SOU 1990:70

Lokalt ledd närradio

Statens offentliga utredningar

&& 1990:7O &? Utbildningsdepartementet

Lokalt ledd närradio

Betänkande av utredningen om vissa frågor om närradio Stockholm 1990

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/739 96 30 Telefax: 08/739 95 48

Publikationerna kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

NORSTEDTS TRYCKERI ISBN 91-38-10633-7 Stockholm 1990 ISSN 0375-250X

Till chefen för utbildningsdeparte- mentet, statsrådet Bengt Göransson

Regeringen bemyndigade den 19 maj 1988 statsrådet Bengt Gö— ranssson att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor om närradions regelverk. Samma dag förordnades un- dertecknad att vara särskild utredare. Genom tilläggsdirektiv fick jag den 30 november 1989 i uppdrag att att se över dels reglerna om referensbandningen av närradions program, dels frågan om närradions Etiska nämnds ställning.

Den 2 februari 1989 överlämnade regeringen till mig en skri- velse från närradioföreningen i Linköping i vilken föreningen fö- reslår en decentralisering av besluten om sändningstid för ortens tillståndshavare.

Sekreterare i utredningen har varit fil.dr Helena Streijffert. Un- der slutskedet har hovrättsassessor Carin Wiklund Jörgensen tjänstgjort som biträdande sekreterare och byrådirektör Catrin 'l'idström som expert.

Sakkunniga har varit hovrättsassessor Tor Bergman, kanslisek— reterare Karin Bäcklund samt kansliråd Lars Marén från utbild— ningsdepartementet, byrådirektör Bertil Olstrup från Televerket Radio, direktör Olle Palmborg från närradionämnden och redak- tör Bernt Stenmark, ordförande i Sveriges Närradioförbund.

Som experter för beredningen av frågan om närradion i krig och krislägen har medverkat hovrättsassessor Tor Bergman, ut- bildningsdepartementet, direktör Nils Petter Lindskog, Sveriges Radio, byråchef Åke Lindström, statens räddningsverk, avdel— ningsdirektör Claes Göran Lundberg, överstyrelsen för ekonomisk beredskap, byråchef Roland Nordlund, styrelsen för psykologiskt försvar, byrådirektör Bertil ()lstrup, Televerket Radio, direktör

Olle Palmborg, närradionämnden samt adjunkt Sven Erik Svens- son, Sveriges Närradioförbund.

Utredningsarbetet är nu slutfört och jag får härmed överlämna betänkandet SOU 1990170 Lokalt ledd närradio.

Stockholm den 27 september 1990

Leif Andersson särskild utredare

Helena Streijffert sekreterare

InnehäH

Förkortningar

Sammanfattning

Författningsf'örslag Förslag till lag om ändring i närradiolagen (19821459) Förslag till lag om ändring i lagen (1982z460) om ansvarighet för närradio Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1967:446) om radiosändare Förslag till förordning om närradioråd Förslag till förordning om ändring i förordningen (1984z463) om avgifter i ärenden om närradio

2.3 2.4 2.5

Beskrivande del

Uppdraget

En särskild utredare tillkallas Direktiven

Tilläggsdirektiv

Skrivelse från Linköpings närradioförening Utredningens arbetsformer

Närradion enligt 1985 års riksdagsbeslut

Regelverket

Regeringsformens föreskrifter om skydd för yttrandefri— heten och informationsfriheten Vissa radiorättsliga begrepp Regler om sändare och mottagare Något om villkoren för sändningarna från Sveriges Radio—koncernens programföretag

1 1

13

21 33

35 37

43

45 45 45 47 47 47

49 49

49 50 51

51

2.6 2.7 2.8

3.3 3.4 3.5 3.6

4.1 4.2 4.3 4.4 4.5

5.1

5.2

6.1 6.2

7.1 7.2 7.3 7.4 7.5

8.1 8.2 8.3

9.1 9.2

Närradiolagen Lagen om ansvarighet för närradio Avgifterna i ärenden om närradio

Utvecklingen av närradion efter år 1985 Ett fågelperspektiv Utvecklingen av antalet sändningsområden, sändnings— tillstånd och sändningstimmar

Närradion — ett massmedium?

Närradions lyssnare Utvecklingen av antalet sändande föreningar Sommarradio och turistradio

Närradionämndens arbete Uppgifter och personal Tillsynsärenden Tillståndsärenden Tidsscheman Faktureringar . Närradiosändningarna — lokala tillämpningar av generella regler De sändande föreningarna 5.1.1 Att sända närradio 5.1.2 Att samsas om tillgänglig sändningstid Närradioföreningarna 5.2.1 Närradiol'öreningarna som samordnare 5.2.2 Närradioföreningarnas sändningar

Finansiering av närradiosändningarna Vad kostar det att sända närradio? Finns det bidrag?

Teknisk orientering — allmän bakgrund Inledning

Frekvenstekniska grunder Frekvensförvaltningens organisation Kostnader för olika slags sändare RDS och andra tilläggstjänster

Sändarnas räckvidd Huvudregeln Önskemål om längre räckvidd Gången av ett räckviddsärende

Televerkets ensamrätt Sändarmonopolet Programförbindelser

52 54 55

57 57

58 59 61 63 65

69 69 69 72 73 74

77 77 77 82 82 82 85

91 91 94

97 97 97 99 99 100

101 101 101 102

105 105 106

10

10.1 10.2 10.3 10.4 10.5

10.6 10.7

10.8

11

11.1 11.2

11.3

11.4

11.5

Närradion i krig och vid krigsfara samt för varning av befolkningen Nuvarande reglering Varning och information vid fredsolyckor Varning och information under beredskap och i krig Radio Data System (RDS) Behovet av och möjligheterna för sändningar över

begränsade områden

10.5.1 Närradions användning vid fredsolyckor 10.5.2 Närradions användning under beredskap och i krig 10.5.3 Närradions utbredning 10.5.4 Möjligheterna inom riksradion och lokal- radion Totalförsvarets ledning under kriser och i krig Yttrande— och informationsfriheten i krig och kriser 10.7.1 Den fria åsiktsbildningen 10.7.2 Möjliga begränsningar av yttrandefriheten 10.7.3 Förfogandelagstiftningen och yttrandefri- heten

Frågans tidigare behandling

Rasism och missbruk av yttrandefriheten i när- radion

Regeringens uppdrag

Kommissionens kritik av dagens system

11.2.1 Rättstillämpningen 11.2.2 Den långa handläggningstiden 11.2.3 Referensbandning 11.2.4 Närradions etiska nämnds ställning

Referensbandning

11.3.1 Lagstiftningen

11.3.2 Praktik och teknik ] 1.3.3 Erfarenhet av referensbandning Massmedier och etik 1 1.4.1 Yttrandefrihetsskydd och yttrandefrihets— brott 1 1.4.2 Radio och TV 11.4.3 Pressens opinionsnämnd och P() 11.4.4 Närradion och dess etiska regler

Återkallelse av sändningstillståndet 11.5.1 Lagstiftningen 11.5.2 Närradiokommitténs förslag 11.5.3 Återkallelse i praktiken

109 109 110 113 114

116 116

117 118

118 119 120 120 120

121 122

129 129 129 129 130 131 132 132 132 133 133 134

134 135 136 137 139 139 140 140

11 12 13 13.1 13.2 13.3 14 14.1 14.2

14.3 15

15.1 15.2 15.3

15.4 15.5

15.6

15.7

15.8

Överväganden och förslag Uppdraget och vissa utgångspunkter

Närradiosändningarnas räckvidd Nuläge

Överväganden

13.2.1 En kommuntäckande närradio 13.2.2 Praktiska och ekonomiska konsekvenser Förslag

Huvudmannaskapet för närradiosändarna

Nuläge Overväganden 14.2.1 Ekonomiska konsekvenser för de sändande

föreningarna 14.2.2 Tillståndshavarnas tillgång till sändarna 14.23 Det fortsatta förhållandet till televerket 14.2.4 Närradion i krig m.m.

14.2.5 Overgångsfrågor Förslag

Lokala beslut om sändningstid och lokal avgifts- administration Behovet av en lokal administratör Tidigare ställningstagande i frågan Beslut om fördelning av sändningstid är ett myndig- hetsbeslut Överlämnande av myndighetsbeslut till enskilt organ Närradioföreningarna kan inte fungera som mottagare av myndighetsuppgifter En ny offentligrättslig organisation skapas — närradio- råd Närradiorådens uppbyggnad och regleringen av deras

uppgifter

15.7.1 Närradiorådet skall representera tillstånds— havarnas olika inriktningar 15.7.2 Närradiorådets myndighetsområde 15.7.3 Närradiorådens tillkomst 15.7.4 Regler för myndighetsbeslut 15.7.5 Avgiftsdebitering 15.7.6 Närradiorådet får rätt att ta ut avgift och får hjälp att fordra in den 15.7.7 Närradioråden får tillsynsuppgifter 15.7.8 Den rättsliga regleringen av närradioråden

15.7.9 Övergångsregler

Närradionämndens tillsyn över närradioråden

147 147 148 148 149 150

153 153 154

154 156 157 158 158 159

161 161 162

163 163

168 168 170 171 172

174 175 175 176 176

15.9 Närradiorådens juridiska ställning 178 15.10Förslagen i sammanfattning 179 16 Närradioföreningarnas sändningsrätt 181 16.1 Nuläge 181 16.2 Gruppmedium — ortsmedium 183 16.3 överväganden 184 16.3.1 Egentliga föreningar har företräde 184 16.3.2 Slingor 185 16.3.3 Provsändningar 186 16.3.4 Kommunal information 186 16.3.5 Evenemangssändningar 187 16.4 Förslag 187 17 Närradions användning för varning och information samt i krig och vid omedelbar krigsfara 191 17.1 Uppdraget 191 17.2 Överväganden 192 17.2.1 Närradiosändarnas användning i fred 192 17.2.2 Närradiosändarnas användning under bered- skap och i krig 194 17.3 Förslag 199 17.3.1 Varning och information vid fredsolyckor 199 17.3.2 Varning och information under beredskap och i krig 199 17.3.3 Kostnader 200

18 Åtgärder mot missbruk av yttrandefriheten i när- radion 201 18.1 Utgångspunkter 201 18.2 Referensbandningen 202 18.2.1 Ökad åtkomlighet av referensband 202 18.2.2 Regelbundna uppgifter om vem som sänder 203 18.2.3 Sammanslutningen skall ha ansvaret för

referensbandningen 205 18.2.4 Närradionämnden har rätt att kostnadsfritt få tillgång till referensbanden 206 18.2.5 Förbättrad tillsyn med närradiorådens hjälp 207 18.2.6 Sanktionsmöjligheterna förstärks 207 18.3 Tillgång till referensbanden och närradions etiska nämnds ställning 209 18.3.1 Ej lagligt reglerad tillgång till referensband 209 18.32 Närradions etiska nämnd skall verka utan

statlig inblandning 210

18.4 Närradionämnden får ökat tillsynsansvar 210 18.5 Yttrandefrihetsbrott skall kunna medföra tidigare interimistisk återkallelse av sändningstillståndet 212 18.5.1 Behov av snabbare återkallelse 212

18.5.2 Allvarligare yttrandefrihetsbrott skall kunna tidigarelägga den interimistiska återkallelsen 213 18.5.3 Tiden för nytt tillstånd förlängs vid brottet

hets mot folkgrupp 215 18.6 Förslagen isammanfattning 216 Litteraturförteckning 219 Bilagor Bilaga ] Särskilt yttrande 221 Bilaga 2 Utredning om vissa närradiofrågor

(Dir. 198822) 223 Bilaga 3 Tilläggsdirektiv (lP 2311/89) 233 Bilaga 4 Närradions etiska regler (Sveriges Närradioför—

bund) 235

Förkortningar

AM

CFL

Dir.

Dnr

FM

FöU

lFPl

KrU

PO

PON

prop.

RAL

RB

RDS

Anfört arbete, syftar på senast angiven källa/referens

Amplitudmodulering, en modulcringsmctod som används för Ijudradiosändare på lång- och mellanvågsbanden

Utredningen om översyn av civilförsvarslz-rgstiftningen m.m.

Kommittédirektiv Diarienummer

Frekvensmodulering. en modulcringsmetod som används för Ijudradiosändare på IfM—bandet 87,5— 108 Mhz

Försvarsutskottet

The International Federation of Producers of Phono— grams and Videograms

Kulturutskottet

Allmänhetens pressombudsman Pressens opinionsnämnd Regeringens proposition Radioansvarighetslagen Rättegångsbalken

Radio Data System, medger sändning av digital tilläggsin- formation över FM—sändare

RF rskr. SAMI SFS SOU SPF SRV STIM TF VMA ÖB

ÖCB

Regeringsformen

Riksdagsskrivelsc

Svenska artisters och musikers intresseorganisation Svensk författningssamling

Statens offentliga utredningar

Styrelsen för psykologiskt försvar

Statens räddningsverk

Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå Tryckfrihetsförordningen

Viktigt meddelande till allmänheten Överbefälhavaren

Överstyrelsen för civil beredskap

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har enligt direktiven haft fem huvuduppgifter

att pröva frågan om närradiosändarnas räckvidd

att utreda konsekvenserna av en avveckling av televerkets en- samrätt på närradiosändare

att undersöka möjligheterna till en ändrad beslutsordning i sändningstidsärenden och om det finns anledning att reglera anta- let närradioföreningar i de olika sändningsområdena

att ta ställning till närradioföreningarnas sändningsrätt i ljuset av att närradion i största möjliga mån bör bevara sin särprägel av föreningsradio samt

att behandla frågorna om rätten att sända närradio i krig och närradiosändarnas användning för andra ändamål i krig respektive vid fredsolyckor.

Utredningen har därtill enligt tilläggsdirektiv haft att se över reglerna för referensbandning av närradions program samt möj- ligheterna att ge närradions etiska nämnd en starkare ställning.

Betänkandet är indelat i två delar. 1 del 1, som omfattar kapit- len 1—1 1, ges en redovisning av bakgrundsmateria1. 1 del 11, som utgörs av kapitlen 12—18, redovisar jag mina överväganden och förslag. Dessa har i sin tur fått relativt omfattande konsekvenser för de lagar och, förordningar som omgärdar närradioverksamhe— ten. Jag redovisar inledningvis i betänkandet förslag till dels för- fattningsändringar, dels nya författningar.

Bakgrundsbeskrivning

Den första delen inleds med en redovisning av direktiven och till— läggsdirektiven. Vidare beskrivs hur utredningen har arbetat (kap.l1).

Därefter följer en redovisning av den särskilda lagreglering som gäller för närradion. Men eftersom den inte bör behandlas isole—

rat ingår också en redovisning av den grundläggande lagstiftning— en för radio— och 'l'V—verksamhet i vårt land och vad regerings— formen föreskriver om skydd för yttrandefrihet och informations- frihet (kap. 2).

I utredningsuppdraget ingår frågorna om närradioföreningarnas ställning och sändarnas räckvidd. ! betänkandet beskrivs relativt utförligt närradioverksamhetens utveckling. Vidare görs en jämfö— relse med andra massmedier samt en redovisning av två under— sökningar om närradiolyssnandet i riket. Utvecklingen mot s.k. sommarradio och turistradio berörs också (kap. 3).

Närradionämndens arbete med fastställande av sändningstider och debitering av sändningstidsavgifter har växt i takt med närra— dioverksamheten, medan mängden tillsynsärenden avseende olika regelbrott med ett undantag har legat på en jämförelsevis låg ni- vå. Undantaget är' obetalda sändningstidsavgifter. vilket leder till förlust av sändningstillstånd (kap. 4).

Genom en serie studiebesök har vi samlat underlag för att kun— na besvara frågor om bl.a. närradioföreningarnas ställning och funktion i de olika sändningsområdena. llär framgår bl.a. att när- radioföreningarna samordnar tillståndshavarnas önskemål om sändningstid, avgifterna till televerket för hyra av sändare och programförbindelser samt licensavgifterna till |1pphovsmannaor— ganisationerna. Av närradioft'ireningarnas sändningar är kommu— nal information och turistinformation vanligast. Inställningen till närradioföreningarnas sändningar varierar, enkelt uttryckt så att man är mer positivt inställd till dem i de mindre orterna än i storstäderna (kap. 5).

Kommunalt stöd är relativt vanligt, särskilt i de mindre orter- na, t.ex. i form av bidrag till studioutrustning och lokalhyra, till lön åt någon anställd. Närradiol'öreningarna spelar här en roll som mottagare av ekonomiska bidrag till närradioverksamheten på orten och som sändare av sådan information som kommunen finner angelägen att nå ut med (kap. 6).

l utredningsuppdraget ingår också frågor av teknisk natur. Frå- gan om närradiosändningarnas räckvidd är relevant i ljuset av de sändande föreningarnas önskemål, men också om det av frekvens— tekniska grunder är möjligt att förändra räckvidden. En avveck— ling av televerkets ensamrätt för innehav av närrat'liosändare har betydelse för tillståndshavarnas utgifter, men också för vad den innebär för förvaltningen av tillgängliga frekvenser och kontrol— len av de sändare som är i bruk. Frågan om närradiosändarnas användning för andra ändamål i krig är relevant i ljuset av fören- ingslivets möjligheter till egna radiosändningar t.ex. för att tipp- rätthålla folkförsvar och motståndsvilja, men också i relation till behoven av att snabbt kunna gå ut med varning och information till befolkningen och vilka övriga möjligheter ljudradiosystemet har att erbjuda. Därför ges i betänkandet en allmän och samman- hållen redovisning av olika tekniska frågor som rör tillgång och

efterfrågan på samt fördelning och förvaltning av radiofrekvenser (kap. 7).

Det finns en utbredd opinion bland de närradioverksamma att sändningarna skall nå utöver vad som gäller enligt den s.k. hu— vudregeln, dvs. fem kilometers räckvidd. lör när:'v11ande har så många dispenser lämnats att flertalet sändare har en räckvidd som är' större än fem kilometer (kap. 8).

Televerket har i en skrivelse till regeringen hösten 1987 begärt att ensamrätten skall avvecklas och som skäl anfört att verket ha- de dålig kostnadstäckning och därför skulle bli nödgat att kraftigt höja priserna för den tjänsten. Bland många närradioverksamma finns det en önskan att ”slippa monopolet" (kap. 9).

En genomgång av de riktlinjer som gäller för Sveriges Radio AB i krig, vid krigsfara och vid fredskatastrofer presenteras. Tidi- gare utredningar visar att närradiosändarna bedöms ha stor bety- delse för ett väl fungerande ljudradiobaserat varningssystem. En genomgång av totalförsvarets ledning under kriser och krig visar kommunernas centrala samordnings— och ledningsroll.

Regeringsformen anger de villkor som gäller för att begräns- ningar av informations— och yttrandefriheten skall kunna göras. En begäran av en myndighet att sända varning och annan infor- mation till allmänheten över radio respektive att förbjuda använd- ningen av en närradiosändare måste därför regleras i lag.

Närradion har relativt god och förväntat förbättrad täcknings- grad. Den är relativt väl etablerad bland lyssnarna i de områden där den finns.

Några särskilda beredskapshänsyn har inte tagits när det gäller placering av närradions sändare. Sådana hänsyn har heller ej spe— lat in vid etablering av programförbindelser eller placering av stu- dior (kap. 10).

Utredningens tilläggsuppdrag bottnar i den kritik kommissio- nen mot rasism och främlingsfientlighet riktade mot närradion i sitt betänkande (SOU 1989113—14) Mångfald mot enfald. Kom— missionen ifrågasatte dels allmänt om yttrandefrihetens gränser skulle vara desamma för alla medier, dels mer konkret bl.a. om lagstiftningen var tillfredsställande utformad vad gäller referens- bandningen. Kommissionens ståndpunkter och remissinstansernas reaktion på dessa redovisas.

Vidare redovisas hur referensbandningen regleras och sköts i dag. Erfarenheterna talar inte för att referensbandningen missköts i någon märkbar omfattning.

Närradion har genom sina etiska regler och sin etiska nämnd inordnat sig i ett för massmedierna brukligt mönster. Släktskapet med reglerna för pressen och för radio och TV påvisas.

Som en sanktion mot brott mot närradiolagcns regler och mot yttrandefrihetsbrott kan återkallelse av sändningstillstånd tillgri- pas av närradionämnden. Tidigare har förslag väckts om att åter- kallelsen skulle kunna användas mer aktivt mot r.1sism.l prakti—

ken har återkallelse sällan tillgripits men alltid då yttrandefrihets- brott begåtts. Radio lslarn är det mest uppmärksammade fallet (kap. 11).

Överväganden och förslag * Uppdraget och vissa utgångspunkter (kap. 12)

Betänkandets del 11 inleds med en principellt hållen diskussion. Jag erinrar om att mitt uppdrag gäller vissa frågor om närradion och således inte frågor om t.ex. reklam och sponsring, s.k. fri ra- dio och kostnaderna för närr'adionämnden som jag ibland mötts av under mina kontakter med närradioverksamma. För mig är det självklart att närradion i största möjliga mån skall bevaras som en föreningsradio.

Närradions karaktär av föreningsradio har betydelse bl.a. för dess räckvidd. Sändningarna bör därför kunna nå medlemmarna i föreningarnas primära aktionsområde.

Det skall råda en vid yttrandefrihet i närradion. En särskild fråga är missbruk av denna frihet. Reglerna för hur missbruk skall beivras är helt klara i lagen om ansvarighet för närradio. Här gäller emellertid att få en bättre kontroll över att de efterlevs samt undersöka möjligheterna att lättare ingripa mot sådana sänd- ningar.

Eventuella begränsningar av yttrandefriheten har relevans när det gäller frågan om närradions uppgifter i krig. Min allmänna utgångspunkt vid denna prövning kommer' att vara att reglerna för närradion bör utformas utifrån den situation som råder i fredstid och att dessa regler så långt det är möjligt också skall till— lämpas i krigs— och krissituationer.

Besluten i närradioärenden bör flyttas så nära den praktiska verksamheten som möjligt samtidigt som en minimering av byrå- kratin bör' eftersträvas. Jag ägnar därför stor uppmärksamhet åt frågan om det är' möjligt att låta närradioföreningarna fatta de formella besluten om sändningstidens fördelning. Denna inställ— ning är också vägledande när jag behandlar frågan om skyldighe— ten att använda televerkets sändare.

* Närradiosändningarnas räckvidd (kap. 13)

Mot bakgrund av att föreningslivets aktionsområde som regel är primärkommunen anser jag att det är rimligt att samma område skall gälla för närradions sändningar, om föreningarna så önskar.

Närradionämnden skall därför, när' den fattar beslut om sändar— nas räckvidd, försäkra sig om att majoriteten av tillståndshavarna står bakom den begärda räckvidden.

! kommuner med fler än en sändare, som vardera täcker en del av kommunen, skall det vara möjligt för föreningar att få sända samtidigt över samtliga sändare.

* Huvudmannaskapet för närradiosändare (kap. 14)

Min principiella uppfattning är att det är' svårt att motivera en fortsatt ensamrätt för televerket för närradiosändare när verket inte vill ha den kvar och många sändande föreningar anser sig kunna ordna sändare till lägre kostnader. Mitt förslag är att tele— verkets ensamrätt avvecklas.

Televerket skall meddela tillstånd att inneha närradiosändare till den som har tillståndshavarna i sändningsområdet bakom sig. Mitt förslag är att beslut om sändarleverantör' skall fattas av till- ståndshavarna genom majoritetsbeslut.

Jag föreslår att sändarägarcn skall vara skyldig att låta samtliga tillståndshavare använda sändaren på lika villkor, bl.a.. att brukar- avgiften per sändningstimmc måste vara lika oavsett vem som sänder och när på dygnet. Denna skyldighet skall även innefatta ett krav på att avgiften skall vara skälig.

Tillstånd att inneha närradiosändare bör gälla för ett år i taget. De sändningsberättigade sammanslutningarna ges därmed regel- bunda tillfällen att pröva sin leverantör av sändartjänster.

* Lokala beslut om sändningstid och lokal avgiftsadministration (kap. 15)

Fördelning av sändningstid är ett myndighetsbeslut. För att rätten att fatta myndighetsbeslut skall kunna överlåtas till ett enskilt or- gan måste bl.a. grunddragen i beslutsordningen kunna regleras. Utredningen visar att det inte är' möjligt att reglera närradiofören- ingarnas verksamhet på erforderligt sätt. Jag föreslår i stället att ett nytt organ bildas inom varje sändningsområde, ett närradio- råd.

Närradiorådet skall väljas av de sändningsberättigade samman— slutningarna och bestå av ledamöter som allsidigt re|.)resenterar dessa. Sammanslutningarna skall vara skyldiga att bilda närradio— råd för att få sända. Det kan förefalla vara en krånglig ordning. I praktiken torde dock i allmänhet samma personer väljas till när— radiorådet som idag svarar för närradioföreningarnas verksamhet.

1 en särskild förordning om när'radioräd skall de närmare reg— lerna för närradiorådcns verksamhet finnas. Bl.a. skall allmänhe— ten och närradionämnden ha insyn i rådens verksamhet genom att de skall vara skyldiga att föra en offentlig sändningsförteckning. Närradioråden skall även ha visst tillsynsansvar över verksamhe—

ten, då de skall anmäla om någon sammanslutning sänder utan anmäld programutgivare eller utan sändningstillstånd.

Närradioråden skall även medverka till att avgiftsdebiteringen förenklas. ] fortsättningen skall huvuddelen av sändningsavgifter- na inbetalas i en post vid två tillfällen om året. Det skall ske ge— nom att närradiorådet anmäler önskad sändningsvolym för näst- kommande halvår, varefter närradionämnden debiterar en total sändningsavgift per sändningsornråde. Betalningsansvarct bibe- hålls av respektive sammanslutning medan närradiorådet tjänstgör som förmedlare.

Närradiorådets arbete med fördelning av sändningstid och för— medling av sändningsavgifter kommer att avlasta närradionämn— den. Den del av sändningsavgiften som motsvarar vad som i dag belöper sig på dessa rutiner bör sammanslutningarna befrias ifrån.

* Närradioföreningarnas sändningsrätt (kap. 16)

Närradioföreningarna har likt övriga föreningar behov att nå ut med information till sina medlemmar. Närradioföreningarna sän— der därutöver kommunal information. Närradioföreningarna har däremot inte som övriga föreningar någon ideologi eller åsiktsin- riktning att informera om. Mot den bakgrunden föreslår jag att övriga föreningar alltid skall ha företräde framför närradiofören— ingarna vid fördelningen av sändningstid. Möjligheterna för när- radioföreningarna att sända på s.k. öppen tid försvinner därmed.

S.k. provsändningar för föreningar som själva inte har sänd- ningstillstånd bör' ske på föreningarnas eget |.)rogramansvar'. Jag föreslår att närradionämnden skall kunna medge tidsbegränsat tillstånd för detta ändamål.

Informationsslingor, dvs. förinspelat material som innehåller information om närradion på orten, får sändas under tid som inte bokats in av någon tillståndshavare. En slinga får ha en speltid om högst en timme och får vid behov upprepas. Dessa sändningar skall som i dag vara befriade från sändningsavgift.

* Närradions användning för varning och information samt i krig och vid omedelbar krigsfara (kap. 17)

ingen lyssnare skall diskrimineras när viktiga varningsmeddelan— den sänds ut över radion. Jag föreslår därför att lokalradions sändningar av varningsmeddelanden vid fredskatastr'ofer utan för— dröjning och med automatik skall gå ut också över närradions sändare. Dessa sändningar bryter således pågående närradiopro- gram. De sker på lokalradions |.)rograrr1ansvar.

När riket befinner sig i krig eller i omedelbar krigsfara skall dessa sändningar även kunna omfatta viktiga informations— och servieemeddelanden.

Jag är' inte beredd att föreslå att beviljade sändningstillstånd skall dras in i krig eller vid omedelbar krigsfara. Däremot skall andra förtursregler gälla vid fördelningen av sändningstid.

Närradioråden i de olika sändningsområdena skall åläggas att utse ett antal personer som skall ingå i en lokal programgrupp för närradions sändningar i krig och vid krigsfara. Dessa program— grupper skall ingå i samma krigsorganiserade Ijudradiosystcm som lokalradion och inordnas i dess beredskapsorganisation. Lokalra- diocheferna i de respektive länen blir med andra ord beredskaps- ansvariga för organisationen. De lokala programgrupperna har ansvaret för sändningarna av kommunernas information och de har företräde för sina sändningar framför övriga tillståndshavare.

1 allvarliga krigsskeden kan närradion komma att bli en bety- delsefull varnings— och informationskanal. Detta ställer stora krav på de lokala programgrupperna att kunna förmedla den informa— tion som myndigheterna vill ut med respektive medborgarna ef- terfrågar och behöver. Då gäller också att närradion aldrig får va— ra tyst samtidigt som föreningslivets möjligheter att göra egna sändningar är mindre. De lokala programgrupperna måste därför ha relativt stor frihet att fylla kanalen med det innehåll de finner ändamålsenligt.

Som ett villkor för tillståndet att inneha närradiosändare skall gälla att sändaren skall vara tillgänglig för de sändningsberättiga- de även i krig och vid omedelbar krigsfara. Ett ytterligare villkor som jag föreslår är' att sändarägaren också skall vara skyldig att hålla en viss reparationsberedskap.

* Åtgärder mot missbruk av yttrandefriheten i närradion (kap. 18)

Dagens regelsystem för referensbandningen stramas upp för att inte inbjuda till lagöverträdelser.

När ett referensband skall avlyssnas skall av själva inspelning— en framgå när inspelningen är gjord och vilken sammanslutning som sänt programmet. Lagen om ansvarighet för närradio kom- mer fortsättningsvis att innehålla krav på tidsmärkning och iden- tifikationstecken. Likaså föreslår jag att lagen skall kräva att en sammanslutning som sänder under mer än en timme i följd minst en gång i timmen skall uppge vem som sänder. Närradioråden skall vara sammanslutningarna behjälpliga med råd angående re- ferensbandningen, men de skall även kunna avkräva dem redovis- ning över hur' de anordnat sin referensbandning.

Sanktionsmöjligheterna skärps mot den som missköter refe- rensbandningen. Här finns i dag en ltrcka i lagen. Om någon an-

svarig inom sammanslutningen i en lagakraftägande dom befun- nits skyldig till brott mot 9 5 lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio (mot referensbandningsskyldigheten) skall därför sam- manslutningens sändningstillstånd kunna återkallas. Detsamma skall gälla om sammanslutningen inte lämnat närradiorådet en re- dovisning vilken utvisar att referensbandningen är tillfredsställan- de anordnad.

Jag föreslår däremot inte att närradioförbundets etiska nämnd skall få laglig tillgång till referensbanden. En sådan ordning torde strida mot vad som är brukligt i övrigt och dess värde för att stäv— ja missförhållanden kan ifrågasättas. Det finns starka skäl att slå vakt om den etiska nämndens självständighet.

Jag föreslår i stället andra åtgärder för att öka beredskapen mot rasistiska tendenser i mediet.

Närradionämnden åläggs att ha ett aktivt tillsynsansvar vad gäl— ler misstänkta rasistiska inslag. Vid misstanke om att brott mot yttrandefriheten i form av brottet hets mot folkgrupp skall nämn- den anmäla saken till JK.

1 dag kan en sammanslutning i avvaktan på dom fortsätta sina sändningar med samma innehåll som programutgivaren åtalats för. Att återkalla ett tillstånd efter många månader, eller kanske efter ett år, kan fungera som ett slag i luften. Skall möjligheten att återkalla tillstånd finnas skall den fungera effektivt, dvs. fram- för allt snabbt. Jag föreslår därför att vid allvarligare brott skall tillståndet kunna återkallas interimistiskt redan när JK väckt åtal. Med allvarliga brott menas brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller därutöver.

När ett tillstånd återkallas kan närradionämnden bestämma en tid om högst ett år inom vilken nytt tillstånd inte kan ges. Ettårs- gränsen fungerar som en maximigräns. Den börjar löpa redan vid det interimistiska beslutet. För det fall de rasistiska inslagen skul- le öka i närradion är dagens system otillräckligt. Jag föreslår att man redan nu inför en möjlighet att förlänga hindret mot nytt sändningstillstånd till fem år' om en sammanslutnings programut- givare fällts för hets mot folkgrupp. Detsamma skall för att för- hindra kringgående gälla vid grövre brott mot skyldigheten att re- ferensbanda.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom föreskrivs i fråga om närradiolagen (1982:459) dels att 1—3, 6—8 och 11—15 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas sexton nya paragrafer, 2a—2f, 6a, 8a, 11a—11b, 14a, 16—20 55, av följande lydelse,

dels att närmast före 9 & skall införas en ny rubrik med lydel- sen Regler för programinnehåll,

dels att närmast före 1 5, 2 5, 2a 5, 3 5, 8 5, 12 5, 13 5, 15 5 och 16 5 skall införas nya rubriker av följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

Tillämpningsområde

151

I denna lag finns föreskrif- ter om rätt för vissa samman- slutningar att sända närradio. Med närradio avses rundradio— sändningar med begränsad räckvidd av ljudradioprogram.

1 lagen förstås med rundra— diosändning, radiosändare och radioprogram detsamma som i radiolagen (19662755).

1 denna lag finns föreskrif— ter om rätt för vissa samman- slutningar att sända närradio. Med närradio avses rundradio- sändningar av ljudradiopro- gram som endast undantagsvis når invånare i mer än en kam- mun.

1 lagen avses med rundra— diosändning, radiosändare och radioprogram detsamma som i radiolagen (19661755). Med sändningsområde avses det om— råde inom vilket närradio från en viss sändare kan tas ental med tillfredsställande hörbar- het.

Nuvarande lydelse

2

För prövning av frågor om närradio och för tillsyn av när- radioverksamheten finns en närradionämnd. Nämndens ordförande och vice ordförande skall vara lag- farna och erfarna [ domarvärv.

Föreslagen lydelse

Närradionämnden

52

För prövning av frågor om närradio och för tillsyn av när- radioverksamheten finns för hela landet en närradionämnd.

Nämndens ordförande och vice ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Närmare föreskrifter om nämnden meddelas av regeringen.

Närradioråd

Zaå

För prövning av frågor om fördelning av sändningstiden mellan sammans/amingarna skall det för varje sändare fin— nas ett närradioråd.

Om en sändare uteslutande används för samtidig och oför- ändrad utsändning av program som samtidigt sänds ut över en annan sändare får närradio- nämnden besluta tlll närradiorå— det skall vara gemensamt för sändarna.

I förordningen (1991 :()0) om närradioräd föreskrivs även när närradiorådet [ andra fall får vara gemensamt för flera sända- re.

Zbé

3 Senaste lydelse 19851597.

Innan närradioräd bildats och registrerats av närradio- nämnden får inte sändaren an- vändas för närradiimäta/ningar.

2c5

Varje närradioråd består av ett udda antal ledamöter, minst tre och högst femton, jämte er— sättare.

Ledamot av närradiorådet och ersättare skall lta hemvist i Sverige. Han får inte vara un- derårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt Il kap. 7 9” föräldrabalken.

2då

Närradiorådet Väljs vid ett möte till vilket samtliga sam— manslutningar inom sändnings— området. som har sändningstill— stånd tills vidare, kallas. Närra— dioniimnden skall bestämma vil- ken sammanslutning som skall svara för kallelsen.

Varje sammanslutning har vid val av rådet, antagandet av stadgar och vid beslut om avgift till rådet en röst.

Zeä

Val av ledamöter och ersät— tare skall ske så att de valda re— presenterar olika verksamhetsm— riktningar inom sändningsområ— det.

Valet skall vara proportio- nellt, om det begärs av minst det antal röstberättigade som motsvarar den kvot vilken er- hålls om antalet närvarande röstberättigade delas med det antal personer som valet avser ökat med 1. Vid förfarandet gäller bestämmelserna i lagen (I (155.138) om proportionellt valsätt inom landsting och kom— mttnfttllmäktige mm. i tillämp- liga delar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2fé

Närradionämndens beslut att vägra registrera ett närradioråd får överklagas hos kammarrät— ten.

Närradioråds beslut får överklagas hos närradionämn— den.

Närmare föreskrifter om närradioråd finns i förordning— en (1991:()()) om närradioråd.

Tillstånd 3 53 Närradio får inte sändas Närradio får sändas sedan utan tillstånd av närradionämn- närradionämnden lämnat till- den. stånd och sedan närradioråd

beslutat om sändningstid.

Ett sändningstillstånd kan gälla tills vidare eller för en provtid om tre månader.

Tillstånd att sända på prov får meddelas santma samman— slutning endast en gång per tre—

årsperiod. 6 & Närradio får sändas bara Närradionämnden bestäm— över sådana sändare som tele- mer sändningsområdet för varje verket ställer till förfogande. sändare.

Närradionäm/ulen får inte vid nyetablering av en sändare eller förändring av en befintlig sändare godkänna ett för sända— ren begärt sändningsområde, om majoriteten av de sänd- ningsberättigade sammanslut— ningarna inom sändningsområ- det motsatt sig begäran.

baé

Från närradiosändare skall kunna vidaresändas meddelan— den enligt ll b 9”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 54

För varje sändare bestäm— mer närradionämnden vilka sammanslutningar som skall få sända och under vilken tid sändningarna får ske.

För varje sändare bestäm— mer närradionämnden vilka sammanslutningar som skall få sända.

Fördelning av sändningstid

855

Sändningstiden skall så långt det är möjligt fördelas enligt sammanslutningarnas önskemål. Om deras önskemål ej kan för- enas, skall förtur ges ät den sammanslutning som bedöms ha störst intresse av att få sän— da vid en viss tidpunkt.

lin samntanslutning skall så långt det är möjligt tilldelas sändningsdd [ enlighet nted sitt önskemål. Om sammanslutning- arnas önskemål inte kan för— enas, skall förtur ges åt andra sammanslutningar än närradio- föreningen och i övrigt åt den sammanslutning som bedöms ha störst intresse av att få sän- da vid en viss tidpunkt.

Varje beslut om sändningstid gäller tills vidare, dock längst för ett år.

8aå

** Senaste lydelse 19852597. 5 Senaste lydelse 1985z597.

Sammanslutning, som fått tillstånd att sända på prov, får sända på sådan tid som inte omfattas av tidigare beslut om fördelning av sändningstid. Sammanslutningen skall dock alltid beredas tillfälle att sända sammanlagt två timmar under dagtid under tillståndets giltig— hetstid.

Na varande lydelse

Föreslagen lydelse

][ åf)

Sammansltttningens pro- gramutbud får inte, annat än i begränsad omfattning, innehål— la material som inte har fram— ställts enbart för den egna verksamheten. En närradioförenings pro— gratnutbud får innehålla endast

1 . uppgifter om program och programtider samt andra upp— lysningar om närradioverksam- heten på orten,

2. sändningar från everte— mang av gemensamt intresse för tillståndshavarna på orten,

3. information, i begränsad omfattning, om kommunal verk- samhet och

4. provsändningar av pro— gram. framställda av samman- slutningar som saknar sänd- ningstillstånd, [ varje enskilt fall under högst tre månader.

| l

0 Senaste lydelse 1985597.

En sammanslutnings pro— gramutbud får inte, annat än i begränsad omfattning, innehål— la material som inte har fram— ställts enbart för den egna verksamheten.

a 5

Närradioförening får under tid, som inte omfattas av beslut om fördelning av sändningstid, sända informationsslinga. Med infor/nationsslinga avses i för— väg inspelad information om närradioverksam/teten, uppgifter om program och programtider samt musik som till sin omfatt- ning inte överstiger hälften av slingans sändningstid. Informa- tionsslingan får inte överstiga en timmes sändningstid.

Under ett dygn får endast samma informationsslinga sän- das. Under samma dygn får dock en slinga utbytas mot en annan.

ll

bä

T illståndsberänigad sam— manslutnings program får bry— tas för vidaresändning av myn— dighetsmeddelande som pro- gramföretag med tillstånd enligt 5 39 radiolagen (19665755) är skyldigt att sända och som avser varning i olyeks— eller katastrof- situationer, då skador på liv el— ler egendom har uppstått, eller då risk för sådana skador före— ligger.

Avgift

l2å

Regeringen eller den myn— dighet som regeringen bestäm— mer bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter [ [iren— den om närradio.

Regeringen eller den myn— dighet som regeringen bestäm— mer bemyndigas att meddela förskrifter om skyldighet för sättdningsberättigade samman- slutningar att betala avgifter till närradionämnden.

Återkallelse av sändningstill- stånd m.m.

1357

Tillstånd att sända närradio får återkallas om sammanslut— ningen

l.inte längre uppfyller kra— ven enligt 4 5,

2. bryter mot beslut om sändningstid eller låter annan i dess ställe utnyttja sändningstid som tilldelats sammanslutning— en,

7 Senaste lydelse 19851597.

Närradionämnden får åter- kalla tillstånd att sända närra— dio, om sammanslutningen

]. inte längre uppfyller kra- ven enligt 4 &,

2.har brutit mot beslut om sändningstid eller låtit någon annan i dess ställe utnyttja sändningstid som tilldelats sam— manslutningen,

3.sänder program trots att varken behörig programutgiva— re eller ersättare för program— utgivaren enligt lagen (1982: 460) om ansvarighet för närra- dio finns eller trots att anmälan om vem som är utsedd till pro— gramutgivare inte gjorts,

4. har sänt ett program som i en lagakraftägande dom har befunnits innefatta ett yttran— defrihetsbrott och som innebär ett allvarligt missbruk av ytt- randefriheten i närradio,

5. bryter mot föreskrifterna i 10 eller ll &,

6. inte utnyttjar rätten att sända under tre på varandra följande månader eller

7. inte erlägger avgift [ ären- de om närradio inom föreskri— ven tid, om sammanslutningen har förelagts att erlägga den vid påföljd att tillståndet annars återkallas.

Innan dom som avses i förs- ta stycket 4 har vunnit laga kraft får tillståndet återkallas interimistiskt.

3. har sänt program trots att det varken funnits behörig pro- gramutgivare eller ersättare för programutgivaren enligt lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio eller trots att anmälan om vem som är utsedd till pro- gramutgivare inte har gjorts,

4. har sänt ett program som i en lagakraftägande dom har befunnits innefatta ett yttran— defrihetsbrott och som innebär ett allvarligt missbruk av ytt— randefriheten i närradio,

5.har brutit mot föreskrif— tema i 10, ll eller 11 a &,

ö. inte har utnyttjat rätten att sända under tre på varandra följande månader,

7. inte har betalat avgift till närradionämnden eller avgift till närradioråd inom föreskri- ven tid, om sammanslutningen har förelagts att erlägga den vid påföljd att tillståndet annnars återkallas eller

8. inte har på närradiorådets begäran lämnat en redovisning som utvisar att referensband- ningen är tillfredsställande an- ordnad eller om någon inom sammanslutningen [ en laga— kraftägande dom befunnits skyl— dig till brott mot 9 5 lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio.

När ett tillstånd återkallas får nämnden bestämma en tid om högst ett år inom vilken sammanslutningen inte kan ges nytt tillstånd.

När ett tillstånd återkallas fär nämnden bestämma en tid om högst ett år inom vilken sammanslutningen inte kan ges nytt tillstånd. Om återkallelsen har sin grund i att sammanslut— ningen har sänt ett program som befunnits innefatta brottet hets mot folkgrupp eller allvar- ligt brott mot 9 5)” lagen (1982: 460) om ansvarighet för närra- dio får nämnden utsträcka tiden inom vilken sammanslutningen inte kan ges nytt tillstånd. dock högst till fem år.

Närradionämnden får åter- kalla ett tillstånd interimistiskt

l.sedan en dom som avses i första stycket 4 eller 8 har meddelats men inte vunnit laga kraft eller

2.sedan åtal väckts för ytt- randefrihetsbrott [ närradio, för vilket det är föreskrivet fängelse ett år eller därutöver.

[453

Sammanslutningen skall på uppmaning av närradionämn- den tillställa nämnden sådan inspelning som avses i 8 5 la— gen (1982:460) om ansvarighet för närradio.

Sammanslutningen skall på uppmaning av närradionämn- den kostnadsfritt tillställa nämnden sädan inspelning som avses i 8 & lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio.

Om sammanslutningen inte rättar sig efter en sådan uppma- ning, kan nämnden förelägga vite.

l4aé

** Senaste lydelse 10851598.

Om en sammanslutning inte korrekt iakttar sin skyldighet en- ligt 4 9” lagen (I082:460) om ansvarighet för närradio, får närradionämnden i föreläggan- de föreskriva för sammanslut- ningen httr skyldigheten skall uppfyllas. Föreläggande! kan förenas med vite.

Överklagande

15 &"

Närradionämndens beslut i frågor om tillstånd enligt 4 och 13 åå eller fördelning av sänd- ningstid enligt 7 och 8 55 får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Andra beslut enligt denna lag får inte över— klagas.

Närradionämndens beslut i frågor om tillstånd enligt 4, 13 och 13 a 55. frågor om sänd— ningsområde ett/igt () _6 eller vid överprövning av närradioråds beslut om fördelning av sänd— ningstid enligt 8 och 8 a 55 får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Andra beslut enligt denna lag får inte över- klagas.

Radiosändning över närradio- sändare i krig m.m.

165

Kommer landet i krig träder 18—19 så i tillämpning.

Befinner sig landet i krigsfa— ra äger regeringen föreskriva att vad i första stycket stadgas skall gälla.

17.5

** Senaste lydelse 10851597.

För varje kommun med när— radiosändare skall en lokal pro— gramgrupp bildas. Det eller de närradioråd som finns inom kommunen skall till den bered— skapsansvarige föreslå tre till femton personer att ingå i pro— gramgruppen. Närmare före— skrifter f'inns i förordningen (109/:OO! om närradioråd.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 &

Den lokala programgruppen skall i samarbete med berörda myndigheter och de programfö— retag som regeringen bestämmer sända varningsmeddelande från civilförsvarsmyttdighet till all— mänheten över närradiosättdare.

Progratttgruppen får bryta pagående närradiosändning för varning efter eller vid kärnladd— nittgsexplosion, luftanfall, anfall med eller utsläpp av kentiska el- ler andra för allmänheten farli— ga ämrten eller liknande händel— se, då fara för skada på liv eller egendom finns.

195

Den lokala programgruppen får överta sändningsberättigad sammanslutnings sändningstid om det är nödvändigt för att varning och information skall nå ut till kommunbefolkttingen.

Vidaresändning av program från de programföretag som re— geringen bestämmer far ske om det är nödvändigt för att var- ning och information skall nå ut till kommunbefolkningen.

20?

Ont sändningsberättigad sam- mansluttting anser att en lokal programgrupp missbrukat sitt rätt enligt 18—19 så kan den an— mäla förhållandet till närradio- nämnden för prövning

Finner nämnden att den 10- kala programgruppen missbru- kat sitt rätt att sända kan nämn- den meddela varning. Har den lokala programgruppen uppen- bart missbrukat sin rätt att sän- da enligt 19 9" kan nämnden ålägga programgruppett eller den som kan anses ansvarig att betala skadestånd till den sam- manslutning, vars tid tagits [ an- språk.

Denna lag träder i kraft den

Övergångsbestämmelser

1. Ett sändningstillstånd, vilket avser en sändare för vilken det vid lagens ikraftträdande inte bildats något närradioråd, förfaller. Sammanslutningen får dock söka nytt sådant.

2. För brott mot lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio som begåtts innan denna lag trädde i kraft skall inte 13 5 första stycket 8, 13 5 andra stycket andra meningen och 13 å tredje stycket 1 tillämpas. 3. För yttrandefrihetsbrott som begåtts innan lagen trädde i kraft skall inte 13 å andra stycket andra meningen och 13 & tredje stycket 2 tillämpas.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:460) om ansvarig- het för närradio

dels att 4 och 8 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 5, av följan— de lydelse.

Nuvarande lydelse

45

Varje sändning av ett radio- program skall avslutas med uppgift om vilken sammanslut— ning som sänder programmet. Om en ersättare för program- utgivaren tjänstgör i dennes ställe, skall uppgift samtidigt lämnas om vem som tjänstgör.

85

Sammanslutningen skall se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen. Rätt att kostnads- fritt ta del av en sådan inspel- ning och få en utskrift av vad som yttrats i programmet har

]. justitiekanslern,

2. en enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott mot ho— nom har begåtts i programmet eller att han lidit skada på grund av ett yttrandefrihets- brott i programmet, om det in— te är uppenbart att han inte be— rörs av programmet på ett så— dant sätt att han kan vara mål— sägande.

Föreslagen lydelse

Varje sändning av ett radio— program skall avslutas med uppgift om vilken sammanslut- ning som sänder programmet. Sådan uppgift skall dock alltid lämnas minst en gång varje tim- ttte. Om en ersättare för pro- gramutgivaren tjänstgör i den- nes ställe, skall uppgift samti— digt lämnas om vem som tjänstgör.

Sammanslutningen skall se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen. Inspelningen skall vara försedd med identifika- tionsteeken och tidsmärkt. Rätt att kostnadsfritt ta del av en så— dan inspelning och få en ut- skrift av vad som yttrats i pro- grammet har

I. justitiekanslern,

2. en enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott mot ho— nom har begåtts i programmet eller att han lidit skada på grund av ett yttrandefrihets— brott i programmet, om det in- te är uppenbart att han inte be— rörs av programmet på ett så— dant sätt att han kan vara mål— stigande.

IOQ

Varje lokal programgrupp enligt ! 7 9" närradiolagen(1982: 450) ska/! för programverksam— helen utse en programutgivare med uppgiji all förebygga yu— randefriheisbmll.

För programutgivaren och för programgruppens sändning— ar gäller i tillämpliga delar vad som sladgals [ 2—9 és)".

3. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1967z446) om radiosändare

Härigenom föreskrivs att l & kungörelsen (l9(r7:446) om radio— sändare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lä'

Tillstånd för annan än stat— lig myndighet att inneha eller använda radiosändare, ofull— ständig radiosändare eller bygg— sats för tillverkning av radio— sändare meddelas av televerket.

Televerket kan meddela ge- nerellt tillstånd att inneha eller använda radiosändare, ofull- ständig radiosändareeller hygg- sats för tillverkning av radio- sändare av visst angivet slag. Verket skall kungöra sådant tillstånd.

Anropssignal för radiosta— tion på fartyg eller på skepps- bygge fastställs av televerket. Televerket skall samråda med sjöfartsregistret beträffande an— ropssignal för registrerat skepp, registrerat skeppsbygge eller båt registrerad i båtregistret. Televerket skall underrätta en länsstyrelse om fastställd an— ropssignal för båt registrerad i fritidsbåtsregistret.

' Senaste lydelse 198711 Ho

Tillstånd för annan än stat— lig myndighet att inneha eller använda radiosändare, ofull— ständig radiosändare eller bygg— sats för tillverkning av radio- sändare meddelas av televerket.

Tillstånd att inneha närra— diosändare får endast lämnas den som åtager sig att låta santi— liga siindni/tgsherättigade inom siindningsomrlidet använda den och på lika villkor. Kostnaden per siindningstinrnte skall vara enhetlig och skälig.

'I'eleverket skall innan det nteddelar tillstånd inhämta ytt- rande från niirraditrtziitnnden. Om flera söker tillstånd att in— neha ttiirrttditrsiindare för sattt— ma eller delvis samma sänd- ningsuntriide skall televerket, om inte tekniska skäl talar där- emot. bifalla ansökan från den som visar att hans ansökan stöds av en majoritet av de siindttingsberiittigade samman- slutningarna inom området.

Televerket kan meddela ge- nerellt tillstånd att inneha eller använda radiosändare, ofull- ständig radiosändare eller hygg— sats för tillverkning av radio- sändare av visst slag. Verket skall kungöra sådant tillstånd.

Anropssignal för radiosta— tion på fartyg eller på skepps- bygge fastställs av televerket.

Televerket skall samråda med sjöfartsregistret beträffan— de anropssignal för registrerat skepp, registrerat skeppsbygge eller båt registrerad i båtregi— stret. Televerket skall underrät— ta en länsstyrelse om fastställd anropssignal för båt registrerad i fritidsbåtsregistret.

4. Förslag till Förordning om närradioråd

Härigenom föreskrivs följande.

Närradiorådens uppgifter

1 & Denna förordning gäller sådana närradioråd, som enligt när— radiolagen (1982:459) prövar frågor om fördelning av sändnings— tid mellan sammanslutningar som har tillstånd att sända närradio.

1 förordningen avses med närradio, sändningsområde och när- radioförening detsamma som i närradiolagen.

2 & Utöver vad som föreskrivs i närradiolagen (1982:459) har ett närradioråd i uppgift att

]. utöva tillsyn dels över att sändningarna sker enligt beslut om fördelning av sändningstid och av sändningsberättigad sammanslutning,

dels över att sammanslutningarna uppfyller sin skyldighet en- ligt 8 (3' lagen (1982:460) om ansvarighet i närradio,

2. vidarebefordra avgifter enligt förordningen (l9842463) om avgifter i ärenden om närradio.

Närradiorådets tillkomst och organisation

3 %$ Närradiorådet väljs i enlighet med 2 b—d åå närradiolagen (1982:459).

Närradiorådet skall benämnas närradiorådet följt av aktuell ortsbenämning.

4 5 Om det inom en kommun finns fler än en närradiosändare får närradiorådet vara gemensamt för dem, vilkas sändningsberät- tigade sammanslutningar genom majoritetsomröstning förklarat sig villiga till samförvaltning.

Närradiorådet som är gemensamt för två eller flera sändare skall bestå av minst sju ordinarie ledamöter.

Närradiorådet får i sådant fall fullgöra sina uppgifter i mindre grupper för varje sändare, sändarråd. Sändarrådets skall bestå av ett udda antal, minst tre, ordinarie närradiorådsledamöter. Majo- riteten av sändarrådsledamöterna skall företräda sammanslutning- ar som har sändningstillstånd för sändaren.

Vad som i denna förordning sägs om närradioråds beslut om fördelning av sändningstid gäller även beslut av sändarråd.

5 & Närradiorådets ledamöter skall väljas för ett år i taget.

Om någon sammanslutning får sitt tillstånd återkallat, skall närradioråds— eller sändarrådsledamot som tillhör sådan samman— slutning under tiden fram till dess sammanslutningen återfår sändningstillståndet ej deltaga i närradiorådets eller sändarrådets verksamhet. I stället skall ersättare tillhörig annan sammanslut— ning träda in.

A vgifter

6 & För närradiorådets kostnader för adminstration får närradio— rådet ta ut avgifter av de sändningsberättigade sammanslutningar— na inom sändningsområdet.

Avgifterna skall bestämmas i proportion till den sändningstid som beviljats sammanslutningen per halvår.

Stadgar

7 & Då närradiorådet bildas skall stadgar för rådet antas.

Stadgarna skall innehålla bestämmelser om I. antalet ledamöter och ersättare i närradiorådet

2. eventuell uppdelning av arbetet i sändarråd och det antal le— damöter dessa skall ha

3. former för kallelse till närradiorådets respektive sändarrå- dens sammanträden

4. regler om beslutsförhet för närradiorådet och sändarråd

5. regler för vilka beslut som får delegeras och till vilka perso— ner

6. tidpunkten och sättet för att inkalla valförsamlingen

7. formerna för närradiorådets administration

8. avgifter till närradiorådet

9. hur närradiorådets beslut skall tillkännages lO. antal revisorer och formerna för redovisning av närradiorå— dets medel och

ll.närradiorådets namn.

Registrering

8 5 När närradiorådet bildats och ledamöter och ersättare valts skall ansökan om registrering inges till närradionämnden.

Till ansökan skall fogas vidimerade kopior av protokoll från det konstituerande mötet, av närvaroförteckning, av bevis om att samtliga sändningsberättigade sammanslutningar inom sändnings— området kallats samt av stadgar för närradiorådet. l ansökan skall

även lämnas uppgifter om närradiorådets namn, adress och even— tuellt telefonnummer samt om ledamöter och suppleanter, deras personnummer, adress och telefonnummer.

Om närradionämnden finner att omständigheterna då närradio- rådet bildades eller då ledamöter och ersättare valdes eller att närradiorådets stadgar strider mot närradiolagen eller denna för— ordning kan närradionämnden vägra registrering.

9 & Sedan närradiorådet registrerats skall det utöva sina uppgifter enligt 1 och 2 55, dock att beslut om tidsfördelning som fattats av närradionämnden gäller tills deras giltighetstid löpt ut.

Fördelning av sändningstid

10 & Vid fördelning av sändningstid skall närradiorådet iaktta reg- lerna i 8 och 8 a 55 närradiolagen (1982:459). Beslut om sänd- ningstid skall föreligga innan sändning får Ske.

Närradioråd får under pågående tidsfördelningsperiod fatta be— slut om ändrade sändningstider, om någon sammanslutning begär det och det kan ske utan större olägenhet för någon annan sam— manslutning.

11 & Vid beslut om fördelning av sändningstid blir den mening gällande som omfattas av det antal ledamöter som motsvarar en majoritet av närradiorådets ordinarie ledamöter.

Om närradiorådets stadgar medger det får dock sådana beslut fattas av en eller flera härför utsedda personer.

Närradiorådets beslut om fördelning av sändningstid skall do- kumenteras skriftligt och bevaras i tre år efter det att det fattats.

12 & Ett beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller något an— nat sådant förbiseende innehåller en uppenbar oriktighet får rät— tas av närradiorådet. Innan rättelse sker skall närradiorådet ge be— rörd sammanslutning tillfälle att yttra sig om det inte är obehöv- ligt.

Tillsyn

13 5 Närradiorådet skall ha tillsyn över att sammanslutningarna sänder i enlighet med beslut om sändningstid och att den som sänder har sändningstillstånd.

Vid mindre överträdelser kan närradiorådet lämna råd och där- efter utöva en mer kontinuerlig uppsikt över att förhållandena rättas till. ! allvarligare fall skall närradiorådet anmäla förhållan— det till närradionämnden.

14 & Närradiorådet skall informera sammanslutningarna om inne— börden av lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio, vara dem med råd behjälpliga i deras arbete att uppfylla bestämmelser- na samt verka för att överträdelser av lagens bestämmelser beivras i enligt med vad som föreskrivs i lö 5.

15 & Närradiorådet skall på förfrågan av närradionämnden bistå med upplysningar om närradioverksamheten inom sändningsom— rådet.

16 å Sammanslutningarna är skyldiga att på närradiorådets begä- ran lämna såväl muntlig som skriftlig redovisning för hur sam— manslutningens referensbandning är anordnad.

Om närradiorådet inte får begärd redovisning eller redovis— ningen inte utvisar att referensbandningen är tillfredsställande an— ordnad skall närradiorådet anmäla förhållandet till närradionämn— den.

Avgifter till närradionämnden

17 & Närradiorådet skall vidarebefordra den avgift som samman— slutningarna inom sändningsområdet har att erlägga enligt förord— ningen (1984z463) om avgifter i ärenden om närradio. Närradio— rådet har rätt att av sammanslutning inkräva den avgift som avser den sändningstid, som sammanslutningen beviljats.

Om någon sammanslutning ej på av närradiorådet angiven tid inbetalar sin del av avgiften, skall närradiorådet anmäla detta till närradionämnden.

Sändningsjörteckning

18 & Närradiorådet skall föra en sändningsförteckning.

Sändningsförteckningen skall innehålla uppgifter om respektive sammanslutnings adress och styrelseledamöter samt om dess sänd— ningstider. De förändringar som sker av sändningstiderna skall noteras liksom även om beviljad sändningstid inte utnyttjas.

Därutöver skall varje sammanslutning till närradiorådet lämna uppgifter om den programutgivare jämte ersättare som anmälts enligt lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio. Dessa upp— gifter skall före aktuell sändning noteras i sändningsförteckning— en.

Sändningsförteckningen får föras med hjälp av automatisk da— tabehandling. Den får endast innehålla sådana uppgifter som nämnts i denna paragraf.

19 & Sändningsförteckningen skall förvaras på betryggande sätt och vid varje tidpunkt finnas bevarad till den del den omfattar de tre senast gångna åren.

20 & Sändningsförteckningen skall vara tillgänglig för allmänhe— ten.

Avgift till närradiorådet

21 & Om någon sammanslutning inte i rätt tid betalar sin avgift till närradiorådet, skall rådet anmäla det till närradionämnden.

Närradionämnden har rätt att i erforderlig utsträckning ta del av närradiorådets bokföring för kontroll av sammanslutningens betalningsansvar.

Lokal programgrupp

22 35 Varje närradioråd i en kommun skall föreslå lika antal per- soner att ingå i lokal programgrupp enligt 17 & närradiolagen (1982:459).

Ö verklagande

23 & Närradioråds beslut avseende fördelning av sändningstid får överklagas hos närradionämnden.

24 & Bestämmelserna i 23—25 % förvaltningslagen (19862223) om hur beslut skall överklagas skall tillämpas också ifråga om beslut av närradioråd.

25 & Närradionämndens beslut att vägra registrering enligt 7 5 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Tillsyn av närradiorådet

26 & Närradionämnden skall kalla samtliga sammanslutningar, vil- kas sändningstillstånd gäller sändare för vilka ett närradioråd fat— tar beslut om fördelning av sändningstid, till ett gemensamt möte, om

1. nya ledamöter i stadgeenligt antal inte anmälts till närradio- nämnden efter det att valperioden för närradiorådets tidigare le— damöter löpt ut eller

2. närradiorådet allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt närradiolagen (l982z459) eller denna förordning.

Närradionämnden skall före kallelse lämna närradiorådets kän— da, tidigare eller nuvarande, ledamöter tillfälle att yttra sig.

Vid mötet skall sammanslutningarna medverka till att andra personer än de som senast valda utses till ledamöter i närradiorå- det.

Om sammanslutningarna inte medverkar till ett sådant val,skall närradionämnden avregistrera närradiorådet.

Närradionämndens beslut att kalla till möte och att avregistrera närradiorådet får överklagas till kammarrätten.

Likvidation och upplösning av närradiorådet

27 & Ett närradioråd skall träda i likvidation om

1. det inte längre finns någon sändningsberättigad sammanslut- ning inom dess verksamhetsområde

2. närradionämnden fattat beslut om att avregistrera närradio- rådet eller

3. samtliga sändningsberättigade sammanslutningar inom verk- samhetsområdet enats om det.

28 & Under Iikvidationen vidtas förvaltningsåtgärder av alla leda— möter i förening.

Tillgångarna får inte skiftas innan alla kända skulder har blivit betalda eller behövliga medel avsatts för sådan betalning. Om det uppstår ett överskott skall det fördelas lika mellan alla samman— slutningar, som hade rätt att delta i det möte som senast valde |e— damöter.

29 & Närradiorådet är upplöst när skifte ägt rum eller, om likvi— dator har haft hand om Iikvidationen, när slutredovisning delgi— vits varje sammanslutning, som hade rätt att delta i det möte som senast valde ledamöter.

Om närradiorådet är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är rådet upplöst när konkursen avslutas. Finns det överskott, skall närradiorådet träda i likvidation.

Denna förordning träder i kraft den

5. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1984:463) om avgifter i ärenden om närradio

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1984:463) om avgifter i ärenden om närradio

dels att 2—4 55 skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 2a 5, av följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

25'

För den sammanlagda sänd— För (len sammanlagda sänd-

ningstid, som beviljats en sam- manslutning, skall sammanslut- ningen erlägga avgift med l5 kronor för varje påbörjad tim— me

ningstid, som beviljats en sam- manslutning, skall sammanslut— ningen erlägga avgift med xx kronor för varje påbörjad tim— me.

En närradioförening skall dock erlägga avgift endast för den sändningstid som förening- en utnyttjat.

2.15

Varje niirradt'oråd skall två gånger om året, senast den [5 maj och I5 noventber, anmäla hur många sändningstimmar sammans/tttningarna i sänd- ningsområdet avser att utnyttja under därpå följande halvår. Rådet skall sedan förskottsvis för varje halvår vidarebefordra (? samtliga sammanslutningar belöpande avgifter senast den 30 juni respektive 31 december.

353

Avgift utgår ej för beviljad sändningstid som inte har utnyttjats, om sändningsuppehållet varat minst sex veckor i följd och sam- manslutningen anmält detta i förväg till närradionämnden.

' Senaste lydelse 10861l2l5. 2 Senaste lydelse l985: 1007.

Nu varande lydelse

Avgift utgår ej heller för sändningstid som en närradio- förening har utnyttjat huvud—

Föreslagen lydelse

Avgift utgår ej för sändning av informationsslinga enligt Ila å närradiolagen (1982:459)

sakligen för att lämna uppgifter sänts. om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på or— ten.

4 53

Avgifterna beräknas i efter— hand för den period som närra— dionämnden bestämmer. För närradioföreningarna sker bc— räkningen på grundval av de uppgifter om sändningstiderna som föreningen skall lämna till närradionämnden.

3 Se not 2.

Avgifterna beräknas dels i förhand efter de uppgifter sont närradiorådet lämnat ett/igt Za sf dels i efterhand för sänd- ningstid som erhållits senare ätt vid [ Zu 9” angivet anmälnings- tillfälle men som avser samma halvår som den anmälan omfat— tar;

Avgift avseende förhandsan— mäld sändningstid enligt 2a 9" skall betalas senast den 30 juni respektive den 3/ december.

Avgift för efterhandsbokad sändningstid skall betalas inom två månader från sändningstill- fältet.

Avräkning eller återbetalning sker endast i fall som avses i 3 9" första stycket.

1. Uppdraget

1.1. En särskild utredare tillkallas

Den 19 maj 1988 bemyndigade regeringen statsrådet Bengt Gö— ransson att tillkalla en särskild utredare för att utreda vissa frågor om närradion. Utredningen skulle göras mot bakgrund av vad riksdagen givit regeringen till känna om dels närradioföreningar— nas ställning och sändarnas räckvidd (KrU 1987/88:11; rskr. 1987/88220), dels närradions användning i krig och vid krigsfara samt för alarmering (FöU 1986/87111; rskr. 1986/872310).

Den 19 maj 1988 förordnade statsrådet Göransson mig att som särskild utredare verkställa uppdraget. Utredningens sekreterare förordnades den 10 oktober 1988 och en biträdande sekreterare förordnades under perioden den 15 november l989-den 11 maj 1990.

1.2. Direktiven

Mitt uppdrag formulerades i ett kommittédirektiv (dir. 198822), vilket återges i bilaga I.

I direktiven beskrivs inledningsvis närradions förutsättningar: * Frekvensutrymmet är en begränsad resurs, som fördelas i internationella förhandlingar. För närradions sändningar används frekvenser på FM—bandet 87.5—108 Ml—lz. Samma band används för riksradions och lokalradions sändningar.

* Gällande regler för närradioverksamheten finns i närradiola- gen och lagen om ansvarighet för närradion samt härtill hörande förordningar.

Statsrådet tecknar därefter bakgrunden till de frågor som skall utredas.

* Närradioföreningarna, dvs. frivilliga sammanslutningar av föreningar som har tillstånd att sända närradio, har enligt gällan— de lag begränsad sändningsrätt, vilket under senare år kommit un- der debatt. Förespråkarna för en vidgad sändningsrätt för närra-

dioföreningarna har bl.a. pekat på att närradioverksamheten ska— das om sändaren inte används under sommaren, då de ordinarie tillståndsinnehavarna ofta saknar resurser för egna sändningar — föreningarna gör sommaruppehåll. Å andra sidan har framhållits att en vidgad sändningsrätt för närradioföreningarna urholkar närradions roll som föreningarnas språkrör.

* Närradionämnden fattar beslut om alla sändningstider. Den växande sändningstidsvolymen har ökat behovet av lokal samord- ning mellan de sändande föreningarna. Ansvaret för fördelningen av sändningstid har kommit att bli en allt mer omfattande uppgift för närradioföreningarna. Som regel presenteras för närradio— nämnden ett lokalt färdigförhandlat förslag till sändningstidssche- ma, när den skall fatta beslut i sändningstidsärendena.

* Med närradiosändningar avses enligt närradiolagen rundra- diosändningar med begränsad räckvidd. Med stöd i vad som anges i förarbetena till lagen avses härmed ”god hörbarhet” inom ett område på ca fem kilometer från sändaren. Femkilometersgrän- sen är en huvudregel, från vilken närradionämnden kan tillåta av- steg utifrån bedömningar av föreningslivets behov och ortens för- utsättningar.

* Det finns inga särskilda regler för närradiosändningar i krig, vid krigsfara eller alarmering.

* Televerket är huvudman för närradiosändarna. Sändare inkl. programförbindelser hyrs ut till de sändande föreningarna. I en skrivelse till regeringen har televerket föreslagit att verkets monopol på närradiosändare avvecklas.

Som en viktig utgångspunkt anförs i direktiven att närradion [ största möjliga mån bör bevara sin särprägel som föreningsradio. ] korthet innebär uppdraget en översyn av följande frågor:

* Reglerna för närradioföreningarnas sändningsrätt: Finns det mot bakgrund av utvecklingen under de senaste åren anledning att göra förändningar?

* Närradiosändarnas räckvidd: Är det tekniskt möjligt att läm- na huvudregeln om fem kilometer och i stället eftersträva kom— muntäckning? Vilka praktiska och ekonomiska följder får en så— dan förändring?

* Beslutsordningen vid tilldelningen av sändningstid: Är det möjligt att låta närradioföreningarna överta viss beslutanderätt? Vad händer om det finns mer än en närradioförening på orten?

* Närradion vid fredsolyckor och i krigssituationer: Hur kan närradion på bästa sätt utnyttjas för sändning av varning och in— formation till befolkningen vid fredsolyckor och i krig?

* Sändarinnehavet: Vilka blir konsekvenserna av att telever— kets monopol avvecklas?

1.3. Tilläggsdirektiv

] ett tilläggsdirektiv (dnr IP 2311/89) fick jag den 30 november 1989 i uppdrag att se över dels reglerna om referensbandningen, dels möjligheterna att ge närradions Etiska nämnd en starkare ställning (bilaga 2).

1.4. Skrivelse från Linköpings närradioförening

Närradionämnden överlämnade den 23 november 1988 till utbild- ningsdepartementet en skrivelse från Linköpings närradioförening i vilken föreningen föreslår en decentralisering av besluten om sändningstider för ortens tillståndsinnehavare.

Regeringen överlämnade skrivelsen till mig den 2 februari 1989.

1.5. Utredningens arbetsformer

Jag skall enligt direktiven bedriva mitt uppdrag i nära kontakt med berörda myndigheter, institutioner och organisationer. Jag har för mitt arbete haft stöd av en referensgrupp, sakkunnig— grupp. I gruppen har ingått hovrättsassessor Tor Bergman, kansli— sekreterare Karin Bäcklund (t.o.m. 1988—12—31), och kansliråd Lars Marén (fr.o.m. 1989—01—01) från utbildningsdepartementets rättssekretariat resp. medieenhet, byrådirektör Bertil Olstrup från Televerket Radio, direktör Olle Palmborg från närradionämnden och redaktör Bernt Stenmark, ordförande i Sveriges Närradioför- bund.

För beredning av den del av uppdraget som handlar om närra- dion i kris, krig och beredskap har jag till min hjälp haft en ex- pertgrupp bestående av hovrättsassessor Tor Bergman, utbild- ningsdepartementet, direktör Nils Petter Lindskog, Sveriges Ra- dio, byråchef Äke Lindström, statens räddningsverk, avdelningsdi- rektör Claes—Göran Lundberg, överstyrelsen för civil beredskap, byråchef Roland Nordlund, styrelsen för psykologiskt försvar, by- rådirektör Bertil Olstrup, Televerket Radio, direktör Olle Palm- borg, närradionämnden samt adjunkt Sven—Erik Svensson, Sveri- ges Närradioförbund.

Jag och utredningens sekreterare, fil.dr Helena Streijffert, har också genom studiebesök hos ett antal närradioföreningar i olika delar av landet inhämtat upplysningar om närradioverksamhetens problem och glädjeämnen i anslutning till de frågor som uppdra- gits åt mig. Studiebesök har även gjorts i Köpenhamn. Genom den biträdande sekreteraren, hovrättsassessor Carin Wiklund Jör- gensen har utredningskansliet förstärkts med juridisk sakkunskap.

] slutskedet har byrådirektören Catrin Tidström varit engagerad som expert åt utredningen vad gäller avsnitten om närradions an— vändning i krig och vid krigsfara samt för alarmering.

Regeringen beslöt den 22 december 1988 att tillföra medel till närradionämnden för en lyssnarundersökning. Jag har fått tillfälle att lägga synpunkter på undersökningens uppläggning m.m.

2. Närradion enligt 1985 års riksdagsbeslut

2.1. Regelverket

Den särskilda lagregleringen av närradion finns i närradiolagen (1982:459) och lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio. 1 det följande beskrivs detta regelverk. Reglerna bör emellertid inte behandlas isolerat utan de bör ses mot bakgrund av vad som gäl— ler enligt den grundläggande lagstiftningen för radio— och TV— verksamheten i vårt land, nämligen radiolagen (1966:755).

Radiolagen har särskild betydelse genom att den anger villko- ren för den traditionella och mest betydelsefulla sändningsverk— samheten, allmänradion och allmäntelevisionen i Sveriges Radio— koncernens regi.

I en framställning av reglerna för närradion finns det givetvis också anledning att redovisa föreskrifterna i regeringsformen om skydd för yttrandefriheten och informationsfriheten.

2.2. Regeringsformens föreskrifter om skydd för yttrandefriheten och informationsfriheten

Enligt regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet (2 kap. 1 5 RF). Yttrandefriheten beskrivs som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt ut- trycka tankar, åsikter och känslor. Med informationsfrihet förstås friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.

Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas endast genom lag, dvs. begränsningen kräver beslut av riksdagen (2 kap. 12 5 första stycket RF). Vidare gäller följande. En begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot

den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religi- ös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 å andra stycket RF).

I fortsättningen anges det i RF att yttrandefriheten och infor— mationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseen— de, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. ! övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfri— heten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 5 första stycket RF).

Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av 2 kap. 13 5 första stycket RF skall särskilt beaktas vikten av vi— daste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, re— ligiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 5 andra stycket RF).

Sistnämnda föreskrift har betecknats som yttrande— och infor— mationsfrihetens kärna (1lolmberg—Stjernquist, Grundlagarna, 1980, s. 127). 1 samband med bestämmelsens tillkomst betecknade justitieministern denna såsom en ”beskrivning av de särskilt cen— trala delarna av yttrandefriheten” (prop. 1975/76:209 s. 109).

Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses inte meddelande av föreskrifter som utan avseende på ytt— randes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller ta emot yttranden (2 kap. 13 & tredje stycket RF). Bestämmelsen syftar på s.k. ordningsföreskrifter. Från sådana föreskrifter kan bortses i detta sammanhang.

2.3. Vissa radiorättsliga begrepp

l l & radiolagen definieras vissa begrepp som har betydelse för hela det radiorättsliga lagstiftningsområdet, bl.a. radiosändning, rundradiosändning och trådsändning.

Med radiosändning förstås ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare.

En rundradiosändning är en radiosändning, dvs. en trådlös sändning, som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten.

Med trådsändning avses ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare.

Vidare definieras sändare som en anordning för radiosändning (radiosändare) eller för trådsändning (trådsändare) och mottagare som en anordning för mottagning av radiosändning eller tråd— sändning.

Slutligen innehåller lagen en definition av begreppet radiopro- gram. Därmed avses en radiosändnings eller en trådsändnings in— nehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn el- ler källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dy— likt.

2.4. Regler om sändare och mottagare

Det finns inga särskilda regler om användning av trådsändure. För bruket av radiosändare gäller däremot särskilda regler.

En radiosändare får här i riket eller på svenskt fartyg eller luft- fartyg utom riket innehas och användas endast av den som har fått tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer. Tillstånd meddelas för viss tid (2 5 radiolagen).

Grunden för denna ordning är det förhållandet att radiofre— kvensspektrum är en knapp naturresurs och att det måste finnas regler av universiell räckvidd om frekvensernas användning. Den världsomspännande reglering som gäller för närvarande och som Sverige måste följa är 1982 års internationella telekonvention med tillhörande radioreglemente.

2 5 radiolagen kompletteras av kungörelsen (1967:446) om ra- diosändare. Enligt kungörelsen meddelar televerket tillstånd för annan än statlig myndighet att inneha eller använda radiosändare.

Mottagare får innehas och användas av var och en (3 & radiola— gen). Denna regel har kommit till i informationsfrihetens intresse. lnspir'ationskällan har varit bl.a. artikel 10 i Europarådets kon— vention den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se prop. 19661149 5. 28).

2.5. Något om villkoren för sändningarna från Sveriges Radio—koncernens programföretag

Enligt 5 & första stycket radiolagen krävs det tillstånd av regering- en för rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosänd— ning. Sändningsrätt med stöd av ett sådant tillstånd har endast programföretagen inom Sveriges Radio—koncernen, dvs. Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB.

Det gäller vissa särskilda regler för innehållet i programföreta— gens sändningar. Dessa regler finns dels i 6 & radiolagen, dels i det avtal som gäller mellan regeringen och resp. företag. De grundläggande kraven är att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt (6 5 första stycket radiolagen).

Kravet på opartiskhet har ansetts innebära bl.a., att den som i ett visst program utsätts för stark kritik bör ha möjlighet att för—

svara sig i samma program och att ett programföretag bör undvi— ka att behandla ett ämne eller en händelse på ett ensidigt sätt. Det har också ansetts att programledare och liknande medverkan— de bör undvika att göra värderande uttalanden i kontroversiella frågor liksom att ett programföretag bör vara försiktigt med pro- graminslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

En annan viktig regel är självfallet den bestämmelse i avtalen som säger att ett programföretag inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

Det är en uppgift för en särskild statlig myndighet, radionämn— den, att granska om ett programföretags sändningsrätt har utövats i enlighet med 6 & radiolagen och avtalet mellan regeringen och företaget (7 5 första stycket radiolagen).

] detta sammanhang bör också nämnas att det gäller en särskild straffrättslig och skadeståndsrättslig reglering för yttrandefrihets— brott i programföretagens sändningar. Dessa regler är intagna i radioansvarighetslagen (1966.'756t, RAL.

Lagen innebär att i princip bara en person — programutgivaren — är straffrättsligt ansvarig för vad som har förekommit i ett pro— gram som sänts (4 é" första stycket RAL). Det skall finnas en pro- gramutgivare för varje program med uppgift att förebygga yttran- defrihetsbrott i programmet. Ingenting får sändas mot hans vilja (3 5 första stycket RAL).

Den som är straffrättsligt ansvarig bär också det skadestånds- rättsliga ansvaret men delar detta med programföretaget (& 5 för— sta och andra styckena RAL).

2.6. Närradiolagen

Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av ljudradioprogram (l & närradiolagen).

Det har eftersträvats att ge närradion en lokal inriktning. Av det skälet har i lagstiftningens förarbeten som målsättning för närradiosändarnas räckvidd angetts, att programmen skall kunna tas emot med god hörbarhet inom ett område på ca 5 km från sändaren (prop. 1981/82:127 s. 25 och prop. 1984/851145 s. 13).

Frågor om närradio prövas av en särskild statlig förvaltnings- myndighet, närradionämnden. Nämnden har också tillsyn över närradioverksamheten (2 & närradiolagen).

Närradio får inte sändas utan tillstånd av närradionämnden (35 närradiolagen).

Vilka som kan få sändningstillstånd anges i 4 é' närradiolagen. Tillstånd kan ges till sammanslutningar som är juridiska personer, dock inte till andra än

1. Lokala ideella föreningar som bedriver verksamhet inom sändningsområdet. ()m särskilda skäl inte föranleder till annat,

får tillståndet ges endast under förutsättning att verksamheten har bedrivits i minst ett år före ansökningsdagen.

2. Lokala ideella föreningar som har bildats för atti närradio sända program som ett led i den verksamhet som en riksorganisa- tion bedriver inom sändningsområdet. Tillståndet får ges under förutsättning att riksorganisationen har bedrivit verksamhet inom sändningsområdet i minst ett år före ansökningsdagen. Om sär- skilda skäl föreligger får tillståndet ges även om verksamheten in— te har bedrivits i minst ett år.

3. Församlingar inom svenska kyrkan.

4. Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universi- tet och högskolor.

5. Sammanslutningar av flera tillståndshavare för gemensamma närradioändamål (närradioföreningar). Närradio får sändas bara över sådana radiosändare som telever- ket ställer till förfogande (ö & närradiolagen). För varje sändare bestämmer närradionämnden vilka samman— slutningar som skall få sända och under vilken tid sändningarna får ske (7 & närradiolagen). Som tidigare nämnts har i fråga om närradiosändarnas räckvidd angetts den målsättningen att programmen skall kunna tas emot med god hörbarhet inom ett område på ca 5 km från sändaren. Riksdagens kulturutskott har emellertid även uttalat följande (KrU 1984/85:22 s. 12). Närradionämnden bör kunna medge av- steg från huvudregeln om en 5 km—gräns. Utifrån en bedömning av föreningslivets behov och ortens förutsättningar bör sändare med större räckvidd kunna få förekomma. Framför allt bör gles- bygdsorter kunna komma i fråga för en sådan prövning. Hur sändningstiden skall fördelas regleras i 8 & närradiolagen. Huvudregeln är att tidsfördelningen skall ske enligt sammanslut- ningarnas önskemål. Om deras önskemål inte kan förenas, skall förtur ges åt den sammanslutning som bedöms ha störst intresse av att få sända vid en viss tidpunkt. Varje beslut om sändningstid gäller tills vidare, dock längst för ett år (8 5 andra stycket närradiolagen). En grundtanke med närradion har angetts vara att mediet så långt möjligt skall verka under samma villkor som pressen (se prop. 1981/82:127 s. 17). 1 9 5 närradiolagen föreskrivs därför att bestämmelserna i 6 och 7 55 radiolagen inte gäller för närradion. 1 sin sändningsverksamhet behöver således inte närradiosamman- slutningarna iaktta radiolagens krav på opartiskhet och saklighet, och programmen granskas inte i efterhand av radionämnden. Kommersiell reklam får dock inte sändas i närradio (10 & första stycket närradiolagen). Vidare anges att ett program eller pro- graminslag inte får bekostas med pengar eller annan egendom som har ställts till sammanslutningens förfogande under förutsätt- ning att programmet eller inslaget sänds (10 å andra stycket när— radiolagen). Detta är det s.k. sponsringsl'örbuclet.

Vissa särskilda regler gäller också för att markera att närradio— programmen bör ha anknytning till det område inom vilket sänd— ningarna kan tas emot. Således får en sammanslutnings program— utbud inte, annat än i begränsad omfattning, innehålla material som inte har framställts enbart för den egna verksamheten (ll 5 första stycket närradiolagen).

Närradioföreningarnas sändningsrätt är ytterligare kringskuren enligt vad som föreskrivs i ll & andra stycket närradiolagen. En närradioförenings programutbud får nämligen endast innehålla

]. uppgifter om program och programtider samt andra upplys— ningar om närradioverksamheten på orten,

2. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för till- ståndshavarna på orten,

3. information, i begränsad omfattning, om kommunal verk— samhet och

4. provsändningar av program, framställda av sammanslutning- ar som saknar sändningstillstånd, i varje enskilt fall under högst tre månader.

Närradioföreningarnas sändningsrätt reglerades är 1985. Före- dragande statsrådet förklarade att han liksom närradiokommittén ansåg att närradioföreningarnas huvuduppgift borde vara samord- ning och administration och att deras sändningar borde inskrän— kas till ämnen som kan antas vara av gemensamt intresse för de medverkande sammanslutningarna (prop. 1984/85zl45 s. 32). Gi- vetvis skulle dock, framhöll föredraganden, programverksamheten även få innehålla korta musikinslag, såsom musikvinjetter.

Överträdelse av föreskrifterna i 10 eller ll & närradiolagen kan leda till att sändningstillståndet för en sammanslutning återkallas. Ett tillstånd får återkallas också om ett sänt program i en laga— kraftägande dom har befunnits innefatta ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten i närradio (13 5 närradiolagen).

Avslagna ansökningar om sändningstillstånd och beslut om återkallelse av tillstånd kan överklagas hos kammarrätten. Det— samma gäller beslut om fördelning av sändningstid. Beslut enligt lagen gäller omedelbart, om inte annat förordnas (l5 & närradio— lagen).

2.7. Lagen om ansvarighet för närradio

Lagen om ansvarighet för närradio reglerar yttrandefriheten i program som sänds med stöd av närradiolagen efter väsentligen samma principer som RAL. Vissa skillnader finns dock. Bl.a. ut— ses inte särskild programutgivare för varje program utan varje sändande sammanslutning har en programutgivare för hela sin såndningsverksamhet. Det finns också möjligheter att utse ersätta— re för programutgivaren.

Varje sändning av ett radioprogram skall avslutas med uppgift om vilken sammanslutning som sänder programmet. Om en ersät- tare för programutgivaren tjänstgör i dennes ställe, skall uppgift samtidigt lämnas om vem som tjänstgör (4 & ansvarighetslagen).

Föreskrifter om s.k. referensbandning ges i 8 & ansvarighetsla— gen. En sammanslutning är skyldig att se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex måna— der från sändningen. Det anges också att det föreligger en rätt att kostnadsfritt ta del av en sådan inspelning och få en utskrift av vad som har yttrats i programmet för

1. justitiekanslern,

2. en enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott mot honom har begåtts i programmet eller att han har lidit skada på grund av ett yttrandefrihetsbrott i programmet. Den enskilde har dock inte någon rätt att få en programutskrift om det är uppenbart att han inte har berörts av programmet på ett sådant sätt att han kan vara målsägande.

2.8. Avgifterna i ärenden om närradio

1 12 & närradiolagen har regeringen fått ett bemyndigande att meddela föreskrifter om avgifter i ärenden om närradio. Med an— ledning av detta har regeringen utfärdat förordningen (1984.'463) om avgifter i ärenden om närradio.

Huvudregeln i förordningen är att en sammanslutning skall be- tala avgift till närradionämnden för den sammanlagda sändnings— tid, som nämnden har beviljat sammanslutningen. Avgiften är för närvarande 15 kr. för varje påbörjad timme. En närradioförening skall dock endast betala för den sändningstid som föreningen har utnyttjat. Vidare behöver en sådan förening inte betala för sänd— ningstid som den har utnyttjat huvudsakligen för att lämna upp— gifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten.

3. Utvecklingen av närradion efter år 1985

3.1. Ett fågelperspektiv

Närradion i Sverige har fyllt tio år. Den började som en trevande försöksverksamhet på 16 orter är 1979. Den var då politiskt om— stridd, och det fanns farhågor att den skulle bli ett medium främst för ekonomiskt starka organisationer. År 1985 övergick närradion från försöksverksamhet till permanentad verksamhet med en närradionämnd, som inrättades fr.o.m. den 1 januari 1986, och det skedde under politisk enighet.

Under slutet av 1970—talet rådde en radikalt annorlunda medie- situation än den i dag. Vi har numera närradio samt kabel— och satellit—TV i en omfattning som bara Visionärerna kunde ana för tio år sedan. Vi har video som har inneburit att man kan skaffa sig egna program och dessutom ta del av Sveriges Televisions och satellitkanalers program på de tider som passar den enskilde.

Tillkomsten av nya medier har alltid ackompanjerats av farhå- gor frän de befintliga mediernas sida om att de skulle få svårighe- ter. Så var det när ljudradion kom till i mitten av 1920—talet; så var det när televisionen slog igenom i mitten av 1950— talet. Tid- ningarna kände sig också oroade av de nya medierna liksom inför kabel— TV— perspektivet. Även inom Sveriges Radio har funnits och finns en oro för satellit— och kabelutvecklingen. När närra- dion kom, fanns det inom riksradion och framför allt inom lokal— radiobolaget farhågor för att man skulle förlora lyssnare.

Erfarenheterna talar emellertid för att tillkomsten av nya medi— er inte på allvar har inkräktat på utrymmet för de redan existe— rande. lntresset för tidningsläsning har inte avtagit som många trodde skulle bli fallet när televisionen slog igenom. Tvärtom har upplagorna stigit från år till år, och tidningsläsandet har varit tämligen konstant. Tillkomsten av satellitsändningar har bara marginellt minskat tittandet på de nationella TV—kanalerna. Ra— diolyssnandet är fortfarande högt. Enligt Publik— och program— forskningsavdelningen vid Sveriges Radio (PUB) ägnar genom-

snittssvensken mer än sex timmar om dygnet åt massmedier. Här- av faller ca 100 minuter på TV och ca 150 minuter på radio.

Massmedier, nya såväl som gamla, har således visat en stor för- måga till anpassning.

3.2. Utvecklingen av antalet sändningsområden, sändningstillstånd och sändningstimmar

”Närradion har kommit för att stanna” är ett påstående som be— kräftas av utvecklingen efter det att närradion permanentades 1985.

Tabell 3.1 Närradions tillväxt

Antal 1985 |986 1987 l988 l989 Sändn.områden 79 98 [13 144 153 Sändn.tillstånd ] 276 I 765 2 l7l 2 369 2 394 Timmar/vecka 2 250 2 865 3 538 4 654 4 917

(Källa: Närradionämndens statistik)

Med sändningsområdc i tabellen avses ett område, ”fem kilo- meters räckvidd” enligt huvudregeln, inom vilket tillstånd givits för lokala, ideella föreningar att sända rundradio. Dessa områden sammanfaller i stort sett med kommunindelningen i landet. 81 % av befolkningen i de kommuner där sändare är i drift (148 st i slutet av år 1989) har möjlighet att lyssna på närradiosändningar. Det betyder att 67 % av landets samtliga invånare nås av närrav dio.

Det finns kommuner inom vilka det finns fler än ett sändnings— område, liksom det förekommer kommuner utan närradiosänd- ningar. lnom vissa områden finns det fler än en sändare. Hur det faktiskt ser ut är ett resultat av efterfrågan på att få sända närra— dio. I en vidsträckt och glesbefolkad kommun som t.ex. Sollefteå finns närradio dels i Sollefteå stad, dels i Junsele. 1 en tätbefolkad kommun som t.ex. Stockholm finns fem sändningsområden: Stockholm City, Stockholm Järva, Stockholm Sydost, Stockholm Sydväst och Stockholm Västerort. ] Stockholm City finns två sän- dare för att tillgodose efterfrågan.

Kategorin sändningstillstånd i tabell 3.1 avser de tillstånd att sända närradio som närradionämnden medgivit. Antalet sänd- ningstillstånd motsvarar emellertid inte helt det antal ideella sam— manslutningar som faktiskt sänder närradion. 1 en del fall är till- ståndsinnehavaren snarare en paraplyorganisation inom vars till- stånd olika "medlemsföreningar” gör egna sändningar. ] t.ex. Lin— köping finns bland de 13 registrerade tillståndsinnehavarna tre stora, nämligen ABF, Förtroenderådet i Ryd och Linköpings Pas— torsförbund. Dessa är paraplyorganisationer för olika samman- slutningar inom arbetarrörelsen, studenterna vid universitetet

samt kristna församlingar. De tre paraplyorganisationernas domi- nans i närradioverksamheten i Linköping framgår tydligt av or— tens sändningsschema.

Tabell 3.2 Sändningsschema för vecka 45 1988, Linköping. Totalt antal beviljade sändningstimmar: 125 tim. 45 min.

'l'illstånds— liokad sändningstid innehavare antal timzmin; % ABF 35:15 28 Pastorsförh. 45:00 36 Radio Ryd 36:15 29 Ovriga 9:15 7

(Källa: Närradionämndens statistik)

Om varje sändande sammanslutning i de tre paraplyorganisa- tionerna hade valt att begära eget sändningstillstånd hade det bl.a. inverkat på närradionämndens statistik över medgivna sändnings- tillstånd samt på nämndens arbetsbörda när det gäller att bevilja tillstånd, besluta om sändningstid samt driva in sändningsavgifter.

Antalet sända timmar per vecka i tabell 3.1 är ett grovt mått som i sig döljer betydande olikheter mellan de olika orterna och variationer över årets månader. Förutsättningarna är nämligen mycket olika på en ort som t.ex. Stockholm Sydost med drygt 50 tillståndsinnehavare och en ort som Junsele med en enda till- ståndsinnehavare. Under vecka 45 år 1988 innehöll Stockholm Sydosts bokningsschema 96 timmar, medan Junseles innehöll 5 timmar.

Förutsättningarna att sända under årets alla månader är också olika. De flesta ideella föreningar gör sommaruppehåll i fören— ingsverksamheten och därmed också i sina närradiosändningar. Men det finns också sammanslutningar för vilka sommaruppehåll inte är lika naturligt.

3.3 Närradion — ett massmedium?

Utvecklingen av närradion sedan 1985 har varit betydande. Men också riksradion och lokalradion har expanderat.

Tabell 3.3 Utvecklingen av antalet sända rundradiotimmar

Antal sända År timmar i 1985/86 1986/87 1987/88 riksradion 19 776 19 765 21) 634 lokalradion 35 777 44 623 49 247 närradion 127 452 158 912 214 014

(Källor: Sveriges radios årsredovisningar, närradionämnden)

Av tabell 3.3 framgår utvecklingen inom resp. etermedium när det gäller samlad årsproduktion, dvs. i form av antalet sändnings- timmar. Tabellen visar också ett samband mellan utbyggnadstakt

och struktur: ju mer lokalt eller nära mediet är desto mer har det expanderat. Detta leder i sin tur till en del frågor som det finns anledning att här ställa sig:

* Svarar utvecklingen mot en reell efterfrågan på information och underhållning av en påtagligt lokal prägel? [ en studie av dagspressens och lokalradions bevakning av lokalpolitiken i fem kommuner framkom bl.a. att lokalradion egentligen inte tillförde någon ny information utöver den som redan fanns i dagspressen. Skälet härtill var radions ”bristande resurser”. Hämmande för 10- kalradion var också dess uppgift att vara opartisk vilket bl.a. led- de till att den blev myndighetsinriktad i sin bild av det kommu- nalpolitiska skeendet och lät den politiska debatten domineras av etablerade partier och intresseorganisationer. (Mats Sjölin, Kom- munalpolitik i massmediernas spegel. En studie av dagspressens och lokalradions bevakning av fem kommuner. Lund 1985.) Här finns uppenbarligen ett utrymme för närradion, befriad från kra— vet på opartiskhet, att spegla det kommunalpolitiska skeendet i den egna kommunen.

Massmediernas oförmåga eller ovilja att bevaka och spegla det vardagsnära och bekanta för vanliga lyssnare har i vissa samman- hang beskrivits som en maktfråga, att massmedierna främst är ett språkrör för eliterna. (Maktutredningen om massemedier, NOU 1982). Av den norska maktutredningen redovisas också en under- sökning som visar samspelet mellan var i samhället nyheter gene— reras och vilken del av samhället nyheterna berör:

Tabell 3.4 Samspelet mellan nyheters innehåll och förmedling

Nyheter av intresse Nyheter förmedlade av för invånarna i Centrum Periferi Hela landet 53 % 19 % Dess centrum 39 % l % Dess periferi 8 % 80 % (Källa: a.a.)

Oversatt till svenska förhållanden låter figuren ana att finns det ett stort utrymme (”80 %”) för lokal nyhetsförmedling.

* En annan fråga berör det förhållandet att närradioprogram i stor utsträckning produceras med hjälp av många människors ideella och i sociologisk mening oprofessionella insatser: Är det snarare ett behov och en vilja att sända närradio än att lyssna till den, som varit den drivande kraften bakom närradions utveckling?

Det finns anledning att fundera över om närradion är ett mass— medium i begreppets egentliga och ursprungliga mening. Frågan har relevans inte minst när det gäller att jämföra närradion med riks— och lokalradion liksom med kommande eventuella satellit- sända radiokanaler. Många av de egenskaper som kännetecknar massmedier saknas eller är sparsamt förekommande inom närra- dion, t.ex.:

— ”att många lyssnar till ett fåtal röster”, blir mindre så i ett medium i vilket många är engagerade och relativt få lyssnar;

— ”att lyssna innebär att vara passiv och underordna sig sända— rens intressen” blir mindre så när många deltar i radioproduktio— nen som i närradion;

— ”innehållet är ytligt och flackt för att det skall *passa' en stor och diffus lyssnarskara”, stämmer inte när en lokal ideell sammanslutning skall informera sin nära omgivning om sitt bud- skap; (Tomas Mathiesen, Tittarsamhället, Göteborg 1984).

Närradion som ett massmedium ifrågasattes också i de lyssnar— undersökningar som gjordes 1980 och 1981 på uppdrag av närra— diokommittén. Forskarna förklarade närradions på många ställen relativt ringa lyssnarskara med att det primära syftet med närra- dion var att hålla kontakt med den egna gruppen. Det är därför rimligt att se den som ett gruppmedium, som ett medium med en stabil och trogen kärna som delar den intresseprofil som finns in- om mediet. Därför, menade forskarna, blev vissa närradiosänd— ningar framgångsrika redan efter kort tid. Filadelfiaförsamlingen i Eskilstuna kunde visa upp 12 % mer eller mindre dagliga lyssnare bland sina medlemmar drygt ett halvår efter sändningarnas start. Även i Jönköping, där mer än 90 % av innehållet i närradion ha- de samfundsprägel, låg närradions framgång med att nå lyssnare i att lyssnarna var religiöst intresserade. (Hedman, Lowe och Wei- bull, Lennart Lyssnandet på närradio, Bilaga 2 i SOU 1984:53) 1 en senare studie om närradiolyssnandet i Stockholm förklarade författaren lyssnandets nedgång mellan 1980 och 1984 med bort- fallet av lätta musikprogram. ”Det är samma faktor som har dra— git upp lyssnandet på lokalradiostationen Radio Stockholm: Kom- binationen efter amerikanskt mönster av reportage och lätt mu— sik.” Författaren fann det troligt, att själva kärnan av närradio— lyssnare — de som lyssnar till föreningarnas information, åsikts- spridning och opinionsskapande — är stabil. (Weibull, Lennart, Närradiolyssnandet i Stockholm 1984, Göteborg 1985)

Att betrakta närradion som ett gruppmedium innebär att den jämförelse jag nyss gjorde (tabell 3.3) mellan antalet sända tim- mar i närradion resp. 1 riks— och lokalradion bör ges en fördjupad tolkning. Närradiotimmarnas expansion är ett uttryck för en vita— lisering, en ”närradiorörclse", inom det samlade föreningslivet och är därmed inte utan vidare jämförbar med utvecklingen av Sveriges radios rundradioproduktion.

3.4. Närradions lyssnare * Lyssnandet över hela riket

1 en undersökning om närradiolyssnandet hösten 1989 framgår att andelen av samtliga i riket boende som lyssnar eller vid något till-

fälle har lyssnat på närradio uppgår till 40 %. Andelen som upp- gav sig lyssna till närradion minst en gång i veckan är 16 %. När- radion har således ungefär lika stor andel lyssnare som P 2 (Hed- man, L., Närradiolyssnandet i riket, Uppsala 1990). Uttryckt på ett annat sätt kan vi säga att trots att närradion med sin nuvaran- de täckningsgrad endast når 67 % av befolkningen har den lika många lyssnare som P 2 vars sändningar är möjliga att lyssna till för så gott som hela befolkningen.

Undersökningen visar ett positivt samband mellan närradiolyss- nande och lyssnande på lokalradion: 69 % av de trogna närradio— lyssnarna lyssnar lika troget på lokalradion; bland dem som aldrig lyssnar till närradio är andelen trogna lokalradiolyssnare nere i 38 %. Sambandet styrks också av om man lyssnar på närradio tycks det innebära ett mindre omfattande lyssnande på P 1 och P2. När det gäller P 3—1yssnande föreligger emellertid inga större skillnader mellan olika kategorier närradiolyssnare.

Närradiolyssnandet är en kvällsaktivitet, vilket inte är särskilt märkligt eftersom det — om man undantar storstadsområdena där närradion sänder under större delen av dygnet — är då som närra— diosändningarna är i gång. Det innebär att många lyssnare ägnar morgnarna åt lokalradion och kvällarna åt närradion.

På frågan om varför man lyssnar på närradio dominerar svaren "bra och trevlig underhållning” och ”intressant lokal informa- tion”. Det finns en intressant skillnad mellan de trogna och de sporadiska närradiolyssnarna. Medan de trogna mest är underhåll- ningssökande förefaller de sporadiska lyssnarna mer informations— inriktade och nyfikna på lokala nyheter och information.

Vilka lyssnar? Ungdomarna och de äldre, dvs. över 60 år mer än medelålders; LO-medlemmar oftare än TCO- och SACO/SR— medlemmar; anhängare av moderata samlingspartiet och kristde- mokratiska samhällspartiet i större utsträckning än sympatisörer till andra politiska partier.

De som är medlemmar i en sändande förening lyssnar betydligt mer än icke—medlemmar. Men samtidigt är de i minoritet bland lyssnarna. Av dem som uppger sig ha möjlighet att lyssna på sin ort är bara 14 % medlemmar i någon sändande förening. Närra- dion når med andra ord ut utanför de egna grupperna och till 10- kalbefolkningen i allmänhet.

* Lyssnandet i 12 närradioorter

Under perioden november 1989—januari 1990 genomfördes en en- kätundersökning om närradiolyssnandet i tolv orter. (Hedman, L. och Golborne, G., Närradions publik. En studie av närradiolyss- nandet på tolv orter, Uppsala 1990) Orterna har det gemensamt att de har närradiosändningar. ] övrigt är de valda i syfte att få med orter i olika delar av landet, med olika stor befolkning samt

med varierande omfattning och sammansättning av närradioutbu— det. Målet var att konstruera ett representativt urval för det när- radiosändande Sverige, dvs. ett urval som i så stor utsträckning som möjligt liknar det samlade svenska närradioutbudet vad gäller vissa mätbara egenskaper.

Andelen regelbundna närradiolyssnare — som lyssnar åtminsto- ne en gång per vecka — varierar mellan orterna från från drygt 30 % till ca 5 %. Den genomsnittliga andelen för samtliga orter är 20 % när hänsyn tagits till skillnader i befolkningsstorleken på orterna.

Man har inte funnit några generella förklaringar till varför en del närradiosändare når en förhållandevis stor publik. I vissa fall drar man slutsatsen till att många lyssnare lockas av ett stort mu— sikutbud. En annan slutsats är att religiösa program lockar sina lyssnare. På en ort med en religiöst orienterad närradio är huvud- delen av lyssnarna medlemmar i de sammanslutningar som står för sändningarna.

Medlemskap i någon närradiosändande förening har stor bety— delse för lyssnandet. Drygt hälften av medlemmarna lyssnar minst en gång i veckan. Men samtidigt gäller samma förhållande som kom fram i den rikstäckande undersökningen, nämligen att närra— dion når ut till en publik utanför de egna medlemsleden och att medlemmarna utgör en minoritet av lyssnarna. Den nyss nämnda orten med fler medlemslyssnare än allmänna lyssnare är således ett undantag i undersökningen.

Den viktigaste bakgrundsfaktorn till närradiolyssnandet är ål- der. Man finner det märkligt att närradion tycks attrahera två helt skilda åldersgrupper, dvs. de allra yngsta och de allra äldsta. På en och samma ort kan således närradion med framgång lyckas nå bägge grupperna. Men därutöver framstår en del orter som sär— skilt ungdomsrekryterande.

Det är som redan nämnts många lyssnare som föredrar musik- programmen i närradion. Generellt får musikföreningarnas och sport— och idrottsföreningarnas sändningar gott betyg. Det gäller också de religiösa programmen vilka som redan påpekats lockar till sig den grupp som uppskattar den här typen av program.

Till sist kan noteras att undersökningens resultat bekräftar riks— undersökningens när det gäller sambandet mellan närradiolyss— nande och lokalradiolyssnande: De flitiga närradiolyssnarna är också flitiga lokalradiolyssnare. Närradiolyssnandet är en kvällsak- tivitet, medan lokalradiolyssnandet sker på morgnar och förmid— dagar.

3.5. Utvecklingen av antalet sändande föreningar

När närradion startade som en försöksverksamhet var det de re— ligiösa sammanslutningarna som visade sig först redo att utnyttja

radion. Utvecklingen under de därefter följande fem åren redovi— sades på sin tid i närradiokommitténs betänkande så: ”När man ser på vilka sammanslutningar som deltar i närradioverksamhe— ten, finner man en stor spännvidd. De föreningskategorier som vi möter i samhället finns också representerade som tillståndsinne— havare i närradion." (SOU 1984:53 s. 70) Utvecklingen därefter illustreras i tabellerna 3.5 och 3.6.

Tabell 3.5 Sändningstillståndens fördelning kategorivis — i procent

Förenings— 1985 1986 1987 1988 1989 kategori 2 kv v —15 v 45 v 45 v 45 Närradioförening 5.6 5.7 5.6 5.9 6,3 Religiös sammansl 26.8 26.8 22.4 219 22,5 Politiska organ 29.2 28.8 26.7 27.9 26,9 lnvandrarfören 4.4 4.6 3.9 3.7 4,3 Musikfören 2.4 2.3 2.3 2.1 2,0 Sport—/1drottsfören 4.8 4.4 5.2 5.0 4,7 Studieförbund 5.8 5.9 6.9 7.1 6,7 Student—lElevorgan 3.9 3.2 4.0 3.5 3,7 llandikappsorgan 1.0 09 1.1 0.9 1,1 Nykterhetsorgan 2.5 2.7 2.7 2.5 2,2 Fackliga organ 2.0 2.0 3.7 4.5 5,2 Ovriga sammansl 12.0 12.7 15.2 15.0 14,3 (Antal tillstånd 1 332 1 727 2 156 2 356 2 381) (Källa: Närradionämndens statistik)

Tabell 3.6 Sändningstidens fördelning kategorivis — i procent

Före n i ngs— 1985 1986 1987 1988 1989 kategori 2 kv v 45 v 45 v 45 v 45 Närradioförening 1.5 1.6 2.3 3.6 2,9 Religiös sammansl 49.0 45.5 37.3 31,4 30,3 Politiska organ 15.5 16.7 18.9 21.6 18,9 lnvandrarfören 3.4 2.5 2.5 2.2 3,5 Musikfören 4.0 1.4 1.4 1.5 1,6 Sport—Hdrottsfören 1.9 1.9 2.9 2.1 2,2 Studieförbund 3.8 5.9 9.1 99 9,7 Student-Ililevorgan 8.0 7.6 6.6 6.5 6,8 llandikappsorgan (1.4 (l.—l 0.4 0.3 0,4 Nykterhetsorgan 0.9 1.5 1.3 1.1 1,1 llfackliga organ 0.7 1.0 2.5 3.2 6,2 Ovriga sammansl 11.3 13.7 14.6 164 16,3 (Antal timmar 2 451 3 056 3 815 4 686 5018)

(Källa: Närradionämndens statistik)

När man läser och tolkar tabell 3.5 bör man hålla i minnet att de olika tillståndsinnehavarna är olika stora aktörer och ibland paraplyorganisationer för flera sändande ideella sammanslutning- ar (3.2). Det finns därför skäl att komplettera informationen med en sammanställning över hur sändningstiden fördelar sig mellan de olika typerna av sändande sammanslutningar (tabell 3.6). Den

informationen antyder vilka grupper det är som utnyttjar det nya mediet.

De religiösa sammanslutningarna har en stark ställning vad av- ser både andelen sändningstillstånd och sändningstid. De politiska organisationerna kommer som god tvåa. Dessas frammarsch har skett efter det att närradion permanentades. I närradiokommit- téns redovisning av motsvarande fördelning för 1984, vecka 13 utgjorde de politiska organisationerna 19 % av tillståndsinneha— varna och deras sammanlagda sändningstid endast 9 %. (SOU 1984:53)

Närradioföreningarnas sändningsrätt är begränsad i närradiola- gen och får endast innehålla vissa speciella saker av gemensamt intresse för ortens sändade föreningar. Det är därför naturligt att deras andel av den schemalagda sändningstiden är jämförelsevis liten. Men därutöver kan närradioföreningen gå in och sända på den s.k. ”öppna tiden”, tid som inte är i förväg inbokad efter be— slut av närradionämnden och som, i den utsträckning den tagits i anspråk av närradioföreningen, redovisas i efterhand till närradio— nämnden (5.2).

Under senare år har emellertid en praxis utvecklats enligt vil— ken närradionämnden medgivit närradioföreningarna tillstånd att sända s.k. sommar— eller turistradio. Skälet till närradionämndens beslut är att sommarraclion tar över den tid som blir ledig när de tillståndsägande föreningarna gör sommaruppehåll och att där- med närradion på orten slipper tystna under den perioden. År 1988 sändes totalt ca 9000 timmar turist—/sommarradio. Denna radioform kan vara värd ett särskilt avsnitt.

3.6. Sommarradio och turistradio

Många närradioföreningar sänder någon form av sommar—/turist— radio (5.2.2). Ambitionen bakom sommarsändningarna är att bl.a. informera om ortens turistiska begivenheter och därmed höja or— tens attraktivitet för besökande sommargäster. "Vi vill stärka tu- rismen som näring i Östersund” sa en av initiativtagarna till att kommunen ekonomiskt skulle stödja närradions turistsändningar. Lyssnarundersökningar visade att sommarsändningarna mötte stort gensvar bland ortsbefolkningen likaväl som bland de besö- kande turisterna. (Menzinsky, Stefan, Utvärdering av Radio 96 MHz Östersund sommaren 1985, beställd av länsstyrelsen i Jämt- lands län.)

Det är naturligtvis en grannlaga uppgift att åstadkomma sänd- ningar till stöd för en orts näring utan att råka i konflikt med närradiolagens förbud mot reklam och sponsring. Att detta inte alltid har lyckats framgår av närradionämndens redovisning av re- klamärenden som kommit på dess bord (4.1).

Förekomsten av turistinformation i närradion i ett urval sän- darområden 1987 framgår av tabell 3.7.

Tabell 3.7 Antal timmar med turistinformation 1987

Sändarområde kv 2 kv 3 Ale—Kungälv 108 480 Borlänge 72 294 Falköping 81 178 Haparanda (1 540 Hudiksvall 0 400 Kalix 67 140 Kristinehamn 21 108 Kungsbacka 0 345 Ludvika 0 200 Norrköping 15 150 Nybro 40 233 Nyköping () 854 Edsbyn 45 166 Skara 276 564 Skellefteå 216 540 Smedjebacken 450 936 .l__unse|e () 437 Ostersund 172 437

E_— Samtliga sändningar har haft någon form av kommunalt stöd

via fritids—, turist— eller kulturnämnd. I flera fall har också eko— nomiskt stöd utgått i form av kommunalt avlönad personal, ung- domsplatser och beredskapsarbete. Marknadsföringen av radion har skett med hjälp av vägskyltar, affischer, dekaler, annonser i pressen. (Olsson, Carina, Turistinformation i närradio, högskole- uppsats, Högskolan i Karlstad 1988) — Några exempel får illustre- ra:

* Östersunds närradioförening har sänt sommarradio sedan 1984. Sommaren 1987 sände man tolv timmar varje dag i sex veckor. Ca 30 personer var verksamma och kommunen bidrog med 200000 kronor.

De mest populära programtyperna var program som med bär— bar sändarutrustning kunde göras från olika platser, liksom öns— ketimmar och tävlingar. Lyssnarkontakterna utgjordes av ca 1 200 vykort, ett hundratal brev samt ett stort antal telefonsamtal.

* Edsbyn sände fem timmar direkt varje dag under sex veck— or. Populära inslag var sommarpratare, kända lokala profiler samt ”grattishälsningar”. Förutom närradioföreningen deltog många andra föreningar i sändningarna.

Marknadsföring skedde bl.a. med hjälp av en direktreklamtid— ning som delades ut till hushållen och som fanns i broschyrställ vid infarterna och på turistbyrån. Kommunen satsade 30000 kr.

* Skara sände under tre veckor tillsammans med Götene och Skövde. Frikyrkoförsamlingarna hade ansvaret och ett tiotal per- soner var engagerade varje dag. Man sände en blandning av tu- ristradio, program från en kristen tältkampanj samt kristna upp-

l'öljningsprogram. Omkring 1 700 samtal, brev och vykort mottogs under de tre veckorna.

Samtliga tre kommuner har givit ekonomiskt stöd. * Smedjebackens turistradio sköttes till stor del av ungdomar, ca tio s.k. ungdomsplatser. Under tre månader sände man 15 tim— mar om dagen. Turistbyrån sände en halvtimme per dag. Ett av de mest uppskattade programmen var sommarpratarna.

Man önskar mer personal för att kunna göra ännu fler reporta— ge och intervjuer med motiveringen att "folk vill inte bara höra musik hela dagen”.

* En sammanfattande karaktäristik av den här redovisade sommar-/turistradion kan vara att den är ett utpräglat grupp— och ortsmedium både till innehåll och struktur, dvs. många är engage- rade för att producera program om lokala händelser och-med lo- kala förmågor.

4. Närradionämndens arbete

4.1. Uppgifter och personal

Närradionämnden har gemensamt kansli med kabelnämnden. 1 in— struktionen för de båda nämnderna (SFS 19882340) föreskrivs att närradionämnden prövar frågor om närradion och har tillsyn över närradioverksamheten. Det åligger nämnden särskilt att i enlighet med bestämmelserna i närradiolagen (1982:459)

1. pröva frågor om tillstånd att sända närradio,

2. pröva frågor om återkallelse av tillstånd,

3. fastställa sändningstider,

4. i lämplig omfattning efterhandsgranska program. Nämnden skall också handlägga ärenden om avgifter enligt för- ordningen (1984:463) om avgifter i ärenden om närradio.

Närradionämndens kansliorganisation omfattar 9 1/2 tjänster med arbetsinnehåll enl. tabell 4.1:

Tabell 4.1 Personalplan

Personal Arbetsuppgifter (hundra— Till— 'liill— 'l'ids— Faktu— Allmän delar) syn stånd schema rering admin. Ha (400) 130 100 40 40 90 Ass (300) 0 25 225 50 () Ovr. (250) 0 20 0 0 230 Summa 130 145 265 90 320

(Ha = handläggare; Ass _ assistent; Övr. = sekreterare, registrator och vaktmästare)

4.2. Tillsynsärenden

Att utöva tillsyn över närradioverksamheten innebär kort sagt att se till att den bedrivs enligt de regler som gäller (kap. 2). Regel- brott kan leda till ett klargörande från nämnden om lagens inne— börd i det aktuella fallet till vägledning för såväl den felande som

övriga tillståndsinnehavare och i grava fall att sändningstillståndet dras in. De ”Överträdelser” som nämnden haft att behandla sedan den inrättades är i korthet följande:

* ] fyra fall har nämnden återkallat en förenings sändningstill— stånd efter det att föreningen ifråga ådragit sig en fällande dom i ett yttrandefrihezsmål. Det har gällt folkpartiet i Malmö samt Öp— pet Forum, Maranataförsamlingen och Svensk—arabislamiska för— bundet i Stockholm.

* ] sexton fall har nämnden behandlat anmälningar om tids— överdrag, dvs. att föreningar inte passar sina sändningstider utan drar över på en annan förenings tilldelade sändningstid. Endast i ett fall har nämnden utdömt sändningsförbud. Annars har man valt en förstående och pedagogisk linje:

”Varning för dålig tidshållningl Vänsterpartiet kommunisterna, Göteborg City, anmäldes av Brobyggarna för dålig tidshållning. Vpk har tidigare anmälts av Brobyggarna för intrång Då vidtog närradionämnden ingen åtgärd eftersom orsaken till sändningen på fel tid syntes vara ett misstag: /Nämnden/ finner det väsentligt för hela närradioverksamheten att föreningarna respekterar tillde- lade tider. Nämnden ser särskilt allvarligt på om en förening gör sig skyldig till upprepade tidsöverdrag." (Närradionämnden informerar nr 19, 1988-07—26)

* 1 fem fall har nämnden behandlat brott mot bestämmelsen om närradioföreningars begränsade sändningsrätt. lnte i något fall har nämnden beslutat att sändningstillståndet skall dras in, där— emot uttalat sin mening, när den funnit det påkallat. När det gäll— de programinformationens innehåll (programslingorna) ansåg nämnden vid ett tillfälle att Malmö närradioförening sände för mycket musik (för att vara befriad från sändningsavgift enl. 3 5 i förordning om avgifter i ärenden om närradio; SFS 1984:463). (Närradionämnden informerar nr 15, 1988—02—24)

Ett annat fall rörde närradioföreningens i Katrineholm pro- gram ”Skivbiten”, som i en serie arbetsplatsbesök pratade med anställda, vilka fick önska skivor. ”Det sända programmet kan en— ligt nämnden inte uppfattas som sändning i anslutning till evene— mang. Närradioföreningen har alltså inte haft rätt att sända pro— grammet. Frågor om närradioföreningarnas sändningsrätt har inte tidigare prövats av närradionämnden. Det är därför förståeligt om viss osäkerhet råder bland föreningarna om hur 11 & bör tolkas och kan komma att tillämpas av nämnden ...". (Närradionämnden informerar nr 6, 1987—05—22)

Ett fall som tagit särskilt stor tid i anspråk för närradionämn— den sedan våren 1989 är närradioföreningens i Vagnhärad sänd— ningar. Ett antal föreningar med tillstånd att sända närradio hade uppdragit åt närradioföreningen att handha nästan all verksamhet på ortens närradiosändare. Närradioföreningen sände dygnet runt musik, nyheter, väder, trafikupplysningar och viss annan lokal in- formation. Nämnden fann i sitt beslut att närradioföreningens

programutbud inte var begränsat till de ämnen som anges i 11 & närradiolagen. Överträdelsen ledde inte till att nämnden återkalla- de sändningstillståndet utan nämnden utgick från att föreningen skulle anpassa sina sändningar till vad nämnden uttalat (närradio— nämndens anslagsl'ramställning för budgetåret 1990/91).

* De reklamärcnden närradionämnden har behandlat framgår av tabell 4.2.

Tabell 4.2 Reklamanmälningar och påföljder

Antal 1986 1987 1988 1989 Återkallat tillstånd 4 l 0 1 Erinran 2 3 l 2 Utan påföljd 12 8 7 3 Summa 18 12 8 6

(Källa: Närradionämndens statistik)

l formell mening saknar närradionämnden påföljden ”erinran”, men den har av praktiska skäl valt att i vissa fall göra den grade- ringen mellan valet att fria eller fälla.

Utöver inkomna anmälningar har närradionämnden vid en stickprovsgranskning av innehållet i några orters turistsändningar under sommaren 1986 funnit två "reklamfall": Borlänge närradio- förening hade låtit en intervjuad dragspelare tala om att ett varu— hus var sponsor till arrangemanget ”Mellstadraget" och att en dagstidning ”ställt upp med annonser och sådant”. Edsbyns närra— dioförening räknade i sina turistsändningar upp lämpliga matstäl— len samt vad dessa serverade. Nämnden beslöt dock att ärendena inte skulle föranleda någon vidare åtgärd. (Närradionämnden in- formerar nr 14, 1988—01-13)

Det är tidskrävande för nämnden att behandla anmälningar om olika programs innehåll samt tidsöverdrag. Nämnden måste bl.a. bilda sig en egen uppfattning om förseelsen och därför kräva in relevanta referensband för avlyssning. Eller som nämnden själv beskrivit arbetet: ”Det är synnerligen angeläget att det tidskrävan— de arbetet med avlyssning av infordrade referensband kan ägnas tillräcklig tid, i synnerhet som detta är närradionämndens huvud— sakliga möjlighet att bilda sig en uppfattning om verksamhetens innehåll står i överensstämmelse med regelverket.” (Närradio- nämnden informerar nr 21, 1988—09—21)

* Nämnden prövade för första gången 1988 en överträdelse av bestämmelsen i 11 & närradiolagen att sammanslutningens pro— gramutbud inte, annat än i begränsad omfattning, får innehålla material som inte har framställts enbart för den egna verksamhe— ten, med anledning av att SAF i Göteborg under sommaren nat— tetid sänt ut den amerikanska radiokanalen "Voice of America". Nämnden ansåg att förfarandet stred mot närradiolagen, men fann inte skäl att återkalla sändningstillståndet (närradionämn- dens anslagsframställning 1990/91).

* Närradionämnden har under perioden hanterat ett stort an- tal ärenden som handlat om föreningars obetalda sändningsttdsav- gifter, vilka föranlett återkallade sändningstillstånd (4.5). Det rör sig om i runda tal drygt 170 fall varav den övervägande delen, ca 120, hänför sig till år 1988. Uppgången det sista året har sin hu- vudsakliga orsak i införandet av striktare betalningsrutiner.

Den bristande betalningsmoralen är uppenbarligen ett bekym— mer för närradionämndens kansli, och man har vid olika tillfällen uppmanat föreningarna att skärpa sig.

”Närradionämnden har beslutat införa skärpta rutiner vid bris— tande betalning av sändningstidsavgifterna. De nya kravrutinerna innebär att nämnden i fortsättningen bara sänder ut en betal— ningspåminnelse. Om betalning ändå inte sker kommer nämnden att vid sitt nästa sammanträde besluta om indragning av sänd— ningstillståndet." (Närradionämnden informerar nr 12, 1987—11— 23)

Drygt ett halvår senare ser man resultatet av de skärpta ruti- nerna, och i Närradionämnden informerar (nr 19, 1988—07—26) sätter man rubriken: "Massindragning av sändningstillstånd” (4.5).

* Ett mindre antal ärenden, drygt 20, har gällt återkallelse av sändningstillstånd på grund av att föreningar inte har utnyttjat sin sändningsrätt under minst tre månader.

4.3. Tillståndsärenden

Inkomna ansökningar om tillstånd att sända närradio registreras hos närradionämnden och fördelas på kansliets berörda tjänste- män. Efter kansliberedning, som bl.a. innebär en omfattande kommunikation, brev och telefonsamtal, mellan kansliets personal och de tillståndssökande föreningarna, eftersom två av tre ansök- ningar är felaktiga eller ofullständiga, tas ansökan upp i ett in— ternt beslutssammanträde, vid vilket det sökta tillståndet beviljas eller hänskjuts till fortsatt beredning.

Ett mindre antal ansökningar, ca tio under perioden efter det att närradionämnden började sitt arbete, har betraktats som ”principiellt intressanta”, bl.a. för att ett avslag på ansökan kan diskuteras, och därför blivit föremål för beslut i närradionämn- den. En sådan ansökan var från Medieföreningen Radio S i Dan- deryd, som ansökte om gemensamt sändningstillstånd för flera föreningar inom arbetarrörelsen, vilka redan hade tillstånd. När— radionämnden sade nej med motiveringen att medieföreningen är bildad för att sända närradio och att den därmed inte uppfyller de krav som ställs i 4 5 närradiolagen (Närradionämnden informerar nr 11, 1987—10—26). En annan ansökan, som fick bifall av närra— dionämnden, var från den nybildade föreningen Sjöbo aktions- grupp för flyktingar. Eftersom aktionsgruppens syfte var att driva kampanj inför en lokal folkomröstning, uppfylldeden de särskil—

da skäl som anges i 4 5 och fick således dispens från den s.k. ett- årsregeln. (Närradionämnden informerar nr 17, 1988—05—05)

Till arbetet med tillståndsärenden är vissa serviceuppgifter för— knippade såsom utsändning av beslutsprotokollen till berörda för— eningar, närradioföreningar, närradioförbundet och upphovsman— naorganisationerna.

Till tillståndsärenden kan också föras nämndens beslut att be— vilja utökad räckvidd för närradiosändarna (jfr 8.1 och 8.2).

4.4. Tidsscheman

Sändningstider för de olika tillståndsinnehavarna skall fastställas av närradionämnden, som regel för ett år i taget, dock med ge- nerell rätt att ständigt kunna få fastlagt schema omprövat. Denna rätt utnyttjas ofta och motiveras bl.a. av att förhållandena på sän- darorten förändras t.ex. genom att nya tillståndshavare kommer till resp. att gamla faller ifrån. En ytterligare komplikation följer av att det görs en skillnad mellan "permanent” och "tillfällig” sändningstid.

l ”teorin” är tanken att närradioföreningen i sändarområdet in- kommer med ett på orten förberett förslag till schema över de tillståndshavande föreningarnas permanenta sändningstider, som nämndens kansli därefter fastställer på delegation från närradio- nämnden. ] praktiken är vägen fram till dessa schemabeslut som regel varken kort eller rak. Ofta är närradioföreningens förslag inte färdigberett, när det sänds in med bl.a. den följden att enskil- da tillståndsinnehavare vänder sig direkt till nämndens kansli för att få sina önskemål tillgodosedda. Detta leder till en omfattande kommunikation mellan kansliet och de berörda föreningarna. Till detta kommer den omfattande mängden önskemål om tillfällig sändningstid, vilka är svåra att tillgodose särskilt på sändarorter där utrymmet i etern är trångt och som därför, om en lösning som tillfredsställer de inblandade parterna skall kunna nås, sätter kanslipersonalens uppslagsrikedom på hårda prov. Därutöver till- kommer alla de scheman som föreningarna vill förändra redan in— nan giltighetstiden löpt ut.

Det förekommer att konflikterna om sändningstider kvarstår även efter kansliets beredning. Om detta är fallet förs ärendet upp till närradionämnden för beslut. Ca 10 scheman per år har varit föremål för nämndbeslut.

Schemaläggningens omfattning har ökat med närradiosändan- det, som i det närmaste har fördubblats under perioden, mätt i antalet sändningstimmar (tabell 3.3). De fastställda sändningsti- derna, permanenta såväl som tillfälliga, förs in i nämndens data- system, och avsagda sändningstider och beviljade sändningsuppe- håll förs ut ur systemet. Nämndens ambition är att den så upp-

komna lediga sändningstiden skall kunna utnyttjas av andra för— eningar.

Nämndens serviceinställning i detta avseende, att en förening kan beviljas befrielse från begärd och fastställd sändningstid och därmed förknippade sändningsavgifter samt att en annan förening kan få tillstånd att komma in på de därmed uppkomna fria tider— na, får åtminstone två konsekvenser för nämndens samlade ar- betsbörda: 1) att schemaarbetet pågår även under perioderna mel— lan de ordinarie, årsvisa beslutstillfällena. Byten av sändningstid och ansökningar om tillfälliga sändningstider är inte beroende av schemaperioderna. Dessa förekommer i stor omfattning och med kort varsel och skapar stort merarbete i schemaarbetet, 2) att en— skilda föreningar kan motiveras att tillskansa sig så mycket tid som möjligt när sändningsschemat fastställs, eftersom det är en— kelt och kostnadsfritt för dem att lämna ifrån sig beviljad tid. Vil- ka följder detta i sin tur har för de sändande föreningarnas för- måga att komma överens sinsemellan får jag anledning att åter— komma till. (Jfr utvecklingen mot paraplyorganisationer och blockscheman.)

4.5. Faktureringar

] förordningen om avgifter i ärenden om närradio (2.8) föreskrivs bl.a.: ”För den sammanlagda sändningstid, som har beviljats en sammanslutning, skall sammanslutningen erlägga avgift med 15 kronor för varje påbörjad timme." Avgifterna beräknas i efter— hand av närradionämnden och beräkningsunderlagen är de beslu— tade sändningstidsschemana, resp., när det gäller närradiofören- ingarnas utnyttjande av s.k. öppen tid, de redovisningar de lämnat in till nämnden (5.2.2).

Utvecklingen av närradion betyder att det är en avsevärd mängd fakturor som skickas ut från närradionämnden. 1988 fanns, enligt närradionämndens beräkningar, 2356 tillståndsinne— havare av vilka 1 735 sände närradio i i genomsnitt två timmar och 42 minuter i veckan vardera (Närradionämnden informerar nr 24, 1989—03—28). Eftersom debiteringarna sker kvartalsvis in— nebär det att drygt 7 000 fakturor, påminnelserna oräknade, med ett sammanlagt värde av ca 3,6 miljoner kronor sänts ut för att kräva in årets avgifter. Till detta kommer ca 400 fakturor om sammanlagt ca 270000 kronor till närradioföreningar för redovi- sad nyttjad s.k. öppen tid.

Man kan också uttrycka det så att den ”genomsnittlige”, sän- dande tillståndsinnehavaren sände 140 timmar närradio under år 1988 och betalade sammanlagt 2 100 kronor i sändningstidsavgif— ter, vilka närradionämnden debiterade uppdelade på fyra kvartals- räkningar om 525 kronor vardera. Eftersom kvartalsräkningarna sänds ut i efterhand med ca ett kvarts års fördröjning, beroende

bl.a. på schemaarbetets komplicerade natur med många omlägg— ningar och ändringar, kan man säga att den genomsnittlige till— ståndsinnehavaren har en räntefri skuld till statskassan på mellan 500 och 1000 kronor. Sett ur statskassans perspektiv har staten en utestående fordran på mellan en och två miljoner kronor.

I de fall fakturor inte betalas ens efter påminnelse blir fordran bestående. Det är inte orimligt att anta att föreningar, som av oli— ka skäl beslutat sig för att upphöra med närradiosändningar, fin- ner en bekväm väg att göra det genom att ”straffa ut sig” dvs. in— te betala den sista fakturan. 54 föreningar ”valde” under verksam- hetsåret 1988/89 denna väg ut ur verksamheten och de obetalda fakturornas sammanlagda belopp blev enligt nämndens beräk- ningar ca 250000 kronor.

5. Närradiosändningarna — lokala tillämpningar av generella regler

5.1. De sändande föreningarna

5.1.1 Att sända närradio

Närradiolagen utgör ett tillskott till de klassiska fri- och rättighe— terna att fritt få uttrycka sin mening och organisera sig tillsam— mans med likasinnade. Närradiolagen är en yttrandefrihetslag och inte ett policydokument. Den innehåller villkor för vad som till- låts, men därutöver ger den inga riktlinjer för hur närradioverk— samheten bör bedrivas (2.6).

Det stora antalet ideella sammanslutningar med tillstånd att sända närradio har jag tidigare beskrivit som ett tecken på en väx— ande önskan bland medborgarna i landet att komma till tals i (den begränsade) etern. Och eftersom närradion främst är att be- trakta som ett grupp- och ortsmedium, är det med åsikter och 10- kalfärg det nya mediet fylls. Innehållet i radiosändningarna varie- rar således med dels vilken sammanslutning som sänder, dels från vilken ort de sänder. Kort uttryckt: närradion har alla möjligheter att vara mycket variationsrik.

Hur går det till när föreningar sänder närradio? Frågan kan be— svaras med hjälp av följande processbeskrivning:

Steg 1: Några personer i en förening fångas av idén att använda radion som ett medium för att nå ut till de egna. Beredskapen att komma i gång har varit olika i olika sammanslutningar. Frikyrko— samfunden utmärkte sig genom att tidigt sända, vilket i och för sig inte är så märkligt med tanke på många samfunds ”avantgar— distiska” erfarenhet av andlig musik— och ljudproduktion och där— igenom uppbyggd intern kompetens. Deras initiala försprång har därefter knappats in av andra, inte minst de politiska organisatio— nerna. Ett nytt eterburet gruppmedium har etablerats.

Steg 2: Är man väl ute i etern med sitt föreningsbudskap vill man öka kretsen av lyssnare, nå ut till nya människor. Det dröjde inte länge förrän de politiska organisationerna insåg värdet av närradion för den politiska opinionsbildningen. Det finns enligt

flera bedömare små partier, som är representerade i kommunfull— mäktigeförsamlingar på olika platser i landet, för vilka de egna närradiosändningarna varit av avgörande betydelse.

Ambitionen att nå utanför den egna kretsen av lyssnare ger i sin tur upphov till funderingar om programmens innehåll. Det krävs måhända något mer än föreningens budskap och interna angelägenheter för att intressera en bredare krets? Och detta yt— terligare som krävs kanske måste tillgodoses på bekostnad av det man ursprungligen sänder eller av lagstiftaren/riksdagen avsågs sända.

Steg 3: När väl föreningarna önskar sända närradio till även andra lyssnare än de egna medlemmarna uppstår en inbördes täv- lan mellan de sändande föreningarna om lyssnarna, som tar sig uttryck i både ett utbyte av ideer och samarbete om vad som är en attraktiv och stimulerande radio för alla på orten. De olika programmen utgör draghjälp åt varandra och en inbördes kon— kurrens om lyssnarna på orten uppstår. Det är i denna fas av in- bördes tävlan som närradioföreningen på orten blir intressant som ett gemensamt forum för de sändande sammanslutningarna. Bildandet av en närradioförening på en ort sker som regel relativt tidigt inte minst sedan närradion permanentats och närradioför— eningen blivit den normala kontaktpunkten mellan de sändande sammanslutningarna och närradionämnden.

Det är i ”steg 3" som närradion tar steget från att vara ett gruppmedium till att också bli ett ortsmedium. Det som de sän— dande föreningarna kan samarbeta om när det gäller program— mens innehåll, är nämligen det som de har gemensamt, dvs. för- ankringen till orten. Ett utmärkt exempel på hur engagemanget i orten blir en betydelsefull gemensam nämnare för de närradiosän— dande sammanslutningarna utgör Junsele, där ett tjugotal lokala föreningar samverkar i ett föreningsråd. Förutom att i förenings- rådets namn sända närradio, ”Radio Junsele", samlas man kring ”Kampanj 90”, ett s.k. glesbygdsprojekt vars syfte är att öka Jun— seles invånarantal till 2 500 personer år 1990, ger ut ett förenings— blad ”Junselebladet” i vilket ortens närringsidkare annonserar samt samarbetar med turistbyrån.

Närradiosändningarna i Junsele sker varje dag under en timme. Ansvaret för sändningarna, inkl. det tekniska arbetet, handhas av personer ur föreningsråclets medlemsföreningar enligt ett roteran— de schema. Det stående innehållet är 15 min. som är programvär— dens egna, 15 min. lokala meddelanden, 15 min. med något all— mänt innehåll som t.ex. naturinslag eller sändning från ett evene— mang samt 15 min. slutligen som någon av föreningarna har bo— kat in för eget innehåll. Vill en förening därutöver sända, sker det direkt efter den fasta timmen. Det bör nämnas att Junsele fören— ingsråd på sin tid erhöll ett särskilt tillstånd av närradiokommit— tén för denna organisation av närradiosändningarna, vilket bl.a. innebar att föreningsrådet blev enda tillståndsinnehavare på orten.

Det kan i detta sammanhang påpekas att närradiolagens be— gränsning av närradioföreningarnas sändningsrätt faktiskt öppnar en speciell nisch för dem i närradion som ortsmedium. Begräns- ningarna i närradiolagens 11 å tenderar av en del att uppfattas som att närradioföreningen har förtursrätt till vissa typer av pro- gram. Det är i "steg 2” som närradion, som regel via närradioför- eningen, etablerar kontakter med ”sin” primär— och landstings— kommun och sänder fullmäktigemöten, ”sjukhusradio”, turist— radio m.m.

Det är också i ”steg 3” som föreningarna ”visar muskler”, dvs. slår vakt om att ingen speciell åsiktsriktning blir den domineran- de i ortsradion. När t.ex. SAF började sända i de större städerna uppvisade organisationen sin styrka genom sin förstklassiga ut- rustning, ”proffsiga" framtoning och stora resurser att vara många timmar ute i etern. Ungefär samtidigt framträdde Folkrö- relsernas mediaförening (FRM), ”ett samverkansforum på ideell basis för arbetarrörelsen och närstående folkrörelser med syftet att bli den samverkande kraften för närradion".

Steg 4: När närradion etablerat sig som ortens radio, konkurre- rar den om lyssnarna med Sveriges Radio, särskilt lokalradiobola— gets sändningar. Att lokalradions etablering skett samtidigt med närradions gör att konkurrensen blir ömsesidig när det gäller att erövra den marknad för lokal nyhetsförmedling som lyssnare sö- ker sig till. 1 Sveriges Radios verksamhetsberättelse för år 1985/86 kan vi läsa följande:

”Under året har lokalradion också alltmer utvecklats till forum och serviceorgan för befolkningen. Utöver den mer traditionella servicen som trafikinformation, väderprognoser och evenemangs— tips har stationerna kunnat ge utrymme åt bredare samhällsservi- ce: rådgivning av experter på sjukvård, natur, trädgård, familje— ekonomi, samlevnadsfrågor, arbetsförmedling i samarbete med ar- betsförmedlingarna etc. Genom att stationerna i dag oftast sänder direkt kan lyssnarna omedelbart få svar på sina frågor och lokal— radion har kommit att bli ett naturligt kontaktorgan i länet." (a_n. s. 50)

Lokalradions programförklaring är inte främmande för närra— dion i vissa av de mer etablerade närradioområdena.

Hur ser innehållet i sändningarna ut för att man med en pro— gramförklaring likt den citerade skall kunna erövra lyssnarna? Er- farenheterna från flera redovisningar av bl.a. sommar—/turistsänd— ningar i närradion är att ”grattishälsningar”, önskeprogram och olika direktsända dialoger med lyssnarna är populära inslag. Men hur ser det ut i övrigt, i lokalradion respektive i närradion?

1 två av Sveriges Radios senare verksamhetsberättelser redOVi— sas lokalradions utbudsprofil enligt följande:

1985/86 1986/87 Nyheter 282 % 26.9 % Fakta 20.4 % 17.9 % Kultur, tal 10.0 % 10.0 % Levande musik 3.6 % 3.2 % Grammofonmusik 21.3 % 23.5 % Språkliga minoriteter 9.9 % 9.2 %

___—___ Källa: Sveriges Radio 1985/86 5. 63 samt 1986/87 5. 65.

Det är en iögonenfallande stor del av utbudsprofilen som be- står av musik. Att sända musik nämndes inte i programförklaring— en. Detta kan ha åtminstone två orsaker, nämligen att musikutbu— det är så självklart för var och en att det inte behöver nämnas sär— skilt i en programförklaring eller att musiken är ett "nödvändigt ont” för att locka lyssnarna till programmet respektive fylla ut kanalen med relativt lättproducerat innehåll och att man helst in— te talar om det. Vilket det än är som gäller, så är det rimligt att anta att villkoren är desamma för en närradio som har ortsradio- ambitioner som för lokalradion. Också närradiosändningarna in- nehåller väsentliga andelar musik, inte minst avgifterna till upp- hovsmannaorganisationerna indikerar detta (6.1).

Låt mig redovisa två exempel från närradiosändningar: * "City 103” är namnet på SAF:s närradiossändningar i Göte- borg. City 103 sänder på vardagar mellan 08.00 och 17.30 (hösten 1989) framför allt aktuell listmusik (popmusik som finns på s.k. hitlistor) varvad med nyheter, trafikinformation, nöjestips och SAF—jinglar. ] en publikräkning som PUB genomförde hösten 1988 visade det sig att City 103 hade en daglig publik (dvs. de som svarat ”Ja” på frågan ”Lyssnade du på City 103 i går?”) på 10 % av befolkningen i sändningsområdet, dvs. sändningsområdet för Göteborgs lokalradio, vilket är större än City 10315 täcknings- område. Publiken fanns särskilt bland de yngre lyssnarna: 31 % av 15—24—åringarna uppgav att de lyssnat på sändningarna under gårdagen.

Även lokalradion i Göteborg har sin publik. Men med sin kom- bination av "aktuell listmusik och lokal service”, för att citera ett pressmeddelande från City 103, har man lyckats väl i sin kraft— mätning med lokalradion.

* Den 6 mars 1989 stod Sollefteå närradiol'örening som ansva— rig för närradiosändningar under en hel dag under vilken en stor försvarsövning ägde rum i staden. Syftet med sändningarna var att hålla befolkningen i Sollefteå informerad om vad som tilldrog sig i staden under dagen, om anfallande styrkor, posteringar och försvararnas trupprörelser.

Närradiosändningarna började kl. 9 på morgonen från ett flyk— tingläger i staden där 1 2115 chef informerade flyktingarna om vad som var på gång. Sedan följde varvat med populärmusik reporta- ge från olika krigsskådeplatser, intervjuer med militär personal, trafikinformation från polisen, medborgarinformation från kom— 80

munalhuset samt studiosamtal med militära och civila personer. Sist på kvällen direktsändes en debatt från kommunalhuset om dagens händelser med deltagande från den militära ledningen och representanter för stadens kommunpolitik, närings- och fören— ingsliv. Lyssnarna kunde delta direkt i debatten från salen eller via telefon och gjorde det också. Sändningarna avslutades ca 21.30 med närradioföreningens programslinga.

En skattning av proportionerna mellan de olika inslagen i när— radiodagens utbudsprofil blir inte så olik den, som redovisats för lokalradion; musiken blev det som fyllde ut mellan de olika infor— mationsinslagen och som förmodligen höll lyssnarna kvar vid ra— diofrekvensen.

Jag vill i detta sammanhang anknyta till senare tids masskom- munikationsforskning som slår fast att musik är det medieinnehåll som används mest i alla massmedier. Musiken, säger man, an- vänds för att skapa och understryka stämningar, hjälper oss att bedöma de personer och miljöer som skildras, musikens språk är gemensamt för hela den västerländska kulturen (v Feilitzen, Ceci— lia m.fl., Barn och unga i medieåldern, Rabén & Sjögren 1989, s. 71). Att musikinnehållet är omfattande i närradion likväl som i lokalradion är således inte särskilt märkligt.

Steg 5 handlar om framtiden, dvs. om närradion i en mediesi— tuation med ett större utbud än i dag av rundradiosändningar an— tingen via satellit för direktmottagning eller i ett frekvensutrym- me som gjorts större genom den tekniska utvecklingen t.ex. digi- tal ljudradio. En sådan framtid kan innebära att andra på entre- prenörsbasis sänder ”grupp—” och ”ortsradio” och därmed utövar konkurrens om lyssnarnas intresse för radiosändningar med lokalt innehåll och lokal anknytning.

Mitt syfte med beskrivningen av närradiosändandet som en process har varit att bestämma mediets karaktär som gruppmedi- um och ortsmedium och de egenskaper som karaktäriserar de bå- da. Det har härmed blivit möjligt att urskilja närradiosändningar— nas villkor, bl.a. framväxten av närradioföreningar, att det anses nödvändigt att sända relativt mycket musik, att kopplingen till or- tens myndigheter och andra ickekommersiella aktörer är betydel- sefulL

Någon relation mellan närradion och lokalradion existerar inte, trots de många likheterna i programambition och innehåll. Detta är intressant mot bakgrund av den diskussion som närradiokom- mittén på sin tid förde om erfarenheterna av föreningssändningar i lokalradions regi, det s.k. allemansradioprojektet som drevs i Ljusdal och Ängelholm. Kommitténs förhoppning var ett ökat samarbete mellan lokalradion och närradion. Men så har inte bli- vit fallet.

5.1.2 Att samsas om' tillgänglig sändningstid

Utvecklingen av närradioverksamheten har i flera fall visat att tillgänglig sändningstid är en bristvara (7.4). I flera av de stora sändningsområdena gäller det för de sändande sammanslutningar- na att i kompromissens namn fördela mellan sig det tillgängliga sändningsutrymmet. Att detta skulle kunna ske på frivillighetens väg förutsåg på sin tid närradiokommitte'n, som i sitt betänkande föreslog att närradioföreningen av närradionämnden skulle ges uppdraget att besluta om ortens sändningstidsschema (Förening- arnas radio, SOU 1984:53 s. 98 f). Regeringen valde emellertid en annan lösning och föredragande statsrådet fann det lämpligast att i vart fall under viss tid förbehålla åt nämnden att fatta dessa be- slut (Om närradion, prop. 1984/85:145 s. 27). Riksdagen följde statsrådets linje i sitt beslut (KrU 1984/85:22 s. 9, rskr. 1984/85: 387).

Det går som regel utmärkt för de närradiosändande samman- slutningarna att lokalt komma överens om sändningstidsschema som därefter enkelt kan fastställas av nämnden. Men det finns också fall där sändningstidsschemana vållar nämnden betydande arbete (4.4). En observation jag har gjort är att man på flera orter utvecklat metoder och rutiner som gör hanteringen smidig.

Ett exempel är Linköping där det stora flertalet sändande sam— manslutningar först samlat sig i paraplyorganisationer innan de tar bataljen om sändningstiderna i närradioföreningens förhand— lingsomgång. Förhandlingarna kommer då att gälla fördelningen mellan större block och inte mellan en mängd olika mindre sam- manslutningars önskemål om sändningstider. Det är från Linkö- ping som man begärt hos regeringen att få ansvaret för en för- söksverksamhet, enligt vilken den formella beslutanderätten för schemaläggningen anförtros närradioföreningen (1.4). Men det finns också exempel på orter, där en sådan förberedande samling inte kommit till stånd och förtroendet från en del sammanslut— ningar för närradioföreningens arbete sviktar.

5.2. Närradioföreningarna 5.2.1 Närradioföreningarna som samordnare

Frivilliga lokala sammanslutningar, näradioföreningar, bildades under försöksverksamheteten på samtliga sändarorter (Förening— arnas radio, SOU 1984:53 s. 10). Jag har i processbeskrivningen placerat närradioföreningen i "steg 3” som en naturlig del i ut— vecklingen av närradiosändandet. När närradion permanentades 1985 skrevs närradioföreningen in i regelverket och fick därmed också karaktären av ett självklart inslag i närradioverksamheten. Från att ha varit ett visserligen allmänt utbrett organisatoriskt ar-

rangemang för att under verksamhetens inledande fas i sämja lösa gemensamma angelägenheter för de sändande föreningarna, är den nu en integrerad del av verksamheten. I dag finns en närra— dioförening i nästan alla sändningsområden. l Junsele saknas när— radioförening, och på tre orter, Borgholm, Malmö och Sala, finns det två.

Närradioföreningarnas verksamhet kan beskrivas med hjälp av två roller: den ena är rollen som samordnare av gemensamma tekniska och administrativa ting, den andra är den som sändande sammanslutning.

Det är televerket som ansvarar för uthyrning och underhåll av sändaratrttsmingen. Det är ofta närradioföreningen på orten som tecknar avtal med televerket om utnyttjandet av närradiosända- ren. Men enskilda sammanslutningar kan själva teckna sådana av- tal, vilket också förekommer. Hur förhållandena än är i de olika sändarområdena, fördelas i regel hyran för sändaren mellan de sändande sammanslutningarna i förhållande till sändningstiden.

Det finns, särskilt för de mindre sammanslutningarna, vissa ad- minstrativa vinster förenade med att låta sig företrädas av närra- dioföreningen i relationen till televerket. I gengäld får närradio— föreningens styrelse ett betungande arbete med att kräva in hyres- beloppen från de sändande medlemsföreningarna. ] flera fall har kassörer i närradioföreningar påpekat att betalningsmoralen ibland är låg och att man skulle önska sig sanktionsmedel visavi medlemsföreningar som slarvar.

Vissa närradioföreningar är mer luttrade av sviktande betal— ningsmoral och sätter press på föreningarna t.ex. genom att göra förskottsdebiteringar av de avgifter som närradioföreningen be- slutat skall falla på dess medlemmar. Med förskottsdebiteringar minskar man också risken att avgiften uteblir, om en förening av— vecklas under verksamhetsåret.

Ett annat område för samordning mellan sändande samman— slutningar gäller. avgifterna för anriimlnt'ngen ar skyddad musik i närradiosändningarna. Två typer av avtal kan slutas med upp— hovsrättsorganisationerna Svenska gruppen av The International Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPI), Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI) och Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM): Ett gäller för de tillståndsinnehavare som är medlemmar i Sveri- ges Närradioförbund (”förbundsavtal"), ett gäller för tillståndsin- nehavare som inte är medlemmar (”individuella avtal”). Avgifter- na för användning av skyddad musik baserar sig på dels hur många lyssnare sändningarna når, dels hur mycket musik man spelar. Avgifterna betalas till upphovsrättsorganisationerna halv— årsvis och i förväg.

Eftersom Sveriges Närradioförbund, en frivillig sammanslut- ning av landets närradioföreningar, i förhandlingar med STIM, IFPI och SAMI åtagit sig att samla in sina medlemsföreningars li—

censavgifter, är avgifterna enligt ”förbundsavtalen" hälften så hö- ga jämfört med de ”individuella avtalen”. Det finns med andra ord en väsentlig morot för den enskilda sammanslutningen att va- ra medlem i ortens närradioförening och därmed i Närradioför— bundet.

Närradioföreningarna lägger ned ett omfattande arbete på att förbereda närradionämndens beslut om sändnt'ngslidsschentan. Flertalet närradioföreningar förefaller ha utvecklat rutiner för hur man skall komma överens, och behovet av goda rutiner ökar med antalet tillståndsinnehavare inom sändningsområdet och där- med den tilltagande knappheten om sändningstid (5.1.2). 1 hand- lingarna till Sveriges Närradioförbunds stämma 1989 fanns flera motioner, som förordar att besluten om sändningstidschemana skall fattas lokalt av närradioföreningen på orten, dvs. vad för- bundet verkat för redan under närradiokommitténs tid. (Sveriges Närradioförbund, stämmohandlingar 1989)

Det förekommer olika sätt att jämka samman ett stort antal föreningars önskan om sändningstid. Ett är att de går samman i ett färre antal paraplyorganisationer. Jag har tidigare berättat om Linköping, där tretton olika tillståndsinnehavare i realiteten be— står av tre dominerande och tio övriga som intar en marginell ställning i sändningsschemat (3.2). Genom att gå samman i tre paraplyorganisationer förhandlar man om sändningstiden i tre block, ett socialdemokratiskt, ett kristet och ett för universitetets studerande.

Utvecklingen mot paraplyorganisationer (i stället för ett stort antal mindre sammanslutningar) och sändningstidsförhandlingar i blockenheter (i stället för kortare sändningstider) innebär å ena sidan tillkomsten av en ny nivå mellan den sändande sammanslut- ningen och närradionämnden, som fattar de formella besluten om sändningstidens fördelning och å andra sidan en delegering av tidsanvändningen till de sändande föreningarna.

Utvecklingen rymmer faror likaväl som fördelar, t.ex. att en ny nivå kan medföra en ökning av systemets administration och by— råkrati, men också att en förberedande fördelning av sändningsti— der på en lägre nivå stärker närradioföreningens styrelseledamö— ter, de har paraplyorganisationernas eller blockmedlemmarnas förtroende och mandat när de skall göra de erforderliga kompro- misserna i närradioföreningens förhandlingsrunda. Att sändnings— tiden fördelas till para|.)lyorganisationer som därefter tar ansvar för "sina” föreningars både sändningstid och innehåll ökar möjlig— heterna till flexibel användning av den tilldelade sändningstiden likaväl som att det innebär ett visst risktagande för den tillstånds- ägande sammanslutningen att låta andra föreningar sända.

Ytterligare ett samordningsbehov, som närradioföreningarna ofta ser som sin uppgift att fylla, är att med förenade krafter, dvs. i närradioföreningens regi, bygga en gemensam studio. Närradio— föreningarnas engagemang underlättas av att de ofta ses som de

naturliga mottagarna av kommunala m.m. ekonomiska bidrag till en modern studio för ortens närradioverksamhet. I Malmö äger t.ex. närradioföreningen studiofaciliteter så att ”ingen samman— slutning skall behöva stå i ett ber'oendeförhållande till någon en- skild när den skall göra ett program”. 1 Sollefteå utnyttjas närra— dioföreningens studio av samtliga sändande föreningar, och kom— munen ställer upp med bidrag till lokalhyra och lön till en an— ställd, i Östersund kommer närradioföreningens studio att flytta in i en av kommunen nyrenoverad lokal, på Ekerö upplåter kom— munen plats till närradioföreningens studio i ett nybyggt kultur- hus.

Det finns olika sätt att åstadkomma gemensam samling kring en gemensam Studio. 1 Sollefteå har man i närradioföreningen en medlemskategori "Närradioföreningens vänner”, som stödjer verksamheten utan att uppfylla närradiolagens villkor för innehav av sändningstillstånd. ! Borgholm har man bildat en andelsfören- ing med det syftet. Andelsformen innebär i korthet att andelar a 1000 kronor bjuds ut. De inkomna medlen används till dels in— vesteringar i ny teknik o.d. (25 %), dels driften av studion (75 ”o). Driftkapitalet innebär bl.a. att studion kan hyras ut till sän- dande föreningar för ett av andelsföreningen subventionerat be- lopp, för närvarande 100 kronor/timmen för andelsmedlemmar och 300 kronor/timmen för ickemedlemmar. Köp av andelar kan också göras av andra än de sändande föreningarna. Andelsfören- ingen liksom "Närradions vänner” erbjuder med andra ord for- mer för ekonomiskt stöd av närradion som inte, är bedömningen i Borgholm, strider mot närradiolagens förbud mot sponsring.

Det finns många exempel hur man lokalt, i de allra flesta fall i närradioföreningens namn, kan finna gemensamma lösningar på åtaganden som alla berörs av såsom avtal med televerket, investe- ringar i studioutrustning och beredning av sändningstidsschema- na. Jag har funnit att närradioföreningarna spelar en väsentlig roll i dessa aktiviteter, men också att andra samarbetsformer, det jag ovan kallade en ny nivå, är under utveckling.

5.2.2. Närradioföreningarnas sändningar

I det resonemang som jag förde tidigare om närradioföreningen som den gemensamma nämnaren för ortens olika närradiosändan- de åsiktsgrupperingar, pekade jag på att det var närradioförening- ens sändningar som etablerade närradion som ett ortsmedium (5.1). Vad sänder närradioföreningarna och i vilken omfattning?

] närradionämndens statistik över olika föreningskategoriers andelar av det totala antalet sändningstimmar, om vilka nämnden fattat beslut, framgår att närradioföreningarnas andelar är relativt små (tabell 3.6). Men därutöver har närradioföreningarna rätt att förfoga över s.k. öppen tid, dvs. tid som inte har beviljats en sam—

manslutning genom närradionämndens beslut. Hur den använts, redovisas kvartalsvis i efterhand till närradionämnden.

Tabell 5.3 Närradioföreningar som utnyttjat den öppna tiden (ÖT)

Kvartal Andel s_om Totalt antal nyttjat OT svarande 3/1986 77 % 91 4/1986 80 % 96 2/1897 79 % 102 3/1987 75 % 101 4/1987 67 % 1 14 1/1988 64 % 1 15 2/1988 68 % 123 3/1988 70 % 106 4/1988 69 % 106 1/1989 62 % 138 2/1989 68 % 130 3/1989 75 % 114 4/1989 72 % 134

(Källa: Närradionämndens statistik) Alla närradioföreningar har inte lämnat in de begärda redovis- ningen till närradionämnden. Någon bortfallsanalys har inte gjorts. Av de svar som har kommit in kan jag med den reservatio— nen se att en avsevärd andel av närradioföreningarna använder sig av den öppna tiden.

Vad närradioföreningen får sända regleras i närradiolagen, och hur de nyttjade timmarna av den öppna tiden fördelar sig på vad som är tillåtet framgår av tabell 5.4.

Av tabellen framgår att det finns en alldeles tydlig säsongsten- dens när det gäller nyttjandet av den öppna tiden. Under vinter— halvåret är det olika slag av kommunal information som intar en framträdande plats. Under sommarhalvåret svarar turistradion för både den dominerande andelen av sändningarnas innehåll och den påtagliga uppgången i antalet nyttjade sändningstimmar.

Tabell 5.4 Redovisning av den öppna tidens användning

Kvar— Andel timmar (%) för 'l'otalt tal Prov— Komm 'l'urist Evene— antal sändn info info mang timmar 3/86 2 3 89 6 8 294 4/86 9 51 2 38 2 315 2/87 9 20 57 14 3 852 3/87 1 6 87 6 9 232 4/87 20 53 0 27 1 721 1/88 18 45 6 31 1 963 2/88 5 57 20 18 6 066 3/88 2 10 80 8 7 556 4/88 6 54 5 35 2 552 1/89 18 41 6 35 2 399 2/89 5 21 28 46 5 270 3/89 2 l 1 74 13 7 523 4/89 13 51 () 36 2 730

___—___— (Källa: Närradio näm ndens statistik )

Närradioföreningarnas nyttjande av öppen tid på de olika or— terna beror i sin tur på flera faktorer. En viktig är om det finns öppen tid tillgänglig.

Tabell 5.5 Redovisad öppen tid använd för turistinformation under som- marhalvåret — Ett urval

Sändnings— Antal sändningstimmar område med turistinformation 1987 1988 Ale/Kungälv 588 504 Göteborg () () Haparanda 574 483 Helsingborg (1 () Hudiksvall 400 360 Junsele 180 ingen uppgift Malmö 0 () Smedjebacken 1 389 428 Stockholm C () 0 Ostersu nd 609 621

(Källa: Närradionämndens statistik)

l sändarområden med många sändande sammanslutningar sänds ingen turistradio inom ramen för öppen tid, eftersom det just inte finns någon öppen tid. På de mindre orterna är förhållandena de omvända. I flera av de större orterna finns inte heller någon kul- tur för att sända radio i närradioföreningens regi.

— "Vi är inte intresserade av en utvidgad sändningsrätt för närradioföreningen. Vi sänder bara en halvtimmes information om dagen samt några samsändningar då och då. Därutöver sänder sjukvårclsdistriktet pausgymnastik och polisen lokal information. De politiska föreningarna får själva ta hand om den kommunal- politiska debatten inklusive vad som händer i kommunfullmäkti- ge.” (röst från en mellanstor stad)

På en del håll är man till och med starkt kritisk till att närra- dioföreningen skall ges vidgad sändningsrätt:

— "Turistradion strider mot närradiolagens 11 å och mot me- ningen med mediet, att sprida föreningarnas budskap. Också un— der sommaren bör föreningarna sända sitt föreningsbudskap om än klätt i sommardräkt.”

— ”Närradioföreningarna har en tendens att klampa in och ta över en massa uppgifter som de sändande föreningarna själva bör driva. En närradioförening med starka ambitioner att sända avlö- var föreningarna deras initiativkraft och egen närradioutveck— ling.” (röster från storstäder)

I flera av de mindre orterna däremot utgör närradioföreningen en naturlig del av närradioverksamheten:

— ”Vi vill lansera en lokalt förankrad radio med nyheter, mu- sik, lyssnarönskningar, platsannonser, turistinformation m.m. som de enskilda föreningarna inte har intresse av att sända. Men vi vill inte sända på de tider som föreningarna vill sända på.”

— ”Det är ju så att ju mer tid vi sänder desto fler lyssnare får vi. Närradioföreningen är den som bäst fyller ut tomrummet mel— lan föreningssändningarna. Närradion skapar samhörighet i lokal— samhället, man är stolt över sin närradio. Närradioföreningen bör också ansvara för den lokala närradiomixen.” (röster från mindre orter)

Från Sveriges Närradioförbund framhålls att närradioorganisa— tionerna på en ort måste få större möjligheter att göra gemensam- ma sändningar för att på så sätt kunna använda sig av andra pro- gramformer än nu och därmed få fler lyssnare. Men, framhåller man, sådana sändningar bör snarare vara komplement till fören— ingssändningarna än ett huvudsyfte. (Sveriges Närradioförbund, stämmohandlingar 1989)

Den varierande inställningen till närradioföreningen som en sändande förening kan tolkas på följande sätt. Behovet av en 10- kalt förankrad radio som är ortens egen är starkare känt i den mindre orten än i den större. Annorlunda uttryckt, den mindre orten är en bättre grogrund för ett (eget) ortsmedium än den större.

Hur kan en sådan slutsats förklaras? Finns det egenskaper hos den mindre orten som gör den mottaglig och som i så fall den större orten saknar? l sociologisk forskning brukar man för att beskriva människors sociala gemenskap använda sig av tre be- grepp: närhet, likhet och komplementaritet.

* Närhet: Ju närmare varandra i rumslig bemärkelse männi- skor är, desto mer lär de känna varandra. Människorna i den mindre orten rör sig inom ett mindre område på sin väg mellan det dagliga livets olika aktiviteter. 1 en större ort rör man sig över större avstånd, mellan olika områden och träffar olika människor under de olika delarna av dagen.

* Likhet: Ju mer lika människor är varandra i olika avseen- den, desto mer känner de igen hos varandra. 1 den mindre orten finns färre olikheter avseende t.ex. näringsgrenar, fritidsaktiviteter och bostadsformer. 1 den större orten är näringslivet mer varierat, boendeformerna differentierade i olika förorter och utbudet av fritidsaktiviteter större.

* Komplementaritet: Ju mer människor kan komplettera var— andra, desto mer binds de samman i gemenskaper även utanför den trängre privatkretsen. 1 den mindre orten finns visserligen mindre grad av olikhet mellan människorna och därmed färre an- tal möjliga kompletterande relationer dem emellan. Men samti— digt är helheten i den mindre orten överblickbar för invånarna och det blir därmed möjligt att göra de komplementära koppling- ar som står till buds.

Slutsatsen blir att närradion fungerar som ett ortsmedium när invånarna på orten lever i en starkare social gemenskap. Tillspet- sat kan jag formulera det så att närradioföreningen i sådana fall

egentligen inte skiljer sig från andra sändande föreningar i annat avseende än att den för ortens talan.

() Finansiering av närradiosändningarna

6.1 Vad kostar det att sända närradio?

Det kostar att sända närradio. Fyra kostnadsslag är aktuella ut- över eventuella kostnader för programproduktionen.

1. Sändningstidsavgift, som erläggs till närradionämnden för varje påbörjad sändningstimme;

2. Medlemsavgift till närradioföreningen på orten;

3. Avgift för hyra av sändare och programförbindelser, som betalas till televerket;

4. Musiklicens, som erläggs till upphovsmännen. Kostnaderna för närradi05ändningarna beror på en mängd lo— kala förhållanden som t.ex. sändarens styrka, om sändningarna sker i stereo eller mono, inspelningslokalernas utrustning, om stu— dion är gemensam för flera sändande föreningar och i så fall hur många som har gått samman om studion. Närradioföreningen i Malmö, som har byggt upp en gemensam inspelningsstudio för medIemsföreningarna, har räknat fram ett antal årskostnadsexempel för att kunna hjälpa intresserade att be— svara frågan om de har råd att sända närradio. l Malmöexemplen görs en indelning i tre grupper, !: Förening som har egen inspel— ningsstudio och egen programlet'lning till sändaren (kostnaderna för den egna utrustningen är inte inkluderade i räkneexemplen); 2: Förening som har egen studio men inte egen programledning utan utnyttjar Malmö närradioförening; 3: Förening som fullt ut utnyttjar de studiofaciliteter som närradiol'öreningen tillhandahål— ler.

Vid sänd— Grupp (kr.) ningstid l 2 3 1/2 tim./vecka 1 307 2 627 4 902 1 tim./vecka 1 853 4 153 8 234 ?. tim./vecka 2 963 7 223 14 898 3 tim./vecka 4 067 11) 287 21 562 Tillägg för musikliccns: Arskostnad

Intill 6 tim. musik/vecka Kr. 592:—

20 Kr. 1 952:- 40 Kr. 4 138:—

(Käolla: lnfo.material från Malmö Närradioförening) Arskostnadsexemplen räknas också om till ”effektiv kostnad per sändningstimme, exkl. musikavgifter” och blir för de tre grupperna enligt följande:

Tabell 6.2 Kostnad per sändningstimme (Malmö, 1988)

Vid sänd— Grupp (kr.) ningstid 1 2 3 1/2 tim./vecka 50:35 1011— 188151) 1 tim./vecka 35:75 801— 158130 2 tim./vecka 29:— 69:50 143125 3 tim./vecka 26:— 65:95 138120

(Källa: aa.)

Ett annat exempel kan hämtas från Sollefteå, där 17 föreningar inkl. närradioföreningen innehar sändningstillstånd. Samtliga ut— nyttjar en gemensam inspelningsstudio mot en avgift av 160 kro— nor per sändningstimmc. ] avgiften ingår allt, även sändningsav— giften till närradionämnden.

De exempel som redovisats innehåller i stort sett inga kostna— der för den mänskliga arbetskraft som är verksam i närradiosänd— ningarna. Den övervägande delen är frivillig och oavlönad, men det finns också arbetskraft som är avlönad. Men även de här re— dovisade kostnaderna betyder att en väsentlig mängd pengar är i omlopp genom närradioverksamheten i vårt land. Låt mig utgå från exemplet Sollefteå och anta att det kostar 160 kronor per timme att sända närradio. Hur mycket pengar är då i omlopp i landet i närradioverksamheten en ”vanlig” vecka?

Tabell 6.3 Sändningskostnader vecka 16 1988 lnom parentes de belopp (15 kr./tim.) som tillföll närradionämnden.

Sändningstimmar Kostnad (kr.)

Totalt (4.261) 681 760:— (63 915:—) Per ort (34.64) 5 542:— (520:—) Per förening (2.63) —121:— (40:—)

(Källa: Närradionämndens statistik)

För 1988 års musiklicenser betalade de sändande föreningarna, som genom sin närradioförening är anslutna till Sveriges Närra- dioförbund, sammanlagt ca 6,1 miljoner kronor. Beloppet innebar en ökning jämfört med 1987 med drygt 20 %, vilket enligt för- bundet till största delen beror på en ökning av antalet tillståndsin- nehavare och ökad musikanvändning (Sveriges Närradioförbunds verksamhetsberättelse för år 1988). Föreningarna har med andra ord betalat musiklicenser på i genomsnitt 117308 kronor per vecka, vilket blir i genomsnitt 970 kronor per ort och 74 kronor per förening, kostnader som ryms i beloppen i tabell 6.3.

Bakom veckomedelvärdet per sändarort döljer sig stora varia- tioner mellan t.ex. Stockholm C (256 timmar), Malmö (246 tim— mar), i båda fallen med två sändare i gång samt Lund (165 tim— mar), Göteborg (130 timmar) och Avesta (11 timmar), Haparanda (9 timmar) samt Junsele (5 timmar).

Också bakom veckomedelvärdet för musikavgifter döljer sig va- riationer mellan sändarorterna eftersom avgifterna varierar med både musikanvändningens omfattning och sändningsortens täck- ningsområde. Den lilla orten resp. den stora musikanvändaren kompenseras med en lägre avgift per sänd musiktimme. (Fakta- häfte från närradionämnden, september 1988)

Vad som däremot inte varierar är sändningsavgiften till närra- dionämnden. Beloppet per timme är detsamma oberoende av hur många timmar som sänds eller hur många människor det bor i sändarens täckningsområde.

Som en av drivkrafterna bakom närradioverksamhetens fram- växt i Sverige som i andra länder brukar nämnas radioteknologins utveckling, vilken har medfört att radiosändandet, både tekniskt och ekonomiskt, blivit tillgängligt för många. Även om en mängd ideella sammanslutningar uppenbarligen förmår att sända närra- dio, känner man på många håll av att det är dyrt. Vid Sveriges Närradioförbunds stämma 1989 förekom flera motioner, som tar upp kostnadsaspekten och förordar olika besparingsförslag, t.ex. bättre avtal med upphovsmannaorganisationerna, slopandet av sändningsavgifter, likaväl som förslag till inkomster, t.ex. reklam. (Sveriges Närradioförbund, stämmohandlingar 1989)

6.2. Finns det bidrag?

Närradiolagen förbjuder reklam och s.k. sponsring. Eftersom det är föreningar som sänder närradio kan olika allmänna förenings— stöd komma närradion till del.

Frågan om en kommun har rätt att stödja en närradioförening ekonomiskt har en gång varit uppe till rättslig prövning. År 1987 framfördes i Värnamo besvär över kommunstyrelsens beslut att bevilja Värnamo närradioförening ekonomiskt bidrag för dess verksamhet, med motivet att politiska partier genom sitt medlem— skap i närradioföreningen härigenom fick ytterligare bidrag ut- över kommunala partistödet. Kammarrätten konstaterade i sin dom att närradioföreningen, oavsett vilka som finns bland dess medlemmar, inte har ett partipolitiskt syfte. Lagen om kommu— nalt partistöd utgör därför inget hinder mot bidraget. (Närradio— nämnden informerar nr 15, 1988—02—24)

Sveriges Närradioförbund sände i maj 1988 ut en enkät till sina 119 medlemsföreningar med frågor om kommunernas engage- mang i närradioverksamheten. Man fann bl.a. följande:

* Det kommunala stödet till närradioverksamheten har nästan tredubblats under perioden 1985—1987 från i genomsnitt 11000 kronor per närradioförening till 30000 kronor. Det är framför allt på de mindre sändarorterna som kommunalt stöd givits, me- dan de närradioverksamma i storstäderna ”fått klara sig själva”.

* ] flera fall är det kommunala stödet förenat med vissa mot— prestationer: 45 % uppger att man sänder referat från kommun- fullmäktigesammanträden eller kommunal information av olika slag. 1 25 % av sändarorterna producerar kommunen egna pro- gram.

* 42% av föreningarna — främst i mindre orter — uppger att de sänder någon form av turistradio. 1 65 % av fallen finansiera— des verksamheten helt med kommunala bidrag.

* Ca 25 % av föreningarna har fått ekonomiskt stöd av kom- munen för studiobyggen, utrustning och lokalhyra.

* Drygt 25 % av närradioföreningarna har en kommunalpoli- tiker som ordförande. 1 dessa föreningar är det ekonomiska stödet från kommunerna bättre, i genomsnitt 43500 kronor, att jämföra med totalmedelvärdet 30 000 kronor per närradioförening.

* Det finns lönebidragsanställda i var fjärde närradioförening. Detta gäller framför allt på de mindre orterna, där varannan för- ening har någon Iönebidragsanställd.

Närradioförbundets bild av närradioverksamheten har naturligt nog sin fokus på närradioföreningarnas verksamhet. Jag har tidi- gare visat att närradioföreningens betydelse för närradion på or- ten sammanhänger med ortens storlek (5.2.2). Jag finner samma tendens i närradioförbundets enkätsvar: Närradion är via sin när- radioförening mer en del av ortens gemensamma angelägenheter,

här "mätt” i termer av kommunernas engagemang, i den mindre orten än i den större.

Om kommunerna är betydelsefulla för närradioverksamheten i de mindre orterna spelar de stora organisationerna motsvarande roller i de större. Folkrörelsernas mediaförening nämndes tidigare som ett exempel på kraftsamling inom närradion (5.1). Genom att arbeta för att arbetarrörelsen och den närstående folkrörelser sänder närradio från en gemensam studio i Folkets hus nedbring- as utgifterna för egna studior som olika sammanslutningar annars skulle stå för var och en. En studio i Folkets hus ligger i en s.k. allmän samlingslokal som får byggas med statsbidrag under förut- sättning att den är tillgänglig för alla slag av föreningar, inte bara dem inom arbetarrörelsen. En sådan studio finns t.ex. i Stock- holm—Farsta, och det kostar en förening 130 kronor per timme att sända därifrån.

7. Teknisk orientering — allmän bakgrund

7.1. Inledning

Jag kommer i följande tre kapitel att behandla frågor som har en gemensam nämnare i tillgång och efterfrågan på samt fördelning och förvaltning av radiofrekvenser (jfr direktiven p 2.l, bilaga 1). Jag kommer att beröra dessa frågor i förhållande till de olika ka- pitlens sakområden. Emellertid kan det vara motiverat att här ge en allmän och sammanhållen redovisning av aktuella förhållanden och villkor.

7.2. Frekvenstekniska grunder

Radiofrekvensspektrum är en begränsad naturresurs. För att olika användare som har behov av det skall få möjlighet att utnyttja ra— diosändare är det nödvändigt att fördelningen av frekvenser sker i ordnade former.

Den grundläggande uppdelningen av frekvensspektrum mellan olika användningsområden sker vid internationella konferenser. Vid en internationell konferens i Geneve år 1984 har t.ex. FM— bandet 87.5—108 MHz tilldelats rundradiosändningar av ljudradio inom Europa. lnom ramen för denna frekvenstilldelning finns i Sverige i delen 87.5—104 MHz fyra rikstäckande radiokanaler som används av Sveriges Riksradio och Sveriges Lokalradio. Vidare har frekvenser och sändarlägen för ca 380 sändare för närradion, utöver dem som redan var i gång vid den tidpunkten. planerats in. Dessa är fördelade så att minst en frekvens med en planerad sändarstyrka på minst 10 W finns att tillgå inom var och en av landets kommuner.

Planeringen för närradiosåndarna utgår från att en sådan sån- dare skall ha en räckvidd av minst fem kilometer. I många fall har det visat sig möjligt att öka sändarens räckvidd utan några komplikationer, medan detta i andra fall inte kunnat göras. För att mottagningen inte skall störas måste det alltid vara ett visst

minsta avstånd (återupprepningsavståndet) mellan sändare som sänder på samma frekvens. Samma förhållande gäller för sändare på näraliggande frekvenser men återupprepningsavståndet blir kortare. Ju starkare sändaren är, desto större blir återupprep— ningsavståndet. l storstadsområdena med många kommuner och många närradiosändare omgivna av sändarna för riks— och lokal— radion och i vissa fall sändare i grannländerna har så många sän— dare etablerats att allt tillgängligt frekvensutrymme tagits i an— språk, varför det inte är möjligt att öka sändarnas effekt och där— med sändningens räckvidd.

Om man i dessa delar av landet önskar täcka ett större område, t.ex. en kommun, med en och samma sändning blir man tvungen att koppla samman flera sändare som täcker olika delar av korn— munen. Därmed försvinner givetvis möjligheten att, vid de tid- punkter kommuntäckande sändningar pågår, utnyttja de enskilda sändarna för sändningar som endast vänder sig till den egna sän— darens täckningsområde.

Televerkets frekvensförvaltning redovisade den 29 juni 1989 i en rapport till regeringen resultatet av sitt uppdrag att utreda och redovisa en bedömning av efterfrågan på utrymme för radiokom— munikation och möjligheterna att tillgodose denna efterfrågan inom vissa tidsintervaller (televerket, A 515/88). Redovisningen innefattar även en bedömning av möjligheterna att tillgodose en kommuntäckande närradios behov av frekvensutrymme.

Av rapporten framgår att risk för frekvensbrist inom frekvens— intervallet 87.5—104 MHz nu föreligger i vissa tätbefolkade områ— den i landet och i områden med närhet till tätbefolkade områden i grannländerna, dvs. i Storstockholmsområdct, Skånes syd— och västkust, Halland, Göteborg och Bohuslän samt västra delarna av Dalsland och södra Värmland. l.iventuella önskemål om att sända kommuntäckande närradio får här i många fall tillgodoses genom att flera svagare sändare används.

Senast från mitten av 1990—talet kan ytterligare ett frekvensut— rymme i ITM—bandet, 104—108 Mllz, bli helt tillgängligt för rund— radioändamål i Sverige. Detta frekvensband har planerats så att det skall möjliggöra sändningar över de enskilda kommunerna, det s.k. femte l—iM—nätet.

[ den ovan nämnda rapporten görs bedömningen att det även på medellång sikt, när det femte nätet är tillgängligt, kommer att uppstå frekvensbrist främst i befolkningstäta regioner. Denna be— dömning görs utifrån ett frekvensbehov som uppskattas till ca två kommunuppdelade FM—nät utöver de nuvarande fyra näten för riks— och lokalradion.

Sverige har också tillgång till frekvenser på lång— och mellan— våg, AM—banden. Enligt 1975 års Geneveplan har Sverige åtta frekvenstilldelningar för högeffektsändningar mellan 1485 och 16065 kHz. Av dessa utnyttjas endast två för Motala LV resp. Sölvesborg MV. Dessutom finns på mellanvåg tre kanaler för låg—

effektsändningar (max 1 kW), vilka vardera kan användas för fle- ra sändare inom landet, förutsatt att de befinner sig några hundra kilometer ifrån varandra.

Möjligheterna att etablera närradiosändare på mellanvågsbandet har nyligen aktualiserats av närradioföreningen i Stockholm.

Detta kan i första hand ske på de tre frekvenser som reserve— rats för lågeffektsändare (max. 1 kW) på 1485, 1584 och 1602 kHz. Varje sådan frekvens kan användas för flera sändare inom landet om återupprepningsavståndet är tillräckligt stort. Dessa tre kanaler kan således räcka till kanske något tiotal sändare i landet.

Vidare finns i planen reserverat åtta högeffekttilldelningar på lång— och mellanvåg, varav som nämnts endast två används. De fem outnyttjade tilldelningarna på mellanvåg (Kiruna MV, Piteå MV, Östersund MV, Stockholm MV och Bohuslän MV) kan ock- så användas för sändningar på avsevärt lägre effekt än den maxi- malt tillåtna 600 kW, varvid även här flera sändare kan etableras på samma sändningsfrekvens/kanal.

För att få en räckvidd av ca fem kilometer krävs en antennef— fekt av mellan 250 och I 000 W, beroende på antennarrangemang och de lokala förhållandena i övrigt.

7.3. Frekvensförvaltningens organisation

1 dag är det frekvensförvaltningen inom Televerket Radio som har hand om frekvensplanering, tillstånd att använda radiosändare och övervakning av att tekniska krav på radioanläggningar upp— fylls. Frekvensförvaltningen har en självständig ställning inom te- leverksorganisationen. Bl.a. skall beslut av frekvensförvaltningens chef fr.o.m. den 1 januari 1990 överklagas direkt hos regeringen och inte som tidigare först hos televerkets generaldirektör. Kost— naderna för frekvensförvaltningen finansieras genom avgifter som tas ut av dem som använder radiosändare. Dessa kostnader finns alltså med i underlaget för den hyra som i dag debiteras de sam- manslutningar som sänder närradio.

Frekvensförvaltningens ställning kommer emellertid att förän- dras. En särskild utredare (frekvensrättsutredningen, K 199022) har till uppgift att bl.a. föreslå en ny organisation för myndighets— utövningen på radioområdet. Enligt direktiven (dir. 1990:4) skall utredaren föreslå en ordning som innebär att frekvensförvaltning— en blir organisatoriskt helt fristående och i alla avseenden obero— ende av televerket.

7.4. Kostnader för olika slags sändare

Kostnader för sändare beror bl.a. på räckvidden och sändartyp (FM eller AM). Enligt Televerket Radios taxa för avgifter för

närradio kostar under år 1990 en sändare med ökad räckvidd 24150 kronor, medan normalsändaren kostar 14800 kronor. Om sändaren skall ha en hög antenn för att kunna täcka ett större område tillkommer ytterligare kostnader. En antenn som är pla— cerad mellan 41 och 100 meter över mark kostar 3800 kronor och en antenn med ännu högre placering, mellan 101 och 150 meter, kostar 9080 kronor, i båda fallen utöver hyran för sända— ren.

Sändningar över mellanvågsbandet blir avsevärt dyrare än FM— sändningar. Etableringskostnaderna för en mellanvågssändare uppskattas till uppemot tio gånger högre än för en FM-sändare med samma räckvidd. Driftskostnaderna blir också högre på grund av högre energiåtgång. Sändningar på mellanvågsbandet kan dessutom leda till störningar i känslig elektronisk utrustning i närheten av sändaren. En placering av mellanvågssändare i tätbe- folkade områden kan därför medföra avsevärda kostnader för att avhjälpa sådana störningar.

7.5. RDS och andra tilläggstjänster

En FM—sändare kan kompletteras med utrustning för viss ohör— bar tilläggsinformation, t.ex. vilken station eller kanal det är som sänder eller vilken programtyp som sänds. Tekniken för detta kal— las Radio Data System (RDS). Den utsända informationen kan vi- sas på en teckenruta på mottagaren. Det är också möjligt att ut- rusta mottagaren så att den t.ex. ställer om från bandspelaren till radion när RDS—signalen meddelar att det sänds trafikinforma— tion. På motsvarande sätt kan en särskild larmsignal avges inför sändning av varningsmeddelande såsom ”viktigt meddelande till allmänheten”, VMA.

Det är också möjligt att använda sändarna för tjänster som inte har något samband med rundradioanvändningen som är sända- rens huvuduppgift. Ett exemepel är personsökningstjänster.

8. Sändarnas räckvidd

8.1. Huvudregeln

I samband med beslutet våren 1985 om en permanent närradio uttalade riksdagen:

”Det är enligt utskottets mening viktigt att närradion behåller sin lokala karaktär. Utskottet har därför inget emot att 5 km- gränsen fortfarande skall vara huvudregeln för sämlarnas räck— vidd. Närradionämnden bör dock kunna medge avsteg från hu— vudregeln. Utifrån en bedömning om föreningslivets behov och ortens förutsättningar bör sändare med större räckvidd kunna få förekomma. Framför allt bör glesbygdsorter kunna komma i frå- ga för en sådan prövning.” (KrU 1984/85:22 s. 12, rskr. 1985/85: 387)

Närradionämnden (i några fall redan närradiokommittén) har beviljat ett stort antal ansökningar om ökad sämlarräckvidd. Efter nämndens sammanträde i augusti 1990 uppgick antalet till totalt 106 sändarområden. Jämfört med de då 172 områden med till- stånd att sända närradio utgör andelen med utökad räckvidd ca 62 %. Undantagen har alltså blivit vanligare än huvudregeln.

8.2. Önskemål om längre räckvidd

Det finns en uttalad opinion bland de närradiovcrksamma att ra- dion skall nå hela den kommun man bor i. Detta kräver starkare sändare i kommuner där avstånden är långa.

Det finns också en opinion för kommuntäckning, som menar att eftersom kommunen är en naturlig bas för föreningslivet bör sändaren kunna nå ut till alla föreningsmedlemmar. Sveriges När- radioförbund har i ett brev till närradionämnden bl.a. framhållit:

"På många orter är ökad räckvidd ett villkor för att få med vis- sa föreningar. De vill inte sända närrz—rdio om de inte när de flesta av sina medlemmar.” Vidare framhåller förbundet att den begrän-

sade räckvidden medför att "kommunala anslag fryser inne”. (Brev till närradionänmden, daterat 1989-()3—13)

En närradio med kommuntäckning har också stor betydelse för närradions medverkan vid kris, beredskap och krig.

8.3. Gången av ett räckviddsiiremlc

Följande exempel illustrerar vilka administrativa, tekniska och ekonomiska frågor som måste behandlas innan en närradiosänd- ning med utökad räckvidd kan åstadkommas.

Först måste en närradioförening inkomma med en ansökan om utökad räckvidd till närradionämnden.

Ett exempel: ”Vi hemställer att högre effekt med längre räckvidd medges så att acceptabel hörbarhet kan uppnås i orterna 'l'orpshammar, Fränsta, Ljungaverk, Borgsjö, Erikslund, Ånge, Alby, Östavall och Överturingen." (Ansökan från närradioföreningen i Ånge, daterad 1988—06—02)

Närradionämnden remitterar ansökan till 'I'clcwrkcl Radio, som yttrar sig till nämnden över ansökans innehåll.

”Televerket Radio bedömer det som möjligt att kunna täcka in orterna Torphammar, Ljungaverk och Fränsta med en sändare placerad i Ljungaverk. För att kunna täcka in övriga orter krävs att ytterligare sändare anläggs. Om önskemål finns om flera sändare gör vi en utredning om möjligheten att lösa de frekvens— tekniska förutsättningarna.” (Yttrande, daterat 1988—12—30)

Närradionämnden meddelar sig därefter med närradioförening- en i Ånge.

”Närradionämnden kan — om närradioföreningen så önskar - slutbehandla er ansökan om ökad räckvidd med ledning av det avgivna televerksyttrandet. Vi önskar dock dessförinnan från er en karta över kommunen och dess befolkningsfördelning samt om möjligt en sammanfattande översikt av föreningsstrukturen i kommunen.

Närradionämmlen kan också begära att televerket utreder möj— ligheten att planera in ytterligare sändare. lil'tersom en flersändar- lösning är en kostnadsfråga för er vill vi dock inte göra denna hemställan innan vi vet om ni nu vill satsa på detta alternativ. Så- dan utredning brukar ta ca sex månader." (Skrivelse, daterad 1989—01—04)

Närradioföreningen i Ånge svarar med att anpassa sin ansökan om utökad räckvidd till den som den befintliga sändaren kan kla- ra av. Om skälen härtill är ekonomiska eller administrativa (den aviserade utredningstiden om sex månader) förblir osagt.

”Hemställer att Närradionämnden slutbehandlar vår ansökan om ökad räckvidd enligt lirt brev av 1989—()1—04. Bifogar karta samt förteckning över befolkningsfördclningen. Beträffande för-

eningsstrukturen så är föreningsregistret i kommunen under omarbetning varför vi har svårigheter att i nuläget redovisa någon sammanfattande översikt.” (Skrivelse, daterad 1989—()2—27)

Närradionämnden fattar sitt beslut 1989—03—16 och bifaller när- radioföreningens senaste framställan, den om utökad räckvidd för sändaren i Ljungaverk. Vad som återstår för Ånge närradiofören- ing, sedan närradionämmlens beslut expedicrats, är att Televerket Radio i Sundsvall effeklucrar den beviljade sändarstyrkan genom att byta ut sändaren i Ljungaverk mot en med högre effekt. Kan- ske kan man ett år efter sin ursprungliga ansökan till närradio— nämnden börja sända med utökad räckvidd, om än ej med den man ursprungligen önskade.

Den långa handläggningstiden i vårt exempel (det är många tekniska, ekonomiska och administrativa problem som måste lösas för att ett avsteg från huvudregeln skall kunna medges) är inte ovanlig utan snarare regel. Annorlunda uttryckt: avsteg från hu- vudregeln om 5 km räckvidd medför betydande administrativt och tekniskt och därmed ekonomiskt betungande arbete för samt- liga involverade. Sveriges Närradioförbund har påpekat också det- ta för närradionämnden:

”Ett ofta förekommande påpekande från våra medlemmar är att man tvingas vänta alltför länge på beslut i nämnden. Det gäl- ler inte minst beslut om ökad räckvidd, där det är av största vikt att handläggningstiden blir kort och att beslut snabbt kan medde— las närradioföreningen. Det är närmast förödande för intresset och entusiasmen om beslutet dröjer alltför länge” (a.a.).

Med tanke på det stora antal ansökningar om utökad räckvidd, som närradionämnden hittills har beviljat, är det en betydande re— sursmängd som tagits i anspråk för detta ändamål.

9. Televerkets ensamrätt

9.1. Sändarmonopolet

Televerket har svarat för närradiosämlarna sedan försöksverksam— hetens start år 1979. Sedan år 1982 anges det i närradiolagen att närradio bara får sändas över sådana sändare som televerket till— handahåller (jfr kap. 2).

1 riksdagens behandling av regeringens proposition om en per- manent närradio behandlades frågan om rätten för föreningarna att själva anskaffa sändare bl.a. som en yttruluIe/i'i/tUls/råga. Kul— turutskottet fann inte anledning att ändra sin tidigare inställning, dvs. sitt stöd för den rådande ordningen beträffande rätten att etablera verksamhet för sändning av radio- och 'l'V—program i etern, utan ansåg att den kommande behandlingen av yttrandefri— hetsutredningen borde avvaktas (KrU 1984/85:22 s. 10). Den be— handling av yttrandefrihetsutredningens förslag som utskottet här förutsåg har av olika skäl ännu inte fullföljts.

[ kulturutskottets behandling av regeringens proposition om ändringar i tryckfrihetsförordningen (prop. 1986/871151) betonade utskottet ånyo vikten av att enighet nås om de icke tryckta medi— ernas grundlagsmässiga ställning (KrU 1987/88:36 s. 36). Frågan bereds för närvarande inom justitiedepartementet under medver- kan av representanter från oppositionspartierna.

Oberoende av vad resultatet blir finns det emellertid inga grundlagsmässiga hinder för att andra än televerket tillhandahål- ler sändare för närradion.

1 en skrivelse till regeringen den 25 september 1987 har tele- verket föreslagit att verkets monopol på närradiosändare bör av— vecklas. Förslaget har remissbehandlats (se 3.4.3 i direktiven, bila- ga I).

1 televerkets skrivelse till regeringen framhölls att kostnaderna för verkets handhavande med närradiosändarna stigit väsentligt och att verksamheten, med de hyror man nu debiterade, gick med ett växande underskott. Stora hyreshöjningar samt ett frångående av debitering enligt en enhetstaxa var att vänta, och därför var det

rimligt att de närradioverksamma tilläts att välja mellan fler leve— rantörer än televerket.

Sedan september 1987 har televerket genomfört sådana prishöj— ningar av sina närradiotjänster att det tidigare underskottet i verksamheten nu har minskat. Vidare har jag erfarit att det inte är aktuellt att frångå debitering enligt enhetstaxa.

Det finns flera röster bland de närradioverksamma, som gärna ser att den nuvarande monopolsituationen upphör, samtidigt som andra är nöjda och ”känner trygghet" med televerket. De priser som debiteras varierar med sändarnas räckvidd, dvs. deras effekt och antennhöjd, enligt tabell 9.1:

Tabell 9.1 Televerkets taxa lör sändaranläggning 1990

Sändareffekt Belopp/år (kr.) Max 30 W 14 800 Max 300 W 24 150 Antennhöjd

0 — 40 m ” 41 — 100 m 3 800 101 — 151) m 9 (180

Sändarkostnaderna blir sålunda mest kännbara på de orter som sänder över ett stort avstånd och där relativt få sändande sam— manslutningar delar på kostnaderna, dvs. i glesbygden.

En radiosändares utformning bl.a. avseende utstrålning av sig— naler regleras av internationella föreskrifter. Televerket har an— svaret i värt land för att dessa föreskrifter följs. Skulle marknaden för leverantörer av sändare inkl. självbygge bli fri måste det kon— trolleras att dessa sändare uppfyller föreskrifterna.Vad detta skul- le kosta en närradioförening som t.ex. byggt sin egen sändare kan inte anges för närvarande.

9.2. Programförbindelser

De förbindelser som är aktuella för min utredning är de mellan studio och sändare samt mellan inspelningplatser, fasta eller rörli— ga, och studion/sändaren.

Televerket har inget monopol i formell mening på program— och teleförbindelser. Det kan emellertid vara svårt för en eventu- ell privat leverantör av förbindelser att dra telelcdningar i respek— tive över/under t.ex. fastigheter och vägar. ()m sändare och studio är förlagda i samma byggnad, är den behövliga förbindelsen na- turligtvis relativt enkel att åstadkomma för ”vem som helst". Men när så inte är fallet förefaller det svårt att presentera konkurrens— kraftiga alternativ till televerket.

De möjligheter för etablering av programförbindelse som i dag står till buds är i stort sett följande:

— Via de befintliga telefonledningarna med användande av s.k. tappningstelefon för förbindelse mellan närradiostudion och in- spelning i olika lokaler ”ute på stan".

— Via en fast ledning mellan sändaren och studion samt mel- lan studion och något annat ställe varifrån man regelbundet sän- der. När man i Kiruna närradioförening ville upprätta en fast för— bindelse mellan den gemensamma studion och Kiruna kyrka resp. stadshuset fann man att televerket var den enda rimliga leveran- tören.

— Via portabel s.k. HF—utrustning och studion för vidare för- bindelse till närradiosändaren. l Kiruna t.ex. har man förberett sig för kommande sändningar med portabel sändare (s.k. HF—sändare som föreningen ev. själv kommer att äga) och kommit överens med bostadsrättsföreningen i ett av stadens högsta hus om att få placera en antenn på dess tak. Antennen behövs för att kunna ”plocka ned” HF—utrustningens signaler till en mottagare i stu— diolokalen.

— Via radiolänk, som Televerket Radio har ordnat på några få ställen i landet. Detta är den lösning som används när pro— gramförbindelser av någon anledning inte kan anordnas i kabel. Radiolänk har också utnyttjats för i närradiosammanhang okon- ventionella kopplingar, som t.ex. när en sändande förening i Norsborg, utanför Ekerö kommun, fick sin studio förbunden med närradiosändaren på Ekerö. För närvarande finns radiolänk eta— blerad på 11 platser. Ytterligare tre platser är under etablering.

10. Närradion i krig och vid krigsfara samt för varning av befolkningen

10.1. Nuvarande reglering

Det finns för närvarande inga särskilda regler för närradiosänd- ningar i krig och under beredskap. Vad som händer med en när— radiosändare och därmed även med en förenings sändningsrätt i krig är därför oklart. Inte heller finns det någon reglering av när- radions användning för varning och information vid fredsolyckor.

Enligt 2 & radiolagen (l9boz755) får radiosändare innehas och användas endast av den som fått tillstånd av regeringen eller myn— dighet som regeringen bestämmer. Med stöd av detta stadgande har i l 5 kungörelsen (1967:446) om radiosändare förordnats att televerket skall meddela tillstånd för annan än statlig myndighet att inneha eller använda radiosändare. Tillstånd meddelas efter samråd med överbefälhavaren (ÖB).

För närvarande innehar televerket de sändare som används för rundradiosändningar. Detta gäller både för de sändare som an- vänds för Sveriges Radios programbolags sändningar och de som används för närradions. Televerket skall enligt avtal med Sveriges Radio AB (SR) tillhandahålla sändare för SR—bolagens sändning- ar.

Närradio får i dag enligt närradiolagen (1982:459) endast sän- das över radiosändare som televerket ställer till förfogande. När närradionämnden har meddelat tillstånd att sända närradio upplå— ter televerket en rätt att sända över televerkets sändare genom av- tal. Något tillstånd att använda radiosändare enligt kungörelsen om radiosändare meddelar televerket därför inte till närradioför- eningarna.

För radiosändare finns regler i förordningen (l9801140) om an— vändning av radiosändare under krig m.m. Enligt denna förord- ning upphör som huvudregel tillstånd att inneha eller använda ra- diosändare om landet kommer i krig — samt vid vissa andra utom- ordentliga förhållanden. Undantag görs för tillstånd som medde- lats kommunerna, krigsviktiga företag enligt en förteckning hos överstyrelsen för civil beredskap samt företag som under krig och beredskapstillstånd skall fullgöra särskilda uppgifter inom det ei-

vila försvaret. Eftersom televerket självt innehar närradiosändarna blir denna förordning inte tillämplig.

10.2. Varning och information vid fredsolyckor

Vid allvarliga fredsolyckor som innebär att människors liv eller hälsa står på spel finns ett stort behov av att snabbt kunna nå och varna människor som befinner sig i riskområdet.

* Utomhusvarningssystem

Ljudradio och television utgör grunden för det s.k. VMA—syste— met, systemet för Viktigt Meddelande till Allmänheten (se ne- dan). Systemet kompletteras i vissa områden med alarmeringsagg— regat utomhus. De signaler som kan utlösas är tänkta att få all- mänheten att varsebli och förstå signalens innebörd och handla därefter.

Statens (civilförsvarets) utomhusvarningssystem har sedan and- ra världskriget byggts upp främst för att varna befolkningen mot luftanfall i krig, men också för annan varning i krig. Det finns f.n. utbyggt på 430 orter, mestadels tätorter. Vid utbyggnaden har hänsyn framför allt tagits till vilka områden som kan vara mest utsatta vid flyganfall. Regeringen medgav först 1985 att systemet fick användas vid nödlägen i fred.

Enligt 67 5 räddningstjänstförordningen (l98():l107) får läns- styrelsen ge tillstånd till kommuner och till ägare eller innehavare av anläggning, där verksamheten innebär fara för att det vid en olycka uppstår allvarliga skador på människor eller i miljön, att använda systemet. Statens utomhusvarningsaggregal kan dock inte utan kompletterande utrustning användas för den standardiserade signalen ”viktigt meddelande”. Anslutningsgraden för utnyttjande i fred är fortfarande begränsad. Främst har utomhusvarningssy— stemet kompletterats för varning vid fredsolyckor kring kärn— kraftverken och på vissa håll kring industrier som bedriver farlig verksamhet. l.)ärutöver har ca 40 kommuner genomfört installa— tionen. Varningssystemet kan exempelvis styras från kommuner— nas räddningscentral, brandstation eller den SOS—central som kommunen utnyttjar. Signalen "viktigt meddelande” skall enligt 50 å civilförsvarskungörelsen (l960:377) följas av nödvändig in- formation över rundradion eller på annat sätt.

* Sveriges Radio-företagens skyldighet att sända meddelande till allmänheten

Enligt 6 5 radiolagen får i avtal mellan staten och programföretag föreskrivas en skyldighet att på begäran av myndighet sända med- delande till allmänheten. l avtal mellan Sveriges Riksradio AB (RR) och staten stipuleras att RR på begäran av statlig myndighet skall sända meddelande som är av vikt för allmänheten. RR skall tillse att meddelandet ges en lämplig utformning samt att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på pro- gramverksamheten. Motsvarande bestämmelse finns i statens avtal med Sveriges Television AB (SVT) samt i avtalet med Sveriges Lokalradio AB (LRAB) med det tillägget att även kommunal myndighet kan begära att meddelande sänds i lokalradion. Det finns med anledning av dessa avtal en omfattande planering inom Sveriges Radio—koncernen för varning av allmänheten vid allvarli— ga fredsolyckor.

Förutom ovan nämnda avtal finns det interna tillämpningsft'irc- skrifter inom SR—koncernen — Rundradioverksamheten vid kris och katastrof som drabbar samhället samt Tillämpningsinstruk- tion för sändning av viktigt meddelande till allmänheten — vilka ger myndigheterna ökade möjligheter att begära sändning av meddelande. Av föreskrifterna framgår att även kommunala myn— digheter och vissa företag vid nödlägen bör kunna begära sänd- ning i riksradio och TV.

Varning kan med nuvarande sändarutrustning sändas ut via lo— kalradion över lokalradioområde, som i huvudsak överensstäm- mer med ett län, som minsta område.

* Varningsmeddelanden via lokalradion

Ansvaret för varning vid lokala fredsolyckor ligger i allmänhet på den kommunala räddningstjänsten (räddningschefen) samt på ägare eller innehavare av anläggningar där farlig verksamhet före- kommer. När det gäller utsläpp av radioaktiva ämnen ligger dock ansvaret på länsstyrelsen och på kärnkraftanläggningarnas ägare.

För närvarande sker varning via lokalradion så att behörig myndighet (vanligtvis kommunal räddningsledare) begär att lokal- radion skall sända ut ett varningsmeddelande. Systemet har ut- vecklats så att begäran i praktiken förmedlas av SOS Alarmering AB:s centraler till riksradions sändningsledning och även till Io— kalradioredaktionen om den är bemannad. Om lokalredaktionen är bemannad sänder lokalradion över sina egna sändare. Riksra— dion uppmanar vid behov lyssnarna att gå över till lokalradion. Om lokalredaktionen är obemannad och inga lokalradiosändning— ar pågår sänds meddelandet ut i P3 och vid behov även i de andra radio— och TV—kanalerna.

* Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA)

Det system som sedan början av 1980—talet tillämpas för varning av allmänheten med hjälp av ljudradio och television kallas "Vik- tigt Meddelande till Allmänheten” (VMA). Enligt detta system delas myndighetsmeddelandena in i två grupper:

— Varningsmeddelande som utnyttjas i olycks— och katastrofsi- tuationer då skador uppstått på liv eller egendom eller risk för sådana skador föreligger, och behov av räddningsinsatser finns. Exempel på sådana situationer är gasutsläpp, bränder, explosioner, skred, ras, översvämningar, oväder och utflöden av skadliga ämnen. 1 krig tillkommer överhängande fara för bl.a. luftanfall, markstrider. ej exploderad ammunition och användning av ABC—stridsmedel. — lnformationsmeddelande som används för att minska skade— verkningar samt förebygga och begränsa olyckor och skador. Ett varningsmeddelande av det första slaget bryter i allmänhet pågående sändning och förmedlas således omedelbart, medan in- formationsmeddelande sänds i anslutning till naturliga avbrott i programverksamheten.

Som komplement till dessa myndighetsmeddelanden sänder ljudradion på eget initiativ meddelanden av informationskal'aktär som en service till allmänheten.

* Gaslarm i Hammarö

Lördagen den 13 januari år 1990 inträffade ett gasutsläpp vid Skoghall Kemi i Hammarö kommun. Vid utsläppet utlöstes signa— len ”Viktigt meddelande till allmänheten” (VMA) via utomhus— varningssystemet i centrala Skoghall. Utsläppet stoppades snabbt, och efter ungefär 15 minuter ljöd signalen faran över.

VMA—signalen innebär för allmänheten att man skall gå inom— hus, lyssna på radion och stänga fönster, dörrar och ventilation. När signalen utlösts bör enligt räddningsverket (SRV) radio och TV kunna sända ett meddelande inom tre minuter.

Vid olyckan i Skoghall sände riksradions P3 ett meddelande först efter det att signalen ”Faran över” hade Ijudit. Lokalradion var inte bemannad vid tillfället men började sända strax efter riksradions meddelande. li't'il't'lröjningen förefaller främst ha berott på svårigheter att få fram information till SOS—centralen respekti— ve radion.

Den utredning av händelseförloppet som har gjorts av styrelsen för psykologiskt försvar (Sl'l'i, meddelande nr. 123) visar på bris- ter i rutiner och larmsystem samt även en del samverkanspro—

blem. Bl.a. anstormningen av samtal från allmänheten ledde till att kontakter med berörda organ fördröjdes.

Skoghall—olyckan visar att det även i en fast och reglerad orga- nisation för varning och information kan finnas brister som för— sämrar effekten. SPF menade i sin utredning att SRV1s treminu- tersmål skulle kunna nås genom en förbättring av rutinerna för kontakter mellan SOS—centralerna och räddningstjänsten.

* Lyssnarvanor

Ett stort problem vid varning av befolkningen via radio och TV är människors mycket varierande lyssnar— respektive tittarvanor. Enligt FUB:s rapport Radions publik oktober/november 1989 lyssnar genomsnittssvensken på radio ca 2 timmar om dagen. En vanlig vardag lyssnar flest på morgonen kl. 6—8 och på eftermid— dagen kl. 15—18. En stor del av befolkningen, 80 procent, ser på TV någon gång under kvällen.

Lyssnandet på närradion varierar mycket med de lokala förhål— landena — möjligheter att lyssna, vad som sänds etc. På orter där närradio finns lyssnar, beroende på ort, 5—3() procent på närra— dion minst en gång i veckan (3.2). Bland närradiolyssnarna är lyssnandet högst på kvällstid medan lokalradion har sina flesta lyssnare på morgonen.

Även om ett varningsmeddelande skulle sändas i samtliga kana- ler, skulle en stor del av dem som berörs inte näs, beroende på att de varken ser på TV eller lyssnar på radio när varningen sänds. Förhållandena ändras självfallet om de berörda människorna kan uppmärksammas på faran genom att VMA—signalen sänds över utomhusvarningssystemet.

10.3 Varning och information under beredskap och ] krig * Civilförsvarets utomllusvarningssystenl Som tidigare nämnts har det befintliga utoluhllsvarningssystelnet främst byggts ut för att kunna användas i krig. Systemet är hu- vudsakligen utbyggt i tätorter med mer än 5000 invånare, men

genom transportabla alarmeringsaggregat kan vid behov system byggas upp i mindre skala i vissa glesbygdsområden.

* Sveriges Radio—koncernens sändningar

Under krigsförhållanden blir Sveriges Radio Ali (SR) enligt avtal med staten (krigsavtalet 1986—07—01) ansvarig för koncernens

rundradioverksamhet. De i koncernen ingående bolagen bildar en självständig organisation inom totalförsvaret och lyder direkt un— der regeringen.

SR är enligt krigsavtalet också skyldig att genomföra bered- skapsplanering för verksamheten. Förordningen (1977155) om vis— sa statliga myndigheters beredskap m.m. gäller enligt l & även för de i Sveriges Radio—koncernen ingående bolagen att planera över- gång till krigssituation på motsvarande sätt som gäller för statliga myndigheter.

Regeringen utfärdade 1984—()8—31) en förordning om föreskrif— ter för krigsplanläggningen. linligt denna skall planläggningen, i samråd med televerket, inriktas på att programmen sänds över tre kanaler för radio (P1, P3 och lokalradion) och en för TV (kanal 1). FM2—nätet används för försvarsmaktens sändningar. Lokalra- dion ingår i totalförsvaret på regional nivå och FM 4—nätet ställs helt till lokalradions förfogande.

Riktlinjer för sändning av varningsmeddelanden finns bl.a. i överenskommelse mellan Sveriges Radio AB och civilför5varssty— relsen (numera statens räddningsverk) angående utsändning av varningsmeddelanden i rundradio vid krig och krigsfara samt i anvisningar till överenskommelsen. SR har också träffat överens— kommelse med styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) om sam— verkan vid krig eller i krigsfara. Med statens räddningsverk (SRV) finns sedan 1980 en överenskommelse om alarmel'ing i samband med kärnladdningsexplosioner samt prioritering av rundradioin- formation vid anfall med (T—stridsmedel samt utsläpp av kemiska eller andra för allmänheten farliga ämnen. Vidare finns sedan 1985—07—01 en överenskommelse med statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMlll) och ÖB om utsändning av väder— leksrapporter i ljudradio och TV i krig eller vid krigsfara.

10.4. Radio Data System (RDS)

Tidigare har det funnits en möjlighet att sända ut en speciell var— ningssignal på telefon. Varning kunde då sändas samtidigt till samtliga abonnenter inom ett visst område. lnomhusvarningssy— stemet omfattade i början av 1080—talet 3 miljoner abonnenter på 150 orter. Med de moderna AXE—växlar som televerket inför kan telefonvarningssystemet inte användas. Systemet har därför avvecklats efter hand som AXE—växlarna har införts, och i dag kvarstår det endast i kärnkraftverkens inre beredskapszoner. Även i dessa områden kommer en avveckling att ske.

En tänkbar ersättning för inomhusvarningen kan i framtiden radio data system (RDS) utgöra. I korthet innebär RDS att en ohörbar digital signal som identifierar exempelvis kanal, sändare och typ av program sänds. Informationen styr radionmttagaren till lyssnande på önskad information, sändare etc.

Sveriges Radio har börjat införa RDS—tjänster för bl.a. biltrafi- kanter. Dessa kan använda tjänsterna för trafikinfornlation samt för automatiskt val av den starkaste sändaren för ett visst pro— gram.

För varning av befolkningen har en särskild RDS—kod, ”larm", definierats, som t.ex. kan innebära att radiomottagal'en automa- tiskt Öppnar för mottagning samt ställer in hög ljudvolym.

SRV konstaterar i sin Varningsstudie att ett utnyttjande av RDS för varning kan bli aktuellt först i en framtid, när allmänhe- ten hal' radiomottagare som har RDS inklusive alarmfunktion (7.5). intill dess, vilket torde dröja en bit in på 2000—talet, måste varningen bygga på enbart talade meddelanden och att radiomot- tagarna är påslagna, dvs. att allmänheten aktivt lyssnar på radio. Särskilda varningssystem, baserade på RDS—teknik, kan dock in— föras tidigare i specifika riskområden, t.ex. kring kärnkraftverk och kemiindustri.

Möjligheterna att använda RDS över radion för larm har disku- terats vidare av en samrådsgrupp med deltagande från SRV och televerket. 1 en principskiss (inomhuslarm via RDS, PM 1987—Oö- 24) redovisar Televerket Radio olika alternativ för SRV att anslu- ta sig till de RDS—försedda sändarna för riks— eller lokalradion: centralt i Kaknästornet i Stockholm, länslokalt till Iokalradiobola- gets utrustning inom lokalradioområdena eller direkt till sändar- stationen. (Det finns 55 större sändare för vardera programmen P1, P2, P3 och lokalradion, inrymda i större sällt'larstationel'. På 49 finns modulatorer för RDS.)

Det senare alternativet ger möjlighet till direktanslutning av ak— tuella kommuners räddningscentraler till sändarstationen. Efter- som varje större sändarstation i flertalet fall täcker flera kommu- ner, måste räddningscentraler samordna alarn'lgivamlet inom sän- darstationens täckningsområde.

De nuvarande RDS—försedda sändarna för riks— och Iokalra— dion medger således inte den selektering och möjlighet till kom- munvis nedbruten varning och information som är önskvärd i en krigsorganisation. För att detta skall uppnås krävs ett tltbyggt femte FM—nät. Till stor del kan detta också uppnås genom att närradions sändare utnyttjas och förses med RDS—möjligheter.

Televerket har på mitt uppdrag utrett en möjlighet att med hjälp av RDS—teknik kunna gå ut över närradiosämlarna och bry— ta pågående närradiosändningar med viktiga meddelanden till all- mänheten. Denna möjlighet går i korthet ut på följande.

När larmmeddelandet ges till allmänheten i lokalradion eller riksradion, skall programtyp "alarm" ges över respektive sändares RDS—kanal. 1.armmedt'lelandet läses i första hand upp i lokalra- diokanalen. För att även närradiolyssnarna skall kunna nås av larmmeddelandet kan följande tekniska lösning tillgripas. Varje närradiosändarstation förses med en RDS—mottagare med alarm— funktion som ständigt tar emot lokalradiokanalen]. När funktionen

aktiveras kopplas matningen till närradiosändal'en om från ordi- narie programförbindelse till RDS—mottagarens ljudutgång. Där- vid uppnås att det lästa larmmeddelandet bryter pågående pro- gram och således kan avlyssnas även av närradiolyssnaren.

Kostnaderna för att förse närradions sändare med en RDS— mottagare beräknas till ca 10000 kronor per sändare.

10.5. Behovet av och möjligheterna för sändningar över begränsade omraden

10.5.1. Närradions användning vid fredsolyckor

Vid akuta varningssituationer med fara för liv och hälsa är det viktigt att så många människor som möjligt snabbt nås av var- ningen. Vid exempelvis en giftig gasläcka kan några få minuter vara avgörande. De som för tillfället lyssnar på närradion bör därför få samma information som ges i riks— och lokalradion.

* Skyldighet att sända myndighetsmeddelanden

En tänkbar lösning vore att, på samma sätt som nu gäller för Sve- riges Radio, föreskriva en skyldighet för de närradiosändande för- eningarna att på begäran av myndighet sända meddelande som är av vikt för allmänheten. Denna lösning kan dock medföra vissa problem. För att snabbt och korrekt kunna varna allmänheten krävs omfattande övning samt vana vid utformning av sådana meddelanden. För en sändningsberättigad förening kan det vara svårt att bedöma hur ett meddelande skall utformas, hur viktigt det är och när det skall sändas.

* Centralstyrda avbrott i sändningarna

En annan möjlig lösning vore att nled hjälp av RDS automatiskt koppla över närradiosändaren till att sända lokalradion i nödsitua- tioner. Samma varning som går ut över lokalradion skulle på det— ta sätt kunna sändas även via närradion.

Enligt lagen om ansvarighet för närradio är en förenings pro— gramutgivare bara ansvarig för rtnlioprograln som den närradio- sändande föreningen sänder. Ansvaret för varningssändningen lig- ger på lokalradion eftersom det är frågan om en oföl'älnlrad vida- reutsändning av lokalradioprogram.

Att på detta sätt avbryta pågående närradiosändning skulle medföra ett avsevärt ingrepp i en förenings sändningsrätt. Man måste här väga intresset av att människor nås av varningsmedde— landet mot föreningens intresse av att få sända sitt program

ostört. Olyckor av det allvarliga slag som här avses inträffar lyck- ligtvis inte ofta.

10.5.2. Närradions användning under beredskap och i krig

Vid varning under beredskap och i krig gäller delvis andra förut- sättningar än då det är fråga om varning vid fredsolyckor. Trots detta kan det naturligtvis medföra stora vinster planeringsmässigt, tekniskt och ekonomiskt om samma system för varning kan an- vändas såväl i fred som i krig.

Intressena av att kunna använda närradion för varning och in— formation under beredskap och i krig kan vara flera. Dels kan det finnas behov av att kunna sända ett meddelande över ett mindre område än vad som i dag är möjligt genom lokalradion och dels kan närradiosändarna ses som en reservresurs om lokalradion/ riksradion slås ut. Dessutom finns samma intresse som vid freds- olyckor av att nå så många som möjligt.

* Behoven av att kunna sända över mindre områden

Den informationsmängd som behöver nå allmänheten är volym— mässigt betydligt mer omfattande i krig än i fred. I—"ör handfast in- formation om var man i ett område kan få tag på gasmasker eller annan lokal information, kan det vara viktigt att snabbt kunna in— formera enbart de människor som berörs. Även vid andra akuta varningssituationer kan det finnas ett behov av att varna över ett mindre område.

* Närradion som ersättning om lokalradion slås ut

Radiosändarsystem är relativt sårbara. Lokalradions länsvisa upp- byggnad medför långa och sårbara programförbindelser. och det kan därför i krig vara svårt att snabbt och säkert få ut informa- tion från länets kommuner i lokalradion. Själva sändarna är till sin natur känsliga för elavbrott och har brister i skydd mot elekt— romagnetisk puls. Vidare torde sändarmasterna vara känsliga sa- botageobjekt. På alla sändarstationer .t'ör riks— och lokalradion finns tillgång till reservsändare.. litt område täcks också ofta av flera sändare och om en sändare slås ut kan en annan då ta över sändningarna över det området. Alla större och många mindre sändarstationer har också reservaggregal för elkraft, som kopplas in automatiskt vid elavbrott. Det finns också rörliga sändare som kan ersätta de ordinarie.

Närradiosändarna har manuell avstängning och saknar reserv- sändare. De har vanligtvis inga rescrvaggregat för elkraft. Vid pla—

ceringen av sändarna har vidare inga särskilda beredskapshänsyn tagits. Sändarna är ofta centralt placerade på orten, t.ex. i ett vat— tentorn, men ibland också på samma ställe som televerkets sända— re för riks— och lokalradion och har då tillgång till reservkraft vid elavbrott.

Närradiosändarnas kapacitet för att ersätta lokalradiosändarna är enligt min mening osäker. Den största fördelen från bered- skapssynpunkt om närradiosändarna skulle ersätta lokalradiosän- darna, synes vara närradiosändarnas stora antal och olika place- ring samt de korta programförbindelser som sändarnas lokala pla- cering medför.

10.5.3. Närradions utbredning

Jag har i kap. 3 redovisat en närradio i tillväxt med allt fler till— ståndshavare och ett ökat antal sändningsområden. Utvecklingen är naturligtvis inte enkelriktad eller stadig. l närradions natur lig— ger en flexibilitet i det att föreningar börjar och slutar sända och att verksamhetens omfång på en ort ökar och minskar. | enstaka fall förekommer att hela sändningsområden läggs i träda. Trots detta är en fortsatt utveckling mot fler närradiosändale, längre sändningstid och kommuntäckning trolig.

Närradion kan i dag nå ca b7 procent av landets samtliga invå- nare och ca 81 procent i kommuner med sändare i drift. 'l'elever— ket har på mitt uppdrag gjort en beräkning av närradiosändarnas täckningsgrad i kommuner och tätorter. Beräkningen visar att sändarna i kommuner med fler än 50000 invånare kan nå 80—90 procent av befolkningen, medan de i mindre kommuner med 10000—50 000 invånare endast kan nå 53 procent. Även vid en maximal tilldelning för närradion i frekvensbandet 87.5—104 Ml'lz kommer täckningen att variera kraftigt. Medan *)2-96 procent av befolkningen kommer att kunna nås i landets mer tätbefolkade kommuner, är motsvarande andel för de befolkl'lingsmässigt små kommunerna 76—78 procent. Förutsättningarna för att nå befolk— ningen kommunvis via närradion är således bättre i tätorter än i glesbygder.

Särskilda beredskapshänsyn har som tidigare nämnts inte spelat in vid placeringen av närradions sändare och studior eller vid eta— blering av programförbindelser. Beredskapshänsyn i dessa frågor skulle i en del fall kunna medföra att rena närradioändamål måste stå tillbaka eller i vart fall medföra extra kostnader.

10.5.4. Möjligheterna inom riksradion och lokalradion

Riksradioprogrammen P1, P2, och P3 distribueras i dag från Kak- nästornet i Stockholm, via ett landsomfattande radiolänknät till

55 större sändarstationer. De stora sändarna kan inte tas emot tillfredsställande överallt, varför de har kompletterats med ca 100 mindre sändarstationer för lokal täckning. Lokalradions sändning- ar sker över de sändare som finns inom det aktuella lokalradio- området.

Det finns 25 lokalradioområden, i huvudsak överensstämmande med länen. En ytterligare nedbrytning till exempelvis kommunni— vå — vilket kan vara önskvärt för varningsändamål — kan inte ske med nuvarande sändarutrustning.

I många lokalradioområden finns flera sändare, som med vissa tilläggsinstallationer skulle kunna användas separat för varning över mindre områden. De tekniska och ekonomiska förutsättning— arna för detta skulle dock behöva utredas ytterligare.

År 1984 reserverades sändningsfrekvenser för ett kommunvis nedbrutet femte FM—nät i den del av FM—bandet, 104—108 MHz, som blir tillgängligt senast 1996. (fa 380 sändningsfrekvenser/sta— tionsplatser ingår. Kostnaden för ett sådant nät beräknas uppgå till minst 250 milj.kr. Om och när en utbyggnad kan komma till stånd är oklart.

10.6. Totalförsvarets ledning under kriser och i krig

Med totalförsvar avses, enligt förordning (1986294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila del, alla de åtgärder som är nödvändiga för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. l krig omfattas hela samhällets verksamhet.

Inom totalförsvaret finns följande ledningsnivåer: — högsta ledning (riksdag och regering)

— central ledning (överbefälhavaren och övriga centrala civila

och militära myndigheter) — högre regional ledning (civil— och militäl'befälhaval'na m.fl.) — lägre regional ledning (länsstyrelse, l'örsvaronlrådesbefälha-

vare)

— lokal ledning (kommunstyrelse, l'örbamlschef). Enligt civilförsvarslagen (1900174) har kommunen ledningsan- svaret för civilförsvarsverksamheten i kommunen. Kommunstyrel— sen skall därvid bl.a. upprätta och anta planer för ledning, infor— mation, skydd, räddning samt personal— och underhållstjänst. Kommunen har även, genom riksdagsbeslut 1085, ett samord— ningsansvar för totalförsvarets civila del inom kommunen.

Regeringen uppdrog genom beslut 1988-03—2—1 ät överbefälha— varen (ÖB) och överstyrelsen för civil beredskap (ÖFB) att ge- mensamt överväga och lämna l'örslag till organisationen m.m. för ledning av totalförsvaret på skilda nivåer.

1 ÖCB:s rapport ”Ledningen av totalförsvarets civila del under kriser och i krig” (ÖCB, 1989—10—20, beteckning 291—349/89)

konstateras bl.a. att kommunerna spelar en allt viktigare roll när det gäller ledning och samverkan på lokal nivå.

l civilförsvarlagstiftningsutredningens betänkande Det civila försvaret (SOU l()88:42) föreslås att kommunernas lednings— och samordningsansvar liksom dess ansvar för beredskapsförberedelsc utvidgas.

10.7. Yttrande— och informationsfriheten i krig och kriser

10.7.1. Den fria åsiktsbildningen

] 2 kap. 12 & RF nämns den fria åsiktsbildningen som en av folk- styrelsens grundvalar. En omfattande frihet för medborgaren att ta del i den samhälleliga opinionsbildningen är en nödvändig för- utsättning för ett demokratiskt styrelseskick. Yttrandefriheten är i sin tur en grundläggande förutsättning för en fri åsiktsbildning (jfr 2.2).

lnformationsfriheten kan ses som yttrandefrihetens spegel ef- tersom den värnar om rätten att få ta del av all tillgänglig — icke sekretessbelagd — information. För att aktivt kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor och ta del i debatten, krävs att medborgar— na har tillgång till information. Detta är nödvändigt i ett demo- kratiskt samhälle för att yttrandefriheten skall få någon reell me— ning.

10.7.2. Möjliga begränsningar av yttrandefriheten

Inskränkningar i yttrandefriheten får göras genom lag. Enligt 2 kap. 13 5 RF får begränsning ske med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseen- de, privatlivets helgd eller förebyggande och beivrande av brott. I övrigt får begränsningar bara ske om särskilt viktiga skäl föranle- der det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidast möjliga yttrande— och informa- tionsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kultu— rella angelägenheter.

Friheten att yttra sig i näringsverksamhet får begränsas. Vidare utgör inte s.k. ordningsföreskriftcr som, utan avseende på yttran— dets innehåll, reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden, begränsningar av yttrandefriheten (se 2 kap. 13 & sista stycket RF).

En begränsning får enligt 2 kap. l2 & RI" endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får inte gå utöver vad som är nödvändigt med

hänsyn till ändamålet, och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

Utöver de speciella begränsningsändamålen får, som tidigare nämnts, begränsningar bara ske om särskilt viktiga skäl föranleder det. Under "särskilt viktiga skäl” faller enligt justitieministern (prop. 1975/76:209 sid. 155) exempelvis radiolagens dåvarande regler om ensamrätt till rundradioverksamhet (numera inte mo— nopol utan tillståndskrav) samt upphovsrätten och därmed närstå- ende rättigheter.

* Begränsningsändamålen enligt 2 kap. I.? Q R!"

”Rikets säkerhet" tar enligt fri— och rättighetsutredningens betän- kande SOU 1975z75 sid. 203 sikte på både rikets yttre och dess inre säkerhet och syftar främst på brottsbalkens stral'fbestämmel— ser i 18, 19 och 22 kapitlen om bl.a. högmålsbrott, brott mot ri- kets säkerhet och krigsartiklarna. Vidare nämns lagstiftning som reglerar rätten att sprida kartor m.m. samt viss lagstiftning till skydd för försvaret.

Vad som avses med ”folkförst'irjningen” anges inte i Rläs förar— beten. Begreppet torde doek avse lagstiftning som syftar till att säkra civilbefolkningens försörjning.

När det vidare gäller ”allmän ordning och säkerhet” åsyftas därmed bl.a. brottsbalkens straffbestämmelser i 16 kap. om brott mot allmän ordning samt viss lagstiftning om handhavande av brev och skrifter från personer på anstalt.

* Begränsningar av ordningshänsyn

Som tidigare nämnts utgör enligt 2 kap. 13 & sista stycket RF ord- ningsföreskrifter som, utan avseende på yttrandes innehåll, regle- rar visst sätt att sprida eller mottaga yttrande. en viss begränsning av yttrandefriheten. Det är av ordningshänsyn inte möjligt att låta yttrandefriheten vara helt oinskränkt. Av hänsyn till trafiksäker- heten kan exempelvis rätten att sätta upp skyltar längs vägarna vara begränsad. Bland annat p.g.a. störningsrisken har rätten att inneha sändare och att sända rundradio reglerats. Exemplen är otaliga. Gemensamt för dessa regler är att de inte utgår från inne- hållet i ett yttrande utan endast är avsedda att reglera sättet att sprida eller motta yttranden.

10.7.3. Förfogandelagstiltningen och yttrandefriheten

l krig samt vid vissa andra utomordentliga förhållanden träder förfogandelagens (19782262) regler i tillämpning. linligt 4 & förfo-

gandelagen får för statens eller annans räkning förfogande ske för att tillgodose totalförsvarets eller folkförsörjningcns ofrånkomliga behov av egendom eller tjänster, som inte utan olägenhet kan till- godses på annat sätt. Förfogande kan inte riktas mot staten.

Förfogandelagen ger relativt vidsträckta möjligheter att i krislä- gen förfoga över enskildas egendom och rättigheter. Genom för— fogande kan bl.a. egendom tas i anspråk, nyttjanderätt, servitut el— ler liknande rätt upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i and— ra hand tillskapas.

Enligt 8 kapitlet 68 & civilförsvarslagen (l()(r0:74 omtryckt 1984:1026) får kommunen eller länsstyrelsen under civilförsvars— beredskap, genom förfogande som avses i förfogandelagen, ta i anspråk bl.a. byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, materiel och annan egendom, om det är erforderligt för att civil- försvarsverksamheten skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående inte kan träffas tillräckligt skyndsamt.

Med civilförsvarsberedskap avses här om riket är i krig eller krigsfara, samt vid vissa utomordentliga förhållanden föranledda av krig eller krigsfara. l kommunens ansvar för eivill'örsvarsverk— samheten ingår att upprätta en plan med uppgifter om resurser och samverkansformer för information till befolkningen.

Förfogande enligt civilförsvarslagen kan inte utövas mot egen- dom som staten innehar. Eftersom televerket nu äger och innehar samtliga rundradiosändare blir förfogande inte aktuellt vad gäller sändarna. Om monopolet däremot avskaffas kan sändare komma att innehas av privata rättssubjekt.

En rundradiosändare kan sägas inbegripas i det allmänt hållna "annan egendom” (8 kap. 68 & civilförsvarslagen), liksom det kan sägas att rätten att använda sändare är ett slags nyttjanderätt i för- fogandelagens mening. Varken i förarbeten eller lagstiftning nämns något om att förfogandelagstiftningen skulle vara avsedd att inskränka yttrande— och informationsfriheten.

En begränsning av yttrandefriheten måste ske genom lag. Lag- stiftaren måste här väga yttrandefrihetsintrcsset mot det intresse som talar för en begränsning. Att ”tolka in" en yttrandefrihetsbe- gränsning i en lagstiftning där inga sådana avvägningar tidigare gjorts kan därför starkt ifrågasättas. Jag anser därför att nuvaran— de förfogandelagstiftning inte utan ändringar kan tillämpas på ra— diosändare och —sändningar.

10.8. Frågans tidigare behandling

* Närradiokommittén Närradiokommittén hade inte i sina direktiv att behandla närra— dioverksamheten i krig. Frågan berördes dock kortfattat med an- ledning av att kommittén fick en skrivelse från televerket angåen—

de verkställighetsföreskril'ter till förordningen om användning av närradiosändare i krig. Kommittén förklarade sig villig att tillsam— mans med bl.a. televerket, Sveriges Radio och beredskapsnämn- den för psykologiskt försvar (sedan 1985 styrelsen för psykolo- giskt försvar), ingå i en arbetsgrupp för att närmare studera när- radions verksamhet i krig. Kommittén förutsatte därvid att arbets- gruppen innan den framlade sitt förslag särskilt övervägde hur folkrörelserna som resurs fördelaktigast skulle stå till samhällets förfogande under beredskap och i krig. Kommittén underströk vikten av att en helhetssyn på det folkliga deltagandet vid en mo- bilisering anläggs och att arbetet inte begränsas till en bedömning av den tekniska utrustning som finns inom närradioverksamheten (SOU 1984:53 s. 125).

Som ett led i 1984 års försvarskommittés arbete med att utar— beta förslag om totalförsvarets inriktning inför 1990—talet lade olika myndigheter inom totalförsvaret fram förslag till program— planer för sina ansvarsområden.

* Förslag från styrelsen för psykologiskt försvar

Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har i sin programplan för perioden 1987/88—1991/92 redovisat sina synpunkter på utnyttjan- det av radion under beredskap och i krig. För närradion har dis- kuterats fyra alternativ:

A. Närradion sänder under samma normer som i fred med de begränsningar som följer av att personalsituationen föränd- ras genom inkallelse etc. SPF menade dock att det kunde vara svårt att skapa ett för krig anpassat ansvarsförhållande p.g.a. det stora antalet föreningar. Dessutom finns risk för fientlig desinformation eller för att studior tas över av sabo- törer eller subversiva enheter.

Närradion stängs helt. . Närradiostationerna tas över av kommunerna och utnyttjas av den kommunala informationscentralen, med visst utrym— me för normal närradioverksamhet. D. Närradiostationerna används för att sända ut lokalradions program. Risken för desinformation bedöms som ringa. Be— redskapsplanering kan ske inom Sveriges Radios övriga pla- nering för ändamålet. SPF fann att en kombination av alternativen C och D borde kunna prövas. Styrelsen föreslog att närradiosändarna skulle an— vändas för distribution av lokalradions sändningar. Vidare skulle lokalradiosändningarna få brytas för sändning av viktiga kommu- nala meddelanden över den lokala sändaren och frekvensen. Sve- riges Radio skulle ombesörja planeringen av verksamheten.

SFF:s förslag till regeringen var att styrelsen skulle få i uppdrag att pröva hur närradions resurser bäst kan tas till vara enligt

om

ovanstående principer. En sådan prövning kunde också rymma möjligheter för viss normal närradioverksamhet. Efter en pröv- ning kan det bli möjligt att fastställa regler för närradions an— vändning i krig och kriser.

Styrelsen var medveten om att förslaget innebar att man går miste om den mångfald av utbud som ett fullföljande av närradio— sändningarna i kris och krig kan innebära. Mot detta vägde styrel— sen de svårigheter det skulle innebära om ett växande antal orga— nisationer fick tillstånd att sända närradio i krig och kris. Plan- läggningen skulle också medföra sådana problem att det inte framstod som meningsfullt.

SPF uttalade år 1986 (SPF 1986—04—10) att närradion borde ut- nyttjas även i krig. Av principiella skäl borde närradiosändningar- na fortsätta även i allvarliga kris— och krigslägen. Enligt SPF bor- de närradions självständighet så långt möjligt bevaras men samti- digt betraktas som en del av den samlade radioresursen.

Mot bakgrund av att kommunerna från den 1 januari 1987 skulle få ett mer direkt ansvar för den lokala räddningsverksam- heten fann SPF det rimligt att lokala radioprogramenheter i kom- munerna inrättas. Dessa grupper skulle ha till uppgift att produ- cera ”VMA” och andra program. Även olika föreningar skulle under krig kunna producera program men det är nödvändigt att de sändningarna samordnas inom programgruppen.

Den naturligaste organisatoriska lösningen är enligt SFF:s do— kument att den lokala programgruppen placeras i ett system för radioverksamheten i krig. Den bör ingå i en Iänsradioorganisation och samverka med lokalradioverksamheten. De personer som skall krigsplaceras i de lokala programgrupperna bör vara perso— ner som i fredstid är aktiva inom närradioverksamheten. Den när- mare regleringen av närradions uppgifter och skyldigheter i krig bör utformas i ett krigsavtal mellan närradion och staten.

* Räddningsverkets planering för varning av befolkningen i krig

Räddningsverket (SRV) (före den 1 juli 1080 civilförsvarsstyrel— sen) har under en följd av år i olika planeringsdokument redovi— sat idéer och förslag till lösningar på hur behoven av varning till allmänheten kan tillgodoses med hjälp av ljudradio. Förslagen ut- går från de principer om närradions utnyttjande under beredskap och i krig, som redovisats i SPI":S förslag ovan.

Tekniskt innebär förslagen att närradion kompletteras med viss utrustning för bl.a. omkoppling och förmedling av lokalradions sändningar, samt att programl'örbindelser och utrustning installe- ras så att varningsmeddelanden kan vidarebefordras från kommu- nens räddningscentral.

SRV har i programplaneringen föreslagit att nya närradiosän- dare av beredskapsskäl upprättas i kommuner som nu saknar när- radioverksamhet. Om och i den takt närradioverksamhet kommer till stånd i dessa kommuner bör kostnaderna övertas av de sän- dande föreningarna.

Sedan 1986 har SRV i de rullande femårsplanerna avsatt eko- nomiska resurser för att säkra möjligheterna att varna befolkning- en via närradiosändare. Resurserna avser i första hand investe- ringar i kompletterande utrustning av befintliga och tillkomman— de sändare (ca 17000 kronor i installations— och 3500 i årlig driftkostnad per sändare) samt utrustning och installation till och i Iedningscentraler (ca 20000 kronor i installations— och 3500 kronor årlig driftkostnad per central). 1 andra hand avser de av- satta medlen kapital— och underhålIskostnader för nya närradio- sändare i kommuner där sådana saknas (ca 15000 kronor per år och sändare). Kostnaderna är uttryckta i 1986 års prisläge och är baserade på televerkets uppgifter.

Totalt har avsatts ca 25 milj.kr. för femårsperioden för varning via närradiosändare. l avvaktan på beslut om principer för närra- dions utnyttjande under beredskap och i krig, har pengarna inte använts för ändamålet. lnplanerade resurser har omfördelats till andra verksamheter och de för närradion avsatta resurserna har successivt skjutits på framtiden.

* 1988 års befolkningsskyddskommitté

1988 års befolkningskyddskommitté presenterar i sitt betänkande Risker och skydd för befolkningen (SOU 1989zl7), ett skyddssy— stem av samverkande delar bland vilka varning och information till befolkningen genom rundradion utgör väsentliga inslag. l be- tänkandet görs en värdering av tele— och radioanläggningarna som mål för fientliga angrepp i krig samt av deras betydelse för försvarets förmåga att bemöta ett angrepp och genomföra ett krig. Slutsatsen blir att radio- och teleanläggningar värderas högt för totalförsvarets mobilisering, styrkeuppbyggnad och uthållig— het.

1 diskussionen om befolkningens behov av skydd slås som ett rättvisekrav fast att information och fysiskt grundskydd bör finnas för alla människor. Ett fungerande varningssystem är en väsentlig del i befolkningens informationsbehov. Kommittén föreslår att ett sammanhållet system för varning via radion utvecklas samt att varning bör kunna riktas till begränsade områden, helst en kom— mun. Det noteras att jag i mina direktiv fått uppdraget att bl.a. behandla möjligheterna att använda närradion i kris och krig, och vikten av att varningsl'rågormr snarast får en lösning betonas.

Vidare framhålls att bel'olkningsskyddet bygger på ett samarbe- te mellan befolkningen, myndigheter och olika hjälpprogram,

samt att det för människors medverkan i befolkningsskyddet krävs att de har förtroende för samhällskyddsorganisationen som en lokal kontaktyta mellan befolkning och myndigheter under be- redskap och krig.

Organisationen kommer att få många viktiga uppgifter, inte minst att förmedla kunskap och information. Över huvud taget är information under beredskap och krig viktig; alla ledningsnivåer måste därför ha en hög informationsberedskap och långt drivna informationsförberedelser.

* Räddningsverkets varningsstudie

Befolkningskyddskommitténs överväganden utgör en viktig grund i SRV:s varningsstudie "Varning till allmänheten vid nödlägen i fred och krig" (preliminär slutrapport 1990—03—19). lin andra ut- gångspunkt för studien utgör slutbetänkandet från utredningen om kärnkraftsberedskapen, SOU 1989186 Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor. SRV slår i studien fast att ljudradion och televi— sionen bör användas för varning och information till befolkning- en. Det grundläggande varningssystemet bör enligt verket vara ”viktigt meddelande till allmänheten” (VMA) som lämnas genom radio och television (se 10.2). Ett sammanhållet system för var— ning och information bör utvecklas och varningen bör helst kun- na riktas till varje kommun för sig. De viktigaste punkterna i för— slaget till varningssystem är att:

— ansvar, system, rutiner m.m. för varning till allmänheten bör vara desamma vid nödlägen i fred och krig; — varning till allmänheten bör vara en del av räddningstjäns— ten och ansvarsförhållandena för planering och genomföran- de bör läggas fast i räddningstjänstlagstiftningen såväl i fred som i krig; — varning genom radio och TV bör vara det grundläggande varningssystemet. VMA—systemet, som utvecklas och tilläm— pas vid nödlägen i fredstid, bör utvecklas ytterligare och till— lämpas även i krig;

— utsändning av varningsmeddelande skall kunna ske på begä— ran av räddningsledare eller SOS-central om räddningsan- svariga myndigheter har kommit överens om detta. Utsånd— ning av varningsmeddelande skall alltid ske omgående i si— tuationer då det enligt räddningstjänstlagen är räddnings- tjänst och allmänheten enligt räddningsletlningen uppfatt- ning bör varnas;

— en överenskommelse mellan Sveriges Radio och SRV bör lägga fast principerna för sändning av varningsmeddelande i radio och TV. Överenskommelsen skall bl.a. ligga till grund för de allmänna råd och instruktioner som kan behövas för

de berörda organens planering och genomförande av var— ning till allmänheten;

— för att kunna ge effektiv varning genom radio och TV i om- råden med fredstida risker för utsläpp av radioaktiva ämnen och farliga kemikalier bör kompletterande varningssystem utvecklas med hjälp av RDS—teknik där varning till allmän- heten inte kan ordnas effektin på annat sätt; — varning genom radio och TV bör sändas i samtliga kanaler. Lokalradions programkanal bör vara huvudkanalen för var— ning, och lokalradion bör i krig ha tillgång till närradions sändare för varning till allmänheten; — systemet för varning genom radion och TV bör komplette- ras med system för utomhusvarning i riskområden i fred och krig.

SRV understryker vikten av att närradiosändarna blir tillgängli— ga för varning av allmänheten i krig som komplement till riks— och lokalradion. Genom utbyggnad och användning av närradio- sändare kan ett varningssystem komma till stånd som medger att varning över radio kan avgränsas lokalt. Verket framhåller vidare att reglerna för sändning av VMA i radion bör kompletteras med bättre planering och rutiner för information via riks— och lokalra— dion. Även vad gäller varning via närradion bör motsvarande ru- tiner införas.

Det finns således enligt SRV ett starkt behov av en decentrali- serad radioverksamhet på lokal, kommunal nivå. En sådan lös- ning ger en väsentligt högre säkerhet och uthållighet i det totala varnings— och informationssystemet. Vidare kan förutsättningar skapas för att lämna lokalt riktad varning och information under ett krigsskede, när stora behov av att snabbt och säkert kunna nå ut till begränsade delar av befolkningen föreligger.

SRV betonar medborgarnas rätt till snabb, säker och entydig varning och information under hot» och akutskeden, vilket kan bli avgörande för möjligheterna att rädda liv och egendom.

11. Rasism och missbruk av yttrandefriheten i närradion

11.1. Regeringens uppdrag

Regeringen har med överlämnande av slutrapporten från kom— missionen mot rasism och främlingsfientlighet (SOU 1989:13—14), Mångfald mot enfald, uppdragit åt mig att göra viss översyn. Mot bakgrund av vad kommissionen föreslagit skall jag se över regler- na om referensbandning och undersöka möjligheterna att ge när- radions etiska nämnd en starkare ställning. (Regeringens skrivelse 1989—11—30, dnr IP 2311/89)

1 kommissionens diskussion om närradion och dess betydelse för normbildningsprocessen ställs frågan om inte närradion visar sig vara ett redskap av stor betydelse för att nå vissa grupper med socialt oönskade budskap (a.a. s. 229). Kommissionen ifrågasätter om det är självklart att ett yttrande i en åsiktsradio skall ha sam— ma starka grundlagsskydd som yttrandefriheten i andra medier.

11.2. Kommissionens kritik av dagens system 11.2.1 Rättstillämpningen

Kommissionen har i sin genomgång av närradioverksamheten funnit ett antal JK—anmälningar framför allt i Malmö och Stock- holm rörande brottet hets mot folkgrupp.

Under åren 1981—85 var antalet anmälningar tämligen lågt, mellan 10 och 20 per år. Därefter steg antalet anmälningar dra- matiskt, till 45 under 1986. Bland gjorda anmälningar resulterade endast ett fåtal i väckta åtal. .lK:s gallring var hård och i många fall välbehövlig. Men det fanns, menade kommissionen, exempel på att JK trots att upprörande yttranden förekom avstod från att väcka åtal. Kommissionen anför som exempel på sådana yttran- den bl.a. följande; " Släng eller kasta indierna i ugnarna", "Indier- na klarar bara av att mata feta kloakråttor”. JK hänvisade i dessa

fall till den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 5 TF och avskrev ärende— na. Den s.k. instruktionen föreskriver att envar som skall döma över missbruk av tryckfrihet eller i övrigt vaka över TF:s efterlev- nad, alltid bör ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundvalen för ett fritt samhällsskick. Denne skall därför alltid fästa sin upp- märksamhet mer på ämnets eller tankens än på uttryckets lagstri— dighet, mer på syftet än på framställningssättet och i tvivelsmål hellre fria än fälla.

* JK:s remissvar på kommissionens rapport

I sitt yttrande över kommissionens rapport kan JK inte dela den uppfattning som kommer till uttryck i utredningen om ett behov av skilda regler för olika medier. Han anför vidare, att yttrande— friheten endast kan begränsas av lag och att denna lag inte får innebära att olika medier behandlas olika. En annan sak är att uppsåt och andra brottskriterier i varje särskilt fall får prövas för sig, där det vid brottets begående använda mediet också kan få betydelse.

JK påpekar vidare att den övervakning som han kan bedriva naturligtvis är mycket sporadisk. Den är i huvudsak beroende av anmälningar. En sådan ordning är lämplig när det gäller det mest ifrågasatta yttrandefrihetsbrottet, förtal. Detta är ett målsägande— brott som kräver angivelse av den som anser sig förtalad. När det däremot gäller rasdiskriminerande inslag bör kanske övervägas någon annan form av officiell bevakning så att dessa inslag verkli— gen kommer under justitiekanslerns prövning. I sammanhanget bör beaktas att den korta preskriptionstiden — sex månader — kan komma att ställa särskilda krav på resurser för att en effektivare tillsyn skall komma till stånd.

11.2.2. Den långa handläggningstiden

Kommissionen kritiserar den långa handläggningstidcn vid yttran- defrihetsmål. Den finner att det är särskilt allvarligt när det gäller närradion eftersom den misstänkte/åtalade kan fortsätta sina sänd- ningar i avvaktan på en ev. dom. Sammanslutningen behåller sitt sändningstillstånd och kan upprepa sitt budskap. Kommissionen föreslår därför dels en snabbare handläggning av bl.a. yttrandefri- hetsmål, dels en motsvarighet till tryckfrihetsförordningens regler om beslag och konfiskering på pressens område (10 kap. TF) (aa. s. 100 f).

Stockholms tingsrätt kommenterar förslaget om snabbare hand- läggning genom att framhålla att sådana mål redan i dag skall handläggas med skyndsamhet. Väntetidcrna blir ändå långa, efter— som det finns många andra mål av förturskaraktär och resurserna är begränsade. Tingsrätten stöder förslaget att JK eller domstol skall kunna ingripa mot en sändande förening och återkalla sänd- ningstillståndet interimistiskt redan under pågående utredning av yttrandefrihetsbrott. _

JK anför som sin mening, att det kan vara av värde att möjlig— het skapas att under pågående utredning inskritla mot yttrandefri- hetsbrott i närradion.

Sveriges Advokatsamfund är kritiskt och avråder bestämt från förslaget om införande av en motsvarighet till reglerna om beslag och om möjligheten till konfiskering enligt 10 kap. TF. Dessa reg- ler gäller skrifter som redan blivit utgivna, st. utlämnade för spridning. Införandet av motsvarande regler för närradiosänd- ningar, dvs. att konfiskera ett redan sänt program förefaller sam— fundet nonsensartat. Menar däremot kommisionen att konfiske- ringen skall avse sändningstillståndet, införs förhandscensur, vil- ken på de tryckta mediernas område endast kan meddelas då riket är i krig( utgivningsförbud, 7 kap. 8 g" 11 ).

Även juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet avstyrker förslagen. Den ser dem som allvarliga inskränkningar i förenings— och yttrandefriheten.

11.2.3. Referensbandning

Kommissionen anser att det finns en uppenbar risk att den sän— dande föreningen manipulerar med banden eftersom den lämnats ansvaret att själv sköta referensbandningen. Även om referens— band finns är de i många fall av så dålig kvalititet att de inte kan avlyssnas. Kommissionen föreslår därför att referensbandningen sköts av någon annan eller att föreskrifter utformas för hur refe- rensbandning skall gå till. Särskilt möjligheten att garantera deras tidsmässiga riktighet skall uppmärksammas.

* Svenska Närradioförbundets remissvar

Sveriges Närradioförbund har i sitt yttrande betonat att förslaget inte får medföra ytterligare ekonomisk belastning för de sändande föreningarna. 1 övrigt finns inte några direkta kommentarer till förslaget bland remissinstanserna.

När det gäller etikfrågor har kommisionen med tillfredsställelse funnit en allvarlig strävan inom närradion att själv sanera verk- samheten. Så sker genom den av närradioförbundet inrättade etis- ka nämnden och genom de av förbundet antagna etiska reglerna. Emellertid gör kommissionen den bedömningen att den etiska nämnden bör ges en starkare ställning gentemot de sändande för- eningarna och att den skall ges laglig rätt att få tillgång till samtli— ga sändande föreningars referensband.

* Reaktionen från några remissinstanser

Sveriges Närradioförbund delar kommissionens uppfattning, men betonar, att det är viktigt att de etiska frågorna fortfarande har status av en självklar och frivillig ”sanering” i närradioverksamhe— ten. 1 övrigt framhåller förbundet i sitt yttrande att förbundets stämma nyligen bifallit en motion om att närradions etiska nämnd skall kunna vara stramare i sin bedömning för att medver— ka till ett ökat förtroende för närradion.

Förbundet har för avsikt att i normalstadgar för närradiofören- ingarna införa att medlemmar kan uteslutas vid brott mot de etis— ka reglerna.

JK har inte någon erinran mot att närradions etiska nämnd till- erkänns en lagstadgad rätt att få ta del av referensband.

Även Svenska Flyktingrådet stöder förslaget.

JO ställer sig däremot tveksam till tanken att tillerkänna en privat inrättning — dessutom verkande inom en organisation till vilken inte samtliga berörda närradioföreningar är anslutna — en sådan befogenhet som att med lagstiftningens stöd utkräva önska— de referensband.

11.3. Referensband ning 11.3.1 Lagstiftningen

Som tidigare nämnts åligger det enligt 8 g” lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio varje tillståndshavare att se till att varje program som sänds spelas in och bevaras i sex månader.

Med program avses detsamma som med radioprogram i radio- lagen (1966:755), dvs. sändningens innehåll, om det består av an- nat än, utom angivande av namn och källa, enkla meddelande om tid, väderlek, nyheter och dylikt. Det innebär att även s.k. slingor omfattas.

Motsvarande skyldighet finns för programföretag, vilken f.n. endast gäller dotterbolagen i Sveriges Radio—koncernen, i 6 & för-

ordningen (l967:226) om tilllämpningen av radioansvarighetsla- gen (19661756).

JK och den som anser att yttrandefrihetsbrott begåtts mot ho- nom har rätt att kostnadsfritt få ta del av inspelningen och att få utskrift av vad som yttrats i programmet. Enligt 14 & närradiola— gen (1982z459) är en sammanslutning även skyldig att tillställa närradionämnden referensband på nämndens uppmaning.

Om sammanslutningen inte fullgör sin skyldighet att lämna ut referensband eller ge utskrift kan den som i sammanslutningen anses ansvarig dömas till böter eller fängelse i högst ett år. JK är åklagare i sådana mål.

Om närradionämndens begäran om att få referensband inte ef— terföljs, kan nämnden förena sin begäran nästa gång med vite. Om ej heller nu begäran efterföljs, kan närradionämnden begära att länsrätten dömer ut vitet.

11.3.2 Praktik och teknik

För att en sändande förening skall kunna referensbanda sina sändningar krävs att den, utöver nödvändiga investeringar för sändarutrustning, har tillgång till en särskild bandspelare - kas- sett— eller rullbandspelare — för referensbandningen. Därutöver krävs personlig administrativ och teknisk kompetens för att säker— ställa att referensbanden håller den kvalitet som krävs av ett be- vismaterial.

1 Malmö har man sedan ett antal år valt att ha en central refe- rensbandning för orten. Bakom detta ligger såväl krav på god ekonomi som god kvalitet. Under perioden fram till år 1989 sköt— tes den gemensamma bandningen av Televerket Radios driftscen- tral i Malmö mot betalning. Närradioföreningen hade själv köpt inspelningsapparaturen (ca 25000 kronor) och betalade det sista året sammanlagt 26000 kronor i driftskostnad till televerket. Nu— mera sker inspelningen i närradioföreningens regi. Med hjälp av en fyraspårig bandspelare placerad i närradioföreningens studio och bemannad av föreningens egna tekniker spelas samtliga pro— gram in på närradions två sändare i Malmö tillsammans med Frö- ken Ur samt digital avläsning av klockslag, dag och månad. lnves- teringskostnaden för detta var 42 000 kronor. Malmö närradioför- ening har lönebidragsanställda tekniker.

11.3.3 Erfarenhet av referensbandning Närradionämnden har vid några tillfällen, men då i samband med att andra frågeställningar varit uppe till behandling, haft anled- ning att ta ställning till föreningarnas referensbandning. Det har

då i några enstaka fall förekommit att referensband saknats eller att de som sänts in varit av otjänlig kvalitet.

Närradionämnden har inte använt sig av sin möjlighet till vite. Vid förfrågan hos närradionämnden har den uppgivit att någon ren vägran inte förekommit. När band uteblivit, har det handlat om att banden förklarats vara av så dålig kvalitet att föreningen ansett det meningslöst att sända in dem, eller att föreningen med— delat att det av olika skäl, t.ex. stöld, inte finns några referens- band. I flera fall har nämnden låtit saken bero efter att ha förtyd- ligat föreningens skyldighet i samband med referensbandning. Ibland har skyldigheten att även referensbanda s.k. slingor miss- förståtts. Något enstaka fall har varit sådant att det blivit föremål för åtalsprövning av JK varefter det resulterat i fällande dom (bö- ter).

Närradionämnden har av de inträffade fallen inte haft anled- ning att tro att slarv med referensbandning är vanligt.

Vid våra besök ute hos närradioverksamma har dessa inte säl— lan påpekat att referensbandningen inte sköts så väl som närra- dionämnden synes tro.

11.4. Massmedier och etik 11.4.1 Yttrandefrihetsskydd och yttrandefrihetsbrott

Enligt lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio gäller samma system för straffrättsligt ansvar som enligt radiolagen (l%6:577). Därmed gäller tryckförordningens (TF) system.

Vi har i vårt land länge värnat om yttrande— och tryckfriheten. Tryckfrihetsförordningen är en särskild grundlag för det tryckta ordet. Yttrandefriheten — i vidare bemärkelse — är som tidigare nämnts reglerad i 2 kap. RF, främst då dess l, l2 och l3 55.

Genom TF har vi ett särskilt rättssystem och en särskild rätte— gångsordning till skydd för det tryckta ordet. Den har tjänat som förebild för reglerna för etermedierna och är i vissa delar direkt tillämplig. lnom justitiedepartementet arbetar man för närvarande med att skapa grundlagsregler av likartad omfattning även för ytt- randefriheten i andra medier än den tryckta skriften.

TF:s system har följande grunddrag: Förhandscensur är förbju— den. Möjligheterna till statligt ingripande med anledning av vad som uttrycks i massmedier är starkt begränsade. Sanktioner i form av straff eller skadestånd kan endast utdömas om det som förekommit är straffbelagt såväl i lag som i TF. Sanktionerna kan därtill i huvudsak endast riktas mot en person, den ansvarige utgi- varen. Den som lämnar uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift kan inte göras ansvarig och får inte efterforskas av myndig— het, det s.k. meddelarskyddet.

Processen följer en särskild rättegångsordning. _lK är — vid si— dan om en vanlig målsägande — den ende som kan påtala tryckfri— hetsbrott. En jury har central plats i processen då dess friande ut- slag är slutgiltigt och aldrig kan överklagas.

De brott som straffbelagts enligt TF. och som även då gäller närradioverksamheten, kan indelas i fyra huvudgrupper;

]. brott mot rikets säkerhet — ex. högföräderi, krigsanstiftan, uppror,

2. brott med hemliga uppgifter — ex. spioneri, obehörig befatt— ning med hemlig uppgift,

3. brott mot allmän ordning — hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga våldsskildring,

4. ärekränkning av enskild person — förtal.

11.4.2 Radio och TV

För radio och TV gäller radiolagen (l9661755) och radioanssvarig— hetslagen (l966:756). Härigenom har ett ansvarighetssystem likt TF:s skapats. Därutöver föreskrivs i () & radiolagen att sändnings- rätten skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Dessutom skall programföretagen i sin programverksamhet hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

De närmare bestämmelserna om programverksamheten regleras i enlighet med de ramar som ges i 6 5 radiolagen genom avtal mellan staten och vart och ett av de fyra programföretagen som svarar för radio och TV i Sverige, nämligen Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB.

Radionämnden, som är en statlig myndighet, övervakar i efter- hand att programmen uppfyller kraven enligt lagen och avtalen. Den har att efter anmälan eller på eget initiativ granska program som sänts inom en sexmånadersperiod. Enligt avtalen med staten föreligger en skyldighet för programföretagen att tillställa radio- nämnden det material som är nödvändigt för granskningen. Nämnden består av ordförande och sex andra ledamöter. Ordfö- randen och vice ordförande skall vara lagfarna och erfarna i do- marvärv.

Nämndens avgörande resulterar i yttranden, som avser frågan om ett program eller programinslag överensstämmer med eller strider mot lagen eller avtal med staten. Dessa yttranden nyanse— ras så att det av dem går att utläsa olika grader av ”övertramp”. I mål av allmänt intresse brukar nämnden lämna en kommuniké till TT, i andra fall utdelas yttrandet till ett antal personer inom

Sveriges Radio-koncernen. Yttrandet skall enligt avtalen med sta- ten publiceras i den TV— eller radiokanal där programmet sändes.

Sveriges Radio AB har utarbetat en intern regelsamling, Regler för programverksamheten vid Sveriges Radio. Den ger riktlinjer av etisk natur. Ledningen har uppgiften att övervaka att reglerna följs.

11.4.3. Pressens opinionsnämnd och P()

Området för lagenligt ingripande är snävt. lnom massmedievärl- den har man därutöver utformat etiska regler, som massmedierna frivilligt har åtagit sig att följa.

Pressens opinionsnämnd (PON) har funnits sedan år 1916. Den är en hedersdomstol i ärenden som gäller god publicistisk sed rö- rande all periodisk press som är tillgänglig för envar. Den finan— sieras av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Sven— ska Tidningsutgivareföreningen, vilka även utser en ledamot var i nämnden. Från år 1969 finns i nämnden ett visst offentligt inslag, då stiftarna skrev in i nämndens statut att riksdagens justitieom— budsman i förening med Advokatsamfundets ordförande äger utse två ledamöter och sex suppleanter för dem. De personer som på detta sätt utses är vanliga medborgare som med sin allmänna klokskap kan tillföra nämnden lämplig kompetens. Nämnden be- står således av fem ordinarie ledamöter. Dessa utser därefter sin ordförande och tre vice ordförande, vilka skall vara jurister med domarerfarenhet.

År 1969 grundade Publicistklubben, Svenska journalistförbun— det och Svenska tidningsutgivareföreningen också stiftelsen All- mänhetens pressombudsman (P0). P0 prövar klagomål från såväl enskilda personer som juridiska personer, dvs. företag, organisa- tioner etc., som anser sig blivit illa behandlade i pressen. Att det fanns ett uppdämt behov av en klagomur för enskilda visade sig omgående. Anmälningarna ökade i ett slag från ca 50 per år till ca 350.

Pressens opinionsnämnd tar upp ärenden till behandling efter anmälan av PO eller av den saken berör (målsägande). Gransk- ningsmaterialet består av tryckta skrifter, tidningar. Det är förhål- landevis låttåtkomligt och därtill tillgängligt för envar.

Nämndens avgörande efter att ett ärende behandlas kan bli ett uttalande (”opinionsuttalande") som offentliggörs. Enligt stadgar— na för nämnden bör en fälld tidning återge uttalandet i fullstän— digt och oförändrat skick och redovisa att så har skett till PO. En klandrad tidning kan även åläggas att betala en expeditionsavgift relaterad till tidningens upplagestorlek.

PO har till uppgift att på eget initiativ eller efter anmälan påta— la avvikelser från god publicistisk sed. Vad som avses med god publicistisk sed har av pressens organisationer tidigare nedteck-

nats i de s.k. PK—reglerna och i en särskild ”yrkeskodex” utarbe— tad av Journalistförbundet år 1968. Dessa regler har därefter omarbetats av de tre organisationerna till en ny gemensam regel— samling "Etiska regler för press, radio och TV”. De gäller från år 1974.

Sveriges Radio AB har anslutit sig till reglerna i den utsträck- ning de kan tillämpas med hänsyn till bl.a. företagets avtal med staten. Företagets egna programregler hänvisar i vissa fall till pressens etiska regler.

11.4.4. Närradion och dess etiska regler

För närradion gäller inte 6 5 radiolagen (19661577) med dess krav på opartiskhet och saklighet. l närradion skall i stället samman- slutningarnas åsikter — utanför vad som är brottsligt - få framfö- ras fritt. Närradion beskrivs därför ibland som en åsiktsradio.

Sveriges Närradioförbund är en sammanslutning av lokala när- radioföreningar, vars medlemmar i sin tur utgörs av organisatio- ner på respektive ort, vilka har tillstånd att sända närradio.

Närradioförbundet har utformat egna etiska regler, som har haft pressens regler som förebild (bilaga 3).

Närradions regler skiljer sig i vissa avseenden dock från pres- sens. T.ex. föreskrivs i närradions regler att program inte skall sändas som kan uppfattas som hot eller förakt för folkgrupp. Pressens regler föreskriver att berörda personers ras, börd, natio— nalitet eller kön inte skall framhävas när det är ovidkommande. Skillnaden innebär, att närradions regler inte fordrar att någon särskild och utpekad person skall ha blivit kränkt för att etiska nämnden skall ta upp frågan till prövning och kunna konstatera att reglerna överträtts. lnstruktionen för den etiska nämnden fordrar inte heller att anmälaren är berörd av programmet. Pres— sens regler fordrar däremot en målsägande, som därtill anmäler programmet.

lnom Sveriges Närradioförbund har man också etablerat en nämnd, Närradions etiska nämnd, som skall övervaka att de etiska reglerna iakttas. Beslutet att inrätta en sådan togs redan i sam— band med att förbundet bildades 1982.

Etiska nämnden är sålunda ett helt privat organ utan någon of- fentligrättslig anknytning. Den bekostas av dem som tillsynen gäl— ler. l dessa hänseenden har nämnden samma ställning som Pres— sens opinionsnämnd.

Etiska nämnden behandlar, liksom Pressens opinionsnämnd, på eget initiativ eller efter anmälningar från allmänheten frågan om program strider mot de etiska reglerna. I båda fallen kan nämndens behandling leda till att ett utlåtande. Detta skall enligt närradions etiska regler återges i sammanslutningens sändning i

sin helhet och utan dröjsmål på så attraktiv lyssnartid som möj— ligt.

Enligt närradioförbundets stadgar föreligger det inte någon skyldighet för närradioföreningarna och dess medlemmar de sändningsberättigade sammanslutningarna att tillställa den etis- ka nämnden referensband för granskning. Sammanslutningarna skall i stället frivilligt efterkomma nämndens begäran om sådana.

Redan närradiokommittén konstaterade att kopplingen mellan tillståndshavarna och den etiska nämnden var svag, eftersom ett antal sammanslutningar inte var anslutna till förbundet. Närradio- kommittén noterade, att även om den etiska nämnden inte kunde vara säker på att få in de efterfrågade inspelningarna, så är en bandkopia som infordrats av närradiomyndigheten, numera närra— dionämnden, för granskning en offentlig handling som ledamöter av den etiska nämnden på samma sätt som andra kan få kopia av. Kommittén förutsatte att nämnden aldrig skulle sakna band för prövningen av sina ärenden.

Den etiska nämnden tycker sig ha märkt en minskad benägen— het hos anmälda tillståndshavare att skicka in infordrade referens- band. Behandlingstiden, speciellt under hösten 1988, har förlängts på grund av att nämnden inte haft tillgång till erforderliga band. År 1988 var antalet anmälningar 25 st. Av dessa var 13 st uppe i nämnden för behandling. Flera av de övriga försenades på grund av att erforderliga referensband inte kommit nämnden till handa. Av de anmälningar som behandlats av nämnden har 5 st avskri- vits på grund av att de var för sent inkomna (inom tre månader efter programmet sänts skall anmälan ske) eller att referensban- den var stulna, 6 st har friats och 2 st har fällts (Sveriges Närra— dioförbund, verksamhetsberättelse 1988 s. 23).

Jag vill i detta sammanhang nämna ett försök att lokalt, i när- radioföreningens regi, slå vakt om närradioctiken. Närradiofören— ingens styrelse i Malmö föreslog till föreningens årsmöte 1990 in- rättandet av en egen etisk kommitté. Den föreslagna kommittén ges inga sanktionsmöjligheter utan man litar uppenbarligen till sin förmåga att lokalt påverka opinionsbildningen. Bakgrunden till Malmöföreningens initiativ är att här lokalt finns speciella förhål- landen. Inte mindre än 90 % av det 40—tal anmälningsärenden som närradioförbundets etiska nämnd behandlat under år 1989 rörde sändningar från Skånepartiet och Opponentgruppen i Mal— mö (Närradion, Sveriges Närradioförbund nr 4 1989).

Etiska nämnden skiljer sig från Pressens opinionsnämnd genom att samtliga ledamöter, tre ordinarie och två suppleanter, utses av närradioförbundets styrelse. Ledamöterna hämtas från närradio- föreningarnas egna och det krav man ställer på dem är att de är personer med särskilt goda insikter i närradioctiska frågor. Det finns således inte, som i Pressens Opinionsnämnd, något inslag av allmän— eller lyssnarintressen eller av fristående jurister. Det finns

inte heller någon opartisk och juridiskt kunnig instans inom när- radion som likt PO kan föra enskildas talan.

Närradioförbundets resurser är begränsade. Det har inte en ekonomisk bas lik pressens organisationer. Pressen består ju av kommersiellt verksamma tidningsföretag med goda ekonomiska resurser. Närradions aktörer är enbart ideella organisationer med avgifter och frivilliga bidrag som de enda ekonomiska tillskotten. Ett uttryck för denna skillnad är att närradioförbundet endast har en person anställd.

11.5. Återkallelse av sändningstillståndet 11.5.1 Lagstiftningen

Till skillnad mot vad som gäller för det tryckta ordet kan brott mot yttrandefriheten i närradion leda till sanktioner som riktar sig mot en vidare krets än programutgivaren, närradions motsva- righet till skriftens ansvarige utgivare, nämligen genom återkallel— se av sammanslutningens sändningstillstånd. Ett av skälen härtill är att närradion just är föreningarnas radio: litt ”kollektivt” an- svar faller sig naturligt. Men det bottnar även i att sändningarna fordrar tillstånd från regeringen eller någon härför utvald myn— dighet, medan det för det tryckta ordet råder full etableringsfri- het. För etersändningarna finns en absolut ram genom det be- gränsade frekvensutrymmet, medan någon motsvarande begräns- ning inte finns för det tryckta ordet.

Aterkallelse kan, som tidigare nämnts, ske på grund av brott mot reklamförbudet och det s.k. sponsringsförbudet (10 5 närra- diolagen) samt när ett program som i en lagakraftägande dom har befunnits innefatta ett yttrandefrihetsbrott och som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten i närradio (13 5 1 st p 4 närradiolagen). Efter en lagändring år 1985 får närradionämnden återkalla tillståndet interimistiskt redan då domen fallit, således utan att avvakta att domen vinner laga kraft.

Därutöver får närradionämnden återkalla tillståndet för mer ”administrativa” brott mot närradiolagstiftningen (13 5 1 st p 1—3 och p 6—7 närradiolagen). Tillståndet kan återkallas om en sam- manslutning inte längre uppfyller kraven enligt 4 i)" närradiolagen, om en sammanslutning bryter mot beslut om sändningstid eller låter annan i dess ställe utnyttja sändningstid som tilldelats sam— manslutningen, om sammanslutningen bryter om föreskrifter om programinnehåll i 11 å närradiolagen, om sammanslutningen inte utnyttjar rätten att sända under tre på varandra följande månader eller om sammanslutningen inte erlägger sändningsavgift inom fö— reskriven tid och den dessförinnan förelagts att göra så vid även— tyr att annars tillståndet återkallas. Slutligen får närradionämnden även enligt 13 5 1 st p 3 närradiolagen återkalla sändningstillstån-

det, om sammanslutningen sänder program trots att varken behö— rig programutgivare eller ersättare för programutgivaren enligt la- gen (1982:460) om ansvarighet för närradio finns eller trots att anmälan om vem som är utsedd till programutgivare inte har gjorts.

11.5.2. Närradiokommitténsförslag

I detta sammanhang finns det anledning att påminna om att när— radiokommittén i sitt betänkande år 1984 föreslog att i närradio— lagen skulle föras in en lagregel som skulle givit närradionämn- den möjlighet att omedelbart återkalla en sammanslutnings sänd- ningstillstånd om något av dess program kränkte principen om "alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Härigenom skulle närradionämnden få en möjlig— het att utan föregående domstolsprövning dra in tillståndet vid rasdiskriminering, vilket var vad man hade i åtanke när förslaget formulerades. Diskriminering skulle med andra ord jämställas med brott mot reklamförbudet, det s.k. riksförbudet och överträ- delse av närradioföreningarnas sändningsrätt.

Främst de juridiska remissinstanserna hade starka principiella invändningar och framhöll att förslaget skulle innebära en be- gränsning av den grundlagsfästa yttrandefriheten och att det helt skulle avvika från nu gällande principer för lagreglering av ytt- randefriheten. Den föreslagna regeln var dessutom vag och svår- tillämpad, vilket kunde inbjuda till godtycke. Föredragande stats- rådet tog intryck av kritiken, och den lösning regeringen och se— dan riksdagen stannade vid var således tillägget enligt andra stycket 13 & närradiolagen.

11.5.3. Återkallelse i praktiken

Närradionämnden har använt sig av möjligheten till återkallelse restriktivt. Det har dock alltid skett när den sändande föreningen begått yttrandefrihetsbrott. ] övriga fall — vid brott mot reklam- förbudet, tidsöverdrag etc. — har nämnden ofta påpekat att en sammanslutning brutit mot reglerna men låtit det bero med det. Då tillstånd återkallats har sammanslutningen oftast kunnat få nytt tillstånd efter en till tre månader. Endast i något enstaka fall har återkallelsen medfört hinder för nytt tillstånd ett helt år fram- åt. Så skedde för Radio lslam.

Den mest uppmärksammade återkallelsen av sändningstillstånd gäller just Svensk—Arabislamiska förbundet i Stockholm, vilket sänt närradio under beteckningen Radio lslam. Den 8 mars 1989 väckte justitiekanslern åtal mot Radio lslams programutgivare för hets mot folkgrupp med anledning av 15 uttalanden i närradio—

program under tiden den 9 september 1988 till den 14 september 1988. Den 20 mars 1989 väcktes åtal för hets mot folkgrupp mot samme programutgivare med anledning av ytterligare 27 yttran- den i närradioprogram under tiden den 1 oktober 1988 till den 11 december 1988. Den 6 april 1989 väcktes ännu ett åtal avseende yttranden i närradio den 6 november 1988. Den 31 maj 1989 väcktes åtal med anledning av ytterligare 14 yttrande under tiden den 16 december 1988 till den 10 februari 1989. Ännu ett åtal av- såg hets mot folkgrupp men då i tryckt skrift.

Juryn i tryckfrihetsmålet vid Stockholms tingsrätt ogillade åta- let i stora delar, däribland det som avsåg brott i tryckt skrift. 21 yttranden kvarstod sedan för domstolen att bedöma.

Stockholms tingsrätt, avd. 8, fann i dom, DB 15, den 14 no- vember 1989 programutgivaren skyldig till hets mot folkgrupp ge- nom vad som yttrats i 18 yttranden i närradio. Enligt tingsrättens bedömning hade dessa yttranden ett innehåll som i varje enskilt fall var klart nedsättande och i många fall djupt kränkande för ju— dar. Dessa överskred alla gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. Brotten var ej att betrakta som ringa. Påföljden be— stämdes till fängelse i sex månader. Domen har överklagats till hovrätten som avgör målet under hösten 1990.

Närradionämnden beslöt den 28 november 1989 att återkalla Svensk—Arabislamiska förbundets sändningstillstånd tills vidare och uttalade att beslutet dock gäller längst 12 månader från den dag det delges sammanslutningen.

12. Uppdraget och vissa utgångspunkter

Enligt direktiven skall jag utreda vissa preciserade frågor som rör närradion. Det är viktigt att inledningsvis understryka att det allt— så inte är fråga om någon total översyn av hela närradioverksam— heten. Utredningsuppdraget omfattar i sammanfattning följande frågor.

* Närradiosändarnas räckvidd. Om det är tekniskt möjligt att gå ifrån huvudregeln om fem kilometer och i stället eftersträva kommuntäckning samt de praktiska och ekonomiska konsekven- serna av en sådan förändring.

* Konsekvenserna av att skyldigheten att använda sändare som tillhandahålls av televerket upphävs.

* Möjligheten att ändra beslutsordningen i sändningstidsären— den, t.ex. genom att låta närradioföreningarna överta viss beslu— tanderätt. Om det i så fall kräver fastare regler för närradiofören- ingarna samt om antalet närradioföreningar på en och samma ort behöver regleras.

* Närradioföreningarnas sändningsrätt i ljuset av att närradion i största möjliga mån bör bevara sin särprägel som föreningsradio.

* Rätten att sända närradio i krig eller krigsfara liksom beho— vet av att använda sändarutrustningen för andra ändamål i krig eller vid krigsfara och för sändning av varning vid fredsolyckor.

Genom tilläggsdirektiv har jag också fått i uppdrag att se över reglerna om referensbandning av närradiosändningarna samt möj- ligheterna att ge närradions etiska nämnd en starkare ställning.

Under mina kontakter med företrädare för sändande förening— ar och närradioföreningar har jag ofta mött uppfattningen att ut— redningen också borde omfatta finansieringen av närradioverk- samheten genom t.ex. reklam i sändningarna och genom spons- ring samt att staten står för kostnaderna för närradionämnden. Jag vill i detta sammanhang understryka att det inte ingår i mitt uppdrag att lägga synpunkter på finansieringsfrågorna, och jag kommer därför i det följande inte att ta upp dessa till behandling. Detta utesluter naturligtvis inte att vissa av mina förslag kan få ekonomiska konsekvenser.

När närradiosändningarna startade år 1979 som en försöksverk— samhet var syftet att ge en kanal till föreningslivet för att via etern nå ut till medlemmar, sympatisörer och andra intresserade inom det närliggande området. I riksdagsbeslutet år 1985, enligt vilket verksamheten permanentades, konfirmerades att närradion också framöver skulle vara en föreningsradio. Också i mina direk— tiv framhålls att ”det är naturligt att man strävar efter att i största möjliga mån bevara närradions särprägel som föreningsradio".

Jag instämmer helt i denna uppfattning; det är angeläget att slå vakt om och utveckla det instrument för kommunikation med medlemmar och andra som närradion utgör. Jag har under utred- ningsarbetet mött förslag och idéer om att närradion borde ut- vecklas till en mer allmän lokal radio. På en del håll kännetecknas också utbudet av mycket musik och i vissa fall kommunal infor— mation i närradioföreningarnas regi och inte särskilt mycket av information från de föreningar som har erhållit sändningsrätten. ] debatten har också hävdats att närradion borde utvecklas till en s.k. fri radio utan krav på sändningstillstånd och utan begräns— ningar i övrigt. Dessa krav har ibland ackompanjerats av krav på att närradionämnden borde slopas och att reklam i sändningarna borde tillåtas. I några fall har också den faktiska närradioverk— samheten kommit att utformas så att den liknar en kommersiell radio, där en förening dominerar sändningarna och har överlåtit den praktiska hanteringen av sändningsverksamheten på ett före— tag, av vilket sedan den sändningsberättigade föreningen köper tid för sina egna föreningsmeddelanden.

Utgångspunkten för mina förslag i det följande är att närradion alltjämt skall vara en föreningsradio; det är föreningarna som skall ges sändningsrätt för att kunna föra ut sina budskap på egna villkor. Jag är sålunda inte beredd att föreslå någon nedtoning av föreningskaraktären, något som, i likhet med vad som ovan fram- hållits, inte heller ingår i uppdraget.

Självfallet har var och en rätt att verka för en s.k. fri radio med eller utan kommersiella inslag. Men det skall inte ske genom att slå sönder närradion med dess karaktär av föreningsradio. Så länge det finns ett dokumenterat intresse och förmåga hos fören- ingslivet att sända närradio — och bådadera finns — bör närradion få leva kvar och utvecklas just som en föreningsradio.

För att få sända närradio skall föreningarna idag ha ett sänd— ningstillstånd utfärdat av den statliga myndigheten på området, närradionämnden. Eftersom det inte är praktiskt genomförbart med någon fri etableringsrätt om föreningarna skall få utrymme i etern, måste något slags koncessionsförfarande tillämpas. Jag ser ingen anledning att flytta denna uppgift till någon annan myndig- het; det bör också i fortsättningen vara en av närradionämndens uppgifter att bevilja sändningstillstånd för föreningarna. Detta är ingen snöpning av det fria ordet, som det ibland kan låta i debat- ten, utan i stället en garanti för föreningarna att få sända, en rätt

som varken närradioföreningen på orten eller någon annan orga- nisation kan ta ifrån dem.

En annan utgångspunkt för mina förslag är att det skall råda en vid yttrandefrihet i närradion. Det bör finnas så få restriktio- ner som möjligt. De som nu finns är i huvudsak bestämmelserna i lagen om ansvarighet för närradio, bestämmelserna i närradiola- gen om förbud mot reklam och sponsring samt bestämmelserna om att programmen inte får innehålla material som annat än i be— gränsad omfattning framställts för den egna verksamheten. Vidare finns de frivilliga etiska regler, som har antagits av Sveriges När— radioförbund. Jag anser att dessa regler i allt väsentligt är tillräck— liga för de sändande föreningarna.

Vad jag här har sagt innebär att jag inte är beredd att föreslå några begränsningar t.ex. av hur mycket musik som skall få finnas i föreningssändningarna. Det måste vara en uppgift för de sän- dande själva att avgöra hur de skall presentera sitt budskap, t.ex. om det skall ske genom en omfattande musikalisk inramning. Det kan naturligtvis också i en del fall vara musiken som är budska— pet.

En särskild fråga rör de fall av missbruk av yttrandefriheten i vissa närradiosändningar, som har behandlats av kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet. Vissa av kommissionens för— slag har överlämnats till mig. Det bör i detta sammanhang fram— hållas att reglerna om yttrandefrihetsbrott i lagen om ansvarighet för närradio är helt klara. Vad det här gäller är att få en bättre kontroll när det gäller efterlevnaden av bestämmelserna och att undersöka möjligheterna att lättare ingripa mot sådana sändning- ar.

Eftersom det också ingår i uppdraget att pröva och framlägga förslag om närradions uppgifter i krig och vid krigsfara, kommer jag att beröra frågan om eventuella inskränkningar av yttrandefri— heten i närradiosändningar i krigs— och krissituationer. Regerings- formen medger att yttrande— och informationsfriheten får begrän- sas med hänsyn till rikets säkerhet (RF 2:13). Min allmänna ut- gångspunkt vid denna prövning kommer att vara att reglerna för närradion bör utformas utifrån den situation som råder i fredstid och att dessa regler så långt det över huvud taget är möjligt ock- så skall tillämpas i krigs— och krissituationer.

För närradioföreningarna finns det ytterligare inskränkningar i sändningsrätten; jag återkommer till dem i samband med mina förslag om närradioföreningarnas sändningsrätt. I detta samman— hang vill jag emellertid framhålla att jag inte finner det principi- ellt stötande med längre gående restriktioner för närradiofören- ingarna än för de egentliga föreningarna. Syftet med närradion är ju att garantera sändningsrätt åt föreningslivet och inte åt den samarbetsorganisation som har bildats av de sändande föreningar— na för att lösa vissa i huvudsak praktiska problem.

Som en ytterligare utgångspunkt för mina överväganden i det följande vill jag nämna en strävan efter att flytta besluten så nära den praktiska verksamheten som möjligt och en parallell strävan efter att minimera byråkratin runt närradioverksamheten. Jag kommer sålunda i enlighet med direktiven att pröva om det är möjligt att låta närradioföreningarna, som i praktiken 1 de flesta fall svarar för sändningstidsfördelningen, också svara för de for- mella besluten. Strävan efter att förlägga besluten till det lokala planet tangerar också frågan om skyldigheten att endast använda televerkets sändare.

Om det s.k. televerksmonopolet upphävs och föreningslivet ges rätt att lösa sändarfrågan på sätt man finner mest ändamålsenligt uppstår en rad nya frågor: hur skall de sändningsberättigade sam- manslutningarna garanteras möjligheten att utöva sin sändnings— rätt, vem skall svara för sändarna, hur skall besluten om tillstånd att inneha närradiosändare fattas, hur kontrolleras sändningskvali— teten och att sändningarna sker på de av televerket tilldelade fre- kvenserna samt med den av närradionämnden beslutade räckvid- den? Dessa frågor får än större betydelse om närradion skall an— vändas för varning och integreras i totalförsvaret i krig och i kris— situationer.

Min utgångspunkt vad gäller det 5 k televerksmonopolet är att det måste kunna anföras starka skäl för att behålla monopolet, särskilt som televerket självt har begärt att det skall upphöra.

13. Närradiosändningarnas räckvidd

13.1. Nuläge

] riksdagsbeslutet år 1985 fastställdes att närradion skall ha be- gränsad räckvidd (5 km radie). Men samtidigt uttalade riksdagen att avsteg från huvudregeln kunde medges ”utifrån en bedömning om föreningslivets behov och ortens förutsättningar”. Jag har kunnat registrera ett utbrett önskemål om utökad räckvidd bland de närradioverksamma vilket tagit sig uttryck dels i mängden an— sökningar härom till närradionämnden dels i brev till närradio- nämnden från Sveriges Närradioförbund. Under den period som förflutit sedan riksdagsbehandlingen har närradionämnden bevil— jat ansökningar om utökad räckvidd för över hälften av sändarna. Huvudregeln, 5 km—gränsen, har med andra ord blivit undantaget (kap. 8).

Jag vill inledningsvis påminna om att televerket i sin frekvens— plan, som baserats på frekvenstiIldelningskonferensen i Geneve år 1984 och som används när ansökningarna om närradiosändningar beviljas av närradionämnden, har reserverat utrymme på FM— bandet 87.5—104 MHz för ca 380 sändare för närradiosändningar. Dessa är fördelade över landet så att minst en frekvens finns att tillgå inom var och en av landets kommuner (7.2). l televerkets redovisning till regeringen 1989—06—29 räknar verket med att ut— rymme skall finnas för en utbyggd närradio med utökade täck- ningsområden i landets samtliga kommuner, med vissa undantag, bl.a. på syd— och västkusten samt i Storstockholmsområdet. ] de senare fallen måste flera frekvenser och flera sändare med varde- ra mindre räckvidd kopplas ihop om större delen av kommunen skall kunna täckas. I några fall har frekvensbristen i förhållande till efterfrågan medfört att några kommuner fått samsas om sam- ma frekvens för sina närradiosändningar.

Mitt uppdrag är att undersöka om det är tekniskt möjligt att uppnå kommuntäckning för närradions sändningar. Jag skall ock— så redovisa de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av en sådan förändring.

13.2. Överväganden [3.2.1 En kommuntäckande närradio

Närradion skall naturligtvis vara lokal; frågan är hur lokal den skall vara. Den ursprungliga tanken om en grannskapsradio om- fattas numera knappast av någon. Uppenbarligen beror detta på att det är tämligen ointressant för föreningarna att göra program för en mycket begränsad krets.

Eftersom närradion är och enligt min mening också fortsätt- ningsvis bör vara en föreningsradio, är det rimligt att söka anpas- sa sändarnas räckvidd så att de sammanfaller med föreningarnas intresseområden. Det finns förvisso föreningar som har större in- tresseområde än kommunen medan andra har ett mindre intresse- område än kommunen, t.ex. en kommundel. Det vanligaste torde dock vara att föreningarna har kommunen som sitt primära ak- tionsområde. Detta förhållande kan också uttryckas så att fören- ingarna vill kunna nå ut till så många föreningsmedlemmar och sympatisörer som möjligt i kommunen.

Jag har tidigare redovisat att närradion för närvarande finns i de delar av landet där de flesta människorna bor. 67 % av Sveri- ges befolkning har i dag möjlighet att höra närradio. I slutet av år 1989 fanns det närradiosändare i 148 av landets 284 kommuner. 82 % av befolkningen, som bor i kommuner i vilka närradiosän- dare finns i drift, har möjligheter att lyssna på närradiosändningar (kap. 3).

Televerket Radio har därutöver för min räkning gjort en mer detaljerad beskrivning av den möjliga täckningen med utnyttjande av alla tilldelningar i frekvensplanen i de olika kommunerna och bl.a. redovisat att det till rimliga kostnader skulle gå att täcka in 86 % av befolkningen. De möjliga täckningstalen är betydligt högre i de mer folkrika kommunerna, 96 % i kommuner med 100000 invånare eller mer respektive 93 % i kommuner med in— vånartalet 50 OOO—100000, än i de mindre befolkade kommuner- na, 78 % i kommuner med 10000-50000 invånare respektive 76 % i kommuner med upp till 10000 invånare.

En måttlig utbyggnad av närradiosändare (med ett femtiotal nya sändare) i enlighet med dessa förutsättningar skulle innebära att alla tätorter med mer än 5000 invånare skulle kunna täckas. I dessa bor ca fem och en halv miljoner människor.

I en del kommuner finns i dag fler än ett sändningsområde för närradion. I enstaka fall samsas några mindre kommuner i ett såndningsområde. Detta har olika förklaringar. En är att närra— dions räckvidd enligt tidigare beslut skall vara 5 km ("huvudre- geln”). Närradion har med andra ord växt fram i enlighet med det lokala, oftast tätortsbaserade, föreningslivets efterfrågan. Så har

skett t.ex. i Sollefteå kommun med olika sändningsområden i 501- lefteå respektive 1 Junsele och i Stockholms kommun med fem sändningsområden dels i innerstaden och dels i olika förorter.

En annan förklaring hänför sig till föreningslivets efterfrågan på närradiosändningar. I vissa främst tätbefolkade områden ryms inte all efterfrågad sändningstid på en sändare. Därför finns det i vardera Malmö, Stockholms och Göteborgs innerstäder två närra- diosändare på olika frekvenser som har samma täckningsområde. Trängseln i storstadsområdena har också lett till att några kom— muner fått gå samman i ett sändningsområde. När Malmö begär— de en ytterligare frekvens för en andra närradiosändare "lånade” televerket den frekvens, som enligt Geneveplanen hade reserve— rats för Lomma kommun. Närradion i Lomma delar i sin tur sändningsområde med grannkommunen Burlöv.

Ytterligare en förklaring är de topografiska och allmänt geogra- fiska förhållandena i föreningslivets intresseområde. Delar av om- rådet kan ligga i s.k. radioskugga, bakom höga hus eller berg eller i en riktning från sändaren som är svår att nå med en rimlig sän— darstyrka. ] sådana fall har s.k. slavsändare fått tillgripas. I t.ex. Kungälvs kommun har man en närradiosändare i Kungälv och en slavsändare i Marstrand för att också kunna nå till befolkningen där.

Mot bakgrund av den genomgång jag här har gjort drar jag slutsatsen att det i de flesta fall finns möjligheter för att uppnå täckning av flertalet invånare i respektive kommun för närradions sändningar. Denna slutsats har betydelse för min kommande be- dömning av utnyttjandet av närradion och dess sändare för var- ning och information till befolkningen i krig och kris (kap. 17). 1 det här sammanhanget vill jag emellertid ta fasta på föreningsli- vets önskemål om sändningarnas räckvidd. Dessa önskemål kan i vissa fall ge upphov till motstridiga ståndpunkter. Dessa bottnar i sin tur i olika begränsningar av praktisk och ekonomisk natur, vilka jag i det följande skall söka redovisa.

13.2.2 Praktiska och ekonomiska konsekvenser

Närradiosändningarna i Stockholms kommun är som jag redan nämnt uppdelade på flera sändare med vardera begränsad räck— vidd. Några ytterligare frekvenstilldelningar på FM—bandet för närradioverksamhet i området bedöms åtminstone på kort sikt in- te vara möjliga. För att ett närradioprogram skall nå lyssnarna i hela kommunen samtidigt måste därför de existerande sändarna kopplas samman och programmet sändas över de olika sändarna samtidigt. Det skulle innebära en kraftig reducering av den sam- manlagda tillgängliga sändningstiden och därmed tillståndshavar- nas möjligheter att sända. Hopkoppling av sändare som vardera täcker olika delar av samma kommun innebär förutom en reduce-

ring av sändningsmöjligheterna inom kommunen dessutom nya ekonomiska åtaganden för tillståndshavarna.

1 kommuner med stora avstånd mellan orterna skulle en närra- diosändare med täckning av hela eller större delen av kommunen medföra avsevärda kostnader jämfört med ett par sändare med mer begränsad räckvidd. Årshyran för sändare med ökad räckvidd är enligt televerkets nuvarande taxa 63 % högre än för normal— sändaren. Till detta kan också komma extra kostnader för högre placering av antennen (tabell 9.1). Att etablera en sändare som täcker t.ex. både Sollefteå och Junsele skulle således medföra av- sevärda kostnader jämfört med i dag när orterna har var sin sän— dare med begränsad räckvidd.

1 kommuner där tillståndshavarna är intresserade att nå invåna- re även i otillgängliga eller avlägsna delar har man som nämnts accepterat de ekonomiska konsekvenserna och satt upp s.k. slav- sändare. Man kan emellertid tänka sig att en lokal förening i t.ex. Marstrand får tillstånd att sända närradio, men att den enbart önskar sända över Marstrandssändaren och därför inte ådra sig de merkostnader som sändningen över Kungälvssändaren skulle medföra. Jag menar att stor vikt vid sådana situationer måste läg- gas vid de olika tillståndshavarnas önskemål.

Det finns anledning att här beröra möjligheterna att sända när— radio över mellanvågsbandet (7.2). ] gällande frekvensplan finns som nämnts reserverat kanaler, som för närvarande inte utnyttjas. Rent teoretiskt skulle storstockholmsområdet därför kunna tillfö- ras ytterligare utrymme för närradiosändningar.

Man skall dock vara medveten om att sändningar över mellan- vågsbandet är förenade med betydligt högre kostnader än sänd- ningar över FM—bandet; etableringskostnaderna uppskattas till uppemot 10 gånger högre och driftskostnaderna blir avsevärt hög— re på grund av den större energiåtgången. Mellanvågssändningar kan dessutom utgöra en avsevärd störningsrisk för känslig elek— tronisk utrustning av olika slag i omgivningen. En placering av mellanvågssändare i tätbefolkade områden kan således innebära avsevärda kostnader för att avhjälpa dem.

13.3. Förslag

Mot bakgrund av vad jag i det ovanstående framfört om fören- ingslivets primära aktionsområde, anser jag det rimligt att där så önskas låta primärkommunen bli det eftersträvade täckningsom- rådet för närradion. Närradiolagens 1 5 skall därför ändras. Med närradio skall fortsättningsvis avses rundradiosändningar av ljud- radioprogram som endast undantagsvis når invånarna i mer än en kommun. Med en sådan skrivning öppnas en viss möjlighet att — i de särskilda fall jag redogjort för ovan — frångå kommunregeln

så att även de fall där två kommuner samsas om ett sändningsom- råde inte skall falla utanför lagen.

Om vissa föreningar önskar ett utökat sändningsområde medan andra motsätter sig det, eller om vissa föreningars önskemål om sändningsområde bara kan tillgodoses på andra föreningars be- kostnad, måste närradionämnden slita tvisten mellan föreningar- na. 1 en sådan situation anser jag det vara mest naturligt att i förs- ta hand söka tillgodose önskemålen hos majoriteten av förening— arna. l 6 & närradiolagen bör därför införas att närradionämnden vid nyetablering av en närradiosändare eller förändring av en be— fintlig Sändares räckvidd inte får godkänna ett för sändaren begärt sändningsområde, om majoriteten av tillståndshavarna inom om— rådet motsatt sig det.

Om en förening önskar bedriva sändningar över huvudparten av kommunen genom att samtidigt sända över ett antal olika sän— dare i kommunen bör detta vara möjligt. Föreningen skall natur— ligtvis ha medgivits sändningstillstånd på sändarna i fråga. Om en annan förening önskar sända över någon av sändarna vid samma tid bör 8 & näradiolagen tillämpas. Den förening som bedöms ha det största intresset av att få sända vid en viss tid bör få lov att utnyttja sändaren vid den tiden.

14. Huvudmannaskapet för närradiosändarna

14.1. Nuläge

Riksdagsbeslutet år 1985 om närradions framtid innebar fortsatt ensamrätt för televerket att tillhandahålla sändare för närradion. Motivet var bl.a. att man ville avvakta den kommande behand- lingen av yttrandefrihetsutredningens förslag.

Televerket har som jag redovisat (kap. 9) i en skrivelse till re— geringen år 1987 föreslagit att verkets monopol på närradiosända- re avvecklas. l remissbehandlingen framfördes från Sveriges När— radioförbund farhågor för att förslaget skulle få ekonomiska kon— sekvenser för föreningarna samt att nyttjanderätten till sändare som ägs av någon annan måste garanteras. Statens räddningsverk pekade på förslagets möjliga negativa effekter för närradions ut- nyttjande för Iarm till allmänheten och menade att med ett splitt- rat ägande är det i fred inte möjligt att säkerställa att privata sän- dare verkligen går ut med myndighetsmeddelanden. Överstyrelsen för civil beredskap och styrelsen för psykologiskt försvar hade inga invändningar mot att monopolet skulle avskaffas, men förut- satte båda att sändarinnehavarnas åligganden i krig och vid krigs- fara skulle regleras.

Jag har också redogjort för innebörden i gällande lagstiftning om radiosändare och närradio (kap. 2). Det är televerket som en— ligt kungörelsen (1967:446) om radiosändare ger tillstånd för an- nan än statlig myndighet att inneha eller använda radiosändare. Tillstånd att sända närradio ges emellertid av närradionämnden. För att en enskild skall få vara innehavare av en sändare krävs därför tillstånd av televerket. Ett sådant tillstånd ger dock inte denne rätt att bedriva närradiosändningar. Ett sådant tillstånd kan endast ges till sådana sammanslutningar som anges i närradiola— gen.

Till detta bör läggas att frågan om hur planering och fördel- ning av radiofrekvenser samt meddelande av tillstånd att inneha radiosändare skall gå till skall utredas av en nyligen tillkallad sär— skild utredare (K 1990:2). ] direktiven (Dir. 199024) anges att te-

leverkets nuvarande myndighetsutövning på radioområdet bör upphöra (7.3). 1 första hand bör ett alternativ övervägas som in- nebär att dessa uppgifter förs över till statens telenämnd. När det gäller frekvensförvaltningsfrågor som berör rundradio bör beho— vet av samordning mellan telenämnden och berörda myndigheter på rundradioområdet beaktas.

Mitt uppdrag enligt direktiven är att pröva televerkets förslag att det inte längre skall vara nödvändigt att använda sändare som tillhandahålls av televerket för närradioverksamheten. Jag skall därvid beakta konsekvenserna för de sändande föreningarna, be— hovet av nya regler för innehavare av närradiosändare och om dessas skyldigheter, det fortsatta förhållandet till televerket, hu- vudmannaskapets betydelse för möjligheterna att använda närra— dioresurserna vid krig och krigsfara samt eventuella övergångs— problem.

En naturlig utgångspunkt för denna bedömning är att det mås- te krävas särskilda skäl för att föreskriva skyldighet att använda sändare som tillhandahålls av en viss leverantör. Jag kommer där- för att gå igenom konsekvenserna av ett friare huvudmannaskap i de olika avseenden som jag enligt direktiven skall beakta.

14.2. Överväganden 14.2.1 Ekonomiska konsekvenser för de sändande föreningarna

Det betraktas ofta som självklart att fri konkurrens alltid leder till bättre villkor för konsumenten än monopol. Man bortser då går— na från att förhållandena på vissa marknader är sådana att kon— kurrens knappast kan förekomma, åtminstone inte under någon längre tid. Ett avskaffande av ett reglerat monopol, där leverantö— rernas förpliktelser och kundernas rättigheter är noga angivna, tenderar i sådana fall att förbytas i ett oreglerat monopol, där le— verantörens möjlighet att utnyttja sin monopolmakt inte begrän— sas på något sätt.

För närradiosändarnas del är det en viktig begränsande faktor att det inte bör förekomma mer än en sändare som sänder på en viss frekvens på en viss ort. Skälet är att det skulle uppkomma störningar om mer än en sändare vore igång samtidigt. Om flera sändare skulle dela på den tillgängliga sändningstiden skulle de därför behöva slås av och på vid bestämda tidpunkter. Detta skul- le antagligen leda till betydande administrativa svårigheter liksom både tekniska problem och ökade kostnader.

För närradiosändarnas del gäller frågan om televerkets ”mono— pol” därför om de sändningsberättigade föreningarna skall vara skyldiga att anlita televerket för sändningarna eller om de skall ha rätt att samfällt välja en annan leverantör, eller eventuellt ta hand om saken i egen regi. Det gäller alltså inte att ge varje förening

inom ett visst sändningsområde möjlighet att välja sin egen lös- ning.

Det leder mig över till frågan om hur tillståndshavarna i ett område skall komma fram till beslutet om vilken sändarägare man vill anlita. Jag vill i detta sammanhang påminna om att rela— tionen i dag mellan tillståndshavarna och sändarägaren, Telever— ket Radio, som regel sköts via närradioföreningarna (5.2.1). 1 de samtal jag fört med "närradiofolket" har man ofta sett sin närra- dioförening som den naturlige sändarägaren, om monopolet av— vecklas. Härav följer att ett beslut om att byta till annan sändar— ägare än Televerket Radio rimligtvis bör kunna ske genom ett be- slut fattat gemensamt av tillståndshavarna.

l televerkets skrivelse uppgavs, som jag tidigare redogjort för (9.1), att det fanns behov av relativt kraftiga prisökningar för att verket skulle få full täckning för sina kostnader. 1 det läget vore det rimligt, menade man, att de sändande föreningarna finge möj— lighet att pröva andra alternativ. Enligt vad jag har inhämtat, har televerket i dag genom taxehöjningar uppnått en högre kostnads— täckningsgrad än vad som var fallet när skrivelsen ingavs till rege— ringen. Den förebådade prisökningen har alltså kommit till stånd. Å andra sidan är då, om frågan betraktas från föreningarnas hori- sont, fördelen med televerket som leverantör av sändartjänster in— te heller lika stor som tidigare.

Ett införande av en marknadsmässig konkurrens när det gäller att tillhandahålla sändarutrustning bör kunna leda till lägre kost— nader för föreningarna. Konkurrensen torde medföra att olika le- verantörer, däribland televerket, tvingas justera ner sina margina— ler, vilket leder till lägre priser. För en föreningsdriven verksam- het som närradion framstår det också som naturligt att, där den tekniska kompetensen finns, sköta en del av arbetet ideellt.

Det finns emellertid inte några garantier för att ett frisläppande av konkurrensen kommer att leda till minskade kostnader över— allt. Televerkets prissättning har baserats på vissa schabloner när det gäller t.ex. sändarstyrka och antennens placering. Dessa scha— bloner speglar inte i varje enskilt fall verkets kostnader. 1 en si— tuation med fri prissättning kan därför priserna höjas på vissa or— ter. Det finns givetvis risk för att sådana prishöjningar kan drabba orter där föreningslivets ekonomi är jämförelsevis svag, t.ex. på grund av liten befolkning och stora avstånd. De taxehöjningar som har företagits av televerket bör emellertid ha lett till att tele- verket numera får bättre kostnadstäckning.

Jag vill i detta sammanhang peka på att kostnaderna för fören— ingarna inte bara beror på priset för att utnyttja själva sändaren. För att sändaren skall kunna användas måste det finnas en förbin- delse mellan sändaren och studion. Televerket har visserligen ing— et monopol på sådana programförbindelser, men det torde i reali- teten knappast komma i fråga att någon annan än verket svarar

för dessa. Därmed blir televerkets taxepolitik vid uthyrning av förbindelser viktig för föreningarna.

En typ av kostnad som inte heller påverkas av en eventuell ökad konkurrens är den som avser kontrollen av att sändningarna uppfyller uppställda tekniska krav. 1 dag innefattar televerkets taxor de avgifter som skall betalas till frekvensförvaltningen. Så— dana avgifter kommer givetvis att även i fortsättningen behöva betalas till den myndighet som har hand om frekvenshanteringen.

Jag har inhämtat från televerket att kopplingen mellan kon- trollverksamheten och driftorganisationen inom televerket i dag bygger på en samlokalisering av den lokala frekvensförvaltningen, som har uppgiften att kontrollera, och den lokala radioområdes- organisationen, där de för driften ansvariga finns. Ordningen uppfattas som kostnadseffektiv bl.a. beroende på de mycket korta kontaktvägarna, den goda personkännedomen och den därigenom snabba handläggningen.

Omorganisationen av frekvensförvaltningen torde medföra att formerna för samverkan mellan förvaltningen och Televerket Ra— dio kommer att förändras. Den skillnad som i dag kan föreligga mellan hur frekvensförvaltningen kontrollerar televerket och hur kontrollen av andra sändarägare går till kommer troligen att minska eller upphävas. Kostnaderna för kontrollen bör då bli de- samma oberoende av vem som har levererat sändarutrustningen. Enligt televerkets bedömning kan mellan en halv och en årsar- betskraft per radioområde bli aktuell för sådana kontrolluppgif- ter.

] de flesta avseenden kommer förhållandet mellan de sändande föreningarna och sändarleverantören att vara av vanlig civilrättslig karaktär. Förutom i fråga om priset för tjänsten gäller det tekni- ska specifikationer, serviceåtaganden mm. En eventuell tvist om leverantörens sätt att fullgöra sina åtaganden kan i sista hand av— göras inför domstol. Det finns ingen anledning att anta att de sän— dande föreningarna, särskilt om de agerar samfällt t.ex. inom ra— men för sin närradioförening, inte skulle kunna ta tillvara sina in- tressen gentemot leverantörer av sändarutrustning eller sänd- ningstjänster.

Min slutsats är att det inte finns någon anledning för staten att särskilt reglera dessa frågor.

14.2.2. Tillståndshavarnas tillgång till sändarna

1 dag när närradiosändarna tillhandahålls av ett offentligt organ är de självfallet tillgängliga för alla sändningsberättigade samman- slutningar på lika villkor. Televerket håller sändarna öppna under hela dygnet, och det är föreningarna själva som ser till att tilldela- de sändningstider respekteras.

Ett privat rättssubjekt har inte som myndigheterna skyldighet att iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Om sändar— na övergår i privat ägo måste därför frågan om tillgängligheten för de sändande föreningarna övervägas noga.

En enskild ägare till en sändare kan helt enkelt vägra att upplå— ta sändaren till en sändningsberättigad organisation. Därmed skul- le organisationen utestängas från möjligheten att utnyttja sin sändningsrätt. Man kan t.ex. tänka sig att en ägare vägrar att ge sina politiska eller religiösa motståndare tillgång till sändaren, an- tingen öppet eller med olika förevändningar. En sådan förevänd— ning kan vara att man av ekonomiska skäl inte önskar hålla sän- daren öppen mer än ett visst antal timmar per dygn.

Det finns också andra, mer subtila sätt att försvåra för andra att utnyttja sin sändningsrätt. Ett sätt är att sätta ett så högt pris på sändningstiden att inte alla organisationer har råd att betala. Det höga priset kan bero på att man har valt en mycket hög tek— nisk standard på utrustningen eller på att den organisation som äger sändaren vill låta de övriga föreningarna subventionera äga— rens egna sändningar. Ett annat sätt är att differentiera priserna så att meningsfränder betalar mindre än motståndare eller så att attraktiva sändningstider blir mycket kostsamma.

Med nuvarande ordning varierar priserna med valet av teknisk standard. Sändningar i stereo med förhöjd räckvidd är t.ex. dyrare än monosändningar med normal räckvidd. Vissa organisationers önskemål om högre standard kan därför av andra organisationer uppfattas som ett ekonomiskt hot mot de egna sändningsmöjlig- heterna. Närradionämnden hanterar i dag sådana frågor genom att låta den berörda närradioföreningen yttra sig om varje ansö— kan om ökad sändareffekt. På så sätt kan nämnden försäkra sig om att flertalet tillståndshavare står bakom önskemålet.

1 en situation då televerkets huvudmannaskap upphör krävs det enligt min mening regler som tillförsäkrar alla som har rätt att sända närradio tillgång till sändare på lika villkor.

14.2.3. Det fortsatta Förhållandet till televerket

Om skyldigheten att utnyttja televerkets sändare upphör, kommer televerket att få samma ställning i förhållande till de sändningsbe— rättigade sammanslutningarna som andra leverantörer av sändar— utrustning eller sändningstjänster. Jag utgår från att verket kom- mer att erbjuda sig att även i fortsättningen tillhandahålla sändar— tjänster på de orter där sändningar nu pågår. Det ankommer på de sändande föreningarna att avgöra om de erbjudna villkoren är godtagbara eller om föreningarnas behov kan tillgodoses billigare eller bättre genom någon annan leverantör.

En annan del av televerkets uppgifter är den myndighetsutöv— ning på radioområdet som i dag handhas av frekvensförvaltning-

en. Frekvensförvaltningen meddelar tillstånd för annan än statlig myndighet att använda radiosändare och föreskriver de tekniska krav som är förenade med tillståndet. Den kontrollerar också att de tekniska kraven uppfylls och vakar över att störningar i radio— trafiken inte uppkommer. Som jag nämnde är lagstiftningen om frekvenshantering liksom frekvensförvaltningens framtida organi— satoriska placering föremål för utredning. Troligen kommer upp- gifterna att flyttas bort från televerket.

En fråga i detta sammanhang är de s.k. plustjänsterna, dvs. tjänster som kan utnyttjas av den som har tillstånd att inneha och använda en närradiosändare. Dessa kan omfatta lokal personsök- ning (MBS), dataöverföring, radio data system (RDS) för att bara nämna några tjänster. Dessa kan avsevärt förbättra ekonomin för sändarägaren och leda till att denne därför önskar större täck— ningsområde. Jag vill påminna om att jag behandlar frågan om närradiosändningarnas räckvidd särskilt och att mitt förslag där— vidlag innebär att tillståndshavarna skall ha det avgörande infly- tandet över räckvidden inom ramen för primärkommunen (kap. 13).

Om de sändningsberättigade organisationerna på en ort väljer att anlita en privat sändarägare bör denne ges tillstånd att inneha och använda radiosändare på samma tekniska villkor som de som skulle gälla om televerket vore sändarleverantör. Det är vidare självklart att, om tillståndshavarna beslutar sig för att gå över från en privat sändarägare till en annan, tillståndet skall övergå från den ene till den andre på oförändrade tekniska villkor.

14.2.4 Närradion i krig m.m.

] kap. l7 redogör jag för mina överväganden och förslag i fråga om möjligheterna att använda närradions utrustning i krig och vid krigsfara samt för varningsmeddelanden i fredstid. Dessa innebär i sammanfattning följande. lför tillstånd att inneha närradiosända- re bör utöver vissa grundläggande krav avseende sändarens störnings- och driftssäkerhet m.m. krävas att sändaren kan använ— das för automatisk vidaresändning av lokalradions varningsmed— delanden. 'I'illståndshavaren bör vidare medverka vid installeran- det av de programförbindelser som kan krävas av beredskapsskäl (17.2.2).

14.2.5. Övergångsfrågor

En övergång från dagens modell till en ordning med olika huvud— mannaskap för närradiosändz-u'na kommer knappast att leda till några övergångsproblem. Jag utgår därvid från att televerket kommer att lämna de sändningsberättigade föreningarna skälig tid

för att ta in och värdera anbud från olika leverantörer. Jag räknar också med att, i förekommande fall, övergången mellan televerket och ny sändarleverantör skall kunna ske smidigt, så att onödiga avbrott i sändningarna undviks.

14.3. Förslag

* Televerkets ensamrätt avvecklas

Min principiella uppfattning är att det är svårt att motivera en fortsatt ensamrätt för televerket för närradiosändare, när verket inte längre vill ha kvar den och när många närradioföreningar och andra föreningar anser sig kunna ordna sändare till en lägre kostnad, om ensamrätten avskaffas. Jag föreslår därför att telever- kets ensamrätt på närradiosändare avvecklas. o & närradiolagen skall därför upphöra att gälla i sin nuvarande lydelse.

* Tillståndshavarna avgör

Det bör inte kunna komma i fråga att mer än en sändare sänder på samma frekvens i samma sändningsområde. Tillståndshavarna bör ha ett avgörande inflytande över vem televerkets frekvensför— valtning ger tillstånd att inneha närradiosändare. Jag föreslår där— för att televerket skall få vissa riktlinjer i enlighet med det förslag jag nedan framför för vem det skall lämna tillståndet till. Dessa riktlinjer skall framgå av ett nytt stycke i I 9 kungörelsen (1967: 446) om radiosändare.

Mitt förslag ä| att beslut om sändaren fattas av tillståndshavar— na genom majoritetsbeslut. Beslutet kan också fattas av närradio— föreningen när sådan finns i sändningsmmådet. Jag förutsätter då att majoriteten av tillståndshavarna står bakom närradiofören— ingens beslut.

Om tillståndshavarna inte skulle kunna enas kan televerket stå med ansökningar om tillstånd för olika sända|e på samma f|e- kvens inom samma område. I en sådan situation bör verket ge tillstånd till det alternativ som stöds av majoriteten av tillstånds— havarna. Om inget alternativ har stöd av en maj0|itet bör verket inte ge något tillstånd.

* Lika avgifter Det förtjänar att erinras om att endast den som har sändningstill— stånd har rätt att sända nänadio. Sändarägaren råder inte över rätten att bedriva rundmdiosändningar. Om sändarägaren ger nå-

gon annan möjlighet att sända kan han dömas för brott enligt IO ä radiolagen.

På vilka tider tillståndshavarna får sända, beslutas av närradio- rådet.

Mitt förslag är att sändarägaren skall vara skyldig att låta samt- liga tillståndshavare inom sändningsområdet använda sändaren på lika villkor. Kostnaden per sändningstimme skall vara enhetlig oavsett vem som sänder och när under dygnet sändningen sker. Eftersom sändarägaren kommer att ha ett slags monopol inom sändningsområdet skall det även finnas krav på att sändningsav- giften per timme skall vara skälig. Ett sådant åtagande bör vara ett villkor för att televerket skall ge tillstånd till någon att inneha närradiosändare. Detta skall framgå av ett nytt stycke i 1 5 i kun— görelsen (19671446) om radiosändare.

* Tidsbegränsning

Televerkets beslut att meddela tillstånd att inneha och använda radiosändare gäller i dag för ett år i taget. Jag förordar att den tidsgränsen tillämpas även när det gäller närradiosändare. Till— ståndshavarna ges därmed regelbundna tillfällen att pröva sin Ie— verantör av sändningstjänster.

15. Lokala beslut om sändningstid och lokal avgiftsadministration

15.1 Behovet av en lokal administratör

Mitt uppdrag enligt direktiven är att överväga om det är lämpligt och möjligt att beslutsordningen i sändningstidsärenden ändras, t.ex. genom att låta närradioföreningarna överta viss beslutande- rätt samt om det i så fall krävs fastare regler för närradiofören- ingarna och om antalet närradioföreningar på samma ort behöver regleras.

Inledningsvis vill jag konstatera att närradioverksamheten är speciell, eftersom den har så många deltagare. Närradion sänder som tidigare nämnts över ca 150 sändningsområden. Ungefär 2400 tillståndshavare producerar drygt 260 000 sändningstimmar per år (kap. 3).

Närradionämnden fattar beslut om fördelning av sändningsti- den med en uppdelning av dygnet i femtonminuterspass. Detta innebär att beslutsfattandet är detaljerat och av stort omfång, sär- skilt som ändringar och tillägg sker hela tiden (kap. 4).

Närradionämnden debiterar varje tillståndshavare för sänd- ningstidsavgiften i efterhand beräknad per påbörjad timme. Nämnden har sina tidsfördelningsbeslut som underlag för debite— ringen. Detta innebär att även debiteringen är detaljerad och av stort omfång.

Närradionämndens verksamhet präglas således av många små rutinbeslut, något som skulle kunna betecknas som en onödig by— råkrati.

Närradionämndens verksamhet bekostas därtill helt av de när— radioverksamma genom sändningsavgifterna.

Det råder en nära nog samstämmig uppfattning bland de närra— dioverksamma om att det skulle vara en fördel om besluten om sändningstiderna kunde överlåtas på närradioföreningarna. Som tidigare har redovisats sköter närradioföreningarna redan i dag det mesta av det verkliga arbetet med att fördela sändningstid mellan sammanslutningarna. Endast då dessa misslyckats med att ena sammanslutningarnas önskemål fattar närradionämnden inte

bara det formella utan även det reella beslutet om fördelningen av sändningstid (kap. 4).

Under mina samtal med de närradioverksamma har jag också erfarit en beredvillighet att även ta över uppgiften att administre— ra sändningsavglfterna. Redan i dag ombesörjer närradioförening— arna samordningen av avgifterna för sändarhyran till televerket. De har även en liknande administration för erläggande av avtals— enliga avgifter till upphovsmannaorganisationerna för användning av musik och kommersiella ljudinspelningar i närradion. Dessa se— nare avgifter betalas halvårsvis och i förskott. Debiteringarna grundar sig på det beräknade maximala antalet sändningstimmar. Avtalet, som i sig medför en hel del administrativt arbete för när- radioförbundet och för närradioföreningarna, erbjuder som kom— pensation lägre ersättningsbelopp för de närradioföreningar som är anslutna till närradioförbundet och som väljer att träffa över— enskommelser enligt avtalet.

Dagens organisation av sändningstidsbesluten och av avgiftsde- biteringen ter sig onödigt omständlig, särskilt mot bakgrund av de närradioverksammas dokumenterade intresse för och erfarenhet av lokal administration.

Om de närradioverksamma i stället själva kunde ta över detalj— administrationen skulle de själva kunna bestämma hur mycket den skall kosta. De skulle således kunna befrias från den del av närradionämndens kostnader som belöper sig på rutinbeslut. En ökad självförvaltning är enligt direktiven lämplig. Denna skulle medföra att närradionämnden mer kunde renodla sin funktion som en för närradioverksamheten övervakande myndighet. Nämnden kunde i sådant fall även lägga större tonvikt vid stöd— jande verksamhet. Jag finner en sådan ordning önskvärd.

15.2. Tidigare ställningstagande i frågan

Närradiokommittén (SOU 1984:53) ansåg tidsfördelningen vara en uppgift som det är naturligt och lämpligt att i största möjliga utsträckning överföra till det lokala planet. Dock ville kommittén inte generellt överföra beslutanderätten i sändningstidsärenden till närradioföreningarna utan först sedan närradiomyndigheten i var— je särskilt fall hade prövat föreningarnas förutsättningar att kunna fullgöra uppgiften väl.

Föredragande statsrådet ansåg dock inte att den föreslagna för- ändringen borde genomföras ”i nuvarande skede" (prop. 1984/85: 145). Motivet för denna inställning var bl.a. att närradioförening- arnas sammansättning, handläggning och beslutsfattande då skulle behöva regleras; det skulle med andra ord bli en formalisering av närradioföreningarnas arbete.

15.3. Beslut om fördelning av sändningstid är ett |nyndighewbeshu

I de fall som tillståndshavarnas önskemål om sändningstid kollide— rar och inte kan förlikas beslutar närradionämnden, som tidigare nämnts, inte bara formellt utan också reellt om tidsfördelningen.

Den som har att besluta om sändningstid, fullgör en myndig- hetsutövande uppgift. Ett beslut om fördelning av sändningstid, vilken inte finns att tillgå i obegränsad omfattning, innefattar nämligen en ”befogenhet att bestämma om förmån, rättighet eller annat jämförbart förhållande" (prop. 1973:90 s. 397 med hänvisning till prop. 1971:30 s. 330 ff), vilket är ett sätt att defi— niera vad myndighetsutövning är. Sådana uppgifter utövas av myndigheter men kan också med stöd av lag enligt 11 kap. 6 & tredje stycket RF överlämnas till en förening eller något annat en— skilt organ.

Så har skett i stor omfattning — inte minst inom utbildningsde— partementets verksamhetsområde.

De uppgifter som utförs av enskilda organ kan enligt en redo— visning i betänkandet ”Handlingsoffentlighet utanför myndighets— området” (SOU 1983:61 s. 137 ff) schematiskt indelas i fem hu— vudgrupper:

A. Officiell provning (AB Svensk Bilprovning) B. Fördelning av offentliga medel (stipendier, bidrag etc.) C. Utseende av offentliga funktionärer (föreningar som har rätt att utse ledamöter i statliga myndigheters styrelser)

D. Beslut om statligt reglerade tjänster (Stiftelsen Nordiska mu— seet får besluta om frågor enligt lagen (19763600) om offentlig anställning)

E. Beslut om medlemskap och disciplinåtgärder i offentligrätts- Iiga korporationer (Atlvokatsamfundet, Stockholms fondbörs).

Uppgiften att fördela sändningstid kan liknas vid uppgifterna under grupp B, även om fördelningen inte gäller medel; det handlar om att fördela en begränsad resurs, sändningstid, efter givna direktiv och normer.

15.4. Överlämnande av myndighetsbeslut till enskilt organ

När ett enskilt organ tilldelas myndighetsutövandc uppgifter, blir vissa delar av lagstiftningen som gäller för offentligrättsliga sub- jekt automatiskt tillämplig medan andra delar fordrar särskild reglering för att gälla.

Staten är enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen (19721207) skyldig att ersätta skada som har uppkommit genom fel eller försummel— se vid myndighetsutövning, även i de fall myndighetsutövningen överlämnats till enskilt rättssubjekt. Även bestämmelserna om an—

svar för myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning i 20 kap. 1 & brottsbalken gäller oberoende av vem som utövar myndigheten. Reglerna om tagande av muta och brott mot tyst— nadsplikten i 20 kap. 2 5 respektive 3 & brottsbalken är tillämpli— ga på enskild som utövar myndighet. På samma sätt som offentli- ga befattningshavare åtnjuter enskild person förhöjt straffskydd i verksamhet som innefattar myndighetsutövning (jfr 17 kap. 1, 2 och 4 ! brottsbalken). ] den mån myndighetsutövningen har över- lämnats till enskilt rättssubjekt blir befattningshavare, som utövar denna befogenhet, underkastad JO:s och JK:s tillsyn (jfr lagen (19862765) med instruktion för riksdagens ombudsmän och 3 5 lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn).

Däremot blir förvaltningslagen (1986z223) med dess regler för handläggning av ärenden m.m. inte tillämplig — vare sig helt eller delvis — utan att det särskilt föreskrivs för det enskilda organet.

Principen om allmänna handlingars offentlighet — offentlighets- principen — vilken innebär att handlingar, som förvaras hos statli- ga och kommunala myndigheter är tillgängliga för envar, gäller inte automatiskt för ett myndighetsutövande enskilt organ. Där— med följer även att de enskilda organen inte är underordnade de offentliga arkivreglerna. Genom en ändring av sekretesslagen (19802100) har offentlighetsprincipen gjorts tillämplig på angiven verksamhet hos några i en bilaga till lagen uppräknade organ, t.ex. AB Svensk Bilprovning. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1986.

15.5. Närradioföreningarna kan inte fungera som mottagare av myndighetsuppgifter

* Närradioföreningen är en ideell förening

Närradioföreningarna hör till den grupp av juridiska personer som kallas ideella föreningar. Dessa är helt oreglerade i lagstift- ningen. Deras främsta kännetecken är att de är frivilliga, inte ut- övar näringsverksamhet och bygger på medlemmarnas medver- kan.

Närradioföreningarna är som regel medlemmar i Sveriges När- radioförbund, som är en samarbetsorganisation och inte överord- nad föreningarna. Närradioföreningar finns i praktiken i alla sändningsområdena.

* En bestämd och befintlig mottagare

Staten har lagt myndighetsutövande uppgifter på ideella organisa- tioner; t.ex. förmedlar Röda Korset statliga medel till katastrof- hjälp, utser regeringen ledamöter i arbetsdomstolen efter förslag

från arbetsmarknadens parter. fördelar Sveriges riksidrottsför- bund statligt stöd till idrotten. ] samtliga fall kan noteras att sta- ten har en bestämd och befintlig adressat.

Om staten skulle delegera beslutanderätten om sändningstidens fördelning från närradionämnden till närradioföreningarna, skulle mottagaren av beslutanderätten inte vara en bestämd förening utan flera, dels nu befintliga föreningar (f.n. drygt 150 stycken), dels senare tillkommande. Det är mot bakgrund av det regelsy- stem som inträder vid all myndighetsutövning otänkbart för sta- ten att delegera beslutanderätten utan att ha kända och beständi— ga adressater. Därtill är det knappast möjligt att tänka sig att var- je beslutsfattares myndighetsområde skulle vara beroende av hur enskilda väljer att organisera sig. Det är ju fritt för tillståndshava- re att organisera sig så att det kan finns flera närradioföreningar i samma sändningsområde eller en förening gemensam för mer än ett sändningsområde.

* Förfaranderegler

Varje myndighetsbeslut är underkastat regler om förfarandet. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att reglera vem som får fatta be- slut, vilket ansvar beslutsfattaren har för sina beslut, när beslut får fattas, hur beslut skall göras känt och hur det skall överklagas. Som utbildningsministern redan tidigare påpekat (prop. 1984/85: 145 s. 26) är det därför nödvändigt att skapa regler för handlägg— ningen av ärenden om tidsfördelningen. Delegeras beslutsrätten måste även reglerna om besvärsprövning anpassas därefter.

* Grundlagsfäst yttrandefrihet

Den beslutanderätt som skulle delegeras rör den grundlagsfästa yttrandefriheten. Det ställer än större krav på beslutsfattaren. Sta— ten måste kunna garantera att beslut fattas opartiskt och på sakli- ga grunder. Maktmissbruk skall inte kunna förekomma eller i vart fall måste sådant kunna beivras. Om närradioföreningen skulle vara tänkbar myndighetsutövare skulle alla tillståndshavare behöva ha rätt att vara med i föreningen för att hindra diskrimi- nering inom eller utom föreningen.

* Slutsats

Med andra ord. för att beslutsrätten skall kunna läggas över på närradioföreningarna, skulle staten behöva göra dem obligatoris- ka, skapa regler för deras organisation och medlemsuppbyggnad samt föreskriva handläggningsregler.

Det går inte att förena den juridiska personen, ideell förening, med ett sådant regelverk. Staten kan inte ”ta över” ett privaträtts— ligt bildat subjekt. Det strider mot de ideella föreningarnas grund— läggande juridiska kännetecken att staten på detta sätt skulle kun- na reglera deras verksamhet. Den ideella föreningen bygger på frivillighet och autonom styrning av medlemmarna.

Om tidsfördelningsbesluten skall delegeras är det således inte möjligt att låta närradioföreninga|'na svara för dessa uppgifter. Därmed bortfaller även frågan om antalet närradioföreningar be- höver regleras.

15.6. En ny offentligrättslig organisation skapas — närradioråd

Om en bred lokal medverkan är önskvärd är det enda alternativet till dagens ordning en ny organisation, en organisation som kan styras av lagstiftningen, som kan förenas med förekomsten av lo- kala tillståndshavare och som i övrigt passar för ändamålet. Med det sista kravet avser jag att en sådan organisation måste vara smidig och enkel till sin utformning, om den skall kunna vara ett rimligt alternativ till dagens ordning. Någon omfattande byråkrati får inte bli följden.

Inte någon av de mer traditionella juridiska personerna, som t.ex. den ekonomiska föreningen, handelsbolaget eller stiftelsen, torde passa in i bilden, eftersom den organisation som här söks dels

— skall vara reglerad i författning, — skall bygga på förekomsten av lokala tillståndshavare, be- fintliga Iikaväl som tillkommande, dels

— inte skall utöva näringsverksamhet och — ha en verksamhet som inte fordrar att kapital skjuts till.

De sista kraven härrör från uppfattningen dels att mina förslag inte får medföra ökade kostnader för staten, dels att mina förslag ej heller får ge sammanslutningarna ökade kostnader eller innebä- ra vidsträckta åtaganden.

Staten har dock för olika uppgifter, däribland myndighetsut- övande sådana, skapat särskilda juridiska personer, som brukar benämnas offentligrättsliga korporativ/organisationer. De är in- bördes olika, men har vissa likartade, återkommande drag.

Till gruppen av offentligrättsliga organisationer hör t.ex. stude- randekårerna och de erkända arbetslöshetskassorna. De återkom- mande dragen hos dessa organisationer är att de har inrättats av staten, att rätten till medlemskap är garanterad och att medlem- skapet därtill ofta är obligatoriskt, att ändamålet är exklusivt reg- lerat samt att de står under någon form av offentligrättslig tillsyn. Vidare är deras organisation reglerad liksom rätten att ta ut avgif-

ter. Besvärsordning finns föreskriven. Vissa regler sanktioneras med bestämmelser om skadestånd och straffpåföljd.

Här finns således en möjlighet att finna ett för vårt ändamål lämpligt organ. Genom att inrätta särskilda lokala organ — typ of- fentligrättsliga organisationer — kan de sändningsberättigade sam- manslutningarna via dem få rätt att lokalt besluta om fördelning- en av sändningstiden.

Sådana organ bör vara små och lätthanterliga men tydliga i sina myndighetsutövande funktioner. De skall bygga på tillståndsha— varnas medverkan och därmed ha sin klara lokala förankring. Det finns inte något skäl att i onödan skapa en organisation, som kan upplevas som en ren parallell till de befintliga närradioföreningar— na.

Mitt förslag är därför att tillståndshavarna i respektive sänd— ningsområde skall skapa det lokala offentligrättsliga organet ge— nom att utse en grupp av närradioverksamma, ett närradioråd, som därefter ges rätt att lokalt fatta beslut om sändningstidsför— delningen.

Jag finner det naturligt att närradiorådet — som således är den benämning jag valt för den nya organisationen — skall få växa fram med närradioföreningarna som bas, där sådana har bildats.

Ett förslag utan möjlighet att göra en koppling till närradioför- eningarna skulle kunna leda till att decentraliserat beslutsfattande skapade en tung byråkratisk överorganisation i stället för att för- enkla.

Det finns i dag närradioföreningar, eller motsvarande, i samtli- ga sändningsområden. Majoriteten av de sändningsberättigade sammanslutningarna är medlemmar i en närradioförening. Närra- dioföreningen känner således ofta merparten av de sändningsbe- rättigade sammanslutningarna inom sändningsområdet. Närradio— föreningarna har därtill ofta en betydande erfarenhet av bered- ning och samordning av önskemålen om sändningstid. De har t.ex. i många fall redan nu funnit rutiner för att också kunna be— akta önskemålen från de tillståndshavare, som står utanför fören— ingarna.

Närradioföreningen bör tjäna som bas för närradiorådet på det sättet att den som regel skall fungera som ”valkorporation” för närradiorådet.

Regeln skall utformas så att närradiorådet skall utses vid ett möte till vilket samtliga sändningsberättigade sammanslutningar inom sändningsområdet kallats och att närradionämnden skall ut- se den sammanslutning som skall svara för kallelsen.

Närradioföreningen skall som regel utses till sammankallande. Den som svarat för kallelsen måste sedan kunna visa att samtliga röstberättigade kallats. Har närradioföreningen haft ansvaret för kallelsen, måste den således kunna visa att även ickemedlemmar kallats. Vid mötet skall samtliga sammanslutningar, oavsett vilka röstregler som t.ex. kan gälla inom närradioföreningen, ha en

röst. En sändningsberättigad sammanslutning skall vid omröst- ningen inte få låta sig representeras av annan genom fullmakt. Valet är så viktigt att det inte bör vara möjligt att skapa maktkon— centration genom insamling av fullmakter.

15.7. Närradiorådens uppbyggnad och regleringen av deras uppgifter

15.7.1. Närradiorådet skall representera tillståndshavarnas olika inriktningar

Närradiorådet skall bestå av ett begränsat antal personer och utses för en bestämd tid. Rådet skall vara så sammansatt att det repre- senterar sammanslutningarnas olika intressen t.ex. religiösa, politi— ska, kulturella i syfte att undvika övervikt för någon gruppering. För den händelse att tillståndshavarna inte kan komma överens om hur rådet skall vara sammansatt för att representera de före— kommande olika intressena, bör ett antal tillståndshavare kunna begära att proportionella val tillämpas. Hur sådana val praktiskt skall gå till får sammanslutningarna en anvisning om genom en hänvisning till lagen (19551138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m.m.

Genom att denna reservregel finns bör sammanslutningarna re- dan i första skedet inse nödvändigheten av att närradiorådet blir allsidigt sammansatt och det utan någon dominans av vare sig det ena eller andra slaget.

15.7.2. Närradiorådets myndighetsområde

Närradiorådets naturliga myndighetsområde blir sändningsområ- det.

Ordet sändningsområde förekommer redan i närradiolagen. dess 4 5. Med sändningsområde förstås nu — även om någon defi- nition inte givits — det område som motsvarar sändarens räckvidd. Endast föreningar som verkar inom sändningsområdet, det områ- de som nås av sändningarna, anses ha ett legitimt intresse av att sända inom området och tillåts sända inom området.

Jag finner det lämpligt att föreslå att det införs en definition av sändningsområdet i närradiolagen, eftersom det har betydelse i olika sammanhang.

Således hör till varje sändare naturligt ett sändningsområde. Vi— dare bestämmer närradionämnden för varje sändare även fortsätt- ningsvis vilka som skall få sändningsrätt. Dessa skall vara verk- samma inom sändningsområdet. Närradiorådet kommer enligt mitt förslag att för varje sändare besluta hur sändningstiden skall fördelas mellan sammanslutningarna inom sändningsområdet.

Sändningsområdet blir lika med närradiorådets myndighetsområ— de.

Definitionen av sändningsområdet skall - utöver vad som kan intolkas i dag — även vara sådan att områden som endast med be— gränsad hörbarhet kan nås av sändaren faller utanför. Den av mig föreslagna definitionen blir därför följande: med sändningsområ- de avses det område inom vilket närradio från en viss sändare kan tas emot med tillfredställande hörbarhet.

Vid tillkomsten av nya sändare eller byte av sändare skall när— radionämnden enligt mitt tidigare förslag sträva efter att sändaren ensam eller tillsammans med annan sändare uppnår kommun— täckande räckvidd. 1 de fall två eller flera sändare finns men dessa inte används var för sig för självständig programverksamhet utan istället fungerar som s.k. slavsändare för att nå ett större område skall närradiorådet vara gemensamt för dessa sändare. Regeln i närradiolagen kommer då att formuleras så, att om en sändare uteslutande används för samtidig och oförändrad utsändning av radioprogram som samtidigt sänds ut över en annan sändare får närradionämnden besluta att närradiorådet skall vara gemensamt för sändarna.

] dag finns framför allt i storstadsområdena s.k. dubblerings- sändare. Det är sändare som sänder på olika frekvens men som kan ha huvudsakligen samma sändningsområde. De kan användas och används mest för åtskilda sändningar men de kan även sända gemensamma program. Den regel jag föreslagit innebär att det som regel skall finnas ett närradioråd för var och en av dessa sän- dare. Det skall dock finnas möjlighet till sammanslagning av det slag som anges nedan.

Så småningom kommer — med tanke på den nya regeln om närradions räckvidd — i många fall sändningsområdena att över- ensstämma med kommunens yta. Bl.a. mot den bakgrunden anser jag att det skall vara möjligt att etablera ett mer reguljärt samar— bete mellan samtliga sändare, dvs. samtliga närradioråd, inom en kommun. Även hänsyn till närradions, av mig föreslagna, funk- tion vid fredsolyckor och krig samt fördelen med att ha en ge- mensam plattform för samverkan mellan tillståndshavarna inom en kommun talar för en sådan organisation.

Samarbetet måste ske i ordnande former eftersom närradiorå- den har hand om myndighetsuppgifter. Samarbetet skall därför ske i ett närradioråd, ett gemensamt närradioråd. Det skall kunna uppstå efter det att vardera närradiorådet med majoritetsbeslut förklarat sig villigt att ha gemensam handläggning med annat när- radioråd.

Det nya gemensamma närradiorådet kan sedan t.ex. göra admi— nistrativa förenklingar, lättare medverka till tillfälliga gemensam- ma sändningar över samtliga sändare. Det kommer vidare att kunna överblicka sammanslutningarnas totala programverksamhet inom kommunen bättre och därmed fördela sändningstiden efter

gemensamma principer i enlighet med närradiolagens kriterium om ”störst intresse vid viss tidpunkt”.

Ett sådant gemensamt närradioråd bör bestå av något fler leda— möter än minimiantalet tre stycken. Jag föreslår att det lägsta an- talet ledamöter blir sju. För den mer "löpande" verksamheten med att fördela sändningstid kan det finnas behov av en mindre och smidigare organisation för varje sändare. Närradiorådet skall därför få delegera sin verksamhet till en del av närradiorådet, nämligen ett sändarråd för varje sändare. Sändarrådets ledamöter skall vara minst tre, dvs. minst lika många som fordras för ett närradioråd för en sändare. För att garantera självförvaltning av varje sändare skall majoriteten av sändarrådets ledamöterna väljas bland de organisationer som sänder program över sändaren. De skall dessutom vara ordinarie ledamöter i närradiorådet då i annat fall tanken med samordning och samarbete kan gå förlorad.

Sändarrådets beslut skall behandlas likvärdigt med närradiorå— dets.

15.7.3. Närradiorådens tillkomst

Det skall vara en förutsättning För att sändningsrätten skall få utövas att ett närradioråd bildats och registrerats för sändnings— området. Närradiorådet skall väljas av de sändningsberättigade sammanslutningarna. Mandattiden skall vara ett år.

lnnan ett närradioråd kan träda i funktion skall således samtli- ga tillståndshavare inom det aktuella sändningsområdet kallas av närradioföreningen — eller av en annan sammanslutning — till ett konstituerande möte, vid vilket ledamöterna i närradiorådet utses. Det är rimligt att varje tillståndshavare som är närvarande vid detta möte har lika inflytande över det beslut som närradiofören- ingen fattar — eller i det val som förrättas. Varje sändningsberätti- gad sammanslutning skall därför ha en röst vid val av ledamöter. Detsamma skall gälla vid de viktiga beslut som gäller antagande av stadga och vid bestämmande av avgift till närradiorådet.

Rådsledamöternas antal kan bestämmas till mellan tre och fem- ton stycken jämte ersättare beroende på verksamhetens omfång inom sändningsområdet. Det skall vidare lämnas en möjlighet att delegera viss beslutsrätt till en eller flera personer under förut— sättning att en sådan ordning är beslutad i stadgan. Om närradio— rådets verksamhet omfattar mer än en sändare skall det, som tidi— gare nämnts, bestå av minst sju ledamöter. Ledamöterna skall dock alltid bestämmas till ett udda antal.

Det konstituerande mötet skall anta stadgar, vilka inom i en förordning angivna ramar preciserar närradiorådets verksamhet och formerna för att utse nya rådsledamöter. Jag förordar att när- radioråden ges utrymme att själva utforma sina stadgar inom la— gens ramar framför att de skulle utfärdas centralt. Härigenom

möjliggörs en viss anpassning till den aktuella närradioverksamhe— ten såsom områdets storlek, föreningsmixen bland tillståndshavar- na, den lokala närradioföreningens ställning m.m. Närradionämn— den bör naturligtvis kunna utarbeta normalstadgar till vägledning för sammanslutningarna.

När närradiorådet har konstituerats och antagit stadgar, skall detta anmälas till närradionämnden. Närradionämnden skall kun— na vägra registrering om närradiorådet till sin uppbyggnad eller tillkomst ej uppfyller föreskrifterna. Närradionämnden skall i sin tur föra ett register över närradioråden. Av registret skall framgå vad närradiorådet har för adress och på vilket sätt allmänheten i övrigt kan nå det, t.ex. via telefon eller på angiven adress under vissa tider. De myndighetsliknande uppgifter som närradiorådet får enligt mitt förslag fordrar att rådet och de handlingar rådet upprättar nås för insyn av allmänheten.

Sedan närradiorådet registrerats kan det påbörja sin verksamhet med att sköta tidsfördelningen inom sitt sändningsområde. Upp— draget att besluta om sändningstidens fördelning innefattar själv- fallet också rätt att besluta om smärre ändringar inom fastlagt sändningstidsschema såsom byte av sändningstid, tillfällig sänd— ningstid m.m., vilka i dag vållar närradionämnden och dess kansli stort arbete.

Vid en ytlig betraktelse kan den föreslagna ordningen framstå som krånglig. l praktiken behöver det inte alls vara så. Närradio— rådet föreslås ju utses vid ett möte, som närradioföreningen oftast kommer att anordna — dock att samtliga tillståndshavare måste kallas. Ingenting hindrar att samma personer som i dag anför— trotts att sköta gemensamma närradiofrågor väljs till närradiorå- det. Närradiorådet kommer sedan att fungera som vilket arbetsut- skott som helst i en förening, med undantag för att närradiorådet även har att tillämpa lag och förordning.

Den myndighetsutövande rollen blir genom den här konstruk— tionen tydlig och kan inte sammanblandas med någon samman- slutnings övriga ärenden.

15.7.4. Regler för myndighetsbeslut

Närradioråden har att följa vissa regler för innehållet i sina beslut om fördelning av sändningstid. Besluten skall följa de i närradio- lagen givna normerna.

Mitt förslag innebär att dagens regler i närradiolagen komplet— teras med några tillägg. Dessa tillägg avser dels att en samman- slutning som fått tillstånd för provsändning får använda sig av den tid som ännu ej omfattas av beslut om tidsfördelning och som anvisas efter en viss minimiregel, dels att närradioföreningarnas önskemål om sändningstid skall stå tillbaka för de övriga sam- manslutningarnas. (kap. 16).

Närradioråden skall därtill följa vissa givna regler för själva för- farandet och handläggningen. Det gäller visst jäv, dokumentation, bevarande, insyn och överprövning.

Om en ledamot i närradiorådet eller sändarrådet tillhör en sammanslutning som fått sitt tillstånd återkallat, är det olämpligt att denne kvarstår som ledamot under återkallelsetiden. Det skall då finnas ersättare som kan överta arbetet för den perioden.

Närradiorådens beslut skall vara skriftliga. Besluten och under— lag för besluten anser jag skall bevaras i tre år. Tiden är satt med tanke på att den överstiger de sex månader som en referensband- ning skall bevaras och därför ger skäligt rådrum för eventuell in— spektion. Den möjliggör för närradionämnden att införskaffa sta- tistikuppgifter m.m. Tre är är samtidigt en så kort tid att den inte kan anses betungande för närradioråden.

För att öka överskådligheten skall närradioråden dessutom åläggas att föra en sändningsförteckning. Den skall främst inne- hålla uppgifter om respektive tillståndshavares sändningstider. Förteckningen skall ständigt hållas aktuell och förvaras på ett be- tryggande sätt. 1 förteckningen skall också finnas uppgifter om programutgivare enligt lagen (1982:460) om ansvarighet för när- radio. Dessa uppgifter skall lämnas direkt som en serviceåtgärd till rådet av respektive tillståndshavare. Det är inte avsikten att förfarandet skall ersätta skyldigheterna enligt lagen. Förteckning— en kommer däremot att underlätta för bl.a. myndighet eller en- skild, som har anledning att i efterhand rekonstruera vad som har sagts i ett radioprogram, t.ex. vid misstanke om att ett yttrandefri— hetsbrott har begåtts, att finna programutgivaren. Även förteck- ningen skall bevaras i tre år. Den skall vara tillgänglig för allmän— heten.

Närradiorådens beslut skall givetvis kunna överklagas hos när- radionämnden. Vissa regler i förvaltningslagen, nämligen 23—25 åå som gäller om besvärstid m.m. skall göras direkt tillämpliga. Med tanke på att första instans, närradiorådet, utgörs av lekmän torde hänsyn till såväl Europakonventionen som till det faktum att rådet har att handskas med frågor avseende yttrandefriheten kräva att kammarrätten kvarstår som sista instans. Dock är det min övertygelse att sedan närradioråd inrättats skall såväl närra- dionämnden som kammarrätten bara i undantagsfall behöva anli- tas och då endast som en yttersta rättssäkerhetsgaranti.

15.7.5. Avgiftsdebitering

Nämndkansliets personal lägger ner ett stort arbete på att debite- ra de enskilda sändningsberättigade sammanslutningarna för ut- nyttjad sändningstid. En inte obetydlig del av dessa avgifter beta— las aldrig. Obetalda avgifter är i dag grund för närradionämnden att återkalla ett sändningstillstånd (13 & p 7 närradiolagen). Den—

na bestämmelse har ibland utnyttjats av sammanslutningar, som har för avsikt att upphöra med att sända närradio; man ”straffar ut” sig. Om föreskrivna avgifter beräknas och betalas i förskott för den period som närradionämnden bestämmer, förändras för- utsättningarna för återkallande av sändningstillstånd enligt detta lagrum. Vad jag har erfarit om hur ersättningen till upphovsmän- nen regleras styrker mig dessutom i uppfattningen om förskotts- betalningens fördelar.

* Förskottsbetalning

Mitt förslag är därför att den samlade, av närradiorådet fördelade sändningstiden i sändarområdet skall utgöra underlaget för närra— dionämndens debitering. Avgifterna för sändningstid bör alltså debiteras områdesvis till närradioråden och inte till de enskilda tillståndshavarna. Betalningsansvaret för tilldelad sändningstid skall dock ligga kvar på respektive tillståndshavare

Den ordning jag föreslår innebär att närradiorådet vid två till— fällen per år skall anmäla hur många sändningstimmar som förde- lats för det kommande halvåret. Närradionämnden skall sedan tillställa närradiorådet en uppgift om hur stor avgift sammanslut- ningarna tillsammans har att betala för nästkommande halvår. Närradiorådet skall sedan vidarebefordra betalningen från sam- manslutningarna, sedan dessa överlämnat sin del av avgifterna till rådet. Skulle ett närradioråd ha svårigheter med att få någon av tillståndshavarna att ta ekonomiskt ansvar för sin del av avgiften, kan det anmäla detta till närradionämnden för eventuell åtgärd, dvs. ytterst en förlust av sändningstillståndet. Närradiorådet skall inte ha något sekundärt betalningsansvar för sammanslutningar- nas sändningsavgifter.

Genom att närradiorådet håller aktuell sändningsförteckning finns ett underlag för eventuella korrigeringar av de i förväg er- lagda sändningstidsavgifterna. Dit hör tid som ej omfattas av tidi- gare sändningstidsbeslut och som under löpande debiteringsperiod fördelats till sammanslutningar för extrasändningar och/eller provsändningar. Extra tilldelning av sändningstid får debiteras lö- pande av närradionämnden, förslagsvis en gång per månad i efter— hand.

Det skall även, liksom i dag, vara möjligt att få avdrag för be— tald sändningstid som omfattas av ett sändningsuppehåll om minst sex veckor i följd och om sändningsuppehållet anmäls i för- väg till närradionämnden (3 5 förordningen om avgifter i ärenden om närradion). Sådana avräkningar kan ske i slutet av den aktuel- la debiteringsperioden och skall medföra att sammanslutningens avgift för kommande period sänks i motsvarande omfattning. Det skall påverka det sammanlagda debiteringsunderlaget, men det bör specificeras så att det verkligen kommer rätt sammanslutning

till godo. Om sammanslutningen i stället skulle ha upphört med sändningar skall den minskade sändningsavgiften för uppehållet återbetalas direkt till sammanslutningen.

Motivet till förskottsbetalning av sändningsavgifterna är att den förenklar betalningsrutinerna och därmed sänker de administra— tiva kostnaderna. Ett eventuellt missbruk av modellen kommer att leda till ökade kostnader.

T.ex. skulle tillståndshavarna i ett sändningsområde kunna välja att anmäla endast en mindre del av sin planerade/tänkta sänd— ningstid till det lokala närradiorådet inför den halvårsvisa schema— läggningen för att därmed undvika att betala alltför mycket av sändningsavgiften i förskott. Sedan kunde de förlita sig till att de löpande kan tilldelas extra sändningstider. En sådan ordning skul- le medföra att närradiorådets arbete ökades väsentligt och därmed dess kostnader. lnbetalning av sändningsavgifterna i småsnuttar, löpande under debiteringsperioden skulle dessutom öka närradio— nämndens arbete och därmed även kostnaderna för nämndkansli— et.

Följden av ett missbruk av systemet blir således ökade avgifter lokalt till närradiorådet och ökade avgifter till närradionämnden. Med vetskap om detta är jag övertygad om att sammanslutningar— na inte kommer att missbruka den nya betalningsrutinen.

* Kompensation

Föreningslivet på orten bör kompenseras för det lokala ansvar som jag här skissat. Eftersom närradionämndens kostnader häri- genom minskas avsevärt, kan beloppet för sändningstidsavgifterna reduceras. ] och med att de betalas in i förskott undviks dessutom den utestående fordran, som närradionämnden i dag har på till— ståndshavarna liksom den förlust, som de obetalda räkningarna utgör.

15.7.6. Närradiorådet får rätt att ta ut avgift och får hjälp att fordra in den

Närradiorådens verksamhet kommer sannolikt vara av olika stor— leksordning. Administrationen kommer att kunna skötas av vissa på helt ideell basis, av andra med arvoderade ledamöter. Får verksamheten stor omfattning kommer kanske i något fall hjälp fordras av anställd personal.

Närradioråden kan således behöva få vissa resurser av samman- slutningarna inom sändningsområdet för att kunna fullgöra sina uppgifter. De skall därför ha rätt att ta ut avgifter av medlem— marna. Eftersom de uppgifter som närradioråden utför kommer

vara obligatoriska föreslår jag även att den som inte betalar avgift till närradiorådet skall kunna få sitt sändningstillstånd återkallat.

Närradionämnden kommer dä|med att hjälpa till med indriv— ningen eftersom nämnden i likhet med vad som gäller för sänd— ningstidsavgifterna innan den återkall.|| tillståndet måste förelägga sammanslutningen att erlägga avgiften till närradiorådet vid på— följd att tillståndet annars återkallas. En likartad konstruktion finns för studerandekårerna.

15.7.7. Närradioråden får tillsynsuppgifter

Närradioråden kommer att ha en god överblick över den lokala verksamheten. Det är lämpligt att använda den resursen för att underlätta tillsynen av närradioverksamheten.

Genom att föra en aktuell sändningsförteckning blir det möjligt för närradioråden att verka för att tillståndshavarna uppfyller vill- koren i 5 och 7 Gå närradiolagen (1982:459) och 2 5 lagen (1982: 460) om ansvarighet för närradio, dvs att programutgivare är ut- sedd och att sändande sammanslutning har tillstånd.

Med den ordning jag här föreslår blir det även naturligt att närradioråden övervakar att sändningstiderna hålls samt att till— ståndshavarna utnyttjar tilldelad sändningstid. Den lokala kontrol— len bör göra att anmälningar till närradionämnden om sådana överträdelser blir mer sällsynta.

Det skall således ankomma på närradioråden att anmäla till närradionämnden de tillståndshavare, som trots närradiorådets påpekande, framhärdar att begå sådana fel som kan medföra åter— kallelse enligt 13 5 2, 3 och 6 pp närradiolagen.

Däremot finner jag det inte lämpligt att även ge närradioråden viss tillsyn över reklamförbudet, sponsringsfö|budet, det s.k. riks- förbudet yttrandefrihetsbrotten eller över att sammanslutningar- na uppfyller kraven enligt 4 & nänadiolagen. Det är endast tillsyn som avser mer "administrativa övertramp” som är lämplig att låta närradioråden bistå med. De skall inte behöva ägna sig åt mer in— trikat lagtolkning.

15.7.8. Den rättsliga regleringen av närradioråden

De regler, som gäller närradioråden och som dessa främst har att iaktta, kommer att återfinnas dels i närradiolagen, dels i en sär- skild förordning om närradioråd.

Skyldigheten att inrätta n.ir|'.|di0|.|d kommer att. anges i närra— diolagen, liksom även reglerna för hur och av vilka närradioråd inrättas. Grunden för närradiorådcns rätt att besluta om fördel— ningen av sändningstid, dvs myndighetsutövning, återfinns liksom tidigare — till uppfyllande av kraven i 11 kap. 6 5 3 st regerings-

formen — i närradiolagen. Vidare kommer principerna för fördel— ning av sändningstid även fortsättningsvis att finnas i närradiola- gen. Dessa regler kan anses innebära ett ingrepp i enskildas per- sonliga och ekonomiska förhållanden och skall då enligt 8 kap. 3 5 regeringsformen meddelas i lag.

De regler som behöver uppställas för närradiorådens närmare uppbyggnad, uppgifter och handläggning är dock ej av sådan ka— raktär att de behöver meddelas i lag. I stället bör i likhet med vad som gäller för t.ex. studerandekårerna regeringen utfärda en för- ordning.

15.7.9. Övergångsregler

När den av mig föreslagna ordningen träder i kraft skall det fin- nas närradioråd i samtliga sändningsområden. I annat fall förfaller sammanslutningarnas sändningsrätt i området.

Området kommer därmed att likna ett där närradiosändningar tidigare inte har förekommit.

De sammanslutningar som vill sända närradio i området — eller i ett nytt område — söker sändningstillstånd hos närradionämnden. Nämnden beviljar sedan efter sedvanliga kriterier sändningstill- stånd. Dessa ger emellertid inte innehavarna någon rätt att sända förrän de har bildat ett närradioråd. När väl ett närradioråd finns, kan sändningarna inledas.

15.8. Närradionämndens tillsyn över närradioråden

Efter det att ett närradioråd registrerats skall det träda i funktion. Det handhar då beslut om fördelning av sändningstid och vidare— befordrar sändningsavgifterna. Närradiorådet utövar myndighets— uppgifter. Av detta följer ett legitimt intresse från statens sida att utöva tillsyn över hur närradioråden fullgör sina uppgifter. Närra— dionämnden behöver därför, utöver att vara överprövningsmyn- dighet för rådens tidsfördelningsbeslut, ha viss insyn i rådens verksamhet. Den är särskilt påkallad i två avseenden. Det första gäller att de som sänder närradio faktiskt har fått närradionämn— dens tillstånd att göra det och att de erlägger sändningsavgift. Det andra gäller rådens faktiska funktion, dels i formell, dels i reell bemärkelse.

* Sammanslutningarnas innehav av sändningstillstånd Jag föreslår att närradiorådens sändningsförteckningar skall vara tillgängliga för allmänheten och därmed även för närradionämn— den. Där kan nämnden kontrollera vilka sammanslutningar som

faktiskt sänt och att rätt programutgivare antecknats. Den kan även göra stickprovsundersökningar avseende att rätt antal sänd- ningstimmar anmälts och att därmed korrekt sändningstidsavgift betalats. Nämnden kan också få underlag för statistiska'bearbet— ningar av sända timmar i närradion, vilka sammanslutningar som utnyttjar mediet m.m.

* Närradiorådens faktiska funktion

Närradionämnden måste kunna kontrollera om närradiorådet fun- gerar i praktiken och kunna se till att det gör det, om det inte skulle fungera.

Närradionämnden skall se till att det i närradiorådet finns det stadgade antalet ledamöter. Uppgifter om ledamöterna skall där- för regelbundet lämnas till närradionämnden för att noteras i nämndens register över närradioråd.

Saknas uppgift om ledamöter i ett närradioråd när valperioden är slut, betyder det att ett närradioråd i formell mening inte finns och att därmed förutsättningarna för tillståndshavarna i det aktu- ella sändningsområdet att sända närradio saknas. Under sådana omständigheter skall nämnden kunna agera genom att se till att det finns ett fungerande närradioråd. Skulle andra missförhållan- den eller problem i närradiorådens verksamhet komma i dagen — som att någon ledamot inte iakttar jäv eller att närradiolagens regler allvarligt åsidosätts — skall nämnden kunna inskrida för att råda bot på situationen.

Mitt förslag är att nämnden i båda dessa fall, efter det att kän- da ledamöter och närradioföreningen tillskrivits för förklaring, skall kunna sammankalla medlemmarna i närradioföreningen samt övriga tillståndshavare till ett möte. Vid detta skall de tidiga— re ledamöterna av rådet entledigas och nya ledamöter väljas. Om sammanslutningarna inte medverkar till att så sker skall närradio— nämnden avregistrera rådet.

Närradionämndens beslut att kalla till ett sådant möte och att avregistrera närradiorådet skall kunna överklagas till kammarrät— ten.

Om ett närradioråd avregistrerats skall det träda i likvidation. Närradiorådet är definitivt upplöst då skifte ägt rum eller sedan en eventuell konkurs avslutats.

Ett närradioråd skall även träda i likvidation för att upplösas om samtliga sändningsberättigade sammanslutningar enats om detta eller om det inte längre finns någon sändningsberättigad sammanslutning inom sändningsområdet.

Rådsledamöterna har, som tidigare nämnts, på grund av sina myndighetsutövande uppgifter ett ansvar som vid missbruk kan leda till ansvar för t.ex. myndighetsmissbruk. vårdslös myndig- hetsutövning eller tagande av muta.

15.9. Närradiorådens juridiska ställning

Närradiorådet kommer att vara juridisk person och en ny sorts offentligrättslig organisation.

Närradioråden kommer dock att ha många drag som liknar så- dant som brukar karakterisera de statliga myndigheterna. Har närradioråden med mitt förslag tagit steget över till att bli nya statliga myndigheter"?

Det är angeläget att skärskåda närradioråden ur den aspekten. Det finns vissa karakteristika som brukar tillskrivas myndigheter. En genomgång av dessa ger följande:

Statligt initiativ? Närradioråden tillkommer på statens initia- tiv. De följer inte formerna för de privaträttsliga juridiska perso— nerna. Men när de faktiskt konstituerar sig sker det genom age— rande av privaträttsliga organisationer — de sändningsberättigade sammanslutningarna. Sammanslutningarna får därtill ett stort in— flytande över närradiorådets faktiska organisation och verksam— hetsformer genom att endast vissa ramar kommer att finnas upp- ställda av riksdagen.

Reglerad i lag eller förordning"! Närradiorådens verksamhet kommer att grundas på dels lag — närradiolagen — dels förordning. Detta har inte någon självklar betydelse fö| deras ställning som privaträttsliga subjekt eller myndigheter. Även många privaträtts— liga jwidiska personer |egle|as i lag, däremot reglerar en förord— ning normalt inte ett privaträttsligt subjekt. Så är dock fallet med studerandekårerna.

Vem utser aktörerna? Närradiorådens ledamöter utses inte of— fentligrättsligt utan av tillståndshavarna. Närradioråden får själva avgöra om de vill anställa personal. Deras anställningar kommer inte att omfattas av statliga kollektivavtal.

Myndigheternas ledning brukar utses av regeringen och deras anställda brukar ha statligt reglerade tjänster.

Vem betalar? Närradioråden finansieras inte av staten. Myndig- heter brukar ha sin verksamhet baserad på statsanslag, statsbidrag eller särskild, avsatt förmögenhetsmassa (löntagarfonderna). För närradioråden kommer verksamheten i stället att vara direkt själv- finansierad utan statliga mellanhänder och utan statligt tvång eller statlig garanti. Det blir en ny form för självförvaltning. Rätten att ta ut avgifter av sammanslutningarna kommer att vara reglerad på ett sätt som liknar studerandekårernas.

Statlig tillsyn? Närradionämnden får en tillsynsfunktion i för— hållande till närradioråden, och närradiorådcns beslut får över- prövas av dels närradionämnden, dels kammarrätten. Här över— ensstämmer närradiorådens förhållande i hög grad med en myn- dighets. Dock kan Sveriges Advokatsamfunds beslut p|övas av högsta domstolen, studerandekårernas beslut undanröjas av UHÄ

och de erkända arbetslöshetskassornas beslut prövas av arbets— marknadsstyrelsen.

* Sammanfattning

Med ett funktionellt betraktelsesätt blir närradioråden mycket li- ka en myndighet.

Med ett organisatoriskt betraktelsesätt fjärmar de sig från myndigheten.

Med ett finansiellt betraktelsesätt skiljer de sig helt från myn— digheten.

l regeringsformen ges inte någon definition av begreppet myn- dighet. Tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens regler inne- bär inte heller något förtydligande av begreppet myndighet. Där- emot har regeringsrätten just genom dessa författningars regler om handlingsoffentlighet haft anledning att pröva myndighetsbe— greppet. För myndigheter gäller ju offentlighetsprincipen. Härige- nom har de allmänna försäkringskassornas och löntagarfondernas ställning som myndighet fastlagts. Som framgår av en nyligen pu- blicerad doktorsavhandling ”Offentlig rätt utanför myndighetsom- rådet” (Lena Marcusson, Uppsala 1989) kan man ej heller av av- göranden i domstol finna att kriterierna är entydiga när det gäller att bestämma vad som är en myndighet.

Det är således tydligt att det finns ett mellanområde, i vilket vissa myndighetsutövande organ inte anses vara myndigheter, trots att de inte är bildade enligt traditionella former för privat— rättsliga organ. Dit hör t.ex. Stockholms fondbörs, Sveriges Advo— katsamfund och arbetslöshetskassorna.

Av min genomgång framgår att närradioråden inte självklart kan jämställas med myndigheterna. De hör, enligt min mening, trots att den myndighetsutövande funktionen är renodlad, hemma i den tidigare nämnda gruppen offentligrättsliga organisationer.

Mot den bakgrunden har jag föreslagit att särskilda handlägg- ningsregler skapas för närradioråden, eftersom offentlighetsprinci- pen och förvaltningslagen inte automatiskt gäller för dem.

15.10. Förslagen i sammanfattning

Jag föreslår att det inrättas ett lokalt offentligrättsligt organ, när- radioråd, i respektive sändningsområde. Till råden delegeras upp- giften att fatta beslut om sändningstidens fördelning.

Råden utses av tillståndshavarna i de olika sändingsområden och skall bestå av ett begränsat antal personer, Ledamöterna skall representera olika inriktningar i närradioverksamheten. De grundläggande reglerna för närradiorådcns verksamhet åter— finns i närradiolagen. Därtill skall komma en förordning, i vilken

vissa frågor preciseras såsom t.ex. vad närradiorådets stadgar skall innehålla. Det lämnas dock viss frihet för de närradioverksamma att ge det egna närradiorådet en lokal utformning.

Rådens främsta uppgift blir att fatta beslut om fördelning av sändningstid. Ett sådant beslut är ett myndighetsbeslut. Rådet skall vid avgörandet av ärendena följa de i närradiolagen givna normerna för fördelning av sändningstid. Det fordras därtill att rådet följer vissa regler för själva handläggningen. Till dessa regler hör att besluten skall vara skriftliga och bevaras i tre år. För att öka överskådligheten och allmänhetens och närradionämndens in- syn skall närradioråden åläggas att föra en sändningsförteckning med bl.a. uppgifter om vilken sammanslutning som sänt vid ett visst tillfälle. Närradiorådens beslut skall givetvis kunna överkla— gas hos närradionämnden.

Jag föreslår vidare att närradioråden skall ha till uppgift att förmedla Sändningstidsavgifterna. Med en sådan ordning kan av- gifterna debiteras områdesvis. Jag föreslår även att de skall debi— teras i förskott. Härmed undviks i huvudsak kravrutiner, ränte- förluster och uteblivna betalningar. Debiteringen skall gå till så att närradioråden halvårsvis lämnar uppgift till närradionämnden om inbokade sändningstider för nästkommande period. Närradio- nämnden tillställer sedan närradioråden uppgift om hur stor av- gift respektive sammanslutning skall betala, varefter närradiorådet levererar samtliga dessa avgifter samlat. Närradiorådens arbete med avgifterna bör avlasta närradionämnden och därmed kostna- derna för dess verksamhet. Sändningstidsavgifterna bör i motsva— rande omfattning kunna sänkas.

Jag föreslår slutligen även att närradioråden skall kunna bistå närradionämnden med vissa tillsynsuppgifter. Råden bör vara bättre lämpade att kontrollera att beslutade sändningstider hålls och att det är just tillståndshavaren som utnyttjar tilldelad sänd- ningstid. Den lokala kontrollen bör leda till att anmälningar till närradionämnden för sådana överträdelser blir sällsynta.

16. Närradioföreningarnas

sändningsrätt 16.1 Nuläge

Mot bakgrund av att jag i kapitel l5 har redovisat behovet av att en ny lokal beslutsfattare, närradiorådet, inrättas för att möjliggö- ra decentralisering av besluten om tidsfördelning, är det rimligt att fråga sig vilket utrymme som därmed lämnas för närradioför- eningarna. Mina förslag innebär ju bl.a. att en av de betydelsefulla uppgifter (fördelningen av sändningstiden), som de i dag sköter reellt om än ej formellt, i fortsättningen skall handläggas av när- radioråden. Det kan därför finnas anledning att här något kort re— kapitulera vilka övriga gemensamma angelägenheter som till— ståndshavarna ute i landet funnit det ändamålsenligt att överlåta till sin lokala intresseförening och som även i ljuset av mina för- slag hör hemma i en frivillig ideell förening.

Redan tidigt under närradions framväxt kom närradioförening— arna att bli mötesplatser för utbyte av idéer och samarbete om vad som är en attraktiv radio för alla på orten. På många orter söker närradioföreningen på olika sätt stimulera det lokala fören- ingslivet att sända närradio t.ex. genom att arrangera gemensam- ma utbildningsdagar (5.l.l). Närradioföreningarna har också bli— vit kontaktlänkar mellan de närradioverksamma runt om i landet bl.a. genom ordförandekonferenserna ] Sveriges Närradioförbunds regi.

Bland andra betydelsefulla uppgifter är att å tillståndshavarnas vägnar sluta avtal med upphovsrättsorganisationerna. Så sker i dag i avtalet mellan å ena sidan Sveriges Närradioförbund, till vil—v ket närradioföreningarna som regel är anslutna, och å den andra Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM), Svenska Artisters och Musikers lntresseorganisation (SA— MI) och Svenska Gruppen av The International Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPI).

En annan uppgift är att företräda tillståndshavarna gentemot sändarägaren, Televerket Radio, genom att som ofta skett teckna det ekonomiska avtalet för hyra av sändare och sedan fördela kostnaderna mellan de olika tillståndshavarna (5.2.1).

En ytterligare uppgift rör när'radiosändningarnas etik, för vil- ken man inom förbundet utarbetat regler och etablerat en nämnd för deras efterlevnad (kap. 1 |).

Därutöver har man på flera orter genom närradioföreningens försorg byggt upp gemensamma inspelningsstudior och därmed sänkt kostnaderna för de tillståndshavare, som väljer att använda dessa (6.1).

Jag har också visat hur närradion på en ort i många fall genom sin närradioförening etablerat kontakter med sin kommun, vilka ofta varit ekonomiskt givande för den lokala sändningsverksam— heten (6.2).

Sist men inte minst ger närradioft'ireningarna och förbundet en bas för de närradioverksamma för att rent allmänt hävda sina in- tressen gentemot statsmakterna.

Även om uppgiften att fördela sändningstiden kommer att övergå till närradioråden kommer således åtskilliga uppgifter fort- farande att hanteras av närradioföreningarna. Bland dessa blir troligtvis att företräda tillståndshavarna gentemot sändarägaren även när televerkets monopol eventuellt avvecklats (kap. 14). Dessutom ser jag nya uppgifter för närradioföreningarna i sam— band med de förslag jag lägger om närradion i krig och krissitua- tioner (kap. 17). Det är med den utgångspunkten som jag här tar upp frågan om deras sändningsrätt.

Innehållet i närradioföreningarnas programutbud är begränsat genom 11 & närradiolagen. Närradioföreningarnas andel av den fördelade sändningstiden är liten (2,9 % vecka 45 år 1989, tabell 3.6).

Utöver den i förväg beslutade sändningstiden lrar närradioför- eningarna rätt att sända på s.k. öppen tid, dvs. tid som inte i för— väg är inbokad av någon sammanslutning. (fa 7() % av närradio- föreningarna utnyttjar denna möjlighet. Omfattningen av dessa sändningar var år 1989 sammanlagt 17 922 redovisade timmar (ta- bell 5.4), vilket motsvarar drygt 7 % av det totala antalet närra— diotimmar under året. Det programinnelräll, som toppar dessa sändningar, är ”turistinformation” respektive "kommunal infor— mation”.

Det är uppenbart att de olika närradioföreningarnas benägen- het att göra egna sändningar är olika på olika orter. litt viktigt villkor är tillgången till den nyss nämnda öppna tiden, liftersom föreningslivet i stor utsträckning tar semester under sommaren har närradionämnden utvecklat en praxis, som innebär att närra- dioföreningarna då får sända sommar—Auristradio (3.3). Under sommarhalvåret ökar därmed mängden utnyttjad öppen tid vä- sentligt (tabell 5.4). Det är uppenbart att det från närradiofören— ingarnas synpunkt är värdefullt att engagera sig i detta slag av sändningar och i sändningar med kommunal information.

Jag har under utredningsarbetet haft överläggningar med före— trädare för ett stort antal föreningar och närradioföreningar.

Uppfattningen om vad och hur mycket närradioföreningarna bör få sända varierar starkt (5.2.2). Uppfattningarna varierar också med ortens storlek. Med en viss förenkling kan man säga att man på de större orterna är kritisk till närradioföreningarnas sänd- ningar, medan man på de mindre orterna ser positivt på dem. Ett skäl till den positiva inställningen, som framförts och som jag in— stämmer i, är att det är en fördel för närradion som sådan, om det inte är tyst alltför länge på den aktuella frekvensen. Det är också en allmänt omfattad uppfattning att de 5 k slingorna inte är särskilt stimulerande att lyssna till.

16.2 Gruppmedium — ortsmedium

Närradion är en lokal åsiktsradio och det är de olika sändande föreningarnas budskap som skall färga mediet. Jag har i ett tidiga— re avsnitt (5.l.I) beskrivit närradioverksamhetens framväxt som ett gruppmedium, dvs ett medium i vilket de sändande förening— arna vänder sig till de egna sympatisörerna i sitt aktionsområde. De olika föreningssändningarna har ofta givits nanm, som inte bara associerar till den sändande föreningen utan också till plat- sen varifrån man sänder, t.ex. Radio Rörstrand för filadelfiaför— samlingens sändningar från dess kyrka vid Rörstrandsgatan i Stockholm, Radio Solsta som är samlingsnamnet för all närradio— sändning i Karlstad, Radio Klara dvs. sändningarna från Fören- ingen alternativ stad m.fl. föreningar i Stockholm och Radio ÖS som beteckning för SSU—sändningarna i Östersund.

Jag har också visat hur närradion på de mindre orterna utveck— lats i riktning mot ett ortsmedium, en åsiktsradio som också för ortens talan. Sommar/turistradion är ju utpräglad ortspropaganda, vare sig den bedrivs i närradioföreningens regi eller av andra sändningsberättigade sammanslutningar ensamma eller i samver— kan (3.6, 5.2.2).

Jag vill således mot denna bakgrund inte konstruera en mot- sättning mellan närradions funktion som grupp— och ortsmedium. Närradion drivs av föreningarna på orten, varför det är naturligt att de i sina sändningar identifierar såväl sin förenings—/åsiktstill- hörighet som den ort de verkar inom.

Det är emellertid uppenbart att närradioföreningarna på en del platser har kommit att dominera verksamheten på ett sätt, som inte har varit avsikten och att de t.o.m. utvecklat verksamheten så att den mer har antagit karaktären av en allmän, lokal radio. Det mest uppmärksammade fallet har varit närradioföreningen i Vagnhärad. Men det är tydligt att man också på andra håll har gjort en synnerligen vidlyftig tolkning av bestämningen ”sänd— ningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndsinne- havarna på orten" (Il & 2 p närradiolagen) (4.2).

16.3 Överväganden

Närradion skall enligt min mening bevaras som en föreningsradio. Närradioföreningarna är i detta sammanhang hybrider: ideella föreningar som har bildats för att driva gemensamma närradioin— tressen och inte för något annat ändamål. Den sändningsrätt, som har tilldelats dem, har därför begränsats. Mitt uppdrag är att be- döma om begränsningen av sändningsrätten fortfarande skall kvarstå eller om en förändring i den ena eller andra riktningen är befogad.

16.3.1 Egentliga föreningar har företräde

Min utgångspunkt är att de egentliga föreningarna alltid skall ha företrädesrätt vid fördelning av sändningstiden. Den tid, som kan bli aktuell för närradioföreningarna, blir därmed i huvudsak den tid på dygnet, då det inte finns några andra sändningar och inte heller några önskemål om sändningstid från föreningarna. Detta kan också uttryckas så att på en ort, där föreningslivet självt för- mår utnyttja det tillgängliga sändningsutrymmet, där finns det fö— ga tidsmässigt utrymme för närradioföreningen att sända. Detta gäller naturligtvis i huvudsak i de större kommunerna. På en del mindre orter finns det mycket tid, som föreningarna inte utnytt- jar.

Närradiosändningarna på de olika orterna färgas av de sändan- de föreningarna och därmed ortens föreningsliv. ! vissa delar av landet har närradion t.ex. en mer religiös prägel än i andra, vilket är naturligt med tanke på att närradion är ett lokalt föreningsme— dium.

Skillnader i omfattning av olika tillståndshavares sändningar är emellertid också en fråga om dels utrymme på den aktuella fre- kvensen dels föreningarnas resurser. ! Stockholm är det märkbart hur SAF och arbetarrörelsen ("Radio Foll'olket") bemödar sig om att få så mycket sammanhängande utrymme som möjligt på de olika frekvenserna. I Göteborg har SAF kommit att dominera den ena frekvensen (103.I MHz) så att den för r:u|iolyssnande göte- borgare är liktydig med SAF—radion. På flera mindre närradioor— ter är det tydligt att ett stort utbud från en politisk förening moti- verat andra politiska föreningar att söka balansera genom att be- gära motsvarande mycket sändningstid.

Det förhållandet att olika sammanslutningar har olika intresse för och resurser att sända mycket närradio motiverar inte enligt min mening att närradioföreningarna ges sändningsrätt. Som jag ser det, är närradioföreningens uppgift i detta sammanhang att verka för att närradion på orten blir så allsidig som möjligt, inte genom att med egna sändningar begränsa politiska eller religiösa

sammanslutningars sändningsutr'ymme utan genom att på olika sätt söka stimulera fler föreningar på orten att utnyttja mediet. Närradioföreningen bör avhålla sig från att konkurrera med övri— ga tillståndshavare om sändningstiden.

16.3.2 Slingor

Det råder som jag påpekat ovan på sina håll en synnerligen vid- lyftig tolkning av lagens bestämning av vad närradioföreningen får sända. I närradions början sändes en s.k. slinga som upprepa— des om och om igen och som innehöll tuapgifter om att det sänds närradio på frekvensen i fråga. Slingor av detta slag var befriade från sändningstidsavgift. Det var vanligt att liian piffade upp slingan med musiksnuttar, dock inte hela musikstycken eftersom man ville komma undan med lägre licensavgifter. På många orter har slingan numera utvecklats till att mer likna ett musikprogram, eftersom man genom att friköpa orten gentemot upphovsmanna— organisationerna kan spela en obegränsad mängd musik.

På sina håll har slingan även kommit att innehålla mer aktiv PR för närradion i form av att utöver programupplysningar ock— så olika sändningsberättigade föreningar presenteras mellan mu- sikinslagen. Det synes vara ett rimligt sätt att fylla ut den tid som annars skulle vara tyst på grund av att ingen förening har tagit sändningstiden i anspråk.

Jag anser att tillståndshavarna själva bör få avgöra om man, i den utsträckning man i de olika sändningsområdena har oinbokad sändningstid, vill byta ut televerkets identifikationspip med ett mer njutbart sändningsinnehåll i form av musik och närradio—PR. Det naturliga är väl att föreningarna uppdrar åt den lokala närra— dioföreningen att liksom idag sända slingorna. [En konsekvens av en sådan ordning blir att beskrivningen av närradioföreningarnas informationsprogram som i dag återfinns i ll & |.) I närradiolagen bör förändras. Sådana program bör utgöras av informationssling- or i betydelsen sändningar av förinspelat material som får inne— hålla uppgifter om programinnehåll och programtider och andra upplysningar om närradioverksamheten på orten samt musik som till sin omfattning inte överstiger hälften av slingans sändningstid. Slingan får sändas på tider som inte har bokats in av någon till- ståndshavare.

Den förinspelade informationsslingans längd får inte överstiga en timme och den får således upprepas om sändningstiden över— stiger en timme. Denna tidsmässiga begränsning motiveras av att slingan därmed har bästa förutsättningar för att inte utvecklas till ett regelrätt program med allt vad det innebär bl.a. avseende sändningstidsavgift. Självfallet får — och bör — slingans innehåll förändras när så är påkallat, t.ex. när den information den ger blir föråldrad. Byte av slinga får dock ske högst en gång per dygn.

Med dessa restriktioner bör informationsslingorna anses falla utanför den egentlig programverksamheten. l,.)ärför är det natur- ligt att de är befriade från sändningstidsavgift.

16.3.3 Provsändningar

En viss del av den öppna tiden har av närradioföreningarna ut- nyttjats för provsändningar, dvs. för att ge utrymme för förening- ar som inte själva har sändningstillstånd men som gärna vill pröva på mediet. Enligt min mening bör emellertid inte sådana prov- sändningar ske på närradioföreningens sändningstid och under dess programansvar. En förening, som vill pröva på mediet, bör själv söka sändningstillstånd hos närradionämnden. Nämnden bör kunna medge även tidsbegränsade tillstånd om tre månader. En förening som har fått ett sådant tillstånd skall inte behöva göra stora ekonomiska åtaganden. Den provsändande sammanslutning— ens ställning blir samtidigt svagare gentemot övriga tillståndsha— vare, då denne får göra provsändningarna på tider, som annars är lediga eller som ställs till förfogande med övriga tillståndshavares goda minne. En viss minimitid skall dock garanteras sammanslut— ningen av närradionämnden och ingå som en del i nämndens be— slut om tillfälligt sändningstillstånd för att sedan verkställas av närradiorådet.

För att inte föreningar skall missbruka detta något mindre kostnadskrävande sätt att delta i sändningsornrådets närradioverk- samhet genom att mer eller mindre regelbundet utnyttja möjlig— heten till provsändningar i stället för att ansöka om reguljärt till— stånd, bör de tidsbegränsade tillstånden inte annat än i undantags— fall kunna meddelas för en och samma förening mer än en gång.

Närradioföreningen kan, när ledig tid finns, informera och mo— tivera ”nya” föreningar att söka tillfällig sändningstid hos närra— dionämnden för provsändningar under eget programansvar. Upp- maningar till föreningar att göra provsändningar kan mycket väl finnas i informationsslingan.

16.3.4 Kommunal information

Som jag redan nämnt används den öppna tiden på många håll för sändningar av kommunal information. Detta sker på närradioför- eningarnas sändningstid bl.a. mot bakgrund av att riksdagen ge- nom att inte tillåta kommunerna egen sändningsrätt velat undvika att närradion blir ett språkrör för myndigheter. Enligt min me— ning är det viktigt att denna möjlighet att sända kommunal infor— mation i begränsad omfattning bevaras.

S.k. evenemangssändningar i närradioföreningarnas regi har, som jag tidigare nämnt, ofta givits vidlyftiga tolkningar. Närradio- nämndens generella medgivande för sommar—/turistsändningar har bidragit till den utvecklingen. Det ligger naturligtvis ett värde i att närradion på orten kan bevaka vissa händelser av gemensamt intresse såsom turistaktiviteter, kommunfullmäktigesammanträ- den, valdagar, beredskapsövningar, större sportevenemang. Jag in- ser också att närradioföreningen på orten i många fall är den na- turlige programansvarige för sådana sändningar. Men det betyder självfallet inte att inte andra tillståndshavare också kan finna det förenligt med sin föreningsverksamhet att göra närradiosändning- ar vid dylika tillfällen.

Jag finner det angeläget att betona detta, eftersom jag i min ti- digare genomgång funnit att närradioföreningarna på många orter haft en tendens att betrakta samtliga dessa typer av sändningar som sin speciella nisch (kap. 5). Jag menar att det bör vara lika naturligt att turistradio drivs av vanliga tillståndshavare ensamma eller i samverkan, att valdagar bevakas av de politiska partierna, sportevenemang av idrottsföreningar osv.

16.4 Förslag

Min samlade uppfattning om närradioföreningarna som tillstånds- havare är att de å ena sidan skiljer sig från övriga tillståndshavare eftersom de inte företräder någon ideologi eller åsiktsinriktning inom t.ex. det religiösa, politiska, fackliga eller kulturella områ- det. Närradioföreningarnas sändningsrätt kan därför inte motive— ras med behovet att ge vidgad spridning åt ideologiska budskap. Deras sändningar bör därför utgöra en begränsad del av det sam— lade närradioutbudet. Närradioföreningarna liknar å andra sidan övriga tillståndshavare genom att vara en lokal, ideell förening med samma behov som andra att nå ut till sina medlemmar och sympatisörer med olika meddelanden och information. Hit vill jag också räkna t.ex. uppgifter om lokala evenemang och sådan infor- mation som kommunerna via närradioföreningarna finner angelä— get att sprida genom närradion.

* Närradioföreningarnas programutbud skall inte detaljregleras

Det är av flera skäl angeläget och motiverat att närradioförening— arna har sändningsrätt, bl.a. för viss kommunal information och föreningsmeddelanden till tillståndshavarna. Men de begränsning— ar, som ges i II & närradiolagen, förefaller i dag och i framtiden

föga ändamålsenliga. Jag tänker t ex på närradionämndcns medgi— vande för sommar—/turistradio som har utvecklats på många håll och som fyller viktiga behov på dessa orter. Redan i förarbetena till den nuvarande lagstiftningen framfördes dessutom kritik mot att begränsa närradioföreningarnas sändningsrätt på detta sätt. Mot bakgrund av den utveckling jag har kunnat kartlägga, finner jag det inte längre befogat att upprätthålla en sådan begränsning. Min slutsats är att närradioföreningarnas sändningar inte bör reg- leras på detta sätt.

* Informationsslingorna definieras

Informationsslingor får enligt min mening sändas på tider, som inte bokats in av någon tillståndshavare, i den omfattning som tillståndshavarna i de olika sändningsområdena finner lämplig. Slingorna sänds i dag på närradioföreningarnas sändningstillstånd och jag har ingen invändning mot den ordningen. Emellertid har jag på en del håll noterat en viss osäkerhet om vad en slinga kan innehålla.

Jag föreslår därför att 11 & närradiolagen utgår och ersätts med en särskild paragraf lla & närradiolagen som handlar om infor- mationsslingor. Där skall föreskrivas att närradioföreningen får sända informationsslinga under tid som inte omfattas av beslut om sändningstid. Informationsslingan är ett program som utgörs av förinspelat material som får innehålla uppgifter om program— innehåll och programtider och andra upplysningar om närradio— verksamheten på orten samt musik som till sin omfattning inte överstiger hälften av slingans sändningstid. Sådan informations— slingas längd får inte överstiga en timmes speltid. Endast en slinga får vara i bruk åt gången. Den får vid behov upprepas flera gånger under ett dygn. Vid byte av slingor får under samma dygn två slingor förekomma; först den gamla, sedan den nya. Informa- tionsslingorna skall liksom i dag vara befriade från sändningstids- avgift, vilket skall framgå av förordningen om avgifter i ärenden om närradio.

* Närradionämnden skall kunna medge tidsbegränsade tillstånd

Jag är medveten om att ett lagutrymme (11 5 p 4 närradiolagen), som möjliggör för ännu inte tillståndshavande sammanslutningar att göra provsändningar, därmed försvinner. Möjligheter till prov— sändningar bör i framtiden erbjudas genom att tidsbegränsat sändningstillstånd kan medges av närradionämnden. De provsänd— ningar, som därigenom kommer till stånd, sker då på den aktuella

sammanslutningens eget programansvar. Detta är en fördel sett i etiskt och yttrandefrihetsrättsligt sammanhang.

Jag föreslår att närradionämnden får medge tillstånd till prov- sändningar. Tillstånden skall gälla för en period av tre månader och skall innehålla en garanti om sändningstid på dagtid om minst två timmar under tre månadersperioden. Med dagtid menar jag mellan kl. 08.00 och 20.00. Detta skall framgå av ett tillägg i 3 respektive 8 55 närradiolagen.

* Förtursregler vid fördelning av sändningstid

För närradioföreningarnas sändningar, och hit räknar jag inte de s.k. informationsslingorna, bör inte gälla andra villkor än för öv- riga tillståndshavare. Närradioföreningarna söker sändningstid lik- som övriga tillståndshavare hos närradioråden. Närradioförening- arnas särskilda möjligheter i dag att utnyttja s k öppen tid, dvs. att sända på ej schemalagd tid, försvinner därmed. Dock bör när— radioföreningarna, som jag redan framfört, inte konkurrera om sändningstiden med de egentliga sändningssberättigade samman- slutningarna. Jag föreslår att det i 8 5 närradiolagen skrivs in en begränsning som innebär att de egentliga sändningsberättigade föreningarna alltid ges förttrr framför närradioföreningarna vid fördelning av sändningstid.

17. Närradions anvandning för varning och information samt i krig och vid omedelbar krigsfara

17.1. Uppdraget

Vid allvarliga fredsolyckor utgör ljudradio och television grunden för varningssystemet. Systemet för viktigt meddelande till allmän— heten (VMA, 10.2) syftar till att nå så stor del av befolkningen som möjligt. Varningsmeddelalule sänds därför vid behov över samtliga Sveriges Radio—koncernens kanaler. Det kan dock ses som en brist att närradions lyssnare — men också de som tittar på satellitkanalerna eller lokala egensändningar i TV — inte nås av samma varning. Flera studier och utredningar har, som refererats i kap. 10, belyst frågan om hur närradions resurser skulle kunna användas vid allvarliga fredsolyckor samt för varning och infor- mation under beredskap och i krig. Det kan enligt dessa studier finnas behov av att utveckla det ljudradiobaserade systemet för varning och information till allmänheten ytterligare, till att bl.a. omfatta sändningar över närradion. Ett problem som också tas upp i studierna är hur de människor skall kunna nås, som då meddelandet sänds varken hör på radio eller ser på TV. Detta problem är dock mindre på orter med utomhusvarningssystem med VMA—signal, som kan göra människor uppmärksamma på faran. Signalen uppmanar bl.a. till att lyssna på radio.

Under beredskap och i krig blir situationen en annan. Möjlig— heterna att få varning och relevant information blir då av primär betydelse för människors överlevnad och försörjning. Varnings— och informationsverksamhet är därför ett prioriterat totalför— svars— och samhällsintresse.

SR:s beredskap för krig har behandlats i kap. 10. Sammanfatt- ningsvis koncentreras verksamheten till de rikstäckande ljudradio— kanalerna P1, P3 respektive TV:s kanal 1, där inslagen av nyhets— och informationsförmedling förstärks kraftigt. På regional nivå har genom lokalradions utbyggnad skapats förutsättningar för en i huvudsak länstäckande kanal för varning och information. Speci- ellt i mer akuta skeden kan det dock vara värdefullt med en ned—

brytning i mindre sändarområden, exempelvis med kommuntäck- ning.

Jag skall enligt direktiven behandla frågorna om rätten att sän— da närradio i krig och vid krigsfara, om behovet av att använda sändarutrustningen för andra ändamål samt om sändningar över närradion av varnings— och andra viktiga meddelanden till befolk— ningen vid fredsolyckor, under beredskap och i krig.

Jag har också fått i uppdrag att belysa konsekvenserna av tele- verkets förslag att avveckla verkets ensamrätt till innehav av när- radiosändare. Denna fråga har behandlats och redovisats i kap. 14. I-Iuvudmannaskapets betydelse för möjligheterna att använda närradioresurserna i krig kommer dock att beröras här.

I mitt uppdrag ingår att bedöma önskvärdheten av att kunna sända varning och information i ljudradio över mindre områden än för närvarande samt vad som i så fall skall krävas i fråga om bl.a. täckningsområden, uthållighet, skydd och programförbindel— ser. Vidare bör behandlas vilka kompletteringar som behövs om närradiosändarna skall kunna användas för sådana sändningar och kostnaderna för dessa. Den tekniska och organisatoriska samord— ningen med övriga rundradiosändningar bör enligt direktiven ock- så bedömas.

17.2. Överväganden 17.2.1 Närradiosändarnas användning i fred

Syftet med varning och information måste vara att i möjligaste mån skydda mot, begränsa och förebygga skador på liv och egen- dom. Behoven av och möjligheterna till att varna och informera varierar självfallet med situationen.

* Befolkningens behov av varning

Enligt studier som har gjorts av SPF har allmänheten under fred en relativt låg riskmedvetenhet och låg beredskap för att motta och förstå varningsmeddelanden. Av naturliga skäl förväntar sig inte människor att de skall drabbas av större olyckor och söker därför inte heller aktivt efter risk— och varningsinformation. Det— ta skapar svårigheter att snabbt uppmärksamma berörda männi— skor på faran och att nå ut med vägledande information. Möjlig- heten att nå ut med ett varningsmeddelande är dock betydligt större i områden med utomhusvarning med VMA—signal, som bl.a. uppmanar till att lyssna på radio.

Radion har en central roll i samhällets varningssystem vid fredsolyckor. Som redovisats i kap. 10 har systemet för sändning av viktigt meddelande till allmänheten (VMA) sedan ett tiotal år

tillbaka tillämpats av programföretagen inom SR. Grundtanken med systemet är att de berörda människorna snabbt skall få rele— vant information så att skador på liv och egendom kan undvikas eller i vart fall begränsas. För att så många som möjligt i det be— rörda området skall kunna nås bör varningsmeddelande vid all- varliga olyckor därför gå ut över samtliga tillgängliga kanaler i ra— dio och TV. Det är enligt min mening naturligt att även närra- dions lyssnare får samma varning. Lokalradion är med sin regio- nalisering och sina resurser särskilt lämpad för den uppföljande information som kan behövas. Vid behov skall hänvisning till lo- kalradion ske från andra etermedier.

Lika nödvändigt som att informationen når ut är det att den når ut snabbt och är korrekt. För att kunna ta emot ett varnings— meddelande från en räddningsansvarig och sedan utan tidsspillan omformulera detsamma till ett varningsmeddelande som kan sän- das ut till allmänheten krävs en fast och övad organisation. Studi- er har visat att detta samspel mellan räddningsansvariga och pro- gramansvariga även i dagsläget har vissa brister (10.2) och att de rutiner som används ständigt behöver förbättras och övas för att få en bra effekt.

Närradion och dess organisation i de olika sändarområdena bygger på frivilliga krafter. Många deltar i sändningarna, och ra- diovanan varierar stort. Det förefaller därför svårt att föra över de rutiner som finns inom SR—koncernen på närradion. Informa— tionskedjan skulle, om samtliga 150 närradioorter skulle vara di— rekta mottagare av myndighetsmeddelanden, bli betydligt mer omfattande och medföra risker för missuppfattningar, oklarheter i den information som sänds etc. Ett sådant system skulle bli komplicerat och medföra orimliga krav på övningar över hela larmkedjan.

Det är enligt min mening nödvändigt att skapa ett enkelt och enhetligt system där samma varningsinformation vid behov kan gå ut över alla tillgängliga radiostationer. I händelse av allvarlig fredsolycka anser jag därför att de varningsmeddelanden som går ut över riks— eller lokalradion automatiskt skall gå ut även över närradiosändarna i området. Praktiskt kan detta ske genom att närradiosändarna förses med mottagare för RDS (104), som akti— veras när riks— eller lokalradion sänder ett varningsmeddelande. VMA kommer då att gå ut också i närradion och bryta där pågå- ende sändning.

Allvarliga fredsolyckor är exceptionella händelser. De störning- ar i den normala programverksamheten som sändandet av var- ningsmeddelande efter en sådan händelse kan innebära måste an— ses vara marginella jämfört med intresset av att kunna varna och informera allmänheten. Det medför inte heller några stora olä— genheter om varningsmeddelande eller information går ut över större områden än de som primärt berörs av riskerna.

* Ansvarsfrågor

En närradiosändande sammanslutnings programutgivare svarar enligt lagen om ansvarighet för närradio endast för radioprogram som sänds av sammanslutningen. Om sändningen bryts för sänd- ning av lokalradions program, svarar lokalradion för det som vi— daresänds från den. Motsvarande gäller för meddelande som vida- resänds från något annat av bolagen inom SR—koncernen.

17.2.2. Närradiosändarnas användning under beredskap och i krig

* Befolkningens behov av varning och information

Under krigsförhållanden kommer de grundläggande förutsättning— arna att vara väsentligt annorlunda än i fred. Riskerna och risk— medvetandet kommer att ligga på en helt annan nivå. Efterfrågan på varning och information, liksom samhällets behov av att infor- mera allmänheten, kommer troligen att öka lavinartat. För den enskilde uppstår problem med att få en överblick över händelser- na, att göra ett informationsurval och att få veta var viktig infor- mation kan fås.

Samhället krigsorganiseras med en nivåskiktad ledningsstruk— tur, där särskilda informationsorgan inrättas på olika nivåer. Var— ning och information till allmänheten blir en viktig del av led— ningssystemet. Problemet kan i krigsskedet snarare bli att samord— na och prioritera informationsflödet än att uppmärksamma all— mänheten på faran.

Principerna för varning och information bör under beredskap och i krig så långt som möjligt vara likartade dem som gäller i fred. Detta har uppenbara fördelar både administrativt och prak— tiskt. Under lugnare skeden vid ett beredskapsläge, eller inom landsändar som endast i begränsad grad blir utsatta för strids— handlingar, bör förutsättningar finnas för att tillämpa fredstida principer för såväl varning och information som programverk— samhet. Liksom i fred bör i sådana lägen lokalradion utgöra hu- vudkanalen i varningssystemet.

Underlaget för varningen kommer i första hand att vara till- gänglig på kommunal ledningsnivå. Förutom tidsfördröjningen och sårbarheten som kan finnas i förbindelserna mellan kommu— nal ledningsnivå och lokalradion, kan informationsmängden un— der intensiva skeden överstiga vad som kan hanteras i lokalradion. Det skulle också kunna skapa förvirring och missförstånd hos lyssnarna om all akut varning och information från länets kom- muner förmedlades via lokalradion. I sådana skeden krävs en se— lektering och en geografisk nedbrytning och decentralisering av

informationen. Det säger sig självt att allmänhetens intresse, un— der krigsskeden med omfattande stridshandling såsom flyangrepp, markstrider, kemiska stridsmedel eller radioaktivitet, i första hand kommer att koncentreras till varning och information kring den akuta situationen i det egna området.

Utöver akut varning och information kommer under krigsske- den stora behov av lokal information till allmänheten om kom— munala förhållanden i övrigt att uppstå. Det kan gälla skydds— rumstillgång, utdelning av andningsskydd, utrymning och försörj— ning av el, vatten och livsmedel, liksom omsorgsverksamhet som barnomsorg, skola, sjukvård etc. Det finns således ett omfattande behov av varning och information på kommunal nivå som av praktiska skäl bör avgränsas till det aktuella området. En lösning vore att utnyttja närradiosändarna, för att kunna lämna geogra- fiskt avgränsad varning och information til berörd befolkning.

] lugnare skeden bör lokalradion således vara huvudkanalen för varning och information med möjligheter att, liksom i fred, kun— na avbryta närradions sändningar med VMA—meddelanden. Un— der mer informations— och varningsintensiva perioder kan lyss- narna hänvisas till respektive närradiofrekvens. I sådana skeden kan närradion således sända varning och information med kom— munal anknytning, men också vidaresända viktiga nyheter och myndighetsmeddelanden från lokal— och riksradion. En kommu— nalt avgränsad sändning i närradion möjliggör också att varning och information sänds på de större minoritetsspråk som finns in- om kommunen.

* Lokala programgrupper

Vid krigsorganisering av SR—bolagen planeras en samgruppering av SR:s enheter med de berörda totaIförsvarsmyndigheterna. På länsnivå finns lokalradiostationerna ur vilka en kontaktgrupp av— delas för att samgrupperas med länsstyrelsen/fostaben. Lokalra- diochefen svarar för programverksamheten inom området och le— der densamma i samarbete med berörda regionala och lokala myndigheter. På kommunal nivå kan samverkan ske via lokala redaktioner för sändning över lokalradion.

Av de skäl som redovisats tidigare finns behov av att under be— redskap och i krig kunna sända varning och information över närradiosändarna. En stor del av den lokala informationen finns hos ledningen på kommunal nivå. Ett direkt samarbete mellan kommunledningen och ett sändarorgan, som kunde sända över närradiosändarna, är en lösning. En lokal beredskapsorganisation kan tillskapas. Lokalradiochefen i respektive län bör vara bered— skapsansvarig för organisationen, som bör ingå i gemensamma öv— ningar med lokalradion, länsstyrelsen och kommunerna.

Mitt förslag är således att en lokal programgrupp etableras i varje kommun där närradiosändare finns. Det är av samordnings- skäl lämpligt att SR via lokalradion ansvarar för beredskapsplane- ring vad gäller programgrupperna samt för att dessa håller erfor- derlig beredskap. SR:s skyldigheter i detta avseende bör klargöras genom avtal med staten.

] de lokala programgrupperna bör den kunskap och erfarenhet av radioverksamhet och lokala förhållanden som finns inom när- radion tas tillvara. Under förutsättning att mitt förslag om att in- rätta närradioråd antas, bör det eller de närradioråd som finns in— om kommunen, föreslå de personer som skall placeras i program— gruppen. De för verksamheten lämpliga personerna skall krigspla— ceras på sedvanligt sätt med placering i den lokala programgrup— pen.

Denna modell överensstämmer i långa stycken med den som SPF tidigare har redovisat (10.8).

* Programgruppernas uppgifter

Under beredskap och i krig blir programgruppen ansvarig för sändning av varning och information över närradiosändare i kom- munen. Detta förutsätter ett nära samarbete och eventuellt samlo- kalisering med den kommunala ledningen. Även förbindelser med lokalradion krävs. En direkt programförbindelse till närradiosän— daren bör etableras.

För varning och information i samband med kärnladdningsex— plosion, luftanfall, anfall med eller utsläpp av kemiska eller andra för allmänheten farliga ämnen eller andra liknande händelser, då fara för skador på liv eller egendom finns, bör programgruppen kunna bryta pågående närradiosändning för VMA—sändning. Sam— ma resonemang som ovan förts beträffande brytning för sändning av VMA—meddelande från lokalradion i fredstid kan här föras.

[ mer akuta krigsskeden ökar behoven av lokal varning, infor- mation och nyheter. l dessa skeden bör programgruppen ha en mer vidsträckt rätt att sända. Mitt förslag är att programgruppens önskemål om sändningstid i dessa lägen prioriteras. ] områden som riskerar stridshandlingar i form av flygangrepp eller mark- strider, och kanske också utsätts för sabotage, elavbrott, utrym- ning och liknande, kan det vara svårt att upprätthålla normal pro- gramverksamhet i bl.a. närradion. Många av de verksamma kom— mer att vara inkallade till militärtjänst, andra kommer med hän- syn till läget inte att kunna sända som vanligt. Det kan också fö- religga risker för att närradion används för desinformation, fient- lig propaganda eller liknande verksamhet. Det kan uppstå pro- blem med att kontrollera att sådan verksamhet inte pågår, exem— pelvis vid sändningar på främmande språk men även i övrigt. Om närradion skall användas för varning och information vore det

också olyckligt om närradion under kritiska skeden tidvis skulle vara tyst. Dessa olägenheter kan minskas genom att i närradion verksamma personer krigsplaceras för att sända varning och in- formation och även vidaresända lokal— och riksradions program under perioder utan lokal information eller närradiosändning. Man skulle härigenom också kunna tillgodose det behov av mer övergripande information, nyheter, myndighetsmeddelanden m.m. från riks— och länsnivå, som finns ur individens synvinkel vid si— dan av behovet av lokal varning och information.

I vissa skeden kan det således för att kunna förse den berörda allmänheten med relevant information vara nödvändigt att överta sändningsberättigad sammanslutnings tid. Av samma anledning samt för att förhindra att det tidvis blir tyst i närradion, kan vida— resändning av lokalradions program över närradiosändaren bli ak— tuell. Programgruppen får därför om den bedömer det vara nöd- vändigt överta sammanslutnings sändningstid och även vidaresän— da lokal— och riksradions program.

* Ansvarsfrågor

Den lokala programgruppen skall utse en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. För programutgivaren, som ansvarar för programgruppens sändningar, gäller i tillämpliga delar lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio.

Om programgruppen missbrukar sin rätt att sända bör detta kunna anmälas till närradionämnden för prövning. Om nämnden finner att programgruppen uppenbart missbrukat sin rätt att överta sändningstid bör nämnden kunna besluta om skadestånd till den sammanslutning vars tid tagits i anspråk. Detta skall kun- na ske endast i klara missbruksfall. l mindre allvarliga fall bör nämnden kunna meddela varning.

* Huvudmannaskapet för närradiosändarna

För närvarande innehar televerket de sändare som används för rundradiosändningar. Detta gäller både för de sändare som an- vänds för Sveriges Radios programbolags sändningar och de som används för närradion. Televerket skall enligt avtal med Sveriges Radio AB (SR) tillhandahålla sändare för SR—bolagens sändning- ar.

Närradio får i dag enligt närradiolagen (1982:459) endast sän- das över radiosändare som televerket ställer till förfogande. När närradionämnden har meddelat tillstånd att sända närradio upplå- ter televerket en rätt att sända över televerkets sändare genom av- tal. Något tillstånd att använda radiosändare enligt kungörelsen

Jag har i enlighet med televerkets förslag till regeringen före- slagit att verkets ensamrätt till innehav av närradiosändare avskaf— fas (kap. 14).

För sändare kan av naturliga skäl inte gälla någon helt fri eta» bleringsrätt. Dels är det tillgängliga frekvensutrymmet begränsat, dels krävs det att en sändare uppfyller vissa tekniska krav för att kunna fungera på ett godtagbart sätt. De tekniska kraven stiger om man skall ta hänsyn till vad som krävs av beredskapsskäl.

l remissvaren på televerkets skrivelse med förslag om avskaf— fande av monopolet framfördes bl.a. en del negativa konsekvenser som ett avskaffande av monopolet kunde få. Farhågorna var bl.a. att avskaffandet av monopolet i realiteten skulle medföra ökade kostnader för närradioföreningarna och framför allt att en even— tuell användning av sändarna i kriser och krig avsevärt skulle kunna försvåras. Ett splittrat ägande skulle medföra att ett var- ningssystem tappar i enkelhet, tydlighet och säkerhet. Farhågorna är inte obefogade. Om monopolet avskaffas bör därför de tekni- ska och andra krav som måste ställas på sändarutrustning och in- nehavare fastställas. Detta är inte minst nödvändigt för att de som vill ha en egen sändare skall kunna överblicka de ekonomiska och personella resurser som krävs för detta.

* Tekniska och andra krav på närradiosändare

Enligt kungörelsen (1967z446) om radiosändare meddelar telever— ket tillstånd att inneha och använda radiosändare för annan än statlig myndighet. Om televerkets monopol på närradiosändare tas bort, kan tillstånd enligt kungörelsen ges till innehav av närra— diosändare.

För tillstånd bör krävas att närradiosändaren respektive inneha- varen av anläggningen uppfyller vissa grundkrav gällande stör- nings— och driftssäkerhet, sändarstyrka, underhålls— och repara- tionsberedskap etc. Vidare bör speciella krav kunna ställas om så erfordras av varnings— och beredskapsskäl. Det bör exempelvis krävas att sändaren kan användas för automatisk sändning av 10— kalradions varningsmeddelanden. Tillståndshavaren bör vidare va- ra behjälplig vid installerandet av de programförbindelser som kan krävas av beredskapsskäl. Vilka krav som skall ställas på sän- dare och sändarinnehavare liksom föreskrifter om placering, fre- kvensanvändning etc. bör fastslås av tillståndsgivaren, f.n. telever— ket efter samråd med berörda beredskapsmyndigheter.

17.3. Förslag 17.3.1 Varning och information vid fredsolyckor

Vid en allvarlig fredsolycka bör utgångspunkten vara att kunna nå så många som möjligt med varning och information. jag före- slår därför att lokal— och riksradions sändningar av VMA utan fördröjning och med automatik skall gå ut över närradiosändarna.

VMA—sändningarna skall enligt mitt förslag kunna bryta pågå— ende närradiosändning. För detta bör ovan redovisade RDS—tek- nik kunna användas (10.4). Lokal— respektive riksradion ansvarar för de program som på detta sätt vidaresänds.

17.3.2. Varning och information under beredskap och i krig

Under beredskap och i krig finns samma behov som i fred av att i akuta situationer kunna varna och informera den berörda befolk- ningen. Vid exempelvis flygangrepp, markstrider, kemiska strids- medel eller radioaktivitet bör därför den VMA—sändning som går ut över lokalradion, med utnyttjande av samma system som vid fredsolyckor, automatiskt gå ut över aktuella närradiosändare.

* Lokala programgrupper

Under beredskap och i krig kommer behovet av nyheter, infor— mation och varning att öka kraftigt. Under intensiva skeden kom— mer informationsmängden troligen att överstiga vad som kan hanteras via lokalradion. Förvirring och missförstånd skulle ock— så kunna uppstå hos lyssnarna om all varning och information från länets kommuner förmedlades via lokalradion. Starka skäl finns därför att utnyttja närradiosändarna för att snabbt och så- kert kunna lämna geografiskt avgränsad varning och information till berörd befolkning. En stor del av den aktuella informationen kommer att finnas på lokal ledningsnivå. En lokal sändarorganisa- tion med ett nära samarbete och en eventuell samlokalisering med kommunledningen bör inrättas, för att skapa snabba och ef— fektiva informationsvägar.

Jag föreslår att lokala programgrupper bildas, som kan ingå i SR:s beredskapsorganisation på lokal, kommunal nivå.

Den kunskap beträffande radiosändning och lokala förhållan- den som finns hos de närradioverksamma bör tillvaratas. Därför bör de personer som skall ingå i programgruppen föreslås av när- radioråden. Personerna skall krigsplaceras.

Programgruppen skall, under Iokalradiochefen och i samarbete med berörda myndigheter, svara för programgruppens sändning av varning och information över närradiosändare i kommunen

under beredskap och i krig. Programgruppen skall ha rätt att bry— ta pågående närradiossändning för akuta varningsmeddelanden. Programgruppen skall också kunna överta sändningsberättigad sammanslutnings tid för egna sändningar eller för sändande av 10— kalradions program, om gruppen finner det nödvändigt för att re- levant varning och information snabbt skall nå ut till kommunbe- folkningen.

Om programgruppen missbrukar sin sändningsrätt skall närra— dionämnden kunna meddela varning. 1 uppenbara fall av miss— bruk av rätten att överta sändningstid, skall skadestånd kunna ut— gå till den sammanslutning vars tid tagits i anspråk.

17.3.3. Kostnader

De tekniska och andra krav som måste ställas kan avsevärt fördy— ra en sändningsutrustning och medför även att någon form av kontroll måste till.

Jag anser det naturligt att den som äger en sändare svarar för att de grundläggande krav som måste ställas uppfylls. Den even— tuella utrustning som kan krävas för att anpassa närradiosändarna för beredskapsändamål bör bekostas av staten via de beredskaps— ansvariga myndigheterna.

Som tidigare har nämnts (10.8) har räddningsverket (SRV) av— satt vissa medel bl.a. för kompletterande utrustning av befintliga och kommande sändare för vidaresändning av lokalradions var— ningsmeddelanden och för att etablera nödvändiga programför— bindelser. Dessa medel bör kunna användas för att täcka de extra kostnader för utrustning som uppstår. Ett samarbete mellan SRV, övriga totalförsvarsmyndigheter och sändarägarna bör kunna eta- bleras för att säkra möjligheterna att varna befolkningen via när— radion.

Om SR—koncernen blir beredskapsansvarig även för närradion medför detta ökade kostnader för bl.a. planering, utbildning och övning. Detta bör beaktas om 8st ansvar läggs fast i ett eventu— ellt avtal.

18. Åtgärder mot missbruk av yttrandefriheten i närradion

18.1. Utgångspunkter

Genom tilläggsdirektiv har jag fått anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om rel'erensbandningen av närradio— sändningarna i dag sköts tillfredsställande och om det kan skapas bättre garantier för en fullgod sådan. '|"ill uppdraget hör även att undersöka möjligheterna att ge den etiska nämnden inom Sveri— ges Närradioförbund en starkare ställning (kap. 1 l).

inledningsvis kan jag konstatera att det hittills inte finns några säkra belägg för att referensbandningen misskötts annat än i obe- tydlig omfattning. Jag vill vidare understryka att de rasistiska in— slagen, även om de väcker stor uppmärksamhet, utgör en mycket liten andel av den totala sändningsvolymen.

Närradion är en föreningsradio. Det bör innebära att förening- arna själva trtövar kontroll. Man bör kunna räkna med att dessa i allmänhet inte vill upplåta sitt namn och bidra med medel till en verksamhet som kan medföra dels skadestånds— och straffansvar, dels att sändningstillstånd dras in.

Utanför de stora flertalet seriösa organisationer finns det dock företeelser som fordrar särskild beaktande.

Det finns inte något förbud mot rasistiska organisationer. Sam- tidigt faller dessa inom ramen för de sammanslulningar som kan få sändningstillstånd enligt 4 & närradiolagen. För dessa organisa- tioner är det av naturliga skäl mer tveksamt om den interna kon— trollen fungerar. Om de väljer att vidarebefordra sina rasistiska åsikter i närradion kan endast ökad tillsyn och användning av sanktionssystemet ge effekter.

l 4 €; närradiolagen finns en begränsning av närradions aktörer till vissa sammanslutningar samt ett krav på att vissa av dem skall ha varit verksamma inom sändningsområdet minst ett år. Sam- manslutningar får inte tillkomma endast i syfte att sända närra- dio. Däri ligger en begränsning som har betydelse för även dessa frågor. Det skall finnas ett ansvarigt kollektiv, vilket kan hindra en enskild utan omdöme att sända närradio. Det skall finnas en etablerad verksamhet innan närradiosändningarna påbörjas. (ie-

nom ettårsregeln skall sammanslutningar och privatpersoner säle— des hindras att kringgå tanken bakom en föreningsradio. Det är därför viktigt att kontrollen av att samnmnslutningarna som ges eller har tillstånd att sända närradio fungerar.

Närradion omfattas inte av radiolagens krav på opartiskhet och saklighet. Närradion produceras av tusentals olika tillståndshava— re. Dessa har varierande grad av kompetens, resurser och engage— mang. De varningssignaler som finns i form av främst Radio Islam mäste mot denna bakgrund tas på allvar. .lag finner det än— geläget att föreslå ett regelsystem som i mindre grad skall inbjuda till lagöverträdelser.

18.2. Referensbandningen

Kommissionen mot främlingsskap och rasism uttrycker farhågor för det förhållandet att det är sammanslutningarna själva som an- svarar för bevismaterialet samt för att referensbandningen i dag ej skulle fullgöras kontinuerligt eller till fullgod kvalitet.

Det är väsentligt att söka medverka till att det finns bättre ga— rantier än i dag för att sammanslutningarna sköter sin uppgift på ett sådant sätt att allmänheten inte mister förtroendet för verk- samheten.

18.2.1 ökad åtkomlighet av referensband

Referensbandningens kvalitet mäste vara oantastlig, dvs. den mås- te vara sådan att den kan användas vid en eventuell juridisk pröv— ning av ett programs innehåll.

Det är självklart att lagens krav redan i dag är sådana. Att pro— ducera ett referensband som inte kan avlyssnas eller som inte medger en identifikation av sändningen är inte att fullgöra lagens skyldighet. Någon lagändring behövs därför inte i detta avseende.

För att säkerställa att det går att återfinna avsett program, refe— rensband, vid en prövning anser jag dock att det till 8 5 första stycket i lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio bör göras ett tillägg att inspelningen skall vara försedd med identil'ikations- tecken och tidsmärkt. Därmed menar jag att det inte räcker med att eventuellt omslag eller bandets hölje förses med namn och tidsangivelser. När inspelningen avlyssnas skall tidsmärkning och identifikation framgå. Därmed torde det även vara svårare att ma- nipulera banden.

I detta sammanhang finner jag det angeläget att än en gång un— derstryka att referensbandinspelningen avser alla program, dvs. även s.k. slingor. Det har rätt viss osäkerhet om detta bland de närradioverkssamma. Med alla program menas därtill också repri-

ser. Om en informationsslinga eller annat program sänds vid än— nu ett eller flera tillfällen, skall således varje sändning spelas in.

18.2.2 Regelbundna uppgifter om vem som sänder

] 4 & lagen om ansvarighet för närradio föreskrivs att varje sänd- ning av radioprogram skall avslutas med en uppgift om vilken sammanslutning som sänder programmet. Det förekommer i dag att en sammanslutning sänder under flera timmar i följd. Det kan då hända att lyssnare inte förrän efter att sändningen avslutas kan få klart för sig vilken sammanslutning som sänder. Det är olyck— ligt. Det är viktigt att ktuma särskilja närradions olika aktörer, in— te minst med tanke på det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret. Jag föreslår därför att det i lagen om ansvarighet införs en regel som ålägger en sändande sammanslutning att under sändning åtmin— stone en gång per timme uppge vem som sänder. Det torde i re- gel även ligga i sammanslutningens eget intresse att göra så.

I detta sammanhang förtjänar det att påpekas att uppgiften om vem som sänder skall vara identisk med beteckningen på den sammanslutning som har fått sändningstillstånd. Det är vanligt att sammanslutningar populariserat" sitt namn och kallar sig t.ex. Ra- dio Fotfolket, Radio Nora, Radio Futurum. En sådan beteckning får användas ensam endast om den överensstämmer med till- ståndshavarens namn. 1 annat fall skall den kompletteras med det namnet.

Skyldigheten att uppge vilken sammanslutning som sänt pro— grammet är i dag inte sanktionerad. Det är onekligen en lucka i lagen och det har även vållat vissa problem enligt närradionämn— den. Det vore rimligt att regeln sanktionerades av ett bötesstraff lämpligen riktad mot programutgivaren eller genom användning av vite. Eftersom skyldigheten främst är av ordningskaraktär syns en påföljd i form av återkallelse av sändningstillståndet väl dras— tisk.

Frågan är om det är möjligt att på ett naturligt och relativt en- kelt sätt införa en sanktion i regelsystemet för närradion.

Skyldigheten att ange sammanslutningens namn föreskrivs som nämnts i lagen om ansvarighet för närradio. Enligt denna lag är JK åklagare för såväl yttrandefrihetsbrott som brott mot skyldig— heten att referensbanda. fin möjlighet skulle vara att ge JK rätt att inte bara påtala brott mot 8 9" (referensbandning) utan även sådana som avser överträdelser av 4 92 (namnuppgil'tcn). Krimina— liseringen av överträdelsen av 4 5 skulle väl rymmas under 9 5 som föreskriver bl.a. böter.

Lagtekniskt vore detta en enkel lösning, men den är i vart fall i dagsläget opraktisk. JK har redan i dag på grund av stor arbetsbe- lastning svårt att hinna med den tidskrävande kontrollen av refe- rensbanden. I stället för att ge JK ytterligare uppgifter av rutinka-

raktär vore det lämpligt att befria JK från kontrollen av referens— bandningen och låta JK koncentrera sig på yttrandefrihetsbrotten, som i högre grad torde kräva kvalificerad juridisk kompetens. Att lämna ett sådant förslag ligger dock utanför mitt uppdrag, men jag vill ändå uppmärksamma behovet av att renodla JK1s uppgif— ter, vilket kanske kan övervägas av den pågående radiolagsutred— ningen.

Löpande övervakning av rutinkaraktär, typ säväl referensband- ning som skyldigheten att lämna namnuppgift, borde i stället skö- tas av en myndighet med mer administrativ karaktär. l dagsläget är den myndigheten närradionämnden.

Även andra bestämmelser i lagen om ansvarighet för närradio om skyldighet saknar sanktion, i vart fall i den lagen. Det gäller skyldigheten att utse programutgivare och ersättare. Men sanktio- nen finns. Den regleras i närradiolagen, vilken ger närradionämn- den en möjlighet att vid överträdelse av skyldigheten att utse pro— gramutgivare och ersättare återkalla sammanslutningens sänd- ningstillstånd. Vidare träder närradionämnden via närradiolagen in för att övervaka att skyldigheten att referensbanda följs. Nämn- den harju rätt att kräva in referensband. Om en sammanslutning inte efterkommer nämndens begäran, får nämnden förelägga sam- manslutningen att vid vite tillställa nämnden begärt referensband.

Det finns således ett påtagligt korsvis beroende mellan ansva- righetslagen och närradiolagen. Det bör kunna byggas ut för att även lösa den här frågan.

Mitt förslag blir därför att närradionämnden skall ges möjlighet att förelägga en sammanslutning hur den korrekt skall uppfylla sin skyldighet att lämna uppgift om vilken sammanslutning som svarat för programmet.

Föreläggandet kan innefatta ett påbud om att sådan uppgift skall lämnas och/eller ange hur en korrekt namnuppgift skall ut- formas. Om sammanslutnignen nonchalerar uppgiften genom att vid i vart fall mer än ett tillfälle underlåta att lämna namnuppgift eller uppge missvisande sådan skall närradionämnden kunna före— na föreläggandet med vite. litt föreläggande som förenas med vite måste alltid innehålla en angivelse under vilken tid en överträdel- se kan leda till att vite enligt föreläggandet kan utdömas. Vite kan föreläggas löpande, dvs. vitet kan utdömas för varje gång överträ- delse under angiven tid sker.

Det kan även tilläggas att ett vite har den fördelen framför bö- ter att det kan riktas mot sammanslutningen som sådan, vilket är rimligare vid överträdelse av en återkommande skyldighet.

TF:s sanktion för överträdelse av ett motsvarande påbud, näm— ligen skyldigheten att i tryckt skrift bl.a. ange vem som har tryckt skriften, är böter högst ettusen kronor (TF 63).

18.2.3 Sammanslutningen skall ha ansvaret för referensbandningen

Jag har i mitt tidigare förslag om närradioråd bl.a. föreslagit att de skall föra sändningsförteckning. litt av skälen för att kräva detta är att registren är ändamålsenliga i de fall då det blir aktu— ellt att i efterhand rekonstruera vem som har sagt vad i en närra- diosändning (kap. 15).

Mot bakgrund av kommissionens förslag om att någon annan än den sändande sammanslutningen borde sköta referensband— ningen blir frågan om det är det möjligt och lämpligt att närra- diorådet centralt sköter referensbanduingen av alla närradiopro- gram, som går ut över sändaren/sändarna i fråga.

Det finns praktiska skäl, utöver förslaget om sändningsförteck- ning, som skulle kunna tala för att rel'erensbamlningen genom fri— villig överenskommelse mellan tillståndshavarna sker centralt i re— spektive sändningsområde.

Som erfarenheterna i Malmö visat kan en gemensam lösning bli ekonomiskt mer gynnsam. Det är oftast betydligt billigare för tillståndshavarna i ett sändaromräde att dela på investeringskost- naderna för en gemensam referensbandningsntrustning jämfört med att var och en köper sin.

Ett annat skäl för gemensam referenslmndning är skyldigheten att kontinuerligt referensbanda samtliga slag av program, även slingorna. Närradioföreningen i Stockholm kunde sommaren 1989 efter uppmaning inte redovisa vilka delar av slingorna om sam— manlagt ca 21 timmar producerat material, som hade sänts vid vilken tidpunkt (Närradionämnden informerar nr 17, 1989—06— 27). Med en central referensbandning direkt vid den aktuella ra— diosändaren hade detta problem aldrig uppstått.

Det finns emellertid också praktiska skäl som talar emot en central referensbandslösning vid sändaren/sändarna. Ett är att sändarna i dag ofta är obemannade och förmodligen kommer att vara det även om någon annan än televerket är ägare av den. Ett annat är att en central referensbandspelare även med en avance— rad automatik måste skötas av någon. Iför sändningsområt'len med få tillståndshavare kan investerings— och driftskostuaderna för en central referensbandspelning uppfattas som alltför hög.

Den viktigaste invändningen mot central rel'erensbandning finns dock i lagstiftningen. Lagen om ansvarighet för närradio stadgar visserligen endast att sammanslutningen skall "se till att” inspelning görs, inte att sammanslutniugcn bokstavligen skall göra den själv. Referensbandningen kan praktiskt utföras av någon an— nan. Detta innebär dock inte att sammanslutningen därmed även kan lämna ifrån sig ansvaret för att referensbamlningen sker.

i övrig radiorättslig lagstiftning tillämpas principen att den som bär ansvaret för sändningen också skall ansvara för referensband— ningen. Vid misskötsel finns då en tydlig adressat av vilken ansva-

ret kan utkrävas. Om en särlagstiftning skulle tillgripas skulle det erfordras mycket starka skäl. Jag kan inte se att de nuvarande far— hågorna utgör sådana skäl.

Sammanfattningsvis finner jag det varken lämpligt eller möjligt att någon annan skall ansvara för och sköta om att referensband— ningen sker. llur sedan de närradioverksamma väljer att praktiskt anordna sin referensbandsinspelning finns det inte någon anled— ning att reglera.

18.2.4 Närradionämnden har rätt att kostnadsfritt få tillgång till referensbanden

i 14 5 närradiolagen föreskrivs att sammanslutning på uppmaning av närradionämnden skall tillställa nämnden referenslxrnd. l 8 5 lagen om ansvarighet för närradio föreskrivs att JK och enskild i visst sammanhang har rätt att kostnadsfritt ta del av referensband och få en utskrift av vad som yttrats i programmet.

Olikheterna i uttryckssätt i de olika paragraferna har vållat missförstånd.

Närradiolagens regler avser att närradionärnnden alltid efter uppmaning skall få tillgång till inspelningen, dvs. att referens- banden skall sändas in till nämnden. Nämndens tillgång till han— den är inte villkorad av betalning. ()m lagens föreskrift skall ef- terföljas får således en sammanslutning inte begära ersättning för banden. l lagen om ansvarighet för närradio föreskrivs att .lK och enskild kostnadsfritt skall få ta del av inspelningen. llärrned me— nas inte att dessa skall få en kopia av referensbandet utan att de skall få tillfälle att lyssna på det. Det skall ske kostnadsfritt lik- som det även skall vara kostnadsfritt om de önskar få en utskrift av vad som yttrats. Skillnaden i uttryckssätt aVser således inte frä- gan om det skall ske kostnadsfritt eiler inte utan på vilket sätt ”rätten till referensbanden" är konstruerad.

Rätten enligt lagen om ansvarighet för närradio överensstäm- mer i första ledet med vad som gäller offentliga handlingar. Alla har rätt att ta del av dem. Däremot får den som önskar en kopia av en offentlig handling eller en utskrift av en sådan betala för den. I andra ledet har således sammanslutningen i lagen om an— svarighet för närradio ålagts en vidare skyldighet än en jämförelse med offentlighetsprineipen leder till. Det har skett med anledning av det stora ansvar som vilar på den som handskas med ett speci- ellt medium och som har stark genomslagskraft.

Med anledning av att l4 ä närradiolagen har kunnat misstolkas finner jag dock skäl att förtydliga den så att det framgår direkt av ordalydelsen att närradionämnden har rätt att få tillgång till han- den kostnadsfritt. Närradionämnden skall använda sig av denna rätt för sin tillsyn av närradioverksamheten. Den har således rätt att utan särskild anmälan företa vissa stickprovsundersökningar.

18.2.5 Förbättrad tillsyn med närradiorådcns hjälp

Ett sätt att säkerställa att referensbandningen sköts tillfredsstäl- lande är att öka tillsynen. Det kan ske genom ovan nämnda stick— provsundersökningar från närradionämndens sida. Men jag finner det även naturligt att närradiorådet, som givits en neutral och medlande funktion, även ges uppgiften att verka för att tillstånds- havarna inom dess sändningsornrädc faktiskt sköter sin skyldighet att referensbanda.

Närradiorådets tillsynsuppgift skall specificeras till att främst gälla rådgivning om hur referensbandning bör ske för att vara ju- ridiskt oantastlig, vilka tekniska och ekonomiska lösningar som finns m.m. För sin tillsyn skall närradioråden dock även kunna avkräva sammanslutningarna redovisning för hur sammanslut- ningens referensbandning är anordnad. I det fall som en till- ståndshavare trots närradiorådets påpekanden eventuellt fortsätter att missköta referensbandningen eller vägrar att lämna begärd re— dovisning, bör det åligga r'rärradiorådet att anmäla förlri'illandet till närradionämnden.

18.2.6 Sanktionsmöjligheterna lörstärks

] dag kan som tidigare nämnts närradionämnden, om nödvändigt med hjälp av vitesföreläggande, kräva in referensband och dessut- om se till att den som försummar sin skyldighet att referensbanda anmäls till åtal, varvid påföljden kan bli böter eller fängelse högst ett år.

Dessa sanktionsmöjligheter kan synas tillräckliga. Det finns dock vissa logiska luckor i dagens system.

Den som inte alls sköter sin viktiga uppgift att referensbanda behåller sitt sändningstillstånd, medan den som inte erlägger sändningstidsavgift blir av med det. Den som inte har en behörig programutgivare anmäld riskerar sitt sändningstillstånd, medan den som inte iakttar sin skyldighet att tillhandahålla bevismateria- let för programutgivarens eventuella ansvar för yttrandefrihets- brott behåller tillståndet.

Därtill är det uppenbart att en mindre nogräknad tillståndsha— vare i clag kan spekulera i att sända t.ex. rasistiska yttranden utan att referensbanda dem med tanke på att varken sämlningstillstån— det äventyras eller någon större straffpåföljd kan bli aktuell då Iagföringen sannolikt inte kommer att avse yttrandefrihetsbrottet utan den misskötta referensbandningen.

Mot den bakgrunden föreslår jag att sändniugstillståudet skall kunna återkallas för en tillståmlshavare som inte sköter sin skyl- dighet att referensbanda. Regeln om när närradionämmlen skall

få återkalla tillståndet bör formuleras så att återkallelse blir aktu- ellt om sammanslutningen inte lämnat en redovisning till närra— diorådet vilken utvisar att referensbandningen är tillfredsställande anordnad eller om någon ansvarig inom sammanslutningen i en lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott mot *) 5 lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio.

Det första ledet i regeln innebär att närradionämnden efter an- mälan från närradioråd kan återkalla tillståndet om en samman— slutning inte efterkommit närradiorådets begäran att redovisa hur referensbandningen är anordnad. Naturligtvis måste den efterfrå— gade redovisningen utvisa att referensbandningen är utformad på ett tillfredsställande sätt för att den skall kunna godtas. Detta kri— terium måste därför tillfogas för att göra kravet på redovisning meningsfullt. Det förtjänar dock att påpekas, att om en samman— slutning lämnar en redovisning som inte överensstämmer med de faktiska förhållandena kan den som kan anses ansvarig inom sam— manslutningen dömas för osant intygande. Det är således inte fritt att fabricera vilken redovisning som helst.

Tanken med att närradiorådet skall inhämta redovisningen är naturligtvis att rådet i första hand skall hjälpa sammanslutningen att rätta till brister. Först i andra hand bör en anmälan till närra— dionämnden bli aktuell.

Enligt det andra ledet i regeln skall närradionämnden kunna återkalla tillståndet om någon inom sammanslutningen dömts för brott mot skyldigheten att referensbanda. Upprinnelsen till dom— stolsprövningen kan komma från en enskilds anmälan till JK.

Men även närradionämnden skall i sin tur aktivt kontrollera hur referensbandningen sköts. Den skall t.ex. när det finns anled- ning att misstänka att någon sammanslutning inte sköter sin skyl- dighet att referensbanda, begära in prov på referensbandningen. Så kan närradionämnden få en uppfattning om misskötseln är till— fällig eller av mer allvarlig och kontinuerlig karaktär.

När en sammanslutnings företrädare åtalats och dömts för brott mot skyldigheten att referensbanda skall nämnden kunna interi- mistiskt återkalla sammanslutningens tillstånd. Möjligheten att in- terimistiskt återkalla skall således knytas till den tidpunkt som nu gäller för sådan återkallelse.

Närradionämnden skall själv efter allmän skälighetsbedömning avgöra när den anser brottet vara sådant att det skall föranleda återkallelse. Ett enstaka misslyckande bör inte medföra ett så all- varligt ingripande. Det är t.ex. mer angeläget att tillgripa återkal— lelse om sammanslutningen saknat referensband vid flera tillfäl— len, om den vägrat att på uppmaning lämna referensbaiul, om nå- gon inom sammanslutningen tidigare dömts för brott mot refe— rensbandskyldigheten eller om någon i samband med brottet läm- nat en osann redovisning.

18.3 Tillgång till referensbanden och närradions etiska nämnds ställning

18.3.1 Ej lagligt reglerad tillgång till referensband

Inledningsvis kan konstateras att närradioförbundet i sina stadgar inte har fordrat att dess medlemmar, närradioföreningarna, i sin tur skall kräva att anslutna sammanslutningar på begäran skall tillställa förbundets etiska nämnd referensband. l'iörbundet över- väger att ändra sina normalstadgar för närradioföreningarna så att en sådan skyldighet skall föreligga.

Vidare skall påpekas att medlemskapet i närradiol'örbundet är helt frivilligt liksom åtagandet att följa de etiska reglerna och nämndens utlåtande.

En jämförelse ger vid handen att det i dag inte inom något om- råde förekommer att lagstiftaren påbjuder att en frivillig bransch- organisation — som närradioförbundets etiska nämnd — skall ha ovillkorlig rätt till annans egendom i syfte att få tillgång till bevis- material. Det är främmande för vårt rättssystem att lagliga skyl— digheter skall fullgöras gentemot ett frivilligt och privat organ. Vanligtvis brukar sådana organ i stället lösa problemen genom avtal eller stadgevillkor, vilket även här syns vara på väg att ske.

Därtill finns starka skäl för att slå vakt om den etiska nämn- dens ställning som ett organ för närradioverksarnhetens egen vakthållning över mediet. Av yttrandel'rihetsrättsliga skäl finns det anledning att värna om närradioaktörernas självständighet. Prag- matiskt sett är det angeläget att stödja ett gemensamt och frivilligt arbete för att stärka etiken inom närradion, då ett sådant alltid har större chans till varaktig framgång än påbud. Närradioförbun— det har även poängterat vikten av deras självständiga arbete i sitt remissvar på betänkandet från kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet.

Införandet av en laglig skyldighet att tillställa etiska nämnden referensband skulle nämligen kräva att skyldigheten preciserades och åtföljdes av lagliga sanktioner". Det vore av just yttrandefri— hetsrättsliga skäl tveksamt att reglera när och hur etiska nämnden sktrlle ha rätt att infordra referensband. Av samma skäl vore det olämpligt att utrusta nämnden med möjlighet att inkräva refe- rensbanden med vite eller låta staten döma den som ej fullgör sin skyldighet.

Arbetet med att upprätthålla en god närr'adioetik är helt bero- ende av vilken auktoritet som den etiska nämnden kan uppnå och trnder vilka övriga sociala förutsättningar sammanslutningar sän- der. En skyldighet i lag att inge referensband till den etiska nämnden medför därför inte heller nödvändigtvis att sammanslut- ningarna fäster större avseende vid de etiska reglerna och den etiska nämndens utlåtanden.

Jag finner därför att det inte finns skäl att föreskriva en skyl— dighet att inge referensband till närradiol't'irbundets etiska nämnd.

18.3.2 Närradions etiska nämnd skall verka utan statlig inblandning

Pressens Opinionsnämnd har uppnått auktoritet och respekt för sin verksamhet. Förutsättningen för detta har kanske som grund att dess organisation förstärkts med opartiska representanter tit— sedda av J() och Advokatsamfundets or't'lförande samt att även ju— ridisk kompetens hittills krävts av såväl nämndens ordföranden som av PO.

Tillska|.)ant'let av [W)—funktionen har erfordrat tillskott av peng— ar.

En väg att bidra till att den etiska nämnden skulle kunna stärka sin ställning skulle kunna vara att staten lämnade ekonomiskt bi- drag till verksamheten. Bidraget skulle då närradioförbundet få använda för att på av förbundet ansett lämpligt sätt förstärka nämnden. Ett sådant tillvägagångssätt kan förefalla lämpligt, då det är ett gemensamt intresse att stödja arbete som avser förhind- ra att rasism sprids.

Det finns dock två invändningar mot detta. Dels är det som ti- digare klargjorts viktigt att den etiska saneringen får ske utan statlig myndighetsinblandning. Dels är det statsfinasiella läget så— dant att bidraget endast kan tas från sändningsavgifterna, då det har uttalats att närradion skall vara självfinansierad och då inga förslag får läggas som innebär att statens utgifter ökas. l.in betal- ning via sändningsavgifterna skulle få till följd att de som ej är medlemmar i närradioförbundet indirekt skulle få betala en del av förbundets etiska nämnds verksamhet, vilket varken torde vara okomplicerat eller lämpligt.

Den vägen är således inte för närvararnle framkomlig. Jag har svårt att se att det finns något annat sätt att stärka nämndens ställning utan att det skulle innebära en olämplig inblandning i förbundets angelägenheter".

18.4 Närradionämnden får ökat tillsynsansvar

Ett steg i riktning mot att förhindra att närradion används för ra- sistiska utfall är att öka möjligheterna att använda det sanktions- system vi har i dag, dvs. att öka risken för upptäckt och påföljder. JK redovisar i sitt yttrande över kommissionens betänkande att hans möjligheter är begränsade. När det gäller rasdiskriminerande inslag anser JK att det kanske bör övervägas någon annan form av officiell bevakning så att dessa inslag verkligen kommer till JK:s prövning.

JK pekar här på ett betydande praktiskt problem. Närradio— sändningar förekommer i drygt lSO sändningsområden och om— fattar ca 260000 timmar per år. Yttrandefrihetsbrotten i dessa sändningar är i absoluta tal ett litet antal. De rasistiska inslagen får därmed karaktären av "nålar i en höstack" som är svåra för en central myndighet att upptäcka.

Våldsskildringsutredningen har i sitt betänkande Videovåld ll (SOU 1989222) utrett ett liknande problem nämligen hur kontrol- len av videofilmer — visning, försäljning och uthyrning av video- gram till allmänheten — skall ske. Regeringen och riksdagen har följt utredningens förslag som innebär att biogral'byrån genom in— spektionsverksamhet skall utöva en aktiv tillsyn över utbudet av videogram hos distributörer, uthyrare och försäljare (prop. 1989/ 90:70, ”Om våldsskildringar i rörliga bilder m.m.”). lin regional organisation för denna tillsynsverksamhet byggs tipp under bio— grafbyrån.

Även om jag inte finner skill föreligga för att bygga tipp en re- gional organisation ser jag att systemet kan tjäna som förebild för närradion och problemen med de rasistiska inslagen.

Närradionämnden skall utöva tillsyn över närradioverksamhe- ten.

Den har register över samtliga tillståndshavare och programut- givare. I fortsättningen kommer den även att ha register över alla närradioråd samt över deras eventuella sändarråd. Nämndens kansli står i dag i ständig dialog med de närradiosändande sam- manslutningarna. Det finns inte någon anledning att anta att den dialogen kommer att upphöra endast för att rutinen med beslut av sändningstider försvinner. Närradionämndens samlade kunskap om närradioverksamheten är god och kan bedömas att vara så även i framtiden. Nämnden kan genom närradioråden få än bättre lokalkännedom. Samarbete bör även kunna ske med närradioför- bundet.

Jag föreslår därför att närradionämnden i sin tillsyn över närra- dioverksamheten särskilt skall uppmärksamma och beivra rasistis— ka inslag som kan misstänkas utgöra brott mot yttrandefriheten, nämligen i form av brottet hets mot folkgrupp.

I dessa och Övriga fall finns, som JK nämnt, ännu ett kontroll— medel i att målsägande själv kan anmäla brottet.

Nämnden skall för sin tillsyn, när den finner det befogat, ford— ra in referensband från tillståndshavare och när innehållet förefal— ler falla under vad som kan betecknas som hets mot folkgrupp anmäla programmet och därmed programutgivaren till JK för rättslig prövning.

Jag avser inte med detta att ge när'radionänmden någon förun- dersökningsfunktion. Förundersökning i sådana mål skall göras av JK. Närradionämnden skall endast hålla ett vakande öga och an- mäla om den upptäcker något tveksamt.

18.5 Yttrandefrihetsbrott skall kunna medföra tidigare interimistisk återkallelse av sändningstillståndet

18.5.1 Behov av snabbare återkallelse

Kommissionen mot rasism och främlingsfientligbet har bl.a. mot bakgrund av de långa handläggningstiderna i tryckfrihetsmålen föreslagit att domstolen i förekommande fall redan tidigare än när fällande dom avkunnats skall kunna belägga tillståndshavaren med sändningsförbud.

Jag är medveten om att jag inte är huvudadressaten för detta förslag. Men förslaget ligger mycket nära närradions etikfr'ågor och påverkar närradionämndens verksamhet, varför jag vill beröra frågan.

Hets mot folkgrupp är ett allvarligt brott och har de gånger det har inträffat i närradiosändningar väckt starka känslor hos all- mänheten. Rättegången mot Radio lslam hösten l989 bevakades av alla massmedier. Det förhållandet att Radio lslam kunde fort- sätta med sina antisemitiska sändningar även under pågående domstolsprocess upprörde många. När sedan närradionämnden återkallade Radio Islams sändningstillstånd, sedan den programan- svarige av domstolen befunnits skyldig för flera fall av otillåtet yttrande i närradioprogram innefattande hets mot folkgrupp, uppfattades det som positivt och ”på tiden" av många.

Etermedierna har en stor genomslagskraft. |)en frihet som i dag har lämnats till föreningarna att få framföra sitt budskap i närradion får inte uppfattas som att samhället genom att det inte reagerar — eller reagerar för sent och kraftlöst -- godtar att rasism och förtal sprids i närradion. När en sanktion som återkallelse av sändningstillstånd i praktiken inte kan tillgripas förrän kanske ett år efter yttrandefrihetsbrottet kan den vara svår att uppfatta för såväl allmänheten som för sammanslutningen. I det av mig före- slagna systemet kommer tillsynen att förbi'rttras. Brott kommer lättare att upptäckas och beivras. Brotten blir än mer offentliga. Då blir det än mer angeläget att reaktionen kommer snabbt.

Reglerna i närradiolagen, som inte tillåter återkallande av sänd- ningstillstånd utan en fällande dom är, som ovan nämnts, ett ut- tryck för vårt grundlagsmässiga skydd av yttrandefriheten.

En återkallelse av tillståndet är en allvarlig åtgärd sett från det perspektivet att det motsvarar utgivningsförbud för en tidning. Ett utgivningsförbud får endast tillgripas i krig. Möjligheten till återkallelse av sändningstillståndet är således en sanktion utöver de som finns att tillgå i tryckfrihetsförordningen. llen är betingad just av radions stora genomslagskraft och av att närradions produ— center inte har ett yrkesmässigt ansvar eller behöver iaktta saklig- het och opartiskhet. Med beaktande av yttrandefriheten har" möj-

ligheten att förhindra att nytt tillstånd begränsats till en tidspe- riod om högst ett år efter återkallelsen.

Om närradioverksamheten skall kunna utsättas för den här sär— skilda sanktionsmöjligheten bör den kunna användas på ett sätt som fyller en avskräckande funktion gentemot sammanslutningen och som inför lyssnaren visar att samhället inte passivt åser hur närradion missbrukas. Jag förordar därför att vid allvarligare ytt- randefrihetsbrott en interimistisk återkallelse skall kunna tillgri— pas tidigare än vid fällande dom.

18.5.2 Allvarligare yttrandefrihetsbrott skall kunna" tidigarelägga den interimistiska återkallelsen

En återkallelse av ett sändningstillstånd efter ett yttrandefrihets— brott har vissa likheter med straffpåföljden fängelse eftersom sammanslutningen under en tid förlorar sin frihet. här att sända. Fängelsepåföljden kan vid allvarligare brott ha föregåtts av en häktning under utredningstiden.

Jag finner mot den bakgrunden att en analogi med häktnings- förfarandet kan vara fruktbar.

Häktning innebär ett ingripande innan dom föreligger. Den beslutas under trtredningsstadiet av domstol på begäran av åklagare. Förutsättningarna för häktning är enligt RB 24zl st 1 att någon person på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vil- ket är föreskrivet fängelse ett år eller därutöver. Dessutom erfor— das att någon av de s.k. särskilda häktningsskälen föreligger. Des- sa är risk för fortsatt brottslighet, risk för försvårande av utred— ningen och flyktfara. ()m det för brottet är föreskrivet minst två års fängelse skall häktning ske om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Om det kan antas att den misstänkte endast kommer att dömas till böter får häktning inte ske.

Närradionämnden kan naturligtvis inte. tillåtas överta eller före- gripa den straffrättsliga bedömningen. Det vore mycket olämpligt om närradionämnden t.ex. meddelade ett interimistiskt sändnings- förbud varefter ingen juridisk instans i övrigt finner gärningen brottslig. Samtidigt är det olyckligt om en sammanslutning skall kunna fortsätta sina sändningar efter ett gravt eller upprepat ytt- randefrihetsbrott och kanske även göra sig skyldig till flera sådana under pågående process.

En rimlig avvägning finner jag vara att ge när'radionämnden rätt att interimistiskt återkalla ett sändningstiIlstånd, när JK har väckt åtal. l'det läget har en juridiskt kvalificerad instans överty- gats om att brott har begåtts. Om det därutöver ställdes vissa krav på karaktären av de brott som begåtts i likhet nred vad som gäller vid häktning, bör rättssäkerhetskrav och önskemål om återhåll— samhet vid ingripande som rör yttrandefriheten tillgodoses.

De särskilda omständighet som skall krävas är att det för brot— tet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver.

Det kravet överensstämmer som synes med kravet för häktning samtidigt som det kan tillämpas för t.ex. brotten hets mot folk— grupp och grovt förtal. Brottet skall således vara allvarligt. Sådana brott, som troligen endast kommer att leda till en bötespåföljd, skall inte komma ifråga. Vid bedömningen av om ett brott hör till de mer allvarliga kan närradionämnden, förutom rubriceringen, ta hänsyn till om brotten är flera eller om de har upprepats efter tidigare lagföring.

Däremot skall närradionämnden inte göra någon prognos för framtiden, då detta inte torde stå i samklang med censurförbudet i 8 & radiolagen.

Därutöver finner jag det nödvändigt att erinra om att närradio- nämnden enligt 13 5 | St p 4 skall finna att programmet/en inne- bär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten i närradio om be— slut om återkallelse eller interimistiskt beslut om återkallelse skall få fattas. Vid den bedömningen bör närradionämnden ha i åtanke dels den s.k. instruktionen i tryckfrihetsförordningen, 'l'F l:4, dels att det förekommer att JK:s åtal helt eller delvis ogillas. Nämnden måste således vara övertygad om att det rör sig om ett verkligt allvarligt missbruk.

Beslutet skall kunna omprövas på begäran eller på närradio— nämndens eget initiativ om den anser att omständigheterna kräver det. Den interimistiska återkallelsen av sändningsl'örbudet skall naturligtvis hävas om åtalet läggs ned eller om den åtalade fri- känns.

Avslutningsvis vill jag göra den reflektionen att det kanske vore lämpligare att varje återkallelse eller interimistisk sådan på grund av yttrandefrihetsbrott beslutades av domstol. När det gäller till— stånd till egensändningar enligt kabellagen kan dessa på grund av yttrandefrihetsbrott endast återkallas av domstol. Det skall också "nämnas att inte alla yttrandefrihetsbrott kan föranleda denna åt- gärd. ] lagen (198511057) om ansvarighet för lokala kabelsänd- ningar har vissa beskrivningar av sådana brott gjorts, som liknar de som gäller för brotten olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp och därutöver nämns ensidig inriktning på pornografiska bilder eller våldskildring i bild.

På likartade skäl kan även vidaresändning av en programkanal från satellit förbjudas.

Ansvarighetssystemen för närradio— och kabelssändningar bor- de ha mer likformig utformning. Jag anser dock inte att mina di- rektiv ger mig möjlighet att även ge förslag till förändring av be— slutsordningen och synkronisering av de båda systemen, särskilt som en allmän översyn av sanktionssystemet kommer att ske i den nu arbetande radiolagsutredningen.

18.5.3 Tiden för nytt tillstånd lörlängs vid brottet hets mot folkgrupp

Från antirasistiska organisationer har det framförts önskemål om att utvidga möjligheten att i samband med återkallelse förhindra att nytt tillstånd ges. Det skulle i så fall ske genom att den nuva— rande maximiregeln om ett års hinder skulle utvidgas till tre eller fem år, om det gäller yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Genom en sådan regel vill man förhindra att samma rasistiska ut- talanden snabbt återkommer i närradion.

Det finns inte några uttalanden i förarbetena om hur ettårsre— geln förhåller sig till möjligheten att interimistiskt återkalla till— ståndet. Ettårsregeln har av närradionämnden uppfattats så att ti— den börjar löpa redan vid den interimistiska återkallelsen. Ettårs— regel är med andra ord i dag att betrakta som en maximigräns.

Det innebär i sin tur att det, särskilt efter ett tidigareläggande av det interimistiska beslutet, kan bli så att nytt sändningstillstånd kan ges till sammanslutningen på ett förhållandevis tidigt stadium i rättsprocessen t.ex. innan påföljden avtjänats eller ens innan do- men vunnit laga kraft. Äterkallelsen kan då redan varat i ett år. Det kan naturligtvis vara stötande i många fall.

Samtidigt måste man hålla i minnet att möjligheten att återkal— la ett tillstånd att sända närradio och hindra att ett nytt ges är speciell. ”Avstängningen” är ett undantag från andra tillämpade yttrandefrihetsrättsliga principer. Mot en utökning av "avstäng- ningstiden” kan sägas att den förstärker återkallelsens drag både av kollektiv bestraffning och dubbelbestrafl'ning. Därtill kan man väl hävda att mitt förslag till förändring av reglerna i övrigt redan är förhållandevis genomgripande och dess effekter bör utvärderas innan särregleringen av närradion förstärks.

] dag är problemet med rasism i närradion inte heller stort. Samtidigt är det klart att rasismen kan bli och kanske redan hål— ler på att bli ett allvarligt samhällsproblem. Systemet bör vara ett steg före. Det måste vara berett att möta en sådan utveckling och inte stå tandlöst.

”Avstängningsmöjligheten" finns dock redan i dagens ordning. En utvidgning av den torde inte strida mot allmänt rättsmedve— tande. Därtill förtjänar att påpekas en naturlig ingrediens som inom massmedierna annars fungerar självsanerande här nästan saknas. De ekonomiska resurserna har ju i många fall betydelse för möjligheten att utöva yttranderätten. Ekonomisk risktagning är en återhållande faktor för den som vill bruka den i t.ex. tid- ningar. Risktagningen är mindre för den som vill använda närra— dion. Det kostar förhållandevis lite att sända närradio. Kostnaden kommer troligen även fortsättningsvis att beräknas per sändnings— timme. Några stora insatser går sällan förlorade vid en återkallel- se.

Jag vill därför förorda en utvidgning av möjligheten att för- hindra nytt tillstånd efter att sådant återkallats.

Utvidgningen skall dock enbart ta sikte på de fall som har sam- band med att närradion används för rasistiska budskap.

Det gäller främst de fall, då återkallelsen av sammanslutningens sändningstillstånd har sin grund i att dess sändningar befunnits innefatta brottet hets mot folkgrupp. Men utvidgningen skall även gälla för det fall ett allvarligt brott mot skyldigheten att referens- banda begåtts. Samma skäl som föranlett mig att föreslå att un- derlåtenhet att referensbanda skall vara ett skäl att återkalla sänd- ningstillståndet gäller naturligtvis även här. En sammanslutning kan ju i syfte att lättare undslippa rättslig prövning underlåta att referensbanda, eller i vart fall nonchalera den skyldigheten då den sänder program med riskabelt innehåll.

Närradionämnden skall i dessa fall kunna bestämma en tid om högst fem år inom vilken sammanslutningen inte skall kunna få nytt tillstånd.

Med fem år som maximum kan man dels uppnå ett klart av- skräckande effekt, dels ge utrymme för en nyansering av sanktio- nen. lnom femårsperioden kan närradionämnden välja lämplig tid för hindret mot nytt tillstånd med hänsyn till svårighetsgraden och omfattningen av brottet hets mot folkgrupp, till om det rör sig om upprepad eller systematisk brottslighet m.m. När det gäller brott mot skyldigheten att referensbanda bör en längre tid än ett är givetvis inte komma ifråga annat än vid uppsåtligt brott, då un- derlåtenhet kan antas skett med beräkning, eller vid brott av stör— re omfattning. Jag har fullt förtroende för att närradionämnden skall kunna använda sig av förlängningen med omdöme.

18.6 Förslagen i sammanfattning

För att möta och stävja ett eventuellt ökat utbud av rasistiska budskap i närradion föreslår jag att regelsystemet stramas upp i flera hänseenden.

Det gäller till att börja med regler som anknyter till skyldighe- ten att referensbanda. För att försvåra möjligheten att manipule- ra banden och även för att underlätta återfinnandet av ett visst referensbandat program skall själva inspelningen— ljudupptagning- en vara försedd med identifikationstecken och tidsmärkt. Vidare skall sammanslutningen under sändning minst en gång i timmen korrekt uppge vem som sänder, dvs. ange tillståndshavares namn. Närradionämnden ges möjlighet att vid vite förelägga en organisa- tion att fullgöra den skyldigheten.

De föreslagna närradioråden skall även bidra till att referens- bandningen sköts. Det skall ske dels genom att de bistår samman— slutningarna med råd och anvisningar, dels genom att råden får rätt att infordra redovisning över hur referensbandningen är an-

ordnad. Om en sådan redovisning ej lämnas eller inte utvisar att referensbandning är tillfredsställande anordnad skall rådet anmäla det till närradionämnden. Nämnden utrustar i detta fall med möj— ligheten att tillgripa återkallelse av sändningstillståndet som sank— tion. Äterkallelse skall vidare kunna tillgripas mot en samman- slutning om någon inom sammanslutningen i en lagakraftvunnen dom befunnits skyldig till brott mot skyldigheten att referensban— da, dvs. brott mot 9 5 lagen om ansvarighet för närradio. l baga- tellartade fall skall återkallelsemöjligheten givietvis inte användas.

Närradionämnden får ett ökat tillsynsansvar. l nämndens in- struktion skall anges att den särskilt skall uppmärksamma och be- ivra rasistiska inslag som kan misstänkas utgöra brott mot yttran— defriheten i form av brottet hets mot folkgrupp. Nämnden skall av det skälet infordra referensband för att i de fall innehållet fö- refaller rasistiskt anmäla saken vidare till JK för rättslig prövning.

Jag föreslår vidare att möjligheten att tillgripa interimistisk återkallelse av sändningstillståndet tidigareläggs vid allvarligare brott mot yttrandefriheten.

Vid grova överträdelser av yttrandefriheten eller vid upprepade brott är det stötande att sändningarna kan fortsätta och brotten upprepas sedan den rättsliga processen påbörjats. Såväl aktuell sammanslutning som allmänheten kan med rätta uppleva samhäl— lets reaktion kraftlös om den kommer först långt efter brottet.

Närradionämnden skall därför ges en möjlighet att återkalla sändningstillståndet interimistiskt tidigare än vid fällande dom. En avvägning ger vid handen att en lämplig tidpunkt är då JK väckt åtal. För att den interimistiska återkallelsen skall få ske på detta stadium måste åtalet avse ett eller flera brott som kan med- föra ett års fängelse och det skall av närradionämnden anses avse ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten. Regeln kan användas vid brott mot yttrandefriheten som innefattar brottet hets mot folkgrupp.

i dag kan en sammanslutning förhindras att söka nytt tillstånd under ett år från det återkallelsen beslutades. Jag föreslår att en sammanslutning, vars sändningstillstånd återkallats på grund av att en sändning innefattat brottet hets mot folkgrupp skall kunna förvägras nytt sändningstillstånd upp till fem år, om närradio— nämnden finner det lämpligt. Detsamma skall gälla om någon inom sammanslutningen begått allvarligt brott mot skyldigheten att referensbanda.

Litteraturförteckning

Det civila försvaret. Betänkande av civilförsvarslagsutredningen, SOU 1988142

Föreningarnas radio. Betänkande av närradiokommittén, SOU l984z53

v. Feilitzen,'C. m.fl., Barn och unga [ nlediuåldern. Stockholm 1989

Handlingsoffentlighet utanför myndig/leminträdet. Slutbetänkande av kommunalföretagskommittén, SOU 1983:61

Hedman, L., Närradiolyssnttndel [ riket. Uppsala 1990

Hedman, L. och Golborne, G., Närradions publik. En studie av närradiolyssnandet på tolv orter. Uppsala 1990

Hedman, L. och Weibull, L., Lyssnandet på närradio, SOU 1984: 53, bilaga 2

Holmberg, E. och Stjernqvist, N., Grundlagar/zu. Stockholm lOXO Maktutredningen om masse/italien NOU |982

Marcusson, L., Offentlig riill utanför myndig/lets:inträdet. Uppsala 1989

Mathiesen, 'll, Tittursumhällei. Göteborg 1984

Menzinsky, S., Utvärdering av radio % MHz Östersund sommaren 1985. Rapport till länsstyrelsen i Ostersund

Mångfald mot enfald. Betänkande av kommissionen mot främ— lingsskap och rasism, SOU l9891l3—l4

Norstedt, S.A. och Skoglund, P., Ljudbortfallel den 5 september 1987. En undersökning av informationsförmedlingen i samband med elavbrott i Kaknästornet. SPF meddelande nr 115. Stock— holm 1987.

Olsson, C., Turistinformation [ närradion. llögskoleuppsats. Karl— stad 1988

Risker och skydd för befolkningen. Betänkande av befolknings- skyddskommittén, SOU 1989217

Sjölin, M., Kommunpolitik [ massmediernas spegel. En studie av dagspressens och lokalradions bevakning av fem kommuner. Lund 1985

Totalförsvarets ledning under kriser och krig. ÖB (Dnr SamFriv 300:614 91) och OCB (Dnr 291—214/89)

Varningsstudic. Varning till allmänheten i nödlägen i fred och krig. SRV 1990—03—19

Weibull, L., Närradiolyssnandet [ Stockholm. Göteborg 1985

Videovåld ll. Betänkande av våldsskildringsutredningen, SOU 198922

l . I i i l 1 | l i E _|

Bilaga 1

Särskilt yttrande av de sakkunniga Olle Palmborg och Bernt Stenmark samt experten Sven—Erik Svensson

ang. närradions ledning vid beredskap och vid omedelbar krigsfa— ra.

Närradions ledning vid beredskap och i krig bör vara förlagd till det lokala civilförsvaret. Tillståndshavarna/närradioföreningar— na har ofta i dag, dvs. det fredsläge som planeringen utgår från, ett väl fungerande samarbete med kommunen som bör kunna ut- vecklas för beredskaps— och krigslägen. Att underställa närradion Iokalradiochefen i dessa lägen förefaller principiellt tveksamt, sär- skilt som närradio och lokalradio förblir helt skilda organisationer i fredstid. De undantag som nu föreslås för viktiga meddelanden till allmänheten (VMA) i fredstid skall endast göras i utomordent- liga och sällsynta nödlägen. De bör inte få motivera att inordna närradion under lokalradion i den reguljära information och pro— gramverksamhet som förutsätts behövas i beredskaps— och krigs- lägen. Eftersom den föreslagna lokala programgruppen skall utse programutgivare för närradiosändningarna i beredskap och krig behöver inte heller ledningen av närradions administration i dessa lägen placeras utanför kommunen.

Bilaga 2

Kommittédirektiv

JL & raw &

Utredning om vissa närradiofrågor

Dir. 198822

Beslut vid regeringssammanträde 1988-05-19

Statsrådet Göransson anför.

! Mitt förslag

En särskild utredare bör tillkallas för att utreda vissa frågor i närradions regelverk. bl.a. om närradioföreningarnas ställning och sändarnas räckvidd. Utredaren bör också se över vissa frågor om rätten att sända närradio i krig eller vid krigsfara, behovet av att använda sändarutrustningen för andra än- damål i krig eller vid krigsfara samt möjligheten att använda närradiosän— dare för inomhusalarmering. Utredaren bör slutligen pröva frågan om. och i så fall under vilka förutsättningar, skyldigheten för närradion att utnyttja televerkets sändare bör upphöra och därvid klargöra vilka förändringar ett upphörande av televerkets sändarmonopol skulle kräva.

2 Närradions förutsättningar

2.1 Frek vena-tillgång

De frekvenser för rundradiosändningar som Sverige disponerar har fast— ställts i internationellt samarbete. För televisionen utnyttjas två rikstäc- kande kanaler för Kanal 1 och TV 2. För ljudradio utnyttjas tre rikstäckande kanaler på FM-bandet. En fjärde kanal har börjat byggas ut för lokalradions behov. En femte rikstäckande kanal kommer att kunna bli tillgänglig för nya ändamål i mitten av 1990-talet. Frekvensplaneringen för denna kanal möjlig- gör kommunvis täckande sändningar. Av de åtta frekvenser i långvågs- och mellanvågsbanden som tilldelats Sverige utnyttjas för närvarande två. Dess- utom finns frekvensutrymme för ytterligare två rikstäckande TV-kanaler som för närvarande inte utnyttjas. Vid sidan av de rikstäckande kanalerna för ljudradio och television är det möjligt att lokalt utnyttja ytterligare sänd-

Dir. ”88:22

ningsfrekvenser på FM-bandet. Sådana frekvenser används bl.a. för narra- dions sändningar.

Med gällande regler för sändarnas räckvidd, normalt cirka fem km. finns det utrymme för drygt 400 närradiosändare. För vissa av dessa är det relativt lätt att öka räckvidden, för att t.ex. täcka en hel kommun. Inom tätbefol- kade delar av landet. men också inom vissa glesbygdsomräden. kan emeller- tid en ökning av räckvidden för vissa sändare leda till att ett mindre antal sändare får rum än för närvarande.

2.2 Utveckling

Närradiosändningar har förekommit i Sverige sedan år 1979, till en början som försöksverksamhet under närradiokommitténs (U 1978:11) ansvar.

Beslut om permanent närradioverksamhet fattades är 1985 (prop. 1984/85:145. KrU 22, rskr. 387). De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1985. Den 1 januari 1986 inrättades en närradionämnd som övertog den tidi- gare närradiokommitténs myndighetsuppgifter.

Fram till är 1982 sändes närradio i 16 försöksomräden. Drygt 400 samman- slutningar deltog i försöksverksamheten. Efter år 1982 har verksamheten vuxit snabbt. Tillstånd till närradiosändningar hade i mars 1988 lämnats för 149 sändarområden av vilka 118 var i gång med sändningar. Antalet sänd— ningsberättigade sammanslutningar var drygt 2 200. Antalet sändningstim- mar under budgetåret 1986/87 uppgick till över 160 000.

2.3 Gällande regler

Regler för närradioverksamheten finns i närradiolagen (1982:459. ändrad senast 1986:1215) och lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio. Verk- samheten regleras vidare i en närradioförordning (198211249, ändrad senast 1985:1066), en förordning (1984z463) om avgifter i ärenden om närradio (ändrad senast l987:538) samt i en förordning (1988340) med instruktion för kabel- och närradionämnderna.

Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av ljudradioprogram (1 & närradiolagen).

För prövning av frågor om närradio och för tillsyn över närradioverksam- heten finns en närradionämnd (2 5). Närradio får inte sändas utan tillstånd från nämnden (3 5).

Tillstånd att sända närradio kan ges till vissa lokala ideella föreningar. Vi- dare kan församlingar inom svenska kyrkan, obligatoriska sammanslut- ningar av studerande vid universitet och högskolor samt sammanslutningar av flera tillståndshavare för gemensamma närradioändamål, närradioföre- ningar. ges tillstånd (4 5)

Närradio får bara sändas över sådana radiosändare som televerket ställer till förfogande (6 ä). För varje sändare bestämmer närradionämnden vilka sammanslutningar som skall få sända och under vilken tid sändningarna får ske (7 ä). Varje beslut om sändningstid gäller tills vidare. dock längst för ett år (8 5).

Kommersiell reklam eller s.k. sponsring får inte förekomma i närradion (10 5). Tillstånd att sända närradio får återkallas bl.a. om en sammanslut- ning har brutit mot förbudet mot kommersiell reklam eller sponsring eller om sammanslutningen har sänt ett program som i en lagakraftvunnen dom har befunnits innefatta ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten i närradio (13 ä).

2. 4 Närradionämnden

Närradionämnden har till uppgift att pröva frågor om närradio och har tillsyn över närradioverksamheten.

Vissa av närradionämndens arbetsuppgifter kräver en ingående prövning av varje enskilt ärende. Det gäller tilldelning av sändningstillstånd för sam- manslutningar och beslut om återkallelse av sådana tillstånd.

Andra uppgifter kan vara mer rutinbetonade, t.ex. fördelning av sänd— ningstid. De sändande sammanslutningarna på en ort enas i allmänhet om hur sändningstiderna skall fördelas, varför nämndens beslut ofta har karak- tären av en formell bekräftelse på vad sammanslutningarna kommit överens om. Detta gäller även ändring av sändningstid.

2.5 Närradioföreningarna

Närradioföreningar finns på de flesta orter där närradio sänds. Det stora flertalet tillståndshavare har anslutit sig till närradioföreningar som fungerar som lokala samarbetsorgan mellan de sändande sammanslutningarna. En viktig uppgift för närradioföreningarna är att utforma förslag till sändnings- tidsscheman.

Närradioföreningarnas roll är endast reglerad med avseende på deras sändningsrätt. Det finns således inte några regler för hur många närradio- föreningar det får finnas på varje ort. inte heller finns det några föreskrifter som reglerar närradioföreningarnas medverkan i sändningstidsärenden.

3 Bakgrund till dr. frågor som bör utredas 3.1 Inledning

Med anledning av motioner till riksdagen om närradioverksamheten har kulturutskottet (KrU 1987/88:11) uttalat att det är angeläget att en översyn av vissa frågor rörande närradioverksamheten kommer till stånd. Riksdagen har gett regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1987/88:220). Jag börjar med att behandla dessa frågor.

I fråga om närradiosändningar i krig och vid krigsfara samt om alarmering har försvarsutskottet (FöU 1986/87:ll) anfört att regeringen bör handlägga frågorna om viktiga meddelanden till befolkningen genom radio samt om närradions användning och skydd så att ställning kan tas tidigt under för— svarsbeslutsperioden. Riksdagen har gett regeringen till känna vad utskottet uttalat (rskr. !986/87z310).

3.2 Närradioföreningarnas ställning och sändarnas räckvidd

Närradioföreningarnas sändningsrätt är begränsad i förhållande till vad som gäller för andra sändningsberättigade sammanslutningar. Sändningarna får endast innehålla uppgifter om program och programtider och andra upp- lysningar om närradioverksamheten på orten. 1 övrigt får det endast före- komma sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndsha— varna på orten, information i begränsad omfattning om kommunal verksam- het samt provsändningar av program som framställts av sammanslutningar som saknar sändningstillstånd. i varje enskilt fall under högst tre månader (11 & närradiolagen).

Det har dock visat sig att de vanliga sändningsberättigade sammanslut- ningarna inte alltid har resurser att sända på sommaren. Annan verksamhet såsom turistradio. som bl.a. innehåller information om kommunala turist- satsningar och dagshändelser, har då ökat i omfattning. Detta har, å ena si- dan, kritiserats av dem som menar att närradions roll som föreningarnas språkrör urholkas. Å andra sidan menar förespråkare för en utvidgning av närradions sändningsrätt. att närradioverksamheten skadas om sändaren inte används under sommaren och förordar därför att närradioreglema mju- kas upp så att de inbegriper den typ av sändningar som jag nyss nämnde.

Reglerna för närradiosändarnas räckvidd innebär att närradioprogram- men ska kunna tas emot med god hörbarhet inom ett område på cirka fem km från sändaren (prop. 1981/82:127, KrU 29, rskr. 362). ] kulturutskottets betänkande (KrU 1984/85:22) anges att femkilometersgränsen fortfarande skall vara huvudregel men att närradionämnden bör kunna tillåta avsteg. Ut- ifrån en bedömning av föreningslivets behov och ortens förutsättningar bör sändare med större räckvidd kunna få förekomma. Framför allt bör gles- bygdsorter kunna komma i fråga.

Önskemål om längre räckvidd framförs ofta från föreningar som arbetar på kommunnivå och därför vill kunna nå hela kommunen. Av 149 sändarom- råden för vilka sändningstillstånd hade lämnats i mars 1988 hade 58 fått med- givande om längre räckvidd.

Enligt den praxis som har etablerats, har antalet närradioföreningar på flertalet orter begränsats till en enda. De sändande sammanslutningarna har således gått samman i en närradioförening. Föreningen förbereder fördel- ningen av sändningstider på orten, oavsett antalet sändare. På några orter har två närradioföreningar bildats. En utveckling mot mer än en närradio- förening på en ort har dock uppfattats kunna ge olyckliga resultat, särskilt om det sker en uppdelning enligt politiska linjer.

Närradionämnden fattar beslut :" sändningstidsärenden. Alla sändnings- tidsändringar måste därför också beslutas av nämnden. Nämndens beslut har oftast karaktären av en enkel registrering. Det är en omfattande arbetsupp- gift eftersom det gäller 160 000 sändningstimmar per år som skall registreras i perioder om 15 minuter. 8 000 registreringar av ändrade sändningstider görs varje år. Under innevarande budgetår har dock ADB-utrustning tagits i bruk för att underlätta en sådan registrering.

En möjlighet som tidigare har diskuterats men då avvisats. är att låta när- radioföreningarna, som i praktiken i de flesta fall svarar för sändningstids— fördelningen, också svara för de formella besluten.

3.3 Närradiosändningar i krig och vid krigsfara samt frågan om alarmering 3.3.1 Gällande regler för närradion i krig

Det finns för närvarande inga särskilda regler för närradiosändningar i krig och vid krigsfara. De regler som gäller för användningen av radiosän- dare i krig m.m. är generella för alla radiosändare och finns i förordningen (1980:l40) om användning av radiosändare i krig m.m. Innebörden av den är i huvudsak att tillstånd att använda radiosändare enligt ] & kungörelsen (1967:446) om radiosändare upphör att gälla i krig och vid krigsfara.

Som jag nämnt i det föregående får, enligt närradiolagen, närradio inte sändas utan tillstånd av närradionämnden. Vidare får närradio bara sändas över sådana sändare som televerket ställer till förfogande. För varje sändare bestämmer närradionämnden vilka sammanslutningar som skall få sända och under vilken tid sändningarna skall få ske. Däremot meddelar inte tele— verket något tillstånd till dessa sammanslutningar att använda radiosändare enligt 1 & kungörelsen om radiosändare. Detta förhållande leder till en viss oklarhet om vad som gäller för närradiosändningarna om Sverige kommer i krig eller krigsfara.

3. 3.2 Alarmering

Ax landets befolkning bor 80 % i tätorter. Befintligt utomhuslarm hörs inte alltid inomhus. Tidigare var det möjligt att varna befolkningen via tele- ron. men I takt med att det nya AXE-systemet byggs ut försvinner denna möjlighet.

Med Radio Data System (RDS) finns möjlighet att koppla på ljudet i en radiomottagare och på så sätt ge inomhuslarm till befolkningen under dyg— nets alla timmar. Dessutom kan RDS även lämna lokalt avgränsad varnings- miormation till olika samhällsfunktioner utan att störa pågående program. Det kan gälla information till t.ex. transportväsendet och industrin.

Möjligheten att använda RDS över närradio har diskuterats. Enligt vad jag erfarit kan dock inte RDS—sändningar genomföras fullt ut förrän tidigast omkring år 1995.

3.3.3 1987 års beslut om totalförsvarets fortsatta utveckling

Frågorna om närradion i krig samt om alarmering och andra viktiga med- delanden till befolkningen genom radio har behandlats under förberedelse- arbetet inför riksdagsbeslutet år 1987 om totalförsvarets utveckling under i första hand perioden 1987/88 - 1991/92.

Som ett led i 1984 års försvarskommittés arbete med att utforma förslag om totalförsvarets inriktning inför 1990—talet lade olika myndigheter inom totalförsvaret fram förslag till programplaner för sina ansvarsområden. Föl- jande två myndigheter hade synpunkter på här behandlade frågor.

StyreLten för psykologiskt försvar behandlade frågan om närradions an— vändning i krig och angav vissa principer för hur närradions resurser bäst skulle kunna tas till vara vid kriser och krig. Enligt styrelsen borde närra- dions sändare och frekvenser användas för distribution av de länsradiosänd- ningar som skall etableras under krig med lokalradion som bas. [ avvaktan på slutligt ställningstagande och en fastlagd beredskapsplan borde enligt styrelsen närradiosändningarna vid en hastigt påkommen kris och krigssitua- tion kunna bringas att upphöra.

Statens räddningsverk behandlade frågan om inomhusalarmering. Enligt räddningsverket borde närradiosändarna kunna utnyttjas för larm och där- för kompletteras med viss utrustning.

3.4 Huvudmannaskapet för närradiosändare 3.4.1 Nuvarande situation

Televerket har svarat för närradiosändarna sedan provverksamhetens start år 1979 Sedan år 1982 anges det i närradiolagen (6 5) att närradio bara

får sändas över sådana radiosändare som televerket bestämmer. De sändare som används för närradion kan vara placerade på olika sätt. t.ex. på telever- kets byggnader, i vattentorn eller i rundradiomaster.

Televerket installerar sändare och programförbindelser och debiterar när- radioföreningarna hyra för tillhandahållna tjänster. Riktpunkten för telever— ket har varit att erbjuda tjänsterna till självkostnadspris i enlighet med vad som beslutats av riksdagen (prop. 1981/82:127. KrU 29, rskr. 362). Enligt vad jag erfarit uppvisade emellertid verksamheten ett ekonomiskt under- skott på ca 25 % år 1987.

3.4.2 Televerkets förslag

[ skrivelse till regeringen den 25 september 1987 har televerket föreslagit att verkets monopol på närradiosändare awecklas. Televerket anför att det, i ett läge där relativt kraftiga prisökningar skulle behöva göras för att täcka televerkets kostnader för verksamheten. är rimligt att de sändande förening- arna ges frihet att överväga andra alternativ än televerket som tillhandahål- lare av närradiosändare. Härigenom skulle, enligt televerket. föreningar som så önskar kunna anskaffa egna sändare och genom ideella insatser få möjlighet att reducera sina kostnader.

Televerket har för avsikt att, även efter det att verkets ensamrätt upphört. marknadsföra de ifrågavarande tjänsterna till intresserade köpare.

3.4.3 Remissyttranden

Televerkets förslag har remissbehandlats och svar har avgetts av närradio- nämnden, statens räddningsverk, överstyrelsen för civil beredskap. styrelsen för psykologiskt försvar och Närradioförbundet.

Närradionämnden menar att en noggrann analys är nödvändig för att se vilka konsekvenser ett upphävande av nuvarande regler kan få såväl för de föreningar som för närvarande sänder närradio som för dem som avser att starta. Det bör också studeras hur en differentiering av sändarhyrorna kan antas påverka närradioverksamhetens fortsatta utbyggnad, särskilt med hän- syn till glesbygd och mindre orter. Det bör vidare klargöras om det är möjligt att förena televerkets roller som dels konkurrent på en marknad, dels kon- trollant av de tekniska förutsättningama för verksamheten. Närradionämn- den anderstryker att det efter ett eventuellt beslut om ändrade principer för sändaretablering kan behövas en övergångsperiod.

Statens räddningsverk anser att ett slopande av televerkets monopol kan innebära negativa effekter på möjligheterna att larma/vama allmänheten även i samband med stora fredstida olyckor. Med ett splittrat ägande anser

räddningsxt rkct att det i fred inte är möjligt att säkerställa att privata sän- dax». verkligen gar ut med myndighetsmeddelanden.

Överstyrelsen för civil beredskap anser att televerkets monopol på närra- diosändare bör kunna avskaffas. men förutsätter att sändarinnehavarnas åligganden i krig och vid krigsfara regleras i samband med tillståndsgivning- en

Styrelsen för psykologiskt försvar menar att televerkets förslag om avmo— nr)-,».nlisering av närradiosändare kan ha vissa fördelar. Om sändarna priva- tist-ras kan de i samband med en allvarlig kris eller i krig bli föremål för åtgär- du? enligt förfogandelagen. Enligt nuvarande ordning, då televerket äger sändarna. finns inte någon sådan möjlighet. Om däremot närradion. enligt Vild styrelsen tidigare föreslagit. får en funktion inom totalförsvaret och i händelse av krig alltså tilldelas speciella uppgifter, är det en fördel om tele- verket liksom hittills äger och svarar för driften av närradiosändarna.

Närradioförbundet anser frågan om upphörandet av televerkets sändar- munopol så viktig för närradioorganisationema att den måste utredas. Bl.a. måste de ekonomiska konsekvenserna av att ha olika leverantörer av sändar- utrustning undersökas. Även frågan om föreningars nyttjanderätt av en sän- dare som ägs av annan organisation eller av företag bör belysas. Slutligen bör, enligt förbundet, närradions roll i krig och dess förutsåttningari detta avseende undersökas.

4 Utredningsuppdraget

De frågor som har berörts i det föregående bör behandlas i ett samman- hang så att olika konsekvenser kan belysas på ett samlat sätt. Denna uppgift bör anförtros åt en särskild utredare.

Utredaren bör sålunda behandla de ifrågasatta ändringarna av regelsyste- met för närradion som jag nämnt tidigare. Utredaren bör vidare behandla fragoma om rätten att sända närradio i krig och vid krigsfara, om behovet av att använda sändarutrustningen för andra ändamål samt om sändning av varning och andra viktiga meddelanden till befolkningen vid beredskap, i krig och vid fredsolyckor genom närradio. Slutligen bör utredaren pröva te- lchrkets förslag att det inte längre skall vara nödvändigt att använda sän- dare som tillhandahålls av televerket i närradioverksamheten.

Det finns anledning att mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter se över reglerna för närradioföreningarnas sändningsrätt. Enligt min mening är det naturligt att man strävar efter att i största möjliga mån bevara närradions särprägel som föreningsradio.

! fråga om närradiosändarnas räckvidd bör utredaren undersöka om det är tekniskt möjligt att gå ifrån nuvarande huvudregel om fem km räckvidd

och i ställ-;t efterstraxa kommuntäckning Utredaren bör redovisa de prak— tiska och ekonomiska konsekvenserna av en sådan förändring.

Utredaren bör vidare överväga om det är lämpligt och möjligt att besluts— ordningen i sändningstidsärenden ändras, t.ex. genom att låta närradioföre- ningarna överta viss beslutanderätt, och om det i så fall krävs fastare regler för närradioföreningarna. Behovet av regler för antalet närradioföreningar på en och samma ort bör också övervägas.

Vid sin behandling av frågan om närradioresursernas användning i kris- och krigssituationer bör utredaren utgå från de riktlinjer som gäller för rund- radioverksamheten i krig eller vid krigsfara. Utredaren bör bedöma önsk- värdheten av att kunna sända ljudradio över mindre områden än med nuva— rande sändarresurser och hur sådana sändningar tekniskt och organisatoriskt bör samordnas med övriga rundradiosändningar.

Om utredaren finner att möjligheterna att sända över sådana mindre om- råden bör ökas, bör denne ange vilka krav som bör gälla i fråga om bl.a. täckningsområden, uthållighet, skydd och programförbindelser. Mot bak- grund av dessa krav bör det undersökas vilka kompletteringar som behövs om närradiosändarna skall kunna användas för sådana sändningar samt kost- naderna för dessa. Utredaren bör också, så långt som möjligt, ange kostna— derna för tänkbara alternativ, t.ex. användandet av ett kommande P S-nät. Möjligheterna att sända textmeddelanden med hjälp av RDS-teknik över närradio bör också övervägas.

Förutsättningarna för att folkrörelserna och föreningslivet skall kunna medverka med egna radiosändningar för att upprätthålla folkförsvar och motståndsvilja vid beredskap och i krig bör analyseras. Utredaren bör i sitt arbete beakta de problem rörande yttrandefrihet som kan uppstå vid särskild användning av närradions sändare och frekvenser.

Konsekvenserna av televerkets förslag om närradiosändarna bör belysas noggrant. Det gäller t.ex. de ekonomiska konsekvenserna för de sändande sammanslutningarna, behovet av nya regler om innehavare av närradiosän- dare och dessas skyldigheter, eventuella övergångsproblem samt närradio— föreningarnas förhållande till televerket om förslaget genomförs. Vidare bör utredaren belysa huvudmannaskapets betydelse för möjligheterna att an- vända närradioresurserna i krig och vid krigsfara.

Utredningsuppdraget bör bedrivas i nära kontakt med berörda myndighe— ter, institutioner och organisationer. Utredaren bör vidare beakta vad som anförts i regeringens direktiv (dir 19845) till kommittéer och särskilda utre- dare.

Resultatet av utredarens arbete bör redovisas senast den 31 december 1989.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om rundradio- verksamhet

att tillkalla en särskild utredare. omfattad av kommittéförordningen (l97ozll9), med uppdrag att utreda vissa frågor om närradio samt

att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt ut- redaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns uppförda reservations- anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

' i.) " i D EPAR'I'E M ENTET

,"1

Bilaga 3

vet-ung I nor-oroat. train g?! &!

vid rogeringsssnnantrödo .. ARB ETS MARKNADS' !" DOI-sm rum 1989-11-30 IP 2311/89 (delvis)

Överlö-nsnds av vissa förslag rörande närradio— verksamhet

xonnissionon not rasism och främlingsfientlighet har i rapporten Mångfald lot enfald (SOU 1989tl3) lämnat förslag bl. &. rörande närradion och dess verkan-het. Under punkten 9.7.2 föreslår kommissionen sålunda att utredningen en villa närradiotrågor bör få i uppdrag att se över reglerna OI dels referensbandningen, dels möjligheterna att ge närradions Etiska nö-nd en

starkare ställning.

Regeringen överlännar ovannämnda förslog rörande närradioverksamhet till utredningen rörande visso närradiofrågor (U l988:07). Utdragets överensstämmelse led or ginalet intygas

: __- Cuto...Cnan _l,

x'?"

Utdrag till

utbildningsdagartcnontot Utredningen om vissa närradiotrågor (remissyttrandena bifogas)

: s ä 2 3 : 8 ål % ( å Pust-ou- Guinea-s lusten nu fola- Diottninggstsn 2t cam to CD 1253 minut S

Bilaga 4

Närradions etiska regler

Publicerade med tillstånd av Sveriges Närradioförbund

Närradion är ett medel för organisationerna att föra ut sina åsik- ter och är ett av demokratins uttryck för yttrandefrihet.

Principen om alla människors lika värde och den enskilda män— niskans frihet och värdighet är därför grundläggande för närra— dion.

Det är naturligt för närradion att upprätthålla etiska regler som främjar demokratins värden. Dessa regler skall i första hand skyd— da den enskilde så att denne inte åsamkas skada eller lidande och får inte användas för att inskränka föreningarnas möjligheter att framföra sina åsikter.

Yttrandefriheten i närradion regleras av tryckfrihetsförordning— en och lagarna på närradioområdet. Närradions särart markeras av att det är föreningarnas gemenskaps— och åsiktsradio utan krav på opartiskhet.

Närradions trovärdighet stärks om andan i demokratins lagar får prägla även det område som inte regleras i lag.

Som ett uttryck härför har etiska regler för närradion utarbe— tats och frivilligt antagits.

Programregler Organisationer/ms förhållande till allmänheten

1. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger även om de tidigare offentliggjorts. Vänta hellre med att lämna en uppgift än att riskera att sprida en felaktig. Ge lyssnaren möjlighet att skilja mellan fakta och kommentar.

2. Visa generositet med källangivelser när en framställning hu- vudsakligen bygger på annans sakuppgift. Betänk att personliga berättelser kan innehålla uppgifter som grundas på slarv eller glömska och som kan ihågkommas på andra sätt av andra berör- da.

3. Följ upphovsrätten med dess citatregler.

4. Sänd inte program som kan uppfattas som ärekränkande för enskild person, eller som hot eller förakt för folkgrupp eller and- ra grupper av personer med anspelning på ras, hudfärg, etniskt ursprung, trosbekännelse eller kön. Sänd inte inslag om inte trygghet föreligger för att den som yttrar sig iakttar programreglerna. Avbryt alltid inslag om brott mot dessa regler ändå förekom— mer.

5. Se till att påannonser och programrubriker har täckning i programmet.

6. Felaktig sakuppgift skall rättas när det är påkallat. Den som har befogat anspråk att bemöta ett påstående bör skyndsamt bere-

das tillfälle till genmäle i den förenings program där ifrågasatt på— stående sänts.

7. Rättelse och genmäle skall sändas på sådant sätt att de kan uppmärksammas av dem som fått del av de ursprungliga uppgif— terna.

8. Avstå från att sända uppgifter som kan kränka privatlivets helgd.

9. Redigera inte intervjuer på ett sådant sätt att den intervjua- de misskrediteras. 10.Tillmötesgå rimliga krav på att få ta del av sända program om framställning därom görs av en person eller organisation som kan anses förfördelad av programmet. ll.Följ Pressens Samarbetsnämnds etiska regler för press, radio och TV vid sändningar av nyhetskaraktär. 12.Närradions Etiska Nämnds utlåtande om sammanslutnings egna sändningar skall i sin helhet och utan dröjsmål, korrekt åter— givas i sändning på så attraktiv lyssnartid som möjligt.

Ordningsregler vid sändning Organisationers förhållande till varandra

]. Mångfalden av organisationer, som utnyttjar samma närra- diosändare, ställer stora krav på god radiodisciplin.

Överlämnandet av programansvaret till annan organisation måste tekniskt ske på ett korrekt sätt.

2. Ange alltid entydigt stationsnamn och sändande organisa- tion. Använd inte stationsbeteckning som kan förväxlas med and- ra organisationer eller stationsnamn på samma ort.

3. Använd inte andra organisationers signaturmelodi för att vilseleda lyssarna.

4. Håll god kontakt med närradiokollegorna för undvikande av störningar vid övergång från en organisations program till annans. Tidsöverdrag och tekniska störningar av andras sändningar är brott mot radiolagen.

5. Gör korrekta och opartiska på— och avannonser vid över- lämnandet av sändningen till annan organisation. Kommentera inte anslutande organisations program på ett sätt som kan uppfattas som kränkande.

Medarbetares ställning Förhållandet till allmänheten och programutgivare

]. Använd inte din ställning som medarbetare i närradion till att utöva påtryckning för egen eller annans vinning, eller till att skaffa privata förmåner.

2. Tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade/medverkande att i förväg få veta hur och var deras uttalande återges.

Var noga med att ange för vilken organisation och/eller radio— stations räkning du arbetar.

3. Visa särskild hänsyn mot ovana medverkande. Upplys alltid om samtalet är avsett för sändning eller enbart för egen informa- tion.

4. Programutgivaren har straffrättsligt ansvar för programinne— hållet. Hans rätt att utesluta programinnehåll ur sändning är ovillkorlig. Ansvaret för att de etiska reglerna efterlevs åvilar i sin helhet programutgivaren. Dessa etiska regler för närradion har antagits av Sveriges När— radioförbund 1982 och reviderats av förbundsstämman 1989.

KUNGL.BBL. 1990-10-22 ISTOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1990

Kronologisk förteckning

1. Företagsförvärv i svenskt näringsliv. I.

2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. S.

3. En idrottshögskola i Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig

högskola på idrottens område. U. Transportrådet. K. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö.

Lagstiftning för reklam i svensk TV. U.

POHQSAP

Idéskisser och bakgrundsmaterial. S.

9. Kostnader för fastighetsbildning m.m. Bo. 10. Strömgatan 18- Sveriges statsministerbostad. SB. 11. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. 12. Meddelarrätt. Ju. 13.Översyn av sjölagen 2. Ju. 14. Långtidsutredningen 1990. Fi. 15. Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. Fö. 16. Storstadstrafik 5 - ett samlat underlag. K. 17. Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbiständ. UD. 18. Lag om folkbokföringsregister m.m. Fi. 19. Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. S. 20. Välfärd och segregation i storstadsregionerna.'SB. 21. Den elintensiva industrin under kärnkraftsavveck— lingen. ME. 22. Den elintensiva industrin under kärnkraftsavveck— lingen. Bilagedcl. ME. 23. Tomträttsavgäld. Bo. 24. Ny kommunallag. C. 25. Konkurrensen inom livsmedelssektorn. C. 26. Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. Fö. 27. Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. K.

28. Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. C.

29.Tobakslag. S. 30. Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Ju.

3 1 . Perspektiv på arbetsförmedlingen. A. 32.Staden. SB. 33. Urban Challenges. SB. 34. Stadsregioner i Europa. SB. 35. Storstädernas ekonomi 1982-1996. SB. 36. Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. SB. 37. Författningsreglering av nya importrutiner m.m. Fi. 38. Översyn av naturvårdslagen m.m. ME. 39. Konstnärens villkor. U. 40. Kämkraftsavveckling - kompetens och sysselsätt- ning. ME. Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. UD.

Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn.

41. Tio år med jämställdhetslagen - utvärdering och förslag. C.

42.1ntemationellt ungdomsutbyte. C. 43. Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om den statliga statistikframställningen. C. 44. Demokrati och makt i Sverige. SB. 45. Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Fi. 46. Särskild skatt i den finansiella sektorn. Fi. 47. Beskattning av stipendier. Fi. 48. Samhällsstöd till underhällsbidragsberättigade barn, del III. S. 49. Arbete och hälsa. A. 50. Ny folkbokföringslag. Fi. 51. SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personal— kontroll och meddelarfrihet. C. 52. Utbyte av utländska körkort. K. 53.I skuggan av de stora - De mindre partiernas villkor i kommunalpolitiken. C. 54. Arbetslivsforskning - Inriktning, organisation, finansiering. A.

55. Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i framtiden. K. 56. Skatt på lotterier och spel. Fi.

57. Personalutbildning inom totalförsvaret. Fö. 58. Konkurrens i inrikesflyget. C. 59. Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel. M.

60. Skada av vilt. Jo. 61. Skärpt tillsyn - huvuddrag i en reformerad datalag. Ju. 62. Konkurrensen inom bygg/bosektorn. C. 63. Svensk lönestatistik. C.

64. Årlig revision i statsförvaltningen. C. 65. Folkhögskolan i framtidsperspektiv. U. 66. Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. U. 67. Återbetalning av mervärdeskatt till utländska företagare. Fi. 68. Vad kostar ett statsbidrag? C.

69. SIPRI 90 - om SIPRIs finansiering och arbetsformer. UD. 70. Lokalt ledd närradio. U.

Statens offentliga utredningar 1990

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. [10] Välfärd och segregation i storstadsregionerna. [20] Staden. [32] Urban Challenges. [33]

Stadsregioner i Europa. [34]

Storstädernas ekonomi 1982—1996. [35] Storstadsliv. Rika möjligheter- härda villkor. [36] Demokrati och makt i Sverige. [44]

J ustitiedepartementet

Meddelarrätt. [12] Översyn av sjölagen 2. [13] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. [30] Skärpt tillsyn - huvuddrag i en reformerad datalag. [61]

Utrikesdepartementet

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. [6] Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd. [17] SIPRI 90 — om SIPRIs finansiering och arbetsformer. [69]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. [26] Personalutbildning inom totalförsvaret. [57]

Socialdepartementet

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. [2] Samhällsstöd till underhällsbidragsberättigade bam. Idéskisser och bakgrundsmaterial. [8]

Handikapp och välfärd? - En lägesrapport . [19] Tobakslag. [29]

Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn, del III. [48]

Kommunikationsdepartementet

Transporträdet. [4]

Storstadstrafik 5 - ett samlat underlag. [16] Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. [27] Utbyte av utländska körkort. [52] Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i framtiden. [55]

Finansdepartementet

Längtidsutredningen 1990. [14] Lag om folkbokföringsregister m.m. [18] Författningsreglering av nya importrutiner m.m. [37] Kapitalavkastningen i bytesbalansen. [45] Särskild skatt i den finansiella sektorn. [46] Beskattning av stipendier. [47] Ny folkbokföringslag. [50] Skatt på lotterier och spel. [56] Återbetalning av mervärdeskatt 1111 utländska företagare. [67]

Utbildningsdepartementet

En idrottshögskolai Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens område. [3] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7]

Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. [11] Konstnärens villkor. [39] Folkhögskolan i frarntidsperspektiv. [65]

Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. [66] Lokalt ledd närradio. [70]

J ordbruksdepartementet Skada av vilt. [60]

Arbetsmarknadsdepartementet

Perspektiv på arbetsförmedlingen. [31] Arbete och hälsa.[49]

Arbetslivsforskning - Inriktning, organisation, finansiering. [54]

Bostadsdepartementet

Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9] Tomträttsavgäld. [23]

Industridepartementet Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [l]

Civildepartementet

Ny kommunallag. [24] Konkurrensen inom livsmedelssektorn. [25]

Statens offentliga utredningar 1990

Systematisk förteckning

Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. [28] Tio år med jämställdhetslagen - utvärdering och förslag. [41]

Internationellt ungdomsutbyte. [42] Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om den statliga statistikframställningen. [43] SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkon- troll och meddelarfrihet. [51] I skuggan av de stora - De mindre partiernas villkor i kommunalpolitiken. [53] Konkurrens i inrikesflyget. [58] Konkurrensen inom bygg/bosektom. [62] Svensk lönestatistik. [63] Årlig revision i statsförvaltningen. [64] Vad kostar ett statsbidrag? [68]

Mil jö- och energidepartementet

Den elintensiva industrin under kärnkraftsavveckling- en.[21] Den elintensiva industrin under kärnkraftsavveckling- en. Bilagedel. [22] Översyn av naturvårdslagen m.m. [38] Kämkraftsavveckling - kompetens och sysselsättning. [401

Mil jödepartementet

Sätt värde på miljön! Mil jöavgifter och andra ekonomiska styrmedel. [59]

'1$.'1:-:.1= damara.

'q'FH—Tr'” " "' =- -.-— -'-'——- ”'n'-= ':'? ,11. .'lqu,

...,.| " .1.'_'.1'1||11|115r14|&.1'f111. 111'1—1'11111 Lllt 1.'.

"r '..Ja1l'l'1' '1 11..1|1'1

. it:-'., 11,".,1llllll|1'.|11|.1|". .1 .. .'1

' Hu.-.-1. -.,'.

A'.111.'f1111 11.5111rilllu111.111i1..1.'1

'1rh1qn'lf'.'|.'|1111 :'1" |...l'1 _.1.1_..l

i||||1|111|11|r.111'||1'11.

I':'|' ".1'I'111'1'. 'i'.! ... '|' ' 1.11 1.1-1'."'llu"'11' '11.. ... , "1'1.'1'l.i1:'11lBr-l|4]'151._" ... ,, _, |, | _ | | '.!.Q] 1. ."1..'H'1'rnll'.-T":1" | 11 |||”.|1"1i||| | |lj | . | || " _' ,:qwrlqrw [11% 'i. . ' ' ' " ' ' ' ' ' | '.'.IHI|1'l1t.'1'1|"111C|I'Jlal-' '.| .'|||""F1ml1.,|1 "'. .'Luu. .[illl angr " 'J'_' ”'In-IHM. '."""11.rr1| . ., , ' | ., mm..,jabrtjnue flau Mill". ' mulm. |1"|||..1 11'-1.1..11!1'T1"'.1.J.'1 . .'1'_' .H. WML-Mu il' 'E'ntlm'. 1 . "'El. . .'L .I'

| .. |_.,T|| .)v- . . 1'_...11J 11.-' 'Fl]...111.l'li|';!n'|£dt!?1mllll 1"! uti" rU| '.jllhl' ""'1'1,'111"' "qu ' 'fU":1.-ll'1-'-=' .. '. :|”,

tam-1.11mma-111135”. '|h1|' '1| HITIII'I'I 'I.|:|||!|,j .'ln, ILH_|_

1'” 1 "mm.-1 ..:1..1:.11-_._..'_.'

.'.:11'2. .. . ' , _1.'

|||); |, '”?! 1111” "" 1|_ .' .1"'."-5"l.

KUNGL. BIBL. 1990-10-22 srocxuotM