SOU 1989:113

Ungdomars kompetens

Sammanfattning 9 ] Direktiv, avgränsningar och arbetssätt 15 1.1 Uppdraget 15 1.2 Arbetet 17 2 Vad är en ungdomsgaranti? 21 3 Ungdomaridag 31 3.1 Inledning 32 3.2 Några relevanta resultat från ungdomsforskning 35 3.3 Ungdomars syn på studier och arbete 40 3.4 Flickors syn på studier och arbete 45 3.5 Ungdomsbilder ur uppföljningsansvaret 48 4 En ungdomsgaranti i ett internationellt perspektiv 53 4.1 Inledning 53 4.2 Arbetsmarknadsfrågor i Västeuropa 56 4.3 Utbildningsfrågor 58 4.4 Åtgärder för arbetslös ungdom 63 5 Ungdomars arbetsmarknad 69 5.1 Dagens arbetsmarknad (1989) 70 5.2 Demografisk utveckling 71 5.3 Ungdomars arbetsmarknadssituation 74 5.4 Den segmenterade arbetsmarknaden 77 5.5 Organisatoriska förändringar i arbetslivet 79 5.6 Kompetensutvecklingi arbetslivet 80 5.7 Ungdomars framtida arbetsmarknad 81

5.8 5.9

6.1 6.2

6.3 6.4 6.5

7.1

7.2 7.3 7.4 7.5

8.1 8.2 8.3 8.4 8.5 8.6 8.7 8.8

9.1 9.2

9.3

9.4

Unga kvinnors framtida arbetsmarknad Ungdomar utan gymnasieutbildning

Uppföljningsansvaret. Verksamhet, mål och metoder Bakgrund 1976—1989 Uppföljningsverksamhet under 1987/88. Resultatsamman- ställning av utredningens kommunenkät, uppgifter från SCB och CSN och SÖ:s utvärderingsrapporter Hur har det gått för ungdomarna? Uppföljningsverksamheten Mål och metoder

Gymnasiala studier inom individuella utbildnings- planer Intagning och gymnasieskolans dimensionering och organisation Studier inom uppföljningen Studier efter uppföljningsåtgärder Gymnasieskola och uppföljningsåtgärder i utveckling Individuella utbildningsplaner: Samordning av uppföljningsåtgärder och gymnasiala studier

Arbetsmarknadsåtgärder för 16—19—åringar Ungdomsplatser Arbetsförmedlingens åtgärder för 16—17—åringar Arbetsförmedlingens åtgärder för 18—19—åringar Ungdomslagen Inskolningsplatser Förändrad ungdomsgaranti för 18—19—åringar Rekryteringsstöd Arbetsmarknadsutbildning

Ungdomar i uppföljningsansvaret med invandrar— eller flyktingbakgrund

Resultat av enkäten

1980—ta1ets förändringari invandringen och den nya invandrarpolitiken Har invandrarungdomar det svårare än ungdomar ur majoritetsbefolkningen? Ungdomar med flyktingbakgrund

82 84

87 88

90 93 95 102

113

114 122 124 126

133

139 139 148 148 150 159 161 164 165

169 169

172

173 173

10

10.1 10.2 10.3

11

11.1 11.2

11.3

12

12.1

12.2 12.3 12.4 12.5

13

13.1 13.2 13.3

14 14.1 14.2

14.3

Unga, som är intellektuellt eller fysiskt handikappade eller som haren psykisk utvecklingsstörning Inledning Ungdomar med fysiska handikapp: Resultat av enkäten Ungdomar med intellektuella handikapp: Resultat av enkäten

Ett nytt kommunalt utbildnings— och sysselsätt- ningsansvar för ungdomar under 20 år Inledning Det kommunala uppföljningsansvaret och det kommunala sysselsättningsansvaret Ungdomars rätt och kommuners ansvar för gymnasial utbildning

Statsbidrag för individuella utbildningsplaner och kommunernas informationsansvar

Integrering av statsbidraget för uppföljning i gymnasie- skolans och den kommunala vuxenutbildningens stats- bidragssystem Bakgrund: Anslagsutveckling m.m. Schablonisering av statsbidraget för uppföljande åtgärder Statsbidragskonstruktion

Statsbidragsberäkningar

lnformationssystemet Ett förbättrat informationssystem Förslag till ett nytt integrerat informationssystem Utvärdering av graden av måluppfyllelse. En utbildnings- garanti för alla ungdomar: En gymnasieskola för alla

Personalfrågor

Personal i en integrerad gymnasial uppföljning Personal inom uppföljningsverksamheten enligt kommunenkäten

Fortbildning

177 177 181

184

187

188

191

197

203

203 204 206 210 213

219 219 221

222

229 229

230 233

15 Kommunal samverkan för att främja gymnasial utbildning för ungdomar under 20 år 235 15.1 Samordning av det kommunala utbildnings— och sysselsättningsansvaret för ungdomar 235 15.2 Några samverkansorgan 236 15.3 Några resultat från utredningens enkät 237 15.4 Samordning mellan kommunens förvaltningar 239 Litteraturlista 243 Bilagor Bilaga 1 Kommittédirektiv 249 Bilaga 2 Förslag från arbetsmarknadsstyrelsen till förändring av ungdomsgarantin 257 Bilaga 3 Arbetsmarknadsmyndigheternas respektive sko- lans ansvar för arbetslös ungdom under 1900-talet 263 Bilaga 4:1 Ronneby kommun 291 Bilaga 42 Sandvikens kommun 297 Bilaga 43 Södertälje kommun 307 Bilaga 5 Kommunernas uppföljningsverksamhet för 1987/88 321 Tabellbilaga 377

Sammanfattning

Utredarens uppdrag och arbete (Kap. 1) Inledning (Kap. 2)

Ungdomar i dag (Kap. 3)

Ungdomar har högre förväntningar på studier och arbete än tidigare generationer, — ett dualistiskt förhållningssätt till arbetslivet: i det ena segmentet finns de jobb man försörjer sig med nu, i det andra finns det riktiga framtidsarbetet, -— studierna skall leda till framtidsarbetet.

Som en följd av att så stora andelar av årskullarna befinner sig i gymna— sial utbildning har ungdomarnas utträde på arbetsmarknaden uppskju- tits. Den förlängda skolgången har lett till att en stor del av ungdomar- nas socialisation förSiggår inom den gymnasiala skolformen.

Övergångsskeden och valsituationcr tenderar att bli alltmer utdragna processer eftersom ungdomarna måste pröva sig fram genom egna erfa— renheter.

Möjligheternas mångfald komplicerar valbeslut och kräver kunskaper, erfarenheter och medvetenhet. Frigörelscn från traditioner och nedärv— da värderingar kräver individuella ställningstaganden.1dentitet och självkännedom blir allt viktigare i en mångfacetterad verklighet.

Flickornas val av studier och yrke är svårare än pojkarnas. De har ock— så färre studievalsmöjligheter och färre yrken att välja på.

En minoritet av ungdomarna lämnar skolan med bristfälliga baskun- skaper och dåliga eller inga betyg. I takt med att deras andel av ung- domsgruppen minskar ökar risken för att de slås ut från både utbildning och arbete.

Ungdomsarbetslöshet, liksom dess motsvarighet i skolan, utbildnings- löshet, är ett led i ungdomarnas socialisation. Den bör delvis betraktas som ett led i ungdomarnas sökande och valbeteende. Men för många låg- utbildade är det början till den ”permanenta tillfälligheten" på arbets- marknaden.

En ungdomsgaranti i ett internationellt perspektiv (Kap. 4)

Ungdomsarbetslösheten är högre i många europeiska länder än i Sveri— ge. Den är strukturell men innehåller både sociala och utbildningsmäs- siga dimensioner. Detta innebär att ungdomarnas arbetslöshet lätt ut— vecklas till långtidsarbetslöshet.

Ätgärdernas inriktning är relativt likartade inom EG—området och jäm— fört med Sverige. Vad som skiljer Sverige från övriga länder, är den lag— fästa skyldigheten att söka upp och följa upp ungdomar under 18 år och hålla sig underrättad om deras sysselsättning. En åtgärdsskyldighet för alla under 20 år som är lagfäst såsom i Sverige och för vilken statsbi— drag utgår finns även i andra länder. Kvaliteteten på åtgärderna är dock högre i Sverige. Genom den uppsökande och uppföljande skyldighe- ten blir "täckningsgraden" högre än i andra länder. Det nära sambandet mellan åtgärder för 16- och 17—åringar och skolväsendet är det Sverige och bara några få andra länder som har.

Ungdomars arbets marknad (Kap. 5)

Ungdomar med adekvat utbildning och en stabil social bakgrund har förmodligen mycket goda framtidsutsikter på den framtida arbetsmark- naden. Okade kvalifikationskrav för tillträde på arbetsmarknaden kan innebära att samtidigt som det finns ett uttalat arbetskraftsbehov kan bl.a. ungdomar utan utbildning och yrkeserfarenhet ställas utanför den reguljära arbetsmarknaden och förbli arbetslösa. En ojämlik nivå hos den unga nytillträdande arbetskraften riskerar att förstärkas i det framtida arbetslivet.

Ungdomskullarna i åldern 16—24 år kommer att vara som minst om- kring år 2000.

Arbetskraftsdeltagandet bland ungdomar har fallit trendmässigt sedan början av 1960—talet, framförallt beroende på utbyggnaden av gymna- sieskolan. Ungdomars rörlighet mellan yrken, arbetsgivare och regio— ner är större än hos de äldre. Under senare år har ungdomarna i allt större utsträckning sökt sig till kommersiella yrken och serviceyrken som haft en kraftig andelstillväxt.

Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad. Kvinnorna finns framför allt i den offentliga sektorn. Kvinnornas arbetskraftsdel- tagande har ökat i alla åldrar de senaste decennierna. De väljer inte längre mellan hemarbete eller marknadsarbete utan i vilken omfatt- ning de skall förvärvsarbeta.

Andrad arbetsorganisation innebär ökade kunskapskrav på arbetskraf— ten genom att arbetsuppgifternas ansvarsområden och inriktning kom— mer att förändras i samband med denna utveckling. De nya produk— tionsvillkoren gör att innehållet i många arbetsuppgifter blir bredare och kraven på beredskap för omställning ökar.

Kompetensutveckling i arbetslivet kommer till stånd dels genom inlär- ning i det dagliga arbetet, dels genom direkta utbildningsinsatser. In- slaget av inlärning i det dagliga arbetet är beroende av arbetsinnehåll, arbetsorganisation och arbetsmiljö.

Behovet av en gymnasieutbildning för alla ungdomar framgår mycket klart. Risken är stor att vi i annat fall får en grupp ungdomar som sena- re, under hela sitt yrkesverksammma liv, ständigt kommer att vara de

som först slås ut från arbetsmarknaden vid konjunktur— och struktur— förändringar.

Ungdomsarbetslösheten kännetecknas av att den är högre än för andra åldersgrupper - i högre utsträckning består av korttidsarbetslöshet — är mer konjunkturkänslig tenderade att öka kraftigare under de senaste årtiondenas konjunk— turnedgångar.

Uppföljningsansvaret. Verksamhet. mål och metoder(Kap. 6)

1976 lagfästes uppföljningsansvaret och statsbidrag utgick för uppsö— kande vägledning. 1980 infördes statsbidrag för vägledning och praktik. 1981 tillkom avtalet om ungdomsplatser och 1982 fördes administratio- nen av dem till skolstyrelserna. 1983 samlades uppföljnings— och åt— gärdsansvaret för 16— och 17—åringar under skolstyrelsen. Ungdoms— platserna fick en starkare koppling till utbildning genom att de avtals— enliga utbildningsinslagen fick ett särskilt statsbidrag. LA—kurser blev uppföljningsansvarets särskilda utbildningsinstrument.

Sedan 1983 har ungdomarna i uppföljningsansvaret minskat, både antals— och andelsmässigt till följd dels av gymnasieskolans utbyggnad, dels under senare år även av det gynnsamma arbetsmarknadsläget.

1987/88, mätåret för utredningens enkätundersökning, befann sig de flesta ungdomar högst ett år i uppföljningsåtgärder. En tredjedel av ungdomarna i uppföljningsansvaret bestod av studieavbrytare, vilket är mindre än vad man har trott. Andelen ungdomar med psykosociala pro— blem hade ökat. Ca två tredjedelar av ungdomarna i uppföljningsåtgär— der hade haft ungdomsplats. Nästan hälften gick vidare till fortsatta studier och en tredjedel till arbete.

Undersökningar bekräftar att ungdomar som inte fullföljer gymnasie— studier tenderar att fastna i konjunkturkänsliga branscher med sämre arbetsmiljö och låg lön. De har högre arbetslöshet, även i högkonjunktur och trots längre anknytning på arbetsmarknaden. Särskilt kvinnorna har en svag förankring på arbetsmarknaden.

Ungdomarna i uppföljningsåtgärder är en heterogen samling. De har of- ta låga eller bristfälliga betyg från grundskolan. Det finns de som är målmedvetna om studie— och yrkesvalet men har för låga betyg, det finns andra som är osäkra om studie- och yrkesvalet vilket försvåras av låga betyg och det finns de som äri avsaknad av självkänsla och som of— ta har en komplicerad problembild i kombination med låga betyg.

Arbetssättet i uppföljningsverksamheten är individinriktat och flexi- belt. Dess funktioner är uppsökande och uppföljande, orienterande, för— beredande, kvalificerande för gymnasiestudier och ibland även kompe- tensgivande. Helhetssynen på individen utgår från ett vidgat kompe- tensbegrepp. Motivationsskapande metoder med utbildningsinriktning utgår från ett otraditionellt utbildningsinnehåll.

Gymnasiala studier inom. individuella utbildningsplaner (Kap. 7) Utredaren föreslår att ungdomarnas förstahandsval beaktas i större ut- sträckning. Förslagen om en flexiblare organisation, bl.a. av vårdinrik- tade studievägar, slopande av värintagningen på vårdlinjen, ändrad

reglering av klass—, start— och gruppbestämmelser samt förslag om indi- viduella utbildningsplaner bör resultera i att fler ungdomar kan få sina studievägsval tillgodosedda.

Utredaren föreslår också att prioriteringen för 16— och 17-åringar upp— hävs.

Utredaren föreslår vidare att läroplaner för gymnasieskolan och för den kommunala vuxenutbildningen bör omfatta mål och föreskriva verk— samhet i form av en kursplan för individuella utbildningsplaner för gymnasial utbildning. I de individuella utbildningsplanerna bör ingå verksamhet i varierande utsträckning såsom studie— och yrkesoriente— ring, vägledning och samordning, varvning av studier i form av moduler och ämnen inom de gymnasiala utbildningsformernas kursutbud samt praktik, ungdomsplats eller arbetsplatsförlagd utbildning.

Arbetsmarknadsåtgärder för ] 6—19—åringar (Kap. 8)

Ungdomsplatserna är viktiga för ungdomarnas motivation att återgå till studier. Det är också den enda arbetsmarknadspolitiska åtgärden för 16— och 17—åringar, som garanterar ungdomarna valfrihet mellan ut— bildning och arbete. Fördelningen av arbetsuppgifterna på ungdoms- plats följer det traditionella könsrollsmönstret. För ett antal ungdomar är ungdomsplats, även i högkonjunktur, det enda sysselsättningsalter- nativet.

Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken för 18—19—åringar är en Viktig signal till ungdomarna. Målsättningen med åtgärderna är att underlät- ta och påskynda arbetslösa ungdomars övergång till arbete på den re- guljära arbetsmarknaden. Aktiv platsförmedling och jobb—sökaraktivi- teter är medel för att uppnå fastställda mål och att motverka eventuella inlåsningseffekter.

Ungdomar i uppföljningsansvaret med inuandrar— och flyktingbakgrund (Kap. 9)

I samhälls— och arbetslivsorienterande syfte förordas att bättre möjlig- heter bör erbjudas asylsökande 16—19—åringar att få praktik på arbets- platser. Den individuella utbildningplanen bör gälla även för asylsökan- ge eller invandrarungdomar och bör anpassas till dessas särskilda be- ov.

Unga, som är intellektuellt eller fysiskt handikappade eller som har en psykisk utvecklingsstörning (Kap. 10)

Utredaren föreslår att ungdomar, som omfattas av omsorgslagen, direkt efter avslutad särskild skolplikt, således när de fyller 17 år, får omfattas av arbetsförmedlingens åtgärdsansvar.

Vidare föreslår utredaren att Särskolekommittén i sina förslag om fram- tida huvudmannaskap för de psykiskt utvecklingsstördas utbildning be- aktar det kommunala uppföljningsansvaret. För alla handikappade fö- reslås ett antal lokala särskilda projekt för handikappade i uppföljnings- åtgärder.

Ett kommunalt utbildnings— och sysselsättningsansvar för ungdomar under 20 år (Kap. 1 1)

Utredaren föreslår att ett nytt lagrum förs in i skollagen som fastslår ungdomars rätt till gymnasial utbildning och att det skall åligga hem— kommunen att främja detta. Utredaren föreslår att genom tillägg i skol— lagens reglering av det kommunala uppföljningsansvaret gymnasial ut- bildning även ide föreslagna individuella utbildningsplanerna priorite- ras. Uppföljningsansvarets mål och verksamhet enligt individuella ut- bildningsplaner föreslås ingå som en del av kommunens skolplaner.

Statsbidrag för individuella utbildningsplaner och kommunernas informationsansvar (Kap. ]2)

Utredaren föreslår att statsbidraget för de nuvarande uppföljningsåt— gärderna schabloniseras och samordnas med driftbidragen för gymna- sieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Resurser för indi- viduella utbildningsplaner föreslås bli särskilt beräknade och inom re— sursramen bör särskilda medel avsättas för kommunernas informations— och uppföljningsansvar.

Informationssystemet (Kap. 1 3)

Informationssystemet är en viktig grundsten för att förverkliga en mål- styrd skola och att garantera att målet en gymnasieskola för alla upp- nås. Uppföljningsansvarets hittillsvarande uppgiftsinsamling föreslås bli integrerat med gymnasieskolans och ev. den kommunala vuxenut— bildningens informationssystem.

Utredaren föreslår således att informationssystemet skall innebära en kontinuerlig redovisning av hela ungdomspopulationen mellan 16 och 20 år. Redovisningen skall utgå från om ungdomarna i nämnda popula— tion befinner sig i gymnasieutbildning eller ej. För 16— och 17—åringar som inte befinner sig i gymnasieutbildning redovisas dessutom syssel— sättningssituationen. En årlig avstämning bör göras av hur många un- der 20 år som slutför en gymnasial utbildning.

Återföring av informationen skall göras till alla kommuner. Den peda- gogiska verksamheten i individuella utbildningsplaner utvärderas och redovisas som det övriga skolväsendet.

Personalfrågor (Kap. 14)

För individuella utbildningsplaner som samordnas med gymnasiala ut- bildningsformer fordras det behörig personal som är kompetent. Kommunal samverkan föratt främja gymnasial utbildning för ungdomar under 20 är (Kap. 15)

Ingen påbjuden samordning för ungdomars utbildning och sysselsätt- ning föreslås. Enligt utredningens enkät fungerar samarbetet mellan uppföljningsverksamheten och arbetsförmedlingarna i allmänhet väl, även om undantag finns. Samarbetet med socialtjänsten ökar också.

1. Direktiv, avgränsningar och arbetssätt

Den 1 augusti 1988 förordnadesjag som särskild utredare för översynen (U 1988:11) av det kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar. Di— rektiven (U 1988z37) till utredningen hade utformats i samråd mellan cheferna för utbildnings— och arbetsmarknadsdepartementen. Jag har i utredningsarbetet biträtts av två sekreterare, en från vardera departe— menten samt av experter från civildepartementet, SÖ, AMS och social- styrelsen. En referensgrupp, bestående av arbetsmarknadens parter, Svenska kommunförbundet och Elevorganisationen har knutits till ut—

redningen.

1.1. Uppdraget

En viktig utgångspunkt är, enligt utredningsdirektiven, att samhället har ett ansvar för att ungdomar får en sådan grundutbildning att de får ett fast fotfäste på arbetsmarknaden, att de kan bli aktiva samhällsmed— borgare och att de kan skapa sig ett meningsfyllt liv i övrigt. Jag har uppfattat denna formulering som central för mitt utredningsarbete.

Alla ungdomar kan emellertid inte förutsättas skaffa sig en gymnasial utbildning direkt efter grundskolan. Ambitionsnivån för samhällets in— satser för dessa ungdomar, framhölls det i direktiven, skall vara den- samma som för alla andra ungdomar under 20 år: att ge förutsättningar för individuell utveckling och yrkesförberedelse. Även dessa ungdomar måste således kunna erbjudas en utvecklande och meningsfull verksam— het.

I mitt uppdrag ingick också att beakta behovet av samordning med de insatser som görs för ungdomar i den närmast följande åldersgruppen,

18—19—åringarna, som inte har någon fullföljd gymnasial utbildning och

som är arbetslösa.

Jag har också ålagts att överväga om nuvarande ansvarsfördelning för åtgärder för ungdomar under 20 år bör omprövas. En framtida förän- drad ansvarsfördelning borde, enligt direktiven, i så fall kunna utgå från om ungdomarna har eller inte har fullgjort en gymnasial utbild—

ning.

Om förslag om en eventuellt förändrad ansvarsfördelning skulle bli re— sultatet av utredningens överväganden, påpekades det i direktiven, var det viktigt att de ungdomars behov beaktades som inte har en gymnasi- al utbildning eller inte befinner sig i en sådan.

Grundläggande för utredarens överväganden om ansvarsfördelningen mellan skol— och arbetsmarknadsmyndigheterna skulle vara att gräns- dragningen myndigheterna emellan borde klargöras samt att samord- ningen och samarbetet dem emellan förbättras.

Jag har vidare haft i uppdrag att pröva målsättningen för den kommu- nala uppföljningsverksamheten samt huruvida samhällsutvecklingen förändrat förutsättningarna för statsbidrag till en fristående organisa—

tion av uppföljningsåtgärderna.

I uppdraget ingick också att ge förslag till riktlinjer för ett nytt stati- stik— och informationssystem, som bättre än det nuvarande kan beskri- va flödena mellan olika typer av sysselsättning, ungdomarnas bakgrund och behov och vart de tar vägen efter åtgärder. Jag anmodades särskilt att i mina förslag beakta rimligheten i kommunernas arbetsinsats för avrapportering. Direktiven fogas till betänkandet som bil.1.

Jämsides med denna utredning har ett remissarbete pågått som syftar till att ge regeringen underlag för förslag till omfattande förändringar av gymnasieskolans hela struktur, planeringssystem och troligen också statsbidragssystem. Skola—Arbete—utredningen har av regeringen be- retts tillfälle att avge yttrande över de olika förslagen om en framtida gymnasieskola enligt missiv den 27 april 1989.

I samband med beredningen inom Arbetsmarknadsdepartementet av förslaget om att ersätta ungdomslag med inskolningsplatser fick Skola—

Arbete—utredningen tillfälle att yttra sig i januari 1989. Yttrandet bifo- gas till betänkandet som bil.2.

Jag har också hafti uppdrag att på grundval av dokumenterade erfaren- heter och aktuella undersökningar förutsättningslöst pröva målsätt- ningen för den kommunala uppföljningen och om samhällsutvecklingen förändrat grunderna för statsbidrag till en fristående organisation av uppföljningsåtgärderna.

1 .2 Arbetet

Utredningen började arbeta i slutet av augusti 1988.

Referensgruppen har sedan december 1988 sammanträtt sju gånger. Ett sammanträde bestod av ett tvådagars seminarium. Till detta hade in- bjudits de tre kommunerna som utredningen särskilt studerat samt Torsten Madsén och Ingegärd Sandström som på utredningens uppdrag utarbetat en särskild studie om läsutveckling.

Hösten 1988 Vände sig utredningen till länsskolnämnderna för att få tillgängliga rapporter om uppföljningsverksamheten i länet. Rapporter inkom från samtliga länsskolnämnder utom en. Rapporterna har utgort ett av utredningens underlag.

Hösten 1988 gick utredningen vidare ut med en enkät till alla intag- ningsnämnder med förfrågan om hur ansökningar till gymnasieskolan från ungdomar från uppföljningsansvaret och från ungdomslag hantera- des. Svarsprocenten var ca 80 procent. Resultatet har inarbetats i betän- kandet.

Utredningen har genomfört en riksomfattande enkät för att få en bild av vilka ungdomarna är, vilka behov de har, vad som händer inom uppfölj- ningen och efter uppföljningen, hur man organiserar verksamheten m.m. Enkäten skickades ut i januari 1989 och efter två påminnelsebrev hade de flesta svaren inkommit till början av juni. Mätåret var 1987/88. Svarsprocenten var anmärkningsvärt hög: 97 procent. Alla svaren var inte fullständiga. Till enkätsvaren fogades på begäran av utredningen kommunernas rapporter avseende uppföljningsverksamheten. Rappor- terna har inarbetats i betänkandet.

Resultatet av enkäten har bearbetats datatekniskt, analyserats och ställts samman med särskilt beställda statistiska underlag från Statis- tiska centralbyrån (SCB) och Centrala studiestödsnämnden (CSN). Sammanställningen och tabeller fogas till betänkandet som bil. 5.

Förutom enkätundersökningen har utredningen särskilt ingående stu- derat tre kommuner, som valts med hänsyn till bl.a. storlek, geografisk belägenhet, organisation av uppföljningsverksamhet och arbetsmark- nadssituation. Utredningens beskrivning av de tre kommunerna Ronne— by, Sandviken och Södertälje bifogas till betänkandet som bil. 4.

Utredningen har gjort ett antal studiebesök. Bl.a. har utredningen be- sökt de tre storstäderna och tagit del av det omfattande rapportmaterial som har utarbetats inom olika verksamhetsområden med anknytning till uppföljningsverksamheten.

Inom utredningen har det också utarbetats en historisk tillbakablick på arbetsmarknadsmyndigheternas resp. skolans ansvar för ungdomar utan utbildning eller arbete. Den sträcker sig från 1900—talets början fram till dagens förhållanden. Det kan tyckas vara en överflödsgärning. Utredningen har emellertid funnit att någon samlad historisk redovis- ning av åtgärder för ungdomar ur det dubbla perspektiv, skolans och är- betsmarknadsmyndigheternas, som utredningens inte finns. Den histo- riska beskrivningen har fogats till betänkandet som bilaga 3.

Utredningen uppdrog vid årsskiftet 1988/89 åt Torsten Madsén och Ingegärd Sandström att med utgångspunkt i uppföljningsverksamhe- tens arbetsformer, särskilt dess undervisning, göra en genomgång av aktuella forskningsresultat för att ge underlag för ett pedagogiskt pro— gram i uppföljningsverksamheten. Författarna har bl.a. haft tillgång till utredningens rapporter m.m. om uppföljningsverksamheten. Utar- betandet av studien har pågått parallellt med utredningsarbetet. Beto- ningen har lagts på läs— och skrivutvecklingens principer. Hur problem uppstår och vilka dess bakgrundsfaktorer är. Författarna beskriver ingående grunderna för det förhållningssätt som krävs för att hjälpa skoltrötta ungdomar att återfinna lusten att lära.

Den färdiga skriften har titeln "Livlina för livslångt lärande” och är fri- stående från själva betänkandet. De synpunkter och åsikter som fram—

förs i rapporten står författarna för själva. Mitt syfte har varit att ge en bredare bakgrund till mina förslag, idéer och exempel samt att stimule- ra till debatt och eftertanke.

2. Vad är en ungdomsgaranti?

Det kommunala uppföljningsansvaret, som uppdraget avser, omfattar alla 16—17—åringar. För de ungdomar som inte befinner sigi utbildning eller som inte har arbete har kommunerna ett särskilt åtgärdsansvar. 18— och 19—åringar som är arbetslösa har en sysselsättningsgaranti. i form av inskolningsplatser.

I direktiven till denna utredning betonades det att samhället har ett an- svar för att ungdomar får en sådan grundutbildning att de får ett fast fotfäste på arbetsmarknaden, att de kan bli aktiva samhällsmedborgare och att de kan skapa sig ett meningsfyllt liv i övrigt. Detta har varit en central utgångspunkt för mina överväganden.

En annan grundläggande utgångspunkt för mina överväganden och för— slag är den stora satsning som för närvarande förbereds för att utveckla och förbättra den gymnasiala utbildningen för alla ungdomar.

Jag har i mina förslag också vägletts av riksdagsbesluten med anled- ning av propositionerna om skolans styrning och om kommunalt huvud— mannaskap för lärare m.fl.

Jag kommer att i betänkandet utveckla och precisera samhällets ung— domsgaranti för utbildning och arbete. Denna består av flera komponen— ter varav, som jag ser det, utbildning och sysselsättning för ungdomar är centrala. De nämnda komponenterna är viktiga bl.a. ur den synpunkten att de har en avgörande betydelse för ungdomarnas framtid.

Gymnasieskolan skall vara en skola som är till för alla ungdomar. Väl- utbildade ungdomar är en resurs för samhället och gymnasial utbild- ning är i dag ett allmänt kvalifikationskrav på arbetsmarknaden. En

god skolutbildning förbättrar även individens möjligheter till en egen positiv personlighetsutveckling och därmed också att fylla en aktiv medborgarroll. Samhällets ungdomsgaranti för arbete förutsätter en ga- ranti för en adekvat grundutbildning. Enligt min mening kan en sådan grundutbildning inte längre bestå av enbart genomgången grundskola utan måste bygga på en gymnasial kompetens.

I direktiven framhölls det emellertid också att alla ungdomar inte kan förutsättas skaffa sig en gymnasial utbildning direkt efter grundskolan. Ambitionsnivån för dessa ungdomar, betonades det i direktiven, skall vara densamma som för alla andra ungdomar under 20 år: att ge förut— sättningar för individuell utveckling och yrkesförberedelse. Även dessa ungdomar måste kunna erbjudas en utvecklande verksamhet.

Det har varit en mycket angelägen uppgift för mig atti utredningsarbe- tet värna om ungdomarnas valfrihet mellan utbildning och arbete. Det finns en viss risk att de höjda kompetenskraven identifieras helt och hållet med behörighetsgivande utbildning och att man glömmer den kompetens som är nödvändig för personlighetsutvecklingen och som man skaffar sig på andra sätt än genom utbildning.

När det talas om vilken kompetens framtidens vuxna behöver nämns behovet av ökad flexibilitet, hög stresstolerans, personligt ansvarsta- gande, beredskap till omställningar såväl i arbete som privatliv samt förmåga till individuella problemlösningar. Tonvikten läggs på indivi- dens förmåga och kompetens.

Samtidigt pekar man på risk för ökad polarisering, att utslagningen kan öka. Denna utrednings resultat, liksom många andra undersökningar, visar tydligt att ungdomar utan gymnasial utbildning löper stor risk för att slås ut.

För egen del vill jag betona att satsningarna på ökad kompetens måste gå hand i hand med medborgerligt ansvarstagande och solidaritet med alla, även de svaga. Om kompetensutvecklingen sker helt på individens villkor leder den lätt till kollektiv egoism. Jag vill således betona att den medborgerliga kompetensen och solidariteten med de svaga är grundläggande principer i vårt samhälles uppbyggnad och att de inte får undanskymmas eller försvagas i vår iver att höja kompetensen.

Jag kommer att disponera detta avsnitt så att jag först ger en kort bakv grundsbeskrivningen av skolans ökade ansvarstagande för ungdomar utanför den reguljära gymnasiala utbildningen för att sedan kort sam- manfatta och motivera mina förslag.

Skolans och arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar för ungdomar

utanför de reguljära utbildningssystemen

Ansvarstagandet för ungdomars utbildning och arbete har förändrats och utvecklats under den senaste tjugoårsperioden.

Fram till 1970—talet hade kommunerna ett allmänt välfärdsansvar för sina invånare, framförallt uttolkat i sociallagstiftningen. Utbildnings- åtagandet gällde främst den obligatoriska grundskolan.

Efterkrigsperiodens föräldrar hade före 1970 inte själva upplevt egent- lig arbetslöshet. Vad ungdomar .orde efter avslutad skolplikt ansågs i stort sett vara familjens och arbetsplatsernas angelägenhet.

Sysselsättningen garanterades av den statliga arbetsförmedlingen. Denna hävdade av tradition ett både socialt och utbildningsinriktat an- svar gentemot arbetslösa ungdomar utanför utbildningssystemet.

1971 infördes den nya enhetliga gymnasieskolan vari både yrkesutbild— ning och kortare och längre teoretisk utbildning sammanfördes. Det var en omvälvande reform i sig och ingen hade då en tanke på de ungdomar som fanns utanför gymnasieskolan.

Med växande ungdomsarbetslöshet väcktes förslag som innebar att ut- bildning var en väg ut ur arbetslöshet. Vid 1970—talets mitt introduce- rades särskilda korta kurser för arbetslös ungdom inom ramen för gym— nasieskolan. Sådana hade tidigare givits enbart i arbetsmarknadsmyn- digheternas regi.

1976 lagfästes kommunens uppföljningsansvar för arbetslös ungdom samtidigt som Sysselsättningsutredningen underströk utbildningens betydelse för ett framtida fast arbete. Uppföljningsansvaret knöts till grundskolan och innebar att grundskolan skulle informera sig om sys-

selsättningssituationen för de ungdomar som inte fanns i gymnasiesko- lan. Den gällde två år efter avslutad skolplikt.

Lokala och regionala planeringsråd infördes för att samordna skolans, arbetsmarknadsmyndigheternas och arbetslivets åtaganden gentemot ungdomarna. Gymnasieutredningen fick i uppdrag bl.a. att göra gymna- sieskolan attraktiv även för utbildningsmässigt svagpresterande unga.

1970—talets andra hälft präglades således av de första trevande försöken från kommunernas och utbildningsväsendets sida att ta sig an ungdo- marna utanför gymnasieskolan. Insatserna från skolan resp. arbets- marknadsmyndigheterna var än så länge föga samordnade. Ungdomar- na sökte i ökande utsträckning till gymnasieskolan och dimensionering- en av denna ökades successivt. Kortkursverksamheten för ungdomarna utanför gymnasieskolan ökade starkt.

Den s.k. ungdomspropositionen ( prop. 1979/80:145 ) innebar att gräns- dragningen mellan skolans och arbetsmarknadsmyndigheternas resp. ansvarsområden renodlades och myndighetsåldern gjordes till den övre åldersgränsen för skolans ansvarstagande. Utbildningsmålet markera- des, arbetslöshetsersättning skulle inte locka ungdomarna bort från ut- bildning. Kortkurser skulle inte ersätta reguljär utbildning. Arbetslösa ungdomar erbjöds istället introduktionsprogram för studie— och yrkes- orientering och fördjupad vägledning. Beredskapsarbeten ersattes med yrkesintroduktion för dem som var under 18 år varvid arbetsgivaren mot en liten ersättning stod för handledning av den unge på arbetsplat- sen. Den unge fick studiestöd. Statsbidrag utgick från gymnasieansla- get.

Påföljande år träffades centralt avtal om ungdomsplatser mellan parter- na på arbetsmarknaden. Man ansåg att ungdomarna utnyttjades som gratis arbetskraft i yrkesintroduktion. Samma år infördes också lokalt arbetsmarknadsanpassade Specialkurser (LA—kurser). Skolstyrelsen fattar beslut om tim— och kursplaner och länsskolnämnden beviljar plat- ser ur planeringsramen.

1983 fick Skolstyrelsen det totala ansvaret för både utbildning och arbe— te för de omyndiga ungdomarna. Hemkommunens uppföljningsansvar lagfästes i skollagen och knöts till skolstyrelsen. Till lagrummet om uppföljningsansvar fogades även ett åtgärdsansvar som Skolstyrelsen

också fick svara för. Grundskolans uppföljande syo, introduktionspro— grammen och ungdomsplatserna samlades under ett särskilt anslag. Statsbidrag och verksamhet reglerades och driftansvaret för både väg- lednings— och arbetsmarknadsåtgärder lades på skolstyrelsen. Staten säkrade rapportskyldigheten genom att göra den till statsbidragsvill- kor. Verksamheten erhöll statsbidrag för uppföljnings— och vägled- ningsinsatser och utbildningsinslag knutna till ungdomsplatser. Stats— bidrag utgick också till arbetsgivare för ungdomsplatser.

För de arbetslösa 18— och 19—åringarna fick kommunerna 1984 ett åt- gärdsbundet sysselsättningsansvar genom lagen om ungdomslag. Sedan den 1 juli 1989 är åtgärdsansvaret knutet till lagen ( 1989:425 ) om sär- skilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare.

I samband med införandet av den nya skollagen 1985 ändrades skolla- gens reglering av åtgärdsansvaret så att hemkommunen själv, eller ge- nom att överlåta åt andra, kunde bedriva åtgärderna. Skolstyrelsen blev således även fortsättningsvis skyldig att hålla sig underrättad om ungdomarnas situation men driftansvaret för åtgärderna övergick till kommunstyrelsen. Undantagna härifrån var all sådan utbildningsverk- samhet som normalt tillhörde skolstyrelsens ansvarsområde, såsom t.ex. LA—kurser och gymnasial lärlingsutbildning.

Vid samma tillfälle upphävdes regleringen av de lokala planeringsrå- den som dittills utgjort det lagfästa forum för representanter för skolan, arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter. 1987 upphörde ar— betsförmedlingarna att vara självständiga myndigheter genom att upp- gå i länsarbetsnämnderna. I deras ställe infördes lokala arbetsförmed- lingsnämnder som organ för samverkan i lokala arbetsmarknadsfrågor och för samråd kring utnyttjandet av de arbetsmarknadspolitiska åtgär— derna och resurserna.

1980—talets förra hälft präglades av stora ungdomskullar och kampen mot ökande ungdomsarbetslöshet innebar att åtgärderna primärt måste inriktas mot kvantitativa lösningar. Den uttalade ambitionen var då som nu att samhället har ett särskilt ansvar för de ungas utbildning och arbete, att en gymnasial grundutbildning är en nödvändig förutsättning för att få ett fast fotfäste på arbetsmarknaden och att för arbetslös ung- dom förebyggande insatser av utbildningskaraktär är särskilt viktiga. För 16— och 17—åringarnas del blev lösningen att hemkommunen, oav-

sett om den var gymnasiekommun eller ej, fick totalansvaret för ungdo— marnas både utbildning och arbete.

Ökade kompetenskrav för arbete och medborgarroll

Idag framstår fortsatt utbildning efter grundskolan som en alltmer tvingande nödvändighet, både för individen och för samhället. De höjda kompetenskraven i arbetslivet är en realitet. Ungdomar i åldern 20 till 24 år har till ca 80 procent en minst tvåårig gymnasiekompetens.

Att utbildningsnivån successivt höjs bland befolkningen liksom att an- delen kunskapsbaserade yrken ökar är i sig inget nytt. Det nya är att förändringarna sker i en allt snabbare takt. Statistiken visar t.ex. att för drygt hälften av platserna av alla till arbetsförmedlingarna ledigan- mälda platser krävde arbetsgivarna 1980 yrkesutbildning och/eller er- farenhet - sex år senare krävdes utbildning och/eller erfarenhet för näs- tan fyra femtedelar av de lediganmälda platserna.

För många arbetsuppgifter som tidigare kunde fullgöras med en relativt begränsad yrkesutbildning krävs idag teknisk utbildning och/eller data- kunskap, åtminstone användarkunskaper. Kraven har skärpts snabba- re inom tillverkningsindustrin än på arbetsmarknaden totalt sett.

Risken för ökad utslagning av dem som har bristfällig utbildning och också 90—talets minskande ungdomskullar och de regionala obalanser- na har hamnat i fokus när det gäller ungdomsfrågorna i samhällsdebat— ten. Scenförändringen har gått snabbt: från att ha betraktat de ungas utträde på arbetsmarknaden som en balansakt på gränsen till ungdoms— arbetslöshet har insikten om att de minskande ungdomskullarna kan komma att få konsekvenser för arbetslivet .ort att ungdomar nu ses som en eftertraktansvärd bristvara.

Mina överväganden och förslag

Som jag senare kommer att visa mera i detalj, har antalet ungdomar i uppföljningsansvaret minskat starkt under 1980—talets andra hälft. I takt med minskningen har de kvarvarande ungdomarnas situation tyd- ligg'orts. Den präglas enligt utredningens undersökningsresultat i allt

större utsträckning av en psykosocial problembild. Samtidigt visar re- sultaten på att uppföljningen inom ett år lyckas stimulera fyra femtede- lar av ungdomarna i åtgärder att söka sig vidare till utbildning eller ar— bete.

Jag vill här särskilt beröra flickornas situation. Många av flickorna i uppföljningsansvaret har en situation som kräver särskild uppmärk- samhet. Det finns behov av lokalt anordnad fortbildning kring dess frå— gor. Försök med t.ex. särskilda flickgrupper inom ramen för kommu— nens åtgärder bör utvecklas. Jag vill också påpeka att under kapitel 3. om ungdomar idag finns det ett särskilt avsnitt som belyser flickornas situation.

När det gäller uppföljningsåtgärderna är det viktigt att peka på den per- spektivförskjutning som skett när det gäller insatser för ungdomar med svårigheter. Det har skett och sker fortlöpande en glidning från att fo- kusera problemen till individen till att betrakta ungdomarnas hela livs- situation, t.ex. i den nya ungdomskulturen osv. Detta har uppföljnings- verksamheten, enligt min mening medverkat till. I uppföljningen inrik— tas arbetet på att stärka och arbeta på det som är friskt och starkt och skapa situationer och plattformar som ungdomarna själva kan agera ut- ifrån.

Det har vuxit fram en ny typ av ungdomssocialt arbete genom att skolan via uppföljningsverksamheten söker nå samtliga ungdomar utifrån en ofarlig position och med ett kravfyllt social—pedagogiskt synsätt. Att ställa krav utan att utsätta den unge för ett nytt misslyckande kräver kunskaper om ungdomar och deras problem.

Inom uppföljningsverksamheten har det utvecklats metoder som har in— neburit att man lyckats erbjuda fler ungdomar en reell möjlighet att skaffa sig en gymnasial kompetens. Man har arbetat utifrån läropla- nens mål att skapa möjligheter för varje individ att växa och att få möj— ligheter att ta tillvara demokratiska rättigheter.

För att lyfta fram dessa ofta medvetet utarbetade metoder och arbets- sätt utan teoretisk förankring har jag uppdragit åt Torsten Madsén och Ingegärd Sandström att med utgångspunkt i rapporter från uppfölj- ningsverksamheter ge en teoretisk grund för något som man skulle kun- na kalla uppföljningsverksamhetens pedagogiska program. Deras stu-

die utgör en från detta betänkande fristående rapport och författarna ansvarar själva för innehållet.

För att ge alla ungdomar en reell utbildningsgaranti föreslår jag att de nuvarande uppföljningsåtgärderna samlas i individuella utbildnings- planer. Jag föreslår vidare att målen för de individuella utbildningspla- nerna förs in i läroplaner för gymnasieskolan och den kommunala vux— enutbildningen i form av en kursplan. Det nämnda pedagogiska pro- grammet kommer att ge en god grund för det fortsatta arbetet med de individuella utbildningsplanerna.

Utredningsresultaten har tydligt visat hur viktiga förstahandvalen är för många ungdomar, isynnerhet när det gäller den yrkesinriktade ut- bildningen. Utöver mina förslag om individuella utbildningsplaner läg- ger jag fram ett antal förslag avseende reglering av gymnasieskolans klass— och grupporganisation och gymnasieskolans dimensionering som bör resultera i att fler ungdomar kan få sina studieval tillgodosedda.

Jag har, som jag har nämnt tidigare, haft i uppdrag att se över statsbi- drag och informationssystem för uppföljningsansvaret. I samband med riksdagsbesluten med anledningen av propositionen om kommunalt hu- vudmannaskap aviserades en genomgripande schablonisering av skol- väsendets driftbidrag. En likvärdig skola i ett målstyrt skolsystern ga- ranteras, enligt skolministern i den nämnda propositionen, av läropla- ner, uppföljning och utvärdering, behörighetsregler för skolans pedago- giskt professionella personal, lärarutbildning och lärarfortbildning samt specialdestinerade statsbidrag.

Följden av att uppföljningsåtgärderna i form av individuella utbild- ningsplaner samordnas närmare med de gymnasiala utbildningsformer- na blir att de bör ha samma garantier för kvalitet och likvärdighet som de reguljära utbildningsformerna. Jag utgår från detta i mina förslag avseende läroplan, statsbidrag och informationssystem.

En utbildningsgaranti för gymnasial utbildning, måste enligt min me- ning, motsvaras av ett utbildningsansvar. Detta ansvar bör förankras så nära som möjligt till de ungdomar som har rättigheten, i detta fall en gymnasial utbildning. Jag föreslår således att en lagfäst rätt för ungdo- mar och ett motsvarande ansvar för hemkommunen när det gäller gym-

nasial utbildning, således en gymnasial utbildningsgaranti för ungdo- mar, bör föras in i skollagen .

Därmed får ungdomar samma lagfästa rätt till gymnasial utbildning som de redan har när det gäller sysselsättningi form av uppföljningsåt- gärder och inskolningsplatser.

Ett lagfäst ansvar för de egna ungdomarnas gymnasiala utbildning ut- gör också grunden för en vitaliserad kommunal samverkan i gymnasies- regionen. Den bygger på gemensamt ansvarstagande och kunskaper om verksamhetens mål och möjligheter.

murar. ”skämtsam.?! ' Miniwm,w

'WILLLI'. Jugftlr-hllj” -I.I_tnl :IIWMMW .. nam-' mun-ii EF: . lunglav-u:- FMIHII-lf-ulll'n unlidlll |||-mmm nu:

'Em-ini ughnn'ikhr lm tydligt lill-ull. hur "bugs Minut-llink i'm-n Lii-[| madam-. lm Lethal mr det billie-7 han srt Maritha: ||!- =- lön-Mun- Hmmm mm:-u nu inom edi-ull. mmm lem-lundi- nu. [rättfram 'nrl' WIJ titel-ig mum-Incli- rutin-|! I'l' "lll-lm klum— mh mma—ua.. n-I-II summits-lill Mining-m &IMMMIMHMIWWEM lhdléuallöftplltullål Jh:n-i!.mm hur uma-ht Mm. bali & uppirhudtl ”wm- III-loud: Mmmm-r..- nin- IRM-ll'nln'mllu In.-.nu mi HHJWMIl-enmnnwm m WWII-Ill.!!! IIM HMBIIEIIIH'II'II- minimum law 1.1-Iman Il'll mapen-ie i. hmm-Living nu QL!- fåm lI-llrtl Wiik-i:. Eu kläm-hill. Luftmilltp'r'nhlöymm ||- rmunl. sinl'lul: anim-im | in linn-Idi. mum. lm Wi- . nur. umwm—WWM.WIEMhrwmmW inkl Waiomu-sill mu Immuh's' udi WWII-| ummnämmw - - — 1' FW nu nu unpthUuinu-tätglnlmii i [äran av *Mvimil'h (ll-lill!!! Minimal-untmm mån-emm dewmwithm Iu— h'ui- nhdnhö-rlmmgm-uudmrilh huuutuhmalhm &smlhm mum—mmm Jag utgår Ha m || milis Mu Mud: lan-plain. uma-lummig. Westium = ., .. '

"|! .. r _» . _...___ ..,... -l. _ Eri mammans (Eu- wanna nthilåiilm. Mmånllmnllirm; utan mulm-imam: WMIMWH 50%"qu [innnan Eåu-h'u Mankind HI]! ilu utnämna-mik" tilldatum. Hmm.-Mt: man»: maning. McMillan—im man lugna-»IWWH- ' när nu. ni:—mmm mmm-ambien mmm gälar-w

a_i-' |-- .."

3. Ungdomar i dag

Sammanfattning

* Ungdomaridag har högre förväntningar på studier och arbete än tidigare genera- tioner,

— delar upp arbetslivet i två segment: i det ena finns de jobb man för- sörjer sig med under studietiden och den förlängda prövotiden, i det andra finns det framtida ”riktiga” arbetet, — studierna skall leda till det riktiga arbetet. * Som en följd av att så stora andelar av årskullarna befinner sigi gym- nasial utbildning har ungdomarnas utträde på arbetsmarknaden uppskjutits i åldrarna. * Den förlängda skolgången har lett till att en stor del av ungdomarnas socialisation försiggår inom den gymnasiala skolformen. * Övergångsskeden och valsituationer tenderar att bli alltmer utdrag- na processer eftersom ungdomarna måste pröva sig fram medelst eg— na erfarenheter.

* Flickorna är i en svårare situation än pojkarna vid val av studier och yrke. De har också färre studievalsmöjligheter och färre yrken att välja på.

* Möjligheternas mångfald komplicerar valbeslut och kräver kunska- per, erfarenheter och medvetenhet. * Frigörelsen från traditioner och nedärvda värderingar kräver indi- viduella ställningstaganden. * Identitet och självkännedom blir allt viktigare i en mångfacetterad verklighet. * En minoritet av ungdomarna lämnar skolan med bristfälliga baskun- skaper och dåliga eller inga betyg. I takt med att deras andel av ung-

domsgruppen minskar ökar risken för att de slås ut totalt från både utbildning och arbete. * Ungdomsarbetslöshet, liksom dess motsvarighet i skolan, utbild- ningslöshet, är ett led i ungdomarnas socialisation. Den bör delvis be— traktas som ett led i ungdomarnas sökande och valbeteende. Men för många lågutbildade är det början till den ”permanenta tillfällighe- ten" på arbetsmarknaden.

Denna översikt över ungdomarnas situation kommer jag att disponera så attjag först ger en bakgrund och därefter tecknar huvuddragen i någ— ra ungdomsforskares teorier. Därefter redovisar jag ungdomars inställ- ning till studier och arbete och avslutar med beskrivningar av ungdo- marna i uppföljningsansvaret. Jag har valt att särskilt redovisa flickor—

nas situation.

3.1 Inledning

I dag har man i de flesta av den industrialiserade världens länder fler utbildade ungdomar och bättre utbildade ungdomar än någonsin tidiga- re. Ökad dimensionering av både gymnasial och eftergymnasial utbild- ning och vidgade tillträdesmöjligheter har inneburit en demokratise— ring av utbildningen. Som en följd av att så stora andelar av årskullarna befinner sig i sekundär utbildning har ungdomarnas utträde på arbets— marknaden skjutits upp i åldrarna. Den förlängda skolgången har lett till att en stor del av ungdomarnas socialisation numera försiggår i den gymnasiala skolformen.

Ungdomsarbetslöshet, liksom dess motsvarighet i skolan som kan be- tecknas som utbildningslöshet, måste ses som en del av den mera över- gripande frågeställningen om ungdomars socialisation. Den bör delvis betraktas som ett uttryck för de ungas sökande och valbeteende, en frik- tionsarbetslöshet. Men för många lågutbildade unga utgör detta början till en livslång svag anknytning till arbetsmarknaden, den ”permanen- ta tillfälligheten".

Alla ungdomar kan inte tillgodogöra sig de möjligheter som detta erbju- der utan en minoritet lämnar skolan med bristfälliga baskunskaper och dåliga eller inga betyg. I takt med att deras andel av ungdomsgruppen i

sin helhet minskar ökar risken att de slås ut totalt från både utbildning och arbete.

Orsakssambanden kan lätt misstolkas om man bortser från de genom— gripande effekter på ungdomarnas situation som de stora sociala föränd- ringarna, t.ex. i form av den snabba urbaniseringen och strukturratio- naliseringen inom ekonomin och arbetsmarknaden inneburit för famil—

jebildningen och ungdomsutbildning.

Familjebildningen har förändrats: färre barn per familj, enpersoners- hushållen har ökat, antalet ensamstående föräldrar med barn har också ökat liksom de olika formerna för samboförhållanden. Andelen förvärvs- arbetande mödrar med barn i skolåldern har på kort tid mångdubblats i de skandinaviska och många andra av den industrialiserade världens länder.

1960—talets stora befolkningsomflyttning ledde till uppkomsten av stor- städernas förorter med en befolkning som inte vuxit upp på platsen. 1970—talets industrikriser förändrade människornas villkori industri— och brukssamhällena. Vi vet ännu inte i hur hög grad den svenska majo- ritetsbefolkningen påverkas av den invandring som pågåri oförminskad omfattning men som f.n. håller på att byta karaktär. Som ett resultat av bl.a. dessa förhållanden blev människor mindre fasta i sina sociala va-

nor och värderingar.

Vi bör dock vara medvetna om att skillnaderna mellan storstad, mellan— stor stad och landsbygd fortfarande är stora. Ett exempel är den skillnad i studiebenägenhet som utredningen har iakttagit och som bl.a. belyses 1 kap. 7. Man har också konstaterat att familjebildningen och individer- nas sociala stabilisering inträffar senare i storstäderna. Etableringsfa- sen förlängs successivt och den sociala stabiliseringen dröjer till 30— årsåldern. Utanför de tre största städerna föder kvinnor sitt första barn vid 23 års ålder. I Stockholm är de 30 är.

Svenska ungdomar anses vara de mest beresta i världen. Ett stort antal svenska ungdomar gör långresor till alla världens hörn. Varje sommar tågluffar minst 55 000 svenska ungdomar i Europa. Ännu fler åker på någon typ av ferieutbildning i språk. Några tusen är borta ett helt läsår för studier i främmande land - främst i USA. Samhället kan inte förbli

opåverkat av att en så stor andel av den unga generationen för med sig egna erfarenheter från hela världen när den etablerar sig.

Den svenska generation som nu växer upp är, som Lorenz Lyttkens på- pekat, den första i världshistorien som inte bär med sig något kollektivt minne av stark materiell otrygghet. Överlevnadsvärderingar har i hög— re grad i Sverige än annorstädes spelat ut sin helt dominerande roll, ett särdrag som Sverige som nation betraktad säkerligen är ensam om i världen.

Åtskilliga människor som har farit illa i sina egna land kommer som flyktingar till Sverige och även i Sverige far människor illa. Den huvud- sakliga bilden är dock att vi i Sverige lever i välstånd och trygghet.

De som vuxit upp under de senaste femton åren och växer upp i dag har fått sina värderingar präglade av detta. Forskaren Thorleif Pettersson beskriver det så här: "Barn— och ungdomstiden är den kritiska period då den vuxnes värdesystem och livshållning etableras. De förhållanden som råder då kommer att bestämma den vuxnes värdesystem."

De gamla basvärderingarna som byggde på materiell trygghet har bytts mot valfrihet och kommunikation. Konsumtionen börjar fylla andra funktioner än att bara föda oss. Vi uttrycker i dag mer med vår konsum- tion: Vi kommunicerar genom att konsumera.

Under 1990—talet förutses ungdomar bli en ”bristvara” på den svenska arbetsmarknaden. Man kan förvänta svårigheter att rekrytera ungdo- mar till mindre attraktivajobb. Problemet accentueras av att ungdomar jämfört med tidigare generationer kräver mer inflytande och mening i arbetet. De styrs mer av ”inrevärldsvärderingar”.

Av framtidens vuxna kommer det att krävas ökad flexibilitet, hög stresstolerans, personligt ansvarstagande, beredskap till omställningar såväl i arbete som privatliv, förmåga till individuella problemlösningar snarare än kollektiva.

Det kan ligga en fara i att alltför mycket lägga betoningen på individen, individens kompetens, individuellt ansvarstagande och flexibilitet. Om dessa tendenser betonas alltför ensidigt riskerar vi att få ett samhälle där kollektiv egoism råder med fara för polarisering och utslagning.

För egen del villjag lägga tonvikten på den medborgerliga kompetensen och på solidariteten med de svaga. Dessa principer får inte undanskym— mas eller försvagas i diskussionen om samhällets behov av att kompe- tensen höjs.

3.2 Några relevanta resultat från ungdomsforskningen

Ungdom som fokus för forskning har en kort historia. Egentligen är det inte förrän efter andra världskriget som vi kan tala om ungdomsforsk- ning i Sverige. Förutom i psykologi, pedagogik och sociologi kom ung- domsfrågor att successivt tilldra sig uppmärksamhet inom alltfler ve- tenskapliga discipliner. Problemställningarna och perspektiven vidga- des till att så småningom gälla ungdomsfrågor i allmänhet.

Ungdomar och ungdomsfrågor har de senaste åren uppmärksammats även från politiskt håll. Sedan 1986 har Sverige en ungdomsminister. Hösten 1989 tillsatte regeringen en utredning med uppgift att utreda vissa övergripande ungdomspolitiska frågor. Satsningar har också bör- jat göras på fördjupad kunskap om ungdom och ungdomars förändrade villkor. Sex universitet och högskolor i landet erhöll 1988 statliga medel för att som försöksverksamhet under två år utveckla flervetenskapliga centra för ungdomsforskning.

I det följande ges uppslag till innebörden i olika ungdomskulturer på ba- sis av olika teorier och undersökningar.

Intressanta utvecklingslinjer i ungdomsforskning återfinns i den brit- tiska subkulturforskningen och i den tyska socialisationsforskningen. Några engelska forskare hävdar att det finns två slags kulturer: subkul- turer och motkulturer. Motkulturer framhålls som medelklassdomine- rade och uttrycker sig i högre grad än subkulturerna rationellt och ver- balt. Exempel på motkultur är studentradikalismen och olika alterna- tivrörelser. Motkulturerna antas uttrycka konflikter inom ramen för den dominerande medelklasskulturen i samhället. De utgör ofta förelö- pare till sedermera etablerade och legitimerade politiska rörelser.

Subkulturerna uppges i mindre utsträckning använda sig av verbala ut— trycksmedel. Dessa hämtas ofta från det kommersiella varuutbudet som exempelvis speciella kläddetaljer, motorfordon, musikband eller liknan— de. I snäv bemärkelse antas subkulturer endast uppstå i förtryckta klas- ser som ett slags motoffensiv mot de borgerliga institutionerna, ett för- sök att återerövra det utrymme dessa institutioner övertagit. Subkultu— rerna beskrivs också som mer lokalt förankrade och fritidsbetonade än

motkulturerna.

Den brittiska subkulturforskningen eller den s.k. Birminghamskolan har bl.a. fokuserat på skillnader mellan ungdomsgrupper. Den har en tvärvetenskaplig orientering och har inriktats på att undersöka klass- förhållandens betydelse för hur ungdomskulturer uppstår och utformas. Kultur används som ett samlande begrepp för en klass eller grupps ge- mensamma livsformer, dess sätt att leva och tolka verkligheten.

Paul Willis är den mest kände företrädaren för denna teoretiska tradi- tion. I en studie av arbetarpojkars utveckling i skolan och utträde i ar- betslivet har Willis visat hur skillnaden mellan medelklass— och arbe- tarungdomar vidgas i skolan. Arbetarpojkarna utvecklar en ”antiskol- kultur”, betraktad som en protest mot de i skolan förhärskande medel- klassvärderingarna. Antiskolkulturen ser Willis som pojkarnas sätt att bevara liknande normer och mönster som bär upp de vuxna arbetarnas fabrikskultur. Samtidigt som denna kultur kan ses som oppositionell mot skolan menar Willis att den i själva verket är en ”perfekt" inskol- ning till kropps— och lönearbete. Pojkarna får emellertid betala ett pris senare i arbetslivet för brister i utbildningen och den likriktande an- passningen till arbetarkulturen.

Birminghamskolans rön kan inte entydigt översättas till svenska för- hållanden. Det är ändå rimligt att anta liknande om än inte lika accen- tuerade tendenser här.

Det är möjligt att fruktbara paralleller kan dras till de svenska ungdo- marnas studieval och yrkespreferenser. Rekryteringen till gymnasie- skolans studievägar och den högre utbildningen tycks ha stabiliserat sig eller rentav ha ökat i socialgruppsåtskiljande riktning. Svenska forska- re, bl.a. Göran Arnman och Ingrid Jönsson har visat hur tydligt de socia— la demarkationslinjerna kan avläsas i ungdomarnas studie— och yrkes- val.

Den mest kände företrädaren för den tyska socialisationsteorin är Tho- mas Ziehe. Hans teorier har vunnit stor anslutning bl.a. hos uppfölj- ningsansvarets personal.

Ziehe menar att tre starka påverkansfaktorer åstadkommer i dag stora förändringar i våra livsmönster. Den första är uppbrottet från nedärvda traditioner och värderingsmönster som sker med större snabbhet och grundlighet än någonsin tidigare. Den andra är att samhällsföreteelser i bred bemärkelse, i form av samhällstjänster, massmedia, varuproduk- tion och marknadsekonomi, har tagit över många av de funktioner som tidigare omhänderhades av familjen. Den tredje är att de nu nämnda faktorerna i kombination med teknikens landvinningar griper allt dju- pare in i våra privatliv.

Frigörelsen från traditionella band har ökat och Ziehe hävdar att den tar sig uttryck i bl.a. en förändrad arbetsmoral, förändrad syn på äkten- skap och på familjens roll och också i förändrad syn på hur människor förhåller sig till föremål, ägande och arbete. Friställningen från tradi- tioner betyder ett minskat stöd i identitetsutvecklingen och den unga människan måste i allt större utsträckning lita på sig själv.

Kompetens— och maktförhållandet mellan vuxna och ungdomar är inte längre entydigt till de vuxnas favör. Tillväxten av ungdomarnas kompe- tens i takt med teknikutveckligen kan gå till klar överlägsenhet, enligt Ziehe. Det blir svårare för föräldragenerationen att hävda sin tidigare självklara auktoritet gentemot de unga när teknikutvecklingen, sär- skilt inom massmedia, kommunikation och data, påskyndar samhälls- utveckligen. Den äldre generationen har inte längre ett odelat normgiv- ningsmonopol.

Frigörelsen från traditioner och de möjligheter som det tjugonde år— hundradets uppfinningar erbjuder borde vara de obegränsade möjlighe- ternas värld där var och en är sin egen lyckas smed. Det är bara den eg- na personligheten som sätter gränser. Häri ligger samtidigt den smärt— samma insikten om individens egna begränsningar som aldrig tidigare varit så tydliga som nu.

De många möjligheterna och erbjudandena leder till en splittrad om— världsuppfattning, tillvaron fragrnentiseras. Identifikationsprocessen

och vuxenblivandet tar längre tid, eftersom individen måste göra sina egna erfarenheter.

Valalternativ är en ständigt närvarande verklighet, påträngande och skapare av beslutsångest. Insikten om att det reella valet utesluter så många andra kända valalternativ är i sig ångestskapande. Den socio- kulturella friställningen utvidgar och ökar anspråken på vad som är möjligt att göra med och av sig själv. ”Jag har inte bara en möjlighet utan också en socialkonventionell plikt att bli något. Jag har ansvar för mig själv.”

Den allt längre ungdomsperioden, det faktum att ungdomen lever av- skilt från vuxenvärlden och att det inte finns samma tydliga markering— ar av inträdet i denna värld som förr påverkar ungdomarnas identitets— utveckling och handlingsmönster. Samtidigt idealiseras ungdomstiden av marknaden. "Den unge går in i sin egen värld, som blir både skydd och försvar mot de samhälleliga krav som hotar att punktera det i verk- ligheten svagajaget.”

Ungdomsgängen antas av Ziehe erbjuda möjligheter till kollektiva jag- ideal. Det moderna samhället erbjuder i sin tur en kulturell marknad med ett otal möjligheter att odla olika livsstilar. Samtidigt ses möjlighe— terna att göra förstahandserfarenheter som begränsade genom att sam- hällsinstitutioner och massmedia i allt större utsträckning tränger in i människors privatliv. Identitet kan förvärvas som stil med hjälp av kommersiella produkter.

Martin Baethge är en annan västtysk ungdomsforskare som har be- handlat relationen mellan ungdom och arbetsliv. Han tar sin utgångs— punkt i ungdomars uppskjutna inträde i arbetslivet. Ungdomar befinner sigi en utbildningssituation och inte i en arbetssituation under en rela- tivt lång tidsperiod. Ur ett socialisationsperspektiv innebär detta skilda förhållingssätt, menar Baethge. Ungdomarna konfronteras senare i li- vet med de ekonomiskt rationella värderingar som ett eget förvärvsar- bete med försörjningsansvar innebär. De tillbringar en längre tid till- sammans med jämnåriga och kan utveckla speciella normer och värde- ringar inom en ”ungdomskultur". De tillbringar en längre tid med de in- dividuella värderingar som är förhärskande inom utbildningssystemeti stället för att vara i arbetslivet där en kollektiv kod är mer framträdan- de.

Baethge talar om den dubbla individualisering som utmärker socialisa- tionsmönstren i dag. Å ena sidan sker det i de moderna samhällena den mer eller mindre traditionsbetingade differentieringen av klass—specifi- ka levnads— och socialisationsmönster. Det nya i samhället är å andra sidan att innehålleti socialisationen är mer inriktad mot individuell och inte kollektiv identitet.

Statens ungdomsråd tog 1981 i rapporten Ej till salu upp ungdomarnas situation, bl.a. med utgångspunkti de tankegångar som Ziehe och andra forskare utvecklade under slutet av 1970—talet. I rapporten påtalades faran av att ungdomarna drogs in i ett konsumtionssamhälle som bred— de ut sig alltmer, kommersialisering som trängde allt längre ned i åld- rarna och marknadsekonomins effekter som påverkade inte bara arbets- livet utan även privatlivet och fritiden.

Detta riskerar att leda till ökat främlingsskap, känslokyla och minskad förmåga att leva sig in i andras sociala situation. Det var symptom på välfärdens baksmälla som det uttrycktes i rapporten. Inlevelse utgör grunden, underströks deti rapporten, för solidaritet mellan människor.

Samhället måste organiseras så att barn och ungdomar kan finna en mening med tillvaron. Rätten för ungdomar att bli tagna i anspråk, att få känna sig betydelsefulla och ha en roll i samhället betonades. Rätten att bli tagen i anspråk handlar också om att inget samhälle får avstå från att ta ungdomars förmåga i anspråk.

De viktigaste komponenterna i en god uppväxtmiljö är de faktorer som stärker egenvärde och identitet, som ger tillhörighet och gemenskap och som främjar samverkan och solidaritet.

Dessa formuleringar i Ej till salu har lika stor aktualitet i dag, enligt min mening, och anknyter till det jag anförde i inledningen till detta ka-

pitel.

Då det gäller ungdomars identitetsutveckling och livssyn förknippas det postindustriella samhället med både negativa och positiva drag. Positi- va möjligheter kan spåras i ökade möjligheter till mera individuella val och ställningstaganden, en mer global, vidsynt, självständig och diffe— rentierad verklighetsuppfattning. De negativa dragen anses vara be-

tingade av ökade risker för en bräcklig identitetsutveckling (jagsvaghet, narcissistiska personlighetsdrag, borderlineproblematik etc.). Riskerna för att ungdomar utvecklar förytligade, massmedialt och kommersiellt lättpåverkade förhållningssätt antas därför öka.

Ungdomarnas olika kulturer tycks t.ex. numera flyta in i varandra mer än under tidigare decennier och vara mindre tydligt klass— och social- gruppsanknutna. Möjligen är också det förhållandet tydligare i Sverige än t.ex. Storbritannien. Andra intressanta aspekter som inte berörts här gäller regionala skillnader mellan t.ex. storstäder, mindre tätorter och glesbygder.

Inom jämställdhetsforskningen har man — inte bara i Sverige börjat uppmärksamma problemet med att t.ex. tysta, ambitiösa flickor i grund- skolan misslyckas som studerande tonåringar i gymnasieskolan. Bris- tande självförtroende, identitetskriser och ofullgångna frigörelseproces— ser tycks komma upp till ytan just vid den ålder då viktiga val för fram- tiden träffas.

Några säkra eller avgörande forskningsresultat finns inte att stödja några påståenden på. Merparten av ungdomsforskningen bygger än så länge på generaliserande hypoteser, observationer av pojkars utåtage— rande och därmed mätbara beteenden eller på äldre ungdomars verbala utsagor. Därför har jag valt att särskilt beskriva flickornas situation.

3.3 Ungdomars syn på studier och arbete

Den svenske forskaren Tom Hagström har relaterat ungdomars förhåll— ningssätt till arbete, deras livsstilar och deras fotfäste i arbetslivet till en aktiv—passiv dimension. Aktiva—passiva förhållningssätt avser benä- genheten att handla mer eller mindre målinriktat och flexibelt samt sättet att mer eller mindre konstruktivt kunna tillgodogöra sig erfaren- heter. Förutom som förklaringsmodell för orsaker till arbetslöshet kan den i lika hög grad tillämpas på ungdomarnas förhållningssätt till sko- larbetet.

Hagström pekar på två övergripande tendenser i ungdomars utveckling.

Den ena är präglad av "permanent tillfällighet , arbetslöshetskarriär” eller, uttryckt i skolans termer, skolk och skoltrötthet. Det handlar om

ett förlopp präglat av växlingar mellan arbetslöshetsperioder, tillfälliga korta anställningar, arbetsmarknadspolitiska åtgärder etc. med varie- rande svårigheter att på kort sikt nå en fast förankring på arbetsmark- naden.

Den andra pekar på tilltagande klyftor mellan ungdomar med goda möj- ligheter till framgång på arbetsmarknaden och ungdomar vars förank- ring tenderar att bli marginell och osäker.

Individer med ett aktivt förhållningssätt beskrivs ha relativt långsikti- ga framtidsperspektiv, förhållandevis utvecklade och artikulerade mål och planer samt ett flexibelt handlingsmönster inför svårigheter och hinder av olika slag. Ett passivt förhållningssätt är motsatsen. Fram- tidsperspektivet är då snävt, målen och planerna är diffusa samt hinder och svårigheter hanteras med mer rigida handlingssätt eller betraktas med fatalistiska förtecken. I de mest uttalade formerna utvecklas en "inlärd hjälplöshet”.

AKTIVA (Vinnare?)

'Karriårlster' A/rernarivröre/sar Professionella etc. (Politik. musik. etc)

ARBETSM- ICKE ARBETSM FÖRANKRING FORANKRING 'I ' monotona Lågutbi dade ! Utslagna

arbetsuppgifter

PASSIVA Förlorare?

Modellens två dimensioner kan ge fruktbara ledtrådar till fördjupade analyser om på vilket sätt ungdomarna söker integrera de personliga livsmålen med de uppgifter som erbjuds av samhällets etablerade insti- tutioner. Det handlar om hur aktivt ungdomar engagerar sig i och på- verkar den egna socialisationen.

I arbetslöshetsforskningen finns dokumenterade belägg för polarise- ringen mellan framgångsrika ungdomar som går goda karriärmöjlighe- ter till mötes och andra ungdomar med sämre skolbetyg och allmän än-

passning i skolan. Här aktualiseras skillnaderna mellan ungdomar som arbetsmarknadsförankrade "karriärister" å ena sidan och andra mer ”passiva” ungdomsgrupper å den andra. I figuren ovan: Dels ungdomar som visserligen har en arbetsmarknadsförankring men som tenderar att låsas i monotona och slitsamma arbetsuppgifter, dels ungdomar med ett bräckligt fotfäste i arbetslivet, den hårda kärnan arbetslösa, som riske- rar utslagning ur arbetsmarknaden.

En svag arbetsmarknadsförankring i yttre mening kan enligt Hagström tänkas omfatta ungdomar med såväl mer passiviserande som aktiva livsstilar. Det kan gälla alltifrån ”alternativrörelser” till den hårda kär— nan av arbetslösa.

Andelen ungdomar med de största problemen och med socialt instabila livsförhållanden, den ”hårda kärnan av arbetslösa", har uppskattats till högst en tiondel av de arbetslösa ungdomarna i en svensk studie. Det gäller ungdomar med svårigheter att både erhålla och behålla ett arbete över huvud taget och med mycket långa arbetslöshetsperioder. Före- komsten av arbete eller åtgärder av arbetsförberedande karaktär efter skolan har enligt en annan större studie en signifikant positiv betydelse för ungdomarnas psykiska och fysiska hälsa.

En intressant rapport har sammanställts av forskaren Ulla Arnell—Gus— tafsson om ungdomars syn på arbete (1988). Hennes slutsatser kan ge fruktbara infallsvinklar även till ungdomarnas syn på utbildning.

Arnell—Gustafsson utgår bl.a. från SIFO:s attitydundersökningar. En av de attityddimensioner som SIFO använder sig av anknyter till Max We- bers distinktion mellan instrumentell och värdestyrd rationalitet. Till— lämpat på studier eller arbete skulle man kunna säga att människor som handlar enligt den instrumentella rationalitetens regler väljer ex- empelvis ett visst arbete för att uppnå ett annat mål t.ex. en viss lev— nadsstandard. För människor som handlar enligt den Värdestyrda ratio— nalitetens regler har arbetet däremot ett värde i sig. I SIFO:s tillämp- ning talas om försörjningens värderingar, yttrevärldsvärderingar och inrevärldsvärderingar, där de två första begreppen anknyter till Webers instrumentella rationalitet, medan det sistnämnda anknyter till be— greppet värderationalitet.

Arnell—Gustafsson hävdar att en värderationell syn på arbete finns i högre grad hos de yngre än hos de äldre. Hos de allra yngsta finner hon dock att den instrumentella värderingen tilltar något. Detta tillskriver hon det faktum att den yngsta ålderskategorin har en preliminär rela— tion till arbetslivet. Den längre studietiden gör att många ungdomar un— der en lång period har bredvidarbeten av klart instrumentell karaktär. Ungdomarnas förlängda etableringstid har bidragit till att den instru— mentella relationen till arbetslivet förlängts.

Alla tycks emellertid vara ense om att den värderationella synen på ar- bete har ökat och att denna värderingsförskjutning märks först hos de unga. Det är i och för sig naturligt. Med högre utbildningsnivå följer en högre grad av värderationell syn på arbete. Detta illustreras väl av en studie som SIFO genomfört. Studien handlar om ungdomars attityder till industriarbete. 71 % av de tillfrågade ungdomarna som arbetade i industrin sade att de arbetade mest för att försörja sig. Närmare hälften av dem som stannat mer än tre månader ansåg att de inge hade något annat val. De såg industriarbetet som det enda alternativet.

Inom ungdomsgruppen finns naturligtvis skillnader. Arnell—Gustafs- sons slutsats är att värderingar om arbetets funktion i stort sett avspe- glar de faktiska förhållanden under vilka man lever.

Ungdomar har en relativt klar syn på sina möjligheter att få förankring på arbetsmarknaden i termer av fast och tillfälligt arbete och olika for— mer av åtgärdsarbete, konstaterar Arnell—Gustafsson. De har en klar uppfattning om riskerna för arbetslösheti början av sitt arbetsliv. De är inte positiva till att börja arbeta inom industrin.

Arnell—Gustafsson sammanfattar ungdomars syn på arbete på följande sätt:

Ungdomar vill arbeta och försörja sig själva. Åtgärdsarbeten uppfat- tas som naturliga inslag i ungdomars arbetsmarknad. Ungdomar har i dag högre aspirationsnivå vad gäller arbetets inne— håll än vad tidigare ungdomsgenerationer hade. Med högre utbild— ningsnivå följer större krav på innehållet i arbetet. Arbetets betydel- se för personlighetsutveckling får en starkare betoning. — Ungdomar i dag har ett större möjlighetsmedvetande än tidigare ge— nerationer.

— Ungdomarna har ett preliminärt förhållningssätt till arbetet, som of- ta är deltid och som byts ofta, det är inte det ”riktiga” arbetet utan man har deti väntan på detta. Ungdomarna har ett dualistiskt förhållningssätt till arbetslivet, de delar upp deti två segment. I det ena segmentet finns de arbeten man försörjer sig på just nu, i det andra finns det arbete man skall arbeta med i framtiden, det arbete som skall bli ens "identitetsarbete".

Dessa två senare attityder har ökat i styrka och betydelse under senare år, menar Arnell—Gustafsson. Med ökande utbildning, med större beto— ning av en värderationell syn på arbetet och med minskat ekonomiskt tvång att försörja sig själva och en familj kan dessa värderingar få allt större genomslagskraft.

Arnell—Gustafssons teser, överförda på ungdomars studieval och studi- er, ger ytterligare belägg för dels hur medvetna ungdomar i dag är om betydelsen av gymnasiestudier, dels att den valda studievägen skall le- da till det ”riktiga” arbetet. Detta förklarar också varför så relativt många ungdomar väljer en studieväg som enda valalternativ. Det torde snarare handla om ett yrkesval än ett studieval. Det är ett inte obetyd- ligt antal detta gäller: 1987/88 var det 8 000 sökande till gymnasiesko- lan som hade ett enda studieval. Yrkesvalet är så viktigt för den unge att han eller hon hellre avstår från studier än utbildar sig mot annan in- riktning eller yrke.

När en allt större andel av ungdomskullarna känner sig tvungen att sö- ka sig till gymnasieskolan för att skaffa sig den numera nödvändiga grunden för ett framtida yrkesliv, är det naturligt att motivationen för själva studierna och deras innehåll uppvisar större variationsbredd än tidigare. Den instrumentella synen på studierna blir mera framträdan- de.

I ÖGY—utredningen redovisades en SCB—undersökning från 1982. SCB frågade ett urval 17—åringar (SMU 1982:6) om deras syn på studier i gymnasieskolan. Ungefär hälften svarade att de hade fortsatt till gym- nasieskolan under alla förhållanden. 35 procent hade helst arbetat om detta varit möjligt. 15 procent var tveksamma till fortsatta studier.

SCB undersökte våren 1987 de 23 procent av årskullen 20—åringar som inte hade gymnasieutbildning. Av dem som aldrig hade börjat i gymna-

sieskolan ville 50 procent hellre ut i arbetslivet, 14 procent kom inte in på den studieväg de tänkt sig och 14 procent ville göra uppehåll från stu- dierna eller angav skoltrötthet som viktigaste orsak att inte studera.

Av dem som hade avbrutit studier i gymnasieskolan i SCB:s undersök- ning ville drygt 29 procent hellre ut i arbetslivet, 7 procent kom inte in på den studieväg de tänkt sig, 16 procent angav att de visste för lite om linjen de sökt och 31 procent angav att studietakten var för hög, studier- na för svåra, skoltrötthet och mobbning som orsak till studieavbrottet. I båda grupperna angav 5 procent att ekonomiska skäl var orsaken att de inte sökt eller avbrutit studierna.

Man bör vara på det klara med dessa viktiga orsakssamband. De förkla— rar, enligt min mening, bl.a. varför betydelsen av både studievägsvalet och undervisningens motivationsskapande inslag har ökat. Jag åter— kommer till förstahandsvalet av studieväg i gymnasieskolan i kapitel 7.

I uppföljningsåtgärderna blir dessa samband än tydligare. Jag har där- för låtit utarbeta ett analysunderlag (Livlina för livslångt lärande) för att belysa de arbetssätt och metoder som har utvecklats inom uppfölj- ningsåtgärderna och som syftar till att motivera ungdomarna för studi— er, att väcka lusten att lära. Det är viktigt attjust detta lyckas. De moti— vationsskapande ansträngningarna bär inte alltid omedelbar och synlig frukt genom att den unge omgående söker tillbaka till gymnasiala stu- dier. Men det viktiga är, att individen bär med sig ett förtroende för kunskaper och den egna förmågan att lära. Eljest är risken för utslag- ning i kunskapssamhället stor.

3.4 Flickors syn på studier och arbete

I många avseenden är flickors och pojkars relation till utbildning och ar- betsliv i dag relativt likartad. Det gäller framför allt den generella an— knytningen: pojkar och flickor går ungefär lika länge i skolan och det naturliga för både pojkar och flickor är atti sitt vuxna liv ha ett lönear- bete. Flickorna arbetar jämsides med gymnasiestudierna i lika hög grad som pojkarna. Också flickorna tar ofta en sabbatsperiod efter skolans slut, innan de bestämmer sig för en mera definitiv utbildning eller yr- kesverksamhet. Det ”dualistiska" förhållningssättet till arbetslivet, som Arnell—Gustafsson har beskrivit i det föregående, finns också ut-

brett bland flickorna. Flickornas "preliminära” relation till arbetslivet har enligt Arnell—Gustafsson ändrat karaktär. Tidigare var den starka- re kopplad till familjebildningen och barnafödandet, reproduktionen. I dag är den starkare kopplad till den förlängda ungdomstiden.

I andra avseenden finns emellertid stora skillnader mellan könen. Flickor och pojkar väljer olika gymnasielinjer och olika yrken. Den svenska arbetsmarknaden är en av de starkast könssegregerade i värl- den.

Flickor tycks ha svårare att välja till gymnasieskolan. Det finns inga statistiska data som vare sig bekräftar eller motsäger detta. Flickorna befinner sig vid tiden för valet ofta i en utvecklingsfas, där konflikten mellan den egna identitetsutvecklingen i närmiljön och vuxenrollen i yrkes— och samhällsliv blir särskilt tydlig. De krav, som kvinnors dubb— la roller i form av yrkeskarriär och reproduktion ställer, konkretiseras i samband med könsmognaden och valet till gymnasieskolan. Den snabba utveckling som kvinnors arbetsdeltagande i Sverige haft gör det särskilt svårt för den unga generationen kvinnor att bygga på de äldre genera- tionernas erfarenheter.

Man kan också konstatera atti gymnasieskolans nuvarande studievägs- organisation överväger de linjer som inriktas mot traditionella mansyr- ken. I mindre kommuner begränsas ”flicklinjerna” till en eller två. Som jag kommer att visa senare, är det vid övergången från skola till arbete, som de verkliga problemen, ofta i form av arbetslöshet, blir synliga. De hör samman med den svagare position som kvinnor rent generellt har på arbetsmarknaden. I fullt medvetande om detta kompliceras flickor- nas studie— och yrkesval ytterligare.

Om gymnasieskolan inte skall bli en allmän förvaringsplats och en för— längning av grundskolan är det viktigt att man noga analyserar meka- nismerna bakom flickornas val. En teori är att flickorna oftare än poj— karna väljer utbildning och gymnasieskola som institution, verksam- hetsform och socialt umgängesforum snarare än som uttryck för ett di- rekt yrkesinriktat val. Kanske har de svårare än pojkarna att göra val som bryter mot kamraternas.

Jag kommer senare att från olika utgångspunkter redogöra för sådana skillnader mellan flickors och pojkars villkor och förutsättningar som

har betydelse för hur ett framgångsrikt uppföljningsarbete skall bedri- vas. I den särskilda rapporten, ”Livlina för livslångt lärande", ges också en belysning åt den utvecklingsprocess som innebär att många flickor blir ”tysta” flickor utan krav, förväntningar och drömmar och med små möjligheter att påverka sin situation. I samtliga de tre referenskommu— ner som utredningen haft, har man framfört att flickor och kvinnor har en bekymmersam arbetsmarknadssituation. Industrierna på orten är i många fall inte "öppna” för kvinnor och den arbetsmarknad som erbjuds dem är mycket snäv.

Jag finner att starka skäl talar för att flickors situation och möjligheter ges särskild uppmärksamhet i ett framtida kommunalt uppföljningsan— svar. Jag tänker då inte bara på deras studieval och arbetsmarknad utan också på det faktum att många flickors situation i brytningstiden mellan ungdoms— och vuxenliv har en särskild problematik samt att denna problematik ofta inte är så synlig. Flickor har en tendens att mer vända sina problem inåt än utåt. Vi lever också i ett samhälle där det fortfarande är kvinnan som bär huvudansvaret för det dagliga arbetet med barn och hushåll. Tillsammans med kraven på jämställdhet och på kvinnors lika position i arbetslivet, kan bilden bli motsägelsefull och uppfattas som dubbla budskap. Detta gäller inte minst flickor från hem utan studietraditioner.

Den problematikjag nu i korthet pekat på är enligt vadjag erfarit under utredningsarbetet inte så känd och bearbetad bland den personal i sko- lan och i uppföljningsverksamheten som skulle behövas. Det får här an- komma på kommunerna att ta initiativ till lämplig fortbildning.

Under 1980—talet har i ökad utsträckning kommit att göras försök med enkönade grupper såväl inom grundskolan och gymnasieskolan som i andra utbildningsformer. Det har i allmänhet rört sig om relativt kort- variga eller begränsade anordningar. Syftet har varit att stärka t.ex. en grupp flickor inom ett studieområde där de har en svag tradition. Erfa- renheterna rent allmänt av sådana enkönade grupper är positiva. Un- der erfaren ledning har självförtroendet hos deltagarna kunnat stärkas och integrationen i könsblandad grupp på lika villkor kunnat underlät— tas. Enligt min mening finns det goda skäl att bredare än hittills pröva t.ex. flickgrupper inom ramen för de åtgärder kommunen vidtar för 16— 19—åringar som inte går i reguljär utbildning. Det kan gälla såväl vid

utbildningsinslag som t.ex. i vägledningsgrupper. I allmänhet skall det—

ta inte behöva kräva resurser utöver det vanliga.

3.5 Ungdomsbilder ur uppföljningsansvaret

Närmast vill jag referera en rapport från Ungdomsprojektet i Hjällbo om ungdomar med sociala och psykosociala komplikationer i sin tillva-

ro. Projektet är ett samverkansprojekt mellan arbetsförmedlingen, so—

cialförvaltningen och arbetsmarknadsinstituteti Göteborg. Sist redogör jag för några bilder ur flickors tillvaro.

”Majoriteten av ungdomarna i vårt projekt kommer från splittrade fa- miljer, det vill säga med avsaknad av den ena föräldern, oftast fadern, på grund av skilsmässa eller dödsfall. Detta har också i de flesta fall inneburit en eller flera styvföräldrar under uppväxtåren. Uppväxten har för många präglats av föräldrarnas missbruk av framförallt alko- hol och psykofarmaka. Ett annat ofta förekommande inslag är sjuk— dom, både fysiskt och psykiskt. En stor del av familjerna har under åren varit aktuella på socialkontoren för ekonomisk hjälp eller på grund av trassliga familjeförhållanden."

"Trots detta är det endast ett fåtal av ungdomarna som har varit före- mål för åtgärder från socialkontorets sida, såsom omhändertagande, placering i familjehem eller ungdomsvårdsskola. I stället har många av dem tidigt fått ta ansvar för sina föräldrar och familjens situation. Ansvarstagandet har bestått i att upprätthålla familjens fasad utåt gentemot exempelvis myndigheter och skola, i möjligaste mån för- hindra missbruk, praktiskt ta hand om småsyskon, förhindra bråk och så vidare. De typiska beteenden vi kunnat urskilja beskrivs kort- fattat i det följande.”

"I nedre tonåren sker hos många en stor förändring -i beteendet. Från att tidigare ha försökt hålla ställningarna blir dessa ungdomar nu mer utåtagerande. När det tidigare totala beroendet luckras upp kom- mer besvikelser och aggressioner ut. Signaler på detta är skolk, miss- bruk och kriminalitet. De föräldrar som redan tidigare är för svaga i sin föräldraroll klarar inte av konflikten. Barnen börjar ta avstånd från sina föräldrar och söker gemenskap och identitet ute i gänget. Dessa ungdomar är kända på socialkontoren från tidiga tonår. När de blir myndiga fortsätter karriären på socialkontoren, framför allt ge- nom socialbidragsberoende.”

”En annan grupp i projektet har varit den dolda gruppen. Dessa har ingen tidigare känd kriminalitet eller missbruk. De är blyga, omogna och har mycket dåligt självförtroende. De bråkar inte, ställer inga krav och "syns knappt". Här är det ofta fråga om en stark moders- bindning. Modern sköter all service och tar hand om dem, utan att ställa krav. Denna grupp behöver framför allt mycket tid. Tid att lyssna, tid att stötta och bygga u p. I dagens effektiva samhälle, så även på socialkontoret och arbets örmedlingen, försvinner dessa ung- domar i den stora mängden.”

”Inte heller musikerna är tidigare kända för missbruk eller krimina- litet. Musiken är deras drog. All deras vakna tid upptas av att spela

och lyssna på musik. De väntar på genombrottet. Att spela och upp- träda i ett band innebär att man är aktiv på kvällar och nätter. De varken kan eller vill ha fast arbete. Om de anpassar sig till våra krav innebär det att deras karriär är slut, innan den ens hunnit börja. De tror fortfarande att de kommer att lyckas en dag, ett par av dem gör det nog också. Problemet är att ingen annan tror på dem eller respek- terar deras intresse. Socialkontoret kan inte betala ut socialbidrag på sådana premisser. Arbetsförmedlingen betraktar dem som icke ar- betssökande.”

”De samhällshandikappade kallar vi de ungdomar som inte har fun- damentala kunskaper om hur samhället fungerar och som saknar mycket av de färdigheter som krävs för att kunna klara sig i det dag- liga livet. I flera fall rör det sig om ungdomar som redan identifierats som lätt förståndshandikappade men i många andra fall har de stora bristerna kommit i dagen först efter en längre kontakt. Att inte kun- na läsa ens enkla texter eller fylla i blanketter är exempel på sådant man försökt dölja i det längsta.”

Flickor i uppföljningsansvaret

I Göteborg har man bedrivit ett särskilt projekt för flickor "Flickor kan”. Jag refererar i det följande hur man i uppföljningsverksamhe— ten i Göteborg möter flickorna och arbetar med dem.

De flickor som går direkt från grundskolan till uppföljningsansvaret är, enligt beskrivningarna, inte bara trötta på skolvärlden utan de är ofta också desillusionerade och misshandlade av såväl skola som av det övriga samhället. Många har skolkat sig igenom högstadiet. De har ofta bollats runt bland ett otal professionella vuxna som försökt att på alla sätt få dem att åtminstone vistas i skolan.

En flicka sade "När jag är i skolan är dom så nöjda att jag är där så dom låtsas knappt om mig. Jag får inga frågor eller så. Då är det bätt- re när jag inte är där, för då frågar dom i alla fall efter mig, då är jag %u nån". Den här flickan är inte på något sätt ensam om sin erfaren- et.

Föreställningen om att de yrkesinriktade linjerna inte har någon teo- ri florerar fortfarande och drabbar många gånger eleverna som en blixt från klar himmel. De vanligaste skälen till studieavbrott som flickorna uppger är, att det var för svårt eller att de inte kunde hänga med, det passade inte, dvs. det var ett felval. Kraven på flickorna att vara ”duktiga” är ofta påtagliga.

Om man försöker att tränga bakom det som var svårt visar det sig of- ta att det förutsattes att man hade vissa kunskaper med sig — som man inte hade och inte vågade erkänna, så i stället för att avslöjas av- bröt man studierna.

Det är viktigt att tänka på att dessa flickor aldrig har fått ”bottna i sin egen kunskap”, dvs. ha haft en kunskap som dög. De har alltid kunnat för lite eller fel saker och det är detta som förstärks när de börjar i gymnasieskolan.

Det finns flickor som väljer bort gymnasieskolan av andra skäl. Flickorna är kunskapsmotiverade men vill skaffa sig kunskap om andra områden och på ett annat sätt än det gymnasieskolan erbjuder. Det kan vara allt från att lära sig mer om Inka—gudens hemligheter,

sillfisket i Nordsjön till att sätta sig in i allt som rör 70—talets musik— historia. För dessa flickor måste det finnas en form för kunskapsin- hämtande så att inte deras kunskapstörst dör ut.

I olika sammanhang har det prövats att mer eller mindre tillfälligt anordna enkönade grupper i undervisningen. Erfarenheterna är över- lag positiva. Det är möjligt att en sådan ordning, rätt tillämpad, är en framkomlig väg för flickor inom uppföljningsansvaret.

Många söker sig tillbaka till skolan efter ett år inom uppföljningen. De har fått distans till ”vänninornas val”, fått en möjlighet att bear— beta sina egna utgångspunkter och förutsättningar, fått reparera kunskapsluckor och framför allt har de fått uppleva att de klarat sig själva på ungdomsplatsen m.m.

En undersökning som .ordes inom uppföljningsansvaret i Göteborg 1985 visade att mindre än en procent av flickorna valt otraditionella jobb — och bakom dessa fanns starka och intresserade pappor. Nu när det är högkonjunktur så skulleju egentligen alla kunna erbjudasjobb men så är det inte åtminstone inte i Göteborg.

Inom uppföljningen finns det möjligheter att pröva sig fram på olika typer av arbetsplatser under kortare eller längre perioder. Det ges alltså möjligheter att både få pröva drömyrken och yrken inom områ- den som inte är traditionellt kvinnliga. Chanserna att skaffa sig erfa- renheter är stora.

Men flickorna väljer ändå att arbeta inom vård, daghem, handel eller kontor dvs. de flesta kommer att arbeta inom den offentliga sektorn där den stora kvinnliga arbetsmarknaden finns. Varför tar de inte chansen att pröva något annat?

Egentligen är det lätt att förklara. Många flickor har vuxit upp i kvinnodominerade miljöer och har behov av att hitta sin egen identi- tet och könsroll. Detta kombinerat med de arbetarklasstraditioner de bär med sig gör att den manliga arbetsmarknaden inte är attraktiv för dem. Flickorna behöver förmodligen hitta sina kvinnliga förebil- der i arbetslivet och de varken vill eller kan vara banbrytare på för kvinnor otraditionella yrkesområden.

De allra flesta flickor som man ber beskriva sina drömmar om jobb här mycket svårt att över huvud taget önska sig något. Svar som ”jag får väl ta vad jag får , jag får väl städa som morsan” eller ”nånting med djur eller barn”, är vanliga kommentarer.

Flickorna uttrycker i varje fall en önskan om att ha ett arbete där de kan ingå i ett begripligt sammanhang, där det finns utrymme för per— sonliga relationer och där de kan bli personligt involverade på ett el— ler annat sätt. De vill ogärna se sig i en arbetssituation där arbete och fritid står för diametralt olika verkligheter.

Flickorna har redan stakat ut gränserna och möjligheterna och chan- sen att få välja jobb tycks små eller obefintliga. När de beskriver sin framtid så är det tydligt att de planerar för en dubbelröll -— ofta kom— mer familj och barn högt på prioritetslistan och därefter ett arbete kanske på halvtid. Arbetet blir ett nödvändigt ont något som man gör för sin försörjning och inte ser som en möjlighet till självutveck- ling.

Detta är arbetarklassens flickor. De väljer inte i egentlig mening omedvetet eller okunnigt utan snarare oreflekterat och spontant.

Flickorna inom uppföljningen är både barn, ungdom och mogna kvin- nor skillnaderna i utveckling och förutsättningar och motiv är så stora att varje flicka skulle behöva beskrivas för sig. Mycket grovt kan man kanske urskilja några kategorier:

De som har ett utbildningsintresse, ofta är målmedvetna och väntar på att få börja på gymnasiet till våren;

De som medvetet valt bort gymnasiet och som vill pröva sina vingar och söka sig fram till ett studie— och yrkesval;

De som tror att de inte klarar någonting, som gömmer ansiktet i hän- derna för att de inte vill eller inte vågar synas, dvs. det är de osynliga barnen som Tove Janson en gång beskrev där man mycket långsamt måste få flickorna att bli så trygga att de del för del vågar synas i ett sammanhang;

De som är som maskrosbarn eller asfaltblommebarn och som har en inneboende kraft som gör att de vill överleva trots urusla uppväxtvill- kor — som vill skapa sitt eget livsutrymme;

De som är ensamma och övergivna, som inte har en enda vuxen eller kompis att prata med, som lever i ett totalt utanförskap;

De som har en helt annan kulturell bakgrund — t.ex. zigenarflickorna som nu är bofasta och vars villkor är mycket speciella.

Ar det så att flickorna inom uppföljningen är så aktiva på fritiden att deras intressen tar över intresset för skola och utbildning? Nej, så är det inte utan det är mycket få av flickorna som har något aktivt fri- tidsintresse, deltar i någon förening eller deltar i något annat sam- manhang där de kan utvecklas eller få positiva vuxenkontak ter utan- för sina egna familjer.

Flickorna spelar oftast på pojkarnas planhalva —- vilket syns exempel- vis inom musiken där pojkarna spelar aktivt och producerar medan flickorna konsumerar och lyssnar. Det skall till mycket mod och kraft gm de skall våga ta klivet över till att delta på samma villkor som poj- arna.

Det finns flickor som har flyttat runt i olika fosterhem och som inte har någon vuxen som de kan ha en kontakt med, flickor som har blivit svikna och besvikna många gånger om på vuxna i omgivningen och där de enda positiva kontakterna är med professionella vuxna.

Motsatsen är flickor som lever så nära sina mödrar att de lever sin mammas liv i stället för sitt eget i något slags symbios. Ett exempel är en flicka som inte gått i högstadiet mer än någon månad därför att mamman tvingade henne att passa småsyskonen — och trots skolans alla försök att få flickan att gå i skolan inskränkte sig undervisning- en till några timmars hemundervisning.

När nu flickan försöker ta sig ut på arbetsmarknaden — då finns det tusen skäl för att arbetsplatserna inte passar enligt mamman. Och flickan sitter hemma vid TV:n. Det är inte alltid ungdomarna som be- höver stöd eller hjälp utan lika ofta är det de vuxna som behöver hjälp

med att släppa taget. Här krävs ett intensivt och tålmodigt arbete på många plan.

Det finns flickor inom uppföljningsverksamheten som har ett mycket avancerat sexuellt beteende och som tar betalt för sina tjänster. Det finns också flickor som använder sexualiteten som ett master card kort, dvs. ett enkelt sätt att betala och bli accepterad på. Det är möj— ligt att bland dessa flickor döljs några av de flickor som på ett eller annat sätt blivit utsatta för övergrepp.

Vi vet alla att det förekommer att barn och ungdomar utsätts för både psykiskt och fysiskt våld som aldrig uppdagas utan i stället sätter sig som taggar och ärr i själen på ungdomarna. Vi reagerar ibland på ungdomarnas lite underliga beteende och misstänker kanske men möts av ett totalt förnekande. Ungdomarna lägger all skuld på sig själva ett känt faktum.

Många av de här ungdomarna finns inom uppföljningen därför att 15— 17—årsåldern innebär en brytningstid då beroendeband skall klippas av, man skall söka sig nya arenor att agera på, könsidentitet skall skapas osv. Detta är inte smärtfritt utan oerhört svårt för en del och det läder ofta till att ungdomarna kan hamna i akuta krissituationer just å.

Vad kan vi då göra för att möta dessa flickor? Jag tror att det är vik- tigt att det finns vuxna som är ”ofarliga” och som har tid, tid att få en så förtroendefull relation att flickorna vågar berätta och formulera sig. Om vi inte tillåter oss att ha denna ”mellanstation” så kommer säkerligen många av flickorna att bli tablettmissbrukande vuxna i framtiden. För det är precis i den ålder de är, som rätt stöd vid rätt tidpunkt kan förhindra många framtida katastrofer och kriser.

4. En ungdomsgaranti i ett internationellt perspektiv

Sammanfattning

* Fler och bättre utbildade ungdomar i den industrialiserade världens länder. Utträdet på arbetsmarknaden har skjutits upp i åldrarna. * Yrkesutbildningen har genomgått stora kvalitativa förbättringar och har nått nya elevgrupper bl.a. därför att den nya yrkesutbildningen ofta har utvecklats ur åtgärder för arbetslös ungdom. * Samverkan skola—arbetsliv har ökat för att utveckla former för bl.a. praktik och arbetsplatsförlagd utbildning. * Ungdomsarbetslösheten är högre i många EG—länder än i Sverige och är strukturellt betingad. * Ungdomsarbetslösheten innehåller både sociala och utbildningsmäs— siga dimensioner, vilket inenbär att den ofta utvecklas till långtidsar- betslöshet.

* Långsiktiga och aktiverande åtgärder mot ungdomsarbetslöshet har utvecklats.

* Sammanhållna handlingsplaner för ungdomars övergång från skola till arbete innehållande planerad och strukturerad varvning av väg- ledning, studier och arbete har utvecklats.

4.1 Inledning

Enligt direktiv (1988z43) bör kommittéer och särskilda utredare beakta EG—aspekter i den mån utredningsarbetet berör den fria rörligheten för bl.a. människor. Utredaren skall dels undersöka vilken gemensam ord- ning som råder inom EG inom det aktuella ämnesområdet, dels i försla- gen ta till vara harmoniseringsmöjligheter. Utredaren skall vidare re-

dovisa hur de förslag som läggs fram förhåller sig till EG:s reglering av motsvarande verksamhet.

Denna utrednings uppgift är att kartlägga och analysera det nuvarande åtgärdssystemet i Sverige för ungdomar mellan 16 och 20 år som inte befinner sig i utbildning eller har fast arbete. Som jag kommer att visa, är åtgärdernas inriktning relativt likartade inom EG—området jämfört med Sverige. Vad som skiljer Sverige från övriga länder, är den lagfästa skyldigheten att söka upp och följa upp ungdomar under 18 år och att hålla sig underrättad om deras sysselsättning. En åtgärdsskyldighet för alla under 20 år som är lagfäst såsom i Sverige och för vilken statsbi- drag utgår finns även i andra länder, även om kvaliteten på åtgärderna är mycket hög i Sverige. Genom den uppsökande och uppföljande skyl— digheten blir ”täckningsgraden” också högre än i andra länder. Det nära sambandet mellan åtgärder för 16— och 17—åringar och skolväsendet är det bara Sverige och några få andra länder som har.

Bakgrund

Oljepriskrisen 1974 utlöste den första stora arbetslöshetskrisen efter det andra världskriget i den industrialiserade västvärlden. Ungdomarna, särskilt de yngsta och sämst utbildade, hade då redan i ett par år haft svårigheter att få arbete. Det blev nu nästan omöjligt för dem att få är— bete och många debuterade i vad som visade sig bli permanent långtids- arbetslöshet. När konjunkturen blev bättre kunde ungdomarna i många västeruropeiska länder inte ta sig ur arbetslösheten eller fick endast tillfälliga arbeten. Nästa arbetslöshetskris 1980—81 befäste deras per- manenta arbetslöshet. Idag är de 30 år och äldre och utgör den hårda kärnan i de långtidsarbetslösas led. De lever i en socialt ogynnsam si- tuation, på gränsen till misär och med missbruk som komplicerar pro- blembilden. Många har blivit föräldrar, är då ofta ensamföräldrar och bor i storstädernas slumområden.

Effekten har blivit att efterkrigstiden välfärdstillväxt bromsats upp el- ler i vissa västeuropeiska länder t.o.m. avstannat.

Ända till 1970—talets början hade återuppbyggnadsarbeteti västvärlden medfört stigande materiell välfärd. Starka politiska krav på omfördel- ning till nya grupper i samhället skapade större jämlikhet i de flesta in-

dustriländer. Utbildning ansågs allmänt vara en viktig förutsättning för att nå jämlikhetsmålet. Många länder hade redan under 1950— och 60—talet ambitiösa planer på utbildningssatsningar som skulle omfatta fler grupper i samhället än tidigare.

Utbildningsexpansionen startade i slutet av 1950—talet i USA och Ja— pan. I början av 1960—talet befann sig majoriteten av dessa länders ung- domar mellan 15 och 18 år i heltidsutbildning. Flertalet tonåringar i Västeuropa befann sig då i arbetslivet eller var på väg ut i det, ofta i form av lärlingsutbildning.

När arbetslösheten drabbade hela den industrialiserade världen blev ut— bildning en tillflykt och ett, som det visade sig, ofta fåfängt hopp om en ny väg ut till arbete.

En allt större andel av ungdomarna sökte till fortsatt utbildning efter den obligatoriska skolan och under 70—talets senare hälft utökades den sekundära eller gymnasiala utbildningssektorn starkt i de flesta länder.

De ungdomar som inte ville eller inte kunde inrangeras i utbildning drabbades hårdast av arbetslösheten. Deras frustration kom i många städer i västvärlden till uttryck i kravaller och upplopp.

Utvecklingen i Norden löpte i parallella banor, både vad gällde utveck- lingen av ungdomsarbetslösheten och den s.k. sekundära utbildningens expansion. Även i Norden var den stora och växande ungdomsarbetslös- heten ett nytt fenomen. I Sverige fick arbetslösheten inte en sådan om- fattning som i övriga N orden och Europa. Jämfört med utgångsläget var den dock mycket kännbar och ledde till att samhället mobiliserades till stora ansträngningar för att mildra effekterna.

Redan i mitten av 1970—talet satte både arbetsmarknadsmyndigheterna och skolväsendet i Sverige in särskilda utbildningsåtgärder i form av kurser för arbetslös ungdom. Dimensioneringen av gymnasieutbild— ningen utökades i takt med stigande arbetslöshet och växande ung- domskullar. Ett uppsökande, uppföljande och vägledande ansvar lagfäs— tes och knöts till det lokala skolväsendet 197 6.

Idag har man i de flesta av den industrialiserade världens länder fler ut- bildade ungdomar och bättre utbildade ungdomar än någonsin tidigare.

Alla ungdomar har dock inte kunnat tillgodogöra sig de möjligheter som detta erbjuder utan en minoritet lämnar skolan med bristfälliga bas— kunskaper och dåliga eller ofullständiga betyg.

Som en följd av att så stora andelar av årskullarna befinner sig i sekun— där utbildning har utträdet på arbetsmarknaden skjutits upp. Ungdo- marnas arbetslöshet har till följd av förbättrade konjunkturer och mins- kande ungdomskullar sjunkit i de flesta länder men den har inte för— svunnit och den är högre än för den övriga arbetskraften. Sveriges låga arbetslöshetssiffror, särskilt för ungdomarna, kan bara jämföras med demi Schweiz och Japan.

4.2 Arbetsmarknadsfrågor i Västeuropa

I motsats till många andra länder har EG—länderna, enligt en rapport från EG—kommissionen (Employment in Europe 1989), i allmänhet inte lyckats omvandla de senaste årens ekonomiska tillväxt till fler arbets— tillfällen. Arbetskraftens andel av befolkningen i aktiv ålder är betyd— ligt lägre än i USA, Japan och ett antal europeiska icke EG—anslutna stater, däribland Sverige, Norge och Finland.

Den långa arbetslöshetskrisen har lämnat stora problem av både social och ekonomisk natur i sina spår. Fattigdomen har förvärrats och spritts till nya grupper. Den låga levnadsstandarden finns kvar i synnerhet i söder och i EG—områdets gränsländer men även i storstäderna. Särskilt ungdomen har drabbats av arbetslösheten.

Vissa länder lyckades av olika skäl hålla arbetslöshetstalen på en rim— lig nivå under krisåren på 1970— och 1980—talen (Japan, Schweiz och Sverige). Andra åter upplevde en stark stegring av arbetslöshetsnivån i samband med de två oljepriskriserna men återvann relativt snabbt en mera balanserad arbetsmarknadsnivå (USA, Kanada, Australien).

EG—länderna däremot drabbades av fördubblad arbetslöshet både under perioden 1974—1976 och 1981—1985. Arbetslöshet i form av långtidsar- betslöshet hann slå djupa rötter i EG—länderna under denna tid mer än hälften (jämfört med 10 procent i USA) av dem som är arbetslösa hösten 1989 har varit det längre än ett år. Efter den senaste ekonomiska åter-

hämtningen har Västtyskland, Storbritannien och Spanien svarat för huvuddelen av ökningen av arbetstillfällena.

Arbetslösheten har i Västeuropa efter den långvariga arbetslöshetskri- sen i allt större utsträckning koncentrerats till de svaga i arbetskraften och till den socialt underpriviligierade delen av samhället. Den svårbe- mästrade långtidsarbetslösheten har gett upphov till en ny fattigdom som har drabbat andra grupper av befolkningen än förr och inkomst- skillnaderna har ökat. Det är främst ungdomar, kvinnor, ensamstående föräldrar och ensamstående som drabbas. Dessa ofta svårt problembe- lastade grupper samlas i storstäderna. Trots att arbetsmarknaden ge- nerellt sett är god har de svårt att ta sig ur arbetslösheten.

Långtidsarbetslösheten får visserligen i stor utrsträckning tillskrivas 70— och 80—talets kriser men man får inte blunda för dess djupare socia- la innebörd och konsekvenser, framhålls deti EG—rapporten.

Enligt EG—rapporten är arbetsmarknaden i EG—området föremål för en allt tydligare segmentering med de fasta, högkvalitativa, utvecklande arbetstillfällena i den primära sektorn och de tillfälliga, otrygga, slit— samma, oönskade i den sekundära. Man kan också iaktta en fortgående polarisering mellan arbetstagarna där kvinnorna och ungdomarna får de otryggaste och sämsta arbetena.

Ett antal EG—länder har börjat lagstifta mot att arbetsgivare systema- tiskt organiserar arbetet så att de kan utnyttja arbetskraften på detta sätt. Risken kan finnas att sådana arbetsgivare då flyttar sin hantering till något annat, mindre nogräknat EG—land. Detta kallas i EG— rapporten social dumpning.

I EG—rapporten förs en diskussion om huruvida utslagningsmekanis- merna kan hänföras till utbudssidan varmed avses arbetskraften eller till efterfrågesidan som avser arbetsgivarna. Diskussionen förs mot bak— grund dels av strukturförändringar på arbetsmarknaden, dels bristen på arbetstillfällen. Strukturförändringarna kan grovt sett sammanfat- tas som en tyngdpunktsförskjutning till tjänster och ny teknik.

För att öka sitt marknadsvärde kan arbetskraften utbilda sig för att an- passa sig till utvecklingen, således höja sin kvalifikationsnivå. Arbets- givarna måste, när det är brist på arbete, göra ett urval och använder

sig då bl.a. av utbildningsnivån som urvalsinstrument. Den något lama slutsatsen som EG—rapporten drar är att det å ena sidan behövs både yt— terligare utbildningsinsatser och å den andra intensifierade ansträng- ningar att öka antalet arbetstillfällen.

Den nyss refererade diskussionen om utbildningens uppgift att kvalifi- cera arbetskraften för att motsvara ett verkligt behov av kvalifikation på arbetsplatsen eller om den endast underlätta arbetsgivarens urval av arbetskraft känns igen från debatten i Sverige under 1980—talets första hälft. Frågeställningens relevans är uppenbar i arbetslöshetstider men tycks förlora i aktualitet när arbetsmarknadssituationen förbättras.

Jämfört med EG-länderna har långtidsarbetslösheten i Sverige inte ut- vecklats till att bli vare sig så omfattande eller så långvarig. Men även i Sverige finns det, som jag kommer att visa under avsnittet Ungdomar- nas arbetsmarknad, ungdomar som har svårt att få fotfäste på den re- guljära arbetsmarknaden, som går i rundgång mellan åtgärder och till— fälliga arbeten.

Samhällets sociala skyddsnät är emellertid mycket tätare i Sverige och de sociala skillnaderna ärinte heller så accentuerade. Som exempel kan nämnas uppföljningsansvaret för 16— och 17—åringar som utgör en lag- fast skyldighet för kommunerna att både söka upp och vägleda ungdo- marna och att erbjuda dem kurser och praktik. Ett sådant totalgrepp över ungdomsgarantin för en åldergrupp finns inte eljest i världen.

4.3 Utbildningsfrågor

Den obligatoriska utbildningen i västvärlden

När det gäller den obligatoriska utbildningen är det svårt att dra jämfö- relser mellan Sverige och EG—länderna. Det är bara i de nordiska län- derna som skolstart sker vid sju år, i övriga länder sker den vid mellan fyra och sex års ålder. Skolplikten är oftast nioårig, utom i Irland och Portugal där den är åtta år. Konsekvensen härav är, att i många länder har ungdomarna full-ort sin skolplikt vid 14—15 års ålder. I Sverige är man inte alltid medveten om denna nog så viktiga skillnad när man jämför den svenska uppföljningsverksamheten med andra länder.

Danmark som enda EG—land har en sammanhållen läroplan för hela den obligatoriska skolan. I alla andra EG-länder väljer eleverna mellan yrkesinriktning eller fortsatta mera teoretiska studier någon gång mel- lan tio och tolv års ålder. Möjligheterna att därefter gå över från den ena inriktningen till den andra varierar men generellt sett är de inte stora eller finns i form av försöksverksamhet. Oftast erbjuds någon form av ett— eller tvåårig påbyggnadsutbildning eller lärlingsutbildning när ungdomarna slutat skolan vid 14 eller 15 års ålder.

EG—rapporten pekar på ett antal gemensamma drag för den obligatoris— ka skolgången som kan leda till risk för arbetslöshet: * en alltför stor andel ungdomar lämnar den obligatoriska skolan i för— tid eller med låga eller inga betyg (10—30%) * ungdomars val av yrkesutbildning är mycket snävt * lågutbildade ungdomar har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden och blir lättare långtidsarbetslösa.

Forskarna Colman—Husén visar i en OECD—rapport (1985) hur skolans kvantitativa expansion i hela västvärlden har skett under en relativt kort tidsrymd. 1945 övergick ungefär 80 procent av 14—åringarna i Västeuropa från skolan till reguljärt arbete. Lärlingssystemet var den dominerande formen för yrkesutbildning och fungerade också som intro- duktion till arbetslivet. Det innebar att nästan varje ung individ hade en vuxen vid sin sida vid inträdet i arbetslivet.

I dag befinner sig i de flesta OECD—länderna 80—90 procent av 14—17— åringarna i heltidsutbildning. Skolenheterna har blivit betydligt större i hela västvärlden under de senaste årtionden. Vuxenkontakterna be- gränsas därigenom till skolpersonalen med långt färre enskilda kon- takttillfällen och med mera fragmentiserade vuxenkontakter än vad de- ras kamrater lärlingarna hade på sin tid.

Utbildning efter den obligatoriska utbildningen i EG—länderna

När det gäller den postobligatoriska eller gymnasiala utbildningen är skillnaderna länderna emellan än större än när det gäller den obligato— riska skolan. Särskilt markanta är skillnaderna mellan norra och södra Europa å den ena sidan och när det gäller yrkesutbildningen å den and-

ra. Den sistnämnda har en nära anknytning till resp. lands näringslivs— struktur, arbetstagarnas och arbetsgivarnas politiska och fackliga infly- tande och även utbildningskulturen i landet.

Det finns ett nära samband mellan arbetslöshetsnivå, isynnerhet lång- tidsarbetslöshet, och utbildningsnivå och yrkeskunskap, framhåller EG—rapporten. Lågutbildade kan visserligen senare inom arbetet för- värva en viss begränsad yrkesskicklighet. Trots det är det individerna med låga eller inga relevanta kvalifikationer som idag utgör majorite— ten bland de arbetslösa, konstaterar rapporten.

En ökande andel av ungdomarna i samtliga OECD—länder har fortsatt sin utbildning efter den obligatoriska skolan. Den gymnasiala utbild- ningen kan, enligt en OECD—rapport från 1989, definieras antingen som nivå, dvs. utbildning mellan den obligatoriska skolan och arbetslivet el- ler högskolan eller som utbildning för en viss åldersgrupp, huvudsakli— gen 16—19—åringar med vissa variationer uppåt och nedåt. Det är den se- nare definitionen som i praktiken tillämpats under de senaste tio åren. I de europeiska staterna utom Norden har denna utbildning traditionellt indelats i tre skilda delar: allmän studieförberedande utbildning, tek— nisk utbildning och yrkesinriktad utbildning (ofta kallad ”training”). Denna tredelning gäller fortfarande i de flesta europeiska länder även om förskjutningar kan iakttas under 80—talet. Skiljelinjen mellan tek- nisk utbildning och yrkesinriktad utbildning håller långsamt på att suddas ut.

Den långvariga arbetslöshetskrisen förde det goda med sig att man bör— jade granska och utveckla den tekniska och yrkesinriktade utbildning-

en.

Den tekniska utbildningen har blivit bredare och mera teori och praktik har ofta integrerats i utbildningen. Den tekniska utvecklingen i arbets— livet, framför allt inom informationsteknologin, har bidragit till att för- ändra utbildningen.

Yrkesutbildningen i många länder hade till början av 1980—talet, om den över huvud taget var formaliserad, i många av EG—länderna skett huvudsakligen inom ramen för någon form av lärlingssystem. Detta var vanligast, särskilt när det gällde själva ”trainings”-delen, således den arbetsplatsförlagda delen av undervisningen. I andra länder bedrevs

den i form av heltidsutbildning i yrkesskolor eller college. Som en följd av de omfattande omstruktureringarna och företagsnedläggelserna för— svann ofta förutsättningarna för den traditionella utbildningsformen.

I många fall var det åtgärderna för arbetslös ungdom som ut.orde em- bryot till en mera strukturerad läroplansutveckling inom yrkesutbild- ningen. Exempel härpå är Youth Training Schemes i Storbrittanien. I Västtyskland valde man att behålla lärlingssystemet parallellt med an- nat utvecklingsarbete inom yrkesutbildningen. Stora kvalitativa för- bättringar har skett och yrkesutbildningen har därigenom nått nya elevgrupper.

Trenden inom både teknisk och yrkesinriktad utbildning går mot större bredd och mindre specialisering för att möjliggöra en ökad flexibilitet. Gränserna mellan de både utbildningsformerna suddas alltmer ut. Ut— bildningsstrukturen tenderar att gå mot modulindelning.

EG—rapporten påpekar hur svårt det är för både näringsliv och utbild- ningsväsende att identifiera industrins behov av utbildad arbetskraft. Än svårare är det att förutsäga vilka krav den snabba teknologiska ut- vecklingen kommer att ställa på utbildningen. EG—rapporten betonar att huvudvikten i undervisningen därför måste läggas på att ge indivi- den beredskap att arbeta i ett samhälle där ny teknologi är universell. Yrkesutbildningen bör ge individerna färdigheter som kan inriktas på utveckling och förändring av arbetsuppgifterna. Den bör stimulera till att lära individen att lära.

Det bör för den svenska läsaren påpekas, att det finns stora variationer i EG—länderna när det gäller den tekniska och yrkesinriktade utbildning- ens huvudmannaskap för läroplansutveckling, kvalifikationskontroll och driftansvar. Vissa länder, som t.ex. Frankrike och Nederländerna, kan i flera avseenden jämföras med Sverige. I andra länder spelar lokala initiativ och näringslivets önskemål en större roll än i Sverige. Man bör också vara på det klara med att balansen mellan teori och praktik varie- rar starkt när det gäller yrkesutbildning. Begreppet allmän behörighet till universitetsstudier är sällan aktuellti detta sammanhang.

I EG—länderna prövar man sig nu fram genom att utveckla företagskon- takter på olika nivåer. Den stora diskussionen handlar om balansen mellan teoretiska ämnen och yrkesutbildningen. Större betoning läggs

på personlighetsutveckling och medborgarkompetens. Man lägger ock- så större vikt vid ungdomarnas studie— och yrkesorientering på alla ni- våer. Det gäller även inom yrkesutbildningen som tidigare var eftersatt i detta avseende. Utbildning och fortbildning av lärarna betonas också.

EG—rapporten redovisar att handlingsplanen för utvecklingen av yrkes— utbildningen prioriterar fyra huvudområden:

- en närmare samverkan mellan skolan och näringslivet, innebärande bl.a. utvecklandet av olika former av praktik; arbetslivet som kunskaps- källa och läromedel i syfte att främja en aktiv inlärningsattityd hos ele- verna och att in.uta entreprenörsanda hos dem; förbättrad studie- och yrkesorientering och vägledning för att möta nya behov; reparation av kunskapsbrister från den obligatoriska utbildningen och åtgärder för att ungdomar med svårigheter skall kunna erbjudas merajämlika villkor i utbildning och arbete; — lärarstöd inför nya uppgifter och roller.

Utvecklingen är inte likartad i Europa. Särskilt stora är, som tidigare nämnts, skillnaderna mellan norra och södra Europa. I de norra EG— länderna har näringslivet sedan länge samarbetat strukturerat även med den obligatoriska skolan, både i själva undervisningen men även i studie- och yrkesorienterande syfte. I södra Europa har industriföretag nyligen börjat att på försök samverka med yrkesutbildningen.

Sammanfattningsvis menar EG—rapportörerna att trenden dock är, att det pågår en sammansmältning av den allmänteoretiska utbildningen och yrkesutbildning genom att fler teoretiska moment integreras i yr- kesutbildningen och de allmänteoretiska utbildningarna blir mera yr- kesinriktade.

Den anställde förutsätts i framtiden ha en basutbildning på minst två år utöver den obligatoriska skolan som en grund för företagens fortbild- ningssatsningar. Det är alltså den grund som krävs för att individen skall kunna utvecklas i arbetet i takt med den tekniska utvecklingen.

Försök har påbörjats i flera länder att utveckla yrkeskunskaper som är användbara inom ett bredare yrkesområde.

1987 avslutades ett projekt inom EG avseende övergången till arbetsli- vet som syftade till att komplettera och förbättra ländernas yrkesutbild- ning avslutades 1987. I anslutning härtill förband sig medlemsstaterna genom beslut i EG—rådet att ha som målsättning att erbjuda alla ungdo— mar minst två års yrkesutbildning efter avslutad obligatorisk skolgång.

4.4 Åtgärder för arbetslös ungdom

Skillnaderna är idag större länderna emellan när det gäller ungdomsar- betslösheten än under krisåren i början av 1980—talet. I maj 1989 var ungdomsarbetslösheten (under 25 är) över 30 procent i Italien, Grekland och Spanien och ca 20 procent i Belgien, Frankrike och Irland. I Väst— tyskland ligger ungdomarnas relativa andel, 5,5 procent av arbetslöshe- ten, under den totala andelen. Ungdomarna utgör i Västtyskland bara 17 procent av de arbetslösa medan de i Italien, Spanien och Portugal ut- gör över 45 procent.

N är ungdomarbetslösheten började gripa omkring sig i Europa trodde man först att det var ett övergående problem. Till en början erhöll bara de som redan hade haft arbete arbetslöshetsunderstöd. Allteftersom en ökande andel ungdomar aldrig lyckades ta sig ut på arbetsmarknaden fann man sig nödgad att bistå även dessa.

Inför hotet av en obönhörligt växande ungdomsarbetslöshet höjdes rös— ter i de flesta västländer i början av 1970—talet för en ungdomsgaranti. Oftast var det partipolitiska uttalanden om en sysselsättningsgaranti som i bästa fall kunde utmynna i en allmänpolitisk consensus om sär— skilda åtgärder för ungdomar.

Åtgärderna bestod till en början oftast av att arbetsmarknadsmyndighe- terna administrerade kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder i hopp om att så snabbt som möjligt kunna slussa in de arbetslösa i reguljärt arbe- te.

Ungdomsarbetslösheten betraktades först som ett rent arbetslöshetspro- blem. I de flesta länder knöts därför åtgärderna i garantin till arbets- marknadsmyndigheternas ofta lagfästa skyldighet att bereda medbor- garna arbete. Det dröjde relativt länge innan man insåg att ungdomsar-

betslösheten var strukturellt betingad och att den innehöll både sociala och utbildningmässiga dimensioner.

Inte förrän ett gott stycke in på 1980—talet började man mera generellt arbeta med långsiktiga och aktiverande åtgärder som i de flesta fall in— nebar att utbildning och arbetsmarknadsåtgärder varvades. Metoderna som tillämpades byggde på erfarenheterna från de lokala program som successivt hade vuxit fram. Ungdomarnas speciella behov tillgodosågs oftast i hemkommunen. De olika lokala vägledningsinstitutionerna och den sociala förvaltningen kom att spela en central roll i utvecklingen av särskilda åtgärder för ungdomar. Nätverket utvidgades och det lokala näringslivet och utbildningsanordnare involverades.

Den viktigaste orsaken till ungdomsarbetslösheten var emellertid att strukturrationaliseringarna hade ökat behovet av utbildad arbetskraft. Förändringarna hade börjat redan tidigare men det var framförallt den höga arbetslösheten i början av 1980—taleti förening med de stora ung- domskullarna som ut.orde incitamentet till mera strukturerad åtgär— der i form av bl.a. yrkesutbildning för unga. Som jag nämnde tidigare ut.orde åtgärderna för arbetslös ungdom i många fall starten till en ut— veckling av yrkesutbildningen i Europa.

Vägledningens betydelse

Numera har man i de flesta länder utvecklat sammanhållna handlings— program för ungdomars övergång till arbete. De omfattar den unges he- la livssituation och innebär i bästa fall en planerad och strukturerad varvning av vägledning, studier och arbete. Uppläggningen och metodi- ken börjar utöva inflytande även på den reguljära utbildningen, enligt EG—rapporten.

Runtom i EG—länderna försöker man finna nya former för samverkan med de olika myndigheter och organisationer som ansvarar för ung— domsverksamhet. De nya samverkansformerna inkluderar dels nya for- mer för varvning av praktik och yrkesutbildning, dels nya partners in- om utbildningsväsendet och näringslivet.

I de länder där den tekniska och yrkesinriktade utbildningen inte varit så centralstyrd har ett ofta fruktbart samarbete inletts mellan dessa ut-

bildningsformer och de lokala sysselsättningsinitiativen för arbetslös ungdom. EG—rapporten fäster stor vikt vid de framväxande lokala ut- vecklingsprojekt som har till syfte att utveckla ny kompetens och företa- garanda och som ofta haft sin grogrund i arbetslöshet. Det är sådana ini- tiativ, som enligt EG—rapportörerna, skulle kunna bidra till att behålla ungdomarna i avfolkningsbygder. Ungdomarna är i dag hänvisade till att skaffa sig både utbildning och arbete på annat håll.

Denna verksamhet företer stora likheter med några delprojekt inom ett Nordiskt Ministerrådsprojekt, SKOLARB. Detta hade till syfte att kart— lägga åtgärder för att underlätta ungdomars övergång till arbete. De nämnda delprojekten utgjorde försök inom ett antal glesbygdskommu- ner att utveckla vägledning, utbildning och företagaranda för att för- bättra arbetsmarknaden för ungdomarna i bygden.

I övrigt kan nämnas att målet för hela SKOLARB—projektet var vägled- ning och vägledningsmetoder och utvecklingen av nätverk på lokal, re— gional och central nivå för att knyta samman de aktörer som bistår de unga vid övergång från skola till arbete. Ur projektresultatet kom ett utvidgat vägledningsbegrepp att lyftas fram, vägledning som ett ansvar för hela den lokala närmiljö som omger de unga. Den enskilde vägledar- ens uppgift är, förutom enskild vägledning, att knyta samman de olika intressenterna och engagera dem i ungdomarnas utträde i arbetslivet.

Utvecklingen av dessa nya strukturer har haft viktiga konsekvenser för vägledningsinstitutionerna. Vägledning har, som framgått, varit ett viktigt inslag i utvecklingen av åtgärderna för ungdomarna. Generellt sett fäster man i västvärlden stor vikt vid ungdomars studie— och yrkes- orientering och EG har inkluderat ungdomars yrkesvägledning i Rom- traktaten. När det gäller yrkesutbildningen har vägledningsinslaget varit svagt av gammal hävd, vilket bygger på det i och för sig felaktiga antagandet att yrkesvalet är avklarat när den unge har valt yrkesut- bildning.

Programmen för unga arbetslösa har till skillnad från reguljär yrkesut- bildning ofta varit av mera orienterande natur och har inneburit möjlig- heter för den unge att pröva ett antal yrkesalternativ. Behovet av väg- ledning under hela programmet har varit större än i den reguljära ut- bildningen och också större än vad som är normalt i arbetsmarknadsåt— gärder. Integrationen av vägledning i dessa s.k. ”transition program-

mes” eller, som den egentligen mindre lättfattliga svenska benämning— en är, uppföljningsprogram, har ställt stora krav på personalens förmå- ga att samordna olika huvudmäns insatser, huvudmän vars verksam- hetsinriktning i grunden är främmande till vägledningens mål.

Vägledningspersonalen har också ställts inför nya uppgifter genom att ungdomarna i uppföljningsverksamheten många gånger har behövt stöd på det sociala och känslomässiga planet vid en oerhört viktig tidpunkt i deras utveckling.

De befinner sig ofta i ett utvecklingsskede, då de är särskilt mottagliga för vuxenstöd. Skolans och föräldrarnas inflytande har minskat eller upphört och de har ännu inte hunnit få fotfäste i ett fast arbete eller bil— dat egen familj.

En strategi har varit att inom ramen för ”transition programmes” finna former för vägledningsorganisationen att stödja den mest berörde lära» ren eller handledaren och att därutöver rikta särskilda vägledningsin- satser till eleven själv. En annan har varit att utvidga den existerande vägledningsstrukturen så att den också omfattar sådana ungdomar som inte ingår i något program. En tredje har varit att skapa nya former och organisationer för att stödja ungdomar som hamnat utanför de reguljära verksamheterna, t.ex. ungdomsmottagningar som då också ofta svarar för psykosociala och medicinska stödinsatser.

Hur man har löst ansvars— och huvudmannaskapsfrågorna för åtgärder för arbetslös ungdom beror helt på hur man löst dessa frågor för den re— guljära utbildningen och för arbetsmarknadsåtgärderna. I de flesta län- der är arbetsmarknadsåtgärder en statlig angelägenhet medan utbild- ning har en mera regional/lokal anknytning med vissa statliga styr- funktioner. Anknytningen till endera huvudman avgör av naturliga skäl verksamhetens inriktning. Man finner då ofta att komplementära insatser av antingen vägledande, utbildande eller förmedlande natur görs integrerat med eller fristående från huvudmannen ifråga.

Sverige behandlar sedan 1970, som enda land i världen, all sekundär ut- bildning, både den allmänteoretiska, den tekniska och den yrkesinrikta- de som en enda gymnasial utbildningsform. Det bakomliggande synsät— tet, att samhället ansvarar för all ungdomsutbildning, satte i sin tur sin

prägel på arbetslöshetsåtgärderna i Sverige för de yngre åldersgrupper- na. Tidigare än i övriga Europa blev åtgärderna utbildningsanknutna.

I Danmark är uppföljningsansvaret knutet till grundskolan i form av uppföljning och vägledning två år efter avslutad grundskola; jämförbart med det som infördes i Sverige 1976. Något lagfäst åtgärdsansvar finns däremot inte.

Sammanfattningsvis kan sägas att åtgärderna visar samma variation och lokala prägel både i Europa och i Sverige. Skillnaden ligger i upp- följningsansvaret = den lagfästa skyldigheten att hålla sig underrättad om vad varje 16— och 17—åring gör. Detta är unikt för Sverige.

Uppföljningsansvaret för ungdomar under 18 år, innebärande både hemkommunens skyldighet att hålla sig underrättad om ungdomarnas sysselsättningssituation och det särskilda åtgärdsansvaret, avser omyn— diga och kan knappast direkt beröras av någon eventuell närmare sam— ordning med EG. Däremot kan t.ex. förändrade sociala villkor, både av- seende föräldragenerationen och ungdomarna själva, påverka behovet av uppföljningsåtgärder. Andra viktiga påverkansfaktorer är konjunk— tursvängningar och förändringar i de gymnasiala utbildningsformerna, i arbetsmarknadspolitiken och även i invandringspolitiken.

Inskolningsplatserna och lagen om särskilda inskolningsplatser är där- emot en ren arbetsmarknadsåtgärd som riktar sig till en, visserligen av- gränsad och liten, grupp myndiga arbetssökande som räknas till den re- guljära arbetskraften. Rent hypotetiskt kan dessa åtgärder antingen med avseende på regleringssystemet eller på omfattningen, bli påverka- de vid ett närmare samgående med EG. I praktiken är det visserligen så att de unga reser mycket men inte att de migrerar för att söka perma- nent arbete i ett nytt land åtminstone inte hittills. Detta kan natur- ligtvis ändra sig i framtiden.

".,|l"* ""ÄÅ'TÄCÅF 151414. 13 'liz'ij

'|' _ .' ,, -""'"';'W1i"."| flin"? " hf",,,'t':1 Q'? 31111; ' ' " ' C ' ' ""

. .. :| ' . ... j_" ,,,, ,,l_ ', ""J""'*"|il"' "' 1,4", ,, ,.. .15'1'1' . ,",.",'|1'r.' "'. 'i' ' ,' 1 ||, || ll | ' . " Håål t'"?! %E'å" t' ", 131,4th jjnqui :: ;. Law.. ..L

" . 'i. .- 1.1-,, , . . th'iiafgj MHF-11 hjul-111, "öh.» 11.1' "l-'.ls,4*!__1' ""'_'"'

1 .. - , .51 'x,” ,å-m' 'l'wr'ir **5"_.1:11.ua 's." »' '-> "ÖIF'D'å'i'l |*.j'.*>','." .'.— .??ij " £' "L.."""ivj']C.-'""'*

" f— 4'

',' 453111 h]

,, " Jm. Är...—: '..1)

i ,.' ':'—"'.fuP!” . [.,-”Will” "':' ' ' Il " lll " II

qi , ”ft-inm- --"l'...q”-'

"" Wi!” r; "Ci-11,1, ' Emmys—m: mna-i - . "' taggade,: thai-131513" 111114 :sga'faig; 5,32 lära-13543 "!. "l:. 'l "51'1 stiff) l"-t.w"+"'gt£l'..'|5'åi in w: smuttat: ' —.'_",*-1115U,:,H"151_6-Eäfbl . Dir .waä 413141?! 51113, igt, nu.. Willi, 3135:

'fJIQQnWt'AÄLffML i.,l' " "TMH'F'F'TFLQ ”D,," 41141 535551." ng '_::i,,,.,',t-;;J-" ' . -,:1 "";?th'cw... -

?

,i'f'lgu :.. *,l.':|-— 1.31 :qudnnnl '-.' , iWW finansman». ,,,—415.154. nu..”,

5

*

*

Ungdomars arbetsmarknad

Sammanfattning

Ungdomskullarna i åldern 16—24 år kommer att vara som minst om— kring år 2000. (5.3) Ungdomsarbetslöshet kännetecknas av att

-— den är högre än för andra åldersgrupper i högre utsträckning består av korttidsarbetslöshet

— är mer konjunkturkänslig

— tenderar att öka kraftigare under de senaste årtiondenas kon- junkturnedgångar. (5.2, 5.4) Arbetskraftsdeltagandet bland ungdomar har fallit trendmässigt se— dan början av 1960—ta1et framför allt beroende på utbyggnaden av

gymnasieskolan. (5.4) Ungdomars rörlighet mellan yrken, arbetsgivare och regioner är stör—

re än hos de äldre. (5.4) Ungdomarna har under de senaste åren i allt större utsträckning sökt sig till kommersiella och serviceyrken som haft en kraftig andelstill— växt. (5.4) Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad. Kvinnorna finns framför allt i den offentliga sektorn, undervisning, vård och om— sorg. (5.9) Kvinnornas arbetskraftsdeltagande har ökat i alla åldrar de senaste decennierna. De väljer inte längre mellan hemarbete eller marknads- arbete utan i vilken omfattning de skall förvärvsarbeta. (5.9)

Ändrad arbetsorganisation innebär ökade kunskapskrav på arbets-

kraften genom att arbetsuppgifternas ansvarsområden och inriktning kommer att förändras i samband med denna utveckling. De nya pro- duktionsvillkoren gör att innehållet i många arbetsuppgifter blir bre- dare och kraven på beredskap för omställning ökar. (5.6)

* Kompetensutveckling i arbetslivet kommer till stånd dels genom in— lärning i det dagliga arbetet, dels genom direkta utbildningsinsatser. Inslaget av inlärning i det dagliga arbetet är beroende av arbetsinne— håll, arbetsorganisation och arbetsmiljö. (5.6) * Ökade kvalifikationskrav för tillträde på arbetsmarknaden kan inne- bära att samtidigt som det finns ett uttalat arbetskraftsbehov kan bl.a. ungdomar utan utbildning och yrkeserfarenhet ställas utanför den reguljära arbetsmarknaden och förbli arbetslösa. (5.7) * En ojämlik nivå hos den unga nytillträdande arbetskraften riskerar att förstärkas i det framtida arbetslivet. (5.7) * Ungdomar med adekvat utbildning och en stabil social bakgrund har förmodligen mycket goda framtidsutsikter på den framtida arbets- marknaden. (5.8) * Behovet av en gymnasieutbildning för alla ungdomar framgår myck- et klart. Risken är stor att vi i annat fall får en grupp ungdomar som senare, under hela sitt yrkesverksamma liv, ständigt kommer att va- ra de som först slås ut från arbetsmarknaden vid konjunktur— och strukturförändringar. (5.10)

5.1 Dagens arbetsmarknad (1989)

Högt kapacitetsutnyttjande och låg arbetslöshet i näringslivet gör att den svenska ekonomin för närvarande befinner sigi en högkonjunktur.

Arbetsmarknaden kännetecknas i dag av en hög efterfrågan på arbets- kraft, en stigande sysselsättningsgrad och en lägre arbetslöshet än tidi- gare under 1980—talet.

Sedan den föregående högkonjunkturen 1980 har arbetslösheten gått ned i samtliga län utom sju.

De regionala skillnaderna i arbetslöshet och sysselsättning är dock fort- farande stora. Klart högre arbetslöshet än riksgenomsnittet har liksom tidigare decennier skogslänen, BD, S och K. Enligt den senaste långtids— utredningen (LU 87) finns risk för att skillnaderna förstärks under 1990—talet.

Allteftersom konjunkturen har förstärkts har arbetsmarknaden förbätt- rats för ungdomarna även för de med bristfällig eller ingen utbildning.

De utgör dock en grupp som relativt sent får del av en konjunkturupp- gång.

Ungdomars arbetsmarknad utsätts för större fluktraktioner än arbets— marknadens övriga åldersgrupper. Utsikterna för 1990—talet är dock något ljusare än under de senaste två decennierna. Andelen arbetslösa ungdomar och andelen ungdomar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har tenderat att öka, både i hög— och lågkonjunkturlägen. Känneteck— nande för ungdomsarbetslösheten i jämförelse med arbetslösheten i åld— rarna över 25 år har framförallt varit att den är högre, i högre utsträck— ning består av korttidsarbetslöshet, är mer konjunkturkänslig och att den tenderat att öka kraftigare under de senare årtiondenas konjunk- turnedgångar.

I slutet av 1970—talet och början av 1980—talet steg arbetslösheten rela- tivt kraftigt såväl i Sverige som internationellt och speciellt kraftigt för ungdomar. Enligt OECD:s rapport 1988 var ungdomsarbetslösheten (15—24 år) 1983 i Sverige 8 procent vilket bör jämföras med t.ex. Eng- land 23,4 procent, Spanien 38,7 procent och de Nordiska länderna 9,1 procent. Ingångsjöbben för de nytillträdande på arbetsmarknaden mins— kade kraftigt i antal under denna period genom strukturförändringar och rationaliseringar. Dessa förändringar skedde samtidigt med krafti- ga svängningar i den demografiska strukturen. Ungdomarna drabbades hårt genom detta och arbetslösheten steg mycket kraftigt för 16—24— åringar, trots betydande utbildnings— och arbetsmarknadspolitiska in- satser. Ett uttryck för detta är den ökade andel av platser som kräver ut— bildning och erfarenhet.

5.2 Demografisk utveckling

Antalet ungdomar ökade relativt mycket från mitten av 1970—talet till början på 1980—talet under en period när den ekonomiska tillväxten var låg. Ett större antal ungdomar konkurrerade om utbildningsplatserna i gymnasieskolan och de allt färre ingångsarbetena.

Den höga ungdomsarbetslösheten föranledde en successiv ökning av de arbetsmarknadspolitiska insatserna för ungdomar. Dessa har dock minskat kraftigt i antal de senaste åren p.g.a. minskande ungdomskul- lar och förbättrat arbetsmarknadsläge.

högre barnafödande väntas befolkningen i Sverige inte minska på 2020— Nedanstående diagram visar prognos över befolkningens fördelning på vissa åldersgrupper 1989—2005. prognos från 1986. Till följd av antaganden om högre invandring och talet som man tidigare trodde, utan i stället öka till drygt 9 milj. SCB har i sin demografiska rapport 1989:1 räknat om sin befintliga

-25'54 år WZO-24 år 2216-19 är

.a 5 m

% 20002005

.ccccc _.oooooooooo ooo... .ooooo ooo... .co.cc ooo... ;o... .oooooooooo. _.QDODODODQu

995 1

på vissa åldersgruaper

v.......... 33". v . . . . . ...... . . .

%9 1 Promos över befolkningens fördelning

..mwmmmo

Källa: SCB 1989

Befolkningsutueckling i åldersgruppen 16—24 år

Enligt SCB:s befolkningsstatistik kommer antalet ungdomar mellan 16 och 24 år i arbetskraften att drastiskt minska under 90—talet med ca 130 000 personer eller cirka 20 procent.

Det är kring år 2000 som ungdomskullarna kommer att vara som minst. Det beräknas finnas drygt 10 procent färre 16—19—åringar mellan 1995 och 2000 än 1989. År 2000 har åldersgruppen minskat från 450 000 till 390 000, en minskning med 60 000. Ligger ungdomarnas arbetskrafts- deltagande på 47 %, samma som 1989, innebär det att 28 000 färre 16— 19—åringar tillhör arbetskraften år 2000.

Samtidigt kommer utbudet av arbetskraft i åldrarna 25—64 år att öka med cirka 430 000 personer.

Den största befolkningsnedgången för 20—24—åringar kommer något se— nare när 90—talets 16—19—åringarna blivit äldre. Under de första åren på 2000—talet beräknas 20—24—åringarna vara nästan 100 000 färre än 1989. Då denna åldersgrupp dessutom har ett högt arbetskraftsdelta- gande, 83 procent, och om detta blir oförändrat och SCB:s prognos slår in kommer det att finnas 84 000 färre 20—24—åringar i arbetskraften år 2000 jämfört med 1989.

Antalet ungdomar i åldersgruppen 16—24 år kommer därför enligt SCB:s prognoser att vara ca 112 000 färre i arbetskraften år 2000 än 1989 dvs. drygt en årskull.

Genom att andelen ungdomar i arbetskraften minskar kan de arbetsgi» vare som byggt en stor del av sin rekrytering på ungdomar inte göra det- ta längre. De kommer att få uppleva en tilltagande konkurrens om den unga välutbildade arbetskraften. Företagens intresse och behov av att rekrytera ungdomar kan härmed förväntas vara betydande också under 1990-talet vilket bör innebära en annan konkurrenssituation och där- med öka möjligheten för 16-19—åriga ungdomar att finna och få arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

5.3 Ungdomars arbetsmarknadssituation

Ungdomars arbetskraftsdel tagande

Arbetskraftsdeltagandet har fallit trendmässigt för 16—17-åringar se- dan början av 1960—talet medan det för 18— och 19-åringarna steg från början av 1960—talet till mitten av 1970—talet för att sedan falla.

De reformer som påverkat 16—19—åringarnas arbetskraftsdeltagande är framförallt 1960—talets utbyggnad av gymnasieskolan, som följdes av en ytterligare ökning av antalet gymnasieplatser från och med 1981. År 1987 studerade ca 85 procent av ungdomarna i åldrarna 16 och 17 år. Gymnasieskolans utbyggnad har inneburit en minskning av andelen ungdomar under 20 år i arbetskraften, vilket bl.a. har lett till att utträ— det på arbetsmarknaden senarelagts, då de stora grupperna utträder från skolsystemet vid 18 respektive 19 års ålder.

Ungdomars arbetslöshet

Arbetslösheten steg trendmässigt för alla årskullar 16—19 år mellan 1975 och 1981. Den har varje år varit minst dubbelt så hög som för hela arbetskraften under perioden 1970—1988 utom under 1984 då den var något lägre.

Som ett resultat av de kraftfulla utbildnings— och arbetsmarknadsinsat— serna bröts trenden 1982 när arbetslösheten för 16—åringarna föll. 1983 började arbetslösheten falla för 17—åringarna och 1984 minskade arbets- lösheten kraftigt för 18—19-åringarna.

Den relativa arbetslösheten var för 16—19—åringar innan nedgången börjar över 10 procent för alla årskullar.

Nedanstående diagram visar relativ arbetslöshet för ungdomar och be- folkning 1982-1989.

T= HP.?CCÅV .

Källa: AMS. AKU 1989

Ungdomarnas arbetslöshet har trots detta efter 1984 relativt den totala åter stigit samtidigt som konjunkturläget stadigt förbättrats och ung- domskohorternas storlek minskat.

September 1989 är (enligt AKU) undomsarbetslösheten 4,7 procent för 16—19—åringar och 3,2 procent för 20—24—åringar, vilket skall jämföras med 1,5 för hela arbetskraften.

Arbetskraften omfattar personer som är antingen sysselsatta eller ar- betslösa.

Relativa arbetslöshetstal anger andelen (procent) arbetslösa av antaleti arbetskraften.

Ungdomars ingångsarbeten

Av AMS:s Information från utredningsenheten (198916) "Ungdomens arbetsmarknad i dag och i morgon” ett diskussions-PM framgår att ungdomarnas ingångsjobb på arbetsmarknaden finner vi främst inom tillverknings— och serviceyrken. Samtidigt hävdas i många samman- hang att det är brist på ungdomar inom främst industrin och vårdsek-

torn.

Ungdomars rörlighet på arbetsmarknaden

Ungdomarnas rörlighet mellan yrken, arbetsgivare och regioner är stör— re än hos de äldre. Ändrade arbetsvillkor, löner, arbetsmiljö, arbetsorga- nisation etc. påverkar i större utsträckning och snabbare ungdomarnas val av arbete, utbildning och även bostadsort.

I dag arbetar ca 40 procent av ungdomarna i åldern 16—24 år inom till- verknings— och transportyrken (Källa: AKU). Ungefär lika många arbe— tar inom privat och offentlig service, bl.a. hälso— och sjukvård, kommer— siella— och serviceyrken. Motsvarande andelar för övriga arbetskraften är 28 respektive 34 procent.

Vid en jämförelse mellan de två åren l976 och 1986, ur konjunkturmäs— sig synvinkel likvärdiga är, finner mun att andelen ungdomar har ökat kraftigt inom hälso— och sjukvård från 10,7 till 15,4 procent, samt ökat något inom försäljnings— och övriga kommersiella yrken från, 8,2 till 10,0 procent. Andelen ungdomar i kontorsarbete och tillverkningsarbe— te minskade från 13,2 till 11,0 respektive 37,4 till 34,0 procent.

Under perioden 1976—1986 var den årliga andelstillväxten i sysselsätt— ningen större för ungdomar än för övriga inom främst service + 4 pro- cent och kommersiella yrken + 2,7 procent. För 1986—1988 var motsva— rande procentantal + 2,2 procent för serviceyrken och + 13,1 procent för kommersiella yrken.

Det omvända gällde för hälso— och sjukvårdsyrkena. Trots att ungdo- marna antalsmässigt ökade kraftigt inom detta område så minskade de— ras andel relativt de övrigas (25—64 år) årligen med 4,1 procent åren 1976—1986 och - 2,6 procent åren 1986—1988.

Ungdomars sysselsättningsandel

Ungdomarnas sysselsättningsandel inom tillverkningsområdet ökade relativt de övrigas under perioden 1976—1986 med + 11,5 procent. Anta- let ungdomar i industrin minskade, men minskningen var betydligt snabbare för de äldre. Industriarbete stod sig väl i konkurrensen med andra yrken om ungdomarna under denna period. Under 1986—1988 har en förändring av ungdomarnas yrkespreferenser skett. Ungdomarnas

sysselsättningsandelar relativt övriga minskade kraftigt inom industri- yrkena, nästan 10 procent på två år.

Industriyrkena blir utkonkurrerade av andra yrken om ungdomarna. Detta gäller även hälso- och sjukvårdsyrken. Ungdomarna söker sig i större utsträckning till kommersiella och serviceyrken, som har en kraf— tig andelstillväxt, + 26 procent, mellan 1986 och 1988.

Detta kan till en del bero på konjunkturuppgång men försäljnings— och andra kommersiella yrken kan ha blivit mer attraktiva bland ungdo- marna de senaste åren p.g.a. förbättrade löner och arbetsmiljö relativt övriga yrken.

5.4 Den segmenterade arbetsmarknaden

Enligt teorier om den segmenterade arbetsmarknaden kan jobben delas in i segment med avseende på produktionstekniska skillnader och olika krav på individerna.

Arbetsmarknaden kan delas in i en primär och en sekundär sektor. In- om den primära sektorn återfinns den typ av arbeten som kräver förhål- landevis mycket utbildning och/eller yrkeserfarenhet. De personer som skall utföra dessa arbetsuppgifter måste därför inte endast ha relevant utbildning, utan även ha sådana personliga egenskaper som social sta- bilitet, samarbetsförmåga etc. vilka anses särskilt nödvändiga för att varaktigt och på ett tillfredsställande sätt utföra arbetet och fungera på arbetsplatsen. Kontrakten mellan arbetsgivare och arbetstagare är av långsiktig natur vilket ökar lönsamheten för båda parter att satsa på fö— retagsspecifik utbildning och yrkeserfarenhet. I detta ligger även goda möjligheter för individen att erhålla bättre jobb inom företaget med hög- re lön.

Inom den sekundära sektorn är anställningen ofta av tillfällig karaktär. Kvalifikationskraven är i regel låga vilket medför korta inskolningsti— der för nyanställd personal. Omsättningen av arbetskraft är betydligt högre, samtidigt som möjligheterna till internutbildning och avance- mang är sämre än inom den primära sektorn.

Personer som har bristande utbildning och yrkeserfarenhet, instabil so- cial bakgrund och som inte vill eller kan acceptera långsiktiga implicita anställningsvillkor kommer därmed att vara klart överrepresenterade inom den sekundära sektorn. Ofta är jobben av tillfällig natur och många personer befinner sig i rundgång mellan tillfälliga jobb, arbets— marknadspolitiska åtgärder och arbetslöshet. Denna rundgång gäller även en grupp bland ungdomar.

Enligt en utredning av Sehlstedt—Schröder Språngbräda till arbete (1989) om arbetslösa ungdomar befann sig cirka en tredjedel av deras urval på 500 ungdomar fortfarande i rundgång s.k. "konstant tillfällig- het” tre år efter det att de anmält sig som arbetslösa hos arbetsförmed- lingen. Mindre än hälften av ungdomarna i urvalet hade erhållit ett fast jobb efter tre år. Detta resultat är nedslående och det skulle varit betyd- ligt sämre utan de åtgärder som arbetsförmedlingarna vidtagit.

Många ungdomar väljer frivilligt och under en övergångsperiod tillfälli- ga jobb inom den sekundära sektorn. En del ungdomar kombinerar ar- bete och utbildning medan andra väljer tillfälliga jobb för att skaffa nöd- vändiga yrkeserfarenheter.

Gemensamt för dessa ungdomar är att de har en högre sannolikhet än övriga ungdomar inom den sekundära sektorn att erhålla en varaktig anställning som de trivs med. De har en möjlighet att välja till skillnad från många av dem som hamnar i rundgång. I den mån de "flyr” indu- strin eller vårdsektorn så gör de det därför att de anser sig ha ett bättre alternativ.

Alla arbeten kan inte kategoriseras i två grupper utan bilden syftar till att illustrera en viktig mekanism som påverkar ungdomens nuvarande och framtida arbetsmarknad.

En viktig slutsats, som AMS drar i sitt diskussions—PM Ungdomens ar— betsmarknad i dag och i morgon (198926) ur vilket till vissa delar ovan- stående är hämtat, är att det kan förekomma brist på ungdomar till jobb inom den primära sektorn samtidigt som många ungdomar är arbetslö— sa eller befinner sig i rundgång eller har tillfälliga jobb inom den sekun— dära sektorn. Orsakerna till denna obalans är de kvalifikationskrav som ställs i kombination med den sociala sorteringen av ungdomarna.

Detta skapar låg, såväl intern som extern, rörlighet på arbetsmarkna- den.

5.5 Organisatoriska förändringar i arbetslivet

Under en stor del av 1900—ta1et har den växande tillverkningsindustrin präglat det sociala mönstret i det svenska samhället. Industrins sätt att organisera arbetet har i många fall använts som mönster inom sektorer som värd, handel och kommunikation.

Den svenska ekonomin har genomgått förändringar under de senaste 30 åren. Industrins andel av samhällsekonomin har minskat medan tjäns- tesektorns andel ökat. Man kan av flera anledningar anta att det gamla tillverkningsindustriella mönstret som karaktäriseras av stordrift, långt driven arbetsdelning, specialisering samt standardiserade pro- dukter och tjänster kommer att förändras.

De traditionella produktionsförhållandena utövar fortfarande ett starkt inflytande på arbetsorganisationen, men samtidigt pågår en process där betydande förändringar växer fram. Produktionsförhållandena kan så- gas vara inne i en process från standardiserad produktion för masskon- sumtion till mer sofistikerade produktion för differentierad konsumtion, där kvalitetsinnehållet har mer avgörande betydelse.

De förändrade produktionsförhållandena minskar kopplingen mellan arbetsdelning och yrkesinnehåll samt mellan yrke och befattning. Infö- randet av avancerad teknik medför behov av breddad kompetens och flexibilitet hos hela arbetskraften. Gränserna mellan tjänstemanna— och arbetarbefattningar blir allt mer flytande.

En plattare företagsorganisation innebär för företagsledningen att for- mulera mål och följa upp resultat betonas samtidigt som man ökar di- rekt kommunikation med arbetarna i produktionen. Behovet av mellan- chefer minskar och produktionen tenderar att delas in i mera självstän- diga enheter med eget resultatansvar (von Otter 1989).

Arbetsuppgifternas ansvarsområden och inriktning kommer att för— ändras i samband med denna utveckling. Det kommer förmodligen att

ske en ökad nedbrytning i enheter med mer eller mindre självständigt produktions— och resultatansvar.

5.6 Kompetensutveckling i arbetslivet

Förnyelse av arbetslivet är en av 90—talets viktigaste frågor. Föränd— ringar av teknik och arbetsorganisation gör att kunskaper och utbild- ning som produktionsfaktorer växer i betydelse. De nya produktionsvill- kören gör att innehållet i många arbeten blir mer kunskapskrävande, många arbetsuppgifter blir bredare och kraven på omställning ökar. Detta ställer anspråk på ökad kompetens på alla nivåer. Dagens ökade efterfrågan på arbetskraft har inte medfört att arbetsgivarnas krav på de nyanställda minskat på något mer märkbart sätt. Fortfarande har över 70 procent av de nyanmälda lediga platserna krav på utbildning och/eller erfarenhet.

De flesta av våra ungdomar har i dag en god grundläggande utbildning. Deras kunskaper motsvarar kvalifikationskraven för inträde på arbets- marknaden och ger möjlighet till utveckling och variation i arbetet. Men mera personliga egenskaper som social stabilitet, förmåga till sam- arbete, uthållighet m.m. får också ökad betydelse.

Kompetensutveckling i arbetslivet kommer till stånd dels genom inlär- ning i det dagliga arbetet, dels genom direkta utbildningsinsatser.

Inslaget av inlärning i det dagliga arbetet är beroende av arbetsinne- håll, arbetsorganisation och arbetsmiljö. De direkta utbildningsinsat- serna utgörs av intern personalutbildning och tillhör i första hand ar- betsgivarnas ansvarsområde men dess betydelse gör den även till ett viktigt samhällsintresse; högre kompetens hos arbetskraften är en vik- tig förutsättning för att öka produktiviteten i ekonomin så att välfärden kan bibehållas. En väsentlig del av kompetensutvecklingen i samhället sker utanför arbetslivet, inom ramen för den samhälleliga vuxenutbild— ningen dvs. den allmänna vuxenutbildningen och arbetsmarknadsut- bildningen.

Krav på bredare yrkeskunskaper och personliga egenskaper för att få tillträde till och utveckling i arbetslivet kan leda till ökad utslagning av grupper i arbetskraften. Hösten 1989 kräver enligt AMS statistik tre

fjärdedelar av de lediganmälda platserna utbildning och/eller erfaren- het.

En ojämlik utbildningsnivå hos den unga nytillträdande arbetskraften riskerar att förstärkas i det framtida arbetslivet. De sämst gynnade kan komma att fastna i konserverande arbetsuppgifter. Det är också de låg- utbildade som löper störst risk för utslagning i ett snabbt föränderligt arbetsliv.

5.7 Ungdomars framtida arbetsmarknad

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att de ungdomar som har en adekvat utbildning'och en stabil social bakgrund förmodligen har myck- et goda framtidsutsikter på arbetsmarknaden medan risken för fortsatt utslagning av ungdomar med bristande kvalifikationer och instabil so- cial bakgrund är betydande. De välutbildade ungdomarna kommer att kunna ställa krav på en god arbetsmiljö och en arbetsorganisation som ger möjlighet till utveckling i ett meningsfullt arbete.

Den minskning av antalet ungdomar mellan 16 och 24 år som jag redo- visat tidigare kan innebära att ungdomarnas relativa läge på arbets- marknaden förbättras då ungdomarna blir en knappare resurs. Den samtidiga ökningen av den äldre arbetskraften resulterar i att ungdo- marna möter en ökad konkurrens från de äldre om jobben. Detta kan bli särskilt tydligt för ungdomar utan yrkesutbildning och/eller med ingen eller ringa arbetslivserfarenhet. Det är sålunda inte självklart att den demografiska utvecklingen leder till förbättrat arbetsmarknadsläge för de ungdomar som hänvisas till jobb inom den sekundära sektorn.

En ekonomisk politik som förmår stimulera utveckling och tillväxt ska- par förutsättningar för en generell och god välfärd. Lika viktig är en ekonomisk politik som sätter den fulla sysselsättningen i främsta rum- met.

Arbetskraftsefterfrågans omfattning och yrkesfördelning bestäms bl.a.

av produktionsvolymens storlek, produktionsteknik och av produktions- faktorernas priser.

Under 1970— och 1980—talet hari första hand den kunskapsintensiva de- len av den svenska arbetsmarknaden expanderat. Mycket tyder på att den utvecklingen fortsätter under 1990—talet.

De tekniska och organisatoriska förändringarna medför ökad efterfrå- gan på ny kunskap, bredare kompetens samt ökade krav på inlärnings- förmåga hos personalen.

De successivt ökande kompetenskraven kan innebära en minskad in- tern och extern rörlighet på arbetsmarknaden i framtiden.

Enligt AMS är de åtgärder som måste vidtas för att förbättra villkoren för ungdomarna på arbetsmarknaden av två slag.

För det första måste de sociala mekanismer angripas som skapar höga risker för utslagning av ungdomarna. En förbättrad hem— och skolmiljö är den grundläggande förutsättningen men samtliga arbetsgivare mås- te ta ett ökat ansvar för att alla ungdomar får en bra start i arbetslivet.

För det andra måste arbetsmiljö och andra arbetsvillkor inom främst den sekundära sektorn förbättras. När ett företag har hög omsättning på personal är det oftast fel på jobben och inte på individerna. Genom att ändra jobben inom den sekundära sektorn så att en breddad och fördju- pad kompetens krävs och genom den ändrade arbetsorganisationen samtidigt ge förutsättningar till utvecklingi arbetet och tillgodose allas behov av fort— och vidareutbildning kan förutsättningar skapas så att omsättningen minskas.

5.8 Unga kvinnors framtida arbetsmarknad

Kvinnorna har under de senaste två decennierna fått en allt starkare förankring på arbetsmarknaden. Arbetskraftsdeltagandet har ökati al- la åldrar. Från 1970—talet och framåt har andelen av alla kvinnor 20—64 år, som finns i arbetskraften ökat från 60 till 83 procent 1988.

Kvinnorna väljer inte längre mellan hemarbete eller marknadsarbete. Valet gäller i stället hur stor omfattning marknadsarbetet skall ha. Ex- pansionen i sysselsättningstillfällen under de senaste decennierna har kommit inom områden som sedan länge ut.ort kvinnornas verksam—

hetsfält framför allt undervisning, sjukvård och socialvård. Nära 90 % av kvinnornas sysselsättningsökning har tillkommit genom den kom- munala expansionen. Under 1980—talet har dock antalet kvinnor an- ställda i privata sektorn ökat kraftigt.

Den svenska arbetsmarknaden är kraftigt segregerad. Kvinnor och män finns inom var sin väl definierad sfär av arbetsmarknaden. Omkring 6 till 7 procent av kvinnorna respektive männen har ett yrke, där kvinnor och män finns i någotsånär lika proportioner. Av de yrkesaktiva kvin- norna finns 79 % i yrken dominerade av kvinnor. Undervisning och sjukvård sköts till mellan 75 och 80 procent av kvinnor, medan de sys- selsatta inom byggnadsverksamheten till 90 procent är män. Andelen kvinnor inom tillverkningsindustrin är ca 26 procent. Kvinnoandelen är högst inom livsmedelstillverkningen ca 40 procent och inom tillverk- ningen av textilier, kläder och lädervaror där de utgör ungefär två tred- jedelar av de sysselsatta. En slutsats man kan dra av ovanstående är att "människor” byggs upp av kvinnor och hus byggs av män.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor har minskat från 1960—talets början. Utjämningen har gällt såväl för arbetare som tjänstemän och så- väl inom privat som offentlig sektor. Löneskillnaderna är minst inom det statliga området. Den positiva utvecklingen har dock brutits under 1980—talet. Det gäller framför allt bland tjänstemän inom industrin. Den löneutjämning mellan olika arbeten som skett i Sverige kan också bidra som förklaring till varför yrkessegregationen förhållit sig stabil. Små löneskillnader ger små incitament för kvinnor att söka sig till man— liga yrken. Kvinnorna har valt rationellt och därför sökt sig i första hand till offentliga sektorn, där de får bäst betalt för sina kvalifikatio- ner.

Arbetslösheten har hela tiden under perioden 1975—1986 varit högre bland kvinnor än bland män. Arbetslösheten bland ungdomar i åldern 16—24 år, är högre än i övriga åldersgrupper i arbetskraften, men det är inte någon större skillnad mellan unga kvinnors och unga mäns arbets- löshet. Detta förklaras av att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som ungdomsplats, ungdomslag, inskolningsplats, beredskapsarbete m.m. förebyggt arbetslöshet bland ungdomar. Man kan däremot konsta- tera att unga kvinnor ut.ort en majoritet i dessa åtgärder.

Kvinnlig arbetskraft kan bli en bristvara. Under 1990—talet kommer in- te tillskottet till arbetskraften att utgöras helt av kvinnor, utan vara mer jämt fördelat mellan könen. I stort sätt alla kvinnor finns ute på är- betsmarknaden. Ökningen av kvinnors sysselsättning kom huvudsakli- gen tillstånd genom en ökning av deltidsarbetet; många arbetar kortare tid än 35 timmar. Under perioden 1970—1980 ut.ordes 75 procent av sysselsättningstillväxten bland kvinnor av deltidsarbete. Det är dock mer än hälften av kvinnorna som arbetar heltid.

Om kvinnlig arbetskraft skall bli en bristvara krävs givetvis att efter- frågan är stark. Det finns dock enligt Christina J onung ännu inget som pekar på att efterfrågan på det största kvinnliga området, vård och om- sorg kommer att mattas under 1990—talet.

En skärpt konkurrens om den kvinnliga arbetskraften på 1990—talet kan medföra en uppvärdering av kvinnliga arbetsuppgifter.

Två åldersgrupper kommer att öka bland kvinnorna på 1990—talet. De barnafödande i 25—35 års ålder och de medelålders som kommer att vilja öka sin arbetstid. Därmed ställs ökade krav på samhället på en bra barn— och äldreomsorg. Efter skatteomläggningen kommer skillnaderna i marginalskatter mellan man och hustru att utjämnas. Föräldraförsäk- ringen kommer sannolikt att minska utbudet av arbetskraft.

5.9 Ungdomar utan gymnasieutbildning

Bilden av den framtida arbetsmarknaden och de krav som kommer att ställas på människorna i arbetskraften är relativt entydig i forskares och utredares avhandlingar och rapporter.

Höga krav kommer att ställas på arbetskraften vad gäller kompetens och beredskap för förändringar. Det innebär att alla, såväl unga som äldre i arbetskraften, bör ha goda baskunskaper, yrkesutbildning och social kompetens för att motsvara de ökade kraven på kontinuerlig ut- veckling och flexibilitet i arbetet.

Trots dagens stora efterfrågan på arbetskraft finns det stora grupper som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. En av dessa grupper är ungdomar utan eller med en bristfällig yrkesutbildning.

Det är därför i dag, när ca 85 procent av alla ungdomar har gymnasial utbildning, av största betydelse, att de ungdomar som inte går till gym- nasieskolan direkt efter grundskolan utan till den öppna arbetsmarkna- den och vid behov till olika åtgärder, får möjlighet till en individuell väg för att få de kunskaper och färdigheter som är en förutsättning för att de skall kunna konkurrera på den reguljära arbetsmarknaden. Risken äri annat fall mycket stor, att vi får en grupp ungdomar som senare under hela sitt yrkesverksamma liv kommer att vara de som först slås ut från arbetsmarknaden vid konjunktur— och strukturförändringar.

6. Uppföljningsansvaret. Verksamhet, mål och metoder

Sammanfattning

* 1987/88, mätåret för utredningens enkätundersökning: De flesta ungdomar befann sig högst ett år i uppföljningsåtgärder. — En tredjedel av ungdomarna i uppföljningsåtgärder var studieavbry- tare.

— Andelen ungdomar med både socialt betingade och utbildningsrelate- rade problem hade ökat. Två tredjedelar av ungdomarna i uppföljningsåtgärder hade haft ung— domsplats. Nästan hälften av ungdomarna gick vidare till fortsatta studier och en tredjedel till arbete. * Ungdomar som inte fullföljer gymnasiestudier tenderar att — fastna i lågstatusarbeten i konjunkturkänsliga branscher med

sämre arbetsmiljö och låg lön — ha högre arbetslöshet ha en lösare anknytning till arbetsmarknaden, vilket gäller i sär- skilt hög grad för kvinnornas.

* Ungdomarna i uppföljningsansvaret är som alla andra. * Har ofta låga eller bristfälliga betyg från grundskolan och är i övrigt antingen — målmedvetna om studie— och yrkesvalet eller — osäkra om studie— och yrkesvalet eller i avsaknad av självkänsla, ofta med en komplicerad problembild. * Uppföljningsverksamhetens organisation dikteras av ett kontinuer- ligt in— och utflöde till olika åtgärder samt av skolans institutionella periodicitet.

* Mål för verksamheten är att, genom vägledning och studie— och yr— kesorientering i ett ständigt samspel med ökade erfarenheter och kunskaper i åtgärder, stärka ungdomarnas självkänsla och beredskap till ställningstaganden till fortsatt utbildning eller arbete. * Arbetssättet är individinriktat och flexibelt.

* Uppföljningsverksamhetens funktioner är

— uppsökande och uppföljande

orienterande

— förberedande

— kvalificerande

kompetensgivande.

Helhetssynen på individen utgår från ett vidgat kompetensbegrepp. * Motivationsskapande metoder med utbildningsinriktning utgår från ett otraditionellt utbildningsbegrepp.

6.1 Bakgrund 1976—1989

Utredningens uppdrag är bl.a. att analysera de förändringar som sedan 1980 har påverkat situationen för arbetslösa ungdomar under 20 år. Analysen skall enligt direktiven dels bygga på dokumenterade erfaren— heter, dels på aktuella undersökningar.

Utredningen har också, mot bakgrund av de stora förändringar som ägt rum avseende arbetsmarknadssituationen och de reformer som planeras för gymnasieskolan, i uppdrag att pröva om nuvarande målsättning för det kommunala uppföljningsansvaret behöver förändras.

1 976—1983

Under årens lopp har uppföljningsansvaret utvecklats från att ha be- ståtti att ta kontakt med ungdomarna och att registrera sysselsättning till att vägleda i successivt alltmer mer åtgärdsinriktade former. Ton— vikten på utbildningsinriktningen har förstärkts.

1976 lagfästes uppföljningsansvaret och statsbidrag utgick för uppsö- kande vägledning. 1980 infördes statsbidrag för vägledning och praktik. 1981 tillkom avtalet om ungdomsplatser och 1982 fördes administratio- nen av dem till skolstyrelserna. 1983 samlades uppföljningsansvaret

och åtgärdsansvaret för 16— och 17—åringar under skolstyrelsen. Ung- domsplatserna fick en starkare koppling till utbildning genom att de av- talsenliga utbildningsinslagen fick ett särskilt statsbidrag. LA—kurser- na, som ingår i gymnasieskolans dimensionerings— och planeringsram och som ligger inom gymnasieskolans ansvar, blev uppföljningsansva— rets särskilda instrument för att undervisa uppföljningens ungdomar.

Efter 1 983

Både utbildnings— och arbetsmarknadssituationen för ungdomar har, som jag nyss nämnde, förändrats påtagligt sedan 1983. Utredningen gick därför i januari 1989 ut till alla skolstyrelser med en omfattande enkät. Svarsprocenten blev överraskande hög.

En sammanfattning av enkätresultatet som sammanställts med materi- al som utredningen särskilt beställt från SCB och CSN fogas till betän- kandet som bil. 5.

Sett över åren, alltsedan 1983 då dagens uppföljningsverksamhet star— tade, har ungdomarna i uppföljningsansvaret minskat, både antalsmäs— sigt och procentuellt. Uttryckt på ett annat sätt: Om ungdomarna utan arbete eller utbildning sett i relation till hela uppföljningspopulationen (sammanlagda antalet ungdomar i de för uppföljningsansvaret aktuella åldersgrupperna) 1984/85 ges indexsiffran 100 så hade denna indexsiff- ra sjunkit till 77 för 1987/88 och till 67 för 88/89.

Den procentuella minskningen mellan 1983/84 och 1986/87 kan helt till- skrivas det faktum att en större andel av ungdomarna sökte till och togs in i gymnasieskolan, färre avbröt studierna och fler ungdomar gick vi- dare till gymnasieutbildning efter uppföljningsåtgärder. Införandet 1985 av prioritering av 16—17—åringarna vid intagning till gymnasie- skolan bidrog till att en än större andel ungdomar kunde beredas plats i gymnasieskolan.

Läsåret 1986/87 kunde något som kan betecknas som ett trendbrott iakttas. Den ökade arbetskraftsefterfrågan som hade börjat skönjas 1984 hade ökat så mycket efter tre år att den började nå först 17—åring- arna, sedan 16—åringarna och till sist också flickorna. En första signal härom kunde noteras i uppföljningsstatistiken 1987/88.

6.2 Uppföljningsverksamhet under 1987/88. Resultatsammanställning av utredningens kommunenkät, uppgifter från SCB och CSN och SÖ:s utvärderingsrapporter

Jag sammanfattar i det följande några av de viktigaste enkätresultaten i relation till det material som utredningen erhållit från SCB och CSN. Jag relaterar det också till RRV:s rapport och andra SCB—rapporter.

Några slutsatser som utredningen kan utläsa av enkätsvaren är:

1. att ungdomarna befann sig ungefär lika lång tid i uppföljningsansva— ret 1987/88 som 1984/85 vilket innebär att det övervägande flertalet lämnade åtgärderna inom ett år;

2. att könsfördelningen i uppföljningsansvaret i stort sett var jämn 1987/88 om man bortser från de flickor som väntar på vårterminsstart av vårdutbildningar — 1984/85 var flickornas andel i uppföljningsansva- ret betydligt större än pojkarnas;

3. att med minskande antal ungdomar i uppföljningsverksamheten har andelen ungdomar med psykosociala problem ökat 1987/88 jämfört med 1984/85;

4. att ungdomar med låga eller ofullständiga betyg från grundskolan och ungdomar med psykosociala problem var de två karakteristika som var mest frekventa bland ungdomarna i uppföljningsansvaret och som alltså mest påverkade arbetsformerna i uppföljningen;

5. att ungdomarnas skiftande behov och den individinriktade verksam— heten påverkade arbetssättet men ocksä organisationen;

6. att rörligheten bland ungdomarna, t.ex. studieavbrytare och väntare, det successiva inflödet och utflödet från uppföljningsverksamheten samt det individinriktade arbetssättet var det som mest påverkade arbetets organisation i uppföljningen.

Enligt svaren på utredningsenkäten finns uppföljningsverksamhet i al- la Sveriges kommuner utom fem som har ”hyrt in sig” hos grannkom-

munen.

Utredningen har sammanställt uppgifter från flera olika källor. Uppgif- terna är inte helt jämförbara. Därför har uppgifterna grupperats efter uppgiftkälla. Sammantaget ger de emellertid en god bild av tillflödet och utflödet ur uppföljningsansvaret. För mera detaljerade uppgifter hänvisas till bil. 5.

Enligt SCB och CSN: Ca 21 procent av 16—åringarna omfattades någon gång under året av uppföljningsansvaret. Ca 15 procent av 16—åringarna var någon gång under året utan utbild— ning eller arbete. Ca 2 procent av 16—åringarna väntade på senare studiestart (vårtermi- nen).

Enligt SÖ:s rapport: Uppföljningspopulationen bestod 1987/88 av 211 216 16—18—åringar.

Enligt enkätsvaren: 30 600 ungdomar mellan 16 och 18 år hade enligt enkätsvaren någon gång varit utan utbildning eller arbete under 1987/88 Ca 60 procent av dessa ungdomar var 16—åringar. 34 procent av ungdomarna i uppföljningsansvaret hade avbrutit gymna- siestudier.

16 procent av ungdomarna i uppföljningsansvaret väntade på senare studiestart (vårterminen).

Jag kommer att analysera de två sistnämnda resultaten i kapitel 7.

77 procent av ungdomarna hade haft individuella planer 73 procent av ungdomarna hade deltagiti uppföljningsprogram 65 procent av ungdomarna hade haft ungdomsplats 7 procent av ungdomarna hade deltagit i ungdomslag eller någon annan verksamhet 46 procent av ungdomarna hade deltagiti utbildningsinslag 25 procent av ungdomarna hade deltagiti annan utbildning 88 procent befann sig i åtgärder högst ett år.

Denna redovisning inriktar sig på att beskriva ungdomarnas förhållan— de till gymnasieskolan och då särskilt för 16—åringarna inom uppfölj- ningsansvaret. Ser man till åldersfördelningen för samtliga ungdomar inom uppföljningansvaret under 1987/88 ser man att i medeltal ca 60

procent av ungdomarna i kommunerna är 16 år.

Övriga, främst 17—åringar, i medeltal ca 35 procent om man ser till dem med individuella planer eller i medeltal ca 24 procent av dem som berörs av uppföljningsprogram är antingen kvarstående i verksamheten sedan föregående år eller har avbrutit studier i gymnasieskolan eller avbrutit annan verksamhet t ex arbete. Materialet ger inte möjlighet att på sam— ma sätt som för 16—åringarna redovisa bakgrunden. Som en utgångs- punkt för skattningar kan nämnas att 3 054 ungdomar som tillhörde uppföljningspopulationen avbröt gymnasiestudier i högre årskurs än årskurs 1 i gymnasieskolan och vari uppföljningsåldrarna. De motsva- rar ca 10 procent av samtliga ungdomar utan arbete och utbildning un- der 1987/88 eller ca 25 procent av alla ungdomar över 16 år utan arbete och utbildning under 1987/88.

Ungdomsplatserna och de frågor som är knutna till dem redovisar jag i kapitel 8 om arbetsmarknadsåtgärderna för 16—19—åringarna.

Huvuddelen av undervisningen i utbildningsinslag var enligt rapporter- na inriktad mot att reparera kunskapsbrister från grundskolan. I LA— kurserna och uppföljningsprogrammen inriktades undervisningen på att återvinna och stärka självkänslan och att skapa motivation och för- bereda för studier i gymnasieskolan.

Det bör påpekas att en del av studierna troligen bestått av lärlingsut- bildning eftersom enligt enkätsvaren 1 672 gymnasiala lärlingsplatser administrerades av uppföljningsansvaret.

Efter avslutade uppföljningsåtgärder gick nästan hälften av ungdomar- na vidare till fortsatta studier, en tredjedel till arbete och en tiondel till annat, bl.a. fortsatta åtgärder eller arbetslöshet. Detta är ett bättre re— sultat än jämfört med SÖ:s undersökning 1984/85 då det var mellan en fjärdedel och en tredjedel som gick till studier, en lika stor andel som gick till arbete och den resterande tredjedelen gick till ungdomslag, ar- betslöshet eller okänd verksamhet.

F örsöksverksamhet med DELTA, alternativ användning av statsbidrag för ungdomsplats för individuell utbildning, är den enda studieform in— om vilken ungdomar i uppföljningen lyckats skaffa sig en hel kompe- tensgivande utbildning. Försöksverksamheten redovisas i kapitel 7.

6.3 Hur har det gått för ungdomarna?

Varken gymnasieskolan eller uppföljningsansvaret hade 1987 ett infor- mationssystem som byggde på individuppgifter. Därför har det inte gått att följa de ungdomar som ”försvunnit” in i gymnasieskolan. Enligt rap- porter från skiftande källor tycks ungdomarna från uppföljningsansva- ret fungera bra i gymnasieskolan och sällan avbryta sina studier.

Uppföljningsundersökningarna avser således de ungdomar som inte fortsatt vidare till gymnasieskolan. Tillgängliga undersökningar har .orts under åren 1986 och 1987. De avsåg då de 20—åringar som var 16 år 1983 eller 1984. Vid den tiden var arbetslösheten som högst, ung— domskullarnas omfattning kulminerade och prioriteringen av 16— och 17—åringar vid intagning till gymnasieskolan hade ännu inte trätt i kraft. Undersökningarna gjordes under begynnande högkonjunktur med en allt gynnsammare arbetsmarknadssituation.

Trots detta kan det konstateras när det gäller de ungdomar i uppfölj- ningsansvaret som inte sökte till fortsatta studier jämfört med dem som fullföljde studier i gymnasieskolan att: * 23 procent av 20—åringarna hade 1987 inte fullföljd gymnasial utbild- ning; * tenderar att fastna i lågstatusjobb i konjunkturkänsliga branscher och/eller med sämre arbetsmiljö och låg lönesättning; * har, trots längre tid på arbetsmarknaden, högre arbetslöshet än ung- domar med gymnasial utbildning; * särskilt kvinnorna har en svagare anknytning till arbetsmarknaden och deras arbetssituation präglas i högre grad än männens av den "per— manenta tillfälligheten”; * ungdomar med bakgrunden ”arbetare" är överrepresenterade i de fall socioekonomisk bakgrund anges i undersökningarna.

Undersökningar som gjorts i Stockholm, Göteborg och av RR V

Ett antal uppföljningar av hur det har gått för ungdomarna i uppfölj— ningsansvaret har o.rts bl.a. av RRV och av uppföljningsansvariga i Stockholm, Göteborg och Västerås. Enligt Stockholmsrapporten hade två tredjedelar av de tillfrågade ungdomarna födda 1966/67 förvärvsar— bete två och ett halvt år efter det att de lämnat uppföljningsverksamhe- ten. Kvinnorna övervägde när det gäller studier: av de 183 undersökta ungdomarna studerade 26 varav 23 var kvinnor. Under mätveckan full— gjorde 7,1 procent män värnplikten och 2,7 procent kvinnor arbetade i eget hem. Endast 7 personer (3,8 %) uppgav sig vara arbetslösa/arbets— sökande, varav 5 var kvinnor och 2 var man.

I RRV:s rapport, där mätningstillfället var våren 1985, och Göteborgs- rapporten med våren 1986 som undersökningstillfälle anges att två fem- tedelar hade förvärvsarbete. Motsvarande siffra i Stockholmsstudien för våren 1985 var något högre vilket tyder på en bättre arbetsmarknad i Stockholm.

SCB:s undersökning

SCB har gjort en undersökning (U 44 SM 8801) våren 1987 av 20—åring- är utan fullföljd linje i gymnasieskolan. De ut.orde enligt SCB 23 pro- cent av ungdomar födda 1967. Det var dels sådana ungdomar som börjat en specialkurs i gymnasieskolan (4 procent), dels påbörjat men inte full— följt en linje i gymnasieskolan (9 procent) och dels 10 procent ej intagna i gymnasieskolan. Ungdomar med den socioekonomiska bakgrunden ”ar- betare” var överrepresenterade i SCB:s undersökningspopulation och ungdomar med bakgrunden ”tjänstemän” var underrepresenterad.

Drygt hälften av dessa 20—åringar arbetade våren 1987. Män och kvin- nor hade arbete i lika hög grad men kvinnorna hade i större utsträck- ning vikariat eller någon annan tillfällig anställningsform: 32 procent av kvinnorna mot endast 14 procent av männen.

Vanligaste yrken bland dem som huvudsakligen arbetade var maskin— montör, sjukvårdsbiträde. verkstadsmekaniker, städare och affärsbiträ— de. Bland de tjugo vanligaste yrkena var könsfördelningen mycket ojämn. Endast tre yrken uppvisade en jämnare könsfördelning än 80—20

till förmån för ettdera män eller kvinnor, nämligen bänk— och maskin— snickare, affärsbiträde och paketerare.

På frågan ”Har Du varit arbetslös någon gång sedan Du slutade grund- skolan?” svarade 41 procent av männen och 49 procent av kvinnorna ja.

SCB har räknat om och jämfört svaren på frågorna som gällde arbetslös- het med SCB:s ordinarie arbetskraftsundersökning vid samma tid. Om— räknat till relativ arbetslöshet motsvarade andelen arbetssökande ett tal i storleksordningen av 10—11 procent. Enligt den reguljära arbets— kraftsundersökningen redovisas en relativ arbetslöshet för motsvarande åldrar på mellan 3—7 procent. SCB förklarar skillnaden med att den ak- tuella undersökningen gäller en delgrupp med kortare utbildning och annan socioekonomisk bakgrund än ”normal befolkning” i samma ålder.

6.4 Uppföljningsverksamheten

Ungdomarna

För att ge en uppfattning om arbetet i uppföljningsverksamheten delar jag in ungdomarna i uppföljningen i tre grupper. Indelningen är inte .ord utifrån de enskilda ungdomarnas egna behov utan dess syfte är att belysa arbetsformer, behov av personal och kompetens m.m. De olika grupperna kräver också att olika typer av nätverk skapas omkring dem.

Ungdomar som är målinriktade och kvalificerar sig genom praktik eller kompletterande studier eller som kommit in på utbildning som startar på vårterminen. Ungdomar som är studie— och yrkesobestämda och prövar sig fram.

Verksamheten för dessa två grupper, som är i klar majoritet, faller inom ramen för normalt uppföljningsarbete. Det innebär att de genom vägled- ning och egna erfarenheter i praktik, på ungdomsplatser och med ori- enterande undervisning efter ca ett år är beredda att välja reguljära stu— dier eller arbete.

Det finns en tredje grupp ungdomari uppföljningsansvaret.

Det är de som saknar självförtroende, som har dåliga baskunskaper och/ eller som inte klarar sig utan kontinuerligt vuxenstöd.

Ungdomarna tenderar, enligt rapporter till utredningen, att ha mycket låg självkänsla, sviktande uthållighet och fly krav och jobbiga situatio— ner. Gemensamt för de flesta är lågt eller bristfälligt slutbetyg från grundskolan. Många har redan i grundskolan varit föremål för särskil- da åtgärder. Utbildning på gymnasienivå är möjlig men ungdomarnas mest näraliggande behov är att genom vägledning och olika åtgärder få perspektiv på sin situation för att sedan kunna ta ställning till t.ex. en längre utbildning.

Tidigare ansågs ungdomarna vara mera utagerande med kriminalitet och drogmissbruk som symptom. I rapporterna beskrivs ungdomarna som mera inåtvända och i behov av stöd i form av t.ex. kuratorssamtal och djupare vägledning. Ungdomarna kan ha så svåra störningar att de inte har möjlighet att ta arbete på den öppna arbetsmarknaden. Deras andel uppskattas utgöra mellan två och fyra procent av ungdomarna i de aktuella åldersgrupperna. I uppföljningsansvaret är deras andel be- tydligt större.

En fråga i enkäten gällde den procentuella förekomsten av psykosociala problem både i uppföljningsverksamheten och i ungdomslagen. Drygt tre fjärdedelar av de kommuner, som svarat på enkäten, anger att de 1987/88 hade ungdomar i uppföljningsansvaret med sådana psykosocia- la problem att detta hindrade dem från att ta arbete eller att genomföra reguljär utbildning. Detta är det svarsalternativ som har samlat de fles- ta svar, både när det gäller den kvantitativa svarsuppgiften och den öppna frågan.

Totalt sett var andelen ungdomar med psykosociala problem i uppfölj- ningsansvaret 1987/88 i medeltal för kommunerna bland pojkar ca 16 procent, bland flickor ca 11 procent och sammanlagt ca 14 procent. Om materialet ”rensas” på de s.k. väntarna, oftast flickor som väntar på vår- terminsstart av vårdutbildningar, närmar sig medeltalet för andelen flickor med psykosociala problem pojkarnas medeltal. För ungdomsla- gen var resultaten snarlika.

Spridningen mellan olika regioner och kommuner var stor även om de stora och medelstora kommunerna övervägde. Många kommuner påpe— kade att både när det gäller 16— och 17—åringar och 18— och 19—åringar fanns det huvudsakligen sådana ungdomar kvar i åtgärder som inte kunde fungera vare sig i reguljära gymnasiestudier eller på arbets— marknaden.

Rapporter om hur man arbetade med ungdomar med psykosociala pro— blem har lämnats till utredningen. De kom huvudsakligen från de stör— re kommunerna. Dessa tycktes ha en sådan personalvolym på de kom- munala förvaltningarna att man upplevde behov av att samordna mål och medel om man skulle kunna behålla helhetssynen på ungdomarna.

Även de mindre kommunerna hade självklart dessa problem bland sina ungdomar och tycktes ofta arbeta lika medvetet och målinriktat med dem. Det bestående intrycket från enkätsvaren förblir att de där hante- rades på ett mer individuellt plan och att helhetssynen inte försvårades av samordningsproblem.

Flöden

Tillflödet av ungdomar till uppföljningsansvaret sker mer eller mindre kontinuerligt under året. Detta och ungdomarnas individuella behov i kombination med framför allt skolans institutionella periodicitet dikte— rar villkoren för organisationen av arbeteti uppföljningen. Ansökan till gymnasieskolan, intagningsbesked och skolstart sker i princip en gång om året.

Uttrycket tillflöde kan ge sken av att alla ungdomar söker sig till upp- följningsverksamheten av en egen kraft. Så är det inte. Många av de ungdomar som inte sökt gymnasieskolan, inte kommit in eller avbrutit gymnasiestudier är eller blir passiva. De måste sökas upp och följas upp.

I den uppföljande verksamheten ingår också den utredande uppgiften som kan innebära kontakter med annan personal och förvaltningar, så- ledes samordning och nätverksbyggande uppgifter.

En annan del av verksamheten är konkret planerande. Det kan gälla anskaffandet av en ungdomsplats eller planeringen av individuella stu-

dier i gymnasieskolan. Utan en sådan planering kan åtgärder inte ge- nomföras.

Dessa uppgifter kräver en viss grundorganisation om de skall utföras med kvalitet. Kopplat till denna uppgift ingår också vägledning vari of- ta ingår den utredning, planering och samordning som för vissa ungdo- mar utgör förutsättningen för att kunna ta till sig ett erbjudande av de åtgärder och den verksamhet som kommunen erbjuder. Om denna verk- samhet skall vara framgångrik så kräver den i många fall en betydande erfarenhet av arbete med ungdomar. Arbetet angränsar för vissa ungdo- mar till socialt arbete och är i många fall mycket tidskrävande. Denna tid tillsammans med den kunskap och erfarenhet som personalen inom uppföljningen besitter utgör i många fall en av de viktigaste förutsätt- ningarna för att lyckas med verksamhetens målsättning.

Ett verksamhetsår

De aktuella ungdomarna kontaktas oftast före höstterminens start. För- beredande information ges ibland redan på vårterminen i årskurs nio. I början av augusti får uppföljningspersonalen uppgift av intagnings- kanslierna om vilka som inte sökt och vilka som inte tagits in i gymna— sieskolan. Skriftlig inbjudan till information och/eller uppföljningspro— gram skickas därefter ut till ungdomarna. I mindre kommuner kontak- tas ungdomarna per telefon. I övrigt söks ungdomarna upp genom kon- takter med grundskolans syo, arbetsförmedlingen'eller på grundval av ungdomarnas tidigare kontakter med uppföljningen. Det senare gäller särskilt 17—åringarna. Ett omfattande arbete läggs ned på att nå dem som man inte får kontakt med vid första tillfället.

Uppföljningsprogrammen startar på höstterminen, oftast i samband med skolstarten. I enkätsvaren har man understrukit betydelsen av att ungdomarna fångas upp i verksamheten samtidigt som alla andra ung- domar börjar i gymnasieskolan till hösten.

I många kommuner har flera uppföljningsprogram genomförts under läsåret beroende på hur många som har varit anmälda. Vanligt är att uppföljningsprogram anordnas i början av höst— resp. vårterminerna och däremellan ges individuell vägledning och olika åtgärdsprogram. Gruppstorlekarna varierar mellan 10—30 elever.

Innehållet består oftast av vägledning och information om gymnasie— skolan och arbetslivet. Övriga inslag kan vara facklig information, gruppdynamiska inslag, samhällsinformation på lokal, nationell och även ibland internationell nivå, privatekonomiska frågor, körkortsin- formation, ANT—information varvat med praktikinslag och studiebesök på gymnasieskolor.

Gränsen mellan uppföljningsprogrammens innehåll och LA—kurserna tycks ibland ha varit flytande. Innehållet i båda verksamheter har of- tast styrts av elevernas behov. Inslagen har lagts upp utifrån den erfa— renhet uppföljningspersonalen har av ungdomarnas behov, intressen och vardagsproblem.

En ungdomskonsulent uttrycker det så här:

"Verksamheten är frivillig för ungdomarna. De kan tacka nej eller helt enkelt utebli från verksamheten. Detta gör att vi måste sälja verksam- heten, arbeta utifrån metoder som attraherar så många som möjligt av de ungdomar som behöver uppföljningens tjänster. I vårt arbete försöker vi ha en helhetssyn på ungdomarna. Detta innebär att vi tar hänsyn till och räknar med hela deras situation, såväl den sociala och känslomässi- ga som den kunskapsmässiga.”

"Våra ungdomar kommer från många olika nationer, samhällsskikt och sociala miljöer. Vi ser också stora skillnader i deras känslomässiga mog— nad och psykiska välbefinnande. Kunskapsmässigt är nivåskillnaderna mycket stora. Med dessa olikheter för ögonen blir arbete med ungdo— marna med nödvändighet mycket varierat och individuellt inriktat. Vi satsar på att i första hand stödja och utveckla ungdomarnas möjligheter och tillgångar. När de lyckas får de självförtroende och orkar sedan är- beta med sina svagare sidor. För att kunna nå alla olika ungdomar krävs det mycket av de vuxna i uppföljningsverksamheten. Främst mås- te vi visa ungdomarna att vi accepterar dem, lyssnar på dem, även om vi inte alltid delar deras värderingar.”

I uppföljningsprogrammen undervisar oftast uppföljningspersonalen. I den mån ungdomar väljer att därefter fortsätta i någon LA—kurs sköts undervisningen där av lärare eller speciallärare, ibland i samarbete med syo—konsulenter eller andra. Speciallärare undervisar också ofta i

de undervisningsinslag som är knutna till ungdomsplatserna. I många rapporter vittnas det om det positiva att kunna handplocka lärare som är intresserade, kunniga och insatta i ungdomarnas behov.

Undervisningens syfte är att kvalificera ungdomar för gymnasiala stu- dier genom att bl.a. komplettera baskunskaperna i svenska och mate— matik. Läsförståelse är en grundläggande förutsättning. Torsten Mad- sén och Ingegärd Sandström har i ”Livlina för livslångt lärande" bl.a. utifrån uppföljningsverksamhetens erfarenheter angett riktlinjer för hur man kan utveckla läsförståelsen.

De flesta ungdomarna i uppföljningsverksamheten får någon gång en ungdomsplatsplacering. Man har försökt att så långt som möjligt tillgo- dose ungdomarnas önskemål om yrkesområde. Den vanligaste metoden att skaffa en plats har varit genom personliga kontakter med företag och institutioner. Ungdomarna själva uppmuntras att aktivt delta i kon— takterna.

Utöver detta har kommunerna ordnat kurser och projekt anpassade till lokala behov och möjligheter. Många verksamheter har i ökande ut— sträckning centrerats omkring kreativ verksamhet i form av musik, bild och data. Exempel på övriga kommunala projekt är arbetslag med kun— nig handledare, t.ex. skogsröjning, reparationsverkstad, jobbklubb och studiecirklar som ”Tjejer och killar”, ADB—kurser och matlagningskur— ser. Kommuner har också egna särskilda verkstäder, ibland i samver- kan med socialtjänsten.

Organisationsformer

I och med att skolan fick ansvaret för ungdomarna utanför skolan, först i form av ett uppföljande ansvar, sedermera med allt större betoning på den uppsökande funktionen och slutligen också ett åtgärdsansvar, har uppföljningsverksamhetens relation till skolan diskuterats.

Ur det centrala, statliga perspektivet fick hemkommunens skolstyrelse det samlade ansvaret 1983, då det sammanhållna uppföljnings— och åt— gärdsansvaret infördes. 1985, i samband med riksdagsbehandlingen av en ny skollag, gavs möjligheter att delegera viss verksamhet till annan.

Rena utbildningsåtgärder, som låg inom någon skolform, fick skolsty— relsen emellertid inte heller i fortsättningen delegera.

Uppföljningsverksamhetens personal är kommunalt anställd och några behörighetsregler finns f.n. inte. Statsbidraget är särskilt reglerat och beräknas under särskilt anslag. Skollagen och statsbidragsförordningen är de enda centrala bestämmelser som reglerar verksamheten.

Den verksamhet som har bedrivits inom uppföljningsansvaret har varit oerhört olikartad kommunerna emellan. Det kommunala uppföljnings- ansvaret är en lokalt anpassad företeelse i dess verkliga bemärkelse. Verksamheten har organiserats utifrån lokala förutsättningar och be- hov. Hur verksamheten organiseras ankommer det självfallet inte på staten att föreskriva om.

Den vanligaste lösningen i kommuner med gymnasieskola är att upp- följningsverksamheten finns som en enhet inom gymnasieskolan med gymnasieskolans rektor som chef och ansvarig. Detta behöver inte inne- bära att uppföljningsverksamheten är inrymd i gymnasieskolbyggna- den. I många kommuner har uppföljningsverksamheten samordnats med arbetslöshetsåtgärder och/eller socialtjänstens verksamhet. Det är i stort sett lika vanligt att personalen i uppföljningsverksamheten är anställd vid skolförvaltningen som vid en gymnasieskola. Verksamhe- ten har ofta egna lokaler. Åtgärderna planeras och genomförs nästan alltid av den uppföljande personalen.

I kommuner där verksamheten ligger under gymnasieskolan tycks det- ta vanligen ha fungerat bra om verksamheten har samlats till en enhet där skolledningen har intresserat sig för verksamheten. Kritik har emellertid framförts i vissa fall då uppföljningsverksamheten i större kommuner delats upp på flera gymnasieenheter. Uppföljningspersona- len såväl som ungdomarna har upplevt sig negativt segregerade i sko- lenheten och att de har stått längst ned på gymnasieskolans statusska— la.

I kommuner där organisationen har karaktär av en egen institution har ibland framförts uppfattningar som tyder på ömsesidigt främlingsskap mellan uppföljningspersonalen och gymnasieskolans personal. Man är av den åsikten att gymnasieskolan varken kan eller vill ta ansvar för de ungdomar som befinner sig utanför gymnasieskolan. Det hävdas att den

uppföljande verksamheten måste vara flexibel för att fungera för ungdo- marna och att det därför skulle vara olämpligt att lägga ansvaret under gymnasieskolan, som är för stelbent.

Det behöver knappast påpekas atti de fall uppföljningsverksamheten är lokalmässigt integrerad i skolenhet bör skolledningen beakta alla möj- ligheter att integrera ungdomarna med individuella utbildningsplaner i skolans gemensamma aktiviteter. Eljest kan effekten av den lokalmäs- siga integrationen bli den motsatta en ytterst kännbar segregation. Här kan också hänvisas till Madsen—Sandström som tillmäter utform- ningen och belägenheten av uppföljningsverksamhetens lokaler stor be- tydelse för ungdomarnas välbefinnande.

6.5 Mål och metoder

Uppföljningsverksamhetens funktioner

Uppföljningsåtgärderna består av individuell vägledning, socialt stöd och pedagogisk habilitering i en planerad växling med arbete på ung- domsplats. Åtgärderna hålls samman av en individuell plan som är mer eller mindre formaliserad. Ofta undertecknas den av både vårdnadsha— vare och den unge samt av den eller de som är ansvariga för den unge i uppföljningsverksamheten.

Uppföljningsverksamhetens funktioner kan indelas i

1. uppsökande och uppföljande uppsökande verksamhet som innebär att hålla sig informerad om ungdomarnas sysselsättningssituation, re- gistrering av denna, uppföljning vid behov med sex veckors intervaller;

2. orienterande personlighetsstärkande och medvetandegörande orientering genom bl.a. vägledning och studie— och yrkesorientering samt samhällsoriente- ring genom undervisning och praktik;

3. förberedande stödja ungdomarna att genom nyvunna kunskaper och erfarenheter från praktik/arbete, vid behov via åtgärd, vägledning och studie— och yr— kesorientering finna alternativa vägar till antingen utbildning eller ar- bete, pedagogisk habilitering;

4. kvalificerande vid behov komplettera bristande baskunskaper, huvudsakligen inom ra- men för de utbildningsanslag som är knutna till ungdomsplats, samt för många av ungdomarna stärka deras självkänsla bl.a. genom erfarenhet av arbete på ungdomsplats och därigenom grundlägga en tro på den eg- na förmågan att nå mål, som de själva formulerat;

5. kompetensgivande

inom ramen för DELTA försöksverksamhet med att inom ramen för in- dividuella planer bedriva regelrätta studier med klar målsättning för viss studie— och yrkeskompetens.

Arbetssättet är individinriktat och flexibelt för att tillgodose individens behov. Den övergripande målsättningen är att den unge så fort som möj- ligt skall kunna gå över till utbildning eller arbete. Flexibiliteten i ar- betssättet är nödvändig dels på grund av ungdomarnas skiftande behov, dels att ungdomarna tas in i uppföljningsåtgärder fortlöpande under året.

Ett vidgat kompetensbegrepp

Det individinriktade arbetssättet kräver att man har en helhetssyn på varje individ. Det kräver också att personalen har en klar och medveten målsättning för verksamheten. Målet, att kvalificera ungdomarna för reguljär utbildning eller arbete, bygger på kunskap om vilken kompe- tens som skall eftersträvas.

En analys av kompetensbegreppet ger, enligt min åsikt, följande inne— håll och struktur: * personlig identitet och självkänsla * social kompetens och medborgarkompetens * inlärd kunskap, teori * yrkeskunskap och arbetslivserfarenheter

* framtidsinriktad, informell kunskap * fritidsintressen, ungdomskultur.

Denna kompetens får ungdomar: * ifamiljen

* i skolan och i andra utbildningsformer

* på fritiden * i det omgivande samhället * i arbetslivet/yrkeslivet (beroende på ålder) * på annat sätt: t.ex. genom särskilda insatser och åtgärder.

Mina slutsatser är följande: * att alla delar av kompetensen utvecklas hos ungdomar är en förut— sättning för genomförande av studier och för ett fast fotfäste på den re- guljära arbetsmarknaden * att behovet av stöd för personlighets— och identitetsutvecklingen är särskilt stort i tonåren när denna process är som intensivast * att de flesta ungdomar får adekvat stöd för den personliga, sociala och medborgerliga utvecklingen inom ramen för det egna privatlivet och den reguljära gymnasieutbildningen * att ett antal ungdomar har behov av särskilt, individuellt anpassat stöd för denna utveckling och att den är ett nödvändigt led i förberedel— sen för senare inhämtande av kunskaps— och yrkesmässig kompetens.

Som Torsten Madsén och Ingegärd Sandströmi "Livlina för livslångt lä- rande” så tydligt visar utgör de två första komponenterna i kompeten- sen, den personliga identiteten, självkänslan och den sociala kompeten- sen, väsentliga komponenter i den personliga kompetensen. De måste utvecklas parallellt och i växelspel med alla övriga komponenter för att en ung människa skall kunna ta till sig kunskap som förmedlas i sko- lan. Den unge måste ha utvecklats till den mognadsnivå som ger bered- skap för att delta i skolarbetet.

Förutsättningen för att ungdomar skall kunna ta till sig den kunskap som skolan förmedlar är följaktligen att den personliga identitetsut- vecklingen och den sociala kompetensen utvecklas i takt med att kraven ökar under skoltiden. Barn och ungdomar utvecklas inte bara i skolan utan också i samspel med det omgivande samhället, i familjen, med kamraterna, i fritidssysselsättningarna, kort sagt, i det nätverk som omger den unge. Kontakterna utvidgas allteftersom ungdomarna växer

och de erfarenheter de gör. I kapitel 3 om ungdomarna har jag visat hur massmediala och andra yttre företeelser griper in i de ungas utveckling. Fritid och feriejobb är andra erfarenheter som utgör ingredienser i ung- domarnas utveckling. Några ungdomar behöver särskilt stöd för att ta till sig detta utbud och att utvecklas i positiv riktning.

Ett vidgat utbildningsinnehåll

Man talar ofta om "makt över möjligheter” i samband med utslagning och i diskussioner om stödåtgärder för missgynnade grupper. Att en del personer, barn, ungdomar eller vuxna, hindrats från att utveckla egna möjligheter eller ta del av möjligheter som samhället erbjuder, kan vara orsak till att svårigheter uppstår i skola, arbetsliv eller på fritiden.

Jag har under avsnittet om ungdomarna (kap. 3) redovisat forskaren Tom Hagströms hypotetiska modell enligt vilken han grupperar unga arbetslösa i en aktiv—passiv dimension. För uppföljningsverksamheten och de ungdomar som den arbetar med torde detta vara en mycket rele- vant analysmodell.

Mycket av uppföljningsverksamheten går ut på att aktivera och motive— ra. Detta går också som en röd tråd genom Torsten Madséns och Inge- gärd Sandströms analys av ett pedagogiskt program för arbete med ung- domar med studiesvårigheter. De betonar att individen måste ta ett eget ansvar för sin inlärning. Utan detta ansvar och aktiva förhållningssätt kan ingen utomstående åstadkomma något inuti individen, säger förfat- tarna. De framhåller också det viktiga i att man i undervisningssitua- tionen arbetar med ett vidgat utbildningsbegrepp, att man använder okonventionella metoder som inte i traditionell mening betraktas som undervisning.

Denna utvidgade utbildningssyn konkretiseras i de åtgärder som utgör delar i utbildningsprogrammet som är helheten. Ätgärdskomponenter- na är

Social träning Psykosocialt behandlingsarbete Vägledning, studie— och yrkesorientering Praktisk verksamhet

Kultur och kreativt arbete Undervisning, lära att lära, utveckling av läsförståelsen Arbete.

Samtliga aktiviteter inom modellen bör ses som en utbildning. Detta in- nebär ett vidgat synsätt på begreppet utbildning. Utgångspunkten är individen och dess behov. Utifrån detta skräddarsys ett paket av åtgär— der som just denna individ behöver. Tanken är att de olika delarnas tyngdpunkt ska styras av individuella behov. Det individuella synsättet kräver att ungdomarnas behov, situation, kunskapsnivå m.m. blir sty- rande vad gäller åtgärder.

Nivån på utbildningen och de krav som ställs, skall ligga så nära det op— timala som möjligt för individen. Detta för att skapa ett klimat som indi— viden kan växa i och klara högre och högre krav.

Delarna går in i varandra och påverkar varandra. Alla behöver inte ge- nomgå alla delkomponenter. Vägen till målet att etablera sig i det re- guljära utbudet av utbildning och arbete ser olika ut beroende på varje persons enskilda förhållanden. Den individuella utbildningsplaneri är utgångspunkten och förutsättningen för att en målsättning och en struktur skapas för varje individ.

Denna koncentration på individens behov i kombination med en bredd- ning av utbildningsbegreppet är en naturlig konsekvens av det vidgade kompetensbegrepp som jag redo.orde för nyligen.

Olika synsätt på ungdomars svårigheter

När det gäller ungdomar som på något sätt kan anses ha ett särskilt stort behov av stöd kan det vara fruktbart att uppehålla sig omkring problembilden och försöka analysera några av de inblandade personal- kategoriernas synsätt på dessa ungdomar. Jag kommer att i det följande försöka redovisa hur de för uppföljningsansvarets ungdomar viktiga me— däktörerna ser på psykosociala problem. Dessa medaktörer är då, förut- om uppföljningens personal, skolans, fr.a. gymnasieskolans, socialtjäns- tens och arbetsförmedlingens personal. Skillnaderna i deras definition av psykosociala problem kan också motsvaras av skillnader i de resp. verksamheternas mål och arbetssätt.

Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn och ungdom, i synnerhet de som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Man bör också vara medveten om att socialtjänsten i kommunen ansvarar för välfärden för alla kom— munens invånare, vilket innebär att den kan vara väl insatt i den unges bakgrund. Socialtjänsten är ofta inkopplad i behandlingsarbetet av de mest problemtyngda ungdomarna.

Socialtjänstens styrka ligger i en bred kunskap om problem och pro- blembehandling samt i möjligheterna att ge ekonomiskt bistånd för att hjälpa individen till en ny start. Den svåraste avvägningen är och det gäller i särskilt hög grad unga människor dels vilka krav individen kan ställa på samhället men också vilka krav samhället kan ställa på indivden. Problemfokuseringen kan sägas i viss mån vara en black om foten för socialtjänsten. Folk i allmänhet vill inte sättas i samband med ”socialen" och detta gäller ungdomarna i synnerhet.

Arbetsmarknadsmyndigheternas centrala uppgift att förmedla arbete blir särskilt accentuerad under arbetslöshetstider då den sociala aspek- ten kan komma i kläm. Ända sedan tillkomsten i början av detta sekel har stor vikt lagts vid arbetsförmedlingens sociala aspekter. Arbetslös- hetsperioder ökar utslagningen. För att under arbetslöshet överhuvud- taget kunna fullgöra sina uppgifter måste arbetsförmedlingarna skärpa gränsdragningen mellan de förmedlingsbara och icke förmedlingsbara arbetssökande. Då är samarbetet med socialtjänsten särskilt viktig.

I läroplan för gymnasieskolan (Lgy 70) sätts eleven i centrum. Det anges att det är både individens behov och samhällets krav som i samspel skall vara bestämmande för verksamheten. I Lgy 70 pekar man också på att det finns en grupp elever som av olika anledningar måste uppmärksam- mas. Läraren måste därför känna till orsakerna till t.ex. beteendestör— ningar kan uppstå och hur man kan förebygga och häva anpassnings- svårigheter.

Dessa formuleringar kan sägas återspegla uppfattningen om att vissa elever har särskilda lätt identifierbara egenskaper och att de kan inord— nas i särskilda grupper för vilka klara och enhetliga insatser görs. Man lägger handikappet som en egenskap hos eleven och inte som en brist i relationen elev-miljö.

Dagens syn på allas lika värde och rätt att vara olika bygger på ett mera utvecklatjämlikhetsbegrepp som formuleras i läroplanen för grundsko- lan (Lgr 80):

”Barn är olika då de kommer till skolan. Skolan bör heller inte sträva ef- ter att göra dem lika. När de lämnar skolan bör de göra det med bibehål— len individualitet och särprägel och med en uppövad förmåga att respek— tera individualiteten hos andra människor.”

Detta speglar den i dag vedertagna innebörden i begreppet handikapp, som utgår från att handikappet uppkommer i en relation mellan individ och miljö. Om individen i sina relationer med omgivningen upplever hinder kan ett handikapp uppstå. Detta resonemang tillämpas numera även på utbildningssituationen och varför elever får svårigheter i sko- lan.

Synen på skolsvårigheter som ett relativt begrepp och ett gemensamt ansvar ställer än högre krav på gymnasieskolan än på grundskolan. Man kan inte bortse från att undervisningen i gymnasieskolan är mera direkt knuten till kvalificering för vissa bestämda uppgifter i samhället och dess produktion av varor och tjänster.

Forskarna Odin och Åhs har bl.a. granskat hur svårighetsbegreppet tol- kas av olika personalgrupper i gymnasieskolan. Deras tes är, att i grup- pen elever med stort behov av hjälp och stöd inkluderas elever med ett mycket stort register av avvikelser och att vanliga lärare, speciallärare och skolledare skiljer sig åt i sina uppfattningar. Begreppet har inte samma innebörd för alla.

Författarna påpekar att lärare ser ämnesinriktade varningssignaler, framför allt i proven men att de har lättare för att negligera andra sig— naler. Tysta elever uppmärksammas mindre än bråkiga. Vissa problem är svåra att få grepp om, trots att man ser dem. Det gäller t.ex. läs— och skrivsvårigheternas natur. Läs— och skrivsvårigheter beskrivs som ett dolt handikapp. Eleverna har ofta svårt angripen självkänsla och försö- ker dölja en så obegriplig brist. Över huvud taget är det så att bland ele- ver med svårigheter finns de största problemen hos dem, som är svaga på flera områden och därtill har svag självkänsla i studiesituationen.

I en fortbildningsskrift från SÖ påpekas det att man glömmer attjämn- åriga kamrater är en stor resurs som har kunskaper i ”språk”, beteende och livsstil, som är oundgängliga för identitetsutvecklingen. ”Signaler” som jämnåriga ger kan ingen vuxen ersätta. Detta är också en kunskap som är omöjlig att läsa in senare som vuxen. Kamraterna kan också för— medla negativa budskap i form av markeringar och avståndstagande från svaga elever som därigenom upplever sig som stämplade. Detta an- ges som en av orsakerna till att svaga elever inte vill ta emot stödåtgär- der.

I flera av enkätsvaren framhöll uppföljningspersonalen hur svårt det var att svara på frågan och hur motvilligt man gjorde det. Man betonade att man med svaret inte egentligen definierade eller kvantifierade vissa ungdomar. Svaren skulle i stället betraktas som personalens definition av det egna arbetet och bedömning av behovet av insatser som på detta sätt registrerades.

Det är ofta uppenbart att många av ungdomarna i uppföljningsansvaret bär med sig symptom på att ha utsatts för negativ segregation, både i skolan, i familjesituationen och i det omgivande samhället. I uppfölj- ningsansvaret kan en sammansmältning sägas äga rum av de synsätt som förknippas med uttrycken psykosociala problem och elever med svå- righeter och särskilda behov.

Uppföljningsverksamheten är inte en ny form av segregation utan, som en pojke uttryckte det: ”Den är som en bilverkstad, den reparerar, rund- smörjer och rekonditionerar. Och så får man inte stå still för länge för då rostar man.”

Målsättningen för uppföljningsansvaret är visserligen, i likhet med gymnasieskolan, gymnasial utbildning för ungdomarna men skillnaden ligger i tidsperspektivet, flexibiliteten och möjligheterna att individua- lisera samt i åtgärdsarsenalen. Uppföljningsverksamhetens uppgift är inte att bedriva gymnasial utbildning utan att motivera och förbereda för den. I den mån den unge behöver det kan personalen samordna verk- samheter av olika slag så att den unge inom ramen för en individuell plan kan skaffa sig en gymnasial utbildning.

Utöver det med gymnasieskolan sammanfallande utbildningsmålet har uppföljningsansvaret skyldighet att också vägleda och erbjuda ung-

domsplats till de ungdomar som avvisar utbildning och helst vill ha ar— bete.

Uppföljningsarbetet utmärks av helhetssynen på individen. Man försö— ker fånga in både tidigare skolerfarenheter, faktisk kunskapsnivå, so- cioekonomisk situation, intressen och lämplighet. Även om de flesta uppföljningsfunktionärer säkert är övertygade om att utbildning lönar sig i det långa loppet anser de att det är viktigare att ungdomarna hin- ner mogna och finna ett intresseområde som de vill satsa på. De försöker göra eleverna medvetna om behovet av gymnasial utbildning men de pressar inte på dem en sådan förrän de är motiverade.

Gemensamma mål,professionalitet och yrkesroller

Grundläggande för att åtgärderna kan samordnas så att målsättningen vidmakthålls är, att den personal som är engagerad i en sådan indi- vidualised utbildning är mycket klar över målsättningen för verksam— heten, över metoder och arbetsformer och över sina olika yrkesroller.

Jag kommer senare att föreslå att uppföljningsåtgärderna samlas i indi- viduella utbildningsplaner. Jag vill emellertid redan här fastslå de grundläggande principerna för arbetet med dem.

Uppföljningsverksamhetens arbete måste formas ur en beredskap att beakta och tillmötesgå en stor variation av individuella behov och öns- kemål. Det är viktigt att uppföljningsansvaret inte förlorar sin kontur och ställning. Detta ställer mycket stora krav på uppföljningens inre ar— bete och metod. För att klara av sitt inre arbete och att utveckla sin me-

tod behöver uppföljningen ha: 0 En generell målsättning. 0 En deklarerad människosyn. 0 En helhetssyn och kunskap om människor i utveckling. 0 En specialiserad kunskap om människor i krissituationer, naturliga eller till följd av händelser i livet. 0 En hög grad av professionalitet i den enskilda yrkesutövningen.

Uppföljningens inre arbete kan bäst beskrivas utifrån dessa angivna be- hov.

Målsättningen måste vara tydlig, entydig och klar, Den måste vara för— ankrad hos huvudmannen och även hos de förvaltningar och den perso— nal som uppföljningsverksamheten samarbetar med. Den måste vara aktuell och bör alltid aktualiseras i samband med förändringar och när skolplanen för kommunen utarbetas.

För att kunna arbeta mot ett gemensamt mål med ofta olika personalka- tegorier och yrkesroller inblandade och med varierande åtgärdsprogram måste uppföljningspersonalen stå för en gemensam människosyn.

En sådan människosyn måste ta fasta på dels hur man tror människor fungerar, vad som driver deras ageranden, och dels vilken ställning människan har i vårt samhälle. För att kunna möta människor utifrån deras förutsättningar behövs en helhetssyn och kunskap om männi- skans personliga utveckling och hennes sätt att fungera socialt.

Många ungdomar som kommer till uppföljningen befinner sig i en situa- tion som är i olika hög grad pressad och oönskad. De har slutat skolan och inte fortsatt till gymnasieskolan. De har därmed förlorat sin givna sociala omgivning och de har ännu inte någon ny förankring. Den natur- liga utvecklingsprocessen till vuxen identitet löper parallellt med den aktuella situationen. ”Vanliga" krisreaktioner blandas med mer eller mindre starka försvar mot vuxenvärldens krav ex. gängberoende, vägra passa tider etc. När de kommer till uppföljningen är de i beroendeställ- ning och ganska svaga i ”anden". Bägge dessa krisförhållanden kräver en hög grad av kunskap om villkoren i en utsatt och beroende ställning. Personerna behöver bemötas med stor respekt och hänsyn. Den stora konsten är att kunna inge hopp och framtidstro i den utvecklingsmöjlig- het som situationen också innebär.

För att motverka och förhindra att negativa förhållanden utvecklas be- höver man dels kunskap om innebörden av att vara ett personligt stöd och hur det går till, dels tillfälle att parallellt kritiskt granska och venti- lera sitt yrkesmässiga agerande.

Med en säkerställd och respekterad professionalitet följer motsvarande respekt för andra yrkeskategorier och den enskilda personen. I den pro- fessionaliteten ligger också en förmåga att använda sig av andras kom- petens när så erfordras.

Utmärkande för uppföljningsansvarets förhållande till omvärlden bör vara att det är ett öppet komplement till övrig samhällsservice. Det in— nebär att uppföljningsverksamheten bör avhålla sig från att skapa eller tillhandahålla tjänster som andra instanser är satta att utföra. Det kan gälla socialtjänsten, psykologhjälp eller undervisning och andra former av studier. Om sådana behov finns eller uppstår hos den enskilde så bör man motivera den unge att själv ta kontakt med den instans som är ak- tuell eller medverka till att en sådan kontakt kommer till stånd.

Uppföljningsansvaret kan vara samtalspartner med annan institution i samhället i ett väldefinierat förhållande till en enskild person eller grupp av personer, ex. långtidsarbetslösa kvinnor. Uppföljningen kan själv också ta initiativ till sådana samspel. Uppföljningen bör aldrig ta över annan parts ansvarsförhållande till den enskilde.

Den kontinuerliga utvärderingen av uppföljningsansvarets verksamhet kombinerat med resultatmätning och analys är en nödvändig förutsätt— ning för dess existens och utveckling.

7. Gymnasiala studier inom individuella utbildningsplaner

U tredarens förslag

1. Ungdomars förstahandsval av studieväg i gymnasieskolan bör be- aktas i större utsträckning. Mina förslag om en flexiblare dimensione- ring, bl.a. av vårdinriktade studievägar, slopande av vårintagning på vårdlinjen, ändrad reglering av klass—, start— och gruppbestämmelser samt mina förslag om individuella utbildningsplaner bör bidra till att fler ungdomar kan tas in på sitt förstahandsval. Därigenom bör betyd— ligt fler ungdomar acceptera erbjuden plats i gymnasieskolan och färre avbryta påbörjade studier.

2. Läroplaner för gymnasieskolan och för den kommunala vuxenut— bildningen bör omfatta mål och föreskriva verksamhet i form av en kursplan för individuella utbildningsplaner för gymnasial utbildning. 3. De individuella utbildningsplanerna bör inte vara ett sökalternativ vid valet till gymnasieskolan. De bör vara ett erbjudande till dem som inte tagits in i, avbrutit eller avstått från att söka gymnasieutbildning och som saknar arbete eller annan sysselsättning.

4. De individuella utbildningsplanerna bör undertecknas av utbild- ningens huvudman, elev och, i förekommande fall, vårdnadshavare. Ändring av den individuella utbildningsplanen förutsätter elevens medgivande. Inom ramen för de individuella utbildningsplanerna bör det prövas om övergång till reguljära gymnasiala studier kan ske.

5. Sökande till gymnasieskola med intyg från individuella utbild- ningsplaner bör prövas inom den fria kvoten.

6. Prioriteringen vid intagningen till gymnasieskolan bör förändras eller upphävas helt.

7.1. Intagning och gymnasieskolans dimensionering och organisation

Inledning

Ett mått på de stora krav på utveckling som ställts på gymnasieskolan under den senaste femtonårsperioden är att den, från att ha tagit emot ca två tredjedelar av grundskolans avgångna elever, numera tar emot nästan nio tiondelar även om alla inte stannar hela studietiden ut. Helt andra elevgrupper än tidigare har sökt sig till gymnasiestudier — de första åren troligen motvilligt som en tillflykt undan arbetslöshet men under senare år i form av ett positivt val. Medvetenheten hos ung— domarna om nödvändigheten av en gymnasial kompetens är total. Att inte gå direkt till gymnasieskolan betraktas idag som ett avvikande be- teende av såväl vuxna som ungdomar.

Under 1980-talet har varje är nästan alla ungdomar (över 95 procent) som slutat grundskolan sökt vidare till gymnasieskolan. Denna studie— benägenhet hos ungdomarna har gymnasieskolan emellertid ännu inte förmått att till fullo fånga upp.

Intagningen till gymnasieskolan

1987/88 visade statistiken (SCB, CSN), som utredningen beställt, att: * 4 procent av dem som lämnar grundskolan på våren söker inte till gymnasieskolan. * 14 procent av dem som lämnat grundskolan på våren finns inte i gym— nasieskolan den 15 september samma hösttermin. * 2 procent av dessa börjar studier på vårterminen. * 19 procent av dem som lämnat grundskolan på våren året dessförin— nan befinner sig utanför gymnasieskolan efter ett läsår. * 7 procent har således avbrutit påbörjade studier. * ca 8 procent av de intagna i åk 1 i gymnasieskolan är 17 år och mer— parten av dem kommer från uppföljningsansvaret.

Det största bortfallet av sökande sker mellan ansökan på våren och stu- diestarten om den räknas per den 15 september.

Sökande till gymnasieskolan

Utredningen baserar sina analyser och slutsatser dels på den egna riks— täckande enkätundersökningen avseende verksamhetsåret 1987/88, dels på statistiskt material för samma mätår som särskilt beställts från SCB och CSN, dels på rapporter från bl.a. SCB, SÖ och RRV. Utredning- en har också tagit del av en rapport som på uppdrag av SÖ har utarbe- tats 1989 av experten Lars Bäckman. Den är en redovisning av de ej in- tagna i gymnasieskolan läsåret 1988/89 och avser tre län. Den är såle- des ej till alla delar jämförbar med utredningens undersökning. Utred- ningen har dock funnit att Bäckmans beskrivning av de sökandes bak- grund, studieval m.m. är relevanta.

Bäckman baserar sin undersökning helt på SCB:s sökande/intagnastati- stik medan utredningen har kompletterat sin undersökning med fler uppgifter. Bäckmans undersökning är en urvalsundersökning medan utredningens underlag är rikstäckande. Utredningen kan, till skillnad från SÖ—rapporten, göra åtskillnad mellan de sökande, intagna och dem som verkligen finns på plats den 15 september.

Utredningen har med utgångspunkt i CSN:s och SCB:s statistik, både den som utredningen beställt och annan statistik som är tillgänglig, prövat olika samband mellan sökandebenägenhet, kommunstorlek, oli- ka geografiska faktorer, arbetsmarknadsfaktorer och sådana mätbara faktorer som avser gymnasieskolan. Något signifikant samband har in- te kunnat fastställas i något fall.

Exempelvis gäller detta sambandet mellan sökandefrekvens och närhet till gymnasieskola. Ett sådant samband anses vara belagt av forsk- ningsresultat. Utredningen har inte kunnat iaktta ett sådant samband. Sökandefrekvensen till gymnasieskolan var snarast högre än riksge- nomsnittet i norrländska glesbygdskommuner utan gymnasieskola! Vi har således i ett antal mindre orter - men inte alla — kunnat notera sva- ga samband mellan utbildningsnivån i kommunen, uttryckt i andel av invånare med enbart folkskola, och benägenhet att söka gymnasieskola. Samband kunde också spåras med arbetsmarknadssituationen. I de större städerna och framför allt Stockholm och Göteborg, där arbets- marknaden är god, var sökandebenägenheten till gymnasieskolan något lägre.

Utredningens statistik visar att en hel del av dem som sökt inte tas in i gymnasieskolan men också att ett antal av dem som inte sökt på våren återfinnsi gymnasieskolan den 15 september.

Ej intagna

Bäckmans rapport visar att intagningen pågår långt in på hösttermi—

nen.

Bäckmans definition av de elevgrupper som inte tas in stämmer överens med utredningens.

En stor del av de ej intagna har få val och relativt låga betyg, rapporte- rar Bäckman. Många av dem har sökt till samma studievägar. Nästan hälften av den undersökta gruppen hade i första hand sökt till någon av studievägarna Vårdlinjens gren för barn och ungdom, Bygg— och an- läggningsteknisk linje, Livsmedelsteknisk linje och utbildning till Fri- sörer. Andra studievägar var specialkursen Reklam och dekoration och Fordonsteknisk linje. Det är linjer med stor konkurrens som dessutom har flest sökande med endast ett val. Listan toppas av frisörutbildning-

en.

Linjer med ett stort antal lediga platser var alla tvååriga. Konsumtions- linjen (Ko), Social servicelinje (Ss), Distributions— och kontorslinje (Dk), Drift— och underhållslinje (Du), Processteknisk linje (Pr) och Verkstads- teknisk linje (Ve) stod med tomma platser. Det förekommer dock stora regionala skillnader vad gäller linjens dimensionering och popularitet. Dk—linjen hade hela 15 procent ej intagna och samtidigt 13,7 procent le- diga platser.

Anmärkningsvärt är att antalet ”nej tackare” ökade med 1 000 mellan 1987/88 och 1988/89. Sammanlagt tackade cirka 12 000 av de sökande från grundskolan nej till erbjuden plats vid intagningen till läsåret 1988/89. Ökningen tillskrivs den förbättrade arbetsmarknaden.

Har den sökande inte kommit in på den eller de utbildningar som han sökt är han, enligt Bäckmans rapport, oftast inte heller intresserad av andra eventuellt lediga platser. I stället väljer den sökande att vänta ett år för att söka om. Dessa sökande söker troligen inte i första hand till

gymnasieskolan utan till en särskild yrkesinriktad studieväg och där- med en yrkesinriktning.

Även i det mycket goda arbetsmarknadsläget som rått 1988/89 har hu- vudparten av de 16—åringar som inte tagits in i gymnasieskolan åter— funnits inom uppföljningsansvaret.

Många av de nu nämnda ungdomarna tar sig via uppföljningsansvaret tillbaka till gymnasieskolan. 1987/88 beräknar utredningen att deras antal var ca 8 500. Oftast börjar de som 17—åringar om i årskurs ett i gymnasieskolan. Enligt Bäckmans undersökning söker de oftast till samma studieväg som föregående år. Av dem som hade reguljärt arbete under året sökte 28 procent om medan det var hela 96 procent av dem som haft ungdomsplats som sökte om till gymnasieskolan.

Det har förekommit att intagningsnämnden vid intagning till särskild studieväg tagit hänsyn till både arbetslivs— och yrkeserfarenhet från ungdomsplatsplacering när ungdomarna från uppföljningen har sökt till gymnasieskolan. Det har framkommit i den särskilda enkätundersök- ning som utredning .ort av intagningsnämnderna och det bekräftas av Lars Bäckmans undersökning.

Erbjudandet om en gymnasieplats för alla under 20 år inskränks i prak- tiken av prioriteringen av 16— och 17—åringar vid intagning till gymna- siekolan. Den rätt till gymnasial utbildning för alla under 20 år som jag kommer att föreslå senare står också i motsättning till sådana bestäm- melser. Samtidigt är jag medveten om att prioriteringen har haft positi- va effekter för de yngsta åldersgrupperna, särskilt på konkurrensutsat— ta studievägar. Jag förordar emellertid att prioriteringsbestämmelserna i princip upphävs och att SÖ ges i uppdrag att nära följa effekterna där- av.

Gymnasieskolans dimensionering och organisation

Förstahandsvalet är svårare att tillgodose för dem som söker till de yr— kesinriktade studievägarna än för de sökande till tre— och fyraåriga stu- dievägar: * 85 procent av dem som sökte till de tre- och fyraåriga studievägarna fick sitt förstahandsval tillgodosett.

* 56 procent av dem som sökte till de yrkesinriktade tvååriga studievä- garna fick sitt förstahandsval tillgodosett.

För ungdomarna som söker till de yrkesinriktade studievägarna är förs- tahandsvalet av större betydelse än för dem som söker till de tre— och fy- raåriga studievägarna. När de inte får sitt förstandsval, som ofta är det enda valet, tillgodosett avstår de hellre från gymnasiestudier.

I likhet med Gymnasieutredningen och ÖGY—utredningen vill jag un— derstryka vikten av att beakta ungdomarnas förstahandsval. Bäckmans rapport visar hur intagningskanslier, syopersonal och gymnasieskolor bemödar sig att tillgodose så många förstahandsval som möjligt. Jag kommer att i det följande föreslå åtgärder som bör leda till att fler sö- kande kan tas in på sina förstahandsval.

Ett problem som utredningen vill påvisa är den bristande lokala anpass— ningen mellan sökt utbildning och brist på utbildningsplats inom den sökta utbildningen. Denna problematik berör hela gymnasieskolans di- mensionering av studievägar.

Jag är medveten om att den befintliga organisationen i form av lokaler, lärare och utrustning gör att en utökning av elevplatsantalet inte är så lätt. Branschorganisationerna kan också ha ett stort inflytande. Inom ett par av de gymnasieregioner som Bäckman undersökt hade man öns- kat utöka antalet platser på Bygg— och anläggningsteknisk linje men detta hade branschorganisationen avvisat. Då är att märka, att de flesta gymnasiala lärlingsplatser anordnas just inom detta branschområde.

RRV anmärkte redan 1986 i rapporten över uppföljningsansvaret att or- ganisationen av Vårdlinjen borde kunna anpassas så, att samtliga di- rektsökande från grundskolan skulle kunna tas in på höstterminen. Jag stöder RRV i detta, i all synnerhet som utredningen funnit att många av ungdomarna, övervägande flickor, under väntetiden på hösten fått un- dervisning i vårdanknutna ämnen och/eller praktikplats eller ungdoms— plats inom vården. Detta tyder på att det inte kan vara brist på praktik— platser som är anledningen till vårintagningen. Flickornas utbildnings— tid förlängdes emellertid på detta sätt med ett halvt år och samhället åsamkades extra kostnader.

Vårdlinjens Barn— och ungdomslinje var en annan populär studieväg som hade en stor grupp sökande som inte togs in. Av utredningens en— kätundersökning framgår att många ungdomsplatser anvisades inorn barnavårdsområdet. Flickorna, som det oftast gällde, erhöll troligen praktikplats eller ungdomsplats inom det sökta utbildningsområdet. Jag anser att finns skäl att även här pröva om studievägen inte skulle kunna utökas, i all synnerhet som det finns ett uttalat behov av barn— skötare på arbetsmarknaden.

Jag har tidigare visat vilka linjer som enligt Bäckman har haft ledig ka- pacitet. Det är ofta till dessa linjer som sökande hänvisas när de har för låga betyg att tas in på sina förstahandsval. Men det är också från dessa linjer, utom den verkstadstekniska, som enligt AMS de flesta arbetslösa rekryteras, och då framför allt flickor.

När samhället lägger ökad vikt vid att så många ungdomar som möjligt erhåller en gymnasial utbildning är det naturligt att även ungdomarna gör det. För många av dem är det inte bara ett studieval utan ett yrkes- val. Utredningens siffror och Bäckmans rapport visar klart vilken bety- delse ungdomarna lägger vid sina förstahandsval. I kapitlet om ungdo- marna framgår det att ungdomarna i dag ställer större krav på tillvaron än deras föräldrageneration. Studie— och yrkesvalet är ett av deras vik- tigaste val i den åldern.

Ungdomarna upprepar till nästan 100 procent sin ansökan nästa år om de har befunnit sig på ungdomsplats i uppföljningsansvaret. Kommer de då in riskerar de att som 17-åring slå ut en 16—årig förstagångssökande — och så fortsätter ringdansen .....

Bäckman redovisar emellertid också att endast drygt en fjärdedel uppre- pade sin ansökan om de redan har ett reguljärt arbete. Dessa ungdomar skulle kanske ha genomfört en gymnasial utbildning om de fått sitt för- stahandsval tillgodosett. Nu kommer de i stället troligen att i en nära framtid utgöra ytterligare en i gruppen ungdomar med riskabelt låg ut— bildning.

Utgångspunkten i mina resonemang är ett klart ställningstagande till att inte enbart bereda ungdomarna plats i största allmänheti gymnasie— skolan, utan en plats som de vill ha.

Den invändning som alltid framförts mot sådana resonemang är att stu- dievägarna dimensionerats för en tänkt framtida arbetsmarknad och att en sådan elevstyrd justering av dimensioneringen skulle förorsaka pro- blem på en framtida arbetsmarknad. Osäkerheten när det gäller yrkes— utbildningens arbetsmarknadsanpassning är betydande. Det är emel- lertid belagt från bl.a. ÖGst utredningsarbete och av SCB:s m.fl. un- dersökningar att överensstämmelsen mellan utbildningsinriktning och faktisk efterföljande yrkesverksamheten ofta är relativt liten.

Det skulle inte handla om att kullkasta en total utbildningsplanering utan endast om smärre justeringar. Det står också klart att det finns en motsättning mellan en planering av gymnasieskolan för ett framtida ar- betsmarknadsbehov och ungdomars utbildningsval. Utredningens ståndpunkt är att man i den konkreta situationen på lokal nivå bör låta den enskilde elevens behov gå före det långsiktiga planeringsperspekti- vet.

En mer flexibel utbildningsdimensionering måste på det lokala planet ta sig uttryck i mer flexibla storlekar på undervisningsgrupperna. Mot sådana kan invändas att lokaler och utrustning i gymnasieskolorna inte tillåter ytterligare elever i klasserna utöver t.ex. 16. Där säkerhetsskäl motiverar en sådan absolut gräns måste den naturligtvis respekteras. I många fall torde det dock vara möjligt att med extra tillskott av utrust— ning och med en flexibel planering lösa problemen. Viktigt är, att man för det extra arbete en sådan flexibel gruppstorlek innebär, kan erbjuda extra resurser. DELTA—försöket visar hur en sådan resurstilldelning kan ske.

N är ett totalantal gymnasieplatser fördelas på 24 län och ett ZOO—tal kommuner med ett 500—tal gymnasieenheter och platserna dessutom skall fördelas på ett 30—tal linjer och ett 200—tal Specialkurser samtidigt som delningstal på 30, 16 och 8 skall beaktas då uppstår det av förklar- liga skäl "svinn" på vägen. Detta svinn innebär att ytterligare ett antal sökande inte kan beredas plats i gymnasieskolan. Jag förordar därför att gymnasieskolans planerings— och bidragssystem samt organisation i samband med den förestående reformeringen utvecklas så att bl.a. de nuvarande start- och klassdelningstalen kan avvecklas.

Studieavbrott

Enligt en SÖ—undersökning var det 1978 10 procent av en intagnings— kull som avbröt sina gymnasiestudier. 1982/83 redovisade föredragan- den i budgetpropositionen 1983 ungefär samma avbrottsfrekvens. Trots att gymnasieskolan tar in en mycket större andel av en årskull har stu— dieavbrotten inte ökat.

Det framgår av det material som utredningen beställt från SCB och CSN att tre fjärdedelar av alla studieavbrott för de aktuella åldersgrup- perna sker i årskurs 1 i gymnasieskolan. Omkring 70 procent av alla elever som avbrutit studierna under 1987/88 gick på tvååriga studievä- gar i gymnasieskolan.

Man får då hålla i minnet att linjebyte på dessa studievägar inte kan gö— ras på annat sätt än att man börjar om från årskurs 1 till skillnad från de allmänna studievägarna där man genom komplettering av enstaka ämnen kan göra linjebyte "horisontellt", ofta under läsåret.

En hypotes som prövats är, om en hög andel studieavbrytare i uppfölj— ningsåtgärder också resulterat i att en högre andel av dem som gått från uppföljning gått till studier. Något sådant samband kan inte konstate- ras i materialet. Det skall påpekas att gruppen ungdomar som avbrutit sina studier på gymnasieskolan inte är identisk med den grupp som lämnar uppföljningen och gått till studieri föreliggande material.

Utredningen har också prövat om samband föreligger mellan studieav- brotti årskurs 1 och förekomst av gymnasieskolai hemkommunen. Nå- got sådant samband har inte kunnat påvisas.

Den bakomliggande bilden torde mycket likna den som finns bakom stu- dieavbrotten i gymnasieskolan (SÖ R 86:1). Bristande motivation att planera sin egen framtid, osäkerhet över den framtida yrkes— och stu- dieinriktningen, negativa erfarenheter från grundskolan och bristande förkunskaper för att bedriva gymnasiestudier, alla är faktorer som för- klarar att ungdomar avstår från studier under en period innan de påbör- jat dem eller påbörjade studier.

Från studieavbrottsundersökningar vet vi också att deti de enskilda fal- len är svårt att isolera någon av dessa förklaringar som avgörande orsa-

ker till att ungdomar inte vill studera. Det är viktigt att hålla i minnet att det ofta kan vara attityder som relativt snabbt kan ändras, så att för- utsättningarna för studier vid senare tidpunkt kan vara gynnsammare.

7.2. Studier inom uppföljningen

Jag har i föregående kapitel visat att undervisningen inom uppfölj- ningsansvaret fyller uppgiften att förbereda för eller kvalificera för gymnasiala studier. Detta innebär att undervisningen kan vara av ori- enterande eller kompletterande natur. Mera sällan ger den gymnasial kompetens.

Utbildningsinslag

46 procent av ungdomarna deltog ca en dagi veckan i utbildningsinsla- gen som är kopplade till ungdomsplatserna. I de 239 kommuner som en- ligt SÖ:s statistik haft ungdomar i utbildningsinslag var medelandelen deltagare 55 procent. En något större andel flickor än pojkar deltog.

Spridningen var stor bland kommunerna då det gäller deltagande i ut— bildningsinslagen. I vissa kommuner var det i princip obligatoriskt att delta i utbildningsinslag för att få arbete på ungdomsplats, i andra kom- muner deltog inga ungdomar i utbildningsinslag. Inom utbildningsin— slagen erbjuds ungdomarna möjligheter att förbättra basfärdigheter i bl.a. svenska och matematik men studierna ger ingen formell kompe-

tens.

Ca 25 procent av ungdomarna deltog i andra, ofta entermins LA—kurser inom den individuella planen. 1987/88 användes ca 2 500 årselevplatser för LA—kurser i anslutning till uppföljningsansvaret. LA—kurserna upp- visar stor bredd vad gäller inriktningen.

70 procent av de 147 kommuner som har gymnasieskola bedrev någon form av utbildningsverksamhet utöver utbildningsinslag för uppfölj- ningens ungdomar. 54 procent av de 80 kommuner utan gymnasieskola och 40 procent av 57 kommuner med gymnasieskolfilial hade särskild utbildningsverksamhet inom uppföljningsansvaret.

Karlstad: ”Ungdomarna som är kvar inom uppföljningen har fler och större problem än tidigare, sociala och psykiska. Vidare har de skrämmande kunskapsluckor. Vi införde därför obligatorisk under- visning för 16—17—åringar fr.o.m. läsåret 1987/88. Det har fungerat mycket bra. Ungdomarna får individuell undervisning av två special— lärare. Vi köper tjänster från Komvux uppdragsutbildning. Det gör att vi kan välja lärare vi tycker skulle passa oss. Tidigare fick vi de lä— rare som blev över.”

Borås: ”Den dåliga arbetsmarknaden och en otillräckligt utbyggd gymnasieskola var inte de enda orsakerna till att ungdomarna hade behov av Ungdomscentrums tjänster. Många tonåringar är mitt uppe i sin identitetsutveckling och har svagt självförtroende och dålig självkännedom, de har ofta dåliga erfarenheter av skolan och mycket liten kunskap om arbetslivet. Gymnasievalet blir för många 16— åringar en mycket svår uppgift där kraven på beslutsmässighet är stora från skola och förälder ..... ”.

Borås Ungdomscenter anser att någon yrkesinriktad kortkurs inte alls möter dessa ungdomars utbildningsbehov. ”Sedan 1984 bedriver Ungdomscentrum ett projekt med stöd av Luva— och FS—pengar för att analysera uppföljningens roll i relation till gymnasieskolan. Ge— nom detta projekt, som hela tiden relateras till verksamhetens peda- gogiska verklighet, utvecklas undan för undan en ny medvetenhet om ungdomars behov och om hur det pedagogiska arbetet skall läggas upp, för att nå och stimulera eleverna mot målet, arbete eller utbild— ning. Vägen till arbete eller utbildning är inte bara fråga om tillgång till arbetstillfällen eller utbildnin splatser. Det är för denna grupp fråga om ett bildningsbehov som örst måste tillfredsställas utifrån en analys av deras individuella behov, så att de tillsammans med jämnåriga och vuxna kan lära sig att de kan motiveras till en grund- utbildning som kan ge fast fotfäste på arbetsmarknaden. Undervis- ningen på Ungdomscentrum måste ge dessa ungdomar en allmän kompetens vilket innebär att förmågan till anpassning, samarbete och initiativ måste tränas liksom förmågan till självständigt tänkan- de.

Det är en övertygelse hos personalen att kursen skall fylla sitt syfte, att ungdomarna via ett positivt val skall ges möjlighet till personlig utveckling och allmänbildning så att de kan bli aktiva samhällsmed- borgare och skapa sig ett meningsfullt liv i övrigt."

Andra studier

Utöver utbildningsinslagen erbjöds ungdomar i uppföljningen även and- ra studier. Statsbidragsförordningen anger gymnasieskolans LA—kurser som lämpliga inslag i de individuella planerna. LA—kurser var också den vanligaste formen av utbildning enligt enkäten. Dessutom har kom- vux, grundvux och folkhögskolan samt andra utbildningsanordnare an- litats för att erbjuda utbildning för ungdomar inom ramen för individu- ella planer.

De två dominerande utbildningsanordnarna var gymnasieskolan genom LA—kurserna samt uppföljningsansvaret. För dessa båda gäller att de tagit i anspråk gymnasieskolans resurser genom att LA—kurser admini- strerades antingen av gymnasieskolan eller av uppföljningen. Det ang— ivna antalet gymnasieskola exkl. LA—kurs' är med säkerhet för lågt (bil. 5) då ett större antal ungdomar inrapporterats till SÖ som deltaga- re i försöksverksamheten med DELTA, försöksverksamhet med gymna- sieutbildning inom ramen för individuella planer.

Komvux och grundvux tog emot vardera drygt tio procent av ungdomar- na i uppföljningsansvaret och folkhögskolan ca två procent.

Lärlingsutbildning

Den gymnasiala lärlingsutbildningens utbildningsplan skall fastställas av skolstyrelsen. För båda de nämnda utbildningsformerna beräknas skolledarresurser. Liksom all annan skolverksamhet faller LA—kurser och gymnasial lärlingsutbildning under skolöverstyrelsens uppfölj— ningsansvar och länsskolnämndens tillsynsansvar.

För att få en uppfattning om volymen lärlingsutbildning tillfrågades kommunerna om det antal lärlingsplatser som under 1987/88 anordnats i kommunen. Lärlingsutbildning är en av de utbildningar till vilka ung— domar gått efter avslutade uppföljningsåtgärder. Det tycks som om lär— lingsutbildning förekommer även inom ramen för uppföljningsansvaret.

Totalt angav uppföljningsansvariga att 1 824 lärlingsplatser anordnats inom kommunerna. 1 672 av dessa var gymnasiala lärlingsplatser. Könsfördelning var normalt sned med 83 procent pojkar i de traditionel- la lärlingsyrkena inom framför allt byggnadsområdet och det grafiska området. Flickorna hade frisörplatser. Enstaka lärlingsplatser fanns in— om hantverksområdet.

7.3. Studier efter uppföljningsåtgärder

Totalflödet av ungdomar som 1987/88 från uppföljningen gått till studi— er är 114 procent av antalet studieavbrytare från gymnasieskolan som under 1987/88 kommit till uppföljningen.

Fördelningen av studieväg i gymnasieskolan och andra slag av studier för dem som avslutat uppföljningsverksamheten framgår av nedanstå— ende tabell.

Ungdomar som avslutat verksamhet inom uppföljningen och gått till studier. Fördelning på typ av studier. Andelar av samtliga ungdomar i landet som gått till studier.

Pojkar Flickor Samtliga H-, S-, E-, N-, T-linje el- 9,6 6,5 7,7 ler motsv. So-, Ko-, Ep-, Mu-linje 7,5 10,5 9,3 Ek-, Dk-, Hk-linje eller 7,9 8,3 8,2 motsv. Ba-, Du-, Et-, Fo-, Pr-, 37,6 1,7 16,4 Te-, Tr-, Ve-, Sb-linje el- ler motsv. Be-, Li-, Jo-, Td-linje el- 10,2 8,3 9,1 ler motsv. Ss-, Vd- eller motsv. 8,2 47,5 31,4 Specialkurs eller LA- 5,7 6,8 6,3 kurs i gymnasieskolan som inte i första hand anordnats för ungdomar i uppföljningsansvaret Komvuxutbildning 2,6 2,8 2,7 Folkhögskoleutbildning 3,0 3,8 3,5 Annan utbildning 7,7 3,8 5,4 Summa 100,0 100,0 100,0

Bland ”annan utbildning” (6 procent) dominerar frisörutbildning utan närmare angivande av utbildningsform — som ”elev” eller som gymnasi- al lärlingsutbildning. Annan gymnasial lärlingsutbildning och lanthus- hållsskola förekommer också i svaren.

Grupperingarna av studievägar har i enkäten valts för att skilja på stu— dievägar som i gymnasieskolan väljs av pojkar respektive flickor. De ungdomar som gått vidare till studier fördelar sig tämligen lika över de olika studievägsgrupperingarna i gymnasieskolan med några undan- tag. Pojkarna har en koncentration på tvååriga yrkestekniska studievä- gar med teknisk inriktning och flickorna på vårdutbildning. För flickor-

nas del är det ”vantarna" som i hög grad bidrar till den höga andelen på vårdutbildningar. Som framgår av tabellen är det en inte obetydlig an- del ungdomar som söker till de 2— och 3—åriga teoretiska studievägarna.

Stort sett visar ungdomarna i uppföljningen enligt den grova uppdel— ningen på studievägsgrupper samma könsbundna val som ungdomar som väljer till gymnasieskolan.

7.4. Gymnasieskola och uppföljningsåtgärder i utveckling

LA—kurser (Lokalt arbetsmarknadsanpassade kurser)

En åtgärd som skulle komma att få stor betydelse för skolans uppfölj- ningsverksamhet var förslageti propositionen 1980/81:107 om den stat- liga skoladministrationen m.m. om lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA—kurser).

Syftet var ursprungligen att decentralisering av visst läroplansarbete skulle kunna utöva ett vitaliserande inflytande på den centrala läro- plansutvecklingen och att kurserna i form av högre specialkurser skulle utgöra ett avlänkningsalternativ från högskolestudier för dem som ville fortsätta till postgymnasial utbildning.

De kom i stället att fungera som ett av uppföljningsansvarets viktigaste utbildningsinstrument.

Organisatoriskt hör LA—kurserna till gymnasieskolans specialkurser. Uppföljningsansvarets LA—kurser, som är kortare än ett år, beräknas inom direktramens ospecificerade platsram. Skolstyrelserna fastställer tim— och kursplanerna inom gymnasieskolans utbud av kurser och läns- skolnämnden beslutar om platstilldelning. LA—kurserna hör, liksom all annan gymnasial utbildning, till länsskolnämndens tillsynsansvar.

Enligt en utvärdering som SO 1986 gjorde på regeringens uppdrag var LA—kurserna oftast lokalt initierade och sällan av näringslivet. Hälften av länen anordnade LA—kurser för enbart uppföljningsända- mål. Som uppföljningsåtgärd var det enbart ungdomarnas behov som dikterade kursinnehåll och uppläggning. Länsskolnämndernas roll bedömdes som mer aktiv då anordnande av LA—kurs motiverades av

andra lokala utbildningsbehov än uppföljningens behov. Oavsett mo- tiven riktade sig kurserna i huvudsak till ungdomar under 18 år.

Undervisningen var ofta upplagd så att teoretisk skolförlagd utbild- ning i varierande proportioner varvades med praktik på lokala före- tag och institutioner.

Läsåret 1983/84 var en fjärdedel av LA—kurserna längre än en termin och upp till två år. Tre fjärdedelar av eleverna var i åldern 16 till 17 år. 57 procent hade sökt till gymnasieskolan men inte kommit in, tackat nej eller avbrutit gymnasiestudier. Medelbetygsnivån från grundskolan bland LA—kurseleverna var låg. Två tredjedelar av LA— kurseleverna fullföljde studierna. Eleverna fick efter de kortare kur- serna oftast kursintyg.

Läsåret 1983/84 sökte en tredjedel av eleverna efter genomgången LA—kurs till gymnasieskolan — drygt hälften av dem kom in. Tre fjär- dedelar av intervjuade LA—kurselever läsåret 1985/86 hade kursen som ett led i en individuell plan. I några län var LA—kurs ett obligato- riskt första led i en individuell plan.

Utredningens enkätundersökning bekräftar i stort sett SÖ:s utvärde- ring. Uppgifterna tyder på att kurstiden huvudsakligen löpte över en termin och att undervisningen var övervägande av orienterande karak- tär med konkretisering utgående från elevernas aktuella behov men också med inriktning mot gymnasieskolans ämnesutbud.

Det som skiljer undervisningen från gymnasieskolans är den kontinuer- liga intagningen, konkretionsgraden och arbetssättet i övrigt där varv- ningen med praktik eller arbete utgör en viktig beståndsdel. Varvning- en med praktik/arbete görs antingen inom kursen i form av praktik eller före eller efter kursen i form av ungdomsplats. Jämfört med den reguljä— ra gymnasieskolans kunskapsförmedling och inlärning sker en sådan i mycket långsammare takt.

Kursernas målsättning tycks inte i första hand vara avsedd att ge ut- bildning i behörighetsgivande, formell bemärkelse. Huvudmålet är att stärka elevernas kompetens i generell bemärkelse och att motivera för i första hand studier, i andra hand arbete. Gymnasieutbildning är både mål och medel i det att den används som instrument i motivationsarbe- tet.

Gymnasieutredningens förslag

Gymnasieutredningens förslag 1981 gick ut på att gymnasieskolan skulle organiseras på ett sådant sätt att den skulle kunna erbjuda stu-

diealternativ som var meningsfulla för de grupper som hittills inte hade sökt sig till gymnasieskolan eller som avbrutit påbörjade gymnasiestu- dier.

Huvudvikten borde, enligt Gymnasieutredningen, läggas vid möjlighe- ter till individuella studiegångar. Förslagen gällde mjukare övergång från grundskola till gymnasieskola i form av bl.a. ingångar till gymna- sieskolan med ett bredare och mera intresseorienterat ämnesutbud, för- stärkning av vissa elevers baskunskaper från grundskolan, möjlighet till byte av studieinriktning under pågående läsår, gymnasiestudier på deltid för att möjliggöra arbete, varvning av studier med praktik och möjligheter till långsam studietakt.

I propositionen 1983/84:116 om gymnasieskola i utveckling var en av hörnpelarna tesen att gymnasieskolan skall vara en skola för alla som lämnar grundskolan. För att realisera detta krävdes en mer flexibel gymnasieskola enligt följande huvudlinjer;

* övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan måste bli mju- kare; * utbildningssystemet måste kunna erbjuda meningsfulla utbildnings- alternativ för alla som lämnar grundskolan; * gymnasieskolans innehåll, organisation och arbetssätt måste anpas- sas till alla ungdomars behov; * för vissa elever bör gymnasieutbildningen inledas med en kortare el- ler längre period av varvad utbildning.

Detta skulle förverkligas genom att förslag lades fram om gymnasiestu- dier i långsam takt och med mycket praktik, gymnasiestudier på deltid, justeringar i språkprogrammet m.fl. förslag. Eftersom Gymnasieutred- ningen i samband med diskussionen om behovet av individuella studie- gångar inte hade föreslagit några förändringar av gymnasieskolans exi- sterande organisation bl.a. avseende grupper, kom propositionen inte att innehålla några sådana förslag. I stället hänvisades till uppfölj- ningsansvaret. Som jag strax kommer att visa, var det också mycket rik- tigt inom uppföljningen som Gymnasieutredningens förslag kom att ut- vecklas.

ÖGY—utredningens förslag om introduktionsperioder

För ungdomar i åldern 16—19 år som är tveksamma eller svagt studie- motiverade, osäkra, studieovilliga och/eller studieavbrytare föreslog ÖGY—utredningen introduktionsperioder, som den unge skulle kunna välja på våren innan läsårsstarten i gymnasieskolan. ÖGY—utredningen drog därvid paralleller till AMU:s preparandkurser, introduktionskur— ser för invandrarungdom, vissa specialkurser i gymnasieskolan och Gymnasieutredningens förslag till gemensam start.

Eleverna borde kunna välja att genomgå en introduktionsperiod innan de fortsatte sina egentliga studier. Introduktionsperioderna skulle allt- så inte utformas som en åtgärd till vilken "de som blir över” var hänvi- sade utan som eleverna sökte till på våren före läsårsstarten.

Introduktionsperioden skulle kunna sättas samman av ett antal kurser (moduler). I utbudet borde såväl kurser (moduler) av allmän karaktär som kurser av yrkesinriktad karaktär kunna erbjudas. Kurserna skulle kunna introducera såväl yrkesinriktade som teoretiskt inriktade studie- vägar. Kurserna borde därutöver innehålla moment förlagda till arbets- plats. ÖGY—utredningen ansåg att det var viktigt att blanda inslag av yrkesorienterande karaktär med allmänna ämnen och estetiska ämnen med den arbetsplatsförlagda utbildningen.

Den tidsmässiga omfattningen av introduktionsperioden beräknade ÖGY—utredningen till en termin eller ett läsår. ÖGY—utredningen an- såg att ungdomarna troligen behövde ett år för att få det självförtroende som utredningen ansåg vara så viktigt för fortsatta studier, att mogna, att komma till insikt om en lämplig studieväg och att bli notiverade för studier.

Med förslaget om introduktionsperioder menade ÖGY att man skulle kunna nå och fånga upp ca en tredjedel av ungdomarna i uppföljnings- ansvaret. Samtidigt var det ett billigare förslag än Gymnasieutredning- ens gemensamma start som ju förutsattes omfatta alla elever i årskurs ett.

Många remissinstanser var i och för sig positiva till ÖGY—utredningens förslag om introduktionsperioderna men man ansåg att det inte egentli- gen fanns så mycket nytt i förslaget. LA—kurser, gymnasial lärlingsut-

bildning, försöksverksamheten med DELTA (individuella studiegångar i gymnasieskolan) och FÖRST (försöksverksamhet med individuell stu- dietakt i gymnasieskolan) var försök som redan pågick och uppfyllde de syften som ÖGY—utredningen ville uppnå.

Förslaget om studiekontrakt mottogs också positivt även om man påpe- kade att detta redan tillämpades inom uppföljningsansvaret i form av individuella planer.

De invändningar och tvivel som anmäldes om introduktionsperioderna gällde sambandet mellan gymnasiekommun och kommun utan gymna- sieskola, att gymnasieorganisationens bristande flexibilitet skulle häm- ma den individinriktning som krävdes, planeringssystemet skulle hind- ra kontinuerlig intagning och också kontinuerlig övergång till gymna- sieskolan som behövdes, fördubblade lokalbehov jämfört med uppfölj-

ningsansvaret m.m.

De tveksamma och negativa tongångarna gällde åtgärder för de ungdo- mar som blev över. Man var helt överens om att introduktionsperioder- na inte skulle kunna suga upp alla ungdomar (vilket ÖGY—utredningen inte heller påstått). AMS påpekade t.ex. att det även i fortsättningen måste finnas särskilda resurser för uppföljningsinsatser och för arbets- marknadspolitiska åtgärder.

Det ansågs som olyckligt om alternativen inom den uppföljande verk- samheten begränsades genom att hela eller större delar av statsbidraget för ungdomsplatser och uppföljningsprogram omfördelades till introduk- tionsperioder. Varje kommun borde få utveckla verksamheten utifrån sina egna erfarenheter.

För att förverkliga individualiseringen menade Kommunförbundet att kommunerna måste ges ökade möjligheter att bestämma över gymna- sieskolans dimensionering samt över klassers och gruppers storlek. Ele- ver i introduktionsperiod måste kunna få gå över till reguljär gymnasie- utbildning under pågående läsår. Detta borde vara möjligt om intensi- fierad lärarhandledning sattes in under en övergångsperiod. Introduk— tionsperioder borde kunna starta vid andra tillfällen än vid den ordina- rie terminsstarten, t.ex. under ferier. Om systemet med introduktions- perioder blev ett populärt alternativ vid övergången från grundskolan till gymnasieskolan, kunde följden bli ökade kostnader för både stat och

kommun. För elever som inte går direkt till gymnasieskolan är ett indi- vidrelaterat statsbidrag önskvärt.

Enligt SÖ:s mening var det viktigt att insatser för ungdomar utanför gymnasieskolan och utan anställning utformades flexibelt så att de sva- rar mot olika behov. Detta skulle kunna försvåras av att introduktions- perioderna måste läggas ut i samband med att den lokala gymnasieor- ganisationen fastställs.

SÖ pekade på det pågående DELTA—försöket som en lämplig modell för individuella lösningar och flexibel resursgivning - vilket f.ö. flera läns- skolnämnder och kommuner också gorde.

Flera remissinstanser efterlyste schablonbelopp per individ. Många re- missinstanser hävdade att det måste finnas särskilda resurser för de ungdomar som väljer att inte fortsätta till gymnasieskolan direkt efter grundskolan.

En annan kommunal remissinstans ansåg att det vore bättre med en in- tegrerad individanpassad introduktion inom skolans linjeorganisation och inom i stort sett oförändrade resursramar.

Flera remissinstanser var bekymrade över att introduktionsperioden i realiteten förlängde gymnasieutbildningen för ungdomarna så att de skulle få en fyraårig studiegång om de fullföljde sina gymnasiestudier — vilket betvivlades av många.

DELTA, försöksverksamhet med alternativ användning av statsbidrag för ungdomsplats för individuell utbildning

Gymnasieutredningens förslag om individuella studiegångar, gymnasi- estudier i långsam takt, på deltid varvade med praktik m.m. förverkli- gades inom ramen av uppföljningsansvaret i form av försöksverksamhe- ten med DELTA.

Inom uppföljningsansvaret har sedan 1986/87 en försöksverksamhet (DELTA) bedrivits med alternativ användning av statsbidrag för ung- domsplats för individuell utbildning. Statsbidraget har använts att köpa

extra stöd, undervisningsmateriel eller utrustning för att bekosta en extra plats utöver den reguljära utbildningsorganisationen.

På dessa tre år har över hälften av de sammanlagt 1 107 ungdomarna befunnit sig i kompetensgivande studier varav två tredjedelar redan har avslutat dem. En tredjedel har okänd sysselsättning som man på goda grunder antar är i huvudsak gymnasiestudier. 16 procent har avbrutit. Enkäten tog inte särskilt upp denna försöksverksamhet eftersom den har utvärderats av SÖ men resultaten inkluderar försöksverksamheten i den utsträckning som den omfattade mätåret 1987/88.

Försöksverksamhet med DELTA med individuella studieplaner är den enda studieform inom vilken ungdomar i uppföljningen lyckats skaffa sig en hel kompetensgivande utbildning.

1 utvärderingsrapporten bedömde SÖ att

— försöksverksamheten har kunnat tillgodose behovet av mer okonven— tionella utbildningsinsatser för ungdomar än vad som eljest är möjligt inom uppföljningsansvaret — de utbildningsbehov som kan tillgodoses är av såväl kompensatoriskt som förberedande/orienterande och kompetensgivande slag — försöksverksamheten visat en väg att stimulera ungdomar till gym- nasieutbildning som annars inte skulle genomgått den — försöket visat att de ekonomiska resurserna för gymnasieskola och uppföljningsverksamhet behöver samordnas och utnyttjas effektivare den berörda verksamheten utgör en viktig del av arbetet i syfte att skapa en gymnasieskola för alla — möjligheten att varva studier och arbete för ungdomar är viktig försöksverksamheten till viss del lett till ett ändrat arbetssätt inom de deltagande gymnasieskolorna och en utvecklad syn på hur varvning- en av studier och arbete kan tas tillvara i undervisningen.

SÖ ansåg att

— verksamhet av den typ som bedrivits i DELTA—försöket bör bli ett re- guljärt inslag i alla kommuner — statsbidragen för verksamheten bör konstrueras så att de medger en effektivare användning av resurserna, en flexibel användning beroende på de enskilda ungdomarnas behov och en varvning av studier och arbe- te på ungdomsplats

gymnasieförordningen bör ändras så att gymnasieskolan får ansvaret för att utfärda formella kompetensbevis eller betyg för sådana moment i DELTA—utbildningen som följer gymnasieskolans kursplaner arbetsmarknadens parter bör rekommenderas att göra sådana för- ändringar i avtalen för ungdomsplatser att en kombination av studier och arbete på ungdomsplats underlättas.

FÖRST, försök med förlängd studietid i gymnasieskolan

Parallellt med denna försöksverksamheten pågick FÖRST—försöket, för- sök med förlängd studietid i gymnasieskolan. Denna senare verksamhet fick inga extra resurser utöver de ordinarie i gymnasieskolan. SÖ ansåg i utvärderingsrapporten 1988 att försöksverksamheten hade behövt me-

ra tid för att informationen om den skulle nå fram.

De uppnådda resultaten tyder på att en klar studiemotivation och/eller ett starkt stöd hemifrån var viktiga förutsättningar för att elever skulle acceptera en förlängning av studietiden. Andra resurser och åtgärder än enbart en förlängning av studietiden bedömdes nödvändiga för elever med svårigheter. Samtidigt angavs emellertid att förstärkningsresur- sen använts för endast hälften av eleverna, trots att denna enligt gym- nasieförordningen främst skulle användas för elever med särskilda be- hov av stöd i skolarbetet.

Bland eleverna i försöksverksamheten ut.ordes en stor grupp av elever med sjukdom och handikapp. Ett läsår var den oftast förekommande för- längningstiden.

7 .5 Individuella utbildningsplaner: Samordning av uppföljningsåtgärder och gymnasiala studier

I föregående kapitel om uppföljningsansvarets verksamhet har jag angi- vit principer för ett annorlunda arbetssätt och ett vidgat kompetens— och utbildningsbegrepp för uppföljningsansvarets ungdomar.

Närmast i det föregående har jag, mot bakgrund av den vikt jag lägger vid att ungdomars förstahandsval tillgodoses, lagt fram förslag som in-

nebär att gymnasieskolans bestämmelser om klass— och gruppstorlekar avskaffas. Syftet är att underlätta intagning av sökande till gymnasie- skolan.

Jag har vidare visat hur gymnasieskolans utvecklingsarbete under 1980—talet i många avseenden präglades av ansträngningar att bereda så många ungdomar som möjligt platsi gymnasieskolan. Verksamheten med korta kurser, sedan 1982 i form av LA—kurser, utanför den reguljä- ra gymnasieskolans studievägsutbud motiverade ÖGY—utredningens förslag om introduktionsperioder. Förslaget utgick från gymnasiesko- lans existerande organisationsramar med dess kursutbud, timplaner, klassdelningstal, tidsramar och bidragsnormer.

Försöksverksamheten med DELTA, som jag nyss har redovisat, pekar enligt min mening på en mera fruktbar utvecklingslinje. Genom denna försöksverksamhet har Gymnasieutredningens förslag om individuella studiegångar kunnat förverkligas. Försöksverksamheten visar på en framkomlig väg att genomföra individuella studiegångar med varvning av studier och arbete. Därigenom har ungdomarnas studieval också till- godosetts bättre..

Det har av utredningens undersökningar framgått, att det i ett antal kommuner har varit svårare än tidigare att anordna LA—kurser. Skäl som anförs är det förbättrade arbetsmarknadsläget, svårigheter att mo- tivera ungdomarna och även minskande elevunderlag. Den senare fak- torn kommer på grund av minskande elevkullar, att inom kort slå ige- nom starkt i landet. Individuella lösningar med individuellt beräknade resurser bör vara en möjlig väg när elevunderlaget sviktar.

Mot bakgrund av den tidigare redovisningen och mot det jag nyss har anfört föreslår jag att gymnasiala studier i individuella studiegångar skall bli reguljär verksamheti form av individuella utbildningsplaner.

Därmed ges även ytterligare en möjlighet att tillgodose ungdomars för- stahandsval, framför allt inom den yrkesinriktade gymnasiala utbild-

ningen.

Jag inser att det finns svårigheter och invändningar när det gäller att tillgodose ungdomars förstahandsval men jag anser, av de skäl jag har angivit i det föregående, att fördelarna överväger. Mitt förslag är såle—

des att de hittillsvarande uppföljningsåtgärderna samordnas med modu- ler och allmänna ämnen i de gymnasiala utbildningsformernas kursut— bud till en individuell utbildningsplan.

Jag anser det mer ändamålsenligt att bl.a. med hjälp av resurser som annars används inom uppföljningsverksamheten skapa de nödvändiga utbildningsplatserna i de gymnasiala utbildningsformerna.

Ett av de viktigaste styrinstrumenten för att garantera en likvärdig skola i den framtida målstyrda skolan är läroplanerna. En naturlig kon- sekvens härav bör, enligt min mening, bli att verksamheten i de indi- viduella utbildningsplanerna och de gymnasiala utbildningsformerna samordnas vad avser den övergripande målsättningen i allmänhet och med avseende på den nya kompetensgivande inriktningen i synnerhet. Detta bör göras bl.a. genom att de individuella utbildningsplanerna förs in i gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens läropla- ner med egen kursplan. I denna bör anges verksamhetens innehåll så- som studie— och yrkesorientering, vägledning och samordning av andra insatser samt varvning av studier i form av moduler och ämnen inom de gymnasiala utbildningsformernas kursutbud med praktik, ungdoms- plats eller arbetsplatsförlagd utbildning.

I den reguljära gymnasieskolan styrs f.n. studievägarnas innehåll och undervisningens omfattning av kursplaner resp. timplaner. Detta ga- ranterar utbildningskvaliteten. Det naturliga är att även de individuel- la utbildningsplanernas kvalitet upprätthålls och i viss mån preciseras. Jag har föreslagit, att i kursplanen införs utbildningsmoment av både traditionell och otraditionell art.

För att kunna motsvara individuella behov och vara flexibel bör timpla- nen vara av ramkaraktär. Jag föreslår detta i medvetande om att en re— sursram är nödvändig men också med en viss tvekan. Termen timplan associerar av tradition till grupporienterade undervisningsaktiviteter. Jag vill således på det bestämdaste understryka att ramtimplanen en- ligt mina förslag för individuella utbildningsplaner avser en individuell resursram. Detta bör naturligtvis inte hindra undervisning i grupp om flera ungdomars utbildningsönskemål sammanfaller.

En väsentlig del i mina förslag har rört frågan om hos vilken utbild- ningsanordnare genomförandet av undervisning skall ske. Beroende på

om denna har orienterande, kompletterande eller kompetensgivande syfte är det i dag olika utbildningsanordnare som är aktuella för att ge- nomföra denna undervisning. Förutom gymnasieskolan och den kom- munala vuxenutbildningen kan t.ex. grundvux eller folkhögskola kom-

ma i fråga.

En individuell plan skall inte vara en studieväg eller ha som främsta mål att ge en avslutad gymnasiekompetens, även om detta i vissa fall inte bör uteslutas. Den individuella utbildningsplanen bör ge möjlighe- ter att i varje ögonblick kunna länka in den unge på en reguljär studie- väg för att där skaffa sig gymnasieskompetensen.

De individuella utbildningsplanerna bör inte vara ett sökalternativ vid valet till gymnasieskolan utan vara ett erbjudande till dem som inte ta- gits in i gymnasieskolan, avbrutit eller avstått från att söka gymnasie- utbildning och som saknar arbete eller annan sysselsättning.

Styrande för den enskilda ungdomens verksamhet bör vara den indi- viduella utbildningsplanen som bör undertecknas av den unge, dennes vårdnadshavare och huvudmannen för utbildningsformen som skall svara för utbildningen för den unge.

De individuella utbildningsplanerna bör vara bindande för utbildnings- anordnare, elev och ev. vårdnadshavare. Utbildningsanordnare får inte ändra innehållet i den individuella utbildningsplanen utan elevens och ev. vårdnadshavares medgivande.

Jag anser att det är viktigt att betona att det är den enskilda individens behov som bör styra den individuella utbildningsplanen. Det är det hu- vudsakliga skälet till att jag avvisar tanken på en särskild studieväg av det slag som t.ex. ÖGY—utredningen föreslog. Det ligger eljest nära till hands att befara att en sådan studieväg skulle bli ett andra rangens val-

alternativ.

Den reformerade gymnasieskolan kommer att innebära en större bered- skap än hittills att möta individuella behov hos eleverna och därmed att kunna erbjuda utbildning åt en större andel ungdomar än för närvaran- de. Det är emellertid min bestämda uppfattning att det även i den när- maste framtiden kommer att finnas ungdomar som av olika anledningar åtminstone inte för en tid kommer att kunna bedriva studier i gymna-

sieskolan men som i hög grad behöver stöd. Att inte erkänna detta vore att frånkänna ungdomarna rätten att välja mellan utbildning och arbe- te.

Jag menar att det är av vikt att även ungdomar som inte vill studera på reguljärt sätt men som behöver stöd av en individuell utbildningsplan får det. Detta innebär att ungdomar bör ha rätt till praktik och arbete i den utsträckning som bäst motsvarar deras individuella behov i den in- dividuella utbildningplanen.

Rätt att delta i en individuell utbildningsplan har alla ungdomar som inte befinner sig i reguljär utbildning eller har arbete och som själva önskar det. Jag har tidigare framhållit att en individuell utbildnings— plan kan innehålla större eller mindre andelar av praktik eller arbete på ungdomsplats, till en början t.o.m. enbart arbete på ungdomsplats i kombination med studie— och yrkesorientering. Detta är ytterligare ett skäl till att den individuella utbildningsplanen normalt inte bör erbju- das som ett sökalternativ samtidigt som övrig gymnasieutbildning.

Behörighet att delta i en individuell utbildningsplan bör inte finnas i egentlig mening. De åldersbegränsningar som gäller uppföljningsansva- ret är för närvarande ändamålsenliga även för den individuella planen.

8. Arbetsmarknadsåtgärder för 16—19—åringar

Sammanfattning

* Ungdomsplatsen är viktig för ungdomarnas motivation att återgå till studier.

* Arbetsuppgifterna på ungdomsplats följer det traditionella könsrolls- mönstret.

* Ungdomsplats är det enda sysselsättningsalternativet för ett antal ungdomar. * Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken är en viktig signal till ungdo- marna.

* Målsättningen för åtgärderna är att underlätta och påskynda arbets- lösa ungdomars övergång till arbete på reguljära arbetsmarknaden. * Aktiv platsförmedling och jobb—sökaraktiviteter är medel för att upp- nå fastställda mål och därvid motverka eventuella inlåsningscllekter. * Ungdomar utan någon form av yrkesutbildning riskerar atti framti- den ha en lös anknytning till arbetsmarknaden.

8.1 Ungdomsplatser

Bakgrund

1981 träffades en central överenskommelse mellan SAF, LO och PTK om att inrätta en särskild anställningsform för ungdomar under 18 år. Avtalet följdes av liknande avtal inom de statliga och kommunala områ- dena. Anställningsformen, som kom att kallas ungdomsplats, syftade till att ge ungdomar arbetslivserfarenhet. Anställningstiden begränsa-

des till sex månader. Tillsynsansvaret för ungdomsplatserna lades först på arbetsmarknadsmyndigheterna. Fr.o.m. ] juli 1982 lades ansvaret för ungdomsplatser på skolstyrelsen. Möjligheten att få kontant arbets- marknadsstöd (KAS) slopades för ungdomar under 18 är. F.n. regleras ungdomsplatserna genom avtal och i förordningen (1983: 583) om stats- bidrag till åtgärder inom kommunernas uppföljningsansvar för ungdo-

mar under 18 år.

Syftet med ungdomsplatserna är att ge ungdomar värdefull arbetslivs- erfarenhet för att underlätta möjligheterna till reguljär anställning el- ler val av utbildning. Arbetsuppgifterna får endast avse sådan verksam- het som eljest inte skulle komma till stånd.

Genom både avtal och förordning begränsas en ungdomsplats till 6 må- nader förlängning får ske endast om synnerliga skäl är förhanden. Ungdomsplats finns både hos privata och offentliga arbetsgivare. Ut- bildningslinjen hävdas bl.a. genom utbildningsinslag som är kopplade till ungdomsplatserna både i det centrala avtalet, i förordning och ge- nom statsbidrag.

Statsbidraget till arbetsgivare som anställer en ungdom på en ungdoms— plats är 75 kr./dag, för statlig arbetsgivare 123 kr./dag. Detta belopp, som bestämdes 1982, var då detsamma som det kontanta arbetsmark— nadsstödet till arbetslösa ungdomar. Bidraget täckte då lönekostnader- na (lön plus sociala avgifter) med ca 60 procent (100 procent för statliga arbetsgivare).

Lönen till ungdomarna höjdes 1985 och 1988. Statbidraget förblev oför- ändrat. Efter den senaste löneförhöjningen (130—145 kr./dag) täcker statsbidraget ca 37 procent av lönekostnaderna.

I samband med förhandlingarna om lönen på ungdomsplatserna upp- vaktade företrädare för arbetsmarknadens parter utbildningsministern och yrkade på en höjning av statsbidragstäckningen. Den låga statsbi- dragstäckningsnivån ansågs av parterna vara ett viktigt skäl till de ökande svårigheterna att få fram ungdomsplatser inom näringslivet. Jag kommer senare i redovisningen av enkätsvaren att belysa detta pro- blem.

I 1989 års budgetproposition uttalade utbildningsministern att ärendet skulle beredas inom regeringskansliet parallellt med den översyn som då pågick inom arbetsmarknadsdepartementet av ungdomslagen för 18— 19—åringar. Resultatet av denna beredning blev att statsbidragsnivån inte höjdes.

Resultat av enkätsvar och andra rapporter

1987/88 befann sig 65 procent av ungdomarna i individuella planer in- om uppföljningsansvaret på en ungdomsplats om man räknar med dem som befann sigi LA—kurs i gymnasieskolan. 1983/84 stod ungdomsplats- anställning för 80 procent av åtgärderna inom uppföljningsansvaret. Se- dan 1987/88 har andelen ungdomar på ungdomsplats jämfört med ande- len ungdomar i uppföljningsansvaret minskat ytterligare något men in- te så kraftigt som under åren dessförinnan.

De senaste årens minskningar förklaras av att ungdomarna istället fått reguljärt arbete. Den betydligt större minskningen mellan 1983/84 och 1987/88 tillskrivs ungdomarnas ökade benägenhet och möjlighet (ge- nom bl.a. införandet 1985 av prioriteringen av 16—1'7—åringar vid intag- ning till gymnasieskolan) att gå i gymnasieskolan.

Genomsnittstiden på ungdomsplats beräknades av SÖ 1986/87 till ca en termin, ett förhållande som troligen inte förändrats nämnvärt sedan dess.

Jämfört med 1983/84 (52 procent) var andelen flickor på ungdomsplats större 1987/88 (64 procent). 1988/89 hade andelen flickor på ungdoms- plats ökat till 67 procent. Det bör påpekas att denna ökning inte motsva- ras av samma ökning i uppföljningsansvaret i stort. Tvärtom har flickornas andel i uppföljningsansvaret sjunkit och därmed börjat när- ma sig pojkarnas.

Fördelningen på olika slag av arbetsgivare visar att kvinnorna ända se— dan 1983/84 ökat sin andel av ungdomsplatserna inom kommun/lands- tingskommun. Från ett jämviktsläge mellan pojkar och flickor 1983/84 var flickornas andel av de kommunala/landstingskommunala platserna 1987/88 66 procent och 1988/89 67 procent. SÖ räknar med att ca sex procent av de kommunala/landstingskommunala platserna 1988/89 av-

såg de flickor som blivit intagna på vårdutbildningar och väntade på skolstart på vårterminen.

Primärkommunerna anställde 48 procent av ungdomarna på ungdoms- plats, enskilda arbetsgivare svarade för nästan 40 procent av platserna. Ca 60 procent av ungdomarna var födda 1971, således 16 år. Flickorna var koncentrerade till primärkommunala platser.

Kommunerna tillfrågades i enkäten om möjligheten att ackvirera ung- domsplatser förändrats sedan 1984/85, då en höjning av ungdomsplats- lönerna genomfördes.

Trots att det absoluta antalet ungdomar på ungdomsplatser minskat se- dan 1985/86 uppger ca 30 procent av kommunerna att ackvisitionen av— statliga ungdomsplatser blivit svårare. Den förändring som inträffat under perioden är att de statliga arbetsgivarna i och med löneökningar- na på ungdomsplatser 1985 och 1988 inte längre får full kostnadstäck- ning.

Inom den enskilda sektorn uppger 35 procent av kommunerna att det blivit svårare att ackvirera ungdomsplatser. 22 procent av kommunerna rapporterar att det sedan 1984/85 blivit lättare att ackvirera platser. Förhållandena inom den enskilda sektorn visar en mer sammansatt bild. Av lönekostnaderna svarade arbetsgivaren utom statliga 1987/88 för ca 65 procent av lönekostnaden. Detta var en ökad andel jämfört med före avtalsändringen 1985 och arbetsgivarnas kostnader ökade ytterli- gare vid nästa avtalsändring 1988. Den relativa kostnadsökningen jäm- fört med andra löner har emellertid hela tiden varit mindre än den no- minella.

Yrken på ungdomsplatserna

I en elevuppföljning bland 16—åringar 1983 som inte omedelbart fortsatt att studera på gymnasieskolan frågade SCB (U 43 SM 8501) i vilket yr— ke ungdomarna arbetade mätveckan våren 1987. Yrkesfördelningen för de ungdomar som var på ungdomsplats följde de traditionella könsrolls— mönstren. Pojkarnas arbetsuppgifter koncentrerades framförallt till tillverkningsarbete med tonvikt på verkstads— och metallarbete och la- gerarbete. Andra yrkesområden där pojkarna dominerade var jord— och

skogsbruksområde. Flickorna på ungdomsplats fanns huvudsakligen in- om servicearbeten, isynnerhet som barnflickor e.dyl. I kommersiellt ar- bete som affärsbiträden återfanns både pojkar och flickor men flickornas

andel var dubbelt så stor. Inom vårdområdet fanns också en stor andel flickor.

En SIFO—undersökning inom industrin i Malmö/Lund—området 1983 be- kräftade bilden av att könsrollsfördelningen på ungdomsplats inte av— vek från det traditionella könsrollsmönstret. Var fjärde ungdom hade fått eller skulle då få fast anställning.

SCB genomförde våren 1987 (U 44 SM 8801) en undersökning av ungdo- mar födda 1967 som inte fullföljt en linje i gymnasieskolan till och med våren 1987. SCB konstaterade bl.a. att den vanligaste verksamheten räknat per halvår under perioden hösten 1983 februari 1987 var studi— er de första halvåren. Därefter tog verksamheten "arbetade" (fast arbete eller vikariat) över som vanligaste sysselsättning.

Andelen ungdomar som, enligt SCB:s rapport, halvårsvis angav att de mest varit i ungdomsplats/ungdomslag varierade mellan 27 procent hös- ten 1984 och 13 procent i februari 1987. Hela tiden var det flest kvinnor i denna verksamhet. Könsfördelningen var mycket ojämn i de olika yr- kena där man var sysselsatt, detta gällde både på den reguljära arbets- marknaden och ungdomsplatserna/ungdomslagen. Endast ett fåtal yr- ken, bland de 20 vanligaste i båda fallen, visade en jämnare fördelning än 80—20 för ettdera könet.

Av dem som sysselsattes i ungdomsplats/ungdomslag hörde 45 procent till gruppen som aldrig påbörjat någon utbildning i gymnasieskolan. 31 procent var sådana som börjat men inte fullföljt en linje i gymnasiesko- lan och 24 procent hörde till gruppen som börjat en specialkurs i gymna- sieskolan. I alla tre grupperna dominerade kvinnorna.

De vanligaste yrkena/sysselsättningarna i ungdomsplatserna/ungdoms— lagen var barnskötare, sekreterare/kontorist, sjukvårdsbiträde, fastig— hetsarbetare, städare, grov— och diversearbetare, köksbiträde och hem- vårdare. Bland de 20 vanligaste sysselsättningarna uppvisade endast sju en jämnare fördelning än 80—20 för ettdera könet, nämligen städare, affärsbiträde, lärare i övningsämnen, övrigt pedagogiskt arbete, social- tjänsteman, grov— och diversearbetare och bibliotekare/arkivarie.

Av enkätsvaren framgår att ungdomsplatsen kan leda till lärlingsut— bildning, både i dess gymnasiala och traditionella form. Lärlingsutbild— ningarna återfinns huvudsakligen inom de för utbildningsformen tradi- tionella områdena: byggnads, grafiska, tapetserare och frisörer.

Erfarenheler på ungdomsplatser

Gymnasieutredningen redovisade att ett ofta återkommande klagomål mot gymnasieskolan var att anknytningen till arbetslivet var för liten. Lyssnade man till eleverna själva var det önskemål som oftast fördes fram att de skulle få komma i närmare kontakt med arbetslivet.

Företrädare för arbetsmarknaden ansåg att det var absolut nödvändig att värna om de kunskaper och färdigheter som gav grunden för en kom— mande yrkeskompetens. Samtidigt efterlyste man en förbättrad ”social kompetens”. Med detta menades i första hand att eleven måste ha bättre förutsättning att smälta in i en arbetsgemenskap, samarbeta, ta eget ansvar, respektera regler som gäller på en arbetsplats, kunna delta i diskussioner och beslut och i övrigt kunna påverka arbetslivets utveck- ling.

I den nyssnämnda SIFO—undersökningen ansåg 86 procent av arbetsgi— varna att det hade fungerat bra med de ungdomsplatser de haft på före- taget.

Att ungdomsplatserna tillsammans med vägledningsinsatserna upplevs som den viktigaste uppföljningsåtgärden omvittnas av både funktionä- rer, bl.a. i enkäten, men också i andra rapporter samt av ungdomarna själva. Den utgör tidsmässigt den största delen av verksamheten för mer än hälften av ungdomarna i uppföljningsverksamheten. 1986/87 befann sig 1987/88 ca 20 800 ungdomari medeltal ca 20 veckor på en ungdoms— plats. Torsten Madsén och Ingegärd Sandström understrykeri ”Livlina för livslångt lärande" hur viktig ungdomsplatsen är både för att motive- ra till studier, ge egenvärde för personlig utveckling och kunskaper om

arbete.

Ungdomsfunktionärernas kommentarer om ungdomsplatserna gäller bl.a. det positiva med att yrkesobestämda ungdomar får pröva på arbe-

ten som de annars inte skulle ha tillträde till samt att ungdomarna får känna på hur det är att vara anställd och får kontakter med vuxenvärl- den. Utan ungdomsplatser skulle man inte kunna nå många skoltrötta ungdomar då tiden på ungdomsplatsen stärker självförtroendet, ungdo- marna mognar och blir motiverade till studier.

Ungdomsplatsen är nödvändig för de ungdomar som absolut inte kan tänka sig ett studiealternativ. Av olika skäl, som det ofta kräver tid att utforska, har de inte lyckats få ett arbete på den öppna arbetsmarkna— den. Det bör framhållas, att även i dagens goda arbetsmarknadssitua- tion och även i de i detta avseende överhettade storstadsregionerna, är antalet ungdomar som befinner sig i den här beskrivna situationen gan- ska många. Detta gäller i särskilt hög grad 16— och l7—äringarna. Iskri- vande stund, hösten 1989, är ca 1 000 av dem anmälda som arbetssökan- de vid arbetsförmedlingarna. Dessa ungdomar kan, som en rapportör ut- trycker det, betecknas som utlåsta både från utbildning och arbete.

Förutom att det är genom arbete som de flesta försörjer sig och tar aktiv del i dagens ekonomiska samhälle, fyller arbete även andra viktiga funktioner för individen: det ger struktur åt tillvaron, det skapar sociala relationer, det definierar social status och klargör personlig identitet.

Arbetslöshet, å andra sidan, är en dock ej den enda — viktig faktor som skapar problem för människor. Forskaren Rolf Ståhl anser att rekryte— ring till ungdomsarbetslöshet sker efter bestämda mönster. Ungdomar som har det svårt är de som först går in i arbetslöshet och de som sist går ut ur den. Ståhl ser ungdomsarbetslösheten som en länk i en process, snarare än som en enskild orsak till individuella bekymmer. Ungdoms- arbetslösheten i sig orsakar inte psykiska problem men den kan bidra till att förvärra situationen för en person som har det dåligt inlednings- vis eller hejda en positiv identitetsutveckling. I tider då arbetslösheten ökar, rekryteras många ungdomar med positivt utgångsläge till arbets— löshet. De ungdomar som med dagens goda arbetsmarknadssituation finns kvar i åtgärder är i dubbel bemärkelse drabbade: de är både ut— bildningshandikappade och utlåsta från den reguljära arbetsmarkna- den.

Vi kan konstatera att detta bekräftas av enkätresultaten och rapporter— na. Mycket tyder på att arbetslöshet och dålig psykisk hälsa är delar av en ond cirkel, där de som från början är sämst rustade drabbas hårdast.

Det är desto kännbarare eftersom lönearbete har en stark ställning i Sverige, både ideologiskt och i praktiken. Genom ungdomsplatsplace— ring kombinerat med vägledningsinsatser finns det stora chanser att en begynnande ond cirkel kan brytas och den unges utgångsläge förbättras för en mera positiv inriktning av livskarriären.

Några kommentarer av ungdomar som intervjuades i en rapport från SÖ 1984: "I skolan frågar man bara efter det man är dålig på men på ar- betet frågar dom efter vad man kan". På en arbetsplats bland vuxna upplever ungdomarna att de plötsligt har ett värde de gör nytta, be— hövs och är efterfrågade. De börjar mogna, blir mer vuxna och lär sig ta

ansvar.

Att många arbetsplatser fullgör en viktig funktion för ungdomarna på ungdomsplats är uppenbart. Vissa kommuner har för de mest problem— tyngda ungdomarna s.k. intensivhandledda ungdomsplatser. I sådana fall har kommunerna många gånger själva påtagit sig arbetsgivaran— svaret. I flera rapporter nämns dock också sådana platser inom det pri- vata näringslivet.

Handledaren är för de flesta ungdomar enligt många rapporter oerhört viktig. Det är handledaren som ger trygghet på arbetsplatsen, som in- struerar och lär ut hur arbetet ska skötas och framförallt blir handleda- ren en mycket viktig vuxen förebild. I många sammanhang har vi i ut- redningen träffat på kommentarer i rapporter o.dyl. som pekar på vil— ken central funktion den vuxna förebilden fyller för ungdomarna i upp- följningsverksamheten. Ungdomarna befinner sig ofta i ett skede då de vill eller måste slita banden med familjen och då behöver de en utomstå-

ende vuxen att relatera till.

I en undersökning som .orts av ungdomarna vid ungdomscentra i Stockholm anförde de intervjuade ungdomarna två huvudklagomål mot tiden på ungdomsplats: att de hade för lite betalt och att de hade en känsla av att vara utnyttjade. Trots detta svarade så gott som samtliga därefter att de ansåg sig ha haft stor nytta av ungdomsplatsen därför att de bl.a. ansåg att de tappat rädslan för arbetet, att de fick nya erfarenhe— ter och att de trots allt kände att det de lärde sig på ungdomsplatsen kom till nytta senare.

En kommun uppger att ungdomarna för det mesta får mycket okvalifi— cerade arbetsuppgifter, vilket gör att de inte stannar så länge på sina platser. Erfarenheterna från tunga, trista arbeten gör att de kommer underfund med att de måste satsa på utbildning för att kunna påverka sin situation i arbetslivet.

En glesbygdskommun i Bergslagen ger en dyster bild av de unga kvin— nornas situation och beskriver deras övergång från skola till arbetsliv som en introduktion till arbetslöshet som allt oftare går över upprepade arbetslöshetsperioder, ungdomsplats, ungdomslag eller beredskapsarbe- te och tillfälliga vikariat. Denna kritiska fas sammanfaller med familje- bildningsfasen, påpekar kommunen, och växande försörjningsbörda, många gånger utan eller med ofullständig ekonomisk kompensation vid arbetslöshet. Ju längre arbetslösheten varar desto svårare är det att komma in i ett normalt arbetsliv.

En förortskommun till Stockholm rapporterar att 1987/88 kom fler ”pro— blemungdomar” än tidigare till uppföljningsansvaret. En effekt, mena- de denna kommun, av den goda arbetsmarknaden var att ungdomar som av olika skäl inte kunde skaffa sig eller behålla ett jobb inte heller ville ha ungdomsplats på grund av den låga lönen. Ungdomarna jämförde sig med kompisar som hade arbete. Det var svårt, ansåg man, att motivera dessa ungdomar och resultatet blev att de gick arbetslösa långa perioder och ibland inte alls kom i gång med någon sysselsättning.

En kommun i nordligaste Norrland kommenterade att vissa ungdomar inte ville sluta på sina ungdomsplatser eftersom de inte hade någon chans att få ett reguljärt arbete inom yrkesområdet.

I bilaga till denna utredning pekar Torsten Madsén Ingegärd Sand- ström på vilken betydelse ungdomsplatsen har. Utredningsresultatet bekräftar detta. För egen del anser jag att ungdomsplatsen för många av ungdomarna är viktig ur den synpunkten att den är en anställning med lön — även om den av många anses vara för låg - med möjligheter att del— ta på lika villkor och dagligen med vuxna arbetskamrater. Det är en miljö som i den unges ögon skiljer sig från all annan praktik eller ar- betsplatsförlagd utbildning som trots allt är knuten till skolan.

Den ger dessutom möjlighet att arbeta inom ett yrkesområde som mot— svarar en studievägi gymnasieskolan som den unge sökt men inte tagits

in till. Stockholm redovisar att ungdomarna senare tenderar att arbeta inom samma yrkesområde där de tidigare haft ungdomsplats. Detta be- kräftas också av en undersökning av SCB. Det är i mina ögon en viktig iakttagelse och kan uttydas som ett bevis på att ungdomars val av yr- kesutbildning i gymnasieskolan är allvarligt menat. Iakttagelsen styrks ytterligare av det faktum att många som inte infinner sig till ut- bildningsstarten är de som inte fått sitt förstahandsval tillgodosett.

Av svaren på den enkät som utredningen skickade ut till intagnings- nämnderna framgår att man vid intagning till gymnasieskola av elever från uppföljningsansvaret ofta tar hänsyn till typen av ungdomsplats- placering dvs. yrkes— och arbetslivserfarenhet.

8.2 Arbetsförmedlingens åtgärder för 16—17-åringar

Inskrivning på arbetsförmedlingen för dem som önskar söka arbete

— platsförmedling

— kontakt med kommunens ungdomscenter beträffande de ungdomar som söker arbete på förmedlingen och inte är i skolans åtgärder. Vi- dare ingår planering av åtgärder för ungdomar som fyller 18 år och ej har fått arbete eller gått till fortsatt utbildning.

8.3 Arbetsförmedlingens åtgärder för 18—19—åringar

Platsförmedling (8.4, 8.5) — arbetsvägledning (8.4, 8.5)

— jobb—sökaraktiviteter (8.4, 8.5)

- inskolningsplats(8.5)

rekryteringsstöd(8.6)

— arbetsmarknadsutbildning(8.7)

— särskilda åtgärder för handikappade ungdomar (10).

Åtgärder under 1980—talet som upphört senast 1 juli 1989

— Yrkesförberedande praktik inom försvaret — arbete i ungdomslag (8.4) beredskapsarbete

— starta—eget bidrag i stället för arbete i ungdomslag.

Yrkesförberedande praktik inom försvaret

Arbetslösa ungdomar mellan 18—24 år kunde få praktik med utbild- ningsbidrag i olika civila yrken som finns representerade inom försva- ret. I)enna yrkesförberedande verksamhet omfattade både teoretiska och praktiska moment och pågick i högst 6 månader. Ersättningen till ungdomarna utgick i form av utbildningsbidrag. De militära myndighe- terna ersattes för att täcka sina kostnader med 100 kr. per utbildnings— dag och elev.

Denna åtgärd skapades när ungdomsarbetslösheten var mycket hög och upphörde vid ett förbättrat arbetsmarknadsläge samtidigt som inskol— ningsplatser på hela arbetsmarknaden infördes den 1 juli 1989.

Beredskapsarbete

Syftet med beredskapsarbete var att utöver sysselsättning ge ungdomar praktisk erfarenhet som kan underlätta en arbetsplacering på öppna marknaden, bilda underlag för val av yrke eller stimulera till utbild— ning. Anslagen till statliga och kommunala beredskapsarbeten minska- de bl.a. som en följd av att ungdomslagen infördes ijanuari 1984. Däref— ter kunde inga ungdomar under 20 år anvisas beredskapsarbete inom den offentliga sektorn.

Starta—eget bidrag

Bidrag fick lämnas som ett alternativ till den som hade rätt till arbete i ungdomslag. Den sökande skulle bedömas ha goda förutsättningar att bedriva verksamheten och bidrag fick endast lämnas om verksamheten bedömdes få en tillfredsställande lönsamhet och ge bidragstagaren en varaktig försörjning.

8.4 Ungdomslagen

Ungdomslagens utformning och omfattning

Regler för verksamheten inom arbetsmarknadsverket och åtgärdernas hantering m.m. finns redovisade i AF— och LAN-handboken samt i AMS—FS. Här avses endast att översiktligt beskriva reglerna för de åt- gärder som gällde ungdomar under 20 år t.o.m. 31 juli 1989.

Lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentlig arbetsgivare, den s.k. ungdomslagen, som infördes den 1 januari 1984 innebar att samtliga 18—19—åringar garanterades ett arbete om minst fyra timmar per dag.

Ungdomslagen ut.orde en av hörnstenarna i den s.k. ungdomsgarantin som försäkrar alla ungdomar upp till 20 år arbete, praktik eller utbild- ning. Den ursprungliga garantin har senare byggts ut, dels med en för— längd garantitid upp till 25 års ålder för ungdomar med vissa svårare handikapp, dels med åtgärder såsom jobb—sökarklubbar med vägled-

ningsinsatser.

Arbetslinjen i den svenska arbetsmarknadspolitiken är en viktig signal till ungdomarna att de erhåller lön eller bidrag enbart vid en motpresta- tion i form av studier eller arbete. Samhället visar härmed att man tar ansvar för att alla ungdomar erbjuds möjlighet att delta i arbets— och därmed samhällsliveti stället för att ge dem passifiserande kontantstöd.

Ungdomslagen innebar att de ungdomar som arbetsförmedlingen inte kunnat erbjuda arbete eller utbildning i stället för arbetslöshetsunder- stöd skulle ha rätt till arbete 4 timmar per dag 5 dagar per vecka med avtalsenlig lön. De ungdomar som hade rätt till ersättning från en er- känd arbetslöshetskassa hade rätt till 8 timmars arbete per dag liksom enskilda ungdomar med försörjningsplikt m.fl.

Arbetsuppgifterna skulle vara sådana som i annat fall inte skulle bli .orda. Arbetsgivaren fick full kostnadstäckning för ungdomarnas lö- ner. Lagen omfattade den offentliga sektorn och kommunen hade i sista hand ansvaret för att samtliga 18—19—åringar fick arbete i ungdomslag.

Till ungdomar som arbetade i egen rörelse i stället för i ungdomslag kunde bidrag om 600 kronor per vecka utgå i 6 månader med ev. för- längning om ytterligare 6 månader.

Antalet ungdomari ungdomslag ökade kraftigt under 1984, från knappt 14 000 ijanuari till 39 000 i december. I genomsnitt var ca 31 000 perso— ner sysselsatta i ungdomslag under året, och totalt gjordes mer än 80 000 placeringari ungdomslag.

A ntalet ungdomar i ungdomslag ] 984—1 989

Ungdomar i ungdomslag vid månadens slut (årsmedeltal)

Andel Andel arbets— Andel i u—lag År Samtliga flickor handikappade längre än (%) (%) 6 mån. (%) 1984 31 000 1985 30 000 64 3 38 1986 23 000 65 4 37 1987 17 900 66 6 37 1988 10 100 66 12 37 l:a halvåret 1989 6 500 65 16 39

Utnyttjandet av ungdomslagsplatserna har minskat successivt sedan sommaren 1985 till följd av det förbättrade konjunkturläget. Antalet ar— betshandikappade i ungdomslag har dock varit konstant — drygt 1 000 per år och deras andel av samtliga har därmed ökat. Av de totalt 36 000 ungdomar som år 1988 lämnade ungdomslagen gick drygt 18 000 eller 51 % direkt till arbete på öppna marknaden. Detta är en ökning från 1987 då andelen var 47 %.

Under första halvåret 1989 minskade antalet ungdomar i ungdomslag ytterligare och ut.orde genomsnittligt 6 500 per månad.

RRBET SMRRKHRDSPOL ] TI SKR f-iTGaRDER UNGDOMSLHG 45l OOO-TRL

40

35 30 25 20 15 10

0 1984 1985 1986 1987 1988 1989

J obbsökaraktiuiteter

Den 1 juli 1985 infördes i lagen om ungdomslag regeln att ungdomarna ska delta i genomsnitt två timmar per vecka ijobbsökaraktiviteter.

J obb—sökaraktiviteterna har bidragit till att förbättra kontakterna mel— lan arbetsförmedlingen och ungdomarna. Ungdomarnas kunskaper om arbetsmarknaden har ökat och de har blivit mer aktiva i att själva söka arbete. Aktiviteterna har också ökat ungdomarnas benägenhet till fort- satt utbildning och även påverkat deras attityder till olika yrken och till t.ex. otraditionella yrkesval.

Aktiviteterna har oftast inletts med kollektiv information angående arbets- och utbildningsmöjligheter samt vissa företags aktuella rekry— teringsstöd. Vid dessa sammankomster har även ungdomarnas erfaren- heter, intressen och behov av förmedlingsinsatser kartlagts.

Information om och träning i hur man sökerjobb sker genom olika öv— ningar som att skriva ansökan och meritförteckning, och t.ex. träna oli- ka situationer vid anställningssamtal genom rollspel.

Studiebesök vid företag, AMU och AMI liksom sökanderesor till annan ort är andra aktiviteter.

En stor del av ungdomarna är i behov av vägledning till arbete eller ut- bildning, enskilt eller i grupp för att inventera sina intressen och kart- lägga sina personliga resurser.

Den positiva förändringen hösten 1985 med sjunkande antal ungdomari ungdomslag, minskande antal ungdomar som varit mer än sex månader i åtgärder samt ökande andel som direkt efter ungdomslag befann sig i arbete eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd hade samband med tillskot- tet av handledarresurser till arbetsförmedlingarna.

Utvärdering av ungdomslag

Verksamhet med ungdomslag under första halvåret 1984 en redovisning av AMS, augusti 1984.

Under första halvåret .ordes 44000 placeringar av ungdomar i ung- domslag. Flickorna ut.orde 57 procent. Färre flickor (44 procent) än pojkarna (54 procent) fick arbete på öppna arbetsmarknaden. De äter- kom också i större utsträckning till ungdomslag än pojkarna. Arbets- handikappade och utländska medborgare fick även de i mindre ut- sträckning än övriga reguljärt arbete.

Benägenheten hos ungdomar i ungdomslag att aktivt söka arbete kan bl.a. sammanhänga med ungdomarnas arbetstider i ungdomslag men i allmänhet är ungdomarna intresserade av att ta andra jobb, då sådana kan erbjudas. På detta tyder även det låga antalet återkallade anvis- ningar som skett p g a att ungdomar avvisat annat erbjudet arbete eller erbjudande om arbetsmarknadsutbildning. Någon inlåsningseffekt ge- nom åtgärder har man ej kunnat finna.

I Ungdomslag i nio kommuner, en rapport av Marianne Blomsterberg och Sven Paulsson, Göteborgs universitet (1984) för man en diskussion om en eventuell inläsning i ungdomslag och att den om den finns måste ses mot bakgrund av effekten av satsning på arbetslinjen i förhållande till kontantlinjen. Väljer man arbetslinjen medför detta mer eller mind- re automatiskt en viss "inlåsningseffekt" och delvis måste detta också vara avsikten. Ungdomarna skall ju skaffa sig vissa erfarenheter och detta måste ta en viss tid i anspråk. Det är inte säkert att de arbetserfa- renheter, som korta vikariat eller säsongsarbeten ger är bättre än de

som kan erhållas inom ramen för ungdomslagen. Kontantlinjen innebär att de arbetslösa ungdomarna i början är aktiva i arbetssökandet. Efter en tids fåfängt sökande tappar de lusten och deras självförtroende mins- kar och deras sökaraktivitet avtar nästan helt. På längre sikt leder det troligen också till social och psykologisk nedbrytning. Den eventuella ”inlåsningseffekten" i ungdomslag måste vägas mot de negativa lång- siktiga effekterna av kontantlinjen.

SINO VA fick av EFA i uppdrag att studera "Ungdomslagens inverkan på utslussningen av ungdomar till den öppna marknaden”. Arbetet ge— nomfördes februari augusti 1984 då verksamheten befann sigi ett upp— byggnadsskede. Slutsatsen var dock att ungdomslagen fördröjer utsluss- ningen av ungdomarna på den öppna arbetsmarknaden.

De fyra förhållanden som förorsakar detta är;

— Anvisningen till ungdomslag sker inte alltid som sista utan i många fall snarare som första åtgärd.

Ungdomslagen gäller i praktiken enbart offentlig verksamhet där små möjligheter ges att gå över till ordinarie arbete. — Ungdomarnas egen sökaraktivitet minskar när de är placerade i ung- domslag. - Ungdomslagen ersätter arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det sker en långsiktig tillvänjning hos offentliga arbetsgivare.

Sinovas slutsats var att man måste räkna med att ungdomslagen genom sin utformning fördröjer utslussningen på den öppna arbetsmarknaden även om verksamheten hanteras på ett mer effektivt sätt av arbetsför- medlingarna.

I ”Åtgärder mot ungdomsarbetslöshet” kostnader och statsbidrag RRV:s (Riksrevisionsverket) rapport (Dnr 1984:128) tar man upp frå— gan om mer generella statsbidrag inom arbetsmarknadsområdet. Före— trädare för kommunerna hävdar enligt RRV att statsbidragets utform- ning förhindrar en effektivisering av åtgärderna och bromsar lokal ut— vecklingsförmåga. Andra har sett en fara i en kommunalisering av ar- betsförmedlingen och en latent motsättning mellan kommunal och stat- lig sysselsättningspolitik med svåra följder för statens förmåga att föra en effektiv finanspolitik.

Argumentet för generella bidrag är att dessa ger möjlighet att uppnå högre grad av likformighet, när det gäller resurser som ställs till indivi- dens förfogande, mellan olika kömmuner. RRV:s analys visar att dagens selektiva system inom arbetsmarknadsområdet inte resulterar i någon utjämning mellan olika kommuner och regioner och att det därför sak- nas anledning att av hänsyn till ambitionen att utjämna skillnader, upprätthålla det selektiva systemet.

Gruppen ungdomar med speciella problem hamnar oftast vid sidan om systemen. Arbetsgivarna vägrar ofta att ta emot dem och de avbryter själva också ofta åtgärder. Det tycks enligt RRV som om åtgärdsyste- men som vuxit fram ur konjunkturpolitiskt motiverade insatser har lättare att bereda plats för ungdomar vilka har goda förutsättningar att få anställning på den öppna arbetsmarknaden.

De svårplacerbara ungdomarna kräver särskilt personalintensiva insat- ser där socialtjänst och arbetsförmedling bör samverka. Ett mer decen— traliserat medelsutnyttjande, som gav möjlighet att anpassa åtgärds- systemen, skulle kunna öppna bättre möjligheter för dessa ungdomar.

Enligt RRV bör man överväga att för ungdomsgrupper ersätta nuvaran— de anslag med ett program för ungdomsåtgärder. Ett alternativ vore att ge länsarbetsnämnderna möjlighet att inom vissa ramar flytta medel mellan olika delprogram.

Ett enhetligt statsbidrag till ungdomsarbete måste dock förses med ra- mar för att motverka eventuella negativa effekter genom att t.ex. försä- kra att åtgärderna ger arbetslösa ungdomar tillgång till hela arbets» marknaden.

Samverkan kommuner och arbetsförmedling

Ungdomsprogrammet bör enligt RRV handhas av länsarbetsnämnderna som då också har ansvar för kontroll och redovisning. Länsarbetsnämn- den bör vid fördelning av medel se kommunen som en planeringsnivå. Detta är ett krav för att ett decentraliserat system skall kunna få de för- delar som åsyftas. Samverkan mellan den kommunvisa planeringen och planering inom länsarbetsnämnden — arbetsförmedlingsnämnderna - måste lösas.

Uppföljning av ungdomar i ungdomslag en redovisning av AMS, februa- ri 1986.

Av de totalt 117 308 ungdomarna i ungdomslag 1984—85 hade 85 pro— cent placerats i ungdomslag en gång, 13 procent två gånger och drygt 1 proeent tre eller flera gånger. Den kraftiga kvinnliga deltagardominan- sen, 60 procent, förklaras delvis av att kvinnorna har en högre arbets- löshet än män. Inriktningen av ungdomslagen mot den offentliga sek- torn utgör sannolikt en annan förklaring.

Ungdomarna i ungdomslag uppvisade en liknande utbildningsnivå som arbetskraften (enl. AKU) i motsvarande åldrar. Däremot saknade 65 procent utbildning i sökt yrke eller kunde ej ange sökt yrke. Det var tra- ditionella skillnader mellan könen vad gäller utbildningens inriktning. Kvinnornas var i hög utsträckning inriktad mot service— och vårdsek- torn, medan männen däremot uppvisade en mer tekniSk inriktning.

Av de totalt 86 000 ungdomar som avslutade sin tid i ungdomslag erhöll 54 procent arbete och ytterligare 21 procent avaktualiserades av annan orsak t ex utbildning och värnpliktstjänstgöring, 6 procent placerades i andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder och drygt 19 procent blev ar- betslösa.

Vid en jämförelse med tidigare åtgärder som beredskapsarbete bedöms resultaten vara relativt goda även om arbetsmarknadsläget inte är di- rekt jämförbart. I maj 1983 erhöll 53 procent av ungdomarna i åldern 18—19 år arbete direkt efter beredskapsarbete, i maj 1984 resp. 1985 72 resp. 63 procent arbete direkt efter ungdomslag.

I "Ungdomar i ungdomslag”, en enkätstudie i tre kommuner (1988) av Ylva Eriksson säger man sammanfattningsvis att ungdomar i ungdoms- lag har relativt låg utbildningsnivå och en inriktning som skapar trög- het på vägen från skola till arbetsliv. Det tar lite tid för dem att få fäste på arbetsmarknaden men de allra flesta har inom en tvåårsperiod fått arbete. En del har slutat för annan sysselsättning, av dem som har kvar sitt arbete är ungefär hälften nöjda med det, den andra hälften vill utbil-

da sig till något annat yrke.

Skillnader mellan kvinnornas och männens situation på arbetsmarkna- den är tydligast när det gäller fördelningen av fasta och tillfälliga arbe- ten. Kvinnorna i undersökningen har betydligt svårare än männen att få fast jobb. Detsamma gäller tillfälliga arbeten och ofrivillig deltid. Det är huvudsakligen en kvinnofråga, i undersökningsgruppen såväl som bland unga kvinnor i allmänhet. Däremot verkar det inte som kvinnor med erfarenhet av arbetslöshet marginaliseras mera än andra kvinnor i samma åldersgrupp.

De allra flesta ungdomar ansåg att de hade fått en bra arbetslivserfa- renhet under ungdomslagstiden. Kvinnorna var mer positiva än män- nen och de som hade varit länge i ungdomslag var mer positiva än de som varit kortare tid. En relativt hög andel ungdomar hade ungdoms- lagsplats mer än 9 månader. 37 procent återvände till arbetslöshet nå- gon gång och 20 procent kom in i någon ny arbetsmarknadsåtgärd. I re— gel ett nytt ungdomslag. Det kan tyda på en viss inlåsningseffekt. Stora skillnader mellan kommunerna kan tyda på att det finns andra skäl bakom detta än ungdomarnas egen passivitet. Den kan också bero på ar- betsförmedlingarnas agerande. Någon inläsning i deltidsarbete har inte kunnat konstateras.

Ungdomars egna erfarenhet av arbete i ungdomslag

Hur ungdomarna själva uppfattar arbete i ungdomslag kan illustreras av ett urval av de svar ungdomar, som under de tre senaste åren arbetat i ungdomslag i Växjö kommun, avgett i en uppföljningsenkät våren 1989.

Fördelar med ungdomslag

— Det har gett mig bredare uppfattning om arbetslivet och en klarare bild av vadjag själv vill göra i framtiden.

— Det behövs fler ungdomslag inom den privata sektorn.

Jag har fått inblick i vad de gör på dagis och det har hjälpt mej sedan jag började på förskollärarutbildningen.

Jag har fått sakkunnig ledning och vet nu att jag vill bli lärare. Det hade jag inte varit så säker på omjag inte hade fått pröva på.

— Jag har fått en chans att visa upp mej och vadjag går för. — Jag fick chansen till drömyrket (frisör). Jag fick prova 6 månader om

jag var lämplig för yrket och det samma för min arbetsgivare och mi- na arbetskamrater. Jag fick sedan en lörlingsplats.

Nackdelar med ungdomslag

- Många trivs så bra på sin plats och söker därför inga andra jobb.

— Jag anser att ungdomslag är en transportströcka till 20 är.

Det är tråkigt att veta att man inte behövs när man har ungdomslag.

Det löser inte ungdomsarbetslösheten på lång sikt, kanske tvärtom, då arbetsgivarna hellre tar ungdomslag än fast anställning.

Lärlingsplatser och inskolningsplatser är nog ett bättre alternativ.

- Det är riktigt att ungdomslag försvinner nu när det finns så många arbetstillfällen.

— Ändra mottot från full sysselsättning till meningsfull sysselsättning åt alla även ungdomar.

- De säger att det finns gott om jobb - vilka? Skulle du vilja bli städare vid 18 års ålder tills du blir 30 år och ha arbetsskador? Det skulle inte jag. Det är oftast sådana jobb som finns om man inte har betyg.

U tredarens kommentar

Man kan konstatera att ungdomslagen vid dess införande var en riktig åtgärd i det dåvarande arbetsmarknadsläget med det höga antalet ar- betslösa i denna åldersgrupp. Mycken kritik har riktats mot åtgärden men mest ändå positiva omdömen. Åtgärden har under årens lopp ut-

vecklats och bl.a. kompletterats med jobb—sökaraktiviteter och vägled-

ning.

Arbetet samt jobbsökar—aktiviteter för ungdomar i ungdomslag har, även om arbetet oftast varit ett halvtidsarbete, inneburit att ungdomar- na fått arbetslivserfarenhet och yrkeskunnande samt att de byggt upp ett socialt kontaktnät på arbetsplatsen som gett tillfälle till många vux- enkontakter. Möjligheten att pröva olika yrken och arbetsområden har gett dem kunskap, erfarenheter och bättre självkännedom. Det har gett dem beslutsunderlag och därmed underlättat och skapat motivation för arbete inom visst yrkesområde och/eller utbildning för att få kompetens till visst yrke.

Inlåsningseffekti åtgärder kan konstateras för vissa grupper ungdomar framför allt handikappade och i vissa regioner unga kvinnor. Alternati- vet för dessa ungdomar hade förmodligen varit arbetslöshet med kon- tant stöd eller förtidspensionering i vissa fall. En aktiv åtgärd bör alltid, även om den har sina brister prioriteras före en bidragsåtgärd. Viktigt är däremot att ungdomarna under hela detta utvecklingsskede känner ekonomisk trygghet och personligt stöd av ansvariga tjänstemän.

En förutsättning härför är en väl fungerande samordning och samver- kan mellan huvudmännen för social—, utbildnings— och arbetsmark- nadsfrågor. Att i nuvarande arbetsmarknadsläge och minskande antal arbetslösa ungdomar ändra åtgärden till att införa inskolningsplatser på hela arbetsmarknaden måste därför vara en riktig väg att gå.

8.5 Inskolningsplatser

Inskolningsplatsernas utformning

Möjligheten att inrätta inskolningsplatser inom privata näringslivet har funnits sedan 1986.

Under vissa begränsade förutsättningar fick arbetsförmedlingen medge att ungdomar i ungdomslag utförde arbetsuppgifter åt enskilda arbets- givare. Detta skedde inte i någon större omfattning. Inom de fackliga or- ganisationerna diskuterades att ge arbetslösa 18—19—åringar möjlighet

att arbeta i det privata näringslivet och AMS hade också lämnat förslag i denna riktning.

I kompletteringspropositionen 1985/861150 föreslog regeringen ett sy- stem med s.k. inskolningsplatser i näringslivet som byggde på förutsätt- ningen att parterna träffade ett särskilt avtal härom. Detta .ordes mot bakgrund av att många ungdomar skulle komma att arbeta inom den privata sektorn i framtiden och att erfarenheterna visar att ett sådant arbete på sikt kan medföra en fastare förankring på arbetsmarknaden.

För att underlätta ungdomars inträde på den privata arbetsmarknaden träffade Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK) den 18 september 1986 en överenskommelse om inskolningsplatser inom det privata nä- ringslivet. Överenskommelsen innebär att parterna enades om att re- kommendera att kollektivavtal om inskolningsplatser träffas på för- bundsnivå. I överenskommelsen påtalade man de lokala parternas an- svar att hjälpa de berörda ungdomarna och gemensamt undersöka möj- ligheterna att inrätta inskolningsplatser. Inskolningsplatserna är av- sedda för arbetslösa 18—19—åringar utan arbetslivserfarenhet. Anställ- ning på en inskolningsplats skall i normalfallet avse högst sex månader. Ungdomarna skall erhålla särskild introduktion och inskolning av där- för utsedd handledare samt fullgöra ordinarie arbetsuppgifter i företa- gen. Till arbetsgivare som anställer ungdomar på inskolningsplatser som omfattas av denna överenskommelse lämnas statsbidrag med högst 50 % av den totala lönekostnaden för ungdomarna i fråga enligt förord- ningen (1987:8) om bidrag för inskolningsplatser.

Förordningarna (1987:8) och (1987:517) innehåller föreskrifter om bi- drag till arbetsgivare som anställer ungdomar på inskolningsplatser. l förordning (1988:515) vidgades målgruppen att gälla ungdomar som fyllt 17 men inte 20 år om de fullföljt en minst tvåårig gymnasial utbild-

ning.

Utvärdering av inskolningsplatserna

Övergång till reguljärt arbete har, enligt AMS:s delstudie ”Uppföljning av inskolningsplatser i sex län under andra halvåret 1987" om vad som hänt ungdomarna efter avslutad inskolningsplats, skett i större ut-

sträckning för dem som arbetat på inskolningsplats än i ungdomslag. Av det totala antalet ungdomar (205 personer) hade ca 45 procent erhål- lit arbete hos samma arbetsgivare där de hade inskolningsplats medan 22 procent hade erhållit arbete hos annan arbetsgivare. Alltså har totalt 67 procent fått arbete. Cirka 12 procent har gått till ungdomslag, AMU, AMI och beredskapsarbete och 21 procent har avaktualiserats av annan orsak t.ex. värnplikt, studier eller att kontakt med arbetsförmedlingen upphört.

En jämförelse med ungdomar som slutat i ungdomslag under motsva- rande period visar att 30 procent erhållit arbete och ytterligare 15 pro- cent hade fått jobb men kvarstod som ombytessökande på arbetsförmed— lingen. Totalt hade således 45 procent av ungdomarna från ungdomslag erhållit någon form av arbete.

Försiktighet bör iakttas vid en bedömning av de båda åtgärdernas resul- tat vad gäller övergången till arbete. Det finns flera bakgrundsfaktorer som vid en jämförelse måste beaktas. De flesta ungdomarna, 77 procent, som anvisats en inskolningsplats hade någon form av gymnasieutbild- ning. Antalet ungdomar var relativt litet och åtgärden, en anställning på den privata arbetsmarknaden, syftar att leda till reguljärt arbete.

Antalet inskolningsplatser har dock inte vid något tillfälle uppnått de budgeterade ramarna. Under 1987 fanns i medeltal 695, 1988 1 788 och t.o.m. augusti 1989 845 ungdomar på inskolningsplatser.

8.6 Förändrad ungdomsgaranti för 18—19—åringar

Ett skäl att förändra ungdomsgarantin har varit den gynnsamma ut— vecklingen på arbetsmarknaden som kommit ungdomarna till del. An- talet 18—19—åringar har minskat de senaste åren och denna utveckling i kombination med arbetsförmedlingens aktiva insatser för ungdomarna har medfört att ungdomslagen behövt utnyttjas i allt mindre omfatt- ning. Vid budgetårets (1988/89) slut var 4 000 ungdomar ännu kvar i ungdomslag.

I regeringens proposition 1988/89:109 om ny inriktning av arbetsmark- nadspolitiska åtgärder för ungdomar i åldern 18—19 år, som till stora de- lar bygger på AMS:s skrivelse till regeringen den 11 november 1988, fö-

reslogs ett nytt system för ungdomsåtgärder för att få en bättre anpass- ning till den förbättrade arbetsmarknadssituationen för ungdomar och den förväntade utvecklingen på arbetsmarknaden. Det nya systemet trädde i kraft den 1 juli 1989 efter riksdagsbeslut den 26 maj 1989. Det innebar att den s.k. ungdomslagen upphörde att gälla samtidigt som la- gen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentlig arbetsgiva- re trädde i kraft. Den upphävda lagen gäller dock till utgången av år 1989 för dem som vid ikraftträdandet av den nya lagen var sysselsatta i ungdomslag. Ambitionen är att snarast avsluta överföringen från ung— domslag till reguljärt arbete eller utbildning, i andra hand till avtalad eller särskild inskolningsplats.

Målsättningen med åtgärderna är att den unge skall få en fast förank- ring pä den reguljära arbetsmarknaden.

Ungdomsgarantin förnyas med utgångspunkt från arbetslinjen i ett åt- gärdsprogram i fyra steg — Arbetslösa ungdomar skall i första hand förmedlas arbete på den öpp- na arbetsmarknaden. — Intensifierad arbetsförmedling med jobbsökaraktiviteter skall erbju- das ungdomar, som inte direkt kan få arbete. Individuella handlings- planer skall utarbetas. — De ungdomar som behöver mer utbildning för att få arbete skall ar— betsförmedlingen ge vägledning och stimulans till fortsatt utbildning, antingen inom den reguljära skolan eller genom arbetsmarknadsut- bildning. — De arbetslösa ungdomar som behöver arbetslivserfarenhet för att kunna gå vidare till reguljärt arbete eller fortsatt utbildning ska er- bjudas heltidsarbete på inskolningsplats i näringslivet eller den of- fentliga sektorn.

De individuella handlingsplaner som arbetsförmedlingen upprättar till- sammans med den unge arbetssökande, om denne inte direkt kan anvi- sas reguljärt arbete eller utbildning, revideras fortlöpande, utifrån den unges nyvunna kunskaper och erfarenheter samt personliga utveck-

ling.

Intensifierad arbetsförmedling med jobb—sökaraktiviteter skall erbju- das ungdomarna i form av kurser med bl.a. yrkes— och arbetsmarknads- information, studiebesök på företag, enskild och gruppvägledning se—

nast tre veckor efter att de anmält sig som arbetssökande. Ungdomarna har rätt till utbildningsbidrag under kurstiden. Ny kunskap om möjlig- heter och krav på arbetsmarknaden samt erfarenheter från arbete på en eller flera arbetsplatser innebär att den unge får värdefull kunskap som ger ökad kompetens och meriter för anställning på den öppna arbets- marknaden eller för utbildning.

Inskolningsplatserna är av två slag

— Avtalade inskolningsplatser som kan inrättas hos arbetsgivare inom både den privata och den offentliga sektorn. Arbetsgivaren har rätt till statsbidrag om högst 50 procent av lönekostnaden under sex må— naders anställning. Denna tid kan förlängas, om det finns särskilda skäl.

Särskilda inskolningsplatser hos offentlig arbetsgivare enligt den nya lagen (1989:425) kan av arbetsförmedlingen anvisas ungdomar som inte har kunnat få arbete på öppna arbetsmarknaden, utbildning eller en avtalad inskolningsplats. Länsarbetsnämnden kan vid behov rekvirera särskild inskolningsplats hos den unges hemkommun. Statsbidrag utgår med 100 procent av den totala lönekostnaden samt ett administrationsbidrag med 5 procent. (SFS 1989:439).

Enligt 3 & lagen (1989:425) tillämpas lagen också på ungdomar som fyllt sjutton men inte tjugo år, om de har fullföljt minst tvåårig gymnasial ut— bildning samt på ungdomar som har fyllt tjugo men inte tjugofem år och som avses i 1 & lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt ut- vecklingsstörda m.fl. eller fått sin skolgång fördröjd till följd av varak— tigt fysiskt funktionshinder.

Arbetsförmedlingen anvisar ungdomar till avtalade inskolningsplatser på arbetsplatser där arbetsgivare och facket träffat en lokal överens- kommelse om bl.a. avtal, arbetsuppgifter, riktlinjer för introduktion samt hur prövningen av fortsatt anställning skall ske.

Ungdomarna skall utföra ordinarie arbetsuppgifter, till skillnad mot ar- bete i ungdomslag, och få inskolning och introduktion för att kunna göra det. Får de lämplig ordinarie anställning eller påbörjar utbildning un-

der tiden upphör anställningen på inskolningsplats. Arbetsgivaren prö— var annars om fortsatt anställning kan erbjudas.

Syftet med särskilda inskolningsplatser är att efter en viss tid som ar- betssökande hos arbetsförmedlingen ge ungdomarna tillfällig syssel- sättning medan arbetsförmedlingen fortsätter att försöka finna regul- järt arbete, utbildningsplats eller avtalad inskolningsplats. Ungdomar— na har rätt till skälig ledighet med lön för att söka arbete samt delta i jobbsökaraktiviteter.

I propositionen 1989z109 om ny inriktning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har man höjt målsättningen, från sysselsättning för alla ung— domari åldern 18—19 år, till att vid behov erbjuda alla arbetslösa ungdo— mar i denna ålder heltidsarbete och därmed möjlighet till egen försörj— ning samt att följa ungdomarna till dess de har en fast förankring på den reguljära arbetsmarknaden. Man ser åtgärden som ett medel i den handlingsplan som den unge och arbetsförmedlingen gemensamt utar— betar.

Detta innebär ett långsiktigt perspektiv på den unges situation på ar— betsmarknaden.

8.7 Rekryteringsstöd

Statligt rekryteringsstöd kan sedan den 1 januari 1984 lämnas vid an— ställning av den som fyllt 18 år och anvisas till anställningen av den of- fentliga arbetsförmedlingen (SFS 1983:992). Rekryteringsstöd lämnas till arbetsgivaren med 50 % av totala lönekostnaden under högst 6 må- nader. Enskilda företag, kommuner och landsting kan få rekryterings— stöd.

Stödet skall användas individuellt och är främst till för att hjälpa lång- tidsarbetslösa ut på arbetsmarknaden och stimulera företag att tidiga- relägga rekryteringen. Ungdomar i åldern 18—25 år som varit utan är- bete i 4 mänader anses som långtidsarbetslösa. Möjligheten att anvisa ”svårplacerade" upphörde 1juli 1989 (SFS 1989:334).

Anställningsformen är hos enskilda arbetsgivare tillsvidare—, prov— el- ler visstidsanställning. Inom kommun och landsting gäller endast till— svidareanställning. Lön beräknas enligt gällande avtal.

Rekryteringsstöd beviljades budgetåret 1988/89 för totalt 1 546 ungdo- mar under 20 är, knappt 9 % av totala antalet arbetssökande 17 601. Rekryteringsstöd för svårplacerade beviljades med drygt 7 000 personer, ca 12 % ut.ordes av ungdomar mellan 18—19 år.

Män Kvinnor Långtidsarbetslösa 379 316 Svårplacerade 496 355 Totalt 875 67 1

RRV och AMS har i rapporter till regeringen redovisat erfarenheterna av rekryteringsstödet 1987 och 1988 som haft en klar fördelningspoli— tisk effekt. Det påpekas även att stödformen kommer att fungera bättre vid goda konjunkturlägen vad gäller möjligheterna att få ut svårplace- rade arbetssökande i arbete.

8.8 Arbetsmarknadsutbildning

Allmänt

Arbetsmarknadsutbildning avser i första hand arbetslösa. Den syftar till att förbättra möjligheterna för den enskilde arbetssökande att få är- bete och underlätta rörligheten på arbetsmarknaden. Det är arbets- marknadsmyndigheterna som beslutar om utbildning för den enskilde, och de skall därvid ta hänsyn till såväl den enskildes önskemål som ar- betsmarknadens behov.

I allmänhet köper länsarbetsnämnden hela kurser av AMU—gruppen. Andra frekventa kursanordnare är gymnasieskolan, komvux, företag och studieförbund.

En annan utbildningsform är att kursdeltagaren får gå i det reguljära utbildningsväsendet i gymnasieskolan eller komvux som vilken annan

elev som helst med skillnaden att han/hon får utbildningsbidrag under utbildningstiden.

Arbetsmarknadsutbildning får beviljas den som har fyllt 20 år och söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen, är eller löper risk att bli arbetslös eller är svårplacerad på arbetsmarknaden. En mindre del, högst 10 % får dock användas för arbetstagare som helt saknar yrkesut- bildning eller har kortare eller föråldrad sådan.

Ungdomar 1 6—19 år i arbetsmarknadsutbildning

Dispens från 20—årsregeln som finns för arbetsmarknadsutbildning kan beviljas;

Handikappade ungdomar som inte fyllt 20 år — på samma villkor som gäller för andra arbetssökande liksom för ungdomar där anvisning till upphandlad arbetsmarknadsutbildning föregåtts av social utredning och/eller läkarutlåtande.

Enligt AMS:s årliga urvalsundersökning var av de ca 19 500 personer som slutade arbetsmarknadsutbildning under andra kvartalet 1988 än- delen ungdomar under 20 år 245 eller drygt en procentenhet varav ca 40 % var kvinnor. Andelen ungdomar 20—24 år utgjorde 29 %. Motsvarande procenttal för 1987 var 3 respektive 31 %.

Av samtliga fullföljde 67 % vilket är en jämförelsevis (totalt 81 %) låg siffra. Av pojkarna fullföljde endast 54 % mot 88 % av flickorna. De yng- re männen upp till 24 år avbryter normalt oftare än andra grupper p.g.a. att de erhållit arbete.

Nästan samtliga av åldergruppen har genomgått sin AMU-utbildning vid AMU-center.

Andelen i arbete efter fullföljd utbildning vid uppföljningstidpunkten ett halvår efter kursens slut var lågt: 49 % mot 66 % 1987. För flickorna var andelen i arbete bland fullföljarna endast 33 % mot 66 % för pojkar- na.

Inga av ifrågavarande kursdeltagare var arbetshandikappade och mycket få, ett tiotal, utländska medborgare. Knappast någon hade varit långtidsarbetslös, dvs. arbetslös mer än 4 månader, vilket torde ligga i sakens natur.

Som framgår av utvärderingen är de yngre överrepresenterade i förhål- lande till gruppens andel av de yngre arbetslösa och särskilti förhållan- de till andelen yngre i befolkningen. Huvuddelen av de yrkesutbildade ungdomarna som träder ut på arbetsmarknaden i slutet av 1980—talet och i början på 1990—talet har en utbildning som i sin grundläggande struktur utformades på 1960—talet. Det är sedan länge känt att elever från vissa av gymnasieskolans nuvarande studievägar, i vilka huvudde— len av eleverna är flickor, svarar för en stor del av ungdomsarbetslöshe- ten. För arbetsmarknadspolitiken innebär detta att många av de yngre, framför allt i åldern 20—24 år, måste ges en kompletterande eller till sin inriktning ny arbetsmarknadsutbildning.

_nl—i. "Kakashi. , 'MLI|.=.' , J'A ,!' l" 'l "(,vi |||, 'if"! _” ll "ni,.g ,_,—|_i2|.9(jm |prqu

: -. . . || .'-"||| " .. . "l-Nr'il' ='-"9)it_'.2 . J"? | .. . '. .. .'3 |

H|

.it..- 15 dag!: '. ||h'f Hmm ' e "i? win-nl mo'r'.

Hilti-43 __ iii"i"='"låh.'t Wrålåk! :H'f'i1måll"'l"'l' "'W'

.. . .. ' | . _||..-—.||| '%ff enin1|évil|||uvr ut rus ';rulu U|.- 95 %: lil'jltf Hållit-': 1' nu... im" ..Jmiiighu - (J | W' lrlgl- åäi'ii'i år: .ugiiöd | ti |.. . _ .|..

pal'mflläiähåtä F'illun'd'. i..llii. ln'ilJiilE— i'wm'mul iäfh'åmsiwt'fgj .m me:—..» :[ _ '|'. | ||| 'i'itinhi' |1|r|i|l!Ilhl'f|l,|'l vin Mulan; yqäiillléj'iimi tungvikt! n sul "in, |nml'flägäf'g' ui dig.." ..;.. i .'l.r 'inllfiFMl

'"l'll'E-flfFi'M'W " .. J 12535”

i,. i.| | || '. l.." —,,, ',...

'.,.|i-_-'|..-.' ""; '|' "-" .' ' .ij' - " i. I ' .:| | . .- - || I :: AI _. . |. |- ||_ | _ "Häll | _|_|_||||(_4.f_|1| -: . I'l'I I: ' ' ||. lill. nl' Lj'lh " . | "I |— '

Til |." '

. |||t';. (...ji _ Jag ,,'l__ _, "":HL F

'."'|r.r llqu. .. 'Z-ul'

9. Ungdomar i uppföljningsansvaret med invandrar— eller flyktingbakgrund

U tredarens förslag

1. Bättre möjligheter bör erbjudas asylsökande 16—19—åringar att få praktik på arbetsplatser i samhälls— och arbetslivsorienterande syfte.

2. Den individuella utbildningsplaneri bör gälla även invandrar— eller flyktingungdomar och bör anpassas till dessas särskilda behov.

9.1 Resultat av enkäten

Enligt utredningens enkätundersökning redovisade kommunerna i me— deltal ca fyra procent invandrare, varav något fler flickor, av samtliga ungdomar i uppföljningsansvaret i kommunerna. Det bör påpekas att vi i enkäten inte har begärt svar som särskiljer mellan invandrare och flyktingar.

Ungefär hälften av kommunerna hade invandrare/flyktingar i uppfölj- ningsansvaret. Sex kommuner hade över 100 invandrare/flyktingar i uppföljningsansvaret. Ett trettiotal kommuner uppgav fler än tio ung- domar i uppföljningen som var invandrare/flyktingar. Övriga kommu- ner uppgav visserligen färre än tio invandrare/flyktingari uppföljnings— ansvaret men i flera fall ut.orde dessa en stor andel av kommunens to— tala antal ungdomar i uppföljningsansvaret.

De kommuner som uppgav både en stor andel och ett stort antal invand- rare/flyktingar i uppföljningsansvaret utgjorde i huvudsak de sedan

1970—talet etablerade ”proffsen” bland invandrarkommunerna. Dessa 169

är i huvudsak storstäderna med kranskommuner och de mellan— och sydsvenska medelstora städerna. Dessa har både resurser och erfaren- heter att arbeta med dessa ungdomar.

Övriga kommuner med invandrare/flyktingar i uppföljningsansvaret 1987/88 utgör i många fall kommuner som 1983/84 inte hade några in— vandrare. Detta tyder på att många av dessa ungdomar är nyligen in- vandrade, troligen flyktingar. Enkätsvaren visar att uppföljningsverk— samheten, liksom all annan verksamhet i kommunen, har påverkats av flyktingmottagandet och att detta också ger uppföljningsverksamheten stora svårigheter. I de större kommunerna finns möjligheter till kun- skaps— och erfarenhetsinsamling som de små inte har.

Utredningen ställde i enkäten inte några frågor av kvalitativ natur om invandrarna i uppföljningsansvaret. Vi har ansett att det skulle falla utanför denna utrednings ram att djupare penetrera en så mångfacette— rad problemställning. Några kommuner har ändå lämnat kommentarer och rapporter om invandrarungdomarna.

Bl.a. Botkyrka, Södertälje, Göteborg och Stockholm påpekar att antalet ungdomar med invandrar/flyktingbakgrund har ökat i uppföljningsan— svaret. Det har tillkommit en ny grupp invandrarungdomar med flyk- tingbakgrund som har mycket stora behov av såväl undervisning i ba— skunskaper som socialt och psykologiskt stöd. Stora insatser behövs för att dessa ungdomar skall ges en reell chans både till såväl gymnasial ut- bildning som till arbetsmöjligheter.

Ungdomarna har, enligt dessa kommuners mening, stora behov av att praktisera för att få pröva svenskt arbetsliv dels för att lära känna det svenska samhället, dels som ett nödvändigt led i studie— och yrkesvals- processen. Men många måste börja med att lära sig svenska för att de över huvud taget inte platsar på arbetsmarknaden p.g.a. bristande kun- skaper i svenska.

Flera kommuner påpekar att det ofta är svårt att bedöma om problemen förorsakas av dåliga språkkunskaper, låg grundutbildning, kulturkrock eller psykosociala orsaker. En illustration av detta senare är en kom- mun som anser att särskilt invandrarpojkar har en kulturellt betingad övertro till betydelsen av utbildning och också till den egna kapaciteten.

Detta bekräftar SÖ:s beskrivning i anslagsframställningen för budget- året 1990/91 av invandrar/flyktingungdomarnas situation. SÖ säger att invandrarungdomar är ofta mycket positivt inställda till utbildning. Det är inte enbart bristande kunskaper i svenska som gör att de inte klarar en gymnasieutbildning. Många har svåra erfarenheter att bear- beta innan de är mogna för vidare utbildning och i sådana fall är ofta den psykiatriska vården involverad. lnom uppföljningsansvaret finns inga särskilda resurser för hemspråksundervisning.

Behovet av att ge de tonåriga flyktingungdomarna sysselsättning tog sig uttryck i att SÖ i sin anslagsframställning för budgetåret 1988/89 förde fram ett förslag att flyktingungdomar i 16— och 17—årsåldern, som inte har uppehållstillstånd och således inte heller arbetstillstånd, under utredningenstiden skulle kunna få anställning på ungdomsplats. Före- draganden, chefen för utbildningsdepartementet, avslog framställning— en med motivering att det skulle innebära att dessa ungdomar bevilja- des ett slags generellt arbetstillstånd utan att de fått uppehållstillstånd.

Invandrar/flyktingflickorna har ofta särskilt svårt att förena den egna bakgrundens krav på kvinnorollen med de svenska kraven och erbju— danden om utbildning och arbete.

Följande fallstudie illustrerar detta. Det handlar om en flicka född i Li- banon som kom till Sverige med sin familj 1978. Vi kallar henne Aila.

Aila kom till uppföljningen med sin speciallärare. Hon var i stort be— hov av stöd och uppmuntran. Trots att hon hade kommit in på intro- duktionskurs för invandrare på gymnasieskolan fanns hon med i upp- följningen eftersom grundskolan bedömde att hennes situation kunde bli svår utan någon sysselsättning under sommaren. Aila fick en ung- domsplats på Ungdomscentrums café för att senare under sommaren få ett sommararbete. På hösten började hon på introduktionskursen för invandrare men hoppade av studierna efter några veckor.

Aila kom tillbaka till uppföljningen och började på en ungdomsplats på Ungdomscentrums Textilverkstad. Under ungdomslagstiden läste Aila svenska som utbildningsinslag men slutade med det efter några veckor. Under tiden på Textilverkstaden hade Aila svårt att passa ti- der och att hålla avtalade löften. Hon försvann från sin arbetsplats för att söka upp sin gamla grundskola där hon fann en viss trygghet. Ai- la, som är en mjuk och vänlig person, lovade att aldrig upprepa sina "dålig a beteenden”. Nästa dag upprepades händelsen. För Aila har 1n- te ett glöfte den betydelse som vi vanligen lägger 1 ordet. Aila och ben- nes familj har troligen helt andra begrepp för t ex tid, att passa be- lsltämda tider och för arbete, t ex att vara på sin arbetsplats, än vad vi ar.

Aila reste med sin mor till USA för att förlova sig med en för henne okänd pojke, utvald av föräldrarna. De gifte sig, Aila var då 18 år, och på hösten kom hon med sin man till Sverige. En tid senare skildes pa- ret. Till följd av skilsmässan kan Aila inte flytta från sina föräldrar och kan heller inte gifta om sig. Aila kom därefter till Textilverksta— den igen men då på ungdomslagsarbete. Ungdomscentrum hade nu tagit grundskolans plats som den trygga punkt i tillvaron som den här flickan från en främmande kultur hela tiden letar efter. Vi som har träffat Aila har bl.a. lärt oss "förstå att vi inte förstår” och försö- ker utifrån den grundsynen att möta våra invandrare med så lite fär- diga tankar och lösningar som det nu går att ha.

9.2 1980—talets förändringar i invandringen och den nya invandringspolitiken

I det följande ges en snabb återblick på de senaste årens förändringar när det gäller invandringspolitiken.

I början av 1980—talet, särskilt efter år 1983, fick Sverige en starkt ökad flyktinginvandring främst från utomeuropeiska länder. Invandringen från Finland minskade väsentligt. Under år 1986 inträffade för första gången under efterkrigstiden att invandringen från något annat land var större än invandringen från Finland. Det kom fler iranier än finlän- dare till Sverige det året.

Det nya systemet för flyktingmottagande trädde i kraft den 1 januari 1985. Huvudmannaskapet övergick då från AMS till Statens invandrar- verk. Enligt det nya systemet för flyktingmottagande skall stat och kommun tillsammmans svara för att ta emot flyktingar. Invandrarver- ket driver förläggningar där flyktingar och asylsökande får bo till dess att det är klart att de får stanna kvar i landet och de fått bostad i en kommun. Invandrarverket träffar överenskommelse med kommunerna om att ta emot ett visst antal flyktingar mot statlig ersättning. invand- rarverket betalar också ut ersättningar till kommunerna för deras kost— nader för flyktingmottagandet.

Kommunerna mottagande av asylsökande och flyktingar har ökat för varje år. Under år 1985 mottogs ca 14 000 flyktingar och asylsökande i 137 kommuner med vilka invandrarverket träffat överenskommels. Un— der år 1986 tog 197 kommuner emot ca 14 700 flyktingar och asylsökan- de. År 1987 var siffran ca 18 000 i 245 kommuner. Under år 1988 räknar man med att mellan 265 och 275 kommuner skall ta emot flyktingar.

9.3. Har invandrarungdomar det svårare än ungdomar ur majoritetsbefolkningen?

Vid övergången till gymnasieskolan visar SCB i en undersökning (SCB U 45 SM 8901) att andelen elever som inte fortsätter direkt till gymna- sieskolan (16 procent för flickorna, 14 procent för pojkarna) låg något högre bland barn till utomlandsfödda föräldrar än bland dem där ingen förälder är född utomlands. SCB visar också att de som fortsatte till gymnasieskolan valde linjegrupp liksom i hela undersökningsgruppen i relation till sin bakgrund mer med avseende på sina föräldrars socio— ekonomiska status än på etnisk bakgrund.

Enligt AMS:s statistik (som enligt AMS inte kan tolkas helt entydigt) är invandrarungdomars arbetslöshet dubbelt så hög som den svenska ma- joritetsbefolkningens och detta gäller särskilt flickorna.

Även om det finns vissa skillnader till invandrarungdomarnas nackdel både när det gäller övergången till gymnasieskolan och utträdet på är- betsmarknaden menar jag att dessa inte motiverar något förslag till för- ändringar i uppföljningsåtgärderna, som skulle göra åtskillnad mellan den etablerade invandrarungdomen och ungdomar med helt svensk bak- grund.

Jag vill dock framhålla att mitt förslag under kapitel 7 avseende indi- viduella utbildningsplaner bör vara särskilt väl lämpat för invandrar— eller flyktingungdomars behov. Då bör i utbildningsplaneri ingå även t.ex. hemspråk och/eller undervisning i svenska. Jag vill också erinra om att i Torsten Madséns och Ingegärd Sandströms studie ”Livlina för livslångt lärande" finns ett avsnitt om undervisningen av invandrare.

9.4 Ungdomar med flyktingbakgrund.

Övervägandena och förslagen i det följande gäller därför i huvudsak den nyanlända flyktingungdomen och de ungdomar med invandrarbak— grund som har så stora brister i sina svenskkunskaper att de varken kan få arbete eller utbildning i den reguljära gymnasieskolan.

Oavsett status tillhör både asylsökande och flyktingungdomar i åldern 16 till 17 är kommunens uppföljningsansvar. Det bör också erinras att 75 procent av alla asylsökande beviljas uppehållstillstånd efter utred—

ning.

För uppföljningsansvarets del kompliceras bilden av att denna verksam— het egentligen är mera direkt relaterad till gymnasieskolan och endast indirekt till arbetsmarknaden. För att få en uppfattning om invandrar- nas situation i uppföljningsansvaret måste vi således också redovisa in- vandrarnas situation i skolan.

Asylsökandes eller flyktingars barn i grundskolåldern får tas in i grund- skolan således även under den ev. utredningstiden. I gymnasieskolan får de som är över 16 år tas in endast om det finns plats utan att utöka organisationen och efter det att alla andra behöriga sökanden beretts plats. En framställning från kommunerna i Storstockholmsområdet om rätt att få utöka gymnasieorganisationen för att bereda flyktingungdo— mar plats avslogs av regeringen 1988 bl.a. med hänvisning till de sär— skilda introduktionskurserna till gymnasieskolan.

Enligt SCB:s statistik uppgick antalet elever i grundskolan som hade ett annat hemspråk än svenska läsåret 1987/88 till 88 300 vilket ut.or- de tio procent av alla elever. I gymnasieskolan var dessa elevers andel av hela antalet gymnasieelever sex procent och antalet 16 700 elever.

Läsåret 1987/88 förekom hemspråksundervisning i 105 olika språk. I likhet med i grundskolan ökade elevantalet hemspråksundervisningen i persiska kraftigt även i gymnasieskolan läsåret 1987/88. ] grundskolan fanns elever med annat hemspråk än svenska i samtliga kommuner och i gymnasieskolan i 158 kommuner (obs att gymnasieskolor finns i ca 200 kommuner) vilket för gymnasieskolans del innebar en minskning med sex kommunerjämfört med föregående år.

Genom SCB vet vi att i genomsnitt 17 procent av hemspråkseleverna i grundskolan inte kunde någon svenska, vilket var en ökning med tre procentenheter jämfört med föregående år. För vissa språk var andelen mycket hög, t.ex. persiska där inte mindre än 57 procent saknade kun- skaper i svenska.

I gymnasieskolan finns motsvarande företeelse: där hade 14 procent (2 376 elever) bedömts helt sakna kunskaper i svenska eller enbart för- stå mycket enkelt vardagsspråk. Antalet elever i introduktionskurser i gymnasieskolan (s.k. ITK—kurser för invandrarelever) var 1 243. Även om ITK—kurserna är avsedda för just de elever som saknar tillräckliga kunskaper i svenska för att kunna följa undervisningen i gymnasiesko- lan har de tydligen inte förmått absorbera mera än hälften av dessa. Det bör erinras att många av de flyktingmottagande kommunerna är små. För att få starta en studieväg i gymnasieskolan, således också en ITK— kurs, fordras ett minsta gruppantal på åtta. De små gymnasieskolkom- muner kan knappast skrapa ihop tillräckligt många tonåriga invandra- re/flyktingar årligen för att starta en sådan kurs. Återstår den reguljära gymnasieskolan även för dessa ungdomar.

I gymnasieskolan ges extraundervisning i svenska eller i svenska som andraspråk. Det totala uppgivna stödbehovet omfattade 39 procent av samtliga hemspråkselever. Jämfört med föregående år var det en ök— ning med fem procentenheter och med 1983 tolv procenteneheter. De tio språk som hade högst andel stödbehövande eleveri gymnasieskolan var vietnames, tigrinja, kantonesiska, persiska, thailändska, kurdiska, ki- nesiska, arabiska, arameiska och assyriska.

Frågan i utredningens enkät gällde huruvida invandrar-/flyktingska- pet utgör hinder för studier eller arbete, en funktionell definition som utgår från uppföljningsansvarets målsättningar. Så som frågan i enkä- ten är formulerad blir utredningens sammanställning av svaren inte jämförbar med annan statistik, vare sig med SCB:s befolkningsstatistik eller med centralbyråns statistik om hemspråksundervisningen i grund— och gymnasieskola.

Enkätredovisningens medeltalssiffra för invandrare/flyktingar i kom- munernas uppföljningsansvar på fyra procent tyder således inte på nå- gon överrepresentation av dessa ungdomar i uppföljningsansvaret. Vid ett närmare studium av de enskilda kommunerna hittar man emellertid siffror som tyder på att invandrare/flyktingars andel av uppföljningsan- svaret är större än befolkningsunderlageti dessa kommuner.

Sådana siffror tyder, mot bakgrund av vad som sagts tidigare, på att dessa ungdomar har svårare både att få arbete och utbildning. Uppfölj- ningsansvaret är, som denna utredning visar i olika sammanhang, bero-

ende av arbetsmarknadsläget och framför allt av gymnasieskolans orga— nisation och dimensionering. I takt med att allt mindre kommuner blir flyktingmottagare ökar behovet av individuella insatser och därmed också individuella resurser. Somjag tidigare har påpekat är mitt förslag om en individuell utbildningsplan ett särskilt väl lämpat instrument i detta fall.

10. Unga, som är intellektuellt eller fysiskt handikappade eller som har en psykisk utvecklingsstörning

U tredarens förslag

1. att ungdomar, som omfattas av omsorgslagen, direkt efter avslutad särskild skolplikt, således när de fyller 1 7 år, får omfattas av arbetsför- medlingen åtgärdsansvar;

2. att Särskolekommittén i sina förslag om framtida huvudmannaskap för de psykiskt utvecklingsstördas utbildning beaktar det kommunala uppföljningsansvaret;

Förslag avseende alla handikappade: 3. att initiativ tas att starta ett antal lokala särskilda projekt för han- dikappade i uppföljningsåtgärder att inom ramen för individuella ut— bildningsplaner och i samarbete med skolan, socialtjänsten och arbets— förmedlingen bredda deras möjligheter till ett vidgat studie— och yr- kesval.

10.1. Inledning

Det är viktigt, anserjag, att beakta - dels att ansvarskedjan mellan överlämnande och uppföljande perso- nal inte bryts,

-— dels att inte alltför många myndigheter och andra instanser blir in- blandade i ansvaret,

— dels att tidsintervallen mellan övergångarna inte blir för korta efter- som ungdomarna behöver längre etableringstid i en ny miljö och med ny personal, dels att nya åtgärder inte innebär sämre resurser och villkor.

Dessa frågor bör det, enligt min mening, ankomma på Särskolekommit- tén att överväga.

Enligt 18 5 3 kap. skollagen (1985:1100) omfattar kommunens uppfölj- ningsansvar inte psykiskt utvecklingsstörda ungdomar. istället har de en ovillkorlig rätt till fortsatt utbildningi fem, i vissa fall i sju år, i gym- nasieskolan, specialskolan eller särskolan efter det att den tioåriga sär— skilda skolplikten upphört vid 17 års ålder.

Normaliserings— och integrationssträvandena har lett till stora föränd— ringar av de psykiskt utvecklingsstördas utbildnings— och arbetssitua- tion sedan budgetåret 1983/84 då de nuvarande bestämmelserna för uppföljningsansvaret trädde i kraft.

Krav har framställts till utredningen att psykiskt utvecklingsstörda ungdomar efter den särskilda Skolplikten ges samma valfrihet mellan utbildning och arbete som övriga ungdomar. Därför bör dessa ungdomar få samma rätt som andra ungdomar att inräknas i och få delta i de åt- gärder som erbjuds inom det kommunala uppföljningsansvaret.

Trots att vare sig de fysiskt handikappade eller de utvecklingsstörda har omnämnts särskilt i direktiven till mitt utredningsarbete, har jag ansett det vara nödvändigt att uppmärksamma dessa ungdomars situa— tion, framför allt de sistnämndas, i min utredning.

En kommitté, Särskolekommittén (U 1989:08), har tillsatts med uppgift att föreslå förändrat huvudmannaskap avseende både särskolan och särvux. Dessutom remissbehandlas f.n. rehabiliteringsberedningens be— tänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering.

Det finns i dag stora skillnader i mål, omfattning, åtgärder och resurser liksom även i organisation mellan omsorgsnämndens ansvarstagande för psykiskt utvecklingsstörda ungdomar och det ansvar för 16- och 17— åringars sysselsättning som finns inlagt i det kommunala uppföljnings- ansvaret. Dessa skillnader kan inte utan vidare undanröjas genom att

ta bort undantagsbestämmelsen i skollagen avseende uppföljningsan— svaret för de ungdomar som definieras av omsorgslagen. Motivet för denna har varit att tillförsäkra de psykiskt utvecklingsstörda de sär- skilda resurser som de behöver och har rätt till.

De snabba förändringarna i de psykiskt utvecklingsstörda ungdomar- nas villkor tycks ha lett till att ett antal ungdomar med intellektuella störningar snarlika de psykiskt utvecklingsstördas i dag befinner sig i en gråzon där de inte kan komma i åtnjutande av särskilda resurser och insatser som de behöver. De resursgivande instanserna är bundna av be- stämmelser och organisationsformer som inte medger den flexibilitet som den nya situationen kräver. Integrationen har lett till att psykiskt utvecklingsstörda ofta inte kan identifieras enligt gällande normer.

Att i detta skede införa en ny länk i ansvarskedjan för de psykiskt ut- vecklingsstörde i form av det kommunala uppföljningsansvaret kan få konsekvenser som det inte ligger i denna utrednings uppdrag och kom- petens att överblicka. Detta måste bedömas i det större sammanhang som Särskolekommittén har att behandla.

Den önskvärda valfriheten mellan arbete och utbildning som psykiskt utvecklingsstörda ungdomar i likhet med alla andra ungdomar har rätt till skulle i bästa fall bli illusorisk. Vägledning och åtgärder för dessa ungdomar måste inordnas i ett längre tidsperspektiv än vad dagens upp— följningsverksamhet kan erbjuda dem. Det måste göras av personal som besitter mera ingående kunskaper om den psykiskt utvecklingsstörda individens särskilda behov än vad uppföljningsansvaret har möjlighet att få under det år som uppföljningsansvaret kan vara aktuellt för dessa ungdomar.

Jag vill understryka vikten av att man för de psykiskt utvecklingsstör- das del, där ofta många instanser är inblandade, måste vara särskilt tydlig både när det gäller mål och huvudmannaskap: de olika ansvars— stegen och vem som disponerar resurserna. Det bör således klart fram- gå vem som står för det övergripande ansvaret och/eller samordningsan- svaret, vem som hanterar verksamhet och åtgärder och vem som dispo-

nerar och ev. samordnar resurserna.

Åtgärderna inom uppföljningsansvaret skulle i framtiden kunna utgöra en tilläggsresurs för dessa ungdomar: som ett ”både och” och inte som

ett "antingen eller”. Det är viktigt att poängtera att det kommunala uppföljningsansvaret varken kan påta sig något huvudansvar eller nå— _ got särskilt samordningsansvar för dessa ungdomar utan resurstillskott och förändringar i verksamheten.

För de psykiskt utvecklingsstörda ungdomar som har fyllt 18 år och som har full-ort den särskilda Skolplikten har arbetsmarknadsmyndighe— terna redan i dag ett åtgärdsansvar. För att arbete skall kunna bli ett reellt valaltarnativ föreslår jag att de ungdomar som vill inrikta sig på arbete och utesluter utbildning som ett näraliggande valalternativ skall, efter arbetsprövning, kunna erbjudas arbetsmarknadsåtgärder såsom t.ex. inskolningsplats eller särskild inskolningsplats i direkt an- slutning till avslutad obligatorisk skola, alltså vid 17 års ålder.

Förslag angående särskilda lokala projekt för ett bredare studie— och

yrkesval

Den personal som eventuellt kan komma att vara delaktig i verksamhet för den handikappade unge inför valet av fortsatt utbildning eller arbete bör vara med vid planeringen av dennes studie— och yrkesorientering re— dan under högstadieti grundskolan. Skolan bör ta initiativ till att en in— dividuell handlingsplan upprättas tillsammans med den unge och för— äldrarna/vårdnadshavarna varvid samråd bör ske, förutom med skolans och omsorgens personal, även med personal från t.ex. uppföljningen och arbetsförmedlingen. På så sätt kan den unge bilda sig en uppfattning om vilka möjligheter som står till buds i ett mera långsiktigt perspektiv. Ett brett spektrum av möjliga medaktörer bereds då också tillfälle att på ett tidigt stadium lära känna den handikappade individen och den- nes önskningar och möjligheter.

AMS har under en treårsperiod bedrivit en försöksverksamhet, "Arbete åt unga handikappade”, som bl.a. har inneburit att arbetsförmedlingens tjänstemän har medverkat i planeringen för handikappade ungas ar- betslivs— och yrkesorientering redan under högstadiet i grundskolan. Enligt utvärdering har det fått mycket goda resultat.

Som en anknytning till detta projekt kommer under hösten 1989 ett forskningsprojekt inom SÖ att starta med namnet "Utbildning åt unga handikappade för arbete och delaktighet”, som kommer att koncentre-

ras omkring de rörelsehandikappades situation i och efter gymnasiesko- lan.

För de fysiskt handikappade för vilka hemkommunen har ett uppfölj- ningsansvar, kan överlämnande— och uppföljningsrutiner vara proble- matiska. Det är därför lika angeläget för dessa ungdomar som för de psykiskt utvecklingsstörda att skolan i ett tidigare skede och mera kon- kret än för andra ungdomar initierar planeringen för den handikappade unges fortsatta studier efter grundskolan och för utträdet i arbetslivet. Även då bör t.ex. uppföljningsansvarets och arbetsförmedlingens tjäns— temän medverka vid upprättandet av den individuella handlingsplanen.

För min del anserjag att detär angeläget att studera de handikappades situation över huvud taget både vid övergången från grundskolan och i och efter uppföljningsåtgärder. För att utveckla metoder och rutiner för samverkan m.m. vid upprättandet av individuella handlingsplaner för unga handikappade i grundskolans högstadium tillsammans med bl.a. uppföljningsansvaret, socialtjänsten, omsorgen och arbetsförmedlingen föreslårjag att medel anslås för sådana samverkansprojekt.

Samtidigt som jag överlämnar utredningens betänkande till skolminis— tern överlämnarjag en utförlig promemoria i dessa frågor till Särskole— kommittén.

10.2. Ungdomar med fysiska handikapp: Resultat av enkäten

Idet följande kommerjag att redovisa resultat från utredningens enkät. Det bör påpekas att i enkäten gjordes åtskillnad mellan fysiska resp. in— tellektuella handikapp utgående från uppföljningsansvarets målsätt— ning för utbildning och/eller arbete. En detaljerad redovisning av utred— ningens enkätmaterial är fogad till betänkandet som bilaga 5.

På frågan om hur verksamheten i uppföljningsansvaret och ungdomslag har förändrats mellan 1983 och 1987 svarade de flesta kommuner att 1987 hade arbetslösheten rent kvantitativt sett minskat. Ett tiotal kom- muner, jämnt geografiskt fördelade och av varierande storlek, pekade emellertid särskilt på att andelen ungdomar med fysiska handikapp och s.k. förståndshandikapp hade ökat i uppföljningsåtgärder. Den förbätt—

rade arbetsmarknaden ansågs inte ha förbättrat deras arbetslöshetsssi-

tuation, snarare tvärtom.

SÖ har i anslagsframställningen för budgetåret 1990/91 framhållit att uppföljningsansvarets reguljära resurser inte är tillräckliga när det gäl- ler att tillgodose dessa ungdomars behov. Ungdomar med funktionsned- sättning behöver ofta hjälp till ett ökat självförtroende samt en bättre verklighetsuppfattning. De har ofta också bristande baskunskaper. Här krävs också ett omfattande samarbete med bl.a. arbetsförmedlingen. Ungdomar som gått i särskolan är i allt större utsträckning hänvisade till uppföljningsansvaret när de inte utbildas inom yrkessärskolan eller i gymnasieskolan. Dessa ungdomar ställer ytterligare krav på kompe— tens hos personalen inom uppföljningsansvaret.

En fysiskt handikappad i en liten kommun innebär naturligtvis en lika stor dramatik som mångfalden i de större kommunerna. Det innebär en enstaka händelse som inträffar med kanske flera års mellanrum och mellan gångerna hinner man inte bygga upp resurser eller kunskap. Avgörande för kommunens uppföljningsansvar är om den unge har gått i kommunens grundskola. Det bör då successivt ha byggts upp ett kon- taktnät omkring den unge och uppföljningsfunktionären kan anlitas en- bart utifrån dennes speciella kompetens.

Flera kommuner påpekar att behovet av stöd för dessa ungdomar för att få tillträde till arbetsmarknaden är mycket stort och innebär ett omfat- tande arbete för de berörda tjänstemännen. En kommuns konkreta erfa- renheter belyser detta:

"Läsåret 1987/88 hade vi inom uppföljningen en mycket gravt handi- kappad rullstolsbunden pojke (16 år). I samråd med Habiliteringen i X—stad beslöt vi att göra ett försök att ordna ungdomsplats till honom (här kallad J.).

Sjukdom: Progressiv muskeldistrofi.

Det var ett oerhört tidskrävande arbete med alla förberedelser innan ungdomsplatsen kunde starta. Eftersom J. var så gott som totalförla— mad (kunde bara röra huvudet och en arm) var jag tvungen att knyta kontakter med många olika 'myndigheter', AMI—S, handikapporgani— sationer, AF, XX folkhögskola och be om råd för att kunna ordna en vettig sysselsättning till J. Försökte dessutom få extra bidrag från SO, Socialdepartementet för alla extra åtgärder vi var tvungna att ordna:

— Personlig assistent 50 %.

— Extra speciallärare eftersom J. inte på grund av sitt grava handi- kapp kunde delta i undervisningen tillsammans med de andra upp- följningseleverna. 'något liknande fall' hade man inte hört talas om inom uppföljningen. Extra pengar gick inte att få trots att J. krävde massor av extra resurser. Han 'passade inte inom ramen' för det ena eller andra för dålig för AMI—S eftersom hans sjukdom var progres— siv. Fick höra från alla håll att han var ett 'typiskt institutionsfall, som inte borde vårdas hemma'.

Så småningom lyckades jag ordna en ungdomsplats som 'fritidsledare' på ett fritidshem.

Specialschema ordnades för J.: Måndag: Ungdomsplats ca 3 tim.

Tisdag: Sjukgymnasitik på Habiliteringen

Onsdag: Ungdomsplats på fritids ca 3 tim. eller studiebesök med assi- stenten

Torsdag: Ungdomsplats

Fredag: 8.40 — 11.00. Individuell undervisning på skolan E.m. Rullstolsgymnastik eller bad för handikappade.

Under höstterminen fungerade schemat bra. Färdtjänsten fungerade utmärkt. J. hann göra många studiebesök och fick se arbetsplatser av många olika slag.

Skolförvaltningen betalade 20 % av färdtjänsten Och socialförvalt— ningen resten.

Under våren blev J. svagare och orkade inte vara på ungdomsplatsen så långa pass som på hösten.

Vi har dokumenterat 'Året med J.' Han har talat in en dagbok på band fr.a. för att tvingas öva sigi svenska. Eftersom han inte kunde skriva p.g.a. sin förlamning tyckte vi det var viktigt att han lärde sig uttrycka sina känslor och träna sitt tal. Hans assistent skrev sedan ner allt på maskin och vi .orde en liten 'bok'.

En skola för alla? - Då får man inte vara alltför annorlunda. Visst kan man även inom uppföljningen göra en insats för denna grupp ungdomar men de kräver massor av tid och resurser och man färjob- ba i en djungel av myndigheter och aldrig ge sig.”

Kommunen i fråga är en normal sydsvensk, mellanstor kommun (med gymnasieskola) av enkätsvaren att döma och jämfört med totalresulta- ten av enkätsvaren. Uppenbarligen har den beskrivna situationen vål- lat stor obalans i personalresurserna.

Sättet att definiera ett fysiskt handikapp varierar troligen inom ganska vida marginaler utifrån enkätens kriterier: att handikappet utgör ett hinder för arbete och/eller utbildning. Detta kriterium uppställdes av utredningen i fullt medvetande om att begreppet inte är entydigt. Ordet fysiskt handikapp kan betyda både skada, funktionsnedsättning och handikapp. När vi använder ordet handikapp särskiljer vi inte alltid mellan individen, skadan och de följder som skadan kan medföra. Denna

åtskillnad är viktig: skadan är något som ständigt finns medan funk- tionsbegränsningen som förorsakas av den varierar både från individ till individ och också i olika situationer.

Att handikapp är ett relativt begrepp åskådliggörs av enkätsvaren. En i alla andra sammanhang ej handikappad individ kan av syopersonal i det kommunala uppföljningsansvaret anses vara det om den unge ifråga bara kan tänka sig en enda utbildning (t.ex. en flicka med kontaktek- sem som vill bli frisör eller en pojke som är färgblind och vill bli styr— man). Enkätresultaten bör härvid också tolkas som representativa för personalens sätt att arbeta mera än som en objektiv beskrivning av indi- viderna.

10.3. Ungdomar med intellektuella handikapp: Resultat av enkäten

Jag har inledningsvis framlagt mina förslag avseende åtgärder för de psykiskt utvecklingsstördas utträde på arbetsmarknaden.

I det följande behandlar jag enkätresultat—n och belyser därefter vissa speciella förhållanden som påverkar situationen för de psykiskt utveck- lingsstörda vid utträdet på arbetsmarknaden.

Frågan var utformad så, att den som svarade förväntades göra en sub- jektiv bedömning om individens/ernas intellektuella handikapp utgjor— de hinder för studier således en funktionell definition. Svaren bör, lik- som när det gällde det fysiska handikappet, mer betraktas som en re- flektion av hur uppföljningsverksamhetens och arbetsförmedlingens funktionärer arbetar och av dessas bedömning av ungdomarnas möjlig- heter att klara reguljära gymnasiestudier än ett omdöme om individer- nas intellektuella kapacitet som sådan.

För att citera Västerås: .speciellt vad gäller ungdomar med beg åv- ningshandikapp eller ungdomar med sociala och psykiska problem... finns de naturligtvis också 1 dag inom uppföljningen. De har små möj ligheter att klara av en gymnasieutbildning, även om de erbjuds allJa former av stöd och resurser inom gymnasieskolan. Dessa ungdomar har också begränsad konkurrensmöjlighet på arbetsmarknaden, ef— tersom de inte bara har teoretiska och/eller praktiska svårigheter utan också kan ha sociala och/eller psykiska svårigheter och lågt självförtroende m.m.

För dessa ungdomsgrupper är situationen oförändrad från 1983/84 fram till 1987/88 när det gäller orsakerna till att de befinner sig i ung- domsåtgärder. Vi ser dessutom att det finns en risk att gruppen på sikt kommer att öka i takt med att gymnasieskolan ändras genom in— förande av treåriga linjer samt införandet av ökade kunskapskrav i de yrkestekniska linjerna.”

Västerås har valt att definiera det intellektuella handikappet som ett hinder både att klara av reguljära gymnasiestudier och att få fotfäste på arbetsmarknaden. Detta ligger helti linje med den syn på handikapp som omfattas av WHO, handikapporganisationerna och socialstyrelsen: "Individen är bäraren av funktionsstörningen men ett handikapp blir den först när den konfronteras med andra människor och företeelser.” Det kan visserligen betraktas som en nästan alltför vid definition men med samhällets målsättning om en gymnasieskola för alla för ögonen måste det anses som ett helt rationellt kriterium.

Ungdomskonsulenten i Ystad angav att man vid urvalet endast hade tagit med de ungdomar där de intellektuella förutsättningarna verk— ligen ut-orde ett hinder för ungdomarnas egna önskemål om utbild- ning eller arbete.

Enligt Göteborg har andelen ungdomar med klart definierade och komplexa problembilder ökat och därmed också behovet av samord- nade insatser mellan socialtjänsUsjukvård och skola. Göteborg anser vidare att ytterligare en särskild grupp ungdomar klarare utk ristalli- serats, nämligen ungdomar med intellektuella handikapp som inte vill gå inom särskolans organisation och för vilka gymnasieskolans specialklassalternativ är för begränsade. Göteborg pekar också på gruppen elever med psykiska handikapp, som ex.vis barndomspsyko- tiska elever, för vilka alternativ inom särskolan inte är tillräckliga eftersom dessa elever ofta har en mycket hög intellektuell kapacitet.

Ulricehamn anser att det är verkligt bekymmersamt med de "ungdo- mar där man redan när de lämnar grundskolan kan konstatera att de kommer att vara i behov av arbetsvårdande insatser, kanske livet ut. Som det är i dag kan de först få 'hanka sig fram' på ungdomsplats i upp till två och ett halvt år och därefter på ungdomslag i ytterligare två år innan en riktig utredning kan göras. Jag anser att dessa ung- domar bör kunna remitteras till AMS direkt efter avslutad årskurs nio och att deras arbetvårdande insatser med vidhängande utredning startar utan dröjsmål”.

När det gäller siffrorna för ungdomslagen kan det tyckas anmärknings— värt att antalet ungdomar i ungdomslag så litet överstiger antalet för uppföljningsansvaret både när det gäller ungdomar med fysiska och in- tellektuella handikapp med tanke på att många av dessa ungdomar har rätt till ungdomslag ända tills de fyller 25 år. Eftersom handikappbe- greppet varken i denna utredning eller generellt är entydigt kan orsaks- sammanhangen inte heller beläggas.

Av alla utredningar i handikappsammanhang framgår det emellertid att handikappade ungdomar förtidspensioneras i alldeles för stor ut- sträckning. Utredningens enkätresultat motsäger inte detta påstående utan ger snarare belägg för det.

Eskilstuna säger att ”gruppen, som är omsorgsärenden, får dålig ser- vice och blir ofta kvar tills de uppnår 25—årsgränsen" medan bl.a. Danderyd, Södertälje och Osteråker menar att ungdomslag ger dessa ungdomar en chans att komma ut på en vanlig arbetsplats. Göteborg säger att ungdomar med förståndshandikapp i hög utsträckning fått ungdomslagsplaceringar i privata företag och att de som haft ung— domslagsplcering vid kommunens förvaltningar vid uppnådda 25 år kunnat beredas lönebidragsanställning.

Orebro, särskilda projekt med ungdomslag: ”Alla ungdomar har pla— cerats på arbetsplatser. Flertalet arbetar som vaktmästare/fastig— hetsskötare eller i affärer med lagerarbete, prismärkning och uppack- ning. Man har varit lite rädd för utvecklingsstörda, men med mycket information och personliga besök har det gått bra att placera dem på arbetsplatser. En stor fördel är att arbetet endast är fyra timmar per dag. Det gör det lättare för olika arbetsplatser att orka med och vilja ta emot ungdomarna.

Undervisningen är mycket viktig eftersom handikappet medför ett relativt kort närminne och de kunskaper som erhållits i bland annat särskolan bleknar fort om ingen regelbunden undervisning sker. Un- dervisningen omfattar svenska, matematik, samhällskunskap, ar— betslivsorientering och handikappmedvetande. Undervisningen sker i små grupper på grund av ungdomarnas svårigheter att koncentrera sig i stora grupper och ungdomarnas olika kunskapsnivåer.

Samarbetet mellan landsting, kommunen, arbetsförmedlingen och NBV är mycket viktigt när det gäller att underlätta de utvecklings- stördas anpassning på arbetsmarknaden.”

11. Ett nytt kommunalt utbildnings— och sysselsättningsansvar för ungdomar under 20 år

U tredarens förslag

i 1. Att i 3 kap. skollagen förs in ett lagrum som fastslår ungdomars rätt i till gymnasial utbildning och som för ungdomar under 20 år lägger ett lsärskilt ansvar på skolstyrelsen i hemkommunen att främja deras

gymnasiala utbildning. i

l 2. Nuvarande lydelse av 18 & 3 kap. skolagen: ”Genom skolstyrelsen skall hemkommunen hålla sig underrättad om hur ungdomarna är sysselsatta. Har de inte stadigvarande sysselsätt— ning genom studier i gymnasieskolan eller fast anställning eller på an- nat sätt, skall hemkommunen själv eller genom andra erbjuda dem personlig studie- och yrkesvägledning samt kurser, praktik eller an- nan liknande verksamhet”.

En klarare utbildningsprioritering bör fogas som tillägg till den citera- de paragrafen i skollagen om uppföljningsansvaret som föreslås lyda ”Målet för verksamheten skall vara att utifrån individuella förutsätt— ningar och genom individuella utbildningsplaner i första hand skapa en beredskap hos den unge att så snart som möjligt övergå till gymna- siala studier.”

3. Uppföljningsansvarets mål och verksamhet bör ingå som en del av kommunens skolplaner som kommunfullmäktige skall fastställa vart tredje år. På så sätt omfattas även de ungdomar som inte befinner sig i

den reguljära gymnasiala utbildningen av politikernas engagemangi utbildningsfrågor. F.n. ingår uppföljningsansvaret inte i lagreglering-

en av skolplanen genom att endast "skolformer" omnämns.

1 1 . 1 Inledning

Efter inledningen kommer jag att disponera mina överväganden på föl- jande sätt:

Det kommunala uppföljningsansvaret och det kommunala sysselsätt— ningsansvaret. Ett nytt kvalitativt kommunalt utbildningsansvar.

Jag har i det föregående visat det starka sambandet mellan det kommu- nala uppföljningsansvaret för 16— och 17-åringar och skolan. Jag har vi- dare visat hur uppföljningsansvaret har uppfyllt det lagfästa sysselsätt- ningsansvaret för de 16— och 17—åriga ungdomar som befinner sig utan— för det reguljära utbildningssystemet och arbetsmarknaden. Verksam— heten kan betecknas som en slags växelstation och sluss för dessa ung- domar på vägen till utbildning eller arbete.

I det föregående har jag sammanfattat den uppföljande verksamheten som å ena sidan uppsökande, uppföljande och samordnande och å den andra orienterande, förberedande, kvalificerande. Jag har visat hur uppföljningsverksamheten har kunnat lotsa ungdomar, som inte hade sökt sig till utbildning, till en fullföljd gymnasieutbildning. Uppfölj- ningsverksamheten har tydliggiort det nära sambandet mellan ungdo— mars socialisation och personlighetsutveckling och deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning.

En gymnasieskola för alla innebär att det är där som merparten av da- gens ungdomar skaffar sig en gymnasieutbildning. Skolan har, förutom familj och fritid, blivit den viktigaste platsen för ungdomars socialisa-

tion.

Jag har redo-ort för hur uppföljningsverksamheten arbetar med ett vidgat kompetens— och utbildningsbegrepp. Jag har därvid föreslagit att uppföljningsåtgärderna bör kompletteras med kompetensgivande upp- gifter för att i form av individuella utbildningsplaner göra det möjligt för fler ungdomar att skaffa sig en gymnasial kompetens.

Det är emellertid viktigt att understryka, att skolans allt större ansvar för ungdomars utveckling och socialisation som följer av att de flesta tonåringar befinner sig där inte kan uppbäras ensamt av skolan. I ge- nerell bemärkelse är skolan ett resultat av samhällets utbildningsambi-

tioner för sina ungdomar. På lokal nivå är varje skola beroende av det omgivande samhällets ambitioner och förmåga att uppfylla de övergri— pande utbildningsmålen. Den lokala skolan är en del av det lokala nät- verk som utgörs av individerna i det omgivande närsamhället, deras fa- miljer, fritidsutbudet, föreningslivet, näringslivet och den politiska verkligheten. En gymnasieskola för alla ställer krav på det omgivande samhället. Många skolfrågor är i lika hög grad samhällsfrågor.

Det nu anförda föranleder mig att föreslå att de mycket tydliga och ovill- korliga målformuleringar som Skollagens reglering av det kommunala uppföljningsansvaret innebär, nu bör kompletteras med lika entydiga formuleringar om hemkommunens ansvar för ungdomars gymnasieut— bildning.

Jag anser att förslaget överensstämmer med och egentligen är en förut- sättning för genomförandet av de grundläggande principerna för en lik- värdig skola i ett mera decentraliserat och målstyrt skolsystern som for- mulerats av statsrådet Persson i propositionen (1989/90:41, UbU 9, rskr 58) om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer.

Skollagens reglering av uppföljningsansvaret har karaktären av en ramlag. Detaljregleringen har skett i statsbidragsförordningen. Den schablonisering av statsbidragen till skolan som aviseras i nyssnämnda proposition föranleder utredningen att föreslå att detaljregleringen ge- nom statsbidragsgivningen till uppföljningsverksamheten upphör. Sam- tidigt föreslår jag en samordning av uppföljningsåtgärder med gymna- siala utbildningsformeri form av individuella utbildningsplaner.

Schablonisering av bidragsgivning ökar den lokala friheten att utforma den praktiska verksamheten. Det ger möjligheter till större anpassning till lokala och individuella behov. Samtidigt förloras det omedelbara sambandet mellan kostnader och bidragsgivning som kan ses som en ga- ranti for en viss mininivå av verksamhet som tillgodoser allas behov. Ju större schabloniseringen är och ju större verksamhetsområden eller ju fler individer schabloniseringen avser, desto viktigare är det att garan- tera miniminivån för marginella eller särskilda behov.

En likvärdig skola i ett målstyrt skolsystern garanteras, enligt skolmi- nistern i den nämnda propositionen, av läroplaner, uppföljning och ut—

värdering, behörighetsregler för skolans pedagogiskt professionella per— sonal, lärarutbildning och lärarfortbildning samt specialdestinerade statsbidrag.

I den framtida treåriga gymnasieskolan som skall vara en gymnasiesko- la för alla ungdomar bör staten ställa garanterier för likvärdighet för de utbildningsmässigt resurssvaga eleverna. Detta bör kunna göras som i dag i form av särskilda stödinsatser inom ramen för de reguljära studie— vägarna. Men i framtiden bör det också kunna göras genom erbjudan- den av individuella utbildningsplaner som jag har föreslagit. Förslaget innebär inte bara en organisatorisk förändring utan även ett mera indi- vidrelaterat arbets— och förhållningssätt som på sikt bör kunna prägla en allt större del av gymnasieskolans verksamhet.

Föreliggande uppdrag kompliceras av ytterligare en faktor till vilken hänsyn hittills inte har behövt tas när det gäller reformer inom den fri- villiga skolformen. Det gäller i vilken utsträckning hänsyn skall tas till de ungdomar som befinner sig utanför gymnasieskolan.

Jag kommer att utveckla min syn på hur den nuvarande kommunala välfärds— och sysselsättningsgarantin för ungdomar bör utvidgas till en garanti och rättighet för ungdomar att få en gymnasial utbildning. Det- ta är en nödvändig förutsättning, enligt min mening, för att kommuner- na i ett decentraliserat och målstyrt utbildningssystem på ett målinrik- tat sätt skall kunna samordna de resurser som behövs för att alla ungdo- mar under tjugo år skall kunna få del av en gymnasial utbildning.

Skollagens reglering av uppföljningsansvaret gäller hemkommunens alla ungdomar under 18 år. I mina förslag utgår jag från oförändrad reg- lering av kommunens uppföljningsansvar. Som jag redan har framhållit bör kommunen ta ett större ansvar för de egna ungdomarnas gymnasie- utbildning. Detta ansvar bör omfatta alla ungdomar under 20 år.

1 1.2 Det kommunala uppföljningsansvaret och det kommunala sysselsättningsansvaret

Det kommunala uppföljningsansvaret

”Genom skolstyrelsen skall hemkommunen hålla sig underrättad om hur ungdomarna är sysselsatta. Har de inte stadigvarande sysselsätt- ning genom studier i gymnasieskolan eller fast anställning eller på an— nat sätt, skall hemkommunen själv eller genom andra erbjuda dem per— sonlig studie— och yrkesvägledning samt kurser, praktik eller annan liknande verksamhet” (18 få 2 p. 3 kap. skollagen).

Det kommunala uppföljningsansvaret för 16—17—åringarna är en ovill- korlig skyldighet för hemkommunen oavsett om det är gymnasiekom- mun eller ej.

Det kommunala uppföljningsansvaret för arbetslös ungdom under 18 år består av flera lagfästa skyldigheter för kommunen, nämligen

1. att söka upp och kontinuerligt hålla sig underrättad om alla ungdo- mars sysselsättning ( informationsansvaret)

2. att, om den unge inte har stadigvarande sysselsättning i form av regul- jära gymnasiestudier eller fast arbete, erbjuda studie— och yrkesoriente— ring och sysselsättning i form av kurser, praktik eller arbete ( åtgärds- ansvaret).

Skolstyrelsens skyldighet att hålla sig underrättad ( informationsansvaret)

Informationsansvaret bygger på Skollagens föreskrift (18 5 2 p. 3 kap. skollagen) att hålla sig underrättad om ungdomars sysselsättning men även att erbjuda studie— och yrkesorientering. Informationsansvaret omfattar alla ungdomar upp till 18 årsåldern som fullgjort Skolplikten. Det är uppföljningspopulationen.

Informationsansvaret är en klart avgränsad uppgift och utgör förutsätt— ningen för att hemkommunen skall kunna fullgöra det utbildnings— och sysselsättningsansvar som jag har föreslagit. Verkställigheten av infor- mationsskyldigheten kan hemkommunens skolstyrelse inte delegera

till annan till skillnad från erbjudandet om t.ex. studie— och yrkesorien- tering.

Att hemkommunens skolstyrelse även i fortsättningen skall åläggas in- formationsansvaret för alla ungdomar under 18 år anser jag vara av central betydelse. Den redovisning som sedan 1983 har varit kopplad till statsbidraget har av många kommuner ansetts vara betungande. Den har emellertid givit möjligheter till en samlad och kontinuerlig resultat- mätning av uppföljningsverksamheten — och indirekt av gymnasiesko— lan som varit av stort värde.

Mina förslag till riktlinjer i ett senare avsnitt i detta betänkande för ett nytt informationssystem innebär att informationsskyldigheten integre- ras med gymnasieskolans informationssystem. Hanteringen kommer att förenklas ur kommunernas synpunkt. Jag kommer att föreslå att re— dovisningen görs per hemkommun och inte enbart per gymnasiekom- mun.

För att man i varje kommun skall kunna följa graden av måluppfyllelse för en gymnasial utbildning för alla ungdomar bör informationssyste- met för skolan omfatta hela ungdomsgruppen till 20 år med uppgift om vilka som befinner sig i gymnasieskolan. För att fullgöra informations- skyldigheten måste kommunerna även i fortsättningen hålla sig under- rättade om utbildnings— och sysselsättningssituationen för ungdomar under 18 år. Detta menarjag är en förutsättning för att alla kommuner, vare sig de har gymnasieskola eller ej, skall kunna få underlag för de eg- na skolplanerna och vara delaktiga i beslut avseende de egna ungdo- marnas gymnasieutbildning.

Detta innebär också att hemkommuncns skolstyrelse får information om individuella utbildningsplaner, studievägstillhörighet, studieav- brott och övrig information av betydelse för de egna ungdomarnas gym— nasiestudier.

Skolstyrelsens uppsökande och uppföljande skyldighet

Om kommunens informationsansvar hade inneburit en ren skyldighet att passivt registrera ungdomarna skulle det inte finnas någon anled- ning för staten att vare sig reglera eller ge bidrag till en sådan uppgift.

Som jag flera gånger påpekat är det unika för Sverige att informations- skyldigheten har kopplats till en uppsökande och uppföljande skyldig- het gentemot hemkommunens ungdomar under 18 år. Denna uppgift blir aktuell för de ungdomar som inte befinner sig i reguljär utbildning. Att ett erbjudande om studie— och yrkesorientering och möjlighet till praktik och arbete dessutom har knutits till denna uppgift ger verksam- heten förutsättning att uppfattas som ett aktivt engagemang och inte som ett intrång i familjens integritet. I studie— och yrkesorienteringen ingår ofta en utredande, samordnande och planerande funktion.

Hemkommunens skolstyrelse bör, enligt min mening, vara huvudman för uppföljningsverksamheten. Det innebär stora fördelar vid samord- ning av insatserna och uppbyggnaden av nätverk för dessa ungdomar, ett arbete som främst bör ske i den unges hemkommun.

Utmärkande för uppföljningsverksamheten är att den är inriktad en- bart på denna grupp ungdomar. Det kan tyckas vara en snäv avgräns- ning men i denna ålder befinner sig ungdomar i ett av människans känsligaste och intensivaste utvecklings— och uppbrottsskeden. För de i något avseende resurssvaga är risken för en negativ utveckling särskilt stor i denna utvecklingsperiod i livet samtidigt som påverkansmöjlighe- terna för en positiv utveckling är minst lika stora.

Det är framför allt det aktiva uppsökandet och uppföljandet som i prak- tiken garanterar att alla ungdomar mellan 16 och 18 år nås av samhäl- lets utbildningserbjudanden. Denna princip slogs fast både av Syssel- sättningsutredningen och i SIA—betänkandet och i den därpå följande propositionen. Den byggde på medvetenheten om hur viktigt det är att söka upp och aktivera alla ungdomar i en ålder "då personlighetsutveck- lingen är så snabb både på gott och ont.

Jag har för närvarande svårt att se att denna aktiva uppsökande verk- samhet skall kunna överskrida gränsen för myndighetsålderns inträ- dande. Min uppfattning är, att med myndighetsåldern följer ett större mått av ansvarstagande för de egna besluten liksom även en större val- frihet.

Skolstyrelsens åtgärdsskyldig het

Sysselsättningsansvaret består som tidigare nämnts enligt Skollagens 3 kap. 18 & av en skyldighet att erbjuda kurser eller praktik som enligt tillämpningsförordningen så snart som möjligt bör leda till reguljär ut- bildning eller arbete.

Samhället i form av hemkommunens skolstyrelse står därigenom som garant för ungdomarnas valfrihet mellan utbildning och arbete.

Verkställigheten av uppföljningsåtgärderna kan, enligt lagen, delege- ras till annan. De föreslagna individuella utbildningsplanerna bör, en- ligt vad jag har föreslagit, innehålla moment av kompetensinriktad gymnasial utbildning. Dessa kan fullgöras i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning, inom filialförelagd gymnasieutbildning eller på det sätt lokala och regionala förutsättningar medger.

Sysselsättningsansuaret

Jag instämmer med föredraganden som i direktiven till denna utred- ning framhåller att alla ungdomar inte kan förutsättas skaffa sig en gymnasial utbildning direkt efter grundskolan. Han understryker att ambitionsnivån för dessa ungdomar skall vara densamma som för alla ungdomar under 20 år, nämligen att ge förutsättningar för individuell utveckling och yrkesförberedelse.

Kommunerna har sedan 1970 fått ett allt större sysselsättningsansvar för sina invånare. Denna trend är särskilt markant när det gäller ung- domar under 20 år och sedan 1984 har ungdomarnas sysselsättningsga- ranti varit en lagfäst skyldighet.

Oavsett om ungdomarna efter full-ord skolplikt vill fortsätta direkt till gymnasiala studier i någon form eller söka sig ut på arbetsmarknaden åligger det skolstyrelsen i hemkommunen att stödja dem. Av detta följer att ungdomsplatser, som skolstyrelsen skall svara för inom ramen för de individuella utbildningsplanerna, fyller dubbla funktioner. Deras syfte är bl.a. att ge ungdomarna den erfarenhetsbas utifrån vilken dessa, med stöd av vägledning och andra åtgärder, skall kunna besluta sig för fort- satt utbildning eller arbete. Ungdomsplatserna kan således både moti-

vera för fortsatta studier men även fungera som arbetsmarknadspoli- tiskt instrument.

Ungdomsplatserna är det enda arbetsmarknadspolitiska instrument som står till buds för 16— och 17—åringar och det är därför viktigt att den sistnämnda funktionen respekteras. För att frivilligheten i valet mellan utbildning och arbete skall vara en realitet måste det även i fortsätt- ningen finnas åtgärder för att förverkliga ungdomarnas önskemål om arbete.

Jag vill således starkt understryka vikten av att samhället även i fort- sättningen värnar om dessa ungdomars rätt att söka arbete eftersom gymnasiala studier är frivilliga. Ungdomarna bör således, liksom i dag, ha rätt att vända sig till arbetsmarknadsmyndigheterna för att söka ar- bete på den öppna arbetsmarknaden.

Ungdomar i 16 och 17 års ålder bör, liksom hittills, om de så önskar kun— na anvisas ungdomsplatser inom ramen för en individuell utbildnings- plan. Utbildningsplanen kan därvid i enskilda fall bestå av en större an- del praktik i form av t.ex. ungdomsplats och andra vägledande åtgärder. En sådan individuell utbildningsplan kan också innebära samordnade insatser med andra kommunala förvaltningar, t.ex. socialtjänsten, eller med arbetsförmedlingen.

Ungdomar 18 år och äldre som är arbetslösa övergår till arbetsförmed- lingens ansvar för åtgärder. En viktig skillnad som kan påverka samar- betet omkring ungdomarna i den enskilda kommunen är att arbetsför- medlingen inte är primärkommunal utan statlig. En annan är arbets- förmedlingens målsättning för åtgärder, att de skall leda till reguljärt arbete.

För de arbetslösa 18— och 19—åringarna fick kommunerna 1984 ett åt- gärdsbundet och lagfäst sysselsättningsansvar genom lagen om ung- domslag. Sedan den 1 juli 1989 är ett liknande åtgärdsansvar knutet till lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentlig arbetsgi— vare. Den lokala arbetsförmedlingen anvisar ett arbete eller en åtgärd men i sista hand ankommer det på kommunen att skaffa fram den sär— skilda inskolningsplats som den unge har rätt till när alla andra möjlig- heter till arbetsplacering uttömts.

Det nya med inskolningsplatserna är, att ungdomarna erbjuds heltids- arbete på hela arbetsmarknaden med reguljära arbetsuppgifter och med marknadsmässiga löner. Detta innebär att ungdomar på särskild in- skolningsplats, till skillnad från anställningen på ungdomsplats, bl.a. ges möjlighet till egen försörjning.

Rätt till inskolningsplats har den som fyllt 18 år eller den 17—åring som har full-ort en minst tvåårig gymnasial utbildning.

Samverkan skola—arbetsförmedling

Jag har i uppdrag både att klargöra gränsdragningen mellan skolans och arbetsmarknadsmyndigheternas ansvarsområden och att föreslå bättre samordnings— och samarbetsmöjligheter dem emellan. Jag skall därvid enligt direktiven betrakta 16— till 19—åringarna som en helhet.

Jag återkommer till samordningsfrågorna i kapitel 15 då jag pekar på arbetsförmedlingsnämnderna som ett möjligt samordningsforum för åt- gärder för arbetslös ungdom.

Jag hari hela utredningsarbetet vägletts av den övergripande principen att skolan och arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärdssystem inte bör betraktas som ömsesidigt uteslutande utan som komplement till va- randra.

18—årsgränsen betraktas ofta som en avgörande gräns inte bara därför att individen blir myndig utan därför att den t.ex. avgör gränsdragning— en mellan kommunalt och statligt åtgärdsansvar och mellan utbildning och arbete.

Ur individens synpunkt torde denna gräns sällan vara en negativ förete- else. Inte heller har det under utredningsarbetet framkommit uppgifter som tyder på att den lägger sådana hinder i vägen för arbetet med ung- domarna att jag anser det vara befogat att föreslå några centrala direk— tiv som föreskriver samordning. Jag vill däremot starkt understryka vikten av att skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna på det lokala och även det regionala planet aktivt söker finna former för samverkan med varandra.

Den individuella utbildningsplanen inom uppföljningsansvaret - och de åtgärder som ryms inom denna bör, som jag har betonat i det föregåen- de, innehålla kompetensgivande gymnasial utbildning. När den unge vid 18 års ålder övergår till arbetsförmedlingens ansvar blir arbete det primära målet. Men det hindrar inte och förekommer ofta att arbetsför- medlingen prioriterar utbildning som ett led på vägen till arbete. Ut- bildning är således ett medel i förmedlingsarbetet även om arbetsmark- nadsutbildning företrädesvis ges dem som fyllt tjugo år.

Samplaneringen med arbetsförmedlingen år så viktig, både för skolan som helhet och för uppföljningsverksamheten i synnerhet, att det bör vara en självklarhet. När det gäller det enskilda fallet bör den individu— ella utbildningsplanen vara ett värdefullt planeringsinstrument som bör tillvaratas bättre än hittills i en närmare samverkan mellan respek- tive myndighets tjänstemän. Arbetsförmedlingen bör kunna delta i pla- neringen för den enskilde på ett mycket tidigare stadium än 18— årsgränsen liksom uppföljningsfunktionären vid behov bör kunna följa upp en individuell utbildningsplan efter 18—årsgränsen.

Det bör således vara möjligt att vid behov kunna få fortsätta en påbörjad åtgärd inom uppföljningsansvaret fram till tjugoårsåldern. Av utred- ningens undersökningsresultat att döma är antalet ungdomar som har behov av detta litet och motiverar vare sig särskild reglering eller sär- skild statsbidragstillskott.

Ett positivt exempel på flexibilitet myndigheterna emellan är den möj- lighet 17—åringar har att få inskolningsplatser om de har full.ort en minst tvåårig gymnasial utbildning.

11.3. Ungdomars rätt och kommuners ansvar för gymnasial utbildning

I en rapport ”Den kommunala självstyrelsen, jämlikheten och variatio- nerna mellan kommunerna” utarbetad inom civildepartementet, analy- seras begreppen självstyrelse och jämlikhet. Det är viktigt, påpekas det i rapporten, att de svaga grupperna i kommunen garanteras solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Detta är enligt min mening en av de centrala frå- geställningarna när vi nu står inför förverkligandet av en framtida

gymnasieskola för alla samtidigt som en schablonisering av statsbidra- gen och en decentralisering av skolväsendet skall genomföras.

Hur ser samhällets utbildningsgaranti uti dag? I 1989 års regeringsför- klaring står ”Alla ungdomar under 20 år skall beredas plats i gymnasie- skolan.”

Det är viktigt att klargöra vem som är bärare av den politiska målsätt- ningen att alla under tjugo år skall beredas plats i gymnasieskolan.

Mellan sju och sexton års ålder är grundskolan obligatorisk: både för samhället/kommunen som anordnar den och för föräldrarna/eleverna som avnämare.

När ungdomarna fyller sexton år upphör obligatoriet. Gymnasieskolan är frivillig, både för samhället/kommunen som utbildningsanordnare och för ungdomarna. Ungdomarna förutsätts välja mellan fortsatt ut— bildning och arbete.

Sedan 1981 är gymnasieskolan dimensionerad för mer än 100 procent av 16—åringarna. Det finns en partipolitisk samsyn att gymnasieskolan skall dimensioneras så att alla ungdomar under tjugo år kan beredas plats i gymnasieskolan. I riksdagsuttalandena finns emellertid också den realistiska begränsningen att dimensioneringen och utbildningsut— budet måste ta vissa hänsyn till arbetsmarknadens behov och kommu- nernas möjlighet och förmåga att anordna gymnasieutbildning.

Interkommunal samverkan och samråd

Gymnasieskolans dimensionering har både en kvantitativ och en kvali— tativ aspekt. Den senare består i studievägsutbudet. Somjag har visati det föregående söker många ungdomar till gymnasieskolan med en rela- tivt snäv yrkesinriktning. Den enskilda gymnasieskolans möjlighet att tillgodose dessa önskemål är begränsad. Eftersom en viktig övergripan- de målsättning är att trygga elevunderlaget och därmed kvaliteten för den i regionen befintliga gymnasieskolan kan inte alla kommuner till— låtas att anordna egen gymnasieutbildning. Denna aspekt får under 1990—talet skärpt aktualitet när ungdomskullarna minskar.

Gymnasieskolans utbildningsutbud i en gymnasieregionen bygger dels på statliga beslut och dels på beslut av den kommun där gymnasiesko- lan finns. I vissa fall medges yrkesinriktad filialutbildning i annan kommun än gymnasieskommun.

Jag förutser att med en decentralisering av ansvaret för gymnasiesko- lan kommer betydelsen av samverkan och samråd mellan kommunerna i en gymnasieregion att öka. Med detta följer också ett vidgat ansvar för att skaffa sig kunskaper, både om verksamheten som sådan men också om dess effekter och om graden av måluppfyllelse.

Utbildnings— och sysselsättningsgaranti

N är det gäller kommunernas möjlighet att påta sig ett vidgat ansvar för de egna ungdomarnas gymnasiala utbildning bör det påpekas att hälften av kommunerna i riket har gymnasieskola. Ytterligare en fem- tedel har filialanknutna yrkesinriktade gymnasiala studievägar med begränsade studievalsmöjligheter. Den kommunala vuxenutbildningen, som f.n. finns i samtliga av rikets kommuner utom två, har goda möjlig- heter att anordna såväl teoretiskt inriktade kurser i basämnen som yr- kesinriktade kurser motsvarande gymnasieskolans moduler. Det är en- ligt min mening viktigt att den kommunala vuxenutbildningen utnytt- jas som utbildningsanordnare för de individuella utbildningsplanerna. Härigenom ökar möjligheterna radikalt att kunna erbjuda utbildning på hemorten. Det bör ankomma på länsskolnämnderna att vid fördel- ningen av resurser till kommunal vuxenutbildning särskilt uppmärk- samma dessa behov.

Alla kommuner i Sverige har ett uppföljningsansvar och alla utom ca fem har någon form av uppföljningsverksamhet. I alla kommuner finns det socialtjänst. I alla kommuner utom fem finns det en arbetsförmed- ling och arbetsförmedlingsnämndernas antal är 270. I alla kommuner finns det en grundskola.

En viktig fråga för utredningen har varit hemkommunens ansvar för de egna ungdomarnas utbildning och arbete i annan kommun som är gym- nasiekommun. Vilka krav kan hemkommun utan gymnasieskola ställa på gymnasiekommunen och vilka garantier måste gymnasiekommunen

ge, t.ex. när det gäller dimensionering och utbildningsutbud, arbetssätt, elevvård, Skolmåltider och skoltransporter?

Som en konsekvens av att uppföljningsansvarets åtgärdsprogram sam— ordnas med kommunernas gymnasiala utbildningsformer finns det, en- ligt min uppfattning, anledning att ompröva den utbildningsgaranti som skall ta över delar av den sysselsättningsgaranti som finns inbyggd i uppföljningsansvaret. Detta bör vara en självklarhet för att förverkliga begreppet en gymnasieskola för alla.

För egen del anser jag att en utbildningsgaranti bör innebära * att alla ungdomar har rätt till en gymnasial utbildning * att alla kommuner har ett ansvar för att deras ungdomar bereds möj- ligt att skaffa sig en gymnasial utbildning * att alla kommuner har ett ansvar för att deras ungdomar får det stöd de behöver för att genomföra en gymnasial utbildning.

Min uppfattning är att de kunskaper och färdigheter och den personliga kompetens som en fullföljd gymnasial utbildning avser att ge blir allt viktigare för den enskilde i både arbete och medborgarroll. Individen be- höver också kompetens och kunskaper för att utvecklas personligt och socialt, för att kunna skapa det egna nätverket omkring den personliga tillvaron som i dag är nödvändigt i en alltmer teknifierad och ”försam- hälleligad" värld. Samhället i form av hemkommunen måste ta på sig ett större ansvar än hittills för att stödja individen att skaffa sig gymna- sieutbildning.

Det är min starka övertygelse att hur god vilja skolans personal än har att åstadkomma en gymnasieskola för alla så kan den inte göra det en- sam. Skolan är en levande organism i samspel med det omgivande sam- hället och för att åstadkomma en så stor förändring behövs det omgivan- de samhällets stöd för detta. Det gäller både familj, arbetsliv och politi— ker.

En lagfäst rätt till gymnasial utbildning

Jag har prövat möjligheten atti kommunallagen införa ett särskilt lag- rum om kommunens särskilda ansvar för ungdomarnas utbildning och sysselsättning analogt med det yttersta ansvar för kommuninvånarnas

välfärd och det därtill knutna särskilda ansvar för barn och ungdom som kommunen har enligt socialtjänstlagen. Jag har emellertid stannat in- för att för närvarande förorda att en formulering om ungdomars rätt till gymnasial utbildning och kommunens ansvar att främja ungdomars gymnasiala utbildning förs in i skollagen.

En lagfäst rätt för ungdomar och ansvar för kommuner när det gäller gymnasial utbildning bör införas i 3 kap. skollagen som gäller skolplik- ten och rätten till utbildning. Lagregleringen av uppföljnings— och sys- selsättningsansvaret finns i detta kapitel av skollagen. Den föreslagna lagformuleringen bör ersätta den nuvarande formuleringen i 7 ä 5 kap. skollagen enligt vilken den som uppfyller föreskrivna behörighetsvill- kor har rätt att i mån av plats få utbildningi gymnasieskolan.

Mitt förslag till den övergripande lagbestämmelsen om det gymnasiala utbildningsansvaret i skollagen lägger ansvaret för ungdomars utbild- ning på hemkommunens skolstyrelse på samma sätt som det redan ålig- ger hemkommunens skolstyrelse när det gäller uppföljningen och sys— selsättningen. Skolstyrelsen får genom den kontinuerliga information som den skaffar sig via informationssystemet möjlighet att vidta de åt- gärder som är nödvändiga.

Ett lagfäst ansvar för de egna ungdomarnas gymnasiala utbildning ut- gör också grunden för en kommunal samverkan som bygger på gemen- samt ansvarstagande och kunskaper om verksamhetens mål och möjlig— heter.

..q ..."...N "é'n""l"'

. .. lä.

; '-'..J_.. .. .. _. .'.j.%

" j... .... .. _ ( pgg-[53 '. ”lin-??....»— " '.'. . _. "'å'- ...... 4. , _. _ . illum-m....

1.1-.

-_| |.rl' '_'.l "- ""ZI " .'_'"i""' ". "l'då.";_fi'v._. Eglrlj'w ' ' '5M'19h133

' '.'" .lll "'.' . ,. * "'|' "' ("..II'J . _ _. ”i m......

'_.".F. C-l—rjlrl. v.t."

.. , int.-"fär '.'

.. |. || " .. '|""' '.'f"

..?..-

..54 " . .

. . 2.1.1]: du"...

._ ' .. |E.— ., " _.le ..'.l'.' ':..LHF'I'

-- .a...

" HS.... tal"." ' 'in' '

'.'.". "”. _ . . lJili'fHW' IE.-,? Mu

. ..I..'. .. .... .» ' ' ». :.. i _, . .. IML—lé 'i'""l"' ..

12. Statsbidrag för individuella utbildningsplaner och kommunernas informationsansvar

U tredarens förslag

1. Statsbidraget för uppföljningsåtgärder, som omfattar resurser be- räknade inom nuvarande anslaget Bidrag till åtgärder inom kommu- nernas uppföljningsansvar för ungdom under 18 år m.m. samt resurser för vissa LA—kurser och viss gymnasial lärlingsutbildning, schabloni- seras.

2. Bidraget samordnas med driftbidragen för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen, varvid resurser för individuella ut- bildningsplaner beräknas särskilt. Inom den föreslagna resursramen beräknas särskilda medel för kommunernas informationsansvar.

12.1. Integrering av statsbidraget för uppföljningen i gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens statsbidragssystem

Efter mina inledande resonemang kommer jag att disponera mina över- väganden på följande sätt

bakgrund och anslagsutveckling

schablonisering: en probleminventering

statsbidragskonstruktion

— statsbidragsberäkningar.

I prop. (1989/90:41) om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolle- dare, biträdande skolledare och syofunktionärer anger föredraganden 203

att ett av medlen att garantera en likvärdig skola är specialdestinerade statsbidrag. Hänsyn skall därvid tas till sådana variabler som regionala skillnader och andra strukturella faktorer som bidrar till kommuners skiftande behov av resurser för skolverksamhet samt till resursbehovet hos elever med särskilda behov.

Till detta bör också, enligt det föredragande statsrådet Persson, kopplas en utvärdering som avser skolans ekonomi och organisation och som kan ge en bild av de samlade resurser, kommunala såväl som statliga, som avdelas för skolan och hur de används.

Mot denna bakgrund och med den utveckling från en regelstyrd till en målstyrd skola som fastslagits genom riksdagens beslut med anledning av styrpropositionen (prop. 1988/89:4, UbU 7, rskr 95) anser jag att det är naturligt att föreslå att de fyra anslagsposterna inom statsbidraget för uppföljningsåtgärder förs samman till ett enda bidragsrum.

Med den decentralisering och avreglering som eftersträvas och den inte— gration av uppföljningsåtgärderna i gymnasial utbildning som jag har föreslagit följer, enligt min mening, att bidragsrummet för dessa åtgär- der bör samordnas bättre med driftbidragen för gymnasieskolan och för den kommunala vuxenutbildningen.

Jag föreslår därför att statsbidraget för uppföljningsåtgärder och beräk- ningen härför integreras med driftbidragen för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen och att platser för individuella studie- planer beräknas inom ramen för dessa utbildningsformers dimensione-

ring.

Följden härav blir att resurser för individuella utbildningsplaner beräk— nas som en särskild anslagspost inom ramen för driftanslagen för gym- nasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. En särskild resurs beräknas för kommunernas skyldighet att hålla sig underrättad om ungdomars sysselsättning.

12.2. Bakgrund: Anslagsutveckling m.m.

Statsbidraget till uppföljningsansvaret hade fr.a. i början (1983) en kon— junkturutjämnande funktion för att lindra effekterna av arbetslöshet

för de yngsta nytillträdande på arbetsmarknaden. Dessutom syftar det till att garantera kvaliteten på de särskilda insatser som enskilda ung- domar behöver samt att bestrida kostnaderna för den informationsin— samling om ungdomarnas situation som skollagen föreskriver.

Därför delades anslaget upp på flera verksamhetsrelaterade anslagspos- ter:

a) uppföljningsprogram, helt och halvt max. sex veckor vägledning och administration

b) ungdomsplatser max. sex månader, bidrag utbetalas till arbetsgi- vare per redovisad dag

c) utbildningsinslag max. en dag per ungdomsplatsvecka, bidrag ut- betalas till skolstyrelsen per redovisad dag (1) handledarutbildning, utbetalas till skolstyrelsen per redovisad dag.

Den anslagspost som överskridits under alla år sedan 1983 är det all— männa bidraget till vägledningsinsatser och administration. Anslags- posten för ungdomsplatser har däremot i stort sett hållit sig inom beräk— ningsramen. Under senare år har de anslagna resurserna för ungdoms- platser inte utnyttjats helt och hållet. Anslagsposten för utbildningsin- satser liksom för handledarutbildning har aldrig utnyttjats till fullo.

När statsbidrag infördes den 1 juli 1983 kopplades beräkningsgrunden för alla åtgärder till ungdomsplatserna enligt förebild från arbetsmark- nadsområdet. Under årens lopp har det visat sig att de olika åtgärderna har anordnats i olika omfattning. Stora lokala och regionala variationer har noterats liksom även förändringar över åren. Resursuttagen för uppföljningsprogrammen har ökat bl.a. därför att uppföljningsprogram- mens intensifierade studie— och yrkesorientering har en nyckelfunktion för att lotsa ungdomarna till olika verksamheter och åtgärder. Andelen ungdomsplatsplaceringar har minskat samtidigt som utbildningsinsla- gen, som är kopplade till dem, anordnas i allt större utsträckning fram— för allt för att komplettera brister i baskunskaper. Denna skall inte för- växlas med LA—kurs eller andra utbildningsåtgärder inom gymnasie- skolan.

Verksamheten detaljstyrs idag genom statsbidragsförordningen. Rap- portskyldigheten är ett villkor för erhållandet av statsbidrag. Rekvisi- tion, redovisning, rapportering och utvärdering hanteras av skolöver-

styrelsen. Statsbidraget är prestationsbundet och utgår för utförd del av verksamhet. Kommunerna anser att det detaljerade rekvisitionsförfa— randet i kombination med den månadsvisa avrapporteringen är betung- ande. Statsbidragstäckningen för åtgärderna av enkätsvaren att döma beräknar utredningen vara ca tre fjärdelar. Enkätsvaren var inte till- räckligt fullständiga för att ge ett tillförlitligt underlag.

Motivet för att ålägga kommunerna ett så detaljerad rekvisitions—, redo— visnings— och rapporteringsansvar var att hela anslaget var förslagsvis beräknat, således bidrag utgick enligt behov. Åtgärderna ansågs vara av arbetsmarknadskaraktär varför det krävdes ett informationsunder— lag som kunde jämföras med arbetsmarknadsmyndigheterna. Dessutom var man angelägen om den signalgivande funktion avseende föränd— ringar i arbetsmarknadssituationen som information från uppföljnings- ansvaret kunde fylla.

Statsbidraget har varit konstruerat som ett renodlat verksamhetsbi— drag. Varje förändring i varje åtgärd får utslag. Både den ökade dimen- sioneringen av gymnasieskolan och den förbättrade arbetsmarknadssi- tuationen har automatiskt slagit igenom på statsbidragen till uppfölj- ningsansvaret.

Statsbidraget har inte räknats upp för löne— och prisutveckling. Detta har varit särskilt kännbart för ungdomsplatsernas del. Från att 1983 ha haft en 60 procentig statsbidragstäckning är den i dag nere på ca 37 pro— cent. Den lägsta statsbidragstäckningen är eljest 50 procent för arbets- marknadsåtgärder.

RRV har föreslagit en ökad schablonisering av statsbidraget men har el— jest inga andra förslag till förändringar när det gäller verksamheten på lokal nivå än att verksamheten borde planeras bättre med hänsyn till ungdomarnas olika behov.

12.3. Schablonisering av statsbidraget för uppföljande åtgärder

I föregående avsnitt redovisade jag mina förslag för en framtida an- svarsfördelning av uppföljningsansvaret. Jag delade därvid in det nuva— rande uppföljningsansvareti ett

— informationsansvar avseende alla ungdomar utanför gymnasieskolan under 18 år med full-ord skolplikt, till vilket kopplas den uppsökande och uppföljande funktionen och visst erbjudande om studie— och yrkes— orientering;

— åtgärdsansvar till vilket de individuella utbildningsplanerna knyts.

Jag har vidare föreslagit att ansvaret för bägge de nu nämnda funktio- nerna skall vila på hemkommunens skolstyrelse.

Jag anser att en schablonisering inom vissa gränser bör prövas.

Hittills har verksamheten styrts av skollag och framförallt statsbi- dragsförordningen. Jag har föreslagit att skollagsregleringen bibehålls och utbildningsgarantin i denna förstärks och kompletteras.

I den nuvarande statsbidragsförordningen reglerar dels informations— skyldigheten, dels rekvisition, avstämning och utbetalning. En schablo- - nisering medför att detaljregleringen slopas.

Då arbetet med schablonisering av skolans statsbidrag pågår inom ut- bildningsdepartementet begränsar jag mig till att ta upp principiella frågeställningar i detta sammanhang. De utgör då underlag för rege— ringens ställningstagandet om den slutliga utformningen av statsbi- dragsgivningen till skolväsendet.

Schabloniseringen av statsbidragsgivningen till ett nytt, mera renodlat uppföljningsansvar samt till individuella utbildningsplaner innebär, att det hittillsvarande fristående statsbidraget för uppföljningsåtgärder omstruktureras i två steg. Det första är, att den nuvarande detaljregle- ringen som knutits till de fyra anslagsposterna slopas. Det andra består i att detta bidragsrum förs in under driftbidragen för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen.

I det följande analyserar jag några av de konsekvenser som detta med- för.

Informationsansvaret och uppsökande och uppföljande skyldigheten

Som jag tidigare har redovisat hör till uppföljningsansvarets informa— tionsskyldighet en uppsökande och uppföljande funktion vari ingår er- bjudande av studie— och yrkesorientering. Informationsansvaret omfat— tar alla ungdomar från skolpliktens upphörande till 123-årsdagen och kan inte delegeras till annan av hemkommunens skolstyrelse.

I ett framtida system med schabloniserad statsbidragsgivning bör medel beräknas och särskilt avsättas för detta ändamål. De bör disponeras av hemkommunen vilket inte torde erbjuda några större problem då jag ut— går från att driftbidragen för gymnasieskolan och komvux slås ihop till

en schablon.

Å tgärdsansvaret

Åtgärdsansvaret består av, som jag har redovisat tidigare, erbjudanden om studie— och yrkesorientering och det som i skollagen uttrycks som er— bjudanden om kurser och praktik. Jag har tidigare definierat detta som orienterande, förberedande eller kvalificerande samt kompetensgivande verksamhet som samordnasi individuella utbildningsplaner. Den kvali- ficerande inriktningen omfattar komplettering av baskunskaper medan den kompetensinriktade delen omfattar gymnasiala studier inom gym- nasieskola eller den kommunala vuxenutbildningen.

Bidragsgrund för statsbidraget bör vara den individuella utbildnings- planen och dess innehåll. Schabloniseringen bör innebära att den som anordnar den verksamhet som överenskommits i den individuella pla- nen får disponera hela eller delar av bidraget. Det kan också i förekom— mande fall gälla arbetsgivare som anställer ungdomar på ungdoms- plats.

U ngdomsplatser

Den schablonisering jag föreslår innebär att den särskilda regleringen av bidrag och bidragsnivå till arbetsgivare som tar emot ungdomar på un gdomsplatser slopas. Möjligheterna att anordna ungdomsplatser och behovet av att placera ungdomar på dessa varierar med konjunkturer-

na. Med den höga arbetskraftsefterfrågan som f.n. råder (1989) bör be— hovet av en generell bidragstäckning vara mindre angelägen. Jag vill också påpeka att 1987/88 var kommunerna själva arbetsgivare för ca hälften av ungdomarna på ungdomsplats.

Kommunerna bör i det enskilda fallet själva kunna träffa överenskom- melser om lönebidragsnivån till arbetsgivare med ungdomar på ung- domsplats. Detta kan exempelvis vara angeläget när en arbetsgivare tar på sig ett särskilt socialt ansvar för en ung person.

Statsbidrag till alla kommuner

Alla kommuner bör, som jag tidigare har redovisat, ha rätt att få och disponera bidrag till skyldigheten att hålla sig underrättad om ungdo— marnas sysselsättning.

Utgångspunkten för mina överväganden härvidlag är de förslag jag har redovisat i kapitel 11 om ett nytt kommunalt utbildnings— och syssel- sättningsansvar. De innebär att det bör vara hemkommunens skolsty- relse som har det yttersta ansvaret för ungdomarnas utbildning och sys- selsättning.

Jag har föreslagit att de utbildningsmoment som skall ingå i den indi- viduella utbildningsplanen bör kunna förläggas hos olika utbildnings- anordnare för att tillgodose olika individuella behov. Detta skulle för- svåras, om statsbidraget utbetalades enbart till kommun med gymna- sieskola. Jag har i sammanhanget påpekat att vissa delar av verkstäl- ligheten av detta ansvar, då så bedöms lämpligt utifrån de lokala förut- sättningarna bör kunna delegeras, t.ex. till annan kommun. Så är dock inte fallet när det gäller informationsansvaret.

Ungdomsplatser skall också kunna ingå i den individuella utbildnings— planen. Jag har föreslagit att hemkommunen själv skall kunna komma överens med arbetsgivare för ungdomsplats om nivån på lönebidraget. Detta förutsätter att hemkommunen också förfogar över resurserna.

Mot denna bakgrund anser jag att statsbidrag både för kommunernas informationsskyldighet och för individuella utbildningsplaner bör utbe— talas till hemkommunen.

K ualitet och innehåll vid schablonisering

Anslaget för statsbidrag till uppföljningsverksamhet är i dag uppdelat på fyra anslagsposter som följer av de olika former av verksamhet som kan ingå i de individuella planerna. Det torde utan hinder från alloke- ringsynpunkt vara möjligt att slå samman de fyra anslagsposterna till en och föreskriva dess användning så att statsbidraget stöder en bred och mellan olika kommuner varierad verksamhet.

Syftet med statsbidrag är att de skall stimulera och stödja en viss önsk— värd verksamhet såsom undervisning. Vid en schablonisering försvin— ner möjligheten till detaljstyrning till förmån för en större frihet för den driftansvarige att bedriva verksamheten enligt lokala eller individuella behov och förutsättningar.

En garanti mot en t.ex. icke avsedd ensidig verksamhet är för det första den övergripande principen att de individuella utbildningsplanerna skall tillgodose den unges individuella behov och att den på ett flexibelt sätt skall anpassa åtgärderna till detta. För det andra har jag föreslagit att uppföljningsansvarets utbildningsmål förtydligas i skollagen, dels att en målfomulering införs i skollagen om alla kommuners ansvar för ungdomars gymnasieutbildning, dels att de individuella utbildningspla- nerna förs in i läroplanen för gymnasieskolan.

1 2.4 Statsbidragskonstruktion

Statsrådet Persson anför i propositionen om kommunal huvudman för lärare m.m. att ett nytt schabloniserat statsbidrag till skolan skall vara specialdestinerat. Hur specialdestinerat regeringen avser att göra det undandrar sig i skrivande stund min bedömning. Han föreslår att vikt skall läggas vid regionala behov och de särskilda behov som elever kan ha, t.ex. de handikappade. , För det nya uppföljningsansvarets del, vari de de individuella utbild- ningsplanerna är inräknade finns det vissa särskilda hänsyn som måste tas sett både ur verksamhetens synpunkt och ur statsbidragsgivarens synvinkel.

Rent allmänt är enbart antalet ungdomar i aktuell ålder i kommunerna en mycket ineffektiv beräkningsgrund för fördelning av statsbidrag för utbildning och uppföljning då den inte tar hänsyn till några särskilda behov, vare sig hos individen, lokalt eller regionalt. Kommuner med en stor andel ungdomari uppföljning i förhållande till antalet 16—och 17— åringar skulle erhålla mindre statsbidrag på bekostnad av mera gynna- de kommuner. För att förhindra detta skulle statsbidraget behöva vik— tas eller kringgärdas med restriktiv och stimulansinriktad reglering varvid syftet med schabloniseringen skulle förloras.

Utredningen har i sin undersökning belägg för att ungdomar med sär— skilda behov, således de med psykosociala problem, finns i betydligt hög- re utsträckningi uppföljningsverksamheten än i gymnasieskolan. Detta skulle kunna utgöra en viktningsgrund för statsbidragsgivning.

Utredningen har vidare funnit ett visst samband mellan arbetslöshets— situation i kommunen, behov av åtgärder och tidi åtgärder. Detta skul— le kunna utgöra en för uppföljningsansvaret särskild viktningsfaktor. Jag vill här påpeka att den regionala arbetsmarknadssituationen kan vara en helt annan än för enstaka kommuneri regionen. Spännvidden i detta avseende kan vara stor inom en region.

Utredningen har prövat att finna samband mellan uppföljningsverk- samhetens omfattning och gymnasieskolans verksamhet. Som jag har visat i det föregående har utredningen inte kunnat fastställa sådana samband. Det enda samband som möjligen går att etablera, trots att det är svagt, är den variabel vi anger för utbildningsnivån i kommunen: an— del av befolkningen med enbart folkskoleutbildning.

Utredningen illustrerar dessa variabler kommunvis i tabellbilagan, bil. 5.

Beräkningsgrunden för ett schabloniserat statsbidrag för en gymnasie— skola för alla måste vara dels de ungdomar som befinner sig i gymnasie- skolan, dels de ungdomar som befinner sig utanför gymnasieskolan.

I samband med schablonisering av statsbidrag kan frågan om viktning bli aktuell för att ta hänsyn till vissa särskilda faktorer. Viktningsfak- torer för ett framtida statsbidrag bör kunna baseras på informationssy—

stemet om det utformas enligt utredningens förslag. Populationen för en utbildningsgaranti för alla under 20 år bör då vara alla ungdomar mel- lan 16 och 20 år. Populationen bör delas in i dem som finns i gymnasie— skolan och dem som är utanför. Av dem som är utanför bör 16—17—års- gruppen redovisas särskilt enligt mina förslag i kapitel 13.

Informationssystemet bör, enligt mitt förslag, kunna ge beslutsunderlag för sanktioner. En grund för ett sådant beslut skulle kunna sättas i sam- band med graden av måluppfyllelse när det gäller att uppnå målet att erbjuda alla en gymnasial utbildning. Variationerna i dag är stora, som framgår av utredningens tabellbilaga. En delikat fråga i sammanhang— et är om sanktionen i så fall skulle drabba alla kommuner i en gymna- sieregion.

En schablonisering av tiden för vilken bidraget skall avse och en harmo- nisering till gymnasieskolan kan utgå från verksamhetsår eller läsår.

En följd av en sådan konstruktion är att den unge också har möjlighet och rätt till verksamhet under ett helt år. Även om alla ungdomar inte har behov av verksamhet under ett helt år, t.ex. de som avbryter studier på reguljära studievägar, så bör statsbidraget schabloniseras så att det avser helt läsår.

Verksamhetsorienterad resurstilldelning

De individuella utbildningsplanerna är en konstruktion som baseras uteslutande på individuella behov och på individuellt sammanfogad verksamhet. Verksamheten avviker också från den normalt förekom- mande i gymnasieskolan. Ett stort antal olika personalgrupper kan tän- kas bli engagerade i arbetsuppgifter som rör en individ i en individuell utbildningsplan. Det finns ingenting i den föreslagna regleringen av in- dividuella utbildningsplaner som föreskriver gruppverksamhet. En så- dan hög grad av flexibilitet med bl.a. skilda bidragsgrunder kan försvå- ra inordningen av statsbidrageti ett schabloniserat driftbidrag.

Utredningens material visar klart att uppföljningsverksamheten under 1987/88 omfattat olika stora andelar ungdomar i olika kommuner. Det finns skäl att anta att detta mönster är relativt stabilt över flera år. Även om utredningen inte lyckats påvisa samband mellan enskilda fak-

törer och andel ungdomar i uppföljning finns skillnader mellan kommu— ner som förmodligen kan förklaras av regionala och strukturella sär— drag.

En utgångspunkt för ett framtida statsbidrag är att det inte missgynnar kommuner som har en högre andel ungdomar utan utbildning eller ar- bete. De simuleringar utredningen .ort med användning av alternativa bidragsgrunder t.ex. antal 16—åringar i kommunen eller antal ungdo— mari uppföljningspopulationen (ung. 16—18% åringar) visar att en verk- samhetsorienterad bidragsgrund bäst svarar mot det behov av åtgärder

som funnits i en kommun.

En verksamhetsintegration mellan hemkommunen och kommunen med gymnasieskola innebär att ungdomar i uppföljningen i ökad utsträck- ning deltar i gymnasiala studier. Detta har i relativt stor skala prövats i DELTA—försöket och jag bedömer det som en i många kommuner och för många ungdomar mycket framkomlig väg.

1 2 .5 Statsbidragsberäkningar

Jag förordar således att schablonisering av statsbidraget konstrueras så att det utgår enligt helt verksamhetsår och att antalet ungdomar med individuella utbildningsplaner utgör bidragsgrund i ett slutregle- ringsförfarande. Jag har också betonat vikten av att bidraget utformas som ett verksamhetsbidrag.

Statsbidraget bör vara bidrag till kostnader för hemkommunens uppfölj- ning och åtgärder enligt de föreslagna individuella utbildningsplanerna för alla ungdomar som enligt skollagen har rätt till det. Uppföljningens erbjudande om åtgärder bör, mot bakgrund av vad jag har anfört tidiga- re, betraktas som en rättighet för alla ungdomar under 18 år som inte befinner sig i reguljär utbildning eller har arbete.

Inom ramen för ett reviderat statsbidrag kan då följande skiss göras av dimensionering och fördelning av statsbidrag till gymnasial utbildning eller komvux som integrerar uppföljningsverksamheten.

Eftersom uppföljningsverksamheten enligt skollagen är obligatorisk för

kommunerna måste en resursram beräknas för respektive kommun.

Som grund för beräkningen av individuella planer bör en sammanväg- ning av utfall för verksamheten enligt det nya informationssystemet för föregående år och prognoser för planeringsperioden göras.

Troligen måste detta bidrag även i framtiden utbetalas särskilt, dels för att det bör vara ett mera verksamhetsanknutet bidrag än övrig gymna- sial verksamhet, dels för att bidragsgrunden är helt individrelaterad och dels för att det bör utbetalas till hemkommunen.

Eftersom det f.n. pågår ett beredningsarbete inom utbildningsdeparte- mentet som bl.a. syftar till en total omläggning av statsbidragen till skolväsendet anser jag att det inte är meningsfullt att framföra mera de- taljerade förslag. Jag nöjer mig således med att för egen del förorda att statsbidrag beräknas för individuella utbildningsplaner och att inom denna resurs medel skall beräknas för kommunernas informationsan—

svar.

Resursram

De gymnasiala utbildningar som utredningen funnit att uppföljningens ungdomar haft till sitt förfogande är LA—kurser som beräknas till 2 500 årselevplatser

— lärlingsutbildning 1 600 årselevplatser Budgeterat för bå 1987/88 120 milj.kr.

Inom uppföljningsverksamheten beräknas statsbidrag för — uppföljningsprogram

— ungdomsplatser med utbildningsinslag

— handledarutbildning

Budgeterat för bå 1987/88 224 milj.kr.

Sammanlagt 344 milj .kr. för 1987/88. Tillkommer löne— och prisuppräkning t.o.m. 1990/91. Avgår elevunderlagets minskning med 9,5 procent. Sammanlagd effekt i 0

Beräknat behov av platser för individuella utbildningsplaner 1991 /92

SÖ räknar i anslagsframställningen för 1990/91 att verksamhetsåret 1991/92 kommer det att finnas resursbehov för 29 000 ungdomar med individuella planer.

Jag har i det föregående analyserat och redovisat min syn på gymnasie- skolans dimensionering och hur en integration av uppföljningsansvaret i form av individuella utbildningsplaner i gymnasieskola eller kommu- nal vuxenutbildning skulle bidra till att fr.a. färre ungdomar skulle av- bryta de studievägsval de .ort på våren innan skolstarten på hösten.

Mina förslag i anslutning till gymnasieskolans organisation för att bätt- re tillgodose ungdomarnas förstahandsval syftar också till att fler ung- domar bereds plats i gymnasieskolan.

Jag har också analyserat de positiva effekterna av den reformerade gymnasieskolan för eleverna, framför allt när det gäller de större möj- ligheterna till individualisering både i organisation och arbetssätt.

Resultatet av detta är att jag bedömer att behovetav individuella ut- bildningsplaner kan halveras jämfört med SÖ:s beräkningar. Kostnadsberäkning

Jag räknar med att läsåret har 180 dagar.

Vidare beräknar jag en kostnad per dag och individ i en individuell ut- bildningsplan på 150 kr.

Detta innebär en kostnad per lektionstimme på 18:75.

Detta kan jämföras med den beräkning SÖ gör i årets anslagsframställ- ning för kostnad per lektionstimme i arbetsplatsförlagd utbildning på 15 kr. de första två åren och 25 kr. det sista året. Då är inte kostnader för skolledning m.m. inräknade.

Jag har i det föregående redovisat min bedömning att behovet av indi- viduella utbildningsplaner kommer att minska med 50 procent jämfört

med SÖ:s prognos för 1991/92 vilket innebär 14 500. Däri räknar jag också in ett minskat behov till följd av att alla ungdomar tas in på vård- utbildningar på höstterminen enligt mina förslag. Vidare räknar jag med ett mindre behov av individuella utbildningsplaner som en följd av mina förslag att i större utsträckning tillgodose ungdomarnas första- handsval redan det första året. Från det så erhållna antalet 14 500 räk— nar jag bort ytterligare drygt 10 procent för studieavbrott m.m. Därmed erhålles ett behov av 12 800 individuella utbildningsplaner. Omfatt- ningen kan trots detta jämföras med de till omfattningen största studie— vägarna i gymnasieskolan.

Jag bedömer behovet 1991/92 av antalet årselevplatser för individuella utbildningsplaner till 12 800 individuella utbildningsplaner.

Kostnaden för detta beräknar jag till 180 x 150 = 27 000 i årskostnad 1991/82 per årselevplats. För 12 800 årselevplatser således 344 Mkr.

Av det framräknade beloppet bör 20 procent beräknas för kommunernas informationsskyldighet, således den uppföljande och uppsökande skyl- digheten.

Studiestöd

Jag räknar med att av ungdomar med individuella utbildningsplaner kommer

25 procent att bedriva studier till 100 procent (enligt den nuvarande DELTA—modellen)

25 procent att ha arbete (ungdomsplats m.m.) under det första året 50 procent att varva utbildning och arbete (ungdomsplats m.m.).

Sammantaget innebär det att för hälften av ungdomarna beräknas stu— diestöd på helårsbas eller omvänt att för alla ungdomar beräknas stu— diestöd på halvårsbas.

Jag bedömer att detta inte innebär någon förändring från dagens situa- tion och att därför några "nya beräkningar för studiestödet inte är påkal— lade.

Jag har erfarit att inom Centrala Studiestödsnämnden har bedrivits en översyn av principerna för utbetalning av studiestöd till ungdomar i uppföljningsansvaret. Jag utgår ifrån att nämndens synpunkter beak- tas i det fortsatta arbetet med ett nytt statsbidragssystem.

,:,,,+_|)_|,,', | ,,, '.'. ,, ,, , , damål? Il|++|,_||.|i if ”"'-'i', "" 'i'-'Ö'?” "FL", " "'+' | " ,_. | _'. ' " l'” ""|'+ " " i. -,,.+ dl ,, tiki”S ,,"i:",, *f'nviålhlä 'l'ädpå +++£||J++||w|++u+ hal rmer- mt

+., "+++ fil +++ » "++++++|, +-- ,,,,+.++,++.

,- .. . || » -.,, ',L'k'lm mn M.: "er flfj|'l":|,.( ,, J— 'fuåäwlh j,' ##!(Q'IHWMHFQM 'i'—'""Qi

. |-,L, '-..', , , ,-, || Hg: | | | få?—%%;- ,',, .Ll'u' ,, , ,I "' | | a +++— ++++ "| +++ + '.r+'| få il "* ' '| ,. ' Wkä+| +| wähf Munnen www.—,: H,,'."l,;l,',d.f ii, _",,dw'iiu.',,,,L+,',|,|,"'-,,”LJ-ål',,"s,',.,-,.,,:':'."-',,_,:,..1'.,|., +.

|

Fakta! ""'.lf|'rj,i!?":-1I, Bb,: "' M:. " iZi/:x, "l 'l' , - '||"l, | ftp ,. 'j' . ,p , |. , ' ,|_ [',—' L || LI .” -I 'if , -,,,|+. Ål,; ',"? _||, L [» ., , 'i'-"" ' .. ,, ,||"'—1!"',L,','5*, ,, "Tlf—£ FC', ,, ,,,l, , 5 J, , |

13. Informationssystemet

U tredarens förslag

1. Informationssystemen för uppföljningsansvaret och gymnasiesko- lan, inklusive CSN :s statistik över studiestöd och sökande— och intag- nastatistiken, integreras på så sätt att alla ungdomar under 20 år i gymnasieskolan resp. utanför gymnasieskolan redovisas den 15 sep- tember och 15 januari per hemkommun och åldersklass;

2. Uppföljningsansvarets informationssystem (uppföljningspopulatio- nen ca 16 till 18% år) bör för ungdomar under 18 år redovisa ungdo- mars sysselsättningssituation halvårsvis den 15 september och 15 ja— nuari per hemkommun och åldersklass;

3. Årlig återföring från förslagsvis SÖ till alla kommuner av informa-

tionssystemets uppgifter;

4. Den pedagogiska verksamheten i individuella utbildningsplaner ut- värderas och redovisas som verksamheten i den övriga gymnasiesko— lan.

13.1. Ett förbättrat informationssystem

Utredningen har i uppdrag att föreslå riktlinjer för ett nytt informa— tionssystem som bättre än hittills kan beskriva flöden mellan utbild- ning och olika typer av sysselsättning. Det bör dessutom i rimlig ut- sträckning ta hänsyn till kommunernas arbetsinsats.

I förordning (1983:583) om statsbidrag till uppföljningsinsatser för ung- domar under 18 år finns också föreskrift (33å) om de månatliga skriftli— ga uppgifter till länsskolnämnden som utgör grunden för det nuvarande informationssystemet för uppföljningsansvaret. Insamling av uppgifter- na har .orts av SÖ.

Behovet av ett nytt informationssystem har ytterligare aktualiserats genom riksdagsbesluten i anslutning till propositionen (prop. 1989/90: 41, UbU 9, rskr 58) om kommunal huvudman för lärare m.m. I proposi- tionen aviseras en betydande schablonisering av hela statsbidragsgiv- ningen. En av förutsättningarna för att garantera likvärdigheten i en målstyrd skola i ett decentraliserat skolsystern är utvärdering av mål— uppfyllelsen och resultatmätning, inte minst när det gäller användning av de ekonomiska resurserna.

Utredningsarbetet, särskilt utformandet av enkäten och kopplingen till parallella informationssystem, har .orts med syfte att ge underlag för förslag om ett nytt informationssystem. Inriktningen har hela tiden va- rit att samordna uppföljningsansvarets uppgiftsinsamling med gymna- sieskolans informationssystem.

En av förutsättningarna för en målstyrd verksamhet och ett schabloni- serat statsbidragssystem är ett informations— och utvärderingssystem. Det bör ge kontinuerlig information om verksamheten, dess måluppfyl- lelse och resultat både till de driftansvariga på lokal nivå och till de cen- trala beslutsfattarna.

Informationssystemet bör kunna användas för central utvärdering och även för forskningsändamål. Detta bör vara jämförbart med parallella verksamheter såsom t.ex. den kommunala vuxenutbildningen och det skall vara likformigt och jämförbart över åren.

Decentraliseringen, särskilt när det gäller gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen, ökar behovet av en resultatmätning och utvärdering som är användbar för kommunerna. De behöver rela- tivt kontinuerliga och jämförbara mätdata som underlag för egen plane- ring, inte minst för skolplanerna.

13.2. Förslag till ett nytt integrerat informationssystem

Samhällets utbildningsmål för ungdomar under 20 år är att alla skall erbjudas en plats i gymnasieskolan. Det är då rimligt, anserjag, att man på både lokal och central nivå får en bättre och mera kontinuerlig infor— mation om hur dessa platserbjudanden används.

Mot denna bakgrund föreslår jag att ett nytt informationsssystem i framtiden mer än nu skall kunna användas för kontinuerlig effekt— och resultatutvärdering. Detta bör utgöra grunden både för analyser av måluppfyllelse samt av statsbidragsanvändning. Det bör kunna använ- das för central och lokal utvärdering och som en grund för den lokala skolplanen.

Jag har under utredningsarbetet erfarit att ett arbete har påbörjats in- om utbildningsdepartementeti syfte att närma gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Vad jag anför och föreslår i det följande bör i så fall i tillämpliga delar gälla även den kommunala vuxenutbild- ningen.

För gymnasieskolans del är uppföljningsansvarets variationer en viktig signalfaktor. Uppgifter från uppföljningsansvaret är också en viktig in- dikator för både central och lokal nivå på förändringar i arbetsmark- nadssituationen för ungdomar.

Ett framtida informationssystem bör således bygga på uppgifter både från uppföljningsansvaret och från gymnasieskolan. Det bör kunna ut- gå från SCB:s grundskoleregister, vilket gymnasieskolans informa- tionssystem numera gör.

I. Informationssystemet bör således i framtiden omfatta alla ungdomar under 20 år och redovisas årligen, årskursvis och åldersgruppsvis med avseende dels om de befinner sig igymnasieskolan, dels om de befinner sig utanför den. Gymnasieregistret bör kompletteras med indikatorer för studieavbrott från CSN.

2. Uppgift från uppföljningsansvaret om individuella utbildningsplaner bör inhämtas vid samma tider som för den övriga gymnasieskolan, såle— des den 15 september och den 15januari.

3. För de ungdomar under 18 år som befinner sig utanför gymnasiesko— lan bör det finnas uppgifter om vilka som är utan utbildning eller arbete, På så sätt får man också uppgift om vilka som har arbete.

4. En årlig avstämning bör därutöver göras av hur många ungdomar un— der 20 år som har genomfört gymnasial utbildning.

På så sätt kan man följa strömmar från grundskolan till gymnasiesko- lan och uppföljningsansvaret, strömmar mellan gymnasieskolan och uppföljningsansvaret, de som avslutar en gymnasial utbildning samt strömmar till och från arbetslivet för åldrarna 16—19 år.

I den mån den kommunala vuxenutbildningen samordnas närmare med gymnasieskolan bör man överväga om dess informationssystem kan knytas närmare med gymnasieskolans informationssystem.

13.3. Utvärdering av graden av måluppfyllelse. En utbildningsgaranti för alla ungdomar: En gymnasieskola för alla

Kontinuerlig resultatmätning

Gymnasieskolan

Om samhällets mål för ungdomars gymnasieutbildning enbart skulle begränsa sig till ett platserbjudande skulle ett informationssystem inte behöva omfatta mer än enbart sökande och intagna i gymnasieskolan och möjligen vilka som i realiteten finns i gymnasieskolans årskurs ett den 15 september. Flödesbeskrivningen avser då flöden direkt från grundskolan till gymnasieskolan.

Statistiska Centralbyrån (SCB) och SÖ gör på regeringens uppdrag en detaljerad årlig redovisning av sökande- och intagnasituationen i rela- tion till gymnasieskolans organisation. De senaste två åren har den kop- plats samman med en redovisning av hur många direktsökande från grundskolan som i realiteten befann sig på plats i gymnasieskolan vid höstterminens början (15 september). I tabellbilagan, som avser situa-

tionen i årskurs 1 läsåret 1987/88, visar vi hur stora förändringar som inträffar mellan sökande—, antagnings— och studiestartstillfällena.

U ppfölj ningsansvaret

Uppgifterna från uppföljningsansvarets verksamhet har sedan 1983 byggts upp i en databank men knappast till ett informationssystem. Ge- nom jämförelser över åren får man en uppfattning om förändringar men inte i egentlig mening om några flöden. Utredningens enkätundersök- ning måste betraktas som en engångsföreteelse som kan ge en viss upp— fattning om flöden.

Kommunernas skyldighet att hålla sig underrättad om sysselsättningen för ungdomarna under 18 år har hittills full.orts på två sätt: — kvantitativa månatliga uppgifter om ungdomars sysselsättningssi- tuation och uppföljningens olika verksamhetsformer varje halvår har SÖ samlat in uppgifter av mera kvalitativ natur för att kunna fullgöra regeringens uppdrag att årligen utvärdera uppfölj- ningsverksamheten och kostnaderna härför. Kommunerna har ansett uppgiftslämnandet vara betungande.

Sett som ett kompletterande system till gymnasieskolan bör uppgifter från uppföljningsverksamheten i framtiden vara en del av den totala och kontinuerliga resultatmätningen. En sådan integrerad resultatmätning bör omfatta hela populationen ungdomar under 18 år.

När all gymnasieutbildning blir treårig bör sannolikt åldersgränsen för informationsskyldigheten justeras uppåt, möjligen ända till 20—årsgrän— sen. Ett problem blir då hur långt skolstyrelsen kan driva informations- inhämtandet när det gäller myndiga individers sysselsättningssituation när de inte befinner sig i gymnasieskolan. Det nuvarande uppföljnings- ansvarets funktionärer måste i vissa fall personligen söka upp en indi- vid för att på så sätt bilda sig en uppfattning om sysselsättningens art. För den myndiga individen kan detta uppfattas som ett intrång i den personliga integriteten.

En viktig aspekt på resultatmätning är att se hur stor andel av samtliga ungdomar i en årskull som genomgår och fullföljer gymnasieskolan

och hur gamla de är när de når målet. En åldergräns för en kontinuerlig resultatmätning bör vara 20 år.

Ett exempel:

Av en uppföljningsundersökning som SCB .orde 1987 av dem som gick ut grundskolan 1983 (se kapitel 6 och 8) framgår det att av de 23 procent som inte fullföljt en gymnasieutbildning hade * 4 procent börjat en specialkurs i gymnasieskolan * 9 procent påbörjat men ej fullföljt en linje i gymnasieskolan * 10 procent ej intagits i gymnasieskolan.

Utredningens insamlade uppgifter (enkät, SCB,CSN och SÖ) redovisar exempelvis att i medeltal för kommunerna bara 3,1 procent av 16—åring- arna som lämnat grundskolan 1987 inte hade sökt till gymnasieskolan. Av underlaget från SCB framgår att 14 procent inte fanns i gymnasie- skolans årskurs 1 den 15 september 1987. Utredningen kan också visa att ca 19 procent inte fanns i gymnasieskolan efter årskurs 1 1987. An— delarna är medeltal för kommunerna. Utredningen har inte underlag för att visa hur det såg ut i årskurs två när det gäller de ungdomar som enkäten avsåg. Däremot innehåller grundmaterialet från CSN uppgif- ter om studieavbrottsfrekvenser för alla årskurser i gymnasieskolan.

Även om SCB:s och utredningens undersökningar avser olika år och oli- ka årskullar kan man göra intressanta jämförelser. Avbrottsfrekvensen mellan SCB:s och utredningens undersökningsår kan ha förändrats. SCB:s undersökning sträcker sig emellertid över en fyraårsperiod me- dan utredningen bara har ett ettårigt tidsperspektiv. En analys av ut— redningens underlag och jämförelser med SCB:s undersökning ger ut- redningen grund att anta att av de ungdomar som gick ur grundskolan 1987 kommer 15-18 procent att inte ha gymnasial utbildning 1991.

Det bör i framtiden finnas en mera säker och kontinuerliga mätning av ett av samhällets viktigaste mål för ungdomarna. Utan en sådan resul- tatmätning saknas förutsättningar att bedöma hur gymnasieskolan uppfyller målet en gymnasieskola för alla. En hög grad av måluppfyllel- se bör ge som resultat att en stor andel av dem som sökt också genomgår gymnasial utbildning.

Grunden för en mer detaljerad information finns lagd genom SCB:s sökande-intagnastatistik, genom den elev—klassstatistik som finns för gymnasieskolan och genom den information som CSN samlar in för ut- betalning av studiestöd. Sammantaget ger dessa register en god bild av övergången mellan grundskola och gymnasieskola liksom genomström- ningen genom gymnasieskolan. Det innebär att signaler om t.ex. ökade studieavbrott från gymnasieskolan snabbt kan uppmärksammas. Ett annat exempel är i vilken mån ungdomar som varit i upppföljning fak- tiskt har länkats in i gymnasiestudier.

En kompletterande statistik från uppföljningsverksamheten ger en to- talbild av verksamheten för ungdomar inom ramen för en utbildnings- garanti och skulle också snabbt kunna indikera vilka delar av skolsyste— met som inte fungerar på ett tillfredställande sätt. Jag erinrar också om vad jag anförde om beslutsunderlag för ev. sanktioner i kapitel 12 om statsbidrag.

Viktigt är också att snabbt få tillgång till indikatorer på hur arbets- marknaden för ungdomar förändras och då särskilt för den grupp ungdo- mar som allmänt kan förutses vara en ”riskgrupp” i framtiden.

För närvarande är dessa uppgiftskällor osystematiska. De bör, enligt min mening, sammanföras och systematiseras för att ge ett kontinuer— ligt informationsunderlag till avnämarna på central och lokal nivå.

Utvärdering i ett mera långsiktigt perspektiv

För att i ett utvärderingsperspektiv få kunskap och för att kunna vidta förändringar i skolan krävs mer än ett kvantitativt resultatmåtti form av en procentsats av gymnasieutbildade.

En annat perspektiv är hur väl gymnasieskolan fungerar i förhållande till arbetsmarknad och eftergymnasial utbildning.

Ett beprövat sätt att genomföra sådana utvärderingar är att genomföra uppföljningsundersökningar av dem som genomgått vissa slag av ut- bildningar. Exempel på en sådan uppföljning är den studie som redovi- sades i ÖGY—utredningen (Axelsson) och för vilken SCB svarade för det praktiska genomförandet. Sådana uppföljningar torde vara i hög grad

intressanta även när det gäller dem som genomgått den nya gymnasie- utbildningen.

Ett särskilt undersökningsområde bör vara att följa upp den minoritet ungdomar som inte genomgår gymnasieutbildning innan de söker sig ut på arbetsmarknaden. Från undersökningar gällande förhållanden någ— ra år bakåt i tiden i ett kärvare arbetsmarknadsläge för ungdomar vet vi att anknytningen till arbetsmarknaden tenderar att vara lösare ju lä- gre utbildning ungdomarna haft och ju mer problematisk skolgången varit.

Ungdomars faktiska väg till en gymnasieutbildning kan vara nog så olikartad. Genom att skaffa en bild av hur ungdomar faktiskt beter sig för att nå denna utbildning kan också kunskaper nås för att underlätta en anpassning av skol— och vuxenutbildningssystemet så att så många som möjligt kan nå erforderlig kompetens. Vi vet t.ex. att en del ungdo- mar som inte omedelbart övergår till gymnasieskolan från grundskolan senare skaffar sig gymnasial utbildning bl.a. via komvux.

Antas och genomförs mitt förslag om individuella utbildningsplaner kommer utvärderingen av deras innehåll i relation till de reguljära ut— bildningsutbuden och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna att vara en viktig kunskap som bör återföras både till utbildningssystemet och till de ansvariga för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Den definitiva bilden av övergången mellan skola—arbetsmarknad kan bara ges genom uppföljningsundersökningar av den typ som SCB nu ge- nomför.

Ett administrativt perspektiv

Den kontinuerliga uppgiftsinhämtningen bör i framtiden utgöra grun— den för årliga beslut om dimensionering, resursberäkning och resursför- delning både centralt och regionalt.

I den mån resurstilldelningen inte är helt integrerad i statsbidragssys- temet för driften av gymnasieskolan kommer det att finnas ett behov av att särskilt beräkna medelstilldelning på de olika nivåerna efter någon

beräkningsgrund som är avpassad till verksamhetens behov. Jag har gi— vit några riktlinjer för detta behov i kapitel 12.

Är beräkningsgrunden relaterad till storleken av de aktuella ålders— grupperna, oavsett den faktiska verksamheten som kommunerna är ålagda, kan dimensioneringsberäkningar utföras enkelt. Jag har i det föregående visat att detta inte är en, enligt min mening, ändamålsenlig beräkningsgrund.

Beräkningsgrunden måste sannolikt vara relaterad till ett faktiskt be- hov för vilken pågående verksamhet utgör grunden. Omfattningen av verksamheten är direkt sammanhängande med dimensioneringen och utbudet i gymnasieskolan, men också som aktuella uppgifter visar, den aktuella arbetmarknaden för ungdomar under 18 år. Detta talar för att informationen som angetts ovan under utvärderingsperspektivet även bör utgöra underlag för resurstilldelningen.

Den mera långsiktiga utvärderingen om verksamhetens innehåll och måluppfyllelse ger underlag för åtgärder när det gäller förändringar i utbildningsutbud, läroplaner m.m. Sådana långsiktiga utvärderingar kan göras i den form som SCB gör med elevuppföljningar. Även särskil- da projekt, punktinsatser av den typ som denna utredning .ort kan ge underlag för förändringar.

Frågorna är de samma på kommunal nivå. Det finns behov av att utvär- dera innehåll i förhållande till behov och mål inom de ramar som kom- munerna har. En synpunkt (som RRV fört fram) är att den insamling av information som sker till central nivå också skall vara adekvat för pla- nering och utvärdering lokalt. Med kännedom om de lokala administra- tiva system som finns kan sägas att de i allmänhet innehåller mer infor- mation än vad som är av intresse centralt.

En viktigt fråga är i vilken utsträckning en ömsesidig anpassning kan ske mellan lokal uppgiftsinsamling och central. En sådan anpassning förutsätter någon form av likformighet också mellan kommunerna. Den praktiska hanteringen av information lokalt och överföringen till cen- tral sammanställning underlättas uppenbarligen av ADB—hantering. En sådan förutsätter strikt samordning och centrala direktiv för hur så— dan hantering skall ske.

J 1 l

, ,,m

1 1 L

lll-n' _

' "i n n » __”, L:"..j-jli '. u . ' , .-w..l '-;:***l_f '|l* i?

14. Personalfrågor

U tredarens förslag

Individuella utbildningsplaner integrerade i gymnasiala utbildnings- former medför behov av behörig personal, utbildning och fortbildning.

14.1. Personal i en integrerad gymnasial uppföljning

Huvudmannaskapet för personalen i uppföljningsverksamheten är kom- munalt. Riksdagens beslut (UbU 9, rskr 58) i enlighet med förslagen i regeringens proposition 1989/90:41 om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syo—funktionärer inne- bär att all personal i skolan får ett odelat kommunalt huvudmannaskap.

Föredragande statsrådet anför att en av grunderna för en likvärdig sko- la garanteras bl.a. av lärarutbildning och fortbildning. Enligt hans me- ning bör staten behålla ansvaret för sådana föreskrifter som behövs för att garantera just skolans mål och likvärdighet. Dit hör främst, enligt vad statsrådet anför, behörighetsregler för skolans pedagogiskt profes- sionella personal.

I det föregående har jag föreslagit att i läroplanerna för gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning föra in kursplan för individuella utbild- ningsplaner i syfte att främja gymnasial kompetens för alla. Därav föl- jer att personalen inom uppföljningsverksamheten får samma mål för verksamheten med individuella utbildningsplaner som den övriga verk- samheten i de gymnasiala utbildningsformerna.

I kursplan för individuella utbildningsplaner bör ingå moment såsom vägledning, studie- och yrkesorientering samt sådana gymnasiala ut— bildningsmoment eller moduler som ingår i de reguljära studievägarna såväl som praktik/arbete. Målet för verksamheten är gymnasial kompe- tens. Vägen till målet bör dock utgå från individuella förutsättningar och intressen. Utbildningen kan därför vara orienterande, förberedande eller kvalificerande samt kompetensgivande. Det innebär att den kan vara mer eller mindre teoretisk under olika perioder av utbildningsti— den. Utbildningen kan temporärt bestå av enbart studier eller enbart praktik/arbete eller en kombination av dessa. Utbildningen kan också vara förlagd till folkhögskola eller utgöra en lärlingsanställning. Vid planering och genomförandet av den individuella utbildningsplanen bör den unge fortlöpande ha stöd och information i form av bl.a. vägledning och studie— och yrkesorientering.

Ansvar för och verkställighet av vägledning och studie— och yrkesorien— tering, liksom undervisning och, sist men inte minst, planering av den individuella utbildningsplanen bör utföras av behörig personal.

Med hänvisning till vad föredragande statsråd anfört i propositionen om kommunalt huvudmannaskap, beträffande behörighetsregler för sko- lans pedagogiskt professionella personal, bör detta gälla även för de tjänster som inrättas med arbetet förlagt till detta arbetsområde.

Utöver denna personal finns inom uppföljningsverksamheten även and— ra personalkategorier anställda av kommunen såsom verkmästare, ar- betsledare, fritidsledare m.fl. För dessa finns inte motsvarande behörig- hetsregler.

Den mycket individualiserade verksamhet som bör bedrivas inom ra- men för individuella utbildningsplaner kräver att personalen är klar över sina yrkesroller. Professionaliteten upprätthålls genom att det pri- mära i yrkesutövningen är kopplat till det specifika i yrkeskunnandet.

14.2. Personal inom uppföljningsverksamheten enligt kommunenkäten

För att konkretisera mina förslag vad gäller personal i uppföljnings- verksamheten gör jag nedanstående sammanfattning.

Personal anställd inom uppföljningen, totalt 1 582 personer på 839 hel— tidstjänster, fördelade sig enligt enkätsvaren på ett flertal befattningar; se nedanstående figurer. En mera specificerad uppdelning anges i ta- bellform i bil. 5.

Personalfördelning inom uppföljningsverksamheten 1987/88 (medeltal för kommuner enligt enkätsvar).

Hrbetsled 13.02

i”r un d 0 9 14.02 Kanslipers

9.02. Hrbeisledn

Lärare 16.02 _ _ , adminisir

6.02. Kurator Psykolog

Sao-kons 42.02 ungdomsk

Utöver denna av kommunenanställda personal svarar handledarna på arbetsplatserna för introduktion, inskolning och handledning av de ung- domar som arbetar, med enskilda placeringar, på ungdomsplats förlag- da till hela arbetsmarknaden. Av totala antalet ungdomar med indi- viduella planer hade ca 65 procent arbete på ungdomsplats. Handledar- nas roll att ge ungdomarna stöd vid övergången från skolan till arbetsli— vet är ofta en förutsättning för att det skall fungera.

De vuxna på den unges arbetsplats blir ofta normgivare för ungdomar- na. De får en möjlighet att spegla sig i kontakten och samhörigheten med sina vuxna arbetskamrater och arbetsledare. Genom det omvända

förhållandet med kanske tio vuxna på en ung person i stället för 10—30 ungdomar på en vuxen i skolsituationen ger dem möjlighet att utveckla andra sidor hos sin person än vad skolsituationen ger möjlighet till. Det— ta kan i sin tur ge en ny identitet och självkänsla som gör att den unge får klart för sig vad denne kan och vill arbeta med i framtiden. Därmed skapas motivation för fortsatta studier som oftast är en förutsättning för att nå sitt uppsatta mål. (Se vidare bil. Madsen/Sandström)

Personaltäthet enligt kommunenkät

Ungdomar med individuella planer, utan arbete eller utbildning, repre- senterar i allmänhet olika intensitet i arbetet. Ungdomar som deltar i uppföljningsprogram är de som kräver mest arbetstid av personalen.

För att ge en uppfattning om personaltätheten har antalet heltidstjäns— ter i en kommun satts i relation till antalet ungdomar i kommunen som

ingår i uppföljningsansvaret.

I personalkategorin med väglednings— kurativa- och arbetsledande ar- betsuppgifter har inräknats: syo—konsulenter, ungdomskonsulenter, ku- ratorer, psykologer eller motsvarande, samt personal med ledande och samordnande uppgifter t.ex. föreståndare, skolledare m.fl. Antalet ung- domar med individuella planer utslaget per heltidstjänst räknat var 57 ungdomar.

I personalkategorin lärare har dessa inräknats med den andel av tjäns— ten som är förlagd till uppföljningen. Det vanligaste är att lärare som undervisar inom uppföljningen har del av sin tjänst förlagd till någon skolform såsom grundskola, gymnasieskola eller komvux/grundvux. Antalet ungdomar med individuella planer utslaget per heltid lärar- tjänst räknat var 113 ungdomar.

I personalkategorin kanslipersonal var antalet ungdomar med individu- ella planer utslaget per heltidstjänst ca 200 ungdomar.

Undervis 29-07- ' 23.07. Haninistra ning ' uon

XX

48.07. Vägleming elevvard

Av ovanstående figur framgår klart att den mest omfattande verksam- heten inom uppföljningen består av studie- och yrkesorientering, väg- ledning och elevvård. En stor andel av verksamheten förläggs utanför den kommunala verksamheten i form av arbete på ungdomsplats. En mycket viktig del av verksamheten utgör dock den undervisning som samtliga ungdomar i uppföljningen erbjuds. Omfattningen är däremot inte så stor enligt enkätmaterialet. För arbetsledning och administra- tion av verksamhet, för information till och kontakt med företag, myn- digheter och organisationer för ackvisition av ungdomsplatser m.m. sva- rar bl.a. den administrativa personalen.

Kommunal personal inom ungdomslagen

Flera kommuner hade kommunalt anställd personal för verksamhet in- om ungdomslagen. Av de kommuner som inte hade en med uppföljning- en integrerad organisation har 137 angett att de haft kommunala hand- läggare. Av dessa hade 79 kommuner haft assistentpersonal och 82 ar- betsledare för verksamheti ungdomslagen. Utöver den kommunalt an- ställda personalen tillkommer personalen på arbetsförmedlingskonto- ren som arbetade med ungdomslagen.

14.3. Fortbildning

Av de kommuner som besvarat enkäten har 189 kommuner samman- lagt angett att 3 521 hela måndagar anordnats som fortbildning för per— sonal inom uppföljningen. Utslaget på all personal i uppföljningen utgör

de 2,2 fortbildningsdagar under året per anställd person. Omräknat som antal fortbildningsdagar för handläggande personal i de kommuner som haft fortbildning utgör de 7,3 fortbildningsdagar under verksamhets- året. Fortbildning förekommer som framgår i en majoritet av kommu-

nerna men inte i alla.

Avsaknaden av för verksamhetsområdet specialinriktad fortbildning framhålls i flera rapporter. Behovet av professionell handledning för den personal som arbetar med ungdomar med psykosociala problem på- talas också. Att arbeta med människor som står i beroendeställning till yrkesutövaren samt befinner sig i mer eller mindre uttalad kris är krä- vande.

Fortbildningsbehovet har i nyssnämnda proposition om kommunalt hu- vudmannaskap för lärare m.fl. angivits vara av tre typer, nämligen dels den enskildes behov av utveckling, dels de behov som grundas på de spe— cifika förhållandena vid en viss skola eller i en viss kommun, dels såda- na behov som definieras av de nationella mål och ambitioner som finns för skolan. Detta bör också gälla för den vägledande personalen som samordnar de individuella utbildningplanerna.

För att garantera att respektive personalgrupp inom uppföljningsverk- samheten skall kunna bibehålla och öka sin kompetens måste, enligt min mening, de ges möjlighet att delta i med sina yrkeskollegor gemen- sam fortbildning inom respektive område skola, socialförvaltning, sjuk- vård m.fl.

Utöver fortbildning inom respektive yrkesområde är det, anser jag, lika nödvändigt att hela personalgruppen erhåller gemensam specialinrik- tad vidareutbildning inom deras särskilda ansvarsområden. Det kan gälla alternativ pedagogik och metodik, läsutvecklingsmetodik, utveck- lingspsykologi, helhetssyn på enhetens arbete, grundsyn på de ungdo- mar man är ansvarig för m.m.

15. Kommunal samverkan för att främja gymnasial utbildning för ungdomar under 20 år

Sammanfattning

* Ingen påbjuden kommunal samordning för ungdomars utbildning och sysselsättning. * Samarbetet mellan uppföljningsverksamhet och arbetsförmedling fungerar i allmänhet väl. * Samarbete mellan uppföljningsverksamhet och socialtjänst ökar.

15.1 Samordning av det kommunala utbildnings— och sysselsättningsansvaret för ungdomar

Jag har i det föregående redovisat mina överväganden och förslag när det gäller samordningen mellan skolan och arbetsmarknadsmyndighe- terna avseende sysselsättningsansvaret, ett starkare lagfäst kommu- nalt utbildningsansvar samt integrationen av uppföljningsansvaret i gymnasieskolan huvudsakligen genom införandeti läroplanen.

Jag skall i det följande beröra vissa frågor avseende samverkansorgan mellan skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna och samarbetet gent- emot socialtjänsten. Jag väger härvidlag också in det uppdrag jag har att beakta samordningen med arbetsmarknadsmyndigheternas åtgär- der för 18— och 19—åringar och att ange riktlinjer för samlade åtgärder för alla under 20 år.

15.2 Några samverkansorgan

Redan på 1970—talet, när kommunernas driftansvar för åtgärder för barn— och ungdom började utvidgas, föreslog SIA-utredningen att ett särskilt organ skulle skapas inom kommunen för barn— och ungdomsfrå- gor. Vad man då föreslog innebar en förändring av den politiska nämnd- organisationen. I remissbehandlingen avvisades förslaget. Det enda som återstod i propositionen och som antogs av riksdagen blev de lokala och regionala planeringsråden för samordning av skola—arbetslivsfrågorna. 1985 slopades regleringen i skollag av de lokala planeringsråden. Det ansågs att en central reglering av organisationsformerna för den lokala samverkan omkring skola—arbetslivsfrågorna inte var nödvändig, utan att detta var en helt kommunal angelägenhet.

Yrkesråden, som ännu inte är lagfästai skollagen, har fått en allt vikti- gare och aktivare roll i samband med försöksverksamheten med en re- formerad yrkesutbildning. De är emellertid enbart knutna till gymna— sieskolans yrkesinriktade studievägar och är därmed studievägsspecifi- ka. De finns därför endast i kommun med gymnasieskola och kan där— med inte fungera som forum för allmänna skola—arbetslivsfrågor.

1987 infördes arbetsförmedlingsnämnderna med ansvar för sysselsätt— ningsfrågorna generellt i kommunen och inte specifikt för ungdomarna. Det bör ligga i både kommunens och den lokala arbetförmedlingens in- tresse att nämnden tillförs kunskap om både skolverksamheten och ar— betsmarknaden. Detta bör kunna ske genom att t.ex. adjungera en re- presentant för skolan till arbetsförmedlingsnämnden.

I praktiken har arbetsmarknadsmyndigheterna och skolan mötts i ett intensifierat samarbete tillsammans med näringslivet i samband med försöksverksamheten med den treåriga yrkesutbildningen. Det har va- rit ett viktigt led i förnyelsearbetet att utvidga samarbetet med arbets— givare, fackliga representanter och kommuner på det lokala planet. Ge- nom detta samarbete är förmedlingen väl insatti de specifika behov som kan finnas inom den region där den verkar. Arbetsförmedlingen kan därigenom i god tid möta krav på yrkesmässig eller geografisk rörlighet eller på andra åtgärder för att lösa de lokala arbetsmarknadsproblemen.

Det finns således ingen påbjuden samordningsfunktion i kommunen när det gäller barn— och ungdomar och omsorgen om dem, deras utbildning

och deras arbete. Den nyligen av statsrådet Wallström tillsatta ung- domsutredningen har fått i uppdrag att ge förslag till hur ungdomsfrå- gorna skall samordnas i kommunerna.

15.3 Några resultat från utredningens enkät

Många kommuner har en integrerad organisation som svarar för syssel- sättningsåtgärder även för andra åldersgrupper än de som omfattas av uppföljningsansvar. Av nedanstående tabell framgår hur många kom- muner som har en organisation med utsträckt åldersansvar.

Kommuner med integrerad organisation för andra åldersgrupper än 16—17—åringar.

Antal kommuner

Integrerad organisation 65 för åldersgruppen 16—20 år

Integrerad organisation 39 för åldersgruppen 16—25 år

Integrerad organisation 72 för annan åldersgrupp

Sammanlagt antal med integrerad 1 15 organisation

Ett stort antal kommuner hade alltså valt att för sina kommunala åta- ganden inom sysselsättningsområdet bilda en gemensam organisation. Av enkätsvaren framgår inte tydligt skälen för en sådan organisation. Ett sådant skäl torde vara att en integrerad organisation i kommunen erbjudit en bättre kontinuitet i arbetet över de olika administrativa gränser som det statliga regelverket med fördelningen på olika centrala verk innebär. Ett annat skäl kan vara att överblicken och kontakten med de olika ungdomsarbetsplatserna som föreskrivs i de olika åtgär- derna underlättats. För de flesta arbetsplatserna inom de olika åtgär- derna har kommunen varit arbetsgivare. I små kommuner kan man för att få underlag till tjänster ha funnit det lämpligast att skapa en inte— grerad organisation. Ytterligare ett skäl kan vara att det funnits kost— nadsbesparingar för kommunen med en gemensam organisation.

Den helt dominerande huvudmannen för uppföljningsorganisationen var skolstyrelsen även i de fall då kommunen hade en integrerad orga- nisation för ungdomar upp till 20 eller 25 år. I de flesta kommuner med en integrerad organisation hade man olika kommunala huvudmän för den integrerade organisationen. Vanligast var att kommunstyrelsen an— gavs som huvudman för verksamheten gällande ungdomar 18—19 år, bå- de i de fall då det fanns separat organisation för uppföljning och ung- domslag och i de fall det fanns en gemensam organisation.

Några kommuner har uppgett t.ex. personalnämnd eller utbildnings— och arbetsmarknadsnämnd som huvudman för den kommunala admi— nistrationen av arbetsmarknadsåtgärder för ungdomari ålderna 18 till 19 år. I några fall stod kommunstyrelsen som huvudman både för upp- följning och ungdomslag. Detta gällde både då man hade separat och in— tegrerad organisation för uppföljningen.

Av de 72 kommuner med integrerad organisation för annan åldersgrupp än för 16—20 eller 16—25 år har 55 kommuner angivit att man har olika huvudmän för uppföljning och ungdomslag. Av de 17 kommuner som har samma huvudman var i de flesta fall kommunstyrelse eller i några fall utbildnings— och arbetsmarknadsnämnd alternativt arbetsmark— nadsnämnd huvudman.

Det finns alltså ett betydande antal kommuner som löst sina praktiska organisationsproblem och genomfört arbetet med ett ansvar som delas mellan olika kommunala instanser.

En stor majoritet av kommunerna anger att övergången mellan uppfölj— ningsåtgärder och ungdomslag fungerade mycket bra eller ganska bra. En vanlig kommentar, som bekräftas av ovanstående resultat, är att en liten andel ungdomar går över till ungdomslag. En annan vanlig kom- mentar var att kommunerna hade en integrerad organisation. Ett fåtal kommuner med en integrerad organisation har dock svarat att över— gången fungerar dåligt.

15.4 Samordning mellan kommunens förvaltningar

Några frågor som inställer sig är: Hur långt skall uppföljningsansvaret gå för att främja den unges rätt till utbildning och arbete? Vilka gränser finns det för uppföljningsansvarets skyldigheter? Vilka gränser sätter den praktiska verkligheten med sina begränsade resurser? Hur långt in på andra myndigheters ansvarsområden skall uppföljningsansvaret sträcka sig? Hur skall de uppföljningsansvariga agera i kommuner där arbetslösheten totalt är hög och ungdomsarbetslösheten än högre, där arbetsförmedlingen drar ned på resurserna i form av exempelvis ung- domsvägledare och —förmedlare?

På dessa frågor finns inga självklara svar. I sista hand kommer verklig- heten och viljeinriktningen ute i kommunerna att sätta gränserna för vad som är möjligt respektive omöjligt och önskvärt respektive inte önskvärt.

Särskilt under senare år när uppföljningsungdomarnas psykosociala problembild tydlig.orts har behovet av samarbete med socialtjänsten aktualiserats.

I regeringsformens 1 kap. 2 & 2:a st. uttrycks samhällsansvaret: ”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmil- jö.” Socialtjänstlagen (1980:620) i form av ramlag garanterar välfärdsmålen och lägger ansvaret härför på kommunen. Att kommunen har det ytter- sta ansvaret (3 å) för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver får inte innebära någon inskränkning av det ansvar som vilar på andra huvudmän. Det bistånd som den enskilde har rätt till (6 &) gäller försörjningen och livsföringen i övrigt och skall utformas så att det stärker individens möjligheter att leva ett självständigt liv. I uppsökande verksamhet (8 &) bör socialtjänsten upplysa om sin verk- samhet och erbjuda sina tjänster. I 12 & denna lag ges allmänna, målin- riktade bestämrnelser för omsorger om barn och ungdom i vid mening. Ett särskilt ansvar föreligger således för barn och ungdomar, i synner— het de som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Därutöver medges vissa

åtgärder enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Socialtjänsten är ofta inkopplad i behandlingsarbetet av de mest pro— blemtyngda ungdomarna. Socialtjänstens styrka ligger i en bred kun- skap om problem och problembehandling samt i möjligheten till konkre— ta insatser. De senare handlar både om psykosocialt stöd/behandling och om ekonomiskt bistånd.

Vad gäller det ekonomiska biståndet är det viktigt att socialsekretera- ren gör en helhetsbedömning av personens situation och att denna prö— vas i ett vidare sammanhang. Det måste också göras upp en plan för in- satserna och deras målsättning tillsammans med klienten. Om den en— skilde saknar medel för sin försörjning och behovet inte kan tillgodoses på annat sätt utgår ekonomiskt bistånd. Det krav som socialtjänsten kan ställa for att bevilja bidrag är att den enskilde skall stå till arbets— marknadens förfogande, dvs. att ha regelbunden kontakt med arbetsför— medlingen och att ta anvisade arbeten.

Det är här nödvändig att socialtjänsten och arbetsförmedlingen har god kontakt och tillsammans med den enskilde planerar eventuella åtgär- der som har med arbetet att göra, exempelvis språkundervisning, ar- betsträning. Socialtjänsten kan däremot inte ställa krav på att den en— skilde skall delta i någon form av behandling eller utbildning för att so- cialbidrag skall utgå. Den enskilde måste motiveras till deltagande.

Socialtjänsten har ovillkorliga sekretessbestämmelser, som inte utan den enskildes medgivande kan överskridas. Denna sekretess gäller den enskildes personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller honom närstående lider men. Detta kan ibland upplevas som ett hinder i samverkan och samarbetet med andra verksamheter i kommunen.

Kommunen har dock alltid, enligt 3 & socialtjänstlagen, det yttersta an- svaret för den enskildes välbefinnande. Det ankommer på kommunen att försäkra sig om att han eller hon inte lider nöd om socialnämnden ger avslag på en framställan om bidrag. Bidraget kan då ges på ”lägre nivå".

I likhet med socialtjänsten är det kommunala uppföljningsansvaret ock- så kommunalt förankrat. Däremot är det, till skillnad från socialtjäns- ten, specialiserat till enbart ungdomsgruppen 16— och 17—åringar. Upp- följningen kan inte erbjuda ungdomarna ekonomisk ersättning utan kan endast stödja och lotsa dem till utbildning eller arbete, vilket krä— ver aktiva insatser från ungdomarna. Det motiverande förberedelsear— betet kan i många fall vara svårt och därmed tidskrävande. Arbetet sker vid behov och allt oftare i samverkan med socialsekreterare.

Av rapporter till utredningen framgår att socialtjänsten i allt större ut- sträckning vänder sig till uppföljningsverksamheten och tar hjälp av uppföljningsåtgärder i sitt arbete med ungdomar i de aktuella åldrarna .

Uppföljningsansvaret är skyldigt att ta emot alla 16— och 17—åringar som inte befinner sigi utbildning eller har arbete. Den enda inskränk- ning som görs i skollagen avser dem som är psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningens erfarenheter tyder på att uppföljningsverksamhetens åt- gärder och målsättning vänder sig till och tar fram ungdomarnas resur- ser. Från ungdomarnas sida upplevs det troligen som mindre stigmati- serande att befinna sig i uppföljningsåtgärder än i socialtjänstens verk- samhet. Det känns säkert oftast naturligt även för ungdomarna i upp- följningen att försöka prioritera gymnasial utbildning och därefter arbe- te. Det är vad de flesta av ungdomarnas jämnåriga kamrater gör. Ung- domarna får i de konkreta uppföljningsåtgärderna och tillsammans med uppföljningens personal stöd att ta till sig målsättningen att arbeta med den positiva, aktiva delen av sin personlighet.

Jag har i det föregående föreslagit en lagfäst utbildningsgaranti i skol- lagen som omfattar en garanti för gymnasial utbildning för alla under 20 år. Det betyder att på samma sätt som socialtjänsten i kommunen är bäraren av det yttersta välfärdsansvaret för kommunens invånare bör skolstyrelsen i kommunen vara bäraren av det yttersta ansvaret för gymnasial utbildning för kommunens ungdomar. Skolstyrelsen har re- dan sysselsättningsansvaret för 16— och 17—åringar och kommunstyrel- sen för 18— och 19—åringar.

Det bör vara angeläget att socialtjänsten, arbetsförmedlingen och upp— följningsansvariga söker ett närmare samarbete med varandra i kom- munen. Under senare år har socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndig-

heterna aktivt gått in för att utvidga sitt samarbete i lokala projekt. Så- dant samarbete bör även inkludera uppföljningsansvaret.

Jag har också under avsnittet Ett nytt kommunalt utbildnings— och sys- selsättningsansvar berört vissa frågor om samplanering mellan skolan och arbetsförmedlingen.

Slutligen anser jag att det sysselsättningsansvar som kommunerna yt— terst har för ungdomarna borde lagfästas på ett mera övergripande sätt och knytas till kommunen än vad som nu är fallet. Detta framhöll jag i mitt remissvar till Arbetsmarknadsdepartementet i januari 1989 (se bil. 2). Då skulle det sysselsättningsansvar som kommunerna i realiteten redan har få en bättre förankring i den kommunala politiska beslutssfä- ren liksom också i de kommunala förvaltningarna. Det skulle kunna ge kommunerna initiativmöjligheter till samplanering med arbetsmark- nadsmyndigheterna.

Litteraturlista

Kapitel 3 Arnell—Gustafsson, U. Om ungdomars syn på arbete. Stockholm 1988.

Ds C 1989:18. Bjurström, E. Framtida ungdomsforskning i Sverige. Rap— port från Barn— och ungdomsdelegationen.

Coleman, J.S. Husen, T. Becoming Adult in a Changing Society. Paris, OECD/CERI 1985.

Ziehe, T. Ny ungdom. Om ovanliga läroprocesser. Övers. från tyska. Norstedts 1986.

Willis, P.E. Learning to Labour. Saxon House 1977. Ej till salu. Statens ungdomsråd. Slutrapport. Liber 1981. Fornäs, J. m.fl. Tecken i tiden. Stockholm 1989.

Henriksson, B. Ung på 90—talet Ungdomen i det postmoderna samhäl— let. Glacio bokförlag 1989.

Berggren, I. Förändrad socialisationssituation — Annorlunda krav på skolan. Ped. Instit., Göteborgs Univ. 1988.

Arnman, G. Jönsson, I. Olika för olika. Aspekter på svensk utbild- ningspolitik. Lund 1986.

Wästberg, O. 90—talstrender. Stockholm 1989. 243

Hagström T. Ungdomar - Arbete: Ett socialisationsperspektiv. Ur Ar- betsmiljöinstitutets skriftserie Arbete och hälsa 1989:19. Kapitel 4

Commission of the European Communities: Employment in Europe 1989.

J.S.Coleman — T.Husén: Becoming Adult in a Changing Sciety. OECD/ CERI 1985.

A.G.Watts: Educational and vocational guidance services for the 14—25 age group in the European Community. Commission of the European Communities, EURYDICE 1988.

OECD: Pathways for Learning. Education and Training from 16 to 19. Paris 1989.

Kapitel 5

Ds 1988:16. Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik — Ett diskus- sionsunderlag i ett 90—ta1sperspektiv.

PUBLICA. 90—talets arbetsmarknad

Ds 1989:44. Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik 1988 — ökade krav på omställning?

Leimar T. Återblick Några hågkomster och hållpunkter från arbets- marknadsverkets historia.

Nordiska ministerrådet. Kvinnor och män i Norden. Fakta om jäm- ställdheten (1988)

SCB. Sveriges framtida befolkning. Prognos för åren 1989—2025. Demo- grafiska rapporter 198911

AMS. Information från utredningsenheten 1989:6 Ungdomars arbets- marknad — i dag och i morgon.

Kapitel 6 Enkätsvar och rapporter som bifogats enkätsvaren.

Berglind—Ericsson—Lundström. Socialt arbete med arbetslös ungdom. Sthlm 1987

Hammarström, A. Ungdomsarbetslöshet och ohälsa. Luleå 1986 Norström—Thunved. Nya sociallagarna. 3 uppl. Sthlm 1988

SOU 1983:63. Utslagningen i grundskolan. En analys av hur reglerna om anpassad studiegång, skolgångsbefrielse och särskild undervisning tillämpats i praktiken.

Pockettidningen 1972:5. Utklassad? Rapport från grundskolan. Sthlm 1972

Emanuelsson, I. Verksamhet bland elever med svårigheter eller arbete med elevers svårigheter? En kunskapsöversikt. Sthlm, Skolöverstyrel- sen 1983

Skolöverstyrelsen. Gymnasieskola för alla? Bilder från verkligheten. Sthlm 1985

Skolöverstyrelsen. Att utveckla gymnasieskolan. Olika perspektiv på lokalt utvecklingsarbete. Sthlm 1988

Dahlgren. Gymnasieskolan — en skola för alla. Fortbildning och utveck- lingsarbete en uppföljning. Delrapport 1. Gbg 1985

Andersson—Lander. Lägesbedömningar i en gymnasiereform. Åtta sko— lors arbete med "En gymnasieskola för alla”. Slutrapport. Gbg 1988

Skolöverstyrelsen. Kvalitativ undersökning av kommunernas uppfölj- ningsansvar 1984/85. Sthlm 1985

Skolöverstyrelsen. Kommunernas uppföljningsansvar. Erfarenheter i sju län. Sthlm 1983

Krut nr 51. Ljusnande framtid? Om en gymnasieskola i förändring. Sthlm 1988

Odin, B.—Ähs, K. Den dolda styrningen. Skolpolitisk intention pedago- gisk verklighet. Lund 1985 Kapitel 7

Axelsson—Wallin. Sjuttiotalets gymnasieskola inför nittiotalet. Två ut— värderingar som grund för ett debattinlägg. Sthlm 1984

Axelsson. Gymnasieskolans yrkesinriktade linjer i ett tioårspespektiv. Uppsala 1986

Kapitel 8 Ståhl R. Att vara rustad och bli drabbad. Örebro 1986. Hammarström A. Ungdomsarbetslöshet och ohälsa. Stockholm 1986.

SOU 1984:31 Arbetsmarknadspolitik under omprövning Betänkande av delegationen för arbetsmarknadspolitisk forskning (EFA)

SOU 1989:12 Den regionala problembilden. Underlagsmaterial från 1987 års regionalpolitiska kommitté.

Ds A 1985:2 Kommunerna och sysselsättningspolitiken. Om arbetsför- delningen mellan kommunerna och arbetsmarknadsverket.

EFA—rapport nr 19. Språngbräda till arbete?'En utvärdering av bered- skapsarbete, rekryteringsstöd och ungdomsarbete av Kjell Sehlstedt och Lena Schröder Institutet för social forskning Stockholms universitet.

RRV. Åtgärder mot un gdomsarbetslöshet (Dnr 1984:128)

SINOVA. Ungdomslagens inverkan på det kommunala uppföljningsan- svaret — 1984—06—27

SINOVA. Ungdomslagens inverkan på utslussningen av ungdomar till den öppna marknaden 1984—08—31

AMS. Verksamheten med ungdomslag under första halvåret 1984 Re- dovisning augusti 1984

Göteborgs universitet. Ungdomslagen i nio kommuner Rapport sep- tember 1984

AMS. Ungdom & arbete 1985

AMS. Erfarenheter av jobbsökar—aktiviteter för ungdomar i ungdoms- lag 1986—02—18

Arbetsmarknadsdepartementet. Ungdom och arbetsmarknad — 1988

Kapitel 1 1

Hallerström, H. Skolförändring och decentralisering. Lund 1989

Kapitel 13

SCB (U 44 SM 8801). 20—åringar utan fullföljd linje i gymnasieskolan. Elevuppföljning våren 1987.

'ii'iif'ifii' Ti! iii? Wi? ”t' * "*-* %] * "L,, .." " ”då HEL-Ål? T”Quillw Exif” MWWTW Uli-'N [tillhå- »»' ”gnällt; " W .. .fi. Pi ., i,: i'm ,. ':',,»j , W i ' fil Mi Wmmfäämf "till!:iiua aids" !iri'hJUJÅIUJ l' 'LiIfw "i.|,||||'||F lät ”fjäril-N|. -'.'|'|i"|| "..||| ||| '|..|».»|»|»||:L|+ ||1|| || Iis—394801 _JL'TBTJ'.

. | |Jo||| | || ||i||'| * | |||||| * : W :i *»*"I..'"*f*HI""-ii iii "R”JILWI'|*|** ”vi"

" Phi”. Apan,; ”Wlläådfdtj—fmfve nwaummnmand liv'-r.: " i" |'.|1j| » »» ||.'.|*”" -1£;—,Bh ff,-L i—.3bnriv.am..m;r* '.'."

*.,il' ' I|. .- »;lt i |,tr-a, '|'-Ami ompmläsdbgr ihm "Miflfiluf'a namn " vi,» ”i » ||||| ”lif" |i|'l|" || L|||| ' » Mm.-iiriugrinfgmnewoh * i:,n - li * .

|||||*.'|ij*|..||,.. . ... tja” ||";th |q|||| |||||| * ||| .. . 4? f” "' W * ål,—ul lilndifpfåpdm'x. & "l. Tagg. Lyn, )ämd”? fu W .r . * , J,;H | l_|'.| 'FEIJ£FM||3- 'i'...” ilfiåff ,qu”? '|,||. w.|| .,...|| J|..'.*" ::..! '

»'*.»»I'1 :|..' .

”%%miagnlf siar.

.. .l'"' . ||| ..»ili'... 'n.

få»; aiit nya. aw- ""'*3l'58 då'iseuw

||":||'.|' ” |'|;n /* &

JN ||.||r

'||'i.|.. .i. |

asia

hälso?

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Översyn av det kommunala uppföljningsansvaret för ungdo- mar

Dir 1988z37 Beslut vid regeringssammanträde 1988—06—22

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Bodström anför.

Mitt förslag

Vid min anmälan av anslaget B 20. Bidrag till åtgärder inom kommu- nernas uppföljningsansvar för ungdomar under 18 år m.m. i 1988 års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 10 s.163) informerade jag riks- dagen om min avsikt att ta initiativ till en översyn av det kommunala uppföljningsansvaret samt av statsbidragsgivningen härtill. Jag fore- slår därför nu att en särskild utredare tillkallas för att utreda den fram- tida inriktningen och organisationen av åtgärder för ungdomar som var— ken går i utbildning eller har reguljärt arbete.

I denna fråga har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdeparte— mentet. Bakgrund

Kommunerna har enligt 3 kap. 18 & skollagen (1985:1100) ett uppfölj- ningsansvar for arbetslös ungdom under 18 år. Genom riksdagsbeslut

(prop. 1982/83:100 bil. 10, UbU 21, rskr 311) får kommunerna sedan den 1 juli 1983 statsbidrag för åtgärder för dessa ungdomar.

Statsbidragsgivningen regleras i förordningen (1985:583) om statsbi— drag till uppföljningsinsatser för ungdomar under 18 år.

Syftet med verksamheten är att underlätta för ungdomar under 18 år som varken befinner sig i reguljär utbildning eller har ett fast arbete att så snart som möjligt övergå till reguljär utbildning eller stadigvarande arbete.

Verksamheten bedrivs genom en planerad varvning av arbete och ut- bildning, Åtgärderna består av uppföljningsprogram och ungdomsplat— ser med utbildningsinlsag. Dessa åtgärder kombineras ofta med t.ex. 10- kalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA—kurser) eller gymna- sial lärlingsutbildning.

Åtgärdsprogrammet skall planeras och utarbetas tillsammans med in- dividen och vara sammanhållet och målinriktat. Det skall omprövas re- gelbundet tillsammans med den unge.

I praktiken har detta inneburit att ungdomarna i första hand rekom- menderas att skaffa sig en avslutad minst tvåårig gymnasial utbildning för att därigenom få ett bättre fotfäste på den reguljära arbetsmarkna- den. Även om utbildningslinjen således prioriteras i verksamheten är det dock individens önskemål och behov som är utslagsgivande och då är arbete ofta det enda tänkbara alternativet.

Kommunerna

Den kommunala uppföljningsverksamheten företer stora variationer. både länsvis och kommunvis. De centralt utfärdade riktlinjerna och be- stämmelserna har utgått från att verksamheten inte behöver vara lik- formig i hela landet utan denna har kunnat anpassas till de regionala och lokala förutsättningarna och till kommunens benägenhet att själva satsa på den uppföljande verksamheten.

Storstadskommunerna har var och en sin särprägel och inom vissa län har kommunerna utarbetat vissa gemensamma principer för verksam-

heten (t.ex. Gävleborgs län). Ibland har verksamheten knutits till gym- nasieskolan (t.ex. Norrköping och Jönköping), ibland har man organise— rat ungdomscenter som täcker även åtgärderna för 18—19—åringarna — i vissa fall också beredskapsarbeten för ännu äldre grupper (t.ex. i Tyresö). Avgörande är, vad kommunerna kan erbjuda lokalt och hur många de arbetslösa i olika åldersgrupper är.

Ungdomarna som omfattas av uppföljningsansvaret

Antalet ungdomar i det kommunal uppföljningsansvaret har under de två senaste åren minskat både absolut och i förhållande till det totala antalet ungdomar i aktuella åldrar. Ungdomarna har i allt större ut- sträckning sökt till gymansieskolan direkt efter grundskolan. Dessutom har en minskande andel av ungdomarna reguljärt arbete. Hösten 1983 hade tre procent av 16—17—åringarna arbete jämfört med 2,4 procent hösten 1986.

Enligt skolöverstyrelsens (SÖ) rapporter har andelen ungdomar som ingått i uppföljningsansvaret under tiden 1983/84 1986/87 sjunkit från ca 10 procent av 16—17—årsgruppen till ca 7 procent. Omsättningen av ungdomar i uppföljningsåtgärder är relativt stor: 18,8 veckor i uppfölj- ningsåtgärder är genomsnittstiden.

Andelen ungdomar som placeras på ungdomsplats tenderar också att minska: under verksamhetens första år hade ca tre fjärdedelar av ung- domarna i uppföljningsansvaret en ungdomsplats; 1985/86 var det ca två tredjedelar. Fördelningen mellan olika arbetsgivare visar vid en jämförelse över åren 1984—1987 att andelen ungdomsplatser hos enskil- da arbetsgivare minskar medan den hos kommunala/landstingskommu- nala arbetsgivare ökar. Första verksamhetsåret 1983/84 var könsfördel- ningen mellan ungdomarna i uppföljningsansvaret nästan jämn. Under de följande åren har emellertid flickornas andel ökat till nästan två tredjedelar 1986/87.

Numera består mer än hälften av ungdomarna i uppföljningsåtgärder av studieavbrytare från gymnasieskolan eller av dem som tackat nej till erbjuden plats i gymnasieskolan.

Enligt en undersökning som SÖ .orde 1985 fortsätter en tredjedel av ungdomarna i uppföljningsansvaret till reguljär utbildning, en tredjedel får arbete och en tredjedel fortsätter till annan verksamhet, bl.a. andra arbetsmarknadsåtgärder.

En flexiblare användning av bidrag till vissa uppföljningsåtgärder öpp- nades när riksdagen vid behandlingen av 1987 års budgetproposition beslöt att statsbidraget för ungdomsplatser och utbildningsinslag skulle kunna omvandlas till utbildningsplatser åt ungdomar i uppföljningsan- svaret. Det kallas DELTA—försöket och omfattar 500 årselevplatser.

Sammanfattningsvis går utvecklingen inom uppföljningsansvarets åt- gärder mot att en större andel ungdomar omfattas av väglednings— och utbildningsåtgärder och en minskande andel får ungdomsplatser. På ungdomsplatserna tenderar den unge att stanna längre. För fr.a. pojkar- na kan en ungdomsplats leda till arbete eller till att den omvandlas till lärlingsplats. För flickornas vidkommande blir fortsättningen oftare förlängd ungdomsplats och därefter övergång till ungdomslag, om insat- serna inte har resulterat i fortsatt utbildning.

Riksrevisionsverket (RRV) redovisar i rapporten ”Kommunernas upp- följningsansvar för ungdomar under 18 år” (Dnr 1985:609) en undersök- ning av ungdomar inom uppföljningsansvaret. Trots att RRV rent all- mänt sett menar att det kommunala uppföljningsansvaret fungerar väl, anser RRV att verksamheten inte tillräckligt uppmärksammar ungdo— marnas skilda förutsättningar och behov i ett medvetet planeringstänk— ande som borde vara utgångspunkten för uppläggningen och dimensio- neringen av olika insatser i kommunernas uppföljningsverksamhet. RRV redovisar och delar den kritik som av SÖ,länsskolnämnder och en- skilda kommuner riktas mot statistik— och avrapporteringssystemet för uppföljningsåtgärderna. RRV understryker vikten av att ett nytt statistik— och informationssystem utvecklas för att bl.a. bättre kunna beskriva flöden mellan olika typer av sysselsättning, ungdomarnas bak- grund och behov.

Statsbidragsfrågor

RRV för fram förslag om schablonisering av statsbidraget. Förutsätt- ningarna härför är att verksamheten följs upp, redovisas och utvärde-

ras. Detta förutsätter i sin tur ett utvecklat statistik— och avrapporte- ringssystem, enligt RRV.

Uppdraget

Sedan halvårsskiftet 1983 då det nuvarande åtgärdsprogrammet för det kommunala uppföljningsansvaret infördes har samhällsbilden i många avseenden förändrats på ett för uppföljningsverksamheten avgörande sätt. Arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, kulminerade det året och har sedan dess drastiskt sjunkit, delvis till följd av aktiva arbetsmark— nadsåtgärder men förför allt på grund av en gynnsammare arbetsmark- nad. Samtidigt har en allt större andel ungdomar, f.n. 97 procent sökt till gymnasiala utbildningar direkt efter grundskolan. Jag har i det fö- regående redovisat några av de effekter detta har haft för uppföljnings- verksamhetens del.

Den framtida utvecklingen, som redan nu kan skönjas, är, att arbets- marknaden kommer att ställa allt högre krav på kompetens och att det är nödvändigt att skolan utvecklas och förnyas i takt med samhället. Detta påverkar också situationen för ungdomarna inom uppföljningsan— svaret.

Inom hela gymnasieskolan pågår f.n. försöksverksamhet och utveck- lingsarbete som kommer att ligga till grund för en ny läroplan för gym- nasieskolan i början av 1990—talet. Inom gymnasieskolans yrkesutbild- ning startar hösten 1988 en bred försöksverksamhet som en följd av riksdagens beslut men anledning av propositionen 1987/88:102 om ut- veckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (UbU 31, rskr 366).

Ytterligare en viktig faktor som påverkar all planering av ungdomars utbildning och arbete inför 1990-talet är de minskande ungdomskull- arna under det kommande decenniet.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om riksdagens beslut med än-

ledning av propositionen (1987/88:105, AU 17, rskr 364, UbU 34, rskr 365) om jämställdhetspolitiken inför 90—talet. Dessa riktlinjer bör, bl.a. mot bakgrund av den ökade andelen flickor i uppföljningsåtgärder, be— aktas av utredaren.

Utredaren bör mot denna bakgrund och med beaktande av min redovis- ning i det föregående pröva om nuvarande målsättning för den kommu— nala uppföljningen behöver förändras. Utredaren bör därvid förutsätt- ningslöst pröva om samhällsutvecklingen förändrat förutsättningarna för statsbidrag till en fristående organisation av det kommunala uppfölj-

ningsansvaret.

En viktig utgångspunkt för utredaren är att samhället har ett ansvar för att ungdomar får en sådan grundutbildning att de får ett fast fotfäste på arbetsmarknaden, att de kan bli aktiva samhällsmedborgare och kan skapa sig ett meningsfyllt liv i övrigt.

Utredarens analys bör utgå från de nuvarande utbildnings— och arbets— marknadsåtgärderna och de förändringar som sedan 1980 har sketti åt- gärderna för arbetslösa ungdomar under 20 år. En sådan analys bör dels bygga på dokumenterade erfarenheter av verksamheten under de gång- na åren, dels på aktuella undersökningar av ungdomarna i kommuner— nas uppföljningsansvar med särskild hänsyn tagen till deras olika be- hov.

Som en följd av denna analys bör utredaren överväga. om de nuvarande åtgärdernas utformning och organisation är ändamålsenliga. Statsbi- dragssystemet bör i anslutning härtill också ses över.

Till de eventuella förändringar i verksamheten som utredaren föreslår bör också kopplas förslag till riktlinjer för ett förbättrat statistik— och informationssystem. Utredaren bör därvid bl.a. ta del av SÖ:s och stati- stiska centralbyråns hittills uppnådda resultat. Det är angeläget att ett nytt informationssystem bygger på en effektiv och for kommunernas ad- ministration rimlig avrapportering om ungdomarnas arbetslöshetssi— tuation och flödena mellan olika åtgärder.

Det kommunala uppföljningsansvaret är en del av samhällets insatser för att ge alla ungdomar så goda förutsättningar som möjligt att klara övergången till vuxenlivet och den reguljära arbetsmarknaden. Det är viktigt att behovet av samordning med de insatser som görs för ungdo— mari den närmast följande åldersgruppen beaktas.

Utredaren bör därför överväga om den nuvarande ansvarsfördelningen för ungdomar under 20 år mellan skolans och arbetsmarknadens resp.

myndigheter bör omprövas. Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört om arbetsmarknadens höjda kompetenskrav bör en framtida ansvarsfördel- ning kunna utgå från om ungdomarna har eller inte har full-ort en gymnasial utbildning.

Jag är emellertid också medveten om att alla ungdomar inte kan förut- sättas skaffa sig en gymnasial utbildning direkt efter grundskolan. Ock- så dessa ungdomar måste kunna erbjudas en meningsfull verksamhet. Det är viktigt att detta beaktas vid en eventuellt förändrad ansvarsför- delning. Ambitionsnivån för dem skall vara densamma som för alla and— ra ungdomar under 20 år: att ge förutsättningar för individuell utveck- ling och yrkesförberedelse.

Grundläggande för utredarens överväganden om ansvarsfördelningen mellan skol— och arbetsmarknadsmyndigheterna skall vara att gräns- dragningen myndigheterna emellan bör klargöras samt att samordning- en och samarbetet dem emellan förbättras.

Ramar för utredarens arbete

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och statliga kommittéer.

För utredarens arbete gäller direktiven (dir. 1984:5) till samtliga kom- mittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inrikt- ning och konsekvenser.

Uppdraget skall redovisas senast 31 december 1989.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar chefen för utbildningsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (1976:119)med uppdrag att göra en översyn av åtgärder avseende det kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar som efter grundskolan varken går i utbildning eller har reguljärt arbete.

att besluta om sakkunniga, referensgrupper, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall be- lasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

Skola—Arbete-Utredningen Bilaga 2 (U 1988:1 1) 1989—01—19 Dnr 12/88

Till chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Förslag från arbetsmarknadsstyrelsen till förändring av ungdomsgarantin

A 6482/88

Sammanfattning av mina synpunkter

Det bör fastställas en övergripande samhällelig ungdomsgaranti avseen- de ungdomars utbildning och arbete som inte enbart är knuten till vissa åtgärder. Det är viktigt med ett samordnat ansvarstagande för målen för samhällets utbildnings— och sysselsättningsgaranti för ungdomar även när det gäller åtgärder för 18— och 19—åringar, isynnerhet de som inte har någon fullföljd gymnasial grundutbildning. Önskvärt att inskolnings— platser och ungdomsplatser får samma grad av statsbidragstäckning. Det får inte bli en majoritetsandel flickor som i sista hand måste erbjudas särskilda inskolningsplatser. Detta gäller också invandrar— och flykting- ungdomar. Introduktion och inskolning bör göras av en särskild handle-

dare på arbetsplatsen.

Allmänt

Den 1 augusti 1988 förordnades jag som särskild utredare för översynen (U 1988:11) av det kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar. Di- rektiven (U 1988z37) har utformats i samråd mellan cheferna för utbild- nings— och arbetsmarknadsdepartementen. Utredningen kallar sig Sko- la—Arbete—utredningen. Utredningen biträds av två sekreterare, en från vardera utbildningsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet samt av experter från civildepartementet, skolöverstyrelsen, arbets- marknadsstyrelsen och socialstyrelsen. En referensgrupp, bestående av

arbetsmarknadens parter, Svenska kommunförbundet och Elevorgani— sationen har knutits till utredningen.

En viktig utgångspunkt, enligt direktiven, är att samhället har ett an— svar för att ungdomar får en sådan grundutbildning att de får ett fast fotfäste på arbetsmarknaden, att de kan bli aktiva samhällsmedborgare och att de kan skapa sig ett meningsfyllt liv i övrigt. Jag uppfattar den— na formulering som central för samhällets särskilda utbildningsgaranti för ungdomar och återkommer till denna senare.

Det kommunala uppföljningsansvaret, som uppdraget avser, omfattar alla 16—17—åringar som inte befinner sig i utbildning eller inte har nå— got reguljärt arbete. I uppdraget ingår emellertid också att beakta beho- vet av samordning med de insatser som görs för ungdomar i den närmast följande åldersgruppen, 18—19—åringarna, som inte har någon fullföljd gymnasial utbildning och som är arbetslösa.

Direktiven ålägger utredaren att överväga om nuvarande ansvarsför- delning för åtgärder för dessa ungdomar under 20 år bör omprövas. En framtida förändrad ansvarsfördelning bör, enligt direktiven, i så fall kunna utgå från om ungdomarna har eller inte har full.ort en gymnasi- al utbildning. Detta understryker den vikt regeringen lägger vid att ungdomar har en gymnasial grundutbildning, något som chefen för ar— betsmarknadsdepartementet också betonar i den nyss framlagda bud— getpropositionen (prop. 1988/89:100, bil. 12).

Alla ungdomar kan emellertid inte förutsättas skaffa sig en gymnasial utbildning direkt efter grundskolan. Ambitionsnivån för dessa ungdo— mar, framhålls det i direktiven, skall vara densamma som för alla andra ungdomar under 20 år: att ge förutsättningar för individuell utveckling och yrkesförberedelse. Även dessa ungdomar måste således kunna er- bjudas en utvecklande och meningsfull verksamhet. Det är viktigt att detta beaktas, påpekas det i direktiven, om förslag om en eventuell för— ändrad ansvarfördelning blir resultatet av utredningens överväganden (Dir. U 88:37 s. 5 och 6).

Ungdomsgarantins nuvarande utformning (5.3—4)

Idag är det 90—talets minskande un gdomskullar och regionala obalanser som står i fokus för samhällsdebatten men också höjda kompetenskrav i förening med risk för ökad utslagning av dem som har bristfällig utbild-

ning.

Några av de viktigaste hörnstenarna i samhällets ungdomsgaranti, nämligen de som avser ungdomars utbildning och arbete, växte fram under slutet av 1970—talet och i början av 1980—talet. Åtgärderna präg— lades av den då rådande arbetslösheten som sammanföll med att tonårs— kullarna ökade med 20—30 procent under 1980—talets första hälft. Den uttalade ambitionen var då som nu att samhället har ett speciellt an— svar för de ungas utbildning och arbete, att en gymnasial grundutbild— ning är ett nödvändigt led i samhällets utbildningsgaranti som en förut— sättning för ett fast fotfäste på arbetsmarknaden och att förebyggande insatser är särskilt viktiga när det gäller unga människor. I de uttalan- den och beslut som riksdagen .ort under 1980—talet har detta synsätt präglat bl.a. ungdoms—, regional— och arbetsmarknadspolitiken.

Dessa principer har varit vägledande när direktiven till Skola—Arbete— utredningen har utformats av cheferna för utbildnings— och arbets- marknadsdepartementen. Viljan att anlägga en helhetssyn på åtgärder för ungdomar under 20 år, vikten av att de får en gymnasial grundut- bildning som ger både personlighetsutveckling, medborgarkunskap och en fast fot på arbetsmarknaden samt omsorgen om allas rätt till en me- ningsfylld sysselsättning präglar direktiven.

Enligt skollagen skall kommunen hålla sig underrättad om hur 16— och 17—åringarna är sysselsatta och se till att ge alla ungdomar en menings- fylld sysselsättning. I tillämpningsförordningar, t.ex. gymnasieförord- ningen och statsbidragsförordningen för den kommunala uppföljningen, regleras åtgärderna. Dessa, som kan vara ungdomsplatser men också olika utbildningar, skall samordnas i långsiktiga individuella planer som sträcker sig ända till 18—ärsgränsen och som omprövas minst var tionde vecka.

För 18—19—åringarnas del är ungdomsgarantin f.n. mera renodlat åt- gärdsstyrd. I lagen (1983:1070) om ungdomslag finns bl.a. bestämmelser

som ålägger kommunerna att i sista hand anordna sysselsättning i form av ungdomslag för ungdomar som inte kan få arbete på annat sätt.

Förslag till ungdomsgaranti (5. 6—9)

Jag noterar med tillfredsställelse att AMS föreslår att ungdomarna sti— muleras till fortsatt utbildning. Det är då viktigt att, som jag har fram- hållit i det föregående, de ungdomar som inte har en fullföljd gymnasie- utbildning, erbjuds möjlighet atti först hand avsluta en sådan. Denna ger den samhälls— och medborgarkompetens samt de kommunikations— färdigheter som är så nödvändiga i dagens samhälle och som utgör en förutsättning för att individen skall kunna tillgodogöra sig fortsatt ut- bildning, såsom exempelvis olika former av vuxenutbildning inom kom— vux och AMU liksom även personalutbildning inom företagen.

Den förlängda söktiden som föreslås borde ge möjligheter till en grund- lig inventering även av ungdomarnas utbildningsbehov. Ofta har ung- domarna under någon tidigare period i uppföljningsansvaret upprättat en individuell handlingsplan och jag vill här understryka det angelägna i att man i detta sammanhang knyter an till och vidareutvecklar en så- dan plan. Jag kommer att i mitt utredningsarbete kartlägga möjlighe- terna till samarbete i detta avseende mellan den kommunala uppfölj— ningsverksamheten och arbetsförmedlingen.

Det vore också önskvärt att de nya bestämmelserna för inskolningsplat- serna utformas så att de ger utrymme för ett flexibelt utnyttjande av dessa så att man exempelvis skulle kunna varva utbildning och inskol- ningsplatser. Jag är medveten om att detta skulle kunna bli aktuellt hu— vudsakligen för de s.k. särskilda inskolningsplatserna.

Jag ställer mig i huvudsak positiv till AMS' förslag att helt övergå till systemet för inskolningsplatser när det gäller sysselsättningsåtgärder för 18—19—åringarna. Fördelarna med detta systems möjligheter att ut— nyttja hela den öppna arbetsmarknaden är uppenbara liksom åtta tim- mars arbetsdag. Den större överensstämmelsen med ungdomsplatserna för 16—17—åringarna (arbetstid, avtalsslutande parter m.m.) måste, som AMS också påpekar, betraktas som en stor fördel av arbetsgivarna.

Ytterligare en samordningsvinst skulle kunna skapas om en större överensstämmelse kunde åstadkommas mellan de två nämnda åtgär— dernas grad av statsbidragstäckning. Chefen för utbildningsdeparte— mentet har i årets budgetproposition i samband med sin redovisning av anslaget B 19. Bidrag till åtgärder inom kommunernas uppföljningsan— svar anmält att en omprövning av statsbidragstäckningen av ungdoms— platserna har aktualiserats. I sin Skrivelse pekar AMS bl.a. på att ar— betsmarknadsåtgärdernas olika subventionsgrad är förvirrande för ar- betsgivarna och att detta försvårar utläggningen av åtgärderna. Jag an— sluter mig till denna bedömning och förordar att inskolningsplatser och ungdomsplatser ges samma statsbidragstäckningsgrad.

Jag har erfarit att det har varit svårare att få fram inskolningsplatser för flickor än för pojkar inom det privata näringslivet, ett förhållande som också speglar situationen på arbetsmarknaden totalt. Jag utgår från att arbetsmarknadsministern, liksom hittills, tar till vara alla till buds stående möjligheter att även inom ramarna för arbetsmarknadsåt— gärder bryta könsrollsbarriärerna på arbetsmarknaden.

Dessa ansträngningar bör därför också inriktas mot att det inte blir en större andel flickor än pojkar som i sista hand måste erbjudas de före- slagna särskilda inskolningsplatserna. Detta gäller också invandrar— och flyktingungdomar.

Jag vill vidare understryka vikten av att det verkligen sker en intro- duktion och inskolning av en handledare på arbetsplatsen. Jag vill erin- ra om att riksdagen lade stor vikt vid denna aspekt när införandet av ungdomslagen behandlades. Handledning är också särskilt viktigt för flickor på arbetsplatser inom traditionellt manliga yrkesområden.

Avslutningsvis vill jag, utan att därmed föregripa mina egna övervä- ganden och förslag i denna utredning, framhålla att det bör vara sam- hället som i sista hand står som garant för ungdomars utbildning och ar-

bete. En sådan garanti bör, enligt min mening, inte vara knuten till en— bart en eller ett fåtal konkreta åtgärder utan också vara fastlagd på ett mera övergripande plan.

Stockholm den 19januari 1989

Marita Bengtsson Särskild utredare för Översyn av det kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar (U 1988:11)

Bilaga 3

Arbetsmarknadsmyndigheternas respektive skolans ansvar för arbetslös ungdom under 1900—talet

lnnehållsförteckning

1 Allmänt 1.1 Sammanfattning 1.2 Inledning

2 Aktiv arbetsmarknadspolitik 2.1 Framväxt och tillämpning av idéer 2.2 Arbetslinjen i svensk arbetsmarknadspolitik 2.3 Samverkan skola—arbetsförmedling 2.4 Vägledning

3 Ett nytt ansvar för skolan: Ungdomars övergång från grundsko- la till gymnasieskola och/eller arbete. Utveckling 1970—1989 3.1 Utveckling av skolans syo och arbetslivskontakter samt ett nytt uppföljningsansvar 1970—1979 3.2 Gymnasieskolans ökade betydelse för att motverka ungdomsar- betslöshet

3.3 Det kommunala uppföljningsansvaret får ett eget åtgärdssystem 1980—1989

3.4 En gymnasieskola för alla

3.4.1 Ökad dimensionering 3.4.2 Lokalt arbetsmarknadsanpassade kurser 3.4.3 En flexiblare gymnasieskola 3.4.4 Ansvars- och samordningsfrågor

Bilaga 3

Arbetsmarknadsmyndigheternas respektive skolans ansvar för arbetslös ungdom under 1900—talet

1 Allmänt

Antalet ungdomar utan gymnasieutbildning och arbete har varierat och betingats av demografiska faktorer, av utbildningsväsendets dimensio- nering och av konjunkturväxlingarna. Utgångspunkten för min redovis— ning i det följande blir hur mål och huvudmannaskap förändrats under detta århundrade samt hur man på olika sätt har försökt främja de s.k. arbetslösa ungdomarnas integration i den reguljära utbildningen.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken utgör en viktig del i den svenska modellen för välfärdsskapande ekonomisk politik. Arbetslinjen inom ar- betsmarknadspolitiken är särskilt viktig när det gäller ungdomar. I stället för att de erhåller ett passivisserande ekonomiskt stöd vid en ar— betslöshetssituation erbjuds ungdomarna vägledning, utbildning och möjlighet till arbete genom en åtgärd. Målet är att ge ungdomarna möj- lighet till utveckling genom deltagande i samhälls— och yrkeslivet samt till egen försörjning. Detta åtgärdssystem har utvecklats under hela 1900—talet.

Ända till 1970 hade arbetsmarknadsmyndigheterna det totala ansvaret för de arbetslösa ungdomarna. Detta innebar att arbetsmarknadsmyn- digheterna ofta fick ta initiativ till både utbildning och sociala insatser.

Samtidigt som Skolplikten försköts upp i åldrarna och allt fler fortsatte i frivillig vidareutbildning ökade kraven på skolans helhetsansvar för

ungdomarna.

De reformer som initierades inom skolan i början på 1970—talet prägla— des av arbetsmarknadssituationen för ungdomar och tog intryck av de erfarenheter som vunnits av arbetsmarknadsmyndigheternas långa er- farenhet av arbetslös ungdom.

Det kan sammanfattas sålunda:

* skolväsendets nya ansvarstagande för ungdomar även utanför utbild— ningsväsendet; * ansvaret förskjuts från grundskola till gymnasieskola och betoningen flyttas från arbetslivsorientering via uppsökande uppföljning och vägled- ning till åtgärder i form av gymnasial utbildning; * ansvaret förskjuts från arbetsmarknadsmyndigheter till skola med allt starkare tonvikt på gymnasial utbildning som vägen till arbete * kommunerna ansvarar för ungdomarnas frihet att välja mellan utbild- ning och arbete;

at en gymnasieskola för alla genom ökad dimensionering, organisatoris- ka åtgärder och ett förändrat arbetssätt.

1 .2 Inledning

Utdrag ur Berättelse angående Stockholms stads arbetsförmedling jäm- te statistisk öfversikt rörande verksamheten under år 1909:

"Hvad de minderåriga angår, har Arbetsförmedlingen äfven under redogörelseåret bemödat sig om att för deras räkning anskaffa pas— sande arbetstillfällen.

Särskildt har man å den manliga expeditionen lagt sig vinn om att förmå gossarna att taga anställning såsom lärlingar inom hant- verk och industriella yrken. Springgosseplatser hafva utbjudits först i andra rummet, alldenstund samhällets gifvetvis bäst betjä- nas, om ungdomen tidigt väljer ett bestämdt yrke till lefnadsbana. Denna gren af förmedlingsarbetet har delvis utöfvats i samverkan med Stadens folkskolor, med hvilka vissa närmare öfverenskom- melser för ändamålet träffats.”

”Rörande de sökandes ålder är bl.a. att märka, att å den manliga afdelningen 435 varit yngre än 15 år och å den kvinnliga afdelning- en 166.”

”På den manliga afdelningen har ett fåtal gossar anmält sig för lär— lingsplatser, medan flertalet frågat efter anställningar som spring— pojkar. Gossarna tycks i regel hafva en afgjord motvilja för det praktiska arbete, industrien och hantverket erbjuda. En faktor, som i detta sammanhang bör tagas med i beräkningen, är våra än— nu tyvärr föga väl ordnade lärlingsförhållanden. För öfvrigt torde det vid undervisningen i våra skolor ej nog kunna pointeras vikten af, att ungdomen ägnar sig åt något bestämdt yrke, så att barnens håg och kärlek väckas till ett visst handtverk eller yrke. Barnen måste få klart för sig, att det visserligen rörliga lif och den biin- komst, som understundom kan vara förenad med en springpojke— plats, i allmänhet ej medför någon framtid. Erfarenheten visar nämligen, att, om en springgosse skött sin syssla oklanderligt någ— ra år och gör framställning om högre veckopenning, chefen ofta nog meddelar honom, att han ej kan aflöna dyrare arbetskraft för såda— na sysslor eller ock att han är för gammal för platsen. Ynglingen skall då söka annan anställning. Något yrke har han ej lärt, hvar- för han tar plats som dräng i affär, butik, restaurant eller dylikt. När han nått en ålder af cirka 25 år, anses han äfven där af veder— börande principal för gammal. Hvad är då att göra? Det stora fler— talet får inregistrera sig i grofarbetarnes led. Högst få är de, som från springpojksklasser avancera till högre befattningar hos en ar- betsgifvare."

Vi kan utläsa av ovanstående att arbetsförmedlingen redan 1909 försök— te förmå de arbetssökande ungdomarna att se värdet av en yrkesutbild- ning genom t.ex. lärlingsanställning liksom att man samverkade med

skolan i förmedlings— och vägledningsarbetet.

2 Aktiv arbetsmarknadspolitik

2.1 Framväxt och tillämpning av idéerna

”Vi behöver stanna upp ibland och tänka efter i vilket sammanhang och i vilket syfte vi utför vårt jobb. Erinra oss den idémässiga bakgrunden till vår gemensamma strävan. För det är idéerna som förklarar, styr och stärker oss i vårt dagliga ”myrarbete” som också är "örnarbete". En vi- sionär uppgift som förverkligas i de många vardagliga handlingarna.

Framväxten och tillämpningen av idéerna om den aktiva arbetsmark- nadspolitiken som en del en i viss mån marginell men ändå avgörande viktig del i den svenska modellen för välfärdsskapande ekonomisk poli- tik har varit och är en förutsättning för allas rätt till arbete”, ett utdrag från inledningen av Tord Leimars bok Återblick — Några hågkomster och hållpunkter från arbetsmarknadsverkets historia, utgiven vid AMS 40—årsjubileum 1988.

Han fortsätter; ”arbetsförmedlingen som en mötespunkt för efterfrågan och utbud av arbetskraften är en grundläggande förutsättning, ett verk- tyg för den aktiva arbetsmarknadspolitikens konkreta förverkligande."

2.2 Arbetslinjen i svensk arbetsmarknadspolitik

I regeringens proposition 1988/89:109 om ny inriktning av arbetsmark- nadspolitiska åtgärder för unga framhålls arbetslinjen inom arbets- marknadspolitiken som särskilt viktig när det gäller ungdomar. Det in- nebär att ungdomarna erhåller lön eller bidrag för en motprestation i form av yrkes— eller skolarbete. Samhället vill på detta sätt ge alla ung- domar en möjlighet att delta i arbets— och samhällslivet och inte vid är- betslöshet endast ge ungdomarna kontantstöd för sin försörjning.

Redan 1919 tillskriver Göteborgs arbetarkommun och Ernst Wigfors so- cialdemokratiska partistyrelsen med ett förslag till ekonomiskt hand- lingsprogram. En punkt lyder; ”Rätten till arbete för alla samhällets medborgare erkännes. Säkerhet mot arbetslöshet beredes sålunda i främsta rummet genom att samhället skaffar de arbetslösa arbete till

inom yrket gällande lön. Först i andra hand tillgripes understöd åt ar— betsvilliga arbetslösa”.

Arbetslinjen i svensk arbetsmarknadspolitik kom således till uttryck re— dan för 80 år sedan!

För att belysa framväxten av den svenska arbetsmarknadspolitiken, särskilt med avseende på ungdomar vid deras övergång från skola till arbete, återger jag i det följande utredningsförslag vad gäller utveckling av förmedlingsverksamhet, metoder, åtgärder och resurser.

I ”Förhandlingar vid arbetsförmedlingskonferens inom socialstyrelsen december 1919”, kan man i &? läsa om ”Den offentliga arbetsförmedling- en och den s.k. partiella (fysiskt och moraliskt defekta) arbetskraften.”

Man erinrar om att Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att inkom— ma med yttranden beträffande frågan om vidtagande av åtgärder för den s.k. partiella arbetskraftens bättre utnyttjande. Citat; "Möjligheten att förmedla arbete åt den fysiskt defekta arbetskraften väsentligen vo- re beroende av huruvida den arbetssökande erhållit utbildning inom ett fack, där den defekthet, varom i varje särskilt fall vore fråga, ut.orde minsta möjliga hinder för arbetets utförande. Beträffande den moraliskt defekta arbetskraften framhölls att arbetsförmedlingen härvidlag hade en synnerligen ömtålig och ansvarsfull uppgift. Det gällde att uppsöka sådana arbetsgivare, som kunde väntas visa förståelse för individer av hithörande slag.”

och i å8 ”Den offentliga arbetsförmedlingen och yrkesvalet" anför man

”Frågan om att arbetsförmedlingen i samförstånd med skolan vid den åldern,då dessa sluta folkskolan hade aktualiserats genom den reform av yrkesundervisning som beslutats av 1918 års riksdag. Det ålåg där- vid arbetsförmedlingen att sedan de unga bestämt sig för ett visst yrke, placera ut dem hos yrkesidkare där de kunde erhålla praktisk utbild— ning jämsides med den teoretiska undervisningen i lärlingsskolan.”

Statens arbetslöshetskommissions berättelse 1925—1934. Utdrag — ”Sam— manfattning av förhållandena före år 1925.

”Arbetslöshetshjälp under särskilda former åt unga arbetslösa förekom icke perioden 1914—1924 i annan mån än att dessa företrädesvis hänvi— sades till kurser, som bedrevos i samband med understödsverksamhet.”

”Redan i de anvisningar för kommunala hjälpkommittéer som kommis- sionen år 1914 utfärdade, erinrades om angelägenheten av att de arbets- lösa, som ej kunde erhålla produktivt arbete, finge använda sin lediga tid på ett för deras framtida verksamhet utbildande eller eljest nyttigt sätt. Vad särskilt männen anginge syntes teknisk och annan yrkesut- bildning vara att förorda, för kvinnornas del kunde sömnad, matlagning o.dyl. komma ifråga.” Fr.o.m. 1931 var kursverksamheten inriktad på praktisk utbildning och i förhållandevis ringa omfattning.

Skyldighet för arbetslös som åtnjöt arbetslöshetshjälp med statsbidrag, att deltaga i för arbetslösa anordnade kurser inskrevs i 1916 års hjälp-

kungörelse.

I 1922 års hjälpkungörelse föreskrevs att för understödstagare som ej deltog i kurs som anordnats för att bereda arbetslösa utbildning skulle understödet dras in. "Den kursverksamhet som anordnades på grund av dessa bestämmelser, åsyftade — samtidigt som den utgjorde en med mot- prestationsarbete likartad anordning att skänka deltagarna ett visst mått av utbildning. Det åvilade kursdeltagarna skyldighet att, så snart arbete å den öppna arbetsmarknaden erbjöds, antaga dylikt arbete.”

I samband med Kungl. Majtzs beslut rörande ungdomsarbetslöshetssak- kunnigas förslag vidgades hjälpformen avsevärt fr.o.m. 1932. De s.k. yr— kesbetonade kurserna, som tidigare rymt undervisning i allmänbildan- de ämnen i betydande omfattning, började i allt större utsträckning bli verkliga yrkeskurser. De fick karaktären av allmänna reparationskur- seri de vanliga skolämnena modersmål, räkning, välskrivning, medbor- garkunskap och hembygdskunskap. Ibland även gymnastik och idrott. Totalt ca 25—35 kurstimmar per vecka.

Deltagande i en kurs .ordes alltmer till en verklig motprestation för er- hållande av arbetslöshetsunderstöd. Man utökade den praktiska under- visningen samtidigt som man avpassade kurserna med hänsyn till nä- ringslivets behov av arbetskraft och inriktades på utbildning för vissa speciella yrken t.ex. verkstads— och byggnadsarbete.

1932 deltog 4 700 och 1934 deltog 5 000 ungdomar. Därefter gick antalet tillbaka då arbetslösheten minskade. ”Sommartid inskränktes verk- samheten för att sätta ungdomarna i tillfälle att konfronteras med ar- betsmarknaden som denna tid av året bjöd på rikligare arbetstillfällen än eljest.”

Ernst Wigfors utvecklar 1932 idéerna om den fulla sysselsättningen i skriften ”Har vi råd att arbeta?”

Arbetslöshetsutredningen, framlade 1934 ett betänkande 11 om åtgärder mot arbetslöshet (SOU 1935:6). I betänkandet framförs många idéer som pekar fram mot det som senare blev huvudingredienserna i insatser från samhällets sida för geografisk och yrkesmässig rörlighet, arbetsför— medlingens status, kompetens och utbyggnad, dess kunskap om och täckning av marknaden osv.

Efter tillkomsten 1934 av lagen om offentlig arbetsförmedling utfärdade socialstyrelsen 1936 en handbok för förmedlingen den s.k. ”gröna bo- ken”. Där hänvisas till en cirkulärskrivelse som socialstyrelsen i sam— råd med skolöverstyrelsen hade sänt ut till de offentliga arbetsförmed- lingarna 1929. I denna skrivelse heter det bl.a. ; ”Vid förmedling av an- ställning åt minderårig arbetskraft eftersträvades att anvisa sådant ar- bete, vilket bereder icke blott arbetsinkomst utan såvitt möjligt jämväl tillfälle till en yrkesutbildning som kan vara till gagn för de ungas fram- tida utkomstmöjligheter.”

Huvudrubriken i arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 med Ernst Wigfors som ordförande och Gösta Rhen bitr. ordförande lyder ;

Full sysselsättning — Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard — Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet

Punkt 8, en av 27 lyder Effektiv arbetsförmedling och omskolning. Förbättrad yrkesutbildning och yrkesvägledning. Mera arbete åt parti- ellt arbetsföra.

Utdrag ur texten; "Även på längre sikt bör man underlätta en önskvärd rörlighet på arbetsmarknaden. Befolkningens stigande medelålder kommer annars lätt att ytterligare försvåra en anpassning efter växlan-

de arbetsmarknadslägen. Det måste också göras mycket mer än nu för att förbereda ungdomen för arbetslivet genom yrkesutbildning och yr- kesvägledning. Yrkesvalet måste kunna ske fritt och på förnuftiga grunder och inte bestämmas av slump eller av ekonomiskt nödtvång. Och när det varje år blir allt färre ungdomar som kommer ut på arbets- marknaden, är det viktigare än förr att vi tar väl vara på den unga ar- betskraften.”

Man tar i ovanstående upp samma problemområden som vi diskuterar 1989.

Statens arbetsmarknadskommission (1943—1946) ledd av landshövding Arthur Thomson. I betänkandet från utredningen (SOU 1947:24) träffar man troligen för första gången i officiellt tryck begreppet; Aktiv arbets- marknadspolitik.

”Tendensen kan i korthet angivas så att man i de båda nämnda hänse— endena — förmedlingsverksamheten och hjälpåtgärderna icke nöjer sig med att vänta på utvecklingen, utan söker komma den ett stycke i för- väg och —i den mån det nu är möjligt påverka den.”

Samma år 1948 som det nya Arbetsmarknadsverket trädde i funktion ut- formade LO—ekonomen Gösta Rehn teorierna om den aktiva arbets- marknadspolitiken i en artikel i tidskriften Tiden. I ett senare nummer behandlar LO—ekonomen Rudolf Meidner lönepolitikens dilemma vid full sysselsättning.

Rhen—Meidner modellen — Kombinationen av solidarisk lönepolitik, en återhållsam finanspolitik och en aktiv, rörlighetsbefrämjande arbets- marknadspolitik — fick stor betydelse för utformningen av arbetsmark- nadspolitiken som en socialpolitiskt förankrad del av den ekonomiska politiken.

2.3 Samverkan skola — arbetsförmedling I fortsättningsskolestadgan av år 1918 talas om att lärjungarna bör ges ”behövlig ledning vid val av yrke" och att samverkan mellan skolan och arbetsförmedlingen bör ske för att lärjungarna ska vinna anställning

”inom arbetsområden, för vilka de kunna antagas äga de bästa förut—

sättningar".

År 1929 utsände socialstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensam cirku- lärskrivelse till skolmyndigheter och arbetsförmedlingsanstalter med en allmän uppfordran till samarbete beträffande yrkesvägledningsuppgif- terna. Till denna skrivelse fogades två promemorior, den ena avsedd för lokala skolmyndigheter och undertecknad av skolöverstyrelsen och den andra avsedd för offentliga arbetsförmedlingsanstalter och underteck- nad av socialstyrelsen. Enligt punkt 1 i det senare PM bör arbetsförmed- lingsstyrelsen söka förbindelse med de lokala skolmyndigheterna för ge— mensamt dryftande av de lämpliga formerna för samarbete och på större orter bildande särskild samarbetskommitté som ska planlägga det orga- nisatoriska samarbetet mellan skolmyndigheter och arbetsförmedling. Något konsekvent genomförande av det program som föreslagits inne- har inte dessa organisationsförsök bl.a. på grund av hög ungdomsarbets- löshet som överskuggade all annan verksamhet. Det primära blev där- för arbetsanskaffningsproblem.

2.4. Vägledning

Begreppet vägledning är i nutiden inom arbetsmarknadsverket och ar- betsmarknadspolitiken synnerligen innehållsrikt.

Yrkesvägledningen uppstod i anslutning till skolungdomarnas inträde i arbetslivet och deras övergång till yrkesutbildning i form av yrkesskole- kurser, lärlingsutbildning, annan upplärning på arbetsplatser eller fort— satt teoretisk skolgång.

Arbetsvägledningen är nu etablerad som en bred och resursstark funk- tion till hjälp åt yrkesobestämda, arbetshandikappade eller andra inte "platsförmedlingsfärdiga" sökande att finna, få och behålla ett arbete. Med vägledningssamtal och arbetspsykologiskt stöd, yrkesinformation och olika former av yrkes— och arbetsorientering samt yrkesutbildning som sina främsta instrument, men även arbetstekniska hjälpmedel, nu- mera ofta av mycket avancerat slag, anordningar på arbetsplatsen m.m. icke att förglömma.

Yrkesvägledning och ungdomsförmedling samverkan med skolan.

Den 1 januari 1944 upprättades en särskild sektion för ungdomsförmed- ling och yrkesvägledning inom arbetsförmedlingsbyrån vis SAK, statens arbetsmarknadskommission, med Ejnar Neymark som chef för sektio— nen. Han blev sedermera chef för yrkesvägledningsverksamheten som fick en egen byrå 1948.

Att verksamheten var etablerad visar AMS första årsberättelse; Ung- domsförmedlingen hade bl.a. ca 80 000 ungdomar under 18 år inskrivna, ca 55 000 elever åhörde yrkesorienterande lektionsföredrag och, 30 000 elever fick enskild vägledning och 800 brev besvarades i radion. Yrkes- upplysningsblad, AFY — aktuellt för yrkesvägledning och studiemateri- al utarbetades.

Frågan om yrkesvägledningens anknytning till arbetsförmedlingen re— spektive skolan samt behovet av samverkan mellan dessa institutioner aktualiserades i utredningar på 40—talet. Ejnar Neymark fick i uppdrag att för 1940 års Skolutredning lägga synpunkter på bl.a. detta. I bilaga V "Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke” (SOU 1946:43) förordar han att yrkesvägledningsverksamhetens centrala ledning skall ligga på det centrala arbetsmarknadsorganet och fungera i nära sam- verkan med skolöverstyrelsen. Han fortsätter:

”För yrkesvägledningen i folkskolan föreslås att intresserade lärare skall åtaga sig förberedande anlags— och yrkesorientering och fungera som kontaktmän för ungdomsförmedlingens yrkesvägledare. För högre skolor föreslås skolkuratorer med yrkesvägledningsuppgifter, anställda hos arbetsförmedlingen men fungerande i skolan.

En lämplig lärare bör utses till en viss skolas eller skoldistrikts specielle representant i frågor som rör yrkesvägledning i folk— och fortsättnings— skola. Läraren frigörs delvis från undervisningsskyldighet — Yrkesvals— läraren!

Ungdomsförmedlingarna bör komplettera lärarna genom att ha lektio- ner i klasserna för att tillföra ungdomarna sin kunskap. Detta arbete koncentreras till vårterminen. Ungdomsförmedlingens yrkesvägledare bör framförallt ägna sig åt slutmomentet, att hjälpa den unge att utsta- ka en lämplig yrkesutbildningsväg och uppträda som den unges före-

språkare för att få yrkesutbildning, praktikant—elevplats eller lärlings- plats samt socialt och ekonomiskt stöd.

Man diskuterade även frågan om att skolan skall ta över detta ansvar. Mot detta stod den utvecklingspsykologiska erfarenhet om yrkesvals- mognad. Före 15-16 års ålder kan den unge i allmänhet inte anses mo- gen för mer definitiva ställningstaganden beträffande valet av yrke och utbildningsväg. Och vid det laget har folkskolan i allmänhet inte längre kontakt med sina elever eller några möjligheter att arbeta med dem.

Varför då inte inordna hela ungdomsförmedlingsapparaten med yrkes- vägledning och allt inom folkskoleorganisationen?

Mot detta står styrkan i att yrkesvägledande och ungdomsförmedlande organ står i omedelbar och naturlig kontakt med de arbetsförmedlande och arbetsmarknadsreglerande organen i övrigt.

Det får i stället bli en rationell arbetsfördelning mellan skola och ung- domsförmedling och ett intimt samarbete såväl lokalt som centralt mel- lan respektive organisationer.

Läroverksungdomens yrkesvägledning; Den bästa lösningen vore säker- ligen dock, om de högre skolorna efterhand utrustades med sociala kura- torer och om dessa bl.a. också finge till uppgift att hjälpa till med diverse yrkesvägledningsuppgifter och fungera som en slags kontaktmän mel- lan ungdomen och skolan å ena sidan och ungdomsförmedlingen och dess yrkesvägledning å andra sidan.

Ungdomsförmedlingen bör kunna påta sig ansvaret för yrkesvägled— ningen i de högre skolorna om skolan bidrar genom att planera och orga- nisera Afzs lektioner. I aburitentklassen bör olika former av informa- tionsmaterial tillgodose elevernas behov. Enskild vägledning endast i enstaka fall.

Radion —— bör bli ett av de viktigaste hjälpmedlen för att nå landsbygdens ungdomar med information genom yrkesorienterande program. SKOL— radioverksamheten bör utnyttjas. Det är även viktigt att komma till tals med föräldrar för att ge yrkesinformation."

I linje med dessa idéer utvecklades vägledning samt studie— Och yrkes- orientering för skolungdomar inom de olika skolformerna. Ansvaret för och verkställigheten av verksamheten överfördes successivt till skolan samtidigt som man försökte finna former för samarbete och samverkan både organisatoriskt och praktiskt.

I proposition 1962:54 föreslogs praktisk yrkesorientering och en funktio- när i skolan med ansvar för studie— och yrkesvägledning —- yrkesvalslä-

raren.

Yrkesvalsläraren i grundskolan var fram till juli 1974 vid sidan av sin lärartjänst deltidsanställd hos AMS. Detta gäller fortfarande särskolans yrkesvalslärare.

Fram till 1970—talets början, då skolväsendet fick sin egen organisation och sina egna funktionärer för studie— och yrkesvägledning, ansvarade arbetsmarknadsverkets yrkesvägledare för kollektiv och enskild yrkes- vägledningi det högre skolväsendet parallellt med sin vägledningsfunk- tion för enskilda sökande, ungdomar eller vuxna, vid arbetsförmedling—

en.

3 Ett nytt ansvar för skolan: Ungdomars Övergång från grundskola till gymnasieskola och/eller arbete. Utveckling 1970 —1989

3.1 Utveckling av skolans syo och arbetslivskontakter samt ett

nytt uppföljningsansvar. 1970—1979

Under 1960—talet fram till början av 1970—talet utgjorde ungdomsar- betslösheten en relativt konstant andel av den-totala arbetslösheten. När läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) trädde i kraft år 1971 låg, ansvaret för alla arbetssökande och arbetslösa oavsett ålder ännu på ar- betsmarknadsmyndigheterna. Att skolan skulle ha något ansvar för ungdomar utanför skolan far ett än så länge främmande synsätt. Signa- ler om att ungdomarnas arbetslöshet växte mer än de vuxnas började emellertid uppfattas.

År 1970 skrevs direktiven (U 1970:63) till utredningen om skolans inre arbete. I direktiven nämndes inte ungdomar som direkt efter grundsko- lan hamnade utanför både utbildningsväsendet och arbetslivet. Den en- da formulering som kunde hänföras till denna grupp var omnämnandet av de s.k. underpresterande eleverna som lämnade grundskolan och som var otillräckligt förberedda både för yrkeslivet och fortsatta studier. I prop. 1971:34 om studie— och yrkesorienteringi grundskola och gymna- sieskola talades det om de socialt handikappade eleverna i skolan men ej om några ungdomar utanför skolan. År 1972 utexaminerades de första SYO—konsulenterna på SYO—linjen vid tre av landets lärarhögskolor. Den nya SYO—organisationen innebar att SYO—tjänster inrättades på grundskolan och gymnasieskolan med ansvar för studie— och yrkesori- entering samt enskild vägledning. De tillhörde inte lärarorganisationen som de förutvarande yrkesvalslärarna i grundskolan. Dessa senare upp— bar dessutom sedan tidigare arvode av AMS.

Vid denna tid hade uppmärksamheten i allt större utsträckning riktats mot ungdomsarbetslösheten. I 1973 års valrörelse lanserades i riksda- gen för första gången uttrycket ungdomsgaranti i form av en utbild- nings— och trygghetsgaranti. Förslagets innebörd var att ungdomarna var arbetslösa både på grund av bristande utbildning men också av so- ciala skäl. Tanken framfördes att skolan borde ha bättre möjligheter än arbetsförmedlingarna att hjälpa de allra yngsta arbetslösa. En ung- domsgaranti skulle dessutom inte enbart bestå av erbjudanden om ut- bildning eller sysselsättning utan den skulle också vara uppsökande. Motionen avslogs efter en livlig debatt men tanken var väckt och ung- domsgarantin togs upp i valrörelsen.

År 1974 tillsatte chefen för arbetsmarknadsdepartementet Sysselsätt- ningsutredningen. I direktiven framhölls att ett viktigt område var ut— bildningen. Utbyggnaden av grundskolan, gymnasieskolan, den högre utbildningen och annan vuxenutbildning innebar att tidpunkten för ungdomens inträde i arbetslivet hade senarelagts. I direktiven nämndes att en bristande anpassning mellan näringsliv och utbildning hade ska- pat svårigheter för ungdomen på arbetsmarknaden och att detta var sär- skilt märkbart vid övergången mellan studier och arbete. Därför borde olika typer av insatser som underlättade ungdomens inträde i arbetsli- vet övervägas. Bland tänkbara åtgärder nämndes praktik, återkom- mande utbildning och lagstiftning om studieledighet.

Antalet arbetslösa ungdomar i åldrarna 16—19 hade vid denna tid ökat dramatiskt. Under hösten 1975 vidtogs en rad åtgärder för att möta ungdomsarbetslösheten. Arbetsförmedlingarna förstärktes, utbild- ningsmöjligheterna för ungdomar vidgades och statsbidragen för bered— skapsarbeten gjordes förmånligare. Försök inleddes också med förbät- trat samarbete mellan kommuner, skola och arbetsförmedling för att få en effektiv uppsökande verksamhet bland ungdom.

Det för uppföljningsverksamheten grundläggande beslutet fattades av riksdagen våren 1976 med anledning av förslagen i regeringens proposi— tion 1975/76z39 om skolans inre arbete (SIA—propositionen). Till grund för propositionen låg förutom SIA—utredningens betänkande även för— slag från Sysselsättningsutredningen. Skolan som helhet betraktad måste bidra till att aktivt förebygga arbetslöshet hos ungdom, framhöll det föredragande statsrådet i propositionen. Riksdagsbeslutet innebar bl.a. också att skolan tillsammans med arbetsförmedlingen hade ansvar för att under två år följa alla ungdomar som slutade grundskolan, dvs. i princip åldrarna 16—17 år.

Regionala och lokala samverkansgrupper inrättades, de s.k. SSA—råden. Råden skulle, enligt SIA—besluten, vara ett forum för samverkan mellan skola, samhälle (bl.a. arbetsförmedling) och arbetsliv (arbetsgivar— och arbetstagarorganisationer). Särskilda medel anslogs till SSA—rådens verksamhet och betydligt ökade medel tillfördes den uppföljande syon, som blev reguljär verksamhet.

Detta beslut illustrerar i sin tur hur snabbt utvecklingen hade fortskri- dit från år 1970, då direktiven (U 1970:63) om skolans inre arbete skrevs. Som jag nyss har påpekat nämndes inte de ungdomar som direkt efter grundskolan hamnade utanför både utbildningsväsendet och ar- betslivet.

Under resten av 1970—talet och första hälften av 1980—talet fortsatte ungdomsarbetslösheten att öka snabbare än den totala arbetslösheten vid varje konjunkturdärnpning.

[propositionen om ny läroplan för grundskolan (prop. 1978/79: 180, UbU 45, rskr 422) preciserades och utvidgades kommunernas ansvar för ung- domar till att omfatta alla ungdomar under 18 år. Det skulle gälla även i de fall då de redan en gång fått arbete (eller utbildning) men slutat det-

ta av någon anledning. Ingen skulle få falla ur det finmaskiga nätet. Riksdagens beslut i denna fråga innebar att skolan ålades följa upp alla ungdomar under 18 år i kommunen så att de inte hamnade i sysslolös- het. Den uppföljande syons uppgift var att ge dessa ungdomar möjlighet till antingen arbete, utbildning eller praktik.

3.2 Gymnasieskolans ökade betydelse för att motverka ungdomsarbetslösheten: korta kurser i ett system av återkommande utbildning samt direktiv för en mera flexibel gymnasieskola. 1974—1980

En arbetsgrupp, gymnasieskolgruppen, inom utbildningsdepartementet fick 1974 i uppgift att kartlägga problem och överväga åtgärder för ut— bildning m.m. för gruppen 16—19—åringar. Gruppens förslag i den i de- cember 1975 överlämnade rapporten (Ds U 1975118) Utbildning m.m. för 16—19—åringar inriktades i första hand på åtgärder för att förbättra möjligheterna till gymnasiala studier för de ungdomar som mindre väl tillgodosågs av utbildningen i gymnasieskolan.

Efter förslag av arbetsgruppen medgav regeringen i juni 1975 försöks— verksamhet i fem kommuner i syfte att pröva såväl ett annorlunda gym- nasialt kursutbud som en mer flexibel organisation, ändringar i intag- ningsförfarandet och förstärkt studie— och yrkesorientering.

Arbetsgruppen tog också initiativ till inrättandet av korta yrkesinrikta- de kurser i gymnasieskolan fr.o.m. budgetåret 1975/76. Dessa blev så småningom de s.k. SA—kurserna (SA=Studievägar och arbetsliv), 8 veckors orienteringskurser, samt korta yrkesinriktade specialkurser. Efter en trög start blev det en omfattande verksamhet.

Arbetsgruppens förslag jämte de synpunkter som LO i en skrivelse till regeringen lade fram i september 1975 om undervisningens samhällsan- knytning och kopplingen till arbetslivet kom att ligga till grund för di- rektiven till gymnasieutredningen. Sysselsättningsutredningen påver- kade också direktivens utformning.

Uppfattningen att utbildning kunde bidra till att minska arbetslöshet och därför hade betydelse för sysselsättningen kom till uttryck i direkti— ven (U 1976:10) till gymnasieutredningen. Som skäl för att göra gymna-

sieskolan attraktiv för fler ungdomar angavs i direktiven att många av de ungdomar som inte fortsatte i gymnasieskolan eller definitivt avbröt gymnasiestudierna riskerade att få en svag ställning på arbetsmarkna— den och därmed återkommande arbetslöshet.

I tilläggsdirektiv (Dir U 1979:10) sades bl.a. att arbetsmarknaden för ungdomar hade förändrats, så att de ungdomsarbeten som tidigare fanns nästan helt hade försvunnit. ”Ungdomarna måste i allt större ut— sträckning ha yrkeskunnande för att få arbete”. Direktiven framhöll att arbetsmarknadsprognoser pekade på att tillgången på arbetskraft utan yrkesutbildning skulle bli större än efterfrågan.

Ungdomsutbildningen (med detta avsågs i tilläggsdirektiven både grundskola och gymnasieskola) borde därför ge de ungdomar som så fort som möjligt vill söka sig ut på arbetsmarknaden efter grundskolan "bå— de tillräcklig yrkesförberedelse och en allmän medborgerlig utbild— ning".

Sysselsättningsutredningen betonade i delbetänkandet ”Arbete åt alla” (SOU 1975:90) vikten av samarbete mellan skola, arbetsliv och arbets- marknadsmyndigheter. Alla ungdomar skulle ha rätt till grundläggan- de yrkesutbildning efter grundskolan. Det studiesociala stödet borde ut- formas så att alla ungdomar gavs reell valfrihet mellan arbete och ut- bildning. Bakgrunden till det sistnämnda uttalandet var att utbild- ningsbidragen, som i princip var avsedda för arbetslösa ungdomar som gick i AMU—utbildning eller på ALU—kurser (Arbetsliv & Utbildning, jfr SA—kurser inom skolväsendet), var så mycket högre än studiestödet. Det gällde också KAS ( kontant arbetslöshetsstöd).

Hösten 1977 presenterade Sysselsättningsutredningen ett antal förslag som bl.a. syftade till att underlätta ungdomars övergång från skola till arbete. Utredningen lade också fram en rapport utarbetad av utredning- ens arbetsgrupp för praktikfrågor. Förslagen utgick från att kommuner- na hade ansvaret för ungdomarna som gick ut från grundskolan och an- slöt till försöksverksamheten med intensifierad arbetsförmedling för ungdomar under 20 år i kombination med beredskapsarbete. I syfte att ytterligare underlätta övergången mellan skola och arbetsliv föreslogs bl.a. en försöksverksamhet med alternativa utbildningsvägar inom gymnasieskolan. Förslagen skulle leda till att ett finmaskigt skyddsnät

vävdes så att ingen ungdom skulle bli utan arbete, utbildning eller praktik.

Sysselsättningsutredningens skrivelse kom att ligga till grund för pro- positionen 1977/78:164 om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Ut— gångspunkten i propositionen var bl.a. att genom SIA—besluten hade skolans och kommunernas ansvar för sysselsättningen och utbildningen av ungdomar under 18 år klarlagts. I propositionen .ordes uttalanden om mera systematiserade program för arbetslös ungdom, om samord- ning av åtgärder, om samverkan mellan utbildnings— och arbetsmark- nadsmyndigheter samt om individuellt upplagda utbildningsprogram.

Inom gymnasieskolans organisationsram startade hösten 1977 försök med varvning av utbildning och praktik i form av beredskapsarbete, det s.k. K UB—försöket. Konkret innebar det att korta yrkesinriktade kurser i gymnasieskolan knöts till praktikplatser med beredskapslön. Av ut- värderingen framgick att eleverna fått positiva erfarenheter och att skoltrötta elever motiverats för vidareutbildning ”den utsläckta utbild- ningslusten väcktes igen”. Möjligheterna att få arbete hade inte förbät- trats. Viss brist på planering konstaterades liksom brist på samordning mellan skol— och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Regeringen tillsatte (Dir A 1978:1) en delegation for ungdomens syssel- sättningsfrågor, DELF US . Dess uppgift var att på alla sätt verka för att ungdomar garanteras arbete, praktik eller utbildning.

Under 1970-talets senare hälft tillfördes skolan ständigt ökade resurser för kortkurser för arbetslös ungdom och för den uppföljande syon. Bud- getåret 1979/80 hade verksamheten med korta yrkesinriktade kurser fått en omfattning av 7 500 årselevplatser (motsvarar utbildning för ca 22 500 elever) jämfört med 250 budgetåret 1975/76. Arbetsmarknads- myndigheterna anordnade samtidigt orienteringskurser Arbetsliv och utbildning (ALU) för 4 000 ungdomar.

I början av år 1979 skrev AMS och SÖ gemensamt till regeringen att de hittills vidtagna åtgärderna huvudsakligen haft arbetsmarknadspoli— tiskt innehåll och att samhället i stället borde prioritera utbildningspo— litiska åtgärder, då dessa på längre sikt utgjorde det bästa alternativet.

Bristande samordning mellan SÖ och AMS:s åtgärdsprogram för de yngsta åldersgrupperna vad gällde bl.a. målsättning och ersättning till ungdomarna fick inlåsningseffekter till följd.

Ungdomarnas arbetsmarknadssituation förändrades inte under denna period.

Resultatet av skrivelsen blev en något ökad dimensionering av gymna- sieskolan, uttalanden om att ta tillvara alla möjligheter till flexibilitet i gymnasieskolans organisation samt ett uppdrag till SÖ att anordna 5 veckors introduktionsprogram till gymnasieskolans utbildningi anslut— ning till höstterminsstarten 1979.

I 1980 års budgetproposition föreslogs förbättrade bidrag till inbyggd ut- bildning och lärlingsutbildning.

I en gemensam promemoria från utbildnings—- och arbetsmarknadsde— partementet, ”Yrkesutbildning i företag för lediga jobb”, framlagd i au- gusti 1979 uttrycktes åsikten att vid insatser för ungdomar med enbart grundskoleutbildning borde utbildningspolitiska åtgärder prioriteras.

3.3 Det kommunala uppföljningsansvaret får ett eget åtgärdssystem. 1980—1989

Ett klart ställningstagande för att reguljär utbildning skulle utgöra det främsta alternativet för arbetslösa ungdomar under 18 år ut.orde riks— dagens beslut med anledning av propositionen 1979/80:145 om åtgärder att främja ungdomars utbildning i gymnasieskolan m.m. En översta ål- dersgräns på 18 år fastställdes för skolans ansvarsområde och de åtgär- der som var förbundna därmed. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning med utbild— ningsbidrag skulle inte längre komma ifråga för 16— och 17-åringar. Ar- betsförmedlingens roll i uppföljningsarbetet skulle i fortsättningen be— gränsas huvudsakligen till platsförmedling.

För de ungdomar som inte gick direkt till gymnasieskolan inrättades in- troduktionsprogram för utbildning och högst 40 veckors yrkesintroduk- tion. Yrkesintroduktion skulle innehålla yrkesinriktade utbildningsmo- ment och en individuellt upplagd verksamhetsplan skulle upprättas.

Ungdomarna var elever i gymnasieskolan och erhöll studiestöd. Företa— gen ersattes med 1 500 kr. per elev. Statsbidrag beräknades för åtgär- derna inom driftbidraget för gymnasieskolan.

I december 1981 tillkom ungdomsplatser som ett nytt alternativ för att motverka ungdomsarbetslösheten. Det var SAF, LO och PTK som ge— nom en central överenskommelse inrättade denna anställningsform för ungdomar under 18 år. Avtal träffades därefter även inom de statliga och kommunala områdena.

Syftet med ungdomsplatserna var att ge ungdomar arbetslivserfarenhet för att underlätta möjligheterna till reguljär anställning eller val av ut- bildning. Arbetsuppgifterna fick endast avse sådana som eljest inte skulle komma till stånd. Anställningstiden begränsades till högst sex månader. Särskild dagersättning utgick.

Till en början var arbetsmarknadsmyndigheterna huvudman för ung- domsplatserna. Fr.o.m. 1 juli 1982 övergick ansvaret för ungdomsplat- ser till skolstyrelsen. Möjligheten att få kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) slopades för ungdomar under 18 år.

Skolstyrelsen fick därmed ansvar inte endast för utbildningsåtgärder utan även åtgärder av arbetsmarknadskaraktär, vilket var en ny upp- gift. Skolstyrelsen fick således hand om förvaltning och verkställighet av alla åtgärder inom kommunens uppföljande verksamhet.

Fr.o.m. den 1 juli 1983 infördes det nya sammanhållna uppföljningsan- svaret som gäller f.n. (1989). Det innebär att skolstyrelsen är ansvarig för den övergripande planeringen, genomförandet och den löpande ut— värderingen av uppföljningen. Genom bidragskonstruktionen ges kom- munerna medel att planera den uppföljande verksamheten mer långsik- tigt så att åtgärderna sätts in i ett sammanhang och blir mer samlade.

Det övergripande målet för verksamheten är att underlätta för ungdo- mar under 18 år som varken befinner sig i reguljär utbildning eller har ett fast arbete, att via individuellt planerade och sammanhållna åtgär- der skaffa sig i första hand en avslutad utbildning. Ett mera näraliggan- de konkret mål är att så snart det finns möjlighet slussa över ungdomar- na till reguljär utbildning eller arbete.

Åtgärderna inom uppföljningsansvaret hålls samman i individuella pla- ner. Sådana planer bör upprättas för alla ungdomar som efter grundsko- lan inte genomgår reguljär utbildning eller har fast arbete. Planerna skall omfatta tiden fram till 18 års ålder. Syftet är att hjälpa ungdomar- na att så snart som möjligt övergå till reguljär utbildning eller stadigva- rande arbete och planerna skall därför omprövas kontinuerligt.

Centrala åtgärdsinslag i programmet är uppföljningsprogrammen, ung— domsplatser med utbildningsinslag och LA—kurser (lokalt arbetsmark— nadsanpassade specialkurser). För handledarutbildning utgår också statsbidrag.

Genom både avtal och förordning begränsas en ungdomsplats till 6 må- nader — förlängning får ske endast om synnerliga skäl är förhanden. Ungdomsplats finns både hos privata och offentliga arbetsgivare.

Uppföljningsprogrammen är en 6—veckorsresurs som inte behöver tas ut sammanhängade vid en enda tidpunkt under året. Inom resursramen ryms den lokala administrationen av de olika åtgärderna och de intensi- fierade syo—insatserna som har både en introducerande och en överbryg— gande funktion för den unge i uppföljningsåtgärder.

Utbildningslinjen hävdas bl a genom utbildningsinslag som är kopplade till ungdomsplatserna både i det centrala avtalet, i förordning och ge— nom statsbidrag. Utbildningsinslagens syfte är främst att reparera kun- skapsluckor. Möjligheten att gå över till reguljär utbildning skall stän- digt inventeras för dem som inte har en fullföljd gymnasieutbildning. Om en gymnasielinje inte är aktuell i det individuella fallet kan LA— kurser (lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser) och lärlingsut- bildning vara ett alternativ eller komplement.

Smärre justeringar av bestämmelserna har .orts under de tre år som förordningen (1983:583) om statsbidrag för uppföljningsinsatser för ung- domar under 18 år har gällt: justeringarna har avsett utbildningsinsla- gen och handledarutbildningen.

I samband med revision av skollagen 1985 fick kommunen (eller kom— munstyrelsen) möjlighet att lägga uppgifter, som normalt åligger skol- styrelsen som ansvarig för uppföljningen av 16—17—åringar i kommu- nen, på någon annan kommunal nämnd. Lagändringen medgav större

möjligheter att organisera uppföljningsverksamhet i samverkan med annan kommunal verksamhet än skolan. Huvudmannaskapet är dock fortfarande skolans. Förordningen (1983:583) som styr verksamheten ger frihet i vissa avseenden medan den är relativt detaljerad bl.a. när det gäller redovisning av verksamheten.

I samband med riksdagsbehandlingen hösten 1983 av regeringens för- slag att införa ungdomslag för arbetslösa 18—19—åringar togs genomfö- rande— och utvärderingsfrågorna upp. Riksdagens arbetsmarknadsut- skott pekade på att åtgärdsarsenalen för 18—19—åringarna (rekryte- ringsplatser, enskilda beredskapsarbeten och ungdomslag) nu blivit mångskiftande och delvis otillräckligt samordnad. Regeringen borde därför överväga om det behövdes en ändring i någon del av åtgärdssys— temet för 18—19—åringarna. Regeringen borde vidare föreslå eventuellt nödvändiga åtgärder för en bättre samordning av ungdomsplatserna inom skolans uppföljningsansvar och ungdomslagen. Detta uppdrag till regering har, som framgår av direktiven, ålagts denna utredning.

3.4 En gymnasieskola för alla. 1980—1989

3.4.1. Ökad dimensionering

Besluten i samband med den tidigare nämnda s.k. ungdomspropositio- nen 1980 innebar att gymnasieskolans kapacitet utökades genom att yt- terligare platser tillfördes den s.k. stora ramen samt att bidragen till in- byggd utbildning och lärlingsutbildning höjdes.

Utbildningsmöjligheterna förbättrades genom tillskott av intagnings— platser på gymnasieskolans reguljära yrkesinriktade linjer och special- kurser. Lärlingsutbildningen ombildades till att bli en gymnasial ut- bildningsform. 1981 dimensionerades gymnasieskolan för första gången för fler än 100 procent av 16—åringarna.

3.4.2. Lokalt arbetsmarknadsanpassade kurser

En åtgärd som skulle komma att få stor betydelse för skolans uppfölj- ningsverksamhet var förslaget i propositionen 1980/81:107 om den stat-

liga skoladministrationen m.m. om lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA—kurser) vars tim— och kursplan skulle beslutas av skolstyrelsen.

Syftet var ursprungligen att decentralisering av visst läroplansarbete skulle kunna utöva ett vitaliserande inflytande på den centrala läro- plansutvecklingen. I BP 1981 erinrade föredraganden om dessa kurser och de möjligheter de erbjöd att anpassa utbildningen till de speciella behov som kan föreligga i en region. Tanken var i detta sammanhang att de i form av högre specialkurser skulle kunna utgöra ett avlänk- ningsalternativ för dem som ville fortsätta till postgymnasial utbild- ning. De kom i stället att fungera som ett av uppföljningsansvarets vik- tigaste utbildningsinstrument. Rent organisatoriskt hör LA—kurserna till gymnasieskolans specialkurser och därmed till länsskolnämndens tillsynsansvar.

Enligt en utvärdering som SÖ .orde på regeringens uppdrag 1986 var LA—kurserna oftast lokalt initierade och sällan av näringslivet. Hälften av länen anordnade LA—kurser för enbart uppföljningsändamål. Som uppföljningsåtgärd var det enbart ungdomarnas behov som dikterade kursinnehåll och uppläggning. Länsskolnämndernas roll bedömdes som mer aktiv då anordnande av LA-kurs motiverades av andra lokala ut— bildningsbehov än uppföljningens behov. Oavsett motiven riktade sig kurserna i huvudsak till ungdomar under 18 år.

Kurserna riktades mot arbetsmarknads— och branschområden för vilka det redan fanns reguljära studievägar. Undervisningen var ofta upplagd så att teoretisk skolförlagd utbildning i varierande proportioner varva- des med praktik på lokala företag och institutioner.

Lå 1983/84 var en fjärdedel av LA—kurserna längre än en termin och upp till två år. Tre fjärdedelar av eleverna vari åldern 16 till 17 år. 57 procent hade sökt till gymnasieskolan men inte kommit in, tackat nej el- ler avbrutit gymnasiestudier. Medelbetygsnivån från grundskolan bland LA—kurseleverna var låg. Två tredjedelar av LA—kurseleverna fullföljde studierna. Eleverna fick efter de kortare kurserna oftast kurs-

intyg.

En tredjedel av eleverna sökte efter genomgången LA—kurs till gymna- sieskolan och drygt hälften av dem kom in. Tre fjärdedelar av de inter-

vjuade eleverna 1985/86 hade kursen som ett led i en individuell plan. I några län var LA—kurs ett obligatoriskt första led i en individuell plan.

Kursernas målsättning tycks inte i första hand vara avsedda att ge ut— bildning i behörighetsgivande, formell bemärkelse. Huvudmålet är att stärka elevernas kompetens i generell bemärkelse och att motivera för i första hand studier, i andra hand arbete. Gymnasieutbildning är både mål och medel i det att den används som instrument i motivationsarbe— tet.

3.4.3. En flexiblare gymnasieskola

Gymnasieutredningens förslag 1981 gick ut på att gymnasieskolan skulle organiseras på ett sådant sätt att den skulle kunna erbjuda stu— diealternativ som var meningsfulla för de grupper som hittills inte hade sökt sig till gymnasieskolan eller som avbrutit påbörjade gymnasiestu- dier.

Huvudvikten borde, enligt Gymnasieutredningen, läggas vid möjlighe- ter till individuella studiegångar. Förslagen gällde mjukare övergång från grundskola till gymnasieskola i form av bl.a. ingångar till gymna— sieskolan med ett bredare och mera intresseorienterat ämnesutbud, för- stärkning av vissa elevers baskunskaper från grundskolan, möjlighet till byte av studieinriktning under pågående läsår, gymnasiestudier på deltid för att möjliggöra arbete, varvning av studier med praktik och möjligheter till långsam studietakt.

I propositionen 1983/84:116 om gymnasieskola i utveckling var en av hörnpelarna tesen att gymnasieskolan skall vara en skola för alla som lämnar grundskolan. För att realisera detta krävdes en mer flexibel gymnasieskola enligt följande huvudlinjer:

* övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan måste bli mju- kare; * utbildningssystemet måste kunna erbjuda meningsfulla utbildnings- alternativ för alla som lämnar grundskolan; gymnasieskolans innehåll, organisation och arbetssätt måste anpassas till alla ungdomars behov; * ungdomar med enbart grundskoleutbildning förutses också fortsätt— ningsvis ha stora svårigheter på arbetsmarknaden;

* för vissa elever bör gymnasieutbildningen inledas med en kortare el— ler längre period av varvad utbildning.

ÖGY—utredningen föreslog introduktionsperioder för ungdomari åldern 16—19 år som är svagt studiemotiverade, yrkesobestämda och/eller stu— dieavbrytare som den unge skulle kunna välja på våren innan läsårs- starten i gymnasieskolan. Man drog därvid paralleller till AMU:s prepa- randkurs och vissa specialkurser i gymnasieskolan samt Gymnasieut- redningens förslag till gemensam start.

Kursutbudet borde bestå av kurser (moduler) som förberedde för såväl yrkes— som teoretiskt inriktade studievägar. ÖGY—utredningen ansåg det viktigt att varva inslag av allmänna och estetiska ämnen med inslag av yrkesorienterande karaktär. Kurserna borde även innehålla moment förlagda till arbetsplats. Introduktionsperiodens längd föreslogs vara en termin eller ett läsår. Detta för att ungdomarna skulle få den tid de be- hövde för att bygga upp sitt självförtroende som enligt utredningen var en viktig förutsättning för deras fortsatta studier, att få studiemotiva- tion och komma till insikt om en lämplig studieväg.

Många remissinstanser var i och för sig positiva till ÖGY—utredningens förslag om introduktionsperioderna men de invändningar och tvivel som anmäldes gällde bl.a. sambandet mellan gymnasiekommun och kom- mun utan gymnasieskola. Gymnasieorganisationens bristande flexibili- tet skulle hämma den individinriktning som krävdes. Planeringssyste— met skulle hindra den kontinuerliga intagning och också den kontinuer- liga övergång till gymnasieskolan som behövdes. De tveksamma och ne— gativa tongångarna gällde åtgärder för de ungdomar som blev över. Man var helt överens om att introduktionsperioderna inte skulle kunna suga upp alla ungdomar. Man erinrade om att ungdomarna i uppfölj- ningsåtgärder frivilligt avstått från utbildning. Att tvinga in dem i ald- rig så attraktiva kurser skulle kunna få negativ effekt.

AMS påpekade t.ex. att det även i fortsättningen måste finnas särskilda resurser för uppföljningsinsatser och för arbetsmarknadspolitiska åt- gärder. Sözs mening var bl.a. att hemkommunen måste ha en beredskap för kontinuerliga och varierande insatser, en ständig beredskap att sät- ta in ofta individuella åtgärder för en heterogen grupp ungdomar med mycket skilda behov av insatser. Flera centrala och kommunala instan- ser förde fram förslaget om att åldersgränsen för det kommunala upp—

följningsansvaret skulle vara 19 år och ingen fullföljd minst tvåårig gymnasial utbildning. Prioriteringen borde antingen upphävas eller få en åldersbegränsning vid 20 år.

DELTA: försöksverksamhet med individuella planer

DELTA är en försöksverksamhet som pågått sedan 1987/88 och som syf- tat till att skapa gymnasiala utbildningsmöjligheter i form av individu- ella studieplaner för ungdomar i uppföljningsansvaret. Extra resurser för utbildningsplatser erhölls genom medgivande av regeringen att om— vandla statsbidraget för ungdomsplatser till utbildningsändamål.

Ett exempel är att statsbidraget för uppföljningen använts till för att ge utrymme för en elev utöver det ordinarie delningstalet i en klass. Ett annat är att låta en elev följa undervisningen på ordinarie studieväg i vissa delar eller moduler som en del i en individuell plan.

I utvärderingsrapporten ansåg SÖ att DELTA—försöket hade visat en väg att stimulera ungdomar, vilka i annat fall inte skulle ha genomgått en sådan, att skaffa sig en gymnasieutbildning. Försöket hade också vi- sat möjligheter för mer okonventionella utbildningsinsatser för ungdo- mar än vad som eljest varit möjligt. SÖ underströk vikten av att varva studier och arbete för dessa ungdomar. DELTA—försöket hade till viss del lett till ett ändrat arbetssätt inom de deltagande gymnasieskolorna och en mera utvecklad syn på hur varvning av studier och arbete kan tas tillvara i undervisningen.

FÖRST: försök med förlängd studietid

Parallellt med DELTA pågick FÖRST—försöket, försök med förlängd studietid i gymnasieskolan. Denna verksamhet fick inga extra resurser utöver gymnasieskolans ordinarie.

De uppnådda resultaten tydde på att studiemotivation och/eller stöd hemifrån var viktiga förutsättningar för att elever skulle acceptera en förlängning av studietiden. Andra åtgärder än enbart förlängd studietid bedömdes nödvändiga för elever med svårigheter. Samtidigt angavs emellertid att förstärkningsresursen använts för endast hälften av ele-

verna, trots att denna enligt gymnasieförordningen främst skulle an- vändas för elever med särskilda behov av stöd i skolarbetet.

Bland eleverna i försöksverksamheten ut.ordes en stor grupp av elever med sjukdom och handikapp. Ett läsår är den oftast förekommande för- längningstiden.

SÖ ansåg i utvärderingsrapporten 1988 att försöksverksamheten hade behövt mera tid för att informationen om den skulle nå fram.

3 .4.4 Ansvars— och samordningsfrågor

I remissvaren till ÖGY hade ett antal instanser yttrat sig över ansvars- fördelningen för uppföljningsåtgärderna. Således förordade SAF ett kommunalt uppföljningsansvar för alla som inte fullföljt en gymnasial utbildning före 20—årsåldern. Göteborg anslöt sig till denna åsikt. LR gick ett steg längre och ansåg att arbetsmarknadsmyndigheternas an- slag för olika uppföljningsåtgärder borde föras över till utbildningsmyn— digheterna. SÖ har uttalat sig tidigare i skrivelse och i årets af med an- ledning av förslag från AMS som redovisas i det följande. AMS framhöll i remissvaret till ÖGY—utredningens förslag att ett grundkrav var att platsackvisitionen för de olika skolformerna och för arbetsmarknadsåt— gärder samordnades bättre i framtiden.

I en PM daterad 1986—03—13 till regeringen redovisade AMS ett förslag till ett samlat åtgärdsprogram mot arbetslöshet bland tonåringar. För- slaget gick i stort sett ut på att AMS skulle ta över allt som hade med ar- betsmarknaden att göra: praktikplatsackvisition, åtgärder för arbetslö— sa oavsett ålder m.fl. åtgärder. Dessutom skulle man utveckla AMU— verksamheten. SO skulle ägna sig uteslutande åt utbildning.

SÖ lämnade i skrivelse 1986—04—08 synpunkter på detta förslag. SÖ angav vissa utgångspunkter för en mer samordnad lösning för ålders— grupperna upp till 20 år. Enligt SÖ borde den vägledande principen vara att skolan har ett helhetsansvar för de ungdomar som saknar eller har partiell yrkesutbildning. Arbetsmarknadsmyndigheterna borde ha an- svaret för dem som har en fullföljd minst tvåårig gymnasieutbildning. Detta borde enligt SÖ kunna leda till att ungdomar som har samma be- hov av utbildning inte behöver möta olika huvudmän. Ungdomsplatser

och de då aktuella ungdomslagen var båda åtgärder som kunde motive- ra ungdomar för yrkesutbildning. Vidare framhöll SO i ett senare sam— manhang att DELTA—försöket som redovisats tidigare inte skulle vara möjligt med ett delat ansvar — ej heller organisationen av utbildningsin— slag som avtalsmässigt är bundna till ungdomsplatsverksamheten.

Litteraturlista (till bilaga 3)

SOU 1934:11 Åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten.

SOU 1945:43 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar bi- laga 5 — skolungdomens vägledning till utbildning och yrke.

SOU 1946:31 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar VI Skolans inre arbete — Synpunkter på forstran och undervisning.

SOU 1984:31 Arbetsmarknadspolitik under omprövning Betänkande av delegationen för arbetsmarknadspolitisk forskning (EFA).

SOU 1989:12 Den regionala problembilden. Underlagsmaterial från 1987 års regionalpolitiska kommitté.

Ds A 1985:2 Kommunerna och och sysselsättningspolitiken. Om arbets- fördelningen mellan kommunerna och arbetsmarknadsverket.

Leimar Tord Återblick Några hågkomster och hållpunkter från är— betsmarknadsverkets historia.

Bilaga 4:1

RONNEBY KOMMUN

Bakgrund

Ronneby hade 1987 28 883 innevånare varav 434 var 16 år. Kommunen hade en befolkningsminskning sedan föregående år —O,4 % att jämföras med Blekinge län som hade +—0. Det kan nämnas att hela landet hade en ökning med +0,6 %.

Utbildnings— och arbetsmarknadssituation

Ronneby har som Blekingekomrnun under ett antal år haft en besvärlig arbetsmarknadssituation jämfört med andra län i södra Sverige. I det lilla länet Blekinge påverkas alla kommuner av vad som händer på ar- betsmarknaden i grannkommunerna. Ett antal industrinedläggningar under senare år har bidragit till att arbetsmarknadsituationen gene- rellt och då också för ungdomarna försvårats.

De största arbetsgivarna i Ronneby är förutom kommunen industriföre- tagen Kockums och Nokia.

Då det gäller utbildning innebär högskolan Karlskrona—Ronneby ett nytillskott som är betydelsefullt för kommunerna. I Ronneby har ett

Soft center etablerats som ett centrum för både utbildningar och företag inom dataområdet.

Kommunen har en väl utbyggd gymnasieskola med en primärkommu- nal och en landstingskommunal skolenhet inom kommunen.

Endast 1,6 % av 16—åringarna som avslutar grundskolan avstår från att söka till gymnasieskolan vilket är en lägre procentandel än genomsnit- tet av landets kommuner. Den andel av 16—åringarna som någon gång under året varit utanför gymnasieskolan var 10,4 % vilket är en avse- värt lägre procentandel än före genomsnittet.

Totalt har 151 ungdomar under året varit utan arbete och utbildning el- ler 17,8 % av uppföljningspopulationen.

Ronneby redovisar i kommunenkäten en jämförelsevis hög andel psyko- sociala problem varav en stor del är flickor. Till dessa räknar kommu- nen även flickor som vårdar egna barn. Dessa flickor är förhindrade att delta i reguljär utbildning eller arbete (utredningens definition).

En relativt hög andel av ungdomarna är mer än 8 månader i uppfölj- ning, ca 54 %.

Ronneby redovisar 320 ungdomar i ungdomslag under det aktuella verksamhetsåret vilket är många i förhållande till antalet i uppföljning.

Andel arbetslösa totalt 16—64 år 2,34 %

Hur har kommunen organiserat verksamheten

Uppföljningsenheten är lokaliserad tillsammans med sysselsättnings- enheten som ansvarar för övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar i åldern 18—25 år.

I enheten finns anställda 6 personer som tillsammans besätter 2,5 syo- konsulenttjänster, ca 0,2 lärartjänst 0,5 kanslisttjänst 0,2 kurators- tjänst.

Ronneby kommuns uppföljningsenhet bedriver arbete enligt en modell kallad Ronnebymodellen som man pedagogiskt framställer på nedanstå— ende sätt.

// 1 ”075.572— ” _ * & 555.927”

Mån/3157 75% ”Will/lg ? sw .

Ambitionen är att alla ungdomar som inte åtefinns i reguljär utbildning eller har fast arbete genom uppföljningsenheten skall erbjudas praktik. utbildning eller arbete.

Arbetsmodellen innebär att information ges till grundskolans elever i december om uppföljningsenhetens verksamhet.l maj erbjuds studiebe— sök på ungdomsenheten for de ungdomar i grundskolan som har behov av att närmare lära känna dess verksamhet.

I augusti kallas de ungdomar som inte är intagna på gymnasieskolan till ungdomsenheten.Samtidigt med gymnasiskolans start börjar ett uppföljningsprogram. Syftet är att medvetandegöra ungdomarna, att ta upp deras situation i samhället/arbetslivet och att ge intensifierad stu- die och yrkesorientering.

En föräldraträff anordnas under hösten för att informera om vad som händer de ungdomar som inte intagits på gymnasieskolan. Syftet är att få föräldrarna att engagera sig för sina ungdomar och att informera om vad uppföljningsenheten erbjuder dem.

Arbete på ungdomsplats är den till omfattningen viktigaste verksamhe- ten. Den anordnas i 6 månader med eventuell förlängning 5 månader. Syftet är att ungdomsplatsen skall ge praktik för vidare utbildning eller leda till fast arbete.

Utbildningsinslag anordnas för 2 grupper med ca 15 ungdomar i varje grupp. Varje grupp har undervisning 4 tim/vecka. Syftet är att förbere— da för gymnasiestudier, att förändra ungdomarnas ofta negativa syn på skolan och att vidmakthålla och förbättra ungdomarnas kunskaper.

Ungdomarna ges information om ansökan till gymnasieskolan när den- na är aktuell i februari. Under 1987/88 sökte 55 ungdomar till gymna— sieskolan från uppföljningsverksamheten.

Under våren anordnas en LA—kurs om två veckor i samverkan med gymnasieskolan. Kursen bedrevs som heltidsstudier och inriktningen var gymnasieförberedande med en fördjupning av utbildningsinslagen. Lärare från gymnasieskolan svarar tillsammans med syokonsulenter på uppföljningsenheten för undervisningen.

Uppföljningsenhetens utvärdering av verksamhetesåret 1987/88 visade att

- uppföljningsprogrammen varit bra till sitt innehåll och legat rätt tids- mässigt. De hade tagits emot positivt av ungdomarna och gett en god grund för att gå ut i arbetslivet (på ungdomasplats). De ungdomar som hoppat av gymnasieskolan och som inte haft tillfälle att följa uppfölj- ningsprogrammet på hösten hade fått ett sämre utgångsläge än de som

deltagit. Ytterligare uppföljningsprogram planeras därför för de ungdo- mar som inte har tillfälle att följa det ordinarie vid hösterminens start.

betydelsefullt att ha någon ur personalen ansvarig för respektive upp- följningsprogram.

ytterligare föräldraträffar behövs i anslutning till uppföljningspro- grammen samt inför valet till gymnasieskolan.

— rätt modell har tillämpats för utbildningsinslagen. En vidareutveck- ling kan ske genom att bilda mindre undervisningsgrupper, göra utbild- ningsinslagen obligatoriska, individinrikta utbildningen samt ge tillfäl- le till behörighetskomplettering. En sådan vidareutveckling kräver dock förstärkt lärarresurs.

— LA—kursen bör återkomma med smärre förändringar.

- verksamhetens karaktär medför att kontakterna med t ex barn— och ungdomspsykiatrien, socialtjänsten, fackliga organisationer, arbetsför- medling ökar och tar mer tid i anspråk. Dessutom tillkommer personer som inte tillhör den aktuella åldersgruppen men som söker uppfölj- ningsenheten och vill ha studie- och yrkesorientering.

Inre arbete och samverkan

Av de ungdomar som lämnade uppföljningen under 1987/88 (93 st) gick ca hälften till utbildning, ca en fjärdedel till arbete och ca en fjärdedel till ungdomslag.

Kring genomförandet av åtgärder samverkar man med försäkringskas- san, lokala skattemyndigheten, arbeteförmedlingen och fackliga organi- sationer

Kring gemensamt utnyttjande av resurser samverkar man med gymna- sieskolan, sysselsättningsenheten och personalkontoret.

Utredningens kommentarer

Ronneby kommun är exempel på en kommun som jämfört med andra in- te haft ett alltför gott arbetsmarknadsläge för ungdomar. Målsättning- arna och behovet av verksamheten är väl förankrade hos kommunens

politiker.

Den uttalade satsningen även på ungdomar över 18 år har medfört att all ungdomsverksamhet kommit att ses som en enhet. Fördelen har va— rit att ungdomar som gått över åldersgränsen för uppföljningansvaret fått en smidig övergång.

Ronneby erbjuder ett mycket tydligt exempel på hur uppföljningsverk- samheten genom återkommande utvärderingar av verksamheten bedri- ver ett kontinuerligt och systematiskt förändringsarbete i syfte att än- passa verksamheten till de ungdomarnas behov.

Bilaga 4:2

SANDVIKENS KOMMUN

Lite om kommunens bakgrund, särdrag m.m.

Sandvikens kommun ligger i hjärtat av Gästrikland. Kommunen med ca 40 000 invånare är en gammal bruksort med en dominerande och tra— ditionsbundenjärn— och stålindustri och en därmed åtföljande utpräglad manlig arbetsmarknad.

Kommunfullmäktiges sammansätt- ning 1/11 1988—31/101991 Antal ledamöter Miljöpartiet 2 Moderata samlingspartiet 5 Centerpartiet 5 Folkpartiet 5 Socialdemokraterna 30 Vänsterpartiet kommunisterna 4 UTBILDNING Antal Antal skolor elever Grundskola 17 4047 Musikskola 1 1037 Gymnasieskola 2 1556 Komvux 1 640 ' Vårdskola 1 150 sandVIkens Högskola 1 300 KO m mu n Folkhögskola 1 165 NÄRINGSLIV Sysselsättning (löv—värvsarbetande en timme Större arbetsgivare i kommunen och mer, %) l"OB —85 Näringsgren Sandviken Riket Antal anställda 1/1 1989 Jord; och skogsbruk 4 5 Sandvik AB 6500 Tillverkningsindustri 35 22 Kommunen 2700 Byggnadsverksamhet 5 6 Landstinget 1300 llandel, hotell m.m. 10 13 EM Elektro-Montage AB "2.40 Samfiirdsel, post, tele m.m. 4 7 Postverket 185 Bank- och försäkring 8 7 ABB Service AB 173 Offentlig förvaltning 33 37 Bulten—Stainless AB 115 I'll, gas, vattenförsörjning l 1 Antal förvärvsarbetande 19 882 4 285 109

Sandviken En frikommun

Sedan 1 januari 1986 är kommunen uppdelad i åtta områden med var sin politisk styrelse utsedd av kommunfullmäktige. Förändringen har inneburit en omfattande decentralisering av ansvar och beslut till de olika områdena. De fyra gemensamma facknämnderna, bygg— och miljö- nämnd, kultur— och fritidsnämnd, socialnämnd samt utbildnings— och arbetsmarknadsnämnd har specialuppgifter och utvecklingsansvar inom sina respektive sektorer.

Utbildnings— och arbetsmarknadssituationen

Som framgår av ovanstående är de tre dominerande arbetsgivarna i kommunen: Sandvik AB, kommunen och landstinget.

När det gäller in— och utpendling i kommunen är det framförallt högin- komsttagare som pendlar in i kommunen medan det är låginkomsttaga- re som pendlar ut, 2 375 respektive 2 225 enligt FOB—85.

Antalet arbetslösa i Sandvikens kommun i månadsskiftet juni/juli som var som högst 1982 med 1 273 personer har kontinuerligt sjunkit för att 1989 utgöra 536 personer vilket är 2,2 procent av arbetskraften och skall jämföras med 1,0 procent för hela riket.

Den relativa arbetslösheten i Sandviken var 1 juli 1989 1,6 procent för ungdomar ( 25 år 19, —”— —”— män 16—64 år 2,4 —”- —”— kvinnor 16—64 år

Kvinnorna i Sandviken har en svår situation på arbetsmarknaden bl a genom att barnomsorgen ej är fullt utbyggd. Målet är att den skall vara utbyggd år 1991. Av tradition finns ett motstånd mot att anställa kvin- nor inom industrin. Kommunen försöker förbättra kvinnornas arbets- marknad genom att organisera fasta heltidstjänster. För att motverka utslitning och därvid sjukskrivning och utslagning från arbetsmarkna- den försöker man även organisera tjänster med alternativa arbetsupp— gifter t.ex. lokalvård och kontorsarbete.

I dag finns ett kvin'nounderskott på 900 i kommunen i åldern 18—42 år. För att motverka ytterligare utflyttning av kommunens unga kvinnor och om möjligt få en återinflyttning arbetar man för att tillgodose deras behov av utkomstmöjlighet i kommunen. Av de ungdomar under 20 år som ej direkt kan få arbete på öppna arbetsmarknaden är drygt 75 pro- cent Hickor. Problemet liknar det för övriga kvinnor.

Kommunen har en väl utbyggd gymnasieorganisation med två skolen- heter. Enskilda elever får pendla till annan gymnasieskola t ex Gävle för att få sina studieval tillgodosedda.

Målsättning för bl.a. ungdomarnas utbildning och arbete

Utdrag ur måldokument för utbildnings— och arbetsmarknadsnämnden under perioden 1987/88—1988/89:

Utbildnings— och arbetsmarknadsnämndens övergripande målsättning för utsatta kommuninnevånare är att för dessa flnna utkomstmöjlighe- ter inom kommunens gränser och att därvid motverka utflyttning från kommunen.

Verksamhetens målsättning är att ingen i kommunen skall uppbära so- cialbidrag på grund av arbetslöshet.

Hur organiserar kommunen sig för ungas utbildning och arbete

Kommunen har inrättat en utbildnings— och arbetsmarknadsnämnd som har det övergripande ansvaret för undervisningen i kommunens grundskola, gymnasieskola och vuxenundervisning samt för arbets— marknads— och sysselsättningsfrågor för ungdom och vuxna mellan 16— 65 år.

Utbildnings— och arbetsmarknadsförvaltningen under denna nämnd ledd av en förvaltningschef, är indelad i en utbildningsavdelning och en arbetsmarknadsavdelning. Arbetsmarknadsavdelningen som leds av en

avdelningschef är indelad i tre ansvarsområden, utbildning, ungdoms— uppföljning och arbetsmarknadsåtgärder (bil. organisationsplan).

Arbetsmarknadsavdelningen skall inrikta sin verksamhet på att finna lämpliga former för kombination av utbildnings— och sysselsättningsåt— gärder för dessa i syfte att dämpa arbetslösheten inom kommunen. En individuell plan skall upprättas för varje arbetslös person inom kommu— nen. Ökad kompetens genom utbildning skall motverka arbetslöshet.

Inre arbete och samverkan

Inre arbete

Avdelningen har återkommande personalmöten och planeringsmöten vid vilka samtliga anställda deltar. Vid dessa diskuteras organisation, fördelning av resurser, metodik och pedagogik samt målfrågor för verk- samheten. Man har ett nära samarbete med kommunens politiker.

Personalgruppen har en bred kompetens arbetsledare/administratör, ekonom, skolledare, lärare, vägledare, socionom, handledare/instruktö- rer med yrkeskunskap t.ex. snickare m.fl. Personalen anser det viktigt att man håller sig inom sitt kompetensområde och anlitar ”experter” vid behov genom samarbete och samverkan inom kommunen eller med än- nan huvudman t.ex. landsting, arbetsförmedling.

Ungdomar i åldern 1 6—18 år

Av totala antalet ungdomar 1 120 i denna åldersgrupp var 130 (11,6 %) i uppföljningsåtgärder läsåret 1987/88. Samtliga hade individuella pla— ner och deltog i uppföljningsprogram. Antalet ungdomar med ungdoms- plats var 42 och i andra kommunala åtgärder 5.

Avbrottsfrekvensen är lägre i Sandviken än genomsnitteti landet. Man har en "progressiv gymnasieskola i kommunen som tar väl hand om sina elever och är därmed lämpad för försöksverksamhet med olika studie— gångar t.ex. LA—kurser och Delta—försök.

I juni 1989 stod 59 ungdomar som lämnade grundskolan utan utbild- ningsplats i gymnasieskolan. Den 15 augusti var det endast 17 ungdo— mar som ej var intagna. Detta innebär att den planerade organisationen ändras efter de nya förutsättningarna.

Invandrarungdornar

Antalet ungdomar med invandrarbakgrund lå 1988/89 var 196 i grund- skolan och 33 i gymnasieskolan.

Av de 125 ungdomarna i uppföljningsansvaret våren 1989 hade endast två invandrarbakgrund. Flyktingungdomarna kommer oftast från hög- utbildade familjer. Det finns höga krav och ambitioner hos såväl föräld- rarna som hos eleverna. Ungdomarna väljer ofta teoretiska och tekniska utbildningar. Intagningsnämnden är generös mot invandrarelever och gymnasieskolan tar väl hand om dem.

Ungdomar i åldern 1 8—20 år

Bland ungdomar under 20 år som ej direkt erhåller arbete på öppna marknaden är 75 procent flickor.

Vid en kartläggning vid Afi Sandviken den 30 november 1988 var 150 ungdomar aktuella arbetssökande på arbetsförmedlingen. Av dessa var 122 (81,3 %) flickor.

Ungdomarna fördelade sig på;

27 ungdomar varav 10 (34,6 %) flickor sökte sig till tillverkning, samt jord— och skogsbruk. — 39 ungdomar varav 37 (95 %) flickor sökte sig till offentlig sektor. — 49 ungdomar varav 47 (96 %) flickor sökte sig till kontor, affär och re- staurangyrken.

yrkesosäkra ungdomar alla 19 — var flickor.

— övriga 11 ungdomar var ej omedelbart aktuella för arbetsplacering. 45 % var flickor.

bortfall 5 personer.

Antalet ungdomar i ungdomslag var i månadsskiftetjuni/juli 1988 120 personer och 1989 70 personer således en kraftig sänkning av antalet. Flickorna utgör i dag 80 % av ungdomslagen.

Ungdomarna i ungdomslag utgörs till 26 % av ungdomar från uppfölj- ningen. Det innebär att ca 30 % av ungdomarna i uppföljning går vidare till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

De flesta ungdomari ungdomslag i dag har en skolunderbyggnad som ej ger direkt inträde på arbetsmarknaden. Många har enbart grundskola och/eller LA—kurs, social servicelinje, social linje samt distributions— och kontorslinjen.

Samverkan

I Sandvikens kommun finns ett väl utbyggt nätverk mellan arbets— marknadsavdelningen och kommunens övriga förvaltningar framförallt socialtjänsten och gymnasieskolan.

Generellt goda kontakter med intagningsnämnden till gymnasieskolan som i sin tur ger generös behandling av välgrundade frikvotsframställ— ningar.

Samarbetet mellan kommunen och arbetsförmedlingen innebär bl.a. att man träffas varje vecka på en fast tid då man diskuterar hur man prak- tiskt skall arbeta tillsammans för att ge ungdomarna bäst stöd vid deras inträde på arbetsmarknaden. Vid dessa möten diskuteras även enskilda ungdomar för att man tillsammans skall kunna finna den bästa lösning— en för just den personen utifrån den handlingsplan som är gjord för varje individ.

Den gemensamma målsättningen är att ungdomarna skall få ett arbete i ett tidigt skede.

Företagskontakter har byggts upp genom att både kommunens och ar- betsförmedlingens personal är ute för att besöka ”sina" ungdomar eller för att rekvirera ungdomsplatser och inskolningsplatser.

Metodik och pedagogik

Uppföljningsansvaret

Ungdomarna från åk 9 som ej intagits på gymnasieskolan kontaktas strax före skolstart. Detta innebär att reservintagningen till största del är klar vid detta tillfälle.

Samtliga ungdomar erbjuds att delta i LA—kurser under ett läsår under vilket de är elever med studiebidrag. Tidigare år har ingen gått direkt ut på ungdomsplats. Idag kan det ske undantagsvis. Utbildningen ligger under gymnasieskolan och leds av en studierektor. Endast behöriga lä- rare arbetar på kursen.

Kursen börjar med en introduktionsvecka därefter har man arbetsplats- förlagd utbildning fyra dagar och skolförlagd utbildning en dag per vecka i fyra veckor. Både lärare och elever är ute på praktikföretagen.

Därefter påbörjar man en av kurserna med inriktning verkstad/fordon, social service/livsmedelsteknisk eller handel/industri. Man går tre veckor på varje kurs och har därvid 2 dagar undervisning och tre dagar praktik. Man läser svenska, engelska, matematik och idrott. Därefter följer en vecka med enbart studie— och yrkesvägledning enskilt och i grupp. Under vårterminen indelas eleverna i tre grupper efter intressen och fallenhet för någon av de tre inriktningarna.

Undervisning i teoretiska— såväl som i yrkesämnen ges av behöriga lä- rare. För enskild— och gruppvägledning ansvarar en syo—konsulent.

Yrkes— och arbetslivsorientering får ungdomarna kontinuerligt genom att de varvar praktik och utbildning.

Inom enheten finns en annan form av elevvård än inom den traditionel- la gymnasieskolan. Flexibilitet i verksamheten är en nödvändighet för att ungdomarna skall erbjudas en för dem positiv sysselsättning och inte upplevas som förlorade år. Personalens breda kompetens samt samarbe— te och samverkan med skola, företag och arbetsförmedling är en förut- sättning för detta arbete.

Utredningens kommentar;

Målsättningen att ge alla sina ungdomar avslutad gymnasial utbild- ning är mycket starkt uttalad i Sandviken. Organisation, metod och pe- dagogik är inriktat på att uppnå uppsatt mål.

Enligt utredningens enkät om kommunernas uppföljningsansvar och ungdomslag gällande lå 87/88 var det endast 12 st (2,2 %) som ej sökte till gymnasieskolan (4,1 % i landet) och 77 st (14 %) som ej gick i gymna- sieskolan.

Avbrotten i Sandviken bland 16—åringarna var klart lägre (1,2 %) mot övriga landet (7,1 %). Avbrotten på tvååriga linjerna i andel av totala antalet avbrott var mycket lågt (27,5 %) ca (75 %) i landet.

Vad som markant skiljer Sandviken från övriga landet är att 70 % av ungdomarna i kommunens uppföljningsverksamhet deltar i annan ut— bildning än uppföljningsprogram.

Av totala antalet ungdomar i uppföljningen gick 41,8 % till utbildning, 27,6 % till arbete och 23,5 % (i landet 9 %) till annan arbetsmarknadspo- litisk åtgärd och 7 ,1 % till övrig verksamhet.

Man kan möjligen drista sig till att dra slutsatsen att den relativt stora andelen som går vidare till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder dels beror på kommunens arbetsmarknadsläge dels på att den lilla an- del av kommunens ungdomar som inte går vidare till studier har sådana särskilda problem som är svåra att reda ut före 18—årsdagen.

Resurser till och krav på verksamheten är mer omfattande i Sandviken än i de flesta andra kommuner. Verksamheten lämnar dock relativt li- tet utrymme för flexibla lösningar utifrån enskilda ungdomars särskil- da behov.

Alla ungdomar som ej antagits på gymnasieskolan eller fått arbete, med något undantag, går direkt in på LA—kurser efter grundskolan. Alterna- tivet att arbeta på ungdomsplats i kombination med studier och vägled- ning finns därmed inte förrän efter ett år annat än undantagsvis. Den nyvunna kunskap genom den både teoretiska och praktiska utbildning-

en samt praktiken under ett helt läsår får dessa ungdomar ej tillgodo- räkna sig när de fortsätter sina studier på en linje i gymnasieskolan, t ex genom förkortad utbildningstid. Att gymnasiestudierna genom detta ”preparandår” kan underlättas är jag medveten om.

Det vore intressant om man kunde se att dessa organisatoriska föränd- ringar av utbildningsutbudet även innebär att metodik och pedagogik utvecklades i denna undervisningssituation och överfördes till övrig gymnasieutbildning.

Sandvikens kommun deltar i försöksverksamheten Delta, inom ramen för fri resursanvändning av statsbidrag för ungdomsplats och utbild- ningsinslag. Projektets mening är att via motivationsarbete ge ungdo- mar som saknar grundskolekompetens möjlighet att inhämta den för att söka vidare till reguljära studier.

Ungdomarna är efter detta är väl förberedda för fortsatta studier vid gymnasieskolan. De som ej fortsätter i gymnasieskolan erhåller ung— domsplats om de ej kan få arbete på reguljära arbetsmarknaden.

Metodik och pedagogik

Arbetsförmedlingen i Sandvikens riktlinjer för arbetet med ungdomar fr.o.m. 89—06—05.

Ungdomsgruppen består av en platsförmedlare, en vägledare och en ad— ministratör. Kontorsrummen ligger i anslutning till kurslokalen för jobb—sökaraktiviteterna. Målgrupp: alla ungdomar upp till 20 år, in- skrivna i omsorgsstyrelsen upp till 25 år, som är helt arbetslösa.

Detta händer en sökande som nyanmäler sig:

— alla nyanmälda ungdomar skall ha en återbesökstid med sig hem. — alla ungdomar kartläggs. — alla ungdomar prövas mot reguljära arbetsmarknaden. — Utifrån behov erbjuds de olika aktiviteter oftast gruppaktiviteter. Efter genomgången "söka jobb" är den sökande skyldig att besöka af varje fredag för ”jobbinfo för ungdomar”.

Utredningens kommentar

Arbetsförmedlingen i Sandviken har genom organisation, planering och metod försökt att skapa förutsättningar för att nå målet arbete åt alla arbetssökande ungdomar trots den relativt svåra arbetsmarknadssitua- tionen och då speciellt för de unga kvinnorna.

Bilaga 4.-3

SÖDERTÄLJE KOMMUN

1 Lite om kommunens bakgrund, särdrag m.m.

Södertälje ligger 35 km söder om Stockholm. Kommunen präglas av gamla industritraditioner från sekelskiftet (Scania Vabis och Astra) och närheten till Stockholm å ena sidan och av stora inslag av invandrare, som dominerar i vissa kommundelar, å den andra. Se även bil. 2.

2 Utbildnings— och arbetsmarknadssituationen; ungdomarnas sociala situation

Som industristad drabbades arbetslivet hårt av strukturomvandling och datorisering under det sista decenniet. Arbetslösheten ökade i slutet av 70—talet, särskilt bland lågutbildade ungdomar och okvalificerade arbe- tare. Ungdomsarbetslösheten har gradvis ökat sin andel av den totala arbetslösheten.

Under 1975/76 bedrev Sysselsättningsutredningen en försöksverksam- het med intensifierad arbetsförmedling med en särskild ungdomsför- medling i bl.a. Södertälje. En grupp på ca 80 ungdomar hade mycket sto— ra svårigheter att komma in i arbete eller utbildning. Arbetslösheten komplicerades för deras del av psykosociala och missbruksproblem.

Sysselsättningsutredningen tog då initiativ till en fördjupad försöks- verksamhet i Södertälje med speciella insatser för ungdomar med dessa problem. Projektet genomfördes i kommunens regi i samverkan med är- betsförmedlingen och socialtjänsten. Medel tillsköts bl.a. ur Allmänna arvsfonden och av Sysselsättningsutredningen via länsarbetsnämnden. Målsättningen var att ungdomarnas livssituation skulle förbättras främst genom att de skulle ges möjlighet att skaffa sig ett fast arbete. Verksamheten byggde på en kombination av beredskapsarbete och psy- koterapeutisk behandling i öppen vård och fick så småningom projekt- namnet HABA.

HABA—verksamheten bedrivs fortfarande i stort sett efter den metod som arbetades fram under försöksperioden. Den utvecklas dock ständigt och modifieras både med hänsyn till nya erfarenheter och gruppens

sammansättning.

1980 tillskapade kommunstyrelsen en ungdomssektion under personal- kontoret, som komplement till arbetsförmedlingen. Då tillsattes också en beredningsgrupp knuten direkt till kommunstyrelsen och bestående av företrädare för arbetsförmedlingen, socialtjänsten och skolan. När la- gen om kommunens uppföljningsansvar för 16—17—åringar kom skapa— des Ungdomscentrum den 1 juli 1983. Ungdomssektionen/beredskaps- sektionen tillfördes Ungdomscentrum under hösten 1983. I dag heter det Arbetsmarknadscentrum. Inom Ungdomscentrum utvecklades un- der våren 1984 en tillämpning av den s.k. HABA—metoden avsedd för 16—17—åringar.

Rent organisatoriskt har arbetet i kommunen under de senaste två åren präglats av den kommundelsreform som trädde i kraft 19den 1 januari 1989. Kommunen består nu av 13 kommundelar och kommundelsför- valtningar. Därutöver finns det sex centrala nämnder och förvaltningar varav Bildningsnämnden och Bildningsförvaltningen är en. Arbets- marknadscentrum ingår i Bildningsförvaltningen men får sina ekono- miska resurser direkt från Kommunstyrelsen efter beredning inom Ar- betsmarknadsgruppen.

3 Målsättning för ungdomarnas utbildning och arbete

Bildningsnämnden har i år under rubriken Gymnasieskolan .ort föl— jande programförklaring: ”Alla ungdomar under 20 år bereds plats i gymnasieskolan eller lärlingsutbildning."

Under rubriken Sysselsättning beslöts: ”Arbetsmarknadspolitiska åt- gärder — fortsatt stöd till och förbättrad samordning med arbetsförmed- ling kring ungdomsplatser, inskolningsplatser, beredskapsarbeten, of- fentligt skyddat arbete, lönebidrag, skyddade verkstäder m.m.”

Det nuvarande Arbetsmarknadscentrum som då hette Ungdomscen- trum sorterade under den förutvarande skolstyrelsen. Syftet med verk—

samheten, förutom det som är formulerat i lagar och förordningar, ut- trycktes då för verksamheten med ungdomar 16—19 år genom beslut av skolstyrelsen. Den lokala målsättningen för verksamheten är att den skall leda ungdomarna till studier/utbildning eller till ett fast arbete. Detta skall ske genom individuell målsättning och att ungdomarna be— reds möjlighet till kompletterande utbildningsinslag upp till åtta tim- mar i veckan.

4 Hur organiserar kommunen sig för ungas utbildning och arbete?

Under den nya Bildningsnämnden hör både gymnasieskolor, komvux] grundvux, SSA—råd, Intagningskansli och Arbetsmarknadscentrum. Dessutom sorterar föreningsverksamhet och olika kulturverksamheter under Bildningsnämnden. Som enda verksamhet bereds och beslutas Arbetsmarknadscentrums ekonomiska frågor inte av Bildningsnämn- den utan av Arbetsmarknadsgruppen och Kommunstyrelsen.

Namnbytet från Ungdomscentrum till Arbetsmarknadscentrum moti- verades av att all kommunal sysselsättningsverksamhet för hela ålders— gruppen 16—64 år nu har lagts in i det.

Arbetsmarknadsgruppen har egen budget för kommunens sysselsätt- ningsfrågor. Ordförande är Stadsdirektören och i gruppen ingår bl.a. cheferna för arbetsförmedlingen, Bildningsförvaltningen, för Arbets- marknadscentrum och för Invandrarförvaltningen, rektor för Komvux, sysselsättnings—, näringslivs—, kommunalråds—, planerings— och SSA- sekreterarna och personalintendenten.

5 Inre arbete och samverkan

Inre arbete Verksamheten präglas av den helhetssyn på individen som låg till grund för HABA—verksamhetens arbete. Ett gemensamt program om det inre arbetet har tagits fram (bil. till detta avsnitt). Det utgör ett

ständigt aktualiserat led i den kontinuerliga personalfortbildningen för att skapa en samsyn hos personalen om målen för verksamheten.

Vägledningssamtal går att genomföra med många ungdomar men inte alla. Målet är att göra den unge medveten om sina resurser och möjlig- heter och att därifrån ta ett nytt avstamp i livet och vidga perspektivet. Vägen dit kan vara att tillsammans försöka kartlägga nuläget, se var problemen finns, formulera mål och utifrån dessa göra upp en individu- ell plan. Som resurs finns läkare, sköterska, kurator samt den psyk.soc. med.enheten.

På hösten startar uppföljningsverksamheten med en introduktionskurs med syfte att på olika sätt förbereda ungdomarna för arbetslivet. Att sö- ka arbete, att få lön och betala skatt, att öka kunskapen om olika yrken, att inventera de egna förutsättningarna för dessa yrken blir därför vik- tiga frågor under kursen. Genom vägledningssamtal arbetar man fram en individuell plan som utgör en gemensam överenskommelse om mål för individen på kortare och längre sikt. Planen håller samman de verk- samheter och åtgärder som den unge har deltagit i och planerar delta i men också tankar om framtiden och hur målen ska nås. Planen får växa fram i takt med att nya erfarenheter görs och den unge utvecklas.

I den mån ungdomarna får en ungdomsplatsplacering kan de få utbild- ningsinslag upp till åtta timmar i veckan. Dessa består huvudsakligen i kompletterande undervisning på grundskolenivå. För invandrare ges ytterligare kunskaper i svenska och hemspråk ofta i samarbete med Grundvux. Efter det att ungdomarna har varit på ungdomsplats i ca 5—6 månader samlar man dem i ett uppföljningsprogram. Då behandlas frå- gor som fortsatta studier, budget, ekonomi, deklaration, sex och samlev-

nad m.m.

Kommunen har egna verkstäder för alla åldrari åtgärder. Det förekom- mer olika former för placeringar i verkstäderna. Arbetsledarnas viktiga roll kan inte nog understrykas. Det händer att en tids vistelse på en av verkstäderna är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna börja en dialog med den unge. Ungdomsplatsp" Icering kan också förekomma inom verkstäderna.

Intensivhandledda ungdomsplatser är en viktig åtgärd, för några ung— domar den enda möjliga. Sådana kan förekomma både med kommunen

som arbetsgivare och hos privata arbetsgivare. Oftast förekommer såda— na placeringar på små arbetsplatser.

Samverkan

Under våren får alla eleveri åk 9 information om Arbetsmarknadscen- trum. Det sker genom att syokonsulenterna inom uppföljningen besöker de skolor de har ansvar för och under en lektion berättar om kommu- nens uppföljningsansvar. Önskvärt vore att i alla kommunens grund- skolor redan på hösten, då valet till gymnasiet diskuteras, vara med för att informera föräldragruppen också om uppföljningsansvaret. Detta sker redan på några grundskolor.

Arbetsmarknadscentrum har öppet hus för föräldrar och ungdomar i början på höstterminen och under vårterminen.

Förutom den centrala samverkan som kommunstyrelsen organiserar i Arbetsmarknadsgruppen sker en viss samverkan vid behov med ung- domsförmedlare och socialsekreterare.

6 Utredningens kommentarer

Vid jämförelse av Södertäljes svar på enkäten med medeltalssiffrorna för rikets kommuner tyder siffrorna på att uppföljningsansvarets ungdo- mar i Södertälje anvisas ungdomsplatser i mindre utsträckning än riks- genomsnittet. Detta är enligt uppföljningsfunktionärerna också riktigt och speglar deras sätt att arbeta: ungdomsplats är inte det enda alterna- tivet för den unge och framförallt inte det första.

Vid en analys av enkätstatistiken är den mest iögonenfallande siffran andelen invandrare, framför allt i uppföljningsansvaret. Det procentta- let tyder på en viss överrepresentation av invandrare i uppföljningsan- svaret eftersom kommunen anger ca 27 procent invandrare av totala in— vånarantalet. Över huvud taget måste uppgifter om invandrare tolkas med stor försiktighet eftersom definitionen inte är entydig.

När det gäller ungdomslagen är andelen invandrare betydligt mindre. Man slås i stället av att andelen ungdomar med psyke—sociala problem i

ungdomslag är nästan tre gånger så hög som i uppföljningsansvaret, som även det anger högre procenttal för denna variabel än riksgenom- snittet. Komrnunen menar att siffran är korrekt och att det är det goda arbetsmarknadsläget som är förklaringen: det är ungdomarna med de största problemen som blir kvar. Troligen accentueras dessa problem ändå mer för de äldre.

Tiden i åtgärder är längre än genomsnittet för riket och är ett mått på hur problemtyngda ungdomarna i uppföljningsansvaret och ungdomsla— gen är. I nästan hälften av fallen lyckas man hjälpa ungdomarna till ut- bildning eller arbete inom åttamåndarsintervallet. En fjärdedel behöver mer än ett års tid i uppföljningsansvaret och därefter är det tio procent som går vidare till åtgärder eller arbetslöshet. Den sistnämnda procent— siffran ligger under medeltalet för rikets kommuner och måste anses va— ra ett gott betyg för hur man arbetar i uppföljningsansvaret i Södertälje.

Övergången från uppföljningsåtgärder till fortsatt utbildning ligger nå- got under genomsnittet (om man tog bort alla lärlingsutbildningar skul- le den ligga långt under) medan andelen som går över till arbete ligger en bra bit över genomsnittet. Detta speglar troligen den goda arbets— marknadssituationen i Storstockholmsområdet.

Samverkan mellan kommunstyrelsen och de kommunala förvaltningar— na å ena sidan och arbetsförmedlingen å den andra tycks vara väl inar- betad tack vare Arbetsmarknadsgruppen. Ett frågetecken är hur den nya arbetsförmedlingsnämnden platsar. Ett annat är att skolsidan tyd— ligen representeras endast av komvux och Arbetsmarknadscentrum: varken grundskolan eller gymnasieskolan finns med. Man skulle tycka att när det gäller ungdomsfrågor så vore den viktigaste diskussionspar— ten den avlämnande och den mottagande skolformen.

Program för ungdomscentrums inre arbete 1988

av JAN PETER JARL i samråd med Ledningsgruppen vid Ung- domscentrum

Ungdomscentrums sätt att arbeta

Ungdomscentrums sätt att arbeta måste med nödvändighet ses mot bak- grund av de människor som behöver Ungdomscentrums tjänster. För dem gäller, oberoende av ålder, att de av olika skäl ej funnit sig tillrätta i det sedvanliga samhällsutbudet av arbete och utbildning. Deras behov är att få hjälp och stöd till att etablera sigi det sedvanliga utbudet. Vä- gen till detta mål ser dock olika ut beroende på varje persons enskilda förhållanden. Ungdomscentrums arbete måste därför formas ur en be- redskap att beakta och tillmötesgå en stor variation av behov och önske- mål, utan att själv förlora sin kontur och ställning. Den här omständig- heten ställer mycket stora krav på Ungdomscentrums inre arbete och metod. För att klara av sitt inre arbete och att utveckla sin metod behö- ver Ungdomscentrum:

0 En generell målsättning. 0 En deklarerad människosyn. 0 En helhetssyn och kunskap om människor i utveckling.

0 En specialiserad kunskap om människor i krissituationer, naturliga eller till följd av händelser i livet. 0 En hög grad av professionalitet i den enskilda yrkesutövningen. Ungdomscentrums inre arbete kan bäst beskrivas utifrån dessa rubrice- rade behov. Generell målsättning

Ungdomscentrum riktar sina insatser till en mycket heterogen samling människor. För dessa gäller olika förutsättningar, icke minst lagbund-

na. Man kan dock urskilja arbete som det centrala för såväl de personer som kommer till Ungdomscentrum som för lagstiftaren. Ungdomscent— rum har därför anammat en generell målsättning som ledstjärna i sin

verksamhet. Den generella målsättningen kan uttryckas:

Samtliga insatser inom Ungdomscentrum skall verka för att personen skall komma in på den öppna arbetsmarknaden på villkor som är den en- skildes.

Tillägget, på villkor som är den enskildes, innefattades i den generella målsättningen som en garanti för att Ungdomscentrum i sin ambition ej begår övergrepp på personens medborgerliga fri— och rättigheter.

En deklarerad människosyn

För att kunna arbeta mot ett gemensamt mål med så olika människor och olika medel måste Ungdomscentrum stå för en gemensam männi- skosyn. En sådan människosyn måste ta fasta på dels hur man tror människor fungerar, vad som driver deras ageranden, och dels vilken ställning människan har i vårt samhälle.

Till hjälp att formulera sin människosyn har Ungdomscentrum använt sig av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilka under- tecknats av bl.a. den Svenska regeringen.

Så här deklarerar Ungdomscentrum sin människosyn:

Människan drivs av egen kraft till att utvecklas på för henne bästa möjli-

ga sätt.

I grunden söker människan relationer som är kärleksfulla och respekt- fulla.

Människan försöker uppnå relationer som uttrycker samspel och samför— stånd.

Människan är samhällsbyggare.

Människan har rätt till: Att välja sin personliga väg i tillvaron. Att dela en gemenskap med andra människor.

Att bemötas med respekt och värdighet.

En helhetssyn och kunskap om människor i utveckling

För att kunna möta människor utifrån deras förutsättningar behövs en helhetssyn och kunskap om människans personliga utveckling och hen- nes sätt att fungera socialt.

Den teoretiska skola som motsvarar behovet av att täcka in såväl männi- skans psykiska utveckling som hennes sociala sammanhangi ett intimt sammanhang, är den psykodynamiska objekt—relationsskolan. Inom denna skola finns många olika teoretiker med något olika fokus för sina åsikter.

Gemensamt är följande (här mycket förenklat):

Människan söker sig till och är beroende av relationer som uttrycker och avspeglar kärlek, respekt och tillförsikt. Uppfylls dessa villkor utvecklas människan till en person som är fullvärdig och hel samt trygg i förviss- ningen om att själv vara kapabel till kärlek, respekt och tillförsikt. Upp- fylls icke dessa villkor eller störs kraftigt utvecklas människan med mindrevärde och otrygghet samt misstro om att själv vara kapabel till kärlek, respekt och tillförsikt. Är störningen kraftig och frustrationen överväger stannar människan upp i sina goda utvecklingsmöjligheter och

fungerar med kraftiga psykiska handikapp.

Objekt—relationsskolan rymmer en oerhörd mängd med kunskap av de- taljerad, djupgående art och olika fokus beroende på om intresset riktar sig mot den intrapsykiska utvecklingen eller det sociala samspelet.

Inom Ungdomscentrum ges den teoretiska grunden via internutbildning i direkt förhållande till de erfarenheter som görs inom respektive yrkes-

grupp. Kunskapsinnehållet på Ungdomscentrum utvecklas således som en dynamisk process mellan teori och verklighet.

Specialiserad kunskap om människor i krissituationer, naturliga eller till följd av händelser i livet

Flertalet människor som kommer till Ungdomscentrum befinner si gi en situation som är i olika hög grad pressad och oönskad av den enskilde. Oberoende av ålder har man förlorat sin givna plats i samhället eller än- nu ej funnit någon plats. För den yngre åldersgruppen (under ca 25 år) löper den naturliga utvecklingsprocessen till vuxen identitet parallellt med den i sammanhanget rådande situationen. "Vanliga” krisreaktio— ner blandas med mer eller mindre starka försvar mot vuxenvärldens krav ex. gängberoende, vägra passa tider etc. För de äldre som blivit ar- betslösa kan förhållandet präglas av stor dramatik. De har förlorat en stor del av sin vardagsidentitet och riskerar att förlora sin oberoende ställning i samhället. När de kommer till Ungdomscentrum är de i bero- endeställning och ganska svaga i ”anden”. Bägge dessa krisförhållan- den kräver en hög grad av kunskap om villkoren i en utsatt och beroen- de ställning. Personerna behöver bemötas med stor respekt och hänsyn. Den stora konsten är att kunna inge hopp och framtidstro i den utveck- lingsmöjlighet som situationen också innebär. Den här problematiken hanteras inom Ungdomscentrum via internutbildning med fokus lagd kring dessa processer samt i yrkesgruppernas inre arbete. Kontinuerlig handledning för yrkesgrupperna är ett betydande medel i det här arbe- tet (ännu ej utvecklat).

Specialiserad kunskap om betydelsen av personligt stöd i kontakten med människor relationsbaserat arbete

Att arbeta med människor som står i beroendeställning till yrkesutöva— ren samt befinner sig i mer eller mindre uttalad kris, är en mycket svår situation.

Några axplock av vad som lätt kan utspela sig:

Man vet vad som är bäst för den som kommer och ställer denne i en in-

kompetent dager ( ”Besserwisser—förtryck”).

Man faller undan för den andres nöd och tror sig vara den som bär total- ansvar i dennes liv (Jesus—syndromet).

Man ålägger den andre totalansvar för sin situation oberoende av sam— spelande faktorer ex. arbetsbrist (Moralisten).

Man utgår från att personen är ett offer för en utomstående fiende ex. samhället (Den allierade).

Man påtar sig ansvar för att förändra och anpassa den andre med straff och belöning som medel (Korrektionisten).

Sammanfattande kan sägas:

Det är oerhört lätt att missbruka sin ställning eller att komma i ett otill- börligt förhållande till människor i nöd och beroendeställning.

För att motverka och förhindra att negativa förhållanden utvecklas be- höver man dels kunskap om innebörden av att vara ett personligt stöd och hur det går till och dels tillfälle att kritiskt granska och ventilera sitt yrkesmässiga agerande. Till sin teoretiska del förmedlas denna kun- skap via internutbildning. I sin praktiska tillämpning måste detta för- hållande kontinuerligt granskas och belysas i den egna yrkesgruppen. Formen för detta är den ännu ej utvecklade handledningen för respekti- ve yrkesgrupp.

Hög grad av professionalitet i den enskilda yrkesutövningen

För att kunna upprätthålla ett tydligt förhållande till den enskilda per- sonen, i ett sammanhang som rymmer en mångfald av olika livssituatio- ner och problemställningar, krävs en stark yrkesidentitet och ett tydligt yrkesagerande, en hög grad av professionalitet.

Professionaliteten upprätthålls genom att det primära i yrkesutövning- en är kopplat till det specifika i yrkeskunnandet. Den gamla tesen ”sätt ej getabocken till trädgårdsmästare” är här synnerligen giltig. På en ar- betsenhet, ex. träverkstaden, ligger den primära arbetsuppgiften för in- struktören/arbetsledaren i att hantera arbetsmoment, produktion och

samspel på arbetsplatsen, inom denna disciplin. Denna verksamhet bör således ej belastas med personer vars primära behov är social omsorg el— ler behandling. Om så sker nyttjar man instruktörens/arbetsledarens kompetens på ett felaktigt sätt och stödjer ej dennes professionalitet. Tydligheten för den enskilda personen suddas ut och denne får en oe— gentlig relation till instruktören/arbetsledaren. Vill man nyttja ex trä- verkstaden och det samtidigt föreligger uttalade problem måste dessa tillgodoses först eller parallellt i ett sammanhang där träverkstadens villkor ingår som möjlig del. Arbetsenheten används i detta samman- hang som ett medel i en upp-ord "behandlingsplan” i samspel med and- ra funktioner i eller utanför Ungdomscentrum. Samma förhållande gäl- ler för samtliga yrkesförhållanden inom Ungdomscentrum.

Med en säkerställd och respekterad professionalitet följer motsvarande respekt för andra yrkeskategorier och den enskilda personen. I den höga professionaliteten ligger också en förmåga till att använda sig av andras kompetens när så erfordras. Uppstår, exempelvis för en person i trä— verkstaden, ett uttalat behov av social omsorg vägleder instruktören/ar— betsledaren den enskilde till den yrkesutövare som besitter denna kom- petens eller rådgör med denne om hur man på vettigaste sätt skall han— tera den uppkomna situationen.

Professionaliteti yrkesutövningen är ett återkommande tema i intern— utbildningen på Ungdomscentrum. Kontinuerligt utvecklas professio- naliteten via den ännu ej utvecklade handledningen i respektive yrkes—

grupp.

Ungdomscentrums förhållande till omvärlden

Tongivande för Ungdomscentrums förhållande till omvärlden är att va— ra ett öppet komplement till övrig samhällsservice. Det här innebär att Ungdomscentrum avhåller sig från att skapa eller tillhandahålla tjäns- ter som andra instanser är satta att utföra, exempelvis förmedlar Ung- domscentrum inga sociala bistånd eller administrerar boende etc. Om sådana behov finns eller uppstår hos den enskilde så stödjer man denne till den samhällsinstans som är aktuell.

Det öppna förhållandet innebär även att undvika institutionalisering av de egna verksamheterna. Verkstäderna sysslar därför med produktion

som baserar sig på ett ”normalt” kundforhållande och undviker att prä— glas av aktiviteter som liknar ”skyddad verkstad” eller "terapiverk— stad”. I den övriga verksamheten använder man sig i främsta rummet av arbetstillfällen i den befintliga arbetsmarknaden. Mycket viktiga länkar för detta är handledare på respektive arbetsplatser. Ungdoms- centrum kan vara samtalspartner med annan institution i samhället i ett väldefinierat förhållande till en enskild person eller grupp av perso- ner, ex. långtidsarbetslösa kvinnor. Ungdomscentrum kan själva initie- ra till sådana samspel. Ungdomscentrum övertar dock aldrig annan parts ansvarsförhållande till den enskilde.

Det öppna förhållandet till omvärlden parat med den tydliga egna kon— turen är avgörande för det fruktbara förhållandet till den enskilda indi- viden. Det öppna förhållandet och den egna konturen upprätthålls ge- nom en kontinuerlig prövning av pågående respektive tänkta insatser eller aktiviteter. Forum för denna dialog är den s.k. ledningsgruppen, med representanter för samtliga yrkesgrupper inom Ungdomscentrum.

Utvärdering av ungdomscentrums insatser

Att utvärdera Ungdomscentrums insatser är en komplicerad och nöd- vändig förutsättning för dess existens och utveckling. Den mest ytliga utvärderingen kan utföras som enkla statistiska storheter av exempel— vis genomströmning, antal personer i arbete, insatser per capita, etc. Denna utvärderingsform ger information för exempelvis dimensione- ring av Ungdomscentrum, ekonomisk teckning via statsbidrag, etc. Denna utvärderingsform ger dock ingen information om kvaliteten av den utförda insatsen eller detaljerad information om vilka man ej når el- ler varför man missar vissa. En mera målrelaterad utvärdering av rikta- de insatser till väldefinierade målgrupper ger ett betydligt bättre infor- mationsunderlag för beslut och styrning av insatser. Statistiska be- grepp, s.k. hårddata, kan här användas. Den för Ungdomscentrum mest värdefulla och betydelsefulla utvärderingsformen är den som sker i en kontinuerlig och analyserande dialog mellan yrkesutövarna — lednings- organ — huvudman. En sådan dialog måste kompletteras med uppgifter från den person eller de personer som berörs av Ungdomscentrums in- sats. I denna utvärderingsform blandas hårddata med mjukdata och en redovisning kan ej ske på enkla grunder. Ju längre från denna process man står ju ohanterligare och ogripbarare blir innehållet. Ungdomscen—

trum behöver därför ett nära och kontinuerligt förhållande till sin hu- vudman. Varje mellanled försvårar den utvärderade processen.

Kommunernas uppföljningsverksamhet 1987/88

Sammanställning av utredningens insamlade material.

I nnehållsförteckning

Sida 1 Den kvantitativa utvecklingen av uppföljningsverk- samheten 1987/88 326 1.1 Uppföljningspopulationer 326 1.2 Antal och andel ungdomar 1983/84—1987/88 326 2 Omfattning av åtgärderna 1987/88 331 3 Ungdomarna i uppföljning 1987/88 333 3.1 Material 333 3.2 Uppföljningens tillflödessida 334 3.3 Verksamheten inom uppföljningen 1987/88 348 3.4 Ungdomarna i uppföljningsverksamheten 349 3.4.1 Tid i uppföljningsverksamhet 350 3.4.2 Vilka är ungdomarna? 353 3.5 Studier inom uppföljningen 356 3.5.1 Utbildningsinslag 356 3.5.2 Andra studier 357 3.5.3 Lärlingsutbildning 358 3.6 Ungdomsplatser 359 3.6.1 Antal ungdomar och slag av arbetsgivare 359 4 Utilödet från uppföljningen. Verksamhet efter uppföljningsåtgärder 362 5 Organisation och personal 367

5.1 Samverkan 367 5.2 Personal 369 6 Kommunal personal inom ungdomslagen 371 7 Fortbildning 37 1 Tabeller och diagram

Diagram 1: Antalet ungdomar i uppföljningsåtgärder 1983/84

Diagram 2:

Diagram 3:

Tabell 4:

Tabell 5:

Tabell 6:

Bild 1:

1987/88 327

Andel ungdomar i uppföljningsåtgärder1983/84 — 1987/88 i procent av aktuella uppföljningspopula— tioner 328

Utvecklingen av medeltal ungdomar ej i arbete/utbildning och på ungdomsplats samt medelsförbrukning för uppföljningsprogram och ungdomsplats i förhållande till aktuella uppföljningspopulationer 1984/85 —'1987/88. 1984/85 = 100 329

Sammanlagt antal ungdomar i riket i uppföljningsåtgärder under verksamhetsåret 1987/88 samt andelar av uppföljningspopulation. 331

Andel ungdomar av uppföljningspopulationen i uppföljning 1987/88 enligt enkät. Medelvärden i procent för kommunerna. 332

Åldersfördelning för ungdomar i uppföljningsansvaret 1987/88 enligt SÖ:s månadsstatistik Medelvärden över 12 månader. Medelvärden i procent för kommu-

nerna. 332

Verksamhet för 16—åringar som ej gick i grundskola lå 1987/88. Medelvärden för kommunerna. Procent pojkar. 340

Bild 2:

Bild 3:

Tabell 7:

Diagram 8:

Diagram 9:

Diagram 10:

Diagram 11:

Diagram 12:

Verksamhet för 16—åringar som ej gick i grundskola lå 1987/88. Medelvärden för kommunerna. Procent flickor. 341

Verksamhet för 16—åringar som ej går i grundskola lå 1987/88. Medelvärden för kommunerna. Procent pojkar och flickor. 342

Övergång grundskola—gymnasieskola. Spridningen av vissa variabler mellan kommunerna. 25:e, 50:e och 75:e percentilen. Procentandelar av samtliga 16—åringar i kommunen som inte gick i grundskola hösten 1987. 343

Studieavbrott från gymnasieskolan 1987/88 avseende ungdomar i uppföljningspopulationen. Fördelning på årskurs i gymnasieskolan samt pojkar och flickor. Procent. 346

Studieavbrott från gymnasieskolan 1987/88 avseende ungdomar i uppföljningspopulationen. Fördelning på studievägslängd i gymnasieskolan samt pojkar och flickor. Procent. 347

Månadsvis fördelning av ungdomar utan arbete och utbildningjuli 1987 —maj 1988. Fördelning på årsklasser. 348

Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsansvaret under 1987/88. Andel ungdomar med olika tid i verksamhet. Medelvärden för kommunerna i procent. Pojkar, flickor och samtliga. 351

Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsansvaret under 1984/85 (16—17—åringar) och 1987/88. Andel ungdomar med olika tid i verksamhet. Samtliga ungdomar i landet sammantagna. Procent, pojkar och flickor sammantagna. 352

Tabell 14:

Diagram 15:

Tabell 16:

Diagram 17:

Diagram 18:

Diagram 19:

Diagram 20:

Tabell 21:

Ungdomar utan utbildning eller arbete 1987/88 i särskilda kategorier enligt kommunenkät. Medelvärden för kommunerna. Procentandelar av samtliga utan arbete eller utbildning. 354

Antal ungdomari uppföljningen som deltagiti annan utbildning än utbildningsinslag knutna till ungdomsplats 1987/88. Utbildningsform, pojkar och flickor. 357

Lärlingsplatser anordnade lå 1987/88 i kommu— nerna. 359

Ungdomar på ungdomsplatser 1987/88. Fördelning på ålder, kön och slag av arbetsgivare. Procentandelar av samtliga ungdomar i riket. 360

Förändring i tillgång på ungdomsplatser mellan 1985/86 och 1987/88. Andel kommuner, procent. 361

Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsansvaret under 1987/88. Fördelning på verksamhet, procentandelar av samtliga i riket som avslutat verksamhet. Pojkar och flickor. Absoluta tal för samtliga, ej uppräknade för bortfall. 362

Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsansvaret under 1987/88. Fördelning på verksamhet, medelvärde för kommunerna, procentandelar. Pojkar, flickor och samtliga. 363

Ungdomar som avslutat verksamhet inom uppföljningen 1987/88 och gått till studier. Fördelning på typ av studier. Andelar av samtliga ungdomar i landet som gått till studier. 366

Kommuner med integrerad organisation för andra åldersgrupper än 16—17—åringar. 367

Tabell 23:

Tabell 24:

Sammanlagt antal personer och sammanlagt antal tjänster i riket i olika befattningskategorier enligt enkäten. Ej uppräknat bortfall. 369

Antal ungdomar per heltidstjänst för vissa befattningskategorier. Medeltal för kommunerutan . integrerad organisation. 370

Kommunalt anställd personal som arbetar med ungdomar i ungdomslagi organistion som inte är integrerad med organisation för uppföljningsansvaret. Medeltal tjänster för kommunder som uppgett viss personalkategori och antal kommuner som uppgett tjänst i viss kategori. Ej uppräknat bortfall. 371

Kommunernas uppföljningsverksamhet 1987/88. Sammanställning av insamlat material

1 Den kvantitativa utvecklingen av uppföljningsverksamheten

1.1 Uppföljningspopulationer

Med uppföljningspopulation menas den grupp ungdomar som under ett verksamhetsår (= statligt budgetår) enligt åldersreglerna (från avslu- tad grundskola — 18—årsdagen) kan omfattas av uppföljningsåtgärder. Begreppet omfattar alla ungdomar i denna åldersgrupp oavsett deras verksamhet. Samtliga ungdomar i de fyra årskullar som kan förekom— ma i uppföljningspopulationen under ett verksamhetsår (budgetår) kan inte helt inräknas i denna. Under 1987/88 kan endast den grupp som un- der 1987 blev 16 är (födda 1971) fullständigt omfattas under hela verk- samhetsåret. Av den årskull som under 1987 fyllde 17 år (födda 1970) omfattades ca 87,5 % beroende på att en del av ungdomarna under våren 1988 fyllde 18 år. De som blev 18 år under hösten 1987 (födda 1969) kun— de omfattas av åtgärder under hösten 1987 , men i undantagsfall även under våren 1988 om de haft förlängning av ungdomsplatstiden vilket är möjligt enligt statsbidragsförordningen. Även ungdomar som fyllde 15 år (födda 1972) kunde innefattas i uppföljningen om de avslutat grundskolan. För att nå en så exakt skattning som möjligt av uppfölj- ningspopulationen har denna justerats med hänsyn till födelsetalen för de olika månaderna under året.

1.2 Antal och andel ungdomar 1983/84—1987/88

SÖ har i sina årliga rapporter över uppföljningsansvaret angett det tota— la antalet ungdomar i uppföljning sedan 1983/84. Antalen för 1983/84 är en totalmätning, antalen för 1984/85—1986/87 är beräkningar grundade på månadsstatistik och budgetutfall. I nedanstående diagram har SÖ:s

siffror angivits för 1983/84—1986/87 medan det antal som angetts i SA— utredningens enkät redovisats för 1987/88. För ungdomar 'Ej arbete/ut- bildning' 1983/84 är antalet skattat. Det skall noteras att uppgifterna om uppföljningsprogram och ungdomsplatser bygger på säkrare under— lag än övriga uppgifter då förutom månads— och halvårsstatistik även budgetutfall varit underlag för beräkningarna.

Diagraml Antal ungdomar i uppföljningsåtgärder 1983/84 1987/88.

50000

40000

30000

10000

83/84 84/85 85/86 236/87 87/88

' ' " ' Ungdomspl.

"""" Uppf progr - - - - Ind planer

Ej arb/utb

Av diagrammet framgår att antalet ungdomar i uppföljning kontinuer- ligt minskat sedan 1983/84. Minskningen beror delvis på att de aktuella åldersklasserna minskat under de angivna åren och således också den faktiska uppföljningspopulation som åldersmässigt varit aktuell för åt— gärder. Minskningen är dock större än vad som förklaras av minskning- en i uppföljningspopulationer.

Nedanstående diagram anger ungdomar i uppföljning i förhållande till aktuella uppföljningspopulationer. Liksom tabell 1 bygger den på abso- luta tal för 1983/84 och SÖ:s beräkningar for 1984/85—1986/87 samt S— A—utredningens enkät för 1987/88.

DiagramZAndel ungdomar i uppföljningsåtgärder 1983/84 1987/88 i procent av aktuella uppföljningspopulatio- ner.

83/84 84/85 85/86 86 s? srfss

_. Ungd plats

------- (Jppfprogr - - - - Indiv plan

— Ej arb/utb

Av nedanstående diagram hämtad från 8023 årsrapport för uppföljning- en 1987/88 framgår minskningen i andelar av uppföljningspopulationer. Året 1983/84 har inte medtagits på grund av bristande statistikunder-

lag.

Diagram 3 Utvecklingen av medeltal ungdomar ej iarbete/utbild-

ning och på ungdomsplats samt medelsförbrukning för uppföljningsprogram och ungdomsplats i förhål- lande till aktuella uppföljningspopulationer 1984/85 1987/88. 1984/85 = 100.

Index

100

84/85 8.3/86 236/87 87.438

Medelsför ungd.plats

.-.- Stat ungd.plats -—-— Medelsförb uppf progr

Stat ej arb/utb

Antalet ungdomar på ungdomsplats har minskat med 23 % mer mellan 1984/85—1987/88 än vad som kan förklaras av den minskade uppfölj- ningspopulationen. Motsvarande minskning för ungdomsplatserna är 35 %.

Under den redovisade perioden har andelen ungdomar i de aktuella åld- rarna som haft arbete på den reguljära arbetsmarknaden varit relativt konstant mellan 2,1—3,0 % enligt SÖ:s halvårsenkäter.

Andelen ”Ej sysselsatta" enligt samma källa visar en konstant nedgång från 1983 till 1988 vilket kan tyda på att uppföljningsverksamheten snabbare och bättre tagit hand om ungdomar utan sysselsättning. En bi— dragande orsak kan också vara ett förbättrat arbetsmarknadsläge för ungdomarna i åldern 16—18 år under 1986—88. Förändringarna av anta- let ungdomar med arbete t.o.m. 1987/88 är emellertid små varför det är svårt att dra mer definitiva slutsatser.

En ökning kan noteras för 1988/89 då det gäller antalet ungdomar som arbetar. I både september 1988 och mars 1989 hade ca 1 700 fler ungdo- mar arbete jämfört med motsvarande mätningar 1987/88.

Det goda arbetsmarknadsläget tycks således ha haft en senkommen in- verkan för ungdomar mellan 16—18 år. Den ökande andelen som har ar— bete under 1988/89 påverkar antalet ungdomar i uppföljning under 1988/89, men bara i mindre grad.

Näraliggande förklaringar till den minskande andelen ungdomar i upp- följning mellan 1983/84 och 1987/88 är att ungdomar i högre utsträck- ning valt att söka till och påbörja gymnasiestudier under dessa år. Gym- nasieskolan har samtidigt, dels genom prioritering av de yngre ålders- grupperna vid intagningen och dels genom en bättre anpassning av or- ganisationen kunnat ta emot en större andel av ungdomarna. I vilken mån den andra delen av tillflödet till uppföljningen, studieavbrotten, förändrats går inte entydigt att bedöma. Jämförelser med andra studie- avbrottsundersökningar (SÖ rapport R 8621) och föreliggande enkät kan tolkas som om studieavbrotten under 1983/84—1987/88 skulle visa en minskande tendens.

2 Omfattningen av åtgärderna 1987/88

Nedanstående tabell redovisar det totala antalet ungdomar som 1987/88 varit i uppföljning och andelarna av den totala uppföljningspopulatio- nen.

Tabell 4 Sammanlagt antal ungdomar i riket i uppföljningsåt- gärder under verksamhetsåret 1987/88 samt andelar av uppföljningspopulation. Uppräknat för bortfall.

Ungdomari uppföljningsåtgärder 1987/88

Antal Andel av uppfölj-

ningspopulation Ej arbete/utbildning 30 600 13,6 Individuella planer 23 400 10,5 Uppföljningsprogram 22 400 10,0 Ungdomsplats 19 300 8,8 Ungdomslag 1 000 0,5 Andra uppföljnings- 1 100 0,5 åtgärder

Kategorin ”ej arbete/utbildning” omfattar de ungdomar som under verk- samhetsåret saknat arbete eller inte varit i utbildning. En del av dessa ungdomar har endast under en kortare tid varit utan arbete/utbildning eller har av andra skäl inte behövt ingå i åtgärder inom uppföljningen. Gruppen "individuella planer” är de inom gruppen "ej arbete/utbild- ning” som i någon form fått en plan för sin verksamhet upprättad inom uppföljningsansvaret. Av denna grupp utgör de i "uppföljningsprogram" de som genomgått sådana. Av skillnaden mellan antalen med ”individu— ella planer” och de i ”uppföljningsprogram" framgår att alla med indi— viduella planer inte genomgår uppföljningsprogram. Av de som varit på ungdomsplats har huvuddelen genomgått uppföljningsprogram. Ungdo— mari ungdomslag är ungdomar som inte fyllt 18 år och som ingått i ung- domslag.

Om man istället utgår från verksamheten i kommunerna så blir medel- värdena för fördelningen av ungdomar i åtgärder som följer.

Tabell5 Andel ungdomar av uppföljningspopulationen i upp- följning 1987/88 enligt enkät. Medelvärden för kommu- nerna. Procent.

Procentandel av uppfölj-

ningspopulationen Ej arbete el utbildning 12,8 Individuella planer 10,6 Uppföljningsprogram 10,0 Ungdomsplats 9,3 Ungdomslag (17 år) 0,6 Andra åtgärder 0,4

Nedanstående tabell redovisar åldersfördelningen inom gruppen ungdo- mari uppföljning under 1987/88.

Tabell 6 Åldersfördelning för ungdomar i uppföljningsansva- ret 1987/88 enligt SO:s månadsstatistik. Medelvärden över 12 månader. Medelvärden för kommunerna. Pro- cent. Födda 69 Födda 70 Födda 71 Födda 72 po fl po fl po fl po fl Ungdomar utan 5 5 35 36 58 58 1 1 utbildning el arbete Ungdomar i uppfölj- 4 3 24 24 59 61 1 1 ningsprogram

Sammanfattningsvis visar ovanstående material att den största ålders- gruppen ungdomar i uppföljningen under 1987/88 är 16—åringarna, även frånräknat de som intagits i gymnasieskolan och väntat på senare start. Av denna åldersgrupp har en stor majoritet visat intresse för att studera i gymnasieskolan genom att söka. En del av dem blev inte intag- na. Andra intogs men avstod från erbjuden plats eller avbröt studierna under läsåret.

Att 17—åringarna var färre beror till del på att dessa utgör ca 87,5 % av 16—åringarna i uppföljningspopulationen under 1987/88. Detta förkla- rar emellertid inte hela skillnaden i andelar mellan årskullarna. En del av skillnaden måste tillskrivas att uppföljningsverksamheten nått sin målsättning. Ett visst tillskott av 17—åringar till uppföljningen fanns bestående av dem som avbröt sina gymnasiestudier. Materialet visar in-

te hur många av dessa avbrytare som falliti kategorin "ej arbete eller utbildning”. En del av de 17—åriga studieavbrytarna har förmodligen gått direkt till arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Den främsta förklaringen till att 17—åringarna var färre än sin andel av uppfölj- ningspopulationen är att ungdomarna från uppföljningsverksamheten gått till reguljära studier eller arbete.

3 Ungdomarna i uppföljning 1987/88 3.1 Material

Föreliggande material speglar uppföljningsverksamheten från två si- dor. För att få en uppfattning om vad som bestämmer omfattningen av denna kan man ange det antal ungdomar som kan vara aktuella för upp- följning ungdomar som inte haft arbete eller som inte studerat (ej på- börjat eller avbrutit studier) och som lämnat grundskolan men inte fyllt 18 år. Denna grupp ungdomar utgör uppföljningens tillflöde. Den helt övervägande andelen av denna grupp ut.ordes av ungdomar som direkt från grundskolan sökt till gymnasieskolan eller som avbrutit sina gym- nasiestudier. Alla dessa ungdomar blev emellertid inte aktuella för åt— gärder. Det tillhör emellertid kommunens skyldigheter att hålla sig un- derrättad om dessa ungdomars verksamhet. Av de som inte sökt och de som sökt men inte gick i gymnasieskolan hade ett antal ungdomar arbe- te eller var i annan verksamhet.

För att belysa det potentiella tillflödet till uppföljningen har i huvudsak två material använts.

Det ena är en sammanställning beställd från Statistiska Centralbyrån över sökande—intagna till gymnasieskolan 1987/88 som delats upp på ungdomarnas hemkommun med hjälp av registret över rikets totala be- folkning (RTB). Materialet belyser de flöden som finns mellan gruppen sökande, gruppen intagna och de som faktiskt studerar i gymnasiesko- lan per den 15 september 1987.

Det andra materialet avser studieavbrotten i gymnasieskolan under läs- året 1987/88 och har tillhandahållits av Centrala studiestödsnämnden. Även detta material är uppdelat på ungdomarnas hemkommun.

Tillsammans ger de båda materialen antalsuppgifter om den grupp ung- domar som någon gång under 1987/88 stod utanför gymnasieskolan och således utgjorde tillflödet till uppföljningen.

Indelningen på kommun avser ungdomarnas kyrkobokföringskommun dvs. den kommun där de i allmänhet gåtti grundskola. Man kan emel- lertid inte av siffrorna sluta sig till antalet studieavbrott vid gymnasie- skolan i en viss kommun eftersom denna oftast har elever som är kyrko- bokförda i flera kommuner.

En annan del av materialet speglar verksamheten för de ungdomar som under 1987/88 variti uppföljningsverksamhet, antingen bara genom att de konstaterats vara utan arbete eller utbildning eller genom att de ock- så ingått i de åtgärder som erbjudits. Grunddata utgörs av den enkät till samtliga kommuner som S—A—utredningen tillställt kommunerna och som avser verksamhetsåret 1987/88. För bearbetningen av data har ock- så tillfogats SÖ:s månadsstatistik över uppföljningsverksamheten.

I föreliggande material presenteras tabeller och resultat med två ut- gångspunkter. Dels anges totalantal för hela riket och andelar av samt- liga i riket. Detta görs för att ange den totala omfattningen av verksam- heten. Dels anges andelar av kommunernas ungdomar för att visa hur verksamheten ter sig på kommunal nivå där åtgärderna skall genomfö— ras. En avsikt med den kommunala indelningen är att söka finna skill- nader eller samband mellan kommunerna.

3.2 Uppföljningens tillflödessida

Huvudsyftet med resultaten som redovisas i detta avsnitt är att på kom- munnivå påvisa vilka andelar av en årskull ungdomar som omfattas av kommunernas skyldighet att hålla sig underrättade om ungdomars sys— selsättning. Utgångspunkten är den faktiska situationen efter grund- skoleelevernas ansökan till gymnasieskolan och intagningen till gym- nasieskolan.

Gymnasieskolan var 1987/88 (och är) dimensionerad totalt i landet så att alla ungdomar som lämnade grundskolan skulle kunna erbjudas plats. 1987 sökte ca 96 % av eleverna i grundskolans årskurs 9 till gym- nasieskolan.

Sett på kommunnivå kompliceras emellertid övergången från grundsko- la till gymnasieskola av olika faktorer.

När det gäller att erbjuda utbildning till ungdomarna finns begräns- ningar i en gymnasieregion av antalet intagningsklasser med olika stu- dievägsinriktning. En annan begränsning utgöres av de fasta delnings- talen för klasser (16 eller 30 elever). Möjligheten har under de senaste åren ökat genom att överintagning tillämpats, främst i 30—k1asser.

Under tiden från ansökan till dess gymnasieskolan börjar handlar ung— domar på olika sätt. Majoriteten accepterar intagningsbeskeden och en övervägande andel tas in på sina förstahandsval. Även en andel av dem som intagits på lägrehandsval påbörjar studierna på en studieväg de in- te sökt i första hand. Andra avstår från studier då de inte intagits på för- stahandsvalet. En del ungdomar påbörjar inte studier trots att de inta- gits på sina förstahandsval.

Vad som finns tillgängligt är statistik över sökande till gymnasiesko— lan. Bland dessa kan särskiljas de ungdomar som söker direkt från grundskolan. Dessutom finns statistik över de som den 1/7 intagits till gymnasieskolan. För de ungdomar som faktiskt går i gymnasieskolan finns statistik per den 15/9. En mindre andel av de ungdomar som inte sökt till gymnasieskolan per den 1/7 återfinns i gymnasieskolan per 15/9. Dessa ungdomar har sökt senare än reguljärt till gymnasieskolan och formellt har de under sommaren tillhört kommunens uppföljnings- ansvar. Oavsett om uppföljningsansvariga eller grundskolans syofunk- tionärer hållit kontakt med dessa ungdomar eller man samarbetat kring kontakterna redovisas denna grupp för vilken man oftast aktivt och intensivt arbetat för att målsättningarna med uppföljningsverksam- heten.

En del av de som sökt per den 1/7 har intagits i gymnasieskolan, andra inte. Av de som intagits har en del avstått från erbjudna platser och återfinns inte per den 15/9 i gymnasieskolan. Det är inte möjligt att i tillgänglig statistik utläsa andelen som inte intagits och den andel som avstått från en erbjuden plats.

På denna punkt saknas information som kan belysa viktiga aspekter av hur den faktiska övergången från grundskola till gymnasieskola går till.

En undersökning som Lars Bäckman utfört för SÖ ger kompletterande kunskap om detta. En grupp ungdomar som blir föremål för uppföljning är de ungdomar som avbryter studierna i gymnasieskolan. Genom Cen- trala Studiestödsnämndens register över studerande i gymnasieskolan har det varit möjligt att på kommunnivå särskilja ungdomar som avbry— ter studierna i gymnasieskolan och som åldersmässigt omfattas av upp- följningsansvar. Med studieavbrytare avses i det följande de som under eller efter ett läsår har avbrutit studierna och påföljande läsår inte åter- finns i gymnasieskolan.

En del av de ungdomar som nedan redovisas som stående utanför gym- nasieskolan har under viss tid under läsåret varit i denna.

En annan grupp aktuell för uppföljning är de som väntar på att senare under läsåret påbörja studier till vilka de är intagna. Detta gäller fram- för allt flickor som intagits på Vårdlinjen med start i januari 1988. And- ra har under en del av året eller till och med under hela läsåret gått i gymnasieskolan men efter detta avbrutit studierna. Ungdomsgruppen i uppföljningsverksamheten är inte konstant under året utan känneteck- nas av att ungdomar avgår till annan verksamhet och att ungdomar till- kommer, främst som studieavbrytare.

De andelar som redovisas på kommunnivå avser ungdomar som varit kyrkobokförda i kommunen den 15/9 1987 . En del ungdomar har stude- rat i annan kommun än den de varit kyrkobokförda i, bland annat ung— domar från kommuner som saknar gymnasieutbildning. Det går alltså inte av föreliggande material sluta sig till avbrottsfrekvenser vid gym- nasieskolor i vissa kommuner. Uppföljningsverksamheten i kommuner— na kan omfatta ungdomar som sökt till eller avbrutit studier i flera kommuner.

För att nå så exakta uppgifter som möjligt har antalet 16—åringar som under hösten 1987 gått kvari grundskolan avräknats från det totala an- talet 16—åringar i kommunen. De som gick kvar i grundskolan hösten 1987 och var födda ett år tidigare än normalt vari hela landet 2 226 poj- kar och 1 051 flickor, tillsammans 3 277 ungdomar.

De nedan angivna andelarna är således andelar av de 16—åringar i kom— munerna som hösten 1987 inte gåtti grundskolan.

Som nämnts återfinns en mindre andel av de ungdomar som ej sökt till gymnasieskolan per den 1/7 i gymnasieskolan den 15/9. Tillsammans i landet ut.orde 1987 denna grupp 405 pojkar och 513 flickor, totalt 918 ungdomar. Medelvärden för denna andel ungdomar i kommunerna var för pojkar 0,9 %, för flickor 1,2 % och för samtliga 1,0 %.

De ungdomar som sökte till gymnasieskolan per den 1/7 och som inte gick där den 15/9 ut.orde i medeltal i kommunerna 7,8 % av de 16—åri- ga pojkarna, 1 1,5 % av flickorna, tillsammans 9,6 %. Av dessa ungdomar påbörjade en del studier på gymnasieskolans årskurs 1 senare under läs— året, i första hand flickor som började utbildning på Vårdlinjen med start till vårterminen 1988. Det går av befintlig statistik inte att urskilja de ungdomar som ej intagits på något av sina sökalternativ från dem som intagits men avstått från sin plats.

Skillnaden i antal, 1 667 ungdomar, och andel mellan pojkar och flickor som sökt men inte gick i gymnasieskolan per den 15/9 kan helt förklaras av de flickor som intagits men som väntade på vårterminsstart på vård- linjen.

De som inte sökt gymnasieskola och inte heller fanns där den 15/9 var i medelvärde i kommunerna 3,4 % av pojkarna, 2,7 % av flickorna och 3,1 % av samtliga 16—åringar.

Den grupp 16—åringar som stod utanför gymnasieskolan per den 15/9, innefattande både dem som sökt och dem som inte sökt, utgjorde i me- delvärde i kommunerna 12,1 % av 16—åriga pojkar, 16,3 % av 16—åriga flickor, tillsammans 14,2 procent av samtliga.

För att beräkna storleken av gruppen avbrytare borde de 16—åringar som övergått till gymnasieskolan och som avbrutit sina studier under det första läsåret ha beräknats. Föreliggande material för studieavbry- tarna ger emellertid inte möjlighet till en sådan noggrann uppdelning. Som en approximation har därför de ungdomar som avbrutit sina studi- er i årskurs 1 i gymnasieskolan beräknats för varje kommun. En del av de ungdomar som gåri årskurs 1 är 17 eller 18 år. När avbrytarna i års- kurs 1 nedan anges som andel av 16—åringarna kan den vara för hög då den också innefattar några ungdomar som inte är 16 år. Av de antagna i

årskurs 1 per 15/9 i gymnasieskolan ut.orde 17—18—åringarna 18,9 % av 16—åriga pojkar, 14,5 % av flickorna och 16,8 % av samtliga.

Det är bl.a. av detta skäl inte möjligt att med föreliggande material göra beräkningar på kommunnivå som tar hänsyn till enbart de 16—åringar som .ort studieavbrotti årskurs 1.

I det redovisade materialet definieras studieavbrytare som ungdomar som gåtti årskurs ett, avbrutit studierna under eller efter årskurs 1 och inte återfinns i årskurs 2 påföljande läsår.

Medelvärdet för andelen samtliga studieavbrytare i årskurs 1 i kommu- nerna var för pojkar 6,6 % för flickor 7,6 % och för samtliga 7,1 % av 16— åringarna. Om man antar att studieavbrottsfrekvensen i årskurs 1 för- delade sig lika mellan ungdomar med olika födelseår, kan avbrottsande- len för enbart 16—åringarna beräknas till som medelvärde 5,4 % för poj- kar, 6,5 % för flickor och 5,9 % för samtliga.

I materialet kan den totala andel ungdomar som efter läsåret 1987/88 vid något tillfälle under året stått utanför gymnasieskolan beräknas. Denna grupp är den vilken kommunerna vid behov skall erbjuda kurser, praktik eller annan verksamhet. Gruppen ut.orde som medelvärde för kommunerna av de 16—åriga pojkarna 18,7 % av flickorna 23,9 % och av samtliga 21,3 %. I dessa andelar ingår den något höga skattningen av studieavbrytarna.

Genom en sammanställning av enkätsvaren och SÖ:s månadsstatistik är det möjligt att beräkna antalet och andelen 16-åringar som kommu- nerna angett under året vara utan utbildning och arbete. Den är som ett medelvärde för kommunerna av 16—åriga pojkar 12,3 %, av flickorna 17,8 % och av samtliga 14,8 %.

Den andel av 163-åringarna som kommunerna redovisat har individuel- la planer inom uppföljningsverksamheten är i medeltal för pojkar 12,3 %, för flickor 17 ,8 % och för samtliga 13,8 %.

Andelen av 16—åringarna som genomgått uppföljningsprogram och som således ut.orde underlag för statsbidrag var i medeltal för pojkar 11,4 %, för flickor 18,0 % och för samtliga 13,6.%.

Mellanskillnaden mellan de som stått utanför gymnasieskolan och de som faktiskt inrapporterats vara utan utbildning och arbete är som me- delvärde för kommunerna 6,7 % av pojkarna, 6,2 % av flickorna och av samtliga 6,6 %.

Ovan redovisade andelar illustreras i grafisk form i följande scheman.

Då de angivna procentsatserna är medelvärden för kommunerna är det inte meningsfullt att summera de olika procenttalen.

Verksamhet för 16—åringar som inte gick i grundskola la 1987/88. Medelvärden för kommunerna. Procent POJKAR

Ej grundskola

100 %

Ej Sök till gysk 1/7

Sökande till gysk 1/7

Ej sök. 15/9

Sökande. 15/9

ej intagna intagna

3,4 % 87.0 %

Sökande. ej i gysk 15/9

Ej sökande, intagna 15/9

7.8 %

Samtl pojkar. ej gy 15/9

Samtl pojkar i gy 15/9

12,1 %

Avbrott åk 1

Samtl pojkar, ej gy efter läsåret '

18.7 % Ej arbete el utbild Kvar efter läsåret

12,3 %

Individuella planer

12,3 %

Uppföljningsprogram Annan verksamhet

11.4 %

Ej grundskola

100 %

Ej Sök till gysk 1/7

Sökande till gysk 1/7

Ej Sök. 15/9

Sökande. 15/9

ej intagna intagna

% 82,5 %

Sökande, 15/9

ej i gysk Ej sökande.

15/9

intagna

11,5 % 1.2 %

Samtl flickor i gy 15/9

flick. ej gy Avbrott åk 1 läsåret

23,9 %

Ej arbete el utbild Kvar efter läsåret

17.8 %

Individuella planer

17,8 %

Uppföljningsprogram Annan verksamhet

18.0 % 6,2 %

Verksamhet för 16—åringar som inte gick i grundskola la 1987/88. Medelvärden för kommunerna. Procent POJKAR OCH FLICKOR

Ej grundskola

100 %

Ej sök till gysk 1/7

Sökande till gysk 1/7

% 4.1 94.4 %

Ej sök. 15/9

Sökande. 15/9

ej intagn intagna

84.8 %

Sökande, 15/9

Ej sökande, 15/9

ej i gysk intagna

% 1.0 %

Samtliga, ej gy 15/9

Samtliga 1 gy 15/9

14,2 %

Samtliga, ej gy Avbrott åk 1 efter läsåret

21.3 %

Ej arbete el utbild Kvar efter läsåret

14,8 %

Individuella planer

13.8 %

Annan verksamhet

Uppföljningsprogram

13,6 %

6,6 %

För att ge en uppfattning i variationen i de ovan beskrivna strömmarna anges nedan den 25:e, 50:e och 75:e percentilen av den fördelning mellan olika grupper som beräknats för kommunerna.

Tabell7 Overgång grundskola gymnasieskola. Spridningen av vissa variabler mellan kommunerna. 25:e, 50:e och 75:e perceptilen. Procentandelar av samtliga 16—åring- ar i kommunen som inte gick i grundskola hösten 1987.

Andel sökande som gick i gymnasieskolan 15/9 Pojkar

Andel sökande som gick i gymnasieskolan 7/9 Flickor

Andel sökande som gick i nasieskolan 15/9 amtliga

Andel ungdomar som inte gick i gy—skola 15/9 Pojkar

Andel ungdomar som inte gick i gy-skola 15/9 Flickor

Andel ungdomar som inte gick i gy—skola 15/9 amtliga

Andel ungdomar som av- brutit årskurs 1 i gy—skolan.

Pojkar

Andel ungdomar som av- brutit årskurs 1 i gy—skolan. Flickor

Andel ungdomar som av- brutit årskurs 1 i gy—skolan.

Samtliga

Andel ungdomar utan ar- bete eller utbildn. Pojkar

Andel ungdomar utan är- bete eller utbildn. Flickor

Andel ungdomar utan är- bete eller utbildn. Samtliga

25:e perc

83,0

79,3

82,5

8,7

12,3

11,3

4,3

4,9

5,3

5,4

8,6

8,6

50:e perc

87,8

83,1

85,7

11,3

15,8

13,6

6,4

7,1

7,0

10,3

15,3

13,2

75:e perc 90,7

87,0

88,1

15,6

19,5

16,6

8,6

9,4

8,7

15,1

21,2

17,1

Tillskottet till kommunernas uppföljningsverksamhet under 1987/88 ut.ordes i huvudsak av ungdomar som redovisat intresse av att påbörja gymnasiestudier, om vi antar att de som ej sökt, ej är i gymnasieskolan den 15/9 och de som avbryter, i något så när lika andelar blev föremål för uppföljning. De som ej sökt är i en minoritet i gruppen. En beskriv- ning av ungdomarna i uppföljning måste därför ha sin utgångspunkt i övergången från grundskola till gymnasieskola.

En del av den ovan redovisade bilden är tillgången regionalt och lokalt på gymnasieutbildning. Med nuvarande organisation av gymnasiesko- lan både vad avser indelningen i det stora antal studievägar som erbjuds och med de fasta antal som gäller för klasser och grupper så kommer 10- kalt ett visst antal ungdomar att ställas utanför sina förstahandsval.

Den andra delen av problemet är ungdomarnas faktiska motivation och förmåga att bedriva gymnasiestudier. Det går inte i föreliggande mate- rial att få fram andelen ungdomar som fått sina val tillgodosedda men ändå avstår från utbildning. Den bakomliggande bilden torde mycket likna den som finns bakom studieavbrotten i gymnasieskolan (SÖ R 86: 1). Bristande motivation att planera sin egen framtid, osäkerhet om den framtida yrkes— och studieinriktningen, negativa erfarenheter från grundskolan och bristande förkunskaper för att bedriva gymnasiestudi- er, alla är faktorer som förklarar att ungdomar avstår från studier in- nan de påbörjat dem eller hoppar av från påbörjade studier. Från studie— avbrottsundersökningar vet vi också att det i de enskilda fallen är svårt att isolera någon av dessa förklaringar som avgörande orsaker till att ungdomar inte vill studera. Det är viktigt att hålla i minnet att ungdo- marnas attityder relativt snabbt kan ändras, så att förutsättningarna för studier vid senare tidpunkt kan vara gynnsammare.

Ovanstående redovisning inriktar sig på att beskriva ungdomarnas för— hållande till gymnasieskolan och då särskilt för 16—åringarna inom upp- följningsansvaret. Ser man till åldersfördelningen för samtliga ungdo- mar inom uppföljningsansvaret under 1987/88 ser man atti medeltal ca 60 % av ungdomarna i kommunerna är 16 år och att ovanstående flödes— beskrivningar alltså berör denna andel.

Övriga, främst 17—åringar, i medeltal ca 35 % om man ser till dem med individuella planer, eller i medeltal ca 24 % av de som berörs av uppfölj- ningsprogram, är antingen kvarstående i verksamheten sedan föregå-

ende år, eller har avbrutit studier i gymnasieskolan eller annan verk- samhet t ex arbete.

Materialet ger inte möjlighet för 17—åringarna att på samma sätt som för 16—åringarna redovisa bakgrunden. Som en utgångspunkt för skatt- ningar kan nämnas att 3 054 ungdomar som tillhörde uppföljningspopu— lationen avbröt gymnasiestudier i högre årskurs än årskurs 1 i gymna- sieskolan. De motsvarar ca 10 % av samtliga ungdomar utan arbete och utbildning under 1987/88 eller ca 25 % av alla ungdomar över 16 år utan arbete och utbildning under 1987/88.

Sammantaget utgör de som avbröt gymnasieskolan under 1987/88 och som var i uppföljningsåldrar 11 526 ungdomar. Alla dessa ungdomar blev inte föremål för åtgärder inom uppföljningen eftersom en del fick arbete eller gick till annan sysselsättning.

En något fullständigare bild av studieavbrotten i gymnasieskolan ges av nedanstående diagram.

Diagram 8 Studieavbrott från gymnasieskolan 1987/88 avseende ungdomar i uppföljningspopulationen. Fördelning på årskurs i gymnasieskolan samt pojkar och flickor. Procent. POJKAR Åk. 1 75,2 % FLICKOR Åk 1 74 % 2,0 %Åk 4 2,0 % Åk 3 21,8 % Åk 2, SAMTLIGA Åk 1 74,7 %

”zara—% 2,0 % Åk 3

23,2 % Åk 2

Det framgår att 3/4 av alla studieavbrott för de aktuella åldersgrupper- na skeri årskurs 1 i gymnasieskolan.

Diagram 9 Studieavbrott från gymnasieskolan 1987/88 avseende ungdomar i uppföljningspopulationen. Fördelning på studievägslängd i gymnasieskolan samt pojkar och flickor. Procent.

POJKAR

2—årig 70,3 % ,

FLICKOR /// *» 2—årig 66.3 % 7,9 % l—årig

4,0 % 4—årig

21,8 % 3—årig

SAMTLIGA /»———u—-_,

2—årig 69,7 % . ' 6,1 % 1—årig

6,1 % 4—årig

f' 18,2 3-årig

Omkring 70 % av alla elever som avbrutit studierna under 1987/88 gick på tvååriga studievägar i gymnasieskolan.

Ovanstående material visar att det under ett verksamhetsår inom upp- följningen tillkommer från och avgår ungdomar till andra verksamhe- ter. Ungdomsgruppen ärinte konstant under året. SÖ:s månadsstatistik för ungdomar utan arbete eller utbildning belyser detta.

Diagram 10 Månadsvis fördelning av ungdomar utan arbete och utbildning juli 1987 - maj 1988. Fördelning på års- klasser.

10000

5000

1971 1972

Månad Jull aug sep okt nov dec Jan feb mars apr maj

Källa SO R 88:16

I tabellen saknas statistik för juni 1988.

Tillskottet av födda 1971 under september t o m december torde utgöras av studieavbrytare. Nedgången i antalet födda 1971 i januari utgörs på de ungdomar, nästan enbart flickor, som påbörjar studier i gymnasie- skolan i januari, främst på Vårdlinjen. Under februari — mars ökar anta- let födda 1971. Denna ökning förklaras i första hand av att de som av— bryter sina studier under våren tillkommer.

Ett visst tillskott kom också under hösten av 17—åringar, födda 1970 i första hand av studieavbrytare. Minskningen av ungdomar födda 1970 underjanuari—maj 1988 beror i första hand på att ungdomarna fyllde 18 år och således inte längre tillhörde uppföljningsansvaret.

Den fortgående minskningen av ungdomar födda 1969 under augusti — maj beror på att dessa ungdomar fyllde 18 år och således inte längre till— hörde uppföljningen. Att ungdomar födda 1969 överhuvud finns regi- strerade under 1988 beror på möjligheten till förlängning av ungdoms- platstiden utöver 18—årsdagen som förordningen om statsbidrag med- ger.

Av flödesschemat ovan framgick att ett antal 16-åringar varken gått i gymnasieskola eller funnits inom uppföljningen. En uppfattning om verksamheten för dessa ungdomar ges av SÖ:s halvårsenkäter. Det skall noteras att dessa avser endast en verksamhetsdag. I september ha- de 1.9 % och i mars 2,8 % av de 16—åriga flickorna arbete. Av pojkarna hade 2,1 % arbete i september och i mars 3,3 %. Med tanke på att rörlig- heten mellan olika verksamheter är relativt hög för ungdomarna, kan man anta att den totala andel som haft arbete under 1987/88 varit högre än vad ovanstående punktmätningar visar. Andelen 17—åringar i arbete vid samma mättillfällen var högre än för 16—åringarna.

3.4 Ungdomarna i uppföljningsverksamheten

En av svagheterna i den befintliga statistiken över uppföljningsverk- samheten är att man inte kan fortsätta att följa de ungdomar med olika bakgrund med hänsyn till om de ej sökt till gymnasieskolan, inte inta- gits, tackat nej till erbjuden plats eller avbrutit sina studier i gymnasie- skolan. En sådan strömningsbeskriv-ning förutsätter att enskilda indivi— der registreras i olika verksamheter och att dessa olika verksamheter kan beskrivas över tid.

Enkätens beskrivning av ungdomarna i uppföljning under 1987/88 regi— strerar antal och därmed andelar av gruppen. Vi kan alltså inte koppla ihop den beskrivning som erhållits via enkäten med de data som CSN och SCB tillhandahållit.

Enkäten ger ändå en god bild av de ungdomar som under ett år befunnit sig i uppföljning. Nedan ges en översiktlig beskrivning av de viktigaste resultaten från enkäten.

3.4.1 Tid i uppföljningsverksamhet

För de ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsansvaret oav- sett om anledningen varit att åldersgränsen uppnåtts eller att ungdo- marna före 18 år gått till annan verksamhet frågades om ungdomarnas sammanlagda tid i uppföljningsverksamhet. Nedan följer en samman- ställning av den genomsnittliga tiden för ungdomar fördelat på olika tidsintervall. Intervallen har valts för att fånga olika grupper av ungdo-

mar.

Tidsintervallet mindre än tre månader avser att fånga de som funnits i åtgärder under kort tid och som relativt snabbt funnit annan verksam- het, antingen det varit en plats i gymnasieskolan eller ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Dessa ungdomar kan ha deltagit i uppfölj- ningsprogram och vägledning men har inte genomfört någon längre in- dividuell plan. Uppföljningsverksamheten har för dessa ungdomar haft en servicefunktion och fungerat som en sluss över till andra verksamhe- ter.

Tidsintervallet 3—8 månader avser den grupp som varit i verksamhet under ett läsår men som varit i gymnasieskolan och avbrutit sina studi- er. De har efter avslutad uppföljningsverksamhet gått tillbaka till gym— nasieskolan genom att på nytt tas in på någon studieväg eller har gått till arbeten på den reguljära arbetsmarknaden. I denna grupp kan man också finna de som intagits i gymnasieskolan med start i januari.

Tidsintervallet 8—12 månader avser att ange den grupp som under prak- tiskt taget hela läsåret varit i uppföljningsverksamhet och för vilken man i allmänhet genomfört mer omfattande individuella planer. I denna grupp ingår också de som inte intagits i eller inte sökt till gymnasiesko- lan men som påföljande år går i gymnasieskolan.

Tidsintervallet mer än 12 månader fångar de som inte under ett år fun- nit annan verksamhet. I denna grupp ingår förmodligen en större andel ungdomar med problem som hindrar dem att studera eller arbeta.

Nedanstående diagram redovisar medelvärden i procent av andel ung- domar med olika tid i uppföljningsverksamhet.

Diagramll Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsan- svaret under 1987/88. Andel ungdomar med olika tid i verksamhet. Medelvärden för kommunerna i procent. Pojkar, flickor och samtliga.

" Y SDProcen

Samtliga _ Flickor Efi] Pojkar

En jämförelse kan göras med en SO—enkät avseende 1984/85 om tid i uppföljningsåtgärder (SÖ R 85:20).

SÖ—materialet är inte uppdelat kommunvis varför de totala andelarna för samtliga ungdomar i hela landet redovisas i de olika tidsintervallen.

Diagram 12 Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljnings- ansvaret under 1984/85 (16—17—åringar) och 1987/88. Andel ungdomar med olika tid i verksamhet. Samtli- ga ungdomar i landet sammantagna. Procent, poj— kar och flickor sammanslagna.

: 1987/88 _ 1984/85

Fördelningen av ungdomar på olika tidsperioder i uppföljning har inte ändrats nämnvärt mellan 1984/85 och 1987/88. Ett antagande har varit att eftersom kommunerna redovisat en ökande andel ungdomar med psykosociala problem se nedan så skulle arbetet med dessa ungdo- mar medföra längre individuella planer och således en större andel ung- domar behöva en längre tid i uppföljning 1987/88. Någon sådan tendens kan emellertid inte utläsas i ovanstående tabell.

En trolig förklaring som bidrar till den oförändrade fördelningen av tid mellan de olika verksamhetsåren är att de institutionella faktorerna spelar en stor roll för den tid ungdomar finns i uppföljning. Den grupp flickor som är intagna i gymnasieskolan och väntar på att börja begrän- sar tiden för dessa flickor. I absoluta tal har denna grupp minskat mel- lan 1984/85 och 1987/88.

Den förnyade möjligheten att söka in till gymnasieskolan med start till höstterminen påföljande verksamhetsår är en annan institutionell fak— tor som påverkar ungdomars tid i uppföljning.

Det finns mellan kommunerna en betydande variation i fördelningen av ungdomar på olika tidsintervall.

3.4.2 Vilka är ungdomarna?

För att enligt utredningsuppdraget få en bild av ungdomarna i uppfölj- ning tillfrågades kommunerna om antalet ungdomar i vissa kategorier. Avsikten var dels att få en bild av inflödet motsvarande den som ovan beskrivits som tillflöde. Dels var avsikten också att få en antalsmässig beskrivning av ungdomar som kan förväntas vara i behov av extra åt— gärder inom uppföljningen (liksom i skolan). Definitionen av grupperna (invandrare/flyktingar, ungdomar med intellektuellt handikapp, osv.) avser att vara en funktionell definition av respektive grupp där tillhö— righeten innebar ett hinder för att nå målen för uppföljningsverksamhe- ten.

Grupperna utesluter inte nödvändigtvis varandra ömsesidigt, varför det inte är meningsfullt att summera dem. För grupperna med ett funktio— nellt hinder är det svårt att göra jämförelser med t.ex. eleverna i gymna- sieskolan eftersom enhetliga definitioner saknas. Det är de som lämnat enkätsvaren som står för bedömningarna utifrån subjektiv erfarenhet.

Diagram13 Ungdomar utan utbildning eller arbete 1987/88 1 sär- skilda kategorier enligt kommunenkät. Medelvär- den för kommunerna. Procentandelar av samtliga utan arbete eller utbildning.

40

30

10

Fit-bryt lnv/f lg Pg: hand Vantare lm hand ";—soc prob

[lif] Samtliga l:— 3 Flickor _ Pojkar

De procentskillnader som redovisas ovan mellan pojkar och flickor är en följd av att det totala antalet flickor som registrerades vara utan utbild— ning och arbete var större än antalet pojkar. Det större antalet flickor kan antalsmässigt helt hänföras till den grupp flickor som var intagna på vårdutbildning i gymnasieskolan men som väntade på start i januari 1988. Om denna grupp flickor borträknas, vilket inte är .ort i redovisa- de material, var pojkar och flickor utan arbete/utbildning ungefär lika många 1987/88.

Hälften av pojkarna utan utbildning eller arbete och en tredjedel av flickorna, sammanlagt ca 34 % ut.ordes av ungdomar som avbrutit sina studier på gymnasieskolan. Till antalet var pojkarna och flickorna un- gefär lika många.

Avbrytarna kommer till uppföljningen under hela läsåret. Denna grupp bestämmer till dels organisationen av arbetet inom uppföljningen. Den mer eller mindre kontinuerliga tillströmningen av ungdomar skapar svårigheter att arbeta med grupper som kan följas åti de olika åtgärder- na. Det individinriktade arbetssätt som oftast finns inom uppföljningen

är bl.a. en följd av den kontinuerliga tillströmningen av ungdomar.

Ett antagande som prövats är om andelen för studieavbrott skulle vara högre om en större andel av ungdomarna i kommunen faktiskt gått i gymnasieskolan per den 15 september. Det går i materialet inte att fast— ställa ett samband mellan den andel pojkar som i kommunerna stått utanför gymnasieskolan den 15/9 och andel studieavbrytare i kommu- nerna. Något sådant samband kan inte heller fastställas för de olika an- delarna om pojkar och flickor räknas tillsammans.

Ungdomar som är intagna i gymnasieskolan men som väntar på senare start var i medeltal för kommunerna ca 7 % av pojkarna och ca 21 % av flickorna. Tillsammans ut.orde de ca 16 %.

Den helt övervägande delen av dessa var flickor som väntade på att på- börja vårdutbildning med start ijanuari 1988.

Andelen invandrare/flyktingar var i medeltal ca 4 % av pojkarna, ca 3 % av flickorna och ca 4 % av samtliga. På grund av att enhetliga definitio- ner på detta område saknas är det svårt att göra jämförelser med ande- len invandrare/flyktingar i gymnasieskolan. En skattning är emellertid att gruppen inte är överrepresenterad inom uppföljningen. Frågan i en- käten var utformad så att invandrar—/flyktingskapet ut.orde hinder för studier eller arbete, en funktionell definition.

Till antalet var pojkar och flickor som är invandrare/flyktingar ungefär lika många.

Ungdomar med intellektuellt handikapp utgjorde i medelvärde bland pojkarna ca 4 % och bland flickorna 2 %, av samtliga ca 3 %. Till antalet var pojkarna något fler än flickorna. Även för denna kategori ungdomar är det svårt att göra jämförelser med åldersgruppen i sin helhet. Även denna fråga utformades för att mäta ett funktionellt hinder för studier/ arbete.

Andelen fysiskt handikappade ungdomar var i medelvärde ca 2 % av pojkarna, ca 2 % bland flickorna och sammanlagt ca 2 %. Antalsmässigt var pojkar och flickor ungefär lika många.

Andelen ungdomar med psykosociala problem var i medeltal för kom- munerna bland pojkar ca 16 %, bland flickor ca 11 % och sammanlagt ca 14 %. Till antalet var pojkarna och flickorna ungefär lika många.

Ett antagande som prövats är om kommuner med hög andel ungdomar med psykosociala problem också inneburit en större andel ungdomar som varit lång tid i uppföljning, mer än 12 månader. Det finns i materia— let inget sådant samband.

Ungdomar som avbrutit gymnasiestudier och ungdomar som väntar på att påbörja gymnasiestudier med senare start är grupper som till sin storlek i kommunerna delvis avgör organisationen av arbetet.

Grupperna invandrare/flyktingar, intellektuellt eller fysiskt handikap— pade ungdomar är i minoritet i kommunerna men ställer särskilda krav på innehålleti arbetet.

Gruppen ungdomar med psykosociala problem är till sin andel så stor att arbetssättet till viss del måste anpassas till denna grupp.

3.5 Studier inom uppföljningen 3.5.1 Utbildningsinslag

Det finns en stor spridning bland kommunerna då det gäller andelen ungdomar som deltar i de utbildningsinslag som är knutna till ung- domsplatserna. I vissa kommuner har det i princip varit obligatoriskt att delta i utbildningsinslag för att få arbete på ungdomsplats, i andra kommuner har inga ungdomar deltagit i utbildningsinslag.

I genomsnitt för landets samtliga kommuner deltog ca 46 % av ungdo- marna på ungdomsplats i utbildningsinslagen. För de 239 kommuner som enligt SÖ:s statistik haft ungdomar i utbildningsinslag var medel- andelen deltagare 54,5 %. En något större andel flickor än pojkar deltog.

3,5.2 Andra studier

Utöver utbildningsinslagen förekommer andra studier bland ungdomar i uppföljningen. Statsbidragsförordningen anger gymnasieskolans LA— kurser som lämpliga att ingå i de individuella planerna. LA—kurser var också den vanligaste formen av utbildning enligt enkäten. Dessutom har komvux, grundvux och folkhögskolan samt andra utbildningsanord— nare anlitats för att erbjuda utbildning för ungdomar inom ramen för in— dividuella planer.

Av nedanstående tabell framgår att de två dominerande utbildningsan- ordnarna var gymnasieskolan genom LA—kurserna samt uppföljnings- ansvaret. För dessa båda gäller att de tagit i anspråk gymnasieskolans resurser genom att LA—kurser förlagts antingen till gymnasieskolan el- ler till uppföljningen. Det angivna antalet under ”gymnasieskola exkl LA—kurs" är med säkerhet för lågt då ett större antal ungdomar inrap— porterats till SÖ som deltagare i försöksverksamheten med DELTA, för- söksverksamhet med gymnasieutbildning inom ramen för individuella planer.

Tabell 14 Antal ungdomar i uppföljningen som deltagit i annan utbildning än utbildningsinslag knutna till ungdoms- plats 1987/88. Utbildningsform, pojkar och flickor. Ej

uppräknade tal. Antal deltagande pojkar flickor samtliga

Gymnasieskola 78 80 158 exklusive LA—kurs

Gymnasieskola, LA—kurs 875 1 138 2 013 Komvux 162 449 611 Grundvux 281 283 564 Uppföljningsansvaret 604 1 108 1 712 Folkhögskola 43 68 111 Annan anordnare 220 332 552 Summa 2 263 3 458 5 721

Sammanlagt har ca 25 % av ungdomarna i uppföljningsansvaret med in- dividuella planer deltagit i studier utöver utbildningsinslag.

Denna andel kan ställas mot den relativt låga andel, ca 46 %, som deltog i utbildningsinslagen.

Det framgår inte av materialet om ungdomarna som ett alternativ till utbildningsinslagen istället deltog i annan utbildning eller om de deltog i både utbildningsinslag och annan utbildning.

Vissa kommuner anger att de anser utbildningsinslagen värdefulla för att förbättra ungdomarnas basfärdigheter i bl.a. svenska och matema- tik.

LA—kurserna uppvisar stor bredd vad gäller inriktningen.

3.5.3 Lärlingsutbildning

För att få en uppfattning om volymen lärlingsutbildning tillfrågades kommunerna om det antal lärlingsplatser som under 1987/88 anordnats i kommunen. Lärlingsutbildning är en av de utbildningar till vilka ung- domar gått efter avslutade uppföljningsåtgärder.

Diagram 15 Lärlingsplatser anordnade läsåret 1987/88 i kommu- nerna.

1000 _

l000

Lari to? 03 larl

&] Flickor _ Pojkar

3.6 Ungdomsplatser 3.6.1 Antal ungdomar och slag av arbetsgivare Arbete på ungdomsplats utgör tidsmässigt den största delen av verk— samheten inom uppföljningen. Fördelningen mellan slag av arbetsgiva- re, ålder och kön framgår av nedanstående tabell.

Tabell 16 Ungdomar på ungdomsplatser 1987/88. Fördelning på ålder, kön och slag av arbetsgivare. Procentandelar av samtliga ungdomar i riket.

1969 1970 1971 1972 Samtliga

Po Fl Po Fl Po Fl Po Fl

Statlig 0,1 0,1 1,2 0,7 1,8 1,3 0,0 0,0 5,2 Primärkom- 0,6 1,1 5,2 12,6 7,5 20,7 0,1 0,2 48,0 munal

Landstings— 0,1 0,1 0,5 1,9 0,9 4,0 0,0 0,0 7,5 kommunal

Enskild 1,0 0,6 6,7 6,0 13,9 10,8 0,1 0,1 39,3 Summa 1,8 2,0 13,6 21,2 24,2 36,8 0,2 0,3

Summa po+fl 3, 8 34, 8 60, 9 0, 5 100

Primärkommunerna anställde 48 % av ungdomarna på ungdomsplats, enskilda arbetsgivare svarade för nästan 40 % av platserna. Ca 60 % av ungdomarna var födda 1971. Flickorna var koncentrerade till primär— kommunala platser.

Kommunerna tillfrågades om möjligheten av att ackvirera ungdoms— platser förändrats sedan 1984/85, då en höjning av ungdomsplatslöner— na genomfördes. Svaren framgår av nedanstående diagram.

Diagram17 Förändring i tillgång på ungdomsplatser mellan 1985/86 och 1987/88. Andel kommuner, procent.

Oforar'it r

% Enskild

_ Landstkomm Primär.komm [TJ Statl

Trots att det absoluta antalet ungdomar på ungdomsplatser minskat se- dan 1985/86 uppger ca 30 % av kommunerna att ackvisitionen av statli- ga ungdomsplatser blivit svårare. Den förändring som inträffat är att arbetsgivarna i och med löneökningen på ungdomsplatser 1985 får lägre kostnadstäckning.

Förhållandena inom den enskilda sektorn visar en mer sammansatt bild. Inom den enskilda sektorn uppger 35 % av kommunerna att det bli- vit svårare att ackvirera ungdomsplatser. 22 % av kommunerna rappor— terar att det sedan 1984/85 blivit lättare att ackvirera platser. Av löne— kostnaderna på ungdomsplats svarar arbetsgivare utom statliga för ca 65 % av lönekostnaden, en ökad andel jämfört med före avtalsändringen 1985. Den relativa kostnadsökningen jämfört med andra löner har emel— lertid varit lägre.

4 Utflödet från uppföljningen. Verksamhet efter upp- följningsåtgårder

Totalt har drygt 19 000 ungdomar lämnat uppföljningen under 1987/88, ca 2/3 av de som under året varit utan arbete och utbildning. Verksam- heten efter åtgärder framgår av nedanstående diagram.

Diagram18 Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsan- svaret under 1987/88. Fördelning på verksamhet, pro- centandelar av samtliga i riket som avslutat verksam- het. Pojkar och flickor. Absoluta tal för samtliga, ej uppräknade för bortfall.

lif—3.31 Verks okä [':] U—lag EE Annan verk _ Arbete A-lös EU:—:] Studier man Insk plats

Angett som medelvärden för kommunerna får fördelningen av ungdo- mar som avslutat verksamheten följande procentandelar.

Diagram 19 Ungdomar som avslutat verksamhet i uppföljningsan- svaret under 1987/88. Fördelning på verksamhet, me- delvärden för kommunerna, procentandelar. Pojkar flickor och samtliga.

P.;.) I—zm' lil 1C kor Barn! l itil-":

EEEEEB OkändV [___0 Annan verk BYZ] Arbetslös Inskoln.pl (man Ungdomslag [Il—ll Arbete _ Studier

Den större andelen flickor som gått till studier förklaras av antalet flickor som är "väntare" och som i januari 1988 påbörjat studier på vård- utbildning.

Vill man ha konkreta siffror på uppföljningsverksamhetens måluppfyl— lelse under 1987/88 kan ovanstående siffror tas som utgångspunkt. Av pojkarna har i genomsnitt 78,8 % nått målen för verksamheten (arbete— utbildning), av flickorna i genomsnitt 76,3 % och av både pojkar och flickor 77,2 %.

Jämfört med en motsvarande undersökning som SÖ genomfört avseende de ungdomar födda 1966—67 och som avslutade åtgärder 1984/85 så hade en större andel nått målen under 1987/88. I SÖ:s undersökning nådde ca 60 % procent målen reguljärt arbete/utbildning jämfört med SA—enkä- tens ca 80 %. Både andelen ungdomar som gått till studier och andelen ungdomar som gått till reguljärt arbete är högre 1987/88, medan ande- len som gått till ungdomslag är lägre. Till antalen är emellertid både de som gått till studier och de som gått till arbete 1987/88 mindre än mot- svarande grupper 1984/85. Antalet som gått till ungdomslag är betyd- ligt lägre, ca 1 700 1987/88 mot ca 6 000 1984/85.

Den bättre måluppfyllelsen 1987/88 sammanhänger alltså med att ett mindre antal ungdomar avslutar och lämnar verksamheten 1987/88 (ca 19 000) jämfört med 1984/85 (ca 28 100). En näraliggande tanke är att skola och arbetsmarknad haft lättare att ta emot det mindre antal ung- domar som lämnat uppföljningsverksamheten 1987/88 jämfört med 1984/85.

Det har framförts att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för ungdo— mar, ungdomsuppföljning och ungdomslag, lett till inlåsningseffekter så att ungdomarna i större utsträckning än nödvändigt blivit kvar i åt- gärder.

Av ungdomarna som avslutat verksamhet 1987/88 har i medeltal för kommunerna 4,3 % av pojkarna, 4,3 % av flickorna och 4,2 % av samtli- ga omedelbart gått vidare till ungdomslag eller inskolningsplats.

Ser man till de ungdomar som fannsi ungdomslag 1987/88 hade en mi- noritet av dessa enbart grundskoleutbildning. I en uppföljning av in- skolningsplatserna i sex län under andra halvåret 1987 (AMS augusti 1988) hade 23 procent av ungdomarna enbart grundskoleutbildning. Även om inte årskullarna är identiska stöder det resultatet att över-

gången direkt från uppföljning till ungdomslag omfattar en liten andel av ungdomarna i uppföljningen.

Man kan svårligen sätta bestämda gränser för när en inlåsningseffekt skulle vara för handen. Med den stora andel ungdomar som både 1984/ 85 och 1987/88 nått målen för verksamheten är det svårt att stödja anta- gandet av en inlåsningseffekt för uppföljningens del.

Totalflödet av ungdomar som 1987/88 från uppföljningen gått till studi- er är 114 % av antalet studieavbrytare från gymnasieskolan som under 1987/88 kommit till uppföljningen.

En hypotes som prövats är om en hög andel studieavbrytare också med- för att en högre andel av de som gått från uppföljning gått till studier. Något sådant samband kan inte konstateras i materialet. Det skall på- pekas att gruppen ungdomar som avbrutit sina studier på gymnasiesko— lan inte är identisk med den grupp som lämnar uppföljningen och gått till studier i föreliggande material.

Det har prövats om förekomsten av gymnasieskola i kommunen påver- kar andelen studieavbrott på årskurs 1 av 2—åriga linjer som ju har högst andel studieavbrott. Det finns i materialet inget samband mellan andelen sådana studieavbrott och förekomsten av gymnasieskola eller studieväg på gymnasieskolan som är lokaliserad i kommunen.

Det finns heller inget samband mellan den andel ungdomar som avbry- ter studierna oavsett årskurs och studievägslängd och om kommunen har gymnasieskola eller studieväg som är lokaliserad till kommunen.

Det kan inte konstateras något samband mellan den andel 16—åringar i kommunen som studerar på gymnasieskolan den 15/9 och om kommu- nen är gymnasiekornmun.

Det finns inget samband mellan den totala andel ungdomar av de som lämnar uppföljningen och som når målen arbete/utbildning och den an- del av 16—åringarna som i kommunerna någon gång stått utanför gym- nasieskolan under 1987/88.

Fördelningen av studieväg i gymnasieskolan och andra slag av studier för de som avslutat uppföljningsverksamheten framgår av nedanståen- de diagram.

Diagram20 Ungdomar som avslutat verksamhet inom uppfölj- ningen 1987/88 och gått till studier. Fördelning på typ av studier. Andelar av samtliga ungdomar i lan- det som gått till studier.

POJKAR 7,9 % EkaHk

7,5 % SoKoEpMu

BaDuEtFoPr 37,6% TeTrVeSb ! 9,6 % HSENT

7,7 % Annan utb.

3,0 % Folkhögsk. 2,6 % Komvux

5,7 % Specialk.

LA

BeLiJon 10,2 %

8,2 % SsVd FLICKOR

TeTrVeSbBaDuEtFoPr 1,7% 8,3% EkaI—Ik

SsVd 47,5 %

SAMTLIGA BaDuEtFoPr 16,4 % 8,2 % EkaHk TeTrVeSb ' ' ' _

BeLiJon 9,1 %

Jörg—%, . 5,4 % Annan utb. ' 3,5 % Folkhögsk.

av...... %

w 2.7 % Komvux % 6,3 % Spec.k LA

Bland "annan utbildning” dominerar frisörutbildning utan närmare än— givande av utbildningsform som "elev” eller som gymnasial lärlingsut- bildning. Annan gymnasial lärlingsutbildning och lanthushållsskola fö- rekommer också ofta i svaren.

Grupperingarna av studievägar har i enkäten valts för att skilja på stu- dievägar som i gymnasieskolan väljs av pojkar respektive flickor. De ungdomar som gått vidare till studier fördelar sig tämligen lika över de olika studievägsgrupperingarna i gymnasieskolan med några undan- tag. Pojkarna har en koncentration på tvååriga yrkestekniska studie- vägar med teknisk inriktning och flickorna på vårdutbildning. För flickornas del är det ”väntarna" som i hög grad bidrar till den höga an- delen på vårdutbildningar.

I stort visar ungdomarna i uppföljningen enligt den grova uppdelningen på studievägsgrupper samma könsbundna val som ungdomar i stort som väljer till gymnasieskolan.

5 Organisation och personal 5.1 Samverkan

Många kommuner har en integrerad organisation som svarar för syssel- sättningsåtgärder även för andra åldersgrupper än de som omfattas av uppföljningsansvar. Av nedanstående tabell framgår hur många kom- muner som har en organisation med utsträckt åldersansvar.

Tabell 21 Kommuner med integrerad organisation för andra ål- dersgrupper än 16—17—åringar.

Antal kommuner

Integrerad organisation för åldersgruppen 16—20 år 65

Integrerad organistion för åldersgruppen 16—25 år 39

Integrerad organisation för annan åldersgrupp 72

Sammanlagt antal med integrerad organisation 1 15

Ett stort antal kommuner hade alltså valt att för sina kommunala åta— ganden inom sysselsättningsområdet bilda en gemensam organisation. Av enkätsvaren framgår inte tydligt skälen för en sådan organisation. Ett sådant skäl torde vara att en integrerad organisation i kommunen erbjudit en bättre kontinuitet i arbetet över de olika administrativa gränser som det statliga regelverket med fördelningen på olika centrala verk innebär. Ett annat skäl kan vara att överblicken och kontakten med de olika ungdomsarbetsplatserna som föreskrivs i de olika åtgär— derna underlättats. För de flesta arbetsplatserna inom de olika åtgär— derna har kommunen varit arbetsgivare. 1 små kommuner kan man för att få underlag till tjänster funnit det lämpligast att skapa en integre- rad organisation. Ytterligare ett skäl kan vara att det funnits kostnads_ besparingar för kommunen med en gemensam organisation.

Den helt dominerande huvudmannen för uppföljningsorganisationen för ungdomar 16—18 år i kommunerna var skolstyrelsen även i de fall då kommunen hade en integrerad organisation för ungdomar upp till 20 el- ler 25 år. I de flesta kommuner med en integrerad organisation hade man flera olika kommunala huvudmän för den integrerade organisatio- nen. Vanligast var att kommunstyrelsen angavs som huvudman för verksamheten gällande ungdomar 18—19 år, både i de fall då det fanns separat organisation för uppföljning och ungdomslag och i de fall det fanns en gemensam organisation. Några kommuner har uppgett perso- nalnämnd eller utbildnings— och arbetsmarknadsnämnd som huvud- man för ungdomslagsorganisationen.

I några fall stod kommunstyrelsen som huvudman både för uppföljning och ungdomslag. Detta gällde både då man hade separat och integrerad organisation för uppföljningen.

Av de 72 kommuner med integrerad organisation för annan åldersgrupp än för 16—20 eller 16—25 år har 55 kommuner angivit att man har olika huvudmän för uppföljning och ungdomslag. Av de 17 kommuner som har samma huvudman är i de flesta fall kommunstyrelse eller i några fall utbildnings— och arbetsmarknadsnämnd alternativt arbetsmark- nadsnämnd huvudman.

Det finns alltså ett betydande antal kommuner som löst sina praktiska organisationsproblem och genomför arbetet med ett ansvar som delas mellan olika kommunala instanser.

En stor majoritet av kommunerna anger att övergången mellan uppfölj- ningsåtgärder och ungdomslag fungerade mycket bra eller ganska bra. En vanlig kommentar, som bekräftas av ovanstående resultat, är att en liten andel ungdomar går över till ungdomslag. En annan vanlig kom— mentar var att kommunerna hade en integrerad organisation. Ett fåtal kommuner med en integrerad organisation har svarat att övergången fungerar dåligt.

5.2 Personal

Personalen som var anställd inom uppföljningen fördelade sig på ett an- tal olika befattningar. Antalet framgår av nedanstående tabell.

I tabellen ingår också personer som arbetar i en integrerad organisation för ungdomar över 18 år, i några fall i en organisation som svarar för sysselsättningsfrågor för åldrarna 16—64 år. Det går inte att i materialet urskilja den personalvolym i kommuner med integrerad organisation som hänför sig till ungdomar inom uppföljningsansvaret.

Tabell 22 Sammanlagt antal personer och sammanlagt antal tjänster i riket i olika befattningskategorier enligt en- kät. Ej uppräknat för bortfall.

Antal pers Antal tjänst

Syokonsulent, ungdomskonsulent motsv. 515 341 Lärare 349 123 Kanslipersonal, assistenter eller motsv. 228 1 17 Kurator, psykolog eller motsv. 1 17 44

Personal med ledande och samordnande uppgifter ex. föreståndare, skolledare motsv. 165 72 Arbetsledare, handledare enbart svarande för ungdomar i uppföljningen 134 104 Annan personal som arbetar med ung- domar i uppföljningen 74 38 Summa 1 582 839

För att få en uppfattning om personaltätheten kan antalet heltidstjäns- ter i en kommun sättas i relation till antalet ungdomar i kommunen som ingåri uppföljningsansvaret. De olika kategorierna ungdomar utan arbete eller utbildning, i individuella planer och deltagande i uppfölj- ningsprogram, representerar i allmänhet olika intensitet i arbetet där ungdomar i uppföljningsprogram representerar den mest intensiva in- satsen. I nedanstående tabell har endast medräknats kommuner som har en separat organisation för ungdomar i uppföljningen.

I kategorin personer med väglednings— kurativa— arbetsledande uppgif— ter har inräknats: syokonsulenter, ungdomskonsulenter motsv, kurato- rer, psykologer el. motsv.,personal med ledande och samordnande upp- gifter ex föreståndare, skolledare motsv.

I kategorin lärare har, lärare inräknats med den andel av tjänsten som är förlagd till uppföljningen. Det torde vara vanligast att lärare som un- dervisar inom uppföljningen har del av sin tjänst förlagd till någon skol- form: gymnasieskola, grundskola eller komvux/grundvux.

Tabell 23 Antal ungdomar per heltidstjänst för vissa befatt- ningskategorier. Medeltal för kommuner utan integre- rad organisation.

Antal ungdomar per heltidstjänst Ungdomar i kategorin

Ej arb/ med indiv. uppföljn. utb plan progr. Antal personer med vägled- nings—, kurativa—, arbets- ledande uppgifter 68 57 55 Lärare 137 113 106 Antal personer med admini- strativa uppgifter: kansliper- sonal, assistenter eller motsv. 238 195 200

Det har prövats om det finns något samband mellan andelen kommuna- la personalkostnader och den andel ungdomar som lämnat uppföljning- en och som når målen. Något sådant samband kan inte fastställas i ma- terialet.