Sammanfattning 6 1. INLEDNING 12 1.1 Kommitténs uppdrag m m 12 1.2 Arbetets bedrivande 13 1.2.1 Allmänt 13 1.2.2 Arbetet inför myndighetens inrättande den 1 juli 1988 13 1.2.3 Det fortsatta arbetet 17 1.3 Kustbevakningens relationer till försvaret 18 2. ANSVARS— OCH ROLLFÖRDELNING INOM SJÖÖVERVAKNINGEN 22 2.1 Allmänt 22 2.2 Tullkontroll och förhållandet kustbevakningen — tullen 25 2.2.1 Nuläget 25 2.2.2 Resurser i stort 27 2.2.3 Ledning och samverkan 27 2.2.4 Förutsättningar för den framtida verksamheten 28 2.2.5 Överväganden och förslag 29 2.3 Polisiär verksamhet till sjöss 32 2.3.1 Sjöpolisens uppgifter 32 2.3.2 Nuvarande organisation 33

2.3.3 Rikspolisstyrelsens utredning av sjöpolisverksamheten 35

• Sida 6
•  Original

2.3.4

2.3.5 2.3.6

2.4 2.4.1

2.4.2 2.4.3 2.4.4 2.4.5 2.4.6 2.5

2.5.1 2.5.2 2.5.3 2.5.4 2.5.5

2.5.6

3.1 3.2 3.3

3.4

Lagstiftningen om kustbevakningens medverkan vid polisiär

övervakning Nuvarande samarbetsformer kustbevakningen - sjöpolisen Överväganden och förslag

Tillträdeskontroll Allmänt om tillträdesskydd

Skydds- och kontrollområden

Skyddsföremål

Utredningen om tillträdesskydd

Ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium Överväganden

Tillsyn och kontroll av fartyg, transporter av farligt gods mm Allmänt

Lagstiftning och tillsynsansvariga myndigheter Sjöfartsinspektionen

Sjöfartsverkets tillsyn av transporter av farligt gods Kustbevakningens roll

Överväganden och förslag

OPERATIV LEDNING AV SJÖÖVERVAKNING OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Utgångspunkter Ledning Samband och information

Tullverket

55 55

• Sida 7
•  Original

4. KUSTBEVAKNINGENS MEDVERKAN I EN MERA INTEGRE— sid

RAD SJÖRÄDDNINGSTJÄNST 76 4.1 Operativ ledning 77 4.1.1 Alternativ för utformning av den operativa ledningen 79 4.1.2 Överväganden och förslag rörande den operativa ledningen 82 4,2 Huvudmannaskap/central ledning 86 4.2.1 Överväganden och förslag rörande huvudmannaskap 87 5. MERUTNYTTJANDE AV MILJÖSKYDDSFARTYG M M 92 5.1 Bakgrund och nuläge 92 5.2 Problem 96 5.3 Överväganden och förslag 97 6. EFFEKTER AV VÅRA FÖRSLAG 103 Bilagor 1 Kommittédirektiven 108 2 Förslag till planering av gemensam verksamhet kustbevakning —

polis 114 3 Författningsförslag 117 4 Kustbevakningens medverkan i en mer integrerad sjöräddningstjänst 128

Underbilagor

4:1 Förteckning enligt Sjöfartsverkets resurskort över enheter användbara för livräddande sjöräddning. 176 4:2 Kostnadskonsekvenser 177

Särskilt yttrande av Sven Uhler 181

• Sida 8
•  Original

SAMMANFATTNING

Vi har under första halvåret 1988 lagt fram tre delbetänkanden, som legat till grund för bildandet den 1 juli 1988 av den nya myndigheten kustbevakningen. I vårt slutbetänkande redovisar vi nu våra förslag till hur man bättre bör kunna

utnyttja samhällets samlade resurser inom sjöövervakningen.

Målsättningen med vårt arbete har varit att utreda om en ändrad anvars- och rollfördelning inom sjöövervakningen kan minska sektoriseringen och skapa en effektivare verksamhet. Ordet sjöövervakning har vi använt som ett samlat

begrepp för övervakning och kontroll, Sjösäkerhet och sjöräddning.

Tullverket har ansvaret för tullkontroll och smugglingsbekämpning. Kustbevak— ningen skall på i princip samma sätt som före avskiljandet från tullverket med- verka i arbetet. För att kustbevakningen skall kunna användas på avsett sätt behövs en ändring i tullagstiftningen. Vi föreslår därför en regeländring i tull— förordningen, som ger kustbevakningen generell rätt att medverka i tullkontroll

av sjötrafik . I övrigt föreslår vi ett antal praktiska åtgärder som bör skapa bra förutsättningar för ett effektivt samarbete mellan tullverket och kustbevakningen.

Polisiär verksamhet till sjöss bedrivs av såväl kustbevakningen som sjöpolisen. Kustbevakningen verkar till havs, i kustvattnen, skärgårdarna samt i Vänern

och Mälaren. Sjöpolisen arbetar kustnära, i skärgårdar samt i Vänern och Mälaren. Kustbevakningstjänstemännen har för sina ålagda arbetsuppgifter vissa polisiära

befogenheter.

• Sida 9
•  Original

Vi har övervägt olika organisatoriska och uppgiftsmässiga alternativ till nuvaran—

de ordning för att bättre utnyttja sjöpolisens och kustbevakningens resurser. Vi har dock funnit att en fortsatt samordning men med gemensam verksamhetsplanering och närmare samarbete på alla nivåer i de båda organisationerna ger bäst resultat.

Vårt förslag till fortsatt samordning innebär också att regeringen ger kustbevak— ningen och polisen i uppdrag att gemensamt göra en analys av behovet av polisiär verksamhet till sjöss med utgångspunkt från att nuvarande totala resurser inte behöver öka. Med analysen som grund görs en lämplig organisationsanpassning.

Vi menar att med vårt förslag till bättre samverkan på alla nivåer mellan polis och kustbevakning behövs inga särskilda polismän för samordningen. Vi har heller inte funnit skäl som talar för att kustbevakningens tjänstemän behöver utökade polisiära befogenheter.

Genom den samgruppering mellan de fyra regionala ledningarna i kustbevakningen och respektive marinkommando/örlogsbas, som vi föreslog i vårt andra delbetänkande och som riksdagen beslutade om våren 1988, har goda förutsättningar för en effektiv samverkan mellan kustbevakningen och marinen skapats. I vårt slutbe— tänkande belyser vi därför bara två områden vad gäller möjligheterna att bättre utnyttja kustbevakningen inom den s k tillträdeskontrollen. Dels föreslår vi att kustbevakningen skall på begäran av ansvarig militär chef kunna utnyttjas för att avvisa vissa statsfartyg som kränker territoriet dels tillstyrker vi tillträ— desskyddsutredningens förslag att även kustbevakningen skall delta i arbetet med bevakning av skyddsföremål.

I betänkandet (SOU 1987:32) "För en bättre miljö", föreslogs att man skulle överväga att föra samman kustbevakningen och sjöfartsinspektionen till en organisation för att bl a skapa förutsättningar för en bättre tillsyn och kontroll av sjötransporter med farligt gods. Vi har fått uppgiften att göra dessa överväg- anden.

• Sida 10
•  Original

Vi har vid vår analys visserligen funnit att det finns klara sammanhang mellan kustbevakningen och sjöfartsinspektionen ifråga om vissa kontrolluppgifter och inom delar av räddningstjänsten. Men vi anser att huvuddelen av sjöfartsinspek— tionens verksamhet är artfrämmande för kustbevakningen och har en naturlig

och nära koppling till sjöfartsverkets övriga verksamhet.

Vi föreslår därför att nuvarande organisationsformer bibehålls men att möjlig— heterna att utnyttja kustbevakningen i tillsyns- och kontrollarbetet av såväl sjötransporter av farligt gods som sjösäkerhetsarbetet tas bättre tillvara. För

att detta skall kunna ske krävs vissa ändringar i föreskrifter om fartygssäkerhet, transport av farligt gods och åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Vi föreslår bestämmelser som syftar till att kustbevakningen på eget initiativ

skall ha rättighet och skyldighet att medverka i aktuella tillsyns— och kontroll- åtgärder. Vi föreslår också att kustbevakningen på samma sätt som före 1 juli 1988 skall kunna medverka i tullverkets kontroll av transport av farligt gods.

Statsmakternas beslut om samlokalisering mellan kustbevakningen och marinen innebär att de båda myndigheterna var för sig svarar för ledningen av respektive verksamhet och att man gemensamt använder de sambands— och informationsresurser,

som finns i sjöbevakningscentralerna.

Kustbevakningen skall i alla fyra regionerna, i takt med att samgrupperingarna genomförs, ha möjlighet att aktivt leda sitt arbete dygnet runt. Kustbevakningens

sambandstjänst skall skötas av personal i marinen.

När den nyss beskrivna organisationsförändringen genomförts kan enligt vår bedömning kustbevakningens nuvarande sambandscentraler i Umeå, Härnösand, Furusund, Visby, Gryt, Karlskrona och Kungshamn avvecklas. En sådan avveckling är nödvändig för att skapa ekonomiskt och personellt utrymme för att bl &

kunna leda verksamheten dygnet runt vid de regionala Iedningscentralerna.

• Sida 11
•  Original

Vi vill dock i sammanhanget peka på de riksdagsbeslut och uttalanden som finns om sambandscentralerna. Om man även i fortsätt—

ningen, av andra skäl än vad vi har haft att beakta, skulle finna att dessa enheter skall vara kvar krävs särskilda medel. Kustbevakningen bör i så fall

vara huvudman.

Vi har i särskild ordning utrett kustbevakningens och marinens gemensamma sambands— och informationsresurser samt tullverkets sambandsresurser. Rappor— ten har remissbehandlats och därefter överlämnats till kustbevakningen, marinen och tullverket för att de gemensamt skall kunna planera den fortsatta utveck- lingen. I vårt slutbetänkande behandlar vi därför bara sambands- och informa— tionsfrågorna i ett övergripande perspektiv.

Sjöräddningstjänsten är i räddningstjänstlagen uppdelad i två funktioner. Sjöfarts— verket svarar för efterforskning och räddning av människor, som är eller kan befaras vara i sjönöd, och för sjuktransporter från fartyg (sjöräddning liv) medan kustbevakningen svarar för räddningstjänsten, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet (sjöräddning miljö). Vårt uppdrag har varit att redovisa på vilket sätt och i vilken utsträckning kustbevakningen kan medverka eller utnyttjas i en mera integrerad och samordnad sjöräddningstjänst och att behandla frågan om ansvarsfördelning i detta avseende.

Vi har övervägt möjligheten att ge kustbevakningen huvudmannaskapet också för sjöräddning liv och därigenom lägga hela sjöräddningsansvaret på en och

samma myndighet. Vi kan dock för närvarande inte finna vare sig ekonomiska

eller effektivitetshöjande skäl för en sådan åtgärd. Den nuvarande modellen bygger på en mycket långtgående samverkan mellan flera myndigheter och organisationer. För att den nödställde skall få hjälp på bästa sätt måste denna samverkansmodell gälla även i framtiden oavsett huvudmannaskapet. Sjöfartsverket har såväl för den internationella som den nationella samverkan byggt upp en

• Sida 12
•  Original

bra kompetens inom sjöräddning liv och har dessutom det samlade ansvaret för det övriga sjösäkerhetsarbetet.

Sjöfartsverket har genom avtal med televerket uppdragit åt Televerket Radio att genom de tre kustradiostationerna Härnösand, Stockholm och Göteborg Radio bl a svara för den operativa ledningen av sjöräddningstjänst liv. På dessa tre kustradiostationer (huvudcentraler) har man ständig passning på aktuella nödfrekvenser, sköter efterforskning, är sjöräddningsledare vid insatser och svarar för drift och underhåll av materiel och lokaler. Avtalet reglerar också andra radiotjänster, som kustradiostationerna skall utföra t ex väderutsändningar, storm— och kulingvarningar, navigationsvarningar och läkarråd.

Det finns också tre s k undercentraler nämligen Tingstäde och Karlskrona Radio tillhörande marinen samt kustbevakningen i Malmö. Dessa arbetar med de sjöräddningsfall inom sina geografiska närområden, som delegeras från respektive huvudcentral. Räddningsledarskapet delegeras aldrig.

Vi har undersökt två alternativ till nuvarande ordning. Det ena alternativet innebär att den operativa ledningen i sin helhet överförs från nuvarande kustradio- stationer till kustbevakningens regionala ledningar. Nuvarande undercentraler

kan då avvecklas (Tingstäde, Malmö) respektive samordnas (Karlskrona) med kustbevakningen.

Det andra alternativet innebär att kustradiostationerna i Stockholm och Göteborg även fortsättningsvis är huvudcentraler och att huvudcentralen vid Härnösand Radio avvecklas. De fyra regionala ledningarna i kustbevakningen bildar undercen- traler till Stockholm respektive Göteborg Radio. Nuvarande tre undercentraler

kan då avvecklas eller samordnas på samma sätt som i föregående alternativ.

Vi har så långt det varit möjligt vägt alternativen mot varandra utifrån operativa, beredskapsmässiga, tekniska och ekonomiska aspekter. Vi föreslår att den

framtida operativa ledningen av sjöräddningstjänst liv utformas med Stockholm

• Sida 13
•  Original

och Göteborg Radio som huvudcentraler och med de fyra regionledningarna i kustbevakningen som undercentraler. Vårt förslag ger goda förutsättningar för ett vidgat samarbete mellan huvudcentralerna (televerket), undercentralerna (kustbevakningen) och marinen (sjöbevakningscentralerna). Vi förordar dessutom att berörda myndigheter får i uppdrag att utreda frågan om omlokalisering av ledningscentralen för flygräddningstjänst (ARCC/CEFYL).

Vi har undersökt möjligheterna till ett ökat utnyttjande av kustbevakningens miljöskyddsfartyg. Vi konstaterar att det finns ett intresse från flera myndig— heter och organisationer att för vissa ändamål och under vissa tider

använda fartygen. Förutsättningarna för merutnyttjande är emellertid olika

från fall till fall. Vi föreslår därför att kustbevakningen, utifrån vissa principiella utgångspunkter såsom beredskaps—, bemannings- och materielutrust- ningskrav, gör en marknadsanalys och i sitt budgetarbete direkt till regeringen avrapporterar hur och på vilka villkor miljöskyddsfartygen bäst bör kunna merut- nyttjas.

För att kustbevakningen skall kunna bibehålla sin karaktär som självständig civil myndighet är det viktigt att den får utvecklas efter sina egna förutsätt- ningar. Kustbevakningen ingår i den militära utgiftsramen och skall inordnas i överbefälhavarens programplanering. Vi förordar att förnyade överväganden om programplaneringsrutiner för kustbevakningen bör göras när erfarenheter har inhämtats från det inledande året.

Till betänkandet fogas ett särskilt yttrande av experten Sven Uhler.

• Sida 14
•  Original

INLEDNING

1.1 Kommitténs ugggag m m

Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 juni 1987 (Dir 1987:31) tillkallade chefen för finansdepartementet en kommitte för att utarbeta förslag till

organisation m m för kustbevakningen.

Uppdraget för kommittén, som antagit namnet kustbevakningskommittén, har varit dels att föreslå och genomföra de åtgärder som behövts för att kustbe— vakningen skulle kunna brytas ut ur tullverket och fr o m den 1 juli 1988 funge— ra som en egen civil myndighet under försvarsdepartementet, dels att beskriva och lämna förslag till de framtida arbetsuppgifterna för kustbevakningen på ett sådant sätt att en ökad samordning erhålls mellan ett antal myndigheter som arbetar inom samma eller angränsande områden - i huvudsak vad som kan

betecknas som sjöövervakningsområdet.

Vi har haft att under arbetets gång informera berörda huvudorganisationer och

andra berörda arbetstagarorganisationer.

Direktiven redovisas i sin helhet som bilaga 1.

Kommittén har bestått av tre ledamöter, varav en har varit ordförande, tio

experter samt ett sekretariat med fem sekreterare.

• Sida 15
•  Original

1.2 Arbetets bedrivande 1.2.1 Allmänt

Kommitténs två huvuduppgifter har varit dels att utreda och genomföra de åtgäder som behövdes för att den nya myndigheten skulle kunna fungera den 1 juli 1988, dels att utreda och föreslå en sådan ansvars— och rollfördelning inom sjöövervakningen att den nuvarande sektoriseringen kunde minskas och effekti- viteten öka. Dessa två uppgifter har naturligen påverkat varandra. Arbetet under den första fasen har utgått från förutsättningen att kustbevakningens arbetsuppgifter inom ramen för tullverket direkt överförs till den nya myndig— heten.

Först i den andra fasen av vårt arbete har vi mera förutsättningslöst kunnat angripa den andra delen av vår uppgift nämligen att se över ansvars- och rollför- delningen inom hela sjöövervakningsområdet.

Avrapportering sker i detta slutbetänkande. Detta innebär att kustbevakningens arbetsuppgifter, organisation och dimensionering så småningom bör påverkas av våra nedan redovisade förslag. 1 vilken takt detta bör ske har inte varit möjligt för oss att bedöma eftersom organisatoriska m fl åtgärder inom området fortlöpande vidtas parallellt med vårt arbete.

1.2.2 Arbetet inför myndighetens inrättande den 1 juli 1988 Vi skulle på mindre tid än ett år förbereda kustbevakningens inrättande som egen myndighet. Detta har inneburit att arbetet kommit att bedrivas under stark tidspress. Vi började vårt arbete i mitten av augusti 1987.

Vi genomförde ett budgetarbete så att vi kunde lämna in en anslagsframställning för den nya myndigheten inför budgetåret 1988/89. Vi betonade den preliminära

• Sida 16
•  Original

karaktären på anslagsframställningen och att vårt fortsatta arbete sannolikt skulle påverka resursbehov m m. På basis av anslagsframställningen lämnade regeringen förslag i budgetpropositionen (prop 1987/88:100, s 156-159) som senare godkändes av riksdagen.

Under hösten 1987 bedrev vi ett omfattande utredningsarbete. Detta genom— fördes i arbetsgrupper, som satts samman av sekreterare och experter ur kom— mittén samt i flertalet fall även kontaktpersoner ur kustbevakningen/tull— verket. Vi engagerade direkt i arbetsgruppernas arbete också företrädare för andra myndigheter, i första hand försvarets materielverk, försvarets civilför— valtning, statens arbetsgivarverk och statens arbetsmarknadsnämnd.

Vi har haft omfattande kontakter både inom tullverket och med andra intressen- ter. Vi har således sammanträffat med företrädare för samverkande myndigheter och organisationer, t ex sjöfartsverket, rikspolisstyrelsen, statens räddnings— verk, marinen och sjöräddningssällskapet, samt ett stort antal kommuner. Vi har sam manträffat med ledning och personal i samtliga ledningsinstanser på central och regional nivå samt därutöver besökt ett antal kustposteringar, regionkustposteringar, sambandscentraler och regionbaser. Vi har deltagit i kustbevakningens ledningskonferenser och andra liknande möten.

Vi har strävat efter att få en god samverkan med berörda arbetstagarorganisa— tioner samt direkt med personalen. Flertalet kommittésammanträden har således direkt följts av information till arbetstagarorganisationerna vid särskilda möten. Under slutfasen av vårt arbete t o m 1988—07-01 har kommittén haft myndighetsbefogenheter och har haft att vara arbetsgivarföreträdare i direkta MBL—och Iöneavtalsförhandlingar.

I denna fas av kommitténs arbete bedrevs genomförandearbetet som ett nära samarbete mellan kommitténs ordförande och sekretariat och den blivande

ledningen för den nya myndigheten.

• Sida 17
•  Original

Vi har periodiskt sänt ut information om arbetsläget i kommittén till hela

kustbevakningsorganisationen samt tullverket i övrigt genom 12 st särskilda informationsblad "Nytt från kustbevakningskommittén". Detta har pågått t o m juni 1988.

Under den första delen av utredningsfasen har vi lagt fram tre delbetänkanden,

nämligen

Lagändringar som behövs då kustbevakningen blir en egen myndighet (januari 1988),

Organisation och lokalisering för kustbevakningens centrala och regionala ledning (februari 1988) samt

Ändringar i regeringsföreskrifter som behöver göras då kustbevak— ningen blir en egen myndighet (april 1988).

Baserat på dessa betänkanden har regeringen

den 24 mars 1988 beslutat om inrättande m in av kustbevakningen,

—samma dag utfärdat förordningen (1988:149) om tillsättning av tjänster m in vid kustbevakningen,

samma dag beslutat propositionen 1987/88:142 om lokalisering av kustbevakningens centrala och regionala ledning och om lagändringar med anledning av att kustbevakningen blir egen myndighet,

den 21 april 1988 givit ett förhandlingsuppdrag till statens arbets-

givarverk,

den 28 april 1988 utfärdat förordningen (1988:256) med instruktion för kustbevakningen samt

den 26 maj 1988 utfärdat ytterligare drygt 30 förordningar.

Efter det vi lämnat delbetänkandet om organisation och lokalisering för kustbe- vakningens centrala och regionala ledning kom vi in i en direkt genomförandefas med bemanning av organisationen, utarbetande av förslag till myndighetens

• Sida 18
•  Original

arbetsordning, start av myndighetens mera långsiktiga programplanering, utform— ning av principer för materielanskaffning och administrativ verksamhet samt avtalsförhandlingar m m. Samtidigt hade vi i betänkandet utrett och föreslagit omlokaliseringar av den centrala och regionala ledningsorganisationen. Osäker— heten var stor om vilken ställning som statsmakterna skulle ta i dessa frågor.

Vi koncentrerade kommitténs arbete till de akuta genomförandefrågorna. En

del av det mera långsiktiga utredningsarbetet om ansvars— och rollfördelningen inom sjöövervakningsområdet senarelades till efter myndighetens inrättande. Lokaliseringsbeslutet från statsmakterna innebär en successiv omlokalisering för alla ledningsenheter på central och regional nivå. Rekrytering och tillsätt— ning av tjänster kunde inte till alla delar genomföras före myndighetens inrättan— de 1 juli 1988. Osäkerheten innebar också att oplanerade avgångar kom till stånd. I stort kunde dock myndigheten fungera den 1 juli 1988.

Det visade sig att den första utredningsfasen rörande lednings— och sambands- system inom sjöövervakningen behövde kompletteras. Vi har därför genomfört en omfattande remiss under senvåren 1988. Detta material har senare utgjort underlag för överväganden bl a i en särskilt tillsatt arbetsgrupp rörande tekniska förutsättningar att öka samordningen i Sjöräddningstjänsten.

Vid starten av den nya myndigheten den 1 juli 1988 hade sam manfattningsvis

följande genomförts av kommittén: - detaljorganisationen, inkl tjänster, var utformad och MBL—förhandlad,

- samtliga tjänster i den centrala och regionala ledningen hade

utannonserats internt (intresseanmälningsförfarande), - vissa tjänster hade annonserats externt,

- underlag för tillsättning av chefer på nivån under generaldirektören hade tillställts regeringen och för lönesättningen statens chefslöne— nämnd; detta ledde till att regeringen fattade beslut enligt vårt

förslag,

• Sida 19
•  Original

1.2.3

informationsresor för personalen hade genomförts till Karlskrona,

principöverenskommelse hade förhandlats fram mellan kommittén och arbetstagarorganisationerna rörande fördelning av utrymmet i "Fördelningsavtalet m m för sektor försvar (1988—04—14)",

beslut hade fattats om anställning i den nya myndigheten av all personal i den lokala organisationen,

samarbete hade inletts med statens arbetsmarknadsnämnd och plan— och bostadsverket

förslag till arbetsordning hade framtagits (som sedermera besluta- des av den nya myndigheten),

principer hade lagts fram rörande utformningen av de administra— tiva stödfunktionerna (ekonomi— och löneadministration, inköp, vaktmästeri, posthantering, växel, diarieföring, arkiv m ni),

ett avtal hade ingåtts den 2 juni 1988 mellan generaltullstyrelsen och kustbevakningskommittén angående tullverkets tillhandahållande av vissa administrativa tjänster till kustbevakningen,

lokalplaneringen i Karlskrona och Härnösand hade påbörjats,

vissa materielanskaffningar hade föreslagits till regeringen (och sedermera beslutats) och vissa andra hade beslutats av kommittén,

uniformsbestämmelser m ni hade tagits fram,

information om den nya organisationen hade framtagits i ett samarbete med kustbevakningens nya ledning samt

den nya myndighetens programplan och anslagsframställning hade förberetts

Det fortsatta arbetet

• Sida 20
•  Original

Parallellt med det direkta genomförandearbetet under våren 1988 fortsatte arbetet i de arbetsgrupper som kommittén tillsatt för att utreda kustbevakningens mera långsiktiga roll liksom ansvarsfördelningen inom sjöövervakningen.

Efter sommaren 1988 har arbetet med dessa aktiviteter intensifierats. Det ovan redovisade arbetet rörande lednings- och sambandssystem har knutits ihop med andra viktiga aktiviteter - främst rörande den sjöräddningstjänst

som rör liv.

Vi har haft vissa diskussioner med bl a företrädare för sjöpolisverksamheten, Sjöräddningstjänsten och sjöfartsinspektionen samt bedrivit vår samverkan med arbetstagarorganisationerna på samma sätt som tidigare.

Vi har dokumenterat vårt arbete i detta slutbetänkande. Vi går igenom de olika

delarna i sjöövervakningen och redovisar i avsnitt 2

— tullkontroll och förhållandet kustbevakningen - tullen, - polisiär verksamhet till sjöss

- tillträdesskydd och gränsövervakning samt

- tillsyn och kontroll av transporter av farligt gods m m.

I avsnitt 3 redovisar vi våra sammanfattande synpunkter på lednings- och sam- bandsystemet. [ avsnitt 4 redovisas kustbevakningens medverkan i en mera integrerad sjöräddningstjänst. Merutnyttjande av miljöskyddsfartyg behandlas i avsnitt 5. Slutligen redovisar vi ett försök att sammanställa effekterna i

m m i avsnitt 6.

1.3 Kustbevalmingens relationer till försvaret

Riksdagen har betonat att kustbevakningen skall vara en självständig civil myndighet som under regeringen själv ansvarar för sin verksamhet utgående

från regeringens uppdrag.

• Sida 21
•  Original

I våra direktiv har regeringen ålagt oss att med särskild uppmärksamhet analy- sera och beskriva hur relationerna till försvarsmakten skall utformas så att kustbevakningens särskilda karaktär, identitet och civila profil bibehålls.

Dessa frågor har vi noga beaktat i organisationsarbetet bl a i samband med vårt förslag till samlokalisering av de regionala ledningsorganen med respektive marinkommando. Vi har också fört en fortlöpande dialog med personalorganisa— tionerna om hur kustbevakningens civila profil skall bevaras och stärkas.

Vi vill i detta sammanhang ta upp en särskild aspekt på frågan om kustbevak- ningens civila och självständiga status, nämligen hur den nya myndigheten inordnas i—försvarets planerings- och ekonomisystem.

Kustbevakningens verksamhet skall rymmas inom den militära utgiftsramen. Enligt de regler som gäller för den långsiktiga planeringen medför det att kustbevakningens anslagsbehov på kort och lång sikt avvägs av överbefälhavaren mot de olika försvarsmyndigheternas behov inom den militära utgiftsramen och på grundval av den inriktning som statsmakterna har beslutat. Kustbevak- ningen inger sålunda sin anslagsframställning till regeringen med utgångspunkt i de ramar som överbefälhavaren angett som grund för planeringen. Kustbevak- ningen har givetvis som alla andra berörda myndigheter rätt att till regeringen framföra förslag som inte ryms inom den ram som överbefälhavaren angett.

Vi har funnit att denna ordning, där kustbevakningen ingår i den militära ut— giftsramen och där en samordning av planeringen sker genom överbefälhavarens programplanering har lett till att en oro finns inom kustbevakningen att kust— bevakningens ställning som civil och självständig myndighet direkt under rege- ringen skulle försvagas.

[ denna fråga vill vi framföra följande.

Det är väsentligt att skilja mellan två olika skeden i fråga om kustbevakningens verksamhet. Det ena rör den faktiska verksamhet som genomförs under året

• Sida 22
•  Original

främst i form av sjöövervakning i olika former och där allmänheten kommer i kontakt med kustbevakningen. Den andra gäller den planeringsprocess som föregår statsmakternas ställningstagande på kort och lång sikt när det gäller inriktning av kustbevakningen samt häre mot svarande resurser.

När det gäller den faktiska verksamheten kan vi inte finna annat än att kustbe- vakningen har utomordentligt goda förutsättningar att visa sin profil och hävda sin civila och självständiga status. Den får sina uppdrag med uppgifter och resurser direkt från regeringen utan att militära myndigheter är inblandade. Regeringen har dessutom genom förordningen (1988:256) med instruktion för kustbevakningen angett som särskild uppgift för styrelsen att besluta om rikt- linjer för hur kustbevakningens uppgifter skall prioriteras. Enligt vår uppfatt- ning visar detta på den vikt som regeringen lägger vid att samtliga berörda huvudintressenter, d v s tullverket, rikspolisstyrelsen, sjöfartsverket, fiskeri- styrelsen och överbefälhavaren kommer till tals samlat i styrelsen samt där också avgör hur uppgifter skall prioriteras inom de ekonomiska ramar som statsmakterna har angett för det aktuella året. Det är med andra ord kustbevak- ningen själv som har att i den dagliga verksamheten visa att den är en civil och

självständig myndighet som löser sina uppgifter effektivt.

Beträffande den andra frågan som gäller planeringsprocessen kan det ytligt

sett verka som kustbevakningen skulle styras av överbefälhavaren och att dess självständiga ställning därmed skulle hotas. Anledningen till att statsmakterna har bestämt att kustbevakningen skall höra till den militära utgiftsramen är

att långsiktiga effektiviserings- och samordningsfördelar skall tas tillvara. Det finns flera områden där det finns möjligheter att åstadkomma sådana fördelar bl a i fråga om anskaffning och underhåll av fartyg m m liksom den långsiktiga

uppbyggnaden av sjöbevakningscentralerna.

Kustbevakningen har i regleringsbrev ålagts att "följa de föreskrifter och direk— tiv som överbefälhavaren meddelar för att behovet av planering och budgetering

skall tillgodoses". Detta utgör grunden för den samordning som utövas i plane—

• Sida 23
•  Original

ringsprocessen. Givetvis bör denna samordning begränsas till att gälla just möjligheterna till effektivisering i anskaffningsprocessen beträffande fartyg m m samt övriga områden där kustbevakningen och försvaret har beröringspunkter, t ex i fråga om sjöbevakningscentralerna. Frågor som i övrigt rör kustbevak- ningens verksamhet och som inte berör försvaret finns följdaktligen inte någon anledning för överbefälhavaren att lägga synpunkter på. Planeringsprocessen är utformad så att överbefälhavaren har en roll i denna vilket är betingat av kravet på att åstadkomma en långsiktig effektivitet genom samordning. Enligt vår uppfattning är detta ett rimligt och nödvändigt krav från statsmakterna. Vi anser sammanfattningsvis att det finns goda förutsättningar för kustbevak- ningen att kunna fullgöra sina uppgifter som en självständig myndighet med civil status i fred.

Vi vill erinra om att vi i vårt andra delbetänkande ansåg att förnyade överväganden om programplaneringsrutiner för kustbevakningen bör göras när erfarenheter har inhämtats från det inledande året. Detta bör åläggas den nya myndigheten.

• Sida 24
•  Original

2. ANSVARS—OCH ROLLPÖRDELNING INOMSJÖÖVERVAKNINGEN

2.1 Allmänt

I direktiven för vårt arbete anges att vi med utgångspunkt i de nuvarande upp- gifterna för kustbevakningen bör

"analysera och bedöma hur en minskad sektorisering kan genomfö- ras inom sjöövervakningen d v s vilka ytterligare funktioner och uppgifter inom den totala sjöövervakningen som till totalt lägre kostnader kan handhas eller utföras av den nya myndigheten".

Regeringen pekar i direktiven bl a på områden som sjöräddningstjänst, tillsyn och kontroll av sjötransporter med farligt gods och merutnyttjande av miljö- skyddsfartyg. Samverkan och samordning med bl a marinen, sjöpolisen och tullverket i sjöövervakningen nämns också.

Vi har gjort en allmän översikt och intressentanalys över de verksamheter som

kan anses tillhöra sjöövervakningsområdet.

Vi vill betona att vi redan i vårt betänkande Organisation och lokalisering för kustbevakningens centrala och regionala ledning redovisat våra grundläggande förslag rörande förutsättningar för samordning inom sjöövervakningsområdet, nämligen samordningen och samlokaliseringen på regional nivå av marinens och kustbevakningens operativa ledningar. Detta har också senare beslutats av statsmakterna. Det är denna organisation som har bildat en grund för våra

fortsatta överväganden inom andra områden. Detta innebär också att vi i det

• Sida 25
•  Original

följande behandlar en eventuellt ökad samordning/samverkan med försvars- makten endast vad avser tillträdeskontroll m in.

Vi har också tidigare behandlat viss annan samordning rörande bl & stödfunk- tioner som utbildning, underhåll, förrådshållning, materielanskaffning samt lokalförsörjning. Vi behandlar inte detta vidare här.

Kustbevakningen är idag en organisation vars tjänster utnyttjas av många in- tressenter, främst inom landet men även i viss mån utomlands. Tjänsterna utnyttjas som en integrerad del i t ex andra myndigheters myndighetsutövning.

Kustbevakningen ger olika former av service till allmänheten (t ex fiskare, jägare, kustbor, fritidsfolk, turister) och offentliga organ (t ex SMHI, institutet för vatten och luftvårdsforskning, vägverket, televerket, kraftproducenter, länsstyrelser, muséer, högskolor samt kommuner och landsting. Detta behandlar vi inte i våra överväganden utan anser att det bör skötas i framtiden på motsva- rande sätt som hittills.

Vi har koncentrerat vårt utredningsarbete till verksamheten inom övervaknings- och kontrollområdet, säkerhetsområdet samt räddningstjänstområdet, d v s sjööver- vakningen i vid bemärkelse. Inom dessa områden har idag ett antal statliga myndigheter uppgifter att lösa tillsammans med kommuner och landsting samt vissa andra organisationer. Bland de statliga myndigheterna märks myndigheter inom försvarsmakten (främst inom marinen men även flygvapnet) samt tullverket, sjöfartsverket, fiskeristyrelsen, statens räddningsverk, polismyndigheter , naturvårdsverket, åklagarmyndigheter, länsstyrelser, televerket, luftfarts- verket, Sveriges geologiska undersökning och riksantikvarieämbetet.

När det gäller övervakning och kontroll delas huvudansvaret för den allmänna gränsövervakningen och havsövervakningen av Sveriges sjöterritorium, fiskezo— nen och angränsande farvatten av kustbevakningen och marinen. Sjöfartsverket

• Sida 26
•  Original

och polisen medverkar i arbetet. Andra delar av övervakningen och kontrollen

utövas i huvudsak av:

— tillträdeskontroll (statsfartyg) - marinen

-utlänningskontroll, inkl - polisen skyddsområdestillsyn

-tullkontroll och - tullverket

smugglingsbekämpning

-fiske-, jakt— och naturvårdstillsyn - kustbevakningen, polisen -sjötrafikövervakning - kustbevakningen, polisen -kontinentalsockelkontroll och tillsyn - kustbevakningen

av maritima fornfynd

När det gäller sjösäkerhet är sjöfartsverket huvudansvarigt för både farledsverk- samhet och fartygsinspektion. Marinen, kustbevakningen och polisen medverkar

i varierande grad.

I fråga om sjöräddning gäller den principiella uppdelningen att sjöfartsverket

är huvudansvarigt för räddning av liv medan kustbevakningen ansvarar för räddning av miljön (olje- och kemikaliebekämpning). l varierande grad medverkar marinen, polisen samt kustbevakningen och sjöfartsverket - även där de inte

har huvudansvaret.

En mer långtgående samordning, t ex inom ramen för en enda huvudansvarig myndighet, är enligt vår bedömning inte lämplig. En sådan samordning har

tidigare avvisats av statsmakterna. Vi har verkat för en bättre samordning mellan myndigheterna med våra förslag rörande organisation och lokalisering av kustbevakningens regionala ledningsorgan. Ett förändringsarbete för att nå ökad samordning kan fokuseras på ökat samarbete, tydligare och mera heltäckande

• Sida 27
•  Original

föreskrifter, förbättrad informationshantering, ökad samverkan genom samloka- lisering eller organisatorisk samordning av något slag. Vi har funnit att vi måste överväga alternativ, allt ifrån enkla grepp rörande samverkan, samplanering och information till radikala organisationsförändringsalternativ.

2.2 Tullkontroll och förhållandet kustbevakningen - tullen

I detta avsnitt behandlar vi de arbetsuppgifter som idag är gemensamma för kustbevakningen och gränsbevakningen inom tullverket. Dessa arbetsuppgifter benämner vi i fortsättningen tulluppgifter.

Kustbevakningen fullgör idag tulluppgifter såväl till sjöss som på land i kusttrak- terna. Även om sådana tulluppgifter som fullgörs på land inte kan betecknas som sjöövervakning behandlas de också här. Anledningen till detta är att övervak- ningen till sjöss och på land i vissa fall är så integrerad att de inte bör behand- las var för sig.

2.2.1 Nuläget

Tulluppgifter kan i stort indelas i tullkontroll och tullklarering.

Över sjötrafiken utövas tullkontroll.

Syftet med tullkontrollen är att tillse att sjötrafiken efterlever de trafikbe- stämmelser som finns intagna i tullagstiftningen samt att utöva smuggelkontroll. Kontrollen fullgörs genom allmän tillsyn allmänna, pådrag eller målinriktade

pådrag.

Vid allmän tillsyn sker kontrollen stickprovsvis mot olika objekt. Den kan ske antingen till sjöss eller från land i hamnar eller längs kusterna. Allmän tillsyn utövas av kustbevakningen genom sjöpatrullering, ibland kompletterad med

• Sida 28
•  Original

bilpatrullering. Tullkontrollen sker härvid parallellt med andra övervakningsupp— gifter. Gränsbevakningen fullgör allmän tillsyn, huvudsakligen genom bilpatrulle- ring. I vissa större hamnar, t ex Stockholm och Göteborg, har gränsbevakningen

även båtburen patrullering.

Allmänna pådrag innebär att en förstärkt kontroll sätts in mot en viss typ av objekt under viss tidsperiod. Den vanligaste objekttypen är i detta sammanhang fritidsbåtar. Av denna anledning koncentreras de allmänna pådragen till som mar- halvåret. Såväl kustbevakningen som gränsbevakningen är engagerad i pådragen. Kustbevakningen deltar huvudsakligen med fartyg och flygplan medan gränsbe- vakningen svarar för kontrollen på land.

Vid målinriktade pådrag koncentreras kontrollen mot ett eller ett fåtal bestämda objekt. Pådragen startas genom spaningsunderrättelser som kan ha sitt ursprung antingen från internationella kontakter eller genom spaning från tullkriminalens eller polisens sida. Underrättelserna avser huvudsakligen narkotikasmuggling eller mer omfattande spritsmuggling. Objekten kan vara fritidsfartyg, fiskefar- tyg eller handelsfartyg. Pådragsstyrkan varierar beroende på objektet. Den kan således vara sammansatt genom olika konstellationer av kustbevakningen och gränsbevakningen. Även polisen deltar ibland i dessa aktioner.

Tullklarering är ett samlingsbegrepp för de åtgärder som obligatoriskt skall vidtagas med inkommande och utgående trafik. Exempel på sådana åtgärder är in- och utklarering av fartyg, proviantering av fartyg samt import- och export—

klarering av varor.

Kustbevakningen saknar sedan 1 juli 1988 befogenheter att delta i tullklarering. Även när kustbevakningen var en del i tullverket svarade kustbevakningspersona- len i mycket begränsad omfattning för tullklarering.

Utöver de ovan nämnda arbetsuppgifterna ombesörjer kustbevakningen transport av tjänstemän från tullverket när detta bedöms lämpligt.

• Sida 29
•  Original

2.2.2 Resurser i stort

För fullgörande av tulluppgifter utnyttjas hela kustbevakningens lokala organisa- tion. För de gemensamma arbetsuppgifterna utnyttjas inom gränsbevakningen kontrollgrupper och tullkriminalpersonal.

Inom varje tulldistrikt finns ett antal kontrollgrupper under ledning av en be- vakningsledare. Kontrollgruppernas arbetsuppgifter är mångskiftande. De i denna rapport beskrivna uppgifterna utgör endast en begränsad del av deras arbetsfält. Stora lokala variationer förekommer dessutom.

På varje regionhuvudort finns en tullkriminalsektion med en spaningsenhet, en utredningsenhet samt en underrättelseenhet. Spaningsenheten är indelad i spa- ningsgrupper och en särskild narkotikagrupp under ledning av en bevakningsle- dare. Arbetsuppgifterna för den särskilda narkotikagruppen har i södra och västra tullregionerna under sommarmånaderna i hög grad inriktats på fritids- båtstrafiken. Här utöver finns mindre tullkriminalgrupper vid samtliga di- striktstullkammare och vissa tullkammare.

För transport har gränsbevakningen bilar samt ett fåtal mindre båtar. Dessa finns för närvarande i Stockholm, Göteborg och Helsingborg. I samband med olika pådrag har gränsbevakningen hyrt in fritidsbåtar.Gränsbevakningen förfogar över c:a 30 narkotikahundekipage. Sambandsresurser redovisas under avsnittet

lednings- och sambandssystem.

2.2.3 Ledning och samverkan

Den övergripande planeringen av tulluppgifterna sker i samråd mellan regionled- ningarna på kustbevakningen, operativa funktionen, och kontrollkontoren på tulldirektionerna. Planeringen av den allmänna tillsynen sker vid den operativa

funktionen vad avser den sjöburna patrulleringen.

• Sida 30
•  Original

Planeringen av allmänna pådrag sker efter samråd mellan den operativa funktio- nen och kontrollkontoren. Vid samråd bestäms bl & vilket område pådraget

skall omfatta, vilka enheter som skall deltaga och hur sambandstjänsten skall fungera. Normalt leds pådragen lokalt inom varje distrikt av bevakningsledaren

för kontrollgrupperna. Regionala variationer förekommer dock.

Målinriktade pådrag planeras och leds av tullkriminalsektionerna. Operativ ledning utövas av bevakningsledaren för spaningsgrupperna. Denna typ av pådrag har hög prioritet eftersom det ofta är fråga om brådskande tillslag mot grov smuggling. Samråd sker ofta med kustbevakningen och polisen för att uppnå

maximal effekt.

2.2.4 Förutsättningar för den framtida verksamheten

Enligt våra direktiv skall kustbevakningen efter avskiljandet från tullverket fullgöra samma tulluppgifter som före organisationsändringen.Vi skall belysa hur dessa skall lösas i samverkan med tullverket och vilka särskilda samordnings- behov som därvid behöver tillgodoses.

Riksdagen har på grundval av propositionen 1987/88:142 beslutat om de lagänd- ringar som erfordras för att kustbevakningen skall kunna fullgöra sina arbets- uppgifter efter den 1 juli 1988 (FöU 1987/88:10 rskr.299). Bl a har tullagen (1987:1065) och lagen (1960:418) om straff för varusmuggling ändrats så att kustbevakningspersonalen får de befogenheter som erfordras för att kunna utöva tullkontroll. Några ändringar med syfte att ge kustbevakningen möjlig- het att handlägga tullklareringsuppgifter har inte gjorts. Kustbevakningen handlägger fr o m den 1 juli 1988 således inte tullklareringsuppgifter.

Ändringen i tullagen innebär att kustbevakningen är skyldig att medverka i kontrollverksamheten enligt lagen. I lagen finns bestämmelser om befogenheter

m in som gäller för kustbevakningens personal vid sådan medverkan.

• Sida 31
•  Original

Enligt lagen får regeringen meddela närmare föreskrifter om kustbevakningens medverkan. Regeringen har utnyttjat detta bemyndigande i förordningen (1988:464) om ändring i tullförordningen (1987:1114), som trädde i kraft den 1 juli 1988, genom att införa ett nytt andra stycke i 66 S tullförordningen. Enligt första meningen i detta stycke skall på begäran av en tullmyndighet kustbevakningen bistå tullmyndigheten, om det behövs för att tullmyndigheten skall kunna företa en avsedd tullkontrollåtgärd. Föreskriften, som tillkom på förslag av oss, har kommit att få en alltför snäv utformning eftersom den främst tar sikte på målinriktade pådrag som kustbevakningen deltar i på begäran av tullmyndighet. Kustbevakningen skall emellertid - liksom tidigare —också utöva en mer allmän tillsyn. Vi föreslår därför i avsnitt 2.2.5 en ändring av 66 S tullförordningen.

Det har under senare år kunnat konstateras att smuggling av narkotika med små snabbgående båtar ökat, speciellt på syd- och västkusten. Bekämpningen kräver en väl fungerande underrättelsetjänst med goda internationella kontak- ter. Tillslag måste ofta göras med utnyttjande av anonyma bilar och båtar. Krav måste ställas på hög beredskap och snabb utryckning. Flygspaning kan utnyttjas. Uppgiften ges hög prioritet inom tullverket.

2.2.5 Överväganden och förslag

Enligt statsmakternas beslut skall kustbevakningen efter avskiljandet från tull- verket fullgöra samma tulluppgifter som de utförde före organisationsändringen. Vi har därför inte sett som vår uppgift att överväga någon förändring av roller, ansvar och arbetsuppgifter inom området tullkontroll. Däremot är det enligt vår uppfattning nu viktigt att de två myndigheterna finner lämpliga former för

samarbete.

Vid smugglingsbekämpning är det tullverket som med sitt övergripande ansvar för tullfrågor, med ett utbyggt internationellt kontaktnät för smugglingsbekämp- ning samt en väl fungerande underrättelseorganisation, svarar för ledningsfunk- tionen vid allmänna och målinriktade pådrag. Tullverket måste därför också ha

• Sida 32
•  Original

ansvaret för att nödvändiga kontakter tas med övriga aktörer inom sjöövervak- ningen såsom kustbevakningen och polisen. Tullverket skall också löpande delge kustbevakningen information som kan vara av värde för en effektiv tull- kontroll.

För samverkan, planering och ledning av olika aktioner blir det viktigt med fungerande korta samrådsvägar mellan tull och kustbevakning. På det regionala planet kommer kontakterna mellan tulldirektionerna och kustbevakningens regionala ledningsorgan att försvåras genom att man i framtiden inte kommer att vara samlokaliserade. Ett antal åtgärder som underlättar samarbetet be- skrivs i det följande.

För att kustbevakningen generellt skall kunna medverka i tullkontrollen föreslår vi att 66 5 andra stycket första meningen tullförordningen får följande lydelse: "Kustbevakningen skall medverka vid tullverkets kontroll av sjötrafiken och på begäran av en tullmyndighet bistå tullmyndigheten, om det behövs för att tullmyndigheten skall kunna företa en avsedd tullkontrollåtgärd".

Tullverket är representerat i kustbevakningens styrelse. Därmed finns förutsätt- ningar för en långsiktig samplanering på övergripande ledningsnivå. Vi förutsät- ter att man på central nivå fastställer en långsiktig inriktning för allmän till- syn samt samverkan i övrigt med tullverket.

Den reella planeringen av gemensam verksamhet och operativa insatser kommer sedan att på denna principiella grund ske på regional nivå. Därför är det viktigt att fungerande samarbetsformer upprättas mellan tulldirektionerna och de regionala kustbevakningsledningarna speciellt med hänsyn taget till att den nuvarande samlokaliseringen kommer att upphöra inom några år. Rutiner och riktlinjer för samverkan bör dessförinnan ha utvecklats på ett för båda parter tillfredsställande sätt så att en effektiv tullkontroll kan uppnås.

Vi vill peka på att det finns förutsättningar för tullverket att öka sitt utnytt-

jande av kustbevakningen genom

• Sida 33
•  Original

- flera planerade gemensamma allmänna pådrag, - en aktivare information om underrättelseläget och

- ett effektivt utnyttjande av kustbevakarnas lokalkännedom.

För att ett löpande naturligt samarbete ska upprätthållas anser vi att dagliga informations- och planeringskontakter måste ske mellan vakthavande befäl (VB) i kustbevakningen och motsvarande funktioner inom tulldirektionerna.

På lokal nivå bör de nuvarande goda kontakterna vidmakthållas.

Vårt förslag kan sammanfattas i följande punkter:

- Kustbevakningen medverkar vid den den löpande tullkontrollen av sjötrafiken samt medverkar i tullkontrollen längs kusten och i hamnar. En ändring föreslås i 66 5 andra stycket tullförordningen.

- Tullverket svarar som nu för normal tullkontroll- och klarerings- verksamhet i större hamnar och kan där ha vissa båtresurser..

- Kustbevakningen håller tullverket kontinuerligt informerad om

iakttagelser, ingripanden etc i den löpande tillsyns- och kontroll- verksamheten.

— Tullverket håller kustbevakningen kontinuerligt informerad om smugglingsrisker, behov av kontrollverksamhet etc.

— Planering av allmänna pådrag sker i samråd mellan berörda lednings-

organ så att resurserna används effektivt.

— Sambandsnätet samordnas. (Vi återkommer till denna fråga i

avsnitt 3).

• Sida 34
•  Original

2.3 Polisiär verksamhet till sjöss 2.3.1 Sjöpolisens uppgifter

För sjöpolisverksamheten gäller — liksom för all polisverksamhet - vissa grund- läggande uppgifter. Dessa har kommit till uttryck i 2 S polislagen (1984:387) och innebär i korthet att polisen skall förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten samt övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat. Vidare skall polisen bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. En annan viktig uppgift är att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen. Slutligen finns i paragrafen ett åläggande att fullgöra den verksamhet som

ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Sjöpolisverksamheten omfattar följande arbetsuppgifter:

- Övervakning av allmän ordning och säkerhet till sjöss, utmed strän-

der, i hamnar samt på öar och holmar.

- Utredning av brott som inträffat inom de ovan nämnda områdena. Enklare brottsutredningar kan slutföras av sjöpolisen, medan det vid mera kvalificerade brott blir fråga om att sjöpolisen vidtar

vissa förstahandsåtgärder i brottsutredningen. - Spaning i samband med utredning om brott. - Spaning efter försvunna personer. - Spaning efter stulna båtar. — Omhändertagande av sjöfynd och hittegods. - Hjälpinsatser i samband med sjöräddning och sjuktransporter.

- Polisiär service till kust- och skärgårdsbor samt till personer som tillbringar sin fritid vid kusten eller i skärgården. Sjöpolisen kan i

många fall sägas vara "skärgårdens kvarterspoliser".

• Sida 35
•  Original

— Andra brottsförebyggande åtgärder, t ex rådgivning till förebyggan- de av stölder m m.

— Övervakning av bestämmelserna om skydds- och kontrollområden samt tillsyn av militära förråd och anläggningar.

— Delgivningsuppdrag. - Övervakning av bestämmelserna om jakt och fiske. — Övervakning av andra bestämmelser till skydd för natur och miljö.

- Sjötrafikövervakning, vilket här innefattar övervakning av efterlev- naden av sjölagstiftningen och i anslutning därtill meddelade bestäm-

melser. - Gränsövervakning.

- Utlänningskontroll, särskilt beträffande trafiken med utländska fritidsbåtar.

- Kontroll av handelssjöfart vad avser behörighet och bemanning.

- Utredningar vid grundstötningar och fartygskollisioner samt vid vissa miljöolyckor.

- Tillsyn av registreringsplikten för fritidsbåtar.

Vissa av dessa uppgifter ligger inte inom ramen för den sjöövervakning vi har att utreda.

Enligt 3 S polislagen skall polisen samarbeta med andra myndigheter och orga- nisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. I paragrafen sägs också

att andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete.

En närmare beskrivning av det nuvarande samarbetet mellan polisen och kustbe-

vakningen görs i avsnitt 2.3.5. nedan.

2.3.2 Nuvarande organisation

• Sida 36
•  Original

Polisväsendet förstatligades år 1965. Samtidigt började man uppbyggnaden av en enhetlig organisation för sjöpolisverksamheten, som tidigare bedrivits i kommunal regi. Rikspolisstyrelsen fick enligt sin instruktion befogenheter att leda och samordna sjöpolisverksamheten. Sedan den 1 oktober 1984 är verksam— heten regional, d v s rikspolisstyrelsens operativa befogenheter har upphört, och de viktigare besluten om verksamheten ankommer på länsstyrelsen, i prakti- ken länspolischefen eller länspolismästaren.

Sedan mitten av 1970-talet har för sjöpolisverksamheten funnits 14 större polisbåtar. Dessa är stationerade på 12 olika orter enligt beslut av regeringen, som också ålagt polismyndigheten på orten att bedriva sjöpolisverksamhet

inom länet i den omfattning som länsstyrelsen bestämmer. I vissa fall används en polisbåt för sjöpolisverksamhet i flera län. Detta anses vara en form av

polisförstärkning mellan länen.

Beslut om bemanning, seglationstider samt tjänstgöringsförhållanden i övrigt sker i samråd mellan länspolischefen/länspolismästaren och den lokala polismyn— digheten.

För bemanningen av båtarna gäller att besättningen alltid skall bestå av minst två polismän. Vissa tider bemannas några av båtarna med tre polismän. De polismän som är uttagna till sjöpolistjänst ingår under denna tjänstgöring i en "sjögrupp". Sjögrupperna omfattar för närvarande följande personal:

Stockholm 21 polismän Täby 4-6 " Nacka 2-7 " Handen 2-4 "

Norrtälje 4 " Nyköping 3-5 " Karlskrona 3-6 " Göteborg 13 " Uddevalla 2-3 " Karlstad 5 "

• Sida 37
•  Original

Västerås 2-5 " Luleå 2—6 "

Vid vissa polismyndigheter finns ersättare som vid behov tillförs sjögruppen. Sammanlagt beräknar vi att ett 100-tal polismän deltar i sjöpolisverksamheten.

I enlighet med regeringens förslag i 1988 års budgetproposition har riksdagen beslutat om utökning med en polisbåt som stationeras i Västervik. Sjögruppen i Västervik beräknas påbörja sin verksamhet under 1989.

Sjögruppernas verksamhet under "lågsäsong", d v s i huvudsak tiden oktober- april, är mycket varierande. Några grupper (Stockholm och Göteborg) har segla— tion hela året, utom då isförhållandena inte medger detta. I de flesta grupperna fullgör personalen ordinarie ordningspolistjänst under vinterhalvåret. Hos enstaka sjögrupper (t ex Karlskrona) pågår verksamheten i princip hela året, genom att personalen under icke-seglationstid använder bil för att lösa sina uppgifter längs kusten och på öar med bro- eller färjeförbindelser.

2.3.3 Rikspolisstyrelsens utredning av sjöpolisverksamheten

Den 5 mars 1987 tillsatte rikspolisstyrelsen en intern arbetsgrupp för att bl a utvärdera hur det förändrade ledningsansvaret efter den 1 oktober 1984 hade påverkat sjöpolisverksamheten. Gruppen skulle vidare ge förslag om organisation, verksamhetsområden, bemanning och utbildning m m. Även samverkansfrågorna mellan polisen och kustbevakningen skulle utredas. Gruppen har i maj 1988 överlämnat sin rapport till rikspolisstyrelsen.

I sin rapport lägger gruppen fram åtgärdsförslag , som syftar till att ytterligare förbättra sjöpolisverksamheten. Bland förslagen kan nämnas följande -En bättre regional samordning av sjöpolisverksamheten.

—Successiv utbyggnad av verksamheten genom nya polisbåtar och sjögrupper i prioriteringsordning Örnsköldsvik, Gävle, Malmö och Skellefteå. Syftet är "att få en närmast rikstäckande verksamhet".

• Sida 38
•  Original

—Förbättrat båtbestånd.

—Ökad inriktning av verksamheten mot bl & sjötrafikövervakning och utlän- ningskontroll med större inslag av repressiva åtgärder.

-Utökad seglationstid och bemanning.

-Inrättandet av samverkansorgan för sjöpolisfrågor såväl centralt som regio— nalt. I det regionala samverkansorganet föreslås att representant för kustbe—

vakningen ingår.

-Avveckling av den nuvarande funktionen sambandsman tull/polis . Rikspolisstyrelsen har ännu inte tagit ställning till arbetsgruppens förslag. 2.3.4 Lagstiftningen om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning

Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning regleras i lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP) och förordningen (1983:124) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.

Syftet med lagstiftningen finns närmare beskrivet i propositionen 1981/82:114. Där framhålls bl a att syftet med lagen är att göra det möjligt för kustbevaknings- tjänstemän att göra snabba ingripanden till sjöss i de fall då polis inte är till— gänglig. Det har således inte varit fråga om att ge kustbevakningen nya över— vakningsuppgifter utan enbart att reglera de polisiära befogenheterna så att de anpassades till de uppgifter kustbevakningen redan hade.

Vi vill i sammanhanget påpeka att kustbevakningstjänstemän med stöd av lagen (1960z418) om straff för varusmuggling och viss annan tullagstiftning i samband med smugglingsbekämpning och tullkontroll sedan länge har rätt att ingripa i en omfattning som i stort svarar mot polismans allmänna befogenheter. l enskil- de fall har man t o m större befogenheter än polismannen. Detta gäller t ex möjligheterna att i vissa fall själv besluta om kroppsvisitation och s k ytlig kroppsbesiktning.

• Sida 39
•  Original

Vidare hade man, i annan speciallagstiftning såsom jakt— och fiskelagstiftning, sjötrafiklagstiftning, lagstiftning om utlänningskontroll, lagstiftning om vatten— förorening från fartyg m m, olika typer av polisiära befogenheter. Kustbevaknings— tjänstemän hade således långt innan LKP tillkom både omfattande utbildning för och stor vana av att göra polisiära ingripanden vid olika typer av brott mot bestämmelser inom sjöövervakningsområdet. Den nya lagen innebar att man dels sammanförde tidigare gällande befogenheter till en och samma lag, dels reglerade befogenheterna inom de uppgiftsområden som tidigare var dåligt eller inte alls reglerade.

I det följande gör vi en kort beskrivning av lagen och förordningen.

Lagstiftningen är tillämplig när kustbevakningen bedriver övervakning till havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att förhindra brott mot vissa lagar och andra författningar. Det är fråga om bestämmelser som rör inskränk— ningar i utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område samt jakt, fiske, naturvård, trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken, åtgärder mot vattenförorening från fartyg, dumpning av avfall i vatten, kontinentalsockeln, fornminnen och sjöfynd samt fartygs registrering och identifiering. Vid misstanke om brott mot någon av dessa bestämmelser har en kustbevakningstjänsteman följande polisiära befogenheter:

1. Hålla förhör och vidtaga annan åtgärd med stöd av 23 kap. 3 S fjärde stycket rättegångsbalken.

2. Ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 S rättegångsbalken.

3. Gripa någon med stöd av 24 kap. 7 S första stycket rättegångsbal— ken.

4. Företa husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 S rättegångsbalken,

om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas eller att verkställa beslag.

Befogenheterna enligt LKP får också utövas när kustbevakningen enligt 10 kap 11 S fartygssäkerhetslagen (1988z49) lämnar sjöfartsverket det biträde och de

• Sida 40
•  Original

upplysningar som begärs för att kontrollera sjösäkerhetslagstiftningens efterlev- nad. Det kan gälla kontroll av sjötransporter av farligt gods, bemanningskontrol-

ler, utrustningskontroller m m.

Kustbevakningstjänsteman har också samma befogenhet som en polisman enligt 13 S polislagen att avvisa, avlägsna eller omhänderta den som genom sitt upp— trädande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Samma befogenhet gäller vid brott mot lagstiftningen rörande trafikreg- ler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken, åtgärder mot vattenförorening från fartyg samt dumpning av avfall i vatten. Lagen ger vidare kustbevaknings- tjänsteman rätt att när det uppenbart behövs, stoppa och visitera fartyg eller inbringa det till svensk hamn.

Befogenheterna har vissa begränsningar. De får utövas endast i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden. Vidare krävs att kustbevak— ningstjänstemannen skall ha viss tjänsteställning, utbildning m m. Slutligen är en kustbevakningstjänsteman skyldig att, när han vidtar åtgärder med stöd av befogenheterna i lagen, skyndsamt anmäla detta till polismyndighet.

I förordningen finns föreskrifter om vilka tjänstemän som får utöva befogenhe— terna enligt lagen. Före den 1 juli 1988 bemyndigades generaltullstyrelsen att föreskriva vilken utbildning tjänstemännen skulle ha. Generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen gick därför inför lagens ikraftträdande den 1 juli 1983 gemen- samt igenom dåvarande kursplaner för kustbevakningspersonalen och fann att man endast behövde göra mindre kompletteringar av utbildningen för att kust- bevakningspersonalen skulle få erforderlig behörighet att utöva befogenheterna. För operativ personal på den centrala och de fyra regionala ledningarna liksom för alla de äldre tjänstemän i den lokala organisationen, som behövde komplet— teringsutbildningen, ordnades därför på polishögskolan en särskild övergångs— utbildning om en vecka. Kustbevakningstjänstemän anställda efter 1983 får befogenhetsutbildningen i sin obligatoriska grundutbildning. Sedan den 1 juli 1988 är det kustbevakningen som får föreskriva vilken utbildning som tjänstem— ännen skall ha. Föreskrifterna har meddelats i myndighetens arbetsordning.

• Sida 41
•  Original

Vidare finns i förordningen bestämmelser om tillämpning av bestämmelserna om rapporteftergift samt ett bemyndigande för kustbevakningen att efter samråd med rikspolisstyrelsen meddela närmare föreskrifter för verkstäl- ligheten av bestämmelserna i lagen och förordningen.

Vi konstaterar sammanfattningsvis att kustbevakningen sedan lång tid tillbaka

i stor omfattning har arbetsuppgifter inom samma ansvarsområde som sjöpolisen. LKP innebar som ovan nämnts dels att tidigare givna befogenheter i olika speciallagar sammanfördes dels, att befogenheterna utökades. Verksamhetsom- råden inom vilka LKP tillämpas är

gränsövervakning inklusive utlänningskontroll och identifiering,

skyddsområdesövervakning,

militär övervakning,

jaktövervakning,

naturvårdsövervakning,

fiskeövervakning på inre vatten, fiskeövervakning på territorialhavet, fiskeövervakning utanför territorialhavet, Sjötrafikövervakning,

vattenförorening samt

övrig övervakning.

2.3.5 Nuvarande samarbetsformer kustbevakningen — sjöpolisen

Såväl kustbevakningen som polisen har tre organisationsnivåer. Från det att rikspolisstyrelsen bildades år 1965 fram till den 1 oktober 1984, då rikspolissty—

• Sida 42
•  Original

relsens operativa befogenheter i fråga om sjöpolisverksamheten upphörde, fanns vid polisbyrå I en tjänsteman med uppgift att svara för samordningen mellan sjöpolisen och kustbevakningen. Funktionen har numera upphört och därmed även den relativt nära samverkan som förekom på central nivå. De nuvarande kontakterna beskrivs såväl från kustbevakningens som från rikspolis- styrelsens sida vara sporadiska men goda. På utbildningsområdet sker också

viss central samverkan.

1965 inrättades också på fyra platser i landet en regional funktion för samver- kan mellan tull och polis och då i första hand mellan kustbevakningen och polisen. Funktionen finns fortfarande kvar och har benämningen sambandsbands-

man tull —polis.

Sambandsmännen, som samtliga är polisinspektörer, är placerade vid de regionala kustbevakningsledningarna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall, där de också fullgör merparten av sin arbetstid. Sambandsmännens stationering och ansvarsområden överensstämmer således med tullverkets och kustbevakningens

nuvarande regionala organisation.

Sambandsmännen skall enligt sin instruktion tillvarata polisens intressen inom tullväsendet och i samband därmed tillgodose tullväsendets omedelbara behov av polisiär sakkunskap. Vidare skall de verka för en planmässig och nära samver—

kan mellan främst kustbevakningen och polisen.

Sambandsmännen har ganska skiftande arbetsuppgifter. I flera fall har de själva delvis fått forma sin verksamhet. Polismyndigheternas styrning av sambandsmän—

nens arbete har varit svag.

I övrigt kan vi konstatera att samarbetet på regional nivå liksom på lokal nivå mellan polisen och kustbevakningen är av mycket varierande slag. På vissa håll är samarbetet mycket bra medan det på andra håll knappast förekommer något samarbete alls.

• Sida 43
•  Original

Något tekniskt samarbete förekommer inte mellan kustbevakningen och sjöpoli— sen vad avser utveckling, anskaffning och underhåll av materiel. Däremot finns sambandsmöjligheter mellan enheter i de båda organisationerna, t ex när det gäller radio och mobiltelefon.

2.3.6 Överväganden och förslag

Ett stort antal myndigheter och organisationer med olika operativa uppgifter samverkar inom sjöövervakningen. En grundläggande frågeställning är om de nuvarande totala resurserna är rätt avvägda. Justitieutskottet uttalade i anslut- ning till riksdagens behandling av förslaget om kustbevakningens organisation, proposition 1986/87z95 bilaga 6 (s 53-63) att "förslagen i propositionen bör skapa förutsättningar för en behövlig men länge eftersatt utbyggnad av sjöpolis— verksamheten" (JuU 1987/88:3y.) Även rikspolisstyrelsen har bedömt att det finns behov av ytterligare polisiär övervakning till sjöss. Vid våra studier av såväl sjöpolisens som kustbevakningens polisiära verksamhet har vi inte funnit skäl som talar för att sjöövervakningsresurserna för detta ändamål skulle behöva ökas totalt sett. Enligt vår uppfattning torde den nuvarande polisiära verkamheten till sjöss i stort sett svara mot behovet. Våra överväganden har därför i stället i första hand inriktats på att försöka effektivisera nuvarande

övervakning.

Kustbevakningens och sjöpolisens operativa verksamhet sammanfaller i många hänseenden. För det första arbetar man i samma geografiska områden. Sjöpoli— sens resurser är störst i Stockholms och Göteborgs skärgårdar . Övriga sjöpolis— grupper är verksamma inom de skärgårdsområden där trafiken med fritidsbåtar är omfattande och där antalet boende - åtminstone under sommaren — är betydan— de samt i Vänern och Mälaren. Sjöpolisen har således, till skillnad från kust— bevakningen ingen egentlig kusttäckande verksamhet. Längs större delen av Norrlandskusten, runt Öland och Gotland samt längs Skåne- och Hallandskusterna finns inga polisbåtar stationerade.

• Sida 44
•  Original

För det andra har kustbevakningen och sjöpolisen i stor utsträckning samma arbetsuppgifter. Sjötrafikövervakning, tillsyn av skydds- och kontrollområden, smugglingsbekämpning, sjöräddning samt jakt-, fiske— och naturvårdstillsyn är de huvudsakliga arbetsuppgifterna i vilka både kustbevakningen och sjöpolisen

är engagerade.

För att lösa sina arbetsuppgifter har kustbevakningens tjänstemän i många fall

samma befogenheter som polispersonalen .

Det finns emellertid också betydande skillnader mellan kustbevakningen och sjöpolisen. Polisiära uppgifter, som inte omfattas av LKP eller tullagstiftningen och som således faller utanför kustbevakningens kompetensområde, är allmän ordningshållning, anmälningsupptagning och vissa brottsutredningar. Till detta kommer polisiär service, 5 k polismyndighetsärenden, samt delgivningar och brottsförebyggande verksamhet.

En annan skillnad gäller den operativa tillgängligheten. Kustbevakningen har, till skillnad från sjöpolisen, verksamhet året runt. Sjöpolisens båtar kan dess— utom endast i undantagsfall användas utomskärs.

Vi har konstaterat att sjöpolisen och kustbevakningen har utvecklats organi— satoriskt och resursmässigt oberoende av varandra. I mycket liten utsträckning har denna uppbyggnad skett samordnat trots att uppgifter och befogenheter

till stora delar sammanfaller.

Behovet och inriktningen av den polisiära verksamheten i skärgårdsområdena

är mycket varierande, såväl under året, som i olika geografiska områden. Det saknas också en egentlig behovsanalys avseende olika typer av polisiär övervak— ningsverksamhet till sjöss, både vad avser sådan som bedrivs av sjöpolisen och sådan som bedrivs av kustbevakningen. Det har heller inte varit möjligt för oss att göra en fullständig sådan analys på basis av tillgängliga data. En grov upp- skattning från 1987 visar emellertid att ca 34% av kustbevakningens totala

• Sida 45
•  Original

operativa verksamhet utgjordes av övervakningstjänst (gränsövervakning, skydds— områdesbevakning, jakt— och naturvårdsövervakning, vattenföroreningsövervak— ning, fiskeövervakning - i inre vatten, territorialhav och fiskezonen - samt sjötrafikövervakning enligt LKP). Totala antalet redovisade timmar för kust- bevakningsverksamhet var 592 786. Vi uppskattar att mer än hälften av sjöpoli— sens verksamhet var av sådan art att den motsvarar kustbevakningstjänst enligt LKP. Totala antalet redovisade timmar för sjöpolisen var ca 81 000 år 1987.

För närvarande sker samplanering av verksamheten sporadiskt och varierande mellan de båda organisationerna både på den regionala och lokala nivån. Sam- bandsmännens roll och uppgifter varierar i de fyra olika regionerna. Vi har på lokal nivå funnit exempel på mycket bra fungerande operativt samarbete mellan sjöpolisgrupper och kustbevakningsbesättningar men också exempel på det motsatta.

Båda organisationerna har ett förhållandevis fritt kapacitetsutnyttjande för allmän övervakning och tillsyn. Detta innebär att den tid som enheterna är bundna av direkta uppdrag är förhållandevis liten. Akuta uppdrag kan därför ibland bli föremål för konkurrens mellan sjöpolis- och kustbevakningsbesätt- ningar, vilket bl & yttrar sig i att man strävar efter att förbättra sin egen prestationsstatistik. Dessa problem kan antingen ses som ett resultat av brister i den operativa samverkan eller också kan de förklaras av att det finns resurs- överskott för sjöövervakning i sådana områden. En annan förklaring kan vara att tjänstemännen i de båda organisationerna inte har tillräcklig kunskap om verksamheternas mål sett i ett vidare perspektiv.

Vi anser att det borde gå att minska sektoriseringen av sjöövervakningen genom en bättre ledning, samordning och uppföljning av kustbevakningens och sjö— polisens verksamhet. Utgångspunkten för våra bedömningar är samhällets behov av sjöövervakning. De totala resurserna måste fördelas och avvägas med hänsyn till behovet i olika geografiska områden. Syftet bör vara att övervakningen

• Sida 46
•  Original

skall vara så effektiv som möjligt oberoende av tillsynsenheternas organisato—

riska tillhörighet.

Vi har inom ramen för nuvarande resurser valt att belysa fyra olika alternativ. Utgångspunkten för alternativresonemanget är således att förändringar - uppgiftsmässigt eller organisatoriskt — inte får medföra några kostnadsök— ningar totalt sett.

Alternativ 1, "Sjöpolisalternativet"

Vi anser att ett alternativ för att öka sjöövervakningen i inre vatten måste vara att överväga en utbyggnad av sjöpolisorganisationen. En sådan utökning skulle dessutom innebära att all skärgårdsbefolkning skulle få tillgång till polisservice och brottsförebyggande övervakning. Utbyggnaden måste då

finansieras genom omfördelning av resurser. Alternativet innebär

—utbyggnad av sjöpolisen till att bli kusttäckande, d v s nya sjöpolisgrupper i Skellefteå, Örnsköldsvik, Gävle och Malmö,

—utökad seglationstid och bemanning av vissa sjöpolisgrupper,

-oförändrad ansvarsfördelning och befogenhetsuppdelning mellan kustbevak-

ning och sjöpolis samt

-finansiering av utbyggd sjöpolisverksamhet genom motsvarande minskning av

kustbevakningens resurser.

Alternativ 2 — "Baslinjealternativet"

Alternativet tar sin utgångspunkt i en geografisk uppdelning av tillämpning av befogenheter. På inre vatten skulle sjöpolisen svara för all polisiär verksamhet. Inom dessa områden skulle kustbevakningens uppgifter begränsas till tullkontroll

och smugglingsbekämpning samt sjöräddningstjänst. Brott eller misstanke om

• Sida 47
•  Original

brott mot annan lagstiftning skulle rapporteras till polisen. Alternativet inne— bär

—en geografisk uppdelning av ansvarsfördelningen mellan sjöpolis och kustbe- vakning genom att den s k baslinjen utgör geografisk gräns för uppdelning av ansvaret mellan kustbevakningen och sjöpolisen,

-kustbevakningens polisiära befogenheter enligt LKP gäller endast i svenskt territorialhav och fiskezonen,

—en kust— och skärgårdstäckande sjöpolisorganisation med hög beredskap och åretruntverksamhet samt

—minskade kustbevakningsresurser minst motsvarande konsekvenser i alterna- tiv 1.

Alternativ 3 — "Kustbevakningsalternativet"

Alternativet innebär att man tar som utgångspunkt att stor del av kustbevak— ningens patrulleringsverksamhet har polisiär inriktning. I områden där sjöpolisen idag inte finns representerad upprätthåller kustbevakningen verksamheten ensam eller vid vissa tillfällen i samverkan med landbaserad polispersonal. Vi anser att man i detta alternativ bör överväga en princip som innebär en överföring av den nuvarande sjöpolisverksamheten i sin helhet till kustbevaknin- gen.

Alternativet innebär

—att nuvarande sjöpolisorganisation avvecklas,

—att vissa av sjöpolisens resurser förs över till kustbevakningen, —att samarbetet kustbevakningen/polisen utvecklas och

—att kustbevakningen åläggs att svara för polisens akuta behov av transporter till sjöss

• Sida 48
•  Original

Alternativ 4 "Samordninggalternativet"

Som utgångspunkt för ett samordningsalternativ har vi tagit att båda organisa— tionerna bibehåller nuvarande uppgifter och befogenheter. Enligt kustbevak- ningens programplan för 1989/ 90-1996/ 97 skall en organisationsöversyn genom- föras av den lokala kustbevakningsorganisationen. Syftet bör här vara att öka effektiviteten inom såväl kustbevakningen som sjöpolisen. Alternativet medför en förbättring och uppstramning av planeringsprocessen för gemensamma övervak—

ningsuppgifter.

Alternativet innebär att

—nuvarande lokala organisationsstruktur ses över med inriktning mot en kon— centrering av sjöpolisverksamheten till områden med stort behov av övervakning,

-nuvarande huvuduppgifter för respektive myndighet blir oförändrade,

-verksamhetsplanering och samarbete förbättras radikalt på alla nivåer.

Gemensamma frågor i alternativen

Tre frågor är gemensamma för alternativen. Vi har övervägt utökade polisiära befogenheter för kustbevakningen och vi har synpunkter på frågan om hur ett bättre samarbetsklimat skall kunna skapas, främst på lokal nivå mellan sjöpolis och kustbevakning, . Den nuvarande sambandsmannafunktionen tull/kustbevak- ning/polis har fått en oklar roll. Vi analyserar behovet.

ätékada solisiära Qefoaeahstsr_fär_kastbsvakaiasea

Vi har övervägt om övervakningen skulle bli effektivare, om tjänstemännen vid kustbevakningen får utökade polisiära befogenheter genom en ändring av LKP. Enligt vår mening saknas det skäl att ge kustbevakningens tjänstemän ytterli- gare sådana befogenheter. Däremot vill vi peka på möjligheten att ge sjöpolisen samma befogenhet som kustbevakningstjänsteman att i vissa fall få besluta om kroppsvisitation och så kallad ytlig kroppsbesiktning.

• Sida 49
•  Original

sambangsmaanafanktioaea

Sambandsmannen hade ursprungligen till uppgift, bl a att tillvarata polisens intressen inom tullväsendet. Detta syfte har efter hand förändrats mot att tillgodose behovet av samverkan mellan två myndigheter med polisiära uppgifter men med olika organisations- och ledningsstrukturer. Behovet uppfattas som stort inom kustbevakningen och sambandsmännens arbete ses där som mycket värdefullt. Meningarna inom polisen har varit delade.

Konstruktionen med sambandsmannafunktionen ger möjlighet till snabb och direkt kommunikation mellan myndigheterna och lösning på polisiära problem inom kustbevakningen. Den kan också ses som en garanti för att dessa frågor handläggs på ett korrekt sätt inom kustbevakningen.

Vi anser dock att sambandsmannafunktionen kan leda till oklarheter om roller och ansvar samt att dess effektivitet inte har bevisats. Samverkan mellan polisen/sjöpolisen och kustbevakningen bör bäst kunna lösas inom ramen för ett sådant utvecklat planeringssystem, som vi föreslår i alternativ 4.

Kustbevakningstjänstemännen har sedan länge haft polisiära befogenheter. Vi förutsätter därför att det inom myndigheten finns kompetens för att på ett korrekt sätt tillämpa LKP. Vår slutsats är att det inte kan anses befogat att i fortsättningen ha kvar en särskild sambandsmannafunktion mellan polis och kustbevakning.

De nuvarande fyra sambandsmännen tull/polis, som alla har tjänster i polisorga- nisationen, bör således kunna dras in. Det skulle innebära en minskning av polisens personalkostnader med ca 1 milj kr/år.

Samarbetsklimat

• Sida 50
•  Original

Vi har tidigare konstaterat att kvalitén i samarbetet på lokal nivå mellan sjöpolis och kustbevakningen varierar mycket.

Vi menar att problemen till största delen uppstår som en följd av oklarheter om den egna respektive den andra organisationens roller och uppgifter . De skulle också kunna bero på att de samlade resurserna är för stora inom ett visst geografiskt område. Huruvida det sista är riktigt bör man komma fram

till genom den analys som vi förutsätter sker i alternativ 4.

Vi utgår från att chefer inom polis och kustbevakning (regionchefer och läns— polismästare/länspolischefer) utarbetar gemensamma program för bättre regional och lokalsamverkan. En viktig uppgift för arbetsledningen inom båda organisationerna blir dessutom, enligt vår uppfattning, att förändra samarbets— klimatet till det bättre. Diskussioner om mål och måluppfyllelse måste få ett större utrymme och då med utgångspunkt i ett övergripande samhällsbehov. Erfarenheter från regioner där samarbetet fungerar bra bör tas tillvara i detta

sammanhang.

Analys av alternativen 1 "Sjöpolisalternativet" och 2 "Baslinjealternativet"

I båda alternativen utgår vi från en utbyggnad av sjöpolisen och en motsvarande neddragning av kustbevakningens resurser. En minskning av kustbevakningens resurser, för att möjliggöra en motsvarande utbyggnad av sjöpolisen skulle innebära att annan prioriterad verksamhet inom kustbevakningens totala verk— samhet drabbas . Övervakningsresurserna utgör också en bas för beredskapen för sjöräddning liv. Möjligheter att bedriva tullkontroll och ge annan service till samverkande myndigheter skulle också försämras.

"Sjöpolisalternativet" innebär enligt vår mening en försvagning av kustbevak— ningen och en strukturförändring inom sjöövervakningen. Vi bedömer att sam- hällets sjöövervakning totalt sett försämras. Konsekvenserna skulle vid en omfördelning av resurser från kustbevakningen till sjöpolis bli att resurser

• Sida 51
•  Original

flyttas från vissa kustavsnitt till andra samt från territorialhav och fiskezoner till inre vatten; en strukturförändring av sjöövervakningen i stort.

"Baslinjealternativet" har sin utgångspunkt i en geografisk gränsdragning för var kustbevakningens polisiära befogenheter får utövas. Sjöpolisens verksamhet är idag inriktad på inre vatten och öar, medan kustbevakningen täcker hela området från strandzonen till och med fiskezonen. Innanför sjöterritoriet utförs övervakningen samtidigt av båda organisationerna utan egentlig samordning. Ett radikalt sätt att undvika dubblering vore att bestämma sjöpolisens ansvars- område till området närmast kusten medan kustbevakningen skulle koncentrera sin verksamhet till sjöterritoriet och fiskezonen. En tänkbar gräns kunde vara den s k baslinjen. Vi anser dock att en sådan lösning har betydande nackdelar.

För det första skulle den innebära att kustbevakningen skulle ha skilda befogen— heter i olika geografiska avsnitt och därför inte kan utöva befogenheter enligt LKP i kustnära områden. Gränserna kan vara svåra att fastställa. Om personalen på ett kustbevakningsfartyg på väg från fiskezon uppmärksammar ett brott skulle man med denna gränsdragning inte ha möjlighet att ingripa, på grundval av de befogenheter man hade en stund tidigare.

För det andra kan vi inte se annat än att uppdelningen genom en baslinje skulle innebära en ökad sektorisering, d v s två separerade geografiska sektorer för polisiär sjöövervakning och en minskad samverkan mellan sjöpolisen och kust- bevakningen, vilket klart strider mot våra direktiv. För det tredje skulle det krävas en mycket omfattande utbyggnad av sjöpolisens resurser för att denna skulle bli kusttäckande och ha samma beredskap som de båda organisationerna sammantaget har f n, med motsvarande kraftig neddragning inom kustbevak—

ningen.

Vår slutsats, efter en analys av de båda alternativen är att en geografisk gräns— linje för ansvarsfördelningen är orealistisk. Båda förslagen har så stora nack— delar att de inte bör ligga till grund för ett genomförande.

• Sida 52
•  Original

Vi anser samtidigt att den hittillsvarande bristen på samordning vid uppbyggna— den av organisationerna varit till nackdel för den polisiära sjöövervakningen i ett totalt perspektiv. Den utbyggnad av sjöpolisen, som omfattas av de båda alternativen, innebär att en ytterligare utbyggnad av sjöpolisen skulle ske utan analys av det samlade behovet av sjöövervakning.

Analys av alternativ 3 "Kustbevakningsalternativet"

Alternativ 3 "Kustbevakningsalternativet", som innebär att sjöpolisens verksam— het förs över till kustbevakningen, inklusive vissa personella och materiella resurser, ger enligt vår bedömning ekonomiska vinster på sikt p g a samordnings och stordriftsfördelar även om övergångsvis vissa extra kostnader kommer att uppstå . Vi ser också organisatoriska fördelar med den samlade verksamheten inom en organisation. En samordnad planering både långsiktigt och operativt skulle bli enklare att genomföra.

Alternativet innebär en minskad sektorisering av den polisiära sjöövervakningen och en långtgående renodling av ansvarsförhållandena mellan kustbevakning och polis. Det innebär också ett minskat behov av operativ samverkan - en organisation får överblick och kan planera de samlade resurserna. Med detta skulle kustbevakningen också kunna öka den totala tiden till sjöss med de samlade oförändrade resurserna (persontimmar till sjöss). Samtidigt krävs dock ett ökat samarbete mellan kustbevakningen och polisen till lands.

Kostnaderna bör kunna minskas i alternativet. För närvarande har polisen ca 100 personer engagerade i operativ sjöpolisverksamhet. 14 st polisbåtar finns, för närvarande. Ytterligare en båt skall tas i bruk under 1989 i Västervik. Vi räknar i detta alternativ med att de båtar, som inte utrangeras, förs över till kustbevakningen tillsammans med personalresurser motsvarande 2 x 2 mans besättningar per båt. Detta resurstillskott skapar möjligheter till ett mycket flexibelt utnyttjande av kustbevakningens samlade materiel- och personalresur-

SEP.

• Sida 53
•  Original

Alternativet har dock ett antal nackdelar. Sjöpolisen ingår nu som en del i den totala polisverksamheten, vilket innebär att sjöpolisen verkar både på land och till sjöss. Denna samverkan inom polisen skulle inte bli möjlig. Sjöpolisorgani- sationen medger ett flexibelt utnyttjande av polispersonal för land— resp sjö- tjänst beroende på efterfrågan, årstid m m. Kustbevakningstjänstemännen skulle förlora sina nu naturliga kontaktytor i polisorganisationen med kunskap om allmänpolisiär verksamhet. Nya vägar för samverkan mellan polisen och kustbevakningen skulle behöva upprättas.

Med nuvarande polisiära befogenheter för kustbevakningspersonal skulle kustbe— vakningen inte kunna ta över alla polisuppgifter till sjöss. Det skulle innebära, att kustbevakningen antingen skulle behöva transportera poliser när behov påkallar detta eller att polispersonal skulle behöva ingå i fartygsbesättningar- na mer eller mindre regelbundet.

Behovet av reguljär polisverksamhet är också stort i många kust- och skärgårds- områden. En försämrad polisservice för befolkningen i dessa områden är enligt vår bedömning inte acceptabel.

Slutsatsen av våra resonemang är således att vi anser att detta alternativ inte är lämpligt.

Analys av alternativ 4 "Samordningsalternativet"

En rimlig grund för roll— och ansvarsfördelningen mellan sjöpolis och kustbevak— ning är enligt vår mening faktorer som

—organisationernas uppbyggnad i dag, —geografiska kust- och sjöområden med efterfrågan på polistjänster samt

-respektive organisations möjlighet att tillhandahålla heltäckande (dygnet runt, året runt) beredskap.

• Sida 54
•  Original

Med dessa utgångspunkter vill vi förorda och beskriva detta alternativ, som kan ses som ett utvecklat nulägesalternativ, dvs

—att rikspolisstyrelsen finns representerad i kustbevakningens styrelse, -att samverkan även skall ske på central nivå i frågor som rör utbildning, teknisk och viss operativ verksamhet,

-att kustbevakningen på såväl regional som lokal chefsnivå ges insyn i och möjlighet att påverka polisens planering,

—att på linjenivå, besättningarna ges möjlighet till en nära och daglig operativ samverkan samt

-att samlokalisering av sjöpolisgrupper och kustposteringar övervägs på orter där båda organisationerna har verksamhet.

Rikspolisstyrelsen och kustbevakningen bör på regeringens uppdrag gemensamt kartlägga och överväga behovet av övervakning inom nu gemensamma geografiska verksamhets- och ansvarsområden. Kartläggningen skall ge underlag för för- ändringar av såväl kustbevakningens lokala organisation som sjöpolisorgani-

sationen och redovisas till regeringen.

Kustbevakningen är i dag en kusttäckande organisation och bör också fortsätt— ningsvis vara det. Vi bedömer också att kustbevakningen inte har tillräckliga resurser och befogenheter för att effektivt övervaka de viktigaste skärgårds- områdena . I dessa områden är verksamheten av sådan intensitet att den moti-

verar en sjöpolisorganisation med nuvarande inriktning.

Sjöpolisen har i områden utanför storstadsregionerna grupper som var och en normalt omfattar en båt med två besättningar om vardera två sjöpoliser . Verksamheten är sårbar vid frånvaro, t ex vid sjukdom och annan oplanerad frånvaro. Båtarnas kapacitet utnyttjas tidvis inte fullt ut. Det största över— vakningsbehovet finns enligt vår uppfattning i regioner med omfattande och befolkningsrika skärgårdsområden. Detta måste beaktas vid fördelningen av

resurser.

• Sida 55
•  Original

Det är viktigt att behovet av sjöövervakning analyseras och att kustbevakningens och sjöpolisens verksamhet samordnas. Detta bör göras på det sätt som vi föreslår i alternativbeskrivningen — d v s polisen och kustbevakningen bör gemensamt analysera behovet av sjöövervakning. Gemensam planering av verk- samheten på alla organisatoriska nivåer bör genomföras.

På lokal nivå föreslår vi en mera planmässig samverkan i det dagliga operativa arbetet i bilaga 3. Vårt förslag innebär också att 4 kap 3 S polisförordningen (1974z730) ändras så att länsstyrelse, som svarar för sjöpolisverksamhet, åläggs samrådsskyldighet med regionchef vid kustbevakningen, bilaga 2. För att få ut bästa effekt av insatserna bör det vara naturligt att blanda fartyg, båtar och personal ur olika organisationer för att lösa speciella uppgifter.

Alternativet innebär inte några omedelbara besparingar men medger på sikt ett effektivare och samlat utnyttjande av de båda organisationernas resurser. Det kan innebära att framtida ökat övervakningsbehov kan mötas utan ytterli- gare kostnader.

Vi sammanfattar.

Vi har, i syfte att att minska sektoriseringen inom sjöövervakningen och öka effektiviteten, övervägt fyra alternativ till förändringar mellan och inom

sjöpolis— och kustbevakningsorganisationerna. En förutsättning har varit vårt antagande att resurserna för sjöövervakningen för detta ändamål totalt sett i

stort motsvarar behovet. Därmed innebär våra överväganden närmast en undersök—

ning av huruvida ändrad avvägning av befintliga resurser mellan de båda organi— sationerna kan ge en effektivare sjöövervakning.

Vi förordar alternativ 4 "Samordningsalternativet". Förslaget innebär att kust— bevakningen och polisen först gemensamt gör en analys av behovet av sjöövervak- ning med utgångspunkten att nuvarande totala resurser inte behöver öka. Med

analysen som grund görs en organisationsanpassning.

• Sida 56
•  Original

Vid en jämförelse mellan vårt förordade alternativ och de tre första alternativen har vi funnit att , vad avser alternativ 1 "Sjöpolisalternativet" och 2 "Baslinje- alternativet" där vi övervägt en kusttäckande utbyggnad av sjöpolisorganisa— tionen med motsvarande resursminskning inom kustbevakningen, att annan prioriterad verksamhet inom kustbevakningen skulle försämras till en icke godtagbar nivå. Vi har också bedömt att sjöövervakningen totalt skulle komma att försämras, med en så stor resursomfördelning från kustbevakningen till

sjöpolisorganisationen, som de två alternativen innebär.

Det mest radikala alternativet för att minska sektoriseringen, nämligen alterna- tiv 3 "Kustbevakningsalternativet", som innebär att sjöpolisen avvecklas helt, år vid en jämförelse med vårt förslag mindre fördelaktigt. Vi anser att det inom vissa kustavsnitt med omfattande skärgård, fast befolkning och fritidsbe- byggelse bör finnas reguljär polisverksamhet i form av sjöpolisgrupper med hög beredskap och god täckning. Trots de "stordriftsfördelar" som vi anser borde kunnas uppnås i alternativ 3 förordar vi således "Samordningsalternativet".

Sambandsmannafunktionen tull/polis, som alltmera övergått till att bli en kontaktfunktion mellan polis och kustbevakning uppfattas inom kustbevakningen som en värdefull resurs. Vi menar att det med en bättre samverkan på alla nivåer mellan polis och kustbevakning, inte kan anses nödvändigt med särskilda polismän för denna kontaktverksamhet.

Vi har övervägt utökade polisiära befogenheter för kustbevakningstjänstemännen. Slutsatsen är emellertid att kustbevakningens tjänstemän redan idag har till-

räckliga befogenheter.

Vi anser också att det är viktigt att på ett bättre sätt bedriva arbetsledning inom både sjöpolis och kustbevakning i vissa områden för att skapa ett förbättrat samarbetsklimat mellan de båda organisationerna.

Vi förordar slutligen att regeringen initierar en utredning rörande kartläggning och behov av övervakning inom sjöpolisens och kustbevakningens gemensamma

verksamhetersområde.

• Sida 57
•  Original

2.4 Tillträdeskontroll 2.4.1 Allmänt om tillträdesskydd

Tillträdesskyddet skall hindra att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden, fartyg och andra platser som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt eller där verksamhet som har betydelse för totalförsva— ret eller rikets säkerhet i övrigt bedrivs. Syftet bakom tillträdesskyddet är dels att förhindra sabotage och annan skadegörelse, dels att utestänga obehöriga från hemlig information.

2.4.2 Skydds— och kontrollområden

Genom förordningen (197 6:935) om skyddsområden och kontrollområden inskränks utlänningars och utländska fartygs rätt att uppehålla sig inom ett tiotal avsnitt av våra gräns- och kustområden där det finns viktiga försvarsanläggningar. Det åligger polismyndigheten att se till att dessa bestämmelser efterlevs. Försvars- maktens, kustbevakningens, tullverkets och sjöfartsverkets personal skall med— verka vid tillsynen som ett led i sin ordinarie verksamhet. Bestämmelser om befogenheter för kustbevakningens tjänstemän att göra vissa ingripanden i samband med tillsynen finns i lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan i polisiär övervakning.

2.4.3 Skyddsföremål

Vissa anläggningar m in har ett ännu mer omfattande skydd än skydds— och kontrollområden. Bestämmelser om detta finns i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m m (skyddslagen). Skyddslagen ger rege-

ringen eller, efter regeringens bemyndigande, vederbörande militära befälhavare

• Sida 58
•  Original

möjlighet att utfärda förbud för obehöriga bl a att beträda anläggningar, inrätt- ningar, fartyg, luftfartyg eller områden som tillhör eller utnyttjas av försvars— väsendet samt att av eller inom sådana anläggningar m ni ta fotografier eller göra

avbildningar eller beskrivningar eller där inneha sprängämnen.

Ifråga om anläggningar, inrättningar, fartyg, luftfartyg eller områden, som annars är av betydelse för försvarsväsendet, får regeringen eller enligt regerin— gens bemyndigande vederbörande länsstyrelse utfärda sådana förbud. Detsamma gäller kärnkraftanläggningar och andra anläggningar som avses i 2 S atomenergi— lagen (1956:306).

Anläggningar som blir föremål för tillträdesförbud enligt lagen kallas skyddsföre— mål.

Personal inom försvarsmakten, polismän och särskilt förordnade skyddsvakter får tas i anspråk för bevakning av skyddsföremål. I lagen finns bestämmelser

om vilka befogenheter dessa har för att fullgöra bevakningsuppgiften.

2.4.4 Utredningen (Fö 1982:03) om tillträdesskydd

Utredningen (Fö 1982:03) om tillträdesskydd har haft i uppdrag att se över reglerna om tillträdesskyddet.

I betänkandet (SOU 1986:7) Militära skyddsområden föreslår utredningen vissa förenklingar i fråga om begränsningar för utlänningar och utländska fartyg att uppehålla sig inom vissa områden. Utredningens förslag innebär inga förändringar när det gäller kustbevakningens medverkan i tillsynen av bestäm melsernas efterlevnad eller i fråga om befogenheterna för tjänstemännen vid kustbevak— ningen att göra ingripanden vid tillsynen.

I betänkandet (SOU 1988:8) En ny skyddslag lägger utredningen fram förslag till en ny skyddslag som är anpassad till dagens förhållande. Den föreslagna

• Sida 59
•  Original

lagen omfattar hela totalförsvaret. Huvudsyftet med lagen — att skydda mot sabotage och spioneri — är oförändrat. Ett grundläggande inslag i lagen blir

därför bestämmelser som gör det möjligt att hindra tillträde. Lagen omfattar i stort tillträdesförbud, närvaroförbund, fotograferings- och avbildningsförbud m m, förbud mot sjömätning och lodning, militärt kontrollområde, särskilda skyddsåt— gärder, bevakning, passertillstånd samt ansvarsbetämmelser m m.

Utredningen föreslår att tillträdesförbud får utfärdas för ett område där försvars— makten tas i anspråk för ingripande enligt IKFN-förordningen (1982z756). Vidare föreslås att samma möjlighet skall finnas om man bedömer att det föreligger en särskild risk för sabotage. Avsikten är att förhindra obehöriga att vistas i området och att förhindra att allmänheten kommer till skada. Möjligheten att förbjuda obehöriga att närvara vid försvarsmaktens övningar föreslås bli utsträckt till att omfatta hela totalförsvaret och även att gälla vid prov som bedrivs av en totalförsvarsmyndighet.

För kustbevakningens del föreslås nya arbetsuppgifter. Utöver personal inom försvarsmakten, polismän och särskilt förordnade skyddsvakter föreslås nämligen att även tjänstemän ur tullverkets kust- och gränsbevakning skall kunna tas i anspråk för bevakning av skyddsföremål. Enligt utredningen skulle deras medver— kan utgöra en värdefull förstärkning av tillgängliga tillsyns— och bevaknings- resurser. Avsikten är att de skall medverka på ungefär samma sätt som polisen gör för närvarande. Uppgiften skulle alltså infogas som ett led i deras ordina— rie arbetsuppgifter.

Utredningens förslag bereds för närvarande i regeringskansliet.

2.4.5 Ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium

I tillträdesförordningen (1982z755) finns bestämmelser om utländska statsfartygs och statsluftfartygs tillträde till Sveriges territorium. [ IKFN—förordningen (1982z756) finns föreskrifter om försvarsmaktens ingripande vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet.

• Sida 60
•  Original

Enligt 3 S IKFN-förordningen skall försvarsmakten

—upptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium och i samarbete med civila myndigheter ingripa vid andra överträdelser av tillträdesförordningen, —skydda svenska fartyg och luftfartyg inom svenskt territorium samt på eller över fritt hav, —medverka vid tillsyn enligt förordningen (1976:935) om skyddsområden och kontrollområden,

- medverka vid kontroll av sjöfarten och luftfarten inom svenskt territorium

—medverka vid tillsyn av utländskt fiske inom svenskt territorium och svensk fiskezon samt

-i övrigt vid behov biträda civila myndigheter vid ingripanden mot fartyg eller luftfartyg inom svenskt territorium och på eller över fritt hav i den utsträck-

ning som anges i förordningen.

Bestämmelserna i IKFN-förordningen om att avvisa kränkningar av rikets terri- torium grundar sig på 10 kap. 9 S tredje stycket i regeringsformen. Enligt den föreskriften får regeringen bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlig- het med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.

Antalet sjögående enheter i marinen har minskat samtidigt som utbåtsskyddsverk- samheten framtvingat en koncentration av övnings- och beredskapsverkamheten till södra och östra Sverige. Försvarsmaktens närvaro med fartyg har därmed minskat längs västkusten och längs norrlandskusten. Samtidigt kan man konsta— tera att kränkningar till sjöss av Sveriges territorium i många fall görs av statsägda fritidsbåtar, forskningsfartyg och andra statsfartyg.

2.4.6 Överväganden

Enligt vår uppfattning är det lämpligt och ändamålsenligt att uppgifter att medverka vid bevakningen av skyddsföremål läggs till raden av andra övervak-

• Sida 61
•  Original

ningsuppgifter som åvilar kustbevakningen.

Genom samgruppering av de regionala ledningarna för kustbevakningen och marinen har förutsättningarna för ett rationellt utnyttjande av resurserna i detta avseende förstärkts. Aktioner och kontroller m m bör kunna samordnas på ett enkelt och smidigt sätt. Uppgiften kan med nuvarande ledningsresurser infogas i ordinarie arbetsuppgifter.

Ett sätt att öka förmågan att avvisa kränkningar av Sveriges territorium är att utnyttja kustbevakningen, antingen genom att kustbevakningen får befogenheter att ingripa vid kränkningar eller att den i varje särskilt fall får i uppdrag att

ingripa.

Det första alternativet innebär att kustbevakningen ges fullständiga rättigheter att själv avgöra när ingripande skall ske.

Det andra alternativet innebär att det är den ansvariga myndigheten inom försvarsmakten som får avgöra om det är lämpligt att utnyttja kustbevakningen vid ett ingripande. Den militära myndigheten har tillgång till sådan information som gör att den kan bedöma om kustbevakningen bör utnyttjas med hänsyn till kränkande enheters nationalitet, typ av fartyg, säkerhetspolitiskt läge m m. Ansvaret för ingripandet ligger i detta fall kvar hos försvarsmakten.

Det första alternativet förutsätter att bestämmelsen i 10 kap. 9 S tredje stycket regeringsformen ändras.

Enligt vår mening bör försvarsmakten även i fortsättningen ha ett odelat ansvar för avvisandet av kränkningar mot Sveriges territorium. Kustbevakningens fartyg och tjänstemän bör dock, på begäran av ansvarig militär myndighet, kunna utnyttjas vid ingripande enligt IKFN—förordningen mot statsägda fritids— båtar, forskningsfartyg och andra statsfartyg.

• Sida 62
•  Original

Enligt 2 5 förordningen (1982:314) om utnyttjande av kustbevakningen inom försvarsmakten skall kustbevakningen samverka med försvarsmakten när försvars— makten ingriper mot utländska statsfartyg enligt IKFN—förordningen. Några nya bestämmelser behövs därför inte.

2.5 TM och kontroll av fatyg, transmrter av farligt gods m [11 2.5.1 Allmänt

Vi skall enligt våra direktiv, i kontakt med utredningen om översyn av miljö- vårdsorganisationen, överväga kustbevakningens ansvar när det gäller insatser

i fråga om t ex tillsyn och kontroll av sjötransporter med farligt gods. Utred— ningen överlämnade i september 1987 sitt betänkande (SOU 1987:32) "För en bättre miljö" till regeringen. Regeringen beslutade den 11 maj 1988 att överläm- na de delar av betänkandet (sid 549-555) som avser kustbevakningens och sjöfarts—

verkets organisation till oss.

Utredningen säger bl a vad gäller tillsyn av farligt gods:

"Vid tillsyn och kontroll av sjötransporter av farligt gods kan sjöfartsin— spektionen enligt lagen (SFS 1979:179) om säkerhet på fartyg (75) begära biträde av bla kustbevakningen vid genomförande av kontroller m m. Sådant biträde måste enligt lagen begäras vid varje särskilt tillfälle. Vid denna typ av tillsyns— och kontrollverksamhet har kustbevakningspersonalen polisiära befogenheter. Med hänsyn till att personalen har särskild utbild- ning i bla IMDG-kodens användning vid bekämpning av löskommet farligt gods till sjöss bedöms personalen redan i nuläget vara väl skickad att mer generellt medverka i farligt-gods-kontrollen.

Utredningen anser att de personalresurser som kustbevakningen och sjöfarts—

inspektionen disponerar ger goda förutsättningar för en förbättrad tillsyn och

• Sida 63
•  Original

kontroll vad gäller bl & transporter av farligt gods. En sådan effektivisering skulle i och för sig kunna komma till stånd genom ett ökat samarbete mellan myndigheterna. Utredningen anser dock att det finns anledning att överväga om inte sjöfartsinspektionen, som har en kontroll—och tillsynsinriktad verksam- het, tillsammans med nuvarande kustbevakningen bör bilda den nya kustbevak- ningsmyndigheten. Ett sammanförande av resurserna borde bl & skapa förutsätt— ningar för större och flexiblare insatser i fråga om tillsyn och kontroll av sjötransporter med farligt gods."

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har räddningsverket, sjö— fartsverket och generaltullstyrelsen yttrat sig över förslagen i dessa delar.

2.5.2 Lagstiftning och tillsynsansvariga myndigheter

Föreskrifter om transport av farligt gods finns i lagen (1982:821) om farligt gods, förordningen (1982:923) om transport av farligt gods och vissa med stöd av lagen utfärdade myndighetsföreskrifter. Tillsynen över efterlevnaden av dessa föreskrifter är uppdelad på följande myndigheter inom nedan angiva områden

Sjöfartsverket Sjötransporter Luftfartsverket Lufttransporter Polismyndigheterna Landtransporter utom järnvägs- transporter

Sprängämnesinspektionen Landtransporter av vissa explo— siva och brandfarliga varor Tullmyndigheterna Gränskontroll av vägtransporter

till och från utlandet samt kontroll av fordon och andra lastenheter som inkommer med fartyg

Statens järnvägar J ärnvägstransporter

• Sida 64
•  Original

I fartygssäkerhetslagen (1988:49) och fartygssäkerhetsförordningen (1988:594) finns bestämmelser om certifikat, sjövärdighet, lastning, passagerarfartyg, bemanning, förbud att använda fartyg eller utrustning och om skyddsverksam- het. Båda författningarna trädde i kraft den 1 juli 1988. Tillsyn av fartyg och deras utrustning och drift enligt dessa bestämmelser utövas av sjöfartsverket. Enligt fartygssäkerhetslagen har polismyndigheter, tullmyndigheter, kustbevak- ningen, miljö- och hälsoskyddsnämnder samt läkare skyldighet att lämna tillsyns- myndigheten det biträde och de upplysningar som behövs. När kustbevakningen lämnar biträde eller upplysningar har kustbevakningstjänstemännen vissa polisiära befogenheter enligt lagen om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervak— ning.

Bestämmelser som syftar till att hindra eller begränsa utsläpp av farlig art från fartyg finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och förordningen (1980:789) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Sjöfartsverket får meddela föreskrifter om fartygs konstruktion, utrustning och drift för att förebygga eller begränsa vattenföroreningar. Tillsynen över efterlevnaden av sjöfartsverkets föreskrifter utövas av verket.

För hanteringen av brandfarliga och explosiva varor finns bestämmelser i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor. Båda författningarna träder i kraft den 1 juli 1989.

2.5.3 Siöfartsinspektionen

Sjöfartsverket fick sin nuvarande organisation i februari 1988. Sjöfartsinspek— tionen, som är en avdelning inom verket, är uppdelad i fyra sektioner inom huvudkontoret och tre sjöfartsinspektionsområden inom riket och ett sjöfarts— inspektionskontor i Rotterdam. Huvudorter för sjöfartsinspektionsområdena är

• Sida 65
•  Original

Stockholm, Göteborg och Malmö. Inom Stockholms sjöfartsinspektionsområde finns särskilda arbetsställen i Karlstad och Umeå (fr o m 1990). Verksamheten

leds av sjösäkerhetsdirektören.

Vid huvudkontoret tjänstgör ca 70 personer, i de tre sjöfartsinspektionsområdena totalt ca 70 personer samt vid kontoret i Rotterdam 4 personer.

Uppgifterna inom huvudkontoret omfattar huvudsakligen utveckling av normer för fartygs byggnad, utrustning och användning och normer för tillsyn av efter- levnaden av sådana regler samt administrativ styrning av organisationen. Inom sjöfartsinspektionsområdena och inspektionskontoret sköts den egentliga tillsynen av fartyg. l uppgifterna ingår på såväl central som regional nivå tillsyns- och kontrollfrågor vad gäller sjötransporter av farligt gods. Sjöfartsinspektionens samlade verksamhet syftar till att tillse att kraven på fartygs säkerhet och skydd mot vattenföroreningar från fartyg uppfylls med beaktande av internationell standard i utvecklade länder.

Uppgifternas karaktär är att utöva tillsyn. Enligt sjöfartsverkets arbetssätt är tillsynen uppbyggd enligt systemet regelutveckling, fastställande av regler, kontroll av reglernas efterlevnad, att i förekommande fall utlösa sanktioner

och slutligen återkoppling av erfarenheter vid kontrollverksamheten till regelut— vecklingen.

Sjöfartsinspektionens uppgifter spänner över ett mycket brett område rörande fartygsteknik och fartygsoperationer, där säkerheten i fråga om transport av farligt gods ingår som en betydelsefull del i den totala fartygssäkerheten. På motsvarande sätt som vid utövande av industriell säkerhet i övrigt har sjöfarts— inspektionen utvecklat ett säkerhetssystem där helheten störs om delar tas bort.

I sjösäkerhetsarbetet ingår också en delaktighet i säkerheten i det totala sjö— transportsystemet d v s farledssäkerheten i dess olika grenar. Sjösäkerhetsdirek— tören har i verkets instruktion tilldelats särskilda uppgifter vad gäller normer för säkerheten i farlederna och kontrollen därav.

• Sida 66
•  Original

Sjösäkerhetsverksamheten omfattar att

—utarbeta erforderliga säkerhetsregler,

—granska fartygsritningar och andra handlingar,

—utföra besiktningar och inspektioner,

-utfärda erforderliga certifikat och mäthandlingar,

—utföra skeppsmätningar med krav på full kostnadstäckning

—utföra typprovning av fritidsbåtar med krav på full kostnadstäckning, —utfärda minimibesättningsbeslut och bemanningsföreskrifter,

—registrera, lagra och tillhandahålla relevant information om sjömän och berörda

fartygsbesättningar, -utfärda behörighetsbevis och sjöfartsböcker, -utföra tillsyn av förpackat farligt gods,

—fastställa olycksorsaker och föra statistik över sjöolyckor och personolycks—

fall samt

—föreslå åtgärder efter analys av olycksorsaker.

2.5.4 Sjöfartsverkets tillsyn av transporter av farligt gods

De flesta transporterna av farligt gods i förpackad form sker idag med Ro/Ro— fartyg till och från Ro/Ro—terminaler vilket betyder att transporterna sker i s k lastbärare av typen lastbil, container eller trailer . Sjöfartsverkets tillsyns- ansvar börjar vid fartygssidan eller fartygsrampen. Tillsynen sker då efter ombordlastning. Av praktiska skäl måste en stor del av tillsynen ske innan lastbärarna tas ombord, d v s i terminal eller på kaj. För att en sådan tillsyn skall kunna utföras måste tullmyndigheten på platsen kontaktas och ett samar— bete etableras. Vid kontroller som utförts av farligt-gods—enheten vid sjöfarts— verkets centrala förvaltning har dessa skett i samarbete med - förutom tullverket

— polisen, yrkesinspektionen och trafiksäkerhetsverket. Vid kontroller som

• Sida 67
•  Original

utförs av inspektionsområdena etableras samarbete med samma myndigheter som vid terminalkontroller. I enstaka fall utförs tillsyn av farligt gods-transpor—

ter i samband med s k hamnstatskontroller. Om det anses påkallat kan sjöfartsinspek— tionen begära handräckning från tullverket, kustbevakningen eller polisen.

När kontrollen sker vid Ro/Ro-terminaler kontrolleras lasthandlingarna, d v s farligt—gods—deklarationer och fordons/container—deklaration samt märkning av lastbärare, emballage, separering och surrning av godset i lastbäraren. Vid kontrollen ombord granskas också stuvningsplanen för det farliga godset och surrningen av lastbäraren till fartyget.

2.5.5 Kustbevakningens roll

Sjöfartsverket kan, som framgår av det föregående, begära biträde av kustbevak- ningen med tillsyn av fartygssäkerheten. Sådan tillsyn kan bestå av en mängd olika kontroller av att gällande fartygssäkerhetsregler efterlevs.

Sjöfartsinspektionen har hittills relativt sällan utnyttjat sin möjlighet att ta hjälp av kustbevakningen.

Sjöfartsverket har i sitt remissvar över betänkandet "För en bättre miljö" föreslagit vidgade samarbetsformer mellan sjöfartsinspektionen och kust- bevakningen och en systematisk användning av kustbevakningens resurser i tillsynsarbetet. Detta gäller i första hand bevakning av fartyg, kontroll av transport av farligt gods, behörigheten hos ombordanställda, utrustning på mindre fartyg samt certifikat och vissa andra skeppshandlingar.

När det gäller farligt gods har de flesta kontrollerna av det sjötransporterade godset under senare år initierats av tullverket och då kombinerats med tullens egna gränskontroller av fordon och andra lastenheter som inkommer till Sverige med fartyg. Kontrollerna har därmed i praktiken begränsats att gälla den utrikes färjetrafiken. I dessa kontroller deltog ibland kustbevakningspersonal i sin tidigare roll som tulltjänstemän. Sedan juli 1988 kan tullen inte använda kust— bevakningspersonal i sina farligt gods—kontroller.

• Sida 68
•  Original

_66_. 2.5.6 Överväganden och förslag

Som framgår i avsnitt 2.5.1 föreslogs i betänkandet "För en bättre miljö" att man skulle överväga att föra samman kustbevakningen och sjöfartsinspektionen till en organisation för att bl a skapa förutsättningar för större och flexiblare insatser i fråga om tillsyn och kontroll av sjötransporter med farligt gods. Vi har fått uppgiften att göra dessa överväganden.

Kustbevakningen har till största delen operativa uppgifter med hög beredskap för insatser inom sjöövervakning och sjöräddning. Sjöfartsinspektionen är huvud— sakligen inriktad på normgivning och förebyggande åtgärder för fartyg.

Klara sammanhang mellan uppgifterna i kustbevakningen och sjöfartsinspektio— nen finns i fråga om vissa kontrolluppgifter samt inom delar av räddningstjän— sten. De saknas i huvudsak när det gäller regelutvecklingen. Huvuddelen av verksamheten vid sjöfartsinspektionen är emellertid enligt vår uppfattning artfrämmande för kustbevakningen men har ett nära sammanhang med sjöfarts— verkets övriga verksamhet. En sammanslagning av sjöfartsinspektionen och kustbevakningen skulle således innebära skapandet av en myndighet med en ny profil. Vi anser att det inte är rationellt att göra detta enbart med hänvisning till det relativt smala integrationsområdet farligt gods och en del övriga mindre verksamhetsområden. Därtill uppkommer vissa olägenheter om sjöfartsinspektio— nens direkta samband med sjöfartsverket i övrigt skulle upphöra.

Härtill kommer vissa andra faktorer som påverkar bedömningen. Sjöfartsinspektionen har idag c:a 70 befattningar vid huvudkontoret i Norrköping. En sammanslagning med kustbevakningen skulle innebära en integrering med kustbevakningens centrala ledning, som omfattar 40 personer, i Karlskrona. Sjöfartsverket har nyligen genomfört en omfattande omorganisation. En integre— ring av verksamheterna skulle kräva samlokalisering också på regional nivå.

Med kustbevakningens framtida lokaliseringsorter centralt och regionalt skulle detta innebära flyttning för drygt 100 tjänstemän vid sjöfartsinspektionen.

• Sida 69
•  Original

Sammantaget har vi funnit att en sammanslagning har så stora nackdelar att hellre andra lösningar bör väljas för att nå en effektivare kontroll av bl a farligt gods. Vi föreslår därför att nuvarande organisationsanknytning för sjö- fartsinspektionen bibehålls men att samarbetet mellan sjöfartsinspektionen och kustbevakningen vidgas enligt vad vi redovisar i det följande . Våra förslag medför bl a att viss ändring i gällande lagstiftning bör ske.

Kustbevakningen medverkar idag i tillsynen av fartyg och deras utrustning och drift genom att lämna sjöfartsverket biträde och upplysningar. Man kan däremot inte utöva tillsyn på eget initiativ. I praktiken begärs biträde mycket sällan.

Riskerna med farligt gods—transporter har på senare tid särskilt uppmärksammats. Från flera håll har påpekats att samhällets möjligheter till kontroll är otill- räckliga inom detta område.

Vi anser att kustbevakningen inom ramen för nuvarande kompetens och resurser kan medverka till en betydligt effektivare kontroll av att gällande sjösäkerhets— lagstiftning inklusive kontroll av farligt gods efterlevs. Nuvarande ordning förutsätter en begäran från sjöfartsverket vid varje enskilt tillfälle för att kustbevakningen skall kunna utföra kontroll av fartygssäkerheten. Vi förordar att kontrollen skall kunna göras även på kustbevakningens eget initiativ. Detta är en förutsättning för att uppgiften skall kunna inplaneras i den löpande verk— samheten. Man får därigenom också ett effektivt utnyttjande av personalen. Härvid bör dock beaktas att kustbevakningens arbete främst skall utföras på sjön. Vår principiella inställning till ett ökat utnyttjande av kustbevakningen för bl a tillsyn och kontroll av farligt gods får inte leda till att kustbevaknin—

gen i alltför stor omfattning tas i anspråk för kontrollaktioner i hamnar.

Som framgår i avsnitt 2.5.2 har tullverket tillsynsansvaret för gränskontroll av vägtransporter till och från utlandet samt kontroll av fordon och andra lasten- heter som inkommer med fartyg. Kustbevakningstjänstemännen medverkade i

egenskap av tulltjänstemän före 1 juli 1988 i viss utsträckning i tillsynsarbetet. Främst skedde det vid särskilda pådrag vid färjeterminaler men också, särskilt

• Sida 70
•  Original

vintertid, vid gränskontroller av lastbilar till och från Norge och Finland. Denna möjlighet bör kunna utnyttjas även i fortsättningen utan att det för den skull

innebär att kustbevakningens huvuduppgift att bedriva sjöövervakning eftersätts.

Vi anser att vår ovan redovisade principiella inställning att en för en uppgift ansvarig myndighet får hjälp av andra myndigheter i sin tillsyns— och kontroll- verksamhet är ett led i att minska sektoriseringen. Denna "hjälpande—hand- princip" finns allmänt fastslagen i förvaltningslagen. En verksamhet som inne- fattar befogenheter mot enskilda bör emellertid enligt vår mening grundas på uttryckliga bestämmelser i lag.

Våra förslag till ändringar i nu gällande lagstiftning, som redovisas i bilaga 3, syftar således till att kustbevakningen, när så är lämpligt, skall ha rättighet och skyldighet att medverka i de delar av kontroll av farligt gods—transporter, som faller under såväl tullmyndigheternas som sjöfartsverkets tillsynsansvar. Kustbevakningen bör medverka även i vissa andra delar av sjöfartsverkets tillsyn av efterlevnaden av såväl sjösäkerhetslagstiftningen som lagstifningen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Våra förslag innebär inte att tillsynsområdet i sig utökas men väl att samhällets resurser bättre tas tillvara.

Enligt våra förslag bör det ankomma på generaltullstyrelsen och sjöfartsverket att i samråd med kustbevakningen närmare utfärda föreskrifter om hur bl a det praktiska samarbetet skall ske och vilken utbildningsnivå som krävs.

• Sida 71
•  Original

Kustbevakningens regionala operativa ledning kommer, i enlighet med vårt förslag i delbetänkande Organisation och lokalisering för kustbevakningens centrala och regionala ledning, att samlokaliseras med marinkommandona i Härnösand, Muskö/Tullinge, Karlskrona och Göteborg.

För närvarande har kustbevakningen två regionala operativa ledningsfunktioner med vakthavande befäl (VB) bemannade dygnet runt. Dels finns en ledningscentral (försöksverksamhet), samlokaliserad med tullverkets sambandscentral, för kustbevakningsregion ost på Gärdet i Stockholm, dels en ledningscentral, sam- lokaliserad med den operativa ledningen för Malmö marina bevakningsområde (BoMö), för kustbevakningsregion syd i Malmö.

Kustbevakningen har centraler för samband och information på följande orter, nämligen

- inom region nord i Umeå (Holmsund) och Härnösand (Härnön),

- inom region ost i Furusund, Gryt och Visby (samlokaliserad med militärkommando Gotland, MKG),

— inom region syd i Karlskrona samt

— inom region väst i Kungshamn

Dessutom replierar kustbevakningen på tullverkets sambandscentral i Stockholm och på sambandsresurserna i BoMö. Sambandscentralen i Furusund är för närvarande avbemannad för att tillgodose resursbehovet för försöksverk— samheten med en ledningscentral i Stockholm. Sambandscentralerna är normalt bemannade dygnet runt, med undantag för centralen i Visby som är öppen på dagtid.

• Sida 72
•  Original

Kustbevakningen har ett i huvudsak, heltäckande sambandsnät för kommunika— tion på 80 MHz-bandet. Denna frekvens används för organisationens egen verk- samhet samt för samverkan med tull, polis, räddningstjänst m fl. Inom vissa områden har kustbevakningen utrustning för lokal täckning på sjöradiobandet (VHF 156 MHz), för kommunikation med handelssjöfarten, fiskefartyg

och fritidsbåtar i närområdet. För kommunikation på gränsvåg, huvudsakligen med fiskefartyg, finns det ett antal basstationer.

3. 1 Utgåggpunkter

Vårt uppdrag har bl a inneburit att redovisa ett förslag till hur samordnade system för ledning, information och samband för kustbevakningen och marinen kan ordnas. Enligt våra direktiv bör vägledande för organisationsuppbyggnaden vara "starka, operativa ledningsfunktioner och främjande av obyråkratiska

arbetsformer".

Kustbevakningens och marinens samverkan i den gemensamma integrerade informationscentralen vid BoMö permanentades, efter en försöksperiod, genom regeringsbeslut 1985. Vi har fått en erfarenhetsredovisning från denna verksam- het, som underlag för våra ställningstaganden. Slutsatsen i denna redovisning är att såväl ledning som personal i båda organisationerna i stort sett är positi- va till samverkan kring arbetsuppgifterna och utnyttjande av den gemensamma informationen. Arbetsklimatet uppfattas numera som bra.

Generaltullstyrelsen hemställde den 10 februari 1987 hos regeringen om att få permanenta försöksverksamheten med regional ledningscentral m m i östra kustdistriktet. Slutlig ställning har inte tagits i detta ärende i avvaktan på vårt

utredningsarbete.

Vi har särskilt utrett kustbevakningens och marinens gemensamma sambands- och informationsresurser samt tullverkets sambandsresurser (rapport 1988—04—

28 dnr 88/22). Rapporten har remitterats till chefen för marinen, räddningsver-

• Sida 73
•  Original

ket, luftfartsverket, SOS Alarmering AB, televerket, sjöfartsverket, rikspolis— styrelsen och generaltullstyrelsen. Vi har överlämnat rapporten och remissvaren till kustbevakningen, marinen och tullverket för att dessa myndigheter gemensamt skall kunna planera den fortsatta utvecklingen. I detta betänkande behandlar vi i fortsättningen kustbevakningens ledningsfunktion och ett övergripande system för samband och information.

Vårt förslag nedan avser således en organiation för den operativa ledningen av kustbevakningens verksamhet samt vissa åtgärder för integration med marinens resurser. Förslagen i detta kapitel tar vi sedan som utgångspunkt för övervägan- den i kapitel 4 om sjöräddningstjänsten..

Vi vill i detta sammanhang påminna om förordningen (1982:135), om handläggning av vissa personalfrågor i statlig verksamhet utmed rikets kuster samt om skyl— digheten att informera riksdagen i frågor som gäller sambandscentralernas organisation (FöU 1986/87:11).

3.2 Ledning

Kustbevakningen skall, enligt vårt förslag i ovan nämnda delbetänkande ha en stark operativ, ständigt pågående ledning i alla fyra regionerna. En förutsätt— ning för detta har skapats genom beslut om samlokalisering med marinen och

om lagändringar m m för fullgörande av verksamheten. Den operativa ledningen skall först byggas upp på detta sätt i Härnösand under budgetåret 1989/90 i

och med samlokaliser med Norrlandskustens marinkommando. Därefter följer en upp- byggnad i de övriga tre regionerna fram till 1995.

I region syd inrättades en VB-funktion när integreringen med BoMö beslutades. Vi föreslår att den flyttas till Karlskrona i samband med regionledningens lokalisering dit.

Försöksverksamheten med VB i region ost har visat sig framgångsrik och bör förklaras avslutad samt permanentas. Funktionen skall ingå i den nya med

• Sida 74
•  Original

marinen samlokaliserade regionledningen i Muskö/Tullinge.

För region väst inrättas VB—funktionen i samband med regionledningens samloka- lisering med marinkommando väst på Käringberget i Göteborg.

VB—funktionen skall enligt de beräkningar vi gjorde i tidigare betänkande bestå av fem fasta tjänster i varje region för dygnstäckande ledning. Vid frånvaro, av olika skäl, behövs härutöver ersättare. Utöver detta har myndigheten ett beredskapssystem som säkerställer att ledningen vid behov kan förstärkas.

I Malmöområdet respektive på Gotland finns förutsättningar att vi behov kunna upprätta en lokal ledning. Vi har dock inte beräknat några personella resurser för detta utan anser att myndigheten måste ta ställning i denna fråga då behov uppstår liksom formerna för eventuell beredskap för dessa ändamål.

3.3 Samband och information

Kustbevakningen skall, efter samlokaliseringen med marinen, repliera på mari— nens sambandsresurser. Med dessa resurser avser vi både personal, lokaler,

information och sambandselektronik.

Sambandstjänst sköts, normalt inom marinen, av sjöbevakningsassistenter och värnpliktiga. Vi har utgått ifrån att sjöbevakningscentralerna skall vara bemanna— de dygnet runt. Sjöbevakningsassistenterna skall också sköta kustbevakningens

samband.

Genom den ovan beskrivna organisationen för operativ ledning och möjligheten att tekniskt fjärrstyra telekommunikationer måste en omprövning ske av kust— bevakningens nuvarande sambandscentraler. Enligt den bedömning vi gör kan dessa avvecklas. En avbemanning av sambandscentralerna måste också ske för att tillskapa ett ekonomiskt och personellt utrymme för uppbyggnaden av VB—

funktionerna i de nya Iedningscentralerna. De sambandscentraler, som vi före—

• Sida 75
•  Original

slår skall avvecklas är således Umeå, Härnösand, Furusund, Visby, Gryt, Karlskrona och Kungshamn.

Riksdagen behandlade våren 1986 ett förslag om nedläggning av sambandscentra- len i Gryt. Riksdagen beslöt då att centralen skall finnas kvar med bemanning dygnet runt och beviljade särskilda medel för detta ändamål. Vi har inte funnit några behov av denna central för att lösa uppgifterna för kustbevakningen. Om man emellertid av andra skäl än de vi har haft att utreda vill behålla Gryt och anslå särskilda medel härför så kan centralen möjligen överta stor del av fiske- rapporteringen. Kustbevakningen bör således i ett sådant fall även i fortsätt- ningen vara huvudman för sambandscentralen i Gryt, men också pröva ytterligare möjligheter att tillföra andra uppgifter. Om det således av regionalpolitiska

skäl bör finnas sambandscentral i Gryt bör denna ges vissa tilläggsuppgifter.

I samband med att riksdagen 1987 beslöt om ny organisationsform för kustbevak- ningen uttalades att "denna inte får leda till eller anföras som skäl för av— bemanning av utsjöplatser". Sambandscentralen i Kungshamn är en kontaktpunkt för lokalbefolkningen för rådgivning och information. Förutom de funktioner som kommer att övertas av ledningscentralen i Göteborg sköter personalen bl a nödpassning på PR-radiobandet. Den tar också fram visst prognosunderlag åt SMHI. Beträffande Kungshamn vill vi anföra motsvarande synpunkter som vi ovan redovisat angående Gryt. Någon fiskerapportering är dock inte aktuell för Kungshamn. Ett bevarande av sambandscentralen, Kungshamn, kräver således ett medelstillskott motsvarande det som anvisats för Gryt.

Vi har i vår rapport från 1988—04-28 om sambands- och informationsresurser

utrett kustbevakningens och marinens tekniska sambandstjänst, sambandselektro— nik m m och förutsätter, som vi nämnde ovan, att myndigheterna samverkar

kring detaljutformningen av gemensamt utnyttjande av utrustningar och sambands— medel. Vi föreslår följande som utgångspunkt för detta arbete.

Vi förordar att kustbevakningen tecknar ett avtal med Televerket Radio för

den s k Stockholmslösningen, att gälla för samtliga fyra regioner. Denna lösning

• Sida 76
•  Original

innebär att kustbevakningen får omedelbar tillgång till ett färdigt kusttäckande sambandsnät för maritim radiotrafik. Kustbevakningens samtal ges högsta prioritet. Befintliga resurser utnyttjas i stället för en uppbyggnad av parallella nät. En preliminär kostnad har från Televerket offererats (1988-07-19) i storleks— ordningen 150 kkr/år avseende 10.000 samtalstillfällen. Kustbevakningens

lokala VHF—nät bör avvecklas.

Kustbevakningen bör, inom ramen för programplaneringen, se över och komplette- ra sitt 80 MHz—nät. Överkopplingar för fjärrstyrning bör snarast göras från Härnön till de nya lokalerna inom Norrlandskustens Marinkom mando i Härnösand. Motsvaran kopplingar för fjärrstyrning måste även göras i de övriga tre regionerna inför

respektive omlokalisering.

Vi ser inget behov för kustbevakningen att, efter samlokaliseringen med marinen, ha ett eget nät med ofullständig täckning för gränsvåg. Tillgång till detta finns

inom marinen.

Vi har i vår rapport 1988—04-28 pekat på områden som behöver förbättras, med utgångspunkt i myndigheternas gemensamma behov, t ex marinens system för ytövervakning (radarinformationsystem).

Klara regler för ägande respektive underhåll bör fastställas. En utgångspunkt bör, enligt vår mening vara att kustbevakningen även forsättningsvis äger sitt 80 MHz—nät, medan marinen handhar drift och underhåll för alla fasta installa— tioner. Marinens ansvar för drift och underhåll bör träda i kraft omgående. Hur finansieringen av underhållet ska ske bör övervägas närmare av berörda

myndigheter.

3.4 Tullverket

Vårt uppdrag innefattar även att föreslå hur tullverkets sambandsbehov skall tillgodoses.

• Sida 77
•  Original

Förutom den ovan nämnda gemensamma sambandscentralen på Gärdet i Stockholm har tullverket egna sambandscentraler i Malmö och i Göteborg. I Norrland replierar tullen på kustbevakningens sambandscentral på Härnön.

Tullverket har lokala sambandsnät (80 MHz) utmed kusterna. För kommunikation på längre avstånd utnyttjar tullverket kustbevakningens sambandsresurser.

Kustbevakningens 80 MHz—nät kommer även i fortsättningen att vara det huvuds- sakliga sambandsnätet för intern kommunikation inom organisationen och för samband med bl a tullverket. Nätet har god täckning utmed hela kusten. Vi har

ovan sagt, att nätet kvalitativt bör ses över och kompletteras.

Vi föreslår att tullverket även i framtiden utnyttjar kustbevakningens sambands- resurser, både för organisationsinternt samband och för kommunikation med andra när så erfordras d v s när tullverket har otillräcklig täckning på de lokala näten. Vid modifieringar av kustbevakningens nät skall tullverkets behov tillgodo— ses. För omedelbara detaljlösningar hänvisar vi till ovan nämnda rapport 1988- 04—28 inklusive remissvaren och att myndigheterna gemensamt föreslås lösa eventuella problem.

Beträffande tullverkets behov av egna sambandscentraler förordar vi att denna fråga bör lösas inom ramen för tullverkets pågående organisationsutredning. Enligt vår uppfattning kan tullens sambandstjänst, när den egna lokala täckningen är otillräcklig, tillgodoses genom sjöbevakningscentralerna.

• Sida 78
•  Original

4. KUSTBEVAKNINGENS MEDVERKAN 1 EN MER INTEGRERAD SJÖRÄDDNTNGSTJÄNST

I vår uppgift ingår att utreda kustbevakningens roll inom Sjöräddningstjänsten. Vi skall således enligt våra direktiv redovisa på vilket sätt och i vilken ut- sträckning myndigheten kan medverka eller utnyttjas i en mer integrerad och samordnad sjöräddningstjänst och behandla frågan om ansvarsfördelning i detta

avseende.

Sjöräddningstjänsten är, som den definieras i 27 S räddningstjänstlagen uppde—

lad i två funktioner. För efterforskning och räddning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt för sjuktransporter från fartyg (sjöräddning liv) svarar sjöfartsverket. Kustbevakningen svarar för räddningstjänsten, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet (sjöräddning miljö).

Vi har funnit att den nuvarande organisationen för sjöräddning liv och för sjö— räddning miljö fungerar på ett i huvudsak godtagbart sätt. I enlighet med våra direktiv har vi prövat om effektiviteten kan ökas genom en högre grad av inte-

grering och samordning eller genom en annan ansvarsfördelning.

I samband med sjöräddning är det alltid nödvändigt med snabba insatser något som i sin tur nödvändiggör en god överblick över aktuellt område och där till— gängliga resurser. Beslut om insatser kräver att resurser tas i anspråk från många olika intressenter. Detta kräver en omfattande samverkan och goda

sambandsresurser.

Dessa grundläggande faktorer måste vara avgörande för val av organisations—

princip och fördelning av ansvar.

• Sida 79
•  Original

Vi har funnit att det är naturligt att organisatoriskt beskriva sjöräddningstjän— sten i vad avser liv i tre funktioner, nämligen huvudmannaskap/central ledning, operativ ledning och insatsverksamhet.

En särskild arbetsgrupp inom sekreteriatet, har haft i uppdrag att utreda sjö- räddningstjänsten. Arbetsgruppens rapport redovisas i bilaga 4 (inklusive under— bilagor). Vi tar inte ställning till enskildheter i rapporten men har utnyttjat den som underlag för våra bedömningar i det följande.

4.1 Ogrativ ledning

Televerket Radio svarar, på uppdrag av sjöfartsverket, genom sina tre kustradio— stationer (MRCC = Maritime Rescue Coordination Centre, i fortsättningen kallade huvudcentraler) för den operativa ledningen av Sjöräddningstjänsten. Verksamheten regleras genom särskilt avtal. Det nu gällande avtalet är treårigt och löper ut den 30 juni 1990.

Avtalet innebär i korthet att TRa skall

— utföra sjöräddningstjänst enligt gällande bestämmelser i internatio— nella konventioner , räddningstjänstlagen och övriga bestämmelser, — tillhandahålla lämpliga lokaler för i sjöräddningscentralerna erfor— derliga teleförbindelser och utrustning i övrigt som maritima sambandsmedel på långvåg, gränsvåg och VHF samt kommunikations— möjligheter med berörda räddningsenheter,

— hålla sjöräddningscentalerna ständigt bemannade med en sjöräddnings— ledare och en biträdande sjöräddningsledare, båda omedelbart insatsberedda samt med ytterligare personal med sjöräddningskompe— tens vid behov, dock minst en person inom 30 miniuter,

- genom sjöräddningscentralerna utföra ständig nödpassning på aktuella frekvenser ,

- låta utbilda berörd personal enligt sjöfartsverkets kompetenskrav,

- fortlöpande journalföra och omedelbart eller med högst 8 timmars intervaller avrapportera verksamheten till sjöfartsverkets rapport—

• Sida 80
•  Original

— svara för drift- och underhåll av de sändare- och mottagarstationer som behövs för nödpassning och kommunikation.

Avtalet reglerar också ett antal andra radiotjänster som är relaterade till Sjöräddningstjänsten eller sjösäkerheten. Exempel på detta är väderutsändningar, storm— och kulingvarningar, navigationsvarningar och läkarråd.

Det bör påpekas att det är sjöfartsverket som gentemot statsmakterna har ansvaret för Sjöräddningstjänsten, vilket bl a innebär att utse räddningsledare, medan Televerket Radio på sjöfartsverkets uppdrag svarar för den operativa driften av sjöräddningscentralerna. Det är verket som fastställer instruktioner, manualer, kompetenskrav rn m. TRa:s roll är att tillhandahålla personal, lokaler och teknik.

För närvarande finns det tre huvudcentraler samordnade med kustradiostationer, nämligen vid Stockholm Radio, Göteborg Radio och Härnösand Radio. Det finns lika många undercentraler — Tingstäde Radio och Karlskrona Radio under Stockholm Radio samt kustbevakningen vid Malmö marina bevakningsområdes sjöcentral under Göteborg Radio.

Huvudprincipen för undercentralernas medverkan vid ledningen av en sjöräddnings—

insats är följande.

Den överordnade ledningsuppgiften, d v s att vara räddningsledare enligt 31 och 32 SS räddningstjänstlagen delegeras ej . Undercentralen handlägger således sitt uppdrag under räddningsledarens ansvar. Larm som kommer in direkt till undercentral via radioanrop eller telefon skall omedelbart vidarebefordras till huvudcentralen. Undercentralen tar dock i regel information från den som anropar och påbörjar åtgärder för att ge akut hjälp. Undercentral handlägger det delegerade sjöräddningsfallet genom att göra utlarmningen av räddningsen— heterna, svara för ledning av insatsen samt göra kontinuerlig återrapportering till huvudcentralen.

• Sida 81
•  Original

Beslut om att en insats skall avslutas utan att den nödställde hittats eller räddats skall alltid fattas av räddningsledare vid huvudcentralen.

4.1.1 Alternativ för utformning av den operativa ledningen

Kustbevakningen får de närmaste åren en kvalificerad och dygnet runt bemannad ledningsresurs för sjöövervakning och miljöskyddsåtgärder till sjöss. Genom den beslutade samgrupperingen av kustbevakningens regionala ledning i de fyra regionerna med de fyra marinkommandona får denna ledningsresurs omedelbar tillgång till nya informations- och kommunikationssystem, som bedöms vara av Värde även för ledningen av sjöräddningstjänst.

Kustbevakningen måste ha hög kompetens för ledning av miljöskyddsinsatser till sjöss. Även om denna gren av räddningstjänsten skiljer sig till sin karaktär från räddande av liv till sjöss så är i vissa avseenden ledningsmetodiken densam—

ma.

Kustbevakningen bedriver en fortlöpande och omfattande sjöövervakningsverksamhet, ofta i samverkan med andra myndigheter. Det innebär att man har en dygnet runt pågående egen verksamhet till sjöss, som baseras på ett kusttäckande nät av kustposteringar och fartyg. Detta ger organisationen på ett naturligt sätt kunskap och information om olika förhållanden som har betydelse även för Sjöräddningstjänsten.

Ledningspersonalen besitter värdefull nautisk kompetens och specialkunskap om t ex farligt gods.

Kustbevakningen bör enligt vår uppfattning ha en större uppgift framöver inom sjöräddningstjänstens operativa ledningsfunktion än vad som hittills varit fallet. Vi har utrett två huvudalternativ för hur kustbevakningens kompetens och resurser skall kunna utnyttjas på bästa sätt. Det första av dessa alternativ

• Sida 82
•  Original

bygger på i huvudsak oförändrade ansvarsförhållanden medan det andra innebär

en radikal omfördelning av roller och ansvar.

Alternativet "Undercentraler"

Detta alternativ innebär följande.

Kustbevakningens operativa ledning i regionerna ost och syd blir undercentraler till Televerket Radio huvudcentral i Stockholm. Ledningen i region syd och väst blir undercentral till huvudcentralen i Göteborg. Funktionen upprätthålls av vakthavande befäl med biträde av övrig personal vid sjöbevakningscentralen.

[ Härnösand bör en samordning av ledningsresurserna eftersträvas. Det kan ske antingen genom att nuvarande huvudcentral avvecklas och kustbevakningens operativa ledning blir undercentral till huvudcentralen Stockholm eller genom att den nuvarande centralen flyttar till sjöcentralen vid Norrlandskustens marin— kommando och där behåller sin nuvarande status. Vi förordar i detta alternativ

den förstnämnda lösningen.

En ny ordning för uppgiftsfördelning som tar tillvara möjligheterna till speciali- sering, lokalkännedom och särskild kompetens införs. Räddningsledare utses

vid undercentral.

Nuvarande huvudcentralen i Stockholm och Göteborg behåller sitt sjöräddningsan— svar. Genom den ökade omfördelningen av uppgifter till fyra undercentraler kommer belastningen att minska något.

Av nuvarande undercentraler kan vid ett utbyggt system, Malmö och Tingstäde avvecklas, medan Karlskrona undercentral samordnas med kustbevakningens nyinrättade undercentral. Sammanfattningsvis innebär alternativet "undercen— traler" en organisation bestående av två huvudcentraler och fyra undercentral—

• Sida 83
•  Original

er. Kustbevakningsregionerna får alla fyra samma uppgift inom sjöräddnings— tjänsten.

Alternativet huvudcentraler

Detta alternativ innebär att den operativa ledningen av Sjöräddningstjänsten överförs från de tre kustradiostationerna till kustbevakningens regionala lednin- gar, som kommer att vara samgrupperade med marinens sjöbevakningscentraler i de fyra regionerna. Detta ger förutsättningar att utnyttja den kompetens, beredskap och information som kustbevakningen och marinen gemensamt för— fogar över i eller i anslutning till sjöcentralerna för Sjöräddningstjänsten. Uppgiften innefattar:

— nödpassning på samtliga nödfrekvenser,

- mottagning av 90 OOO—samtal som kopplas över från SOS—centraler— na och av övriga samtal från allmänheten som gäller sjöräddnings— tjänsten,

- utlarmning av räddningsenheter

— ledning av sjöräddningsinsatserna samt

- uppföljning, information, rapportering, administratiom m m

Det kan övervägas om även de sjösäkerhetstjänster som kustradiostationerna idag utför på uppdrag av sjöfartsverket skall övertas.

Av nuvarande undercentraler avvecklas i detta alternativ, vid ett utbyggt system, Malmö och Tingstäde medan Karlskrona samordnas med kustbevakningens nyinrättade huvudcentral i Karlskrona. Vi utgår i detta alternativ också från

att huvudcentralen i Härnösand omvandlas till undercentral och leds från Stockholm/Tullinge. Sam manfattningsvis innebär alternativet "huvudcentraler"

en organisation bestående av tre huvudcentraler och en undercentral.

• Sida 84
•  Original

4.1.2 Överväganden och förslag rörande den operativa ledningen

Sammanfattningsvis innebär alternativet undercentraler en ökning av den årliga driftkostnaden i jämförelse med nuläget i storleksordningen 1 milj kr. Till detta kommer engångskostnader om 2 milj kr. Televerket Radio har emellertid uppgett att man, om detta alternativ genomförs, avser att se över nuvarande resurser och arbetsordning vid huvudcentralerna i Stockholm och Göteborg i syfte att rationalisera verksamheten. Det är vår uppfattning att de redovisade kostnadsökningarna därför kan sparas in.

Alternativet huvudcentraler medför en ökning av den årliga driftkostnaden i storleksordningen 10 milj kr. Av de kostnader som sjöfartsverket idag har för verksamheten kan 7 milj kr inbesparas medan kostnaderna för sjösäkerhetstjänster, hyra av ledningar samt drift och underhåll av basstationer förutsättas vara oförändrade. Netto innebär detta alternativ således en kostnadsökning om 2 milj kr per år. Till detta kommer investeringar i utbildning, lokaler och teknik om ca 7 milj kr. Dessa belopp omfattas dock inte av en utbyggnad av marinens radiosystem för att tillgodose kraven på ständig nödpassning. En kostnadsuppskatt- ning har ej kunnat göras, men vi anser att betydande investeringar krävs och därmed också ökade drifts- och underhållskostnader. Beloppen är i övrigt grova

uppskattningar.

Som utgångspunkt för våra överväganden har vi definierat ett framskrivet nuläge, som utgår från nuvarande roller och ansvar, men som beaktar de föränd- ringar på olika områden som kan väntas ske de närmaste åren:

- Televerket Radio har i sin verksamhetsplan aviserat en intern

rationaliseringsutredning för kustradioverksamheten. Ledningsfunk-

• Sida 85
•  Original

tionen kommer att ses över, vilket torde leda till en minskning av antalet ledningsenheter.

— IMO har beslutat om successivt genomförande av ett globalt sjösäker- hetssystem under perioden 1992-1999. Det innebär att det blir obligatoriskt för kuststaterna att hålla kustradiostationer för nöd— och säkerhetstrafik via satellit eller allmän radio. Särskilda bestämmelser läggs fast för bl a fartygens radio— och säkerhetsutrust— ning.

— Marinen tar under mitten av 90—talet i bruk det nya stridsledningssyste- met inklusive erforderliga kommunikationssystem.

— Kustbevakningens samgruppering med marinen genomförs succesivt under perioden 1990-1995. En förändring av sjöräddningsorganisationen kan vara helt genomförd först därefter, eftersom organisationen måste bygga på fungerande system vid marinkommandona.

- Den tekniska utvecklingen t ex när det gäller satellitöverföring och mobiltelefoni kan väntas ge bättre möjligheter till alarmering. En allt större andel larm kommer troligen att förmedlas via det allmänna telefonnätet.

Med detta framskrivna nuläge som bakgrund vill vi framhålla följande som utgångspunkt för våra bedömningar.

Det råder samstämmighet, så vitt vi har kunnat finna, om att den nuvarande organisationen för den operativa ledningen av Sjöräddningstjänsten fungerar väl. Bl a den nya räddningstjänstlagen har initierat en utveckling för att ytterligare stärka Sjöräddningstjänsten inom områden som utbildning, metodik och teknik.

Sjöräddningstjänsten har historiskt en stark knytning till den internationella sjöradiotrafiken. Detta är särskilt markant i det internationella utvecklings—

arbete som bedrivs inom IMO.

• Sida 86
•  Original

För att Sjöräddningstjänsten skall kunna bedrivas effektivt krävs en mycket hög beredskap för ledning. Belastningen på ledningsfunktionen är tidsmässigt mycket ojämn. För att hålla nere kostnaderna för beredskapen är det nödvändigt att hitta integrationsmöjligheter med annan verksamhet.

Vi gör följande bedömning när det gäller kustbevakningens medverkan i den operativa ledningen av Sjöräddningstjänsten. I de gemensamma sjöbevaknings— centralerna kommer en stor mängd information om olika förhållanden till sjöss att finnas tillgänglig. Det är angeläget att pröva om denna organisation även bör ansvara för ledningen av sjöräddningsinsatserna. En sådan lösning skulle innebära att befintlig kompetens och information skulle kunna tillvaratas på ett bättre sätt. Vissa samordningsvinster kan uppnås genom att verksamheten delvis kan utnyttja personal och teknik med annan huvuduppgift.

Vi har emellertid funnit att detta alternativ också innebär nackdelar och osäker— het.

En överföring av hela ledningsfunktionen enligt ovan innebär en radikal föränd— ring av roller och ansvar. Resurser inklusive personal måste dels flyttas om geografiskt dels byggas upp. Våra erfarenheter av omflyttning av liknande verksamhet visar att den är problematisk. Det finns risk för en kompetenssvacka under ett antal år. Eftersom verksamheten till sin natur är sådan att den måste upprätthållas fortlöpande utan störningar kan det bli nödvändigt med en relativt långvarig dubblering av resurserna för att vidmakthålla nuvarande beredskap.

Detta alternativ kan som nämnts ovan vara helt genomfört tidigast 1995. Speciellt med hänsyn till möjligheterna att upprätthålla kompetens och engagemang

inom kustradiostationera betraktar vi en så lång övergångsperiod som en nackdel.

Som framgått ovan visar en grov kostnadsuppskattning av detta alternativ på

en årlig kostnadsökning i storleksordningen 2 milj kr och investeringar om c:a 7 milj kr. Vi har då inte räknat med några särskilda övergångskostnader eller de merkostnader som krävs för komplettering av marinens radiosystem för nödpass—

ning.

• Sida 87
•  Original

Kustradiostationerna har idag tre huvuduppgifter: sjöräddningstjänst, sjösäkerhets— tjänster och kommersiell sjöradiotrafik. Verksamhetsgrenarna är resursmässigt integrerade och replierar på televerkets radio- och telenät. Televerket Radio

har framfört att verksamhetsgrenarna, kompetens- och resursmässigt, är så beroende av varandra att de bör hållas samman. Bl a har man pekat på betydelsen av sjöradiotrafiken (public com munikation) för Sjöräddningstjänsten. Om led— ningsfunktionen skall flyttas till annan huvudman förordar Televerket Radio därför att även sjösäkerhetstjänsterna och den kommersiella sjöradiotrafiken

tas över. En konsekvensanalys för en sådan lösning kräver ett ytterligare om— fattande utredningsarbete.

Vi finner mot denna bakgrund det vara olämpligt att nu föreslå att kustradio- stationernas roll som huvudcentraler för sjöräddning liv upphör och övertas av de regionala Iedningscentralerna. Ett sådan överförande bör prövas först när

kustbevakningens regionala ledningar är helt uppbyggda och dess organisation

har prövats under viss tid.

Vi förordar sålunda att kustbevakningens operativa ledning i var och en av de fyra kustbevakningsregionerna görs till undercentraler i enlighet med vårt alternativ undercentraler. Detta skulle enligt vår uppfattning ge en effektivare sjöräddningstjänst genom att den nuvarande kompetensen bibehålls samtidigt som kustbevakningen får en vidgad uppgift inom detta område. En ny ordning för uppgiftsfördelning bör införas i syfte att ge kustbevakningen en större del i verksamheten än nuvarande undercentraler har. Möjligheterna till specialisering för ledning och svåra insatser bör tas tillvara. Denna lösning innebär också att den information som kommer att finnas i sjöcentralerna på ett naturligt sätt

kan tillgodogöras Sjöräddningstjänsten.

De nya undercentralerna kan tas i bruk successivt efter hand som kustbevakningens VB—funktion byggs upp och utbildningen av personalen genomförts. Funktionen behöver inte störas av någon omfattande omställning. Alla fyra kustbevaknings-

regionerna får samma ansvar inom Sjöräddningstjänsten.

• Sida 88
•  Original

Vi bedömer att den nya organisationen kan verka inom totalt sett oförändrade kostnader för statsmakterna. Vissa övergångsåtgärder krävs dock, men de torde vara av begränsad omfattning.

Förslaget ger förutsättningar för ett vidgat samarbete mellan nuvarande MRCC, kustbevakningen och marinen. Vi har erfarit att det kan bli aktuellt att flytta ledningscentralen för flygräddningstjänst (ARCC/CEFYL) i samband med utbyggna— den av Arlanda flygplats. Ett alternativ som härvid bör övervägas är att sam— lokalisera ledningscentralen med Stockholm Radio i Årstadal, något som ytterligare skulle förbättra möjligheterna till samverkan och samutnyttjande av resurser. Vi förordar att luftfartsverket, sjöfartsverket, televerket och chefen för flygvapnet får i uppdrag att utreda frågan om centralens framtida lokalise— ring.

Sjöräddningssällskapet har som frivilligorganisation en särskild ställning inom Sjöräddningstjänsten. Sällskapet, som har exklusiva resurser för verksamheten i form av räddningsstationer, räddningskryssare m m svarar för c:a 30 96 av totala antalet insatser. Finansieringen sker med intäkter och donerade medel. Det är vår uppfattning att Sjöräddningssällskapet har en viktig uppgift inom Sjöräddningstjänsten även i framtiden. Förändringar i den operativa ledningen bör därför så långt möjligt beakta dess intressen och särställning.

4.2 Huvudmannaskap/central ledning

Genom räddningstjänstlagen (1986:1102) utvidgades sjöfartsverkets ansvar för Sjöräddningstjänsten från att tidigare ha gällt samordningen av arbetet för sjöräddning till att omfatta ett totalt ansvar, innefattande såväl ledning som

samordning.

Enligt en av sjöfartsverket 1987 antagen målsättning för ledningen av sjöräddnings-

tjänsten skall denna bl a inriktas på att

• Sida 89
•  Original

- utöva tillsyn över att Sjöräddningstjänsten bedrivs effektivt och i enlighet med gällande lagstiftning och föreskrifter

- inrätta erforderliga räddningscentraler och räddningsundercentraler

- utse räddningsledare

- utfärda föreskrifter för efterforskning, räddning och sjuktransporter av människor till sjöss

- upprätta och vidmakthålla erforderliga avtal och överenksommelser med i sjöräddningen deltagande myndigheter, organisationer, företag och enskilda

- utveckla samarbetet med grannstaterna

- genomföra utbildning av nyckelpersoner, personal på räddningsenheter m fl

- bevaka utvecklingen av metoder och teknik inom sjöräddningsområdet

— göra upp en plan för Sjöräddningstjänsten

Inom sjöfartsverket svarar en särskild enhet, sjöräddninggruppen, inom sjötrafikav- delningen för det löpande arbetet med Sjöräddningstjänsten. Frågor som gäller regional samverkan, övning och information har delegerats till sjöfartsverkets tolv sjötrafikområden.

4.2.1 Överväganden och förslag rörande huvudmannaskap

Den svenska Sjöräddningstjänsten karaktäriseras av den långtgående samverkan mellan ett flertal myndigheter och organisationer. Mest framträdande är detta förhållande i insatsorganisationen. En förutsättning för en hög beredskap och effektiv räddningsinsats är en bred medverkan med alla resurser som är lämliga för ändamålet. Denna modell byggd på samverkan, är enligt vår uppfattning styrkan i vår sjöräddningstjänst. Den är effektiv och relativt billig. Den har byggts upp genom de medverkandes engagemang och strävan efter enkla men ändamålsenliga lösningar.

• Sida 90
•  Original

Verksamheten genomförs idag till mycket stor del med resurser som anskaffats för andra huvuduppgifter. En särskilt uppbyggd insatsorganisation för sjörädd— ning liv skulle, för att uppnå samma resultat som för närvarande, kräva ett

stort resurstillskott.

Utformningen av den centrala ledningen av Sjöräddningstjänsten måste enligt vår bestämda uppfattning ha som utgångspunkt de krav som den nuvarande samverkansmodellen och utvecklingen av densamma ställer samt att möjligheten att ge den nödställde hjälp på det bästa sättet skall vara avgörande för val

av lösning.

Vi har jämfört två alternativ för huvudmannaskapet, dels att överföra detta till den nya kustbevakningsmyndigheten dels att nuvarande ansvar enligt rädd— ningstjänstlagen bibehålls hos sjöfartsverket.

Ett överförande av ansvaret från sjöfartsverket till kustbevakningen skulle

medföra att

— räddningstjänstlagen ändras så att kustbevakningen svarar för all sjöräddningstjänst enligt 27 S,

— sjöräddningsgruppen vid sjöfartsverket överförs till kustbevak- ningens centrala ledning i Karlskrona och där integreras med

räddningstjänstfunktionen,

- kustbevakningen tecknar ett nytt avtal med Televerket Radio angående den operativa ledningen av Sjöräddningstjänsten och att sjöfartsverket tecknar ett nytt avtal med Televerket Radio angående

övriga sjösäkerhetstjänster samt

— sjöfartsverkets sjöräddningsskola på Arkö överförs till lämplig plats i närheten av Karlskrona d v 5 att en gemensam utbildning för all sjöräddningstjänst och kustbevakningens övriga verkamhet

anordnas.

• Sida 91
•  Original

I vårt andra alternativ d v 5 att sjöfartverket behåller sitt nuvarande ansvar för sjöräddningstjänst liv, förutsätter vi att sjöfartsverket fortsätter att utveck— la verksamheten enligt den inriktning som beskrivits ovan.

Vi har jämfört de två alternativen utifrån följande bedömningsfaktorer, nämligen

— myndighetens allmänna kompetens och inriktning samt beroende av och integrering med annan verksamhet inom myndig heten, — kostnadskonsekvenser, — utvecklingsmöjligheter och — övrigt

När det gäller myndigheternas kompetens och inriktning m in har vi således funnit att de två myndigheterna skiljer sig från varandra genom att kustbevak— ningen har en starkare inriktning mot egen operativ verksamhet medan tyngd- punkten hos sjöfartsverket ligger på förebyggande åtgärder och normgivning inom framför allt sjösäkerhetsområdet. Myndigheterna har alltså delvis olika profil. Vi anser att både kustbevakningen och sjöfartsverket har en kompetens och inriktning som gör dem lämpliga som huvudman för sjöräddning liv.

För både kustbevakningen och sjöfartsverket gäller att flertalet verksamhets- grenar har beröring med Sjöräddningstjänsten. Kustbevakningens sjöövervakning ger framför allt viktig återföring av information om förhållanden till sjöss och förändringar av beteenden som är av betydelse för utvecklingen av sjöräddnings— tjänsten. I viss utsträckning kan planläggning, metodutveckling och utbildning för oljebekämpning samordnas med motsvarande delar inom sjöräddningstjänst liv.

Sjöfartsverket har ansvar för och arbetar inom en rad olika områden med an— knytning till sjösäkerhet. Vi vill särskilt framhålla farleder och utmärkning, lotsning, sjömätning, fartygsteknik (bl a typprovning av fritidsbåtar) fartygs—

operativ verksamhet och utredning av sjöolyckor. Erfarenheterna från inträffade

• Sida 92
•  Original

sjöräddningsfall visar ofta på olycksorsaker, haverifallsfrekvens, geografisk spridning mm som i åtskilliga fall direkt återförs i det förebyggande arbetet.

Beträffande huvudmannaskapet anser vi att beroendet av och integrationsmöjlig— heterna med övriga verksamheter är störst inom sjöfartsverket. För sjöräddnings- tjänsten gäller att inriktning och bestämmelser för såväl teknik och beredskap som för administrativa regler styrs av internationella överenskommelser, framför allt inom ramen för IMO. Inom IMO är områdena fartygssäkerhet och sjöräddnings— tjänst nära förbundna med varandra. Det är därför en fördel om dessa frågor hålls samman på motsvarande sätt i Sverige.

Vi har jämfört de två alternativen från kostnadssynpunkt. Vid en överföring av sjöfartsverkets sjöräddningsgrupp till kustbevakningen (i Karlskrona) räknar vi med att det på sikt är möjligt att göra en kostnadsbesparing motsvarande högst en handläggarebefattning genom samordning av planering och utbildning. I samband med en överföring av sjöräddningsgruppen och sjöräddningsskolan (Arkö) antar vi att initialkostnader av typ rekrytering, utbildning, lokalkost- nader m m uppstår. Sammanfattningsvis anser vi att alternativen totalt sett är likvärdiga från kostnadssynpunkt.

Utvecklingen av Sjöräddningstjänsten bestäms, som vi antytt ovan, till stor del av internationella överenskommelser både vad avser metoder och teknik. Vi förutsätter att den nationella utvecklingen skall inriktas på de områden som anges i sjöfartsverkets mål för sjöräddningen. Mycket av det arbete innebär samordning av och samverkan med insatsorganisationer, Televerket Radio, kommuner m fl. Mycket av arbetet replierar också på sjöfartsverkets övriga verksamhetsområden. Vi bedömer att sjöfartsverket har ett väl utvecklat kon- taktnät för samverkan och samordning med möjlighet att påverka utvecklingen genom återföring till sitt normgivningsarbete. Kustbevakningen har ett motsva— rande kontaktnät för sjöövervaknings- och miljöskyddsfrågor. Vi bedömer att den nuvarande ordningen fungerar väl och har inte kunnat finna några vägande skäl för att ändra huvudmannaskapet utifrån kriteriet framtida utvecklings—

möjligheter för verksamheten.

• Sida 93
•  Original

Övriga faktorer som har varit av betydelse för vår bedömning av alternativen har varit dels frågan om huvudmannens ställning i förhållande till de organisa— tioner som medverkar i insatsverksamheten dels mer allmänt de konsekvenser man får vid en eventuell överföring av huvudmannaskapet.

Rent allmänt vill vi framhålla att Sjöräddningstjänsten enligt vad vi funnit i dag fungerar tillfredställande. Sjöfartsverket utvecklar verksamheten fort- löpande. Vi anser att ett byte av huvudmannaskapet endast bör göras om det går att påvisa klara förbättringar av verksamheten eller kostnadminskningar.

Vi anser dessutom att det inte nu under pågående uppbyggnad av kustbevakningens centrala och regionala ledningar är lämpligt att ändra huvudmannaskapet. Det skulle kunna innebära en icke godtagbar effektnedgång under en övergångsperiod. Först om ett antal år, när kustbevakningen hunnit etablera sig i Karlskrona, funnit sin form, byggt upp kompetens och rutiner kan det vara lämpligt att åter pröva huvudmannaskapet. Vi vill dock påpeka att också den nuvarande ordningen med sjöfartsverket som huvudman ger goda förutsättningar för ledning och utveckling av verksamheten.

• Sida 94
•  Original

5. MERUTN YTTJAN DE AV MILJÖSKYDDSFARTYG M M 5.1 Bakgllmd och nuläge

Kustbevakningen har, enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), ansvaret för räddningstjänsten vid olje— och kemikalieolyckor till sjöss.

Uppbyggnaden av kustbevakningens räddningstjänstorganisation har skett mot bakgrund av detta ansvar, mot bakgrund av internationella avtal och konventio— ner, som Sverige förbundit sig att följa samt den hotbildsanalys m m som ges i Inriktning av det svenska marina oljeskyddet för 1990-talet, utarbetad inom ramen för TOBOS 85.

För verksamhetsområdet har kustbevakningen upprättat programplaner de senaste tre budgetåren avseende kommande femårsperiod.

Kustbevakningens nuvarande materiella resurser (fartyg, båtar, miljöskyddsmate— riel) för miljöskyddsoperationer har planerats och fastställts mot bakgrund av ovanstående. Beredskapen, vad avser personella resurser, tillgodoses genom att personal tas från patrullfartygens (ordinarie sjöövervakning) besättningar vid

en miljöolycka. Denna personal är också utbildad i handhavandet av miljöskyddsma—

terielen.

För räddningstjänst vid olje— och kemikalieolyckor har kustbevakningen c:a 20 bemannade, eller delvis bemannade miljöskyddsfartyg — moderfartyg, katamaraner och sea—trucks. Därtill kommer miljöskyddsbåtar, oljepråmar, sea-packbåtar, sjösläp och arbetsbåtar (c:a ett 50—tal, normalt obemannade).

• Sida 95
•  Original

Enligt våra direktiv skall vi undersöka möjligheterna till ett ökat utnyttjande och lämna översiktliga förslag till hur dessa miljöskyddsfartyg ska kunna utnytt- jas även för andra myndigheters behov.

I regleringsbrevet för budgetåret 1988/89 anges att kustbevakningen skall verka för ett större utnyttjande av miljöskyddsfartygen även för andra uppgifter än räddningstjänst.

Av kustbevakningens 20 miljöskyddsfartyg är 4 st s k moderfartyg - 1 fartyg/

region, med fasta besättningar, 5—6 man. Dessa 4 fartyg används också i övervaknings- tjänst. De c:a 15 sea-trucks och katamaranerna är antingen bemannade — med

en befälhavare och en maskinist - eller obemannade. Löpande tillsyn och under—

håll sköts av en ansvarig maskinist. Det är för dessa fartyg som ett merutnytt-

jande, i första hand, kan prövas.

Handhavandet av fartygen och av fast monterad miljöskyddsmateriel kräver specialkompetens hos besättningarna. Lös materiel förvaras, underhålls och återställs i de olika miljöskyddsförråden. Samtlig kustbevakningspersonal är utbildad i materielhantering.

Miljöskyddsfartygen utnyttjas i dag — förutom vid miljöskyddsoperationer och övningar och ibland till patrulltjänst (sjöövervakning) — till ett antal olika ändamål och uppdrag. Följande exempel på s k merutnyttjande har redovisats:

Uppdragsgivare/ Uppgift beställare Kommuner o Utlåning av fartyg i samband med oljesanering

o Transporter i samband med städningskam— panjer i skärgården och navigationsöv-

ningar

o Bärgningsarbeten

• Sida 96
•  Original

Marinen, annan militär

verksamhet

Sjöfartsverket

Statens Naturvårdsverk

SMHI

Institutet för vatten- och luftvård

Vägverket

Vattenfall, Sydkraft

Sjöhistoriska muséet

Sveriges Radio

Polisen

Medverkan i militärövning bl a som målfartyg Lagfartyg åt patrull- och robotbåtsförband

Transportuppdrag

- gods

— bunkring

Försöksverksamhet åt FMV och FOA

Ubåtsskyddsverksamhet; transporter och bevakning

Plattform vid utbildning av tungdykare, vid mineringsövningar, dykuppdrag och spaning

Farledsarbete; utsättning och upptagning av prickar och bojar, provprickning, gas— ning av ledfyrar, bärgning av materiel

Transporter Oljebunkring (St Karlsö)

Provtagningsverksamhet (även med patrull— fartyg)

Bottenprovtagning Vattenprovtagning

Bojarbeten

Kabelarbeten, bevakning av kabelomlägg- ningar

Dykeriplattform; utsjödykning och

inomskärs Dykeriplattform

Eftersökning av drunknade

• Sida 97
•  Original

o Transporter av polisfordon

o Bärgning av fritidsbåtar, fiskefartyg m m

Med merutnyttjande avses således utnyttjande av fartygen för ändamål, som

de ursprungligen inte är avsedda för.

Sjöfartsverket och kustbevakningen bedrev under hösten 1982 viss provverksam— het med nyttjande av två av kustbevakningens miljöfartyg för farledsarbeten. Utfallet av proven bedömdes som positivt i vart fall vad gällde ett fartyg. Kustbevakningen har 1987, på förfrågan från sjöfartsverket om att även fort- sättningsvis få möjlighet att utnyttja kustbevakningens resurser för detta ända- mål, hänvisat till vårt kommittéarbete.

Listan på exempel på merutnyttjande är ganska lång. Den omfattar dock verk— samheter under ett antal år och flera aktiviteter av engångskaraktär. Vissa uppdragsgivare/beställare återkommer, t ex sjöhistoriska muséet, medan andra

är sällan förekommande. I stort sett är samtliga uppgifter av sådan art att de

inte är regelbundet återkommande och kan planeras med någon framförhållning. Vissa uppdrag, t ex transporter och bärgningar, kan vara konkurrensutsatt verksamhet och det krävs ett antal överväganden innan man åtar sig dessa, alternativt avstår.

Kustbevakningen tar således, som regel, inte ut någon ersättning för dessa s k merutnyttjandeuppdrag eller —tjänster. Uppdragsgivare har endast, i förekom— mande fall, debiterats merkostnader för personalens övertid och eventuella

traktamenten.

l kustbevakningens internbudget avsätts normalt medel för drift, motsvarande 400 gångtimmar/år per fartyg för att hålla dessa i tillfredsställande materiel— status. Denna tid — 400 tim mar/fartyg — används förutom till beredskapsövningar

• Sida 98
•  Original

och ibland patrulleringstjänst också för merutnyttjandeuppdrag, enligt ovan, i den mån personalresurser kan avsättas för detta.

Vad avser ekonomisk ersättning för miljöskyddsoperationer har i en OECD— överenskommelse fastställts att, om en stat har fartyg som är avsedda för milöskydd har man rätt att ta ut en avgift vid miljöskyddsoperationer i samband med fartygsolyckor. I dessa fall debiteras rederiets försäkringsbolag. För detta ändamål har kustbevakningen kostnadstabeller - framtagna i samråd med riksre— visionsverket - som bygger på självkostnad, inberäknat samtliga kostnader

d v s avskrivningar, löpande underhåll och drift för fartyg. För varje fartyg

finns sådana kostnader framräknade. Nu gällande kostnader varierar, p g a fartygstyp, mellan 1 250 kr/timme — 2 100 kr/timme, "gångtidstabell" 1983. Kostnader för besättningarna tillkommer enligt särskilda personalkostnadstabeller. Det bör noteras att dessa kostnader avser utnyttjande av fartygen för miljöskydds— operationer d v 5 det ändamål, vilka de i första hand är framtagna och avsedda

för.

5.2 Problem

När miljöskyddsfartygen, som är specialbyggda för miljöskyddsoperationer, merutnyttjas för andra uppdrag än det de i första hand är avsedda för, kan det vara nödvändigt att demontera visst miljöskyddsmateriel (för att få större arbetsytor t ex) alternativt tillfälligt montera på annan utrustning Detta innebär givetvis en försämring av olje— och kemikalieskyddsberedskapen med minskad tillgänglighet, som är lika med den tid som det åtgår att återställa fartyget.

Fartygen utgör resursmässigt ett betydande kapital. Den maskinella och tekniska utrustningen behöver användas i betydligt större utsträckning än nu för att vidmakthålla säker drift och operativ beredskap, d v 3 de budgeterade 400 timmarna gångtid/fartyg uppnås sällan. Vid 5 k merutnyttjande används endast vissa tekniska system. Tester av miljöskyddssystemen måste dessutom göras

• Sida 99
•  Original

regelbundet. Dessutom har valet av mekaniska bekämpningsutrustningar (ej kemiska) lett till en alltmer komplicerad teknik för Oljeskydd både vad avser fartyg och övrig utrustning. Detta har inneburit att det krävs mer och mer specialiserad kompetens för skötsel och handhavande av fartyg och utrustningar. Övervakningsfartygsbesättningarna behöver, för att nå upp till denna kompetens ytterligare utbildning och övning. Tillräcklig tid kan inte avsättas utan att sjöövervakningen blir lidande. Den tidigare uppfattningen, att miljöskyddsfarty- gen vid en miljöolycka kan bemannas med kompetent personal från övervaknings— fartygen, är således i dagens läge inte helt relevant.

Några preciserade beredskapskrav har hittills inte ställts på respektive fa_rtyg inklusive besättningar. Det största problemet i dagens läge — vad gäller både beredskap och merutnyttjande - är att besättningarna är ofullständiga på de medelstora miljöfartygen eller att fartygen är helt obemannade.

Det innebär att, vid varje merutnyttjandetillfälle av ofullständigt bemannade miljöskyddsfartyg, måste personal tas från något av patrullfartygen, vilket betyder inskränkning i det ordinarie sjöövervakningsarbetet. Detta kan, i undan— tagsfall, vara motiverat därför att fartygen och de tekniska systemen regelbun— det måste trimmas och kontrolleras och detta kan kombineras med merutnytt— jande. Alternativt kan också manskap lånas från beställaren av tjänsten. Det kräver då att beställaren har personal som är väl förtrogen med handhavandet av olika tekniska system på kustbevakningens fartyg.

5.3 Overväganden och förslag

Utgångspunkten är, för det första, kustbevakningens ansvar för räddningstjäns— ten vid olje— och kemikalieolyckor till sjöss. Detta ansvar regleras övergripande i räddningstjänstlagen och i internationella överenskommelser.

Den andra utgångspunkten är kustbevakningens räddningstjänstplan, det dokument där ansvaret konkret preciseras. I planen redovisas samtliga miljöskyddsfartyg

• Sida 100
•  Original

inkl utrustning för räddning miljö. Beredskapskrav för olika insatser anges. Räddningsenhet bör vara framme på en olycksplats inom 8 tim efter det att

olyckan rapporterats.

Planering för merutnyttjande av miljöskyddsfartygen måste utgå från vad som anges i räddningstjänstplanen beträffande beredskap m m. Planen kan dock i sin tur revideras med utgångspunkt i hotbilder, internationella överenskommelser m m, men däremot inte utifrån möjligheter till merutnyttjande.

Till merutnyttjande räknar vi inte användning av fartygen i samband med utveck— ling av räddningstjänsten t ex eventuella överenskommelser med räddningskårer om tillgång till fartygen.

Vid planering och "marknadsföring" av merutnyttjande tjänster bör anges. — beredskapstid/fartyg,

- aktuell status (operationell, monterad el demonterad utrustning, bärgningsutrustning, förläggningskapacitet, inplanerade tider på

varv, m m, — lämplighet för olika typer av merutnyttjande,

- bemanning/besättning, minimiantal kustbevakare för fartyg klass B.

— fartområden för olika lastkonditioner, - behov av eskortfartyg, — fribordscertifikat, fartcertifikat, stabilitetsböcker samt

— kostnader (inkl komplett eller delvis bemanning, dykare

osv)

En förutsättning för ett mer rationellt merutnyttjande är att varje fartyg får "sin" beredskapstid och att olika tider för beredskap kan accepteras (planeras) för olika fartyg.

• Sida 101
•  Original

En annan förutsättning är också att planeringen av besättningar medger beman— ning av miljöskyddsfartyg för merutnyttjande. För vissa uppdrag kanske det krävs fullt manskap, i vissa kan uppdragsgivaren hålla med kompletterande besättning. Ett "kustbevakningskrav" är att befälhavare och maskinist skall vara kustbevakningstjänstemän. Vi anser att detta är rimligt från beredskaps- och sjösäkerhetssynpunkt och med hänsyn taget till att specialkompetens krävs för handhavande av fartygen.

Utlåning/uthyrning av miljöskyddsbåtar och pråmar kan naturligtvis ske utan att kustbevakningspersonal behöver ianspråktagas för handhavande.

För att ett mer systematiskt merutnyttjande ska kunna ske krävs således ett omfattande planerings- och utvecklingsarbete. Planeringen måste avse dels fartygsmaterielen relaterade till räddningstjänstplanen dels merutnyttjande- tjänster relaterade till en presumtiv marknad (myndigheter) och tillgång till besättningar.

Planeringen av merutnyttjandet bör integreras i den ordinarie verksamhetsplane— ringen .

Vi har, inom ramen för kommittéarbetet, inte gjort någon bred marknadsanalys för merutnyttjandetjänster, d v s merutnyttjande av fartygen inklusive hela eller delar av besättningar, dykare, kompletterande tekniska utrustningar m m. Vi har dock noterat att intresse för detta finns hos ett antal myndigheter och föreslår att vidare kontakter tas med dessa.

Överbefälhavaren anser att miljöskyddsfartygen bör kunna användas för viss

militär verksamhet i fred.

Sjöfartsverket (SjöV) har bl a anfört att i verkets nya decentraliserade organisa— tion svarar respektive sjötrafikområdeschef (12 st) för verksamhet, för vilken

miljöskyddsfartygen skulle kunna merutnyttjas. Fartygen skulle i vissa fall

• Sida 102
•  Original

kunna vara ett rationellt alternativ till nuvarande ordning, men förutsättningarna härför varierar avsevärt mellan de olika trafikområdena. SjöV kan inte i nuläget precisera ett totalbehov av merutnyttjandetjänster för t ex farledsverksamhet och föreslår att detta bör klargöras genom direkta överläggningar mellan respek— tive trafikområdeschef och den regionala kustbevakningsmyndigheten.

Kustbevakningen bör då, utifrån centralt fastlagda principer för "uthyrningsverk— samhet" ange förutsättningar för att ställa fartygen till förfogande. SjöV behöver m a o en offert från kustbevakningen, med begränsningar, villkor, kostnader, förslag till bemanning m m för att kunna ta ställning till ett erbjudande om merutnyttjandetjänster.

Riksantikvarieämbetet, historiska museet och länsmuseer anlitar kustbevakningen — miljöskyddsfartyg och dykare - t ex i östra regionen ca 10 dagar/år. Museerna har, inom ramen för sina nuvarande anslag, ingen möjlighet att ekonomiskt ersätta kustbevakningen för detta.

SMHI och kustbevakningen byter vissa tjänster, som vad avser kustbevakningen, i en del fall är att hänföra till merutnyttjandetjänster.

Det största problemet, både för beredskap och för att merutnyttja miljöskydds— fartygen, konstaterade vi ovan, är bemanningsfrågan.

Vi föreslår därför att kustbevakningen inleder arbetet med ett mer systematiskt merutnyttjande av miljöskyddsfartygen genom att göra en bred marknadsanalys för att undersöka

— myndigheters behov och önskemål att på frivillig basis diskutera

merutnyttjandetjänster

- möjlighet för myndigheterna att komplettera besättningarna på miljöskyddsfartygen, tillfälligt eller mer långsiktigt. För lång—

siktiga och frekventa tjänster bör undersökas om kundens eventuella

• Sida 103
•  Original

besättningar också kan utbildas i miljöskyddstjänst för att på så

sätt kunna utgöra en förstärkning vid miljöskyddsoperationer

- behov av kompletterande utrustning på fartygen, som antingen betalas direkt av myndigheten eller ersätts enligt avtal under viss tid.

För att genomföra denna marknadsanalys måste kustbevakningen kunna presen- tera kostnader (självkostnader för hela, alternativt delar av besättningar,

driftskostnader m m) tillgänglighet, begränsningar, fartygens förmåga o s v.

Resultatet av en marknadsanalys bör ge förutsättningar för att, inledningsvis välja ut ett fåtal myndigheter för ingående överläggningar.Dessa bör kunna leda till att få till stånd långsiktiga överenskommelser som medger att kustbevak— ningen får kostnadstäckning för merutnyttjande av miljöskyddsfartygen, inklusive personal.

Vi förutsätter att kustbevakningen, vid en marknadsanalys, bl a vänder sig till de myndigheter för vilka man redan utför vissa tjänster. Ytterligare

tänkbara presumtiva kunder kan vara kommunala myndigheter såsom hamnför— valtningar, VA-verk m fl samt universitet och högskolor med havs— och havs—

miljöforskning.

Regeringen har i regleringsbrevet för 1988/89 angett att kustbevakningen skall verka för ett större utnyttjande av miljöskyddsfartygen. Vi anser det därför lämpligt att kustbevakningen avrapporterar det arbete som vi föreslår

direkt till regeringen i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1990/91.

Vi är också medvetna om att de praktiska resultaten kan bli magra under ett inledningsskede och att kostnaderna i form av planeringsarbete m in kan bli

betydande. Emellertid kan detta inledande arbete, på sikt, leda till bättre

• Sida 104
•  Original

samarbete i fråga om nykonstruktioner av miljöskyddsfartyg, varvid tanken givetvis skall vara att både kustbevakningen och den myndighet som engageras

som kund skall se fördelar i verksamheten.

• Sida 105
•  Original

6. EFFEKTER av VÅRA FÖRSLAG

Vårt arbete har omfattat huvudsakligen två faser. Den första — som sträckte sig fram till budgetårsskiftet 1 juli 1988 — innebar att föreslå och genomföra

de åtgärder som behövdes för att kustbevakningen skulle kunna brytas ut ur tullverket och bilda en egen myndighet. Den andra som omfattat perioden

efter myndighetens start den 1 juli 1988 har omfattat att analysera och bedöma vilka ytterligare funktioner och uppgifter inom den totala sjöövervakningen

som till totalt lägre kostnader kan handhas eller uföras av den nya myndigheten.

Resultatet av den första fasen — att kustbevakningen bildar en egen civil myn- dighet - utgör en grund för en effektivisering av sjöövervakningen. Härigenom betonas den vikt som statsmakterna tillmäter verksamhetsområdet sjöövervak- ning inklusive miljöskyddsverksamheten och skapas ökade förutsättningar för fortlöpande utveckling av verksamheten liksom för samordning med andra verksamheter och organisationer.

Kustbevakningens organisatoriska ställning som egen civil myndighet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde underlättar samverkan för att

tillgodose behov av såväl civil som militär sjöövervakning.

Vi har utformat organisationsstrukturen för kustbevakningen så att förutsätt— ningar skapats för att bedriva en effektiv sjöövervakning m m och för att ut—

veckla och anpassa denna såväl på kort som lång sikt.

Samgrupperingen av de regionala kustbevakningsledningarna med respektive marinkommando ger möjligheter att samutnyttja information och system för

• Sida 106
•  Original

ledning och samband. Inrättandet av de för kustbevakningen och marinen gemen- samma sjöbevakningscentralerna medför att kustbevakningens nuvarande sam— bandscentraler kan avvecklas. Därmed skapas utrymme för de av kommittén föreslagna personalförsträkningarna centralt och regionalt samtidigt som den lokala organisationen förstärks något. Denna omfördelning av personal kan ske

först då sambandscentralerna avvecklas.

Inrättandet av tjänster som vakthavande befäl medför att kustbevakningens operativa ledningsfunktion förstärks och bemannas dygnet runt. Detta kan

förväntas medföra en effektivare sjöövervakning.

Genom att försvarets materielverk utnyttjas kan samordning ske och erfarenhet erhållas beträffande fartygskonstruktion, upphandling och modifiering av far— tygsmateriel. Vi kan inte på något sätt för närvarande bedöma vad detta kan innebära i fråga om effekter men utan tvekan skapas förutsättningar för en

långsiktigt ökad effektivitet inom detta område.

Omlokaliseringen av kustbevakningen medför regionalpolitiska effekter men kommer också självfallet att få verksamhetsmässiga, personella och ekonomiska

konsekvenser.

Sammantaget medför inrättandet av kustbevakningen enligt förslaget att en grund har lagts för en effektiv och samordnad sjöövervakning. Den långsiktiga besparingseffekten kan kommittén inte beräkna men kommittén anser att möjligheterna till besparingar är betydande. På kort sikt medför kommitténs förslag och de av statsmakterna hittills fattade besluten om kustbevakningen betydande kostnader vilka inte kan förväntas motsvaras av kortsiktiga bespa— ringar. Att bryta ut en liten del av en stor myndighet och bilda en egen myn— dighet medför ökade kostnader. Att starta en ny myndighet ger upphov till en mängd olika engångskostnader. Att omlokalisera en myndighet medför betydande kostnader såväl av engångsnatur som av mera permanent slag. Kostnaderna hänför sig främst till de åtgärder som erfordras för att erhålla personal och

• Sida 107
•  Original

lokaler. Underlag saknas för att i nuläget bedöma kostnaderna för att erhålla ändamålsenliga lokaler på den nya verksamhetsorten och i vad mån hyresbeloppet för myndigheten skiljer sig från tidigare hyra. Utöver lokalkostnaderna bedömer kustbevakningen att merkostnader under innevarande budgetår för att starta

den nya myndigheten och för att omlokalisera denna uppgår till ca 20 Mkr. Merparten av dessa kotnader är betingade av omlokaliseringen till Karlskrona. Exempel på merkostnader av permanent eller flerårigt slag som åsamkas myn—

digheten är ökade reskostnader, ökade traktamentskostnader och ökade telefon— kostnader.

Under den andra fasen av vårt arbete har vi övervägt möjligheten att minska sektoriseringen inom sjöövervakningen. Vi lägger fram förslag om hur berörda myndigheter t ex sjöpolisen och kustbevakningen skall samordna sin verksamhet på ett bättre sätt. Vi bedömer att det kommer att göra samhällets sjöövervakning mer systematisk och därigenom effektivare.

Kustbevakningen har idag inte rätt att kontrollera säkerheten på fartyg utan att sjöfartsverket först begär biträde i varje enskilt fall. Vi har utarbetat förslag om hur kustbevakningen ska få en egen initiativrätt till sådana åtgärder och en motsvarande rätt till kontroll av transporter av farligt gods. Om förslagen genomförs kan dessa åtgärder inlemmas i den löpande verksamheten på ett smidigare sätt än hittills vilket torde leda till ett större antal kontroller.

] avsnittet om Sjöräddningstjänsten visar vi hur kustbevakningen kan få en viktig operativ roll när det gäller ledning av räddningsinsatserna. Vårt förslag innebär förbättringar på tre olika sätt:

- Förutsättningar skapas för en långtgående strukturrationalisering av den

nuvarande ledningsorganisationen.

- Genom att kustbevakningens operativa ledning i de fyra regionerna får ställ— ning som undercentraler skapas en möjlighet till specialisering, som förbättrar

organisationens förmåga att leda svåra insatser.

• Sida 108
•  Original

- Sjöräddningstjänsten får på ett naturligt sätt tillgång till den information som finns vid marinens sjöbevakningscentraler. Beslutsunderlaget och därmed också ledningsförmågan förbättras.

Slutligen har vi också utrett hur en integrering av marinens och kustbevakningens sambandsresurser bör genomföras. Vi lämnar förslag om hur kustbevakningen och tullverket skall få sitt behov av samband tillgodosett genom att repliera

på befintliga nät. En fortsatt utbyggnad av parallella nät kan undvikas.

Förslagen i vårt betänkande bedöms sammantaget ge till resultat en viss förbätt-

ring av sjöövervakningen till i huvudsak oförändrade kostnader.

• Sida 109
•  Original

BILAGOR

• Sida 110
•  Original

Kommittédirektiv aa &

Dir 19875! Ny organisation för kustbevakningen

Dir 19873! Beslut vid regeringssammantl'iide l987-(lö-18.

('hefen för finansdepartemcntet, statsrådet Feldt, anför.

Mill förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utarbeta förslag till organisation m.m. för kustbevakningen.

Bakgrund

I prop. WRG/87:95 (bilaga (1) om totalförsvarets fortsatta utveckling har regeringen lagt fram ett förslag till ny organisation för kustbevakningen. Förslaget innebär att kustbevakningen organisatoriskt skall avskiljas fran tullverket och bilda en egen civil myndighet inom försvarsdepartementets verksamhetsomriide och inom den mililåira utgiftsramen. Förslaget har antagits av riksdagen (FöU limo/872! l, rskr Hän/871310).

I propositionen angavs att en organisationskommitté borde tillkallas för att liimna förslag rörande den nya myndighetens organisation m.m. samt utarbeta en plan för genomförande av förslaget. Denna kommitté hör nu tillkallas.

Uppdraget

Kommittén bör med utgångspunkt i överviigandena i propositionen och de synpunkter riksdagen givit regeringen till känna lämna förslag rörande den nya myndighetens organisation. ledning. lokalisering och instruktion samt hur och i vilken takt de i propositionen beskrivna rationaliseringseffekterna skall uppnås. Kommittén bör lämna förslag om hur den nya myndigheten skall anpassas till försvarets planerings- och ekonomisystem. Kommittén bör redovisa vilka resurser som i samband med bildandet av den nya myndighe- ten skall överföras till den militära utgiftsramen. Vidare bör kommittén

• Sida 111
•  Original

utarbeta förslag till erforderliga ändringar i lagar och övriga författningar. Kommittén bör fortlöpande lämna förslag till de ställningstaganden som krävs av regeringen för att myndigheten skall kunna inrättas den I juli 1988. Jag övergär nu till att närmare beskriva de riktlinjer som bör gälla för kommitténs arbete.

Arbetsuppgifter för den nya myndigheten

Kustbevakningen ansvarar i dag för den reguljära civila övervakningen längs kusten. inom sjöterritoriet och i den svenska fiskezonen. Kustbevak- ningen verkar inom en rad arbetssektorer säsom havsfiskeövcrvakning. sjötrafikövervakning. allmän gränsövervakning och tullbevakning.

l vad avser räddningstjänst har kustbevakningen ansvar för insatser när olja eller andra skadliga ämnen kommit ut till sjöss med undantag för vattendrag. kanaler. hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren. Kustbevakningen biträder även marinen och sjöfartsverket med kontroll— och övervakaingsuppgifter inom deras resp. ansvarsområden samt ingår som en resurs i den sjöräddningstjänst som sjöfartsverket ansvarar för. För att lösa nuvarande arbetsuppgifter har kustbevakningspersonalen vissa tull- och polisbefogenheter. Kustbevakningens arbetsuppgifter— som jag nu översiktligt har angivit — skall kvarstå även efter omorganisationen.

[ detta sammanhang bör kommittén belysa hur den nya myndighetens tullbevakningsuppgifter skall lösas i samverkan med tullverket och vilka särskilda samordningsbehov som därvid behöver tillgodoses. Med utgångs- punkt i de nuvarande arbetsuppgifterna för kustbevakningen bör kommittén analysera och bedöma hur en minskad sektorisering kan genomföras inom sjöövervakningen cl. v. s. vilka ytterligare funktioner och uppgifter inom den totala sjöövervakningen som till totalt lägre kostnader kan handhas eller utföras av den nya myndigheten. Jag övergär därmed till att översiktligt ange vilka överväganden som kan bli aktuella att göra.

] riksdagens beslut (prop 1985/861I7U. FÖU 1986/87z2, rskr 58) om räddningstjänstlag m. m. behandlades frågan om fördelningen av ansvaret inom sjöräddningstjänsten. Kommittén bör redovisa på vilket sätt och i vilken utsträckning den nya myndigheten kan medverka eller utnyttjas i en mera integrerad och samordnad sjöräddningstjänst och behandla frågan om ansvarsfördelning i detta avseende. Kommittén bör också i kontakt med utredningen om översyn av miljövårdsorganisationen (dir 198625) överväga kustbevakningens ansvar när det gäller insatser i fråga om t.ex. tillsyn och kontroll av sjötransporter med farligt gods.

För olje- och kemikalicbekämpning till sjöss har bl.a. inom kustbevak- ningen under åren byggts upp en beredskap omfattande bl.a. särskilda s. k. miljöskyddsfartyg. Dessa representerar avsevärda kapitalinvesteringar och

• Sida 112
•  Original

utgör en ovärderlig tillgang i riiddningstjänsten. Fartygen är ocksa utmärkta arbetsplattformar för andra ändamal. Ett merutnyttjande för uppgifter som utan större svarighet kan avbrytas för räddningsinsatser bör eftersträvas vilket samtidigt kan medföra att fartygens räddningstjänstberedskap höjs. Kommittén bör därför undersöka möjligheterna till ett ökat utnyttjande och lämna översiktliga förslag till hur niiljöskyddsfartygen kan utnyttjas även för andra myndigheters behov.

Ökad samverkan och samordning

Den nuvarande sektorindeladc organisationen inom sjöövervakningen har lett till en rad dubbleringar bäde materiellt och personellt. En ökad samordning mellan marinen och kustbevakningen. men även i förhållande till andra myndigheter. kan förväntas leda till såväl rationaliserings- som effektivitetsvinster inom omrädena Iedningsystem, samband. informations- och kommunikationssystem. administrationssystem. utbildning. materielan— skaffning. anskaffning av byggnader, förrådshällning samt underhåll. Organisationskommittén bör lämna förslag till effektivitetshöjande åtgärder inom de områden som här har nämnts. Förslagen bör kunna leda till en ökad samordning och integration med verksamheter av liknande karaktär som kustbevakningen. Särskilt hör kommittén här uppmärksamma de krav och behov som en samverkan och samordning inom hela sjöövervakningen kan ställa på ledning, integrerade sambands- och kommunikationssystem. datorbaserad informationsöverföring etc. I detta sammanhang bör även undersökas tullverkets behov av att kunna repliera på dessa system.

Vidare ankommer det på kommittén — i enlighet med justitieutskottets yttrande (.luU 1986/8713) till försvarsutskottet med anledning av regeringens proposition om totalförsvarets fortsatta utveckling — att lämna förslag vad avser ansvarsfördelnings- och samarbetsfrågori förhållandet mellan kustbe- vakningen och sjöpolisen.

Organisatoriska förändringar

] nuläget leds kustbevakningens verksamhet på den centrala nivån — under generaltulldirektören — av chefen för kustbevakningen som även är chef för generaltullstyrelsens kustbevakningsbyrå. Kustbevakningsbyrån är indelad i en operativ sektion och två tekniska sektioner. De två sistnämnda sektionerna svarar även för övriga tullverkets behov av teknisk kompetens. Behovet av övriga stödfunktioner tillgodoses av ekonomi-. personal och kanslibyråerna inom generaltullstyrelsen.

För tullverkets verksamhet pä regional nivä är landet indelat i sju tullregioncr. För ledningen av varje region svarar en tulldirektör med biträde av en tulldirektion.

• Sida 113
•  Original

För kustbevakningsverksamheten är landet indelat i fyra kustdistrikt. För ledningen av varje kustdistrikt svarar en kustdistriktschef med biträde av ett kustbevakningskontor. Kustdistriktchet'erna och kustbevakningskontoren är organisatoriskt integrerade i de fyra större tulldirektionerna. Kustbevak- ningskontoren är indelade i en operativ och en teknisk sektion. Behovet av övriga stödfunktioner tillgodoses av de administrationskontor som ingår i respektive tulldirektion.

För den regionala ledningen av kustdistriktens verksamhet finns för varje kustdistrikt uppbyggt ett lednings- och sambandssystem baserat på ledningscentraler, sambandscentraler och ett kusttäckande radionät. ! viss omfattning tillgodoses kustbevakningens och övriga tullverkets sambands— behov genom gemensamma sambandscentraler.

Varje kustdistrikt är i dag indelat i kustbevakningsområden. Totalt finns femton sådana områden. Inom varje område finns två—fyra kustposteringar. Därutöver finns tio regionkustposteringar och tre flygkustposteringar.

I framtiden skall kustbevakningen vara en självständig myndighet direkt under regeringen med ett eget operativt ansvar för sin verksamhet. Organisatoriskt skall kustbevakningen vara en egen. fristående civil myn- dighet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde. Myndigheten skall inte ingå i försvarsmakten i fred. Myndigheten skall upprätta egen anslagsframställning och den totala verksamheten finansieras med anslag inom den militära utgiftsramen i likhet med t.ex. försvarets forskningsan- stalt.

De förslag som organisationskommittén lägger vad gäller den nya myndighetens ansvar och arbetsuppgifter samt samverkan och samordning in_om t.ex. funktionerna, ledningssystem och samband bestämmer den organisatoriska uppbyggnaden och lokaliseringen av olika nivåer inom den nya myndigheten. Vägledande för organisationsuppbyggnaden bör också vara starka, operativa ledningsfunktioner och främjande av obyråkratiska arbetsformer. Mot bakgrund av den operativa verksamheten bör den nya myndighetens behov av egna stödfunktioner inom områdena teknik, personal- och ekonomiadministration samt sjörättslig sakkunskap beräknasi förhållande till de resurser som finns för detta inom andra myndigheter. Försvarets materielverk förutsätts medverka vid utveckling och anskaffning av materiel för den nya myndigheten på motsvarande sätt som för försvarsmakten. Beträffande lokalförsörjningen bör kommittén samråda med utredningen om genomförande av samordnad statlig lokalförsörjning (Fi 1987124).

Mot denna bakgrund bör organisationskommittén belysa och lämna konkreta förslag till hur kustbevakningen som egen civil myndighet skall byggas upp. Vissa primära frågeställningar bör därvid studeras och övervägas sasom

• Sida 114
•  Original

— avvägningen av ansvarsfördelning m. in. mellan central. regional och lokal nivå. — den centrala och regionala organisationen

— lokalisering

— de praktiska möjligheterna till samordning och samlokalisering med andra myndigheter pa central, regional och lokal nivå

Kommittén bör vidare lämna förslag och anvisningar till hur den nya myndigheten skall medverka i försvarets perspektiv- och programplaner- ing.

[ fråga om utbildning bör övervägas hur denna i olika delar kan samordnas mellan myndigheterna inom sjöövervakningen.

Kommittén börmed särskild uppmärksamhet analysera och beskriva hur relationerna till försvarsmakten skall utformas så att kustbevakningens särskilda karaktär, identitet och civila profil bibehålls.

Däremot skall kustbevakningen. som hittills. ingå i marinens krigsorgani- sation. Särskilt bör därvid belysas på vilka områden som risker finns för att kustbevakningens civila status i folkrättslig mening kan komma att ifråga- sättas under fredsförhållanden.

Anslagsfrågorna

Det bör ankomma på kommittén att ta fram underlag och redovisa förslag vad gäller de ekonomiska, personella och andra resurser som skall föras över från tullverkets anslag under sjunde huvudtiteln till nya anslag under fjärde huvudtiteln. Därvid bör beaktas dels kustbevakningens särkostnader under tullverkets förvaltningskostnadsanslag (anslag D 4 under sjunde huvudti- teln), dels motsvarande kostnader under driftskostnadsanslaget (anslag D 5 under sjunde huvudtiteln). dels ingående reservationer som belöper sig på kustbevakningen under anskaffningsanslaget (anslag D 6 under sjunde huvudtiteln) och dels för de projekt som utförs för kustbevakningens räkning under reservationsanslaget vissa byggnadsarbeten vid tullverket (anslag D 1 under sjunde huvudtiteln). Mot bakgrund av denna redovisning bör kommittén lämna förslag till kustbevakningens anslag under den militära utgiftsramen. En av utgångspunkterna för bedömningen får bli generaltull- styrelsens anslagsframställning för budgetåret 1988/89. En analys bör också göras vad avser rationaliseringseffekter som uppkommer inom tullverket till följd av kommitténs förslag. Förslag i anslagsfrågor bör lämnas till regeringen senast den 9 oktober l987.

Rationaliseringseffekter och besparingar

Kommittén bör belysa och redovisa storleken på de besparingar och

• Sida 115
•  Original

effektivitetsvinster som förslagen till ökad integration och samordning inom sjöövervakningen kan leda till samt i vilken takt dessa kan realiseras.

Instruktion och författningsändringar

Organisationskommitten hör lämna förslag till instruktion för den nya myndigheten. Kommittén bör ocksa redovisade förl'attningsändringar som i övrigt blir nödvändiga att genomföra med anledning av de förslag som lämnas.

Tidsplan

Utredningsarbetet bör bedrivas sa att den nya myndigheten kan börja sin verksamhet den l juli 1988. Kommittén bör fortlöpande under arbetets gäng lämna förslag till de ställningstaganden som krävs av regeringen för att myndigheten skall kunna inrättas den I juli l988. Förslag bör också lämnas vad gäller de åtgärder som i aktuella fall blir nödvändiga att överlämna till myndigheten att själv genomföra i efterhand.

Kommittén bör när arbetet pabörjas och vidare under arbetets gäng informera berörda huvudorganisationer och i förckommande fall annan berörd central arbetstagarorganisation med vilken staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dessa tillfälle att framföra synpunkter.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för finansdepartementet

att tillkalla en kommitté — omfattad av kommittéförordningen(l976:119)— med högst tre ledamöter med uppdrag att utarbeta förslag till organisation m. m. för kustbevakningen

att utse en av ledamöterna att vara ordförande att besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m. m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Finansdepartementet)

• Sida 116
•  Original

Finansdepartementet

Beskattning av fåmansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållsparandet - Huvudrapport från Spardelega- tionens sparundersökning. [11] Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20] Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen. [26]

Utbildningsdepartementet

Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10]

Censurlagen - en modernisering av biografförordning- en. [22]

Arbetsmarknadsdepartementet

Den regionala problembilden. [12]

Mångfald mot enfald. Del 1. [13] Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. [14]

Regionalpolitikens förutsättningar. [19]

Industridepartementet

Statligt finansiellt stöd. [24] Rapporter till finansieringsutredningen. [25]

Civildepartementet

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [1] Integriteten vid statistikproduktion. [3] Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [5] Samordnad länsförvalming. De12: Bilagor. [6] SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18]

Bostadsdepartementet Parkeringsköp. [23]

Miljö- och energidepartementet

Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. [21]

• Sida 190
•  Original

• Sida 191
•  Original

• Sida 192
•  Original

• Sida 193
•  Original

• Sida 194
•  Original

L-iiem-ss-Ls NSSI