anser att försök borde ha gjorts att beräkna dessa kostnadsökningar.

b) Avveckling av vårdhem för barn

Antalet barn i slutet boende 1980—11—01 var 1 951,en minskning från 1979—1 1—01 med 45. Kommittén konstaterar att enligt LKELP —80 150 platser i grupphem borde ha tillkommit under nämnda tid. Så har emellertid icke blivit fallet och kommittén borde ha beaktat det faktiska antalet 1980—1 1—01. Boende i grupphem för dessa 150 barn och ungdomar kostar 33 mkr enligt kommitténs beräkningsgrunder.

Kommittén bedömer att 600 barn och ungdomar mer än nu kommer att bo iföräldrahem. Som enda samhällskostnadför denna grupp anger kommittén vårdbidraget om 28 500 kr/år. Härtill kommer emellertid landstingets hemvårdsbidrag samt kostnader för landstingens specialinsatser i öppen vård, vilka för denna grupp måste bedömas bli betydande. En del av de 600 barnen och ungdomarna kommer att få bostad i annat enskilt hem, vilket är förenat med större kostnader. Utöver kommitténs beräknade 28 500 kr bör därför beräknas i genomsnitt ytterligare minst 20 000 kr. Kostnadsberäkning utöver kommitténs beräkning blir 600 x 20 000 = 12 mkr.

Kostnaden för avveckling av slutet boende för barn blir alltså ca 45 mkr större än kommittén beräknat. Kostnadsreduktionen blir alltså icke 66,9 mkr utan 21,9 mkr.

I själva verket rör det sig om en kostnadsökning. Av de personliga värdarna är ca 250 avsedda för denna grupp. Kostnaden för dem är 24 mkr. Därtill kommer kostnaderna för korttidshemsplatser och kommunernas kostnader.

c) Förändrat huvudmannaskap för särskolan

Det är enligt min uppfattning uppenbart att administrativa förenk— lingar och samordningar av skolskjutsverksamheten med grund— skolans måste ge besparingar, som bör ligga i storleksordningen 1 5—20 mkr.

Kommittén föreslår i olika avseenden förstärkningar inom sär— skolan som ej kostnadsberäknats. Det är troligt att kostnaden för dessa i varje fall icke är lägre än de besparingar som kan göras.

d) Grupphem för vuxna

Som kostnad för boendet i grupphem räknar kommittén uteslutan- de personalkostnaden för vårdare. Alla övriga kostnader skall enligt kommittén bestridas av de boendes pensioner. Av dessa återstår sedan fickpengar m. m. avgått ca 20 000 kr/boende. Detta belopp skall täcka kostnaden för hyra, mat, kläder, underhåll av inventarier, transporter, vissa fritidsaktiviteter, hjälpmedel, specialistinsatser o.s.v. Beträffande hyra räknar kommittén med en marknadshyra. Vid utflyttning till bostäder uppförda av landstingen är hela kostnaden synlig men vid förhyrning av lägenhet syns endast den subventionerade hyran. Enligt min mening bör den verkliga sam— hällskostnaden medtages, d. v. 5. man bör räkna med osubventio— nerade hyror. Vidare måste kostnaden för lokal och central administration beaktas.

Kommitténs beräkningar som bygger på den rena personalkost— naden bör räknas upp med minst 40 %. Jag har ej kunnat göra någon exakt beräkning men sannolikt är 40 % för lite. Avdrag bör göras med del av pensionen som tillfaller huvudmannen eller ca 20 000 kr/boende.

Kommittén räknar med 9 030 platser i slutna boendeformer 1980—1 1—01, Utvidgningen av personkretsen beräknas ge behov av ytterligare 1 000 platser. Kommittén räknar med att av dessa totalt 10 000 platser endast 9 000 behöver ersättas.

Totalantalet utvecklingsstörda bedömer bli oförändrat. Som jag utvecklat ovan kan man förvänta ett avsevärt ökat behov av grupphemsplatser för personer som flyttar från föräldrahemmet. Det är orimligt av kommittén att icke räkna med att behöva ersätta samtliga platser i slutet boende med platser i grupphem. Man måste alltså enligt min uppfattning räkna med 10 000 platser.

Kommittén bedömer kostnaderna för 9 030 grupphemsplatser till 1 303,9 mkr. Detta belopp skall ökas med 40 % till 1 825 mkr. Härifrån skall dragas en pension som tillföres landstingen med 180 mkr (9 030 x 20 000). Kostnaden för 9 030 grupphemsplatser är 1 645,5 mkr. Därtill kommer kostnaden för ytterligare 1 000

platser med 204,4 mkr, vilket belopp kan minskas med landsting— ens nuvarande kostnader för denna grupp 146 mkr. Skillnaden är 58,4 mkr. Totala kostnaden blir 1 703,9 mkr. Istället för en besparing med 273,6 mkr uppstår alltså en merkostnad med 272,4 mkr.

Enligt ovanstående har beräknats att landstingen sparat 146 mkr på 1 000 ledigblivna platser inom långvård och psykiatri. Utflyttningen av patienterna till grupphem medför emellertid inte en besparing hos landstingen eftersom dessa platser används av andra patientgrupper.

Kommittén bedömer att 22,5 % av de utflyttade skall klara sig i grupphem utan nattpersonal. Jag delar i och för sig denna uppfattning. Emellertid uttalar kommittén önskvärdheten av blan— dade grupper. Eftersom behovet av nattpersonal måste bedömas efter den sämsta i gruppen kan ett genomförande av blandade grupper innebära att det genomgående behövs åtminstone sovan— de nattpersonal. Ett genomförande av detta program skulle inne— bära merkostnad om 179 mkr.

&) Arbete/sysselsättning

Kommitténs beräkningar ärytterst osäkra. De i sammanställningen angivna kostnaderna förutsätter att 1 000 personer skall kunna få arbete med lönebidrag och att 2 800 personer skall kunna gå över från dagcenter till skyddade verkstäder. Härigenom räknar kom— mittén med en besparing av 126 mkr på dagcenter. På de lediga platserna skulle 2800 och 3800 som saknar sysselsättning kunna beredas sådan för en kostnad av 171 mkr. Kommittén bortser i sammanställningen från denna kostnad. Merkostnaden för arbete och sysselsättning blir således inte 212,4 mkr utan 383,4 mkr.

f) Specialisttjänster och administrativa tjänster

Komittén uttalar att endast mera kostnadskrävande förslag kost— nadsberäknats.

Utredningen innehåller ett stort antal förslag om utbyggda funktioner som var för sig är förenade med begränsade kostnader och som sålunda icke beaktats. Det kommer att erfordras ett flertal Specialisttjänster om dessa förslag skall genomföras men det är svårt att överblicka hur många. Jag beräknar två nya tjänster på ett befolkningsunderlag motsvarande ett habiliteringsdistrikt. Detta gör 240 tjänster. Det gäller specialistfunktioner och kostnader inklusive kringkostnader kan beräknas icke understiga 200 000 kr per tjänst. Detta gör en kostnadsökning om tillhopa 48 mkr/år.

Utbyggnad av grupphemmen och dagcenterverksamheten kom— mer att kräva betydande administrativa förstärkningar på Iands— tingens kanslier. Även kommunernas sociala verksamhet kommer att kräva administrativa förstärkningar. Jag bedömer att lands— tingen behöver en förstärkning om sammanlagt åtminstone 100 tjänster och kommunerna med ca 150. Dessa tjänster inklusive kringkostnader kan beräknas kosta i genomsnitt 175000 kr, tillhopa ca 44 mkr.

Detta innebär en kostnadsökning utöver vad kommittén angivit om tillhopa ca 92 mkr. Denna siffra bedömer jag som ett minimum.

lnvesteringskostnader

I ovan angivna kostnader har i princip kapitaltjänstkostnaden beaktats.

Jag vill här blott påpeka att utredningen innebär att 1 200 barn och 10 000 vuxna skall beredas boende i grupphem. Dessutom skall tillskapas 380 korttidshemsplatser för barn och 120 för vuxna, tillhopa 500 platser. Jag förutsätter att LKELP —80 med 1 000 platser för dem som flyttat från föräldrahem bibehålles. Detta innebär att 12 700 platser skall tillskapas i grupphem. För varje plats åtgår minst 35 kvm. Byggnadskostnaden per kvm beräknas uppgår till ca 4 000 kr. Detta innebär en total investering i storleksordning 1 miljard 778 mkr. Därtill kommer av kommittén beräknade 125—250 mkr för dagcenter.

Av Ingvar Samuelsson och Svea Wik/und om

Huvudmannaskapet för den framtida särskolan och vuxensärskolan

Omsorgskommitténs majoritet föreslår ett överförande av huvud— mannaskapet för särskolan och vuxensärskolan från landstingen till kommunerna. Förslaget motiveras bl. a. av en önskan om enhetlig— het vad gäller huvudmannaskapet för all grundutbildning och förskoleverksamhet och de positiva erfarenheterna av integration av utvecklingsstörda i det primärkommunala förskole— och skolvä- sendet.

Vi kan på många sätt känna sympati för de tankegångar som omsorgskommitténs majoritet för fram och anser det viktigt att integrationssträvandena fortsätter samtidigt som samarbetet utvecklas mellan primärkommuner och landsting. De krav på ett

fungerande samarbete som därigenom ställs samt effekterna av detta bör följas noga av huvudmännen med syfte att ta de initiativ till åtgärder som utvecklingen kan ge anledning till.

Integrationen av utvecklingsstörda barn har kommit längst inom den primärkommunala förskoleverksamheten såväl vad gäller individuell integrering som lokalintegration. Enligt vår mening bör därför förskoleverksamheten vara den verksamhet som bör ligga närmast till hands och vara smidigast att inom en inte alltför avlägsen framtid föra över till primärkommunerna. En sådan förändring kräver dock ytterligare överväganden från huvudmän— nens sida. Vi känner här ett behov av att noga markera att detta synsätt enbart gäller särskolans förskola och således inte övriga särskoleformer eller vuxensärskolan. Den fortsatta framställningen skall därför läsas med denna bakgrund. Vi anser emellertid inte att det i dagsläget skall göras några förändringar av huvudmannaska— pet -— en inställning som för övrigt ligger i linje med vad flertalet instanser gav uttryck för vid remissbehandlingen av omsorgskom— mitténs promemoria om den framtida särskolan (Ds S 1979:10). Skälen till vår reservation utvecklas i det följande.

Specialundervisningen i grundskola och gymnasieskola bör i framtiden få sådan utformning och sådana resurser att så många handikappade elever som möjligt kan få sin undervisning där. Under den framtid som kan överblickas behövs emellertid särskilda klasser och grupper för bl.a. utvecklingsstörda elever. Såväl pedagogiska som sociala och psykologiska skäl talar härför. Den utvecklingsstörde eleven får inte sättas i en sådan situation vare sig i skolan eller boendet att han blir isolerad p.g.a. att han inte kan delta i den gruppaktivitet som kännetecknar dagens skola. Vissa handikappade elever måste därför under hela eller del av skoltiden utföra sitt skolarbete i särskilda grupper eller klasser.

Insatserna för de utvecklingsstörda eleverna hari allt högre grad kommit att präglas av ambitionen att integrera dem i skola och boende för att inte mer än nödvändigt skilja dem från andra. lntegreringen sker på olika sätt. Flertalet elever undervisas numera i särskilda klasser eller grupper vid den allmänna förskolan, grundskolan eller gymnasieskolan. Mer än hälften av de utveck— lingsstörda barnen i förskolan är dessutom individuellt integrerade med andra barn. Detsamma gäller några elever i grundskolan. Numera bor flertalet särskolelever hemma och de som inte kan det får i ökande omfattning bo i samhällsintegrerade elevhem. De segregerade boendeformerna i internatskola eller vårdhem avvecklas successivt. Vi menar liksom omsorgskommitténs majo— ritet att de olika formerna av integrering skall utökas så långt som är lämpligt för eleverna.

I takt med att nya synsätt kommit fram vad gäller de utveck—

lingsstördas behov och möjligheter att bo integrerat och undervi— sas vid vanliga skolor har behovet av samarbete mellan omsorgs- huvudman och primärkommun ökat. Praktiskt har detta bl. a. tagit sig uttryck i en överenskommelse mellan de båda kommunförbun— den från år 1976 angående former för samverkan inom förskole— området.

Elevkategorier

För att strukturera vår fortsatta framställning delas utvecklings— störda in i tre grupper som har något olika behov av undervisning och vård.

1. De vars förståndshandikapp och eventuellt tilläggshandikapp är av sådan art att de med visst stöd kan undervisas och ha verksamhet tillsammans med andra barn och ungdomar i förskola och skola.

2. De vars förståndshandikapp är mer omfattande och som dessutom ofta har något tilläggshandikapp. Denna grupp har under sin förskole— och skoltid ofta behov av placering i särskilda grupper och klasser.

3. Utvecklingsstörda med sådan grad av utvecklingsstörning och andra handikapp att de behöver kontinuerlig vård.

Barn och ungdom med lindrigare utvecklingsstörning

Utvecklingen för alla särskoleelever går mot ökade kontakter med förskolan och skolan. Särskilt snabbt går utvecklingen för barn och ungdom med lindrigare utvecklingsstörning. Mot bakgrund av att det här rör sig om människor som till viss del kan tillgodogöra sig samhällets normala välfärdsanordningar på lokal nivå är det några 'som menar att kommunerna borde ta över omsorgerna för denna grupp. Gruppen är emellertid långtifrån enhetlig. Utvecklingsstör— ningarna är av olika grad och förekomsten av tilläggshandikapp varierande. Förutsättningarna för individ— och gruppintegrering i skolor och förskolor eller i boendet och arbetslivet är med andra ord varierande. Gränsdragningsproblemen är därför uppenbara.

Klart är emellertid att samtliga behöver någon form av särskilt stöd va re sig det gällerförskolan eller skolan. Ofta krävs någon form av stöd också i boendet. I samband med att en bedömning görs är det viktigt att denna sker utifrån individens totala situation. Det är också viktigt att bedömningen av den utvecklingsstördes behov görs av så få parter som möjligt för att undvika intressekollisioner myndigheter emellan. En förändring av huvudmannaskapet skulle inte utesluta behovet av stöd från landstinget. Ett förändrat

huvudmannaskap skulle därför enbart vara en administrativ förän— dring utan någon egentlig positiv innebörd för den enskilde.

Landstingen är idag den myndighet som har den största sakkun— skapen när det gäller att bedöma graden av utvecklingsstörning och de utvecklingsstördas behov av insatser. Kommunerna saknar däremot nödvändiga resurser och erfarenheter för att ta ett huvudansvarför de utvecklingsstördas skolsituation. Underlaget är också för litet för att tillgodose de många olika behoven av stöd. Att bygga upp nödvändiga resurser och specialistkunnande skulle ta tid och dessutom vara möjligt enbart för de stora kommunerna. Utvecklingsstörda i mindre och medelstora kommuner skulle med andra ord löpa risk att hamna i en sämre situation och inte få sina rättigheter och behov ändamålsenligt tillgodosedda.

Elever vars förståndshandikapp är av mer omfattande natur

Utgångspunkten för diskussionen omkring denna grupp är att det är svårt att integrera dem individuellt och att de därför måste få sin förskole— och skolvistelse förlagd till särskilda grupper eller klasser av det slag som idag finns. Det vill säga det blir här i första hand fråga om lokalmässig integration i primärkommunala förskolor och skolor. Frågan om ändrat huvudmannaskap blir här betydligt mindre komplicerad eftersom gruppen är så liten att endast ett fåtal kommuner har elevunderlag tillräckligt för att fylla en särförskole— grupp eller särskolegrupp. Ett primärkommunalt huvudmannaskap skulle för att kunna lösas organisatoriskt, kräva någon form av kommunalförbund eller att någon kommun inom regionen tillhan— dahåller platser för ett flertal kommuner (civilrättsligt avtal). Ett primärkommunalt övertagande skulle vidare innebära att kommu— nerna skulle behöva skaffa omfattande stödresurser av ett slag som primärkommuner normalt inte har såväl vad avser personal som särskilda träningsresurser. Särskilt för de mindre och medel— stora kommunerna med ett fåtal utvecklingsstörda är svårigheter— na uppenbara. Problemen accentueras ytterligare av att utveck— lingsstörningen ofta är kombinerad med olika former av tilläggs- handikapp som vart och ett kräver specialinsatser som endast landstingen förfogar över.

Utvecklingsstörda som har ett ständigt vård— och tillsynsbehov

Denna grupp utvecklingsstörda har utöver ett svårt förståndshan- dikapp också ofta svåra tilläggshandikapp vilket medför ett uttalat vård— och tillsynsbehov. En stor del av de personer dethär ärfrågan om vistas idag på institutioner av typ vårdhem.

Det är mot denna bakgrund lämpligt att landstingen också i

fortsättningen har ett utbildningsansvar för denna grupp. Ett ytterligare skäl härför är de geografiskt stora upptagningsområden det blirfråga om för att lösa deras utbildningsbehov och de uttalade kraven på speciell pedagogisk kompetens, som denna grupp ställer.

Slutord

Enligt direktiven till omsorgskommittén skall förändringar av huvudmannaskapet för omsorgsverksamheten endast ske om ett förändrat huvudmannaskap kan innebära positiva förändringar för de utvecklingsstörda.

Omsorgslagen trädde i kraft år 1967. Landstingen har under den tid som gått byggt upp en omfattande verksamhet till stöd för de utvecklingsstörda. Inte minst har det bland olika personalkatego— rier utvecklats ett omfattande kunnande om olika former av utvecklingsstörningar och om de utvecklingsstördas behov. Det omfattande vetande och det rika mått av erfarenheter som sålunda samlats utgör en hörnsten när det gäller att fortsätta att utveckla omsorgerna om de utvecklingsstörda. Att omsorgsverksamheten i många stycken varit framgångsrik kan redan nu iakttagas genom det minskade antalet utvecklingsstörda på institutioner och det förhållandet att personer som idag klarar sig relativt självständigt inte skulle bedömts habiliterbara för 10—1 5 år sedan. Från föräl— drahåll har den positiva utvecklingen av verksamheten starkt bekräftats. Under den tid omsorgskommittén arbetat har inte heller presenterats något material som hävdar motsatsen och som styrker att ett överförande av huvudmannaskapet på kommunerna skulle innebära några förbättringar för de utvecklingsstörda. Ett förändrat huvudmannaskap skulle särskilt ställa de små kommu— nerna inför stora problem. Skälet är att det ofta saknas ekonomiska och personella resurser för att tillgodose de många och olika resurskrävande behov som ställts från de utvecklingsstördas sida när det gäller att klara utbildningen i hemkommunen. Tjänster måste också i viss omfattning köpas från landstingen när det gäller att klara komplicerade behov. Det finns slutligen inget i utred— ningen som pekar på att ett förändrat huvudmannaskap skulle leda till mindre byråkrati vad gäller undervisningen av utvecklingsstör— da. En uppenbar risk föreligger avslutningsvisför att se utvecklings— stördas utbildningsbehov sämre kan tillgodoses än tidigare.

Föräldrar och utvecklingsstörda har under de gångna åren byggt upp ett kontaktnät med de nuvarande omsorgshuvudmännen. En förändring av huvudmannaskapet skulle innebära att nya kontakt— vägar skulle behöva upprättas vilket måste betraktas som negativt ur de utvecklingsstördas och deras anförvanters synpunkt. Detta

gäller särskilt de som inte i dagsläget har någon anknytning till den primärkommunala förskole— och skolverksamheten.

Risken är också stor att det byggs upp parallella resurser mellan kommun och landsting om resurser saknas inom den ena eller andra myndigheten. Eftersom det är svårt att dra gränser mellan olika grader av utvecklingsstörning skulle ett delat huvudmanna— skap kunna leda till svårigheter att ta ett samlat grepp över omsorgsinsatserna. Den överblick som är nödvändig för samlade insatser vad gäller utvecklingsarbete och fördelning av resurser skulle också lätt kunna hämmas genom ständiga kollisioner med huvudmannaskapsgränsen.

Ytterligare problem byggs dessutom in genom förslaget att ge länsskolnämnderna såväl tillsyn som rådgivningsuppgifter gente— mot kommunerna. Länsskolnämnderna föreslås sålunda få en ekonomisk resurs att fördela till de kommuner som har särskilda behov av stöd för att klara särskoleverksamheten. Kommittén föreslår vidare att de nuvarande särskolecheferna vid ett förändrat huvudmannaskap skall placeras på länsskolnämnderna med upp— gift att utöva tillsyn och ge kommunerna råd omkring handhavan— det av särskoleverksamheten.

Enligt vår mening måste dessa förslag betraktas som otidsenliga mot bakgrund av det pågående arbetet med att minska den statliga kontrollen av den kommunala verksamheten. Bakom vår bedöm— ning finns självfallet också det kommunalekonomiska läget och primärkommunernas möjligheter att ta på sig ny verksamhet.

Kostnaderna som i betänkandet beräknas till ca 375 milj. kr. per år för Iandstingskommunerna är i realiteten avsevärt större. Pågående förhandlingar om avtal för grundsärskolans och trä— ningsskolans lokalintegration avser att justera kostnadsfördel— ningen mellan primärkommun och landstingskommun till en mer realistisk nivå redan läsåret 1980/81. Vidre har de fördyringar av verksamheten som ett ändrat huvudmannaskap skulle medföra för kommunerna iform av fler och mindre enheter, parallella resurser, ökade stödresurser, ökade administrationskostnader etc. ej beak- tats i betänkandet. Vi anser därför inte att ett sådant åtagande är möjligt i nuvarande läge. Den diskussion som förs i betänkandet om att kompensera kommunerna för kostnadsökningen genom ökat statligt stöd eller genom omfördelning av resurserfrån landstingen anser vi sakna verklighetsförankring.

Vi har i den gjorda framställningen mycket bestämt velat markera vår avvisande hållning till ett förändrat huvudmannaskap för grundsärskolan, träningsskolan, yrkesskolan, den särskilda undervisningen och vuxensärskolan. Vi förordar där en fortsatt utveckling och utökning av samarbetet mellan landsting och kommuner. Detta bör dock som hittills ske inom ramen för ett

landstingskommunalt huvudmannaskap. Samtidigt har vi önskat förklara att särskolans förskola är den verksamhet som bör ligga närmast till hands att inom en inte alltför avlägsen framtid byta huvudman för.

Av Sven-Gösta Signell och Ingvar Samuelsson om å 23 i LHO å 23 i LHO

Att samhället i princip skall ansvara för hela vårdsidan av handi— kappade råder i stort sett full enighet om. Tyvärr tycks det dock vara så att samhället i alltför hög grad överlåtit ät enskilda intressen att svara för omvårdnaden av handikappade personer. Då vi anser detta vara principiellt oriktigt, vill vi föreslå att å 23 i Lagen om vissa handikappomsorger får följande lydelse:

Vill enskild person eller en sammanslutning i särskilda fall driva verksamhet för människor med handikapp som avses i denna lag, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen. Är det fråga om sommargårdsverksamhet eller annan liknande verksamhet för kortare tid skall tillstånd sökas hos länssty- relsen. lnnan socialstyrelsen eller länsstyrelsen meddelar tillstånd skall habiliteringsnämnden höras.

Tillstånd för nyetablering av grupphem skall dock ej medgivas enskild person.

Verksamhet som avses i första stycket står under löpande tillsyn av habiliteringsnämnden i den landstingskommun där den bedrivs. Nämnden skall regelbundet inspektera verksam— heten.

Särskilda yttranden

Av Lennart Wessman om Grunderna för kommitténs förslag i skolfrågor

Omsorgema om utvecklingsstörda gäller såväl barn som vuxna. Traditionellt uppdelas de på en skolsektor och en vårdsektor. Till vårdsektorn hör huvudsakligen omsorgerna om de vuxna utveck— lingsstörda. Omsorgskommittén har enligt sina direktiv att utreda såväl skolsektorn som hela vårdsektorn.

Det torde vara svårt att i en och samma utredning kunna omfatta frågor rörande så olikartade insatser som nu angetts med samma sakkunskap och engagemang. Omsorgskommittén har också genom direktiven ålagts att i skolfrågor hålla fortlöpande kontakt med SSK—utredningen. SS K—utredningens befattning med så rsko— lan överlämnades emellertid till omsorgskommittén och dess befattning med specialskolan till integrationsutredningen. lntegra— tionsutredningen, som huvudsakligen sysslar med specialskolan och integrering av handikappade elever i den allmänna skolan, har i sin tur genom direktiv ålagts samråd med omsorgskommittén.

Granskar man direktiven för omsorgskommittén och integra— tionsutredningen närmare finner man att summan av de båda utredningarnas uppdrag i skolfrågor kan anses omfatta all skol— verksamhet för samtliga handikappade barn och ungdomar, inklu— sive förskolan. Utredningsdirektiven måste som antytts ovan även tolkas så att de båda utredningarna uppmanats samverka. Detta har inte skett, och någon samlad syn på undervisningen av handikappade barn har därför inte kunnat åstadkommas.

Undervisningen av handikappade företer en i flera hänseenden splittrad bild i vårt land. Detta gäller organisation, administration och tillsyn, på såväl statlig som kommunal nivå. Detta medför i sin tur ojämlikhet och starkt bristande resurser i vissa hänseenden, t. ex. för de barndomspykotiska. Administrationen blir dessutom onödigt betungande och kostsam.

När man nu jämför omsorgskommitténs slutliga förslag med de delförslag som integrationsutredning lagt, finner man att synsätten på skolfrågorför de handikappade eleverna inte harmonierar. Detta gäller huvudmannaskapsfrågor; men även beträffande organisa—

tion och behov av samlade resurser för att bl. a. möjliggöra en utveckling av integreringen har de bägge utredningarna olika syn.

Som framgår av reservation och särskilda yttanden år mening- arna inom omsorgskommittén delade i viktiga frågor. Detta var enligt min mening onödigt beträffande skolfrågorna. Hade man lyssnat till pedagogiska och skolpolitiska argument och utrett alternativ hade det, menar jag, varit möjligt att nå samförstånds— lösningar. Det hade också varit möjligt att tillsammans med integrationsutredningen se över handikappundervisningen i sin helhet, inklusive förskolan. Det förslag som nu lämnas innebär totalt sett en ökad splittring av samhällets resurserför undervisning av handikappade elever.

Motdenna bakgrund tarjag avståndfrån kommitténsförslagisin helhet såvitt avser skolan och till skolan anknytande verksamhet. Detta innebär inte attjag i varje delfråga har en avvikande mening. Förslagen är emellertid alltför ofullständigt utredda för att kunna utgöra grund till ett ställningstagande. Jag anser därför att förslagen beträffande skolan och till skolan anknytande verksam— het inte börföranleda något ställningstagande nu utan överlämnas till integrationsutredningen.

Samordnad habilitering

Ett genomförande av kommitténs förslag kommer att kräva avsevärt ökade samhällsresurser till de handikappade. Även om dessa resurser kan erhållas anserjag att de inte bör satsas på den administrativa överbyggnad som kommittén föreslår utan på utveckling av befintliga omsorgsformer.

Min främsta invändning mot förslaget som sådant gäller att man inte tagit konsekvenserna av den förskjutning i tyngdpunkten av samhällets omsorger om barn som sker med barnets ökande ålder.

Samhällets insatser för de handikappade barnen, och för den delen även andra barn, består huvudsakligen i sjukvård, socialtjänst och undervisning. Den föreslagna organisationen med landstingen som huvudmän får naturligen sin tyngdpunkt i sjukvårdsinsatser eftersom landstingen främst är sjukvårdshuvudmän. Detta är från mina synpunkter naturligt och invändningsfritt när det gäller de nyfödda och mycket små barnen. Snart kommer emellertid social— tjänsten in i bilden och så småningom och i ökande utsträckning undervisningen. l grundskolåldern är den pedagogiska insatsen kvantitativt helt dominerande. Barnen deltari undervisning 20—35 lektionstimmar i veckan. (Under gymnasieperioden ännu längre tid.) Genom SIA—skolan kommer aktiviteter av olika slag i skolan att

successivt öka till att småningom omfatta en normal arbetsdag. Klassläraren arbetar med barnen 24—30 lektionstimmar i veckan.

Inom skolans ansvarsområde skall enligt gällande bestämmelser ligga en omfattande elevvård. Utöver den pedagogiska verksam- heten ingår i detta arbete skolhälsovård, skolpsykologi och skolku— rativ verksamhet. Enligt föreliggande förslag till samordnad habili— teringsorganisation skall inom denna ligga den psykologiska och sociala expertisen och ett samordningsansvar beträffande den medicinska vården. Detta får enligt förslaget den omedelbara effekten att särskolans elevvårdsresurser splittras. Ambitionerna är att detta efter hand bör ske även beträffande övriga särskilda skolorganisationer för handikappade.

En annan väsentlig invändning mot förslaget är att man bygger upp en omfattande organisation och administrativ apparat vid sidan av och i vissa hänseenden överordnad sjukvård, socialtjänst och undervisning såvitt avser handikappade. En uppenbar risk är att man skapar rivalitet i stället för samverkan och dubbelorganisation i stället för samordning.

Ansvar för samordning av samhällets resurser för såväl handi— kappade som icke handikappade barn bör kunna läggas på socialtjänsten för barn före skolåldern och därefter på skolan. Detta skulle kunna nås genom funktionell samordning, en modell som förordades i åtskilliga remissvar på kommitténs diskussionsprome- moria.

Den fortsatta diskussionen om barnhabilitering bör därför enligt min mening inriktas på att finna naturliga och enkla former för funktionell samverkan utan den administrativa överbyggnad kom— mitténs förslag medför.

Av Lennart Wessman och Gunilla Dahlin om

Undervisningen av psykotiska barn

Samhällets insatserför psykotiska barn är i vårt land synnerligen bristfälliga. Detta gäller särskilt i jämförelse med vad som görs för andra handikappgrupper men också i jämförelse med insatser för psykotiska barn i andra länder. Bristerna gäller inom alla områden, inklusive undervisningen.

Kommittén föreslår endast att kommunerna skall ha ansvaret för de psykotiska barnens undervisning. Detta är ingen ändring i förhållande till nuläget vare sig skollagen eller omsorgslagen utesluter kommunernas respektive landstingens ansvar för psyko— tiska barn. Likväl är insatserna bristfälliga.

Frågan om samhällets omsorger om de psykotiska barnen har

beretts i en särskild undergrupp till omsorgskommittén. Majorite— ten av experter i denna grupp förordade ett statligt åtagande beträffande undervisningen av de barn som behöver gå i special— klass och en statlig regional stödorganisation för de elever som kan gå i vanliga klasser i den allmänna skolan eller särskolan. Detta förslag har inte redovisats.

Eftersom elevunderlaget är så litet — ca 50 barn per år i hela landet— och verksamheten ställer så speciella krav kan underlag för en nödvändig personalorganisation och för utveckling av verksam— hetens innehåll endast erhållas inom ett område som omfattar ett stort antal kommuner. Inte ens landstingen är tillräckligt stora.

Enligt vår mening kan en fungerande organisation åstadkommas endast på regional nivå, med större regioner än landsting. Under— gruppen föreslog fem till sju regioner. Vi tror inte att detta kommer till stånd genom frivillig samverkan mellan så stort antal kommuner som det blir fråga om. Vore detta lämpligt eller praktiskt genom— förbart skulle det för övrigt redan ha skett eftersom kommunerna nu har undervisningsansvaret. Vi kan därför inte ansluta oss till utredningens förslag.

Problemen beträffande organisationen och ansvaret överens— stämmer med vad som gäller för andra små grupper handikappade, såsom blinda, döva eller talskadade. Eftersom integrationsutred— ningen har uppdrag beträffande de nu nämnda elevgrupperna bör frågan om undervisningen av även de psykotiska barnen överläm— nas till denna utredning.

Elevhem

För de psykiskt utvecklingsstörda elever som inte kan bo hemma finns elevhem. För närvarande tillhör dessa skolsektorn liksom fallet är beträffande elevhem vid andra skolor, utom elevhem för rörelsehindrade.

Kommunen har omfattande engagemang i bostadsförsörjningen för kommuninnevånare. Detta talar för att kommunerna också skulle ha ansvaret för boendet för de handikappade som inte kan bo med sina föräldrar eller i egen bostad.

Kommittén föreslår emellertid att landstingen fortfarande skall ha ansvaret för de vuxna utvecklingsstördas boende. Skälet härför är behovet av samplanering och samverkan med andra landstings— kommunala omsorger för vuxna. Vi delar denna uppfattning. Enligt vår mening är emellertid behovet av samverkan och samplanering mellan elevhem och skola för barnen minst lika starkt. Bl. a. vill vi framhålla följande.

En ekonomisk och rationell planering förutsätter att skolverk— samhet och elevhemsverksamhet lokaliseras och dimensioneras i

förhållande till varandra och samplaneras i tiden. Detta sker uppenbarligen enklast om planeringsansvaret ligger hos samma huvudman.

Erfarenheter av planering för rörelsehindrade barn, där elev— hemsplanering ligger på landstinget och skolplaneringen hos primärkommunen, har visat att det delade ansvaret medför olägen— heter i nämnda avseenden.

En orationell planering medför också sämre förhållanden för de handikappade och för personalen, ökade administrativa kostnader och ökade driftskostnader.

Den samverkan och samplanering mellan boende för barn och boende för vuxna som kommittén fäster avgörande vikt vid ärinte lämpligt och sällan praktiskt genomförbar. Verksamhetens innehåll är nämligen helt olika för barn och vuxna. Kort kan man beskriva den så att elevhemsboende är en ersättning för det egna hemmet, medan inackorderingsboende för vuxna är en ersättning för eget vuxenboende. Elevhemsverksamheten drivs numera i allmänhet med äldersheterogena grupper. Det innebär att eleverna successi— vt växer ur elevhemmet, att de en och en och inte som grupp behöver lämna det och gå över till vuxenboende. Det är ett viktigt led i normaliseringen att barnen när de blir vuxna lämnar barn— domshemmet. Det tillhör undantagen att ett helt elevhem lämpli— gen kan och bör konverteras till enhet för vuxna.

Termen elevhem ersätts i utredningen med grupphem. Detta namnbyte kan endast medföra oklarhet och bör avvisas.

Inom nuvarande omsorger finns boendeformen inackorderings— hem för särskolelever. Detta boende ingår som ett viktigt led i utbildningen av eleven men är inte utvecklat i utredningen.

Andra problem som också förbigås är huvudmannaskap och ansvarsfördelning i övrigt där boende och undervisning direkt samverkar, t. ex. vid specialsärskolorna, befintliga särskolinternat och vårdhem med inbyggd särskola. Vissa former av omsorgsverk— samhet kan visserligen betraktas som avvecklingsformer men torde bl. a. av ekonomiska skäl finnas kvar under avsevärd tid.

Vad här ovan sagts om samverkan och samplanering mellan elevhem och skola för särskolelever gäller i princip även elevhem för andra handikappade såsom barndomspsykotiska.

Vi anser således att skola och elevhem bör ha samma huvudman och hos denne samma ansvariga organ.

Av Karl Grunewald om "Intellektuell funktionsnedsättning"

l 1 å används beteckningen ”bestående och betydande intellektu— ell funktionsnedsättning". Jag föredrar "betydande begåvnings— handikapp". Skälet härtill är följande:

Med intellektuell menas boklig bildning och tankeverksamhet i allmänhet. Begåvning däremot är ett sammanfattande begrepp för förmågan att ordna sinnesupplevelser, utföra tankeoperationer, och att förstå och använda ljud och bilder som symboler. Kopp— lingen mellan intelligens och intellektuell är lösare än den mellan begåvning och intelligens.

Termen funktionsnedsättning täcker även in relativt ytliga och tillfälliga situationer medan termen handikapp är ett vedertaget uttryck för en betydande funktionsnedsättning i dess relation till miljön.

De som är berörda härav har lättare att uttrycka sin oförmåga såsom ett handikapp än som en funktionsnedsättning. Även vetenskapligt används beteckningen begåvningshandikapp — se Gunnar Kyléns bilaga till detta betänkande.

Intellektuell funktionsnedsättning kräver tilläggen bestående och betydande medan dessa är mer eller mindre inbyggda i begreppet begåvningshandikapp. Slutligen skall nämnas att begåvningshandikapp är lättare att använda och kombinera i olika sammanhang än intellektuell funktionsnedsättning.

Plan för omsorger

Det föreslås att den plan för omsorger om handikappade som landstingen skall upprätta skall redovisas för socialstyrelsen efter fastställelse, men att samråd med primärkommunerna skall föregå sådan. Jag anser att landstingen skall samråda även med social— styrelsen före fastställelse. Skälet härtill är följande.

I sin nya organisation får socialstyrelsen vidgade uppgifter i fråga om planering av bl. a. omsorger om handikappade. För att lands— tingen skall kunna ta del av socialstyrelsens samlade erfarenhet inom handikappområdet måste styrelsen få tillfälle att yttra sig över planerna innan de fastställs. Socialstyrelsen får även därige— nom en möjlighet att verka för en samordning av dessa, med hänsyn till den avveckling av vårdhem (inkl. de privata) och specialsjukhus som kommittén föreslår.

Förslagen om grundsärskolan, träningsskolan och yrkesskolan

Jag ställer mig bakom principen för val av huvudman av dessa skolor, men anser inte att kommittén har visat att ett ändrat huvudmannaskap inom överskådlig framtid leder till förbättrade förhållande för eleverna eller deras föräldrar. Utvecklingen på lång sikt är helt beroende av landets ekonomiska situation.

Landstingens distriktslag ger f. n. särskolan med sina utveck— lingsstörda barn ett viktigt stöd. I vårt betänkande föreslås att distriktslagen skall få ansvar i princip för alla barn i distriktet med särskilda behov av handikappomsorger. Därför är risken stor att särskolan inte kan ges samma stöd i framtiden. Därtill kommer att särskolan i primärkommunal regi inte längre kan ställa samma anspråk på elevvårdsinsatser av distriktslagen som nu. Avgörande blir vilka resurser som landstingen ger den samordnade habilite— ringen.

Beteckningen elevhem

Beteckningen elevhem föreslås utbytas mot grupphem. Jag anser att grupphem skall inskränkas till boende för vuxna och elevhem användas för barn och ungdomar. Därigenom undviker man förväxlingar och anger redan i beteckningen artskillnaden. Man slipper att genom tillägg ange om det avser vuxna eller barn.

Bemyndigande för regeringen att få meddela ytterligare föreskrif— ter

De vuxna utvecklingsstörda utgör en grupp människor, som har stora svårigheter att framträda och hävda sina krav både mot personal och landsting. Enligt propositionen om nya socialstyrelsen har styrelsen därför en särskild förpliktelse att föra denna grupps talan. Det erinras där om att omsorgslagstiftningen prövas av en särskild utredning samt framhålls att det med hänsyn till de särskilda kraven på rättssäkerhet för psykiskt utvecklingsstörda kan tas för givet att socialstyrelsens befogenheter inom omsorgs— området kommer att klart uttryckas i lag och förordningar. Så har emellertid inte skett.

Med hänsyn härtill anserjag att kommittén borde ha tagit med en paragraf om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om bl.a. följande förhållanden:

Vissa kompetenskrav måste ställas på den eller de personer som skall besluta om in— och utskrivning från grupphem, vårdhem och specialsjukhus och för anställning som föreståndare för dessa och för dagcenter.

Vissa regler bör gälla för in— och utskrivning på framför allt vårdhem och specialsjukhus och för vilka handlingar som skall föreligga som grund för beslut liksom om de samråd som skall föregå ett sådant. Behovet härav upphävs inte av att endast frivillig inskrivning skall få förekomma då sådan även kommer att gälla åtskilliga personer som inte kan uttrycka sin vilja.

I likhet med vad som gäller enligt socialtjänstlagen och nuvaran— de omsorgslag behövs bestämmelser om förteckning över dem som får eller behöver särskilda omsorger.

Godkännande av inrättning

I omsorgsförfattningarna föreskrivs att tillsynsmyndigheten skall godkänna inrättningar med hänsyn till belägenhet, utformning och utrustning och övriga förhållanden. Vid godkännandet skall antalet platser alternativt klasser fastställas.

l föreliggande förslag utgår allt sådant godkännande. Socialsty— relsen kan endast genom sin allmänna tillsyn påtala olämpliga förhållanden. Men vad som får påtalas är starkt kringskuret genom det 5. k. begränsningscirkulä ret och av att kritik i efterhand av redan färdigställda inrättningar i regel är verkningslös av framför allt kostnadsskäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför i lagförslaget få tillstånd att utfärda föreskrifter med principer och normeringar för grupphem och dagcenter och skyldighet att ompröva godkännande av befintliga vårdhem och specialsjukhus med hänsyn till den successiva nedläggningen som kommittén föreslår. Ett sådant godkännande är ett led i socialsty— relsens tillsyn med syfte att den vårdbehövande skall ges goda Ievnadsbetingelser i gemenskap med andra och tillförsäkras rimli— ga levnadsvillkor i enlighet med lagförslaget.

AVA/lan Everitt och Lennart Wessman med instämmande av Gunilla Dahlin om

Särskolan

Beträffande huvudmannaskapet för särskolan ansluter vi oss till den reservation som avgivits av ledamöterna Ingvar Samuelsson och Svea Wiklund. Särskolan bör sålunda enligt vår mening bibehållas under landstingskommunalt huvudmannaskap. Utöver vad som framgår av Samuelssons och Wiklunds reservation anför vi följande.

— Allmänna synpunkter

Särskolan har under den tid omsorgslagen varit gällande utvecklats på ett sätt som av flertalet berörda betraktas som mycket tillfredsställande. Detta framgår inte minst av svaren på kommit— téns rapport (Ds S 1978:9) om omsorger om psykiskt utvecklings— störda och av remissvaren på den s. k. undervisningspromemorian (Ds S 1979:10) Flertalet av remissvaren intar också en avvisande hållning till ändring av nuvarande huvudmannaskap.

Enligt direktiven för utredningen skall förändringar som föreslås medföra förbättringar för utvecklingsstörda. Kommitténs majoritet utgår ifrån att ett kommunalt huvudmannaskap är till fördel för utvecklingsstörda och menar att integreringen skulle under— lättas.

Allmän enighet råder numera om att utvecklingsstördas under— visning bör integreras med den vanliga undervisningen så långt det är möjligt och lämpligt. På motsvarande sätt bör elevhemmen och barnvårdhemmen integreras med bostadsbebyggelsen. Så har också skett i stegrad takt under det senaste decenniet. I dagens läge är praktiskt taget hela grundsärskolan och huvudparten av träningsskolan och yrkessärskolan lokalmässigt samplanerade med grundskolan respektive gymnasieskolan. Tre fjärdedelar av de utvecklingsstörda förskolbarnen är placerade i grupper med inte handikappade barn (individuell integrering). Beträffande övriga elevgrupper har individuell integrering påbörjats och kan oberoen— de av huvudmannaskapet utvecklas så långt lämpligt.

De praktiska svårigheterna för erforderlig samverkan mellan landstingen och primärkommunerna är i princip lösta. SÖ och länsskolnämnderna kan bevaka att särskolans lokalfrågor upp- märksammas i skolbyggnadsplaneringen i aktuella kommuner. Beträffande boendet sker en snabb avveckling av internatsärskolor och barnvårdhem till förmån för integrerade elevhem av familje— storlek. Det är således helt uppenbart att integreringen kan genomföras i den takt ekonomiska resurser medger med nuvaran— de huvudmannaskap och är därför inget argument för ändring.

— Kommunala resurser

Kommunernas möjligheter att inlemma särskolan i sitt skolväsen— de har inte närmare utretts. Vi kan därför endast kort konstatera att omfattande frågor beträffande specialundervisningen i såväl grundskolan som gymnasieskolan är olösta. l grundskolan har den fria användningen av vissa resurser inte lyckats lösa specialunder— visningsproblemen på sätt som avsetts. I gymnasieskolan påbörja— des specialundervisning med blygsamma resurser i samband med

gymnasiereformen, men har ännu inte funnit någon effektiv form. Som framgår av svaren på kommitténs ovan nämnda rapporter anser man på många håll att särskolans yrkesundervisning på grund av sina samlade resurser är överlägsen specialundervis— ningen för prestationssvaga elever i gymnasieskolan. Att i detta läge överföra särskolans omkring 12 000 elever till grundskolans och gymnasieskolans organisation kan inte vara välbetänkt. Där— emot menar vi att den vanliga skolan bör utveckla sina resurser för specialundervisning av handikappade, så att den kan behålla allt fler av de prestationssvaga eleverna.

— Planeringsunderlag

Som framgår av utredningen har endast ett fåtal kommuner underlag för egen särskolverksamhet. I allmänhet krävs någon form av samverkan mellan flera kommuner för att få underlag till en väl fungerande organisation. Vi tror att de praktiskt—administrativa svårigheterna att lösa organisatoriska och ekonomiska frågor mellan samverkande kommuner kommer att bromsa den utveck— ling mot en allt bättre fungerande särskolverksamhet som nu pågår. Särskilt smä kommuner och kommuner med glesbygd skulle komma i ett besvärligt läge och kunna tvingas till nödlösningar.

— Samlade omsorger

Utvecklingsstörda barn behöver till följd av sitt handikapp omsor— ger av olika slag, såsom undervisning, boende, personlig omvård— nad, fritidssysselsättning inte minst under ferietid. Dessa olika omsorgsformer kan inte ses fristående från varandra. Det är naturligt och har visat sig ändamålsenligt att omsorger som inte med fördel kan tillhandahållas genom samhällets reguljära service- utbud är samlade under ett huvudmannaskap. Härigenom har skapats garantier för en kontinuitet som inneburit trygghet för såväl de utvecklingsstörda själva som deras föräldrar. Kommitténs förslag innebär en splittring av omsorgerna på två huvudmän och flera administrationer, vilket enligt vår mening leder till en försäm— ring.

— Förskolan

Omsorgskommittén skall enligt sina direktiv särskilt pröva huvud- mannaskapet för särskolans förskola. Enligt SÖ:s prognoser för 1981 kommer ca 1 100 (73 %) av de utvecklingsstörda skolbar— nen att vara individuellt integrerade. Flertalet av de övriga går i grupper i den kommunala barnomsorgen. Vid ett ytligt betraktande

kan det förefalla naturligt att också utvecklingsstörda barn får sin förskoleverksamhet reglerad enbart genom barnomsorgslagen och att landstingens förskolverksamhet överförs till primärkommu— nerna. Övervågande skäl talar emellertid, enligt vår mening, för oförändrat huvudmannaskap.

Nuvarande ordning har uppenbarligen inte varit hindrande för integreringen. Snarare torde antalet integrerade ba rn öka tack vare de pedagogiska och ekonomiska resurser landstingen kan ge kommunerna för att tillgodose de utvecklingsstörda barnens behov. Handikappade barn är visserligen prioriterade i barnom— sorgslagen men ändå brister det mångenstädes i kommunernas satsningar på dem. I ett läge där mycket stora anspråk ställs på kommunernas insatserför olika eftersatta grupper är det uppenbar risk för att utvecklingsstörda förskolbarns rätt till utvecklingsfräm— jande omsorger inte blir tillfredsställande tillgodosedd utan lands— tingens ansvar och stöd. En oundgänglig resurs för att utvecklings— störda barn skall kunna individualintegreras med framgång är insatser av förskolkonsulenter. Denna resurs är under snabb utbyggnad inom särskolans förskola. Det finns enligt kommitténs förslag inga garantier för att den kommer att finnas under kommunalt huvudmannaskap.

Alla barn far inte väl av individualintegrering. Det finns de som är speciellt känsliga, motoriskt oroliga eller fysiskt klena och som därför behöver speciella förskolgrupper. Sådan förskolverksamhet bör vara lokalmässigt integrerad med den kommunala barnom- sorgen. Det lilla antalet sådana barn, ett par hundratal i hela landet, gör det lämpligt med landstingskommunalt huvudmannaskap.

Slutligen vill vi framhålla det för handikappade barn av pedago— giska skäl särskilt viktiga sambandet mellan förskolan och den obligatoriska skolan. Därför anser vi att även förskolan bör ha landstingskommunalt huvudmannaskap.

— Vuxenutbildning

Utvecklingsstörda saknari dag rätt till utbildning motsvarande den kommunala vuxenundervisningen, KOMVUX. Inom särskolans ram har utvecklats en försöksverksamhet, SÄRVUX, som motsva— rar KOMVUX. Omsorgskommitténs majoritet föreslår att SÄRVUX inordnas under KOMVUX. Det torde emellertid möta stora svårig— heterför KOMVUX att anpassa sin verksamhet till utvecklingsstör— das kapacitet och behov av vuxenundervisning. Om, såsom reser— vanterna och vi föreslår, särskolan bibehålls under landstingskom— munalt huvudmannaskap bör detta uppenbarligen gälla även SÄRVUX.

Beträffande vuxenundervisningen vill vi dessutom anföra följan—

de. | svar som inkommit till kommittén har genomgående framhål— lits att de begränsade resurserna till SÄRVUX hämmat utveck- lingen av denna undervisningsform. För att förbättra situationen för de vuxna utvecklingsstörda har många huvudmän tillgripit andra mindre lämpliga men tillgängliga undervisningsformer. Kommittén föreslår emellertid endast nuvarande omfattning av SÄRVUX vid en permanentning, vilket enligt vår mening är klart otillräckligt.

Av Allan Everitt om Statlig tillsyn m. m.

Jag instämmer i vad Karl Grunewald i särskilt yttrande anför under rubrikerna — Plan för omsorger, Bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter samt Godkännande av inrätt—

ning.

Utöver vad Karl Grunewald anför vill jag särskilt betona det värde som ur föräldrasynpunkt ligger i socialstyrelsens medverkan på omsorgsområdet. Alla föräldrar känner oro för vad som skall hända deras utvecklingsstörda barn närföräldrarna inte själva kan bevaka deras rätt till omsorger. Det preciserade ansvar som idag ligger hos samhällets högsta tillsynsorgan upplevs som en trygghet mot försämrad kvalitet i omsorgerna. Det vore därför synnerligen olyckligt om det statliga ansvaret försvagades. Det skulle också kunna leda till uppfattningen att omsorgerna om utvecklingsstörda i en tid med krympande samhällsresurser inte längre anses lika viktiga som tidigare.

Av Allan Everitt och Karl Grunewald med instämmande av Lennart Wessman och Gunilla Dahlin om

Personlig vårdare

Vi instämmer i vad kommittén anför om behovet av personlig vårdare för barn och ungdomar med grava handikapp. Vi instäm— mer även i att huvudman för denna service bör vara primärkom— munen. Vi anser dock att landstingen övergångsvis — till dess kommunerna får resurser för sådan personlig vårdare — skall liksom nu ha det formella ansvaret för sådan service. Våra argument är därvid följande: .

Antalet barn och ungdomar i behov av sådan insats är relativt liten — det torde röra sig om 500—1 000 i landet. Behovet drabbar därför de enstaka kommunerna mycket ojämt. Den personlige

vårdaren behöver en utbildning som motsvarar den som persona- len har på landstingens vårdhem för barn. Risken är stor att ett omedelbart överförande av ansvaret till kommunerna leder till att svårt skadade barn icke kommer att få tillgång till personlig vårdare. Med hänsyn till att ingen familj skall bli lidande av ett ändrat huvudmannaskap bör därför landstingen övergångsvis — till dess kommunerna fått tillgång till utbildad personal — svara för insatsen. I brist på sådan insats kan en familj tvingas att anlita landstingets vårdhem och barn som vårdas där kan inte skrivas ut till sin familj.

Av Bengt Linder om

Personkretsen för särskilda omsorger och ekonomiska aspekter på kommitténs förslag

l omsorgskommitténs direktiv redovisas en diskussion angående särlagstiftning eller generell lagstiftning för psykiskt utvecklings— störda. För min del harjag ansett att lagarför skolan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården skall omfatta och motsvara skilda gruppers och individers behov av insatser och samhällsservice. Socialtjänstlagstiftningen innebär dessutom ett yttersta ansvarför den enskilde och markerar ett särskilt ansvar för omsorger om människor med handikapp.

På grund av de brister som fortfarande finns i samhället för de psykiskt utvecklingsstörda och på grund av den speciella ställning gruppen har genom sitt handikapp harjag emellertid anslutit mig till tanken att man tills vidare söker tillgodose behoven genom en särskild lagstiftning. Det är då också naturligt att grupper med likartade eller motsvarande handikapp — såsom människor med barndomspsykoser eller med intellektuell funktionsnedsättning — inryms i samma lag. Däremot anser jag inte — som kommittén föreslår— att alla handikappade barn och ungdomar skall räknas in i den personkrets lagen omfattar.

Omsorgskommittén redovisar sålunda lagförslag om rätt till särskilda omsorger för en personkrets som är betydligt större än den nuvarande. Personkretsen skall omfatta barndomspsykotiska och utvecklingsstörda vuxna. Även andra vuxna handikappade med intellektuell funktionsnedsättning skall få särskilda omsorger. Detsamma gäller handikappade barn och ungdomar under 20 år.

Kommitténs överväganden för handikappade barn och ungdo- mar i habiliteringsfrågorna skall — med utgångspunkt i givna direktiv — särskilt avse hur de totala resurserna kan förstärkas genom bättre samordning, såväl inom landstingen som mellan

landsting och kommuner. Kommittén har emellertid valt att gå ett steg längre än att föreslå hur habiliteringsinsatserna skall samord— nas och lagstadgar därför om särskilda omsorger för alla handikap- pade barn och ungdomar. Detta låser organisation och resurser för ett stort antal barn, vars behov naturligen kan tillgodoses genom insatser och service inorn skilda verksamhetsområden.

Enligt min mening skulle kommittén följaktligen ha inriktat lagförslaget på att upprätthålla nuvarande omsorger till psykiskt utvecklingsstörda samt inkludera psykotiska barn och barndoms— psykotiska vuxna jämte vissa andra vuxna handikappade med intellektuell funktionsnedsättning, dock ej psykiskt sjuka. Den samordnade habiliteringen skulle vara ett åtagande för landstingen iform av ett resursansvar snarare än en individuell rättighet för den enskilde att erhålla särskilda omsorger.

Vad avser kostnader samt ekonomiska aspekter på omsorgs— kommitténs förslag ställer jag mig i allt väsentligt bakom leda- moten Swartlings reservation.

Omsorgskommittén har haft att fullfölja den sociala reformpoli— tiken och framlägga förslag om angelägna förändringar för utsatta handikappgrupper. l kommitténs direktiv från 1977 framhålls att överväganden bör göras mot bakgrund av det ansträngda sam— hällsfinansiella läget.

Landstingsförbundets styrelse har 1978 till kommittén framfört sin syn på ekonomin och i ett remissyttrande över omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda anfört att det är statsmakterna som slutligen avgör hur stora resurserna är och vilket utrymme som finns för reformer. Genom tilläggsdirektiv till statliga utredningar och kommittéer har regeringen därefter, är 1980, uppmanat till ekonomisk återhållsamhet samt försiktighet med att föreslå nya reformer.

l skilda sammanhang har statsmakterna under 1980 och 1981 uttalat sig om att begränsa kommunala verksamheter och utforma restriktiva riktlinjer i syfte att bland annat skära ned på redan pågående aktiviteter och åtaganden i kommuner och landsting.

Mot denna bakgrund anser jag att kommitténs förslag om utveckling och utbyggnad på ett antal skilda områden är orealis— tiska. Det överlåts på huvudmännen själva att ta ställning till och prioritera bland kommitténs olika förslag samtidigt som statsmak— terna på alla möjliga sätt agerarför att under de närmaste åren hålla nere kostnadsutvecklingen i kommunal verksamhet. Enligt min mening borde kommittén ha prioriterat något eller några för personkretsen angelägna reformbehov i stället för att som nu ange tidsmässigt utdragna planerings— och utvecklingslinjer på ett stort antal områden.

Beträffande forskningen delar jag experten Karlssons uppfatt—

ning att det ankommer på statsmakterna att finansiera det föreslagna sekretariatet.

Finansieringsansvaret följer av statsmakternas övergripande ansvarförforskning och utveckling också inom handikappområdet. De för verksamheten ansvariga huvudmännen har å sin sida skyldighet att peka på de problem och frågeställningar som kräver ökade kunskaper och forskningsinsatser. Att forsknings— och utvecklingsarbetet bör bedrivas i nära anslutning till verksamheten frånhänder emellertid inte statsmakterna finansieringsansvaret.

Av Tore Karlsson om

Finansiering av sekretariat för initiering av forskning omkring begåvningshandikapp

Omsorgskommittén föreslår inrättandet av ett särskilt sekretariat för initiering av forskning om begåvningshandikapp och habilitering av handikappade. Sekretariatet föreslås bestå av en halvtidsan- ställd huvudsekreterare samt ett par heltidsanställda forsknings— assistenter. Kostnaderna för sekretariatet beräknas till ca 800 000 kronor och bör fördelas mellan stat, kommun och landsting. Det direkta forskningsarbetet skall enligt kommitténs förslag huvud— sakligen utföras inom högskolans ram.

Enligt min mening måste frågor som har att göra med forsk— ningens organisation, finansiering och utförande bedrivas av organ som är fristående från förvaltande myndigheter. Skälet härtill är att forskningen kritiskt och obundet skall kunna granska verkligheten. lfrågavarande sekretariat för initiering av forskning måste därför betraktas som en statlig angelägenhet. Det praktiska utvecklings— arbetet däremot bör i största möjliga utsträckning handhas av de för verksamheten ansvariga huvudmännen.

Mot given bakgrund kan jag inte ställa mig bakom omsorgskom— mitténs förslag till finansiering av sekretariatet.

Kommittédirektiv

Viss omsorg om handikappade Dir 1977:89 Beslut vid regeringssammanträde 1977-08-11

Departementschefen. statsrådet Gustavsson, anför efter samråd med statsrådet Troedsson.

Samhället har ansvaret för handikappfrågorna. Målet för insatserna är att integrera handikappade i samhällsgemenskapen och ge dem samma livs- villkor som andra. Strävanden i detta syfte har förbättrat handikappades situation på ett omvälvande sätt. Alltjämt måste dock mycket stora krav ställas på samhället för att målet skall nås. I den debatt som förs om insatsernas fortsatta inriktning har på senare år omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda och flerhandikappades situation uppmärksammats i särskilt hög grad.

Från olika håll har uttalats önskemål om en översyn av lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen). Motioner i detta syfte har behandlats av riksdagen under de senaste tre åren (senast mot. 1975/761383 och 2054. SOU I976/77:8. rskr l976/77:9). Den förutvarande regeringen har uppdragit åt hälso- och sjukvårdsutredningen (S I975:04)att bl. a. pröva frågan om den framtida lagstiftningens utformning då det gäller omsorgen för utvecklingsstörda.

Även frågan om flerhandikappades problem har behandlats av riksdagen (mot. 1973z427 och 666. SOU 1973:12. rskr l973:l80). och den förutvarande regeringen har uppdragit åt handikapputredningen (5 1966138) att pröva denna fråga vid fullgörandet av sitt uppdrag. Åt handikapputredningen har dessutom uppdragits att pröva vissa frågor om befogenhet att besluta att särskolelev skall bo i elevhem. m.m. (mot. I974:289. SoU I974:33. rskr 1974z309).

Med anledning av motioner har 1976/77 års riksdag även behandlat frågan om omsorgerna för psykotiska barn och hos regeringen hemställt om utredning i denna fråga (mot. 1975/761559. SoU 1976/77z8. rskr 1976/ 7719).

Arbetet med lagstiftning på omsorgsområdet har anknytning till arbetet med förnyelse av bestämmelserna inom hälso- och sjukvård. Frågan om

samhällets insatser för utvecklingsstörda berör emellertid vida områden med delvis ringa eller mindre klar anknytning till hälso- och sjukvård. En rad olika frågor inom omsorgerna påkallar en särskild bedömning. och dessutom finns ett starkt samband mellan frågor rörande utvecklingsstörda och andra handikappade. Problemen är likartade. och deras lösning ofta besläktad. Uppdraget till hälso- och sjukvårdsutredningen på omsorgsområdet innebär en begränsning av möjligheterna till allsidig utredning på detta område. De aktuella utredningsuppgifterna på handikappområdet bör därför uppdras åt en kommitté med inriktning på handikappfrågor. Kommittén bör även överta handikapputredningens uppdrag beträffande flerhandikappade. varvid handikapputredningens arbete bör anses slutfört.

En sammanställning med synpunkter på nämnda aktuella utredningsupp— gifter på handikappområdet. kallad PM ang. omsorgsutredning. har utarbe- tats inom socialdepartementet. Promemorian avsågs utgöra underlag för en diskussion om utformningen av direktiv för en särskild parlamentarisk kommitté. För att vidga diskussionen gjordes promemorian till föremål fören omfattande remissbehandling. Promemorian och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till detta protokoll som bilaga.

Remissinstanserna stöder i stort den uppfattning om uppdragets innehåll som kommer till uttryck i promemorian. Även jag kan ansluta mig till den och vill för egen del särskilt understryka Följande synpunkter.

Samhället har ansvaret för handikappfrågorna. Dess insatser syftar till att handikappade skall kunna delta i all verksamhet som andra. Jag ser detta som den väsentligaste utgångspunkten för kommitténs arbete.

Integrering och normalisering — de vägledande grundsatserna på handi- kappområdet — förutsätter inte med nödvändighet att bestämmelser om viss verksamhets tillgänglighet för handikappade är införda i de författningar som reglerarjust den verksamheten. Det väsentliga är bestämmelsernas syfte. att integrera människorna i verksamheten. Man kan aldrig bortse från att särregler på handikappområdet markerar handikappade som en särgrupp i samhället. Därför anserjag det angeläget att motverka tillkomsten av sådana särregler och minska omfattningen av dem som finns.

Omsorgslagen har haft en grundläggande betydelse för utbyggnaden av samhällets insatser för utvecklingsstörda. Enligt min mening kan det emellertid inte uteslutas att lagens karaktär av särlag för en viss grupp är till ett förfång för gruppens integrering. Kommittén bör därför få pröva om och hur utvecklingsstördas trygghet kan upprätthållas och förstärkas om man minskar antalet särbestämmelser. Kan det visas att förändringar i dessa avseenden leder till förbättringar för utvecklingsstörda. vilket åtskilliga remissinstanser är övertygade om. skall förändringarna naturligtvis göras.

Det finns särskild anledning understryka att detta synsätt bör prägla kommitténs bedömningar om huvudmannaskapet för omsorgsverksamhe—

ten. Att reglerna för omsorgsområdet strider mot den allmänna fördelningen av uppgifter huvudmännen emellan är inte ett tillräckligt skäl för förändring av huvudmannaskapet för omsorgsvården. | den mån kommittén föreslår sådana förändringar. bör de medföra förbättrade insatser för utvecklings- störda. Kommittén bör i viss omfattning genom försöksverksamhet pröva bärigheten av diskuterade förändringar i detta och andra avseenden. Det är viktigt att kommittén har ett sammanhållet utredningsansvar för omsorgs- frågorna. innefattande särskolverksamheten. Den bör i skolfrågor hålla fortlöpande kontakt med SSK-utredningen.

Prövningen av frågor om tillsynen över omsorgsverksamheten bör ske med utgångspunkt från att en förenkling skall medföra bättre omsorger för utvecklingsstörda och en jämn standard över hela landet. Det i och för sig beaktansvärda intresset av ökad frihet för huvudmännen är således inte ensamt tillräckligt skäl för minskat statligt inflytande. För prövningen av beslutsnämndernas funktioner och därmed sammanhängande frågor bör kommitten bl. a. inhämta synpunkter från nämnderna.

Kommitténs arbete med omsorgerna för utvecklingsstörda bör inledas med en kartläggning av omsorgernas omfattning och utformning. Det är särskilt angeläget att en analys därvid görs av omsorgernas kvalitet och av skillnaden i standard olika områden emellan. Detta inledande arbete bör redovisas särskilt och tjäna som underlag för en mera allmän diskussion om omsor- gernas utveckling. Det är vidareangeläget att kommittén isamma syfte under arbetets gång framlägger preliminära överväganden i olika delfrågor.

Beträffande de psykotiska barnen vill jag understryka både de nära beröringspunkterna med insatserna för utvecklingsstörda barn och de olikheter som föranleds av att barnens handikapp har olika orsaker. En gemensam utgångspunkt för kommitténs arbete med båda grupperna är barnens rätt till integrering i samhället och till ett liv som andra barn. Liksom remissinstanserna finnerjag det uppenbart att de psykotiska barnen i dag inte får tillräckliga omsorger. Detta synes bero på osäkerhet både om handikap- pets orsaker och om barnens vård, behandling och undervisning. Kommittén bör därför inleda arbetet med att kartlägga barnens situation och utreda deras behov av stöd. Kartläggningen bör innefatta redovisning och uppföljning av de projekt som pågår på området. Även i fråga om de psykotiska barnen bör kommittén före utformningen av förslag lägga fram resultatet av kartlägg— ningen för diskussion.

Kommitténs överväganden i habiliteringsfrågorna bör särskilt avse hur de totala resurserna för alla handikappade barn kan förstärkas genom bättre samordning. såväl inom landstingen som mellan landsting och kommu- ner.

Utredningen angående flerhandikappade har sin givna utgångspunkt i en rad projekt som pågår och har slutförts. Handikapputredningen har

medverkat i dessa.och den nya kommitténs första uppgift bör vara att göra en redovisning och analys avde erfarenheter som projekten har givit. Den bör framläggas före utgången av år 1977. Redovisningen bör diskuteras med företrädare för handikapprörelsen och andra intressenter samt ligga till grund för kommitténs förslag.

Jag avser att till kommittén knyta sakkunskap från FUB och andra berörda handikapporganisationer.

Kommittén bör arbeta snabbt. Den bör kunna avge delbetänkanden i avgränsbara frågor. Dess överväganden bör göras mot bakgrund av det ansträngda samhällsfinansiella läget. Regeringen har i prop. 1976/77:150 framhållit att de närmaste åren måste inriktas på en strävan att återvinna balansen mellan resursutvecklingen och utgiftsambitionen. Den fortsatta reformpolitiken måste föras i detta perspektiv.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig

att tillkalla en kommitté med fem ledamöter med uppdrag att utreda _frågorna om omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda, psykotiska barn och

flerhandikappade.

att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att ersättning till ledamot. sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen (l946:394). om ej annat föreskrives.

att kostnaderna för utredningen skall betalas från femte huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Socialdepartementet)

Bilaga

Departementspromemorian (1977-03-08)

Undervisning och övriga omsorger om psykiskt utvecklingsstörda har utvecklats kraftigt sedan den nuvarande omsorgslagen trädde i kraft år 1968. Omsorgema har alltmer inriktats på integration och normalisering i såväl undervisning som boende. Eleverna i särskolan bor i ökad utsträckning hemma eller i mindre elevhem som är fristående från skolorna. Nya särskolor byggs integrerat med andra skolformer. Särskolans förskola integreras alltmer med den ordinära förskolan. För vuxna psykiskt utvecklingsstörda har under de senaste åren ett betydande antal inackorderingshem tillkommit. Många utvecklingsstörda har efter en tid i inackorderingshem kunnat flytta ut i eget boende. Vården vid specialsjukhusen har i stor utsträckning överförts till vårdhem. Mer än hälften av de psykiskt utvecklingsstörda bor nu i föräldrahemmet. i annat enskilt hem eller i egen bostad. Detta har medfört en kraftig utbyggnad av den öppna dagcenterverksamheten. För undervis- ningens del präglas utvecklingen av en väsentlig omdaning av särskolan. Av särskild betydelse är träningsskolan. som infördes genom omsorgslagen. Antalet elever som får undervisning och träning i särskolan är nu mer än dubbelt så stort som år 1968. Även förskolan har utvecklats väsentligt. Lärarantalet har ökat på motsvarande sätt.

Utvecklingen belyses av att landstingens samlade utgifter på området stigit från ca 300 milj. kr. år 1968 till ca 1 500 milj. kr., och att statens bidrag till lärarlöner i särskolan under perioden stigit från 25 milj. kr. till ca 240 milj. kr.

Under den intensiva utbyggnad som följde omsorgslagens ikraftträdande har verksamhetens innehåll påtagligt förändrats. Framför allt har integra- tions- och normaliseringsprinciperna slagit igenom på ett sätt som inte kunde förutses vid lagens tillblivelse. Även om lagen präglas av nytänkande på avgörande punkter bygger den ändå på uppfattningen att de psykiskt utvecklingsstörda utgör en särgrupp i samhället. som måste beredas ett speciellt lagfäst skydd i form av särskilda omsorger. Dessa omfattar dels rätt till vård i särskilda institutioner och undervisning i speciella skolformer. dels garantier för den enskildes rättssäkerhet i systemet. Såväl omsorgslagen som omsorgsstadgan har därför utformats med en långtgående detaljreglering.

Omsorgslagen och det sammanhållna ansvar som den ålägger landstingen har som förut nämnts haft en avgörande betydelse för utvecklingen av omsorgsverksamheten. På grundval av de erfarenheter som gjorts under lagens tillämpningstid bör nu prövas vilka särskilda lagbestämmelser som krävs för att i fortsättningen trygga psykiskt utvecklingsstördas rätt till en

adekvat samhällsservice. och hur dessa bestämmelser bör utformas. Uppdraget bör utföras av en särskild utredning. Det uppdrag beträffande omsorgsverksamheten som ingår i direktiven för Hälso- och sjukvårdsutred- ningen (S l975:04) förs därvid över till här avsedd utredning.

Som grund för sitt arbete bör utredningen lägga en redovisning av omsorgernas utformning och omfattning. särskilt då det gäller det kvalitativa innehållet i omsorgerna. Därvid bör även forskning inom området beaktas. Utredningen bör ta fasta på och understödja den utveckling som sker mot ökad integrering och normalisering. bl. a. ökat eget boende. gruppboende. dagcenterverksamhet och fritidsaktiviteter. Vidare bör den pågående över- gången från stora institutioner till mindre enheter beaktas.

Lagstiftningen beträffande psykiskt utvecklingsstörda har av hävd kommit att betona de utvecklingsstörda som en särgrupp i samhället. Tidigare har detta också tagit sig uttryck i en uttalad avskildhet från övrig samhällsge- menskap. t. ex. genom vårdinstitutioners förläggning. Detta strider mot den nuvarande synen på handikappade människor. Utredningen bör pröva att anpassa de erforderliga bestämmelserna till ett modernare synsätt. Utred- ningen bör utgå från att envar medborgare bör ha rätt till en samhällsservice som är anpassad efter hans behov och förutsättningar. och att denna service så långt möjligt bör lämnas av det samhällsorgan som i vanliga fall svarar för den. Detta innebär ökade möjligheter för utvecklingsstörda eller eljest handikappade barn att få stöd och hjälp utanför särlagstiftning. Även före inskrivning finns behov av stöd utan särlag.

För många av dem som skrivs ut från omsorgerna som unga vuxna kvarstår ett behov av tillsyn. stöd och råd. som måste beaktas. Den utvecklingsstördes rätt till samhällets övriga resurser (socialvård. sjukvård. arbetsvård. kultur m. m.) bör framhävas. Utredningen bör uppmärksamma frågor som rör samordning av erforderliga insatser för bl. a. deras möjligheter till arbete eller annan meningsfull sysselsättning. [ detta sammanhang bör även andra förståndshandikappade ungdomars situation och behov av särskilt stöd uppmärksammas.

När det gäller boendeformer för utvecklingsstörda bör utredningen särskilt pröva har utvecklingen av hemmavården kan stödjas. bl. a. genom att föräldrar bereds avlastning. Den pågående utvecklingen mot integration i boendet genom gruppbostäder och enskilt boende bör främjas. Därvid bör särskilt beaktas den lilla enhetens princip och närhetsprincipen. Utredningen bör pröva om kommunerna, som har ansvaret för bostadsförsörjningen. också bör svara för utvecklingsstördas boende i integrerade former samt driften av dagcenter och fritidsaktiviteter. Fördelarna av en sådan lösning bör vägas mot värdet av ett sammanhållet huvudmannaskap. om utredningen finner att ett kollektivt boende i institutioner bör förbli en angelägenhet för landstingen och de landstingsfria kommunerna.

Även om utvecklingen visat att utvecklingsstörda kan tränas att leva ute i samhället i långt större utsträckning än man tidigare vågat hoppas. kommer ett antal vuxna att behöva den värd som bäst torde tillgodoses i ett sammanhållet boende. Utgångspunkten bör här vara att sådan vård ges i mindre enheter inom hemlandstingen. Specialsjukhusen bör sålunda på sikt kunna avskaffas. [ den mån Specialvårdhem bedöms erforderliga bör utredningen pröva möjligheten att där skapa centra för metodutveckling och korttidsvård. [ detta sammanhang bör utredningen särskilt studera de behov som utvecklingsstörda med sociala anpassningssvårigheter har av stöd och hjälp i samhället.

Som förut nämnts har de särskolor som byggts under senare år integrerats lokalmässigt i andra skolor. Föredragande statsrådet framhöll i propositionen (1967:142) om omsorgslagen att han på intet sätt ville utesluta att utveck- lingen på längre sikt kan tänkas gå mot ett primärkommunalt huvudman- naskap för särskolan. Denna fråga bör nu prövas av utredningen. Om utredningen finner att en ändring av huvudmannaskapet är motiverad bör även övervägas hur en organisationsmässig integrering mellan särskolan och övriga skolformer och en förenkling av gällande regleringar kan åstadkom- mas.

Verksamheten för utvecklingsstörda barn bör så långt möjligt kopplas till barnomsorgslagen och kommunerna. Utredningen bör särskilt pröva om förskoleverksamheten bör ha ett primärkommunalt huvudmannaskap. För att en sådan primärkommunal verksamhet skall kunna genomföras måste det skapas säkerhet för att erforderliga Iandstingsbundna resurser — av personell och annan art — kommer att bibehållas och utvecklas. Utredningen bör här pröva hur de landstingskommunala habiliteringsresurserna för handikap- pade barn kan samordnas. dels internt inom landstingen och dels gentemot kommunerna.

[ frågor som rör vuxenundervisning för utvecklingsstörda bör utredningen hålla kontakt med utredningen (U l975:l9) om vissa folkbildningsfrågor m. m.

Utredningen bör pröva möjligheten att delegera vissa tillsynsfrågor till landsting och kommuner.

När det gäller utformningen av den lagstiftning och övriga bestämmelser som utredningen finner erforderliga för att trygga utvecklingsstördas rätt till god omsorg. undervisning och vård bör utredningen pröva om dessa även i fortsättningen bör ges en sammanhållen karaktär som i den nuvarande omsorgslagen.

lnom lagstiftningen finns i dag en strävan att undvika detaljreglering av landstings- och primärkommunal verksamhet. Den sociala lagstiftningen bör sålunda inrymma möjlighet att utifrån förhållandena i det särskilda fallet vidta de åtgärder som är mest ändamålsenliga. Samhällets ansvar — att ge

hjälp och vård i olika former — avses därför komma till uttryck i en ramlagstiftning. Utredningen bör pröva om en sådan modell tillgodoser syftet att garantera de psykiskt utvecklingsstördas rättigheter i samhället. Utred- ningen bör även kunna pröva om det är möjligt att tillfredsställande reglera vissa delar av området inom ramen för den allmänna lagstiftningen. t. ex. sjukvårdslag. socialvårdslag. skollag o.d. Härvid bör särskilt beaktas det pågående arbetet med ny social- och sjukvårdslagstiftning. Självfallet kan en ramlagstiftning kompletteras med i annan ordning utfärdade bestämmel- ser.

] såväl omsorgslagen som omsorgsstadgan finns detaljerade bestämmelser av för den enskilde tvingande karaktär beträffande inskrivning. utskrivning osv. Samtidigt finns bestämmelser som reglerar den utvecklingsstördes rätt i sammanhanget. Behovet av en ingående rättslig reglering av dessa frågor torde bli mindre om insatserna får karaktären av en till handikappet anpassad samhällsservice. Särskilda tvångsmedel — liknande dem som finns inom den psykiatriska sjukvården — erfordras dock för den mindre grupp som är i oundgängligt behov av vård på sluten institution. Utredningen har att överväga dessa frågor. bl. a. de funktioner som ankommer på beslutsnämnd. och har därvid att främst beakta den enskildes rättstrygghet. liksom möjligheten av att beslutsnämndens funktioner läggs på annat jämförbart samhällsorgan.

Utredningens överväganden när det gäller finansiering av olika insatser och kostnadsfördelning bör inte ges formen av preciserade förslag. då hithörande frågor prövas av utredningen om kommunernas ekonomi.

Utredningen bör överväga att under arbetets gång framlägga en diskus- sionspromemoria där utredningens synpunkter och ev. olika alternativ redovisas.

lnom utredningens ram bör även tas upp den av riksdagen (SoU 1976/7718) aktualiserade frågan om behandling och undervisning av psykotiska barn. eftersom åtskilliga av dessa barn finns inom omsorgsvården och i särskolan. Försöksverksamhet på området pågår eller planeras på flera håll under medverkan av bl. a. socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Utredningen bör i sitt arbete hålla nära kontakt med denna försöksverksamhet samt bl. a. dra erfarenhet av den verksamhet som bedrivs vid de institutioner med särskild inriktning på sådana barn.

Utvecklingsstörning är ofta förenad med andra handikapp. Utredningen bör därför ta över det uppdrag beträffande flerhandikappades problem som enligt regeringsbeslut den 25 maj 1973 överlämnats till handikapputred- ningen och påbörjats av denna. Därvid bör den försöksverksamhet som bedrivs av bl.a. Synskadades riksförbund beaktas.

] samband med detta uppdrag bör utredningen överväga möjligheten och lämpligheten av att lagfästa samhällets ansvar för vissa grupper svårt

handikappade. t. ex. när det gäller rehabilitering. social omvårdnad. utbild- ning o. d. Övervägandena bör inte avse någon form av speciell handikapplag. eftersom det skulle motverka strävandena till integrering och normalisering. Prövningen bör i stället avse möjligheten att inom ramen för gällande lagstiftning ange samhällets ansvar för att anpassa sina serviceuppgifter till handikappade. Detta bör även gälla de barn vars behov av särskilt boende regleras i den s. k. elevhemslagen (SFS 19652136).

Till utredningen bör slutligen överföras det uppdrag beträffande beslutan- derätten vid utvecklingsstördas placering i elevhem m. rn. som den 22 november 1974 överlämnades till handikapputredningen.

Tilläggsdirektiv till omsorgskommittén (S 1977:l2) beträffande barn till begåvningshandikappade

Dir 198018 Beslut vid regeringssammanträde 1980-02-07

Statsrådet Holm anför. Omsorgskommittén (S 1977:12) hari uppdrag att göra en övers) n av lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (om- sorgslagen). Efter en inledande kartläggning av omsorgernas omfattning och utformning skall omsorgskommittén enligt sina direktiv (Dir 1977:89) bl. a. göra en analys av omsorgernas kvalitet och av skillnaden i standard olika områden emellan.

En fråga som på senare tid har uppmärksammats mycket är de svara och känsliga förhållanden som kan uppkomma när begavningshantlikappade människor får barn. Jag anser det angeläget att omsorgskommittén belyser situationen för föräldrar och deras barn. Kommittén bör också bedöma hur samhället tillgodoser de särskilda behov av trygghet för barnen och stöd till föräldrarna som kan föreligga i dessa fall.

Som har framhållits i direktiven till omsorgskommittén är målet för samhällets insatser att integrera handikappade i samhällsgemenskapen och ge dem samma livsvillkor som andra. Enligt min meing mäste man utan att göra avkall på detta mål kräva att behovet av trygghet och omvardnad hos barn till begåvningshandikappade blir tillgodosett.

Jag hemställer att regeringen uppdrar åt omsorgskommittén att särskilt överväga situationen för begåvningshandikappade föräldrar och deras barn.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Socialdcpiirteincntet)

Bilaga II Medverkande i utrednings- arbetet

Vår kommitté har arbetat med undergrupper, arbetsgrupper, konferenser, intervjuer, enkäter och liknande. Vi har också haft kontakt med andra utredningar, som har utredningsuppdrag i näraliggande frågor. En rad personer har därför på ett mycket förtjänstfullt sätt medverkat till utredningens genomförande.

Vid sidan om kommitténs sekreterare har följande personer ingått i undergrupper och arbetsgrupper:

Undergrupper till kommittén:

— för arbete/sysselsättning

Lennart Wessman (sammankallande) Ingrid Dalén Kent Ericsson Hans Galvér Göran Högberg Gudrun Sandström Jan Öberg

— för boende/service

Allan Everitt (sammankallande) Patricia Ericsson Birgit Högberg Gunnar Kylén

— för särskolan Bengt Linder (sammankallande) Tore Karlsson Stig Mårtensson

Lennart Wessman

— för samordnad habilitering

Karl-Axel Johansson (sammankallande) Gerhard Larsson (sammankallande) Karl Grunewald Bengt Linder Rune Nyman Gunnar Sanner Lennart Wessman

— för forskning

Nils Hallerby (sammankallande) Anders Franzén Linnea Gardeström Jan—Ingvar Lindström Roger Svensson

— för psykotiska barn

Karl Grunewald (sammankallande) Gunilla Dahlin Rut Johansson Margareta Lalander Ingrid Liljeroth Lennart Wessman

— för rättsliga frågor

Lars Grönwall (sammankallande) Allan Everitt

Arbetsgrupper — för fritid

Lilianne Bengtsson Ulla—Britt Jansson Stefan Johansson Sonny Landgren

— för personalutbildningsfrägor

Bengt—Olof Mattsson (sammankallande) Tore Karlsson Bengt Linder Christer Lindman

— för kostnadsanalys

Fred Elmqvist Tore Karlsson Bengt Linder Lars—Erik Lorentzon Anders Major

— för lättlästa versioner

Ulla Essén—Arnberg Inger Frimansson Annika Holm Agneta Kanold

Referensgrupper — för samordnad habilitering

Gerd Andén Barbro Gregorsson Hans Hammarlund Lotta Lindhe Krister Lindqvist Lena Rahm

Elsa Åsberg

— för forskning Karl—Henrik Gustavsson Bengt Hagberg Lars Kebbon Gunnar Kylén Ingrid Liljeroth Mårten Söder

Bilagalll Ko'stnadsberäkningar1

Endast sådana förslag som har bedömts medföra ekonomiska konsekvenser av betydelse har kostnadsberäknats. Detta innebär exempelvis att kostnader för bl. a. de kontaktpersoner som föreslås i kapitel 7 (ca 0,5 Mkr.), den ökade information till handikappade invandrare som föreslås i kapitel 9 (ca 1 Mkr.) och de forsknings— insatser som föreslår i kapitel 6 och 10 (ca 4,0 Mkr.) inte har beräknats.

Redovisningen sker kapitelvis. Varje avsnitt inleds med en sammanställning, vilken efterföljs av kommentarer och precise— nngan

I varje avsnitt har eftersträvats att först redovisa nuvarande kostnader för verksamheten. Därefter redovisas dels den totala kostnaden för aktuell verksamhet när förslagen genomförts i sin helhet, dels de ökade driftkostnader och kapitalutgifter detta leder till jämfört med nuläget.

Det har varit svårt att få fram nulägeskostnader för flera av verksamheterna eftersom befintlig redovisning i allmänhet inte har utgångspunkt i diagnosgrupper resp. individkostnader. Detta har medfört att beräkningarna i vissa fall fått bli starkt schabloniserade, vilket därför även gäller kostnadsberäkningarna av vissa av våra förslag. Det syfte vi har haft med våra kostnadsberäkningar, nämligen att ge en bild av vilken storleksordning våra förslag kostnadsmässigt leder till, anser vi oss dock med dessa reserva— tioner ha tillgodosett.

Redovisningen sker — i den mån annat inte påpekas — i gällande pris— och penningläge 1980—1 1—01.

Flera av de verksamheter kommitténs förslag avser är under utveckling. Detta har ovan exemplifierats med dagcenterverksam— heten och boendet i inackorderingshem. Det har emellertid inte

1 Beräkningarna har åt kommittén gjorts av Anders Major, Riksrevisions- verket, som i sitt arbete haft stöd av en arbetsgrupp m. bI. expertis från landstings- och kommunförbunden. Uppgifter om kostnader för nuvaran— de verksamhet har erhållits från landstingsförbundet. Avstämning har i första hand skett med förhållandena i Hallands län.

varit möjligt att få fram aktuella uppgifter om hur långt denna utveckling kommit. I flera fall har därför omfattningen av verksam— heten antagits motsvara den volym som landstingen budgeterat för är 1980 enligt LKELP 80.

Det kan också understrykas att våra beräkningar avser den tidpunkt då våra förslag har förverkligats. I flera fall kan detta ligga långt fram i tiden. lnnan denna tidpunkt inträffar kan det när det gäller t. ex. boendet vara så att landstingen drabbas av kostnader såväl för de boendeformer som är under avveckling som för de nya boendeformerna. Dessa avvecklingskostnader kan i vissa fall bli betydande. Detta beror bl.a. på landstingens möjligheter och förmåga att planera avvecklingen resp. utbyggnaden. Att få någon klarhet i dessa förutsättningar har inte varit möjligt. Det har därför inte heller varit möjligt att beräkna storleken på avvecklingskost— naderna.

Barn och ungdomar, boende/service (avsnitt 5.2)

Sammanställning av förslag som medför ökade driftskostnader för verksamheten i rubricerat avsnitt

Förslag Kostnader (Mkr.) Nuläge Efter genomförandet Merkostnader 1 Personlig vårdare 3,8 66,9 (95,6 kkr./vårdare) + 63,1 2 Fristående korttids- 49,5 99,6 (219,0 kkr./plats) + 50,1 hemsplatser 3 Grupphem och vårdbidrag 346,8 279,9 " ./.66,9 Summa 400,1 446,4 + 46,3 Varav kostnader för: staten + 17,1 landstingen ./.33,9 kommunerna + 63,1

Kommentar till ovanstående sammanställning

1 Personlig vårdare Nuläge

Vi beräknar att ca 40 årsarbetskrafter f. n. används i form av personlig vårdare. En heltidsanställd personlig vårdare kostar ca 95,6 kkr. per år. Ärskostnaden för denna verksamhet är således ca 3,8 Mkr.

Förslag

Vi föreslår att primärkommunala personliga vårdare skall medver— ka i vård och tillsyn av barn som är utvecklingsstörda, flerhandi— kappade eller psykotiska. Detta leder till en angelägen avlösning av det handikappade barnets familj, dels till möjlighet att öka hemmaboendet för dessa barn. Vi räknar med ca 700 heltidsan— ställda personliga vårdare för denna verksamhet. Detta medför en ärskostnad på ca 66,9 Mkr. för primärkommunerna.

Naturligtvis bör behoven tillgodoses även för de barn som har ett mindre behov av personlig vårdare. Kostnader för detta har emellertid inte beräknats eftersom vi utgår från att nämnda behov tillgodoses inom ramen för de åligganden som följer av social— tjänstlagen.

Merkostnader

Ca 63,1 Mkr. (66,9 ./. 3,8 kkr.).

2 Fristående korttidshemsplatser Nuläge

Antal korttidshemsplatser godkända av socialstyrelsen uppgår till 71 (inkl. 18 platser endast under sommartid). Platskostnaden kan i genomsnitt beräknas vara ca 600 kr. per dag.

Härutöver räknar vi med att 10% av vårdhemsplatserna an— vänds som korttidshem, dvs. ca 125, och ca 100 platser vid elevhemmen (exkl. vid internaten). Platskostnaderna kan vid dessa institutioner beräknas till ca 450 kr. per dag.

Totalt finns f. n. således ca 300 korttidshemsplatser till en ärskostnad på ca 49,5 Mkr. (53 x 600 kr. x 365 +18 x 600 kr. x 90+ 225 x 450 kr. x 365) vid fullt resursutnyttjande.

Förslag

Vi räknar med ett korttidshem med fyra platser per habiliteringslag (distrikt). Vidare räknar vi med ca 120 habiliteringslag. Behovet av korttidshemsplatser blir således ca 480. Platserna vid elevhem— men bör övergångsvis kunna utnyttjas. Härutöver bör endast platser vid korttidshem utnyttjas, dvs. inte vid vårdhem. Ärskost— naden vid fullt resursutnyttjande blir med dessa förutsättningar ca 99,6 Mkr. (100 x 450 kr. x 365 + 380 x 600 kr. x 365). Även fortsättningsvis räknar vi med landstingen som huvudmän för dessa korttidshem.

Merkostnad

Merkostnaden med anledning av kommitténs förslag blir ca 50,1 Mkr. (99,6 Mkr. ./. 49,5 Mkr.).

3 Grupphem Nuläge

I tabellen nedan redovisas antalet boende barn vid institutioner för utvecklingsstörda 1979—11—01 (enligt socialstyrelsens statistik) resp. 1980—1 1—01 (förändringen beräknad enligt LKELP 80).

Beträffande elevhemmen för rörelsehindrade saknas motsva— rande statistik över platsantal och beläggning. Enligt socialstyrel— sens uppgifter finns emellertid ca 250 platser med en ojämn beläggning där korttidsboende överväger. Behovet av bostad under terminerna har minskat. De rörelsehindrade barn och ung— domar som av olika skäl måste bo utanför hemorten skall liksom andra inom habiliteringsnämndens ansvarsområde kunna få möj— lighet att bo i grupphem, med de kriterier som vi angivit för dem. Möjligheten till korttidsvistelse vid de nuvarande elevhemmen måste vidgas och omfatta också andra handikappade barn.

Med hänvisning till osäkra uppgifter om såväl beläggning som kostnader har vi inte ansett det möjligt att i detalj innefatta elevhemmen för rörelsehindrade i vår kostnadsanalys.

___—___!—

Boendetyp Antal boende Driftkostnad 1980 ca

___—_______?__—————— 1979 1980

___—___________-——

Elevhem (internat) 528 520 450 kr./dag och boende

Vårdhem 1 248 1 230 450 " Specialsjukhus 151 140 900 " Specialsärskolor 68 60 600 " Specialvårdhem 1 700 "

___—__!—

Summa 1 996 1 951 (./. 2,3 %jfr. m. 1979)

___/__—

Vi föreslår att nämnda boendeplatser skall avvecklas. Ärskostna— den för dessa platser år 1980 var ca 346,8 Mkr.

Förslag

Vi räknar med att ca 1 200 av ovannämnda platser behöver ersättas med platser vid grupphem. Resterande ca 750 platser

räknar vi med att inte behöva ersätta. Detta som en följd av att intagningen vid flera av de berörda institutionerna minskar samti— digt som de som redan bor där successivt blir äldre och flyttar över till institutioner för vuxna. Härigenom räknar vi med att kunna begränsa platsantalet med ca 260. Vidare har antalet elevhems— platser, dvs. motsvarigheten till våra föreslagna grupphem nedan, ökat med ca 150 mellan åren 1979 och 1980 enligt LKELP 80. Resterande ca 340 platser kan avvecklas genom de ökade möjligheterna till hemmaboende som en följd av dels den ändrade lokaliseringen av utbildningen, dels den bättre tillgången till per- sonliga vårdare, korttidshem och andra avlösningsmöjligheter. Kostnaderna för dessa verksamheter har beräknats ovan. Härutö— ver kan nämnas att vårdbidrag sannolikt kommer att utgå för de ca 600 barn som genom våra förslag får möjlighet att bo hemma. Kostnaden för vårdbidragen uppgår till ca 17,1 Mkr. (600 x 28 500 kr.). Det kan dock noteras att vårdbidragen beskattas hos vårdaren, vilket i de fall vårdaren även har ett annat arbete innebär att en betydande del av bidraget återgår till samhället i form av inkomst— skatt.

Kostnaden för grupphemsplats varierar starkt efter vårdbehovet. Vi räknar med en genomsnittlig vårddagkostnad inkl. kapitaltjänst— kostnader på ca 600 kr. per plats. Jämfört med genomsnittslig kostnad för elevhemsplatser enligt landstingens bokslut för 1979 har vi räknat med 3 ggr. så höga kostnader för grupphemsplatser— na.

Som ovan nämnts antas platsbehovet vara ca 1 200. Detta ger en ärskostnad på ca 262,8 Mkr. (1 200 x 600 kr. x 365) för landstingen.

Merkostnad

Merkostnaden för vårdbidragen blir ca 17,1 Mkr. Vid antagandet att platskostnaderna vid grupphem uppgår till 600 kr. per dag kan kostnaderna jämfört med boendekostnaderna i dag reduceras med ca 84 Mkr. (346,8 ./. 262,8 Mkr.)

Barn och ungdomar; utbildning (avsnitt 5.3)

Sammanställning av förslag som medför ökade driftskostnader för verksamheterna i rubricerat avsnitt

Förslag Kostnader (Mkr.) Nuläge Efter genomförandet Merkostnader 1 Psykotisk elev i sår— 8,8 26,41(164,1 kkr./elev) + 17,62 skolklass 2 Förändrat huvudmannaskap 676,83 676,84 — 3 Särskild undervisn. 10,4 16,8 + 6,4 Summa 696,0 720,0 + 24,0

1 Kommunerna ca 14,7 Mkr., staten ca 1 1,5 Mkr. 2 Kommunerna ca 9,8 Mkr., staten ca 7,7 Mkr. 3 Landstingen ca 3798 Mkr., staten ca 297 Mkr. 4 Kommunerna ca 338,4 Mkr., staten ca 338,4 Mkr.

Kommentar till ovanstående sammanställning

Ovan har de ekonomiska konsekvenserna av en avveckling av specialsärskolorna inte beräknats. Detta hör samman med att det dels ärsvårt att göra en sådan beräkning, dels enligt vår bedömning inte leder till några ekonomiska konsekvenser av betydelse. Ev. ekonomiska konsekvenser bör dock enligt vår mening leda till lägre kostnader jämfört med nuläget.

1 Psykotisk elev i särskolklass Nuläge

Det finns f. n. ca 160 psykotiska elever som går i vanlig klass i särskola eller grundskola. Landstingens nettokostnader per elev och år i särskolan är ca 30,7 kkr. Härutöver utgår statsbidrag med ca 24 kkr. per plats. Totalkostnaden för ovannämnda 160 elever är således ca 8,8 Mkr.

Förslag och merkostnad

I avsnittet föreslås att nedsättning av elevantalet bör kunna medges när psykotiska barn ingår i vanliga klasser. Riktmärke kan vara att en psykotisk elev motsvarar tre elever i grundsärskola/ yrkessärskola eller 10 elever i grundskola/gymnasieskola. För ovannämnda 160 elever skulle detta medföra ca 26,4 Mkr i kostnader. Merkostnaden blir således ca 17,6 Mkr, varav staten kan beräknas svara för ca 7,7 Mkr. och kommunerna för ca 9,8 Mkr.

2 Förändrat huvudmannaskap Nuläge och förslag

Landstingens kostnaderför särskolan uppgick år1979 till ca 379,8 Mkr. Statens bidrag till särskolan uppgift budgetåret 1979/80 till ca 297 Mkr. Vi föreslår en huvudmannaskapsförändring för särskolan och att staten skall svara för en lika stor andel av kostnaderna för särskolan som för annan jämförbar utbildnings— verksamhet, nämligen 50 %. Efter huvudmannaskapsförändringen blir således de primärkommunala kostnaderna ca 338,4 Mkr. för särskolan medan statens kostnader också kan beräknas till ca 338,4 Mkr., räknat enligt 1979 års volym och kostnader för verksamheten. Genom övertagandet bör det också vara möjligt att dels åstadkomma samordningsvinsterfrämst avseende skolskjuts— verksamheten, dels nå vissa administrativa rationaliseringsvinster. Härigenom skulle nämnda kostnader i viss utsträckning kunna reduceras. Detta har dock inte medräknats.

3 Särskild undervisning Nuläge

I avsnittet 5.3 uppskattas elevunderlaget för särskolans särskilda undervisning till 500—600 elever. Enligt SÖ:s statistik har elevan— talet för åren 1977 till 1979 sjunkit från 1 130 till 741 elever. För åren 1980 och 1981 räknar SÖ med 656 resp. 618 elever.

Förslag

Förutom övergång från särskild undervisning till klassundervisning, som vi, utifrån 1979 års antal, vill se för ytterligare ca 150—250 elever, bör timantalet per vecka per deltagande elev bättre anpassas till elevernas behov. Detta skulle kunna ske genom ökad beräkningsgrund för statsbidrag till 10 veckotimmar per elev mot nuvarande 5.

Kostnad

Nuvarande kostnaderför särskilda undervisningen beräknas uppgå till 10,4 Mkr. (5 tim. x 70 x 741). Vid ett underlag på 600 blir totalkostnaden efter förslagets genomförande ca 16,8 Mkr. (10 tim. x 70 kr. x 40 x 600). Förslaget medför således merkostnader på ca 6,4 Mkr.

Barn och ungdomar; samordnad habilitering (avsnitt 5.6)

Sammanställning av förslag som medför ökade driftskostnader för verksamheterna i rubricerat avsnitt

_______________——_——

Förslag Merkostnader (Mkr) ________________—— 1 Habiliteringslag 3) 19,8 (330 kkr./distrikt)

b) 27,6 (230 kkr./distrikt)

___—___.f—ä

Summa 474

___—”___—

Kommentar till ovanstående sammanställning

Nuläge

Det saknas underlag för att redovisa nulägeskostnaderna för den habiliteringsverksamhet som åsyftas i betänkandet.

Förslag och merkostnad

Vi föreslår dels att resurserna för habilitering av rörelsehindrade barn och för utvecklingsstörda barn slås samman, dels att en distriktsindelning görs av denna verksamhet så att den kan omfatta alla handikappade barn och ungdomar som har behov av organi— sationens service. Den första delen av vårt förslag ställer naturligt— vis inte krav på ökade resurser. Den andra delen av vårt förslag medför emellertid vissa ekonomiska konsekvenserför att verksam— heten skall kunna få önskvärd kvalitet.

a) Vi räknar med att det kommer att behövas sammantaget ca 120 distriktslag. Förslaget har dock inom vissa landsting redan genomförts i sin helhet. Det saknas uppgifter om i vilken utsträck— ning denna distriktsindelning har genomförts. Vi uppskattar att den kvarstående distriktsindelningen motsvarar ca hälften av lands— tingen, dvs ca 60 distrikt. Nödvändiga resursförstärkningar kan uppskattas till ca 3 helårstjänster per distrikt. Efter denna resurs— förstärkning kan antalet helårstjänster beräknas till ca 8 per distrikt. Kostnaden per tillkommande tjänst kan beräknas till ca 1 10 Mkr. Förslaget medför således merkostnader på totalt ca 19,8 Mkr. (60 x 3 x110 kkr.).

b) Utöver nämnda resursförstärkningar räknar vi med behov av dubblering av vissa tjänster som psykolog och kurator. Denna

ytterligare resursförstärkning kan beräknas till ca 2 helårstjänster per distrikt. Samtliga 120 distrikt bör omfattas av detta förslag, vilket således leder till ca 27,6 Mkr. (2 x 115 kkr. x 120) i ökade kostnader. Varje arbetslag omfattar då enligt våra beräkningar ca 10 helårstjänster.

Utöver ovannämnda kostnader tillkommer dels vissa resekost— nader och lokalkostnader, dels vissa primärkommunala insatser. Kostnaderna härför har dock inte beräknats.

Vuxna; boende/service (avsnitt 6.2)

Sammanställning av förslag som medför ökade driftskostnader för verksamheterna i rubricerat avsnitt

a_—

Förslag Kostnader (Mkr.) Nuläge Efter genom— Merkost— förandet nader

& 1 Korttidsvårds-

platser (146 kkr./plats) + 17,5 2 Grupphem 1 431,5 1 157,9 ./. 273,6 (146 kkr./plats)

Summa ./. 256,1 _a—

Kommentarer till ovanstående sammanställning

1 Korttidsvårdsplatser Förslag och merkostnad

Behovet av nya korttidsvårdsplatser har antagits vara en plats per distriktslag (vilket i stort motsvarar nuvarande distriktslag inom omsorgsverksamheten). Vårddagkostnaden har beräknats till ca 400 kr. och antalet distrikt till 120. Merkostnaden för landstingen till följd av kommitténs förslag kan således beräknas till ca 17,5 Mkr. (400 kr. x 120 x 365).

2 Grupphem Nuläge

I tabellen nedan redovisas antalet boende vuxna vid vissa institu— tioner 1979—1 1—01 (enligt socialstyrelsens statistisk) resp. 1980— 11—01 (förändringen beräknad enligt LKELP 80) och beräknade driftkostnader exkl. kostnaderför eventuell dagcenterplats i anslut— ning till boendeformen i fråga.

__J______————————

Boendetyp Antal boende Driftkostnad 1980 ca

___________.__—— 1979 1980

___—___—

Vårdhem — plan 7 210 8 320 Vårdhem — riks 1 234 400 kr/dag och boen—

de

Specialsjukhus 691 620 900 " Specialvårdhem 103 90 400 " _________—————

Summa 9 238 9 030 (./. 2,3 % jfr. med 1979)

___—___,—

Ärskostnaden för ovannämnda boendeplatser är ca 1431,5 Mkr.

Förslag

Vid beräkning av antalet av ovannämnda platser som behöver ersättas med grupphemsplatser bör hänsyn tas till bl. a. följande förhållanden:

— Ökningen av antalet platser i inackorderingshem mellan åren 1979 och 1980 (från 2 662 boende är 1979 enligt socialsty— relsens statistik till 3 881 platser är 1980 enligt LKELP 80). -— Antalet personer vid befintliga inackorderingshem och vårdhem som kan förväntas flytta till enskild bostad — Antalet personer boende i föräldrahem som kan förväntas flytta till grupphem — Mortaliteten på befintliga vårdhem och specialsjukhus i förhål- lande till den tidsperiod förslagen avser — Tillkommande personer från boendeplatser för barn och ungdo- mar.

Härutöver bör hänsyn tas till den vidgade personkrets som våra förslag avser. Platsbehovet vid grupphem för denna grupp kan uppskattas till ca 1 000.

Efter dessa överväganden har vi funnit det sannolikt att det kommer att behövas ca 9 000 platser vid grupphem.

Kostnaden för grupphemsplats varierar starkt efter vårdbehovet även för vuxna. Som ett exempel på variationer i vårdbehovet kan erfarenheterna från Carlslunds vårdhem i Stockholms läns Iands— ting nämnas. Vid detta vårdhem beräknas ca 25 % av de boende kunna gå till boende utan nattpersonal, ca 33,5 % till boende med sovande nattpersonal och ca 41,5% till boende med vakande nattpersonal.

Eftersom Carlslunds vårdhem är ett centralt vårdhem — medan många andra vårdhem är lokala — är det rimligt att anta att vårdbehovet genomsnittligt för samtliga vårdhem bör vara lägre. Vi räknar därför med att ca 22,5 % av de boende kan gå till grupphem utan nattpersonal, ca 55 % till grupphem med sovande nattperso— nal och ca 22,5 % till grupphem med vakande nattpersonal. Utgångspunkt är då att integrera utvecklingsstörda med olika vårdbehov resp. grupphem på ett sådant sätt att det motsvarar nämnda nivåer på vårdbehovet.

Vi räknar med att det går åt 2 heltidstjänster på 4 boende för grupphem utan nattpersonal, 5 heltidstjänster på 4 boende för grupphem med sovande nattpersonal och 7,7 heltidstjänster på 4 boende för grupphem med vakande nattpersonal. Eftersom lands— tingen tillgodogör sig en del av de utgående pensionerna för personer boende vid nämnda institutioner räknar vi schablonmäs— sigt med att landstingens nettokostnader enbart består av perso- nalkostnader. Detta förutsätter att de utvecklingsstörda kan bere— das boende inom den ordinarie bostadsproduktionen (vilket inne— bär att kostnader för statliga räntesubventioner inte har beräk— nats).

Ärskostnaden för en vårdare i lönegrad K13 uppgår till 90,8 kkr. Härutöver bör hänsyn tas till ev. löneklasser, behov av semester— vikarier, tillägg för obekväm arbetstid och övertidsersättning. Vi räknar med att dessa tillägg uppgår till ca 29 % av lönekostnaden (vilket stämmer överens med förhållandena i Västerbottens läns landsting). Årskostnaderna för en vårdare kan således med dessa tillägg beräknas till ca 1 17,1 kkr. Vi har här räknat med personal med tjänst lägst som vårdare i de tillkommande boendeenheterna. Detta är en medveten ambitionshöjning. I dag är det nämligen så att mer än hälften av personalen i motsvarande funktioner har vårdbiträdestjänster i lägre lönegrad (K9). Konsekvenserna för personalutbildningen redovisas nedan.

Kostnaden för våra förslag kan efter dessa överväganden beräknas enligt nedan. Kostnaderna för grupphemsboende i exem— plet har reducerats med ca 146 Mkr. eftersom den vidgade personkrets om 1 000 personer som förslaget avser redan finns

inom landstingsorganisationen (långvård resp. psykiatrisk vård) till en nettokostnad som kan uppskattas till ca 400 kr. per person.

Exempel I ___—___.________——— Boendeform Antal Antal Ärskostn./ Kostn. värd- Årskostn. boende personal personal dag/boende totalt

___—____________———— Utan 2 030 1 015 117,1 kkr. 160 kr. 118,9 Mkr. nattpersonal Sovande 4 970 6 212 117,1 " 401 " 727,4 " nattpersonal Vakande 2 030 3 908 117,1 " 618 " 457,6 " personal __________________———

Summa 9 030 11 135 X: 396 " 1 303,9 " Avgår för 1 000 146,0 " långvårds- 1 157,9 " boendet etc.

___—___”

Totalkostnaderna för detta förslag blir enligt ovanstående beräk— ningar 1 157,9 Mkr.

Merkostnad

Kostnaderna för boendet kan enligt ovan reduceras med 273,6 Mkr.

Vuxna; arbete/sysselsättning (avsnitt 6.3)

Sammanställning av förslag som medför ökade driftskostnader för verksamheterna i rubricerat avsnitt

___—3—

Förslag Kostnader (Mkr.)

Nuläge Efter genomförandet Merkostnader ___—__ 1 Kontant arbetsmarknadsstöd a) 0,3 0,6 (22,5 kkr./ + 0,3

individ)

b) 2,8 + 2,8 2 Arbetsbiträde 0,3 20,0 (20,0 kkr./ + 19,5

individ) 3 Anställning med lönebidrag 7,3 84,5 (76,8 kkr./ ./. 3,2 individ) 4 Åtgärder av AMS — 5 Arbetsanpassare 13,2 (1 10,0 kkr./ + 13,21 anpassare) 6 Skyddat arbete 119,6 241,3 (67,6 kkr./ + 121,7 — Samhällsföretag individ) 7 Dagcenterverksamhet (45,0 kkr./ a) + 90,02 individ) b) + 10,03 c) [126,02 8 Personlig assistent (95,6 kkr./ + 84,12 assistent) & Summa + 212,4 varav kostnader för: staten + 147,7 landsting + 54,7 primärkommunerna + 10,0

&

1 Hälften staten och hälften landstingen 2 Landstingsfinansierat 3 Primärkommunalt finansierat

Sammanställning av förslag som medför kapitalutgifteri rubricerat avsnitt

___—___

Förslag Ökade utgifter Utgifter per plats

___—___—

6 Skyddat arbete X ca 90—120 kkr./plats — Samhällsföretag 7 Dagcenterverksamhet b) + 125—250 Mkr. ca 50 "

___—_

Kommentar till ovanstående sammanställningar

Vissa förslag i avsnittet medför ökade kostnader för ett visst stöd samtidigt som kostnaderna för andra stöd kan reduceras genom förslagets genomförande. Dessa förslag markeras med *. De reducerade kostnaderna beaktas i samband med beräkningen av kostnaderna för det sistnämnda stödet.

I avsnittet betonas bl. a. att de åtgärder som föreslås med fördel kan vara öppna inte bara för personkretsen för kommitténs arbete utan också för andra gravt handikappade. Kostnadsberäkningarna har emellertid begränsats till att endast avse kommitténs person— krets eftersom vi i första hand har att föreslå förbättringar för de människor som ingår i denna.

I avsnittet betonas också att det behövs ökad information om de arbetsmarknadspolitiska bidragen och stödformerna. Vi räknar med att denna ökade information bör leda till ett bättre utnyttjande av aktuella bidrag och stöd. l beräkningarna nedan redovisas ett försök till bedömning av de kostnadsförändringar som kan antas uppstå som en följd av denna ökade information.

1 Kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) Nuläge

Vi beräknar att ca 25 personer i vår personkrets f. n. uppbär KAS. Kostnaden härför är ca 0,3 Mkr. (25 x 75 kr. x 150 dagar).

Förslag

&) Att man fördubblar bidragstiden leder till fördubblade kostnader jämfört med nuläget, dvs. till 0,6 Mkr.

b) Genom den ökade informationen räknar vi med att ytterligare ca 125 personer i vår personkrets får KAS. Kostnaden härför blir med den längre bidragstiden ca 2,8 Mkr. (125 x 75 kr. x 300 dagar).

Merkostnader

Ca 3,1 Mkr. (0,6 + 2,8 ./. 0,3 Mkr.).

2 Arbetsbiträde Nuläge

Vi beräknar att ca 25 personer i vår personkrets har arbetsbiträde. Kostnaden härför är ca 0,5 Mkr.

Förslag

Genom slopandet av åldersgränsen, möjligheter att kombinera detta stöd med lönebidrag och effekter av ökad information räknar vi med att ca 500 personer i vår personkrets kommer att ha arbetsbiträde. Dessutom föreslår vi att det i särskilda fall ges möjlighet att ersätta arbetsgivare för arbetsbiträde med ett belopp av högst 25 000 kr./halvår. Med antagande att den genomsnitt— liga ersättningen blir 20 000 kr/halvär blir kostnaderna ca 20 Mkr. (500 x 2 x 20 Mkr.)

Merkostnader

Ca 19,5 Mkr. (20 ./. 0,5 Mkr.).

3 Anställning med lönebidrag Nuläge

Vi beräknar att ca 25 personer i vår personkrets under 25 varje år får anställning med lönebidrag. Dessutom räknar vi med att det finns ytterligare två årskullar av denna grupp i systemet. Vi antar att deras lön uppgår till Iöneklass K9. Kostnaden för dessa lönebidrag blir totalt ca 4,1 Mkr. (25 x 76,8 kkr. + 50 x 42,7 kkr.). När det gäller gruppen äldre än 25 år räknar vi med att det finns ca 25 från vår personkrets med lönebidrag i år 1 i systemet, 25 i år 2 och 25 iår 3. Kostnaden härför är ca 3,2 Mkr. (25 x 64 kkr. +25 x 42,7 kkr. +25 x 21,3 kkr).

Förslag

1 000 av dem som f. n. finns på Samhällsföretag från vår person— krets skall enligt vårt förslag successivt få anställning med lönebi— drag. Härutöver skall motsvarande stöd utgå till uppskattningsvis 100 personer som genomgått yrkesutbildning inom särskolan och inte får arbete på den öppna arbetsmarknaden med nuvarande bidragssystem eller inom Samhällsföretag. Kostnaden för dessa lönebidrag blir ca 84,5 Mkr. (1 100 x 76,8 kkr.).

Merkostnader

Regeringen har i prop. 1981—03—1 O föreslagit att lönebidrag skall utgå med 90 % under det första året och med 50 % år 2—4 för de som lämnar Samhällsföretag och får anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Vårt förslag skiljer sig från det nämnda — vad gäller bidragsnivån för utvecklingsstörda och barndomspykotiska —

på så sätt att vi föreslår lönebidrag med 100 % under det första halvåret och med 75 % under det andra året. Merkostnaden för ovannämnda 1 100 med lönebidrag blir således ca 28,2 Mkr. (1 100 x 0,10 x 85,4 kkr. x 0,5 + 1 100 x 0,25 x 85,4 kkr.). Dessutom bör noteras att staten på andra anslag kan reducera kostnaderna med ca 99 Mkr. (67,6 Mkr. på Samhällsföretag och 31,4 Mkr. på förtidspensionering) och att kapitalutgifterna kan begränsas för såväl skyddat arbete som dagcenterverksamhet. Det kan dock diskuteras huruvida en del av dessa effekter hade uppstått oavsett kommitténs förslag. De genom förslaget ledig— blivna platserna vid Samhällsföretag beaktas nedan. De reducera— de kostnaderna förförtidspensioner beaktas dock här vilket innebär att kostnaderna för lönebidrag inkl. förtidspensioner kan reduceras med ca 3,2 Mkr.

4 Åtgärder av arbetsmarknadsstyrelsen

I avsnitt 6.3 föreslås att arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) vidtar diverse åtgärder. Vi utgår från att detta kan ske inom ramen för AMS prioritering av sin verksamhet och att merkostnader därför inte skall uppstå till följd av våra förslag.

5 Arbetsanpassare Nuläge

Inom vissa landsting har särskilda tjänster inrättats benämnda arbetsanpassare. Detta är dock ännu så ovanligt att det inte är meningsfullt att göra några uppskattningar av kostnaderna här- för.

Förslag

Vi föreslår att det skall finnas en arbetsanpassare per distrikt för särskilda omsorger för vuxna. Kostnaden för en arbetsanpassare kan beräknas till ca 1 10 kkr. Vi räknar med ca 120 distrikt, vilket innebär 13,2 Mkr. i kostnader för denna verksamhet. Hälften av dessa kostnader beräknas belasta staten och hälften Iands— tingen.

6 Skyddat arbete — Samhällsföretag

Riksdagen har — som tidigare nämnts — fattat beslut om den nya organisationen för skyddat arbete. I förarbetena till propositionen talas om en utbyggnad av den skyddade verksamheten med 5 000

platser under de närmaste åren och med speciell inriktning på grava handikapp. Med hänsyn till detta och till Samhällsföretags uppgift att förbättra sysselsättningssituationen för arbetshandi— kappade är det tveksamt huruvida våra förslag medför ytterligare kostnader. Till vissa delar räknar Samhällsföretag med att en ökad sysselsättning kan ske inom nuvarande verkstäder utan utbygg— nad. Vi har dock nedan översikligt beräknat de merkostnader som våra förslag leder till jämfört med nuläget.

Nuläge

I november 1979 var 1 769 utvecklingsstörda sysselsatta på verkstäderför skyddat arbete. Vi räknar med ungefär samma antal i år. Statsbidraget per anställd för denna grupp inom Samhällsföre— tag beräknas 1980 uppgå till ca 67,6 kkr. i drift och ca 16,4 kkr. i investeringar. Kostnaderna för vår personkrets uppgår således till ca 1 19,6 Mkr. och kapitalutgifterna till ca 20 Mkr.

Förslag

Vi föreslår en utbyggnad av den skyddade verksamheten för vår personkrets. Vi räknar med en ökning av antalet platser så att ytterligare ca 2 800 personer kan få arbete. Detta bör leda till ca 4570 platser vid Samhällsföretag för vår personkrets. Vi har emellertid ovan i punkt 3 räknat med att 1 000 personer i vår personkrets skall kunna lämna Samhällsföretag som en effekt av de förbättrade lönebidragen. Kostnaderna för den skyddade verk— samheten bör därför kunna stanna vid 241,3 Mkr. (3 570 x 67,6 kkr.). De ca 2 800 personerna som kommer att få skyddat arbete är i dag sysselsatta inom dagcenterverksamheten.

Såsom Samhällsföretag själv anger skulle det även vara möjligt att uppnå ett bättre resursutnyttjande vid verkstäder för skyddat arbete. Härigenom skulle det bli möjligt att reducera nämnda kostnader, vilket vi dock inte har beräknat.

Merkostnader

Merkostnaden för skyddat arbete — om lönebidragen får avsedd effekt — blir 121,7 Mkr. (241,3 ./. 119,6 Mkr.). Om förslaget om lönebidrag inte får avsedd effekt eller inte genomförs blir merkost— naden för skyddat arbete 189,3 Mkr. (308,9 ./. 119,6 Mkr.).

Ökade kapitalutgifter

Platsbehovet för vår personkrets ökar med ca 1 800. Huvuddelen av detta behov bör kunna tillgodoses genom dels ett bättre

kapacitetsutnyttjande av befintliga platser, dels en prioritering av denna handikappgrupp. Resterande behov av platser går inte att precisera, men kapitalutgifteri per plats kan beräknas till ca 90—120 kkr.

7 Dagcenterverksamhet

Driftkostnaderna för en dagcenterplats kan genomsnittligt beräk— nas till 45 kkr. per år. Kapitalutgiterna för en dagcenterplats är ca 100—150 kkr. Utgifterna för en dagcenterplats enligt vår modell kan dock begränsas till ca 50 kkr.

Förslag och merkostnader

3) Vi föreslår att ca 2 000 personer som f. n. saknar sysselsättning och inte ingår i gruppen utvecklingsstörda skall få tillgång till dagcenterplats. Kostnaden härför kan beräknas till ca 90 Mkr. (2 000 x 45 kkr.). Behovet av kapitalutgifter för dessa platser kan utebli genom den övergång från dagcenter till skyddad verksamhet som redovisas i punkt c nedan.

b) Vi har ovan föreslagit en avveckling av vårdhemmen. En del av de dagcenterplatser som finns i anslutning till dessa institutioner kan därför behöva ersättas. Att ersätta dessa dagcenterplatser medför kapitalutgifter. Det saknas emellertid underlag för att klart ange hur många av dessa platser som kan behöva ersättas. Vi uppskattar dock detta antal till högst 5 000 och lägst 2 500, vilket innebär kapitalutgifter i storleksordningen 125-2 50 Mkr.

Även driftkostnaderna kommer att öka till viss del genom nämnd avveckling resp. utbyggnad. Detta beror på att ett ökat antal utvecklingsstörda kommer att bli i behov av att ta färdtjänsten i anspråk för att ta sig mellan bostaden och dagcentret. Antalet kan uppskattas till ca 2 500 eftersom det för många torde vara möjligt att anlita allmänna kommunikationer. Kostnaden för färdtjänsten kan schablonmässigt beräknas utgöra ca 4 kkr. per år av driftkost— naderna för en dagcenterplats. De ökade driftkostnaderna för färdtjänsten — vilken finansieras av primärkommunerna — kan således beräknas till ca 10 Mkr. I övrigt räknar vi med oförändrade driftkostnader för dessa dagcenterplatser.

C) | punkt 6 ovan har sagts att ca 2 800 av de som f.n. har dagcentersysselsättning skall få skyddat arbete. Driftkostnaderna för dagcenterverksamheten skulle således kunna reduceras med ca 126 Mkr. (2 800 x 45 kkr.) om detta förslag genomförs. Om förslaget av någon anledning inte kan genomföras uteblir nämnda reduktion av kostnaderna för dagcenterverksamheten. I det fallet minskar dock kostnaderna för den skyddade verksamheten med

189,3 Mkr.

Enligt omsorgslagens stadganden bör alla utvecklingsstörda ha tillgång till sysselsättning. På denna punkt innebär våra förslag ingen ändring. Det kan dock noteras att ca 3 800 utvecklingsstörda fortfarande saknar sysselsättning. Att ge dessa tillgång till dagcen— terverksamhet skulle medföra ca 171 Mkr. i ökade driftkostnader och ca 190 Mkr i kapitalutgifter. Vi har mot den ovan redovisade bakgrunden emellertid inte betraktat kostnaderna för att ge alla utvecklingsstörda sysselsättning som en konsekvens av våra förslag. Vi förutsätter att de genom ovan nämnda förslag frigjorda resurserna används för att ge de utvecklingsstörda som saknar sysselsättning tillgång till sådan, i enlighet med de ambitioner som uttryckts ovan.

8 Personlig assistent

Förslag

Ca 4 %, dvs. 880, av 22 000 vuxna antas vara i behov av personlig assistent. Kostnaden härför kan beräknas till ca 84,1 Mkr. (880 x 95,6 kkr. (löneklass K16) ).

Vuxna; utbildning (avsnitt 6.5)

&

Förslag Kostnader (Mkr.) Nuläge Efter genom- Merkostnad förande ___—%% Ändrat huvudmannaskap 10,5 10,5 — för vuxenundervisningen

&

Nuläge

Utbildningen av vuxna handikappade sker bl. a. inorn kommunal vuxenutbildning. Denna verksamhet omfattar f. n. ej utvecklings— störda. De har däremot tillgång till landstingskommunal vuxenut— bildning, s.k. särvux, som 1979/80 omfattade 1 685 elever. I denna undervisning var 80 lärare verksamma på heltid. Det statsbidrag som utgick motsvarade 45 lärartjänster. Vid antagan— det att kostnaderna för en lärartjänst uppgår till ca 130 kkr. innebär detta att landstingens kostnader uppgår till ca 4,6 Mkr. och statens kostnader till ca 5,9 Mkr.

Förslag

Särvux bör enligt våra förslag ingå som del av den kommunala vuxenutbildningen. Den bör inrikta sig på undervisning åt barn— domspykotiska och utvecklingsstörda som ej kan undervisas i grupp med andra. Den skall också ge grundläggande undervisning åt vuxna som har behov av sådan undervisning som meddelas i särskolan för barn och ungdomar. Underlaget för särvux är svårt att ange men beräknas ej överstiga 2 000 elever per år.

Som ett utgångsläge bör särvux inom den kommunala vuxenut— bildningens ram dimensioneras utifrån nuvarande antal elever och lärare.

Kostnader

Förslaget innebär ingen kostnadsökning, jämfört med nuvarande situation då landstingen och staten delar på kostnaderna. Ett inordnande under kommunalt huvudmannaskap nödvändiggör emellertid att statsbidragen för undervisningen av barndomspsy— kotiska och utvecklingsstörda utgår till kommunerna på samma grunder som för kommunal vuxenutbildning. Detta får till följd ökat statsbidrag motsvarande de kostnader som landstingen idag svarar för (+ 4,6 Mkr.)

Organisation för vuxna (avsnitt 6.8)

Sammanställning av förslag som medför ökade driftskostnader för verksamheten i rubricerat avsnitt

___—”___”

Förslag Merkostnad (Mkr.) ___—_______ 1 Distriktsindelning för stöd + 13,2—26,4

till vuxna

___—________.—-___-_

Kommentar till ovanstående sammanställning

Nuläge

Det saknas underlag för att redovisa nulägeskostnaderna för den organisation för vuxna som vi föreslår.

Förslag och merkostnad

Vi föreslår en distriktsindelning för stöd åt vuxna. En sådan organisation finns uppbyggd i de flesta landsting eller är under

uppbyggnad genom en omorganisation av befintlig verksamhet. Vi beräknar trots detta ett visst utbyggnadsbehov, utöver de föreslag— na arbetsanpassarna som kostnadsberäknats under arbete/sys— selsättning, motsvarande 1—2 tjänster/distriktsarbetslag. Beräk— ningen av antalet distriktslag är densamma som för habiliterings— organisationen för barn och ungdom, dvs. 120 lag.

Kostnaden per tjänst har beräknats till 1 10 kkr. Förslaget medför således merkostnader på mellan 13,2 och 26,4 Mkr. beroende på om det erfordras en eller två helårstjänster per distrikt.

Personalutbildning (kapitel 1 1)

Nuläge och förslag

Ca 55 % av vårdbiträdena inom omsorgsverksamheten saknar erforderlig utbildning. | kapitlet föreslås att dessa vårdbiträden ges utbildning motsvarande gymnasieskolans vårdlinje.

Merkostnader

Kostnaderna för den föreslagna utbildningen beräknas med följan— de utgångspunkter:

— Vårdbiträdena är anställda på heltid, deltid och timanställning. Omräknat innebär detta att det finns ca 7 700 heltidstjänster som vårdbiträden. De som saknar adekvat utbildning utgör 55 %, dvs. 4 235. — Personalutökning och personalomsättning beaktas inte. — Utbildningsinsatserna beräknas kunna genomföras under en 1 O—årsperiod. — Ca 5 % av vårdbiträdena beräknas redan f. n. varje år genomgå en 1—termins vidareutbildning. Detta innebär att utbildningsti— den kan begränsas till ca 20 veckor för ca 50 %, dvs. ca 3 850 av de 7 700 helårskrafterna under ifrågavarande 10—årsperiod. — Den erforderliga utbildningstiden för resterande ca 385 årsar— betskrafterna beräknas till 40 veckor. — Ersättningen under utbildningstiden ärförhandlingsbar. I beräk— ningen nedan antas dock full lön utgå under utbildningstiden. — Vikarier för biträdena under utbildningstiden kostnadsberäknas till 85 321 kr. per år och vikarie (K 9:9 inkl. sociala kostna— der). — Samhällets utbildningskostnader beräknas till 25 % av vikarie— kostnaderna.

Kostnader för att ge samtliga vårdbiträden utbildning motsvarande

gymnasieskolans vårdlinje blir med dessa utgångspunkter ca 189,5 Mkr.

(3 850 x 85321 x 20x 1,25) +(385 x 85321 kr. x 40x1,25)

52

Hälften av utbildningskostnaderna, dvs. "ca 19 Mkr. beräknas falla på staten medan resterande ca 170,5 Mkr. beräknas falla på landstingen.

Bilaga IV Barndomspsykotiska barn, ungdomar och vuxna

1 Utredningsuppdraget

Vår kommitté fick i augusti 1977 uppdrag att vid sidan av utvecklingsstörda och flerhandikappade även utreda omsorgerna för psykotiska barn. I direktiven för utredningen underströks de nära beröringspunkterna som insatserna för psykotiska barn har med omsorgerna om utvecklingsstörda barn och de olikheter som föranleds av att barngruppernas handikapp har olika orsaker. En gemensam utgångspunkt är dock barnens rätt till integrering i samhället och till ett liv som andra barn. Det är också uppenbart att de psykotiska barnen inte får tillräckliga omsorger. Det synes bero på osäkerhet både om handikappets orsaker och om hur barnens behandling och undervisning skall utformas.

Enligt direktiven skulle vår utredning inledas med kartläggning av de psykotiska barnens situation. Resultaten av denna skulle sedan före utredning och utformning av förslag framläggas för allmän diskussion.

2 Remissvarssammanställning

Kartläggning

Raporten "Psykotiska barn, tre familjeberättelser — vad gör sam— hället?" publicerades under våren 1979. I denna redovisades all verksamhet för psykotiska barn som förekom i vårt land. Uppgif— terna avsåg förhållandena år 1978.

Därframgår att skillnaden i insatser är påtaglig mellan olika delar av landet. Det finns län som enbart kan erbjuda barn— och ungdomspsykiatriska insatser medan andra dessutom har både specialundervisning och särskilda elevhem för psykotiska barn. I de befolkningstätaste länen finns det största utbudet. Men det innebär inte att familjerna där har bättre tillgång till insatser för sina barn. Dels är man fler som skall dela på vad som står till förfogande, dels har institutionerna i dessa län ofta hela landet som upptagnings— områden. Speciellt gäller detta för Stockholms och Uppsala län dit läkepedagogiska institut och psykiatriskt sjukhus för barn lokalise— rats.

Reformkrav

Kartläggningsrapporten gav anledning till ett stort antal yttranden från organisationer, myndigheter, huvudmän och andra som är ansvariga för verksamhet. Speciellt inom Föreningen för psykotis— ka barn (FPB) och Läkepedagogiska samarbetsgruppen hade man lagt ner ett omfattande arbete för att förse vår kommitté med de erfarenheter man förfogar över.

Styrande principer

FPB ställer sig klart bakom att normaliseringsprincipen skall vara vägledande vid utformningen av omsorger för psykotiska barn. Däremot uttalar man att det inte är "lika självklart att integreringen är ett medel i normaliseringssträvandena för de psykotiska bar— nen". Integreringen kan vara ett medel för att åstadkomma

normalisering men den måste ske på de psykotiska barnens villkor. "När det gäller de psykotiska barnen kan normalisering i många fall bäst ske inom segregerade enheter, inom institutioner, grupp— boende osv."

Sveriges läkarförbund är inne på liknande tankegångar när man diskuterar pedagogiken för psykotiska barn — "Normaliseringsprin- cipen får ej drivas därhän att barnens psykiska hälsa ytterligare äventyras—för en del av barnen kommer även iframtiden att krävas institutioner med speciell kompetens och resurskoncentration - specialskolor, skolhem etc."

I annat sammanhang slår läkarförbundet fast att "grundläggan— de principer i planeringen för psykotiska barn bör vara normalise— ring (tillgång till samma livsvillkor som andra), integrering (leva i samma miljö som andra) samt kontinuitet (stabilitet i miljö och relationer). En grundläggande strävan bör därför vara att skapa förutsättningar för de psykotiska barnen att i största möjliga utsträckning kvarstanna i sin hemmiljö".

Diagnos och terapi

l remissvaret från FPB redovisas genomgående dåliga erfarenheter av möjligheterna att få rätt diagnos på barnen. Detta återverkar menligt både för barnen som ej får adekvat vård och föräldrarna som inte får stöd. Bidragande till bristerna kring diagnosen är enligt föreningen att kännedomen om barnpsykoser överlag är bristfällig. Man upplever sig också som förälder ofta bli utsatt för missriktad välvilja för att inte bli oroad.

För att råda bot på detta uttalar man sig för att utbildning om psykoser hos barn måste ingå i utbildningen av den personal som medverkar i uppspårande och diagnostiserande verksamhet. Resurser och kunskapför tidig diagnostisering bör också samlas på ett ställe, en central instans inom landstingen dit barnavårdscent- raler och andra uppfångande instanser kunde remittera. I avvaktan på att de samordnande habiliteringsteamen kommer till stånd kunde de barnpsykiatriska klinikerna fylla denna funktion.

| remissvar från Ulleråkers sjukhus i Uppsala betonas också behovet av tidig diagnostik. Uppgiften ligger inom barn— och ungdomspsykiatrins ansvarsområde, där den bör utvecklas ytterli— gare och då i nära samverkan med bland andra barnhälsovård, pediatrik och audiologi.

Örebro läns landsting pekar på att vid omsorgsstyrelserna finns bara i undantagsfall några befattningshava re med djupare kunskap och erfarenhet av psykotiska barn. Det är viktigt att omsorgssty- relsens personal har möjlighet att konsultera andra med djupare kunskaper. Samarbetet mellan omsorgsstyrelser och barnpsykia—

triska kliniker bör därför intensifieras. Barnpsykiatriska kliniker bör kunna komma in och ge t. ex. individualterapi, familjeterapi och handledning.

Den läkepedagogiska samarbetsgruppen presenterar i sitt remiss- svar grunderna för den läkepedagogiska verksamheten för psykiskt sjuka barn

— "Genom kreativ verksamhet tilltalar man den friska sidan hos eleven och skapar därigenom en övervikt gentemot sjukdoms— symtomen. Lyckas man att stimulera en skapande verksamhet, så kan så småningom patienten med egen kraft arbeta vidare med sina svårigheter. — En förutsättning för framgång är att ett tätt samarbete mellan vård och pedagogik har möjlighet att uppstå.

Från och med skolåldern bör den terapeutiska miljön vara så stor att medarbetare för undervisning, eurytmi, musik, musikterapi, verkstadsarbete, konstnärlig terapi kan utnyttjas." Man markerar också att ett sådant arbete "endast kan leda till framgång, när det sker i en atmosfär av flexibilitet och frihet, där det finns utrymme för fria initiativ och nygestaltningar."

Redogörelse lämnas också för hur undervisningsmoment genomförs för resp. åldrar, samt vilken inriktning man vill ge åt vården och barnens och ungdomarnas fritid.

Belägg ges för värdet av konsekvent upplagd terapeutisk verk— samhet för psykotiska barn och ungdomar, något som enligt erfarenhet ger mycket goda vård- och undervisningsresultat.

Stockholms socialförvaltning har genom åren placerat många barn på de läkepedagogiska instituten. Enligt förvaltningens upp— fattning är resultaten av värden på dessa institutioner mycket positiva. Läkepedagogerna har på ett framgångsrikt sätt kunnat kombinera den fasta och för psykotiska barnen trygga institutions— miljön med en familjeliknande och känslomässigt mycket varm behandlingsatmosfär.

Stöd för familjerna

"Föräldrar och syskon till ett psykotiskt barn måste ha rätten till ett så normalt liv som möjligt. Samhällets ansvar för de psykotiska barnen som bor hemma får inte vara mindre än för barn som bor på institutioner." Detta slår FPB fast i sitt remissvar. Hur detta skall åstadkommas ger man också beskrivning av, därfamiljerådgivning, olika former för avlösning och personligt stöd ingår som nödvän— diga komponenter.

Också Värmlands läns landsting understryker att föräldrar behö— ver stöd och avlösning. Men detta stöd bör också vidgas till

fosterföräldrar. Både föräldrar och fosterföräldrar behöver kvalifi— cerad barnvakt för avlösning. Man pekar också på att föräld- rar/fosterföräldrar och elevhemspersonal behöver få tillgång till utbildning för den svåra uppgiften att ta hand om ett psykotiskt barn.

Västerbottens läns landsting uttalar, att det måste va ra omsorgs— kommitténs uppgift att skissera former för avlösning av familjer med psykotiska barn.

FUB i Malmö anser att "Det måste satsas mer på extra stöd till föräldrar. Dylika åtgärder måste vara en besparing för samhället jämfört med de akuta fall, då hela ansvaret får tas."

Nacka kommun framhåller att det måste vara fråga om "konti— nuerligt psykiskt stöd och garanterad regelbunden praktisk avlast- ning.”

Universitets- och Högskoleämbetet (UHÄ) berör det ekonomiska stödet till familjer med psykotiska barn och anger att det bör förbättras för att bättre motsvara den 24—timmarsinsats som hemarbetande föräldrar utför.

Bostad

Flertalet remissinstanser pekar på att de psykotiska barnen och ungdomarna i största möjliga utsträckning bör få bo i sina föräldrahem. I den mån detta är orealistiskt är fosterhem och små boendeenheter alternativ.

FPB anser som oavvisligt krav att det måste finnas valfrihet när det gäller boendet för dessa barn, ungdomar och vuxna. "Varje familj bör kunna kräva en lösning som passar dem och deras barn bäst vare sig det gäller boende i egen familj, fosterhem eller boende på institution, vårdhem eller läkepedagogiskt institut".

"De små barnen bör helst bo hemma. — För barn som ej kan bo hemma i familjen måste det finnas alternativ. Fosterhem kan diskuteras — ibland fungerar det bra men ingenting garanterar att fosterfamiljen har större stabilitet än den naturliga familjen."

Det måste enligt FPB också finnas möjligheter till institutions— vård för de små barnen, där institutionerna är utformade efter den lilla gruppens princip och särskilt inrättade för de psykotiska barnen.

När det gäller skolbarnen bör man arbeta för att dessa i möjligaste mån får bo hemma med tillgång till adekvat undervis— ning på hemorten. Familjerna skall då ha samma stöd som familjer med små barn. Innehållet i undervisningen är enligt FPB det viktigaste för skolbarnen. I de fall man inte kan ordna lämplig specialanpassad undervisning på hemorten bör barnen ges möjlig— het att bo i elevhem på ort inom rimligt avstånd från hemmen.

Vuxna böri princip inte bo hemma hos föräldrarna. — FPB menar att för stora flertalet psykotiska vuxna är det nödvändigt med gruppboende i små enheter med utbildad personal, t. ex. i inackor— deringshem på hemorten eller i stugbyar.

För de svårast sjuka kan institutionen enligt FPB vara enda utvägen.

Från läkepedagogernas sida ser man bygemenskap, som den utformats i Vidaråsen i Norge, som exempel på hur vuxensituatio- nen kan ordnas. "Men de vuxna barndomspsykotiskas situation står i början av sin utveckling och nya initiativ för arbete och boende behövs."

Undervisning

Undervisningen av psykotiska barn bör ha en klar individuell prägel. Eftersom de psykotiska barnen sinsemellan är mycket olika måste utbudet av undervisning vara varierat och omfattande. En klar avgränsning mellan pedagogik och annan behandling av barnen kan eller bör ej heller göras. Verksamhetsgrenarna för psykotiska barn bör enligt flertalet remissinstanser kunna gå in i varandra, ett intimt samarbete mellan undervisning och andra insatser är därför nödvändigt.

Läkarförbundet framhåller att de psykotiska barnen beträffande skolformen ej bör särbehandlas på annat sätt än vad som gäller för andra barn i samhället. Undervisningen av utvecklingsstörda psykotiska barn har ganska smidigt kunnat ges en individuell prägel inom omsorgsverksamheten. Däremot har det stött på betydande svårigheter att ordna resurserför individuell integrering i grundsko— Ieklasser eller små specialklasser vid grundskolor, något som är otillfredsställande.

Handikapprådet i Lidingö påpekar att Waldorfskolorna syns vara bäst rustade att taga emot och behandla det psykotiska barnet.

FPB drar slutsatser att utbudet av vård och undervisning måste vara rikt och varierat. Barnen har också ett alldeles särskilt behov av kontinuitet, framför allt när det gäller vård och Iäkarpersonal.

I andra länder har man också nått goda resultat med lämpliga undervisningsmetoder, som utgår ifrån kunskap om hur barnet upplever sin omvärld och hur man hjälper det att strukturera denna. Lärarhögskolorna bör därför vara mer öppna för idéer utifrån. Man betonar också betydelsen av att den Waldorfska läkepedagogiken tas till vara.

Arbete och sysselsättning

Arbetsmarknadsstyre/sen pekar i sitt remissvar på att de psykotiska barnen möter svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden. För dem som inte kan inordnas i förvärvsarbete är det därför angeläget att kommuner och landsting skapar möjligheter till sysselsätt— ning.

Malmö Socia/a Centra/nämnd betonar att "omsorgsverksamhe- tens träningsverksamheter och dagcentraler kommer i framtiden att fylla en allt väsentligare funktion för ungdomar och vuxna, även de som är handikappade på grund av barnpsykos. För åtskilliga torde emellertid arbete och bostad på den öppna marknaden vara fullt möjligamål att sträva efter. Visst personligt stöd kan emeller— tid vara påkallat. För somliga måste mer skyddade arbetsplatser och skyddat eget boende bli alternativet. Somliga åter måste bo och sysselsättas i former som ger högre grad av omsorg, måhända i en slags institutioner som är mindre, och mer ändamålsenliga än dagens. För alla dessa borde tillsvidare ett särskilt samhällsorgan finnas med uppgifter som i princip är de nuvarande omsorgssty- relsernas."

FPB har erfarenhet av att för vuxna som varit psykotiska i barndomen finns ingen planering. Föräldrarna känner om för sina barns framtid och man pekar på den mycket bristfälliga skolutbild— ning som många får.

"För de psykotiska vuxna är det primära att dagligen få tillgång till meningsfull sysselsättning och aktivering. En uppskattad och stimulerande verksamhet i skyddad form är väsentligare än (mark- nadsanpassad) lön. Men de behöver ofta stöd, ibland livet ut, och för detta måste resurser skapas."

FPB hänvisar till erfarenheter från andra länder. I Danmark har man t. ex. stor differentiering av arbetsuppgifterna och i Norge finns s.k. Iandsbyar.

Fritiden

De remissvar som tar upp fritidsfrågorna för barndomspsykotiska betonar att man måste se fritiden som en del av övrig terapeutisk verksamhet. Fritiden bör ge möjligheter till social träning, utflykter och kontakter med andra barn, och också vara en praktisk samhällsorientering för anpassning i samhället.

FPB understryker att "all meningsfull fritid förutsätter också att det finns personal, som ställer upp för barnet, kanske den person— liga assistenten, som kan ta barnet med ut på olika aktiviteter."

Utbildning av föräldrar och personal

Ett stort antal remissyttranden framhåller att alla personalkatego— rier som arbetar med psykotiska barn behöver specialutbildning. Även föräldrarna bör få tillgång till utbildning. Till stora delar bör föräldrar och personal kunna utbildas tillsammans, något som kunde öka värdet av utbildningen för båda grupperna.

Men utbildning behövs även för sådana personalgrupper som inte enbart arbetar med psykotiska barn, exempelvis läkare, tandläkare, förskollärare, lärare, sjuksköterskor, logopeder, sjuk— gymnaster osv.

Ekesko/an i Örebro pekar på att "eftersom de psykotiska barnen är en relativt liten grupp, kunde möjligen utbildningen av personal ske samnordiskt för att ge ett starkare underlag för kurser av olika slag?"

Behovet av terapeutiskt kunnande är dåligt tillgodosett i vårt land. Medicinska fakultetsnämnden i Linköping pekar på kontrasten mellan det goda fysiska omhändertagande som de psykotiska barnen får och de bristfälliga psykologiska insatserna. "Detta är en följd av kvalitativ och kvantitativ brist på erfarna terapeuter, varför det syns angeläget att skapa förutsättningarför en ökad utbildning och vidareutbildning av barnpsykoterapeuter."

FPB tar också upp utbildningsbehovet för lärare. "Lämplig grundutbildning (speciallärarutbildning etc.) bör kompletteras med såväl yrkesspecifik som "bredare" vidareutbildning. Begräns— ningen i erfarenhet och kunskaper inom landet gör att man åtminstone till en början måste lita till utländska resurser, framför allt från England, USA och Danmark."

Organisation, huvudman

De flesta instämmer i att samhällets insatser för psykotiska barn är splittrade, bristfälliga och av ojämn kvalitet beroende på vari landet man är bosatt. Detta har enligt många sin bakgrund i att ansvaret i så hög grad är delat på kommuner, landsting och staten samt att grundläggande vårdprogram överhuvudtaget saknas för denna grupp människor.

Huvudparten av remissinstanserna uttalar sig för att en sa mord— ning bör eftersträvas mellan barnpsykiatri, omsorgsverksamhet och primärkommun. Det finns också krav om en och samma huvudman för all verksamhet för psykotiska barn. Partille kommun anger t. ex. "En viktig förutsättning för detta är att man fastställer en huvudman för omvårdnaden av psykotiska barn och ungdomar. Dessa har hittills ofta hamnat mellan två eller tre stolar och därför inte fått adekvat hjälp. Enbart utredningar hjälper inte. En enda

instans måste alltså ha ansvaret för att lämpligaste behandling, service och undervisning erbjuds den enskilt drabbade människan, med hänsyn till just denna individs förutsättningar. Ett gott samarbete mellan olika instanser utesluts inte för den skull."

Förespråkarna för landstinget som huvudman anger att det redan finns många psykotiska barn inom omsorgsorganisationen. Det blir inga problem med att också täcka in de vuxna. Ingen stor förändring av omsorgslagen krävs mer än att diagnosen barnpsy- kos skall vara kvalificerande för inskrivning, oavsett begåvnings— nivå. Dessutom måste omsorgernas ansvar för alla barndomspsy- kotiska slås fast. Förslaget är det som snabbast kan ge resultat för gruppen som helhet genom utnyttjandet av en redan etablerad organisation.

Från Malmöhus läns landsting redovisas utifrån erfarenhet från såväl barnpsykiatrisk verksamhet som omsorgsverksamhet att den senare med sin redan befintliga skol—, fritids— och boendeverksam— het är den som bäst kan tillgodose de psykotiska barnens omfat- tande behov av omhändertagande. Beträffande huvudmannaska— pet måste dock omsorgsverksamheten vara medveten om att dessa barn i många fall kräver speciella insatser och att det i såfall också skapas fasta samarbetsformer mellan barnpsykiatrin och omsorgerna.

Men många föredrar att de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna skall stå som ansvariga för de psykotiska barnen. Från Ulleråkers sjukhus, där man har landets enda psykiatriska sjukav— delning som tar emot mindre barn, uttalas — "De psykotiska barnens behov för framtiden mäste analyseras ytterligare och en planering inte begränsas av nuvarande knappa resurser och dagens lagstiftning." Man tar även upp omsorgernas större utbud av varierande stödåtgärder och anser att ansvaret för diagnostik, vårdplanering, handledning av personal inom vårdyrken och skola, och föräldrautbildning bör vila på barn- och ungdomspsykiatrin." För de delar som faller inom omsorgsverksamheten är ett intimt samarbete med barn- och ungdomspsykiatrin nödvändigt. Omsorgsverksamheten kan idag — och sannolikt för lång tid framöver — ge det mest varierade stödet både ekonomiskt, socialt och praktiskt — på en nivå. Där måste man förstå att föräldrar till psykotiska men icke utvecklingsstörda barn, som icke omfattas av omsorgslagen, med rätta känner sig orättvist behandlade och saknar ett motsvarande stöd."

FPB slårfast att "Organisationen måste vara klar och entydig och ansvaret fastlagt. — Vi anser att det vid ett primärkommunalt ansvar för omsorgerna föreligger en klar risk för att kommunalekonomiska och kommunalpolitiska värderingar kan komma att medföra ojäm— likheter i omsorgerna, sämre resultat i mindre och ekonomiskt

svaga kommuner och en ytterligare splittrad bild för de hjälpsökan— de.

Med hänsyn till dels att de organisatoriska enheterna bör vara tillräckligt stora för att ha underlag och tillräckliga resurser för en effektiv omsorgsverksamhet, dels önskvärdheten av rimliga av— stånd till resursernas lokalisering, tror vi att det är riktigt att bygga upp verksamhet, ansvar och huvudmannaskap på landstingskom- munal nivå.

— Den enskilde individens behov av förutsättningar måste vara avgörande för val av vårdform, undervisning osv., inte huvudman— naskapet. Vi efterlyser en helhetssyn på varje särskild individ och en huvudman, som har ansvaret för att denna får vård, undervisning, boende, social service osv., anpassad till hans behov. Att huvud- mannen inte alltid kan ha egna resurser för hela vårdkedjan är en annan sak. Det blir då hans skyldighet att anskaffa resurser t. ex. från skolan, primärkommunernas sociala service osv. Det sagda innebär inte att det primära kommunala ansvaret för varje kom- muninnevånare skulle fråntas primärkommunerna eller reduce- ras.

3 Psykos hos ba rn

3.1. Begreppet psykos

Psykos är ett begrepp som används för djupa störningar i person— ligheten. De yttrar sig i funktionsrubbningar av känslo— och tankevärld med starkt bristande förmåga till kontakt och oriente— ring i tillvaron. Symtomen varierar från individ till individ och med ålder och livssituation. Dels är den beroende av personlighetens utveckling, dels färgas den av individens erfarenheter. Sålunda ter sig en psykos hos ett barn, med dess begränsade allmänna mognad och livserfarenhet, annorlunda än psykosen som uppträder först i vuxen ålder — så annorlunda att man länge ifrågasatte om psykos hos barn förekommer.

Diskussionen har även rört indelningen av psykoser hos barn i olika grupper efter symtombild, debutålder och tänkt bakomliggan— de orsak. Man har ifrågasatt om den psykiska störning, som benämns tidig infantil autism, skall räknas till psykoserna. Denna karakteriseras av att barnet mycket tidigt företer vissa fra mträdan- de särdrag i kontakt och utveckling.

Till barnpsykoser räknas här de psykoser inkl. tidig infantil autism som framträtt före tioårsåldern, dvs. innan pubertetsutvecklingen börjat. Symtomen visar sig i regel redan under småbarnsåren men kan i enstaka fall börja senare. Närstörningen kvarstår i vuxen ålder används benämningen barndomspsykoser. Deras yttringar skiljer sig även hos vuxna från de psykoser som först uppträder under tonåren eller i vuxen ålder.

I slutbetänkandet och ifortsättningen av denna bilaga använder vi oss av begreppet barndomspsykotisk när vi skildrar den handi— kappgrupp som det här är fråga om. Vi avser då både barn och vuxna vars psykos debuterat i barnaåren och sedan får effekter uppåt i åldrarna. Termen psykotiska barn används därför i det följande endast när det är fråga om barndomspsykotiska barn.

3.2. Den psykotiska bilden

Ju tidigare den psykotiska störningen framträder ju mindre finner man av normal kontaktutveckling hos barnet. Avvikelserna i fråga om handlings— och reaktionsmönster blir tydligare allteftersom barnet växer och inte utvecklar sina funktioner enligt en normal utvecklingskurva.

Bristen på gensvar vid kontaktförsök är vanligen det tidigaste symtomet. "Hon behövde mig inte" var mammans reaktion på barnet som visat autistiska drag redan under spädbarnsåret. Den extrema isoleringen från mänsklig kontakt jämte en höggradig känslighet för förändringar i den vardagliga miljön är de mest framträdande dragen hos dessa barn. Efter hand utvecklar de olika andra symtom som talarför att deras förmåga att uppleva sig själva som personer med ett eget jag i relation till omvärlden är starkt bristfällig.

De synes ha begränsad förmåga att sortera sinnesintryck, att skilja vad som kommer från dem själva och från omgivningen. Därför kan de ej heller utveckla och hantera en relation med omvärlden och därigenom ej heller de färdigheter som ett barn i motsvarande ålder tillägnar sig. I stället utvecklas tvångsmässiga beteenden med spända, avvikande rörelsemönster vilket gör att isoleringen från omvärlden ökar.

Det autistiska barnet har en blick som ej möter andras, mer än möjligen för korta ögonblick. Det serförbi eller i fjärran som om det inte såg, men det kan blixtsnabbt bli varse ett litet föremål som det intresserar sig för, gripa den vuxnes hand och föra det mot platsen för föremålet för att få hjälp att hämta det. Den vuxna handen är bara ett redskap. När den fyllt sin funktion släpper barnet handen och är helt upptagen av att snurra på sin nyförvärvade leksak. Avskärmningen kan ibland vara så stark att barnet förefaller att inte höra trots att hörseln är intakt.

Talutvecklingen är vanligen kraftigt störd. Om talet utvecklas kommer det ofta sent och präglas av olika avvikelser, t. ex. ett mekaniskt eftersägande av ord, samt rubbningar i rytm och satsmelodi. Störningar i fråga om sömn och matvanor är vanliga symtom hos dessa barn och kan välla stora svårigheter för omgivningen.

Det psykotiska barnets oförmåga att uppleva och utveckla sig själv i förhållande till omvärlden gör att det lätt grips av förvirring och kan t. ex. inte bedöma faror. En dammsugare kan få barnet att gallskrika av rädsla eller en gatstenskant kan väcka panik hos barnet, däremot kanske det inte väjer för det öppna fönstret på hög höjd. Barnets upplevelse av Smärta är vanligen inte i proportion till en skadas allvar, varför det psykotiska barnet vid kroppslig sjukdom

är särskilt svårt att bedöma.

När en psykos framträder hos ett barn som tidigare uppfattats ha en normal utveckling inträder hastigt eller smygande en förändring i handlings— och reaktionsmönster. Redan förvärvade egenskaperi fråga om kroppskontroll och tal kan försvinna och beteendet återgår till vad som motsvarar en tidigare utvecklingsfas. Avskärm— ning gentemot omvärlden är ett centralt symtom. Höggradig passivitet omväxlande med intensiv oro och ångest kan förekom— ma liksom förvirringssymtom, förändrad dygnsrytm och bristande verklighetsuppfattning. Olika former av tvångsmässigt beteende kan också utvecklas.

3.3 lgenkännandet av det psykotiska barnet

För identifiering av en barnpsykos krävs en allsidig bedömning av barnet. Den bild man får av barnet sätts i relation till barnets tidigare utveckling och förmåga till samspel med omgivningen. Hänsyn tas speciellt till eventuella handikapp eller kroppsliga sjukdomar som kan ha inverkat på utvecklingsmönstret. Det gäller att skilja den psykotiska störningen från sjukdomar i det centrala nervsystemet och i den inresekretoriska apparaten liksom från begåvningshan— dikapp. Psykos hos ett barn kan förekomma på olika begåvnings— nivåer. Barnets oförmåga att använda sina resurser kan göra att det ibland missbedöms i fråga om intellektuell utrustning, likaså ifråga om hörsel- och synförmåga.

I en stressituation kan ett känsligt barn visa en likartad bild med ett psykotiskt barn men personlighetsstörningen har inte psyko- sens djup och omfattande karaktär. Då det vid en preliminär bedömning av ett barn kan vara svårt att få klarhet om diagnosen, bör upprepade bedömningar ske under en längre tidsperiod. Psykologiska testmetoder och observationer kan då bidraga till att uppfatta störningens art såväl som problemområden som på sikt kan bearbetas. Genom en noggrann analys av barnets funktion och situation över huvud taget får man en basför insatser. När det gäller diagnos är det viktigt att ej betrakta tillståndet som statiskt när grundstörningen en gång identifierats. Det psykotiska barnets utveckling är alltid en dynamisk process som behöver följas över en längre tid för att man skall får en klar uppfattning om störningens art.

Oavsett vad som ligger bakom den psykotiska störningen hos barnet är det ur diagnostisk och behandlingsmässig synpunkt fruktbart att se barnet ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Man kan se utvecklingsprocessen hos det psykotiska barnet som en variation av den normala utvecklingen med en förstärkning eller

försvagning av vissa mönster. Ur denna aspekt blir avvikelser med fixeringar på tidiga utvecklingsstadier och funktionsstörningar begripliga. Utifrån denna kunskap kan insatser utformas på ett sådant sätt att barnets grundläggande behov kan tillgodoses och den fördröjda utvecklingsprocessen kan ges stöd och hjälpas fram.

3.4. Det psykotiska barnets utveckling

Även om diagnosen psykos har fastställts är funktionen och utvecklingen olika hos de psykotiska barnen, beroende av ursprungliga resurser exempelvis i fråga om intellektuella faktorer och förmågan att utveckla en kommunikation.

Några allmängiltiga prognostiska siffror beträffande det psyko— tiska barnets möjligheter att utvecklas normalt finns inte. Bristande diagnostik har gjort att de ofta blivit felbedömda på ett tidigt stadium och placerats på institution utan adekvata behandlings— möjligheter. Vad som är avgörande för det psykotiska barnets utveckling är att psykosen registreras så tidigt som möjligt och att adekvata och allsidiga insatser sätts in för barnets utveckling. Om barnet har intellektuell funktionsnedsättning begränsar det utveck— Iingsmöjligheterna, liksom olika handikapp kan försvåra arbetet med barnets utveckling.

Det psykotiska barnet visar i regel en eftersläpning i fråga om personlighetsmognad och social utveckling. Detta blir mer påtag— ligtju äldre barnet blir. Omogna beteendemönster kan förstärkas av omgivningens förhållningssätt. På så sätt kommer barnet lätt in i en ond cirkel som markerar barnets avvikande handlande varvid dess särlingskap ökas.

Från nuvarande erfarenheter av psykotiska barn finner man en grupp med starkt avvikande beteende upp i vuxen ålder. Hur många av dessa som inte kunnat komma längre i sin utveckling på grund av störningens grava karaktär och bristande inre resurser och vilka som kommit att stanna i denna grupp på grund av bristfälliga diagnostiska och behandlingsmässiga insatser kan ej avgöras i efterskott. På samma sätt finns en grupp som utvecklats till en del och i vissa avseenden kunnat uppnå relativt goda färdigheter men ej har förmågan att klara ett självständigt liv. En tredje grupp har utvecklat förmåga att klara sig självständigt i tillvaron, men karakteriseras av ett visst särlingskap ofta med tvångsmässiga drag. Några få har utvecklats till allsidigt fungerande människor söm klarar av social samvaro och skapande arbete i vuxen ålder. Hur många som skulle kunna nå detta mål om tillräckliga möjlig- heter funnes för tidig upptäckt och adekvata insatser är en öppen

fråga. Erfarenheterna av psykotiska barn och barndomspsykotiska ungdomar och vuxna är emellertid en utmaning till ökade sats- ningar.

3.5. Orsaken till psykoser hos barn

Det låg från början nära till hands att se barnpsykoserna som tidiga former av de schizofrena psykoser, som man såg hos vuxna, men med en bild som karakteriserades av den utvecklings— och erfaren— hetsnivä barnet uppnått när sjukdomsbilden utvecklades.

Organiska processjukdomar eller hjärnskador är orsaksfaktorer som framhållits av vissa forskare. Vid vissa studier av grupper med psykotiska barn har man funnit en hög frekvens av hjärnskador.

Utvecklingsstörning har även diskuterats som orsaksfaktor. Barn med olika primära intelligensmässiga resurser kan utveckla en psykos, alltså även utvecklingsstörda, men inga hållpunkter finns för att den psykotiska störningen skulle ha något samband med utvecklingsstörning eller dess orsaker. Däremot har det hänt som nämnts i det föregående, att det psykotiska barnet på grund av sin bristande förmåga att använda sina resurser bedömts som utveck— lingsstört.

Konstitutionell brist i den centrala uppfattningsförmågan eller i sinnesapparaten har varit andra tänkbara förklaringar. Rubbningar i mellanhjärnan och i det centrala nervsystemets funktion är en teori som bl. a. misstänkts ligga till grund förde speciella beteenden som vissa psykotiska barn företer. Man menar då att en funktionsstör— ning i detta system skulle ligga till grund för att barnen ej kan urskilja och adekvat hantera sinnesintryck, vare sig dessa kommer utifrån eller från den egna kroppen. Barnet reagerar t. ex. antingen till synes inte alls på starka ljud eller också reagerar det med överkänslighet på ljud över huvud taget. Oförmägan att registrera och ta tillvara olika stimuli leder till brister i barnets jagutveckling och i kontakten med omvärlden.

Rubbningar på det inre sekretoriska området har även varit föremål för forskning beträffande eventuell orsak till psykos.

I vissa fall kan man finna brister i barnets miljö. De kontakter som bjuds där kan vara av sådan art att de leder till allvarlig störning i barnets psykiska utveckling. Flera forskare har menat att speciella egenskaper och förhållningssätt hos modern ligger till grund för- den psykotiska störningen hos barnet. Även om man kan se fall av tydliga samband är denna uppfattning inte generaliserbar. Då ett litet barn utsätts för stora brister i fråga om kontakt och omvårdnad kan det utveckla en psykisk störningsbild som påminner om psykos.

Sammanfattningsvis kan framhållas att det inte finns tillräcklig forskning att bygga på som talar för entydiga orsaker till barnpsy— koser. Olika teorier behöver ej vara motsägande utan kan komplet— tera varandra och orsakerna kan vara flera. Fortsatt forskning om orsakerna till psykoser hos barn är angelägen då den kan ge nya infallsvinklar för insatser.

3.6. Frekvens

De frekvensundersökningar som utförts inom Sverige och i andra länder är aldrig helt jämförbara. De grundar sig på olika befolk— ningsgrupper, omspänner olika åldrar och geografiska områden och genomförs med olika metoder för urval och bedömning. Vissa undersökningar gäller alla psykotiska barn, andra bara de med autism. Andra åter använder sig av andra kategoribeteckningar, t. ex. barn inom särskolan. Äldersurvalet är av betydelse eftersom psykos hos barn är mest karakteristiskt vid 3—5 årsåldern. Även det geografiska urvalet kan spela roll, eftersom det ofta visar sig att familjer med psykotiska barn dras dit där resurserna uppfattas vara störst.

Dessa faktorer och förhållanden är bara några av dem som gör jämförelser svåra. Sammantaget ger ändå de undersökningar som gjorts en ganska god bild av frekvensen. Variationerna i undersök- ningsresultaten är inte så stora trots vad som anförts ovan.

Den mest kända och citerade undersökningen är gjord i England år 1966. Den gällde en hel barngrupp, 8—1 0 år gamla, och gav en frekvens av 4—5 autistiska barn per 10 000. Man brukar, utifrån denna och andra undersökningar, internationellt räkna med en frekvens av 0,5 o/oo psykotiska barn dvs. 5 på 10 000.

Någon total inventering har inte gjorts i Sverige. En sådan skulle stöta på betydande svårigheter att genomföra. De undersökningar som finns för delar av landet ger emellertid underlag för bedöm— ningar av om frekvensen i Sverige skiljer sig från internationella uppgifter.

En inventering i Uppland och Värmland år 1975 gav 5,1 fall av barnpsykos på 10 000 barn.

I Malmö fann man vid en inventering ett 40—tal psykotiska barn under 14 år, dvs. en frekvens på 0,5 0/oo. (Av dessa fanns 85 % inom omsorgerna om utvecklingsstörda där de utgjorde ca 10 % av det totala antalet barn.)

I Stockholm fann en arbetsgrupp år 1974 ett 70—tal psykotiska barn i skolåldern och lika stort bedömde man antalet vara beträffande barn i förskoleåldern. (Jfr Mentalsjukvårdsdelegatio- nen som redan år 1956 hittade 142 psykotiska barn under 20 åri

Stockholm, vilket motsvarade 0,42 0/oo.) Vid en förfrågan år 1975 till de barnpsykiatriska klinikerna och centralerna i Stockholm beträffande antalet diagnosticerade barn uppskattades antalet autistiska barn till 5/10 000.

I en pågående undersökning i Västerbotten har man enligt projektledaren hittat ett antal psykotiska barn som stämmer väl med frekvensen 0,5 O/oo.

I Danmark fann man år 1964 6 psykotiska barn per 10 000. I en annan undersökning är 1975, som endast omfattade barn inom åndssvageforsorgen (omsorgsverksamheten) beräknades propor- tionen psykotiska barn inom forsorgen till 20 %—27 % (=1 200 barn under 15 år) dvs. gott och väl det dubbla i jämförelse med motsvarande inventering i Malmö. Bakgrunden till denna höga siffra är förmodligen en annan gränsdragning, där även barn med smärre psykotiska drag inräknats.

I Norge fann man vid en inventering i Oslo är 1975 117 psykotiska barn vilket motsvarar en frekvens 1,3 %o. En tolkning av resultatet är att familjer med psykotiska barn flyttat till Oslo där hjälpmöjligheterna är större än i övriga landet. (Förhållandet mellan Köpenhamnsområdet och övriga landet var i den danska under- sökningen 5:4, vilket bekräftar tesen om inflyttningen till tätort.

Sammanvägningen av ovanstående talar för att vi också i vårt land bör utgå från frekvensen 5 psykotiska barn på 10 000.

I Sverige föds ca 100 000 barn om året. Det årliga tillskottet av psykotiska barn skulle då bli 50. Räknat på antal barn och ungdomar under 20 år ger detta ca 1 000 barndomspsykotiska. I ett län med 250 000 invånare innebär detta ett å två barn per årskull eller ca 30 barn och ungdomar under 20 år.

4 Insatser av olika slag

4.1. Lagstiftning

Som framgått av föregående kapitel är en psykos ett komplicerat utvecklingshinder som kräver kvalificerade insatser. Någon sär— skild lagstiftning om åtgärder för barndomspsykotiska finns emel— lertid inte. Inte heller definieras några särskilda insatserna i förordningar, anvisningar eller bestämmelser.

Detinnebär att de lagreglersomfinnsför medborgareiallmänhet också gäller för barndomspsykotiska. Undervisningen av barn och ungdomar regleras t. ex. genom skollagens (1962:319) stadgan- den om rätt till undervisning i grund—, gymnasie— eller specialskolal skollagstiftningen finns även föreskrifter om särskild undervisning av barn och ungdomar som vårdas på sjukhus. I den mån de barndomspsykotiska även är utvecklingsstörda gäller omsorgsla- gen (1967:940) med föreskrifter om undervisning, vård, boende och sysselsättning.

Ett annat exempel på lag med vars stöd särskilda insatser kan erbjudas för denna handikappgrupp är socialtjänstlagen (1980:293). Om behov föreligger av psykiatrisk vård på sjukhus gäller sjukvårdslagen (1962:242) och på särskilda indikationer också lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall (1966:293).

Verksamheten vid de läkepedagogiska instituten regleras endera genom omsorgslagen eller genom stadgan om enskilda vårdhem

(1970:88).

4.2. Olika kunskaper och teorier

I vårt land har de flesta åtgärderma för barndomspsykotiska kommit till för att lösa akuta problem. Ett barn har t. ex. upplevts alltför störande på en vårdavdelning eller av samma anledning inte kunnat vara i familj eller i elevhem, varför särskilt elevhem för psykotiska barn skapats. Ett annat barn har haft behov av annan skolplacering än den som varit tillgänglig, varvid en specialklass inrättats. De som arbetar inom verksamheten går då in med sina

ofta mer allmänna psykologiska och pedagogiska kunskaper om hur ett barn utvecklas, vilka behov det har, hur man bör bemöta det etc. Efter hand som erfarenheterna växer kan kunskaperna bli mer specifika. Detta kräver dock ett reflekterande, en analys av vad som händer och ett studium av litteratur etc. Det är då vanligt att det växer fram en identifiering med någon viss teori genom att de erfarenheter man gör upplevs stämma med de kunskaper som förmedlas genom teorin. Så småningom kan på det sättet arbetet fördjupas och bli mer medvetet, målinriktat och långsiktigt.

Det finns olika teorier att arbeta efter. De grundas på olika uppfattningar om människan och hennes utvecklingsmöjligheter.

De psykoanalytiska teorierna används dels för att förklara utvecklingsproblem, dels för att vara grund för olika insatser. Beteendeterapeutiska teorier ligger till grund för andra särskilda behandlingsätgärder. Specialpedagogiken tillämpas inom under- visningen. Den antroposofiska Iäkepedagogiken är ett teoretiskt system, som används för att skapa en helhetsmiljö. Även social- psykologiska teorier med starka inslag av miljöterapi används, framför allt då särskilda boendegrupper för psykotiska barn bildas. Nedanstående redovisning ger en bild av olika inriktningar och perspektiv.

Psykoana/ytiska teorier

Psykoanalysen är dels en teori, dels en psykoterapeutisk metod. Under årens lopp har teorin förändrats och utvecklats. Utgångs— punkt har varit en strävan till förståelse av olika psykologiska störningar, men parallellt har också en allmän utveckling hos människan under hela livet beskrivits.

Psykoanalysen som teori innehåller många aspekter på männi— skans personlighet och också ett omfattande begreppssystem. Det är en psykodynamisk teori, vilket innebär att individens handlings— mönster ses som produkt bl. a. av hennes behov och drifter och av konflikter mellan olika områden inom personligheten (behov — realitetsuppfattning — ideal osv.). En annan aspekt handlar om förhållanden mellan det medvetna och det omedvetna. En tredje aspekt är beskrivningen av olika områden inom personligheten (detet, jaget och överjaget) och en fjärde olika utvecklingsfaser.

Störningar inom personligheten beskrivs ur olika aspekter. Som referensram gäller den genomsnittliga utvecklingen. Om insatser— na skall få någon framgång är det väsentligt att kunna tolka vari utvecklingen det uppstått en avvikelse. Först då blir det möjligt att bearbeta problemen och påverka utvecklingen i konstruktiv rikt— ning.

Dä det gäller barndomspsykoserna står det klart, att utveck—

lingen blivit annorlunda från början eller mycket tidigt då barnet börjar den första kommunikationen med omvärlden och sedan successivt får en upplevelse av att vara en självständig individ. Det psykotiska barnet har svårt att använda sig av föräldrarnas kontakt och kan därigenom inte utvecklas i riktning mot ett känslomässigt oberoende. Genom att den känslomässiga utvecklingen och kom— munikationen blockeras kan barnet inte heller överföra egna känslor till sin omvärld. Denna blir utan mening och upplevs i stället som hotfull och farlig. För att försvara sig mot förvirring som skapar ångest bygger barnet ofta upp ett reaktionsmönster, som gör världen hanterlig.

Mera systematiska insatser för psykotiska barn med de psyko- analytiska teorierna som grund förekommer endast sporadiskt i Sverige, främst vid Ericastiftelsen i Stockholm. Däremot finns behandlingsinstitutioner i andra länder, där man genomgående bygger på dessa teorier. En sådan institution är Nodebogård i Danmark, en annan är Nic Waals institut i Norge.

Beteendeterapeutiska teorier

Beteendeterapeutiska teorier bygger på principer för människans inlärning av olika beteenden. Utveckling ses som en mer eller mindre komplex inlärningsprocess där omgivningen, föräldrar, andra människor och olika miljöomständigheter medvetet eller slumpmässigt påverkar individen och så småningom befäster och integrerar dennes beteenden till sociala reaktioner. De yttre ramarna för denna process är individens biokemiska, arvsmässiga potential (eg. slumrande kraft) samt hans sociala och ekologiska miljö.

I inlärningsteorier av detta slag studeras människans beteenden. I dem ingår även tankar och känslor. Innan behandlingen påbörjas görs omfattande observationer och kontakt etableras med barnet. Därefter utförs en s. k. beteendeanalys, som syftar till att ge kunskap om beteendets natur, orsaker; aktuella uttrycksformer och möjligheter till önskad beteendeförändring. Analysen går ut på att avslöja varje för beteendet betydelsefull faktor både vad gäller yttre stimulering (miljöfaktorer och sociala händelser) som inre stimule— ring (tankar, känslor, fysiologiska fenomen som smärta m. m.).

De psykotiska barnen beskrivs enligt denna teori mera genom sitt beteende än med hänsyn till orsakerna till psykosen. Det finns här, lika litet som i övriga teorier, inte någon fullständig orsaksför— klaring till psykosen. Syftet med behandlingen är att få barnet att fungera socialt på ett tillfredsställande sått. Vanligt är att en på beteendeterapeutisk teori grundad behandling får en miljöterapeu—

tisk uppläggning.

Specialpedagogik

Specialpedagogiken är den kunskapsgrund som undervisningen av barn och unga med problem och handikapp bygger på. Den utgår från psykologiska och pedagogiska teorier, men innefattar också förklaringar av problemens och handikappens betydelse för per— sonlighetsutvecklingen. Specialpedagogik beaktar även filosofiska och sociologiska aspekter. Utifrån denna grund byggs sedan handlingsprogram upp för resp. elev. l Specialpedagogiken ingår också olika dynamiska och psykosociala teorier om hur kunskap inhämtas.

Då det gäller psykotiska barn finns i vårt land inga specifika specialpedagogiska teorier, däremot finns erfarenheter om hur undervisningen av dessa barn skall utformas.

Antroposofisk läkepedagogik

Den antroposofiska läkepedagogiken har utvecklat ett kunskaps— system (förankrat i teorier inom olika vetenskaper som filosofi, psykologi, pedagogik, medicin, arkitektur och biologi) på vilket en fullständig verksamhet för barndomspsykotiska byggts Upp ( miljö— terapi, undervisning, arbete och insatser av terapeutisk eller social art). Läkepedagogiken har sin grund i en vidgad psykologi, där man utöver de båda faktorerna arv och miljö även har med en väsenskärna som en tredje komponent.

Denna väsenskärna - det egentliga jaget, individualiteten — kan den friske vuxne uppleva i sig själv som det som iakttar olika sjålsrörelser inom sig. Detta jag är från början omedvetet hos barnet, men visar sig så småningom i förmågan att härma och leka och i barnets fantasiliv, senare i erinringsförmågan och tänkan- det.

Enligt läkepedagogiken finns innerst i varje människa denna kärna, jaget, som är frisk och som ingen sjukdom kan komma åt även om människans kroppsliga eller själsliga konstitution har medfödda eller förvärvade skador. Denna kärna måste man ständigt vara medveten om för att kunna upprätta en varaktig kontakt med en individ. Första steget i arbetet med de psykotiska barnen är att skapa kontakt. Man vill väcka barnets nyfikenhet och lust på livet och hjälpa det att steg för steg känna sig självt och världen omkring sig för att härigenom bl. a. ge barnet självförtro— ende. Man vill också aktivera jaget hos barnet så att barnet mer och mer kan hävda sig mot tvång, stereotypier och benägenhet att dra sig undan omvärlden. Detta fordrar kännedom om vilka medel som ger jaget en chans att förverkliga sig — målning, slöjd, vävning, smide, musik, dramatik, eurytmi etc.

Enligt den antroposofiska läkepedagogiken måste hela miljön vara läkande. Grunden för behandlingen är

— den yttre miljön, t. ex. en i djupaste mening barnvänlig miljö, - de vuxnas sinne/ag, en alltigenom positiv inställning och — en lugn, trygg rytm i det dagliga livet, bestämda tiderför måltider, terapi, lek, utevistelse, vila och sömn. Inte bara dygnets rytm, utan också veckans, månadens och årets rytm är till hjälp.

Vid behandling av ungdomar utbyts de jagförverkligande aktivite— terna mer och mer mot konsthantverk och praktiskt arbete.

Särskilda former av musik, målning och språk används i specifika syften, t. ex. akvarellmålning på vått papperför att häva depressio— ner. En specialitet för den antroposofiska läkepedagogiken är rörelseterapin, eurytmi, utövad både som konst och terapi. Den används vid såväl psykiska som fysiska störningar.

4.3. Behov och insatser

Barnets utveckling i allmänhet påverkas dels av kontakt och kommunikation, som barnet har med omvärlden och dels av de inneboende möjligheter och egenskaper som barnet föds med. Detta gäller även barn med psykos. Svagheten i den känslomässiga utvecklingen och brister i kontakt— och kommunikationsförmågan leder emellertid till att föreställningar, förmågor och funktioner får ett delvis annat innehåll än hos andra barn. Konsekvenserna blir att barnet fungerar med ovanligt beteende eller på låg utvecklingsnivå. Från barnets synvinkel är handlandet en logisk följd av upplevelser och uppfattningar, men för människor i omgivningen kan barnets handlande vara svårt att förstå och bemöta.

Det psykotiska barnets utvecklingsmöjligheter är helt beroende av den förståelse som finns hos personerna omkring barnet och av de övriga miljömässiga förutsättningarna. Om insikten i barnets förmåga till utveckling är dålig hos omgivningen kan det leda till att barnet avskärmar sig och får en allt sämre funktionsförmåga samtidigt som ångest, aggressivitet och tvångsmässighet ökar.

De insatser som måste göras för att hjälpa barnet till en utveckling måste utgå från barnets och familjens behov samt från barnets utvecklingsmöjligheter och problem. Dessutom skall insat— serna anpassas till barnets olika livsmiljöer dvs. hem, skola och fritid samt för den vuxne till hem, arbete och fritid. Till detta kommer vissa speciella psykoterapeutiska insatser.

En psykos hos ett barn skapar stora problem både för barnet och omgivningen. Det finns en stor osäkerhet och känsla av hjälplöshet hos föräldrar, lärare och andra omkring barnet. Dels behöver barnet

samma miljö som andra barn, dels krävs särskilda insatser för att stödja föräldrarna så att de kan hjälpa barnet till en utveckling i rätt riktning.

Förskoleba rnet har t. ex. behov av god kroppsomvårdnad, kärlek, kontakt, samspel, sinnesupplevelser och kroppsrörelser. Dessa grundläggande behov måste tillfredsställas för att barnet skall utveckla en trygghet och tillit. Genom upplevelser av sig själv och genom en ökad orientering i omvärlden får barnet en grund till självständighet. Det psykotiska barnet har ofta mat— och sömnpro— blem, vilket gör att det behövs mer arbete från föräldrarna för att tillfredsställa barnets grundbehov. Bristeri kontakt och kommuni— kation samt förvirring kan hindra att andra behov tillgodoses.

Det äldre barnet kan ha likartade problem. Samtidigt skall det utveckla förmåga till deltagande, arbete och samarbete och få kunskaper. Tonåringen skall forma sin vuxenroll och nå självstän— dighet och förankring i samhället.

Det psykotiska barnet har en parallell utveckling i förhållande till det vanliga barnet, men dess utvecklingskurva är ojämn. Vissa funktioner och färdigheter kan vara väl utvecklade medan andra släpar efter. Ibland kan bristen på funktion inom vissa områden vara så stor att det förefaller som om möjligheterna till utveckling helt saknas. I andra fall kan det vara fråga om "upphakning" på ett tidigt utvecklingsstadium i den känslomässiga utvecklingen, områ— den som på sikt kan nås genom kontakt och insatser. Utifrån kunskapen om barns genomsnittliga utveckling kan man diagnos— tiskt få en uppfattning om psykotiska barns färdigheter och behov.

4.4. Insatser i hemmet

För att ett hem med ett psykotiskt barn skall kunna fungera någorlunda normalt krävs det att det får betydande stöd och hjälp. Det är även nödvändigt att insatserna samordnas och att man har en helhetssyn på barnet, familjen och miljön kring barnet.

Erfarenheter från Umeå och Linköping visar att familjen kan fungera tillfredsställande även med ett psykotiskt barn om insatser sätts in mycket tidigt och på flera plan. Vi har beskrivit dessa insatser i vårt huvudbetänkande, men vill här särskilt nämna betydelsen av en personlig vårdare för barnet i förskola, skola och fritidsverksamhet. Den personliga vårdaren kan också fungera som stöd i familjen. Därtill kan finnas andra former av avlösning och medhjälp i vård och tillsyn. Det är t. ex. korttidsvård i en stödfamilj eller på korttidshem, där barnet har möjlighet att känna igen sig från gång till gång.

För att stödet till familjen skall kunna fungera, krävs att personal, stödfamiljer o. s. v. får utbildning och handledning. Därtill kommer föräldrars och syskons behov av utbildning och individuellt psyko— logiskt stöd. De behöver också tillsammans i grupp med andra föräldrar resp. syskon få ventilera de problem som uppstår omkring psykotiska barn. En grupp med kompetent handledare har stora förutsättningar att hjälpa familjen, dels genom upplevelsen att inte vara ensam i sin situation, dels genom att dela med sig av erfarenheter och upplevelser. På så sätt kan man både ta emot och ge stöd och hjälp till andra.

4.5. Pedagogiska insatser

Undervisning syftar till att hos eleven utveckla kunskaper, färdig- heter och handlingsmönster utifrän barnets egen personlighet och samhällets förväntningar, så att eleven skall kunna fungera som vuxen i samhället. På samma sätt som föräldrarna stöter på problem med psykotiska barn i hemmet är det svårt för läraren att samtidigt uppfylla undervisningens mål och klara de problem som psykosen medför.

Inom Specialpedagogiken beaktas kopplingen mellan undervis- ningens allmänna mål och barnets utvecklingsproblem. Läraren söker strukturera miljön så att eleven känner trygghet och vågar ta emot och uttrycka sig. Metodiken bygger sedan främst på att lärarens förhållningssätt överförs till eleven. Denne skall tro på sin egen förmåga och få en önskan att lära.

De problem som läraren först måste arbeta med är kontakt och kommunikation med det psykotiska barnet.

Läraren behöver finnas till hands, visa intresse för barnet, skapa trygghet och finna ett sätt att nå kontakt. Ofta måste tvångsmäs- sighet bearbetas parallellt. Efter hand som kontakt etableras, kan olika ämnen eller aktiviteter beroende på barnets ålder och utveckling införas. Men det är mycket vanligt att det psykotiska barnet visar motstånd och blockeras i inlärningssituationer.

Lärarens bemötande och samspel med eleven blir sedan avgö— rande för utvecklingen. Sä småningom kan en pedagogisk diagnos- tisering leda till att ett allt klarare undervisningsprogram formule- ras. Detta vidgas sedan och fördjupas i samspel med eleven. Viktigt i det pedagogiska arbetet liksom i övrigt är samordning och samarbete med hem, elevvårdsteam, habiliteringslag och barnpsy— kiater.

I Danmark finns två skolor där Specialpedagogiken utvecklats under lång tid. Vid Sofieskolan har man utarbetat en metodikför att göra eleven motiverad att skaffa sig viktiga kunskaper och i stånd

att komma över tvång och ångest. Man framhåller där betydelsen av att etablera kontakt mellan lärare och elever på det intellektuella planet då psykotiska barn har svårt att få känslomässig kontakt. Barnen måste få uttrycka behov och önskningar men vuxna måste också ta ansvar och styra barnen. Ett helt avgörande krav är att barnets tillvaro ges struktur. Ibland krävs t. o. m. "millimeterstruk— tur". Att ställa krav och ha förväntningar på barnet är andra inslag i denna pedagogik.

Den andra skolan som avses här är Strandparksskolan där man utvecklat den s. k. involveringspedagogiken till att bli tillämpbar på barn med problem och handikapp. Den utgårfrån realitetsterapeu— tiska principer av vilka den väsentligaste är, att alla människor vill och kan växa och gör det genom att grundläggande behov tillfredsställs. Diagnoser som psykos leder lätt till låga förvänt- ningar på barnet varvid det reagerar med att dölja sitt kunnande. Identiteten kommer att präglas av att barnet är en förlorare. Det behövs en vänskap (involvering) mellan barn och vuxen. Den skall ge barnet säkerhet och tro på den egna förmågan. I det praktiska arbetet läggs undervisningen upp genom kontakt mellan lärare och elev. Som komplement till insatser i hem och skola kan det bli aktuellt med olika slag av behandling och terapi.

4.6. Behandlingsinsatser Medicinsk farmakologisk behandling

I linje med den varierande bilden hos barnpsykoserna och de ofullständiga kunskaperna om deras uppkomst har man ej heller några användbara medicinska behandlingsformer som riktar sig mot grundorsaken. På vissa psykotiska tillstånd hos barn har insulinbehandling använts i syfte att påverka mognadsprocessen. Elchockbehandling har också använts då sådan verkade göra barnen mera tillgängliga för undervisning eller annan form av behandling. Detsamma gäller användningen av antipsykotiska mediciner. Bieffekterna av dem utgör emellertid stora nackdelar.

I stora drag torde man kunna säga att medicinsk—farmakologisk behandling ännu befinner sig på ett forskningsplan då det gäller specifika behandlingsmetoder.

Annan medikamentell behandling kan emellertid vara en viktig del i totalbehandlingen av barndomspsykos, exempelvis för att dämpa ångest i perioder av oro eller för att komma till rätta med sömnrubbningar.

lndividua/terapi

Mer specifika psykoterapeutiska insatser kan behövas både för barnet, för annan familjemedlem och för familjen som helhet. Därvid erfodras specialutbildad psykoterapeut med kunskap om barndomspsykos.

När det gäller individualterapi med barnet kan denna endast ses som en liten del i den totala insatsen. Det är dock viktigt att den är väl integrerad i det som för övrigt görs. Terapin kan vara av olika art. Vanligast i Sverige är en terapi som syftar till att utveckla jagfunktionerna. Barnet får hjälp att orientera sig i förhållande till sin egen kropp och utveckla det egna jaget i förhållande till omgivningen. Det leder så småningom till ökad förmåga att bearbeta problem.

Det väsentligaste medlet i terapin är kontakten mellan barnet och terapeuten. Denne får ofta samma roll som modem under de första åren, dvs. den person som ger barnet upplevelser av sig själv och omvärlden.

Terapeuten tillåter individen att uttrycka sina känslor och behov under förutsättning att reaktionerna inte är destruktiva. Ofta kommer det då fram att barn med psykos lever i en hotfull fantasivärld där ofarliga ting (bokstäver, rena kläder, damm etc.) blir farliga och kanske t. o. m. upplevs som livshotande. Genom tera- peutens inlevelse kan barnets upplevelserförstås, vilket är nödvän— digt för att de skall kunna bearbetas.

l psykoterapin kan individen med hjälp av terapeuten bearbeta och eventuellt återuppleva sådant som lett till den ovanliga sammansmältningen av saker, situationer och känslor.

Metodiken är byggd på samtal och andra former av kommuni— kation. Hos barn, särskilt hos psykotiska, är ofta talet av mindre betydelse. Barn uttrycker sig gärna symboliskt i lek, rörelser, målning, musik etc., vilket då blir uttrycksformerna för psykotera- pin.

Familjeterapi

Familjeterapi kan användas om familjen har problem inom sin krets. l familjeterapin är det kommunikationsmönstret inom famil— jen som står i centrum. Var och en i en familj har en roll som kan verka utvecklande eller hämmande för individen. Ett psykotiskt barn i familjen kan t. o. m. låsa kommunikationen inom familjen och göra situationen ohållbarför övriga familjemedlemmar. En familje— terapeut kan då hjälpa familjen att se det kommunikations— och rollmönster som finns och medverka till att mönstret ändras. Vid sidan om en rent behandlingsmässig familjeterapi erfordras

alltid ett kontinuerligt psykologiskt stöd för en familj med ett psykotiskt barn.

Miljö terapi

Begreppet miljöterapi markerar att hela miljön används för att bearbeta utvecklingsproblem. De vardagliga situationerna anses värdefulla för inlärning och förbättring av individens sociala anpassning. De dagliga rutinerna utnyttjas för att skapa självstän— dighet och kontakter i vardagsmiljön vilket i sin tur ger större säkerhet. Att lära sig lösa konflikter kan utveckla kontrollen över det egna jaget. Ofta handlar miljöterapi också om att individen själv under ledning får ta ansvar och delta i beslut.

Olika teorier, t. ex. psykoanalytisk och beteendeterapeutisk teori, kan leda till att miljöterapin får växlande utformning. Oftast förekommer dock en blandning av inslag från olika teorier anpas- sad till det enskilda barnet. Både utifrån psykoanalytisk och beteendeterapeutisk teorigrund poängteras vikten av att barnet får hjälp att uppfatta, ordna och hantera sin värld. En strukturering av miljön, situationer, rutiner och krav och en tidsmässig rytm ger barnet en känsla av trygghet, vilken sedan kan leda till att barnet vågar öppna sig för intryck och engagera sig.

Det kan förefalla som om miljöterapi skulle vara något som utan vidare skulle kunna förekomma i alla hem. Begreppet terapi betonar emellertid att det inte räcker med allmänna insatser. För att det skall vara fråga om miljöterapi skall arbetet vara inriktat på ett systematiskt och medvetet utnyttjande av vardagen för att föränd— ra vissa handlingsmönster, lösa utvecklingskonflikter etc. En miljö— terapeutisk behandling kan därför ska både i det enskilda hemmet och på institution. Behandlingsuppläggningen måste dock vara medveten och klart formulerad. Personalen behöver rikligt med handledning samtidigt som den bör besitta personliga förutsätt— ningar för att medverka i miljöterapeutisk behandling.

5 Överväganden och förslag

Allmänna principer för insatser för handikappade som normalise— ring, integrering och närhet bör också gälla för psykotiska barn och barndomspsykotiska ungdomar och vuxna.

Insatserna för dem kräver dock speciell utformning som är avpassad till deras särskilda behov. Grunden för insatserna är engagemang för individerna och kunskap om dem och deras behov. Engagemang kan i viss mån uppväga brister i kunskaper, men avsaknaden av kunskaper får på längre sikt allvarliga konsekven- ser. Nuvarande brister i kompetens och resurser harfått till följd att barndomspsykotiska i stor utsträckning blivit en eftersatt grupp i samhället. Hur många människor som på grund härav blivit institutionspräglade är svårt att uttala sig om. Men det finns också enstaka personer, som tack vare att adekvata insatser gjorts i tid och under hela uppväxttiden, har kunnat utvecklas till självständiga vuxna med goda livsmöjligheter, fastän de som barn företedde bilden av en grav störning. Denna erfarenhet stimulerar till ökade insatser och till forskning inom området.

Som bakgrund till hur insatserna bör anpassas beskrivs här några hos de psykotiska barnen karaktäristiska brister i funktionen. Vi vill emellertid understryka att barn inom gruppen inbördes är mycket olika.

— Bristande verbal kommunikationsförmåga. Olika former av störningar i talet är vanliga även hos barn där talet utveckla- ts. — Oförmåga att skilja sinnesuttryck från varandra, från yttervärl— den och det egna jaget. Barnet har därför en icke utvecklad förmåga för kontroll av sitt handlande. Barnet kan ej välja ut och ge svar på enskilda intryck på rätt sätt. Det har svårt att tillägna sig erfarenheter eller skilja ut och kombinera upplevelser till ett sammanhang. De egna jagfunktionerna är svagt utvecklade och glädje kan t. ex. uttryckas med hela kroppen.

— Saknar förmåga att på ett adekvat sätt ge uttryck för behov. — Den kroppsliga utvecklingen är oftast i takt med åldern men det motoriska rörelsemönstret är många gånger avvikande. Totala reaktioner är exempelvis vanliga vid stress.

Dessa brister i de psykotiska barnens funktioner finns också hos andra barn i tidig ålder.

Följden av brister ifråga om kontakt, uppfattning av omvärld och den egna kroppen leder till att barnet ej får den identitetsutveckling som är nödvändig för att kunna utvecklas allsidigt i en relation till omvärlden. På det intellektuella planet kan vissa funktioner isolerat vara utvecklade fastän allvarliga känslomässiga störningar kvar— står.

Då förutsättningen för utvecklingen av funktioner och färdighe- ter är kontakt och samspel, blir en huvudlinje i insatserna för det psykotiska barnet att genom engagerad omvårdnad söka nå fram till barnet.

Det är väsentligt att vardagen har rutiner och mönster som är väl kända för barnet. Genom denna vardag skall det psykotiska barnet — i likhet med vad som är fallet med det lilla spädbarnet — ges en kontinuerlig och stabil kontakt med den eller de vuxna som svarar för barnets vård. Får inte det psykotiska barnet en sådan kontakt kan barnet sluta sig än mer än förut. Med en god kontakt lär barnet sig så småningom att känna igen personer och skeenden och vet vad de'. kan vänta sig i olika sammanhang.

Äver om detta tar tid kan barnet så småningom våga bli bekant med onvä rlden. Det kan uppleva sin förmåga att uthärda, ta in och svara på intryckfrån omgivningen. Detta leder så småningom till att det kan särskilja egna upplevelser och intryck från omvärlden. När barnet aörjar kunna hantera sina intryck, kan det också själv börja handla som en person som är någon, som själv har förmåga att kontrol eraoch välja. Det är inte längre enbart utsatt för obegripliga krafter inifrån eller utifrån. Prognosen för det psykotiska barnet är därför istor utsträckning beroende av hur kommunikationen kan upparbetas och hur barnets medvetande om sig själv kan utveck— las.

För barnets sociala utveckling är det viktigt att nya situationer och nya aktiviteter förs in stegvis. Detta ger barnet möjlighet att utveckla sin erfarenhet i förhållande till omvärlden och öka sin förmåga.

På grund av bräckligheten i sin kontakt med omvärlden och bristande upplevelse av identitet är det psykotiska barnet särskilt känslig" förförändringar. Ökad slutenhet i sig själv eller återgång till tidigare mera omogna mönster kan föranledas av förändringar, som utfrån kan framstå som banala. För det psykotiska barnet,

som ej har förmåga att förstå förändringar, kan dessa t. o. m. upplevas som en katastrof, med allt vad detta innebär av ångest för barnet.

Kontinuitet och trygghet ifråga om personer och miljö torde därför bäst ge förutsättningarför det psykotiska barnets utveckling. Barnet måste få tid att utveckla en förankring till omvärlden för att stegvis kunna växa till en allt självständigare funktion. Det psyko— tiska barnet behöver länge den vuxne som ett stödjande hjälpjag, som kan gå in och skydda det inför skeenden som det inte förstår.

Först så småningom kan det hända att barndomspsykotiska ungdomar lär sig att bemästra sin egen värld, skilja på fantasi och verklighet och förstå gränsen mellan det egna jaget och omvärl— den.

Med utgångspunkt från detta vill vi i det följande formulera sju principer som bör styra insatserna för barndomspsykotiska.

1. Den barndomspsykotiska människan har förmåga till utveck— ling

Varje barn föds med sina speciella möjligheter till utveckling, men för att utvecklingen skall kunna komma till stånd är barnet beroende av att det får de nödvändiga betingelserna. Detta innebär bl. a. ett nära samspel med personer i en omgivning, där stimulans och krav är avpassade efter barnets förutsättningar.

De psykotiska barnen har vanligen en försening i mognaden av vissa delar i personligheten. De har behov och funktioner som hör till en tidigare utvecklingsnivå, men de kan i andra avseenden vara i nivå med sin ålder. Så kan exempelvis ett 7—års psykotiskt barn visa intresse för och god förmåga att lära sig läsa, fastän talet har en del för autistiska barn karaktäristiska avvikelser. Socialt och kontakt— mässigt kan de psykotiska barnen skilja sig markant från jämnåriga barn, vilket då gärna leder till konfrontationer och avståndstagande från kamrater.

Tonåringen med barndomspsykos utvecklas kroppsligt som andra men kan ha en föreställningsvärld, som i många avseenden liknar förskolbarnets.

Det är viktigt att de barndomspsykotiska inte till följd av diagnosen tidig psykos enbart ses som människor med bestående problem eller som ständigt avvikande. I stället bör de ses som personer vars utveckling skiljer sig från genomsnittet.

2. Omsorgema måste bygga på helhetssyn, kontinuitet och djup

Dessa krav bör tillgodoses i alla uppväxtmiljöer. Det är emellertid helt klart att barndomspsykotiska ungdomar är särskilt känsliga för brister i dessa avseenden.

Helhetssyn innebär att olika miljöer har ett gemensamt synsätt och mål samtidigt som de metodiska principerna sammanfaller. All verksamhet skall syfta till en allsidig personlighetsutveckling. Därför måste det t. ex. finnas en gemensam planering mellan hem och skola. Särskilda insatser som psykoterapi måste också sam— ordnas med övriga insatser.

Kontinuitet innebär att miljön inte får ändras med mindre än att individen är rustad för ändringarna. Det viktigaste kontinuitetskra— vet är att det psykotiska barnet skall ges möjlighet till bestående relationer till föräldrar, syskon, kamrater och andra personer. Barnets skolgång bör t. ex. så långt det är möjligt vara upplagd så att barnet har samma assistent och lärare.

Kontinuitet innebär också att synsätt, mål och metodik inte förändras när t. ex. barnet går från förskola till grundskola ellerfrån gymnasieskola till ett vuxet liv.

Djupet i verksamheten kräver erfarenheter och kunskap men framför allt engagemang hos de personer som finns runt individen. Djup i engagemang kan uppnås genom att de känslomässiga relationerna till individen får utvecklas utan att problemen med barnets tidiga psykos blir övermäktiga. Föräldrarna till ett psyko— tiskt barn måste t. ex. få omfattande stöd från omgivningen för att orka med och klara av vårdnaden av sina barn. På samma sätt måste lärarna få en sådan arbetssituation att engagemanget till eleven kan utvecklas. Umgänget, omvårdnaden och arbetet med barnet ger i sin tur erfarenheter som behöver kompletteras med kunskaper. Dessa kunskaper kan sedan fördjupas genom fortbild- ning, handledning och samarbete.

3. Normalisering av synsätt och insatser är avgörande för indi- videns utveckling

I normaliseringsprincipen ligger att det skall vara vanligt också för handikappade barn och ungdomar att bo tillsammans med sina föräldrar, att gå i skolan på hemorten, att få yrkesutbildning och sedan som unga göra sig fria från föräldraberoende i olika avseenden. De psykotiska barnen har samma grundläggande behov som alla andra barn. Om dessa tillgodoses under normala . former läggs grunden för en så harmonisk utveckling som möj—

l ligt.

* En huvudlinje i planeringen av insatserna för psykotiska barn är

därför att på olika sätt åstadkomma ett det psykotiska barnet kan bo hemma och stå i god känslomässig kontakt med sina föräldrar. Under dagtid skall barnet ha möjlighet att gå i förskola eller skola. Det är dessa miljöer och personerna i barnets närhet som har största förutsättningar att ge barnet vad det behöver för sin utveckling.

Samtidigt måste emellertid understrykas att barnets psykotiska beteende, tillsammans med omgivningens begränsningar i förmå— gan att klara av yttringar av psykosen, skapar problem som är svåra att lösa i normala former. | hemmet upplevs det t. ex., särskilt under barnets tidiga uppväxtår, som påfrestande att barnet inte ger kontakt och gensvar som andra. Därigenom är det svårt för föräldrarna att känna säkerhet i bemötande och omvårdnad. Problemen kring sömn, mat och hygien gör att föräldrar ofta inte får den sömn och den avkoppling som de behöver. Det ärinte ovanligt att familjerna anpassar sig till det psykotiska barnet till den grad att de avstår från egna legitima behov, något som lätt går ut över barnets syskon.

Normaliseringsprincipen kan också uttydas så, att samma insat— ser skall finnas för barndomspsykotiska barn och ungdomar som för andra jämåriga. Insatserna mäste emellertid anpassas och förstärkas. Undervisningen i förskola eller i vanlig skola bör t. ex. ske med extra personella insatser. Det är i regel nödvändigt att det psykotiska barnet assisteras av en och samma person så att det kan ta till vara det som undervisningen och skolmiljön erbjuder. Ett annat exempel är att undervisningen måste individualiseras i hög grad efter barnets förmåga.

4. Integreringsprincipen skall gälla

Handikappade skall ha rätt att vara med i samhället på samma villkor som andra människor så länge det främjar deras livssitua— tion. Det innebär att nuvarande förhållanden, där handikappade ställs vid sidan om andra, måste ersättas av möjligheter att vara med och bland andra människor. Det gäller såväl bostad, skola, arbete som fritid.

Denna integreringsprincip måste också vara styrande för insat— serna för barndomspsykotiska. Deras kontakt- och kommunika— tionsproblem gör dock att det ofta är nödvändigt med särskilda hänsynstaganden.

Förskolvistelsen för psykotiska barn bör t. ex. vara så integrerad som möjligt utan att man därmed får bortse från barnets begrän— sade förmåga när det gäller att klara av umgänge med andra. Perioder av mindre integrerade förhållanden kan bli nödvändiga under skolåldern, dvs. barnet kan behöva undervisas i specialgrupp.

Efter hand som barnet blir äldre bör integreringen emellertid öka.

Graden av integrering beror också på barnets utvecklingsnivå. Det finns en stor variation bland psykotiska barn. Avgörande för om barnet skall integreras är barnets kommunikationsförmåga och behov av struktur eller rutiner i miljön. Det är viktigt att barnet får en trygg grund utifrån vilket det får en upplevelse av sig själv och sin omvärld. Det är givet att en mognad i socialt avseende ökar förutsättningarna för kontakt och umgänge med andra barn.

5. Insatserna skall vara tillgängliga

Åtgärder till stöd och hjälp för handikappade skall vara lätta att nå. De bör finnas på nära håll och man skall inte behöva företa längre resor eller bosätta sig på annan ort för att får erforderlig hjälp. Detta bör självfallet också gälla barndomspsykotiska och deras familjer. Emellertid kan det stöta på svårigheter att leva upp till denna princip eftersom antalet barndomspsykotiska i landet är så litet och varje individs behov så speciella. Därför måste en noggrann avvägning av insatserna ske där särskild hänsyn tas till ålder, men också till behov i övrigt.

6. Värdet av gemenskap med andra psykotiska barn kan ifråga- sättas

Sedan barnet etablerat en trygg kontakt med en vuxen har det glädje av kontakt med andra bl. a. kamrater i samma ålder. Det är främst i skola och arbete som kontakt tas med andra och vidmakthålles. Som vi framhållit tidigare kan de flesta psykotiska barnen delta i den gemenskap som skolan utgör under förutsätt— ning av att de får tillräcklig handledning och personligt stöd. Vissa psykotiska barn kan uppfattas sakna behov av gemenskap med andra barn. Sannolikt har de emellertid det, något som många upplever sig ha erfarenhet av.

I detta sammanhang måste beaktas att det finns risk för att barndomspsykotiska elever vid individualintegrering i en skolklass blir isolerade. Detta bör enligt vår mening kunna lösas genom den personliga assistent som står till elevens förfogande.

En uppfattning, som varit förhärskande, är att psykotiska barn har glädje av andra psykotiska barn och att det skulle vara av värde att de identifierar sig med andra barn som har liknande problem. Mot detta talar den stora spridningen av handikappets yttringar och att varje barn kräver en inrutad tillvaro där störningar i rutinerna oroar. Ett psykotiskt barns agerande kan knappast sammanfalla med vad ett annat psykotiskt barn behöver. Det är i stället så att oro och

ångest hos ett barn lätt sprider sig till andra barn.

Den erfarenhet som vuxit fram bl. a. inom läkepedagogiken samt inom försöksverksamheten i Västerbotten verifierar att andra än barndomspsykotiska kamrater måste utforma de psykotiska bar— nens miljö. Därför bör grupper av barndomspsykotiska ifrågasättas. Där dessa av något skäl måste tillgripas är det nödvändigt att andra personer är i sådan majoritet att trygg, inrutad tillvaro kan upprätthållas.

7. Insatserna har olika betydelse under olika faser av livet

Insatserna för barndomspsykotiska varierar beroende på att olika faser av livet skapar olika behov. Insatserna består av sjukvård (främst barnpsykiatri), undervisning och social service. De olika faserna är åren före skolan, skolåldern och det vuxna livet.

Före sju år är hemmet av avgörande betydelse för barnet, det tillbringar också sin mesta tid där. Det är då ofta en mycket krävande uppgift som föräldrarna här. De psykosociala insatserna blir därför av stor betydelse, främst de som ger avlösning i vård och tillsyn.

En framträdande uppgift under denna period har sjukvården, främst den barnpsykiatriska verksamheten som har huvudansvar för att barnets problem analyseras och att en diagnos ställes. Detta kan vara en lång process som ställer betydande krav på föräldrar- nas medverkan. När diagnosen är klar kan det ibland vara lämpligt att barnet får individualterapi. Familjen kan också ha behov av familjeterapi i det barnpsykiatriska teamets regi. Om föräldrarna behöver dela sitt ansvar med andra bör någon form av avlösning, kanske genom en stödfamilj, ställas till förfogande. Även familje— hem av mer traditionellt slag kan vara ett alternativ. Ett viktigt stöd till familjen utgör samhällets barnomsorger, där barnet får gå i förskola under dagtid.

Sedan diagnosen ställts och barnets problem och utvecklings— möjligheter klarlagts sker en tyngdpunktsförskjutning av insatser- na mot skolan. Ju bättre undervisningen fungerar för barnet desto mindre blir behovet av speciell social service.

Även under skolåldern är stöd och insatser till föräldrarna viktiga. Om barnet och familjen deltar i psykoterapi inom en barnpsykia— trisk klinik bör detta i princip kunna fortsätta även under skolåren. Men det bör också vara möjligt för skolans elevvårdsteam att göra terapeutiska insatser.

Även under skolåren måste det vara en strävan att barnet får bo hemma. Det är emellertid också klart att en barndomspsykotisk ung människa ställer stora krav på hemmet och föräldrarna. Ökade möjligheter till avlösning i vård och tillsyn erfordras. I några fall kan

boendet i föräldrahemmet behöva kompletteras med annan bostad — stödfamilj, familjehem eller grupphem. I vårt slutbetänkande avhandlas boendet för olika handikappgrupper mera ingående. Det som där anges gäller även för barndomspsykotiska.

Den tredje fasen börjar under de övre tonåren då den unge i gymnasieskola förbereder sig för vuxenlivet. Han/hon behöver då få särskilt stöd i att få en förankring hos kamrater och i arbete. Insatserna under fritiden måste öka liksom kurativa insatser av olika slag.

Om verksamheten är av god kvalitet kan en stor grupp barn— domspsykotiska vuxna klara ett relativt självständigt liv med egen bostad eller bostad i gruphem. Vissa kommer emellertid alltid att ha behov av mer omfattande stöd för sitt boende och arbete. Tillgång till vuxenutbildning måste finnas för samtliga barndomspsykotiska vuxna.

Den barn— och ungdomspsykiatriska verksamheten har en viktig funktion att fylla för barndomspsykotiska barn och ungdomar säväl då det gäller tidig diagnostik som ifråga om fortlöpande hälsovård och behandlingsmässiga insatser.

I de fall då familjerna söker barn— och ungdomspsykiatrin direkt är det självklart att denna instans dels svarar för egna insatser för barnet och familjen, dels tar initiativ till kontakt och samarbete med övriga serviceinstanser i samhället. Men lika angeläget är att barnomsorg och skola tar kontakt med barn— och ungdomspsykia— trin om man i sin verksameht har barndomspsykotiska barn och ungdomar. Insatserna kan på så sätt samordnas och utformas så allsidigt som möjligt.

Möjligheten att tidigt upptäcka barndompsykotiska är dock störst inom hälso— och sjukvården. Inom barnhälsovården under— söks de flesta barn som är i förskolåldern. Där har man möjlighet att upptäcka avvikelser ifråga om funktion och utveckling hos ett barn genom att vara lyhörd för och "fånga upp" föräldraoro kring barnet. BOEL—provet används också för upptäckt av barndomspsykos. En del barn med en tidig psykisk störning kommer i samband med utredningar eller i samband med akuta sjukdomar till den specia- liserade barnsjukvården eller till andra avdelningar eller mottag- ningar, i första hand infektionsavdelningar och hörselmottagningar. Om de personer, som är verksamma där, har tillräckliga kunskaper om barns utveckling i allmänhet och om psykotiska barn kan de vara till hjälp för att upptäcka psykotiska barn. Brister härvidlag är

emellertid vanliga. Därför bör kunskaper kring psykotiska barn i första hand utvecklas inom de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna och dessa i sin tur medverka till att kunskaperna sprids till barnsjukvård och barnhälsovård. Detta kan ske genom särskild fortbildning och genom konsultmedverkan. Genom ett sådant samarbete blir det också enklare förfamiljen med en överslussning av barnet till barn— och ungdomspsykiatriska kliniken från annat område inom sjukvården.

Men även under barnets fortsatta uppväxt behöver hälso— och sjukvården samverka med de olika specialister, som kan behöva delta och bevara kontinuiteten så långt som möjligt. För att en god samordning skall kunna ske behövs den tidigare nämnda konsult— verksamheten mellan barn— och ungdomspsykiatrin och annan hälso— och sjukvård för barn. Man kan då avväga behovet och provtagningar, undersökningar, vaccinationer och andra tekniska ingrepp i förhållande till vad som är lämpligt med hänsyn till barnets speciella känslighet. Ett psykotiskt barn med stark ångestbenägen— het kan lätt försämras om det utsätts även för enkla medicinska in- grepp. För föräldrarna är det även viktigt att uppleva att de olika specialisterna har en gemensam syn på vad som är väsentligt för barnet.

Barn— och ungdomspsykiatrins uppgifter när det gäller behand— lingsinsatser gäller eventuell medicinsk behandling och psykolo— giskt stöd och hjälp åt familjen. Därutöver kan mer eller mindre omfattande psykoterapeutiska insatser behöva göras för barnet och familjen. En annan insats för barn— och ungdomspsykiatrin kan vara att erbjuda en dagvårdsmiljö för det psykotiska förskolebarnet. Ett psykotiskt barn behöver vanligen följas upp till vuxen ålder med olika insatser. Även i fall då huvudinsatserna sker på annat håll — skola, barnomsorg, fritidshem — är det viktigt att kontakten med barn- och ungdomspsykiatriska kliniken bibehålls. Uppföljande diagnostiska insatser bör göras så allsidiga som möjligt. Förutsätt— ningarna att hjälpa till i akuta krislägen är större om den barn— och ungdomspsykiatriska kliniken har barnet aktuellt. Det är t. ex. lättare för barnet att klara en intagning på sjukhus om det finns en anknytning till den barn— och ungdomspsykiatriska kliniken.

I annat sammanhang inom vår utredning förordar vi att habilite— ring av handikappade barn skall anordnas i samordnade former. Det är vår uppfattning att psykotiska barn skall ingå i organisatio- nen för samordnad habilitering. En sådan undanröjer på intet sätt behovet av insatser från barnomsorger, skola, fritidsverksamhet eller barn— och ungdomspsykiatrin. Men organisationen för sam— ordnad habilitering skall ha ett övergripande ansvar för att barn— domspsykotiska inte kommer vid sidan om olika instansers ansvarsområden. Det kan också ge en möjlighet till en allsidighet i

insatserna för handikappade barn. Tillgången på och kännedomen om materiella och personella insatser bör också kunna gynnas genom en samordnad habilitering. På samma sätt ges förutsätt— ningar för kontinuitet i insatserna. F.n. är habiliteringsinsatserna i hög grad spridda och uppbyggda kring olika handikappgrupper. Detta har lett till splittrade och bristfälliga insatser. En väsentlig uppgift för den nya habiliteringsorganisationen blir att i mindre utsträckning göra insatserna avhängiga viss handikappkategori och i större utsträckning låta dem föranledas av resp. barns behov.

Föräldrar och familj har som vi tidigare angett grundläggande betydelse för varje barn. Handikappade och psykotiska barn är inga undantag. Det förhållandet att handikappade barn många gånger fått lämna hemmet för skolgång och vård beror på otillräckliga eller centraliserade service— och undervisningsresurser och inte på något för handikappade speciellt behov att lämna hemmet. Huvud— regeln måste alltså vara att handikappade barn skall ges möjlighet att bo hemma hos föräldrarna trots att de behöver särskilda undervisnings— och behandlingsresurser.

Nödvändigheten av att bo hos föräldrarna är självfallet störst för små barn. Men även barn i skolåldern har ett klart behov av det. Först i övre tonåren blir det aktuellt att så småningom inrikta sig mot att få en annan bostad.

Man får emellertid inte bortse från de svårigheter som kan uppstå när en barndomspsykotisk ung människa bor hemma. Därför måste service till familjerna och andra boendealternativ ställas till förfogande för längre eller kortare period.

Familjehem

Familjehem, dvs. bostad i annan familj kan endera fungera för längre tidsperioder eller under skolveckorna. I sistnämnda fall är barnet hemma hos sina föräldrar under veckoslut och skollov. Vi kommer i det fortsatta att använda termen stödföräldrar för föräldrar i familjehem.

Stödföräldrar kan avlösa, komplettera och bistå föräldrar i deras vård av handikappade barn utan att de blir ett uppbrott från föräldrahemmet för barnet. På så sätt kan man orka med att vara förälder även om man har ett svårt psykotiskt barn.

Barnets föräldrar har en självklar och angelägen uppgift att informera stödföräldrarna om barnets uppväxt, behov och vanor.

En sådan uppgift att delta i barnets liv finns kvar så länge barnet är hemifrån. Den syftar till att ge barnet en god omvårdnad men också till att vidmakthålla kontakt med och intresse för barnet. Stödför— äldrarna understödjes också i sina insatser genom föräldrarnas medverkan.

En god kontakt mellan barnets föräldrar och stödföräldrarna är inte alltid regel. Att andra vårdar ens barn kan kännas psykiskt pressande. Man upplever lätt att man inte klarar av det man borde, även om man är medveten om barnets problem. I en sådan situation är det lätt att ta avstånd både från stödföräldrarna och deras insatser eller bortse från den betydelse man själv har för barnets bästa.

När föräldrar och stödföräldrar är oense är det uppenbart att barnets bästa måste stå i förgrunden. Så långt möjligt måste dock ansträngningar göras för att få föräldrarna positiva till insatser för barnet. Psykotiska barn är precis som andra barn beroende av sina föräldrar, även om handikappets yttringar skulle visa motsatsen.

Fami/jes töd

Vi presenterar i slutbetänkandet hur familjestöd måste utvecklas så att föräldrarna ges möjligheter att själva vårda sina barn. Målet skall vara att stödet blir så omfattande att föräldrar till ett handikappat barn får en normal föräldrauppgift. Detta familjestöd skall också stå till förfogande för stödföräldrar.

Vi anser både praktiskt och psykologiskt stöd. I detta ingår olika former av avlösningshjälp i hemmet, korttidsvård, utbildning och information om handikappet och samhällets stöd. Här måste understrykas, att insatser till föräldrar med psykotiska barn i regel måste vara mera omfattande och kontinuerliga om de skall ha effekt.

Grupphem

Grupphem kan erfordras för barn— och ungdomar som bor geogra— fiskt avlägset.

För äldre elever kan bostad i grupphem vara ett led i den unges utveckling till vuxen. Den unge har sina föräldrar eller stödföräldrar men skall snart bo på egen hand och kan därvid behöva få erfarenhet av att bo hemifrån. Bostad i grupphem kan då också kombineras med träning för vuxentillvaron i form av ADL eller skötsel av eget hem.

Om grupphemmen skall kunna ge barnen trygghet och möjlighet till utveckling måste barnantalet i varje hem begränsas. Ju fler barn

desto större personalstyrka. Det sammanlagda antalet barn och personal får inte bli så stort att hemkaraktären försvinner. Känne— tecknande för barndomspsykotiska är att de har svårigheter med relationer till andra människor. Vid ett barnantal över fyra inom ett grupphem har man enligt erfarenhet överskridit antalet relationer som ett barndomspsykotiskt barn kan klara av.

Hittills vunna erfarenheter vid barn- och elevhem talar för att barngruppen bör vara sammansatt som syskongrupp, dvs. både flickor och pojkar och i skilda åldrar. Barn behöver erfarenheter och kontakt med andra barn i olika åldrar.

Det är också önskvärt att grupphemmen kan stå öppna för barn och ungdomar med olika handikapp. Detta önskemål är särskilt uttalat när det gäller barndomspsykotiska barn, som oftast har större utbyte av umgänge med barn utan kontakt— och relations— störningar än med andra barndomspsykotiska kamrater. Frågan om gruppsammansättning är emellertid komplicerad. Såväl barnen själva som personalen föredrar oftast en heterogen grupp. Det ideala skulle givetvis vara om elever utan handikapp kunde bo tillsammans med handikappade kamrater, men detta är orealis— tiskt. Vi vill därför betona att barndomspsykotiska, om de skall bo i grupphem, bör få bo tillsammans med andra barn och ungdomar som inte har samma grad av oro och ångest. Vi avråder alltså från inrättandet av speciella grupphem enbart för barndomspsyko— tiska.

Personalen bör ha vanlig vårdutbildning. Men personalen måste också ha kunskap om aktuella handikapp i barngruppen. Det är särskilt angeläget att den personal som arbetar med barndoms— psykotiska känner till den tidiga psykosens yttringar och år förtrogen med den för barndomspsykotiska speciella terapin. Man måste också stå i nära kontakt med övrig personal, lärare, barnpsykiater, psykolog m.fl. för utbyte av information och erfa— renheter. Vi föreslår därför, att fortbildning om barndomspsykotis- ka kommer till stånd genom huvudmännens försorg. Med hänsyn till att underlaget för sådan fortbildning kvantitativt är litet kan denna fortbildning åtminstone i ett inledningsskede behöva anord- nas regionalt. Därjämte föreslås informationsrutiner mellan hem, skola och grupphem.

Det är en angelägen arbetsuppgift för personalen är att ha regelbunden kontakt med barnens hem. Det kan ske via telefon, men även vid konferenser om barnet, som föräldrarna bör ha en självklar rätt att deltaga i. Det är också betydelsefullt att föräldrarna besöker grupphemmet för att få kontakt med den personal som barnet dagligen är tillsammans med.

Med fänsyn till värdet av obrutna kontakter mellan barn och föräldrar måste eleverna ges möjlighet att regelbundet fara hem

över veckoslut och lov. I vissa fall kan dock grupphemmen behöva vara öppna även under veckoslut. De elever som stannar över lör— och söndagar skall då ha möjlighet att disponera sina vanliga rum. De skall inte behöva flytta till annat grupphem utan fullt ut garanteras den trygghet som det egna rummet kan innebära. Detta motiverar att grupphemmen ges kapacitet att vid behov även vara öppna under veckoslut.

Barndomspsykotiska ungdomar och vuxna med behov av stöd och hjälp från personal kan få detta i grupphem. Vad som ovan anförts om grupphem för barn betr. storlek, gruppsammansättning och personal gäller även för hem för vuxna.

En skillnad är dock att grupphem för barn skall vara ett komplement till bostad hos föräldrarna, medan hem för vuxna måste respekteras som individens egna hem. Korttidsboende kan därför svårligen förläggas dit med mindre än att där finns rum reserverade för gäster.

Läkepedagogiska institut

Många barndomspsykotiska bor inom läkepedagogiska institut. Mycket av det som angivits för grupphem gäller även här. Men boende inom instituten ingår som väsentlig del i den läkepedago— giska behandlingen. Boende, undervisning och andra aktiviteter bildar tillsammans en livsform, som verkar påtagligt gynnsam på barndomspsykotiska. Vi anser oss därför ha goda skäl att tillstyrka att de läkepedagogiska instituten får möjlighet att verka och utvecklas. Den utveckling som sker i riktning mot större samhälls- integrering av undervisning, fritidsarrangemang och arbete utom instituten uppfattar vi också som positiv. Vi förordar att landstingen som hittills skall vara kostnadsansvariga för psykotiska barn och barndomspsykotiska ungdomar och vuxna vid läkepedagogiska institut.

Allmänt kan sägas att psykoser hos barn har konsekvenser för hela livet. Men det betyder inte att alla barndomspsykotiska vuxna är handikappade och behöver stöd och hjälp i samma utsträckning. Här blir en rad faktorer avgörande för funktionsförmågan som vuxen — grad och art av psykos, tidpunkt för psykosens debut, komplicerande handikapp, omvårdnad, behandlingsinsatser m. m.

Van/igt arbete

Det finns barndomspsykotiska vuxna som kan försörja sig utan särskilt stöd från samhället. Även om de antalsmässigt är få, är det anledning att uppmärksamma dem för konstaterandet att tidig psykos ej nödvändigtvis behöver leda till livslångt handikapp.

Arbete med stöd

Många barndomspsykotiska vuxna behöver stöd för att få eller behålla ett arbete. Vi redovisar i slutbetänkandet förutsättningarna för arbete med lönebidrag och anställning vid Samhällsföretag. Vad som där framförs gäller också för barndomspsykotiska. Det innebär både att anpassning av verkstäder och utökning av antalet anställningar inom Samhällsföretagsgruppen är särskilt angelägna åtgärder just för barndomspsykotiska.

Anpassning av arbetsplatser innebär i första hand att göra personalen rustad för denna arbetsuppgift. Personalen bör därför i utbildningen i handikappfrågor ges kännedom om barndomspsy— koser. Särskilda utbildningsinsatser bör också finnas för den personal som dagligen har barndomspsykotiska personer i sina arbetsgrupper. Vi vill föreslå att Samhällsföretag i samarbete med socialstyrelsen vidtar de åtgärder som erfordras för att sådan utbildning kommer till stånd.

F. n. arbetarfå barndomspsykotiska inom Samhällsföretag. Det- ta har sannolikt sin bakgrund i att psykiskt handikappade männi- skor uppfattats ha svårigheter att ingå i befintliga arbetsgrupper vid verkstäderna för skyddat arbete. Den utveckling med nya verksam— hetsgrenar, som nu eftersträvas inom Samhällsföretagsgruppen, bör öka möjligheterna till anställning av barndomspsykotiska vuxna.

Dagcenter

En tredje grupp är de som ej kan få arbetsanställning. De löper f. n. risken att helt ställas vid sidan av all daglig verksamhet, såvida de inte erbjuds plats vid dagcenter för utvecklingsstörda.

Dagcentrens mål ochh verksamhet redovisas i slutbetänkandet. Här skall särskilt understrykas att den modell som därförordas för dagcentren, bör ge goda förutsättningar att tillgodose behov av daglig aktivitet hos barndomspsykotiska vuxna. Vi tror därför att majoriteten av denna handikappgrupp kommer att ingå i dagcen— terverksamhet. Med hänsyn till att 75 till 90 % av de barndoms- psykotiska vuxna redan får stöd och vård inom omsorgerna för utvecklingsstörda innebär detta inte något nytt tillskott som måste beaktas genom utbyggnad av olika omsorgsformer. Vi utgår således ifrån att de flesta barndomspsykotiska vuxna, som nu vårdas på vårdhem och på specialsjukhus, bör finnas med bland dem som kommer att flytta ut till grupphem och få verksamhet vid dagcenter.

Däremot ställer barndomspsykotiska speciella krav på verksam— heten inom dagcentren och på organisationen av dem. Som vi redan antytt bör emellertid dessa krav kunna tillgodoses i den mån våra förslag om dagcentrens utformning genomförs. Stor vikt skall då läggas vid en individuell planering.

Samma utbildning som föreslagits för personal inom Samhälls— företagsgruppen förordar vi också för dagcentrens personal. Ansvaret för att utbildningsinsatser kommer till stånd bör läggas på huvudmännen för dagcentren och på socialstyrelsen. Samordning med utbildning inom Samhällsföretag bör kunna åstadkommas åtminstone i ett inledningsskede.

Läkepedagogiska insatser

Under vår utredning har vi kunnat konstatera hur läkepedagogerna på olika vägar utvecklar sin verksamhet för psykotiska barn till att också omfatta verksamhet för ungdomar och vuxna. En verkstad har t. ex. utvecklat speciell metodik för aktivering av människor med psykoser och ett av instituten för vuxna håller på att utvecklas mot bykollektiv.

Verksamhet på läkepedagogisk grund tillgodoser välde speciella behov som barndomspsykotiska vuxna har. Det skulle därför vara naturligt att i större omfattning bygga på läkepedagogiska insatser. Att vi inte kan förorda detta beror på att denna verksamhet måste byggas ut stegvis i takt med vad man inom läkepedagogiska kretsar orkar med och har utbildad personal för. Det är då också naturligt att den läkepedagogiska verksamheten för vuxna i första

hand ställs till förfogande för ungdomar och vuxna som tidigare fått läkepedagogisk undervisning.

Påtagligt värde har de läkepedagogiska insatserna som mönster och föregångare för hur handikappade kan ges arbete och syssel— sättning. Vi föreslår därför att dessa insatser understöds till en alltmer omfattande verksamhet. Bl.a. bör landstingen som hittills svara för kostnaderna för de personer som bereds möjligheter att delta i läkepedagogisk vuxenverksamhet. Undantagna är de som har anställning vid verkstad i läkepedagogisk regi inom Samhälls— företagsgruppen, för vilka statliga medel får täcka eventuella kostnader för individens arbete och anställning.

För de barn, ungdomar och vuxna som ej vistas inom läkepedago— giskt institut eller liknande är fritiden många gånger problematisk. Det återverkar också på föräldrar, syskon och andra som finns i den närmaste omgivningen.

I vårt slutbetänkande understryker vi värdet av att fritidsverk— samhet ställs tillförfogande för handikappade barn och ungdomar. Särskild verksamhet erfordras också i den omfattning som sam— hällets befintliga fritidsutbud - läger, kurser, koloniverksmhet etc. — inte täcker handikappades behov.

Fritiden måste för alla människor stå i relation till arbete, sysselsättning eller skolgång. Den utökning av arbete och syssel— sättning, som vi föreslår, måste återverka gynnsamt på möjligheten till meningsfull fritid för barndomspsykotiska vuxna. På samma sätt blir den alltmer omfattande undervisningen av barn och ungdomar betydelsefull för de ungas fritid. Införandet av SIA—skolan och dess förlängda skoldag ligger i linje härmed. På sikt är vi inte heller främmande för att skolan måste ta ansvar för sina elever under längre tid av året. Detta kan bli så rskilt värdefullt just för barndoms— psykotiska unga som under lov och utan strukturerad verksamhet lätt faller tillbaka i ångest och avskärmning.

5.4. Undervisning

Sko/ans mål och funktion

Skolans uppgift är att bidra till elevernas allsidiga utveckling samt öka deras förmåga att delta i samhället. Detta övergripande mål är gemensamt för undervisning av alla elever oberoende av handi— kapp. Det gäller alltså också barndomspsykotiska elever. Läropla— nerna för grundskola, gymnasieskola och särskola skall därför tillämpas.

Undervisningen måste anpassas kvantitativt, kvalitativt och metodiskt till barndomspsykotiska elevers behov och förutsätt-

ningar. Skolans uppgift kompliceras av att dessa elever är mycket olika sinsemellan. Vissa elever är starkt avskärmade medan andra har nått en relativt god kontakt— och kommunikationsförmåga. Dessutom varierar de barndomspsykotiska elevernas intellektuella nivå allt ifrån hög begåvning till klar utvecklingsstörning.

Många barndomspsykotiska elever har behov av en individuali— serad undervisning. Ju äldre eleverna blir, desto mer kan man vänta att de skall kunna arbeta självständigt och ingå i grupp med andra jämnåriga.

Diagnosen tidig psykos säger alltså mycket litet om den enskilde elevens förmåga att tillgodogöra sig undervisning. För att ta ställning till skolform, klass etc. krävs en insikt i varje elevs funktionsförmåga, utvecklingsproblem och utvecklingsmöjlighe— ter. Hela miljön måste beaktas vid planeringen av undervis— ningen.

De barndomspsykotiska eleverna undervisas nu inom olika skolformer: grundskola, gymnasieskola, specialskola och särskola. En del elever finns inom de läkepedagogiska instituten och andra vid sjukvårdsinrättningar, däribland Kronåsens sjukhus. En del elever får särskild undervisning. Några går t. o. m. helt miste om undervisning.

Några skolor i landet har specialklasser för barndomspsykotiska elever, men i övrigt är eleverna spridda på olika skolformer och klasser. Det innebär en splittring av resurserna. Bristfällig erfaren— het om barndomspsykotiska elever gör att inte ens elevvården fungerar tillfredsställande för dem.

Vissa elever kan vara speciellt svåra att undervisa i grupp. Det gäller dels elever under inskolningsskedet, dels elever som är i en akut fas i psykosen. Dessa elever kan under en tid ha behov av enskild undervisning eller undervisning i särskilt skyddad miljö.

E/evunder/ag

Elevunderlagat består av elever som på grund av en tidig psykos måste ha särskilt stöd i undervisningen eller ha en särskild undervsningssituation. Antalet sådana elever i vårt land beräknas uppgå till 50 per årskull.

Av dessa 50 uppskattas att mer än hälften kan undervisas i reguljära skolformer om de får tillräckligt stöd av experter. Bero- ende på elevernas utveckling och eventuellt komplicerande handi— kapp kan följande skolformer förekomma:

Inom barnomsorger

— hel- eller deltidsförskola — särskild förskolegrupp

I grundskola och gymnasieskola

— vanlig klass — särskild undervisning

I särskola

- klass inom förskola, skola för grundundervisning, träningsskola, yrkesträning och yrkesutbildning — specialklass

| specialskola för döva, synskadade eller talskadade

— klass.

Undervisningens organisation

För att en barndomspsykotisk elev skall kunna ingå i ovanstående skolformer krävs olika åtgärder. Vi tänker här på stöd och utbildning till lärare och annan personal men också på organisatoriska åtgärder. Bl. a. vill vi förorda att klasser eller grupper där barndoms— psykotisk elev ingår kan få sänkt elevantal. I vanlig klass i grund— eller gymnasieskola kan en psykotisk elev motsvara upp till tio andra elever. I en särskolklass, som redan är dimensionerad med hänsyn till att eleverna är utvecklingsstörda, kan ett psykotiskt barn motsvara upp till tre vanliga särskolelever.

Vi har tidigare angett att mer än hälften av de barndomspsyko- tiska eleverna bör kunna ingå i vanliga klasser. Detta är en bedömning som utgår från nuvarande förhållanden med ofullstän— digt stöd till eleverna och allt för stora klassavdelningar för att barndomspsykotiska elever skall kunna ingå. När ovan föreslagen minskning av elevantalen i klasserna genomförts och när stödet till eleverna iform av personell assistans fungerar, har man anledning att tro att fler barndomspsykotiska elever skall'kunna ingå i vanliga klasser eller i klasser för utvecklingsstörda.

Resterande elever kan svårligen ingå i reguljära skolformer. För närvarande är de kanske 20—25 elever per årskull, men bör kunna bli färre i takt med att ovan föreslagna åtgärder förverkligas. Undervisningen av dessa elever sker endera inom specialklasser i grundskolor och särskolor eller inom Iäkepedagggiska institut. Vissa elever kräver speciell vård och behandling kompletterad med särskild undervisning.

De läkepedagogiska insatserna för undervisningen av barn— domspsykotiska sker främst vid de läkepedagogiska instituten. Någon omedelbar och omfattande utveckling av denna verksam— het kan inte förväntas då läkepedagogerna enligt egen utsago endast förfogar över personell kapacitet för en stegvis utveck— ling.

Beträffande den särskilda undervisningen, som kan bli aktuell för vissa svårt psykotiska elever, föreslår vi i slutbetänkandet att det skall bli möjligt att utöka denna tidsmässigt i de fall eleverna har behov därav.

Undervisningen i specialklass måste endast avse svårt barn- domspsykotiska elever, som trots att omfattande åtgärder vidtagi— ts för att de skall kunna ingå i klasser inom grund—, sär— eller gymnasieskolor inte lyckats med detta. Undervisningen av barn— domspsykotiska elever i specialklasser har både fördelar och klara nackdelar.

Till fördelarna hör att man inom en specialklass för barndoms— psykotiska har lättare att bygga upp undervisningen efter elevernas behov. Det är således möjligt att anpassa klassrummet efter eleverna. Förutsättningarna bör också vara större att få lärare som har specialiserat sig på undervisningen av barndomspsykotiska elever. Lärarna får mera renodlade arbetsuppgifter samtidigt som de kontakter läraren måste ha med elevernas hem, elewårdsteam och barnpsykiater blir mera hanterbara. Till fördelarna hör också att stödet till lärarna är lättare att organisera. Vi tänker här både på det administrativa stödet som skolledning kan ge och på det mera verksamhetsinriktade stödet från barnpsykiater, psykologer och kuratorer och inte minst från lärarkolleger som år i samma undervisningssituation.

Nackdelarna med specialklasser för barndomspsykotiska elever ärfrämst två. För det första är barnen så få att specialklasser endast kan organiseras i landets största storstadsområden. Elevunderla- get för klass kan i någon mån ökas om man öppnar dessa specialklasser också för andra elever som har liknande handikapp. Om detta genomföres bör det vara möjligt att driva åtminstone en å två specialklasser i varje län. Men det innebär ändå påtagliga nackdelar för flertalet barn som ej bor på skolorten med dagliga resor eller t. o. m. bostad borta under skolveckorna.

Den avgörande nackdelen med specialklasser är dock, som vi framhållit tidigare, att barndomspsykotiska elever har mycket litet utbyte av andra barndomspsykotiska elever. I stället verkar de oroande på varandra. Grupp med enbart barndomspsykotiska elever är svår att göra utvecklingsbefrämjande för eleverna. Här har vi under vår utredning erfarit att man endast inom läkepedagogisk verksamhet och inom specialklasser med mycket erfaren och engagerad personal lyckats åstadkomma en för barnen positiv och gynnsam miljö.

Vid en avvägning av skälen för eller mot specialklasser tar vi avstånd från särskild organisation av specialklasser för psykotiska barn. Specialklasser för psykotiska barn och andra elever med liknande problem kommer sannolikt i framtiden enbart att finnas

inom läkepedagogisk verksamhet och inom skolor i Göteborg, Malmö och Stockholm.

5.7. Personalfrågor

Som framgår av tidigare avsnitt fordras vanlig vård— och lärarper— sonal för insatserna för barndomspsykotiska. Endast för verksam- heten i läkepedagogisk regi krävs speciell personal. Denna får sin utbildning inom läkepedagogiken och omfattas följaktligen inte av vad som sägs i det följande.

Grundutbildningen för vård— och lärarpersonal bör i ökad utsträckning ta upp frågorna kring handikappade barn och ungdo— mar och då även barndomspsykos.

För personal som är eller avses bli verksamma bland barndoms— psykotiska bör det finnas möjlighet att komplettera grundutbild— ningen med vidareutbildning. Denna vidareutbildning kan lämpli— gen förläggas till institutioner för specialpedagogik.

l vidareutbildningen av lärare bör som första del ingå speciallä— rarutbildning enligt grenarna 1 eller 3. Denna bör sedan komplet— teras med vidareutbildning om barndomspsykotiska elever och deras undervisning. Denna kan utformas som varvad utbildning med perioder av teori, praktik, handledning i egen klass och seminarier. Speciallärarutbildningen för undervisning av barn— domspsykotiska elever blir härigenom ett och ett halvt eller tvåårig.

Vidareutbildning för vårdpersonal bör startas vid någon institu- tion för specialpedagogik i landet. Utbildningen bör omfatta teoretiska och praktiska avsnitt vari bl. a. bör ingå seminarieöv— ningar. Utbildningen skall speciellt stå öppen för vårdpersonal som har sitt arbete förlagt till barnpsykiatrisk klinik eller grupphem där barndomspsykotiska ingår. Också s.k. personliga assistenter bör äga tillträde till denna vidareutbildning i den mån de har grundut— bildning som vårdpersonal eller därmed jämförbar utbildning.

Utbildningsbehovet för tjänstgörande personal är så stort att utöver grund— och vidareutbildningen måste också fortbildning komma till stånd. Fortbildningen bör avpassas efter omfattningen av erfarenhet och utbildningsnivå hos personalen och bör därför organiseras och genomföras genom huvudmännens försorg. I vissa fall kan fortbildningen även stå öppen för föräldrar till psykotiska barn. Genom att delge sin erfarenhet kan föräldrarna berika fortbildningen.

I yttranden till oss har understrukits att det terapeutiska kunn— andet om barndomspsykotiska är dåligt i vårt land. Tankar har framförts om behovet att starta en nordisk utbildning inom detta område. Vi har kunnat konstatera att man speciellt i Danmark har intresserat sig för psykotiska barn under många år. Man gör där också ambitiösa satsningar med terapeutiska insatser för dessa barn. Mycket talarför att en terapeutisk utbildning på nordisk basis snabbast borde leda till resultat. Vi kan därför tänka oss att en sådan utbildning skulle komma till stånd genom Nordiska Hälso— vårdsskolan i Göteborg.

Som framgår av vad vi tidigare redovisat utgör den allmänna okunnigheten, som t.o.m. finns bland personal som kommer i kontakt med barndomspsykotiska, ett stort hinder för att lämpliga insatser utvecklas. Det är därför nödvändigt att utbildning till läkare, psykolog, socionom, sjuksköterska, sjukgymnast och flera andra yrkesgrupper får inslag om tidig psykos hos barn och dess effekter upp i vuxen ålder.

5.8. Forskning

Kring få handikappgrupper finns så många okända faktorer och frågor som barndomspsykotiska. Individerna själva, anhöriga och personal blir naturligtvis lidande av att så är fallet. Det är därför oundgängligen nödvändigt att ett omfattande forsknings— och utvecklingsarbete kommer till stånd. Bl.a. bör institutionerna för specialpedagogik i anslutning till sin vidareutbildning av personal— grupper för psykotiska elever stimuleras till utvecklingsinsatser speciellt inom det pedagogiska området.

I vårt slutbetänkande finns ett avsnitt om forskning. Där föreslås bl. a. att en grupp för initiering av forskning skall bildas för att få till stånd forskning och utveckling på i första hand tvärvetenskaplig grund. Genomförandet av förslagen om forskning bör leda till utveckling av omsorgerna också för barndomspsykotiska. Sådan forskning bör både ha karaktär av grundforskning när det gäller att klarlägga orsakerna till barndomspsykos och vara inriktad mot be-

handlingsmetoder och deras tillämpning.

5.9. Organisation, huvudman, tillsyn och lagstiftning

Organisation

Samhällets insatser för barndomspsykotiska är splittrade och bristfälliga. Garantier måste därför skapas för att behandling, service och undervisning skall stå till buds. Dessa omsorger måste också ges i former som svarar mot den enskildes olika behov. Barn och föräldrar bör slippa onödiga påfrestningar föranledda av oklarheter om behandlingsformer, deras tillgänglighet och ansvarig myndighet. Organisatoriska hinder för samarbete måste undanrö— jas och tilfälle ges till utbyte av erfarenheter mellan olika instanser.

Utgångspunkt för våra överväganden är därför dels de insatser som görs i dag för barndomspsykotiska, dels våra förslag i slutbetänkandet om samordnad habilitering för handikappade barn.

Av de barndomspsykotiska barnen under 7 år, som beräknas uppgå till ett antal av 300 i landet, går ca 50 i kommunala förskolor och daghem. De flesta bor hemma, några få i annat enskilt hem. Omkring 10 barn bor på behandlingshem och ett fåtal barn i förskolåldern finns på läkepedagogiska institut. Några går i Wal- dorfförskolor, vid barnpsykiatriska dagbehandlingsavdelningar och i Ericastiftelsens förskola. Övriga får stöd genom särskolans förskola, Iekotek och öppna barnpsykiatriska mottagningar. Ett

fåtal står vid sidan av samhällets stöd— och hjälpinsatser.

För de ca 600 barndomspsykotiska barnen och ungdomarna som är mellan 7 och 20 år finns ett splittrat undervisningsutbud. Några har skoluppskov och går kvar i olika förskoleformer. Ett tiotal är individuellt integrerade i grundskolor och Waldorfskolor. Lika många går i specialklass vid grundskolor.

l specialklasser för barndomspsykotiska elever inom särskolan finns ett 100—tal elever. Minst 1 50 går i grundsärskoleklasserelleri träningsklasser. Lika mänga går i skolor vid de läkepedagogiska instituten.

Ett 50-tal går i specialklasser vid vårdhem. Minst lika många gåri träningsklasser vid vårdhem. Särskild undervisning vid vårdhem och i hemmet får ett okänt antal barn.

Skolverksamhet vid psykiatriska sjukhus och specialsjukhus omfattar ett 20—tal barn och ungdomar.

En stor del— ca 90 %— av de barndomspsykotiska vuxna kommer i en eller annan form i åtnjutande av omsorgerna för utvecklings- störda. Uppskattningsvis vårdas 50 % av dem på vårdhem och 15 % på specialsjukhus.

Övriga finns på psykiatriska sjukhus, socialterapeutiska (läkepe— dagogiska) institut, i föräldrahem eller bor i enskild bostad.

Beträffande förslagen om samordnad habilitering för handikap— pade barn vill vi understryka följande.

Habiliteringsorganisationen skall svara för de plusinsatser som handikappade barn behöver utöver de insatser som ges inom skola, socialtjänst och sjukvård. Organisationen skall också samordna de insatser som erbjuds i samhället och skall således utgöra det skyddsnät som garanterar alla handikappade barn och ungdomar den service de behöver. Detta uttrycks bl. a. i att organisationen skall ha det samlade habiliteringsansvaret. Genom allsidigt sam— mansatta distriktslag skall personal inom skola, socialtjänst och sjukvård, som kommer i kontakt med handikappade barn, ges den information och det stöd de behöver.

Som vi tidigare anfört är det viktigt att misstanke om psykos hos barn leder till en barnspsykiatrisk undersökning. Detta kräver kunskaper om de tidiga symtomen på barnspykoser hos en rad personalgrupper som kommer i kontakt med barn. Vi tänker här på personal inom barnhälsovården, vid barnkliniker, daghem, försko- lor, hörselvårdscentraler, Iekotek m.fl. I detta sammanhang har vi föreslagit att barnpsykiatriska klinikerna i samarbete med den samordnade habiliteringen skall förmedla dessa kunskaper till alla dessa personalgrupper.

Så snart misstanken om en psykos verifierats efter en eller flera undersökningar inom den barnpsykiatriska verksamheten skall detta anmälas till organisationen för den samordnade habilite—

ringen. Denna får därigenom ansvar för att barnets och familjens behov under hela barnets uppväxt tillgodoses.

De barnpsykiatriska klinikerna skall som vi tidigare redogjort för svara för utredning, behandlingsplanering och eventuell egen behandling av barnen. Klinikerna är på samma sätt som barnom— sorger och skola själva ansvariga för de egna insatserna för barnen. Anmälan till samordnad habilitering av ett psykotiskt barn innebär inte att de barnpsykiatriska insatserna inskränkes, tvärtom vidgas de till att också omfatta information och rådgivning till habilite— ringslagen och andra verksamhetsgrenar. Å andra sidan innebär anmälan till samordnad habilitering att de psykotiska barnen kommer i åtnjutande av habiliteringens resurser för t. ex. familje— stöd samt avlösning i vård och tillsyn.

En sådan organisation kräver fortlöpande överläggningar mellan den samordnade habiliteringen och de olika verksamhetsgrenarna om fördelningen av insatserna. Ju yngre ett barn är, desto större behov har barnet och dess familj av barnpsykiatrin, ju äldre det blir desto mer angelägna blir andra insatser, framför allt pedagogis— ka.

Förutom information och stöd till olika personalgrupper som svarar för insatser skall habiliteringslagen även delta i elevvårds— konferenser och föråldrasammankomster. Lagen skall också svara för kompletterande utredning och behandling i den utsträckning detta erfordras. Många gånger kan det vara önskvärt att de barnspykiatriska insatserna har kontinuitet uppåt i åldrarna. Det är då viktigt att habiliteringslagen är väl informerade om detta så att deras insatser och andra verksamhetsformer kan anpassas med hänsyn till detta.

I slutbetänkandet har vi föreslagit att integrationsutredningen i sin bedömning av konsulentstödet för specialundervisningen även beaktar särskolans behov. Det är då naturligt att särskild vikt läggs vid konsulentstöd för barndomspsykotiska elevers undervis— ning. Också denna verksamhet bör habiliteringslagen vara medve— ten om i sin samordning av habiliteringsinsatserna.

Sammanfattningsvis kan anges att där det krävs särskild obser- vation av barnet för diagnostik och behandlingsuppläggning bör sådan iförsta hand ske vid den barnpsykiatriska kliniken. Behöver barnets familj stöd eller avlösning kan detta ske genom verksam— hetsformer som ligger inom habiliteringsnämndernas åligganden. Samma gäller om barnet behöver bo på grupphem eller i annat enskilt hem. Genomgående måste dock vara att all verksamhet sker endera genom den samordnade habiliteringens försorg eller med dess vetskap.

Ansvarigt politiskt organ för särskilda omsorger åt barndoms— psykotiska vuxna föreslås bli landstingens habiliteringsnämnd.

Avsikten med den föreslagna ansvarsfördelningen är att ett samhällsorgan skall vara ansvarigt för särskilda omsorger för barndomspsykotiska. Behovet härav är stort, något som ständigt visar sig i dagens situation där ingen uppfattar sig ha huvudansva— ret. Svårigheter finns emellertid att få denna organisation funk— tionsduglig, då t. ex. den tidiga diagnostiken i regel sker inom den psykiska barna- och ungdomsvården och inte inom habiliterings- nämnden. Vi är medvetna om att vårt förslag kräver samarbete och medverkan från berörda parter. Men förslaget har fördelen att barnet och familjen, samtidigt som de får tillgång till specialister inom barnpsykiatrin, också kan få delaktighet i det bredare resursutbud som organisationen för samordnad habilitering för— medlar eller själv ställer till förfogande.

Huvudmannaskap

Den föreslagna organisationen av samhällets insatser för barn— domspsykotiska föranleder inga ändringar av huvudmannaskap för någon verksamhet. För den enskilde personen innebär organisatio- nen emellertid ett klargörande av ansvarig instans. Primärkommu- nen är alltså även fortsättningsvis huvudman för barnomsorger, andra insatser enligt lagen om socialtjänst och undervisning. Däremot svarar landstingen för sjukvård och särskilda omsorger.

Til/s yn

Någon ändring av fördelningen av den centrala tillsynen föreslås ej. Sålunda skall socialstyrelsen även fortsättningsvis ha tillsyn över barnen—sorger, barnpsykiatrisk verksamhet och särskilda omsor- ger, medan skolöverstyrelsen har tillsynen över grundskola, särsko— la och gymnasium. l slutbetänkandet föreslås dock som en konsekvens av att särskolans förskola går in i kommunala barnom— sorger att huvudtillsynen går över till socialstyrelsen.

Lagstiftning

l slutbetänkandet framlägges förslag om ny lag (LHO) vilken reglerar landstingens insatser och ansvar för särskilda omsorger. Denna skall även omfatta psykotiska barn och barndomspsykotis- ka ungdomar och vuxna. Lagförslaget är utformat så att det kompletterar samhällets grundläggande lagstiftning — skollag, socialtjänstlag och hälso- och sjukvårdslag. Sistnämnda lagar är alltså fullt ut tillämpliga på barndomspsykotiska.

Bilaga V Psykisk utveckling och miljökvalitet (Gunnar Kylén)

Av Gunnar K y/én

620 Bilaga V SOU 1981:26 Innehållsförteckning 1 Inledning ....................................... 621 2 Vad är begåvning? ............................... 623 2.1 Att ordna och omordna sinnesupplevelser ......... 623 2.2 Att utföra tankeoperationer ...................... 624 2.3 Att förstå och använda ljud och bilder som symboler 624 2.4 Hur samverkar begåvningsprocessema? ........... 625 2.5 Begåvningsprocessernas olika abstraktionsnivåer . . . 625 Abstraktionsnivå i ordnandet (strukture— ringen) ................................ 626 Abstraktionsnivå i tankeoperationer ....... 626 Abstraktionsnivå i symbolfunktioner ....... 627 2.6 Mognad, erfarenhet och begåvningsnivå ........... 627 2.7 Begåvningens roll i personlighetsdynamiken ........ 630 Känslomässiga aspekter ................. 630 Kunskapsmässiga aspekter ............... 631 Den totala personlighetsdynamiken ........ 632

Begåvningens roll i samspelet med miljön . . 634

3 Begåvningshandikapp ............................ 635 3.1 Beskrivning av handikappet ..................... 635 3.2 Begåvningshandikappet i personlighetsdynamiken . . 637 3.3 Begåvningshandikapp och samspel ............... 639 Påverkan från den fysiska miljön .......... 639 Förmåga att begripa miljön ............... 640 Förmåga att kommunicera ............... 640 Förmåga att hantera miljön .............. 640 4 Miljöns betydelse för psykisk utveckling .............. 642

5 Krav på miljöns utformning för begåvningshandikappade 643

6 Resultat av störningar och brister i miljö ............. 646

1 Inledning

När utvecklingsstördas bostadssituation diskuteras, talar man numera ofta om värdet av att bo i liten grupp i hemmiljö. Och i en bostad som är en del av samhället (integrering).

Varför är det egentligen så viktigt? Och varför är det betydelse— fullt att träffa någon eller några i sin närhet så ofta, att man kan förstå varandra och få en djup och varaktig kontakt? Eller att ha möjlighet att använda sin förmåga?

Många utvecklingsstörda har ännu inte fått tillgång till sådana villkor. För att ändra på det kan förklaringar som forskning kan ge vara till hjälp. Genom forskningen kan dessutom våra praktiska erfarenheter utvecklas vidare och få sammanhang.

Vi skall här med stöd av forskningsresultat försöka sätta oss in i vad utvecklingsstörning, ett begåvningshandikapp, kan innebära. Då måste vi först klargöra vad begåvning är och hur den samspelar med olika delar av vår personlighet och vår miljö.

Det är särskilt viktigt att förstå att begåvning och begåvnings- handikapp rör sig om ett samspel eller en samverkan mellan många olika delar i personlighet och miljö.

Vi kan ta som exempel hur detär att känna sig törstig, hälla upp vatten i ett glas och dricka ur det. För många av oss är det ett så enkelt händelseförlopp i vår vardag, att vi knappast funderar över hur det går till.

Egentligen är det ett sinnrikt och komplicerat pussel: Först och främst kräver det, att vi kan känna igen våra olika behov (som vår törst) och att vi fått erfarenhet av hur vi skall tillfredsställa dem.

Det betyder i detta fall att vi vet var vatten finns, hur vi skall få tillgång till det i lämplig mängd och vilka hjälpmedel som behövs. Ibland kan det innebära att vi ber någon annan hämta ett glas vatten. Förloppet kan naturligtvis variera. Vi kanske upptäcker att vattnet har en outhärdlig bismak, att vi inte hittar något glas eller att den vi ber hämta vattnet vägrar göra det. Då måste vi ändra tillvägagångssätt.

Det är en vardagsbild som visar ett samspel mellan behov, förmåga och erfarenhet inom oss, men också ett samspel mellan

oss, en omgivning och vår uppfattning av den. Vi skall närmare beskriva hur detta samspel byggs upp, hur det kan växla och hur betydelsefullt det är i vår utveckling.

2 Vad är begåvning?

Begåvning är ett sammanfattande begrepp för förmågan

— att ordna och omordna sinnesupplevelser (2.1) — att utföra tankeoperationer (2.2) — att förstå och använda ljud och bilder som symboler (2.3).

Man kan också säga att det är fråga om tre begävningsprocesser som samverkar (2.4).

2.1. Att ordna och omordna sinnesupplevelser

Genom sina sinnen får man information från sin kropp och sin omgivning. När dessa intryck ordnas (struktureras) ger de en uppfattning om verkligheten. Detta kan liknas vid ett samtal där fem återkommande frågor får svar som sorterar och gör intrycken överskådliga. Det är något som man så småningom lär sig genom sina erfarenheter.

Var? (Rumsuppfattning) Man lär sig skilja på här och där, på bakom, under, hitom och bredvid. Man hittar vägen till olika ställen och kan tänka ut genvägar. Man lär sig om länder, hav, jorden, månen och solen.

När? (Tidsuppfattning)

Man lär sig skilja på nu, då, sedan, före och efter. Man förstår innebörden av begrepp som "när vi har ätit" och "innan vi åker till sta'n". Man lär sig klockan, datum och år. Man kan planera genom att anknyta händelser till tid.

Vad? (Kvalitetsuppfattning)

Man lär sig förstå att föremål finns och att de existerar även när de inte syns. Man lär sig urskilja olika kvaliteter som rött och gult, runt

och kantigt, lätt och tungt, högt och lågt. Man lär sig skilja på hund och katt, träd och buske osv.

Hur mycket? (Kvantitetsuppfattning)

Man lär sig skilja på mer, mindre och lika mycket, fler, färre och lika många, längre och kortare. Man lär sig ett, två och tre, dubbelt och hälften, inga, alla och några.

Varför? (Orsaksuppfattning)

Man lär sig se mönster av samband mellan händelser. "Om jag äter, så blirjag mätt; om jag är tyst och passiv, så gör ingen mig något illa; om jag tar initiativ, så blirjag uppskattad". Man kan uppleva att om man fryser, tar på sig något mera, så blir man varm.

Sammantaget förstår man verkligheten omkring sig bättre genom att ordna sina intryck. Man kan då handla på ett mera insiktsfullt sätt. Ordningen gör att man får överblick och lättare kan tänka sig förändringar.

2.2. Att utföra tankeoperationer

Den andra typen av begåvningsprocess år tankeoperationer. Den kan beskrivas genom ett exempel:

Om jag ska möblera om i ett rum, kan jag göra det i handling (manuell operation) eller i tankarna (tankeoperation). Tankar som gäller en verklig förändring i ett verkligt rum kallas för konkreta tankeoperationer. ("Undrar om stolen passar i hallen?"). Om man tänker utan att ha konkreta föremål i tankarna, kallas det för abstrakta tankeoperationer ("Vågar jag välja själv — det kan bli besvärligt.")

2.3. Att förstå och använda ljud och bilder som symboler

Symbolisering är den tredje typen av begåvningsprocess. Den innebär att man inser att föremål, händelser och egenskaper kan betecknas med ett tecken, en symbol. Innan man förstår detta, reagerar man på tecken (ett ljud, en bild, en siffra) som på signaler som knyts till någon händelse. När det knäpper till i kylskåpsdörren, kommer snart mat, när man hör ljudet "ut" tar man på sig kappan. Det blir första länken i en kedja som skall leda till att man förstår ordet "ut" också i andra sammanhang och kanske t. o. m. kan läsa det. Först förstår man dock inte betecknandets idé. När man väl

förstår, att man kan beteckna med bilder och ljud kan man fråga vad allt heter. Bildsymbo/erna liknar det man betecknar, men de semantiska (bokstäver, siffror, ord) symbolerna är alldeles godtyck— liga tecken. Semantiska symboler och bildsymboler är viktiga hjälpmedel för tänkande, inlärning och minne men också vid kommunikation, utbyte av tankar med andra.

2.4. Hur samverkar begåvningsprocesserna?

Vi har nu beskrivit tre begåvningsprocesser:

att ordna att handla eller ut— att beteckna (strukturera) föra en tankeoperation (symbolisera)

Rums/lga att ordna Rumsliga att handla Rums/ig att avbilda strukturer intryck operationer eller tänka symboli— eller be- Fråga: Var? i mönster sering teckna Var?

efter Var?

Gatan ligger därborta, på andra sidan av bron.

Jag går till den gatan som ligger närmast bron, till det första huset.

Gatan heter Brogatan. Adressen är Brogatan 2.

När man har ordnat sinnesintrycken kan man alltså utföra hand/ingsoperationer eller tankeoperationer i dessa mönster. Om man t. ex. har en rumsuppfattning i ett visst område kan man gå dit man vill (handlingsoperation) eller bara tänka sig vägen till olika platser (tankeoperation). Det man upplevt och ordnat kan man lära sig avbilda med en bildsymbol eller beteckna med en semantisk symbol.

På samma sätt kan man arbeta med de mönster som är

förknippade med de andra frågorna, när?, vad?, hur mycket?, varför?

2.5. Begåvningsprocessernas olika abstraktionsnivåer

Ordnandet, operationerna och symboliserandet kan ske på olika abstraktionsnivåer. Vad det betyder, skall vi förklara genom exem— pel på varje begåvningsprocess.

Abstraktionsnivå l ordnandet (struktureringen)

Var'och en av kategorierna rum (Var?), tid (När?), kvalitet (Vad?), kvantitet (Hur mycket?) och orsak (Varför?) kan ordnas på minst dessa 4 olika abstraktionsnivåer:

Första abstraktionsnivån: Enklast är att jämföra två upplevelser. Man jämför sinnesintrycket av en mugg och minnesbilden av en mugg och känner igen vad det år och kanske vad den brukar användas till. Man lär sig skilja på vad det innebär när någon t. ex. säger att vi skall äta "nu" eller "sedan".

Jämförandet av två upplevelser kan utvidgas till tre, fyra ellerfler så att en kedja bildas. Flera händelser bildar en tidsföljd, flera platser blir tillsammans vägen till affären. Flera handlingar bildar en kedja: Först ser jag, sedan griper jag skeden, sedan för jag skeden till tallriken, sedan till munnen, sedan suger jag, sedan sväljer jag.

Andra abstraktionsnivån: Många upplevelser leder till förståelse av helhet. Tiden blir en första helhet när man förstår att allt händer i tur och ordning och allt har sammanhang med något annat i tiden, t. ex. "när vi har ätit ska vi gå och handla". Mugg, glas och kopp hör ihop för man dricker ur dem och bildar på så sätt en grupp av konkreta upplevelser. Man upplever antalet "ett", "två", "tre" osv. och förstår på ett konkret sätt "antal".

Vissa enkla orsaksmönster kan upplevas: Om vissa saker trillar på golvet, så går de sönder, om andra saker trillar, så går de inte sönder.

Tredje abtraktionsnivän: Här upplever man de olika kategorierna allmänt och kan gå utanför den egna upplevelsen. Man kan ordna och'skapa sammanhang både av det man själv upplevt och det man. bara låst eller hört talas om: äpple, apelsin och mango är alla frukter, äpple och apelsin har man erfarenhet av men inte mango. Så sträcks tidsuppfattningen ut till dåtid och framtid, rumsuppfatt- ningen till jorden och rymden, orsaksuppfattningen blir lagar och principer osv.

Fjärde abstraktionsnivån. I ett fjärde abstraktionsstadium blir kategorierna helt abstrakta utan konkret innehåll. De handlar t. ex. om matematiska system.

Ju högre abstraktionsnivån är, desto bättre perspektiv och överblick har man. Däremot kan man förlora anknytningen till en verklig situation. Om man i stället fördjupar sig i den, kan man förlora i överblick.

2.5.2. Abstraktionsnivå i tankeoperationer

Tankeoperationerna är beroende av våra erfarenheter och hur de ordnas. Ordningen kan vara mer eller mindre övergripande bero—

ende på den abstraktionsnivå som nåtts. På lägre abstraktionsni— vå (ex. 1 och 2 ovan) är tankeoperationerna välordnade men enkla och hör ihop med vår närmaste omgivning. Det medger inget flexibelt tänkande, men man kan handla vägledd av enkla jämfö— relser.

Abs trakt/onsnivå i symbolfunktionen

Även symboliseringen utvecklas i flera olika abstraktionsnivåer. I det första stadiet förstår man inte alls symbolfunktionen, man är på en förspråklig nivå. Däremot kan ett samspel ändå finnas genom uttryck som leenden, gester osv. Det är också ett viktigt sätt att meddela Sig på.

På ett andra stadium förstår man bildsymbolen och det talade ordet och på ett tredje stadium det skrivna ordets funktion. Det är mera abstrakt än det talade ordet. För att förstå en bild, ett ord, en bokstav måste man först ha fått erfarenhet av vad de betecknar.

2.6. Mognad, erfarenhet och begåvningsnivå

Begåvningsprocessernas abstraktionsnivå utvecklas normalt med åldern. När något viktigt nytt tillkommit (t. ex. insikten om att saker kan betecknas med ord), säger man,att ett nytt begåvningsstadium inletts. Detta sker inte plötsligt och entydigt utan gradvis, ungefär som när vår förvandlas till sommar.

Ordnandet av sinnesupplevelser har sina stadier liksom tanke— operationerna och symbolfunktionen sina. De utvecklas bredvid varandra (parallellt) så att varje stadium inom ordnandet i stort motsvaras av ett visst stadium i tankeoperationer och symbolise- ring.

Om man känner till en persons begåvningsstadium i stort och i enskilda begåvningsfunktioner, förstår man på vilken abstraktions- nivå hans verklighetsuppfattning befinner sig. En normalutvecklad tänker på det första abstraktionsstadiet från födelsen till omkring 2 år. Det andra stadiet varar upp till sex—sju-årsåldern och det tredje till elva—toIv—årsåldern.

Efter femton till tjugoårsåldern utvecklas inte tänkandets abstraktionsnivå längre. Men om känslostörningar eller erfaren— hetsbrister som stört begåvningsutveCklingen upphävs, kan begåv— ningen senare öka. Då kan man säga, att personens riktiga eller verkliga begåvning visar sig.

En överbegåvad utvecklas fortare genom stadierna och kommer som vuxen till en högre abstraktionsnivå, medan en underbegåvad utvecklas långsammare och som vuxen stannar på en lägre nivå.

STRUKTURERING (att ordna)

OPERATION (att handla)

SYMBOLISERING (att beteckna)

RUM TID KVALITET KVANTITET ORSAK (Var?) (När?) (Vad?) (Hur mycket?)varför?

Figur. Begåvningens funktioner. kategorier och abstraktionsnivåer.

Man kan kombinera begåvningsprocesserna, kategorierna och abstraktionsnivåerna till en bild som visar sambandet (ovan). Det

rör sig alltså om

—- tre funktioner (organisering eller strukturering, operationer och symbolisering) — fem kategorier (rum, tid, kvalitet, kvantitet och orsak)

— fyra abstraktionsnivåer

Som framgått är begåvningsnivå en fråga om abstraktionsnivå i tänkandet. Begåvningsnivån beror på den biologiska mognaden i de delar av nervsystemet som används för tänkandet. På samma sätt som muskler m. m. behövs för ett handlande behövs hjärnan för tänkandet, men vad man tänker beror i hög grad på erfarenhe— terna från samspelet med miljön.

Det kan också uttryckas som att abstraktionsnivån är beroende av hjärnans biologiska mognad, medan innehållet beror på erfaren— heten. Om hjärnan mognar långsammare och stannar på en lägre mognadsnivå än den genomsnittliga, ger detta en biologiskt betingad begränsning av abstraktionsnivån i tänkandet. Den kan inte ökas genom träning. Erfarenheter gjorda på den nivån kan dock vara både rika och omfattande. Ett begåvningshandikapp som beror på begränsningar i den biologiska mognaden kan benämnas begåvningshämning.

Erfarenheterna ger alltså innehållet. En person som lever i en pedagogiskt torftig miljö kan förefalla mindre begåvad än han egentligen är, även när det gäller abstraktionsnivån i tänkandet.

Två personer kan ha samma abstraktionsnivå i tänkandet, men olika rikedom i innehållet. Det kan också uttryckas som att de har samma begåvningsnivå men olika mängd värdefulla erfarenheter. Detta kan återges grafiskt så här:

abstraktionsnivå

erfarenhet

"X," representerar i figuren en person med en viss begåvning och med viss begränsad erfarenhet medan "XZ" representerar en person på samma begåvningsnivå men med mer erfarenhet.

abstraktionsnivå

erfarenhet

Två personer kan ha samma erfarenheter men "YZ" (se ovan) är mer begåvad än "Y," och förstår därför verkligheten på ett mer abstrakt och övergripande sått.

Många gånger är det svårt eller omöjligt att avgöra vilken faktisk begåvningsnivå en person har. Man får se till vilken rikedom och kvalitet som finns hos de erfarenheter som kunnat göras t. ex. i boende och skola. Om de är torftiga ökar sannolikheten för att en persons alla resurser inte utnyttjas.

2.7. Begåvningens roll i personlighetsdynamiken

Begåvningen ger alltså en verklighetsuppfattning. Detta sker som vi beskrivit genom att sinneserfarenheter ordnas och inlärs. Det är givet att en saklig verklighetsuppfattning är en tillgång i samspelet med miljön. Verklighetsuppfattningen vägs av personen mot hans känslor och behov. Avvägningen är något som görs i beslutstän— kandet och leder till ett beslutsfattande. Detta kan sätta igång att man handlar på ett visst sätt gentemot verkligheten. Det kan i sin tur ge ny information och ett mer eller mindre känslomässigt utbyte.

Denna balansgång mellan vilja och verklighet har väl formulerats av konstnären Evert Lundqvist: "Man måste känna vad man vill och veta vad man gör". Det kan även åskådliggöras med nedanstående

ngt

ERFARENHET VERKUGHETS— UPPFATTNING

BESLUTS— TÄN KAN DE OCH BESLUTS- FATTAN DE

HANDLANDE

Känslomässiga aspekter

Känslomässiga aspekter kommer ifrån (har sitt upphov i) den information om lust och olust, som behoven och känslorna ger. Känslorna bearbetas i käns/otänkandet. Den bearbetningen och erfarenheterfrån omvärlden gör, att man förknippar och lär sig gilla eller ogilla personer, föremål, och skeenden. Så skapas attityder och intressen. Man lär sig också att tycka om eller tycka illa om egenskaper hos sig själv. På så sätt bildas självkänsla. Självkänslan omfattar hur man gillar sig själv, hur man tycker att man borde vara och hur man skulle vilja vara. Självkänslan bildar tillsammans med självkunskapen en självuppfattning. Självuppfattning kallas också identitet. Detta kan visas genom nedanstående figur.

BEHOV OCH KÄNSLO— UPPLEVELSER

KÄNSLOTÄN KANDE (KÄNSLOBEARBETNING)

inlärning

ATTITYDER INTRESSEN

SJÄLVKÄNSLA

De olika känslomässiga processerna.

Kunskapsmässiga aspekter

Kunskapsmässiga aspekter utgår från att man gör erfarenheter genom att man varseblir den omgivande verkligheten. Det ger sinnesupplevelser (perceptioner) som bearbetas i begåvningen (begreppstänkande, jämför känslotänkande).

l begåvningen bearbetas information från sinnesupplevelserna (perceptionen). Upplevelserna får ordning (struktur). Genom det byggs en verklighetsuppfattning upp. På olika abstraktionsnivåer skapas en uppfattning om tid, rum, kvalitet, kvantitet och orsak. I denna uppfattning av verkligheten ingår, att vi får grepp om målen för våra känslor och våra behovs tillfredsställelse. Vi skaffar oss också en uppfattning om användbara vägar för att nå dessa mål.

Sedan upplevelserna ordnats i begåvningen, kan de lärs in och läggas på minnet (längtidsminnet). Mellan sinnesupplevelserna och begåvningen finns ett minne som håller fast intrycken en liten stund, så att de blir tillgängliga för begåvningen. Detta minne kallas korttidsminnet och är i funktion ungefär 15 sekunder. Korttidsmin— net kan ta emot en begränsad mängd information.

SINNES— UPPLEVELSER

KORTTIDS- MINNE

BEGÅVNING:

STRUKTURERING TANKEOPERATION SYMBOLISERING

inlärning

OMVÄRLDSKUNSKAPER SJÄLVKUNSKAPER

Den totala personlighetsdynamiken

Mål, och vägar till målen, för våra behovs tillfredsställelse finns i omvärlden. Verklighetsuppfattningen hjälper oss alltså att lära känna mål och vägar liksom att planera för framtiden.

Det är en mycket förenklad beskrivning av personlighetsdynami- ken. Men det räcker som underlag för att bilda sig en uppfattning om begåvningens roll. Den är viktig för att kunna förstå ett begåvningshandikapp, dess effekter för personlighetsdynamik och samspel med miljön.

Vi kan ytterligare beskriva personlighetsdynamiken på följande sätt:

BEHOV OCH KÄNSLO— UPPLEVELSER

SINNESUPP— LEVELSER

RTB

. /

BEGÄVNING OMVÄRLDS- KUNSKAPER

SJALV— KUNSKAP

KÄNSLOBEARBET— NING

AITITYDER

BESLUTSTÄN KANDE OCH BES LUTSFATTANDE

HANDLANDE

Utöver en psykologisk aspekt måste man räkna med en biolo— gisk. Den psykologiska och biologiska dynamiken samspelar med miljön. Miljön kan förenklat indelasi social och fysisk miljö. Den sociala är den del av miljön som kan uppleva och ha känslor. Den fysiska miljön är det materiella.

Den sociala miljön omfattar personer, sociala relationer, grupper, organisationer och samhället. Dessa har en social dynamik med roller, normer, relationer.

I den fysiska miljön finns natur och skapade ting. Där finns skog och berg men också vägar, broar, städer och bilar osv. Naturen och föremålen står i ett förhållande till varandra i bestämd ordning och samspelar med varandra på olika sätt.

Efter sin funktion kan miljön även delas in i boende, skola, arbete och fritid osv. De har alla både sociala och fysiska sidor (aspek— ter).

För att göra en så fullständig beskrivning som möjligt av begåvning (begåvningshandikapp) och miljö måste man skaffa och redovisa kunskaper om:

— psykologisk struktur och dynamik - biologisk struktur och dynamik — sociala miljöns struktur och dynamik — fysiska miljöns struktur och dynamik — samspelets struktur och dynamik

Begåvningens roll i samspelet med miljön

Frågan om samspelet med miljön gäller förhållandet mellan individens behov, vilja och förmåga samt miljöns resurser och krav.

Samspelet kan vara att

— individen påverkas fysisktav miljön t. ex. av mat, sol, luft, slag och tabletter — individen förstår sin fysiska miljö genom att t. ex. känna igen — individen hanterar sin fysiska miljö t. ex. förflyttar sig i den, griper, bär, osv. — människan samspelar med andra sociala vare/ser genom kom- munikation. I kommunikationen förstår hon och förstås.

När sinnesintrycken ordnas, medverkar det till att personen begri— per sin omvärld, på den abstraktionsnivå och med det perspektiv som hans begåvningsnivå medger. En sådan ordnad verklighets— uppfattning hjälper till att styra handlandet och hanterandet av miljön. Resultatet av detta blir i sin tur begripligt genom att intrycken ordnas. Det är alltså fråga om ett ömsesidigt samspel.

Också symbolfunktionen har en viktig roll i samspelet med miljön. Språkliga instruktioner hjälper till att reglera våra hand— lingar. Benämningar på föremål, egenskaper, händelser stöder eller vilseför tankarna och minnet.

3 Begåvningshandikapp

Begåvningsutvecklingen kan vara hämmad, skadad eller störd. Man talar då om begåvningshandikapp. Detta har genom åren kallats att vara sinnesslö, efterbliven och utvecklingsstörd. Enligt en 1800—tals teori kunde vid psykisk sjukdom sinnena vara sjuka eller slöa vilket gav upphov till sinnessjukdom respektive sinnes— slöhet. Om man sinnestränade de slöa sinnena skulle allt bli bättre. Detta är enligt vad man menar i dag fel.

"Efterblivenhet" och "utvecklingsstörning" antyder en uppfatt— ning att den handikappade är avvikande i ett flertal avseenden, ja i sin helhet. Utvecklingen ses i stort som hämmad eller störd. För närvarande tycker jag att 'begåvningshandikappad" eller "för- ståndshandikappad" bäst säger vad det gäller. Det finns föresprå- kare för och emot båda begreppen. Negerar man dem, får man "obegåvad" och "oförståndig" och då är "obegåvad" det mera korrekta, så jag väljer orden "begåvning" och "begåvningshandi- kapp". Vilket ord som än väljs, kommer det att vara eller bli negativt belastat så länge som man ringaktar begåvningshandikapp.

Ett begåvningshandikapp på grund av hämning består i att utvecklingen av abstraktionsnivån i tänkandet går långsammare och vid vuxen ålder stannar på en lägre nivå än normalt.

Den begåvningshandikappade ordnar (struktur), handlar (ope— ration) och betecknar (symbol) i rum, tid, kvalitet, kvantitet och orsak men på ett mera konkret sätt. Man kan även säga att den begåvningshandikappade har en ordnad verklighetsuppfattning men att den är enklare och mera konkret än den normalbegåvades. Begåvningshandikappet ger ett mera begränsat perspektiv.

Abstraktionsnivån är densamma som hos normala barn. Detta har lockat till jämförelser mellan t. ex. normalbegåvade barn och begåvningshandikappade vuxna. Det är dock viktigt att komma ihåg att det enbart är abstraktionsnivån i tänkandet som är

detsamma. Inte mängden och rikedomen i erfarenheter.

Den långsammare utvecklingstakten gör att den begåvnings— handikappade på varje stadium av sin utveckling gör fler erfaren- heter än ett normalutvecklat barn. Han kan således inte beträffande sin visade (funktionella) begåvning liknas vid ett barn.

För att markera skillnaden har jag valt att kalla begåvningssta— dierna (abstraktionsnivåerna hos begåvningshandikappade) för A, B och C.

En begåvningshandikappad som stannat på A—stadiet som vuxen är under hela sin utveckling på A-stadiet men utvecklas genom erfarenheter. En som utvecklats till B—stadiet som vuxen, befinner sig på A—stadiet till mellan 5 och 15 års ålder.

En person som utvecklats till C—stadiet som vuxen, lämnar A-stadiet ungefär mellan 3 och 6 år och B—stadiet någon gång mellan 6 och 15 års ålder.

Utöver vad vi beskrivit om abstraktionsnivån på tänkandet har den begåvningshandikappade ytterligare ett primärt handikapp. Det sitter i korttidsminnet. Medan normalbegåvade vuxna klarar 5—9 informationsenheter, klarar en begåvningshandikappad 3-7 enheter eller ännu mindre vid gravare handikapp. Orsaken till att handikappet i korttidsminnet följer handikappet i abstraktionstänk— andet är oklart. Man har spekulerat över att det ena skulle vara en följd av det andra men inte kunnat bevisa detta.

Personer på A-stadiet har ett mycket begränsat rums— och tidsperspektiv. De förstår och handlar "här och nu". Tidsuppfatt— ningen består i mer eller mindre insiktsfulla förväntningar på vad som skall ske härnäst. De vägleds i sina handlingar av intuitiva tankekedjor. Därför kan de handla insiktsfullt i förhållande till välbekanta ting i vardagens rutiner. Säng = ligga, stol =sitta, sked = äta med, tallrik = äta på, mugg = dricka, kappa = ta på och gå ut osv.

De kan inte tala men har signaler i form av kroppspråk och ljud. Hur mycket beror på omvärldens lyhördhet! De blir apatiska om ingenting av vad de gör, leder till entydiga och för dem meningsfulla resultat, t. ex. om händelsernas gång bara bestäms av rutiner och aldrig tar hänsyn till deras behov.

Personer på B-stadiet förstår sin närmiljö som en helhet men saknar överblick över det som är mera avlägset. De skiljer på kläder, möbler, köksredskap osv. som olika sorters föremål men är begränsade till de egna upplevelserna. De kan komma ihåg upplevelser och erfarenheter. Genom minnet begränsar sig det upplevda inte bara till det närvarande. Tidsperspektivet har ökat till att omfatta en eller flera dagar, kanske kan de t.o.m. uppleva veckorytm.

Närrummet (den närmaste miljön) kan överblickas. Avlägsna

platser som man ofta besökt knyts också till närrummet. Eventuellt finns flera "närrum" med en sträcka emellan, t. ex. dagcenter och bostaden. Alla vardagens föremål som man själv använt eller ofta sett i funktion förstår man. Egenskaper hos dem undersöks medvetet och urskiljs. Man kan ofta räkna några eller t. o. m. ganska många siffror. Man förstår nu bildsymboler, t. ex. fotografier eller spegelbilden. Man får ord och kan tala, ordförrådet växer och meningarna blir mer eller mindre komplexa. Man är fortfarande mycket beroende av handlingar (att handla själv eller se andra handla) och har svårt att tänka ut en förändring, t. ex. ommöblering, utan att se den utföras.

På C—stadiet tillkommer en allmän uppfattning om tillvaron. Man förstår att det finns platser bortom de upplevda, det finns en framtid och en dåtid. Man förstår att man kan gå olika vägarfrån en plats till en annan. Begreppen dygn, vecka och år klarnar gradvis. Allt sådant ger en överblick som tidigare saknades. Även klassifikationen av tingen blir allmän. Man förstår att det finns människor man inte träffat, hundar man inte sett och mat man inte ätit. Det ger ökad förmåga att klara främmande miljöer och förändringar. Man börjar förstå antal. Man förstår skillnaden mellan ett och två, ett och tre osv. och kan därför utveckla förmågan att addera och subtrahera. Senare kommer även förmågan att multiplicera och dividera. Man anar nu även att orsak och verkan uppträder i vissa allmänna mönster. Man kan lära sig att läsa och att skriva, vilket är till stor hjälp när man skall hitta vägen eller läsa instruktioner. Det är också viktiga minneshjälpmedel.

Fortfarande har man svårt för att arbeta med problem där många faktorer samverkar. Man har svårt att själv konstruera flera alternativa lösningar. Den begreppsliga förmågan att skapa är begränsad, att se på ett nytt sätt på något gammalt och invant är komplicerat. Man kan inte förstå symboler för symboler, vilket är nödvändigt t. ex. i bokstavsräkning och kontotransaktioner.

Begåvningshandikappet består således av

- lägre korttidsminneskapacitet — lägre abstraktionsnivå i tänkandet dvs. enklare och konkretare strukturer på rum, tid, kvalitet, kvantitet och orsaksmönster, enklare former av handlings- och tankeoperationer, lägre abstraktionsnivå på symbolfunktionen

Dessa handikapp ger en del ytterligare. Både den enklare struktu—

reringen och det begränsade kortminnet påverkar och försämrar inlärningen. Om man t. ex. ger för mycket och för invecklad information på en gång blir inlärningen mycket svår. Detta gäller inte bara för begåvningshandikappade, men deras begränsningar är större än andras. Om man däremot ordnar informationen begripligt och portionerar den i lagom mängd föreligger inga inlärningsproblem, själva inlärningen är nämligen normal.

Som ett resultat av den lägre abstraktionsnivån i tänkandet blir de inlärda kunskaperna enklare och mera konkreta. Detta i sin tur innebär att handlingsoperationer och tankeoperationer blir mindre varierande. Flexibiliteten är starkt begränsad på A—stadiet, något begränsad på B—stadiet men endast begränsad i vissa abstrakta situationer på C—stadiet.

Symbolfunktionen är viktig både för det egna tänkandet och för kommunikation med andra. Stödet för det egna tänkandet är i varierande grad begränsat hos begåvningshandikappade. Likaså blir symbolfunktionens stöd åt minnet begränsat. Så länge som tänkandet bygger på en konkret upplevd verklighet har dock symbolfunktionens lägre abstraktionsnivå mindre betydelse.

Uppmärksamheten och koncentrationen är hos begåvningshandi— kappade normal i situationer som de överblickar och förstår.

Man bör även notera att begåvningshandikappet inte primärt påverkar känslor, behov, känslobearbetning, attityder och själv- känsla. Dessa funktioner påverkas främst av det bemötande den handikappade får. Det gäller särskilt den känslomässiga kvaliteten och respekten för hans person. I andra hand kan de olika känslo- mässiga funktionerna påverkas av svårigheter att känna och hitta mål för sina behov. Begränsningar i tids— och rumsuppfattning försvårar planering olika mycket beroende på handikappets grad. Om den begåvningshandikappade får stöd och service som är individuellt anpassad uppstår inte känslostörningar eller dålig självkänsla.

l beslutsfattandet invägs således en mera konkret verklighetsbild. Detta kan ge problem i situationer där abstraktioner och tanke— operationer krävs för en god lösning.

Däremot innebär denna begränsning i begåvningen inte att känslorna dominerar beslutsfattandet. Man kan möta gravt begåv— ningshandikappade som är känslostyrda men även sådana som är svårt kånslohämmade. Likaså finns de som är känslomogna och både kan ställa krav och ta hänsyn efter situationens krav.

Studier av begåvningshandikapp och motorik visar att det samband som finns beror på flera olika förhållanden. Motoriska handikapp förekommer oftare hos begåvningshandikappade än hos andra, men flertalet, även de mycket gravt begåvningshandi— kappade, har inga eller ringa motoriska handikapp. Många begåv—

ningshandikappades livssituation gör dem emellertid håglösa, vilket återverkar på hållning och rörelsemönster. Bristen på meningsfull verksamhet ger också brist på träning och motion. Om man bortser från dessa orsaker, så finns det nästan inget samband mellan begåvningshandikapp och motorik.

3.3. Begåvningshandikapp och samspel

Miljön bestämmer inte bara den bild den begåvningshandikappade får av omvärlden utan även den bild han får av sig själv. Den är till stor del beroende av omgivningens reaktioner på honom. Det är den som bestämmer om den begåvningshandikappade upplever sig vara en omtyckt person värd att existera eller en vårdad, likgiltig företeelse.

Känslomässigt upplever alla den inställning och de attityder andra människor har till deras person. Det är samSpelet mellan den sociala och fysiska miljön som avgör om den begåvningshandikap— pades behov och känslor utgör en källa till glädje och stimulans för honom eller leder till förtvivlan och apati.

Hur samspelet med miljön fungerar, beror alltså både på begåvningshandikappets grad och miljöns krav. En begåvnings— handikappad på B-stadiet klarar t. ex. knappt alls pengar, medan en person på C-stadiet kan klara det bra.

Jag har tidigare nämnt fyra typer av samspel nämligen:

— fysisk påverkan från miljön — begripande av den fysiska miljön — hanterande av den fysiska miljön — kommunikation med den sociala miljön

De kan sättas i samband med begåvningshandikappet på följande sätt:

Påverkan från den fysiska miljön

Miljöns fysiska påverkan på begåvningshandikappade är normalt givetvis inte beroende av begåvningshandikappet. Det finns i dag inga skäl att tro att mat, sol, luft, slag eller tabeletter skulle påverka dem på annat sätt än andra. Biologiskt är den begåvningshandi- kappade utrustad som alla andra.

För närvarande finns inte heller något medel som kan minska eller häva begåvningshandikappet. Emellertid finns det brister av olika slag som kan leda till att den biologiska basen för tänkandet skadas och tänkandets abstraktionsnivå sänks. Mekaniska skador, kemiska skador, t. ex. ämnesomsättningsrubbningar och undernä- ring, kan ha sådana effekter.

Förmåga att begripa miljön

Den begåvningshandikappades förmåga att förstå sin miljö är givetvis påverkad. Men det får inte uppfattas så att hans uppfatt— ning är "rörig" eller bizarr. Som jag sagt tidigare, är den klart ordnad (strukturerad) men enklare och mera konkret. På A—stadiet kan man uppleva, komma ihåg och känna igen den konkreta verkligheten. Betydelsen av detta är beroende av upplevelsernas känslomässiga värde. På B—stadiet kan man ordna sina upplevelser i t. ex. "möbler", "lampor", "textilier". När man ser en ny lampa, som man aldrig sett förr, kan man förstå att det är en lampa. Däremot förstår man inte spontant, att det finns t.ex. föremål man aldrig själv upplevt. Den allmänna insikten kommer först på C-stadiet. Då förstår man, att det finns lampor man inte sett och människor man inte mött.

På liknande sätt utvecklas rumsuppfattning, tidsuppfattning, kvantitetsuppfattning och orsaksuppfattning.

Förmåga att kommunicera

På A-stadiet finns enbart ett signal— och kroppsspråk. Eftersom detta spelar en central roll för känslomässig kommunikation, har en begåvningshandikappad nästan samma möjligheter till sådan som en normalbegåvad. Båda är beroende av lyhörda medmänniskor som förstår denna ickespråkliga kommunikation. Däremot är den begreppsliga kommunikationen mycket beroende av situationen. Den är emellertid fullt möjlig men även den mycket beroende av omgivningens lyhördhet.

För personer på B—stadiet ökar kommunikationsmöjligheterna betydligt i och med att tal och bilder förstås. På C—stadiet tillkommer skriv— och läsförmåga.

Förmåga att hantera miljön

Muskelfunktionen sätter normalt inga hinder för handlandet hos begåvningshandikappade. Undantag gäller givetvis för dem med rörelsehinder eller de som är mycket otränade.

Handlandet styrs av viljan, kunskapen och självkänslan. Viljan är inte hämmad av begåvningshandikappet och inte heller självkäns— lan. Däremot kan kränkande behandling, överbeskydd och vårdru— tiner störa vilja och självkänsla.

Det finns dock andra begränsningar som kan styra handlandet. På A—stadiet vägleds det av enkla jämförelser (associationer). Även på B—stadiet blir rutiner vägledande, även om en viss flexibilitet kan finnas. Tankeoperationer med överblick är ännu omöjliga. Dessa

kommer på C-stadiet, först trevande, sedan allt säkrare. På C-stadiet utgör tänkandets begränsningar inga nämnvärda hinder för handlandet i den praktiska vardagen.

4 Miljöns betydelse för psykisk ut— vecang

För ett barn som växer upp år det först och främst hemmiljön, som ger de kånslo— och sinnesupplevelser som behövs för samspelet med omvärlden.

Samspelet mellan barnet och den sociala miljön i hemmet sker genom samvaro med övriga familjemedlemmar. De bidrar till barnets käns/oupp/eve/ser genom sitt sätt att bemöta det i vård och handledning.

Familjemedlemmarna har även stor betydelse för barnets sinnes- upplevelser av den fysiska miljön, främst genom undervisning om hur man hanterarföremål som finns i hemmet och sedan undan för undan genom introduktion också i det omgivande samhället.

Genom detta samspel med hemmiljön lär sig barnet:

1) att lära känna sina känslor och behov 2) att utveckla sitt handlag och sin begåvning.

Detta i sin tur leder fram till att det så småningom på egen hand kan skaffa sig mer och mer kunskaper om sin omvärld.

På så sätt kan man också skapa sig en grundläggande bild av sitt eget värde och sin förmåga.

Alla behöver i sin uppväxt och i sin närmaste omgivning få trygghet som skapas genom djup känslokontakt med (i början) få personer. Man behöver också få sin egen vilja och sina egna initiativ uppmärksammade och genom varierande erfarenheter få kän— nedom om sin förmåga. Det gerförutsättningarför att vilja använda och utveckla sina olika resurser.

5 Krav på miljöns utformning för begåvningshandikappade

Grundförutsättningen för en god känslomässig utveckling är att den begåvningshandikappade har stabil och djup känslomässig kontakt med någon i sin närmaste omgivning.

Det kräver i sin tur, att t.ex. vårdpersonal är kunnig och engagerad. Man brukar invända, att det aldrig går att garantera ett personligt engagemang. Det är sant — garantera kan man aldrig, men man kan på många sätt öka sannolikheten för ett sådant engagemang.

Olämpliga bestämmelser och rutiner, som gör det svårt för personalen att engagera sig, bör inte förekomma. För begåvnings- handikappade barn och känslo—omogna vuxna betyder persona— lens känslomässiga kontakt särskilt mycket. Man bör därför sträva efter att motverka rutiner som innebär att t. ex. den dagliga omvårdnaden ombesörjs av många. Om det är så, mister man viktiga möjligheter att fördjupa kontakt. Därför är "mamma— systemet" alltid att föredra för barn och känsIo—omogna vuxna, trots risker som kan uppstå vid personalbyte.

För den begåvningshandikappade vuxne som är kånslomogen är det viktigt att liksom alla andra vuxna i sin närmaste omgivning ha möjlighet till jämlik gemenskap med personal och kamrater. Då är "mammasystemet" olämpligt. Överbeskydd blir ett hinder för utveckling av självkänsla och självständighet. I stället är det viktigt att med lämpligt stöd från personalens sida hela tiden försöka utveckla den enskildes självständighet.

För att uppnå stabila och djupa känslomässiga kontakter måste gruppen vara liten. I en stor grupp tvingas man alltid att ta till rutiner. Det kan utgöra ett hinder för ett personligt förhållande mellan begåvningshandikappade och deras närpersonal. Taktlösa och oförberedda flyttningar är också mera vanliga inom de stora institutionernas stora grupper.

Det är också viktigt, att medlemmarna ide små grupperna bereds tillfälle att träffa och umgås med personer från andra grupper. Det

gäller både boende och personal.

På alla sätt måste man sträva efter att minska persona/omsätt- ning. Annars äventyras stabila känslokontakter. Byte av vårdare utgör alltid en påfrestning trots att en kort och god kontakt måste anses vara bättre än en kontinuerlig men dålig sådan.

Erfarenheten visar, att personalomsättningen blir mindre i små enheter, där personalen har ett personligt ansvar och får gott stöd i besvärliga situationer.

Det är betydelsefullt att personalen ges ett formellt ansvar, som står i relation till skyldigheterna. En vårdare har ofta ett stort praktiskt men inte något formellt ansvar. Det är vanligt, att experter — t. ex. lärare, psykolog, kurator, sjukgymnast och logoped — fattar beslut, vars följder vårdaren får ta utan att ha fått säga sin mening. Det ger inte engagemang och ansvarskänsla.

Tendenser att förknippa störningar med handikappet i stället för miljön måste ses som ett sätt att avlasta sig ansvar. Med ett ökat formellt ansvar för personalen, skulle bättre förutsättningar skapas för den att se det rätta sambandet mellan orsak (i miljön) och verkan (hos den begåvningshandikappade).

Ett sätt att ge ökat ansvar är att slå vakt om att administratören resp. experten har service— och konsultfunktioner gentemot vård— personalen. Förhållandet blir då detsamma som mellan t. ex. expert och förälder.

Engagemang och ansvarskänsla måste också utvecklas hos den begåvninghandikappade. Alltför fasta rutiner — vid t. ex. uppstig— ning, sänggående, val av mat, kläder eller sysselsättning kan vara olämpliga, eftersom de hindrar förmågan att visa egen vilja, eget initiativ och att ta eget ansvar.

Passiv undergivenhet hos begåvninghandikappade brukar tolkas som att de saknarförmåga till vilja och initiativ. I själva verket beror en sådan passivitet oftast på en kollektiv och rutinbunden behand- ling, som har förhindrat utveckling av självuppfattningen.

En störd självkänsla inverkar i sin tur negativt på begåvningsut- vecklingen, eftersom man då saknar motivation till att urskilja, känna igen, välja och lösa problem.

Det är viktigt att också en kollektiv bostad ger möjligheter att deltaga i hemmets och vardagens alla sysslor.

En i och för sig fin miljö blir torftig, om den är enahanda och avskalad från vardagslivets hemvårdsuppgifter som städning, klädvård, inköp, matlagning osv.

I miljöer som är utan de variationer som arbetet med hemmets skötsel kan ge, måste konstgjord stimulans införas. Den kan dock aldrig ges samma meningsfullhet.

Betydelsen av att också få kontakter med personer utanför den egna gruppen har nämnts. Det är även viktigt att få uppleva mänga

olika, andra människor i naturliga situationer.

Om man bara träffar andra, relativt jämnåriga begåvningshandi- kappade och pesonal i arbetsroll, får man en fattig bild såväl av andra människor som av sig själv. En torftig självuppfattning blir resultatet. Detta understryker värdet av att t. ex. arbete eller annan sysselsättning är förlagd utanför bostadsområdet. En stimulerande kontakt med ett normalt vardagsliv berikar tänkandet och ger möjlighet att lära känna sig själv i relation till andra.

Med en stor grupp som t. ex. bara består av män, kvinnor eller begåvningshandikappade blir upplevelser enahanda och ger en begränsad uppfattning om den sociala verkligheten och dåligt underlag för självkunskap.

En annan fara ligger i att individerna i en sådan grupp uppfattas kollektivt. Då uppstår lätt omdömen som att "utvecklingsstörda är snälla", "utvecklingsstörda är farliga" osv.

Om gruppen dessutom lever relativt isolerad, kommer den att framstå som främmande för samhällsinnevånarna i övrigt. Främ- mande är skrämmande och ökar benägenheten för schablonom— dömen. .

Genom att träffa många andra människor, genom att uppleva olika händelser och miljöer kan den begåvningshandikappade lära sig förstå vad han själv klarar och vad han inte klarar.

Några hävdar, att det måste var nedslående för handikappade att inse sina begränsningar. Men det är inte sant. Nedslående är det däremot att bli nedvärderad på grund av sina begränsningar. Då skäms man för dem och försöker dölja dem. Därmed skapas en mycket dålig självkänsla, som ofta är svår att bearbeta och också kan ge upphov till nya och fortsatta misslyckanden.

Om störningar redan uppstått, måste miljön kunna förbättras genom extra resurser för stöd och behandling. En bostad av god kvalitet och kunnig personal är också då grundläggande krav. Flyttningar som åtgärder för att lösa problem bör undvikas.

För att begåvningshandikappade ska få rötter och hemortsrätt på en plats är det av avgörande betydelse, att bostaden kan bli stadigvarande.

Den personal som arbetar med begåvningshandikappade som av olika skäl blivit känslomässigt störda behöver extra fortbildning och extra stöd. Det är också kvaliteter i miljön. Ibland bör stödet utgöras av psykoterapeutiska insatser.

6 Resultat av störningar och brister i miljö

Begåvningshandikapp kan bero på:

a) hämning b) skada c) störning

Med begåvningshandikapp på grund av hämning menas, att begåvningen utvecklas långsammare och att den stannar på en nivå, som är lägre än normalt. Hämning är en normal avvikelse. De flesta begåvningshandikapp beror på hämning i förståndsutveck— lingen.

Vid begåvningshandikapp på grund av skada föreligger någon form av hjärnskada. Skadan kan drabba begränsade psykiska funktioner eller vara av mer eller mindre allmän karaktär. Begåv- ningsprofilen är ibland mycket ojämn.

Begåvningshandikapp på grund av störning beror på en dålig social och/eller fysisk miljö.

Att i ett enskilt fall bestämma om det föreligger en hämning, skada eller störning kan vara mycket svårt. Många uttryck för hjärnskada kan även vara uttryck för störning och tvärtom.

Om miljön - tidigare eller nuvarande — visar kvalitetsbrister, ökar sannolikheten för att en störning föreligger. Störningen kan också finnas som ett tillägg till hämning eller skada.

Närjag vid något tillfälle besökte ett vårdhem, slog det mig, att en stor del av s. k. avvikande uppförande, som de begåvningshandi- kappade visade, och som av expertis och andra ansågs bero på hämning eller skada, lika väl kunde ses som ett resultat av psykiska störningar.

Det är viktigt att komma ihåg, att en störning nästan alltid kan hävas. Därför bör man i varje enskilt fall noga överväga om en störning skulle kunna vara orsak till de svårigheter som föreligger. Brister i miljökvaliteter måste i möjligaste mån undanröjas, efter- som de antingen redan gett upphov till störningar eller kommer att ge sådana med lidande och kostnader som följd.

Störningar kan leda till negativa effekter på såväl psykiska som

fysiska funktioner.

Om en person utsätts för psykisk eller fysisk påfrestning, kommer normalt olika typer av processer i gång i kroppen. De leder till försvarsberedskap och/eller anpassning. I en alarmsitua— tion kan kroppen förberedas genom att maximala resurser dirigeras till vissa delar av muskelsystemet, medan andra funktioner som ätande, sömn, naturbehov och sex får klara sig med minimala resurser.

En större eller mindre fysisk utmattning förmärks alltid efter en motståndsperiod. Men därefter kan kroppen återgå till normalt tillstånd.

Vid intensiva och varaktiga störningar däremot kan reaktionerna leda till bestående fysiska skador som t. ex. magsår.

Efter ett tillfälligt chocktillstånd uppträder psykiskt mer varaktiga reaktioner av olika slag, som kan vara antingen offensiva eller defensiva.

Offensiva reaktioner är att söka hjälp, bearbeta sina problem eller skaffa sig nya resurser.

Defensiva reaktioner föreligger, då man t. ex. bortförklarar, undviker, gör sig barnslig, undergiven och beroende av andra eller då man överför sina egna fel till andra.

Både offensiva och defensiva reaktioner kan betraktas som en form av försvarför att man ska orka med. Misslyckas man med sitt försvar, kommer man i en uppgiven fas och blir likgiltig och passiv.

Brister i miljön, fysiska och psykiska, påverkar på ett sätt som varierar kraftigt från person till person, beroende på läggning och skillnader i bakgrund och aktuell situation.

Störningar på känslolivets område kan drabba tryggheten och ge reaktioner i form av ilska, aggressivitet, missnöje, ängslan och oro. Man kan visa hjälplöshet eller reagera med depression, ångest och grät. Andra visar tvångsmässig gladlynthet. Ytlighet i känsloreak- tioner och osjälvständighet kan också vara tecken på störd grundtrygghet. Känslostörning kan dessutom ta sig sådana uttryck som dålig aptit eller tvångsätande, Sömnbesvär eller överdrivet sömnbehov.

Om vilja och initiativ blir skadade, uppstår likgiltighet. Man blir oföretagsam och intresserar sig inte för hem, arbete, skola eller fritidssysselsättning. Dagdrömmar och önsketänkande av orealis— tiskt slag kan tas som ersättning för verkligheten. Man upplever orkeslöshet, fast man är utvilad.

Vad beträffar sjå/vuppfattningen och roi/uppfattningen kan stör- ningar ge en orealistisk självbild med överskattning eller under— skattning av det egna jaget. Inte sällan förekommer pendlingar mellan de båda ytterligheterna.

Överskattning kan visa sig i en föreställning om att de egna önskningarna och behoven är det enda som är viktigt.

Underskattning eller nedvärdering kan leda till att man inte unnar sig något positivt. Man tar t. ex. inte emot vänlighet eller beröm. I svåraste fall är man direkt självdestruktiv.

Kanske kan det vara skäl att här påminna om att ilska, aggres— sivitet och ångest kan vara goda symptom, om de uppträder efter en period av likgiltighet, oföretagsamhet, självdestruktivitet etc. Dessa reaktioner kan då vara tecken på tillfrisknande. Individen bör då bemötas med känslomässig förståelse, vilket kan vara mycket svårt. Men det viktigaste är att kunna förstå och acceptera känslan som sådan, även om inte alla dess yttringar kan godtas.

Verk/ighetsuppfattning och förmågan att göra erfarenheter ska— das av störningar i begåvningshänseende. Om begåvningen inte får sin rätta "näring", uppstår koncentrationssvårigheter och dålig överblick. Abstraktionsförmågan stannar på en lägre utvecklings- nivå än nödvändigt. Tankeoperationerna blir dåligt varierade och man visar motvilja mot nytänkande. Vetgirigheten minskar. Man vill helst hålla sig till invanda mönster i tänkandet. Detta Iederi sin tur till inlärningssvårigheter.

Störningar från en olämplig miljö kommer sålunda på ett eller annat sätt att skada möjligheten för en person att vilja och attkunna. Eftersom att vilja och att kunna ligger till grund för beslutsfattande och hand/ande, kommer även dessa processer att bli lidande.

Beträffande beslutsfattandet kan reaktionen visa sig i form av obeslutsamhet, undergivenhet eller nyanlöst krävande.

l hand/andet, som är individens insats i samspelet med sin miljö, märks störningen i utåtriktad aggressivitet (bitande, sparkande) eller i rastlöshet och olika former av motorisk oro (gungande, huvudunkning och andra stereotypa rörelser). Men också motorisk passitivitet kan uppträda.

En annan viktig del av samspelet och kommunikationen med miljön sker med hjälp av språket. Det har också visat sig, att språket är speciellt känsligt för störningar. Resultatet kan bli taldefekter som stamning och dålig artikulation. Ovilja mot att använda språket över huvud taget kan också förekomma.

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

1. HS 90: Hälsorisker. S. 2. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. 3. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. 4. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. S. 5. Ny arbetstidslag. A. 6. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. 7. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. 8. Översyn av sjölagen 1. Ju. 9. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. 10. Datateknik i verkstadsindustrin. I. 11. Datateknik i processindustrin. I. 12. Inrikesflyget under 1980-talet. K. 13. Närradio. U. 14. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. Kn. 15. Grundlagsfrågor. Ju 16. Film och TV i barnens värld. U. 17. Industrins datorisering. A. 18. Minskat tobaksbruk. S. 19. Översyn av radiolagen. U. 20. Omprövning av samvetsklausulen. Kn. 21. Internationellt patentsamarbete III. H. 22. Sjukersättningsfrågor. S. 23. Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. 24. Socialförsäkringens datorer. S. 25. Bra daghem för små barn. S. 26. Omsorger om vissa handikappade. S.

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Översyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfrågor. [15]

Socialdepartementet

Hälso- och sjukvård införSO-talet. 1. Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [31 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18] Sjukersättningsfrågor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem för små barn. [25] Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappade. [26]

Kommunikationsdepartementet Inrikesflyget under 1980-talet. [12]

Utbildningsdepartementat

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete III. [21]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17]

lndustridepartementet

Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsindu- strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. (11)

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14) Omprövning av samvetsklausulen. [20]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

HV] _ leerForlag ISBN 91-38-06175 Allmänna Förlaget ISSN 0375-250X