Prop. 1984/85:120

om riktlinjer för energipolitiken

Prop. 1984/85 : 120

Regeringens proposition 1984/85 : 120

om riktlinjer för energipolitiken;

beslutad den 14 februari 1985.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoil för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

Pii regeringens vägnar OLOF PALME

BIRGITTA DAHL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energipolitiken. En strategi för oljeersättning och för avvecklingen av kärnkraften redovisas.

Samhällets och industrins behov av en billig och säker energiförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik. Kärnkraften skall utnyttjas under en övergångsperiod. Senast år 20l0 skall den sista reaktorn tas ur drift.

Strategin för att förbereda och säkerställa kärnkraftens avveckling är utformad så att de beslut som successivt behöver fattas kan grundas på ett så aktuellt underlag som möjligt. Beträffande säväl hushållning och effek- tivisering som miljövänlig energiteknik går utvecklingen nu snabbt. Ambi- tionen är att vid varje steg i utvecklingen fram till år 2010 säkerställa att bästa tillgängliga teknik utnyttjas. Utgångspunkten är att kärnkraften er- sätts i första hand genom en effektivare elanvändning. i andra hand genom övergång till inhemska bränslen, solvärme, naturgas, m.m. samt i tredje hand genom nya elproduktionsanläggningar, dock endast i den utsträck- ning detta behövs för att komplettera de andra alternativen. Avvecklingen av kärnkraften bör förverkligas steg för steg. Vid regelbundet återkom- mande avstämningar bör riksdagen med utgångspunkt i aktuellt beslutsun- derlag lägga fast de närmare riktlinjerna. Inrättandet av ett råd för långsik- tiga elanvändnings- och elproduktionsfrågor aviseras.

] Riksdagen 1984/85. I saml. Nr ]20

Prop. 1984/85: 120

IJ

Förslag till riktlinjer för energianvändningen läggs fram. De innebär bl.a. att en strävan bör vara att energiätwändningen i framtiden inte skall överstiga dagens nivä. Detta förutsätter bl.a. en fortsatt energihushällning inom uppvärmningssektorn. l-lushiillningsinsatserna skall särskilt riktas in på att effektivisera användningen av olja och kol. De väsentligaste styr- medlcn bör även fortsättningsvis vara priset samt information. utbildning och rådgivning.

En medveten och effektiv elanvändning skall främjas. Detta är särskilt viktigt i det längre tidsperspektivet inför kärnkraftens avveckling. inom ramen för de nationella riktlinjerna förutsätts energihushällningen bedrivas utifrån de skiftande lokala förutsättningar—na. och kommunernas roll i detta sammanhang betonas.

Olika åtgärder föreslås för att öka möjligheterna till framtida elproduk— tion i kraftvärmeverk. Statligt stöd föresläs kunna lämnas för dels förbere- delser för senare mottrycksproduktion. dels ätgärder som ökar de sattt- mankopplade värmeunderlagen inför kärnkraftens avveckling. Det nuva- rande stödet till solvärmeanläggningar föreslås behällas t.o.m. är l9äb.

De riktlinjer för elförsörjningen som föresläs innebär bl.a. att vid ut- byggnaden av kraftsystemet hänsyn skall tas inte bara till kraftekonomi utan även till effekterna på miljön. den regionala balansen och sysselsätt- ningen. De olika möjligheterna till utbyggnad av elproduktionskapaeiteten inför kärnkraftens avveckling bör tills vidare hällas öppna. Statligt stöd föreslås kunna lämnas till små vattenkraftverk och till vissa insatser inom vindkraftsomrädct. Förslag läggs fram om komplettering av plutten för vat— tenkraftsutbyggnad.

Frågor om beredskap mot fredstida störningar i eldistributionen behand— las. Bl. a. aviseras att reservkraftsläget vid landets sjukhus kommer att ses över. En annan fråga som också skall belysas ytterligare är den kommuna- la planeringen för att möta elavbrott.

Gällande riktlinjer för bränsleförsörjningen ligger fast. Det innebär bl. a. att det mål som fastladesi l98l ärs energipolitiska beslut — att oljans andel av energiförsörjningen till är 1990 skall minskas till cat—105? frän nära 70 (."-2 år [979 ligger fast. Oljeersättningen har varit framgångsrik de senaste åren. Nu är oljans andel ca 50 %.

Kolanvändningen år 1990 skall i enlighet med riksdagens tidigare beslut begränsas till högst 3—4 miljoner ton. Nu finns det tecken pä att kolan- vändningen kan bli lägre.

De senaste årens satsningar på inhemska bränslen har varit framgångs- rika. På relativt kort tid har användningen av torv. avfall och trädbränslen ökat från en låg nivå till att i dag svara för en väsentlig delav värmeförsörj- ningen. Flera åtgärder föreslås för att främja användningen av inhemska bränslen. Bl. a. föreslås ett fortsatt stöd till utgången av år l986 till investe— n'ngar i anläggningar som skall eldas med inhemska bränslen.

Kolmiljöfondens tillämpningsområde föreslås utvidgas till att omfatta

Prop. 1984/85: 120

'..)

även åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider och utsläppen vid förbränning av torv och avfall. Fonden föreslås ändra namn till bränslemil- jöfonden.

En ny lagstiftning föreslås i syfte att åstadkomma förenklingar av till- ständsprövningen för att undersöka eller bearbeta torv för utvinning av energi. Vid den pågående torvmarksinventeringen skall säväl naturvårds- som exploateringsintressen beaktas.

I propositionen aviseras en särskild utredning för att klarlägga förutsätt- ningarna för läginblandning av motoralkoholer i bensin.

Resultaten av överläggningarna om storstadsomrädcnas cnergiförsörj- ning redovisas.

Resultaten av l983 och 1984 års investeringsprogram och av encrgiupp— handlingsdelegationens arbete redovisas. Bl.a. redogörs för uppbyggna— den av ett organ, Svenska värmeverkens ekonomiska förening (VÄR— MEK), för gemensam upphandling av värmeteknisk utrustning inom den offentliga sektorn. Fortsatta resurser föreslås till Svensk bygg- och ener— giexports (Swebex) verksamhet.

lnom kärnsäkerhetsområdet föreslås vissa förändringar vid nuvarande nämnden för hantering av använt kärnbränsle. Nämnden föreslås benäm- nas statens kärnbränslenämnd. Ett samarbetsorgan för kärnavfallsfrågor föreslås inrättas.

Förslag läggs också fram om anslag inom energiområdet för budgetåret l985/86.

Bl.a. föreslås medel till statens vattenfallsverk för fem nya utbyggnads- " projekt inom vattenkraftområdet, nämligen Vargfors, Gallejaur, Sillre, Älvkarleby och Skärblacka. samt för en ny likströmslänk mellan Sverige och Danmark (Jylland) för överföring av el.

Under ett nytt anslag föreslås som en engångsanvisning 300 milj. kr. till stöd till vissa åtgärder för omställning av energisystemet.

Nästa precisering av riktlinjerna för energipolitiken aviseras till omkring år 1990.

Prop. 1984/85: 120 4

1. Förslag till Lag om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 5 För undersökning och bearbetning av fyndigheter av torv för att utvinna energi fordras särskilt tillstånd (koncession). om inte annat följer av 3 5.

25 Koncession skall avse antingen undersökning (undersöknings- koncession) eller bearbetning (bearbetningskoncession).

3 & Fastighetsägaren har rätt att företa undersökning utan koncession. om inte koncession har meddelats någon annan. Denna rätt fär överlåtas.

Fastighetsägaren fär också utan koncession tillgodogöra sid torv för att utvinna energi för husbehov. om inte någon annan har beviljats bearbet- ningskoncession för fyndigheten.

4 & Undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession för fyndigheten eller företräde framför andra till sådan koncession.

S & Frågor om koncession prövas av länsstyrelsen i det län där det område som avses med ansökningen eller större delen därav ligger.

Den som söker koncession skall betala ansökningsavgift enligt föreskrif- ter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer.

6 5 I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter i byggnadslagen (1947z385). miljöskyddslagen (1969: 387) och andra författningar.

Förutsättningar för koncession

7 & Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden frän sådan synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

8 & Om någon har beviljats koncession för ett visst område. får inte någon annan beviljas koncession för samma område.

9 5 Inom ett område som omfattas av koncession enligt lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter får någon annan än koncessionshavaren inte utan särskilda skäl beviljas koncession enligt denna lag. Ej heller får inom ett område, som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 5 eller 14 kap. 6 & första stycket gruvlagen (1974: 342) eller av ansökan om sådan rätt, koncession utan särskilda skäl meddelas någon annan än den som erhållit eller ansökt om sådan rätt.

Prop. 1984/85: 120 5

10 5 Har två eller flera ansökt om koncession för samma område. skall länsstyrelsen pröva vilken av dem som från allmän synpunkt bör ges företräde. Avser ansökningarna undersökningskoncession. skall även be- aktas om någon av sökandena utfört ttndersökningsarbcte inom området.

Villkor i samband med koncession

11 & Koncession skall avse ett bestämt område och gälla en viss tid. Undersökningskoncession skall meddelas för en tid av högst två år från beslutet. om inte särskilda skäl föranleder annat.

12 & Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att motver- ka eller begränsa mcnlig inverkan på naturmiljön samt för att beakta andra allmänna intressen och enskild rätt.

Som villkor för koncession får bestämmas att staten skall ha rätt att delta i verksamheten eller att koncessionshavaren skall betala avgift eller pro- duktionsandel till staten eller iaktta något annat liknande villkor.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt httsbchov. skall koncessionen. om inte särskilda skäl föranleder annat. förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få torv för sitt husbehov även i fortsättningen.

13 & Koncessionshavarcn skall. om inte särskilda skäl föranleder annat. åläggas att ställa säkerhet föratt villkor till skydd för naturmiljön. andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Visar sig säkerheten otillräcklig. får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall stäl— las.

14 & Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession meddelats betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades. får länsstyrelsen bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten.

Överlåtelse. frånträdande och återkallelse av koncession

15 & Koncession får överlåtas endast med länsstyrelsens tillstånd.

16 & Anmäler koncessionshavaren till länsstyrelsen att han önskar från- träda sin rätt. upphör denna sex månader efter det anmälan kom in. om ej annat följer av koncessionen.

Önskar koncessionshavaren avstå endast från viss del av koncessions- området. skall han ansöka om detta hos länsstyrelsen.

17 & Koncession får återkallas av länsstyrelsen. om koncessionshavaren åsidosätter villkor som har förenats med koncessionen. Även i annat fall får koncessionen återkallas. om synnerliga skäl föreligger. I sådant fall har koncessionshavaren rätt att få ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av koncessionen.

Förberedande undersökning

18 & Behöver någon som förberedelse för en ansökan om koncession utföra undersökning på annans mark och medger inte markägaren detta.

Prop. 1984/85: 120 (,

får länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav ligger efter ansökan lämna tillstånd till sådan undersökning Linder viss tid.

Undersökningen skall utföras så. att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas endast om markägaren har samtyckt till det eller länsstyrelsen har lämnat tillstånd till åtgärden. Föranleder undersökningen skada eller intrång. skall ersättning lämnas. Tvist om ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri- va att ansökningsavgift skall betalas för ansökan som anges i första stycket.

Undersökningsarbete

19 5 Den som innehar undersökningskoncession får inom koncessions- området utföra undersökningsarbete för att utröna möjligheterna att av torvfyndigheten utvinna energi.

20 & Undersökningsarbete får omfatta endast sådana åtgärder som be- hövs föratt vinna närmare kännedom om torvfyndighetens storlek. beskaf- fenhet och utvinningsbarhet.

Koncessionshavaren får inte inom koncessionsområdet uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsar- betet. såvida inte markens ägare och innehavare av nyttjande eller servitut avseende marken medger det. I den mån det behövs får han utan medgi- vande bygga väg inom området eller begagna befmtlig väg till och inom området. Efter tillstånd av länsstyrelsen får han också bygga nödvändig väg till området.

Åtgärderna skall utföras så. att minsta skada och intrång vållas.

21 & Koncessionshavaren får använda torv som utvunnits under under- sökningsarbetet endast i den mån det behövs för att undersöka torvens beskaffenhet och lämplighet för bearbetning.

22 & Skada eller intrång. som föranleds av undersökningsarbete skall ersättas av koncessionshavaren. Tvist om ersättning prövas av den fastig— hetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Innan arbetet påbörjas skall koncessionshavaren ställa säkerhet för er- sättningsskyldighet enligt första stycket. om inte den ersättningsberätti- gade avstår från säkerhet. Säkerheten skall ställas hos länsstyrelsen. om inte parterna kommer överens om annat. Staten. kommun. landstingskom- mun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Bearbetning

23 5 Den som innehar bearbetningskoncession får inom koncessionsom- rådet undersöka. bearbeta och tillgodogöra sig torv för att utvinna energi.

Koncessionshavaren får undersöka och bearbeta torv för annat syfte än att utvinna energi i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

Koncessionshavaren får tillgodogöra sig torv som bearbetats enligt and.— ra stycket, i den mån markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse hämtar torven och ersätter på denna nedlagda kostnader. Tvist "om sådan

Prop. 1984/85: 120 7

ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Väcks talan. räknas nämnda tid från det att ersättningsbeloppet slutligt bestämts.

24 & Koncessionshavaren får ej börja bearbetningen och därmed sam- manhängande verksamhet. såsom att uppföra byggnad eller anlägga våg. transportbana eller ledning eller att lägga tipp torv eller avfallsprodukter. utan att markägare som berörs av åtgärderna har medgett det clleratt mark för ändamålet har anvisats enligt 26 ,5 första stycket och marken får tillträ- das enligt 26 & andra stycket eller 32 åjämförd med 5 eller 6 kap. expro- priationslagen (1972: 719).

25 & Gäller för samma område både koncession för bearbetning av torv och en eller flera sådana rättigheter som anges i 9 &. får arbete som utförs med stöd av rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete som utförs med stöd av rättighet som tillkommit senare.

26 & 1 den mån medgivande att påbörja bearbetningen och därmed sam- manhängande verksamhet inte lämnats av berörda markägare. skall läns- styrelsen anvisa den mark som behövs.

Har koncessionshavaren hos länsstyrelsen ställt säkerhet för den ersätt- ningsskyldighet som avses i 27 .5. får den anvisade marken genast tillträ- das. om inte länsstyrelsen förordnar annat. Staten. kommun. landstings- kommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Ersättning till följd av att mark tas i anspråk för bearbetning m.m.

27 & Ägare till mark som tas i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet är berättigad att av koncessionshavaren få intrångsersättning och annan ersättning för skada. Samma rätt till ersätt— ning har innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet som berörs av ianspråktagandet.

Beträffande ersättningen gäller 4 kap. expropriationslagen (19721719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 45 samma lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

28 & Uppstår till följd av att mark tas i anspråk synnerligt men för någon fastighet eller del därav. skall koncessionshavaren lösa det område som lider sådant men. om ägaren begär det.

29 & Kan överenskommelse ej träffas om ersättning enligt 27.5 eller lö- seskilling enligt 28%. prövas tvisten av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Annan än koncessionsha- varen får ej väcka talan innan tillträde har skett.

30 & Ersättning enligt 27.5 som ej avser personlig skada skall nedsättas hos länsstyrelsen. om fastigheten så minskat i värde att den kan antas ej utgöra full säkerhet för borgenär. som hade panträtt i fastigheten när rätten till ersättning uppkom. Nedsättning skall ske hos länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav ligger.

31 5 Om borgenär som avses i ms lider förlust till följd av att nedsätt-

Prop. 1984/85: 120 R

ning cj skett. är han berättigad att av koncessionshavaren få gottgörelse för förlusten. Detsamma gäller. om borgenären lider förlust genom att ersätt- ning. som ej prövats av domstol. blivit för lågt beräknad.

Tvist om gottgörelse prövas av fastighetsdomstol som anges i 29 s.

32 & 1 mål om ersättning enligt 27% eller gottgörelse enligt 31% och i ärende om fördelning av ersättning som nedsatts enligt 30.5 gäller. om ej annat är föreskrivet i denna lag. 5— 7 kap. expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar.

33 & 1 mål om inlösen enligt 28.5 gäller. om ej annat är föreskrivet i denna lag. expropriationslagen (19721719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3.5 samma lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Verkan av att koncession upphör

34 & När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort anlägg— ningar och vidta andra åtgärder för återställning. om detta är motiverat från allmän eller enskild synpunkt.

[ den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i koncessionen. skall frågan prövas av länsstyrelsen i samband med att koncessionen upphör.

Vissa särskilda åligganden för koncessionshavaren

35 5 Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som rege- ringen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa koncessionsha— varens arbete i geologiskt hänseende och ta del av de geologiska resultaten av arbetet.

Tillsyn. handräekning. ansvar m. m.

36 & Länsstyrelsen utövar tillsyn över undersökning och bearbetning som utförs enligt denna lag.

Den som utövar verksamhet enligt lagen skall på begäran lämna länssty— relsen de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Om det behövs skall länsstyrelsen bestämma villkor. som tryggar att verksamhe- ten utövas i överensstämmelse med föreskrifternai lagen.

Länsstyrelsen äger tillträde till arbetsplats och därtill hörande anlägg- ningar för att inspektera verksamhet som omfattas av denna lag.

37 & Vid tvist angående fråga som avses i 25.5 tillämpas reglerna i 41.5 lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter.

38 & Påbörjas undersökningsarbete utan att vad som i 225 andra stycket föreskrivs om ställande av säkerhet iakttagits eller utförs anläggning i strid med 185 andra stycket eller 20.5 andra stycket. får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna att arbetet skall inställas eller att anläggningen skall tas bort på undersökarens bekostnad.

] fråga om sådant förordnande finns bestämmelseri 17.5 handräcknings— lagen (1981 : 847).

Prop. 1984/85: 120 9

39 & lakttar en koncessionshavare inte villkor som förenats med konces- sionen eller efterkommer han inte vad som begärs med stöd av 35.5 eller 36.5 andra stycket. får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

Under samma förutsättning får tingsrätten på ansökan av länsstyrelsen eller. i fall som nämns i 35 å. myndighet som avses där förordna om handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av koncessionsha- varen.

40 & Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtli- gen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som i 2.8 andra stycket föreskrivs om ställande av säkerhet.

2. bearbetar en torvfyndighet utan att ha erhållit bearbetningskonces- sion. om sådan krävs.

Till sådan påföljd döms också den som vid fullgörande av uppgiftsskyl- dighet som är förenad med koncession eller som avses i 365 andra stycket lämnar oriktig uppgift, om detta sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

1 fall som avses i första stycket 2 får torv som bearbetats förklaras förverkad.

Den som har gjort sig skyldig till gärning som avses i första stycket 2 får förpliktas att ersätta kostnad som föranleds därav.

Brott som avses i första stycket 1 får åtalas av allmän åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal.

41 & Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. Statens naturvårdsverk får överklaga sådant beslut.

42 (5 Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt. servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

43 5 Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte godkänts av den till vars förmån den ställs. prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och. om två eller flera tecknat borgen gemensamt. de svarar solidariskt.

1. Denna lag träderi kraft den ljuli 1985.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag. skall i stället den nya bestäm- melsen tillämpas.

3. Vad som enligt denna lag gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt eller fidei- kommissrätt.

4. Bestämmelserna i denna lag om borgenär som har panträtt i fastighet tillämpas även på den som har rätt till avkomst eller förmån som avses i 8.5 lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken . om rättigheten inte är att anse som sådan särskild rätt som avses i 425 denna lag.

5. Den som vid utgången av juni 1985. bedriver torvtäkt för vilken koncession inte behövs enligt lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndighe- ter men för vilken koncession därefter behövs enligt denna lag får utan koncession fortsätta verksamheten till utgången av juni 1986 samt. under förutsättning att ansökan om koncession gjorts före nämnda tidpunkt. till dess ansökningen har slutligt prövats.

Prop. 1984/85: 120 10

6. 1 övergångsbestämmelserna till lagen ( l985:000) om ändring i lagen (1974z890') om vissa mineralfyndigheter finns bestämmelser rörande an- sökningar om koncession för undersökning eller bearbetning av torvfyn- dighet för att utvinna energi, som gjorts före den 1 juli 1985. och vissa andra mål och ärenden som avser sådana torvfyndigheter.

Prop. 1984/85: 120

Hänvisningar till S1

2. Förslag till

ll

Lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 890) om vissa mineralfyn-

digheter

dels att 49 5 skall upphöra att gälla. dels att 1, 4. 7. 9, 10, 41 och 44 ss skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarandc lydelse Föreslagen lydelse- 1.5'

För undersökning och bearbetning av fyndighet av 1. olja. gas. stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2. alunskiffer.

3. stenkol. eldfast lera eller klinkrande lera. 4. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral eller

5. torvför att utvinna energi

3. stenkol. eldfast lera eller klinkrande lera eller 4. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral

fordras. om ej annat följer av 8 eller 9 &. särskilt tillstånd (koncession). 1 fråga om förberedande undersökning finns bestämmelser i 15 å.

Koncession meddelas för en eller flera av de grupper av ämnen som anges i 1 & 1—5.

Koncession meddelas för en eller flera av de grupper av ämnen som angesi l é1—4.

Koncession skall avse bestämt område och viss tid. Område och giltig- hetstid bestämmes efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten. ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Gränserna för området räknas på djupet lodräta. om det kan ske utan intrång i annans rätt.

75

lnom område som omfattas av koncession för viss grupp av ämnen får annan än koncessionshavaren ej utan särskilda skäl meddelas koncession för annan grupp av ämnen. Ej heller får inom område. som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 € gruvlagen (1974: 342) eller ansökan om sådan rätt. utan särskilda skäl koncession meddelas annan än den.som erhållit eller ansökt om sådan rätt.

Meddelas koncession inom om- råde som omfattas av annan koncession eller av sådan rätt ('n- ligt grnvlagen som avses i första stycket eller beviljas sådan grnvriitt inom område som omfattas av koncession. får arbete. som utföres på grund arfr'irst uppkommen rät- tighet. icke hindras eller uppehållas m- arbctc på grund av rättighet som tillkommit scnure.

' Senaste lydelse 1982z484.

Inom område som omfattas av koncession enligt lagen (l985:000) om vissa tort-fyndigheter får koncession enligt denna lag inte utan särskilda skäl beviljas annan än koncessionsltovaren.

Prop. 1984/85: 120

Nuvarande lydelse

9.5"

Har koncession inte meddelats i fråga om fyndighet som avses i l 5 2. 3 ellcr5, får den utan koncession bearbetas av fastighetsägaren. Vad som sagts nu gäller inte om fyndig- heten finns inom ett område där nå- gon inmutare eller gruvrättshavare har rätt att utföra undersökningsar- bete enligt 8 & första stycket i. och inte heller om den finns inom ett område som omfattas av bearbet- ningskoncession för annan fyn- dighet. Fastighetsägaren får heller inte utan koncession bearbetof_vn- dighet som avses i I 5 5, om läns- styrelsen för visst fall beslutar att koncession skall krävas för bear- betning. Så skall ske om en konces- simtsprövning av särskilda skäl är påkallad för ställningstagamle i fråga rörande skyddetfär intressen av speciell art som står mot beur- betning. Frågan huruvida konces- sion skall krävas prövas av länssty- relsen på särskild begäran av den som ämnar påbörja bearbetning el- ler i samband med prövning av till- stånd till täkt enligt l8 5 natur- vårdslagen (1964: 822).

: Senaste lydelse 1982z484.

12

Föreslagen lydelse

Meddelas koner-'ssion inom om— råde sattt omfattas av annan koncession enligt denna lag eller av sådan rätt enligt gruvlagcn som avses i första stycket eller beviljas sådan gruvrätt inom område som omfattas av koncession, får arbete. som utförs på grund av först upp- komna rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare. Motsvarande gäller beträffande ar- beten med stöd av koncession en- ligt denna lag ijörhållnnde till (tr- beten som bedrivs med stöd av koncession enligt lagen om vissa torvfyndighetcr.

7

Har koncession inte meddelats i fråga om fyndighet som avses i 1 & 2 eller 3. får den utan koncession bearbetas av fastighetsägaren. Vad som sagts nu gäller inte om fyndig— heten t'tnns inom ett område där nå- gon inmutare eller gruvrättshavare har rätt att utföra undersökningsar— bete enligt 8 & första stycket 1. och inte heller om den finns inom ett område som omfattas av bearbet- ningskoncession för annan fyn— dighet.

Prop. 1984/85: 120

Nuvarande l_va't-'lse

13

Föreslagen lydelse

Fastighetsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätt än i samband med sökande efter olje— eller gasfyndighct, även om annan har koncession inom området.

Meddelas bearbetningskonces- sionjör någon annan än fastighets- figuren ifråga om en fyndighet där denne utvinner torv för sitt husbe- hov, skall koncessionen. om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det tm'ijligt för jastighetsägaren att på skäliga villkor även ijbrtsättningen få torv för sitt husbehov.

10 53 Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som eljest påkallas för att främja ett från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna.

Koncession kan göras beroende av att undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning.

l koncession kan föreskrivas att staten skall ha rätt att deltaga i verksam- heten ellcr att koncessionsinnehavaren skall utge avgift eller produktions- andel till staten eller iakttaga annat liknande villkor.

I fråga om bearbetningskonces- sion för torv finns bestämmelser om visst villkor i 9 # tredje stycket.

41%

Uppstår i fall som avses i 75 andra stycket tvist, bestämmer bergmästaren. med iakttagande av vad som kan ha föreskrivits i frågor i samband med koncessionen. hur arbetena skall ordnas för att inne- havaren av den först uppkomna rät- tigheten skall kunna driva sitt arbe- te ändamålsenligt och med minsta förfång för den andre rättsinneha- varen.

Uppstår i fall som avses i 75 tredje stycket tvist, bestämmer bergmästaren, med iakttagande av vad som kan ha föreskrivits i frågan i samband med koncessionen, hur arbetena skall ordnas för att inne- havaren av den först uppkomna rät- tigheten skall kunna driva sitt arbe— te ändamålsenligt och med minsta förfång för den andre rättsinneha- varen. .

44 & Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iakttaga vad som i 20 eller 32 å fjärde stycket föreskrives om underrättelse och ställande av säkerhet.

2. bearbetar ämne som avses i l & I. 4 eller 5 utan att ha erhållit bearbetningskoncession. om sådan kräves.

' Senaste lydelse 1981—484.

2. bearbetar ämne som avses i 1 5 I eller-'! utan att ha erhållit bear- betningskoncession. om sådan kräves,

Prop. 1984/85:120 14

3. titan tillstånd enligt 33 å andra stycket lägger igen utfraktsväg. om eller borrhål som där avses.

Till påföljd som anges i första stycket dömes också den som vid fullgö- rande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med koncessionen eller som avses i 40 å andra stycket lämnar oriktigt uppgift, om detta sker uppsåtli- gcn eller av grov oaktsamhet.

1 fall som anges i första stycket 2 kan ämne som utvunnits förklaras förverkat.

Om brott som avses i första stycket ! förnärmar enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsägande anger brottet till åtal.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1985. I fråga om koncession för undersökning eller bearbetning av torvfyn- dighet för att utvinna energi, som har meddelats enligt äldre bestämmelser, tillämpas efter ikraftträdandet lagen (1985: 000) om vissa torvfyndigheter, varvid koncessionen skall anses som undersöknings- eller bearbetnings- koncession enligt sistnämnda lag.

Ansökan om koncession för undersökning eller bearbetning av torvfyn- dighet för att utvinna energi, som gjorts före ikraftträdandet men inte slutligt avgjorts dessförinnan, prövas enligt äldre bestämmelser. ] fråga om koncession. som beviljats på grund av sådan ansökan gäller vad som sägs i andra stycket. Mål och ärenden i övrigt i fråga om sådana torvfyndigheter vilka anhängiggjorts före ikraftträdandel men inte slutligt avgjorts dessför- innan handläggs och prövas enligt äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85: 120 15

3. Förslag till Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 s'gruvlagen ( 1974: 342) skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 3 s'

lnmutningsrätt får ej utan medgivande av regeringen beviljas inom

1. område som genom beslut av riksdagen förklarats utgöra statsgruve- fält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet gjort framställning hos regeringen. såvida icke inmutning sökes för statens räk- ning.

2. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet gjort framställning hos regeringen,

3. befästningsomräde och, i den utsträckning regeringen bestämmer, område utanför detta.

4. kyrkogård eller annan begravningsplats,

5. område varpå sökts eller med— 5. område varpå sökts eller med- delats koneession enligt lagen delats koncession enligt lagen (1974: 890) om vissa mineralfyn— (l974:890) om vissa mineralfyn- digheter. digheter eller enligt lagen ( l985:00()) om vissa mnjj'ndighe- ler.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får i fall som anges under 5 inmutningsrätt beviljas. om medgivande lämnats av den som sökt eller erhållit koncessionen.

Denna lag tråderi kraft den ljuli 1985.

' Senaste lydelse l97—t:892.

Prop. 1984/85 : 120

4. Förslag till

16

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härmed föreskrivs att 18 & naturvårdslagen (19641822) skall ha nedan

angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 ä'

'l'äkt av sten, grus, sand, lera. jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehava- rens husbehov får ej ske utan läns- styrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt i vattenområde vartill tillstånd lämnats enligt vat- tenlagen (l983:29l) eller fordras enligt lagen (l966:314) om konti-

Täkt av sten. grus, sand, lera. jord. torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehava- rens husbehov får ej ske utan läns— styrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt i vattenområde vanill tillstånd lämnats enligt vat- tenlagen (19831291) eller fordras enligt lagen (19661314) om konti-

nentalsockeln. nentalsockeln eller läkt av larv var-

till bearbetningskoncessiun har meddelats enligt lagen (1985:000) om vissa rart-fyndigheter.

Länsstyrelsen får förelägga den som söker täkttillstånd att. vid äventyr att ansökningen avvisas, lägga fram utredning som belyser behovet av täkten samt en täktplan av erforderlig omfattning. Tillståndet skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön. Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall tillstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för sålunda föreskrivna villkor. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig. får läns— styrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Har tio år förflutit från det täkttillstånd har vunnit laga kraft, får länssty- relsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade villkor. Visar det sig att föreskrivna villkor inte i den utsträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön, får länsstyrelsen före utgången av den angivna tiden förena tillståndet med ytterligare villkor som behövs.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1985.

' Senaste lydelse 1983: 654.

Prop. 1984/85: 120 17

Hänvisningar till S4

5. Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. ös" vattenlagen (1983:291) skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 6 .5

Bestämmelserna i 1, 2 och 4 ss gäller inte

1. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a & byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten.

2. broar eller andra vattenföretag för väg. järnväg. tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten. vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.

4. verksamhet, vartill bearbet- ningrkont'ession har meddelats en- lig! lagen (1985: 000) om vissa torv- fyndigheter.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1985.

2 Riksdagen l984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 18

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt

Härigenom föreskrivs att 2 s la skall ha nedan angivna lydelse.

gen (19572262) om allmän energiskatt'

Nuvarande lydelse Ft.)!"t'ä'ltlltlt'll lydelse

2.5

Skatt utgär icke för inhemska fasta bränslen. Skatt utgår ej heller för elektrisk kraft. som

a) framställes inom riket av pro- a) framställes inom riket av pro— ducent. som förfogar över en instal- ducent. som förfogar över en instal- lerad generatoreffekt av mindre än lerad generatoreffekt av mindre än 50 kilowatt och som icke yrkesmäs- [00 kilowatt och som icke yrkes— sigt distribuerar elektrisk kraft. mässigt distribuerar elektrisk kraft.

b) till lägre effekt än 50 kilowatt utan avgift levereras av producent eller distributör till någon. som ej står i intressegemenskap med producenten eller distributören.

c) framställes och förbrukas å fartyg eller annat transportmedel. eller

d) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk kraft eller bortgår till följd av förluster vid överföring. transformering eller omformning hos producent eller distributör.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1985.

' Lagen omtryckt 1984z994. Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 272.

Prop. 1984/85: 120 19

Utdrag lNDUSTRlDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-02-14

Närvarande: statsministern Palme, ordförande. och statsråden l. Carlsson. Lundkvist. Feldt, Gustafsson. Leijon, Peterson, Andersson, Boström. Bodström, Göransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om riktlinjer för energipolitiken

] Inledning

Gällande riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990 besluta- des av riksdagen år 198! (prop. l980/8]:90 bil. 1. NU 60. rskr 381). Därefter har åtskilliga åtgärder vidtagits i syfte att underlätta och påskynda omställningen av vårt energisystem.

Energiförsörjningssituationen har förbättrats avsevärt. Användningen ' av energi ökade snabbt under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet. Under de senaste åren har den dock minskat till följd av bl. a. omfattande energihushållningsåtgärder. Samtidigt har andelen oljeprodukter i energi- försörjningen minskat från nära 70 % år 1979 till ca 50 % år 1984. Använd- ningen av inhemska bränslen har ökat snabbt liksom användningen av ny teknik såsom värmepumpar. Tillgången på energi. speciellt elenergi, är f. n. god och väntas förbli det under de närmaste åren.

För att inte ånyo riskera att samhällsekonomin utsätts för påfrestningar på grund av störningar på energiområdet eller en okontrollerad kostnadsut- veckling fordras målmedvetna och konsekventa energipolitiska åtgärder. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag till riktlinjer och långsik- tiga mål för energipolitiken. Härvid kommer jag också att redovisa en strategi för kärnkraftens avveckling. Utgångspunkten för mina förslag är i huvudsak vad riksdagen beslutade år l981, dvs. att tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. En effektiv hushållning skall främjas och miljön skall värnas. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut. Oljeberoendet skall minskas och en fortsatt övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Prop. 1984/85: 120 20

Betydande kunskaper och erfarenheter har vunnits inom energiområdet sedan iir 1981. En stor del av de satsningar" som har gjorts för att få fram ny energiteknik har utvärderats och viktiga slutsatser" kan dras. Vidare har ett stort antal utredningar och andra studier genomförts.

Som underlag för mina ställningstaganden ligger utredningsbetänkanden m.m. enligt följande sammanställning (tabell l). Sammanfattningar av betänkandena m.m. bör fogas till protokollet i detta ärende. ] de fall remissbehandling har skett bör även sammanställningar av dessa remiss- yttranden fogas till protokollet. Sammanfattningarna. skrivelserna och remisssammanställningarna bör fogas till protokollet i detta ärende som

bilagorna ] —24 .

Tabell !

Kommitté/motsv. Betankande/ motsv.

Lagrådsremiss med forslag till lag om vissa torvfyndig—

Remiss- Bilaga behandlad nr."

heter ! Lagrädets yttrande över lagrädsremissen 2 l98l års energikommitté l stället för kärnkraft x 3 (SOU t9s4zstt Utredningen om taxe- Pris på energi x 4 och prissättningen (SOU 1981169) pä energiområdet Kommissionen om el- Säker elförsörjning x * försörjningens sårbarhet (SOU l984zo9) Kommittén för översyn Samordnad avfalls- x () av kärnbränslenämndens hantering (SOU l98—l: 76) verksamhet lndustridepartementet Storstädernas värmet'ör- x 7 försörjtting (Dsl l98315) lndustridepartementet Lagstiftning om torv ). B för energianvändning (Ds l l984: l—l) lndustridepartementet Komplettering av s 9 planen för vatten- kraftutbyggnad (Dsl l984:26) Utredningen om Oljeersättning x 10 el och inhemska Konflikter — lokala bränslen (ELIN) lösningar (Ds 1 1984: 27) Bostadsdepartementet Vidgad rådgivning ). ll för energihushållning och bostadsförbättring (Ds Bo l984'. ll) Delegationen för upphandling Redogörelse för energi- 12 inom energiområdet upphandlingsdelega- tionens verksamhet Statens energiverk Energihushållnings— x 13 programmets effekter (l984: 2) Statens energiverk Små vattenkraftverk x H

(l98424)

Prop. 1984/85: 120

Kommitté/motsv. Betänkandet Remiss- llilaga motsv. behandlad nr.*

Statens energiverk Energiperspektiv 15 1970—1995 (19843) Statens energiverk Förbränning av s 16

torv —— httr kan miljö- kraven tillgodoses?

Statens energiverk industriellt mot- 17 tryck. Produktion — potential — prognos Statens energiverk Statens elektriska 18 inspektion —— upp— gifter. organisation.

resurser Statens energiverk Vindkraft. Utvärdering av 19 vindkraftprogrammet (1985: |) Statens energiverk/statens Den encrgitekniska indu- 20 industriverk ' strins utvecklingsmöjlighcter Statens industriverk Skrivelse ang. ävgifts- 21 finansierad rådgivning Statens vattenfallsverk Naturgas - hälsa miljö x 22 Statens råd för bygg- Energi 85 Energi— x 23 nadsforskning användning i bebyggelse (026: 1984) International Rekommendationer 24 Energy Agency ang. nya pcrsonbilars (IEA) bränslcförbrukning

" Bilagorna ]—24 finns i särskild bilagedel.

Jag har dessutom tagit del av en stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet från myndigheter. kommuner. orga- nisationer. företag och enskilda. Jag vill i det sammanhanget särskilt näm- na lngenjörsvetenskapsakademiens (lVA) rapport Energi och ekonomi och den förhandsinformation som jag har fått om Folkkampanjcns mot kärnkraft studie FOLKE.

| 1985 års budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 14 s. 77 och 139) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet. för budgetåret 1985/86 beräkna

1. till Statens energiverk: Förra/tningskostnader ett förslagsanslag av

19 584000 kr..

. till Statens energiverk: Utredningar m. m. och information ett reserva- tionsanslag av 10929 000 kr.. . till Statens elektriska inspektion ett förslagsanslag av 8831000 kr.. 4. till Utbildning och rådgivning m. nt. för att spara energi ett reserva- tionsanslag av 1000 kr.. b.) '.'.) 'JI . till Främjande av landsbygdens elektrifiering ett reservationsanslag av 4 500 000 kr..

6. till Ersättning för försenad idrifttagninp m' kärnreaktorer ett förslags-

anslag av 290 000 000 kr..

7. till Visst internationellt energimmarhete ett förslagsanslag av 14574000 kr..

Prop. 1984/85: 120

N IJ

8. till Statens kärnkraftinspektion: Färvaltningskostnader ctt reserva- tionsanslag av 1000 kr..

9. till Statens kärnkraftinspektion: Kärnsäkerhetsjorskning ett reserva- itionsanslag av 1000 kr.. 10. till Åtgärderför hantering av radioaktivt aigfall ett reservationsanslag av 1000 kr..

11. till Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m. m. ett reservationsanslag av 3 323 000000 kr.. _ 12. till Energiforskning ett reservationsanslag av 421 500000 kr.. 13. till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett reserva— tionsanslag av 42 635 000 kr.. 14. till Avveckling avforskningsreaktorer m.m. ett reservationsanslag av 9900000 kr..

15. till Anläggningar för radioaktivt utfall i Studsvik. m.m. ett reserva- tionsanslag av 72 700000 kr.. 16. till Stöd för oliwrsättande åtgärder. m.m. ett reservationsanslag av 210000 000 kr.. 17. till Tiiekande av förluster i anledning av statliga garantier för oljeer— sätta/ide åtgärder. m.m. ett förslagsanslag av 15000 000 kr.. 18. till Drift av beredskapslager ctt förslagsanslag av 637 381 000 kr.. 19. till Beredskapslagring oeh industriella åtgärder ett reservationsanslag av 7455000 kr.. .

20. till Särskilda kostnader för lagring av råolja och jlygdrivmedei ett förslagsanslag av 1000 kr. Jag anhåller nu om att få ta upp även frågorna under p. 1—20.

Propositionens disposition

Den följande framställningen kommerjag att disponera på följande sätt. Jag beskriver först den internationella utvecklingen på energiområdet och det internationella energisamarbetet sedan 1980-talets början. Vidare redo- gör jag för 1981 års energipolitiska beslut och viktigare beslut därefter (avsnitt 2). Därefter tarjag tipp de riktlinjer och långsiktiga mål som enligt min mening bör gälla för energipolitiken (avsnitt 3).

Jag går efter detta över till att bedöma behovet av energi framöver (avsnitt 4). I de följande avsnitten (avsnitt 5— 12) läggerjag fram förslag till riktlinjer för utvecklingen av olika delar i energisystemet. Bl. a. läggerjag fram förslag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt (avsnitt 7.3).

Jag föreslår också en ny lag om vissa torvfyndigheter. m.m. (avsnitt 8.6). De lagförslag som grundas på ett förslag av minerallagskommittén (] 1983: 04) har genom beslut av regeringen den 22 november 1984 remitterats till lagrådet. som har yttrat sig över förslagen. nämligen

Prop. 1984/85: 120 23

1. lag om vissa torvfyndigheter . lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter . lagom ändring i gruvlagen ( 1974: 342) IJ

lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Hänvisningar till S6

in;-'.'.»

lag om ändring i vattenlagen (1983: 291) Kommitténs lagförslag och en sammanställning av remissyttrandena över kommitténs förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8. Lagrådsremissen. med undantag av däri ingående kommitténs lagförslag och en remissammanställning däröver. bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ]. Lagrådets yttrande över förslagen i lagrådsremissen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. Mina överväganden med anledning av lagrådets synpunkter redovisarjag längre fram (avsnitt 8.6).

Innebörden i korthet av förslagen i propositionen och var de återfinns framgår av följande uppställning:

Färs/ag .4 rs nitt Riktlinjer för den långsiktiga energipolitiken 3 Riktlinjer för energianvändningen 5.1 Stöd för att ökade sammankopplade värmctlnderlagen 6.3 Stöd till solvärmeanläggningar 6.5 Riktlinjer för elförsörjningen 7.1 Riktlinjer för fortsatt vattenkraftutbyggnad 7.3 Stöd till små vattenkraftanläggningar 7.3 Andring i lagen om allmän energiskatt 7.3 Stöd för förberedelser för framtida utbyggnad av mottrycks— produktion 7.4 Stöd till utveckling av vindkraft 7.5 Stöd för anskaffande av reservkraftverk inom jordbruket 7.7.1 Stöd för åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider och utsläpp vid förbränning av torv och avfall 8.1 Lag om vissa torvfyndigheter 8.6.1 Andring i minerallagen 8.6.1 Andring i gruvlagen 8.6.1 Andring i naturvärdslagen 8.6.1 Andring i vattenlagen 8.6.1 Stöd till anläggningar för eldning med inhemska bränslen 8.6.4 Stöd för utveckling av ny energiteknik 10.3 Andrad organisation och ändrade uppgifter för nämnden för hantering av använt kärnbränsle 11.2.2 Anslagsfrägor 14

Hänvisningar till US7

2 Bakgrund

2.1. Den internationella utvecklingen

Den senaste tioårsperioden har medfört dramatiska förändringar på de internationella energimarknaderna. Under denna relativt korta period har upprepade och kraftiga oljeprishöjningar ägt rum i förening med andra typer av leveransstörningar. lnget enskilt land har undgått att påverkas av

Prop. 1984/85: 120 74

dessa omvälvningar. För samtliga länder innebar 1970—talets utveckling på energiområdet slutet på en epok och början till en ny: en omställning av världsekonomin från låg- till högprisenergi.

Encrgins betydelse som nyckel för ekonomiska framsteg och social utveckling är numera uppenbar. Tillgång. produktion och konsumtion av energi är emellertid ojämnt fördelad mellan världens länder och folk. Detta ger upphov till internationella störningar och försvårar strävandena att utjämna klyftan mellan rika och fattiga länder.

Flertalet i-länder har i stort lyckats anpassa sig till de nya förhållandena på energimarknadcrna. Däremot har många u-länder. och de icke-oljepro- ducerandc i synnerhet. råkat in i en ond cirkel till följd av höga energipriser och växande utlandsskulder vilka försvårar eller omöjliggör sådana inves- teringar som skulle kunna vända den ekonomiska utvecklingen i gynnsam- mare riktning.

Utvecklingen cfter oljeprischockerna på 1970-talet har vidare medfört att de flesta länder. oberoende av samhällssystem och utvecklingsnivå. numera har eller är i färd med att utarbeta nationella energiprogram. Huvudmålet för energipolitiken på de flesta håll är av naturliga skäl att trygga energitillgängen till rimliga priser. Andra element som brukar åter- finnas i energiprogranunen gäller målsättningar om att använda förnyelse- bara. miljövänliga och helst inhemska energislag, att främja energihushåll- ning. att stödja forskning och teknikutveckling. 1 detta sammanhang har det internationella samarbetet kommit att spela en alltmer framträdande och betydelsefull roll. Jag avser att återkomma till detta i det följande.

Utvecklingen under de senaste tio åren har redovisats och analyserats i ett flertal studier i Sverige och utlandet. Jag vill i detta sammanhang särskilt hänvisa till betänkandet (SOU 1983: 19) Den stora omställningen. en analys av de internationella energimarknaderna. Bland de talrika förhål- landen som har belysts i dessa analyser villjag betona följande.

Den totala efterfrågan på energi har. trots oljeprishöjningarna. fortsatt att stiga i takt med befolkningstillväxtcn. Per capita-konsumtionen av energi i världen är i dag således ungefär densamma som för tio år sedan.

Energiförbrukningen har ökat kontinuerligt i u-ländcrna och statshan— delsländerna. men varit sjunkande eller oförändrad i industriländerna fram till år 1983.

Tabell 2.1 Årlig tillväxttakt av energianvändning. %

1955—1973 1973—1979 1979—1983

Världen. totalt 5.1 2.7 —0.1 OECD-länder 4.0 1.1 — 2.4 Statshandelsländer' och Kina 6.1 4.8 2.1

Källa: lEA ' Albanien. Bulgarien. Polen. Rumänien. Sovjetunionen. Tjeckoslovakien. Tyska demokratiska republiken. Ungern

Prop. 1984/85: 120 3;

Av de olika energislagen är det enbart efterfrågan på olja som. globalt sett. har sjunkit sedan år 1973: från 2.4 miljarder ton till 2.2 miljarder ton år 1983. Denna minskning har skett helt inom OECD-länderna. Förbrukning- en av kol har ökat i samtliga lz'inderkategorier. Detta har även gällt använd- ningen av elkraft. Användningen av naturgas har minskat något i OECD- länderna. men ökat i de två andra ländergrupperna.

De stora oljeprishöjningarna på 1970-talet har medfört en dramatisk förändring av de västliga i-ländernas energianvändning. Under tioårsperio- den 1973—1983 har förbrukningen årligen ökat med drygt 19%. vilket kan jämföras med en årlig ökningstakt på över 59% under 1960-talet. Konsum— tionsnedgången blev särskilt kraftig i början av 1980-talet efter de stora prishöjningarna på olja åren 1979—1980 och den efterföljande konjunktur- ncdgången. Från slutet av år 1983 har oljekonsumtionen åter börjat stiga samtidigt med konjunkturuppgången i framför allt Förenta staterna och Japan. Mycket tyder emellertid på att det nära samband som tidigare rådde mellan tillväxttakten för bruttonationalprodukten (BNP) och energian— vändningen har försvagats. Användningen av energi ökar inte längre i samma takt som BNP. Den erforderliga energimängden för att producera en enhet av BNP minskade således med ca 18% mellan åren 1973 och 1983 inom OECD-länderna. Tendensen har varit än mera påtaglig i fråga om oljeförbrukningens relation till BNP-tillväxten.

1 ett senare avsnitt (8.2) kommer jag att mera ingående beröra de bety- delsefulla strukturella förändringar som har ägt rum på oljemarknaden under de senaste åren. och som på ett avgörande sätt har lett till att oljemarknaden allt mer har kommit att likna andra internationella råvaru- marknader.

Oljans minskade betydelse för OECD-ländernas samlade energibalans belyses i tabell 2.2 över energikonsumtionen fördelad på energislag.

Tabell 2.2 Energislagens relativa betydelse i OECD-länderna. %

1973 1983 Olja 51.4 43.5 Fasta bränslen 21.2 25.3 Naturgas 20.6 19.5 Kärnkraft 1.2 4.6 Vattenkraft m.m. 5.7 7.1

Kill/u: [EA

Det finns självfallet anledning att välkomna utvecklingen mot minskat oljeberoende och effektivare energianvändning.

Jag vill dock samtidigt varna för att dra alltför långtgående slutsatser för framtiden av de senaste årens gynnsamma utveckling. Erfarenheterna visar att vi bör inta en försiktig hållning till prognoser om energimarkna- dernas förväntade utveckling. Dels innehåller de osedvanligt många osä-

Prop. 1984/85: 120 76

kerhetsfaktorer av ekonomisk. politisk och social natur. dels färgas de ofta av det läge och de stämningar som råder när de ställs samman. Inom OECD:s energiorgan (lnternational Energy Agency. IEA) redovisas årli- gen medlemsländernas egna uppskattningar av det framtida energibehovet. Ett genomgående drag under en följd av år har varit. att bedömningarna av den förväntade energianvändningen successivt har dämpats. År 1978 upp- skattades således IEA-ländernas totala energikonsumtion år 1990 komma att uppgå till 5,1 miljarder ton oljeekvivalenter (toe) varav 2.4 miljarder ton olja. 1 motsvarande beräkningar som gjordes under år 1983 redovisades betydligt lägre siffror: 3.9 miljarder toe varav 1,5 miljarder ton olja.

En sammanfattning av IEA-ländernas beräkning av energibehoven fram till sekelskiftet återges i diagram 2.1. Vid en genomsnittlig årlig BNP- tillväxt på 2.7—3% väntas energibehovet hos IEA-länderna år 2000 vara drygt 30% större än för närvarande.

Diagram 2.1 Energibehovet i IEA-länderna

vfilj. toe Milj. toe

5000 " Vattenkraft. geotermisk energi. m.m.

lilllllllllllllll Kärnkraft m Naturgas W Fasta bränslen Olja

4000

IIIIIIIIII'IIIIIDI

3000

2000

1001] 1000

0

1980 1981 1932 1985 m Källa: IEA.

En betydande osäkerhetsfaktor vid bedömningen av oljans roll i framti- den är självfallet prisutvecklingen på olja. Vi vet att till synes tillfredsstäl- lande marginaler mellan utbud och efterfrågan snabbt kan krympa. vilket i sin tur kan skapa oro och ge upphov till plötsliga prisförändringar.

En utbredd uppfattning för dagen är att de reala oljepriserna sannolikt kommer att stabiliseras eller rentav sjunka under resten av 1980-talet för att åter stiga — möjligen kraftigt —- under 1990-talet. Detta innebär att den allmänt förväntade skärpningen av oljemarknaden sannolikt kommer att inträffa senare än man beräknade för några år sedan.

Prop. 1984/85: 120 27

2.2. Internationellt energisamarbete

Det internationella samarbetet på energiområdet har intensifierats sedan början av 1970-talet. En viktig orsak till detta är givetvis utvecklingen på oljemarknaden. som har betonat såväl vårt som andra länders internatio- nella beroende på energiområdet. Den snabba tekniska utvecklingen på energiområdet ökar också betydelsen av ett fortlöpande kunskaps— och informationsutbyte. Samarbetet. som bedrivs både bilateralt och multila- teralt. täcker således dels mera övergripande energipolitiska spörsmål. dels en rad tekniska och kommersiella aspekter rörande bl.a. energian- vändning och sparmetoder.

Samarbetet på det mera övergripande energipolitiska planet har hittills i stort sett ägt rum inom å ena sidan IEA-länderna och å den andra OPEC- länderna. Försök att skapa bättre kontakter en dialog mellan dessa grupperingar har gjorts under många år. De ständigt förändrade förhållan- dena på oljemarknaden i förening med ett visst motstånd inom de två grupperingarna till olika förslag om vad kontakterna bör gå ut på. har lett till att några bredare kontakter inte har knutits sedan 1970-talet. Jag anser dock att det är angeläget att förbättrade och intensifierade kontakter kom- mer till stånd mellan oljeproducerande och" oljekonsumerande länder. Syf- tet bör därvid i första hand vara att genom ökad information skapa bättre kännedom om och förståelse för de globala utvecklingstendenserna på energiområdet och på oljeområdet i synnerhet. Det är särskilt viktigt att man därvid analyserar betydelsen av en säker och stabil oljetillförsel och oljeanvändning.

Sverige har med sin stora energikonsumtion och höga energitekniska kompetens både ett intresse av och ett ansvar för att genom internationellt samarbete främja enjämnare fördelad och bättre global energiförsörjning. Detta kan Sverige konkret åstadkomma genom en fortsatt energihushåll- nings- och oljeersättningspolitik inom landet. som leder till att vi tar en mindre del av världens oljetillgångar i anspråk. Sverige kan och bör ställa bra energiteknik till förfogande i utlandet. inte minst i u-länderna. Sverige bör också genom ett fortsatt intensivt internationellt samarbete medverka till att minska de miljöproblem som är förknippade med energisystemets olika delar —- utvinning. omvandling, distribution och användning.

Energifrågorna har blivit alltmer uppmärksammade inom det svenska utvecklingssamarbetet. En förklaring till detta är bl.a. de ökade priserna på olja. vilka gör satsningar på hushållning och på utvinning av inhemska energikällor till ett nödvändigt alternativ för de icke-oljeproducerande u-länderna. Vidare kräver en tilltagande industrialisering av u—länderna en effektiv energiförsörjning. På hushållsnivå gäller det ofta att finna en ersättning för brännved och att i övrigt trygga försörjningen av brännved.

De stora satsningarna på energisidan görs inom det bilaterala samarbetet med de 18 huvudmottagarna av svenskt bistånd. Verksamheten omfattar

Prop. 1984/85: 120 ZR

bl.a. uppförande av stora vattenkraftverk. projektering av mindre kraft- verk. rehabilitering av ältlre kraftstationer samt elektrifiering av landsbyg- den. Olika typer av studier på energiområdet. liksom mindre insatser. görs också i ett antal länder. Biståndssamarbctet med Indien inrymmer ett flertal satsningar på energi. Således har 100 milj.kr. avsatts under en tvåårsperiod för inköp av varor och tjänster i Sverige. Därutöver framgår av budgetpropositionen 1983 (prop. 1982'83: 100 bil. 5 s. 66) att u—krediteri ökad utsträckning används i utvecklingssamarbetet med Indien. särskilt på energisidan. Vidare görs stora satsningar på byskogsprogram. bl.a. i syfte att öka tillgången på brännved.

Svenskt stöd till den regionala samarbetsorganisationen Mekongkom- mitten. i vilken Thailand. Laos och Vietnam ingår. omfattar främst stöd för satsningar avseende vattenkraft,

Även för det multilaterala samarbetet avsätts medel som bl.a. går till olika försöksprojekt. studier. handböcker och rådgivning.

De sammanlagda satsningarna på energi inom utvecklingssamarbetet under innevarande budgetår uppgår till uppskattningsvis drygt 450 milj. kr.. vilket motsvarar 5—6% av biståndsanslagen.

Jag går nu över till att redogöra för arbetet i de internationella samar- betsorganisationcr som Sverige aktivt medverkar i.

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) bc- slöt i november 1974 att upprätta ett internationellt energiorgan. Interna- timml Energy Agency (IEA). med uppgift att genomföra ett internationellt energiprogram. International Energy Programme (IEP).

Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslutning till avtalet om det internationella energiprogrammct. Av OECD:s 24 medlemsländer har 21 anslutit sig till avtalet. Avtalets grundläggande syfte är att främja en säker oljeförsörjning på rimliga och rättvisa villkor. Avtalet har fyra hu- vuddelar. nämligen s.k. krisåtgärder. information om oljemarknaden. långsiktigt samarbete samt förhållandet till oljeproducerande länder. Arbe- tet inom IEA har under senare år även i betydande utsträckning kommit att beröra frågor som rör miljöpolitik och internationellt forsknings- och ut- vecklingssamarbete på energiområdet.

IEP-avtalet och IEA tillkom som en följd av oljekrisen åren 1973— 1974. 'fillskyndarnt-t såg som IEA:s främsta uppgift att åstadkomma ett fungeran- de system för tilldelning av olja mellan medlemsländerna i händelse av en ny oljekris. Krisberedskapen är också fortfarande en central uppgift för organisationen. Systemet för oljetilldelning har kontinuerligt byggts ut och testats i övningar.

Tveksamhet har stundom framkommit om systemet för oljetilldelning kommer att fungera i händelse av en ny tillförselkris. Ett grundläggande problem har ansetts vara att systemet är uppbyggt som ett rent fördelnings- system där föga hänsyn har tagits till prisfrågorna. Vidare har framhållits att tilldclningssystemets funktion. trots automatiken. bygger på medlems-

Prop. 1984/85:12() 29

ländernas politiska vilja vid eventuella kristillfällen. Enligt min mening har reglerna för krisåtgärder varit av betydelse även om de aldrig har tilläm- pats. Medlemsländernas lagerhållning i förening med konsumtionsbegrän- sande åtgärder samt själva systemet för oljetilldelning har sannolikt bidra— git till en stabil utveckling på oljemarknaden.

För övrigt beslötade IEAzs styrelse (Governing Board) sommaren 1984 att oljelagren och särskilt de statliga oljelagren skall användas på ett tidigt stadium i en krissituation om detta bedöms nödvändigt för att lugna olje- marknaden. I anslutning till detta beslut redovisade Förenta staterna att man nu var beredd att på mycket tidigt stadium och i stor skala använda sina strategiska lagerreserver vid ett tillförselbortfall för att lätta på trycket på oljemarknaden. Jag anser beslutet att använda oljelagren vid mindre kriser vara ett betydelsefullt steg ägnat att stärka och fördjupa solidariteten och samarbetet mellan lEA—länderna.

Förenta Nalitmernus (FN) behandling av energifrågorna uppvisar en splittrad bild. Något centralt organ för dessa frågor finns inte titan utred- ningsverksamhet och teknisk biståndsverksmhet bedrivs inom olika FN-organ enligt följande.

År 1980 påbörjade FN:s organisation för utvecklingsprogrammet (UNDP) och Världsbanken en omfattande systematisk kartläggning av energisituationen i 70 utvecklingsländer. Syftet är att utreda u-ländcrnas behov inom energisektorn och deras möjligheter att utnyttja egna energi- källor samt spara energi. Inom ramen för detta 5. k. Energy Sector Assess— ment Programe framkommer en mängd förslag till investeringar och pro- jekt, vilka kan vara av stort intresse för svensk industri.

] augusti 1981 hölls en FN-konl'erens i Nairobi om nya och förnybara energikällor. Konferensens viktigaste resultat blev antagandet av ett ak- tionsprogram, tillsättandet av en särskild kommitte samt inrättandet av en enhet i FN—sekretariatet i New York för dessa frågor. Denna enhet är bl. a. tänkt att vara en central informationskälla rörande projekt för installation av ny energiteknik i u-länderna.

FN-sekretariatets avdelning för teknisk biståndsverksamhet har ägnat frågan om oljeutvinning i u-länderna stor uppmärksamhet och har arrange— rat expertmöten i dessa frågor.

FN:s organisaton för industriutveckling (UNlDO) har ägnat energifrå- gorna allt större uppmärksamhet under senare är såväl i sin utrednings- verksamhet som i sin omfattande praktiska biståndsverksamhet. Byggande av små och medelstora vattenkraftverk i u-länderna samt energibesparing inom industrin är bland de frågor som givits högsta prioritet inom UNlDO.

lnom UNIDO hålls också olika s.k. konsultationsmöten om utveckling— en inom vissa industribranseher. Dessa konsultationer hålls i tlertalet fall utanför organisationens högkvarter i Wien. Den svenska regeringen har erbjudit sig att stå som värd för ett sådant möte angående energiutrustning. Detta kommer att äga rum i Stockholm den 10—14juni 1985. I samband

Prop. 1984/85: 120 30

med detta möte finns möjlighet för svensk industri att närmare presentera vad som har åstadkommits på detta område under senare är.

Energifrågorna utgör vidare en integrerad del av arbetet inom FN:s (ekonomiska Europa/mmmission (ECE) i Geneve. Utvecklingen inom energisektorn behandlas såväl översiktligt som i särskilda kommittéer. främst kolkommitten. elkraftskommittén och gaskommitte'n. Sverige del- tar i arbetet på energiområdet, och kommer att stå som värd för ett ECE-seminarium den 6—9 maj 1985 i Stockholm rörande högspänd lik- ström (I-IVDC). Seminariet omfattar systemplanering och utrustning samt drift- och ekonomifrågor vid överföring av högspänd likström.

En viktig del av energisamarbetet gäller miljöproblemen i samband med energiproduktion och energianvändning. Inom ramen för verksamheten vid OECD:s miljökonmtitté sammanträder expertgruppen för energi- och miljöfrågor. Gruppen har ett samlat ansvar för miljöfrågor som på olika sätt berör energifrågori vid mening. Vidare studeras inom gruppen miljö- frågorna vid olika bränslen, t.ex. kol. På senare tid har en stor del av resurserna ägnats åt COMPASS-projektet (Comparative Assessment of Energy Technologies), som har startats på svenskt initiativ. Studier beträf- fande energiförsörjningssystem och lokaluppvärmning har genomförts och f. n. pågår arbete beträffande motorfordon och industri. På basis av detta arbete har utarbetats ett förslag till rekommendation till vårens miljöminis- tertnöte inom OECD.

OECD:s kärnenergiorgan Nuclear Energy Agency (NEA) är ett forum för det organiserade multilaterala tekniska samarbetet på kärnkraftsområ- det. Verksamheten bedrivs på områdena anläggningssäkerhet, strålskydd, avfallshantering, bränsleförsörjning och kärnkraftsekonomi. Även data- bankssamarbete rörande vetenskapliga grunddata samt frågor om atom- ansvarighet innefattas. NEA-samarbetet har som huvudsyfte att bidra till harmonisering och kunskapsöverföring på säkerhetsområdet, men det ger även möjlighet för vårt land att följa den internationella utvecklingen inom kärnkraftstekniken. Jag vill särskilt nämna det omfattande forskningssam- arbetet på kärnsäkerhetsområdet inom OECD/NEA:s ram.

FIG-ländernas kärnenergiorgan Euratom behandlar bl.a. problem vid lagring av radioaktivt avfall och är tillsynsorgan vid överföring av nukleärt material mellan medlemsländerna. Sverige deltar i vissa av Euratoms arbetsgrupper. Vad gäller Sveriges deltagande i EG:s fusionsforsknings- program återkommerjag i det följande (anslaget E 12).

Det internationella kärnenergiorganet, International Atomic Energy Agency (IAEA). i Wien omfattar betydligt fler länder än OECD/NEA, däribland även ett stort antal u-länder. I IAEA-samarbetet deltar även statshandelsländer med i flera fall omfattande kärnenergiprogram.

Samarbetet inom IAEA kretsar kring tre huvudteman. För det första är IAEA huvudman för den internationella s.k. safeguardverksamheten. som syftar till att genom registrering och inspektioner av klyvbart material i de

Prop. 1984/85: 120 3!

anslutna länderna ge möjlighet att fastställa om avledning av material har förekommit och därigenom kan utgöra en risk för spridning av kärnvapen till nya länder. Anslutning till safeguardverksamheten sker genom avtal mellan enskilda länder eller ländergrupper å ena sidan och IAEA å den andra.

För det andra bedrivs ett utvecklings- och samordningsarbete i syfte att utarbeta internationella riktlinjer för säkerhetsarbetet, som sedan kan ligga till grund för nationella bestämmelser. Sådana gemensamma rekommenda- tioner utarbetas för reaktorsäkerhetssidan liksom för avfallshantering och för transporter av radioaktivt och klyvbart material samt för fysiskt skydd av transporter och anläggningar.

För det tredje bedriver IAEA utvecklings- och rådgivningsverksamhet i fräga om kärntekniska tillämpningar utanför energiområdet. Exempel här- pä är utveckling av konserverings- och bekämpningsmetoder inom livsme- dels- oeh jordbrukssektorerna.

Inom ramen för det internationella fördraget mot kärnvapenspridning, Nllt't'lm' Non-Pruiijbrution Treaty (NPT). har anslutningen av enskilda länder till IAEA:s safeguardverksamhet en avgörande roll. Även andra internationella kontakter av betydelse för icke-spridningssträvandena sker inom ramen för IAEA-organisationen. Jag vill särskilt nämna följande. Efter en omfattande studie av kärnbränslecykelns problem i ett icke-sprid- ningsperspektiv, International Fuel Cycle Evaluation (INFCE). påbör- jades ett kommittéarbete. Committee on the Assurance of Supply (CAS), för att belysa sambandet mellan icke-spridningsålaganden och tillförsel- tryggheten pä kärnenergiomrädet för de stater som inte disponerar urantill— gängar eller anriknings- och upparbetningsanläggningar. Vidare har ett redan i IAEA:s stadga förutsatt arrangemang för lagring av plutonium under internationell kontroll. International Plutonium Storage (IPS). dis— kuterats ingående inom organisationen. Plutonium från upparbetning kan nämligen f.n.. bl.a. beroende på bridteknikens osäkra läge, inte direkt användas i en utsträckning som svarar mot produktionen. F.n. synes dock inga steg i riktning mot förverkligandet av ett internationellt lagringssy- stem vara aktuella.

Jag vill även erinra om det nordiska samarbete på kärnkraftsomrädet som är knutet till Nordiska ministerrådets verksamhet. Det nordiska kon- tuktorgrutetji'ir utumettw'gtjrågm' (NKA) är ett forum för ömsesidig infor- mation även rörande de nordiska ländernas agerande i multilaterala sam- manhang. NKA är huvudman för ett stort säkerhetsforskningsprojckt som engagerar forskare och institutioner i samtliga deltagarländer.

Det nordiska samarbetet inom energiområdet har sedan år 1980 intensi- fierats och utvecklats. Det drivs nu vidare i enlighet med en arbetsplan som beslutades av de nordiska energiministrarna i februari 1982. Som ett uttryck för det intensifierade samarbetet har också under Nordiska minis- terrådet (energiministrarna) bildats en särskild nordisk ämbetsmannakom-

Prop. 1984/85: 120 32

mitté för energipolitiska frägor. Informationsutbyte och projektsamarbete pägär inom olika samarbetsområden.

Med utgångspunkt i rapporten Nordiskt samarbete om olja och gas från den nordiska ämbetsmannakommittén för energipolitik har samarbetet inom olje- och gasområdet vidareutvecklats. Under år 1984 avhölls bl.a. ett seminarium om försäkringsfrågor inom offshoreomrädet. En rapport om kartläggning av raffineringsindustrin i Norden och handel med oljepro- dukter över de nordiska gränserna har nyligen presenterats för de nordiska energiministrarna. På gasomrädet har etablerats en nordisk informations- grupp med företrädare från de statliga företagen på omrädet och berörda statliga myndigheter. Vidare har som en följd av förslagen i rapporten (NU 1981: 13) Naturgas i Nord bildats en nordisk kontaktgrupp för att diskutera de nordiska samarbetsaspekterna i samband med den fortsatta utveckling- en av petroleumverksamheten utanför Nordnorge. På olje— och gasomrädet förekommer också visst bilateralt samarbete som följs i det nordiska sam— arbetet.

Det nordiska samarbetet på energihushällningsområdet grundar sig f.n. på ett samarbetsprogram för perioden 1983—1985 och är närmast inriktat på energihushällning inom industrin, viss expcrimentbyggnadsverksam- het, klimatfrågor i byggnader och generellt samarbete inom energihus- hällningsomrädet. Samarbetet avseende industrin är inriktat på medelstora industribranscher och innefattar bl.a. branschvis anordnade seminarier om energisparätgärder och publicering av branschvägledningar.

Det hittillsvarande nordiska samarbetet på energiforskningsomrädet har visat att det finns betydande möjligheter att genom ett utökat institutionellt samarbete mellan ansvariga myndigheter och forskningsorgan i de nordis- ka länderna få till stånd en bredare forskningsverksamhet och ett effektiva- re utnyttjande av tillgängliga resurser. De nordiska energiministrarna har därför nyligen beslutat att förändra energiforskningssamarbetet i denna riktning. För att främja detta samarbete har en särskild energiforsknings- kommitté bildats. De nya samarbetsområden som man därvid beslutade att kommittén skall inrikta det nordiska energiforskningssamarbetct mot är olje-teknologi, oljegeologi, fjärrvärme, kolteknologi och bioenergi.

Hänvisningar till S2-2

2.3. Riksdagens behandling av energifrågorna sedan år 1981

Genom riksdagens beslut våren 1981 med anledning av prop. 1980/81190 bil. [ (NU 60. rskr 381) lades riktlinjerna för energipolitiken fast fram till omkring år 1990. Riksdagens beslut innebär också bl.a. att ett energi/uts- Itåliningsprogram resp. ett oljeersätmingsprogram lades fast för återsto- den av 1980-talet. Samtidigt fattades beslut om ett nytt energiforskning- program för perioden 1981/82—1983/84. Riksdagsbeslutet innebar vidare vissa revideringar av det löpande oijelugringxprogrummet. Frågorna om cncrgirparvcrksattthet i byggnader m.m. ingår som en del i det samlade energihushållningsprogrammet (prop. 1980/81: 133, CLI 37, rskr 384).

Prop. 1984/85: 120 33

I enlighet med riksdagens energipolitiska beslut tillkallades är 1981 en parlamentarisk kommitté med uppgift att ytterligare analysera vilka åtgär— der som snarast kan vidtas för att säkra kärnkraftens avveckling och ett fortsatt minskat oljeberoende. Kommittén antog senare namnet 1981 (ii-.t- energikmnntiträ (EK 81). Kommittén har hösten 1984 avlämnat betänkan— det (SOU 1984:61) I stället för kärnkraft. 1 betänkandet redovisas en rad åtgärder som behöver vidtas för att dels säkerställa kärnkraftens avveck— ling. dels åstadkomma fortsatt oljeersättning. Förslagen sammanfattas i en s. k. åtgärdsplan. Kommitténs förslag och synpunkter. liksom i tillämpliga fall remissynpunkterna, behandlas under olika avsnitt i det följande.

Sedan regeringsskiftet år 1982 har vidtagits en rad åtgärder på energiom- rådet som ett led i att förverkliga och vidareutveckla de fastslagna riktlin- jerna för energUi'irsöriningwt.

Oljans andel av vår energiförsörjning har genom bl. a. gjorda insatser för oljccrsättning kunnat minskas från nära 70% är 1979 till ca 50 % år 1984. I syfte att åstadkomma fortsatt oljeersättning har riksdagen fattat beslut om ytterligare stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. (prop. 1983/84:62. NU 9. rskr 124). Detta program gäller fr.o.m. är 1984 fram till och med den 30juni 1987 och omfattar 1 650 milj. kr,

Under våren 1984 fattades beslut om åtgärder i syfte att tijvggajörsörj- ningen av råa/ja och petroleumpraduktcr (prop. 1983/84: 1 10, NU 43, rskr 391). Bl.a. ändrades systemet för finansiering av prospektering efter olja. naturgas eller kol. Vidare beslutades om en delvis ny inriktning av Svenska Petroleum AB:s verksamhet och om ett ändrat program för beredskaps- lagring av olja. Genom den snabba minskningen av oljeanvändningen har behovet av beredskapslager kunnat reduceras. Lagren har genom riksda- gens beslut (prop. 1984/85153. FöU 6. rskr 94) anpassats till en lägre oljeförbrukning än tidigare. vilket innebär lägre kostnader för såväl stat som näringsliv. Vid samma tillfälle beslutade riksdagen om en ny lag om beredskapslagring av olja och kol.

För att uppnå det av riksdagen fastställda målet om 66 TWh/år beslutade riksdagen ijuni 1984 om en plan för utbyggnad av vattenkraften (prop. 1983/84: 160, BoU 30. rskr 388). Planen syftar till att garantera ett produk- tionstillskott från vattenkraften om minst 2,5 TWh/år. _

För att stärka kommunernas roll i energipolitiken har regeringen föresla- git en rad åtgärder i en proposition om utvecklad kommunal energiplane- ring (prop. 1984/85z5, BoU 6, rskr 82). Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen. vilket bl.a. innebär att den plan för oljereduktion som skall finnas i varje kommun skall vidgas till att omfatta all tillförsel. distribution och användning av energi i kommunen. Samtidigt beslutades om en änd— ring i ellagen som begränsar elleverantörers rätt att vägra elleverans till värmepump inom naturgas- eller tjärrvärmeområden.

En ökad effektivisering av energianvändningen. ny teknik och en mål- medveten satsning på nya energikällor har lett till att det framtida behovet av kol kan begränsas kraftigt i förhållande till vad som tidigare har beräk- nats. Nu gällande riktlinjer omfattar tiden fram till år 1990 och innebär att 3 Riksdagen 1984/85 . I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 34

kolanvändningen skall begränsas till högst 3—4 miljoner ton per är (prop. 1983/84: 158. NU 44. .loU 28. rskr 389 och 390). I rapporten Kol—84 som nyligen presenterats av statens energiverk görs bedömningen att kolan- vändningen vid utgängen av 1980-talet stannar vid ca 3 miljoner ton ärli- gen.

ljuni 1980 godkände riksdagen ett avtal mellan regeringarna i Sverige och Danmark om nu/nrga.awtnnirlwtcjämte riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet (prop. 1979/80: 170. NU 70, rskr 410). Hösten 1983 bemyndigade riksdagen regeringen att godkänna ett konsortialavtal mellan staten och Malmö kommun. Helsingborgs kommun. Lunds kom- mun och Sydkraft AB för att säkra genomförandet av Sydgasprojektet (prop. 1983/84:47. NU 10. rskr 125). Enligt avtalet inträdde staten som hälftendelägare i Sydgas AB.

Under år 1984 beslutade riksdagen om en ny lag (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet. som syftar till att upprätthålla säkerheten vid kärnteknisk verksamhet och att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser att för- hindra spridning av kärnvapen (prop. 1983/84:60. NU 17. rskr 135). Rege- ringen beslutade ijuni 1984 att med stöd av nämnda lag ge tillstånd att tillföra kärnbränsle till de tvä sista kärnkraftblocken i det svenska kärn— kraftprogrammet Oskarshamn 3 resp. Forsmark 3.

För att främja utvurklinywi av ny teknik inom energiområdet beslutade riksdagen våren 1984 om ett nytt energiforskningsprogram (prop. 1983/84: 107 bil. 9, NU 45, rskr 407). En total ram på närmare 1.2 miljarder kronor för perioden 1984/85— 1986/87 fastställdes.

Riksdagen har också beslutat anslå medel till konjunkturanpassade in— itesteringsprugruni för åren I 983 och 1984 samt beslutat om en förlängning av dessa program under år 1985 (prop. 1982/83150 bil. 6. NU 18. rskr 111; prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124". Prop. 1984/85:25. NU 12. rskr 87). Totalt sett har genom investeringsprogrammen satsats 1 650 milj. kr.

Investeringsprogrammen har, inkl. de insatser som gjorts genom den s. k. energiuppliantlling.s-tlelcgutionen (1 1983: 7). som regeringen bemyndi— gade mig att tillkalla år 1982. främjat investeringar för att ersätta olja. framför allt i kommunerna. För delegationens verksamhet har disponerats 700 milj. kr. ur ramen för investeringsprogrammen. Genom dessa insatseri form av lån, garantier m.m. till investeringar har skett en snabb utveckling och introduktion av fastbränsleeldade anläggningar samt en tidigarelägg- ning av investeringar i fjärrvärmesystem. Vidare har insatserna haft bety— delse för landets tekniska och industriella utveckling, för miljön samt för sysselsättning och export.

Regeringen har också tagit initiativ till en rad åtgärder för att effektivise— ra energianvändningen inom bastar/nektarn. År 1983 infördes ett kon- junkturanpassat stöd till värmeisolering i bostadshus (prop. 1982/83: 50 bil. 5, CU 8, rskr 112). Vidare har omfattande insatser skett inom ramen för bostadsförbättringsprogrammet (prop. 1983/84: 40 bil. 9. BoU 11 och 12, rskr 63 och 95).

Prop. 1984/85: 120 35

För att främja export inom energi- och byggnadsssektorn fattade riksda- gen under våren 1984 beslut om att inom ramen för Sveriges Exportråds verksamhet inrätta Svensk bygg- ()(-h energiarpart (Swebex). Särskilda medel anvisades för detta ändamål (prop. 1983/84: 168. NU 40, rskr 382).

Riksdagen beslutade under hösten 1983 om riktlinjer för den framtida energiskaimpulirikcn (prop. 1983/84: 28. SkU 9. rskr 96). En grundläggan- de princip skall vara att främja de encrgiinvestcringar för oljeersättning och energihushållning som bör genomföras under 1980-talet. Hänsyn skall också tas till olika energikällors effekter på tniljön, bytesbalansen. försörj- ningstryggheten. sysselsättningen och den industriella utvecklingen.

Hänvisningar till S2-3

3 Energipolitik för förnyelse och utveckling — en strategi för oljeer— sättning och kärnkraftsavveckling

Energipolitiken skall utformas så att den medverkar till att nå de väl- färdsmål vi har satt upp för samhället. Den skall bidra till en fortsatt ekonomisk och industriell utveckling, en hög sysselsättning samt till social och ekonomisk utjämning. Energipolitiken mäste formas med utgångs- punkt i en ansvarsfull hushållning med våra naturresurser och en ständig hänsyn till miljön. 1 ett internationellt perspektiv är energiförsörjningen av stor betydelse för världens utveckling. Det handlar vidare om att hushålla med jordens tillgångar och om att styra den tekniska utvecklingen för att nå en tryggare och rättvisare värld.

Mer preciserat innebär våra nu gällande energipolitiska mål att samhäl- lets och industrins behov av en billig och säker energiförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushällning skall främjas inom ramen för en allmänt god hushållning med begränsade re- surser. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik. Förutsättningar skall ska- pas för en avveckling av kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut. Senast år 2010 skall den sista reaktorn tas ur drift. Byggande av kärnvär- mercaktorer och bridreaktorer skall inte förekomma i Sverige.

Dessa energipolitiska mål bör stå fast. Ett förverkligande av de fast- ställda målen förutsätter en långsiktig och konsekvent genomförd energi- politik.

Förutsättningarna för de beslut som vi måste fatta påverkas av utveck- lingen i vår omvärld. Bedömningar av denna utveckling präglas av stor osäkerhet. Det gäller t.ex. priset på olika encrgiråvaror, särskilt olja. 1970-talets oljekriser visade hur känsligt vårt samhälle är för förändringar i priset och tillgängligheten på energi.

1 1975 års energipolitiska beslut angavs att vi allvarligt bör pröva att från

Prop. 1984/85: 120 36

omkring år 1990 hälla användningen av energi på olörändrad nivå. Det bör enligt min mening vara en uttrycklig strävan att hälla energianvändningen på högst denna nivå, särskilt som jag bedömer att det finns mycket goda utsikter att uppnå detta mål och samtidigt nå välfärdsvinster. Den minska- de energianvändningen har hittills medfört att försörjningslåget har förbätt- rats samtidigt som betydelsefulla resultat nåtts på miljöområdet. En över— gång till ny. energisnål teknik har i mänga fall ökat företagens konkurrens- kraft och minskat energianvändarnas kostnader.

Minskningen av energianvändningcn har i huvudsak kommit till uttryck i minskad användning av olja. Oljan är emellertid fortfarande och förväntas även för lång tid framöver bli det största enskilda energislaget. Trots att vi har lyckats att påtagligt minska vär oljeanvändning kommer därför Sveri- ges ekonomi under överskådlig tid att påverkas av utvecklingen på olje- marknaden.

För mindre än ett decennium sedan hade vi ett energisystem som var ensidigt och sårbart. samtidigt som det utgjorde en avsevärd belastning på miljön. Nu har vi i vårt land bl.a. genom energipolitiken skapat en mer robust energiförsörjning än i många andra länder. Vi har f. n.. och kotnmer under avsevärd tid att ha, en förhållandevis gynnsam situation med god tillgång på el och inhemska bränslen och vi har på många områden uppnått en effektiv energianvändning. Vi har dessutom minskat svaveldioxidut- släppen med ca två tredjedelar under perioden 1970—1983 till stor del beroende av de energipolitiska åtgärderna.

Fortfarande är emellertid beroendet av olja alltför stort. Oljeberoendet utgör både en ekonomisk belastning för samhället och ett hot mot miljön. Fortsatta insatser för att minska oljeberoendet är därför nödvändiga. Det stöd som samhället har lämnat till forskning och utveckling. till teknik för att ersätta olja och till energihushållning har i förening med de senaste årens investeringsprogram gjort en radikal minskning av oljeanvändningen möjlig. Till övervägande del har de satsningar som har gjorts gett mycket goda resultat. Därigenom har också sysselsättning och industriell utveck- ling kunnat främjas och förutsättningar skapats för framgångar pä export— marknaderna. Den teknik som har utvecklats i dessa syften kommer också att ha betydelse för kärnkraftsavvecklingen. Vid en jämförelse med linje 2:s avvecklingsplan (det alternativ som erhöll flest röster vid folkomröst- ningen) ligger vi nu i viktiga avseenden före de mål som där sattes upp. På flera områden pågår således arbetet med att fullfölja uppgifter som där talades om som uppgifter för 1990-talet. Det innebär att vi redan har lagt grunden för kärnkraftsavvecklingen. Vi skall nu steg för steg fullfölja arbetet med att avveckla kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut och samtidigt fortsätta att minska oljeberoendet.

De erfarenheter och kunskaper som har vunnits under senare är gör att vi har tillgång till energiteknik som på många områden nu har nått eller står inför ett tekniskt och kommersiellt genombrott. Detta har kunnat ske inte

NJ

Prop. 1984/85: 120 3

minst tack vare ett mer omfattande utvecklingsstöd än någonsin tidigare. Insatserna omfattar hela utvecklingskcdjan. från grundforskning över tek- niskt utvecklingsarbetc och tillämpad forskning till prototvp— och demon- strationsanläggningar och marknadsintroduktion. Genom dessa insatser har vi lyckats åstadkomma en del av den omställning av cncrgisystemet som energipolitiken syftar till. Strävan skall vara att i ökande utsträckning verka för att nyutvecklad teknik klarar sig på egna meriter och på markna- dens villkor och för att de olika aktörerna inom energiområdet tar ett ökande ansvar.

Den omställning av encrgisystemet som pågår har skapat en grund även för förnyelse och utveckling inom den utrttstningstillvcrkande industrin. Detta gör att vi nu närmar oss en sitttation då vi i mindre utsträckning än tidigare behöver lämna statligt ekonomiskt stöd till energiområdet. Stödet kan koncentreras på insatser som är strategiska. särskilt för fortsatt oljccr- sättning och för avveckling av kärnkraften. En sådan utveckling kräver att den statliga energipolitiken bedrivs målinriktat och konsekvent och grun— das på väl avvägda ställningstaganden. Statens handlande. bl.a. genom informationsinsatser. utformning av skatteregler och andra regelsystem och olika former av stöd. måste dock fortlöpande följas tipp och anpassas till den tekniska utvecklingen.

De framgångar som vi hittills har uppnått i omställningen av'energisystc- met är ett resultat av ett utvecklat samspel mellan staten. kommunerna. företagen och de enskilda. Huvuddelen av investeringarna har kommit till stånd genom beslut av kommuner. företag och enskilda, Men också staten har. särskilt inom elproduktions— och eldistributionsomrädct. vidtagit om- fattande åtgärder.

Det är naturligt att "kommunerna ges ett huvudansvar för energisyste- mets utformning på lokal nivå. En utveckling i denna riktning har påbör- jats. Denna utveckling bör fortsätta och förstärkas. Det vidgade kommuna- la ans arm och de kunskaper och erfarenheter som vinns i kommunerna kommer också att bilda en värdefull utgångspunkt för framtida energipoli- tiska beslut. En grundläggande utgångspunkt är alltså att energipolitiken måste utgå från ett stärkt inflytande och ansvar på den lokala nivån. som utövas i samverkan med de boende. näringslivet och andra. Jag har nyligen tagit initiativ till överläggningar med bl.a. företrädare för kommunerna och bostadsföretagen i syfte att pröva olika vägar att vidga och fördjupa det kommunala ansvaret inom energiområdet.

Energipolitiken har en i huvudsak långsiktig inriktning. Samtidigt finns en betydande osäkerhet inom flera viktiga områden. Det gäller inte minst i fråga om vilka nya och bättre lösningar som forskning och teknikutveck- ling kan erbjuda längre fram. Energipolitiken bör därför utformas så att tillräcklig handlingsfrihet och handlingsberedskap kan behållas. lnveste- ringar inom energiområdet kännetecknas ofta av långa planerings- och konstruktionstidcr och betydande livslängd. Osäkerheten och de långa

Prop. 1984/85: 120 38

genomförandetiderna gör att energisystemet måste utformas så att det är möjligt att anpassa det till ändrade förhållanden. Den energipolitiska plane- ringen måstc löpande följas upp och besluten fattas steg för steg. Detta skall ske inom ramen för en energipolitik som präglas av uthållighet och konsekvens så att klara spelregler råder för dem som medverkar i omställ- ningen av energisystemct.

Under resten av l980-talet bör huvuduppgiften för energipolitiken vara att fullfölja omställningen av energisystemel från olja till förnybara och inhemska energikällor. samtidigt som förutsättningar steg för steg läggs fast för att avveckla kärnkraften. Som ett led i denna omställning skapas ett energisystem som är mindre känsligt för internationella tillförselstör- ningar och som ger en förbättrad försörjningstrygghet.

De konkreta åtgärder som nu vidtas för att snabbt minska oljeberoendet och lägga grunden för en ersättning av kärnkraften i form av energihus- hållning. ijärrvärmeutbyggnad. införande av ny teknik och nya energikäl- lor samt forskning och utveckling utgör de första leden i en stra/egift'ir att avveckla kärnkraften,

När det gäller det något längre tidsperspektivet delarjag den uppfattning som 1981 års energikommitté (EK 81) har uttalat om möjligheterna att avveckla kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut. Jag anser alltså att det inte finns några avgörande hinder för att avveckla kärnkraften. Erfa— renheterna säger oss att utvecklingen av det nya energisystemct. som ersätter olja och kärnkraft. kan ske med betydande vinster för miljö. ekonomi och sysselsättning.

Ntl bör de riktlinjer läggas fast som skall gälla till i mitten av 1990-talet. Nästa precisering av de energipolitiska riktlinjerna bör ske omkring år l990. Fram till dess skall en rad åtgärder genomföras och beslutsunderlag tas fram. För detta krävs även ekonomiska insatser inom skilda områden. Jag kommer i det följande under anslaget E22. Vissa åtgärder för omställ- ning av energisystemet att beräkna särskilda medel för detta ändamål.

Förutom fortsatta insatser på de områden som jag nyss har nämnt böri strategin för kärnkraftens avveckling ingå en ändamålsenlig elmn'änd- ningspolirik. Utgångspunkten härför är att vi f. n. och sannolikt ett antal år in på 1990-talet kommer att ha en god tillgång på el till låg kostnad. I framtiden kommer tillgången att bli mera begränsad. El bör då reserveras för i första hand de områden där den är svår eller omöjlig att ersätta. Jag tänker här på industrins behov. på spårbunden trafik. vård. service. belys- ning och på hushållsel. Genom målmedvetna insatser för en effektivare elanvändning kan vi i betydande utsträckning minska behovet av ersät- tande elproduktion när kärnkraften skall avvecklas. Under övergångstiden bör den goda tillgången på el utnyttjas för att ersätta olja och kol. främst för uppvärmningsändamål. Den el som övergångsvis utnyttjas på detta sätt skall i ett längre perspektiv ersättas genom sparande. övergång till inhems- _ ka bränslen, naturgas. sol och annan ny teknik för uppvärmning. El för

Prop. 1984/85: 120 39

uppvärmning får alltså i allt väsentligt endast användas i omsn'illlmro. _llexihln orh utt-('(*Ålingxlun'o system eller i kombination ”N'tf ur!/'em! ('nt'r- gisnr'il teknik.

När det gäller frågor om hur kärnkraftverken skall tas ur drift vill jag anföra följande. Enligt riksdagens beslut (prop. l979/8t): l70. NU 70. rskr 4IO) skall den sista reaktorn i Sverige stängas senast år 20ltl. Säker/wis- aspekter skall vara avgörande för i vilken ordning kärnkraftverken tas ur drift. Detta är utgångspunkten för det praktiska arbetet. Den tid som har gått sedan en viss anläggning togs i bruk bör således inte vara avgörande för när den tas ur drift. Det kan mycket väl visa sig vara så att något av de tidigt uppförda verken är bättre från säkerhets-. strålskydds- och tillgång— lighetssynpunkt än något av dem som har byggts senare.

Det är alltså enligt min mening inte möjligt att nu med någon större precision ange den exakta tidpunkten för när utfasningen av kärnkraften bör påbörjas. Det gör också att man i dag inte kan ange vilka nya produk— tionsanläggningar som kommer att behövas och exakt när. Som jag nyss har anfört måste energipolitiken skapa handlingsberedskap och handlings- frihet genom en planering som successivt följs upp och revideras som grund för de beslut som behöver fattas. Detta innebär att ny teknik. ny kunskap och nya fakta kan tillföras beslutsunderlaget och göra det möjligt att fatta väl avvägda beslut. Strategin för att avveckla kärnkraften beståri att steg för steg lägga fast konkreta handlingsplaner för de närmaste åren. Därigenom skapas en god grund för de beslut som behöver fattas fram- över. På detta sätt kan vi också använda bästa möjliga teknik med hänsyn till bl. a. miljön.

Strategin för att avveckla kärnkraften innebär vidare att vi måste pröva alla nn'y'ligheler till att hushålla med energi och nå en allt effektivare (mviimlning av denna. lnför kärnkraftens avveckling är det viktigt med insatser för en allt effektivare elanvändning och för ersättning av el med inhemska bränslen. sol. naturgas m.m. där så är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt. Vi skall också ta vara på möjligheterna att utnyttja mottryckskraft i industrin och inom kommunerna. Vi bör också ingående pröva alla de möjligheter som står till buds med ny teknikför elproduktion. såsom vindenergi eller solceller.

Även om en stor del av elbehovet kan ersättas eller tillgodoses genom hushållning. ersättning av el med inhemska bränslen. naturgas. sol m.m. samt mottryck och ny teknik måste vi planera för att det kan komma att återstå betydande behov av el vid kärnkraftsavvecklingcn som endast kan fyllas med i dag känd teknik. dvs. med vattenkraft eller med fastbränsleel- dadc kraftverk. För att garantera ett fullföljande av beslutet att avveckla kärnkraften måste vi därför upprätthålla en beredskap för att utnyttja sådana alternativ. Redan nu måste åtgärder vidtas för att vidmakthålla och vidareutveckla kompetens och för att utröna vilka möjligheter tekniken har

Prop. 1984/85: 120 40

att erbjuda. Lösningar som begränsar miljöpåverkan bör särskilt beaktas. Vi bör också genom olika slag av studier mer preciserat studera tänkbara lokaliseringar och klargöra vilka konsekvenser en utbyggnad av kraftverk för att ersätta kärnkraften får för miljö. sysselsättning och ekonomi. Här- igenom skapas förutsättningar för att i demokratisk ordning och på sakliga grunder fatta de beslut som är nödvändiga. samtidigt som planeringsti- derna för konkreta projekt kan förkortas.

Det är angeläget att kontinuerligt följa driften vid kärnkraftsblocken med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Denna uppgift fullgörs av statliga myndigheter. närmast statens kärnkraftinspektion och statens strålskydds- institut. Nya slutsatser måste dras kontinuerligt av de vidgade erfarenheter om driften vid kärnkraftverken i både Sverige och andra länder. som successivt kommer fram.

Vad jag nu har anfört innebär att de riksdagsbeslut som har fattats med anledning av resultatet av folkomröstningen skall fullföljas. Om detta rådde politisk enighet vid behandlingen av folkomröstningsresultatet i riksdagen. Kärnkraftens avveckling förutsätter en långsiktig och konse- kvent genomförd energipolitik. Det är viktigt att nå en så bred samling som möjligt för att bl.a. undvika ryckighet i energipolitiken.

Det finns ett gemensamt intresse av och ansvar för att riksdagsbesluten med anledning av folkomröstningsresultatet fullföljs. Jag aVser därför inom kort att hemställa att regeringen bemyndigar mig att tillkalla ett råd för långsiktiga elanvändnings- och elprodn/t'Iionsfiågor. l rådet bör finnas företrädare för bl. a. de politiska partierna. industrin. miljörörelsen. kom- munerna. forskningen. berörda myndigheter. användarsidan och de fackli- ga organisationerna. Jag avser att själv leda rådets arbete.

Rådet bör beredas möjlighet att fortlöpande erhålla information om och diskutera de åtgärder som har vidtagits eller avses vidtas för att förbereda och möjliggöra kärnkraftens avveckling inom ramen för den strategijag nu har redovisat. Det gäller elanvändningspolitikens utformning och hushåll- ningsåtgärdernas omfattning och inriktning. Det gäller också t.ex. vind- kraftens. mottryckets. naturgasens. vattenkraftens och kolets roll i energisystemct. Det gäller vidare miljöaspekter vid förbränning av avfall och fasta bränslen samt utveckling och utvärdering av ny elproduktions- teknik. Därutöver gäller det frågor om kärnkraftreaktorernas livslängd och säkerhetsaspekter vid driften. [ ett senare skede bör också frågor som är förknippade med att kärnkraftverken tas ur drift och uppförande av anlägg- ningar för ersättande elproduktion bebandlas av rådet.

Som jag nyss har nämnt bör strategin för kärnkraftens avveckling utfor— mas så att den möjliggör att de åtgärder som vidtas är grundade på ett så aktuellt beslutsunderlag som möjligt. De energipolitiska målen bör för- verkligas stegvis och vid regelbundet återkommande avstämningar bör riksdagen med utgångspunkt i aktuellt beslutsunderlag lägga fast allt mer preciserade riktlinjer för kärnkraftens avveckling. ] dessa sammanhang kommer det råd jag nu har föreslagit att ha en viktig uppgift.

Prop. 1984/85: 120 4l

På både kort och lång sikt har frågan om hänsyn till hälsa och miljö en central plats i energipolitiken. Alla energislag som kan ge några mer betydande bidrag till vår energiförsörjning medför problem från hälso— och miljösynpunkt. Det kan gälla problem vid ingrepp i naturen för utvinning av energiråvaror eller för uppförande av anläggningar. Det gäller bl.a. samernas intressen. Det kan också gälla risker i arbetsmiljön och risker för olyckor av skilda slag. Frågan om försurning och luftföroreningar är ett av våra allvarligaste problem såväl globalt som inom landet. Regeringen har målmedvetet arbetat för en minskning av svaveldioxidutsläppen. År 1983 var dessa nere i en tredjedel av 1970 års nivå. Den minskade energianvänd- ningen. minskningen av oljeanvändningen. dc stränga krav som ställs vid förbränning och den tekniska utveckling som har skett för att uppfylla dessa krav har gjort att vi nu kraftigt har begränsat de försurande utsläppen från förbränningsanläggningar. Däremot har vi inte lyckats bemästra de allvarliga miljöproblemen till följd av vägtrafiken.

Jag kommer i det följande att föreslå ytterligare åtgärder för införande av miljövänlig förbränningsteknik (avsnitt 8.1).

Chefen för jordbruksdepartementct kommer inom kort att redovisa yt— terligare åtgärder för att minska försurningen. Han kommer också att ta upp frågan om införande av blyfri bensin och skärpta krav på avgasrening. Till följd av de föreslagna åtgärderna kommer utsläppen av svavel- och kväveoxider samt bly. kvicksilver och andra tungmetaller att ytterligare minska i omfattning.

Jag har i det föregående (avsnitt 2) redovisat huvuddragen i den interna- tionella utvecklingen på energiområdet. Jag vill i detta sammanhang sär- skilt betona sambandet mellan den energipolitik som vi för och den inter- nationella solidariretmi. Det behövs en global hushållning med resurser. Alla länder har ett ansvar för att resurserna tas till vara och utnyttjas på bästa sätt. Vi måste ta hänsyn till andra länders behov när vi utformar vår energipolitik. En aktiv politik för energihushållning och oljeersättning gör det möjligt för oss att ta i anspråk en mindre del av jordens samlade oljetillgångar och att minska vår andel av påverkan av miljön.

Omställningen av vårt energisystem har medfört att ny teknik har tit- vecklats. Vi bör aktivt verka för att denna teknik ställs till u-ländernas förfogande. Detta kan bidra till att energiresurserna fördelas mer rättvist samtidigt som miljöproblemen begränsas.

Kampen om inflytande över energiråvarorna. och knappheten på ener- giråvaror i många fattiga länder. medför risker för internationella kon- flikter. En uppgift för vårt land måste vara att medverka till lösningar av sådana situationer som kan skapa konflikter mellan rika och fattiga länder samt mellan oljeproducenter och oljekonsumenter. Vi måste finna vägar till att öka förståelsen och till att nå en konstruktiv samverkan. Ett viktigt led i detta är att genom aktiva insatser verka för en dialog mellan oljepro— ducerande och oljekonsumerande länder om hur en säker. stabil och förut— sebar tillförsel och användning av energi kan uppnås.

Prop. 1984/85: 120 42

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för den långsiktiga energipolitiken som jag nu har redogjort för.

Jag tar i det följande tipp den närmare innebörden av mina förslag när det gäller inriktningen av energipolitiken. Jag behandlar först frågan om ener- gianvändningens utveckling (avsnitt 4). Särskild uppmärksamhet ägnas därvid elanvändningens utveckling. Därefter tar jag upp utvecklingen av energibehovet inom de olika användningssektorerna (avsnitt 5) och möjlig- heterna till hushållning och effektiviseringar. Därefter behandlar jag vär- meförsörjning (avsnitt 6") och elförsörjning (avsnitt 7). Tyngdpunkten ligger här på fortsatt oljeersättning och förberedelser för ersättande elproduk- tion. När det gäller bränslefrågorna (avsnitt 8) tar jag upp åtgärder för framför allt de inhemska bränslena och olika åtgärder för att begränsa miljöpåverkan. Energiförsörjningen i storstadsområdena behandlas med särskild tonvikt på oljeersättning och möjligheter till elproduktion (avsnitt 9). Jag tar därefter upp frågan om energipdlitikens betydelse för industriut- veckling, sysselsättning och export (avsnitt 10).

Inom kärnsäkerhetsområdet (avsnitt 1 1) läggerjag bl.a. fram förslag om ändring i organisationen vad gäller hantering av kärnavfall. Avslutningsvis behandlarjag mina anslagsäskanden (avsnitt 14).

4 Energibehovet i framtiden 4.1 Utvecklingen fram till i dag

Den totala slutliga användningen av energi (dvs. den energi som levere- ras till de slutliga förbrukarna) i Sverige uppgick år 1983 till ca 350 TWh. Härav svarade industrin för ca 37 %. samfärdseln för ca 20% och bostäder. service m.m. för ca 43 %.

Under efterkrigstiden har användningen av energi ökat snabbt. Mellan år 1945 och år 1975 ökade således användningen av energi med ca 45% per år. dvs. en total ökning med nära 30097». Orsaker till detta var bl.a. industriproduktionens snabba ökning. inriktningen på energikrävande branscher såsom träförädlingsindustri och järn- och stålindustri. den ökade förädlingsgraden bl.a. till följd av ökad mekanisering och automatisering. den kraftigt höjda bostadsstandarden. den starka ökningen av anläggningar för offentlig och enskild service samt en snabb ökning av transportarbetet.

1 mitten av 1970-talet skedde ett skarpt trendbrott till följd av bl.a. prisstegringarna på olja och den delvis därav föranledda recessionen i den svenska ekonomin. Mellan åren 1973 och 1983 minskade den totala slutliga energianvändningen från drygt 400 TWh till ca 350 TWh. eller med ca !?? per år.

Den totala energianvändningen i Sverige omfattar förutom slutlig in- hemsk energianvändning även användningen av olja för utrikes sjöfart och som råvara för icke-energiändamål (framför allt inom den petrokemiska

Prop. 1984/85: 120 43

industrin) samt omvandlings- och distributionsförluster. Den totala ener- gianvändningen uppgick år 1983 till ca 400 TWh.

Den slutliga användningen av energi fördelas normalt på sektorerna industri. samfärdsel och bostäder. service m.m. Utvecklingen under pe— rioden 1973—1983 framgår av tabell 4.1.

Tabell 4.1 Slutlig energianvändning 1973—1983. TWh

1973 % 1979 % 1983 % lndustri 162 41 155 39 131 37 Transporter 65 17 70 17 68 20 Bostäder. service m.m. 103 42 177 44 150 43 Summa slutlig inhemsk energi- användning* 390 100 402 100 348 100

* På grund av avrundning uppstår skillnader mellan summan av delposterna och totalsumman. Källa: Statens energiverk

Av användarna har industrisekmrn sedan 1970-talets början minskat sin energianvändning. Under samma period har industriproduktionens volym varit i stort sett oförändrad. Den minskade energianvändningen kan förkla- ras dels av förändringar av industriproduktionens innehåll i riktning mot mindre energikrävande produkter. dels av effektiviseringar i energian- vändningen. Den specifika energianvändningen, dvs. energibehovet per producerad enhet. minskade under perioden 1970—1983 med i genomsnitt l.8% per år. Den specifika oljeanvändningen har minskat betydligt snab- bare. eller med 63% per år.

Transporrsukmrns energianvändning har varit relativt stabil sedan bör- jan av 1970-talet. Så gott som hela energianvändningen i sektorn (97% år 1983) utgörs av oljeprodukter. Godstransporterna. som svarar för ca 30% av sektorns totala energianvändning. har ett nära samband med industri- produktionen och har i stort sett följt utvecklingen av denna. Effektivise- ringen av energianvändningen har varit relativt svag inom denna sektor.

Energianvändningen i sektorn bostäder. service m.m. utgörs till tre fjärdedelar av uppvärmning (inkl. varmvattenberedning) av bostäder och lokaler. Till denna sektor hänförs också el för hushållsändamål, gatubelys— ning o.d.. samt energianvändningen inom jordbruk. trädgårdsnäring. skogsbruk. fiske etc. Sedan slutet av 1970-talet har en betydande minsk- ning skett av den slutliga energianvändningen inom sektorn. Huvudorsa- ken till detta är en kraftig energihushållning. speciellt i den befintliga bebyggelsen. Samtidigt har skärpta krav på energihushållning ställts på nya byggnader.

År 1970 svarade oljeprodukter —- inkl. oljor för ljärrvärmeproduktion — för nära 90% av sektorns energianvändning. År 1983 var motsvarande andel ca 40%. Den minskade oljeanvändningen har till en del åstadkom-

Prop. 1984/85: 120 44

mits genom en snabb ökning av elanvändningen. Fjärrvärmen har också byggts ut kraftigt. Under samma period har oljans andel av energiinsatsen för tjärrvärmeproduktion minskat från drygt 90 % till drygt 50%.

Av intresse är också elnnvändningens utveckling. Under en lång följd av år fram till i början av 1970-talet ökade användningen av el i snabb takt. Under en stor del av denna tidsperiod ökade elkonsumtionen med 6—8??- per år.

Under 1970-talet bröts denna utveckling. 1 första hand berodde detta på de lågkonjunkturer som följde i spåren på oljekriserna åren 1973 och 1979. Från år 1973 fram till i början av år 1983 ökade elbehovet endast hälften så snabbt som tidigare. eller med i genomsnitt ca 3.5 % per år. Under åren 1983 och 1984 har elanvändningen åter ökat markant eller med ca 10% per år. Detta hänger samman med den starkt ökade industriproduktioncn samtidigt som olja har ersatts av el inom industrin dessa år. Vidare har elvärmeandelen inom sektorn bostäder. service m. m fortsatt att öka. Dessutom har elförbrukningen i s.k. avkopplingsbara elpannor ökat kraf- tigt.

F.n. har vi i Sverige. bl. a. till följd av den svaga elbehovsutvecklingen under större delen av tiden sedan 1970-talets början. en god tillgång på elenergi till låg kostnad. Den väntade inkopplingen till kraftsystemet sena- re i år av ytterligare två kärnkraftsbloek med en sammanlagd produktions- förmåga om ca 13 TWh per år förstärker kraftbalansen ytterligare. Jag har nyss (avsnitt 3) redogjort för hur den goda tillgången på elproduktionska- paeitct bör utnyttjas.

Den utveckling som jag nu har beskrivit innebär att tillförseln av energi har genomgått betydande förändringar under den senaste tioårsperioden. Detta illustreras i följande tabell.

Tabell 4.2 Total energitillförsel år 1973 och 1983 (TWh)

År 1973 År1983

TWh % TWh % Oljeprodukter 338 73 214 53 lnhemska bränslen 45 10 54 13 Kol 20 4 23 & Vattenkraft. kärnkraft' 62 13 110 27 Spillvärme — —— 2 1 Total tillförsel 465 100 403 100

' lnkl. nettoimport av el Källa: Statens energiverk

År 1973 var oljans andel av energitillförseln drygt 70% och år 1979 knappt 70%. Under 1980-talets första år har oljans andel minskat snabbt. År 1984 beräknas oljan ha svarat för ungefär hälften av energitillförseln.

Under perioden har utnyttjandet av fasta bränslen och värmepumpar ökat väsentligt.

Prop. 1984/85: 120 45

Den största ökningen har dock gällt elproduktionen. Elenergi svarade år 1983 för ca 25 % av energitillförseln jämfört med ca 15 % år 1973. Denna snabba ökning har i första hand tillgodosetts genom utbyggnaden av kärn- kraften. Oljans roll i elkraftproduktionen har samtidigt minskat avsevärt. År 1973 var oljans andel av energiinsatsen för elproduktion över 40%. År 1983 var motsvarande siffra ca 5%.

För egen del vill jag anföra följande. Den utveckling som jag just har beskrivit innebär att en betydande omställning har skett av vårt energisy- stem sedan 1980-talets början. Bl.a. till följd av statliga insatser har en påtaglig effektivisering av energianvändningen ägt rum i alla samhällssek- torer. Samtidigt har vårt beroende av importerad olja minskat kraftigt. Förutom att Sveriges försörjningsläge därigenom har förbättrats har vi nått betydande fördelar på andra områden. t.ex. i form av en förbättrad miljö och en mindre belastning på vår bytesbalans. I många fall har också de statliga satsningarna inom olika delar av energiområdet verksamt bidragit till att upprätthålla sysselsättningen i branscher som är av strategisk bety- delse för den fortsatta omställningen av energisystemct. Den snabba ut- veckling och introduktion av ny energiteknik som har skett under de senaste åren utgör en stor tillgång i det fortsatta arbetet med att åstadkom- ma ett mer effektivt och ändamålsenligt energisystem.

Vi är således på rätt väg. För att de mål för energipolitiken. somjag nyss har redogjort för, skall kunna uppnås fordras dock fortsatta aktiva insatser inom energiområdet. Av särskild betydelse är därvid frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att styra energianvändningens framtida utveck- ling. Som en bakgrund vill jag först redovisa bedömningar av energibeho- vet på kort och medellång sikt.

4.2 Energibehovet på kort och medellång sikt Statens energiverk har på regeringens uppdrag upprättat prognoser för användning och tillförsel av energi för åren 1990 och 1995. Prognoserna har redovisats i rapporten (1984: 7) Energiperspektiv 1970—95. Till grund för prognoserna har legat bl.a. följande förutsättningar. Den ekonomiska utvecklingen har antagits följa 1984 års långtidsutred- nings (LU) alternativ 1 för perioden fram till år 1990. För tiden fram till år 1995 har LU:s lägre tillväxtalternativ valts. Det reala oljepriset förutsätts år 1995 ligga något över dagens nivå. De energipolitiska styrmedlen förutsätts få i stort sett samma inriktning som i dag. Det innebär bl.a. att nuvarande reglerings- och energiskattcsy- stem antas bestå. att forsknings-. utvecklings- och bostadsförbättringspro- grammen vidmakthålls. att informations- och utbildningsverksamheten fortsätter och att de konjunkturanpassade investeringsprogrammen inom energiområdet antas falla bort. Med utgångspunkt i bl. a. dessa förutsättningar bedömer energiverket att energianvändningens totala nivå kommer att vara ungefär konstant under perioden fram till år 1995. Verket framhåller dock att betydande osäker-

Prop. 1984/85: 120 40

heter omger alla prognoser. Tidigare prognoser inom energiområdet har enligt verket visat sig slå fel främst på grund av felaktiga förväntningar om den ekonomiska utvecklingen. Men även en rad andra faktorer har stor betydelse för det bedömda framtida energibehovet, exempelvis energipri- scrnas utveckling. utvecklingen inom olika industrisektorer etc. För att belysa effekterna på energibehovet av skilda antaganden i dessa avseenden redovisar energiverket ett antal känslighetsbedömningar, som visar att även måttliga förändringar i grundantagandena ger betydande effekter på det bedömda energibehovet. Det huvudalternativ som redovisas i det följande är således omgärdat med betydandeosäkerheter.

För de olika användarsektorerna gör verket sammanfattningsvis föl- jande bedömningar.

Inom industrin har energianvändningen minskat sedan 1970-talets början på grund av låg tillväxt och i ungefär lika stor utsträckning till följd av strukturf'o'rändringar och energieffektivisering. Även för perioden fram till år 1995 förutses ungefär lika stora minskningar av energianvändningen på grund av strukturella förändringar resp. effektivisering. Dessa minskningar uppvägs dock av ökade energibehov på grund av den förväntade industriel- la tillväxten.

Inom transportområa'et har inte utvecklingen och introduktionen av energisnålare fordon varit tillräcklig för att uppväga ett ökat transportar- bete Och en utveckling mot tyngre fordon. Detta gäller för såväl person- som godstransporter. Verket räknar med att energianvändningen inom denna sektor kommer att öka till år 1995.

Sektorn bostäder och service m. m. kännetecknas av ett intensivt energi- sparande minskad nettoenergiförbrukning och övergång till uppvärm- ningsformer med högre verkningsgrad (el och fjärrvärme) vilket har lett till att energianvändningen har minskat. Dessa tendenser bedöms bestå till år 1995. Nybyggandet blir energisnålt och får fortsatt låg volym.

Sammantaget innebär energiverkets prognos att den samlade slutliga energianvändningen bedöms bli nära nog konstant under tiden fram till år 1995. Betydande förskjutningar förutses dock mellan de olika användar- sektorerna. Detta illustreras i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Slutlig energianvändning 1983—1995. TWh

1983 % 1990 % 1995 % Industri 131 37 133 38 135 39 Transporter 68 10 72 21 721 22 Bostäder, service m.m. 150 43 143 41 136 39 Summa slutlig inhemsk energi— användning” 348 100 347 100 349 100

* På grund av avrundning uppstår skillnader mellan summan av delposterna och totalsumman. Källa: Statens energiverk

Prop. 1984/85: 120 47

Energiverket redovisar också bedömningar av elanvändningens utveck- ling. Användningen av el — exkl. nätförluster —- bedöms uppgå till 117 TWh år 1990 och till 121 TWh år 1995.

Detta innebär en genomsnittlig årlig ökningstakt om 22.192 för perioden 1983—1990 och 0.8 % för perioden 1990—1995. Användningen av el väntas öka fram till år 1990, bl.a. till följd av att oljepannor byts ut mot elpannor. Mellan åren 1990 och 1995 blir ökningen mindre. Under prognosperioden sker en ändring i förbrukningsmönstret, från elpannor till eldrivna värme- pumpar och annan mer svårersättlig el.

l förutsättningarna för encrgiverkets prognos ingår att den prognostise- rade clefterfrågan år 1990 kan tillgodoses genom i huvudsak vatten- och kärnkraftsproduktion och att endast ett mindre tillskott av industriell mot- tryckskraft och kraftvärme erfordras. Detta gör att de kortsiktiga marginal- kostnaderna som till stor del bestäms av de vid varje tidpunkt högsta rörliga kostnaderna för den kraft som produceras i kraftsystemet — blir låga. Samtidigt är de långsiktiga marginalkostnaderna — som bl. a. betingas av de totala kostnaderna för sådan kraftproduktion som på sikt behöver tillföras kraftsystemet — höga. Energiverket förutsätter i underlaget till sina prognoser att prissättningen på el bestäms av den kortsiktiga margi- nalkostnaden under den aktuella tidsperioden.

Energiverket bedömer efter hörande av kraftindustrin att nuvarande låga elpriser kommer att bestå några år in på 1990-talet. 1 verkets prognos för år 1990 ingår därför som förutsättning att elpriserna är realt oförändra- de fram till år 1990.

Under 1990-talet bedöms enligt energiverket användningen av el växa i kapp produktionskapaciteten. så att nya prodttktionsanläggningar måste tas i anspråk. Därigenom väntas det s. k. råkraftpriset stiga med upp till 50 % under höglasttid. Mottryckskraft i industrin samt kraftvärmeverk bedöms kunna lämna begränsade bidrag till elproduktionen. men till högre kostnader än vatten- och kärnkraftverken. Den bedömda elanvändningen år 1995 motsvarar en nettoproduktion om ca 133 TWh. '

Kraftsam. kraftproducenternas samarbetsorgan. har nyligen presenterat prognoser för elbehovet åren 1990 och 1995. För år 1991) anges elbehovet bli 120 TWh och för är 1995 125 TWh (exkl. nätförluster). dvs. för båda åren något högre värden än i energiverkets prognoser.

När det gäller fördelningen mellan olika energikällor förutser energiver- ket betydande förändringar.

Energiverket bedömer således att användningen av olja kommer att fortsätta att minska. till följd av dels fortsatt energihushällning, dels fort- satt oljeersättning. Även vid lägre internationella oljepriser än de prog- nostiserade bedömer verket att oljeersättningen kommer att fortsätta fram till år 1995. om än i långsammare takt. Användningen av el och. i än högre grad. fasta bränslen väntas därmed öka under prognosperioden.

Den av energiverket bedömda utvecklingen illustreras i tabell 4.4.

Prop. 1984/85: 120 43

Tabell 4.4 Total energitillförsel år 1983, 1990 och 1995 enligt energiverkets prognos

År 1983 År 1990 År 1995 TWh % TWh % 'l'Wh (P? Oljeprodukter' 214 53 173 42 169 40 Inhemska bränslen 54 13 67 16 71) 17 Kol 23 6 38 9 46 1 1 Vattenkraft, kärnkraft2 110 27 126 31 127 31) Spillvärme3 2 1 8 2 7 2 'Total tillförsel 403 100 411 100 419 100

' inkl. naturgas * inkl. nettoimport av el " inkl. värme från värmepumpar

Som framgår av tabellen bedöms den totala tillförseln av energi uppgå till ca 410 TWh år 1990 och ca 420 TWh år 1995. Olja väntas svara för knappt 40% av den totalt tillförda energin är 1995.jäm1'ört med ca 50 % år 1984. (Naturgas ingår med 4 TWh år 1990 och 5 TWh år 1995.)

Fjärrvärmen bedöms öka långsammare än enligt tidigare prognoser. Enligt verkets bedömning kommer nivån på värmeleveranserna att under- stiga 40 TWh år 1995. Energiinsatsen väntas också få en annan samman- sättning än i dag. Andelen energi från värmepumpar väntas öka kraftigt. liksom användningen av inhemska bränslen. Oljans andel väntas fortsätta att minska.

Användningen av kol åren 1990 och 1995 väntas bli lägre än tidigare beräkningar har gett vid handen. Den totala användningen av ångkol (kol för el— och värmeproduktion) beräknas nu till ca 3 miljoner ton år 1990 och 4 miljoner ton år 1995. Användningen av inhemska bränslen väntas öka från 54 TWh år 1983 till 67 TWh år 1990 och 70 TWh år 1995.

För egen del villjag anföra följande. Enligt energiverkets bedömning kommer energianvändningen att öka i mycket begränsad omfattning under den kommande tioårsperioden. Inom ramen för den i stort oförändrade nivån förutses betydande förskjutningar både mellan olika energislag och mellan olika användarscktorer. Oljans andel väntas således fortsätta att minska, medan användningen av bl.a. el och inhemska bränslen antas öka. Energibehovet för uppvärmning bedöms fortsätta att minska, medan en viss ökning av energianvändningen förutses inom både industrin och transportsektorn.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till energiverkets bedömning när det gäller utvecklingen av det samlade energibehovet. Enligt min mening bör vi sträva efter att hålla högst oförändrad nivå för energianvändningen.

I enlighet med de riktlinjer somjag nyss redogjorde för bör ansträngning- arna riktas in på att åstadkomma en så effektiv och rationell energian— vändning som möjligt i alla samhällssektorer. Ett lågt energibehov ger oss väsentliga fördelar från bl. a. beredskaps— och miljösynpunkt. De senaste årens utveckling har också visat att en fortsatt minskning av energianvänd-

Prop. 1984/85: 120 49

ningen är väl förenlig med fortsatt ekonomisk tillväxt. Det råder således inget motsatsförhållande mellan fortsatt hushållning med energi och möj- ligheterna att uppnå de övergripande målen för samhällsutvecklingen. Tvärtom medför en effektiv energianvändning i alla sektorer bättre möjlig- heter att åstadkomma den önskade utvecklingen.

Utöver energianvändningens totala nivå är dess fördelning på olika energislag och på olika ändamål av central betydelse. Det är exempelvis angeläget att el används på ett sätt som inte läser oss i ett högt elberoende för framtiden. Samhället har betydande möjligheter att genom olika typer av styrmedel påverka såväl energianvändningens nivå som dess samman- sättning. Om utvecklingcn i något avseende visar tecken på att energian- vändningen är på väg in i oacceptabla banor måste statsmakterna handfast och bestämt kunna ingripa med kort varsel för att påverka utvecklingen i önskad riktning. En viktig uppgift för energiverket är att noga följa utveck- lingen inom olika delar av energiområdet och vid behov föreslå åtgärder för att korrigera den förväntade utvecklingen. Därigenom kan en hög grad av handlingsberedskap upprätthållas.

När det gäller målen för energianvändningen vill jag anföra följande. Nuvarande riktlinjer för energipolitiken innebär bl.a. att oljans andel av vår samlade energitillförsel inte bör överstiga 40% år 1990. När det gäller användning av kol innebär gällande riktlinjer att användningen kring år 1990 skall begränsas till högst ca 3—4 miljoner ton. Dessa mål bör även fortsättningsvis ligga fast.

Med utgångspunkt i de båda snabba och djupgående förändringar i prisnivå, försörjningsläge etc. som kan inträffa på längre sikt för olika energislag krävs flexibilitet och handlingsberedskap. Utgångspunkten för energianvändningen och dess fördelning på energislag bör därvid vara att eftersträva en samhällsekonomiskt rationell användning med utgångspunkt från de relativa priserna på olika energislag och förändringar i dessa.

Mot den bakgrunden är det olämpligt att låsa fast långsiktiga. kvantita- tiva mål för användningen av olika energislag. Det är emellertid nödvän- digt att löpande och ingående följa utvecklingen av framför allt oljeanvänd- ningen och vilket bl.a. framhålls i EK 81 — att analysera de samhälls- ekonomiska konsekvenserna av olika tänkbara utvecklingsförlopp vad gäller oljeprisutvecklingen, liksom att inventera vilka åtgärder som kan sättas in i olika fall, allt i syfte att uppnå nödvändig handlingsberedskap.

För vissa delområden kan det dock finnas skäl att precisera vissa mål. Jag återkommer till detta i det följande. Jag vill i detta sammanhang informera om att utredningen ([ 1984102) om el och inhemska bränslen (ELIN) f.n. bedriver ett arbete som bl. a. syftar till att ange riktvärden för energianvändningen i olika typer av byggnader. Enligt vad jag har erfarit kommer en rapport att lämnas under sommaren.

Däremot finns det enligt min mening ingen anledning att ställa upp ett preciserat, kvantitativt mål för den totala energianvändningen. Strävan bör 4 Riksdagen [984/85. I saml. Nr I20

Prop. 1984/85: 120 50

som jag just nämnde vara att energianvändningen i framtiden inte skall överstiga dagens nivå.

Kommunerna bör. som jag tidigare har berört. ges en central roll vid utformningen av energisystemct. Jag utesluter inte att kommunerna kan finna det ändamålsenligt att för egen del ställa upp mål för energianvänd- ningens utveckling. Jag har i det föregående (avsnitt 3) redogjort för de överläggningar somjag f. n. bedriver med kommunerna. ] anslutning härtill avser—jag att också diskutera behovet och utformningen av mål för arbetet på lokal nivå.

4.3. Energibehovct på längre sikt

Bedömningar av energibehovet på längre sikt. dvs. efter mitten av 1990-talet, har gjorts av bl.a. EK 81. lngenjörsvetenskapsakademin (IVA) och i rapporten (Ds I 1983: 18) Perspektiv på energi. som är en underlags- rapport till EK 81.

EK 8! konstaterar att det är svårt att bedöma energibehoven på längre sikt. Kommittén anser därför att man inte bör göra en regelrätt prognos för energianvändningen. I stället bör man räkna med ett brett intervall för energianvändningens tänkbara utveckling. främst för att belysa de problem som statsmakterna kan ställas inför i framtiden.

Tabell 4.5 Energibehovet är 1983 och år 2010 (TWh) enligt EK 81 Sektor Ar 1953 År 2010 Totalt El Undre gräns Övre gräns Totalt El Totalt El Industri 130 42 150 40 200 70 Sumfärdsel 73 2 60 2 100 3 Bostäder. service m.m. 151 57 100 50 150 80 Totalt 354 101 ca 300 ca 90 ca 450 ca 150

Som framgår av tabellen bedöms det totala energibehovet är 2010 uppgå till mellan 300 och 450 TWh. Elbehovet (exkl. nätförlusterl bedöms bli mellan 90 och 150 TWh.

I sitt remissvar på EK 81 betonar statens energiverk att det finns för många osäkerheter för att man skall kunna göra några preciseringar. men anser samtidigt att det förefaller mindre troligt att energiförbrukningen skulle ligga vid den lägre gränsen i EK 8115 intervall. Detta gäller särskilt elförbrukningen som enligt energiverket snarare kan väntas ligga över än under 150 TWh år 2010.

Denna uppfattning delas av kraftindustrin. Statens rut/cnjitllsru'k anser i sitt remissvar att undre gränsen i EK 8l:s intervall för elbehoven år 2010 inte är rimlig om. som EK 81 förutsätter, elvärme och värmepumpar kan komma att finnas kvar i stor utsträckning vid kärnkraftsavvecklingen. Kraftsam hävdar att elkraftsbehovct på lång sikt måste förutsättas ligga väsentligt över 100 TWh och att 115— 120 TWh/år bör vara lägsta plane-

Prop. 1984/85: 120 51

ringsmål. Svenska kraftverksföreningen anser att EK Slzs betänkande inte innehåller några fakta eller resonemang som övertygar om att en påtaglig framtida minskning av elförbrukningen skulle vara sannolik och anser därför att en miniminivå för planeringen på lång sikt bör vara 130 TWh (inkl. förluster).

Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges villaägarcförbund anser att EK 81 underskattar möjligheterna till effektivi— sering av elanvändningcn. Liknande synpunkter framförs av Älvräddarnas samorganisation. som anser att en elanvändning om ca 90 TWh år 2010 är fullt möjlig.

IVA har i rapporten Energi och ekonomi (IVA-rapport nr 270) studerat det svenska energisystemet fram till ungefär år 2010 med utgångspunkt i fyra grundscenarier. I två av dem förutsätts att beslutet att avveckla kärnkraften upphävs och i två att kärnkraften avvecklas senast år 2010.

Enligt IVA:s bedömning kommer energibehovet omkring år 2010 att uppgå till totalt mellan 365 och 500 TWh, varav 119—128 TWh cl. IVA framhåller dock — i likhet med EK 81 —- de stora osäkerheter som vidlåder varje bedömning på så lång sikt som det här är fråga om.

I Perspektiv på energi analyseras bl. a. möjligheterna till encrgihushåll- ning inom de olika användarsektorerna. Enligt utredningen kan en energi- strategi utgå från högt ställda mål vad gäller att reducera energianvänd- ningen. En total energianvändningsnivå på 200—300 TWh per är omkring år 2010 förefaller enligt rapporten vara tekniskt och ekonomiskt försvar- bar. dvs. ca 100—200 TWh/år lägre än dagens energianvändning. Använd- ningen av el — exkl. nätförluster — bedöms kunna begränsas till ca 75—80 TWh per år. I den angivna elförbrukningen ingår inte el som förbrukas i eldrivna värmepumpar eller el för uppvärmningsändamål.

För egen del vill jag anföra följande. Frågan om energibehovets utveck- ling på längre sikt är av central betydelse för hur vi skall uppnå de energipolitiska målen. och i synnerhet målet att avveckla kärnkraften. Jag delar EK 81:s och de flesta remissinstansers uppfattning att det inte är meningsfullt att precisera ett kvantitativt mål för energibehovet på lång sikt. I stället bör ett brett intervall tas som utgångspunkt för den energipoli- tiska planeringen. Samtidigt bör en hög handlingsberedskap upprätthållas för att göra det möjligt att vid behov snabbt vidta åtgärder för att påverka utvecklingen.

Min egen bedömning är dock att det bör vara möjligt att även på längre sikt sträva mot en i huvudsak oförändrad nivå för den samlade energian- vändningen. Om möjligt bör den också minskas. Även i det längre tidspers- pektivet måste en hög ambitionsnivå upprätthållas när det gäller att effekti- visera energianvändningen i allmänhet och elanvändningen i synnerhet. Vi bör således aktivt och målmedvetet sträva efter att åstadkomma en god energihushållning inom alla sektorer.

Prop. 1984/85:120 52

5 Energianvändning 5.1 Inledning

Jag går nu över till att närmare beskriva de riktlinjer som jag anser bör gälla för användning av och hushållning med energi under tiden fram till mitten av 1990-talet,

1 1981 års energipolitiska beslut ingick ett samlat energihushällningspro- gram. Målet för programmet är att med beaktande av samhälleliga mål och ekonomiska förutsättningar nå lägsta möjliga nivå på energianvänd- ningen. Ansträngningarna riktas särskilt in på att minska användningen av olja. Det framhålls dock att hushållningsprogrammet bör utformas så att uppnåendet av viktiga samhällsmål t. ex. god tillväxt. full sysselsättning och regional balans - underlättas. Denna inriktning innebär exempelvis att en ökad energianvändning till följd av ökad industriproduktion inte skall anses stå i strid med strävandena att åstadkomma en god energihushäll- ning.

Riktlinjerna för hushållningsprogrammet innebär att hänsyn skall tas till de svaga grupperna i samhället. Vidare skall åtgärderna inom programmet medverka till bl. a. en god miljö.

Det framhålls vidare att en effektiv energihushällning innebär att åtgär- der för cnergihushållning avvägs mot åtgärder för energitillförsel. Sådana avvägningar måste i stor utsträckning ske med hänsyn till de förhållanden som råder lokalt.

Energihushållningsprogrammet omfattar energianvz'indningen i alla sant- hällssektorer. Det omfattar såväl befintliga som nya byggnader. anlägg- ningar, industriprocesser m.m. Vidare ingår åtgärder för att ta fram och introducera ny teknik för energihushällning.

De styrmedel som används för att genomföra programmet beskrivs på följande sätt. En utgångspunkt för energihushällningen är att energianvän- darna får betala ett pris för att utnyttja olika energislag vilket så långt som möjligt avspeglar de samhällsekonomiska kostnaderna för produktion och distribution av energin. Från den utgångspunkten bör strävan vara att genomföra de energihushållningsåtgärder som är samhällsekonomiskt mo- tiverade. Priset på energi bör medvetet användas för att uppnå en god energihushällning.

Bl.a. med hänvisning till den stora erfarenhet och de kunskaper som finns beträffande energihushållningsåtgärder betonas vikten av att infor- mation, rådgivning och utbildning utnyttjas som styrmedel för att föra ut denna kunskap till bl.a. energianvändarna. Vidare riktas de statliga styr- medlen in på att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet.

Administrativa styrmedel används också i vissa fall. t.ex. när det gäller att åstadkomma goda energiegenskaper hos nya byggnader och anlägg- ningar. I beslutet framhålls dock att sådana regleringar bör utnyttjas med yttersta sparsamhet.

Prop. l984/85: 120 53

I propositionen (prop. |980/8lz90 bil. I) angavs nivåer. i form av inter- vall. för energianvändningen åren l985 och l990. Enligt föredraganden borde en riktpunkt vara att med de förutsättningar som angavs dessa nivåer inte överskrids. Med hänsyn till att energipolitiken utformas i en dynamisk omgivning. som snabbt kan ändras. aviserades en omprövning av energihushållningsprogrammet till ungefär år l985.

Utvärdering av de! S(l/ll/(u/l' ('n('rgi/mx/lålhti/tgspmgrtunlwr

Statens energiverk har på ttppdrag av regeringen utvärderat det samlade energihushållningsprogrammet. Utvärderingen har redovisats i rapporten (198412) Energihushållningsprogrammcts effekter. Rapporten har remiss- behandlats. I den skrivelse till regeringen. som inleder rapporten. gör energiverket bl. a. följande bedömningar.

Verket konstaterar inledningsvis att en betydande effektivisering av energianvändningen har skett inom flertalet områden. Denna effektivise- ring väntas fortsätta. Däremot är det inte möjligt att utläsa vilka faktorer som har varit mest betydelsefulla för det uppnådda resultatet. Att det kraftigt höjda oljepriset har lett till en stor effektivitctsförbättring är dock klart. Samtidigt konstaterar verket att det - både i de fall ett kvantitativt mål fören viss sektor har upprättats och iövrigt — är svårt att mäta graden av måluppfyllelse. Det är svårt att med stor precision mäta hushållnings- eller besparingseffekter av det slag som har eftersträvats. Graden av mål- uppfyllelse måste bedömas på annat sätt.

Mot bakgrund av de studier som har genomförts av styrmedlens effekter inom olika områden. och som redovisas i rapporten. gör energiverket följande observationer. . 0 Ett omfattande arbete sker med sikte på att effektivisera energianvänd- ningen inom olika områden. Målmedvetenheten och kvaliteten i detta arbete varierar dock kraftigt. Det är nödvändigt att också fortsättnings- vis ägna verksamheten intresse och uppmärksamhet och att underlätta rimliga och önskvärda insatser. . Priset på energi gör energihushållningsinsatseri många fall såväl privat- ekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Detta borde innebära att såväl investeringar som drift- och underhållsåtgärder kan finansieras av verksamhetens huvudmän. genom egna medel. på den ordinarie kapi- talmarknaden eller genom mer generella åtgärder som kan finnas inom olika områden. Den särskilda statliga finansieringen av energihushäll- ningsåtgärder bör därvid tas bort i likhet med vad som redan tidigare skett för industrin. Forsknings-. utvecklings-. och demonstrationspro- jekt bör dock även fortsättningsvis stödjas. De energihushållningsinrik- tade åtgärderna på olika områden bör successivt. men målmedvetet. integreras med andra åtgärder inom olika sektorer. . Myndigheternas åtgärder bör inriktas på att ge service i form av erfaren- hetsåterföring. information och rådgivning. utbildning m.m. i syfte att eliminera trögheter. kunskapsbrister. organisatoriska hinder, etc.

Prop. 1984/85: 120 54

0 Den kompetens 'kring energifrågor som har byggts upp. t.ex. inom utvecklingsfonder och hos kommunala energirådgivare, måste utnyttjas. Energihushållningens betydelse för andra sektorer — t. ex. försörjnings- trygghet. miljöskydd, teknikutveckling — och för andra samhällsmäl (inom t. ex. fördelningspolitiken) bör därvid uppmärksammas. Verket gör vidare bedömningar av styrmedlens effekter inom olika an- vändarsektorer. Till dessa bedömningar återkommer jag strax (avsnitten 5.2—5.4). För egen del vill jag anföra följande. Som jag nyss redovisade är situa— tionen på energiområdet i de flesta avseenden bättre än i början av l980-ta— let. Betydande effektiviseringar av energianvändningen har således åstad- kommits i de flesta samhällssektorer. Användningen av olja har kunnat minskas kraftigt. Samtidigt har ny teknik tagits i bruk i betydande utsträck— ning, vilket gör det möjligt att bl. a. öka utnyttjandet av inhemska bränslen och effektivisera elanvändningen bl.a. genom utnyttjande av värmepum- par. Det kan också konstateras att den effektiva energianvändningen har kunnat komma till stånd utan några välfärdsförluster. Det starka samband som historiskt sett har rätt mellan ekonomisk tillväxt och ökad energian- vändning har således kunnat brytas. Effektiviseringen av energianvänd- ningen har samtidigt medfört stora fördelar i andra avseenden. bl.a. genom att minska påverkan på miljön.

Inriktningen av denfurlsatta energilmslzållningen

När det gäller inriktningen av den fortsatta energihushällningen bör följande principer gälla.

Den inriktning som angavs i l98l års energipolitiska beslut har givit goda resultat och bör i allt väsentligt ligga fast. De styrmedel som i huvudsak bör komma till användning är dels priset på olika energislag. dels informa- tion. rådgivning och utbildning. Den statliga styrningen skall vidare riktas in på forsknings- och utvecklingsinsatser och på att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan få en kommersiell använd- ning och minska behovet av importerad energi.

Mot bakgrund av de delvis nya förutsättningar som gäller för energipoli- tiken, och som jag nyss har beskrivit. bör riktlinjerna preciseras på föl- jande sätt.

Situationen på energiområdet kan även framöver snabbt och dramatiskt ändras. Genom en effektiv energianvändning i alla sektorer skapar vi en beredskap för att möta störningar av olika slag. Fortsatta och intensifiera- de insatser för att åstadkomma en effektiv och rationell användning av energi inom alla samhällets delar är nödvändiga. Speciellt bör dessa insat— ser riktas in mot importerade bränslen. Därigenom nås flera väsentliga fördelar. Sårbarheten för händelser på de internationella energimarkna- derna minskar. samtidigt som bytesbalansen förbättras. Vidare näs bety- dande miljöförbättringar. Genom att ta till vara de goda möjligheter som

Prop. 1984/85: 120 55

finns till lönsam energihushällning stärks såväl landets som de enskilda hushållens och företagens ekonomi. Bl.a. kan boendekostnaderna hållas nere. I kombination med insatserna för att utnyttja inhemska energikällor och för att utnyttja ny teknik kan vi öka sysselsättningen och skapa viktiga exportmöjligheter.

För att strävandena att effektivisera energianvändningen skall få maxi- mal effekt är det angeläget att de genomförs inom ramen för en helhetssyn. Den grundläggande principen bör vara att energihtlshållningsåtgärder skall genomföras så långt de är ekonomiskt lönsamma. Därvid måste stor hän- syn tas till förhållandena på lokal nivå. Med hänsyn till de skiftande förutsättningarna i olika kommuner måste de avvägningar och den samord- ning som kännetecknar en helhetssyn göras lokalt. Detta skall självfallet ske inom ramen för de riktlinjer för energipolitiken som anges av statsmak- terna.

Riksdagen har nyligen beslutat om en ändring i lagen (l977z439) om kommunal energiplanering (prop. l984/85: 5. BoU 6. rskr 82) som innebär bl.a. att det fr.o.m. den I januari l986 i varje kommun skall finnas en plan för tillförsel. distribution och användning av energi i kommunen. Det förutsätts därvid att varje kommun i sin energiplanering gör så ekonomiskt effektiva avvägningar som möjligt. dels mellan åtgärder för energitillförsel och åtgärder för energihushällning. dels mellan åtgärder i cnergisystemet och åtgärder i andra sektorer. För att få genomslag i åtgärder hos fastig- hetsägare. hyresgäster. m.fl. bör enligt min mening dessa avvägningar komma till uttryck i priser och taxor som innebär att fördelningen av de ekonomiska fördelarna eller bördorna blir rättvis.

E/(mvändningen har sedan l980-talets början ökat snabbt. Under exem- pelvis år l983 ökade användningen med ca 10 %. Jag har nyss (avsnitten 3 och 4) redogjort för mina bedömningar av elanvändningens utveckling i framtiden och för de riktlinjer som bör gälla för användning av el. Under nuvarande övergångsperiod. då tillgången på billig el är god. bör el kunna användas för bl.a. byggnadsuppvärmning.

Den högkvalitativa energiform som elenergin utgör måste dock i första hand användas i sådana verksamheter där den är svår eller omöjlig att ersätta. exempelvis i industriella processer. i spårbunden trafik och för belysning och drift av apparater. Även om tillgången på el f.n. är god. är det angeläget att användningen av el redan nu och fortsättningsvis sker på ett effektivt sätt och i former som inte läser oss till ett fortsatt högt elberoende.

Kommuneras roll är i detta sammanhang betydelsefull. Kommunerna har ett stort inflytande över omfattningen av elanvändning för uppvärm- ningsändamål. bl.a. genom utformningen av taxor och avgifter. och genom den möjlighet att vägra elleverans för uppvärmningsändamål som elleve- rantörer har i vissa fall. Det är väsentligt att kommunerna inom ramen för den kommunala energiplaneringen noga överväger om och i vilken grad

Prop. 1984/85: 120 56

elanvändningen bör begränsas till förmån för andra kollektiva system. Kommunernas energiplaner har också en strategisk betydelse som under- lag för en nationell bedömning av elanvändningens utveckling.

För att belysa elanvändningens nuvarande omfattning och utveckling. liksom möjligheterna att använda el för olika ändamål på ett sådant sätt att de långsiktiga energipolitiska målen främjas. har regeringen bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredning (l l984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN). Utredningens uppgift är bl.a. att belysa bl.a. konkur— renssituationen mellan el och inhemska bränslen. Kommittén skall i sitt fortsatta utredningsarbete belysa elanvändningens nuvarande omfattning och utveckling liksom möjligheterna att använda el för olika ändamål. i uppdraget ingår också att undersöka om det finns behov av nya eller förstärkta styrmedel för att åstadkomma en mer medveten styrning av elanvändningen. Somjag nyss anförde (avsnitt 4) avser utredningen att till sommaren lämna en delredovisning avseende uppvärmning av byggnader. Jag återkommer till kommitténs hittillsvarande arbete i samband med behandlingen av inhemska bränslen (avsnitt 8.6).

När det gäller (im-'ämlningcn av olja villjag anföra följande. lnom många områden. inte minst inom uppvärmningssektorn, återstår betydande möj- ligheter att med god ekonomisk lönsamhet minska oljans andel. lnom andra områden, exempelvis fordonsdrift och vissa industriella ändamål. kommer oljan under en lång tid framöver att spela en viktig roll. eftersom ekonomiska alternativ till oljan ännu inte har utvecklats. Olja kommer under överskådlig tid att vara det enskilda bränsle som svarar för störst andel av energiförsörjningen. Med anledning av detta måste vi nu driva ansträngningarna vidare för att få till stånd en effektiv oljeanvändning. Vi måste också fortsätta och fullfölja arbetet med att få fram ekonomiskt bärkraftiga alternativ till oljan.

När det gäller den fortsatta inriktningen av samhällets styrning av ener- gianvändningen bör utgångspunkten vara att priset på energi spelar en avgörande roll för vilka åtgärder som vidtas för att hushålla med energi och för att övergå från ett energislag till ett annat. Med pris menarjag det pris som användaren får betala. dvs. priset inkl. skatter och avgifter. Priset på energi bör medvetet och aktivt användas för att åstadkomma en effektiv och rationell energianvändning.

Statsmakternas viktigaste instrument för att direkt påverka priset på energi är energibeskattningen. Skatteinstrumentet skall användas aktivt i energipolitiken. Riksdagen beslöt hösten l983 om riktlinjer för den framti- da energiskattepolitiken (prop. 1983/84:28. SkU 9. rskr 96 och 97). En grundläggande princip för energiskattepolitiken är att främja de energiin- vesteringar för oljeersättning och energihushällning som bör genomföras under l980-talet. Hänsyn bör också tas till olika energikällors effekter på miljön. bytesbalansen. försöuiningstryggheten, sysselsättningen och den industriella utvecklingen.

Prop. 1984/85: 120 57

Fr.o.m. den I december l984 har skattehöjningar genomförts på el- energi med 2 öre per kWh. Skatten på bensin har höjts med 50 öre per liter. Kilometerskatten för dieseldrivna fordon höjs fr.o.m. den 1 mars i år (prop. l984/85:45. SkU 14, rskr 28).

Energiverket anser att de statliga myndigheternas åtgärder inom energi— hushållningsområdet bör inriktas på att ge service i form av erfarenhets- återföring, information. rådgivning. utbildning m.m. i syfte att eliminera trögheter. kunskapsbrister. organisatoriska hinder etc. Denna uppfattning stöds av samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga.

Jag delar uppfattningen att det alltjämt finns betydande behov av olika slags service från de statliga myndigheterna sida för att bistå kommuner, företag och enskilda med att identifiera och ta till vara möjligheterna att effektivisera energianvändningen. Denna service kan ha olika form. såsom insamling och förmedling av information. utbildningsinsatser, rådgivning m.m., och ha olika betydelse beroende på vilken sektor som berörs.

Som jag nyss nämnde innebär nuvarande inriktning av energipolitiken att den i stor och växande utsträckning genomförs i kommunerna. [ propo- sitionen om utvecklad kommunal encrgiplanering betonade jag bl. a. betydelsen av att ta till vara den kompetens som har byggts upp hos de kommunala energirådgivarna. I årets budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13) anfördes att behovet av den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten fortfarande är stort. Verksamheten har nu fått en tillfredsställande inriktning och omfattning. Det statliga stödet för denna verksamhet -— som främst har tillkommit för att stimulera uppbygg- naden av en långsiktig verksamhet av tillräcklig omfattning — föreslogs upphöra vid utgången av år 1985.

Jag har nyligen inlett överläggningar med företrädare för kommunerna om deras uppgifter i fullföljandet av energipolitiken. Överläggningarna berör bl.a. kommunernas möjligheter att vidta ytterligare åtgärder för att förbättra energihushällningen inom den egna verksamheten och att genom rådgivning och besiktning bistå övriga fastighetsägare och fastighetsförval- tare och stimulera dem till att vidta energihushållningsåtgärder. Syftet med överläggningarna i denna del är att skapa garantier för att rådgivnings- och besiktningsverksamheten kan inordnas i kommunernas ordinarie verksam- het. Det är också angeläget att den kompetens. som har byggts upp. tas tillvara och att formerna för verksamheten vidareutvecklas. Överläggning- arna syftar vidare till att klargöra på vilket sätt kommunerna inom ramen för den utvecklade kommunala energiplaneringen kan medverka till att erforderliga avvägningar mellan t.ex. el och inhemska bränslen görs i det lokala energisystemct. Andra frågor som berörs är utbyggnaden och un— derhållet av kommunernas ljärrvärmenät. förberedelser för mottryckspro— duktion. behovet av samordnad upphandling av komponenter m.m.

Jag utesluter inte att särskilda insatser kan bli nödvändiga för att ytterli- gare stödja utvecklingen av det kommunala energihushållningsarbetet.

Prop. 1984/85: 120 58

Under en övergångsperiod kan det t. ex. vara motiverat med vissa typer av försöksverksamhet i några kommuner. Sådana verksamheter kan kräva ett visst mått av statligt ekonomiskt stöd. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 14). Statliga insatser i form av olika slags service till kommunerna. t. ex. i form av statistik och riktad information. kan också aktualiseras.

För att göra det möjligt att följa utvecklingen vad gäller användningen av olika energislag är det vidare angeläget att energistatistiken förbättras. Jag hälsar med tillfredsställelse de initiativ som enligt vad jag har erfarit har tagits av statens energiverk. statistiska centralbyrån (SCB) och byggforsk- ningsrådet (BFR) för att förbättra energistatistiken på alla nivåer.

Sammunfattningsvis innebär de riktlinjer för energianvändning och energihushällning som jag nu har förordat följande: 0 Den inriktning som angavs i 1981 års beslut ligger i allt väsentligt fast. De styrmedel som i huvudsak bör komma till användning är dels energipri- set. dels information, rådgivning och utbildning. Några kvantitativa mål för olika energislags andel av den totala energitillförseln bör inte faststäl- las. En så flexibel energianvändning som möjligt bör eftersträvas.

. Insatserna för att åstadkomma en tekniskt och ekonomiskt effektiv och rationell användning av energi intensifieras. . Kommunerna ges en central roll när det gäller dels hur långt energihus- hållningsinsatserna skall drivas. dels när det gäller avvägningen mellan användningen av olika energislag i kommunen. Kommunernas arbete bör bedrivas utifrån en helhetssyn. vari såväl det totala energisystemets utformning som andra faktorer såsom sysselsättning. miljöhänsyn m.m. beaktas.

. Användningen av el skall ske i former som inte läser oss till ett fortsatt högt elutnyttjande. . Beskattningen av energi skall aktivt och medvetet utnyttjas för att åstad- komma en effektiv och rationell energianvändning.

5.2 Industri

Industrins energianvändning

Energianvändningen inom gruvor och tillverkningsindustri motsvarar ca 37 % av landets totala energianvändning. År l983 uppgick industrins totala energianvändning till ca 131 TWh varav 37 TWh som inhemska bränslen. 15 TWh som kol och koks. 33 TWh som olja. 3 TWh som fjärrvärme och 43 TWh som el. Samtidigt utnyttjades ca l.5 TWh av industrins Spillvärme inom kommunala tjärrvärmenät. Den övervägande delen av de inhemska bränslen som används inom industrin utgörs av bark. flis. lutar och andra biprodukter som produceras och används internt inom massaproduk- tionen. De inhemska bränslenas användning dominerar inom pappers- och massaindustrin liksom inom övrig trävaruindustri. Betydande effektivise- ringar i användningen av dessa har genomförts. Järn- och stålindustrin

Prop. 1984/85: 120 59

samtjord— och stenvaruindustrin svarar för större delen av den användning av kol och koks som förekommer inom industrin. Under senare år har industrins oljeanvändning minskat avsevärt.

Massa- och pappersindustrin samtjärn-. stål- och metallverken svarar för drygt 60% av den totala energianvändningen inom industrin. medan deras andel av saluvärdet utgör ca 20% och andelen sysselsatta ca 15 % av de siffror som gäller för industrin som helhet.

Förändringar i industrins energianvändning beror på flera faktorer. bl. a. på förändringar av den industriella produktionens volym. på strukturella förändringar och på förändringar av energieffektiviteten. Energieffektivite- ten påverkas bl. a. av i vilken takt äldre anläggningar byts mot nya och mer energisnåla anläggningar. På lång sikt bestäms emellertid energiåtgången inom denna sektor till stor del av de nya processer som utvecklas för de mest energikrävande produkterna.

Utvecklingen av industrins energianvändning har särskilt studerats av statens energiverk i samband med analysen av energihushållningsprogram- mets effekter och i samband med det prognosarbete som redovisas i Energiperspektiv 1970—95.

Energi/iiisliållning inom industrin

Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 innebar att företagens an- svar för en bättre energihushällning betonades. Statens insatser inriktades på att föra ut kunskap om energisparåtgärder genom statligt stöd till utbildning och rådgivning. på ekonomiskt stöd från oljeersättningsfonden till vissa åtgärder för att spara energi och till prototyp- och demonstrations- anläggningar samt på stöd till forskning och utveckling.

Under perioden 1970—1983 minskade industrins totala energianvänd- ning med 12%. Under samma period halverades oljeanvändningen. Minsk- ningen av oljeanvändningen har dock gått olika snabbt under perioden: särskilt efter år 1979 har minskningen av oljeanvändningen varit'mycket kraftig. eller ca 12% per år. Elförbrukningen steg emellertid med 09% årligen under denna period. medan användningen av fasta bränslen mins- kade med i genomsnitt 1 % per år. Industriproduktionens sammansättning har även förändrats på så sätt att de energiintensiva industriernas andel av den totala industriproduktionen har minskat, medan de mindre energikrä- vande industriernas andel har ökat. Vidare har strukturrationaliseringar inom industrin resulterat i att flera äldre och mindre anläggningar har lagts ner och att produktionen har koncentrerats till större och effektivare produktionsenheter utrustade med mer energisnål teknik än tidigare. Sam- tidigt har energieffektiviteten ökat vilket avspeglas i utvecklingen av cner- gibehovet per producerad enhet. det s.k. specifika åtgångstalet. inom olika branscher. Under perioden 1970—1983 har de specifika åtgångstalen för industrin i genomsnitt minskat med 24%. medan den specifika använd- ningen av el har ökat med 16%. Återigen noteras att de största förändring-

Prop. 1984/85: 120 60

arna har ägt rum under perioden 1979— 1983 då de specifika energiåtgångs- talen minskade med i genomsnitt ca 45% per år.

Statens energiverk har i sin analys av energihushållningsprogrammets effekter bedömt att utvecklingen mot större energieffektivitct inom indu- strin pågick i samma takt under senare hälften av 1970-talet som före de stora energiprishöjningarna åren 1973 och 1974. Däremot har energieffekti- viteten förbättrats betydligt under början av 1980-talet. vilket enligt energi- verket förklarar den minskade specifika energianvändningen under denna tid.

1 analysen framgår att energieffektiviteten under perioden 1974—1980 ökade inom främst massa- och pappersindustrin. jord- och stenvaruindu- stn'n samt järn- och stålindustrin. Under åren 1980—1982 har emellertid energieffektiviteten ökat i samtliga branscher utom i textil- och konfek- tionsindustrin där ingen förändring har ägt rum.

Inom massa- och pappersindustrin har energianvändningen minskat kraftigt. från 64 TWh år 1979 till 56 TWh år 1983. som ett resultat av energibesparande åtgärder. Härvid skedde en minskning av oljeanvänd- ningen med 10 TWh. medan användningen av fasta bränslen och el ökade med ! TWh vardera.

1nomjärn-. stål- och metallindustrin sjönk energiförbrukningen från 30 TWh år 1979 till 23 TWh år 1983. Järn- och stålindustrin har under det senaste decenniet genomgått en betydande omstrukturering.

Statligt bidrag till energibesparande åtgärder inom industrin lämnades under åren 1974— 1980. Sammanlagt beviljades ca 1.2 miljarder kronor för detta ändamål. Främst utnyttjades dessa möjligheter av industrier med hög energiförbrukning för vilka energikostnaderna betydelsefullt inverkade på de tillverkade produkternas lönsamhet. Beroende på de olika samverkande faktorerna under denna tid anser energiverket att några systematiska sam- band inte går att påvisa mellan de statsbidrag som har beviljats till en viss bransch och den energieffektivisering som har genomförts i denna. Energi- verket pekar dock på att bidragen möjligen kan ha haft en påskyndande roll. Stare/is iridil.rtri'i-'erk anger i sitt remissyttrande över Energihushåll- ningsprogrammets effekter att de bidrag. som inte var avsedda för proto— typ- och demonstrationsanläggningar. hade en i vissa avseenden olycklig konstruktion. De i särklass största bidragsmottagarna har varit massa- och pappersindustrin och den kemiska industrin.

I samarbete med Industriförbundet har industridepartementet haft över- läggningar med företrädare för vissa industrier och industribranscher un- der år 1984 angående industrins energihushällning. Vid överläggningarna redovisades bl. a. att betydande och lönsamma cnergisparpotentialer finns även inom annan industri än den mest energiintensiva. exempelvis inom verkstadsindustrin genom injustering och tidsstyrning av värme- och venti- lationssystem m.m.

Sedan år 1981. då de statliga bidragen till energisparåtgärder inom indu-

Prop. 1984/85: 120 61

strin upphörde. lämnas inom ramen för oljeersättningsprogrammet fortsatt statligt stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar för dels oljeer- sättande. dels energibesparande åtgärder. Under åren 1981—1983 bevil- jades stöd till industriföretag med sammanlagt 263 milj. kr.. varav 78 milj. kr. i bidrag. Ca 80% av det beviljade stödet lämnades för åtgärder inom massa- och pappersindustrin och ca 7% för åtgärder inom trävaruindu- strin.

År 1975 påbörjades ett energiforskningsprogram med styrelsen för tek- nisk utveckling som ansvarig för den del som avser energianvändning i industriella processer. För denna verksamhet har t.o.m. budgetåret 1983/ 84 anvisats totalt 348 milj. kr. Under treårsperioden 1981/82—1983/84 disponerades ca 40% av medlen för delprogrammet Massa och papper och ca 40% för delprogrammet Järn och stål. inom ramen för nu pågående treåriga energiforskningsprogram har preliminärt beräknats 228 milj. kr. för verksamhet avseende energianvändning inom industriella processer.

Spillvärmeresurseri vissa branscher utgör om de kan nyttiggöras — en betydande hushållningspotential. För att underlätta utnyttjandet av indu- striell Spillvärme för uppvärmning även utanför resp. industrianläggning har statligt stöd lämnats under åren 1983 och 1984 till distributionsledning- ar för överföring av Spillvärme från industrin till tjärrvärmenät. Stödet lämnades i form av bidrag för högst 10% av köstnaderna för överförings- 1edningarna. Under år 1983 beviljades bidrag till ett tiotal projekt med sammanlagt 9 milj. kr. Under år 1984 beviljades bidrag till åtta projekt med sammanlagt 5 milj. kr. Bidrag har beviljats för överföring av såväl högvär- dig spillvärme som lågvärdig Spillvärme. som måste kompletteras med värmepump. Linn/sorg"iiixiuitman i Sverige pekar i sitt remissyttrande över Energihushållningsprogrammets effekter på att tillvaratagande av industrins spillvärme i många fall endast kan ske i samarbete med kommu- nernas värmeförsörjning och anser därför att det är väsentligt att detta samarbete utvecklas.

Från början av 1980-talet bedrivs en rådgivningsverksamhet för små och medelstora företag med hjälp av statligt stöd via de regionala utvecklings- fonderna. Numera finns energikonsulenter vid samtliga 14 utvecklings- fonder. Energikonsulenterna arbetar företrädesvis med uppsökande verk— samhet. där företagen som en första insats erbjuds kostnadsfri konsulta- tion om möjligheterna att effektivisera energianvändningen och minska oljeanvändningen. Statens industriverk administrerar stödet till energiråd- givning till industrin och näringslivet i övrigt. Förutom stödet till energi- konsulentverksamheten genomför industriverket även mer branschinrik- tade aktiviteter. Bl.a. utarbetas energisparhandböcker för olika branscher. På uppdrag av regeringen har även en försöksverksamhet med avgiftsfi- nansierad rådgivningsverksamhet bedrivits. [ den målgrupp som energi- konsulenterna bearbetar små och medelstora industrier. handel och servicenäringen är energikostnaderna i allmänhet relativt små och utgör

Prop. 1984/85:120 &

endast några procent av omsättningen. Totalt förbrukades år 1982 vid arbetsställen med 5—200 anställda 20,6 TWh, varav 9,2 TWh som olja. Statens indttstrivcrk har i en utvärdering av energirådgivningcn vid utveck- lingsfondcrna uppskattat möjligheterna att minska den totala energian- vändningen i denna typ av företag till 15—20% samt oljeanvändningen till 25—30% med en företagsekonomiskt rimlig lönsamhet.

l energiverkets utvärdering av encrgihushållningsprogrammets effekter anges att den genomgång av energisparmöjligheterna som energikonsulen- terna genomför kan vara en inledning till ett fortsatt arbete med planering, projektering och genomförande av konkreta energisparåtgärder samt att rådgivarna — när verksamheten har fungerat väl -— har haft en roll som initierande och neutral mäklare med uppgift att få företagen att ta till vara cnergihushållningsmöjligheter. Energiverket föreslår med utgångspunkt från rapportens slutsatser att de statliga insatserna för att stimulera till fortsatt energihushällning bör inriktas på information, rådgivning, utbild- ning m.m. Denna uppfattning stöds av ett stort antal remissinstanser, bl. a. litdttstrijt'irbtutdet, Landsorgatt[sationett i Sverige, statens ittdttsrriverk och statens vattenfallsver/t'.

För utbildning av personal kan f. n. stöd erhållas av statens energiverk. Utbildningsstöd har emellertid inte efterfrågats i någon större omfattning av industriföretag. Statens energiverk föreslår i sin utvärdering av energi- hushällningsprogrammet att en genomgång bör göras av i vilken omfatt- ning som industrins egna utbildningsorganisationer och vidareutbildningen i samhällets regi kan förstärkas. Arhet.vtnark/tadsstyrelsen understryker i sitt remissyttrande vikten av att energipolitiken inte hämmas av bristen på utbildad arbetskraft. Styrelsen Ställer sig bakom förslaget att utreda hur ._ energiutbildningen kan förstärkas och delar energiverkets uppfattning att utbildningen bör hänföras till det reguljära utbildningsväsendet. Universi- tets- ut'/t högskoleämbetet menar att högskolan torde ha goda förutsätt- ningar att medverka särskilt vad gäller utbildning av personal inom industri och näringsliv. Statens indttstriverk anser emellertid inte att skolöversty- relsen eller universitets- och högskoleämbetet bör överta ansvaret för utbildning av drift- och skötselansvariga inom industrin utan föreslår i stället att utvecklingsfondernas utbildningsenheter ges möjligheter att hålla subventionerade kurser ute i industriområden.

Industrinsframtida energibehov

Industrins framtida energibehov beror till stor del på den internationella och den inhemska ekonomiska utvecklingen och dess inverkan på indu- strins produktionsutveckling. Enligt alternativ 1 i långtidsutredningens (LU 84) bedömning av de enskilda branschernas utveckling under 1980-ta- let beräknas industriproduktionen mellan åren 1980 och 1990 öka med i genomsnitt 1.992- årligen. Enligt denna bedömning förväntas en fortsatt produktionsminskning inom ett flertal branscher såsom gruvindustri, tex-

Prop. 1984/85: 120 63

til- och konfektionsindustri. jord- och stenindustri samt varv. För verk- stadsindustrin och den kemiska industrin väntas en produktionsuppgång med 4.3 resp. 3.5% per år. medan övriga branscher beräknas öka sin produktion med 1—1.5% per år fram till år 1990.

1 statens energiverks prognos för energianvändningen har LU:s alterna- tiv 1 legat till grund för bedömningen av industrins energianvändning är 1990. Dessutom har energiverket gjort egna bedömningar av utvecklingen av de olika branschernas specifika energianvändning. Totalt bedömer sta- tens energiverk industrins energianvändning till 133 TWh år 1990 varav 44 TWh som inhemska bränslen. 16 TWh som kol och koks. 17 TWh som olja. 3 TWh som fjärrvärme. 3 TWh som naturgas samt 50 TWh som el. Utnyttjandet av industriell Spillvärme beräknas uppgå till 2—3 TWh.

Den totala energianvändningen inom industrin bedöms således öka en- dast marginellt. Betydande förändringar förväntas emellertid i användning- en av de olika energislagen. Av den totala energianvändningen beräknas en tredjedel utgöras av inhemska bränslen. Användningen av oljeprodukter förutses halveras jämfört med år 1983. En väsentlig minskning förväntas främst för de tunga eldningsoljorna. Introduktionen av naturgas genom Sydgasprojektet möjliggör användning av gas inom industrin i södra Sveri- ge. Elanvändningen bedöms öka med 7 TWh jämfört med år 1983.

It-lussu- och pappersintillsll'ill har redan framgångsrikt minskat energian- vändningen. speciellt användningen av olja. Fortsatta energibesparingar och oljereduktioner bedöms möjliga att genomföra genom bl.a. effektivare utnyttjande av skogsråvaran. Den pågående utvecklingen av energisnål processteknik visar att möjliga energibesparingar ligger på så hög nivå att t.o.m. stora energiöverskott skulle kunna erhållas om besparingspotentia- len nyttjades fullt ut. Utveckling av nya maskiner för veddeftbrering kan möjliggöra en icke oväsentlig minskning av elenergibehovet. Den totala elanvändningen bedöms emellertid öka.

lnomjt'irn- och stålindustrin finns möjligheter att ytterligare sänka ener- gianvändningen i nuvarande processer genom ökad tillämpning av process- styrning m.m. Stora insatser görs för att. delvis med statligt stöd, utveckla nya energisnåla råjärnsprocesset'. vilka kan få betydelse på lång sikt. Genom tillämpning av plasmatekniken för vissa processer kan energian- vändningen effektiviseras. Den framtida energianvändningen beror även på fördelningen mellan malmbaserat och skrotbaserat stål. Knapphet på skrot kan leda till att andelen malmbaserat stål ökar vilket ökar energian— vändningen.

lnom den kemiska industrin förväntas en stark produktionsökning. Den kemiska industrin är emellertid en heterogen bransch med produktion av såväl energiintensiva baskemikalier som högkvalitativa, men föga energi- krävande. specialkemikalier och läkemedel. De sistnämnda typerna av produkter beräknas svara för större delen av den förväntade prodttktions- ökningen. De mest lönsamma energibesparingarna har genomförts inom de

Prop. 1984/85: 120 64

energitunga delbranscherna. Fortsatta energibesparingar är möjliga med längre återbetalningstider. För de elintensiva delbranscherna är energi— kostnaderna av stor betydelse för produkternas konkurrensförmåga. Stora insatser görs därför för att minska energikostnaderna.

Inom verkstadsindustrt'n, som tillhör de mindre energiintensiva bran- scherna. förutses en fortsatt övergång från olja till el för uppvärmningsän- damål. Inom verkstadsindustrin svarar lokaluppvärmningen för ca 65 % av den totala energianvändningen. För motordrift och processvärme, som svarar för 35 % av energianvändningen. bedöms även möjligheter föreligga att spara energi. I Ingenjörsvetenskapsakademiens rapport Energi och Ekonomi bedöms den ökade automatiseringen inom verkstadsindustrin leda till en minskning av lokalbehovet på längre sikt och därmed även ett minskat energibehov.

Vad gäller industrins elanvändning kan merparten av denna hänföras till ett fåtal branscher. Järn-, stål- och metallverk, massa- och pappersindu- strin samt den kemiska industrin svarar tillsammans för drygt 2/3 av industrins totala elanvändning. Utvecklingen av industrins elbehov kom- mer därför att i hög grad bero på hur dessa elintensiva branscher utveck- las. Enligt Kraftsams prognos kommer elanvändningen i industrin att öka något snabbare än produktionsvolymen. eller med ca 3 % per år fram till år 1990. Elförbrukningen för motordrift och belysning. som är svårersättlig förbrukning. växer dock långsammare än produktionsvolymen dels bero- ende på den pågående omstruktureringen inom industrin till lättare och mindre elkrävande tillverkning. dels genom en allmänt ökad effektivisering av elanvändningen. t. ex. med hjälp av datorstyrning, energisnålare belys- ning etc. Förbrukningsökningen förklaras därför av den snabba konverte- ringen från olja till el för process- och lokalvärme.

Energieffektiviseringen bedöms av statens energiverk fortsätta inom alla branscher under 1980-talet.

Fört'drttgandens överväganden

Tillgång till billig och säker energiförsörjning har varit av stor betydelse för den industriella tillväxten i vårt land. I den industriella förnyelsepro- cess som nu pågår förändras dock industristrukturen successivt mot allt mindre energikrävande industrier. De energiintensiva industrierna kom- mer emellertid även i fortsättningen att spela en stor roll i den svenska ekonomin. Industrin måste därför även i framtiden tillförsäkras den till- gång till billig och säker energi som är nödvändig för den industriella utvecklingen. Elanvändningen inom industrins processer bör i likhet med annan el som är svår att ersätta prioriteras vid avvecklingen av kärnkraf- ten.

Samtidigt vill jag betona att detta inte innebär lägre krav på energihus- hållning i denna sektor än i andra. Det är tvärtom av flera skäl betydelse- fullt att industrin ständigt förbättrar effektiviteten i sin energianvändning.

Prop. 1984/85: 120 (35.

Detta gäller både energiintensiva och mindre errcrgikr'ävande branschcr. både större och mindre företag och både i fråga om bränslen och cl.

Industrin har på ett framgångsrikt sätt förändrat encrgianvändningen. Betydande besparingar har uppnåtts. Ändå återstår en väsentlig bespa— ringspotential. Inom de energiintensiva branscherna är energikostnaderna en betydelsefull faktor for produkternas lönsamhet. De har därför ofta en hög cnergimcdvetenhct. Det stöd som lämnades under åren 1974—1950 till energibesparande åtgärder inom industrin utnyttjades också till stor del av de energiintensiva industrierna. En betydande energicffcktivisering har fortlöpande genomförts inom dessa branscher sedan den första oljekrisen. Enligt statens energiverks analys har härvid de största förbättringarna av effektiviteten inträffat under 1980-talet. Utvecklingen tyder på att känslig- heten för cnergikostnadcrna är stor, att energifrågorna uppmärksarnmas och bearbetas samt att lönsamma energibesparande investeringar genom- förs. l')et är enligt min mening bäde samhällsckonomiskt och för de berör- da företagen löretagsckonotniskt angeläget att arbetet med energihushäl- lande åtgärder bedrivs på en fortsatt hög nivå och att alla möjligheter tas till vara. Nya energisnåla tekniker och system liksom effektiv energihus- hällning i övrigt i de energikrävande företagen bidrar i hög grad till att stärka företagens konkurrenskraft både i Sverige och utomlands.

För den framtida energianvändningen är det nu pågående forsknings- och utvecklingsarbetet avseende nya energisnåla processer av stor bety- delse. Genom forskning och utveckling kan grunden läggas till nya indu- striella processer baserade på energisnål teknik. Med energisnåla pro— cesser kan konktrrrenskraften i de energiintensi -'a branscherna stärkas ytterligare i framtiden. Stora insatser görs inom energiforskningsprogram— met i projekt som samfinansieras mellan staten och industrin. f.n. särskilt massa— och pappersindustrin resp. järn- och stålindustrin. För uppförande av prototyp- och demonstrationsanläggningar med ny teknik för att ersätta olja eller spara energi kan stöd lämnas av statens energiverk.

Eftersom lönsamheten för energibesparande åtgärder inom industrin i allmänhet är mycket god är det rimligt att förvänta sig att energiefl'cktivi- seringen fortsätter titan något särskilt statligt stöd. Samhällets insatser bör i stället koncentreras på stöd till forskning och utveckling och till prototyp- och demonstrationsanläggningar. Därutöver är det naturligtvis angeläget att de ekonomiska signalerna i form av priser, taxor och skatter för industrin liksom för andra samhällssektorer är korrekta och rättvisande.

Det är angeläget att under de närmaste åren noga följa utvecklingen av energihushällningen och energianvändningen inom industrin. Speciell upp- märksamhet bör ägnas industrins ökade användning av el samt möjlighe- terna att vidta elbesparande åtgärder. Jag avser därför att i mina fortsatta överläggningar med industrin ta upp dessa frågor. Jag kommer därvid också att ta upp frågor om ökat spillvärmeutnyttjandc och om åtgärder för industriellt nrottryck som jag närmare går in på i det följande (avsnitt 6.2 resp. 7.41.

l'rop. 1984/85: 120 66

Inom de branscher där energikostnaderna utgör endast en begränsad del av de totala produktiorrskostnzalerna har cnergifrågorna naturligtvis inte sarnrrra avgörande betydelse för företagens lönsamhet. Kunskaperna om möjligheterna att spara energi är inte lika stora som inom de energiinten— siva industrierna. l särskilt de små och medelstora företagen är det ovan- ligt att företagen disponerar särskild personal med energiteknisk kompe— tens. Den energirådgivning som sedan ett par år bedrivs av utvecklingsfon— derna är främst inriktad på r'ådgivning och information till denna kategori av industriföretag, särskilt till de små och medelstora industrierna liksom till handeln och servicenäringarna. Verksamheten syftar främst till att sprida kunskap om möjligheterna att nå ökad lönsamhet genom energibe- sparingar och oljeersättning och därmed till att initrera åtgärder i förela— gens regi. Den kostntulsbesparing som kan uppnås genom ener'gihtrshäl- lande åtgärder medför för många företag en icke oväsentlig ökning av vinsten. Jag anser i likhet med energiverket och industriverket. liksom flertalet remissinstanser som har yttrat sig över Energihushållningspro- grammets effekter. att rådgivning och information är värdefulla instrument för att höja medvetandet om energifrågornas betydelse inom dessa företag. Därmed ökas utsikterna att också få till stånd konkreta lrushållningsat- gärder.

Sedan energiri'rdgivningen nu har etablerats bör den i nästa steg i större utsträckning integreras i de regionala utvecklingsfondernas ordinarie verk- samhet. Strävan bör vara att den på sikt skall ingå i den reguljära service som utvecklingsfonderna erbjuder de små och medelstora företagen. Paral— lellt härmed bör ett ökat ansvar läggas på näringslivet och dess branschor— ganisationer för såväl information och rådgivning som utbildning av perso- nal. De statliga insatserna i nuvarande form bör därför enligt min mening successivt kunna minskas. Jag återkommer härtill vid min genomgång av anslagsfri'rgorna (avsnitt 14 punkt E 4).

De hushållningsåtgärder som har vidtagits inom industrin har främst inriktats på att spara olja. I vissa fall har energianvändningen effektivise- rats genom en ökad användning av el. De låga elpriserna och den goda tillgången på el har medfört att besparingar på elsidan inte har genomförts i samma utsträckning som vad gäller olja. Enligt min mening är det emeller- tid nu angeläget att alla möjligheter till att effektivisera elanvi'rndningen inom industrin tas till vara, så att industrins elbehov hälls nere. Arbetet med att utveckla elsnäla maskiner och utrustningar för industrin mäste intensifieras. Inom ramen för det forsknings- och utvecklingsarbete som styrelsen för teknisk utveckling svarar för planeras insatser under inneva- rande treårsperiod för att klarlägga potentialen och forsknings- och utveck- lingsinsatserna för eleffektivare maskiner och processer. Detta arbete konturer att utgöra beslutsunderlag för planeringen av fortsatta insatser på detta område. Jag avser vidare att i överläggningar med industrin särskilt

Prop. 1984/85: 120 67

tar upp dessa frågor i syfte att klarlägga vilka planer företagen har och om ytterligare insatser frän statens sida erfordras. Jag har i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet.

5.3. Transporter

Jag går nu över till frågor om transportsektorns energianvändning. [ dessa frågor harjag samrått med chefen för kommunikationsdepartemen- tet.

Nuvarande energin/rvändning

Transportsektorn svarar för ca 20% av den totala energianvändningen och för ca 40% av den totala användningen av olja. De inrikes transporter- na svarar för ca 90% av sektorns energianvändning och bunkring för utrikes sjöfart för resterande ca 10%.

Den sammanlagda slutliga användningen av energi i transportsektorn uppgick år 1983 till 74 TWh. Det preliminära värdet för är 1984 är 77 TWh.

Sektorns energianvändning domineras av biltrafiken. År 1982 svarade personbilar för ca 62% av energianvändningen för inrikes transporter och lastbilar för ca 24 %. Järnväg. annan spårbunden trafik och bussar svarar för sammanlagt ca 792, luftfart för 3%, sjöfart för 2 % samt övrig trafik för 4%.

Oljeprodukter dominerar helt. 97% av sektorns energianvändning ut- görs således av oljeprodukter, framför allt motorbensin och dieselolja. Endast den spärbundna trafiken — järnväg. tunnelbana och spårväg använder elenergi.

Energ[Ixus/rållrringsprugranrför Iransporlsektor/r

] riksdagens trafikpolitiska beslut våren l979 (prop. 1978/79: 99, TU 18, rskr 419) angavs riktlinjer för ett energihushällningsprogram inom trans- portsektorn. Målet för de åtgärder som föreslogs var att minska energian- vändningen inom transportsektorn med 4—5% i förhållande till en beräk- nad energianvändning för är 1990. Som en allmän utgångspunkt betonades att valet av energibesparande åtgärder måste grundas på en helhetssyn, varvid inte enbart transportmedlens energianvändning beaktas.

I beslutet angavs olika metoder för att åstadkomma energibesparingar. Bl.a. pekades på möjligheterna att minska transportbehovet och trafrkar- betet dels genom långsiktiga åtgärder, exempelvis inom bebyggelseplane- ringen. dels genom åtgärder med omedelbar effekt såsom bättre resande- planering och effektivare transportorganisation. Vidare förordades en övergång till mer energieffektiva transportmedel där kollektivtrafikens betydelse och samåkning betonades. Tekniska förändringar liksom ett bättre framförande och underhåll av fordonen borde också enligt beslutet medverka till en minskad energianvändning. De åtgärder som därvid anvi-

l'rop. 1984/85: 120 1 68

sades var bl.a. riktlinjer för nya bilars bränsleförbrukutng och förbättrad information till bilisterna. l samband med beslutet alades transpörträdet ('fPRJ ett sammanhällatitle ansvar för energihushallntngen i transportsek- torn.

'fPR skall säledes. i den män det inte ankommer pä nagon annan myn- dighet. svara för fragor som ror encrgihushällningen inom transportsek- torn. l rädets uppgifter ingar att planera. samordna och följa tipp energi- htishällningen.

Riksdagens energipolitiska beslut vären 1981 (prop. HSU/8130. NU ot). .rskr 38l) innebar bl. a. att de riktlinjer för energihushälIningen inötn trans- portsektorn sorti lades fast genom l979 ärs trafikpolitiska besltit skulle gälla även fortsättningsvis. Prisstyrningens betydelse betonades.

Utt'c'ira'uriiig ut' energi/tinIitilfltt'it_g.t'pi'trunnit/ut'!_li'ir fl'llll.f[)tPI'IA'UÅltll'll

Statens energiverk konstaterar i sin utvärdering av energihushällnings- programmets effekter ätt deti statliga styrningens omfattning har varit liten inom transportsektorn. Huvudliujen i styrningen har enligt verket varit att söka minska den specifika energianvändningen i de transportmedel som används. Verket konstaterar samnianlaltningsvis att utvecklingen inom transportsektorn pä ett tillfredsställande sätt kan förklaras med hjälp av andra faktorer än statlig styrning. Därav dras sltttsatsen att de styrmedel som har använts inte tycks ha haft nägon större effekt. Verket konstaterar dock att transportsektorn är den samhällssektor där — vad beträffar ener— gianvändningen -— kunskapen om olika styrmedels effekter är mest brist- fällig.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig direkt om energiverkets bedömningar i fräga om transportsektorn. Trunspurmåtlel t'l'I'R) päpekar att verket har förbisett fiera betydande insatser som har gjorts Linder senare är och som har haft betydelse frän energisynpunkt. Bl.a. nämns de omfattande investeringar som har gjorts för att förbättra järnvagstrafiken och kollektivtrafiken.

När det gäller drivmedelsprisets betydelse för energianvändningen är meningarna delade. TFR bedömer att prisutvecklingen pä bensin och die- selolja är av stor vikt för utvecklingen av energiam'ändningen inom trans— portsektorn. Vz'igt'el'kct framhäller däremot att det. mot bakgrund av den obetydliga statliga styrning som har skett av energianvändningen för trans- porter. är svårt att dra slutsatser om olika styrmedels effekter. Verket framhåller dock att betydande kunskaper om olika transportmedels effekti- vitet och om möjligheterna att hushålla med energi har byggts upp sedan energikrisen år 1973.

Numrvårdsverket betonar att kunskaperna om trafikens miljöproblem har ökat väsentligt. samtidigt som motiven att minska utsläppen av förore- ningar har blivit allt starkare. Verket anser det därför nödvändigt med en helhetssyn på trafik- och energipolitiken. där förutom energikraveri även kraven på en rationell transportförsörjning och en god miljö tillgodoses.

Prop. 1984/85: 120 (,o

Öre/'emkonintelscr uni lvrr'insIqli'ii'lvi'ii/tningen

l enlighet med nyss nämnda riktlinjer för personbilars bränsleförbruk- ning som beslutades av riksdagen är 1979 uppdrog regeringen i beslut den 7 februari 1980 åt TPR att inleda förhandlingar med de persönbilslevcran- törer vilkas marknadsandel är sådan att deras försäljning i nämnvärd omfattning påverkar målen för bränsleförbrukningen. l beslutet angavs att förhandlingarna skulle drivas med sikte på att ingå överenskommelser med leverantörerna som möjliggör att den totala vägda genomsnittliga bränsle- förbrukningen för personbilari Sverige är 1985 inte överstiger (1.85 liter per mil. Vidare uppdrogs åt TPR att utreda förutsättningarna att ingå överens— kommelser om ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen för nya per- sonbilar fram till år 199(1i enlighet med riksdagens beslut. Slutligen innebar beslutet att TPR skall följa utvecklingen av den genomsnittliga bränsleför- brukningen för personbilar som säljs av billcverantörerna.

Såvitt angår förhandlingarna med billcverantörerna och utredningen av— seende möjligheter till ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen fram till år 1990 redovisades uppdraget i maj 1981. TPR harärligen i sin anslags- framställning redovisat utvecklingen av bränsleförbrukningen.

1 de överenskommelser som sålunda har träffats mellan TPR och bille— verantörerna innefattas åtaganden från berörda bolag avseende bränsleför— brukningen för nya personbilar av 1986 års modell som säljs i Sverige. De bolag som omfattas av överenskommelserna svarade för 93 "4- av den totala försäljningen av nya personbilar under första halvåret 1983. Vid oförändra- de marknadsandelar innebär de överenskommelser som har träffats att den totala vägda genomsnittliga bränsleförbrttkningen för nya personbilar av 1986 års modell kan beräknas bli (häl—(1.83 liter per mil jämfört med (1.9 liter/mil år 1980 och 0.86" liter/mil år 1983.

Av "fPst redovisning för år 1983 framgår att en betydande sänkning av åtgångstalen har skett mellan ären 1978 och 1982 om man ser till det totala antalet levererade fordon. Uttryckt i bränsleåtgång vid blandad körning uppgår förbrukningsminskningen till (1.07 liter per mil. Detta motsvarar en minskning med 7.592.

De preliminära värdena för 1983 och 1984 års bilmodeller antyder dock att den tidigare snabba nedgången nu har bromsats tipp. Enligt TPR kom— mer den totala vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för 1984 års bilmodeller att ligga på ungefär samma nivå som ären 1981 och 1982.

Inom ramen för det internationella energisamarbetet inom IEA har Sve— rige deltagit i ett projekt om bränsleeffektiviteten hos nya personbilar. Under överinseende av en referensgrupp. där bl.a. Sverige har ingått. har en konsultrapport utarbetats. Med utgångspunkt i de erfarenheter som redovisas i rapporten har lEA:s styrelse antagit ett antal rekommendatio- nertill medlemsländerna. De områden som berörs i rekommendationerna är testprocedurer för mätning av bränsleförbrukningen. spridning av test- resultat till konsumenter. nationella program för hushållning med drivme-

Prop. 1984/85: 120 70

dcl samt energiaspekter på miljt'jkrav på personbilar. Jag noterar med tillfredsställelse att Sverige i allt väsentligt följer dessa rekommendationer. Rekommendationerna från IEAzs styrelse återfinns som bilaga 24.

När det gäller personbilstraliken har vidare ett projektarbete bedrivits inom Nordiska ämbetsinannakommitten för transportfrågor. I projektet har ett material tagits fram för en informationskampanj om körsättcts och fordonsttnderhållcts betydelse för bränsleförbrukningen.

Besp(tt'ing.t'ht('i_/'/igheter i Iransp("hrc/(torn

TPR redovisar i sin anslagsframställning för budgetåret 1985/86 bl.a. en bedömning av cnergisparmöjligheterna för transporter för perioden fram till år 1990. För persontra/ika: bedömer TPR att det finns en möjlig potential för energibesparingar i storleksordningcn 15% av nuvarande energibehov. De åtgärder som bedöms kunna bidra till att denna potential tas till vara är bl.a. ändring av transportorganisatiön. övergång till mer energieffektiva transportmedel. förbättrat körsätt och underhåll av fordon samt tekniska förändringar av fordonen. När det gäller !a.t'thil.tfra_fiken redovisas sparmöjlighetcr i samma storleksordning. För lastbilstrafikens del är det framför allt förbättrad körteknik. förbättrad transportplanering och val av fordon som kan ge upphov till betydande besparingar.

Vid en bedömning av sparmöjligheterna totalt sett måste hänsyn också tas till den förväntade utvecklingen av transportarbetet. Enligt TPR:s bedömning kommer såväl person- som godstransportarbetet under 1980-talet att öka med sammanlagt ca 10%. En sammanvägning av spar- möjligheter och transportarbetets förväntade utveckling ger en möjlig be- sparing om ca 10% av nuvarande energibehov för transporter. enligt TPst bedömning. Om denna besparing skall kunna nås krävs emellertid åtgärder på många områden.

TPR framhåller i sin anslagsframställning för budgetåret 1985/86 att informationsverksamheten är en väsentlig del i energihushållningsarbetet. För att få denna verksamhet effektivare krävs enligt TPR väsentligt utöka- de resurser. Ett starkt motiv härför är enligt TPR att transportsektorn svarar för en allt större relativ del av oljeförbrukningen i landet.

Framtida energihelmvfr'ir transporter

Utvecklingen av det framtida transportarbetet har studerats och redovi- sats i en bilaga till 1984 års Iångtidsutredning (SOU 1984: 5. bil. 5). Enligt de bedömningar som redovisas där beräknas persontrafikarbetet ökat från 87 miljarder personkilometer år 1980 till ca 93 miljarder personkilometer år 1990. Ökningen av transportarbetet med personbilar bedöms bli förhållan- devis liten. medan starkare ökningar förutses för framför allt busstrafik. järnvägstrafik och inrikesflyg. Även för godstransportarbetet förutses en tämligen långsam utveckling. från 69 miljarder tonkilometer år 1980 till ca 74 miljarder tonkilometer år 1990.

Prop. 1984/85: 120 71

Statens energiverk bedömer i sin prognos över cncrgianvändningen för åren 1990 och 1995 att energianvändningen för transpörtändamäl kommer att öka relativt långsamt. För år 1990 förutses ett totalt slutligt cnergibchov om ca 80 TWh. lN-lotsvarandc siffra för år 1995 är 87 'fWh. Dessa tal kan jämföras med dagens energianvändning för transportändamål. ca 74 TWh. Huvutlskälet till det ökade transportarbetet och den därmed sammanhäng- ande ökningen av energianvändningen är enligt energiverket ökade dispo- nibla inkomster och ökad indttstriproduktion. Verket har inte räknat med några reala ökningar av priset på drivmedel som skttlle hålla tillbaka energianvändningens ökning. Dock förutses en fortsatt effektivisering av energianvändningen för transpörtändamål med ca 19? per år.

Fr'lrt'tlragali(lens öt't'rt't'igandt'n

Fungerande och effektiva transportsystem är nödvändiga för den sociala och industriella utvecklingen. 'l'ranspörtscktorn spelar en vital roll för samhällets dagliga funktion och för den ekonomiska utvecklingen. En god transportft'irsörjning är också en förutsättning för en balanserad befolk- nings- och näringslivsutveckling i skilda delar av landet.

Målet för den statliga tralikpolitiken är att ge invånare och näringsliv en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomis- ka kostnader. Tralikpolitiken utformas i syfte att medverka till att andra viktiga samhällsmäl inom t. ex. näringspolitiken. energipolitiken och miljö- politiken kan uppnås.

Transportsektorn spelar också en betydande roll när det gäller vår samlade energianvändning. Som jag nyss har redovisat svarar transport— sektorn i dag för ca 209? av den slutliga energianvändningen. Dess andel av oljeanvändningen är dock betydligt högre. eller nära 40% Dessutom utgör de drivmedclskvaliteter som utnyttjas inom transportsektorn den värdemässigt största delen av energiimportcn. l takt med att energihushäll- ningen och övergången från olja till andra energislag fortsätter i övriga samhällssektorer kommer transportsektorns andel av oljeanvändnirtgcn att öka ytterligare. Därigenom innebär transportsektorns energianvändning betydande problem från energipolitisk synpunkt. _

Ännu allvarligare är den miljöpåverkan som det ensidiga oljeberoendet medför. Bilavgaskömmitten konstaterar i betänkandet (SOU 1983: 27) Bi- lar och renare luft att bilavgasutsläppen har ökat kraftigt sedan början av 1950-talet. och att utsläppen under de senaste åren har legat på en oföränd- rat hög nivå. Enligt betänkandet svarar bilismen i dag för nära 100 57? av de totala utsläppen av koloxider och bly. för nära 609? av utsläppen av kväveoxider och kolväten och dessutom för betydande mängder av svavel- oxidcr och stoft. [ motsats till utvecklingen i fråga om utsläpp från förbrän- ningsanläggningar har vi inte lyckats bemästra de allvarliga miljöproble- men till följd av vägtrafiken.

Nuvarande energipolitiska riktlinjer för transportsektorn innebär att va-

Prop. 1984/85: 120 72

let av energibesparande åtgärder måste grundas på en helhetssyn, varvid inte enbart transportmedlens energianvändning beaktas. utan också olika transportmedels roll i ett effektivt trzutsportsystem. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis.

Mot bakgrund av de betydande energipolitiska och miljömi-issigt-t pro- blem som transportsektorns nuvarande energianvändning medför finner jag det angeläget att arbetet med att bryta det ensidiga oljeberoendet fortsätter och intensilieras. Jag bedömer att det är möjligt att åstadkomma betydande förändringar av energianvändningens nuvarande sammansätt- ning inom denna sektor utan att kravet på ett effektivt transportsystem åsidosätts.

Det finns flera sätt att minska oljeberoendet för transporter. På längre sikt finns möjligheter att övergå till andra drivmedel än oljeprodukter. exempelvis motoralkoholer. 'l'ill frågan om alternativa drivmedel återkom- merjag strax (avsnitt 8.7). Vidare kan miljöeffekterna av oljeanvändningen begränsas betydligt. genom bl.a. övergång till blyfri bensin och skärpta krav på avgasrening. Chefen för jordbruksdepartcmentet kommer inom kort att lägga fram förslag med denna inriktning.

()ljeberoendet kan också påverkas genom åtgärder som syftar till en annan sammansättning av transportsystemet. .Jag tänker då i första hand på en ökning av den kollektiva trafiken när det gäller persontransporter och övergång från landsvägstrafik till spårbunden tralik i fråga om gods— transporter. Under senare år har stora satsningar gjorts för att förbättra och utöka kollektivtrafiken. Kollektivtrafiken har också fått en väsentlig standatdft'irbättring ttnder de senaste åren. bl.a. till följd av reformen med ett samlat ansvar för länstrafiken. Jag återkommer strax till frågan om .kollektivtrafikcns roll i energipolitiken. När det gällerjärn 'ägstransporter komtner chefen för kommunikationsdepartementet att inom kort lämna förslag till riktlinjer.

På kort sikt finns det endast begränsade. möjligheter att bryta transport- sektorns ensidiga beroende av oljeprodukter. Det finns däremot betydande möjligheter till effektiviseringar av den nuvarande energianvändningen. Det är väsentligt att dessa möjligheter tas till vara.

1 det föregående har jag redogjort för 'l'Pst arbete med att förbättra energieffektiviteten inom transportsektorn. Jag anser att detta arbete har stor betydelse i ansträngningarna att effektivisera transportsektorns ener- gianvändning. Det är därför angeläget att TPR fortsätter sin verksamhet med i huvudsak den inriktning som anges i rådets anslagsframställning.

Av stor betydelse härvidlag är åtgärder inriktade mot parsun/aila); efter- som dessa under överskådlig framtid 'äntas svara för en dominerande del av transportsektorns energianvändning. 'l'PR har också i sin anslagsfram— ställning begärt 550000 kr. i ökade medel för information till i första hand ägare. och förare av personbilar. Jag delar uppfattningen att det f. n. kan finnas behov av en tillfällig förstärkning av insatserna på detta område. Det

Prop. 1984/85: 120 73

är emellertid viktigt att sådana insatser samordnas med den övergripande inl'ormatitmsverksambet inom energiområdet som statens energiverk sva- rar för. Enligt vad jag har erfarit pågår också diskussioner mellan TPR och energiverket om behovet och utformningen av informationsinsatser av nämnda slag. Till anslagsfrågan återkommer jag i det följande (avsnitt l4 punkt EZ).

Vad avser arbetet med en effektiv energihushällning bör möjligheterna tas till vara att redan i samband med körkortsutbildningen lägga in moment som kan främja ökad kunskap och färdighet beträffande energieffektiv körning. Ökad vikt vid kör-ningens energiekonomiska aspekter under utbildningsskedet torde också kunna stimulera läromedelsföretagen att utveckla de delar av kurslitteraturen som behandlar energisnål körteknik och energiinriktat fordonsunderhåll.

Jag går nu över till frågan om regler för nya personbilars bränsleförbruk- ning. Av den föregående redogörelsen har framgått att TPR har ingått överenskommelser med personbilsleverantörerna angående den vägda ge- nomsnittliga bränsleförbrukningen för 1986 års bilmodeller. Vid oförändra- de marknadsandelar innebär överenskommelserna att den genomsnittliga vägda bränsleförbrukningen för nya personbilar av [986 års modell kan beräknas bli ca (Mil—0.83 liter per mil.

I den uppföljning av överenskommelserna som TPR i september l984 har redovisat till regeringen framgår bl.a. att utvecklingen mot mer ener- gieffektiva fordon alltjämt pågår. Den tidigare snabba nedgången av driv- medelskonsumtionen per mil har visserligen bromsats upp under åren l983 och l984. men enligt TPR beror detta i första hand på att marknaden för personbilar har ändrats på ett sätt som är ogynnsamt från energihushäll- ningssynpunkt. TPR bedömer dock att marknaden kan komma att stabili- seras under de närmaste åren. Mot denna bakgrund linns det enligt TPR ännu inte anledning att ifrågasätta att det överenskomna målet för l986 års bilmodeller kommer att uppnås.

l överenskommelserna mellan TPR och personbilsleverantörerna har parterna förbundit sig att så snart förutsättningar finns ta upp förhandlingar med syfte att ingå överenskommelser om ytterligare sänkning av bränsle- förbrukningen för nya personbilar fram till år 1990 och för senare års modeller. TPR bedömer dock att förutsättningar för sådana förhandlingar kommer att finnas först sedan den framtida utformningen av bilavgasbe- stämmelserna har lagts fast. TPR har därför f. n. inte för avsikt att ta några initiativ till nya överenskommelser.

För egen del anserjag i likhet med TPR att det är angeläget att noga följa utvecklingen när det gäller personbilarnas bränsleförbrukning. Det är an- geläget att 'l'PR även i fortsättningen följer utvecklingen när det gäller nya personbilars bränsleförbrukning. och vid behov föreslär åtgärder för att komma till rätta med eventuella problem.

När det gäller lnstbilstrztlikwt har TPR nyligen utvärderat de utbildnings-' program som rådet har bedrivit. Resultaten pekar på att det finns betydan-

Prop. 1984/85: l20 74

de möjligheter att minska lastbilarnas förbrukning av drivmedel. både genom förbättrad körteknik och genom förbättrat underhåll av fordonen. Det är angeläget att TFR fortsätter dessa verksamheter. Av särskild vikt är därvid att genomförda program följs upp för att säkerställa en varaktig effekt av utbildningsinsatserna.

Som jag nyss nämnde har också valet av fordon betydelse för energian- vändningen. Undersökningar som TPR har låtit genomföra pekar på att det finns möjligheter att minska bränslekostnaderna för lastbilstrafiken med ltl— 15 % genom att bättre än i dag anpassa valet av fordon till uppgiften.

Även inom övriga trafikgrennr — järnvägen. sjöfarten och flyget finns goda möjligheter att effektivisera energianvändningen genom bl. a. effekti- vare fordonsval och utnyttjande av nya tekniska lösningar. Enligt vad jag har erfarit sker också betydande hushållningsinsatser inom dessa områ- den. Jag förutser därför inget behov av särskilda statliga insatser för sådana åtgärder.

Såväl kommuner och landsting som statliga myndigheter har omfattande fordonstlottor. Det är av stor vikt från såväl kommunal- och landstings- ekonomisk synpunkt som demonstrationssynpunkt — att dessa utnyttjas och underhålls på ett rationellt sätt. Mycket tyder på att det tinns avse- värda möjligheter att minska både kostnaderna och energianvändningen genom ett rationellare utnyttjande av fordonen och en bättre resandepla— nering. Bl.a. torde besparingar kunna göras genom att olika förvaltningar samutnyttjar fordon. I detta sammanhang villjag återknyta till vadjag nyss anförde angående den kommunala energiplaneringen (avsnitt S.t). En ut- vecklad kommunal energiplanering inbegriper både ett bättre utnyttjande av kommunens egna transportmedel och åtgärder för att åstadkomma en rationellare transportförsörjning i kommunen som helhet. Jag tänker då exempelvis på åtgärder som trafikplanering. samordning av signalsystem och inte minst _ förbättringar av kollektivtrafiken. Av intresse härvid— lag är bl.a. de försök med nya former för kollektivtrafik och ny teknik som har genomförts inom ramen för energiforskningsprogrammet och genom transportforskningsberedningens verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att kollektivtrafiken i många fall erbjuder möjligheter att prova och demonstrera nya tekniska lösningar. Exempelvis bedriver Storstockholms Lokaltrafik AB f.n. försök med olika typer av ny teknik i bussar. Sådana försök har stor betydelse för utveck- lingen och introduktionen av ny teknik.

På längre sikt är det. som jag nyss nämnde. ytterst angeläget att vi får fram och introducerar alternativa drivmedel. nya motorer. nya drivsystem etc. Som jag framhöll i min anmälan angående energiforskningsprogram— met i den forskningspolitiska propositionen förra året (prop. 1983/84: l07 bil. 9) bör sådana insatser prioriteras inom energiforskningsprogrammet. Omfattande insatser görs också inom detta område.

Sammanfattningsvis anserjag således att de riktlinjer som angavs i 1979

Prop. 1984/85: 120 75

års trafikpolitiska beslut och i 198l års energipolitiska beslut i allt väsent- ligt bör ligga fast. Strävandena att effektivisera enet'gihushållningen i trans- portsektorn bör således fortsätta. Vidare måste ansträngningarna att hitta ersättare till oljan i denna sektor bedrivas kraftfullt och målinriktat. Där- igenom vinner vi energipolitiska. beredskapsmässiga och miljöpolitiska fördelar. Samtidigt måste de energipolitiska åtgärderna utformas så att de medverkar till en rationell transportförsörjning.

De styrmedel som framför allt bör användas för att påverka energian- vändningen inom transportsektorn är dels utbildning och information. dels beskattning. I riktlinjerna för den framtida energiskattepolitiken framhålls att det finns ett starkt energipolitiskt och trafikpolitiskt behov av att priset på bensin används som styrmedel under l980—talet för energihushällningen inom transportsektorn (prop. 1983/84: 28. SkU 28. rskr 96). Skattcändring- ar bör vid behov kunna vidtas för att åstadkomma en inte oväsentlig realprisstegring. Bl.a. mot bakgrund av de under senare tid sänkta reala priserna på bensin beslutade riksdagen i november 1984 om en höjning av skatten på bensin med 50 öre per liter (prop. 1984/85:45. SkU l4. rskr 28) och en motsvarande höjning av kilometerskatten för dieseldrivna fordon.

Jag anser. efter samråd med chefen för finansdepartementet. att dessa riktlinjer bör ligga fast även i fortsättningen Det är angeläget att de effekter sotn skattesystemet för med sig noggrant följs upp och att skattesatser m.m. anpassas till de erfarenheter som successivt vinns.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 8.7

5.4. Övrig energianvändning

Den del av den svenska energianvändningen som inte är att hänföra till industri eller transporter. den s. k. övrigscktorn. svarade år (983 för om- kring 43 % av landets totala energianvändning. vilket motsvarar l50 TWh. Härav utgjorde den energi sotn behövdes för uppvärmning och varmvat— tenberedning i bebyggelsen. exkl. industrins och samfärdselns byggnader. 67 %. För hushållsel och för driftel i lokaler tillkom ytterligare 18%. vilket innebär att ca 85 % av sektorns energianvändning kan hänföras till bostä- der och lokaler. Övrig service. dvs. gatubelysning. el— och vattenverk. avloppsverk m.m. samt de areella näringarna. svarade tillsammans för återstoden av sektorns energianvändning.

Jag tar först upp frågorna om energianvändning för uppvärmning och tappvarmvattenberedning i bebyggelsen. [ dessa frågor har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet. Användningen av hushållsel och driftel i lokaler liksom energianvändningen inom areella näringar samt övrig service äterkommerjag till därefter (avsnitten 5.4.2—5.4.4).

De särskilda frågor som gäller statliga byggnader och energianvändning- en i statlig verksamhet i övrigt behandlar jag också längre fram (avsnitt 5.4.5).

Prop. 1984/85: 120 76

Hänvisningar till S5-4

5.4.1. Bygglim/.vuppvärmning och luppt'urmt'arlt'nbcretlning Nuvarande energin"vänt/ning

Den totala energiåtgången för uppvärmning och tappvarmvattenbercd- ning kan för år 1983 uppskattas till ca ltll TWh. Denna energi utgjorde den betalda bruttoenergi som tillfördes bebyggelsen. Omvandlingsförluster vid elv och hetvattenproduktion har då räknats bort. däremot inte de förluster som uppkommer i samband med förbränning i pannor och vid distribution resp. energiomvandling i fastigheternas interna distributionssystem. Räk- nas också sådana förluster bort återstår den betalda nettoenergin. dvs. den energi som den slutliga konsumenten utnyttjar och kan påverka genom olika sparåtgärder. Den betalda nettoenergin var år l983 drygt 80 TWh.

Den totala nettoenergianvändningen nådde sin hittills högsta nivå. ca 90 TWh om året. under åren l975— l978. Därefter har en successiv minskning skett. trots att den uppvärmda byggnadsvolymen har fortsatt att öka.

Den specifika energianvändningen uttryckt i kWh/m1 uppvärmd yta har således sjunkit.

Oljans direkta roll för uppvärmning av bostäder och lokaler. dvs. exkl. oljeanvändning vid fjärrvärmeproduktion. var som störst ca 76% av nettoenergianvändningen åren före l973 års oljekris. Därefter har olje- beroendet i konsumentledet avtagit mer och mer och var är l983 ca 42 %. Oljan har delvis ersatts genom ökad användning av el och inhemska bränslen. En ökad effektivisering av oljeanvändningen samt en minskning av det totala värmebehovct har samtidigt skett.

Vad gäller fördelningen mellan olika värmekällor föreligger avsevärda skillnader mellan bebyggelsekategoricrna. vilket framgår av tabell 5.1.

Tabell 5.1 Bruttoenergianvändningens fördelning på olika värmekällor inom olika bebyggelse-kategorier år 1983. %.

Värmckälla Småhus Flerbo- Lokaler Totalt

stadshus

Fjärrvärme (baserad på olja. kol. in-

hemska bränslen. el m.m.) 4 49 35 26 Olja (för enskild uppvärmning och

blockcentraler) 41 45 50 45 Elvärme (för enskild uppvärmning

och blockeentraler) fll 2 (5 [8 Trädbränslen (för enskild upp— . _ värmning och blockcentraler) 23 2 - tt) Ovrigt l 2 _ ) Totalt ltlfl l()() I()t) 100

Kil/lu.- Statens energiverk.

l småhusen spelar användningen av el numera en betydande roll. Även användningen av inhemska bränslen har ökat starkt under senare är dels för enskild uppvärmning (vilket framgår av tabellen). dels inom fjärrvärme— produktioncn. ] flerbostadshusen. där olja tidigare helt har dominerat. sker nu mer än hälften av uppvärmningen med fjärrvärme. Denna övergång har

Prop. l984/85: 120 77

i sig också lett till betydande oljeersättning. Ar l9b'3 beräknas således endast ca 50% av fjärrvärmen ha producerats med olja mot tidigare ca 905-75. lnhemskä bränslen svarade tillsammans med spillvärme för ca tsar.. av tjärrvärmeprodttktionen och el och värmepumpar för HC'r. Av den fjärrvärme som produceras f.n. utnyttjas ca 90% för bostads— och lokal- uppvärmning samt tappvarmvattenberedning. Jag tar strax tipp hur värme- försörjningen har utvecklats och nu tillgodoses (avsnitt 6).

En:'l'_t_'i.v/ml'plmtenför htf/imlig behj'ggulse

Är l978 beslutade riksdagen (prop. (9771'78176. CU 3l. rskr 345) om en energisparplan för befintlig bebyggelse. Målet för plutten var att energian- vändningen i det befintliga byggnadsbeståndet skulle minska med 25—309?- under en tioårsperiod. dvs. fram till år 1988. Vid en omprövning av planen är (98! (prop. l98tli'8l: l33. CU 37. rskr 384) beslöts bl. a. att målet skulle höjas till intervallets övre gräns. så att det motsvarar en minskning av bruttoenergianvändningen med ca 3()'F£--. eller 48 TWh. varav en mindre del förvi'tntades ske efter är 1988. Samordningen mellan energisparverksamhet och annan ombyggnadsverksamhet bedömdes medföra att 3—4 'l'Wh brutto skulle sparas efter år (988. Minskningen har bedömts kunna förde- las enligt följande: 28 TWh brutto för bostäder. 15 'l"Wh brutto för lokaler och 5 'l'Wh brutto för industrins byggnader.

Sparmälet skulle uppnås i huvudsak genom en effektiv tillämpning av känd och beprövad teknik. En omprövning av planen aviset'ades till om- kring är (985 i samband med översynen av det samlade energihushäl(nings- programmet. De styrmedel som används för att förverkliga planen är statligt ekonomiskt stöd till energibesparande investeringar. rådgivning och besiktning. information. utbildning m.m.

Det ekonomiska stödet och därmed finansieringen av bl.a. enet'gispät'ät— gärder förändrades i anslutning till riksdagens beslut (prop. WSJ/"84: 40 bil. 9. BoU ll. rskr 63) om bostadsförbättringsprogrammet. l—iinansiet'ingen sker till följd härav på följande sätt. Län föratt finansiera investeringarna tas upp på den oprioriterade kreditmarknaden. Kommunen förutsätts lam- nu en kompletterande borgen i form av fyllnadsborgen i de fall som säker- het inte kän lämnas inom 85 (få av pantvärdet. Ett statligt räntestöd lämnas till ägare av hyres- och bostadsrättshus. Räntestödet är avsett att utjämna skillnader i den skattemässiga behandlingen av olika ägarkätegorier. För energispärätgärder lämnas dessutom ett riktat energisparbidräg. Även det- ta stöd är normalt förbehållet hyrcs- och bostadsrättshus. Regeringen har bemyndigande att besluta om för vilka åtgärder och med vilka belopp som sådana riktade energisparbidt'äg skall lämnas samt att. om det är motiverat av sysselsättningsskäl. tillfälligt utöka bidragen till att omfatta även egna— hem. F.n. gäller att bidragen i medeltal svarar mot 20"? av den normala kostnaden för åtgärderna. l l985 års budgetproposition (prop. l9tl-tftt5: löt) bil. 13 p. B l7) anförs att de riktädc bidragen. bl.a. med hänsyn till det

Prop. 1984/85: 120 78

statsfinansiella läget. bör sänkas till att under budgetåret 1985/86 i medeltal svara mot 10% av den normala kostnaden.

När det gäller övriga styrmedel som f.n. utnyttjas för att främja energi- hushällningen i bebyggelsen äterkommcrjag strax.

Underlagjör umprt'it'niug av riktlinjerna_fi'ir t'ncrgiwurver/t'xalalter [ bygg- nader m.m.

Statens räd för byggnadsforskning (B FR). statens planverk. bostadssty— relsen och statens institut för byggnadsf'orskning (SIB) har haft i uppdrag att utarbeta material till grund för en omprövning av gällande riktlinjer för energisparverksamheten i byggnader m.m. BFR har planerat och samord- nat arbetet. BFR har avlämnat rapporten (026: 1984) Energi 85. Ener- gianvändning i bebyggelse. Materialet har remissbehandlats. En samman- fattning av rapporten samt remissammanställning ätcrftnns i bilaga 23.

Vid sidan härav har statens energiverk som tidigare nämnts på uppdrag av regeringen tagit fram underlag för en omprövning av det samlade energihushällningsprogrammet. Statens energiverks bedömningar redovi- sas i rapporten (1984: 2) Energihushällningsprogrammcts effekter.

! BFR:s rapport redovisas de resultat som i dag har uppnåtts beträffande energianvändningen i bebyggelsen och erfarenheterna från de senaste årens forsknings- och utvecklingsinsatser på energiltushällningsomrädet. Energi 85 omfattar bostäder och övriga lokaler, men inte industrins bygg- nader. Rapporten rcdovisar också BFst utvärdering av det s.k. Sol 85-programmet. Till denna del av rapporten äterkommerjag i det följande (avsnitt 6.5").

BFR konstaterar att ungefär hälften av energisparplanens mål har upp- nätts ttnder perioden 1978—1983.

Den årliga bruttoenergianvändningen för uppvärmning och varmvatten i kvarvarande byggnader av 1978 års bestånd av bostäder och lokaler. dvs. exkl. industrins byggnader. har minskat med ca 17 TWhiZ TWh mellan åren 1978 och 1982 eller från ca 121 'fWh till ca 104 TWh. På basis av preliminär statistik kan den totala minskningen frän är 1978 1. o. m. är 1983 beräknas till ca 23 TWh eller 199? av utgängsvärdet. Minskningen t. o. m. är 1983 kan enligt rapporten med relativt stor säkerhet bedömas ligga inom intervallet 20—25 TWh. Uppgifterna är korrigerade för rådande tempera- turförhällanden.

Den totala årliga energianvändningen netto för uppvärmning och varm- vatten i kvarvarande byggnader av 1978 års beständ exkl. industrins lo_- kaler minskade med ca 11 TWh till är 1982 och med preliminärt ca 15 TWh till är 1983.

Enligt Energi 85 skiljer sig utvecklingen något mellan flerbostadshusen. småhusen och lokalerna. Detta beror på olikheter i utgångsläget och i vidtagna energihushällningsätgärder. men också på olikheter i förnyelse- takt och förändringar i byggnadernas nyttjande. För smähus. flerbostads-

Prop. 1984/85: 120 79

hus och lokaler har den ärliga brttttoenergianvändningen ttnder perioden 1978—1983 minskat med 8. 7 resp. 8 TWh. Minskningen i industrins bygg— nader är inte känd.

Den specifika brttftoencrgianvändningen exkl. ltushällsel i smältas har sedan 1970—talets början minskat frän ca 310 lett'm: uppvärmd yta till ca 190 kWh/m2 uppvärntd yta är 1982. 1 f'lerbostadshusen har minskningen skett i något längsammarc takt. frän ca 320 kWh/m: under 1970—1971 till ca 240 kthm: uppvärmd yta är 1982.

Den minskade energianvz'tndningen ttnder perioden 1978—1983 beror pä säväl ävgäng (rivning). modernisering och upprustning som genomförda energihusbällningsätgärder. En viss minskning i energianvändningen har ocksa uppnätts genom att omvandlingsförluster flyttats till tidigare led i produktionskcdjan främst vid övergäng till fjärrvärme och elvärme. Denna effekt uppskattas i rapporten till mindre än 1 TWh i minskad ärlig brutto- energianvändning i 1978 ärs byggnadsbeständ under perioden 1978—1983.

Nettoeffekten pä energibehovet av rivning och tillbyggnad bedöms vara en minskning med ca ) 'I'Wh för hela perioden.

När det gäller förändringar till följd av energihushälfningst'itgärdcr har enligt finergi 85 minskningen av energianvändningen i stor utsträckning astadkommits med enkla ätgärder. t. ex. tätning av fönster och injustering av uppvärmnings— och ventilationssystem. En utveckling mot mer omfat- tande ätgärdet'. ofta i samband med reparation och ombyggnad. kan enligt Energi 85 noteras under periodens senare del. En viss ökning av takten i energisparandet har dessutom noterats under de senaste ären. Detta för- klaras av att energihushällningsäktiviteten hos de större fastighetsförval- tat'na har ökat.

Sparpotentiafen for drift- och skötselatgat'dcr i befintliga värmeanlägg- ningar bedömdes ar 1978 till ca 7 'fWh. En stor del av dessa ätgärdcr är. enligt Energi 85. nu genomförda. För att fa en bestaende effekt mäste dock mänga av dessa ätgärder upprepas med jämna tidsintervaller.

Enligt de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen rader stor enighet om storleken pa nedgangen i energianvändningen t.o.m. är 1982. Olika uppfattningar räder däremot bland remissinstanserna om vil- ken typ av åtgärder eller vilka faktorer som har medfört att energianvänd- ningen minskat.

Vad gäller bebyggelsen och energianvändningens utveckling i bebyggel- sen anslttter statens energiverks rapport Energiltushallningsprogrammets effekter i allt väsentligt till de statistikbearbetningar BFR lätit utföra som underlag för sin utvärdering Energi 85.

Beträffande det ekonomiska stödet till energiltttshallningsätgärder i be- fintlig bebyggelse drar statens energiverk följande slutsatser.

Ungefär 2517? av det totala antalet energihushällningsätgärder i sma- httsen har genomförts med statligt ekonomiskt stöd. ()m man enbart ser till de stödberättigade ätgärdernä beräknas andelen vara 35—40Ci.

Prop. 1984/85: 120 80

När det gäller flerbostadshusen har en omfattande intervjuandersökning genomförts våren 1984. Denna pekar på att en rimlig bedömning är att omkring hälften av det totala antalet åtgärder i dessa byggnader har ge— nomförts med hjälp av statligt stöd. Däremot kan inte anges hur stor andel av de stödberättigade ätgärderna som har fätt stöd.

När det gäller effekterna av det ekonomiska stödet till ätgärder i lokaler finns det inget ttnderfag för motsvarande beräkningar. Teoretiska beräk- ningar pekar dock på att en tredjedel av den förbättrade energieffektivite— ten i kommunala och landstingskommunafa byggnader kan hänföras till åtgärder som genomförts med olika former av statligt stöd.

Samtidigt framhåller statens energiverk att relationen mellan det totala antalet genomförda åtgärder och åtgärder sotn har genomförts med statligt stöd enbart säger något om stödets direkta effekt. Stödet kan dessutom ha haft indirekta effekter.

Statens energiverk drar därav slutsatsen att beräkningarna av stödets effekter med denna metod kan innebära saväl överskattningar av stödets indirekta effekt som underskattningar genom att indirekta effekter inte fångats in.

När det gäller de informativa styrmedlen ar det enligt statens energiverk näst intill ogörligt att kvantifiera deras effekter. Det finns dock tydliga samband mellan uppmärksamandet av information och genomförandet av ätgärder.

Det är enligt statens energiverk uppenbart att stödet i sig fär effekter i form av genomförda åtgärder. och att det från denna utgångspunkt kan uppfattas som framgängsrikt. Men det är lika uppenbart att atgärder ge- nomförs i minst liknande omfattning utan det statliga stödet. Mot denna bakgrund anser statens energiverk att det särskilda stödet till energisparät- gärder hell bör integreras i "normal" finansiering av ombyggnadsverksam— het.

De statliga insatserna bör inriktas pä att garantera kreditutrymme. elimi— nera trögheter. genomföra informationsinsatser etc. Här bör hittillsvaran- de erfarenheter utnyttjas för att söka praktiska lösningar i samverkan med olika parter och intressegrupper inom byggnadsomrädet.

Bet/lämning [lt'ji'uutlidu hz'spurt'ugxntt'ijlt'g/tt'tcl'

Enligt BFR:s beräkningar är den äterstäende energisparpotentialen vad avser ekonomiskt lönsamma sparätgärder. som utnyttjar känd och beprö— vad teknik. i hus byggda före är 1982 ca 10 TWh för smähus. ca &) TWh för flerbostadshus och ca 7 TWh för lokaler. Av dessa totalt ca 23 'fWh hänförs ca 5 TWh till i dag fjärrvärmd bebyggelse.

För att sparmälet skall kunna uppnäs krävs även mer omfattande atgär- der ätt de som hittills har varit vanliga. t.ex. tilläggsisolering och förbätt- ringar av fönster. För att de beräknade spareffekterna skall näs mäste enligt BFst bedömning de byggnadstekniska åtgärderna genomföras i kombination med installationstekniska atgärder och i mänga fall samordnat

Prop. 1984/85: 120 81

med ätgärderi samband med reparation. ombyggnad och underhäll. Ett stort antal lägenheter och lokaler kommer att beröras av energihushäll- ningsätgärder. De investeringar i 1983 ärs priser som krävs för att uppnä sparmälet beräknas av BFR till ca 34 miljarder kronor för bostäder och till ca 10 miljarder kronor för lokaler (inkl. statens byggnader). Rapportens sammanfattande bedömning är att ca 20 TWh av den beräknade energi- sparpotentialen om 23 TWh kan realiseras fram till är 1988. vilket innebär att sparmälet bör vara möjligt att uppnå.

Det stora flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig om den äterstäendc sparpotentialen delar den uppfattning som redovisas i Energi 85. Uppfattningarna varierar dock om hur stor del som i praktiken kommer att förverkligas. vid vilken tidpunkt detta kommer att ske samt under vilka förutsättningar. Flera remissinstanser har ifrågasatt olika utgängspunkter för beräkningarna. Sta/em- energiverk anser att sparpotcntialbcräkningar har ett begränsat värde som underlag för energipolitiska ställningstagan— den.

Enligt Energi 85 visar resultat från forskning. utveckling och experi— mentbyggande att "det i befintliga byggnader är tekniskt och ekonomiskt möjligt att minska energianvändningen för uppvärmning och tappvarmvat— ten till ungefär den nivå som gäller för nya byggnader, dvs. 120—140 kWh/m2 och är. Fortsatt teknisk utveckling och utnyttjande av ny energi- teknik kan minska energianvändningen till under 100 kWh/m2 och är. Detta förutsätter. påpekar BFR, kvalificerad projektering. professionellt arbets- utförande samt en väl utförd kontroll och besiktning.

lil-"R:s ]i'irs'lug till rik!/iltierjör energispurt'wksum/tel i byggnader m.m.

Enligt den bedömning som redovisas i rapporten Energi 85 blir det ju längre tiden gär allt svårare och mindre meningsfullt att urskilja energian- vändningen i 1978 ärs bestånd från annan energianvändning i bebyggelse. BFR föreslär därför att verksamheten i fortsättningen bör omfatta all bebyggelse. dvs. även den som har tillkommit efter år 1978 och den som kommer att byggas framöver.

En heltäckande energihushällningsplan för bebyggelsen föreslås ställas upp. Denna bör omfatta säväl traditionella energisparåtgärder som intro- duktion av nya tekniska system såsom solvärme. värmepumpar m.m. Detta innebär enligt förslaget att ett sparmål inte bör uttryckas enbart i kvantitativa termer.

BFR framhåller att hela bebyggelsen och dess uppvärmningssystem bör ses över med målet att hushålla med energi och andra resurser samt att utnyttja spillvärmc. solvärme. naturvärme m.m. så långt det är möjligt. Stora delar av det svenska byggnadsbeståndet är i dag i behov av repara- tioner och ombyggnad. I den del av bebyggelsen där sådana åtgärder behövs bör energihushällningsåtgärder. inkl. förändringar i uppvärmnings— systemen. genomföras på ett samordnat sätt. I rapporten pekas särskilt på 6 Riksdagen 1984/85. [ saml. Nr 120

Prop. 1984/85: l20 82

betydelsen av att nya uppvårmningssystem anpassas till de lagre energian- vz'indningsniväer. som blir resultaten av de övriga atgarderna.

Flera remissinstanser har uttalat sig allmänt positivt om utformningen och omfattningen av förslaget till fortsatt energihushällningsverksamhet. Alla remissinstanser som har uttalat sig i frågan delar BFst uppfattning att energiliushallningsverksamheten bor omfatta all bebyggelse och att samordning med reparationer. underhåll och ombyggnad bör ske.

Några remissinstanser tar tipp tidsperspektivet och framhäller att om- fattningen av bostadsförbättringsprogrammet tyder på att man måste se encrgihushållningsarbetet på mycket lång sikt.

Ett mål uttryckt i kvantitativa termer är, enligt manga remissinstanser. entydigt och lätt att utnyttja i sparkampanjer samtidigt som en avstämning av utvecklingen underlättas. Bl.a. FuuigIu'l.vt'igurqti'irlmmlut betonar att vissa tekniska vägval inte bör föreskrivas. eftersom teknikutvecklingen inom energiområdet f. n. är mycket snabb.

Betydelsen av att verksamheten samordnas med den kommunala energi- planeringen framhålls av några remissinstanser. med motivet att effekten av politiska beslut inom energiområdet skall kunna avläsas pa olika be- slutsnivåer.

] takt med att bebyggelsen blir mer energieffektiv kommer enligt rappor- ten ljärrvärmesystemen att behöva anpassas till nya förutsättningar. Ny teknik medför att ljårrvärmen i llera avseenden kan bli mer llexibel. Den marknadsandel som fjärrvärmen kan uppnå kommer i väsande omfattning att avgöras av hur systemen anpassas till de framtida låga energianvänd— ningsniväerna och till nya tekniker för energianvändning och energiom- vandling. En viktig fråga är därvid hur ljärrvärmetaxan utformas. ] rappor- '- ten framhålls att en taxa med en stor rörlig del och en liten fast del stimulerar till energihushällning.

Ett stort antal remissinstanser berör fragan om avvägning mellan sparan- de och tillförsel. Flera av dem tar upp sparmöjligheterna i ljärrvärineonira- den. Man framhåller bl.a. att vid all ljärrvärmeplanering måste utveckling- en av det framtida energibehovet beaktas. De underhålls- och förbättrings- arbeten som kommer att vidtas i bebyggelsen för att på sikt ge lagre förvaltningskostnader kommer att medföra att byggnadernas nettoenergi- behov successivt minskar. Värmeförsörjningssystemen måste därför kon- tinuerligt anpassas till bebyggelsens förändrade energibehov.

Flera remissinstanser tar upp frågan om utformningen av fjärrvärme- taxorna för att stimulera till energisparande. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 6.2.

Andra remissinstanser, t. ex. jiu-ri/ikutimuji'irvulmingen (FortF) och överstyrelsen för ekonomisktförsvar (ÖEF) belyser fjärrvärme och energi- sparande frän beredskapssynpunkt. ÖEF ser en effektiv energihushällning som grunden för en god beredskap. Av beredskapsskäl är det av värde om energihushällningen drivs längst för bostäder och sådana lokaler som män—

Prop. 1984/85: 120 83

niskor vistas i. Behovet av värme kan då lättare tillgodoses. FortF anför att de moderna uppvärmningssystcmen kan bli utslagna dä störningar uppstår i elleveranser. Sådana störningar kan minska om lokala uppvärm- ningsanordningar utförs i fjärrvärmenät.

Energi'unvändning :" nyare bebyggelse

Liksom BFR konstaterar statens energiverk att en betydande minskning av bebyggelsens specifika energianvändning skett sedan 1978. Om energi- behovet per kvadratmeter hade varit detsamma som år 1978. hade netto- energianvändningen enligt statens energiverk år 1982 varit 12,6 TWh högre än den faktiska användningen samma år. Minskningen i nettoenergian- vändningen i 1978 års byggnadsbestånd. exkl. industrins lokaler. utgör enligt BFR 10,9 TWh. Återstoden (1,7 TWh) förklaras av att de hus som uppförts under åren 1978—1982 har haft en lägre specifik energianvändning än genomsnittet för 1978 års byggnadsbestånd.

Kraven på energihushällning i ny bebyggelse och vid större till- eller ombyggnader regleras i byggnadsstadgan (1959:612. omtryckt 1981: 873). Preciserade krav på värmeisolering, lufttäthet och utformning av installa- tioner finns i Svensk Byggnorm (SBN). Dessa krav har i huvudsak varit oförändrade sedan år 1977. Ett undantag utgörs dock av bestämmelserna i 44 a & byggnadsstadgan om uppvärmning av byggnader som trädde i kraft den ljanuari 1984. De innebär bl. a. att nya vattenburna uppvärmningssy- stem skall dimensioneras för lågtemperatur och att oljepannor som instal- leras i småhus skall förberedas för användning av elenergi. För småhus som skall värmas upp huvudsakligen med elvärme eller naturgas ställs krav på att byggnadens planlösning är sådan att t.ex. skorsten eller värme- panna relativt enkelt kan installeras i efterhand. Vidare gäller att särskilda villkor om särskilt energisnål utformning skall uppfyllas för att småhus skall få värmas upp med direktverkande elvärme. Dessa s.k. ELAK-krav återkommerjag till i avsnitt 6.4.

Byggnormernas inflytande över energianvändningen har analyserats av statens energiverk i samband med utvärderingen av energihushällningspro- grammets effekter. Dessa analyser pekar på att vi redan innan kraven på energihushällning infördes i SBN hade en utveckling mot en förbättring av nyproduktionens energiegenskaper. Analyserna visar också att nyproduk- tionens standard i dessa avseenden i dag ligger över byggnormernas krav. Under åren 1976—1978 inträffade dock en snabb förbättring av byggnader- nas isolcringstandard. Detta bör enligt statens energiverk tolkas som att normerna initialt hade en viss effekt men att denna upphörde efter några år.

Framtida energibehov

Utvecklingen under senare år har således inneburit en snabb minskning i energianvändningen för uppvärmningsändamål. Enligt statens energiverks prognos för energianvändningen kommer denna utveckling att fortsätta om

Prop. 1984/85: 120 34

ätt i minskad takt. För sin bedomning av befolkningsutvecklingen. hus— hällsbildningen samt den privata konsumtionen använder sig statens ener- giverk av 1984 års liingtidsutrednings (LU) uppgifter. kompletterade med egna uppskattningar för perioden 1990—1995 där LU-uppgil'ter saknas. Beträffande byggandet räknar LU med att man bygger i genomsnitt ca 37000 lägenheter per är under perioden 1981 — 1990. varav ca 18 000 i fler- bostadshtts. Åren 1990'1995 antas byggandet ligga kring 31 000 lägenheter ärligen. varav 17000 i llerbostadshus. Avgängen uppskattas till 8500 smii— hus och 11000 lägenheter i llerbostadshus årligen under 1980-talet. Etter- giverket antar att avgängen fortsätter i samma takt under 1990-talet. De bedömningar av bostadsbestiindets utveckling som energiverket tagit till utgängspunkt för sin prognos sammanfattas i tabell 5.2.

Tabell 5.2 Bostadsbestandet och boendemllleten l982— 1995

1982 1990 1995 Antal lägenheter tl tltltl-tal) Smahus l ho! 1 750 1770 Flerbostadshus ' 2043 2100 21.10 Totalt 3 704 3 840 3 900 Uppvärmd yta per boende tm31 Småhus 50.2 52.6 53.7 Flerbostadshus 40.7 42.7 44.3

Kulla: Statens energiverk.

Nybyggnadstakten förutsätts således bli lag. Energiatgängen i det ny- byggda beståndet antas ligga mellan 63 och 97 kWh/m: netto beroende pa byggnadsår och hustyp.

Den prognos över förändringar i specifik energiam'ändning i det befint- liga beständet som energiverket har använt för att beräkna energihushäll- ningens effekter framgär av tabell 5.3.

Tabell 5.3 Specifik nettoenergianvandning för uppvärmning och tappvarmvattenbe- redning år 1982. kWh/nr uppvärmd _vta. samt prognostiserad besparing 1982—1995

Byggnadskategori Nettoenergi— Besparing i 1982 användning ars beständ 1982—1995. "?

Småhus 133 N Flerbostadshus: Gärrvärmda 180 18 Övriga 21—1 20 Lokaler: Olja 253 30 Fjärrvärme 192 25 El 207 27

Källa: Statens energiverk.

Totalt beräknas bruttoenergianvändningen för uppvärmning och varm- vattenberedning i bostäder och lokaler minska med 10 TWh från 101 TWh år 1983 till 91 TWh år 1990. Fram till år 1995 väntas en ytterligare minsk- ning med 7 TWh. Takten i energiminskningen avtar således i framtiden

Prop. 1984/85: 120 85

enligt verkets bedömningar. Emellertid kommer målet för energisparverk- samheten i bostäder och lokaler enligt prognosen att vara uppnått före år 1995.

Vidare pekar energiverkets prognos påen fortsatt minskning av oljeför— brukningen för uppvärmning och tappvarmvattenberedning i en konstant takt av 95%- per år fram till år 1995. Användningen av el för enskild uppvärmning beräknas öka med ca 7 TWh fram till år 1995. Samtidigt förväntas elinsatsen vid ljz'irrvärmeproduktion minska med totalt 2 TWh under denna period. th'irrvz'irmeleveranserna förväntas fram till år 1990 öka i ungefär samma takt som under de senaste tio åren. Detta innebär att ökningstakten under perioden 1983—1990 beräknas bli ca 30?- per år. Därefter förväntas en minskning i ökningstakten.

Energin”vändning iji'ititlx/ms

Sedan år 1978 har antalet fritidshus ökat från ca 580000 till ca 618000 år 1982. dvs. med i genomsnitt 9500 hus per år. Antalet fritidshus antas enligt Kraftsams prognos för åren 1983 till 1995 öka i något långsammare takt i framtiden eller med ca 7000 hus per år.

År 1983 hade en 82 GP av fritidshusen clabonncmang och den totala elanvändningen uppgick till ca 2 TWh. vilket i medeltal per htts och år ger 3700 kWh. Elvärmen. inkl. tappvarmvattenberedning. beräknades uppgå till ca 85% av den totala elförbrukningen. resterande 15.0?- utgjordcs av hushållsel. Dessutom använde fritidshusen ca 1 TWh bränslen per år. av vilka ca 0.9 TWh utgjordes av inhemska bränslen dvs. huvudsakligen ved.

Fritidshusens energianvändning varierar inom ett brett intervall med hänsyn till husets utformning. dess nyttjande. uppvärmningsperiodens längd samt uppvärmningssättet. Fritidshus som används vintertid har un- der senare år ökat sin andel av beståndet. Parallellt med denna utveckling har en förbättring av den genomsnittliga byggnadstekniska standarden skett.

Enligt energiverkets prognos antas elanvändningen i fritidshus fram till år 1995 öka till 2.7 TWh. För vedanvändningen förväntas endast en svag ökning ske. Totalt antas bruttoenergianvändningen i fritidshtts öka från 3 TWh år 1983 till 3.7 TWh år 1995.

F örctlmgamh'ns örerw'igamlcn

Ett fortsatt sparande och en effektivisering av energianvändningen skall främjas även i framtiden samtidigt som miljön skall värnas. Energianvänd- ningen i bebyggelsen spelar härvid en betydelsefull roll av två skäl. Dels återfinns en mycket stor del av landets energibehov inom denna sektor. dels är energisparpotentialen här ännu betydande. Vidare finns inom den- na sektor goda möjligheter att ersätta olja med andra energislag. Utveck- lingen inom uppvärmningssektorn är således av strategisk betydelse för en framgångsrik energihushållningspolitik. För att säkerställa kärnkraftens

Prop. 1984/85: 120 86 avveckling är. förutom en gynnsam utveckling inom energihushällnings- och oljeersättningsområdet. också en medveten användning av el för bygg- nadsuppvärmning av stor betydelse.

Jag vill erinra om att 1981 års energipolitiska beslut innebar att en stor del av oljereduktionen skulle åstadkommas genom energihushällningsåt- gärder i byggnader. och då främst i bostäder. samt genom en övergång till inhemska och förnybara energikällor.

Vi kan nu konstatera att denna politik har varit framgångsrik. Energian- vändningen för uppvärmning och tappvarmvattenberedning har minskat i betydande grad. samtidigt som oljans andel av den totala energianvänd- ningen i bostäder och lokaler har sjunkit från 55 % år 1978 till endast 36% år 1983. BFR:s material och remissinstanscrnas bedömningar visar att det fortfarande finns en betydande energisparpotential i bebyggelsen vad avser såväl enklare som mer genomgripande hushållningsåtgärder. Samtidigt har de stigande energipriserna inneburit att uppvärmningskostnaderna har kommit att utgöra en allt större andel av boendekostnaderna. En effektiv energihushällning utgör därför ett viktigt led i strävan att hålla nere boen- dekostnaderna och är en gemensam angelägenhet för både de boende och fastighetsägarna.

Det framtida energihushållningsarbetet inorn bebyggelsen behöver inne- fatta såväl enklare åtgärder som förändringar i byggnaderna och avse såväl befintlig som ny bebyggelse.

Vad gäller ('n/(Inre åtgärder såsom fönstertätning. injustering av vär- mesystem m.m. villjag. i likhet med llera remissinstanser. framhålla att det här finns en betydande sparpotential som ännu inte har utnyttjats. Jag vill betona betydelsen av att denna typ av åtgärder. liksom drift- och skötselinsatser. upprepas för att effekten skall vidmakthållas. Enklare energisparåtgärder är oftast de mest lönsamma. Av denna anledning anser jag. i likhet med statens energiverk. att en fortsatt spontan utveckling kan förväntas inom detta område. Därtill finns ett behov av informations- och utbildningsinsatser. Jag återkommer strax till detta.

Vad gäller mer genomgripande byggnadstekniska åtgärder som krävs för att minska energianvändningen villjag. i likhet med BFR och remissin— stanserna. betona vikten av att dessa åtgärder samordnas med bostadsför- bättringsåtgärder. Genom hostadsförbättringsprogrammet sker f. n. en ut- veckling i denna riktning. Som villkor för statligt räntestöd för sådana ombyggnader. reparationer och underhållsarbeten som ingår i programmet gäller att arbetena samordnas med de energisparåtgärder som skäligen kan krävas. I detta sammanhang villjag också särskilt framhålla den ekonomis- ka betydelsen av en sådan samordning. Ett bättre underhållet bostadsbe- stånd kommer också i sig att bidra till en minskad och effektivare energian- vändning och därmed lägre boendekostnader.

De för vår energiförsörjning mest betydelsefulla energibesparingarna kommer att genomföras i den befintliga bebyggelsen. men givetvis måste

Prop. 1984/85: 120 87

även try/n'byggt'lu'n utformas så att energianvändningen blir så låg som möjligt. De senaste årens utveckling tyder på att flertalet hus som byggs i dag har nått den s. k. ELAK-nivån. dvs. den låga energianvändningsnivå som krävs i byggnader med direktverkande elvärme. l:".nergibchovet för uppvärmning i nya byggnader har således minskat betydligt och mer än vad som generellt förutsätts enligt SBN. De arkitekttävlingar som har genomförts utan att den byggande har varit bunden av kraven i SBN visar att det finns starka ekonomiska motiv att minska energibehovet i byggna- der utöver dagens krav. Mycket talar därför för att de senaste årens gynnsamma utveckling i fråga om energihushällning kommer att fortsätta. Erfarenheterna visar också att den tekniska utvecklingen på detta område går snabbt.

Det måste också framhållas att i vissa sammanhang och i vissa områden finns problem förknippade med långt drivna krav på energihushållningsåt- gärder. Jag tänker på problem med bl.a. markradon. Innan vi har fått tillräcklig kunskap om alla konsekvenser i skilda avseenden — och fullt ut kan överblicka dessa — bör en skärpning av de generella kraven utöver dagens krav inte aktualiseras.

Efter att ha samrått med chefen för bostadsdepartementet vill jag därför inte nu förorda någon höjning av de kravnivåer som har lagts fast i SBN. Somjag återkommer till i det följande (avsnitt 6.4) har ELIN i uppgift bl.a. att överväga vilka krav som bör ställas på användningen av el för upp- värmningsändamål. Utredningen avser att i ett delbetänkande i sommar redovisa vilka krav som kan ställas för elanvändningen och för hushåll- ningen i olika typer av bebyggelse.

En ytterligare förutsättning för ett framgångsrikt energisparande är att de som kan påverka energianvändningen ägnar uppmärksamhet och intres- se åt hur denna kan hållas nere. De boende kan på olika sätt påverka energiåtgången. inte minst genom vanor och beteenden. ! takt med att energibehovet för uppvärmning och tappvarmvattenberedning minskar till följd av olika energisparåtgärder i själva byggnaderna blir denna effekt allt mer betydelsefull.

lnom hyresbostadsbeståndct krävs insatser från både ägarna. förval- tarna och de boende. Efter en ändring av hyreslagen (prop. 1983/84: 137. BoU 29. rskr 378) har förutså'ittningarna här ändrats från den ljanuari 1985. Kostnaderna för bl. a. värme och varmvatten skall i fortsättningen rymmas inom den i förväg överenskomna hyran för lägenheten. Detta skapar en press på hyresvärden att i eget intresse genomföra sådana åtgärder i byggnaden och i dess tillförselsystem som minskar energibehovet. De största. och i allmänhet mer bestående. energibesparingarna stimuleras därigenom bättre än tidigare.

För att även de som bori flerbostadshus skall ha intresse av att medver— ka till en minskad energianvändning måste de därmed också kunna påver- ka sina boendekostnader. I fråga om alla de lägenheter där hyresvillkoren

Prop. 1984/85: 120 88

fastställs i förhandlingar enligt hyresförhandlingslagen (1978: 304) har det öppnats möjligheter för parterna att i sådana förhandlingar träffa överens— kommelser om grunderna för hur uppvärmningskostnaderna skall fördelas och därmed också för hur vinsterna av en förbättrad energihushållning skall komma de boende till del. Med det vidgade boinflytande som nu snabbt håller på att etableras på initiativ från hyresmarknadens parter. följer härigenom väsentligt förbättrade förutsättningar för fortsatt cnergi- hushållning i hyresbostäder.

De förändringar i den traditionella rollfördelningen mellan förvaltare och boende som sker i och med att de boende nu tar en allt mer aktiv del i förvaltningen ställer nya krav på den information och rådgivning som rör energihushållning i bostadshus. Detta måste uppmärksammas bl.a. av de myndigheter som har uppgifter inom detta område. Jag har vidare inhämtat att chefen för bostadsdepartementet avser att samråda med intressenterna på hyresmarknaden om den fortsatta inriktningen av denna verksamhet.

1 såväl befintlig bebyggelse som nybebyggelse är avvägningen mellan hushållningsåtgärder och tillförsclåtgärder av största betydelse. Detta gäl- ler oavsett typen av tillförselsystcm. Encrgisparåtgärder och införande av nya effektiva uppvärmningssystem innebär att bebyggelsens behov av energitillförsel successivt kommer att minska. Vid dimensionering av till- förselsystemen måste möjligheterna till energisparåtgärder som påverkar bebyggelsens nettoenergianvändning noga beaktas. Härvid bör hänsyn tas till såväl redan vidtagna åtgärder som framtida investeringar. Spareffekten och lönsamheten av de olika åtgärderna kan annars utebli.

För individuella uppvärmningssystem görs denna avvägning på fastig— hetsnivå. Genom den utvidgade kommunala energiplaneringen. som riks- dagen beslutade om i december 1984 (prop. 1984/8515. BoU 6. rskr 82). skapas underlag för en motsvarande avvägning för de kollektiva uppvärm- ningssystemen.

Beslutet innebär att kommunerna skall upprätta planer för kommunens hela energisystem. dvs. såväl tillförsel och distribution som användning av energi. Avsikten är att kommunerna skall utforma sina planer efter de lokala förutsättningarna. Planerna skall finnas utarbetade den 1 januari 1986.

För att underlaget för fTexibla kollektiva uppvärmningssystem skall kun- na bedömas behöver kommunerna dels känna till det aktuella effekt— och energibehovet. dels så noggrant som möjligt kunna bedöma framtida behov med hänsyn till att byggnadernas specifika energianvändning successivt minskar. Behovet av ett utvecklat planeringsunderlag ökar också i takt med att kommunerna börjar planera för kraftvärmeproduktion. Som jag nyss har berört (avsnitt 5.1) bör kommunerna i dessa avseenden vid behov få service och stöd i form av statistik m.m. från statens sida.

Jag går nu över till att behandla de riktlinjer som bör gälla för de framtida energihushållningsinsatserna i bebyggelsen.

Prop. I984/85: 120 89

Den hittillsvarande utvecklingen på energiområdet tyder på att det spar- mål som lades fast är 1981 kommer att kunna uppnås under 1980-talet. Beträffande utvecklingen fram till åren 1990 och 1995 har. som jag redovi- sat i det föregående. en prognos över energibehovet utarbetats av statens energiverk. För sektorn bostäder och service m. m. bedömer verket att det intensiva energisparandet och övergången till effektivare uppvärmnings- former kommer att fortsätta fram till år 1995. Nybyggandet blir encrgisnålt samtidigt som nybyggnadsvolymen fortsättningsvis blir liten. Även jag anser att det är rimligt att räkna med en fortsatt minskning av bebyggelsens energianvändning.

Förutsättningarna för att minska energianvändningen skiftar mellan oli- ka byggnader beroende på bl. a. den byggnadstekniska utformningen. byggnadens ålder. kulturhistoriska värden. uppvärmningssätt samt vilken verksamhet som bedrivs i byggnaden. De överväganden som leder till ett förverkligande av våra energipolitiska strävanden på detta område måste därför göras på lokal nivå. dvs. av fastighetsägarna och kommunerna.

I propositionen om utvidgad kommunal energiplanering betonade jag att energiplaneringen bör utformas och bedrivas utifrån de lokala förhållan- dena. De nationella riktlinjerna utgör dock utgångspunkten för planering- en. En av de viktigaste punkterna är därvid att främja energihushållningen. Inom denna ram har kommunerna stor frihet att precisera målen för sin egen verksamhet med hänsyn till både innehåll och tidpunkt. Det ankom- mer på främst statens energiverk att bistå kommunerna i detta arbete. Energiverket bör bl.a. verka för att målen för olika delar av kommunernas energiplaner utformas på ett sådant sätt att de kan stämmas av mot den faktiska utvecklingen i kommunen.

Jag är medveten om att ett kvantifierat mål för energianvändningen på nationell nivå bl.a. kan ha ett pedagogiskt värde. Många fastighetsägare har sålunda överfört det nuvarande sparmålet till sin egen verksamhet till det egna byggnadsbeståndet. Behovet av att kunna jämföra den egna energianvändningen med något slags normalvärde eller närmevärde för en jämförbar byggnad har också uttryckts i många sammanhang. För att på det lokala planet underlätta en fortlöpande avstämning mot de riktlinjer som gäller på nationell nivå anserjag det vara angeläget att sådana "speci- fika användningstal" utarbetas. Enligt vad jag har erfarit har nyligen statens institut för byggnadsforskning påbörjat ett arbete med denna inrikt- ning. Jag har vidare. som jag nyss har nämnt. erfarit att ELIN avser att presentera ett delbetänkande till sommaren. Betänkandet avses ge under- lag för bestämning av sådana användningstal såväl vad avser elanvänd- ningen som energianvändningen allmänt i bebyggelsen. Jag räknar mot denna bakgrund med att det senare i år skall finnas underlag som gör det möjligt att precisera genomsnittliga energianvändningsnivåer för olika be- byggclsetyper. Det ankommer på statens energiverk att. i samband med sitt fortsatta arbete beträffande kommunala energiplaneringsfrågor och i

Prop. 1984/85: 120 90

samråd med andra berörda myndigheter göra dessa preciseringar. An- vändningstalen bör sedan vid behov kunna utnyttjas av kommuner. fastig— hetsägare m.fl. vid deras bedömningar av energianvändningsniväer och energisparpotentialer i fastighetsbeståndct.

F ortsatt jbrsknin g

Enligt BFR bör en kraftfull satsning på forskning. utveckling och experi- mentbyggande även fortsättningsvis vara en av hörnstenarna i energihus- hållningsverksamheten. Rådet pekar bl.a. på vikten av experimentbyg- gande i full skala och föreslår för nästa budgetår att ytterligare 5 milj. kr. anvisas för lån till experimentbyggande inom energihushållningens område och ytterligare 13 milj. kr. för lån till experiment som avser ny energitek- nik. BFR:s förslag i övrigt beträffande den nya tekniken samt remissin— stansernas synpunkter i detta sammanhang återkommer jag till i avsnitt 6.4.

Flera remissinstanser tar upp behovet av forskning och utveckling som förutsättning för att uppnå energihushållningsmålet. Många remissinstan- ser anger också angelägna forskningsområdcn. Bl.a. anges att. med hän- syn till den stora spridning i energianvändningen som föreligger mellan olika brukare. stor vikt borde läggas vid forskning avseende brukarvanor och beteende. Därigenom skulle också möjligheterna att bedöma sparpo- tcntialen inom detta område öka.

Enargt'farsImingsniimnden (Efn) delar åsikten att bättre kunskaper om genomförandefrågor och systemfrågor i samband med kombinationen energihushållningsåtgårder och andra byggnads- och installationstekniska åtgärder är angelägna. Efn säger sig emellertid inte ha underlag för att tillstyrka en ökning av BFR:s resurser.

Vad gäller experimentbyggandet är remissopinionen blandad. Statens prai'ningsanstalt anser att satsningar på fullskalcprovning bör stå tillbaka för andra satsningar såsom teoretiska utvärderingar. li-iboratorieprovningar och provhus. Riksravisiotisi-m'kct saknar underlag för ställningstagande i frågan. Andra remissinstanser anser att experimentbyggande och utprov- ning är viktiga led i energiforskning-sn.

För egen del vill jag erinra om att regeringen i årets budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13) har förordat en i huvudsak oförändrad ambi- tionsnivå för stödet till forskning och utveckling samt experimentbyggande inom energihushållningsområdet under nästa budgetår. Även om BFR:s förslag om utökningar av forskningsprogrammet inom området rör ange- lägna frågor finnerjag inte skäl att nu föreslå någon ändring i vad regering- en har förordat i fråga om resurser för forskning och utveckling inom energihushållningsområdet.

Prop. 1984/85 : 120 9l

Utbildning och information

I rapporten Energi 85 betonar BFR att utbildning är av strategisk bety— delse i energisparsammanhang. På mycket kort tid har en mängd nya kunskaper och erfarenheter inom energiområdet vunnits. Dessa nya kun- skaper samt forsknings- och utvecklingsrcsultat måste spridas och förank- ras i de grupper vars kunskaper och agerande har betydelse för genomfö- randet. dvs. de direkta beslutsfattarna ägare och förvaltare av bostäder och lokaler samt grupper som i sin yrkesutövning påverkar beslutsfattar- na.

Rcmissinstanserna redovisar behovet av information och utbildning från en rad utgångspunkter. Ett stort antal remissinstanser betonar behovet av utbildning. bl. a. som fortbildning, för att säkra att de arbeten som utförs för en förbättrad energihushållning blir rätt utförda. Härvid undviks brister i utförandet som ger upphov till negativa konsekvenser i form av fukt och mögel etc. Vidare pekas i sammanhanget på vikten av varsamhet i ingrep- pen i byggnader av hänsyn till både kulturhistoriska- och miljömässiga värden.

Bl.a. Sveriges Allmiinnyttiga Bostads/"örmng (SABO) betonar utbild- ningsbehovet vad avser drift- och skötselåtgärder. Viktiga nyckelgrupper för utbildningsinsatser är driftpersonal och konsulter. Bland de yrkesgrup- per som engageras i ROT-verksamhet finns enligt urban—nmrknmlsstyrvl— scn (AMS) ett behov av breddade yrkeskunskaper inom de grupper där det nu finns ett överskott på arbetskraft. Enligt AMS mening kan denna kompletteringsutbildning klaras inom arbetsmarknadsutbildningen.

Vad gäller information pekar flera remissinstanser på angelägenheten av att forskningsresultaten förs ut och anpassas till mottagarna. icke minst i förvaltningsledet.

Jag delar såväl BFR:s som remissinstansernas synpunkter på behovet av utbildning, speciellt vad gäller att föra ut de nya kunskaper och erfarenhe- ter som kommit fram på energiområdet, Huvudansvaret att aktivt söka och tillägna sig ny kunskap måste dock ligga hos de företag. fastighetsägare och fastighetsförvaltare som i olika sammanhang är engagerade i genomfö- randet av olika energihushållningsåtgärder.

BFR har i sin anslagsframställning redovisat att man f.n. ser över sin informationsverksamhet. Arbetet syftar till att få bättre kontakt med defl- nierade målgrupper. att bättre länka samman forskningen med mottagar- nas behov samt att få informationsfrågorna bättre integrerade i forsknings- planeringen.

Regeringen har uppdragit åt statens planverk att utarbeta förslag till föreskrifter m. m. till den nya plan- och bygglagen. l uppdraget sägs bl. a. att planverkets rådgivningsverksamhet bör riktas in på att pröva och värdera nya metoder och lösningar och att aktivt förmedla sina erfarenhe- ter från detta arbete. Vidare sägs att förmedlingen av konventionell kun- skap inom det byggnadstekniska området bör ske via olika utbildningsför- medlande organ.

Prop. 1984/85: 120 92

Resurser för information i hithörande frågor finns hos bl.a. statens planverk. bostadsstyrelsen och statens energiverk. En redovisning av den verksamhet som bedrivs har lämnats i årets budgetproposition (prop. 1984/85: lOO bil. 13 s. 75). Jag återkommer i det följande vid min behandling av anslagsfrågorna till frågan om resurser för statens energiverk vad gäller energiinriktad information och utbildning i övrigt (avsnitt l-t punkterna E2 och E41.

Ett synsätt. som innebär att byggnad och energitillförselsystem behand- las som en samverkande enhet. ställer enligt min uppfattning ökade krav på utbildning och kompetens i samband med anläggningars drift och sköt- sel. Den snabba övergångcn till en tekniskt mer avancerad utrustning såväl i produktionsanläggningar som i byggnaders installationer förstärker ytter-

ligare detta synsätt. Även den långsiktiga effekten av energisparåtgärder påverkas i hög grad av anläggningarnas drift och underhåll. En god kompe- tens hos driftspersonalcn utgör således en av förutsättningarna för en god energihushållning. Jag ämnar därför i annat sammanhang föreslå regering- en att uppdra åt statens energiverk att. i samråd med bl.a. de större fastighetsförvaltande organisationerna. undersöka utbildningsbehovct för driftpersonal och föreslå åtgärder för att på sikt och inom ramen för det reguljära utbildningssystemet säkerställa kompetensen inom denna yrkes-

gruvp-

Rådgivning och besiktning

Den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten har sanno- likt spelat en betydande roll för energisparandet i byggnader. Genom att lästighetsägarna får vägledning om vilka energisparåtgärder som är mest lämpliga att vidta. har förutsättningar skapats för ett effektivt energi- sparande.

Statligt stöd till verksamheten har lämnats sedan budgetåret l977/78 med sammanlagt ca 800 milj. kr. Fr.o.m. budgetåret 1983/84 har bidrag även lämnats till den motsvarande verksamhet som de större bostadsorganisa- tionerna eller de större fastighetsförvaltarna genomför i egen regi. Under budgetåret l984/85 disponeras totalt drygt l64 milj. kr. för statsbidrag till kommunerna m.fl. för besiktning och rådgivning. Verksamheten har kart- lagts av en arbetsgrupp och redovisats i departementspromemorian (Ds Bo 1984: !) Utvärdering av den kommunala besiktnings- och rådgivningsverk- samheten.

Enligt riksdagens beslut om ett tioårigt bostadsförbättringsprogram är det. som jag tidigare har nämnt. ett villkor för statligt stöd till arbetena att underhålls- och förbättringsåtgärder samordnas med de energisparåtgärder som skäligen kan krävas. Riksdagen har vidare godkänt att kommunernas besiktning och rådgivning vidgas. så att fastighetsägare även kan få råd i fråga om hur sådana åtgärder lämpligen kan samordnas. Mot bl.a. denna bakgrund fick den arbetsgrupp som tidigare har kartlagt rådgivnings- och

Prop. 1984/85: 120 93

besiktningsverksamheten inom energiområdet i ttppdrag att lämna rekom- mendationer om hur verksamheten kan vidgas. så att denna samordning av förbättrings- och energisparåtgärder kommer till stånd. 1 uppdraget ingick också att uppskatta kostnaderna för samt att lämna förslag till linansiering- en av en sådan vidgad besiktnings— och rådgivningsverksamhet.

1 departementspromemorian (Ds Bo 1984211) Vidgad rådgivning för energihushållning och bostadsförbättring föreslår arbetsgruppen att kom- munerna så snabbt som möjligt utvecklar energirådgivningen till att också omfatta rådgivning för annan bostadslörbättring. Bostadslörbättringspro— grammet anses — på samma sätt som energihushållningsverksamheten — vara beroende av utåtriktade kommunala insatser. Denna bredare inrikt- ning fär dock enligt arbetsgruppen inte innebära att energirådgivning och energihushällning reduceras i sådan omfattning att målet för energihushåll- ningsprogrammet äventyras. Rådgivningen bör organiseras på ett för varje kommun ändamålsenligt sätt. Den organisatoriska lösning sotn väljs bör vidare vara sådan att rådgivningen successivt kan växa in i den ordinarie kommunala organisationen så att beroendet av statsbidrag därmed elimine- ras.

Vad gäller finansieringen av verksamheten föreslår arbetsgruppen att statsbidrag lämnas till kommunerna även fortst'ittningsvis. Bidraget till besiktning föreslås trappas ner för att vara helt avvecklat år 1990. Bidrag till rådgivning behövs enligt arbetsgruppen fram till är 1993. dvs. under hela den tid som bostadsförbättringsprogrammet genomförs. Promemorian har remissbehandlats.

Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i de förslag som har lagts fram av arbetsgruppen såvitt avser rädgivnings- och bcsiktningsverksam— hetens inriktning och organisation.

Huvuddelen av remissinstanserna ställer sig också bakom synsättet att besiktningsverksamheten på sikt skall bli en naturlig del i fastighetsagarnas underhållsplancring. Kommunernas medverkan kan då och i motsvaran- de omfattning trappas ner och mer riktas in på rådgivning. Statens stöd till kommunerna kan därmed minska föratt så småningom avvecklas.

Den kommunala energiplaneringen och cnergirädgivningen har enligt min mening en betydelsefull roll för den fortsatta energihushållningsverk- samheten.

Jag ansluter mig till arbetsgruppens bedömning av behovet av rådgivning och besiktning. Rådgivningen är ett verksamt instrument för att få till stand nödvändiga energihushällningsätgärder och annan bostadsförbättring. ] likhet med arbetsgruppen villjag också framhålla behovet av att energiråd- givningen utvecklas så att den även kommer att omfatta bostadsförbätt- ringsätgärder. samtidigt som den präglas av den helhetssyn på energihus- hållning och energitillförsel som uttrycks i riktlinjerna för kommunal ener- girådgivning. [ 1985 års budgetproposition (prop. 1984i85: ltltl bil. 13) har betonats bl. a. att kommunerna måste ha ett huvudansvar för att planera. förbereda och initiera genomförandet av såväl encrgihushällnings— som

Prop. 1984/85: 120 94

bostadsförbättringsprogrammet. Härvid framhålls också att det ankommer på kommunerna att själva bedöma vilken omfattning och inriktning på verksamheten som är mest ändamålsenlig med hänsyn till de lokala beho- ven.

] budgetpropositionen föreslås att det statliga stödet till kommunernas besiktnings- och rådgivningsverksamhet upphör vid utgången av år 1985. Skälen för detta förslag är bl.a. följande. Kostnaderna för besiktning får räknas in i underlaget för räntestöd och bostadslån. Kommunerna bör därför kunna överväga en avgiftsfmansiering av besiktningar som genom- förs i kommunal regi. 1 fråga om den kommunala rådgivningen är det förenat med vissa svårigheter att finna ett lämpligt avgiftssystem som täcker samtliga kostnader. Övervägande skäl talar ändå emot ett fortsatt statligt stöd till kommunernas rådgivning. Kommunernas ökade ansvar på bostadsförsörjningens och encrgihushållningens område får anses innefat- ta också rådgivning och annan service till fastighetsägare m. tl. i dessa frågor.

Information och rådgivning i byggnadsfrågor ligger i många fall inom ramen för den kommunala verksamhet som inte är avgiftsbelagd. 1 det till lagrådet remitterade förslaget till ny plan- och bygglag förändras den kommunala byggadministrationens ansvari riktning mot mera information och service. Det bör ligga i kommunernas intresse att nu ta till vara den kunskap och de erfarenheter som har byggts upp genom den kommunala energirådgivningen och att integrera rådgivningen i sin ordinarie verksam- het och organisationsstruktur. Det är också naturligt att kommunerna samordnar rådgivning och besiktning m.m. i olika byggnads-. energi- och lånefrägor så att enhetlighet och förenkling uppnås.

Jag vill i sammanhanget erinra om att bostadsförsörjningslagen och lagen om kommunal energiplanering lämnar stort utrymme för en anpass- ning till varje kommuns förutsättningar i skilda avseenden. På samma sätt måste inriktningen och ambitionsnivån vad gäller den fortsatta rådgivning- en bli beroende av de aktuella förutsättningarna och behoven i kommuner- na.

Vad jag nu har redovisat innebär att arbetet för energihushållning i byggnader har integrerats i det övriga arbete som berör omsorgen om och förnyelsen av vårt byggnadsbestånd. Härigenom har en kraftig draghjälp getts åt byggnadstekniska energisparåtgärder med varaktig inriktning. Bostadsförbattringsprogrammet är under uppbyggnad och särskilda insat- ser kommer att göras bl.a. för de äldres boende. Förnyelsearbetet kommer därmed att beröra inte bara våra bostäder utan även byggnader och anlägg- ningar i övrigt. Kommuner och landstingskommuner har en strategisk roll i dessa sammanhang. Regeringen för därför fortlöpande överläggningar med dem om hur tillgängliga resurser skall användas för fortsatta förbättringar av vårt byggnadsbestånd. Bl.a. pågår f.n. överläggningar med Svenska kommunförbundet rörande kommunernas fortsatta insatser inom energi- hushållningsområdet.

Prop. 1984/85: 120 95

De stora bostadsförvaltarna och deras organisationer har också goda möjligheter att genom egna kanaler medverka till ett ökat intresse för energisparande och annan bostadsförbt'tttring. De olika organisationerna har bl.a. med stöd av statliga bidrag prövat sinsemellan skilda vägar att öka takten i genomförandet av sådana åtgärder. 1 årets budgetproposition (prop. 1984/85: 101) bil. 13 s. 91) och 109) har angetts att det är värdefullt om stöd katt lämnas till olika initiativ av detta slag även under nästa budgetår. Där har vidare föreslagits att — i likhet med vad som har föreslagits för komtnunerna — stödet för de besiktningar som de större bostadsförval- tarna och deras organisationer utför finansieras på annat sätt än genom direkta bidrag.

1 promemorian (Ds 1 1984: 2) Utvecklad kommunal energiplanering har förslag lagts fram om att kommunerna bör erbjuda fastighetsägarna en frivillig. regelbunden besiktning av mindre och medelstora värmeanlägg- ningar via sotningsvåsendet. Förslaget har remissbehandlats. Remissytt- randena har redovisats i bilaga till prop. 1984/85: 5 om utvecklad kommu- nal enet'giplanering. Förslaget tillstyrks eller anses som mycket önskvärt av huvuddelen av remissinstanserna. Ett antal remissinstanser anser dock att denna typ av besiktning borde vara obligatorisk. Några remissinstanser framhåller särskilt att sotningsväsendet utgör en resurs som bör utnyttjas i detta sammanhang. Några andra anser dock att förslaget att sotningsvä— sendet engageras är positivt endast under förutsättning att besiktningarna skeri fri konkurrens med befintlig verksamhet.

Mot bakgrund av bl. a. den tekniska utvecklingen på uppvärmnings— och ventilationsomrädet och den ökade betydelsen av att värme- och ventila- tionsanlåggningar sköts på ett energieffektivt sätt beslutade riksdagen nyli- gen om ett särskilt stöd till kompletteringsutbildning inom energiområdet för personalen inom sotningsväsendet (prop. 1984/855. BoU ö. rskr 82).

Räddningstjänstkommitten har i sitt betänkande (SOU 1983: 77) Effektiv räddningstjänst lagt fram förslag om bl.a. lagstiftning för sotningsverksam- heten. Kommittén har därvid föreslagit att samhällets sotningsverksamhet vid sidan av den obligatoriska uppgiften att hindra uppkomst och spridning av brand även bör främja en god energihushällning. Den sistnämnda upp- giften bör dock enligt kommitten vara frivillig. Räddningstjänstkommittens förslag bereds f.n. inom regeringskansliet.

Frågan om en obligatorisk besiktning av värmeanläggningar har diskute- rats även i andra sammanhang. För egen del anser jag att den bör vara frivillig för såväl kommunen som fastighetsägaren.

Enligt min mening är det från energihushållningssynpunkt värdefullt om kommunerna medverkar till att en regelbunden. avgiftstinansierad besikt- ning av värmeanläggningar. i enlighet med vad som har föreslagits i prome- morian om utvecklad kommunal energiplanering. snarast kan börja erbju- das som ett komplement till den tidigare nämnda besiktnings- och rådgiv- ningsverksamheten.

Prop. 1984/85: 120 96

Hänvisningar till S5-4-1

5.4.2. Hus/nillsr'l och drf/"rel i lokaler

Av de 51 TWh el som är 1983 utnyttjades inom övrigsektorn hänför sig 27 TWh. dvs. drygt hälften. till hushållsel och driftel i lokaler. vari inklude- ras drift av hushållsapparater och t. ex. eldrivna verktyg i olika lokaler.

Användningen av hushållsel har sedan är 1970 fram till är 1982 ökat med ca 30 %. Ökningen har varit störst i småhusen. Under åren 1980—1982 har en minskning i förbrukningen av hushållsel skett. Preliminära siffror för åren 1983 och 1984. som Kraftsam redovisat. visar att användningen av hushållsel är på väg ner även totalt sett. Ökningen på 1970-talet förklaras av ökande apparatinnehav i hushållen. Minskningen i elanvändningen un— der början av 1980-talet förklaras av att hushållsapparaterna blivit mindre energikrävande. För exempelvis frysar har enligt Kraftsam den specifika elförbrukningen mer än halverats mellan år 1975 och år 1982. Fram till år 1995 beräknas elförbrukningen för frysar minska med ytterligare 20 (;P-. Även av EK Blzs underlagsrapport (Dsl 19831181 Perspektiv på energi framgår att elförbrukningen varierar starkt mellan de olika hushållsappara- ter som finns på marknaden trots att de är likvärdiga beträffande storlek och funktion. Kraftsams liksom EK 8115 bedömning av elbehovet för olika hushållsapparater visar således att stora besparingsmöjligheter finns inom detta område. Inom de närmaste åren kommer emellertid inte minskningen av den specifika elförbrukningen för nytillkommande apparater att få något större genomslag på den totala genomsnittliga förbrukningen. Detta beror dels på den långa livslängden hos befintliga apparater. dels på att hushål- lens apparatinnehav samtidigt ökar. Under 1990-talet kommer dock en stor del av de hushållsapparater som installerats i det 5. k. miljonprogrammets byggnader att behöva bytas ut. Här ges möjligheter att få till stånd en ökad effektivisering genom en övergång till mer energisnål utrustning.

Enligt min mening ger också utvecklingen inom detta område goda möjligheter att fram till år 2010 åstadkomma en betydande effektivisering i användningen av hushållsel. genom att ett i det närmaste fullständigt utbyte av hushållsapparater bör ha skett vid denna tidpunkt.

Statens energiverk har i sin prognos över användningen av hushållsel antagit en i det närmaste konstant förbrukning i småhusen under åren 1983—1995. 1 flerbostadshusen finns fortfarande utrymme för ett ökat innehav av hushållsapparater. vilket innebär att en obetydlig ökning av 'elanvändningen förväntas ske inom denna bebyggelsegrupp. totalt (1.6 TWh från är 1983 till är 1995.

Användningen av driftel i lokaler har också ökat i betydande grad. Från år 1970 till år 1982 har en fördubbling av elanvändningen skett inom detta område. Här förväntas en fortsatt ökning ske under 1980-talet. Elförbruk- ningen för drift i lokaler är betydligt mindre enhetlig än hushållens elför- brukning. eftersom den till en del beror på vilken verksamhet som bedrivs i lokalen. Dessutom är det svårt att skilja mellan driftel och elvärme i lokaler. Statens energiverk bedömer att användningen av driftel i lokaler

Prop. 1984/85: 120 97

fortsätter att öka fram till år 1995, men i en klart lägre takt än tidigare. Den totala ökningen under perioden uppsakttas till ca 2.6'1'Wh.

Användningen av hushållsel och driftel i lokaler förväntas således öka från 27,1 'l'Wh är 1983 till 29.5 TWh år 1990 och 30,4 'l'Wh år 1995.

Den förväntade prisutvecklingen på el kommer på lång sikt att innebära att den minst angelägna elförbrukningen upphör samtidigt som en effektivi— sering av elanvändningen sker inom de områden där el är svår att ersätta. Enligt min mening bör emellertid redan nu en ökad effektivisering i all elanvändning eftersträvas.

En fråga som bör belysas närmare är i vilken utsträckning den spontana utvecklingen mot energisnålare hushållsutrustning kan förväntas ske i tillfredställande omfattning. En analys av utvecklingen inom detta område hör till EUst uppgifter.

Som jag tidigare påpekat förväntas användningen av driftel öka under resten av 1980-talet. En effektivisering av elanvändningen även inom detta område är alltså betydelsefull.

Genom det utredningsarbete som f. n. sker inom elanvändningsområdet skapas förutsättningar för en fortsatt effektiv bevakning och analys av utvecklingen. Härigenom erhålls ett underlag för att vid behov vidta ytter- ligare åtgärder för att få till stånd en balanserad utveckling av efterfrågan. nted hänsyn till hur kostnaderna för elproduktionen kommer att utvecklas i framtiden och till det övergripande målet att fullfölja kärnkraftsavveck- hngen.

5.4.3. Areella näringar

Enargianvändning

Encrgianvändningen inom jordbruk, trädgårdsnäring. skogsbruk och fis- kc uppgick till totalt 8,7 TWh under år 1983 varav 6,7 TWh som oljepro- dukter. 0,8 TWh som fasta bränslen samt 1,1 TWh som el. Sedan år 1979 har de fasta bränslena ökat med 0,3 TWh och användningen av el har ökat något.

lnomjordbruket används ca 4,9 TWh varav ca 1 TWh cl. Av elförbruk- ningen beräknas ca 60% användas för uppvärmning av bostäder och för hushållsel inom jordbruket. Den största delen av oljeanvändningen åtgår för drift av traktorer och andra jordbruksmaskiner. Användningen av dieselbrännolja har under de senaste åren ökat med 2% per år.

lnom trädgårdsnäringcn är energiförbrukningen totalt ca 1,7 TWh. Träd- gårdsnäringen omfattade år 1981 ca 5 000 företag av vilka 1 800 odlade i växthus med en uppvärmd yta på 3.3 miljoner m2. För växthusodlingen har såväl antalet odlare som växthusarealen minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Växthusodlingens framtida utveckling är i stor utsträck- ning beroende av energipriserna. För de större växthusen har under 1970-talet övergång från olja till kol skett i betydande utsträckning. 1 mindre anläggningar har olja ersatts med trädbränslen. Denna utveckling kan förväntas fortgå även under de närmaste åren.

Prop. 1984/85: 120 98

lnom skogsbruket uppskattas den totala energianvändningen till 1.6 TWh och avser främst drift av maskinell utrustning. Under den senaste tioårsperioden har en snabb övergång skett från bensindrivna till diesel- drivna motorer. Genom den ökade mekaniseringen inom skogsbruket har både drivmedelsförbrukningen och produktiviteten okat.

lnom fisket beräknas cnergiförbrukningen uppgå till ca 0,5 TWh. främst för drift av tiskefartyg.

Energi/insln'illning

Möjligheterna att spara energi inomjord— och skogsbruk är beroende av i vilken utsträckning energisnåla maskiner och produktionsmetoder kan införas.

lnom jordbruk med djurhållning finns möjligheter att ytterligare minska energianvändningen genom användning av bl. a. värmepumpar och biogas- system. Höga kapitalkostnader motverkar emellertid f.n. övergången till biogas i någon större utsträckning.

lnom trädgårdsnäringett har energianvåndningen redan minskat betyd- ligt. vilket är ett resultat av främst energibesparande atgärder såsom isole- ring av växthusen. Även strukturfört'indringar har påverkat branschens totala energianvändning.

För rationalisering och energibesparing inom trädgårdsnäringen kan stöd lämnas enligt förordningen (1979:427. ändrad senast 19831210) om statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering. För budgetåret 198.986 beräknas stödet till energibesparande åtgärder uppgå till ca 5 milj. kr.

För cnergirådgivning inom de areella näringarna svarar lantbruksstyrel- sen och lantbruksnämnderna. Speciella resurser har även avsatts för etter— girådgivning till trädgårdsnäringen i de regioner där större delen av växt- husodlingcn är etablerad. Rådgivningsverksamheten linansieras via oljeer- sättningsfonden och uppgår för budgetåret 1984/85 till 2.) milj. kr.

Delfi'anilida energilu'lioi'el ino/n llt' areella näringarna

Statens energiverk har bedömt den framtida energianvändningen inom jordbruk, trädgårdsnåring, skogsbruk och fiske till ca 9.2 TWh är 1990. dvs. en ökning jämfört med år 1983 med sammanlagt 0.5 TWh. Prognosen grundar sig för jordbruket på antaganden att åkerarealen skall vara kon- stant samt att strukturförändringar genomförs i långsammare takt under 1980-talet än tidigare.

Utvecklingen inom trädgårdsnäringen beror till övervägande del på hur konkurrensförhållandet utvecklas mellan svenska och utländska företag. Energihushållningsåtgärderna är därvid av stor betydelse. Dessa bedöms fortsätta men i något långsammare takt.

De potentiella möjligheterna till energibesparing är mindre inom jord- och skogsbruk jämfört med trädgårdsnäringen om man ser till varje enskilt projekt. Med hänsyn till fördelningen av den totala energiförbrukningen

Prop. 1984/85 : [20 99

inom nämnda omräden torde dock den totala besparingspotentialen vara minst lika stor inom jord- och skogsbruk som inom trädgärdsnäringen.

Föredrugundens överväganden

lnom jordbruket och trädgårdsnäringen används energin huvudsakligen för drift av lantbrukets maskiner, för uppvärmning samt för torkning av spannmål. Oljeberoendet-är högt. En viss ökning av användningen av fasta bränslen har skett under de senaste åren. För uppvärmning. torkning m.m. finns stora möjligheter att ersätta olja med inhemska bränslen såsom halm och trädbränslen. För vissa användningsområden inom jordbruk och träd- gårdsnäring kan även solvärmeteknik vara lämpad. Alla möjligheter bör enligt min mening tas till vara för att ersätta olja och hushålla med energi.

Vid lantbruksnämnderna har en energirådgivningsverksamhet byggts upp, med medel från oljeersättningsfondcn. Ansvaret för energirådgivning- cn bör emellertid successivt överföras till lantbruksnämnderna, näringsli- vet och dess branschorganisationer. Stödet från oljeersättningsprogram— met skall i enlighet med detta successivt avvecklas. Energirådgivning bör emellertid även i fortsättningen kunna erbjudas vid lantbruksnämndcrna dock utan stöd från oljeersättningsprogrammet. lnom jordbruket och träd— gårdsnäringcn finns goda möjligheter att införa ny teknik för energihushäll— ning samt att experimentera med olika typer av systemlösningar. Särskilt betydelsefullt är det för trädgårdsnäringen att utvecklingen fortsätter mot energisnåla systemlösningar. För trädgårdsnäringen finns ett speciellt stöd för energibesparingsåtgärder. Detta understryker vikten av att energihus- hållande åtgärder vidtas inom denna bransch, speciellt för att upprätthålla den svenska trädgårdsnäringcns konkurrenskraft gentemot utländska före- tag.

Inom de areella näringarna kan stöd till solvärmeanläggningar lämnas av statens energiverk liksom till protoyp- och demonstrationsanläggningar för att ersätta olja eller att spara energi.

Jag har i denna fråga samrått med chefen förjordbruksdepartementet.

5.4.4. Övrig service

Under övrig service upptas energianvändningen inom främst kommuna- la serviceanläggningar såsom elverk, vattenverk, avlopps- och renings- verk, gatu- och vägbelysning samt inom byggnads- och anläggningsverk- samhet.

lnom sektorn övrig service användes år 1983 totalt 4,9 TWh varav 1,6 TWh som olja. 3,l TWh som el och 0,2 TWh som fjärrvärme och andra energislag.

För vatten-, renings- och avloppsvcrk har utbyggnadstakten avtagit och behovet anses i allmänhet vara täckt. Däremot förutses en expansion av verksamheten inom elverk. Det minskande vägbyggandet gör att behovet av el för gatu- och vägbelysning ökar måttligt. Fram till år 1990 har statens

Prop. l984/85: 120 lllt)

energiverk bedömt att den totala energianvändningen for övrig service ökar med 0.2 'l'Wh till il 'l'Wh. En smärre minskning förutses för oljean- vändningen. medan elanvämlningen ökar med ca 0.3 'l'Wh. För egen del villjag betona att det även inom denna sektor är angeläget att alla mojlighe- ter au hushålla med energi tas till vara. Besparingar är möjliga att genom- föra inom t.ex. gatu- och vägbelysning men det är här viktigt att man sparar på rätt sätt så att trafiksäkerheten inte försämras. Elam'ändningens utveckling inom gatu- och vägbelysning kommer att behandlas av ELIN. Speciellt för gatu- och vägbelysning bör möjligheter finnas att sänka elan- vändningen genom att successivt införa ny energisnål teknik för belysning. Här är forsknings- och utvecklingsinsatser av största betydelse.

5.4.5. Statliga myndigheter

Det statliga lokalbeständet motsvarar ca [552 av landets totala lokalbe- ständ och ca 592 av den totala byggnadsvolymen i landet inkl. bostäder. Av den statliga byggnadsvolymen svarar byggnadsstyrelsen för 3392 . för- svarsmakten för 27 %. affärsdrivande verk för 35 Ci och övriga myndighe- ter för 5 %.

Energianvändningen för uppvärmning av de statliga lokalerna. exkl. statens vattenfallsverk. beräknas uppgå till drygt 4 TWh. varav omkring 2 TWh avser olja och l TWh avser fjärrvärme. Närmare hälften av de lokaler som förvaltas av byggnadsstyrelsen är anslutna till fjärrvärme. medan motsvarande andel för fortifikatiönsförvaltningen är väsentligt lägre. under en tiondel. Kostnaderna för uppvärmningen av det statliga byggnadsbe- ståndet har uppskattats till l.5 miljarder kronor per år.

De elva statliga myndigheter och affärsverk som har den största statliga fordonsparken förbrukar ärligen omkring 4 TWh för fordonsdrift. Ca 1.7 TWh härav är el och avser huvudsakligen statens järnvägar. Utöver driv- medel för fordon förbrukas bränsle för flyg inom i första hand försvaret.

Särskilda insatser för energisparande i statliga myndigheter har gjorts sedan budgetåret 1973/74. då medel ställdes till byggnadsstyrelsens förfo- gande för energibesparande ätgärder i det fastighetsbestånd som ägs och förvaltas av byggnadsstyrelsen. Numera disponerar byggnadsstyrelsen medel även för energisparinvesteringar inom övriga statliga myndigheter utom affärsverkcn. T.o.m. innevarande budgetår har sammanlagt 555 milj. kr. avsatts för denna verksamhet. Chefen för linansdepartementet har i budgetpropositionen [985 (prop. 1984/85: 100 bil. 9) under anslaget D l5. Energibesparande åtgärder i statliga byggnader räknat med en beslutsram om 75 milj.kr. för nästa budgetår för de energibesparande åtgärder i statliga byggnader som byggnadsstyrelsen ansvarar för eller fördelar medel till.

Byggnadsstyrelsens insatser omfattar bl.a. investeringar för att ästad- komma en bättre energihushållning i befintliga byggnader. förbättring av övervakning och styrning av fastighetsdriften samt information "och kam- panjer m.m. riktade till lokalbrukarna.

Prop. l984/85: 120 lttl

År l976 beslutades en särskild förordning (1976: 757) om vissa åtgärder inom statsförvaltnlngcn för att minska förbrukningen av energi (omtryckt l979z735. ändrad senast l9841604). Enligt denna förordning åligger det myndigheterna att i sin verksamhet genom lämpliga åtgärder se till att energi för bl.a. uppvärmning och transporter sparas i största möjliga utsträckning. De l4 största myndigheterna. som tillsammans svarar för ca 95 C"? av den statliga byggnadsvolymcn. skall till statens energiverk den I oktober varje år redovisa vad de har gjort och avser att göra för att spara energi. [ den senaste sammanställningen av dessa redovisningar konstate- rar energiverket att den specifika energianvändningen — ttndcr de fyra år redovisningar har lämnats har minskat på ett från cnergisparsynpunkt positivt sätt. Byggnadsstyrclscn har i annat sammanhang redovisat en minskning i energianvändningen med 22 (S'? sedan år 1974. Styrelsen bc- dömer vidare att ytterligare 20 C? energibesparing är lönsam med nttvaran- dc energipriser.

Bland de stora statliga fordonsinnchavarna pågår ett arbete med att främst genom tekniska åtgärder sänka energiförbrukningen. Bl.a. har tclc- verket installerat mobilradiotelefoner för en bättre transportplancring. Vägverket har satsat på utbildningsverksamhet i syfte att få till stånd ctt mera effektivt körbeteende i lastbilstrafiken. Vägverket har också under det senaste budgetåret satsat på omfattande tekniska åtgärder för att minska energiåtgången i fordonen.

De l4 största lokalförvaltandc statliga myndigheterna har på regeringens uppdrag utarbetat oljercdtlktionsplaner för tiden fram till år I990. Statens energiverk har enligt samma uppdrag redovisat en sammanställning och analys av dessa planer. Av denna sammanställning framgår att l980 års oljeanvändning kan minskas med 60-65 % till år l990 med lönsamma åtgärder. De hittillsvarande åtgärderna har medfört att oljeanvändningen under perioden l980— l983 har minskat med ca 20%. Till år l985 beräknas minskningen till 36%. Av de planerade åtgärderna fram till år l990 domine- rar oljeersättningsåtgärdcr och anslutning till fjärrvärme. ! detta samman- hang räknas övergång till fjärrvärme för enkelhetens skull som oljereduk- tion oavsett hur fjärrvärmen produceras. Anledningen härtill är att andelen olja i fjärrvärmeproduktionen nu snabbt minskar. Sparåtgärdcrna väntas totalt kunna svara för en oljereduktion motsvarande lS—207r- av l980 års nivå. Av ersättningsåtgärderna dominerar övergång till elpannor och in- hemska bränslen. men även värmepumpar beräknas svara för cn betydan- de oljereduktion. Det är i första band inom försvarets byggnader som uppvärmningen förväntas ske med inhemska bränslen. Vid de affärsdri- vande verken. som redovisar den största andelen oljereduktion hittills och i planerna till år 1990. är det övergång till el som dominerar bland ersätt- ningsåtgärdcrna.

För egen del vill jag framhålla betydelsen av att de statliga myndigheter- na är aktiva när det gäller att förverkliga statsmakternasintentioner röran-

Prop. 1984/85: 120 IO”

&.

dc energilmshållning och oljeersättning. För många statliga myndigheter liksom för kommunala myndigheter gäller att de har en dubbel roll i detta sammanhang. De kan dels ha i uppgift att i sin myndighetsutövning föra ut statsmakternas intentioner på energihushållningsområdet. dels som fastig- hetsägare ha ansvar för att i sin fastighctsförvaltning effektivisera drift och underhåll och vidta energihushållande investeringar.

lnom de statliga myndigheterna har också omfattande energisparåt- gärder vidtagits. Det har naturligtvis ett särskilt demonstrationsvärde att statliga myndigheter i sin egen verksamhet vidtar åtgärder som från stats- makternas sida anses angelägna.

Av vad jag har anfört i det föregående framgår att jag anser att kom- muner. företagare och andra fastighetsägare bör ta ett större ansvar för att utan statligt stöd få till stånd energihushållningsåtgärder i sina byggnader och anläggningar. Energispar- och oljeersättningsåtgärder har numera bli- vit så lönsamma att priset på energin i princip bör utgöra ett tillräckligt styrmedel. Det gäller naturligtvis också för statliga myndigheter att energi- spar- och oljeersättningsåtgärder skall genomföras i den utsträckning som de är lönsamma. Därmed kan statens utgifter för uppvärmning minskas under kommande år.

Av den sammanställning av de statliga myndigheternas oljereduktions- planer som statens energiverk har gjort framgår att det finns många ekono- miskt lönsamma åtgärder att vidta inom statliga byggnader. Det framgår vidare att frågan om finansiering av planerade investeringar måste lösas. Energiverket har särskilt pekat på problemen med finansiering av oljeer— sättande åtgärder inom försvaret. För de statliga affärsverken. som i högre grad är inriktade på förctagsekonomiskt lönsamma åtgärder. synes finan- sieringsfrågan vara ett mindre problem.

Av bl.a. statsfinansiella skäl är jag emellertid inte beredd att förorda särskilda medel för oljeersättningsåtgärder i statliga byggnader. Jag räknar dock med att frågan om resurser för nämnda investeringar kan komma att tas upp på nytt vid behandlingen av anslagsframställningarna från berörda myndigheter hösten l985.

Jag har i dessa frågor samrått med cheferna för försvars-. finans-. bo- stads- och civildepartementen.

Hänvisningar till S5-4-5

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 5.4

6 Värmeförsörjning 6.1 Inledning

Värmeförsörjningen svarar för ca 29% av den totala slutliga energian- vändningen. Energin utnyttjas föratt värma byggnader och för att bereda tappvarmvatten.

Hur värmeförsörjningen ordnas är av väsentlig betydelse för möjlighe- terna att nå de långsiktiga målen för landets energiförsörjning. Med ut-

Prop. l984/85: l20 |()3

gångspunkt i bebyggelsens energibehov och kraven på flexibilitet och god ekonomi i värmeförsörjningen påverkas även kraftvärmeutbyggnaden. cl- förbrukningen. tttnyttjandct av inhemska bränslen och miljön av httr tipp- värmningen anordnas.

Värmeförst'itjningen har under en tioårsperiod genomgått en snabb för- ändring. Jag har nyss (avsnitt 5.4. l) redogjort för vårmebchovcts utveck— ling och då bl. a. angivit att nettoenergibehm'et för uppvärmning vid mitten av l97()-talet var det hittills högsta. Genom ett omfattande energisparande. i första hand med enklare och billigare åtgärder. har nettoenergibeliovet per år. trots en ökad byggnadsvolym. minskat från 90 TWh år l975 till drygt 80 TWh år l983. Sparandet har inte skett lika snabbt i alla typer av bebyggelse. Den procentuella minskningen av energianvändningen har varit långsammare i flerbostadshus och lokaler än i småhus.

I takt med en minskning av nettoenergibehtwen i byggnaderna har värmeförsörjningen gått över från ett system huvudsakligen grundat på oljeeldade individuella pannor till försörjning med fjärrvärme och elvärme i hälften av all bebyggelse. Jag har tidigare redovisat värmcft'irsöriningcns fördelning på olika byggnadssektorer (tabell 5. l ).

En hörnsten i riksdagens beslut vårcn l981 om riktlinjer för energipoliti— ken var ett oljecrsättningsprogram för WRG-talet. Programmet består av tre delar: åtgärder för att ersätta olja genom konvertering till andra energislag. åtgärder för att utnyttja den goda elproduktionskapaciteten under l98()-ta- let samt åtgärder för att åstadkomma ett icke oljebaserat värmeförsörj- ningssystem i Storstockholm. Jag återkommer senare till frågorna om oljeersättningsstödet (avsnitt 8.l) och till storstädernas energiförst'irjning (avsnitt 9).

Huvuddelen av hittillsvarande oljeersättning har uppnåtts inom värme- försörjningsområdet.

Tabell 6.l Andel olja inom värmeförsörjningen. netto. %

Är Andel olja l97fl 87 l975 85 Hill) 76 NRJ 59

Oljeersättningen har varit särskilt snabb inom småhusområdet. Oljan svarade sålunda för knappt 409?- av nettoenergianvändningen för småhu- sen år l983. Motsvarande andel för flerbostadshusen var 70% och för lokaler 65 G?. Genom byte av värmesystem har tillkommit som mest 90000 elvärmda småhus per år. Vidare har antalet stora elpannor och värmepum- par ökat kraftigt i framför allt fjärrvärmeverk men även i blockeentraler. Övergången till el sker således huvudsakligen i flexibla och omställbara system. Fasta inhemska bränslen. både torv och trädbränslen. har vunnit insteg i produktionen av värme. Även koleldningen har ökat men i betyd-

Prop. 1984/85: 120 l()4

ligt lägre takt än vad som förväntades våren l98l. Mindre värmepumpar har ökat i en omfattning som få förutsåg i början av l98tl-talet. Är l9ts'5 beräknas antalet installerade mindre värmepumpar totalt uppgå till ca l0()0()0.

Energihushållningen har bedrivits effektivt under samma tid. vilket yt- terligare har begränsat användningen av olja för värmeproduktion.

År 1983 indelades värmeförst'irjningen enligt statens energiverk på föl- jande uppvärmningsformer:

Tabell 6.2 Energitillförsel fördelad på värmeförsörjningssystem. brutto år l983 (TWh)

Fjärrvärme (värmeleveranser) 26 Blockeentraler och enskild uppvärmning. varav

olja 45 el IR.] inhemska bränslen Il).4 övrigt l.l Totalt ml

] enlighet med vad jag nyss (avsnitt 5.4) har redovisat kommer enligt energiverkets prognoser. den totala energianvändningen brutto för tipp- värmning att minska från lOl TWh år l983 till ca 84 TWh år l995. Detta innebär att den utveckling som påbörjades under slutet av I970-talet fort- sätter. Förutom den minskning av energianvändningen som sker genom åtgärder i byggnader och ändrade vanor pågår en kontinuerlig överföring av omvandlingsförluster från användningssidan till produktionssystem för ledningsbunden energi. Samtidigt minskar de totala förlusterna. Ett exem- - pel kan förtydliga denna utveckling. Genom fji'irrvärmeanslutning kan vär- meförlusterna vid oljeeldning i en konventionell mindre panna med ca 65 %- total verkningsgrad undvikas. Fjärrvärmeprodttktionen sker i större pan- nor med betydligt högre verkningsgrad. ca 85—90%. och även med hänsyn till 5— l0% distributionsförluster. motsvarande fjärrvärme i tätorter. åter- står 8()% av bränslets värmeinnchåll i den nyttiga värmeenergi som levere- ras till byggnaden.

Under första hälften av l980-talet har betydande insatser gjorts för att få fram ekonomiska och tekniskt acceptabla solvärmesystem. Jag återkom- mer i det följande till bl.a. solvärme- och värmepumpstekniken (avsnitt 6.5).

Den under innevarande år påbörjade introduktionen av naturgas i Syd- gasnätet innebär också ett visst tillskott till värmeförsörjningen. Enbart inom Malmö kommun kommer ca l.3 TWh att avsättas per år för tipp- värmning. Naturgas har av kostnadsskäl f.n. svårt att konkurrera med andra bränslen i fjärrvärmesystem. Gasens speciella egenskaper såsom renhet och goda regleringscgenskaper kommer bäst till sin rätt i anlägg- ningar för byggnadsuppvärmning och vid industriella processer. lnom upp-

Prop. 1984/85: 120 105

värmningsområdet konkurrerar gasen således främst med elvärmen. Ga- sens roll i värmeförsörjningcn kommer i ett nationellt perspektiv att vara begränsad under l980-talet. Läget kan dock komma att förändras .inför kärnkraftsavvecklingen. då gas kan komma att bl.a. ersätta elvärme i enskilda byggnader. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3) till denna fråga.

De fasta bränslena har hittills ökat starkt i användning under l980-talet. Detta har till stor del varit resttltat av statliga insatser för utvinning, omvandling och bränsleförädling samt för förbränningsanläggningar. Jag återkommer i det följande till bränslenas utnyttjande i värmeförsörjningen.

Innan jag går över till att redovisa de skilda värmeförsörjningssystemen finns det anledning att beröra frågan om avvägning mellan åtgärder för tillförsel och hushållning med energi samt mellan olika tillförselsystcm.

Under hösten 1984 har riksdagen beslutat om riktlinjer för utvecklad kommunal energiplanering m.m. (prop. 1984/85: 5. BoU 6. rskr 82). Beslu- tet inncbär att kommunerna får ett ökat ansvar för att planera för tillförsel. distribtttion och användning av energi. De får också möjlighet att ange områden där leverans av el till värmepumpar inte skall behöva ske.

Kommunerna bör enligt beslutet senast den 1 januari 1986 fastställa heltäckande energiplaner genom särskilt beslut i kommunfullmäktige. Ett väsentligt syfte med planerna är att de skall fungera som underlag för insatser inom värmeförsörjningsområdet liksom inom andra områden av betydelse för energiförsörjningen. Planerna kommer genom den särskilda beslutsprocessen att bli föremål för en öppen offentlig debatt. Detta inne- bär att den inriktning av energiplaneringens tre komponenter tillförsel. distribution och användning som planerna ger uttryck för. kommer att avvägas mot kostnader och effekter såväl inom som utom energisektorn. Vid min anmälan om den utvecklade kommunala energiplaneringen fram- förde jag även synpunkter på behovet av en helhetssyn på energiplanering- en i kommunerna. Denna helhetssyn innebär att åtgärder i olika led av energisystemct. t.ex. energisparåtgärder i byggnader och nya produk- tionsanläggningar i fjärrvärmesystemet. planeras i ett sammanhang så att dessa samverkar till ett väl fungerande system. Energiplaneringen skall även säkerställa att hushållningsmöjligheter och energisnål teknik tas till vara inom försörjningssystemet. Av stor vikt vid denna avvägning. och för genomförandet av planer. är den prisinformation som på olika sätt förs ut till kommunens innevånare.

Betänkandet (SOU l98l : 69) Pris på energi innehåller en analys av olika principer för prissättning av el. fjärrvärme och bränslen. Slutsatsen är att övervägande skäl talar för att samhällsekonomiska vinster kan göras om kortsiktiga marginalkostnader i ökad utsträckning får styra prissättningen på energi. För tjärrvärmesystem som är baserade på olika bränslen finns det (. es. skäl att låta bränslekostnadernas variationer mellan olika årstider avspeglas i differentierade energiavgifter.

De kommunala taxorna bör således så väl som möjligt avspegla de

Prop. 1984/85: 120 HK»

verkliga kostnaderna för en energileverans. Därigenom kan t.ex. kostna— derna för en sparåtgärd bedömas mot den besparing den leder till. eller mot andra tillförselmetodcr.

En annan avvägning är fördelningen mellan olika tillförselmctoder. Ge- nom framsynt planering kan kommunen i ett tidigt skede vidta åtgärder för att utnyttjandet av el. fjärrvärme eller småskaliga system skall kunna ske på bästa möjliga sätt.

Ett problem i samband med investeringari ny energiteknik för värmeför- sörjning har tidigare varit osäkerheten hos framför allt de mindre värme- verken och förvaltarna av byggnader vid upphandling av värmeteknisk utrustning. Under åren 1983 och 1984 har energiupphandlingsdelegationen stärkt beställarfunktionen genom olika insatser. Som jag senare kommer att redovisa (avsnitt 10.4) har delegationen bidragit till tillkomsten av ett särskilt organ för organiserad gemensam upphandling. kallat Svenska vär- meverkens ekonomiska förening. VÄRMEK.

6.2. Fjärrvärme

Fjärrvärmeutbyggnaden påbörjades under slutet av l94()-talet i Karlstad och några andra mellansvenska städer. Utbyggnaden har därefter skett i snabb takt. Under 1970-talets andra hälft var expansionen särskilt kraftig. F.n. ökar ansluten abonnerad värmeeffckt med ca 900 MW per år. vilket motsvarar cffektbehovet i ca ISO 000 lägenheter. Värmeleveranserna har f.n. ett försäljningsvärde av ca 7 500 milj. kr. per år.

Fjärrvärme utnyttjas i första hand för uppvärmning av bebyggelse i mer tätbebyggda områden. Räknat i förhållande till total uppvärmd yta inom resp. byggnadstyp var fördelningen av tjärrvärmeft'irsörjd bebyggelse mel- lan olika byggnadstyper år 1982 följande: Herbostadhus 47 $'%. lokaler 39 C? och småhus S%. Vid glesare bebyggelse ökar hastigt såväl kostnaderna för distributionssystemet som förlusterna från nätet. Även framgent kommer således nyanslutningar till fjärrvärme att i huvudsak ske i tätare bebyggel- se.

Ett mått på bebyggelsens lämplighet för olika värmeförsörjningssystem är den s.k. värmetätheten. som anger årligt energibehov fördelat per m: områdesyta. Statens energiverk redovisar i rapport. Energiperspektiv l970—95 (Rapport l98417). följande uppgifter.

Tabell 6.3 Fördelning av bebyggelsen på områden med olika värmetäthet. %

Andel av ytan som ligger i områden med högre värmetäthet än. 50 kWh/ml och är 30 kWh/m: och år Småhus 3 lt) Flerbostadshus 68 75 Lokaler ()l 65

Prop. 1984/85: 120 [07

30 kWh per m2 och år motsvarar radhusbebyggelse medan 50 kWh per ml överenstämmer med förhållandena vid större s. k. lamellhus. Gränsen för lönsam ljtirrvärmeutbyggnad brukar enligt statens energiverk dras vid 30 kWh per m:. Även glesare bebyggelse kan emellertid vara av intresse att ansluta. om värmeft'irsötjningen sker med t. ex. spillvärme.

Under senare år har skett en snabb övergång från olja till andra energi— källor i ljärrvärmens produktionssystem. Denna utveckling har delvis skett med statligt stöd. Inom en tioårsperiod kommer därmed merparten av landets tjärrvärmesystem att försörjas med åtminstone delvis nya produk- tionsanläggningar.

Statens energiverk redovisar i sin rapport en prognos över ijärrvärmens utveckling under perioden fram till år 1995.

Även Svenska Värmeverksföreningen (VVF) har under år l984 genom- fört en omfattande enkät hos medlemsverk och kommuner om förutsätt- ningarna och planerna för senare ljärrvärmeutbyggnad. Enligt dessa båda undersökningar kommer utvecklingen av ljärrvärmen att med nuvarande

förutsättningar få följande förlopp.

Tabell 6.4 Fjärrvärme under år 1984 samt prognos för år [990 och 1995. TWh

Är |9s4' 1990 l995

Statens VVF Statens VVF

energiverk energiverk Leveranser 31.5 36 37 37 39 Tillförsel 39 42.7 47 44.5 49 Olja ll 7.6 6 7.3 6 Kol 10.5 l4.7 l5 l6.6 l7 Torv l 3 4 Trädbränslen 2 9.4 5 H 5 Avfall 4 5 5 Värmepumpar 3 7.5 7 7.6 7 Elpannor 5 0.3 2 0.2 ) S_pillvärme 2 2.6 3 2.8 3 Ovrigt 0.5 0.6 ! 0.7 I

' Preliminära uppgifter för år l984. Källa: VVF.

Statens energiverk. EK 8) och byggforskningsrådets (BFR) utredning Energi 85 är försiktiga i sin bedömning av tjärrvärmens utveckling. EK Sl framhåller att ett på lång sikt kraftigt minskat energibehov kan medföra att den nu pågående expansionen avstannar.

BFR visar bl.a. på den under de senaste åren kraftiga minskningen av värmeleveranserna per kilometer ljärrvärmekulvert. En större andel av ljärrvärmenäten har under senare år byggts i glesare bebyggelse. t.ex. småhusområden. vilket ger denna effekt. Även energisparandet har mins- kat värmeleveranserna i utbyggda nät. Statens energiverk anger attjämfört med tidigare prognoser är bedömningen av värmeleveranserna är 1995 drygt l5 TWh lägre. Den främsta orsaken är enligt verket. att energispa-

Prop. 1984/85: 120 108

randet har underskattats i tidigare prognoser. Verket har även en från VVF skild bedömning av fördelningen av bränslen ti-ll ljärrvärmesystemen.

Verket anger att den framtida utvecklingen för fasta bränslen inom ljärrvärmesystemen torde mattas till följd av den ökade användningen av värmepumpar som baslast och elpannor som spetslast sommartid. Den oljebaserade produktionen kommer att minska men en viss andel måste enligt verket vara kvar p.g.a. oljans goda reglerbarhet och låga kapital- kostnad. Den slutsats verket drar härav är att såväl olja som elpannor och värmepumpar kommer att begränsa möjligheterna att föra in fasta bräns— len.

När det gäller fördelningen mellan olika fasta bränslen konstaterar ver- ket att kol i allmänhet ger lägre värmekostnader. även om de lokala variationerna är betydande. men att trädbränslena på längre sikt har en egen livskraft som väntas öka i takt med att elenergin blir dyrare. Verkets slutsats är att framför allt kol kommer att få en minskad betydelse jämfört med tidigare VVF-bedömningar.

Som framgår av vad jag tidigare redovisat grundas en betydande del av tjärrvärmeproduktionen f.n. på elenergi. i huvudsak avkopplingsbar el- kraft. Under år 1984 levererades således nära 5 TWh elenergi för avkopp- lingsbara pannori ljärrvärmeanläggningar. och ca 1.5 TWh levererades till pannor inom industrin.

För s.k. avkopplingsbar elkraft gäller bl.a. särskilda skatteregler enligt följande.

En avkopplingsbar elpanna är en panna för vilken slutits ett särskilt avtal med elleverantören om tillfälliga elleveranser och enligt vilket denne. när så erfordras av kraftsystemskäl. kan avbryta elleveransen.

Sedan 1950—talet har under vissa förutsättningar återbetalning av energi- skatt medgivits för elleveranser till avkopplingsbara elpannor. Nu gällande regler beslutades av riksdagen hösten 1983 (prop. 1983/84: 28. SkU 9. rskr 96 och 97). Dessa regler innebär i huvudsak att riksskatteverket får medge återbetalning av energiskatt för avkopplingsbara elpannor med effekt stör- re än 1 MW när ingen oljebaserad kraftproduktion förekommer eller har förekommit av energibalansskäl under en sammanhängande period av fem dygn. Effekterna av nuvarande regler för avkopplingsbar elkraft bör enligt riksdagsbeslutet. utvärderas så att ställning kan tas under är 1987 till frågan om behovet av fortsatt skatteåterbetalning.

Sedan de nya reglerna för återbetalning av energiskatt infördes har av- kopplingsbara elpannor om ca 500 MW installerats. Vid årsskiftet 1984/85 var den installerade effekten ca 2 500 MW. varav drygt 1600 MW an- vändes i landets ijärrvärmesystem. Under år 1985 förväntas elpannor om tillsammans ytterligare 500 51 1 000 MW bli installerade.

Sammanfattningsvis innebär detta att användningen av avkopplingsbara elpannor i ljärrvärmesystem under” år 1985 väntas nå ett toppvärde upp mot 6 TWh för att därefter minska.

Prop. 1984/85: 120 109

Som framgår av vad jag nyss har redovisat om energitillförseln till ljärrvärmesystemen (tabell 6.4). skiljer sig VVF:s bedömning av anvand- ningen av el på 1990-talet från statens energiverks prognos. Enligt VVF-prognosen kommer elpannor även under 1990-talet att användas för värmeförsörjning sommartid i ljärrvärmesystem som saknar andra möjlig- heter till försörjning med billiga bränslen.

Merparten av de större fjärrvärmesystemen har installerat avkopplings- bara elpannor. Pannorna utnyttjas på ett sådant sätt att de till helt övervä- gande del ersätter olja i produktionssystemet. I några fall förekommer också att den avkopplingsbara elen marginellt ersätter fasta bränslen. Härvidlag spelar produktionssystemens utformning och kraftavtalets form en avgörande roll. Om råkraftskostnaden understiger den rörliga driftkost- naden för en fastbränsleeldad panna finns ekonomiska motiv att ersätta fastbränsle med elkraft. För att marknaden för inhemska bränslen inte skall påverkas negativt är det emellertid av stor vikt att avkopplingsbar el inte ersätter sådana bränslen i större omfattning. Jag kommer särskilt att följa denna fråga och vid behov ta initiativ till åtgärder för att undvika en sådan utveckling.

Avvägningen mellan avkopplingsbar elkraft och inhemska bränslen vid planeringen av ny produktionskapacitet är i första hand en fråga för den kommunala energiplaneringen. Som jag senare (avsnitt 8.6.4) kommer att redovisa harjag bl. a. i denna fråga haft överläggningar med företrädare för kommunerna.

Det finns anledning att slå fast att användningen av billig elkraft i tjärrvärmesystemen har en positiv inverkan på deras ekonomi. Det förhål— landet att den goda tillgången på el nu används inom ljärrvärmesystemen ger vidare förbättrade förutsättningar för en senare kärnkraftsavveekling eftersom elenergin då kan ersättas av annan energi. Under tiden kan värmekostnaden begränsas för värmeabonnenterna. Detta gor att vinster- na av låga elpriser i större utsträckning än tidigare kan komma även denna kategori till del. El och värmepumpar i ljärrvärmesystem kan således bidra . till att hälla genomsnittstaxan på låg nivå och därigenom underlätta intro- duktionen av ny teknik för t. ex. inhemska bränslen.

För att minimera totalkostnaden för ett större värmeproduktionssystem krävs en kombination av värmekällor som tillsammans ger lägsta totalkost- nad. Som baslastanläggning väljs därvid sådana system som har en så låg rörlig kostnad som möjligt. Fasta bränslen. spillvärme och värmepumpar är exempel på sådana källor som idag kan betraktas som tekniskt och ekonomiskt realiserbara för många orter. För s.k. spelslastänläggningar däremot kommer främst oljepannor i fråga.

Situationen i början av 1980-talet var en annan. Varken värmepumpar i ljärrvärmeverk eller pannor med goda miljöegenskaper för fasta bränslen fanns tillgängliga som tekniskt och ekonomiskt fullgoda alternativ. Det var därför fördelaktigt att parallellt med introduktionen av dessa baslastkällor

Prop. 1984/85:120 ll0

utnyttja billig överskottsel som ett skydd mot höga kostnader till följd av bortfallande pannkapacitet för fasta bränslen vid bl. a. driftstörningar. Ut- nyttjandet av avkopplingsbar el innebär också att investeringsbeslut i ny pannkapacitet har kunnat förläggas till tidpunkter då kunskaperna om fjärrvärmenätets utbyggnad är mer tillförlitliga. Användningen av elpannor har som jag tidigare har visat även minskat användningen av kol.

Den avkopplingsbara elenergin har även en funktion som i viss mån garant för en senare mottrycksproduktion. Detta beror framför allt på två faktorer. Genom att utnyttja elenergi har taxchöjningarna dämpats. Då ljärrvärmeutbyggnaden i stor utsträckning styrs av de taxor som erbjuds abonnenterna har utbyggnaden kunnat vidmakthållas.

Den andra orsaken hänger samman med att fjärrvärmcverk med elpan- nor kunnat begränsa investeringarna i baslastanläggningar. Vid stigande elpriser kommer därför incitament att finnas för kompletteringsinvcste- ringar. t.ex. i kraftvärmeanläggningar. Jag kan sammanfattningsvis kon- statera att utnyttjandet av avkopplingsbara elpannor är bra för Värmever- kcns ekonomi, underlättar i introduktionen av ny förbränningsteknik. för- bättrar möjligheterna till senare elproduktion i kraftvärmeverk samt inte innebär någon långsiktig bindning till el.

Utbyggnaden av stora värmepumpar har nått en omfattning som få förutsåg i början av l980-talet. Kostnaderna för att bygga stora värmepum- par har även blivit betydligt lägre än vad tidigare kalkyler har visat. De hittills största beställda värmepumpanläggningarna i ljärrvärmesystem re- dovisas i följande tabell.

Tabell 6.5 De största värmepumpanläggningarna i fjärrvärmesystem System Värmeeffekt Värmekälla Stockholm Värtan 75 MW Havsvatten Stockholm Hammarby 100 MW Avloppsvatten Solna/Sundbyberg l20 MW Avloppsvatten Göteborg l00 MW Avloppsvatten Maltnö 40 MW Avloppsvatten '

Under innevarande år bedöms större och mindre värmepumpar sam- manlagt producera ca 6 TWh. varav värmepumpar i fjärrvärmcnät svarar för drygt hälften. Värmepumparna bedöms åren 1990—1995 enligt redovi- sade prognoser producera 7—8 TWh/år i ljärrvärmesystemen.

Elbehovet för en större värmepump ligger mellan 25 och 30% av produ- cerad värmemängd. Anläggningen kan med nuvarande elpriser ekonomiskt skrivas av på mellan 3 och 8 år. Därefter kommer kostnaden för värmepro- duktion att vara mycket låg. även med stigande elpriser. Mycket tyder enligt EK 81 därför på att värmepumparna kommer att finnas kvar i ljärrvärmesystemen även efter är 2000. Användningen av värmepumpar kan därför enligt min mening senare behöva avvägas så att tillräckliga underlag för mottrycksproduktion kan vidmakthållas. Kulmen för Utbygg—

Prop. 1984/85: l20 lll

nad av värmepumpar i fjärrvärmenät bör nås redan under l980-talets slutskede.

Industriell spi/[värme utnyttjas f.n. i ljärrvärmeproduktionen motsva- rande ca 2 TWh per år. De kommuner som främst utnyttjar spillvärme är Göteborg. Helsingborg. Piteå, Malmö, Köping och Sundsvall. 1 Luleå utnyttjas stora mängder masugnsgas.

Under åren l983 och l984 har bidrag lämnats för utbyggnad av distribu- tionsledningar för spillvärme. Dessa bidrag har utnyttjats i mycket begrän- sad utsträckning. i förhållande till potentialen i landet för spillvärmeleve- ranser från industrin. Jag har tidigare (avsnitt 5.2) redovisat min avsikt att ta upp överläggningar med industrin för att åstadkomma en effektiv ener- gianvändning. Jag avser även att ta upp spillvärmcfrågorna vid dessa överläggningar. Tidigare redovisade prognoser anger att användningen av industriell spillvärme kommer att öka till ca 3 TWh på l990—talet. Jag vill här betona att enstaka projekt kan förändra denna bild.

Pannor för inln'lnsku bränslen har som en följd bl. a. av l983 och l984 ärs investeringsprogram planerats och uppförts i ett stort antal. Under år l985 komtner ljärrvärmesystem att försörjas med inhemska bränslen mot- svarande knappt 8 TWh. Utbyggnaden av pannor för inhemska bränslen innebär att ljärrvärmens konkurrenskraft stärks på lång sikt samtidigt som sysselsättning skapas inom den tillverkande industrin och i bränsleförsörj- ningsledet. Som framgår av vad jag tidigare redovisat (tabell 6.4) bedöms andelen inhemska bränslen fortsätta att öka under perioden l985— l995.

VVF anger i sin prognos en användning av inhemska bränslen på l990-talet som är 2—4 TWh per är högre än vad statens energiverk anger i sin prognos. Skillnaden gäller framförallt avfall och trädbränslen. Statens energiverk anger att lönsamheten för inhemska bränslen f.n. förefaller vara dålig jämfört med kol och värmepumpar. Skillnaderna i totalkost— nader för olika alternativ är dock små. och lokala förhallanden avgör anläggningartuts ekonomi.

Ett inhemskt bränsle av särskild karaktär är ut;/itll. Förbränning. kom- postering och sortering.-"äteranvändning är olika metoder för tillvaratagan— de. En stor del av avfallet lagras trots detta fortfarande på upplag och tippar.

Under år l98-t var värmeproduktionen med avfallsbränsle ca 4 TWh. Problem i samband med förbränning av avfall är utsläpp av miljöstörande ämnen. behovet av enjämn värmeproduktion för att undvika lagringspro- blem samt relativt höga kostnader för förbränningsanläggningar. Många kommuner med avfallsförbränning utnyttjar avfall från närliggande regio- ner för att nå en ekonomisk storlek på anläggningen. Genom sin karaktär av baslastanläggningar och behovet av stora anläggningar för ekonomiskt utnyttjande är dessa särskilt lämpade för samtidig elproduktion. Jag vill här framhålla att en förutsättning för förbränning av avfall är att en miljö- vänlig teknik kommer till utnyttjande. Jag återkommer strax till miljöpro-

Prop. 1984/85: 120 t 12

blem vid avfallsförbränning (avsnitt 8.1). Jag återkommer vidare till frågor om inhemska bränslen (avsnitt 8.6) och till frågan om clproduccrande avfallsanläggningar (avsnitt 7.4).

Kol för fjärrvärmeproduktion användes under är 1984 i ett tiotal anlägg- ningar. Sammanlagt förbrukades l.7 miljoner ton för värmeproduktion och 0.l5 miljoner ton för elproduktion i kraftvärmeanläggningar. Enligt tidigare planer förutsågs en kraftigt ökad kolförbrukning under återstående delen av l980-talet i fjärrvärmeanläggningar. Denna utveckling har brutits. Sta- tens energiverk och VVF anger att kolanvändningen är 1990 i fjärrvär- meanläggningar bedöms bli ca 2 miljoner ton. dvs. betydligt lägre än tidigare planer. Kolet ersätts av ett ökat utnyttjande av spillvärme. in- hemska bränslen. el och värmepumpar.

Jag ser med tillfredsställelsc på denna utveckling. sotn ligger helt i linje med de riktlinjer för kolanvändningen för tiden fram till är l990 som regeringen i mars l984 föreslog i prop. [983/84: 158. och som godtögs i sin helhet av riksdagen (NU 44, rskr 390). Dessa riktlinjer innebar en skärp- ning av kraven för koleldning; köl skall komma i fråga endast när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen.

Ny koleldningsteknik i fjärrvärmeverk har under 1980-talet utvecklats bl.a. till följd av de skärpta reglerna för utsläpp av svaveldioxid och stoft. Nya verk utnyttjar ofta olika typer av s.k. fluidiserade bäddar (svävbäd- dar) för vilka svensk industri nått en tätplats på världsmarknaden. Tekni- ken innebär förbättringar av både effektiviteten och miljöegenskaperna.

Kol uppblandat med vatten eller pulveriserat och renat används även i ett fåtal anläggningar. Jag kommer strax att mer utförligt redovisa kolfrä- gorna (avsnitt 8.4).

Olja svarade under år |984 för ca 30% av energitillförseln till fjärrvärme. Oljeandelen har därmed minskat med två tredjedelar sedan är 1980. Ol- jeandelen fortsätter att minska i snabb takt. Olja kommer dock att finnas kvar i f]ärrvärmeproduktionen under överskådlig framtid. Orsaken är ol- jeeldningens stora fördelar som reserv- och spctsvärmekälla. Vid kortare drifttider än ca I 000 timmar per år är totalkostnaden för oljeeldning lägre än för andra jämförbara energikällor. Enligt statens energiverk kommer andelen olja vid fjärrvärmeproduktion inte att understiga l0%—209'P-.

EK Sl. Energi 85 samt statens energiverk anger att det kan föreligga en risk att fjärrvärmen byggs ut alltför långt. Skäl som anförs är att energi- sparandet i bebyggelsen har nått längre än vad som förutsatts i många planer för utbyggnad av ljärrvärmesystem och att energisparandet förutses fortsätta. Denna utveckling kan. om inte den fortsatta fjärrvärmeutbyggna- den planeras med hänsyn härtill. leda till överdimensioneradc produktions— anläggningar. betydande värmeförluster i utbyggda nät och försämrad ekonomi för fjärrvärmeverken.

Följande faktorer bestämmer fjärrvärmens fortsatta utveckling.

— Energis'purzutdels' effekter i ansluten bebyggelse

Prop. 1984/85: l20 ll3

— Alternativa till/i'irxvfmurot/rr för värme i bebyggelse. bl, a. utveckling- en av olja/elpannor, små värmepumpar, luftvärmesystem och små fast- bränsleanläggningar.

Övergången till prat/uklionsxj-nt'lt'm för fjärrvärme med god ekonomi och hög flexibilitet. Häri ingår även behovet av riktig dimensionering. utnyttjandet av värmeackumulering m.m.

—- Möjligheterna till förbättrad _[Iärrt'ärmcdixtri/Julin". Häri ingår lägre drifttemperaturer, renoveringar av äldre nät. nya ledningsmaterlal m.m.

Taxusältningen på fjärrvärme. Frågan har blivit allt mer väsentlig genom att produktionssystemets sammansättning ändrats från enbart olje- pannor till en kombination av produktionsanläggningar med låga resp. höga rorliga kostnader.

Värdet för värmeabonnenterna och för fjärrvärmeverken av att ut- nyttja fjärrvärmenätet för krujivärmeprm/uktion. Värtneverk med fast- bränslebaserad kraftvärme kommer vid högre elpriser att kunna producera värme till betydligt lägre kostnad än utan elproduktionsmöjligheterna.

Frågorna kring taxeutvecklingcn spelar enligt statens energiverk en hu- vttdroll. Värmeverken bör enligt verket av egenintresse tillämpa taxor som leder till ett effektivt utnyttjande av anläggningarna. Den av abonnenten päverkbara delen av taxan bör normalt motsvara den rörliga kostnaden för värmeproduktionen. Kapitalkostnaderna kan vidare. enligt verket. tas ut via fasta avgifter som fördelas över investeringens hela livslängd. Taxans utformning avgörs i många fall av kommunen. Verket anser därför att en rimlig lönsamhetsbedömning av fjärrvärmeutbyggnaden tillsammans med en effektiv taxesättning av fjärrvärmen hör till huvuduppgifterna i den framtida kommunala energiplaneringen. Även BFR behandlar i Energi 85. taxefrägorna för fjärrvärmen. BFR konstaterar att fjärrvärmens framtida utveckling påverkas av taxornas utformning. En taxa med stor rörlig del och liten fast del stimulerar enligt BFR energihushållningen.

Jag har. när det gäller fjärrvärme. haft överläggningar med Svenska Kommunförbundet och VVF. Vid överläggningarna har bl.a. frågor om finansiering och taxeutveckling behandlats. Vid överläggningarna har framkommit att flera värmcverk. med en sammanlagd värmeleverans över- stigande hälften av landets samlade fjärrvärmeförsörjning, på senare tid övergått till säsongsdifferentierade taxor.

För att klarlägga alternativkostnaden för fjärrvärmeabonnenter har VVF vidare våren 1984 inbjudit de största värmeintressenterna på bostadsmark- naden till diskussioner rörande den s.k. riktpristaxan. En översyn av riktpriserna har därefter inletts. l arbetet deltar VVF, Sveriges Fastighets- ägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund. SABO, HSB och Riksbyggen.

När det gäller finansieringens inverkan på taxekonstruktionen har vid överläggningarna konstaterats att en jämnare fördelning av kapitalkostna- derna över anläggningarnas livslängd gör det möjligt att tillämpa lägre taxeniväer under de första åren. En metod för en sådanjämnare fördelning 8 Riksdagen 1984/85 . I .mml. Nr I 20

Prop. 1984/85: 120 ll—t

redovisas i Kommunförbttndcts skrift. Kapitalkostnader i kommunal verk- samhet. Jag aterkommer strax till ftuansicringsfrägan och övriga fragor som behandlats vid övcrläggningärna.

Av vadjag tidigare har redovisat framgår att ljärrvärmcns möjligheter är begränsade att med god ekonomi svara för värmcl'orsörjningen i glesare byggnadsomräden. Den utbyggnad sotn kotnmer att bli aktuell ontfattar i stor utsträckning områden ntcd hög värmctälhct där fjärrvärmen är det främsta alternativet säväl av ekonomiska skäl som med hänsyn till miljon.

fjärrvärmen har i dessa omrädett många fördelar: —- den kan göras miljövänlig jämfört med förbränning lokalt. —— den minskar behovet av utrymmen och skötsel av värnteanläggningen

i en byggnad. — den kan utnyttja olika energikällor och är därför flexibel. — den ger möjlighet till en rationell elproduktion i kraftvärmeverk.

— den utgör en basmarknad för ny teknik för produktion och omvand- ling av energi och skapar därmed ocksä förutsi'tttningar för export frän svensk industri.

— den ger möjlighet till att ekonomiskt tillvarata avfall och spillvärmc och förbättrar därigenom ocksä miljön. den ger ett högt bränsleutnyttjande genom hög effektivitet. — den ger förutsättningar att utnyttja inhemska bränslen. Jag bedömer sammanfattningsvis att det med hänsyn tagen till en effekti- vare energihushällning fortfarande finns en betydande potential for en fortsatt fjärrvärmeutbyggnad.

Jag gär nu över till att redovisa tnina närmare överväganden och förslag när det gäller fji'trrvärme.

För att bibehålla ljärrvi'trmens effektivitet är det väsentligt att ljärrvär- mesystemen underhålls. Detta gäller såväl produktionsanläggnittgar och rörsystem inom det egentliga fjärrvärmesystemet som lcdningsnäten i an- slutna äldre blockccntralsystcm. Dessa har i många fall ursprungligen byggts med en teknik som är av lägre kvalitet än normal s. k. ljärrvf'trmc- standard.

Under år l984 har kommunerna haft möjlighet att utnyttja särskilda medel för renoveringsarbeten i bl. a. ledningssystcmen för värme. vatten och avlopp. Stödet har bestått av två delar. dels bidrag inom arbetsmark- nadspolitikens ram. dels vidgade läneramar hos kommunläncinstituten för kommunala renoveringsprojekt. Stödet har inte utnyttjats i någon större omfattning för fjärrvärmearbeten. Mot denna bakgrund har jag tagit upp överläggningar med företrädare för kommuner. värmeverk och berörda organ för att åstadkomma en snabbare upprustning av äldre nät.

Vid överläggningarna har framförts att det finns en allmän önskan att förbättra funktionen hos de kommunala ledningsnäten. lnom ljärrvärme— sektorn är huvuddelen av näten av god standard och kräver därför f.n. inga särskilda insatser. Det finns dock enskilda nätdelar som kräver sådana

Prop. 1984/85: 120 115

insatser. Ett särskilt problem i detta sammanhang är de olika finansierings- villkor som gäller för investeringar i värmenät inom resp. utanför bostads- bebyggelsen. Jag återkommer strax till denna fräga.

För finansiering av fjärrvärmeinvesteringar tillämpas i dag särskilda s. k. ljärrvärmeliin. finansiering med kommunala medel, län och avgifter frän abonnenter eller uppläning pä den öppna kreditmarknaden.

Sedan år 1977 tillämpas ett speciellt finansieringssystem för kommunala fjärrvärmesystem inkl. produktionsanläggningar. Detta tillkom efter över- läggningar mellan representanter för industridepartcmentet. riksbanken och kapitalmarknaden och syftade till att stimulera en fortsatt utbyggnad av fjärrvärme. Det nya systemet innebar att dels riksbanken medgav en viss upplåning på kapitalmarknaden speciellt för fjärrvärmeinvesteringar. dels amorteringstiderna för sådan uppläning gjordes betydligt längre än för traditionella län för kommunala investeringar. Mot tidigare normalt högst 15 är med rak amortering har fjärrvärmelänen sedan är 1977 haft amorte- ringstider på 20—23 är med lika annuitet eller serieamortering (läg amorte- ring i början av lånetiden).

Från den ljanuari 1983 infördes en förbättring av villkoren för fjärrvär- melän genom att kravet på utlandsupplåning togs bort. Härigenom kunde annuitctcrna minskas vilket reducerar den finansiella belastningen för kommunen.

Finansieringssystemet har inneburit betydande fördelar för fjärrvärmen jämfört med andra kommunala investeringar och industrins investeringar genom att systemet medger garanterat utrymme på kapitalmarknaden och längre äterbctalningstider. Någon speciellt förmånlig räntesättning har dock inte tillämpats — den längre amorteringstiden har medfört en högre räntesats än för andra kommunlän.

Utvecklingen har under den senaste tiden gått i den riktningen att villkoren för att finansiera fjärrvärmen har förbättrats ytterligare. Det allmänna ränteläget har sjunkit. vilket betyder lägre räntekostnader. Efter- frågan på krediter för andra ändamål är svag. Överläggningen med Kom- munförbundet och VVF har klarlagt att finansieringen f.n. inte innebär någon avgörande begränsning för fjärrvärmeutbyggnaden. Jag gör sam- manfattningsvis den bedömningen att formerna för finansiering av fjärrvär- meinvestcringar f.n. är tillfredsställande.

För att underlätta en avveckling av kärnkraften är det väsentligt att fjärrvärmesystemen i största möjliga utsträckning kan utnyttjas för elpro- duktion där detta kan ske med fördel för såväl anslutna abonnenter som värmeverk. Jag kommer strax att ytterligare behandla förutsättningarna för sådana mottrycksanläggningar (avsnitt 7.4).

Möjligheterna att utnyttja fjärrvärmenät för Spillvärme. värmepumpar och solvärme samt för elproduktion är bl.a. beroende av temperaturni- väerna i näten. Aven värmeförlusterna från fjärrvärmeledningarna påver- kas av drifttemperaturerna.

Prop. l984/85: 120 llt)

th'u'rvärment'it dimensioneras idag huvudsakligen for en hogsta fram- ledningstcmperatur av lllläC och en samtidig returledningstemperatur av 7l)”C. Eftersom fjärrvarmevattnet vid elprodtiktion i kraftvärmeverk utgör kylmedel, innebär den höga tetiiperaturnivän en begränsning av elproduk- tioiislörtttiigan.

Ett sätt att förbättra effektiviteten är att anpassa fjai'rvärmcsystcm till s. k. lägiemperatur.

Pii försök pägär f.n. en sädan ontbyggnad i ett befintligt nät i Knivsta i Uppsala kommun. Fördelar förutom ökade itiöjligheter till elproduktion är att bl.a. solvärme och värmepumpar bättre kan utnyttjas.

Nya ljärrvärmesystem kan med fördel anordnas för lt'tgicnipcraiur redan vid utbyggnaden. l dessa fall kati vid ny bebyggelse hänsyn tas till även den lägre framledningstcmperaturen vid dittiensionering av byggnadens värmesystem. l befintliga nät kan det finnas möjligheter att ansltiia viss bebyggelse till retiii'lediiingen.

Jag avser mot bakgrund av vad jag nu har anfört att föreslä regeringen att uppdra till statens energiverk att utreda fjät'rvärinesysteiitens och block- centralernas försörjningssituation och förutsättningarna för att genom oli- ka ätgärder i värmeft'irsörjningssysiemen anpassa dessa till lägre drifttem- peratur.

Häri ingår bl.a. att utreda förutsättningarna för upprustning av äldre värnienät. inom och utom ljärrvärmesystemen_

Mänga kommuner med fjärrvärmeförsörjning har inte möjlighet att till- räckligt utnyttja de basvärmekällor man förfogar över. Ett orsak kan vara att värmeöverföringskapaciteten mellan olika ljärrvärmeonträden är för läg eller helt saknas. Genom att anlägga fjärrvärmeledningar som kopplar ihop olika delar av näten kan oljeersättningen öka och nätet bli mindre särbart. För större nät finns därtill möjligheterna att i ett senare skede anlägga kraftvärmeverk. Hopkopplingsledningarna blir därmed strategiska.

Frågan om värmesystemens förutsättningar att i ett senare skede funge- ra som krafivärmeunderlag är. som jag senare redovisar. av strategisk betydelse inför kärnkraftsavvecklingen. Det finns enligt min mening behov av ett tillfälligt statligt stöd till äigärder som ökar de sammankopplade värmeunderlagen inför kärnkraftsavvecklingen. Jag äterkommer till frägan om medel härför under anslaget E 22. Vissa ätgärder för omställning av energisystemct.

Hänvisningar till S6-2

6.3. Blockcentraler

Med blockcentraler avses vanligtvis de större anläggningar för produk— tion av värme. som försörjer mer än en byggnad och som inte drivs som fjärrvärmerörelse. Blockcentraler kan variera i storlek från ett par hundra kW till centraler av fjärrvärmestorlek. dvs. 50— fOO MW. Normalt ägs och förvaltas blockcentralen av ägaren till anslutna byggnader. Flertalet bygg- nader som värms av blockcentraler är hyres- eller kontorshus.

Prop. 1984/85: l20 | |?

Värmeförsöijningcn med blockcentraler är inte väl definierad och säkra uppgifter om antalet centraler. deras värmekällor och levererad energi är därför svära att erhålla.

EK fllzs delutredning (Ds l l983:15) Så kan vi värma Sverige anger briitfoleveranscrna från blockcentraler är 1980 till 20 'l'Wh och är 1990 till lll TWh. Utvecklingen under WRG-talet bedöms ske sä att hälften av blockcentralcrna till år l990 övergär till fjärrvärme. antingen genom direkt anslutning eller genom organisatorisk förändring. Studier anger. enligt delutrcdningen. att det föreligger mänga praktiska hinder för att introduce- ra fasta bränslen i blockcentraler. varför endast le— 25 '? av de återstående har konverterats till är lWll.

EK SI har ingen egen bedötnning av värmeleveranscns storlek från blockcentraler. Dårcntot konstaterar man att blockccnlralsvärmd bebyg- gelse hittills i liten grad kunnat minska kostnaderna för sin vi'trnieförsörj' ning. Problem som redovisas vid konvertering av centraler är bl.a. risken för miljöstt'irningar vid övergång till fasta bränslen. Möjligheterna att tit- nyttja värmepumpar anges som goda. om dessa utvecklas ytterligare.

BFR anger i utredningen Energi 85 leveranserna under är 1985 till H TWh per är. Om enbart pannor över | MW effekt inräknas finns det ca l4tltl blockcentraler inom bostadssektorn och ytterligare drygt 4 000 ceri— tralcr i lokalsektorn.

Ungefär hälften av alla blockcentraler bedöms enligt Energi 85 ligga i områden där fjärrvärme finns eller kommer att bli utbyggd. Merparten av ccntralcrna är i dag oljeeldade. Genom s.k. avbrytbara eller avkopp- lingsbara elleveranser och värmepumpar har dock elenergi alltmer ersatt olja. Även inhemskt fastbränsle utnyttjas. främst i större centraler. där kostnaden för bemanning kan slås ut över en stor energiproduktion.

Mot denna bakgrtind bedömerjag att en betydande del av blockcentra- lcrna ligger i områden som inom överblickbar framtid kommer att värmas med fjärrvärme. En anslutning av ccntralerna ter sig dä naturlig, Hänsyn måste dock tas till de skiftande tekniska och ekonomiska förhällantlcna i olika omräden och för olika anläggningar. Utnyttjandet av elenergi. som kan ske med såväl läg investeringskostnad som läg driftkostnad. kan tillsammans med anslutningsavgiftcr till fjärrvärme medföra en försenad övergång till fjärrvärme. Encrgisparandct har därtill ökat i flerbostadshu- sen vilket påverkar ekonomin vid fjärrvi'irmcansltitning. En möjlighet som behandlats vid överläggningar med Kommunförbundet och VVF är att genom organisatoriska lösningar läta Värmeverken svara för driften i blockcentralerna. EUD har under är l984 beslutat om stöd till VVF för att utreda ett sådant vidgat ansvar för Värmeverken. Utredningen kommer att slutföras under är l986.

Som jag tidigare har anfört är ett viktigt energipolitiskt mål att utnyttja el under l980-talct för oljeersättning på ett sådant sätt att långsiktiga bind- ningar undviks. Elanvändning i blockcentraler är ett exempel på detta. Det

Prop. 1984/85: 120 1 t8

är önskvärt att blockcentralernas nät i ett längre perspektiv försörjs med andra energislag. El kan om den används för att driva värmepumpar dock erbjuda ett längsiktigt alternativ. Enligt statens energiverks studie Fasta bränslen (rapport nr 198425). är värmepumpsbaserad försörjning f.n. den mest kostnzufseffektiva. om förutsättningar föreligger att utnyttja naturliga värmekällor.

Mot bakgrund av denna redovisning av nuvarande värmeförsörjning med blockcentraler övergär jag till mina förslag.

Flera utredningar har visat på de stora fördelarna av att utnyttja värme- pumpar i blockeentraler som saknar möjligheter att konvertera till fast— bränsle eller gä över till fjärrvärme. Jag delar denna uppfattning. Det bör vara möjligt att inom ramen för energiforskningsprogrammet stödja en utveckling av värmepumpar lämpliga för blockcentraler. Det arbete som bedrivs av statens vattenfallsverk inom detta omräde bid-rar ocksä till en sådan utveckling.

För att förbättra värmef'örsödningens ekonomi pä läng sikt och öka möjligheten att utnyttja värmeunderlagen för elkraftproduktionen i kraft- värmeverk finns mot bakgrund av vadjag nyss redovisat ett stort behov att noggrannt klarlägga blockeentralernas försörjningssituation. Som jag tidi— gare redovisat (avsnitt 6.2) avser jag föreslå regeringen att denna fråga utreds av statens energiverk.

Hänvisningar till S6-3

6.4. Enskild uppvärmning

Värmeförsörjningen i fastigheter med enskilda uppvärmningsanordning- ar har förändrats kraftigt sedan är 1980. Flerbostadshus och lokaler har i betydande omfattning anslutits till fjärrvärmenät och blockcentraler. lnom smähussektorn har denna utveckling endast haft en marginell betydelse. Här har i stället en omfattande övergång till direkt eller vattenburen elvärme ägt rum.

Enskilda uppvärmningssystem dominerar helt inom smähussektorn. För den uppvärmda ytan i l982 ärs smähusbeständ har man funnit att 43 % i huvudsak använde olja för uppvärmning och 27??- utnyttjade direktel- värme. Endast 5% av smähusbebyggelsen 'är är l982 ansluten till fjärr- värme eller blockeentral. För flerbostadshus och lokaler skedde 40 resp. 44 % av värmeförsörjningen brutto genom enskild oljeeldning och 3 resp. 13 % genom användning av elvärme.

Statens energiverk gör i sin rapport 198417 Energiperspektiv 1970—95 bedömningen att takten i anslutning till fjärrvärme för flerbostadshus kom— mer att sjunka obetydligt fram till är l990. Användningen av elvärme bedöms öka nägot fram till är l990. för att därefter ätergä till l982 års nivå. Vidare antas användningen av värmepumpar komma att öka frän nästintill ingenting till ca 6927 av den uppvärmda ytan är l99tl. Sammanf'attningsvis

Prop. 1984/85: 120 ng

innebär detta att endast Zl f.? av värmeförsörjningen i flerbostadshus be- räknas ske genom enskild oljeeldning är 1990 mot 40"; är 1932.

Vad beträffar lokalbeständet förväntas inte enskild uppvärmning minska i samma takt som i flerbostadshusen. eftersom elvärme i olika former är en stark konkurrent till fjärrvärme i mänga lokaler. Elvärmens andel av vär- meförsörjningen förväntas öka till IRF:- och värmepumparnas andel till Aff-?. Är l99ff förväntas 209 av värmeförst'iriningen i lokalbeständet tillgo- doses med bränsleförbränning i enskilda panncentraler.

För smähuscns del stär valet mellan olja. el och uppvärmning med fasta bränslen. främst ved. Elvärme bedöms som det ekonomiskt mest gynn- samma alternativet under den närmaste tioärsperioden. Statens energiverk har antagit att ca hälften av de smähus som fortfarande har oljeeldning kommer att konverteras till elvärme i någon form fram till är ft)!)(f och sammanlagt 75 f."? fram till är l995. I de flesta fall kommer kombipannor att väljas. Värmepumpar. främst i kombination med olja som utnyttjas under höglastperioder. kommer enligt statens energiverk att successivt öka i betydelse och ta hand om mer än en femtedel av de väntade konvertering- arna till elvärme.

En sammanfattning av energiverkets prognos över värmeförsörjningen för befintliga smähus görs i tabell 6.6.

Tabell 6.6 F.nergislagens andelar av den uppvärmda ytan i 1982 års smähusbeständ

Andel i procent IW"! l99fl IWF (.)lja 43 Zl ((. Fjärrvärme 5 '? fs Ved N N l3 Värmepumpar 2 7 lt! Annan elvärme 35 48 52 ()vrigt | 3 2

För nybyggda smähus har andelen med eluppvärmning i någon form ökat från 55"? till 65 '='? frän är |979 till är |983. Statens energiverk räknar med att denna andel kommer att öka nägot under ären framöver. Dessutom antas andelen värmepumpar öka. ! de smähus som kommer att byggas under perioden |990— |995 beräknas 77 9? av den uppvärmda ytan utnyttja elvärme eller värmepumpar. En sammanfattning av energiverkets prognos över värmeft'irsörjningen i nybyggda småhus görs i tabell 6.7.

Tabell 6.7 Energislagens andelar av den uppvärmda ytan i nybyggda småhus

Andel i procent IQRZ— [990 l990— l995 Olja 5 5 Fjärrvärme 4 4 Ved 14 M Värmepumpar lo 22 Annan elvärme of 55

Prop. 1984/85 : 120 l 20

Som framgår av tabellen förväntas ingen ökning i användningen av trädbränslen som primär värmekälla. Detta utesluter emellertid inte att vedeldning som komplement till elvärme kommer att öka ttnder resten av l980-talet. Denna ökning förväntas ske i tätorter utanför fjärrvärmeomrä- den där god lokal tillgång på bränsle föreligger. Uppskattningsvis har 409?- av småhusen utrustning för att elda med ved i kamin eller värmepanna. Ved i någon omfattning eldas i ca 709" av dessa anläggningar. vilket motsvarar 30% av samtliga småhus. Den totala vedanvändningen i små pannor uppskattas till f.n. ea IO TWh/är.

Föredragande!” överväganden

Den förväntade utvecklingen i fastigheter med enskilda uppvärmnings— anläggningar. som innebär en övergång till inhemska energikällor och kollektiva uppvärmningssystem. anser jag i huvudsak uppfyller de krav som jag tidigare har redovisat beträffande värmeförsörjningen. Jag avser dock att noga följa utvecklingen inom detta område. i synnerhet vad gäller elanvändningen.

När det svärersättliga elbehovet växer. kommer delar av de elbaserade värmesystemen att behöva ersättas med andra värmekällor. Det är därför betydelsefullt att användningen av direktverkande elvärme i bostäder och lokaler kan begränsas. eftersom denna form av elvärme inte är flexibel.

Riksdagen beslutade är l98l (prop. l980/8l: l33. CU 3l. rskr 384) att användning av direktverkande elvärme endast skall tillätas i speciellt ener- gisnåla byggnader. Detta villkor anses vara uppfyllt för byggnader där behovet av elenergi för uppvärmning och tappvarmvattenbercdning är i genomsnitt 40 % lägre än vad motsvarande energibehov varit om byggna- derna utförts enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN l975. En omprövning av dessa s. k. ELAK-krav aviserades till mitten av l980-talet. De senaste årens utveckling inom energihushållningsomrä— det tyder på att nybebyggelsen i allmänhet uppfyller ELAK-kraven. oav- sett typen av uppvärmningssystem.

Det kan således finnas fog för en översyn av dessa byggnadstekniska krav. Jag är dock medveten om att en skärpning av dem kan leda till olägenheter i skilda avseenden såsom höga kostnader. risk för uppkomst av fukt- och mögelskador rn. m. En väg som därför bör uppmärksammas och prövas är möjligheterna att med stöd av olika planinstrument styra användningen av direktverkande elvärme. Jag tänker främst på det förslag till plan- och bygglag som avses komma att redovisas för riksdagen under detta riksmöte och de möjligheter som denna ger. att genom omrädesbe- stämmelser eller bestämmelser i detaljplan även päverka uppvärmnings- sättet. Jag tänker också på den ändring i lagen om kommunal energiplanev ring som riksdagen nyligen har beslutat om. Energiplanens huvudsyfte är att tjäna som underlag för kommuaernas insatser inom energiområdet och inte minst som planeringsunderlag för beslut enligt annan lagstiftning.

Prop. 1984/85: [20 121

Om användningen av direktverkande elvärme i nytillkommande bebyg— gelse ökar i en sådan omfattning att de långsiktiga energipolitiska mälen sätts i fara. måste användningen av direktel kunna begränsas.

] det långa perspektivet kan även värmeförsörjningen för de byggnader med direktelvärme som byggdes under 1960- och 1970-talen medföra kost- nader oeh problem. när tillgången på el blir mer begränsad och elpriset stiger. I första hand bör elbehovet idessa byggnader minskas med hjälp av energihushållningsåtgärder. Om en övergång från elvärme till annan ener- giform trots detta blir nödvändig kan kostnaderna i vissa fall bli betydande genom att nya värmedistributionssystem måste installeras. Möjligheterna att. med hjälp av forsknings och utvecklingsinsatser inom detta område. åstadkomma kostnadssänkningar och finna nya systemlösningar bedömer jag dock som goda. Enligt vad jag har erfarit pågår forskningsprojekt finansierade av BFR med denna inriktning.

Som jag tidigare har nämnt ingår det i ELlst uppgifter att närmare analysera utvecklingen avseende användningen av direktverkande el— värme. Resultaten härav kommer att redovisas senare i år. Utredningen kommer också att redovisa vilka olika alternativ som står till buds för att begränsa elanvändningen.

] denna fråga harjag samrått med chefen för bostadsdepartementet. Det är enligt min mening värdefullt med användning av inhemska fasta bränslen som ersättning för olja även i mindre anläggningar. Småskalig eldning med fasta bränslen kan lämna betydelsefulla bidrag till oljeersätt— ningen i landet. Förekomsten av ved- och kombipannor samt braskamineri småhusbebyggelse har ett värde också från beredskapssynpunkt. skapssynpunkt.

Enligt lagen (l98l1599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle skall bl. a. småhus som värms med olja även kunna värmas med inhemska bränslen. Även i elvärmda småhus är det av bl.a. beredskaps- skäl önskvärt att en alternativ värmekälla finns. Här kan braskaminer utgöra ett lämpligt komplement till det primära uppvärmningssystcmet.

De miljöproblem som kan uppstå i tätbebyggda områden där en omfat- tande användning av fasta bränslen förekommer måste emellertid beaktas. Dessa problem kan lösas dels genom att pannor och kaminer konstrueras så att utsläppen minimeras. dels genom att användning — när utsläppen orsakar olägenheter för de kringboende regleras inom ramen för den kommunala hälsovårdslagstiftningen. Det är viktigt att i de fall miljöolä- genhcter befaras. användningen av fasta bränslen regleras. Det rör sig här om utsläpp som i allmänhet inte påverkar miljön på större avstånd från utsläppskällan. Jag anser därför att avvägningen mellan lokala energiför- sörjningsaspekter och miljöaspekter i dessa fall lämpligen avgörs på kom- munal nivå. I detta sammanhang bör även möjligheterna tas till vara att minska utsläppen genom information om eldningsteknik och lämpligt bränsleval.

Prop. 1984/85: 120 (22

6.5 Solvärme. värmepumpar m. m.

1 riksdagens beslut med anledning av prop. l978/79: ll5 (NU of). rskr 429) fastlades det s. k. Sol 85-programmct som innebar en väsentligt ökad satsning på forskning. utveckling och experimentbyggande kring sol— värme. värmelagring och värmepumpar, Målet för insatserna inom solvär- meområdet var att de från i huvudsak mitten av l980-talet skulle kunna ge underlag i tekniskt och ekonomiskt hänseende för beslut rörande införande av solvärme och för inriktningen av eventuella fortsatta forsknings— och utvecklingsinsatser inom området.

Satsningen på dessa områden avsågs leda till ett minskat oljeberoende och ett ökat sparande. Dessutom bedömdes solvärmetekniken sakna nämnvärda nackdelar från hälso- och miljösynpunkt. l riksdagens energi- politiska beslut är l98l anges att det är l990. genom en insats av 3 TWh drivencrgi. bör vara möjligt att erhålla ca 7 TWh värme från värmepumpar vilket motsvarar ca 10 TWh olja i pannor för småhus. Skulle stora eldrivna värmepumpar komma att utnyttjas i fjärrvärmesystem skulle ytterligare kvantiteter olja kunna ersättas genom användning av värmepumpar. Bidra- get frän solvärme via solfångare beräknades till mellan I och 3 TWh är 1990.

Vad gäller solvärmetekniken har huvuddelen av insatserna hittills under l98(l-talet avsett solvärmt tappvarmvatten och stora anläggningar med säsongslager samt solfångarfält kopplade direkt till gruppcentraler oeh fjärrvärmesystem.

Forsknings- och utvecklingsinsatserna inom värmepumpsområdet har under samma period i första hand inriktats mot utveckling av värmepum- par med uteluft eller vatten som värmekälla. avsedda för befintliga olje- värmda bostadshus. Dessutom har relativt stora insatser gjorts vad gäller bl.a. bränsledrivna värmepumpar och värmepumpar i kombination med solenergi samt eldrivna värmepumpars inverkan på kraftsystemet. Ansva- riga programorgan är BFR och styrelsen för teknisk utveckling (STU).

Forsknings- och utvecklingsarbete har samtidigt bedrivits av bl.a. Studsvik Energiteknik AB. statens provningsanstalt och statens vatten- fallsverk. Statens vattenfallsverks insatser har. i synnerhet inom värme- pumpsområdet. varit betydande och verksamt bidragit till den gynsamma utvecklingen inom området.

Vidare har ekonomiskt stöd till prototyp- och demonstrationsanlägg- ningar inom solvärme— och värmepumpsområdet förmedlats av statens industriverk. oljeersättningsfonden och statens energiverk.

Ulrärdcring (n' Sol-85 pmgramnwr

BFR har mot bakgrund av de intentioner som angavs i prop. l978/79: I 15 utvärderat insatserna inom solvärmeomrädet. Utvärderingen redovisas i rapporten (G26: (984) Energi 85 —- Energianvändning i bebyggelse. Materi—

Prop. l984/85: 120 123

alet har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten samt remiss- sammanställningen återfinns i Bilaga 23.

BFR konstaterar att den hittillsvarande satsningen på forskning och utveckling samt experimentbyggande har lett till att vi i dag har nya energibesparande tekniska system på marknaden. Det gäller främst värme- pumpar men även solvärmt tappvarmvatten för llcrbostadshus. solfångar- fält. dvs. markförlagda solfångare anslutna till blockcentral eller fjärrvär- menät och vissa typer av markvärmelager.

Enligt BFR:s mening bör en kraftfull satsning på forskning. utveckling och experimentbyggande även fortsättningsvis vara en av hörnstenarna i energihushållningsplanen för bebyggelse. Det är särskilt viktigt att värna om den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden på detta område vid högsko- lorna. BFR pekar också på vikten av experimentbyggande i full skala. Med hänvisning till det material som lagts fram inför utvärderingen av Sol EIS-programmet har BFR hemställt om utökade resurser för forskning och utveckling inom delprogrammen solvärmeteknik. värmepumpar. värme- lagring samt system- och genomförandefrågor.

BFR anser vidare att ett visst statligt införandestöd för värmepumpar. solvärme och cnergilager även fortsättningsvis behövs. Stödet bör dock endast ges till sådan teknik och sådana tekniska lösningar som har prövats i forskning. utveckling och experimentbyggandc och torde inte behövas annat än i de fall där marknaden ännu inte är etablerad.

En mer detaljerad redovisning lämnas av områdena solvärmeteknik. energilagring och värmepumpar.

S(Jfl'ill'llu'ft'kllikI Utvecklingen av solvärmesystem var fram till slutet av 1970-talet splittrad. Man kan därför inte bedöma den nya tekniken med utgångspunkt i dessa tidiga projekt. Nu har kompetensen byggts upp till en. även internationellt sett. hög nivå. Detta har. framhåller BFR. gett goda resultat. Solfångarnas prestanda har ökats. väderbeständigheten och den allmänna kvaliteten har förbättrats samtidigt som kostnaderna väsent— ligt har reducerats. För stora solfångarfält har systemkostnaden under en tid av endast tre år sänkts till hälften samtidigt som systemverkningsgra- den har fördubblats. För tappvarmvattensystem till flerbostadshus har kostnaden halverats.

Ft'irutsättningarna för att få fram nya och bättre solvärmesystem är således enligt BFR goda. Fortsatt forskning och utveckling behöver främst inriktas på åtgärder för att ytterligare minska kostnaderna. Förutom bättre system mäste bättre prestanda för solfångarna uppnås. Utvecklingsmålet för solfångarfält är enligt BFR:s bedömning att komma ned till en kostnad per producerad kWh av l5 öre och för system med säsongsvärmelager att nå en kostnad av 25—30 öre/kWh. Ett viktigt mål är att sänka nuvarande energikostnad för blockcentraler med säsongsvärmelager med 30—509?- samt fortsatt utveckling och energikostnadssänkning för tappvarmvatten- system och kombinerade tappvarmvatten/uppvärmningssystem. Utsik-

Prop. 1984/85: l20 134

terna att nå dessa mål är enligt rådets bedömning goda. Resultaten kan emellertid inte uppnås med enbart forskning och utveckling. Minst [0000 m2 solfångare per år behöver installeras för att vidmakthålla industrins intresse. En utveckling av detta slag kräver ett fortsatt samarbete mellan statliga myndigheter. industri. kommuner. byggherrar och forskare.

Den tekniska utvecklingen inom solvärmeområdet har således enligt BFR:s bedömning gjort betydande framsteg under de senaste åren. Solvär— metekniken befinner sig emellertid ännu i ett introduktionsskede. vilket innebär att fortsatt ekonomiskt stöd till solvärmeanläggningar behövs.

Energilagring: Lagring ijord. berg och vattenmagasin tycks enligt BFR erbjuda de största möjligheterna till billiga säsongslager. Värmeförluster och kostnadsskäl gör att lagren måste vara relativt stora. Sverige har genom sin glacialajordartsgeologi och urberget mycket goda förutsättning- ar för undermarksbaserad värmelagring.

Enligt BFR:s bedömning kan den framtida tekniska och ekonomiska marknadspotentialen för olika typer av värmelager bli ca lO— 15 TWh sett i ett ZO—årsperspektiv. För att skapa förutsättningar att uppnå denna mark- nadspotential. framhåller BFR. fordras fortsatt forskning och utveckling samt fortsatt byggande av värmelager som experiment— och demonstra- tionsprojekt i full skala för olika 'ärmekällor och för konventionell värme— produktion.

Kostnad suppskattningar för olika typer av värmelager är osäkrare än för t. ex. system med värmepumpar och naturvärmekällor. eftersom endast ett fåtal experimentanläggningar finns byggda. Kostnaderna för lager är också storleks- och systemberoende.

Hittills framkomna resultat från experimentanläggningar tyder enligt BFR:s bedömning på att den del av energikostnaden som är direkt relate— rad till lagret kan bli så låg som 3—10 öre/kWh.

Värmepmnpm': Utvecklingen på värmepumpsområdet ser ut att över- träffa de bedömningar som gjordes i prop. l980/81 : 90. Detta gäller särskilt för uppvärmning av bostäder. där värmepumpar av BFR nu bedöms kunna producera ca 9 TWh omkring år 20 [O. Till detta kommer produktionen från värmepumpar i ljärrvärmenäten. Även inom andra sektorer där kraven på temperaturnivåer är måttliga. t.ex. lokaluppvärmning och industriell låg— temperaturvärme. finns en framtida marknad för värmepumpar.

Den totala teknisk-ekonomiska marknadspotentialen för värmepumpar i fjärrvärmenät. gruppcentraler och större byggnader är. enligt rådets be— dömning. ca 40 TWh. exkl. industrins lågtemperaturvärme. [ småhus be- döms potentialen vara ca 7 TWh.

Flertalet remissinstanser anser att rapporten ger en värdefull och lätttill- gänglig beskrivning av kunskapsläget och den tekniska utvecklingen inom värmepumps— och solvärmeområdet. Ett antal remissinstanser anser dock att vissa aspekter inte behandlats i tillräcklig omfattning i rapporten. Bl.a. saknar .r/un'nx mergirw/t. energi/i)rskningxnämm/wi (Efn) m.fl. en utvär—

Prop. 1984/85: l20 125

dering av olika styrmedels effekter och en beskrivning av olika aktörers inflytande över utvecklingen.

Vad gäller fortsatta insatser inom solvärme-. värmelagrings- och värme- pumpsomrädet betonar. i likhet med BFR. ett stort antal remissinstanser behovet av utbildning. information och rådgivning. En uppföljning av de miljöproblem och hälsoeffekter som kan uppstå i samband med tillämpning av nya byggmetoder och nya tekniska system efterlyses också av ett flertal remissinstanser.

Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser en majoritet att BFR:s ansökan om utökade resurser till forskning och experimentbyg— gande inom solvärme-. värmelagrings- och värmepumpsområdet inte bör bil—allas. Behovet av forskningsresurser till högskolorna betonas dock av bl.a. statens energiverk och ingen/"(årst't'lcnsltupsukudcmien. Flera av re- missinstanserna som inte tillstyrker BFR:s förslag beträffande fortsatt csperimcntbyggande är däremot positiva till en fortsatt prototyp— och demonstrationsverksamhct.

Vad gäller fortsatt introduktionsstöd till värmepumpar är remissopi- nionen delad. Däremot anser man med fa undantag att introduktionsstödet till solvärmcanläggningar bör bibehållas.

En utvärdering av energiforskningsstödcts effektivitet inom solvärme- oeh värmepumpsomrädena har genomförts av Efn. Utvärderingen redovi- sas i rapporten Solvärme och värmepumpar Har det statliga energiforsk- ningsstödct varit effektivt”? tEfn—rapport nr 13). Efn framhålleri rapporten att sådant forsknings- och utvecklingsarbetc som är inriktat på att nå marknadseffckter på kortare sikt. i högre grad än hittills bör styras av marknadslörutsättningarna. lndustrins kompetens bör i högre grad engage— ras vid målformulering och genomforandc av forskning och utveckling.

Vad gäller värmepumpsteknikcn anscr Efn att forsknings- och utveck- lingsstödct till eldrivna värmepumpar kan begränsas och koncentreras till frågor om hur de fungerar i uppvärmningssystem (dimensionering. drift- kontroll m.m.). Vad gäller solvarmetekniken anser Efn att de senaste årens framsteg. säväl prestanda— som kostnadsmässigt. motiverar fortsatt stöd till forskning och utveckling. Har avses såväl sollängarfält för ljärr- värmc eller gruppcentraler som kombinerade solvarmesystem för upp- värmning och varmvattenbcredning. Mälet bor pa kort sikt vara teknikut— veckling. ] ett nytt programarbcte bör enligt Efn lämplig strategi och omfattning bestämmas med utgångspunkt i strävan att behålla och utveck— la befintlig kompetens med koppling till industriellt utvecklingsarbcte.

För egen del anserjag att de bedömningar som BFR m.fl. har gjort tyder på att vi kan se fram emot en fortsatt expansion inom värmepumpsomrä- det. Värmepumpstekniken har på ett fåtal år fått sitt kommersiella genom- brott. varigenom möjligheterna till en effektivisering i energiam'ändningen och en fortsatt oljeersättning ytterligare förbättrats. Jag har tidigare under- strukit att nya energitekniker inte bör erhålla bestående subventioner. l

Prop. 1984/85: 120 126

linje med detta grundläggande synsätt. och med hänsyn till det faktum att värmepumpsteknikcn nu är känd och etablerad, har det ekonomiska stöd till investeringar i värmepumpsanläggningar som har lämnats under ett introduktionsskedc avvecklats.

Den snabba tekniska utvecklingen inom värmepumpsområdet kan i vis— sa fall medföra att värmepumpens tekniska prestanda eller installationens utformning inte helt uppfyller de krav som konsumenten har rätt att ställa. Det är således angeläget att konsumenterna kan ges fullgoda garantier när det gäller Utrustningens prestanda. materialkvalitet m.m.

Regeringen uppdrog därför ät delegationen (l l982107') för upphandling inom energiområdet (EU Dl att redovisa förslag om försäkringssystcm och någon form av auktorisationsförfarande eller motsvarande prövning av leverantörer av mindre värmepumpar. Efter förhandlingar mellan EUD. konsumentvcrket och företrädare för branschen har en överenskommelse om ett enhetligt garantisystem för värmepumpar träffats. Garantin består av dels en femårig effektgaranti. dels en tvåårig materialgaranti. För att förbättra informationen till konsumenterna beträffande värmepumpstckni- ken har EUD även lätit utarbeta en informationsbroschyr som nyligen har distribuerats till landets smähusägare.

I takt med att värmepumpstekniken blir kommersiellt tillgänglig har. i enlighet med de riktlinjer för energiforskningen som har lagts fast av riksdagen med anledning av prop. 1983/84: l()7 om forskning bil. 9 (NU 45. rskr 407), det statliga stödet till värmepumpsteknik inom ramen för energi- forskningsprogrammet minskats. Fortsatt stöd bör i huvudsak inriktas på värmepttmpsutnyttjandc i blockcentraler. systemaspekter samt nya typer av värmepumpar. Energiverket framhåller att forsknings- och utvecklings- stöd till de högskoleinstitutioner som nu byggt upp en kompetens inom området bör fortsätta liksom det introduktionsstöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar som lämnas inom nu gällande oljeersättnings- program. Jag instämmer i energiverkets uppfattning.

Vad gäller solvärmetekniken visar BFR:s utvärdering att tidigare be- dömningar av solvärntens möjliga roll i vår energiförsörjning har varit alltför optimistiska. Samtidigt har betydande framsteg inom forskningsom- rädet gjorts under senare är. Jag anser därför att forskning och utveckling inom solenergiomrädet även fortsättningsvis är motiverad.

Bland de forskningsområden som är av speciellt intresse märks solfång- arfält i anslutning till blockcentraler och utveckling av system för solvärmt tappvarmvatten.

Jag vill i likhet med flera remissinstanser betona att utvecklingen av solvärmetekniken bör ses i ett längre tidsperspektiv. Forskningsanslagen bör därför koncentreras till forskargrupper. inom vilka förutsättningar för en längsiktig kompetensuppbyggnad ftnns. Samtidigt bör en nära kontakt med industrins praktiska utvecklingsarbete efterstri'tvas. för att de prak—

Prop. l984/85: 120 t27

tiska och ekonomiska aspekterna inte skall skjutas i bakgrunden. Härige— nom skapas en kontinuitet som möjliggör en hög kompetensnivå.

BFR:s utvärdering har visat att en betydande potential för framför allt markvärmelager finns. 1 likhet med statens energiverk anserjag att värme- lagring i stora system är ett angeläget utvecklingsområde. Längtidslager förbättrar möjligheterna för kraftvi'trmeproduktion. spillvärmeutnyttjande. effektutjamning m.m. Med anledning av regeringens proposition om forsk- ning (prop. l983/84: lfl7l beslutade riksdagen om fortsatt stöd till forskning och utveckling inom värmelagringsomrädet. Jag anser att det totala statliga stödet till värmelagring inom ramen för energiforskningsprogrammet har en tillfredställande omfattning.

Med hänvisning till det material som har tagits fram inför utvärderingen av Sol Eli-programmet har BFR hemställt om ökade resurser. Mot bak- grund av vadjangst har anfört anserjag i likhet med flertalet remissinstan— ser att en höjning av gällande medelsram inte bör ske. 'l'ill anslagsfrägorna aterkommerjag i det följande (avsnitt 14 punkt Ell).

De framsteg som har gjorts beträffande forskning och utveckling inom solvärmeomradet ttnder de senaste ären visar att tekniken är utvecklings- bar ittont flera tillämpningsomräden. För att möjliggöra indttstrins medver- kan i utvecklingsarbetct och en marknadsetablering pä sikt är emellertid ett fortsatt introduktionsstöd nödvändigt. Jag anser därför att introduk- tionsstödet till solvi'trmeanli'tggningar bör förlängas t.o.m. utgången av är l9flö.

Jag aterkommer till frägatt om medel härför i det följande (avsnitt l4 punkt 1522).

Hänvisningar till S6-4

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 5.4.1

7. Elförsörjning 7.1 Inledning

Elproduktionen ittom landet under är 1984 uppgick enligt preliminära uppgifter till lll) 'l'Wh. Därav utgjordes 67 TWh av vattenkraft och nära 49 'l'Wh av kärnkraft. l mottrycksanläggningar producerades 4 TWh.

Under '.'tr l985 väntas ytterligare tvä kärnkraftblock. Forsmark 3 och Oskarshamn 3 om ltlSU MW vardera. komma att föras in i kraftsystentet. Detta innebär ett produktionstillskott om mer än l3 TWh per ar när blocken nätt full tillgänglighet. Tlllgängen pä prodttktionskapacitct bedöms därför bli god i det svenska kraftsystemct under den närmaste framtiden.

(')rn nagra är. när kärnkraften har uppnatt full tillgänglighet och vatten- kraften blivit ytterligare utbyggd. kommer ca lli TWh,-far att kunna produ- ceras under medelvattenär med utnyttjande av enbart vattenkraft och kärrtkraft. Elproduktionssystemet kommer totalt sett i det läget att ktrnna producera närmare l35 TWhr'är. Detta motsvarar en möjlig elanvändning exkl. nätförluster om ca llS resp. ca l25 TVl"h.-'är.

Prop. 1984/85: 120 l28

För att tillgodose eventuella ökningar av elbehovet på längre sikt och samtidigt skapa förutsättningar för att avveckla kärnkraften är det nödvän- digt att hälla olika möjligheter öppna att bygga ut elproduktionen. Vad gäller mottryckskraft. vindkraft och vattenkraft kommerjag i det följande att redovisa åtgärder som ökar kunskapen och ger handlingsberedskap inför framtida beslut. I förhållande till de behov av clproduktionskapacitet som kan komma att föreligga när kärnkraften skall börja avvecklas kan möjligheterna att bygga ut mottryckskraft. vindkraft och vattenkraft visa sig vara otillräckliga. Även andra alternativ kan därför senare behöva övervägas.

Den kolanvändning som kan komma att behövas i landet bör ske med hög verkningsgrad. Den låga verkningsgraden vid kolkondens medför vid en mera omfattande kolkondensutbyggnad att miljöförorenande ämnen i betydande omfattning släpps ut. även om åtgärder vidtas för höggradig rening av rökgaser och långt gående kväveoxidreduktion. Därtill kommer att en introduktion av kolkondens belastar handelsbalansen genom de betydande mängder kol som måste importeras. Sä (. ex. förbrukar ett 600 MW kolkondensblock som används för basproduktion ca ] miljon ton kol per år. Kolkondens bör därför övervägas först sedan alla andra alternativ prövats och under förutsättning av radikalt förbättrade miljöegenskaper.

] det följande behandlarjag dels kärnkraften (avsnitt 7.2). dels var för sig de kraftslag som i första hand kan bli aktuella för utbyggnad (avsnitten 7.3—7.5). Jag behandlar också frågor om ny elproduktionsteknik (avsnitt 7.6). elöverföring och eldistribution (avsnitt 7.7") samt export och import av elektrisk kraft (avsnitt 7.8).

7.2 Kärnkraft

Under år l983 svarade kärnkraften för 37% och under är 1984 för drygt 409? av landets elproduktion.

F.n. är tio svenska kärnkraftblock i drift. Driftsresultaten har är för år successivt förbättrats och kan för är [984 betraktas som mycket goda.

Tabell 7.1 Elproduktion i de svenska kärnkraftverken är 1984

Elproduk- Encrgitill- tion (TWh netto) gänglighets-

faktor (i)? ) Oskarshamn l 2.96 77.2 Oskarshamn 2 4.73 91 .l Ringhals | 4.93 74.8 Ringhals 2 4. [8 60.0 Ringhals 3 5.35 66.6 Ringhals 4 5.99 74.9 Barsebäck ! 4.l6 53.4 Barsebäck 2 4.03 Sl .) Forsmark 1 6.46 82.0 Forsmark 2 5.9l 75.0

Summa 48.64 Medellal 76.6

Prop. 1984/85: 120 129

Den genomsnittliga energitillgängligheten för de tio kärnkraftblocken överstiger de tillgänglighetsfaktorer som använts som underlag när kärn- kraftutbyggnadema planerades (energitillgänglighetsfaktor 70 %).

Ytterligare två kärnkraftblock. Forsmark 3 och Oskarshamn 3, om 1050 MW vardera är nästan färdigställda. Blocket Forsmark 3 har tillförts bränsle och nukleär provdrift har inletts under hösten 1984. Infasning till nätet beräknas ske i början av mars 1985. För blocket Oskarshamn 3 har bränsle tillförts reaktorn under december 1984. Första infasning till nätet avses ske i april 1985.

Jag har i det föregående (avsnitt 3) redovisat en strategi för avvecklingen av kärnkraften.

Hänvisningar till S7

7.3. Vattenkraft

Hänvisningar till S7-3

7.3.1. Utgångspunkter

Vattenkraftproduktionen motsvarar i dag närmare två tredjedelar av den totala elproduktionen i Sverige. Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har uppskattats motsvara en energiproduktion av ca 130 TWh/år varav ca 95 TWh/år har bedömts vara ekonomiskt möjlig att bygga ut. Av de åter- stående ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftsresurserna faller hälften -— eller ca 17 TWh/år - på de fyra outbyggda huvudälvama i Norrland. nämligen Tome-. Kalix- Pite- och Vindelälven. Förutom dessa älvar finns betydande utbyggnadsmöjligheter i bl. a vissa skogsälvar i Norrland samt Ljusnan och Dalälven.

1975 och 1981 års energipolitiska beslut (prop. 1975: 30, CU 28. NU 30. rskr 202—203. prop. 1980/81 : 90, NU 60, rskr 384) innebär att vattenkraften skall svara för en energiproduktion om 66 TWh/år år 1990.

År 1977 beslutade statsmakterna om riktlinjer i den fysiska riksplane— ringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland (prop. 1977/78: 57, CU 9. rskr 100). Beslutet innebär att de fyra huvudälvarna samt vissa andra älvar och älvsträckor med en sammanlagd utbyggnadsvärd energiproduk— tion om mer än 20 TWh/år tills vidare tagits undan från utbyggnad. Beslu- tet har senare kompletterats med undantag för vissa ytterligare älvar och älvsträckor.

I syfte att skapa garantier för att gällande utbyggnadsmål skulle kunna uppnås bemyndigade regeringen mig år 1982 att tillkalla vattenkraftbered- ningen (VKB) med uppgift att föreslå en plan för vattenkraftens utbygg- nad. VKB lämnade i augusti 1983 betänkandet (SOU 1983: 49) Vattenkraft.

Vissa kompletterande frågor rörande vattenkraftsutbyggnaden har på regeringens uppdrag belysts av statens energiverk i rapporten (1984: ]) Vattenkraftsutbyggnad under 1980-talet.

Regeringen tog våren 1984 ställning till VKst betänkande i proposition 1983/84: 160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad. I propositionen föreslogs att en plan för vattenkraftsutbyggnaden bör läggas fast av riksdagen. Jag

Prop. 1984/85: 120 130

framhöll därvid att planen är ett led i en strategi för att tillgodose det av riksdagen fastställda målet för vattenkraftsproduktionen under de när- maste tio åren. för att skapa sysselsättning samt för att bevara kompeten- sen hos kraftföretagen och i den tillverkande industrin. Mot bakgrund av den stora osäkerheten och m. h. t. behovet av en marginal inför prövningen enligt vattenlagen borde enligt propositionen den plan som fastställs för vattenkraftens utbyggnad under den närmaste tioårsperioden omfatta pro- jekt motsvarande en vattenkraftsproduktion om ca 3.8 TWh/år.

Enligt vad jag anförde i propositionen borde planen utformas med störs- ta möjliga hänsyn tagen till miljön och till möjligheterna att uppnå en bred politisk förankring. Viktiga utgångspunkter är de bedömningar som har gjorts i den fysiska riksplaneringen. Dessa skäl talade för att ett begränsat tillskott från vattenkraften bör uppnås i första hand bland projekt. som kan genomföras utan hinder av tidigare riksdagsbeslut. En stor del av projek- ten är om- och tillbyggnader av befintliga kraftverk. En komplettering av planen borde enligt vad jag anförde göras utifrån de bedömningar av projekt som gjorts i tidigare vattenkraftsutredningar. Givetvis är det viktigt att även beakta de omarbetade och förbättrade utbyggnadsprojekt som i vissa fall utarbetats senare.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen slogs fast. att en plan med den förordade omfattningen bör utformas så att största möjliga hänsyn tas till miljöaspekterna och till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl.a. är det viktigt att utbyggnaderna planeras så att förhållandevis varaktig sysselsätt- ning skapas. Riksdagen beslutade att planen för vattenkraftsutbyggnad bör omfatta 3.8 TWh/år för att uppnå en utbyggnad av minst 2.5 TWh/år (BoU 1983/84:30, rskr 388). I förhållande till propositionens förslag till vilka projekt som borde ingå i planen gjordes vissa ändringar.

Riksdagen beslutade sålunda att Nedre Långan och Haverö inte skulle tas med i planen. I stället för Nedre Långan fördes projekten Hotags- strömmen och Edsoxforsen i Hårkan till planen.

Riksdagen beslutade att Ammersåns överledning skall tas med i planen liksom om- och tillbyggnader i fem kraftstationer nedströms överledning- en. Riksdagen förordade att frågan om Hylströmmen och den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden i övrigt i Gävleborgs län ytterligare skulle över- vägas. Jag avser återkomma till dessa frågor i det följande.

Den av riksdagen antagna planen omfattade projekt motsvarande ca 2.8 TWh/år. I syfte att komplettera planen med ytterligare projekt har en arbetsgrupp med representanter för finans-. jordbruks-. bostads- och in- dustridepartementen utarbetat en promemoria (Ds I 1984: 26) Komplette- ring av planen för vattenkraftsutbyggnad. 1 promemorian redovisas projekt motsvarande 0,7 TWh/år som kan komplettera planen för vattenkraftsut- byggnad. Promemorian har remissbehandlats. Promemorian och en re- missammanställning återfinns i bilaga 9. Promemorian innehåller ett 20-tal nybyggnader eller kompletteringar av befintliga kraftverk och förslag till ändrade vattenhushållningsbestämmelser.

Prop. 1984/85: 120 131

På regeringens uppdrag har statens energiverk närmare utrett frågan om utbyggnad av små vattenkraftverk. Utredningen har redovisats i rapporten (198414) Små vattenkraftverk. Rapporten har remissbehandlats. En sam- manfattning av rapporten och en sammanställning av remissynpunkterna återfinns i bilaga 14.

EK 81 har utrett frågan om vattcnkraftens långsiktiga roll i energisyste- met, mot bakgrund av beslutet att avveckla kärnkraften. Enligt EK 81 skulle en större utbyggnad av vattenkraften om exempelvis ca 10 TWh/år förutsätta att någon eller några av de nu inte utnyttjade större älvarna byggs ut. En sådan utbyggnad. med en genomsnittlig kostnad av exempel- vis 2 kr/kWh, år. skulle enligt kommittén ge en kostnadsbesparing av storleksordningcn 1,5—2 miljarder kronor per årjämfört med utbyggnad av kolkondenskraftverk.

EK 81 har särskilt behandlat frågan om behovet av ytterligare beslutsun- derlag inför kommande encrgipolitiska beslut. Eftersom en av de viktigaste förutsättningarna för kärnkraftens avveckling är att kraftföretagen i god tid kan planera elproduktionen föreslås statsmakterna klargöra vilka förutsätt- ningar som från statens sida skall gälla för utbyggnad av elproduktionen. Det gäller bl. a. vilka älvar och älvsträckor som kan byggas ut. Besked i dessa frågor. som enligt EK 81 kräver ett omfattande fortsatt utrednings- och planeringsarbete i samråd med bl. a. berörda myndigheter, kraftprodu- center och övriga intressenter. bör ges före år 1990. EK 81 föreslår vidare att regeringen tar initiativ till förprojekteringar av några vattenkraftverk för att förkorta ledtiden för nya kraftverk. Enligt EK 81 bör beaktas att en utbyggnad av vattenkraftverk i regel kräver avsevärt längre ledtid än utbyggnad av kondenskraftverk. Enligt EK 81 finns. mot bakgrund av den goda ekonomin, möjligheter att få till stånd en från miljösynpunkt skonsam vattenkraftsutbyggnad.

Frågan om behovet av ytterligare underlagsmaterial för kommande ställ- ningstaganden till den långsiktiga utbyggnaden av vattenkraften har även behandlats av statens vattenfallsverk i anslagsframställningen för budget- året 1985/86.

7.3.2. Överväganden och förslag

Vattenkraften är en viktig energikälla eftersom den är inhemsk och förnybar samt av strategisk betydelse för möjligheterna att avveckla käm- kraften. Även från miljösynpunkt erbjuder vattenkraften stora fördelar eftersom den kan medverka till minskade utsläpp av försurande förore- ningar från förbränningsanläggningar. Vattenkraftsutbyggnad kan emeller- tid medföra starka konflikter gentemot motstående markanvändnings- och miljöintressen.

När det gäller frågan om erforderligt produktionstillskott för att uppnå den av riksdagen angivna utbyggnadsnivån om 66 TWh/år vill jag erinra om att jag i prop. 1983/84: 160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad konstaterade

Prop. 1984/85: 120 132

att det råder både osäkerhet och oenighet om hur stort tillskott som fordras för att nå upp till en årsproduktion om 66 TWh. Jag konstaterade därvid att det inte är möjligt att med någon större säkerhet uttala sig om den exakta storleken på det tillskott som krävs för att den av riksdagen beslutade nivån på 66 TWh/år skall uppnås. En slutsats som man måste dra var dock enligt vad jag anförde i propositionen att en plan bör innehålla utbyggnads- projekt av en sådan omfattning att det kan vara möjligt att uppnå ett större utbyggnadstillskott än 2.5 TWh/år. Riksdagen anslöt sig till mina bedöm- ningar i denna del (BoU 30. rskr 388).

Frågan om fortsatt vattenkraftsutbyggnad kan enligt min uppfattning ses i två perspektiv. På kort sikt gäller det att komplettera den av riksdagen antagna planen för att uppnå den av riksdagen angivna produktionsnivån om 66 TWh/år. På lång sikt gäller det att klarlägga vattenkraftens roll i samband med kärnkraftens avveckling.

Beslut om vattenkraftens energipolitiska roll på lång sikt behöver inte fattas förrän i början av 1990-talet. I likhet med vad EK 81 föreslår behöver enligt min mening vissa åtgärder vidtas så att vi när erforderliga beslut måste fattas har ett tillräckligt underlag. Vidare är det inför framtida ställningstaganden till vattenkraftens mer långsiktiga roll väsentligt att inom landet bevara den kompetens som finns inom kraftindustrin och den tillverkande industrin. Den plan för vattenkraftsutbyggnad som riksdagen beslutade om i juni 1984 är ett konkret uttryck för denna strävan.

Riksdagen bör därför nu beredas tillfälle att i ett sammanhang ta ställ— ning till frågan om vattenkraftsutbyggnad på såväl lång som kort sikt.

Jag anser i likhet med bl.a. EK 81 och VKB att stora krav måste ställas på kraftbolagen så att olika markanvändnings- och miljöintressen beaktas. Det gäller bl.a. samernas intressen. Jag delar EK 8115 uppfattning att studier bör genomföras för att närmare utreda vattenkraftens roll i det framtida cnergisystemet i samband med avvecklingen av kärnkraften. Ett syfte med sådana studier bör enligt min mening vara att genom samman- ställning av befintligt underlagsmaterial och vissa kompletterande invente- ringar av tänkbara utbyggnadsprojekt få fram ett underlag för ställningsta- ganden till hur vår långsiktiga elproduktionskapacitet bör utformas. Jag har i avsnitt 3 närmare utvecklat vilka ytterligare utredningsinsatser som erfordras för att mer i detalj ta ställning till hur kärnkraften skall avvecklas.

Vad gäller åtgärder på kort sikt har riksdagen beslutat att en utbyggnad av vattenkraften skall uppgå till 66 TWh/år år 1990. Riksdagens beslut i juni 1984 rörande vattenkraftsutbyggnad innebär att en plan har lagts fast för att nå en vattenkraftsutbyggnad motsvarande minst 2,5 TWh/år inom en tioårsperiod. Beslutet innebär vidare att regeringen bör återkomma till riksdagen avseende den del av planen som erfordras för att ge planen den av riksdagen beslutade omfattningen.

Genom beslutet har bred enighet uppnåtts om fortsatt vattenkraftsut- byggnad inom ramen för vad riksdagen tidigare har beslutat om. Regering

Prop. 1984/85:120 133

och riksdag har därigenom klarlagt förutsättningarna för fortsatt vatten- kraftsutbyggnad under de närmaste åren. Efter riksdagsbeslutet har jag haft kontinuerliga överläggningar med kraftföretagen. den tillverkande industrin samt berörda myndigheter. kommuner och fackliga organisatio- ner. Dessa överläggningar syftar till att främja ett genomförande av i första hand de projekt som ingår i planen för vattenkraftsutbyggnad. Dessutom syftar överläggningarna till att främja förnyelse av äldre vattenkraftverk samt till att säkerställa kompetensen inom den tillverkande industrin ge- nom samarbete mellan berörda företag och kraftföretagen.

Kraftsam har i samband med dessa överläggningar redovisat en sam- manställning av vattenkraftsutbyggnaden i Sverige åren 1985 till 1995. (Sammanställning av vattenkraftsutbyggnader i Sverige. PM 1985-01-18). Av sammanställningen, som är preliminär. framgår att kraftbolagen beräk— nar en utbyggnad av maximalt 3.5 TWh/år fram till år 1995. Denna siffra är dock enligt Kraftsam en överskattning på grund av att tillstånd i några fall inte kan erhållas eller att vissa projekt inte bedöms vara lönsamma. Om man tar hänsyn till ekonomiskt osäkra projekt och sådana som förmodligen inte kan komma till stånd m.h. t. motstående intressen bedömer jag det dock som sannolikt att en utbyggnad av drygt 2,5 TWh/år till år 1995 kan genomföras. Flertalet av de projekt kraftföretagen redovisar ingår i planen eller i den komplettering av planen som jag föreslår i det följande. Genom det beslut som riksdagen fattade år 1984 och det förslag som nu läggs fram skapas enligt min mening förutsättningar för en fortsatt vattenkraftsut- byggnad av tillräcklig omfattning för att uppnå gällande utbyggnadsmål om 66 TWh/år. Jag kan vidare med tillfredsställelse konstatera att denna utbyggnad bör kunna komma till stånd med stor hänsyn tagen till mil- jöintressena. Jag återkommer senare till att redovisa sysselsättningseffek- tema av kraftbolagens planer.

För att det skall vara möjligt att genomföra planen krävs dock att kraftföretagen verkligen genomför de redovisade projekten. Genom den ökade aktivitet när det gäller utbyggnad av vattenkraften som kan förutses under de närmaste åren kommer antalet vattenlagsärenden att öka kraftigt. Det kommer därför att ställas stora krav på bl.a. kraftföretagen, myndig- heterna. vattendomstolarna och kommunerna för att det skall bli möjligt att fullfölja vattenkraftsutbyggnaden i enlighet med riksdagens beslut och redovisade planer. De överläggningar som har genomförts och kommer att genomföras med kraftföretagen, berörda fackliga organisationer etc. har som jag tidigare konstaterade bl.a. till syfte att följa upp genomförandet av planen.

Mina förslag i det följande syftar till att för berörda parter ytterligare klarlägga förutsättningarna för och underlätta genomförandet av den fort- satta vattenkraftsutbyggnaden. Inledningsvis redovisar jag tillståndsläget när det gäller planen för vattenkraftsutbyggnad och vissa frågor om Am— mersåns överledning som riksdagen önskade att regeringen särskilt skulle

Prop. 1984/85: 120 134

redovisa. Därefter lämnar jag förslag till vilka projekt m.m. som bör kunna komplettera planen för vattenkraftsutbyggnad samt redovisar inriktningen av fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län. Slutligen redovisar jag mina ställningstaganden angående reinvesteringar i vattenkraftverk samt utbyggnad av små vattenkraftverk.

Regeringen skall enligt vattenlagen (VL) avgöra tillåtligheten av vissa vattenföretag. Regeringen har hittills tagit ställning till följande projekt som ingår i planen: Sikfors i Piteälven, Mjödvattenforsen och Falmarksfor- sen i Bure älv samt Hamre. Smedjemorasjön och Härjeåsjön i Ljusnan. Regeringen fann att hinder inte mötte mot något företag utom Hamre. Regeringen fann i detta fall att företaget stred mot allmänna planeringssyn- punkter och därför var otillåtet enligt VL. Regeringen har vidare nyligen lämnat tillstånd till Gallejaur och Vargfors i Skellefteälven. Dessa projekt ingår i förslaget till komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. I flera andra ärenden kommer beslut inom kort att fattas. Jag vill i samman- hanget betona att planen för vattenkraftsutbyggnad inte innebär att VL:s tillåtlighetsregler sätts åt sidan.

Ammersåns Överledning

I propositionen föreslogs att Ammersåns överledning bör tas med i planen liksom om- och tillbyggnader av fem kraftstationer i Indalsälven nedströms Gesunden, vilka även skulle utnyttja det överledda vattnet från Ammersån. Det är Krångede-Gammelänge. Hammarforsen, Svarthålsfor- sen och Stadsforsen. Riksdagen fann att överledningen var nödvändig för att om- och tillbyggnaderna skall komma till stånd. Riksdagen beslutade att överledningen samt om- och tillbyggnadema skall ingå i planen. Vissa frågor borde dock enligt riksdagsbeslutet klarläggas. Exempel på sådana frågor är hur Ragunda kommun skall kunna tillföras ekonomisk ersättning utöver den som kan bli följden av prövningen enligt VL. Vidare borde klargöras att nuvarande F RP-riktlinjer avseende Ammersån inte skall änd- ras, något som innebär att ytterligare utbyggnad i Ammersån inte kommer att ske. Det borde övervägas hur utbyggnaden skall ske så att sysselsätt- ningen kan fördelas så som förordas i propositionen, dvs. att den sträcks ut över en period om ungefär sex år. Vidare borde behandlas frågan om vilka åtgärder som kan behöva vidtas i avsikt att i möjligaste mån bevara fisket. Riksdagen önskade att få en redovisning av hur nämnda frågor behandlats i förening med regeringens syn på frågan i samband med att förslag till den andra delen av planen för vattenkraftsutbyggnad läggs fram.

Jag vill inledningsvis erinra om att Vattenfall redan fått tillstånd enligt VL till Stadsforsen 4. Enligt vad jag har erfarit avser Bålforsens Kraft AB ( BÅKAB) att inlämna en ansökan avseende Ammersåns överledning till vattendomstolen under våren 1985. Övriga kraftföretag som berörs av överledningen kommer också under våren att inlämna sina ansökningar till vattendomstolen. Berörda företag vill enligt vad jag har erfarit inte före-

Prop. 1984/85:120 135

gripa kommande prövning enligt VL genom att dessförinnan träffa avtal om ekonomisk gottgörelse med kommunen. Enligt vad jag har erfarit har berörda bolag nyligen. som en förberedelse för prövningen enligt VL. inlett överläggningar om Ammersåns överledning med kommunen.

Mot denna bakgrund vill jag efter samråd med chefen för jordbruksde- partementet och chefen för bostadsdepartementet framhålla följande.

Jag anser självfallet att det är väsentligt att kommunen kan ges en rimlig ersättning för det intrång som Ammersåns överledning medför enligt de förutsättningar som VL ger. Enligt VL skall ersättning lämnas för alla skador till följd av en vattenkraftsutbyggnad. Regeringen kan vid sin prövning av tillåtligheten av företaget föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen. Regeringen brukar vid prövningen av större företag föreskriva att sökanden skall utge vissa belopp för t.ex. främjande av näringslivet i bygden, s. k. särskilda villkorsmedel. Enligt VL utgår sådan bygdeavgift även för vattenkraftsföretag. Storleken av dessa avgifter. som är indexreglerade. är beroende av det intrång företaget medför. Bygdeav- giften skall användas till allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Det förutsätts i förarbetena till den nya VL att kommunerna blir huvudmottagare av bygdeavgiftema. Enligt den nya lagstiftningen kan avgiftsmedel ställas till kommunens förfogande också för framtida ända- mål. Därigenom har öppnats möjlighet för kommunen att ta medlen i anspråk för bildande av exempelvis en kommunal fond för den berörda bygdens näringsliv. vilket innebär att beslutanderätten om den slutliga användningen av medlen flyttas från länsstyrelsen till kommunen.

Jag anser mot denna bakgrund att VL ger tillräckliga möjligheter att kompensera kommunen i enlighet med riksdagens beslut. Enligt min me- ning bör överledningen härvid ses som en helhet innefattande om- och tillbyggnaderna nedströms Gesunden. En förutsättning för att detta skall vara möjligt är att prövningen enligt VL av de olika företagen samordnas. Enligt min mening bör därför regeringen förbehålla sig prövningen enligt VL av både Ammersåns överledning samt om- och tillbyggnaderna. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för jordbruksdepartementet att återkomma till regeringen rörande frågor om förbehåll.

Genom denna samordning skapas enligt min uppfattning tillräckliga ga- rantier för att samlat ta ställning i tillåtlighetsfrågan och att samtidigt reglera bl.a. de ekonomiska frågor riksdagen särskilt har pekat på. Ett ytterligare motiv för en samlad tillåtlighetsprövning är att så långt möjligt skapa garantier för att om- och tillbyggnaderna verkligen kommer till stånd. Detta har varit ett viktigt krav från kommunens sida för att kunna acceptera en överledning.

När det gäller miljöundersökningar som har genomförts och kommer att genomföras vill jag erinra om att regering och riksdag vid ställningstagan- det till om ett projekt bör ingå i planen för vattenkraftsutbyggnad endast har gjort en översiktlig bedömning av förutsättningarna för att genomföra

Prop. 1984/85:120 136

projektet. Det är först i samband med prövningen enligt VL som det är möjligt att slutligt ta ställning till ett projekts tillåtlighet och därmed möjlig- heterna att genomföra det. Mer detaljerat underlag för ställningstagande till ett visst projekt utarbetas därför vanligen först i samband med VL-prövningen. Skälet till detta är bl. a. att kostnaderna för sådana under- sökningar ofta kan vara betydande.

Vissa miljöfrågor rörande Ammersån har på uppdrag av länsstyrelsen utretts av Umeå universitet. Ytterligare studier erfordras dock för att det skall vara möjligt att ta ställning till om överledningen är tillåtlig enligt VL. Sådana studier bör självfallet ingå i underlaget inför en vattendomstols- prövning. Det böri sammanhanget erinras om att tillfredsställande minimi- tappning i Ammersåns nedre del ingick i förutsättningarna för riksdagens beslut i våras.

När det gäller frågan om riktlinjer i FRP kan konstateras att de för Ammersån innebär att Ammersån uppströms Överammer är undantagen från vattenkraftsutbyggnad. Gällande riktlinjer innebär att en utbyggnad i enlighet med av kraftbolagen i äldre utredningar redovisade planer inte kan komma att aktualiseras uppströms Överammer om inte riksdagen ändrar riktlinjerna i FRP. Det är inte aktuellt att från regeringens sida föreslå ändringar av dessa riktlinjer.

Med anledning av vad jag nu har anfört anser jag att riksdagens önske- mål om särskild redovisning från regeringen har tillgodosetts. Tillåtlighets- frågan liksom de slutliga villkoren för att tillgodose fiskets intressen. särskilda villkorsmedel etc. kan således slutligt regleras först i samband med regeringens prövning enligt VL. Genom en sådan samordnad pröv- ning kan vidare vissa garantier skapas för att om- och tillbyggnader ned- ströms Gesunden verkligen kommer till stånd. Genom dessa projekt skulle också sysselsättning skapas under flera år.

Komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad.

Utgångspunkten för promemorian om komplettering av planen för vat- tenkraftsutbyggnad har varit att lägga fram ett förslag till framtida vatten- kraftsutbyggnad som innebär så begränsade skadeverkningar och kön- flikter gentemot motstående intressen att det från övergripande utgångs- punkter skall bedömas ha förutsättningar att kunna genomföras. En annan viktig utgångspunkt är att planen i sin helhet utformas så att sysselsättning skapas i särskilt utsatta regioner. Syftet med att remissbehandla prome- morian har självfallet varit att fördjupa och komplettera bedömningarna för att kunna göra mer säkra bedömningar om möjligheterna att genomföra olika projekt.

Remissutfallet över promemorians förslag är splittrat. Statens energi- verk. Landsorganisationen. Svenska byggnadsarbetareförbundet. företrä- dare för kraftindustrin m.fl. remissinstanser anser att promemorians för-

Prop. 1984/85: 120 137

slag till komplettering är för begränsat för att det skall vara möjligt att uppnå riksdagens mål med vattenkraftsutbyggnaden. Kammarkollegiet. statens naturvårdsverk. fiskeristyrelsen. Älvräddarnas samorganisation m.fl. anför mycket starka invändningar mot flera av projekten i prome- morian. Även fiera länsstyrelser och kommuner är kritiska mot eller av- styrker flera av de redovisade utbyggnaderna. Ett ston antal organisatio- ner och enskilda har kommit in med synpunkter över förslaget.

Beträffande ett antal projekt motsvarande närmare 300 GWh/år har å andra sidan betydande enighet uppnåtts. Jag anser sålunda att det trots remissutfallet beträffande vissa projekt är möjligt att komplettera planen med ett antal projekt som inte mött mer betydande motstånd vid remissbe- handlingen och som därför bör vara möjliga att genomföra. Ett viktigt motiv härför är i enlighet med vad jag tidigare anfört att det är värdefullt för kraftbolagen. kommunerna m.fl. att förutsättningarna för fortsatt vat- tenkraftutbyggnad så långt möjligt kan klarläggas. Slutlig ställning till förutsättningarna att genomföra ett projekt sker nämligen först i samband med prövningen enligt VL. Följande projekt anser jag. efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet och chefen för bostadsdepartementet. bör kunna komplettera planen.

Skellefteälven Bergnäs 28 GWh/år Slagnäs 30 " Gallejaur — " Vargfors " Umeälven Gardikfors G2 20 ” Indalsälven Belne 11 " Ljusnan Losbron 10 " Ängra 7 " Gavleån Mackmyra 8 " Dalälven Skiffsforsen 35 " Älvkarleby 15 " Motala ström Fiskeby 8 " Borensberg 5 " Göta älv/Klarälven Mangen-Viggen 41 " Vargön G3 m.m. 40 " Ändrade vattenhushållnings- bestämmelser 30 " ca 290 ”

Detta innebär att planen skulle kunna kompletteras med namngivna projekt motsvarande ca 260 GWh/år. l promemorian föreslogs också att ändrade vattenhushållningsbestämmelser motsvarande 60 GWh/år borde föras till planen. Mot bakgrund av remissutfallet är jag endast beredd att föra ändrade vattenhushållningsbestämmelser motsvarande hälften (eller

Prop. 1984/85: 120 138

30 GWh/år) till planen. Det får ankomma på berörda kraftbolag att. med ledning av promemorians förslag och remissutfallct över densamma. hos berörd vattendomstol aktualisera frågan om ändrade vattenhushållnings- bestämmelser. Jag återkommer senare med en redovisning av hur komplet- teringen i sin helhet föreslås bli utformad. Innan jag närmare kommenterar projekten i planen vill jag framhålla att det för vissa projekt är osäkert om de verkligen kommer att genomföras. Det gäller i första hand Gardikfors och SkiHsforsen. Jag bedömer emeller- tid att det för kraftbolagens planering är av värde att för olika projekt få regeringens och riksdagens bedömning av förutsättningarna att genomföra projekten framförallt mot bakgrund av motstående intressen. Detta bör således kunna medverka till att ytterligare klarlägga förutsättningarna för vattenkraftsutbyggnad. Jag kommer nu att redovisa mina överväganden angående olika projekt och mina bedömningar rörande fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävle- borgs län. Projekten Bergnäs och Slagnäs i Skellefteälven anser jag bör kunna genomföras utan större konflikter med motstående intressen. Regeringen har nyligen lämnat tillstånd enligt VL till Gallejaur och Vargfors. Dessa projekt medför inget energitillskott men skapar ett sysselsättningstillskott som kan medverka till att överbrygga en senare nedgång av sysselsättning- en i regionen. Gardikfors i Umeälven borde också kunna genomföras utan nämnvärda konflikter med motstående intressen. Projektets ekonomi har dock ifrågasatts av statens vattenfallsverk. Projektet Belne i Indalsälven ligger inom s.k. obrutet fjällområde och berör en älvsträcka som i FRP är undantagen från vattenkraftsutbyggnad. Uppgiften om produktionen har justerats mot bakgrund av kraftföretagets remissyttrande. I promemorian bedömdes projektet vara förhållandevis okontroversiellt och möjligt att genomföra inom ramen för gällande rikt- linjer. lngen av remissinstanserna motsätter sig att projektet genomförs. Länsstyrelsen i Jämtlands län och statens planverk anser att projektet bör kunna genomföras inom ramen för de riktlinjer som gäller för obrutna fjällområden. Statens naturvårdsverk anser att tillåtligheten av projektet bör kunna prövas. Jag finner att projektet bör ha goda förutsättningar att kunna genomföras inom ramen för gällande riktlinjer. Det bör därför kunna föras till planen för vattenkraftsutbyggnad. Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet. Jag återkommer senare i min redovisning till projekten i Gävleborgs län som enligt riksdagens beslut särskilt skall redovisas av regeringen. Projektet Skrfsforsen avser dels ett alternativ, som utnyttjar enbart fallhöjden i den nuvarande anläggningen. dels ett mer omfattande projekt som också tar i anspråk fallhöjd nedströms Skiffsforsen. Skiffsforsen ingår inte bland de älvar och älvsträckor som omfattas av FRP-riktlinjer. Det

Prop. 1984/85: 120 139

större projektet berör dock en älvsträcka som omfattas av sådana rikt- linjer. lnga remissinstanser motsätter sig att det mindre projektet Skiffsfor— sen förs till planen. Fallrättsägaren framhåller emellertid att projektet inte är aktuellt att genomföra. Det större projektet — som berörs av FRP-rikt- linjer och som bolaget förklarar sig berett att genomföra avstyrks dock av kommunen, länsstyrelsen. fiskeristyrelsen. statens naturvårdsverk. Älvräddarnas samorganisation m.fl. remissinstanser.

] den uppkomna situationen förefaller det osäkert om en utbyggnad av något av alternativen är möjlig. Fortsatta överläggningar mellan parterna bör enligt min uppfattning kunna ytterligare klarlägga förutsättningarna.

Älvkarleby kommun och länsstyrelsen i Uppsala län tar inte ställning till om projektet Älvkarleby bör föras till planen. Förslaget lämnas utan erin- ringar av statens planverk. Kammarkollegiet. fiskeristyrelsen och statens naturvårdsverk motsätter sig inte att projektet förs till planen, men fram- håller att stor hänsyn måste tas till det betydande fiskeintresset. Detta projekt torde ha förutsättningar att kunna genomföras. Frågan om fiskets intressen får bedömas i samband med prövningen enligt vattenlagen.

De projekt som aktualiserats i Motala ström F iskeby och Borensberg —— bör kunna genomföras utan konflikter med motstående intressen. Det- samma gäller Vargön Gj, m.m. i Göta älv. Projektet Mangan-Viggen i Klarälven bör trots vissa konflikter med motstående intressen föras till planen. Regeringen avser inom kort ta ställning till detta projekt. Därvid får beaktas de av länsstyrelsen och kommunen framförda kraven på mini- mitappningar etc.

Som jag nyss nämnt har riksdagen beslutat att regeringen särskilt skall redovisa den fortsatta vatrenkrafrsurbyggnaden r'Gävleborgs län. I prome- morian rörande fortsatt vattenkraftsutbyggnad föreslogs att Hylsrrömmen i Voxnan och Edänge i Ljusnan borde föras till planen för vattenkraftsut— byggnad. l linje med förslaget borde Galvån samt Finnsmga och Vinström— men i Voxnan inte föras till planen.

Förslagen beträffande vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län är de som varit mest omstridda i den lokala debatten. Lokala organisationer som motsätter sig utbyggnad har stått emot andra lokala organisationer som kräver utbyggnad. Flera centrala myndigheter har framfört invändningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har valt att inte ta ställning till omfattning- en av den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden. men har rangordnat projek- ten med avseende på deras bevarandevärden från 1 till 7 (7 mest skydds- värt). Motivet härför är att länsstyrelsen inte anser det möjligt att från länets horisont bedöma hur många av de i promemorian behandlade pro- jekten inom och utom länet som bör ingå i planen.

Länsstyrelsen rangordnar projekten enligt följande: (I) Mackmyra i Gavleån; (2) Jädraån mellan Tallås och Gammelboning (2 projekt); (3) Kölsjöån-Testeboån mellan Hedsjön och Vallsjön (4 projekt); (4) Ängraån:

Prop. 1984/85: 120 140

(5) Edänge; (6) Galvån: (7) Voxnan uppströms Vallhaga. Projekten vid 2 och 3 avser i första hand små vattenkraftverk.

Bollnäs kommun motsätter sig all vattenkraftsutbyggnad. bl.a. i out— byggda älvsträckor i Voxnan och Mellanljusnan och dess biflöden. Projek- tet Edänge avstyrks av Ljusdals kommun. kammarkollegiet. fiskeristyrel- sen. statens planverk, Älvräddarna m.fl. samt av ett antal lokala organisa- tioner och enskilda personer.

Ovanåkers kommun. inom vilken fly/strömmen ligger. har inga invänd- ningar mot att projektet förs till planen om inga andra åtgärder åstadkom- mer motsvarande llödesdämpning. Ljusdals kommun (inom vilken en be- tydande del av det planerade regleringsmagasinet ligger) fiskeristyrelsen. statens naturvårdsverk. statens planverk, Älvräddarna samt flera lokala organisationer och enskilda motsätter sig att projektet förs till planen. Bollnäs kommun och fiskeristyrelsen motsätter sig en utbyggnad av Galv- ån. Flera remissinstanser — däribland statens naturvårdsverk. statens planverk och Älvräddarna föreslår att Galvån förs till planen som alternativ till Hylströmmen och Edänge. Projekten Losbron och Ångra avstyrks av Ljusdals kommun. Statens naturvårdsverk ärinte berett att ta ställning till projekten i avsaknad av tillräckliga kunskaper. Fiskeristyrel- sen motsätter sig Ångra och tillstyrker med tvekan Losbron. Statens planverk anför inga erinringar mot projekten. lnga remissinstanser anför erinringar mot att Mackmyra förs till planen för vattenkraftsutbyggnad.

När det gäller fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län konstate- rar jag att remissutfallet är mycket splittrat. Jag anser att det f.n. saknas förutsättningar att föra projekten Hylströmmen. Edänge och Galvån till planen för vattenkraftsutbyggnad. Däremot anser jag att det bör finnas förutsättningar att genomföra projekten Losbron. Ångra och Mackmyra. De invändningar som har framförts mot Losbron och Ångra bör kunna prövas i samband med VL-behandlingen. Det underlagsmaterial som sta- tens naturvårdsverk önskar bör också kunna erhållas i samband med prövningen enligt VL. Även för vissa andra projekt som föreslogs ingå i planen är remissutfallet entydigt negativt från bl. a. berörda kommuners sida. Det gäller framför allt regleringarna r' Malån i Skellefteälven samt Storån och Hocksjö i Ångermanälven. Jag finner att det f.n. saknas förut- sättningar att föra dessa projekt till planen.

När det gäller projektet Vemsjön i Ljusnan har bl.a. Härjedalens kom- mun motsatt sig en utbyggnad. Regeringen har nyligen lämnat undersök- ningskoncession för torv enligt minerallagen avseende Gullhögsfloarna som ligger inom det område som omfattas av Vemsjöprojektet. Eftersom ambitionen är att långsiktigt skydda övriga delar av det omfattande myr- komplex Gullhögsfloarna ingår i från exploatering torde det inte längre finnas förutsättningar att få till stånd projektet Vemsjön. Projektet bör därför inte föras till planen.

Prop. 1984/85: 120 141

Remissinstanserna har vidare i några fall redovisat andra projekt som borde kunna genomföras utöver den föreslagna kompletteringen eller som alternativ till promemorians förslag. Det gäller bl.a. överledning från Lais- älren till Skellefteälven; Byskeälven'. Sävarån i Skellefteälven; Forsbäc'k och Gardxjönäs i Umeälven: Lögdeälven; Saxån. Ransarluspen och Ran- sarån i Ångermanälven: Nedra Långan och Srarrensjön i Indalsälven samt S_vlsjön i Neaälven. Vidare har föreslagits utbyggnad av någon eller några av defyra huvudält'arna, Håkon-uran i Luleälven. Mellanljusnan. Växter- dalälven och Strängsfbrxen i Klarälven.

Yttrandena över förslagen har således visat att meningarna är starkt delade beträffande vissa projekt. Jag anser det därför inte meningsfullt att föra dessa projekt till planen. Vidare har flera nya projekt aktualiserats under remissbehandlingen av promemorian. Dessa kräver i vissa fall ytter- ligare överväganden. Promemorian och remissinstansernas synpunkter bör kunna ge vägledning för kraftbolagens interna utbyggnadsplanering och underlag för fortsatta överväganden hos olika myndigheter och organi— sationer.

Flertalet av de projekt som ingår i promemorian omfattas inte av FRP-riktlinjer varför det är möjligt för kraftbolagen att hos berörd vatten— domstol ta initiativ till prövning av tillåtligheten enligt vattenlagen. Detta gäller även för projekt som omfattas av FRP-riktlinjer. men med den skillnaden att regeringen alltid skall underställas frågan om tillåtlighet enligt VL.

När det gäller FRP-riktlinjernas utformning vill jag erinra om vad som anfördes i promemorian om komplettering av planen för vattenkraftsut- byggnad. En genomgång av de projekt som omfattas av FRP-riktlinjer visar. enligt promemorian. att det kan finnas vattenkraftsföretag som i vattenkraftutredningarna bedömts ha lägre bevarandevärden än vissa pro- jekt som inte omfattas av sådana riktlinjer. Ytterligare kunskaper om olika älvsträckor och projekt kan enligt promemorian också påverka grunderna för beslutet om undantag. Samtidigt kan självfallet älvar och älvsträckor som inte omfattas av riktlinjer visa sig ha sådana bevarandevärden. att de bör omfattas av FRP-riktlinjer. Enligt promemorian kan det slutligen påpe- kas att ett relativt stort antal projekt som nu är aktuella inte var kända vid tidpunkten för vattenkraftsutredningarnas arbete.

Jag vill också erinra om vad statsrådet och chefen för bostadsdeparte- mentet anförde i den lagrådsremiss med förslag till Lag om hushållning med naturresurser m.m. som nyligen överlämnades till lagrådet (s. 138):

Trots den osäkerhet som råder bl.a. genom att riksdagen under våren l985 skall ta ställning till ytterligare ett antal projekt som bör ingå i planen för utbyggnad av vattenkraften och till riktlinjer för energipolitiken. anser jag att en uppräkning av de älvar och älvsträckor som bör undantas från vattenkraftsutbyggnad bör ske redan nu i NRL. En sådan angivelse före- griper inte kommande riksdagsbeslut om vattenkraftens roll i den svenska

Prop. 1984/85: 120 14”.>

energiförsörjningen. Riksdagen är självfallet när som helst, t. ex. när man nästa gång tar ställning till energipolitiken. oförhindrad att ompröva tidi- gare beslut. Jag kan inte heller se att det skulle innebära någon praktisk skillnad att göra en ändring i NRL jämfört med att ändra i gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen och i vattenlagen så som nyligen skett i fråga om Bure älv.

Rainvesteringar i äldre vattenkraftverk

På grund av att tillgången på elektrisk kraft bedöms vara god under de närmaste åren är det möjligt att i betydande utsträckning genomföra för- nyelse och ombyggnader av äldre vattenkraftverk. Nödvändiga avställ- ningar kan göras utan att det menligt påverkar kraftsituationen samtidigt som sysselsättning kan skapas såväl lokalt som i tillverkningsindustrin. Genom förbättringar av verkningsgraden i de ombyggda kraftverken be- räknarjag vidare att ett visst tillskott till planen för vattenkraftsutbyggnad kan erhållas. Jag återkommer senare till denna fråga. Vidare medför dessa åtgärder inga eller mycket små konliikter med motstående intressen.

I prop. 1983/84: 160 framhöll jag att jag avsåg att ta initiativ till överlägg- ningar med företrädare för kraftindustrin och den tillverkande industrin i avsikt att uppnå en överensstämmelse mellan kraftindustrins upphandling- ar och den tillverkande industrins produktionsmöjligheter. Sådana över- läggningar har som tidigare nämnts ägt rum under hösten 1984. Vid över- läggningarna har också diskuterats förutsättningarna för förnyelse och ombyggnad av äldre vattenkraftverk.

1 den tidigare nämnda sammanställningen av vattenkraftsutbyggnad som Kraftsam har redovisat har även kraftföretagen bedömt omfattningen av framtida reinvesteringar. Det bör noteras att uppgifterna är preliminära varför förändringar av kraftföretagens planer kan komma att ske. De åtgärder som enligt Kraftsam avses är sådana som syftar till att bibehålla befintlig produktionskapacitet genom byte av utslitna komponenter m. m. Det kan enligt Kraftsam noteras att den dominerande delen av reinveste» ringarna avser elektrisk utrustning (ca 50% eller mer). Åtgärder avseende turbiner bedöms till 15% och resterande del (30—35 %) avser byggnadsåt— gärder. De totala investeringarna uppgår till 400—500 milj. kr/år. Samman- lagt uppgår dessa reinvesteringar till ca 2300 milj. kr. fram t.o.m. år 1990. Underlag för perioden efter år 1990 kan enligt Kraftsam inte redovisas p. g. a. att reinvesteringar i allmänhet inte planeras med längre framförhåll— ning än ca 5 år. Sannolikt torde reinvesteringarna efter år 1990 vara av minst samma storleksordning p.g.a. att anläggningarnas ålder successivt ökar. I sammanhanget kan konstateras att statens energiverk i rapporten (1984: 1) Vattenkraftsutbyggnad under l980-talet uppskattade kostnaderna för förnyelsearbeten fram till sekelskiftet till 3 370 milj. kr.

För egen del vill jag framhålla följande. Överläggningarna och Kraft- samzs redovisning har visat att de planerade reinveSteringarna som kraft-

Prop. 1984/85:120 143

företagen har redovisat är av betydande omfattning och torde komma till stånd utan ytterligare insatser från statsmakternas sida. Jag anser därför inte att det f.n. finns anledning från statsmakternas sida att särskilt stimu- lera dessa investeringar. I sammanhanget villjag erinra om attjag i propo- sitionen om vattenkraftsutbyggnad förra våren (prop. 1983/84: 160. sid 32— 33) framhöll att investeringsfonder normalt bör kunna få utnyttjas för ny— eller reinvesteringar i vattenkraftverk t.o.m. år 1990. Jag avser att vid mina fortsatta överläggningar med kraftbolagen och tillverkningsindustrin följa upp hur de av Kraftsam redovisade åtgärderna genomförs. Regering- en får anledning att återkomma till statens vattenfallsverks framtida er- sättningsinvesteringar i det ordinarie budgetarbetet.

Små vattenkraftverk

I den av riksdagen förra våren antagna planen för vattenkraftsutbyggnad ingår små vattenkraftverk motsvarande 200 GWh/år. Den angivna utbygg- nadsnivån byggde på VKst bedömning. Enligt VKB är denna utbygg- nadsnivå rimlig förutsatt att utbyggnaden inte påverkas genom någon form av styrmedel. Det underlagsmaterial VKB utgick från pekade mot att det finns en utbyggnadspotential om ca 2 TWh/år men att den verkliga poten- tialen kan ligga betydligt högre.

Statens energiverk konstaterar i rapporten (1984:4) Små vattenkrafts- verk att det i effektregistret 100—1 500 kWh finns ca 520 anläggningar i drift med en installerad effekt av ca 275 MW och en medelårsproduktion på ca 1,2 TWh/år. Den teoretiska utbyggnadspotentialen för små vattenkraft- verk uppskattas till ca 540 GWh/år vid utbyggnadskostnaden högst 2 kr/kWh. år resp. till ca 3690 GWh/år vid kostnaden 3 kr/kWh,år. Om hänsyn tas till beslut om undantag från vattenkraftsutbyggnad reduceras siffrorna till 455 ((2 kr/kWh.år) resp. 2 505 ((3 kr/kWh.år) GWh/år. Det är angeläget att framhålla att detta är en teoretisk potential. De angivna siffrorna behöver reduceras väsentligt med hänsyn till motstående intres- sen. ägarförhållanden m.m.

Verket föreslår följande åtgärder för att stimulera tillkomsten av små vattenkraftverk:

Om statligt stöd till energiinvesteringar skall utgå för år 1985 föreslår energiverket att små vattenkraftverk bör komma i åtnjutande av sådant stöd. Stödet bör ges med 15% av investeringskostnaden.

För att öka antalet projekterade anläggningar föreslår verket att statligt bidrag utgår med ca 50% av förprojekteringskostnaderna för små vatten- kraftverk. Stödet bör utgå under en begränsad tidsperiod. förslagsvis två år.

Verket föreslår att skattefrihet ges för kraft producerad i anläggningar under 100 kW (f.n. gäller gränsen 50 kW). För att tröskeleffekter skall undvikas bör en skattefri produktion om 0,4/år GWh medges för anlägg- ningar mindre än 1 500 kW.

Prop. 1984/85:120 144

Verket föreslår att de regionala utvecklingsfonderna ges i uppgift att översiktligt informera om administrativa och tekniska frågor i samband med en utbyggnad av små vattenkraftverk. Lämplig kompletterande ut— bildning bör då ges medarbetare vid utvecklingsfonderna. Verket har i denna fråga samrått med statens industriverk.

Oklarhet råder enligt energiverket om det är tillåtet att uppföra små kraftverk i vattendrag som har undantagits från vattenkraftsutbyggnad i den fysiska riksplaneringen och i tillflöden till dessa vattendrag. Verket anser det angeläget att regeringen snarast avgör inneliggande ärenden och härigenom klargör frågan.

Statens energiverks rapport har remissbehandlats. Flertalet remissin- stanser delar eller har inga erinringar mot verkets förslag. Vattenöverdom- stolen. statens naturvårdsverk. fiskeristyrelsen. länsstyrelsen i Jämtlands län, Älvräddarnas samorganisation m.fl. remissinstanser pekar på de star- ka konflikter mcd motstående intressen som kan bli följden av utbyggnad av små vattenkraftverk. framför allt i helt orörda älvar och älvsträckor. Svenska kraftverksföreningen pekar på problem i samband med utbyggnad av små vattenkraftverk med hänsyn till den i många fall dåliga ekonomin.

Flertalet remissinstanser stöder eller har inga erinringar mot förslagen om investeringsstöd och projekteringsbidrag för små vattenkraftverk. För- slagen rörande ändrade skatter och de regionala utvecklingsfonderna mö- ter med något undantag inte heller några invändningar i remissbehandling- en.

För egen del anserjag att det till följd av statens energiverks rapport och remissutfallet över densamma har klargjorts att det finns betydande förut- sättningar för fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk.

Jag delar i princip remissinstansernas uppfattning att en utbyggnad av små vattenkraftverk i helt orörda älvar och älvsträckor kan medföra svå- righeter med hänsyn till konflikterna med motstående intressen samt kan vara svåra att få till stånd med hänsyn till kostnaderna. Jag bedömer att små vattenkraftverk i första hand har förutsättningar att uppföras i anslut- ning till befintliga regleringar. Verkets kartläggningar tyder på att det finns ett stort antal dammar som kan utnyttjas för små vattenkraftverk. Dessa dammar är i många fall beroende av insatser för att vidmakthållas. installa- tion av små vattenkraftverk kan därvid vara en möjlighet att få till stånd sådana åtgärder.

Eftersom ekonomin i regel är sämre i små vattenkraftverk anser jag det motiverat med ett tidsbegränsat investeringsstöd i enlighet med energiver- kets förslag. Vidare bör verkets förslag till särskilt bidrag om 50% till förprojektering av små vattenkraftverk införas. Dessa stöd bör gälla till utgången av år 1986. Jag återkommer till frågan om medel härför under anslaget E 22 Vissa åtgärder för omställning av cnergisystemet.

Jag anser i likhet med statens energiverk att det kan vara lämpligt att de regionala utvecklingsfonderna översiktligt informerar om vissa frågor rö-

Prop. 1984/85 : 120 145

rande smä vattenkraftverk. Det kan exempelvis gälla möjligheterna att erhålla statligt stöd samt information om gällande vattenlagstiftning. Enligt vad jag har erfarit kommer statens energiverk att medverka vid sådan information till trtvecklingsfonderna. Finansieringen av dessa informa- tionsinsatser har enligt vad jag har erfarit lösts i samråd mellan de berörda verken.

Beträffande de av statens energiverk föreslagna skatteändringarna för små vattenkraftverk vill jag efter samråd med chefen för finansdeparte- mentet anföra följande. Förslaget att höja gränsen för skatteplikt för den som inte yrkesmässigt distribuerar kraft från 50 kW till 100 kW innebär energipolitiska fördelar. En höjning av gränsen leder dessutom till ett obetydligt skattebonfall och en viss skatteadministrativ förenkling. Med hänsyn härtill bör förslaget genomföras genom en ändring av 2 & andra stycket a) lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Ett generellt infört bottenavdrag försvårar däremot skatteadministrationen och leder till ett betydande skattebonfall. Detta förslag bör inte genomföras.

Vissa remissinstanser har pekat på att kapitalbelastningen under de första åren är mycket hög för speciellt privatpersoner vid byggande av små vattenkraftverk. Detta skulle enligt remissinstanserna innebära hinder för fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk. Jag delar remissinstansernas uppfattning att tillkomsten av små vattenkraftverk i vissa fall kan försvåras av den betydande kapitalbelastningen. Enligt vad jag erfarit överväger statens energiverk f.n. möjligheterna att utforma en finansiering inom ramen för vad som är möjligt att uppnå i dag på kreditmarknaden som är så långsiktig och i övrigt så fördelaktig som möjligt. Verket avser att inom kort redovisa denna fråga till regeringen. Jag är f.n. inte beredd att föreslå ytterligare åtgärder på detta område.

När det gäller förutsättningarna för utbyggnad av små vattenkraftverk inom ramen för gällande riktlinjer vill jag hänvisa till vad statsrådet och chefen för bostadsdepartementet anförde i lagrådsremissen med förslag till Lag om hushållning med naturresurser (s. 142).

Även om jag allmänt sett är positivt inställd till en ökad satsning på minikraftverk. följer enligt min mening direkt av gällande riktlinjer att i princip ingen utbyggnad för vattenkraftsändamål kan tillåtas i de nu av- sedda älvama och älvsträckorna. Jag anser dock att det i vissa speciella fall bör kunna komma i fråga att göra undantag från en sådan princip. Jag tänker då på fall där andra alternativ för att ordna den lokala energiförsörj- ningen kan få större inverkan på miljön än ett minikraftverk eller på fall då det på den aktuella platsen redan tidigare har vidtagits ett ingrepp, t. ex. i form av en dammanläggning. ] det senare fallet kan tillkomsten av ett minikraftverk t.o.m. innebära vissa fördelar, t. ex. om det innebär att en befintlig, dåligt underhållen flottningsdamm samtidigt kan restaureras. En förutsättning för att utbyggnad i sådana fall skall tillåtas bör dock alltid vara att åtgärden kan vidtas utan att syftet med bestämmelsen om undan— tag från vattenkraftsutbyggnad förfelas. Jag anser också att man bör kunna

10 Riksdagen 1984/85. I Jaml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 146

ställa särskilda krav på åtgärdernas utformning med tanke på naturvården, fisket och landskapsbilden.

Det kan enligt min mening inte heller tillåtas att ett flertal minikraftverk med var för sig obetydlig miljöpåverkan. men med en sammantagen nega— tiv effekt på miljön. kommer till stånd i en viss undantagen älv eller älvsträcka. Detta skulle direkt strida mot syftet med skyddet för älvarna och älvsträckorna.

När det gäller tillåtligheten av ersättningsbyggnader och andra smärre åtgärder i undantagna vattendrag som hänför sig till redan föreslagen reglering. anförs följande i lagrådsremissen (s. 141):

] prop. 1977/78: 57 och riktlinjeri den fysiska riksplaneringen för vatten- drag i norra Svealand och Norrland anfördes att ett undantag från utbygg- nad inte bör innebära att smärre åtgärder som hänför sig t.ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Civilutskottet (CU 1977/7819) uttalade med anledning av propositionen i denna del att tillåtligheten av ersättningsbyggnader samt ombyggnader och effektiviseringar i redan be- fintliga kraftverk under vissa förutsättningar skall kunna prövas av rege- ringen utan hinder av att åtgärden berör ett undantaget område. Enligt min mening bör ett sådant synsätt gälla också i fortsättningen.

Ersättningsbyggnadcr. ombyggnader och effektiviseringar bör kunna tillåtas om de har endast obetydlig miljöpåverkan, dvs. om åtgärderna endast i ringa utsträckning påverkar de bevarandevärden som utgjort mo- tiv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vattenkraftsutbygg- nad.

1 lagrådsremissen diskuteras också frågan om i vilken utsträckning bi- och källflöden till de vattendrag som föreslås undantagna från vattenkrafts- . utbyggnad skall omfattas av sådana bestämmelser. Enligt vad som föreslås i lagrådsremissen bör bestämmelserna om undantag omfatta också bi- och källflöden till de älvar som är helt outbyggda samt biflöden till och vatten- områden uppströms undantagna älvsträckor i de fall områdena uppströms är outbyggda. Motiven härför är att skydda de orörda vattendragen som sammanhängande ekologiska och hydrologiska system. När det gäller övriga från vattenkraftsutbyggnad undantagna älvsträckor omfattar riktlin— jerna endast själva huvudtlödet.

Därutöver vill jag erinra om att utbyggnad av vattenkraftverk i biflöden kan stå i konflikt med utbyggnader i huvudflödena.

Mot bakgrund av de åtgärderjag nu har föreslagit och med hänsyn till de klarlägganden som skett angående FRP-riktlinjerna beräknar jag ett möjligt tillskott till planen med närmare 200 GWh/år i form av små vattenkraftverk utöver de 200 GWh/år som nu finns i planen.

Sysselsättningserekter till följd av vattenkraftsutbyggnaden

Enligt riksdagens beslut bör vid utarbetandet av planen största möjliga hänsyn tas till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl. a. är det viktigt att

Prop. 1984/85: 120 147

utbyggnaderna planeras så att förhållandevis varaktig sysselsättning ska- pas.

1 den tidigare redovisade sammanställningen för Kraftsam anges beräk- nade sysselsättningseffekter av kraftföretagens utbyggnadsplaner. Det bör betonas att siffrorna är preliminära och att vissa av de projekt som ingår inte torde komma till utförande under den aktuella perioden.

Under perioden 1985—1990 erhålls en sysselsättning om 1000—1500 personer. Under den därpå följande perioden 1990—1995 sjunker syssel- sättningen successivt för att nå nivån 500 personer omkring år 1995. Ett tillskott av ytterligare projekt skulle erfordras för att undvika denna kraf- tiga nedgång. Det torde vara praktiskt möjligt att skapa sådana projekt under förutsättning att besked härom lämnas under de närmaste åren.

inom Norrbottenr [än beräknas sysselsättningen uppgå till 400—500 personer under de närmaste 2 åren för att därefter successivt minska till ca 150—300 personer. Utbyggnadsplanerna är dock fortfarande osäkra bl. a. för Råneälven varför förändringar kan ske.

lnom Västerbottens län torde en nedgång till ca 70 personer/år ske under åren 1986/87—1988/89 p.g.a. att bl.a. utbyggnaden av Stornorrfors G4 slutförs under 1985/86. Under förutsättning att främst Klippens och Vojm- åns utbyggnad påbörjas under 1988/89 och 1989/90 kan en sysselsättning på nivån 200—300 personer/år upprätthållas under perioden 1989/90—1991/92 för att därefter successivt minska.

lnom Jämtlands och Västernorrlands län planeras utbyggnad av ett betydande antal mindre projekt under perioden 1985/86—1989/90. Syssel- sättningen varierar under nämnda period inom intervallet 150—700 perso- ner/år med en topp under åren 1987/88—1989/90. Under den därpå följande S-årsperioden torde sysselsättningen reduceras till nivån 50—100 perso- ner/år.

Sysselsättningen i södra delen av Norrland (söder om Jämtlands och Västernorrlands län) beräknas uppgå till 250—300 personer/år under peri- oden 1986/87—1988/89 och upphör därefter helt under resterande del av den studerade perioden.

lnom regionen Dalarna-Uppland-Västmanland bedöms sysselsättning- en öka till ca 150 personer/år omkring år 1990 för att därefter minska. Det största projektet är om- och utbyggnaden av Älvkarleby kraftstation.

Sysselsättningen i Värmland kan uppgå till 150—200 personer under större delen av perioden om redovisade projekt kan genomföras.

lnom övriga regioner är sysselsättningen mycket begränsad och knap- past av någon större betydelse för den totala sysselsättningen.

När det gäller reinvesteringar uppgår sysselsättningen under resten av 1980—talet till 300—350 personer. Detta har inkluderats i den föregående redovisningen. Några uppgifter om sysselsättningen inom tillverkningsin- dustrin har inte redovisats. I sammanhanget kan erinras om att statens energiverk i rapporten (1984: 1'.) Vattenkraftsutbyggnad under l980—talet bedömde den direkta arbetsvolymen för förnyelsearbeten fram till sekel- skiftet till drygt 4000 årsarbeten.

För egen del anserjag. trots den osäkerhet som Kraftsamzs uppgifter är

Prop. 1984/85: 120 148

behäftade med, att det finns goda möjligheter att uppnå ett väsentligt sysselsättningstillskott genom planen för vattenkraftsutbyggnad. Det ska- par goda förutsättningar till en stadigvarande sysselsättning i regioner med stor arbetslöshet. Jag avser att följa upp denna fråga vid mina överlägg- ningar med kraftföretagen. den tillverkande industrin och berörda fackliga organisationer.

Sammunfaltning

Till följd av mina förslag i det föregående beräknar jag ett tillskott till planen för vattenkraftsutbyggnad om ca 700 GWh/år. Det består för det första av projekt motsvarande ca 300 GWh/år som föreslagits i departe- mentspromemon'an. Utöver projekten i promemorian beräknar jag ett tillskott till planen från effektiviseringar och förnyelse av äldre vattenkraft— verk om sammanlagt 300—400 GWh/är.

Den av mig föreslagna kompletteringen av planen för vattenkraftsut- byggnad innebär inte att det inte skulle kunna finnas projekt utanför planen som kan aktualiseras. I samband med arbetet med promemorian och remissbehandlingen av densamma har sålunda ett antal projekt aktualise- rats som inte tidigare varit föremål för bedömning men som torde kunna betraktas som genomförbara. Därigenom torde det vara möjligt att uppnå en plan som sammantaget motsvarar de 3.8 TWh/år som enligt riksdagens beslut erfordras för att garantera att gällande utbyggnadsmål uppnås.

] enlighet med vad jag har anfört i det föregående avser jag att genom fortsatta överläggningar med kraftföretagen. den tillverkande industrin. berörda fackliga organisationer etc. noga följa hur planen för vattenkrafts- utbyggnad genomförs. J ag avser därutöver föreslå regeringen att ge statens energiverk i uppdrag att på samma sätt som gäller på kolområdet, följa den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden och redovisa till regeringen hur planen genomförs. Detta underlag är enligt min uppfattning värdefullt som kom- plement till de redovisningar som kraftföretagen avser att utarbeta.

Sammanfattningsvis syftar de riktlinjer som jag nu har angivit till att på kort sikt komplettera den av riksdagen antagna planen för vattenkraftsut- byggnad för att uppnå den av riksdagen angivna produktionsnivån om 66 TWh/år med stor hänsyn till olika markanvändnings- och miljöintressen. På lång sikt gäller det att klarlägga vattenkraftens roll i samband med kärnkraftens avveckling.

I enlighet med vad jag nu har anfört har efter samråd med chefen för finansdepartementet inom industridepartementet upprättat förslag till Lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt.

Lagrådets hörande av förslaget skulle uppenbarligen sakna betydelse. Jag förordar i enlighet med det anförda att regeringen föreslår riksdagen dels att godkänna de av mig angivna riktlinjerna för en fortsatt vattenkraft- utbyggnad. dels att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt.

Prop. 1984/85:120 149

Hänvisningar till S7-3-2

7.4. Mottryekskraft

Med mottryckskraft avses samproduktion av elenergi och värme. Ånga från en bränsleeldad ångpanna driver en turbin som är kopplad till en elektrisk generator. Efter att ha passerat turbinen används ångan i industri- ella processer eller för att värma vatten till fjärrvärme. I det förra fallet talar man om industriell mottryckskraft. i det senare om kraftvärme.

Verkningsgraden i ett mottryckskraftverk är hög och uppgår till ca 85 % räknat på cnergiinnehållet i tillfört bränsle. Detta är en mer än dubbelt så hög verkningsgrad som i ett kondenskraftverk, där en stor del av den tillförda energin förloras i kylvattnet. En förutsättning för mottryckspro- duktionen och för att den skall kunna nå denna höga verkningsgrad är dock att det finns fullvärdig avsättning för värmeproduktionen. Detta innebär omvänt att värmebehov är en förutsättning för mottrycksproduktion.

Industriellt mottryck

F.n. finns i landet närmare ett 70-tal turbiner för industriellt mottryck med en sammanlagd installerad eleffekt om drygt 900 MW. Merparten av anläggningarna finns inom massa- och pappersindustrin. I en del fall drivs mottrycksturbinerna med ånga från flera olika pannor eldade med olika bränslen. Ungefär en tredjedel av mottryckseffekten eldas endast med olja.

Elproduktionen år 1983 i industriella mottrycksanläggningar var knappt 2.5 TWh, vilket skall jämföras med att anläggningarna vid fullt utnyttjande bedöms kunna producera ca 5 TWh. Orsaken till att bara en del av den möjliga produktionen utnyttjades var i första hand den goda tillgången på el i kraftsystemet. Olja ingick till endast obetydlig del som bränsle för denna produktion.

Processindustrin anser i regel att det f.n. inte är tillräckligt lönsamt att investera i nya mottrycksanläggningar eller att konvertera mottrycksan- läggningar från olja till fasta bränslen. Orsaken är industrins höga avkast- ningskrav i kombination med dagens låga elpriser.

Hittills under l980-talet har mottrycksanläggningar om tillsammans ca 50 MW el lagts ned. Anläggningar om ytterligare ca 100 MW el planeras eller bedöms vara i riskzonen att bli nedlagda. Då det inom kraftindustrin finns ett intresse av att vidmakthålla anläggningarna i driftdugligt skick har Kraftsam och Ångpanneföreningen nyligen arbetat fram ett förslag till s.k. vidmakthållandeavtal som rekommenderas medlemmarna. Enligt avtalet ersätter ett kraftföretag de kostnader som ett industriföretag har för att hålla en mottrycksanläggning i driftdugligt skick.

Kraftvärme

Den installerade mottryckseffekten i landets kraftvärmeverk uppgår f.n. till 2300 MW el. Merparten av effekten finns i oljeeldade verk. Närmare

Prop. 1984/85: 120 150

500 MW el finns installerade i koleldade kraftvärmeanläggningar. De störs- ta anläggningarna finns i Helsingborg, Norrköping, Stockholm och Väster- ås. Under år 1983 var elproduktionen i kraftvärmeverken ca 1 TWh, vilket skall jämföras med en bedömd möjlig produktion om ca 7 TWh. Den goda tillgången på el i kraftsystemet begränsar kommunernas benä— genhet att nu eller i den närmaste framtiden satsa på nya kraftvärmeanlägg- ningar. Även intresset att bygga om befintliga oljeeldade verk till fast- bränsleeldning är svagt. Under perioden fram till 1990 förutses endast ett fåtal fastbränsleeldade kraftvärmeverk tillkomma.

På något längre sikt är en fortsatt kraftvärmeutbyggnad angelägen ur energipolitisk synvinkel. ] det läget bedöms emellertid också elpriserna ha börjat stiga, och kommunerna får då ett incitament till att satsa på kraftvär- meutbyggnader.

Utbyggnaden av kraftvärme riskerar emellertid att bli mindre omfat- tande än vad man tidigare räknade med. Det finns två huvudorsaker härtill.

Den ena huvudorsaken är att ökningen av värmebehoven i fjärrvärme- systemen och därmed värmeunderlaget för mottrycksproduktion —- inte fortsätter på det sätt som man har antagit i tidigare bedömningar. Bakgrun- den är, som jag nyss har anfört (avsnitt 6.2). att värmebehoven i de fastigheter som redan har anslutits till fjärrvärme i många fall har kunnat minskas till följd av förbättrad energihushållning och att den nybebyggelse som ansluts blir allt energisnålare. Dessutom ökar inte nybyggandet i den utsträckning som förutsattes tidigare. Samtidigt har många potentiella tjärrvärmeabonnenter valt andra lösningar för att tillgodose sin värmeför- sörjning. Den utglesning av värmebehoven som blir följden härav medför att det inte blir ekonomiskt rimligt att utsträcka tjärrvärmenäten så långt som tidigare planerats.

Den andra huvudorsaken är omstruktureringen av värmeproduktionen i ljärrvärmesystemen. Spillvärme och värme från sopförbränning har införts som basproduktion i många ijärrvärmesystem. Sådan värmeproduktion utnyttjas i första hand och före eventuell värmeproduktion från kraft— värme. Stora eldrivna värmepumpar finns numera i många ljärrvärmesy- stem och antalet ökar. Om sådana värmepumpar redan finns i ett fjärrvär- mesystem motverkar de intresset att också satsa på att bygga kraftvärme- verk så länge elpriserna är låga eller måttligt höga. En annan viktig faktori detta sammanhang är ökningen av antalet fjärrvärmesystem där hetvatten- centraler eldade med fasta bränslen såsom trädbränsle. torv och kol instal- lerats. Denna ökning ligger helt i linje med regeringens energipolitiska intentioner. Samtidigt måste emellertid noteras att om det i ett fjärrvärme- system redan finns en fastbränsleeldad anläggning, som täcker en del av värmebehovct och värmebehovct dessutom stagnerar, minskar det ekono- miska incitamentet att satsa på kraftvärmeutbyggnad för lång tid.

EK Slzs delutredning (Ds 1 1983: 15) Så kan vi värma Sverige bedömer

Prop. 1984/85: 120 151

_ att elproduktionen i kraftvärmeverk skulle kunna byggas ut från nuvarande möjliga produktion om ca 7 TWh/år till 12— 14 TWh/år. Utredningen pekar dessutom på att utvecklingen av ny teknik för småskalig kraftvärme skulle kunna leda till att det blir ekonomiskt rimligt med kraftvärme även i mindre fjärrvärmesystem. Denna extra potential kan uppskattas till storleksord- ningen några TWh/år. Jag återkommer strax (avsnitt 7.6) till utvecklingen av småskalig kraftvärme. Å andra sidan kan en kraftigare minskning av värmebehovet och en större avmattning av fjärrvärmeutbyggnaden än vad som förutsetts i delutredningen leda till att möjligheterna till utbyggnad av kraftvärmen blir mindre.

Statens energiverk bedömer i sitt remissvar på EK 8115 betänkande att produktionskapaciteten i kraftvärmeverk kommer att vara ungefär kon— stant fram till år 1995. Den väsentligaste förändringen under denna period är att några av de oljeeldade verken konverteras till eldning med fasta bränslen. Den mindre kapacitetssänkning som är förenad med konverte- ringama kompenseras av ett visst tillskott av nya anläggningar. Produk- tionskapaciteten kommer då att uppgå till 6 a 7 TWh/år år 1995 .

I detta sammanhang bör nämnas att Svenska Värmeverksföreningen och kraftföretagen f. n. gemensamt utreder potentialen för kraftvärmeverksut- byggnader i landet.

Överväganden och förslag

Enligt min bedömning kommer elproduktionen i industriella mottrycks- anläggningar inte att öka nämnvärt så länge nuvarande låga elpriser består. En produktion av storleksordningcn 2.5 TWh el per år kan därför förväntas under resten av l980-talet. Först på längre sikt med höjda elpriser torde ombyggnad från olje- till fastbränsleeldning och nybyggnad av industriella mottrycksanläggningar bli aktuella.

Jag ser med tillfredsställelse på kraftindustrins initiativ till vidmakthål- landeavtal. Det är väsentligt att befintliga mottrycksanläggningar bibehålls när så är rimligt och att nya anläggningar på sikt tillkommer. Statens energiverk har på regeringens uppdrag utrett utvecklingen av det industri- ella mottrycket och har ställt samman resultatet i en rapport. Jag kommer senare i detta avsnitt att förorda ett fortsatt uppdrag till energiverket på detta område.

Enligt min mening är det angeläget att fjärrvärmenäten utnyttjas så långt som detta är rationellt på ekonomiska grunder för att säkra största möjliga värmeunderlag för mottrycksproduktion. Även möjligheterna att utnyttja mindre fjärrvärmenät för nya typer av småskalig kraftvärme bör därvid beaktas. Genom fastbränslelagen säkras att nya anläggningar inte blir oljeeldade. De oljeeldade kraftvärmeverk som nu finns bör successivt byggas om till fastbränsleeldning.

Vad gäller kraftvärme är det viktigt att alla möjligheter att i framtiden använda kraftvärmeanläggningar beaktas i den kommunala energiplane-

Prop. 1984/85 : 120 152

ringen och i de fall där så är rimligt ingå i planeringen för resp. ljärrvärme- system. Jag betraktar en sådan planering som en naturlig följd av lagen om kommunal energiplanering och som ett krav som bör uppfyllas med hänsyn till denna. Det är också viktigt att det för resp. fjärrvärmesystem på tidigast möjliga stadium reserveras plats för kraftvärmeverket som sådant. för lager och transportanordningar för bränsle samt för el- och hetvatten- ledningar. Detta bör garanteras i kommunens fysiska planering (marköver- sikter och detaljplaner). Vid behov bör erforderlig mark lösas in eller på annat sätt säkerställas i detta syfte. Därutöver bör förprojektering av tillkommande kraftvärmeverk initieras och genomföras på ett så tidigt stadium som möjligt. Detta aktualiserar alternativet kraftvärme och under- lättar" den kommunala beslutsprocessen samt en tidig tillståndsprövning. Det är härvid en fördel om erforderlig prövning och tillståndsgivning förbereds och genomförs så att tillstånd kan föreligga redan något eller några år före planerad byggstart.

Som jag har nämnt är det angeläget att alla möjligheter till utbyggnad av mottrycksproduktion tas till vara. Därför är det väsentligt att följa de potentiella mottrycksunderlagens utveckling. Jag avser därför att ge sta- tens energiverk i uppdrag att fortlöpande följa och till regeringen redovisa såväl det industriella mottryckets utveckling och potential som utveckling- en av kraftvärmeunderlagen i ljärrvärmesystemen.

När ombyggnad eller nybyggnad av värmeproduktionsanläggningar pla- neras bör alltid möjligheterna övervägas att utföra dessa med ångpannor som förberedelse till kommande anslutning av mottrycksturbiner. Dessa överväganden bör redovisas i samband med ansökan resp. anmälan till statens energiverk enligt fastbränslelagen. När så är lämpligt bör förpro- jektering av anläggningen i slutligt mottrycksutförande ske redan inför ansökan resp. anmälan. Jag vill i sammanhanget erinra om att i den energipolitiska prövning av koleldade anläggningar som för mindre än ett år sedan tillstyrktes av riksdagen (prop. 1983/84: 158, NU 44. rskr 390, JoU 28, rskr 389) ingår som riktlinje att de koleldade anläggningarna i största möjliga utsträckning bör planeras så att de senare kan kompletteras med anordningar för elproduktion.

Sökanden resp. anmälaren bör före projekteringsarbetets igångsättning diskutera inriktning och omfattning med statens energiverk. Om energiver- ket finner det angeläget att förprojektering för mottryck genomförs bör stöd kunna utgå för att täcka en del av merkostnaderna för denna.

För att stimulera kommunerna att på tidigt stadium genomföra förpro- jekteringar av kraftvärmeanläggningar som avses tillkomma på längre sikt bör energiverket ges möjlighet att ge ekonomiskt bidrag för att täcka en del av kostnaderna för förprojekteringen även i detta fall. Viktigt är därvid att berörda kommuner diskuterar energipolitisk lämplighet och arbete-ts om- fattning med energiverket innan förprojekteringsarbetet igångsätts.

] den mån det är möjligt och lämpligt, bör de nya fastbränsleeldade

Prop. 1984/85:120 153

värmeverk som byggs utrustas med ångpannor och i övrigt utformas så att en senare komplettering med mottrycksångturbiner är möjlig. Särskilt viktigt är det att anläggningar för avfallsförbränning förbereds för framtida elproduktion på detta sätt. eftersom dessa utnyttjas kontinuerligt över året och används före annan värmeproduktion. För att öka incitamenten att genomföra åtgärder av dessa typer kan det i vissa fall vara lämpligt med en möjlighet till statligt stöd i form av bidrag.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om den närmare utformning- en av de stöd som syftar till att bevara handlingsfriheten för en framtida utbyggnad av mottrycksproduktionen som jag här har förordat. Jag åter- kommer till frågan om medel härför under anslaget E22. Vissa åtgärder för omställning av cnergisystemet.

Hänvisningar till S7-4

7.5. Vindkraft

Det svenska vindkraftprogrammet inleddes år 1975 som en del i det omfattande program för forskning inom energiområdet som då startade efter beslut av riksdagen. Efter ett skede av teoretiska studier och försök kom tyngdpunkten i vindkraftprogrammet att inriktas på utveckling av stora vindkraftaggregat, dvs. aggregat i storleksklassen flera MW. År 1979 beställde dåvarande nämnden för energiproduktionsforskning (NE) två fullskaleprototyper på totalentreprenad, den ena från Karlskronavarvet AB (ansvaret för fortsatt vindkraftsverksamhet inom Svenska Varvskon- cernen övertogs efter en tid av Svenska Varv Vindenergi AB som seder- mera övergick i Götaverken Energy Systems AB) med placering vid Mag- larp i Skåne, den andra från Kamewa AB (sedermera Boving KMW Turbin AB) med placering vid Näsudden på södra Gotland. Syftet med att bygga prototyperna var bl. a. att få underlag för att kunna utvärdera stora vind- kraftverks driftsegenskaper och stämma av dessa mot de teoretiska beräk- ningarna.

Vindkraftverket i Maglarp anslöts till elnätet i augusti 1982. Sydkraft AB svarade för uppföljning av leveransen samt provning och utvärdering. Efter årslång provdrift överlämnades anläggningen i september 1983 av leverantören till beställaren. statens energiverk. Efter en period av talrika kortvariga driftsavbrott i samband med intrimningen har verket gått med hög tillgänglighet och utan väsentliga problem. Sydkraft har på energiver- kets uppdrag kört verket i automatisk, obemannad drift. Energiproduk- tionen har vid alla vindhastigheter blivit större än den teoretiskt beräkna- de. I november 1984 hade 4 500 driftstimmar och 7 GWh energiproduktion uppnåtts.

Vindkraftverket vid Näsudden anslöts till elnätet i april 1983. Statens vattenfallsverk svarade för leveransuppföljning och provdrift. Anläggning- en togs över formellt av beställaren. statens energiverk, i augusti 1983 som

Prop. 1984/85: 120 154

därefter lämnade över driftansvaret till vattenfallsverkct. Efter några må- naders drift drabbades vindkraftverket av en växelskada som ledde till stillestånd under ca ett halvt år. Sedan våren 1984 har anläggningen gått i obemannad automatisk drift med förhållandevis god tillgänglighet och utan större tekniska problem. Fram till i november 1984 har driftstiden 1500 timmar och den totala energiproduktionen 1,5 GWh uppnåtts.

Statens energiverk anseri sin rapport (1985: ]) Vindkraft Resultat och slutsatser från det svenska vindenergiprogrammet att erfarenheterna från driften av de båda vindkraftsprototyperna visar att det är möjligt att på ett tekniskt tillfredsställande sätt bygga och driva stora vindkraftsaggregat. Verket drar av gjorda utvärderingar slutsatsen att anläggningarna generellt sett har utförts korrekt i förhållande till verkliga lastsituationer och teknisk miljö. De bör således enligt verket kunna utgöra grund för fortsatt utveck- ling av aggregat.

Parallellt med utvärderingarna av prototyperna har Sydkraft, vatten- fallsverket och de båda vindkrafttillverkande företagen i samråd med ener- giverket genomfört studier inom s. k serieanpassningsprojekt av möjlighe- ter och kostnader att tillverka vindkraftsaggregat i stora serier. Resultaten av dessa studier pekar på att det hundrade aggregatet i en serie skulle kunna få en energiproduktionskostnad om 25—30 öre/kWh på platser med landets bästa vindförhållanden och 30—35 öre/kWh på platser med näst bästa vindförhållanden. Till dessa kostnader bör vid ett större antal aggre- gat läggas kostnader för förstärkningsåtgärder i kraftnäten samt för utreg- lering av vindkraftens variationer. Dessa kostnader har av kraftindustrin beräknats till ca 5 öre/kWh vid en elproduktion i vindkraftverk om ca 10 TWh per är motsvarande storleksordningcn 1 500 vindkraftsaggregat om ca 3 MW vardera. Vid större vindkraftproduktion krävs mera omfattande åtgärder i kraftsystemet varför kostnaderna då stiger avsevärt.

Vindkraftens kostnader synes därmed på längre sikt kunna komma att nå ungefär samma nivå som de bedömda framtida kostnaderna för kolkon— dens med långt gående utsläppsrening. Det bör härvid betonas att dessa kostnader för kolkondens starkt beror av kolprisets utveckling. vilket givetvis innebär en betydande osäkerhet i en ekonomisk jämförelse som görs i dag.

Områden med de båda högsta vindenergiklasserna finns främst utefter västkusten, i Skåne samt på Öland och Gotland. Den möjliga potentialen i dessa områden uppskattas till ca 30 TWh med hänsyn till bl.a. fysiska begränsningar i form av topografi och krav på minimiavstånd till bebyggel- se. Om områden med starka bevarandeintressen undantas kan ca hälften av denna potential bedömas utnyttjningsbar.

En placering av vindkraftverk på bottenfasta fundament till havs skulle öka vindkraftpotentialen avsevärt. Tänkbara havsområden upptar ca 3000 km:. För en utbyggnad av 10 TWh/år vindkraft krävs ca 600 km2. Havsba- serad vindkraft tilldrar sig ett betydande internationellt intresse och kan bli

Prop. 1984/85: 120 155

aktuell i större skala sedan vindkraften på land har uppnått en tillfredsstäl- lande teknisk mognad. Energikostnaderna vid havsbaserade aggregat be- döms enligt två nyligen gjorda svenska studier bli ca 5 öre/kWh högre än för landbaserade aggregat i bästa vindenergiklass och motsvara kostna- derna för landbaserade aggregat i näst bästa vindenergiklass.

Energiverket har som program för en fortsatt utveckling av vindkraften för de närmaste åren föreslagit att pågående projekt fortsätter. Detta innebär bl.a fortsättning av det s.k. baskunskapsprojektet (innebärande grundläggande och tillämpad forskning inom vindkraftsområdct) vid flyg- tekniska försöksanstalten samt av projekt vid Chalmers tekniska högskola (elsystem för stora vindkraftsaggregat samt provning av små vindkraftsag- gregat) och vid Uppsala universitet (turbulens och vakar i samband med vindkraft). Vidare fortsätter vindmätningsprogrammet i samarbete med SMHI med mätningar på sex platser. Provdriften vid de båda vindkrafts- prototyperna Maglarp och Näsudden bör enligt verket fortsätta även efter avtalad tid intill juni månad 1985. Eventuellt bör Maglarpsanläggningen modifieras för att minska bulleremissionerna. Statens vattenfallsverk avser att även uppföra ett 0.2 MW aggregat vid Näsudden för att användas för utprovning av material och komponenter. Energiverket menar att stor— leken på detta aggregat skulle kunna ökas till 0.5 MW vilket på kort sikt skulle kunna vara en intressant storlek med tanke på exportmarknaden. Slutligen pekar energiverket på att Sverige deltar i det internationella vind- kraftssamarbetet inom IEA.

Energiverket bedömer kostnaderna för det föreslagna programmet till ca 55 milj. kr. för treårsperioden 1984/85—1986/87.

För egen del vill jag anföra följande när det gäller den fortsatta utveck- lingen av vindkraften. Mina förslag innebär att det program för vindkraf- tens fortsatta utveckling i Sverige som energiverket föreslagit bör komplet- teras i vissa avseenden.

Utgångspunkten för mina förslag är att vi under 1990-talet behöver fatta beslut om den utbyggnad av ytterligare elproduktion som behövs för att ersätta kärnkraften.

Möjligheterna att bygga ut ytterligare mottryckskraft — såväl inom indu- strin som i kommunerna — och vattenkraft är begränsade. Kolkondensut- byggnader bör övervägas först sedan alla andra möjligheter prövats efter- som utsläpp av luftförorenade ämnen trots långtgående reningsåtgärder inte kan undvikas vid kolkondens. En utbyggnad av kolkondens skulle sannolikt komma att innebära att de totala svaveldioxidutsläppen i Sverige åter ökar. En sådan utveckling vore olycklig med hänsyn till bl.a. de åtaganden och utfästelser Sverige har gjort i internationella sammanhang att minska utsläppen. I det läget torde därför även andra faktorer än rent kraftekonomiska inverka på vilken typ av tillkommande elproduktionska- pacitet som bör väljas. Sannolikt kommer vi därvid i en jämförelse mellan kolkondens och vindkraft att särskilt värdera att vindkraften inte medför

Prop. 1984/85: 120 l56

några utsläpp. att den inte påverkar klimatet och att anläggningarna kan avlägsnas utan bestående spär den dag de inte längre behövs.

Enligt en utredning som jämför sysselsättningsaspekterna vid utbyggnad av vindkraft resp. kolkondens blir det inhemska arbetskraftsbehovet ca 4700 årsarbeten per TWh/år för vindkraft jämfört med l50() för kolkon- dens.

Det är mot denna bakgrund utomordentligt viktigt att den tidsfrist vi har tills vi behöver fatta beslut om mera omfattande kraftutbyggnader utnytt- jas till att utveckla vindkraften till en sådan teknisk nivå att den kan bli ett realistiskt alternativ i en fortsatt utbyggnad av det svenska kraftsystemet. Givetvis bör en sådan utveckling beakta den internationella utvecklingen på vindkraftområdet.

De båda vindkraftsprototyperna vid Näsudden och Maglarp tillhör förs- ta generationens stora vindkraftsaggregat. I de tidigare nämnda seriean- passningsstudierna har samma grundkoncept bibehållits i avsikt att ge högre säkerhet i bcdömingarna. Vid en fortsatt utveckling bör den ökande kunskapsnivån om vindkraftstekniken i förening med växande tillverk- ningserfarcnheter leda till att anläggningar kan konstrueras med mer eko- nomiskt utnyttjande av material och andra resurser. Dessutom finns det ett antal delvis kända tekniska lösningar som skulle kunna införlivas i nya aggregatkonstruktioner och ytterligare sänka kostnaderna, t. ex. nya blad- konstruktioner, andra material. variabelt varvtal. nya typer av reglering och direktdriven generator.

Den fortsatta utvecklingen av vindkraften i Sverige bör enligt min me- ning ske i flera steg. i vilka ytterligare generationer av vindkraftaggregat successivt kan byggas och utvärderas. Genom att när så är möjligt placera ' aggregaten i grupper erhålls tekniska erfarenheter av gruppstationsdrift, samtidigt som man får praktiska erfarenheter av vindkraftgruppers inver- kan på miljön i vid bemärkelse.

En sådan utveckling skulle samtidigt få stor betydelse för möjligheterna till export av stora vindkraftverk. De svenska vindkrafttillverkande företa- gen skulle få referensanläggningar och fortsätta att ligga i täten i världen i fråga om teknisk kompetens.

Staten har hittills svarat för de huvudsakliga kostnaderna för vindkraf- tens utveckling i Sverige. 270 milj. kr. har lagts ned i det statliga vindkrafts- programmet. Därav har ca 170 milj. kr. använts för de båda vindkraftspro- totyperna och till dessa knutna aktiviteter.

Det ankommer på kraftföretagen att planera och utveckla kraftsystemet så att landets behov av el kan tillgodoses. Som jag nyss har nämnt bör kolkondens i det längsta undvikas vid en eventuellt fortsatt utbyggnad av kraftsystemet. Möjligheterna att utnyttja vindkraft bör därför prövas innan någon form av kolkondensutbyggnad övervägs. Det bör i det läget vara naturligt att kraftföretagen tar på sig ett betydande ansvar för att genomfö-

Prop. 1984/85: 120 157

ra de utvecklingsinsatser som behövs för att ytterligare utveckla vindkraf- ten till ett verkligt komplement i det svenska elsystemet.

Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört anserjag alltså att ett betydan- de ansvar för den fortsatta utvecklingen av vindkraften i Sverige bör läggas på kraftföretagen. Bl.a. räknar jag med att kraftföretagen kommer att svara för de beställningar av stora vindkraftsaggregat som är nödvändiga för den fortsatta utvecklingen. Jag har därför för avsikt att ta upp överlägg— ningar med kraftföretagen om dessas ökade framtida engagemang för ut— vecklingen av vindkraften.

I ett övergångsskede kan det antas att det kommer att finnas behov av visst kompletterande statligt stöd för att underlätta den fortsatta utveck- lingen av vindkraft i Sverige. Jag återkommer till frågan om medel härför under anslaget E 2”. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet.

Vid sidan om de insatser för vindkraftens utveckling som jag här har förordat bör den statliga satsningen inom vindenergiprogrammet genomfö- ras i huvudsak enligt energiverkets förslag. Kostnaderna härför får finansi- eras inom ramen för energiforskningsprogrammet.

Parallellt med den fortsatta tekniska utvecklingen av vindkraften bör frågan om lokalisering av vindkraftanläggningarna studeras närmare. Om- fattande studier av vindförhållanden och tänkbara lokaliseringsområden har redan genomförts och det finns i dag en översiktlig bild av var i landet det kan vara möjligt att lokalisera vindkraftverk. Samtidigt måste i fråga om markanvändningen hänsyn tas till olika motstående intressen.

Mot denna bakgrund bör enligt min mening en särskild utredning tillsät- tas med uppgift att närmare studera lokalisering av vindkraft i Sverige. Denna studie bör omfatta en vindkraftpotential för en produktion om minst 10 TWh/år i landbaserade aggregat samt minst 20 TWh/år i havsbaserade aggregat. Utredningen bör arbeta så att den kan ge underlag för de beslut som skall fattas kring år 1990. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för jordbruks- och bostadsdepartementen.

Hänvisningar till S7-5

7.6. Ny elproduktionsteknik

Möjligheterna till mera omfattande utbyggnader av elproduktionssyste- met i Sverige är som jag tidigare har framhållit relativt begränsade om vi håller oss till den teknik som i dag finns kommersiellt tillgänglig. Utveck- lingen av ny teknik för elproduktion är därför av strategisk betydelse för ett land som Sverige.

El kan produceras på många olika sätt och ny elproduktionsteknik är följaktligen ett brett forsknings- och utvecklingsfält som inrymmer en stor mängd vitt skilda teknologier.

Här finns avancerade tekniker såsom magnelohydrodynamis/m pro— cesser (MHD), där värmenergi i en gas som strömmar mellan två suprale-

Prop. 1984/85: 120 l58

dande magneter omvandlas till elenergi. och bränsleceller. där energiinne- hållet i gasformigt bränsle omvandlas till elektrisk energi via elektroke- miska reaktioner. Andra exempel är solceller i vilka solstrålning direkt omvandlas till elenergi eller lågtemperaturprocesyer som använder media som ammoniak eller tluorkolväten vilka förångas vid låga temperaturer och därför kan utnyttja lågtempererade energikällor för att driva turboge- neratorer.

Men här finns också en rad sätt på vilka mer eller mindre etablerade tekniker för energiomvandling kan utvecklas eller kombineras för att höja uttaget av elenergi. förbättra bränsleutnyttjandet eller minska utsläppen av miljöskadliga ämnen. Som exempel kan pekas på kombinui av bränsleför- gasningsanläggningar. gasturbiner och ångturbiner och olika tekniker för samproduktion av el och värme.

Vindkraften är ett utvecklingsområde som jag nyss särskilt har behand- lat (avsnitt 7.5).

Internationellt sett görs mycket stora insatser för forskning och utveck- ling inom fältet ny elteknik. I många länder är förutsättningarna för elpro- duktion sådana att priset på el är avsevärt högre än i Sverige. Detta ger dessa länder starka incitament till att utveckla och introducera ny elpro- duktionsteknik.

I Sverige utvecklas etablerad teknik för samproduktion av el- och vår- me. T.ex. utvecklas avancerade ång- och gasturbincykler av de stora anläggningstillverkama. Kraftindustrin bekostar och driver en omfattande forsknings- och utredningsverksamhet på elteknikområdet och angrän- sande områden, t.ex. området förbränningsteknik. Staten finansierar och styr genom energiverket och energiforskningsnämnden en avsevärd forsk- ning- och utveckling inom området. Omfattande bevakning av teknikut- vecklingen utomlands bedrivs av bl.a. energiforskningsnämnden och In- genjörsvetenskapsakademien. Inom universitets- och högskoleinstitu- tioner pågår grundforskning på många områden med direkt eller indirekt anknytning till ny teknik för elproduktion. På det internationella planet deltar Sverige genom ett samarbetsavtal med den europeiska atomenergi- gemenskapen tEuratom) i utvecklingen av fusionskraften inom EG-länder- nas fusionssamarbete.

Energiverket bedriver verksamhet på elproduktionsteknikens område inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet. Fr.o.m. inneva- rande treårsperiod. 1984/85 - 1986/87. ingår elproduktionsteknik som ett särskilt delprogram i energiforskningsprogrammet. För perioden har av- satts 30 milj. kr. härför.

Ca hälften av denna insats. l5 milj. kr., planeras för tillämpad forskning inom delområdet småskaliga kraftvärmeanläggningar. Därmed avses an- läggningar för samtidig produktion av elenergi och värme i enheter med effekter i registret 0,2 20 MW värmeeffekt. I själva verket är detta ett synnerligen brett storleksregister med olika typer av tekniska system för

Prop. 1984/85 : 120 159

att till fullo utnyttja möjligheterna i olika storleksklasser. Bl.a. studeras ångturbin-. förbränningsmotor- och stirlingmotorprocesser. Småskalig kraftvärme är ett sätt att ta till vara små fjärrvärmesystem som underlag för mottrycksproduktion: något som förutsatt att ekonomin blir rimlig för dessa anläggningar kan avsevärt öka kraftvärmepotentialen i landet.

Inom delområdena nya eltillförselsätt och kombinerade processer plane- ras att avsätta tillsammans ca 12 milj.kr. Studier pågår bl. a. beträffande bränsleceller, solenergi, vågkraft, MHD, lågtemperaturprocesser. högtem- peraturteknik i gasturbiner och gasrening vid höga temperaturer.

Resterande ca 3 milj.kr. för elproduktionsforskningen ägnas åt miljö- och systemfrågor samt grundläggande forskning och utveckling.

Inom delprogrammet Teknikbevakning inom det statliga energiforsk- ningsprogrammet har energiforskningsnämnden ansvaret för en rad elpro- duktionsrelaterade forskningsprojekt bl.a. rörande solkraft, vågkraft. avancerade bränsleceller och MHD.

Av insatser i övrigt som nu görs i Sverige och som kan få betydelse på lång sikt villjag särskilt peka på det vågenergiprojekt som f.n. pågår inom Götaverken Energy Systems AB.

En teknisk och ekonomisk utvärdering av denna vågenergiprincip har nyligen gjorts på uppdrag av energiforskningsnämnden. Resultatet tyder på att denna teknik skulle kunna utvecklas till ett stadium där den utgör en ekonomiskt intressant energikälla vid placering i stora hav med stora vågrörelser. Tillämpningen av denna teknik torde därför främst komma att ske utanför Sverige.

Jag har här gett en kortfattad översikt över några olika tekniker för att producera el som är under utveckling. Det finns skäl att anta att vi på åtminstone några av dessa områden kan få genombrott för nya tekniker som kan bli kommersiellt intressanta i samband med kärnkraftsavveck— lingen.

7.7 Eldistribution, elsäkerhet m. m.

7.7.l Distribution av elektrisk ström Kraftöverföring

De flesta elproduktionsanläggningar av betydelse är anslutna till det riksomfattande stamnätet, som består av ledningar och transformatorsta- tioner för 220 kV och 400 kV. Stamnätet utnyttjas för överföringen av elenergi på större avstånd mellan produktionsanläggningar och konsum- tionsområden. Som jag strax kommer att redovisa (avsnitt 7.8) är det svenska systemet även hopkopplat med grannländernas nät. Stamnätet fyller en viktig funktion i svensk och nordisk energiförsörjning. Genom det samkörande nätet skapas möjligheter att utnyttja elkraftproduktionen på ett ekonomiskt sätt. vilket minskar behovet av kraftverksutbyggnader och ger låga kostnader för elproduktionen. Stamnätet bidrar därigenom till låga

Prop. 1984/85: 120 160

elpriser. Genom det samkörande stamnätet erhålls också en mycket hög tillgänglighet. vilket bidrar till att elleveranserna blir av hög kvalitet.

Den helt dominerande delen av de elavbrott som drabbar konsumen- terna beror på fel på nät med lägre spänningar än 220 kV. Tillfälliga störningar i produktionssystemet liksom fel på större ledningar m.m. kan i de allra flesta fall klaras utan avbrott för abonnenterna. Ca 110 fel drabbar årligen stamnätet. Endast S% av dessa. eller 5 a 6 fel per år, leder till konsekvenser för abonnenterna. De flesta felen varar ungefär 1 minut och gäller endast någon del av stamnätet. Den genomsnittliga avbrottstiden är 5 minuter. En ändamålsenlig utbyggnad och drift av stamnätet är sålunda ett villkor för en säker och ekonomisk elförsörjning.

Grundläggande bestämmelser om att dra fram och begagna starkströms- ledningar finns i lagen (1902: 71 s. 1). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och kungörelsen (1957: 601 ) om elektriska starksströmsanläggningar. Därtill kommer de starkströmsföreskrifter en- ligt vilka statens energiverk meddelar närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar.

Enligt ellagen krävs tillstånd (koncession) för att dra fram eller begagna elektrisk starkströmsledning. Sådant tillstånd meddelas av regeringen eller av statens energiverk. En förutsättning för koncession är behandling i enlighet med 20 & naturvårdslagen (1964: 822) om ledningen kan komma att väsentligen påverka naturmiljön. Samråd sker därvid med företrädare för län. kommuner och regionala sektorsorgan. I förekommande fall tas även kontakt med regionplanekontor eller kommunalförbund och andra intres- seorganisationer.

Avsikten med koncessionsplikten är att staten skall ta till vara det allmännas intressen och utöva kontroll över kraftföretagen. så att inte enbart företagsekonomiska synpunkter bestämmer planeringen. samt kon- trollera att kraven på säkerhet är tillgodosedda.

I syfte att bättre samordna planeringen av ledningsnätets utbyggnad med den fysiska planeringen i övrigt genomför vattenfallsverket och övriga större kraftföretag ett samrådsförfarande på frivillig basis. Bl.a. informe- rar kraftföretagen länsstyrelser och kommuner om planerade utbyggnader av ledningsnätet. Förfarandet avser ledningar för 50 kV och högre spän- ning.

Riktlinjer för kraftledningsplaneringen har underställts riksdagen (prop. 1981/82: 188. CU 34. rskr 306). Enligt riktlinjerna, som låg till grund för riksdagens beslut. är syftet med samrådsförfarandet bl.a. att klarlägga kraftindustrins anspråk på mark som underlag för den fysiska planeringen. Härigenom bör det bli möjligt att i god tid beakta behovet av mark för kraftledningar. i synnerhet sådana för höga spänningar. som ställer stora krav på mark. Härför krävs att kraftföretagen redovisar sina utbyggnads- planer för länsstyrelsen och berörda kommuner. Redovisningen skall syfta

Prop. 1984/85: 120 161

till att initiera ett tidigare informationsutbyte och att göra behandlingen av frågor som rör kraftledningsutbyggnaderna mer enhetlig i de olika länen.

Det är enligt riktlinjerna inte meningsfullt att genomföra en detaljplane- ring av kraftledningar i ett betydligt längre tidsperspektiv än 10 år. Sam— rådsförfarandet bör liksom hittills ske på frivillig väg. Skulle det därvid visa sig att de frivilliga rutinerna inte är tillräckliga får enligt riktlinjerna ett mer formaliserat förfarande övervägas. Jag avser att återkomma till denna fråga i avsnitt 7.7.2.

Utbyggnad och drift av stamnätet ombesörjs av vattenfallsverket i sam- råd med de övriga kraftföretag som utnyttjar stamnätet. Villkoren för överföring på stamnätet är reglerade i ett avtal mellan vattenfallsverket och ett antal kommunala och enskilda kraftföretag.

F. n. slutförs vissa större utbyggnader av 400 kV-nätet. Bl. a. pågår stora anläggningsarbeten i östra Svealand för anslutning av Forsmark 3 och för förstärkning av Stockholmsområdets elströmsförsörjning. Vidare pågår lednings- och stationsarbeten för anslutning av Oskarshamn 3 till stamnä- tet. Den framtida byggnationen vad avser stamnätet kommer under den närmaste tioårsperioden att omfatta i huvudsak åtgärder för att ersätta vissa befintliga 220 kV-ledningar med nya för 400 kV.

Den regionala kraftöverföringen från kraftverk och från uttagspunkter på stamnätet (stamstationer) till storkonsumenter och återdistributörer ombesörjs av vattenfallsverket samt kommunala och privata kraftföretag.

Det svenska kraftöverförings- och eldistributionssystemet kännetecknas vid en internationell jämförelse bl.a. av en hög driftsäkerhet i elleveran- serna till såväl storförbrukare som övriga elkonsumenter. Kraftöverfö- ringssystemet byggs upp och drivs på ett sådant sätt att enstaka fel i ledningsnätet som normalt inträffar många gånger per år — inte påverkar elleveranserna till abonnenterna. [ vissa fall kan emellertid mer omfattande störningar ge upphov till avbrott i eldistributionen. Erfarenhetsmässigt är störningar av större omfattning ytterligt sällsynta och i allmänhet kort- variga.

Den 27 december 1983 drabbades den svenska elförsörjningen av en allvarlig störning som ledde till att kraftleveranserna avbröts till södra hälften av landet. Regeringen beslutade den leanuari 1984 att tillkalla en kommission för att utreda elförsörjningens sårbarhet. Kommissionens uppgift har varit att lämna förslag till vilka åtgärder som bör vidtas för att minska sårbarheten i elförsörjningen och begränsa konsekvenserna av en omfattande störning. Enligt direktiven borde en sådan utredning närmast omfatta störningar i fredstid.

Resultatet av arbetet har redovisats i betänkandet (SOU 1984: 69) Säker elförsörjning. Kommissionen anser att planerna för stamnätets utbyggnad och modernisering samt rutiner och principer för dess drift är fullt tillfreds- ställande. Totalt sett behövs inte någon betydande allmän ökning av re- servkraft. Kommissionen pekar dock på behovet av åtgärder för att säkert 11 Riksdagen 1984/85. ] saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 162

uppehålla vissa samhällsfunktioner såsom sjukvård, vatten och avlopp. uppvärmning. transporter/drivmedelsförsörjning och jordbruk. Kommu- nerna bör få ansvaret för att genomföra en planering för att möta långa elavbrott. Informationen till allmänheten fungerade enligt kommissionen någorlunda acceptabelt vid det stora elavbrottet den 27 december 1983. Radion är enligt kommissionen den bästa kanalen för information vid elavbrott. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av rap— porten och en sammanställning av remissynpunkterna återfinns i bilaga 5. Jag återkommer till kommissionens förslag i avsnittet 7.7.2.

Närdistribution av elektrisk ström

Distributionen från stamnätet vidare ut till konsumenterna sker via successiva nedtransformeringar till bl.a. 130. 70. 40. 10 kV och slutligen 380/220 V för leverans av elektrisk ström till småindustri, butiker och hushållsabonnenter. Storförbrukare. främst industrier. kan ha sina leve- ranser vid högre spänning, från 10 kV upp till 130 kV.

Distributionen av elström till Sveriges ca 4.7 miljoner abonnenter sköts i dag av drygt 300 företag. Kommunerna eller kommunalt dominerade bolag resp. vattenfallsverket och av verket dominerade bolag förser 68% resp. 11 % av abonnenterna med elenergi. Resterande 21 % förses med elenergi av privata bolag och elföreningar.

De kommunala eldistributionsföretagen förser drygt 2.9 miljoner abon- nenter med el. Sydkraft AB. där vissa kommuner sammantaget har majori- tetsinflytande. har drygt 260000 abonnenter. Bolagets verksamhetsområde berör 65 kommuner i södra Sverige. Vattenfallsverkets eldistribution om- fattar i huvudsak landsbygdsområden med totalt ca 520000 abonnenter. varav ca 40% sköts av dotterbolag i vilka verket har ett dominerande inflytande. Antalet privata kraftföretag är 71 med ca 770000 abonnenter. Störst bland dessa är AB Skandinaviska Elverk. De tre största inom kategorin industriföretag med eldistribution är Graningeverken AB. Stora Kopparbergs Bergslags AB och AB Värmlandsenergi. Eldistributionsför- eningarna svarar för distribution till ca 212000 abonnenter. distributionsföretag har avvecklats. Rationaliseringsverksamheten har främjats av statsmakterna främst genom koncessionslagstiftningen och statligt ekonomiskt stöd. Sedan år 1944 har ca 2 700 företag slagits samman genom fusioner eller överlåtelser.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 150—176. NU 45. rskr 263). Dessa innebär att rationaliseringen skall fortgå på frivillig väg och att den bör ske med utgångspunkt i att huvudansvaret för distributionen åvilar det allmänna. De enskilda elkonsumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden och kommunerna skall som företrädare för 10- kala intressen ges ett större inflytande på eldistributionen än de dittills

Prop. 1984/85: 120 163

haft. Vattenfallsvcrket förutsätts komma att aktivt medverka till en ratio- nell utveckling på området och även framdeles fortsätta att bedriva en inte oväsentlig distributionsverksamhet.

Distributionsföretag skall. där så bedöms lämpligt. föras samman eller gå upp i företag som medger rationell verksamhet som tillgodoser konsu- menternas krav på driftsäkerhet. störningsbcredskap. elkvalitet och ser- vice. Uppmärksamhet bör fästas vid behovet av en rationell samordning mellan eldistributionen och den allmänna kommunala verksamhets- och samhällsplaneringen.

Andra krav som enligt riktlinjerna bör tillgodoses i samband med struk- turomvandlingen är bl. a. att möjligheterna till taxeutjämning tas till vara. Vidare är det enligt riktlinjerna önskvärt att så långt som möjligt söka uppnå enhetliga lokala distributionsförhällanden genom en samordning av tätorts- och landsbygdsdistribution.

Det förutsattes att statens industriverk (numera statens energiverk). skulle följa utvecklingen och pröva behovet av åtgärder.

Samtidigt genomfördes vissa ändringar i ellagen. Vidare infördes lagen (1976: 240") om förvärv av eldistributionsanläggning m. in. som innebär att koncessionsmyndigheten fått bättre möjligheter att följa och påverka strukturomvandlingen.

Jag övergår nu till att redovisa mina överväganden i fråga om närdistri— butionen av el.

Vad gäller det kommunala inflytandet på eldistributionen framhölls i de riktlinjer som riksdagen fastställde våren 1976 för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet att kommunerna som företrädare för lokala intressen skall ges ett större inflytande på eldistributionen. Under senare år har kommunerna kommit att få ett allt större ansvar för energifrågorna. I detta sammanhang kan jag bl.a. hänvisa till regeringens prop. 1984/85:5 om utvecklad kommunal energiplanering. som sedermera har antagits av riksdagen (BoU 1984/85:6. rskr 82). Det är naturligt att abonnenterna genom kommunerna då också bör ha ett ökat inflytande på elnätens ut- byggnad. taxor m. m. Kommunerna har redan ett betydande inflytande på eldistributionen: de svarar f.n. för elleveranserna till ca 68% av landets abonnenter. Men det förekommer också kommuner som inte har något direkt inflytande på eldistributionen. Dessa kommuner kan ha svårt att få sina synpunkter beaktade när det gäller eldistributionens ordnande. efter- som inflytandet måste grundas på ett frivilligt åtagande av den lokala eldistributören. 1 enstaka fall förekommer också konflikter som rör det kommunala inflytandet.

Det är enligt min mening angeläget att kommunerna kan utöva ett erforderligt inflytande över eldistributionsfrågorna. Jag är emellertid inte beredd att föreslå några tvångsåtgärder för att tillförsäkra kommunerna ett sådant inflytande. Det bör vara ett gemensamt intresse för kommuner och eldistributörer att skapa bästa möjliga eldistribution för abonnenterna. Det

Prop. 1984/85: 120 164

bör därför finnas förutsättningar att nå lösningar som kan godtas av berör- da parter i de enstaka fall där motsättningar räder om eldistributionens ordnande. Sådana lösningar behöver inte innebära att kommuner nödvän- digtvis själva äger och driver elanläggningarna. Kommunalt inflytande kan också nås genom olika former av samarbete med den lokala eldistributören och att kommunen såsom företrädare för abonnenterna t. ex. blir represen— terad i eldistributionsföretagcts styrelse. Det bör ankomma på statens energiverk att inom ramen för den pågående strukturomvandlingen verka för att abonnenternas intressen blir tillgodosedda i rimlig omfattning.

En väsentlig fråga gäller förnyelse och upprustning av anläggningar. Eftersom distribution av elström i glesbygder ofta visar bristande lönsam— het har staten länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggnaden av eldistributionsanläggningar på landsbygden. En närmare redogörelse för denna verksamhet och mina förslag såvitt avser verksamhetens omfattning kommer jag att lämna vid min anmälan av anslagsfrågor för budgetåret 1985/86 (punkt E 5).

7.7.2 Beredskap mot störningar i elförsörjningen Även i väl utbyggda och underhållna nät kan störningar uppträda, t. ex. på grund av svåra väderförhållanden eller olika tekniska fel. För att klara sådana situationer finns resurser för driftberedskap hos eldistributörerna. Normalt kan fel avhjälpas inom ramen för distributörens normala organisa- tion. Särskilt vid mer omfattande avbrott samarbetar eldistributörerna för att avhjälpa fel. I vissa fall kan också militär personal bistå eldistributörer- na med röjningsarbete o.d. För krigsberedskapen finns en särskild plane- ring som vattenfallsverket ansvarar för i samråd med den privata kraftin- dustrin. Denna beredskap berörs inte närmare i det följande. Därtill kom- mer beredskap som syftar till att öka tåligheten mot sabotage och liknande handlingar mot ett fredsorganiserat samhälle. Dessa frågor omfattas av beredskapsplaneringen. Som tidigare har nämnts. drabbades den svenska elförsörjningen av en omfattande störning den 27 december 1983 som ledde till att kraftleveran- serna avbröts till en stor del av landet. 1 betänkandet (SOU 1984: 69) Säker elförsörjning har överväganden och förslag redovisats med anledning av störningen. Beträffande elproa'ukliansanläggningar och stamnät finner kommis- sionen sammanfattningsvis följande. Planerna för stamnätets utbyggnad och modernisering samt rutiner och principer för dess drift är fullt tillfreds— ställande. Kommissionens analys visar att det inom berörda organisationer bedrivs en kontinuerlig översyn av planer och driftprinciper för att anpassa elsystemets utveckling till drifterfarenheter och förändringar i omvärlden. Under de närmaste åren avser vattenfallsverket att anlägga ca 1200 km nya 400 kV-ledningar jämte ett flertal transformator- och kopplingsställ- verk. Det är enligt kommissionens mening angeläget att dessa anläggningar

.

Prop. 1984/85: l20 löS

färdigställs snarast möjligt och att möjliga förbättringar av systemets drift- säkerhet därvid genomförs. Kommissionen finner det angeläget att myn— digheter och berörda organ gör fortsatta ansträngningar för att ytterligare minska handläggningstiden och tiden för det samråd med kommuner och länsstyrelser som föregår koncessionsansökan.

Kärnkraftsblocken är byggda för att tåla vissa avvikelser i såväl spän- ning som frekvens utan frånkoppling från elnätet. Fränkopplas ändå bloc- ket från nätet är målet att driften av reaktor och turbin omställs till försörjning av det egna hjälpkraftnätet. s. k. husturbindrift.

Ett av skälen till att det vid denna störning tog så lång tid innan elström— men kom tillbaka på vissa håll var att endast ett kärnkraftaggregat (Fors- mark 1) var i drift. De övriga aggregaten kunde inte vara i drift på grund av att övergång till husturbindrift misslyckades. Om kraftverken vid stöiTe avbrott på stamnätet kan övergå till husturbindrift kan de starta mycket fortare efter att felet rättats till än vad annars är fallet.

I sammanhanget har kommissionen också belyst möjligheterna att inom geografiskt begränsade områden klara elförsörjningen trots att centrala nät slagits ut. s.k. ö-drift. Vid sina bedömningar har kommissionen funnit att detta är förenat med både praktiska och tekniska problem. Kommissionen har därför avvisat tanken på att bygga upp lokala elsystem i fredstid.

Remissinstanserna delar i allmänhet kommissionens bedömningar. Någ- ra remissinstanser har påpekat att frågan om övergång till ö-drift bör ägnas ökad uppmärksamhet och att kommissionen överdrivit svårigheterna med en sådan övergång. Vattenfallst'erker har anfört att denna fråga studeras med inriktning på ktigssituation och beredskapsförhållanden.

Enligt min mening måste driftsäkerheten i elkraftsystemet betraktas som god. En störning av den omfattning som skedde i december 1983 förekom- mer ytterligt sällan. Det är angeläget att driftsäkerheten i elkraftsystcmet även i fortsättningen hålls på en mycket hög nivå med hänsyn till den centrala betydelse som elenergin har för samhället. En ändamålsenlig utbyggnad av kraftöverföringssystemet är därför nödvändig. Riksdagen har anslagit betydande belopp för bl.a. utbyggnad och förstärkningar av stamnätet. Efter att vissa nu pågående större utbyggnader av 400 kV-nätet har slutförts kommer investeringarna i stor utsträckning att avse bl.a. åtgärder för att bibehålla ett modernt distributionssystem. Mot slutet av investeringsperioden. fram t.o.m. budgetåret 1988/89, avses åtgärder vid- tas för att också ersätta vissa befintliga 220 kV-ledningar med nya för 400 kV. Sådana moderniseringar av ledningsnätet innebär bl.a. att överfö- ringsförlusterna minskar och att mark frigörs vid övergång till ledningar för högre spänning. De ledningsförstärkningar som kommissionen har pekat på och som bl. a. innefattar anläggningar för anslutning till stamnätet av de senaste kärnkraftsblocken i Forsmark och Oskarshamn är enligt min me- ning angelägna. I likhet med kommissionen har jag uppfattningen att den nuvarande avvägningen mellan åtgärder hos användare och i elnät i huvud-

Prop. 1984/85: 120 166

sak är rimlig med hänsyn till den totala sammansättningen av abonnenter samt kostnader och effekter av ytterligare nätförstärkningar.

Flertalet viktiga samhällsfunktioner klarar elavbrott på tolv timmar till ett dygn med befintlig och planerad reservkraft utan större negativa sam- hällseffekter.

1 vissa fall har tillståndsgivningen för kraftledningar dragit ut på tiden och ledningsutbyggnader även allvarligt försenats. Såvittjag har funnit har dessa förseningar tidigare berott på att det samrådsförfarande som föregår en ansökan om koncession inte alltid har genomförts på ett tillfredsställan- de sätt. I likhet med statens energiverk vill jag framhålla att konkurrensen om markresurserna numera är betydligt hårdare än tidigare. Till detta har kommit ökad omsorg om miljön. Detta är något som ställer ökade krav på planeringen av kraftledningar. Rutinerna för informationsutbyte och sam- rådsförfarande har under senare år förbättrats och processen har kunnat genomföras på kortare tid än tidigare. Kraftföretagen planerar. enligt vad jag erfarit. att göra en ny redovisning under åren 1985 och 1986 för länsstyrelser och kommuner betr. planerade utbyggnader i ledningsnäten. Statens energiverk kommer därefter att utvärdera erfarenheterna av de förbättrade rutinerna. Utvärderingen får visa om det behövs åtgärder i syfte att påskynda tillståndsgivningen.

I likhet med kommissionen villjag inte förorda att man inom geografiskt begränsade områden vid driftuppbyggnad efter störning bygger upp el- distributionssystem under fredstida förhållanden. Ett skäl för denna be- dömning är att detta torde ta förhållandevis lång tid och vara förenat med bl.a. vissa tekniska svårigheter. Till detta kommer att elavbrott i fredstid i allmänhet är förhållandevis korta och begränsade. Krig och sabotage krä- ' ver speciella förberedelser. Jag delar kommissionens uppfattning att ökad uppmärksamhet bör ägnas åt avbrott på några dygn. I vissa fall kan då lokalt uppbyggda system trots stora problem vara ett bättre alternativ än att lämna stora områden helt utan elektrisk ström. Det är därför angeläget att frågan om uppbyggnad av lokala elsystem ägnas fortsatt uppmärksam- het av eldistributörerna och råkraftleverantörerna. Frågan bör lämpligen studeras också av kommunerna.

Kommissionen framhåller att väsentliga förbättringar av driftsäkerheten i elnäten har skett genom förnyelse och modernisering under de senaste 15 åren. Eldistributörernas moderniseringsarbete bör fortsätta enligt nuva- rande inriktning. Enligt kommissionen bör statens energiverk få i uppdrag att undersöka behovet av fortsatta åtgärder för upprustning av vissa Iandsbygdsnät.

Remissinstanserna delar i allmänhet uppfattningen att inga större skador orsakas av kortare elavbrott. Några remissinstanser anser emellertid att även mycket korta avbrott kan medföra stora kostnader och risker för bl.a. vissa industrier. Några remissinstanser påpekar också nackdelarna

Prop. 1984/85: 120 167

för abonnenterna med de spänningsvariationer som förekommer i näten och föreslår att denna fråga skall studeras ytterligare.

Riksförbundet Energileverantörerna (REL) m.fl. remissinstanser anser att reparationsbcredskapen för de regionala näten, 40 kV-linjer. måste förbättras.

Delade uppfattningar råder om ett fortsatt stöd till upprustning av elan— läggningar. Sålunda anser statens vattenfallsverk att företag som övertar icke bärkraftig distribution bör ha kapacitet själva att klara erforderlig upprustning. Andra remissinstanser, såsom Svens/ta Elektrikerjiärbundet och Svenska kommanför/Jander. tillstyrker att statens energiverk gör den av kommissionen föreslagna kartläggningen av upprustningsbehoven av vissa elnät och förordar att statsbidrag även fortsättningsvis skall kunna lämnas för upprustningsändamål.

Enligt min mening är det angeläget att också befolkningen på landsbyg- den tillförsäkras en tillfredsställande eldistribution. Det är emellertid ound- vikligt att avbrott ibland uppstår. bl.a. på grund av svåra väderförhållan— den. Ytterst är det en uppgift för den lokala eldistributören att utforma sina nät på ett sådant sätt att avbrott motverkas så långt det är ekonomiskt rimligt och att ha en sådan beredskap att uppkomna fel snabbt kan avhjäl- pas. För att erforderliga underhålls- och förstärkningsåtgärder skall kunna vidtas och elnäten inte onödigtvis slitas ned är det viktigt att distributörer- na tar ut en taxa som täcker kostnaderna. Ett syfte med den pågående strukturomvandlingen av eldistributionen är att skapa bärkraftiga distn'bu- tionsföretag som skall vara i stånd att vidta sådana åtgärder. Det ankom- mer på statens energiverk att gemensamt med berörda eldistributörer och branschorgan följa utvecklingen inom eldistributionen och mot bakgrund av gjorda erfarenheter vidta erforderliga åtgärder. Häri bör enligt min uppfattning också ingå att undersöka behovet av upprustning av lands- bygdsnäten och föreslå åtgärder.

En annan fråga som energiverket bör uppmärksamma och som vissa remissinstanser har behandlat i sina remissvar är hur störningsberedska- pen kan förbättras för regionala nät. Energiverket bör också med anled— ning av vad några remissinstanser anfört ägna ökad uppmärksamhet åt följderna av korta elavbrott och icke önskvärda Spänningsvariationer.

Kommissionen har också analyserat tålig/teten mot elavbrott. nuvaran- de läge beträffande reservanordningar samt behov av åtgärder inom en rad samhällsfunktioner såsom sjukvård, transporter. drivmedelsförsörjning. uppvärmning och kommunalteknisk försörjning. Med utgångspunkt från dessa analyser föreslår kommissionen fördjupade utredningar på vissa områden.

Kommissionen föreslår sålunda att socialstyrelsen får i uppdrag att i samråd med Landstingsförbundet inventera reservkraftsläget vid landets sjukhus- och föreslå åtgärder för att ge äldre sjukhus en rimlig uthållighet mot elavbrott.

Prop. 1984/85: 120 168

Socialstyrelsen har i sitt remissvar anfört att detta måste vara en första insats i ett större åtgärdspaket. som inte bara skall tillgodose sjukhusens behov utan även behoven hos primärvårdsanläggningar, större sjukcen— traler och sjukhem. Eftersom förhållandena bör avse även beredskap och katastrofaspekter i både freds- och krigstid bör försörjningen med såväl vatten och avlopp som värme och el undersökas. Även av andra remissvar framgår att det är en mycket angelägen uppgift att förse viktiga sjukvårds- inrättningar med reservkraft. Jag har därför. efter samråd med chefen för socialdepanementet, för avsikt att återkomma till regeringen med förslag att ge socialstyrelsen i uppdrag att göra den inventering som kommissionen har föreslagit. Jag anser en sådan kartläggning vara angelägen.

Normalt är drivmedelspumpar beroende av elektrisk ström för att funge- ra. och bensinstationer saknar reservkraft. Många människor är beroende av en fungerande drivmedelsdistribution även vid elavbrott. Det finns skäl att betrakta även drivmedelsdistribution som en funktion som i viss ut- sträckning skall kunna upprätthållas också under elavbrott. Kommis- sionen föreslår att transportrådet i samråd med överstyrelsen för ekono- miskt försvar (ÖEF) får i uppdrag att utreda hur man uppnår en rimlig uthållighet i drivmedelsförsörjningen för prioriterade behov vid elavbrott. En fråga som enligt kommissionen bör ägnas särskild uppmärksamhet är försörjningen med dieselolja. för bussar och annan kollektivtrafik och för drift av reservkraftaggregat. Förslaget har tillstyrkts av transportrådet. Jag delar kommissionens uppfattning att det är viktigt att veta hur drivmedels- försörjningen kommer att fungera under ett elavbrott. så att de som har behov av drivmedel för samhällsviktiga funktioner kan bedöma om de måste skaffa egna reserver eller ej. Jag avser därför. efter samråd med chefen för kommunikationsdepartcmentet, att inom kort föreslå regeringen att lämna ett sådant uppdrag till transportrådet som kommissionen har föreslagit.

Viktigare larmsystem måste enligt kommissionen fungera även vid elav- brott. Det gäller dels att komma till rätta med problem med falska larm på grund av elavbrott, dels att säkerställa att trygghets- och driftlarm fungerar även vid elavbrott. Elavbrott leder också till problem med hissar. kodlås m.m. Kommissionen föreslår att det planerade centrala räddningsverket ges i uppdrag att se över funktionssäkerheten vid elavbrott hos viktiga larmsystem. l uppdraget bör också ingå att utreda behovet av åtgärder för att kunna föra hissar till närmaste våningsplan och att eventuellt föreslå nya normer för larmsystem.

Jag delar kommissionens uppfattning om det angelägna i att viktiga larmsystem m.m. fungerar även vid elavbrott. Jag avser därför att åter- komma med initiativ till en översyn av denna fråga.

Jag finner vidare i likhet med kommissionen att det är viktigt att studera skyddssystem som har införts för att undvika person- och miljöskador. Av remissbehandlingen av kommissionens förslag framgår att arbetarskydds-

Prop. 1984/85 : 120 169

styrelsen har en fortlöpande bevakning av hithörande frågor. Därför be- hövs f.n. inte några ytterligare initiativ i denna fråga.

Av kommissionens betänkande framgår att det närmast är abonnenten som får avgöra om han med hänsyn till sin elberoende verksamhet är beredd att investera i en reservkraftanläggning. När det gällerjanlbruket är det emellertid enligt kommissionen önskvärt att fler djurhållande lant— bruk anskaffar reservkraft. Detta är också ett starkt beredskapsintresse. särskilt vad avser mjölkproduktionen. Kommissionen anser inte att det finns tillräckliga skäl att föreslå direkta statliga bidrag till sådan anskaff- ning. Detta bör övervägas inom det ekonomiska försvarets ram. Jag delar kommissionens uppfattning på denna punkt. Lanfbr/llt_r.t'!_,vrel.t'wr har i sitt remissyttrande föreslagit en försöksverksamhet med gemensamma re- servkraftverk inom ramen för jordbrukets beredskapsplanering. Även jag anser att en sådan försöksverksamhct bör övervägas av berörda myndighe- ter och organisationer. Det bör i första hand ankomma på lantbruksstyrel- sen och statens jordbruksnämnd att ta de initiativ som behövs. Jag anser vidare. i likhet med kommissionen. att statliga lånegarantier bör kunna lämnas för investeringar i reservkraft. Lånegarantier bör kunna lämnas inom den kreditgarantiram som lantbruksstyrelsen disponerar förjordbru- kets rationalisering. Enligt min mening är det också värdefullt att statens energiverk och Svenska Elverksföreningen har inlett ett arbete som syftar till standardisering av reservelverk främst för lantbruktets behov. ] denna fråga harjag samrått med chefen förjordbruksdepartementet.

Självfallet är det angeläget att de av kommissionen föreslagna åtgärder- na kommer till stånd. Det är därför med tillfredsställelsejag konstaterar att statens energiverk avser att göra en uppföljning av i vilken utsträckning åtgärderna om utökning och förbättring av reservelverken har kommit till stånd.

Redan i dag har kommunerna ett långt gående ansvar för olika verksam- hetsgrenar inom kommunen. Det är därför enligt kommissionen rimligt att kommunerna får ansvaret för att genomföra en planering för att möta långa elavbrott. Ett flertal remissinstanser har yttrat sig över detta förslag och tillstyrkt det. Flera remissinstanser pekar på bl.a. de. fördelar som är förbundna med en samordnad planering av dessa frågor och den kommu- nala krigsberedskapsplanläggningcn. Eftersom kommunerna har ansvar för kommuninnevånarnas välfärd är det också enligt Svenska kommunför- bundet motiverat att kommunerna planerar för att så långt möjligt minska de olägenheter som långa elavbrott innebär. Flertalet kommuner har i varierande omfattning beaktat detta i sin planering.

Kommissionen föreslår vidare att en central arbetsgrupp bör tillsättas för att utarbeta allmänna råd och anvisningar med syfte att samordna kommunernas planering för att möta långa elavbrott och den kommunala beredskapsplanläggningen. Arbetsgruppen bör enligt kommissionen även behandla frågor om finansiering av reservanordningar m.m. som är till nytta både under freds- och krigstid. '

Prop. 1984/85: 120 170

Flera remissinstanser har yttrat sig över och tillstyrkt dessa förslag. 1 hithörande frågor harjag överlagt med Svenska kommunförbundet. För egen del vill jag framhålla följande. Landets kommuner förbereder i fred sin verksamhet under beredskap och krig. Kommunernas skyldigheter regleras i lagen (l964:63) om kommunal beredskap. Enligt 6 & lagen är kommun och landstingskommun efter länsstyrelsens förordnande skyldiga att vidta reservanordningar för gas-. vatten- och elektricitetsförsörjningen. För sådana åtgärder utgår statsbidrag med 90% eller den större del av kostnaden som regeringen medger. Några medel har ännu inte utgått för ändamålet.

Kommissionen föreslår att den nämnda arbetsgruppen behandlar frågan om finansiering av reservanordningar m.m. som är till nytta både under freds- och krigstid och därvid erforderliga ändringar i 6 5 lagen om kommu- nal beredskap.

Under senare tid har flera förslag lämnats som rör frågan om den kommunaltekniska försörjningen och reservanordningar för denna.

lnom försvarsdepartementets verksamhetsområdc har 1982 års prov- planläggningskommitté i sitt betänkande (SOU 1984157) Kommunerna i totalförsvaret bl. a. anfört att kommunerna kan bedömas ha fredsnytta av många reservanordningar som anskaffas för beredskaps- och krigsförhål- landen. Någon jämförande värdering mellan fredsnytta och nytta för be- redskap och krig har dock inte gjorts. Provplanläggningskommittén före- slår att frågan om reservanordningar ytterligare utreds. Därvid bör ingå att belysa nyttan av olika typer av reservanordningar såväl för fredsverksam- heten som under krigsförhållanden och att överväga om en ändring av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör ske.

Vidare har överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). i den skrivelse till regeringen i maj 1984 i vilken ÖEF redovisar uppdraget att studera hur ett krigsskydd bör utformas inom ljärrvärmeområdet. bl.a. föreslagit att 6 5 lagen om kommunal beredskap ändras så att lagen skulle omfatta även värmeförsörjning samt förutom reservanordningar även skyddsanordning- ar.

Det föreligger således tre olika förslag som avser reservanordningar för den kommunaltekniska försörjningen. Genom att behovet av reservanord- ningar inte är tillräckligt klarlagt är det angeläget att den frågan övervägs i ett sammanhang tillsammans med frågan om framtida finansiering. Det är angeläget att skyndsamt få förslag till en samlad syn i dessa frågor.

Allvarliga störningar i den normala livsföringen kan inträffa även under fredsförhållanden. då ett långvarigt avbrott i elförsörjningen inträffar. Er- farenheten visar att dessa störningar är av sådan karaktär att kommunerna bör ha beredskapsplaner för att möta dem. Störningarna gäller såväl den normala kommunala verksamheten som näringsliv och de enskilda med- borgarnas försörjning med värme. ljus. mat m.m. Jag har med tillfredsstäl- lelse noterat att en sådan planering har genomförts eller pågår i ett stort

Prop. 1984/85: 120 171

antal kommuner. En sädan planering är enligt min uppfattning delvis av annan karaktär än den som sker inom ramen för beredskapsplaneringen. En planering för att möta elavbrott är emellertid värdefull också för bered- skapsplaneringen.

Kommunförbundet har framhållit att det behövs en närmare beskrivning av kommunernas ansvar för åtgärder och investeringar som kan bli följden av kommissionens förslag. Jag delar denna uppfattning. Av min tidigare redogörelse framgår att ytterligare överväganden om bl. a. finansieringen av reservanordningar för den kommunaltekniska försörjningen kommer att göras. Andra frågor som också bör belysas ytterligare är vilken omfattning den av kommissionen föreslagna planeringen bör ha med hänsyn till den centrala beredskapsplaneringen och kommunernas beredskapsplancring.

Enligt min mening behövs en närmare redovisning av de åtgärder som bör planeras och genomföras av kommunerna för att möta elavbrott i fred. Jag avser därför att ta initiativ till en översyn av dessa frågor. Med anledning av vad jag nu har anfört saknas anledning att tillsätta den centrala arbetsgrupp som kommissionen har föreslagit.

] dessa frågor harjag samrått med chefen för försvarsdepartementet. ÖEF begär i anslagsframställningen medel för ett åtgärdsprogram avse- ende reserv- och skyddsanordningar. Jag kommer strax. vid min anmälan av anslaget E 20. Bercdskapslagring och industriella åtgärder för budget- året 1985/86. tillbaka till detta.

Kommissionen har funnit att informationen till allmänheten fungerade någorlunda acceptabelt vid strömavbrottet den 27 december 1983. Kom- missionen anser bl.a. att information i första hand bör lämnas till dem som kan informera vidare och att radion är den bästa kanalen för information. Några förslag till åtgärder som kräver riksdagens eller regeringens medver- kan l'rnns inte i betänkandet. Remissinstanserna delar i allmänhet kommis- sionens överväganden.

Jag anser att det är ytterst allvarligt om inte allmänheten snabbt och säkert kan informeras vid allvarliga störningar i samhället. I likhet med bl.a. beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anser jag att det därför är av största vikt att radio- och telefonförsörjningen kan upprätthållas även vid längre tids avbrott i elförsörjningen så att myndigheter och massmedier kan informera allmänheten. lnformationsfrågorna har vidare uppmärksam- mats av bl.a. televerket. elleverantörerna och Sveriges Radio AB. som vidtagit och planerat åtgärder för att förbättra informationen vid elavbrott. Det får nu närmast ankomma på berörda myndigheter. elleverantörer och branschorgan att överväga på vilket sätt informationen vid elavbrott kan förbättras ytterligare.

Hänvisningar till S7-6

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 7, 7.4

7.7.3. Tillsyn över elektriska anläggningar

Statens elektriska inspektion är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar och därmed

Prop. 1984/85: 120 172

sammanhängande frågor. Statens energiverk. som är chefsmyndighet för inspektionen. har utrett på vilket sätt inspektionett med tillgängliga re- surser bäst skall bedriva sin verksamhet. Resultatet av arbetet har redovi- sats i rapporten Statens elektriska inspektion (SEl) — uppgifter. organisa- tion och resurser. I utredningen konstateras bl. a. dels att genom inneva— rande budgetårs medelstilldelning ett lägsta behov av personella och övriga resurser kan tillgodoses. dels att elektriska inspektionens verksamhet inte är lämpad att avgiftsbeläggas. Utredningen utgår också från att statens tillsyn även fortsättningsvis har sin utgångspunkt i elektriska inspektionen. En närmare redogörelse för verksamheten vid statens elektriska inspek- tion och mina förslag såvitt avser den fortsatta verksamheten kommer jag att lämna vid min anmälan av anslagsfrågor för budgetåret l985/86 (punkt E 3).

7.8. Export och import av el

De nordiska ländernas elförsörjningssystem har olika karaktär. Detta skapar goda förutsättningar för elutbyten. Det nordiska elsamarbetet bör- jade redan år l915. då den första sjökabcln mellan Danmark och Sverige togs i bruk. Sedan dess. och framför allt under de senaste decennierna. har samkörningsförbindelserna byggts ut och förstärkts kraftigt. 1 dag finns 17 förbindelselänkar.

Mellan Sverige och Danmark är överföringsförmågan ca l000 MW, mellan Sverige och Norge ca 1 500 MW och mellan Sverige och Finland ca 900 MW.

F.n. utnyttjas samkörningsförbindelserna i huvudsak för utbyten av s.k. tillfällig kraft. Sådana utbyten grundas på uppgörelser för kortare perioder (ofta timme). Uppgörelserna utgår från det s. k. marginalvärdet på kraft i resp. lands kraftsystem. Med marginalvärdc menas värdet av en liten ökning eller minskning av kraftproduktionen. Prissättningen sker enligt den s.k. mittprisprincipen innebärande att priset på den utbytta kraften läggs på en nivå mitt emellan marginalkraftvärdena i de båda system mellan vilka utbytet äger rum.

Utbytena av tillfällig kraft mellan länderna varierar kraftigt både kvanti- tativt och prismässigt. Variationerna är stora mellan olika är. mellan olika årstider. mellan olika veckor och mellan olika timmar på dygnet.

Principerna för elkraftssamarbetet har utarbetats av Nordel. Nordel är ett rådgivande och rekommenderande organ med upgift att verka för nordiskt elsamarbete. Medlemmar i Nordel är företrädare för elförsörj- ningen i Danmark. Finland. lsland. Norge och Sverige.

År 1983 präglades av rekordstora kraftutbyten mellan de nordiska län- derna. Under år 1984 har utbytena varit av mera normal omfattning. Kraftutbytena fördelade sig för svenskt vidkommande på följande sätt (TWh).

Prop. 1984/85: 120 l73

Tabell 7.2 Import och export av el åren I983 och 1984

Svensk export

Svensk import

Norge Danmark Finland

Summa

U| COLA xl Aro—- '.Il _'o-7C 7.» 'a'—s—

* Preliminära värden.

Utöver utbyten av tillfällig kraft förekommer också utbyten av s.k. fast kraft.Utbyte av fast kraft innebär att avtal tecknas för viss tid av leverans av kraft till viss bestämd effekt och till viss bestämd tillgänglighet. F.n. pågår fä utbyten på fastkraftbasis.

De utbyten av tillfällig kraft som förekommit under åren 1983 och 1984 har i stort sett kunnat ske i optimal omfattning och i huvudsak utan inskränkningar på grund av begränsningar i överföringskapaciteten.

I och med att kärnkraftbloeken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 tas i drift och uppnår full produktionskapacitet erhålls ett tillskott av elproduktion med låg rörlig kostnad av storleksordningen 13 TWh i det svenska kraft- systemet. I första hand bör detta tillskott användas inom landet i flexibla system för att ersätta olja och kol. Det kan emellertid inte uteslutas att vissa kvantiteter el kan bli tillgängliga för ökad export till våra nordiska grannländer. Denna fråga behandlas inom utredningen tl l984z02) om el och inhemska bränslen (ELIN) som började sin verksamhet under hösten l984. ELIN hari början av år l985 uppdragit ät statens vattenfallsverk att genomföra en delutredning om möjligheterna att öka exporten av el.

Mellan östra Svealand och södra Finland finns i dag inte någon överfö- ringsledning. Inom ramen för det förslag till nordisk handlingsplan från Nordiska Ministerrådet som avses fastställas av Nordiska Rådet i mars 1985 föreslås att möjligheterna att bygga en sådan ledning undersöks. Statens vattenfallsverk och det finska kraftföretaget Imatran Voima har startat vissa preliminära bedömningar av behovet av en sådan förbindelse.

Ledningsförbindelserna mellan Själland och Sydsverige förstärks under år 1985 med en andra 400 kV kabel.

Den befintliga överföringsförbindelsen mellan Jylland och Västsverige (den s. k. Kontiskankabelnl är nu 20 år gammal och kan behöva tas ur drift om ca 10 är. Om ersättningsinvesteringen tidigareläggs erhålls en fördubb- lad överföringskapacitet under några år. Statens vattenfallsverk och det danska kraftföretaget ELSAM har träffat en preliminär överenskommelse om en ersättningsanläggning med planerad idrifttagning är 1989. Investe— ringskostnaderna delas mellan ELSAM och vattenfallsverket på samma sätt som har gjorts för befmtlig ledning. Medelsbehovet återkommerjag till senare under anslaget E ll.

Prop. 1984/85: 120 174

Hänvisningar till S7-8

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 7, 7.6

8. Bränsleförsörjning 8.1 Inledning

Oljevrsänningsprago'ummut

I det energipolitiska beslutet är 1981 fastlades ett program för oljeer- sättning. Programmet beräknades sammanlagt komma att medföra en årlig oljeersättning om ca 9 miljoner ton olja är 1990. Detta skulle åstadkommas genom att ersätta olja med bl.a. kol och inhemska bränslen. Därtill beräk- nades att en konvertering från olja till el samt vissa åtgärder inom stor- stockholmsområdets värmeförsörjning skulle medföra viss oljeersättning. Redan i mitten av 1980-ta1et skulle Oljeersättningen kunna uppgå till ca 3.5 miljoner ton. Om även de åtgärder medräknas som ingår i det s. k. energi- hushällningsprogrammet beräknades Oljeersättningen år 1990 uppgå till 12 miljoner ton per år. Det angavs att en mer omfattande översyn av oljeer- sättningsprogrammet borde ske senast är 1985. Översynen borde åligga statens energiverk.

De senaste åren har målmedvetna insatser genomförts för att nå de uppställda målen. Som exempel kan nämnas det fortsatta stödet för oljeer- sättande åtgärder som löper t.o.m. budgetåret 1986/87 (prop. 1983/84: 62. NU 9. rskr 124) samt 1983 och 1984 års investeringsprogram. Dessutom har riksdagen fastställt reviderade riktlinjer för användningen av kol (prop. 1983/84: 158. NU 44. rskr 390) som innebär att kolanvändningen har be- gränsats i förhållande till den kolanvändning som angavs i 1981 års beslut samt väsentligt skärpta miljökrav. Jag återkommer till detta strax (avsnitt 8.4).

Oljans andel av vår energiförsörjning har minskat från det sena 1970-ta- lets nära 70% till i dag ca 50 %. Vi har alltså kommit en bra bit på väg mot de mål som har satts upp för Oljeersättningen fram till år 1990. Detta innebär att vi har skapat goda och i många avseenden nya förutsättningar för hur vi skall gå vidare i arbetet på att utveckla framtidens energisystem.

Stödet för oljeersättande åtgärder har funnits sedan januari 1981. Stödet har haft mycket stor betydelse för utvecklingen av inhemska bränslen. För den första treårsperioden beräknades det totala behovet av medel till 1700 milj. kr. I enlighet med riktlinjerna i prop. 1980/81: 49 utvärderades stödverksamheten är 1982. Detta resulterade bl. a. i ett fort- satt stöd för ätgärder för att ersätta olja. m.m. (prop. 1983/84:62. NU 9. rskr 124). Nuvarande stödverksamhet omfattar perioden den ljanuari 1984 till den 31 juni 1.987. Det totala stödet uppgår till 1650 milj. kr. varav bidrag och villkorliga bidrag uppgår till 660 milj. kr.. samt lånegarantier till 915 milj.kr. Därtill kommer anslag om sammanlagt 75 milj.kr. för att täcka förväntade förluster i garantigivningen.

Riksdagen har också som jag tidigare nämnt beslutat anslå 1650 milj. kr. till konjunkturanpassade investeringsprogram för åren 1983 och 1984

Prop. 1984/85: 120 175

(prop. 1983/83:50 bil. 6. NU 18. rskr 111: prop. 1983/84:62. NU 9. rskr 1241.

Vidare medgav riksdagen i december 1984 att de medel som återstår inom ramen för 1983 och 1984 års investeringsprogram får användas för vissa åtgärder inom energiområdet även efter utgången av är 1984 (prop. 1984/85:25 bil. 8. NU 12, rskr 87).

Jag finner det angeläget att energiverket fortlöpande prövar möjligheter- na att effektivisera nuvarande stödverksamhet för att åstadkomma oljeer— sättning. Det bör också ankomma på statens energiverk att så småningom göra en systematisk utvärdering av hela oljeersättningsstödet. Resultatet av en sådan utvärdering bör föreligga under andra hälften av är 1986. Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga.

Bränsle/niljiiji'mdt'n

De sammanlagda effekterna av bl.a. hushållnings— och oljeersättnings— programmet är att förbränningsanläggningarnas miljöproblem har minskat radikalt. Det finns dock fortfarande mycket vi kan göra för att förbättra miljön. Jag vill därför nu efter samråd med chefen förjordbruksdeparte- mentet föreslå vissa åtgärder när det gäller kolmiljöfondcn.

Kolmiljöfonden inrättades år 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 14, NU 22, rskr 166). Fonden finansieras genom en särskild avgift på oljeprodukter svarande mot 10 kr. per m] olja. Statens energiverk disponerar medlen i fonden för stöd till anordningar för att minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol enligt förordningen (1983:589) om statligt stöd till åtgärder för att minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol (ändrad genom SFS 1984: 639).

Riksdagen beslutade våren 1984 (prop. 1983/84: 158 bil. 2. NU 44. rskr 390) om riktlinjer för svavelutsläppen från koleldade anläggningar. Enligt dessa får utsläppen för större anläggningar. med ett årligt totalt utsläpp överstigande 400 ton svavel. uppgå till 0.05—0.10 gram svavel per mega- joule tillfört bränsle. För mindre anläggningar gäller ett intervall på 0.10— ().17 gram svavel per megajoule. I princip bör lika stränga miljökrav gälla oavsett bränsle. De angivna utsläppsnivåerna skall uppfattas som riktlinjer för tillämpningen av miljöskyddslagen. Det innebär att goda möjligheter finns att vid tillämpningen ta hänsyn till de omständigheter som föreligger i de enskilda fallen. Olika tekniska lösningar kan härvid provas och kraven successivt skärpas i takt med den tekniska utvecklingen.

Förutom svavelnedfall spelar också nedfallet av ki'ävdörerririgrrr en stor roll i försurningsprocessen. Hittills har åtgärder vidtagits i mycket begrän- sad omfattning för att minska kväveoxidutsläppen.

Regeringen tillsatte i början av är 1984 en särskild aktionsgrupp för att samordna och ytterligare intensifiera insatserna mot försurning. På tipp- drag av aktionsgruppen har statens naturvårdsverk utarbetat en aktions- plan mot luftföroreningar och försurning. Aktionsplanen överlämnades till

Prop. 1984/85: 120 176

regeringen i augusti 1984. Chefen förjordbruksdepartemcntet kommer att återkomma med förslag till åtgärder i samband med aktionsplanen. Jag vill dock redan nu föreslå vissa åtgärder som har betydelse inom energiområ- det.

] aktionsplanen föreslås ett program som. om det genomförs. skulle minska de svenska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid med totalt 65 resp. 30 % räknat från utsläppsnivån år 1980 fram till år 1995..

[ aktionsplanen ges en översiktlig redovisning av en rad tekniska åtgär- der som bör övervägas om kväveutsläppen från förbränningsanläggningar skall kunna minskas i föreslagen omfattning.

Aktionsgruppen konstaterar att det vid stora kolpulvereld'adc anlägg- ningar kommcr att krävas långtgående krav när det gäller bl.a. förbrän- ningsteknik. Användning av trycksatt fluidiserad bädd bedöms vara en möjlig utvecklingsväg för att klara kraven. Vid mindre koleldade anlägg- ningar kommer sannolikt förbränningstekniska åtgärder att vara tillräck- liga.

Anläggningar för biobränslen anses i allmänhet redan nu kunna klara långtgående krav. Aktionsgruppen konstaterar att ett betydande utveck- lingsarbete pågår inom detta område. En utveckling på det förbrännings- tekniska området ger. enligt aktionsgruppens bedömning. utrymme för ytterligare minskning av utsläppen.

Kostnaderna för de olika åtgärder som aktionsgruppen anser bör över— vägas för att minska förbränningsanläggningars kväveoxidutsläpp kan komma att bli mycket höga. upp till 30000 kr. per ton avskilt kväve. Enligt aktionsgruppens bedömning kan det behövas särskilda ekonomiska stödåt- gärder för att dessa insatser skall kunna fullföljas på ett riktigt sätt. Ak- tionsgruppen föreslår därvid att bidrag övervägs ur den s.k. kolmiljöfon- den.

För egen del delarjag aktionsgruppens slutsatser beträffande behovet av utökade stödmöjligheter ur kolmiljöfondcn. Jag föreslår därför att kolmil- jöfonden utvidgas på så sätt att åtgärder för att minska utsläpp av kvä- veoxid inkluderas.

Det bör ankomma på regeringen att närmare fastställa de villkor som skall gälla för sådant stöd.

Som jag nämnde tidigare kommer chefen för jordbruksdepartementet inom kort att återkomma med ytterligare förslag med anledning av aktions- gruppens plan mot luftföroreningar och försurning.

Jag går nu över till att redovisa miljökonsekvenscr vid förbränning av [()I'F.

I rapporten Förbränning av torv — Hur kan miljökraven tillgodoses? har statens energiverk redovisat möjligheter att begränsa utsläppen av försu- rande ämnen.

Energiverket bedömer härvid att ide fall svavelinnehållet i bränslet är så högt att de fastställda riktvärdena för svavelutsläpp vid kolförbränning

Prop. l984/85: 120 177

skulle komma att överskridas bör det vara möjligt att tillgripa emissionsbe- gränsade åtgärder till rimliga kostnader. Med något undantag kommer de torveldade anläggningarna att ge ett årligt svavelutsläpp som är mindre än 400 ton. Skulle någon torveldad anläggning bli av den storleksordningcn att utsläppsnivån 400 ton svavel/år överskrids. dvs. den utsläppsgräns där normerna för svavelutsläpp vid koleldning skärps. får ytterligare åtgärder vidtas. Det bör då vara möjligt att klara riktvärdet 0.10 g svavel/MJ tillfört bränsle eller strax därunder genom att använda lågsvavlig torv. blandning av olika torvsorter. inblandning av trädbränsle och/eller kalktillsats. Där- emot kan krav på 0,05 g svavel/MJ tillfört bränsle medföra att extraordinä— ra avsvavlingsågärder i form av rökgasavsavling erfordras. De torveldade anläggningar. som antas vara i drift i början av 1990-talet. beräknas komma att släppa ut ca 2000 ton svaveldioxid per år. Som jämförelse kan nämnas att de totala utsläppen år 1990 av svaveldioxid i Sverige beräknas bli ca 200000 ton SOz/år.

En beräkning har gjorts av de årliga utsläppen av kväveoxider från förbränning av ca 5 TWh torvbränsle. Totalt beräknas ca 3700 ton per år släppas ut. vilket kan jämföras med naturvårdsverkets uppskattning av det totala kväveoxidutsläppet för år l990 på ca 280 000 ton per år. Kväveoxid— utsläppet från torveldning beräknas således i början av 1990-talet bidra med mindre än 1.5% till det totala utsläppet av kväveoxider.

Frågan om riktlinjer beträffande högsta tillåtna svavelutsläpp från kolel- dade anläggningar har nyligen behandlats av riksdagen. Till följd av den alltmer avancerade tekniska utrustningen "som kommit fram under senare år har utsläppsnormerna successivt kunnat skärpas. Det är viktigt att ta till vara de möjligheter att förbättra miljön som den pågående omställningen av energisystemet och den tekniska utvecklingen erbjuder.

I propositionen om vissa kolfrågor framhålls att det är nödvändigt från miljösynpunkt att en användning av andra bränslen inte ger upphov till större miljöproblem än vad som skulle bli följden vid kolanvändning. Därför skall i princip lika stränga miljökrav gälla för alla nya eller om- byggda förbränningsanläggningar oavsett bränsle.

En betydande del av de svenska torvmarkerna bör enligt energiverket kunna hålla sådana svavelhalter att torven vid förbränning ger utsläpp som understiger riktvärdet 0.17 g svavel/MJ tillfört bränsle. Den torv som överskrider detta riktvärde bedöms kunna användas i blandbränslen eller i sådana anläggningar där reningsåtgärder till en rimlig kostnad kan vidtas.

Remissinstanserna anser att det är värdefullt att underlag för normer för torvbränslets sammansättning från miljösynpunkt utarbetas. Samtliga re- missinstanser delar således energiverkets bedömningar.

För egen del finner jag mot bakgrund av vad jag nu har redovisat att mindre torveldade förbränningsanläggningar inte kommer att ha några svårigheter att klara nuvarande uppställda riktvärden för svavelutsläpp." För att åstadkomma så låga värden som möjligt bör i största möjliga

Rätte/sc: S. 178. mellan slutet på rad 39 och början på rad 40 Tillkommer: Mot bakgrund av vad jag nu har föreslagit beträffande kolmiljöfonden föror rad 4l Står: 1986 Rättat till: 1985

Prop. 1984/85: 120 178

utsträckning lägsvavlig torv användas. [ övrigt bör blandbränsle eller kalk- tillsats användas.

Även större torveldade anläggningar bör klara uppställda riktlinjer med de nämnda åtgärderna. [ vissa fall kan det dock behövas extraordinära åtgärder. typ rökgasavsvavling. Detta innebär en betydligt högre kostnad och kan därför vara svårt att åstadkomma. Jag förordar därför att stöd bör kunna utgå för åtgärder för att tillgodose långtgående miljökrav vid för- bränning i torveldade anläggningar inom ramen för kolmiljöfonden som enligt vad jag anför _i det följande bör byta namn.

En förutsättning för att avfall över huvud taget skall få eldas är att förbränningen sker på ett miljömässigt acceptabelt sätt.Miljöpåverkan som uppkommer vid avfallsförbränning är framför allt utsläpp av försurande ämnen. stoft. metaller och organiska ämnen.

Dagens stoftutsläpp från avfallsförbränning uppgår till totalt 600 ton per år. I nya avfallsförbränningsanläggningar beslutar koncessionsnämnden för miljöskydd som regel att stoftutsläppen inte får överstiga 50 mg/Nmå. Krav ställs också på nivån på utsläpp av saltsyra och kvicksilver.

Vid flera tillfällen har det uttryckts oro för att avfallsförbränning kan medföra utsläpp av skadliga ämnen. bl. a. dioxiner. Jag ser med stort allvar på denna fråga och har därför haft en rad överläggningar med representan- ter för forskning. miljövård och användare på området. Under senare år har emellertid bättre metoder utvecklats för rökgasrening samtidigt som förbränningstekniken har förbättras. I takt med den tekniska utvecklingen och de ökade kunskaperna om rökgasernas sammansättning har myndighe— ternas krav på rening successivt skärpts. Det råder dock fortfarande en viss osäkerhet om vilka villkor som skall räda i framtiden. Denna fråga bör därför enligt min mening följas med stor uppmärksamhet.

Mot bakgrund härav avserjag efter samråd med chefen förjordbruksde- partementet att föreslå att regeringen uppdrar åt statens energiverk och statens naturvårdsverk att utreda såväl energitekniska förutsättningar som att klarlägga vilka utsläppskrav. m.m. som bör gälla vid förbränning av avfall.

Jag har för avsikt att i samarbete med chefen för jordbruksdepartemen- tet ha fortsatta överläggningar för att noga följa utvecklingen när det gäller förbränning av avfall för energiändamål.

Det bör enligt min mening finnas en möjlighet att erhålla stöd från kolmiljöfonden för åtgärder som avsevärt minskar miljöpåverkan vid av- fallsförbränning. Det bör ankomma på regeringen att utforma riktlinjerna härför. Mot bakgrund av vad jag nu har föreslagit beträffande kolmiljöfon- den förordar jag att fonden ändrar namn till Bränslcmiljöfonden fr.o.m. den l juli 1985. Som jag tidigare nämnt finansieras kolmiljöfonden genom att en särskild avgift på 10 kr. per rnJ olja tas ut.

Jag bedömer att den föreslagna utvidgningen medför ökat medelsbehov för fonden. särskilt under de närmaste åren. För att inte stödbesluten skall

Prop. 1984/85: 120 179

behöva senareläggas bör fonden tillföras ytterligare medel. Statens energi— verk hör därför få rätt att fatta beslut om stöd ur bränslemiljöfonden i en omfattning som innebär att utbetalningarna kommer att motsvara inllutna avgifterjämte högst 120 milj. kr. Jag kommer strax att under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av cnergisystemet att förorda att 120 milj. kr. reserveras av anslaget intill dess anspråken på bränslemiljöfonden är kända.

I—"örursätlningarför hräns/epolitt'kwt

För de olika bränslena i vån energisystem gäller i korthet följande förutsättningar för de närmaste åren.

Användningen av olja har minskat kraftigt. Målet att reducera oljans andel från nuvarande ca 50% av energitillförseln till ca 40 % är 1990 står fast. Riksdagen godkände våren 1984 riktlinjer för oljepolitiken (prop. 1983/84: 110. NU 43. rskr 391 ). Regeringen har därvid nyligen redogjort för målsättningen för den statliga oljepolitiken. Riksdagen har också nyligen antagit riktlinjer för beredskapslagring av olja (prop. 1984/85: 53. FöU 6. rskr 94). Jag finner ingen anledning att föreslå någon ändring i dessa riktlinjer.

Naturgascns betydelse för världens energiförsörjning har ökat succes- sivt. Naturgas utvinns i stort sett inom samma geografiska områden som oljan. ljuni 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80: 170. NU .70. rskr—410) ett avtal mellan regeringarna i Sverige och Danmark om naturgassamar- bete jämte riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet. Leve- ranserna påbörjas i höst. På lång sikt kan naturgasen bli ett intressant alternativ inför avvecklingen av kärnkraften. När det gäller frågan om utvidgning på kort eller medellång sikt av naturgasanvändningen i Sverige bör gälla som en nödvändig förutsättning att den genomförs på kommersi- ell grund.

Oljeersättningen skall i första hand ske genom övergång till inhemska bränslen och ny teknik. Men vi klarar sannolikt inte oljeersättningen fullt ut och i rimliga former utan en viss andel kol. Vär inriktning är dock att så långt det är möjligt begränsa kolbehovet. Riksdagen beslöt i mars 1984 (prep. 1984/85: 158. NU 44. rskr 390) en kolanvändningsniva om högst 3—4 miljoner ton per år till år 1990. Nu finns det tecken som tyder på att kolbehovet kan komma att sjunka ytterligare. Riksdagen fastställde i mars 1984 vidare mycket stränga miljökrav för kol.

De senaste årens satsningar på inhemska bränslen har varit framgångs- rika. På relativt kort tid har användningen av mrt'. lrr'idbriz'nslm och avfall ökat från en låg nivå till att i dag svara för en icke obetydlig del av värmeförsörjningen. Man får dock räkna med att marknaden för flertalet inhemska bränslen kommer att växa något långsammare under andra hälf-

Prop. 1984/85: 120 180

ten av l980-talet. På längre sikt. under 1990-talet och framöver. bör de inhemska bränslenas konkurrenskraft komma att stärkas genom att dels elpriset stiger. dels genom teknisk utveckling som ger bättre ekonomi. Målet bör vara att den nya tekniken skall klara sig på egna meriter och att trygga ett energisystem för framtiden som är säkert och billigt. utan behov av fortsatta subventioner.

Riktlinjer för introduktionen av alternativa drivmedel godkändes av riksdagen våren 1983 (prop. 1982/83: 100 bil. 14. NU 33. rskr 280). Riktlin- jerna innebär att de statliga insatserna främst bör inriktas mot att utveckla ett rent alkoholbränsle. Jag kommer strax (avsnitt 8.7) ta upp frågan om en särskild utredning för att i första hand klarlägga förutsättningarna för låginblandning av motoralkoholer i bensin.

Jag går nu över till att redogöra för användningen av de olika bränslena och vilka åtgärder som krävs för att det skall vara möjligt att uppnå de av mig förordade riktlinjerna på sikt.

Hänvisningar till S8

8.2. Olja

Riksdagen godkände våren 1984 de riktlinjer för oljepolitiken som rege- ringen föreslagit i prop. 1983/84: ] l0. om vissa oljefrågor (NU 43. rskr 39l ). Riksdagen har också hösten l984 antagit en ny lag om beredskapslagring av olja och kol samt godkänt de riktlinjer för beredskapslagring av olja som regeringen föreslagit (prop. 1984/85: 53, FöU 6. rskr 94). Mot denna bak- grund redogör jag nu först kortfattat för några väsentliga utvecklingsdrag på den internationella och den svenska oljemarknaden. Därefter erinrarjag om de gällande riktlinjerna för oljepolitiken och ger sedan avslutningsvis min syn på några viktiga problemområden som berör oljans roll på Sveri- ges framtida energimarknad.

Globalt sett nådde oljeefterfrågan sin hittills högsta nivå år 1979. Däref- ter har efterfrågan minskat oavbrutet fram till sista kvartalet l983. Från början av år 1984 har en svagt uppgående tendens varit skönjbar. Produk- tionskapaciteten har inte förändrats på samma sätt som efterfrågan. vilket medfört att oljemarknaden nu kännetecknas av kapacitetsöverskott i alla led från källa till konsument. Det är viktigt att konstatera att det vid sidan av konsumtionsminskningen också har skett en förändring i efterfråge— mönstret. nämligen från tunga till lättare produkter. Delvis förklaras detta av att olja ersatts med kol. naturgas och el. Denna substitution kombinerad med olika besparingsåtgärder har främst påverkat konsumtionen av eld- ningsoljor, i synnerhet de tjocka. Förhållandet kan åskådliggöras genom att jämföra olika oljeprodukters andel av oljekonsumtionen i Västeuropa mellan åren 1979 och 1983 i procent vilket görs i följande tablå.

Prop. 1984/85: 120 18l

Är Bensin Mellan- Tjock eld- Övrigt Summa destillat ningsolja

l979 20 35 32 l3 lOO l983 24 37 24 15 l00

Prisgapet mellan lätta och tunga produkter har krympt under de senaste åren. Till viss del sammanhänger detta med utbyggnaden av s.k. krackers som medfört en ökad efterfrågan på tjock eldningsolja som råvara för raffinaderierna. Samtidigt har också utbytet av bl.a. bensin ökat vilket påverkat priserna.

En viktig förändring på produktr'mrssirlun är att OPEC:s (Organization of ()il Exporting Countries) andel av världsmarknaden har minskat drastistk. Mellan åren 1979 och 1983 minskade medlemsländernas marknadsandel från 64% till 4491. Samtidigt skedde betydande produktionsökningar i Mexico och Västeuropa. År 1983 svarade dessa två områden för nära 12% av världsproduktionen mot knappt 2% ett decennium tidigare.

En konsekvens av utvecklingen vad gäller konsumtion och produktion är att världshandeln med olja har minskat kraftigt under senare år. Sedan år 1979 har världshandeln gått ner med drygt 30 % till en volym år 1983 om ca 1 200 miljoner ton. varav drygt tre fjärdedelar utgörs av råolja och resten av färdigprodukter.

Jag vill peka på några ytterligare förändringar som har inträffat på den internationella oljemarknaden och som är av betydelse när det gäller att bedöma utvecklingen på sikt.

I början av 1970-talet hade de sju stora internationella Oljebolagen pro- duktionsrättigheterna till 60 % av råoljan i världen (exkl. statshandelslän- derna). Motsvarande andel är i dag mindre än 30 %. Huvudsakligen är det de oljeproducerande staterna själva. eller av dem kontrollerade bolag. som har tagit över produktionen. En konsekvens av detta är att nya aktörer tillkommit på den internationella oljemarknaden. samtidigt som den verti— kala integrationen som kännetecknat de multinationella bolagen brutits upp. Detta har i sin tur medfört att den s.k. spotmarknaden ökat i betydel- se och omfattning.

Den hårdnandc konkurrenssituationen på olika marknader och den för- sämrade lönsamheten kan också speglas i den omfattande strukturom- vandling som genomförts under de senaste åren. Således har Gulf och Chevron (Socal) i stort lämnat den Västeuropeiska marknaden. Huvudpar- ten av Gulfs tillgångar i Västeuropa köptes av det nationella kuwaitiska oljebolaget (KPC). Etableringar av detta slag skapar framdeles möjligheter för en betydande export av oljeprodukter från Mellersta Östern.

För att illustrera oron på oljemarknaden vill jag också något beröra händelserna under år 1984 som resulterade i att OPEC i slutet av oktober detta är beslöt begränsa oljeproduktionen från 17.5 till 16 miljoner fat per

Prop. 1984/85: 120 182

dag. Den svaga eftert'rägeutvecklingen i kombination med ökande produk- tion och export utanför OPEC medförde att OPEC ytterligare begränsade sin produktion som ett led i försöken att försvara prisstrukturen på råoljor. Av stor betydelse var vidare att de prisskillnader som uppkommit mellan lättare och tyngre räoljor inte återspeglade räoljornas inbördes värde i form av färdigprodukter. Sålunda har efterfrageutvecklingen på skilda slag av oljeprodukter och överskottet på konverteringskapacitet medfört att de lättare räoljorna blev överprissatta medan det motsatta gällde för tyngre råoljor. vilket naturligtvis påverkade efterfrågans inriktning. Denna ut- veckling i kombination med en ökad rabattgivning ledde till att det av norska staten ägda bolaget Statoil i'oktober 1984 beslutade sänka sina oljepriser. Detta beslut följdes sedan av prissänkningar på brittisk och nigeriansk råolja.

Kapaeitetsutnyttjandet inom den internationella raftinaderiindustrin har sjunkit. Mellan åren 1979 och 1983 minskade utnyttjandegraden i världen från 75 %- till 70%. Motsvarande tal för Västeuropa var 69 % resp. 66 %. ] Västeuropa har betydande kapacitet lagts ner samtidigt som investeringar har genomförts i olika uppgraderingsanläggningar för omvandling av tjock- olja till destillat. dvs. lättare produkter. Enligt flera bedömare föreligger i dagsläget ett överskott förutom när det gäller primärdestillation även på konverteringskapacitet. särskilt avseende s.k. katalytiska krackers. 1 en katalytisk kracker vidareförädlas gasolja till lättare produkter. huvudsakli- gen bensin.

8.2.l Den svenska ()ljmnurknaden

År 1983 uppgick oljeleveranserna till den svenska marknaden till 17.7 miljoner m3.

Leveranserna av flytande bränslen och drivmedel sjönk under år 1983 jämfört med föregående år. Nedgången blev 2.3 miljoner m3 eller 11%. Även är 1984 har kännetecknats av fortsatt nedgång.

Av föjande sammanställning framgår utvecklingen av oljeleveranser se- dan är 1979. Inom loppet av fyra år har volymen minskat med sammanlagt 10.8 miljoner m3 eller med 38 %.

Tabell 8.1 Olje-leveranserna i miljoner mJ (exkl utrikes bunkersl

% (* ['(

1983 1982 1979 83/82 83.179 Motorbensin 4,8 4.7 4.9 T 2 — 2 Dieseloljor 2.2 2.3 2.6 - 4 —15 Ovriga drivmedel 0.9 0.9 0.9 i 0 i tl Tunna eldningsoljor 4.9 5.7 8.5 -— 14 —42 Tjocka eldningsoljor 4.9 6.4 11.6 —23 —58 Sttmma 17.7 20.0 28.5 -—11 —38

Prop. 1984/85: 120 183

Eldningsoljor. och speciellt de tjockare kvaliteterna som används inom främst industrin samt för fjärrvärme- och elproduktion. uppvisar den störs- ta tillbakagängen. Totalt har leveranserna av eldningsoljor uttryckt i volym halverats sedan år 1979.

Beträffande utvecklingen under de första åtta månaderna år 1984 kan nämnas att importen av råolja sjönk med S% volymmässigt jämfört med motsvarande period är 1983.

Importen av raffinerade oljeprodukter minskade i volym med 209'. — från 6.7 till 5.3 miljoner ton. Totalt minskade importen av råolja och raffinerade oljeprodukter mellan dessa perioder volymmässigt från 15.6 till 13,8 miljoner ton eller med 12%.

Under januari—augusti 1984 uppgick exporten av oljeprodukter till 8,4 miljarder kronorjämfört med 8,1 miljarder under motsvarande period året innan. vilket medförde att nettoimporten av oljeprodukter värdemässigt sjönk från 19,2 till 16,7 miljarder kronor eller med 13%.

Tabell 8.2 Import av råolja och raffinerade oljeprodukter samt den värdemässiga exporten av dessa produkter underjanuari—augusti 1983 och januari—augusti 1984

jan—aug jan—aug Procentuell 1983 1984 förändring Råolja. milj. ton 8.9 8.5 5 Råolja. miljarder kr. 14.9 14.7 l Raftinerade oljeprodukter. milj. ton 6 7 5.3 —20 Raftinerade oljeprodukter. miljarder kr. 12.4 10.4 17 Totalt råolja och raffinerade oljeprodukter. milj. ton 15.6 13.8 12 Totalt råolja och raffinerade oljeprodukter. miljarder kr. 27.3 25.1 8 Expon. miljarder kr. 8.1 8.4 + 4 Summa nettoimport. miljarder kr. 19.2 16.7 13

Jag övergår nu till att redogöra för huvuddragen i gällande riktlinjer för oljepolitiken.

8.2.2 ()Uepnlitikens inriktning

Riksdagen godkände våren 1984 de riktlinjer som regeringen hade före- slagit i prop. 1983/84: 110 om vissa oljefrågor. Det uttalade målet för den statliga oljepolitiken är att inom ramen för de övergripande energipolitiska riktlinjerna trygga landets försörjning med råolja och petroleumprodukter till rimliga kostnader för samhället. Detta skall ske på ett sätt som beaktar och tar till vara industriella intressen.

De samhällsekonomiska aspekterna talar för att landets försörjning med råolja och produkter sker på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Kostnaderna för den svenska nettoimporten av råolja och petroleumpro- dukter år 1983 uppgick till över 30 miljarder kronor. vilket utgjorde nära 20% av kostnaderna för den totala varuimporten. Som jämförelse kan

Rätte/se: S. 183. Tabe118.2. rad 2 och 4 Står: miljarder ton Rättat till: miljarder kr. rad 8 Står: kr Rättat till: kr. rad 9 Står: miljader kr. Rättat till: miljarder kr.

Prop. 1984/85: 120 184

nämnas att motsvarande tal för år 1972 var 3 miljarder kronor. trots att importen i volym då var 30% större. Mot denna bakgrund är det också naturligt att ge oljepolitiken en sådan inriktning att positiva samhällseko- nomiska och industripolitiska effekter kan uppnås. Detta är särskilt viktigt för att bl. a. sysselsättningsmässigt kunna kompensera den neddragning av aktiviteter inom oljemarknadens olika led. som är ofrånkomlig.

Följande moment i den svenska oljepolitiken är en precisering av de mål som tidigare fastslagits av riksdagen i samband med behandlingen av prop. 1983/84: 1 10 om vissa oljefrågor.

Engagemang iprospektering och utvinning

Det finns ett statligt intresse för engagemang i prospektering efter och utvinning av olja och naturgas. Energipolitiska och industripolitiska skäl talar härför. Riksdagen anslog våren 1984 som en engångsanvisning 600 milj.kr. till ett program för prospektering efter olja och naturgas. Syftet med detta program är att skapa förutsättningar för en så omfattande och uthållig aktivitet som möjligt inom Nordsjön och angränsande havsområ- den. Av särskilt svenskt intresse är verksamheten på den norska kontinen- talsockcln. Det är också av vikt att följa upp engagemanget så att svenska företag kan få en mer aktiv och omfattande roll inom offshoreområdet.

Goda och förstärkta relationer till oljeproducerande länder

Den hittillsvarande utvecklingen inom oljeområdet talar för att det är ett väsentligt svenskt intresse ur både energipolitisk och industripolitisk syn- vinkel att vidmakthålla och utveckla nära relationer med oljeexporterande länder. Bland Sveriges samarbetspartneras på industri- och energiområdet intar Norge en särställning.

Aktiv medverkan idel internationella energisamarbeter

Målet att uppnå en långsiktig och tryggad energiförsörjning är gemen- samt för de flesta länder. Information om internationella utvecklingsten- denser och prognoser som grund för nationella beslut är därför av största vikt. Av speciellt försörjningspolitiskt intresse är Sveriges medlemsskap i IEA (International Energy Agency). Sverige ingår därmed också i det oljetilldelningssystem som syftar till att underlätta en rättvis fördelning av oljetillförseln mellan medlemsländerna under en oljekn's.

Det finns vidare starka skäl för att främja regelbundna och systematiska diskussioner mellan regeringar i alla ländergrupper om utvecklingen på internationella energimarknader. Sådana dialoger skulle förbättra förut- sättningarna för en stabil och förutsebar utveckling på oljemarknaden.

Tillräcklig rannttderikupac-itet inom landet

Målsättningen för den inhemska raffinaderikapaciteten är att med. före- tagsekonomiskt acceptabel lönsamhet kunna förse marknaden med olika

Prop. 1984/85: 120 185

petroleumprodukter i såväl normala marknadssituationer som vid kriser genom omvandling av råolja till färdiga produkter. Kapaciteten bör vara flexibelt utformad. Denna målsättning motiveras således bl.a. av bered- skapsskäl.

Staten hör lta ett direkt engagemang i oljeverksamheten

Även om de energipolitiska insatserna till stor del är inriktade på att minska vårt oljeberoende kommer oljan att under lång tid vara det enskilda energislag som ger det största bidraget till vår energiförsörjning. Detta är ett huvudskäl till att staten genom Svenska Petroleum AB (SP) har ett organ med direkta kontaktvägar in i oljeverksamhetens olika led. Riksda- gen har också uttalat att SP bör ha en struktur som medger att bolaget vid normala marknadsförhållanden på kommersiella grunder kan bidra till landets försörjningstrygghet. En väsentlig slutsats av detta är att den oljepolitiska målsättningen skall klaras utan särskilda stödinsatser från samhällets sida.

Begränsa oljeanvändningens negativa inverkan på hälsa och miljö

Ett viktigt inslag inom oljepolitiken är att verka för en begränsning av oljeanvändningens negativa effekter. Insatserna bör här göras inom ramen för vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Statens energiverk har på uppdrag av regeringen utrett de energipoli- tiska konsekvenserna av en övergång till blyfri bensin. Energiverket har redovisat sina överväganden i rapporten Övergång till blyfri bensin -— Energipolitiska konsekvenser. Jag skall strax återkomma till denna fråga i samband med att jag nul'går över till att ge min syn på några förhållanden som är av betydelse för oljans framtida roll på den svenska energimarkna— den.

I enlighet med de riktlinjer som riksdagen godkänt och som jag nu redovisat har under år 1984 tagits olika initiativ i syfte att trygga landets oljeförsörjning. Bl.a. har överläggningar på ministernivå påbörjats med Norge. Syftet med dessa överläggningar är att utveckla samarbetsfor- merna på energi- och industriområdena på sätt som är till ömsesidig fördel för de två länderna. Regeringen har också initierat förhandlingar mellan OK (Oljekonsumenternas Förbund) och Svenska Petroleum AB. Syftet har varit att finna sådana lösningar som medger att bolagens resurser kan utnyttjas på ett effektivt och konkurrenskraftigt Sätt. Förhandlingsarbetet är ännu inte slutfört.

De tendenser på den internationella oljemarknaden somjag har pekat på är betydelsefulla som utgångspunkt för en bedömning av oljemarknadens utveckling på sikt. I det kortare perspektivet torde förhållandena på at- buds- och efterfrågesidan föra med sig en fortsatt svag oljemarknad. Som jag ser det finns det knappast några starkare krafter som verkar för reala

Prop. 1984/85: 120 186

höjningar av råoljepriset på den internationella oljemarknaden. Detta Un- danskymmer naturligtvis inte att tillfälliga prislluktuationer kan förekom- ma. På medellång och lång sikt är utvecklingen osäker och detär svårt att uttala sig om prisstabiliteten. Viktiga osäkerhetsmoment på ('_fielj/i'tiguxi- dun är världskonjunkturens utveckling samt effekten av den teknologiska utveckingen och effektiviteten i energisparande och oljeersättning. På utbudxxidun tillkommer i det längre perspektivet osäkerhet beträffande oljereserver. produktionskapacitet samt möjligheterna att producera syn— tetisk olja och andra oljeersättande energislag. En riskfaktor att ta hänsyn till är också sannolikheten för betydande produktionsbortfall beroende på krig eller andra orsaker.

I sin analys av den framtida oljeprisutvecklingen framhåller EK 81 att energipolitiken bör utgå från att oljepriserna på lång sikt kan komma att öka och att det även i framtiden finns risk för snabba prisförändringar. Kommittén grundar bl.a. sina bedömningar på att de återstående och lättåtkomliga oljetillgångarna i hög grad är koncentrerade till Mellanöstern. Om inte mycket stora fynd görs på andra håll i världen är det troligt. framhåller kommittén. att en allt större del av oljeutvinningen kommer att koncentreras dit.

I sitt remissvar på EK 8 l :s betänkande framhåller statens energiverk att energipolitiken bör grundas på att sannolikheten är stor för oförändrade eller lägre världsmarknadspriser på olja under l980-talet och en minskad risk för s.k. prischocker. Verket framhåller emellertid att det fortfarande är sannolikt att oljan stiger i pris under 1990-talet och att risken för mer dramatiska prisstegringar inte kan uteslutas.

Även jag kan i huvudsak ansluta mig till denna syn. Jag bedömer det emellertid inte som otroligt att vi redan före år 1990 kommer in i en period med realt stigande oljepriser.

Hur stort genomslaget på den svenska oljemarknaden blir är förutom råoljepriset beroende på utvecklingen av kursen på den amerikanska dol— larn. Jag vill i sammanhanget erinra om att den årliga reala prisstegringen på råolja inkl. skatter var 8,5 % för perioden l980— l984. Motsvarande tal var 0.4% för bensin. 4,9% för Eo 1 och 8.3 % för Eo 5.

Den princip som jag förordar är att tillfälliga höjningar eller sänkningar av oljepriserna inte automatiskt skall leda till skattesänkningar eller skatte- höjningar i utjämnade syfte. En sådan ordning skulle motverka en sund priskonkurrens och i onödan öka konsumenternas kostnader. Målsättning- en att reducera oljans andel, av skäl som jag tidigare redogjort för. från nuvarande c:a 50% av energitillförseln till omkring 40% år l990 bör emellertid stå fast.

Utvecklingen på den svenska oljemarknaden och raffinaderiernas kon— kurrenssituation har tagits upp i skrivelser från Svenska fabriksarbetare- förbundet och företrädare för raffinaderiindustrin i Sverige. I skrivelserna har framhållits att svensk raffineringsindustri är utsatt för krav och pålagor

Prop. 1984/85: 120 IS"!

som inte är konkurrensneutrala i förhållande till raffineringsindustrin ut— omlands eller till de icke -raffinert'tndc företagen på den svenska oljemark- naden. Utpekade områden är bl. a. uttagsnivån av farledsvaruavgifter vid import av olja. borträknandet av viss mängd råolja som del av beredskaps- lagringen samt uttag av energiskatt på viss del av raffineringsbränslet. Det har också framhållits att nya aktörer på den svenska oljemarknaden kan allvarligt hota raffinaderiernas avsättningsmöiligheter.

Beträffande dessa frågor vill jag erinra om att det är ett oljepolitiskt mål att säkra en tillräcklig raff'tnaderikapacitet i Sverige av bl.a. beredskap— skäl. Tillgång till rafftnaderier ökar också flexibiliteten i oljeförst'irjnings- systemet. Det pågår också arbete inom regeringskansliet med att klargöra konsekvenserna av och förutsättningarna för att vidta åtgärder inom de områden som berörts av olika intressentgrupper.

Jag vill dock här något beröra frågan om f'arlcdsvaruavgiften vid import av olja. Det avgiftssystem som gäller för sjöfarten sedan år l978 utgår från att sjöfansverkets kostnader för farledsverksamheten exkl. isbrytningen skall täckas genom avgifter. Avgiftssystemet är dessutom så utformat att en kostnadsutjämning sker mellan olika kustavsnitt och hamnar. Vid stats- makternas beslut år 1977 om nuvarande avgiftssystem fastslogs att de större säkerhetskrav som hör ställas på transporter av olja och annat farligt gods också motsvarar en avgiftsdiff'erentiering mellan sådant gods och övrigt gods. Samtidigt är avgiftsnivån för oljeprodukter. f.n. 4.89 kr./ton exkl. distanstillägg. avvägd så att avgiften för importerade mineraloljor råolja och oljeprodukter — också täcker avgifterna för de oljeprodukter som lämnar landet. Någon farledth-truavgift utgår således inte vid export av oljeprodukter. För övrigt gods uppgår farledsvaruavgiftcn exkl. distans- tillägg till 2. 13 kr./ton vid import resp. export.

En generell sänkning av farledsvaruavgiften exklusivt för olja är inte möjlig att genomföra inom ramen för gällande avgiftssystem och konst- . nadsansvar. Jag har emellertid av chefen för kommunikationsdepartemen- tet erfarit att sjöfartsverket har möjlighet att rabattera farledsvaruavgiften från kommersiella utgångspunkter. Om t.ex. raffinadericrna genom en rabattering kan medverka till ett bättre utnyttjande av farledssystemet är också enligt vad chefen för kommunikationsdepartementet inhämtat. sjö- fartsverket utifrån kommersiella och trafikpolitiska utgångspunkter berett att utnyttja rabattmöjligheterna. Det bör sålunda vara möjligt för de i Sverige raffinerande bolagen att genom förhandlingar med sjöfartsverket nå en rimlig uppgörelse i denna fråga.

Den svenska oljemarknaden tillhör en av de mest öppna i världen ochjag har hittills inte funnit skäl att föreslå ändringar härvidlag. Om förhållan- dena däremot drastiskt skulle ändras i sådan riktning att målsättningen att upprätthålla en rimlig raffinaderikapacitet allvarligt hotas kommerjag före- slå regeringen att vidta nödvändiga åtgärder. Regeringen kommer därför att noga följa utvecklingen på den svenska och internationella oljemarkna—

Prop. 1984/85: 120 [88

den och ha en beredskap att vidta de åtgärder som är motiverade med hänsyn tagen till de övergripande energipolitiska målen. Jag vill i samman— hanget anmäla att jag inlett överläggningar med bolagen om situationen på den svenska oljemarknaden.

Jag övergår nu till att redogöra för vissa energipolitiska aspekter av frågan om införandet av blyfri bensin i Sverige. Regeringen har i olika sammanhang framhållit vikten av att sådan bcnsinkvalitet introduceras på den svenska marknaden.

Som jag nyss nämnde har energiverket på regeringens uppdrag analyse- rat de energipolitiska konsekvenserna av en övergång till blyfri bensin. ] studien belyses bl. a. effekterna för raffinadericrna samt konsekvenser och kostnader i distributions— och lagringsledet.

Borttagandet av bly minskar bensincns oktantal. Verket konstaterar att raffinaderierna i princip har tre handlingsalternativ föratt möta det ökade oktantalsbehovet, nämligen:

]. Import av högoktaniga bensinfraktioner och export av lågoktaniga ben— sinfraktioner.

_. 'fillsättande av oktantalshöjande komponenter (oxygenater) vid raffina— derierna eller vid kustdepåerna. '» . Anpassningsinvesteringar vid raffinaderierna.

För att ersätta blyet måste raffinaderierna importera högoktaniga ben- sinfraktioner och tillsätta oktantalshöjande komponenter. vilket medför en försämrad driftekonomi. Denna skulle försämras ytterligare om raffinade- riernas möjligheter att exportera och importera bensinblandningar in- skränktes.

Den bästa oktantalshöjande komponenten är enligt energiverket för närvarande MTBE (_metylteriärbutyleter) som redan används vid svenska raffinaderier. Även alkoholbaserade tillsatskomponcnter kan komma i frå- ga men användningen försvåras av komponenteras kemiska egenskaper. Bl.a. blandas de lätt med vatten vilket förhindrar sjötransporter av alko- holinblandad bensin mellan raffinadericrna och depåerna. Alkoholer måste därför enligt verket tillsättas på depåerna vid utlastning till tankbil. Att höja oktantalet med hjälp av inblandning av motoralkoholer ställer därför enligt verket stora krav på hantering och kontroll i hela distributionsledet.

Verket framhåller vidare att etanol inte kan ersätta blytillsatsen i dagens bensinkvaliteter. Av tillgängliga alternativ har etanol det lägsta tekniska och ekonomiska värdet som oktantalshöjare. Jag återkommer till frågan om användningen av etanol som drivmedel.

Enligt energiverket kommer raffinaderierna vid introduktion av blyfri bensin att öka användningen av MTBE. Utrymmet för etanol som bensin— ersättare minskar därvid. Låginblandning av alkoholer har främst till syfte att vinna tekniska erfarenheter av att hantera och distribuera motoralko— holer. I Västtyskland förekommer f. n. låginblandning av metanol/butanol- blandningar samt av MTBE.

Prop. 1984/85 : 120 189

Möjligheterna att tillverka och importera blyfri bensin redan från den 1 juli 1985 är enligt energiverket begränsade. Med hänsyn till nödvändig omställningstid i både Sverige och Västeuropa bedömer verket att den 1 juli 1986 är en lämpligare stantidpunkt.

Energiverket framhåller att de raffinerande bolagen förr eller senare tvingas ta ställning till behovet av anpassningsinvesteringar. Bestämmande härför blir dels tidtabellen för införande av blyfri bensin i Sverige och Västeuropa dels den nya bensinkvalitet som skall introduceras. Uppgifter från branschen antyder att de erforderliga investeringskostnaderna för raffinaderierna kan komma att uppgå till 700—800 milj. kr.

Regeringen kommer senare i vår att för riksdagen föreslå åtgärder i syfte att minska utsläppen av försurande ämnen m.m. I detta sammanhang kommer även frågan om de närmare formerna för introduktionen av blyfri bensin att behandlas.

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 8.7

8.3. Naturgas

År 1979 angav riksdagen vissa förutsättningar för introduktion av natur- gas i Svcrige (NU 1978/79:60. rskr 429). ljuni år 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80: 170. NU 70, rskr 410) ett avtal mellan regeringarna i Sveri- ge och Danmark om naturgassamarbete jämte riktlinjer för genomförandet av det s. k. Sydgasprojektet. Vissa styrmedel för introduktion av naturgas genom ändringar i lagstiftning rörande el och fjärrvärme infördes efter riksdagsbeslut år 1982 (prop. 1981/82:64. CU 8. rskr 81). Genom detta beslut gäller numera i stort sett samma regler för att främja användningen av naturgas som för att främja användningen av fjärrvärme.

Regeringen inhämtade hösten 1983 riksdagens bemyndigande att god- känna ett konsortialavtal jämte protokoll mellan staten. Malmö kommun. Helsingborgs kommun, Lunds kommun och Sydkraft Aktiebolag (prop. 1983/84:47. NU lt). rskr 125). Enligt avtalet inträdde staten som hälften- delägare i Sydgas AB. Genom det sistnämnda beslutet togs ett avgörande steg för att säkra en introduktion av naturgas i Sverige.

Jag övergår nu till att kort redogöra för några aktuella naturgasprojekt i Sverige. Därefter belyser jag vissa tendenser på den internationella natur- gasmarknaden och anger kriterier för en ökad användning av naturgas på den svenska marknaden.

Hänvisningar till S8-3

8.3.1. Namrgasprujekt [ Sverige

S_vdgasprty'ektet Projektet avser dels import av upp till 440 miljoner m3 naturgas från den danska delen av Nordsjön till Sverige under perioden 1985.—2003, dels

transitering av gas via det danska naturgasnätet. Den totala kontrakterade volymen som skall levereras av Dansk Olie och Naturgas A/S (DONG).

Prop. 1984/85: 120 190

uppgär till ca 6600 miljoner m]. Ledningssystemet är dimensionerat så att en ärlig överföring av 2000 miljoner m] är möjlig. Naturgassystemet består av ett högtrycksnät dels i Öresund frän Dragör till Klagshamn utanför Malmö. dels stamledning på land frän Klagshamn till Hasslarp norr om Helsingborg. Till högtrycksnätet hör även grenledningar till mottagnings- stationer pä förbrukningsorterna. Förutom högtrycksnätet ingår lågtrycks- ledningar frän mottagningsstation till konsument. Naturgasen kommer i huvudsak att ersätta olika oljeprodukter till en total volym av ca 0.5 miljoner m3/är. Man beräknar därvid att ungefär 30% av nuvarande olje- konsumtion inom föt'söriningsomrädet kommer att ersättas av naturgas. En grov ttppdelning pä kundkategorier visar att större industri beräknas svara för 40% av förbrukningen. småindustri för 40% samt småhus och övrig användning för 20%. lntressenterna i projektet är Swedegas AB. som är helägt av statens vattenfallsverk och Sydgas AB som ägs av statens till 50 % och i övrigt av Malmö. Helsingborg. Lunds kommuner och Syd- kraft AB. Av de inblandade parterna svarar Swedegas för tillförseln och äger stamledningssystemet från Dragör til Hasslarp. Sydgas AB svarar för drift och underhåll av Swedegas ledningssystem samt äger grenledningarna och mottagningsstationerna i högtryeksnätet. För försäljning och distribu- tion till de slutliga användarna ansvarar energiverken i Malmö. Lund och Helsingborg samt Sydkraft. Dessa distributörer äger egna lägtrycksnät. Leveranserna kommer att påbörjas under sommaren är 1985.

Sydgas I! och Västgus

Swedegas undersöker f.n.. bl.a. genom förhandlingar med DONG (Dansk Olie- och Naturgas A/S') möjligheterna att bygga ut naturgassyste- met till trakten av Halmstad (Sydgas II) och till Göteborg och Göta Älvdal (Västgas). Bolaget har också i februari i är mottagit en option från DONG avseende leverans av upp till 250 miljoner m3 naturgas till fastställda villkor.

Östgasprojektet

Swedegas som sedan är 1980 har utrett förutsättningarna för det s. k. Östgasprojektct, dvs. import av naturgas till Mellansverige frän Sovjet- unionen via Finland och Bottenhavet. överlämnade i september 1984 en rapport i ärendet till regeringen. De kalkyler som presenterats utgår från ett ledningssystem som fångar in en årlig marknad pä ca 1 miljard m1 gas per år. lnvesteringskostnaderna för att genomföra projektet har uppskat- tats till 7.5 år 8 miljarder kr. i dagens penningsvärde. I detta belopp ingår investeringar i en reservförsöriningsledning söderut med ca 1.5 miljarder kronor. Krav på en reservförsörjningsledning har framförts av potentiella kunder. Motiveringen är risken för leveransavbrott orsakade av skador på s_iöledningen samt det oförmänliga i ett ensidigt beroende i samband med prisförhandlingar. De kalkyler som Swedegas har genomfört visar att

Prop. 1984/85:12() l9l

projektet inrymmer betydande affärsmässiga risker och stor ekonomisk belastning för de företag som skall genomföra projektet. lnitialinvestering- arnas omfattning motverkar dessutom möjligheterna till en stegvis tipp- byggnad. Detta förhållande gör. enligt Swedegas bedömningprojektet sär- skilt känsligt om en strukturomvandling på den svenska energimarknaden går snabbare i riktning mot ett minskat gasutrymme än vad som förutsatts. Swedegas sammanfattande bedömning är att projektet framstår som lön- samhetsmässigt mycket riskabelt och oproportionellt kapitalkrävande.

Enligt min bedömning är slutsatserna i rapporten i de delar jag har redovisat väl grundade. l konsekvens med detta harjag inte funnit skäl att föreslå regeringen att aktualisera detta projekt.

Projekt GasIransin'ri/rg

Regeringen uppdrog i september 1981 åt Statens vattenfallsverk att i samarbete med Swedegas AB förprojektera en rörledning över svenskt område för transport av naturgas från Nordnorge till kontinenten. Enligt överenskommelse med det norska företaget Statoil skulle Projekt Gastran- sitering (PGT) utgöra ett svenskt delprojekt inom en överordnad norsk- svensk gasledningstudie (Trans Scandinavia Pipeline). Statens vattenfalls— verks förslag till ledningssträckning presenterades i en rapport våren 1983. Förutom denna huvudrapport har vattenfall inom PGT-ramen genomfört och publicerat ett flertal delutredningar. Bl.a. kan nämnas "Naturgas. säkerhet. markanvändning" (Vattenfall april 1983) och "Naturgas—hälsa- miljö" (Vattenfall september 1984). Den sistnämnda rapporten har remiss- behandlats. En sammanställning av remissvaren återfinns som bilaga 22.

Diupgus

Enligt gängse teorier har olja och naturgas bildats av förmultnade växter i sediment under inflytande av höga tryck och temperaturer. En annan teori. utvecklad av professor Thomas Gold vid Cornell University i USA. hävdar att gas från jordens inre kan sippra upp genom sprickor ijordskor- pan och uppsamlas under tittare skikt. Sedan några år bedriver statens vattenfallsverk studier av förutsättningarna för uppkomst av s. k. djupgas i Sverige. Bl. a. har förberedande provborrningar genomförts i Siljansområ- det.

8.3.2. Tendenser på den internationella na”(mannar/(naden

Naturgasens betydelse för världens energiförsörjning har successivt ökat under efterkrigstiden. Andelen av världens totala energiförsörjning är ungefär 20%. För Västeuropas del är motsvarande andel 15%. USA och Sovjetunionen svarar tillsammans för nära två tredjedelar av världens samlade förbrukning. Förbrukningsbilden återspeglar lokaliseringen av na- turgasreserverna. Omfattningen av reserverna vid utgången av år 1983 fördelat på regioner framgår av följande tabell.

Prop. 1984/85: 120 192

&

Tabell 8.3 Fastställda naturgasreserver i världen per den 31 december 1983. per region

Region Kvantitet Proeentandel Uthållighet (Gm-*) (år) Nordamerika 8 258 9.l lo Latinamerika 4 43l 6.0 74 Västeuropa 5 340 5.9 30 Afrika .. 5832 6,5 l00 Mellersta Ostern 22 436 24.8 l0t) Fjärran Ostern 6 390 7.l 70 Sovjetunionen (inkl. Östeuropa) 36 638 40.6 bl Totalt 90 325 l00.0 58

Anm. Gm” = miljarder rn". Uthålligheten definieras som reservemas storlek divi- derad med l983 års produktionsnivå.

Som framgår är de Västeuropeiska reserverna av en relativt måttlig omfattning. Ungefär 80% återfinns i Norge och Nederländerna. Siffran stiger till 90% om även reserverna i Storbritannien inkluderas. Med beak- tande av den prospekteringsverksamhet som bedrivs på norsk sockel norr om 62a breddgraden är det troligt att de norska reserverna i framtiden blir de helt dominerande i Västeuropa.

Förbrukningen i Västeuropa är till övervägande del uppbyggd kring inhemsk produktion. Av en total förbrukning på 2l0 miljarder m] är l983 uppgick den inhemska produktionen till 180 miljarder m3. Huvudleveran- törer av naturgas till Västeuropa är Nederländerna. Norge och Sovjetunio- nen. Till detta kommer en viss import från Nordafrika. Möjligheterna till ökad import från Algeriet har vuxit sedan en gasledning till italien under Messinasundet kom i drift år 1983.

Medan antalet köpare och säljare av råolja och produkter är stort gäller det omvända förhållandet för naturgas. Ruhrgas. som är det ledande bola- get i Västtyskland har en marknadsandel på distributionssidan på 80%. Bolaget har dessutom stora ägarintressen i rörledningssystemen. l Neder- länderna och Belgien har Gasunie resp. Distrigaz monopol på import och försäljning. Gas de France har en marknadsandel på 75% i sitt hemland. Det bör också framhållas att de nyss nämnda bolagen under l970-talet bildade ett konsortium för köp av norsk gas. De förhållanden som jag nu har redogjort för har naturligtvis stor betydelse för prissättningen på gas och därmed den framtida utvecklingen på den Västeuropeiska naturgas- marknaden.

När det gäller utvecklingen framöver år det viktigt att först notera att den obrutna snabba tillväxten av gasförbrukningen under 1960- och 1970-talet upphörde fr.o.m. år 1979. En viss återhämtning har emellertid ägt rum under år 1983 och början av år l984. Förklaringen till uppbroms- ningen ligger i en lägre ekonomisk aktivitet i kombination med en viss övergång till andra energiformer. Bedömningar av utvecklingen fram till

Prop. 1984/85: 120 193

sekelskiftet präglas också av betydande osäkerhet. Spännvidden mellan olika studier är stor som en följd av detta. Ett medelvärde av ett femtontal aktuella analyser pekar på en tillväxt på drygt 1% per år fram till sekelskif— tet. I förhållande till den totala energiförbrukningen innebär detta en oför- ändrad andel för naturgasen på ca 15%. Den förväntade situationen där gasen behåller sin andel av energimarknaden innehåller emellertid en viss förskjutning mellan olika användarkategorier. Framför allt förväntas en tillväxt i leveranserna till hushåll. service och högvärdig användning inom industrin och en minskad betydelse för gasen vid elproduktion och inom delar av industrin.

En bedömning av tillförselmöjligheterna till Västeuropa måste grundas på en analys av produktionsförutsättningarna för i första hand Nederlän- derna. Sovjetunionen och Norge. En sådan analys gör statens energiverk i rapporten Naturgas i Sverige (statens energiverk 1985).

För 1990-talet gör verket den bedömningen att det är mycket osannolikt att 1980-talets överskottssituation förbyts i ett underskott. Det betyder att nya kontrakt måste slutas vilket med hänsyn till de långa ledtider som utmärker gasmarknaden kommer att kräva överenskommelser redan under l980-talet. Tänkbara försöijningskanaler är en utvidgad export från Neder- länderna. Norge (t.ex. Troll), Sovjetunionen och Danmark.

En annan följd kan enligt verket bli att importberoendet kommer att successivt öka. Från dagens nivå på en importandel av ca 30% . kan den väntas öka till mellan 40 a 50% kring år 1990 resp. till 50 a 60% kring sekelskiftet. Det kommer att bli en av de allra viktigaste frågeställningarna på gasmarknaden under resten av l980-talet hur efterfrågan skall säkras med beaktande av en rimlig avvägning mellan pris och leveranssäkerhet från olika källor.

8.3.3. Nuturgusenxframtida roll i Sverige

EK 81 framhåller i sitt betänkande att förutsättningarna för en omfat- tande naturgasanvändning i Sverige beror på hur energiförbrukningen. och särskilt då förbrukningen av eldningsoljor. utvecklas på sikt. 1 en framtida situation när ett nytt värmeförsörjningssystem skall byggas upp och valet står mellan fjärrvärme och eldning med naturgas i de enskilda fastigheter- na. kan naturgasen med nuvarande prisrelationer mellan naturgas och fasta bränslen vara ett fördelaktigt alternativ. Kommittén framhåller också att naturgas kan tänkas ersätta eluppvärmning. vilket skulle vara av särskilt intresse i samband med en kärnkraftsavveckling. Någon närmare analys av förutsättningarna för använding av naturgas görs inte. Det sistnämnda förhållandet påpekar Swedegas AB i sitt remissvar på betänkandet. Även Svenska Gasföreningen påpekar att kommittén inte har uppmärksammat möjligheterna att använda naturgas inom industrin.

För egen del vill jag anföra att naturgas på lång sikt kan bli ett intressant alternativ inför avvecklingen av kärnkraften. Ur bl. a. miljösynvinkel och i [3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 194

processammanhang är naturgas ett energislag med avsevärda fördelar. Genom den pågående naturgasintroduktionen i Sydsverige erhålls erfaren- heter som är av betydelse vid ett framtida ställningstagande till naturga- sens långsiktiga roll.

När det gäller frågan om utvidgning på kort eller medellång sikt av naturgasanvändningcn i Sverige bör därför gälla som en nödvändig förut- sättning. att det kan ske på kommersiell grund. Om nya distributionssy- stem skall byggas ut måste detta således ske utan särskilda stödåtgärder från statens sida. De effektiva energisystem i form av el och fjärrvärme som vi har i dagsläget medför att en mycket kännbar press sätts på betalbart gaspris vid svensk gräns. Det är också så att naturgasen f.n. i huvudsak konkurrerar med eldningsoljor. 1 och med att förbrukningen här påtagligt reducerats minskas också utrymmet för naturgas. Dessa förhål- landen i kombination med den osäkerhet som f.n. präglar den internatio- nella gasmarknaden gör att jag inte nu är beredd att ange vilken omfattning användningen av naturgas i Sverige kan få. Jag vill emellertid framhålla att det är angeläget att hålla öppet för en vidgad användning av naturgas i framtiden.

Beträffande frågan om behov av särskilda studier för att belysa naturga- sens möjligheter på en framtida energimarknad vill jag erinra om den analys som statens energiverk gjort av naturgasens konkurrenskraft i stu- dien "Naturgas i Sverige". Bl. a. denna studie och "Naturgas-hälsa- -miljö" som framtagits av statens vattenfallsverk samt som jag nyss nämn- de. erfarenheter från Sydgasprojektet kommer att vara av vikt vid min bedömning av de projekt som kan komma att aktualiseras.

8.4. Kol

Regeringen lade i mars 1984 fram förslag till riktlinjer för kolanvändning- en för tiden fram till år l990 (prop. 1983/84: 158). Förslagen godtogs i sin helhet av riksdagen (NU 44. JoU 28. rskr 390). Som följd av beslutet har bl.a. införts en energipolitisk prövning av nytillkommande koleldade an- läggningar i lagen (1981 : 559) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Prövningen avses bl. a. leda till att koleldade anläggningar endast kommer att uppföras när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen. Denna prövning skall ske från energipolitiska utgångspunkter medan miljökraven skall fastställas vid prövningen enligt miljöskyddslagen. 1 bil. 2 till propositionen informerade chefen för jord- bruksdepartementet om de riktlinjer som vid prövning enligt miljöskydds- lagen bör tillämpas för högsta tillåtna svavelutsläpp från nya koleldade anläggningarna. De emissionsgränser för koledning som därmed har införts är mycket stränga.

Under år 1984 förbrukades i Sverige enligt preliminära beräkningar ca 1.85 miljoner ton kol för energiändamål. s.k. ångkol. Därutöver förbruka-

Prop. 1984/85: 120 195

des ca 1.5 miljoner ton kokskol och 0.3 miljoner ton koks för industriella ändamål m.m. När jag i fortsättningen talar om kol avser jag. om inte annat särskilt anges. enbart ångkol.

Av kolanvändningen om 1.85 miljoner ton år 1984 förbrukades ca 1.25. miljoner ton i anläggningar för fjärrvärme och kraftvärme. Därav åtgick ca 0,15 miljoner ton för elproduktion i kraftvärmeverk. lnom industrin — i huvudsak massa- och pappersindustri. cementindustri. sockerbruk samt kemisk industri — förbrukades 0.55 miljoner ton kol/år. Viss ytterligare kolanvändning om ca 0.05 miljoner ton kol/år förekom för växthusupp- värmning i ett 60-tal handelsträdgårdär. de flesta i Skåne.

Viss utveckling av nya kolbränslen pågår i Sverige. Hösten 1984 togs för första gången en kommersiell anläggning för framställning av kolvatten- blandning i drift i Skåne. I samband med framställningen sker svavelrc— ning. Sammanlagt tre företag i Sverige sysslar med att utveckla denna teknik.

Kolanvändningen de närmaste åren uppskattas av energiverket enligt följande (miljoner ton/år):

1985 1986 1987 2.15 2.3 2.45

Ökningen äger i huvudsak rum i ljärrvärmeanläggningar. När det gäller kolanvändningen på något längre sikt villjag peka på att riksdagen år 1981 förordade en kolanvändningsnivå om 4—6 miljoner ton- /år för slutet av 1980-talet. I propositionen om vissa kolfrågor konstaterade jag att denna nivå kunde" sänkas till 3—4 miljoner ton/år. Enligt en nyligen gjord bedömning av statens energiverk kommer kolanvändningen vid ut- gången av 1980—talet att stanna vid ca 3 miljoner ton per år.

Jag ser med stor tillfredsställelse på denna utveckling. Det är helt i linje med regeringens energipolitik att oljan i första hand ersätts med energihus- hållning. inhemska bränslen och cl.

I propositionen om vissa kolfrågor framhölljag att målet för den svenska kolförsöijningspolitiken även fortsättningsvis bör vara att inom ramen för de övergripande energipolitiska riktlinjerna sträva efter långsiktigt samar- bete med ett urval av exportländer. Därigenom tryggas försörjningen av från miljösynpunkt lämpligt kol till rimliga priser. Tanken är att genom en sådan aktiv kolförsöijningspolitik förebygga effekterna för vårt land av försörjningskriser och tillfälliga fluktuationer i den internationella kolhan- deln.

Jag redovisade också utredningar av nordiska ministerrådet och sjöfarts- verket om tänkbara framtida kolexportländer samt om befintlig och plane- rad kolhamnsutbyggnad och drog därvid slutsatsen att några kapacitets- problem i landets kolhamnar inte kunde förutses. Jag konstaterade att

Prop. 1984/85: 120 196

situationen i stället delvis tycktes vara den motsatta. nämligen att en orealistiskt hög kapacitet planerades i vissa av landets hamnar.

Jag erinrade i det sammanhanget om att chefen för kommunikationsde- partementet i prop. 1983/84: 100 bil. 8 uttalat att staten mera aktivt borde verka för att skapa förutsättningar för samordning av hamninvesteringar- na. Det ankommer på sjöfartsverket och det till verket knutna hamnrådet att hålla ett planeringsunderlag aktuellt för landets hamnägare. Jag fram- höll i propositionen om vissa kolfrågor efter samråd med chefen för kom- munikationsdepartementet att även statens energiverk bör kunna förse sjöfartsverket och hamnrådet med underlagsmaterial. Detta bör bidra till att anpassa hamnstrukturen till det framtida kolbehovet och tillskapa en för landet rationell kolförsörjningsstruktur.

F.n. är utbudet av kol på världsmarknaden gott och prisnivån bör betraktas som jämförelsevis stabil. Enligt många bedömare kommer dessa förhållanden att bestå för lång tid framåt.

Det kol som importeras till Sverige härrör i huvudsak från USA. Polen och Sovjet. Det tonnage som används vid transporten från Polen och Sovjet kan nå hamnar även i Mälaren och Vänern.

Hösten 1984 lade regeringen fram en proposition om beredskapslagring av olja och kol m.m. (prop. 1984/85:53). vilken bifölls av riksdagen (FöU 6. rskr 94). Som riktlinjer för beredskapslagringen av kol angavs att en försörjningsreserv skall finnas för krig och avspärrning. De lager av kol som skall ingå i försörjningsberedskapsreserven är dels s.k. kommersiella lager som beräknas vara tillgängliga vid inledningen av en försörjningskris. dels tvångslager. För budgetåren 1985/86 och 1986/87 föreslås tvångslagren för kol uppgå till drygt 1,2 miljoner ton.

Sammanfattningsvis noterar jag att reintroduktionen av kol i Sverige sker med iakttagande av skärpta miljökrav och med en sådan styrning från samhällets sida att kolanvändningen hålls på lägsta möjliga nivå. Denna inriktning bör även fortsättningsvis gälla.

Hänvisningar till S8-4

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 6.2, 8

8.5. Kärnbränsle

I detta avsnitt behandlar jag den del av bränslegången som ligger före reaktorn och som utgörs av anskaffning av urankoncentrat. omvandling av detta till uranhexatluorid, anrikning samt tillverkning av bränsleelement.

Omhändertagandet av utbränt kärnbränsle och dess eventuella uppar- betning eller överförande till slutförvar tarjag upp'senare (kap. 11).

Med det svenska kärnkraftprogrammet fullt utbyggt med tolv reaktoreri drift uppgår det årliga behovet av naturligt uran till ca 1400 ton. Ca 90 % av de svenska köpen av natururan sker inom ramen för långtidskontrakt mellan kärnkraftsföretagen och producenter i leverantörsländerna. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) har i detta sammanhang uppgiften att verka som stöd vid kraftföretagens bränsleanskaffning samt verka för samordning av uraninköpen.

Prop. 1984/85: 120 197

Leverantörsländer och importkvantiteter kan variera något från år till år. För tioårsperioden 1983— 1992 fördelar sig de svenska kraftföretagens levererade och kontrakterade köp av naturligt uran enligt följande:

Australien | 530 ton Kanada 4 840 ton Frankrike iursprungsländer Niger och Gabon) 950 ton U SA 150 ton

7 470 ton

Huvudparten av leveranserna kommer som framgår av sammanställ- ningen från ickekärnvapenstater med långtgående åtaganden vad gäller icke-spridning. Det uran som levereras från Kanada härrör från den endast några år gamla gruvan Key Lake, som också är världens största uran- gruva. Dess produktionskapacitet är 4600 ton uran per år. Köp av uran från Sydafrika förekommer inte.

Tillgången på uran på världsmarknaden är f.n. god och priserna vid såväl långtids- som s. k. spotkontrakt är gynnsamma.

Någon brytning av uranmalm är inte aktuell i Sverige. Brytning för export får enligt min mening inte förekomma och med nuvarande låga världsmarknadspriser är svensk brytning för vårt svenska behov inte in- tressant.

De länder som svarar för merparten av leveranserna av uran till Sverige tillämpar samma grundläggande strålskyddsfrlosoti som Sverige. Genom det breda internationella samarbete som finns inom strålskyddsområdet finns goda möjligheter för svenska myndigheter att följa miljö— och säker- hetsförhållanden i aktuella gruvor.

Efter brytning omvandlas uranet till urankoncentrat genom en laknings— process vid gruvorna. Koncentratet förpackas i tunnor och transporteras till konverteringsanläggningar där det omvandlas först till urantetrafluorid (pulverform) och sedan till uranhexafluorid. Detta ämne är paraffinlik— nande vid rumstemperatur men gasformigt vid måttlig uppvärmning. Kon- verteringsanläggningar som utnyttjas för uran som skall användas i Sverige finns i bl.a. Kanada. Frankrike och Storbritannien.

Halten klyvbart material i form av uran—235 är i natururan ca 0.7 %. För att natururanet skall kunna användas som bränsle i svenska lättvattenreak- torer krävs anrikning till ca 3% vilket görs i särskilda anrikningsanlägg- ningar. Transporten av uranhexafluoriden till anrikningsanläggningarna sker per lastbil. tåg eller båt. Uranhexafluoriden är därvid placerad i stora stålcylindrar. Vikten av själva uranhexafluoriden rör sig för Sverige som helhet om drygt 2000 ton/år.

Det svenska uranet anrikas i ett flertal länder. De svenska kärnkrafts- företagen har i regel långtidskontrakt om anriktning. Kontrakten är i regel kopplade till resp. reaktor. Kontraktsläget är f.n. följande:

Prop. 1984/85: 120 198

Reaktor Anrikningskontrakt med

Barsebäck 1 Eurodif. Frankrike t.o.m. 1990: därefter DOE. USA Barsebäck 2 DOE. USA Oskarshamn 1 Vissa kvantiteter från DOE. USA; i övrigt spotköp Oskarshamn 2 Eurodif. Frankrike Oskarshamn 3 'liechsnabcxport. Sovjet Ringhals l DOE. USA t.o.m. 1985. därefter Eurodif. Frankrike Ringhals 2 DOE. USA t.o.m. 1985, därefter Eurodif. Frankrike Ringhals 3 DOE. USA t.o.m. 1986; därefter Eurodif Ringhals 4 DOE. USA t.o.m. 1986; därefter Eurodif Forsmark 1 DOE. USA t.o.m. 1986; därefter Urenco Forsmark 2 DOE. USA t.o.m. 1986; därefter Urenco Forsmark 3 DOE. USA t.o.m. 1986: därefter Urenco

(DOE betyder Department of Energy. administrerar USA's anrikningsverksamhet. Eurodif. har en anläggning i Frankrike. ägs av statliga och halvstatliga företag i Frankrike. Italien. Belgien. Spanien och lran. 'I'echsnahvxporr exporterar Sovjets anrikningstjänster. Urenco. har anläggningar i Storbritannien och Nederländema samt en anläggning under byggnad i Västtyskland. ägs av företag i Storbritannien. Nederländerna och Västtyskland.)

Det svenska årsbehovet av anrikad uranhexafluorid uppgår till ca 450 ton/år. Den anrikade uranhexafluoriden transporteras i mindre stålcylind- rar per lastbil, tåg eller båt till fabrikerna för bränsleelementtillverkning. Bränsleelement till svenska reaktorer tillverkas f.n. i Västerås och i Hanau i Västtyskland.

De färdiga bränsleelementen transporteras slutligen per lastbil från bränsletillverkningen till kärnkraftverken.

Länkarna i den här beskrivna transportkedjan är föremål för internatio- nella transportsäkerhetsrekommendationer. Jag avser att i korthet beröra säkerhetsfrågorna vid transporter senare. i kap. 11 Kärnsäkerhct.

[ en proposition om beredskapslagring av olja och kol m.m. (prop. 1984/85:53) föreslog jag nyligen att nuvarande riktlinjer för beredskaps- lagring av kärnbränsle - innebärande kärnbränsle i lager för en produktion om 35 TWh —— skall bibehållas oförändrade. Tillsammans med det arbe- tande bränsle som finns i reaktorernas härdar. det kärnbränsle som betin- ner sig i tillverkningsprocessen samt kommersiella lager av kärnbränsle blir den totalt möjliga produktionen i landets tolv kärnkraftblock 104— 1 11 TWh efter en total avspärrning av kärnbränsletillförseln. Lagstadgad lag- ringsskyldighet saknas i fråga om kärnbränsle. Kärnkraftföretagen har emellertid genom sitt gemensamma bolag SKB i ett avtal med staten åtagit sig att svara för det aktuella beredskapslagret.

Sammanfattningsvis bedömerjag försörjningen av kärnbränsle för reak- tordriften vara tillfredsställande ordnad.

8.6. Inhemska bränslen

Jag går nu över till att redovisa förutsättningarna för inhemska bränslen på kort och på lång sikt. Jag börjar med att särredovisa torv, trädbränslen och avfall. Jag tar därefter upp gemensamma frågor och förutsättningar för inhemska bränslen.

Prop. 1984/85: 120 199

Hänvisningar till S8-6

8.6.1. Torv Tillgången på tort-'

Torv är en organisk jordart som bildas av döda växtdelar i fuktig och syrefattig miljö. Förvandlingen från växtdelar till torv är en humiftcrings- process som orsakas av bakterier. svampar m.m. Humifieringsgraden. dvs. graden av nedbrytning. är ett väsentligt mått på torvens kvalitet. Torvens torrsubstans. som innehåller 50 a 60% kol. brukar betraktas som ett förstadium till brunkol.

] motsats till de flödande energikällorna är torven en ändlig resurs som inom rimliga tidsperspektiv inte kan ses som förnybar. Torvtillväxten uppskattas till ca 1 mm per år.

Mängden torv i Sverige gör oss till världens femte torvtätaste land med ungefär 4% av jordens tillgångar. Den helt dominerande mängden torv återfinns i Sovjetunionen (62 %) följt av Kanada (10%), Finland (7 %) och USA (69/0). '

10% av Sveriges yta är myrmark med torvmäktighet över 30 cm. mot- svarande 5,4 miljoner ha. varav omkring 70% ligger i norra Sverige och 15 % i mellersta och södra Sverige.

Landets äldsta torvmarker finns i södra Sverige. I dessa områden har torven vuxit sig mäktig men är ofta täckt av låghumifrerade torvslag. Längs norrlandskusten finns mindre goda energitorvmarker då de relativt sent kommit att torrläggas och alltså är grunda.

Torvtillgångarna kan alltså bedömas vara stora och spridda över i stort sett hela landet. Omfattningen av de exploaterbara tillgångarna är dock oklar, då torvinventeringarna fortfarande är bristfälliga, särskilt i Norr- land. Bl.a. saknas ofta uppgifter om torvens kvalitet i olika avseenden samt myrarnas dränerbarhet och djup. Hur stor andel av torvmarkerna som är värda att bryta är därför svårt att bedöma.

Helt avgörande för torvens bränsleanvändning är möjligheten att torka torven. Råtorven innehåller ca 90% vatten vilket genom dränering kan minskas till ca 80%. Lufttorkning på myren. som är den förhärskande metoden. leder vanligtvis till en fukthalt på mellan 35 och 50 %.

Mängden torv i Sverige. uttryckt i 50 procentig fukthalt, uppskattas till 15 miljarder ton. motsvarande 3 miljarder ton olja i värmevärde. Detta skulle kunna ersätta hela den nuvarande oljeförbrukningen i Sverige i närmare 200 år. I verkligheten kan av tekniska, ekonomiska. miljömässiga, skydds- och naturvårdsskäl endast begränsade delar av torvförekomsterna utnyttjas.

Intensifierad torvmarksinventering

Sveriges geologiska undersökning (SGU) genomförde åren 1979—1982 en översiktlig torvmarksinventering. Inventeringen gav som resultat att drygt 9000 enheter med en yta större än 50 ha avgränsades till en samman-

Prop. 1984/85: 120 200

lagd areal av ca 1.7 miljoner ha. dvs. 31 % av totala arealen myrmark i landet. Om man tar bort myrar som är skyddade enligt naturvårdslagen. myrar som i fysiska riksplaneringen (FRP) har redovisats som riksintres- santa och myrmarker som inte är lönsamma att bearbeta med beprövade metoder samt även sådana myrmarker som ligger otillgängligt. är grunda eller är av dålig kvalitet m.m. återstår ca 350000 ha produktiv torvmark. Detta motsvarar ca % av landets totala myrareal. Varje förbättring av metoder för konstgjord avvattning. förädling och förbränningsteknik samt kombination av dessa ökar de praktiskt tillgängliga torvresurserna avse- värt.

lnventering av torvtillgångar har vidare genomförts av flera länsstyrelser för att erhålla ett bättre beslutsunderlag vid beslut om koncessioner och täkttillstånd.

Statens naturvårdsverk har sedan år 1977 regeringens uppdrag att från naturvårdssynpunkt inventera landets våtmarker. Syftet med projektet är att utveckla en metod för våtmarksinventering som dels ger ett enhetligt underlag för värdering och naturvårdsplanering. dels ger ett beslutsunder— lag vid handläggning av ärenden som t. ex. prövning av täkttillstånd.

Trots de insatser som görs har hittills endast en mindre del av Sveriges våtmarker hunnit inventeras. framför allt i sydvästra Sverige. Resultatet av den första etappen redovisas i SNV PM 1681 . 1682 och 1683. Genom de studier och den inventeringsverksamhet som nu bedrivs bör successivt ett bättre underlag för bedömningar av olika våtmarkers skyddsvärdc kunna tas fram. Som jag tidigare har berört finns det också stora brister i våra kunskaper om vilka torvmarker som är bäst lämpade för energiproduktion med avseende på torvens kvalitet samt myrarnas dränerbarhet och djup. Det är enligt min mening angeläget att inventeringsarbetet fortsätter och intensifieras. Ett bättre kunskapsunderlag än vad som finns f.n. är nöd- vändigt för att en lämplig bedömning och avvägning mellan exploaterings- och bevarandeintressen skall kunna göras. Statens energiverk bör därför få i uppdrag att i samarbete med statens naturvårdsverk. Sveriges geologiska undersökning och lantbruksstyrelsen vad avser frågor som rör rennäring— ens intresse genomföra en torvmarksinventering i syfte att öka våra kun- skaper i fråga om såväl torvmarkernas förutsättningar för energiproduk- tion som deras skyddsvärde från naturvårdssynpunkt.

Användningen av torv

De dominerande metoderna för att utvinna bränntorv är ytbearbetnings- metoderna frästorv och stycketorv tmaskintorv). Utveckling av nya torv- utvinningsmetoder pågår. En del utvecklingsprojekt syftar till en effektiva— re utvinning med de konventionella metoderna för stycketorvsbrytning och frästorvsbrytning. ] andra fall försöker man åstadkomma produktions— system med ny teknik. Flertalet system med annan upptagningsteknik än stycketorvs- och frästorvsbrytning syftar till att lösa problemet med sol-

Prop. 1984/85: 120 201

torkning och därav föranledd kort produktionssäsong och stort väderbe- roende.

Jag vill här erinra om att riksdagen i sitt beslut om fortsatt energiforsk— ningsprogram våren 1984 (prop. 1983/84: 107 bil. 9. NU 45. rskr 407) avsatte betydande belopp för forskning och utveckling inom delprogram- met Torvbränslen. Detta område omfattar bl.a. områdena torvinventering. olika torvutvinningsmetoder för åretruntbruk samt avvattningsteknik för torv. Jag framhöll då att teknik för utvinning av torvbränsle är särskilt angelägen med tanke på bl.a. det stora behovet av att få fram maskiner och utrustning som t. ex. möjliggör åretruntbrytning.

För att utvinna torv med ett energiinnehåll motsvarande 1 TWh behövs en areal om ca 2000 ha. År 1983 bedrevs produktion på drygt 1 100 ha på 30 myrar. Den totala brytvärda arealen på dessa är ca 3000 ha. SGU har bedömt att ca 30000 ha myrmark måste tas i anspråk för att producera torvenergi motsvarande 10 TWh/år.

Utvecklingen på torvområdet har gått snabbt framåt de senaste åren. Detta beror till stor del på stödet i 1983 års investeringsprogram till inves- teringar i eldningsanläggningar avsedda huvudsakligen för torv. Stödet har gett goda resultat. År 1984 utvidgades stödet till att omfatta stöd även till pannor som eldas med andra inhemska bränslen. Riksdagen beslöt i de- cember 1984 (prop. 1984/85:25. NU 12. rskr 87) om en förlängning av stödet t.o.m. den 30 juni 1985. Hösten 1982 fanns totalt sex torveldade anläggningar i landet. Under år 1983 har närmare 60 nya anläggningar beviljats stöd och är f.n. under uppförande. Det innebär att antalet torvel- dade anläggningar kommer att ha tiodubblats inom några år.

Statens energiverk har låtit göra en utvärdering av 1983 års investerings- program. Utvärderingen visar bl. a. att panneffekten för torveldade anlägg- ningar kommer att stiga från ca 100 MW år 1984 till närmare 1000 MW vid utgången av år 1987. Om full drift förutsätts i samtliga bidragsprojekt motsvarar detta en total oljeersättning om 335000 ton oljeekvivalenter.

Nu beslutade och idrifttagna anläggningar kommer att producera mellan 2 och 3 TWh värme på basis av torvbränsle under andra hälften av 1980-talet.

Vidare visar utredningen att torvanvändningen leder till ökad sysselsätt- ning. framför allt i skogslänen. För att driva torvförbränningsanläggning- arna beräknas att personalbehovet behöver öka med 200 manår under anläggningarnas brukstid. exkl. samordningsvinster i befintliga panncen- traler. Tillverkningen av de beställda fastbränsleanläggningarna kräver en arbetsinsats i anläggningsleverantörsledet motsvarande 1 500—2000 manår. Torvleverantörema beräknar att investera drygt 400 milj. kr. för de planerade torvlevcranserna och personalbehovet uppskattas till motsva- rande 600—700 helårsanställda för torvproduktionen.

I sitt remissvar på EK 81 framhåller statens energiverk att det finns skäl

att anta att ca 3 TWh energitorv kommer att produceras mot slutet. av 1980-talet.

Prop. 1984/85:120 202

För egen del kan jag konstatera att stora framsteg har gjorts på mycket kort tid när det gäller användningen av torv som bränsle. De senaste åren har antalet anläggningar nära nog tiodubblats. En viktig förutsättning för denna expansion har utan tvekan varit det generösa stöd som har lämnats under åren 1983 och 1984. Fr.o.m. nästa eldningssäsong kommer ett 60—tal pannor att tas i drift. Mot bakgrund av antalet beslutade pannor finns skäl att anta att energitorv motsvarande ca 3 TWh kommer att användas mot slutet av 1980—ta1et.

Tack vare den snabba ökningen av torvanvändningen har många värde- fulla tekniska erfarenheter vunnits. Våra erfarenheter och det kunnande vi har förvärvat gör att vi nu i mindre omfattning behöver lämna statliga bidrag till energiområdet. Det är sannolikt att vi nu går in i ett skede där tillväxten på torvmarknaden dämpas något och där torvbränslets konkur- renskraft främst gör sig gällande på vissa regionala och lokala marknader med låga transportkostnader. På något längre sikt. när det nu gynnsamma läget på värmemarknaden med god tillgång på bl.a. billig el har förändrats. finns åter förutsättningar för en snabbt ökande torvanvändning. För att energitorven skall få definitivt fotfäste på den svenska energimarknaden bedömerjag att ett fortsatt investeringsstöd till förbränningsanläggningar övergångsvis bör kunna utgå. Jag återkommer strax till detta (avsnitt 8.6.4).

Jag går nu över till att redogöra för vissa förändringar och förenklingar av tillståndsprövningarna för att undersöka eller bearbeta torv för utvin— ning av energi.

Lag om vissa mrgfjfndt'gheter m. m.

Sedan år 1975 är bearbetning av torv för att utvinna energi särskilt reglerad i lag. Bestämmelserna finns i lagen (1974: 890) om vissa mineral- fyndigheter.

Regleringen i minerallagen innebär att det fordras särskilt tillstånd (koncession) för att undersöka eller bearbeta torv för att utvinna energi. Länsstyrelsen är prövningsmyndighet.

Utvinning av torv prövas också enligt naturvårdslagen (1964: 822). Även annan lagstiftning kan aktualiseras i samband med torvutvinning. bl.a. vattenlagen (1983: 291).

Prövningen enligt naturvårdslagen (18 &) gäller alla täkter av torv utom täkt för markägarens husbehov. Även beträffande täkttillstånd är länssty- relsen prövningsmyndighet i första instans.

1 april 1983 tillkallades en kommitté. Minerallagskommittén. med _UPP' drag att göra en översyn av nuvarande minerallagstiftning och utarbeta förslag till ny lagstiftning. I fråga om utvinning av torv har kommittén haft uppgiften att lämna förslag till särskild reglering med hänsyn till att torv i flera avsscenden skiljer sig från övriga ämnen som omfattas av mineralla— gen. Kommittén avlämnade i maj 1984 betänkandet (Ds 1 1984: 14) Lag-

Prop. 1984/85: 120 203

stiftning om torv för energianvändning. På grundval av kommitténs förslag har inom industridepartementet utarbetats förslag till lag om vissa torvfyn- digheter m.m. Förslaget innebär att de nuvarande bestämmelserna om torv i minerallagen bryts ut och tas in i en särskild lag. lagen om vissa torvfyndigheter. Den nuvarande koncessionsprövningen behålls men vissa ändringar görs i förhållande till minerallagen. Prövningen av ersättnings- frågorna läggs i första instans pä fastighetsdomstolen i stället för som nu hos bergmästaren. Markägarens rätt att utan koncession bryta torv för energiändamål upphävs. Vissa förenklingar görs därutöver i prövningsför- farandet. Vidare samordnas koncessionsprövningen med prövningen en- ligt naturvårdslagen. Enligt förslaget sker även viss samordning mellan koncessionsprövningen och prövningen enligt vattenlagen. Samtidigt före- slås koncessionsprövningen och naturvårdsprövningen föras samman till ett förfarande.

Förslaget som har granskats av lagrådet finns som tidigare nämnts i bilaga 1.

Lagrådet. vars yttrande finns i bilaga 2. har på vissa punkter förordat förändringar och kompletteringar av främst lagteknisk och redaktionell art. Därutöver har lagrådet lämnat vissa kommentarer till några av de föreslag- na bestämmelserna. För egen del tillstyrker jag lagrådets förslag och in- stämmer i de lämnade kommentarerna.

Därutöver förordar jag en del andra språkliga och redaktionella ändring- ar i förslagen.

Jag förordar i enlighet med det anförda att regeringen föreslär riksdagen att antaga de av lagrådet granskade förslagen till . lag om vissa torvfyndigheter. . lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mincralfyndigheter. . lag om ändring i gruvlagen (1974: 342).

lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822 . . lag om ändring i vattenlagen (1983: 291).

'»)Jt-J—

Utb—

8.6.2 Trädbränslen. m.m.

Trädbränsle är ett samlingsbegrepp för bränslen som fås från träråvara. i obearbetad form t. ex. som skogsbränsle. som biprodukt från industrin i form av bark och spån eller i förädlad form. som pelletter. briketter och pulver.

Den på bränslemarknaden totalt tillgängliga energimängden från träd- bränsle. inkl. industribiprodukter och rivningsvirke men exkl. bark och lutar inom industrin. uppskattas av energiverket till ca 53 TWh/år. En energimängd som motsvarar ca 40 TWh/år kan enligt verket vara tillgänglig som bränsle genom direkt uttag från skogen om man räknar bort de tekniska. ekonomiska och ekologiska begränsningarna.

Den totala trädbränsleanvändningen år 1983 inkl. industriernas använd- ning avlutar och bark. uppgick enligt statens energiverk till ca 50 TWh. Av

Prop. 1984/85: 120 204

dessa utgjorde bark och lutar ca 25 TWh. industrins övriga trädbränsleför- brukning ca 12 TWh samt skogsbränsle för värmeproduktion i ljärrvärme— verk ca 2 TWh. 'l'rädbränslebaserad fjärrvärme producerades i ett drygt 60-tal större anläggningar. varav 15 utnyttjade förädlat skogsbränsle i någon form. Småhusens vcdförbrukning år 1983 uppskattas till ca 9 TWh. Dessutom utnyttjas skogsbränsle i viss begränsad utsträckning i ett antal gruppcentraler utanför industri och fjärrvärmeverk.

Sedan är 1979 har förbrukningen av trädbränsle ökat med ca 6 TWh. 1 de kommunala pannor som är beslutade eller planeras tillkomma under är 1984 kommer ytterligare ca [ TWh trädbränsle att förbrukas.

Av den totala tillgången av halm. ca 3 miljoner ton. bedömer verket att en mängd motsvarande ca 5 TWh kan tas till vara som bränsle för förbrän- ning. Potentialen av naturligt växande vass som kan tas till vara för encrgiändamäl har uppskattats till ca 1 TWh.

Möjligheterna att inom de närmaste årtiondena utnyttja encrgiskog och energigrödor som energiråvara är oklara. Betydande forsknings— och ut— vecklingsinsatser inom området görs dock i flera länder. däribland Sverige. Sannolikt kan energiodling få en relativt stor betydelse i det svenska cnergisystemet på något längre sikt. Statens energiverk har under hösten 1984 gjort en utvärdering av energiskogsanvändning i Sverige. Verket bedömer härvid att ett fortsatt utvecklingsprogram bör bedrivas. Detta bör inriktas på en vidareutveckling av energiskogsodling på framför allt jord- bruksmark där det kan få ett kommersiellt genombrott på 1990-talet. Od- ling på torvmark bedöms utgöra en framtida reserv. Den möjliga bränsle- produktionen från odling på jordbruksmark bedömer verket är ca 7 TWh är 2000.

När det gäller skogsbränsle har en livlig diskussion tidigare förekommit i Sverige om konkurrensen mellan framför allt massa— och skivindustrins behov av träflberTåvara och användningen av ved som bränsle. Regering- ens inställning till denna fråga har länge varit klar, nämligen att skogsin- dustrins behov av råvara skall tryggas i första hand. Den skogsråvara som används för energiändamål skall vara sådan som skogsindustrin inte behö- ver.

] en gemensam utredning av statens industriverk och skogsstyrelsen (SlND PM 1983:9 Ökad eldning med skogsråvara) framhålls att en ökad eldning med ved är ett medel för skogspolitiken när det gäller att öka tillgången av barrvirke på både kort och lång Sikt. Hel- och träddelsme- toder innebär att man kan öka mängden industrivirke och samtidigt få bättre ekonomi i tidiga gallringar. Därtill har man kalkylerat med ett särskilt lövvedsöverskott.

Förbrukning av träftberråvara prövas f.n. enligt 136 a & byggnadslagen (BL). Förslag till ny lag om hushållning med naturresurser (NRL) och ny plan- och bygglag (PBL) granskas f.n. av lagrådet. De nya lagarna som avses träda i kraft den 1 januari 1986 kommer att ersätta den nuvarande byggnadslagen.

Prop. 1984/85: 120 205

l NRL föreslås ingå ett kapitel om tillåtlighetsprövning av industrian— läggningar m.m. vilket bl.a. ersätter 136 a % BL. Prövningen av hushåll— ning med träfiberråvara har dock inte tagits med i NRL- eller PBL-försla— gen. En interdepartemental arbetsgrupp med representanter för jord- bruks-, bostads— och industridepartementen överväger f. n. om och i så fall hur prövningen av hushållning med träfiberråvara bör regleras och prak- tiskt genomföras fr.o.m. den ljanuari 1986.

För egen del vill jag anföra följande I 1981 års energipolitiska beslut beräknades trädbränslen vara det störs- ta inhemska bränslet år 1990. Men introduktionen gick länge trögt, bl.a. beroende på konkurrens om skogsråvaran.

Jag har bl. a av detta skäl tillsammans med chefen för industrideparte- mentet de senaste åren genomfört en rad överläggningar med berörda fackliga organisationer liksom med berörda företag och branschorganisa- tioner om användningen av skogsråvara för industri- resp. energiändamål. Mycket tyder på att det genom samarbete mellan berörda parter går att lösa eventuella problem och konflikter. Jag har därför för avsikt att under våren återigen inbjuda berörda parter för att bl. a. diskutera hur en riktig användning av träfiberråvara bäst gagnas. Sedan regeringen under senare år vidtagit en rad åtgärder för att lösa dessa problem har vi nu också fått fart på användningen av skogsbränslen.

Utvecklingen inom trädbränslehanteringen har varit snabb under 1980—talets första år. Somjag tidigare nämnt så uppgick den totala förbruk- ningen år 1983 till ca 50 TWh. Det särskilda investeringsstödet är 1984 till fastbränslepannor och terminaler avsedda för inhemska bränslen kommer att bidra till att öka efterfrågan på trädbränslen. Jag återkommer senare med förslag till visst fortsatt stöd (avsnitt 8.6.4).

Av statens energiverks utredning ( 1984: 5) Fasta bränslen framgår att det i dag finns ett betydande överskott på bränsleflis. Jag har dock kunnat konstatera att tillgången är något ojämnt fördelad över landet. Mängden inkommande ansökningar enligt 136 aé BL angående hushållning med träfiberråvara tyder bl.a. på att man även i fortsättningen kan räkna med god tillgång på trädbränslen. Jag bedömer i likhet med energiverket att marknaden för trädbränslen inte kommer att växa lika mycket de närmaste åren. beroende bl.a. på effektivare energianvändning, krympande värme- marknad och konkurrensen från el. På längre sikt bedömer jag emellenid att trädbränslenas konkurrenskraft ökar i styrka.

Hänvisningar till S8-6-1

8.6.3. Arfa!)

Den totala mängden hushållsavfall i landet uppgår till ca 2.5 miljoner ton och förväntas ligga kvar på denna nivå under de närmaste åren. F.n. bränns ca 40% av detta avfall. Genom pågående utbyggnader kommer eldningen att öka till ca 50% år 1985.

Det finns f. n. ett tjugotal anläggningar för avfallsförbränning i Sverige.

Prop. 1984/85: 120 206

Under år 1983 brändes i dessa 1.1 miljoner ton avfall. varav ca 1 miljon ton i anläggningar med energiproduktion. Därvid producerades ca 2.1 TWh energi. Under år 1983 svarade avfallet för 7% av totalt levererad fjärr- värme.

Till detta skall läggas den energi som kan utvinnas ur industriavfall. Mängden industriavfall i form av allmänt industriavfall. byggnadsavfall och rivningsavfall som kan utnyttjas vid förbränning uppskattas grovt av Svenska Renhällningsverksföreningen till ca 4.5 miljoner ton/år. Möjlighe- terna att återvinna detta avfall beror bl.a. på tillgänglig teknik. avsättningsmöjligheter och transportavstånd. Enligt Svenska Renhåll- ningsverksföreningen borde det vara möjligt att öka användningen av industriavfall för energiändamål till ca 1.5 miljoner ton/år under 1990-talet. motsvarande en 3.5 TWh. F.n. är mängden sådant avfall till förbrännings- anläggningar mycket liten. knappt 0.2 miljoner ton/år.

En förutsättning för att utnyttja energin i avfallet är att ett fjärrvärmenät finns tillgängligt. En viktig förutsättning för ett effektivt utnyttjande av avfallsvärmen är att det finns ett utrymme inom den s.k. baslasten. dvs. att nätet under hela året kan ta emot hela energimängden. så att bortkyl- ning av energi inte behöver förekomma. Eftersom hushållsavfall produ- ceras i princip året om och inte är lagringsbart i någon nämnvärd utsträck- ning blir den dimensionerande faktorn storleken på baslasten under som- marmånaderna. Det är därför inte lönsamt att bygga förbränningsanlägg- ningar för en större mängd avfall än den som motsvarar baslasten. Avfalls- energin har i ökad utsträckning fått konkurrens från spillvärme och värme- pumpar. Ett alternativ till förbränning är deponering.

För att öka kunskaperna inom detta område har inom regeringskansliet pågått ett intensifierat arbete i samråd med bl.a. energiverket och natur- vårdsverket. Dessutom har ett samarbete ägt rum mellan bl. a. naturvårds- verket och Svenska Renhållningsverksföreningen inom det s.k. DRAV- projektet (Driftstudie Avfallsbehandling). Vidare inbjöd jag i november 1984 berörda parter till överläggningar angående frågor kring energi ur avfall. Bl.a. diskuterades miljötekniska åtgärder i samband med förbrän- ning av avfall. Det framkom härvid bl. a. att enhetliga regler och tekniska åtgärder saknas på detta område. Dessutom efterlystes riktat stöd till av- svavlingsanläggningar genom kolmiljöfonden. I januari 1985 inbjöd jag vidare experter på frågor om dioxin och tungmetaller för att diskutera miljöaspekter vid förbränning av avfall.

1 sin rapport Energiperspektiv 1970—1995 bedömer statens energiverk att avfallsbränsle i fjärrvärmeanläggningar komer att öka på sikt. Enligt verket kan insatserna av avfallsbränsle för åren 1990 och 1995 komma att uppgå till 3—4 TWh resp. 4—5 TWh.

Som jag tidigare har påpekat är förbränningsanläggningar eldade med avfall genom att de är stora och används som baslast särskilt lämpade för samtidig elproduktion.

Prop. 1984/85: l20 207

De förbränningsanläggningar som finns i dag utnyttjar till helt övervä- gande del oscparcrat avfall. I slutet av 1970-talet och början av l980-talet skedde en kraftig utbyggnad av anläggningar för separering och kompos— tering för s.k. RDF-bränsle (Rerse Derived Fuel). Eftersom RDF har bränsleegenskaper som väsentligt avviker från andra bränslen. krävs san- nolikt mer komplicerade anläggningar med större krav på övervakning. Därmed ökar också kostnaderna. Flera projekt i Sverige satsar nu på teknik med fluidiserad bädd för förbränning av RDF. Det är ännu för tidigt att uttala sig om resultaten av dessa satsningar.

När avfall bryts ner i ett avfallsupplag bildas gas. som kan tas till vara och användas för energiändamål. Samtidigt elimineras de negativa effekter såsom dålig lukt etc.. som gasen kan ge upphov till när den läcker ut från avfallsupplagen. Utvinning av gas från avfallsupplag görs framför allt i USA.

Inom det statliga energiforskningsprogrammet pågår fiera försök för att ta till vara gas ur avfallsupplag. Ännu återstår dock en hel del utveckling på detta område innan någon nämnvärd kommersiell produktion kan starta.

För egen del anser jag att en förutsättning för att avfall skall kunna utgöra en användbar energiresurs är att en avfallsanpassad och tillräckligt miljövänlig förbränningsteknik kommer till utnyttjande. Jag har nyss tagit upp frågan om miljöproblemen vid avfallsförbränning (avsnitt 8.1). Om en tillräckligt miljövänlig teknik kommer att utnyttjas är avfall en inte ovä- sentlig varaktig inhemsk energiresurs. Förbränning är ett rationellt sätt att bli av med avfall så länge som det inte är praktiskt eller ekonomiskt försvarbart att återvinna det material som ingår i avfallet. Sverige har i dag ca 20 förbränningsanläggningar vilka tillsammans bränner ca 1 miljon ton hushållsavfall och en liten del industriavfall. Om miljökraven klaras är avfallet. och då främst industriavfallet, en resurs som bör kunna utnyttjas i större utsträckning för energiändamål än i dag. Jag kommer senare (avsnitt 8.6.4) att förorda att nuvarande stöd till fastbränsleanläggningar förlängs.

Hänvisningar till S8-6-3

8.6.4. Gemensamma frågorför inhemska bränslen Fortsatt investeringsstöd

Regeringen har de senaste åren vidtagit en rad åtgärder av administrativ och ekonomisk karaktär för att bredda och underlätta introduktionen av inhemska bränslen. Motiven härför har varit dels det dagsaktuella behovet att Sverige snabbt skall komma ur det starka oljeberoendet. dels det mer långsiktiga intresset att omställningen av cnergisystemet skall ske på ett sätt som stärker bytesbalansen och ger långsiktiga industripolitiska effek- ter.

Genom 1981 års energipolitiska beslut infördes bl.a. lagen (1981z599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Lagen innebär att nytillkommande anläggningar skall förberedas eller utföras för fasta bräns- len. Genom dc kompletterande bestämmelser om energipolitisk prövning

Prop. 1984/85 : 120 208

av kolanvändning som infördes i lagen är 1984 säkerställs att kol endast används när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda in- hemska bränslen.

Till skillnad från andra energislag är de inhemska bränslena befriade från energiskatt. De har också undantagits från mervärdeskatt och förmånsbe- skattning vid inkomsttaxering. Detta ökar förutsättningarna för en intro- duktion också i småskaliga system och ökar konkurrensförmågan gent- emot framför allt olja och kol i de större värmecentralerna.

Direkt ekonomiskt stöd utgår vidare via de särskilda investeringsstöden. stödet för oljeersättande åtgärder och det regionalpolitiska stödet.

En betydande del av de statliga satsningarna på forskning och utveck- ling. vars verkningar dock är mera långsiktiga. riktar sig dessutom mot de inhemska bränslena.

Dessa satsningar har varit framgångsrika. På relativt kort tid har använd- ningen av torv. trädbränslen och avfall ökat från en låg nivå till att i dag svara för en icke obetydlig del av värmeförsörjningen. F. n. används totalt ca 59 TWh inhemska bränslen inkl. bark och lutar per år motsvarande 5 miljoner ton olja. De tillfälliga stöd som lämnats sedan år l983 har lett till betydande investeringar med god sysselsättningseffekt, speciellt i gles- bygdsområden.

Ett huvudsyfte med de ekonomiska stödinsatserna är självfallet att de inhemska bränslena skall etablera sig på den svenska energimarknaden och klara sig på egna meriter utan några subventioner. Utvecklingen hittills pekar också i denna riktning. Somjag nyss har redovisat är det dock sannolikt att ökningstakten i användningen av inhemska bränslen kan komma att bromsas upp något under de närmaste åren.

Jag förordar därför att nuvarande stöd till investeringar i förbränningsan- läggningar för inhemskt fastbränsle bör förlängas till utgången av år l986. Jag bedömer härvid att ett stöd om högst 10% bör lämnas. Därefter bör förbränningsanläggningar av detta slag vara så etablerade att stödet kan avvecklas.

Regional och lokal samverkan

Det statliga stödet till inhemska bränslen har varit inriktat på att få till stånd fungerande system. där alla led i kedjan från framställning och distribution av bränslen till driftsäkra pannor som klarar ställda miljökrav utvecklas. Ansvaret för att åstadkomma en sådan systemutbyggnad bör vila såväl på kommuner som på kraftproducenter och distributörer. Jag vill här särskilt peka på betydelsen av regionala bränslebolag. På flera platser i landet har bl.a. med statligt stöd bildats sådana bolag. Bl.a. pågår ett systemuppbyggnadsprojekt mellan flera kommuner i Norduppland. Dess- utom bedrivs verksamhet inom ett regionalt energibolag i Jämtlands län och ett i Smålands län.

Prop. 1984/85: 120 209

Konkurrens mellan el och inhemska bränslen

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 5.1) har jag nyligen inlett överlägg- ningar med företrädare för kommunerna om hur det kommunala ansvaret på energiområdet skall vidgas och fördjupas. [ detta sammanhang disku- teras även frågan om el och inhemska bränslen som på en del håll förorsa- kar problem och konflikter i samband med de lokala energisystemens uppbyggnad och drift. För att bl.a. belysa denna fråga bemyndigade rege- ringen mig våren 1984 att tillkalla utredningen (I 1984: 02) om el och inhemska bränslen (ELIN).

Utredningen framhåller i sitt delbetänkande Oljeersättning-Konflikter- Lokala lösningar? (Dsl l984:27) att det åtminstone under l980-talet finns utrymme för att ersätta olja med såväl el som naturgas och fasta bränslen. Utredningen menar att det inte f.n. finns skäl att föreslå vare sig ytterligare subventioner på inhemska bränslen eller nya restriktioner för att begränsa el. Däremot f'rnner utredningen att det kan finnas behov av en strukturering av Oljeersättningen på såväl lokal som regional nivå. så att den inte genom— förs på ett sätt som strider mot de långsiktiga målen för energipolitiken. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att regeringen tar initiativ till överläggningar med Svenska kommunförbundet, med statens vattenfalls- verk och övriga större kraftproducenter och med företrädare för aktörerna inom den inhemska bränslesektorn. Tanken med förslaget är inte att be- gränsa användningen av el för oljeersättning utan att organisera den bättre, så att både el och inhemska bränslen kan utnyttjas för att ersätta olja.

De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens förslag. Flera remissinstanser har dock fört fram synpunkter om att flera organisationer bör delta i överläggningarna.

Den form av lokal samverkan som kommittén har föreslagit stämmer somjag nyss har påpekat väl överens med de tankegångar somjag har tagit upp i bl. a. propositionen om utvecklad kommunal energiplanering. Jag är övertygad om att många av de problem som finns i dag kan lösas genom en konstruktiv dialog mellan stat, kommun och andra berörda samt genom en god utvecklad kommunal energiplanering och regional samverkan. Jag har därtill redan vidtagit åtgärder för att få till stånd sådana överläggningar med bl. a. Kommunförbundet. som utredningen föreslår.

Kommunerna har ett stort ansvar både när det gäller att genomföra strategiska investeringar i förbränningsanläggningar för användning av inhemska bränslen och för den lokala eldistributionen. I vissa fall bedrivs eldistributionen i enskild regi. I sådana fall kan finnas risk för avvägnings- konflikter mellan användning av el och inhemska bränslen.

Jag delar därför utredningens uppfattning att överläggningarna bör resul- tera i att kraftleverantörerna eller eldistributörerna. innan en aktiv för- säljningsåtgärd av el vidtas, informerar och samråder med det kommunala organ som har ansvar för kommunens energiplanering. Finner kommunen att underlaget för ett långsiktigt lönsamt system för produktion och an- l4 Riksdagen 1984/85. ] saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 2l0

vändning av inhemska bränslen allvarligt skulle störas om den planerade elförsörjningen kommer till stånd. bör kommunen och eldistributören till- sammans försöka finna en lösning som möjliggör den inhemska bränslean- vändningens fortbestånd men samtidigt inte förhindrar en elförsörjning. En sådan elförsörjning kan t.ex. styras till områden som har outnyttjad över- kapacitet eller till områden där. om en nätförsträkning måste göras. den beräknas få långsiktig användning i t. ex. industriområden.

Hänvisningar till S8-6-4

8.7. Alternativa drivmedel

Gällande introduktionsplan

[ 1983 års budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. l4) redovisades en plan för introduktion av alternativa drivmedel. I propositionen föreslogs att de statliga insatserna främst bör inriktas på att utveckla användningen av bränsle som består nästan enbart av motoralkoholer. De avgörande fördelarna från såväl försörjningstrygghets- som miljösynpunkt med an- vändning av alkoholer som drivmedel kan bara nås genom inriktning på ett rent alkoholbränsle. Den motoralkohol som förordades i propositionen var metanol. Målet för de statliga insatserna bör enligt propositionen vara att ge närmare underlag för ett beslut i slutet av l980-talet om introduktion av ett rent alkoholbränsle som drivmedel i större skala. En övergång till ett rent alkoholbränsle förutsätter dock att nya bilmotorer utvecklas. ] planen redovisades en strategi som syftar till att pröva ett rent alkoholbränsle i allt större fordonsflottor.

Forsknings- och utvecklingsarbete för att få fram kommersiellt acccep- tabel teknik för inhemsk produktion av ett rent alkoholbränsle bör enligt planen även i fortsättningen vara en angelägen uppgift inom energiforsk— ningsprogrammet. ] planen anges vidare att låginblandning kan vara ett sätt att påbörja en introduktion av motoralkoholer. Erfarenheter kan här- igenom erhållas av att hantera. lagra och distribuera motoralkoholer. Emellertid uppnås endast en mycket begränsad oljeersättning. Vidare pe- kas i planen på behovet av internationell samordning för att genomföra en mer omfattande ökning av användningen av alternativa drivmedel. Riksda- gen godtog planen (NU 1982/83: 14, rskr 280).

! prop. 1983/84: 107 om forskning föreslogs bl.a. ett nytt treårigt energi- forskningsprogram. Jag framhöll därvid att transporter och samfärdsel är en sektor i samhället som i hög grad är oljeberoende och känslig för störningar i oljeimporten. Därför föreslogs intensifierade insatser för att utveckla nya motorer och drivsystem och för att få fram och pröva alterna- tiva drivmedel. Vidare föreslogs omfattande forskning och utveckling rö- rande energiskogsbruk och energigrödebruk på exempelvis åkermark och medel till intensifierad forskning och utveckling rörande omvandling av inhemska råvaror som biomassa och torv till flytande eller gasformiga bränslen. Riksdagen hade inget att erinra mot förslagen i dessa avseenden (NU 45. rskr 407).

Prop. 1984/85: 120 21 1

Genom energiforskningsprogrammet stöds teknikutveckling som syftar till att ta fram en process som kan utnyttjas för produktion av metanol. Utvecklingsinsatsema har främst koncentrerats till teknik för förgasning av torv och trädbränslen. Vid Studsvik Energiteknik AB har uppförts en pilotanläggning ('MlNO PILOT) för experimentella försök med en nyut- vecklad förgasningsteknik. Försöksverksamhetcn pågår. En studie för att beräkna kostnaden för att producera metanol i en anläggning med denna förgasningsteknik har påbörjats.

Statligt stöd har beviljats för ett antal projekt i syfte att demonstrera olika tekniska energitillförselalternativ. För att klarlägga förutsättningarna för produktion av etanol urjordbruksprodukter har regeringen beslutat om stöd från oljeersättningsfonden till en produktionsanläggning för etanol i Lidköping. Inblandning av 4% etanol i bensin prövas sedan maj 1984 av OK i Stockholmsområdet inom ramen för det s.k. Skaraborgsprojektet. Projektet skall pågå i 3 år och hittills föreligger endast preliminära resultat.

I syfte att minska luftföroreningarna från biltrafiken har i olika samman- hang frågan om introduktion av blyfri bensin och skärpta avgasreningskrav utretts. Övergång till blyfri bensin får framför allt effekter för bilindustrin och för rati'tnaderiindustrin. Denna fråga har jag nyss behandlat (avsnitt 8.2).

Statens energiverk avser inom kort redovisa arbetssituationen när det gäller genomförandet av introduktionsplanen för alternativa drivmedel i en lägesrapport till industridepartementet. Enligt vad jag erfarit löper arbetet med introduktionsplanen efter vissa förseningar i startskedet nu planenligt. En ny bensinspeciftkation, som möjliggör låginblandning av motoralko- holer, är under remiss och väntas bli gällande under våren 1985. Försök med delar av den första fordonsflottan som drivs med renalkoholbränsle inleddes under sommaren 1984. Vid ingången av år 1985 är fordonsflottan komplett och består av ett 20-tal fordon. En första utvärdering av upp- nådda driftsresultat väntas under hösten 1985.

EK 81 behandlar i sitt betänkande förutsättningarna för minskat oljebe- roende inom transportsektorn. EK 81 anser att oljeförbrukningen inom transportsektorn knappast kommer att minska i samma takt som inom industrin och värmeförsörjningen. i alla fall inte på 20—30 års sikt. Det är t.o.m. möjligt att den fortsätter att öka.

EK 81 framhåller vidare att det är sannolikt att bensin och dieselolja kommer att vara de dominerande och billigaste fordonsbränslena även i början av nästa århundrade. År 2010 kan oljeförbrukningen för samfärdsel antas ligga mellan 6 och 10 miljoner ton (60— 100 TWh) per år och till större delen utgöras av bensin och dieselolja.

Remissinstansema har inte kommenterat EK 81:s bedömningar i denna del.

Prop. 1984/85: 120 712

1 riktlinjerna för beskattningen av drivmedel har frågan om alternativa drivmedel behandlats (prop. 1983/84: 28). Enligt riktlinjerna skall beskatt- ningen av drivmedel främst fylla trafikpolitiska och energipolitiska syften. Häri ingår också miljöpolitiska bedömningar. Drivmedelsbeskattningens energipolitiska syfte är främst att stimulera till energihushållning. Detta innebär att den energipolitiskt motiverade beskattningen för olika drivme- del bör vara lika stor per energienhet. Om ställning har tagits till att ett visst drivmedel skall introduceras av energipolitiska eller miljöpolitiska skäl bör den ej trafikpolitiskt motiverade beskattningen kunna differentie- ras så att den främjar introduktionen.

] regeringens prop. 1984/85: 45 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. föreslogs att skatten på bensin skall höjas fr.o.m. den 1 december 1984. Detta beslut var delvis encrgipolitiskt motiverat. Vidare föreslogs att skatten på motorgas skulle höjas med 40 öre per liter och skatten på motoralkoholer med 25 öre per liter. Riksdagen biföll regeringens förslag när det gäller höjning av skatten för bensin. men avslog förslaget till höjning av skatten på motoralkoholer och motorgas. Skatteutskottet förut- satte att regeringen ingående prövar möjligheterna att skapa reella ekono- miska förutsättningar för utnyttjande av alternativa drivmedel varvid frå— gan om skattefrihet för motoralkoholer producerade av inhemska råvaror särskilt borde uppmärksammas. Riksdagen gav regeringen detta till känna (SkU 1984/85: 14, rskr 28).

För egen del bedömer jag att möjligheterna att minska oljeberoendet inom transportsektorn f.n. är mer begränsade än inom exempelvis upp- värmningssektorn. Transportsektorn är det område där oljans specifika egenskaper energitäthet. lätthanterlighet etc. — bäst kommer till sin rätt.

Eftersom transportsektorn svarar för en allt större andel av vår totala förbrukning av olja måste vi dock intensifiera våra insatser för att effektivi- sera energianvändningen och minska beroendet av olja inom denna sektor. Den plan för introduktion av alternativa drivmedel som har beslutats av riksdagen och de omfattande insatser som nu sker inom ramen för energi- forskningsprogrammet är konkreta exempel på denna strävan. Dessa insat- ser måste fullföljas och målet bör vara att utveckla konkurrenskraftiga alternativ till oljan. Det är därför väsentligt att insatserna inom ramen för introduktionsplanen och energiforskningsprogrammet koordineras och lö- pande avstäms mot varandra. Energianvändning i transportsektorn har jag tidigare behandlat (avsnitt 5.3).

I introduktionsplanen för alternativa drivmedel anges att låginblandning i bensin kan vara ett sätt att påbörja en introduktion av motoralkoholer. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka att låginblandning inte är ett energipolitiskt mål i sig eftersom det endast i mycket ringa omfattning innebär en oljeersättning. Avgörande för om man från samhällets sida bör stödja introduktionen av ett alternativt drivmedel. i inledningen som låg- inblandning. bör vara att det på sikt skall finnas förutsättningar att använda det som rent alkoholbränsle.

Prop. 1984/85: 120 213

1 gällande introduktionsplan understryks också särskilt att de statliga insatserna främst bör inriktas mot att utveckla användandet av ett rent alkoholbränsle. De avgörande fördelarna från försörjningstrygghets- och miljösynpunkt kan enligt planen endast uppnås genom användningen av rent alkoholbränsle.

När det gäller det fortsatta arbetet med introduktionsplanen noterar jag med tillfredsställelse att arbetet med att utveckla fordon för ren alkohol— drift fortgår planenligt. Det är enligt min uppfattning väsentligt att miljöför- delarna vid en övergång till ett rent alkoholbränsle kan tas tillvara. Jag finner det i enlighet med introduktionsplanen angeläget att mer omfattande erfarenheter av användning av alternativa drivmedel kan erhållas genom försök i större skala. Jag ser det som värdefullt att sådana fordonsflottor kan väljas som är av strategisk betydelse i samband med en krissituation eller andra störningar av importen. Försök i större skala kan exempelvis gälla försvaret eller andra viktiga samhälleliga funktioner som post. tele etc. Genom att medvetet välja sådana kategorier av fordonsflottor torde det finnas vissa förutsättningar att även på kortare sikt nå en tryggare bränsleförsörjning på drivmedelsornrådet och en förbättrad miljö. En för- utsättning är därvid självfallet att de alternativa drivmedlen kan baseras på inhemska råvaror. Det ankommer på energiverket att överväga sådana insatser inom ramen för introduktionsplanen i samråd med berörda myn- digheter, bl.a. överstyrelsen för ekonomiskt försvar och statens natur- vårdsverk.

Låginblandning av etanol

Frågan om låginblandning av etanol har aktualiserats på senare tid som en möjlighet att ersätta blyet i bensin. Denna fråga har också aktualiserats av Svenska Lantmännens Riksförbund som ett led i ansträngningarna att finna nya avsättningsområden för spannmål. Etanol produceras även av cellulosa inom skogsindustrin. Möjligheterna att importera etanol är f.n. goda.

I regeringens uppdrag i juni 1984 till statens energiverk att närmare klarlägga de energipolitiska konsekvenserna av en övergång till blyfri bensin ingick också att undersöka möjligheterna att få till stånd en lågin- blandning av motoralkoholer.

Verket konstaterar i rapporten Övergång till blyfri bensin energipoli- tiska konsekvenser att förutsättningarna för låginblandning av etanol sna- rare torde minska än öka när blyfri bensin införts. Det beror bl.a. på att etanolens värde som oktanhöjande komponent enligt energiverket är otill- räcklig jämfört med andra på marknaden förekommande tillsatsämnen. exempelvis MTBE (metyltertiärbutyleter, oktantalshöjande ämne som kan inblandas i bensin). Det gör att etanolen endast kan komplettera någon annan oktanhöjande tillsats. Eftersom den nya bensinspecifikationen för blyfri bensin som kommer att fastställas sätter en gräns för möjlig inbland-

Prop. 1984/85: 120 214

ning av motoralkoholer och andra tillsatser begränsas därför utrymmet för inblandning av etanol.

Mot denna bakgrund har överväganden skett inom en interdepanemen- tal arbetsgrupp i regeringskansliet för att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av en ökad användning av etanol för drivmedelsända- mål. Detta arbete har skett i samråd med berörda myndigheter och branschorganisationer samt mot bakgrund av statens energiverks utred- ning om förutsättningarna för inblandning av motoralkoholer vid övergång till blyfri bensin. Arbetsgruppen drar följande slutsatser av sina övervägan- den.

Fördelen med att producera etanol ur spannmål eller skogsråvara är att ett sådant drivmedel grundas på inhemsk. förnybar råvara. En ökad an- vändning av sådan energiråvara ligger därför väl i linje med de energipoli- tiska riktlinjer som lades fast av riksdagen år 1981.

Låginblandning har liten betydelse för att öka oktantalet i blyfri bensin. Etanol torde därför komma i fråga endast som komplement till någon mer effektiv oktanhöjande komponent. exempelvis MTBE. Detta kan i enlighet med vad statens energiverk framhållit begränsa möjligheterna till inbland- ning av motoralkoholer i bensin. Inblandning av etanol i blyfri bensin bedöms inte ge någon påvisbar miljöförbättring. Detta leder till slutsatsen att frågan om introduktion av etanol bör behandlas skilt från pågående överväganden rörande blyfri bensin.

En annan fråga av stor betydelse är om etanol kan bli tillgänglig till konkurrenskraftiga priser i jämförelse med andra alternativ. Kostnaderna för att producera etanol ur spannmål eller skogsråvara är i dag inte tillräck- ligt klarlagda. Användning av etanol som låginblandningskomponent krä- ver därutöver anpassningar av distributionssystemet för bensin.

Produktionen av de kvävegödselmedel som behövs för att odla spann- mål är f.n. delvis grundad på importerad ammoniak. Produktionskapacite- ten för ammoniak inom landet är inte tillräcklig för att vi i händelse av en krissituation skall kunna producera kvävegödsel för att odla spannmål både för etanolproduktion och för livsmedelsproduktion. Det är därför angeläget att klarlägga konsekvenserna från beredskapssynpunkt av eta- nolproduktion ur jordbruksprodukter liksom konsekvenserna för annan jordbruksproduktion. t.ex. oljeväxtodlingen.

Ytterligare en fråga som kan behöva övervägas närmare är de alkoholpo- litiska konsekvenserna av en omfattande hantering av etanol.

För egen del vill jag framhålla följande. Jag anser att det är angeläget från miljösynpunkt att vi kan få till stånd en introduktion av blyfri bensin. Statens energiverks överväganden avseende blyfri bensin samt övervägan- den av den nyss nämnda arbetsgruppen inom regeringskansliet leder till slutsatsen att frågan om införande av blyfri bensin och frågan om lågin- blandning av etanol kan ses frikopplade från varandra och att ytterligare utredningsinsatser erfordras när det gäller "etanolens framtida roll inom

Prop. 1984/85: 120

lx) __ Lit

transportsektorn. Förutsättningar saknas i dag för att ta ställning till frågan om låginblandning av etanol i samband beslut om införande av blyfri bensin. Mot bakgrund av introduktionsplanen för alternativa drivmedel avser jag inom kort föreslå regeringen att tillkalla en utredning för att närmare studera förutsättningarna för låginblandning av motoralkoholer. Utredningen bör klarlägga de ekonomiska förutsättningarna samt utreda olika för- och nackdelar med låginblandning av motoralkoholer. Vidare bör klarläggas de långsiktiga förutsättningarna för användning av ren etanol som motorbränsle och etanolens betydelse från försörjningssynpunkt. [ det sammanhanget bör frågan om ev. omprioriteringar av energiforsk- ningsprogrammet som berör alternativa drivmedel. motorer etc. övervä- gas. Även de alkoholpolitiska konsekvenserna av en mer omfattande eta- nolintroduktion bör beaktas.

Hänvisningar till S8-7

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 5.3, 8

9. Storstadsområdenas energiförsörjning

Hänvisningar till S9

9.1. Inledning

Inriktningen av storstadsområdenas energiförsörjning har en avgörande betydelse för fullföljandet av en aktiv energipolitik. Betydande delar av målen i fråga om energihushållning. oljeersättning och avveckling av kärn- kraften kommer att förverkligas genom åtgärder som vidtas av kommuner- na i dessa områden. Kommunerna har här ett avgörande inflytande, men statsmakterna har att ange de allmänna ramarna för verksamheten.

På energihushållningsområdet är det angeläget att de möjligheter att spara energi som finns i storstadsområdena tas till vara, särskilt när det gäller flerfamiljshus och lokaler. Energisparåtgärder bör, som jag nyss har anfört (avsnitt 6.1). avvägas mot möjligheterna att utnyttja fjärrvärme. spillvärme och nya energikällor.

När det gäller möjligheterna att ersätta olja med andra bränslen och att skapa förutsättningar för att avveckla kärnkraften har storstadsområdenas fjärrvärmenät en framträdande roll.

För att under l980-talet kunna uppnå en hög oljeersättning, och samti- digt behålla handlingsfriheten för elproduktion i kraftvärmeverk på 1990—talet bör de åtgärder som vidtas i fjärrvärmesystem vara ekonomiskt avskrivna mot mitten av 1990-talet. Därigenom kan olja ersättas och vår- meabonnenternas kostnader hållas nere samtidigt som vägen ligger öppen för elproducerande kraftvärmeanläggningar. när ekonomiska faktorer talar för detta.

Storstadsområdenas energiförsörjning har betydelse även för andra sam- hällsmål än de energipolitiska. Det gäller t. ex. för möjligheterna att totalt öka sysselsättningen och ge industrin tillfälle att leverera utrustning och

Prop. 1984/85:120 216

introducera ny teknik. Värmeförsörjningcn bör också ges en sådan inrikt- ning att miljön i storstäderna förbättras.

Storstadsområdenas värmeförsörjning år l983 redovisas i följande ta- bell.

Tabell 9.1 Värmeförsörjningen i storstadsområdena år 1983. (TWh)

Storstockholm Göteborg Malmö Nettovärmebehov 16 4,7 3,7 varav fjärrvärme 7.5 2,3 2.2 varav övrig uppvärmning 8,5 2.4 1.5 Fjärrvärmeandel ( %) 47 49 60 Oljeberoende. totalt (%) 75 70 75 Oljeberoende inom fjärrvärme (%) 64 55 68

I storstadsområdena finns en stor del av landets värmekraftsbaserade elproduktionskapacitet. Följande tabell anger situationen år 1983.

Tabell 9.2 Värmekransbaserad elproduktion i storstadsområdena år 1983

Storstockholm Göteborg Malmö Installerad effekt (MW) 640 43 2701 Produktion (GWh) 200 130 ' 55 Bränsle (toe) avfall 2 300 — -— kol 7 000 — - olja 17 100 16 5002 5 900

' Mottrycksdelen i Sydkrafts Öresundsverk ingår. 2 Aven viss del kol har förbrukats.

Under åren 1983 och 1984 har ett omfattande arbete bedrivits i resp region för att nå en rationell energiförsörjning för både l980- och 1990-ta- let. Företrädare för industridepartementet hari samband därmed deltagit i en serie överläggningar med företrädare för storstadskommunerna.

Från Storstockholm har deltagit företrädare från flertalet kommuner inom Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB). Från Göteborgsområdet har Göteborgs. Mölndal och Partille kommun deltagit. Från Malmöområdet har slutligen deltagit Malmö. Burlöv och Lunds kommun.

Som utgångspunkt för arbetet togs rådande planeringsunderlag våren 1983. Detta redovisas i det följande.

Prop. 1984/85: 120 217

Tabell 9.3 Förväntad utveckling. under är 1983, av värmeförsörjningen istorstäderna till år 1990 resp. år 2000.

Stockholm Göteborg Malmö

År 1990 2000 År l990 2000 Är l990 2000

Nettovärmebehov (TWh) 15.3 14.7 4.4 4.1 3.6 _: Bruttovärmebehov (TWh) l7.l l6.8 5.2 4,9 4.l Ovrig uppvärmning (TWh) 5.8 3.5 2.0 1.4 l.5 Fjärrvärme (TWh) ll.3 13.3 3.2 3.5 2.6 Bränsle fjärrvärme (TWh) avfall + spillvärme l ] l.l 2.1 0.8 l.4 — flis 0.3 0.3 — — — — kol 6.2 9.71 0,6 2,3 l.? — elenergi l "i 0.3 — —— — olja 2 4 1.9 0.5 0.4

' ()m spillvärme från Nynäshamn kan utnyttjas minskar mängden kol för värmeför- sörjning. : Underlag saknas enligt Malmö att på ett meningsfullt sätt och i siffror bedöma utvecklingen med sikte på är 2000.

Planeringen i Storstockholm var baserad på en kombination av det s.k. decentraliserade kolalternativet och värmepumpsaltcrnativet i STOSEB 80-utredningen. Inriktningen innebar en kraftig utbyggnad av fjärrvärme till en anslutningsgrad motsvarande 66% år 1990 och 78 % år 2000. Oljeer- sättning skulle ske med övergång till kol genom ombyggnad av kraftvärme- verket i Värtan samt större utnyttjande av lgelstaverket i Södertälje. utbyggnad med fastbränsle i Solna/Sundbyberg samt ytterligare avfallsför- bränning i Högdalen och i nordvästra regionen. En ökad användning av elpannor Och värmepumpar förutsattes.

Även i Göteborg bedömdes en stor ökning ske av fjärrvärmeförsörjd bebyggelse genom anslutning av de kommunala bostadsbolagens värme- system till kommunens fjärrvärmenät. Någon överenskommelse om vill- koren för anslutning var dock inte klarlagd våren 1983. Med total anslut- ning bedömdes fjärrvärmeandelen öka till ca 60% år 1990 och ca 70% år 2000. Oljeersättning skulle ske genom ökad spillvärmeanslutning. Även viss ökning av kolanvändningen i Sävenäs och Mölndal samt avfallförbrän- ning och värmepumpar planerades.

För Malmös del förväntades en mindre ökning av ljärrvärmeanslutning— en till 64% år 1990, vilket innebär att 90% av den för fjärrvärme möjliga bebyggelsen skulle anslutas. Oljeersättning skulle ske genom koleldning i Limhamn. Spillvärme från industrier och avloppsreningsverk. Värmeav— tappning från Öresundsverket samt övergång till el och naturgas.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Departementspromemorians förslag

Överläggningarna med storstadskommunerna sammanfattades i en de- partementspromemoria. (Ds I 1983:5) Storstadsområdenas värmeförsörj- ning. m.m.

Prop. 1984/85: 120 218

Syftet med förslagen är att finna genomförbara lösningar på värmeför- sörjningen. som säkerställer att tillräcklig oljeersättning kan uppnås under 1980-talet och att förberedelser vidtas för att uppföra kraftvärmeverk när detta är ekonomiskt motiverat. Sådana förberedelser bör vidtas för att säkerställa en tillräcklig elproduktion inför avvecklingen av kärnkraften.

En sammanfattning av förslagen ges i det följande. I Stockholm bör enligt promemorian fjärrvärmenäten i södra Storstock- holm kopplas samman så att det samlade nätet omfattar Stockholms syd- västra nät, Botkyrka, Huddinge. Södertälje. Haninge. Skogås och Högda- len.

Fjärrvärmenäten i norra och nordvästra Storstockholm bör enligt pro- memorian köpplas samman av strategiska skäl så att Stockholm. Solna och Sundbyberg i ett senare skede kan tjäna som underlag för ett större kraftvärmeverk.

Lägen för utbyggnad av förbränningsanläggningar bör undersökas i nor- ra Storstockholm. Såväl nya som etablerade lokaliseringar bör studeras.

Ledningsutbyggnaden bör ske så att en framtida anslutning till en Ny- näshamnsledning blir möjlig.

Principbeslut bör enligt promemorian fattas om att bygga en sådan Nynäshamnsledning. Tidpunkten skall avgöras av när det är ekonomiskt motiverat med hänsyn till tillgången på spillvärme eller kraftvärmeutbygg- nad.

För strategiska fjärrvärmeledningar bör enligt promemorian lämnas ett bidrag med 10% om dessa beställs före år 1986.

Avfallsförbränningsanläggningar i Gladökvarn (Sofielund) och i nord- västra regionen bör övervägas.

I Göteborg bör enligt promemorian klargöras förutsättningarna för att koppla samman de kommunala tjärrvärmenäten med de nät som drivs av de kommunala bostadsbolagen.

Överenskommelse bör vidare uppnås mellan Göteborgs och Partille kommuner om sammankoppling av fjärrvärmenäten.

Promemorian föreslår att planeringen av ett kraftvärmeverk på Flathol- men bör återupptas. För detta ändamål bör markreservationer göras och förhandlingar mellan kommunen och statens vattenfallsverk bör återupp- tas.

För strategiska fjärrvärmeledningar bör lämnas ett 10 % bidrag om dessa beställs före år 1986.

I Malmö bör enligt promemorian förutsättningarna att förstärka elpro- duktionskapaciteten med ett koleldat kraftvärmeverk snarast klargöras. Malmö kommun och Sydkraft AB bör snarast slutföra sina förhandlingar i denna fråga.

Prop. 1984/85: 120 219

9.3. Inriktning av Storstadsområdenas energiförsörjning

Depanementspromemorian om storstädernas värmeförsörjning har re- missbehandlats (bilaga 7).

Med de uppgifter som har kommit fram under remissbehandlingen har avslutande överläggningar genomförts.

Följande inriktning av energiförsörjningen har klarlagts när det gäller .S'rorsror-kholm.

Södertörns fjärrvärme AB (SFAB) och Södertälje renhållningsverk har påbörjat studier för att uppföra en ca 50 MW sopförbränningsanläggning i Sofielund. Vid utbyggnad krävs en fjärrvärmeledning mellan Sofielund och Huddinge sjukhus för att överföra värme från anläggningen. ! ett senare skede kan ledningen komma att föra över värme från SFAB/Södertäljesy- stemet till Haninge. Av detta skäl överdimensioneras ledningen. som där- med blir strategisk för senare utbyggnad av kraftvärmeverk på Södertörn.

lnom SFAB-systemet har bl.a. Skogås kompletterats med en 12 MW elpanna.

Stockholms kommun har beslutat bygga ut fjärrvärme i sydvästra kom- mundelen (Skärholmen och Hägersten). En anslutning görs till Högdalen. Vid Skärholmen har SFAB:s och Stockholms fjärrvärmenät nyligen kopp- lats ihop. En strategisk hopkoppling mellan Högdalen och Hammarby undersöks. bl. a. för att möjliggöra senare kraftvärmeutbyggnad.

Under år 1984 har regeringen vidtagit åtgärder för att bevara handlings— friheten i Storstockholms värmeförsörjning. Inom ramen för det särskilda stöd för upphandling inom energiområdet som energiupphandlingsdelega- tionen handlagt har även funnits utrymme för stöd till industriell verksam- het av särskilt energipolitiskt intresse. Genom ett särskilt bidrag på 75 milj. kr. till Sveriges Investeringsbank har bl.a. finansieringen av en till- byggnad av ett raffinaderi för speciella smörjoljor i Nynäshamn kunnat tryggas. Tillbyggnaden ger möjligheter att utnyttja stora mängder spill- värme.

Åtgärder har även vidtagits för att snabbt utveckla den avancerade kraftvärmetekniken för koleldning i trycksatta fluidiserade bäddar. Inom landet finns två tillverkare. Asea-Stal resp. Götaverken Energy Systems. som var för sig utvecklat anläggningar av denna typ. Genom utvecklings- stöd på 25 milj. kr. till resp. tillverkare har förutsättningarna för att under I980-talet uppföra sådana anläggningar avsevärt förbättrats.

Under remissbehandlingen av promemorian redovisades ett förslag till energikombinat i Nynäshamn under l980-talet. Förslaget har sedermera renodlats och har f.n. formen av en offert till Stockholms kommun.

Förslaget jämförs f.n. av Stockholms kommun med ett eget alternativ baserat på koleldning.

Möjligheterna att konvertera det oljeeldade kraftvärmeverket i Stock- holm/Värtan till kol. vilket skulle skapa förutsättningar att producera kraft-

Prop. 1984/85: 120 220

värmebaserad el i Stockholms innerstad. hänger huvudsakligen samman med utgången av överläggningarna om värme från Nynäshamn. En eventu- ell konvertering till kol kan komma att ske med utnyttjande av teknik för förbränning i trycksatt cirkulerande fluidiserad bädd.

Inom Stockholmsområdet kommer att vidtas åtgärder för att nå en snabbare oljeersättning än vad som tidigare planerats. Beslut har fattats om att uppföra 305 MW värmepumpar. varav 120 MW i Solna/Sundby- berg. 100 MW i Henriksdal och 75 MW i Stockholm/Värtan. Anläggningar— na i Henriksdal och Värtan kommer med stor sannolikhet att kompletteras med ytterligare totalt 150 MW. Vidare har ytterligare beslut fattats om att utnyttja ca 80 MW elpannor för avkopplingsbar elkraft i Stockholms cen- trala fjärrvärmenät.

[ övriga regionen övervägs fliseldning i Haninge och Tyresö. Mot slutet av l980—talet kan en hopkoppling aktualiseras mellan centrala värmenätet och fjärrvärmenätet på Södermalm för att överföra kolbaserad värme.

Hopkopplingar genomförs i norra Storstockholm för att i första hand öka Oljeersättningen. Planer finns också på en avfallsförbränningsanläggning på 1990-talet. som tar tillvara nordvästra Stockholms avfall.

För Göleborgs del kan inriktningen sammanfattas på följande sätt. Den i promemorian föreslagna ledningen mellan Göteborg och Partille kommer inte till stånd. I stället uppförs en elpanna i Partille. Förhandling- arna om sammankoppling mellan det kommunala fjärrvärmenätet och bo- stadsbolagens blockcentralsnät har inte helt slutförts. Förhandlingarna omfattar blockcentraler med en sammanlagd effekt om 368 MW. Under hösten 1984 har principöverenskomelser träffats för flertalet pannor på Hisingen med en sammanlagd effekt av ca 100 MW. Därutöver har beslut om fjärrvärmeanslutning fattats för Sahlgrenska sjukhuset och delar av bostadsbebyggelsen runt sjukhuset.

Frågan om åtgärder för att förbereda ett kraftvärmeverk på Flatholmen har ännu inte kunnat slutföras.

För Malmö gäller att Sydkraft AB och Malmö kommun har förklarat sig intresserade av att när det är ekonomiskt motiverat uppföra ett större koleldat kraftvärmeverk vid Öresundsverket.

Kommunens fjärrvärmeförsörjning har redan tidigare till stor del varit baserad på industriell spillvärme. Genom anslutning till fjärrvärmenätet av det under år 1984 beslutade ferrokromverket tas ytterligare 360 GWh spillvärme per år till vara.

I sydvästra Skåne är förutsättningarna särskilt goda för att utnyttja s.k. geotermisk värmeenergi. Lunds kommun kommer genom sitt geotermipro- jekt att försörja fjärrvärmesystemet med värme från 600—800 m djup, som förädlas i en värmepump. Även andra kommuner i sydvästra Skåne kan komma att utnyttja geotermisk värme. Sydvästra Skåne förefaller därtill ha goda geologiska förutsättningar för säsongslagring av överskottsvärme. Utredningar om denna teknik bedrivs bl. a. i Malmö.

Prop. 1984/85: 120 221

Öwrt'äganden

Vid flera tillfällen har energiförsörjningen i storstadsområdena diskute- rats i riksdagen. Senast detta skedde var våren 1981 med anledning av prop. l980/8l : 90 bil. I med riktlinjer för energipolitiken (NU 60. rskr 38l). varvid förslagen att överföra värme från kärnkraftverken i Ringhals resp. Barsebäck avvisades. Motsvarande förslag för Stockholm. det s.k. Fors- marksalternativet i STOSEB Stl—utredningen. bedömdes senare som olämpligt.

Med den inriktning som jag nyss har redovisat har väsentliga delar i en helhetslösning åstadkommits för lång tid framåt. Värmeförsörjningen har fått en inriktning som innebär både hög flexibilitet och ökad oljeersättning för samtliga kommuner i storstadsområdena. Lönsamma energihushåll— ningsätgärder kommer att genomföras effektivt. Jag bedömer därför att de synpunkter om behovet av effektivarare energihushållning i storstäderna som framförts vid remissbehandlingen av departementspromemorian kom- mer att tillgodoses. Jag finner inget behov av att föreslå en särskild utvär- dering av energisparverksamheten i storstadsregionerna. då statens energi- verk kontinuerligt följer energihushållningsprogrammets effekter. och inom ramen för detta arbete även studerar förhållandena i storstäderna.

Ny teknik med internationell bärkraft kommer att utnyttjas på flera områden. Inriktningen innebär även att den potentiella elproduktionskapa- citeten i mottrycksverk ökar. Ytterligare fastbränslebaserad elproduk- tionskapacitet kan därutöver tillkomma på 1990-talet som ett resultat av strategiska hopkopplingar i framför allt Storstockholmsområdet. En lös- ning med stora spillvärmeleveranser från Nynäshamn kan dock inte uteslu- tas. varför behovet att följa kraftvärmepotentialens utveckling kvarstår.

En genomgång av värmeförsörjningens inriktning efter de överläggning- ar jag nyss redovisat visar för år 1990 och är 2000 följande struktur. För Stockholmsområdet anges i tabellen värden motsvarande en lösning med ombyggnad till kol i Värtaverket samt med spillvärmcleveranser från ett energikombinat i Nynäshamn till södra Stockholm. Andra lika möjliga lösningar med eller utan spillvärme från Nynäshamn ökar i första hand värmepumpsutnyttjandet på spillvärmens eller kolets bekostnad.

( angivna värden för fjärrvärme i Göteborg ingår Mölndal och i Malmös värden ingår Burlöv.

Prop. 1984/85: 120 707

Tabell 9.4 Inriktning av storstädernas värmeförsörjning

Storstockholm Göteborg Malmö l990 2000 l990 2000 l990 2000'

Nettovärmebehov (TWh) 15,2 l4.5 4,4 4,2 3,6 '

varav fjärrvärme (TWh) 9.1 9.9 2.8 2.7 2.3 Bränsle2 (fjärrvärme) (TWh)

avfall + spillvärme l,7 2.53 1.2 1.2 l.2 trädbränslen () 0 0 0 0 kol 4.4 5.2 0,7 |,6 l.l naturgas 0 0 0 0 0 elpannor 0.4 0.l 0 0 () värmepumpar 2.2 2.1 0.9 04 0.3 olja 1.8 1.7 0.4 0,4 0 BränsleZ (övrig uppvärmning) (TWh)

trädbränslen 0.1 0.1 () kol 0'3 0'4 0 () 0 naturgas O 0 0 0 1,3 elvärme 3.5 2.7 0.8 0.6 0,2 värmepumpar 0.3 0.5 0 0 0 olja 2.6 1.4 0.9 0.9 0.1

' Underlag saknas enligt Malmö att på ett meningsfullt sätt och i siffror bedöma utvecklingen med sikte på år 2000. : Primärenergitillförsel brutto. dvs. inkl. förluster vid omvandling och distribution. Avfall motsvarar 0,5 TWh tl990) och l,! TWh (2000). * Förutsätter att installerade anläggningar inte är lönsamma att driva år 2000.

Som framgår av tabellen minskar oljeanvändningen jämfört med tidigare planering i alla tre regionerna. För Storstockholm minskar oljeanvändning- en från år 1980 till år 1990 med ca l.3 milj. ton per år. Sammantaget bedöms oljeanvändningen komma att minska med totalt 2 milj. ton per år under samma period.

År 1990 kommer elproduktionen i deSSa regioner med fastbränsle i kraftvärmeverk att motsvara 100 MW. Planer finns därutöver att komplet- tera befintliga verk med ny kapacitet. Vid en kolkonvertcring av det oljeeldade kraftvärmeverket i Stockholm/Värtan ökar kapaciteten med 130 MW. Vid överläggningarna har redovisats ett förslag till produktion av 900 MW el från kraftvärme i Stockholmsregionen. Det är ännu för tidigt att med någon säkerhet ange hur stor den installerade eleffekten kommer att bli mot slutet av 1990-talet.

Flera av de anläggningar som har aktualiserats under överläggningarna kommer att utnyttja nyutvecklad teknik. Beroende på utgången av nu pågående överväganden om värmeförsörjning av Stockholm kommer ett eventuellt beslut om konvertering av kraftvärmeverket i Värtan att fattas under år 1985.

Storstäderna har även gått i spetsen när det gäller att utveckla stora värmepumpar. Dessa värmepumpar har förutsättningar att bli en betydan- de exportartikel för flera svenska företag.

För att behålla möjligheterna till senare kraftvärmeproduktion har under överläggningarna aktualiserats särskilda bidrag för s.k. strategiska led-

h) t J

Prop. 1984/85: 120

ningar. Bidragen motiveras av att ledningen som sådan eller dess dimen- ' sion inte helt kan motiveras av kortsiktiga ekonomiska förhållanden. På längre sikt kan de värmenät som hopkopplas med strategiska ledningar utgöra underlag för kraftvärmeproduktion.

Jag har tidigare i samband med propositionen om fortsatt stöd för åtgär- der för att ersätta olja, m.m. samt för investeringar inom energiområdet (prop. 1983/84:62. NU 9. rskr 124) anmält att jag avser återkomma till riksdagen med förslag om slutlig omfattning och fördelning av de medel som avsatts för stöd till strategiska hopkopplingar. Flertalet berörda kom— muner har vid remissbehandlingen av promemorian framhållit att bidragen bör differentieras. Jag delar denna uppfattning. Överläggningar pågår f. n. om fördelningen av dessa bidrag. Jag avser därför att så snart överlägg- ningarna har avslutats återkomma till riksdagen med en redovisning.

Inriktningen av storstädernas energiförsörjning har även positiva effek- ter för miljön. Utsläppen av svaveldioxid per år från värmeproducerande anläggningar bedöms från år 1980 till år 1990 minska med 15000 ton i Stockholm. 4000 ton i Göteborg och 6 700 ton i Malmö. För kväveoxider är motsvarande siffra 5000 ton i Stockholm. 1 750 ton i Göteborg och 2700 ton i Malmö.

De tillkommande förbränningsanläggningarna för fasta bränslen kommer att utföras så att utsläppen blir mycket låga.

Mot bakgrund av vad jag här har redovisat bedömer jag att grunden för den fortsatta energihushållningen och Oljeersättningen i storstäderna under 1980-talet är lagd. Förberedelser för ytterligare kraftvärmeproduktion på 1990-talet har därtill vidtagits. även om beslut om utbyggnad av kraftvär-l meverk grundade på fasta bränslen ännu inte föreligger. Jag räknar med att statens energiverk inom ramen för det uppdrag jag tidigare redogjort för (avsnitt 7.4) kommer att följa utvecklingen i storstadsområdena och vid behov föreslå erforderliga åtgärder inom ramen för anvisade resurer. För att ge berörda parter tillfälle att direkt diskutera aktuella frågor om kraft- värmeutbyggnad avser jag även fortsättningsvis kalla representanter för storstadsområdena till överläggningar.

Hänvisningar till S9-3

10. Energipolitik för investeringar, sysselsättning och export

Hänvisningar till S10

10.1. Inledning

Jag går nu över till att behandla frågor som avser statens roll vid utveckling och användning av ny teknik samt de energirelaterade investe- ringarnas betydelse ur sysselsättnings- och exportsynvinkel.

De statliga åtgärderna för att ersätta olja, för energihushållning. för att främja forskning och utveckling samt för att stödja upphandling av energi- teknik. m.m. har bidragit till att påtagligt förändra vårt energisystem. De har som jag tidigare nämnt medfört betydande utbyggnader av fjärrvärme.

Prop. 1984/85: 120 074

i...

investeringar i värmepumpar och torv- och fliseldade anläggningar. intro- duktion av miljövänlig och energisnål teknik samt demonstration av ny energiteknik.

Åtgärderna har förutom sin energipolitiska betydelse sannolikt också haft stor betydelse för den industriella utvecklingen i landet. Investeringar- na i ny energiteknik har inte bara betytt en trygg avsättning av produkter och tjänster utan också medfört att företagen har kunnat utveckla både sitt kunnande och sin produktionsapparat med hemmamarknaden som bas. Detta har lagt grunden för kommande satsningar på exportmarknaden.

Stora investeringar innebär också sysselsättning och ekonomisk utveck- ling. Det sysselsätts i dag drygt 40000 personer inom den energiutrust— ningstillverkande industrin.

Sverige har sedan lång tid tillbaka en konkurrenskraftig energiutrust- ningsindustri, bl.a. som ett resultat av de satsningar som har gjorts på utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft. I slutet av 1970-talet och början av l980-talet var den svenska marknaden för dessa slag av energiutrustningar i avtagande. De större utbyggnaderna av vattenkraft och kärnkraft var i stort sett klara. Genom den aktiva oljeersättningspolitiken och de statliga åtgärderna i övrigt på energiområdet under de senaste åren håller svenska företag på att bli ledande även när det gäller miljövänlig och energisnål teknik.

Flera utredningar har på senare år redovisat bedömningar av energiin— vesteringarnas storlek i Sverige och på världsmarknaden under l980-talet.

På uppdrag av regeringen genomförde Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) under år 1982 en studie över möjligheterna att inom ramen för den svenska energipolitiken främja industriell utveckling på energiområdet. IVA lämnade i december 1982 rapporten Energipolitiken och den industri- ella utvecklingen.

lVA bedömer att de totala investeringarna i världen i energiproduktion under 1980-talet kommer att uppgå till ca 38 700 miljarder kronor och för energiinvesteringar i bostäder ca 9000—27 000 miljarder kronor. Den svenska marknaden bedöms i rapporten uppgå till 123 miljarder kronor för samma period.

1 en särskild bilaga till 1984 års långtidsutredning (SOU l984z5) redovi- sas en genomgång av förväntade energiinvesteringar i Sverige under åter- stoden av l980-talet.

Enligt rapporten beräknas de totala investeringarna att uppgå till ca 110 miljarder kronor i l982 års penningvärde under perioden 1984—1989. Hela 48 % av investeringarna beräknas ske för energihushållningsändamål. 21% i el- och fjärrvärmeproduktion. 24% i anläggningar för distribution av el, fjärrvärme och naturgas samt slutligen 6% för utvinning och förädling av energiråvaror.

Prop. 1984/85: 120 225

10.2. Den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter

Statens energiverk och statens industriverk (SlND) har på regeringens uppdrag kartlagt och analyserat den energitekniska industrins utvecklings— möjligheter. Uppdraget har redovisats i rapporten Den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter. Jag redovisar i det följande huvuddra- gen i rapporten. En sammanfattning av rapporten redovisas i bilaga 20.

[0.2.1 Samma/tftmande översikt Över enyrgiutrurrningsindusrrin

Med energiutrustningsindustri avses i rapporten företag som tillverkar utrustning för att utvinna och förädla energiråvaror. producera elektricitet och värme. rena rökgaser. distribuera elektricitet och värme samt åter- vinna och spara energi. Undersökningen omfattar inte utrustning för off- shore. kärnkraft. oljeraffrnering eller oljcdistribution.

Rapportens kartläggningsdel bygger i huvudsak på uppgifter från är 1982 samt på en enkät från SIND avseende år 1983. Effekterna av de omfat- tande insatserna efter regeringsskiftet som jag nySs har redovisat. kan därför endast delvis utläsas.

I de bearbetningar som gjorts av SIND har det tagits fasta på tillverkning av produkter som har direkt anknytning till energiteknisk know-how. Då inräknas varor för att producera energi. t. ex. pannor och turbiner. kablar, pumpar. kompressorer m.m.

Energiutrustningsindustrin producerade år 1983 varor för drygt 16 mil- jarder kronor. Fördelningen på sektorer var:

Tabell 10.1 Den energitekniska industrin, saluvärde, procent

Industrier för Andel av saluvärde år 1983 elöverföring 62 elproduktion 19 värmeproduktion 9 värmehantering 8 fastbränslehantering ?. Summa 100

Antalet sysselsatta var år 1982 ca 42000 personer. med en jämförelsevis hög andel tjänstemän.

Vad gäller strukturen på branschen kan konstateras att energiutrust- ningsindustrin synes mer storföretagsdominerad än många andra industri- grenar. Företag tillhörande ASEA-koncernen svarar för drygt hälften av branschens saluvärde. De därnäst största ägargrupperna inom energiut- rustningsindustrin är Saab-Scaniakoncernen och statsägda företag med vardera omkring S%. Andra stora företag är också verksamma inom området, men med mindre marknadsandelar. Det är t.ex. Alfa-Laval, Atlas Copco, Grängeskoncemen och Volvo.

15 Riksdagen 1984/85. ] saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 226

De svenska storföretagcns del i den energitekniska produktionen är intressant från flera utgångspunkter. De kan genom sin storlek och produk- tion inom olika områden. både energitekniska och andra. lättare än mindre företag själva omfördela sina resurser från olönsamma till lönsamma verk- samheter. Härigenom skapas viss stabilitet i sysselsättning och tillväxt inom företagen. Genom sin internationalisering med stor export. försälj- ningsnät och tillverkningsenheter utomlands har de enligt SIND/statens energiverk vidare goda förutsättningar att nå ut med nya produkter på marknaden och att välja tillverkningsland för produkterna. Ledning. forsk- ning och utveckling samt tillverkning av de mest avancerade produkterna sker dock i Sverige.

I branschen finns också en kategori mindre och medelstora företag. som överslagsmässigt kan uppskattas svara för en knapp femtedel av energiut— rustningsproduktionen i Sverige. De har verksamhet inom alla delar av energiutrustningsindustrin men främst vad gäller mindre produkter. t. ex. mindre komponenter. små värmepumpar. små pannor. mindre system m.m. Denna grupp företag har inte samma förutsättningar att själva lösa problem och utnyttja de möjligheter marknaden erbjuder.

Energiutrustningsindustrin exporterade år 1982 ca 55 % av produk- tionen. Importens andel av försäljningen på svenska marknaden var ca 52 %. Detta är något lägre än för verkstadsindustrin som helhet. Vidare är lönsamheten (avkastning på totalt kapital m.fl. mått) lägre i energiutrust- ningsindustrin än i verkstadsindustrin. Bland energibranscherna framstår Elöverföring som mest lönsam och Värmeproduktion som minst lönsam.

Efterfrågan har i Sverige förskjutits från utrustning för oljeeldning. kärn- kraft, vattenkraft mot utrustning för fastbränsleeldning och distribution av elektricitet. Genom satsningar på fjärrvärme har viss förskjutning mot större anläggningar ägt rum. Nya produkter och förbättrade tekniska lös- ningar har utvecklats och introducerats på marknaden. Det är t. ex. värme- pumpar. olika soners fastbränslehantering inkl. förbränningsmetoder och metoder att rena rökgaser.

Den nya efterfrågeinriktningen har i stor utsträckning tagits upp av den etablerade energiutrustningsindustrin. Företagen har inriktat sin tillverk- ning på produkter som i olika avseenden ligger nära deras samlade tek- niska kompetens och erfarenhet, verkstadsresurser eller som passar före- tagets profil och kundinriktning. lnom delar av energiutrustningsindustrin. t. ex. värmepumpar och utrustning för inhemska bränslen, har omställning- en av cnergisystemet medfört en snabbt ökad efterfrågan. Inom andra delar av energiutrustningsindustrin finns fortfarande ledig kapacitet. En fortsatt lika hög efterfrågan kan inte förväntas bestå. Mättnadstendenser har redan gjort sig gällande. Det betyder enligt SlND/statens energiverk att en fortsatt relativt snabb strukturomvandling kan förväntas för energiut- rustningsindustrin. . .

Efterfrågan förväntas på lång sikt fortsätta att förskjutas mot utrustning

Prop. 1984/85: 120 227

för värmeåtervinning och styr- och reglerteknik för processer och ventila- tionsändamål. Problemen med luftföroreningar kan medföra att efterfrågan på rökgasreningstekniken ökar och att utvecklingen vad gäller effektiva och miljövänliga förbränningstekniker påskyndas.

Konkurrenssituationen är enligt SIND/statens energiverk hårdare för de enklare produkterna och för de mindre systemen. Det visar sig bl.a. i importkonkurrensen som är hårdare för t. ex. små vattenkraftverk än för stora. för små värmepumpar än för stora osv.

Svensk encrgiutrustningsindustri har enligt SIND/statens energiverk goda förutsättningar att möta en framtida förändrad efterfrågan på energi- utrustningsproduktcr. Den kommer att medföra en fortsatt omoricntering av produktionen mot de "nya" energiutrustningsområdena medan andra läggs ner. Avgörande för hur fort omvandlingen kommer att gå kommer bl. a. att vara om tillverkning av utrustning för de nya områdena bedöms som mer lönsam än helt andra verksamhetsgrenar.

[0.2.2 Utredningensförslag till åtgärder

SIND och statens energiverk har med utgångspunkt i den gemensamma rapporten i var sin skrivelse lämnat förslag till åtgärder beträffande den energitekniska industrin.

Statens energiverk anser att det är uppenbart att det linns behov av referensanläggningar på hemmamarknaden för den industri som vill expor- tera ny teknik. De nuvarande reglerna för programmet för stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. bör enligt verket. som ett led i en allmän statlig satsning på åtgärder som kan främja export. förändras så att exportmöj- ligheterna kan beaktas i större utsträckning än f.n. Beslut om stöd bör dock enligt verket inte endast eller ens främst baseras på exportförvänt- ningar. Verket anser vidare att en sådan förändring bör göras försöksvis och att den direkta statliga hjälpen för företagens marknadsföring och marknadsansträngningar bör hanteras av organ som har expertkunskap på just detta område. Verket framhåller att Svensk bygg- och energiexport (Swebex) har bildats och knutits till exportrådet och att det är angeläget att Swebex får möjlighet att verka som den samlande instansen för statens hjälp till exportfrämjande inom energiområdet. Avslutningsvis anser sta- tens energivcrk att fortsatta och förstärkta insatser för att stödja den energitekniska industrin bör bygga på nuvarande program.

Enligt SIN!) är det utifrån renodlat industripolitiska aspekter angeläget att fortlöpande analysera och prognostisera utvecklingstendenser inom energiutrustningsindustrin med dess olika sektorer och delmarknader. samt att stimulera en flexibel förmåga hos branschen att anpassa sig till de problem och möjligheter som marknaden och tekniken ser ut att ge.

SIND föreslår därför att det inrättas ett särskilt utredningsprogram för energiutrustningsindustrin som inordnas i SINDzs huvudprogram Industri- ell omvandling och tillväxt.

Prop. 1984/85:120 "228

Mälet för ett sådant utvecklingsprogram bör enligt SlND för det första vara att främja utvecklingen inom små och Nlc'dt'lA'IOFU enskilda _li'iruiug och att höja kompetensnivän hos företagsledare och andra nyckelpersoner i företagen. Vidare skall programmet främja samarbeta och .mntt'urkun mellan företag. Slutligen här programmet ha som uppgift att stimulera bildandet av mer slagkraftiga företagsenheter genom fusioner. produktby— ten och liknande srruktiuj/i'irt'indringur.

Ett utvecklingsprogram för energiutrustningsindustrin bör enligt SIND i en första etapp tidsbegränsas till de tre budgetåren 1985/86— I987/88. SIND föreslår att ett sådant utvecklingsprogram omfattar i genomsnitt ll milj. kr. per år och finansieras genom omfördelning av stöden till energiteknisk produktutveckling m.m.

10.3. Export av energiteknik

Stora investeringar i energiutrustningar kommer att göras framför allt under l980—talet. inte bara i Sverige och i de traditionella industriländerna och på för svenskt vidkommande redan etablerade marknader. utan även i länder där industrialiseringen nyligen har påbörjats. På de nordameri- kanska och asiatiska marknaderna liksom inom EG kommer mycket stora investeringar att göras i utrustningar för distribution av energi och ener- giomvandling eller på åtgärder för att spara energi inom bostadssektorn och i industrin. Även betydande investeringari produktion och utvinning kommer att ske.

Exporten av energiutrustning och anläggningar svarar för en betydande del av den svenska exporten. Under år 1982 uppgick den till 8,2 miljarder kronor och var i storlek jämförbar med exporten av konsumentkapital- varor. Till detta skall läggas export av kringutrustning som kontrollutrust- ning. know-how, service och andra mjukvarubetonade delar som ingår i anläggnings- och systemexport.

Av den av statens energiverk och SIND avlämnade gemensamma rap- porten om Den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter framgår att den svenska kompetensen och marknadsutsikterna varierar kraftigt mellan olika teknikområden. Inom t.ex. vattenkraftsteknik och teknik för elöverföring har Sverige sedan länge en mycket kvalificerad industri. Inom andra områden. t.ex. förbränningsteknik och rökgasrening, har först de senaste årens utveckling på den svenska marknaden skapat förutsättningar för industriell utveckling som kan visa sig bli konkurrenskraftig ocksäi ett internationellt perspektiv.

För att främja export inom energi- och byggnadssektorn inrättades Svensk bygg- och energiexport (Swebex). inom Sveriges exporträd. under år l984 (prop. 1983/84: 168, NU 40. rskr 382). Särskilda medel anvisades för detta ändamål på utrikesdepartementets anslag till Exportfrämjandc verksamhet, genom att medel ställdes till förfogande via energiupphand-

Prop. 1984/85 : 120 229

lingsdelcgationcn och genom omprioriteringar inom bostadsdepartemen- tets ansvarsområde. Swebex har varit verksamt sedan den ljuli l984. Vad beträffar energisektorn har verksamheten hittills framför allt inriktats på att identifiera lämpliga samverkanskanaler pä ett urval prioriterade mark— nader. Vidare sker ett aktivt arbete för att t.ex. bearbeta internationella biståndsorgan och skaffa tidig information om stora internationella inves- teringsprojckt. De produktområden som i dag bedöms vara av störst in- tresse för export är fjärrvärme. fastbränsle. värmesystem och värmeäter- vinning. Dessa har därför givits prioritet i Swebex arbete. Vid inrättandet av Swebex. föreslog statsrådet Hellström att en total utvärdering bör ske efter fem år (prop. l983/84: 168. NU 40. rskr 382).

l regeringen ägnas stor uppvärksamhet ät exportfrämjande aktiviteter på energiområdet. Bl. a. inom ramen för regeringsavtal om ekonomiskt. indu- striellt och tekniskt samarbete med öststater och vissa u-länder har under senare år energifrågorna ägnats ökad uppmärksamhet. Detta gäller t. ex. i kontakter med lndien. Kina. Egypten. Sovjetunionen. Mexico. Ungern och Ecuador.

Därutöver kan nämnas dels att de svenska handelskontoren har anord- nat en rad symposier i olika länder. dels att jag i samband med officiella besök i en rad länder ägnat särskild uppmärksamhet ät energifrågorna. Bland dessa symposier kan nämnas följande: Frankrike hösten 1982. USA hösten 1983. Västtyskland. Hannovermässan april l984. Österrike hösten l984. Indonesien och Singapore hösten l984 samt Canada vintern 1985. Swebex och Exportrådet utgör i dessa sammanhang ett viktigt instrument vad beträffar kontaktskapande och förberedande arrangemang inför semi- narier etc.

Hänvisningar till S10-3

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt epos

10.4. Energiupphandlingsdelegationen

Riksdagen beslutade hösten l982 med anledning av propositionen om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m. (prop. I982/83: 50 bil. 6. NU l8. rskr lll) om ett investeringsprogram för är l983. Regeringen bemyndigade mig hösten l982 att tillkalla en delegation för upphandling inom energiom- rådet (l l982107). Delegationen har antagit namnet energiupphandlingsde- legationcn (EU D).

Riksdagen beslutade vidare hösten l983 om ett investeringsprogram även för är 1984. (prop. 1983/84: 62. NU 9. rskr 124). EUD och de särskilda investeringsprogrammen för åren l983 och l984. tillkom för att stimulera investeringar för fjärrvärme och i el- och värmeteknisk utrustning. lnom dessa investeringsprogram har disponerats sammanlagt l650 milj. kr.

EUD'.s uppgift på kort sikt var att följa upp att l983 ärs investeringspro- gram fick avsedd stimulansverkan inom energiområdet. EUD skulle vidare medverka till att den ökade efterfrågan som stöden i programmet gav upphov till. samordnades med industrins produktionsförutsättningar. Rättelse: S. 230. början av rad 22

Tillkommer: Införandet av stöd för anslutning till fjärrvärme under år l984. Stöd

Prop. 1984/85: 120 230

Den långsiktiga uppgiften för EUD var att skapa förutsättningar för att de ökade beställningarna av energiutrustning skulle lägga grunden för en framgångsrik exportverksamhet för svenska industriföretag.

Som en följd av riksdagens beslut hösten 1983 med anledning av propo- positionen om fortsatt stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. samt för investeringar inom energiområdet (prop. 1983/84:62). förlängdes EUD:s uppdrag till utgången av år l984. EUD:s arbete har nu slutförts.

Investeringsprogrammet för år 1983 innebar inom energiområdet i hu- vudsak följande åtgärder: —— Införandet av 10% bidrag för investeringar i distributionsanläggningar för fjärrvärme som beställdes under år 1983. 300 milj. kr. anvisades för detta ändamål.

-— Införandet av 25 % bidrag för investeringar i förbränningsanläggningar för eldning med främst torv. som beställdes under år 1983. 200 milj. kr. anvisades för detta ändamål. I ett senare skede överfördes ytterligare ca [70 milj. kr. för stöd till sådana anläggningar. - Inrättandet av EUD. 700 milj.kr. anvisades till EUD:s disposition för stöd till åtgärder för upphandling inom energiområdet.

Genom 1984 års investeringsprogram infördes ökade möjligheter att bevilja stöd. Programmet omfattade följande åtgärder. inom en totalram om 450 milj. kr: — Införandet av stöd för anslutning till fjärrvärme under år 1984. Stöd lämnades med 135 kr/kW ansluten sammanlagrad effekt. — Utvidgning av stödet till torveldade förbränningsanläggningar till att även omfatta andra inhemska bränslen. Bidraget reducerades till högst 15% av investeringen i pannor som beställdes under år l984. Införande av stöd för investeringar i under är l984 beställda terminaler för separering av trä- och skogsråvara. Bidrag lämnades med högst 50% av investeringen. -— Införande av stöd för värmepumpanläggningar som beställdes under år 1984. Bidrag lämnades med högst l5% för sådana värmepumpar som inte utnyttjar avluft. Undantag gjordes även för värmepumpar inom fjärrvärme- och naturgasförsörjda områden. —- Införande av stöd för elpannor eller elpatroner som utnyttjas under en övergångsperiod i anläggningar som enligt fastlagda planer senare skall försörjas med fjärrvärme. Bidrag lämnades med högst l5% av investe- ringen i utrustning som beställdes under år l984. Förlängning av stödet till små vattenkraftverk. Bidrag lämnades med 15 % av investeringen i kraftverk som beställdes under år 1984.

Under åren 1983. 1984 och l985 gäller därtill särskilda bidrag om 40% för investeringar i förbränningsanläggningar för inhemska bränslen i Norr- bottens län. Denna utvidgning av stödet föreslogs i propositionen om utveckling i Norrbotten (prop. 1982/83: 120 bil. 6. NU 38. rskr 306).

Resultatet av 1983 års investeringsprogram är positivt. EUD bedömer

Prop. 1984/85: [20 231 att de investeringar i energiutrustning som skapats kan uppgå till ca 7 mil- jarder kronor.

Effekterna av stödet till torveldade anläggningar överträffade alla för- väntningar. Sammanlagt har beslutats om nära 370 milj. kr. i bidrag till 53 anläggningar. Investeringsvolymen för dessa anläggningar uppgår sam- manlagt till 1 640 milj. kr. Installerad fastbränsleeffekt är av statens cnergi- verk beräknad till 945 MW.

Stödet till distributionsanläggningar för fjärrvärme har enligt EUD:s bedömning ökat investeringsvolymen med 20 till 25 %. Bidrag om nära 215 milj. kr. har beslutats. vilket motsvarar över 2000 milj. kr. i direkt investe- ringskostnad. Återstående medel som anvisats för detta ändamål har av- satts för bidrag till investeringar i gasledningar i Sydgasnätet och för stöd till strategiska ledningar i storstadsområdena (avsnitt 9).

Även EUD:s verksamhet under år 1983 har bidragit till ökade investe- ringar och till en teknikutveckling inom den värmetekniska branschen. Jag återkommer strax till EUD:s verksamhet.

Även 1984 års investeringsprogram har varit en framgång. Statens ener— giverk som haft ansvaret för errtalet stöd inom programmet. har p.g.a. en stor mängd ansökningar varit nödsakade att reducera bidragsnivån och maximera stödet till högst 7,5 milj. kr. per anläggning. Någon reduktion av nivån har dock inte gjorts för stödet till anslutning till tjärrvärmesystem. Däremot har den anvisade ramen på 350 milj. kr. varit otillräcklig för att alla ansökningar inom detta område skall få stöd.

Statens energiverk har lämnat preliminära uppgifter på omfattningen av beslutade stöd. Dessa uppgifter redovisas i följande tabell.

Tabell 10.2 Preliminära uppgifter om beslutade stöd inom ramen för 1984 års inves- teringsprogram

Eldningsanläggningar. allmänt 92 milj. kr. " . Norrbotten 1.5 "— Terminaler 48 "— Värmepumpar 106 "— Elpannor 0.05 "— Spillvärmeanslutning 6.5 "— Små vattenkraftverk 22 "— Anslutningsstöd 74 "— Summa 350 "—

Dessutom har bostadsanknutna värmepumpar och solvärmeanläggning- ar fått stöd från anslag inom bostadsdepartementet.

De totala investeringarna kan bedömas uppgå till mellan 3 och 5 mil- jarder kronor.

EUD presenterade under åren 1983 och 1984 två större utredningar. Hösten 1983 redovisades en utvärdering av EUD:s verksamhet i rapporten (Ds I 1983:24) Statligt stöd till energiupphandling. Under våren 1984 överlämnades rapporten (Ds 1 1983: 26) Ökad export av svensk energitek- nik.

Prop. 1984/85: 120 27,2

Därutöver har EUD och de särskilda arbetsgrupper som delegationen bildat för mindre värmepumpar resp. mindre fastbränsleanläggningar tagit fram ett antal promemorior om bl. a. marknaden för mindre energisystem. upphandlingsunderlag för fastbränsleanläggningar m.m.

EUD:s arbete och stödmöjligheter inom investeringsprogrammen har inneburit att goda möjligheter har öppnats för svensk energiteknisk indu- stri. En särskild uppgift för EUD har varit att stödja energiupphandlingen i Norrbottens län. EUD har genom en särskild arbetsgrupp i nära samarbete med länsstyrelsen i Norrbottens län fördelat ca 50 milj. kr. till olika företag och projekt i länet. De stöd som har lämnats har huvudsakligen haft formen av villkorliga lån.

När det gäller resultaten av EUD:s långsiktiga uppgifter kanjag redovisa följande.

Inom EUD gjordes i ett tidigt skede ett val av produkter som bedömdes ha särskilt goda exportförutsättningar. Dessa var: avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar — värmepumpar

avancerad kraftvärmeteknik

fjärrvärmeteknik.

Utgångspunkten var att skapa en värmeteknisk industri som under slutet av 1980-ta1et i huvudsak kan producera för export.

Avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar gavs ett omfattande administrativt och ekonomiskt stöd av EUD. Som främsta exempel på tekniken kan nämnas den cirkulerande svävbäddtekniken.

Värmepumpen har under åren 1983 och 1984 upplevt ett tekniskt kom- mersiellt genombrott. Värmepumpar i tjärrvärmesystem kommer att i mit- ten av 1980—ta1et producera drygt 3 TWh värmeenergi.

De mindre. småskaliga lösningarna har även fått en ökad försäljning. Förutsättningarna har kraftigt förbättrats genom den överenskommelse som nåtts hösten 1984 mellan konsumentverket. branschen. företrädd av Svenska Värmepumpsföreningen (SVEP) och EUD. Överenskommelsen innebär ett förbättrat konsumentskydd innefattande en femårig effektga- ranti och tvåårig materialgaranti. Ett försäkringssystcm träder i funktion om leverantören inte kan fullgöra sina förpliktelser. EUD bedömer att överenskommelsen kan ge positiva effekter även på exportmarknaden. EUD har under år 1984 även framtagit en broschyr om mindre värmepum- par. Broschyren har nyligen distribuerats till landets småhusägare.

Den avancerade kraftvärmelekniken innebär bl.a. förbränning i tryck- satt svävbädd och elgenerering med en kombination av gas- och ångtur- biner. Två svenska företag. Asea-Stal AB och Götaverken Energy Sy- stems. utvecklar var för sig olika koncept av denna teknik. Asea-Stal har kommit betydligt längre i utvecklingsarbetet än Götaverken Energy Sy- stems. EUD har lämnat vardera företaget 25 milj. kr. i bidrag till utveck- lingsarbetet.

Prop. 1984/85: 120 233

Arbetet inorn Asea-Stal har kommit så långt att också förhandlingar om leverans av en första anläggning kunnat gå in i ett avgörande skede.

Fjärrviirmc'lPk/likc'n kommer genom EUD:s insatser för samordnad upp— handling och provning att stärkas vilket är av intresse bl. a. från exportsyn— punkt.

Av stor betydelse då ny teknik skall säljas är möjligheterna att uppföra referensanläggningar. Detta gäller inte bara helt nydanande teknik i abso- lut mening utan även teknik som upplevs som ny för den aktuella markna- den. Den snabba utvecklingen pä energiområdet och de mycket stora investeringar som ofta kommer i fråga på detta område gör behovet av referensanläggningar särskilt stort inom energisektorn.. För att sådana anläggningar skall komma till stånd krävs ofta samhälleliga insatser av olika slag.

lnom EUD har man under åren1983 och 1984 arbetat med olika former av funktionsgarantier s.k. riskavlyft och villkorliga län för att minska de ekonomiska riskerna för nya anläggningar. Motsvarande stödmöjligheter har även förts in i det stöd statens energiverk disponerar för stöd till åtgärder för att ersätta olja, m.m. Jag kommer i det följande att redovisa några referensanläggningar som har kommit till utförande bl.a. genom EUD:s försorg.

Sundsvalls Energiverks hetvattenpanna av typen Götaverken CFB (cir- kulerande svävbädd) beställdes under år l983. Pannan som har 20 MW värmeeffekt är avsedd för eldning med avfall och torv. Pannan har färdig- ställts under hösten l984. Det som särskilt utmärker CFB-tekniken är hög verkningsgrad. goda miljödata och möjligheter att utnyttja olika slags bränslen. Anläggningen blir även förhållandevis kompakt. Sundsvallspan- nan har följts av ytterligare beställningar på CFB-pannor i Mölndal, Ny- köping och Uddevalla. Företaget räknar med att kunna leverera anlägg- ningar upp till 150 MW. EUD har genom särskilt utformat stöd bidragit till tillkomsten av en serie om fem CFB—pannor.

Nyköpings Energiverk har under våren 1984 tagit i drift en 10 MW panna av typen Asea-Stal MBC (flera svävbäddar'). Pannan är avsedd att eldas med alternativt kol. trädbränsle eller torv. MBC-pannan har genom sin konstruktion med två bäddar för förbränning. en extremt liten volym per effektenhet. Jämfört med en motsvarande CFB—panna är volymen ungefär hälften av dennas. Asea planerar att bygga pannenhetcr upp till 50 MW:s effekt. Konstruktionen är förberedd för kraftturbiner av Aseazs fabrikat, för kraftvärmeutförande.

Ett konsortium med industriella och kommunala ägare har beslutat att uppföra en anläggning i Malmö för framställning av knappt 80000 ton ferrokrom per år. Därutöver producerar anläggningen brännbar gas och hetvatten motsvarande 360 GWh per år. Värmeenergin tas till vara i

Prop. 1984/85: 120 234

Malmö kommuns fjärrvärmenät och motsvarar där en lZ ':? av ljärrvärme- behovet. Anläggningen kommer att tas i drift Linder är 1986. EUD bedömer att på längre sikt kan plasmareknolugin ha tillämpningar utanför metallin— dustrin. T. ex. kan bränslegas komma att framställas frän avfall.

EUD har under är IOS-4 särskilt engagerat sig i frågan om en mer kontinu- erligt verkande förstärkt heslälImj/imktinn på det värmetekniska området. Erfarenheter frän andra teknikområden visar att beställarfunktionen kan ha lika stor betydelse för den tekniska och industriella utvecklingen som kompetensen inom producentleden. Som goda exempel på detta förhällan- de kan nämnas statens vattenfallsverk resp. Asea inom eltekniken och televerket resp. Ericsson inom teletekniken.

Inom det värmetekniska omrädet saknas denna starka beställarorganisa- tion. För att förstärka beställarfunktionen har därför EUD vidtagit en rad åtgärder, exempelvis framtagning av generella förfrågningsunderlag för fastbränsleanläggningar upp till ?. MW. systematisk uppföljning av egen- skaper hos fastbränsleanläggningar i olika storlekar. prövning av distribu- tionsmaterial inom ljärrvärmesektorn. m.m.

För att fullfölja dessa punktinsatser har EUD beslutat stödja tillkomsten av ett särskilt organ för samordnad upphandling inom det värmetekniska området. VVF och en rad energiverk har tagit initiativ till en sådan organi- sation. Organet som benämns Svenska värmeverkens ekonomiska för— ening (VÄRMEK) har formen av en ekonomisk förening för offentliga beställare av värmeteknik. Strävan är att genom samarbetsavtal knyta byggnadsstyrelsen. fortifikationsförvaltningen och statens vattenfallsverk närmare till föreningen.

VÄRMEK:s syfte är främst att genom omfattande upphandling skapa hög kompetens och marknadsöverblick, att höja kvaliteten och sänka prisnivån på upphandlade produkter. att standardisera kravspecifikationer för att höja produktstandardiseringcn, att delta i teknikupphandling för kompetensutveckling hos leverantören och att finansiera energiinveste— ringar.

VÄRMEK:s medlemmar är oförhindrade att upphandla utanför för- eningens regi. Även icke-medlemmar kan köpa utrustning via föreningen.

lntresset att utnyttja VÄRMEK och att bli medlem i föreningen, stimule- ras via rabatter och återbäring. VÄRMEK avses bli finansierad med ett grundkapital som tillskjuts av staten. De medel staten tillför skall delvis återbetalas till staten genom särskild äterbetalningsplan.

Sammanfattningsvis finner jag att de uppgifter som förelagts EUD av regeringen har kunnat fullföljas. Oljeersättande investeringar genom bl. a. fjärrvärmeutbyggnad har stimulerats på avsett sätt. lnvesteringsbehovet har också kunnat utnyttjas för att etablera ny svensk teknik. Konsument- skyddet har utvidgats för främst mindre värmepumpar. Energiteknisk pro-

Prop. 1984/85: 120 235

duktion har stimulerats i Norrbotten. En långsiktig förstärkning har också åstadkommits av den offentliga beställarfuktionen.

Hänvisningar till S10-4

10.5. Överväganden och förslag

1 Sverige liksom i många andra länder genomförs de ofta mycket kapi- talkrävande investeringarna inom energiområdet i betydande utsträckning inom den offentliga sektorn. På kraftproduktionens område har den offent- liga sektorn ett dominerande ansvar för investeringarna även om privata företag också har gjort stora åtaganden. För eldistribution räder liknande förhållanden. lnom värmeproduktions- och distributionsområdet domine- ras investeringarna av kommunerna. I fråga om utvinning av t.ex. fasta bränslen förekommer såväl offentlig som privat investeringsverksamhct. På användningssidan är bilden splittrad beroende på vem som äger den fastighet eller den anläggning som en investering genomförs i. Huvuddelen av investeringarna genomförs på marknadsmässiga villkor med normala krav på avkastning av investerat kapital. Vissa möjligheter till stöd från samhällets sida finns t. ex. inom ramen för det särskilda stödet för att ersätta olja. m.m. De energipolitiska stöd som har lämnats har givit goda energipolitiska effekter. Oljeberoendet har minskat och förutsättningarna för att avveckla kärnkraften har förbättrats. Utlandsberoendet för vår energiförsörjning har kunnat minska avsevärt med både förbättrad bytesbalans och minskad sårbarhet som följd. Den framgångsrika omställningen av vårt energisystem har också med- fört industripolitiska fördelar. Företag som tidigare har varit starka i fråga om t.ex. energiomvandling och energidistribution har kunnat vidga sin verksamhet och utveckla nya produkter. Nya företag har tillkommit. Det är enligt min mening angeläget att den indu$triella kompetens som har byggts upp i stor utsträckning förs ut till andra länder i samband med att dessa länder omformar sin energiförsörjning.

Det är av stor vikt att ha en konkurrenskraftig svensk energiutrustnings— industri. En stor inhemsk produktion av energiutrustning skapar goda förutsättningar att upprätthålla effektiva system för produktion, överföring och användning av energi i landet. Branschen ger betydande exportin— täkter. minskar behovet av import och sysselsätter ett stort antal personer. Branschens betydelse från exportsynpunkt kan öka eftersom exportpoten- tialen är betydande.

När det gäller statens roll i utvecklingen av ny energiteknik harjag nyss anfört (avsnitt 3) att utgångspunkten är att den teknik som utvecklas skall kunna klara sig på marknadens villkor när den har passerat prototyp- och demonstrationsstadiet eller referensanläggningsstadiet. Stödet bör kon-'

Prop. 1984/85: 120

IJ '.») 3"

centreras på teknik som är på FoU-stadiet eller av prototyp- och demon- strationskaraktär. De kunskaper och erfarenheter som vi har förvärvat under den tid vi har arbetat med att ställa om cnergisystemet gör det möjligt att nu koncentrera stödet till sådana områden där det kan ge de bästa effekterna. Stöd till konventionell teknik bör å andra sidan lämnas endast när det är motiverat av t.ex. konjunkturskäl eller när det kan behövas för att en marknadsintroduktion i större skala skall bli möjlig.

Statligt stöd till FoU och oljeersättning är inriktat på att uppnå de energipolitiska målen. Den snabba omdaningen av energisystemet och den ökade investeringsaktiviteten till följd härav får också effekter för indti- strin i form av teknikutveckling, ökad sysselsättning m. m. Det har därför varit naturligt att i samband med stödgivningen till viss del beakta även de industripolitiska effekterna av verksamheten. I [983 och l984 års investe- ringsprogram och framförallt i den verksamhet som EUD har bedrivit i samband därmed har strävan varit att i större utsträckning låta också industripolitiska synpunkter påverka urvalet av projekt. Erfarenheterna av denna verksamhet har varit goda.

Jag vill erinra om att de industripolitiska aspekternas allt större betydel- se för energipolitiken också har kommit till uttryck i bildandet av det energitekniska råd. som regeringen bemyndigade mig att tillkalla i novem- ber 1983.

Rådet är ett organ för samråd med företrädare för forsknings- och industriintressena. berörda samhällsorgan och fackliga organisationer. Vid rådets sammankomster har olika för energiområdet strategiskt viktiga frå- gor behandlats. Det gäller t. ex. utveckling och kommersialisering av svensk energiteknik. oljefrägor och elanvändningsfrågor.

Enligt min mening finns det anledning att i den fortsatta stödgivningen på energiområdet göra något vidare bedömningar och beakta även industri- politiska aspekter och möjligheter till export. De betydande insatserna för att främja omställningen av cnergisystemet har drivit fram ny teknik och nya systemlösningar i svensk energiförsörjning. Detta belyses i den utred- ning som SIND och statens energiverk har gjort. Härvid har utrustningsin- dustrin med framgång utvecklat en kompetens som många gånger är av intresse också på exportmarknaderna. Det är angeläget att dessa möjlighe- ter till vidgad försäljning tas till vara och att det finns möjligheter att från samhällets sida vid behov stödja angelägna projekt som är i stadiet att bli kommersiellt etablerade även om den främsta marknaden finns utanför landet.

Jag anser dock i likhet med energiverket att stöd inte endast eller främst kan bygga på exportförväntningar. Reglerna för stöd till oljeersättning och forskning bör ändras i enlighet med energiverkets förslag. Villkoren för stöd till projekt där en stor del av försäljningen kommer att ligga utanför landet och inte främst avser utveckling av teknik för det inhemska energi-

Prop. 1984/85: 120 237

behovet bör anpassas till de statliga stöd som i övrigt kan utgå till indu- strin. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till ändra- de regleri enlighet med vad jag här har förordat.

Det finns inom ramen för energiforskningsprogrammct möjlighet att erhålla stöd för utveckling av energisnåla processer inom industrin. Detta stöd fördelas av styrelsen för teknisk utveckling (STU). [ många fall. särskilt för större projekt. gäller emellertid att betydande tekniska och kommersiella risker kan kvarstå även sedan projekten passerat det stadi- um där stöd från STU kan komma i fråga. För att möjliggöra stöd även i det skedet inrättades den 1 juli 1979 Industrifonden (prop. [978/79: l23 bil. I. NU 59. rskr-115). Genom Industrifonden har stöd kunnat lämnas till teknik som bedöms ha goda affärsmöjligheteri form av bl. a. en stor marknadspo- tential på exportmarknaderna. Industrifonden kan således komma att fun- gera som stödgivare i steget efter forskningsstudiet vad avser projekt som erhållit stöd inom ramen för energiforskningsprogrammet.

För att ytterligare kunna stärka Swebex och exportrådets möjligheter att bidra till att svenska företag kommer ut på exportmarknadcrna bör Swe- bex erhålla ytterligare lO milj. kr. för budgetåren [985/86—1986/87. Jag kommer strax under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av cnergisystemet att beräkna ett sådant medelstillskott. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Hellström.

Som en följd av den stora investeringsverksamheten och omställningen på energiområdet reses också krav på anpassning från enskilda företags sida till förändrade marknadsvillkor. SIND och energiverket förutseri sin utredning en fortsatt relativt snabb strukturomvandling i vissa delar av energiutrustningsindustn'n. Genom bl. a. den utrednings-. rådgivnings- och stödverksamhet som SIND och de regionala utvecklingsfonderna handhar finns goda förutsättningar för insatser som underlättar en från samhällets synpunkt rationell strukturanpassning.

Hänvisningar till S10-5

11. Kärnsäkerhet

Bland energikällorna medför kärnkraften säkerhetsproblem av speciell karaktär. Ansvaret för att bevaka dessa frågor vilar på dels staten. dels kraftindustrin. Fr.o.m. den 1 februari 1984 gäller den nya lagen (l984: 3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen). som bl.a. lägger fast dessa ansvarsförhållanden. För kärnsäkerhetsarbetet fastställde riksdagen år 1981 vissa riktlinjer (prop. 1980/8lz90 bil. 1 s. 3l0—3l4. NU 60. rskr 381). som främst avser reaktorsäkerheten. Jag återkommer strax (avsnitt ll.l) till dessa riktlinjer. som enligt min mening i allt väsentligt bör äga fortsatt giltighet.

Använt kärnbränsle och annat kärnavfall från reaktordriften måste han- teras och slutdeponeras på ett sådant sätt att oacceptabla radioaktiva utsläpp eller läckage från avfallet inte uppstår. I fråga om låg- och medel-

Prop. 1984/85: 120 238

aktivt avfall kan slutligt omhändertagande ses som ett led i driften. Använt bränsle och annat högaktivt avfall mellanförvaras däremot under lång tid. flera årtionden. före slutförvaring. Därigenom tillkommer frågan om att säkerställa resurser för dessa åtgärder, som till stor del genomförs sedan kärnkraftsdriften har avvecklats. liksom frågan om vidareutveckling av de metoder som skall utnyttjas. Jag kommer i det följande (avsnitt 11.2) att föreslå vissa förändringar i myndighetsorganisationen på detta område.

Förhindrandet av kärnvapenspridning och obehörig befattning med klyvbara ämnen är av utomordentlig betydelse. Det fredliga utnyttjandet av kärnenergi måste ske utan att verksamheten genom överföring av utrustning. utnyttjande av anläggningar eller avledning av klyvbart materi- al bidrar till kärnvapenspridning. Jag återkommer (avsnitt 11.3) till åtgär- der på svensk sida som aktualiseras härigenom.

I anslutning till såväl bränsleförsörjningen som avfallshanteringen ger transporter av klyvbart och/eller radioaktivt material upphov till säker- hetsproblem. Säkerhetsarbetet på transportområdet regleras genom natio- nella bestämmelser. som normalt utformas så att de står i samklang med bl.a. riktlinjer utarbetade inom IAEA. det internationella atomenergior- ganet i Wien. Härtill kommer åtgärder för att följa IAEA—konventionen om fysiskt skydd. Jag ser säkerhetsarbetet på transportområdet som väsentligt och kommer att fortsätta att verka för att det bedrivs med kraft. även på det internationella planet.

Strålskyddsverksamheten inom kärnkraftsdriften hänger nära samman med det övriga säkerhetsarbetet och griper liksom detta in i den dagliga driften vid anläggningarna. Strålskyddet kommer att erfordras även sedan driften vid kärnkraftverken har upphön och i samband med deras rivning. Jag kommer i det följande att endast kort beröra strålskyddsfrågorna men vill erinra om att chefen förjordbruksdepartementet med stöd av regering- ens bcmyndigandc har tillsatt en utredning för översyn av strålskyddslagen (1958: 110). Utredningen skall enligt sina direktiv (Dir 1983z45) bl.a. bely— sa frågan om hur en ny strålskyddslagstiftning skall samordnas med lag- stiftningen om kärnteknisk verksamhet. Utredningen avser att lägga fram förslag om ny strålskyddslag under första halvåret 1985.

Det är vidare nödvändigt att en beredskapsorganisation finns planerad och förberedd för insatser i den händelse att ett haveri skulle inträffa vid en kärnkraftsanläggning med konsekvenser utanför anläggningen. Riktlinjer i fråga om beredskapsorganisation antogs av riksdagen år 1981 (prop. MXU/81:90 bil. 2, JoU 24. rskr 274).

Hänvisningar till S11

11.1. Reaktorsäkerhet

Ansvaret för säkerheten vid kärnkraftproduktionen vilar på såväl an- läggningsinnehavare som tillsynsmyndigheter. Tillsynsmyndighet för kärn- säkerheten är statens kärnkraftinspektion (SKI). Strålskyddstillsyn av

Prop. 1984/85: 120 239

kärrrencrgianläggningar utövas av statens strålskyddsinstitut. Efter riks- dagsbeslut är 1981 (prop. DSG/"81:90. NU 60, rskr 381) har SKI fått ökade resurser och en ny organisation. SKl:s verksamhet omfattar löpande in- spektion och tillsyn av anläggningar. granskning av nya anläggningar för vilka tillstånd har sökts enligt lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet. s.k. återkommande säkerhetsgranskningar av anläggningar. samt forsk- ning som stöd för såväl tillsyns— som granskningsverksamheten. lnspektio- nen ger som ett led i sin informationsverksamhet trt kvartalsrapporter över driften med redovisning av viktigare händelser av störningskaraktär liksom en mera tekniskt inriktad sammanställning halvårsvis över säkerhetsrela- terade händelser vid kärnkraftsanläggningarna. Driftserfarenheterna ten- derar att utgöra en allt viktigare del av underlaget för säkerhetsarbetet.

Jag avser att nu redogöra för reaktorsäkerhetsarbetet och vill beröra. utöver SKlts löpande arbete med granskning och inspektion. följande delar av de av riksdagen fastställda riktlinjerna för kärnkraftssäkerheten. Enligt riktlinjerna skall bl.a. anordningar införas vid kärnkraftverket i Barsebäck för filtrerad ventilation i händelse av haveri som leder till tryckuppbyggnad i en reaktorinneslutning. Regeringen föreskrev i enlighet härmed år 1981. att som ett villkor för driften av Barsebäcksverket åtgär- der för filtrerad ventilation skulle vidtas och utrustningen tas i bruk vid utgången av är 1985 eller vid en senare tidpunkt som kärnkraftinspektionen bestämmer, dock senast den 1 september 1986. Efter inledande studie- och konstruktionsarbete erhöll Sydsvenska Värmekraft AB den 2 december 1982 tillstånd av SKI att uppföra en sådan filterkammare. Enligt vad jag har erfarit beräknas anordningen vara färdigställd under är 1985. Enligt riktlinjerna gäller även att studier skall genomföras i syfte att undersöka om motsvarande anordningar skulle kunna medföra avsevärda minskning- ar av utsläpp vid eventuellt haveri vid de övriga svenska kärnkraftverken. eller om riskbilden vad gäller olyckor som leder till stora utsläpp har ändrats väsentligt sedan är 1980. Enligt vad jag har erfarit har SKI och kraftindustrin inlett studier i detta syfte samtidigt som kraftindustrin även bedriver mer anläggningsspecilika studier över hithörande problem. Ställ- ning till dessa frågor bör enligt riktlinjerna tas vid en sådan tidpunkt att de åtgärder som skall vidtas är genomförda före år 1989.

[ enlighet med riktlinjerna genomför kärnkraftinspektionen som ett led i tillsyns- och granskningsarbetet på grundval av material från och i samar- bete med anläggningsinnehavarna s.k. återkommande säkerhetsgransk- ningar. som har fått benämningen ASAR (As-operated Safety Analysis Report). Genomgångarna syftar till säkerhetsgranskningar liknande dem som föregår meddelandet av tillstånd att för första gången ta en reaktoran- läggning i drift. En redovisning av en ASAR-granskning av blocket Oskars- hamn l redovisades för regeringen ijuli 1983. Därefter följande säkerhets- redovisningar avser Ringhals 2. Barsebäck 1 och 2 samt Ringhals 1. Om möjligt skall varje reaktorbloek under sin livstid genomgå minst tre gransk-

Prop. 1984/85: 120 240

ningar av detta slag. Det bör fortsättningsvis ankomma på statens kärn— kraftinspektion att utforma de fortsatta granskningarna mot bakgrund av aktuella behov. Jag vill även nämna att statens strålskyddsinstitut har inlett ett med ASAR-programmet samordnat program för återkommande granskning av strålskyddet vid kärnkraftverken.

Jag vill sammanfattningsvis. med hänvisning till det jag nu har anfört. framhålla att nuvarande riktlinjer för och arbetsformer på reaktorsäker- hetsområdet enligt min mening är ändamålsenliga och bör gälla även fort- sättningsvis.

11.2. Kärnavfallshantering

Åtgärder för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle eller hög- aktivt avfall som härrör från detta kommer att behöva vidtas under ZOOO-talet. Tiden fram till dess skall utnyttjas för forskning och utveckling m.m. rörande de metoder som skall utnyttjas. Ansvaret för dessa förbere- delser vilar primärt på kärnkraftindustrin. Genom lagstiftningen har staten ett övergripande ansvar för att förberedelserna genomförs. bl.a. att erfor- derliga resurser avsätts för slutlianteringen. Genom den nya lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet har denna ansvarsfördelning kommit till klan uttryck. Jag övergår nu till att mot denna bakgrund behandla frågor om myndighetsorganisation m. m. på kärnavfallsområdet.

1l.2.l Agfa/[.rhanteringens säkerhets- och .rlrålskyddsjhkor

I fråga om tillsyn och granskning av kärnavfallshantering och anlägg- ningar för detta ändamål vill jag anföra följande. Av anläggningar för . slutförvaring av kärnavfall har hittills tillstånd lämnats för slutförvaret för låg- och medelaktivt reaktoravfall, etapp 1 (SFR-l). i Forsmark. Till grund för regeringens beslut om tillstånd låg bl.a. statens kärnkraftinspektions granskning av det föreslagna förvarct. Vidare har inspektionen, liksom bl.a. statens strålskyddsinstitut och nämnden för hantering av använt kärnbränsle. genomfört en omfattande granskning av den s. k. KBS-3-rap- porten, som redogör för en metod för direkt slutdeponering av använt kärnbränsle. i samband med utarbetande av remissyttranden över ansök- ningar om tillstånd att första gången tillföra reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn lll kärnbränsle. Vid granskningarna av såväl SFR-l som KBS-3 har de nämnda myndigheterna genomfört undersökningar som även innebär en förberedelse för kommande granskningar av mera kvalificerade slutförvarsanläggningar. Jag återkommer strax till beröringspunkterna mellan säkerhetsmyndigheternas uppgifter och övriga delar av statens övergripande ansvar i fråga om kärnavfallshanten'ng.

Prop. 1984/85: 120 241

[1.2.2 L/tvet'klings- ochfinansicrings/rågor i unslutniny till hanteringen av använt kärnbränsle

Lagen (l984z3) om kärnteknisk verksamhet ('kärntckniklagcnl lägger fast skyldigheterna för den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet att bl. a. ta hand om och slutligt förvara radioaktivt avfall som uppkommer till följd av driften. Kraftreaktorinnehavare är därutöver skyldig att genomfö- ra den forskning och utveckling som behövs för att dessa åtgärder skall kunna genomföras. Han är också skyldig att i samråd med övriga inneha- vare upprätta ett allsidigt forsknings- och utvecklingsprogram som vart tredje år med början är 1986 skall lämnas in för godkännande till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vidare stadgas i en särskild lag (l98l : 669. ändrad l984: 5) om skyldighet för kraftreaktorinnehavare att erlägga en avgift till staten för att täcka framtida kostnader för hantering av högaktivt avfall från driften samt för rivning av reaktoranläggningarna. Dessa avgifter skall tillföras en fond som förvaltas genom insättning på ett konto i riksbanken. Av avgifter som en reaktorinnehavare har betalat in kan lån meddelas till denne. När kostnader för att vidta åtgärder uppkom- mer. betalas ersättning till reaktorinnehavarna ut från de fonderade med- len.

För att utöva statens befogenheter i de långsiktiga finansierings- och utvecklingsfrågorna har en särskild myndighet, nämnden för hantering av använt kärnbränsle (NAK). inrättats efter beslut av riksdagen (prop. BSO/81:90. NU 60. rskr 381). Enligt sin instruktion (l98l:672. ändrad 1984: 18) skall nämnden följa utvecklingen på kärnenergiområdet. särskilt vad gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta samt av- veckling och rivning av reaktoranläggningar. Den skall vidare avge förslag till avgifter som reaktorinnehavarna skall erlägga till staten för finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. samt svara för en betryg- gande förvaltning av inbetalade avgifter. Nämnden skall sålunda pröva frågor om utlåning och ersättning till reaktorinnehavarna från fonderade. inbetalade avgifter. Nämnden skall även pröva frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet samt om övervakning och kontroll av slutförvar. Vidare skall nämnden granska och utvärdera det forsknings- och utvecklingsprogram för hantering och slutförvaring av kärnavfall som skall upprättas vart tredje år av reaktorinnehavarna samt svara för att allmänheten ges information om arbetet med använt kärnbränsle m.m. Nämnden leds av en styrelse med tio ledamöter och har ett kansli med en chef och fem ytterligare befattningshavare. Förutom nämndens instruktion äger förordningen (1981 : 671. ändrad 1984: l7) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. samt i fråga om granskningen av kraftreaktorinnehavarnas forskning och forskningsplanen'ng rörande av- fallshantering förordningen (1984: 14) om kärnteknisk verksamhet tillämp- ning på nämndens verksamhet.

Prop. 1984/85: 120 242

NAKzs organisation avspeglar den tidigare gällande lagstiftningen på kärnenergiområdet. [ sitt betänkande ("SOU l98319) Lagstiftningen på kärnenergiområdet uttalade atomlagstiftningskommittén att NAK:s orga- nisation var förhållandevis liten och borde förstärkas. Enligt kommittén kunde olika lösningar väljas härvid. Kommittén lade själv inte fram något förslag utan anförde att dessa frågor borde lösas i annan ordning.

Genom den nya lagstiftningen har ett vidare ansvar än tidigare i fråga om forskning och utveckling rörande hantering av använt kärnbränsle lagts på kraftindustrin. Dennas forsknings- och utvecklingsverksamhet skall ha ett allsidigt program och innefatta bl. a. alternativa hanteringsmetoder.

Jag tillkallade mot denna bakgrund med stöd av regeringens bemyndi— gande en utredning med uppgift att belysa vissa frågor om resurser och organisation för den statliga verksamheten på kärnavfallsområdet. Upp- draget utvidgades senare i fråga om finansieringssystemet. Utredningen överlämnade i september 1984 sitt betänkande (SOU l984: 76) Samordnad kärnavfallshantering till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats.

Organisation

I korthet innebär utredningens förslag i fråga om myndighetsorganisa- tion att nuvarande NAK behålls och att dess kansli förstärks. Nämndens uppgift blir att utöva statens ansvar i fråga om att följa utvecklingsverk- samheten och att svara för fmansieringssystemet på kärnavfallsområdet. [ anslutning härtill föreslås att en rådgivande vetenskaplig nämnd inrättas för kärnbränslenämnden enbart. Vidare föreslås ett samordningsorgan för den kärnavfallsforskning som administreras av statens strålskyddsinstitut. statens kärnkraftinspektion och kärnbränslenämnden. varvid den senare myndigheten skulle vara huvudman. Jag återkommer strax till frågan om förändringar i finansieringssystemet.

Av de remissinstanser som har yttrat sig i organisationsfrägan har ett flertal rest invändningar mot utredningsförslaget. Några anser att myn- dighetsuppgifterna. såväl de på den teknisk-vetenskapliga sidan som de på den ekonomiska. kan fördelas på andra myndigheter. Andra framför att kärnbränslenämndens uppgifter bör inskränkas till dem av ekonomisk natur, nämligen avgiftssättning. fondförvaltning och utbetalande av ersätt- ningar. Statens strålskyddsinstitut och statens kärnkraftinspektion anslu- ter sig till ett särskilt yttrande till betänkandet, som förordar en fördelning av de teknisk-vetenskapliga uppgifterna på dessa båda myndigheter. Å andra sidan har i vissa remissyttranden. bl.a. av NAK, anförts att en särskild kärnbränslenämnd enligt förslaget har en roll som statens organ för att följa genomförandet av alla åtgärder inom kärnavfallsprogrammet. Frågan om myndigheternas roller inom en från kraftindustrin fristående kärnavfallsforskning har kommenterats utförligt av remissorganen.

För egen del vill jag anföra följande. De uppgifter av ekonomisk natur som följer av statens ansvar på kärnavfallsområdet (avgiftsuttag. fondför-

Prop. 1984/85: 120 343

valtning och utbetalande av ersättningar) bör uppenbarligen handläggas fristående från säkerhetsmyndigheterna. Jag finner det vidare angeläget att frågor om kostnadsberäkningen av metoder för hantering av använt kärn- bränsle handhas åtskilt från de instanser som svarar för granskningen av metoder och anläggningar i fråga om säkerhet och strålskydd. Detta gäller även den översiktliga bedömningen av hanteringsmctodcr i syfte att avgöra i vilken mån de bör bli föremål för vidare bevakning eller utveckling. Ett särskilt ansvar på den statliga sidan, som bör utövas åtskilt från den slutliga granskningen av metoder och anläggningar i säkerhetsavseende. är vidare att säkerställa hela det egentliga avfallsprogrammets successiva genomförande förutom genom finansieringssystemet även genom uppfölj- ning av de konkreta åtgärder som i enlighet med lagbestämmelserna vidtas från kraftindustrins sida.

Ansvaret för tillsyn och granskning av anläggningar och metoder för kärnavfallshantering ligger odelat hos säkerhets- och strålskyddsmyndig- heterna SKl och SSI. Kompetens i tillhörande frågor (säkerhetsanalys m.m.) byggs upp och vidmakthålls vid dessa myndigheter. stödd bl.a. på viss forskning.

Jag finner mot bakgrund av vad jag nu har anfört vägande motiv för att även fortsättningsvis ha ett särskilt myndighetsansvar för finansieringsdc- len och för övervakningen av genomförandet av det långsiktiga program- met för hanteringen av använt kärnbränsle m.m. Däremot finnerjag att en samordning på det praktiska planet av resursskäl bör eftersträvas när det gäller den från kraftindustrin fristående kompetensuppbyggnaden på det teknisk-vetenskapliga området. En sådan samordning berör delar av strål- skyddsinstitutets. kärnkraftinspektionens och kärnbränslenämndens verk- samheter och bör ske med beaktande av de olika roller som tillkommer dessa myndigheter. Som en åtgärd. ägnad att främja en rationell arbetsför- delning bl.a. i tekniska frågor vill jag särskilt nämna en förläggning av kärnbränslenämnden i anslutning till kärnkraftinspektionen och dess enhet för kärnavfallsfrågor.

Utredningsförslaget omfattar. som jag nyss har nämnt. även dels en rådgivande nämnd för vetenskaplig rådgivning till kärnbränslenämnden i avfallshanteringsfrågor. dels ett organ under kärnbränslenämnden för sam- ordning av den kärnavfallsforskning som initieras av statens strålskyddsin- stitut, statens kärnkraftinspektion och nämnden själv. Jag vill i detta sammanhang nämna att de båda förstnämnda myndigheterna i sina an- slagsframställningar för budgetåret 1985/86 har föreslagit att en rådgivande nämnd i avfallsfrågor inrättas av regeringen gemensamt för strålskyddsin- stitutet och kärnkraftinspektionen.

För egen del anser jag att ett gemensamt organ för de tre berörda myndigheterna skulle kunna utgöra ett verksamt samordningsinstrument i forskningsfrågor och mera allmänna frågeställningar inom de olika myndig- heternas ansvarsområden rörande kärnavfall och avveckling av anlägg-

Prop. 1984/85: 120 244

ningar. Ett sådant samarbetsorgan bör verka för att väsentliga gruttdläg- gande kunskapsområden täcks av de tre berörda myndigheterna enligt deras huvudansvar, utan luckor men också utan onödiga dubbleringar. Det bör därvid verka för att en av kraftindustrin oberoende kompetens i kärn- avfallsfrägor vidmakthålls. Samarbetsorganet bör också kunna stå till för- fogande för rådgivning till de berörda myndigheterna som ett led i dessas beredning av vissa ärenden så som SSI och SKl liksom översynsutredning- en för NAK har föreslagit. Samarbetsorganet bör administrativt vara knu- tet till 551 och inte ha någon egen personal. Jag har i denna fråga samrått nted chefen för jordbruksdepartementet.

Beträffande granskningen av den vart tredje år. med början är 1986. inlämnade planen för forskning och utveckling vill jag erinra om att NAK enligt tillämpningsförordningen till kärntekniklagen har att ta emot planen och efter granskning överlämna den till regeringen med eget yttrande. Enligt utredningsförslaget skall NAK:s kansli och rådgivande nämnd ge- nomföra granskningen av planen med hjälp av forskare och konsulter. Den verksamhet som planeringen avser kommer under de närmaste årtiondena att få sin tyngdpunkt förskjuten allteftersom slutförvaringsmetoderna fär- digutvecklas. Enligt min mening bör en stor flexibilitet eftersträvas inför granskningarna av forsknings- och utvecklingsplanerna.

Jag vill mot bakgrund av vad jag nu har anfört och efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet föreslå följande. Huvuduppgiften för statens kärnhrt'inslenämnd (nuvarande nämnden för hantering av använt kärnbränsle) skall vara att övervaka genomförandet av programmet för den slutliga hanteringen av använt kärnbränsle samt avvecklingen av an- läggningar i kärnkraftsprogrammet. Deluppgifter för nämnden är att svara för:

— avgiftsuttag, medelsredovisning och utbetalande av ersättningar —- granskning av kostnadsuppskattningar för sluthanteringen bedömning av olika hanteringsmetoder för att utröna i vad mån de bör ingå i kraftreaktorinnehavarnas forsknings- och utvecklingsprogram för sluthanteringen uppföljning av kraftreaktorinnehavarnas åtgärder för sluthantering av använt kärnbränsle och avveckling av anläggningar. Nämnden leds av en styrelse. Dess kansli omfattar en chef samt nio ytterligare befattningshavare. Kansliet indelas i en teknisk och en ekono- misk enhet förutom gemensamma resurser.

Det ankommer på regeringen att närmare besluta om nämndens instruk- tion, styrelse. kansli m.m. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

Ett samarbetsorgan för kärnavfallsfrågor inrättas gemensamt för statens strålskyddsinstitut. statens kärnkraftinspektion och statens kärnbränsle- nämnd. Det tillsätts och erhåller instruktion av regeringen. Samarbetsorga-

Prop. 1984/85: 120 245

net skall åt de tre myndigheterna fungera som dels ett expertorgan för rådgivning. dels ett forum för samråd. Dess uppgifter skall vara att svara för

rådgivning. då så begärs, till en eller flera av de berörda myndigheterna vid beredning av ärenden med anknytning till kärnavfallshantering eller avveckling av anläggningar — informationsutbyte om de tre myndigheternas forsknings- och utred- ningsverksamhet i fråga om kärnavfallshantering samt avveckling av anläggningar så att en rationell arbetsfördelning ernås och därvid en oberoende kompetens byggs upp och vidmakthålls på områden av bety— delse härvidlag.

Finansiering

] fråga om frnansieringssystemet vill jag anföra följande. [ översynsut- redningens betänkande redovisas några modeller för en fondförvaltning som i olika omfattning utnyttjar den öppna kreditmarknaden. riksbanken eller riksgäldskontoret för placeringar. Vid remissbehandlingen har anförts synpunkter bl. a. på det nuvarande återlånesystemet. olika slag av kapital- placeringar av avgiftsmedel på kreditmarknaden, speciellt en fondering i statspapper via riksgäldskontoret. fondförvaltningens närmare upplägg- ning samt frågan om garanterad realavkastning.

Enligt vad utredningen har påvisat kommer förändringar i finansierings- systemets fondförvaltningsdel inte att få något omfattande genomslag i praktiken förrän i slutet av l980-talet då vissa åtaganden som är konse- kvenser av hittills fattade beslut om återlån kommer att ha infriats med de in- och utbetalningar som förutses i övrigt. Jag anser mot denna bakgrund att ett förslag till ändrad lagreglering av fondförvaltningen f.n. kan anstå och avser att i stället återkomma med förslag till regeringen rörande förslag till 1985/86 års riksmöte i fråga om fondförvaltningen.

11.3 Exportkontroll m. m.

Som jag nyss har anfört måste det fredliga utnyttjandet av kärnenergi ske utan att verksamheten genom överföring av utrustning, utnyttjande av anläggningar eller avledning av material bidrar till kärnvapenspridning. En handel över gränserna med kärnmaterial och kärnteknisk utrustning för fredliga ändamål är emellertid i linje med Sveriges åtaganden enligt icke- spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty. NPT. artikel lV:2). Jag avser nu att behandla frågan om de krav som bör vara uppfyllda då tillstånd lämnas till utförsel på det kärntekniska området och vill först översiktligt redogöra för våra formella internationella förpliktelser.

Sverige har av hävd varit starkt engagerat i strävandena att hindra spridning av kärnvapen. Vi tillhör de länder vilkas krav går längst. Vi

Prop. 1984/85: 120 246

deltog aktivt i de förhandlingar som ledde fram till NVF. som trädde i kraft år 1970 och till vilket nu fler än l20 stater anslutit sig. Fördraget utgör ett viktigt rättsligt och politiskt värn mot kärnvapenspridning. Det centrala i NPT-fördraget är den både folkrättsligt och politiskt/moraliskt bindande utfästelse som anslutna icke-kärnvapenstater gör att inte skaffa egna kärn- vapen. Detta åtagande verifieras genom avtal med det internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) om kontroll (safeguards) av samtliga anläggningar och av allt klyvbart material inom resp. land.

Enligt min mening är det angeläget att inte heller kärnvapenstaternas anläggningar för civil kärnenergiverksamhet utnyttjas på något sätt för militära ändamål. Jag framförde vid IAEA:s generalkonferens i september [934 den svenska regeringens uppfattning att kärnvapenstaterna titan un- dantag skall göra en klar åtskillnad mellan den civila och den militära sektornför kärnmaterial såväl som för kärntekniska anläggningar och att deras civila kärnenergiverksamhet i sin helhet mäste underkastas effektiva safeguards genom IAEA-kontroll.

Genom NPT-anslutningen accepterar Sverige som köpare av kärnmate- rial och tjänster sådana s.k. heltäckande safeguards som jag nyss har nämnt. Som leverantörsland är vi enligt NPT förpliktade att kräva IAEA- kontroll av material eller utrustning som vi levererar till ett icke-kärnva- penland. Vi har även åtagit oss att följa de s.k. Londonriktlinjema från år 1977. enligt vilka vi som exportör bl.a. ställer krav på fysiskt skydd samt på IAEA-kontroll vid överföring av klyvbart material. utrustning eller teknologi till icke-kärnvapenstater.

Våra ambitioner i fråga om internationell kontroll av kärnenergiverk- samheten går emellertid längre än vad de internationella överenskommel- serna föreskriver. Som en allmän princip för den svenska politiken härvid- lag gäller att utförseltillstånd till icke-kärnvapenstater endast lämnas om dessa har ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande åtaganden om IAEA-kontroll över all sin kärnenergiverksamhet. Vid utförsel till kärnva- penstaterna måste garantier föreligga för fredlig användning av det som levereras och IAEA-kontroll av att dessa garantier uppfylls. Därutöver skeri varje utförselärende en allmänpolitisk prövning.

Målsättningen är sammanfattningsvis att utrustning och material som härrör från Sverige endast kommer till användning i sådana länder där garantier skapats för att det som förs ut inte bidrar till spridning eller tillverkning av kärnvapen.

Jag vill framhålla att utförseln från Sverige på det kärntekniska området i praktiken inryms inom ett begränsat antal kategorier (under de senaste åren främst kapslingsrör. bränsleelement. restmängder av uran i samband med bränsletillverkning samt bränsle och testobjekt för Studsviks mate- rialprovningsreaktor R2). Varje ansökan om utförseltillstånd prövas sär- skilt. Prövningen innefattar även frågan om eventuell reexport och kon-

Prop. 1984/85: 120 247

trollfrågor i sådana fall. Till grund för prövningen läggs bl. a. regeringsåta- ganden i enskilda fall eller bilaterala eller multilaterala kontrollavtal.

Som jag har anfört i annat sammanhang (prop. 1983/84:60 s. 52) avser jag att noga följa utvecklingen på utförselområdet och. om detta visar sig erforderligt. lägga fram förslag om ändringar i förteckningen över utrust- ning och material för vilka tillstånd krävs vid utförsel. Genom den nya lagstiftningen har tillståndsplikten utsträckts till att omfatta även s. k. dual use-produkter. dvs. utrustning eller material som utan att vara särskilt konstruerade eller iordningställda för kärnenergiändamål ändå kan vara av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar. Vissa tillägg till produktförteckningen har redan gjons av regeringen i fråga om utrustning av dual use-karaktär. Förutom Sverige har några andra länder infört sådan tillståndsplikt. Internationella överenskommelser saknas dock för vilka dual use-produkter som bör innefattas. Regeringen vill verka för att inter— nationella riktlinjer skapas även på detta område.

Hänvisningar till S11-2

  • Prop. 1984/85:120: Avsnitt 11

12. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om vissa torvfyndigheter. lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mincralfyndigheter. lag om ändring i gruvlagen (1974: 342). lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), lag om ändring i vattenlagen (l983: 291), lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt. Det under 4 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för jordbruksdepartementet, det under 5 angivna förslaget i samråd med che— fen för justitiedepartementet och det under 6 angivna förslaget i samråd med chefen för finansdepartementet.

Den lagändring som föreslås under 6 är av så enkel beskaffenhet att jag anser att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Något yttrande från lagrådet bör därför inte inhämtas.

PM:”???