SOU 1987:68
Elhushållning på 1990-talet
if | ! %
hushållning på 1990 —talet
198758
SM]
ww 1987:68 EES] Miljö- och Energidepartementet
Elhushållning på 1990—talet
Betänkande av elanvändningsdelegationen
Stockholm 1987
Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 10647 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30
Allmänna Förlagets bokhandel: lnformationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5. Stockholm
Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:
Regeringskansliets törvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 Stockholm
Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8.10—12.00 (externt och internt) 08/7631005 1200—1600 (endast internt)
ISBN 91-38-10081-9 ISSN 0375-250X
Omslag AD/Susan Nilsson Produktion Allmänna Förlaget AB Svenskt Tryck, Stockholm 1987
TILL
STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR MILJÖ- OCH ENERGIDEPARTEMENTET
Den 14 maj 1987 bemyndigade regeringen statsrådet Dahl att tillkalla en särskild delegation med uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och ersättning av el med andra energiformer.
Statssekreteraren Rolf Annerberg förordnades den 25 maj 1987 att vara ordförande i delegationen.
Som ledamöter förordnades den 10 juni 1987 vice verkställande direktören Sören Andersson, verkställande direktören Björn Sprängare och kommunalrådet Ines Uusmann.
Delegationen har arbetat under namnet Elanvändningsdelegationen.
Att som sakkunniga biträda delegationen förordnades den 17 juni 1987 general- direktören Laila Freivalds, xerkställande direktören Ralf Hultberg, civilingen- jören Leif Lenman och verkställande direktören Sverker Martin-Löf. De sak— kunniga har, i nämnd ordning, varit ordförande för expertgruppen för hushåll och småhus, expertgruppen för professionell fastighetsförvaltning, expert- gruppen för industri och jordbruk samt expertgruppen för elintensiv industri. En förteckning över de förordnade experterna återfinns i bilaga.
Departementssekreteraren Håkan Heden förordnades att vara delegationens huvudsekreterare den 4 juni 1987 och departementssekreteraren Lena Lindén att vara dess biträdande sekreterare den 17 juni 1987.
Som biträdande sekreterare i resp. expertgrupp förordnades den 18 augusti 1987 civilingenjören Per Fåhraeus samt den 1 juli 1987 fil.kand. Sten-Ivan Bylund, civilingenjören Agneta Persson och civilingenjören Göran Dahlén.
Assistenten Eva Hultqvist har fr.o.m. augusti månad medverkat i delegationens sekretariat.
Delegationen får härmed överlämna sitt betänkande (SOU 1987:68) Elhushållning på 1990-talet. Av expertgrupperna utarbetade rapporter är fogade till betänkandet som bilagorna 1-4. Viss särskilt underlag (konsultrapporter m.m.) redovisas i bilagedelen SOU 1987:69.
Delegationen har härmed slutfört sitt arbete.
Stockholm i november 1987
Rolf Annerberg
Sören Andersson
Björn Sprängare
Ines Uusmann
/Håkan Heden
Lena Lindén
INNEHÅLL Sid 0 SAMMANFATTNING 7 1 INLEDNING 12 1.1 Direktiven 1.2 Delegationens sammansättning och arbetets uppläggning 12 2. ELANVÄNDNING EN FRÅGA FÖR STATEN? 14 2.1 Ett statligt elhushållningsprogram för 1990—talet? - Utgångspunkter 14 för delegationens arbete 2.2 Statlig elpolitik under 1900-talet 16 3. ELANVANDNINGEN— UTVECKLING OCH BESPARINGSMÖJLIGHETER 18 3.1 Elanvändning, produktion och distribution 18 3.2 Elprissättning och skatter 21 3.3 Elanvändningen under 1970- och 1980-talen 23 3.3.1 Elintensiv industri 23 3.3.2 Industri och jordbruk 25 3.3 3 Professionell fastighetsförvaltning 28 3.3.4 Hushåll och småhus 33 3.4 E priserna under 1990—talet 35 3.4.1 Elpriserna under 1970- och 1980—talen 35 3.4.2 Elpriserna under 1990—talet 36 3.5 Möjligheter att spara el 43 3.5.1 Allmänt 43 3.5.2 Elintensiv industri 43 3.5.3 Industri och jordbruk 47 3.5.4 Professionell fastighetsförvaltning 50 3.5.5 Hushåll och småhus 53
4. PÅGÅENDE INSATSER FÖR ATT EFFEKTIVISERA ELANVÄNDNINGEN 56 4.1 Bakgrund 56 4.2 Aktörer för eleffektiviserande insatser 57 4.2.1 Myndigheter 57 4.2.2 Kraftindustrin 58 4.2.3 Utbildning och forskning 59 4.2.4 Branschorganisationer och enskilda 59 4.2.5 Andra aktörer 59 4.2.6 Sammanfattande inriktning av olika aktörers insatser 60
5. ÅTGÄRDER FÖR RATIONELL ELHUSHÅLLNING UNDER 1990- TALET 61 5.1 Mål för elanvändningsprogrammet 61 5.2 Fem utvecklingslinjer för en rationell elhushållning 64 5.2.1 Stärk incitament och resurser för elhushållning hos elanvändarna 64 5.2.2 Skapa förutsättningar för marknadsorienterade aktörer på elområdet 71 5.2.3 Utveckla ny elsnål teknik 75 5.2.4 Elhushållning i statsförvaltningen 80 5.2.5 Planering och uppföljning 81 5.3 Finansiering och anslagsfrågor 82 BILAGOR
Bilaga 1: Rapport till elanvändningsdelegationen från expertgruppen för elintensiv industri
Bilaga 2: Rapport till elanvändningsdelegationen från expertgruppen för industri och jordbruk
Bilaga 3: Elanvändning i lokalbyggnader och flerbostadshus — nuläge och bedömning av möjlig utveckling fram till mitten av 1990-talet
Bilaga 4: Elhushållning och elersättning i småhus - 1990—talets möjligheter, samt särskilt yttrande från experten Ingvar Fridell
Bilaga 5: Direktiven Bilaga 6: Förordnanden i delegationen för elanvändningsfrågor
Bilaga 7: Konsultrapporter
0 SAMMANFATTNING
Kärnkraften skall enligt de energipolitiska riktlinjer som riksdagen har lagt fast vara avvecklad till senast år 2010. Enligt proposition 1986/87:159 om vissa utgångspunkter för energisystemets omställning bör vi så snabbt som möjligt intensifiera processen att utveckla alternativa energiformer och förbättra hushållningen med energi. Detta gäller särskilt möjligheterna att effektivisera elanvändningen och att utveckla en ny miljövänlig uppvärmningsteknik som på sikt kan ersätta den befintliga elvärmen. Vi har haft i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och en ersättning av el med andra energiformer.
Det är viktigt att den omställning av energisystemet som nu förestår sker på samhällsekonomiskt rationella grunder. En väl fungerande marknad är enligt vår uppfattning en grundläggande förutsättning för att omställningen av energisy- stemet och kärnkraftsavvecklingen skall kunna genomföras utan onödiga kostnader för samhälle, elproducenter och elanvändare. Förutsättningarna för prisbildningen på elmarknaden bör vara sådana att både producenter och användare av el får riktiga signaler om kostnaderna i elproduktionen.
E1 är för användarna en praktisk distributionsform för energi. Elsystemets aktörer har varit inriktade på tillväxt i eltillförseln. En ökad efterfrågan på el har hittills kunnat tillgodoses genom en ökad tillförsel till rimliga priser. För att omställningen av energisystemet skall kunna genomföras måste aktörerna i elsystemet ägna stort intresse åt hushållning och elsparande.
Elhushållningsprogrammet bör underlätta för och stimulera elanvändare, kraftproducenter och eldistributörer att mer aktivt än tidigare genomföra sådan elhushållning som är lönsam för den enskilde och samhället.
Vi har föreslagit följande mål för elhushållningsprogrammet
* stimulera till en rationell elhushållning hos alla elförbrukare
* skapa stabila och långsiktiga förutsättningar för en rationell planering hos stora användare av el
* tillföra kunskaper och kompetens samt i övrigt underlätta för elanvändarna att hushålla med el
* stimulera utvecklingen av uppvärmningssystem som kan ersätta den direktverkande elvärmen, samt i övrigt bidra till utvecklingen av eleffektiv teknik
Vi har arbetat med fyra expertgrupper som har behandlat
* elintensiv industri * industri (exkl. den elintensiva) och jordbruk * professionell fastighetsförvaltning (flerbostadshus, offentliga och
kommersiella lokaler)
* hushåll och småhus
Expertgrupperna har haft i uppdrag att bl.a. redovisa möjligheterna till en effektivare elanvändning och att lämna förslag till åtgärder för att effektivisera elanvändningen. Expertgruppernas rapporter har bilagts vårt betänkande.
Expertgruppernas bedömning pekar på att en elbesparing och elersättning på sammantaget 10-15 TWh av den nuvarande årsförbrukningen skulle vara tekniskt och ekonomiskt tillgänglig under en lO-årsperiod. Expertgrupperna konstaterar emellertid att det finns en allmän tendens till ökad elanvändning inom industrin och fastighetsförvaltningen som helt eller delvis kan äta upp besparingen. En nettoökning i elanvändningen kan inte heller uteslutas.
Elpriserna har i stort sett varit stabila räknat i fast penningvärde under en stor del av 1970- och l980-talen. Under 1990-talet kommer elpriserna att stiga. Vi har bedömt att elprishöjningarna till mitten av 1990-talet kommer att ligga i ett intervall mellan 5—10 öre per kWh. Den faktiska prisutvecklingen blir beroende av flera osäkra faktorer. De framtida priserna på olja och kol får stor betydelse. Elprisutvecklingen påverkas också i hög grad av hur elanvändningen utvecklas. Den förhandlingsstyrka som olika kategorier av elanvändare kan uppbåda i taxe-och tarifförhandlingar med kraftindustrin får också betydelse för elpriserna för olika abonnenter.
Expertgrupperna har diskuterat elprisernas betydelse för elanvändarna. Expert- gruppen för Elintensiv industri understryker att de förväntade prishöjningarna på el kommer att innebära stora påfrestningar för främst den elintensiva industrin och att takten i industrins strukturomvandling ökar och får en annan riktning. Det är framför allt de industriföretag med en hög elkostnadsandel och ett stort exportberoende som skulle hotas av nedläggning om andra ekonomisk- politiska åtgärder inte vidtas. Detta gäller särskilt som man inte förväntar sig några större reala prishöjningar på el i flertalet av industrins viktigaste konkurrentländer.
Vi anser att en fortlöpande strukturomvandling i industrin självfallet är en viktig förutsättning för den industriella och ekonomiska utvecklingen i landet. Det är angeläget att strukturomvandlingen sker i en takt som inte hotar industrins internationella konkurrenskraft. Strukturomvandlingen bör också ske så att det blir möjligt att rätta till regionala obalanser och andra problem som kan uppstå.
Mot bakgrund av vad expertgruppen har framhållit anser vi att det finns skäl att framöver noga följa elanvändningen och elhushållningen, framför allt inom den elintensiva industrin och dess strukturomvandling. Ökade insatser för elhushåll— ning kan behövas inom alla sektorer. Åtgärder inom t.ex. industri- och regional- politiken kan också bli nödvändiga.
Vi har samlat våra förslag till åtgärder i fem huvudlinjer för en rationell elhus— hållning. Åtgärderna måste ses tillsammans med andra åtgärder bl.a. på tillförselsidan när det gäller frågan om hur kärnkraften skall avvecklas.
Stärk incitament och resurser för elhushållning hos elanvändarna.
Det är framför allt användarna av el som beslutar om och genomför åtgärder för eleffektivisering. En del av utrymmet för eleffektivisering kommer därför att nås utan att andra styrmedel än priset behöver användas. Eltaxornas utformning har stor beydelse. Därutöver måste flera förutsättningar vara uppfyllda när det gäller de hushåll, företag och förvaltningar som skall genomföra elbesparingar. Vi anser att det behövs åtgärder för att förstärka incitamenten hos elanvändarna för att minska sin elanvändning. Det behövs också åtgärder för att förstärka kompetensen och kunskapsnivån i företag, förvaltningar och hushåll när det gäller elanvändning och hushållning.
Vi anser att riksdag och regering inte heller framgent bör ingripa direkt i taxe- sättningen. Denna bör överlåtas till förhandlingar mellan kraftproducenter, eldistributörer och elförbrukare. Vattenfall har genom sin storlek en prisledande ställning på elmarknaden. Utformningen av eltarifferna har stor betydelse för elanvändarnas incitament att hushålla med el. Vi föreslår att regeringen i in- struktionen för Vattenfall föreskriver att kunderna skall erbjudas avtal som anpassas till kundens behov inom ramen för kostnadsanpassande taxor. Vattenfalls kostnadsstruktur bör med hänsyn till verkets prisledande ställning kunna redovisas med stor öppenhet.
Det finns ett behov av information till olika elanvändare. Vi föreslår att konsumentverket får i uppdrag att ta fram information till hushållen om den hushållsekonomiska betydelsen av en effektiv elanvändning. Konsumentverket bör vidare utveckla systemet med energideklarationer för hushållsapparater. Produkter såsom värmepumpar och värmeväxlare behöver testas med avseende på energiengenskaper. Vi föreslår vidare att man utreder förutsättningarna med en obligatorisk besiktning av småhus vid försäljning. Syftet bör vara att få fram ett system med energideklarationer för sådana hus.
Vi föreslår informationsinsatser som riktas mot fastighetsförvaltare, industri och jordbruk.
Vi föreslår att man utreder förutsättningarna att öka utbildningen i elanvändningsfrågor i gymnasieskolan och de tekniska högskolorna.
Det är viktigt att andra uppvärmningsformer väljs än direktverkande elvärme i nyproducerade hus. Vi föreslår att det skall gälla skärpta villkor för direktverkande elvärme i nyproducerade en- eller tvåfamiljshus för permanentboende.
Vi understryker förväntningarnas betydelse för incitamenten att hushålla med el. Vi anser att planeringsmöjligheterna för såväl elproducenter som elanvändare skulle förbättras av en tydlig deklaration från statsmakternas sida om starttidpunkt och takt i kärnkraftsavvecklingen samt av en precisering av förutsättningarna för ny elproduktion.
Marknadsorienterade aktörer på elmarknaden
El är en energiform som förutsätter en ledningsbunden distribution. Samma förhållande gäller naturligtvis även för fjärrvärme och gas. De energileveran— törer som genom koncessionslagstiftning eller på annat sätt förfogar över led— ningarna har en monopolliknande ställning på marknaden. Det är viktigt att de aktörer som verkar på elmarknaden anpassar verksamheten efter kundernas och marknadens behov. Vår andra huvudlinje är därför att skapa förutsättningar för marknadsorienterade aktörer på elmarknaden. Våra förslag riktar sig huvud- sakligen mot eldistributörerna. Det bör ställas krav på dessa att verka för ener— gi— och elhushållningsåtgärder hos kunderna. De bör också ges incitament och förutsättningar att bedriva en sådan verksamhet på ett affärsmässigt sätt.
Det har under de senaste tio åren vuxit upp en delvis ny affärsverksamhet med energitjänster som idé. Det finns t.ex. rena konsultföretag som nästan uteslut- ande ägnar sig åt energifrågor. Det finns företag som säljer energitjänster till fastighetsägare och finansierar verksamheten genom att dela på de vinster som uppstår vid besparingarna. Det finns också företag som på motsvarande sätt säljer sina tjänster till industrin. Regeringen har ändrat instruktionen till Vattenfall för att markera verkets roll som energitjänstföretag.
Eldistributörernas tjänster till sina abonnenter har traditionellt varit att trans— formera högspänd el till abonnentspänning och att tillförsäkra kunderna en säker leverans. Elanvändningens hittillsvarande historia med en ständig expansion har ställt stora krav på eldistributörernas planering av nätutbyggnaden. Vi går nu in i ett skede när distributionsnätets utbyggnad inte längre blir ett stort planeringsproblem. Vi anser att energitjänster kan bli ett utmanade affärsområde för eldistributörerna under kärnkraftsavvecklingen.
Rättspraxis kan vara ett hinder för kommunalt ägda el- och energidistributörer att agera affärsmässigt som energitjänstföretag. Vi föreslår att man prövar förutsättningarna att i ellagen eller lagen om kommunal energiplanering föra in föreskrifter som upphäver tillämpningen av de kommunala likställighets- och självkostnadsprinciperna ioenergidistributionen. Härigenom skulle de kommunalt ägda energiverken få samma rättsliga förutsättningar att agera affärsmässigt som de eldistributörer som har privata eller statliga ägare.
Vi föreslår också att man prövar förutsättningarna att i ellagen föreskriva att ett krav för att få koncession för eldistribution skall vara att man har förutsättningar att verka för en rationell energianvändning och elhushållning.
Expertgruppen för professionell fastighetsförvaltning har föreslagit att en ny organisationsform - abonnetråd — skapas för att tillvarata de gemensamma intressena hos el- och fjärrvärmeabonnenter. I "abonnentråden" organiseras representanter för villaägare, hyresgäster, fastighetsägare. Abonnentråden skall genomföra förhandlingar med energileverantörerna om taxor och tariffer samt om energihushållningsåtgärder. Abonnentrådet är till sin natur en organisationsform som inte kan eller bör organiseras uppifrån. Det kan dock finnas skäl för staten att ge abonnentråden - där de förekommer - förhandlingsrätt gentemot energileverantörerna. Vi föreslår att det föreskrivs förhandlingsskyldighet för leverantör av ledningsbunden energi (el, värme, gas) med sammanslutningar av abonnenter.
i Utveckla ny elsnål teknik och ny teknik för elersättning
Vi föreslår ett statlig stöd för bl.a. teknikupphandling av elsnåla och elersätt- ande produkter, processer och system. Stöd skall även kunna lämnas till prototyp-och demonstrationsprojekt som inte ingår i en renodlad teknikupphandling.
Teknikupphandlingsstödet bör finnas tillgängligt under en begränsad period på omkring fem år.
Vi föreslår att 500 milj. kr. avsätts för teknikupphandlingen i ett inledande skede. Vi utgår ifrån att en stor del av beloppet kommer att behöva utnyttjas för teknikupphandling och för demonstrationsprojekt inom uppvärmningssektorn. Stödet bör dock omfatta hela elanvändningsområdet.
Elhushållning i statsförvaltningen
Vi föreslår att byggnadsstyrelsen får i uppdrag att genomföra ett program för eleffektivisering i de statliga förvaltningsbyggnaderna.
Planering och uppföljning
En samordning behöver ske av insatserna från de berörda myndigheterna. Insatserna behöver följas upp och utvärderas. Vi föreslår att statens energiverk får i uppdrag att svara för samordning och uppföljning av elhushållningsåtgärderna. Energiverket bör bl.a. årligen rapportera till regeringen om utvecklingen av elanvändning och elhushållning.
1. INLEDNING 1.1 Direktiven
Regeringen bemyndigade den 14 maj 1987 chefen för miljö- och energidepartste— mentet, statsrådet Dahl, att tillkalla en särskild delegation med uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvänd- ningen och en ersättning av el med andra energiformer. Vi har antagit namneet elanvändningsdelegationen. Direktiven till delegationen återges i bilaga 5.
I direktiven anförs bl.a. att elpriserna kan förväntas stiga under de närmaste ; åren samt att detta bör leda till en viss ökning av investeringarna för eler- sättning och för effektivisering av elanvändningen. Emellertid framhålls ocks'så att dessa höjningar sannolikt inte kommer att leda till en påtagligt minskad användning av el om inte också andra åtgärder vidtas.
Av direktiven framgår också att ett utvecklingsprogram skall påbörjas avseennde dels tillförsel av ny energi, dels hushållningsåtgärder. Avsikten med programmet är att den nya energitillförseln skall medge att en reaktor tas om drift åren 1993-1995. Resultatet av hushållningsåtgärderna och ny energitillförsel bör medge att ytterligare en reaktor tas ur drift åren 1994- 1996.
Enligt direktiven bör möjligheterna att ersätta elvärme med andra uppvärmningsformer samt möjligheterna att effektivisera användningen av hushållsel och driftel i bostäder och lokaler särskilt studeras. Vidare bör behovet av åtgärder för en effektivisering av elanvändningen inom industrin övervägas. De föreslagna åtgärderna bör, enligt vår mening, kunna ses som ectt elanvändningsprogram vilket, tillsammans med andra åtgärder inom utvecklingsprogrammet, skall bidra till att kärnkraftsavvecklingen kan genomföras utan att andra samhällsmål hotas.
1.2 Delegationens sammansättning och arbetets uppläggning
Delegationen har bestått av fyra ledamöter, varav en ordförande. Delegationnen har till sig knutit fyra expertgrupper som har behandlat elanvändningen inom 1 olika områden. Expertgruppernas ordföranden har deltagit i delegationen somi sakkunniga. En förteckning över ledamöter, sakkunniga, experter och sekreterare återfinns i bilaga .
13
De fyra expertgrupperna har behandlat områdena
- elintensiv industri - industri och jordbruk
- professionell fastighetsförvaltning (flerbostadshus, offentliga och kommersiella lokaler m.m.) - hushåll och småhus
Expertgruppernas uppgift har varit att ta fram underlag till delegationens förslag till åtgärder för att effektivisera elanvändningen. I delegationens uppdrag till expertgrupperna har ingått
- att redovisa möjligheter till effektivare elanvändning inom resp. expertgrupps område *
— att bedöma de hinder som finns för en sådan effektivisering under 1990-talets första hälft och behovet av åtgärder för att undanröja eventuella hinder
- att redovisa de insatser för en effektivare elanvändning som har gjorts eller som pågår inom olika myndigheter, institutioner eller företag.
- att lämna förslag till åtgärdsprogram inom resp. område för att effektivisera elanvändningen samt bedöma programmets förväntade effekter
Delegationen och expertgrupperna har anlitat konsulter och haft kontakt med myndigheter och organisationer inom området m.fl. En förteckning över Ikonsultinsatser m.m. återfinns i bilaga .
IExpertgruppernas arbete, vilket fortlöpande har redovisats för delegationen, har *legat till grund för delegationens överväganden och förslag i betänkandet. Resultatet av gruppernas arbete har redovisats i särskilda rapporter. Dessa lbifogas betänkandet som bilagorna 1- .
EI en särskild bilagedel (SOU l987:69) redovisas följande konsultutredningar som lhar utförts för delegationens och expertgruppernas räkning.
* Hur kommer en eventuell elprishöjning in i de elintensiva företagens strategi? Anders Granholm, INDEVO.
'* STU:s insatser för effektiviserad elanvändning i industrin, Rune Hardell och Carl-Johan Osterberg, 3K Engineering AB.
** E_lsituationen i några viktiga konkurrentländer till svensk elintensiv industri, Orjan Isacsson, STAND-IN AB m.fl.
%* Elanvändningen inom livsmedelsindustrin, Per Göransson och Bengt Drakenberg, ÅF-Energikonsult AB.
** Möjligheter att ersätta elenergi med naturgas inom tillverkningsindustrin exklusive elintensiv industri, Jan-Erik Wiklund, ÅF-Energikonsult AB.
%* Tre studier av driftel i lokaler, Anders Göransson, VBB.
2 ELANVANDNING - EN FRÅGA FÖR STATEN?
2.1 Ett statligt hushållningsprogram för 1990-talet? —Utgångspunkteer för delegationens arbete
Elkraften har en strategisk roll i vårt energisystem. Den är mångsidigt användbar. El gör det dessutom ofta möjligt att effektivt utnyttja andra, merr lågvärdiga energislag.
Elproduktionen i Sverige uppgick till 129 TWh år 1986. Elförbrukningen ökar. Den genomsnittliga ökningstakten för elförbrukningen i Sverige under periodeen 1973 - 1986 har varit 4% per år. Sedan år 1982 har förbrukningen ökat med i genomsnitt 7% per år. Denna ökning beror på den goda tillgången på el och påå de därav följande låga elpriserna. Samtidigt låg oljepriserna efter oljeprischocken 1979/80 på en hög nivå. En ökad eluppvärmning och använd- ningen av avkopplingsbara elpannor svarar för en stor del av ökningen. En annnan orsak till ökningen de allra senaste åren är den uppåtgående industrikonjunkturen.
Elanvändningen kommer att fortsätta att öka enligt prognoserna. Enligt en prognos från statens energiverk år 1986 (LU 87, bilaga 12) skulle elanvändninggen öka med 0,5% per år fram till år 1997. Elanvändningen skulle då uppgå till 138 TWh. I en prognos som energiverket nyligen har överlämnat till miljö- OCh'I energidepartementet beräknas en lägre ökning med en elanvändning år 1997 påå 132 TWh. KRAFTSAM tar regelbundet fram prognoser över elefterfrågan de närmaste 10 åren. Den senaste bedömningen utgörs av den prognosöversyn sorrn genomfördes Våren 1985. I denna uppskattas elförbrukningen inom intervallet 128-142 TWh år 1995 med ett riktvärde om cirka 135 TWh. KRAFTSAM är en samarbetsorganisation mellan Statens Vattenfallsverk och Svenska Kraftverksföreningen, som representerar praktiskt taget samtliga icke statligaa elkraftproducenter.
Kärnkraftsavvecklingen innebär att ca 65 TWh av eltillförseln måste ersättas med annan el om dagens elanvändningsnivå bibehålls. Även utan en kärnkraftsavveckling skulle emellertid på sikt ny produktionskapacitet byggas = för att ersätta uttjänta anläggningar eller för att täcka en ökad elanvändning. .
Sverige har internationellt sett en låg kostnad i elproduktionen och låga priser.". Detta beror på bl.a. den stora andelen gamla vattenkraftverk i elproduktionenn. Aven kärnkraftverken producerar el till låga rörliga kostnader.
Ny elproduktionskapacitet medför höjda kostnader för den samlade elproduktionen och risk för ökade påfrestningar på miljön. Av stor betydelse i genomförandet av kärnkraftsavvecklingen är att vi genom en långtgående effektivisering av elanvändningen och genom elersättning kraftigt kan begränssa behovet av ny produktionskapacitet.
Det svenska energisystemet har genomgått en stor omställning under 1970- och 1980-talen. Oljans andel i landets energitillförsel var drygt 70% vid den första oljekrisen år 1973 och motsvarade ca 300 TWh. Oljeanvändningen har därefter minskat drastiskt. För närvarande svarar oljan för mindre än 50% av energitill- förseln och uppgår till drygt 200 TWh. En avgörande faktor i denna omställning har varit utvecklingen av oljepriserna. Energianvändarna har successivt anpassat sin energi- och oljeförbrukning till de prisnivåer som uppstod efter 1973 och 1970-80 års oljeprischocker. Det energipolitiska målet att minska oljebroendet har kunnat genomföras på en väl fungerande energimarknad. Tidvis har omställningen genomförts med hjälp av statliga insatser av olika slag såsom stöd till forskning och teknisk utveckling, teknikupphandling eller information.
Kärnkraftsavvecklingen innebär att nästan hälften av den nuvarande produktionskapaciteten för el skall avvecklas. Under samma period behöver andra kraftverk som är äldre än kärnkraftverken byggas om och moderniseras. Denna omställning skall kunna genomföras utan att andra samhällsmål hotas. En förutsättning är att stora ansträngningar görs för att effektivisera användningen av el hos alla kategoriser av förbrukare. El bör ersättas med andra energislag där så är lämpligt. Ny eleffektiv teknik och ny teknik för att ersätta el måste utvecklas. Elanvändarna måste börja tillämpa den nya tekniken. En rationell elförsörjning förutsätter dock att det görs en riktig avvägning mellan energihushållningsåtgärder och åtgärder för energitillförsel.
Det är viktigt att den omställning av energisystemet som nu föreslår sker på samhällsekonomiskt rationella grunder. En väl fungerande marknad är enligt vår uppfattning en grundläggande förutsättning för att omställningen av energisy- stemet och kärnkraftsavvecklingen ska kunna genomföras utan onödiga kostnader för samhälle, elproducenter och elanvändare. Förutsättningarna för prisbildningen på elmarknaden bör vara sådana att både producenter och användare av el får riktiga signaler om kostnaderna i elproduktionen.
En effektiv elmarknad ger goda incitament till anpassningsåtgärder hos såväl användare av el som kraftproducenter och eldistributörer. En effektiv marknad bör också ge signaler till andra aktörer i elsystemet. Det kan handla om konsultföretag som kan se möjligheter att erbjuda elanvändare sin kompetens när det gäller eleffektivisering. Utrustningstillverkare kan se en marknad för ny elsnål teknik.
Vår uppfattning om behovet av en fungerande marknadsekonomi innebär dock inte ett förord för en låtgå politisk på elmarknaden. Det finns enligt vår uppfattning flera skäl för en aktiv statlig elanvändningspolitik under de närmaste åren.
Elpriserna kommer att stiga under 1990-talet och i början av 2000-talet. I ett längre tidsperspektiv bör det ske en anpassning av elanvändningen till de höjda elpriserna. Det är dock osäkert hur snabbt och i vilken takt som elanvändningen påverkas av prisförändringar.
Elsystemets aktörer har planerat utifrån tillväxt i eltillförseln. En ökad efter- frågan på el har hittills kunnat tillgodoses med en ökad tillförsel till rimliga kostnader. El är för användarna en praktisk distributionsform för energi. För de flesta elanvändare är elräkningen en förhållandevis liten kostnad i budgeten. Elhushållning har därför haft en låg prioritet hos stora användargrupper, hos kraftproducenter och eldistributörer samt hos tillverkare av elektrisk utrustning. För att omställningen av energisystemet skall kunna genomföras måste aktörerna i elsystemet ägna stort intresse åt hushållning och elsparande.
Det är angeläget att trögheterna i elsystemets anpassning övervinns. Aktörerna på elmarknaden bör få förutsättningar för och incitament till att redan under de närmaste 5-10 åren genomföra åtgärder för en rationell elanvändning och elersättning. Vår uppgift har varit att utarbeta ett förslag till statliga åtgärder som påverkar elanvändningen kring mitten av 1990-talet. Vi föreslår i detta betänkande ett elanvändningsprogram. Programmet skall underlätta och ge stöd till aktörerna i elsystemet att genomföra en rationell anpassning av elanvändningen till de förutsättningar som kommer att gälla under kärnkraftsavvecklingen.
2.2 Statlig elpolitik under 1900-talet
Svensk energipolitik var fram till oljekriserna på 1970-talet i allt väsentligt inriktad mot tillförselfrågor. Politiken syftade till en stabil och säker energiför- sörjning.
Elpolitiken har inte varit något undantag. Under hela 1900-talet har statsmakterna sökt verka för en rationell utbyggnad av kraftproduktionen och för en rationell elektrifiering av landet.
Starten för statens engagemang i kraftverksutbyggnaden kom år 1906 när riksdagen beslutade om utbyggnaden av vattenkraften i Trollhättan. För att få ett samlat grepp över utnyttjandet av statens vattenkrafttillgångar bildades år 1909 Kungl. Vattenfallsstyrelsen (numera statens vattenfallsverk) som affärsdrivande verk. Härigenom fick man ett centralt förvaltningsorgan som kunde utnyttja de statliga fallrätterna rationellt och genomföra en planmässig utbyggnad av dessa.
I lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, den s.k. ellagen från år 1902, finns föreskrifter om bl.a. distributionen av elektrisk kraft. I lagen stadgas bl.a. att tillstånd (koncession) krävs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer för att dra fram eller begagna elektriska starkströmsledningar. Koncessionen skall avse antingen linjekoncession, dvs. ledning med viss sträckning, eller områdeskoncession, dvs. ledningsnät inom visst område. Koncessionsinnehavare är skyldig att tillhandahålla, leverera eller överföra ström. I lagen stadgas vidare om bl.a. påföljder vid åsidosättande av föreskrifter och vid olovligt utnyttjande samt om ansvar vid olika typer av skada och om prisreglering i vissa fall.
Landsbygdselektrifieringen byggde från början på små elektriska distributionsföreningar. Anläggningarnas i många fall dåliga ekonomi medförde att staten bidrog med ekonomiskt stöd för att undvika onödigt höga taxor. I syfte att storleksrationalisera detaljdistributionen på landsbygden infördes i slutet på 50-talet begreppet områdeskoncession. För att åstadkomma större planmässighet utfärdades vidare kungörelsen (1959:369) om statligt stöd till landsbygdens elektrifiering. Kungörelsen ersattes med förordningen (1977:348) om statligt stöd till landsbygdens elförsörjning. I förordningen finns föreskrifter om ellånegaranti, nyanläggningsbidrag och upprustningsbidrag.
Vattenfall har som största elkraftföretag en ledande roll inom elförsörningsom- rådet. Till en början distribuerades och såldes all elkfraft till stora industrier och till återdistributörer. De senaste decenniernas strukturrationalisering av eldistributionen har inneburit ett allt större engagemang i detaljdistributionen, dels i Vattenfalls egen regi, dels tillsammans med andra - främst kommuner - i särskilda distributionsbolag. Vattenfall har dock en liten andel av detaljdistri- butionen.
I och med oljekriserna på 1970-talet ändrades energipolitikens inriktning. Am- bitionen på tillförselsidan om en billig och säker energiförsörjning för landets behov ligger fast. Oljekriserna samt beslutet om kärnkraftens avveckling har dock medfört att användningssidan har fått ett betydande utrymme i energipoli- tiken. I de gällande energipolitiska riktlinjerna (prop.1984/85:120, NU 30, rskr 362) ges stor betydelse åt såväl energihushållningen som energitillförseln. Enligt riktlinjerna skall landets behov av en billig och säker energiförsörjning tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en en intensifierad energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik.
Tillgången på el har hittills varit god. De energipolitiska insatserna avseende elanvändningen har därför begränsats till att utgöra en del av ett allmänt energihushållningsprogram. Den större tillgången på el som finns för närvarande skall utnyttjas bl.a. för att reducera oljeanvändingen. Detta skall ske utan att man samtidigt skapar långsiktiga bindningar till ett alltför stort elberoende.
3 ELANVÄNDNINGEN - UTVECKLING OCH BESPARINGSMÖJLIGHETER
3.1 Elanvändning, produktion och distribution
Sveriges slutliga energianvändning år 1986 var 380 TWh. Elanvändningen uppgick till 129 TWh.
Dagens elanvändning är dubbelt så stor som den var år 1970. Från och med år 1986 svarar kärnkraften för ungefär lika stor andel av elförsörjningen som vattenkraften. Statens energiverk bedömer i en prognos åt långtidsutredningen att elanvändningen kommer att uppgå till 138 TWh år 1997 vid en elprisökning på 6 öre/kWh (60 % ökning i producentledet) och om kärnkraften vid den tidpunkten behålls fullt ut. På grund av osäkerheten i bedömningen anger verket en elanvändning i intervallet 130-145 TWh som rimlig.
Tabell 3.1 redovisar balanser för elanvändning resp. eltillförsel för åren 1985 och 1997 (Underlag: statens energiverks Energi och ekonomisk utveckling, Bilaga 12 till Långtidsutredningen 1987, LU 87).
Tabell 3.1: Elbalanser för åren 1985 och 1997, TWh.
Användning 1985 % per år 1997 Total slutlig
användning 119,6 0,5 126,4 Industri 47,3 1,3 55,5 Transporter 2,6 0,5 2,8 Bostäder, service m.m. 63,9 0,1 65,0 Fjärrvärme,
raffinaderi m.m. 5,8 -5,1 3,1 Distributionsförluster 11,1 0,6 12,0 Total användning, netto 130,8 0,5 l38,4 Tillförsel
Vattenkraft 70,1 -0,8 64,0 Kärnkraft 55,9 1,1 63,5 Mottryck 5,3 9,6 9,4 Oljekondens 0,6 -1,5 0,5 iOvrigt 0,3 10,6 0,6 lNettoproduktion 132,3 0,4 138,0 Import—export -1,5 0,4 Total tillförsel, inetto 130,8 138,4
lElmarknaden kan beskrivas som uppbyggd av tre led - producentledet, lhögspänningsledet och lågspänningsledet. Ett annat sätt att se på elmarknaden .är som bestående av producenter, distributörer och konsumenter/abonnenter. IFigur 3.1 ger en sammanfattande beskrivning av systemet.
Vattenfall svarar för drygt hälften av landets elproduktion. För resterande del isvarar kommunala och privata företag. De åtta största svarar för ca 90 % av (den totala elproduktionen.
Figur 3.1: Elsystemet från producent till användare.
Värmekraftstation (olja, kol, kärnkraft)
Fördelningsstazion Mottagningsstation
lira man?
ill/1.1
Vattenkraftstation
_:l
//|
);;
400 kV
130 kV
Större industri
..,-:l
(Uli) ra r- - . 20 kV -:. i »-=— i 10 kV ;/ T*- Småindustri GkV Nätstation Ei Nätstation . f"? låt;? ' 380/220v1 " 74 _kr—/ ' .f. "05% J;,__/ V . ' _ ' Stadskonsument Fritidsstuga Lantgård
Källa: Pris på energi, SOU 1981:69
Huvuddelen av produktionsanläggningarna är sammanbundna i storkraftnätetl) som för över den producerade elenergin till distributörer. Nätet, som så gott som helt ägs av Vattenfall, omfattar spänningsnivåerna 400 och 220 kV. Den vidare eldistributionen till de slutliga konsumenterna sker med successiv ned- transformering av spänningen.
De regionala ledningsnäten omfattar spänningar mellan 130 — 30 kV. Till näten som i allmänhet ägs av de kraftföretag som svarar för råkraftleveranserna i respektive område, är främst större industrier samt återdistributörer anslutna.
De lokala näten slutligen omfattar dels högspänningsnät för 20 - 6 kV, dels låg- spänningsnät för 0,4 kV (380/220 V). Näten ägs av respektive återdistributör.Till högspänningsnätet är främst mindre industrier och återdistributörer anslutna. Det största antalet abonnenter är anslutna till lågspänningsnätet.
Antalet distributörer uppgår f.n. till ca 330. Av dessa är knappt hälften kommunala bolag och kommunala elverk och ca 90 ekonomiska föreningar. Resten utgörs av privata bolag och Vattenfall med dotterbolag.
Totalt finns-i landet ca 4,7 milj. abonnenter. Av dessa är c:a 60 % anslutna till kommunala distributörer och ca 10% till Vattenfall (inkl. statliga eldistributionsbolag). Ovriga abonnenter är anslutna till enskilda företag, varav Sydkraft är det största.
De industriföretag som är högspänningsabonnenter köper ofta sin el direkt från - och har avtal med - kraftföretagen. Dessa abonnenter, som således inte har distributörerna som mellanhand, svarar för ca 30% av landets totala elanvändning.
3.2 Elprissättning och skatter
Elpriserna bestäms av kraftföretagen. Vattenfall är genom sin storlek prisledande. Tarifferna för de större abonnenterna fastställs efter förhandlingar. Det sker alltså normalt inte någon statlig reglering av elpriserna. Undantagsvis har elpriserna - liksom priserna på andra marknader -temporärt reglerats som ett led i den allmänna prisstabiliseringspolitiken. Under den prisreglering som har tillämpats under år 1987 har också elen prisstoppats.
I normala fall har staten endast ett indirekt inflytande över producentprisnivån genom det avkastningskrav som åläggs Vattenfall. l regeringens proposition (1986/87:159) om vissa utgångspunkter för energisystemets omställning anförde miljö- och energiminstern att det enligt hennes mening inte finns några skäl att ändra på elmarknadens grundläggande funktionssätt inför de krav på elsystemet som uppstår under kärnkraftsavvecklingen.
Statens pris- och kartellnämnd följer inom sin allmänna prisövervakning kostnads-, effektivitets- och prisutvecklingen hos de ledande producenterna av högspänd elkraft liksom motsvarande utveckling hos distributörerna av lågspänd elkraft.
I den nyss nämnda propositionen anmälde miljö- och energiministern bl.a. att hon senare avser att föreslå ett höjt avkastningskrav på Vattenfall. Hon bedömde att detta kommer att leda till en elprishöjning. Staten kan naturligtvis även påverka elkostnaden för användarna genom skatter och avgifter.
1) Storkraftnätet är hela 400 och 220 kV-näten Stamnätet är den del som omfattas av stamnätsavtalet med vissa större enskilda och kommunala företag
Hela energiområdet är undantaget från mervärdesskatten. Däremot utgår bl.a. allmän energiskatt. Energiskatterna påförs slutkonsumenten. Energiskatten på elenergi är differentierad med avseende på användaren.
De nuvarande skattesatserna på elkraft är:
industriell verksamhet 5 öre per kWh övriga 7,2 öre per kWh (för övrig förbrukning i vissa kommuner i främst Norrland är elskatten 6,2 öre)
För vattenkraft och kärnkraft finns det också en producentskatt. För vattenkraft utgår en skatt på 2 öre per kWh i kraftverk som har tagits i drift före år 1973 och med 1 öre per kWh i kraftverk som var driftklara mellan 1973 och 1977. För kärnkraftsproducerad el utgår skatter och avgifter med cirka 2 öre per kWh. Dessa skall bl.a. finansiera framtida kostnader för slutförvaring av använt kärnbränsle.
Effekterna av punktskatterna påverkas i hög grad av reglerna enligt lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt. Av särskild betydelse är nedsättningen av energiskatten vid industriell tillverkning som kräver stor energianvändning. För närvarande medges i princip en nedsättning beräknad så att effekten av energiskatten inte skall överstiga 1,7% av de tillverkade produkternas försäljningsvärde fritt fabrik. Regeringen beslutar om nedsättning i varje särskilt fall. Dessa skattenedsättningar omfattar för närvarande ca 130 industriföretag.
Vidare medges vissa industribranscher rätt till avdrag från energiskatt. Det gäller t ex vid användningen av metallurgiskt kol i stålindustrin och av el vid aluminiumframställning. Elen betraktas i detta fall som råvara.
Sommaren 1987 har regeringen tillkallat en kommitté med parlamentarisk sammansättning för att utreda den indirekta beskattningens omfattning och utformning. Kommittén skall bl a utreda effekterna av en breddning av basen för mervärdesskatten. En 'viktig uppgift för kommittén är att pröva om det finns förutsättningar att'inordna energiområdet under mervärdesskatten. I direktiven till kommittén konstateras att beskattningen av energi fungerar till en del som ett energipolitiskt styrmedel och att energibeskattningen också i fortsättningen bör ha denna funktion. Någon form av styrande punktskatter på energi torde därför, enligt direktiven, få behållas även om energin omfattas av mervärdesskatt.
I direktiven anförs att om energi förs in under mervärdsskatten torde behovet av den särskilda nedsättningen av energiskatt minska även om en särskild skatt på energi införs. Kommittén skall därför bedöma förutsättningarna för att begränsa eller helt slopa möjligheterna till nedsättning och i övrigt begränsa de undantag och avdragsmöjligheter som skall gälla för en sådan ny skatt.
3.3 Elanvändningen under 1970- och 1980-talen
3.3.1 Elintensiv industri
De industribranscher, som förts till området elintensiv industri, är skogsbruk och Skogsindustri, järn- och stålverk (exkl. gjuterier), gruvindustri, icke järn- metallverk (exkl. gjuterier) samt kemisk basindustri. Utmärkande för den elintensiva industrin är att elkostnaderna utgör en betydande andel av pr-oduktionsfaktorerna. De nämnda branscherna har samtliga en elkostnadsandel som överstiger 3% av saluvärdet för produkterna.
Av hela industrins elanvändning på knappt 348 TWh år 1986 svarade den eltunga industrin för nästan 70% eller ca 33 TWh..
Av tabell 3.2 och figur 3.1 framgår elanvändningens utveckling för åren 1970 och 1975 samt 1980-1985.
Tabell 3.2: Elanvändningens utveckling inom elintensiv industri, TWh
SNI Branch
___—___...Ä?________________-______ 1970 -75 -80 -81 -82 -83 -84 -85
Skogsbruk och skogs industri: 11,1 12,9 14,7 14,9 14,2 15,6 17,4 17,9 34111+ - massa och pappers- 34112 industri 9,9 11,6 13,3 13,5 12,8 14,2 15,8 16,2 331111 -sågverk 0,6 0,7 0,8 0,8 0,8 0,9 1,0 1,1 33119+ -skivindustri 0,6 0,6 0,6 0,6 0,5 0,5 0,6 0,6 34113 37101 Järn och stålverk
(exkl. gjuterier) 4,0 4,3 3,9 3,8 3,8 3,8 4,1 4,1 2 Gruvindustri 1,6 2,3 2,1 2,0 1,9 2,0 2,1 2,4
Icke Järnmetallverk (exkl. gjuterier) 3,1 3,4 3,2 3,2 3,0 3,2 3,4 3,5 37'20- - Icke järn- -37204 metallverk 1,8 2,1 2,2 2,2 2,2 2,3 2,4 2,4 37102 -Ferrolegeringar 1,3 1,3 1,0 1,0 0,8 0,9 1,0 1,1 351 Kemisk basindustri 4,2 4,7 4,3 4,1 4,0 4,6 4,8 4,9
Tmtalt 24,0 27,6 28,2 28,0 26,9 2'9_,2"3_1,_e "327?
Figur 3.1: Elanvändningens utveckling inom elintensiv industri
30
Skogsbruk och Skogsindustri 20
Järn- och stålverk (exkl. gjuterier) W
Icke järnmetallverk (exkl. gjuterier)
V
Kemisk basindustri
1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År
Totalt visar utvecklingen på en ökad elförbrukning för samtliga branscher med vissa fluktuationer över tiden. Utvecklingen förklaras av en rad faktorer såsom produktionsutveckling, strukturomvandlingar, konjunktursvängningar och därmed kapacitetsutnyttjande.
Branscherna skogsbruk och Skogsindustri svarar för mer än 50% av den elintensiva industrins elanvändning. Delbranschen massa- och pappersindustri svarar för ca 90% av elanvändningen inom skogsbruk och skogsindustri. Den totala elanvändningen som till mycket stor del av direkt produktionsrelaterad, har ökat under i stort sett hela perioden. Även den specifika elanvändningen, d.v.s. användningen per producerad enhet, har ökat. Ökningen beror huvudsakligen på en ökad satsning på vedsnåla men elkrävande mekaniska processer, ökad pappersproduktion, miljövårdsåtgärder och ökad ventilation. Utvecklingen för sågverken och skivindustrin har varit svag men elförbrukningen har trots detta ökat.
inom järn- och stålverken, där också elförbrukningen är starkt produktionsrela- terad, har olika åtgärder såsom effektivare utnyttjande av befintliga anläggningar och införande av energisnål utrustning medfört en ca 20% effektivare elanvändning under perioden.
Gruvindustrin har haft en liten ökning av elanvändningen de senaste åren samtidigt som produktionen har gått ner. Den specifika elanvändningen har således ökat. 60% av elförbrukningen sker inom järnmalmsrörelsen.
Inom icke järnmetallverken går ca 60% av elförbrukningen till aluminiumframställningen. Såväl branschens aluminium som koppar— /blyframställningen bygger på elbaserad teknik. Elberoendet är så betydande att processerna enligt expertgruppen ständigt effektiviseras. '
Vid ferrolegeringsverken är elanvändningen till nästan 100% processel till den elektrokemiska processen. De två befintliga verken anses vara effektiva i energihänseende. Verken har också effektiv värmeåtervinning.
Den kemiska basindustrin slutligen är mycket heterogen med varierande elintensitet i processerna. Branscherna visar på en trendmässigt minskad specifik elanvändning utom för de tre senaste åren. Förklaringen ligger i dels allt elsnålare produktionsutrustning och allmänn eleffektivisering, dels andra åtgärder som varvtalsreglering och bättre styr- och reglersystem.
3.3.2. Industri och jordbruk
De branscher som ingår i området industri och jordbruk framgår av tabell 3.3 och diagram 3.2.
Tabell 3.3: Elanvändningens utveckling inom industri och jordbruk, TWh
ämi—"NäFåris'EH'"—""_ÅF"' 1970 1975 1900 1901 1982 1983 1904 1985
1. Jordbruk—_ 0,55 0775 I,13"1,19"1,20'_I;22 1732" 1,3
31 Livsmedels- industri 1,01 1,29 1,58 1,63 1,66 1,77 1,91 2,0 32 Textilindustri 0,39 0,37 0,33 0,34 0,34 0,36 0,37 0,42 3311, Trävaruindustri 0,28 0,36 0,45 0,44 0,43 0,45 0,46 0,4l 3312, exkl. sågverk och 3319, hyvlerier 332 3412, Pappersvaru- 3419 industri 0,32 0,39 0,51 0,56 0,57 0,66 0,69 0,72 342 och grafisk industri 352,353 Kemiskindustri 0,75 0,95 1,22 1,21 1,25 1,38 1,63 1,72 354, 355 exkl. kemisk 356 basindustri 36 Jord- och sten- * varuind. 1,24 1,21 1,22 1,17 1,17 1,19 1,21 1,2! 37103+ 37204 Gjuterier 0,28 0,35 0,33 0,32 0,31 0,32 0,36 0,35 38 Verkstadsindustri 3,42 4,40 4,79 4,93 5,07 5,30 5,75 6,35 39 Annan tillv.ind. 0,02 0,05 0,05 0,04 0,04 0,04 0,04 0,04 '_Tahu "”"_ ""ai"HIT*TLå"TLE'TZT 1L7 1L771ä0
____________________ Källa: SCB
___—'_—
Figur 3.2: Elanvändningens utveckling inom industri (exkl. elintensiv) och jord- bruk, TWh.
TVh 15
ANNAN TILLVJND. LANTBRUK
LIVSMEDELSINDUSTRI
TEXTILIND. TRÅVARUIND. PAPPERSVARUIND.
KEMISK IND. EXKL. BAS
JDRD— DCH STENVARUIND. GJUTERIER
VERKSTADSINDUSTRI
(J'l
1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År
Källa: SCB
Elanvändningen inom icke elitensiv industri har ökat kontinuerligt under perioden 1970-1985 från ca 7,7 TWh till ca 13,4 TWh. Av hela industrisektorns totala elanvändning på knappt 48 TWh svarar den icke elintensiva industrin sålledes för 28%.
Förändringarna i branschernas specifika elanvändning beror främst på ny elintensivare teknik i processerna, ökad automatisering, konvertering från olja till el samt förbättrad ventilation.
Elanvändningen har i absoluta tal fördubblats under perioden inom branscherna jordbruk, livsmedelsindustri, pappersvaru- och grafisk industri samt kemisk industri. inom jordbruk, där här den del av elanvändningen som går till företags— drift beaktas, uppgår ökningen till närmare 200%.
Vid en jämförelse med produktionsutvecklingen har den specifika elanvändningen mer än fördubblats inom jordbruks-, livsmedels-, pappersvaru— och grafisk industri samt gjuterier. Inom kemisk industri har den specifika elanvändningen ökat med ca 50%.
Också inom trävaru- samt verkstadsindustrin har elanvändningen ökat kraftigt under perioden (71 resp. 86%). Trävaruindustrins specifika elanvändning har mer än fördubblats och verkstadsindustrins ökat med ca 1/3. Även jord- och stenvaruindustrin, där elanvändningen varit oförändrad, visar en ökad specifik elanvändning på drygt 1/3.
Elanvändningen inom textilindustrin har endast ökat med ca 8% under perioden. Samtidigt har produktionsindex för samma tid sjunkit med nästan 50%. Den specifika elanvändningen har således i det närmaste fördubblats.
3.3.3 Professionell fastighetsförvaltning
Till området professionell fastighetsförvaltning har vi fört flerbostadshus och lokaler. I begreppet flerbostadshus ingår alla fastigheter med minst 3 lägenheter där ytan till minst hälften är bostadsyta. Totalt finns 2,1 miljoner lägenheter med ca 150 miljoner m2 uppvärmd yta. Till kategorin lokaler räknas kontorshus, skolor, daghem, sjukhus, butikshallar, hotell, idrottsanläggningar m.m. totalt finns ca 135 miljoner m2 uppvärmd yta.
Expertgruppens redovisning av elanvändningen i lokalbyggnader och flerbostadshus under 1970- och 1980-talen (tabell 3.4) utgör en bearbetning av SCB:s leveransstatistik (meddelanden om elförsörjningen och fjärrvärrneförsörjningen).
Tabell 3.4: Elleveranser till lokalbyggnader och flerbostadshus åren 1977 samt 1981-1985.
Leveranser till GWh Förändring
sektorvis
1977 1981 1983 1985 % Elverk (kontor, lager) 90 127 133 114 + 27% Partihandel 512 604 667 777 + 52% Detaljhandel 2.445 2.700 2.906 3.310 + 35% Övriga kommunikationer (Åkerier, flygplatser m.m.) 329 400 456 555 + 69% Bank- och försäkring 280 340 360 392 + 40% Fastighetsförvaltning 2.251 2.649 3.157 4.478 + 99% Offentlig förvaltning 658 762 854 1.028 + 56% Undervisning och forskning 1.194 1.420 1.599 1.912 + 60% Hälsovård, åldringsvård o.d 1.621 1.985 2.305 2.698 + 66% Övrig samhällsservice (ln- trresseorganisationer m.m.) 548 669 715 906 + 65% Övriga tjänster (Hotell, restauranger, konsult- verksamhet, tvätterier m.m.) 1.617 2.029 2.417 3.099 + 91% Enskilda hushåll Flerbostadshus med elvärme 733 770 812 1.040 + 42% Flerbostadshus utan elvärme4.372 4.293 4. 307 4. 523 + 3% ___—___— Towtalt 16.650 18.748 20.688 24.832 GWh + 49%
Ellreveranserna till lokalbyggnader och flerbostadshus ökade under perioden 1977—1985 från 16,7 TWh till 24,8 TWh eller med 45%.
För att närmare kunna beskriva elanvändningen har en uppdelning gjorts på följande användningsområden:
hushållsel i lägenheter driftel i flerbostadshus elvärme i flerbostadshus driftel i lokaler elvärme i lokaler
*****
Heltäckande uppgifter om användningen inom resp. område finns inte, varför expertgruppen har grundat sin beskrivning på erfarenheter från förvaltare, tidigare utredningar och vissa modellantaganden.
Hushållsel
År 1985 utgjorde totala antalet lägenheter ca 2.000.000. Under perioden 1977- 1985 tillkom totalt 144.000 lägenheter. Under samma period ökade förbrukningen av el i flerbostadshus från 5,1 TWh till 5,7 TWh. Efter en schablonmässig reducering för fastighetsel och elvärme beräknas den totala elanvändningen år 1985 till 4,4 TWh (år 1977 = 3,8 TWh).
Av den totala ökningen på 0,6 TWh under perioden eller knappt 2% per år svarade den tillkommande bebyggelsen för drygt hälften. Den andra hälften av ökningen utgörs av ökad specifik användning.
Expertgruppen konstaterar att det sannolikt finns stora skillnader i förbrukningen av hushållsel mellan olika hyresgäster. Viktiga påverkande faktorer är bl.a. hushållens sammansättning, lägenhetens storlek, Utrustningens ålder och hushållets sammanlagda inkomst. Hyresgäster har numera också ökade möjligheter att själva välja ny hushållsutrustning, vilket har lett till en tendens till att äldre elslösande apparater byts mot nya elsnålare men att "apparattätheten" samtidigt ökar. Om detta sammanhanget kommer att resultera i en ökad förbrukning är enligt expertgruppen svårt att bedöma.
Kollektivmätning av hushållsel förekommer i uppskattningsvis 6.000 flerbostadshus med 260.000 lägenheter. Från olika håll har uppmärksammats att användningen av hushållsel är märkbart högre vid kollektiv mätning jämfört med individuell mätning. I ett projekt i Upplands Väsby har konstaterats att skillnaden under perioden 1979-84 uppgick till drygt 20% per år, vilket motsvarar ca 500 kWh per lägenhet och år.
Fastighetsel
Kunskapen om den el som går som fastighetsel till pumpar, hissar, tvättstugor och andra gemensamma utrymmen m.m. är mycket begränsad. En genomgång av tillgängliga uppgifter har av expertgruppen sammanfattats i följande antagande:
äldre flerbostadshus 1950-tal 2-13 kWh/m2 och år yngre flerbostadshus 1960- 70-tal 2-20 kWh/m2 och år nybyggda flerbostadshus 2-30 kWh/m2 och år
Med antagandena ovan kan den totala användningen av fastighetsel i flerbostadshus beräknas till ca 2 TWh per år.
Elvärme i flerbostadshus
Den totala energianvändningen för uppvärmning av flerbostadshusen har sjunkit från 120 TWh år 1979 till 100 TWh år 1984. För åren 1985 och 1986 har SCB och bostadsförvaltarnas egna mätningar noterat en ökad energiförbrukning. Någon klar uppfattning om orsakerna till ökningen finns ännu inte.
Av figur 3.3 framgår förändringen i Uppvärmningssätt hos flerbostadshusen åren 1978-1985.
Figur 3.3: Uppvärmningssätt i flerbostadshusen åren 1978-1985. Procentuell fördelning av uppvärmd yta.
70
Fjärrvärme
60
50
40 Enbart olja
30
20
10 Enbart el
1976 1978 1980 1982 1984 1986
År
Källa: SCB (ej normalårskorrigerat)
År 1985 fördelade sig uppvärmningen av flerbostadshusen på följande sätt:
elvärme 1,9 TWh fjärrvärme 18,7 TWh Olja 12,8 TWh Totalt 33,4 TWh
Elvärme innefattar här direktel, vattenburen el och kombinationer där el kompletteras med andra bränslen.
Uppgifterna om el för uppvärmning av flerbostadshus varierar mellan 1-2 TWh/år.
Expertgruppens bedömning är, efter genomgång av olika källor, att elanvändningen kan uppskattas till ca 2 TWh för år 1985.
Driftel i lokaler
Med lokalernas driftel avses el för belysning, kylar, frys och matberedning, ventilation samt apparater, hissar m.m. Expertgruppen framhåller svårigheterna att göra säkra bedömningar över driftelens användning till följd av dels olika källors skilda definitioner, dels osäkerheter i befintligt underlag.
Den totala driftelanvändningen år 1986 uppskattas till 13 TWh, vilket innebär en ökning med 40% under perioden 1981-1986.
Av driftelen går drygt 70% till belysning och ventilation. Enligt expertgruppen beror emellertid den ökade användningen av driftel på lokalernas ytexpansion (ca 10%) men framförallt på ökad specifik elförbrukning per m 2(ca 25%) genom bl.a. ökat apparatinnehav och ökad komfortkyla.
Elvärme i lokalbyggnader
Expertgruppen har beräknat el för uppvärmning av lokalbyggnader år 1985 till minst 3 TWh. Beräkningen är en bearbetning av SCB:s energistatistik.
Viss särskild elanvändning
Dold elvärme, d.v.s. el för uppvärmning som inte registreras som elvärme, är i första hand ett effektbelastningsproblem. Man talar här om två företeelser:
l. el till uppvärmning som inte redovisas som elvärme t.ex. elvärme- fläktar och elradiatorer
2. tillfällig elanvändning t.ex. i samband med köldknäppar. Statistiken över den dolda elvärmen är obefintlig.
Elam andn1ngen för belysning är svår att uppskatta då tillförlitlig statistik saknas. Med antagande om lampors livslängd, medeleffekt, försäljningssiffror m.m. har den totala årliga elanvändningen för belysningsändamål uppskattats till drygt 10 TWh, varav för flerbostadshus och lokaler drygt 5 TWh.
3.3.4 Hushåll och småhus
Elanvändningen i bostadssektorn har ökat kraftigt under 1970- och 1980-talen. Ökningen, som framgår av figur 3.4, beror till helt överväganden del på att elvärme blivit den dominerande uppvärmningsformen för småhus. Av landets totalt c:a 1,6 miljoner småhus använder c:a 1 miljon el (direktel, elpannor kombipannor) som huvudsaklig energikälla för uppvärmning och tappvarmvatten. Av tabell 3.5 framgår elanvändningens utveckling i småhussektorn.
Figur 3.4: Elanvändningen i bostäder 1970-1985, GWh.
50 000 Fritidshus Fastighetsförvaltning 40 000 Flerbostadshus Småhus 30 000 Jordbrukshushåll 20 000 10 000
0 :i . : I ;: 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85
Tabell 3.5: Småhussektorns elanvändning 1977-1985, TWh
1977 1980 1984 1985 Småhus med elvärme 8,7 11,0 17,8 21,4 Småhus utan elvärme 4,7 5,0 5,2 5,4 Summa småhus 13,4 16,0 23,0 26,8 Fritidshus 1,6 1,7 1,9 2,2 Jordbruk 1) 1,2 1,4 1,6 1,0 Totalt småhussektorn 16,2 19,1 26,5 30,8 2) Källa: SCB l) Hushållsel och elvärme i jordbruksfastigheter 2) År 1985 hade ovanligt låg genomsnittstemperatur.
Ökningen av elanvändningen har varit särskilt märkbar i anslutning till 1970- talets oljeprishöjningar, speciellt efter höjningen 1979/80. (jämför figur 3.4). Utvecklingen fördelad på elvärme och hushållsel framgår av tabell 3.6.
Tabell 3.6: Elanvändningens fördelning på elvärme och hushållsel 1977-1985, TWh
1977 1900 1904 1905 Elvärme 0,9 11,5 10,2 22,4 Hushållsel 7, 3 7,6 0, 3 0 4 Totalt 16,2 19,1 25,5 30,0 Källa:SCB
Av ökningen på totalt 14,6 TWh under perioden 1977-1985 svarar elvärmen för 13,5 TWh och hushållselen för 1,1 TWh. Expertgruppens bedömning är att potentialen för fortsatt konvertering till elvärme är låg, samtidigt som oljepriserna sjunkit och prognoserna talar om höjda priser. Elvärmeandelen kommer därför sannolikt inte att öka. Ökningen av hushållsel beror på ökat husbestånd och standardhöjning vad gäller apparatbeståndet.
35
3.4 Elpriserna under 1990-talet
Elpriserna har stor betydelse för den framtida elanvändningen och för lönsam- heten i åtgärder för att spara el. I detta avsnitt redovisas en bedömning av elpriserna under 1990-talet med utblickar mot år 2010. Bedömningen grundas på en prognos som har gjorts vid statens energiverk. Prognosen avser elprisernas utveckling i producentledet. För utvecklingen av elanvändningen har de priser som de slutliga elanvändarna möter större betydelse än producentpriserna. Fler- talet abonnenter betalar - på grund av distributionskostnaderna - ett elpris som är mer än det dubbla producentpriset. Även abonnentpriserna behandlas i avsnittet.
3.4.1 Elpriserna under l970- och 1980—talen
Följande tabell redovisar de nuvarande elpriserna för olika abonnenter. Effektavgifter, fasta avgifter etc har därvid fördelats på den förbrukade elvolymen. Härigenom får man ett genomsnittlig pris per kWh. Stora elförbrukare har kontrakt eller tariffer där energiavgiften varierar under dygnet och året. Bakom de angivna priserna ligger därför antaganden om elförbrukningens fördelning under året.
Tabell 3.7 Elpriser för olika typabonnenter år 1986
Leveransvillkor Typ av abonnent Elpris öre/kWh inkl skatt
150 MW Stort integrerat 1.000 GWh/år massa- och pappersbruk 15
20 MW Massabruk 16 140 GWh/år
10 MW Större verkstads- 50 GWh/år industri 19
1 MW Liten verkstads— 1,5 GWh/år industri 29
25 000 kWh Elvärmt småhus/inkl. 20 A hushållsel 571)
5 000 kWh 16 A Hushållsel 401)
___—____________—__——————
1) Företrädesvis landsbygdskunder
Källa: Vattenfall. Priser enligt Vattenfalls tariff för Öst-, Väst- och Mellansverige. Sydkraft ligger i genosnitt ca 8 % över Vattenfalltariffen.
Elpriserna har i fast penningvärde varit tämligen stabila under 1970- och 1980- talen för många kundkategorier. I figur 3.5 redovisas prisutvecklingen enligt Vattenfalls tariffer för vissa industri- och elvärmeabonnenter.
Fig 3.5: Elprisutvecklingen för fem kundkategorier. (1986 års penningvärde, inkl. skatt.)
Öre/kWh
50
40
30—
... . ""-u..— .....
20
10
0 | | 1975 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86
Källa: Vattenfall I 20 MW, 140 GWh/är II 10 MW; 50 GWh/år Ill 1 MW, 1,5 GWh/år IV Elvärme V Hushållsel
3.4.2 Elpriserna under 1990—talet.
Enligt den prognosmodell som tillämpas av statens energiverk bestäms priset av kraftsystemets kortsiktiga marginalkostnad. På lång sikt har antagits att prisniVån motsvarar den långsiktiga marginalkostnaden, d.v.s. kostnaden för elproduktion i nya kolkondenskraftverk. En sådan prissättning ger enligt vedertagen ekonomisk teori samhällsekonomiskt effektiva priser.
Vattenkraften har lägst rörlig kostnad av kraftslagen. Den används som regulator i systemet. Kärnkraften har den näst lägsta rörliga kostnaden. Kärnkraften används som basproduktion så länge som möjligt under året. När inte vatten-och kärnkraften räcker för att täcka efterfrågan får allt dyrare kraftslag tas i bruk. Så kallad mottryckskraft, där man utnyttjar energi i bränslet både till fjärrvärme eller industriella processer och elproduktion är relativt billig. Oljekondens är mycket dyrare. Dyrast är att använda gasturbiner. De används som spetslast när effektbehovet är som störst. Figur 3.6 visar hur mycket som kan produceras av de olika kraftslagen och den rörliga kostnaden.
Figur 3.6: Nuvarande produktionskapacitet och rörliga kostnader för kraftslagen i stigande kostnadsordning.
Öre/kWh 70 60 Gas— turbiner 50 47,5
Olje- kondens
Mottryck 15'5
Kärnkraft 6 0 6,5 7'6
Vattenkraft
. .................. - -.- '.'.» w.- -.-.-.-.-.-.-.-.-. Hamann».-.-.-.-.-.-.v.>.—.-
0 50 100 1 50 TWh
Källa: Statens energiverks rapport Förtida avveckling av kärnkraften.
Due kortsiktiga marginalkostnaderna för elproduktionen bestäms av de rörliga driftkostnaderna för det dyraste kraftslag som för tillfället används. Man måste ta hänsyn till hur ofta ett kraftslag ligger på marginalen, d.v.s. bestämmer miarginalkostnaden, om man vill få en uppfattning om de kortsiktiga marginalkostnaderna över ett helt år. Ökad elanvändning medför att allt dyrare kraftslag används allt mer och därmed oftare ligger på marginalen. Vattenkrafttillgången kan reduceras väsentligt under torrår. Vidare kan anläggningar behöva ställas av för större reparationer och underhållsåtgärder. Diessa förhållanden kan ge upphov till stora variationer i de rörliga produktionskostnaderna mellan olika år.
De långsiktiga marginalkostnaderna för elproduktionen bestäms av investerings- och driftkostnader för ny produktionskapacitet. I energiverkets prognoser har man antagit att kostnaderna för den nya produktionskapaciteten motsvarar kostnaderna för elproduktion i en ny kolkondensanläggning.
Vid statens energiverk har man åt elanvändningsdelegationen gjort en prognos över producentpriserna på el med denna prognosmodell. Prognosen bygger på förutsättningen att två kärnkraftsreaktorer stängs av under mitten av 1990- talet (åren 1993 och 1996). Prognosen redovisas i figur 3.7. I figuren syns tre alternativ för perioden efter år 1996. I det lägsta förutsätts en utbyggnad med 1 500 MW produktionskapacitet. I det mellersta har antagits att utbyggnaden blir 750 MW medan det högsta avser en situation när ingen utbyggnad av ny baskraft sker. Utbyggnaden avser lika delar kolkondens och kraftvärme och antas tas i drift i klump år 1996. I figuren redovisas också de elanvändnings- nivåer som antas uppstå vid den prognostiserade prisutvecklingen.
Figur 3.7: Prognos över producentpriserna på el enligt beräkningar från statens energiverk (1985 års prisnivå). Marginalkostnadsbaserad prisbana.
Öre/kWh
(135—136)
1985 1990 1995 2000 2005 201 0 År
Siffrorna inom parentes anger den av statens energiverk beräknade elanvändningen vid olika tidpunkter. Elanvändningen är enligt modellen beroende av bl.a. industriproduktionen och priset på el.
I följande tabell anges priserna på kol och olja första halvåret 1987 samt de priser för år 1997 och 2010 som energiverket använt i sin prognos.
Tabell 3.8: Bränslepriser åren 1987, 1997 och 2010 (skattebefriade elproducerande kraftbolag - vid hamn. Kr/MWh.)
1987 1997 2010 Eldningsolja 5 72 86 144 Koi 36 43 54
Det framgår av figur 3.7 att elpriserna i producentledet enligt statens energi- verks prognos efter år 2000 kommer att stiga till en nivå på drygt 30 öre, vilket motsvarar kostnaden för nya kolkondensanläggningar. Det bör noteras att den långsiktiga prisnivån med verkets prognosmodell skulle hamna på ungefär samma nivå även med bibehållen kärnkraft i Sverige. Elproduktionskostnaden i nya kärnkraftverk anges i underlagsmaterialet till energiverkets rapport Förtida avveckling av kärnkraften ligga på 25-30 öre per kWh, d.v.s. på nästan samma prisnivå som kolkondensen. Skillnaden mellan alternativen är att i ett tänkt kärnkraftsalternativ skulle "30-öresnivån" etableras senare.
Regeringen har, som tidigare har nämnts, aviserat en höjning av avkastnings- kravet på Vattenfall. Detta leder till att genomsnittskostnaderna i elproduk- tionen höjs. Vattenfall kan antas kompensera sig för detta genom att höja taxe— nivån. Höjningen kan tas ut i effektavgifterna eller i de fasta avgifterna. I energiverkets prognosmodell påverkas inte priserna på kraftbörsen av Vattenfalls avkastningskrav. Detta beror på att man i modellen antar att priset sätts efter de rörliga produktionskostnaderna, vilka inte påverkas av storleken på avkastningskravet.
Figur 3.8 beskriver elprisutvecklingen till mitten av 1990-talet enligt statens energiverks prognos med den restriktionen att producentpriserna minst uppgår till genomsnittskostnaderna i elproduktionen. Genomsnittskostnaderna blir efter höjningen av avkastningskravet högre än marginalkostnaden fram till år 1993 varefter marginalkostnaderna i kraftproduktionen åter skulle bli styrande för elprisnivån. Det framgår av figuren att producentpriserna på el, enligt energi- verkets beräkningar, kommer att stiga till omkring 20 öre/kWh fram till mitten av 1990-talet.
Enuergiverkets prognoser baseras på ett antal antaganden om den framtida utvecklingen inom olika områden. Dessa är osäkra. Vissa antaganden är speciellt osäkra och kan betecknas som "genuint osäkra" eftersom det även med omfattande utredningar och undersökningar är svårt eller omöjligt att förbättra möjligheterna att förutsäga utvecklingen. De framtida priserna på olja och kol - som är internationellt bestämda och dessutom påverkas av valutakursförändringar - hör hit. Andra antaganden avser utvecklingen av elanvändningen och elefterfrågans priskänslighet.
Figur 3.8: En elprisprognos för producentledet fram till mitten av 1990-talet.
Öre/kWh 30 Genomsnitts- Marginal- kostnaden kostnaden bestämmer bestämmer priset priset 20 10
— - — - — - — - Elproduktionens marginalkostnader
---------- ------- Elproduktionens genomsnittskostnader
1 990 1 995 2000
Bränslepriserna
De prisbanor som redovisats i figur 3.7 är i hög grad beroende av antaganden om de framtida bränslepriserna. Under 1990-talet antas oljebaserad elproduktion ofta ligga på marginalen. Oljepriserna får då stor betydelse för elpriset. Kring sekelskiftet när priset antas närma sig elproduktionens långsiktiga marginalkostnad har kolpriset en avgörande betydelse för elprisutvecklingen. Figur 3.9 illustrerar kolprisets betydelse. I figuren jämförs dagens elpris för elintensiv industri och elvärmekunder med det elpris som dessa användare möter när kolkondenskostnaden bestämmer elpriset. I figuren redovisas två "kolkondenselpriser". I stapel B redovisas elpriset vid dagens kolpriser dels med befintlig teknik, dels med ny teknik för att möta stränga miljökrav. I stapel C redovisas elpriset vid ungefär de kolpriser för år 2010 som antagits av statens energiverk i deras prognoser över elprisets utveckling (inklusive den nya tekniken).
Figur 3.9: Elpris år 2010. Kolkondens som prisbestämmande kraftslag.
Öre/kWh Prisnivå 50 jan. —87 +60 % & Distr.kostnader
Prod.kostnader
40 Rörlig prod.kostn.
Fast prod.kostn.
30 +50 cy A = dagens tariffnivå 0 +3O %:”? B = dagens kolpris 20 . [: bef. teknik [j_—_] ny teknik 10 C = kolpris enl. prognos
O & & _ _ A B C A B C Eltung industri Småhus med elvärme
Källa: Vattenfall
Med "dagens" kolpriser skulle elpriset stiga med 50% för den elintensiva industrin och med 30% för elvärmekunder till år 2010. Med den antagna höjningen av kolpriset skulle elprishöjningen uppgå till 100 resp. 60%.
Figur 3.9 är också av intresse vid en diskussion om elprisernas betydelse för den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft. Figuren visar att en elprishöjning på 30% för den elintensiva industrin är "hemmagjord" i den meningen att den beror på introduktionen av en ny förhållandevis dyr elpiroduktion i det svenska kraftsystemet. Prisutvecklingen på kol är en internationell företeelse och drabbar alla länder som har en elproduktion helt eller delvis baserad på kolkondens. Vi utgår ifrån att de flesta länder som svensk industri konkurrerar med kommer att ålägga sin elproduktion stränga miljökrav. Frågan om elprisets utveckling i Sveriges konkurrentländer har belysts av vår expertgrupp för Elintensiv industri.
Elgriset och elanvändningens storlek
Ett viktigt antagande i statens energiverks prognos gäller utvecklingen av elan— vändningen. Om elanvändningen kan hållas tillbaka kan man minska behovet av att utnyttja dyra produktionsanläggningar. I så fall blir elproduktionens marginalkostnader lägre än i energiverkets prognoser, och som en följd av detta även elpriset.
Vid energiverket har man beräknat vad en elanvändningsnivå på 124 TWh skulle innebära för genomsnitts- och marginalkostnaden i elproduktionen år 1997 när två kärnkraftblock tagits ur drift. Enligt energiverkets beräkningar skulle marginalkostnaden uppgå till cirka 13 öre/kWh. Genomsnittskostnaden påverkas inte nämnvärt av mindre förändringar i elanvändningens storlek. Med denna elanvändningsnivå skulle elpriset i stort sett ligga ett par öre över den nuvarande prisnivån i producentledet. Priset skulle således ligga på den nivå som kan förväntas efter höjningen av avkastningskravet på Vattenfall. Det bör påpekas att detta är ett räkneexempel. Elanvändningen förutsätts i räkneexemplet kunna hållas tillbaka under den närmaste tio-årsperioden utan att priset i någon större utsträckning användes som styrmedel.
Marginalkostnader och genomsnittskostnader - var hamnar elgriset?
Ytterligare en osäkerhetsfaktor finns i det förhållandet att elproduktionens marginalkostnader förväntas stiga kraftigt samtidigt som genomsnittskostnaderna ökar endast långsamt. En prissättning efter marginalkostnaden skulle således innebära att vinstnivån i kraftindustrin stiger kraftigt. Det är i hög grad osäkert om marknaden kommer att acceptera höjda elpriser om dessa samtidigt innebär starkt stigande vinster i kraftindustrin. Elproduktionens genomsnittskostnader torde utgöra den nedre gränsen för det intervall inom vilket det framtida elpriset kommer att hamna. Marginalkostnaden kommer att utgöra den övre gränsen. Marknadssituationen och förhandlingsstyrkan hos kraftbolagen, eldistributörerna och elabonnenterna har betydelse för var i detta intervall som elpriset faktiskt kommer att hamna.
Det har tidigare konstaterats att elsystemets marginalkostnad genom bränslepriserna'1 hög grad bestäms internationellt men också av hur elanvändningen utvecklas. Genomsnittskostnaderna är mindre beroende av bränslepriser och elanvändning. Genomsnittskostnaden kan påverkas direkt av statsmakterna. Beslut om avkastningskravet på Vattenfall är härvidlag ett sätt. Statsmakterna kan också genom produktionsskatter på t.ex. gammal vattenkraft och kärnkraft påverka genomsnittskostnaden. Vid mitten av 1990-talet när den bränslebaserade elproduktionen får en allt större betydelse kommer en sådan beskattning att påverka marginalkostnaderna i endast liten utsträckning.
Mot den här redovisade bakgrunden bedömer vi att elpriserna i producentledet kan stiga med 5-10 öre per kWh till mitten av 1990-talet. Det innebär att elpriserna i producentledet kommer att ligga mellan 15 och 20 öre per kWh.
Prishöjningarna för elabonnenterna kommer att vara i ungefär samma storleksordning (d.v.s. 5—10 öre per kWh). Den elintensiva industrin kan antas få en något gynnsammare prisutveckling än genomsnittet, under förutsättning att taxorna är kostnadsanpassade. De elvärmda småhusen och mindre industrier kan däremot få en något större prishöjning. Generellt gäller att abonnenter med en jämn effektbelastning och förbrukning över året och dygnet, så kallade långtidsutnyttjande, får lägre prishöjningar än kunder som har sin effektbelastning och användning koncentrerad till vintertid och dagtid. Långtidsutnyttjaren kan fördela sina effektkostnader på en stor energivolym. Samtidigt drar de nytta av de låga energiavgifter som gäller sommartid.
Elpriserna kommer sannolikt att stiga ytterligare under 2000-talets första år- tionde. Prishöjningen kan med en grov uppskattning förväntas ligga i ett inter- vall 10-20 öre per kWh i förhållande till dagens elpriser.
3.5 Möjligheter att spara el 3.5.1 Allmänt
Enlig statens energiverks bedömning i rapporten Förtida avveckling av kärnkraften i Sverige kommer industrins årliga elanvändning att uppgå till drygt 55 TWh per år om tio år (år 1985 drygt 47 TWh) om all kärnkraft då finns kvar. Bedömningen utgår från att industriproduktionen ökar med 2,7% per år och att industrins elpriser om tio år är ungefär 30% högre än i dag. Elprishöjningen bedöms inte få så stor effekt på de enskilda företagens beslut om investeringar i elbesparande teknik, då bl.a. dels elkostnaden för industrin som genomsnitt är en ganska liten kostnadspost, dels industrin har höga avkastningskrav. Däremot skulle en stor prishöjning leda till strukturförändringar. Energiverket har i en prognos som nyligen har överlämnats till miljö- och energidepartementet sänkt prognosen för industrins elanvändning till 51 TWh (10 reaktorer, drygt 52 TWH med 12 reaktorer).
Uppvärmningsbehovet per ytenhet i bostäder och lokaler har sedan oljeprishöjn- ingarna på 1970-talet minskat med 25%. Troligen kommer minskningen att fortsätta om än i långsammare takt bl.a. till följd av högre energiteknisk standard. Högre elpriser bidrar också till att det blir fördelaktigare att isolera eller på annat sätt minska bränslekostnaderna i elvärmda fastigheter.
Högre elkostnader bedöms medföra vissa besparingsåtgärder beträffande driftel t.ex. när det gäller el för belysning och maskiner. Effekterna på hushållsel be- döms emellertid bli begränsade då en prishöjning bara i undantagsfall motiverar att man byter ut en fungerande apparat mot en elsnålare. För sektorn bostäder, service m.m. beräknas elanvändningen uppgå till ca 65 TWh år 1997 (år 1985 knappt 64 TWh).
Vi sammanfattar expertgruppernas utvärdering av ekonomiskt och tekniskt utrymme för elbesparing/eleffektivisering. Det bör observeras att det samtidigt finns en generell tendens till ökad elanvändning inom industrin och fastighetsförvaltningen som helt eller delvis kan äta upp de elbesparingar som kommer att göras. En nettoökning i elanvändningen kan inte heller uteslutas.
3.5.2 Elintensiv industri
Inom branschen skogsbruk och skogsindustri svarar massa och pappersindustrin för ca 90% av branschens elanvändning.
Massa- och gagpersindustrin har sedan slutet av 1970-talet kraftigt minskat förbrukningen av fossilt bränsle genom dels substitution med internt bränsle (bark, skogsbränsle, lutar) och dels värmebesparing i processerna. Att spara el är däremot svårare eftersom delbranschens elanvändning till stor del är direkt produktionsrelaterad och elkraften således endast i liten mån substituerbar. Åtgärder som utnyttjas, såsom varvtalsreglering, förbättrade verkningsgrader hos motorer och bättre processreglering och processövervakning, motverkas av bl.a.. en trend mot högre andel mekanisk massaproduktion samt högre massakvalitet, som ökar elbehovet per ton. Ökad automatisering, utnyttjande av infraröd torkteknik och miljökrav leder också till ett högre specifikt elbehov.
Massa- och pappersindustrins elanvändning år 1986, totalt 16,3 TWh, och bedömd teknisk effektiviseringspotential inom olika processer på 5—10 års sikt framgår av tabell 3.9.
Tabell 3.9: Massa- och pappersindustrins elanvändning år 1986 samt effektivi- seringspotential inom olika processer
Förbrukning Eleffektivisering
1986 teknisk potential, Substitution TWh % TWh TWh Raffinering och malning 5,6 TWh 10 0,6 TWh Pumpar, fläktar, omrörare 8,8 15 1,3 Ovrig motordrift 1,1 10 0,1 Belysning 0,5 25 0,1 Elångpannor 0,3 0,4 1673" """"""""""""" 2" ,'1 """"""" ”ö,—3 """""
Expertgruppen understryker att den ekonomiska potentialen är betydligt lägre än den tekniska potentialen. T.ex. utgår besparingen inom processerna raffinering och malning från att idag bästa tillgängliga teknik införs.
Elinsatsen för pumpning kan minskas genom att koncentrationerna i vattensuspensionerna i de olika processtyperna ökas. Elförbrukningen kan då också sänkas vid silning, virvelrening och rejekthantering. I runda tal kan besparingen uppgå till ca 0,5 TWh/år vid fullt genomförande. Åtgärderna ovan kräver omfattande investeringar.
Den mekaniska massaframställningen skulle kunna effektiviseras med ca 10 % genom effektivare raffinering.
Varvtalsstyrning av pumpar och fläktar bedöms ha en besparingspotential på sikt på högst 10%. Kontinuerlig översyn sker redan i dag varför besparingar uppnås främst i samband med ny- och reinvesteringar. I befintliga system är det svart att uppnå lönsamhet.
Besparingspotentialen vid förbättrad processtyrning uppskattas till några procent. Potentialen vid utbyte av gamla motorer till nya med högre verkningsgrad uppskattas till 2-3%.
Järn- och stålverken har en förhållandevis modern och nyinstallerad elutrustning, i många fall 10 år eller yngre. Nyttjandetiden beräknas för en stor del av denna vara 25 år. Skillnaden i energieffektivitet mellan den utrustning som används i dag och ny utrustning motiverar inte ett omfattande förtida utbyte. Utbyte av utrustning och komponenter sker fortlöpande, vilket medför att elanvändningen successivt ändå effektiviseras.
Branschens elanvändning år 1986, totalt 4.100 GWh, och bedömd effektiviseringspotential inom olika enhetsprocesser på 5-10 års sikt framgår av tabell 3.10.
45
Tabell 3.10: Järn- och stålverkens elanvändning år 1986 samt effektiviseringspotential inom olika processer
Förbrukning Teknisk elspar- 1986 (GWh) potential med idag känd teknik Substitution GWh GWh äälfshiåö"""""""1'6'"""""41"'"—"'_'—"___""_""'_ Elsmältning 1.295 46 Värmning/värmebe- handling 480 167 Tryckluftanläggningar, kompressorer, pumpar, fläktar och övrig motordrift 2.120 106 Ångalstring, lokal- värme 40 40 """—"'""""—"471007"'_'Tä3m'—"__'"fö7"_'m'"""'_
Större delen av besparingspotentialen finns, absolut sett, inom processerna smältning, värme/värmebehandling samt pumpar, fläktar, tryckluft m.m. Ljus- bågsugnar -för smältning - är den största enskilda elförbrukaren i stålverken. Elen kan inte ersättas här, men förbrukningen kan sänkas genom t.ex. ökad produktivitet, syrgasinblåsning, skrotförvärmning, processtyrning och finare skrotsorter. Elanvändning till värme- och värmebehandling kan i princip ersättas, men det förutsätter stora investeringar i nya olje- och gaseldade uginar. Det förhållandet att flera eldrivna ugnar är nyinstallerade gör att expertgruppen bedömt den tekniskt rimliga substitutionspotentialen till 170 GWh. Expertgruppen framhåller att i det kortsiktiga perspektivet åtgärder som reducerar elförbrukningen till viss del redan kan ha vidtagits.
Icke järnmetallsverkens aluminium- samt koppar- och blyframställning bygger på elbaserad teknik. Elberoendet är så betydande att processerna effektiviseras redan med dagens elprisnivå. I tabell 3.11 redovisas branschens elanvändning år 1986 samt bedömd effektiviserings- och substitutionspotential på 5-10 års sikt inom olika processer.
Tabell 3.11: Icke järnmetallverkens elanvändning år 1986 samt effektiviserings- potential inom olika processer.
Elförbrukning Teknisk potential 1986 (GWh) Effektivisering Substitution % GWh GWh
Belysning 30 25 8 Elektrolys 1 . 370 15 205 Elsmältning 260 260 Värmning/värmebehandling 175 175 Pumpar fläktar och övrig motordrift 455 5 25 Lokalvärme 10 10
2.300 238 435
Beträffande de olika enhetsprocesserna bör främst följande framhållas:
För omsmältning av metallskrot har under en lång tid en övergång från oljeeldade ugnar till el skett på grund av klara produktionsfördelar. Det är tekniskt möjligt men inte ekonomiskt försvarbart att ersätta el med olja/gas i vissa smält- och värmningsprocesser. '
Den fortlöpande effektiviseringen sker genom installering av utrustning för effektövervakning, gen0m utbyte av befintliga motorer till sådana med högre verkningsgrad samt genom att varvtalsreglering införs.
Ferrolegeringsbranschen består i dag av endast två företag av vilka det ena befinner sig i en etableringsfas. Effektiviseringsmöjligheterna inom branschen bedöms som marginella.
Av branschens totala elanvändning på ca 1 TWh används huvuddelen, knappt 0,9 TWh för enhetsprocessen smältning där el ej kan substitueras. Eleffektiviseringsmöjligheten bedöms som marginell. Vid en 25-procentig effektivsering av elanvändningen för belysning och en 5-procentig för motordrift uppgår effektiviseringspotentialen för hela branschen till mindre än 1%.
Inom den kemiska basindustrin är tillverkningsmetoderna så högt utvecklade, speciellt inom området elektrolys, att det i dag finns mycket små möjligheter att substitutera eller effektivisera elanvändningen. Den tekniska potentialen för minskad elanvändning på 10 års sikt bedöms vara mindre än 0,4 TWh.
Inom gruvindustrin, där elanvändningen år 1986 uppgick till 2,5 TWh, bedöms den tekniska effektiviseringspotentialen till endast 136 GWh och substitution av elpannor till 175 GWh. Allmän effektivisering i bl.a. energibesparande syfte tenderar att i stället leda till ett ökat behov av elenergi. Miljöskäl är också en bidragande faktor.
___—VM- _
Inom den elintensiva industrin kan man, enligt expertgruppen, i det korta pers- pektivet inte räkna med några större investeringar för energieffektivisering eftersom sådana är kopplade till större nyinvesteringar och reinvesteringar.
Sammanfattningsvis ger gruppens bedömningar en teknisk effektiviseringsmöjlighet inom elintensiv industri på ca 3 TWh (10 %) och en substitutionsmöjlighet på ca 1 TWh. Expertgruppen antar att det utifrån den tekniska potentialen är rimligt att räkna med ett genomslag för elsparande på ca 2 TWh till mitten av 1990-talet.
3.5.3 Industri och jordbruk
Elkostnadens andel av den totala kostnaden inom gruppen industri och jordbruk * är relativt liten, i regel mindre än 1%. Vissa effektiviseringsmöjligheter inom 1 området finns, men incitamenten att ta till vara dessa är generellt sett låga till i följd av den låga kostnadsandelen. Aven nödvändiga kunskaper saknas i stor utsträckning.
Expertgruppen har vid bedömningen av processernas elhushållningspotential - med befintlig teknik - behandlat elanvändningens påverkan på tre sätt:
— effektivisering, vilket innebär att det specifika elbehovet minskar
- styrbarhet, varmed här avses förskjutning i tiden av processerna, vilket minskar effektbehovet
- utbytbarhet, d.v.s. ersättning med annat energislag (i detta fall bränsle).
191955? PEOEEESPI'.
De enhetsprocesser som erfordrar värme är främst värmning, smältning samt koncentreringltorkning. Som en sammanfattande beteckning används också benämningen termiska processer. Expertgruppens bedömningar av elhushållningspotentialen för de olika branscherna utgår från i dag befintlig teknik med ett ca 50% högre pris år 1995 samt oförändrad produktionsinriktning. När besparingsmöjligheterna realiseras beror på ett antal faktorer t.ex. Utrustningens status och ålder, företagets avkastningsbehov, energiprisernas utveckling och skatter.
Det totala besparingsutrymmet för området termiska processer har bedömts till ca 400 GWh eller nära 15% av dessa enhetsprocessers elanvändning år 1984 (tabell 3.12).
48
Tabell 3.12: Elanvändning för termiska processer inom industri och jordbruk år 1984
Branscher Elanvändning Hushållningspotential GWh GWh %
Livsmedelsindustri 930 180 19
Textilindustri 80 9 11
Trävaruindustri exkl. sågverk hyvlerier och skivindustri 170 30 18
Pappersvaru- och grafisk
industri 0 0 0
Kemisk exkl. kemisk basindustri 140 20 14
Jord- och stenvaruindustri 360 25 7
Gjuterier 170 6 4
Verkstadsindustri 1.000 140 14
Såmhää— """"""""""""""" 278—50 """""""" 4 IÖ""I£T _____________ '—
Effektiviseringsmöjligheter finns för samtliga delbranscher inom momenten reglering och värmeöverföring, vilket minskar det specifika elbehovet. Av be- tydelse är också bättre kunskap om kemiska och fysikaliska egenskaper i tillverkningsprocesserna och hos producenterna.
Styrbarheten i processerna varierar för de olika delbranscherna. För att möjlig- göra byte av el till annat energislag kan metodbyte för värmetillförseln krävas.
Industriell laststyrning
Med industriell iaststyrning avses åtgärder som vidtas för att förändra industri- företagens nuvarande effektkarakteristik.
Metoden kan minska industrins kostnader för elkraft. Besparingsmöjligheterna utgörs av minskade effektavgifter. För kraftproducenter och återdistributörer kan iaststyrning vara ett alternativ till utbyggnad av produktionskapacitet och i viss mån transmissions- och distributionskapacitet.
Inom begreppet Industriell iaststyrning ryms ett antal åtgärder som
- bivalenta värmningssystem för t.ex. processvärmning - lastprioriteringssystem som kortvarigt kopplar ifrån vissa belastningar i prioritetsordning - tidsförskjutning av hela eller delar av processer - korttidslagring av värme eller kyla och/eller av processmedia
Möjligheter till effektreduktion genom industriell laststyrning har identifierats inom samtliga branscher (tabell 3.13).
Tabell 3.13: Potential för industriell laststyrning
___—___.______—————————
Bransch Lastprioritering Energilagring Lagring av Tidsförskjutning Effektreduktion processmedia Reduktion av Ökning Minskning Ökning Minskning höglast låglast höglast låglast höglast
(MWQ (MWQ(MWQ (MWQ(MWQ (MWQ ___—__M— Gruvindustri 50 x x Livsmedel m.m. 20 95 35 6 4 Textil m.m. x 180 Trävaruind. 50 Massa och papper x x x x Kemisk industri 170 x )(
Jord- och sten- varuindustri 15 x Järn, stål och metallverk 190 x Verkstadsindustri 225 x x x x 30
________________.__———————————
x : tillämpningsmöjligheter finns
Industriell laststyrning kan innebära en rejäl reduktion av effektuttaget under höglasttid (förmiddagstimmar, vinter). Förutsättningar härför är att industrin förses med
a. ekonomiska incitament genom differentierade tariffer
b. ökad medvetenhet om teknik, kostnader, besparingsmöjligheter, d.v.s. utbildning, informationsmaterial m.m.
c. referensobjekt.
Expertgruppen gör bedömningen att, med tillräckligt bra prissignaler, effektreduktionspotentialen kan vara fullt utbyggd 1993-1995, vilket motsvarar ca 400 MW år 1985 eller 5—15 % inom resp. bransch.
56593
Elanvändningen för belysning inom icke elintensiv industri är ca 2 TWh/år (inkl. elintensiv industri strax under 3 TWh/år). Användningen bedöms kunna minska med ca 500 GWh/år genom tämligen enkla åtgärder såsom
- byte av ljuskällor och ljusarmatur - ändrad ljussättning - tillvaratagande av dagsljus - underhåll av belysningsanläggningar. - utbildning och information
För att uppnå den önskvärda effektiviseringen krävs emellertid ett medvetande- görande om besparingsmöjligheterna och utveckling inom belysningsområdet. Informationsspridning och ökade utbildnings- och forskningsanslag på belysningsområdet är därför av yttersta vikt.
Eläksarrshpyoaaz
Elanvändningen för pumpar och fläktar inom industri och jordbruk uppgår till 2,9 TWh/år. Expertgruppen beräknar en hushållningspotential på 20-25 % eller ca 550-700 GWh/år, där varvtalsstyrning står för merparten. Ett flertal andra åtgärder kan bidra till effektiviseringen. Som exempel inom ventilationsområdet nämns bl.a. indelning av ventilationssystemet i zoner samt byte till fläkt med bättre verkningsgrad.
['_(inqtååi'lgjilknåtyllgås
Allteftersom naturgasnätet byggs ut ökar möjligheterna till naturgasinventering inom industrin. Expertgruppen beräknar den tekniskt möjliga ersättningen av el med naturgas till år 1995 inom icke elintensiv industri till 625 GWh (total el- användning 13,4 TWh år 1985), varav 225 GWh/år för uppvärmning och 400 GWh/år i processer. Huvuddelen av ersättningen, 430 GWh/år, återfinns inorn livsmedels-samt verkstadsindustrin.
Huvuddelen av potentialen för konvertering till naturgas sammanfaller med potentialen för konvertering till biobränslen. Av betydelse vid prioritering av energislag är bl.a. kostnader, tillgänglighet, leveranssäkerhet och beredskaps- hänsyn.
Förlusterna i eldistributionen behandlas i expertgruppens rapport.
Bland övriga hushållningsområden tar expertgruppen upp tryckluft, kyl- och frysanläggningar, värmepumpar och styr- och reglerutrustning.
Av den totala elanvändningen inom icke elintensiv industri för tryckluftsproduktion på 1,2 TWh/år beräknas den maximala besparingspotentialen till 180 GWh/år. Om all tryckluft som används för mekanisk bearbetning ersätts med direkteldrivna verktyg kan minskningen av elanvändningen uppgå till 460 GWh/år.
Inom övriga områden bedöms besparingspotentialen vara mycket marginell.
3.5.4 Professionell fastighetsförvaltning
Elanvändningen i flerbostadshus och lokaler uppgår sammanlagt till ca 25 TWh. För ökningen under 1980-talet på ca 6 TWh svarar till mer än hälften lokalsektorn. Elanvändningen är uppdelad på många små poster som belysning, apparater, uppvärmning o.s.v. Expertgruppens analys av
'C_)'v_ri_ga elhushållniggsmöjligheter i 1 1 l l effektiviseringsmöjligheterna har inriktats på användningsområdena: %
!
l »
51
* hushållsel
* driftel * uppvärmning med el * belysning
Hushållsel
Förbrukningen av hushållsel omfattar användningen av el till hushållsapparater för belysning, matlagning, städning, hygien, radio och TV m.m. Generellt pågår inom området en utveckling mot lägre åtgångstal. Täckningsgraden är hög och ligger i många fall när 100%. Detta gäller för kyl, frys, elspis, belysning och tvätt vilket avspeglas i att konsumtionen i fasta priser varit konstant eller något sjunkande sedan 1970. Det ökade innehavet av TV, video och hemdatorer förväntas inte medföra någon nämnvärt ökad elanvändning på grund av den korta utnyttjningstiden och det låga effektbehovet.
En konsekvent förnyelse av hushållens elapparater i både flerbostadshus och småhus mot de som i dag är elsnålast skulle betyda en elbesparing på drygt 5 TWh fram till år 1995. För det enskilda hushållet är emellertid kostnadsandelen för apparaterna en så liten del av den totala budgeten att hänsyn till dessas elförbrukning knappast kan påräknas vid en förnyelse. T.ex. kan byte till kyl/frys med 30% lägre elförbrukning beräknas medföra en årlig besparing på 100 kr.
Motsvarande gäller för apparater inom lokalsektorn där en rad andra kriterier av betydelse för verksamhetens effektivitet har en mycket större tyngd än apparaternas elförbrukning.
Driftel
Den kraftiga ökningen av driftel under 1980-talet, ca 40%, beror dels på ökade lokalytor, dels och främst på ökad specifik elanvändning.
Inom belysningsområdet, som är den största posten i driftelen, finns goda effektiviseringsmöjligheter (se nedan). Stora möjligheter bedöms också föreligga för kyl-och frysutrustning, inkl. komfortkyla, dels när det gäller själva apparaterna, dels när det gäller styrning och användning. Vidare kan effektiviseringen uppnås genom anpassning av olika motorer till rätt storlek. Elprishöjningar bedöms däremot ha en mycket liten styrande inverkan på driftelanvändningen.
erxäslrfiiosjfleg 91-
Användningen av el för uppvärmning i flerbostadshus och lokaler uppgår till knappt 5 TWh, varav knappt hälften är direktel i ca 60.000 lägenheter. Fastighetsförvaltare har funnit - bl.a. vid större renoveringsobjekt - att det med rådande finansieringsmöjligheter och energipriser inte är lönsamt att konvertera de direktelvärmda flerbostadshusen. Expertgruppen redovisar ett exempel från ett direktelvärmt bostadsområde som genomgått totalrenovering. Vid renoveringen skulle det inte vara lönsamt att byta till vattenburen värme, även om elpriserna höjdes med 10 öre/kWh.
satsning Redan i dag finns på marknaden lysrörslampor till ett pris som med hänsyn till
effekt och livslängd gör det lönsamt att byta ut glödlampor mot lysrörslampor. Expertgruppen anger en teoretisk besparingspotential - för samtliga samhälls-
sektorer - till drygt 1 TWh.
Lågenergilysrör introducerades på marknaden omkring år 1980. Med antagande om en livslängd på minst 5 år skulle besparingspotentialen vid byte till låg- energilysrör i princip vara utnyttjad. Den potential som återstår ligger i en effektivisering av belysningens planering som då motiveras av arbetsmiljöskäl. Med denna utgångspunkt anger expertgruppen en teoretisk besparingspotential - för samtliga samhällssektorer - på ca 1 TWh.
511859?
Eltaxor - och elpriser - räknas allmänt som den mest effektiva påverkansmöjlig- heten vad gäller elanvändningen. Gruppen menar emellertid att den del (80%) som går till hushållsel och driftel är relativt okänslig för prishöjningar. För- bättrade kunskaper hos fastighetsägarna om såväl byggnaders elanvändning som taxenivå - och struktur - ökar möjligheten att effektivisera elanvändningen. Detta bör åstadkommas genom utbyggd energistatistik och förbättrad information till abonnenten bl.a. genom mer informativ utformning av elräkningarna.
åammsrlfsttarqePsdämpg
Expertgruppen har sammanfattat sin syn på utvecklingen av elanvändningen till mitten av 1990-talet. I bedömningen ligger antaganden om effektiviseringar och konverteringar samt om ökade bostadsytor och ökade ytor inom lokalsektorn. Gruppen framhåller att man beskriver en möjlig utveckling och att man inte har gjort en prognos.
Tabell 3.14: Möjlig utveckling av elanvändningen i flerbostadshus och lokaler,
TWh "".""""Fiårö'äsiädshuåuiäkåié'r— Bespärihgäfumbkningäfw—Mfil—ig möjligheter tendenser nivå Elväfräé '" "__?" '— " ' "77" '"37"—""2""""""'_—_0,75TZ""" "773,75” ' Fastighetsel 3 Verksamhetsel 11) 12 2 5'8 20 Hushållsel 4 - 0,5 0,5-1,0 3,5 J äGr'n—röå" """ 'IÖT'WH—"m—T—TWh 'LT3'1'7'H'"" ""E-"IT'TWE" "72" "'
l)Kontor och butiker i flerbostadshus !
Besparingarna skulle kunna uppgå till 4,5 TWh per år vid mitten av 1990-talet. Men tendenser finns också att förbrukningen kan öka med 6-11 TWh. Avgörande för utvec lingen är samhällsekonomin, energipolitikens inriktning, elpriser och övriga energi- priser.
3.5.5 Hushåll och småhus
Expertgruppens bedömning av dels småhussektorns besparingspotential vad gäller el för uppvärmning och tappvarmvatten, dels möjligt effektsparande sammanfattas i tabell 3.15.
Tabell 3.15: Besparingspotential inom småhussektorn, TWh Hushållsel 0,5 Varmvatten 0,5
Uppvärmning: hushållning 1 kombipannor 11)
Möjlig potential genom konvertering och avancerad hushållning &_ 3-8
1)Ytterligare 1 TWh kan tillföras genom effektsparande.
Beträffande Dughållsgl konstaterar expertgruppen att flera av de viktigaste elapparaterna som spis, kyl, frys, tvätt har en täckningsgrad som ligger nära 100 %. Hushållens innehav av elektroniska apparater som TV, video, datorer m.m. kan förväntas öka. Apparaterna har emellertid ett relativt lågt effektbehov och kort utnyttjandetid, varför de inte får så stor betydelse för elanvändningen.
Teknikutvecklingen, och hushållningsapparaternas därmed minskade energianvändning, har varit snabb och förväntas fortsätta om än i mer begränsad omfattning. Successivt utbyte till nya apparater under den kommande lD-års perioden sänker också elanvändningen genom dessas lägre specifika åtgångstal. Sammantaget bör elförbrukningen härigenom kunna minska med c:a 0,5 TWh. Ett fortsatt arbete med energideklarationer bör enligt expertgruppen kunna säkerställa en framgångsrik eleffektivisering på området.
Möjligheterna att reducera elanvändningen för gappvagmvattgn är nästan helt kopplade till beteendeförändringar i hushållen och till vatten- och energibesparande teknik. Om dessa båda förutsättningar uppfylls räknar gruppen med en möjlig elbesparing på 0,5 TWh. För att uppnå besparingen krävs information som syftar till att öka konsumenternas kunskaper och energimedvetande.
Om hushållen stimuleras till att utnyttja kombipannor för att ersätta el under vintervardagar bör enligt gruppen ett effektiviseringsutrymme på minst 2 TWh kunna uppnås. Gruppen framhåller tidstariffens betydelse. Genom denna skapas incitament att dels nyttja annat bränsle än el under högprisperioden (l TWh elsparande), dels flytta användningen från högpris till lågprisperiod (1 TWh effektsparande). Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda såsom en bred introduktion av tidstariffen, kombidrift som är enkel ur regleringssynpunkt och kännedom om elpriserna och eventuella framtida elprishöjningar.
Användning av el för uppvärmning kan minskas genom hushållningsinsatser eller konvertering till annan energibärare.
Energihushållningsinsatser i befintligt småhusbestånd som leder till minskat värmebehov är främst byggnads- och installationstekniska åtgärder. BFR har beräknat sparpotentialen för småhus med direktel och elpanna vid full energihushållningseffekt till 3,5 TWh. Till följd av de höga kostnaderna för åtgärderna bedömer expertgruppen att den ekonomiska potentialen inte överstiger 1 TWh.
Expertgruppen har studerat potentialen för anslutning av småhus till fjärrvärme eller naturgas, vilket under vissa förutsättningar kan vara aktuellt i hus med vattenburen el. En övergång i stor skala från elvärme i småhus till annan energitillförsel är en omfattande operation. Enligt gruppen behövs en fortsatt utveckling av den kommunala energiplaneringen. Vidare krävs att nya och billigare tekniklösningar utvecklas, provas och upphandlas i stor skala. Som exempel nämner gruppen utveckling av distributionssystem och nya tekniker baserade på lågtemperatursystem, värmepumpar och luftburen värme.
Under förutsättning att villkoren nedan uppfylls gör expertgruppen bedömningen att ytterligare 5 TWh av el för uppvärmning på sikt kan ersättas genom effektivisering eller med andra bränslen.
* Ny teknik utvecklas och ges möjlighet att etablera sig på marknaden
* Nya aktörer uppstår på marknaden
* Ekonomiska incitament - direkta eller indirekta - skapas för
småhusägarna så att utvecklingen främjas.
56 4 PÅGÅENDE INSATSER FÖR ATT EFFEKTIVISERA ELANVANDNINGEN 4.1 Bakgrund
Olika förutsättningar och resurser hos de områdena elintensiv industri, industri och jordbruk, professionell fastighetsförvaltning samt hushåll och småhus åter- speglas i omfattningen av fortlöpande effektiviseringsinsatser på elsidan.
Hos de stora elförbrukande processindustrierna inom den elintensiva industrin finns kunskaper och kompetens för att effektivisera elanvändningen. Eftersom elkostnadens andel av försäljningsvärdet är stor är det också naturligt att inom den elintensiva industrin regelbundet se över elanvändningen. Som exempel på fortlöpande effektiviseringsåtgärder kan nämnas installering av utrustning för effektövervakning och införande av varvtalsreglering. De höga avkastningskraven på investeringarna för energihushållning och eleffektivisering medför emellertid att möjliga ersättnings- eller effektiviseringsinvesteringar ofta inte bedöms lönsamma att genomföra i det kortare perspektivet. Sålunda motiverar skillnaden i energieffektivitet mellan äldre och ny utrustning i regel inte ett förtida utbyte.
För icke elintenstiv industri och jordbruk samt professionell fastighetsförvaltning är elkostnaden marginell och därför är intresset begränsat att avdela särskilda resurser och göra riktade insatser för elhushållning. I många fall saknas också finansiella resurser, kunskaper och kompetens för att ta tillvara och genomföra mer omfattande hushållningsåtgärder. De åtgärder som hittills har genomförts i elsparande syfte har främst avsett tidsstyrning av fläktar och pumpar.
Åtgärderna på hushålls- och småhussidan har främst varit av informativ karaktär. De har också tagit sig uttryck i produktutveckling på tillverkningssidan beträffande t.ex. elektriska apparater som kylskåp, spisar,
tvätt— och diskmaskiner, kombipannor och isoleringsåtgärder. Tidstariffer börjar alltmer tillämpas i eltaxorna. Den ökade användningen av kombipannor har medfört en ökad elförbrukning för uppvärmning. De medger emellertid också
lätt en konvertering från el. Elkostnaden är dock en liten del i hushållsbudgeten varför hushållen antas prioritera annat än elbesparing. i l Sammanfattningsvis kan sägas att insatserna hos de enskilda industrierna att effektivisera elanvändningen hittills har varit små. Elkostnadens stora andel i den elintensiva industrin - framför allt processindustrin - har emellertid enligt expertgruppen skapat ett naturligt intresse inom denna att fortlöpande se över elanvändningen och att successivt ta till vara de besparingsmöjligheter som ' bedöms som lönsamma. Inom icke elintensiv industri har de egna insatserna för i elbesparing varit begränsade till följd av dels elkostnadens litenhet, dels ” bristande resurser och områdets komplexitet som kan göra ! besparingsmöjligheterna svåra att upptäcka.
Även hos den enskilde fastighets- eller lokalförvaltaren och hos det enskilda hushållet har insatserna för eleffektivisering varit små.
Förutom åtgärder som på eget initiativ och genom eget arbete vidtas av den enskilda industrin, fastighetsförvaltaren, abonnenten m.fl. finns ett flertal utomstående aktörer som på olika sätt bidrar till hushållnings- och effektiviseringsåtgärder. Dessa kan bistå direkt genom t.ex. finansiellt stöd eller rådgivning eller indirekt genom t.ex. forskning och utveckling.
Aktörer som planerar och/eller gör insatser för en effektivare elanvändning är främst myndigheter, kraftindustrin, utbildningsinstanser, branschorganisationer och enskilda industrier. Insatserna kan dels vara generella såsom information och forskning, dels bransch- eller områdesspecifika såsom teknikupphandling och åtgärder för småhusens uppvärmning med el. För pågående insatser och inriktningen av dessa redogörs i det följande. Det pågår inom energiområdet i många olika energihushållningsinsatser. Vår redovisning ger en översiktig bild av dessa. Expertgrupperna har också i sina rapporter lämnat exempel på åtgärder inom olika branscher och områden.
4.2 Aktörer för effektiv användning 4.2.1 Myndigheter
Statens energiverk är den övergripande myndigheten för frågor om energiförsörjning och skall verka för en rationell tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi. Verkets informationsbyrå tar fram informationsmaterial och deltar i utbildningsfrågor. Verkets särskilda anslag för energihushållningsutbildning upphörde den 1 juli 1987. Utbildningen bedrivs nu i relativt begränsad omfattning av Komvux samt av privata kursarrangörer, bostadsorganisationer eller kommuner.
Energiverket har ett särskilt anslag för utredningsverksamhet m.m. inom energiområdet och energirelaterad information avseende bl.a. den tekniska utvecklingen och resultat från forsknings- och demonstrationsprojekt (budgetåret 1987/88 ca 13 milj.kr.). Verket kan vidare lämna lånegarantier intill ett vid varje tidpunkt sammanlagt belopp av 300 milj.kr. för utveckling och introduktion av ny energiteknik. Endast en mindre del av beloppet har hittills utnyttjats.
Statens industriverk förfogade till och med budgetåret 1986/87 över anslagsmedel till rådgivning m.m. för att spara energi. Anslaget användes för att ta fram informationsbroschyrer och utbildningskompendier för industrin samt för finansiering av den energirådgivning för små och medelstora företag som bedrivs vid landets regionala utvecklingsfonder.
Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har ett speciellt forskningsprogram benämnt Industrins energianvändnig. STU har bl.a. tagit fram ett flertal utredningar om industrins elanvändning och dess möjligheter till eleffektivisering.
Energiforskningsnämnden har till huvuduppgift att bevaka och granska forskningen och teknikutvecklingsmöjligheterna vid den långsiktiga förändringen av det svenska energisystemet.
Statens råd för byggnadsforskning (BFR) har bl.a. beviljat forsknings- och utvecklingspengar till ett par projekt som syftar till att ta fram efarenheter av vad det kostar att bygga om värmedistributionssystem från direktel till vattenburen värme. Ett av projekten bedrivs i Åkersberga. I ett annat projekt skall man välja ett 40—tal småhus i fyra orter. Val av orter har ännu inte gjorts. En särskild "styrgrupp för eleffektiva byggnader" skall följa upp användningen av rådets anslag till forsknings- och utvecklingsprojekt.
4.2.2 Kraftindustrin
Inom kraftindustrin pågår sedan några år ett antal projekt för att effektivisera elanvändningen. Ett av de mer uppmärksammade är Vattenfalls Uppdrag 2000, vars slutmål är "att kunna bedöma hela landets möjligheter till eleffektivisering".
Projektet är indelat i två etapper:
- Etapp 1 1986-87: förberedelse - och intrimningsfas samt kunskapsuppbyggnad. - Etapp 2 1988-92: genomförande av åtgärder i stor skala.
Arbetet koncentreras till befintliga hus. Genom omfattande besiktningar, intervjuer, mätningar, energibalansberäkningar och uppföljningar av genomförda energihushållningsåtgärder räknar man med att få fram den verkliga hushållningspotentialen.
Under etapp 1 genomförs också ett antal ombyggnadsprojekt. Under utförande är ett direktelvärmt daghem i Vännäs som förses med vattenburen värme och en fliseldad panna. I Tierp byggs ett tiotal direktelvärmda småhus om för uppvärmning med ett gasoleldat vattenburet värmesystem.
I sammanhanget bör också nämnas den ökade introduktionen av tidstariffer. Vattenfall och Sydkraft erbjuder kunder som vill utöka sitt elabonnemang enbart tidstariff, medan de flesta mindre distributörer låter kunden välja. En bred introduktion av tidstariffen bör få till följd att användning av helårsvärme bromsas till förmån för kombinerat utnyttjande av el och andra bränslen.
Kraftindustrins utbildningsråd har tillsammans med Vattenfall och statens energiverk planerat en utbildning för eldistributörernas energirådgivare mot bakgrund av distributörernas förändring till energitjänstföretag.
Flera kraftföretag har genomfört eller genomför förändringar i sin organisation i syfte att bli energitjänstföretag, bl.a. Sydkraft, Stockholm Energi och Vattenfall.
4.2.3 Utbildning och forskning
I gymnasieskolan behandlas elanvändningen endast vid den fyraåriga tekniska linjens eltekniska gren. Omfattningen är 9 studietimmar elanvändning och 4 ( studietimmar belysning. Dock planerar man vid vissa gymnasieskolor att införa l en speciell gren för energifrågor. Elanvändningen förväntas i så fall få större utrymme.
( Vid högskolorna kan man studera elanvändning inom ramen för elkraftteknisk * utbildning vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg (CTH) och vid Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Vattenfall finansierar en ny professur benämnd Industriell Elektroteknik vid Elkrafttekniskt centrum vid KTH.
Vid Linköpings Tekniska Högskola (LiTH) och Luleå Tekniska Högskola (LuTH) bedrivs liksom vid CTH och KTH forskningsprojekt som behandlar elanvändning. Projekt vid LiTH med nära anknytning till elhushållning behandlar industriella energisystem, laststyrning samt värmelagring. Vid CTH och KTH bedrivs projekt med inriktning på energibesparande pump- och fläktdrift. Vid (LiTH) bedrivs forskningsprojekt med inriktningarna Energieffektiva industriella system och Laststyrning.
Härutöver bedrivs forskning på olika håll angående värmepumpars industriapplikationer.
4.2.4 Branschorganisationer och enskilda
Flera branschorganisationer har uppmärksammat vikten av energihushållning inom sina medlemsföretag. Detta har i allt väsentligt lett till en minskning av Oljeanvändningen. Dock skall hållas i minnet att en effektiv elanvändning inte med nödvändighet behöver innebära en minskad användning i varje enskild punkt. För många industrier kan en högre elanvändning ge högre produktkvalitet, minskade kassationer etc.
Svenska celullosa- och pappersindustriföreningen (SCPF) har genomfört återkommande inventeringar av angelägna forskningsuppgifter, som kan leda till ett minskat specifikt elberoende i industrins processor. Som andra exempel på branschorganisationernas insatser kan nämnas att Gjuteriföreningen har, med anslag från Statens industriverk, erbjudit samtliga medlemmar energirådgivning. Vidare höll Mekanförbundet en konferens om eleffektivisering för sina medlemmar under våren 1987.
Många företag har länge uppmärksammat framförallt energihushållning generellt men även eleffektivisering specifikt. Främst gäller detta den elintensiva industrin där det av kostnadsskäl finns ett naturligt intresse av att se över elanvändningen och vidta möjliga - och lönsamma - effektiviseringsåtgärder.
4.2.5 Andra aktörer
Utbildning på energihushållningsområdet bedrivs av bl.a. olika kursarrangörer (t.ex. SIFU), organisationer (t.ex. VVS Tekniska Föreningen och Rörfirmornas Riksförbund), bostadsorganisationerna och kommuner. Bidrag lämnades tidigare från statens energiverks anslag för energiutbildning. (Jmfr. 4.2.1).
Energiledargruggen är en idéell förening under Ångpanneföreningens kansli. Gruppen som har drygt 100 medlemmar, har som mål att öka industrins medvetenhet på energiområdet. Medlemmarna i Energiledargruppen får 5-6 informationsutskick per år om senaste nytt om energi. Gruppen anordnar årligen en energikonferens.
Elverksförenin ens nätkommitté har inom "arbetsgruppen för belastningsstudier" mätt effektuttag hos olika kategorier av elkunder. I den nyligen avslutade etapp 1 redovisades mätningar från småhus. Under hösten 1987 går man vidare med mätningar i flerbostadshus, kontor, skolor, m.m.
Förenin en Sveri es Ener iråd ivare (FSE) har tillsammans med ett antal konsultföretag och materialleverantörer bildat "direktelgruppen". Gruppens uppgift är att samla erfarenheter från ombyggnader av direktelvärmda hus. Arbetet har nyligen påbörjats.
STOSEB - Storstockholms Energi AB - har utarbetat projekt som syftar till att konvertera elvärmda småhus till fjärrvärme genom lågtemperatur- och ny distributionsteknik. Projektet avses i första hand bli genomfört med Upplands Väsby kommun som studieobjekt. Målet är att ta fram ett konkret underlag för demonstrationsbyggnader. STOSEB kartlägger vidare, tillsammans med Vattenfall, elanvändningen i ca 50 kontorsfastigheter. Hittills har man i 3 förstudieobjekt provat arbetsmetoder, mätssystem m.m. Dessa förstudieresultat visar att en överraskande stor del går till belysning.
HSB har beviljats pengar från byggforskningsrådet för att mäta elförbrukningen i tre flerbostadshus. Man skall mäta både fastighetens driftel och lägenheternas hushållsförbrukning. Projektet befinner sig i inledningsfasen.
4.2.5 Sammanfattande inriktning av olika aktörers insatser
Det pågår hos många aktörer verksamheter som förväntas leda till bättre förutsättningar för hushållning och effektivisering av elanvändningen. Beroende på aktörernas förutsättningar och målgrupper kan projekten sägas ha i princip följande fyra inriktningar:
- projekt som syftar till att genomföra ombyggnadsåtgärder med effektivisering och energihushållning som mål
— projekt som syftar till att förbättra förvaltares, eldistributörers m.fl. detaljkunskaper om hur el används för olika ändamål i exempelvis flerbostadshus och småhus
- projekt där man bildar arbets— och styrgrupper med effektivisering som övergripande målsättning för gruppernas arbete
- projekt med inriktning på forskning och teknikutveckling.
SOU 1987:68 Åtgärder 61 5 ÅTGÄRDER FÖR RATIONELL ELANVÄNDNING UNDER 1990- TALET 5.1 Mål för elanvändningsprogrammet
Delegationens expertgrupper har redovisat sina bedömningar av de tekniska och ekonomiska möjligheterna att effektivisera elanvändningen och att ersätta el med andra energislag. Expertgrupperna har också lämnat förslag till åtgärder för att åstadkomma en rationell elhushållning med el och elersättning. Förslagen från expertgrupperna spänner över ett brett spektrum av åtgärder. De har ut- formats med utgångspunkt i de förutsättningar som elanvändarna har för att genomföra en eleffektivisering och en elersättning.
Vi redovisar i detta kapitel våra förslag till åtgärder i ett elhushållnings— program. Förslagen bygger i stora delar på expertgruppernas arbete. Vi har nyss i kapitel 3 framhållit att elpriserna under 1990-talet i hög grad är beroende av elanvändningens storlek. Genom en rationell elhushållning kan vi begränsa de elprishöjningar som förväntas ske under 1990-talet. Vi har i kapitel 3 också redovisat expertgruppernas uppfattningar om de möjligheter till elhushållning som finns inom olika områden. Gruppernas bedömning pekar på att en elbesparing och elersättning på sammantaget 10—15 TWh av den nuvarande årsförbrukningen skulle vara tekniskt och ekonomiskt tillgänglig inom en lO-årsperiod. Expert- grupperna konstaterar emellertid att det finns en allmän tendens till ökad el- användning inom industrin och fastighetsförvaltningen som helt eller delvis kan äta upp besparingen. En nettoökning i elanvändningen kan inte heller uteslutas. De åtgärder som vi föreslår för en rationell elhushållning måste ses tillsammans med andra åtgärder bl.a. på tillförselsidan när det gäller frågan om hur kärn- kraften skall avvecklas.
Målet för ett elhushållningsprogram skulle kunna anges i kvantitativa termer t.ex. att elanvändningen totalt sett inte skall överstiga 125 TWh år 1995. Denna användning skulle kunna brytas ner på olika områden. Sådana kvantitativa mål kan ha stor genomslagskraft. Det finns dock skäl som talar mot kvantitativa mål i detta sammanhang.
Elanvändningens storlek beror på dels den tillgängliga produktionskapaciteten för el, dels beslut och åtgärder hos alla de hushåll, företag och förvaltningar som använder el. Elanvändningen beror på ett stort antal faktorer vilka utveck- las mer eller mindre förutsebart. Industriproduktion, teknisk utveckling, in. komstutveckling och miljökrav är några viktiga faktorer som påverkar elanvänd— ningen. Priset på el och andra energislag är också viktiga.
De energipolitiska styrmedlen är alltså bara några av många faktorer som påverkar elförbrukningen. Kvantitativa mål för elanvändningen är därför av mindre intresse när man ställer upp program för en effektivare elanvändning. Det innebär inte att det elanvändningsprogram som vi föreslår saknar mål eller att det inte går att ange mål. Vi redovisar här de mål som vi har ställt upp för elanvändnings- programmet.
I våra direktiv framhålls bl.a. att man så snabbt som möjligt bör intensifiera processen att utveckla alternativa energiformer och förbättra hushållningen med energi. Detta gäller, enligt direktiven, särskilt möjligheterna att effektivi- sera elanvändningen och utveckla ny miljövänlig teknik som på sikt kan ersätta den befintliga elvärmen. Vidare framhålls i direktiven att hushållningsåtgärder bör vidtas så länge kostnaden att spara en kilowattimme är lägre än att tillföra en kilowattimme.
I regeringens proposition (1986/87:159) om vissa utgångspunkter för energisystemets omställning konstateras att tillgång till billig och säker energi har varit av stor betydelse för den industriella tillväxten i vårt land. Enligt propositionen måste industrin även i framtiden tillförsäkras den tillgång till billig och säker energi som är nödvändig för den industriella utvecklingen.
Elpriserna har i stort sett varit stabila räknat i fast penningvärde under en stor del av l970- och 1980—talen. Under 1990-talet kommer elpriserna att stiga. Vi har bedömt att elprishöjningarna till mitten av 1990—talet kommer att ligga i ett intervall mellan 5—10 öre per kWh. Den faktiska prisutvecklingen blir beroende av flera osäkra faktorer. De framtida priserna på olja och kol får stor betydelse. Elprisutvecklingen påverkas också av, vilket vi nyss har diskuterat, i hög grad av hur elanvändningen utvecklas. Den förhandlingsstyrka som olika kategorier av elanvändare kan uppbåda i taxe- och tarifförhandlingar med kraftindustrin får också betydelse för elpriserna för olika abonnenter. l Expertgrupperna har diskuterat elprisernas betydelse för elanvändarna. Expert- gruppen för Elintensiv industri understryker att de förväntade prishöjningarna på el kommer att innebära stora påfrestningar för främst den elintensiva industrin och att takten i industrins strukturomvandling ökar och får en annan riktning. Det är framför allt de industriföretag med en hög elkostnadsandel och ett stort exportberoende som skulle hotas av nedläggning om andra ekonmisk-politiska åtgärder inte vidtas. Detta gäller särskilt som man inte förväntar sig några större reala prishöjningar på el i flertalet av industrins viktigaste konkurrent— länder. Vi anser att en fortlöpande strukturomvandling i industrin självfallet är en viktig förutsättning för den industriella och ekonomiska utvecklingen i landet. Det är angeläget att strukturomvandlingen sker i en takt som inte hotar industrins internationella konkurrenskraft. Strukturomvandlingen bör också ske så att det blir möjligt att rätta till regionala obalanser och andra problem som kan uppstå.
Mot bakgrund av vad expertgruppen har framhållit anser vi att det finns skäl att framöver noga följa elanvändningen och elhushållningen framför allt inom den elintensiva industrin och dess strukturomvandling. Ökade insatser för elhushållning kan behövas inom alla sektorer. Åtgärder, inom t.ex. industri- och regionalpolitiken kan också bli nödvändiga.
Vår expertgrupp för Elintensiv industri har pekat på skillnader mellan elan- vändare när det gäller behovet av el. Inom vissa områden är det generellt sett tekniskt eller ekonomiskt svårt att tillgodose energibehovet med andra energi- bärare än el. Det gäller bl.a. vid drift av maskiner, vid elektrokemiska processer och vissa högtemperaturprocesser. El är också en ofrånkomlig energibärare för belysning och för det ökande utnyttjandet av elektronisk utrustning. El borde däremot vara tekniskt förhållandevis lätt att ersätta vid lokaluppvärmning, för tappvarmvatten och för processvärme där termpaturbehovet inte är så högt.
Expertgrupperna har undersökt besparingsmöjligheterna hos olika användare. Samtliga grupper har bedömt att det finns ett utrymme för elhushållningsåtgärder. Åtgärder bör sättas in hos alla användare. Vi vill dock särskilt ange uppvärmnings- sektorn som ett viktigt område, d.v.s. de elvärmda småhusen och flerbostadshusen. 1980-talet har karaktäriserats av en god tillgång på el till låga priser. Under denna tid har el i stor utsträckning utnyttjats för att ersätta olja inom främst uppvärmningssektorn. Avsikten har enligt gällande riktlinjer för energipolitiken varit att den el som övergångsvis har utnyttjats på detta sätt i ett längre tids- perspektiv ersätts genom sparande eller andra uppvärmningsformer. Det finns, enligt expertgruppen för Hushåll och småhus, inga färdigutvecklade ekonomiskt tillgängliga tekniska lösningar för en omfattande ersättning av den direktverkande elvärmen med annan uppvärmning. Ett strategiskt område i elhushållningsprogrammet är därför utvecklingen av effektiva uppvärmningssystem.
Elhushållningsprogrammet skall vidare syfta till att underlätta anpassningen till de elpriser som kan väntas råda under 1990-talet och därefter. En viktig del i programmet bör vara att skapa stabila förutsättningar för en rationell planering hos stora användare av el.
Elhushållningsprogrammet skall ge tydliga signaler till elsystemets aktörer att planera för en effektivare elanvändning. Programmet skall markera att effektiv energianvändning och elhushållning är ett viktigt nationellt mål.
Programmet bör ge aktörerna i elsystemet förutsättningar att genomföra åtgärder som är tekniskt möjliga och ekonomiskt rimliga för att uppnå en effektiv elanvänd— ning. Expertgrupperna har pekat på att det ofta saknas resurser hos bl.a. elan— vändarna för att dessa skall kunna genomföra olika effektiviseringsåtgärder. Det kan röra sig om kunskaper och erfarenheter, finansiella resurser för i vissa fall omfattande investeringar m.m. Elhushållningsprogrammet skall tillföra kunskap och kompetens till elanvändarna. Programmet skall också påverka eldistri— butörer och utrustningsleverantörer att bidra till en effektivare elanvändning.
Elhushållningsprogrammet skall bidra till utveckling och kommersialisering av ny elsnål teknik och ny teknik för substituering av el med alternativa energislag även utanför uppvärmningssektorn.
Inom programmets ram skall också genomföras åtgärder som direkt leder till en effektivare elanvändning.
Målen för elhushållningsprogrammet bör sammanfattningsvis vara
* stimulera till en rationell elhushållning hos alla elförbrukare
skapa stabila och långsiktiga förutsättningar för en rationell planering hos stora användare av el
tillföra kunskaper och kompetens samt i övrigt underlätta för elanvänd att hushålla med el
stimulera utvecklingen av nya uppvärmningssystem som kan ersätta den direktverkande elvärmen, samt i övrigt bidra till utvecklingen av eleffektiv teknik
* åstadkomma en effektivare elanvändning i statsförvaltningen.
Vi redovisar i det följande våra överväganden och förslag till åtgärder. Vi har samlat åtgärderna i fem huvudområden eller fem utvecklingslinjer för en rationell elanvändning.
5.2 Fem utvecklingslinjer för en rationell elanvändning
Den första utvecklingslinjen avser att stärka incitament och resurser för elhus- hållning och elersättning hos elanvändarna. Vi föreslår bl.a. informations-och utbildningsinsatser för en effektiv elanvändning. Vår andra utvecklingslinje är att främja uppkomsten av marknadsorienterade aktörer på elområde . Vi vill bl.a. stimulera eldistributörer att på kommersiella villkor agera för elhushållning hos kunderna. Den tredje utvecklingslinjen är att främja ny elsnål teknik och teknik för elersättning. Vi föreslår ett statligt stöd för bl.a. teknikupphandling av elsnåla och elersättande produkter, processer och system. Vår fjärde huvudlinje är att göra direkta insatser för elsnål belysning och elsparande i främst statsför- valtningen. Vi föreslår att byggnadsstyrelsen får i uppdrag att genomföra ett sådant program. Vår femte huvudlinje avser planerings- och uppföljningsinsatse .
5.2.1 Stärk incitament och resurser för elhushållning hos elanvändarna
Expertgruppernas analyser visar att det är tekniskt möjligt att åstadkomma en betydande effektiviseringi användningen av el. Enligt de bedömningar som görs (se kap. 3) är det också lönsamt för elanvändarna att genomföra stora effektivi- seringar i elanvändningen redan med befintligt teknik. Det är också i vissa fall j lönsamt att ersätta den el som används till lokaluppvärmning med andra uppvärmnin former. Gruppernas bedömningar pekar på ett sammantaget utrymme för elbesparin på 10—15 TWh. Expertgrupperna har därvid utgått ifrån de elpriser som förväntas * gälla under 1990-talet.
Det är framför allt användarna av el som beslutar om och genomför effektiviserings åtgärderna. En viktig utgångspunkt i den svenska energipolitiken är att priset på i energi är ett viktigt styrmedel för att åstadkomma den önskvärda energihushållningi Elanvändarna torde också i viss utsträckning anpassa sin elförbrukning efter de l priser som kommer att råda under 1990-talet och då försöka utnyttja de möjligheter som finns för att effektivisera sin elanvändning. En del av utrymmet för eleffektivi- sering kommer därför att nås utan att andra styrmedel än priset behöver användas. Eltaxornas utformning har därvid stor betydelse. Därutöver måste flera förutsätt- ningar vara uppfyllda när det gäller de hushåll, företag och förvaltningar som skall genomföra elbesparingar. Det måste finnas incitament hos dessa, liksom
kunskaper om möjligheterna till eleffektivisering. Vidare måste elanvändaren ha tillräckliga resurser för att genomföra åtgärderna.
Det har inte framkommit något som tyder på att det i de stora elförbrukande processindustrierna skulle saknas kunskaper eller kompetens för att åstadkomma en effektiv elanvändning. Elkostnadens andel av försäljningsvärdet är stor. Man kan därför utgå ifrån att det i den elintensiva industrin finns ett intresse att fortlöpande se över elanvändningen. Expertgruppen för elintensiv industri bedömer att det finns tekniskt möjiga besparingsmöjligheter på upp till 10% av den nu- varande elanvändningen d.v.s. omkring 3 TWh. Gruppen bedömer att besparingar på ca 2 TWh kommer att slå igenom under en lO-årsperiod. Den framtida elanvänd- ningen påverkas också av utvecklingen av industriproduktionen.
Expertgruppen framhåller behovet av att skapa mer långsiktiga förutsättningar för industrin när det gäller tillgång och pris på elkraft. Industrin är, enligt expertgruppen, medveten om att man aldrig kan få en utfästelse om elprisutveck- lingen. Det är emellertid angeläget att få klara spelregler om starttid och takt i kärnkraftsavvecklingen och nytillkommande kraftproduktion samt om principer för prissättning och försäljningsavtal. Industrin måste t.ex. ges möjlighet att sluta långsiktiga avtal med kraftindustrin. Utbudet av tariffmodeller måste blir större. Om dessa långsiktiga förutsättningar kan erhållas minskar industrins osäkerhet och avkastningskraven på energiinvesteringar kan sänkas något.
För elanvändare inom den icke elintensiva industrin och i fastighetsförvaltningen är elkostnaden marginell i förhållande till andra kostnader. Hos dessa grupper är också intresset marginellt att avdela särskilda resurser för elhushållning. Många mindre företag saknar också resurser att på egen hand mobilisera kunskaper och kompetens för mer omfattande hushållningsåtgärder. Expertgrupperna för Industri och jordbruk samt för Professionell fastighetsförvaltning bedömer dock att det finns ett betydande utrymme för besparingar inom områdena även om hushållnings- möjligheterna på varje enskilt arbetsställe är små. Grupperna pekar på behovet av bl.a. information, rådgivning och utbildning för att öka dels intresset för elhushållning, dels kompetensen i företagen och förvaltningarna när det gäller inköp och skötsel av elektrisk utrustning.
Även i hushållssektorn finns det möjligheter till en effektivare elanvändning. Expertgruppen för Hushåll och småhus pekar på betydelsen av bl.a. hushållens val av elektrisk utrustning. Elåtgången varierar mellan olika modeller av likadana elektriska apparater - kylskåp, spisar, tvätt- och diskmaskiner. Erfarenheterna visar att elsnåla apparater inte behöver vara dyrare i inköp. Elsnåla apparater behöver inte heller ha sämre prestanda än mer elkrävande modeller. På tio års sikt skulle det få stor effekt på hushållens elanvändning om hushållen konsekvent ' valde elsnåla modeller. Elkostnaden är dock en liten del i hushållsbudgeten. Man kan därför anta att hushållen prioriterar andra egenskaper än elsnålhet när man väljer hushållsutrustning. Expertgruppen anser att det finns ett behov av in- formationsinsatser för att lyfta fram eleffektiviteten som ytterligare ett "för- säljningsargument".
För de hushåll son har elvärme är elkostnaden betydande. För småhus med så kallade kombipannor - elpatron i kombination med olje- eller vedeldning - bör en minskad användning av el vara tekniskt lätt att genomföra. Väl avvägda eltariffer torde enligt expertgruppen vara ett tillräckligt styrmedel. För de
småhus som har elvärme som enda uppvärmningsalternativ torde en konvertering vara aVsevärt svårare. Informations- och rådgivningsinsatser räcker inte för att hushållen på egen hand skall genomföra en konvertering. Information och rådgiv- ning kan dock, enligt expertgruppen, vara av värde för begränsade sparåtgärder i de elvärmda husen.
Vi anser att det behövs åtgärder för att förstärka incitamenten hos elanvändarna att minska sin elanvändning. Det behövs också åtgärder för att förstärka kompe- tensen och kunskapsnivån i företag, förvaltningar och hushåll när det gäller elanvändning och hushållning.
Vi redovisar nu våra förslag till åtgärder för att stärka incitament och resurser m.m. för elhushållning hos enskilda elanvändare. Vi föreslår även direkta före- skrifter om begränsningar i elanvändningen.
Elpriser och skatter
Expertgrupperna har behandlat frågor om elpriser och energiskatter. Expertgruppen för Elintensiv industri och professionell fastighetsförvaltning framför som sin mening att prissättningen på el knappast kan sägas ske på en fri marknad. Det pris som de stora förbrukarna betalar sätts i och för sig efter förhandlingar med kraftproducenterna. Vattenfall och de andra stora kraftproducenterna har dock enligt expertgruppen för Elintensiv industri en monopolliknande ställning. Också mycket stora elförbrukare och kunder upplever sig vara i underläge gentemot kraftproducenterna i prisförhandlingarna. Med hänsyn till Vattenfalls monopol- ställning anser expertgruppen att det är skäligt att den kostnadsstruktur som ligger till grund för Vattenfalls tariffer redovisas mer öppet. Det gäller bl.a. avvägningen mellan effekt- och energiavgifter i tarifferna.
Expertgruppen för Elintensiv industri föreslår, att statsmakterna markerar för ? Vattenfall ett ansvar för att erbjuda kunderna flexibla kontraktsformer. Den typ av specialavtal som förekommer i vissa länder på kontinenten och Nordamerika bör även kunna slutas i Sverige.
Expertgruppen för Industri och jordbruk framhåller att en prissättning på el som avspeglar de kortsiktiga marginalkostnaderna är av yttersta vikt för att åstad- komma en rationell elhushållning. Expertgruppen föreslår att en diskussion tas upp med kraftindustrin om möjligheterna att öka användningen av differentierade eltaxor. Liknande synpunkter framförs av expertgruppen för Hushåll och småhus.
Vi anser att riksdag och regering inte heller framgent bör ingripa direkt i taxe- sättningen. Denna bör överlåtas till förhandlingar mellan kraftproducenter, eldistributörer och elförbrukare. Vattenfall har genom sin storlek en prisledande ställning på elmarknaden. Utformningen av eltarifferna har stor betydelse för elanvändarens incitament att hushålla med el.
Kostnadsanpassade taxor är en grundläggande förutsättning för en rationell elhushållning. Så länge den förutsättningen är uppfylld bör enligt vår mening största möjliga flexibilitet eftersträvas av Vattenfall när det gäller kontrakts- former och avtal. Vattenfall bör eftersträva stor öppenhet i taxeförhandlingarna bl.a. avseende den tariffgrundande kostnadsstrukturen. Vi föreslår
a_tt_ regeringen i instruktionen för Vattenfall föreskriver att kunderna skall erbjudas avtal som anpassas till kundens behov inom ramen för kostnadsanpassade taxor. Vattenfalls kostnadsstruktur bör med hänsyn till verkets prisledande ställning kunna redovisas med stor öppenhet.
Expertgrupperna för Elintensiv industri samt för Industri och jordbruk förordar att det nuvarande punktskattesystemet inom energiområdet ersätts med mervärdes- skatt. Expertgruppen för Industri och jordbruk förordar i andra hand att en värde— proportionell skatt får ersätta den nuvarande punktskatten på el om mervärdesskatt inte införs på energiområdet.
I Sverige beskattas energi med enbart punktskatter. Sverige skiljer sig härvid
från flertalet industriländer - bl.a. länderna i EG - där energi beskattas genom mervärdesskatt. Det innebär t.ex. att den konkurrensutsatta industrin i de flesta fall får en högre beskattning i Sverige än i andra länder. En övergång till mervärde- skatt skulle underlätta industrins anpassning till de högre elpriser som väntas uppstå under 1990-talet till följd av kärnkraftsavvecklingen.
Möjligheterna att utvidga mervärdesskatten till energiområdet prövas för närvarande av utredningen (Fi l987:06) om indirekta skatter. Vi anser att det kan finnas goda skäl för mervärdesskatt även inom energiområdet. Samtidigt finns det, vilket bl.a. framgår av direktiven (dir. 198750) till utredningen, flera frågor som måste lösas innan ett slutligt ställningstagande kan göras. Med hänsyn till den pågående utredningen har vi inte närmare diskuterat skattefrågan.
Information, rådgivning, energideklarationer
Tre expertgrupper har förslag om allmänna informationsinsatser och rådgivning till användarna. Förslagen innebär bl.a. att olika centrala myndigheter får i uppdrag att genomföra informationskampanjer. I stort sett delar vi expertgruppernas bedömningar om behovet av information till olika elanvändare. Innan vi redovisar våra förslag vill vi behandla frågan om det centrala myndighetsansvaret för informationsinsatserna.
Den svenska energipolitiska "organisationsmodellen" innebär att ansvaret för energihushållningsåtgärder är fördelat på sektormyndigheter. Så har t.ex. statens industriverk att verka för energihushållningsåtgärder i industrin. Bostadsstyrelsen och planverket har på samma sätt ansvar för energihushållningsåtgärderna i bebyggelsen. Enligt instruktionen (1983:643) för statens energiverk åligger det verket att i den mån det inte ankommer på någon annan myndighet att verka för en rationell energianvändning. Verket skall bl.a. upprätta översikter och prognoser över energianvändning, energiförsörjning och försörjningsmöjligheter och vidare främja en effektiv energianvändning och energihushållning. Vi ser ingen anledning att föreslå någon förändring i ansvarsfördelningen mellan myndig- heterna. Det centrala ansvaret för informationsinsatserna bör ligga på de berörda sektormyndigheterna.
Informationsinsatser riktade till hushåll Vi föreslår
a_tt konsumentverket får i uppdrag att ta fram information till hushållen om den hushållsekonomiska betydelsen av en effektiv
elanvändning och att utveckla informationssystem som ger hushållen underlag för investeringsbeslut. Systemet med energideklarationer för hushållsapparater och metoder för provning av dessa apparater bör utvecklas. Produkter såsom värmepumpar och värmeväxlare bör testas med avseende på energiegenskaper.
Energihushållningsåtgärder i exempelvis småhus underlättas om de görs i samband med ombyggnader eller större renoveringar. Erfarenheterna visar, enligt expert- , gruppen för Hushåll och småhus, att renoveringar och ombyggnader ofta genomförs i samband med ägarbyten. Som villkor för ombyggnadslån gäller att energihushåll- ningsåtgärder skall vidtas "i skälig omfattning". För att denna intention skall kunna uppfyllas krävs en god kunskap om husets energitekniska standard. Det kan därför vara motiverat med en energibesiktning av småhus som lämnas till försäljning. Andra frågor som aktualiserar ett behov av besiktning vid husför- säljning är bl.a. problem med radon och elsäkerhet. Vi föreslår
a_t_t_ frågan utreds om krav på besiktning av äldre småhus. Syftet bör vara att få fram ett system med bl.a. energideklarationer av sådana hus.
gt_t_ en energibesiktning skall vara en förutsättning för att statliga lån
skall kunna utgå vid ombyggnad av småhus. Genom energibesiktningen får kommunen vid långivningen förutsättningar att bedöma energihus- hållningsåtgärderna.
Informationsinsatser riktade till professionella fastighetsförvaltare och dess anställda.
Expertgruppen för Professionell fastighetsförvaltning framhåller att ansvaret för planering och genomförande av informations- och utbildningsinsatser till * stöd för energihushållningsarbetet i dag är fördelat på en rad myndigheter och organisationer. För att informations- och utbildningsinsatserna på ett effektivt sätt skall nå ut till de grupper som påverkar elanvändningen krävs det, enligt gruppen, en långt driven samordning av de berörda myndigheternas och organisa- tionernas arbete. Samordningen kan, enligt expertgruppen, åstadkommas genom att en särskild kommitté organiseras för uppgifterna. Den särskilda kommittén skall bl.a. initiera en informations- och utbildningsverksamhet under en treårs- period. Driftel i lokaler bör ges hög prioritet. Kommittén bör enligt expertgruppen skapa ett särskilt lärarlag som har mycket goda kunskaper i besiktning, om val av komponenter och om systemfrågor. Lärarlaget skall kunna användas som en resurs av bostadsorganisationerna.
Regeringen har nyligen (prop. 1987/88:37) föreslagit att planverket och bostads- styrelsen med länsbostadsnämnderna slås samman till en myndighet -plan- och bostadsverket. Den nya myndigheten avses bli inrättad den 1 juli 1988. Vi föreslår
a_tt_ plan- och bostadsverket ges det centrala ansvaret för information och utbildning om energihushållningsåtgärder till fastighetsförvaltarna.1
! l l ]
Informationsinsatser riktade till industrin
Expertgruppen för Industri och jordbruk har pekat på behovet av lättillgäglig information om elhushållningsfrågor. Vi föreslår
ät statens energiverk får i uppdrag att i samverkan med statens industri- verk svara för en utökad informationsverksamhet som riktas till industrin. Lantbruksstyrelsen bör svara för information till lantbruket.
Expertgruppen för Industri och jordbruk diskuterar också behovet av rådgivning till industri och jordbruk. Gruppen föreslår att det statliga bidraget för energi- hushållningsrådgivning till utvecklingsfonder och lantbruksnämnder återinförs.
Anslaget för utbildning m.m. för att spara energi upphörde den 1 juli 1987. Från anslaget bekostades tidigare dels utbildningsåtgärder i syfte att minska energi- användningen vid uppvärmning och ventilation samt att förbättra energihushållningen i industriella processer, dels energirådgivning. Från anslaget finansierades bl.a. energirådgivningen från de regionala utvecklingsfonderna. I 1986 års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bilaga 14, sid 117) bedömdes möjligheterna som goda att med minskade statliga bidrag även i fortsättningen bedriva energiinriktad utbildning för olika kategorier yrkesverksamma. Med en viss förändring av den energirådgiv- ning som sker via utvecklingsfonderna borde det, enligt propositionen, vara möjligt att integrera energihushållningsaspekterna som en del i utvecklingsfondernas allmänna rådgivningsverksamhet. En sådan integrering kräver enligt propositionen att energiverket kan ge allmänna stödinsatser av rådgivningskaraktär.
Statsbidragen för utbildning och rådgivning upphörde som nämnts den 1 juli 1987. Statens energiverk har i en skrivelse till delegationen tagit upp den nuvarande utbildningssituationen och den förväntade utvecklingen. Verket konstaterar bl.a. att utbudet av kurser har minskat efter det att statsbidragen upphörde.
Vi anser att det är alltför tidigt att nu väcka frågan om ett återinförande av statsbidragen. Vi föreslår
a_tt statens energiverk får i uppdrag att följa utvecklingen noga. Verket bör anmäla till regeringen om särskilda insatser för utbildningen behöver sättas in.
Utbildning i gymnasieskolan och högskolan
Expertgruppen för Industri och jordbruk framhåller att utbildningsvägarna i gymnasieskolan och de tekniska högskolorna bör utnyttjas för att tillgodose behovet av kompetent personal för projektering och drift av energieffektiva anläggningar samt för rådgivning. Gruppen konstaterar att man inom gymnasieskolan för närvarande studerar elanvändningsfrågor endast på den fyraåriga tekniska linjens eltekniska gren och detta endast i en mycket ringa mån. Vissa kommuner diskuterar att införa en särskild energiteknisk gren inom den fyraåriga tekniska linjen. Expertgruppen föreslår att den energitekniska grenen införs och därutöver ökade inslag av elanvändningsfrågor vid övriga tekniska linjer.
Inom de tekniska högskolorna har man traditionellt studerat ämnen med tyngdpunkt på tillförsel av el. Enligt expertgruppen finns det ett elevintresse för studier inom elanvändningsområdet. Expertgruppen anser det särskilt viktigt att öka utbildningsutbudet inom belysningsteknik och belysningsutformning. Dessa ämnesom- råden har enligt gruppen kommit i skymundan vid anslagstilldelningen i
jämförelse med de övriga nordiska länderna. Gruppen föreslår ett ökat anslag för kurser i bl.a. belysningsteknik och en fast akademisk tjänst i belysningsteknik. Expertgruppen för Professionell förvaltning föreslår en ökad utbildning i belysnings- frågor vid de tekniska högskolorna. Vi föreslår
ggg skolöverstyrelsen får i uppdrag att utreda förutsättningarna att öka utbildningen i elanvändningsfrågor på gymnasieskolans tekniska linjer,
att universitets- och högskoleämbetet får i uppdrag att utreda förutsätt-
ningarna för ett ökat utbildningsutbud avseende elanvändningsfrågor på de tekniska högskolorna. _,
Begränsning av elvärme i nybyggda hus
Användningen av direktverkande elvärme bör hållas på en så låg nivå som möjligt för att underlätta den förestående omställningen av energisystemet. Sedan år 1984 får enligt byggnormen (SBN 80) nybyggda hus utrustas med direktverkande elvärme endast om det finns särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl är att huset är energisnålt och uppfyller den så kallade ELAK-normen.
Expertgruppen för Hushåll och småhus pekar på det förslag till ny byggnorm som statens planverk har överlämnat till regeringen. Förslaget innebär en skärpning av gällande föreskrifter (SBN 80) om energihushållning. Skärpningen innebär att ELAK-normen utvidgas till att gälla alla nyproducerade bostäder. Det innebär ! att det inte längre kommer att finnas några särskilda krav på husets energistandard ' för installation av direktverkande el i småhus. Det finns således enligt expertgruppen en risk att direktverkande el åter kommer att bli det vanligaste uppvärmningssättet ; i nyproducerade småhus, om planverkets förslag till byggnorm genomförs. .
Expertgruppen för Hushåll och småhus anser att en generell skärpning av energihus- hållningskraven i SBN till ELAK-nivån är ett tillräckligt skäl för att införa nya särskilda villkor för bostäder som förses med direktverkande elvärme. Vi föreslår
gt_t särskilda vil-lkor avseende energihushållning skall gälla för direkt- verkande elvärme i en- eller tvåfamiljshus för permanentboende. Plan- och bostadsverket bör få i uppdrag att ta fram förslag till sådana villkor. Uppdraget bör omfatta motsvarade föreskrifter för elvärmda flerbostadshus.
Stöd för föreskrifter med denna innebörd finns i plan- och bygglagen (1987:10) 3 kap., 3 5.
Stabila förväntningar och planeringsförutsättningar
Vi vill understryka förväntningarnas betydelse för incitamenten att hushålla med el. Vi har nyss redovisat synpunkterna från expertgruppen för Elintensiv ; industri när det gäller industrins behov av stabila planeringsförutsättningar. ? Priset på el bör fastställas på en så fri marknad som möjligt. Direkta ingripanden från riksdag och regering bör undvikas. Vi anser därför att riksdag och regering inte bör göra utfästelser om den framtida elprisutvecklingen med hänsyn till att denna beror på många osäkra faktorer som statsmakterna inte råder över. Däremot anser vi att planeringsmöjligheterna för såväl
elproducenter som elanvändare skulle förbättras av en tydlig deklaration från statsmakternas sida om starttidpunkt och takt i kärnkraftsavvecklingen samt av en precisering av förutsättningarna för ny elproduktion.
5.2.2 Skapa förutsättningar för marknadsoritenterade aktörer på elområdet
De åtgärder vi föreslår för att förstärka incitament och resurser hos elanvändarna bör främja en effektivare elanvändning. Åtgärder för eleffektivisering och eler- sättning är ofta så komplicerade och resurskrävande att företag och hushåll inte på egen hand kan genomföra rationella åtgärder. Det kan t.ex. komma att gälla åtgärder för konvertering av elvärme i småhusen. Även i många företag och förvaltningar möter man samma problem. Hushåll, företag och förvaltningar kan behöva utnyttja extern kompetens och externa resurser för att genomföra elbesparande åtgärder.
Vi ha tidigare framfört vår uppfattning att en väl fungerande marknad är en grundläggande förutsättning för att omställningen av energisystemet och kärn- kraftsavvecklingen skall kunna genomföras utan onödiga kostnader. Ei är en energiform som förutsätter en ledningsbunden distribution. Samma förhållande gäller naturligtvis även för fjärrvärme och gas. De energileverantörer som genom koncessionslagstiftning eller på annat sätt förfogar över ledningarna har en monopolliknande ställning på marknaden. Det är viktigt att de aktörer som verkar på elmarknaden anpassar verksamheten efter kundernas och marknadens behov.
Vår andra huvudlinje är därför att skapa förutsättningar för marknadsorienterade aktörer på elområdet. Våra förslag riktar sig huvudsakligen mot eldistributörerna. Det bör ställas krav på dessa att verka för energi- och elhushållningsåtgärder hos kunderna. Eldistributörerna bör också ges incitament och förutsättningar att bedriva en sådan verksamhet på ett affärsmässigt sätt.
Det har under de senaste tio åren vuxit upp en delvis ny affärsverksamhet med energitjänster som idé. Det finns t.ex. rena konsultföretag som nästan uteslutande ägnar sig åt energifrågor. Det finns företag som säljer energitjänster till fastig- hetsägare, industrier etc. och som finansierar verksamheten genom att dela på de vinster som uppstår vid besparingarna. Det finns också företag som på motsvarande sätt säljer sina tjänster till industrin.
Sydkraft verkar sedan några år som energitjänstföretag. Regeringen har ändrat instruktionen till Vattenfall för att markera verkets roll som energitjänstföretag. Vattenfall har enligt sin instruktion bl.a. till uppgift att "handha statens kraft- verksrörelse och därmed sammanhängande verksamhet samt verka för en rationell energiförsörjning och en effektiv användning av elenergi inom riket". Vattenfall har under affärsområdet "Färdig värme" tecknat de första avtalen med några
; industrikunder.
Expertgrupperna för industri och jordbruk samt Hushåll och småhus har bedömt
* att eldistributörerna skulle kunna utvecklas till energitjänstföretag. Eldistri- ' butörerna har redan en unik position eftersom de har en relation till alla abonnenter i inom sitt område. Enligt expertgrupperna kan en del av den utökade rådgivnings- ' verksamhet som man förordar lämpligen skötas av elleverantörerna. Gruppen
för Industri och jordbruk framhåller att den situationen dock kan uppstå att distributörerna av el inte alltid har ett eget incitament för elhushållning. Detta kan leda till ett trovärdighetsproblem.
Vi vill peka på att varje verksamhet som vill överleva i ett längre tidsperspektiv måste vara till nytta för konsumenterna. Eldistributörernas tjänster till sina abonnenter har traditionellt varit att transformera ner högspänd el till abonnent- spänning och att tillförsäkra kunderna en säker leverans. Elanvändningens hittills- varande historia med en ständig expansion har ställt stora krav på eldistributörernas planering av nätutbyggnaden. Kärnkraftsavvecklingen kommer sannolikt att innebära att vi går in i ett skede när distributionsnätets utbyggnad inte längre blir ett stort planeringsproblem. Vi anser att energitjänster kan bli ett utmanande affärsområde för eldistributörerna under kärnkraftsavvecklingen.
Verksamheten i ett framtida energitjänstföretag skall inte begränsas till frågor om eltillförsel och elhushållning. Energitjänstföretaget skall kunna erbjuda sina kunder färdiga produkter (eller tjänster) och föreslå den energibärare som för varje kund och för energiföretaget ger den bästa lösningen, d.v.s. värmekomfort, säkrare försörjning och lägre kostnader. Kunderna får genom energitjänstföretaget hjälp med planering, upphandling och kontroll av teknisk utrustning och installa- tioner. Vi anser att en sådan hjälp skulle vara en fördel för elsystemet i den förestående omställningen av energisystemet.
Det är viktigt att energitjänstföretaget får utnyttja sina resurser att på olika sätt erbjuda energitjänster och stödja energihushållningsåtgärder hos kunderna. Företaget bör också - som ett exempel - ha möjlighet att äga utrustning som i olika former hyrs ut till kunderna. Energitjänstföretaget bör ha rätt att använda överskott från olika affärsområden för affärsmässiga investeringar i energitjänst- verksamheten.
Den energitjänstverksamhet som vi här skisserar för kraftproducenter och eldistri- butörer har förebilder utomlands. I USA har kraftföretagen successivt omvandlas till energitjänstföretag. Kraftindustrin i USA mötte sin förändrade planerings- sistuation - bl.a. kostnadsökningar för nya anläggningar - genom att vidga verk- samheten mot nya arbetsfält, t.ex. energihushållning och laststyrning. Ett nytt planeringsbegrepp - kundstyrd planering - har etablerats. Kraftföretagen vidtar aktiva åtgärder för att stimulera kunderna till eleffektiviseringar. Det bör på- pekas att den amerikanska elmarknaden i flera viktiga avseenden skiljer sig från den svenska. De amerikanska erfarenheterna kan därför inte okritiskt överföras till svenska förhållanden.
I Danmark arbetar eldistributörerna aktivt med att stödja åtgärder för el- och energihushållning hos kunderna. Även i Norge förekommer det att lokala distri- butörer arbetar med energitjänster.
i Sverige har Vattenfall, som tidigare har nämnts, startat ett affärsområde för Färdig värme. Det förekommer även att kommunala distributörer utvecklas mot en verksamhet med energitjänster. Stockholm Energi har t.ex. en närvärmeenhet som erbjuder sina kunder värme. Stockholm Energi svarar därvid för att lämpligaste energibärare (el, fjärrvärme, gas eller andra bränslen) utnyttjas. Även andra
Vi vill i sammanhanget erinra om lagen (l977:439) om kommunal energiplanering. Lagen har ändrats ett par gånger. Den senaste ändringen (prop. 1984/855, BoU:6, rskr 87) innebär att det i varje kommun senast den 1 januari 1986 skall finnas en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi. Tidigare hade lagen endast föreskrivit att det skulle finnas kommunala kraftproducenter och eldistributörer har energitjänster i sin verksamhet. ;
planer för att minska Oljeanvändningen i kommunen. I regeringens proposition (1984/855) om en utvecklad kommunal energiplanering framhöll föredragande statsrådet att de kommande åren skulle innebära en fortsatt snabb omställning av energisystemet. Bl.a. var det, enligt föredraganden, nödvändigt att skapa förutsättningar för den kommande avvecklingen av kärnkraften. Föredraganden betonade vikten av att det skedde en avvägning mellan åtgärder för tillförsel och åtgärder för en effektivare användning av energi, så att dessa samverkar till en god energihushållning. Föredraganden framhöll att kommunernas ansvar och inflytande omfattar såväl tillförseln och distributionen som användningen av energi.
Kommunerna beslutar normalt om taxor för el och fjärrvärme. I övrigt saknar de i stort sett styrmedel för att påverka energianvändningen hos hushållen och företagen i kommunen. Enligt propositionen bör fastställandet av en energiplan i sig inte heller innebära några direkta och omedelbara rättigheter eller skyldig- heter för vare sig kommunen eller den enskilde. Vi vill peka på att "energitjänst- företagets" affärsidé är att finna lösningar som är lönsamma för såväl energi- distributören som användaren. Energitjänstföretaget kan bli ett instrument för att uppfylla intentionerna i kommunens energiplanering.
Det finns drygt 300 eldistributörer i landet. Knappt hälften av dessa är kommunala verk eller bolag. Ett 90-tal är ekonomiska föreningar medan resten är privata bolag och Vattenfall med bolag. De ekonomiska föreningarna är vanligtvis små och svarar för distribution på landsbygden. Landsbygdsdistributörerna har be- gränsade möjligheter att på egen hand utvecklas till kraftfulla energitjänst- företag. För de större eldistributörerna torde det däremot vara möjligt att mobilisera tillräcklig kompetens och de nödvändiga resurserna. För de kommunala energiverken och eldistributöterna finns vissa generella inskränkningar som gäller för kommunal verksamhet i allmänhet.
För kommunal verksamhet gäller enligt rättspraxis de så kallade likställighets- och själkostnadsprinciperna. Likställighetsprincipen innebär att alla medborgare i kommunen skall behandlas lika. Enligt självkostnadsprincipen får kommunala avgifter ge täckning för kostnader. Avgifterna får inte sättas så att det uppstår vinster som överförs till andra ändamål. Vidare råder det ett principiellt förbud för kommuner och kommUnal verksamhet att ge understöd åt enskild utan direkt stöd i lag. Kommuner får inte heller bedriva verksamhet i företag med vinstsyfte. Rättspraxis kan således vara ett hinder för kommunalt ägda el- och energidistri— butörer att agera affärsmässigt som energitjänstföretag.
Ellagen (se kap. 2.2) har föreskrifter om koncession för områdesdistribution av el. Det bör övervägas att i ellagen föreskriva att ny områdeskoncession endast meddelas den som har förutsättningar att verka för en effektiv elanvändning i distributionsområdet. Man bör enligt vår mening vidare överväga att i ellagen eller lagen om kommunal energiplanering införa föreskrifter som upphäver tillämp- ningen av likställighets- och självkostnadsprinciperna i energidistributionen. Syftet med dessa ändringar är att ge de kommunalt ägda energiverken samma rättsliga förutsättningar att agera affärsmässigt som de med privata eller statliga agare.
En utgångspunkt för energitjänstföretaget måste vara att hushållning väljs framför tillförsel så länge som kostnaden att spara en kilowattimme el är lägre än kostnaden att tillföra en kilowattimme. En höjning av energitaxorna skulle kunna vara ett sätt att finansiera verksamhet för energihushållning och
elsparande. En modell som tillämpas i Oslo är att kommunfullmäktige beslutar att ett visst belopp avsätts per kilowattimme i el— eller fjärrvärmetaxan.
Ett alternativ till taxefinansiering är att låta energitjänstföretaget finansiera marknadsinvesteringar o.dyl. genom upplåning på kreditmarknaden, eventuellt med kommunal borgen. Kostnaderna för upplåningen skulle sedan finansieras genom taxehöjningar. ,
Mot den här redovisade bakgrunden föreslår vi
a_tt man prövar förutsättningarna att föra in förekrifter i ellagen som ålägger eldistributören att verka för en rationell energianvändning och elhushållning. Motsvarande föreskrifter bör övervägas för leveran— törer av annan ledningsbunden energi som fjärrvärme och naturgas.
att man prövar förutsättningarna att föra in föreskrifter i ellagen eller lagen om kommunal energiplanering som medför att likställighets- och självkostnadsprinciperna upphävs i energidistributionen.
Mångfald och konkurrens är starka drivkrafter för effektivitet och teknisk utveck- ling. Det måste därför finnas utrymme för andra typer av företag än el-och värmedistributörer att verka som energitjänstföretag. Affärsidéer och företag måste kunna konkurrera. Expertgruppen för Industri och jordbruk har exempelvis framhållit att också elinstallatörerna kan utvecklas till rådgivare åt elanvändarna. Det energitjänstföretag som vi närmast har diskuterat -eldistributören - skall kunna erbjuda sina kunder ett val mellan hushållninsåtgärder och tillförsel av el eller andra former av ledningsbunden energi som fjärrvärme och gas. Förfogandet över det ledningsbundna distributionssystemet innebär en form av monopol. De ' energitjänstföretag som redan finns på marknaden kan uppleva konkurrensen med eldistributören sker på ojämlika villkor. Ojämlikheten förstärks i de kommuner ' där ett energiverk eller bolag distributerar såväl el som fjärrvärme och kanske i också gas. i Det kan ligga nära till hands att förorda någon form av reglering, t.ex. priskontroll eller prisreglering, för att möta uppkomsten av monopol. Vi vill för vår del i avvisa en direkt kontroll eller reglering av energitjänstföretagets verksamhet * och prissättning. Det är angeläget att söka andra vägar för att förhindra att 1 monopolsituationen utnyttjas på ett otillbörligt sätt. 1 i Stora krav måste ställas på distributörernas redovisning så att resultaten från olika affärsområden kan särskiljas.
Vi utgår ifrån att statens pris- och kartellnämnd som ett led i sin allmänna prisövervakning följer prisutvecklingen inom området. Vi vill också erinra om föreskrifterna i ellagen (2 5, 7 mom. ). Ellagen ger abonnenterna rätt att få priset eller andra villkor prövade. Om parterna inte kommer överens efter förlikning skall statens energiverk besluta om reglering av pris eller öv riga villkor.
Expertgruppen för Professionell fastighetsförvaltning har föreslagit att en ny organisationsform - abonnentråd — skapas för att tillvarata de gemensamma intressena hos el—och fjärrvärmeabonnenter. I "abonnentråden" organiseras repre- sentanter för villaägare, hyresgäster, fastighetsägare. Abonnentråden skall genomföra förhandlingar med energileverantörerna om taxor och tariffer samt om energihushållningsåtgärder.
Vår uppfattning är att abonnentrådet skulle kunna vara en kraftfull och viktig motpart till de starka tillförselintressena inom energiområdet. Abonnentrådet är till sin natur en organisationsform som inte kan eller bör organiseras uppifrån. Vi utgår ifrån att de berörda abonnenterna själva kan etablera en förhandlings- organisation gentemot energileverantörerna utan några särskilda initiativ från regeringen. Det kan dock finnas skäl för staten att ge abonnentråden - där de förekommer — förhandlingsrätt gentemot energileverantörerna. Vi vill erinra om den förhandlingsrätt för hyresgäster i bostadslägenheter som finns föreskriven i hyresförhandlingslagen (1987504). Vi föreslår
a_tt det i lagen om kommunal energiplanering eller lämpligt lagrum föreskrivs förhandlingsskyldighet för leverantör av ledningsbunden energi (el, värme, gas) med sammanslutningar av abonnenterna. I lagen eller dess förarbeten anges vilka formella krav som skall ställas på abonnentsammanslutningen för att det skall råda förhand— lingsskyldighet,
att statens energiverk, som tillsynsmyndighet enligt lagen om kommunal energiplanering noga följer utvecklingen. Energiverket bör bl.a. utreda behovet av utbildningsinsatser för abonnentrådets ledamöter.
Inriktningen mot energitjänstverksamhet kommer att innebära en stor omställning för kraftproducenter och eldistributörer. Företagskulturen måste förändras. Ny kompetens måste tillföras företagen. Behovet av personalutbildning kommer att bli stort. De förslag vi lägger avser att stimulera företagen att inleda en om— ställning. Vissa energiföretag kommer att vara ledande i denna utveckling. Andra företag kommer att kunna dra lärdom av deras erfarenheter.
5.2.3 Utveckla ny elsnål teknik
De två huvudlinjer som vi nu har redovisat har som mål att ge den enskilde elförbrukaren möjligheter att utnyttja den energiteknik som finns för eleffektivi- sering och eiersättning. Vår tredje utvecklingslinje avser utvecklingen av ny
elsnål teknik och teknik för elersättning.
Det är alltid svårt och riskfyllt att introducera ny teknik. Detta gäller kanske särskilt då man, som inom energiområdet, skall ersätta en teknik som från användarnas utgångspunkter fungerar väl i många avseenden. Det finns återhållande faktorer som hämmar introduktionen av ny energiteknik. Det har bland elanvändarna rått en stor osäkerhet om utvecklingen av elpriser och eltillgång under den överblick- bara framtiden. De tekniska riskerna vid byte till elsnål teknik bedöms som stora. Stora utvecklingssteg kan behöva tas för att ersätta el med andra energi- bärare.
Vi vill åter understryka att ett strategiskt område i elhushållningsprogrammet är utvecklingen av nya uppvärmningssystem. Stora insatser behöver göras för att få fram ny teknik som till rimliga kostnader och i former som fortfarande är bekväma för konsumenterna medger att el kan ersättas med andra energibärare i lokaluppvärmningen. En återgång till olja för uppvärmning bör undvikas. Även inom andra områden finns det naturligtvis behov av ny elsnål teknik och ny teknik för elersättning.
Samtliga fyra expertgrupper har pekat på behovet av insatser för att påskynda utvecklingen av elsnål teknik. Expertgruppen för Elintensiv industri anser att staten bör stå för den långsiktiga forsknings- och utvecklingsverksamheten. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har därvid en viktig roll att fylla. STU bör följa upp och sprida resultaten från det långsiktiga forsknings- och utveck- lingsarbetet. Härigenom kan företagen snabbt kommersialisera tekniken. Av en de övriga grupperna framhåller behovet av långsiktig forskning och utveckling inom energiområdet. Det kan gälla industriella processer, belysningsfrågor, uppvärmningssystem samt frågor om styrning och reglering av värmesystem i byggnader.
När det gäller den långsiktiga forskningen vill vi peka på riksdagens beslut våren 1987 (prop. 1986/87:80, NU 33 rskr 292) om ett nytt energiforskningsprogram för treårsperioden 1987/88-1989/90. I forskningsprogrammet finns huvudprogram för såväl Industrins energianvändning som för Energianvändning i bebyggelse. De områden som speciellt prioriteras under den kommande treårsperioden är grundforskning och långsiktigt tillämpad FoU. För programmen Industrins energi- användning och Energianvändning för bebyggelse innebär riksdagsbeslutet en viss minskning av resurserna. Föredragande statsrådet konstaterar i propositionen att insatserna inom dessa områden bör ges en mer markerad inriktning mot områden som är av väsentlig betydelse för uppnåendet av de energipolitiska målen.
Inom programmet för industrins energianvändning bör STU enligt propositionen prioritera bl.a. effektivare elanvändning, energisnålare processteknik och gene- rering av energi inom processindustrin. Vi vill med det underlag som finns till- gängligt inte ta ställning till om de anslagna medlen är tillräckliga för att möta det behov som finns. Vi utgår ifrån att justeringar av anslaget till STU kan komma att göras med hänsyn till de erfarenheter och underlag som successivt kommer fram under programperioden.
Regeringen har i juni 1987 uppdragit åt statens råd för byggnadsforskning (BFR) att utarbeta förslag till framtida FoU-insatser inom området effektiv elanvändning - eleffektiva byggnader. BFR har haft samråd med elanv ändningsdelegationen. Vi har instämt i BFRs uppfattning att det är angeläget med intensifierade forsknings- insatser avseende den elv ärmda bebyggelsen.
Det är viktigt att energiforskningen leder till produkter, processer och system som kommer till användning och som innebär en faktisk eleffektivisering eller elersättning. Det finns ett stort antal stöd och stödgivande myndigheter för att främja energiteknisk utveckling (se kapitel 4). Nya program och utvecklingsstöd har också skapats under de senaste åren.
Riksdagen beslutade under våren 1986 om ett program för utveckling av ny teknik' inorn energiområdet (prop. 1985/86: -l,02 NU 17, rskr 172). Programmet avser teknik för såväl energitillförsel som energianvändning. Någon specialinrikt- ning mot el gäller inte. För programmet anslogs 150 milj.kr. att användas för bidrag och villkorliga bidrag. Vidare fastställdes en ram om 300 milj.kr. inom vilken lånegarantier får beviljas. Stödet handhas av statens energiverk. Under tiden fram till hösten 1987 har endast en mindre del av stödet utnyttjats för elanvändningsändamål.
Vattenfall och den privata kraftindustrin har gått samman i ett utvecklingsbolag - Svensk Energiutveckling AB. Bolaget skall genomföra
l i l
utvecklingsinsatser för att klarlägga och demonstrera möjligheterna till bl.a. elsnål teknik. Kostnaderna beräknas till i medeltal 100 milj.kr. per år under de fem första åren.
Vi har inte gjort någon samlad utvärdering av stödformerna. Expertgruppen för Industri och jordbruk har framfört att det finns luckor i stödsystemet. Gruppen konstaterar att det finns svenska innovatörer som kommer med goda tekniska förslag hur elanvändningen kan effektiviseras. Trots det tycks det, enligt expert- gruppen, föreligga problem att erhålla stöd för prototyp- och demonstrationsan- läggningar. Tillämpningen av de nuvarande stödformerna bör därför enligt expert- gruppen ses över. Expertgruppen förordar också insatser för så kallad funktions- upphandling, d.v.s. teknikupphandling.
Expertgruppen för Hushåll och småhus anser att det ofta uppstår problem mellan prototypstadiet och marknadsintroduktionen inom de teknikområden som avser bostädernas uppvärmning. Expertgruppen anser att teknikupphandling kan vara ett medel för att förkorta steget från prototypanläggning till marknadsintroduk- tion.
Prototyp- och demonstrationsprojekt kan i sig vara viktiga hävstänger för teknik- utvecklingen även i de fall som de genomförs utan att de ingår som en del i en fullständig teknikupphandling. Expertgruppen för Professionell fastighetsförvalt- ning föreslår att en demonstrationsverksamhet avseende eleffektiva byggnader och lokaler startas.
Expertgruppen för Elintensiv industri menar att det kan fordras någon form av riskavlyft för att industrin skall våga ta i anspråk oprövad energiteknik. Expert- gruppen anser att detta kan ske inom ramen för så kallade prototyp- och demon- strationsprojekt. De arbetsformer som tillämpats av Industrifonden kan härvid vara lämpliga. Huvudsyftet måste vara att åstadkomma introduktion av fullskaliga applikationer. Erfarenheterna av dessa kan sedan spridas till andra användare.
Vi förordar statliga insatser för teknikupphandling av ny elsnål teknik och ny teknik för att ersätta el med andra energibärare. Insatserna bör inriktas mot ett avlyft av delar av det risktagande som finns i alla teknikupphandlingsprojekt. Det gäller dels risken att projektet inte kan föras till prototyp- och demonstra- tionsfasen, dels den tekniska risk som måste tas av beställaren när anläggningarna eller utrustningen ur den första generationen skall komma i praktisk användning. Staten har tidigare utnyttjat teknikupphandlingsstöd som ett energipolitiskt medel. Energiupphandlingsdelegationen tillsattes av regeringen i december 1982 (dir. 198291). Delegationen beslutade om bl.a. statliga bidrag till tillverkare för investeringar med inslag av tekniskt utvecklingsarbete. Stödet lämnades i form av bidrag eller lån. Teknikutvecklingsstödet riktade sig således mot utrustnings- tillverkaren. Det stöd vi föreslår skall i huvudsak riktas mot beställaren. Vi
, diskuterar först bl.a. beställarrollen innan vi redovisar våra förslag om teknik— 1 upphandlingsstöd.
Med teknikupphandling avses köp eller beställning av produkter, processer eller system som inte finns på marknaden utan skall utvecklas och tillverkas enligt avtal mellan beställare och leverantörer. Teknikupphandling innebär alltså ett avtalsmässigt samarbete om en viss utveckling mellan minst två parter. Användaren ; eller beställarna utnyttjar teknikupphandling för att få tillgång till bättre produkter. Beställarens insats är att dels till leverantören dela med sig av kun- ; skaper om de egenskaper och prestanda som en ny produkt eller process bör ha,
dels vara första användare med de risker som finns.
Tillverkaren utnyttjar teknikupphandling för att utveckla nya produkter etc. Denne får genom samarbete med en användare marknadskunskap och möjlighet att placera referensexemplar. Teknikupphandling har störst betydelse för till- verkaren om utvecklingsuppdraget avser produkter som har en marknad även hos andra än den beställare som har lagt utvecklingsuppdraget.
Teknikupphandling omfattar flera faser. En behovsanalys behöver göras. En ? kravspecifikation måste tas fram. Produkten eller processen måste provas i » praktiken. En avsättning av produkten, processen eller systemet måste många gånger garanteras. Teknikupphandling förutsätter därför en kompetent beställare. Beställaren bör också vara beredd att ta risken att prova referensexemplar under praktiska förhållanden. Beställaren bör också stå nära en användare så att åtminstone en första serie av den nya produkten kan garanteras.
En förutsättning för att teknikupphandlingen skall fungera är att det finns en kompetent beställare. Beställaren bör dessutom vara nära knuten 'till användaren av de produkter eller processer som skall utvecklas.
Expertgruppen för Elintensiv industri bedömer att denna industri har tillräcklig kompetens för att själv svara för beställarrollen. De stora fastighetsförvaltande bolagen torde även de ha den erforderliga kompetensen. Det gäller även byggnads- styrelsen som förvaltare av statliga lokaler. Vi vill i sammanhanget också erinra om den roll som HSB har haft när det gäller bostadsstandarden. Genom egen utveckling av t.ex. sopnedkast och fönsterkonstruktioner bidrog man starkt till den allmänna standardstegringen i bostadsbeståndet.
För de elvärmda småhusen är förhållandena delvis annorlunda. Den enskilde husägaren saknar normalt kompetens och resurser för beställarrollen i ett teknik- ; upphandlingsprojekt. I grupphusområden är fastigheterna vanligtvis organiserade i olika former av samfälligheter som har till uppgift att sköta vissa gemensamma angelägenheter som gatubelysning, snöplogning och parkskötsel. Dessa samfällig- heter är ofta alltför små för att klara en beställarroll. Vår uppfattning är att de energitjänstföretag som vi tidigare har diskuterat skulle kunna fungera som teknikupphandlare.
Energiverket i Stockholm (Stockholm Energi) har ett stort behov av att minska den starka tillväxten i kundernas elanvändning. En strategisk handlingslinje i energiplanen för Stockholms Stad är att satsa på teknikutveckling och kunskaps— . uppbyggnad för att åstadkomma en effektivisering av elanvändningen. Enligt energiplanen skall man bl.a. utveckla systemlösningar för konvertering från elvärme till andra Uppvärmningssätt. Stockholm Energi har inlett detta arbete. Stockholm Energi, liksom energiverken i andra större kommuner, bör ha tillräcklig kompetens och tillräckliga resurser för att spela en aktiv beställarroll i teknik- upphandlingsprojekt avseende elvärmekonvertering. De stora energiverken bör också ha sådana marknadskontakter och planeringsförutsättningar att de kan garantera en avsättning av tillräckligt många referensobjekt.
Flera av de stora energiv erken kan således få en viktig roll som teknikupphandlare. Det torde finnas tillräckligt många beställare för att olika lösningar kan prövas i ett teknikupphandlingsförfarande. Aven andra energitjänstföretag än den tradi- tionella elleverantören kan visa sig ha intresse och kompetens för teknikupphandling. Vi vill inte heller utesluta att bostadsförvaltande företag, bostadskooperativ och byggföretag kan engagera sig i frågan om utveckling av system för elvärmekonver- tering. Vi föreslår
ett statligt stöd för teknikupphandling av elsnåla och elersättande produkter, processer och system. Stödet bör huvudsakligen användas för att stimulera teknikupphandling genom avlyft av tekniska och kommersiella risker hos beställaren vid demonstrationsprojekt och vid användningen av "den första tillverkningsserien". Stöd skall även lämnas till prototyp- och demonstrationsprojekt som inte ingår i en renodlad teknikupphandling.
Teknikupphandlingsstödet bör finnas tillgängligt under en begränsad period på omkring fem år. Det är viktigt att stöd ges endast till kvalificerade projekt med engagerade beställare och leverantörer. Expertgruppen för Hushåll och småhus har föreslagit att teknikupphandlingsstödet skall lämnas som bidrag och som villkorslån. Enligt expertgruppen bör bidrag kunna lämnas med ett belopp som motsvarar upp till 50% av stödunderlaget (utvecklingskostnaderna). Stöd till referensanläggningar bör lämnas i form av villkorslån. Expertgruppen föreslår att stöd skall utgå till beställarna i teknikupphandlingen. Berättigade till stöd skall de vara som uppfyller de kompetenskrav som är nödvändiga för att genom- föra en teknikupphandling av detta slag. Det skall även vara möjligt att ge bidrag till konsultinsatser till beställare för att möjliggöra en kompetent upphandling. Expertgruppen nämner i sammanhanget konsultstöd till bostadsrättsföreningar o.dyl. Vi föreslår
a_tt teknikupphandlingsstöd utgår med bidrag och villkorslån. Det princip- förslag som lämnats av expertgruppen för Hushåll och småhus bör vara en utgångspunkt vid den närmare utformningen av stödet.
Resurserna bör vara av den omfattningen att ett stort antal demonstrationsprojekt
verkligen uppförs. Expertgrupperna har redovisat exempel på sådana projekt. __V_i föreslår
a_tt 500 milj. kr. i ett inledande skede eller 100 milj. kr. per år under en femårsperiod avsätts för teknikupphandlingen. Vi utgår ifrån att huvuddelen av beloppet kommer att behöva utnyttjas för teknikupp- handling och för demonstrationsprojekt inom uppvärmningssektorn. Teknikupphandlingsstödet skall dock omfatta hela elanvändnings- området.
När det gäller handläggning och administration av teknikupphandlingsstödet finns det flera alternativ. STU har uppgifter inom teknikupphandlingsområdet. STUs roll är att underlätta för främst offentliga användare att anskaffa produkter eller system som inte finns på marknaden eller att få fram nya produkter och system som bättre svarar mot användarnas behov. Expertgruppen för Industri och jordbruk har huvudsakligen diskuterat insatser i teknikupphandlingens inledande faser, nämligen behovsanalys och krav/specifikation. Expertgruppen anser att det borde vara möjligt att låta STU administrera stödet till den teknikupphandling som har industriföretg som beställare, med hänsyn till den erfarenhet som finns vid STU. STU bör enligt expertgruppen samarbeta med berörda parter.
Stöd till prototyp- och demonstrationsprojekt lämnas för närvarande dels genom BFR som experimentbyggnadsstöd, dels genom statens energiverk i det program för utveckling av ny energiteknik som vi nyss har nämnt.
Vid bedömningen av teknikupphandlingsprojekten skall den största vikten läggas vid teknikens marknadsmässiga förutsättningar och dess energipolitiska relevans. Det kan därför synas naturligt att låta andra organ än de rent FoU—stödjande handlägga teknikupphandlingsstödet. Detta synsätt stämmer väl överens med de överväganden som redovisades i energiforskningsutredningens betänkande EFU 87 (SOU 1986:31). Energiforskningsutredningen anförde att de olika områdena inom energiforskningsprogrammet inplaceras och administreras efter sina skilda förutsättningar. Det innebär enligt utredningen att energirelaterad grundforskning bör bedrivas via forskningsråd som NFR eller STUF, allmän energiteknisk kunskaps- utveckling eller innovationsstöd via STU, energipolitiskt motiverade "främjande- aktiviteter" via statens energiverk etc. Vi föreslår
93 stödet till teknikupphandling och till prototyp- och demonstrations- projekt handläggs av STU om stödet avser energiteknik för industriell tillämpning. BFR bör ges ansvar för stöd till energiteknik på fastig- hetssidan.
Med det av oss föreslagna stödet finns det tre alternativa vägar för stöd till marknadsintroduktion av elsnål teknik. Svensk Energiutvecklig AB skall bl.a. finansiera utvecklingsinsatser som syftar till att demonstrera möjligheterna till elersättning och elsnål teknik. Statens energiverk handlägger programmet för utvecklingen av ny energiteknik. STU och BFR kommer att handlägga stöd till teknikupphandling av ny elsnål teknik. Vi anser att denna mångfald kommer att vara till gagn för den tekniska utvecklingen inom området.
5.2.4 Elhushållning i statsförvaltningen
De statliga byggnaderna och statsförvaltningen är en stor förbrukare av el. Vår fjärde huvudlinje är därför att göra direkta insatser för elsnål belysning och ; elsparande i främst statsförvaltningen. Expertgruppen för Professionell fastig- ] l hetsförvaltning har föreslagit ett program för eleffektivisering i statens bygg- nader. Vi instämmer i expertgruppens förslag. Vi föreslår
a_tt byggnadsstyrelsen får i uppdrag att genomföra ett program för eleffektivisering i statliga byggnader.
Programmet bör omfatta belysning, uppvärmning, driftel och fastighetsel. Ett * antal demonstrationsprojekt med elsnåla förvaltningsbyggnader bör genomföras. Byggnadsstyrelsen bör få i uppdrag att tillse att glödlamporna i de statliga för- valtningsbyggnaderna successivt byts ut mot de nya elsnåla lysrörslamporna. Eleffektiviteten i belysningen beror inte enbart på lampornas effektivitet. Bygg- nadsstyrelsen bör därför genom teknikupphandling bidra till att det utvecklas en eleffektiv belysningsfunktion för bl.a. kontorslokaler.
Vi föreslår vidare
a_tt statens energiverk tar upp förhandlingar med kommun- och landstings— förbundet om ett konsekvent utbyte till elsnåla lysrörslampor o.dyl. i de kommunala och landstingskommunala byggnaderna.
Vi anser att en konsekvent offentlig upphandling av eleffektiv utrustning på sikt får betydande spinnoffeffekter inom den övriga lokalsektorn.
5.2.5 Planering och uppföljning
Vår femte huvudlinje avser planerings- och uppföljningsinsatse . Expertgruppen för Professionell fastighetsförvaltning har framhållit med skärpa att den nuvarande energistatistiken och elstatistiken i många avseenden är ofullständig och av låg kvalitet. Utredningen (I 1984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN) fick i tilläggsdirektiv den 20 mars 1986 (dir. l986:9) i uppdrag att skyndsamt kartlägga orsakerna till den senaste tidens tillväxt i elförbrukningen. Enligt direktiven bör utredningens analys även omfatta en genomgång och bedömning av statistiken på elanvändningsområdet. Utredningen bör lämna förslag rörande metoder och frekvens för uppföljning av elanvändningens utveckling. Vi har erfarit att ELIN- utredningen avser att inom kort redovisa utredningsuppdraget.
Expertgrupperna för Professionell fastighetsförvaltning och Hushåll och småhus tar upp den kommunala energiplaneringen. Enligt expertgrupperna är en utvecklad kommunal energiplanering en viktig förutsättning för att man skall kunna planera framtida uppvärmningsformer i dagens elvärmda bebyggelse och i den planerade bebyggelsen.
Vid statens energiverk pågår utredningar om den kommunala energiplaneringen. Energiverket skall bl.a. på regeringens uppdrag redovisa sin syn på hur den kommunala energiplaneringen och dess resultat skall kunna utnyttjas i den omställning av energisystemet som har inletts.
Vi har föreslagit olika åtgärder för att stimulera elhushållning under 1990-talet. Ett centralt inslag i våra förslag är att stimulera uppkomsten av starka aktörer som på "elmarknaden" och på kommersiella villkor verkar för elhushållning. Våra övriga förslag syftar till att komplettera och stödja verksamheten i dessa
i energitjänstföretag. Det gäller bl.a. inoformationsinsatser för att sprida kunskaper om möjligheterna till elhushållning och insatser för att främja introduktionen av ny elsnål teknik. De åtgärder som vi föreslår skall handhas och administreras av ett stort antal myndigheter.
Denna fördelning av ansvaret för energihushållningsåtgärder på berörda sektor- myndigheter avviker inte från den ansvarsfördelning som vi för närvarande har i Sverige.
3 Förutsättningarna för elhushållningsåtgärderna skiljer sig från de förutsättningar * som gällde för oljeersättningsprogrammen under 1970-talet och de första åren j under 1980-talet. Oljeersättningen genomfördes under en period när användarna ' och andra aktörer mötte starkt stigande priser på olja. Krisstämning rådde periodvis. » Försörjningstryggheten avseende oljeprodukter bedömdes ofta som hotad också 1 på tämligen kort sikt. l
Förutsättningarna för elhushållningsåtgärder är annorlunda. Tillgången på el är god och produktionskapaciteten bedöms vara tillräcklig under en stor del av 1990-talet. Elhushållningsåtgärderna behöver därför i ett inledande skede drivas på. En samordning behöver ske av insatserna från de berörda myndigheterna.
; Insatserna behöver följas upp och utvärderas. Vi föreslår
statens energiverk får i uppdrag att svara för samordning och upp- följning av elhushållningsåtgärderna. Energiverket bör bl.a. årligen rapportera om utvecklingen av elanvändning och elhushållning.
a_tt
Insatser för att främja teknisk utveckling och information om de tekniska möjlig- heterna att hushålla med el hör nära samman. Fördelningen av resurser mellan dessa områden bör vara flexibel. Det är vidare angeläget att regering och riksdag på ett smidigt sätt kan omfördela resurser för teknisk utveckling och information mellan olika användningsområden för el. De statsfinansiella resurser som avdelas för elhushållningsprogrammet bör därför samlas under ett anslag på statsbudgeten. Vi föreslår för vår del
åt ett anslag för elhushållningsåtgärder uppförs på statsbudgeten under miljö- och energidepartementets huvudtitel. Anslaget bör omfatta kostnaderna för flertalet av de åtgärder som vi har före- slagit.
I det följande avsnittet gör vi vissa uppskattningar av kostnaderna samt redovisar vårt förslag till finansiering av elhushållningsprogrammet.
5.3 Finansiering och anslagsfrågor
Vi redovisar i följande tabell de av våra förslag som leder till statsfinansiella utgifter i ett inledande skede. Vi redovisar de kostnadsuppskattningar som har gjorts av expertgrupperna eller av oss.
Tabell 5.1: Sammanfattning av anslagsbehov
l Föreslagen åtgärd Kostnad milj.kr. Anmärkning % Engångs- Årlig | kostnad kostnad
Uppdrag till konsumentverket att
i i 1) informera hushållen om den hus- 1 Bedömning 1 | i 1 hållsekonomiska betydelsen av en av expert- effektiv elanvändning gruppen för
Hushåll och 2) utveckla systemet med energi- 1 småhus deklarationer för hushållsapparater
l l 3) genomföra tester av värmepumpar, 1 _ värmeväxlare etc. 1 i l l i Uppdrag till plan- och bostadsverket för information om energihushållnings- åtgärder för fastighetsförvaltare
83 Föreslagen åtgärd Kostnad milj.kr. Anmärkning Engångs- Årlig kotnad kostnad Uppdrag till statens energiverk att Expertgruppen i samverkan med statens industriverk för Industri utöka informationsverksamheten till och jordbruk industrin föreslår att STEVs nuvarande informations- anslag utnyttjas Uppdrag till lantbruksstyrelsen att öka informationen till lantbruket Statligt stöd för teknikupphandling 500 alt. 100 Vår bedömning. av elsnåla och elersättande produk- ter, processer och system
En betydande del av beloppet utgår som vill- korslån Uppdrag till byggnadsstyrelsen att 20 Bedömning av genomföra ett program för eleffektivi- expertgruppen sering i statliga byggnader för Prof. fastig-
hetsförvaltning
Vi har nyss föreslagit att finansieringen sker över ett anslag under miljö- och energidepartementets huvudtitel.
RAPPORT TILL ELANVÄNDNINGSDELEGATIONEN
FRÅN EXPERTGRLPPEN FÖR ELINTENSIV INDUSTRI
Elanvändningsdelegationen har på regeringens uppdrag (dir. 1987z35) att ut— arbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och en ersättning av el med andra energiformer. Denna rapport är en redovis- ning av arbetet i delegationens expertgrupp för elintensiv industri.
Sverker Martin-Löf, de Svenska Cellulosa AB SCA, som tillkallats som sakkun- nig i delegationen har varit expertgruppens ordförande. I gruppen har ingått som experter
Per Olof Aronsson VD Gränges Aluminium AB John Gabriel Montgomery VD Eka Nobel AB Olle Hedebrant Direktör Sandvik AB ? Hans-G. Forsberg Professor, VD Ingenjörsvetenskapsakademien 1 Claes Hellgren Förbundsekonom Svenska pappersindustriarbetare— * förbundet Lars Gunnar Larsson Avdelningschef, Industriförbundet , Hans Rohde Generaldirektör, Statens Energiverk Ä Nils Lundgren Chefsekonom, PK—Banken % Hans Nyman Kansliråd, Industridepartementet l Birgitta Olsson Sakkunnig, Miljö och Energidepartementet 1 Annika Helker |_undström Svenska industritjänstemannaförbundet
Under samtliga möten har Per Erik Springfelt utgjort ersättare för Hans Rohde som representant för Statens Energiverk.
Sekreterare har varit civilingenjör Göran Dahlén, ÅF-Energikonsult AB. 1 Följande konsultstudier har genomförts:
— Hur kommer en eventuell elprishöjning in i de elintensiva företagens stra- tegi? Arne Granholm, Anders Grufman, INDEVO.
- STU:s insatser för effektiviserad elanvändning i industrin, Rune Hardell och Carl—Johan Österberg, 3K Engineering AB.
- Elsituationen i några viktiga konkurrentländer till svensk elintensiv industri, Örjan isacsson, STAND-IN AB m.fl.
- De principiella effekterna på elintensiv industri av en elprishöjning, Nils Lundgren.
- Den elintensiva industrins samhällsekonomiska betydelse, Nils Lundgren.
- Elanvändningen och eleffektivisering inom kemisk basindustri, Janne Sjödin och Hans Åkesson, ÅF—Energikonsult AB.
- Elanvändning och eleffektivisering inom massa— och pappersindustrin, Björn Warnqvist, ÅF—IPK.
- Elanvändningen och eleffektivisering inom järn— och stålverk, icke järn— metallverk samt ferrolegeringsverk, Hans Åkesson, ÅF-Energikonsult AB.
Vi överlämnar härmed vår rapport till Elanvändningsdelegationen. Gruppens ; arbete är därmed slutfört.
Stockholm i november 1987 *
Sverker Martin-Löf 1 Göran Dahlén ? |
& INLEDNING 5 0. SAMMANFATTNING 6 1. BESKRIVNING AV ELINTENSIV INDUSTRI 12 1.1 Sammanfattning 1.2 Förädlings- och saluvärdesandelar som mått på elpriskänsligheten 1.3 Den elintensiva industrins roll i kraftsystemet 2. DEN ELINTENSIVA INDUSTRINS SAMHÄLLSEKONOMISKA 21 BETYDELSE IDAG 3. ELANVANDNINGEN 1986 25 3.1 Massa och pappersindustri 3.2 Sågverk och skivindustri 3.3 Järn och stålverk 3.4 Icke järnmetallverk 3.5 Ferrolegeringsverk 3.6 Kemisk basindustri 3.7 Gruvindustri 3.8 Sammanfattning av elanvändningen fördelad på processer 4. FÖRUTSÄTTNINGAR - HÖJDA ELPRISER M
4.1 Elsituationen i några viktiga konkurrentländer 4.2 Elpriser vid en kärnkraftsavveckling 4 3 Slutsatser
5. ANPASSNINGSMÖJLIGHETER VIA EFFEKTIVISERING, SUBSTITU- 57 TION OCH MOTTRYCKSKRAFTPRODUKTION
5.0 Inledning 5.1 Effektivisering och substitution 5.1.1 Massa— och pappersindustri 5.1.2 Sågverk och skivindustri 5.1.3 Järn och stålverk 5.1.4 Icke järnmetallverk 5.1.5 Ferrolegeringsverk
5.1.6 Kemisk basindustri 5.1.7 Gruvindustri 5.2 Möjlighet att ersätta el med gasol eller naturgas 5.3 Egen kraftgenerering inom elintensiv industri 5.4 Ekonomisk potential 5.5 Sammanfattning
6. STR UKTUROMVANDLING
6.1 De principiella effekterna på elintensiv industri av en elprishöjning 6.2 Företagsstrategiskt agerande
7. ELANVANDNINGSPROGRAM FÖR ELINTENSIV INDUSTRI
7.1 Direktiven och samhörande problemställningar 7.2 Förutsättningar för elanvändningsprogram 7.3 Effektivare elanvändning - Trögheter som en följd av osäkerheten om energipolitiken 7.4 Differentierade tariffer - Nya kontraktsformer 7.5 Möjligheterna till lastbortkoppling alt. laststyrning 7.6 Forsknings— och utvecklingsbehov 7.7 Energiskatt 7 8 Osäkerheter om elanvändningen
&
90
101
Inom ramen för den s.k. elanvändningsdelegationen har det uppdragits åt expertgruppen för elintensiv industri att ta fram förslag till program för att effektivisera elanvändningen.
Som en utgångspunkt har expertgruppen haft i uppgift att dels redovisa elan— vändningen idag dels de tekniska och ekonomiska möjligheterna till elsparande och substitution — vidare identifiera eventuella hinder för att nå en effektivare elanvändning och föreslå ett elanvändningsprogram för att få till stånd ett ef- fektivare elutnyttjande i huvudsak i bemärkelsen lägre specifik förbrukning. l elanvändningsprogrammet finns även möjlighet att vid behov anvisa styrmedel. Det är också arbetet med underlag och elanvändningsprogram som har domine- rat expertgruppens analyser.
Mycket tidigt i expertgruppens arbete har det dock också framstått som nöd- vändigt att även belysa strukturfrågorna vilket beviljats av delegationen. Expertgruppen framhåller att detta är viktigt mot bakgrund av det som står i propositionen (1986/87:159) om att:
"Omställningen måste genomföras på ett sådant sätt att uppställda väl- färdsmål inte äventyras. Den får heller inte leda till en sådan ökning av de relativa energikostnaderna i Sverige att vår konkurrenskraft försämras."
Vidare citeras:
"Tillgång till billig och säker energi har varit av stor betydelse för den industriella tillväxten i vårt land. Industrin måste även i framtiden tillför- säkras den tillgång till billig och säker energi som är nödvändig för den industriella utvecklingen."
Expertgruppen har genomfört tre egna utredningar med beröring mot struktur- problem och stödjer sig i slutsatserna på dessa som komplettering till redan befintligt utredningsmaterial.
Beskrivning
De industrigrenar som räknas som elintensiva är
- skogsindustri; i första hand massa— och pappersindustri — gruvindustri - icke järnmetallverk, ferrolegeringar - järn- och stålindustri — kemisk basindustri
Gemensamt för dessa är att elkostnaden överstiger 3% av saluvärdet vilket är dubbla värdet för industrins genomsnitt. Värdet kan för de mest elintensiva del- branscherna uppgå till knappt 20%, och för en enskild industri inom denna grupp nå värden uppemot 40%. Det kan vara lämpligt att särskilja några av industri- grenarna som extremt elintensiva. Dessa står för drygt en tredjedel av elför— brukningen inom elintensiv industri och är följande:
— aluminiumframställning — ferrolegeringar
- klor, alkali, klorat, kiesel, karbid - skrotbaserat stål
- tidningspapper, mekanisk massa
Cirka 100 000 av drygt 700 000 industrisysselsatta återfinns i den elintensiva industrin. De allra flesta anläggningarna är belägna i redan sysselsättnings- svaga delar av landet samt regioner med ensidigt näringsliv i Bergslagen och längs Norrlands kust och inland. Nettoexportvärdet uppgår enligt en preliminär bedömning till cirka en tredjedel av den totala nettoexporten från svensk industri.
ElanväeezirseebEffet!itiästipsspsåsetel
Den elintensiva industrin förbrukade 1986 knappt 33 TWh vilket utgör 70% av all el som går till industrin, varav cirka 12 TWh faller på den extremt elintensiva industrin.
Den totala efterfrågan har stigit från 28 TWh 1980 till 33 TWh 1986 och är följden av industriproduktionsökningar och strukturförändringar för en anpass- ning till faktorkostnaderna och marknaden. Andra orsaker är bl.a. det olje- ersättningsprogram som genomförts, ökad mekanisk automation, kvalitetsför— bättringar och miljövårdsåtgärder
Eftersom elkostnaderna utgör så stor andel av saluvärdet är det helt klart att denna industri ständigt arbetar med att effektivisera elanvändningen. Det är viktigt att påpeka att det dock alltid handlar om att optimera det totala resurs— utnyttjandet varav el är en resurs.
Vid genomgången av branscherna kan det konstateras att totala elanvändningen fördelar sig enligt följande:
Motordrifter 17,6 TWh Processel 13,3 TWh Belysning 1,0 TWh Elpannor, direktel, värmepumpar 0,7 TWh Övrigt 0,2 TWh Summa 32,9 TWh
Expertgruppen bedömer att det tekniskt sett är möjligt att spara el (lägre specifika åtgångstal) motsvarande drygt 3 TWh d.v.s. cirka 10% på 10 års sikt. Detta givet samma industriella nytta dvs upprätthållande av produktkvalitet, produktionskapacitet etc. Möjligheten att substituera el uppgår enligt bedöm- ningen till drygt 1 TWh, varav cirka 0,5 TWh faller på elpannor (till stor del av s.k. avkopplingsbar typ). Den substituerbara elen kan i första hand ersättas med olja och gas och för elpannor även med fastbränsle.
En analys av den ekonomiska potentialen visar på att många tekniskt möjliga åtgärder i befintliga anläggningar uppvisar så svag lönsamhet att de inte blir genomförda. Elsnålare teknik kommer enligt expertgruppen i huvudsak att kun- na tas i anspråk vid större ny- och reinvesteringar. Dessa kan dock endast kom— ma till stånd om den elintensiva industrin via bl.a. energipolitiken bereds möj— lighet till långsiktig bedömning av framtida elprisnivåer relativt utlandet. Detta är viktigt då överlevnadsmöjlighet är en förutsättning för att våga ta beslut om kapitalkrävande investeringar.
På 10 års sikt bedömer expertgruppen att det är möjligt att uppnå ett elspa- rande (elbesparing) motsvarande 2 TWh beroende på lägre specifika åtgångstal och relaterat till en oförändrad industristruktur samt förutsatt klara planerings— förutsättningar. '
Belastningen på det svenska kraftsystemet skulle kunna reduceras ytterligare cirka 2 TWh via utökad mottryckskraftproduktion i första hand inom massa— och pappersindustri. Potentialen är osäker då den beror mycket på hur värmeun— derlaget utvecklas och dessutom på relativpriset mellan bränsle och el.
Kvalitetsutveckling och åtgärder för att klara strängare miljökrav är exempel på åtgärder som med största sannolikhet verkar i motsatt riktning, d.v.s. mot ökad elanvändning. Den starkaste kopplingen finns mellan produktionsvolym och elanvändning. Expertgruppen har ej gjort någon bedömning av hur mycket dessa och andra tänkbara faktorer skulle inverka i framtiden.
Strukturomvandling
Som underlag för denna studie har expertgruppen haft att utgå från den bedöm— ning av elprisutvecklingen som delegationen har gjort på grundval av statens energiverks prognoser. Delegationen bedömer att elprishöjningarna år 1997 kommer att ligga i ett intervall på 5—10 öre/kWh. Till år 2010 bedöms ökningen ligga i intervallet 15-20 öre/kWh. Samtliga prishöjningar är i reala termer.
En annan viktig förutsättning att klarlägga är givetvis vad som händer med elpriserna i omvärlden och framför allt då i de viktigaste konkurrentländerna. Enligt den rapport som utarbetats för elanvändningsdelegationen och som redo- visats kortfattat i avsnitt 4 är bilden inte så lättolkad. Sammanfattningsvis ser det dock ut som om de officiella elpriserna utomlands för stora elförbrukare inte kommer att stiga realt under resten av seklet (undantaget Venezuela). Elpriser i paritet med eller strax under officiella eltaxor tycks överlag tilläm- pas på cellulosa—, stål— och gruvindustrin. Priserna för denna grupp är dessutom överlag högre i konkurrentländerna än i Sverige idag, bara Norge, Venezuela och delar av Kanada ligger lägre. För ickejärnmetallverk, ferrolegeringsverk och extremt elintensiv kemisk basindustri tillämpas ofta i konkurrentländerna vä- sentligt lägre specialtaxor och dessa industrier har därför i flera fall lägre el- priser än de svenska konkurrenterna. Dessa specialpriser synes komma att stiga
i Norge och kraftigt i Västtyskland när nuvarande kontrakt efter hand går ut, medan övriga länder inte tycks planera några systematiska nivåändringar (exkl. Venezuela). Frankrike kan tänkas gå mot sjunkande realpris på el på grund av sin stora kärnkraftsutbyggnad.
För att jämförelsen mellan elprisutvecklingen i utlandet och delegationens el— priskurva skall bli rättvisande måste de kolprisprognoser som finns inbakade i delegationens bedömning beaktas. Dessa ger ett genomslag på elpriset motsva- rande något öre/kWh 1997 och cirka 6 öre/kWh 2010.
Det ter sig dock sammanfattningsvis rimligt att överlag räkna med att den elprishöjning svensk industri står inför också utgör en relativ prishöjning mot omvärlden.
Betydande lönsamhetsproblem bedöms uppstå i den elintensiva industrin om de elprishöjningar delegationen utgått ifrån tillåts slå igenom fullt ut. Struktur- problemen finns allmänt dokumenterade i bl.a. följande rapporter.
— Industrins elanvändning - Underlagsrapport STEV - 1986.
— Effekter på industrin av stigande elpriser STEV - 1987.
- Industrins elpriskänslighet. Industriförbundet - 1986.
— Energi— och elanvändningen 1985—1997—2010. Statens energiverk — 1987.
Dessutom utarbetas f.n. specialstudier av massa och papper och järn och stål- verk på uppdrag av statens energiverk.
Expertgruppen för elintensiv industri gör på bl.a. grundval av rapporterna och egen kunskap följande samlade bedömning av strukturproblemen:
Om den totala elanvändningen anpassas till en tidigarelagd kärnkraftsavveckling enbart genom prishöjning på el jämfört med omvärlden, kommer den låga pris- elasticiteten i elvärmesektorn, hushållsel m.m., att lägga en mycket stor del av anpassningsbördan på industrin.
I ett sådant läge kan det vara en stabiliseringspolitiskt svår uppgift att åstad- komma ett sådant samspel mellan lönebildning och växelkursutveckling att full sysselsättning och jämvikt i bytesbalansen kan bibehållas. Även om detta lyckas kvarstår emellertid att den elintensiva industrin trots en viss sparpotential måste antas drabbas av svårigheter och tvingas till nedläggningar. Det är ju nämligen i huvudsak genom en sådan strukturomvandling som anpassning kom- mer att ske.
Denna industri är lokaliserad till sysselsättningssvaga regioner med ensidigt näringsliv och många enföretagsorter.
Om en sådan utveckling delvis skall kunna undvikas, måste därför prispolitiken under en lång övergångsperiod kompletteras med andra styrmedel, t.ex. sär- skilda eltaxor, energimoms och andra skatteåtgärder.
ElåQYäquliPSPPE995å'P
Med beaktande av direktiven till delegationen har expertgruppen analyserat möjligheterna till åtgärder som kan möjliggöra en effektivare elanvändning vad avser både effekt och energi.
Det föreslagna programmet i fem punkter skapar förutsättningar för att dels åstadkomma effektivare elanvänding (se definition i t.ex. avsnitt 7.2 resp 7.6) men också effektivare utnyttjning av kraftsystemet.
1- 2595?.€P?£i_f_lliå399932?!339911l?Pfåål'ååijlå_ElåDP.PJP_Q€f32'EEPPÅEtIlUE?!
Som omnämndes tidigare i sammanfattningen kommer elsnålare teknik att i huvudsak kunna tas i anspråk vid större ny- och reinvesteringar. En viktig förut- sättning är en klar och entydig energipolitik som ger industrin så långsiktiga planeringsförutsättningar som möjligt. Det är angeläget att få klara spelregler om starttid och takt i kärnkraftsavvecklingen och uppgifter om nytillkommande kraftproduktion. Ett villkor för att få till stånd nämnda investeringar och samman- hängande besparingar är att industrin samtidigt tror på en överlevnad på sikt.
2- f)?)itälålåååäifålj;JF)?!_lSE'DPIÅISEåfPEUP!
För att åstadkomma rationell elanvändning är det viktigt att ha så kostnadsrik— tiga taxor som möjligt. Utvecklingen under senaste årtiondet har karakterise- rats av att energiavgiften ökat i förhållande till effektavgiften vilket har drabbat långtidsutnyttjaren.
Vattenfall genomför för närvarande en förändring av tariffnivån. Det är viktigt att noga överväga hur olika kostnadsposter skall fördelas mellan effekt och energiavgift så att långtidsutnyttjaren ej missgynnas. Det är av stor betydelse att kraftindustrin, där statliga Vattenfall intar en prisledande ställning, blir mer flexibla vid förhandlingar med industrin. Det krävs härvidlag en klarare redovis- ning av produktionskostnader vid olika tidpunkter. Detta ger industrin en möj- lighet att tillämpa laststyrning och planera driftsätt så att elnätet används på ett optimalt sätt.
Industrin skall därutöver erbjudas möjlighet till långsiktiga avtal på uppåt 10 år där kraftindustrin kan gå in och dela riskerna, också kopplingar till världsmark- nadspriser är tänkbara. Det måste överlåtas åt enskilda företag och kraftbolag att utgående från sina egna olika förutsättningar själv lösa dessa frågor.
Expertgruppen anser att det är viktigt att statsmakterna markerar för kraft- företagen vikten av att medverka till anpassningen på ovan angivna sätt.
3— Estrées.Pam's/9951.11195135'19yssmrfgä-Rteisät
Följande aktörer finns som kan stödja FoU—arbeten rörande effektiviserad elan- vändning
- STU
- Statens energiverk — Byggforskningsrådet - Energiforskningsnämnden
— Vattenfall — Sydkraft — VAST - Energitekniska industrin
Dessutom bedrivs det omfattande arbeten på universitet och högskolor samt inte minst inom den elintensiva industrin, ofta i direkt samarbete med tillver- kare.
STU har en viktig funktion i FoU-arbetet och har för delegationens räkning gjort en beskrivning av projekt relaterade till effektivare elanvändning. I denna har det konstaterats att man under den närmaste treårsperioden mycket preli- minärt kommer att avsätta cirka 37 milj av totalt cirka 230 milj. för projekt med knytning till effektivare elanvändning.
Expertgruppen anser vidare att STU har en viktig roll att fylla när det gäller uppföljning av, och information om, resultaten från långsiktig FoU detta för att så snabbt som möjligt få företagen själva att ta upp det tillämpade FoU-arbetet och kommersialisera tekniken. Gruppen anser att den elintensiva industrin själv är kompetent teknikupphandlare. Något större behov av statligt stöd för funk- tionsupphandling föreligger således ej.
En sammanfattning av FoU—verksamheten blir följande:
- Staten bör stå för grundläggande FoU (STU, högskolor, NFR, forsknings— institutioner) — Företagen för tillämpad FoU - lndustrin sköter själva teknikupphandling - STU har en viktig roll för uppföljning av FoU samt kunskapsöverföring.
Det är viktigt att markera att FoU nu skall arbeta med delvis nya förutsätt— ningar både vad gäller förhållande mellan effekt och energiuttag samt överlag högre elkostnader. STU har redan vidtagit en del omprioriteringar.
För att industrin skall våga ta i anspråk oprövad ny och förhoppningsvis effek- tivare energiteknik fordras i flera fall någon form av riskavlyft.
Expertgruppen anser att detta kan ske inom ramen för s.k. POD-projekt men kanske förses med arbetsformer som mer liknar de för Industrifonden. Huvud— syftet måste vara att få riskavlyft vid introduktion av fullskaliga applikationer vilka sedan genom information kan spridas till alla användare.
4. Energiskatt
Expertgruppen har ej för avsikt att föregripa den parlamentariska utredningen som pågår vad gäller energiskatter.
Enligt expertgruppen bör emellertid förslaget om energimoms allvarligt över- vägas.
Genom de ökade elpriser som under alla omständigheter blir aktuella framöver kommer inte incitamentet till sparande att minska vid momsinförandet.
'5- gästarhéåfämm.slentäoénifagsnserat.Etactricity_management"
Det föreligger idag trots alla utredningar som gjorts en betydande osäkerhet i några branscher om hur bl.a. elanvändningen fördelar sig på olika processer. Det är väsentligt att statistiken på sikt säkerställs ytterligare. Dessutom bör ett program för uppföljning av hur insatta åtgärder för effektivare elanvändning har slagit ut tas fram senare. Häri bör också ingå att analysera möjligheterna att med andra tariffer och kontraktsformer effektivisera elanvändningen.
Utöver detta behöver industrin själva skaffa sig hjälpmedel och rutiner för att följa upp elanvändningen. Det gäller här att via mätningar och uppföljningar förvissa sig om till vad, när och hur effektivt elkraften förbrukas. Genom att tarifferna i framtiden troligen kommer att bli allt mer komplicerade och flex— ibla medger sådana hjälpmedel möjlighet att genom laststyrning optimera både körsätt inom industrin och, genom att ha uppgifter om alla tillgängliga tariffer, också möjlighet att välja optimal tariff. System av detta slag skulle kunna vara exempel på "Electricity management" vilka också skulle medge riktigare kost- nadsdebiteringar för el inom större företag. Liknande system finns redan på en del större processindustrier.
Expertgruppen föreslår att STU stödjer ett eventuellt utvecklingsbehov för dylika system för i första hand laststyrning inom industrin. I ett sådant program är dessutom vägledning och information viktiga bitar.
1. BESKRIVNING AV ELINTENSIV INDUSTRI
1.1. Sammanfattning
I s.k. elintensiv industri utgör elkostnaderna en betydande del av de totala pro- duktionsfaktorerna. I SCB:s industristatistik redovisas bl.a. elkostnaderna för olika branscher samt saluvärdet för försålda produkter. Genom att bilda kvoten mellan elkostnad och saluvärde kan ett mått på elintensiteten erhållas. Olika industrier antar värden i intervallet O—åOU/o. För de industrier som har den högre elkostnadsandelen är ofta el en råvara för produktionen som ej kan substitueras med andra energislag.
SCB:s industristatistik är näringsgrensindelad d.v.s. med avseende på verksam- hetens art och ej efter typisk elanvändning varför det vid studier av elpriskäns- ligheten har stor betydelse vilken aggregeringsnivå som väljs med avseende på delbranscher. Dessutom är det så att elkostnadens andel av förädlingsvärdet i stället för saluvärdet torde ge en lika sann bild av elpriskänsligheten. Dessa två frågor utvecklas ytterligare i slutet av detta avsnitt.
Relativt samstämmiga uppgifter vid analyser av både saluvärdes och förädlings— värdesandelar ger vid handen att följande industrigrenar är de mest elintensiva.
- Skogsindustri, i första hand massa— och pappersindustri — Järn och stålverk
- Gruvindustri
- Icke järnmetallverk — Kemisk basindustri
En mer detaljerad uppdelning samt uppgifter om elanvändning återfinns på nästa sida.
Huvudbransch Delbransch SNI-kod Elanvändning (GWh) 1985 1986 1. Skogsbruk 1.1 massa och 34111+ 16 160 16 324 och skogs pappersindustri 34112 industri 1.2 sågverk 331111 1 061 1 100* 1.3 skivindustri 33119+ 591 570* 34113 2. Järn och stål— - 37101 4 072 4 325 verk (exkl. gju- terier) 3. Gruvindustri - 2 2 420 2 467 4. Icke Järnme- 4.1 Icke järn- 3720- tallverk (exkl. metallverk —37204 2 413 2 300* gjuterier) 4.2 Ferrolege— 37102 1 116 935 ringar 5. Kemisk bas— 351 4 905 4 933 industri
Total elanvänd— ning för elintensiv industri 32 738 32 954
*) Viss osäkerhet då uppgifterna är hämtade ur SCB:s månadsstatistik vilken ej är tillräckligt detaljerad för ovanstående SNI-koder. Siffrorna är sedan kvoterade för delbranscherna i enlighet med uppgifterna för 1985 och därefter avrundade.
Tabell 1.1: Elanvändningen inom elintensiv industri
Den eltunga industrin står för knappt 70% av den totala industrielanvändningen enligt SCB på knappt 48 TWh 1986. Ovanstående industrigrenar har samtliga en elkostnadsandel som överstiger 3% av saluvärdet för produkterna. När det gäller sågverken har dessa en elkostnadsandel som understiger denna siffra. Att dessa finns med under elintensiv industri beror på integreringen med massa och pappersindustrin vad avser hanteringen av skogsråvaran. En del av massa och pappersindustrins råvaruflis kommer från sågverken. En strukturell omvandling av massa- och pappersindustrin till följd av kraftigt höjda elpriser skulle även påverka dessa. Två industrigrenar med en elkostnadsandel över 3% av salu— värdet behandlas under avsnittet om övrig industri. Dessa är cement— och kalk- industri samt gjuterier.
Det kan vara lämpligt att ur gruppen elintensiv industri särredovisa produktslag som är extremt elintensiva. Nedanstående tabell ger en bild av detta tillsammans med en uppskattning av den totala elefterfrågan.
Branscher Produkter Elanvändning (TWh) Icke järnmetallverk Aluminiumframställning 1,6 Ferrolegeringar 0,9 Kemisk basindustri Klor, alkali, klorater, kiesel, karbid 2,5 Järn och stål Skrotbaserat handelsstål och specialstål 3,2 Massa och papper Tidningspapper & Totalt c:a 12 TWh
Den extremt elintensiva industrin ovan står för cirka 25% av den totala industrielanvändningen på knappt 48 TWh 1986.
1.2 Förädlings— och saluvärdesandelar som mått på elpriskänsligheten
Förädlingsvärdet är ett uttryck för den värdeökning som erhålls genom bearbet— ningen inom varje bransch. Detta kan också uttryckas så att förädlingsvärdet erhålls genom att från saluvärdet, d.v.s. slutproduktens värde, subtrahera kost— naderna för inköp från andra företag. Dessa inköp avser råvaror, emballage, bränsle, elektrisk energi, främmande tjänster och transporter utförda av utom— stående.
Med denna definition på förädlingsvärde måste man summera alla företag i en produktionskedja för att komma upp i det nationella förädlingsvärdet.
Brutto Inköp från förädlingsvärde + andra företag : Saluvärde Dvs: Dvs: Vinst Transporter Avskrivning Främmande tjänster
Kapital Elenergi
Diverse omkostnader Bränsle
Hyror Emballage
Löner Råvaror
För att kunna jämföra elpriskänsligheten i olika branscher kan elkostnaderna ställas i relation till olika produktionsfaktorer. Ett sätt är att beräkna elkost- nadens andel av salu- respektive förädlingsvärdet och använda detta som ett underlag för rangordning.
Saluvärdet är inte lika konjunkturberoende som förädlingsvärdet och elandelen av saluvärdet finns att hämta direkt i SCB-statistiken. Förädlingsvärdet inne- håller enbart sådana produktionsfaktorer som löner och kapital och vinst, vilket gör att konjunkturerna hårdare slår igenom på elintensiteten mått som andel av förädlingsvärdet. Både förädlings- och saluvärde är av betydelse och bör redo- visas parallellt vid en presentation av olika industribranscher.
Konjunkturen inverkar olika på olika produktionsfaktorers förhållande till el- och bränslekostnaderna. I en sulfatmassafabrik ökar den totala elanvändningen mycket lite när produktionen ökar, medan det däremot ofta är så att den totala externa bränsleanvändningen minskar när produktionen ökar. I industrier med elektrolys är det däremot så att elanvändningen ökar proportionellt mot pro- duktionsökningen.
Det är vanligt att vid utredningar avseende elanvändningen låta en SNI-kod enligt tvåsiffernivå vara indelningsform för industrin. Detta kan vara ett riktigt angreppssätt om man vill redovisa totala elanvändningen för respektive branscher. Det är å andra sidan en vansklig metod om man vill studera elpriskänslighet då det rör sig om mycket stora spridningar kring ett medelvärde.
Enligt SNI-tvåsiffernivå kan man se att elkostnadens andel av förädlingsvärdet varierar mellan 1,6 och 10,9% för de olika branscherna. Det vägda medelvärdet för hela industrin blir 4,8%. Baserat på det vägda medelvärdet på 2-siffernivå är järn, stål och metallverksindustrier den mest elintensiva branschen (10,90/0), tätt följda av gruv-, massa- och pappersbranscherna med mellan 8 och 9%. Den minst elintensiva branschen är verkstadsindustrin (l,6%).
En dylik rangordning av svensk industri redovisas i figuren nedan vilken också illustrerar den mycket stora spridningen inom varje bransch.
Om elkostnaden relateras till förädlingsvärdet respektive saluvärdet för varje delbransch på 2-siffrig SNI—nivå erhålls medelvärdet markerat med strecket i den prickade delen av staplarna i figuren. Om man utgående från medelvärdet bildar de elkostnadsandelar som erhålls om industribranscherna uppdelas på 27 delbranscher, erhålls en spridning som är markerat som ett prickat fält i figuren. Går man sedan ner på 7-siffernivå enligt SCB-statistik erhålls ytterligare en spridning markerad med ofylld ruta i figuren. Studerar man ett enskilt företag kan det inte helt oväntat hamna utanför intervallet, detta gäller speciellt kemisk industri, där t.ex. klorat, klor-alkali, kiesel uppvisar mycket höga elkostnadsandelar.
% 40
Elkostnadens andel av
förädlingsvärdet (vänstra spalten) saluvärdet (högra spalten)
35
ål och metallverk
30
Jarn, st
.— Massa och papper
25 E l m : l "0 ': E _ ... : (I) _! , ; g .a 20— ";) : E 3 5 & "o .s 5 ._ & C .: 1 9 ': 15 w & w ... Ä = — *= c 2 , ': 2 v 27; 0 'o ** __ _C 3 0 C (” e o 'D _D ._ D (1) o C _ > ' "0 'U _ ._ o 3 , .E LU (» = a * ' 10 m 'D * (5 13 -C 0) (>=, . "7 0 E :m 13 0 m _ x = > !— s. *" '— :» ä —' > 1— 5 I ' äl så m m & .es lå O __ 38 32 31 33 36 35 34 2 37
Figur 1.2: Elkostnadens andel av salu- respektive förädlingsvärdet
Genom att studera medelvärdets relativa nivå inom staplarna kan man skapa sig en uppfattning om hur "tyngdpunkten" för branschen förhåller sig till extrem- värdena. Inom SNI 38 gäller exempelvis att medelvärdet för elkostnadens andel av saluvärdet ligger på 0,8%, medan maximivärdet är cirka 4 ggr högre, d.v.s. 3%, och minimivärdet endast antar värdet 0,3%.
Ett förenklat räkneexempel kan här göras. Antag att 10% av saluvärdet utgörs av vinstmarginal efter planenliga avskrivningar och att företagen ställs inför problem om kostnaderna ökar så mycket att vinsten minskar från 10% till 7% (d.v.s. en minskning med 30%). Med detta mycket schablonmässiga antagande kan man skapa sig en uppfattning om vilka branscher som är känsliga vid en fördubbling av elpriset. Med ovanstående antagande blir det industrier som har en elkostnadsandel av saluvärdet som överstiger 3%. Denna gräns är markerad som streckad i figuren 1.3 och ger vid handen att flertalet branscher har sådana delbranscher som hamnar över gränsen.
% % 40 Elkostnadens andel av (% x Q- & förädlingsvärdet (vänstra spalten) %, ; saluvärdet (högra spalten) å % U) 35 g & 2 U _ O ...—5 6 30 E tm # 25 % D 'D ': E ' '$ ;: -— : & 20 4,7; % GE) % 2 z & rg (D ': 3 PC! ': 15 25 g _ en 7. 3 l— : _.C - 3 'C % U u:) 8 "U 5 *: g _g _D % 2 % s a : 0) 10 17. 2 g 5 (5 "% 0 & > _ _ o ig & ?: få »— L CD X J _ > & 5 I - ! ! & åå ägg - ml .. ä 0 så ': '$ lg & 38 32 31 33 36 35 34 2 37
Figur 1.3: Elkostnadsandel med angivande av betydelsen av fördubblat elpris (tjock linje)
De olika industribranschernas betydelse för den totala efterfrågan av industriell elkraft i framtiden är beroende av mängden förbrukad el i en viss industrigren idag samt hur känslig denna är för förändrat elpris. Känsligheten kan enligt tidigare resonemang uttryckas genom att ange elkostnadens andel av förädlings— värdet. l den följande figuren åskådliggörs detta med en indelning på 2-siffrig SNI-kod.
Värt att notera är att den expansiva verkstadsindustrin (SNI38) har stor be- tydelse för efterfrågan av industriell elkraft men en mycket låg elpriskänslighet medan massa och papper (SNI34) har både stor elanvändning och hög känslighet. En relatering till saluvärdet hade gett samma principiella utseende. Kurvan ger en indikation om att en tillväxt i ekonomin via ökning av industriproduktionen innebär att man får räkna med ett allt stigande elanvändning i flera expansiva delbranscher även vid förhöjda elpriser. Verkstadsindustrin uppvisar låg pris- elasticitet och hela 6 TWh elanvändning, vilken beräknas öka kraftigt i fram- tiden.
TWh
15
lVlassa och papper
10
g Järn, stål och metallverk
Kemisk industri
' ” Verkstadsindustri : Textil och läderindustri
ivsmedel och dryckesindustri
Trävaruindustri Gruvindustri
Jord och stenvaruindustri
0 5 10 5
Figur 1.4: Total elanvändning samt elkostnadens andel av förädlingsvärdet (Källa scezwsa)
1.3 Den elintensiva industrins roll i kraftsystemet
Sveriges elbalans har förändrats kraftigt sedan 1980
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986
Användning
Industri 40 40 39 42 46 47 47 Produktions- index 100 98 97 101 109 109 110 Bostäder, service 43 45 48 51 55 64 64 Övrigt 11 12 13 17 19 20 18 Totalt 94 97 100 110 120 131 129
Tillförsel
Vattenkraft 58 59 54 63 67 70 60 Kärnkraft 25 36 37 39 49 56 67 Övrigt 10 5 6 3 4 7 7 + Import — Export +l -3 +3 +5 0 -2 -5 Totalt 94 97 100 110 120 131. 129
Utmärkande är att el till bostäder och service ökat mycket. På tillförselsidan har kärnkraftselen fördubblats. Den industriella användningen följer relativt väl produktionsindex.
Det intressanta är elvärmens utveckling under dessa år vilken enligt nedan- stående tabell ökat kraftigt under 1980-talet. Huvudorsaken torde vara det mycket omfattande Oljeersättningsprogram som genomförts och som inneburit omfattande övergång från olja till el för uppvärmning. En av orsakerna till att detta varit möjligt är att kärnkraften byggts ut under dessa år.
(TWh) 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Elvärme i _—___"— __ ——_——__-__— bostäder, service 14 15 17 18 21 26
Elpannor i fjärr- värmenät (av- kopplingsbara) 0 1 2 4 5 4 Elpannor i
industrin
(avkopplings-
bara) 0 0 0 1 ]. 1
Elvärmen och elpannorna svarade 1985 för ungefär lika stor elanvändning som den elintensiva industrin sammantaget, cirka 30 TWh.
Sedan många år tillbaka utgör vattenkraften och numera också kärnkraft basen i det svenska produktionssystemet. Följande bild visar principiellt elproduk- tionens sammansättning under året.
Oljekondens
Kraftvä rme !
Reglerbar vattenkraft
Kärnkraft
Vattenkraft
JFMAMJJASOND
Den råvarunära elintensiva industrin är historiskt sett geografiskt placerad i områden med god tillgång på vattenkraft. Den elintensiva industrin karakteri- seras av långa utnyttjningstider och ett jämt effektuttag sett över året, även om man momentant efterfrågar större effekter vid uppstart av processer etc. Dessa effekttoppar fångas dock till stor del upp via sammanlagringseffekten. Den elintensiva industrin rned långa utnyttjningstider kan således anses utgöra en baslast i kraftsystemet.
Den goda tillgången på el producerad av vattenkraft och kärnkraft under 1980- talet har gjort att de dyrare kraftslagen som t.ex. kraftvärme och kolkondens inte varit i drift i samma omfattning som tidigare och elpriserna har kunnat hållas nere. Idag förbrukas cirka 130 TWh el och det finns idag en kapacitet i det svenska produktionssystemet som klarar 140 TWh med acceptabel leverans- säkerhet.
I takt med att elanvändningen stiger (naturligtvis beroende på vilken elprisök- ning som antas) kommer man ånyo till en situation där basproduktionen av el via | i huvudsak vattenkraft och kärnkraft inte räcker till utan dyrare produktionssätt måste tillgripas. (Nybyggda kraftverk och/eller befintlig topplastkapacitet.)
2. DEN ELINTENSIVA INDUSTRINS SAMHÄLLSEKONOMISKA BE- TYDELSE
En viktig uppgift är att undersöka vilka delar av den svenska industrin som är så elintensiv att en stor elprishöjning påtagligt förändrar dess ekonomiska villkor och utlöser olika anpassningsprocesser inklusive nedläggningar.
Dessa frågor har redan belysts statistiskt och analyserats av SIND och Statens energiverk och ÅF i samband med arbetet på rapporten Förtida avveckling av kärnkraften i Sverige (statens energiverk 87—01-27) och på Industrins utred- ningsinstitut (Tomas Pousette) samt i Industriförbundets rapport "Industrins elpriskänslighet". Syftet med föreliggande rapport är närmast att kortfattat och pedagogiskt försöka presentera grunddragen i en samhällsekonomisk analys för expertgruppen elintensiv industri med hjälp av det material som redan föreligger.
Som vi skall utveckla närmare i nästa avsnitt, blir effekterna på industrin mera dramatiska ju större variationerna i elintensitet är mellan branscher och före- tag. Om alla företag i landet förbrukade exakt lika mycket elenergi mätt som andel av förädlingsvärdet skulle elprishöjningen utan några struktureffekter i huvudsak övervältras på arbetskraften, d.v.s. reallönerna, antingen direkt via lägre lönestegring eller indirekt via prishöjning på varor och tjänster kopplat till en depreciering av kronan. Någon del skulle dock falla på ersättningen till ägare av andra primära produktionsfaktorer, framför allt skogsägarna. Eftersom indu- strins elkostnader totalt är cirka 4% av förädlingsvärdet (1,7% saluvärdet) och arbetskraftskostnaden, konsoliderad för hela ekonomin, utgör 70-80% av alla kostnader skulle det inte bli fråga om några stora reallönesänkningar ens vid en fördubbling av elpriset, kanske någon procentenhet.
Någon strukturomvandling skulle i detta idealfall knappast uppkomma överhuvud- taget, eftersom elpriskostnadsökningen skulle motsvaras av ett fall av den reala arbetskraftskostnaden. Denna förskjutning i de relativa sektorpriserna skulle ju slå i stort sett lika för alla företag.
Nu är emellertid skillnanden i elintensitet utomordentligt stor. I verkstads— industrin är elkostnadens andel av förädlingsvärdet 1,6% för verkstadsindustrin, för järn och stål nästan 10% och för ferrolegeringsindustrin 40%. Mycket höga tal noteras också för mekanisk massa och åtskilliga kemiska delbranscher (klor/alkali/PVC, m.m.). Eftersom den allmänna anpassningsprocessen via löne- bildningen och växelkursen styrs av genomsnittet blir påfrestningarna mycket stora för de mest elintensiva anläggningarna. Där kommer tveklöst effekterna i form av nedläggningar, omstruktureringar och pristryck på sådana primära produk- tionsfaktorer som virke och malm. Ju mer dessa elintensiva anläggningar ligger i områden med ickedifferentierat näringsliv och/eller hög arbetslöshet desto större blir de sociala kostnaderna för en sådan omstrukturering.
Slutligen är det så att ju viktigare de elintensiva företagens produktion är för bytesbalansens saldo, desto större blir terms—of-trade-förlusterna och desto större blir kraven på omställning i hela ekonomin. Detta problem skulle ju över- huvudtaget inte uppkomma om produkterna från elintensiv industri såldes enbart i Sverige och substituten producerades i Sverige.
Det tar sig därför naturligt att börja med en genomgång av hur den elintensiva industrin ser ut i de nämnda avseendena.
Den elintensiva industrin kan definieras på olika sätt. Så länge de delbranscher man för till gruppen har en elkostnadsandel som överstiger genomsnittet för svensk industri, kan definitionen försvaras och det blir förhållandevis godtyck- ligt var gränsen läggs. Statens energiverk valde i sin underbilaga till Tjernobyl- rapporten att lägga gränsen vid en elkostnadsandel av saluvärdet på 3,5%, d.v.s. ungefär dubbla värdet för industrins genomsnitt. Eftersom statistiska data i den rapporten är väl anpassade för vårt ändamål är det lämpligt att välja samma definition här.
Femton delbranscher på 6-, 5- och 3—ställig SNI-nivå faller under denna definition. Som framgår av tabell 1 är elkostnadens andel av saluvärdet i genomsnitt 6% för den elintensiva industrin definierad på detta sätt, att jämföra med 0,8% i verkstadsindustrin och 1,6% i övrig industri. Den elintensiva industrin sysselsätter 100.000 personer, d.v.s. 13% av industrins anställda.
Eftersom den elintensiva industrin i huvudsak utgörs av kapitalintensiv process- industri, blir elkostnadernas storlek i förhållande till arbetskraftskostnaderna oerhört mycket högre där än i resten av industrin. Relationstalet blir 31,8% att jämföra med 2,8% i verkstadsindustrin och 5,5% i övrig industri. Eftersom kapitalavkastningen på lång sikt sannolikt utjämnas, inte bara mellan olika branscher inom landet utan också mellan Sverige och omvärlden, stiger därmed också kravet på sänkta arbetskraftskostnader och virkespriser för att kompensera höjda elpriser, om den elintensiva industrin skall överleva.
Anställda Miljarder kr Elkostnad l (tusental) Salu- Förädl. % av % av värde värde saluvärde lönekostn.*
Malmgruvor 9,5 5,7 4,1 6,8 24,9 Andra Gruvor 1,5 0,8 0,5 3,6 12,0 Mekanisk massa 0,8 0,7 0,3 12,7 73,6 Sulfatmassa 7,7 10,0 3,2 5,1 36,3 Sulfitmassa 1,6 1,9 0,7 6,6 43,4 Tidningspapper 7,1 7,1 2,7 11,7 67,0 Kraftpapper 10,2 10,9 3,9 6,4 38,3 Ovrigt papper 13,6 11,5 4,5 4,4 24,5 Träfiberplattor 1,4 0,7 0,2 10,0 30,8 Kemikalier (org) 5,8 5,4 2,6 8,3 43,2 lndustrigaser 0,7 0,6 0,4 16,4 74,4 Järn och stål 32,3 26,7 9,2 3,7 18,9 Ferrolegeringar 0,8 0,9 0,4 16,7 126,7 Gjuterier**) 3,7 1,3 0,7 5,8 14,2 Icke järnmetaller 3,2 4,1 9,2 6,1 47,0 Totalt 100,6 88,9 34,3 6,0 31,8 Verkstadsindustrin 363,7 187,4 89,4 0,8 2,8 Övrig industri 298 , 2 228 ,6 85 , 2 1 , 6 5 , 5 Hela industrin 762,5 504,9 208,9 1,8 8,0
*) inklusive sociala avgifter * ingår i gruppen icke elintensiv industri i delegationens rapport.
Tabell 1.2: Elintensiva branscher 1985
Varje branschbegrepp har svagheter. Även när man går ner på en starkt des- aggregerad nivå i branschindelningar kvarstår att det finns produktslag inom varje sådan bransch som produceras med väsentligt större eller väsentligt mindre elkostnadsandel än genomsnittet.
Produktslag Elanvändning (TWh)/år) Aluminium 1,6 Ferrolegeringar 0,9 Klor, alkali, klorater, kisel, karbid 2,5
Skrotbaserat handelsstål, specialstål 3,2
Tidningspapper 3,3
Totalt 12 TWh
Tabell 1.3: Extremt elintensiv produktion 1986
Dessa produkter har elkostnadsandel av saluvärdet som ligger väsentligt högre än för elintensiv industri i allmänhet, omkring 12% för mekanisk massa och tidningspapper, omkring 17% för ferrolegeringar, knappt 40% för klorat och uppemot 10% för de elintensiva ståltyperna. Tillsammans förbrukade de cirka 11-12 TWh 1986, vilket var en fjärdedel av hela industrins elanvändning och mer än en tredjedel av den elintensiva industrins.
Detta är viktigt eftersom å ena sidan slaget mot den extremt elintensiva industrin givetvis skulle bli störst. I')et kan å andra sidan ses som den samhällsekonomiskt minst kostsamma metoden att sänka den totala elanvändningen med t.ex. 5 TWh genom att lägga ner ett fåtal anläggningar med få anställda.
Som framgår av tabell 1.2 är större delen av den elintensiva industrin hänförlig till gruvor, massa och papper samt järn och stål. 85.000 av de 100.000 anställda återfinns där. Detta innebär att den allra största delen av den elintensiva in- dustrins anläggningar ligger i Bergslagen och norrut och i stor utsträckning är lokaliserad till orter där större delen av arbetskraften är för sin sysselsättning direkt eller indirekt beroende av en sådan elintensiv anläggning.
Statens energiverk har undersökt den regionala fördelningen av den elkrävande industrin 1984, då definierad som gruvor, massa och papper, kemisk industri samt järn, stål och metallverk med vissa justeringar. Den elkrävande industrin förbrukade då 33,3 TWh av totalt 44,3 TWh för hela industrin. De sex län som uppvisar den högsta elanvändningen i elkrävande industri räknat per invånare kan ses som de län som är mest beroende av den elintensiva industrin för sin utkomst och sysselsättning. Det visar sig att det är de tre nordligaste länen samt Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län som ligger högst. Där återfinns 55% av den elkrävande industrin samtidigt som dessa sex län svarar för knappt 20% av befolkningen.
GWh per TWh Arbetslös- person totalt het 1986 (%) Västernorrlands 24,1 6,3 4,0 Norrbottens 11,5 3,0 5,6 Värmlands 9,3 2,6 3,6 Kopparbergs 9,2 2,6 3,9 Gävleborgs 9,0 2 ,6 3,5 Västerbottens 6, 1 1 , 5 3, 1 Övriga Sverige 2,2 14,7 2,4 Totalt 4,0 33,3 2,7
Tabell 1.4: Elanvändning i elkrävande industri 1984 samt arbetslöshet 1986
Listan sammanfaller som synes väl med en lista över sysselsättningssvaga län med ensidigt näringsliv. De län som följer närmast på listan är Hallands och Örebro län, medan storstadsregionerna, Skåne och Smålandslänen som har hög sysselsättning och ett väl differentierat näringsliv har en liten andel av den elkrävande industrin.
SIND har tagit fram en lista över de tio kommuner som 1985 hade den största andelen av sin yrkesverksamma befolkning i elkraftsberoende verksamheter (tabell 4). Som synes är det i huvudsak frågan om enföretagsorter i Bergslagen och det är uppenbart att en lista på orter snarare än kommuner skulle ge än fler extrema exempel på elkraftsberoende.
Perstorp 47,5 Karlskoga 35,8 Hammarö 45,9 Degerfors 31,6 Grums 39,6 Munkfors 31,5 Hofors 39,3 Hällefors 31,0 Oxelösund 38,7 Älvkarleby 30,3
Tabell 1.5: De tio kommunerna med störst andel yrkesverksamma i elkrafts- beroende verksamheter, %
Den elintensiva industrin är överlag en utpräglad exportindustri. Enbart de fem typiska exportprodukterna från denna industri redovisade i tabell 5 stod 1986 för en fjärdedel av den totala varuexporten inom industrin.
Järnmalm 2,5 Massa Papper 31'3 Järn och stål 14,2 Icke järnmetaller 4,9 Summa 52,9 Total export 265,0 *) Exportvärde 1985
Tabell 1.6: Exportvärde i miljarder kr. 1986
Den elintensiva industrins betydelse för utrikesbalansen är dessutom större än dessa bruttosiffror för exporten utvisar, eftersom importinnehållet i de ex- porterade varorna är så lågt jämfört med övrig industri. Överslagskalkylen pekar på att importerade insatsvaror ingår med knappt 7% i massa och papper och med cirka 20% för järn och stål. För den totala exporten ligger importinnehållet sannolikt på cirka 40%. Räknat på detta sätt svarade massa och papper för cirka 18% och järn och stål för cirka 7% av den totala nettoexporten d.v.s. tillsammans för 25%. Under antagande att övrig export från elintensiv industri har ungefär genomsnittligt importinnehåll finner vi att den elintensiva industrin totalt inklusive ferrolegeringar och kemisk basindustri svarar för ungefär en tredjedel av nettoexporten definierad som bruttoexport minus en uppskattning av importinnehållet.
3. ELANVANDNINGEN 1986
Inledning
Följande avsnitt syftar till att ge en beskrivning av hur elen förbrukas idag samt en kortfattad redovisning av den historiska utvecklingen.
Beträffande analyser av konkurrenssituation, marknader för företagens produk- ter, tillämpad strategi och samhörande prognoser av framtida elanvändning hänvisas till befintliga rapporter.
Prognoser över den framtida elefterfrågan inom elintensiv industri skiljer sig relativt mycket beroende på vilken källa man studerar. Samtliga bedömare är ense om att det finns ett mycket starkt samband mellan ökad industriproduktion och ökad elanvändning. De flesta analyserna visar också att möjligheterna att minska den specifika elanvändningen är begränsade. Den punkt på vilken prog- noserna skiljer sig är bedömningar av när och i vilken omfattning struktur- omvandlingar kommer att ske i framtiden, vilken i sin tur beror av och skall vara konsistent med den elprisprognos man utgår ifrån. Med de betydande svårigheter som är förknippade framför allt förutsättningarna (elpris/efterfrågan) för sådana analyser finner expertgruppen det ej meningsfullt att redovisa någon egen prognos.
3.1 Massa och pappersindustri 3.1.1 Elanvändning
Enligt senaste officiella statistik för 1986 var den totala elenergianvändningen (inklusive elpannekraft) följande:
SNI— 34111 + 34112 Massa- och pappersindustri 16 324 GWh.
Att gå närmare in på energiuppgifter för delbrancher inom massa- och pappers- industrin (34111 + 34112) baserade på SCB-statistik är inte meningsfullt då stor överlappning förekommer mellan delbranscherna; den totala elkonsumtionen för en fabrik som tillverkar flera produkter, vilka faller under olika delbranscher, registreras enbart på en delbransch.
Förutom SCBs officiella statstik finns välunderbyggd energistatstik i rapporten "Energianvändning i massa- och pappersindusstrin 1984" som upprättats av Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen (SCPF). Elenergianvändningen i massa- och pappersindustrin 1984 var enligt denna statstistik 16,0 TWh inklusive 1,1 TWh för elångpannor. SCB redovisar för 1984 15 829 GWh. Det kan konstateras av överensstämmelsen mellan de båda statistiska uppgifterna är relativt god.
3.1.2 Elanvändningen 1970 - 1986
Följande utveckling av elanvändningen gäller för de senaste 15 - 20 åren. Trenden mot ökad elanvändning beror på en rad faktorer som struktutomvand- lingar, konjunktursvängningar och därmed kapacitetsutnyttjande m.m. Under i stort sett hela tiden har den specifika och totala elanvändningen ökat. Den övergripande förklaringen till ökningen är den tillämpade strategin som inne- burit ökad satsning på vedsnåla men elkrävande mekaniska massaprocesser. Ytterligare bidragande faktorer är miljövårdsåtgärder, ökad mekanisk automa- tion samt ökad pappersproduktion. Med kännedom om dagens investeringar komme trenden att vara densamma på kort sikt (5 år).
Elanvändning per år (TWh) 1970 -75 -80 -81 -82 -83 -84 -85 -86 -81
SNI 34111+34112 9,9 11,6 13,3 13,5 12,8 14,2 15,8 16,2 16,3 16 Massa och pappers- industri
*) anm. Värdet för 1987 är ett rullande 12 månadersvärde, som avser juni 1986 t.o. maj 1987.
3.1.3. Elanvändningen fördelad på processer
Fördelningen på typprocesser var 1984 följande (fördelningen 1986 kan antas ) vara i stort sett likartad).
1984 1986 (uppsk.) TWh % TWh %
Raffinering och malning 4,8 30 5,6 34 Pumpar, fläktar, omrörare 8,6 54 8,8 54 Ovriga motordrifter 1,0 6 1,1 7 Belysning 0,5 3 0,5 3 Elångpannor 1,1 _7 0,3 _2_ Summa 16,0 100 16,3 100
Tabell 3.1.1: Elenerigins fördelning inom massa och papper 1984, 1986
Den övervägande delen av elanvändningen går till pumpar, omrörare och fläktar med tyngdpunkt på pumpar. Det kan noteras att utnyttjandet av elpannekraft år 1984 var "extremt" (se vidare avsnitt 5.4).
Massa- och pappersindustrins elkonsumtion är starkt knuten till produktions- processen och beror därmed i hög grad på producerande mängder massa och papper och på produktionsinriktning.
Vid massaframställning är det stor skillnad i elåtgång mellan kemisk och meka- nisk massa. För den senare sker fiberfriläggningen på mekanisk väg, vilket för— brukar mycket elenergi. Enbart defibreringen förbrukar 1.000-2.300 kWh/ton beroende på kvalitet. Exempel på den senare kvaliteten är massaframställning vid tidningspapperstillverkning, som till 90-95% består av mekanisk massa. Genom värme-återvinning i defibreringsprocessen kan pappersframställningen bli så gott som självförsörjande på värme för torkningen. Värme är dock indirekt framställd med el.
För den kemiska massan, t.ex. blekt sulfatmassa frigörs fibrerna ur veden på kemisk väg med hjälp av värme och kemikalier. Vedutbytet är cirka 50%, det åtgår dubbelt så mycket ved per ton massa jämfört med mekanisk massafram- ställning. Från de utlösta vedsubstanserna tillsammans med fallande bark kan praktiskt taget hela den kemiska processens energibehov tillgodoses i form av värme dels för själva processen, dels för mottryckskraftproduktion för att täcka större delen av processens elbehov.
Det råder alltså klart skilda förutsättningar för den kemiska och den mekaniska processen beträffande utnyttjandet av tillgänglig råvara och behov av elenergi.
Följande figur illustrerar detta genom att redovisa elanvändningens fördelning vid produktion av kemisk massa respektive mekanisk massa (TMP).
Elförbrukning kWh/ton massa
2000 Övr. maskiner 11 %
1000 Raffinering 80 %
Övr. maskiner 33 %
Fläktar 13 %
500
Pumpar 54 %
Blekt sulfatmassa, TM P—massa avsalu (pumpmassa)
Figur 3.1.2: Elanvändningens fördelning vid kemisk resp. mekanisk massa- tillverkning
Uppgifterna till figuren är hämtade från två anläggningar som kan anses vara relativt branschtypiska och avser att ge en jämförelse av elinsatsen vid kemisk respektive mekanisk framställning av massa. I posten övrigt ingår huvudsakligen drift av maskiner samt också en mindre elanvändning för kontor, verkstäder, belysning och rökgasrening i elektrofilter.
Det bör framhållas att massatyperna används för olika ändamål vid tillverkning av papper. I detta exempel är sulfatmassan för avsalu i torkad form, medan TMP-massan är en pumpbar suspension, varav t.ex. tidningspapper kan tillverkas i en vidstående pappersmaskin.
Förutom i de mekaniska massaprocesserna är elenergibehovet beaktansvärt för malning av de kemiska massorna för att utveckla fibrernas styrkeegenskaper för olika papperskvaliteter. För tillverkning av blekt sulfatmassa används bl.a. blekkemikalier. Framställning av dessa är i sin tur också mycket elkrävande. Denna elanvändning, som faller inom redovisningen för kemisk industri, innebär cirka 230-350 kWh/ton massa omräknat till specifika tal.
Det finns en strategisk fråga som är intimt förknippad med elanvändningen inom massa— och pappersindustrin. Den hängder samman med att vedråvaran är både en fiber- och energiråvara. Ytterligheterna vid tillverkning inom massa- och pappersindustrin kan beskrivas som att man antingen utnyttjar vedens fibrer i den utsträckning som behövs för produkten och använder resterande mängd för energiförsörjning eller så maximerar man utnyttjandet av veden som fiber- råvara. Denna strategi måste givetvis underordnas marknadens krav.
3.1.4. Elanvändningen fördelad på produkter och processer
Fördelningen av elanvändning på några stora massa- och pappersprodukter (del- branscher) 1986 har nedan uppskattats. Uppskattningarna bygger på SCPFzs statistik över branschens produktion 1986, samt på specifik elanvändning, och (betr. papper) massamix, enligt SCPFzs utredning om energianvändningen 1984 och prognos för 1990. (Detaljerad statistik för de sistnämnda faktorerna finns ej att tillgå för 1986).
Det statistiska underlaget möjliggör inte en fullständig fördelning av elanvänd- ningen på olika enhetsprocesser och produkter samtidigt. En bedömd fördelning på vissa "stora" delbranscher 1986 framgår nedan.
Blekt Tidnings- Fin - Kraft- Kraftkartong sulfat, papper papper liner c.a. kartong avsalu
Raffinering,
malning - 2.420 90 430 490
Pumpning, om- rörare, fläktar 1 .480 1 . 190 950 530 1 .220
Övriga motor- drifter, be-
lysning m.m. 360 180 200 230 300
Summa 1.840 3.790 1.240 1. 190 2.010
Tabell 3.1.3: Elenergianvändningen uppdelad på delbranscher och produkter (GWh)
3.2 Sågverk och skivindustri 3.2.1 Elanvändning
Enligt senaste tillgängliga officiella statistik för 1985 var den totala elanvänd— ningen följande.
SNI 331111 sågverk 1 061 GWh SNI 33119 + 34113 skivindustri 591 GWh 3.2.2 Elanvändningen 1970 - 1985
Sågverkens konkurrenskraft har varit svag under ett antal år men efterfrågan på elkraft visar ändå en trendmässig ökning enlig nedanstående.
Elanvändning per år (TWh) 1970 -75 -80 -81 -82 -83 -84 —85
SNI 331111 Sågverk 0,6 0,7 0,8 0,8 0,8 0,9 1,0 1,1 Skivindustrin omfattar annan trämaterialindustri, SNI 33119, där spånskive- och ply- woodindustrin är de dominerande delarna sett till elenergianvändningen, samt träfiber- platt- och wallboardindustrin, SNI 34113.
Skivinudustrin har under senaste åren utvecklats negativt med ett flertal nedlägg— ningar. Nedanstående tabell speglar den historiska utvecklingen.
Elanvändning per år (TWh) 1970 -75 -80 -81 -82 -83 -84 -85
SNI 33119+34113 0,6 0,6 0,6 0,6 0,5 0,5 0,6 0,6 Skivindustri
Skivindustri
Spånskivetillverkning och boardtillverkning sker på principiellt helt olikartade sätt. Spånskivor limmas ihop av spån i torrt tillstånd medan board (i liket med pappersmassa) formas i vått tillstånd där träråvarans eget innehåll av lignin binder ihop skivorna. Ur elanvändningssynpunkt är dock användningen likartad då den till avgörade del åtgår för motordrifter av olika slag.
Nedanstående fördelning härrör sig från en verklig spånskiveindustri.
Biobränsle och råvaruhantering 3,6 GWh Värmeproduktionsanläggning 0, 5 Filteranläggning 0,4 Torklinje 2,2 Press, puts och lokalvärme 4,7 Diverse 2,9 Summa—_u— 1_,_3 GWh
Tabell 3.2.1: Elenergins fördelning i en spånskiveindustri
Vid en noggrann genomgång av ovanstående poster finner man att de (förutom några aerotemprar) avser motordrifter av olika slag vilka kan anses vara direkt produktionsrelaterande. Enligt tidigare uppskattningar av ÅF utgör cirka 15 GWh el till lokalvärme i branschen. Inom boardindustrin åtgår cirka 100 GWh för malning vilket skulle ge en fördelning av elanvändningen på olika processer inom hela branschen enligt nedan:
Malning 100 GWh Pumpar, fläktar och 446 övr motordrifter Belysning 30 Elvärme 15 Sumnä'å" 591 EWR—
Tabell 3.2.2: Elenergins fördelning för skivbranschen
Av sågverkens totala elanvändning på cirka 1000 GWh är cirka 20 GWh att hänföra ti direktverkande el. Ett exempel på elanvändningens fördelning i ett sågverk kan se ut på följande sätt.
Timmmerhantering 0,4 GWh Sågning 2,2 Torkning 2,9 Torrvirkeshantering 0,6 Vidareförädling 1,2 Belysning 0,8 Summa ___ ___—_ TB,—0— GWh
Tabell 3.2.3: Elenergins fördelning i ett sågverk (Källa ÅF)
I branschen har ett antal värmepumpar installerats i virkestorkar. Den avgjort största använder cirka 25 GWh el och en bedömning för hela branschen är att det åtgår cirka 30 GWh totalt. En skattning av elanvändningen fördelad på olika processer skulle därmed bli följande:
Pumpar fläktar 901 övriga motordrifter
Belysning 110 Direktverkande el och 50 värmepumpar Summå—_--" i'öåi GWh
Tabell 3.2.4: Elenergins fördelning för sågverksbranschen
3.3 Järn och stålverk 3.3.1 Elanvändning
Enligt senast tillgängliga statstik för 1986 var den totala elanvändningen föl- jande:
37101 Järn och stålverk QJZS GWh
3.3.2 Elanvändningen 1970 - 1986
Järn- och stålverkens elanvändning är i hög grad produktionsrelaterad. Den specifika elanvändningens beroende av andelen elektrostål och kapacitets- utnyttjande framgår av figur nedan. Bilden visar tydligt att lågt kapacitets— utnyttjande ger hög specifik elanvändning samt att olika åtgärder, som vidtagits vid järnverken, har medfört att den specifika elanvändningen år 1984 ligger på samma nivå som år 1970, trots att andelen elektrostål har ökat kraftigt. Ex- empel på åtgärder är nedläggning av äldre anläggningar, effektivare utnyttjande av befintliga anläggningar samt införande av energisnål utrustning. Dessa åt— gärder har medfört en mer än 20% effektivare elanvändning vid stålverken under den aktuella perioden.
Ökningen av elanvändningen relativt andra branscher är resultat av branschens ökade andel till elektrobaserad skrotsmältning samt ökad manufaktureringsgrad.
Index 140 — - — - - Andel elktrostål ....... .... El 130 _ Kapacitetsutnyttjande & ./ 'x 120 in. .I .: a... ' .... 110 i &_ I ;" '._
100
90
80
70
60
70 72 74 76 78 80 82 84
Figur 3.3.1: Den specifika elanvändningen, andelen elektrostål av total råståls- produktion samt kapacitetsutnyttjande vid stålverken 1970 — 1984. index 1970 = 100
Nedanstående tabell redovisar elefterfrågan inom järn- och stålindustrin de senaste 15 - 20 åren.
Elanvändning per år (TWh) 1970 -75 -80 -81 -82 —83 -84 —85 —86 -87
SNI 37101 4,0 4,3 3,9 3,8 3,8 3,8 4,1 4,1 a,.3 4,3 Järn- och stålverk
* Anm Värdet för 1987 är ett rullande 12 månadersvärde, som avser juni 1986 t.o.m. maj 1987.
Järn- och stålverkens elanvändning är starkt produktionsrelaterad. Även om hela branschen betraktas som elintensiv, finns variationer. I de malmbaserade verken ligger tyngdpunkten av elanvändningen på motorkraft och belysning, medan skrotsmältning är den mest betydande elanvändaren i de skrotbaserade stålverken.
Nedan presenteras elenergianvändningen 1986 för olika delbranscher. Uppgifter- na i tabellen är baserade på preliminär statstik från Jernkontoret. Avvikande klassificering av verksamheter medför att överensstämmelsen med SCBs statis- tik inte är fullständig.
Elenergi— Råståls- användning produktion GWh Mt Mål Fri—Såseråääiiéääéfså EålVei—k """""""" 9" 16 """"" 2 , 5 _ Skrot'oaserade handelsstålverk 1 135 1,0 Skrotbaserade specialstålverk 2 145 1,2
Tabell 3.3: Elanvändning inorn järn och stål fördelat på produkter
Ovan angivna uppgifter är bruttoelanvändningar. Stålverket i Luleå är integre- rat med kraftvärmeverket och med processgaser från koksverk, masugnar och stålverk produceras cirka 400 GWh elenergi per år, vilket innebär att nettoel— användningen för verksamheten blir låg, cirka 501 GWh.
Det statistiska underlaget möjliggör inte en fullständig fördelning av elanvänd- ningen på olika enhetsprocesser. Fördelningen 1986 framgår av nedanstående tabell där el till belysning mycket grovt är skattad till 4 % av total användning.
Belysning 165 Elsmältning 1 295 Värmning/värmebehandling 480 Valsverksdrift, kompressorer, pumpar, ?. 210 fläktar och övrig motordrift
Ängalstring, lokalvärme 40
Summa 4 190 GWh
Tabell 3.3.2: Elanvändning fördelat på processer inom järn och stål
1 tabellen nedan redovisas elanvändningen för de olika delbranscherna (pro- dukterna) fördelade på delprocesser.
Malmbaserade Skrotbaserade Skrotbaserade verk handelsstål- specialstål- (handelsstål) verk verk Belysning 35 45 85 Elsmältning - 520 775 Värmning/ 80 35 365 värmebehandling Valsverksdrift, kom- 795 535 880 pressorer, pumpar, fläktar och övrig motordrift Ångproduktion - - 40 Summa 910 1 135 2 145 GWh
Tabell 3.3.3: Elanvändning fördelat på både produkter och processer inom järn och stål
Vid de malmbaserade verken är kol det dominerande energislaget. Elenergian- vändningen utgörs till 94% av el till motordrift, belysning etc. En förhållandevis liten del används för värmning och värmebehandling. I de skrotbaserade verken är elandelen vanligen mellan 40 och 60% av totala energianvändningen.
3.4 Icke järnmetallverk 3.4.1 Elanvändning
Enligt senaste officiella statistik för 1986 var den totala energianvändningen följande:
SNI 372 Icke-järnmetall 2.300 GWhl)
1) Avrundat värde exklusive SNI 37204, gjuterier för icke-järnmetall som förbrukade 93 GWh (1984).
På samma sätt som för flera av de övriga branscherna har det inte bedömts meningsfullt att närmare redovisa olika delbranschers elenergiuppgifter. Upp- gifter om olika delbranschers ungefärliga del av den totala användning redovisas längre fram i texten där så är nödvändigt.
3.4.2 Elanvändningen 1970 - 1986
Branschen domineras av två primärmetallföretag som svarar för över 80% av
den totala elanvändningen. Den största delen av elenergianvändningen, cirka 60%, (1,44 TWh 1986) åtgår till aluminiumframställning, s.k. pri'näraluminium.
Nedanstående tabell redovisar den historiska utvecklingen av elefterfrågan inorn icke järnmetallverk och beskriver naturligtvis indirekt primärmetallfram—
ställningens efterfrågan.
Elanvändning per år (TWh) 1970 —75 —80 -81 -82 -83 -84 -85 -86 -87* SNI 372 Icke järnmetallverk 1,8 2,1 2,2 2,2 2,2 2,3 2,4 2,4 2,3 2,2
*) anm. värdet för 1987 är ett rullande 12 månadersvärde som avser juni 86 t.o.m. maj 87.
3.4.3. Elanvändning idag fördelad på processer och typprodukter
Branschen icke—järnmetallverk består av följande delbranscher:
- Framställning av metaller ur malm (primärmetaller) — Framställning av metaller ur skrot (omsmältning) - Valsverk, dragerier o.dyl. för icke-järnmetall.
Med det statistiska underlag som finns tillgängligt från de två primärmetall- företagen är en uppdelning enligt följande lämplig avseende 1986.
Primär aluminium 1 440 Övrig aluminium 320 Koppar/bly m.m. 540 Summa 2 300 GWh
Tabell 3.4.1: Elanvändning för olika produkter inom icke-järnmetallverk
Elanvändningen för framställning av primäraluminium, 1 440 GWh, kommer enligt prognoserna att bli något högre i framtiden, cirka 1 680 GWh vid normal produktion.
Det statistiska underlaget möjliggör inte en fullständig fördelning av elanvänd— ningen på olika enhetsprocesser. En uppskattad fördelning för 1986 framgår i nedanstående tabell.
Belysning 30 Smältelektrolys 1 370 Elsmältning 260 Värmning 175 Tryckluftanläggningar, kompressorer, pumpar, fläktar och övriga motordrifter 455 Lokalvärme 10 Summa 2 300 GWh
Tabell 3.4.2: Elanvändningen fördelat på processer inom icke—järnmetallverk
I tabellen nedan redovisas elanvändningen (GWh) för de olika delbranscherna (produkterna) fördelade på delprocesser.
Primär övrig Koppar/bly aluminium aluminium framställning Belysning 5 20 5 Elektrolys 1 330 - 40 Elsmältning - 60 200 Värmning/ 15 80 80 värrnebehandlning lndunstning, torkning, 65 destillation Tryckluftanläggningar, 1) 1) 30 kompressorer Pumpar, fläktar 90 160 110 övrig motordrift Ångproduktion/ - - 10 uppvärmning Summa 1 440 320 540 1) Ingår i övriga motordrifter.
Tabell 3.4.3: Elanvändning fördelat på processer och produkter inom icke—järn— metallverk
Gränsen mellan branscherna icke-järnmetaller och verkstadsindustri är något oklar. i vissa tidigare bedömningar har troligen motordrifter underskattats. Anledningen till detta torde vara att koppar— och blyverkens hela elanvändning betraktats som elsmältning trots att elanvändningen för smältning endast utgör cirka 40% av totala användningen.
3.5. Ferrolegeringsverk 3.5.1 Elanvändning
Enligt senaste officiella statistik för 1986 var den totala elenergianvändningen följande:
SNI 371 Ferrolegeringar 935 GWh ,
3.5.2 Elanvändningen 1970 - 1986
Idag finns två ferrolegeringsverk i landet - ett som är nyetablerat beläget i Malmö, det andra i Vargön. I Trollhättan upphörde ferrokromproduktionen vid årsskiftet 1986/87. Användningen 1987 enligt nedan är den antagna nivån efter denna förändring.
Elanvändning per år (TWh) 1970 -75 -80 —81 —82 -83 -84 -85 -86 -87 SNI371 Ferrolegerings— 1,3 1,3 1,0 1,0 0,8 0,9 1,0 1,1 0,9 0,9* verk
* Vid full produktion vid det nyetablerade verket uppgår den årliga elan-
vändningen för hela ferrolegeringsbranschen till drygt 1,1 TWh. 3.5.3 Elanvändningen fördelad på processer
Elanvändningen vid ferrolegeringsverken är näst intill 100% processel till den elektrotermiska processen och är ej möjlig att ersätta med andra energislag.
För branschen kan följande uppdelning av elenergianvändningen 1986 göras.
Belysning 5 Smältning 870 Pumpar, fläktar och övriga motordrifter 60 gGanÄ'å""_"—_""""'"" ___—"'"'"" "7533”— GWh
Tabell 3.5.1: Elanvändningen fördelad på processer för ferrolegeringsverken 3.6 Kemisk basindustri
3.6.1 Elanvändning Enligt senaste officiella statistik 1986 var den totala energianvändning följande:
SNI-351 Kemisk basindustri 4 933 GWh
3.6.2 Elanvändningen 1970 - 1986
Kemisk basindustri består av ett flertal företag och är dessutom mycket heterogen, vissa industrier har mycket elintensiva processer. Det är således komplicerat att särskilja orsakerna till varierande elanvändning under de senaste 15-20 åren enligt nedan:
Elanvändning per år (TWh) 1970 -75 -80 —81 -82 —83 -84 -85 -86 -87*)
SNI-351 Kemisk basindustri 4,2 4,7 4,3 4,1 4,0 4,6 4,8 4,9 4,9 5,0
*) Prognos
Kemibranschen har mycket stora inbördes variationer mellan delbranscherna. Nedanstående figur redovisar specifika elanvändningen per krona förädlings— värde för olika delbranscher vilken ger vid handen att den kemiska basindustrin minskat sin specifika elanvändning. Det är också så att den kemiska basindust- rin är en stagnerande bransch i jämförelse med den övriga kemiindustrin och minskar i betydelse för efterfrågan av el i relation till de expansiva del- branscherna som tillhör icke elintensiv industri.
En studie av specifika elanvändningens (spec. elanvändning här definierad som elanvändning per produktionsvolymindex) utveckling under perioden 1970-1985 i den kemiska basindustrin definierad som SNI 351 visar en vikande trend.
Spec. elanvändningen har under tiden 1970—1982 minskat med i genomsnitt cirka 1.9%/år. Elanvändnigen är utpräglat processanknuten (över 99%) och domineras av elektrokemiska processer som klor/alkali-, klarat—, kisel— och karbidtill- verkning.
Det finns flera faktorer som kan förklara den minskande trenden i branschens specifika elanvändning. i första hand torde följande kunna tillmätas större vikt:
a) strukturförskjutning inom bransch 351 b) elrationalisering c) elbesparing
Nlågon detaljstudie har inte gjorts av hur stor vikt som kan tillmätas var och en av dessa förklaringsfaktorer för den sjunkande trenden hos den specifika elan- vändningen.
De senaste tre åren har dock noterats en uppgång av den specifika elanvändningen. Någon analys av detta har ej gjorts.
3.6.3. Elanvändningen fördelad på processer och typprodukter
Som framgår av i avsnitt 3.6.2 har elanvändningen stabiliserats på en nivå kring 5 TWh. Dessa siffror döljer betydande variationer för de olika produkterna även inom kemisk basindustri. Således finns tillverkningar inom t.ex. organisk kemisk industri, där elkostnaden underskrider 2% av saluvärdet, medan vissa produkter som klorater har en elkostnad som överstiger 35% av detta värde. Nedan pre- senteras de väsentligaste produkterna genom en fördelning av elenergi- användningen år 1986.
Kloralkali + klorater 2,10 TWh Kisel + kalciumkarbid 0,40 Gödselmedel 0,25 lndustrigaser 0,50 Övriga oorg. produkter 0,16 Organiska produkter 0,40 Basplaster 1,12 Summa 4,93 TWh
Tabell 3.6.1: Elanvändningen för olika produkter inom kemisk basindustri
1 nedan återgivna tabell har elanvändningen uppdelats schablonmässigt över processgränserna för att kunna jämföras med motsvarande enhetsprocesser i andra elintensiva branscher.
Tabellen representerar ett medelvärde för den kemiska industrin. Den äger därmed inte tillämpning på var och en av de sinsemellan starkt skiljaktiga del— branscherna (tillverkningarna) i tabellen 3.6.1.
Belysning 50 GWh Elektrolys 2 100 " Elsmältning 400 " Värmning/värmebehandling 100 " Indunstning torkning och destillation 100 "
Tryckluftanläggningar kompressorer inkl. kylanläggningar som
kyler gaser 900 " Pumpar, fläktar och övrig motordrift 1 000 " Lokalvärme 100 " Transformeringsförluster m.m. 180 " Summa 4 930 GWh
Tabell 3.6.2: Uppskattad sammanslagen elanvändning för olika processer inom kemisk basindustri
3.7 Gruvindustri 3.7.1 Elanvändning
Elanvändningen enligt senaste tillgängliga statistik 1986 uppgår till SNI 2 Gruvindustri 2.467 GWh.
Två företag är helt dominerande inom svensk gruvindustri, LKAB inom järnmalmshanteringen och Boliden Mineral AB för övriga malmar.
Elenergianvändningen inom järnmalmsrörelsen (cirka 1,6 TWh) (i första hand i Kiruna och Malmberget) står för drygt 60% av all elanvändning i branschen. Det andra stora företaget i branschen är Boliden Mineral med ett 15-tal gruvor och en elanvändning på 0.7-0.8 TWh. Inom SSAB:s gruvdivision uppgår elanvändningen till 0.2 TWh/år.
3.7.2 Elanvändningen 1970 - 1986
Bastianow.magiska?!
Den totala efterfrågan av elkraft inorn gruvindustrin har under de senaste åren varit relativt konstant. Produktionen har dock trendmässigt gått ned de senaste åren. Den specifica elanvändningen har således ökat kraftigt.
Nedanstående tabell redovisar utvecklingen de senaste 15-20 åren
Elanvändning per år (TWh) 1970 -75 -80 -81 -82 433 —84 —85 -86 -87*
SNI 2 Gruvindustrin 1,6 2,3 2,1 2,0 1,9 2,0 2,1 2,4 2,5 2,5 *) anm. värdet för 1987 är ett rullande 12 månadersvärde som avser juni 86 t.o.m. maj 87. 3.7.3 Elanvändningen fördelat på processer
Elanvändningen inom svensk gruvindustri är mycket starkt knuten till brytningen av mineral, samt sönderdelningen av denna. Detta innebär att drygt 90% av elanvändningen är direkt produktionsrelaterad och används för drift av kvarnar, pumpar, fläktar och processmaskineri.
Underlag för elanvändningens fördelning på olika delprocesser finns idag endast att tillgå för 1983, vilket redovisas nedan.
Malning 20 % Torkning 1 % Pumpar och 17 % fläktar Tryckluft 5 % Belysning 5 % Övrig motor- drift 50 % Elpannor 2 % Summa 100 %
Tabell 3.7.1: Elanvändningens fördelning 1983 inom gruvindustrin
År 1984 användes inom järnmalmsverken cirka 175 GWh el till elpannor, d.v.s. en höjning från 2% till cirka 80/0 av total elanvändning.
I brist på säkerställd statistik för gruvindustrin måste en bedömning av fördel- ningen för 1986 göras utifrån 1983 års värden.
Följande åtgärder kan anses vara huvudorsaken till ökningen av den specifika elanvändningen.
— högre förädlingsgrad (t.ex. ökad malning) — ökad uppfodringshöjd (för berg och vatten) — övergång från dieseldrift till eldrift på gruvmaskiner - ökad gruvventilation p.g.a. skärpta miljökrav.
Effekterna av ovanstående torde slå igenom på alla delprocesserna enligt tabell 3.7.1 varför följande bedömning av elanvändningen kan göras. (Elpanneanvändningen antas vara konstant relativt 1984):
Malning 460 GWh Torkning 20 Pumpar och 390 fläktar Tryckluft 110 Belysning 110
Övrig
motordrift 1 202 Elpannor 175 Sumo—15" _ 2 457 GWh
Tabell 3.7.2: Elanvändningens fördelning 1986 inom gruvindustrin
Massa & papper Sågverk (i) Järn & stål- Icke järn Ferrolege— Kemisk Gruv- Totalt SNI-34111 + och skivin- verk metallverk ringsverk basindustri industri för elin- 3 34112 industri SNI 37101 SNI-372 SNI-371 SNI-351 SNI—2 tensiv ,: SNI-331111 + industri % 33119 + 34113 _] R% % EL 1 PROCESSER U') Elektrolys 1 370 2 100 3 470 Smältning 1 295 260 870 400 2 825 Värmning & värmebehandling 480 175 100 755 Malning 5 600 100 460 6 160 Indunstning, torkning, 100 20 120
destillation
SUMMA EL I PROCESSER 5 600 100 1 775 1805 870 2 700 480 13 MOTORDRIFTER
Pumpar och fläktar Trycklufts och kylanläggn. inkl kylning av gaser Övrig motordrift
SUMMA El. TILL MOTORDRIFT
BELYSNING
SUMMA EL TILL BELYSNING 500 140 165 30 5 50 110 1 000 M_E
ELPANNOR OCH VÄRMEPUMPAR
SUMMA EL TILL ELPANNOR OCH VP
ÖVRIGT (balanspost) 3) 316 TOTAL ELFÖRBRUKNING 32 931
1) Avser även pumpar och fläktar
3) Balanspost då SCB-statistik ej överensstämmer med bransch-statistik 4) Avser förbrukning 1985
3.8. Sammanfattning av elanvändningen fördelad på processer
I efterföljande tabell redovisas elanvändningen fördelad på olika processer för de studerade branscherna inom elintensiv industri sammantaget:
MOTORDRIFT 17 , 6 TWh 54 % PROCESSER 13 , 3 " 40 % BELYSNING l , 0 " 3 % ELPANNOR OCH 0 , 7 " 2 % VÄRMEPUMPAR ÖVRIGT 0 , 2 " l % SUMMA 32 , 9 TWh 100 %
Tabell 3.8.1: Elanvändningen för hela den elintensiva industrin fördelad på processer. (1986)
anmmn: Elenergin till elpannor är till stor del avkopplingsbar.
4. FÖRUTSÄTTNINGAR - HÖJDA ELPRISER 4.1 Elsituationen i några viktiga konkurrentländer Bakgrund
För expertgruppens räkning har en utredning gjorts av elsituationen i några konkurrentländer. Syftet med utredningen har varit att studera elpriset idag för den elintensiva industrin i dessa länder samt elprisutvecklingen dels på kort sikt (5-10 år) dels på lång sikt (fram t.o.m. år 2010). Följande kapitel utgör ett referat från studien.
Följande konkurrentländer till den svenska elintensiva industrin har studerats i utredningen:
Finland USA Norge Canada Frankrike Japan Storbritannien Australien Västtyskland Venezuela
Studierna över USA, Japan, Australien och Venezuela har gjorts mera översikt- ligt.
vpplägsom
Nyckelfrågan i utredningen har varit att undersöka om de förväntade reala elprishöjningarna i Sverige även kan antas gälla relativt elprisnivån i konkur- rentländerna. För att ge svar på detta har följande analyserats:
0 Sveriges konkurrenssituation inom elintensiv industri
o konkurrentländernas nuvarande elproduktionssystem med avseende på den teknik som används, kapacitet, fördelning mellan olika energislag etc
0 konkurrentländernas planer för det framtida elproduktionssystemet o det officiella elpriset idag för industrin i konkurrentländerna o förekomsten av specialavtal mellan elproducenter och elintensiv industri
med avsende på bl a kontraktsperioder, differentiering av taxor, avkopp- lingsbara elleveranser, etc
0 den framtida förändringen av elpriset för elintensiv industri i konkurrent— länderna.
Svårigheten att få tag i information om specialavtalen mellan elproducenter och den elintensiva industrin i flera av länderna (avtalen är ofta hemliga) har gjort att ett stort antal kanaler har används i utredningen för att samla in in- formation. Arbetet har genomförts genom litteraturstudier och diskussioner med bl.a. myndigheter, branschorgan, elintensiv industri, konsulter och elprodu— center i Sverige och i de utvalda konkurrentländerna samt genom samtal med handelskontor och tekniska attachéer i några av de utvalda länderna.
Begränsade uppdrag har även lagts på de tekniska attachéerna i Frankrike, Stor- britanien, Västtyskland, USA och Japan samt på handelskontoren i Australien och Venezuela för att ta fram dessa länders nuvarande eltariffer för industrin och för att ta fram information om innehållet i eventuella specialavtal.
Sveriges konkurrenssituatioojgom elintensiv industri
Den svenska massa— och pappersindustrins totala export år 1986 var cirka SEK 33 miljarder. Massaindustrin exporterade år 1986 cirka 2.9 Mton massa, varav cirka 2.4 Mton gick till länder i Europa. De viktigaste konkurrrentländerna på europamarknaden är Canada, USA, Finland, Portugal och Norge. Sveriges pappersexport år 1986 var cirka 5.6 Mton, varav tidningspapper svarade för cirka 1.5 Mton samt kraftliner och kartong för cirka 1 Mton vardera. Den övervägande delen av exporten gick till europeiska länder där konkurrensen i huvudsak kommer från Canada, USA, Finland och Norge.
Järn- och stålindustrin i Sverige exporterade år 1986 cirka 64% av det totalt producerade handelsfärdiga stålet, en ökning från cirka 34% år 1970. Export- värdet var cirka SEK 13.8 miljarder. Bl.a. exporterades cirka 0.55 Mton special- stål (exkl. rör och ämnen) och cirka 1.5 Mton handelsstål (exkl. rör och ämnen). Den största delen av exporten gick till EG-länderna. De svåraste konkurrent- länderna i Europa är Västtyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Storbritan- men.
Den totala exporten av icke-järnmetaller är för närvarande cirka SEK 2 miljar- der/år. Aluminium, koppar och bly är de icke—järnmetaller som är av störst betydelse i Sverige med avseende på elanvändningen. Sverige importerar för närvarande 50% av sitt årliga behov av aluminium och cirka 25% av koppar- behovet. Av den totala blyproduktionen exporterades dryg 50%. Exporten gick i huvudsak till EG-länderna. De svåraste konkurrentländerna inom dessa metaller är Canada, Norge och USA.
Av ferrolegeringsverkens totala produktion exporteras för närvarande 70—75%, framförallt till Västeuropa. Exportvärdet uppgick år 1986 till cirka MSEK 700. Konkurrensen kommer i huvudsak från Finland, Norge, Frankrike, Italien och Sovjet.
Det totala exportvärdet inom kemisk basindustri var år 1985 cirka SEK 10 mil- jarder. De mest elintensiva produkterna som framställs är klor, alkali, klorater, kisel och karbid. Exportvärdet av dessa produkter var cirka MSEK 450 år 1985. Klor och alkali är produkter med i huvudsak inhemsk produktion och konsumtion vilket gör att den internationella handeln är liten. År 1985 exporterade Sverige cirka 50 000 ton klorat, varav 80% gick till Västeuropa. De svåraste konkurrent- länderna är Frankrike, DDR, Finland och Canada.
Av Sveriges produktion av kisel år 1985 på cirka 22 000 ton exporterades cirka 18 000 ton. Konkurrensen kommer för närvarande främst från Norge, Frankrike, Canada, Brasilien och Kina. Svårigheten att transportera kalciumkarbid gör att Sveriges export (cirka 20 000 ton år 1985) till största delen går till de skandi- naviska länderna. Konkurrensen kommer från Norge, Västtyskland och Frank- rike.
Ar 1986 exporterade svenska gruvindustrin cirka 17.1 Mton järnmalm, varav 11.5 Mton gick till EG-länderna. De svåraste konkurrentländerna är Brasilien, Canada, Australien och Liberia.
I tabellen nedan visas en sammanfattning av den svenska elintensiva industrins viktigaste exportmarknader och de svåraste konkurrentländerna på dessa mark— nader.
Produkt Exportmarknader Konkurrentländer
Massa- och pappers- Massa Västtyskland, Italien Canada, USA, Finlan industri _ Frankrike, Storbritan., Portugal, Norge Tidnings- Västtyskland, Storbritan., Canada, Finland, No papper USA, Holland USA Kraftliner Storbritan. Västt skland USA Canada Finlan Järn- och stål- Specialstål Västtyskland, USA, Stor— Västtyskland, Frankr industri britan., Italien, Frankrike Italien, Finland ' Handelsstål Västtyskland, Danmark, EG-länder Nor e Storbritan. lcke- järnme- Aluminium Import till Sverige Canada, Norge tallverk Koppar Import till Sverige Canada, Chile, USA, Zambia, Zaire ' Bly EG-länderna USA, Canada, Austral Ferroleg. Västtyskland, Frankrike, Finland, Norge, Frank Storbritan. Italien rike Italien Sov'et Kemisk basindustri Klorat Västeuropa, Asien Frankrike, DDR, Finli Kisel Västeuropa, Japan Norge, Frankrike, Ca da, Brasilien, Kina Karbid Skandinavien Norge, Västtyskland, Frankrike Gruvindustri Järnmalm Västtyskland, Belgien, Brasilien, Canada, Luxenburg, Frankrike, Australilen, Liberia Holland, Finland I'ICILISPEIQSELFlfi—"zfät
De undersökta ländernas elproduktionssystem skiljer sig betydligt ifrån varandra med avseende på storlek och användning av olika elproduktionstekniker. Kärn-, kol— och vattenkraft är dock de viktigaste teknikerna som används idag och som kommer att användas under de närmaste 15-25 åren i dessa länders elproduk- tion.
Samtliga undersökta länder utom Norge, Australien och Venezuela använder idag kärnkraftverk i elproduktionen. De länder som har kärnkraft planerar även en utbyggnad av kärnkraften under de närmaste 15-20 åren utom Finland som för närvarande har skjutit upp sina planer på att bygga ett nytt kärnkraftverk. I USA var det också länge sedan man byggde något kärnkraftverk och framtiden ter sig osäker. I Norge, Australien och Venezuela finns idag inga planer på att bygga några kärnkraftverk.
Kol används som bränsle för en betydande del av elproduktionen i Storbritan- nien, Västtyskland, USA, Canada och Australien medan endast Venezuela och Japan för närvarande använder olja i någon större utsträckning i elproduktionen. Japan avser dock att minska oljeandelen i elproduktionen betydligt i framtiden till förmån för i huvudsak kärn— och kolkraft.
Vattenkraft står för merparten av elproduktionen i Norge och Canada och för en stor del av elproduktionen i Venezuela vilket avspeglas i elpriset i dessa länder. En betydande utbyggnad av vattenkraften är planerad i flera provinser i Canada. *
Det är självfallet svårt att ge en riktigt tillförlitlig bild av utvecklingen i kon— kurrentländerna framöver. Det kan dock konstateras att i de undersökta konkur- rentländerna kommer inga drastiska förändringar att äga rum i elproduktions- systemen under perioden fram till år 2010 enligt de planer som för närvarande finns i varje land. Konkurrentländerna kommer att fortsätta att bygga ut kapa- citeten för de elproduktionstekniker de i dag använder, d.v.s. i huvudsak kärn-, kol— och vattenkraft. Situationen i USA är dock osäker.
De officiella elpriserna i de flesta länderna baseras antingen på den långsiktiga marginalkostnaden för ny elproduktionskapacitet eller på den genomsnittliga produktionskostnaden. I större delen av Australien baseras dock elpriserna på historiska kostnader för eltillförseln. Då inga drastiska förändringar i vare sig den långsiktiga marginalkostnaden eller den genomsnittliga produktionskostna— den är att förvänta i något av de undersökta länderna under perioden fram till år 2010 kan med stor säkerhet antas att de officiella elpriserna inte kommer att genomgå några kraftiga förändringar under denna period. Undantag utgör Vene- zuela där elpriserna troligen kommer att höjas kraftigt (40%) dock från en mycket låg nivå.
Eltariffsystemen varierar mycket mellan de undersökta länderna. De flesta har infört tidsdifferentierade tariffer för industrin men skillnaden mellan dessa tariffsystem är stora. Länder med liten andel vattenkraft (t.ex. Frankrike, Västtyskland, etc.) har genomgående mer differentierade tariffer. Vissa länder har ingen tidsdifferentiering av energiavgiften under året (t.ex. Norge), andra både under året och över dygnet (t.ex. Japan). Flera länder har tidsdifferentie- ring av både energi— och effektavgiften (t.ex. Frankrike, Storbritannien, Väst- tyskland, USA, etc.).
Frankrike är det land som har de i särklass mest differentierade eltariffsyste— met av de undersökta länderna. Företagen i Frankrike kan välja på flera alter- nativa tariffer som var och en har flera optioner beroende på elanvändnings- profilen. Både effekt— och energiavgiften har sedan 6-8 tidsdifferentieringar över dygnet och under året.
De officiella elpriserna i de undersökta länderna är i de flesta fall högre än motsvarande priser i Sverige. Enbart vissa delar av Canada och USA samt Ve- nezuela har lägre elpriser. Den verkligt elintensiva industrin (ofta icke-järn- metallverk och viss kemisk basindustri) har genomgående lägre elpriser än vad de officiella tarifferna erbjuder. Oftast sker detta genom specialavtal mellan den elintensiva industrin och elproducenterna. Avtalen som löper på 5—10 år, ibland på 20-30 år eller längre, ger ofta mycket låga elpriser för de riktigt stora elintensiva industrierna. Innehållet i dessa avtal är i regel affärshemligheter mellan respektive leverantör och kund vilket gör det omöjligt att annat än i undantagsfall få kännedom om avtalens innehåll. Det bör påpekas att viss in- dustri i Sverige (t.ex. aluminium, klorat etc.) också erhåller lägre elpris än övrig industri genom skattebefrielse, vidare är avkopplingsbara och avbrytbara el- pannor skattebefriade.
I Norge finns många äldre kontrakt för aluminiumindustrin och andra smältverk som erbjuder ett elpris av 6—7 öre/kWh. Flera av dessa kontrakt gäller till om- kring år 2000 till i stort sett oförändrad reell prisnivå. Nya kontrakt (de senaste kallas 1983 års kontrakt) baseras dock på den långsiktiga marginalkostnaden och elpriset blir då betydligt dyrare (för närvarande cirka 20 öre/kWh). De senaste kontrakten går ut år 1996.
I Frankrike kan olika typer av rabatter erhållas från de officiella tarifferna om kunden är villig att göra vissa uppoffringar i elanvändningen. Mindre kunder har medellångtidskontrakt (3—6 år) och större kunder (> 100 MW) långtidskontrakt (9 år). Flera av de riktigt stora elintensiva företagen (ferrolegeringsverk, smält- verk, vissa kemiska basindustrier) har erhållit mycket låga elpriser (12.5-15 öre/kWh) genom att köpa in'sig i franska kärnkraftverk eller genom att förbinda sig att inte använda sina produktionsprocesser under höglasttid. Man byter i det senare fallet rörliga kostnader mot fasta. I det första fallet får företagen an- tingen investera i alternativ kapacitet eller ta temporära produktionsminsk- ningar. Kontrakten är därmed förenade med vissa ekonomiska uppoffringar.
Alla industrier i Västtyskland som tar i anspråk en effekt av 100 kW eller mer har specialavtal med elleverantören. De elpriser som dessa avtal i genomsnitt erbjuder är emellertid mycket höga 50-60 öre/kWh) från svensk synpunkt. Många av de riktigt elintensiva industrierna (t.ex. vissa kemiska basindustier) har emellertid specialavtal som för närvarande erbjuder betydligt lägre elpriser (7-18 öre/kWh). De flesta av dessa avtal löper dock ut de närmaste åren och då kommer elpriserna troligtvis inte att understiga cirka 35 öre/kWh.
Stora elintensiva industrier i Storbritannien (t.ex. smältverk, vissa kemiska basindustrier) kan erhålla specialavtal som i bästa fall följer de tariffer som gäller mellan elleverantörerna och kraftföretagen. Elpriset sjunker därigenom för stora elintensiva industriella kunder från det officiella priset på cirka 36 öre/kWh till 26-28 öre/kWh.
Industrins egen elproduktion i Finland motsvarar cirka 75 av industrins totala elbehov. Detta sker dels genom mottrycksproduktion inom massa- och pappers- industrin, dels genom att industrin äger några kondenskraftverk. Priset för denna el bedöms ligga något öre under de officiella elpriserna för elintensiva kunder.
I Canada behandlas den elintensiva industrins speciella behov på samma sätt som för övrig industri. Då industriföretag uppvisar speciella behov (tekniska och ekonomiska), är elbolagen generellt flexibla på grund av låga marginalkostna- der. Eventuella bidrag är ofta finansierade av provinsen eller den federala rege- ringen som del av generella industripaket. Företagen har möjlighet att få olika typer av rabatter beroende på bl.a. elanvändningsprofilen eller den utrustning (transformatorer, ställverk, etc.) företagen har. Likaledes kan företag med låga alternativkostnader förhandla sig till gynsamma kontrakt.
I Frankrike har Electricité de France och franska staten kommit överens om att elpriset t.o.m. år 1988 skall minska något. En förlängning av detta avtal för fem år till diskuteras för närvarande. Genom en överenskommelse mellan kol- och elindustrin i Storbritanien får den elintensiva industrin (>25 GWh/år) en elpris- sänkning med cirka 7% under fem år från och med oktober 1986. Detta gynnar i synnerhet den kemiska industrin samt järn- och stålindustrin. I Västtyskland däremot, beräknas installationen av avsvavlingsanläggningar på existerande kolkondensverk höja elpriset med cirka 3.5 öre/kWh till år 1989.
I USA är elpriserna svåra att överblicka på grund av invecklade ägandeförhål- landen, diversifierad elproduktion och många regioner. Elproduktionen omfattar vattenkraft, oljekondens, kärnkraft, naturgas och olika slags mottryckskraft. Eltarifferna är komplexa och elbolagen arbetar även med elbesparande åtgär- der. Elpriserna för en mindre industrikund (1 MW/115 GWh/år) varierar mellan 3,5-9,0 c/kWh (23-59 öre/kWh) och för en större förbrukare (100 MW/700 GWh) mellan 2,8-7,0 c/kWh (18—46 öre/kWh).
Elproduktionen i Japan baseras främst på termisk kraft (kol och gas) samt kärn- kraft och vattenkraft. Elproduktionskapaciteten beräknas att byggas ut kraftigt under de närmast 15 åren. Elpriserna i Japan är relativt höga 17,9-23,6 yen/kWh motsvarande 80-106 öre/kWh för en industrikund (1 MW/1,5 GWh). Inga uppgifter finns om specialavtal.
I Australien äger i huvudsak statliga bolag produktions- och distributionsanlägg- ningarna. Elproduktionen sker främst med kol samt även med gas och vatten- kraft. Produktionskapaciteten med främst kol kommer att utökas kraftigt de närmaste 15 åren. Eltarifferna är differentierade med relativt höga elpriser dagtid. Elpriserna varierar mellan 4,2 till 6,8 c/kWh, 19-30 öre/kWh för större förbrukare (100 MW/800 GWh/år). Beträffande specialavtal till extremt elintensiv industri är alla delstater mycket förtegna.
I Venezuela sker elproduktionen med cirka 40% vattenkraft och 60% termisk kraft (gas och olja). Venezuelas stora olje— och gastillgångar samt stor andel vattenkraft har givit konsumenterna låga elpriser. Elpriserna varierar mellan 0,17-0,42 VEB/kWh motsvarande cirka 3,4-8,3 öre/kWh. Elbolagen i Venezuela kräver dock kraftiga prisökningar för att kunna överleva. Det är också på förslag att öka elpriserna relativt kraftigt procentuellt sett.
Tabellen nedan visar de officiella elpriserna (inkl fasta avgifter) för år 1987 för industrin i Sverige och de undersökta länderna och de elpriser som specialavtal mellan de stora elintensiva industrier och elproducenter för närvarande erbjuder samt en prognos för dessa elprisers reala utveckling under de närmaste 5-10 åren (under förutsättning att bränslepriserna inte ökar realt med mer än 1-2%). Priserna är inkl. elskatt men utan omsättnings- eller mervärdeskatt (öre/kWh).
Länderna sist i tabellen har studerats mera översiktligt och därför anges inget om specialavtal.
1MW 10MW 100MW Real Special Real 1.5 GWh 50 GWh 800 GWh utv. avtal utv. Sverige 29 24 16 kraftigt ökande 14-16 kraftigt ökande Finland 45 34 20 oförändrad 17-19 oförändrad Norge 46 27 22 oförändrad 6—20 ökande Frankrike 47—63 30-36 24-32 minskande 13-17 minskande Storbritan. 55 39 36 oförändrad 26-28 oförändrad Västtyskland 50—60 — oförändrad 7-35 kraftigt ökande Canada 27-46 11-24 11-24 oförändrad - USA 23-59 - 18-46 oförändrad - Japan 80—106 — - oförändrad - Australien 51-84 29—61 19-30 oförändrad - Venezuela 5-8 4—5 3-4 kraftigt ökande -
någon sorts uppoffring, t.ex. en investering i processutrustning som snabbt går att koppla bort, en investering i ett kraftverk, stängning av vissa processer under höglasttid, etc. En jämförelse av elpriserna i de olika länderna (enligt tabellen ovan) ger därför inte en helt sann bild om man inte också beaktar före- tagens elanvändningsprofil, 'övrig kostnadsprofil etc samt kostnadsläget i övrigt i varje land.
Enligt tabellen ovan kommer de officiella elpriserna för industrin att öka kraf— tigt realt sett i Sverige under kärnkraftavvecklingen medan elpriserna i de andra länderna med något undantag kommer att vara realt konstanta eller minskande under förutsättning att bränslepriserna (i huvudsak kol och olja) inte ökar realt med mer än 1-2 % under samma period. Även på längre sikt bedöms det offi— ciella elpriset i de flesta länder inte öka realt såvida inte länderna använder en stor andel bränslen i elproduktionen vars pris kan komma att öka realt. Undan- tag utgör här Venezuela där en höjning med 40% är aktuell vilket dock bara skulle ge 2-3 öre/kWh högre pris. I Canada bedöms också att elpriserna lång- siktigt kommer att stiga med cirka 1% per år. Det bör även nämnas att elpri- serna i Sverige varit realt oförändrade en längre tid.
Elpriset i Sverige för den elintensiva industrin är idag lågt jämfört med de flesta andra ländernas officiella elpriser, men specialavtalen i flera av dessa länder erbjuder ofta ett lägre elpris än i Sverige. När de äldre avtalen går ut i Norge (omkring år 2000) och Västtyskland (om några år) kommer emellertid elpriset i de nya avtalen att bli betydligt högre än idag. Specialavtalens elpris i de andra länderna bedöms inte öka realt vare sig under de närmaste 5-10 åren eller under perioden därefter fram till år 2010 såvida inte något oförutsett inträffar i län- dernas elproduktionssystem eller i bränslepriserna.
Av vad som framkommit i utredningen har massa- och pappersindustrin, järn— och stålindustrin samt gruvindustrin i de undersökta länderna oftast inte samma förmånliga specialavtal med elprocucenterna som icke-järnmetallverk, ferro— legeringsverk och elintensiva kemiska basindustrier. De förras elpriser ligger iställer ofta i närheten av de officiella elpriserna för stora elanvändare, och således i paritet med och i några fall över de svenska elpriserna till motsva- rande industrier.
4.2 Elpriser vid en kärnkraftsavveckling
Utifrån en prognos från statens energiverk har elanvändningsdelegationen gjort en bedömning av elpriserna i framtiden som underlag för denna studie. Bedöm— ningen finns redovisad i PM2 1987-09-14 "Elpriserna under 1990-talet" och refereras till vid genomgång av detta avsnitt, som är expertgruppens egen sam- manställning.
Enligt den prognosmodell som tillämpas av statens energiverk skulle det fram- tida elpriset bestämmas av kraftsystemets marginalkostnad. På lång sikt har antagits att prisnivån motsvarar den långsiktiga marginalkostnaden, d.v.s. kost- naden för elproduktion i nya kolkondenskraftverk. En sådan prissättning ger enligt vedertagen ekonomisk teori samhällsekonomiskt effektiva priser. Expert- gruppen påpekar dock att det råder stor oenighet om detta är den mest Optima- la prissättningsprincipen vid en så snabb och kraftig omställning av elkraft- produktionen som kan bli aktuell. Bilaga 1 Elintensiv industri 50 SOU 1987:68 Elpriserna som erbjuds i specialavtalen är ofta grundade på att företagen gör
För närvarande ligger den kortsiktiga marginalkostnaden något under kraftpro— duktionens genomsnittskostnad. Under de närmaste åren kommer elanvänd- ningen att öka vilket innebär att mottryckskraft och oljekondens behöver ut- nyttas i allt större utsträckning. Följden blir att den kortsiktiga marginal- kostnaden kommer att stiga över genomsnittskostnaden i produktionen. Denna studie har att utgå ifrån en bedömd elprisutveckling baserad på att två kärn- kraftsaggregat stängs av i mitten av 1990-talet. Därvidlag kommer betydelsen av mottrycksproduktion och oljekondens att bli större.
En prissättning med den kortsiktiga marginalkostnaden som grund skulle från mitten av 1990—talet och framöver leda till en starkt stigande vinstnivå i kraft- industrin. Den elintensiva industrin kommer inte att under sådana förhållanden kunna acceptera starkt stigande elpriser under ett övergångsskede till långsiktig marginalkostnad. Elpriset för tunga industrier kan mot denna bakgrund i över- gångsskedet antas komma att pressas ned till en nivå någonstans mellan kraft- systemets genomsnittskostnad och dess kortsiktiga marginalkostnad.
Hur prissätts el idag
Elproducenterna samarbetar med varandra i den så kallade samkörningen (kraft- börsen). De som vid en viss tidpunkt behöver använda en produktion med höga rörliga kostnader kan köpa el från andra företag med lägre rörliga kostnader i sin produktion under förutsättning att dessa har ledig kapacitet. Betalningarna sker på den s.k. kraftbörsen till ett pris som - i stort sett - är ett genomsnitt av producenternas rörliga kostnader av det dyraste kraftslag som för tillfället används, d.v.s. producenternas sammanlagrade kortsiktiga marginalkostnad. Genom samkörningen utjämnas skillnaderna mellan producenternas kortsiktiga marginalkostnad. På kraftbörsen bestäms således inte priset av jämvikt mellan utbud och efterfrågan i en situation där vi har ett flertal säljare utan det blir i princip en säljare med ett marginalpris. Priset på kraftbörsen varierar kraftigt under året. Det genomsnittliga utbytespriset genom samkörningen har det se- naste året legat runt 10 öre/kWh.
ätas”. 99b_slp_ris_arna_
Energiråvaror och värme köps och säljs i Sverige i princip utan direkt statlig styrning. Detta förhållande gäller även på elmarknaden. Det sker alltså normalt inte någon statlig reglering av elpriserna. Undantagsvis har dock prisstopp in- förts. Den som är missnöjd med prissättningen kan vända sig till prisreglerings- nämnden (statlig) för att driva frågan gentemot kraftbolagen.
Staten har också ett ytterligare indirekt inflytande genom det avkastningskrav som åläggs det statliga Vattenfall. Vattenfall är idag klart prisledande eftersom verket står för hälften av all elproduktion.
Bataan? 999.811272: 993.891?!st
Elpriserna har i fast penningvärde varit tämligen stabila under 1970- och 1980- talen för många kundkategorier. Det visar sig dock att utvecklingen av effekt- avgifterna i förhållande till energiavgifterna har drabbat långtidsutnyttjaren. Detta har visats i underlag till den taxekommitté som just nu arbetar med nya taxeförslag. Osäkerhet råder idag om kostnadsberäkningsprinciperna för fram- för allt effekt, förlustvärdering och för distributionsnätet är relevanta.
Kostnad för olika kraftslag
Vattenkraften har lägst kostnad av kraftslagen. Den används som regulator i systemet. Kärnkraften har den näst lägsta rörliga kostnaden. Kärnkraften an— vänds som basproduktion så länge som möjligt under året. När inte vatten- och kärnkraften räcker för att täcka efterfrågan får allt dyrare kraftslag tas i bruk. Figuren nedan visar de olika rörliga kostnaderna.
Öre/kWh 70 60 Gas— 50 turbiner 40 30 Olje- kondens
20'
Mottryck 1.5 5 10 Kärnkraft 57.6
Vattenkraft 1
0 50 100 150 Wh
Källa:STEVs rapport Förtida avveckling av kärnkraften.
Figur 4.2: Nuvarande produktionskapacitet och rörliga kostnader för kraftslagen i stigande kostnadsordning
De långsiktiga marginalkostnaderna för elproduktionen bestäms av investerings— och driftkostnader för ny produktionskapacitet. I delegationens bedömning har man antagit att kostnaderna för den nya produktionskapaciteten motsvarar kostnaderna för elproduktion i en ny kolkondensanläggning.
Elpriserna i framtiden
Elanvändningsdelegationen har utgått från en prognos av statens energiverk över producentpriserna på el, med marginalprissättning. Den bygger på förut- sättningen att två kärnkraftsreaktorer stängs av under mitten av 1990—talet. Prognosen redovisas i figur 4.3 nedan. I figuren syns ett spann av prisnivåer för perioden efter år 1996 beroende på om kärnkraftselen ersätts eller ej.
Öre/kWh
30
20
(135—136)
10
1985 1990 1995 2000 2005 2010 År
Figur 4.3: Prognos över producentpriser med marginalkostnadsbaserad prisbana (STEV)
Delegationens bedömning utifrån statens energiverks prognos är att elpriserna i producentledet väntas stiga med 5-10 öre per kWh till mitten av 1990-talet från en nivå idag på 10 öre/kWh. Prishöjningen t.o.m. 2010 torde hamna på cirka 20 öre/kWh.
Prishöjningarna för elabonnenterna kommer att vara i ungefär samma storleks- ordning. Den elintensiva industrin kan enligt delegationen antas få en något gynnsammare prisutveckling än genomsnittet. De elvärmda småhusen och mindre industrier kan däremot få en något större prishöjning.
Regeringen har aviserat en höjning av avkastningskravet på Vattenfall. Detta leder till att genomsnittskostnaderna i elproduktionen höjs. Vattenfall kan antas kompensera sig för detta genom att höja taxenivån. Höjningen kan tas ut i energiavgifterna eller i de fasta avgifterna. Priserna på kraftbörsen påverkas inte av Vattenfalls avkastningskrav. I den prognosmodell som STEV använder sig av antas att priset sätts efter de rörliga produktionskostnaderna, Därför leder inte ett höjt avkastningskrav till höjda elpriser i marginalkostnadsbaserade prisbanor från STEV.
Gfrpmäniizälsaätpeéårrissäitrzirs
Det råder enighet bland nationalekonomer om att marginalkostnadsprissättning leder till bästa totala resursanvändning för samhället på lång sikt. Däremot råder det stor oenighet bland olika företrädare om hur snabbt man skall låta marginalpriserna slå igenom och om man i en övergångsperiod skall tillämpa någon form av medelkostnad eller anpassad prisbana. Kurva 3 och 4 nedan visar en bedömning av genomsnittskostnadernas utveckling (producentledet) med och utan en höjning av avkastningskravet på Vattenfall. Hur stor denna höjning blir är ännu ej klart men figuren visar ett antagande från STEV. Vid en genomsnitts- kostnadsprissättning blir elanvändningen efter mitten av 1990-talet större än vid en |narginalkostnadsprissättning enligt STEVs prognosmodell. Detta beror på den lägre prisnivån, samtidigt blir investering i ny dyr kraftproduktion olönsam.
Nedanstående figur redovisar skillnader i elprisprognoser alla med kärnkrafts- avveckling t.o.m. 2010.
1. Marginalkostnadsprissättning (2 verk ur drift 1990-talet) 2. Marginalkostnadsprissättning (inget kärnkraftverk tas ur drift på 1990-talet) 3. ,Eenomsnittskostnadsprissättning
4. Genomsnittskostnadsprissättning med ett av STEV gjort antagande om nivån på höjningen av avkastningskravet på Vattenfall.
I figuren är genomsnittskostnaderna baserade på historiska anskaffningskostna- der. Statens energiverk menar att ju mer vattenkraft som köps och säljs desto högre kommer dessa bokföringsmässiga kostnader att bli i och med att vatten- kraften då kommer att värderas i paritet med fasta plus rörliga kostnader för kolkondens, STEV anger vidare att om redovisningen istället baseras på återan— skaffningskostnad kommer också då genomsnittskostnadsnivån att öka mot kol— kondensnivå. Vidare påpekas att elprisbanan som är baserad på genomsnittskost- naderna är uträknad under antagande om 0% inflation.
Enligt Statens energiverks bedömningar kommer elanvändningen år 2010 att uppgå till mellan 130-150 TWh i fall 4, och c:a 125 TWh i fall 1.
I
,—-—-l_'x
©
1986 1990 1995 2000 2005 2010 År
Figur 4.4 Elpriser vid olika prissättningsprincip
Osäkerheter:
Det har redan påpekats att prognosen, som redovisas i figur 4.3, bygger på flera antaganden som i sig är osäkra. Det gäller framför allt antaganden om bränsle- priserna utveckling och om elanvändningens utveckling.
En marginalkostnadsbaserad prissättning kommer som tidigare nämnts sannolikt att innebära att vinstnivån i kraftindustrin börjar stiga kraftigt några år in på 1990-talet. Möjligheten för kraftindustrin att få acceptans på marknaden för en sådan prissättning är diskutabel.
4.3 Slutsatser
Nyckelfrågan för den elintensiva exportindustrin är om elprishöjningarna kan ses som en isolerad svensk företeelse d.v.s om den prisbana som redovisas av elanvändningsdelegationen kan antas gälla relativt utländska konkurrentländer. Dessutom är det av intresse att svara på frågan om svensk industri idag har ett relativt sett lågt elpris.
Enligt den preliminära rapport som utarbetats för elanvändningsdelegationen och som redovisats kortfattat i avsnitt 4 är bilden inte så lättolkad. Samman- fattningsvis ser det dock ut som om de officiella elpriserna för stora elför— brukare inte kommer att stiga realt under resten av seklet, undantaget Vene— zuela. Elpriser i paritet med eller strax under officiella eltaxor tycks överlag tillämpas på cellulosa-, stål— och gruvindustrin. Priserna är för dessa desssutom överlag högre i konkurrentländerna än i Sverige idag, bara Norge, Venezuela och delar av Kanada ligger lägre. För icke—järnmetallverk, ferrolegeringsverk och extremt elintensiv kemisk basindustri tillämpas ofta i konkurrentländerna vä-
sentligt lägre specialtaxor och dessa industrier har därför i flera fall lägre el— priser än de svenska konkurrenterna. Dessa specialpriser synes komma att stiga i Norge och kraftigt i Västtyskland när nuvarande kontrakt efter hand går ut, medan övriga länder inte tycks planera några systematiska nivåändringar (exkl. Venezuela). Frankrike kan tänkas gå mot sjunkande realpris på el på grund av sin stora kärnkraftsutbyggnad.
För att jämförelsen mellan elprisutvecklingen i utlandet och delegationens el— priskurva skall bli rättvisande måste de kolprisprognoser som finns inbakade i delegationens bedömning beaktas. Dessa ger ett genomslag på elpriset motsva- rande något öre/kWh 1997 och cirka 6 öre/kWh 2010.
Det ter sig dock sammanfattningsvis rimligt att som ett överslag räkna med att den elprishöjning som förespeglas också på 10-års sikt utgör en relativ prishöj- ning mot omvärlden.
5. ANPASSNINGSMÖJLIGHETER VIA EFFEKTIVISERING, SUBSTITU- TION OCH MOTTRYCKSKRAFTPRODUKTION
5.0. Inledning
I de följande avsnitten 5.1 — 5.3 beskrivs de tekniska möjligheterna att på M & (10 år) spara, substituera eller generera elkraft i de olika industrigrenarna. Det är utomordentligt viktigt att poängtera att den ekonomiska potentialen, dvs åtgärder som är lönsamma att genomföra, är betydligt lägre. I det avslutande avsnittet 5.4 tas några kalkylexempel upp för att belysa den ekonomiska poten- tialen. Med detta som underlag sammanfattas sedan i kapitel 5.5 expertgrup- pens syn på vad som är ekonomiskt rimlig potential för effektivare elanvändning på 10 års sikt.
& Effektivisering och substition 5.1.1 Massa- och pappersindustri 5.1.1.1 Pågående arbeten för att effektivisera elanvändningen
??iö_r_e_t?999
På företagen i den svenska massa- och pappersindustrin har man sedan slutet av 1970-talet framgångsrikt dels nedbringat förbrukningen av fossilt bränsle (bark, skogsbränsle, lutar) dels åstadkommit värmebesparing i processerna.
Elbesparing är avsevärt svårare att uppnå än värmebesparing. En viktig orsak är att elkraften endast i liten mån är substituerbar. Etablerade metoder som ut- nyttjas fortlöpande för elbesparing är varvtalsreglering, förbättrad verknings— grad hos motorer och transformatorer saint bättre processreglering och pro- cessövervakning.
Besparingspotentialen är dock liten och motverkas bl.a. av en trend mot högre massakvalitet (ökad raffinering, malning samt övrig utrustning för detta ända- mål), som ökar elbehovet per ton produkt. Åtgärder som leder till ett högre specifikt elbehov är ökad automatisering, utnyttjande av infraröd torkteknik och olika typer av värmebesparingsåtgärder, t.ex. värrneåtervinning via värme- pumpar. Ytterligare skärpning av miljökraven innebär också ökad elåtgång.
Forskningsinsatser
Genom det av staten finansierade energiforskningsprogrammet, som löper i treårsetapper sedan 1975/76 har under årens lopp genom STU (Styrelsen för Teknisk Utveckling) betydande medel kunnat ställas till förfogande för forskning kring energisparande i processerna. Massa- och pappersindustrin har på senare tid i planeringsarbetet aktivt medverkat till en kraftig förskjutning av medel— tillgångarna i riktning mot ökade insatser på områdena mekanisk massabearbet- ning och malningsteknik.
angelägna forskningsuppgifter, som kan leda till ett minskat specifikt elberoen- de i industrins processer. Resultatet har sammanställts och distribuerats till skogsföretagens utvecklingsavdelningar, forskningsinstitutioner och anslagsbe- viljande organ.
Svenska Papper— och Cellulosaingenjörsföreningen (SPCI) har genom publika— tioner och på andra vägar gjort insatser för att öka kunskapsspridningen. I SCPFs nya energikompendium har elbesparingsmetoder fått stor plats.
Genom ovan nämnda insatser har man endast kunnat identifiera endast en mycket måttlig besparingspotential på elsidan. Parallellt med detta har flödet av projekt för värmebesparing varit ymnigt.
5.1.1.2 Teknisk potential för eleffektivisering med idag kommersiell teknik
Utöver befintlig teknik som nämnts i kap. 5.1.1.1 är det ny processteknik för raffinering och malning, transport av massasuspensioner, processlayout och processtyrning som är av intresse för minskad specifik elanvändning.
:Cfialsåi.!er9_f?_f_f_in_sr_i_n_s.99b_99.19.1519.
Raffinering och malning svarade 1986 för knappt 35% av elkraftbehovet inom massa- och pappersindustrin.
Elanvändningsnivåerna för tillverkning av TMP-massa rör sig om totalt 2.300 kWh/ton massa i dagens processer, varav 1.800-2.000 kWh/ton massa åtgår vid själva raffineringen.
Det är känt från forskningsresultat att sönderdelningen av vedråvaran och bear— betning av frilagda fibrer rent teoretiskt kräver mindre energi än den energi som används i praktiken.
En stor del av elenergiinsatsen kan återvinnas efter raffinörerna i form av ånga. Återvinningen av ånga från en raffinör kan ske med en energimängd som uppgår till 50 — 70% av insatt elenergi. Detta svarar mot ett termiskt värrnevärde på cirka 1.400 kWh ånga/ton massa.
Fullständigt införande av bästa tillgängliga teknik idag skulle praktiskt kunna innebära en minskning av den specifika elanvändningen på högst 10% inom om- rådet raffinering och malning. Detta kräver dock omfattande investeringar, och förutsätter att produktegenskapskraven innehålls, minst på nuvarande nivå.
Process— och anläggningsutforrnning: Teknik för transport med högre fiber— koncentration
Efter en första grov sönderdelning av veden till flis sker alla processtegen i kraftigt utspädda vattensuspensioner.
Genom att öka koncentrationerna kan elinsatsen för pumpning av vätskor minskas. Att konvertera processen till högre koncentrationer innebär avgörande ingrepp i produktionsprocessen. Att effektivisera elanvändningen enligt denna
Genom SCPFs Energikomrnitté har genomförts återkommande inventeringar av l l l l l l 1 i
metod och att samtidigt behålla produktkvalitet och produktionskapacitet kräver stora investeringar.
HC—(high consistency) och MC-(medium consistency) teknik finns dock kommer- siellt tillgänglig, men har ännu endast installerats i några anläggningar. Tek— niken innebär att massakoncentrationen ökas i fiberlinjen. Detta medför enklare processlösningar och mindre pumpbehov. Elenergianvändningen kan sänkas vid silning, pumpning, virvelrening och rejekthantering. Även i blekeriet kan viss elbesparing uppnås. Tekniken kan komma ifråga vid nybyggnad eller stora om- byggnader. Besparingspotentialen rör sig i mycket runda siffror om 50—100 kWh/ton massa, d.v.s. ca 10% av elåtgången för kemisk massaproduktion, eller cirka 0,5 TWh/år vid fullt genomförande.
Vid större ny- och ombyggnad kan den generella layouten anpassas för att minska erforderligt pump- och fläktarbete.
Processtyrning
Genom de senaste årens utveckling inom styr- och reglertekniken har nya möj- ligheter att spara energi uppmärksam-nats. Förbättrad processtyrning kan dels öka utbytet av prima produkt, d.v.s. minska kassationer och därigenom minska förluster av energi i denna materialmängd. Besparingspotentialen uppskattas i branschen till några procent. Vidare kan en mera utvecklad processtyrning sänka elanvändningen för materialtransporter i processen. Å andra sidan kan ökad automation hed fler (små) motordrifter tendera att något öka elanvänd— ningen.
Yefxtalääåzmi 519
Uppemot 55% av branschens elanvändning används för transport av vätska, gas och fasta ämnen. I detta avsnitt behandlas i huvudsak sparpotentialen vid varv- talsstyrning av pumpar och fläktar.
Genom att styra pumpens kapacitet via varvtalsreglering kan pumpens energi- användning mini:neras. Den vanligaste tekniken har tidigare varit varvtalsregle— ri_ng vid likströensdrift. rXlumera är, genom elektronikens utveckling, varvtals- reglering genom frekvensstyrning av asynkroninotorer ett konkurrenskraftigt alternativ. Kontinuerlig översyn sker idag i branschen, men installationer sker främst i samband med ny- och reinvesteringar och i mindre utsträckning i be- fintliga system där det kan vara svårt att uppnå lönsamhet. Det bör nämnas att inom sektorn papperstillverkning är flertalet stora pumpar varvtalsreglerade. En bedömning är att besparingspotentialen för hela industrin kan på sikt röra sig om högst 10%. Besparingspotentialen beror dock av kapacitetsutnyttjandet. Vid högt kapacitetsutnyttjande minskar besparingspotentialen i specifika mått mätt.
Genom utbyte av gamla elmotorer till nya motorer med högre verkningsgrad bedöms 2-3% kunna sparas.
Substituerbar el
Den praktiskt taget enda elanvändningen av någon betydelse som är substituer-
bar är den som används för elångpannor. Behovet var 1,1 TWh 1984 och sjönk till ca 0,3 TWh 1986. Huvudparten är av typen avkopplingsbar kraft, d.v.s. den kan inte utnyttjas när det är brist på elenergi i kraftsystemet.
??.TIPRQIE'EEPÄPE E!.ESISDÄPK PRESTEÄ ?! 325.213? ?! 555199. P.o.h. EIEESSEE'JÄDS. 93951 311.219
känd teknik.
Nedan redovisas den tekniskt möjliga potentialen för att reducera elanvänd- ningen inom massa- och pappersindustrin. Det bör noga påpekas att det rör sig om teknisk potential med idag kommersiell teknik. Den ekonomiska potentialen är betydligt lägre vilket tas upp i separat avsnitt.
Användning Teknisk potential i 1986 Eleffektivisering Substitution TWh % TWh TWh
Raffinering och malning 5,6 TWh 10 % 0,6 TWh Pumpar, fläktar, omrörare 8,8 15 % *) 1,3 Övrig motordrift 1,1 10 % 0,1 Belysning 0,5 25 % 0,1 Elångpannor __ __Q,_3_________________________________QL4_ff_)__j 16,3 TWh 2,1 0,3 Totalt 2,5
5.1.1.3 Teknisk potential för eleffektivering på lång sikt
Den största elanvändningen, och därmed potentialen för teknisk FoU för effektivare elanvändning på lång sikt, gäller som nämnts dels transport och hantering av massasuspensioner (pumpning, omrörning, mixning, tvättning, sil- ning, o.s.v.) dels mekanisk defibrering och malning.
T_r_agspp_r_t__n_1.rn. BV massasuspensioner
Tekniken för transport och hantering av massasuspensioner vid högre torrhalter - "MC -och HC -teknik"— kommer att vidareutvecklas. Potentialen är dock be- gränsad; över en viss torrhaltsnivå närmar sig elenergiåtgången för fluidisering av massasuspensionen den besparing av el som nås genom elimineringen av späd— cirkulationer, m.m. Några avgörande ytterligare tekniska genombrott är ej att vänta. Även på lång sikt torde därför ej potentialen överskrida 0,5 TWh totalt.
Ny elbesparande teknik för mekanisk defibrering och malning har länge fram- stått som ett givet mål för Fel) i branschen. Beroende på process och produkt ligger som nämnts användningen i området 1.000-2.500 kWh/ton massa.
*) Sparpotentialen för pumpar fläktar och motordrift innefattar dels teknik för , transport med högre fiberkoncentration (5 %) samt varvtalsstyrning (10 %).
**) Ingår 0,1 TWh som i första hand går till IR—torkar. ;
Man måste dock notera att elbesparande ny teknik i regel lika väl kan utnyttjas för kvalitetsförbättringar av massan vid oförändrad specifik elanvändning. Detta beror på den nära kopplingen mellan elinsats och mekanisk fiberfriläggning och fiberbearbetning i dessa processer, se figur 5.1.1. Kvalitetsförbättringar måste som regel prioriteras med hänsyn till den internationella marknadens krav.
Kvalitets-
egenskap . _
t ex dragindex Traditionell vid viss teknik densitet
kWh/ton
Figur 5.1.1: Koppling mellan kvalitetsegenskap och elinsats (principiellt)
Kemikalietillsats i processen (t.ex. alkali och/eller sulfit) kan sålunda i princip minska elanvändningen, men ofta leder kombinationen av kemi och el till gynn- samma produktegenskaper hos denna s.k. CTMP som kan utnyttjas vid bibehål— len (eller ökad) elanvändning. I laboratorieskala har det exempelvis nyligen indikerats att specifik elanvändning till viss dragstyrka hos "TMP" (för tidnings- papper) skulle kunna minskas med cirka 20%. Försöken är dock ännu inte verifiera- de i fabriksskala.
En annan väg som är föremål för forskning i laboratoriet är biokemisk förbe- handling av massa. Ännu har dock inte kvalitetskraven på massan kunnat upp- fyllas.
Separering av massan i fiberfraktioner för optimal kemisk eller mekanisk efter- behandling är också en tänkbar väg. Delresultat på laboratoriet antyder att ett idealt processystem av denna typ skulle kunna minska den specifika elåtgången (till viss bindningsförmåga hos fibern) väsentligt, d.v.s mer än 25%. Detta åter- står dock att visa, och skall ses som ett mycket långsiktigt mål.
Tryckslipprocessen (och andra utvecklingar av slipmassa) har cirka 500 kWh/ton lägre elanvändning än TMP-processerna, men ger inte samma styrkeegenskaper och är mer råvaruberoende än dessa.
Om den specifika elanvändningen generellt på lång sikt skulle kunna minskas 20- 25% för mekanisk defibrering, skulle detta motsvara storleksordningen 1 TWh/år vid dagens produktionsnivå. Notera dock kommentaren ovan om "omsättning" av potentiell elbesparing i kvalitetsförbättring.
Notera också att ny teknik av denna typ förr eller senare kommer att tillämpas i svensk skogsindustris konkurrentländer.
PEPE 99?! 912951? 59 99.3.351501291 Dl.-JP.-
Processteknik med färre antal apparater och bättre strukturerad layout spar elenergi. Trenden går här för närvarande i divergerande riktningar. På blek- ningsområdet finns en utveckling mot korta bleksekvenser (jfr ovan) d.v.s. från fem mot tre bleksteg efter oxygenblekning. Å andra sidan kommer, av miljö- vårdsskäl, antagligen att införas nya förblekningssteg, t.ex. med kväveoxider (Pre Nlox) samt nya interna/externa reningsprocesser, t.ex. ultrafiltrering av bakvatten. En övergång från fem till tre bleksteg spar 40—45 kWh/ton massa, medan givetvis de nämnda tillkommande processtegen innebär en ökad specifik elanvändning.
Utveckling av ytterligare förbättrad processtyrning i massa- och pappersproces- serna och därmed jämnare driftbetingelser (möjlighet att ligga närmare drift— och kvalitetsgränser) bör också ge en marginell elbesparingspotential. Även här uppkommer dock en avvägning mellan potentiell minskad specifik elanvändning å ena sedan och ytterligare kvalitets- och kapacitetsökning å den andra. Som tidigare nämnts uppkommer likartade frågeställningar även på andra teknikom- råden med elbesparingspotential inom massa- och pappersindustrin. För industrin gäller det att uppnå ett optimalt totalt resursutnyttjande, varav el bara är en resurs.
5.1.2. Sågverk och skivindustri 5.1.2.1 Teknisk potential för eleffektivisering och substitution åsen./stt
Den icke produktionsrelaterade elenergin kan tekniskt sett relativt enkelt sub- stitueras. Elenergin utnyttjas idag för huvudsakligen direktverkande elvärme, som kan ersättas med vattenburen värme. De lokaler som värms elektriskt är i regel belägna långt från panncentralen, vilket gör att det krävs lång och i regel relativt komplicerad rördragning för att ordna värmeförsörjningen. Detta gör att omställningen kommer att bli kostsam för det enskilda företaget, i många fall så kostsam att det krävs ett mycket högt elpris för att den skall bli ekonomiskt intressant.
Den produktionsrelaterade elenerginanvändningen är betydligt svårare att substi- tuera då den huvudsakligen utnyttjas för motordrift. Vissa möjligheter att effektivisera elanvändningen finns dock, exempel på sådana är:
- Övergång från pneumatisk till mekanisk transportutrustning för spån etc. Detta kan redan idag vara ekonomiskt försvarbart.
- Varvtalsreglering, vilket idag inte är ekonomiskt lönsamt mer än för stora motorer. Huvuddelen av motorerna i ett sågverk är för små för denna typ av åtgärder. Återbetalningstiden för varvtalsstyrning på medelstora motorer är idag omkring 5 år eller mer. Den tekniska besparingspotentialen för dessa
åtgärder är dock relativt liten, sannolikt i intervallet 5—109/0, här antaget 8 %.
Tekniska möjligheterna att spara eller ersätta el sammanfattas nedan.
Användning Teknisk potential Substitution 1986 (GWh) Effektivisering GWh % GWH Pumpar, fläktar 901 8 % 70 övrig motordrift Belysning 110 25 % 30 Direktverkande el 50 50 1 061 100 50
å'fixinsiyétti
Den direktverkande elvärmen kan tekniskt sett substitueras med vattenburen värme producerad i bränsleeldade pannor. Substituionen kan dock bli så kostsam att den inte motiveras ens av ett fördubblat elpris, orsaken är att aerotemprar etc. ofta är perifert belägna.
Vissa möjligheter för effektivisering av elanvändningen finns som varvtalsstyr- ning, förbättrad produktionsstyrning (vilket minskar tomgångsförlusterna) och bättre anpassning av motorstorlekar. Det sistnämnda kräver stora investeringar i utbyte av motorer, vilket gör att lönsamheten är närmast obefintlig. Varvtals— styrning har genom elektronikens utveckling blivit realistiskt för allt mindre motorstorlekar. Trots detta är återbetalningstiden för varvtalsreglering av en medelstor motor i storleksordningen 5 år, vilket inte alls svarar upp till del— branschens krav på mellan ett och tre års pay—off tid. En effektivisering genom minskad tomgångsdrift är däremot realistisk i en del anläggningar som har mycket bearbetning, detta kräver egentligen enbart en god disciplin bland personalen.
i vissa fall kan en omändring av spåntransportsystemt från luftburen transport med fläktar till rent mekanisk ge lägre elanvändningar.
Möjligheten att spara el i samband med malning torde ligga på samma nivå som för massa och papper d.v.s. cirka 10%.
Sammantaget är effektiviseringsmöjligheterna små inom delbranschen. En be— dömning av potentialen för elsparande och elersättning framgår nedan
1985 (GWh) Effektivisering Substitution % GWh GWh
Malning 100 10 % 10
Pumpar, fläktar och 446 5 % 25 övrig motordrift
Belysning 30 25 % 10
Elvärme 15 15
591 45 15 5.1.3 Järn och stålverk 5.1.3.1 Pågående arbeten för att effektivisera elanvändningen
Patärsrsgso
Bilaga 1 Elintensiv industri 64 SOU 1987:68 Elanvändning Teknisk potential
Den svenska stålindustrin har kommit långt i omstruktureringen mot större och konkurrenskraftiga enheter. Resultatet har blivit en näringsgren, som är mer effektiv och konkurrenskraftig än på länge.
Inom den västeuropeiska stålindustrin kommer de statsstödda restrukturerings— programmen att föra fram stålindustrierna till mycket kraftiga produktionsen— heter under andra hälften av 1980—talet. Stora investeringar görs parallellt med verksammanslagningar och nedläggningar. Stora insatser görs på området kall- valsade, platta produkter och ytbeläggning samt på specialstålområdet.
I Sverige vidtogs strukturerings— och effektiviseringsåtgärder jämförelsevis tidigt inom stålindustrin. Jämförelser av prestationstal och kostnader mellan svensk stålindustri och västeuropeisk och även amerikansk och japansk pekar på ett gynnsamt läge för stålindustrin för närvarande. De svenska järn- och stål- verken har en förhållandevis modern och nyinstallerad elutrustning.
Historisk har vi haft förmånen av låga elenergipriser. Höga elkostnadsandelar av den totala produktionskostnaden har dock inneburit att man i samband med omstruktureringen i hög grad tagit tillvara möjligheten att hushålla med energi. Minskning av den totala energianvändningen har dock historiskt sett inneburit ökad elanvändning.
I många anläggningar är elutrustningen modern, cirka 10 år eller yngre. Den be- räknade nyttjandetiden för en stor del av utrustningen är omkring 25 år. Skill— naden i energieffektivitet mellan den utrustning som i dag används och helt ny utrustning motiverar inte ett omfattande förtida utbyte. Utbyte av försliten utrustning och komponenter sker fortlöpande, vilket medför att elanvändningen successivt effektiviseras. Den fortlöpande effektiviseringen sker i form av att följande åtgärder vidtas.
|
Effektövervakning
För att begränsa effektuttagen installeras utrustning för effektövervakning.
Trenstqrmstqtsr
Vid utbyte eller komplettering av transformatorer värderas transformatorför- lusterna i syfte att effektivisera elanvändningen. Ett utbyte, även av mycket gamla transformatorer, motiveras ej av enbart lägre förluster.
5911959591:
Järnbrukens vanligaste motorstorlek ligger i området 10—15 kW och dessa motorer svarar för merparten av elanvändningen för motorkraft. En successiv effektivisering sker genom utbyte av befintliga motorer. Verkningsgradsförbätt- ringar ökar tillverkningskostnaden för motorerna och den fördyring som blir följden måste alltid relateras till möjlig driftkostnadsbesparing när motorval gors.
Ysrytslårsgtsréog Inom järnverksindustrin förekommer sedan lång tid ett stort antal utrustningar med varvtalsreglering. De flesta av dessa regleringar sker med likströmsdrift.
Under de senaste åren har frekvensomriktarstyrda utrustningar alltmer tagits i drift i konkurrens med den traditionella likströmsdriften. Relativt sett är priserna på utrustning för kraftelektronik sjunkande, vilket gör att varvtals— reglering kan motiveras. Ett forskningsprojekt som pågår är elenergibesparing i valsverk - kartläggning av elanvändningen vid bearbetning. För fläktar utgör ledskenereglering ett alternativ till varvtalsreglering.
åslx—iflins
Den gamla typen av lysrör ersätts kontinuerligt med lågenergilysrör i kontor och verkstäder. l verkstäder med större takhöjd används redan kvicksilver- lampor och numera även högtrycksnatriumlampor. Den sistnämda typen är ett intressant alternativ i lokaler där krav på fullständig färgåtergivning ej före- ligger.
För samma ljusflöde är energianvändningen cirka 40% lägre för natriumlampor i jämförelse med kvicksilverlampor. Trots ett nästan dubbelt så högt pris, är det vid nyinstallation fördelaktigt att välja högtrycksnatrium framför kvicksilver.
Eiqsäåssygnar
Ljusbågsugnen är den största enskilda elanvändaren i stålverken. Elanvänd- ningen utgör nästan 40% av stålindustrins totala elanvändning. I dag åtgår i genomsnitt 590 kWh/ton stål för smältning av skrot. Åtgången för handelsstål är cirka 520 kWh/ton och för specialstål mellan 550 och 850 kWh/ton. En jämförel- se med japanska ugnar visar att det borde vara tekniskt möjligt för de svenska
stålverken att minska användningen med cirka 60-80 kWh/ton genom effektivi- sering och substitution.
Att utifrån specifika elenergianvändningar dra slutsatser om total substitutions— och effektiviseringspotential är dock osäkert. Förutom vilken stålkvalitet som framställs påverkar ugnsstorlek, kapacitetsutnyttjande, skrotkvalitet och en mängd andra faktorer den specifika elanvändningen.
Under perioden 1987-1990 kommer tre elektrostålverk att läggas ned utan att motsvarande kapacitet helt byggs upp på annat håll. Reduceringen av elbehovet har uppskattats till cirka 0,4 TWh.
I det följande beskrivs kortfattat vilka åtgärder som kan sänka elenergianvänd— ningen i ljusbågsugnar. Delvis har dessa åtgärder redan vidtagits.
- Produktivitet. En ökning av produktiviteten minskar den specifika elanvänd- ningen under för övrigt lika förhållanden.
- Syrgasinblåsning. Syrgasinblåsning under nedsmältning vid tillverkning av olegerat och låglegerade stål minskar elanvändningen med cirka 6 kWh/nt syrgas. Tillverkning av 1 nm3 syrgas kräver cirka 1 kWh el.
- Skrotförvärmning. Under det senaste decenniet har skrotförvärrnning med ugnsgaser börjat användas vid allt fler stålverk, framför allt i Japan. Energi— besparing på 20-50 kWh/ton råstål har rapporterats. Variationen beror bland annat på andel förvärmt skrot i chargen, typ av skrot och tillsatt syrgasmängd. Vid flera svenska verk pågår installation av skrotförvärrnnings- anläggningar. En tidigare inte uppmärksammad negativ faktor, som gör skrotförvärmningen osäker, är de dioxinhalter som uppmätts.
- Processtyrning. Skillnaden i energianvändningen mellan olika Charger beror bland annat på för grova styrmetoder vid chargens genomförande. Genom förfinad styrteknik kan viss energibesparing erhållas.
- Skrot. Energianvändningen är beroende av vilka skrotsorter som används. Grövre skrot kräver mer energi för smältning än finare. Ett alternativ till smältning av handelsstål i elektrostålugnar är ökad skrotsmältning i syrgas- konvertrar med hjälp av inblåsning av kol och syrgas genom bottnen. Utveck- ling pågår.
Yärmirsssh_VEirmslzshquliog
Elanvändningen för värmnings- och värmebehandlingsugnar kan till skillnad från el för skrotsmältning ersättas i större omfattning men till priset av stora in- vesteringar i nya olje- eller gaseldade ugnar.
Under senare tid har en ökning av elanvändningen noterats. Orsak härtill är förutom ekonomiska fördelar krav på bättre kvalitet på produkterna och för- bättrade arbetsmiljöförhållanden. induktiva ugnar för värmning har funnits länge men först på senare tid har stora ugnar installerat för värmning av stål- ämnen före valsning.
Förutom induktiva värmare finns motståndsvärmda ugnar installerade för värm-
ning eller värmebehandling. Dessa används i första hand i de fall man har höga krav på ugnsatmosfären. Alternativet är gaseldade eller indirekt värmda ugnar.
Nya användningsområden för elektrisk värmning har utökats under senare år. Exempel på sådana är elektrisk skänkvärmning, värmning av stål i skänk m.m. I vissa fall ersätter elkraften fossila bränslen, i andra fall inför man av kvalita- tiva skäl nya värmningsoperationer, där el oftast är enda energialternativet. När elkraften ersätter bränslen, erhåller man valigtvis en miskning av energi- användningen.
Forskningsprojekt i syfte att minska elanvändningen pågår bland annat angående processystem för induktiva värmningsugnar och energibesparing i elvärmda värmebehandlingsugnar.
f?rälSQiDSIHWPPHULG
På de enskilda företagen i Sverige och i utlandet pågår ett långsiktigare forsk- nings- och utvecklingsarbete, som även omfattar effektivare elanvändning. Forskningsinsatserna görs ofta i samarbete med forskningsorgan, tekniska hög- skolor och liknande.
Den långsiktiga forskningen och utvecklingen kommer att redovisas i en speciell delrapport från STU. L—lär redovisas en översiktlig sammanställning av de pro- jekt,/insatser, som tas upp i olika forskningsprogram, bl.a. STUs.
Likströmsljusbågsugnen är ett nytt alternativ till den konventionella växel- strömsljusbågsugnen för smältning av skrot och reduktion av metalloxider. Den största fördelen med likström är en halvering av elektrodanvändningen. Teore- tiska beräkningar antyder en möjlig elenergibesparing på cirka 2%.
Utvecklingsarbete har pågått sedan början på 1970-talet, ett par ugnar är i drift och utvärderingsarbete pågår.
messages.—er
De investeringar som gjorts i ljusbågsugnar medför att ny teknik, t.ex. olika plasmaprocesser, först torde bli aktuella när befintliga ugnar är uttjänta. Tek- nik där ljusbågsugnarna kompletteras med utrustning för att reducera elanvänd- ningen eller öka kapaciteten blir troligtvis ett första steg.
Dimensioner nära slutprodukten
Ny teknik som kommer är gjutning av stål till dimensioner nära slutprodukten. Tekniken, som ännu befinner sig i försöksstadiet, innebär att antalet valsnings- operationer kan minskas. Någon betydelse för elanvändningen bedöms den inte få förrän kring sekelskiftet.
Materialutveckling
Den materialutveckling som pågår omfattar även utveckling av stålkvaliteter med egenskaper som kan minska behovet av i dag erforderlig värmebehandling.
Kontrollerad valsning/svalning och andra materialstrukturer kan leda till minskat värmebehandlingsbehov.
Varmt flöde
Genom att undvika nedsvalning av stålet efter gjutning så att materialet kan gå varmt till valsverket, s.k. varmt flöde, erhåller man en lägre energianvändning genom minskat uppvärmningsbehov. För att kunna genomföra varmt flöde krävs utveckling av stränggjutningstekniken, ytfelsdetektering av varmt material, teknik för transport av varma ämnen, ugnsstyrning för både kall och varm in- sats, valsningstekniken samt planeringssystem. Tekniken medför dock endast en marginell elenergibesparing, även om den totala energibesparingen är be- tydande.
515139! 993:
Naturgas är fortfarande ett något osäkert energislag att planera för i stora delar av landet. Vid en positiv utveckling för naturgasen skulle den kunna vara tillgänglig i Mellansverige redan år 1993. I Syd- och Västsverige har det visat sig att gasen i ett första skede används direkt som ersättning för olja. Olika processtillämpningar, där elenergi ersätts, torde komma först några år senare. Tekniskt sett finns dock möjlighet att utnyttja gasen för viss elersättning inom stålindustrin.
För smältning av skrot i ljusbågsugnar kan oxy-fuelenergi baserad på naturgas och syrgas reducera elanvändningen med upp till 10-20% vid handelsstålfram- ställning. Tekniken tillämpas i Sverige men då med andra bränsle, .
I värmnings- och värmebehandlingsprocesser kan elenergin ersättas med t.ex. naturgas. Att bedöma hur mycket av elenergin som kan ersättas, kräver en djupare kartläggning. Jernkontoret har påbörjat en naturgasutredning på Tek- niska Högskolan (KTH). Naturgasens egenskaper medför att en större elersätt- ningspotential än för andra fossila bränslen finns, gasol undantaget. Om man skulle förutsätta att naturgas fanns tillgänglig vid alla stålverk, är det tekniskt möjligt att i stort sett ersätta all elanvändning för värmning och värmebehand- ling med naturgas.
5.1.3.2 Teknisk potential för eleffektivisering
Utgående från tabell i avsnitt 3.3 kan den tekniska potentialen på kort och lång sikt uppskattas för varje processteg.
I det kortsiktiga perspektivet måste beaktas att de åtgärder som beskrivits, som reducerar elanvändningen, till viss del redan vidtagits. fåslxsnios
Elanvändningen för belysning finns ej särredovisad i statistiken. Separata mätare för belysning finns i regel inte.
En mycket grov uppskattning har gjorts baserad på uppskattade uppgifter från
ett antal järn- och stålverk. Av den totala elenergiåtgången skulle i storleksord- ningen 4%, cirka 170 GWh, kunna hänföras till belysning.
Effektivisering genom effektivare ljuskällor, bättre belysningsplanering, regel- bunden rengöring etc kan minska elenergianvändningen för belysning. Det kan dock till viss del motverkas av ökade arbetsmiljökrav på belysningen.
För att noggrant kunna beräkna den tekniska potentialen krävs en kartläggning av vilka installationer som finns idag. Med hänvisning till vad som framkommit för icke elintensiv industri uppskattas möjlig effektivisering till 25% av el— energianvändningen för belysning.
Elärälwrg
Sett i det korta perspektivet 5-10 år bedöms inte införande av helt ny teknik vara aktuell. De åtgärder som redovisas i tidigare avsnitt, indikerar en möjlig teknisk effektiviseringspotential på upp emot 80 kWh/ton stål, vilket motsvarar cirka 15% lägre elanvändning för skrotsmältning. Substitutions- och effektivi- seringsåtgärder som reducerat denna tekniska potential har till stor del redan genomförts, bl.a. skrotförvärmning. Dioxin-problemen vid skrotsmältning kan dessutom reducera potentialen ytterligare. Totalt bedöms att olika substitu— tions— och effektiviseringsåtgärder kan sänka den specifika elanvändningen med cirka 40-60 kWh/ton vilket antas motsvara en effektivisering på S% om en substitution på 5%.
I ett längre perspektiv kan helt nya processer komma att reducera elanvänd— ningen ytterligare. Att idag med någon större säkerhet bedöma den långsiktiga tekniska eleffektiviseringspotentialen är inte möjligt.
Värme. 99b_v_är_r1199sbsrélips
Teoretiskt kan elanvändningen i värmnings- och värmebehandlingsprocesser i stort sett helt ersättas med fossila bränslen. I avsnitt 5.1.3.l redogörs för de tekniska fördelarna med elenergin.
Vid en omställning måste dagens elugnar ersättas med ugnar för fossila bränslen utan att kvaliteten på slutprodukten försämras. En övergång till andra energi- slag måste ske i en sådan takt att väl utvecklad teknik ur såväl miljö- som energibesparingssynpunkt kan användas. Någon total substitution till andra energislag i ett kortsiktigt perspektiv, 5-10 år, är inte ens tekniskt rimlig. Av en total användning för värmning och värmebehandling på 80 GWh i malmbase— rade verk kan 56 GWh hänföras till ä'! relativt ny ugnsenhet i Luleå. Även om det är tekniskt möjligt att ersätta denna ugn, går det inte att bortse ifrån de ekonomiska aspekterna och den kapitalförstöring som detta skulle medföra. I ett långsiktigare perspektiv ökar möjligheterna och konverteringstakten kan påverkas positivt om industrierna får tillgång till naturgas. För handelsstål bedöms cirka 10-15% kunna ersättas inom den närmaste IO-årsperioden och cirka 30% för specialstål.
?PiilååtviläkååtPPRÖYEiSPJPRtPEEIEEfP?!
I avsnitt 5.1.3.1 redogörs för vilka eleffektiviseringsåtgärder som kan bli
aktuella. Åtskillig elenergi skulle kunna inbesparas för varje procentenhet för- bättrad verkningsgrad hos motorerna. Förutom att ett omfattande förtida ut- byte ej är ekonomiskt motiverat ens vid mycket höga elpriser, är det praktiskt ohanterligt att genomföra.
För att med någon säkerhet kunna bedöma återstående potential för varvtals- reglering krävs noggrannare kartläggningar. Varvtalsreglering finns redan på nästan alla större motorer, vilket minskar den tekniska potentialen.
Uppskattningsvis skulle successiva effektiviseringsåtgärder kunna minska elför- brukningen för motordrifter med cirka 5% fram till 1997. I ett långsiktigare perspektiv, lO-årsperioden efter 1997, skulle en minskning i samma storleks- ordning kunna vara möjlig.
Sammanfattning av teknisk potential för elbesparing och substitution med idag Eänérskpit __________________________________________________________
I tabellen nedan redovisas bedömd substitutions- och effektiviseringspotential. En minskning av elanvändningen innebär till stor del substitution till andra energi- slag. Den minskning av elanvändningen, som idag kända nedläggningar medför, har inkluderats. I ett långsiktigt perspektiv blir osäkerheten i bedömningarna mycket stor. Strukturförändringar kan ske, idag befintlig utrustning har till stora delar ersatts, nya delprocesser kan ha utvecklats och naturgas kan finnas tillgänglig. En faktor som inte får glömmas är att ökade miljökrav oftast medför ökad elanvändning för reningsutrustning.
Teknisk elspar
Användning potential med 1986 (GWh) idag känd teknik Substitution Belysning 165 25 % 41 Elsmältning 1 295 *) 5 % 46 46 Värmning/värmebehandling 480 123 Valsverksdrift, kompres- sorer, pumpar, fläktar och övrig motordrift 2 120 5 % 106 MEFÅQQLLQKäi/åfme ___QQ_______________.______ ___..___ _ ___AQ__ - __ _ 4 100 GWh 193 209
*) skall reduceras till 905 med hänsyn till kända nedläggningar. Teknisk poten- tial beräknad med hänsyn till detta.
Tabellen anger vad som är tekniskt rimligt. Enligt beskrivningen kan också en grov bedömning göras av vad som är tekniskt möjligt att göra. Tekniskt (teoretiskt) möjligt är det att utföra såväl smältning som värmning/värme— behandling med bränslen t.ex. gas. Av olika skäl som angivits tidigare är det dock långtifrån rimligt att utgå från dessa i potentialbedömningen. ,
5.1.4. Icke järnmetallverk
5.1.4.1 Pågående arbete för att effektivisera elanvändningen
På företagen
Branschens elberoende är och har varit så betydande att processerna effektivi- seras redan med dagens elprisnivå. Åtgärder för att effektivisera den totala energianvändningen medför i regel ökad elåtgång.
Såväl aluminium- som koppar och blyframställning bygger på elbaserad teknik. Huvuddelen av elenergianvändningen i branschen är nödvändig för att framställa produkterna och kan ej ersättas med andra energislag.
Primäraluminium tillverkas genom smältelektrolys. Råvaran är aluminiumoxid. Den processenergi som tillförs utgörs av elenergi samt den förbränning av anod- kol som sker. Vissa förhoppningar har tidigare ställts till nya elektrolyspro- cesser, som skulle kunna medföra en sänkning av elanvändningen på uppemot 40%. I dag är dock branschens förhoppningar beträffande dessa processer inte speciellt stora.
Elenergikrävande vidare bearbetning av aluminium och koppar i branschen sker i huvudsak genom valsning och strängpressning. Effektiviserings- och substitu- tionsmöjligheterna är marginella. Till viss del kan dock el för värmning och värmebehandling ersättas med gas eller olja. Viss effektiviseringspotential torde även finnas på motorsidan.
Vid kopparframställning domineras elanvändningen av elsmältningen samt motorkraft. Våtelektrolyssteget i slutraffineringen står således en jämförelsevis liten andel av elanvändningen.
För omsmältning av metallskrot har under lång tid en övergång från oljeeldade ugnar till el skett på grund av klara produktionsfördelar. Det är således tekniskt möjligt men inte ekonomiskt försvarbart att ersätta el med olja/gas i vissa smält- och värmningsprocesser.
Skillnaden i energieffektivitet mellan den utrustning som i dag används och helt ny utrustning motiverar inte ett omfattande förtida utbyte.
Den fortlöpande effektiviseringen sker i form av att följande åtgärder vidtas.
För att begränsa effektuttagen installeras utrustning för effektövervakning.
Elmotorer
En successiv effektivisering sker genom utbyte av befintliga motorer. Verk- ningsgradsförbättringar ökar tillverkningskostnaden för motorerna. Denna kost- nadsökning måste alltid relateras till möjlig driftkostnadsbesparing när motor- val görs.
att varvtalsreglering kan motiveras. För fläktar utgör ledskenereglering ett alternativ till varvtalsreglering.
åslxsnios
Den gamla typen av lysrör ersätts kontinuerligt med lågenergilysrör i kontor och verkstäder. I verkstäder med större takhöjd används redan kvicksilver- lampor och numera även högtrycksnatriumlampor. Den sistnämnda typen är ett intressant alternativ i lokaler där krav på fullständig färgåtergivning inte före- ligger.
Forskning och utveckling
Den långsiktiga forskningen och utvecklingen redovisas i en speciell delrapport från STU.
Naturgas
Allmänt beskrivs naturgasens situation i avsnitt 5.2. För icke-järnmetall- industrin blir naturgasen i första hand aktuell för elersättning för smältning, värmning och värmebehandling.
5.1.4.2 Teknisk potential för eleffektivisering med i dag kommersiell teknik
Utgående från tabell i avsnitt 3.4 kan den tekniska potentialen på kort och lång sikt uppskattas för varje processteg.
I det kortsiktiga perspektivet måste beaktas att de åtgärder som här beskrivits, som reducerar elanvändningen, till viss del redan vidtagits.
"??ÅZWE'S På samma sätt som för järn- och stålverken uppskattas effektiviseringspoten- tialen för belysning till cirka 259'.
Några helt nya processer, som skulle innebära att elenergin inte behövs som enerigikälla, är ej i sikte. En fortlöpande sänkning av den specifika elenergi- användningen i den nu sekelgamla smältelektrolysprocessen har skett. Ytterli- gare möjligheter att i befintliga anläggningar sänka energianvändningen är små.
I en ny anläggning skulle den specifika elenergianvändningen kunna sänkas med cirka 15% jämfört med befintliga anläggningar. Kalkyler visar dock att en ny anläggning ej är motiverad ur eleffektiviseringshänseende ens vid fördubblade Bilaga 1 Elintensiv industri 72 SOU 1987:68 Yszytslsrsglsréos Relativt sett är priserna på utrustning för kraftelektronik sjunkande, vilket gör i elpriser. | i l
Elsi'PältJIiPSz X_äfFl'llel 995 .*Lä_FIU€P?Ö?991199
Energiförlusterna vid smältning är avsevärda och betydligt större vid oljedrift än vid eldrift. Som jämförelse kan nämnas att den specifika elanvändningen för att smälta skrot är cirka 2,1 MWh/ton vid oljeeldning och cirka 1,1 MWh/ton vid elanvändning (avser induktionsugn).
En annan viktig fördel med elsmåltningsalternativet jämfört med olja är den minskade oxidationen av smält material, den s.k. avbrännan. Avbrånnan vid alu- miniumsmältning är i storleksordningen 17% vid olja och 7-8% vid elsrnältning.
En övergång till ett annat energislag än el medför en klart försämrad energi- effektivitet.
Koppar- och blytillverkningen sker i komplicerade processer med kombinationer av olika energislag och energiutbyte mellan processtegen medför att effektiviseringmöjligheterna bedöms vara små."
Av kopparverket totala elanvändning förbrukas cirka 135 GWh, drygt 40%, i kopparprocessens smältsteg. Denna del av elanvändningen är teoretiskt möjlig att ersätta, men är inte tekniskt eller idag företagsekonomiskt motiverad. Även en betydande del av elenergianvändningen i blyverket kan hänföras till proces— sens smältsteg. Att övergå till annat energislag innebär byte av process för blytillverkningen. Teoretiskt är det således tekniskt möjligt att ersätta el— energin med annat energislag.
En övergång till fossilt bränsle i omsmältningsprocesser och liknande för alumi- nium är tekniskt möjlig. Ekonomiska kalkyler för en substitution av elenergin visar en kostnadsfördel för elalternativet även vid fördubblade elpriser.
Som framgår av tabellerna i avsnitt 3.4, åtgår knappt 10% av elanvändningen i icke—järnmetallindustrin till smältning.
På samma sätt som för järn- och stålverk kan elanvändningen för värmning och värmebehandling substitueras med andra energislag. Här föreligger också be- gränsningar men ej i lika hög grad som inom järn och stål.
E'ymsstttlä'fs st 9931öytissunqtprsrittsz
Motordrift utgör en förhållandevis stor del av den totala elanvändningen. Möjlig effektivisering uppgår till cirka S% fram till 1997. Under därpå följande 10- årsperiod skulle en ytterligare minskning i samma storleksordning vara möjlig.
åsomsrfsttfiirmt Petris. 995309?!
I tabellen nedan redovisas bedömd effektiviserings- och substitutionspotential i ett kortsiktigt tidsperspektiv, 5-10 år. Den stora andelen elektrolys och motor- kraft medför att det möjliga totala utrymmet för effektivisering och substitu- tion av elanvändningen är mindre än 20% av den totala elanvändningen. Den tekniskt ekonomiskt rimliga potentialen för substitution är betydligt lägre.
Elanvändning Teknisk potential 1986 (GWh) Effektivisering Substitution % GWh GWh
Belysning 30 25 % 8 Elektrolys 1 370 15 % 205 Elsmältning 260 260 Värmning/värme— 175 175 behandling Pumpar fläktar och 455 5 % 25 övrig motordrift Lokalvärme 10 10 ——"_""""_"_"—_2_300 "—'_—_"—23£T_——"735*_— 5.1.5 Ferrolegeringsverk 5.1.5.1 Pågående arbete för att effektivisera elanvändningen
Någon metod där elanvändningen kan ersättas med annat energislag finns inte idag. Elkraften utgör råvara i tillverkningen, eftersom den färdiga produkten innehåller mer kemiskt bunden energi än de satsade råvarorna. Eltillförseln är således helt nödvändig för att framställa produkten.
Ferrolegeringsverken är i energihänseende mycket effektiva redan idag. Båda verken har effektiv värmeåtervinning. Från det ena verket sker ångleveranser till ortens pappersbruk och fjärrvärmeleveranser sker från båda verken.
Möjlighet finns att ytterligare effektivisera processen vid det äldre verket genom att bygga om en konventionell ferrolegeringsugn till likströmsdrift.
Vid tillämpning av likströmsteknik finns förhoppningar om mindre elenergi- användning i jämförelse med konventionell växelströmsteknik samt något högre metallutbyte. Avsättning för återvunnen energi är en nödvändig förutsättning för lönsamhet. Huvudsyftet med en sådan investering är att nå ökad flexibilitet och högre kapacitetsutnyttjande.
Vid den helt nya anläggningen som byggts har senaste teknik utnyttjats, vilket givetvis innebär att effektiviseringsmöjligheterna är marginella. 5.1.5.2 Teknisk potential för eleffektivisering med i dag känd teknik
Någon fördjupad analys av varje processteg för ferrolegeringsverken är inte påkallad.
Den effektivisering som är möjlig är marginell. En 5-procentig effektivisering av elanvändningen för motordrift skulle ge följande resultat.
Nuvarande Effektivisering elanvändning GWh % GWh
Belysning 5 25 1,0 Process Smältning 870 0 0 Pumpar, fläktar och övri 1105955i5L_"___-__6fl__________9______2L9_________._-__ Totalt 935 30 4,0 5.1.6 Kemisk basindustri 5.1.6.l Pågående arbeten för att effektivisera elanvändningen
??-tölrsfsssr
För de mest elkrävande produkterna är elkostnadens andel av saluvärdet så hög att det givetvis ständigt riktas uppmärksamhet kring möjligheterna att minska den specifika användningen i processerna. Detta har också skett sedan elkraften för 50-100 år sedan slog ut andra tillverkningsmetoder. Utvecklingen mot allt elsnålare teknik har drivits under lång tid. Även om återstående elrationalise- ringspotential numera måste betecknas som begränsad fortsätter denna utveck- ling kontinuerligt.
För såväl klor/alkali- som klarat-industrin arbetas med utveckling av katodma- terial och katodbeläggningar jämte trimning av processerna för att minska överspänningar.
5.1.6.2 Teknisk potential för eleffektivering
Den prgdgktignsrglaterade elenergin används, som tidigare nämts, främst för olika typer av processteg där elektrolys är det helt dominerande. Industrin ser idag mycket små möjligheter att effektivisera elanvändningen för dessa ända- mål men arbetar kontinuerligt med detta. Några möjligheter att ersätta elkraft med andra energislag finns ej, utan arbetet handlar om effektivisering av själva elektrolysprocessen, ett arbete som fortsätter oavbrutet. Parallellt härmed pågår kontinuerligt utvärdering av tillgängliga processer i världen.
Effektiviseringspotentialen för kemisk elektrolys uppskattas till cirka 5% på 10 års sikt.
Elsmältning kan synas vara substituerbar men här rör det sig om elektroter- miska reducerugnar för kisel- och karbidtillverkning. lngen alternativ process- teknik finns tillgänglig för temperaturer på 2000-30000C. EffektiviseringSpo— tentialen uppskattas i dessa processer till 3 ä 4% per år på 10 års sikt.
Ett försök att sammanfattningsvis uppskatta den tekniska potentialen för effek—
tivare elanvändning inom kemisk basindustri på 10 års sikt redovisas i nedan- stående tabell. Siffrorna måste bedömas som mycket osäkra.
Elanvändning Teknisk potential 1986 GWh Effektivisering Substitution % GWh GWh
Elektrolys 2 100 ca 5 105 Smältning 400 ca 3 10 Övrig processel *) 200 ca 5 10 100 Motordrift 1 900 ca 5 85 Belysning 50 ca 25 15 Elpannor 100 100 Övrigt 180 ca 5 10 $$$—___"—"mä"%$—'”""WWE?”"m”366”—
*) Se avsnitt 3.6
5.1.7. Gruvindustri
5.1.7.2 Teknisk potential för effektivisering med idag känd teknik
Forskning har bedrivits inom området malning och anriktningsteknik för att effektivisera såväl produktionen som elanvändningen. Högskolan i Luleå bedri- ver bl.a. experiment inom området.
Det har i olika sammanhang nämnts att sönderdelning av berg skulle kunna ske på annat sätt än med direkt insats av el i malkvarnar. Sådana exempel bygger på t.ex. sprängning i större omfattning respektive trycksättning med luft och därmed spräckning. Dessa tekniker utgör endast hypotetiska alternativ, och är helt orealistiska att genomföra i verkligheten.
Sammanfattningsvis kan sägas att med nu känd anriktningsteknik kan elanvänd- ningen per procucerad enhet inte minskas med mer än några procent. De kvar- nar som används är noggrant konstruerade och inställda på en optimal nivå vad det avser t.ex. varvtal.
Allmän effektivisering i bl.a. energihushållande syfte inom just gruvindustrin leder i stället till ett ökat behov av elenergi. Övergång till eldrivna lastare och transportsystem verkar i samma riktning, ytterligare en bidragande orsak är miljöskäl.
Nedan redovisas uppskattad potential för elbesparing och substitution.
; !
Elanvändning Teknisk potential 1986 GWh Effektivisering Substitution % GWh GWh Malning 460 3 15 Torkning 20 5 1 Pumpar och fläktar 390 5 20 Tryckluft 110 10 10 Belysning 110 25 30 Övrig motordrift 1 202 5 60 ElBåfl'lQL__ _-________17_5__ __ ___-_--_________._______-___17.ä ----- Summa 2 467 136 175 5.2 Möilighet att ersätta el med gasol eller naturgas
Elanvändningen inom industrin kan delas upp på ett stort antal processer och möjligheterna att ersätta el med naturgas beror helt på vilken process som studeras. En fördelning av den totala elanvändningen på olika processer framgår nedan där man direkt kan konstatera att det är relativt få processer där det är rimligt att ges kan ersätta el. (Några hypotetiska resonemang om att kunna använda bränslen för motordrift el.dyl. har ej förts.)
Elintensiva industrin totalt, fördelning TWh % Elektrolys 3,5 11 Smältning 2,9 9 Värmning, värmebehandling 0,8 Malning 6,2 19 Industning, torkning, destillation 0,1 - Motordrift 17,5 53 Belysning 1,0 3 Elpannor och värmepumpar 0,7 2 Balanspost 0,2 1 Summa 32,9 100
Möjligheterna att substituera el med naturgas inskränker sig i första hand till de processer, där el används för uppvärmning i någon form. Elektrolys och elektro- terrniska processer förbrukar betydande mängder el, men i ingendera av proces-
Stora mängder el förbrukas för smältning, värmning och värmebehandling inom järn-, stål— och verkstadsindustrin, men även inom kemisk industri. Här före— ligger således en teknisk potential för ersättning av elkraft. För torkning, de- stillation och övrigt kan också delar av elanvändningen substitueras. Övrig och mycket stor del av elenergin används enligt tabellen direkt för motordrift av olika slag, belysning m.m. och kan praktiskt sett ej ersättas med naturgas.
Nedan följer en kortfattad branschgenomgång.
%%sz arb.—itil
Järn- och stålverkens elanvändning är starkt produktionsrelaterad. Elanvänd- ningen för olika delbranscher och olika processteg fördelar sig enligt nedan— stående tabell uttryckt i GWh: Bilaga 1 Elintensiv industri 78 SOU 1987:68 serna kan elenergin ersättas.
Malmbaserade Skrotbaserade Skrotbaserade | verk verk specialstål Handelsstål Handelsstål verk Elsmältning — 520 775 Värmning och värme- behandling 80 35 365 Motordrift, Belysning etc. 830 580 965 uppvärmning - — 40
Den största enskilda användningen av elkraft är skrotsmältningen i ljusbågs- ugnar samt smältning av skrot inom järngjuterierna. Av denna elenergi kan 10- 20% ersättas med s.k. oxy—fuel energi baserad på naturgas och syrgas.
"Tekniken finns redan installerad på flera ställen och baserar sig då på i första hand olja som bränsle. Potentialen begränsas av aktuella nedskärningar i branschen innebärande att den tekniska potentialen för ersättning med naturgas uppgår till lll—15% eller cirka 170 GWh. Notera dock kommentarer i avsnitt 5.1.3.
Elanvändningen för värmnings- och värmebehandlingsugnar kan till skillnad från el för skrotsmältning helt ersättas, men det sker till priset av stora investe- ringar i gaseldade ugnar. Processerna omfattas också av partiell värmning med induktiv utrustning. Elvärmeugnar med motståndselement används också vid noggrann styrning av processerna. i några av processerna föreligger praktiskt sett endast begränsade möjligheter till elersättning. En uppskattning är att ytterligare cirka 200 GWh kan ersättas av naturgas.
[ska läUEDPEéUYPElS
Möjligheterna att ersätta el vid omsmältning av aluminium och koppar är större Ångproduktion för | i i l l l ! än för järn och stål på grund av lägre smälttemperaturer. Ökade mängder av- i
bränna (förlust av material) påverkar dock lönsamheten negativt för bränslen relativt el. Dessutom ökar energiförlusterna med cirka en faktor 2 vid övergång från el till bränsle. Inom icke järnmetallverk bedöms den tekniska potentialen till cirka 400 GWh för smältning och värmning. Den ekonomiska potentialen är dock mycket låg, eftersom el har ett flertal processtekniska fördelar.
Massa: _a_ch Paresräipéyfåci
Massa- och pappersindustrin står för cirka 35% av den totala användningen av elkraft till industrin. Fördelningen på olika processer för 1986 framgår nedan.
Pumpar, fläktar 9,9 TWh
Omrörare och övriga motordrifter Raffinering, malning 5,6 TWh Elångpannor 0,3 TWh Belysning, övrigt 0,5 TWh 16,3 TWh
Möjligheterna att ersätta el i någon av dessa processer bedöms som mycket små. Förutom elångpannor motsvarande 300 GWh 1986 skulle cirka 50 GWh, som 1984 gick till IR—torkar, tekniskt sett kunna ersättas. En bedömning är att den— na teknik ökat i användning under 1985-86 och att nivån ligger på 75 GWh idag. Det är fullt möjligt att ersätta elbaserad IR med gasbaserad då tekniken finns framme.
Kemisk industri
Substituerbar elenergi används för värmning inom plastindustri, raffinaderier och gummiindustri.
I nedanstående sammanställning redovisas elanvändningen uppdelad på proces- steg.
Elektrolys 2.100 Smältning 400 Övrig processel 200 Motordrift 1.900 Belysning 50 Elpannor 100 Övrigt 180
Summa 4.930
Praktiskt sett är det inte möjligt att ersätta elanvändning för smältning vid karbidtillverkning (400 GWh) på grund av att denna process måste upprätthållas
i en reducerande atmosfär (dessutom vid hög temperatur, 2 0000C). Den tek- niska potentialen inskränker sig till att totalt vara cirka 100 GWh för värmning och värmebehandling vilken ligger i posten övrig processel ovan (se avsnitt 3.6).
Sammanfattning
Den totala tekniska potentialen för elersättning med naturgas inom elintensiv industri har bedömts till följande
Järn och stål 370 GWh Icke järnmetallverk 400 GWh Massa— och pappers— 75 GWh industri
'»(emisk industri __ 100 GWh Totalt 945 GWh
Ovanstående uppskattningar härrör sig från uppgifter avseende 1986 års använd— ningar. Den maximala tekniska potentialen för elersättning i själva processerna inom elintensiv industri rör sig således om cirka 1 TWh. Osäkerheten i siffrorna är dock stor. Osäkerhetsintervallet kan röra sig om iZOU/c. Till detta kommer möjlighet till substitution av el till pannor uppgående till cirka 500 av totalt 700 GWh. Substitution i dessa kan givetvis också ske med annat bränsle än gas. Samt- liga industrier ligger ej inom naturgasplanerat område varför potentialen för ersättning i realiteten är lägre. Planerna på ett mellangasprojekt innefattar dock stora delar av järn och stålindustrin. Det är i för sig tänkbart att utnyttja gasol i stället för naturgas (eller som komplement), varvid potentialen i princip kan räknas fullt ut.
Det är slutligen viktigt att notera att samtliga angivna potentialer i detta av— snitt anger tekniska potentialer. Den ekonomiska potentialen är mindre. Vid 50- 100% elprishöjningar är substitution av el med bränslen i pannor lönsamt medan flera av de andra uppräknade åtgärderna uppvisar svag lönsamhet. Det är också viktigt att konstatera att elpannorna till största delen är av avkopplingsbar typ där man är skyldig att ha ett alternativ för att få skattereducering.
5.3 Egen kraftgenering inom elintensiv industri
Förutsättningarna för att generera el internt inom industrin är gynnsammast inom den processindustri som kan tillämpa mottryckskraft och därvid åsätta den producerade värmen ett värde. Elproduktionsmöjligheter föreligger på detta sätt inom massa— och pappersindustri, kemisk industri och sågverk. inom järn— och stålindustri finns i världen ett flertal integrerade anläggningar som till— godoser delar av den egna användningen med egenproducerad el. lntegrerings- graden i Sverige är emellertid inte på samma nivå och förutsättningarna för att i samma fabriksanläggning få avsättning för både värme och el i relevanta pro— portioner saknas i princip helt. Vid samarbete mellan kommun och indstri kan detta åstadkommas i vissa unika fall. I ett samarbete mellan SSAB och Luleå
fjärrvärmenät sker kraftvärmeproduktion motsvarande 400 GWh el.
I stort sett förekommer ingen egenproducerad el inom sågverksbranschen trots att det med tanke på det relativt billiga bränslet borde finnas en god potential. Statens energiverk uppskattar denna till 590 GWh/år med hänsyn till tillgängligt värmeunderlag. Granskade förstudier rörande konkreta mottryckskraftsprojekt i sågverk visar dock på mycket svag lönsamhet till och med vid fördubblade el— priser. Anledningen är att anläggningarna blir för små (ofta mindre än 5 MW). Det är känt från offertunderlag från tillverkare att den specifika investerings— kostnaden ökar betydligt vid småskalig kraft och värmeproduktion.
Inom kemisk industri finns idag ett flertal motttrycks och kondensturbiner in— stallerade. rElgeneringen i dessa uppskattas till totalt 150 GWh. Endast margi- nella ökningar till cirka 200 GWh är rimliga på kort sikt.
Den helt avgörande potentialen finns inom massa— och pappersindustrin vilken redovisas i följande stycken.
l massa- och pappersindustrin ger processernas ånganvändning vid relativt låga tryck en :'nöjlighet att producera mottryckskraft. Möjlig mottryckskraftproduk- tion begränsas emellertid av processernas värmebehov. Med hänsyn till värme- underlaget idag finns det en teoretisk potential för mottryckskraft på 4,0 TWh.
Massa- och pappersindustrin har under den senaste 10-årsperioden med rådande oljepriser kraftigt minskat värmeanvändningen i processerna, vilket gör att det värmeunderlag, som är förutsättning för att generera mottryckskraft, kraftigt har reducerats. Uppskattningsvis har potentialen för mottryckskraften minskat med drygt 1 TWh sedan 1970-talets mitt.
Under 1984 var dessutom relationen mellan olje- och elenergipriset sådant att det inte var lönsamt att göra mottryckskraft i befintliga anläggningar. Produk- tionen av mottrycksel begränsades härvid till 2,4 TWh 1984; huvudsakligen genererad med internt tillgängliga bränslen såsom lutar och bark.
Med dagens prisrelation mellan el och bränslen är mottryckskraft baserad på olja återigen lönsam i befintliga anläggningar. Det finns idag en installerad turbineffekt som motsvarar cirka 5 TWh el vid fullt utnyttjande förutsatt att det finns värrneunderlag.
Elprisutvecklingen på sikt får stor betydelse för produktionen av mottrycks- kraft. Här spelar emellertid även bränslepriset en stor roll. Med hänsyn till värmeunderlaget finns en teoretisk teknisk potential på högst 4,5 TWh 1990 och 4,7 TWh 1995 vid normal produktion.
Den teoretiska potentialen på 4,7 TWh 1995 svarar mot en praktiskt tänkbar nivå på 4,0 TWh om bl.a. förväntade värmebesparingar genomförs under tiden. För att kunna uppfylla denna prognos erfordras en förbättrad utnyttjandegrad i redan befintliga installationer. Huruvida man kan räkna med ett ytterligare högre utfall är beroende av hur värmeunderlaget utvecklas. Vid ett lågt bränsle- pris i förhållande till elpriset är det möjligt att värmebesparingarna inte drivs så långt som har förutsatts i prognoserna. Detta skulle medföra ett större vär- meunderlag, vilket i sin tur skulle kunna möjliggöra en marginell ökning av mot- tryckskraftgenereringen. Genom att investera i pannor med högre panntryck kan potentialen höjas något för mottryckskraftgenerering. Detta innebär emel- lertid mycket omfattande investeringar och kan endast tänkas bli aktuellt vid utbyte av uttjänta pannor.
å69193stsEtQ199-'PP_tE£xs'esKr9fE39991mes—ia. schweizer.
Idag praktisk tänkbar mottryckspotential 4,0 TWh *) med hänsyn till värmeunderlaget i nu- varande processer 1984
Praktiskt tänkbar mottryckspotential 1995 4,0-5,0 TWh **) med hänsyn till värmeunderlag enligt prognos
*) Mottryckskraft uppgick 1984 till 2,4 TWh. Genom att utnyttja hela mottryckskraftpotentialen skulleman kunnat generera 3,6 TWh. Mottryckskraft uppgick 1986 till cirka 2,5 TWh.
**) Potentialen kan nå det högre värdet, om värmebesparingarna ej drivs så långt samt om branschen ökar sin produktion mer än beräknat enligt standardfall i prognosen. Potentialen kan också bli lägre om branschen får vidkännas lönsamhetsförsämringar (t.ex. till följd av fördubblade elpriser) och därmed minskad produktion. En övergång till ökad andel kemisk massa synes ej idag vara gångbar på marknaden men skulle i sig öka mottrycksunderlaget.
5.4 Ekonomisk potential
[slagning
Expertgruppen har haft som uppgift att uppskatta effektiviseringspotentialen inom industrin. Bedömningar av de tekniska möjligheterna att reducera elan- vändningen finns utförligt redovisade i föregående avsnitt.
För att anlysen skall bli fullständig måste även en bedömning av åtgärdernas lönsamhet göras dels företagsekonomiskt och dels samhällsekonomiskt.
I denna rapport från expertgruppen analyseras i första hand det företagsekono- miska utfallet. Det är endast möjligt att göra detta genom exempel på åtgärder från befintliga anläggningar och sedan föra ett kvalitativt resonemang om möj- ligt utfall inom hela den elintensiva industrin. De förutsättningar som gäller är den av elanvändningsdelegationen omarbetade prognosen från statens energi- verk med marginalkostnadsbaserade priser i mitten av 1990-talet där priset antas öka 5—10 öre/kWh t.o.m. 1997 beroende på om två kärnkraftsblock tas ur drift tidigare eller ej.
Det företagsekonomiska avkastningskravet är antaget med en ränta på 20%, ekonomisk livslängd 10 år vilket ger en annuitetsfaktor på 0,24. Utifrån detta beräknas sedan kapitalkostnaden per sparad kilowattimme och år, siffran skall tolkas så att elpriset måste minst öka till denna nivå för att investeringen skall bli lönsam. Dagens avkastningskrav kan i flera fall vara ännu hårdare.
För att inte krångla till analysen alltför mycket har dock endast inverkan på elåtgångstalen beaktats i de följande exemplen. Något exempel från järn och stål har ej medtagits.
SOU 1987:68 83 Bilaga 1 Elintensiv industri Massagen representa! i.”.
559995169592259532 :. 3591)le såm?!
Eftersom elanvändningen är hög i den mekaniska massatillverkningen har det varit naturligt att ständigt se över användningsnivåerna i allmänt kostnadsef— fektiviserande syfte.
Detta gäller i synnerhet raffinörmassor som är den kvalitet som expanderat mest under senare år. Här har s.k. dubbelskiveraffinörer visat sig vara ett kon- kurrenskraftigt alternativ till enkelskiveraffinörer som tidigare förhärskat i de flesta tillämpningar.
Det är inom ett av de största integrerade bruken som man i TMP-linjer utrusta- de med dubbelskiveraffinörer nu kan visa upp en elanvändning av cirka 1.800 kWh/ton massa, d.v.s. 10% under vad som är normalt för TMP-anläggningar med enkelskiveraffinörer. En myckt viktig faktor i detta sammanhang är huruvida man kan bibehålla kvaliteten på massa då elinsatsen minimeras. Enkelskive- raffinören har sedan tidigare visat goda egenskaper när det gäller t.ex. drag- styrka och fiberbindning i arket, men detta sker på bekostnad av högre specifik elinsats. Dubbelskiveraffinörer i sitt senaste utförande är dock ett alternativ som kan ge vissa andra kvalitetsfördelar samt lägre elenergianvändning.
Vid en kraftig ökning av elpriset aktualiseras naturligtvis effektiviserings— möjligheterna ytterligare. Fullständigt införande av bästa tänkbara teknik idag skulle som tidigare nämnts kunna innebära cirka 10% elbesparing. För att visa på ett verkligt fall redovisas följande kalkyl:
Investeringskostnaden för 4 st. dubbelskiveraffinörer (inkl. elmotorer) som pro- ducerar 200.000 årston massa ligger i storleksordningen 65 Mkr. Den specifika elanvändningen vid byte från enkel- till dubbelskiveraffinör skulle kunna sänkas med 10%, d.v.s. cirka 200 kWh/ton (potentialen kan i flera fall vara lägre). Detta innebär en payofftid på ca 10 år räknat vid ett konstant elpris på 16 öre/kWh.
Vid en prishöjning på el med 10 öre/kWh sjunker payofftiden till 6 år. De mått- liga besparingar som är möjliga att åstadkomma innebär således mycket höga investeringar och kan knappast motiveras av enbart elbesparingsskäl, ens vid 60% ökat elpris.
Redan idag motiveras industrin att sätta in effektivaste teknik i samband med reinvesteringar. Möjligheterna till ytterligare effektivare raffinering i framti- den beror mycket på om den intensiva forskning som bedrivs på området kan ge praktiskt tillämpbara resultat.
Alternativt skulle sålunda en effekt av samma storleksordning som ovan kunna uppnås med tillsats av kemikalier av natronlut i samband med raffineringen ("ATMP"-processen). Investeringskostnaden för hanterings— och impregnerings- utrustning skulle kunna vara för denna process jämförelsevis låg, av storleksord— ningen kanske under 10 Mkr. Om denna process kan visas bli kommersiellt till- gänglig (vilket ännu inte är klärt) skulle således detta slags investering få en payofftid om 1-2 år vid 16 öre/kWh och cirka 1 år vid 26 öre/kWh. Man skall dock notera att svensk skogsindustris konkurrenter rimligen också kommer att
kunna tillämpa tekniken relativt snart efter en introduktion i Sverige. Generellt gäller även i detta slags exempel att nettoresultatet även av ny eleffektivare processteknik blir oförändrad eller försämrad konkurrenskraft för svensk skogs- industri, vid en ensidig svensk elprishöjning.
Typ av process: Raffinör
Elbesparing: 40 GWh
Investering: 65 Mkr Elpris: 13 öre/kWh
Kapitalkostnad: 39 öre/sparad kWh, vid annuitet 0,24
Svtätiwss'aar el
Elångpannor är endast en kortsiktig lösning som används så länge prisförhållan- dena mellan alternativbränslet och el gör det lönsamt. Eltaxan varierar över året och elkostnaderna fluktuerar dessutom från timme till timme. Detta gör att bruken idag ständigt bevakar detta och alternerar energiform kostnadsopti- malt. Elpanneanvändningen på 0,4 TWh/år härör från att 1986 var ett år med låg användning av elpannor. Varje annat år ger andra siffror och har egentligen ingenting att göra med fabriksdriften.
Utöver elångpannorna är således mycket litet av elenergianvändningen i massa— och pappersindustrins substituerbar. En summering av denna övrigpost kan upp— skattningsvis ge 100 GWh/år. Detta gav 1986 en substituerbar elanvändning på cirka 0,4 TWh.
Det är då viktigt att notera att elpannorna utnyttjades i hög grad under 1984. Brist på el i kraftsystemet (avkopplingsbar kraft) samt det faktum att prisrela— tionen mellan bränslen och el förändrats har gjort att substituterbar el minskat kraftigt. Totala förbrukningen av produktionsrelaterad el i massa- och pappers— industrin har således ökat procentuellt sett mer än vad den absoluta elförbruk- ningen visar.
E_K999_r1115£4_92t_s0539!_: allmänt.
Man kan som en första förenklad ansats anta att ny, effektiv processteknik kanske kan få ett genomslag i cirka 50% av produktionskapaciteten på 10 år. Detta förutsatt att branschen eller delbranschers lönsamhet inte så radikalt försämras av elprishöjningar, så att potentiella investeringar (och FoU) uteblir.
Som sammanfattning kan anges en total teknisk sparpotential för branschen som helhet maximalt om 2,1 TWh/år, och minskad elanvändning p.g.a. substituion med 0,4 TWh/år. Det vara rimligt att anta att man på 10 års sikt får en effektivi- sering motsvarande 1 TWh/år och därutöver en substitution motsvarande 0,3 TWh/år. Elpanneförbrukningen på 0,4 TWh/år härrör från att 1986 var ett år med låg användning av elpannor. Varje annat år ger andra siffror och har egent- ligen ingenting att göra med fabriksdriften.
_ _____._ _ __.m—______________.__L___L______
SOU 1987:68 85 Bilaga 1 Elintensiv industri kalmar-'See!
6.199ti
Några helt nya processer som skulle innebära att elenergi inte behövs som energikälla är ej i sikte. En fortlöpande sänkning av den specifika elenergiför- brukningen i den nu sekelgamla smä]telektrolysprocessen har skett. Ytterligare möjligheter att sänka elanvändningen är små. 1 en ny anläggning kan den speci- fika energianvändningen sänkas med cirka 15% jämfört med befintliga anlägg- ningar.
För att exemplifiera kostnadsnivåerna i förhållande till möjlig besparing har följande bedömningar gjorts för en ny anläggning för primära]uminiumframställ- ning.
Anläggningskostnad 15-25 000 kr/årston Kapitalkostnad cirka 2,5-5 kr/kg år Elkostnadsbesparing 0,3 kr/kg
Med en produktion på 83 000 ton/år skulle en ny anläggning medföra en elener- gibesparing på cirka 200 GWh/år, till en investeringskostnad av 1 250-2 000 Mkr.
Typ av process: Elektrolys Elbesparing: 200 GWh Investering: 1 500 Mkr Kapitalkostnad: 180 öre/sparad kWh, vid annuitet 0,24
Kapitalkostnaderna överstiger vida elbesparingen. En ny anläggning är ej moti— verad ur elbesparingshänseende ens vid fördubblade elpriser.
Exemplet borde naturligtvis ha kompletterats med övriga fördelar med en ny anläggning relativt den gamla. Det styrker dock tesen om att det endast är i samband med stora nyinvesteringar som vi kan påverka elanvändningen.
Ytterligare exempel från Aluminiumtillverkning är:
Process: Automatisk oxidmatning Elbesparing: 24 GWh Investering: 40 Mkr Kapitalkostnad: 40 öre/sparad kWh, vid annuitet 0,24
Framställning av koppar och bly
Av ett kopparverks totala elanvändning förbrukades cirka 135 GWh, drygt 20%, i kopparprocessens smältsteg. Denna del av elanvändningen är teoretiskt möjlig att ersätta, men är inte företagsekonomiskt motiverad.
För övergång till annat energislag bedömer företaget att nyinvesteringar i stor- leksordningen 200-300 Mkr erfordras.
Typ av process: Kopparsmältning
Elbesparing: 135 GWh
Investering: 250 Mkr
Kapitalkostnad: 44 öre/substituerad kWh, vid annuitet 0,24 Kemiindustri
Nedan presenteras några kalkylexempel där kapitalkostnaden är beräknad med en annuitet på 0,24:
företag. Det gäller kloratelektrolys där en elbesparing på 13 GWh uppnås (3% av totalanvändning) med en investering på 7 Mkr. Detta innebär omräknat att varje inbesparad kWh värd cirka 15 öre fås för en kapitalkostnad av 6 öre. Bespa- ringen har blivit möjlig under 1986/87 med hjälp av eget utvecklingsarbete. Typ av process: Raffinaderi Elbesparing: 500 MWh Varvtalsstyrning av maskinmotorer Investering: 300 KKr Kapitalkostnad: 14 öre/per sparad kWh Typ av process: Klorat elektrolys Elbesparing: 2 GWh Överföringsförlust Investering: 5 Mkr Kapitalkostnad: 60 öre/per sparad kWh Typ av process: lndustrigaser Elbesparing: 1,6 GWh (minskade kompressorförluster) Investering: 8 Mkr Kapitalkostnad: 120 öre/per sparad kWh Dessutom kan ett exempel ges på en åtgärd som är under genomförande hos ett i
5.5 Sammanfattning
I de föregående avsnitten 5.1-5.4 har olika tekniska anpassningsmöjligheter stu- derats. En omfattande genomgång har gjorts beträffande möjligheterna att minska den specifika elanvändningen samt substituera elenergin med andra energislag. Ett separat avsnitt beskriver naturgasens möjligheter att ersätta el i processer. Förutsättningarna för ytterligare mottryckskraftproduktion tas också upp. Nedan ges korta sammanfattningar av avsnitten 5.1-5.4.
effektiyiäerjes
Eftersom de elintensiva företagen har så höga elkostnader uttryckt som andel av de totala produktionskostnaderna har det ständigt varit aktuellt att trimma processerna och investera i elsnål utrustning.
En bedömning har gjorts av möjligheterna att effektivisera elanvändningen på 10 års sikt. Följande tekniskt rimliga besparingspotential föreligger (siffror ur avsnitt 5.1 avrundade).
Massa och papper 2 100 GWh Sågverk 100 Skivindustri 50 Järn och stålverk 190 Icke järnmetallverk 240 Ferrolegeringsverk 30 Kemisk basindustri 235 Gruvindustri _IQ Totalt 3 085 GWh
Den tekniska potentialen är således drygt 3 TWh d.v.s. cirka 10% av total elan- vändning.
Att märka är att för t.ex. aluminiumframställning (icke järnmetallverk) förut- sätter potentialen att man bygger en ny produktionsanläggning, detta tas upp ytterligare under punkten ekonomisk potential i avsnitt 5.4.
Substitution - allmänt
Möjligheten att substituera el med bränslen inskränker sig till de fall där el används för värmegenerering i någon form. Vi särskiljer här pannor och övrig värmegenererande el.
Pannor och "Övrig direkt el värme"
Massa och papper 300 Sågverk 50 100 Skivindustri 15 - Järn och stål 40 170 Icke järnmetallverk 10 435 Ferroleringsverk - - Kemisk basindustri 100 100 Gruvindustri _17__5_ _- __ Summa 690 805 GWh
Tabellen kräver några kommentarer. För järn och stål är det teoretiskt sett möjligt att substituera el för värmning och värmebehandling med cirka 480 GWh. Någon substitution bedöms inte vara möjlig att få till stånd då flera ugnar är nyinstallerade. En rimlig teknisk potential hamnar på 170 GWh när cirka 50 GWh från elsmältning inkluderats.
Inom icke järnmetallverk är tekniska potentialen 435 GWh för elsmältning om värmning och värmebehandling. '—lär föreligger i första hand möjlighet av substi- tution av den del som går till värmning och värmebehandling vilken uppgår till 175 GWh.
Tekniskt rimlig substitution uppgår med hänsyn till ovanstående till totalt 1 TWh fördelat på cirka 0,5 TWh till pannor samt 0,5 TWh till övrig värme. (0,2 TWh antas gå till sådan el för uppvärmning som praktiskt sett ej kan ersättas). Det bör också påpekas att stor del av elpannekraften är av s.k. avkopplingsbar typ. Uppskattningen har ej förutsatt någon naturgasintroduktion utöver vad som är beslutat.
åststitetipnmeä P??!EQQS. svagaste
Naturgas eller gasol uppvisar fördelar vid direktanvändning i processer jämfört med andra bränslen. Totala potentialen bedöms vara cirka 1,5 TWh varav 1 TWh direkt i processer. Potentialen utgör en maxpotential för hela Sverige och minskar om man endast tar hänsyn till de områden som är naturgasplanerade. Gasol är dock ett tänkbart alternativ. Rent allmänt är det mycket få av applikationerna som uppvisar någon lönsamhet vid dagens elpriser.
Mottryckskraftproduktion
Potentialen för mottryckskraft beräknas kunna öka med uppemot 2 TWh relativt nivån 1986 i huvudsak genom ökad kraftproduktion inom massa och papper. Detta beror dock helt på hur mottrycksunderlaget utvecklas.
Ysrlflisraqtefltjs!:.ålsqqefpéäls martial
De flesta åtgärder som inte redan är påbörjade uppvisar mycket svag lönsamhet om de skall genomföras omgående i befintlig utrustning. Kalkylexempel visar på kapitalkostnader mellan ].4 och 180 öre per sparad KWh, där kapitalkostnaden är beräknad utifrån ett antagande om en ränta på 20% och kalkyltid 10 år, d.v.s. annuitet 0,24. Avkastningskraven är ofta ännu hårdare, motsvarande en payoff på 1-2 år.
Möjligheten att spara el ökar dock i samband med större ny- och ombyggnader i anläggningarna. Detta ger en tröghet i tiden vid införandet av elsnål teknik.
Expertgruppen bedömer att genomslaget av elsparande och substitution utgåen- de från en teknisk potential på cirka 4 TWh på ekonomiska grunder kan uppgå till totalt 2 TWh på 10 års sikt förutsatt att industrin kan beredas långsiktigare planeringsförutsättningar och givet en oförändrad industristruktur.
6. STRUKTUROMVANDLING
Inledning
Ett mycket stort antal konsekvensutredningar finns att tillgå. Analyser av hur kraftigt stigande fördubblade elpriser påverkar industrin har genomförts i ett flertal omgångar efter Tjernobyl—katastrofen. De väsentligaste rapporterna är följande:
— Industrins elanvändning 1986 STEV
— Hur påverkas industrin av 1986 IUI ökade elpriser
- Effekter på industrin av 1987 STEV stigande elpriser
- Efter Tjernobyl — Förtida 1986 STEV avveckling av kärnkraften i Sverige
- Klarar vi sysselsättning och 1987 STU- exportintäkter om elpriserna symposium fördubblas?
- Klarar den svenska massa- och 1987 SLU pappersindustrin kraftigt höjda elpriser?
- Energi och elanvändningen 1987 STEV
1987—1997-2010. Delredovisning av effektivi- seringsuppdrag.
— Industrins elpriskänslighet 1986 Industri— förbundet
Ovanstående rapporter visar i det närmaste entydigt att vi får en omfattande omställningsprocess med nedläggningar och strukturell omvandling förutsatt att elprisökningen slår igenom relativt i våra konkurrentländer och inga andra åt- gärder vidtas. I statens energiverks senaste analys redovisas en kraftig påverkan på de elintensiva branscherna trots en prisprognos som innebär lägre elpriser än den som redovisats i denna rapport. Orsaken är i huvudsak nedläggningar inom industri och därmed lägre elefterfrågan vilket i sin tur innebär lägre elpris. Expertgruppen har inte haft i ambition att granska STEV:s senaste analyser och lämnar dem därför utan ytterligare kommentarer.
Expertgruppen har för delegationens räkning kompletterat de befintliga ana— lyserna dels med en promemoria från Nils Lundgren som avser att spegla skill- naden i strukturpåverkan mellan förtida urdrifttagning av två verk och refe- rensfallet avveckling t.o.m. 2010 samt en konsultstudie från INDEVO som haft i uppdrag att belysa hur företagsstrategierna påverkas av förhöjda elpriser. Båda studierna redovisas i följande två avsnitt.
i i i
6.1 De principiella effekterna på elintensiv industri av en elprishöjning
För att kunna analysera effekten av en ekonomisk-politisk åtgärd, i detta fall en höjning av industrins elkostnader, måste man arbeta med ett referensfall eller om man så vill ceteris paribusantaganden. Referensfallet innebär en av- veckling t.o.m. 2010 med början cirka år 2000. Det ser förmodligen ut på följan- de sätt. Under de närmaste 15 åren måste elpriset höjas till långsiktig marginal- kostnad som överensstämmer med kostnaden för elproduktion i kolkondenskraft- verk. Detta i förening med många andra faktorer leder till en viss struktur- omvandling av svensk industri vilket finns beskrivet i nämnda utredningar.
Sedan ställer vi frågan vad som händer med industrin om två reaktorer tas ur drift redan vid 90-talets mitt och elpriset därmed stiger snabbare från 1994 till 2000 och sedan når kolkondensnivån 2003. Problemställningen vid denna analys är alltså egentligen vad som händer med industrin om elprisstegringen inträffar tidigare än i referensfallet. Fallet med fördubblade elpriser har utretts tidigare. Den elprisutveckling som expertgruppen skall räkna med är den som framgår av kapitel 4.2.
Som synes skulle elpriset enligt den tidigare avvecklingsplanen stiga relativt jämt från dagsläget fram till år 2000, då det skulle nå 18 öre/kWh i producent- ledet. Därefter skulle prisnivån stiga brant under ett par tre år upp till lång- siktig marginalkostnad för kolkondenskraft, vilket någorlunda torde samman- falla med LMK för ny kärnkraft.
Om man däremot stänger två reaktorer vid mitten av 90—talet antas elpriset stiga snabbare än i referensfallet från 1994 och ligga drygt 20% högre 2000 för att sedan snabbt stiga till kolkondensnivån 30 öre. Uppenbarligen innebär denna kurva att vi redan har tagit ställning till en del av frågan eftersom elpriset rimligen är resultatet av utbud och efterfrågan, där industrins reaktioner är mycket viktiga för efterfrågesidan.
En förenklad illustration av problemställningen ges i diagram nedan. Där åskåd- liggörs den produktionskapacitet vi har i dag i vatten- och kärnkraft med den trappstegsformade utbudskurvan utan att göra anspråk på att vara exakt. Den negativt lutande efterfrågekurvan visar hur efterfrågan stiger med lägre elpris. Efterfrågekurvan antas visa priselasticiteten på 5—10 års sikt, d.v.s. när anpass- ningar som tar så lång tid hunnit genomföras. Om vi stänger två reaktorer får vi det högre priset P som klarerar marknaden och när all kärnkraft stängs stiger priset till kolkondensnivån och en viss mängd kolkondenskraft byggs ut för att komplettera vattenkraften. '
Lutningen i efterfrågekurvan innefattar alla de olika anpassningsmöjligheterna i samtliga elförbrukande sektorer, d.v.s. vardagsrationalisering av typ sänkt inomhustemperatur, bättre reglerteknik för värme, ventilation, pumpar etc, ändringar av grundläggande teknik (byte av processer), kemisk i stället för me— kanisk massa, strukturomvandling i riktning mot mindre elintensiv industri och övergång från elvärme till annan uppvärmning.
Kolkondens r—H
Kol- kondens
Dags— pris
Kärn- , Efterfrågan kraft
Vatten- kraft
x_v._z_,_____z TWh Vattenkraften Kärn- FH kraften De två marginella reaktorerna
Eftersom det är efterfrågekurvans lutning som bestämmer elpriset under perio- den med partiell nedläggning av kärnkraften är det uppenbart att vi egentligen har antagit det vi skulle visa, när problemet angrips med en färdig elprisbana för de närmaste femton åren. Detta kan dock kanske försvaras med att grund- dragen i anpassningsprocesserna är någorlunda kända och att det bara är fråga om en precisering av förändringarna i den elintensiva industrin som expertgrup— pen skall göra. Den senaste prognosen från statens energiverk tyder dock på att elprisprognosen kan komma att omprövas.
En annan viktig förutsättning att klarlägga är givetvis vad som händer med elpriserna i omvärlden och framför allt då i de viktigaste konkurrentländerna. Enligt den preliminära rapport som utarbetats för elanvändningsdelegationen och som redovisats kortfattat i avsnitt 4 är bilden inte så lättolkad. Samman- fattningsvis ser det dock ut som om de officiella elpriserna för stora elför— brukare inte kommer att stiga realt under resten av seklet (undantaget Vene- zuela). Elpriser i paritet med eller strax under officiella eltaxor tycks allmänt tillämpas på cellulosa-, stål- och gruvindustrin. Priserna är dessutom överlag högre i konkurrentländerna än i Sverige idag, bara Norge och delar av Kanada ligger lägre. För ickejärnmetallverk, ferrolegeringsverk och extremt elintensiv kemisk basindustri tillämpas ofta i konkurrentländerna väsentligt lägre special- taxor och dessa industrier har därför ofta lägre elpriser än de svenska konkur- renterna. Dessa specialpriser synes komma att stiga i Norge och Västtyskland när nuvarande kontrakt efter hand går ut, medan övriga länder inte tycks pla-
nera några systematiska nivåändringar (exkl. Venezuela). Frankrike kan tänkas gå mot sjunkande realpris på el på grund av sin stora kärnkraftsutbyggnad.
Det ter sig således rimligt att överlag räkna med att den elprishöjning svensk industri står inför också utgör en relativ prishöjning mot omvärlden. Framför allt gäller detta den stora del av den elintensiva industrin som utgörs av massa och papper, stålverken och gruvorna, som ju svarar för 85% av sysselsättningen i den elintensiva industrin i Sverige. För aluminium, ferrolegeringar m.m. är tendensen inte lika stark.
Storleken på den omedelbara störningen, d.v.s. 10-20% högre elpris än i referensfallet under perioden 1995-2003 är inte överväldigande. Om det fanns förtroende i industrin för den redan tidigare fastlagda energipoliktiken, så skulle investeringsbesluten vara inriktade på att successivt skapa en industri— struktur med sådan teknologi att man kan möta världsmarknaden år 2003 med ett elpris som ligger dubbelt så högt som idag och någorlunda i paritet med konkurrentländernas. Industrin skulle då planera för överlevnad i en miljö där, för några branscher, låga elpriser inte längre är en konkurrensfördel.
Den processen accelereras om elpriset börjar stiga tidigare på grund av förtida avveckling av ett par reaktorer vid mitten av 90-talet, men den skillnaden är givetvis inte alls lika stor som effekten av att gå från det lägre relativa elpris Sverige har haft under sin moderna industriella historia till att leva med samma elpris eller i flera fall högre än flertalet konkurrenter.
Man kan naturligtvis se förtida stängning av ett par reaktorer som ett sätt att öka trovärdigheten i den fastlagda energipolitiken, men det är då en exceptio- nellt dyr informationsmetod. Förtida avveckling måste nog motiveras med andra argument.
Huvuddragen i anpassningen till en snabbare elprisstegring från 1995 är följan- de.
Först sjunker bruttovinsterna jämfört med vad de eljest skulle ha blivit. Detta tenderar att sänka investeringsviljan och minska efterfrågan på arbetskraft. Därigenom bromsas lönestegringstakten. Till dels höjer också företagen priserna för att kompensera kostnadshöjningen. På olika vägar måste då också kronan sjunka något för att konkurrenskraft och extern balans skall kunna bevaras.
Det är inte så lätt att avgöra hur den sänkning av reallönerna som måste följa fördelar sig på en övervältring bakåt genom lägre nomiella lönehöjningar och en övervältring framåt via höjda priser och sjunkande kronkurs. Denna fördelning beror på arbetsmarknadsläget, lönebildningens institutionella former under 90— talet o.dyl. Historisk erfarenhet pekar nog på att övervältringen sker framåt. Prishöjningar utan devalvering innebär omedelbart förlorad konkurrenskraft.
Nästa steg i principanalysen blir att beakta följderna av de stora skillnaderna i elintensitet. Av heuristiska skäl kan det vara lämpligt att först beskriva en harmonisk anpassning. Via reallönefallet blir den minst elintensiva industrin, framför allt då den stora verkstadsindustrin mer lönsam än tidigare genom att reallönefallet blir större än som krävs för att kompensera den för elkostnads- ökningen. Samtidigt blir den elintensiva industrin mindre lönsam, eftersom real— lönefallet där inte räcker till för att kompensera för elkostnadernas uppgång. Den icke - elintensiva industrin börjar därmed öka sina investeringar och ny- anställa arbetskraft. Eftersom den elintensiva industrin bara utgör 13% av
industrin mätt i sysselsättningstermer är det reallönefall som krävs för att klarera arbetsmarknaden ex ante litet.
I den elintensiva industrin minskar i första varvet bruttovinsterna mycket dras- tiskt och elimineras kanske helt i vissa extremt elintensiva anläggningar som ferrolegeringsverk, aluminiumsmältverk, klor/alkali, mekanisk massa och tid- ningspapper. Vissa av dessa industrier läggs ner. Detta kan te sig som ett rationellt och samhällsekonomiskt mindre kostsamt sätt att få ner den totala elanvändningen i landet, men som framgår nedan finns en rad viktiga reserva— tioner.
1 den elintensiva massa— och pappersindustrin leder den sjunkande lönsamheten till en övervältning av kostnadsökning på virkespriserna. Om all skogsråvara levererades av fristående skogsägare och någon alternativ användning av den inte fanns, skulle cellulosaindustrin kunna gå nästan helt oskadd ur situationen genom att virkespriserna föll tillräckligt mycket. Det som då skulle hända vore bl.a. att skogsgränsen i landet skulle förskjutas, så att vi fick litet mera impedi— ment och litet 'nindre skogsareal från ekonomisk synpunkt. Det skulle inte löna sig att leverera virke från vissa arealer i Norrbotten och längs fjällkedjan och detta skulle leda till stängning av någon anläggning belägen nära sådan områ- den. Detta skulle vara ett regionalt problem. Till det kommer en ändrad för- mögenhetsfördelning i skogsägandet.
Nu är verkligheten inte den angivn . Virket har alternativ användning. Det kan säljas utomlands, det kan gå till sågverken, som är mindre elintensiva och det kan användas till bränsle. På marginalen får man därför av detta skäl en broms på fallet i virkespriserna, som leder till ytterligare någon kontraktion i massa— , och pappersindustrin.
I stället blir sågverken något gynnade och expanderar samtidigt som ytterligare del av skogsråvaran används som bränsle. Virkesexport från Sverige ter sig inte som någon sannolik utveckling eftersom virkespriserna i startläget ligger för- hållandevis högt. Genom dessa anpassningar drivs ytterligare kontraktion av i cellulosaindustrin fram relativt referensfallet. Någon anläggning stängs tidi- gare, någon nyinvestering kommer senare. Med tanke på att mekanisk massa drabbas hårdare än kemisk genom sin högre elintensitet (12% elkostnad i stället för 5-6% sett i relation till saluvärdet) skulle en övergång till kemisk massa som erfordrar mer råvara och därmed minskar fallet i virkespriserna. Framtidsutsikter- na för kemisk massa är enligt dagens marknadsprognoser osäker.
Vidare är tidningspapper en särskilt elintensiv verksamhet (cirka 10% av salu- värdet är elkostnad, d.v.s. mer än det normala bruttoöverskottet). Här är troligen möjligheten att övervältra bakåt mindre, eftersom man konkurrerar om massan med mindre elintensiva producenter. Eftersom någon liknande elprishöjning inte drabbar utländska konkurrenter är det svårt att se några möjligheter att över- vältra framåt.
Slutligen är skogsindustrin själv skogsägare i mycket stor omfattning. Det bety— % der att elprishöjningen inte på ett så enkelt sätt vältras över på utomstående j skogsägare utan drabbar företagen själva. Detta minskar soliditeten och vinst— nivån i framför allt de skogsföretag som är stora skogsägare. Däremot är natur- ligtvis inte själva produktionsanläggningarna mera hotade i dessa företag än i de som har mindre tillgång till egen råvara.
Storleksordningen på elkostnadshöjningen jämfört med referensfallet antogs ' vara cirka 20% under 90-talets andra hälft. Eftersom elkostnaderna utgör 6-7%
av saluvärdet i massa- och pappersindustrin, vilket är ungefär detsamma som vinstmarginalen ett normal år, man kan säga att bruttovinsten initialt skulle sjunka med ungefär 20%. När löneanpassningen skett, som nog kan räknas i tiondels/procent, och virkespriserna reducerats något kvarstår en väsentligt mindre vinstnedpressning, kanske 5-10%. (För modellkalkyler svarar statens energiverk).
Järn och stål har en elkostnadsandel i procent av saluvärdet på 3,7%. Någon möjlighet att övervältra bakåt på råvaruleverantörerna finns knappast. Vinst— nedpressningen blir därför likartad den i skogsindustrin trots att elintensiteten är lägre. Den svaga finansiella ställningen gör dock järn och stål speciellt ut— satt. Liknanade resonemang kan föras beträffande kemisk basindustri, gruv- industri och icke järnmetallverk.
'?Yisääålflflååffåliååt
Den elintensiva industrin svarar som sagt för en stor del av nettoexporten. Det ter sig dock inte troligt att ett högre elpris än i referensfallet under 90-talet andra hälft skulle ge någon nämnvärd skillnad i förlorade exportandelar. Den ökning av konkurrenskraften som samtidigt genereras i icke elintensiv industri torde kompensera så att någon större terms of tradeförlust inte behöver upp- komma, d.v.s. bytesbalansen skulle inte försämras med mer än en handfull mil- jarder kronor genom nedlagda smältverk och vissa kemiska anläggningar förut- satt att stabiliseringspolitiken lyckas.
åsmäillsekarlsfrish Palena
En avgörande fråga är naturligtvis om de förändringar i relativa faktorpriser som i analyser ovan har varit de jämviktsskapande mekanismerna verkligen kommer till stånd. Om reallönen inte hålls tillbaka som antagits kan vi få en helt annan utveckling. Nu är kraven i detta fall inte särskilt stora. Elkostnaden för industrin stiger totalt med ett par miljarder kronor per år under en femårs- period, när lönesumman är väl över 100 miljarder kronor innebär det att den nominella lönstegringen behöver ligga 1/2-l% lägre under några år vid 1990- talets mitt.
Å andra sidan har landet ofta misslyckats med sådana uppgifter tidigare. Om så skulle ske och vi inte devalverar med ett par, tre procent för att möjliggöra övervältring via prishöjningar i stället kan kostnaderna bli betydande. Aven en liten påfrestning kan få svåra konsekvenser i ett system som saknar anpass— ningsbarhet.
Landets industristruktur är anpassad till låga elpriser. Utvecklingen leder redan nu till sjunkande sysselsättning i den elintensiva tunga industrin, som i Sverige bär upp Norrland och delar av Bergslagen. Den fördubbling av elpriserna som kan förväntas om den planenliga avvecklingen av kärnkraften genomförs enbart med marginalkostnadsbaserade taxor kommer att vålla stora regionala problem, som landet behöver tid på sig för att lösa så långt de nu kan lösas. En tidigare- läggning av elprishöjningarna, så att elpriset blir cirka 20% högre än det eljest skulle ha blivit under 1990-talets andra hälft (se figur 4.3 avsnitt 4.2) ökar på-
sysselsättningssvaga delarna av landet med ensidigt näringsliv och ett flertal enföretagsorter. Med tanke på jordbrukets samtidiga svårigheter är stora delar av Norrland (framför allt då inlandet) och bergslagslänen under hård press som hur man än beter sig förvärras genom att tiden för att finna lösningar kortas av.
Huvudslutsatsen synes alltså bli att det är de regionala konsekvenserna som blir de allvarligaste.
6.2 Företagsstrategiskt agerande
Konsultfirman Indevo fick i uppdrag av elanvändningsdelegationen att intervjua 10 företagsledningar inom elintensiv industri. Syftet var att analysera hur deras affärsstrategier påverkas av en eventuell elprishöjning. Följande frågeställ- ningar var också intressanta att söka ge svar på.
— Kan man bekräfta att den extremt elintensiva industrin läggs ned?
Trovärdighetsproblem. Skapar politikernas oförmåga att precisera energipolitiken en handlingsförlamning inom industrin?
- Har osäkerheten om energipolitiken skadat industrin? (felaktiga in- vesteringar, inga investeringar där man eljest skulle ha gjort etc).
- Drar man ned ambitionsnivån i elintensiva delar redan idag?
— Är det så att storföretagens portföljförvaltning gör att man utan regionala hänsyn kallt ekonomiskt lägger ned?
— Hur går det med investeringarna för effektivisering, vid förhöjda elpriser?
- Får man en förstärkning av internationaliseringstendensen?
De intervjuade har varit ledningarna (vanligen VD kompletterad med teknisk chef eller motsvarande, i något fall enbart den energiansvarige)
Det är helt uppenbart att det föreligger betydande svårigheter att få fram rele- vanta svar på frågeställningen. Mycket beroende på att den intervjuade i flera fall inte tror på förutsättningarna och hans svar inte är representativt för vad han skulle göra om hotet blev verklighet. Vissa trender i företagens agerande synes dock gå att dra slutsatser om, analysen blir dock till helt avgörande del av kvalitativ art.
Ett företags affärsstrategiska process delas normalt in i tre steg:
— affärsidé — mål — strategi.
I många fall pågår en ständigt pågående dialog inom företagen just om dessa frågor; Lad skall vi göra, vilka mål vill vi nå, & skall vi bära oss åt för att bli konkurrenskraftiga?
I vissa företag ifrågasätts aldrig själva affärsidén eller ens affärsmålet utan man koncentrerar sig t.ex. på att bevaka sin ställning, att minimera sina pro- duktionskostnader.
1 intervjuerna tyckte INDEVO sig möta båda företagstyperna. I några av dem är traditionen så stark att man inte är beredd att ändra huvudaffärsinriktningen.
Trots denna ibland lite stela attityd under intervjuerna har man försökt under— söka i vad mån en väsentlig elprishöjning förorsakar någon typ av affärsstrategisk nyorientering, dvs ändrar man sina ambitionsnivåer, byter man struktur?
Till mekaniken i processen hör att byter man t.ex. affärsidé får man skaffa sig nya mål och strategier. Ingen av de intervjuer vi gjort tyder på att man Mi någon fundamental mening byta affärsidé.
Några av de intervjuade företagen är mindre bekymrade än andra över effekten av åtminstone måttligt höjda elpriser, inte enbart därför att elintensiteten skulle vara mindre i dessa företag utan också beroende på att de befinner sig i en viss strategisk situation med en högkonjunktur och fullt kapacitetsutnytt- jande, en stark expansiv världsmarknad, relativt tryggt "innischade" med långa kundrelationer etc.
Ett första intryck från intervjuerna är att företagets vinstmål är hotat vid en elprishöjning.
Förändringar i marknadsandelarna beskrivs inte så mycket som minskningar utan snarare som total utslagning - företagen har svårt att bedöma "mellan- lägen", delvis beroende på att den hypotetiska frågan om hur ökade elpriser i Sverige skulle slå på industrin är så oklar; den säger inte mycket om hur kon- kurrentländernas elpriser kommer att utvecklas eller vilka åtgärder regeringen kommer att gå in med för att dämpa verkningarna av en höjning, t ex för den eltunga exportindustrin.
För att kunna beskriva hur synen på strategiförändringar påverkas kan vi utgå ifrån några grundstrategier. Hur företagen väljer dessa för att bli konkurrens- kraftiga samt vissa kritiska framgångsfaktorer inom respektive "typstrategi". Dessa beskrivs i följande figurer nedan.
Strategisk inriktning
Ambitionsnivå Fokus på kostnad Fokus på differentie— exempelvis ifråga (som kompensation ring (för att därigenom om volym: för elprishöjning) underlätta övervältring)
Sänkt Produktionskrympning Differentiering inom
befintlig produkttyp
Stoppa nyinvesteringar Kundupplevd kvalitet med närmare kundkontakt, kringservice
Produktivitet, t ex med elrationalisering
Geografisk marknads— krympning
Avyttring
Höjd (inklusive
eventuellt byte av affärsidé)
Strukturgrepp Integration framåt,
ökad förädlingsgrad
Produktionsteknisk utveckling Diversifiering (relaterad till huvudaffären)
Internationalisering
Produktkvalitet
Avyttring Nya produkter och marknader
Strategisk inriktning
Kostnad Differentiering
Sänkt
Ambitionsnivå
Höjd
Under intervjuerna mötte man företrädare för samtliga rutor i ovanstående schema som visar vilken strategi företagen fokuserar på i första hand. Helt klart är att de flesta företag är på väg att integrera framåt samt att öka för- ädlingsgraden och söka sig mot nya marknader (internationalisering). Den första mentala reaktionen på elprishöjningen ligger förmodligen i att förflytta sig in i övre vänstra hörnet (i något enstaka fall i övre högra hörnet), men verkligheten är att man förutsätter att röra sig nedåt höger i schemat, med en tydlig drag- ning åt differentieringsstrategin, som är mindre "kostnadskänslig".
'—lur långt nedåt man rör sig beror på företagets allmänna bedömning av det ekonomiska läget och den egna framtida vinstnivån. Rörelseriktningarna som de uppfattades framgår av diagrammet. Endast i två fall, vid mindre och osjälv- ständiga enheter, kan man anta en strategisk "helomvändning".
åsmjrevfsmins Följande korta stycken sammanfattar intervjuerna relativt väl.
Huvuddelen av de intervjuade svenska multinationella företagen rör sig i sin strategi i riktning mot högre ambitionsnivå och mot ökad differentiering. En höjning av elpriserna ändrar inte denna riktning i grunden (men den kanske förskjuts något åt kostnadsbesparingshållet).
Ett par av de mindre företagen, som är osjälvständiga delar av utländsk koncern eller har små egna utvecklingsresurser och därmed lägre flexibilitet inför fram- tiden kan riskera att bli nedlagda eller uppköpta, eller att sänka ambitionsnivån och slå in på en ren överlevnadsstrategi.
Vissa bulkproducerade enheter satsar på internationalisering och i viss utsträck- ning på teknisk utveckling som ett resultat av en elprishöjning, d.v.s. man lägger ned i Sverige eller låter bli att nyinvestera här och expanderar i stället exem- pelvis i Nordamerika eller Norge.
Internationaliseringsviljan ökar i de flesta fall som följd av en elprishöjning.
Risken för nedläggning av de processled som är elintensiva ökar väsentligt. Integrationsfördelar/synergier är en tillbakahållande kraft, som dock kan vara olika mellan anläggningar.
Diskussionen om elprishöjning har ökat osäkerheten vid nyinvesteringar (t.ex. med rationaliseringsinnebörd). Osäkerheten om energipolitiken leder även till att de företag som har egen kraftproduktion har en avvaktande inställning till en expansion (beroende på bl.a. osäkerheten om hur ökade intäkter kommer att behandlas av statsmakterna).
En kritisk faktor i den strategiska analysen är effekterna på företagens ambi- tionsnivåer, (vilket kan påverka benägenheten till nedläggningar/risktagande m.m.). Någon allmän sänkning av företagens ambitionsnivåer har vi ej märkt.
Företagens affärsstrategier leder i de flesta fall till försiktighet med investe- ringar i eltunga produktionsled i Sverige. Man överväger i princip endast under- hållsinvesteringar.
De affärsstrategiska målen dominerar i offensiva satsningar klart över ett all— mänt regionalt hänsynstagande. Företagens intressen i vissa sysselsättnings- svaga regioner är av defensiv karaktär, för att försvara gjorda investeringar och tillgångar.
Elintensiva enheter som del av en större portföljförvaltning kan visserligen dra fördel av portföljens buffertfunktion för riskspridande men å andra sidan kan koncernen som helhet vara mer ekonomiskt kall i förhållande till fortsatt drift av olönsamma enheter.
Vad gäller de övriga "bufferterna" verkar kapitalet i de intervjuade företagen i allmänhet vara rätt modernt, d.v.s. man har redan låst sig för något decennium framåt för en viss teknik.
Ett mindre antal av de intervjuade har produktionsenheter utomlands som rela— tivt lätt kan överta produktion från Sverige—anläggningar.
Företagen önskar etablerandet av en elprismarknad som medger långsiktiga kundanpassade avtal.
519.895? 1 99914! 959.
o Hög ambitionsnivå, strategierna mot ökad differentiering ändras ej.
0 Integreringen framåt påskyndas. 0 Små och osjälvständiga företag drabbas hårdast.
o Internationaliseringen påskyndas. Flera företag har produktionsanlägg—
ningar utomlands.
0 De affärsstrategiska målsättningarna dominerar långsiktigt över regionala hänsynstaganden. o Snabbare nedläggning av elintensiv produktion kan dock ersättas av in- vesteringar i förädlingsled.
o Egen elproduktionsökning osäker p.g.a. bedömd risk för fiskala åtgärder.
0 produktion av el för eget bruk kan öka marginellt.
o Minskad investeringsbenägenhet p.g.a. osäkerhet om statsmakternas age— rande.
0 Endast underhållsinvesteringar i eltunga verksamheter.
o Låg tro på möjlighet till effektivisering av processerna som kompensation,
minskar benägenheten till "tekniksatsningar".
o Företagen efterlyser kundanpassad och långsiktig elmarknad.
7. ELANVÄNDNINGSPROGRAM FÖR ELINTENSIV INDUSTRI 7.1 Direktiven och samhörande problemställningar
Ett elanvändningsprogram för den elintensiva industrin innebär enligt direktiven att expertgruppen skall utarbeta förslag till effektivisering av elanvändningen inom industrin. Som en utgångspunkt har expertgruppen förutom vissa bak— grundsdata, att redovisa de tekniska möjligheterna till elsparande och substitu- tion. En bedömning av den ekonomiska potentialen ingår också samt analys av vilka trögheter som kan utgöra hinder för rationell elanvändning.
Mycket tidigt i expertgruppens arbete har det framkommit ett behov att belysa elanvändningsfrågorna i ett större perspektiv. Detta mot bakgrund av att kraf— tigt höjda elpriser kommer att innebära ifrågasättande av om delar av den el— intensiva industrin har förutsättningar att finnas kvar i landet. Expertgruppen har därvid anhållit om att få ta upp även dessa frågor inom ramen för denna rapport. Detta har beviljats av delegationen. De åtgärder som expertgruppen föreslår i detta avsnitt är inte tillräckliga för att lösa de strukturproblem som uppstår vid en kärnkraftsavveckling med kraftiga prishöjningar relativt utlandet.
7.2 Förutsättningar för elanvändningsprogram
I det följande avsnittet förs ett inledande resonemang kring möjligheterna att med statliga insatser/styrmedel kunna effektivisera elanvändningen för elinten- siv industri.
En huvudfråga som är viktig att besvara innan diskussionen om elhushållande åtgärder är: Slösar industrin med elkraft idag?
Frågan är givetvis lite väl allmänt hållen och innefattar värderingar av olika slag men kan tjäna som utgångspunkt för följande resonemang. Synpunkterna har framförts tidigare i olika utredningar men förtjänar väl att påpekas än en
gång.
Enligt definition av elintensiv industri i tidigare avsnitt framgår att elkost- nadens andel av saluvärdet är så hög som 5—300/0. Detta innebär att ett speciellt intresse naturligen riktas mot en ständig minimering av elinsatsen i specifika mått mätt givet att det också innebär en optimering med hänsyn till företagets mål. Historiskt sett har det kontinuerligt skett en utveckling av produktions- tekniken och introduktion av ny teknik innebärande effektivare resursutnyttjande (varav el är en resurs).
Tittar man på den totala elanvändningen inom industrin har den dock ökat kraf- tigt under senaste tiden. Upprättar man sedan tidsserier över den specifika elanvändningen per ton produkt (alt. krona förädlingsvärde) ser man också en trend av allt ökande elanvändning i flera branscher.
Anledningarna till att även de specifika talen till synes ökat i några branscher är flera t.ex.
Ökad automatisering/mekanisering Längre driven förädling/högre kvalitet Strängare miljökrav Substitution olja-el
****
* Effektivare totalt resursutnyttjande * Nya applikationer för el
Överlagrat ovanstående faktorer genomgår industrin kontinuerligt en naturlig strukturell omvandling för att kunna möta en ständig förändring av marknadens krav och förskjutningar i pris mellan olika insatsvaror. Även här visar trenderna på förskjutning mot produktion av varor med större elkostnadsandel än tidigare t.ex. skrotbaserat stål, mekanisk massa.
Substitutionseffekt mellan olika produktionsfaktorer t.ex. arbetskraft/el, ar- betskraft/kapital har säkerligen haft stor inverkan på de specifika talen. För— hållandet mellan olika produktionsfaktorer inom landet samt de komparativa fördelar som råder'i landet gentemot konkurrentländer bildar den utgångspunkt utifrån vilken industrin väljer en kostnadsoptimal mix vid den strategiska plane- ringen. Det är således farligt att isolerat tala om frågan om elenergikostnad (eller än värre elenergianvändning) vid analyser av den elintensiva industrin.
För att åskådliggöra problematiken i detta kan följande fråga ställas: - Varför kan man tillverka den elintensiva produkten tidningspapper i Västtyskland där elpriset är så högt?
Svaret är givetvis att andra produktionsfaktorer kan erhållas till motsvarande lägre kostnader och ett annat "jämviktstillstånd" vid optimalt resursutnyttjande vilket illustreras i nedanstående tabell. Det bör påpekas att det inte bara är elpriset i framtiden som är osäkert. Massa- och pappersindustrin uppvisar stor känslighet för förändrade råvarukostnader. Även lönekostnaden är av stor be- tydelse. Båda dessa kostnadsposter har visat sig svåra att förutsäga i förtid.
Sverige Tyskland Vedpriser 100 92 Returpapper 100 80 Elpriser 100 180 Löner + sociala kostn. 100 120 Anläggningsutnyttjning 100 107 Transport till kund 100 50 Kapitalkostnader 100 50 Räntesats 11% 5%
Är industrin en effektiv användare av el? — Vad är effektiv elanvändning och för
Det finns ingenting i resonemanget i föregående stycke som talar för att in— dustrin på något sätt i större utsträckning slösar med elenergi idag jämfört med tidigare mätt i specifika tal.
De rent tekniska lösningarna i varje enskild delprocess är otvivelaktigt elenergi— snålare idag än tidigare givet allt annat lika. Förklaringen till de, som tidigare nämnts, ökande specifika elanvändningarna är att varje delprocess ej är lika jämfört med förr utan troligen ger större industriell nytta idag (t.ex. ger bättre
råvaruutbyte, jämnare kvalitet etc.) till bl.a. priset av högre elinsats. Större industriell nytta kan i många avseenden jämställas med samhällsekonomisk nytta (ökad produktion).
Det som också talar för att vi har en effektivare specifik elanvändning är det faktum att de flesta elintensiva branscherna är s.k. mogna branscher. I denna fas av en industriell utvecklingscykel är det just kostnadsminirnering som är aktuell. D.v.s. bl.a. översyn av de specifika åtgångstalen. Det är ju också tro— ligen så att elbesparande tekniker finns att tillgå på marknaden som en konse- kvens av att vi har ett flertal länder i vår omvärld med högre elpris än Sverige och därmed tillverkare som saluför elsnål processutrustning.
Diskussionen om industrin slösar eller inte (samt definitionen av effektiv el— användning) tenderar således att kunna hanteras genom att särskilja följande två punkter.
Samhällsekonomiskt intresse - Effektivare elanvändning. Då det ska kosta lika mycket att spara den sista kilowattimmen som det kostar att till- föra den. I kostnaden för att spara räk— nas t.ex. kostnaden för effektivare pro- cesser, övergång till bränslen, samhälls- kostnaden vid nedläggning etc. Till kost- naden för att tillföra den sista kilo— wattimmen läggs t.ex. miljökostnader etc.
Företagsekonomiskt intresse — Effektivare elanvändning uttryckt som strategiskt riktig elanvändning relativt de övriga produktionsfaktorerna. Det kan också beskrivas som effektivt resursut— nyttjande varav el är en resurs och inne- hållande komponenter som både ökar resp. minskar elefterfrågan.
Punkten ovan kan förtydligas genom att helt enkelt göra klart att industrins främsta mål aldrig i sig kan vara att spara el utan är att tillverka varor till ett konkurrenskraftigt pris och till god lönsamhet. En marginalkostnadsökning or- sakad av ökad specifik elanvändning kan alltid försvaras om den slutgiltiga marginalintäkten är större. Se även den definition som beskrivs i avsnittet om forskning och utveckling.
Som en följd av detta är det nödvändigt att redogöra för vad strategiskt riktig elanvändning innebär i varje bransch som en utgångspunkt för diskussion och styrmedel (speciellt styrmedel av annan sort än rena elprishöjningar).
Qelegatjerlsrimål
Den rent tekniska potentialen för effektivare elanvändning är givetvis mycket stor om det vore så att man kunde riva befintlig produktionsutrustning och er- sätta den med elsnålaste teknik utan andra kriterier. I expertgruppens studie har i ett separat avsnitt redogjorts för teknisk potential genom åtgärder i & fintlig produktionsutrustning vilket i huvudsak är det enda som kan komma i fråga på kort sikt. (d.v.s. 10 år).
Den ekonomiska potentialen är dock mycket mindre än den tekniska. |"Delegatio— nens mål måste vara att identifiera åtgärder som kan vara samhällsekonomiskt lönsamma men som inte är företagsekonomiskt lönsamma. Endast i sådana fall kan det vara motiverat med statliga styrmedel. Samtidigt bör övriga hinder för ett ekonomiskt rationellt elsparande enligt ovan identifieras. Exempel kan vara bristande kunskap, information etc. När det gäller utrustningar, processer m.m. har dock den eltunga industrin själv en stor kompetens.
Vilks.statligae.taäss'fffjårsrhaf._staoyåfléoloatäo?
Inom ramen för elanvändningsdelegationen skall möjligheterna till statlig styr- ning mot samhällsekonomiskt effektiv elanvändning undersökas. Förslag på statliga styrmedel tas fram inom ramen för departementet för energifrågor. Redan här, på departementsnivå stöter vi på nästa problem.
Det är i detta sammanhang viktigt att ha klart för sig att politiska åtgärder av helt annan art än de rent energipolitiska kan ha betydligt större inverkan på elanvändningen än vad man oftast har klart för sig. Tre exempel kan ges.
* Devalvering
Sverige devalverade 1982 kronan med 16%. Den svenska exportindust— rin, som ju till stora delar är elintensiv har som en konsekvens av detta visat en mycket positiv utveckling. Elanvändningen har självfallet påverkats i betydande grad av detta. Nettoeffekterna av devalveringen och skatteökningarna låter sig inte lätt beräknas på förhand. De är också svåra att identifiera efteråt, men med hjälp av vissa antaganden kan man dock göra beräkningar över hur den ekonomiska politiken via förändringar i relativpriserna slår på utrikeshandel, produktion och sysselsättning. Enligt industriförbundets kalkyler uppstod en industri- produktionsökning med 2,9% till följd av devalveringen. Omräknat till elenergi motsvarar detta mycket överslagsmässigt 1,4 TWh. Det finns dock skäl att anta att vid högkonjunktur och högt kapacitetsutnytt— jande är den specifika elanvändningen lägre än vid lågkonjunktur (jfr tomgångsförluster). Beräkningen underskattar ändå säkerligen effek— terna på elanvändningen då industriproduktionsökningen beräknats som ett genomsnitt. Exportindustrin är ju till stora delar elintensiv. Effek— ten av devalveringen på 16% torde snarare motsvara 2 TWh. Under en period av fem år har för övrigt tre devalveringar drivits fram på till- sammans 36%.
Lönekostnadspolitik
* En substitutionselasticitet finns bl.a. mellan el och arbetskraft. Detta medför att vid en kostnadsökning på arbetskraft så tillgrips inom in- dustrin en allt ökande mekanisering/styrning vilket får till följd att bl.a. elefterfrågan ökar. Vid sådana åtgärder är elpriselasticiteten mycket låg d.v.s. man efterfrågar el även vid högre priser än i dag. Mot detta talar i viss mån alltför höga löneökningar som medför en dämpning av produktionen och därigenom lägre elanvändning.
* Miljöfrågor
De miljöpolitiska målen (yttre och inre miljö) kräver investeringar i avancerad rening bl.a. inom industrin där el är nödvändig drivenergi
för pumpar och fläktar etc. Det är dock svårt att bedöma hur mycket detta slår.
Slutsatsen är att när man studerar styrmedel för eleffektivisering i befintligt industribestånd bör man ha i minnet de övriga politiska åtgärder vilka kan på— verka elanvändningen mycket mera och som, vilket är ännu viktigare, helt kan kullkasta ett program för lägre elanvändning därför att de industriella förut- sättningarna i övrigt har ändrats.
Med detta som utgångspunkt presenteras i de följande ansnitten ett förslag på elanvändningsprogram för den elintensiva industrin, där även statliga styrmedel som t.ex. bidrag tas upp.
7.3 Effektivare elanvändning - trögheter som en följd av osäkerheten om energipolitiken
Det går att något förenklat beskriva effektiviseringsmöjligheterna utifrån ne— danstående figur.
Elbehov
Investering
investering
Tid
Kurvan kan antas gälla för ett givet prisscenario på el och redovisar en tänkt effektivisering av elanvändningen baserat på företagsekonomiskt lönsamma åtgärder. (Figuren visar egentligen den specifika förbrukningen av alla insats- varor ej enbart ei. Som framhållits tidigare kan ju elanvändningen vid nyin— vestering gå upp men totalen gå ned, t.ex. TMP massa). På kort sikt kan man i tidsintervallet "A" åstadkomma viss effektivisering genom kontinuerlig trimning av processerna och smärre tilläggsinvesteringar i elsparande åtgärder. Exempel är varvtalsreglering, förbättrad styrning, lägre distributionsförluster etc. Åt— gärderna görs i en given produktionsapparat och påverkar den totala elanvänd- ningen marginellt. Vid tidpunkten "B" står företaget inför ett beslut om ny— investering (eller omfattande reinvestering) i hela produktionsanläggningen. Här
har företaget betydligt större möjligheter att åstadkomma effektivare elanvänd— ning genom att t.ex. jämföra olika produktionsutrustningars resursutnyttjande t.ex. ur bl.a. elanvändningssynpunkt. Ett exempel på detta är nybyggnad av ett massabruk. I gamla anläggningar sker fibertransporten i kraftigt utspädda vattensuspensioner medan man vid en nybyggnad av anläggning genom s.k. MC— teknik skulle kunna öka fiberkoncentrationen och dessutom ge anläggningen en annan utformning med färre och kortare vätsketransporter så att elenergin för pumpning 'ninskas. Den som sett ett gammalt massabruk från insidan inser lätt att åtgärderna inte låter sig göras i befintliga fabriker.
Större nyinvesteringar sker med avskrivningstider om 10—20 år, varför tidsinter- vallet mellan varje hack i kurvan kan vara just 10-20 år. (Den långa avskriv— ningstiden 10—20 år har dock egentligen att göra med den tekniskt/ekonomiska livslängden). T.o.m. 1997 är det således i första hand åtgärder i befintliga an— läggningar med idag kommersiell teknik som är aktuell.
I olika fabriksenheter och branscher ligger kurvorna förskjutna i förhållande till varandra i tiden och effektivare elanvändning i samband med nyinvestering kan vara aktuell för några industrier t.o.m. mitten av 1990-talet.
Samhällsekonomi - företagsekonomi
Kurvan beskriver principiellt det företagsekonomiska utfallet. Samhällsekono— miskt är det förmodligen motiverat med ännu något större investeringar om vissa kostnadsposter inte återfinns i taxan såsom t.ex. miljökostnader. Om el- priser sätts lägre än de kortsiktiga marginalkostnaderna kommer skillnaden mellan företags och samhällsekonomi att bli större.
Elbehov
investering
Trimning ' Investering
Tid
Avgörande förbättringar kan åstadkommas i samband med nyinvestering men det finns en del företag som idag sätter upp så hårda avkastningskrav på bl.a.
energibesparande åtgärder att det minskar den ekonomiska potentialen. Varför så hårda krav?
Ett svar är att risken med ett projekt avspeglar sig i avkastningskravet. En annan förklaring som också påverkar är att avkastningen före skatt måste vara så hög för att avkastningen efter skatt skall vara rimlig. Företags och aktie- skatter bildar här en kil. Detta innebär att det är även andra investeringar än energiinvesteringar kan belastas med så hårda krav vilket sällan framhålls.
Hur kan industrin fås att lätta på kraven?
Lösningen är att risken minimeras genom att skapa mer långsiktiga förutsätt- ningar för industrin när det gäller tillgång och pris på elkraft. Detta är speciellt viktigt vid större investeringsbeslut i samband med ny- och reinvesteringar. Industrin är väl medveten om att man aldrig kan kräva en utfästelse om elpris— utveckling. Det är emellertid angeläget att få klara spelregler om starttid och takt i en kärnkraftsavveckling samt klara uppgifter om nytillkommande kraftproduk— tion. Därutöver kan statsmakterna initiera klara spelregler för kraftindustrin. Detta skulle skapa de förutsättningar som behövs för att industrin själva skall kunna beräkna kostnadsfördyringar. Osäkerheten idag gör att man till och med undviker investeringar i de utsatta basnäringarna. (Det finns dock undantag t.ex. inom skogsindustrin). Kapitalet används för finansiell förvaltning i stället för att sättas in som arbetande kapital.
Industrin måste ges möjlighet att teckna långsiktiga avtal (10 år). Dessutom bör utbudet av olika tariffer (effekt och energi) göras större så att industrin i sam— råd med kraftindustrin har större frihet vid avtalsförhandlingar. Vissa special— avtal av typen koppling till världsmarknadspriset för produkter måste kunna få ingå för vissa industrier. Avbrytbara leveranser är ett annat exempel. Detta skulle kanske kunna bli resultatet av framtida förhandlingar mellan kraftföretag och industrin.
519339
En tänkbar metod är rena statliga bidrag för att åstadkomma besparingar ned till den samhällsekonomiska gränsen. Sammanfattningsvis kan sägas att in— dustrin klart deklarerat att de in_t_e ställer sig bakom bidragsidén då den har flera nackdelar av vilken det viktigaste är att den ger felaktiga styrsignaler och risk för handelspolitiska konsekvenser. Däremot kan industin tänka sig någon form av riskavlyft i bemärkelsen POD-anläggningar.
åefrrraefettnjna
Det hela kan beskrivas som två steg vilka på sikt kan ge en effektivare elanvänd— ning.
1. Långsiktigare planeringsförutsättningar för industrin. 2. Forskning och utveckling, POD—projekt.
Punkterna 1 och 2 kan påverka både situationen "A" och "B" nedan, men av betydelse är situationen "B".
Elbehov
7.1; Differentierade tariffer - Nya kontraktsformer
Statens energiverk har för expertgruppens räkning skrivit ett avsnitt om de framtida eltaxorna vilket härmed presenteras i avsnitt 7.4.1 och kan tänkas utgöra en introduktion till efterföljande avsnitt 7.4.2 där en sammanfattning av expertgruppens ställningstagande ges.
|
7.4.1 Statens energiverks bedömningar
Eletiåfélscmgeifätrltqrzginéeari
Energikostnaderna för att producera ytterligare en kilowattimme el varierar idag något mellan sommar och vinter och mellan dag och natt/helg. Under vinter- dagar är kostnaden som störst eftersom vi då har den högsta belastningen på systemet. Under sommarnätter är kostnaden som lägst p.g.a. låg elanvändning. Skillnaden mellan vinterdag- och sommarnattkostnader är idag inte speciellt stor. Detta beror dels på den överkapacitet vi idag har i elproduktionssystemet (vilket leder till att vi klarar vinterdagar med relativt billiga kraftslag) och dels på de låga kol- och oljepriserna i dagsläget (vilket leder till att t.ex. olje— kondens inte är så dyr att driva).
Effektkostnaderna byggs upp av både överföringskapaciteten och produktions— kapaciteten (gasturbiner). De skall förmedla knapphet på kapacitet. I dagsläget har vi egentligen ingen knapphet på produktionskapacitet på grund av överut— byggnaden. Därför byggs effektkostnaden enbart upp av knapphet i överförings— kapaciteten.
Effektkostnaderna uppkommer då elanvändningen är som störst, d.v.s. under vinterdagar.
Sammantaget är skillnaderna mellan hög- och låglastpriser idag inte speciellt stora. Energikostnaderna varierar inte mer än 3-5 öre/kWh och effektkostnaden inräknar i dagsläget endast kostnaden för överföringssystemet. rDetta gör att det i dagsläget inte spelar så stor roll om elanvändningen sker under sommar- nätter eller vinterdagar. Elvärme, med stor andel under vintern, blir därför ganska billig. Dessa förhållanden avspeglas någorlunda väl i dagens tariffer. Avvikelser kan förklaras av att Vattenfall gjorde sin högspänningstaxa 1982- 1983. Sedan dess har vissa faktorer ändrats, bl.a. minskade oljepriser samt ökad kärnkraftsproduktion.
Detta skede med överkapacitet på elproduktion kommer vi att leva med ytter- ligare ett antal år (5-10 år). Därför kommer prisskillnaderna mellan hög- och låglasttid fortsätta att vara små under de närmaste åren.
EltqstrefiPLtftammäq
Det finns tre viktiga faktorer som leder till successivt ökande skillnader mellan hög- och låglastpriser. Dessa är ökad elanvändning, ökade bränslepriser och kärnkraftsavvecklingen. När elanvändningen ökar och/eller kärnkraftsavveck- lingen inleds måste man ta allt dyrare kraftslag i anspråk under höglasttid. Under låglasttid kommer man kunna fortsätta att producera el med kraftslag till låga kostnader (kärnkraft, fastbränslemottryck och vattenkraft). Om sedan också bränslepriserna ökar kommer denna skillnad att förstärkas eftersom topproduktionen består av oljekondens (med ökade bränslekostnader) och bas- produktion av t.ex. kärnkraft (med ungefär oförändrade rörliga kostnader). Dessutom kommer effektproblematiken i produktionssystemet att bli alltmer begränsande ju högre elanvändningen blir och/eller ju mer kärnkraft som hunnit avvecklats. Därför kommer effektkostnaderna att öka. Detta leder till att skill- naderna mellan hög—och låglasttid kommer att öka ganska markant. Till slut kommer läget att stabiliseras kring en långsiktig jämnviktsnivå för ett system med exempelvis kolkondens som basproduktion. Inom STEV tror man att detta stabila läge inträffar först då en stor del av kärnkraften har avvecklats.
YefijnrstiråettatätRetaane?.
Idag spelar det alltså inte så stor roll om man förbrukar el på sommaren eller vintern. I framtiden kommer det dock att bli en markant skillnad. Utgående från figurer av den sort som t.ex. redovisas i avsnitt 7.4.2 kan man räkna ut den totala elnotan genom att multiplicera kostnaderna per tidsperiod med mot- svarande energiandel och därefter summera för alla perioder. Ju lägre andel som förbrukas under höglasttid desto lägre kommer den totala elnotan att bli i framtiden jämfört med andra elanvändare. Detta betyder att med kostnads- riktig taxa kommer elintensiv industri som har en jämn elanvändning både över året och över veckan kommer att få lägre elprisökningar räknat i öre/kWh än en genomsnittlig elkund med större säsongsvariation.
7.4.2 Eltariffer och industrin
För att kunna åstadkomma en rationell elanvändning är det viktigt att ha så kostnadsriktiga taxor som möjligt. Denna fråga drivs bl.a. i Industriförbundets tariffkommitté, som har en dialog med Vattenfall och Kraftverksföreningen.
Två frågor är härvid viktiga - differentieringen av energiavgiften under året och förhållandet mellan effekt- och energiavgift.
Vattenfall har beslutat om en struktur på sina framtida tariffer (Beslut MET— TW/BHn-26220, 1987-05-25). Under våren 1988 skall Vattenfall fatta beslut om prisnivå och kontraktstid.
Den beslutade tariffen möjliggör en kraftig differentiering. Industriförbundets tariffkommitté, har tagit fram ett förslag till tariff (se figurer nedan) för diskussion. En tariff enligt dessa principer skulle ge långtidsutnyttjaren "till- baka" på sommaren vad han "förlorar" på vintern. Samtidigt skulle naturligtvis korttidsutnyttjaren (värmekunden) få ökade kostnader, vilket är relevant då produktionskostnaderna kommer att variera mer mellan sommar/vinter (och dag/natt).
Som ett exempel kan anges att en s.k. borgerlig ellast på omkring 3 500 h utnyttjningstid kostar ungefär en tredjedel mer per kWh att försörja än en industrilast på 7 500 h när produktionen sker med det produktionssätt som är antaget d.v.s. kolkondens och gasturbin. I dagens situation har den borgerliga lasten ett elpris som endast är ungefär 10% högre än industrilastens. Den nya tariffen som Vattenfall föreslagit ger möjlighet att korrigera detta förhållande speciellt när nya kraftproduktionssätt tas i drift.
Öre/ kWh 25
20
Högbelastnings- Högbelastnings-
avgift avgift/
10
/////////// ”him ///////// /////////// //'//////72 J Fl, ”M A J A 8 0 N D
Figur 7.1: Kraftprisets variation över året 1984 års nivå. Vattenfalls nuvarande tariff i mellansverige
Öre/ kWh Höglasttid Höglasttid
Lå lasttid Höglasttid IIIIlIIIIIIlIIIlI,|I._
|, ILå- lasttid
Figur 7.2: Kraftprisets variation över året. Tariffutkast i 1984 års nivå
Eftett—.99b.e_f1e9_ie!9i_f_t Utvecklingen det senaste årtiondet har karakteriserats av att energiavgiften ökat i förhållande till effektavgiften vilket har drabbat långtidsutnyttjaren.
När vi nu går mot ett mer effektdimensionerat elsystem vore det naturligt att relationerna går i motsatt riktning mot tidigare.
Sammanfattning
Den elintensiva industrin anser att man i grunden bör eftersträva kostnads- riktiga tariffer vilket i framtiden kommer att gynna långtidsutnyttjaren. Detta är också rimligt, eftersom elanvändningens stora ökning till stor del beror på elvärmen som inneburit en spetsigare utnyttjandeprofil. Industriförbrukarna står för baslasten. Expertgruppen för elintensiv industri vill peka på att kraft- industrin bör bli mer flexibel vid förhandlingarna med industrin. Dessutom önskas en öppnare redovisning av vad som är "kostnadsriktiga"taxor". Följden skulle bli att kraftindustrin skulle kunna erbjuda fler kontraktsformer där kun- derna har större frihet att välja mellan att köpa tillfällig kraft till rådande marknadspriser och mot vissa tillägg, klausuler etc köpa kraft på kontrakt till fasta priser.
7.5 Möjligheterna till lastbortkoppling alt laststyrning
[seedning
Industriell laststyrning är ett ekonomiskt intressant sätt för industrin att minska kostnaderna för elkraft samt för kraftproducenter och återdistributörer som ett alternativ till utbyggnad av produktions- och i viss mån transmissions- och distributionskapaciteten. Med industriell laststyrning avses sådana åtgärder som vidtages för att förändra industriföretagens nuvarande effektuttagskarakteristik.
'_aststyrning har tidigare prövats såväl i Sverige men framför allt i andra länder, vilka länge har haft ett effektdimensionerat kraftsystem.
lnom begreppet "Industriell laststyrning" inryms ett antal åtgärder som var för sig eller i olika kombinationer kan tillämpas inom industrin. I korthet är det fråga om:
— Bivalenta värmningssystem - Lastprioriteringar — Tidsförskjutning av processer eller delprocesser - Korttidslagring av värme eller kyla.
Den primära målsättningen med industriell laststyrning är att minska de maxi- mala effektuttagen för att på så sätt reducera effektkostnadernas andel av de totala kostnaderna för elkraft. Det bör betonas att potentialen för laststyrning är begränsad av sammanlagringseffekten.
En närmare beskrivning av laststyrning finns med i redovisningen från expert— gruppen för elintensiv industri.
Efi—”:EPQFPFHEPH'JG
När det gäller möjligheten till planerad lastbortkoppling är detta tekniskt möj- ligt för några av de elintensiva industrierna. Vissa processer kan dock inte reg— leras ned under korta tider speciellt inte oplanerat. Ett exempel är primäralu— miniumtillverkning. Det är också relativt få av de tekniska potentialerna som är ekonomiskt försvarbara, speciellt vid dagens taxestruktur. Det handlar om att byta effekt och energikostnad mot en fast kostnad. Eftersom graden av kapacitets— utnyttjande slår igenom mycket hårt när det gäller lönsamheten skall det till mer än marginellt sänkta kostnader för elkraften för att få till stånd lastbort- koppling. Det är dock så att dessa kostnader som en övre gräns svarar mot energi respektive effektbristkostnader i kraftsystemet. Dessa kommer i långsiktig jämvikt, efter en kärnkraftsavveckling, att vara cirka 10 respektive 100 gånger större än de genomsnittliga elkostnaderna beroende på om man räknar energi— brist eller effektbrist.
Det är också tänkbart med ett flertal andra konstruktioner. Vattenfall funderar kring tariffer fr.o.m. 1989 där man tar ned effekttopparna under maximalt 40 dagar vilket skulle göra att högbelastningsavgiften blir mycket låg, nära noll.
Expertgruppens förslag är principiellt detsamma som anges i avsnitt 7.4 d.v.s.
att kraftbolagen bör stimuleras till mera öppen redovisning av kostnadsstruk- turen bakom taxesättningen. I många fall handlar det om bättre information till kunderna. Målsättningen är att få till stånd en öppen förhandling mellan industri och kraftbolag för att åstadkomma ett effektivare utnyttjande av möjligheterna till laststyrning och lastbortkoppling.
7.6 Forsknings- och utvecklingsbehov
[defining
Elanvändningsdelegationen har via STU uppdragit åt 314 Engineering AB att beskriva de insatser som STU genomfört inom energiforskningsprogrammet för att effektivisera elanvändningen i industrin. I det följande redovisas resultatet.
Vid genomgång av forskningsinsatser som syftar till effektiviserad elanvändning inom industrin finns det skäl att kort beröra frågan om hur begreppet effektiv eller rationell elanvändning skall definieras. Några allmänt vedertagna defini- tioner tycks ej finnas och det har då befunnits naturligt att tillämpa en relativt vid tolkning i enlighet med vad som angivits av EPRI (1). Med effektiv elan- vändning avses
- Åtgärder som leder till minskad elkonsumtion per producerad enhet eller för att åstadkomma en viss nyttighet. Exempel: Ersättning av glödlampor med lysrör.
- Åtgärder som innebär ökad elanvändning men som leder till minskad total energiåtgång för ett visst ändamål. Exempel: Installation av eldriven styr— utrustning för oljeeldad ugn leder till reduktion av det totala energibeho— vet.
- Åtgärder som leder till ökad totalförbrukning av energi samt till ökad elanvändning, men som resulterar i höjd produktivitet och lägre produk- tionskostnader. Exempel: Vid metallsmide övergår man från bränsle till el för ämnesvärmning, vilket kan leda till ökat elbehov och ökat totalt energibehov. I samband med denna åtgärd elimineras glödskalsbildningen vilket i sin tur minskar materialförlusterna och leder till bättre totaleko- norm.
Meleeh ritad?!
Huvuddelen av STUzs insatser för effektiviserad elanvändning i industrin sker inom ramen för EFUD—programmet "Energianvändning i industriella processer mm". I fortsättningen benämns det program 1, eftersom det är vedertaget i
EFUD—sammanhang.
Den första planen kom 1975 (EFUD 75). Först i den tredje planen (EFUD 81) nämns elteknik på ett par ställen. Inte förrän i det fjärde treårsprogrammet EFUD 84 nämns effektivare elanvändning explicit inom ett par insatsområden inom delprogrammen massa och papper, järn och stål samt gemensamma energi- tekniker.
åTEååJDååEsåt12221???
Resultatet från projektgenomgången visas i tabell nedan. Där anges medelstill— delning för projekt med bäring på elenergi fördelat på EFUD-perioder respek— tive aktuella branscher och området "gemensam elenergiteknik". EF'UD—planer- na är inte budgeterade med avseende på elenergi men i de fall relevanta siffer— uppgifter finns för energiinsatser (dvs såväl värme-som elenergi) i EFUD—planerna återges de inom parentes för jämförelsens skull.
Tabell 7.1: Beviljat stöd till projekt med bäring på elenergi, milj kr ( ) anger medelstilldelning för energiprojekt enligt EFUD—plan, milj kr.
EFUD 75 78 81 84 Trä och massa 4,4 13,0 37,5 18,7 (30) (65) (65) Järn och stål mrn 5,0 3,4 29,4 25,2 (24) (61) (63) Kemisk industri 0,1 0,7 0,3 0,4 (12) "Gemensam elenergiteknik" 0,1 1,5 1,8 1,1 (100) *
Anslag till projekt inom program 1: Energianvändning 43,5 99 205,5 228 i industriella processer mm
* Delprogram Gemensamma energitekniker. 20 milj kr avser "Övrigt" som omfattar "Elkrafteknik inklusive Effektivare elanvändning".
Genomgången visar bl.a. att merparten av STUzs energiprojekt har varit inrikta— de mot att minska energianvändningen. Därefter kommer gruppen av projekt som syftar till att minska oljeberoendet och slutligen ett antal projekt för ökad Bilaga 1 Elintensiv industri 114 SOU 1987:68 energibärarflexibilitet.
I storleksordningen 25% av EFUD-anslagen 75 t.o.m. 84 för programmet "Energi— anvädning i industriella processer m.m." har disponerats för projekt som helt eller delvis rör effektiviserad elanvändning i elintensiv industri.
Ungefär 40% av medelstilldelningen för energiinriktad FoU—verksamhet inom i delprogrammen Massa och papper samt Järn och stål har använts för projekt med elenergirelevans. En betydande del av stödet avser försöksanläggningar och försöksverksamhet. Insatserna för "Gemensam elenergiteknik" är avsevärt mindre än till projekt som rör processanknuten elanvändning.
allt att döma har de följt planerna rätt väl. Detta bekräftas av utvärderingar
! I | Studien betonar att det är svårt att uttala sig om utfallet av insatserna, men av i i som är gjorda inom begränsade områden. i
FoU-verksamheten som rör Massa och papper samt Järn och stål karakteriseras av ett väletablerat samarbete mellan företag, branschforskningsinstitut och högskolor.
I underlagsrapporten till elanvändningsdelegationen finns en mera detaljerad beskrivning av varje delprogram för massa och papper, järn och stål, kemisk industri samt gemensam energiteknik.
åkfysilef9iå-rr9sreaf'. ;??Zläf»!
För innevarande treårsperiod 1987/90, EFUD 87, finns inom programmet "In- dustrins energianvändning" två delprogram, "Energianvändning i processin- dustrin" samt "Gemensamma energitekniker". Syftet med det förstnämnda del— programmet är att "med riktade FoU-insatser stärka främst den tyngre in— dustrins långsiktiga konkurrenskraft bl.a. genom att minska behovet av tillförd energi, effektivisera energianvändningen i industrins processer och främja ener— giproduktion integrerad i processen, medel har avsatts motsvarande 230 milj.
Yäzéstips_sy_qsf1qrrfä£qä _F_0_L!:rar_0.is£45e£
Resultaten av den forskning som inriktats på effektivisering av processin— dustrins elanvändning visar sig ofta långt efter det att forskningsarbetet genomförts. Några kvantifierbara resultat kan därför inte avläsas i ett kort tidsperspektiv.
De utvärderingar som gjorts under olika faser av det statliga energiforsknings— programmet har därför i regel inriktats på att avgöra om forskningen genom- förts på det sätt som planerats och i vad mån de resultat som uppnåtts är energitekniskt intressanta och användbara. Granskningar av denna typ har bl.a. gjorts beträffande den energiforskning som avsett massa och papper samt järn och stål fram till år 1984.
För perioden 1984/87 har hittills ingen utvärdering gjorts men kan nu, om detta är motiverat, initieras i och med att treårsperioden passerat. Utvärderingen bör i så fall främst avse en kvalitativ bedömning, varvid frågor av följande typ bör behandlas:
— Har genomförda projekt lett till förväntade resultat?
— Vilka ytterligare insatser krävs för att göra det möjligt att exploatera den aktuella tekniken?
- Vilken påverkan på elanvändningen inom industrin kan den nya tekniken tänkas ha?
Speciellt den sista punkten är mycket viktig att ha med i bilden anser expert- gruppen.
'i:EP?EEQEU_RR€'1S_'59915953959585
FoU—verksamheten synes fungera relativt väl i STU:s regi. Expertgruppen anser att den bedömning som gjorts av STU att 37 milj av totalt 230 miljoner bör
avsättas för effektivare elanvändning inom processindustrin säkerligen är underbyggd men på sikt tilltagen i underkant. Denna andel skulle kunna ökas i kommande program. Dessutom bör ökade insatser läggas på utvärdering av pro- jekten, t.ex. det senaste, EFUD—84.
För utvärderingsarbetet krävs tillgång till rapportmaterial och övrig dokumen— tation. Dessutom måste intervjuer göras med de forskare som genomfört de olika projekten samt med företag som har förutsättningar att värdera den prak— tiska användbarheten av resultaten. Det sistnämnda anser expertgruppen var mycket viktigt. Vidare anser expertgruppen att vid introduktion av oprövad ny och förhoppningsvis elsnålare teknik i full skala bör industrin ges möjlighet till riskavlyft. Detta torde i första hand kunna genomföras inom ramen för s.k. PeO-anläggningar (SFS 1986:191), möjligen med andra förhållanden när det gäller villkoren. Expertgruppen konstaterar vidare att den allmänna energi— forskningen under de senaste 15 åren har varit starkt inriktad på minskad olje- användning. Den nu uppkomna situationen med elprisökningar i framtiden ger en signal om FoU med något förändrade förutsättningar och inriktning.
7.7 Energiskatt
533595ng
Dagens beskattningssystem för energi är uppbyggt kring punktskatter. Inom industrin uppgår elskatten normalt sedan december 1984 till 5 öre/kWh. Gällan- de skattesats för övriga elanvändare är 7,2 öre/kWh och för olja uppgår skatten nu 778 kr/m3.
När det gäller effekterna av de nuvarande punktskatterna på energiområdet måste också beaktas de särskilda reglerna enligt lagen (1974:992) om nedsätt— ning av allmän energiskatt. Av särskild betydelse är de individuella beslut som regeringen medger om nedsättning av energiskatt vid industriell tillverkning som kräver stor energianvändning. För närvarande medges i princip nedsättning beräknad så att effekten av energiskatten inte skall överstiga 1,7% av de till- verkade produkternas försäljningsvärde fritt fabrik. Dessa skattenedsättningar omfattar för närvarande ett 130-tal industriföretag, och nedsättningen mot- svarar ett värde av cirka 700 milj.kr. per år.
Vidare är ett fåtal branscher helt skattebefriade. Bland dessa branscher åter— finns den elektrokemiska industrin. Skrivningen för denna citeras enligt följan- de:
"Enligt 5 25 första stycket El får avdrag göras för skatt på elektrisk kraft. 3 Elkraft som förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än energialstring. Till annat ändamål än energialstring räknar RSV förbrukning vid tillverkning genom elektrolysförfarande, dock inte metallraffinering och galvaniska förfaranden. Bland elektrolysförfa- randen kan nämnas framställning av klor-alkali, aluminium och vätgas. Kammarrätten i Stockholm har i en dom (mål nr 660—1978) funnit att vid tillverkning av ferrovolfram förbrukas elkraft till ungefär två tredjedelar för s.k. "direktreduktion", d.v.s. för annat ändamål än energiasltring. Detta får enligt RSVs mening anses innebära att även framställning av andra ferrolegeringar än ferrovolfram liksom fram—
ställning av kisel och kalciumkarbid, som alla framställs genom elek- trotermiska processer, bör omfattas av nämnda regel. 4 Elkraft som förbrukats eller sålts för användning i omedelbart samband med för- brukning för annat ändamål än energialstring (jmfr punkt 3). Exempel på sådan kraft är belysningskraft och kraft för drift av fläktar, pumpar, traverser, komproessorer och dylikt."
Nedan följer några exempel på branscher där nedsättning sker:
Skattebefrielse Aluminiumtillverkning, kloralkaliprocesser, klorattill- t.ex.: verkning, ferrolegeringar, kiselframställning, kalcium— karbidframställning.
Max 1,7% av pro— Massa och papperstillverkning, ståltillverkning, gruv- duktvärdet t.ex.: industri
Vid beräkningar av totala skatteunderlaget för nedsättningar får, trots att olje- skatten uppgår till 778:-/kbm, endast 291:—/kbm inräknas. För övriga bränslen räknas skatten fullt ut vid beräkning av nedsättning.
Förslaget om en begränsning till 1,7% av saluvärdet kommer att gälla för 1988 och 1989.
Statens energiskatteintäkter
Statens intäkter av energiskatt (exkl. bensinskatt) och avgift på olja uppgår till cirka 12 miljarder kronor, varav energiskatten utgör 10,5 miljarder kronor.
Total elskatt för industrin 1986/87 beräknas brutto till 2,5 miljarder kronor och för övrigsektorn till 5,0 miljarder kronor. Skatteavdraget för industrin var cirka 235 miljoner kronor, skattenedsättningen för industriell tillverkning 500 miljo- ner kronor och återbetalningen av skatt på elpannekraft cirka 325 miljoner kronor.
E_nsrsiä'faEtLÖYSEtss5951?!
En sammanställning av energiskattens andel av elpriset för några övriga länder återfinns nedan där endast Norge har högre skatteandel än Sverige. För länder markerade med 1) är skatten momsbaserad. Det kan nämnas att Finland numera också övergått till momsbaserat system.
Tabell 7.2: Energiskatt i övriga länder
Percent-ge of Tule: in Prices of tiectricity
l978 1980 1961 1982 1983 1984 56
mun)
Eie:tric.-lndustry £1ectric.-Resident.
JAPAN
[iectric.-lndustry Electric.-Resident.
LUXEMBOURG(I)
Electric.-Industry Electric.-Resident.
NETHERLANOS
[lectric.-lndustry Electric.—Resident.
NORHAY
Electric.-Industry Electric.-Resident.
SPAln(1)
Electric.-Industry Electric.-Resident.
SHEDEN
£iectr1c.-lndustry Electric.-Resident.
AUSTRIA
Electric.-Industry Electric.-Resident.
anamn)
Electric.-Industry £lectric.-Resident.
ninnuam)
Electric.—Industry Electric.-Resident.
FINLAND
Eiectrlc.-lnduxtry Electric.-Resident.
FRANCE(1)
Electric.-industry [Iectric.-Resident.
stump)
Electric.-Industry tiectric.-Resident.
GREECE Ei:ctric.-Industry Electric.-Resident.
). VAT in excluded ln industry vhoxc it in rotundnblo.
» & —4>- Luu- uvu han & & usch u _ —4—4
m.-
nl»
hum om 014 bl»
o » uuu Din blu
ou:
& &
hoc:
3.6
16.8
14.5
=?
unu- tera sJ—J . . ooo
bn—J 00 _4—4 . . OO
utb hihi nu uns- ante . . Innu
.) ld- =.- UC
n.u. n.|.
5 : n
: :
:
:
: o
: =
: :
Lo—a
n... n.l.
0.l. .nJ.
== .=.= __ ..-
Note: No (n:o- on electriclty in Ireland. N.1.. Portuqll. Evil:-rinna und uu
Nu kan Inlet-lllon lVlillhll on cloctrlelty in Åullrllll, cin-dl. ond US
9.1 ägenbetef. me! RQSPPÅSFRtEEZåEeJP
Det nuvarande energiskattesystemet fungerar inte tillfredsställande. Gällande skatter och avgifter på energi utgör en konkurrenshämmande faktor för export- industrin. lnom EG är energiskatten generellt sett mervärdesbaserad och be— lastar därmed inte företagen. Beslutet att införa omsättningsskatt i Finland har särskilt motiverats med att konkurrenskraften för den finska skogsindustrin förstärks. Den begränsningsregel som införts i Sverige för att dämpa skatte- bördan för energiintensiv produktion innebär att energiskatten ökar om föräd— lingen drivs längre. På detta sätt motverkar energiskatten industrins strävanden mot vidareförädling.
Dispensförfarandet innebär också att'förutsättningarna snabbt kan ändras efter 1989. Vissa skatter undantas från nedsättningsunderlaget och den maximala procentsatsen för energiskatteuttaget ändras. Detta försvårar företagens plane— ring.
ÖYPfgåDSJilll. 939592??? ?? 31391 553193. l. .SE/95193
Detta är ett gammalt krav från industrin. Förändringen i Finland nyligen är intressant att kommentera. 1 den finska propositionen anges följande motiv för ändringen.
* punktbeskattningen är oenhetlig
* förändringen stärker industrins konkurrenskraft samtidigt som den motverkar en ökning av hushållens elanvändning för uppvärmning
* på lång sikt främjas användningen av el i produktionen i stället för husuppvärmning
De totala energiskatteintäkterna är drygt 12 miljarder idag. En mycket prelimi- när kalkyl visar att statskassan går miste om cirka 6 miljarder kronor om energi— moms införs. Om moms enbart införs för industrin uppskattas skattebortfallet till cirka 3 miljarder kronor.
7.8 Osäkerheter om elanvändningen
Det är helt klart att det råder en viss osäkerhet om hur den inköpta elen förde- lar sig mellan olika användningsställen och processer både på branschnivå men även inom en enskild industri. Huvudanledningen är att el som högt förädlad energiform med lätthet kan användas för en mångfald applikationer.
På riksnivå har en omfattande branschgenomgång gjorts i denna rapport där elanvändningen inom varje bransch fördelats på olika processer och även i vissa fall produktslag.
Genom att utgå från SCB:s statistik och branschorganens interna statistik samt egen kunskap om processerna har en sådan fördelning samt en uppskattning av sparpotentialerna varit möjlig. När det gäller några delbranscher är osäkerheten större då branschorganisationerna ej har egen statistik.
Expertgruppen föreslår att man parallellt med genomförandet av ett s.k. elan-
vändningsprogram på sikt även följer upp industrins elanvändning branschvis. Syftet med arbetet bör dels vara att övergripande analysera om industrin på grund av tariff-och kontraktsformer utnyttjar elenergi ineffektivt och dels att analysera i vilken utsträckning andra tariffer och kontraktsformer kan leda till effektivare elanvändning. Expertgruppen har ej tagit ställning till något mera konkret projektförslag.
Ett program bör dock startas med syfte att informera och vägleda framför allt de mindre och medelstora industrierna där det finns brister när det gäller laststyrningar vilka leder till onödigt höga företagsekonomiska kostnader. Vidare bör enligt expertgruppen staten stödja utveckling av system för effektiv laststyrning. Ansvaret för detta program och ekonomiska stöd bör ligga på STU. Grundsynen i expertgruppen är dock genomgående att den tunga industrin själv är kompetent nog att handla upp teknik och system så snart de är kommersiellt gångbara.
"www—___—
RAPPORT TILL ELANVÄNDNINGSDELEGATIONEN FRÅN EXPERTGRUPPEN FÖR INDUSTRI OCH JORDBRUK
INLEDNING
Elanvändningsdelegationen har regeringens uppdrag (dir. 198755) att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och en ersättning av el med andra energiformer. Denna rapport är en redovisning av arbetet i delegationens expertgrupp för industri och jordbruk.
Civilingenjör Leif Lenman, Telefon AB LM Ericsson, som tillkallats som sakkunnig i delegationen har varit expertgruppens ordförande. I gruppen har ingått som experter
Tekn. Dr. Curt Björk, Linköpings Tekniska Högskola Agronom Lars Dahlgren, Svenska Lantmännens Riksförbund Dep.sekr. Ingemar Erikson, Industridepartementet VD Harald Haegermark, VAST Ombudsman Jan Hodann, Svenska Metallindustriarbetareförbundet Regionchef Sven R. Hökfelt, ELPA Agronom Christer Nilsson, Lantbruksstyrelsen Avd.dir. Torsten Svensson, Styrelsen för Teknisk Utveckling Tekn. Dr. Mats Söderström, Linköpings Tekniska Högskola Verkmästare Harry Wandin, Avesta AB
Sekreterare i gruppen har varit civilingenjör Agneta Persson, ÅF-Energikonsult AB.
Gruppen har byggt sitt arbete på i huvudsak befintligt utredningsmaterial. Till rapporten har bilagts en förteckning över utnyttjade utredningar m.m.
Följande konsultstudier har genomförts:
Möjligheter att ersätta elenergi med naturgas inom tillverkningsindustrin exklu— sive elintensiv industri. Civ.ing. Sven—Erik Wiklund, ÅF-Energikonsult AB.
Elanvändningen i USA. Civ.ing. Torbjörn Eriksson, Sveriges Tekniska Attachéer, Washington DC, USA.
Investigation of Electricity Usage in Japan. T. Ozawa, Sveriges Tekniska Attachéer, Tokyo, Japan.
Industri-Belysning. Regionchef Sven R. Hökfelt, ELPA.
Elanvändningen inom livsmedelsindustrin. Civ.ing. Per Göransson och civ.ing. Bengt Drakenberg, ÅF-Energikonsult AB.
Utbildning i elanvändningsfrågor inom högskolan. Tekn. Dr. Carl Mattsson, ÅF- Energikonsult AB.
Dessutom har svensk industri inom områdena tryckluft, varvtalsstyrning, kyl- och frysanläggningar, mät- och reglerutrustning samt svetsning bistått expert- gruppen med sina synpunkter inom respektive ämnesområde.
Vi överlämnar härmed vår rapport till Elanvändningsdelegationen. Gruppens arbete är därmed slutfört.
Stockholm i november 1987
Leif Lenman
Agneta Persson
Bilaga 2 Industri och jordbruk 5
INNEHÅLLSFÖRTECKNING _Si_d
1 SAMMANFATTNING 7
2 ELANVANDNINGEN INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK 9 2.1 Elanvändningen inom jordbruket 12 2.2 Elanvändningen inom livsmedelsindustrin 13 2.3 Elanvändningen inom textil—, beklädnads- och 14 lädervaruindustrin 2.4 Elanvändningen inom trävaruindustrin (exkl. sågverk, 15 hyvlerier och skivindustri) 2.5 Elanvändningen inom pappersvaruindustri och grafisk industri 15 2.6 Elanvändningen inom kemisk industri exklusive kemisk 15 basindustri 2.7 Elanvändningen inom jord- och stenvaruindustrin 16 2.8 Elanvändningen inom gjuterier 17 2.9 Elanvändningen inom verkstadsindustrin 18 2.10 Elanvändningen inom övrig tillverkande industri 20 2.11 Sammanfattning av elanvändningen inom industri och jordbruk 20 2.12 Diagram över elanvändningen inom industrin 20
3 PÅGÅENDE INSATSER ATT EFFEKTIVISERA ELANVAND- 25 NINGEN iNOM INDUSTRI OCH JORDBRUK 3.1 Eleffektiviserande insatser i Sverige 25 3.1.1 Myndigheter 25 3.1.2 Kraftindustrin 26 3.1.3 Utbildning och forskning 28 3.1.4 Branschorganisationer 28 3.1.5 Andra aktörer 29 3.2 Ele fektiviserande insatser utanför Sverige 29 3.2.1 Norden 29 3.2.2 USA 30 3.2.3 Japan 30
4 ELHUSHÅLLNINGSMÖJLIGHETER INOM INDUSTRI OCH 32 JORDBRUK 4.1 Hushållningsmöjligheter med hjälp av befintlig teknik 32 4.1.1 Termiska processer 33 4.1.2 Industriell laststyrning 38 4.1.3 Begränsning av reaktiva effektuttag 40 4.1.4 Belysning 42 4.1.5 Tryckluft 44 4.1.6 Fläktar och pumpar 45 4.1.7 Kyl- och frysanläggningar ' 46 4.1.8 Processreglering 47 4.1.9 Värmepumpens användning i industrin 47 4.1.10 Svetsning 48 4.1.11 Konvertering till naturgas 48 4.1.12 Sammanfattning av elhushållningspotentialen för 50
befintlig teknik
4.2 Framtida teknik och visioner 51
5 ELANVANDNINGEN INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK UNDER 55 I990-TALET 5.1 Förväntade strukturförändringar inom industri och jordbruk 55
5.1.2 Strukturomvandlingen inom jordbruket 59
5.2 Förväntad elanvändning inom industri och jordbruk 1995 60 5.2.1 Industrins förväntade elanvändning 1995 60 5.2.2 Jordbrukets förväntade elanvändning 1995 61
OK
INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK Utbildning 62 Information 64 Elprissättning 66 Ny teknik 66 F unktionsupphandling 67 Uppföljning av Elanvändningsdelegationens arbete 68
.
ONOXPNOXONOX UNU'IPVINI—i
Nl FINANSIERING AV ÅTGÄRDER 69 Bilagor
I Interna rapporter samt konsultstudier utförda på uppdrag 71 av expertgruppen
II Referenslista 72
6
INNEHÅLLSFÖRTECKNING (forts) _Si_d
ÅTGÄRDER F ÖR ATT EFFEKTIVISERA ELANVANDNINGEN 62 III Kontakter med industrin 75
!
%
i l l l (
1. SAMMANFATTNING
Föreliggande rapport belyser elanvändningen och möjligheterna till hushållning av el inom industrins icke elintensiva branscher samt jordbruket. De industri- branscher som här räknas som ej elintensiva är:
livsmedelsindustrin textil-, beklädnads- samt lädervaruindustri trävaruindustri exklusive sågverk, hyvlerier och skivindustri pappersvaruindustri och grafisk industri jord- och stenvaruindustri
gjuterier
verkstadsindustri annan tillverkande industri
********
Sektorns elanvändning såväl totalt som specifikt har stigit kraftigt de senaste decennierna. Inom ovannämnda industrisektorer användes år 1985 13,4 TWh el samt inom jordbrukets företagsdrift 1,6 TWh el, saledes totalt 15 TWh. Motsva- rande siffror var år 1970 7,7 TWh för industrin och 0,6 TWh för jordbruket, d.v.s. totalt 8,3 TWh. De främsta orsakerna till den kraftiga ökningen i elanvänd- ning är oljeprisets utveckling, strukturförändringar som skett, den industri- produktionsökning som ägt rum samt strängare miljökrav.
Det pågår redan idag en rad insatser för att effektivisera elanvändningen inom industri och jordbruk. De aktörer som engagerar sig i frågan är förutom gruppen själv främst myndigheter, kraftindustrin, utbildningsinstanser samt bransch- organisationer.
Incitamentet för elhushållning inom gruppen är generellt lågt. Detta gäller inte minst vid dagens relativt låga elpriser, men även vid kraftigt höjda elpriser kan det föreligga problem att finna lönsamhet i elhushållande åtgärder.
Det finns emellertid en rad möjligheter att minska elanvändningen inom industri och jordbruk med känd teknik. Bland de åtgärder som bedöms höra till de lönsam- mare kan nämnas varvtalsstyrning av fläktar och pumpar, åtgärder inom belys- nings- och tryckluftsområdena samt hushållning inom enhetsprocesserna värm- ning, smältning och koncentrering/torkning. Vidare har, under förutsättning att distributionsnätet byggs ut, naturgasen en betydande konverteringspotential.
En enkel summering av i rapporten behandlade åtgärders hushållningspotential kan inte göras, på grund av bland annat sammanlagringseffekter och viss över- lappning av åtgärdsförslagens beräkningsförutsättningar. Expertgruppen bedö- mer att den enligt företagsekonomiskt rationella grunder samlade elhushåll- ningspotentialen för industri och jordbruk uppgår till ca 1,5-2,0 TWh/år.
I rapporten nämns även en del åtgärder som kan tänkas inverka på elanvänd- ningen inom industri och jordbruk på längre sikt.
De strukturförändringar inom industrin till år 1995 som långtidsutredningens scenario utgår ifrån visar på en ökning av produktionsindex med ca 3% per år. Samtidigt visar en bedömning som statens energiverk har gjort att den icke elintensiva industrins elanvändning år 1997 torde uppgå till 16,2-16,4 TWh. Det innebär att industrins totala elanvändning förväntas öka med ca 2,5 TWh till år 1995. Dessa båda bedömningar medför att den specifika elanvändningen kan förväntas minska något jämfört med 1985. Denna förväntade minskning i specifik elanvändning torde främst finna sin förklaring i minskade elleveranser för lokal- uppvärmning, eleffektivare maskiner och apparater samt genomförande av elhus- hållningsåtgärder i mån av företagsekonomisk lönsamhet.
Inom jordbruket förväntas endast en försiktig storleksrationalisering inträffa till år 1995 och elanvändningen inom jordbrukets företagsdrift bedöms vara relativt konstant under perioden.
Bilaga 2 SOU 1987:68 Industri och jordbruk För att stimulera till en effektivare elanvändning inom industri och jordbruk bedömer expertgruppen att åtgärder inom främst fem områden erfordras. Dessa områden är:
utbildning information elprissättning ny teknik funktionsupphandling
*****
Utöver detta bedöms en uppföljning av Elanvändningsdelegationens arbete vara mycket värdefull.
Inom stora delar av dessa åtgärdsområden torde finnas tillgängliga resurser i form av anvisade medel. Detta gäller främst utbildning, information samt POD— anläggningar. Dock kan en viss översyn av anslagen erfordras. Vad gäller finan- siering av övriga delar av expertgruppens åtgärdsförslag erfordras nya anslag.
2. ELANVANDNINGEN INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK
Inom industrin utgör, om man bortser från den s.k. elintensiva industrin, elkost- naderna en liten del av de totala produktionskostnaderna. I SCBs industristatistik redovisas bl.a. elkostnaderna för olika branscher och saluvärdet för försålda produkter. Kvoten av dessa båda värden överstiger sällan 1% för de industribranscher som behandlas här. Elkostnaderna är inte heller inom jordbruksnäringen särskilt stora relativt de totala produktionskostnaderna.
De branscher av industrin som ingår i detta område är
SNI 1 31 32
3311,3312, 3319,332
3412, 3419, 342
352,353, 354,355, 356
36
37103, 37204
38
39
Bransch Jordbruk Livsmedelsindustri
Textil-, beklädnads samt lädervaruindustri
Tvävaruindustri exkl. sågverk, hyvlerier och skivindustri
Pappersvaruindustri och grafisk industri
Kemisk industri exkl. kemisk basindustri
Jord- och stenvaruindustri
Gjuterier (järn-, stål- och metallgjuterier) Verkstadsindustri
Annan tillverkande industri
Övriga industribranscher ingår i området elintensiv industri.
Industrins elanvändning har ökat under i princip hela l970- och 1980-talen av i huvudsak fem orsaker. En av dessa anledningar är den reduktion av Oljeanvänd- ningen som skett till följd av oljeprisutvecklingen. Oljereduktionen har för
elanvändningen ökat. Under 1980-talet har utbudet av avkopplingsbara och av- brytbara elleveranser inneburit ökad konvertering från bränslen till el.
Andra faktorer av huvudsaklig betydelse för industrins elanvändning är struktur- förändringar och produktionsutvecklingen. En generell strukturförändring som ägt rum under den studerade tidsperioden är att lätta och mindre råvaru- och energiintensiva branscher har ökat sina andelar av den totala industriproduk- tionen, samtidigt som de tunga och kapital-, råvaru- och energiintensiva bran- scherna har minskat sina andelar. Inom den del av industrin som studeras här har exempelvis elektroindustri, transportmedelsindustri och läkemedelsindustri ökat medan jord- och stenvaruindustrin minskat.
Industriproduktionen i Sverige har totalt sett ökat med drygt en procent årligen under tiden 1970 till 1985. Variationerna i produktionsindex mellan branscherna är emellertid betydande (vilket framgår av den sektorvisa redovisningen i av- snitten 2.2 till och med 2.9).
Som ytterligare en orsak till industrins ökade elanvändning kan nämnas strängare
SOU 1987:68 10
industrin medfört att den totala energianvändningen minskat samtidigt som
miljökrav. l ! i l i
11
Bransch År
1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986* ___—___________———— Jordbruk 0,55 0,75 1,13 1,19 1,28 1,22 1,32 1,59 1,7** Livsmedelsindustri 1,01 "1,29 1,58 1,63 1,66 1,77 1,91 2,03 2,05* Textilindustri 0,39 0,37 0,33 0,34 0,34 0,36 0,37 0,42 0,31* Trävaruindustri 0,28 0,36 0,45 0,44 0,43 0,45 0,46 0,48 0,45* exkl. sågverk, hyvlerier och skiv- industri Pappersvaruindustri 0,32 0,39 0,51 0,56 0,57 0,66 0,69 0,72 0,80* och grafisk industri Kemisk industri 0,75 0,95 1,22 1,21 1,25 1,38 1,63 1,78 1,94* exkl. kemisk bas- industri Jord- och stenvaruind. 1,24 1,21 1,22 1,17 1,17 1,19 1,21 1,24 1,25* Gjuterier 0,28 0,35 0,33 0,32 0,31 0,32 0,36 0,39 0,4** Verkstadsindustri 3,42 4,40 4,79 4,93 5,07 5,30 5,75 6,35 6,07* Annan tillv. ind. 0,02 0,05 0,05 0,04 0,04 0,04 0,04 0,04 0,05* ________________________..___——-—— Totalt 8,3 10,1 11,6 11,8 12,1 12,7 13,7 15,0 15,0*
_______________—-—-—————
* Preliminära värden ** Uppskattade värden
Tabell 2.1: Industrins (exkl. elintensiv) elanvändning i TWh under åren 1970 till och med 1986, statistik för 1986 är preliminära värden (Källa SCB). Statistiken för jordbruk exkluderar bostadsbunden elanvändning. Nettonedgången i elanvändning inom verkstadsindustrin 1986 antas främst ligga i ett lägre utnyttjande av avbrytbara respektive av- kopplingsbara elpannor.
Under 1985 (som är senaste år för fullständig officiell statistik) använde in- dustrin (SNI 2+3) totalt ca 47 TWh el. Av denna elanvändning stod den icke- elintensiva industrin för 13,4 TWh, d.v.s. 28%. Dessutom användes ca 3,4 TWh el per år inom lantbrukssektorn, varav uppskattningsvis 1,6 TWh användes inom företagsdriften. Totalt användes således inom den sektor som här studeras 15 TWh år 1985.
12
Elanvändningens utveckling sedan 1970 inom industrin och jordbruket framgår av tabell 2.1 och diagram 2.1.
TVh 15 ANNAN TILLV.IND. LANTBRUK *0 LIVSMEDELSINDUSTRI TEXTILIND. TRÄVARUIND. PAPPERSVARUIND / KEMISK IND. EXKL. BAS JDRD— DCH STENVARUIND. 5 K. GJUTERIER VERKSTADSINDUSTRI 0
1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År
Diagram 2.1: Industrins totala elanvändning exklusive elintensiv industri i
2.1
diagramform. (Källa SCB.)
l Elanvändningen inom jordbruket ; v'
Jordbrukets elanvändning kan delas upp i tre delar, nämligen:
* företagsdrift l
* hushållsel * uppvärmning av bostadsfastigheter m.m.
Här behandlas endast den förstnämnda, under det att de två senare posterna faller under området småhus och hushåll.
Av lantbrukets totala elanvändning uppskattas åtgå ca 50% eller 1,6 TWh/år till ; företagsdrift. Den största delen av jordbrukets elanvändning, 860 GWh/år, går i till djurproduktion (värmning av lokaler och vatten, ventilation och belysning). En annan stor post är foderberedning, som årligen står för ca 130 GWh.
13
Inom trädgårdsnäringen används årligen ca 65 GWh för företagsdrift och 11 GWh för hushållsel. Förändringen i lantbrukets totala elanvändning sedan 1970 framgår av tabell 2.1.
2.2 Elanvändningen inom livsmedelsindustrin
Livsmedelsindustrin har här delats-upp i fem delar:
3111, 3113, 3114 Slakt, charkuteri och konservindustri 3112, 3115 Mejeri samt olje- och fettfabriker 3118 Sockerindustri 3116, 3117 Bageri- och kvarnindustri 3119, 312, 313, 314 Dryckesvaru- och övrig livsmedelsindustri
Under den studerade tidsperioden har elanvändningen inom branschen ökat med 1000/::, från 1.015 GWh 1970 till 2.030 GWh 1985. Samtidigt har produktionsindex ökat från 92% till 104% (100% 1980), således är den relativa ökningen av el- användningen 77%. Elanvändningens förändring framgår mer detaljerat av tabell 2.2. Bransch År ___—___— 1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Slakt, chark, konservindustri 257 264 441 447 448 476 508 530 ? Mejeri, olje- och fettfabriker 215 276 359 377 392 474 510 543 ! Sockerindustri 69 91 100 109 103 94 113 115 Bageri och kvarnindustri 259 266 306 312 319 336 342 360 Dryckesvaru- och övrig livs- medelsindustri 215 295 371 385 397 407 439 482 Totalt livsmedelsindustri 1.015 1.192 1.577 1.630 1.659 1.787 1.912 2.030 Tabell 2.2: Livsmedelsindustrins elanvändning (i GWh) under åren 1970 till
1985. (Källa SCB.)
Den kontinuerliga ökningen av elanvändningen kan främst hänföras till en ökad automatisering av varuförädlingen samt den redan tidigare nämnda konverte- ringen från olja till el, vilket i vissa fall även inneburit en energieffektivisering. Utbudet av avkopplingsbara och avbrytbara elleveranser under 1980-talet har också inneburit ökad konvertering från bränsle till el. Slutligen har ny processteknik som introducerats också varit mer elkrävande än den gamla.
Av den totala elanvändningen om 2.030 GWh år 1985 var merparten av förbruk- ningen produktionsrelaterad. Endast 178 GWh (motsvarande 11%) var icke pro- duktionsrelaterad elanvändning, d.v.s. uppvärmning av lokaler etc. Denna del av elanvändningen fördelade sig mellan delbranscherna enligt tabell 2.3.
14 Delbransch Total elanvändning Ej produktionsrel. GWh (1985) elanvändning GWh (1985) Slakt, charkuteri och konservindustri 530 25 Mejeri, olje- och fettindustri 543 50 Sockerindustri 115 8 Bageri och kvarn- industri 360 50 Dryckesvaru- och övrig livsmedelsindustri 482 45 Hela livsmedelsindustrin 2.030 178
Tabell 2.3: Fördelningen av total och icke produktionsrelaterad elanvändning mellan delbranscherna inom livsmedelsindustrin 1985. (Källa SCB samt ÅF-Energikonsult AB.)
2.3 Elanvändningen inom textil-, beklädnads- och lädervaruindustrin
Elanvändningen inom denna bransch (SNI 32) har i stort sett varit konstant under den studerade tidsperioden, 390 GWh 1970 mot 415 GWh 1985. Samtidigt har produktionsindex sjunkit från 164% till 87%. (1000/o 1980). Således har den specifika elanvändningen i det närmaste fördubblats. Elanvändningens förändring inom branschen 1970 till 1985 framgår mer detaljerat av tabell 2.1.
Av de 415 GWh el som användes 1985 uppskattas 97% vara produktionsrelate- rad. Således kvarstår endast 10-15 GWh som icke produktionsrelaterad elan- vändning. En minskning av denna branschs specifika elanvändning bedöms vara mycket svar och investeringskrävande.
Orsaker till den ökade specifika elanvändningen under 1970-85 är främst ny processteknik, ökad mekanisering och konvertering från olja till el.
15
2.4 Elanvändnin en inom trävaruindustrin (exkl så verk, h vlerier och
skivindustri
Här behandlas trävaruindustrin (SNI 33) exklusive sågverk och hyvlerier (331111) samt skivindustri (33119). Således innefattas övrigt trämaterial och byggnads- snickerier, träförpackningsindustri, övrig trävaruindustri och trämöbelindustri.
Under perioden 1970 till 1985 har elanvändningen inom hela trävaruindustrin ökat från 750 GWh/år till 1.780 GWh/år. Således mer än en fördubbling av el- användningen i abslouta tal. Under samma tid har produktionsindex ökat från ca 90% till ca 1000/u, vilket innebär att även den specifika elanvändningen mer än fördubblats. För den del av trävaruindustrin som inte räknas som elintensiv (d.v.s. sågverk, hyvlerier och skivindustri exkluderas) har elanvändningen ökat från 280 GWh 1970 till 480 GWh år 1985. Elanvändningens förändring inom branschen framgår mer detaljerat av tabell 2.1.
Den icke produktionsrelaterade elanvändningen är här så ringa som ca 2%. Det innebär att mindre än 10 GWh användes för andra ändamål än produktion år 1985.
Den specifika elanvändningen inom trävarubranschen har ökat bland annat på grund av nya torkanläggningar (IR- och UV-torkar, men även för nyare torkar av tradionellt slag används el).
2.5 Elanvändningen inom pappersvaruindustri och grafisk industri Här behandlas pappersvaruindustri och grafisk industri (SNI 3412, 3419 och 342).
Elanvändningen har under den studerade perioden ökat från 320 GWh/år till 720 GWh/år. I absoluta tal mer än en fördubbling av elanvändningen. Produktions- index för den grafiska industrin har samtidigt ökat från 98% till 110% och för pappersvaruindustrin exklusive massa- och pappersindustrin från 85% till 120%. (100% 1980). Således en kraftig ökning av elanvändningen även relativt sett. Elanvändningens förändring för pappersvaru- och grafisk industri framgår mer detaljerat av tabell 2.1.
Elanvändningen inom såväl pappersvaruindustrin som den grafiska industrin är i stort sett helt produktionsrelaterad. Ca hälften av den totala energianvändning— en inom branschen utgörs av el. En uppdelning av den grafiska industrins elan- vändning, som 1985 uppgick till 394 GWh totalt, har uppskattats till 81% motor- drift, 16% belysning och 3% elpannedrift.
Branschens ökning av elanvändningen kan liksom för flertalet andra branscher hänföras till ny teknik, ökad automatisering och konvertering till el. Men en icke oväsentlig faktor i sammanhanget är förbättrad ventilation, till följd av bland annat strängare miljökrav.
2.6 Elanvändningen inom kemisk industri exklusive kemisk basindustri
Här behandlas kemisk industri (SNI 35) exklusive kemisk basindustri (SNI 351). Således innefattas annan kemisk industri, petroleumraffinaderier, smörjmedels- industri, gummivaruindustri samt plastvaruindustri.
16
Under tiden 1970 till 1985 har elanvändningen i absoluta tal ökat från 750 GWh/år till 1.780 GWh/år. Produktionsindex har under samma period ökat från ca 70% till ca 110%. Den specifika elanvändningen har således ökat med drygt 50% inom denna bransch. Elanvändningens förändring framgår mer detaljerat av tabell 2.1.
Av den totala elanvändningen om 1.780 GWh år 1985 var merparten av använd- ningen produktionsrelaterad. Den icke produktionsrelaterade elanvändningen uppgick till 76 GWh, motsvarande 4%. Denna del av elanvändningen fördelade sig mellan olika delar av branschen enligt tabell 2.4.
Delbransch Total elanvändning Ej produktionsrel. GWh (1985) elanvändning GWh (1985) Annan kemisk industri 497 50
Petroleumraffinaderier samt
smörjmedels- och kolprodukt- industri 596 6
Gummivaru- och plastvaru- industri 687 20
Hela kemiindustrin exkl. kemisk basindustri 1.780 76
Tabell 2.4: Fördelning av total och icke produktionsrelaterad elanvändning mellan delbranscherna inom kemisk industri exklusive kemisk bas- industri 1985. (Källa SCB och ÅF-Energikonsult AB.)
Den ökade specifika elanvändningen inom branschen beror främst på ny process- teknik, konvertering från olja till el samt skärpta miljökrav.
2.7 Elanvändningen inom jord- och stenvaruindustrin
Jord- och stenvaruindustrins (SNI 36) specifika elanvändning har också ökat från 1970 till 1985. Den absoluta elanvändningen har varit tämligen konstant, knappt 1.240 GWh både 1970 och 1985 med endast små variationer dessemellan. Pro- duktionsindex har samtidigt sjunkit från 121% till 88% (100% 1980). Den speci— fika elanvändningen för hela branschen har således ökat med drygt en tredjedel. Denna ökning beror bland annat på konvertering från olja till el, införande av elintensivare processer, ökad automatisering samt skärpta miljökrav.
Jord- och stenvaruindustrin har här delats in i tre delar:
362 Glas- och glasvaruindustri 3692 Cement- och kalkindustri 361, 3691, 3699 Ovrig mineralvaruindustri, tegel-, samt porslin- och
lergodsindustri.
17
Elanvändningens förändring inom branschen totalt samt ovanstående tre under- grupper framgår mer detaljerat av tabell 2.5.
Bransch År " _" 1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985
___—_______——————-——
Glas- och glasvaruind. 250 263 163 159 165 171 186 193 Cement- och kalkind. 479 437 349 328 323 328 332 324
Övrig mineralvaruind. tegel- samt porslin och lergodsindustri 508 511 705 681 687 689 688 720
_____________————————
Totalt jord- och sten- varuindustri 1.236 1.211 1.218 1.167 1.175 1.188 1.206 1.237
___—________________—————-————
Tabell 2.5: Jord- och stenvaruindustrins elanvändning i GWh, 1970 till 1985. (Källa SCB.)
Av 1985 års elanvändning om totalt 1.237 GWh uppskattas endast ca 31 GWh (d.v.s. endast 2,5%) vara icke produktionsrelaterad el. Dessa 31 GWh fördelas enligt följande: glas- och glasvaruindustri 4 GWh, cement- och kalkindustri 7 GWh och övrig mineralvaruindustri, tegel- samt porslin- och lergodsindustri ca 20 GWh.
2.8 Elanvändningen inom gjuterier Gjuterierna är av två slag: 37103 Järn- och stålgjuterier 37204 Ickejärn- och stålgjuterier
Elanvändningens förändring i absoluta tal inom järn- och stålgjuterier från 1970 till 1985 har varit tämligen ringa, medan elanvändningen i icke-järn- och stål- gjuterier har ökat markant se tabell 2.6. Produktionsindex för järn- och stål- gjuterier har minskat från 164% till 97%, d.v.s. den relativa utvecklingen av elanvändningen har här varit en ökning med drygt 90%. Icke-järn- och stålgjute- riers produktionsindex har under samma tid ökat från 72% till 112%, vilket alltså ger en relativ ökning av elanvändningen med 1,5 gånger.
Bransch År 1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Järn- och stålgjuterier 258 283 263 250 242 243 265 292
Icke—järn- och stål- gjuterier 26 67 71 70 67 74 93 102
Gjuterier
Tabell 2.6: Elanvändningen i GWh, i gjuterier 1970 till 1985. (Källa SCB.)
Av järn— och stålgjuteriernas elanvändning är ca 5% av elanvändningen icke- produktionsrelaterad, medan motsvarande siffra för metallgjuterier är ca 10%. År 1985 var således 25 GWh elanvändning icke produktionsrelaterat inom gjute- ribranschen som helhet.
2.9 Elanvändningen inom verkstadsindustrin
Verkstadsindustrin är sett till antalet anställda, arbetsställen, förädlingsvärde m.m. Sveriges största industribransch.
Den specifika elanvändningen inom verkstadsindustrin (SNI 38) har totalt sett ökat med en tredjedel under den beskrivna tidsperioden. Den största ökningen har skett från 1984 till 1985. I absoluta tal har den årliga elanvändningen ökat från 3,4 TWh till 6,4 TWh, samtidigt som produktionsindex ökat från 84% till 120% (100% 1980).
Verkstadsindustrin indelas här i fem grupper 381 Metallvaruindustri 382 Maskinvaruindustri 383 Elektroindustri 384 Transportmedelsindustri 385 Industri för instrument m.m.
Elanvändningens förändring inom branschen totalt samt ovanstående fem under- grupper framgår mer detaljerat av tabell 2.7'.
Bransch År 1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Metallvaruindustri 900 1.070 1.168 1.177 1.208 1.308 1.433 1.493
Maskinvaruindustri 1.120 1.316 1.288 1.284 1.280 1.331 1.456 1.565
Elektroindustri 545 764 899 921 954 952 1.034 1.219
Transportmedelsindustri 835 1.208 1.381 1.494 1.574 1.652 1.766 1.982
Ind. för instrument m m 23 46 52 55 51 56 65 88
Verkstadsindustri 3.424 4.403 4.788 4.931 5.067 5.300 5.755 6.346 Tabell 2.7: Verkstadsindustrins elanvändning, i GWh, under åren 1970 till
1985. (Källa SCB.)
Den specifika elanvändningens ökning beror främst på ökad automatisering och datorisering, införande av ny mer elkrävande processutrustning, konvertering från olja till el samt skärpta miljökrav, speciellt förbättrad ventilation.
Av verkstadsindustrins totala elanvändning om 6.346 GWh 1985 är ca 730 GWh, motsvarande 12%, icke produktionsrelaterat. Dessa 730 GWh fördelade sig mellan delbranscherna enligt tabell 2.8.
Delbransch Total elanvändning Ej produktionsrel. GWh (1985) elanvändning GWh (1985)
Metallvaruindustri 1.493 215 Maskinvaruindustri 1 . 565 155
Elektroindustri 1.219 60 Transportmedelindustri 1.982 300
Industri för instrument m.m. 88 -
Hela verkstadsindustrin 6.347 * 730
Tabell 2.8: Fördelning av total och icke produktionsrelaterad elanvändning
mellan delbranscherna inom verkstadsindustrin 1985. (Källa SCB samt ÅF-Energikonsult AB.)
20
2.10 Elanvändningen inom annan tillverkande industri
Till annan tillverkande industri (SNI 39) hör exempelvis borstbinderi och guld- och silverindustri. Elanvändningen i denna grupp är mycket liten, mindre än 100 GWh/ år.
2.11 Sammanfattning av elanvändningen inom industri och jordbruk
Den specifika elanvändningen har ökat inom i det närmaste samtliga undersökta sektorer. Orsakerna till detta är främst, som nämnts tidigare, oljeprisets ut- veckling, strukturförändringar, industriproduktionsökning, strängare miljökrav samt de ökade leveranserna till avbrytbara respektive avkopplingsbara elpannor. Generellt för samtliga branscher gäller även att den icke produktionsrelaterade elanvändningen endast är några få procent.
2.12 Diagram över elanvändningen inom industrin
I detta avsnitt presenteras branschernas respektive elanvändning i diagramform.
21
Diagram 2.2: Elanvänd- GWh ningen, i GWh, inom livsmedelsindustrin 1970 nu 1995. (Källa SCB.) 3000
SLAKT—. CHARK—, EICH KUNSERVINDUSTRI
1000 MEJERI, EILJE— DCH F ETTFABRIKER SDCKERINDUSTRI W DRYCKESVARU UCH ÖVRIGT 0 1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År
Diagram 2.3: Textil-, GVh beklädnads- och läder- varuindustrins elanvänd- 500 ning, i GWh, 1970 till
1985. (Källa SCB.) 400 XF/T/
300 200 TEXTIL- DCH LÄDERVARUINDUSTRI
100
1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År
22
Diagram 2.4: Elanvändningen, GWh i GWh,inom trävaruindustrin exkl. sågverk, hyvlerier och 500 skivindustri under perioden 1970-1985. 400 (Källa SCB.) 300 TRÄVARUINDUSTRI 200 100 0 1— ? | 1 | 1 | T" 1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År GWh 1000
Diagram 2.5: Elanvändningen, i GWh, inom pappersvaruindustri och grafisk industri under perioden 1970-1985. (källa sco.)
PAPPERSVARU— UCH GRAFISK INDUSTRI
500 _l 1 i i
0
r— )— | "% | r —1 _|— 1970 1975 1980 1981 1988 1983 1984 1985 År
23
GWh
Diagram 2.6: Elanvändningen inom kemisk industri exkl. 2000 kemisk basindustri.l970-1985. Enhet för elanvändningen GWI' (Källa SCB.)
1000
KEMISK INDUSTRI EXKL. BASINDUSTRI.
1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År
GVh 1500
Diagram 2.7: Elanvänd- * ningen, i GWh, 1970 V i till 1985 inom jord-
' och stenvaruindustrin
, (Källa SCB.) GLAS UCH GLASVARUINIJUSTRI
1000. X/X—J'J
CEMENT UCH KALKINDUSTRI
500
ÖVRIG MINERALVARUINDUSTRL TEGEL— SAMT PORSLIN DCH
LERGGDSINDUSTRI
Diagram 2.8: Elanvänd- ningen, i GWh, i gjute- rier under perioden 1970 till 1955. (Källa SCB.)
Diagram 2.9: Verkstads- industrins elanvänd- ning, i GWh, 1970 till 1985. (källa sco.)
24
JÄRN— DCH STALGJUTERIER
J
| 1985 År
/ ICKE JÄRN— DCH STÅLGJUTERIER 04 ' | '|— | | | | | 1970 1975 1980 1981 1988 1983 1984 GVh 7000 6000 INDUSTRI FÖR 5000 INSTRUMENT MM 4000 METALLVARUINDUSTRI 3000
MASKINVARUINDUSTRI 2000
ELEKTRUINDUSTRI 1000
25
3. PÅGÅENDE INSATSER ATT EFFEKTIVISERA ELANVANDNINGEN INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK
Generellt kan sägas att insatserna att effektivisera elanvändningen inom den här studerade delen av industrin hittills har varit ringa. När det stora arbetet med energihushållning tog fart på 1970-talet var det som bekant främst olja som sparades, och ofta ledde energihushållningsåtgärderna till att elanvänd- ningen, på rationella grunder, ökade i de enskilda anläggningarna. En stor del av industrins ökade elanvändning under de senaste 15 åren kan, som påpekats redan i kapitel 2, hänföras till energieffektivisering och oljesubstitution.
Under de senaste åren har dock intresset för att effektivisera elanvändningen inom industrin ökat. Detta beror inte minst på att vi närmar oss en situation då Vårt tillförselsystem är effektbegränsat snarare än energibegränsat. Förutom hos industrin själv kan man märka ett starkt växande intresse för elanvändnings- frågan hos myndigheter, kraftindustrin, utbildningsinstanser och branschorgani- sationer.
Även inom jordbruket växer intresset för att effektivisera elanvändningen. Utöver de enskilda jordbrukarna engagerar sig motsvarande aktörer som för industrin, dvs myndigheter, kraftindustrin, utbildningsinstanser och bransch- organisationer.
Här behandlas främst de insatser som görs och gjorts i Sverige, men även en kortfattad beskrivning görs av vad som sker på detta område i övriga Norden samt i USA och Japan.
3.1 Eleffektiviserande insatser i Sverige 3.1.1 Myndigheter
Inom den här kategorin av aktörer kan främst Energiforskningsnämnden (Efn), Statens energiverk (STEV), Statens industriverk (SIND), Styrelsen för teknisk utveckling (STU) och Lantbruksstyrelsen (LBS) urskiljas.
26
Energiforskningsnämnden har till huvuduppgift att granska och stödja forsk- ningens och teknikutvecklingens möjligheter vid den långsiktiga förändringen av det svenska energisystemet. Efn har också till uppgift att undersöka hur det svenska samhället förändras beroende på hur det framtida energisystemet ut- formas.
Energiforskningsnämnden har bland annat publicerat utredningen Effektivare elanvändning - forskning och utveckling.
Statens energiverk är den övergripande myndigheten för energifrågor i Sverige. Här görs bland annat prognoser och utredningar och man har en informations— byrå som tar fram informationsmaterial och deltar i utbildningsfrågor.
STEV tar kontinuerligt fram energiprisprognoser till hjälp för industrin och andra att optimera sitt energival. De utredningar som verket tagit fram med inriktning på effektivisering av elanvändningen är främst Efter Tjernobyl — rapporterna (1986) och Elanvändningsutredningen (delrapport gavs ut i oktober 1987, slutrapport förväntas komma i mars 1988).
Från informationsbyran på STEV har hittillsvarande POD-rapportering och idé- handböcker för driftpersonal bidragit till att främja industrins eleffektivisering. Nyligen har man påbörjat ett projekt tillsammans med bland annat Kraftindustrins utbildningsråd och Vattenfall för utbildning av eldistributörernas personal. Eldistributörernas syfte är bland annat att förstärka sina marknadsavdelningar med personal som kan fungera som energirådgivare åt kunderna.
Statens industriverk förfogade till 1987-06-30 över ett anslag för utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi. Detta anslag användes för framtagande av informationsbroschyrer och utbildningskompendier för industrin samt för finan- siering av den energirådgivning för små och medelstora företag som bedrevs vid landets regionala utvecklingsfonder.
Vid varje utvecklingsfond'fanns från och med 1983 minst en energikonsulent, med uppgift att hjälpa företag att hushålla med energi. Energikonsulenterna bistod med rådgivning såväl ute på företagen som per telefon. Vidare höll kon- sulenterna kurser respektive informationsträffar för såväl ekonomiskt ansvariga som driftansvariga. Med hjälp av sin utgångspunkt i form av utvecklingsfonden i det egna länet hade energikonsulenterna en mycket god kännedom om företagen i den egna regionen.
Styrelsen för teknisk utveckling har till uppgift att påskynda och underlätta den tekniska förnyelsen. Inom huvudprogrammet Energiforskning har STU ansvaret för programmet Industrins energianvändning. Ett flertal utredningar om indust- rins elanvändning och dess möjligheter till eleffektivisering har tagits fram.
Lantbruksstyrelsen har bland annat gett ut ett antal skrifter för energieffekti- visering inom lantbruket. Tidigare bedrev man energirådgivning genom lant- bruksnämndernas energirådgivare.
3.1.2 Kraftindustrin
Marknadsfrågorna och därmed elanvändningen har blivit allt mer väsentliga för kraftföretag och eldistributörer under senare år. Skälen är flera. Ett är rent företagsekonomiska överväganden såväl i den nuvarande som i den kommande
27
situationen på energiområdet. Ett annat är att dessa företag är en naturlig första kontaktpunkt från allmänhetens sida när det gäller rådfrågning i olika energispörsmål.
Inriktningen på marknadsfrågor tar sig olika uttryck. Sedan lång tid drivs el- och fjärrvärmedistribution tillsammans i många kommuner. Många företag i branschen organiseras med särskilda marknadsenheter. Några omskapas till s k energitjänstföretag däribland Vattenfall, Sydkraft och Stockholm Energi med intressen i el-, värme— och gasdistribution. ! uppgiften ingår också rådgivning och information till olika kundkategorier. Fler företag kan väntas följa efter.
Inom branschens företag och organisationer pågår utbildningsinsatser av olika slag med inriktning på ett förstärkt marknadsagerande. Ett speciellt exempel är den utbildning av energitjänstföretagens energirådgivare som tidigare nämndes som Kraftindustrins Utbildningsråd (UR) planerar tillsammans med bland annat Statens energiverk.
Inom forskning, utveckling och demonstration pågår ett antal projekt. Det mest kända är Vattenfalls Uppdrag 2000. Vidare har kraftindustrin, kraftvärmeföre- tagen och energibranschföreningarna bildat Svensk Energiutveckling AB med en budget på ca 100 Mkr/år. I bolagets uppgifter ingår teknik både för ny elproduk- tion och effektiv energianvändning.
Det mest verksamma medlet att påverka elanvändningen och dess fördelning i tiden är tarifferna. Högre bränslepriser, mera elvärme och nya elproduktions- anläggningar har under 1980-talet samverkat till större variationer i de margi- nella produktionskostnaderna för el. Kraftföretagen har därför blivit angelägna om att via tarifferna informera elkunderna om de olika kostnaderna och på detta sätt ge incitament till effektivare elanvändning.
Vid försäljning till elverk, energiverk och större industrier användes högspän- ningstariffer med avläsning och debitering varje månad. Nya högspänningstarif— fer har utformats för att tydligare än tidigare visa vad det kostar att producera och överföra elenergin'under olika tider av dygnet, veckan och årets månader. Lägre priser har införts på sommaren och under nätter och helger, medan priset blivit högre dagtid och då särskilt under vintermånaderna.
Denna utveckling väntas fortsätta i de nya tariffer som Vattenfall inför fr o m år 1989. För kunden ökar lönsamheten såväl i att spara el under högpristid som att använda den under lågpristid.
Även för vanliga lågspänningskunder har på sina håll införts en ny tariff, tids- tariffen. Här har till exempel mindre industrier med elvärme och som kan kom- binera elvärmen med andra uppvärmningsformer möjlighet att sänka sina kost- nader. Även jordbruket kan utnyttja denna tariff, där exempelvis spannmåls— torkning kan ske till en lägre energiavgift. Tidstariffen har ett lägre elpris under april - oktober samt nätter, lördagar och söndagar under resten av året. Det högre elpriset gäller dagtid måndag — fredag under vintern. Kunder som kan använda olja eller ved under den tid då det högre elpriset gäller och el under lågpristiden har med tidstariffen möjlighet att sänka sina kostnader.
Genom en högspänningstariff som bättre speglar de faktiska produktionskostna— derna för el samt med en ökad användning av tidstariff bland småhuskunderna, utnyttjas befintliga kraftstationer och eldistributionsnät effektivare. Här- igenom kan elprishöjningarna dämpas.
28
3.1.3 Utbildning och forskning
Enligt läroplanen för gymnasieskolan behandlas elanvändningen specifikt endast vid den fyraåriga tekniska linjens eltekniska inriktning. Sålunda behandlar vid gymnasiet totalt endast 9 studietimmar elanvändning och 4 studietimmar belysning.' Dock planerar man vid vissa gymnasieskolor att införa en speciell inriktning för energifrågor. Man får förmoda att elanvändningen får större utrymme vid en . sådan linje.
Vad gäller praktisk utbildning i elanvändningsfrågor finns ett stort kursutbud från bland annat SIFU och AMU. Kurserna vänder sig till driftchefer, maskinis- ter och andra som mer eller mindre har som daglig gärning att ansvara för an- läggningarnas energianvändning.
Aven några av de regionala högskolorna utbildar drifttekniker. Här finns både kortare och längre kurser.
inom högskoleväsendet i övrigt kan man studera elanvändning inom ramen för elkraftteknisk utbildning vid Chalmers Tekniska Högskola (CTH) i Göteborg och vid Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH). Det bör emellertid nämnas att man . hittills lagt störst tonvikt vid eltillförsel, medan elanvändning upptagit en be- ' tydligt mindre del av undervisningen. Detta förhållande kommer förhoppningsvis att ändras inom kort, då Vattenfall finansierar en ny professur benämnd Indust— riell Elektroteknik vid Elkrafttekniskt centrum vid KTH.
Vid Linköpings Tekniska Högskola (LiTH) och Luleå Tekniska Högskola (LuTH) bedrivs, liksom vid CTH och KTH, forskningsprojekt som behandlar industriell elanvändning. De projekt som för närvarande bedrivs på LiTH som har nära anknytning till elhushållning behandlar effektiva industriella energisystem, laststyrning samt värmelagring. Vid LuTH bedrivs bland annat projekt angående värmelagring. Projekt som bedrivs på CTH respektive KTH, som har inriktning på den icke elintensiva industrin, har främst inriktats på energibesparande pump- och fläktdrift.
Utöver detta har forskning angående industriell användning av värmepumpar
bedrivits på olika han. ! i l l i 1
Vid lantbruksuniversitetet bedrivs forskning kring uppvärmning av lantbrukets lokaler och tappvarmvatten. Bland annat arbetar man med värmepumpar och med att ta fram klimatsystem som kan klara den dammiga och korrosiva stalluften. Andra forskningsprojekt behandlar eleffektivare förvärmning av tork- och ventilationsluft, klimatisering av djurstallar samt energisnålare processer för konservering och beredning av grovfoder och spannmål.
3.1.4 Branschorganisationer ,
Flera branschorganisationer har uppmärksammat vikten av energihushållning för medlemsföretagen. Det har lett till en minskning av den totala energianvänd- ningen per producerad enhet, men sällan till en minskning av elanvändningen. Dock skall hållas i minnet att en effektiv elanvändning inte med nödvändighet behöver innebära en minskad användning i varje enskild punkt. För många in- dustrier kan en högre elanvändning ge högre produktkvalitet, minskade kassatio- ner etc.
29
Som exempel på branschorganisationers insatser kan nämnas att Gjuteriföre- ningen har, med anslag från Statens industriverk, erbjudit samtliga medlemmar energirådgivning. Vidare höll Mekanförbundet en konferens om eleffektivisering för sina medlemmar under våren 1987.
Ett flertal branschforskningsinstitut bedriver forsknings- och utvecklingsprojekt med inriktning på processer, vilket får direkt betydelse för energianvändningen. Bland dessa forskningsinstitut kan nämnas Svenska livsmedelsinstitutet, Textil- forskningsinstitutet, Glasforskningsinstitutet och Träteknikcentrum.
3.1.5 Andra aktörer
Energiledargruppen är en ideell förening under Ångpanneföreningens kansli. Gruppen, som har drygt 100 medlemmar, har som mål att öka industrins med- vetenhet på energiområdet. Medlemmarna i Energiledargruppen får 5-6 infor- mationsutskick per år som innehåller senaste nytt om energi, dessutom anordnar Energiledargruppen årligen en energikonferens för sina medlemmar.
3.2 Eleffektiviserande insatser utanför Sverige
En mängd eleffektiviserande projekt bedrivs även utanför Sverige. Några av dem äger sin motsvarighet här hemma medan andra inte gör det av olika skäl.
3.2.1 Norden
Flertalet av de projekt som bedrivs i de övriga nordiska länderna äger sin mot- svarighet här i Sverige.
I Danmark pågår en mängd projekt på det här området. En av anledningarna till detta är det generellt höga elpriset. Industrin betalar emellertid bara 28-30 danska öre/kWh. Detta "till trots pågår alltså en mångfald projekt på industri- sidan och även lantbruket är starkt involverat.
Exempelvis pågår ett flertal värmepumpsprojekt, substitution av el med natur- gas, datoriserad processtyrning och inarbetning av systemdynamiska energihus- hållningsmetoder samt energieffektivisering inom djuruppfödningen. Man gör också försök med att införa dubbel- och trippeltariffer för att erhålla en mer kostnadsspeglande eldebitering och styra bort en del av elsystemets belastnings- toppar. Vidare håller de danska eldistributörerna på att orientera sig mot att bli så kallade energitjänstföretag, vilket innefattar bland annat energirådgivning till kunderna.
I Norge har industrin låga elpriser. Detta återspeglar sig naturligtvis också i aktiviteten på eleffektiviseringsområdet, även om man inte är helt passiv. Även här bedrivs ett flertal värmepumpsprojekt, det bedrivs projekt om effektiv belysning i produktionsanläggningar och industrin erbjuds praktiska åtgärdspaket för energihushållning.
Finlands industristruktur är mer elintensiv än de övriga nordiska länderna, främst har man mycket massa- och pappersindustri. Detta återspeglar sig också i deras forskningsprogram. Varvtalsstyrning av pumpar, laststyrningsprojekt, effektivisering av industriventilation och framtida tekniker för trätorkning är
30
några av de projekt som kan vara av intresse för här studerade industribranscher. Finska industrier har möjlighet att få kostnadsfria så kallade energipalavrer som administreras av Energiavdelningen vid Handels- och industriministeriet. Dessa palavrer motsvarar den energiinventering som utvecklingsfonderna i Sverige tidigare erbjöd små och medelstora företag.
Island, slutligen, har få likheter med Sverige. De forskningsprojekt som är in- tressanta ur eleffektiviseringssynpunkt är främst energihushållning i frysanlägg- ningar och energihushållning i fiskmjölsindustrin.
3.2.2 USA
I USA bedrivs en stor mängd projekt inom elhushållningsområdet. Den främsta anledningen till detta är en mycket sträng styrning av kraftindustrins verksam- het. Styrningen sker genom ett stort antal federala och delstatliga lagar och förordningar, som omfattar bland annat tillstånd för nya anläggningar, bedöm- ningar av framtida energibehov, taxor och obligatorisk energibesiktning.
Under 1970-talet förändrades förutsättningarna för de amerikanska kraftbolagen radikalt. Det hade flera skäl, oljekrisen i början av 1970-talet, felaktiga elprog- noser, ökade miljökrav, ökade säkerhetskrav för kärnkraftsindustrin m m. Detta innebar i sin tur ett ökat intresse för att utveckla och introducera ny energi- teknik. Genom tillkomsten av den så kallade PURPA-lagen 1978 (PURPA = The Public Utility Regulatory Policies Act) skapades incitament för andra än kraft- bolagen att producera och sälja el. PURPA-Iagen är en federal lag som ger små elkraftsproducenter rätt att sälja sin produktion till elbolagen för ett pris som i stort speglar kraftbolagens marginalkostnad för att bygga ut ny produktionskapa- citet.
Den förändrade energisituation som uppstod under 1970-talet innebar att el- bolagen övergick till att bli energitjänstföretag, d.v.s. man engagerade sig i energihushållning, köp av elkraft från andra producenter (inklusive industriellt mottryck), laststyrning" m.. .
Energihushållningsprojekten är av mycket varierande art. Man har exempelvis utvecklat rabattsystem för eleffektiv utrustning, arbetat med teknikupphand- ling och infört kostnadsfri eller starkt subventionerad energirådgivning för sina kunder.
Bland dessa kan nämnas forskningsorganisationer och tillverkare av såväl ny som konventionell energiteknik.
Utöver kraftbolagen bedriver ett flertal andra aktörer energihushållningsprojekt. ; i I 3.2.3 Japan i I Japan har staten engagerat sig väldigt starkt både vad gäller energihushållning i generellt och elhushållning specifikt. Det finns en lag om rationellt utnyttjande
av energi som dels påbjuder bland annat obligatorisk energistatistik och att energiansvariga ska finnas vid alla företag, samt dels medger gratis energiråd- givning till små och medelstora företag.
MITI (Departementet för internationell handel och industri) som formellt an- ) svarar för energirådgivningen kan även tvinga företag att genomföra energihus-
31
hållande åtgärder. Vidare är tillverkare och generalagenter för maskiner och apparater skyldiga att se till att produkterna är energieffektiva.
Japan har ett mycket omfattande program för såväl forskning och utveckling av ny teknik som för prototyp- och demonstrationsanläggningar. Som exempel kan nämnas forskning kring bränsleceller och energilagring, energieffektiv ventila- tion, stöd till konvertering till nya energikällor och stöd för rationell energi- användning.
För att öka det nationella medvetandet om energins samhällsekonomiska bety- delse bestämdes 1976 att en månad varje år skulle vara en energisparmånad. Man valde februari som är årets kallaste månad. Under energisparmånaden genomförs bland annat konferenser och utställningar om energihushållning. Senare har man även infört energispardagar (den första dagen varje månad), och energikontrolldagar för industrin (den 1/12 varje år). Dessa evenemang, som ordnas av Energy Conservation Center (ECC), anses ha haft mycket stor bety- delse för Japans energianvändning, men börjar nu ha mindre verkan.
32
4. ELHUSHÅLLNINGSMÖJLIGHETER INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK
Inom den studerade delen av industri och jordbruk är elanvändningen svår att påverka. Hur långt man kan driva elhushållningen är till mycket stor del en kostnadsfråga. Eftersom kostnaden för elanvändningen för den enskilda lantbru- karen är relativt liten, finns det ett flertal andra faktorer som påverkar an- vändarna mer eller åtminstone lika mycket. Detsamma är läget för den del av industrin som behandlas här. Den icke elintensiva industrins elanvändning har en mycket låg priselasticitet. Det har varit enkelt för industrin att öka sin el- användning. Man har fått en billig och säker energiförsörjning, samtidigt som man ofta erhållit andra fördelar som exempelvis minskad kassation och förbätt- rad inomhusmiljö.
lncitamentet för effektivisering av elanvändningen generellt inom gruppen är lågt, men det finns en del hushållningsmöjligheter. Dessa möjligheter diskuteras i föreliggande kapitel.
4.1 Hushållningsmöjligheter med hjälp av befintlig teknik
En del elhushållning kan ske med hjälp av befintlig teknik, medan annan först kan ske efter ytterligare utveckling av material, processer, teknik etc. I detta avsnitt behandlas olika elanvändande områden där hushållningsmöjligheter finns utan vidare innovationer. Angivna hushållningspotentialer är beräknade till 1995 där inte annat anges. Vidare förutsätts, där inte annat anges, ett 50% högre elpris.
Elanvändningen kan påverkas på tre olika sätt. Den energihushållning som kan bli följden av en ökad elanvändning analyseras inte. De tre sätten att påverka elanvändningen är:
- effektivisering, vilket innebär att det specifika elbehovet minskar
- förskjutning i tiden av processerna, vilket minskar eleffektbehovet
- utbyte av elenergi mot ett annat energislag (i detta fall bränsle) för längre eller kortare perioder
Effektivisering innebär en minskning av den specifika energianvändningen. Detta kan ske genom exempelvis processförbättringar, processbyte eller bättre produktions-.
planering.
33
Att en process är styrbar innebär i detta sammanhang att dess effektanvändning kan flyttas i tiden så att effektutnyttjandet blir jämnare eller att hela proces- sen körs vid annan tidpunkt. Detta ger inte någon direkt energihushållning i själva processen. Genom att utrustningen utnyttjas jämnare kan dock process- effektiviteten bli högre, vilket leder till energihushållning. Dessutom påverkas elproduktionen i gynnsam riktning.
En god utbytbarhet innebär att man kan använda flera energislag för att driva processen. Detta får givetvis betydelse för elenergianvändningen.
Vissa hushållningsåtgärder är tekniskt sett relativt enkla att genomföra, men har hittills inte blivit av på grund av hinder som för höga investeringskostnader eller brist på utrymme. Det senare kan ofta vara fallet vid konvertering till fastbränsleeldning.
4.1. I Termiska processer
De enhetsprocesser som erfordrar värme är främst värmning, smältning och koncentrering/torkning. Sammantaget använde de i denna rapport studerade industribranscherna 13,5 TWh för termiska processer år 1984, varav 2,8 TWh el. Fördelningen mellan de olika branscherna framgår av tabell 4.1.
Bransch Elanvändning för värmning, smältning och koncentrering/torkning 1984 (GWh)
Livsmedelsindustri 930 Textilindustri 80 Trävaruindustri exkl. 170 sågverk, hyvlerier och skivindustri
Pappersvaru- och 0 grafisk industri
Kemisk exkl kemisk 140 basindustri
Jord- och stenvaru- .360 industri
Gjuterier 170 Verkstadsindustri 1 000 Summa 2 850
Tabell 4.1: Industrins elanvändning för enhetsprocesserna värmning, smältning och koncentrering/torknlngl984. (Källa LiTH.)
34
Livsmedelsindustri
Effektiviseringsmöjligheterna för värmningsprocesserna, dvs värmning och smältning, består av förbättrad reglering (efter produktegenskap), förbättrad värmeöverföring samt bättre kunskap om livsmedlens kemiska och fysikaliska egenskaper. Att byta energislag kräver metodbyte i en del fall, men är mesta- dels relativt problemfritt. Styrbarheten beror av den termiska trögheten hos utrustning och produkt samt av produktens känslighet. Den totala elhushåll- ningspotentialen för värmningsprocesserna inom livsmedelsindustrin uppskattas till ca 20% motsvarande 140 GWh/år.
Effektiviseringsmöjligheterna för koncentrering/torkning är bättre reglering och värmeöverföring. Energislag kan i många fall lätt bytas eftersom man fort- farande till stor del använder ånga som värmebärande medium. Processerna är här låsta till varandra, vilket kräver flyttning i tiden av flera processer för att öka styrbarheten. Elhushållningspotentialen uppskattas till 10 % och motsvarar 40 GWh/år.
Eftersom livsmedelsindustrin måste följa jordbrukets årstidscykel så koncentre- ras en del av verksamheten till korta perioder. Ur elanvändningssynpunkt är denna säsongsvariation fördelaktig eftersom toppbelastningen inträffar sommar och höst.
Textilindustri
Endast en liten del av textilindustrins värmningsprocesser är elvärmda. Effekti— viseringsmöjligheter är förbättrad reglering och värmeöverföring, minskade vattenmängder i färgnings- och tvättprocesser etc.
Utbyte av energislag kan göras i många fall (exempelvis kan vatten för tvätten värmas med naturgas).
En mycket försiktig uppskattning av besparingspotentialen ligger på 10 %, vilket här motsvarar ca 3 GWh/år.
Vid torkning i textilindustrin använder man till stor del ånga som värmeöver- förande medium, vilket medför att det är relativt lätt att byta energislag (från elångpanna till fastbränsleeldad/oljeeldad ångpanna eller från lokal elångpanna till direktvärmning med gas). Effektiviseringsmöjligheten är bättre reglering så att torkluften utnyttjas bättre samt en bättre värmeöverföring. Processerna är låsta till varandra, vilket kräver att flera processer flyttas i tiden för att öka styrbarheten. '
Elhushållningspotentialen uppskattas också här till 10 %, motsvarande 6 GWh/år.
Trävaruindustrin
De elvärmda värmningsprocessernas elhushållningspotential är mycket liten. De elanvändande processer som finns är mestadels nya och effektiva. Trots detta kan man på längre sikt ersätta vissa av dem med naturgasvärmda processer.
35
Effektiviseringsmöjligheter för elvärmda torkprocesser innebär förbättrad kon- densationstorkning, t.ex. genom bättre värmeöverföring mellan luft och trä, bättre kompressorer i värmepumpen etc.
Elgenererad ånga för torkprocesser kan givetvis på ett relativt enkelt sätt bytas mot fastbränslegenererad ånga eller eventuellt naturgas. Detta kräver dock en annan prissättning alternativt annat värde på trävaruindustrins egna bränslen än det som finns idag.
Lacktorkningsprocesser kan förbättras genom övergång till nya metoder, vilka innebär bättre värmeöverföring och reglering (exempelvis övergång från el- värmd konvektionsteknik till tork med gasvärmda IR-element).
.Elhushållningspotentialen för torkprocesserna uppskattas till 10 till 15%, vilket motsvarar 20-30 GWh/år.
Pappersindustrins "småbranscher"
Enhetsprocesserna värmning och torkning använder så lite elenergi att elhus- hållningspotentialen är försumbar.
Kemisk industris "småbranscher"
Härmed avses annan kemisk industri, petroleumraffinaderier, smörjmedels-, asfalt— och kolproduktindustri samt gummiindustri och plastindustri. Eftersom det är endast i gummiindustrin och plastindustrin som el i nämnvärd utsträck- ning används inom enhetsprocesserna värmning, smältning och koncentre- ring/torkning behandlas endast dessa två delbranscher här.
Gummiindustri
Effektiviseringsmöjligheterna omfattar främst förbättrad värmeöverföring (bl.a. genom ökad användning av mikrovågsvulkning) samt bättre kunskap om fysikaliska och kemiska egenskaper.
Utbytbarheten mellan energislag är relativt god, åtminstone så länge man be- håller ånga som värmebärare. Metodbyte kan dock krävas i vissa fall.
Styrbarheten i processerna är god eftersom den termiska trögheten är relativt stor. Detta kan dock endast utnyttjas i begränsad utsträckning, då vissa produk- ter är känsliga för förändringar i tid - temperaturförhållandet.
Elhushållningspotentialen uppskattas till knappt 20%, vilket motsvarar 15 GWh/år.
Plastindustri
Genom förbättrad mekanisk bearbetning i formsprutning (och besläktade pro- cesser) samt förbättrad värmeöverföring och reglering av denna kan energi- behovet effektiviseras. Metodbyte beträffande värmetillförseln är också en möjlighet.
36
Styrbarheten varierar, den kan vara relativt god för vissa processer, t.ex. form- sprutning, medan motsatsen råder för extrudering av rör beroende på dess kopp- ling till efterföljande processer.
Den totala elhushållningspotentialen uppskattas till ca 10%, motsvarande 5 GWh/å
Jord- och stenvaruindustri
De smältprocesser som använder elenergi är effektiva jämfört med de bränsle- användande processerna. Utbytesmöjligheter finns dock i vissa fall till andra energislag, såsom gasol eller naturgas.
Eftersom processutrustningen och produkten har stor termisk tröghet är styr- barheten relativt god.
Den totala elhushållningspotentialen uppskattas till knappt 10%, motsvarande 25 GWh/år.
Gjuterier
För såväl järn- och stålgjuterier som för metallgjuterier finns en effektivise- ringsmöjlighet i att övergå till smältugnar av högfrekvenstyp.
Smältugnar har stor termisk tröghet, vilket innebär att styrbarheten är relativt god.
Det är också möjligt att byta energislag, vilket skulle innebära att man återgår till kupolugnstekniken eller eventuellt gasvärmd smältprocess.
Elhushållningspotentialen uppskattas vardera för järn- och stålgjuterier respektive metallgjuterier uppgå till ca 3 GWh/år, dvs totalt 6 GWh/år.
Verkstadsindustri och annan tillverkningsindustri
Effektiviseringsmöjligheterna för värmningsprocesser består av ökad använd- ning av lokal yt- och värmebehandling samt lokal ämnesvärmning vid smide. Dessutom kan värmeöverföringen förbättras i befintliga processer.
Styrbarheten är låg för ytbehandlingsprocesserna, men bättre för vissa värme- behandlingsprocesser (långtidsbehandlingar).
För att möjliggöra energislagsbyte krävs det i många fall att man byter metod.
Den totala elhushållningspotentialen uppskattas till ca 15%, vilket motsvarar 100 GWh/år.
Torkprocessernas effektiviseringsmöjligheter består i förbättrad värmeöver- föring och reglering. Utbyte av energislag kräver metodbyte i en del fall. Pro- duktionsstegen är låsta till varandra vilket erfordrar att hela ytbehandlings— processen flyttas till annan tidpunkt om man vill påverka effektbehovets fördel- ning över tiden.
37
Den totala elhushållningspotentialen uppskattas vara mellan 15 och 20% för verkstadsindustrin, vilket motsvarar 40 GWh/år.
Hushållningspotential
Med tillämpning av idag känd teknik och förutsättningen 50% högre elpris år 1995 (kontinuerlig ökningstakt av elpriset) torde den ekonomiska elhushållnings- potentialen uppgå till 410 GWh/år för enhetsprocesserna värmning, smältning och koncentrering/torkning. Detta motsvarar ca 15% av den totala elanvänd- ningen för enhetsprocesserna ifråga. Hushållningspotentialen fördelas enligt tabell 4.2 nedan.
Bransch Elanvändning för Hushållningspotential värmning, smältning till 1995, GWh och koncentrering/ torkning, GWh (1984)
Livsmedelsindustri 930 180 Textilindustri 80 9 Trävaruindustri exkl sågverk 170 30 hyvlerier och skivindustri
Pappersvaru- och grafisk 0 0 industri
Kemisk exkl kemisk basindustri 140 20 Jord- och stenvaruindustri 360 25 Gjuterier 170 6 Verkstadsindustri 1000 140 Summa 2850 410
Tabell 4.2: Hushållningspotential och total elanvändning för enhetsproces- serna värmning, smältning och koncentrering/torkning. (Källa
LiTH.)
När under perioden fram till år 1995 som åtgärderna kommer att genomföras varierar med ett antal faktorer (utrustningens status, ålder, företagets avkast- ningskrav, energipriser, skatter m.m.).
Den tekniska potentialen är givetvis större. Denna innefattar även att pågående FoU ger resultat så att t.ex. effektiva naturgasanvändande processer hinner att få genomslagskraft och/eller att vi lämnar de företagsekonomiska avkastnings- kraven. En bedömning av hushållningspotentialen under sådana betingelser är givetvis mycket svar att göra.
38
4.1.2 Industriell laststyrning
Industriell laststyrning har på senare tid upptäckts av industrin som ett ekono- miskt mycket intressant sätt att minska elkostnaderna samt av kraftproducen- ter och återdistributörer som ett alternativ till effektutbyggnad av produktions- och i viss mån transmissions- och distributionskapaciteten. Med industriell last- styrning avses sådana åtgärder som vidtas för att förändra industriföretagens nuvarande effektkarakteristik.
Laststyrning är ingenting nytt, varken i Sverige, eller i andra länder där man länge har haft ett effektdimensionerat kraftsystem. Laststyrningsförsök och tillämpningar i full skala har gjorts inom både hushålla-, industri- och övrig- sektorn. Många tillämpningar har dock misslyckats på grund av tekniska brister. Med nuvarande teknik, utvecklingen av mikrodatorer etc, kan mer sofistikerade system med inbyggd logik produceras till låg kostnad.
Ett angränsande område till industriell laststyrning är intern generering av elkraft. Genom egen produktion av elkraft i form av mottryckskraft eller i minikraftverk kan behovet av köpt kraft minska och därmed belastningen på elkraftsystemet. Satsningen från industrins sida kan vara såväl i form av upp- rustning av befintliga aggregat som utbyggnad av ny kapacitet.
Metoder för industriell laststyrning
sig eller i olika kombinationer kan tillämpas inom industrin.
* Bivalenta värmningssystem för processvärmning, uppvärmning av lokaler och tappvarmvatten utnyttjas, varvid det billigaste av alternativen el och något bränsle används, t.ex. el/olja i kombidrift. Man bör i detta samman- hang komma ihåg att vi i Sverige sedan några år har tillämpat så kallade avkopplingsbara leveranser till elpannor i industri och fjärrvärmeverk. Dessa pannor är ej i drift under höglasttid.
* Lastprioriteringssystem kopplar kortvarigt ifrån vissa belastningar, i prio- ritetsordning, beroende av aktuell totalbelastning. Exempel på styrbara belastningar är värmetröga system (som ugnar och kyl- och frysanlägg- ningar), varmvattenberedare, fläktar, omrörare, motorvärmare, elpannor etc. Inom begreppet "Industriell laststyrning" inryms ett antal åtgärder som var för
* Tidsförskjutning av hela eller delar av processer, t.ex. smältnings- och % värmebehandlingsprocesser. Härvid studeras i denna rapport i huvudsak | åtgärder som ej påverkar de anställdas arbetstider. I
* Korttidslagring (del av dygn) av värme eller kyla. Genom att ladda ett kyl- eller värmelager under låglastperiod undviks effektuttagen för kylning respektive värmning under höglastperiod. Exempel finns bland annat inom livsmedelsindustrin och textilindustrin.
* Korttidslagring av processmedia, t.ex. hetvatten eller vätgas.
39
Industriell laststyrning, effekt och energi
Den primära målsättningen med industriell laststyrning är att minska det maxi- mala effektuttaget för att på så sätt reducera effektkostnadens andel av den totala elkostnaden.
De olika laststyrningsåtgärderna enligt ovan ger olika inverkan på den enskilde användarens effektkurva. I de flesta fall sker en omfördelning av energianvänd- ningen, dvs en tidsförskjutning av en del av effektuttaget. I vissa tillämpningar minskas effektuttaget totalt och således minskar energianvändningen.
Hushållningspotential
Vid en noggrann genomgång av den svenska industrin har styrbara belastningar identifierats inom samtliga brancher. I tabell 4.3 redovisas möjliga effektreduk- tioner, ökning av belastning under låglastperioder, tidsförskjutning av del- processer, potential för bivalenta uppvärmningssystem etc. De positioner som i tabellen markerats med ett kryss indikerar att möjligheter till tillämpningar finns, men att dessa ej har kvantifierats.
Bransch Lastprioritering Energilagring Lagring av Tidsförskjutning Effektreduktion processmedia Reduktion av Ökning Minskning Ökning Minskning höglast låglast höglast låglast höglast (MWe) (MWe) (MWe) (MWe)-(MWe) (MWe)
Livsmedels- industri 20 95 35 6 4
Textil-, bekläd- nads- och läder- varuindustri x 180
Trävaruindustri 50
Massa- och pappersindustri x x x x
Kemisk industri 170 x x
Jord- och sten- varuindustri 15 x
Järn- och stål- industri 190 x Verkstads- industri 225 x x x x 30
x : tillämpningsmöjligheter finns
40
De effektreduktionsmöjligheter som anges i tabell 4.3 avser vad respektive bransch normalfallet bör kunna uppnå under t ex några förmiddagstimmar vintertid. Siffrorn tabell 4.3 är inte möjliga att enkelt summera, en bedömning av effekthushållnings- potentialen uppgår till ca 5-15% beroende på branschtillhörighet, totalt ca 400 MW. I verkliga krissituationer bör dessa siffror kunna stiga betydligt.
När det gäller energibesparingspotential kan minskade drifttider, elvärme- ersättning och andra enkla åtgärder (d.v.s. ej egen elproduktion) uppskattas innebära upp till någon eller några få procents minskad elenergianvändning.
Sammanfattning, industriell laststyrning
Det finns möjlighet till laststyrning inom samtliga industribranscher, men po- tentialen varierar mellan branscherna. För den icke elintensiva industrin kan det tidvis minskade effektuttaget uppgå till 400 MW. Simuleringar av laststyrningsåtgärder vid ett företag inom verkstadsindustrin, vid nuvarande prisnivå samt vid 50% högre prisnivå, visar att företaget med hjälp av laststyrningsåtgärder kan mildra effekterna av en prishöjning. Dessutom ger ökade effekt- och energiavgifter förbättrad lönsamhet för bland annat effekt- reduktionsåtgärder och tidsförskjutning av delbelastningar.
Mycket av tekniken för industriell laststyrning finns redan idag, medan en del av tekniken är under utveckling. Det finns ett flertal referensobjekt i form av genomförda fullskaleförsök inom industrin, och fler är under genomförande.
Industrins intresse för laststyrning är redan väckt, och det kommer sannolikt att öka om tariffer som avspeglar kortsiktiga marginalkostnader införs över hela landet. För att öka intresset ytterligare bör främst driftchefer'och personer i företagsledande ställning informeras om teknik, ekonomi och erfarenheter som gjorts inom laststyrningsområdet.
4.1.3 Begränsning av reaktiva effektuttag
När man talar om elanvändning avser man uttag av aktiv effekt under en viss tid. Det är denna energi som mäts upp och som man betalar för. Men de flesta elkunder tar också ut reaktiv effekt. För småhus med elvärme uppgår den reak- tiva effekten till ca 10% av den aktiva, för mindre industrier kan andelen komma upp i ca 75%. Främst elmotorer och transformatorer orsakar reaktiv effekt.
Transport av reaktiv effekt på elnäten orsakar aktiva förluster. För alla större elkunder uppmäts därför även uttaget av reaktiv effekt. Om den reaktiva effek- ten är för hög utgår särskild avgift.
Det tillåtna uttaget av reaktiv effekt kommer att sänkas (utom i Norrland) från och med 1989-01-01. Nuvarande och kommande gränsvärden för reaktiva ef- fektuttag framgår av tabell 4.4. Gränsvärdena anges i procent av den aktiva effekten.
41 Leveransspänning Tillåtet reaktivt effektuttag kV Nuvarande Fr o m 1989-01-01 % O/o 130 25 15
40 50 50 (25 för kunder 3 10 MW) 10 75 50 Tabell 4.4: Gränsvärden för uttag av reaktiv effekt. Värdena anges som en
procentsats av det aktiva effektuttaget. (Källa: Kraftverksföre-
ningen.)
För lågspänningsleveranser gäller samma gränsvärden som för 10 kV leveranser. Det är emellertid sällan som mätare för reaktiv effekt monteras hos lågspän- ningskunder.
Åtgärder
Det finns i huvudsak två sätt för elanvändaren att kompensera det reaktiva effektuttaget. Det ena är att installera kondensatorbatterier. Det andra är att direktkompensera större elektriska motorer. För nya motorer borde det vara obligatoriskt med sådan kompensering om inga tekniska komplikationer upp- träder. För befintliga motorer över en viss storlek borde en komplettering med kondensatorer kunna ske i efterhand.
Hushållningspotential
De totala förlusterna av aktiv effekt i eldistributionen uppgår till ca 11 TWh per år och utgör ca 8% räknat på den totala elanvändningen. Förlusterna beräk- nas som skillnaden mellan elproduktionen som mäts upp i kraftstationerna och användningen som mäts upp hos elkunderna.
Av de totala förlusterna faller ca 2 TWh, motsvarande 1,5 procentenheter på stamnätet. Stamnätstransitörerna skall hålla nollutbyte av reaktiv effekt med stamnätet. De av reaktiv effekt förorsakade förlusterna på stamnätet är därför små. 130 kV-nätens förluster uppgår till ca 1% av överförd energi. Även dessa nät är så väl kompenserade att de av reaktiv effekt förorsakade förlusterna är små.
Resten, eller ca 5,5 procentenheter, av de totala förlusterna faller på distribu- tionsnäten för 40 kV och lägre spänningar. På dessa nät utgör transporten av reaktiv effekt en inte obetydlig del. I normala landsbygdsnät med småindustri uppskattas den reaktiva effekten svara för ca en tredjedel av nätets förluster. I tätortsnät används jordkablar som endast har små förluster orsakade av reaktiv effekt. En grov uppskattning ger vid handen att de förluster som orsakas av reaktiv effekt totalt för landet uppgår till mellan 0,5 och 1,5 TWh/år. För grup- pen industri och jordbruk är motsvarande siffra ca 50-150 GWh/år.
42
Slutsats, reaktiv effekt
Elanvändningen inom industrin kan på företagsekonomiskt rationella grunder minska genom installation av kondensatorbatterier och direkt kompensering av elektriska motorer.
4.1.4 Belysning
Energihushållning och krav på seende och belysning behöver inte komma i kon— flikt med varandra. Man kan till och med minska elanvändningen och samtidigt förbättra seendet i olika arbetssituationer genom att i tänkandet använda det viktiga samspelet mellan ljuset - synobjektet - ögat.
Genom att använda ljusa färger och energisnåla ljuskällor kan man således upp- fylla ljuskraven med lägre effekt. Till följd av det energitekniska samspelet mellan olika byggnadsdelar påverkar ljuskraven även andra byggnadsdelars effekt- behov och energianvändning. Exempelvis påverkas luftbehandlingsanläggningen om dess kapacitet måste vara avpassad så att anläggningen kan bortföra överskotts- värme från belysningen. Men det finns också exempel på motsatsen, d.v.s. i en del anläggningar är uppvärmningssystemet dimensionerat för att utnyttja belys- ningens värmeförluster.
Samspelet ljuset - synobjektet - ögat
Synfunktionen - från betraktat föremål till en upplevelse i hjärnan - är en kom- plicerad process, som innefattar såväl fysiska, kemiska som fysiologiska moment. Processen kan kortfattat beskrivas sålunda: det betraktade föremålet reflekterar elektromagnetisk strålning, vars synliga del passerar genom ögats optiska medier och formar en bild på näthinnan. Här omvandlas bilden på kemisk väg till elektriska impulser, vilka via nervtrådar leds till synbarken i bakre delen av hjärnan. Hjärnan tolkar slutligen all den information som erhålls från det betrak- tade föremålet.
Synförmågan är starkt beroende av belysning, reflektansfaktorer och ögats ljuskänslighetskurva. Av dessa tre faktorer kan vi praktiskt påverka de två första.
Vid planering av belysning för arbetsplatser dimensioneras belysningen idag nästan uteslutande för att ge en viss belysningsstyrka (lux). Ett icke självlysan- de föremåls synbarhet bestäms bland annat av hur mycket ljus föremålet reflek- terar. Reflektansförmågan har stor betydelse för hur vi uppfattar omgivande föremål och därmed för planeringen av belysningen. Ju högre reflektansfaktor en yta har, desto mera ljus återkastar den. Belysningsstyrkan, dvs luxtalet, måste därför bedömas med hänsyn till de belysta ytornas reflektansförmåga. Vid belysningsplanering bör man följaktligen inte bestämma typ av ljusarmatur, ljuskälla och luxtal etc utan hänsyn till reflektansförmåga och kulör hos rums- ytor och arbetsmaterial.
Dagsljus
I många industrilokaler utnyttjas inte på ett effektivt sätt det dagsljus man har tillgång till. Det finns idag reglerutrustning som släcker bort onödig belysning
___—w..._.. . _
43
för nästan alla förekommande ljuskällor. Detta gäller även äldre lysrörsanlägg- ningar som inte är speciellt utrustade för ljusreglering. Pay-offtiden för ljus- reglering ligger i storleksordningen tre år vid en höjning av elpriset med 50%.
Forskningsarbete pågår sedan länge för att med hjälp av fönsterprismor försöka styra dagsljuset längre in i rummet. Idag finns byggnader med sådana system i både Tyskland och Schweiz. De bör studeras vad gäller både användbarhet och ekonomi.
':JPFKäIJRE _(19'3_1.1L£å€'!£'195932r__
Utvecklingen av ljuskällor och armaturer har under en ganska lång tid varit långsam, för att under de senaste åren i det närmaste ha exploderat. På 1970- talet planerades belysningsanläggningarna för att ge 40-50 W/m2, idag är mot- svarande siffra 15-20 W/m2 och det går att komma ännu lägre.
De nya kompaktlysrör och lysrörslampor som finns idag kan i de flesta fall er- sätta vanliga glödlampor. Dessa nya lampor har 5-6 gånger längre livstid och effektbehovet motsvarar bara 20% av vanliga glödlampors. Trots att de be- tingar ett relativt högt pris är de ändå lönsamma för industrin.
Högtrycksnatriumlampor ger nästan dubbelt så mycket ljus som kvicksilver- lampor vid samma effekt. Industrin kan minska sin användning av belysningsel genom att i ökad utsträckning gå över från lysrör eller kvicksilverlampor till dessa högtrycksnatriumlampor. En övergång från kvicksilverlampor till högtrycks- natriumlampor ger dessutom miljömässigt positiva bieffekter. Ett problem som kan uppstå med högtrycksnatriumlampor är bländningsrisken från ljusarmaturer och alltför stora speglande reflexer. Detta problem kommer dock att minska i takt med att mindre effektstorlekar på lamporna tas fram. Det innebär även att dessa ljuskällor kan användas i kontorsrum m.m.
Det finns också små halogenlampor där strålningsvärmen återvinns, så att de på så sätt blir mer energieffektiva än vanliga glödlampor.
De optiska egenskaperna i nästan alla ljusarmaturer har under den senaste tio- årsperioden avsevärt förbättrats. Detta i kombination med effektivare ljus- källor har gjort det möjligt att halvera belysningseffekten för att nå samma ljusnIVå.
Många industrilokaler har gamla belysningsanläggningar. Det kan tyckas själv- klart att det är god ekonomi att byta dessa anläggningar till nya effektiva ljus- källor och ljusarmaturer. Trots detta är det relativt sällan som armaturbyte sker.
Underhåll
En belysningsanläggning måste i likhet med de flesta andra anläggningar under- hållas. En fungerande underhållsplanering för belysningen innebär att man kan minska antalet ljusarmaturer och därmed elanvändningen, genom att man då bland annat minskar försmutsningsförlusterna.
44
Hushållningspotential
Elanvändningen för belysning inom industrin är ca 2 TWh/år (inkluderar man även den elintensiva industrin blir siffran strax under 3 TWh/år).
Om man räknar med en höjning av elpriset med 50%, så är den ekonomiska hus- hållningspotentialen för belysning till år 1995 av storleksordningen 500 GWh/år. Denna hushållningseffekt erhålls genom:
byte av ljuskällor och ljusarmatur ändrad ljussättning tillvaratagande av dagsljus underhåll av belysningsanläggningen utbildning och information
*****
4.1.5 Tryckluft
Den totala elanvändningen för tryckluftproduktion i Sverige uppgår till 1,2 TWh/år. Tryckluften används främst för monteringsarbete (skruvdragare etc) men även renblåsning samt pneumatisk transport är exempel på användningsområden. I gruppen icke elintensiv industri åtgår ca 0,6 TWh/år för tryckluftproduktion.
Ser man enbart till den mekaniska verkningsgraden kan man ifrågasätta tryck- luftens framtid. Det finns idag mycket bra direktdrivna verktyg att tillgå. i dessa omvandlas närmare 100% av tillförd elenergi till mekaniskt arbete. En anledning till att man inte i högre utsträckning övergått till direktdrift är att man med tryckluftsverktyg kan undvika problem med elsäkerhet på arbetsplat- serna.
Åtgärder
Direkteldrivna verktyg finns i drift vid några svenska fabriker. Det vanliga är dock fortfarande, och troligen för en lång tid framåt, tryckluftsdrivna verktyg.
I tryckluftssystem kan följande hushållningåtgärder genomföras:
* Val av rätt kompressoruppsättning, t.ex. mindre kompressor vid lågt be- hov. * Styrutrustning för kontroll/styrning av tomgångstid, tryckinställning varv-
talsreglering m.m. * Trycksänkning. * Åtgärda tryckfall i ledningsnät och filter.
* Välj rätt kompressorkonstruktion.
* Åtgärda läckage. I tidigare gjorda utredningar har läckage på upp till 70% ! av producerad luftmängd konstaterats. .
45
Hushållningspotential
En uppskattning av resultatet av överlag genomförda elhushållningsåtgärder ger vid handen att mellan 10 och 30% av tillförd elenergi, d.v.s. 60 - 180 GWh/år inom icke elintensiv industri, skulle kunna sparas.
Om man istället beaktar möjligheterna att ersätta all tryckluft som används för mekaniskt arbete i tryckluftverktyg med direkteldrivna verktyg är besparings- potentialen 460 GWh/år (d.v.s. drygt 90%) inom denna industrigrupp.
Ytterligare en möjlighet att minska elanvändningen vid kompressordrift är att installera gas— eller dieseldrivna tryckluftskompressorer.
Om åtgärder genomförs för att återvinna värme från kompressorcentraler kan upp till 70% av tillförd elenergi återvinnas (medelverkningsgrad över året). Ifall denna värme kan användas som ersättning för elbaserad lokal- eller process- värmning kan elanvändningen för dessa ändamål minskas.
Således, om industrin övergår till direkteldrivna verktyg, kan det ge en minsk- ning av elanvändningen med 460 GWh/år. Enbart en översyn av tryckluftssyste- men kan ge en maximal elhushållning om 180 GWh/år.
4.1.6 Fläktar och pumpar
Luftbehandling utgör en stor post av elanvändningen inom de industribranscher som behandlas här. Pumpdrift står för ytterligare en stor del av elanvändningen. Även inom jordbruket åtgår en stor del av elanvändningen till fläktdrift. Fläktar och pumpar svarar för 20 % av industrins (exklusive elintensiv) hela elanvänd- ning, motsvarande 2,7 TWh/år. Inom jordbruket används årligen ca 0,2 TWh/år för ventilation.
Många befintliga ventilationsanläggningar har försetts med värmeväxlare, var- vats ner till lägre luftflöde eller på annat sätt energieffektiviserats. Nya luft- behandlingsanläggningar har samtidigt dimensionerats för lägre uteluftflöden än tidigare.
Vad man inte alltid har tänkt på är emellertid fläktens elbehov. Fläktens el- användning minskar om flödet minskar. Detta gäller dock inte om fläkten stryps, eftersom en strypning ger en högre tryckökning över fläkten. Denna tryckökning blir ofta så stor att energianvändningen inte minskar.
Ventilationssystem är sällan byggda för delar av en anläggning. Det kan inne- bära att hela ventilationssystemet måste vara i drift om en anställd arbetar över.
Många befintliga pumpar är överdimensionerade. l nyare anläggningar är en noggrannare dimensionering vanlig.
För både fläktar och pumpar varierar flödesbehovet. Eftersom man måste di- mensionera efter maximalt flöde innebär det att fläkten/pumpen under en stor del av drifttiden har överkapacitet.
46
Åtgärder
Strypförluster i ventiler och spjäll har uppskattats till 1 TWh/år inom här be- handlade industribranscher. Ungefär 70 % av dessa förluster uppges kunna eli- mineras med hjälp av varvtalsstyrning. Varvtalsstyrning ger dessutom den posi- tiva bieffekten att slitaget på utrustningen minskar. Befintliga pumpar och fläktar kan varvtalsstyras antingen med frekvensomriktare eller med en nyut- vecklad metod med viskohydraulisk koppling. En tredje typ av varvtalsstyrning kan vara att förse pumpen eller fläkten med en tvåhastighetsmotor. Frekvens- omriktare kan vara lönsamt för motoreffekter ner till ca 30 kW medan metoden med viskohydraulisk koppling kan löna sig för motoreffekter ner till 15 kW. ! l Det finns en mängd andra åtgärder för att effektivisera elanvändningen (och energianvändningen) för ventilationsändamål. Här är några exempel. * Dela in ventilationssystemet i zoner. Detta ger två fördelar, olika platser kan erhålla olika klimat och den totala luftomsättningen minskas.
* Minska tryckfallet i systemet genom att placera fläkten rätt vid projekte- ringen.
* Byt till en fläkt med bättre verkningsgrad om förlusterna från den befintliga if inte kan tillgodogöras.
* Förse ventilationssystemet med ledskenereglering.
Hushållningspotential l-
Den totala elanvändningen för pumpar och fläktar inom industri och jordbruk l uppgår till 2,9 TWh/år. Den företagsekonomiska hushållningspotentialen till år 1995 har bedömts vara 20-25%, motsvarande 550-700 GWh/år. Merparten av i hushållningen kan sannolikt hänföras till varvtalsstyrning.
4.1.7 Kyl- och frysanläggningar
Inom industri och jordbruk används årligen knappt 400-500 GWh el för kyl- och frysändamål. Denna elanvändning fördelas ungefär med en tredjedel för infrys- ning och två tredjedelar för kallhållning.
Den specifika elanvändningen för frysanläggningar varierar för stora anlägg- ningar mellan 25 och 100 kWh/m3 lagervolym och för mindre anläggningar mel— lan 200 och 400 kWh/m3. gFör butiksfrysar kan den specifika elanvändningen bli så hög som 15.000 kWh/m .)
Vad gäller utveckling av kyl- och fryssystem anses de ingående komponenterna, med undantag av expansionsdelen, vara mycket välutvecklade. Däremot finns det en hel del kvar att göra på systemsidan.
I vissa fall används komponenter med för låg kvalitet då anläggningen byggs. Detta medför i samband med eftersatt underhåll läckageproblem (freon), vilket i sin tur leder till effektförluster. Freonläckage orsakar dessutom miljöproblem. Ett annat tekniskt problem med anläggningar som använder freon är att freon . och olja blandar sig. I anläggningar där ammoniak används bortfaller detta problem 5 eftersom ammoniak och olja inte blandar sig med varandra. ; l
47
Säkerheten i systemen är alltså kopplad till energibehovet. Mindre läckage krä- ver högre standard på utrustning, installation och underhåll.
Den tekniska kompetensen inom kyl- och frysteknik är låg inom framförallt kategorierna användare och driftpersonal. Dessutom finns mycket få kompeten- ta kylkonsulter inom landet. För att lösa detta problem krävs en omfattande utbildningsinsats.
Åtgärder
Det finns några åtgärder som kan vidtas för att få en effektivare elanvändning i kyl- och frysanläggningar. De tre förstnämnda avser främst nya anläggningar och de två sista gäller endast befintliga anläggningar.
Moduluppbyggda kompressorcentraler Utnyttja samtliga areor Fläkthastigheter ska kunna varieras Förbättrad reglering
Förbättrad drift och underhåll
*****
Hushållningspotential
Hushållningspotentialen i kyl- och frysanläggningar med hjälp av befintlig tek— nik bedöms vara ringa. Däremot har driften (användarbeteendet) av kyl- och frysanläggningar en avgörande betydelse. Uppskattningsvis kan elanvändningen minskas med 80-100 GWh/år, där största delen erhålls genom ändrat användar- beteende.
4.l.8 Processreglering
Många av de processer och apparater som installeras i industrin idag har goda möjligheter till processreglering. I en del fall så goda att de inte utnyttjas till fullo.
Det pågår en mycket stor utveckling inom reglertekniken. Någon kvantifiering av den hushållningspotential som kan erhållas till följd av en förbättrad regler- teknik har inte gjorts här.
4.1.9 Värmepumpens användning i industrin
Den elmotordrivna kompressorvärmepumpen har sitt huvudsakliga användnings- område inom bebyggelsen, antingen installerade i husen eller i fjärrvärmenätens värmecentraler. I det senare fallet är det fråga om stora värmepumpar. Motive- ringen att välja värmepumpar har varit oljeersättning och lägre värmekostnad. Då det gäller industrin har värmepumpar ännu inte fått någon bred användning. Enligt Svenska värmepumpsföreningen, SVEP, finns det ett 60-tal installationer. Det finns flera orsaker till att installationerna inte är fler. Den viktigaste torde vara att industrin tillämpar hårdare lönsamhetskrav än större delen av samhället i övrigt. Man har också att ta hänsyn till risken för processtörningar då en ny komponent införs.
48
Följande krav måste uppfyllas om en värmepump skall installeras i en industri— process:
l) Investeringen bedöms enligt samma villkor som för produktionsinveste- ringar. I allmänhet ligger kravet på pay-offtid under 3 år.
2) Värmepumpen skall vara en optimal del av processen (processintegrering). Metoder finns för att optimera industriella värmesystem som kan använ- das för att minimera värmepumpens storlek och därmed också investe- ringen.
3) I de fall drivenergi till lågt pris finns tillgänglig kan absorptionsvärme- pumpen bli lönsam, samtidigt som den kräver liten användning av elenergi. För industrier med stora mängder spillvärme kan i framtiden värmetransfor- matorn vara en lösning.
Hushållningspotential
Den möjliga besparingen med hjälp av värmepumpar torde främst ligga i ersätt- ning av så kallade avbrytbara elpannor. Den ekonomiska hushållningspotentialen är sannolikt mycket liten för icke elintensiv industri.
4.1.10 Svetsning
Industrins totala elanvändning för svetsning var 1985 ca 400 GWh. Detta skall jämföras med 1976 då elanvändningen för svetsning var nästan dubbelt så stor, 780 GWh. Den drastiska minskningen beror förutom strukturförändringar (varvs- nedläggningar står för drygt 200 GWh av minskningen) på teknisk utveckling i form av förbättrad verkningsgrad på strömkällor, nya svetskonstruktionsstål med högre hållfasthet vid bibehållen god svetsbarhet, utveckling av svetstekniken m.m.
Hushållningspotential
Svetsningens fortsatta elhushållningspotential bedöms vara mycket marginell. Det man kan förvänta sig är en viss fortsatt utveckling av svetsteknik, minskad godstjocklek och ökad verkningsgrad för strömkällor för svetsning.
4.1.11 Konvertering till naturgas
Som tidigare nämnts kan elhushållning delas upp i effektivisering, utbytbarhet och styrbarhet. Till Utbytbarheten kan föras konvertering till naturgas. Här görs en uppskattning av möjligheterna till naturgaskonvertering inom industrin.
Konverteringspotential
Under de närmaste åren (fram till 1995) beräknas stora delar av det planerade stam— och grenledningsnätet från Västkusten till Mellansverige bli utbyggt. Under denna period kommer ett stort antal kunder kunna anslutas. Anslutningen av alla möjliga gaskunder kommer troligen att pågå under en lO-årsperiod. Av den totala elanvändningen om 13,4 TWh 1985 användes 11,0 TWh inom naturgas- planerat område.
49 Bransch Total Möjlig elförbrukning elersättning 1985 till 1995 GWh GWh Livsmedelsindustri 2 030 105 Textil-, beklädnads- 415 20 och lädervaruindustri Trävaruindustri (exkl sågverk, 479 0 hyvlerier och skivindustri) Pappersvaruindustri och 717 15 grafisk industri Kemisk industri exkl kemisk 1 781 40 basindustri Jord- och stenvaruindustri 1 237 70 Gjuterier 394 50 Verkstadsindustri 6 346 325 Annan tillverkningsindustri 42 - Totalt 13 441 625
Tabell 4.5: Industrins totala elanvändning samt tekniskt möjlig elersättning genom konvertering till naturgas. Konverteringsmöjligheten är be- räknad inom naturgasplanerat område. (Källa ÅF-Energikonsult AB.)
I ovanstående tabell redovisas 1985 års elförbrukning och tekniskt möjlig el- ersättning fram till 1995.
Av den tekniskt möjliga elersättningen används idag 225 GWh/år för uppvärm- ning av lokaler och 400 GWh/år i processer.
Inom livsmedelssektorn och verkstadssektorn är möjlig elersättning inom lokalupp- värmningsdelen och processdelen jämnt fördelad medan elersättning inom övri- ga sektorer beräknas kunna ske i processerna.
Under perioden 1995-2010 beräknas ytterligare 625 GWh elenergi kunna ersättas med naturgas för uppvärmning av lokaler, värmebehandlings-, smältnings-, ytbehand— lings- och torkprocesser om industristrukturen ser ut som den gör idag.
En utbyggnad av naturgasnätet innebär en ökad sårbarhet i energitillförselsyste- met. Om en utbyggnad av naturgasnätet väljs, måste därför beredskapslager skapas eller andra beredskapsåtgärder vidtas.
50
Viss del av den här uppskattade tekniska potentialen för konverteringen till naturgas (uppvärmningsdelen) sammanfaller med potentialen för konvertering till biobränslen. I vad mån konvertering sker till det ena eller det andra är na- turligtvis en fråga om kostnader, tillgänglighet, leveranssäkerhet m rn.
4.1.12 Sammanfattning av elhushål[ningspotentialen för befintlig teknik
Att sammanfatta potentialen för elhushållning med befintlig teknik inom in- dustri och jordbruk låter sig inte göras helt lätt. Det går inte att summera ihop varje delpotential till en slutsumma, eftersom varje del av elanvändningen är beroende av ett flertal faktorer. Den totala hushållningspotentialen i en anlägg- ning beror av hur åtgärderna passar i aktuella tillverkningsprocesser och energi- system.
tgärd _" _ Total elanvänd- Hushållningsf— ning 1985, GWh potential, GWh
Konvertering till naturgas - 625*
Fläktar och
pumpar 2 . 900 550-700 Belysning 2 .000 500 Tryckluft 600 460 Termiska processer 2.850 410**
Kyl- och frys- anläggningar 400-500 80-100 Begränsning av reaktiv effektuttag 50-150 25-50 Laststyrning - effekthushållning
Processreglering - - Värmepumpar _ _
Svetsning 400 -
Bedömd sammanlagrad hushållningspotential 1 . 100-1. 600
* Teknisk potential. Viss del av potentialen kan även utnyttjas för konverte- ring till fastbränsle.
** Åtgärden innefattar såväl konverterings- som effektiviseringsmöjligheter. Viss del av konverteringspotentialen kan ske med fastbränsle.
51
De hushållningsåtgärder som beskrivits här ovan, exklusive konvertering till naturgas, omfattar ca 9,4 TWh av den totala elanvändningen inom industri och jordbruk. Expertgruppen har gjort bedömningen att hushållningspotentialen för dessa åtgärder uppgår till 1,1-1,6 TWh/år. Dessutom bedöms en viss hushållningspotential finnas inom resterande del av industrins och jordbrukets elanvändning. Med hänsyn tagen till sammanlagringseffekter m rn bedömer expertruppen den totala hushållningspotentialen inom sektorn industri och jordbruk uppgå till 1,5—2,0 TWh/år.
4.2 Framtida teknik och visioner
Teknik för effektiviserad elanvändning utvecklas ständigt. Om man ser 5-10 år framåt i tiden kan man säga att den teknik som då kommer att användas sanno- likt redan finns utvecklad idag, antingen i form av färdiga men ej marknads- mogna produkter eller åtminstone som utprovade prototyper. Införande av ny teknik i större omfattning är med andra ord tidskrävande. Lasertekniken ut- vecklades exempelvis för ett tjugotal år sedan men man kan säga att använd- ningsområdena fortfarande håller på att exploateras.
Om man därför spekulerar Över hur den tekniska utvecklingen kan komma att påverka elenergianvändningen fram till år 2010 bör man även inbegripa det förhållande att teknik kan existera redan idag som behöver uppemot 20 år för sin introduktion och mognad.
I det följande diskuteras hur olika tekniker kan komma att påverka elanvänd- ningen inom industrin på lång sikt. Den teknik vi beksriver här indelas i intern- producerad el, distribution av el och användning av el.
Internproduktion av el
Detta område handlar om förutsättningarna för elgenerering genom utnyttjande av konventionellt mottryck, genom spillvärmeutnyttjande och Organisk Rankine Process (så kallad ORC-teknik), med bränsleceller etc. Vidare kan man tänka sig att i det interna elförsörjningssystemet inom en industri bygga in en möjlig- het till korttidslagring av elenergi för att utjämna behovet av elenergi från ett externt nät.
Fram till år 2010 kan man vänta sig att ORC-tekniken blir billigare (minskade kapitalkostnader), vilket leder till ökad elenergiproduktion ur lågvärdig värme. Bränslecelltekniken kan vid denna tidpunkt med stor sannolikhet antas vara långt utvecklad och applicerbar inom främst processindustrin för effektivt till- varatagande av brännbara gaser som t.ex. vätgas. Uppskattningar av potentialen för elenergigenerering via bränslecellteknik har dock ej gjorts.
Naturgasintroduktionen kan väntas vara genomförd inom en 20—årsperiod, vilket medför att en relativt stor del elenergi kan förväntas ersättas med naturgas för uppvärmning av lokaler, smältning, värmebehandlings-, ytbehandlings- och torkprocesser. Även förgasning av biobränslen kan komma att bli aktuell.
52
Genom att utnyttja såväl möjligheterna till intern elproduktion som korttids- lagring av el i ackumulatorer eller i supraledande spolar kan kanske framför allt processindustrin minska sitt behov av kraftleveranser utifrån. Ekonomin i ett internt elproduktionssystem förbättras dessutom om systemets driftstider är långa och om elproduktionen är jämn. Toppar på elbehovssidan klaras med hjälp av effektbuffertar som laddas upp under normal drift.
Eldistribution
Elproduktions- och distributionssystemen kan i många fall sägas representera ett enda sammanhängande system. I regel produceras 50-periodig växelström som omvandlas till lämplig spänning hos konsumenten. En stor del av elenergi- användningen inom industrin avser motordrifter och de flesta motorer drivs därför av 50-periodig växelström även om man för motordriften skulle vara bättre betjänt av en annan frekvens.
I praktiken omvandlas därför ibland den 50-periodiga spänningen till annan fre- kvens genom likriktning och sönderhackning till önskad frekvens. Kraftelektro- nikutvecklingen kan väntas förenkla och förbilliga frekvensomvandlingen. Det kan tänkas att lokala likspänningsnät byggs upp för att förenkla inmatningen av olika typer av elenergikällor. Omvandling av likspänningen sker sedan vid varje förbrukningsställe med hänsyn till behovet.
Ett eldistributionssystem av denna typ kan leda till effektiviserad elanvändning bland annat genom att mekanisk omvandling ersätts av elektrisk för varvtals- styrning etc.
Supraledning vid temperaturer som närmar sig rumstemperatur kan få stor be- tydelse för all elöverföring i och med att de resistiva energiförlusterna teore- tiskt blir försumbara. Om den elöverföring som nu sker via luftledning över stora avstånd i framtiden kommer att ersättas av ledningar av supraledande material är dock synnerligen ovisst då kapitalkostnaderna kan väntas bli mycket
höga.
Det förefaller mer troligt att de kablar som f.n. används för lokal eldistribution kommer att bytas ut mot kablar i supraledande material. Man kan dessutom om supraledning blir en praktisk realitet tänka sig att bygga upp lokala lågspän- ningsnät med höga strömstyrkor, vilket kan erbjuda fördelar ur säkerhetssyn- punkt. Förlusterna i distributionsnätet som nu utgör omkring 10% kan sannolikt komma att reduceras till mindre än 5%.
Elanvändning
Den långsiktiga elanvändningen inom industrin är beroende av en rad faktorer som inte är lätt tillgängliga för någon analys som skulle kunna ge indikation om den framtida totala behovsnivån. Elanvändningen beror bl.a. av:
utvecklingen av ny processteknik förändringar på marknaden för olika produkter teknisk utveckling och teknikgenombrott som förändrar elenergibehoven priser och skatter
****
53
Utvecklingen av ny processteknik kan sägas vara en fortgående verksamhet som i regel går i många steg och som på sikt leder till förändrade specifika elenergi- behov. Processutvecklingen kan emellertid ge många olika effekter och möjlig- heter. Den kan leda till utveckling av nya eller bättre produkter, till högre ut- byten eller till lägre energibehov. Teknikutvecklingen kan även på sikt ge en ökad elanvändning för gruppen industri och jordbruk. En anledning till detta är att elkostnaden i allmänhet inom denna sektor svarar för en liten del av de totala produktionskostnaderna. En ökad elanvändning till följd av teknikutveck- lingen behandlas dock ej här.
Marknaden för olika produkter kan förändras av en rad olika skäl. Ersättninga- produkter kan utvecklas, samhällsrestriktioner för tillverkning av olika produk- ter kan införas, annan teknik kan eliminera behovet av en viss produkttyp etc. Det skulle föra mycket långt att spekulera över vilka marknadsförändringar som är möjliga och troliga fram till år 2010. I vilken utsträckning kan man exempel- vis vänta sig att ny teknik på sikt kan reducera behovet av tidnings- och jour- nalpapper? Är det troligt att vi i framtiden om morgnarna läser vår tidning på en skärm infälld i frukostbordet? Eller tar vi liksom nu med oss tidningen i buss och tunnelbana med den enda skillnaden att tidningen är tryckt i en hemterminal på ett pappersliknande material och att texten är enkelt raderbar för att möj- liggöra direkt återanvändning av papperet (utan att gå omvägen via papper- maskin)?
Ett annat exempel på ny processteknik, där teknikgenombrottet sannolikt ligger närmare i tiden, är konservering med så kallad aseptisk teknik eller så kallade HTST-system (High Temperature Short Time). Med hjälp av aseptiska processer steriliseras produkten och förpackningen samtidigt, vilket innebär att kylning respektive frysning inte behövs. Aseptiska konserveringsmetoder kan användas för såväl flytande som fasta födoämnen, dock finns en begränsning vad gäller produkttjocklek. Besparingspotentialen för tekniken bedöms vara mycket stor. För exempelvis mjölk bedöms homogeniserings— och standardiseringsprocesserna kunna försvinna. Detta innebär att mjölken kan förädlas på den enskilda gården istället för som nu på mejerier. Dessutom kan transport och lagring bli enklare utan behov av kylning,'således en betydande elhushållning i flera led.
Ytterligare ett område där teknikutveckling förväntas få stor betydelse är inom processregleringen. Utveckling av nya givare och av hela reglersystem kommer sannolikt att få en mycket stor betydelse för industrins framtida elanvändning.
När det gäller eleffektivisering genom teknisk utveckling i allmänhet så kan sådan effektivisering åstadkommas dels genom successiv förbättring av idag använd teknik, dels genom utnyttjande av kända forskningsresultat som ännu ej exploaterats industriellt samt slutligen genom att oväntade tekniska genom- brott sker som är av sådan betydelse att de motiverar stora ansträngningar för att uppnå snabb industriell introduktion.
En stor del av industrins elanvändning går till motordrifter för en rad olika ändamål. Effektivisering är på kort sikt möjlig bland annat genom utnyttjande av motorer med hög verkningsgrad och genom styrning av varvtalet med hänsyn till driftkraven. På något längre sikt kan högvarviga motorer komma att ut- nyttjas, vilket gör att motorns dimensioner och vikt kan minskas (kanske till 1/10) samtidigt som förlusterna i kraftöverföringen reduceras genom varvtals- anpassning för det aktuella ändamålet.
54
En ökad anpassning mellan motordriften och det faktiska behovet kan bland annat innebära att tomgångsförlusterna reduceras kraftigt. Det finns exempel- vis träbearbetningsmaskiner som idag praktiskt utnyttjas mindre än 2-3% av den tid maskinerna är i gång, således finns en betydande potential för elenergibe- sparing.
Utvecklingen av magnetiska material kan reducera virvelströms— och hysteres- förlusterna i motorer. Supraledning vid rumstemperatur kan för motorutveck- lingen betyda att man kan eliminera järnkärnor i motorn. Ytterligare fördelar kan vara att flexibiliteten i motorkonstruktionen blir väsentligt större, proble- men med luftgap elimineras samt att verkningsgraden och effekttätheten blir högre. Vid stora motoreffekter tillkommer fördelen att dimensionerna kan hål- las på en hanterlig nivå och att motorer med större effekter än de nu maximalt förekommande kan tillverkas. En ytterligare konsekvens av att supraledningstekniken kan komma att utnyttjas vid rumstemperatur är att magnetiska svävlager kan tillverkas som inte kräver styrning. Friktionsförlusterna reduceras därvid kraftigt. Hur stora konsekvenser detta kan få för elenergibehovet är svårt att avgöra på detta stadium.
Exempel på övriga tekniker som väntas kunna reducera elbehovet:
* nya ljuskällor med större ljusutbyte, till exempel lysdioder
svängmassor * ny värmepumpteknik * laserteknik, plasmateknik för energisnål bearbetning av material * direktformning av material (t.ex. genom elektrolytutfällning, precisionsgjutning, pulverformning och plasmauppbyggnad)
* utjämning av belastningen på elnätet med hjälp av lagring av energi i * spillreduktion ! i I * bättre underhåll, tillståndskontroll samt återanvändning * nya material Sammanfattning
Möjligheterna att på lång sikt förändra och minska elanvändningen inom indus- trin är sannolikt stora. Genom systemstudier och införande av alternativa tek- niker inklusive byte av energikällor kan stora förändringar uppnås i fråga om elanvändningsnivån. Här har nämnts ett flertal tekniker som bedöms kunna minska elanvändningen inom industri och jordbruk i framtiden, som till exempel supraledning, bränsleceller och nya konserveringsmetoder för livsmedel. i
Det förtjänar dock att påpekas att om det skulle visa sig vara företagsekono- miskt riktigt, kan införandet av ny teknik även komma att öka elanvändningen inom industri och jordbruk.
55 5. ELANVANDNINGEN INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK UNDER 1990-TALET 5.1 Förväntade strukturförändringar inom industri och jordbruk
En faktor som naturligtvis i mycket hög grad påverkar elanvändningen inom såväl industri som jordbruk är produktionsvolymen. Ett ökat elpris ger med största sannolikhet en förändring av en del industribranschers produktionsvolym, dvs en industristrukturförändring. Sådana förändringar medför i sin tur genast förändringar i elanvändningen. Strukturförändringar inom jordbruket som skulle kunna påverka elanvändningen torde främst ligga inom animalieproduktionen.
5.1.1 Strukturomvandlingen i den icke elintensiva industrin
Branscherna i den icke elintensiva industrin svarar idag för drygt 80 % av den totala industriproduktionen (SNI 2+3). Verkstadsindustrin intar en dominerande ställning och utgör hälften av sektorn. Basindustrier med specifikt kapitalinten- siv tillverkning är sparsamt representerade (t ex petroleumraffinaderier och cementindustri). En betydande del av produktionen kan karaktäriseras som ar- betskraftsintensiv (t.ex. livsmedelsindustri, tekoindustri, grafisk industri och kemiska färdigvaror). Vidare förekommer mera kundanpassad och forsknings- driven produktion (t.ex. läkemedelsindustri och bilindustri).
Generellt sett så har produktionen i den icke elintensiva industrin sedan 1970 i genomsnitt ökat i något snabbare takt än i den elintensiva industrin (det är framför allt gruvindustrins negativa utveckling under perioden ifråga som är orsaken till detta). Verkstadsindustrin och tillverkning av kemiska färdigvaror har haft den snabbaste tillväxten inom den icke elintensiva industrin under perioden 1970-1984 (se tabell 5.1). Tekoindustrin har gått tillbaka liksom jord- och stenvaruindustrin. Livsmedelsindustrins produktion har stagnerat.
Industri och jordbruk Bilaga 2 SOU 1987:68 56 Bransch Genomsnittlig procentuell tillväxt per år l970- 1980- 1984- I
1980 1984 1995 Livsmedelsindustri - 0,1 Tekoindustri Trävaruindustri Grafisk industri Kemisk industri rn rn Jord- och stenvaruindustri Verkstadsindustri
Annan tillverkningsindustri - - , Icke elintensiv industri, totaltl)
i—l äWNNNDPD
i—' ON!—'WHOW ». ». ». .. ». u _ & HHPNWDCN o u v ». ». ». u v ON OXOWPHNONN N WWD-DWHHH u ». u » ». ». ». XD HOxGXONHWl—l
Tabell 5.1: Utvecklingen av produktionen inom icke elintensiv industri 1970-1984 samt 1984-1995 enligt LU 87. (Källa: Bilaga 1 till LU 87.)
1) Långtidsutredningens branschindelning är alltför grov för att tillåta en perfekt översättning till Elanvändingsdelegationens definition på icke elintensiv industri. I tabellen ingår sålunda i denna sektor hela trävaru- industrin samt hela den kemiska industrin, men ej pappersvaruindustri och gjuterier.
Hur gestaltar sig nu utsikterna fram till mitten av 1990-talet för branscherna i den icke elintensiva industrin? Av allt att döma kommer trenderna från de se- naste 15 åren i stort sett att bestå. Inom livsmedelsindustrin och tekoindustrin får man räkna med en ökad importpenetration, vilket sätter snäva gränser för tillväxten. När det gäller trävaruindistrin utgör tillgången på råvara en restriktion. Inom den kemiska industrin borde det finnas möjligheter för en fortsatt positiv utveckling när det gäller specialkemikalier och läkemedel. Tillväxten i jord- och stenvaruindustrin, som i hög grad är beroende av byggkonjunkturen, torde bli förhållandevis långsam under de närmaste åren. Vid sidan av den kemiska industrin är det inom verkstadsindustrin som den största tillväxtpotentialen bedöms finnas på lång sikt. Det är framför allt inom specialserad produktion där ett avancerat industriellt kunnande är inbyggt (för vilken det relativt höga kostnadsläget inte utgör någon avgörande nackdel) som Sverige har en komparativ fördel.
För att konkretisera dessa allmänna omdömen om tillväxtbetingelserna inom den icke elintensiva industrin, redovisas i tabell 5. I den senaste % långtidsutredningens scenario för branscherna ifråga under perioden 1984-1995 (det är dock inte möjligt att utifrån långtidsutredningen finna någon exakt motsvarighet till icke elintensiv industri). Långtidsutredningen är inte någon prognos, utan ett scenario som beskriver en utveckling som är förenlig med samhällsekonomisk balans (full sysselsättning, balans i utrikeshandeln etc.). En grundläggande förutsättning för detta är att kostnadsutvecklingen blir sådan att industrin kan försvara sin internationella konkurrenskraft. Långtidsutredningen utgår ifrån att priset på energi ökar med i genomsnitt 4 % per år 1984-1995. , Detta innebär en realprisstegring med i genomsnitt 2 % per år. Som jämförelse kan nämnas att realpriset sjönk med i genomsnitt ca 2 % per år 1980-1984. Under 1970-talet ökade däremot priset på energi realt med halvannan procent
57
per år. Priserna antas emellertid inte öka i jämn takt 1984—1995, utan uppgången förutsätts ha sin tyngdpunkt under periodens senare del. Det här än en gång understrykas att detta är ett beräkningstekniskt antagande - inte en prognos! Scenariot för den icke elintensiva industrin som helhet påverkas knappast nämnvärt av alternativa antaganden om elprisernas utveckling (förutsatt att dessa ligger inom rimliga gränser). I verkstadsindustrin, som är en typisk representant för sektorn, utgör exempelvis elenergi ca 1 % av totalkostnaderna. Därmed inte sagt att kostnadsökningar på grund av elprishöjningar av den storleksordning som långtidsutredningen räknat med är försumbara för lönsamheten.
Sammanfattningsvis ökar industriproduktionen under perioden 1985-1995 enligt långtidsutredningen i snabbare takt än under 1970-talet och första hälften av 1980-talet. För de icke elintensiva branscherna sammantagna är tillväxttakten i scenariot i genomsnitt nära 3% per år. För den elintensiva industrin beräknas tillväxten bli långsammare, närmare bestämt i genomsnitt drygt 1%. per år. Denna positiva bild av industrins utveckling fram till mitten av 1990-talet är givetvis betingad av de gynnsamma förutsättningar, t.ex. när det gäller den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen, som långtidsutredningen utgår ifrån. Likväl speglar dock scenariot hur de långsiktiga utvecklingsbetingelserna ter sig i nuläget inom olika branscher och bör ge en rimlig bild av olika branschers relativa tillväxtpotential.
STEKT"? 15 SIW 195 ENLIGT LLB? Grahjost, 13.74 13.22 Grahiost, ana-1 5.0.4 Trä a'nm
Kanisk 12.9.
'misk 11.17. 14.09. Livsmedel,
takt.)
Verkstad 52.3 Verkstad $.0'/.
Diagram 5.1: Den icke elintensiva industrins struktur 1985 samt en bedöming för 1995. (Källa: |_u 87.)
Hur påverkar strukturomvandlingen inom den icke elintensiva industrin elan- vändningen i samhället? Kostnaderna för elenergi utgör i allmänhet en mycket liten del av saluvärdet i dessa branscher, vilket framgår av tabell 5.2. År 1985 utgjorde kostnaderna för elenergi blott (1,7% av saluvärdet i sektorn som helhet. Det visar sig vidare att andelen i flertalet branscher ligger nära genomsnittet. Det finns egentligen bara två undantag, nämligen jord- och stenvaruindustrin där elenergin år 1985 utgjorde 2,7% av saluvärdet samt gjuterierna där andelen var 4,4% (i själva verket skulle gjuterierna kvalificera som elintensiv industri). Jord- och stenvaruindustrins andel av den icke elintensiva industrins produktion
58
minskar enligt långtidsutredningens scenario från 3,3% till 2,6% mellan 1984 och 1995. Någon bedömning för gjuterierna redovisas inte, men de svarar för blott 0,50/o av den icke elintensiva industrins produktion och påverkar därför inte helhetsbilden nämnvärt. Generellt tenderar de branscher där elkostnadernas andel av saluvärdet är lägre än genomsnittet att tillmätas de bästa förutsättningarna för tillväxt. Totalt sett skulle alltså strukturomvand— lingen i sig innebära en minskad elanvändning. Men - det måste understrykas - effekten är obetydlig.
Andel av
Bransch saluvärde
% Elintensiv industri Gruvor 6,4 Sågverk, hyvlerier och skivindustri 1,9 Massa- och pappersindustri 6,6 Kemisk basindustri 4,4 Järn- och stålindustri exkl gjuterier 3,8 Elintensiv industri, totalt 4,7 Icke elintensiv industri Livsmedelsindustri 0,7 Tekoindustri l , 0 Trävaruindustri exkl sågverk, hyvlerier och skivindustri 1,0 Pappersvaruindustri och grafisk industri 0,7 Kemisk industri rn rn exkl kemisk basindustri 0,7 Jord- och stenvaruindustri 2,7 Gjuterier 4,4 Verkstadsindustri 0,8 Annan tillverkningsindustri 0,9 Icke elintensiv industriz totalt 0,7
Tabell 5.2: Kostnader för elenergi som andel av saluvärdet i industrin år 1985. (Källa: SOS, Industri, 1985.)
Utvecklingen i icke elintensiv industri vid en omställning till kraftigt höjda elpriser
Utvecklingen för den icke elintensiva industrin som helhet torde som nämnts inte påverkas påtagligt av alternativa antaganden (inom rimliga gränser) beträf- fande elpriserna. Då kan de indirekta effekterna av elprishöjningarna via den elintensiva industrin få större betydelse. Vid en kraftig elprishöjning ställs näm- ligen stora krav på omställningar inom den elintensiva industrin. När det gäller massaindustrin kan man förvänta sig en viss övergång från mekaniska till ke- miska massor samt att en del av produktionen läggs utomlands. I järn- och stål- industrin är möjligheterna att ställa om produktionen inte lika stora som i
59
massaindustrin. Här kommer av allt att döma anpassningen till avsevärt höjda elpriser att i stor utsträckning innebära nedläggningar av driften.
De branscher som är känsligast för elprishöjningar bearbetar råvaror (t.ex. malm och ved) och spelar en relativt liten roll som kunder till den ickeelintensiva industrin. Ca 2% av produktionen (mätt som saluvärde) i denna sektor går som insats till massa- och pappersindustrin samt järn- och stålindustrin. De största effekterna i underleverantörsledet av en nedgång i produktionen i den elintensiva industrin drabbar trävaruindustrin och den kemiska industrin.
Om strukturomvandlingen till följd av höjda elpriser skulle innebära kraftiga nedskärningar av produktionen i de elintensiva branscherna, kommer vidsidan av underleverantörerna, leverantörer av investeringsvaror (maskiner, transport- medel etc.) att drabbas. Det gäller t.ex. företag inom verkstadsindustrin som tillverkar maskiner för skogsindustrin och stålindustrin. Dessa företag kan få svårt att på sikt bibehålla sin internationella konkurrenskraft, eftersom de be- höver en inhemsk marknad som stöd för produktutvecklingen.
Utvecklingen i den icke elintensiva industrin till mitten av 1990-talet kommer att avvika från scenariot i tabell 5.1 vid en kraftig strukturomvandling i den elintensiva industrin. Man får dock utgå ifrån att denna genomförs på ett sådant sätt att samhällsekonomisk balans upprätthålls. Något försök att precisera ef- fekterna av ett sådant alternativ har inte gjorts.
5.1.2 Strukturomvandlingen inom jordbruket
Jordbruket kan delas in i de två huvudområdena animalie- och vegetabilie- produktion. Av dessa områden står animalieproduktionen för den största delen av elanvändningen.
Under de senaste decennierna har en kraftig fastighetsrationalisering inom jordbruket ägt rum. Denna storleksrationalisering tycks emellertid ha i stort sett avstannat sedan den nu inte längre påskyndas genom statliga insatser.
Vad gäller djurhållningen finns några faktorer som bromsar storleksrationalise- ringen. En sådan faktor är det så kallade tVåprissystemet på mjölk. Ytterligare en faktor är eventuella begränsningar vad gäller spridning av stallgödsel som i vissa delar av landet kan medföra minskad djurtäthet. En tredje faktor slutligen som kan begränsa storleksrationaliseringen är den debatt som förs angående småskalighet inom jordbruket.
Antalet djur inom lantbruksproduktionen är för närvarande i det närmaste i ba- lans med efterfrågan. Man kan dock förvänta sig en ökad produktivitet per djur framöver, varför det kan förmodas att det totala djurbeståndet kommer att minska något.
Vegetabilieproduktionens framtida omfattning är mycket vansklig att förutse. Produktionsvolymen är beroende på ett flertal faktorer, som effektivitetsut- veckling, prisutveckling på världsmarknaden och inte minst den jordbrukspolitik som kommer att föras. Med nuvarande förhållanden kan vegetabilieproduktionen förväntas öka avsevärt.
60
Sammanfattningsvis kan man förvänta sig en försiktig storleksrationalisering vad gäller djurhållningen, samt en ökning av vegetabilieproduktionen. Detta innebär sannolikt att de minsta enheterna, som också är de minsta elanvändarna relativt sett, kommer att försvinna. Samtidigt kommer antalet djur att minska något. Den ur energisynpunkt sammanlagda effekten av detta kan förväntas vara en tämligen oförändrad eller något ökande elanvändning.
5.2 Förväntad elanvändning inom industri och jordbruk 1995 5.2.1 Industrins förväntade elanvändning 1995
I tidigare avsnitt beskrevs det scenario över industriproduktionen som görs i LU 87. För industri exklusive elintensiv industri beskrivs där en ökning av industri- produktionen med ca 3% per år. Från 1985 till 1995 innebär det således en ökning av industriproduktionen med 35%. Detta kan jämföras med att industriproduktionen för här behandlade branscher steg med ca 25% från 1970 till 1985. En något större ökningstakt i produktionsutvecklingen förväntas således framöver.
industrins elanvändning ökat från 7,7 TWh/år till 13,4 TWh/år i absoluta tal. I specifika tal (dvs relaterat till produktionen) har ökningen av elanvändningen
Under perioden 1970 till 1985 har, som tidigare nämnts, den icke elintensiva ; varit mer än 40%. |
Enligt statens energiverks prognos Energi- och elanvändning 1985-1997-2010, som endast för tekoindustrin avviker från LU 87 vad gäller produktionsutvecklingen kan man förvänta en kraftig ökning av verkstadsindustrins elanvändning från 1985-1997, medan övrig icke elintensiv industri förväntas ha en i stort sett kon- stant elanvändning under den studerade perioden. Prognosen innefattar ett huvud- alternativ, ett alternativ med låga elpriser samt ett alternativ med höga elpriser. Sammantaget räknar statens energiverk i sitt huvudalternativ i prognosen med att industrin exklusive elintensiv industri kommer att använda 16,2-16,4 TWh år 1997, d.v.s. en ökning i absoluta tal med drygt 20%. I prognosen har energiverket utgått ifrån att en inte obetydlig elhushållning kommer att ha ägt rum till år 1997. Verkets prognos innebär att den totala elanvändningen inom industrin förväntas öka i absoluta tal med 2,8-3,0 TWh/år från 1985 till 1997, bedömningsvis i ca 2,5 TWh/år motsvarande 20% till 1995. Det innebär, eftersom den förväntade ! ökningen i elanvändningen är mindre än den förväntade ökningen av produktionen, att den specifika elanvändningen minskar.
Tänkbara anledningar till en minskad specifik elanvändning inom icke elintensiv industri torde vara i huvudsak följande fyra. Man kan förmoda att de avbrytbara respektive avkopplingsbara elleveranserna kommer att försvinna eller åtminstone minska drastiskt. Även de fasta elleveranser som idag utnyttjas för lokalupp- värmning kan förväntas minska, givet en bränsleprisutveckling som motiverar detta företagsekonomiskt. Vid reinvesteringar avseende maskiner och apparater kommer sannnolikt viss minskning av elanvändningen bli fallet. Slutligen reali- seras med stor sannolikhet en stor del av sådana elhushållningsåtgärder som är ekonomiskt rationella.
Energiverket har också i sin prognos bedömt industrins elanvändning år 2010. Verkets bedömning av den icke elintensiva industrins elanvändning vid denna
61
tidpunkt uppgår till ca 19 TWh/år. Således en ökning med drygt 40% från år 1985.
5.2.2 Jordbrukets förväntade elanvändning 1995
I tidigare avsnitt beskrevs den förväntade strukturomvandlingen inom jord- bruket fram till 1995. Det råder idag i stort sett balans mellan tillgång och efterfrågan inom animaliesektorn. En viss minskning av djurantalet förväntas till år 1995 på grund av bland annat en ökad produktivitet per djur. Inom vege- tabiliesektorn väntas en ej kvantierad ökning av produktionen.
Elanvändingen inom jordbruket förväntas inte ändras nämnvärt under åren fram till 1995 trots storleksrationaliseringen inom djurhållningen. Bland annat beror detta på att de enheter som sannolikt kommer att läggas ner är de minsta och samtidigt de minst elanvändande.
62
6." ÅTGÄRDER FÖR ATT EFFEKTIVISERA ELANVANDNINGEN INOM INDUSTRI OCH JORDBRUK
Som påpekats redan tidigare är elanvändningen inom såväl industri som jordbruk svår att påverka. I kapitel 4 Elhushållningsmöjligheter inom industri och jord- bruk gjordes bedömningen att i storleksordningen 1,5-2,0 TWh av dagens elan- vändning om totalt 15 TWh kan hushållas bort till år 1995. Samtidigt bedöms förväntade strukturförändringar leda till en ökad elanvändning till år 1995 för den del av industrin som vi har behandlat, medan elanvändningen inom jord- bruket förväntas vara i stort sett konstant.
En del av den möjliga elhushållningen kommer att ske automatiskt till följd av att elpriset ökar. Exempelvis väljer industrin sannolikt effektivare maskiner om sådana finns tillgängliga när det är aktuellt med utbyte. Sådana åtgärder kräver endast medvetande om möjligheterna att hushålla med el. En annan del av el- hushållningen kräver stora investeringar. För att industrin ska kunna konvertera till naturgas till exempel, så krävs till att börja med att det investeras i ett distributionsnät för naturgas.
För att inom industri och jordbruk uppnå den elhushållningseffekt som här be- dömts som rimlig erfordras insatser på fem områden, nämligen utbildning, in- formation, elprissättning, ny teknik samt funktionsupphandling. Dessutom före- slås att Elanvändningsdelegationens arbete följs upp.
6.1 Utbildning
För att erhålla effektivare elanvändning inom industri och jordbruk erfordras ökade insatser inom utbildningsområdet. Utbildningsbehov föreligger på flera olika nivåer, såväl inom det ordinarie skolväsendet som av personal inom in- dustri och jordbruk.
Gymnasium och teknisk högskola
Inom gymnasieskolan studerar man elanvändningsfrågor endast på den fyraåriga tekniska linjens eltekniska gren. Enligt studieplanen ägnar man totalt 9 studie- timmar åt elanvändningsfrågor generellt och 4 studietimmar åt belysningsfrågor. Det diskuteras dock att på vissa håll i landet införa en särskild energiteknisk gren inom den fyraåriga tekniska linjen.
63
Inom de tekniska högskolorna har man traditionellt studerat ämnen med tyngd- punkt på tillförsel av el. Det torde finnas såväl elevintresse som utrymme inom befintliga och nya kurser för studier inom elanvändningsområdet. Inte minst viktigt är det att öka utbildningsutbudet inom belysningsteknik och -utform- ning. Detta ämnesområde tycks ha kommit i skymundan vid anslagstilldelningen för utbildningen, både i jämförelse med andra ämnen och med hur belysnings- teknikutbildningen behandlas i de övriga nordiska länderna.
Vid lantbruksuniversitetet ingår idag energianvändning som en naturlig del av undervisningen. En utvidgning av kursutbudet med inriktning på elanvändning borde kunna göras.
För atttillgodose det behov av kompetent personal för projektering, drift, råd- givning m.m. av energieffektiva anläggningar föreslås:
* Införande av en energiteknisk gren inom gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje samt ökade inslag av elanvändningsfrågor inom gymnasieskolans övriga tekniska linjer.
* Ett utökat inslag av effektiv elanvändning inom den krafttekniska utbild- ningen vid de tekniska högskolorna. Det gäller såväl effektivisering av enskilda komponenter och system som elanvändningens utveckling. Det förstnämnda området innehåller moment av bland annat materiallära, konstruktionsteknik, elektroteknik och reglerteknik. Hit hör också elektriska drivsystem och kraftelektronik. Även förmågan att analysera elanvändningens utveckling behöver föras in i utbildningen. Frågor som utveckling av specifik energiförbrukning, elens konkurrenskraft etc. ingår i området.
* Ett ökat anslag för kurser i belysningsteknik och belysningsutformning samt en fast akademisk tjänst i belysningsteknik.
* Ett utökat inslag av effektiv elanvändning inorn utbildningen vid lant- bruksuniversitetet.
Utbildning av energiansvariga samt rådgivning
Behov av en egen kompetens inom energiområdet torde finnas i samtliga en- heter inom industri och jordbruk. Detta påpekas bland annat i utvecklingsavtalen mellan arbetsmarknadernas parter. Den egna kompetensen erfordras för att nå en optimal anläggningsdrift, för att kunna göra riktiga bedömningar vid nyinveste- ringar etc. Vid flera företag finns så kallade energiansvariga utsedda. Ett annat sätt att uppmärksamma energieffektiviteten kan vara att koppla samman frågan med arbetarskyddsfrågor, för att i samband med skyddsronder även genomföra en enklare form av energirevision.
Hur stor egen personalresurs som kan och bör avdelas för energiansvar inom den enskilda anläggningen varierar. Större företag har vanligtvis bättre resurser för detta än de mindre företagen.
Ett mycket viktigt komplement till industrins egen kompetens är rådgivning. Med tanke på den ringa del av produktionskostnaderna som elanvändningen ut- gör för såväl industri som jordbruk, är det inte alltid rationellt för företagen att ha mer än en grundläggande kompetens inom energihushållningsområdet. Detta
64
medför ett behov av rådgivning för att en hushållning skall genomföras. För att rådgivningen skall efterfrågas krävs sannolikt att den är kostnadsfri eller starkt subventionerad.
Det finns flera tänkbara kanaler för sådan här rådgivning. När det gäller gene- rell energihushållning fanns tidigare möjlighet till hjälp för små och medelstora industrier att tillgå vid utvecklingsfonden i det egna länet. Motsvarande service har funnits för jordbruket genom lantbruksnämnderna. Vid såväl utvecklingsfon- derna som lantbruksnämnderna finns en gedigen kunskap om respektive mål- grupper som bör tillvaratas.
En annan, för många naturlig kanal, är eldistributörerna. Den lokala eldistribu- tören är ju ofta den första kontakten för konsumenten när det gäller elanvänd- ningsfrågor. En situtation som dock kan Uppstå här är att distributörerna av el inte alltid har ett eget incitament för elhushållning, vilket kan leda till ett trovärdighetsproblem.
En tredje väg till information och rådgivning kan vara elinstallatörerna. Dessa kommer ut i anläggningarna och installerar apparater och maskiner. Slutligen, en typ av rådgivare som torde vara av betydande vikt är branschorganisatio- nerna. Dessa olika typer av rådgivare kan även medverka till utbildning av före- tagens energiansvariga.
För att påskynda införandet av eleffektiv teknik inom industri och jordbruk bör följande övervägas:
* Stöd till branschorganisationerna så att de i sin tur kan stödja sina medlemmar vid tillsättandet av energiansvariga eller "energirevisorer" inorn företagen.
* Ett förnyat anslag för energirådgivning, nu med tonvikt på elhushållning för industri och jordbruk, för att tillvarata den kunskap som finns på utvecklingsfonder och lantbruksnämnder.
* Stöd för utbildning av eldistributörer och elinstallatörer inför deras nya roller som rådgivare.
6.2 Information
För att hushålla med en resurs erfordras ett incitament, och att den som ska hushålla är varse detta incitament. För gruppen industri (exklusive elintensiv industri) och jordbruk har hittills sällan funnits ekonomiskt rationella anled- ningar till elhushållning. Detta är en anledning till att medvetandet om elhus- hållning inom gruppen som helhet är tämligen lågt. För att öka medvetandet krävs information av olika slag.
En informationskanal som skulle kunna få en stor betydelse i detta sammanhang är TV, exempelvis genom program som Anslagstavlan eller Utbildningsradions kurser.
65
Information om den egna elanvändningen
Innan man kan börja påverka sin elanvändning krävs det att man vet hur stor den är. Många mindre och medelstora företag vet inte det idag. De betalar bara elräkningen när den kommer, utan att veta om elanvändningen är hög eller låg.
Konsumenternas medvetande om den egna elanvändningen kan och bör ökas på följande tre sätt:
* En annorlunda och mer informativ utformning av elräkningar. Det bör framgå tydligt på elräkningarna hur stor elanvändningen och effekt- uttagen varit under perioden. Man kan också tänka sig att elräkningarna kompletteras med statistik för samma period föregående år, en jämförelse med normalvärde för branschen etc.
* En tätare debitering av elanv ändningen, förslagsvis månadsvis. Detta medför ett ökat medvetande om elanvändningen som rörlig kostnad.
* Utveckling och installation av elmätare som är lättare att läsa av för kunden. * Lättillgänglig information om elräkningar och eltariffer. Ett enkelt infor-
mationsmaterial för denna målgrupp kan förslagsvis tas fram av statens energiverk och representanter för eldistributörerna. Materialet bör inne- hålla uppgifter om hur elräkningar är uppbyggda och vilka olika valmöjlig- heter det finns beträffande eltariffer.
Information om hushållningsmöjligheter
Det är långt ifrån självklart för den enskilde konsumenten att minska sin el- användning. För att stimulera till elhushållning krävs därför god och lättillgäng- lig information hur man kan gå tillväga. Sådan saknas idag för målgrupperna industri respektive jordbruk.
Som goda exempel på skriftlig lättillgänglig energiinformation kan nämnas de så kallade Energihäften som Statens industriverk tagit fram, samt de informa- tionsskrifter om energihushållning som Lantbruksuniversitetet gett ut. Dessa skrifter behandlar dock energihushållning generellt, och flera av dem är fram- tagna medan det var företagsekonomiskt mycket fördelaktigt att konvertera till el. Detta återspeglas i en del fall i de åtgärdsförslag som beskrivs.
Hushållning av el inom industri respektive jordbruk kan och bör stimuleras på följande sätt:
* Lättillgänglig information om elhushållningsfrågor tas fram. Informa— tionen kan delas upp i två delar, en allmän och en branschspecifik del. Huvudansvaret för att ta fram den allmänna delen torde kunna läggas under Statens energiverks informationsverksamhet medan den bransch- specifika informationsdelen skulle kunna utarbetas i samarbete mellan Statens energiverk och berörda branschorganisationer.
66
6.3 Elprissättning
En prissättning på el som avspeglar de kortsiktiga marginalkostnaderna för elproduktion är av yttersta vikt, om målet är att erhålla en minskad elanvänd- ning, eftersom priset är en av de viktigaste faktorerna vid val av energislag. Detta innebär att en differentiering av tarifferna är eftersträvansvärd för all elanvändning. Sydkraft har infört tariffer som speglar produktionskostnaden för högspänd el och Vattenfall kommer att införa det från och med 1989. Men även för abonnemang för lågspänd el är det angeläget med tidsdifferentierade tarif- fer. Aven en ytterligare utveckling av de taxor som förekommer idag (respek- tive är under införande) kan vara nödvändig.
Elskatten utgör en viktig faktor när den totala kostnaden för elanvändning be- traktas. I dagsläget utgår elskatt i form av punktskatt. Detta motverkar till ' stor del den önskade effekten av tidsdifferentierade eltariffer, eftersom dagens elskatt motsvarar ca 50% av den totala elkostnaden på sommaren men endast ca 10% på vintern.
För att öka elprisets inverkan på elhushållningen föreslås här:
* Att en diskussion tas upp med kraftindustrin kring möjligheterna för en ökad användning av differentierade eltaxor.
* Att skatteutredningen ges i uppdrag att utreda möjligheterna för införande av moms eller åtminstone proportionell skatt på el istället för nuvarande punktbeskattning.
6.4 Ny teknik
Elanvändningen inom såväl industri och jordbruk som inom övriga samhällssek- torer kan minska genom elhushållning och införande av eleffektiv teknik. Om ny teknik ska ha möjlighet att slå igenom erfordras främst insatser inom forskning och utveckling samt stöd för prototyp- och demonstrationsanläggningar.
Y.BEÄEäE'fPÄPf-l E!.EPJ—lesfl'isfä
Det erfordras ett långsiktigt program för forsknings- och utvecklingsarbete för att påskynda utvecklingen av eleffektiv teknik. Denna fråga hör naturligtvis nära samman med utbildningen vid de tekniska högskolorna, men forskning och utveckling bör inte ske endast på högskolorna. Ett samarbete mellan industrin, högskolor och andra forskningsorgan samt STU är önskvärt. Exempel på områ- den där förstärkt FoU kan behövas är industriella processer, belysning och in- dustriell ventilation.
För att öka möjligheten för elhushållning föreslås intensivare forskning och utveckling avseende elanvändningen inom industri respektive jordbruk.
POD-anläggningar
Det innebär alltid stora risker att införa ny teknik, inte minst risken för oplane- rade driftstopp är stor. Få företag som står inför införandet av ny teknik nöjer sig med ett underlag bestående av beräkningar och kalkyler. Det krävs ofta exempel i form av en fungerande anläggning före investeringsbeslut tas. Proto-
i l
67
typ- och demonstrationsanläggningar erfordras så gott som alltid vid införandet av ny teknik.
Referenser i form av POD-anläggningar är således en mycket viktig informa- tionskanal. Medel för statligt stöd till utveckling och introduktion av ny energi- teknik finns förordnat i SFS l986:l9l Förordning om statligt stöd för utveckling och introduktion av ny energiteknik, m.m. Även det nybildade Svensk Energi- utveckling AB avsätter medel för liknande frågor. Dessutom finns det svenska innovatörer som kommer med goda tekniska förslag hur elanvändningen kan effektiviseras. Trots detta tycks det idag föreligga problem att erhålla stöd för POD-anläggningar för elsnål teknik. Endast en liten del av de av regeringen anvisade medlen för detta syfte har hittills utnyttjats.
För att underlätta utvecklandet och införandet av ny elsnål teknik bör tillämp- ningen av nuvarande stödformer ses över.
6.5 Funktionsupphandling
Inom försvaret, kommuner och landsting har man under ett flertal år utnyttjat en metod för att ta fram utrustning för speciella behov. Metoden har fått be- nämningen funktionsupphandling eller teknikupphandling. Den förutsätter att det ingås avtal om köp av den aktuella produkten i projektet. Då det gäller den privata industrin kan den senare förutsättningen vara svår att uppfylla. En möj- lighet skulle kunna vara om en stor verkstadsindustri av typ Ericsson och Elek- trolux anser behovet av den nya produkten så viktig att man skulle vara villig att garantera en viss orderstorlek. Det finns ändå möjlighet att tillämpa teknik- upphandlingens metodik genom att endast ta med de två inledande faserna, nämligen behovsanalys och kravspecifikation. Om en industri vid en förfrågan kan hänvisa till en väl genomarbetad kravspecifikation ökar marknadstrycket på leverantören att ta fram den efterfrågade produkten. I bästa fall kanske pro- dukten redan har utvecklats men marknadsintroduktionen har fördröjts av olika skäl.
Här föreslås tre olika områden för funktionsupphandling som har betydelse för industri och jordbruk.
* En behovsanalys och kravspecifikation tas fram på uppdrag av STU, för en utrustning för varvtalsreglering inom effektområdet 15-50 kW. Det är möjligt att kraven är branschberoende och i så fall begränsas uppdraget till verkstadsindustrin. Om så är lämpligt kan effektområdet uppdelas i intervaller med mindre skillnader i kraven. Kravspecifikationen ska utformas så att den inte styr valet av teknik. I första hand ska den utnyttjas för att få fram teknik som kan få stor betydelse på kort sikt, 2-3 år, eftersom det kan behövas 4—5 år för införande i industrin.
På längre sikt kan andra metoder än varvtalsreglering komma i fråga för att minska elanvändningen i verkstadsindustrin. Man kan t.ex. ta fram alternativa processer eller substituera el mot andra energiformer.
* En produkt där funktionsupphandling bedöms kunna genomföras fullt ut är elmätare. En av förutsättningarna för att kunna effektivisera elanvändningen är en effektiv mätning av densamma. Det upplevs från kraftindustrin i dagsläget en brist på elmätare som uppfyller de krav som den ökade tids- differentieringen av eltaxorna medför. Samtidigt upplever den mätartill-
68
verkande industrin att det inte finns någon större efterfrågan av vidare utveckling av elmätare. Diskussioner mellan kraftindustrin och mätartill- verkande industri pågår för att lösa detta problem.
* Ett tredje område för funktionsupphandling är belysning. Stockholm Energi bedriver sedan en kort tid tillbaka ett projekt inom belysningsområdet. För att kunna ta tillvara positiva erfarenheter inom olika samhällssektorer såsom industri, hushåll och professionell fastighetsförvaltning bör detta projekt noggrant följas. Ett miljöproblem i samband med belysning som bör särskilt beaktas i det här projektet är hanteringen av uttjänta ljuskällor av kvicksilvertyp.
Ytterligare funktionsupphandlingsprojekt med applikationer inom industri och jordbruk kan mycket väl tänkas bli aktuella, ett exempel kan vara ersättning av de många elångpannor som installerats medan eltillgången varit god. Med hän- syn till den erfarenhet av funktionsupphandling STU redan har, borde det vara möjligt att administrera en fortsatt sådan verksamhet därifrån. Om så blir fal- let måste verksamheten naturligtvis byggas på ett samarbete med berörda par- ter.
6.6 Uppföljning av Elanvändningsdelegationens arbete
Elanvändningsdelegationens arbete här följas upp av framförallt två skäl. Det första skälet är att ta tillvara de möjligheter till elhushållning som indikerats av delegationens expertgrupper. Det andra skälet är att från statens sida mar- kera vikten av elhushållning inom samhällets samtliga sektorer.
Därför föreslår expertgruppen att delegationen bör överväga i vilka former en Sådan uppföljning ska ske.
69
7. FINANSIERING AV ÅTGÄRDER
I föregående kapitel presenterades förslag till insatser inom fem huvudområden med syfte att öka och stimulera möjligheterna till elhushållning inom industri och jordbruk. Dessutom föreslogs en uppföljning av Elanvändningsdelegationens arbete. De fem områdena är:
* utbildning * information * elprissättning * ny teknik * funktionsupphandling
Vi bedömer att kostnaden för genomförande av här föreslagna åtgärder utöver redan anslagna medel är tämligen små. Viss justering av befintliga förordningar kan erfordras för att kunna använda medlen på ett optimalt sätt. Där ytterliga- re medel erfordras torde detta motiveras skäligen enkelt med hänsyn till vikten av den elhushållning som åtgärderna kan leda till.
De områden där medel finns anslagna är:
* Utbildning. Befintliga resurser inom utbildningsväsendet kan användas, visst tillskott av medel erfordras.
* Information. Här torde kvarstående medel som statens energiverk handhar kunna utnyttjas.
* POD-anläggningar. Här finns medel anvisade i Förordning om statligt stöd för utveckling och introduktion av ny energiteknik, m.m. (SFS 1986zl9l).
Förstärkning av resurserna torde erfordras för de åtgärdsföslag vi lagt angående viss del av utbildningen (såsom utökad belysningsteknisk utbildning samt rådgiv- ning), införande av ny teknik (förstärkning av FoU-insatser), funktionsupphand- ling samt uppföljning av delegationens arbete.
INTERNA RAPPORTER SAMT KONSULTSTUDIER UTFÖRDA PÅ UPPDRAG AV EXPERTGRUPPEN
Reaktiv effekt. VD Harald Haegermark, Kraftverksföreningens Utvecklings— stiftelse, VAST.
Enhetsprocesserna värmning, smältning och koncentrering/torkning. Tekn. Dr. Mats Söderström, Avd. för Energisystem, Linköpings Tekniska Högskola.
Elanvändning i jordbruk och trädgård. Förslag till åtgärder för en effektiv elanvändning. Agronom Christer Nilsson, Lantbruksstyrelsen.
Industriell laststyrning. Tekn. Dr. Curt Björk, Avd. för Energisystem, Linköpings Tekniska Högskola.
Industri-Belysning. Regionchef Sven R. Hökfelt, ELPA.
Elanvändningen inom livsmedelsindustrin. Civ.ing. Per Göransson och Civ.ing. Bengt Drakenberg, ÅF-Energikonsult AB.
Elanvändningen i USA. Civ.ing. Torbjörn Eriksson, Sveriges Tekniska Attachéer, Washington DC, USA.
Investigation of Electricity Usage in Japan. T. Ozawa, Sveriges Tekniska Attachéer, Tokyo, Japan.
Möjligheter att ersätta elenergi med naturgas inom tillverkningsindustri exklu- sive elintensiv industri. Civ.ing. Sven-Erik Wiklund, ÅF-Energikonsult AB.
Utbildning i elanvändningsfrågor inom högskolan. Tekn. Dr. Carl Mattsson, ÅF- Energikonsult AB.
REFERENSLISTA
Effektiv elanvändning - en fråga om information? Klingberg, T., Statens energiverk, 1987 (Delrapport inom Elanvändningsutredningen).
Efficient use of electricity, Documentation from the seminar. Klingberg, T. et al, Statens energiverk, 1987.
Elbesparingar i industriella ventilationsanläggningar. Gustavson, R., Stiftelsen för värmeteknisk forskning, Energiteknik 265, 1987.
Energiforskning 1987/88-1989/90. Energiforskningsnämnden, 1987. Energiläget 1987. Statens energiverk. Energi och ekonomisk utveckling, Bilaga 12 till LU 87. Statens energiverk, 1987.
Energi och miljö - Vad kan vi lära av Kalifornien? Fransson, H., Byggforsknings- rådet (Tl:l987).
Energiplanlaegning lokalt, regionalt og på landsplan. Moe, N., Nordisk Ministerråd, 1987.
Forsknings- och utvecklingsbehov för effektiviserad elanvändning inom industrin. Enkätundersökning genomförd på uppdrag av Styrelsen för teknisk utveckling. 3K Engineering AB et al, 1987.
Från elproducent till energitjänstföretag - Det amerikanska exemplet. Månsson, T., Energiforskningsnämnden (Efn/AES 1987:1, Efn UTR 1987z2).
Industrins energianvändning _- Analys av de förändringar som ägt rum under perioden 1970-84. Isacson, D. et al, Styrelsen för teknisk utveckling (STU-infor- mation 606-1987).
Inför valet av energistyrmedel - om olika styrmedels egenskaper —Diskussions- underlag. Klingberg, T., 1987.
Policy measures: Information, regulations, subsidies, research and development. Klingberg, T., 1987.
Analyse Industrins energiforbrug. Brond, E., Energiministeriet, Danmark, 1986.
Effektiv elanvändning - Förslag till forsknings- och utvecklingsarbete. Styrelsen för teknisk utveckling (STU-information nr 593-1986). *
Efter Tjernobyl: Industrins elanvändning. ÅF-Energikonsult AB, Statens energiverk (rapport 1986:R20).
73 Efter Tjernobyl: Naturgasen - ett alternativ, Svensk elkraft från norsk naturgas. Swedegas AB, Norconsult och PPS AB, Statens energiverk (rapport I986:R15). Elkraftskulturen i en ny situation - en skiss till en aktörsorienterad strategi inför kärnkraftsavvecklingen. Industridepartementet (DsI l986:4, delrapport till ELIN).
Energy Conservation in Japan. The Energy Conservation Center, Japan, 1986.
Energy Research and Development Projects in the Nordic Countries, Directory 1986. Nordisk Ministerråd, 1986.
Förtida avveckling av kärnkraften i Sverige - Efter Tjernobyl. Statens energiverk (rapport 1986:10).
lnformationsmaterial om energisparande 1986. En presentation av statliga myndigheters lnformationsmaterial på energiområdet sammanställd av Statens energiverk.
Prognoser över elanvändningen 1987-1997 för Vattenfalls långsiktiga planering.
Regeringens proposition 1986/87:159 om vissa utgångspunkter för energisystemets omställning.
Vägar till effektivare elanvändning. Betänkande från utredningen om el och inhemska bränslen (ELIN). Industridepartementet (SOU 1986:16).
Effektiv elanvändning - forskning och utveckling. Energiforskningsnämnden (Efn-rapport nr 17, delutredning för ELIN), 1985.
Effektiv elanvändning - Priser och politik. Statens energiverk (rapport I985:8). Energianvändning i lantbruket. Sveriges Lantbruksuniversitet och Sydkraft.
Energiförbrukning i jordbrukets driftsbyggnader. Nilsson, 5. och Påhlstorp, 5. Sveriges Lantbruksuniversitet (specialmeddelande 141), 1985.
Energiteknik i jordbruket, Biomassa och energi 3/85. Sveriges Lantbruksuniversitet, 1985.
Några kompletteringar "Effektiv elanvändning - priser och politik". Statens energiverk (rapport l985:8).
Utbildning för effektivare energianvändning - Förslag till framtida inriktning av energiutbildning och energirådgivning till industrin. Statens energiverk, 1985.
Energiperspektiv 1970-95-Problem, prognoser, politik. Statens energiverk (rapport 1984z7).
Den teknologiska udvikling og dennes betydning for udformningen af det fremtidige energisystem. Energiministeriet, Danmark, 1984.
Den teknologiska udvikling og dennes betydning for udformningen af det fremtidige energisystem, Bilaga 2, Energiministeriet, Danmark, 1984.
Effektiv elanvändning. Energiforskningsnämnden (Efn/UTR l983:4).
Teknikupphandling på energiområdet - En studie av teknikupphandling och andra sätt att initiera energiteknisk utveckling. Lundgren, G., Energiforskningsnämnden (Efn/UTR 1983zl).
Utvecklingsavtalet mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet, Svenska lndustritjänstemannaförbundet, Sveriges Arbetsledareförbund, Sveriges Civilingenjörsförbund.
Energibesparing i samband med svetsning. Institutet för verkstadsteknisk forsk- ning, 1976.
Forskning inom svetsteknologin för energibesparing - Behov och möjligheter, riktlinjer och mål.
KONTAKTER MED INDUSTRIN
Expertgruppen har kontaktat och erhållit synpunkter från följande industriföretag:
ASEA DRIVES AB Atlas Copco AB ESAB
Frigoscandia AB Landis & Gyr AB Stal-Refrigeration AB
Professionell fastighets- förvaltning
ELANVÄNDNING I LOKALBYGGNADER OCH FLERBOSTADSHUS
- nuläge och bedömning av en möjlig utveckling fram till mitten av 1990-talet.
FÖRORD
Elanvändningsdelegationen har regeringens uppdrag (dir 198755) att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och en ersättning av el med andra energiformer. Denna rapport är en redovisning av arbetet i delegationens expertgrupp för professionell fastighetsförvaltning.
Ralf Hultberg som tillkallats som sakkunnig i delegationen har varit expert- gruppens ordförande. I gruppen har ingått som experter
Lennart Berndtsson, civilingenjör Kjell Erikson, sekreterare
Solveig Forsberg, ingenjör
Åke Holmqvist, socionom Rogert Leckström, civilingenjör Bertil Nilsson, värmeverkschef Lennart Olsson, ombudsman Stefan Sandesten, civilingenjör Kerstin Wennerstrand, departementssekreterare Karin Widegren-Dafgård, departementssekreterare Sören Wiklund, civilingenjör
Sekreterare i gruppen har varit Sten—Ivan Bylund.
Gruppen har byggt sitt arbete på i huvudsak befintligt utredningsmaterial. Till rapporten har bilagts en förteckning över utnyttjade utredningar m.m.
Följande konsultstudier har genomförts Tre studier av driftel i lokaler. VBB Göteborg
Konkurrensen mellan direktverkande elvärme och andra uppvärmningsformer i ett flerbostadshusområde. EKAN konsult, Jönköping.
Kostnader vid övergång från direktel till vattenburen värme i flerbostadshus, Uno Ekström, Märsta.
Belysning - en bedömning av effektiviseringsmöjligheter för glödlampor och lysrör, Claes Hammarlin e-gruppen teknikinformation.
Nyproduktion av flerbostadshus och lokaler - en bedömning av elanvändning från tillkommande bebyggelse, Karin Widegren—Dafgård Miljö- och energidepartementet.
__.__M_w_w_w____—________—____.—_—
...”,—.-
Jag överlämnar rapporten elanvändning i lokalbyggnader och flerbostadshus. Gruppens arbete är därmed slutfört.
Stockholm i november 1987
Ralf Hultberg
Sten-Ivan Bylund
INNEHÅLL
0.
l.
2.
>"
yu NH
F
5.1
5.2
5.3
5.4
www NIOXU'I
SAMMANFATTNING INLEDNING NÅGRA AVGRÄNSNINGAR
FÖRVALTNING OCH ÄGANDE AV LOKALBYGGNADER OCH FLERBOSTADSHUS Om flerbostadshusen Om lokalbyggnader
STATISTIK OM ELANVANDNING l LOKALBYGGNADER OCH FLERBOSTADSHUS
ELANVANDNINGEN I LOKALBYGGNADER OCH FLER- BOSTADSHUS
Hushållsel 5.1.2 Kollektiv mätning av hushållsel Fastighetsel i flerbostadshus 5.2.1 Guldheden
2. Visby 3 HSB 4 Stockholmsprojektet .5 Hissar 6 Pumpar och fläktar 7 Tvättstugor 8
. Övrig elanvändning i flerbostadshus luppvärmning av flerbostadshus .3.1 Allmänt om uppvärmning av flerbostadshus .3.2 Uppvärmning med el i flerbostadshus riftel i lokalbyggnader Definitioner av driftel Andra källor och definitioner Driftel i lokaler 1986 Totalsiffror för riket Driftelsens utveckling under 80-talet . Driftelens fördelning - orsaker bakom ökningen 5.4.7 Sammanfattning - driftel Elvärme i lokalbyggnader Dold elvärme
Belysning
5.7.1 Bakgrund Historik 5.7.2 El till belysning El i blockcentraler
mmmmyivwmmmv- !”
0
ska??? OxmbuNl—i mmwvumyu
Sid
14
15 17 18
20
21
23 25 26 26 28 28 29 30 30 30 31 31 31 32 35 35 36 36 38 39 42 45 45 47 47 47 48 49
5 Fastighets- förvaltning 6. UTVECKLING AV ELANVANDNING OCH ELPRISER 50 6.1 Vattenfalls prognos över elanvändningen 51 6.1.1 Övergång från el till annat 52 6.1.2 Hushållning med el 52 6.1.3 Sammanställning av driftel 53 6.1.4 Tillkommande elanvändning 53 6.2 Elpriserna 54 6.3 Tillkommande bebyggelse 55 6.3.1 Flerbostadshus 55 6.3.2 Lokaler 55 6.3.3 Sammanfattning av el i tillkommande bebyggelse 56 7. EFFEKTIVISERINGSMÖJLIGHETER 57 7.1 Hushållsel 58 7.1.1 Mättnadsstudie 58 7.1.2 Elapparatundersökning 59 7.1.3 Bedömning av möjlig besparing av hushållsel 60 7.1.4 Åtgärder som behövs för en minskad hushållsel 61 7.2 Driftsel i lokalbyggnader och flerbostadshus 62 7.2.1 Bedömning av möjlig besparing av driftel 63 7.2.2 Åtgärder som behövs för att effektivisera driftelanvändningen 64 7.3 Elvärme 64 7.3.1 Vattenburen värme 65 7.3.2 Direktel m.m. 66 7.3.3 Krav på tillkommande bebyggelse 70 7.3.4 Bedömning av möjlig besparing av elvärme 70 7.3.5 Åtgärder som behövs för att effektivisera elvärmen 71 7.4 Belysning 71 7.4.1 Läget idag 71 7.4.2 Forskningsfronten 72 7.4.3 Besparingspotential - glödlampor 72 7.4.4 Besparingspotential - lysrör 73 7.4.5 Åtgärder som behövs för att effektivisera belysningen 74 7.5 Kollektiv mätning av hushållsel 75 7.6 Värmepumpar 76 7.7 Demonstrationsverksamhet och energihushållning 77 7.7.1 Vad skall demonstreras 78 7.7.2 Hur ska verksamheten organiseras 79 7.8 Demonstrationsprojekt i statliga byggnader 80 7.9 Utbildning och information 82 7.9.1 Då och nu - en jämförelse 82 7.9.2 Vilka behöver information och utbildning 82 7.9.3 Vad bör göras 83 7.9.4 Förslag till organisation 84 7.10 Upphandling 84 7.11 Eltaxor 85 7.ll.l Några expempel på eltariffer 87 7.ll.2 Utnyttjande av eltariffer 88 7.12 Sammanfattning av effektiviseringsmöjligherna 88
8. PÅGÅENDE ARBETE MED ATT EFFEKTIVISERA ELANVANDNINGEN 90 8.1 Myndigheter 91 8.2 Kraftindustrin 91 8.3 Intresseorganisationer 92 8.4 Forskning 93 9. PROGRAM FÖR EFFEKTIVISERING 94 9.1 Demonstration, utbildning och information 95 9.2 Eleffektivisering i statliga byggnader 96 9.3 Bättre och effektivare belysning 97 9.4 Effektivare elapparater 99 9.5 Eleffektiv upphandling 99 9.6 Elvärme 100 9.7 Förbättrad elstatistik 101 9.8 Lokala abonnentråd 101 9.9 Kommunernas energiplanering 102 Bilagor
1. Lokalbyggnader och flerbostadshus — en avgränsning.
2. Litteraturförteckning. Bilaga 3 SOU 1987:68 Fastighets- I 5
0. SAMMANFATTNING
Under 1990-talet kommer elfrågorna att hamna i förgrunden inom energi— området. Elprishöjningar orsakade av nya investeringar i kraftproduktion och kärnkraftsavvecklingen leder till ökat intresse för elhushållning. De elpris- höjningar som kommer att inträffa under de närmaste åren torde dock knappast utan andra åtgärder leda till påtagligt minskad elanvändning. Statliga åtgärder kommer att behövas för att övervinna trögheter på marknaden.
Enligt regeringens proposition 1986/87:159 är det angeläget att klargöra olika åtgärder som kan behövas för att påskynda elersättning och eleffektivisering.
Mot den bakgrunden har expertgruppen för professionell fastighetsförvaltning med hjälp av tillgängligt underlag försökt belysa hur elanvändningen i lokal— byggnader och flerbostadshus ser ut.
I direktiven pekas särskilt ut följande två områden:
- ersättning av elvärme med andra uppvärmningsformer - effektiviserad användning av hushållsel och driftsel
Den här utredningen har varit inriktad på att bedöma vilka möjligheter till effek- tivare användning av el som finns för lokalbyggnader och flerbostadshus. Utgångs- punkten har varit att både effekt- och energihushållning skall eftersträvas. El- och energihushållning skall alltid göras med målsättningen att med lägsta möjliga kostnad erhålla en säker tillgång på energi. Vidare har vi granskat de förutsätt— ningar som finns för att åtgärder skall komma till utförande. Resultaten av dessa analyser visar att det finns goda möjligheter till effektiviseringar men att incitamenten för användarna inte är tillräckligt starka.
Det måste samtidigt kraftigt strykas under att det siffer- och statistikunderlag som vi haft tillgång till uppvisar stora brister. Detta gäller bl. a. gränsdragningen mellan fastighetsel och driftel i lokalbyggnader. I konsekvens med detta förhållande blir bedömningar av den framtida utvecklingen behäftade med relativt stora osäkerheter. Vi har ändå för läsbarhetens skull valt att presentera bedömningar av framtida elanvändning utan att varje gång ange de osäkerhetsintervall som siffrorna egentligen är omgivna av.
ElsrLVänsrliagsn. Den totala elanvändningen uppgick år 1985 till 130 TWh.
Elanvändningen i lokalbyggnader och flerbostadshus har under 1981-1985 ökat från 19 TWh till 25 TWh. Drygt hälften av ökningen har orsakats av en ökad användning av driftel i lokalbyggnader. Driftel i lokalbyggnader uppgick 1985 till 12 TWh.
ökningen av elvärme har varit måttlig. Totalt uppgår elvärmen i lokaler och flerbostadshus till 5 TWh. Uppskattningsvis är hälften direktel och hälften vattenburen elvärme.
Användningen av hushållsel i flerbostadshus är ca 4 TWh. Under 1980-talet har användningen av hushållsel ökat mycket måttligt.
Ovrig elanvändning i flerbostadshus består av fastighetsel med 3 TWh och el till butiker och kontor belägna i flerbostadshus med 1 TWh. Totalt används 10 TWh i flerbostadshus och 15 TWh i lokalbyggnader.
Elanvändning i flerbostadshus och lokaler 1985
___—___—
Elanvändning i flerbostadshus och lokaler 1985
Flerbostads— Lokaler Summa hus Eluppvärmning 2 TWh 3 TWh 5 TWh Fastighetsel 3 12 16 Driftel 11) Hushållsel 4 — 4 10 TWh 15 TWh 25 TWh
1) Kontor och butiker i flerbostadshus
Efjäktitisetiflgsfuölltqbeia 9c_h_öån_irtqs_tsnssnse_r Möjligheterna att minska elanvändningen i lokalbyggnader och flerbostadshus har vi bedömt till 4.5 TWh vid mitten av 1990-talet.
Av sektorns 25 TWh går 5 TWh till uppvärmning. Möjligheterna att ersätta el med annat energislag är störst inom uppvärmningsområdet. Detta betyder att det i stort sett är ca 20 % som är möjlig att ersätta med annat än el. Det som är lättast att ersätta är vattenburen värme. Förutom ersättning av elvärme med annat finns möjligheter till traditionella energihushållningsåtgärder. Den energihushållning som bedrivits under de senaste 10 åren har på grund av prisutvecklingen på olja och el i huvudsak genomförts i olje— och fjärrvärmevärmda byggnader. Det finns därför anledning att tro att det för elvärmda flerbostadshus och lokaler finns en betydande hushållningsmöjlighet kvar. Totalt bedöms att hushållnings- och ersättningsåtgärder skulle kunna minska elvärmen med 2 TWh från dagens nivå.
Fram till mitten av 1990-talet beräknas också att ett tillskott av ny elvärme skulle kunna uppgå till ungefär 0,5 TWh.
Användningen av hushållsel beräknas kunna minska från nuvarande 4 TWh till 3,5 TWh. Effektiviseringen kan åstadkommas med en snabb introduktion av elsnåla lysrörslampor och att det succesiva utbytet av hushållsapparater görs med elsnåla apparater.
Driftel i lokalbyggnader och fastighetsel i flerbostadshus kan effektitivseras genom effektivare belysning, kyl-och frysutrustning, ventilation samt viss effektivisering av fläktar och pumpar. Totalt beräknas att det kan vara möjligt att dagens driftel och fastighetsel minskas med 2 TWh.
Det finns också ett kraftigt tryck på att driftelen fram till mitten av 1990-talet ökar med 6-9 TWh beroende på bl.a. den ekonomiska utvecklingen i servicesektorn. Driftel och fastighetsel bör därför i det framtida elhushållningsarbetet uppmärk- sammas extra noga. MÖJLIG UTVECKLING av elanvändning i flerbostadshus och lokaler fram till 1995.
_____________-———————_————-——
MÖJLIG UTVECKLING av elanvändningen i flerbostadshus, och lokaler, TWh
Flerbostadshus Lokaler Besparings- Öknings- Möjlig nivå 1985 1985 möjligheter tendenser 1995 från dagens nivå
Elvärme 2 3 2 0,5—2 3,5 Fastighetsel 3 Driftel 1 1) 12 2 5'8 20 Hushållsel 4 - 0.5 0,5-l 3.5 Summa 10 TWh 15 TWh 4,5 TWh 6-11 TWh 27 TWh
1)kontor och butiker i flerbostadshus
Tabellen över den MÖJLIGA UTVECKLINGEN visar att elanvändningen i lokalbyggnader och flerbostadshus från nuvarande 25 TWh skulle kunna uppgå till mer än 30 TWh vid mitten av 1990—talet. Vår analys av effektiviseringsmöjligheterna har dock visat att det går att begränsa tillväxten så att man vid mitten av 1990-talet använder endast 27 TWh.
Detta förutsätter förutom viss ökning av elpriset att våra förslag till åtgärder genomförs.
bioset f.ö: slsfiektiussrjrla
Till grund för bedömningen av lönsamhet av olika effektiviseringsåtgärder har legat antaganden om elprisernas ökning på 1990-talet. Dessa antaganden har utarbetats av elanvändningsdelegationens sekretariat. I korthet antas att el- priserna i reala termer för elabonnenterna ökar med 5-10 öre/kWh till mitten av 1990—talet samt med ytterligare 10-20 öre några år in på nästa sekel.
De åtgärder som med dessa elpriser bedöms bli genomförda är framförallt s.k. enkla hushållningsåtgärder i elvärmda hus. Ett fåtal effektiviseringsåtgärder inom belysningsområdet bedöms också vara fastighetsekonomiskt lönsamma.
Ett hinder för att effektiviseringsåtgärder skall bli genomförda är att ca 80 % av elanvändningen i lokaler och flerbostadshus är relativt okänslig för elpris- höjningar. Vi har bedömt att hushållsel, fastighetsel och driftel till ringa del direkt påverkas av elprisernas förändringar. Samtidigt har vi funnit att inom områdena fastighetsel och driftsel sker det en kraftig ökning av elanvändningen. Under utredningsarbetet har vi gång på gång tvingats konstatera att kunskaperna om elanvändningen i flerbostadshus och lokaler är mycket bristfälliga. Detta gäller för myndigheter, bostadsorganisation, fastighetsägare och förvaltare.
Vi tvingas alltså konstatera att de effektiviseringsmöjligheter som finns riskerar att utnyttjas endast till en liten del på grund av relativt stor okänslig- het för elprishöjningar samt på grund av brister i kunskaperna.
Eta—slagliltatgärge. Om man till mitten av 1990—talet skall få fullständiga kunskaper om elanvänd- ningen och ha påbörjat en kraftfull effektivisering krävs ett åtgärdsprogram för
lokaler och flerbostadshus med följande målsättning:
- att bygga upp och sprida kunskaper om eleffektiviseringsmöjligheter och visa på goda lösningar - att mycket skyndsamt göra fördjupade analyser av orsakerna till ökningen
av driftel i lokaler - att med ekonomiska medel skapa incitament och utveckla tekniska förut-
sättningar för elersättning och energihushållningsåtgärder i elvärmda lokalbyggnader och flerbostadshus.
För att dessa mål skall nås föreslås följande konkreta insatser. Demonstratiortattlilärlir19_ositinf9r_m_a£ian
Under en treårsperiod föreslås att 120 miljoner kronor anslås till att initiera, planera, förbereda och genomföra demonstrationsprojekt, utbildning och information. Ungefär hälften av det beloppet bör avdelas för utbildnings- och informations- insatser. Demonstrationsverksamheten bör samordnas med utbildningsinsatser för yrkesverksamma. Vidare bör samordnat med demonstrationsverksamheten byggas upp en informationsverksamhet. För att den föreslagna verksamheten snabbt skall komma igång föreslås att en särskild kommitté bildas. Kommittén föreslås få i uppgift att initiera, administrera, följa upp och sprida resultaten från demonstrationsprojekten samt utvärdera verksamheten.
Elsfjsktitisetiagj swissbysgrsdsaost "(ivrigaoifsatlj aa_bxgsflaser Byggnadsstyrelsen föreslås få i uppdrag att utveckla ett försöks- och demonstrations— prograrn för eleffektivisering i statens byggnader. För att genomföra programmet föreslås att 20 miljoner avsätts som särskilda medel.
Den offentliga sektorn med staten i spetsen föreslås göra en insats inorn belysnings- området. Byggnadsstyrelsen bör ges i uppdrag att byta ut glödlampor mot lysrörs- lampor. Kostnaden för detta beräknas täckas av det föreslagna anslaget för försöks- och demonstrationsprogrammet.
Den tidigare föreslagna särskilda kommittén för demonstrationsverksamhet föreslås få i uppgift att stimulera kommuner och landsting att genomföra liknande åtgärder inom belysningsområdet.
Bättre och effektivare belysning
Möjligheterna att reducera elanvändningen för belysning med förbättrat belysnings- planering, utbildning av yrkesverksamma, förbättrad dagsljusanvändning och utveckling av nya armaturer bedöms vara mycket goda. De tekniska högskolorna föreslås få 4 miljoner kronor för utvecklingsinsaster inom belysningsområdet. Vidare föreslås att ytterligare 1,5 miljoner avsätts för en förstärkt utbildning av yrkesverksamma.
_Efje_k_t_iv_a_re_el_apparater
Hushållsapparater och andra elapparater har varierande eleffektivitet. För att ta tillvara de effektiviseringsmöjligheter som finns föreslås att konsument- verket och statens provningsanstalt ges förutsättningar som gör det möjligt att kraftigt utöka provningsverksamheten. Genom att ge konsumentverket ett nytt anslag på xx miljoner kan en utveckling av provningsmetoderna kraftigt påskyndas.
Vidare föreslås att konsumentverket utvecklar normer för enhetlig redovisning av energiåtgång för hushållsapparater, kontorsapparater och andra större el- apparater.
Elgfje_kt_ivq>phandling
Man bör i framtiden bättre uppmärksamma elanvändning vid upphandling. Styrelsen för teknisk utveckling och statens energiverk föreslås tillsammans med användarna få i uppdrag att utarbeta exempelsamlingar som visar hur man bör väga in framtida elkostnader i upphandlingsförfaranden.
Vidare föreslås konsumentverket få i uppgift att löpande informera upphandlare inom bostadssektorn om hushållsapparaternas och andra elapparaters utveckling. Detta kan lämpligen göras i en regelbundet återkommande informationsskrift.
Elvärme
Stimulanser för en effektivisering av elvärme föreslås ske dels genom riktade informationsinsatser dels genom direkt ekonomiskt stöd till fastighetsägarna. Direktelvärmda flerbostadshus som byggs om inom ramen för bostadsförbättrings- programmet föreslås kunna få ett kontantbidrag för installation av ett vatten- buret värrnedistributionssystem samt anslutning till fjärrvärme.
För detta ändamål föreslås att 35 miljoner kronor årligen avsätts under de kommande tre åren.
Efiräättraé 91.39.8535
Genomförandet av det här utredningsarbetet har kraftigt försvarats på grund av otillräcklig statistik. Flera tidigare statliga energiutredningar har också pekat på brister i den offentliga energistatistiken.
Därför föreslås att statistiska centralbyrån får extra medel med 2 miljoner kronor för förbättringar av el— och energistatistiken. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att utveckla redovisningar av fastighetsel och driftel.
Lokala abonnentråd
Under utredningsarbetet har framförts att man på lokal nivå bör sträva efter en utveckling med ökad samverkan mellan olika användargrupper. Därför föreslås
att hyresgäster, bostadsorganisationer, kommunen, landstinget och byggnadsstyrelsen på lokal nivå organiserar abonnentråd. Abonnentråden bör inrikta sin verksamhet på bl.a. taxefrågor och elanvändningsfrågor.
En försöksverksamhet föreslås bli genomförd av den tidigare föreslagna kommittén. Till genomförandet av försöksverksamheten bör avsättas 2 miljoner kronor. Försöksverksamheten bör syfta till att prova organisa—tionsformer, kompetensområde och behov av ekonomiskt stöd. Kammunal srsmlplasaws
Kommunerna har ansvar för att bedriva planering för en säker och tillräcklig energitillförsel samt verka för en god energihushållning. Kommande elprishöjningar medför att kommunernas energiplanering bör ses över. Statens energiverk bör ges i uppdrag att i samråd med det nya bostadsverket överväga hur man kan verka för eleffektivisering i den kommunala energiplaneringen.
1. INLEDNING
Man kan ha många perspektiv på eleffektiviseringsåtgärder. En av de mest cen- trala perspektiven är om insatserna skall riktas mot effekt- eller energi- inriktade åtgärder. I vissa situationer kan man komma fram till att lösningarna ser olika ut beroende på om det är effektuttaget eller energianvändningen som skall minskas/effektiviseras.
Utgångspunkten är att både effekt- och energihushållning skall eftersträvas. El- och energihushållningsinsatser skall alltid göras med målsättningen att med lägsta möjliga kostnader erhålla en säker tillgång på energi.
Den här rapporten har som utgångspunkt fastighetsägarens, förvaltarens och hyresgästens perspektiv. För aktörerna på hus- och områdesnivå ingår eleffek- tiviseringsåtgärder som en fråga bland många andra, mycket skiftande frågor. Den gemensamma och övergripande målsättningen är att man vill åstadkomma ett bra boende och en bra verksamhet till långsiktigt låga kostnader. Här ingår naturligtvis energi- och eleffektivitet som ett medel att åstadkomma detta.
Det är ytterst viktigt att de eleffektiviseringsåtgärder som kommer att genom— föras mycket medvetet och noga planeras så att de passar in och förbättrar dels hela energianvändningen, dels elanvändningen.
Den statliga energihushållningspolitiken har under den senaste 10-årsperioden varit inriktad på uppvärmning. Den förda politiken har i många stycken varit framgångsrik. Oljeimporten har minskat med nästan 40 % under perioden 1970-1985. I den snabba omställningen har legat inte bara kraftiga oljeprishöjningar, utan också förutsägelser/utfästelser från statens sida om fortsatta oljeprishöjningar. [ flera propositioner har funnits utfästelser om 2% real oljeprishöjning per år. Verkligheten har dock blivit en annan. På ett år mellan 1985 och 1986 gick olje- notan ned från 37,7 miljarder kronor till 15-17 miljarder. Till viss del ingår den lägre dollarkursen i sänkningen. Den här oljeprissänkningen har varit av godo för samhällsekonomin i stort, men i vissa avseenden av ondo för energiområdet. Många fastbränsleanläggningar har idag problem med lönsamheten. Nyetableringar av fastbränsleeldning har kraftigt bromsats upp. I vissa fall har redan installerade värmepumpar börjat känna av konkurrensen från de låga oljepriserna. Småhusägare med möjligheter att välja mellan olja och ved har till viss del återgått till olje- eldning. Många av de "lojala" fastighetsägare som i sina fastigheter genomfört kostsamma oljereduktions- och hushållningsåtgärder där ett långsiktigt högt oljepris ingått som en central kalkylförutsättning känner sig lurade.
De tvära kasten på energiområdet har gjort många fastighetsägare skeptiska till statens förmåga att påverka energiutvecklingen. Man kan kanske tro att fastig- hetsägarna i fortsättningen höjer sina avkastningskrav på "riskfyllda" energi- investeringar.
Fastidiets- förvaltning 14 2. NÅGRA AVGRÄNSNINGAR
Lokaler och flerbostadshus ingår i det som i energisammanhang brukar kallas övrig sektorn, där ingår också småhus, skogsbruk, jordbruk, transporter, m.m. För att kunna klara ut vad som är lokaler och flerbostadshus krävs därför några avgränsningar.
Med LOKALER menas i den här utredningen lokalbyggnader med övervägande del lokalyta (mer än hälften). Industri- och jordbrukslokaler ingår inte. Anlägg— nigar som vattenverk, gatubelysning ingår inte heller. Det är vidare nödvändigt att göra en utsortering av verksamheter som bedrivs i övrigsektorn men som inte bedrivs i byggnader. Dit hör till exempel flygtrafik, lastbilstrafik, verk- samhet i försvarsanläggningar m.m. Detta har gjorts, dels för hela kategorier som vattenverk, dels som delar av en kategori. I kategorin övriga kommunikationer blir flygplatsbyggnaderna kvar medan själva flygverksamheten skönsmässigt | utesluts.
Med FLERBOSTADSHUS menas fastigheter med minst 3 lägenheter där ytan till minst hälften är bostadsyta.
Fastighets- 15 förvaltning 3. FÖRVALTNING OCH AGANDE AV LOKALER OCH FLERBOSTADSHUS
Lokaler och flerbostadshus ägs och förvaltas till allra största delen av för- valtare med en professionell inställning till sina fastigheter. Flerbostadshusen förvaltas oftast av företag där just fastighetsförvaltningen är det enda verksam— hetsområdet. De flesta av dessa är medlemmar i Fastighetsägarförbundet, HSB, Riksbyggen eller SABO. Det finns dock en betydande del av flerbostadshusägarna som står utanför de professionella organisationerna. Dit hör privata, mindre bostadsrättsföreningar, ägare till privata mindre flerbostadshus.
Till kategorin lokalbyggnader räknas kontorshus, skolor, daghem, sjukhus, butiks- hallar, idrottsanläggningar, hotell, kyrkor, museibyggnader m.m. Lokalbyggnader ägs och förvaltas till viss del av förvaltare med enbart fastighetsförvaltning som enda arbetsuppgift. Här återfinns förvaltningsbolag ägda av byggnadsföretag, byggnadsavdelningar hos kommuner, landsting och byggnadsstyrelsen. En betydande del av lokalerna ägs och förvaltas av företag och institutioner där övriga verksam- heter, exempelvis försäljning—, hotell- och restaurangrörelse, upptar allt intresse.
När man skall beskriva ägande och förvaltning av lokaler måste man skilja på vem som äger fastigheten respektive vem som bedriver verksamhet i den. Verksam- heten kan bedrivas i antingen egna eller i hyrda lokaler. Och de hyrda lokalerna kan ibland ligga i en bostadsfastighet.
Bilden nedan försöker ge en grov total bild av ägande resp. uthyrning av lokaler i landet. Industrifastigheter ingår inte. Tonvikten är lagd på privata ägare och
verksamheter.
Figur 1: ägande och uthyrning av lokalbyggnader, översikt 1984.
.. _a." .—
Flerbostadshusfa t' h t : s lg e er Bostadsyta (samt varmgarage). 132 Mm2
Ägare: Privata, allmän-
nyttiga, bostads- rättsföreningar
Lokaler uthyrda till stat, kommun, landsting. Ca 3 Mm2 Ex: postkontor, förvaltningslokaler *
Lokaler uthyrda till privata företag. Ca 11 Mm2, därav butiker omkring 7 Mm2, ; kontor omkring 4 Mmz. ” Ex: dagligvarubutiker, andra butikslokaler, kontorslokaler
146 IVlm2 totalt i fastigheterna)
.. . . .. 2 Lokalfastigheter: Bostader l lokalfastlgheter. Sag ca 2 Mm
Lokaler där husägaren har egen verksamhet
_ ”...,—M
sger? Ex: kontorshus; varuhus, livsmedelshallar, & a ”' '" partihandel, bilhandel, möbelvaruhus 2 löfalht/Iim Lokaler uthyrda till privata verksamheter
. Ex: kontorslokaler; fackhandel, livsmedel ; fastigheterna
Lokaler uthyrda till stat, kommun, landsting.
Ytdefinition: Uppvärmd yta exkl trapphus (23 Mmz) och källare
Källor: SCBs energistatistik; samtal med KBS, SPRI, ICA m fl; div utredningar och utredare Ca 8 Mm2 ,— __ Ex: vårdcentraler, skollokaler, förvaltnings- ' Agare: lokaler : Kommuner I Kommunerna, staten och landstingen bedriver ; (48 Mm2) främst egen verksamhet i de fastigheter % de äger. j l Ägare: Uthyrningen är av ganska ringa omfattning. Staten
bostads a | (19 Mmz) D vt . verksamhet i hyrd lokal ! Ägare; & versamhet i ägd fastighet ! Landsting l l
Källa: A. Göransson, VBB '
Figur 2: ägande av flerbostadshus och lokalbyggnader
Milj. m2 uppvärmd yta
SMÅHUS FLERBOSTADSHUS LOKALER
Källa: A. Göransson VBB
Ytuppgiften för småhus inkuderar bostadsyta samt uppvärmda källare och garage. För flerbostadshus och lokaler ingår bostadslägenhetsyta. lokalyta och varmgarage, men inte trapphus, förråd, tvättstugor och liknande. Uppgifterna utgår i allmänhet från SCBs energistatistik för byggnader. De avser år 1984. Ytuppgifterna avser ägda byggnader. När det gäller uppgifter om förvaltade ytor får man en delvis annan bild. Bostadsorganisationerna HSB och Riksbyggen förvaltar i vissa fall t.ex. allmännyttiga bostadsbolag.
3.1 Om flerbostadshusen
Det finns i stort sett 2 miljoner lä enheter i flerbostadshus. Den totala ytan uppgår till knappt 150 miljoner m .
Kunskaperna om flerbostadshusens användning, ålder, byggnads- och installations- tekniska skick är goda dels på detaljnivå bland konsulter, entreprenörer, för- valtare och driftspersonal, dels på nationell nivå hos myndigheter och bostads- organisationer. 3 I De senaste 10 årens energisparande har i hög grad riktats mot flerbostadshusen. Man har i stor skala injustrerat värme-och ventilationssystem, tilläggsisolerat ytterväggar och vindar och anslutit byggnaderna till fjärrvärmenäten. Dessa insatser har lett till ökat intresse och ökade erfarenheter om uppvärmnings- systemens uppbyggnad och funktion. Dock har man helt naturligt inte ägnat elinstallationerna samma grad av uppmärksamhet. Detaljkunskaper om flerbostads- l husens användning av driftsel saknas nästan helt. Man kan säga att vi idag inom ) elanvändningsområdet står där vi inom uppvärmningsområdet stod för 10 år ; sedan. i i Sedan 1983 pågår en statligt stödd bostadsförbättringsverksamhet i befintliga hus. Bostads Förbättringsprogramrnet har inneburit att runt 30.000 lägenheter moderniseras årligen.
Enligt långtidsutredningen 1987 (LU 87) beräknas nettotillskottet av nya lägen— . heter fram till år 1995 uppgå till ca 160.000 lägenheter i flerbostadshus. :
I flerbostadshusen finns ett ganska stort inslag av kontor och butiker, d.v.s. lokaler. Den ytan upptar till ca 9% av den totala ytan av flerbostadshusen.
3.2 Om lokalbyggnader
Den totala yta i lokalbyggnader beräknas uppgå till ca 135 miljoner m2.
I rapporten "Bebyggelsens förändringar i Sverige år 1980-2010", DsI 1983:14 görs en genomgång av bebyggelsen. Rapporten ger en bra bild av åldern på lokalbyggnaderna.
Följande uppgifter är hämtade ur den rapporten.
Majoriteten av landets lokalfastigheter är byggda efter 1960.
Lokalytan för tjänstesektorn ligger till hälften i byggnader uppförda efter år 1960. Den största andelen lokalyta i det yngsta beståndet har banker och för- säkringsbolag. Dessa verksamheter disponerar lokaler som till mer än 90% är byggda under de senaste 20 åren.
Ytorna för bad och idrott finns till nästan 90% i byggnader uppförda under samma period. Sjukvårdens lokalytor ligger till 80% i bebyggelse som byggts under den senaste 20-årsperioden. Detaljhandelns ungefär 50.000 butiker förfogar över närmare 10 miljoner kvm, varav 70% ligger i byggnader från 1961 och senare. Livsmedelsbutikerna utgör nästan en tredjedel av antalet butiker inom detaljhandeln.
Något över hälften av lokalytorna för utbildning och kontorsverksamhet finns i bebyggelse uppförd under de två senaste årtiondena. Mer än 60% av den statligt ägda lokalytan, som byggnadsstyrelsen administrerar, ligger i byggnader uppförda efter år 1960.
Den enda verksamhet med ett stort inslag av äldre bebyggelse är religionsutöv— ningen. Av kyrkornas lokalytor finns tre fjärdedelar i byggnader uppförda före år" 1940.
Tabell 1: Bruksarea i 1.000 rn2 i byggnader för olika verksamheter fördelade på byggnadsperiod.
__________________——————————-——————
-1940 1941- 1961- Summa 1960 1980
Banker och försäkringsbolag 192 55 4. 232 4.480 procent 4 1 95 100 Butiker och lager 1.902 922 6. 541 9.365 procent 20 10 70 100 Sjukvård 2.826 1 .998 18.188 23.012 procent 12 9 79 100 Skolor 5.828 6.870 16.562 29.261 procent 20 23 57 _ 100 Kyrkor och kapell 1.794 173 406 2.373 procent 76 7 17 100 Teater, samlingslokaler 2.086 616 2 . 171 4. 873 procent 42 13 45 100 Bad, sportanläggningar 472 507 5.847 6.826 procent 7 7 86 100
_______——————-———_———_————_
Källa: SCB, SM E1982:12.2, Stockholm
Den framtida tillväxten av lokalbyggnadernas ytor beräknas enligt LU 87 ligga runt 1 % per år. Med den nybyggnadstakten kommer det att 1995 finnas 150 miljoner m2 uppvärmd yta i lokalbyggnader.
Nybyggnadsbehovet är betydligt lägre än behovet av investeringar för maskiner, datorer och övrig utrustning.
Under 1990-talet kommer stora delar av lokalbyggnaderna att behöva stora underhållsinsatser av uppvärmnings- och ventilationssystemen.
Verksamheter som bedrivs i lokalbyggnader är mycket skiftande, i många fall inom en och samma byggnad. Vidare sker löpande förändringar av kontorsarbete, vård, butiksförsäljning m.m. Detta är förändringar som får konsekvenser för energi- och elanvändning. De senaste årens snabba datorisering har till exempel lett till ökad värmeproduktion i kontorsrum.
Fastigwets- förvaltning 20 4. STATISTIK OM ELANVANDNING l LOKALBYGGNADER OCH
FLERBOSTADSHUS
I kölvattnet från 1970-talets oljeprischocker har kunskaperna om byggnadsupp- värmning ökat kraftigt. Uppgifter finns dels i Statistiska centralbyråns stati- stikserier om uppvärmning, dels i forsknings- och utvecklingsprojekt samt inte minst i den växande driftuppföljnngen som fastighetsägare och fastighetsför- valtare utför.
Uppgifterna om elanvändningen har inte utvecklats i lika snabb takt som inom uppvärmningsområdet.
Tillgänglig statistik bygger på i huvudsak följande två källor:
- Statistiska centralbyråns meddelanden om ELFÖRSÖRJNINGEN OCH FJARRVARMEFORSORJNINGEN, leveransstatistik.
— Statistiska centralbyråns meddelanden om ENERGISTATISTIK FÖR LOKALER OCH FLERBOSTADSHUS; användarstatistik.
Elleveranserna klassas in i olika näringsgrenar som t.ex. partihandel, detalj- handel, bank- och försäkringsverksamhet m.m. För flerbostadshus och småhus redovisas även användningen av el till uppvärmning. I övrigt redovisas enbart näringsgrenens totala elanvändning. Det blir därför svårt att få fram uppgifter om användningen av el till uppvärmning i lokalbyggnaderna.
SCBs användarstatistik redovisar använd energi för uppvärmning med fjärrvärme, el och olja. Uppgifterna baseras på en årlig enkätundersökning som riktas till fastighetsägare av flerbostadshus och lokaler.
Utifrån uppgifterna i leverans— och användarstatistiken görs sedan bearbetning- ar/vinklingar avnämare som Statens energiverk, Vattenfall, Kraftsam.
meddelandeserier.
I några fall har man i forskningsprojekt om energihushållning tagit sig för att mäta och redovisa elanvändning.
I några få fall har fastighetsägarna själva följt sin elförbrukning.
Den tillgängliga statistiken baseras således till en ringa del på användarnas egen insamlade driftstatistik utan mer på centrala undersökningar där detaljupplösningen lämnar mycket övrigt att önska.
l 1 De statistiska uppgifterna i den här rapporten är i huvudsak hämtade från SCBs | 1 l l l
5. ELANVANDNINGEN I LOKALBYGGNADER OCH FLERBOSTADSHUS
I det här kapitlet redogörs för nuvarande elanvändning i lokalbyggnader och flerbostadshus.
Den totala elanvändningen uppgick år 1985 till 130 TWh.
Elanvändningen i flerbostadshus och lokaler beräknades uppgå till ca 25 TWh för år 1985. Enligt en preliminär beräkning ser fördelningen mellan olika användningsområden ut på följande sätt:
Tabell 2: Elanvändning i flerbostadshus och lokaler 1985.
_________________________—-————— Elanvändning i flerbostadshus och lokaler 1985
Flerbostads- Lokaler Summa
hus ___—"___.— Eluppvärmning 2 TWh 3 TWh 5 TWh Fastighetsel 3
12 16
Driftel 11) Hushållsel 4 — b, _________________________——-——-—————
10 TWh 15 TWh 25 TWh l)Kontor och butiker i flerbostadshus
I den tillgängliga statistiken finns vissa "åsiktsskillnader". Ovanstående beräkning har därför karaktären av sammanvägning av tillgängliga uppgifter; nationell statistik, erfarenhetsvärden, undersökningsresultat, m.m.
Den övergripande tendensen i elanvändningen är en ökning inom samtliga användningsområden. Det finns dock stora skillnader i storleken på ökningen. I grova drag ser utvecklingen ut så här:
Ofta utgör elanvändningen endast en mindre del av en byggnads totala energibehov. I många typer av byggnader är elandelen runt 20% av den totala energianvändningen. Undantagen återfinns i elvärmda byggnader där utgör el merparten eller hela energitillförseln.
En stor del av den el som tillförs omvandlas till värme. Ett värmetillskott som reducerar behovet av annan värmetillförsel. I vissa fall orsakar tillförseln av el ett oönskat värmetillskott. Av avgörande betydelse för vilket sätt man väljer att tillföra energi på är priset på "energiråvaran" och de kostnader som är för- knippade med omvandling av "råvaran" till nyttigt arbete.
En annan avgörande faktor vid val av "energiråvara" är vilken typ av arbete som skall utföras. När det gäller belysning, motordrift och kylning är el i stort sett det enda alternativet. När det däremot gäller uppvärmning och varmvattenberedning finns många alternativ att ta till.
Elanvändningen i lokaler och flerbostadshus kännetecknas av att större delen går till användningsområden där det inte finns några alternativa energiråvaror. Med andra ord möjligheterna att ersätta el med någon annan energiråvara är begränsad i stort sett till uppvärmningsområdet.
En bearbetning av SCBs leveransstatistik visar att elleveranserna till lokal- byggnader och flerbostadshus under perioden 1977-1985 ökade från 16,7 TWh till 24,8 TWh. Fördelad på de olika sektorerna blir bilden följande:
Tabell 3: Elleveranser till lokalbyggnader och flerbostadshus 1977-1985.
___—___—
Leveranser till GWh Förändring
sektorvis
1977 1981 1983 1985 % ___—___— Elverk (kontor, lager) 90 127 133 114 + 27% Partihandel 512 604 667 777 + 52% Detaljhandel 2.445 2.700 2.906 3.310 + 35%
Övriga kommunikationer (Åkerier, flygplatser m.m.) 329 400 456 555 + 69%
Bank- och försäkring 280 340 360 392 + 40% Fastighetsförvaltning 2.251 2.649 3.157 4.478 + 99% Offentlig förvaltning 658 762 854 1.028 + 56%
Undervisning och forskning 1.194 1.420 1.599 1.912 + 60% Hälsovård, åldringsvård o.d 1.621 1.985 2.305 2.698 + 66%
Övrig samhällsservice (In- tresseorganisationer m.m.) 548 669 715 906 + 65%
Övriga tjänster (Hotell, restauranger, konsult-
verksamhet, tvätterier m.m.) 1.617 2.029 2.417 3.099 + 91%
Enskilda hushåll Flerbostadshus med elvärme 733 770 812 1.040 + 42% Flerbostadshus utan elvärme 4.372 4.293 4.307 4.523 + 3%
___—___— Totalt 16.650 18.748 20.688 24.832 GWh + 49%
Leveranserna ökade med 49% eller 5% per år under perioden 1977-1985. Den kraftigaste ökningen redovisas för fastighetsförvaltning där ökade leveranserna med nästan 100%.
För att närmare kunna analysera orsakerna till den kraftigt ökade elanvändningen blir det nödvändigt att dela upp materialet i olika användningsområden, ty SCBs leveransstatistik redovisar endast den totala elanvändningen för olika kategorier.
Det bör poängteras att uppgifterna om elvärme i flerbostadshus endast avser de hus som helt värms med el. Den under senare år allt vanligare kombinationsupp- värmningen med till exempel elpanna ihop med oljepanna eller värmepump ihop med en oljepanna separat redovisas inte i SCBs leveransstatistik. Troligen redo- visas den typen av eluppvärmning under posten fastighetsförvaltning.
För att kunna beskriva elanvändningen i lokalbyggnader och flerbostadshus krävs att en uppdelning på följande användningsområden:
hushållsel i lägenheter fastighetsel i flerbostadshus elvärme i flerbostadshus driftel i lokaler elvärme i lokaler
OOOOO
En sådan principiell uppdelning i användningskategorier låter sig lätt göras. Det blir däremot betydligt svårare när man skall kvantifiera respektive användnings- kategori. Några heltäckande detaljkunskaper finns helt enkelt inte tillgängliga.
l Beskrivningen av elanvändningen i lokaler och flerbostadshus kommer därför att grundas på erfarenheter från praktiskt verksamma förvaltare, tidigare utredningar och vissa modellantaganden.
5.1 Hushållsel
, Enligt SCBs leveransstatistik har förbrukningen av el i flerbostadshus under I perioden 1977-1985 ökat från 5,1 TWh till 5,5 TWh. I den ökningen ingår då viss i elvärme och fastighetsel. En reducering för fastighetsel och elvärme ger en total elanvändning för hushållsändamål år 1985 till 4,4 TWh. Motsvarande värde ; för år 1977 blir då 3,8 TWh. Ökningen under perioden har alltså varit totalt 16% 3 eller knappt 2% per år.
Under 1985 genomförde SCB på uppdrag av Kraftsam en elapparatundersökning. Man undersökte med hjälp av enkäter innehav och användning av hushållsapparater.
Då konstaterades följande regionala skillnader i förbrukning av hushållsel.
Tabell 4: Hushållens förbrukning av hushållsel 1985. Småhus och flerbostadshus i landets olika delar
Småhus Flerbostadshus kWh/år kWh/år Stockholm 5.110 2.180 Östra Mellansverige 5.340 2.090 Småland med öarna 4.440 2.700 Västsverige 5.220 2.110 Norra Mellansverige 4.550 2.330 Norrland 5.920 2.770
Källa: Kraftsams elapparatundersökning 1985.
Att hushållselsförbrukningen är högst i Norrland hänger antagligen samman med att boendetätheten är högre än riksgenomsnittet. De låga förbrukningarna på några håll beror troligen på stor mängd smålägenheter och därmed låg boende-
i i Sydsverige 5.460 2.480 * l .. ! tathet. l
Energiverken i Göteborg har för sitt distributionsområde gjort uppföljningar av : hur hushållselen förändrats under senare år. 1
Tabell 5: Förändringar av hushållselförbrukningen i Göteborg 1984-1986
Hushållskategori kWh/år förändring
1984 1985 1986 i % 84-86 Med elspis l 2 rok och större 2.044 2.077 2.130 + 4.2 Mindre än 2 rok 1.160 1.140 1.175 + 1.3 Småhus utan elvärme 5.376 5.387 6.370 + 18.5 Med gasspis 2 rok och större 1.745 1.628 1.558 -10.7 Mindre än 2 rok 1.026 1.062 1.022 - 0.4 Småhus utan elvärme 3.705 4.646 6.011 +62.2 Här kan konstateras att ökningen av hushållsel i flerbostadshus är mycket mått- lig jämfört med ökningen i småhus. Den kraftiga ökningen i småhusen kan möjligen ( förklaras av en ökad s.k. dold elvärme. %
Elapparatundersökningen analyserade också sambandet mellan åldern på hushålls- apparaterna och hushållets elförbrukning. För kyl- och frysskåp konstaterades följande samband.
25 förvaltning Tabell 6:Total årlig hushållselförbrukning per hushåll med följande mat- förvaringsapparater. Äpparatens ålder: Kyl Frys Kyl och frys
kWh/år kWh/år kWh/år
Utan 1.820 1.600 1.150 ( 2 år 2.080 2.130 2.150 2-4 år 2.120 2.220 2.250 5-10 år 2.190 2.450 2.430 > 10 år 2.060 2.470 2.260
Här är tendensen klar ju äldre apparat desto högre elförbrukning. Vidare kan vi notera att den som både saknar kyl, frys eller kyl/frys har den lägsta elförbruk- ningen.
Sammantaget kan konstateras att det sannolikt finns stora skillnader i förbruk- ningen av hushållsel. Viktiga påverkande faktorer är; hushållens sammansättning, lägenhetens storlek och utrustningens ålder. Det kom också fram i undersökningen att de flesta större apparaterna finns i högre utsträckning i småhusen än i fler- bostadshusen. Täckningsgraderna för exempelvis frysar, diskmaskiner och tork- tumlare är avsevärt lägre i flerbostadshusen.
Sannolikt kommer vi under 1990-talet att få en utveckling där det blir allt van- ligare med diskmaskiner, frysar och eventuellt också tvättmaskiner i flerbostads- husen. Många faktorer pekar på detta, bl.a. det nu pågående bostadsförbättrings- programmet. I dessa sammanhang är det mycket vanligt med s.k. tillvalsmöjligheter. Tillvalen handlar ofta om tvättmaskiner och diskmaskiner. Även det s.k. lägenhets— styrda underhållet ger utökade möjligheter för hyresgäster att själva välja ny hushållsutrustning. Mot bakgrund av detta kan följande tendenser skönjas för hushållsel till flerbostadshus:
- äldre elslösande apparater byts mot nya elsnåla, i en del fall behåller man den gamla frysen för att få högre "standard".
- "apparattätheten" kommer antagligen att öka i flerbostadshusen - hyresgästerna får ett ökat inflytande över valet av apparater.
Om dessa tendenser sammantaget kommer att resultera i en ökad förbrukning är svårt att avgöra.
5.1.2 Kollektiv mätning av hushållsel
De snabbt stigande byggkostnaderna under 1960- och 1970-talen ledde till en febril jakt på möjligheter att pressa kostnaderna vid nyproduktion av bostäder. Ett sådant inslag i konstadsjakten blev att man slopade individuell mätning, mätaravläsning och debitering av hushållsel i vissa bostadsområden. Man införde ett system av kollektivmätning, där fastighetsägaren och inte eldstributören tog på sig att fördela kostnaderna för hushållselen. Som fördelningstal har fastighets- ägarna använt sig av lägenhetsytan.
Den typen av kollektivleveranser finns idag dels i elvärmda flerbostadshus, dels i hus med annan uppvärmning.
Enligt en nyligen genomförd uppskattning av elverksföreningen har ca 6.000 flerbostadshus med 260.000 lägenheter kollektivmätning av hushållselen.
Man har från olika håll uppmärksammat att användningen av hushållsel är märkbart högre vid kollektiv mätning jämfört med individuell mätning.
I ett projekt i Upplands Väsby har man jämfört kollektivmätta flerbostadshus med individuellt mätta. Under perioden 1979—84 konstaterades en högre förbrukning i de kollektivmätta husen, skillnaden uppgick till drygt 20% per år vilket i Upp- lands Väsby motsvarar ca 500 kWh per lägenhet och år.
I byggforskningsrådets energisparkvarter i Umeå har man också intresserat sig för frågan om kollektiv mätning. Där förändrades elmätningen från kollektiv till individuellt för 12 hus. Man fann då att förbrukningen sjönk med ca 17% av total hushållsel.
5.2 Fastighetsel i flerbostadshus
Med fastighetsel menas den el som fastighetsägaren betalar över sitt elabonnemang, d.v.s. el till pumpar, hissar tvättstugor, trappbelysning, övriga gemensamma utrymmen etc. Kunskaperna om storleken på denna elförbrukning är mycket begränsad. En genomgång av resultat från olika energisparprojekt har visat att man nästan helt försummat att redovisa posten fastighetsel. Dock har vi funnit ett par uppföljningar som redovisas här.
Byggforskningsrådet har på ett antal platser runt om i landet genomfört demon- strationsprojekt under namnet energisparkvarter. Ett av dessa Guldhedsprojektet i Göteborg har även uppmärksammat och mätt elförbrukningen.
5.2.1 Guldheden
Området består av punkthus på 8-10 våningar byggda på 1950-talet. Man har frånluftsventilation, tvättstugor och hiss, husen värms med fjärrvärme. Resultaten från mätningarna visar att fastighetselen ligger på 9-13 kWh/m2 år uppvärmd yta.
Tabell 7: Fastighetsel, hushållsel och uppvärmning av flerbostadshus i Guldheds- området, Göteborg
År fastighetsel hushållsel Uppvärmning Totalt kWh/mzår kWh/mzår kWh/mzår kWh/mzår
Hus 2 81782 10 26 254 290 84/85 9 29 199 &
Hus 3 81 82 10 28 250 288 84/85 11 37 220 &
Hus 5 81782 10 25 248 283 84/84 13 26 167 Älg
Hus 6 81782 9 24 256 83/84 11 26 215
Hus 7 81782 11 23 242 83/84 10 25 207
Hus 8 81 82 10 25 272 83/84 9 26 225
En sammanställning av förändringarna av fastighetsel och hushållsel i Guldheden mellan 1981/82 och 1984/85 ger följande resultat.
Tabell 8: Fastighetsel och hushållsel i Guldhedsområdet 1981-1985
Elförbrukning samtliga lägenheter
År _Fas_ti_gh_et_se_l Specifik j—lgshållgel Specifik
förbrukning förbrukning 81/82 10 kWh/m2 år 25 kWh/mzår 81/84 11 27
Den totala energiförbrukningen har sjunkit med 7-28% under försöksperioden. Vad gäller elanvändningen har utvecklingen varit den motsatta. Användningen av fastighetsel ökade med 1 kWh/m2 år, hushållselen ökade med ca 2,5 kWh/mz. Dessa ökningar av elanvändningen är mycket måttliga.
5.2.2 Visby ]
redovisa en förbrukning för fastighetselen på 14-20 kWh/m2 år uppvärmd yta. Husen är byggda under 1960- och 70-talet. Det är lamellhus i 2-3 våningar med frånluftsventilation, tvättstugor med elfläktar. Förbrukningen har under perioden 1983-86 ökat med 3-8% i fyra av områdena.l det femte området har det skett en minskning med ca 7%.
Riksbyggen i Visby kan för 5 bostadsområden med totalt ca 800 lägenheter |
5.2.3 HSB
HSB Riksförbund har gjort en snabb sammanställning av fastighetsel i 33 st. bostadsrättsföreningar. Den sammanställningen visar en tendens till att använd- ningen av fastighetsel är något högre för yngre än för äldre flerbostadshus.
Figur 3. Fastighetselanvändning i 33 st. bostadsrättsföreningar.
kWh/lgh, år ,
1 5000
4000
3000
2000
1 000
1930 ' 1940 1950 1960 1970 1980 1990
HSBs sammanställning visar en betydande spridning. Många fastigheter tycks oberoende av byggnadsår ligga mycket lågt eller mycket högt.
5.2.4 Stockholmsprojektet
Byggforskningsrådet har på olika platser i stockholmstrakten drivit ett antal energisnåla experimenthus. Man har då också registrerat elförbrukningen.
I ett projekt, kvarteret Konsolen omfattar de experimentella inslagen en sol- fångande yttervägg, tung byggnadsstomme och frånluftsvärmepump. Under 1986 uppgick den totala energianvändningen till 155 kWh/mz. Fastighetselen hade i förväg beräknats till 2kWh/m2. Enligt uppmätta värden användes under 1986 överraskade hela 27 kWh/mz, exklusive el till frånluftsvärmepumpar. I kvarteret sjuksköterskan har man med konventionell teknik mätt användningen av fastighetsel till 26 kWh/mZ.
Genomgången av tillgängliga uppgifter på fastighetsel skulle kunna samman- fattas i följande hypotes:
Aldre flerbostadshus 1950-tal 2-15 kWh/m2 och år Yngre flerbostadshus 1960-70 tal 2-20 kWh/m2 och år Nybyggda flerbostadshus 2-30 kWh/m2 och år
Här måste betonas att ovanstående hypotes grundas på mycket få mätvärden. Den slutsats som kan dras är att fastighetselen ökar för yngre byggnader.
En enkel beräkning ger då vid handen att den totala användningen av fastig- hetsel i flerbostadshus sannolikt uppgår till ca 2-3 TWh per år.
5.2.5 Hissar
Statens anläggningsprovning besiktar alla hissar regelbundet. Med hjälp av deras register kan man konstatera hur mycket el som går till hissarna. Totalt finns ca ) 30.000 hissar i flerbostadshus och ca 30.000 i lokalbyggnader. Årligen tillkommer totalt ca 2 500 hissar. Den utvecklingen uppges ha varit relativt stabil under senare år. Hissmaskinernas medeleffekt är 4 kW, den årliga
energiförbrukningen uppskattas till 0,23 TWh.
l 1
5.2.6 Pumpar och fläktar
Antalet pumpar och fläktar i värmedistributions- och ventilationssystemen är utomordentligt svårt att bedömma. Enligt mycket preliminära bedömningar kan antalet värmecirkulationspumpar uppskattas till 50.000. Deras genomsnittliga effekt ligger på ca 1 kW. Livslängden på pumparna varierar mellan 2-20 år. De % flesta byts ut efter 10-15 års driftstid. Uppskattningsvis är ca 10.000 pumpar l moderna och rätt dimensionerade. En vanlig uppfattning bland bostadsförvaltare är att pumparna är kraftigt överdimensionerade. Under det energisparande som ägt rum under 1980-talet har man ofta bytt värmecirkulationspumparna i ; samband med injustering av värmesystemen.
En grov bedömning av elanvändningen i kvarvarande äldre pumpar kan göras enligt följande:
40.000 pumpar x 0,7 kW medeleffekt x 5.000 driftstimmar : 140 GWh.
Med fortsatt utbyte till rätt storlek och med en förbättrad styrning av pumparna finns en viss elbesparingspotential, men som påpekades ovan den intressanta potentialen ligger i den energihushållning som kan göras i samband med injustering av värmesystemen.
Storleken på användningen av el till fläktmotorer är om möjigt än svårare att uppskatta än för cirkulationspumparna. Medeleffekten för en fläktmotor uppskattas till 1 kW.
Det är ytterligt svårt att uppskatta antalet fläktar, bl.a. beroende på att ventilationssystemen har utformats på olika sätt beroende på husens övriga form och konstruktion. Möjligheterna att genom påverkan av fläktmotorer spara el får med dagens kunskaper betraktas som mycket små. Innan man kan ha någon uppfattning om denna besparingspotential måste konsekvenser för luftomsättning, inomhusklimat m.m. studeras.
5.2.7 Tvättstugor ?
I hela landet finns 90.000—100.000 tvättstugor i flerbostadshusen. Karaktären på dessa är mycket skiftande, från små trapphustvättstugor till stora "tvättin- rättningar" gemensamma för många hundra lägenheter. Givetvis varierar standard och utrustning beroende på storlek och ålder. En betydande del av tvättstugorna belägna i hus byggda före 1970 har, som en energisparåtgärd, fått hetvattentorkar i torkrummen utbytta mot elektriska luftvärmare och till viss del avfuktare.
SOU 1987:68 Bilaga 3 F astighets- 31 förvaltning 5.2.8 Övrig elanvändning i flerbostadshus
Som övrig elanvändning kan räknas gemensam bastu, motorvärmare, elanvändning i hobbylokaler, kvartersgårdar, träfflokaler m.m.
Ur elhushållnings- och effekthushållningssynpunkt utgör bastuaggregaten och motorvärmarna ett intressant inslag. Dessa har relativt stora effektbehov och används oftast under den kallaste delen av året.
Närmare uppgifter om antal etc. saknas, varför en bedömning av total övrig elanvändning inte går att göra.
5.3 Eluppvärmning av flerbostadshus
Endast en mindre del av flerbostadshusen värms med el. De huvudsakliga uppvärm- ningsformerna är olja och fjärrvärme. Under senare år har stora förändringar skett.
5.3.1 Allmänt om uppvärmning av flerbostadshus
Totalt fanns 1985 148 milj. m2 uppvärmd yta i flerbostadshus fördelade på 2.014.000 lägenheter. Därutöver fanns ca 75.000 lägenheter i lokalfastigheter. Dessa redovisas dock i energistatistiken för lokaler. Statistiska centralbyrån undersöker årligen energiförbrukningen för bl.a. flerbostadshus. Den genomsnitt- liga normalårskorrigerade förbrukningen minskade under femårsperioden 1981- 85 med 11 procent för både oljeeldning och fjärrvärme. Resultaten från 1985 års undersökning visar dock att den genomsnittliga förbrukningen ökade under året.
Tendensen med sjunkande specifik förbrukning verkar ha nått en vändpunkt 1985. Härvidlag torde oljeprisfallet och i vissa fall sänkta fjärrvärmetaxor ha haft en inverkan på förbrukningsökningen.
Uppvärmningen av flerbostadshusen fördelar sig på följande sätt år 1985:
Elvärme 1,9 TWh Fjärrvärme 18,7 TWh gljå 12,8 TWh Totalt 33,4 TWh
Elvärmen svarade 1985 för ca S% av den totala uppvärmningen i flerbostadshusen. [ denna förbrukning ingår total elanvändning för uppvärmning, d.v.s. direktel, vattenburen el och kombinationer där el kompletteras med andra bränslen.
Under perioden 1978-1985 har man haft följande förändringar mellan olika upp- värmningssätt i flerbostadshus.
Figur 5: Procentuell fördelning av uppvärmd yta i flerbostadshus efter uppvärm- ningssätt åren 1978-1985
% 80
40 Enbart olja
10 Enbart el lllllllllllllllllllllli
År
1976 1978 1980 1982 1984 1986 Källa: SCBs energistatistik för flerbostadshus
Fjärrvärme ...—..!!! ll'Itt llll.l.. ! Energihushållningen under den senaste lO-årsperioden har i stort sett helt inriktats mot uppvärmningsområdet och då framförallt uppvärmning med olja. Under 1980—talet har oljeförbrukningen reducerats kraftigt. En stor del av flerbostads— husen har anslutits till fjärrvärme. Minskad användning av olja för uppvärmning har i många fall betytt ökad elanvändning. Det går att urskilja följande huvudsakliga mönster i fastighetsägarnas agerande:
- komplettering av oljepanna med elpanna eller elkassett - installation av värmepump
Dessutom har en viss del av nybyggda flerbostadshus byggts med eluppvärmning under hela 1980-talet.
5.3.2 Uppvärmning med el i flerbostadshusen '
Uppgifterna om hur stor uppvärmningen med el är varierar mellan 1-2 TWh/år. Leveransstatistiken redovisar ca 1 TWh, medan andra statistikkällor redovisar ' ca 2 TWh. ?
Eldistributörerna lämnar årligen uppgifter om sina leveranser av el till Statistiska centralbyrån. SCB publicerar dessa uppgifter i sin meddelandeserie "Elförsörjningen och fjärrvärmeförsörjningen". I dessa redovisningar skiljs på kollektivleveranser och direktleveranser. *
Med kollektivleveranser menas att det i uppvärmningssiffroma förutom elvärme ingår den el som går till hushållen, tvättstugor, trappbelysning, hissar, värme- centraler m.m.
Vid direktleveranser särskiljs fastighetsel och går in i redovisningsposten fastig- hetsförvaltning, d.v.s. den redovisas separat. Redovisningen av leveranserna till det som kallas elvärme i flerbostadshus innehåller således förutom elvärme också hushållsel och i vissa fall även fastighetsel.
Detta är dock endast en del av elvärmen. Det är nämligen så att leveransstati- stiken endast redovisar s.k. ren elvärme, man bortser i sin redovisning från den relativt stora elanvändning där el används i kombination med andra uppvärmnings— sätt.
Enligt leveransstatistiken har den rena elvärmen utvecklats på följande sätt under perioden 1991-85.
Tabell 9: Elleveranser till "ren" elvärme 1981-1985
Elförsörjningen 1981-1985 Flerbostadshus med elvärme; Netto GWh
1981 1982 1983 1984 1985 ___________________________ Direktleveranser 358 411 431 508 593 Kollektivleveranser 412 388 381 412 447 Totalt 770 799 812 920 1.040 GWh
För att få en mer fullödig bild av elvärme i flerbostadshus är det ytterst viktigt att få ett grepp om den elvärme där el används i kombination med annat. Det finns då två statistikkällor att tillgå. Den ena källan är 5085 undersökning "Energi- statistik i flerbostadshus", den andra är resultat från folk- och bostadsräkningen 1985.
Enligt SCBs årliga undersökning av flerbostadshusuppvärmning användes för uppvärmning ca 1,9 TWh år 1985.
En viss del av de nybyggda flerbostadshusen värms med el. Under 1980-talet har andelen elvärme legat på 10—20% av den årliga nyproduktionen av flerbostadshus.
Figur 6: Antal nybyggda lägenheter med elvärme i flerbostadshus åren 1981- 1986
Antal 4000 3000 Värmepump Direktel
Elpanna 1000
Källa: SCB
SCBs uppvärmningsstatistik redovisar följande fördelning av hur eluppvärmningen i flerbostadshus ser ut.
Tabell 10: Elvärme i flerbostadshus 1984 och 1985
Eluppvärmning av flerbostadshus, samtliga alternativ Uppvärmningssätt Antal lägenheteri 1.000-tal 1984 1985 Direktverkande el 39 41 Vattenburen el 10 12 Elvärme, typ ej känd 30 32 Olja + elvärme 30 53 Olja + värmepump 27 50 Övriga med värmepump 11 18 Totalt 147.000 206.000 lägenheter
Källa: SCB
En jämförelse mellan 1984 och 1985 visar på en kraftig ökning av antalet lägen- heter som i någon form värms med el.
Under 1985 tillkom enligt SCB:s uppvärmningsstatistik 59.000 lägenheter med någon form av elvärme. Merparten av dessa återfinns i system med olja + el, olja + värmepump samt övriga kombinationer med värmepumpar.
Totalt utnyttjade 1985 206.000 lägenheter el till uppvärmning helt eller delvis. Elförbrukningen för dessa lägenheter uppgick 1985 till 1,9 TWh. Vi kan således konstatera en avsevärd avvikelse mellan leveransstatstik och användningsstatistik. Leveransstatistiken redovisade l TWh för år 1985. Skillnaden förklaras av att leveransstatistiken inte fångar in de fastigheter där el används i kombination med annat, exempelvis värmepumpar + olja eller elpanna + olja.
Vi kan således ha anledning att uppskatta elanvändningen för uppvärmning till ca 2 TWh för år 1985.
5.4 Driftel i lokalbyggnader
Under det senaste 20 åren har tjänstesektorn stadigt ökat. Ibland sägs att vi nu har ett tjänsteproducerande samhälle. Produktionen av tjänster blir alltmer beroende av snabb informationsöverföring. I stort sett all sådan informations— överföring är elberoende. Den tjänsteproducerande sektorn är helt beroende av säkra ellveranser.1 energisammanhang har vi kommet att något oegentligt kommit att kalla elanvändningen i tjänstesektorn för driftsel.
Svårigheterna att få säker statistik om driftel i lokaler är stora, och har påtalats i flera utredningar. Med hjälp av tillgängligt material har vi ändå på kort tid försökt att både belysa den totala utvecklingen utifrån riksstatistik och ge kon- kretare detaljer om hur driftelen används och var orsakerna till 80—talets ökning står att finna.
Följande studier utgör underlaget för våra bedömningar
1) data på riksnivå från SCB och andra källor 2) kommunala byggnader i Göteborg 3) skisserade typhus (kontor, varuhus, skola etc.)
Det måste starkt understrykas att den totalbild vi försöker skissera från detta material innefattar stora osäkerheter.
5.4.1 Definitioner av driftel Lokalernas driftel avser el för
- belysning (inkl. ytterbelysning) — kyla, frys, matberedning - ventilation (fläktmotorer m.m.) - övrigt (apparater, hissar m.m.)
Elvärme i form av el till elpannor och elradiatorer ingår inte. Däremot ingår el till värmepumpar, värmebatterier och komfortkyla i definitionen av driftel. Tillgängligt statistikunderlag medger inte någon uppdelning på fastighetens egentliga driftsel och på den verksamhetsanknutna elanvändningen. Man bör dock vara medveten om att avgränsningen av driftel kontra elvärme i beräkningarna måste göras schabloniserat, eftersom primär statistik inte medger en exakt indelning.
Med "lokaler" avses här lokalbyggnader. Alltså fastigheter vars yta övervägande används för servicelokaler av olika slag. Servicelokaler som ligger i flerbostads- hus ingår inte. lndustrilokaler ingår inte.
Den driftel som behandlas här gäller alltså byggnader, inte anläggningar. Det betyder att vi inte räknar in gatubelysning, avloppsreningsverk, hamnkranar, fotbollsplaner etc.
Detta motsvarar definitionen av lokaler i SCBs energistatistik. Vi utnyttjar denna statistik för att kunna ta fram specifika elförbrukningar och ytor per lokaltyp.
5.4.2 Andra källor och definitioner
Man måste observera att "driftel i lokaler" i Sverige kan uppgå till ganska olika belopp beroende på hur man definierar. SCBs statstik för elleveranser använder delvis andra indelningsgrunder, och jämförelser kan därför inte göras utan vidare. Statens energiverks redovisningar av driftel i lokaler bygger på SCBs elleverans- statistik. Energiverkets redovisningar avser alla servicelokaler oavsett om de ligger i lokalbyggnader eller flerbostadshus. Dessutom ingår el till gemensamma lokaler i flerbostadhus samt el till några typer av anläggningar som inte är bygg- nader.
I föreliggande arbete har vi utnyttjat och jämfört med såväl SCBs elleveransstati- stik som energiverkets uppgifter. De skilda tal på total driftel i lokaler som framkommer beror kort sammanfattat inte på olika bedömningar av de faktiska förhållandena utan på att "driftel i lokaler" definieras olika.
5.4.3 Driftel i lokaler 1986
SCBs energistatistik ger uppgifter om totala lokalytor och specifika elförbruk- ningar per lokaltyp. Statistiken omfattar dock endast lokaler byggda t.o.m. 1980. El till hyresgäster i uthyrningslokaler ingår normalt inte. Dessa faktorer. Dessa tillägg bedöms innebära tillägg på 17% för nybyggda lokaler och 10% för uthyrda lokaler. De specifika elförbruknirågarna varierar från 44 kWh/m2 (skolor) till 175 kWh/m2 (butiker) och 176 kWh/m (bank- och försäkringslokaler).l diagramform blir bilden av specifika förbrukningar denna:
Figur 7: Specifik elförbrukning 1986 i lokaler utan elvärme. Enigt SCBs energi— . statistik för lokaler
* kWh/mz, år
200
150
100
50
De specifika förbrukningarna i kommunala lokaler har också tagits fram från en total driftsstatistik som finns för Göteborgs kommun. Diagrammet nedan visar Göteborgs-värdena i jämförelse med SCB-värdena (där också ägarkategorin "kommuner" särskiljts för att göra jämförelsen mer adekvat):
Figur 8: Specifik elanvändning 1986 i lokaler utan elvärme. För kommunala lokaler i Göteborg enligt kommunens driftstatistik, samt för riket enligt 5085 energistatistik.
kWh/m2, år Göteborg kom .— lokaler 200 4— SCB alla ägare _— SCB "kommuner" 150 g 27) "C C 3 E . o: ”m 100 5 >. % s .c” 54: S = 4 08” = s N : _.D : N .": N :. & :; ; :s . s i ä :; N :; N : N : N . :; N &; & = % i ; = 5 = %: N 50 s = f = f = = :: N = a t & s = ; = N :; N ; N N N : N : N :: N = 5. = = = : = ; = = ;: x :. t = t ; = ; = :; x - :: N I: N N N : N : * .; N O :; t :. Kontor Sjukhus Övr. vård Skolor Idrott Off. lokaler ALLA Daghem Fritid Sam|.loka|er LOKAL— TYPER
De kommunägda lokaltypernas specifika driftelsförbrukning följer samma mönster i Göteborg som i SCB—materialet. Nivåerna är mycket lika för homogena lokaler typ kontor och skolor. Lokaltyper med särartade byggnader, typ idrott och fritid, skiljer sig mera åt, naturligt nog. Här ingår också objekt med mycket utomhus- belysning etc. där elförbrukning räknad per m2 kan vara ett missvisande mått.
Allmänt visar SCB-statistiken att kommunala och statliga lokaler har lägre specifik driftelförbrukning än privatägda. Detta gäller både över hela lokal— beståndet totalt, och sett på den lokaltyp - kontor - där det finns ett stort bestånd av såväl offentliga som privatägda.
5.4.4 Totalsiffror för riket
SCB—materialet innefattar alltså inte lokaler byggda efter 1980. Tillförlitliga uppgifter om totala lokalbeståendets nybyggande och avgång under 80-talet saknas, bland annat på grund av att statistiken om påbörjade byggprojekt lagts ned. Vi bygger här på uppskattningar om ca 2 % nybyggnadstakt per år och skattar totala uppvärmda ytan i lokalbyggnader till 138 milj. mg år 1986. Eventuellt är ytan större p.g.a. högre nybyggnadstakt de senaste åren.
Enligt SCB-statistiken är specifika elförbrukningen i ej elvärmda lokaler 83 kWh/mg. år 1986. Ar detta också representativt för driftel i alla lokaler? Här
finns vissa osäkerheter eftersom nybyggda hus inte ingår i underlaget, driftel i elvärmda lokaler ej kan särskiljas, svarsfrekvensen på denna fråga är låg (36 %) i SCB-studien etc.
Ett annat probelm gäller driftel till hyresgäster i urhyrningslokaler. Denna el till belysning, till butikers kyldiskar etc. går normalt på egna abonnemang, vars elförbrukning troligen inte ingår då husägaren svarar på SCB-studiens enkät. För fastigheter där ägaren själv använder lokalerna (de flesta offentliga och en stor del av de privata) är detta dock inget problem. En grov uppskattning är att ca 10% av totala driftelen i lokaler kan falla bort från SCB-siffran p.g.a. hyres- gästabonnemang.
Med dessa reservationer anförda kan vi ändå grovt söka uppskatta total driftel i lokaler utifrån SCB-materialet. Med tillägg för nybyggen och hyresgästel beräknas driftelen till totalt ca 13 TWh. En jämförelse med energiverkets bearbetning av elleveransstatistiken pekar mot att detta värde är konsistent med de 17 TWh som anges för 1985, med hänsyn tagen till att "driftel i lokaler" definieras olika.
5.4.5 Driftelens utveckling under 80-talet
Användningen av driftel har stigit markant under 80-talet (oavsett vilken defini- tion vi arbetar med). Okningen kan förklaras som den totala effekten av fyra faktorer:
Figur 9: Förklaringsfaktorer för driftel
Ändrad fördelning mellan lokaltyper
Ökad installerad Yt- Längre
driftstid
expansion totalt effekt per m2
= ökad spec. förbrukning
I detta kapitel försöker vi totalt och per lokaltyper skissera vilka faktorer som ligger bakom ökningen. Underlaget är mycket heterogent, och kommer delvis från riksstudier, delvis är det kompletterat med specifika förbrukningens utveckling från Göteborgs-studien och andra källor (se total redovisning i huvudrapporten). Tyvärr medger inte SCB-materialet före 1986 att specifika driftelförbrukningar analyseras - svarsfrekvensen har varit alltför låg dessa tidigare år.
Som exempel på underlagsmaterial ges några resultat från studien av driftelens utveckling 1981 till 1986 i kommunala lokaler i Göteborg.
Figur 10: Specifik förbrukning av driftel i några kommunala lokaler i Göteborg,
/ +18 % Skolor
1981—1986 kWh/m2 +21 % Fritid, ,/ idrott 150 / +19 % 100 Sjukhus ; +18 % i tät... +38 % LOKALER 50 Kontor
Figur 10 beskriver ökningen av driftelanvändning i det bestånd som är oförändrat från 1981 till 1986. I de totala beståndet av kommunala lokaler har
1981 1986 1 I l specifika förbrukningen ökat med 29% från 1981 till 1986. :
Lokaltyp
Logilokaler
Post och telegraf Bank och försäkring
Övriga kontor
Butik och lager
Sjukvård Övrig vård Skolor
Bad, sport, idrott
Kyrkor, kapell Teater, bio, konsert Övriga lokaler Övriga lokaler
Bostäder i lokalhus
Alla lokalhus (efter korr)
Yta
9,24
20,58 7,1 1 26,56 6,06
2,03 0,03
4,33 9,11 4,35
138 * Hus byggda t o m 1980
Spec
1986 kWh/m2
164
176
83
175
70 68 44 35
56 35
60 136 58
91
Ytexpansion
Ökning + 30 %
Ökning Ökning
+ 5%
+ 12 53 15 % Ökning Ökning Ökning
Oförändr
Ökning
+10%
I nedanstående tablå görs ett försök att på riksniVå sammanfatta spridda siffror och gissningar till en helhetsbild, som skall antyda hur ytexpansion och ökad specnfik forbrukning lett till ökad total driftelförbrukning.
Figur 11: TENDENSER under 80—talets början vad gäller driftelens ökning i lokaler (delvis på osäkert underlag)
Tendens under 80-talet (1 981 —1 986)
Ökad spec förbrukning
Ökning + 15 %
Ökning +20%ä40% + 15820%
+ 15 a 20 % Oförändr
+ 20 % Ökning
Oförändr
Ökning
Oförändr
drygt + 25 %
Total ökning
Ökning + 50 %
+ 20 % eller högre Ökning
+ 25 %
+ 30 % a 35% Ökning
Rel stor ökn Ökning
Oförändr
Ökning
Totalt beräknas driftel i lokaler (med angiven definition) att ha ökat ca 40% från 1981 till 1986. Till viss del förklaras ökningen av att totala lokalytan ökat (med ca 10%), men främst beror ökningen av att specifika behovet ökat med drygt 25%.
Nedbrytningen på olika lokaltyper är mycket osäker - som tablån illustrerar. Endast i vissa fall finns hyggligt underlag för att särskilja ytexpansion och ökning av specifik förbrukning. Rent allmänt pekar resultaten på att den totala driftel- ökningen sammansätts av både ytexpansion och specifik ökning i nästan samtliga lokaltyper. Ökningen av specifik förbrukning tycks i flertalet typer ha haft större inverkan än ytexpansionen. Notabelt är den höga takten i ökningen av specifik förbrukning, omkring S% per år i genomsnitt.
Man bör nämna att inslaget av el för uppvärmning utgör en viss osäkerhet i angivna siffror. Dels ingår - enligt definitionen - el till värmepumpar m.m. Men dessutom finns en risk att inte all el till radiatorer och elpannor kunnat räknas bort fullständigt från det presenterade materialet.
5.4.6 Driftelens fördelning - orsaker bakom ökningen
I syfte att närmare söka beskriva hur driftelen används, och vilka användnings— områden som har ökat, har vi grovt skisserat 10 typhus som exempelifierar flertalet av de ovan beskrivna lokaltyperna.
För varje typhus indelas elanvändningen på de fyra områdena
- belysning — kyla, frys, matberedning - övrigt (apparater etc.).
För vardera området görs också en bedömning av om elanvändningen ökat under 80—talet, och vilka orsaker detta i så fall kan ha.
Bedömningar och beräkningar baseras på samråd med erfarna projektörer, ellveran- törer, fastighetsägare, fastighetsförvaltare, näringsidkare m.fl, men inte på några uppmätningar. Angivna åtgångstal får ses som ungefärliga typvärden - i verkligheten är spridningen stor.
| | l l l
Se tablåer på de två följande sidorna.
Figur 12: Driftelens fördelning och förändringar under 80-talets början. Sammanfattning av skisserade typhus
SKISSERAT DRIFTEL FöR __ TVPHUS Belysning Kyla. frys, Ventilation Ovrigt S:a driftel mat
20 40 30 10
+ + 0 +,+
Ökad belysning i Komfortkyla 4 Ökad elutrust- entréer, restau- Restaurangkök ning som service ranger m m till gäster
545*11.1o 80 o+o.+'+
Fler ljuskällor Komfortkyla för PC—datorer, ter- [Total ökning 20 få men bättre utbyte datorer, mötes- minaler 40 % rum. kopierings- enl. sida 7 Kaffeautomater, apparater kökutrustning motorvärmare etcl
Varuhus 80 60 20 1 5 W . 1 75 0 + 0 ' + _ +
Ökad varuexpo- Ökning kyldiskar, Någon ökning av Varmluftsridåer Total ökning 15 å nering med hjälp frysdiskar, kylrum mek. vent, men m m 20 % av belysning, men också bättre också bättre tids- Mer utrustning enl sida 7 men också bättre eleffektivitet. Del- styrning
utbyte vis komfortkyla
32 8 9 75 — + 0 + +
Effektivare Ijus— Mer el i kök. Betydligt mer Total ökning 15 å källor Komfortkyla utrustning, dock 20 % installerat (dock elsnålare än enl. sida 7 effektivare) tidigare
36 10 16 8 70 O O O O 0
Ev. mer köks- Rel. oförändrat. utrustning I huvudsak nyare byggnader
Servicehus
forts Tecken— förklaring: 20 4——— Ca specifik förbrukning 1986, kWh/m2 Tendens under 80-talets bör' jan . + + ökning 0 oförändrat — minskning
Ökad belysning i entréer, restau- 4———— Exempel på förändringar. Kommentarer ranger m m
Figur 13: Driftelens fördelning och förändringar under 80—talets början. Sammanfattning av skisserade typhus.
SKISSERAT TYPHUS
Sporthall
Samlings- lokaler
Belysning
24
DRIFTEL FöR Kyla, frys. mat
Ventilation
Övrigt
5
S:a driftel
40 kWh/ rn?
0
Något ökad i användningstid utanför skoltid
50
5
40
+
Fler kopiatorer och PC
+
Rel. svag ökning i vanliga skolor
+
Förlängt öppet- hållande kräver mer belysning
30
+
Fler varu- automater
+
Ökat öppet- hållande ger större ventila-
tionsbehov
O
Möjligen mer fasadbelysning ,
25
3
+ !
Förlängd använd-. ningstid
+
Bättre köksu- trustning
Förlängd använd-
ningstid
Bibliotek
Tecken- förklaring:
28
4
13
5
+
Förlängt öppet- hållande
20
+
Ökad belysning i entréer, restau- ranger m m
+
Komfortkyla
+
Förlängt öppet— hållande
+
Fler apparater, PC-datorer
%— Ca specifik förbrukning 1986, kWh/m2
Tendens under 80-talets början + ökning O oförändrat — minskning
4——— Exempel på förändringar. Kommentarer
i kolumnen "Övrigt" ingår också - utöver vad tablåerna nämner - en viss el-
användning knuten till uppvärmning. Det gäller el till värmepumpar, varmvatten- beredare, värmebatterier och liknande, som definieras som driftel, och som
också bedöms ha ökat under 80—talet. Storleken på den ökningen har inte varit möjlig att bedömma med tillgängligt statistik— och övrigt underlag.
5.4.7 Sammanfattning
Ökningen av driftelanvändningen 1981—86 har beräknats till ca 40%. Detta avser driftel inorn lokalbyggnader, där totala driftelanvändningen uppskattas till ca 13 TWh år 1986.
Ökningen hänför sig till ytexpansion (ca 10%) men framförallt till ökning av specifik förbrukning per m2 (drygt 25% ökning). Att den specifika förbrukningens ökning betyder mer än ytexpansionen tycks i stort gälla flertalet av de större lokal typerna.
Driftelen går framförallt till belysning och ventilation. De svarar för drygt 70% av driftelen i de flesta lokaltyper. Det verkar dock inte vara dessa stora använd- ningsområden som ökat. Samtidigt som antalet installationer har ökat, så har ljusutbytet successivt förbättrats för belysningen, och för ventilationen bör förbättrad driftstidsstyrning ha gett lägre förbrukning av el (och värme) för många anläggningar.
Ökningen tycks i stället bero på att mångfalden elapparater och deras användning ökat. Här finns en lång rad exempel - datorer, kopieringsapparater, köksutrustning, sjukhusutrustning, kyl— och frysdiskar, motorvärmare etc, etc.
Ökad komfortkyla vid datorer och för mötesrum av olika slag är en annan orsak till driftelökning.
Förlängd utnyttjandetid i skolor, fritidsanläggningar och samlingslokaler har också gett ökad driftelförbrukning - i detta fall även för belysning och ventilation.
Från våra samtal med brukare och ägare framgår att priskänsligheten vad gäller driftel är mycket låg. Man använder den el och de apparater verksamheten anses kräva, och har vanligen tänkt förhållandevis lite på driftelens omfattning, kostnad eller ökning. I många fall räknar man med att driftelen för apparater av olika slag kommer att fortsätta att öka.
Potentialen för minskad specifik förbrukning tycks då vara större för driftel till belysning och ventilation. Här pågår redan utbyten till eleffektivare belysning. På ventilationen torde fortfarande en stor potential lönsamma åtgärder finnas vad gäller driftstidsstyrning m.m, och här finns möjligheter till fortsatt elbesparing oLh värmebesparing.
5.5 Elvärme i lokalbyggnader
Liksom för flerbostadshusens del medför det vissa svårigheter att redovisa den totala mängden elvärme i lokalbyggnader.
De undersökningar som görs av SCB anger att ca 1,8 TWh är elvärme i lokalbyggnader. Den uppgiften täcker dock inte in hela eluppvärmningen.
Den totala uppvärmningen av lokalbyggnader har minskat under perioden 1979- 1985 från ca 21 TWh till 17 TWh. Andelen "ren elvärme" har ökat från ca 1 TWh till 1,8 TWh. Den stora förändringen ligger i oljeandelens nedgång från 13 TWh till 6 TWh. En stor del av oljan har ersatts av fjärrvärme.
Figur 14: Uppvärmning av lokalbyggnader 1979-85
Elvärme
& Fjärrvärme
Olja
1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 År
Elvärmen skulle enligt SCB svara för ca 10% av den totala uppvärmningen av lokalbyggnader.
Denna siffra ger dock inte hela bilden. I denna uppgift saknas följande: - vissa Uppvärmningssätt där el används i kombination med annat
- den elvärme som hyresgäster själva låter installera och som då går på hyresgästens elabonnemang
- lokalbyggnader byggda efter 1980 och som har elvärme.
En bearbetning av SCBs energistatistik ger då med ovanstående tillägg följande resultat:
Enbart direktel 990 GWh ! Enbart vattenburen el 371 GWh ; Direktel + annat 614 GWh Vattenburen el + annat 752 GWh
Övrigt _376 GWh ;
Summa 3.013 GWh ?
Den verkliga eluppvärmningen skulle således för 1985 uppgå till 3,1 TWh.
Sannolikt är även den uppgiften något i underkant. Den el till uppvärmning som redovisas i det föregående avser den el som går till elradiatorer, elpannor och i viss mån värmepumpar. Den el som går till förvärmarbatterieri ventilations- systemen, luftridåer i entréer och vid portar med flera användningsområden ingår inte i elvärmestatistiken. Denna elanvändning brukar i bland kallas dold elvärme. Kunskaperna om omfattningen på detta är mycket begränsad.
5.6 Dold elvärme
Under senare tid har man från främst eldistributörshåll påpekat, att det finns en användning av el för uppvärmning som inte registreras som elvärme. Det är då i princip två helt skilda företeelser man talar om:
- » el till uppvärmning som inte redovisas som elvärme - tillfällig elanvändning i samband med köldknäppar
Direkt efter den långa köldperioden under vintern 1986/87 genomförde Vattenfall en enkät om hur hushållen klarat av påfrestningarna. Man kunde då beräkna att ett extra effektuttag på 250—500 MW gjorts under den kallaste perioden genom inkoppling av extra elvärmefläktar och elelement i privata bostäder. 22% av befolkningen ansåg att det ordinarie uppvärmningssystemet inte räckte till under den aktuella perioden. 6% av alla hushåll kopplade in extra elapparater. Det visar att många tar till elvärme som ett komplement vid kalla perioder.
Helt klart är att det är en fråga som måste beaktas vid den framtida kunskaps— uppbyggnaden av de små byggstenarna i elanvändningen. Problemen med den dolda elvärmen är i första hand ett effektbelastningsproblem inte ett egentligt energiproblem.
Dold elvärme i renodlad form förekommer främst i form av elvärmefläktar, 220v stickproppsanslutna elradiatorer, strålningsvärmare och dylikt. De är en- slutna till 220V med stickpropp och är därigenom lätta att ansluta till vägguttag var som helst i lägenheten och på kontoren.
Den andra formen av dold elvärme eller korrektare uttryckt icke redovisad elvärme förekommer i både flerbostadshus och lokaler. En utveckling av redo- visningsforrnerna för bl.a. SCB borde bidra till att förbättra bilden av hur el— användningen för uppvärmning egentligen ser ut.
5.7 ' Belysning 5.7.1 Bakgrund Historik
Den elektriska belysningen har funnits i något mer än hundra år. Under större delen av denna period gav dagsljuset den självklara basbelysningen. Elljuset förlängde den aktiva delen av dagen, när dagsljuset inte räckte till. Intresset för att effektivt utnyttja dagsljuset till inomhusbelysning steg markant kring 1930, god dagerbelysning i såväl bostäder som på arbetsplatser blev ett givet krav. Beräkningsmetoder för dagsljustillgång utvecklades och minimikrav ställdes på dagsljustillgång inomhus. Detta intresse hölls levande till mitten av femtiotalet då elljuset började få en annan roll än tidigare.
Lysrören som introducerats efter kriget hade utvecklats till en effektiv och ekonomisk ljuskälla som på allvar började ge dagsljuset konkurrens. Det nya billiga elljuset kom också att i hög grad påverka de rekommendationer om be- lysningsstyrkor som funnits sedan tjugotalet. Så länge glödläampan var den enda ljuskällan var arbetslampan självklar för synkrävande uppgifter, och allmänbe— lysningens nivå anpassad till glödlampans förutsättningar. Det nya billigare ljuset ansågs göra dessa arbetslampor onödiga, när man nu kunde åstadkomma allmänbelysning med betydligt högre belysningsstyrkor. Detta avspeglades också i luxtabellerna där rekommenderade belysningsstyrkor fram till energikrisen 73 fördubblades ungefär vart tionde år. De överdimensionerade belysningsstyrkorna bidrog till att dagsljusets självklara roll som ljuskälla blev allt mindre. De nya industrihallarna var inte beroende av dagsljuset, när elljuset blivit både bättre och billigare. Under sextiotalet ifrågasattes även värdet av fönster, och de fönsterlösa byggnadernas förespråkare menade att nu fanns möjligheter att åstadkomma de perfekt styrda inneklimatet. Med modern teknik kunde det konstanta dagsljuset framställas med de integrerade belysnings— och ventilationssystem som hörde framtiden till. Så blev det nu inte.
i den radikalt ändrade energissituationen under sjuttiotalet började dagsljusets möjligheter att uppmärksammas igen. I synnerhet i USA utarbetades nya fönster- system för att tillvarata dagsljuset som inomhusbelysning. De höga rekommenderade luxtalen liksom allmänbelysningens välsignelse började ifrågasättas. LO:s arbets- ! miljöstudie konstaterade att 60—talets överbelysta arbetslokaler hade dåliga synförhållanden, främst p.g.a. störande blänk i arbetsmaterialen på grund av olämplig ljusriktning. Under andra hälften av sjuttiotalet fanns på många håll en energimedvetenhet som bl.a. var till fördel för belysningens utformning. Anpassbara belysningssystem började utvecklas och ställbara arbetslampor kom till heders igen. Ett bättre utnyttjande av dagsljuset har dock inte varit ekonomiskt motiverat + som i mellaneuropa eller USA. Under åttiotalet har dock dagsljusets miljömässiga ' kvaliteter uppmärksammats bl.a. genom en rad byggnader med överglasade rum.
5.7.2 El till belysning
Den totala elanvändningen för belysning i flerbostadshus och lokaler är svår att uppskatta. Det finns ingen tillförlitlig statistik. Det är däremot möjligt att göra bedömningar av energiåtgången med utgångspunkt i statistik över årlig försäljning av ljuskällor av olika slag. Den svårighet man då möter är att dela in användningen i flerbostadshus, småhus, lokaler och industri.
Från branschhåll uppges att det årligen säljs 65 miljoner glödlampor och 13 miljoner lysrör. Dessa siffror uppges ha varit i stort sett konstanta under senare år.
Enligt antaganden om lampors livslängd. brinntid, medeleffekt m.m. kan man med hjälp av årliga försäljningssiffror beräkna följande totala årliga elan- vändning för belysningsändamål:
Glödlampor 3.0 TWh Lysrör 5.8 TWh Kvicksilverlampor 1.0TWh Natriumlampor 0.3 TWh Blandljus 0.2 TWh Totalt 10.3 TWh
Enligt en grov uppskattning med hjälp av totala ytor i olika sektorer och preli- minära uppgifter om specifika förbrukningar för belysning i byggnader av olika slag får följande bild:
Flerbostadshus 1 Kontor 1 3 Butiker 0 7 Vård 0.9 Skolor 0 6 Övriga lokaler 02
Summa 5.4 TWh per år
5.8 El i blockcentraler
I Statens energiverks utredning "Blockcentraler för uppvärmning", 1987:1 har man gjort en kartläggning av den oljersättning som gjorts i blockcentraler. En betydande del av Oljeersättningen har åstadkommits med elpannor och värmepumpar.
Vid en jämförelse mellan 1981 och 1985 fås följande förändringar:
0 Inom bostadssektorn tyder uppgifterna på att nästan alla som konverterat till annat energislag har valt fjärrvärme, el/olja eller värmepump, ca 10% av alla blockcentraler eller ca 300 st. hade 1985 någon form av el till uppvärmning.
0 För lokalerna är det vanligaste konverteringsalternativet en kombination av el och olja. Detta är lika vanligt som övergång till fjärrvärme. Drygt 400 blockcentraler har övergått till olja/el.
Dessa konverteringar till elpannor i kombination med befintliga oljepannor torde ha avsett avbrytbara eller avkopplingsbara elleveranser av något slag.
Fastighets- förvaltning 50 6. UTVECKLING AV ELANVÄNDNING OCH ELPRISER
Nivån på den framtida elanvändningen avgörs av en rad faktorer. Vissa av dessa är för de närmsta åren någorlunda kända. Medan andra är synnerligen svåra att bedömma. Prognoser av den framtida elanvändningen måste med nödvändighet bygga på en rad antaganden. Den typen av prognoser kräver ett omfattande modellarbete. I den här utredningen har vi avstått från att göra en egen prognos.
Istället för en egen prognos presenteras en prognos som gjorts av Vattenfall.
I kapitel 7 kommer vi istället att mycket grovt skissera en MÖJLIG UTVECKLING.
Elanvändningsdelegationens sekretariat har i en PM "Elpriserna på 1990-talet"
l redovisat bedömningar av elpriset. Dessa bedömningar redovisas under avsnitt + 6.2.
Innan resultaten från prognoser och bedömningar av utvecklingen ett par på- pekanden om de påverkansfaktorer som styr utvecklingen.
Elanvändningen är på många sätt en spegling av den allmänna_samhällsutveck- lingen, där ingår sociala, ekonomiska och tekniska faktorer. Andrade vanor, högre krav på komfort, företagens lönsamhet, hushållens inkomster, myndigheternas agerande är alla exempel på faktorer som på ett eller annat sätt kan återverka på elanvändningen. Vissa av dessa faktorer bidrar till ökad elanvändning medan andra faktorer tenderar till att minska användningen. Till de ökningsinriktade faktorerna hör:
* lågt elpris, särskilt om konkurrerande energipriser höga
* stark tillväxt i ekonomin betyder att antalet elapparater ökar, utnyttjandet av apparaterna tenderar också att öka
* tillskott av nya byggnader och modernisering av äldre byggnader ökar användningen av el
Till återhållande faktorer hör:
* högt elpris, särskilt om konkurrerande energipriser är låga, hit hör olja, kol, naturgas och i viss mån inhemska bränslen
* låg ekonomisk tillväxt
* fortlöpande introduktion av allt effektivare elapparater
* statlig energipolitik som används i syfte att minska elanvändningen med stöd av skatter subventioner, föreskrifter, normer och upplysningsverksam- het.
Det är samspelet mellan tillväxt faktorerna och de återhållande faktorerna som ger den framtida nivån på elanvändningen.
6.1. Vattenfallsprognos
Vattenfall har gjort en prognos över elanvädningen 1987-1997 för Vattenfalls långsiktiga planering.
Prognosnivåerna är framtagna för att ligga till grund för den långsiktiga pla— neringen dvs behovet av ny elproduktions— och överföringskapacitet med hänsyn till avvägning mot hushållning och övergång till annan energi.
Som grund för medelprognosen har man lagt följande antaganden:
— Energiskatterna antas realt oförändrade. - Oljepriserna utvecklas enligt IVK:s medelprognos. - Elpriserna på stamnätsnivå ökar med totalt 10, 15, resp 30% fram till 1990, 1992, resp 1995 jämfört med nuläget. - Naturgas antas införd i Mellansverige efter 1992.
- Hushållningsåtgärder utförs enligt marknadsmässiga utgångspunkter. - Ingen ny lagstiftning inom elområdet.
l prognosen har Vattenfall beräknat förändringar beträffande: - övergång från el till annat bränsle
— hushållning med el - driftsel i lokalbyggnader - tillkommande elanvändning
Vi skall här kort redogöra för Vattenfalls prognos för åren 1987-1997.
Bedömningen av övergång från el till annat bränsle har gjort från utgångspunkten av en 50%-ig realprishöjning.
Fastighets- förvaltning 52 6.1.1 Övergång från el till annat.
Tabell ll: Övergång från el till annat, prognos till 1997.
TWh 1997 Potential 50% elpris- I medelalt. öknin ar för konsumenter F IerEost. hus kombi Lokaler kombi 0-1 0—1 Elpannesystem 1-3 0 Elradiatorsystem 0—1 0 Totalt 1-5 0—1
Priskänsligheten varierar beroende på uppvärmningssystemets sammansättning. Man uppskattar att byggnader med kombipannor snabbast kommer att övergå till något annat alternativ än el. Däremot krävs större elprishöjningar för att byggnader med elradiatorer skall börja installera annat uppvärmningssystem.
För byggnader med elpannor och elradiatorer räknar man inte med att det skall bli lönsamt för fastighetsägarna att göra åtgärder för att ändra sitt uppvärmnings- system.
6.1.2 Hushållning med el
Med hushållning avser vattenfall i sin prognos effektiviseringsåtgärder som leder till minsakat elanvändning genom tillämpning av ny teknik eller kapital— insats för isolering, tätning och systemmodifieringar.
Tabell 12: Hushållning med el, prognos till 1997.
TWh 1997 elgrisökning
Uppvärmning
Isolering mm I direktverkande system I elpannesystem 1.2 (25%) 0.6 I komb.system
Åtgärd Potential 50% l medelalt. + |
Hushållsel Nya apparater 1.1 (25%) 1.1 ; Driftsel 1-3 2 * Totalt 3.3-6.3 3.7
6.1.3 Sammanställning av driftel
Vattenfall gör i sin prognos en sammanställning av driftel. Man delar upp diftel i ytrelaterad verksamhet och icke ytrelaterad. Till den icke ytrelaterade räknas såda verksamhet som inte kan relateras till någon lokalyta. Till detta räknas byggnads- och anläggningsverksamhet, vattenverk, gatu- och vägbelysning mm. Vattenfalls uppdelning av driftel stämmer rätt väl överens med den definition av driftel som görs i den här utredningen.
Följande förutsättningar gäller för Vattenfalls medelalternativ om driftel. - Nybyggnationen antas vara relativt låg. Nettotillskottet räknas till 13 miljoner m2, ca 0.B%/år, inom servicenäringarna. Bedömningar har gjorts efter långtidsutredningens genomgång av olika branschers framtidsutsikter.
- I de specifika elförbrukningssiffrorna ingår sparande som beräknas till ca 1.3 TWh för de ytrelaterade sektorerna.
Tabell 13: Driftel i lokaler, prognos till 1997
98 /o 91" 9123 (MmZ) 136 0.8 149 Specifik elanv. kWh/m2 96 1.3 112 _________________+____————————— Elanvändning TWh 13.1 2.1 16.8
______________________-_——————-
Dessa beräkningar stämmer väl överens med de beräkningar som vi gjort i avsnitt 5.5, där beräknar vi den totala ytan i lokalbyggnader till 138 milj m2 för år 1986. Den totala elanvändningen beräknas till 13 TWh för år 1986.
6.1.4 Tillkommande elanvändning
Tabell 14: Prognos för tillkommande elanvändning
”__—___-
TWh 1997 Potential vid I medelalt.
höga oljepriser Overgång till elvärme
Flerbostadshus och lokaler 2-8 1
Nya bostäder inkl elvärme 3—5 3 (ingår även småhus)
Nya lokaler inkl elvärme
Modernisering av lokaler
Totalt
Vi kan konstatera att Vattenfall beräknar en tillväxt för flerbostadshus och lokaler på 10-23 TWh fram till 1997 vid en gynnsam konkurrenssituation för el. Ökningen beräknas till 9 TWh om olje- och elpriserna utvecklas enligt medel- alternativet. Möjligheterna att minska elanvändningen beräknas till 4-11 TWh vid höga elpriser och ca 5 TWh enligt medelprisprognosern.
Om Vattenfalls medelprognos slår in kommer elanvändningen i lokalbyggnader . och flerbostadshus att öka från nuvarande nivå på 25 TWh med 4 TWh fram till 1 år 1997. ;
6.2 Elpriserna under 1990-talet
i i Elanvädningsdelegationens sekretariat har i en promemoria "Elpriserna under i 1990-talet" utvecklat några frågor kring den kommande elprisutvecklingen. Här ! återges deras sammanfattande bedömning av elprisutvecklingen: - l
Elpriset påverkas i hög grad av dels marginalkostnaden, dels genomsnitts- kostnaden i elproduktionen.
Enligt den prognosmodell som tillämpas av statens energiverk bestäms priset av kraftsystemets kortsiktiga marginalkostnad. På lång sikt har antagits att pris- nivån motsvarar den långsiktiga marginalkostnaden, d.v.s. kostnaden för el- produktion i nya kolkondenskraftverk. En sådan prissättning ger enligt vedertagen ekonomisk teori samhällsekonomiskt effektiva priser.
För närvarande ligger i stort sett den kortsiktiga marginalkostnaden och kraftpro- duktionens genomsnittskostnad på samma nivå. Regeringen har aviserat en höjning av avkastningskravet på Vattenfall. Härigenom beräknas genomsnittskostnaden och elpriset stiga med ett par ören per kWh. Under de närmaste åren kommer så kallad mottryckskraft och oljekondens att behöva utnyttjas i allt större ut- sträckning — under förutsättning att elanvändningen ökar. Vi utgår i vår bedömning ifrån att två kärnkraftsaggregat stängs av i mitten av 1990-talet. Därvidlag kommer betydelsen av mottrycksproduktion och oljekondens att bli än större. Vid mitten av 1990-talet kan det bli aktuellt med elproduktion genom kolkondens.
En ökad användning av mottryck samt olje- och kolkondens innebär att elproduktionens kortsiktiga marginalkostnader kommer att stiga. Några år in på 1990-talet kommer den kortsiktiga marginalkostnaden att överstiga genomsnittskostnaden i elproduktionen. Den kortsiktiga marginalkostnaden stiger därefter successivt. Utvecklingen av den kortsiktiga marginalkostnaden är dock starkt beroende av den internationella prisutvecklingen på olja och kol samt av den inhemska utvecklingen när det
gäller elanvändningen. Bedömningen av den kortsiktiga marginalkostnaden är därför mycket osäker.
En prissättning med den kortsiktiga marginalkostnaden som grund skulle från mitten av 1990-talet och framöver leda till en starkt stigande vinstnivå i kraft- industrin. Det måste anses som osäkert om marknaden kommer att acceptera starkt stigande elpriser under sådana förutsättningar. Elpriset kan mot denna bakgrund antas komma att ligga i intervallet mellan kraftsystemets genomsnitts- kostnad och dess kortsiktiga marginalkostnad. Var i intervallet beror på bl.a. marknadssituationen och förhandlingsstyrkan hos kraftproducenterna, eldistri- butörerna och elabonnenterna.
Mot den här redovisade bakgrunden kan elpriserna i producentledet väntas stiga med 5-10 öre per kWh till mitten av 1990-talet. Det innebär att elpriserna i producentledet kommer att ligga mellan 15 och 20 öre per kWh.
Prishöjningarna för elabonnenterna kommer att vara i ungefär samma storleks- ordning (d.v.s. 5-10 öre per kWh). Den elintensiva industrin kan antas få en något gynnsammare prisutveckling än genomsnittet. De elvärmda småhusen och mindre industrier kan däremot få en något större prishöjning. Variationerna mellan olika användare beror på hur elförbrukningen fördelas över året och över dygnets timmar.
Elpriserna kommer sannolikt att stiga ytterligare under 2000-talets första årtionde. Prishöjningen kan med en grov uppskattning förväntas ligga i ett intervall 10-20 öre per kWh i förhållande till dagens elpriser.
6.3 Tillkommande bebyggelse
Vi skall här med stöd av LU 87 redovisa en beräkning av hur stor elanvändning som kan komma att uppstå på grund av tillkommande bebyggelse.
6.3.1 Flerbostadshus
Utågende från LU 87 antas att man fram till 1997 får ett nettotillskott på 160.000 lägenheter. Det ökade elbehov som nyproduktionen ger upphov till kan liksom för de befintliga bostadsbeståndet delas in i hushållsel, fastighetsel och elvärme.
Den tänkbara utvecklingen i nytillkommande flerbostadshus kan sammanfattas i följande intervall:
Hushållsel 180— 350 GWh Fastighetsel 130-450 GWh Elvärme 0-480 GWh Totalt 310-1280 GWh 6.3.2 Lokaler
Utgående från LU 87 prognos över investeringarna i lokalsektorn det totala nettotillksottet av lokalytor uppskattats till ca 15 milj m2 för perioden 1984- 1995. Detta skulle innebära att totalytan för lokalbyggnader uppgår till ca 150 milj m2 år 1995.
Som tidigare redovisats förekommer mycket stora variationer i användningen av driftel i lokaler, vilket gör en uppskattning av den tillkommande driftel använd- ningen mycket osäker.
Med de antaganden om ytexpansion i lokalsektorn som gjorts samt med antagande om den specifika förbrukningen i nya lokaler kan följande intervall anges för elanvändning i tillkommande lokaler:
Driftel 1,4-2,2 TWh Elvärme 022-115 TWh Totalt 1,6—3,7 TWh 6.3.3 Sammanfattning av el i tillkommande bebyggelse
Sammanfattningsvis kan således tillkommande elanvändning i nya bostäder och lokaler år 1995 antas ligga i storleksintervallet 1,9—5.0 TWh.
7. EFFEKTIVISERINGSMÖJLIGHETER
Viljan att effektivisera elanvändningen påverkas starkt av de ekonomiska incita- menten. Härvidlag utgör priset på el och eltaxorna avgörande faktorer.
Höga elpriser och små möjligheter att ersätta el med något annat driver på effektiviseringsansträngningarna hos fabrikanter och fastighetsägare. Medan låga elpriser inte stimulerar till hushållning.
En faktor som ibland inte uppmärksammas som en förutsättning för att effektivi— seringsinsatser genomförs är kunskaper om åtgärder, möjliga lösningar och eko- nomiska konsekvenser. Fastighetsägare och förvaltare med bristande tekniska och ekonomiska kunskaper uppträder inte som rationella aktörer på energimarknaden.
Ett framträdande drag för byggnadsområdet är den komplicerade beslutsstrukturen och det stora antalet parter som är involverade i byggande och förvaltning. För att möjliga effektiviseringsåtgärder skall genomföras krävs en aktiv medverkan från ett stort antal människor med olika funktion, kompetens och intresse.
Elanvändningen i lokaler och flerbostadshus kännetecknas att den hanteras av en brokig skara användare och en mångfald av användningsområden. Vidare sker inom vissa områden en snabb förändring av verksamheterna. Det gäller till exempel kontor och butiker.
Minskning av elanvändningen i befintliga byggnader kan i princip ske på tre olika sätt:
- effektivisering, vilket betyder att det specifika behovet minskar
- förskjutning i tiden, d.v.s. vänta med att utföra ett visst arbete (last- styrning)
— utbyte av elenergi mot annan "energiråvara" detta kan göras tillfälligt eller för gott.
När det däremot gäller nya byggnader råder andra förutsättningar. Dessa får anses vara energieffektiva vid nuvarande energipriser. Det sker en löpande anpassning till nya tekniska och ekonomiska förutsättningar. Under 1980-talet har detta bl.a. lett till en ökande andel eluppvärmning i lokalbyggnader. Beroende på att el till uppvärmning varit förhållandevis billigt.
Rent allmänt är förhållandet det att nya byggnader förses med alltmer kompli- cerade installationer för ventilation, kylning och uppvärmning. Den utvecklingen för då med sig en ökande elanvändning.
Effektiviseringsmöjligheterna i det sammanhanget består till stor del i en om- sorgsfull projektering och produktion. Vidare sker ständigt en utveckling av de tekniska komponenter som byggs in i byggnaderna.
Analysen av effektiviseringsmöjligheterna inriktas på följande användnings- områden:
- Hushållsel
- Driftsel
— Uppvärmning - Belysning - Värmepumpar
Förutom dessa direkta effetiviseringsmöjligheter beskrivs några indirekta eller organisatoriska vägar som i sin förlängning syftar till att eleffektiviserings- åtgärder blir genomförda:
- Utbildningsverksamhet - Demonstrationsverksamhet - Upphandling - Eltaxor 7.1 Hushållsel 7.1.1 Mättnadsstudie
Statens energiverk publicerade i augusti 1985 en rapport kallad "Mättnadsstudie hushållsel". Denna studie, som var ett underlag i ELIN-utredningen handlade om tendenser och trender i hushållens innehav av elapparater. Man hade granskat täckningsgrader, utnyttjandetider och specifika åtgångstal. Studien omfattade hushållens behov av hushållsapparater för:
belysning matlagning städning tvättning hygien
radio, tv m m
bastu, solarium, hobbymaskiner
OOOOOOO
Hushållsapparater som kyl, frys, elspis, belysning, tvätt har redan nu en täcknings— grad som ligger nära 100%. Detta gäller i första hand småhus. [ flerbostadshusen finns ett relativt stort utrymme för mer hushållsapparater. Konsumtionen av hushållsapparater har i fasta priser varit konstant eller något sjukande sedan 1970. Hushållen har inriktat konsumtionen på TV, video, stereo och hemdatorer. Dessa elektroniska apparater har relativt låga effektbehov och korta utnyttjnings- tider, varför dessa inte väntas få några större påverkan mot en ökad användning av hushållsel.
I området pågår en utveckling mot lägre åtgångstal. Det rör sig om minskningar av elförbrukningen för vissa apparater om 20—50%. Däremot finns fortfarande hushållsapparater som inte har nått 1000/o täckningsgrad. Det finns därför ett utrymme för ökad elanvändning på grund av fler apparater.
1 mättnadsstudien dras slutsatsen att om alla hushållsapparater snabbt byttes till "bästa apparater" på marknaden skulle det vara möjligt att sänka nuvarande elanvändning i hushållen med ca 40%. Apparaterna har i allmänhet en livslängd på 10-15 år. Detta innebär att hushållen fram till mitten av 1990-talet bytt ut en mycket stor del av sina nuvarande hushållsapparater.
7.1.2 Elapparatundersökning
Enligt resultaten av Kraftsams elapparatundersökning 1985 kommer troligen den totala användningen av hushållsel med en spontan utveckling att minska något fram till 1995. En stor del av minskningen väntas uppstå i småhus. För flerbostadshusen räknar Kraftsam med en viss total ökning. Detta bl.a. beroende på ökade andelar av tvättmaskiner och diskmaskiner i lägenheterna och av att det fortlöpande byggs flerbostadshus. Man kan säga att det på sikt finns möjligheter att reducera i hushållens el— användning. Men om inga aktiva insatser görs finns tendenser till ökad elanvänd- ning för hushållsändamål.
Ett genomsnittshushåll i flerbostadshus använder ca 2.200 kWh/år. Ett litet hushåll (1 person) använder ungefär hälften så mycket. Kostnaderna för hushålls- el uppgår då till 1.000 kr/år för genomsnittshushållet och 500 kr/år för det lilla hu/shållet. Detta räknat från ett elpris på 37 öre/kWh och en fast avgift på 150 kr år.
Ett genomsnittskylskåp drar normalt ca 700 kWh/år. Om man i en situation där kyl/frys behöver bytas ut, väljer ny apparat med elförbrukningen som avgörande kriterium, väljer en som förbrukar 30% mindre minskas den årliga kostnaden för hushållsel med ca 80 kr. Räknat med nuvarande elpriser. I en situation där el- priserna vore 50% högre än idag skulle kostnadsbesparingen uppgå till 120 kr/år. Om man ställer hushållselkostnaderna i relation till exempelvis den årliga hyran, 5.000-25.000 kr/år, visar det sig att hushållselen totalt uppgår till 3—4% av den årliga hyran.
Med detta exempel kan konstateras att elkostnaden för hushållsapparater utgör en mycket begränsad del av ett hushålls totala budget. Det finns därför anledning att tro att man inte kommer att sätta elförbrukningen i första rummet när man skall förnya sina hushållsapparater, inte ens efter kraftiga elprishöjningar.
I Kraftsams undersökning av hushållsapparaterna görs en prognos för hushållens elanvändning fram till 1995. I prognosen ingår att de specifika åtgångstalen går ner samt att vissa hushållsapparater blir vanligare, d.v.s. högre täckningsgrader. Resultaten av prognosen visar på att den specifika förbrukningen per hushåll minskar något.
Uppdelad på olika användningsområden blir bilden följande för ett genomsnittligt hushåll:
Tabell: 15: Prognos för hushållsel under perioden 1985-1995.
Genomsnittlig specifik förbrukning kWh/år 1985 Prognos 1995
___________________________——— Matförvaring 867 746 Matlagning 518 464 Belysning 470 400 D_isk, tvätt, tork 131 236 Ovrigt (hobby, radio, Tv) 258 282 Nya apparater, — 50
idag ej kända kWh hushåll år 2.244 kWh år 2.178 kWh år 19
____________..———————_-—-——————-
Källa: Kraftsams undersökning av hushållens användning av elapprater 1985.
Utgångspunkterna för studien har varit att dagens tendenser i användning och apparatutveckling fortsätter. Man har till exempel inte beaktat konsekvenser av kraftigt ökad användning av de nya lysrörslamporna och kompaktlysrören.
Prognosen visar en förväntad minskning på flera poster. Medan man räknar med kraftigt ökad förbrukning för disk, tvätt och tork. Tidigare har konstaterats att det i flerbostadshusen finns ett utrymme för fler diskmaskiner, tvättmaskiner och torktumlare i lägenheterna. En sådan utveckling borde å andra sidan betyda att tvättningen i de gemensamma tvättstugorna minskar. Man kan möjligen misstänka att man tvättar något oftare om tvättmaskinen blir lätt tillgänglig.
7.1.3 Bedömning av möjlig besparning av hushållsel
Hushållens elanvändning har ökat mycket måttligt. I huvudsak beror detta på att befolkningen inte ökat nämnvärt. Till en del beror det också på att äldre elslösande hushållsapparater ersatts av nya eleffektivare. Det finns dock ett betydande utrymme för ökad "elintensivitet" i hushållen, detta gäller kanske främst i flerbostadshusen.
Avgörande för den utvecklingen blir bl.a. hushållens disponibla inkomster. Kommande elprishöjningar har troligen en liten effekt på hushållens val av hus- hållsapparater. Det finns dock relativt stora besparingsmöjligheter om hushållen konsekvent väljer elsnåla hushållsapparater och utnyttjar elsnåla lysrörslampor. Om detta skall kunna realiseras krävs snabba och kraftiga insatser från bl.a. konsumentverket. Med sådana insatser kan man anta det vara möjligt att minska från nuvarande 4 TWh till drygt 3 TWh vid mitten av 1990—talet. Tillskottet av hushållsel från nybyggda flerbostadshus beräknas till ungefär 0,5 TWh.
7.1.4 Åtgärder som behövs för en minskad hushållsel
Tillverkarna av hushållsapparater bör stimuleras till att utveckla och anpassa sina apparater efter hushållens förändrade/minskade storlekar. Vidare borde det vara möjligt att konstruera tvätt- och diskmaskiner som kan använda kallt vatten för vissa moment och varmt vatten för andra moment.
En betydelsefull roll i detta utvecklingsarbete has av konsumentverket. Deras utveckling av energideklarationer för kylar och fryser samt ugnar har bidragit till högre eleffektivitet för dessa apparater. De kommande åren bör denna verk— samhet vidgas till att omfatta diskmaskiner, tvättmaskiner och torktumlare med flera apparater. Detta arbete bör ges hög prioritet i konsumentverkets fortsatta arbete.
Förvaltare, konsulter och installatörer kan bidra till en effektivare användning av hushållsel genom att vid projektering, upphandling och installation i högre grad än nu uppmärksamma elfrågorna. Detta kan ske bl.a. genom att föreskriva och välja eleffektia apparater. Dock bör man observera nödvändigheten av att elanvändningen analyseras ihop med övriga energifrågor i en byggnad. Om detta inte görs finns risken att genomförda åtgärder inte leder till någon total kostnads- effektivitet. Eleffektivisering inom hushållssektorn kan bli framgångsrik endast om förvaltare, konsulter och installatörer är medvetna om risker och möjligheter.
Hyresgästerna/användarna kan givetvis också bidra till att användningen av hushållsel blir effektivare. Detta gäller dels vid val av hushållsapparat, dels vid den dagliga användningen. Härvidlag bör konsumentverket kunna spela en aktiv roll. Konsumentverkets insatser bör som nu riktas mot både tillverkare och användarna. Man bör gentemot tillverkare och leverantörer införa krav på enhetliga energideklarationer för betydligt fler produkter än nu. Vidare bör konsumentverket aktivt informera upphandlare i bostadsorganisationerna om utveckling av hushålls- apparater.
Konsumentverket har i en utredning som nyligen överlämnades till statens energiverk påtalat vissa svårigheter med en utökad provningsverksamhet. Dessa provningar utgör en av grundstenarna för energideklarationer. Arbetet med att ta fram bra mätmetoder bedrivs sedan ca 10 år tillbaka inom norden, det internationella standardiseringsorganet IEC (International Electrotechnical commission) samt det europeiska CENELEC. Arbetet sker genom frivilliga insatser av deltagande laboratorier, Konsumentverket tar inom ramen för sina resurser en aktiv del i arbetet. Diskussioner pågår för att finna fler finansieringsmöjligheter och kunna beställa erforderlig forskning så att bättre metoder kommer fram snabbare. Trots mångåriga ansträngningar saknas fortfarande tillräckliga resurser.
I bästa fall torde det dröja ytterligare minst 5 år innan några användbara prov- ningsmetoder kan finnas färdiga, hävdar konsumentverket i sin utredning.
Nuvarande system med energideklarationer för kylar och fryser samt ugnar har haft ett uppenbart inflytande på elförbrukningen. Det är därför angeläget att fler apparater förses med deklarationer. Som en följd av detta bör ytterligare ekonomiska resurser avsättas för en utveckling provningsmetoderna.
Fastighets- förvaltning 62 7.2 Driftel i lokalbyggnader och flerbostadshus
Driftel till verksamheter i lokalbyggnader har ökat stadigt sedan mitten av 1970—talet. Under de allra senaste åren har ökningstakten tilltagit. För år 1986 uppgår driftelen i lokalbyggnader enligt preliminära uppgifter till 13 TWh.
Totalt beräknas driftel i lokalbyggnader ha ökat med 40% från 1981 till 1986. Detta sedan elvärme frånräknats. Dock finns viss anledning tro att det trots allt ingår en mindre del elvärme. Framtida kunskapsuppbyggnad får visa hur det verkligen förhåller sig.
Figur 15: Översiktlig bedömning av driftel i lokalbyggnader 1985-1995.
, TWh 20 TWh 20 Fortsatt hög tillväxt Måttlig tillväxt 15
.' Måttlig tillväxt och kraftig hushållning
10 9TWh
.L_l_ll_l_
5 År
1980 -85 -90 —95 Till viss del förklaras den kraftiga ökningen under 1980-talet av att den totala lokalytan ökat (med ca 10%), men främst beror ökningen av att specifika behovet ökat med drygt 25%. Bland de enskilda områden som drivit på ökningen kan nämnas komfortkyla i kontor, hotell, varuhus och sjukhus. Vidare har det skett en ökad användning av frysutrustning i restaurangkök, varuhus, butiker och sjukhus. Dessutom har vi fått en ökad användning av diverse olika elutrustningar på hotell som TV, video samt på kontor datorer med kringutrustning, kopiatorer och motorvärmare. Aven inom vårdområdet används alltmer eldriven utrustning.
Fastighetsel, d.v.s. el till pumpar, fläktmotorer, hissar och belysning har ökat mycket måttligt. Den ökning som ägt rum har varit betingad av moderniseringar och ombyggnader där installationer byggts om till i stort sett modern standard.
I många fall är det svårt att dra gränsen mellan vad som är fastighetsel och vad som är verksamhetsanknuten elanvändning. Vid bedömning av effektiviseringsmöjligheterna bör man istället granska olika delområden av
Den största enskilda posten i driftselen är belysning. Belysningsområdet rymmer goda effektiviseringsmöjligheter, detta beskrivs separat i avsnitt 7.4.
Användningen av kyl- och frysutrustning har ökat markant.
Detta har dels ägt rum i restauranger, storkök, butiker och varuhus, dels har det blivit allt vanligare med s.k. komfortkyla. Inom kontor, hotell, varuhus och sjukhus har vi kunnat notera en ökande användning av el till kylutrustning. Inom detta område finns stora effektiviseringsmöjligheter av själva apparaterna, samt för styrning och användning.
Elanvändningen till pumpdrift och fläktmotorer har sannolikt inte förändrats nämnvärt under senare tid. Möjliga effektiviseringar ligger i att man anpassar motorstorlekar till det verkliga behovet. En vanlig uppfattning är att det före- kommer en kraftig överdimensionering. En anpassning till rätt storlek kan göras i samband med ombyggnader och reparationer. Om något sådant skall komma till stånd krävs information och utbildning av projektörer, installatörer och förvaltare.
Den del av driftselen som ökat markant är s.k. övrig elanvändning. Dit hör kon— torsutrustning som datorer med kringutrustning, kopiatorer, motorvärmare, elvärmda luftridåer vid entréer m.m. Möjligheterna till effektivisering är mycket svåra att bedöma inom detta område. En allmänt övergripande trend är att äldre kontorsutrustning ersätts av modern elsnål utrustning, samtidigt som apparat- tätheten/kontor ökar kraftigt. Om detta på sikt leder till ökad elanvändning för den s.k. övriga driftselen är med nuvarande mycket bristfälliga kunskapsunderlag omöjligt att bedöma.
Elprisökningar har sannolikt mycket liten styrande inverkan på driftelanvändningen. Möjligen har elkostnaderna en betydelse vid användning av belysning och kyl- frysutrustning.
7.2.1 Bedömning av möjlig besparing av driftel
Servicesektorns expansion och dess ökande automatisering, med bl.a. datorisering och mer kyl/frysutrustning har medfört en starkt ökad elanvändning. Ökningstakten i servicesektorns tillväxt väntas under början av 1990-talet vara lägre än under 1980-talet.
Effektiviseringsmöjligheterna för bl.a. belysning och kyl/frysutrustning betraktas som relativt stora. Utbyte av äldre kontorsutrustning mot ny eleffektiv medför sannolikt att ökningstakten av driftel avtar i de befintliga byggnaderna. Samtidigt som utbytesprocessen pågår finns en utveckling mot allt större apparattäthet och att allt mindre företag skaffar sig alltmer avancerad elbaserad utrustning.
Då detaljkunskaperna om driftselen är mycket dåliga är det ytterst vanskligt att bedömma utvecklingen till mitten av 1990-talet. Med mycket gynnsamma betingelser av typ kraftfulla effektiviseringsinsatser på belysnings- och kyl/frys- området samt en avtagande tillväxttakt inom hela sektorn kan det vara möjligt att nivån endast ökar från nuvarande 13 TWh till ca 15 TWh. Med 80—talets tillväxttakt skulle driftselen öka från nuvarande 13 TWh till 20 TWh år 1995.
Bilaga 3 Fastimets- förvaltning 64 7.2.2. Åtgärder som behövs för att effektivisera driftelanvändningen
Användningen av driftel återspeglar utvecklingen i tjänstesektorn både den privata och offentliga sektorn. De framtida förändringarna av tjänstesektorn blir därför av stor betydelse för hur driftelen kommer att förändras.
Vi anser därför att området driftel bör följas ytterst noga. Av bl.a. detta skäl är det av mycket stor betydelse att den offentliga statistiken på detta område förbättras. Statistiska centralbyrån bör skyndsamt utveckla både elleverans—och elanvändningsstatistiken.
De tekniska möjligheterna att effektivisera belysningen bedöms som mycket goda. Där räknar man med att förbättrad belysningsplanering och dagsljusanvänd- ning samt utbyte av glödlampor skulle kunna reducera el till belysning med 20- 40%. Resonemanget om belysning utvecklas närmare i avsnitt 7.4.
Utbildnings—, informations- och demonstrationsverksamhet som tar fram exempel på goda lösningar krävs för att stimulera användarna. Den offentliga sektorn äger och förvaltar en stor mängd lokalbyggnader. För de statligt ägda byggnaderna skulle insatser för effektivare belysning kunna bana väg för kommuner, landsting
och komersiella byggnaders eleffektivisering.
7.3 Elvärme
De tekniska möjligheterna att kraftigt minska användningen av el till uppvärmning från nuvarande ca 5 TWh är mycket goda.
Avgörande för omfattningen på hushållningsinsatser och konverteringsåtgärder blir elprisernas utveckling. En annan avgörande faktor är fastighetsägarens kostnader för att genomföra åtgärder.
En tredje viktig faktor är tillgången på tekniska lösningar.
De elvärmda byggnaderna kan i princip delas in efter om det har vattenburen eller luftburen värmedistribution.
I de elvärmda flerbostadshusen har ca 30% direktel eller luftburen värmedistri- bution, det allra vanligaste är då direktelvärme. Luftburen värme redovisas inte i statistiken. Ovriga ca 70% har någon form av vattenburen värmedistribution.
De vattenburna systemen förekommer i byggnader där el helt eller delvis står för uppvärmning och varmvattenberedning. Det gemensamma draget är att byggnaden har ett distributionssystem för vattenburen värme och ett centralt system för tappvarmvattenberedning.
Enligt F08 85 finns 212.000 lägenheter med någon form av elvärme.
Här följer en beräkning som bygger på dessa uppgifter om antalet lägenheter med olika Uppvärmningssätt. Vidare antas att genomsnittslägenheten har 66 m2 uppvärmd yta samt att den specifika förbrukningen för vattenburna system är 210 kWh/m2 år och för direktel är motsvarande siffra 200 kWh/2 år. Den totala mängden el som åtgår till olika kombinationer beräknas utifrån skattade totala ytor.
Slutligen görs antaganden om hur stor andel som är el i de system där man har kombinationsuppvärmning.
Det bör poängteras att beräkningen innehåller en del relativt grova antaganden. Speciellt osäkra är uppgifterna om i vilken omfattning som fastighetsägare med kombinationsuppvärmning verkligen utnyttjar el.
Tabell 16: Beräkning av elanvändning för olika Uppvärmningssätt i flerbostads- hus
___________________—-———-———— Uppvärmningssätt Yta Andel el El till Kommentar i milj.m2 av uppvärmning uppvärmning köpt energi % GWh kWh/m2
W Vattenburen värme
Olja+el 1.9 50 199 210 kWh/m2 Olja+el+fastbränsle 0.8 30 50 210 kWh/m2 El+fastbränsle 0.2 50 21 210 kWh/mz Elpanna 1.3 100 273 210 kWh/m2 Värmepump 0.7 130 59 Värmefaktor 2.5 Värmepump+annat 4.3 30 271 Värmefaktor 25 Direktel
Direktel 4.2 100 850 200 kWh/mz Direktel+annat 0.6 80 60 200 kWh/mz ________________________.___——— Summa 14 milj. m2 1 .783 GWh
________________________—-——————-——-———-—-——
Ovanstående beräkning antyder att ca 1 TWh används i vattenburen värme samt att knappt 1 TWh går till direktel och luftburen värme.
Motsvarande beräkningsförfarande för lokalbyggnader ger till resultat att ca 1.5 TWh el används i vattenburen värme samt att ytterligare ca 1.5 TWh går till direktel. Dessa uppgifter är behäftade med ännu större osäkerhetsmarginaler än uppgifterna för flerbostadshusen. Osäkerheterna avser dels den totala nivån, dels fördelningen mellan vattenburna respektive luftburna system. Dessutom är de samlade kunskaperna om de tekniska systemens uppbyggnad betydligt mindre för lokalbyggnader än för flerbostadshus.
7.3.1. Vattenburen värme
Den elreduktion som är enklast att åstadkomma återfinns i hus med vattenburen värme. Den allra enklaste åtgärden kan då vara att använda olja eller fastbränsle under de tider då den rörliga kostnaden på el är högre än kostnaden för alternativbränslet. Om sådana åtgärder skall komma att genomföras krävs dels eltaxor som varierar över året s.k. tidstariffer, dels att fastighetsägaren känner till de olika priserna samt inte minst att det finns tekniska möjligheter som gör det möjligt att på ett enkelt sätt, helst automatiskt, byta mellan olika "bränslen". Dessa förusättningar finns sannolikt redan.
En annan möjlighet som dock kräver en viss investering är att ansluta husen till fjärrvärmenätet.
Kostnaderna för en sådan åtgärd varierar beroende på antalet byggnader som skall anslutas samt kommunens policy när det gäller anslutningsavgifter.
Av avgörande betydelse för det kommunala energiverket är om byggnaderna ligger i eller i omedelbar närhet av fjärrvärmeområdet. Härvidlag torde det vara viktigt att kommunerna ser över sina gränser för fjärrvärmeområdena. Kommande elpriser medför med all sannolikhet att det blir kommunalekonomiskt lönsamt att utvidga fjärrvärmens distributionsområde. Ett betydelsefullt incita- ment för fastighetsägarnas intresse för att ansluta byggnaden till fjärrvärmenätet är kostnaden för fjärrvärme. Det gäller då dels den totala nivån i kr/MWh, dels också fördelningen mellan olika perioder över året. Kommande elprishöjningar ger de kommunala värmeverken en nyckelroll i ansträngningarna att reducera elvärme i flerbostadshus och lokaler med vattenburen värme.
En viss del av fastigheterna med vattenburen eller luftburen värme har möjlighet att installera värmepumpar som klarar av uppvärmningen större delen av året. Avgörande för en sådan utveckling är i första hand oljeprisets utveckling. Stor betydelse får också elprisets utveckling. En situation med högt oljepris och högt elpris är troligen den gynsammaste jordmånen för att elvärmda fastigheter med kombinationsuppvärmning skall installera någon form av värmepump.
De fastigheter som har enbart elpanna och inte ligger inom räckhåll för fjärrvärme kan komma att hamna i en svår situation. De alternativ som finns att tillgå för värmeproduktion är att låta installera en olje- eller egen värmecentral för fast— bränsle. Anslutning till naturgas kan också bli ett alternativ. I vissa lägen kan det bli nödvändigt att installera en värmepump som då får ta hela värmelasten.
Viktigt i alla lägen blir att genomföra de energihushållningsåtgärder som är lönsamma. Detta är av största betydelse för de byggnader som enbart har elpanna. I dessa fall borde man överväga att i samband med ombyggnader kräva en energi— standard som är jämförbar med motsvarande nybyggnad.
Under 1990-talet behöver en stor del av lokalbyggnaderna och flerbostadshusen underhållas och byggas om. Inför den situationen är det väsentligt att uppmärk— samma energihushållningsmöjligheterna.
I de förslag till nya byggnormer som är under utarbetande presenteras en energibalansmodell som grundas på ett system där man kan optimera hela byggnadens klimatskärm och installationssystem genom att välja olika nivåer för olika byggnadsdelar. Detta system borde kunna tillämpas även vid ombyggnad av befintliga byggnader. Man borde överväga vilka möjliga vägar som finns för att en skärpning av kraven på energihushållning vid ombyggnad av lokaler och flerbostadshus skulle kunna genomföras.
7.3.2. Direktel m.m.
Den allra vanligaste luftburna värmen är den där rumsluften värms direkt via elradiatorer, s.k. direktel.
Relativt vanligt är också system där den inkommande ventilationsluften värms av elvärmda förvärmningsbatterier. I de fall där övrig uppvärmning sker med direktel kommer statistiken att redovisa rätt mängd elvärme. Det förekommer dock att övrig uppvärmning sker med något vattenburet system. I dessa fall är det ytterst tveksamt om fastighetsägarna redovisar förvärmningen av tilluften som elvärme.
Effektiviseringsmöjligheterna för direktelvärmda byggnader består dels av hus— hållningsåtgärder, dels av konverteringsåtgärder eller en kombination av dessa båda.
Hushållningsåtgärderna är av typen tilläggsisolering, fönsterbyte, reglerutrustning och installation av värmeåtervinning. Till den här typen av åtgärder kan räknas värmepumpar.
De konverteringsåtgärder som är aktuella är fjärrvärme, fastbränsle och i vissa fall olja eller gas.
Omfattningen på hushållnings- resp. konverteringsåtgärderna avgörs av prisut- vecklingen på el, olja, fasta bränslen, kol och till viss del av gas. Det är skill- naderna mellan elpriset och alternativbränslet som utgör den "naturliga drivkraften" för fastighetsägarna.
Redan idag finns åtgärder som är lönsamma att genomföra. Exempel på sådana åtgärder är tilläggsisolering av vindar och tätning av fönster. Den gångna perioden av energihushållningsinsatser har sannolikt till mindre del genomförts i direktel- värmda hus. Det blir därför av stor vikt att snabbt uppmärksamma de elvärmda husen.
Man kan anta att en stor del av flerbostadshusen med direktverkande el är belägna i områden där fjärrvärme finns inom räckhåll. En möjlighet vore att lägenheterna förses med ett vattenburet värmedistributionssystem, och att en abonnentcentral för fjärrvärme byggs. Kostnaderna för en sådan ombyggnad har beräknats enligt
följande:
Fall 1
Flerbostadshus i sluten kvartersbebyggelse, med direktelvärme och tappvarmvattenberedning i varje lägenhet.
15 lägenheter a 90 m2, byggda före 1930. Totalt finns ca 20.000 sådana lägenheter.
Rördragning i lägenheter 18.000:-/lgh 270.000:- Rördragning i källare 4.070:-/lgh 61.000:- Yamxattsrl
Rördragning i lgh 8.500:-/lgh 127.500 Rördragning i källare 3.000:-/lgh 45.000:- Totalt 503.000:-
Installationskostnad per lägenhet 33.500:- Tillkommer 150.000 kr. för abonnentcentral för fjärrvärme, 10.000:-/lgh
Total installationskostnad inkl. abonnentcentral för fjärrvärme 43.500:—/lgh
Friliggande lamellhus, med direktelvärme och central tappvarmvattenproduktion
20 lägenheter a 60 rn2 lägenhetsyta, byggda 1960—1985. Totalt finns ca 42.000 sådana lägenheter.
Mama
Rördragning i lägenheter 10.700:-/lgh 214.000:— Rördragning i källare 3.450:-/lgh 69.000 YEE'TYF'UE”.
Rördragning i källare 600:—/lgh 12.000:—
Totalt 295.000:—
lnstallationskostnad per lägenhet 14.750:- Tillkommer 150.000 för abonnentcentral, kostnad per lgh 7.500:-
Total installationskostnad inkl. abonnentcentral för
fjärrvärme 22.250:—/lgh
Det bör noteras att ovanstående räkneexempel kraftigt påverkas av kostnaden för abonnentcentralen.
Beräkningen visar att kostnaderna för att förse direktelvärmda lägenheter vattenburen värme uppgår till 30.000-35.000 kronor per lägenhet i ett äldre innerstadshus utan central varmvattenberedning. Motsvarande kostnad för att förse ett yngre direktelvärmt lamellhus, 1960—1970, med vattenburen värme är 15.000—20.000 kronor per lägenhet. Till det ta kommer kostnader för till exempel en abonnentcentral för fjärrvärme. För mindre flerbostadshus kan den kostnaden uppskattas till ca 10.000 kr/lägenhet.
Med dagens prissituation med fjärrvärmepriser på 25-40 öre/kWh och elpriser på 30—35 öre finns ingen anledning för fastighetsägarna att genomföra konverteringar av direkt— elvärmda flerbostadshus.
En nuvärdesanalys där man summerar utgifter för investering, underhåll och energi- kostnader under den kommande 15 års perioden visar att direktelvärme blir något billigare än fjärrvärme för fastighetsägaren. I den kalkylen ingår då antaganden om bl.a. el— och fjärrvärmeprisernas utveckling. Slutresultatet förändras inte nämnvärt om investeringen i ett vattenburet system förskjuts fem år framåt i tiden. Elpriset har antagits stiga med ca 60% från dagens nivå på 31 öre/kWh. Fjärrvärmepriset antas däremot endast stiga ca 20% från dagens 26 öre/kWh. Dessa antaganden om utvecklingen av energipriserna stämmer rätt överens med den bedömning i avsnitt 6.2.
Delar av de direktelvärmda flerbostadshusen, ca 40.000 lägenheter finns i det bestånd som byggdes i det s.k. miljonprogrammet. Under det senaste året har det statliga bostadsförbättringsprogrammet kommit att alltmer inriktas på detta bostadsbestånd. För närvarande pågår genomgripande ombyggnader i flera sådana bostadsområden, även i områden med direktverkande el. Kalkyler från sådana projekt har lett till beslut om fortsatt uppvärmning med direktel.
Vi har närmare studerat ett sådant ombyggnadsprojekt. Där bygger man om och finansierar projektet med hjälp av statliga ombyggnadslån med en ränta på 2,6 % som startnivå. Man har då kalkylerat med att hela investeringskostnaden som fastighetsägaren får ryms inom det statliga lånetaket. Investeringskostnaden för fastighetsägaren uppgår till 16.000 kr/lägenhet. Enligt uppgift ryms dock inte hela investeringen i nuvarande pantvärdesschabloner, överkostnaden i det här fallet beräknas ligga på 30—40 %.
Nuvärdesberäkningar med grundantaganden om inflationstakt, realräntekrav, oljepris- utvecklng, kolprisutveckling och elprisutveckling har gjorts. Elprisökningarna uppgår till 66% i reala tal för perioden fram till år 2007. Vilket i stort sett motsvarar de antaganden som gjortsi avsnitt 6.2.
Beräkningarna har givit följande resultat:
- fjärrvärmealternativet ger högre lönsamhet än fortsatt direktel för grundfall och högprisel. Dock dröjer det till år 2003, 15 år, innan positiva betalningssträmmar uppstår. D.v.s. innan merinvesteringen med ett vattenburet värmesystem blir lönsamt.
Vi kan konstatera att trots den ytterst gynsamma finansieringen med statliga lån till hela merinvesteringen fordras det rationella beslutsfattare med en stark tilltro till kraftiga elprishöjningar för att övergå till ett annat värmedistributionssystem.
' Med ett konverteringsbidrag på ca 3.500 kr per lägenhet skulle merinvesteringen vara återbetald:
år 1996i grundfallet år 1994 i högpriselfallet år 1997 i lågpriselfallet
Konverteringsbidraget skulle motsvara ca 700 kr per konverterad kW. Detta skulle då medföra, teoretiskt, att motsvarande elproduktionskapaictet inte behövde byggas ut. Investeringen för ny eleffektutbyggnad torde ligga på en nivå som är kanske 10 gånger högre. Man brukar ange ca 7.000 kr/kW för kolkondenskraftverk, exklusive miljöåtgärder.
Det statliga bostadslånesystemet har sedan länge en påverkan på fastighetsägarnas sätt att bygga och förvalta flerbostadshus. Det synes därför naturligt att utnyttja bostadslånesystemets styrande inverkan för att åstadkomma en effektiviserad elanvändning. Under utredningsarbetet har det framkommit att en översyn av bostadslånesystemet föreslås. Den översynen syftar i huvudsak till en förenkling av lånehanteringen. En förändring i den riktningen är sannolikt välkomnad av många fastighetsägare. Trots detta kvarstår det faktum att en förändring av bostadslånesystemet är önskvärd. En sådan förändring skulle kunna inriktas mot att åtgärder för övergång från direktel till vattenburen värme och energihushållningsåtgärder i elvärmda flerbostadshus görs belåningsbara.
Bostadslån för ombyggnad får enligt ombyggnadsförordningen avse bl.a. åtgärder som i eller i anslutning till hus som medför en väsentlig förbättring av husets tekniska eller funktionella kvalitet.
En förändring av bostadslånens ombyggnadsförordning där utbyte av direktel mot vattenburen värme sägs vara en VASENTLIG FÖRBÄTTRING skulle underlätta en reduktion av direktelvärme. En sådan ändring skulle göra det möjligt att få en mycket fördelaktig belåning för de direktelvärmda flerbostadshusen.
Möjligheten av en sådan översyn borde övervägas.
Fastighets- förvaltning 70 7.3.5 Krav på tillkommande bebyggelse
För tillkommande bebyggelse finns krav på att de skall medge god energihushållning. I bostäder och arbetslokaler skall uppvärmningssystemet i skälig utsträckning utformas så att skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt kan användas utan omfattande ändringar. Småhus som är avsedda att värmas upp med el skall i skälig utsträckning utföras så att byte till annat energislag underlättas (3 kap. 3 5 PBL). Det finns dock inga restriktioner att använda el till uppvärmning mer än att småhus får uppvärmas med direktverkande el endast om det finns särskilda skäl (3 kap. 3 5 PBL). De särskilda skälen anges i de s.k. ELAK—kraven. Motsvarande krav finns inte för lokaler och flerbostadshus. I det förslag till verkställighets- och andra föreskrifter till PBL:s krav på nya byggnader - nya byggnadsbestämmelser - som utarbetats av statens planverk föreslås att "ELAK-normens" energianvändningsnivå skall gälla i för i princip all till- kommande bebyggelse.
Vid ombyggnad gäller att huset skall tillföras samma egenskaper i fråga om energihus— hållning som nybyggda hus i den utsträckning detta skäligen kan fordras med hänsyn till den förlängning av husets brukstid som ombyggnaden medför (3 kap. 10 5, 3 & PBF).
Statens planverk har i uppdrag att utarbeta förslag till ombyggnadsbestämmelser med verkställighets- och andra föreskrifter till Plan- och Bygglagens och PBF:s krav vid ombyggnad. Tillbyggnader, som kräver bygglov, skall uppfylla samma krav som nybyggnade Andra tillbyggnader och ändringar skall uppfylla kraven i skälig utsträckning (3 kap. 10 5 PBL). Kraven är enl PBL de samma (i princip) som vid nybyggnad.
7.3.4 Bedömning av möjlig besparing av elvärme
I befintliga bostadshus har den under 1980-talet blivit vanligt att man kompletterat sitt vattenburna värmesystem med elpanna eller värmepump. Starkt pådrivande i den utvecklingen har, till för ett par år sedan, varit de höga oljepriserna och de låga elpriserna. Dessutom har under hela 1980-talet en viss del av de nybyggda flerbostads— husen försetts med elvärme.
I lokalbyggnaderna har sannolikt andelen elvärme ökat något, den utvecklingen har dock varit mycket svår att belägga.
Expansionen av servicesektorn har lett till nya lokalbyggnader. Nya lokalbyggnader med lågt uppvärmningsbehov. El till uppvärmning har blivit alltmer konkurrenskraftigt. Den utvecklingen i nya hus blir sannolikt bestående.
I befintliga hus finns goda tekniska möjligheter att effektivisera och ersätta el för uppvärmning. i tillkommande bebyggelse kommer dock el till uppvärmning att användas även fortsättningsvis. Kommande elprishöjningar och eventuella tillskapade ekonomiska incitament avgör när åtgärder börjar vidtas för effektiviseringar och elersättning. Med antagandet att direktelvärme blir mindre attraktivt med ökande elpriser och att fastig- hetsägarna övergår till fjärrvärme, energihushållar och konverterar till vattenburna system kan det vara möjligt att nuvarande 5 TWh för eluppvärmning minskas till 3,5 TWh. Av detta kan då 1 TWh vara ersättning av el med andra bränslen och 0,5 TWh vara hushållning.
Detta förutsätter dock kraftiga ekonomiska stimulanser till fastighetsägarna. Om sådana stimulanser uteblir finns tendenser till att eluppvärmningen kan vara 6 TWh år 1995.
7.3.5 Åtgärder som behövs för att effektivisera elvärmen
Vårt exempel ovan visar att det sannolikt behövs någon form av kontantbidrag för att fastighetsägarna skulle intressera sig för att installera vattenburen värme i direktel— värmda flerbostadshus.
Kontantbidrag har av erfarenhet visat sig stimulera till att snabbt få igång en verksam- het.
En annan önskvärd utveckling är att kostnaderna för att installera vattenburna eller andra alternativa värmedistributionssystem pressas. Det behövs en teknikutveckling, samt en marknad där dessa nya produkter kan få avsättning. '
Vi har tidigare konstaterat att det finns goda möjligheter att göra s.k. enkla energihus- hållningsåtgärder. Redan nu finns lönsamma åtgärder. Med stigande elpriser kommer alltfler enkla åtgärder att bli intressanta för fastighetsägarna. Om dessa hushållnings- möjligheter skall komma att utnyttjas fullt ut krävs riktade informationsinsatser till fastighetsägarna.
Det har under utredningen diskuterats förslag om att elverk kan komma att fungera som energitjänstföretag. Expertgruppen förutsätter i sådana fall att ekonomiska stimu- lanser till effektivisering av elvärme kan komma från dessa energitjänstföretag. En sådan utveckling förutsätter att det etableras ett gott samarbetsklimat mellan energi— leverantören och elanvändaren. Där leverantören till fullo utnyttjar elanvändarnas och förvaltarnas kunskaper om byggnaderna och vilka möjliga besparingar som kan göras.
Den verksammaste strategin under de första åren på 1990-talet torde vara att göra fastighetsägare av elvärmda byggnader uppmärksamma på att det redan nu finns vissa lönsamma hushållningsåtgärder att genomföra.
7.4 Belysning
Elanvändningen för belysningsändamål i lokalbyggnader och flerbostadshus beräknas vara ca 5 TWh, varav 1 TWh i flerbostadshus.
7.4.1. Läget idag
Belysningen i den byggda miljön röner större intresse än någonsin tidigare. Alltmer påtalas betydelsen av belysningens kvalitetsegenskaper för såväl synarbete som miljö. Efterfrågan på utbildning är stor framför allt från olika grupper i arbetsmiljöns skydds— arbete.
Den allmänna belysningsstandarden är hög i Sverige/Skandinavieni jämförelse med såväl USA som Europa. Dock är det fortfarande vanligare med mycket ljus än bra ljus. Planeringen sker vanligen schablonmässigt med belysningsstyrkan som främsta utgångs- punkt, även om krav på avbländning och färgkvalitet också alltmera beaktas. Den jämnt fördelade allmänbelysningen är fortfarande det vanliga, trots att dess nackdelar för synmiljö och energiåtgång har påtalats sedan sjuttiotalets mitt. Främsta skälet till detta torde vara de beräkningsmetoder som tillämpas för att omsätta programmerade luxtal till belysningsanläggningar. Med fickdatorers hjälp går denna typ av beräkningar snabbt, och ger underlag för anläggningens utformning i detalj. Detta arbetssätt har föga med belysningsplanering att skaffa. Men det lärs fortfarande ut på symnasiernas eltekniska linjer, och tillhandahålles som planeringsservice från de stora armaturprodu- cerande företagen i landet.
Det ger anläggningar som ger såväl höga årskostnader som onödigt hög elförbrukning och därtill bristfälliga kvaliteter. Här finns en avsevärd besparingspotential. En om- sorgsfull belysningsplanering kan minska eluttaget samtidigt som belysningskvaliteterna för såväl synförhållanden som miljö kan förbättras.
7.4.2. Forskningsfronten
Forskningsfronten inom belysningstekniken öppnar ytterligare möjligheter att nå en god belysningsstandard med låg elanvändning. Tekniken för dagsljus och elljus är allt- sedan mitten av 1970-talet i en stark utveckling som alltjämt fortsätter. Fönster- glasets energiegenskaper förbättras på olika sätt. Fönsterkonstruktioner och system för stora överglasningar liksom solavskärmningssystem utvecklas kontinuerligt. På elsidan kommer utvecklas elsnåla ljuskällor och armaturer. vidare utvecklas för när- varande snabbt tekniken för styr- och reglersystem, där enkla datorer har en given
tillämpning.
7.4.3. Besparingspotential - glödlampor
Den första glödlampan konstruerades av Edison 1882. Den gav ett ljusutbyte av ca 3 lumen per Watt tillförd el—energi. I dag är motsvarande värde för en vanlig glödlampa fyra gånger bättre d.v.s. ca 12 lumen per W.
De nya lysrörslamporna, som sedan några år finns på marknaden, är ännu effektivare och ger ca 60 lumen per W. Dessutom har lysrörslamporna en betydligt längre livslängd än glödlamporna; 6.000 timmar mot 1.000 timmar.
Nackdelen är att priset för en lysrörslampa ligger på ca 150 kr. vilket skall jämföras med ca 5 kr. för en glödlampa. Priserna på lysrörslamporna har varit stabila i nominella tal. Enligt uppgifter från grossister förväntar man sig att den utvecklingen även fort- sättningsvis. Det synes som man sätter priserna efter TV-principen, d.v.s. det kända faktum att priset för en teve ligger på 4.000 kr. år efter år.
Globformade lysrörslampor kan ersätta de flesta glödlampor i befintliga armaturer. I praktiken kommer emellertid inte lampor med små effekter och speciallampor av typen klot— och kronlampor att bytas ut. För närvarande finns det inte heller realistiska alternativ till glödlampor i befintliga armaturer om effekten är 100 W eller större.
Återstår alltså att ersätta glödlampor med effekterna 40, 60 och 75 W med lysrörslampor. Ett sådant byte torde vara tekniskt möjligt i ungefär 75% av i dag existerande armaturer. Dessa tre glödlampstyper säljs årligen i ca 36.000.000 ex. Antag att medeleffekten på dessa lampor är något större än medeleffekten på samtliga lampor eller 50 W.
Enligt de antaganden om brinntider m.m. som gjordes tidigare fås då att den totala elanvändningen för "utbytbara" glödlampor uppgår till 1.35 TWh.
Om dessa "utbytbara" byttes mot nya lysrörslampor med avsevärt längre livslängd och lägre effektbehov fås ett energibehov av 0.27 TWh.
Den teoretiska potentialen vid byte av alla glödlampor till lysrörslampor borde alltså vara ca 1.1 TWh per år. Observera att detta då gäller glödlampsbelysning för alla sektorer.
Denna potential är emellertid inte lätt att komma åt så länge en lysrörslampa är 30 gånger så dyr som en glödlampa. Den på rationella grunder baserade vilja att byta borde stärkas dels om lysrörslamporna blev billigare dels om elpriset ökar,
För hushåll som inte behöver räkna med någon kostnad för själva bytet av ljuskällan kan följande kostnadssammanställning tjäna som vägledning för rationellt fattade beslut. För att kostnaderna skall bli jämförbara måste glödlampans kostnader multipliceras med 6 eftersom lysrörslampans livslängd är 6 gånger så lång som glödlampans.
Lampans Effekt Livslängd Elpris Kostnad Dzo x 6 pris W 1 tim. kr/kWh under för glödl. livslängd Glödlampa 5 kr 60 1.000 0.35 5+21=26 kr 156 kr Lysrörs- 150 kr 13 6.000 0.35 150+27=177 kr lampa Lysrörs- 100 kr 13 6.000 0.35 100+27=127 kr lampa Glödlampa 5 kr 60 1.000 0.50 5+30=35 kr 210 kr Lysrörs— 150 kr 13 6.000 0.50 150+39=189 kr lampa
Av kostnadssammanställningen framgår att totalkostnaden (inköp och drift) för en lysrörslampa är något högre än för en motsvarande 60 W glödlampa vid ett elpris av 0.35 kr per kWh om lysrörslampan kostar 150 kronor.
Den omvända situationen uppstår om elpriset går upp till 0.5 kr per kWh eller om priset på lysrörslampan går ner till 100 kronor.
För professionella förvaltare som måste räkna med en arbetskostnad för bytet av ljus— källor måste redan i dag lysrörslampor vara ett lönsamt alternativ till glödlampan. Ett hinderi det här sammanhanget är att förvaltarna måste räkna med viss skadegörelse, d.v.s. att man slår sönder lampor i trappor och källargångar.
7.4.4. Besparingspotential - lysrör
Omkring 1980 introducerades på marknaden s.k. lågenergilysrör som ger samma ljusutbyte som de tidigare rören vid 10% lägre el effekt. Ett 18 W lysrör ersätter ett 20 W, 36 W ersätter 40 W o.s.v.
Ett lysrörs livslängd beror av hur det används i så motto som att många tändtillfällen minskar livslängden. I normal användning i lokaler kan man räkna med en livslängd av ca 10.000 timmar. Räknar man med att ett lysrör är tänt i 10 timmar per dygn i 200 dygn per år får man en utbytescykel på 5 år. Det skulle betyda att den sparpotential som ligger i bytet till lågenergilysrören, som funnits på marknaden i knappt 10 år, redan är utnyttjad.
Den sparpotential som återstår ligger i en effektivisering av belysningens planering. En sådan effektivisering av belysningen är med nuvarande elpriser knappast lönsam från energikostnadssynpunkt. Initiativet till effektiviseringen måste troligen tas utifrån arbetsmiljömässiga utgångspunkter. Beräkningar visar att det utan problem går att sänka energiåtgången för belysning. Besparingspotentialen ligger på mellan 30 och 40%. Antag att en realistisk siffra för den teoretiska potentialen ligger på hälften av dessa siffror eller 15 till 20%.
Detta antagande resulterar i en teoretisk besparingspotential i all lysrörsanvändning på mellan 0.9 och 1.2 TWh per år. Eftersom fastighetsägarna har små ekonomiska incitament för att genomföra dessa effektiviseringsåtgärder är potentialen troligen svåråtkomlig utan att särskilda åt- gärder sätts in.
7.4.5. Åtgärder som behövs för att effektivisera belysningen
Bami'lgsplarsrirq
Utan att minska belysningens kvalitet, finns avsevärda möjligheter att spara el genom en mera omsorgsfull belysningsplanering dels vid projektering av nya byggnader, dels vid ombyggnad av befintliga anläggningar. De flesta anläggningar är planerade efter principen lika belysningsnivå över hela lokalen.
Här behövs insaster som ökar förståelsen för planeringens betydelse för såväl belysnings— kvalitet som elanvändning. Byggherrar och beställare är härvid tunga målgrupper som har allt att vinna på att öka planeringsinsasten vid såväl nybyggnad som ombyggnad.
Utbildning
Här behövs utbildningsinsatser för att ge en förankring av vad denna utvidgade syn på vad belysningsplanering innebär i praktiken. Målgrupp för vidareutbildning är alla som behandlar belysningsfrågor i projektering eller kontroll. Hit hör flertalet elkonsulter, installatörer, yrkesinspektörer, skyddsingenjörer m.fl. som i sin tidigare utbildning inhämtat ämnet belysning i en snäv belysningsteknisk bemärkelse. Även många arkitekter och inredningsarkitekter kan räknas till denna grupp. Grundutbildningen vid tekniska skolor bör revideras och utöver en belysningsteknisk del också behandla ljus och seende 1 Vidare bemärkelse och ge praktisk kunskap om armaturens användbarhet.
I nya byggnader kan dagsljuset tillvaratas avsevärt bättre än vad som varit vanligt de senaste trettio åren.
Även i befintliga lokaler kan dagsljusutnyttjandet på många håll förbättras.
Här behövs utvecklingsarbete avseende fönser- och avskärmningsteknik, vidareutbildning för byggnadsprojektörer samt information till byggherrar och beställare om bättre dagsljusanvändning i byggnader. Utvecklingsarbetet torde med fördel bedrivas inom ramen av ny eller ombyggnadsprojektering, på liknande sätt som på olika håll i USA där nya fönsterprinciper utvecklats i arbetet med en rad energisnåla byggnader.
Fastighets— förvaltning 75
åtzrsetematstnihostttiltämenins
Det är inte ovanligt med belysning som lyser utan att det egentligen behövs. Elljuset anses så billigt att det inte lönar sig att släcka, än mindre ger det anledning till särskild styrutrustning. En samordning med dagsljuset skulle inte bara ge lägre elför— brukning, utan också förbättrade synförhållanden i alla de fall där de i onödan tända lamporna ger upphov t.ex. till synförsvårande blänk och bländningseffekter.
Här behövs en utveckling av styrsystem för såväl befinliga som nya belysningsanlägg- ningar, och en utbildning om deras tillämpning i belysningsplaneringen vid samordning mellan dagljus och elljus.
Armaturer. för kampsktlysrär
Kompaktlysrören ger med sina relativt små mått en rad nya tillämpningsområden för lysrörsbelysning, vid sidan av att de i stor utsträckning på sikt kan ersätta dagens standardrör. Kompaktlysrören ger med sina speciella egenskaper också bestämda utgångs- punkter för armaturens ljusbehandling. Endast undantagsvis ger de tillfredsställande resultat i armaturer utformade för andra ljuskällor. Armaturutveckling för olika typer av kompaktlysrör sker f.n. inom industrin.
Här behövs insaster för att även utanför produktionen initiera utvecklingsarbeten, som mera obundet kan pröva och tillvarata de nya ljuskällornas egenskaper i armaturkon- struktioner för såväl allmänna som speciella ändamål.
I itläropoinessyldiet tö! mtni_m_etir19_a! släehavst
Ett teoretiskt studium av minibehovet av el för belysningsändamål torde stanna vid en högre effektbedömning än studier direkt i praktiken. Ett sådant studium skulle även kunna ge direkta förbilder för tillämpning i praktiken.
Här behövs tillämpningsstudier av elbehovet för belysning i olika typer av vanligt före- kommande lokaler. Arbetet utföres i befintliga lokaler eller fullskalemodeller.
Elenstiflqssso/isa
Vid förbättringar och ombyggnader av befintliga lokaler föreligger ett stort behov av praktisk hjälp att lösa belysningsproblem i en rad situationer där belysningskonsulter sällan kopplas in. Den planeringsservice som lämnas av producenterna torde sällan medge en lämplig avvägning av belysningsbehov mot elanvändning.
Här behövs en alternativ planeringsservice som medger en mera specifik planeringshjälp i syfte att nå goda och elekonomiska lösningar.
Upphandling slab? 1183th
Den offentliga sektorn kan genom en medveten teknikupphandling bidra till att nya belysningssystem utvecklas. Vidare borde det vara möjligt att staten, kommuner och landsting genom en medveten satsning på utbyte av glödlampor mot lysrörslampor kunde pressa priserna.
7.5 Kollektiv mätning av hushållsel
Elverksföreningen uppskattar i en diskussionspromemoria att det finns 260.000 lägenheter med kollektivmätning av hushållsel.
Man har från både hyresgästhåll och eldistributörshåll uppmärksammat att använd- ningen av hushållsel är märkbart högre vid kollektivmätning jämfört med individuell mätning. Elverksföreningen uppskattar att en total övegång till individuell mätning skulle ge 12.5 GWh/år i reducerad elanvädning. Kostnaden för att installera mätare för varje lägenhet beräknas till 900—2700 kr per lägenhet. Normal avskrivningstid för elmätare är 30 år.
Merkostnaden för övergång till individuell mätning av hushållsel skulle hamna 1 kostnads- intervallet 30-90 kr per lägenhet och år. Övergång från kollektiv till individuell mätning av hushållsel bör göras i samband med att flerbostadshus byggs om eller genomgår omfattande underhållsinsatser.
7.6 Värmepumpar
Vid utgången av 1986 fanns drygt 120.000 värmepumpar installerade, varav ca 100.000 i småhus.
Installation av värmepumpar i flerbostadshus och blockcentraler har inte nått den nivå som man från branschåll haft anledning att tro.
För mindre flerbostadshus, lokaler och blockcentraler ökade försäljningen måttligt till och med 1985 men har därefter minskat kraftigt.
I statens energiverks rapport om värmepumpar 1987:R3 redovisas slutsatser från en studie av vad som hindrat denna del av värmepumpsmarknaden. Följande hinder indenti— fierades:
- I ca 60—70 % av värmecentralerna inom flerbostadssektorn är det tekniskt rimligt att installera värmepump. Det kan dock finnas tekniska och praktiska hinder som kan lösas men ökar kostnaden t ex utrymmesbrist, tillgång till värmekälla, temperaturnivåer på fram- och returledning samt otillräcklig elkapacitet. Dessutom kan systemlösningar vara komplicerade och ofullkomliga.
- Kunskaper och utbildning är ibland bristfällig hos driftpersonal, beställare, installatörer och projektörer.
- Svårigheter att jämföra anbud med vitt skilda lösningar och utföranden samtidigt som grantiformen varierar.
- Brist på opartiska ekonomiska uppföljningar och förändringar i lånesystemet gör det svårt att generellt avgöra värmepumpars lönsamhet. Höga förstaårs- kostnader p g a räntor samtidigt som överskott ofta krävs redan första året. Kalkylerna grundas på kända prisförändringar. Osäkerhet om framtida el—och oljepris påverkar därför bara marginellt.
- Konkurrens från andra energislag, främst fjärrvärme och forsatt oljeeldning.
— Restriktioner, främst förbud mot värmepumpar inom vissa fjärrvärmeområden.
Det som hindrat en ytterligare installation av värmepumpar i flerbostadshus och lokaler tycks vara tekniska komplikationer, bristande kunskaper hos användarna samt ekonomisk konkurrens från andra Uppvärmningssätt.
Enligt en undersökning från byggforskningsrådet utförd av Scandiaconsult har en mycket stor del av värmepumparna i flerbostadshus installerats i de allra minsta husen, 3-5 lägenheter. Man har i undersökningen följt upp ca 600 värmepumpar som installerats med statliga energilån under perioden 1983—1985. Hälften av värmepumparna använder uteluft som värmekälla, näst vanligast är bergvärme därefter kommer ytjordvärme- och frånluftsvärmepumpar.
HSB har med stöd av Byggforskningsrådet gjort en uppföljning av effektiviteten av inom HSB installerade värmepumpar. Resultaten av undersökningen visar att det finns goda möjigheter att genom olika åtgärder höja effektiviteten hos flera av de undersökta anläggningarna. Orsaker till att energiutbytet inte motsvarar det förväntade är i de flesta fall brister i systemlösningar och dimensionering. Generellt gäller för de studerade anläggningarna att dokumentation form av drift- och underhållsinstruktioner och introduktion av driftpersonalen innehåller stora brister. Detta minskar möjligheterna att uppnå optimalt utnyttjande av den gjorde investeringen. Utredningen konstaterade flera fall där det var möjligt att höja effektiviteten med 100%. Många av de undersökta värmepumparna skulle det med tilläggsinvesteringar och utbildning av driftspersonalen vara möjligt att väsentligt höja nivån på energiutbytet.
Uppföljningar som gjorts av bl.a. SABO har visat på liknande problem för redan installerade värmepumpar. Man har då kunnat konstatera brister i dimensionering, utförandet vid installationer samt brister i drift och skötsel av anläggningen.
Dessa förhållanden antyder att det finns vissa effektiviseringsmöjligheter för befintliga värmepumpar. Ansträngningarna att effektivisera elanvädningen bör uppmärksamma och studera befintliga värmepumpar. Detta kan ske dels genom att man förbättrar kunskaperna hos driftspersonalen, dels genom forskningsin- riktade studier.
7.7 Demonstrationsverksamhet och energihushållning
Samtidigt som man som följd av oljekrisen 1974 drog igång massiva informationskampanjer riktade till den stora allmänheten påbörjades planeringen av demonstrationsprojekt. Redan hösten 1975 kunde den första utåtriktade energiinriktade prototyp-och demonstrationsverksamheten komma igång. Att man kunde komma så snabbt till skott berodde bl.a. på att den grundläggande tekniken för vissa enskilda energihushållningsåtgärder av drift- och underhållskaraktär var känd men inte allmänt tillämpad. Att en demonstrationsverksamhet skulle bedrivas både för att få och kunna sprida erfarenheter och kunskaper betraktades nog mer eller mindre som en självklarhet. Hur denna EPD-verksamhet (energiinriktad prototyps-och demonstrationsverksamhet) bedrevs både de första året och de efterföljande nio finns beskrivet i:
o EPD-verksamheten, Steg för steg 75-83, Glzl983, BFR.
o Energisparinformation från BFR, 505 och planverket 78-84, Rapport R 136:l984, BFR.
Parallellt med att den mer lättfotade EPO-verksamheten startade började man inom bl.a. byggforskningen arbeta med planer för en mer forsknings- och utvecklingsinriktad demonstrationsverksamhet med ett stort inslag av experimentbyggande. Förslaget till "riktlinjer för information och demonstration inom EXoD—programmet" som skrevs 1979 är fortfarande läsvärt och kan till vissa delar tillämpas även på eleffektiviseringsområdet.
I slutet av sjuttiotalet kunde BFR starta en rad projekt med olika inriktning. Många av projekten inriktades på hur energihushållning skulle kunna ske i ny— produktionen men man drog också igång projekt med inriktning på hushållning i befintliga bostäder och lokaler. Av speciellt intresse när man diskuterar el- effektivisering är den verksamhet som går under namnet "energisparkvarter" och som bedrivits på sju orter i samarbete med sju olika flerbostadshusförvalt- ningar.
Verksamheten som innehåller såväl mer eller mindre misslyckade som mycket lyckade projekt finns avrapporterad i bl.a. följande skrifter:
Det lönar sig...., G9:1986, BFR. (bifogas) Energisparkvarter i Umeå, R32:1987, BFR Energisparkvarter i Göteborg, R36:1987, BFR Energisparkvarter i Uppsala, R??:l987, BFR
Ett projekt med viss släktskap till energisparkvarteren är projektet "Resurssnåla lokaler". I samarbete med stora fastighetsägande och förvaltande försäkringsbolag genomfördes under mitten av åttiotalet tekniska åtgärdspaket i stora kontorshus i bl.a. Linköping, Göteborg och Malmö. Projektet finns rapporterat i:
o Energisparpotentialen i lokaler, R27zl987, BFR.
Ett projekt med klara drag av demonstrationsprojekt som sällan omnämns i de här sammanhangen är Byggnadsstyrelsens utvecklingsarbete kring belysning i kontorsrum. I samband med att man planerade kontorshus för utlokaliseringen av vissa statliga verksamheter i början av sjuttiotalet provades armaturer och ljuskällor i fullt möblerade provrum. Ett viktigt mål var att få ner den in— stallerade eleffekten bl.a. för att undvika behovet av kyla i klimatanlägg- ningarna. Resultaten fick stor betydelse för hur man sedan kom att projektera och bygga kontorshus både med avseende på ventilation och belysning. Det nya sättet att belysa kontorsrum var energieffektivt och gav samtidigt en förbätt- rad belysning.
Inom statens energiverks ansvarsområde har också bedrivits en mycket omfattande prototyp- och demonstrationsverksamhet med inriktning på i första hand effektivare energiproduktion och oljeersättning. Projekten finns mycket bra beskrivna i verkets POD-rapporter. Erfarenheter från den här verksamheten borde vara av stort intresse när man planerar demonstrationsprojekt med inriktning på övergång från elvärme till någon annan värmekälla. Aven Vattenfall har under de gångna åren haft sitt solvärmeprojekt som har varit av demonstrationskaraktär. Man är också inom Vattenfalls "Uppdrag 2000" i startgroparna för eleffektiviserings- projekt i såväl bostäder och lokaler som i industrin. Det finns med andra ord en bra kunskapbas att stå på när det gäller att planera och genomföra demonstra- tionsprojekt. Bilaga 3 SOU 1987:68
förvaltning 7 8 l l l l l l l l l l i l l
7.7.1 Vad ska demonstreras? i
Gemensamt för många av demonstrationsprojekten har varit att man studerat och demonstrerat hur åtgärdspaket för energisnåla byggnader bör genomföras. Gemensamt har också varit att tyngdpunkten i åtgärdspaketen har legat på . hushållning av den direkta uppvärmningsenergin. Elenergin har huvudsakligen '” uppmärksammats i samband med installation av värmepumpar. Dessa demonstrations- * projekt genomfördes under en tid då man allmänt ansåg det rätt och riktigt att konvertera från olja till el. Det finns dock en viktig lärdom att dra från detta i när diskussionen idag rör sig kring eleffektiviseringsfrågor. Det gäller att förena i kraven och önskemålen om eleffektivisering med de tidigare kraven och onskemålen om energieffektivisering.
1 underlagsmaterialet till utredningen finns redovisat hur elanvändningen ser ut i tio olika typhus. (se bilaga) Den grundläggande idéen för en demonstrationsverk- samhet inriktad på eleffektivisering måste enligt vår uppfattning vara att pröva denna tekniska besparingspotential i dessa typhus med hänsyn tagen till bl.a:
0 ekonomi 0 inomhusklimat o energihushållning o verksamhetskrav o arbetsmiljökrav
Vi tror också att det är riktigt att som i energisparkvartersprojekten se till att man genomför projekt i olika delar i landet både för att fånga in skillnader i klimatet och för att underlätta informationsspridningen.
Med utgångspunkt från ovanstående och de redovisade typhusen föreslår vi att följande typ av projekt genomförs:
Det el- och energieffektiva kontorshuset Den el— och energieffektiva daghemmet Den el- och energisnåla livsmedelshallen Det el- och energieffektiva bostadshuset o.s.v.
OOOOO
En annan grupp av demonstrationsprojekt bör inriktas på att hitta alternativ till såväl direktverkande som luft- och vattenburen elvärme i bostäder som lokaler. I detta arbete bör erfarenheterna från tidigar demonstrationsverksamhet som t.ex. statens energiverks POD—verksamhet och Vattenfalls solvärmeprojekt komma väl till nytta. För att pröva möjligheterna till ett kommunalt agerande inom eleffektiviseringsområdet bör även projekt med inriktning på "kommunal el- och energiplanering" genomföras. Speciellt viktigt blir det här att hitta formerna
för samarbete mellan fastighetskontor, byggnadsnämnd och el-och/eller energiverk.
Enligt vår uppfattning måste man ha en vid tolkning av vad för typ av projekt som kan inrymmas i demonstrationsverksamheten. Det är troligt att man i genom- förandet av projekt av ovanstående typ kommer att hitta andra intressanta projektidéer väl värda att pröva i anslutning till projekten även om de rent definitionsmässigt kanske ligger lite vid sidan om huvudspåret. En risk i demon- strationsprojekt kan vara att intresset för de renodlade teknikfrågorna tar över- handen hos de ofta teknikorienterade projektmedarbetarna. Resultatet av denna i och för sig lovvärda teknikorientering blir att genomförandefrågorna hamnar i bakgrunden. Man kan efteråt visa på vad som bör göras men man kan inte ge råd om hur man gör det. I demonstrationsprojekt blir det nödvändigt att förena den nödvändiga teknikorienteringen med en lika nödvändig processinriktning. Ett viktigt mål i det sammanhanget blir att identifiera hinder för el- och energi- effektivisering.
7.7.2 Hur ska verksamheten organiseras?
I underlagsmaterialet om informations- och utbildningsverksamhet till stöd för effektivare elanvändning har vi pekat på nödvändigheten av att informations- och utbildningsfrågorna kopplas till demonstrationsverksamheten. Dels bör projekten utnyttjas direkt för både informations- och utbildningsaktiviteter dels bör erfaren— heter och kunskaper från projekten utnyttjas som underlag för framtagning av informations— och utbildningsmaterial.
För att detta verkligen ska kunna ske blir det mycket viktigt att demonstrations- projekten verkligen planeras med detta somptgångspunkt. Det är därför lämpligt att organisatoriskt samordna en demonstratlonsverksamhet och en lnformatlons- och utbildningsverksamhet.
Som framgår av avsnittet "energihushållning och demonstrationsverksamhet" har många myndigheter, organisationer och företag tidigare bedrivit demonstra- tionsverksamhet. För såväl statens energiverk och byggforskningsrådet som för Vattenfall har det varit naturligt att skaffa sig och sprida kunskap genom demon- strationsprojekt.
Verksamheterna har inte bara tangerat varandra utan också i många fall överlappat varandra. Så har t.ex. såväl BFR som statens energiverk och Vattenfall genomfört värmepumpsprojekt av det enkla skälet att det legat inom deras arbetsuppgifter.
Av bl.a. dessa skäl är det svårt att idag hitta en enda myndighet eller organisation som ensam skulle kunna ta på sig ansvaret för ett så stort demonstrationsprogram som det som vi har skissat här. Till detta kommer det till demonstrationsverksam- heten kopplade omfattande informations— och utbildningsprogrammet. Det blir därför naturligt enligt vår uppfattning att organisea verksamheten i kommittéform. Här har man också goda erfarenheter att bygga på från energihushållningsverksamheten. I ett sådant kommittéarbete bör statens energiverk och byggforskningsrådet få viktiga roller.
Hos dessa organisationer finns viktig kunskap att tillvarata från den tidigare demonstrationsverksamheten. I ett sådant arbete har också konsumentverket sin givna roll i likhet med det nya bostadsverket. För att genomföra verksamheten bör man då bilda ett kansli efter tidigare modell. Kansliet har sedan atti sam- arbete med såväl myndigheter som alla berörda organisationer att planera och genomföra verksamheten. I det här sammanhanget vill vi poängtera vikten av att erfarenheter, kunskaper och personkontakter som skapats i det nu pågående utredningsarbetet i elanvändningsdelegationen på ett medvetet sätt tas tillvara. Det skulle kunna vara en garanti för att arbetet kunde starta snabbt efter ett beslut och för att det fortsatta arbetet skulle kunna bedrivas med kontinuitet med bl.a. en mycket viktig tidsvinst som resultat. Oavsett vilken organisationsform man slutligen väljer kommer arbetet med information, utbildning och demonstration att behöva bedrivas i nära samarbete med de olika organisationer som representerar alla led i en "genomförandekedja", från förvaltare och konsulter till entreprenörer och brukare. För att det samarbetet ska bli meningsfyllt bör man bilda arbetsgrupper kring de olika typerna av demonstrationsprojekt.
I en framtida verksamhet blir en samordning med "hushållsgruppens arbete" nödvändig. El-och energieffektiviseringen i småhus har på hushållssidan mycket gemensamt med flerbostadshusen. Det kanske också är så att denna gemensamma nämnare gör att det vore lämpligt att samordna verksamheten helt och hållet.
7.8 Demonstrationsprojekt i statliga byggnader
Staten äger och förvaltar ett betydande fastighetsbestånd av kontors- och förvalt- ningsbyggnader.
Byggnadsstyrelsen som är statens expert beträffande byggande och förvaltning svarar också för utveckling av förvaltningsfrågorna.
I samband med att man skulle utlokalisera statliga verk i början av 1970-talet provades nya armaturer och ljuskällor i fullt möblerade rum. Ett viktigt mål i det utvecklingsarbetet var att minska den installerade eleffekten bl.a. för att undvika behovet av kylning i kontorsrummen.
Resultatet av den utvecklingen fick senare stor betydelse för hur man rent allmänt i kommuner, landsting och i den privata sektorn projekterar och bygger kontorshus med avseende på belysning och ventilation.
Byggnadsstyrelsen bör med sina erfarenheter av förvaltnings- och utvecklings- arbete kunna medverka i arbetet med en effektiviserad elanvändning.
Genom att i några statliga byggnader genomföra ett försöks- och demonstrations- projekt med inriktning på elenergi- och effekthushållning kan man på kort tid bygga upp och sprida kunskaper om elhushållning i lokalbyggnader.
Sett ur demonstrationssynpunkt bör man välja ut ett objekt per region. [ försöket bör ingå som ett viktigt moment att systematiskt sprida erfarenheterna till kommuner, landsting och privata förvaltare.
Följande områden bör ingå i verksamheten:
- belysning; att utveckla belysningsstyrning och effektivare ljuskällor. För- slagsvis görs försök på två nivåer där en nivå motsvarar ett befintligt kontorshus och en annan nivå en ny byggnad.
- elvärme; studie av alternativa lösningar för att undvika elvärme som kallras— skydd och elvärme för tappvarmvattenberedning - primärt av intresse för en ny byggnad. El för motorvärmare bör också studeras.
- el för kontorsautomation; en studie av verkliga effekt- och energiuttag för olika typer av utrustning som datorer, kopiatorer m.m.
- el för motordrift, ventilation och värme; en analys av alternativa driftsätt, förutsättningar och begränsningar. Förslagsvis görs försök för både befintlig och ny kontorsfastighet.
- nät uppdelade efter ändamå ; analys av konsekvenser om interna elnät i kontorshus separerades m.h.t. fastighetsdrift resp. hyresgästanknuten utrustning d.v.s. de förhållanden som råder för fler bostadshus.
- ovrigt; t.ex. taxeinformation, belastningsstyrning av el.
Rapportering och kunskapsspridning av resultaten bör samordnas med den demonstrations-och informationsverksamhet som beskrivits i avsnitt 7.7.
Förutom en försöks- och demonstrationsverksamhet bör staten kunna vara föregångare i sitt arbete med att effektivisera belysningen. Enligt en bedömning från Byggnadsstyrelsen finns goda möjligheter till elhushållning genom en effektiviserad belysning.
De åtgärder som bör göras är följande:
- Reduktion av installerad belysningseffekt - Byte till effektivare ljuskällor - Byte till effektivare armaturer - Förbättra skötseln av belysningsanläggningar
Härvidlag bör man i första hand verka för att glödlampor ersätts av elsnåla lysröslampor. Om landsting och kommuner stimuleras att genomföra samma sak bör det finnas goda förutsättningar för att den nuvarande höga prisnivån på lysröslampor kan pressas.
7.9 Utbildning och information
Utbildning av yrkesverksamma bidrar indirekt till ökad eleffektivisering. Vi har tidigare konstaterat att detaljkunskaperna om elanvändning och möjlig effektiv- isering är dålig. Det blir därför intressant att diskutera kunskapshöjande insatser.
7.9.1 Då och nu — en jämförelse
När man nu återigen diskuterar statliga insatser för att påverka energianvänd- ningen i Sverige finns det all anledning att se tillbaka på de mer än tio åren av energisparande som tog sin utgångspunkt i det vi numer allmänt kallar oljekrisen 1974.
Hur myndigheterna arbetat med information och utbildning och vilka effekter det arbetet har fått finns beskrivet i bl.a. följande rapporter:
o "Energisparinformation från byggforskningsrådet, bostadsstyrelsen och planverket 78-84, BFR-rapport Rl36:1984".
0 "Information som styrmedel, Statens energiverk". o "Energihushållningsprogrammets effekter", Statens energiverk 1984:2.
I dessa rapporter ges en bred beskrivning av dt informations- och utbildningsarbete som bedrivits. Det är av stor vikt att man analyserar det som redan gjorts för att kunna ta fasta på positiva erfarenheter samt undvika att upprepa misstagen.
Fortsatt informations- och utbildningsverksamhet måste på ett medvetet sätt behandla byggnadernas hela energianvändning. Den hittills bedrivna verksamheten har i stort sett helt ägnats åt uppvärmningsområdet.
Detta kommer onekligen att leda till att det i framtiden kommer att ställas större krav än idag på både förvaltarnas och driftpersonalens praktiska och teoretiska energihushållning i synnerhet.
7.9.2 Vilka behöver information och utbildning?
Av det vi hittills sagt framgår väl klart att vi ser ett stort behov av information och utbildning om energihushållning i allmänhet och eleffektivisering i synnerhet.
Hösten 1985 beskrevs energiutbildningen i två utredningar:
o Bostadsföretagens personal - en försummad resurs! o Energiutbildning med statligt stöd
1 de här utredningarna konstaterades att kunskaperna om energihushållning hos driftpersonalen, speciellt då de breda grupperna av fastighetsskötare och vakt- mästare är, i allmänhet inte speciellt höga. I statens energiverks energiutbildninge- verksamhet riktad till kommuner som bedrevs fram till våren 87 hade de fastighets— skötare och vaktmästare som deltog i verksamheten i allmänhet ingen tidigare utbildning vad gällde drift och underhåll av installationer. Samma bild fick man några år tidigare i energiverkets stora Jönköpingsprojekt. Bland de 67 tidigare yrken som fastighetsskötarna hade haft var det endast 2 som hade någon koppling till fastighetsskötsel. Någon mer omfattande utbildning på jobbet hade man inte heller fått innan projektet startade.
Här är det viktigt att påpeka att det finns stora skillnader mellan olika kommuner. Det finns många positiva exempel på utbildningssatsningar. Huvudintrycket består dock än hösten 1987.
Situationen inom bostadsorganisationerna är delvis annorlunda. Genom det fler- åriga statliga stödet till organisationerna och en hög medvetenhet och goda kunskaper inom organisationerna om energihushållningens betydelse för en god fastighetsekonomi har vissa grupper av fastighetsskötare fått en bra påbyggnads- utbildning. Från SABO uppskattar man att ca 20% av driftpersonalen fått en energihushållningsutbildning. D.v.s. fastighetsskötarna i de företag där medveten- het har funnits att utbildning behövs. Det innebär att det fortfarande finns stora vita fält på energihushållningskartan. Enligt informella rapporter från bostadsorganisationerna har energiutbildningen av fastighetsskötare också minskat kraftigt i och med att statsbidraget togs bort. När nu eleffektiviseringen ska påbörjas finns det alltså dels ett behov av att fullfölja den energiutbildning som är en nödvändig grund för energihushållning i allmänhet dels bygga på med specifika elhushållningskunskaper.
Att försöka gå direkt på eleffektivisering utan att först passera energihushållning är nog mycket oklokt. Den typen av genvägar tog man tidigt under energisparandets barndom. Det är en av förklaringarna till en del av de fukt och mögelproblem vi ser idag.
7.9.3 Vad bör göras?
Arbetet med informations— och utbildningsaktiviteter måste givetvis starta med en mycket noggrann planeringsfas.
Det är därför svart att redan nu i detalj beskriva vad som bör göras på både lång och kort sikt. Det finns dock i vårt tycke några mer eller mindre självklara aktiviteter som bör ingå i ett informations— och utbildningsarbete. Bl.a. skulle framtagandet av följande typ av hjälpmedel kunna ingå i ett sådant arbete:
0 lnformationsmaterial om effektivare elanvändning avpassat till olika kate- gorier av förvaltare
o Informationsmaterial om effektivare elanvändning riktat till olika kategorier av brukare
o Planer för hur lnformationsmaterialet ska spridas
o Utbildningsmaterial för de olika målgrupper som yrkesmässigt har att
hantera byggnader om hur eleffektiviseringen ska kunna åstadkommas. Jmfl "Utbildningsmaterial för bostadsförbättring"
o Utbildningsplaner för olika målgrupper.
Det är också rimligt att anta att traditionella kampanjmetoder som använts i energihushållningsarbetet kommer att användas för att väcka uppmärksamhet kring behovet av eleffektivisering och hjälpa till att skapa en efterfrågan för både information och utbildning.
7.9.4 Förslag till organisation
När energisparandet hade tagit fart i slutet av sjuttiotalet fanns ett par starka aktörer på den statliga sidan som också hade ekonomiska resurser för egen och andras del. Energisparkommittén och EPO—kommittén arbetade med informations- och utbildningskampanjer. SIND gav stöd åt yrkesutbildning av yrkesverksamma liksom planverket. BFR stödde en omfattande energihushållningsforskning och sist men inte minst viktigt, Bostadsdepartementet gav ett stort ekonomiskt stöd till kommunernas energirådgivningar.
När den här typen av stöd avvecklades under mitten av åttiotalet hade statens energiverk övertagit både ESK:s och EPD:s initierande och samordnande roll. Stödet till utbildning administrerades också av statens energiverk under de senaste åren.
Ansvaret för planering och genomförande av informations- och utbildningsinsatser till stöd för energihushållningsarbetet är idag fördelat på en rad myndigheter och organisationer. För att informations- och utbildningsinsatser till stöd för eleffektivisering på ett effektivt sätt ska kunna nå ut till alla de olika mål- grupper som påverkar elanvändningsnivån kräVS en långt driven samordning av de berörda myndigheternas och organisationernas arbete. Ett sätt att åstadkomma denna nödvändiga samordning är att organisera arbetet i en kommitté med ett arbetande kansli. För de olika sakområdena skulle sedan kansliet bilda arbets—
grupper.
En sådan organisation skulle också kunna ha ansvar för planeringen av den demon- strationsverksamhet som behövs bl.a. för att få kunskapsunderlag för informations- och utbildningsaktiviteter.
I det här arbetet bör statens energiverk och byggforskningsrådet ha viktiga roller att spela tillsammans med konsumentverket och det nya bostadsverket.
7.10 Upphandling
En stor del av elanvändningen i lokalbyggnader och flerbostadshus är relativt okänslig för prishöjningar. Det är endast elvärmen som kan sägas vara rejält priskänslig och den svarar för ca 20% av sektorns totala elanvändning.
Frånvaron av priskänslighet leder till att användarna inte bryr sig om att upp- märksamma eleffekt och elförbrukning hos en apparat som skall installeras och användas.
I den situationen krävs att man på något sätt uppmärksammar inköpare, beställare och projektörer på att det faktiskt förekommer skillnader i apparaternas elför—
brukning.
I upphandlingssituationer där man har i övrigt likvärdiga apparater att välja bland kan en skillnad i elförbrukning bli det avgörande argumentet.
För att kunna ta tillvara den eleffektivisering som ligger i att man väljer el- snåla apparater krävs dels att apparaterna förses med relevanta energiuppgifter, dels att man får professionella upphandlare att beakta energifrågorna.
På den offentliga sidan hos kommuner, landsting och byggnadsstyrelsen kan man antingen särskilt betona el- och energifrågorna i de upphandlngsförordningar som finns eller så kan man genom att ge ut exempelsamlngar visa hur man bör beakta elfrågorna vid anbudsprövningar.
Vid upphandlng av utrustning med relativt stor elförbrukning kan särskilda krav på utrustningen beaktas genom att :
- kravspecifikationer anges i upphandlingsunderlaget - framtida driftskostnader m.m. beaktas vid anbudsbedömningen - särskilda modeller för anbudsprövning anges i upphandlingsunderlaget, t.ex. Life-cycle-cost-metoden.
Genom att sammanställa och ge ut exempelsamlingar till kommuner, landsting och statliga upphandlare kan en eleffektivare upphandling främjas. Statens energiverk bör ges i uppdrag att ta fram sådana exempelsamlingar.
Upphandling av hushållsapparater och övriga elapparater görs inom bostadsområdet på ett organiserat sätt vid nybyggnad, ombyggnad reparation och löpande förvalt- ning.
Vid sidan av denna typ av upphandling sker ett utbyte av hushållsapparater som spisar, kylskåp och tvättmaskiner direkt genom hyresgäster och bostadsrättshavare. Den typen av upphandling kan endast indirekt påverkas av förvaltarna och dess organisationer.
Inom HSB och SABO finns centralt en organiserad upphandlingsverksamhet. Dock kan konstateras att endast en begränsad del av upphandlingen inom dessa organisationer kanaliseras den vägen. Fastighetsägarförbundets och Riksbyggens medlemmar organiserar själva sina upphandlingar ute på lokalplanet.
En bättre prioritering av elanvändningsfrågor vid upphandling av hushållsapparater bör kunna åstadkommas genom påverkan av de professionella upphandlarna inom bostadsorganisationerna. I det sammanhanget bör man ge konsumentverket i uppgift att initiera en informationsverksamhet riktad mot de professionella upphandlarna, exempelvis genom en kontinuerlig skriftlig och till målgruppen anpassad information.
Vidare bör konsumentverket ges i uppgift att undersöka och sammanställa erfaren- heter från användningen av hushållsapparater.
7.11 Eltaxor
Eltaxor och elpriser räknas allmänt som den mest effektiva påverkansmöjligheten. Vi har tidigare konstaterat att ca 80 % av den totala elanvändningen i lokalbygg- nader och flerbostadshus är relativt okänslig för elprishöjningar. Det som då avses är användning av hushållsel och driftel i lokalbyggnader. Däremot är natur— ligtvis priskänsligheten för elvärme betydligt större.
Känsligheten eller rättare viljan att förändra sin elanvändning är inte enbart beroende på nivån på elpriset utan den är också beroende av taxans uppbyggnad.
I rapporten "Elanvändning i bostäder och lokaler," DSI 1986z2, återges i en bilaga en analys av eldistributörernas taxestruktur och policy. Följande sägs om eltaxans roll:
Rent allmänt i den ekonomiska debatten förekommer ofta uttalanden om att taxan är ett styrmedel. Det är den också förvissor men tillämpat på den lokala distributionen och med traditionella eltaxor skall nog denna roll inte övervärderas. Naturligtvis styr nivån på taxan valet mellan elvärme och annan uppvärmning vid ett investeringsbeslut. Men hur är det med den styrande egenskapen i övrigt?
För att man skall få en styrande effekt överhuvudtaget måste abonnenten ha möjlighet att förstå taxan och hur den tillämpas. Detta ställer krav på en enkel uppbyggnad av taxan. Komplicerade tariffsystem som kräver aktiv och frekvent medverkan från abonnenterna för att utnyttja fördelarna måste man i grunden ha en skeptisk inställning till. Mer komplicerade tariffer skall kombineras med tekniska installationer (t ex automatisk inkoppling av separata varmvattenberedare) som ger abonnenten fördelar med taxan.
Sett ur den lokala eldistributörens synpunkt är det primärt taxans nivå som är (eller har varit) intressant för att få in rätt totalintäkt. Däma'st kommer önskemålet att se till att "rättvisa" skapas mellan olika abonnent- kategorier.
Först i tredje hand kommer funderingen om hur den lokala taxan styr konsumtionen totalt (liten - stor förbrukning), över dygnet eller över året.
I detta sammanhang är det också värt att notera att ellagen kräver att prissättningen är skälig. Varje elabonnent har möjlighet att överklaga taxesättningen till Statens Prisregleringsnämnd. Vid kommunal eldistri- bution finns även möjlighet att överklaga med kommunalt besvär.
Slutsatsen av detta är att taxans styrande funktion tidsmässigt på lokal nivå har tidigare varit ett spörsmål med rätt låg dignitet. Idag finns dock ett ökande intresse för säsongs- och tidstariff. Det är vidare så att eltaxe- sättning ur lokal och kommunal synpunkt har varit ett eftersatt forskningsom- råde.
De försök som gjorts har mest varit betingade utifrån politiska önskemål om "sparvänliga" taxor etc.
Ovanstående resonemang pekar på, kan det tyckas, det självklara att taxans nivå och struktur i sig inte har en styrande funktion. Det är först när användarna är välinformerade och har fulla kunskaper om taxans möjligheter som eventuella styrsignaler får effekt. Bland de professionella förvaltarna saknas i många fall sådana kunskaper.
Skälen till detta förhållande är naturligtvis flera. Ett av de viktigaste skälen är att eldistributörerna tidigare inte aktivt analyserat elanvändningen hos sina abonnenter. Under de senaste åren har vissa större energiverk som Vattenfall och Stockholm energi påbörjat en omorientering av sin inriktning. Från att tidigare enbart ha varit produktions- och distributionsinriktade struktureras verksamheten om till att bli mer marknadsinriktad. Detta är en i grunden positiv utveckling. Men man får i sammanhanget inte glömma att de grundläggande förhållandena med en monopolliknande situation fortfarande gäller.
Ellagens koncessionsskydd gör att elanvändarna inte har någon möjlighet att välja eldistributör. Dessa förhållanden understryker det nödvändiga i en utveck- ling där leverantören skaffar sig kunskaper om problemen hos sina abonnenter.
7.1l.l Några exempel på eltariffer
Elkraft distribueras i Sverige av många olika företag, statliga, kommunala och privata. Följden av detta har bl.a. blivit att eltarifferna varierar mellan olika delar av landet och ibland t o m inom samma kommun.
Gemensamt för de flesta eltariffer är emellertid att de är uppdelade i två eller tre delar:
- Fast avgift - Effektberoende avgift - Energileveransberoende avgift. Tariffer är indelade i säkringstariffer och effekttariffer.
Säkringstarifferna är så konstruerade att man abonnerar på en mätarsäkring av en viss storlek, vanligen 200 ampere, som i sin tur tillåter att man tar ut en viss effekt. Abonnenmangsavgiften betalas efter mätarsäkringens storlek och påverkas inte om man tar ut en lägre effekt än den man abonnerar på.
Effekttarifferna är annorlunda konstruerade. I dessa mäter man uttagen effekt. Dessa mätningar görs på lite olika sätt. Konsekvensen av detta blir att man betalar för den effekt som verkligen utnyttjas.
Effekttariffer finns för både låg— och högspänning. Genomgående har högspännings- tarifferna lite lägre avgifter, vilket beror på att högspänningsabonnenten står för sina egna transformeringskostnader.
Tarifferna är så konstruerade att det normalt är lönsamt att använda säkrings- tariffer vid små effektbehov (under 100 kW) och effekttariffer vid större behov.
Lokalbyggnader och flerbostadshus med elvärme kan ha effektbehov som överstiger 100 kW. Dessa skulle då behöva ha en effekttariff. Byggnader med annan uppvärmning än el klarar sig i allmänhet med en säkringstariff.
För hushållsel används en säkringstariff där man har säkrat för 6 eller 10 ampere. I äldre flerbostadshus är det fortfarande vanligt med 6 ampere. Vid moderniseringar när spisar och kylskåp byts ut krävs en uppsäkring till 10 A.
Fastighetsel och driftsel går också över säkringstariffer.
Under 1980—talet har det skett en kraftig ökning av s k avkopplingsbara elleveranser. Abonnenten förbinder sig då att med kort varsel koppla in sin ellast. Som motpresta- tion erbjuder elleverantörer el till extra förmånligt pris. Denna tarifftyp har i huvudsak utnyttjats av abonnenter med egna oljeeldade gruppcentraler.
Enligt statens energiverk utredning effektiv elanvändning 1985z8 bedömdes det att år 1984 användes ca 6TWh för avkopplingsbara elleveranser. Av dessa gick ca 2% direkt till gruppcentraler i lokaler och flerbostadshus.
7.112 Utnyttjande av eltariffer
För att kunna bestämma det mest lämpliga elabonnemanget för en byggnad måste man göra en analys av byggnadens effekt- och energibehov under året.
Det är därför nödvändigt att skaffa sig en detaljerad uppfattning om byggnadens elförbrukning och övrig energiförbrukning.
Under utredningens gång har vi tvingats konstatera att detaljkunskaperna om byggnaders elanvändning är mycket bristfällig.
En viktig informationsuppgift för statens energiverk och bostadsorganisationerna blir att under de närmaste åren stimulera fastighetsägarna att bygga upp en fullständig energistatistik där elförbrukningar skall ha en given plats.
Utan detaljkunskaperna om elförbrukningen har man svårt att utnyttja möjlig- heter till att genom tariffändringar sänka sina elkostnader:
De åtgärder som kan vara aktuella för att sänka sina elkostnader kan vara:
- Byte till ett helt nytt abonnemang som är bättre anpassat till den aktuella elförbrukningen. — Byte från lågspänning till högspänning. - Styrning av elkonsumtionen till andra tider på dygnet.
Man vet sedan oljekrisens dagar att uppföljning av energiförbrukning ofta blev upptakten till ett mångårigt och systematiskt arbete med att effektivisera uppvärmningen. Allt pekar på att det råder samma förutsättningar när det gäller att effektivisera elanvändningen.
Under utredningen har påpekats vikten av att eldistributören förbättrar sin information till abonnenten. Detta kan göras på följande sätt:
- En annorlunda och mer informativ utformning av elräkningar. Det bör tydligt framgå på elräkningarna har stor användningen varit under perioden. Vidare borde det finnas jämförelsetal med samma period från föregående år och jämförelse med genomsnittet för motsvarande förbrukarkategori.
7. 12 Sammanfattning av effektiviseringsmöjligheterna
Avgörande för om besparingar skall nås är utvecklingen av samhällsekonomin, elpriser, övriga energipriser t.ex. gas, teknisk utveckling och energipolitikens inriktning.
En bedömning av elanvändningen vid mitten av 1990-talet får med nödvändighet mer karaktären av möjlig/önskvärd utveckling än prognos för en trolig spontan utveckling. Med tidigare antaganden om effektiviseringar och konverteringar samt att bostadsytorna ökar och att lokalsektorns ytor ökar kan följande räkne- exempel få illustrera en MÖJLIG UTVECKLING.
Tabell 17: MÖJLIG UTVECKLING av elanvändning i lokaler och flerbostadshus till 1995
___—___—_——_—_
MÖJLIG UTVECKLING av elanvändningen i flerbostadshus, TWh, och lokaler
Flerbostadshus Lokaler Besparings— Öknings- Möjlig nivå 1985 1985 möjligheter tendenser 1995 från dagens nivå
Elvärme 2 3 2 0,5-2 3,5 Fastighetsel 3 Driftel 1 1) 12 2 5'8 20 Hushållsel 4 - 0 5 0 5-1 3.5 Summa 10 TWh 15 TWh 4,5 TWh 6-11 TWh 27 TWh
1)kontor och butiker i flerbostadshus
Beräkningsexemplet visar att det finns möjligheter till besparingar som skulle kunna uppgå till 4,5 TWh per år vid mitten av 1990—talet. Det finns också ett tryck på att förbrukningen ökar med 6-11 TWh. Enligt beräkningar kan ungefär hälften av ökningen, 2-5 TWh, komma från elanvändning i tillkommande bebyggelse. I den tillkommande elanvändningen utgör el till uppvärmning i sin tur ungefär hälften.
Om alla våra antaganden slår in och våra förslag till åtgärder genomförs är det enligt vår bedömning möjligt att elanvändningen för flerbostadshus och lokalbyggnader endast ökar från nuvarande 25 TWh till 27 TWh vid mitten av 1990-talet. Vi vill mycket starkt betona att området driftsel utgör en SVårbedömdbar variabel. Utan effektiviseringsinsatser finns en risk för att elanvändningen kan uppgå till mer än 30 TWh vid mitten av 1990-talet.
Fastidwts- förvaltning 90 8. PÅGÅENDE ARBETE MED ATT EFFEKTIVISERA ELANVÄNDNINGEN
Omställningen av Sveriges energisystem som pågått sedan mitten av 1970-talet har nästan helt varit fokuserad till uppvärmningsområdet. Detta omställnings- arbete har till viss del varit inriktat på att öka användningen av el. Det är först under 1987 som man börjat att betrakta el som ett nytt hushållningsområdet.
Rent allmänt kan därför konstateras att det hittills inte i någon omfattning finns några el-effektiviseringsinsatser inom lokal- och flerbostadshussektorn som är slutförda och där man redan nu kan dra nytta av erfarenheter och slut- satser. Däremot befinner sig ett antal projekt i inlednings- eller förstudiefaser.
I I ett inledande skede av ett elhushållningsprogram finns dock goda möjligheter % att knyta an elfrågorna till redan fungerande energihushållningskanaler. Sådana ' kanaler finns sedan början av 1980-talet hos bostadsorganisationer, hyresgäster, myndigheter, kommuner, företag och forskningsorgan. Dock har man under 1986
och 1987 märkt ett avtagande intresse för energihushållningsfrågorna. Här kan till exempel nämnas kommunernas kraftiga reduktion av kommunal energirådgiv- ning samt bostadsorganisationernas neddragning av sin utbildningsverksamhet.
Pågående verksamhet som syftar till att effektivisera el- och energianvändningen kan delas in efter följande tre inriktningar:
- verksamhet som syftar till att genomföra åtgärder med eleffektivis *ring och energihushållning som mål
kunskaper om hur el och annan energi används för olika ändamål i exempelvis flerbostadshus och kontor.
- organisatoriska förändringar där man bildar arbets- och styrgrupper med effektivisering som övergripande målsättning för gruppernas arbete.
Dessa tre inriktningar kommer till uttryck i olika aktörers agerande. Här följer
- projekt som syftar till att förbättra förvaltares och eldistributörers detalj— i i
I
en beskrivning över vad som vidtagits för lokaler och flerbostadshus. i I
i ) I
F astighets- 9 l förvaltning
8.1 Myndigheter
De myndigheter som varit engagerade energihushållningsprogrammet är:
Statens energiverk Utrednings- och stödverksamhet till oljeersättnings- åtgärder. Utredningar om kommunal energiplanering. Omfattande informationskampanjer. Utbildningsstöd till kommuner och bostadsorganisationer. Kompletteringsut- bildning av skorstensfejare.
Stev har påbörjat ett samarbete med kraftindustrins utbildningsråd.
Statens planverk: Utbildningsstöd till yrkesverksamma byggnadsinspektörer- och termograförer. Norm- och typgodkännande frågor.
Bostadsstyrelsen: Lån- och bidrag till energihushållande åtgärder, bl.a. under en tid övergång från olja till el. Informations- insatser inriktade på ekonomi och teknik för energihus- hållning.
Statens provnings- anstalt: Typgodkännande provning av system och komponenter, bl.a. provning av värmepumpar. Utbildning och auktori- sation av termograförer.
Byggforskningsrådet: Stöd till experimentbyggande och energihushållning i
befintlig bebyggelse. Informationsverksamhet och EPD- projekt.
Utvärdering av hela energihushållningsprogrammet.
Har inrättat en styrgrupp för forsknings- och PoD-verk- samhet kring eleffektiva byggnader.
8.2 Kraftindustrin
Vattenfall har i sitt brett upplagda projekt Uppdrag 2000 anslagit 70 miljoner kronor i en första etapp. Projektet har följande uppläggning:
19.99.9635 Projektet är indelat i två etapper:
o Etapp 1 1986-87 0 Etapp 2 1988-92
Etapp 1 är en förberedelse- och intrimningsfas och syftar till att arbeta fram ett grundligt beslutsunderlag innan beslutet om etapp 2 fattas.
Vidare ingår i etapp 1 att bygga upp nödvändiga kunskaper inför etapp 2. Anslaget för etapp 1 uppgår till 70 miljoner kronor. Under hösten 1987 skall hela besluts- materialet finnas klart. Beslut om etapp 2 fattas i början av 1988.
Etapp 2 skall inriktas på att genomföra konkreta åtgärder i stor skala. Omfattningen skall vara så stor att rimligt säkra uppskaf tningar av besparingsmöjligheterna för hela landet kan göras.
Tre områden
För att kunna nå projektets slutmål: "att kunna bedöma hela landets möjligheter till eleffektivisering" omfattar projektet hela samhällets elanvändning. Uppdrag 2000 har därför delats in i följande tre delområden:
o Bostäder o Samhällsservice o Industri
Arbetet koncentreras till nu befintliga hus. Skälet till detta är helt enkelt att ca 75% av de hus som kommer att finnas år 2010 redan är byggda. Samt att de nya byggnaderna redan från början byggs med en elsnål teknik.
Projektets aktiviteter omfattar kartläggning av:
uppvärmning med el hushållsel
belysning
el till apparater el till industriprocesser övrig elförbrukning.
OOOOOO
Genom omfattande besiktningar, intervjuer, mätningar, energibalansberäkningar och uppföljning av genomförda energihushållningsåtgärder kommer det förhopp- ningsvis bli möjligt att ta reda på den verkliga hushållningspotentialen.
Elsie blåses i Epress 21110.
Under 1987 har man genomfört ett mycket stort antal besiktningar och en boende- vaneundersökning. Vidare pågår ett arbete med att omsätta besiktningsresultaten till energibalanser. Med hjälp av energibalanserna skall husvisa energisparpotent- ialer beräknas.
Inom Uppdrag 2000 skall det under etapp 1, hösten 1987, genomföras två ombyggnads- projekt. Följande är under utförande, ett direkt elvärmt daghem i Vännäs förses med vattenburen värmedistribution och en fliseldad nybyggd panna. I Tierp byggs ett tiotal direktelvärmda småhus om för uppvärmning med ett gasoleldat vattenburet värmesystem.
Man har i projektet haft vissa svårigheter att hålla de ursprungliga tidsplanerna. Det har dels handlat om svårigheter med databeräkningar, dels om vissa fördröjningar på grund av upphandlings- och tillståndsfrågor.
8.3 Intresseorganisationer
Bostadsorganisationerna SABOz HSBz Riksbyggen och fastighetsägarförbundet samt H res äströrelsen har aktivt agerat för en god energihushållning. Man har på centralt håll tillsatt energi- och teknikansvariga med ansvar för att utveckla
energifrågorna centralt regionalt och på lokal nivå.
I många fall har man på regional och lokal nivå utsett energiansvariga. Detta mönster är i stort fortfarande intakt, dock märks vissa tendenser till upplösning. Under de senaste tva åren har bostadsförbättringsfrågor och nybyggnadsfrågor till viss del trängt undan energifrågorna.
Bostadsorganisationerna har med statligt stöd byggt upp och genomfört utbild— ning av driftspersonal och förvaltare.
Kommunförbundet har utbildat kommunala energirådgivare, energiplanerare, kommunal driftpersonal och politiker. Verkar för effektivisering av energi- användning i kommunala byggnader.
Bostadsföretagens yrkesnämnd handlägger frågor kring driftteknisk utbildning inom fastighetsbranschen och stimulerar utbildningen inom drift- och underhålls- området inom gymnasieskolan och högskolan. Dessutom kan nämnas ett antal el-inriktade projekt och verksamheter som pågår.
HSB
HSB har beviljats pengar från byggforskningsrådet för att mäta elförbrukningen i tre flerbostadshus, man skall mäta fastigheternas driftel. Projektet befinner sig i inledningsfasen.
Eli/ejeiötermem_nätksnlruittén
Elverksföreningens nätkommitté har vid "arbetsgruppen för belastningsstadier” mätt effektuttag hos olika kategorier av elkunder. I den nyligen avslutade etapp
1 redovisades mätningar från småhus. Under hösten 1987 går man vidare med mätningar i flerbostadshus, kontor, skolor, m m.
ätaseekba'naersrsisklislloLaséIQSl-iå
I samarbete med vattenfalls Uppdrag 2000 skall STOSEB kartlägga elanvändningen i ca 50 kontorsfastigheter. Hittills har man i 3 förstudieobjekt provat arbets- metoder, mätsystem m m. Dessa förstudieresultat visar att en överraskande stor del går till belysning.
E äånlngånå 1999? EQBEQÄVE dgi__va_r_e E 5.5
FSE har tillsammans med ett antal konsultföretag och materialleverantörer bildat "direktelgruppen". Gruppens uppgift är att samla erfarenheter från ombygg- nader av direktelvärmda hus. Arbetet har nyligen påbörjats.
8.4 Forskning
Vid högskolorna bedrivs grundutbildning och forskning i uppvärmnings- och ventila- tionsteknik. vidare bedrivs vid högskolorna i Stockholm och Göteborg elkraftteknisk utbildning. Den utbildningen har hittills i hög grad varit inriktad på eltillförsel.
Arkitektursektionen vid KTH i Stockholm har sedan slutet av 1970-talet en avdelning för belysningslära. Avdelningen fick 1984 en professur.
Utbildningen om belysningsplanering ges dels i grundutbildningen på KTH, dels i vidareutbildning av yrkesverksamma. Avdelningens resurser för forskning och laborativ verksamhet är relativt begränsade.
Fastiwets- förvaltning % 9. FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDSPROGRAM
Vi har tidigare konstaterat att det för flera användningsområden finns effektivi- seringsmöjligheter som sannolikt inte kommer att realiseras vid en spontan utveckling. Det finns samtidigt ett tryck mot ökad elanvändning. Detta gäller i hög grad driftel i lokalbyggnader. De elprishöjningar som vi idag räknar med får inte en tillräckligt kraftig pådrivande effekt på fastighetsägare, förvaltare, företag och hyresgäster.
Det krävs enligt vår mening en stimulans och påverkan för att en eleffektivi- sering skall komma till stånd. Om sådana stimulanser uteblir finns risk för en fortsatt starkt ökad elanvändning i lokaler och flerbostadshus.
Som vi tidigare beskrivit motiveras ett åtgärdsprogram av bl.a. följande skäl:
— förväntade elprisökning är inte tillräckligt stark drivkraft - kunskaperna om elanvändningen är dåliga - höga kostnader för vissa åtgärder - kunskaper om sparrnöjligheter, tekniska lösningar etc. saknas.
Elanvändningen i lokalbyggnader och flerbostadshus har ökat under en lång följd av år. En nästan dramatisk ökning har under de senaste åren ägt rum i användningen av driftsel i lokalbyggnader. En utveckling som i sina detaljer har varit svår att förklara. Som en följd av denna brist på kunskaper blir förutsägelserna om den fortsatta utvecklingen på driftelområdet mycket osäkra.
Om man till mitten av 1990-talet skall få fullständig kunskap om elanvändningen och ha påbörjat en kraftfull effektivisering krävs ett program för lokaler och flerbostadshus med följande målsättning:
- att bygga upp och sprida kunskaper om eleffektiviseringsmöjligheter och visa på goda lösningar
- att mycket skyndsamt göra fördjupade analyser av orsakerna till ökningen av driftel i lokaler
- att med ekonomiska medel skapa incitament och utveckla tekniska förutsätt- ningar för elersättning och energihushållningsåtgärder i elvärmda lokalbygg- nader och flerbostadshus
- att påskynda en utveckling av eleffektiva hushålls- och övriga elapparater - att förbättra detaljkunskaperna om elanvändningen.
För att dessa mål skall kunna nås krävs en rad konkreta insatser. Om dessa insatser skall få en rejäl påverkan på elanvändningen i lokaler och flerbostadshus måste nedan föreslagna åtgärder snabbt genomföras med kraft och precision.
.wm—L— mm.-. ___..______._,,_ __ Af.— _a_..__M._w—_N_m_w_u___—__—.
Expertgruppens förslag till åtgärder förutsätter i flera fall att särskilda medel avdelas. Genomförandet av de åtgärder som föreslås beräknas kosta totalt 257 miljoner kronor under en treårsperiod. Dessa medel bör enligt var mening till- skjutas. Finansiering av de föreslagna åtgärderna bör kunna ske genom de medel som det aviserade höjda avkastningskravet på Vattenfall beräknas ge.
9.1 Demonstration, utbildning och information
En demonstrationsverksamhet är nödvändig för att bygga upp nya kunskaper om elanvändning och möjligheterna att effektivisera den. Av yttersta vikt är att området driftsel i lokaler ges hög prioritet. Ett av syftena med den föreslagna verksamheten är kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning. Av de skälen bör demonstrationer, utbildning och information utformas och genomföras som en samordnand verksamhet. Hur dessa verksamheter bör organiseras har beskrivits i avsnitt 7.6 demonstrationsverksamhet och avsnitt 7.7 utbildning och information.
I dessa två avsnitt har vi beskrivit hur en samordnad informations-, utbildnings- och demonstrationsverksamhet skulle kunna organiseras i kommittéform. Vi har också skissat på vilka arbetsuppgifter en kommitté och dess kansli skulle kunna ha. Kortfattat kan arbetsuppgifterna beskrivas som att:
0 initiera och stödja demonstrationsverksamhet o bedriva och stödja informationsverksamhet o bedriva och stödja utbildning av verksamma
En snabb igångssättning av sådan verksamhet kräver en stor samlad aktivitet.
Särskilda medel bör avsättas för att initiera, planera, förbereda och genomföra demonstrationsprojekt. I det arbetet ingår självfallet alla de förberedelser i form av dokumentation och energi— och effektmätningar som är nödvändiga i demonstrationsprojekt. I förslaghandlingarna bör ingå ekonomiska kalkyler som underlag för beslut om typ av stöd och stödets storlek. Vi vill också påpeka att det tar avsevärt längre tid att få igång en demonstrationsverksamhet än en informations- och utbildningsverksamhet. Det kan därför vara naturligt med ett successivt upptrappat stöd till demonstrationsverksamheten.
Mot denna bakgrund bedömer vi att medel bör anslås för planering och förbered- elser av demonstrationsverksamhet under åren 88/89-90/91 enligt följande.
0 År 1: 5 miljoner 0 År 2: 10 miljoner 0 År 3: 15 miljoner
Det är realistiskt att anta att det först år 2 kommer att i någon större om- fattning bli projekt genomförda och uppstå ett behov av medel för att finansiera åtgärder. För demonstrationsverksamheten bör avsättas 60 miljoner under en tre-årsperiod.
För utbildnings- och informationsinsatser bör också särskilda medel avsättas. Utbildnings- och informationsinsatserna bör ges följande inriktning:
o Informationsaktiviteter 30 miljoner () Stöd till utbildning 30 miljoner
Förslag:
Totalt föreslås att 120 miljoner kronor avsätts för initiering av demonstrations- utbildnings- och informationsverksamhet under en tre-årsperiod. Varav ungefär hälften avsätts för information och utbildning. För att snabbt komma ingång med verksamheten föreslås att en särskild kommitté bildas. Kommittén föreslås få i uppgift att initiera, administrera, följa upp, sprida resultaten och utvärdera verksamheten. Vidare föreslås att den särskilda kommittén ges i uppgift att initiera och genomföra informations- och utbildningsverksamhet. Som ett led i den inledande utbildningsverksamheten föreslås att man tillskapar ett särskilt lärarlag som ges mycket goda kunskaper i besiktning, val av komponenter och systemkunskaper. Lärarlaget kan användas som en resurs av bostadsorganisationerna.
9.2 Eleffektivisering i statliga byggnader och övriga offentliga byggnader
Staten äger och förvaltar ett betydande fastighetsbestånd av kontors- och förvalt- ningsbyggnader. Byggnadsstyrelsen har till uppgift att anskaffa och förvalta lokaler åt civila statliga myndigheter. Byggnadsstyrelsen som är statens expert beträffande byggande och förvaltning svarar för utveckling, projektering, byggande, drift och förvaltning av statens byggnader. Vidare har man ansvar för att löpande utveckla förvaltningsfrågorna. Man har sedan mitten av 1970-talet bedrivit verksamhet för att minska uppvärmningskostnaderna, vidare har byggnadsstyrelsen redan i början av 1970-talet bedrivit utvecklingsarbete kring belysning av kontors- rum. Erfarenheterna från den utvecklingen av belysning bör utnyttjas för teknik- upphandling och upphandling av större mängder av lysrörslampor. Staten kan gå i spetsen för en utbredd användning av elsnåla lampor. Kommuner och landsting borde också kunna påta sig en sådan utvecklande roll.
Förslag:
Byggnadsstyrelsen föreslås få i uppdrag att utveckla ett försöks- och demon- strationsprogram för eleffektivisering i statliga byggnader. Programmet bör behandla belysning, elvärme, el till kontorsautomation och fastighetsel. Vidare bör man välja ut försöksobjekt från olika delar av landet. Verksamheten bör organisatoriskt knytas till den tidigare föreslagna demonstrationsverksamheten.
För genomförande av försöks- och demonstrationsprogrammet föreslås att 20 miljoner kronor avsätts. Dessa medel finns inte inräknade i förslagen under 9.1, demonstrationsverksamhet. För upphandling av elsnåla lysrörslampor föreslås att byggnadsstyrelsen får extra medel för att under de närmaste åren succesivt byta ut glödlampor mot lysrörslampor.
Kommuner och landsting bör stimuleras att genomföra liknande åtgärder inom belysningsområdet.
? i %
SOU 1987:68 Bilaga 3 Fastighets— 97 förvaltning 9.3 Bättre och effektivare belysning
Möjligheterna att kraftigt reducera elanvändningen för belysning med förbättrad belysningsplanering, utbildning, förbättrad dagsljusanvändning och utveckling av armaturer bedöms vara mycket goda.
Här redovisas sex förslag till åtgärder som bör vara realistiska att genomföra fram till omkring 1995.
Eördjuretlemaoerineeinsatssr
Utan att minska belysningens kvalitet, finns avsevärda möjligheter att spara el genom en mera omsorgsfull belysningsplanering dels vid projektering av nya byggnader, dels vid ombyggnad av befintliga anläggningar.
. Förslag:
Avd. för belysningslära vid KTH i Stockholm bör i samarbete med byggforsknings- rådet ges i uppdrag att utveckla exempelsamlingar, checklistor och nya typer av beräkningsmallar som syftar till en förbättrad belysningsplanering.
thtldjtng
Utbildningsinsatser bör genomföras för att ge en förankring av en utvidgad syn på vad belysningsplanering innebär i praktiken. Målgrupp för vidareutbildning är alla som behandlar belysningsfrågor i projektering eller kontroll. Hit hör fler— talet elkonsulter, installatörer, yrkesinspektörer, skyddsingenjörer m.fl. som i sin tidigare utbildning inhämtat ämnet belysning i en snäv belysningsteknisk bemärkelse. Aven många arkitekter och inredningsarkitekter kan räknas till denna grupp. Grundutbildningen vid tekniska skolor bör revideras och utöver en belysningsteknisk del också behandla ljus och seende i vidare bemärkelse och ge praktisk kunskap om armaturers användbarhet.
Förslag:
Sådana utbildningsinsatser kan genomföras dels inom den utbildningsverksamhet som föreslås under 9.1, dels som en utvidgad utbildning av yrkesverksamma vid de tekniska högskolorna. Särskilda medel bör anslås till en sådan utökad utbildning av yrkesverksamma.
Eftrllätttas gagsltusaotäodrmg
I nya byggnader kan dagsljuset tillvaratas avsevärt bättre än vad som varit vanligt de senaste trettio åren. Efter energikrisen har ett högt elpris på många håll gjort det ekonomiskt motiverat att bättre utnyttja dagsljusets möjligheter. Även i befintliga lokaler kan dagsljusutnyttjandet på många håll förbättras. Förslag:
Här föreslås att ett utvecklingsarbete avseende fönster— och avskärmningsteknik påbörjas inom de tekniska högskolorna.
Styrsystem: teknik och tillämpning
Det är inte ovanligt med belysning som lyser utan att det egentligen behövs. Elljuset anses så billigt att det inte lönar sig att släcka, än mindre ger det en- ledning till särskild styrutrustning. En samordning med dagsljuset skulle inte bara ge lägre elförbrukning, utan också förbättrade synförhållanden i alla de fall där de i onödan tända lamporna ger upphov t.ex. till synförsvårande blänk och bländningseffekter.
till dagsljusförhållandena.
Förslag:
Här föreslås en utveckling av styrsystem för såväl befintliga som nya belysnings- anläggningar. Avd för belysningslära vid KTH bör ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till utvecklingsprogram. Ett sådant program bör ligga inom ramen för byggforskningsrådets område för eleffektiva byggnader.
Aril—519118! Lör Eampsktlzaär
Kompaktlysrören ger med sina relativt små mått en rad nya tillämpningsområden för lysrörsbelysning, vid sidan av att de i stor utsträckning på sikt kan ersätta dagens standardrör. Kompaktlysrören ger med sina speciella egenskaper också bestämda utgångspunkter för armaturens ljusbehandling.
För system vid nybyggnad bör målet vara en ändamålsenlig anpassning av elljuset , l l 1
Förslag:
Här föreslås insatser för att även utanför produktionen initiera utvecklingsarbeten, , som mera obundet kan pröva och tillvarata de nya ljuskällornas egenskaper i , armaturkonstruktioner för såväl allmänna som speciella ändamål. Sådana insatser kan utvecklas inom ramen för den teknikupphandling och demonstrationsverksamhet ' som föreslås på annan plats.
I'll! anpassade: tös Taif". ti _9_8_ sléebevst
Ett teoretiskt studium av minibehovet av el för belysningsändamål torde stanna
vid en högre effektbedömning än studier direkt i praktiken. Ett sådant studium skulle även kunna ge direkta förbilder för tillämpning i praktiken.
Förslag:
Här föreslås att tillämpningsstudier av elbehovet för belysning i olika typer av vanligt förekommande lokaler genomförs vid de tekniska högskolorna. Arbetet utföres i befintliga lokaler eller fullskalemodeller.
Katedra f_öt åtgärder. &:sz belysningsområdet
Ovanstående förslag för belysningsområdet är koncentrerade till att i huvudsak genomföras vid de tekniska högskolorna. Kostnaderna för att genomföra de förslagen beräknas till:
mmagastx-eu— =.. : ..
99 Fastighets- förvaltning Qtvscpingarlsetset tiil: belysning Ny fönsterteknik 2 manår 700 kkr Fönsteravskärmning 2 manår 700 kkr Styrsystem 2 manår 700 kkr Lågenergiarmaturer 1 manår 400 kkr Tillämpningsstudier 2 manår 700 kkr Planeringstjänster 2 manår 700 kkr Summa 4 milj.kr.
För utökad fortbildning och information till yrkesverksamma beräknas att ytter- ligare 1,5 miljoner kronor per år behövs.
9.4 Effektivare elapparater
Hushållsapparater och andra elapparater har varierande eleffektivitet. Utveck- lingen av kylar och fryser till hushåll visar att det är möjigt att tillverka allt elsnålare apparater. Undersökningar av hushållsapparater och andra elapparater visar att det finns möjligheter till förbättringar på en rad områden bl.a. torkning av tvätt. Vi har tidigare visat att elkostnaden för att driva hushållsapparater är förhållandevis liten. Därav kan man dra den slutsatsen att inte ens förväntade elprishöjningar kommer förmå konsumenter och professionella upphandlare att välja elsnåla apparater.
Förslag:
För att ta tillvara de effektiviseringsmöjligheter som finns föreslås att Konsument- verket i samarbete med statens provningsanstalt kraftigt utökar sin provningsverk— samhet till att omfatta betydligt fler hushållsapparater än idag. För detta krävs bl.a. en utveckling av provningsmetoderna. Utvecklingen bedrivs i internationellt samarbete. Härvidlag kan också kostnaderna för utvecklingsarbetet delas mellan i första hand Västtyskland och Sverige. Totalt beräknas kostnaden till 5 miljoner under en treårsperiod.
Vidare föreslås att konsumentverket utvecklar normer för enhetlig redovisning av energiåtgång för hushållsapparater och andra större elapparater.
För att kunna genomföra förslagen behövs ett nytt anslag på 2,5 miljoner under en treårsperiod.
9.5 Eleffektiv upphandling
Den framtida elanvändningen är till viss del redan idag bestämd genom de apparater, maskiner och motorer som installerats. Successivt sker dock ett utbyte på grund av förslitning och på grund av att modernare apparater kon- kurrerar ut äldre.
Vi har tidigare visat att man sannolikt inte kommer att prioritera eleffektivitet framför alla andra krav man har. Detta är heller inte önskvärt. Däremot är det i allra högsta grad önskvärt att man i upphandlingssammanhang är medveten om elprestanda och framtida elkostnader. Detta är särskilt angeläget vid upphandling av större elapprater med lång livslängd.
För upphandling av hushållsapparater i bostadssektorn bör man bygga upp kun- skaperna hos de upphandlare som finns hos bostadsorganisationer, fastighets- förvaltare och entreprenörer.
Förslag:
Till upphandlare i den offentliga sektorn föreslås att man utarbetar exempel på hur man lämpligen kan väga in elprestanda och framtida elkostnader vid upphand- ling. Sådana exempel kan ingå i projekteringsanvisningar, entreprenadföreskrifter, etc. Styrelsen för teknisk utveckling eller Statens energiverk bör ges i uppdrag att utarbeta och distribuera konkreta exempelsamlingar.
För motsvarande upphandlare inom bostadsektorn bör liknande råd för upphandling av större elapparater ges ut. Statens energiverk bör ges i uppdrag att ge ut sådana exempelsamlingar.
Konsumentverket föreslås få i uppgift att löpande informera bostadsorganisa- tionernas professionella upphandlare om hushållsapparaternas och andra elappa- raters utveckling. Detta kan lämpligen göras i en regelbundet återkommande informationsskrift.
9.6 Elvärme
Under 1980-talet har elvärmen i lokaler och flerbostadshus utvecklats på följande sätt:
- visst årligt tillskott av direktel och vattenburen el i nybyggda lokaler och flerbostadshus har skett
- flerbostadshus och i viss mån lokaler med vattenburna system har kompletterat tidigare vattenburen uppvärmning med elpannor och värmepumpar.
Den tekniskt möjliga reduktionen är stor. Det finns idag inga egentliga tekniska svårigheter att förse elvärmda hus med annat uppvärmningssystem. Svårigheterna ligger i den dåliga fastighetsekonomiska lönsamheten.
Ekonomiska analyser visar att det inte är fastighetsekonomiskt lönsamt att inom de närmsta åren byta direktelvärmen mot vattenburen värme.
För att sådana åtgärder skall bli gjorda under 1990-talets första hälft krävs:
— någon form av subventioner
- teknikutveckling som pressar kostnaderna för att installera vattenburna värmesystem i befintliga byggnader
- kraftigt stigande elpriser.
Hur situationen kommer att bli efter mitten av 1990-talet har egentligen inte analyserats. Allmänt gäller dock att lönsamheten för att genomföra konverterings- åtgärder blir bättre ju längre in i kärnkraftsavvecklingen vi kommer, beroende
på stigande elpriser.
På några års sikt bör det vara möjligt att med hjälp av information förmå många * fastighetsägare att genomföra s.k. enkla energihushållningsåtgärder i elvärmda lokaler och flerbostadshus.
Om mer omfattande energihushållningsåtgärder i elvärmda hus skall komma till utförande krävs någon form av ekonomisk stimulans till fastighetsägaren.
Förslag:
En effektivisering av elvärme i flerbostadshus föreslås bli utformad enligt följande:
- fastighetsägare med elvärmda flerbostadshus och lokaler stimuleras genom riktade informationsinsatser att göra de energihushållningsåtgärder som redan nu är lönsamma. Det nya bostadsverket bör få i uppdrag att ta fram underlag för och genomföra en sådan insats. Medel för dessa insatser bör kunna tas ur den tidigare föreslagna informationsverksarnheten.
- direktelvärmda flerbostadshus som byggs om inom ramen för bostadsför- bättringsprogrammet bör kunna få ett kontant energibidrag för installation av ett vattenburet värmedistributionssystem samt anslutning till fjärr- värme.
Totalt uppgår kostnaden för investeringen till drygt 2 miljarder kronor om alla lägenheter med direktvärme skulle byggas om.
Totalt skulle kostnaden för ett sådant kontantbidrag uppgå till 217 milj. Här föreslås att 35 miljoner kronor per år reserveras under en treårpseriod.
- den på annan plats föreslagna demonstrationsverksamheten bör ges särskilda direktiv att skyndsamt stimulera en teknikutveckling som syftar till att pressa kostnaderna för att installera vattenburna system i flerbostadshus och lokaler.
- det bör övervägas möjligheten att skärpa kraven på energihushållnings- åtgärder i samband med ombyggnad av elvämda byggnader.
9.7 Förbättrad elstatistik
Genomförandet av det här utredningsarbetet har kraftigt försvårats på grund av otillförlitliga statistiska uppgifter. Detta är sedan länge allmänt känt. Flera tidigare utredningar har påpekat bristerna i statistiska centralbyråns redovis- ningar. Svårigheterna ligger bl.a. i att uppgifterna om elvärme, elanvändning i tillkommande lokalbyggnader och kategorierna för lokaler är ofullständiga.
Förslag:
Därför föreslås att SCB eller annan som bedöms lämplig ges medel för att skynd- samt genomföra förbättringar av dels elleveransstatistiken, dels av elanvänd- ningsstatistiken. Till detta arbete bör avsättas 2 miljoner kronor.
En sådan åtgärd utgör en viktig förutsättning för framtida bedömningar av el- användningen i lokaler och flerbostadshus.
9.8 Lokala abonnentråd
Under utredningsarbetet har framförts att man på lokal niVå bör sträva efter en utveckling med ökad samverkan mellan olika användargrupper. Förvaltare, fastighets- ägare och hyresgäster ser ett behov av att i vissa frågor samordna sig gentemot energileverantörerna. Ett samordnat agerande i t.ex. taxefrågor skulle på ett påtagligt sätt stärka användarnas möjligheter till inflytande.
I dag har de enskilda abonnenterna små möjligheter att påverka eltaxornas nivä och konstruktion.
En utveckling av eldistributören till energitjänstföretag med möjligheter att förfoga över ekonomiska resurser för elhushållning utgör också ett argument för ett stärkt användaruppträdande. Man skulle kunna tänka sig en situation där ett abonnentråd får ett direktinflytande på fördelningen av hushållningsmedel.
Ett abonnentråd bestående av hyresgästrepresentant, bostadsorganisationerna (både privata och allmännyttiga), kommunens fastighetskontor, landstinget, byggnadsstyrelsen och någon från de kommersiella lokalerna bör ges mandat att utgöra en samråds- eventuellt förhandlingspart till energileverantörerna. Till energileverantör räknas eldistributör.
Abonnentrådet bör kunna organiseras i de kommuner där användarna anser att det behövs.
En tänkbar utveckling är att man kompletterar lagen om kommunal energiplanering med rekommendationer om abonnentråd.
Förslag:
Idén om abonnentråd bör prövas i ett begränsat antal kommuner. Syftet med en sådan prövning blir att man då får tillfälle att utveckla organisationsformer, — behov av ekonomiskt stöd, vilka frågor som skall tas upp, vilka som bör ingå ;
etc. , l
Efter en provperiod på tre år bör verksamheten utvärderas och förslag till en allmän spridning utformas. Den tidigare föreslagna särskilda kommittén bör ges i uppdrag att i samråd med hyresgäströrelsen och bostadsorganisationerna genom- föra denna försöksverksamhet. Till genomförandet av försöksverksamheten bör avsättas 2 miljoner kronor.
9.9 Kommunal energiplanering
Kommunerna har ansvar för att bedriva planering för en säker och tillräcklig energitillförsel samt verka för en god energihushållning.
Kommande elprishöjningar medför att nya krav ställs på den kommunala energi- planeringen.
Det är därför angeläget att kommunerna gör en förnyad översyn av planerna. En viktig planeringsuppgift blir att undersöka möjligheterna att vidga områdena för fjärrvärmedistribution. Enligt Plan- och Bygglagen skall energihushållnings- aspekterna beaktas vid all översikts— och detaljplanering. Kommunerna har dessutom möjlighet att i områdetsbestämmelser eller detaljplan föreskriva uppvärmningsform, t.ex. för att vid komplettering eller förnyelse av äldre om- råden ta till vara spillvärme eller hindra individuell uppvärmning av visst slag. Det finns således skäl till att kommunernas energiplanering ses över och samordnas med den allmänna planläggningen. Statens energiverk och det nya plan- och bostadsverket har här viktiga rådgivnings- och informationsuppgifter.
Förslag: I,
Statens energiverk bör ges i uppdrag att i samråd med det nya bostadsverket E överväga hur man i den kommunala energiplaneringen kan verka för eleffektivisering. ;
LOKALBYGGNADER OCH FLERBOSTADSHUS - EN AVGRÄNSNING
Statistiska centralbyråns statistik över elleveranserna grundar sig på de uppgifter som bl.a. elverken lämnar. Elverken skall redovisa sina elleveranser på olika förbrukarkategorier. Man skall inte ta med egenförbrukningen vid produktion av el och fjärrvärme.
Förbrukarkategorierna är konstruerade så att det råder ett samband med svensk standard för näringsgrensindelning, SNI.
Lokalbyggnader och flerbostadshus definieras i den här utredningen utifrån uppgifterna i SCBs leveransstatistik. Vissa av leveranskategorierna innehåller dock elanvändning som äger rum dels i byggnader, dels i verksamhet som inte bedrivs i byggnader. För dessa kategorier har det gjorts en reduktion av den del av elanvändningen som inte äger rum i byggnader.
Med dessa randvillkor ingår följande förbrukarkategorier i lokalbyggnader och flerbostadshus. Beskrivningen nedan är hämtad från SCBs anvisningar till elverken.
Elverk omfattar elverkens kontor, lager o.dyl. såväl egna som andra kraftföretags, samt leveranser till regleringsföretag för kraftändamål. Egenförbrukning vid kraftproduktion skall däremot inte medräknas.
Partihandel omfattar partihandelsföretag, export- och importföretag. Hit hänförs även fristående huvudkontor tillhörande partihandel och i demonstrationssyfte ordnade permanenta utställningar av egna varor.
Anm. Andra utställningar, mässor o.dyl. hänförs till Övriga tjänster.
Detaljhandel omfattar alla detaljhandelsföretag såsom butiker, varuhus, kiosker, bensinstationer, postorderförsäljning.
Kommentar: Här har med var avgränsning uteslutits bensinstationer, den posten hänförs till industrilokaler enligt defenitioner i fastighetstaxeringen.
Bank- och försäkringsverksamhet omfattar affärsbanker, sparbanker, jordbruks- kassor, försäkringsbolag, försäkringskassor o.dyl.
Fasti hetsförvaltnin omfattar elleveranser till gemensamma anordningar i flerbostadshus (tvättstugor, trapplyse, hissar, fläktar, pumpar, värmecentraler o.dyl.). Värmeförsörjning för eget behov inom bostadsrättsföreningar m.m. räknas liksom elleveranser till elpannor och värmepumpar i flerbostadshus också till fastighetsförvaltning. Ovanstående gäller dock inte vid kollektivleveranser. Fastighetsmäklare och hyresförmedlingar ingår också i fastighetsförvaltning.
Anm. Leveranser till värmeverk med allmän distribution av fjärrvärme skall inte redovisas här. Egnahem, hyres- och bostadsrättslägenheter redovisas under Enskilda hushåll.
Övrig verksamhet inom kommunikationssektorn omfattar taxirörelse, lastbilsåkerier, bilparkering, resebyråer, hamnar och flygplatser, lagrings- och magasineringsverksamhet (inkl. kyllagring), lotsstationer, flygterminaler. Vidar ingår post-och telekommunikationer, postkontor, tele- och radiostationer, TV- länkar o.dyl.
Anm. Televerkets och flygbolagens reparationsverkstäder samt reparationsverkstäder för fartyg och båtar hänförs till tillverkningsindustri. Reparationsverkstäder för bilar, cyklar och mopeder samt programverksamhet vid radio och TV hänförs till Övriga tjänster.
Kommentar: Härifrån har med vår avgränsning uteslutits telekommunikationer, TV-länkar, hamnverksamhet, åkerier m.m.
Undervisning och forskning omfattar universitet och högskolor, gymnsasieskolor, folkhögskolor, grundskolor, brevskolor, studiecirklar, forskningsinstitut o.dyl.
Hälso- och sjukvård, åldringsvård o.dyl. omfattar sjukhus, sjukhem, veterinärverksamhet, konvalescenthem, sanatorier, alkoholistanstalter, mödravärdscentraler, fristående läkar- och tandläkarmottagningar, sjukmassage, ålderdomshem, Röda korset, barndaghem, ungdomsgårdar o.dyl., fångvårdsanstaler.
Övrig samhällsservice omfattar gudstjänstlokaler, museer, konstutställningar, bibliotek, branschorganisationer, fackföreningar, politiska sammanslutningar och andra iddeella och kulturella organisationer.
Övriga tjänster omfattar hotell- och restaurangverksamhet, uppdragsverksamhet, rekreations- och kulturell serviceverksamhet, nöjesverksamhet, reparation av hushållsvaror, motorfordon, cyklar och mopeder samt tvätterier och personlig service.
Exempel på hit hänförlig verksamhet
Ambassader Konditorier Annonsbyråer Konserthus Arkitektkontor och andra Maskinuthyrning
byggkonsulter Nöjesfält
Badinrättningar Pensionat Barer Programverksamhet vid Begravningsbyråer radio och TV , Bevakningsverksamhet Reklambyråer , Biografer Restauranger , Cirkus Revisionsbyråer Datacentraler Simhallar ' Djurparker Skivinspelningsstudio l Filmbolag Skrivbyråer % Fotolaboratorier Skönhetssalonger 3 Frisersalonger Sotningsverksamhet
Bilaga 1 105 SOU 1987:68 Hotell Städningsverksamhet Idrottshallar Teatrar Idrottsplatser Tennishallar Ingenjörsbyråer Travbanor Juridiska byråer Tvätt- och Kemtvätt strykinrättningar
Kommentar: Härifrån har uteslutits cirkus, djurparker, travbanor, etc.
Enskilda hushåll omfattar enskilda hushåll, d.v.s. hyresbostäder, bostadsrättslägenheter, egna hem, fritidsbostäder, tjänstebostäder. till småhu hänförs friliggande en- och tvåbostadshus, kedjehus och radhus. till flerbosadshus räknas hus med tre eller flera lägenheter.
Till gruppen bostäder med elvärme hänförs bostad, som normalt huvudsaklige uppvärms med fast installerad elvärmeanläggning. I tveksamma fall sker klassificering efter den totala årliga elförbrukningen. För sådana fall är undre gränsen för elektrisk bostadsuppvärmning 10 MWh
Leveranser till värmepumpar i småhus räknas till gruppen med elvärme om de totala årliga elförbrukningen (inkl. hushållsförbrukningen) är minst 10 MWh.
Anm. Jordbrukshushåll som inte kan särredovisas från driftsenheten hänförs ti Jordbruk, skogsbruk o.dyl.
Kollektivleveranser. Kollektivleveranser är leveranser där ett abonnemang avser tre eller flera lägenheter, affärer etc. Om en kollektivleverans avser flera förbrukarkategorier (t.ex. bostäder, affärer) skall den därvid hänföras til den förbrukarkategori som svarar för största delen av antalet MWh som förbrukats.
Titel och utgivare
Statens energiverk
Förtida avveckling av kärnkraften i Sverige Efter Tjernobyl STEV l986:10
Effektiv elanvändning Priser och politik STEV 1985:8
Elmarknaden 1985 - en vändpunkt STEV 19865
Elförbrukning för uppvärmning i övrigsektorn
Eje Sandberg
Rolf Westerlund K-konsult STEV 1986:11
Ut ur återvändsgränderna Olof Eriksson Arne Mogren STEV l986:16
Värmepumpar Aktuella förändringar och fram- tidsutsikter
Lars Florin STEV 19875
Blockcentraler för uppvärmning STEV l987:1
Underlag för energiprognoser Statstikrapport: bebyggelsens energiförsörjning Maj 1986
Kommentar
Utreder förutsättningar för en avveckling av kärnkraftsverken tidigare än år 2010.
Bedömning av elefterfrågan och analyser av strategier för påverkan av elefterfrågan.
Analys av elmarknaden mot bakgrund av sänkta oljepriser och kärnkraftsavveckling
Bearbetning av statistiskt material om el- uppvärmning av småhus, flerbostadshus och lokaler. Analyser av elförbrukningens priskänsligheter.
En studie av elpolitik med effektiv an- vändning som huvudstrategi och en skiss till industrivänlig tillämpning
En undersökning av vad som hänt på värme- pumpsmarknaden och en bedömning av framtida marknader
Kartläggning inom bostäder, lokaler och industri
Energistatistik för lokaler och bostäder. En metod för bearbetning och samman- ställning av energistatistik
Titel och utgivare
Departementen
Vägar till effektivare energi— användning
ELIN SOU 1986:16
Elanvändning i bostäder och lokaler Ds I 1986:2
Energibehov för bebyggelse, hushållningsmöjligheter Ds I 1977:13
Perspektiv på energi om möjlig— heter inför energiomställningen Ds I 1983le
Energi efter år 2010 Bebyggelsens förändringar i Sverige år 1980-2010 Ds I l983:14
Statistiska centralbyrån
Elförsörjningen och fjärrvärme- försörjningen 1985 E 11 SM 8701
Energistatistik för lokaler 1985 E 16 SM 8602
Energistatistik för flerbostadshus 1985 E 16 SM 8604
Kraftsam
Elapparatundersökning 1985 — före-
komst och användning av olika hushållsapparater 1985-12—10
Elkonsumtionen i Sverige 1982-1995
- en prognos från Kraftsam November 1984
Kommentar
Betänkande av utredningen om el och inhemska bränslen (ELIN)
Rapport till utredningen om el och inhems bränslen, ELIN
Sektorrapport från expertgruppen för energihushållning till Energikommissionen
En framtidsstudie över förändringar inom energisystemet
Planverket redovisar sannolika bebyggelse- förändringar fram till år 2010
Enkät som SCB gjort på uppdrag av Krafts
Vattenfall
Prognoser över elanvändningen 1987- 1997 för Vattenfalls långsiktiga planering.
Osäkerhet i Kraftsamprognoser över Beiyser osäkerheter i prognoser över el- elanvändningen i Sverige 1987-06-24
Energiforskningsnämnden
Effektiv elanvändning - forskning och utveckling Efn-rapport nr 17, juli 1985
Effektivare elanvändning bl.a. upp-
användningen
Analys av forsknings- och utvecklingsbehov som kan underlätta eleffektiviseringen
handling av elapparater inom övrigsektorn Efn-utredning l983:4
De glömda aktörerna Efn IAES 1986zl
Ny teknik för elproduktion - elanvändning Ds l 1983z21
Byggforskningsrådet
Energi 85, energianvändning i bebyggelse G 26:1984
Energiförbrukning i lokaler Utvärdering av energibesparings- utredningar för lokaler R 139:1980
Energisparmöjligheter i befintlig bebyggelse R 143:l984
Energianvändningen i bostäder och lokaler 1970-1982 R 132zl984
Energisparpotentiai i lokaler Energieffektivisering av fem kontorsbyggnader genom energi- teknisk upprustning R 27:1987
En studie av hur hushållen reagerat under energiomställningen
Bedömning av de ekonomiska förut- sättningarna för en introduktion av ny
Undersökning av värmeenergiförbruk- ningen i lokaler
Beräkning av värmeenergisparpotentiai och investeringsbehov i landets bostads- och lokalbestånd
Beskriver energianvändningens förändringar under perioden 1970-1982
Redovisning av ett demonstrationsprojekt där några försäkringsbolag genomfört åtgärder för att sänka värmeförbrukningen
Energisparkvarter i Umeå En beskrivning av åtgärder och resultat R 32:1987 från ett energisparkvarter i Umeå Energisparkvarter i Göteborg En beskrivning av åtgärder och resultat Energiombyggnad i ett SO-talsområde från ett energisparkvarter i Göteborg R 36:1987
Effektivitetshöjning av befintliga värmepumpsinstallationer inom HSB. Besiktningar och åtgärdsförslag, november 1987, (opubl.).
Övrigt
Elanvändning för hushållsapparater. - Rapport från konsumentverket byrå 2 till Statens energiverk, september 1987.
Elprognos 1987-2010 för Stockholm stad, utredning från Stockholm energi, augusti 1987.
ELHUSHÅLLNING OCH ELERSÄTTNING I SMAHUS - 1990-TALETS MÖJLIGHETER
FÖRORD
Elanvändningsdelegationen har regeringens uppdrag (dir 198755) att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och en ersättning av el med andra energiformer. Denna rapport är en redovisning av arbetet i delegationens expertgrupp för hushåll och småhus.
Laila Freivalds som tillkallats som sakkunnig i delegationen har varit expert- gruppens ordförande. I gruppen har ingått som experter
Bertil Björnevad, verkställande direktör Per Cleverdal, överingenjör Ingvar Fridell, förbundsordförande Artur Horowitz, laboratoriechef Owe Ivarsson, utredningsombudsman Sven-Olof Quist, kassör Åsa Sohlman, byråchef Ursula Wallberg, byråchef Karin Widegren-Dafgård, departementssekreterare Egil Öfverholm, forskningssekreterare
Sekreterare i gruppen har varit Per Fåhraeus.
Gruppen har byggt sitt arbete på i huvudsak befintligt utredningsmaterial. Till rapporten har bilagts en förteckning över utnyttjande utredningar m.m.
Särskilt yttrande har avgivits av experten Ingvar Fridell.
Jag överlämnar rapporten Elhushållning och elersättning i småhus - 1990-talets möjligheter.
Gruppens arbete är därmed slutfört.
Stockholm i november 1987
Laila Freivalds
/Per Fåhraeus
INNEHÅLL INLEDNING - AVGRÄNSNING AV UPPDRAGET 4 l. DEN NUVARANDE ELANVANDNINGEN M.M. 7 2. TROLIG UTVECKLING AV ELPRISER OCH ELANVANDNING 10 2.1 Bakgrund och utgångsläge 10 2.2 Allmänna prognosförutsättningar 11 2.3 Energianvändningen 1997 12 2.4 Energianvändningen 2010 13 3. PÅGÅENDE ARBETE ATT EFFEKTIVISERA ELANVANDNINGEN OCH SUBSTIUERA EL 14 3.1 Allmänt 14 3.2 Myndigheter 14 3.3 Kraftindustrin 15 3.4 Utbildning och forskning 16 3.5 Andra aktörer 16 3.6 Sammanfattande inriktning av pågående effektiviseringsarbete 17 4. EFFEKTIVISERINGS- OCH SUBSTITUTIONSMÖJLIGHETER 18 4.1 Hushållsel i småhus 18 4.2 Elvärmt tappvarmvatten 24 4.3 Substitutering av elvärme genom investering i alternativ energitill- försel eller hushållningsåtgärder 25 4.3.1 Anslutning av småhus till fjärrvärme eller naturgasnät 25 4.3.2 Värmepumpar 28 4.3.3 Energihushållning i befintligt småhusbestånd 29 4.4 Utnyttjande av kombidrift för att ersätta el under vintervardagar 32 4.5 Flyttning av elanvändning från dag till natt 34 4.6. Slutsatser om sparpotential 34 5. ÅTGÄRDER FÖR ATT EFFEKTIVISERA ELANVANDNINGEN 36 5.1 Hushållsel och varmvatten 36 5.2 Elvärme i befintlig bebyggelse 37 5.2.1 Förslag som syftar till att undanröja hinder på marknaden 39 5.2.2 Förslag som syftar till att uveckla ny teknik 42 5.2.3 Förslag som syftar till att skapa resursstarka aktörer 44 5.3 Elvärme i nytillkommande bebyggelse 47 5.4 Sammanfattning av expertgruppens bedömningar och förslag 50 Särskilt yttrande av experten Ingvar Fridell 52
LITTERATURFÖRTECKNING
INLEDNING - AVGRÄNSNING AV UPPDRAGET
Under 1980-talet har elvärmefrågorna tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Det intresse som tidigare fokuserats på elvärme som ett medel för oljeersätt- ning har under senare år i stället koncentrerat sig till elvärmens flexibilitet, och de långsiktiga möjligheterna att minska eller ersätta elvärmen.
Denna frågas betydelse framhålls bl.a. i regeringens proposition 1984/85:120 Om riktlinjer för energipolitiken. Föredragande statsrådet framhåller här:
"Den el som övergångsvis utnyttjas på detta sätt (d.v.s. för uppvärmningsända- mål) skall i ett längre perspektiv ersättas genom sparande, övergång till in- hemska bränslen, naturgas, sol och annan ny teknik för uppvärmning. El för uppvärmning får alltså i allt väsentligt endast användas i omställbara, flexibla och utvecklingsbara system eller i kombination med extremt energisnål teknik."
Småhussektorns elanvändning samt utvecklingstendenser fram till 1990-talets mitt har tidigare närmare analyserats av Utredningen (I l984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN). Resultatet av detta arbete redovisades i en separat rapport (Ds I l986:2) Elanvändning i bostäder och lokaler.
I betänkandet Vägar till effektivare energianvändning (SOU 1986:16) redovisar ELIN sina förslag. Tyngdpunkten i utredningen ligger i förslag till statliga åt- gärder, som kan få genomslag inom 3 till 5 år. Inom elvärmeområdet syftar förslagen framförallt till att genom kostnadsriktiga prissignaler åstadkomma en allt effektivare elanvändning i bebyggelsen. Denna prisstyrning förväntas ge upphov till en ökad energihushållning och laststyrning , vilket medför ett effek- tivare utnyttjande av el. Åtgärder för att påbörja den andra fasen i den strategi för elanvändningen som redovisas i prop. 1984/85:120, d.v.s. ersättning av nu existerande elvärme, diskuteras endast översiktligt.
I regeringens proposition 1986/87:159 Om vissa utgångspunkter för energi- systemets omställning föreslås att omställningsperioden inför kärnkraftsav- vecklingen sträcks ut över en längre period. Avsikten är att vi genom intensi— fierade insatser på såväl tillförsel- som användningssidan skall kunna ta en första reaktor ur drift mellan åren 1993 och 1995. Åren 1994-1996 bör vi med denna tillförsel av ny energi och hushållningens resultat ha kommit så långt att vi skall kunna ta en andra reaktor ur drift.
Detta innebär delvis nya förutsättningar för arbetet med elvärmefrågorna, vilket också betonas i direktiven till elanvändningsdelegationen. Föredragande statsrådet anför bl.a. följande:
"Delegationen bör särskilt belysa möjligheterna att i framtiden ersätta elvärme med andra uppvärmningsforme . Dessa möjligheter är i hög grad beroende av den tekniska utvecklingen vad gäller nya former för småskalig uppvärmning.
Det kan gälla t.ex. ny miljövänlig förbränningsteknik, ny värmedistributions- teknik och värmelagringsteknik. Vid sidan av utvecklingen av ny teknik är också möjligheterna att undanröja olika organisatoriska trögheter betydelsefulla, om elvärmen skall kunna ersättas i så stor utsträckning som är samhällsekonomiskt motiverat.
Vidare bör möjligheterna att effektivisera användningen av hushållsel och driftel i bostäder och lokaler särskilt studeras. Detta gäller såväl enskilda komponenters användning som effektivare systemutnyttjande vad beträffar bl.a. utnyttjande av överskottsvärme från olika maskiner, fläktar, pumpar o.dyl. för att tillgodose byggnaders värmebehov."
Expertgruppen för hushåll och småhus har tolkat direktiven vad avser elvärme- frågorna så att våra förslag i första hand bör inriktas mot att åstadkomma en ersättning av elvärmen med andra uppvärmningsformer. I de fall då detta inte är tekniskt/ekonomiskt möjligt bör vi i andra hand skapa förutsättningar för en effektivare elanvändning (genom energihushållningsåtgärder, installation av värmepumpar m.m.) i den elvärmda bebyggelsen.
De elvärmda småhusen kan med utgångspunkt från graden av flexibilitet i uppvärmningen delas in i tre kategorier:
1. Hus med kombipannor 2. Elpannehus utan kombidrift 3. Direktelvärmda hus
Möjligheterna att ersätta el med andra uppvärmningsformer i den första kate orin är i huvudsak beroende av prisförhållandena på energimarknaden. Åtgärder som syftar till att via kostnadsriktiga taxor åstadkomma en ur samhällsekonomisk synpunkt lämplig fördelning mellan användning av olika energislag i denna typ av bebyggelse har utförligt diskuterats av ELIN. Expertgruppen har också erfarit att ett utredningsarbete med denna inriktning pågår inom statens energiverk. Expertgruppen anser därför att prismekanis— mernas inflytande över denna typ av elanvändning är väl belysta varför dessa frågor endast behandlas översiktligt i föreliggande rapport. I kapitel 5 tas dock förslag till åtgärder upp som syftar till att åstadkomma en effektiv prisstyrning inom denna användningskategori.
I den andra kategorin, elpannehusen, är möjligheterna att ersätta elvärmen mer begränsade. Här kan problemen sägas vara av både ekonomisk och teknisk karaktär.
I de fall tillgång till ett ekonomiskt konkurrenskraftigt alternativt uppvärm- ningssystem finns (t.ex. närhet till fjärrvärme, naturgas) är problemet i huvudsak en prissättningsfråga. De åtgärder som här kan bli aktuella är således i huvudsak av samma karaktär som de som gäller för husen med kombipannor, även om de tekniska alternativen här är färre.
I de fall tillgängliga alternativ ej är ekonomiskt konkurrenskraftiga är problemet i huvudsak av teknisk natur, d.v.s. nya tekniska lösningar krävs för att den nödvändiga elvärmeersättningen skall kunna åstadkommas. De statliga åtgärder som krävs för att främja en sådan teknisk utveckling är således av samma karaktär som de som krävs för de direktelvärmda husen.
I den tredje kategorin, de direktelvärmda husen, saknas för närvarande någon ekonomisk potential av betydelse för elvärmeersättning. Fram till år 1995 kommer sannolikt endast en begränsad elersättning att genomföras i denna bebyggelse.
Om elvärmen på sikt skall kunna ersättas i dessa hus krävs en teknisk utveckling som leder till betydande kostnadsreduceringar . På grund av de långa ledtider som det här är fråga om bör insatser som syftar till att främja en sådan utveck- ling vidtas så snart som möjligt. En positiv teknisk utveckling inom detta område innebär också att förutsättningarna för att ersätta elvärme i elpanne— husen förbättras.
Eftersom en av huvuduppgifterna för vår expertgrupp enligt direktiven är ersättningen av elvärme med andra uppvärmningsformer har vi koncentrerat framställningen kring möjligheterna att främja en teknisk utveckling som kan innebära att en sådan ersättning på sikt kommer att genomföras i stora delar av småhusbebyggelsen. Vi kan emellertid inte utesluta att de tekniska och ekonomiska svårigheterna är sådana att omfattande konverteringsåtgärder inte heller på sikt blir samhällsekonomiskt lönsamma.
Den nödvändiga elvärmeersättningen måste i detta fall till stor del ske med hjälp av enbart energihushållnings- och andra effektiviseringsåtgärder. Således behandlas även utvecklingen inom energihushållningsområdet och möjligheterna att främja denna utveckling i rapporten.
Vid sidan av elvärmefrågorna har expertgruppen för hushåll och småhus också haft till uppgift att särskilt studera möjligheterna att effektivisera använd- ningen av hushållsel. Förslag som syftar till att åstadkomma sådana effektivi- seringar lämnas i rapportens avslutande kapitel tillsammans med de förslag som avser användningen av elvärme.
Till området hushåll och småhus har förts elanvändningen i en- och tvåfamiljs- hus, fritidshus och jordbruksfastigheter. Hushållsel i flerbostadshus behandlas av expertgruppen för professionell fastighetsförvaltning.
l. DEN NUVARANDE ELANVÄNDNINGEN M.M.
Elanvändningen i bostadsektorn har ökat kraftigt under senare år. Se nedan- stående diagram.
Elanvändning i bostäder 1970-1985 (GWh), källa: Vattenfall
50 000 Fritidshus Fastighetsförvaltning 40 000 Flerbostadshus Småhus 30 000 Jordbrukshushåil . 20 000 E
10 000
01970 7" 72 73 74 75 76 77 81 83 84 85
Den ökade elanvändningen är nästan helt hänförbar till att elvärme blivit den dominerande uppvärmningsformen för småhus. Under 1970-talet installerades elvärme - oftast direktel - i nybebyggelsen. Efter oljeprisökningen 1973/74 men framför allt efter den andra kraftiga oljeprishöjningen 1979/80 bytte allt fler småhus ut sina oljepannor mot elpannor eller kompletterade med elpatron/el- kasett så att nu ca 1 miljon småhus använder el som huvudsaklig energikälla för uppvärmning och tappvarmvatten. Potentialen för fortsatt konvertering är nu låg, samtidigt som oljepriserna sjunkit och prognoserna talar om höjda elpriser. Någon större trend till spontan ökning av elvärmeandelen bör därför inte längre råda.
Användningen av hushållsel steg under 1970-talet genom att husbeståndet ökade och genom standardhöjning vad gäller apparatbeståndet. Sedan några år är tendensen istället den motsatta genom att nya apparater drar mindre el än sina föregångare.
Elvärmekonverteringen bidrog verksamt till att landets import av dyr eldnings- olja minskade och att de energipolitiska målen att reducera oljeberoendet snabbt uppnåddes.
SCB:s elstatistik är den mest tillförlitliga källan vad gäller elanvändning i småhus. Nedan presenteras ej temperaturkorrigerad användning för åren 1977, 1980, 1984 och 1985, uttryckt i TWh. Den höga nivån för 1985 beror till stor del på ovanligt låg genomsnittstemperatur.
Kodgrupperna småhus med elvärme, småhus utan elvärme, fritidshus samt jord- bruk, skogsbruk o.dyl. jämte anslutna hushåll redovisas. För den senare kategorin har uppskattad åtgång för jordbruksdrift dragits av så att redovisad åtgång svarar mot elanvändningen för hushållsel och elvärme i jordbruksfastig- heterna.
Vidare presenteras statens energiverks uppskattning av hur användningen för- delas mellan elvärme och hushållsel.
1977 1980 1984 1985 Småhus med elvärme 8,7 11,0 17,8 21,4 Småhus utan elvärme 4,1 2,9 Z,_2 Z,_4_ Summa småhus 13,4 16,0 23,0 26,8 Fritidshus l ,6 1,7 1,9 2,2 Jordbruk (-driftel) 1,_2 1,_4 _1__,_6 1,2 Totalt småhussektorn 16,2 19,1 26,5 30,8 Fördelning elvärme 8,9 11,5 18,2 22,4 hushållsel 7,3 7,6 8,3 8,4
Elanvändningen i bostäder har fortsatt att öka 1986 och 1987, om än i långsam takt.
Vattenfall (Olle Nilsson) har presenterat en uppskattning av vilka u värmnin 3- system som är tillgängliga i småhusbeståndet och hur de utnyttjades 1985786.
Värmesystem och energianvändning i småhus inkl jordbruk 1985/86
Befintligt Använda
_ system energi— IO . hugo "" _ alternatlv
1500 _ _ Elradiatorer 475 1000 _— ' 10 _ _ Kombi % Kombipanna el-bränsle &. — el-bränsle 34551 '” _ 489 ”g” soo — Oljepama Olja % _ 150 206 % >
Olja-ved Olja-ved panna 139
204 Ved Vedpanna 73 126
_— ___—___?
GasG
')därav 49 000 med delårsvärmepump
Andra källor anger något avvikande siffror. Följande påståenden torde dock utgöra rimliga överslagsbedömningar.
1. 500.000 småhus har direktverkande el.
2. Ytterligare 500.000 småhus använder huvudsakligen el för uppvärmning, varav 250.000 enbart el och 250.000 el i kombination med olja eller ved.
3. 500.000 småhus använder huvudsakligen olja eller ved för uppvärmning. 4. 100.000 småhus är anslutna till fjärrvärme 5. 10.000 småhus har värmepump, som täcker hela sitt energibehov för upp-
värmning. Ytterligare ca 90.000 klarar en del av energibehovet med värmepump.
2. TROLIG UTVECKLING AV ELPRISER OCH ELANVÄNDNING 2.1 Bakgrund och utgångsläge
I slutet av oktober överlämnade Statens energiverk till Miljö- och energidepartementet en prognos över utvecklingen inom energiområdet för år 1997 med en utblick till år 2010. Energianvändningen presenteras för tVå olika scenarier 1997, vilka skiljer sig åt i två hänseenden, nämligen elprisnivå och avvecklingstakt för kärnkraften.
I det första scenariet påbörjas avvecklingen först efter sekelskiftet. Elpriserna väntas då till 1997 stiga 2 öre/kWh i producent - och konsumentled. Det andra scenariet avser en situation där kärnkraften börjat tas ur drift under 90-talet, och nedläggningen av två aggregat är ett faktum 1997. Prisökningen i detta scenario uppgår till ca 6 öre i konsumentledet.
Den psykologiska effekten av en tidigare nedläggning av t.ex. två aggregat kan enligt verket vara av stor betydelse för hushållens beteende och för att de uppvärmningssystem som är bäst, sett över hela investeringsperioden, skall tas i bruk under 90-talet. Denna effekt, d.v.s. en ökad trovärdighet för hela kärnkraftsavvecklingsprogrammet, kan vara av minst lika stor betydelse i prognoshänseende som den ganska marginella prisskillnaden (4 öre) mellan de båda alternativen.
När det gäller energianvändningen för bostäder och service är det energi för uppvärmning som dominerar. "Av särskilt stor betydelse för situationen på elmarknaden i dagsläget och framöver är det faktum att elvärmen på några få år kommit att dominera uppvärmningsmarknaden inom småhusbeståndet. I de prognosalternativ som presenteras nedan är det främst effekterna av de olika prognosförutsättningarna på konkurrensförhållandet mellan elvärme och alternativ till denna i småhus som diskuteras. Det är här den stora potentialen för en effektivisering av elanvändningen inom sektorn finns."
"Osäkerheten inför framtida prisförändringar har emellertid medfört att investeringar i flexibla anläggningar ökat. Av diagrammet nedan framgår marknadsandelen för olika uppvärmningssystem vid byte av uppvärmningssystem i småhus 1985."
Nya uppvärmningssystem vid byten genomförda under 1985, procent av byten (KRAFTSAM publikation 7)
% 30
25
20
15
10
Dir.el FJV V-pump Elp. . Kombi Annat Nytt system
"Av de valda systemen dominerar flerbränslepannorna. Därefter kommer elpannor och därefter vedpannor. Marknadsandelen totalt för system där el kan utnyttjas uppgår till ca 2/3."
I kapitel 1 redovisades tillgängliga uppvärmningssystem och deras utnyttjande. Statens energiverk skriver att det framför allt är pannor för olja eller vad samt kombinationspannor för dessa bränslen som förväntas vara utslitna inom en tioårsperiod. "Valet av uppvärmningsform i det beståndet kommer att få stor betydelse för elvärmens totala utveckling i början av nästa sekel, liksom för förbrukning på höglast- respektive låglasttid."
2.2 Allmänna prognosförutsättningar
Småhusbyggandet förväntas omfatta ca 15.000 nya lägenheter per år, men den uppvärmda ytan ökar under 10-årsperioden bara med 4%. Den specifika förbrukningen per ytenhet ligger idag på en betydligt lägre nivå än vad som gäller för bestånden i genomsnitt. Därigenom spelar nyproduktionen en relativt liten roll för utvecklingen av energianvändningen totalt sett framöver.
Av avgörande betydelse för utvecklingen av den totala nettoenergiförbrukningen blir hur energisparandet i dagens bestånd utvecklar sig. För prognoserna har verket antagit att sparandet fortsätter i ungefär samma takt som tidigare. För småhusen innebär detta en effektivisering på ca
0,5%/år.
Av stor betydelse framöver är i vilken utsträckning abonnentkollektivet kommer att erbjudas tidsdifferentierade elvärmetariffer. Verket antar i sina prognosbedömningar att samtliga elvärmeanvändare kommer att kunna erbjudas en sådan typ av taxa till 1997.
"Många studier har visat på den ovillighet som finns i att byta ut ett fungerande uppvärmningssystem i förtid, även om detta skulle framstå som lönsamt vid t.ex. ett avkastningskrav på 6%. Istället för ekonomisk livslängd tyder mycket på att det är den tekniska livslängden som faktiskt avgör konverteringstillfället. Detta betyder inte att det inte kan finnas avkastningskrav som skulle göra ett förtida byte intressant. Detta vet vi emellertid inte mycket om. Däremot vet vi att vi till 1997 arbetar med ganska låga elprishöjningar som skulle göra alla förtida byten relativt "dyra". Då vi någorlunda känner till det tekniska utbytesbehovet i beståndet har vi här låtit detta styra när byte av anläggning sker. Till 2010 innebär detta att alla system är i behov av utbyte på tekniska grunder någon gång under perioden, varav merparten under 90-talet. Detta innebär att de förväntningar om framtiden som finns hos dessa beslutsfattare blir till stor del styrande för energiförbrukningen i beståndet i början på nästa sekel."
För kollektiva system i form av fjärrvärme och naturgas har hänsyn tagits till småhusens:
— täthet - geografisk lokalisering - samt till redan fattade energipolitiska beslut.
Detta innebär att dessa system särbehandlas i konkurrenshänseende.
2.3 Energianvändningen 1997
Möjligheterna att anpassa sig till framtida elprishöjningar är framför allt beroende av när och till vad husens uppvärmningssystem byts ut. I tabellen nedan redovisas verkets bedömning av vilka system som finns inom småhusbeståndet år 1997.
Uppvärmningssystem, småhus. 1985 års bestånd Antal hus. (1.000-tal)
1985 1997 10 reaktorer
DireEä'——_m—_—'m__—TE_ "— Elpanna 108 115 Kombi med el 427 697 Värmepump 70 80 Övriga pannor inkl. naturgas 451 50 Fjärrvärme inkl. panncentraler 100 263 _"—__—"—_"TT37tT——TT6TJ—_"—
Det är viktigt att notera att totalt drygt 1 miljon hus har utbytesbehov fram till 1997, varav de flesta kommer att byta kring mitten av 90-talet. Det är uppen- bart att med så stora förändringar av beståndet kan antalet felinvesteringar riskera att bli betydande. Det som framför allt förväntas ske mellan 1985 och 1997 är att de gamla pannorna för olja och/eller ved i stor utsträckning byts ut mot kombipannor. El under 90-talet används därför till största delen i kombi— pannor, trots de högre investeringskostnaderna för dessa, då merparten av hus— ägarna förväntar sig elprishöjningar inför framtiden. Kombipannorna gynnas även av den stora osäkerhet som gäller på oljemarknaden, där tillfälliga pris- fluktuationer kan förväntas.
SOU 1987:68 13 Bilaga 4 Hushåll och småhus I tabellen nedan sammanfattas den prognoserade elförbrukningenl för småhus.
Elvärme. Småhus. 1985 års bestånd.
TWh 1997 10 reaktorer
Direkt ei + elpanna
Höglast 2,72 Låglast 3 ,60 Sommarlast 4, 25 Kombi
Höglast 0,75 Låglast 1 , 11 Sommarlast 6,03 Summa el 18, 5
I prognoserna har verket antagit att tidsdifferentierade taxor har genomförts fullt ut till 1997. Detta medför att fastigheter med system för enbart el får motiv att anpassa sin förbrukning bl.a. genom nattackumulering. Dessutom påverkas elförbrukningen av energisparande. För fastigheter med kombinerade uppvärmningssystem blir det i större utsträckning lönsamt att använda sig av el för uppvärmning under sommaren medan man byter till olja eller ved under vintern.
Fjärrvärmeutbyggnaden förväntas gynnas av ett stigande elpris till följd av ökad lönsamhet för kraftvärme i kommunerna.
2.4 Energianvändningen 2010
"År 2010 förväntas elanvändningen för uppvärmning ha minskat ytterligare. El används fortfarande i direktverkande radiatorer, elpannor och värmepumpar. Dock förväntas elprishöjningarna gjort att intresset för t.ex. nattackumulering ökat ytterligare, vilket leder till vissa förskjutningar av lasten. I prognosen har vi inte antagit att el utnyttjas alls i kombipannorna. Beroende på främst oljepriserna är det emellertid möjligt att el kommer till användning i dessa i någon omfattning, och då främst sommartid. Här finns en potential på ca 5 TWh bränsle som lätt kan konverteras till el. Överhuvudtaget gäller att flexibiliteten är stor, vilket gör prognosen mycket känslig även för ganska små prisförändringar."
1) Exklusive el för drift av värmepumpar och hushållsel.
3. PÅGÅENDE ARBETE ATT EFFEKTIVISERA ELANVÄNDNINGEN OCH SUBSTITUERA EL
3.1 Allmänt
Som framgår av kapitel 1 har användningen av el för uppvärmning av bostäder ökat kraftigt sedan 1970. I takt med att vi närmar oss begränsningar i tillförsel— systemet ökar på flera håll intresset för eleffektivisering. Med begränsningar avses då såväl effektbegränsningar i befintligt system som kommande energibe- gränsningar till följd av kärnkraftens avveckling och osäkerheten om utbygg- nad/utbyggnadstakt av ersättande produktionsanläggningar. Målsättningen är att genom effektivisering, hushållning, teknikutveckling m.m. minska bl.a. den andel av elanvändningen som går till småhusens uppvärmning.
Ett flertal aktörer arbetar på olika sätt med frågan om eleffektiviseringen. Aktörer inriktade på småhusens elanvändning återfinns främst hos myndigheter, kraftindustrin och utbildningsinstanser.
Åtgärder på området för att få till stånd effektivisering/hushållning har i huvudsak varit av informativ karaktär. Hushållselen behandlas utförligare dels i kapitel 4.1, dels i den rapport som expertgruppen för professionell fastighets- förvaltning m.m. presenterar. | 1 l i i l i 3.2 Myndigheter Främsta aktörer inom kategorin myndigheter är Statens energiverk (STEV), Energiforskningsnämnden (Efn) och Byggforskningsrådet (BFR). STEV är den övergripande myndigheten för frågor om energiförsörjning och skall som sådan bl.a. verka för en rationell tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi. Verkets informationsbyrå tar fram informationsmaterial och deltar i utbildningsfrågor. Verkets särskilda anslag för energihushållningsutbildning upphörde emellertid den 1 juli 1987. Utbildningen bedrivs nu i mindre omfattning av Komvux samt av privata kursarrangörer, bostadsorganisationer, kommuner m.fl. För att främja elhushållningsutbildning har STEV - och Vattenfall - i samarbete med Kraftindustrins utbildningsråd planerat ett projekt för utbildning av personal hos eldistributörer. Syftet är att dessa i sin tur skall kunna informera/utbilda elinstallatörer och ge råd åt allmänheten. STEV ger två gånger'per år ut en energikurskatalog.
1 I
Verket har ett särskilt anslag för utredningsverksamhet m.m. inom energi- området och energirelaterad information avseende bl.a. den tekniska utveck- lingen och resuitat från forsknings- och demonstrationsprojekt (budgetåret 1987/88 ca 13 milj.kr.).
E_fn har till huvuduppgift att bevaka och granska forskningen och teknikutveck- lingsmöjligheter vid den långsiktiga förändringen av det svenska energisystemet.
Byggforskningsrådets uppgift är att övergripande planera, samordna, utvärdera och finansiera forskningsarbete inom byggsektorn. Forskningsprogrammen på energisidan omfattar energihushållning, värmepumpssystem, solvärme, energi— lagring, naturvärme samt system- och genomförandefrågor. Arbetet är inriktat mot mindre och medelstora system.
BFR har beviljat forsknings— och utvecklingspengar till ett par projekt som syftar till att ta fram erfarenheter av vad det kostar att bygga om värmedistri- butionssystemen från direktel till vattenburen värme. Ett av projekten bedrivs i Åkersberga. I ett annat projekt skall man välja ett 40-tal småhus i fyra orter. Val av orter har ännu inte gjorts. En särskild "styrgrupp för eleffektiva byggnader" skall följa upp användningen av rådets anslag till forsknings- och utvecklingsprojekt.
3.3 Kraftindustrin
Inom kraftindustrin pågår sedan några år ett antal projekt för att effektivisera elanvändningen. Ett av de mer uppmärksammade är Vattenfalls Uppdrag 2000, vars slutmål är "att kunna bedöma hela landets möjligheter till eleffektivisering".
Projektet är indelat i två etapper:
— Etapp 1 1986-87: förberedelse -och intrimningsfas samt kunskapsuppbyggnad. - Etapp 2 1988-92: genomförande av åtgärder i stor skala.
Arbetet koncentreras till nu befintliga hus. Genom omfattande besiktningar, intervjuer, mätningar, energibalansberäkningar och uppföljning av genomförda energihushållningsåtgärder kommer det förhoppningsvis bli möjigt att ta reda på den verkliga hushållningspotentialen.
Under etapp 1 genomförs också ett antal ombyggnadsprojekt. Under utförande är ett direktelvärmt daghem i Vännäs som förses med vattenburen värmedistribution och en fliseldad nybyggd panna. I Tierp byggs ett tiotal direktelvärmda småhus om för uppvärmning med ett gasoleldat vattenburet värmesystem.
Vattenfall genomför, i likhet med ett flertal andra kraftföretag, även förändringar i sin organisation med syftet att bli ett energitjänstföretag. Andra kraftföretag som påbörjat en utveckling i denna riktning är t.ex. Sydkraft och Stockholm Energi.
I sammanhanget bör också nämnas den ökade introduktionen av tidstariff. Vattenfall och Sydkraft erbjuder kunder som vill utöka sitt elabonnemang en- bart tidstariff, medan de flesta mindre distributörer låter kunden välja. En bred introduktion av tidstariffen bör få till följd att användning av helårselvärme bromsas till förmån för kombinerat utnyttjande av el och bränslen.
3.4 Utbildning och forskning
Enligt läroplanen för gymnsasieskolan behandlas elanvändningen specifikt endast vid den fyraåriga tekniska linjens eltekniska inriktning. Omfattningen är endast 9 studietimmar elanvändning och 4 studietimmar belysning. Dock planerar man vid vissa gymnasieskolor att införa en speciell inriktning för energifrågor. Man får förmoda att elanvändningen får större utrymme vid en sådan linje.
Inom högskolan kan man studera elanvändning inom ramen för elkraftteknisk utbildning vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg och vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Instititionen för installationsteknik vid CTH bör särskilt nämnas liksom Miljövårdsprogrammet vid Lunds Tekniska Högskola och verksamheten vid Försvarets Forskningsanstalt.
För vissa andra utbildnings- och forskningsinsatser har redogjorts ovan.
3.5 Andra aktörer
Utbildning på energihushållningsområdet bedrivs av bl.a. olika kursarrangörer (t.ex. SIFU), organisationer (t.ex. VVS Tekniska Föreningen och Rörfirmornas Riksförbund), bostadsorganisationerna och kommuner. Bidrag lämnades tidigare från STEVs särskilda anslag (jmfr. ovan under p. 2).
Elverksföreningens nätkommitté har inom "arbetsgruppen för belastningsstudier" mätt effektuttag hos olika kategorier av elkunder. I den nyligen avslutade etapp 1 redovisades mätningar från småhus. Under hösten 1987 går man vidare med mätningar i flerbostadshus, kontor, skolor, m.m.
Föreningen Sveriges Energirådgivare (FSE) har tillsammans med ett antal konsult- företag och materialleverantörer bildat "direktelgruppen". Gruppens uppgift är att samla erfarenheter från ombyggnader av direktelvärmda hus. Arbetet har nyligen påbörjats.
Som exempel på ett enskilt projekt kan här nämnas ett av STOSEB —Storstockholms Energi AB — utarbetat projekt som syftar till att konvertera elvärmda småhus till fjärrvärme genom lågtemperatur- och ny distributionsteknik. Projektet avses i första hand bli genomfört med Upplands Väsby kommun som studieobjekt. Målet är att ta fram ett konkret underlag för demonstrationsbyggnad.
Vattenfall har under ett antal år inom ramen för sitt solvärmeprojekt satsat betydande resurser på utveckling av värmepumpteknik och finansierat åtskilliga demonstrationsprojekt. Även BFR har stött och stöder sådana projekt. På senare tid har projekt för introduktion av värmepumpar i direktelvärmda småhus aktuali- serats.
mm...—_a" ___
3.6
Sammanfattande inriktning av pågående effektiviseringsarbete
Som framgått ovan pågår hos många aktörer verksamhet som kan förväntas leda till bättre förutsättningar för hushållning och effektivisering av elanvändningen. Beroende på resp. aktörs förutsättningar och målgrupper kan projekten sägas ha i princip följande fyra inriktningar:
verksamhet som syftar till att genomföra ombyggnadsåtgärder med effektivisering och energihushållning som mål
verksamhet som syftar till att förbättra förvaltares, eldistributörers m.fl. detaljkunskaper om hur el används för olika ändamål i exempelvis flerbostadshus och småhus
verksamhet där man bildar arbets-och styrgrupper med effektivisering som övergripande målsättning för gruppernas arbete
verksamhet med inriktning på forskning och teknikutveckling.
4. EFFEKTIVISERINGS— OCH SUBSTITUTIONSMÖJLIGHETER
Elanvändningen i småhussektorn kan minska på olika sätt. Nedan diskuteras i tur och ordning:
1. Hushållsel i småhus
2. Elvärmt tappvarmvatten
3. Substituering av elvärme genom investering i alternativ energitillförsel eller hushållningsåtgärder
4. Utnyttjande av kombidrift för att ersätta el under vinterdagar
5. Flyttning av elanvändning från dag till natt
4.1 Hushållsel i småhus
Statens energiverk publicerade i augusti 1985 en rapport kallad "Mättnadsstudie hushållsel". Nedan citeras de avsnitt ur sammanfattningen, som har relevans för småhus.
"Flera av hushållens viktigaste elapparater belysning, elspis, kyl, frys, tvätt har redan en täckningsgrad, som ligger nära 100%. Detta avspeglas bl.a. i, att konsum- tionen av hushållsapparater i fasta priser varit konstant eller något sjunkande sedan 1970. Hushållen inriktar i stället sin konsumtion på elektroniska apparater såsom TV, video, stereo, dator etc.
Dessa apparater har relativt lågt effektbehov och kort utnyttjandetid, varför de inte får stor betydelse för elanvändning.
Hushållens disponibla inkomster i fasta priser har ökat fram till 1978 för att därefter sjunka något under 80-talet. Detta dämpar intresset att köpa kapitalvaror som t.ex. diskmaskin och bastu.
Hushållens minskade storlek minskar också behovet av t.ex. diskmaskin.
Förutom täckningsgrad är det utnyttjandetid och specifika åtgångstal som bestämme den framtida elanvändningen. Det pågår ständigt en utveckling mot lägre specifika åtgångstal. Genom att använda bästa apparater på dagens marknad är det möjligt att sänka elanvändningen i hushållen med ca 40%. Apparaternas livslängd 10-15 år gör, att en stor del kommer att bytas ut till 1995, vilket leder till en reducering av elanvändningen.
j i l %
För att visa på olika utvecklingstendenser har följande fall studerats. Med två olika tekniknivåer
* Specifika åtgångstal med dagens teknik * Specifika åtgångstal med bästa apparater
I studeras tre fall av täckningsgrader
j * Oförändrad täckningsgrad från 1982 j * "Rimlig" utveckling av täckningsgrad I * 1000/o täckningsgrad för samtliga apparater
Resultatet visas i nedanstående figur:
HUSHÅLLSEL SMÅHUS
MWH/hushåll och år "30% täckningsgrad
"Rimliga" täckningsgrader 1995
Bästa apparater 1985
Genomsnitt 1982
För småhusen innebär en "rimlig" uppskattning på utvecklingen av täcknings- graden endast en liten ökning av hushållselen med oförändrade specifika åt- gångstal. Beaktas även att åtgångstalen minskar, leder detta till en minskad elanvändning i hushållen."
För utredningen svarar Ola Hall, K-Konsult. Han har baserat sina data för 1982 års åtgångstal på uppgifter från Kraftsam och för åtgångstal med bästa apparater på "Perspektiv på energi (DsI 1983:18)". I nedanstående tabell redovisas grund- materialet utgående från ett 4-personers väl elektrifierat hushåll.
Behov/ Apparat Funktion Spujl- Tickninns- Genom- Tickninos- Gumm- gånustal und snitt |n— Spec. h- grid min kWh/hush. 198200 vändning gångstil 1955 (96) nnvindn 1982 kWh/hush. 1995 (kWh) (lrWii) Ljus/ Glödlampa 830 100 830 200 100 200 Belysning Lysrör 0 120 100 120 Total 830 830 320 320 Mat/ Elspis 750 97 728 600 97 582 Mattillredning Kaffekokare 130 65 85 80 90 72 Aggkokare 14 100 14 Elgrill 60 100 60 Våffeljärn 1 100 1 Mikrovågsugn 30 100 30 Elvisp;mixer 150 70 105 25 80 20 rn m Matförvaring Kyl, kyl/sval 550 90 495 277 90 249 Kyl/frys 950 10 95 10 O Frys 1 150 84 966 580 90 522 Diskning Diskmaskin 390 53 207 170 55 94 Total 3 120 2 680 1 837 1 644 Ren miljö/ Dammsugare 30 99 30 30 99 ' 30 Städning Ventilation Frånluft 240 12 29 220 63 139 Tillufi 2 4 Köksfläkt 40 78 31 25 78 20 90 275 188 Total 310 Rena kläder/ Tvättmaskin 470 93 437 250 93 233 Tvättning Torkning Torktumlare 225 0 Torkskåp 300 32 96 32 Slätning Strykjärn 17 Mangel 20 99 20 1 99 1 Total 790 553 493 233 Hygien/ Vv-beredare Tvättning Hårtork rn m 50 100 50 25 100 25 Total 50 50 25 25 lnformation/ Radio, stereo 50 100 50 40 100 40 Ljud Bild TV 150 99 149 40 100 40 Hemfax 5 O Hemierminal 30 10 3 inkl. skrivare Video 30 20 6 20 50 10 Total 230 205 135 93 Rekreation/ Bastu 120 22 26 120 27 32 Solarium 3 20 1 Hobby Trädgård m rn 120 100 120 150 100 150 Total 240 146 273 183 Övrigt/ Motor-, kupé- 300 27 81 300 40 120 värmare Cirkulations— 500 70 350 150 70 105 pump Oljebrännare 110 31 34 110 20 22 Total 910 465 560 247 Väl elektrifierat hushåll 6 480 5 018 3 918 2 933
Beträffande denna redovisning kan noteras att
1. vad gäller torkning av kläder ökar torktumlare sedan 1980 på bekostnad av torkskåp. Täckningsgraden 1995 för torktumlare/torkskåp blir troligen i storleksordningen 50%, varför genomsnittsanvändningen 1995 bör vara 112 kWh i stället för antagna 0. Denna siffra är dock osäker liksom övriga siffror i tabellen. Torkskåp kan t.ex. ofta användas utan att värmen sätts på, eftersom moderna tvättmaskiner har effektivare centrifugering. Tork- tumlare däremot kan inte användas utan någon elåtgång alls.
2. vad gäller belysning baseras åtgången med bästa apparater på att 75% av glödlamporna ersätts med lysrörslampor. Tekniskt är detta möjligt men det torde i praktiken ta lång tid innan lysrören slår igenom på hushålls- marknaden.
Enligt en studie vi tagit del av gäller följande:
En 60 W:s glödlampa kostar 5 kr. och har livslängden 1 000 timmar. Motsvarande lysrörslampa drar endast 13 W, kostar 150 kr. och har livslängden 6.000 timmar, varför en lysrörslampa motsvarar sex glödlampor i brinntid. En jämförelse av totalkostnaden i kronor redovisas vid elpriset 35 resp. 60 öre/kWh.
Elpris 35 öre Elpris 60 öre
Inköp El- Total- El- Total-
kostn. kostn. kostn. kostn. Glödlampa 6x5=30 126 156 216 246 Lysrörslampa 150 27 177 47 197
Vid det höga elpriset visar kalkylen lönsamhet för lysrörslampan. Småhusägaren måste dock även beakta glödlampans större förlustvärme. Belysning är starkt relaterad till behovet av energi för uppvärmning, medan t.ex. kyl/frys, tvätt- maskin och spis används mera jämnt över året. Småhusägaren sänker sin uppvärm— ningskostnad med ca 80% av skillnaden i förlustenergi (47 W x 6 000 timmar) genom att använda glödlampor. Har han elvärme blir vid elpriset 60 öre/kWh besparingen 135 kr. Med t.ex. fjärrvärme eller annan uppvärmning med ett rör- ligt energipris på 20 öre/kWh blir besparingen 45 kr. I detta senare fall blir då glödlampa och lysrörslampa ekonomiskt likvärdiga vid högt elpris. Om inköps- priset på lysrörslampan sjunker kan den på sikt bli intressant för ej elvärmda småhus. En sådan prissänkning är att vänta som en följd av ökad konkurrens, då dagens pris ligger betydligt högre än produktionskostnaden.
Konsumentverket (KOV) har nyligen som underlag till statens energiverks på- gående elvärmeutredning yttrat sig över behov av styrmedel för att effektivisera elanvändningen för hushållsapparater. En rapport har överlämnats 1987-09-29.
I rapporten redovisas som bakgrund en tidigare rapport, KOV 1976:1, som låg till grund för de energideklarationer som nu omfattar kylar och frysar resp. hushållsugnar. Vidare redovisas den produktutveckling som ägt rum under den gångna 10-årsperioden mot allt elsnålare konstruktioner. Det rör sig om minsk- ningar av elförbrukningen om 20-50%.
KOV har uppskattat dagens skillnader mellan den el—snålaste och den mest el- slösande, nya apparaten inom respektive produktområde på följande sätt för ett hushåll om 4 personer (kWh/år).
Högst-Lägst Skillnad
Kyl/sval (stor) 510-260 : 250 Frys (stor, ej avfrostn.) 690-400 : 290 Ugn (ej mikrovåg) 140- 90 = 50 Diskmaskin (golv, kall-
vattenansl.) 500-320 : 180 Diskmaskin (golv, varm- vattenansl. inkl. energi i varmvattnet) 810-520 : 290 Tvättmaskin 690-400 : 290 Torktumlare 730—590 : 140
Rapporten går igenom de apparater som finns på marknaden för produktom- rådena kyl/frys, spis/ugn, disk, tvätt, tork och belysning. I flera fall (bl.a. kyl/frys och spis/ugn) svarar de produkter som har den lägsta eleffektiviteten troligen för mindre än 5% av marknaden. Det påpekas också att kallvattenanslutna diskmaskiner kräver ca 30% mindre energi, vilket spar el i eluppvärmda hus. Moderna tvättmaskiner har effektivare centrifugering, vilket spar ca 30% av energiåtgången vid efterföljande torkning. Effektivare tvättmedel har möjliggjort lägre tvättemperatur vilket också spar el.
Att nya apparater blivit elsnålare hänger delvis även samman med att handeln över gränserna är mycket betydande. Elpriserna i Tyskland, Holland och Belgien är nästan dubbelt så höga som i Sverige. Även Danmark och England har höga elpriser. Låg elförbrukning har blivit ett av de starkare försäljningsargumenten även i Sverige.
Teknikutvecklingen har varit snabb sedan 1975, varför man med i dag känd teknik endast kan förutse mindre förbättringar. Gissningsvis kan dock en minskning av energiförbrukningen hos nya apparater på i genomsnitt 10% vara möjlig under den kommande 10-årsperioden.
Vattenfalls senaste prognos för 1995 presenteras. Den anger att hushållsförbruk- ningen i småhus i genomsnitt sjunker från 4.837 kWh/år 1985 till 4.178 KWh år 1995. Besparingen blir totalt 0,8 TWh och då har bl.a. beaktats att antalet små- hus ökar. Av detta kan man dra slutsatsen att med oförändrat antal småhus skulle besparingen bli mer än 1 TWh. KOV skriver att Vattenfalls prognos före- faller väl genomarbetad. En betydande osäkerhet i beräkningarna är visserligen ofrånkomlig, men slutsatsen att ca 0,8 TWh kan sparas utan att nya styrmedel tillgrips är inte orimlig. l i l ] 1 l Mot detta kan anföras att i elvärmda småhus bidrar merparten av hushållselen till husets uppvärmning under vinterperioden, varigenom den verkliga nettoel- besparingen snarare blir 0,5 TWh än 1 TWh. Om elvärmen i småhus på lång sikt ersätts av annan energitillförsel får den minskade användningen av hushållsel också fullt genomslag som elbesparing. I KOV:s rapport redovisas gällande regler i Sverige och jämförs med EG och USA. Allmänt framhåller KOV att det nuvarande beståndet av apparater i hushållen fortfarande innehåller en betydande andel äldre modeller som drar relativt mycket el. Om hushållens apparater, efter hand som de blir för gamla, successivt byts ut mot nya och energisnåla modeller, så dröjer det i storleksordningen 15- 16 år innan hela beståndet är utbytt. Besparingseffekterna blir störst de första åren. Det finns totalt sett goda möjligheter att hålla elförbrukningen nere.
KOV framför avslutningsvis följande synpunkter.
"För ca 8 år sedan utfärdade KOV riktlinjer om energideklaration på säljställena för kylar och frysar resp. hushållsugnar. Deklarationen avser energiförbrukningen mätt i kWh. Riktlinjerna är utfärdade efter förhandlingar med berörda branscher och med stöd av verkets instruktion och 3 & marknadsföringslagen (om informa- tionsskyldighet för marknadsförare).
För de båda produktområdena finns provningsmetoder även för prestanda såsom kyleffekt resp. värmeeffekt. Riktlinjernas krav på energideklaration är kopplade till provning även av övriga prestanda och till internationell standard. På detta sätt undviks att önskemålen om låg elförbrukning medför att produkternas huvud- funktioner försämras, så att konsumenterans totala utbyte av resp. produkt blir otillfredsställande."
"Det är...... KOV:s avsikt att så snart det blir möjligt utfärda riktlinjer om energideklaration även för diskmaskiner, tvättmaskiner och torktumlare. En förutsättning för att detta skall vara meningsfullt är dock, enligt verkets mening, att mätmetoder finns att tillgå även för övriga prestanda hos resp. apparat på samma sätt som för kyl/frys resp. ugnar. I annat fall är risken stor att företagen kopplar ihop energiförbrukningen med t.ex. mindre effektiva tvätt— eller diskprogram och marknadsför apparaterna med låg energiförbrukning som argument, utan att samtidigt omtala att prestanda är lägre än vad som kan förväntas.
Detta skulle leda dels till risker för vilseledande marknadsföring, dels till att konsumenterna tvingades använda kraftigare program (t.ex. högre tvättemperatur) — effekten på energiförbrukningen skulle då utebli.
Arbetet med att ta fram bra mätmetoder bedrivs sedan ca 10 år tillbaka inom Norden, det internationella standardiseringsorganet IEC (International Electro- technical Commission) samt det europeiska CENELEC. Arbetet sker genom frivilliga insatser av deltagande laboratorier. Konsumentverket tar inom ramen för sina resurser en aktiv del i arbetet. Inget av laboratorierna kan f.n. avsätta större resurser för att påskynda utvecklingen. Diskussioner pågår för att finna fler finansieringsmöjligheter och kunna beställa erforderlig forskning så att bättre metoder kommer fram snabbare. Trots mångåriga ansträngningar saknas fortfarande tillräckliga resurser."
"Risken med att i Sverige införa tvingande regler om att en produkt inte får förbruka el över en viss gräns är tVåfaldig. Dels kan konkurrensen och produkt- utvecklingen snedvridas så att apparaterna tenderar att bli sämre i andra väsent- liga avseenden. Om man skulle införa en märkning med enbart energiförbrukningen, oavsett andra prestanda, så finns uppenbara nackdelar. Dessutom tenderar en tvingande regel om vissa produktegenskaper att medföra en stelhet i utvecklingen, genom att fabrikanterna nöjer sig med att klara minimikraven och inte fortsätter att sträva efter att göra produkterna allt elsnålare."
"Någon anledning att okritiskt införa det amerikanska systemet i Sverige tycks f.n. inte finnas. Detsamma gäller EG-reglerna. Den svenska kopplingen mellan KOVs uppdragsprovningar av alla viktigare prestanda, inkl. elförbrukningen, å ena sidan och löpande diskussioner med företagen och konsumentinformation om provningsresultaten å andra sidan har hittills visat sig relativt snabbt och följ- samt bidra till utvecklingen av elsnålare apparater."
"För byggmarknaden bör man dock uppmärksamma att villkoren för att få stat- liga lån f.n. inte medför någon stimulans till energisparande. Det tycks därför naturligt att överväga en komplettering eller ändrad tillämpning av dessa låne- villkor."
4.2 Elvärmt tappvarmvatten
Normalt räknar man med att en typisk småhusfamilj förbrukar 5.000 kWh/år för uppvärmning av tappvarmvatten. Möjligheterna att reducera användningen är nästan helt kopplade till beteendeförändringar i hushållen, men ändrad teknik som t.ex. välfungerande och snålspolande duschmunstycken kan i hög grad bidra.
I samband med undersökningar av hushållens energianvändning har de boendes dusch- och badvanor studerats, ävenså om man diskar i ha eller rinnande vatten. Energisparkommittén satsade på sin tid åtskilliga resurser på att framhålla duschandet som energisnålt jämfört med karbad.
Mycket energi finns att spara om varmvattenförbrukningen kan reduceras. I motsats till vad som gäller för hushållsel tillför inte tappvarmvattenförbruk- ningen huset någon förlustvärme som kommer uppvärmningen till godo, då varmvattnet normalt lämnar huset vid hög temperatur.
Värmemätningsutredningen diskuterar i sitt betänkande DsBo l983:4, bilaga 6, sid 173-179 vatten- och energibesparande teknik. Bland åtgärder som redovisas kan nämnas bättre isolering av panna/beredare och rörledningssystem, sänkt vattentryck, lägre temperatur, byte av äldre armatur och installation av flödes- begränsare. Att övergå till Ett-greppsblandare eller termostatblandare kan reducera över 20% av varmvattenförbrukningen. Flödesbegränsning kan ge 10- 20%:s spareffekt.
Det synes fullt rimligt att uppnå en besparingseffekt på ca 20% av den totala energiåtgången för tappvarmvatten genom en kombination av energibesparande teknik och beteendemässiga förändringar. Men om ny teknik inte följs upp även med beteendeförändringar är det risk för att besparingarna blir små. Därför synes information syftande till att öka konsumenternas kunskaper och energi- medvetande vara den enda framkomliga vägen. I Vattenfalls "Uppdrag 2000" ingår beteendevetenskapliga kartläggningar av hushållens elanvändning. Förhoppningsvis kan detta material visa på effektiva informationsinsatser, där konsumenterna görs mer medvetna om sina verkliga möjligheter att påverka elanvändningen och därmed också sina energikostnader.
Den totala besparingspotentialen ligger i storleksordningen 0,5 TWh (500.000 elvärmda småhus spar 1.000 kWh).
Det bör observeras att kallvattenanslutning av diskmaskiner spar varmvatten men ökar åtgången av hushållsel. Den totala energieffektiviteten ökar och i elvärmda hus (eller hus med separat elvärmd varmvattenberedare) innebär kall- vattenanslutning också effektivare e_lanvändning.
4.3 Substituering av elvärme genom investering i alternativ energi—
tillförsel eller hushållningsåtgärder
Ca 1 miljon småhus använder för närvarande huvudsakligen el för uppvärmning. Hälften av dessa har direktel medan den andra hälften har elpanna, oljepanna med elkasett/elpatron eller kombipanna. I avsnitt 4.4 diskuteras hur de småhus som har kombinationsmöjlighet med hjälp av tidstariffen kan stimuleras till att reducera sin elanvändning under vinter dagtid. I detta avsnitt diskuteras möjligheterna att genom investering i nytt tillförselsystem ersätta el med andra alternativ eller att genom investeringar i energihushållning reducera energi— behoven för uppvärmningsändamål. Värmepumplösningar intar en mellanställ- ning — man kan betrakta dem som ny tillförsel av lågvärdig energi eller som hushållning genom att de reducerar behovet av köpt energi.
Nedan diskuteras nya tillförselalternativ, värmepumpar och energihushållning var för sig. Särskilda villkor gäller för direktelvärmda hus eftersom de saknar värmedistributionssystem. Eftersom alla åtgärder kräver omfattande investeringar är det viktigt att staten, kommunerna och energidistributörerna ger entydiga signaler till småhusägarna, så att de kan fatta riktiga beslut inför framtiden.
4.3.1 Anslutning av småhus till fjärrvärme eller naturgasnät
Utredningen om el och inhemska bränslen (ELIN) tog fram ett omfattande fakta- underlag för de direktelvärmda småhusen. Detta finns redovisat i "Elanvändning i bostäder och lokaler" (DsI l984:2)
Vi citerar ur utredningen:
"I bilaga 1 redovisas också hur småhus med direktel är belägna i förhållande till befintliga fjärrvärmeområden och i förhållande till potentiella fjärrvärme- områden. Av resultaten framgår att ca 25% av småhusen med direktel i fjärrvärmeorter ligger nära befintlig fjärrvärme. Återstoden ligger till helt övervägande del i mycket värmeglesa områden (dvs. områden där uppvärmningsbehovet/km2 är lågt) med dåliga fjärrvärmeförutsättningar. Endast ca 10% ligger i områden med en värmetäthet på minst 30 GWh/kmz, år, vilket anses utgöra en nedre gräns för lönsam fjärrvärmeutbyggnad. I orter utan fjärrvärme ligger också småhusen med direktel helt övervägande i värmeglesa områden. Endast ca 10% ligger i områden med en värmetäthet på minst 30 GWh/kmz, år.
Sammanfattningsvis syns de direktelvärmda småhusen alltså till stor del ligga i områden vars värmetäthet är alltför låg för att de med dagens kulvertteknik och kostnader skall anses lämpade för fjärrvärmeutbyggnad. Annan distributionsteknik och andra prisrelationer mellan energislagen kan dock ändra dessa förutsättningar så att gemensam vattenburen värmeför- sörjning kan komma att bli lämplig ocksa för viss glesare bebyggelseområden."
Nya systemlösningar för anslutning av småhus till fjärrvärme är under utveckling. I Hammarstrand och Vedevåg har det s.k. GRUDlS-konceptet testats. Det bygger på lågtemperaturteknik och mediarör i plast istället för traditionell fjärrvärme- kulvert. Storstockholms Energiaktiebolag har nu ansökt om medel för att i Upplands Väsby genomföra ett projekt som skall belysa de olika systemdelarna, från installationsåtgärder i det enskilda huset till utformningen av en heltäckande systemlösning.
Den nya tekniken kan lika väl användas-för centraliserad närvärme, d.v.s. upp— värmningssystem för grupphusområden med egen värmecentral. Projektet vill också belysa möjligheterna att konvertera direktelvärmda hus till luftburen värme eller någon form av vattenburen lågtemperaturvärme.
Ny fönsterteknik och cirkulerande varmvatten i plaströr i golv eller tak är också tänkbara möjligheter.
Ökad fjärrvärmeanslutning av småhus kan ersätta el för uppvärmning, ge möjlig- het till ökad elproduktion i kraftvärmeanläggningar och - på kort'sikt -förbättra utnyttjandet av befintliga fjärrvärmeanläggningar.
I ett distributionssystem enligt GRUDIS-principen är tappvarmvatten energi- bärare. Man kan principiellt se två utvägar i fråga om temperaturnivåer för distributionen, dels relativt hög framledningstemperatur (80—900), dels relativt låg, konstant framledningstemperatur (50-550). De två principerna har sina för- och nackdelar.
För närvarande arbetar K-konsult på uppdrag av statens energiverk med komplette rande studier av värmetäthet i småhusområden och deras belägenhet i förhållande till fjärrvärmenät och naturgasnät (Sydgas, Västgas 1 och 2). Detta material är således inte begränsat till småhus med direktverkande el.
Det är av stort intresse att naturgasnät tas med i bedömningen, då naturgas lönsamt kan distribueras i områden med lägre värmetäthet än vad som gäller för fjärrvärme.
Som framgår av bilaga 2 i DSI 1986:2 är en stor del av det småhusbestånd som tillkom under 1960— och 1970—talen byggt i grupp som radhus eller kedjehus med relativt höga värmetätheter. Ofta passerar fjärrvärmekulvert områdena eller finns i närheten.
BFR har i år låtit göra beräkningar på ett urval av 29 kommuner med hjälp av databasen Masterfile. Resultaten har räknats upp till riksnivå. Eftersom det är en urvalsstudie måste resultaten tolkas med försiktighet. Studien visar att hälften ; av direktelbeståndet (räknat efter bostadsyta) utgörs av gruppbebyggelse. 27 % av hela direktelbeståndet har en värmetäthet överstigande 30 GWh/kmz och [ inte mindre än 42 % har en värmetäthet överstigande 20 GWh/kmz, som torde ! vara en undre gräns för kollektiv anslutning med GRUDIS-teknik eller för natur- gasnät.
Ett närmare studium av möjligheterna till fjärrvärmeanslutning eller naturgas- anslutning är därför befogad och detta arbete pågår hos statens energiverk. Preliminära bedömningar pekar på att ovan nämnd urvalsstudie överskattat 4 andelen direktelhus som ligger i värmetäta områden.
Kostnaderna för att byta uppvärmningssystem i direktelvärmda hus är höga, men % fjärrvärme eller naturgas ändå dras fram i området blir kostnaden för småhusägaren lägre än för andra konverteringsalternativ. Skorsten behöver inte installeras och utrymmesbehoven blir lägre.
Naturgasintroduktionen i_S_ydsveri_g_e
I samband med att naturgasnätet byggs ut i Sydsverige ansluts en hel del småhus till naturgas. Sydgas I omfattar planer för 10.000 småhus varav 4.000 hittills är kontrakterade. Sydgas II och III omfattar ytterligare 11.500 småhus. I första hand distribueras naturgas till småhusområden, som huvudsakligen värms med
olja.
Om man skall gå vidare till elområden, däribland småhus med direktel, krävs starkare incitament.
Kommunala energiplaner har arbetats om och allt fler områden klassas som naturgasområden.
Direktverkande elvärme i småhus
Att byta uppvärmningssystem i direktelvärmda småhus är dyrt. En konventionell kalkyl ser ut på följande sätt:
Ny panna 25.000 kr Ny skorsten 10.000 kr Ny tank 10.000 Värmedistributionssystem 25.000 Utrymme för tank och panna 0- 20.000 kr Summa 70-90.000 kr
Torbjörn Granström svarar för siffrorna som bygger på övergång till olja. Han hävdar att andra alternativ än olja är ännu dyrare ur investeringssynpunkt.
Ett stort arbete har tidigare lagts ner på att finna lämplig teknik för direktel- hus. Nya lösningar är på förslag från många håll och vissa av dessa kommer praktiskt att testas inom ramen för "Uppdrag 2000", BFR:s experimentbyggande m.m.
Nya tekniker behöver utvecklas för att till rimliga kostnader byta uppvärmnings- system.
Först och främst krävs ett nytt distributionssystem i huset. Den konventionella metoden är att introducera ett vattenbaserat system. I Uppdrag 2000 arbetar Vattenfall med att utveckla ett golvlistsystem. Kostnad för material och installa- tion kan möjligen pressas från 25.000 till 15.000 kr.
Även system för luftburen värme kan vara intressanta, men generellt tycks erfarenheterna vara negativa i befintlig bebyggelse, där befintlig självdrags- ventilation ersätts med luftburen värme. För att lyckas måste husen vara täta.
Om enbart effektsparande eftersträvas kan befintliga elradiatorer helt eller delvis bytas ut mot keramiska ackumulerande radiatorer, vanliga bl.a. i England.
Vid val av lämpligt tillförselsystem bör beaktas dels att de flesta husen saknar skorsten, dels att tillgängligt utrymme ofta är begränsat.
a) Fjärrvärme är i dessa avseenden en bra lösning
b) Vid gasanslutning finns möjlighet att välja gaspannor som ej kräver skorsten. Bl.a. existerar en kompakt s.k. pulsationspanna med små dimensioner, mycket låga NDX-utsläpp och låg rökgastemperatur som med självtryck kan släppas ut genom ett hål i källarväggen. Varmvatten kan produceras momentant med hög effekt.
Gas kan också kombineras med luftburen värme och eventuellt utnyttjas genom eldning i de rum som behöver värmas, vilket förekommer på kontinenten.
! Blockcentral för gasol prövas i "Uppdrag 2000" med en nedgrävd tank. Spräng- j ämnesinspektionen har däremot dömt ut förvaring och användning av gasol- : cisterner/flaskor i enskilda småhus samt transporter genom villaområden.
ålätåaisfå
Intresset för att ansluta småhus till fjärrvärme har från såväl värmeverk som småhusägare varit svagt under senare år. För att ny anslutning skall kunna bli lönsam för båda parter krävs att ny distributionsteknik etableras.
Gas innebär ofta ett bättre alternativ, men än så länge har inte elvärmda små- hus varit aktuella för anslutning. Potentialen för gasanslutning är svårbedömd, dels för att den framtida geografiska utbredningen av gasnätet i landet inte är känd, dels för att det än så länge saknas relevant utredningsmaterial. Statens energiverk håller dock på med en utredning om dessa frågor.
Potentialen för anslutning av direktelvärmda småhus till gas, fjärrvärme eller blockcentral är i dagsläget obefintlig. Ny teknik för ett billigt distributions- system i huset måste utvecklas enligt något eller några av de koncept som tidigare berörts. Vidare måste prisvärda alternativ för ny energitillförsel kunna erbjudas småhusägarna. Professor Enno Abel redovisade vid konferensen "Energi 87" beräkningar, som påvisar att ett subventionsbehov föreligger för de flesta hus även vid låga priser på det interna distributionssystemet. Gastillförsel i grupphusbebyggelse har dock den största potentialen.
4.3.2 Värmepumpar
Enligt Svenska Värmepumpsföreningen, SVEP, finns det totalt 100-130.000 värme- pumpar i drift. 20 % av dessa återfinns i flerbostadshus, lokaler och liknande byggnader medan ca 80 % är installerade i småhus. Den eldrivna kompressionsvärme pumpen är den i särklass vanligaste. Som värmekälla används frånluft, uteluft, ytjord, berg, grundvatten, sjö- eller åvatten, avloppsvatten och industriellt ! kylvatten. Enligt SVEP är det sammanlagda energitillskottet från landets värme- ! pumpar - drivenergin borträknad - ca 5 TWh/år. Ett 50-tal stora pumpar inkopplade & i stora fjärrvärmenät svarar för en dominerande andel av denna energi. | I ) BFR har ställt samman typiska värden för årsvärmefaktor och investering för olika pumpstorlekar.
Årsvärmefaktor Investering kr/KW enfamiljshus 2.0-2.5 4.000-7.000 gruppcentraler 2.0-3.0 3.500-8.000 flerbostadshus 2.5-3.5 4.000-8.000 system med avloppsvärme- pump > 2 MW 2.3-3.5 1.000-4.000
Åtskilliga värmepumpanläggningar har tillkommit med hjälp av fördelaktiga lån eller bidrag. Frånluftsvärmepumpar för både tappvarmvatten och uppvärmning ' flerbostadshus uppvisar god lönsamhet. Även i nyproducerade småhus har från- luftsvärmepumpar blivit vanliga under senare år.
..
Vid installation av en värmepump för uppvärmningsändamål skiljer man mellan en som täcker hela effektbehovet och en som behöver tillskott under den kallaste perioden. En uteluftvärmepump kan maximalt klara 60-70 % av energi— i behovet medan en bergvärmepump kan täcka hela energibehovet.
Luftvärmepumpen bör ha olja för toppeffekten, medan pumpar som även ger bra effekttillskott under den kalla perioden även kan ha el för spetslast och som reserv, eventuellt kompletterad med elbaserad varmvattenberedning.
Drifterfarenheterna från värmepumpssystem visar på vissa brister. Oftast har enskilda komponenter fungerat bra. Felaktiga systemlösningar och dimensio- neringar samt bristfälliga installationer har dock inneburit att små värme- pumpssystem hittills inte helt svarat upp mot förväntningarna.
Dock är numera värmepumpen väl beprövad och har passerat flera generationer i utvecklingskedjan. Ytterligare förbättringar behövs vad gäller installationer, drift och underhåll. Detta kan ske bl.a. genom utbildningsinsatser och erfaren- hetsåterföring.
Vad gäller småhussektorn har värmepumpar av lönsamhetsskäl i första hand installerats i större, energikrävande hus. Dessa är oftast uppvärmda med olja/ved eller har kombipanna. Potentialen för att ersätta elvärme är därför låg. Skall värmepumpen bli ett alternativ för direktelvärmda småhus fordras en ytterligare teknikutveckling.
Intressanta utvecklingsprojekt existerar för massproduktion av små, driftsäkra värmepumpar anpassade för direktelvärmda hus till kostnader långt under dagens.
Thermia vill genomföra ett projekt med en värmepump som tar värme ur mark eller berg och som bygger på att hela behovet av värme och varmvatten täcks av värmepumpen. Luft används för värmedistribution i huset.
En variant av detta är direktförångning i berg och mark och med radiatorer/kon— vektorer placerade på ett par ställen i huset. Befintliga elradiatorer kompletterar.
Ett annat projektförslag bygger på en frånluftsvärmepump, som skall klara nästan hela värmebehovet och tappvarmvattnet. Genom teknikupphandling skall en billig, driftsäker och effektiv (Värmefaktor 3,0) värmepump tas fram för massproduktion. Olja eller gasol föreslås som spetslastvärmekälla. Varianter av detta koncept finns och utvecklas av flera tillverkare.
4.3.3 Energihushållning i befintligt småhusbestånd Möjligheterna att hushålla med energi i dagens småhusbestånd är goda.
Dock är spridningen i åldersskalan och därmed i det byggnadstekniska utförandet mycket stort. Storleken på småhusen varierar också mycket med ålder. Variationen i planutformning, våningsantal, fönsterandel av fasadytan, den byggnadstekniska statusen och framförallt de skiftande brukarvanorna och klimatförutsättningarna gör att skräddarsydda åtgärdspaket är att rekommendera.I vissa fall kan dock typhuslösningar vara kostnadseffektiva.
Ett stort antal försök planeras med konvertering och andra åtgärdspaket i hus med direktel, i huvudsak med finansieringsstöd från BFR. Om byggnadstekniska förbättringar genomförs kan elradiatorer kanske användas med reducerad effekt som komplement till ett nyinstallerat grundvärmesystem.
Förbättringar av klimatskalets isolering måste följas upp genom injustering och styrning av värmesystemen. Vid förbättringar av lufttätheten - som normalt blir följd av tilläggsisolering - måste byggnadens ventilationsbehov också tillgodoses. Minskad komfort och i svåra fall fukt - och mögelproblem kan annars uppkomma. Ett väl sammansatt paket av energihushållningsåtgärder kan minska årsbehovet av köpt energi i ett småhus på 100-110 rn2 i mellansverige till 15.000-17.000 kWh och effektbehovet till 4—5 kW.
Förbättrad isolering av vindsbjälklag ger normalt mycket goda resultat, särskilt i enplansbyggnader. Vid isolering av svåråtkomliga bjälklag är lösullsisolering en beprövad teknisk lösning.
Effekterna av tilläggsisolering av ytterväggar beror i hög grad på förutsätt- ningarna - den är lönsammare ju sämre den befintliga isoleringen och fasaden är i utgångsläget. Tekniska livslängden för denna åtgärd sammanfaller med bygg— nadens.
Fönsterförbättringar minskar energi - och effektbehoven men ökar dessutom komforten påtagligt. Ett tredje glas förbättrar också bullerskyddet. BFR påpekar att en mycket lovande utveckling av fönsterteknik pågår. De idag bästa konstruk- tionerna visar på en halvering av värmeförlusterna genom fönstren, jämfört med konventionella treglasfönster.
Solvärmesystem i enskilda hus kan bidra med upp till 30% av energin till uppvärm- ning och tappvarmvattenberedning. Lönsamheten för fastighetsägaren är emeller- tid helt beroende av det statliga stödet.
Det är många aspekter som spelar in på energi— och elförbrukningen i våra småhus. Boendevanorna betyder många gånger mer än klimatskärmen.
Elförbrukningen i småhusområden kan växla mellan 14.000-30.000 kWh/år. Louise Gaunt har genomfört en undersökning om boendevanor, där hon delar in de boende i tre kategorier: Lågförbrukare, medelförbrukare och högförbrukare.
Lågförbrukaren var en familj bestående av tre personer. Familjen hade en inom- hustemperatur av +200 och förbrukade cirka 130 m3 vatten/år. Disk- och tvätt— maskin användes 2—3 gånger/veckla. Varje person i lågförbrukningsfamiljen badade 0,7 gånger och duschade 3 ggr/vecka. Huset vädrades 4 minuter/dag och detta gav tillsammans en årsförbrukning på 16.000 kWh.
barnen av 9 år. Familjen hade en inomhustemperatur på +210 och använde 190 m3 vatten/år. Disk- och tvättmaskin användes 4-5 ggr/vecka. Varje person i familjen badade 0,5 ggr/vecka och duschade 4 ggr/vecka under 9 minuter i genom- snitt varje gång. Deras hus vädrades under 8 minuter/dag och gav en årsförbruk- ning på 20.000 kWh.
Medelförbrukarfamiljen bestod av 3,7 personer med en genomsnittsålder på | Familjen som förbrukade mest bestod av 4,2 personer och barnen var i genomsnitt ? tonårsbarn, cirka 13 år. Familjen hade 220 inomhustemperatur och vattenförbruk- * ningen var 290 m3. Diskmaskin användes 5 ggr/vecka och tvättmaskinen 6 ggr/veckal Familjemedlemmarna badade var och en 0,3 ggr/vecka och duschade 5 ggr/vecka j under 12 minuter/gång. Huset vädrades 8 minuter/dag. Årsförbrukningen för j högförbrukarfamiljen blev 25.000 kWh.
Andra studier av energiförbrukningar visar dock inte ett klart samband mellan förbrukning och familjens storlek. Vad man i dessa undersökningar däremot kan konstatera är att "storkonsumenter" är det på alla plan, även i sina boendevanor.
;pa rpotenital, TWh ,4
,2
BFR har till rapporten "Energi i byggd miljö - 90—talets möjligheter" gjort be— räkningar med MBA-modellen som visar de tekniska och ekonomiska förutsätt- ningarna för att minska energianvändningen genom byggnads- och installations- tekniska åtgärder. För småhus med elvärme (direktel och elpanna) är sparpotentialen vid full energihushållningseffekt 3,5 TWh. Om man på motsvarande sätt beräknar sparpotentialen för samtliga småhus kan den summeras till ca 10 TWh med en investeringskostnad på 37 miljarder kronor.
Kostnaden för att uppnå besparingar i elvärmda hus är högre än för genomsnittsbebyggelsen. Förklaringen till detta är att många billigare åtgärder inte är aktuella i elvärmda hus. Se nedanstående diagram framtagna av BFR.
Energisparpotential och investeringsbehov för småhus med elpanna resp. elradiatorer beräknade med MSA. Avser beståndet 1983/84.
Sparpotential, TWh
För nya småhus pågår en intressant utveckling mot allt mer energisnåla kon- struktioner och system. Med känd, relativt okomplicerad teknik kan ett nybyggt småhus på 110 km2 i Stockholmsklimat få ett totalt årsbehov av köpt energi på 10-12.000 kWh/år. Projektidéer som i det närmaste eliminerar behoven av köpt energi för varmvatten och uppvärmning har också presenterats. Det är dock svårt att applicera dessa kunskaper i befintliga småhus till rimliga kostnader, men det indikerar att energihushållningen teoretiskt kan drivas mycket långt.
Med tanke på de höga kostnader för mer omfattande hushållningsåtgärder som BFR-rapporten anger (ca 6 miljarder för 1,6 TWh i hus med elpanna och 5 miljarder för 1,6 TWh i direktelvärmda hus, vilket kan räknas om till en investering på kr 3:75 resp. 3:12/sparad kWh) är det tveksamt om den ekonomiska potentialen för hushållning överstiger 1 TWh under den närmaste 10-årsperioden, räknat på småhus som även på sikt bibehåller elvärme.
2,4 Elpanna Direktel
2,2
2,0
1,8
1,6 6 7 8 9 10 5 6 7 8 9 Miljarder kr inkl skatt Miljarder kr inkl skatt
Future Energy AB driver ett teknikutvecklingsprojekt, som bygger på extrem lågtemperaturteknik - en framledningstemperatur på 30fJ - som därför passar bra för anslutning till returledningen i ett fjärrvärmesystem. Men då behovet av primärenergi kan reduceras till ytterst låga nivåer är inte valet av energikälla kritiskt. Future Energy-konceptet, som utvecklas tillsammans med några av Sveriges ledande industrier på respektive teknikområde, innehåller ny teknik vad gäller värmeväxlare, värmefönster, värmevägg, värmefångare, markvärme— lagring, termorör och styr- och regleringssystem. Man anser sig kunna erbjuda lösningar som med god totalekonomi kan appliceras inte bara vid nybyggnad utan även lätt kan infogas i befintlig bebyggelse, om t.ex. ett ROT-program för småhussektorn introduceras.
Visst utvecklingsstöd har beviljats för specifika delprojekt. Future Energy är ett av flera exempel på projekt som kan passa in på vårt förslag om teknikupphand- ling, som presenteras i kapitel 5.2.2.
4.4. Utnyttjande av kombidrift för att ersätta el under vintervardagar
Över en miljon småhus värms för närvarande med någon typ av bränslepanna och distribuerar värmen i huset med hjälp av radiatorvatten. Under senare år har åtskilliga oljepannor ersatts av elpannor eller kombipannor eller kompletterats med elkasett/elpatron. Minst hälften av dessa småhus använder nu el som huvudsaklig uppvärmningskälla. De fallande oljepriserna och den på- gående introduktionen av tidstariff har ökat incitamenten att konsekvent utnyttja olja (och i förekommande fall ved) under vinter dagtid och el under övrig tid.
ll ! Hittills har ungefär hälften av de svenska eldistributörerna med ca 70% av landets 3 elabonnenter introducerat tidstariffen. '
Som exempel på en förenklad tidstariff med bara två prisnivåer redovisas gällande taxa för Vattenfall Mellansverige, Västeråsområdet:
Energiavgift inkl. skatt
Nov- mars, mån-fre, 06—22 42,2 öre/kWh Övrig tid 22,2 öre /kWh
För den traditionella elvärmetariffen är energipriset 27,2 öre/kWh under hela året och den fasta avgiften är också 500-600 kr. högre på årsbasis, beroende på säkringsstorlek. Tarifferna är avstämda så att en normal kund med helårselvärme i princip får oförändrad kostnad vid byte till tidstariff. Genom att substitutera el under höglasttid eller flytta elanvändning från höglast- till låglasttid kan kunden minska sina energikostnader.
Fortfarande är trenderna inom småhussektorn att elvärmeandelen fortsätter att öka. En bred introduktion av tidstariffen kommer då sannolikt få till följd att övergång till helårselvärme bromsas till förmån för kombinerat utnyttjande av el och bränslen. En del småhus, som av pris- och bekvämlighetsskäl enbart nyttjar el trots att man har möjlighet till ett kombinationsnyttjande, stimuleras att minska sin elanvändning under vinterperioden som helhet eller åtminstone under vinter dagtid.
Vidare ökar intresset för ackumulerande system, som flyttar elanvändning från dag till natt. Många hus har separat elvärmd varmvattenberedare, som kan "laddas" under lågpristid.
De stora kraftproducenterna Vattenfall och Sydkraft erbjuder kunder som vill utöka sitt elabonnemang enbart tidstariff, medan de flesta mindre distributörer låter kunden välja. Nya råkrafttariffer träder i kraft 1989-01-01 och dessa kommer att utformas så att distributörerna stimuleras att ge sina kunder tidstariff. Vi kan därför förutse en situation där inom 5-10 år tidstariffen blir standardtariff för merparten av landets elvärmekunder.
Enligt Vattenfall har ett normalt småhus följande fördelning av sin energianvänd— ning mellan högprisperiod (november—mars, måndag-fredag kl. 06-22) och lågpris- period (övrig tid)
Högprisperiod (%) Lågprisperiod (%) Hushållsel 32 68 Uppvärmning 35 65 Varmvatten 28 72
Tidstariffen har två syften. Dels att påverka kunden att nyttja annat bränsle än el under högprisperioden, dels att flytta användning från högpris till lågpris.
Ett småhus som för närvarande enbart nyttjar el för uppvärmning och varmvatten kan därför spara 0,35 x 15.000 + 0,28 x 5.000 : 6.650 kWh el/år om t.ex. olja används under hela högprisperioden.
Enligt statistiken finns det ca 100.000 småhus som enbart nyttjar el trots att kombinationsmöjligheter existerar. Dessa bör i stor utsträckning kunna påverkas till att börja använda bränslen som komplement till el.
Vidare utnyttjar 345.000 småhus el i kombination med andra bränslen. En del av dessa bör med hjälp av tidstariff kunna förmås att använda bränslen mer konse— kvent under vinter dagtid för att spara el.
I ca 160.000 småhus finns rena elpannor. Åtskilliga av dessa pannor behöver bytas ut under 1990-talet, varvid kombipanna är det mest naturliga valet, förut- satt att huset är försett med skorsten. Ett annat sätt att möjliggöra kombidrift är att till elpannan ansluta en oljekasett.
Kundernas benägenhet att nyttja olja/ved under vinter dagtid är avhängigt av såväl aktuella elpriser som priser på alternativa bränslen, speciellt då olja. Bekvämlighetsaspekter spelar också in, varför kombidriften måste upplevas enkel ur reglersynpunkt. Investeringsbenägenheten för att byta ut en fungerande elpanna torde vara låg, men det finns anledning tro att småhus med skorsten vid byte av panna föredrar kombipanna, trots ett högre pris än för en ren elpanna. Kunden måste då väga in framtida höjningar av elpriserna, något som därför är viktigt att informera om.
Tidstariffer ger kunderna incitament till kombiutnyttjande. Genom att sätta energipriser som speglar kraftproducenternas och eldistributörernas verkliga kostnader för el under olika tider på dygnet och under året kommer elanvänd- ningen för uppvärmning bli samhällsekonomiskt mer effektiv. Staten kan öka incitamenten att substitutera el under vinter- dagtid genom att ändra elskatten från en styckeskatt till en värdeproportionell skatt.
Att förutsäga hur stor elsubstituering som tidstariffen kommer att resultera i är svårt eftersom denna bl.a. beror av oljeprisutvecklingen. Men potentialen torde klart överstiga l TWh (200.000 småhus ersätter i genomsnitt 5.000 kWh).
4.5 Flyttning av elanvändning från dag till natt
I enlighet med diskussionen om tidstariff och kombinerat utnyttjande av el och , bränslen berördes också frågan om att flytta elanvändning från högpristid till lågpristid. Detta innebär effektsparande men ej elenergibesparing.
Många småhus - speciellt alla direktelvärmda - har separat varmvattenberedare och värmer sitt tappvarmvatten med el. En del av dessa - speciellt i Stockholm som sedan länge haft en dubbeltariff med stor prisskillnad mellan dag och natt - kopplar redan in varmvattenberedarna under låglasttid. Med tidstariffen kan denna åtgärd bli mer allmän. Ca 1.400 kWh/år flyttas härigenom bort från hög— pristid. Vidare är det relativt enkelt att flytta 10% av hushållselen från hög- till låglasttid genom att diska och tvätta sent på kvällen och under helgtid, alltså 500 kWh/år.
Om tidstariffen introduceras allmänt inom också det direktelvärmda småhusbe- ståndet bör det vara möjligt att flytta ca 1 TWh från höglasttid. Visst bidrag fås också från elvärmekunder - säg 10.000 småhus - som satsar på ackumulering för hela sitt värmebehov. 500.000 )( 1.900 + 10.000 x 5.000 : l TWh.
Det ligger i kraftindustrins och eldistributörernas eget intresse att med hjälp av tidstariffen begränsa effektuttagen under vinter dagtid. Marknadsföringen kommer därför att utformas så att resultat uppnås och energipriserna kommer att sättas så att en betydande omfördelning av kundernas elanvändning stimuleras.
4.6 Slutsatser om sparpotential
Den tekniskt-ekonomiska potentialen för minskad elanvändning i småhussektorn är idag ca 3 TWh. (Ca 0,5 TWh netto hushållsel, ca 0,5 TWh varmvatten, ca 1 TWh som resultat av investeringar i hushållningsåtgärder i småhus som behåller elvärme och ca 1 TWh genom ökad användning av kombidrift). Därutöver kan ca 1 TWh flyttas från dag till natt .
Den tekniskt-ekonomiska potentialen för att substitutera elvärme med andra tillförselalternativ är idag låg. Likaledes är även de ekonomiska incitamenten svaga för omfattande hushållningsåtgärder i befintliga hus.
För att öka denna potential och nå praktiska resultat krävs
1) att ny teknik färdigutvecklas och får en chans att etablera sig på marknaden, 2) att nya aktörer går in på marknaden, eftersom småhusägarna i gemen knappast är benägna att ta på sig stora investeringskostnader och 3) att de som vill driva på utvecklingen får möjlighet att skapa ekonomiska incitament för småhusägarna.
En övergång i stor skala från elvärme i småhus till annan energitillförsel är en gigantisk operation, som kräver noggrann planering och styrning. Det är visser- ligen sant att marknaden själv hanterade övergången från olja till el, men svårig- heterna att gå från el är väsentligt större, såvida det inte är oljan vi vill ha , tillbaka. För dir—ék—telen finns inga enkla marknadslösningar. Övergången från ,? olja till el var enkel därför att den nya tillförselenergin redan fanns tillgänglig i alla hus.
I kapitel 5 lämnar vi förslag till åtgärder som syftar till att möjliggöra konver- tering från elvärme till andra tillförselsystem.
Vi pekar där på nödvändigheten av en fortsatt utveckling av den kommunala energiplaneringen.
I förslaget till Energiplan för Stockholm framkommer ambitioner att påverka elvärmens utveckling med ekonomiska stimulanser. Stockholm som också svarar för sin egen elproduktion vill ha möjlighet att agera på motsvarande sätt som de amerikanska energiföretagen och prioritera investeringar i elsparande/substitution istället för i ny tillförsel.
Avvägningen mellan olika energislag - el, gas, fjärrvärme - är en kommunal angelägenhet. Den bör styras av långsiktiga, delvis strategiska avväganden, där totalekonomin givetvis spelar en viktig roll.
Helt avgörande för utvecklingen inom småhussektorn är att småhusägarna får entydiga signaler om utvecklingen och om vilka spelregler som kommer att gälla.
På lång sikt bör elanvändningen för uppvärmning i småhus kunna halveras genom nya tillförselalternativ och långtgående energihushållning. En realistisk potential för den kommande 10-årsperioden är snarare 25 % av aktuell användningsnivå, sedan redan idag lönsamma åtgärder räknats bort. Grovt räknat kan då totalpotentialen för minskad elanvändning inom småhussektorn bli ca 8 TWh, varav ca 3 TWh är verifierade som redan idag lönsamma.
5. ÅTGÄRDER FÖR ATT EFFEKTIVISERA ELANVÄNDNINGEN 5.1 Hushållsel och varmvatten
Hushållsel i småhus har ingående behandlats i kapitel 4.1. Aktuella prognoser visar att användningen av hushållsel i 1985 års husbestånd kan komma att minska med 1 TWh till år 1995. Eftersom merparten av landets småhus fortfarande är elvärmda år 1995 blir nettoelbesparingen dock lägre. Om elvärmen på sikt ersätts av annan energitillförsel får dock den minskade användningen av hushållsel fullt genomslag som elbesparing.
Det är viktigt att konsumenterna är välinformerade vad gäller olika hushållsappa- raters kvalitetsegenskaper och energianvändning. Härigenom kan de driftsekonomiska aspekterna beaktas vid olika köpbeslut, vilket på sikt bör medföra att allt energi- ' snålare apparater introduceras på marknaden. Genom utveckling av provningsmetoder och energideklarationer kan den här typen av information göras tillgänglig för konsumenterna. Konsumentverket vill utveckla provningsmetoder för i första hand diskmaskiner, tvättmaskiner och torktumlare för att därefter utfärda riktlinjer för energideklarationer enligt samma modell som nu gäller för kylar och frysar resp. hushållsugnar.
samfinansiering med andra länder bör eftersträvas. Kostnaderna för metodutveck- ling beräknas för Sveriges del uppgå till 2-3 milj kr. Arbetet bör enligt KOV bedrivas under en 3-årsperiod.
Expertgruppen är positiv till detta och föreslår att KOV ges i uppdrag att införa energideklarationer för diskmaskiner, tvättmaskiner och torktumlare. Detta arbete bör medföra att den eleffektivisering som redan är på gång fortskrider framgångsrikt i takt med att hushållen köper nya apparater.
l l ! 5 Enligt konsumentverket bör arbetet förankras internationellt samtidigt som ] Statens energiverk genomför nu en särskild analys av behovet av statliga insatser då det gäller information, rådgivning och utbildning för hela elanvändningsområdet. Som framgår i kapitel 4.2 om varmvatten i småhus finns en besparingspotential ! på ca 0,5 TWh, som för att realiseras kräver vissa tekniska åtgärder som flödesbe- ; gränsare, t.ex. snålspolande och väl fungerande duschmunstycken, och ett-grepps- . eller termostatblandare, men framför allt bygger på beteendemässiga förändringar. j | Ex ert ru en vill därför eka å behoven av centrala informationsinsatser för : att hö'a hushållens kunska snivå och ener imedvetande. Inom området hushållsel ] och varmvattenförbrukning bör bl.a. råd ges om hur hushållen kan minska sina » energikostnader genom beteendeförändringar och anpassning till tidstariffer. I 5 det senare fallet handlar det både om beteendemässiga förändringar vid utnyttjande av existerande utrustning och investeringsåtgärder i isolering av varmvattentankar, i nattackumulering etc.. En annan väsentlig möjlighet till effektivare elanvändning ;! är att i elvärmda småhus välja kallvattenanslutna diskmaskiner.
5.2 Elvärme i befintlig bebyggelse
För att underlätta kärnkraftsavvecklingen är det angeläget att en avsevärd minskning i användningen av el för uppvärmningsändamål genomförs. Goda ekonomiska förutsättningar för detta finns i hus utrustade med kombi- pannor för enskild uppvärmning. Detta gäller i viss mån även för hus med vatten- buren elvärme utan möjlighet till kombidrift. I hus med direktverkande elvärme är de ekonomiska förutsättningarna för att konverteringsåtgärder skall komma till stånd betydligt sämre. Effektiviseringsåtgärder är däremot i många fall lönsamma.
Att minska eller ersätta befintlig elvärme är inget självändamål. Omställningen i den elvärmda bebyggelsen måste ske på samhällsekonomiskt rationella grunder. Prisbildningen på elmarknaderna bör ske på sådant sätt att kostnaderna kommer till korrekt uttryck och att därmed både producenter och användare av el får riktiga signaler för sitt agerande. Prisnivån och tariffernas tidsvariationer bör avspegla kostnaderna för eltillförseln. En rationell elförsörjning förutsätter vidare att det görs en riktig avvägning mellan hushållningsåtgärder och åtgärder för tillförsel. Hushållningsåtgärder bör vidtas så länge kostnaden för att spara en enhet inte är högre än kostnaden -inklusive miljöbelastningen - för att till- föra en sådan enhet. Med en rationell avvägning från sådana utgångspunkter uppnås ett ur samhällsekonomisk synpunkt väl avvägt utnyttjande av el för upp- värmningsändamål.
I kapitel 2 presenteras statens energiverks aktuella bedömningar av priser och elanvändning år 1997. Redovisningen ger vid handen att elvärmen i småhus totalt sett förändras enbart marginellt. Genom ökad användning av kombipannor och oljekassetter minskar elanvändningen under höglasttid men ökar under låglasttid. Energibesparingsåtgärder minskar användningen ca 1 TWh. Energiverkets prognos är naturligtvis osäker. Elanvändningen kan bli högre än väntat om fler elpannor installeras, om bränsleutnyttjandet under höglasttid vid kombidrift blir lägre än förutsett eller om energihushållningsåtgärderna uteblir.
De investeringsbeslut som under de närmaste åren kommer att fattas beträffande småhusens uppvärmningssystem är av stor betydelse för elanvändningens utveck- ling under 1990-talets första hälft. Det viktigaste instrumentet för att förmå hushållen att investera i flexibla och effektiva uppvärmningssystem (kombipannor, elpanna + oljekasett, värmepump etc) är en elprissättning som avspeglar de faktiska kostnaderna för elproduktionen, både vad gäller den allmänna kostnadsnivån och kostnadernas tidsmässiga variationer. En annan viktig faktor är prisrelationerna mellan el och andra energislag. Information till hushållen om den långsiktiga prisutvecklingen på el och tillgängliga tekniska alternativ är viktig liksom in- formation om kombidrift. Utnyttjandet av kombidrift påverkas av vanor och beteenden, som tar tid att ändra.
Under de närmaste åren kommer investeringar i nya uppvärmningssystem huvudsak- ligen ske i samband med att gamla värmeanläggningar tjänat ut. På längre sikt bör dock konverteringsåtgärder av större omfattning genomföras i den elvärmda bebyggelsen, om utbyggnad av ersättande elproduktion skall kunna undvikas i tillräcklig omfattning i samband med kärnkraftsavvecklingen. Utgångspunkten bör härvid vara att elvärme skall ersättas med annan tillförsel och att hushåll- ningsåtgärder skall genomföras så långt detta kan ske till lägre kostnad än motsvarande kostnad för ny elproduktion.
Kostnader för olika konverteringsalternativ och effektiviseringsåtgärder har berörts i kapitel 4. En kostnadsjämförelse mellan dessa alternativ och kostnaden för ny elproduktion kan göras med olika beräkningsmetoder och olika grad av nogrannhet. På en mycket generell nivå kan det kostnadskriterium som bör användas för att bedöma om en viss konverteringsåtgärd kan vidtas till en lägre kostnad än kostnaden för ny elproduktion uttryckas på följande sätt:
Kkv + Rkv + Mkv 5 Kke + Rke + Mke där
Kkv : Kapitalkostnaden för den nya värmeanläggningen Rkv : Den totala rörliga kostnaden för husets nya värmeanläggning Mkv : Miljökostnader vid utnyttjande av husets nya värmeanläggning Kke : Kapitalkostnad för ny elproduktion Rke : Rörlig kostnad för elproduktionen Mke : Miljökostnader för elproduktionen
I termen MkV resp. Mke kan givetvis även säkerhetsmässiga och beredskaps- mässiga kostnadsbedömningar inkluderas.
Om vi för en viss konverteringsåtgärd utgår ifrån att de rörliga kostnaderna för husets nya värmeanläggning är lika stora som de rörliga kostnaderna för elproduktionen samtidigt som miljöeffekterna är likvärdiga förenklas ovanstående generella kostnadskriterium högst väsentligt.
I en privatekonomisk kalkyl över lönsamheten i att konvertera från el saknar kapitalkostnaden för ny elproduktion relevans medan den ingår i motsvarande samhällsekonomiska kalkyl. Nedan görs en förenklad beräkning av den verkliga kapitalkostnaden för ny elproduktion.
För ett genomsnittligt direktelvärmt småhus kan det sammanlagrade effektbehovet uppskattas till 6-7 kW och energibehovet för uppvärmning och tappvarmvattenberedning till 15-20.000 kWh. Beaktas behovet av effektreserv kan 7 kW produktionskapacitet spegla småhusets krav på produktionssystemet.
Kostnaden för ny elproduktion varierar givetvis beroende på teknikval, anläggningsstorlek och miljökrav. Kostnaden för stora kolkondensanläggningar (ca 600 MWe) med konventionell kolpulvereldning, rökgasavsvavling och denitrifiering ligger mellan 8.000 och 9.000 kr/kW. För ny teknik är kostnaden högre. Som exempel kan nämnas att man för PFBC-anläggningen i Värtan kalkylerar med en investering på 10-11.000 kr/kW. Den rörliga kostnaden för kolkondens bedöms vara ca 22 öre/kWh.
Investeringskostnaden för toppkraft är lägre. Kostnaden för gasturbiner kan uppskattas till 2.300 kr/kW. Den rörliga kostnaden är dock hög, ca 60 öre/kWh. Genomsnittligt ger detta en rörlig kostnad på ca 26 öre/kWh.
Den effekt som krävs för att försörja ett småhus med elvärme tillgodoses lämpligen till mellan 40 och 60% med basproduktionsanläggningar t.ex. kolkondens. Hur stor del av effektbehovet som lämpligen bör tillgodoses med hjälp av toppkraft beror på husets belastningsprofil.
Den totala investeringskostnaden för att försörja ett småhus med elvärme blir således i genomsnitt
3,5 x 8.500 + 3,5 x 2.300 : 37.800 kronor
vid användning av konventionell teknik. Vid användning av ny teknik så- som PFBC blir kostnaden uppskattningsvis 5-10.000 kronor högre. Total- kostnaden kan således grovt uppskattas till drygt 40.000 kronor för ett genomsnittligt direktelvärmt småhus, eller i medeltal 6.000 kr/kW.
Detta räkneexempel visar att en konvertering från elvärme kan anses "samhälls— ekonomiskt" lönsam om investeringskostnaderna vid oförändrade rörliga kostnader (d.v.s. Rkv : Rke : 26 öre/kWh) och likvärdiga miljökostnader understiger ca 6.000 kr/kW. Om effektbehovet istället minskas genom effektiviseringsåtgärder, d.v.s. energibehovet minskas, kan en ytterligare investeringskostnad motsvar- ande skillnaden i rörlig kostnad vara samhällsekonomiskt motiverad.
Med utgångspunkt från denna redovisning kan konstateras att bland de tekniska lösningar som idag finns tillgängliga (energihushållningsåtgärder, installation av värmepumpar av olika typ, anslutning till fjärrvärme eller naturgas, installation av nytt radiatorsystem m.m.) ligger endast en begränsad andel åtgärder under kostnaden för ny elproduktion. Speciellt gäller detta för konvertering av direktel- värmda småhus.
Mot denna bakgrund syftar expertgruppens förslag till att
- utveckla ny teknik som möjliggör en ersättning av elvärmen till en lägre kostnad än kostnaden för ny elproduktion.
- undanröja hinder som medför att samhällsekonomiskt lönsamma effektiviserings— och konverteringsåtgärder inte kommer till stånd.
Ett av de viktigaste medlen för att undanröja sådana hinder är enligt expertgruppens bedömning att
- säkerställa att lämpliga aktörer finns tillgängliga på marknaden med sådana resurser till förfogande att differensen mellan den privatekonomiska lönsam- heten i att vidtaga åtgärder och det samhällsekonomiska värdet av dessa åtgärder kan överbryggas.
5.2.1 Förslag som syftar till att undanröja hinder på marknaden
När det gäller att undanröja olika hinder på marknaden är en kostnadsriktig elprissättning grundläggande. Ett steg i denna riktning är införandet av tidsdiffe- rentierade eltaxor. Expertgruppen förutsätter därför att tidstariffer på sikt blir standardtariff för eluppvärmda småhus. Vidare bör elräkningarna informera om årlig förbrukning och totala årskostnader enligt förslag från ELIN-utredningen. Genom energibeskattningen kan tidstariffens styrverkan givetvis påverkas. En parlamentariskt sammansatt utredning med uppgift att genomföra en översyn av de indirekta skatterna har nyligen tillsatts av regeringen. Energiskatternas inflytande över denna styreffekt bör övervägas i detta sammanhang.
Men även om elpriset korrekt avspeglar de totala elproduktionskostnaderna är detta ingen garanti för att samhällsekonomiskt lönsamma investeringsåtgärder genomförs.Detta kan bero på bristande kunskap hos aktörerna eller bristande finansiella resurser. Det kan också bero på att olika aktörer, i detta fall hushåll- en respektive elproducenterna, är olika investeringsbenägna.
De förslag som tidigare redovisats ang. val av hushållsapparater har till syfte att undanröja sådana bristande kunskaper hos framförallt hushållen.
En förutsättning för hushållning med uppvärmningsel i småhus är att de som äger eller planerar att anskaffa hus får lättillgänglig information som möjliggör att vid val av hus beakta energi- och elåtgången. Informationsbehovet gäller både nya och äldre småhus.
Med frågan om energideklaration av nya småhus har Konsumentverket arbetat sedan 1979. Arbetet har dock under en längre tid legat nere dels på grund av starkt motstånd från några branschorganisationers sida, dels i avvaktan på hur energiaspekterna kommer till uttryck i det pågående arbetet med ny byggnorm. Verket förutsätter att det nu uppenbara behovet att reducera el- och energi- åtgången bl.a. för uppvärmning av småhus skapar bättre förutsättningar för att uppnå enighet om deklarationerna med näringslivet.
I det nu föreliggande utkastet för riktlinjerna avses deklarationsplikten omfatta alla nya småhus som utbjudes i kataloger, broschyrer och liknande material, men också andra hus som saluförs i grupper om minst 10 hus. Det föreligger dock inga direkta hinder för att vidga riktlinjerna till att omfatta alla nya småhus.
Energideklarationerna avses bli framtagna enligt samma beräkningsmetod, vilket är en förutsättning för att konsumenterna skall kunna jämföra det beräknade energibehovet i kilowattimmar per år mellan olika hus. Energibehovet enligt deklarationen är inte beroende av vilka värmekällor huset kommer att utrustas med och skall givetvis inte ta hänsyn till individuella boendevanor.
Ännu viktigare är att de konsumenter som överväger att köpa äldre hus får användbar information om husets energibehov. Något arbete med denna inriktning pågår dock inte om man bortser från vad Konsumentverket vid riktlinjeförhandlingar med mäklarorganisationer kan komma att kräva som en del av boendekostnadskalkylen. De uppgifter som kan komma fram i detta sammanhang måste dock sannolikt bygga på husens energiförbrukning under tidigare ägares tid, vilket innebär att uppgifterna för olika hus i hög grad kommer att påverkas av dessa husägares boendevanor. Uppgifterna blir därför inte jämförbara. Det är givetvis möjligt att ta fram säkrare uppgifter om energistatus för äldre hus. I Danmark finns en lag som föreskriver att den som säljer ett hus är skyldig att informera köparen om husets energistatus. Om det inte redan upprättats en värmeundersökningsrapport (varmesynsrapport) eller utfärdats ett energicertifikat, måste säljaren låta en energikonsult utföra en undersökning, vars resultat skall presenteras för köparen innan överlåtelsen äger rum. År 1985 genomfördes ca 20 000 värmeundersökningar av privata hus, de flesta beroende på nämnda bestämmelser. Värmeundersökningarna genomförs av 900 officiellt registrerade energikonsulenter. För att skydda husägaren har dessa en särskild försäkring.
Vill man att även de som äger eller köper äldre hus får ett säkert underlag för att bedöma husen från energisynpunkt måste man överväga system av samma typ som finns i Danmark. Informationsbehovet kan i detta fall inte lösas genom tillämpning av Konsumentsverkets riktlinjer. Sådana kan eventuellt tas fram avseende hus som säljs via mäklare, däremot inte när det gäller transaktioner mellan två privatpersoner. Skulle regler om besiktning utfärdas endast avseende mäklarsålda hus, skulle kostnads- och konkurrensförhållandena sannolikt rubbas på ett oacceptabelt sätt.
Frågan måste därför lösas på annat sätt. Därför krävs det en särskild utredning för att ta ställning till om och i vilka former man bör införa krav på energidek- laration av äldre hus. I detta sammanhang borde man samtidigt utreda en rad andra besiktningsfrågor som är aktuella vid försäljning av äldre småhus. Småhus- köpsutredingen har nyligen lagt fram ett betänkande (SOU 1987:30), vari man argumenterar för en möjlighet att genom överenskommelse mellan säljare och köpare ersätta köparens undersökningsplikt och säljarens upplysningsplikt med en opartisk besiktning. Man kan befara att förslaget, med nuvarande utformning, endast sällan kommer att leda till besiktningar som skulle kunna förebygga många problem och rättstvister mellan säljare och köpare.
Andra frågor som aktualiserar behovet av besiktning vid köp/försäljning av äldre småhus är problemen med radondotterstrålning, elsäkerhet, fuktmögel samt sättningsskador som köparen förväntas kunna utreda inom ramen för sin undersökningsplikt. Expertguppen föreslår att frågan om besiktning av äldre hus utreds i hela sin omfattning med bl.a. syfte att få fram ett energideklarations- system för äldre småhus.
Enligt gällande bestämmelser lämnas bostadslån för underhålls- och reparations— åtgärder i samband med ombyggnad endast om skäliga energisparåtgärder utförs samtidigt, det s.k. samordningskravet i 6 & ombyggnadslåneförordningen för bostäder (1986:693).
Motsvarande villkor gäller också för räntestöd till underhålls- och reparations- åtgärder. Om kommunen begär en besiktning för att t.ex. avgöra om samordningskravet uppfylls sker detta på fastighetsägarens bekostnad och kostnaden för besiktningen får inräknas i låneunderlaget. Expertgruppen anser att en besiktning utgör ett väsentligt underlag för att en bedömning skall kunna göras av huruvida skäliga energisparåtgärder kommer att vidtas. Besiktningen utgör vid sidan av ett underlag för lånemyndigheterna också ett väsentligt lnformationsmaterial för fastighetsägarna. För att säkerställa att samordningskravet uppfylls föreslår expertguppen att energibesiktning görs obligatoriskt i samband med ansökan om bostadslån för ombyggnad.
Det är emellertid inte bara beträffande det egna husets energistatus som hushållen har behov av ett bättre kunskapsunderlag. För att fatta investeringsbeslut behöver konsumenten också vara mer förtrogen med vilka tekniska alternativ som står till buds för elvärmekonvertering och elersättning. Vilka aktörer som lämpligen kan ansvara för denna typ av informationsinsatser återkommer vi till i det följande. Expertgruppen vill dock även här peka på den analys som statens energiverk nu genomför angående behovet av statliga insatser då det gäller information, rådgivning och utbildning för hela elanvändningsområdet.
En väg att avhjälpa bristande kunskap hos konsumenterna är information om
rodukter vars anskaffnin leder till elbes arin . Denna information bör runda sig på tester. Dessa tester kan avse sådana produkter som kombipannor, oljekassetter, värmepumpar, värmeväxlare, tillsatsfönster etc. Testerna har bevisligen en stark inverkan på produktutveckling. Positiva testresultat har även allmän säljfrämjande effekt för produkten ifråga.
Provningar är dock mycket kostsamma. T.ex kostar en test av en kombipanna på statens provningsanstalt ca 100.000 kr.
Konsumentverket har tidigare haft stöd för sådana tester från bl.a. energispar- kommittén. Verket uppskattar medelsbehovet för att kunna beställa provningar till ca 1 miljon kr per år. Expertgruppen föreslår att medel avsätts för testning av denna typ av produkter. Genom verkets egna informationskanaler, andra massmedia, kommunala konsumentvägledare m.fl. får informationen en spridning till de allra flesta hushållen i landet.
»
Som tidigare påpekats kan vissa konsumenter ha svårigheter att finansiera även privatekonomiskt lönsamma investeringar. I andra fall kan hushållen dra sig för att göra stora investeringar, vilket kan medföra att samhällsekonomiskt lönsamma investeringar ej kommer till stånd.
i i % Speciella svårigheter kan förväntas uppstå i de fall då det lämpligaste uppvärm- ? ningsalternativet utgörs av någon form av kollektiv lösning som kräver samordnadeå investeringsbeslut från många aktörer (t.ex utbyggnad av en gruppcentral för en ; samfällighetsförening). j ?
starka och tekniskt kompetenta aktörer bereds möjlighet att agera på denna marknad. Ett exempel på denna typ av aktörer är de energitjänstföretag som sedan några år agerar på marknaden. Studier av energitjänstföretagens utvecklings-ji förutsättningar (bl.a. inom IEA) visar dock att denna typ av verksamhet sällan ., är lönsam inom småhussektorn p.g.a. av de allt för höga "over-head" kostnaderna i i förhållande till varje projekts storlek. 3
För att denna typ av investeringar skall komma till stånd krävs att finansiellt & i
5.2.2 Förslag som syftar till att utveckla ny teknik
Elanvändningen i befintliga direktelvärmda hus kan reduceras avsevärt genom [ energihushållningsåtgärder.
Trots detta bör även en övergång till andra uppvärmningsformer genomföras på sikt, åtminstone i vissa delar av bebyggelsen, om behovet av ersättande elproduktiog skall kunna begränsas. Om detta skall kunna ske på samhällsekonomiskt rationella grunder krävs avsevärda kostnadsreduceringar och utveckling av nya systemlösningä Om vi i framtiden skall kunna försörja den i dag elvärmda bebyggelsen till rimliga (, kostnader krävs forskningsinsatser såväl inom elproduktionsområdet som inom *_ uppvärmningsområdet. De aktörer som finns inom elproduktionsområdet är * resursstarka och har oftast kompetens att genomföra betydande forskningsinsatser II inom den egna organisationen. ' i Inom uppvärmningsområdet, och framförallt vad gäller småhusens värmeförsörjning, saknas starka aktörer av den typ som finns inom elproduktionsområdet. Vi kommer *— i det följande lämna förslag angående eldistributörernas m.fl. utveckling till ', energitjänstföretag syftande till att få in starka och kompetenta aktörer även ; inom detta område. Energitjänstföretagens roll inriktas emellertid mot att introducera nyutvecklad teknik. De forsknings-och utvecklingsinsatser som krävs för att få fram denna teknik behöver dock finansiellt statligt stöd.
Statens råd för byggnadsforskning (BFR) är programansvarig för den del av energiforskningen som avser nya energisystem i bebyggelsen.
I proposition 1986/87:80 om forskning (bil. 12 s. 22-23) föreslog regeringen att området Energianvändning för bebyggelse (som avser nya energisystem) bör bibehållas inom energiforskningsprogrammet som ett separat program på grund av att insatserna inom detta område är av central betydelse för omställningen av energisystemet. Härvid betonades att möjligheterna till elbesparingar inom bebyggelsesektorn i stor utsträckning påverkar hur mycket ersättande elproduktions— kapacitet som måste tillföras systemet för att de energipolitiska målen skall uppnås.
Den 9/7 1987 uppdrog regeringen åt BFR att utarbeta förslag till framtida FoU- insatser inom området "effektiv elanvändnig - eleffektiva byggnader". BFR har i en preliminär redovisning till regeringen den 15 september lämnat förslag till utformning av ett nytt delprogram för forskning inom detta område.
Expertgruppen instämmer i BFR's uppfattning att ytterligare resurser krävs om intensifierade forskningsinsatser skall kunna genomföras inom de områden som är av speciell betydelse för den elvärmda bebyggelsen. Expertgruppen föreslår därför att resurser avsätts för uppbyggnad av ett nytt delprogram inom området "effektiv elanvändning - eleffektiva byggnader" i enlighet med BFR's förslag. Stöd till prototyp- och demonstrationsprojekt lämnas f.n. dels genom BFR som experimentbyggnadsstöd, dels inom ramen för det program för utveckling och introduktion av ny energiteknik m.m. som riksdagen beslutade om våren 1986 (prop. 1985/86:102, NU 17, rskr 172). Experimentbyggnadsstöd lämnas i form av statliga tilläggslån som kan vara ränte- och amorteringsfria under högst 10 år. Ett villkor för lånen är att gängse finansieringsmöjligheter har uttömts. Låne- villkoren omprövas vid en tidigare fastställd tidpunkt på grundval av det fastig- hetsekonomiska utfallet. Stöd till utveckling och introduktion av ny teknik för- medlas av statens energiverk och ges i form av bidrag, utfästelse om bidrag och lånegarantier. Bidrag eller utfästelse om bidrag lämnas med högst 25% av stöd- underlaget, lånegarantier med högst 50%. Summan av bidrag, utfästelser och lånegarantier får högst uppgå till 50% av låneunderlaget.
Expertgruppen konstaterar att det stödsystem som f.n. finns fram t.o.m. proto- typstadiet fungerar tillfredställande inom de teknikområden som avser bostädernas uppvärmning. Beroende på marknadssituationen uppstår däremot ofta problem då projektet kommer in i nästa utvecklingsfas. Steget från experimentbyggande eller prototypanläggning till marknadsintroduktion kräver starka finansiella resurser. För produkter lämpliga för serietillverkning krävs stora investeringar innan konkurrenskraftiga produktionskostnader kan uppnås. För större projekt krävs vanligtvis ett antal väl fungerande referensanläggningar innan tekniken kan introduceras kommersiellt. Om ett projekt saknar uppbackning av finansiellt starka aktörer, är det 25-procentiga bidrag som ges inom ramen för teknikintroduk- tionsprogrammet inte tillräckligt för att sådana referensanläggningar skall kunna realiseras.
Ett medel att förkorta steget från prototypanläggning till marknadsintroduktion är att vissa aktörer på marknaden tillämpar s.k. teknikupphandling. Med teknik— upphandling avses köp eller beställning av produkter, processer eller system som ännu inte finns på marknaden utan skall utvecklas och tillverkas enligt avtal mellan beställare och leverantör. Beställaren utnyttjar teknikupphandling för att få tillgång till bättre produkter och produkter som uppfyller vissa för be- ställaren specifika krav. Leverantören ges genom teknikupphandling möjlighet att genomföra utvecklingsarbete som han annars ev. skulle sakna resurser för samtidigt som han garanteras en viss försäljning eller ett antal referensanlägg- ningar.
En förutsättning för en lyckad teknikupphandling är att beställaren besitter tillräcklig kompetens inom teknikområdet samtidigt som han har en nära kontakt med användaren, om han inte själv avser att använda produkten. Han bör också besitta de finansiella resurser som krävs för att garantera en viss avsättning av produkten.
F.n. är det endast ett fåtal aktörer inom småhussektorn som skulle kunna utöva beställarfunktionen vid teknikupphandling av anläggningar för eleffektivisering och nya uppvärmningssystem. Exempel på sådana aktörer är byggföretag och större bostadsförvaltare. Även kommunala elverk och övriga eldistributörer skulle i sin nya roll som energitjänstföretag kunna agera som beställare vid teknikupphandling av alternativa uppvärmningssystem för den elvärmda bebyggelsen.
Teknikupphandling av den typ som här skisserats kan inte förväntas uppkomma spontant inom småhussektorn. Expertgruppen föreslår därför att ett särskilt stöd utformas för att möjliggöra teknikupphandling av elsnål teknik och teknik för att ersätta el med andra energibärare. Syftet med stödet bör vara att stimu- lera till teknikupphandling genom att de tekniska och eventuella ekonomiska risker som är förenade med projektet reduceras. Stödet bör ges i form av bidrag och villkorslån.
För teknikupphandlingens inledande utvecklingsarbete bör bidrag kunna lämnas med upp till 50% av stödunderlaget.
Stöd till uppförande av referensanläggningar bör lämnas i form av villkorslån.
Berättigade till stödet bör vara alla instanser som uppfyller de kompetenskrav som är nödvändiga för att genomföra en teknikupphandling av detta slag. Organisa- tioner som saknar denna kompetens men som ändå önskar genomföra teknikupphandli bör kunna beviljas bidrag till konsultstöd eller dylikt som möjliggör en kompetent upphandling. Denna typ av bidrag bör endast lämnas om organisationen representerar & de elanvändare som kommer att utnyttja en första försöksserie eller referensan-
läggning, t.ex. bostadsrättsföreningar, samfällighetsföreningar o.dyl.
Nä..—v...-.nnwxw
5.2.3 Förslag som syftar till att skapa resursstarka aktörer
Kommunerna har för närvarande ett ansvar för den lokala energiplaneringen. Enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering - senast ändrad 1985 (prop. 1984/85, BoU 6, rskr. 82) — skall det i varje kommun finnas en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi. Det torde vara ostridigt att en mer omfattande övergång från elvärme till andra tillförselalternativ, däribland kollektiva lösningar som fjärrvärme och gas, kräver en noggrann planering för att den skall kunna genomföras rationellt. Kommunerna har för närvarande rätt att prioritera vissa uppvärmningsformer på bekostnad av andra, t.ex. genom att i fastställa vissa områden som fjärrvärme-eller gasområden och där vägra att * leverera el för uppvärmningsändamål. Även om mångfald och konkurrens på . energimarknaden generellt bör eftersträvas är den kommunala energiplanens % syfte delvis att begränsa konkurrensen för att åstadkomma & kostnadseffektiv ) energidistribution i resp. område. Av miljöskäl tillämpar många kommuner också ' restriktioner mot användning av ved eller flis i småhus inom tätorter.
Kommunerna bör stimuleras att genom en fortsatt utveckling av den kommunala ener i lanerin en åverka en över ån från el för u värmnin till andra tillförsel- alternativ som gas, fjärrvärme eller blockcentral med t.ex. värmepump eller , fasta bränslen som energikälla. f
I detta sammanhang är den lokala rådgivnings- och informationsverksamheten av stor betydelse. Vid sidan av de kommunala energirådgivarna, i de fall då sådana finns inom kommunen, kan byggnadsinspektörer och kommunala konsument- vägledare medverka till en effektiv informationsspridning.
I de flesta större tätorter finns redan idag kommunala energiverk som distri- buerar såväl el som fjärrvärme. Många av dessa kommer också att få gas i sitt produktsortiment. Utvecklingen inom gasområdet är intressant, då ett gasnät med stor geografisk utbredning är ett viktigt alternativ för att på sikt ersätta småhusens användning av el för uppvärmning. Den ekonomiska potentialen för fjärrvärmeanslutning av småhus är låg medan gas har möjlighet att byggas ut även i relativt värmeglesa småhusområden om en gasledning för användning i industri- eller servicesektorerna finns framdragen i närheten av småhusområdet. Det finns anledning tro att gas även är ett bra alternativ för direktelvärmda småhus, då tekniska lösningar utan krav på skorsten i huset och med minimala utrymmeskrav är på väg att utvecklas. Vidare kan gas i viss utsträckning ut- nyttjas för att ersätta hushållsel. För kommunernas möjlighet att planera för konverteringen från elvärme är beslut om gas och en tidtabell för gasintroduk- tionen i resp. kommun av stor betydelse.
Som tidigare nämnts är det osannolikt att fristående, privata energitjänstföretag kommer att intressera sig för småhussektorn, varför det ligger närmast till hands att kommunala energiverk, kraftproducenter och övriga eldistributörer stimuleras att verka för effektiv elanvändning åtminstone inom småhussektorn. Många eldistributörer, stora som små, har uttryckt sitt starka intresse för att bli energitjänstföretag. Detta kan omfatta såväl rådgivning till kunderna som medverkan vid upphandling, finansiella åtaganden samt drift av anläggningar. Det är härvid angeläget att eldistributörer och kommunala energiverk genom förbättrad service till kunderna etablerar ett förtroende för sin nya kompetens som energitjänstföretag trots den monopolställning som man i viss utsträckning besitter.
Eldistributörerna skulle i sin nya roll som energitjänstföretag kunna utvidga sin verksamhet till att gälla även energihushållning. Vidare skulle de kunna erbjuda sina kunder färdiga produkter (eller tjänster) och nya energilösningar.
Dagens regelsystem kan dock i vissa fall lägga hinder i vägen för kommuner och kommunala eldistributörer att ekonomiskt engagera sig i sådana samhällsekonomiskt lönsamma konverteringar från elvärme eller mer långtgående elhushållningsprogram.
För kommunal verksamhet gäller enligt rättspraxis de så kallade likställighets— och självkostnadsprinciperna. Likställighetsprincipen innebär att alla medborgare i kommunen skall behandlas lika. Enligt självkostnadsprincipen får kommunala avgifter ge täckning för kostnader. Avgifterna får dock inte sättas så att det uppstår vinster som överförs till andra ändamål. Vidare råder det ett principiellt förbud för kommuner och kommunal verksamhet att ge understöd åt enskild utan direkt stöd i lag. Kommuner får inte heller bedriva verksamhet i företag med vinstsyfte.
Den utvidgning av verksamheten som vi här skisserar för eldistributörerna har förebilder utomlands. I Energiforskningsnämndens rapport "Från elproducent till energitjänstföretag" beskrivs utvecklingen i USA. Kraftindustrin i USA mötte sin förändrade planeringssistuation - bl.a. kostnadsökningar för nya anläggningar - genom att vidga verksamheten mot nya arbetsfält, t.ex. energihushållning och laststyrning. Ett nytt planeringsbegrepp - kundstyrd planering - har etablerats. Kraftföretagen vidtar aktiva åtgärder för att stimulera kunderna till eleffektivi- seringar. En av drivkrafterna bakom utvecklingen i USA är dock ett prisreglerings— systern som gör det svårt för kraftföretagen att få ta betalt för investeringar i ny produktion medan de får kostnadstäckning för sparinvesteringar hos kunderna.
I Danmark arbetar eldistributörerna aktivt med att stödja åtgärder för el- och energihushållning hos kunderna. Även i Norge förekommer det att lokala distri- butörer arbetar med energitjänster. En modell som tillämpas i Oslo är att kommun— fullmäktige beslutar att ett visst belopp - f.n. l öre/kWh — 1 e1— eller fjärr— värmetaxan avsätts för att subventionera kundernas energihushållning.
Vattenfall är en ny aktör på energitjänstmarknaden. Regeringen har också ändrat instruktionen till Vattenfall för att markera verkets roll som energitjänstföretag. Vattenfall har enligt sin instruktion bl.a. till uppgift att "handha statens kraft— verksrörelse och därmed sammanhängande verksamhet samt verka för en rationell energiförsörjning och en effektiv användning av elenergi inom riket". Vattenfall har under affärsområdet "Färdig värme" tecknat de första avtalen med några industrikunder.
Det förekommer även att kommunala distributörer utvecklas mot en verksamhet med energitjänster. Stockholm Energi har t.ex. en närvärmeenhet som erbjuder sina kunder värme. Stockholm Energi svarar därvid för att lämpligaste energi- bärare (el, fjärrvärme, gas eller andra bränslen) utnyttjas.
Det är viktigt att eldistributörerna har tillgång till de resurser som krävs för att på olika sätt erbjuda energitjänster och stödja energihushållningsåtgärder hos kunderna. Tjänsterna kan vara, som tidigare har nämnts, rådgivning, hjälp vid upphandling etc. Företaget bör också - som ett exempel - kunna utnyttja möjligheten att äga utrustning som i olika former hyrs ut till kunderna.
Mångfald och konkurrens är starka drivkrafter för effektivitet och teknisk ut— veckling. Det måste därför finnas utrymme för andra typer av företag än el-och värmedistributörer att verka som energitjänstföretag. Affärsidéer och företag måste kunna konkurrera. Eldistributören har monopol på elleveranserna inom sitt koncessionsområde. De energitjänstföretag som redan finns på marknaden kan uppleva eldistributörens monopolställning som konkurrens på olika villkor. Ojämlikheten förstärks i de kommuner där ett energiverk eller bolag distribuerar såväl el som fjärrvärme och kanske också gas. Utvecklingen måste följas noga. Monopolvinster från el- och värmedistribution får inte användas för att subven- j tionera en olönsam energitjänstverksamhet. Stora krav måste ställas på distri- , butörens redovisning så att resultaten från olika affärsområden kan särskiljas. j Aktiebolagslagen med dess föreskrifter om den ekonomiska redovisningen kan ge möjligheter till insyn i verksamheten. l % l l 'l l i |
Som tidigare påpekats finns vissa risker för att samhällsekonomiskt motiverade investeringar i elvärmeersättning och eleffektivisering inte alltid genomförs. Detta kan ha flera orsaker. Konsumentens benägenhet att investera i sin värme- anläggning kan vara låg pga bristande kunskap, osäkerhet om framtiden osv. Vidare kan vi inte förutsätta att de framtida eltaxorna i alla utvecklingsskeden och till alla delar kommer att vara kostnadsriktiga. Det kan således finnas motiv för att i vissa situationer tillföra resurser för att samhällsekonomiskt motiverade elersättnings- och energihushållningsinvesteringar skall kunna realiseras. En möjlighet är givetvis att utnyttja statliga skattemedel för att med hjälp av statliga bidrag stimulera en utveckling i önskvärd riktning. En annan möjlighet är att genom den kommunala utdebiteringen fondera resurser för energihushållnings- åtgärder inom kommunen. Eftersom en samhällsekonomiskt motiverad minskning av elanvändningen också i förlängningen påverkar elpriset kan det förefalla rimligt att den del av elersättningen som ej är privatekonomiskt motiverad finansieras av elabonnenterna via eltaxan.
Eldistributören som har direktkontakt med kunderna har också stora möjligheter att aktivt verka för att investeringar som syftar till att minska de totala kost- naderna för elproduktionen kommer till stånd. Som tidigare redovisats kan vissa juridiska hinder föreligga för eldistributörerna vad gäller finansieringen av marknads- investeringar av det slag som här skisserats. Vidare får eldistributörens särställ- ning inte medföra att konkurrens på olika villkor uppstår i förhållande till privata energitjänstföretag.
Problemets komplexa karaktär samt osäkerheterna om dels den framtida prisutveck- lingen på el, dels vad utredningen om översyn av de indirekta skatterna leder fram till för resultat, har medfört att expertgruppen inte tagit ställning till behovet av stöd till investeringar i eleffektivisering och elersättning och i vilka former dessa bör finansieras. Expertgruppen anser dock att det sannolikt kommer att finnas behov av någon form av finansiellt stöd inom detta område i samband med kärnkraftavvecklingen. Expertgruppen föreslår därför att frågan utreds närmare. Härvid bör kommunernas och eldistributörernas möjligheter att stödja elhushållning och elkonverteringsåtgärder särskilt behandlas som ett alternativ till traditionell skattefinansiering. Dessutom bör de problem som sammanhänger med eldistributörernas "monopolställning" särskilt analyseras liksom de juridiska problem som är förknippade med kommunal verksamhet.
5.3 Elvärme i nytillkommande bebyggelse
För att underlätta den förestående omställningen av energisystemet bör använd- ningen av direktverkande elvärme hållas så låg som möjligt såväl i befintlig bebyggelse som i nyproduktion. Bl.a. av denna orsak beslutade riksdagen år 1981 (prop. 1980/81:133, CU 31, rskr 384) att föreskriva vissa speciella krav beträffande användningen av direktverkande elvärme.
Beslutet innebar i korthet följande. En bostadsbyggnad med högst tva bostadslägen- heter som är avsedd för annat än fritidsändamål får sedan den 1 januari 1984 inte utföras med ett uppvärmningssystem med direktverkande elvärme om det inte finns särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl är att huset är energisnålt utformat. Detta villkor anses vara uppfyllt för byggnader där behovet av elenergi för uppvärmning och tappvarmvatten genomsnittligt minskats med en energimängd motsvarande 40% av behovet av energi för uppvärmning om byggnaden hade utförts enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 80.
I sitt slutbetänkande El och olja (DsI 1980z22) föreslog elanvändningskommittén (ELAK) att kraven på energisnål utformning d.v.s. nu gällande ELAK-krav, skulle skärpas i ett andra steg. Kommittén framhöll att reduktionen bör bli betydande i förhållande till normkravet för övrig bebyggelse. Ett riktmärke för det andra steget borde enligt kommittén vara en minskning av behovet av energi för upp- värmning med 70% från SBN 80. Reduktionens storlek borde dock övervägas mot bakgrund av de erfarenheter och kunskaper som vid mitten av 1980-talet uppnåtts inom området.
En skärpning av ELAK-kraven i enlighet med steg två i kommitténs förslag motsvarar en minskning av energibehovet för uppvärmning och varmvatten från ca 90 kWh/m2 och år efter steg ett till ca 45 kWh/m2 och år efter steg två.
I maj 1984 beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande utnyttjande av el. Utredningen som antagit benämningen Utredningen om el och inhemska bränslen (ELIN) hade bl.a. i uppgift att närmare analysera utvecklingen avseende användningen av direktverkande elvärme samt att redovisa vilka olika alternativ som står till buds för att begränsa denna typ av elanvändning.
I sitt betänkande "Vägar till effektivare energianvändning" (SOU 1986:16) som avlämnades i mars 1986 skriver utredningen:
"Nuvarande utvecklingstendenser vad avser användningen av direktverkande elvärme i nybebyggelsen medför endast marginella förändringar vad gäller den långsiktiga bindningen till el för uppvärmningsändamål. Som tidigare påpekats, kan dock förhållanden förändras. Det är därför betydelsefullt att utvecklingen inom detta område bevakas, så att ytterligare åtgärder för att begränsa använd- ningen av direktverkande elvärme kan vidtas, om andelen direktelvärmda bostäder tenderar att bli större än vad man nu har anledning att förvänta sig".
Utredningen grundar denna slutsats på att andelen direktelvärmda hus i nyproduk- tionen f.n. endast utgör 20% samtidigt som nyproduktionen av småhus förväntas bli låg under den närmaste lO-årsperioden.
En återgång till 1970—talets nivå vad gäller andelen direktel i småhusproduktionen (d.v.s. ca 70%) skulle ge upphov till en ökad elanvändning med ca 3 TWh till år 2010.
I det förslag till ny utformning av Svensk Byggnorm som statens planverk över- lämnat till regeringen föreslås en skärpning av gällande föreskrifter beträffande energihushållning. Skärpningen innebär att de strängare krav på god energihus- hållning som nu gäller för direktelvärmda nyproducerade småhus utvidgas till att gälla för alla nyproducerade bostäder. Härigenom kommer ELAK-kravens ! särskilda uppgift att motverka användningen av direktverkande elvärme i småhus ,! att upphöra. Om nya SBN kommer att utformas i enlighet med planverkets förslag på denna punkt finns det risk för att direktverkande elvärme, nu i kombination med frånluftsvärmepump, inom några år återigen kommer att bli det vanligaste uppvärmningssystemet i nyproducerade småhus. Vad som ytterligare talar för detta är de förbättringar av elradiatorernas egenskaper ur komfortsynpunkt som skett under de senaste åren.
I underlagsrapporten Elanvändning i bostäder och lokaler (DsI 1986z2) som utar- betats av en särskild expertgrupp inom ELIN lämnas rekomendationer beträffande vilka åtgärder som bör vidtas om den nuvarande trenden bryts, så att användningen av direktverkande elvärme i nyproduktionen ökar. Utredningen rekommenderar att flexibiliteten säkerställs genom att de nuvarande kraven för användning av direktel kompletteras med krav på förberedelser för senare installation av vatten- eller luftburen värme. Vad gäller förberedelser för senare komplettering med vattenburen värme blir rnerkostnaderna för förberedelseåtgärderna så höga att det i många fall inte längre lönar sig att välja alternativet direktverkande elvärme. Enbart krav på förberedelse för installation av ett värmesystem för vattenburen värme skulle således i praktiken få samma effekt som ett generellt förbud mot direktverkande elvärme.
Förberedelser för övergång till luftburen värme visar emellertid upp betydligt större både tekniska och ekonomiska fördelar om förekomsten av ett balanserat ventilationssystem, d.v.s. mekanisk från och tilluft (FT) vanligen i kombination med värmeväxlare (FTX), betraktas som en tillräcklig förberedelseåtgärd.
Innebörden av ett sådant krav beskrivs närmare i rapporten DsI 1986z2 bl.a. på följande sätt:
"Givetvis kommer även krav med denna innebörd att innebära vissa merkostnader i investeringsskedet. Förekomsten av värmeåtervinning ger emellertid lägre driftskostnader samtidigt som en viss luftomsättning garanteras i hela lägen- heten. Härigenom erhålles en bättre luftkvalitet och en minskad risk för fukt- och mögelskador samt i vissa fall lägre radondotterhalt i byggnaden. De högre investeringskostnaderna kan uppvägas av dessa fördelar.
Om kanaldragningarna i ventilationssystemet skall kunna utnyttjas för luftburen värme krävs dock en hög standard vad beträffar byggnadens täthet och isolering, så att effektbehoven kan hållas nere. Härigenom kan höga inblåsningstemperaturer och stora luftflöden undvikas. Om byggnaden är otät kan i ogynnsamma fall en övergång till luftvärme innebära att energibehovet för uppvärmning ökar.
Den byggnadstekniska standarden i dagens småhusproduktion är i allmänhet tillräckligt hög för att möjliggöra installation av luftvärme. Effektbehovet för uppvärmning i ett småhus som uppfyller ELAK-kraven genom en hög isolerings- standard hos klimatskalet är i storleksordningen 3-4 kW. Detta effektbehov kan tillgodoses via ett luftflöde på l-1,5 oms/h.
Några större kanaldimensioner än vad som vanligtvis används i FTX-system krävs inte för detta luftflöde. För att konvertera ett FTX-system till luft- värmesystem krävs, förutom värmeaggregatet, vissa kompletterande kanalin- stallationer. Dessa utgörs av återluftskanal samt tilluftskanaler till kök, hall och Våtutrymmen. Dessa installationer är relativt enkla att göra i efterhand, vilket innebär att några förberedelser för luftvärme inte är nödvändiga för att ett FTX-system i ett senare skede skall kunna byggas om till ett luftvärmesystem. Kostnaderna för att bygga om ett befintligt FTX-system till ett luftvärmesystem är svår att bedöma men torde ligga i storleksordningen 15-20.000 kr."
Expertgruppen för hushåll och småhus anser att en generell skärpning av energi- hushållningskraven i SBN till motsvarande ELAK—nivå utgör ett tillräckligt skäl för att införa nya särskilda villkor för bostäder som förses med direktverkande elvärme. Expertgruppen är emellertid inte beredd att ta ställning till hur sådana särskilda skäl nu bör utformas. Expertgruppen vill dock peka på det förslag som framförts av den särskilda expertgrupp inom ELIN som studerat elvärmefrågorna som en tänkbar möjlighet att säkerställa flexibiliteten i uppvärmningen av ny- producerade småhus.
5.4 Sammanfattning av expertgruppens bedömningar och förslag 1. Det är viktigt att centrala informationsinsatser genomförs för att
höja hushållens kunskapsnivå och energimedvetande. Riktad informa- tions- och rådgivningsverksamhet bör dessutom bedrivas på lokal nivå. Här kan vid sidan av de kommunala energirådgivarna, i de fall då dessa finns kvar, byggnadsinspektörer och kommunala konsumentvä ledare spela en aktiv roll.
2. Det är viktigt att konsumenterna är välinformerade vad gäller olika hushållsapparaters kvalitetsegenskaper och energianvändning. Konsumentverket bör därför få i uppdrag att införa energideklaratione för i första hand diskmaskiner, tvättmaskiner och torktumlare. Särskilda medel bör avsättas för detta ändamål (2-3 milj. kr. under en 3-års period). '
3. Genom testning av produkter såsom värmepannor, värmepumpar, värmeväxlare etc. skapas en grund för bättre information till kon- sumenterna ang. dessa produkters energiegenskaper. För att sådana tester skall kunna genomföras i tillräcklig omfattning bör särskilda medel avsättas (1 milj. kr./år.).
4. En kostnadsriktig elprissättning bör eftersträvas. Förutom taxenivån är även taxans fördelning över året av betydelse. Tidsdifferentierade taxor bör därför på sikt bli standardtariff för alla elvärmda småhus. Elräkningarna bör också utformas så att konsumenten får en lättill- gänglig information om elförbrukningens storlek. 5 i i
5. Genom energideklarationer av småhus kan konsumenten få bättre kunskaper om det egna husets energistatus. Frågan om krav på besiktning av äldre hus bör utredas och även omfatta behov av besiktning i andra avseenden, t.ex. elsäkerhet och radon. Syftet bör vara att få fram ett system för energideklarationer av äldre småhus.
6. Energibesiktning bör vara obligatorisk i samband med ansökan om bostadslån för ombyggnad. Härigenom erhålls ett underlag för kom- .,.» munernas bedömning av vilka energisparåtgärder som skäligen bör ; krävas i samband med ombyggnader. Det är också angeläget att & lånereglerna utformas så att energihushållningsåtgärder inte försvå— j
ras. (
7. Intensifierade FoU-insatser bör genomföras inom de områden som är av speciell betydelse för den elvärmda bebyggelsen. Resurser bör avsättas för uppbyggnad av ett nytt delprogram, "effektiv elan— vändning - eleffektiva byggnader" inom Byggforskningsrådets ansvars- område.
8.
10.
11.
12.
Ett särskild stöd till teknikupphandling av elsnål teknik och teknik för att ersätta el med andra energibärare bör-införas. Syftet med stödet bör vara att stimulera till teknikupphandling genom att de tekniska och eventuellt ekonomiska risker som är förenade med projektet reduceras.
Kommunerna bör stimuleras att genom en fortsatt utveckling av den kommunala energiplaneringen påverka en övergång från el för uppvärmning till andra tillförselalternativ som gas, fjärrvärme eller blockcentral med t.ex. värmepump eller fasta bränslen som energikälla. Härvid är utvecklingen inom gasområdet av speciellt intresse. Ett gasnät med stor geografisk utbredning är ett viktigt alternativ för att på sikt ersätta småhusens användning av el för uppvärmning. För kommunernas möjligheter att planera för konver- teringen från elvärme är beslut om gas och en tidtabell för gas- introduktionen av stor betydelse.
Kraftproducenter, kommunala energiverk och övriga eldistributörer bör stimuleras att utveckla sig till energitjänstföretag. Detta kan omfatta såväl rådgivning till kunderna som medverkan vid upphandling och finansiella åtaganden samt drift av anläggningar. Fristående privata energitjänstföretag skall kunna konkurrera på lika villkor som elföretagen.
Om samhällsekonomiskt motiverade elersättnings- och energihus— hållningsinvesteringar skall kunna realiseras fullt ut kommer sanno- likt någon form av finansiellt stöd att behövas om elpriserna (inkl. skatt) inte ger tillräckliga styreffekter. Hur ett sådant stöd lämp- ligen kan utformas bör utredas närmare. Härvid bör kommunernas och eldistributörernas möjligheter att stödja elhushållning och elkonverteringsåtgärder speciellt behandlas som ett alternativ till traditionell skattefinansiering. Dessutom bör de problem som samman- hänger med eldistributörernas "monopolställning" analyseras liksom de juridiska problem som är förknippade med kommunal verksamhet.
En generell skärpning av energihushållningskraven i SBN till mot- svarande ELAK-nivå utgör ett tillräckligt skäl för att införa nya särskilda villkor för bostäder som förses med direktverkande elvärme. Vilka villkor som bör ställas för att dessa "särskilda skäl" skall anses vara uppfyllda bör närmare övervägas.
Särskilt yttrande av experten Ingvar Fridell
Expertgruppen för hushåll och småhus har i inledningen av rapporten uttalat, att den tolkat direktiven vad avser elvärmefrågorna så, att den i första hand bör inrikta förslagen på att få stånd en ersättning av elvärmen med andra uppvärm- ningsformer och - om detta inte är tekniskt möjligt - att inrikta förslagen mot att få till stånd en minskad elanvändning.
Förslagen avseende att dels ersätta el med annan energi och dels spara el borde enligt min mening ha grundats på en analys av - vid alternativet utbyte - vilken energiform som vid ett genomförande av gruppens förslag skulle komma att ersätta el och - vid alternativet sparande - i vilken utsträckning sparande under toppar av förbrukningen - höglasttid - är tillräckligt för att uppnå energispar— målen och i vilken omfattning det därutöver krävs sparande under dalarna — låglasttiden.
En sådan inledande analys skulle förmodligen bl.a. ha visat, att de med en kärn— kraftavveckling förenade problemen till väsentlig del kan avhjälpas enbart genom att flytta förbrukningen från höglasttid till låglasttid. Analysen skulle också ha visat vilka andra energiformer som skulle öka i användning vid ett utbyte av el. Även om det av gruppen själv inte krävs någon bedömning av vilka konsekvenser - ekonomiska och miljömässiga m.m. - ett sådant utbyte skulle leda till, skulle ändå läsarna få ett underlag för sådana bedömningar. Ett utbyte av el mot fjärr- värme leder exempelvis till att el ersätts med bl.a. kol, andra fasta bränslen, olja och el (!).
En analys av angivet slag skulle vidare antagligen visa, att tillräckligt resultat skulle uppnås utan att i någon större utsträckning utbyte av uppvärmningsform behöver ske där sådant leder till de högsta kostnaderna -— d.v.s. för i första hand vid konvertering från direktel (om ett sådant utbyte inte sker i samband med exempelvis ombyggnad av husen).
Axsnittét åtgärder tös att EfiäktjYJSSEEPLGQVåQÖDDQPQ
I avsnitt 5.2 finns ett räkneexempel som avses belysa de "samhällsekonomiska" kostnaderna vid konvertering från elvärme. Det bör nog understrykas att detta exempel grundats på förutsättningen att miljökostnaderna är likvärdiga. Även - och ännu mer - vid ett hänsynstagande till att miljökostnaderna sannolikt är hägre vid konvertering än utan, visar exemplet, att en konvertering från el för direktelhusen normalt inte är lönsam.
Om åtgärden kombineras med ombyggnad kan dock förutsättningar finnas för att få ekonomi vid utbyte av direktel som uppvärmningsform. För småhusen förekommer, då de är några tiotal år gamla, normalt behov av reparationer och om- och tillbyggnader. Inte minst sker sådana mera genomgripande förändringar efter ägarskiften. Vid dessa tillfällen är det ofta möjligt och lönsamt att för- bättra energihushållningen genom exempelvis tilläggsisolering och genom att byta ut eller komplettera uppvärmningsanordningarna.
Det är därför angeläget att samhället genom att på liknande sätt som gäller för flerbostadshusen (ROT) stöder mera genomgripande förbättringar av småhusen och därmed stöder och påskyndar också åtgärder för energibesparing. Nuvarande regler på detta område innebär i stort sett, att något direkt ekonomiskt stöd inte förekommer bortsett från vad som följer av reglerna om ombyggnadslån. För dessa gäller bl.a. att husen skall vara äldre än 30 år. Detta innebär bl.a. att de drygt 800 000 småhus som byggts under de senaste 30 åren inte omfattas av möjligheterna till ombyggnadslån. Först i och med en regeländring i år gavs vidare möjlighet att inräkna energisparåtgärder i låneunderlaget för ombyggnadslån.
Den nuvarande bristen på statligt stöd till ROT inom småhussektorn har medfört att verksamheten med om- och tillbyggnader av småhus är väsentligt mindre än motsvarande verksamhet för flerbostadshusen.
Vad gäller annan konvertering av nuvarande uppvärmningsanordningar gäller, att dessa i stor utsträckning bör utföras - och i praktiken också till stor del kommer att ske - då anläggningarna tekniskt sett är i behov av att bytas ut. Om samhället vill framtvinga en sådan omställning tidigare, måste de småhusägare som drabbas av detta hållas skadeslösa genom någon form av ekonomiskt stöd.
Samma blir fallet vid konvertering till annan uppvärmningsform än den som är privatekonomiskt bäst eller i vart fall godtagbar. Ett sådant behov av ekonomiskt stöd kan finnas vid framtvingad övergång till någon kollektiv form för uppvärmning som exempelvis fjärrvärme eller gas.
Arbetsgruppen har räknat med att vid elprissättningen skall tillämpas differentierade eltaxor, grundade på marginalkostnaden för produktionen av ny energi.
Som representant för småhusägarnas intresseorganisation måste jag i princip motsätta mig åtgärder som leder till höjda uppvärmnings- och boendekostnader.
Om emellertid en sådan princip läggs till grund för prissättningen, leder den till att det uppkommer mycket stora vinster för de elproducenter, som nu kan producera el till mycket lägre genomsnittskostnader än marginalkostnaden för ny elproduktion. Enbart det nu införda förhöjda avkastningskravet på Vattenfall (16 %) leder till stora sådana vinster. Det kan inte godtas att dessa vinster helt tillfaller producenterna. De bör därför beskattas eller beläggas med en avgift som gör det möjligt att med de influtna medlen bekosta de åtgärder som krävs för den önskvärda omställningen.
Det är troligt att det enbart på detta sätt blir möjligt att finansiera sådana insatser. Jag motsätter mig därför av dessa men även av rent principiella skäl att elproducenter och/eller kommuner får möjlighet att genom extra skatter eller avgifter uppbära medel och med dessa subventionera vissa typer av anläggningar.
Expertgruppen föreslår att frågan om besiktning av äldre hus utreds i hela sin omfattning med bl.a. syfte att få fram ett system för energideklaration av äldre småhus.
Jag motsätter mig inte detta men vill samtidigt framhålla att en fristående energideklaration i samband med köp måste anses vara orealistisk.
Möjligen kan en mera allmän fastighetsbeskrivning komma till stånd vid fastig- hetsköp, men det är mycket tveksamt om den kan göras obligatorisk (jämför småhusköpsutredningens förslag nyligen). Större intresse bör som framgått av det föregående i stället inriktas på att energifrågorna får en riktig behandling vid ombyggnad.
Jag anser det värdefullt om eldistributionsföretagen kan utvecklas till "eltjänstföretag" som bl.a. kan ge information och råd till småhusägarna. Det måste emellertid understrykas att förutsättningarna för att dessa företag skall uppfattas som helt objektiva inte är de bästa och att risken i stället är stor att de uppfattas som motparter med intressen som avviker från konsumentens. Detta skulle särskilt bli fallet om de fick rätt att avvika från gällande likställig— hets-och självkostnadsprinciper för att kunna stödja vissa typer av anläggningar.
För att konsumenten skall få förtroende för rådgivnings- och informationsorganen krävs därför att dessa är fristående från energiproducenterna och helst också från de renodlat kommunalekonomiska intressena.
Vad här anförts innebär att särskilt punkterna 9-12 i 5.4, Sammanfattning av expertgruppens bedömningar och förslag, fått en utformning som jag inte helt kan ansluta mig till. Det är enligt min uppfattning inte givet (9) att kommunerna skall påverka en övergång från el till kollektiva lösningar som t.ex. fjärrvärme. Energitjänstföretag bör inte få göra finansiella åtaganden av typ stöd till vissa energialternativ med frångående av likställighets- och självkostnadsprinciperna (10). Av olika former av finansiella stöd som kan behövas från samhället är stöd till ROT för småhus av särskilt intresse (11). Det är (12) inte givet att en skärp- ning av energihushållningskraven i SBN till motsvarande ELAK-nivå utgör ett tillräckligt skäl att införa särskilda villkor för bostäder som förses med direkt- verkande el.
vana,—mam-
.A*=A"4'4'*-—":kw
laga.—4 _a. __.
mem".
LITTERATURFÖRTECKNING
Organisation Statens Energiverk
|| || || || " ||
"
|| || " "
Industridepartementet
"
SCB
Benämning 1986:10
1986:R11
1986:R16 l985:8 1985:10 1986:R3 l986:8 1986:12
Bilaga 12 till LU 87
Underlag för energiprognoser
1987:R5 l987:5 1987:6
Tage Klingberg
SOU 1986:16 Dsl l986:2 SOU 198354 SOU l984:61 DsI 1983:15 DsI 1983:18
E16 SM 8601 E16 SM 8603 Ell SM 8702
Titel
Förtida avveckling av kärnkraften i Sverige
Elförbrukning för uppvärmning i övrigsek- torn
Ut ur återvändsgränderna
Effektiv elanvändning
Energiöversikt
Elmarknaden 1985 - en vändpunkt Energihushållning och nyckeltal Kommunernas energiplanering
Energi och ekonomisk utveckling Statistikrapport: Bebyggelsens energiför- sörjning (maj 1986)
Mättnadsstudie hushållsel (augusti 1985) El- och värmeproduktion med naturgas Naturgas i mellansverige
Gasolboken
Effektiv elanvändning - en fråga om information
Vägar till effektivare energianvändning Elanvändning i bostäder och lokaler Information som styrmedel
I stället för kärnkraft
Så kan vi värma Sverige
Perspektiv på energi
Energistatistik för småhus (1984, 1985)
Organisation Kraftsam
BFR
Efn
" "
"
VVS-Forum
SEF
IEB Bostadsdepartementet Konsumentverket
SIB
Statens provningsanstalt
STFIng
VBB
Benämning Publikation 7
Energi 87 Energi 85
lel987
Tllzl987
R98zl980
T2:l986
UTR l983:4 Dsl l983:21 AES 1987:1 AES l986:l Rapport nr 23 Varis Bokalders Mats Wolgast
Torbjörn Granström
DsBo l983:4 1987-09—29 1987-01-13
SP: RAPP l985:42 Enno Abel
okt. 1987
Titel
Småhusens uppvärmning (september 1986) Elapparatundersökning 1985 Energi i byggd miljö — 90-talets möjligheter;
Energianvändning i bebyggelse
Energi och Miljö - Vad kan vi lära av Kalifornien
Bebyggelsedata för energiplaneringen
Villa -80 - fjorton energisnåla småhus i Umeå
Sol - energi - form utformning av lågenergihus
Effektivare elanvändning
Ny teknik för elproduktion - elanvändning Från elproducent till energitjänstföretag De glömda aktörerna
Demonstration och experimentbyggande Energisnåla hus
Det superisolerade huset
Årsbok 1986/87
Ska direktverkande elvärme ersättas? Energiexperter om genuint energisparande Mätning och debitering av varmvatten Elanvändningen för hushållsapparater Småhus uppvärmda med direktel Välisolerade småhus med luftburen värme Föredrag vid Energi 87
Bebyggelsedata (underlag för STEV)
Organisation Benämning Titel
Danish Buildning Agency Sept. 1986 Denmark uses energy better
Oslo elektricitetsverk Energy conservation modelling (Oslo- modellen)
Stockholms kommun maj/juni 1987 Energiplan för Stockholm (förslag)
&
Kommittédirektiv && ei
Dir. 19:37:35 Delegation för elanvändningsfrågor
Dir. 198735 Beslut vid regeringssammanträde 1987—05-14
Statsrådet Dahl anför.
Mitt förslag
Jag föreslår att en särskild delegation för elanvändningsfrågor tillkallas. Delegationen skall få i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och en ersättning av el med andra energiformer.
Utgångspunkter för energisystemets omställning
Genom riksdagens beslut våren 1985 (prop. 1984/85:120, NU 30. rskr. 362) lades riktlinjerna för energipolitiken fast. De innebär att samhällets behov av en billig och säker energiförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska. energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik. Kärnkraften skall utnyttjas under en övergångsperiod. Senast år 2010 skall den sista reaktorn tas ur drift.
Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl uppdrog regeringen åt rådet för långsiktiga elanvändnings- och elproduktionsfrågor. energirådet, att mot bakgrund av olyckan på nytt pröva de grundläggande frågorna om kärnkraftens säkerhet m.m. I november 1986 överlämnade energirådet bl.a. rapporten (Dsl 198621 I) Efter Tjernobyl till regeringen. Jag har tidigare i dag (prop. l986/87: 159) redogjort för mina slutsatser av det material som har tagits fram av cncrgiråidet. Jag konstaterade därvid att inget avgörande har kommit fram som ger anledning att tidigarelägga tidpunkten när kärnkrafts- avvecklingen skall vara genomförd.
De studier av olika avvecklingsalternativ som gjorts i energirådets
utredningar visar att effekterna på samhället i hög grad blir beroende av i vilken takt avvecklingen sker. En avveckling på tio år eller kortare tid skulle kräva stora uppoffringar. både ekonomiskt och miljömässigt. Detta gäller oavsett om omställningen läggs tidigt eller sent under tiden fram till år 2010. . En längre omställningsperiod. däremot. ökar möjligheterna till successiv ; anpassning och teknikutveckling. En lång omställningsperiod innebär vidare ' att upphandlingen av de nya eIproduktionsanläggningarna och investering— arna i effektiv utrustning m.m. kommer att spridas över tiden. Härigenom minskar risken för överhettning inom de branscher som berörs av omställ- ningen. Min slutsats är att arbetet nu bör intensifieras så att omställnings- perioden kan utsträckas. med bibehållet slutmål att avvecklingen av kärnkraften skall vara genomförd senast är Zillll.
Detta innebär att vi så snabbt som möjligt bör intensifiera processen att utveckla alternativa energiformer och förbättra hushållningen med energi. Detta gäller särskilt möjligheterna att effektivisera elanvändningen och " utveckla ny miljövänlig uppvärmningsteknik som på sikt kan ersätta den befintliga elvärmen. En rationell elförsörjning förutsätter att det görs en riktig avvägning mellan energihushållningsiitgärder och åtgärder för energi- tillförsel. Hushällningsätgärder bör vidtas så länge kostnaden för att spara en kilowattimme är lägre än kostnaden för att tillföra en kilowattimme.
Ett utvccklingsprogram påbörjas. Avsikten med ett sådant utvecklings- program är att vi med den nya energitillförseln skall kunna ta en första reaktor ur drift mellan ären 1993 och 1995. Åren l994—l996bör vi med denna tillförsel av ny energi och hushållningens resultat ha kommit så längt att vi skall kunna ta en andra reaktor ur drift. Tillförseln av ny energi och hushållningens resultat avgör dock när avvecklingen av reaktorer kan påbörjas.
Arbetet skall bedrivas så att regeringen våren 1988 kan redovisa preciserade förslag till riksdagen.
En betydande omställning av energisystemet har redan skett. En omfattande rationalisering av energianvändningen har genomförts inom såväl industrin som hushållen t.ex. för uppvärmning. Ny teknik. som bl.a. medför att energiinnehållet i de olika bränslena kan utnyttjas bättre. har introducerats på marknaden.
Uppdraget
Jag har tidigare denna dag redovisat min bedömning att elpriserna kan förväntas stiga under de närmaste åren. Denna prishöjning bör leda till en viss ökning av investeringarna för elersättning och för effektivisering av elanvändningen. De elprishöjningar som sannolikt kommer att inträffa under de närmaste åren torde dock inte utan andra åtgärder leda till en påtagligt minskad elanvändning totalt sett. Statliga åtgärder kommer att
behövas för att övervinna trögheter på marknaden. Målet bör vara att begränsa elanvändningen så mycket som är nödvändigt för att vi skall kunna genomföra kärnkraftsavvecklingen utan att andra samhällsmål hotas. Jag anser att det är angeläget att klargöra vilka åtgärder som kan behövas för att påskynda elersättningen och den nödvändiga effektiviseringen av elanvänd- ningen.
En särskild delegation för elanvändningsfrågor bör därför tillkallas. Delegationen bör få i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och ersättning av el med andra energi- former. Under mänga år har betydande erfarenheter och kunskaper inom energianvändningsområdet byggts upp såväl inom organisationer och myndigheter som bland fastighetsförvaltare och industriföretag. Det är betydelsefullt att denna samlade erfarenhet tas tillvara inom det utvecklings- program som nu påbörjas.
Delegationen bör särskilt belysa möjligheterna att i framtiden ersätta elvärme med andra uppvärmningsfbrmer. Dessa möjligheter är i hög grad beroende av den tekniska utvecklingen vad gäller nya former för småskalig uppvärmning. Det kan gälla t.ex. ny miljövänlig förbränningsteknik. ny värmedistributionsteknik och värmelagringsteknik. Vid sidan av utveckling- en av ny teknik är också möjligheterna att undanröja olika organisatoriska trögheter betydelsefulla. om elvärmen skall kunna ersättas i så stor utsträckning som är samhällsekonomiskt motiverat.
Vidare bör möjigheterna att effektivisera användningen av hushållsel och L/rfflt'l i bostäder och lokaler särskilt studeras. Detta gäller såväl enskilda komponenters användning som effektivare systemutnyttjande vad beträffar bl.a. utnyttjande av överskottsvärme från olika maskiner, fläktar. pumpar o.d. för att tillgodose byggnaders värmebehov.
De framtida elprishöjningar som kan förutses kommer att ställa ökade krav på en (']]'ekliv elanvändning inom industrin. Det ligger i industrins eget intresse att möta framtida prishöjningar med insatser för att åstadkomma sädana effektiviseringar. Detta kan bl.a. åstadkommas genom nya tekniska lösningar eller genom att beprövad teknik utnyttjas i nya tillämpningar. Delegationen bör även inom detta omrade överväga om behov av åtgärder föreligger.
Delegationen bör ges stor frihet när det gäller förslagens inriktning. Vid utformning av förslagen bör självfallet det arbete som har bedrivits och som pågår när det gäller att effektivisera elanvändningen tas till utgångspunkt. Delegationen bör därför inleda sitt arbete med en kartläggning av de insatser som gjorts och sotn pågar inom olika myndigheter. institutioner, företag etc. Som exempel kan nämnas den utredning som statens energiverk på regeringens uppdrag genomför beträffande industrins anpassningsmöjlighe- ter inför kärnkraftsavvecklingen. Vidare bör delegationen ta del av det
material som har lämnats av utredningen (I 1984:02) om el och inhemska bränslen. ELIN. samt göra de ytterligare överväganden som detta material ger anledning till.
I sina förslag bör delegationen särskilt beakta behovet av information till olika grupper av elanvändare.
Delegationen bör senast den 15 november 1987 redovisa ett första underlag för beslut om programmets utformning. Delegationen skall beakta regeringens allmänna kommittédirektiv (Dir l98415).
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för miljö- och energidepartementet
att tillkalla en särskild delegation — omfattad av kommittéförordningen (l976:119) — bestående av högst fyra ledamöter med uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för att främja en effektivisering av elanvändningen och ersättning av el med andra energiformer.
att utse en av ledamöterna att vara ordförande. att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt delegationen.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjortonde huvudtitelns kommittéanslag.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Miljö- och energidepartementet)
REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm 1987
. _ 1.4 _.tu—nnsw- -'-
FÖRORDNANDEN I DELEGATIONEN F'O'R ELANVÄNDNINGSFRÅGOR
Ordförande:
Rolf Annerberg, statssekreterare
Ledamöter:
Sören Andersson, vice verkställande direktör Björn Sprängare, verkställande direktör Ines Uusmann, kommunalråd
Sakkunniga:
Laila Freivalds, generaldirektör Ralf Hultberg, verkställande direktör Leif Lenman, civilingenjör Sverker Martin—Löf, verkställande direktör
Exgerter:
l. Elintensiv industri
P.O. Aronsson, verkställande direktör Hans G. Forsberg, professor Olle Hedebrant, direktör Annika Helker-Lundström, utredare Claes Hellgren, förbundsekonom Lars G. Larsson, avdelningschef Nils Lundgren, fil.dr. John Gabriel Montgomery, verkställande direktör Hans Nyman, kansliråd Birgitta Olsson, sakkunnig Hans Rode, generaldirektör
2. Industri och jordbruk
Curt Björk, tekn.dr. Lars Dahlgren, agronom Ingemar Erikson, departementssekreterare Harald Haegermark, verkställande direktör Jan Hodann, ombudsman Sven R. Hökfelt, regionchef Christer Nilsson, agronom Torsten Svensson, avdelningsdirektör Mats Söderström, tekn.dr. Harry Wandin, verkmästare
3. Professionell fastighetsförvaltning
Lennart Berndtsson, civilingenjör Kjell Erikson, sekreterare Solveig Forsberg, ingenjör Åke Holmqvist, socionom Rogert Leckström, civilingenjör Bertil Nilssin, värmeverkschef Lennart Olsson, ombudsman Stefan Sandesten, civilingenjör Kerstin Wennerstrand, departementssekreterare Karin Widegren-Dafgård, departementssekreterare Sören Wiklund, civilingenjör
4. Hushåll och småhus
Bertil Björnevad, verkställande direktör Per Cleverdal, överingenjör Ingvar Fridell, förbundsordförande Artur Horowitz, laboratoriechef Owe Ivarsson, utredningsombudsman Sven-Olof Quist, förbundskassör Åsa Sohlman, byråchef Ursula Wallberg, byråchef Karin Widegren-Dafgård
Egil Öfverholm, forskningssekreterare
Huvudsekreterare
Håkan Heden, departementssekreterare
Biträdande sekreterare
Sten-Ivan Bylund, fil.kand. Göran Dahlén, civilingenjör Per Fåhraeus, civilingenjör Lena Lindén, departementssekreterare Agneta Persson, civilingenjör
? i l. & i i i %
KONSULTRAPPORTER M.M.
De olika konsultstudier som har genomförts har i flertalet fall utgjort underla- för en bestämd expertgrupp. Rapporterna redovisas därför under respektive expertgrupps benämning. Viss överlappning kan emellertid förekomma.
Vissa av rapporterna återges i den särskilda bilagedelen (SOU 1987:69). Detta har markerats med asterisk.
Elintensiv industri
Hur kommer en eventuell elprishöjning in i de elintensiva företagens strategi? Arne Granholm och Anders Grufman, INDEVO.*
STU:s insatser för effektiviserad elanvändning i industrin, Rune Hardell och Carl-Johan Osterberg, 3K Engineering AB.*
Elsituationen i några viktiga konkurrentländer till svensk elintensiv industri, Orjan Isacsson, STAND—IN AB m.fl.*
De principiella effekterna på elintensiv industri av en elprishöjning, Nils Lundgren.
Den elintensiva industrins samhällsekonomiska betydelse, Nils Lundgren.
Elanvändning och eleffektivisering inom kemisk basindustri, Janne Sjödin och Hans Åkesson, ÅF-Energikonsult AB.
Elanvändning och eleffektivisering inom massa- och pappersindustrin, Björn Warnqvist, ÅF—IPK.
Elanvändning och eleffektivisering inom järn- och stålverk, icke järnmetallver samt ferrolegeringsverk, Hans Åkesson, ÅF—Energikonsult AB.
Industri och jordbruk
Elanvändningen inom livsmedelsindustrin, Per Göransson och Bengt Drakenber ÅF-Energikonsult AB.*
Investigation of Electricity Usage in Japan, Bo Hedberg/T. Ozawa, Sveriges Tekniska Attachéer i Japan.
Elanvändningen i USA, Sven Högberg/T. Eriksson, Sveriges Tekniska Attachéer i USA.
Industri-Belysning, Sven Hökfelt, ELPA.
Utbildning i elanvändningsfrågor inom högskolan, Carl Mattsson, ÅF- Energikonsult AB.
Möjligheter att ersätta elenergi med naturgas inom tillverkningsindustrin exklusive elintensiv industri, Jan-Erik Wiklund, ÅF-Energikonsult AB.
Professionell fastighetsförvaltning
Konkurrensen mellan direktverkande elvärme och andra uppvärmningsformer i ett flerbostadshusområde, Owe Andersson, EKAN—konsult.
Kostnadskalkyl för rör-, el- och byggnadsarbeten i samband med installation av vattenburen värme samt central varmvattenberedning i fastigheter som i dag är uppvärmda med direktverkande el, Eskil Stenstrand, AB Uno Edström VVS- service.
Tre studier av driftel i lokaler, Anders Göransson, VBB.* Belysning, Claes Hammarlin, e-gruppen.
Nyproduktion av flerbostadshus och lokaler - Tillkommande elanvändning, Karin Widegren-Dafgård, Miljö- och energidepartementet.
Ovrigt
Inför valet av energistyrmedel - om olika styrmedels egenskaper, Tage Klingberg, Mackmyra Konsult AB.*
Kronologisk förteckning
N!”
36.
37. 38. 39.
41. 42.
43. 45.
47. 48. 49. 50. 51.
Otillbörlig efterbildning. Ju. Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m.m. Ju. Långtidsutredningen '87. Fi.
En ny kyrkolag m. m.De1 1. C. En ny kyrkolag m. m. Del 2. C. Folkstyrelsens villkor. Ju. Barnets ratt. Ju. Svenska försvarsindustn'ns utlandsverksamhet. UD. Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. Fö. Indrivningslag m.m. Fi. . Skydd för det väntade barnet. Ju.
Legitimation för vissa kiropraktorer. S. Översyn av rättegångsbalken 3. Ju. Mordet på Olof Palme. Ju. Miljöskadefond. ME. Begravningslag. C. Franchising. Ju. Internationella familjerättsfragor. Ju. Varannan damernas. A. . Läkemedel och hälsa. S. . Äldreomsorg i utveckling. S. . Missbrukama Socialtjänsten och Tvänget. S. . Medicinteknisk sakerhet. S.
Produktsäkerhetslag. Fi. Ökat kommunalt väghållningsansvar. K. Enskilda vägar. K. . Skeppslega till utlänning. Tillstånd, dispenser.
flaggskifte. K. Bistånd för bättre miljö i u-land. UD. Stöd till näringslivet. Fi. Fel i fastighet. Ju. . Integritetsskyddet i inforrnationssamhället 4. Ju. . För en bättre miljö. ME. . Ju mer vi är tillsammans. Del i. C.
Ju mer vi är tillsammans. Exempelsamling. Del 2. C. . Ju mer vi är tillsammans.
Underlag för reformer samt förslag. Del 3. C. För en bättre miljö. Mil jövardsfamiljen. Myndigheter och författningar. ME. Stödet till barn- och ungdomsföreningar. C. Arkiv för individ och miljö. U. Studiemedel. U. Datorisering av tullens export- och imponrutiner. Fl. Fasta Öresundsförbindelser. K. Miljökonsekvenser av fasta Öresundsförbindelser. K. Snabbare körkortsingn'panden m.m. K. Livsmedelspn'ser och livsmedelskvalitet. Jo. Översyn av mervärdeskatten. Del XI. Fi. Översyn av rättegångsbalken 4. Ju. Skaliga lokalhyror och trygghet i besittningen. Bo. Ett nytt plan- och bostadsverk Bo. Sverigeinformationen och vissa publikationer. UD. Högskolans journalistutbildning. U. Ljud och bild för eftervärlden. U.
52. 53. 54.
55. 56. 57. 58. 59.
61. 62. 63. 65. 67.
68.
Folkrörelsemas lotterier och spel. Jo. Kompetensutvecklingen efter läkarexamen. S. Kompetensutvecklingen efter läkarexamen. Huvudbilaga — Målbeskrivningar. S. Efterlevandepension. S. Ekonomiskt stöd till arbetslösa. A. Sverigebilder-17 svenskar ser på Sverige. UD. Försålo-ingsväsendet i framtiden. Fi. Ansvars genombrott m.m. Ju. Infonnationsförsörjning för vetenskap och teknik. U Knivförbud. Ju. Ny arvs- och gavoskanelag. Fi. Vidaresandning av satellitprogram i kabelnät. U. Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. ME. Statistik och prognoser på energiområdet. ME. Arbetsmiljö och sekretess. A. Fmsk-svenska utbildningsrådet: riktlinjer och aktuell verksamhet. U. Elhushållning på 1990-talet. ME.
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet
Otillbörlig efterbildning. [1]
Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m.m. [2] Folkstyrelsens villkor. [6] Barnets rätt. [7] Skydd för det väntade barnet. [11] Översyn av rättegångsbalken 3. [13] Mordet på Olof Palme. [14]
Franchising. [17] Internationella familjerättsfrågor. [18] Fel i fastighet. [30]
Integritetsskyddet i infomationssamhället 4. [31] Översyn av rättegångsbalken 4. [46] Ansvars genombrott mm. [59] Knivförbud. [61]
Utrikesdepartementet
Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. [8] Bistånd för bättre miljö i u-land. [28] Sverigeinformationen och vissa publikationer. [49] Sveri gebilder- 17 svenskar ser på Sverige. [57]
Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. [9]
Socialdepartementet
Legitimation för vissa kiropraktorer. [12] Läkemedel och hälsa. [20] Äldreomsorg i utveckling. [21] Missbrukama Socialtjänsten och Tvånget. [22] Medicinteknisk säkerhet. [23] Kompetensutvecklingen efter läkarexamen. [53] Kompetensutvecklingen efter läkarexamen. Huvudbilaga — Målbeskrivm'ngar. [54]
Efterlevandepension. [55]
Kommunikationsdepartementet Ökat kommunalt väghållningsansvar. [75]
Enskilda vägar. [251 Skeppslega till utlänning. Tillstånd, dispenser, flaggskifte. [271 Fasta Öresundsförbindelser. [41] Miljökonsekvenser av fasta Öresundsförbindelser. [42] Snabbare körkortsingripanden m.m. [43]
Finansdepartementet Långtidsutredningen ”87. [3]
Indrivningslag mm. [10]
Produktsäkerhetslag. [24]
Stöd till näringslivet. [29] Dator-isering av tullens export— och imponrutiner. [40] Översyn av mervärdeskatten. Del X]. [45] Försälningsväsendet i framtiden. [58] Ny arvs- och gåvoskattelag. [62]
Utbildningsdepartementet
Arkiv för individ och miljö. [38] Studiemedel. [39] Högskolans joumalistutbildning. [50] Ljud och bild för eftervärlden. [51] Informationsförsörjning för vetenskap och teknik. [60] Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät. [63] Finsk-svenska utbildningsrådet: riktlinjer och aktuell verksamhet. [67]
J ordbruksdepartementet
Livsrnedelspriser och livsmedelskvalitet. [44] Folkrörelsernas lotterier och spel. [52]
Arbetsmarknadsdepartementet Varannan damernas. [19]
Ekonomiskt stöd till arbetslösa. [56] Arbetsmiljö och sekretess. [66]
Bostadsdepartementet Skäliga lokalhyror och trygghet i besittningen. [47] Ett nytt plan- och bostadsverk. [48 ]
C ivildepartementet
En ny kyrkolag m. m. Del 1. [4] En ny kyrkolag m. m. Del 2. [5]
Begavningslag. [16]
Ju mer vi är tillsammans. Del 1. [33] Ju mer vi är tillsammans. ExempelsamlingDel 2. [34] Ju mer vi är tillsammans. Underlag för reformer samt förslag. Del 3. [35] Stödet till bam- och ungdomstöreningar. [37]
Miljö- och Energidepartementet Miljöskadefond. [15]
För en bättre miljö. [32] För en bättre miljö. Miljövärdsfamiljen. Myndigheter och författningar. [36] Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. [64] Statistik och prognoser på energiområdet. [65] Elhushållning på 1990-talet. [68]
ALLMÄNNA FÖRLAGET