SOU 2005:40

Rätten till mitt språk - förstärkt minoritetsskydd

Rätten till mitt språk

Förstärkt minoritetsskydd

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.

Till statsrådet Jens Orback

Regeringen beslutade den 22 januari 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen. Den 24 februari 2005 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv rörande utvidgning av det samiska förvaltningsområdet till de sydsamiska området.

Riksdagsledamoten Paavo Vallius förordnades fr.o.m. den 30 januari 2004 som särskild utredare.

Som experter förordnades den 8 mars 2004 departementssekreteraren Helena Axestam, hovrättsassessorn Marie Hagsgård Blomquist, länsöverdirektören Bo Hansson, departementssekreteraren Anna Odebäck, ordföranden för Sverigefinska delegationen Markku Peura, departementssekreteraren Mikael Sandström, handläggaren Stig Wintzer och kanslirådet Kerstin Östmark. I augusti 2004 entledigades Helena Axestam och ersattes fram till den 28 februari 2005 av departementssekreteraren Susanne Adlercreutz. Som experter förordnades fr.o.m. den 18 april 2005 även sydsamisk språkarbetare David Jonasson, ämnessakkunnig Karin Kvarfordt, departementssekreterare Johan Lantto, länsråd Uno Svaleryd, professon Mikael Svonni samt programchef Ingwar Åhrén.

Till huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 1 april 2004 departementssekreteraren Kaisa Syrjänen Schaal. Till sekreterare förordnades fr.o.m. den 1 april 2005 ämnessakkunnig Michael Teilus.

Utredningens assistent har varit Camilla Karlsson. Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om finska och sydsamiska språken (Ju 2004:01), överlämnar härmed sitt delbetänkande Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd (SOU 2005:40).

Stockholm i maj 2005

Paavo Vallius

Kaisa Syrjänen Schaal Michael Teilus

Sammanfattning

Minoritetsspråkens framtid är oviss i Sverige

Sveriges riksdag har år 1999 erkänt fem nationella minoriteter: samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Sverige har genom att ratificera den Europeiska stadga för landsdels- och minoritetsspråk och ramkonventionen för skydd för nationella minoriteter folkrättsligt förbundit sig att skydda de nationell minoriteterna och stödja dessa minoriteters kulturer och språk i landet.

Ett starkt assimileringstryck har medfört att vissa av minoritetsspråken i dag är hotade. Bland flera av minoriteterna kan en pågående språkbytesprocess noteras. Många olika faktorer påverkar ett språks fortlevnad. Samhället kan genom olika åtgärder gynna och värna bevarandet av minoritetsspråken. Samhällets skydd och stöd kommer att behövas för att minoritetsspråken skall kunna fortleva i Sverige.

Åtgärder krävs för att förbättra implementeringen av åtagandena i Europarådskonventionerna

Regeringens avsikt har varit att den svenska minoritetspolitiken skall få genomslag i hela landet och att de nationella minoriteternas behov skall beaktas på alla nivåer i samhället. Fem års erfarenhet av nuvarande minoritetspolitik visar att behoven inte har beaktats i tillräcklig grad. Europarådet har framfört kritik rörande Sveriges bristande implementering av konventionsåtagandena. Den enskilde kan inte alltid nyttja de rättigheter som nuvarande minoritetsspråkslagstiftning skall garantera. Åtgärder krävs därför för att stärka implementeringen av de rättigheter som baseras på konventionsåtaganden.

En ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk behövs, som reglerar samtliga nationella minoriteter. Skyddet av de natio-

nella minoriteterna, deras språk och kulturer bör även regleras i grundlagen. Regeringsformens stadgande rörande minoriteter överensstämmer inte med Sveriges åtaganden enligt ramkonventionen. Utformningen av grundlagsbestämmelsen bör därför bli föremål för översyn.

Aktiva åtgärder krävs på nationell, regional och lokal nivå för att främja de nationella minoritetsspråkens fortlevnad. Staten måste ta ett tydligare ansvar för implementeringen av konventionsåtagandena. En länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Länsstyrelsen skall på eget initiativ eller efter anmälan vidta de åtgärder som behövs. Länsstyrelsens uppdrag innefattar bl.a. styrning och tillsyn av kommuner, fördelning av ekonomiska medel och bevakning av de minoritetspolitiska frågorna. Länsstyrelsen skall stödja kommunerna i arbetet med att genomföra minoritetspolitiken. Det nationella ansvaret bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län.

Kunskaperna om de nationella minoriteterna, Europarådets konventioner och den svenska minoritetspolitiken måste öka hos beslutsfattare, tjänstemän och allmänheten. En landsomfattande informations- och utbildningsinsats bör genomföras för att öka kunskaperna.

De nationella minoriteternas inflytande i frågor som berör dem är begränsat, trots att det är en av minoritetspolitikens mål. Möjligheterna att påverka bör därför regleras i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Organ för samråd i minoritetsfrågor bör inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda. Storleken på nuvarande ekonomiskt stöd till organisationer som företräder nationella minoriteter måste höjas.

Utbildningens betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad

Förskolan och skolan har stor betydelse för om barns möjligheter att utveckla det egna minoritetsspråket. För de sverigefinska eleverna har deltagande i undervisning i och på minoritetsspråket minskat drastiskt. Åtgärder behöver vidtas för att vända denna negativa trend. Bestämmelser rörande rätten till modersmålsundervisning behöver ändras så att samtliga nationella minoriteter har samma rättigheter. Även för finska och judiska elever skall det räcka att det finns en elev i kommunen som önskar undervisning i

minoritetsspråket. Skolverkets tillsyn rörande nationella minoriteters möjligheter till undervisning i minoritetsspråket bör också skärpas.

Åtgärder krävs för att förbättra finska språkets ställning i Sverige

Med dagens statistiska verktyg går det inte att ange det totala antalet sverigefinnar i Sverige. Sammantaget finns det ca 445 000 första och andra generationens sverigefinländare i Sverige, och många av dessa identifierar sig som sverigefinnar. Hur många deras barn är finns det inga uppgifter på. Ca 221 000 sverigefinländare bor i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.

Utredningen har genomfört en enkätundersökning, djupintervjuer och ett antal olika träffar med sverigefinnar i Stockholms- och Mälardalsregionen. Det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga det nuvarande förvaltningsområdet för finska språket till att även omfatta Stockholms- och Mälardalsregionen. En utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära en statushöjande åtgärd för finska språket. Sverigefinnarna är inne i en språkbytesprocess och utvidgning av förvaltningsområdet skulle ha språkbevarande effekt på finska språkets fortlevnad i Sverige.

I många kommuner i regionen finns redan viss befintlig finskspråkig offentlig verksamhet. Finskspråkig personal finns inom den kommunala verksamheten. Relativt goda förutsättningar bör finnas för att erbjuda förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska. Även hos landsting, statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar finns en del finskspråkig personal. Det finns även möjlighet att anlita tolk om vid behov. På längre sikt kan mer finskspråkig personal rekryteras i större utsträckning. Förutsättningar finns för att utvidga det finska förvaltningsområdet till Stockholms- och Mälardalsregionen.

Det utvidgade förvaltningsområdet för finska bör omfatta Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner och samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Därmed skulle ca hälften av sverigefinnarna komma att omfattas av de åtgärder som förordas i del III av den Europeiska stadga för landsdels- och minoritetsspråk. Det utvidgade förvaltningsområdet bör omfatta samma rättigheter som nuvarande lag stadgar, nämligen rätt till förskola och äldreomsorg helt

eller delvis på finska samt möjlighet att använda finska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar.

För att underlätta genomförandet av utvidgningen bör en styrgrupp tillsättas under ledning av Länsstyrelsen i Stockholms län. Genomförandet bör ske genom samarbete mellan kommunerna i regionen. Länsstyrelsen skall ha en stödjande funktion i detta arbete.

Tiivistelmä

Ruotsin vähemmistökielten tulevaisuus on epävarma

Ruotsin valtiopäivät on vuonna 1999 tunnustanut viisi kansallista vähemmistöä: saamelaiset, ruotsinsuomalaiset, tornionlaaksolaiset, romanit ja juutalaiset. Ratifioidessaan alueellisia kieliä ja vähemmistökieliä koskevan eurooppalaisen peruskirjan ja vähemmistön suojelua koskevan puiteyleissopimuksen Ruotsi on kansainvälisesti sitoutunut suojaamaan kansallisia vähemmistöjä ja tukemaan näiden kulttuureja ja kieliä.

Voimakkaan assimilaatiopaineen vuoksi osa vähemmistökielistä on nykyisin uhanalaisia. Useiden vähemmistöjen keskuudessa voi todeta olevan käynnissä kielenvaihtoprosessi. Kielen säilymiseen vaikuttavat monet tekijät, ja yhteiskunta voi eri toimenpitein edistää ja suojella vähemmistökielten säilymistä. Yhteiskunnan suoja ja tuki on tarpeen, jotta Ruotsin vähemmistökielet säilyisivät.

Toimenpiteet tarpeen Euroopan neuvoston sopimusten sitoumusten toteuttamiseksi

Hallituksen tarkoitus on ollut, että vähemmistöpolitiikka toteutuisi koko Ruotsissa ja että kansallisten vähemmistöjen tarpeet huomioitaisiin kaikilla yhteiskunnan tasoilla. Viiden vuoden kokemus nykyisestä vähemmistöpolitiikasta osoittaa, että vähemmistöjen tarpeisiin ei ole kiinnitetty riittävää huomiota. Euroopan neuvosto on kritisoinut Ruotsia sopimusten puutteellisesta toteuttamisesta. Yksityinen henkilö ei voi aina käyttää niitä oikeuksia, jotka nykyinen vähemmistölainsäädäntö takaa. Siksi tarvitaan erilaisia toimenpiteitä, jotta Euroopan neuvoston sopimuksiin perustuvien oikeuksien toteuttaminen paranisi.

Ruotsiin tarvitaan uusi, kaikkia vähemmistöjä ja vähemmistökieliä koskeva laki. Kansallisten vähemmistöjen ja niiden kielten ja

kulttuurien suojaamisesta tulisi myös säätää perustuslaissa. Vähemmistöjä koskeva hallitusmuodon säädös ei vastaa Ruotsin puitesopimukseen perustuvia sitoumuksia. Siksi perustuslain säädöksen muoto tulisi tarkistaa.

Vähemmistökielten säilymisen edistämiseksi tarvitaan tehokkaita toimenpiteitä kansallisella, alueellisella ja paikallisella tasolla. Valtion täytyy ottaa selvempi vastuu sopimusten sitoumusten toteuttamisesta. Yhdelle lääninhallitukselle tulee antaa kansallinen vastuu valvoa uuden vähemmistö- ja vähemmistökielilain tavoitteiden toteuttamista. Lääninhallituksen on omatoimisesti tai ilmoituksen perusteella ryhdyttävä tarvittaviin toimenpiteisiin. Lääninhallituksen tehtäviin kuuluu mm. kuntien ohjaus ja valvonta, taloudellisen tuen jakaminen ja vähemmistöpolittisten kysymysten valvonta. Lääninhallituksen on tuettava kuntia vähemmistöpolitiikan toteuttamisessa. Kansallinen valvontavastuu tulee antaa Tukholman läänin lääninhallitukselle.

Kansallisten vähemmistöjen, Euroopan neuvoston sopimusten ja Ruotsin vähemmistöpolitiikan tunteminen täytyy saada paremmaksi päätöksentekijöiden, virkamiesten ja maan asukkaiden keskuudessa. Tietotason nostamiseksi tulee toteuttaa koko maan kattava tiedotus- ja koulutushanke.

Kansallisten vähemmistöjen mahdollisuudet vaikuttaa heitä itseään koskeviin asioihin ovat vähäiset, vaikka tämä on yksi vähemmistöpolitiikan tavoitteista. Siksi vaikutusmahdollisuuksista tulisi säätää uudessa kansallisia vähemmistöjä ja vähemmistökieliä koskevassa laissa. Yhteiskunnan eri tasoille tulee perustaa neuvotteluelimiä, joissa on myös kansallisten vähemmistöjen edustajia. Kansallisia vähemmistöjä edustaville järjestöille myönnettävää taloudellista tukea täytyy korottaa.

Koulutuksen merkitys vähemmistökielten säilymiselle

Esikoululla ja koululla on suuri merkitys lasten mahdollisuuksiin säilyttää oma vähemmistökielensä ja kehittää sitä. Ruotsinsuomalaisten lasten osallistuminen äidinkielellä annettavaan opetukseen ja äidinkielenopetukseen on vähentynyt merkittävästi. Tämän kielteisen kehityksen kääntämiseksi tarvitaan toimenpiteitä. Äidinkielenopetusta koskevia säännöksiä tulee muuttaa niin, että kaikilla kansallisilla vähemmistöillä on samat oikeudet. Myös suomalaisille ja juutalaisille lapsille tulee antaa oikeus äidinkielenopetukseen, vaikka

kunnassa olisi vain yksi oppilas, joka haluaa opetusta. Myös Kouluviraston äidinkielenopetusta koskevaa valvontaa tulee tehostaa.

Suomen kielen aseman parantamiseksi Ruotsissa tarvitaan toimenpiteitä

Nykyisten tilastojen perusteella ei pystytä ilmoittamaan, kuinka monta ruotsinsuomalaista Ruotsissa asuu. Kaiken kaikkiaan Ruotsissa asuu noin 445 000 Suomessa syntynyttä ja heidän lastaan, ja monet heistä katsovat olevansa ruotsinsuomalaisia. Heidän lastensa määrästä ei ole tietoa. Tukholman, Uppsalan, Södermanlandin ja Västmanlandin lääneissä asuu noin 221 000 Suomessa syntynyttä ja heidän lastaan.

Suomen kielen hallintoaluetta selvittävä komitea on tehnyt kyselytutkimuksen, teettänyt syvähaastatteluja ja tavannut ruotsinsuomalaisia useissa tilaisuuksissa Tukholman ja Mälarinlaakson alueella. Ruotsinsuomalaisten keskuudessa on ilmennyt kiinnostusta ja tarvetta laajentaa nykyistä suomen kielen hallintoaluetta niin, että se käsittää myös Tukholman ja Mälarinlaakson alueen. Hallintoalueen laajentaminen vahvistaisi suomen kielen statusta. Ruotsinsuomalaisten keskuudessa on käynnissä kielenvaihtoprosessi ja hallintoalueen laajentamisella olisi suuri merkitys suomen kielen säilymiselle Ruotsissa.

Monessa alueen kunnassa on jo jonkin verran suomenkielistä julkista toimintaa. Kunnilla on toiminnassaan suomenkielistä henkilökuntaa. Niillä on kohtuullisen hyvät mahdollisuudet tarjota esikoulutoimintaa ja vanhustenhuoltoa kokonaan tai osittain suomen kielellä. Myös maakäräjillä, valtion hallintoviranomaisissa ja tuomioistuimissa on suomenkielistä henkilökuntaa. Tarvittaessa on myös mahdollista hankkia tulkkipalvelua. Pitkällä aikavälillä on mahdollista palkata lisää suomenkielistä henkilökuntaa. Suomen kielen hallintoalueen laajentamiseen Tukholman ja Mälarinlaakson alueelle on siis edellytykset.

Laajennetun hallintoalueen tulee käsittää Jällivaaran, Haaparannan, Kiirunan, Pajalan ja Ylitornion kunnat sekä kaikki Tukholman, Uppsalan, Södermanlandin ja Västmanlandin läänien kunnat. Näin ollen alueellisia kieliä ja vähemmistökieliä koskevan eurooppalaisen peruskirjan III osan mukaisten toimien piiriin kuuluisi noin puolet ruotsinsuomalaisista. Laajennetun hallintoalueen tulee käsittää samat oikeudet kuin nykyinen hallintoaluekin, ts. oikeuden osallistua

esikoulutoimintaan ja saada vanhustenhuoltoa kokonaan tai osittain suomen kielellä ja mahdollisuuden käyttää suomen kieltä viranomaisissa ja tuomioistuimissa asioitaessa.

Hallintoaluelaajennuksen toteuttamisen helpottamiseksi tulee asettaa erityinen Tukholman lääninhallituksen johdolla toimiva johtoryhmä. Toteuttamisen tulee tapahtua alueen kuntien yhteistyönä. Lääninhallituksen tehtävänä on tukea kuntia tässä työssä.

Summary

The Future of the Minority Languages in Sweden is Uncertain

In 1999 the Swedish Parliament (Riksdag) recognised five national minorities: the Sami, the Swedish Finns, the Tornedalers, the Roma and the Jews. By ratifying the European Charter for Regional or Minority Languages and the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Sweden has undertaken a national commitment to protect the national minorities and support the cultures and languages of these minorities.

The strong pressure of assimilation threatens some of the minority languages. Some of these are currently experiencing a process of language shift. Many different factors affect the survival of a language. Society can through its actions safeguard the survival of a minority language. The protection and support of society will be needed in order for the minority languages of Sweden to survive.

Measures are Required to Improve the Implementation of the Undertakings under the Council of Europe Minority Conventions

The intention of the Swedish Government has been that the Swedish National Minority Policy is to be observed throughout the nation and that the needs of the national minorities are to be taken into consideration on all levels of society. Five years’ experience has shown that these needs have not been sufficiently taken into consideration.

The Council of Europe has criticised Sweden for inadequate implementation of the commitments in the Conventions. Individuals have not been able to satisfactorily exercise the rights of the current minority language legislation. Measures are thus needed in or-

der to strengthen the implementation of the rights based on the Council of Europe Conventions.

A new Act on National Minorities and National Minority Languages, that encompasses all of the national minorities, is needed. The protection of national minorities, their languages and cultures should also be specified in the Constitution (Regeringsformen). The current regulation in the Constitution does not fulfil Sweden’s commitments in accordance with the Framework Convention. The Constitutional directives should therefore be subject to legislative oversight.

Active measures on a national, regional and local level are needed in order to promote the preservation of the national minority languages. The Government needs to take greater responsibility for the implementation of the commitments in the Conventions. One of the County Administrative Boards (länsstyrelsen) should therefore be given national responsibility for supervision of the new Act on National Minorities and Minority Languages. The County Administrative Board is to take necessary measures in order to ensure the objectives of the Act. The mandate of the County Administrative Board should include inter alia direction and supervision of the municipalities’ work with the National Minority Policy, distribution of financial support and the monitoring of issues related to the National Minority Policy. The national responsibility should be placed with the County Administrative Board in the county of Stockholm.

The general awareness of national minorities, the Council of Europe Minority Conventions and the Swedish National Minority Policy must increase among decision makers, government officials and the general public. A nationwide information and educational project should be launched in order to raise awareness.

The influence of national minorities on issues that affect these groups is still limited, in spite of the fact that this is one of the main goals of the National Minority Policy. The national minorities' possibilities to influence decision-making should be regulated in the proposed Act on National Minorities and Minority Languages. Advisory councils should be established at different levels where the national minorities are represented. The size of the current financial support to organisations representing national minorities must be increased.

The Significance of the Educational System on the Survival of the National Minority Languages

Pre-school and primary and secondary education is of utmost importance to the language development of children belonging to national minorities. Swedish Finnish pupils’ participation in education in Finnish and the teaching of Finnish has decreased dramatically. Measures are needed in order to reverse this negative trend. Therefore the regulations on the right to teaching of minority languages need to be altered so that all national minorities are given the same rights. Pupils belonging to the Swedish Finnish or the Jewish minorities should also have the right to the teaching of Finnish and Yiddish, even if there is only one pupil in the municipality who wishes such education. The supervision of the National Agency for Education (Skolverket) on the national minorities’ access to teaching of minority languages should be strengthened.

Measures are Required to Improve the Status of the Finnish Language in Sweden

It is not possible with current statistical reporting to give the exact number of individuals belonging to the Swedish Finnish minority in Sweden. The total number of individuals born in Finland or their children amount to 445 000, and many of these individuals consider themselves to be Swedish Finns. Approximately 221 000 of these individuals live in the counties of Stockholm, Uppsala, Södermanland and Västmanland.

A survey and interviews have been conducted and a number of meetings with Swedish Finns in the region have been organised in the course of this investigation. Swedish Finns in the region express interest and need for an expansion of the current administrative area for the Finnish language to the region of Stockholm/Mälardalen. Such an expansion is expected to improve the status of the Finnish language. The Swedish Finns are experiencing a process of language shift and an expansion of the administrative area for Finnish would thus promote the survival of Finnish in Sweden.

Some public services in Finnish exist in some of the municipalities of the region. Finnish speaking personnel can be found in these municipalities. The current conditions for providing pre-school

and care for the elderly completely or partly in Finnish are thus relatively good. Finnish speaking personnel can also be found among the employees of the County Councils (landsting), government agencies and the courts of law. It is also possible to use interpreters if necessary. More Finnish speaking personnel/officials can be recruited in the long run. Consequently, the prerequisites for expanding the current scope of the administrative area for Finnish do exist. The expanded administrative area for Finnish should include the municipalities of Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala and Övertorneå and all the municipalities in the counties of Stockholm, Uppsala, Södermanland and Västmanland. Such a measure would grant approximately half of the Swedish Finns protection under Part III of the European Charter for Regional or Minority Languages. The expanded administrative will extend the same rights as found in the current area, namely the right to preschool and care of the elderly completely or partly in Finnish and the right to use Finnish when dealing with public authorities and courts of law.

In order to facilitate the suggested expansion of the administrative area a special steering committee should be appointed under the County Administrative Board of Stockholm. The municipalities in the region should cooperate in the effort of expanding the administrative area and the County Administrative Board needs to support their efforts.

Författningsförslag

Förslag till lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag tillämpas hos kommunala samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter.

För förvaltningsområden för samiska, finska och meänkieli gäller även särskilda bestämmelser rörande enskilda talares rätt att använda dessa språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter.

Lagen tillämpas också hos allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar respektive förvaltningsområde.

2 §

Nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

Minoritetsspråk är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

3 §

De nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sitt språk, sin kultur- och samfundsliv skall främjas av det allmänna.

4 §

Det allmänna skall i sin verksamhet beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Särskilda bestämmelser rörande förvaltningsområden

5 §

Med förvaltningsområde för samiska avses Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och xx kommuner.

Med förvaltningsområde för finska avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala, Övertorneå kommuner samt samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.

Med förvaltningsområde för meänkieli avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter

6 §

En enskild har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Om den enskilde använder minoritetsspråk i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på detta språk. Ett skriftligt beslut i ett sådant ärende skall innehålla en upplysning på minoritetsspråket om att beslutet kan översättas muntligen till minoritetsspråket av myndigheten på begäran av den enskilde.

Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på det egna minoritetsspråket.

7 §

Förvaltningsmyndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för minoritetsspråkstalandes besök och telefonsamtal.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar

8 §

Den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos domstol har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli under målets eller ärendets handläggning, om målet eller ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Rätten att använda det egna minoritetsspråket omfattar också de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i första stycket överklagas.

9 §

Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli i mål eller ärenden hos domstolar enligt 8 § omfattar rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på detta språk, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket och rätt att vid muntlig förhandling inför domstolen tala detta språk. Domstolen skall översätta handlingar och skriftlig bevisning till svenska, om det inte är uppenbart onödigt.

Även i övrigt skall domstolen i sina kontakter sträva efter att bemöta minoritetsspråkstalande part eller ställföreträdare för part på minoritetsspråket.

10 §

Den som vill använda samiska, finska eller meänkieli under ett måls eller ett ärendes handläggning i domstol enligt 10 § skall begära detta i samband med att målet eller ärendet inleds eller första gången parten skall yttra sig i målet eller ärendet. Om en begäran att använda minoritetsspråk framställs senare får den avslås.

En begäran att använda minoritetsspråk får även avslås om det är uppenbart att den har ett otillbörligt syfte.

11 §

Om en part eller ställföreträdare för part skall få använda samiska, finska eller meänkieli i rättegång, skall tolk anlitas i enlighet

med bestämmelserna i 5 kap.6-8 §§ och 33 kap. 9 §rättegångsbalken och 50-52 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Minoritetsspråk i förskoleverksamhet och äldreomsorg

12 §

När en kommun i förvaltningsområdet erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2 a kap.1 och 7 §§skollagen (1985:1100), skall kommunen ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska, finska eller meänkieli.

13 §

En kommun i förvaltningsområdet skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar den enskildes minoritetsspråk.

Undantag

14 §

Om det finns särskilda skäl får regeringen föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av 6 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige i fråga om kommunala myndigheter.

Tillsyn

15 §

Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag. Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att lagens ändamål skall kunna tillgodoses.

16 §

Tillsyn över kommunernas verksamhet enligt denna lag utövas av Länsstyrelsen i Stockholms län, i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

Förslag till ändring i grundskoleförordningen (1994:1194)

Härigenom föreskrivs i fråga om grundskoleförordningen (1994:1194) att 2 kap. 9 och 13 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev behöver inte heller ha grundläggande kunskaper i språket.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

2 kap.

13 §

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, tornedalsfinska eller romska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

Denna ändring träder i kraft den 1 januari 2007.

Förslag till ändring i gymnasieförordningen (1992:394)

Härigenom föreskrivs i fråga om gymnasieförordningen (1992:394) att 5 kap. 7 och 12 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

7 §

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har goda kunskaper i modersmålet och att han eller hon även öns-

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har god kunskaper i modersmålet och att han eller hon även öns-

kar få sådan undervisning. kar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

5 kap.

12 §

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, tornedalsfinska eller romska elever.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever.

Denna ändring träder i kraft den 1 januari 2007.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

I december 1999 erkände Sveriges riksdag samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella minoriteter. Gruppernas språk erkändes också som nationella minoritetsspråk. Minoritetspolitik infördes som ett nytt politikområde. Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Riksdagen beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konventioner rörande minoriteter: den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen)1 samt ramkonventionen för skydd för nationella minoriteter.2

Lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar trädde i kraft den 1 april 2000. Minoritetsspråkslagarna innebär att enskilda har laglig rätt att använda minoritetsspråken samiska, finska och meänkieli i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där språken har lång tradition (förvaltningsområden). Förvaltningsområdet för samiska omfattar Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Förvaltningsområdet för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Lagstiftningen gäller för kommunala samt statliga lokala och regionala förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska och meänkieli. Lagstift-

1 European Charter for Regional or Minority Languages, 5 nov 1992, ETS No. 148, SÖ 2000:3 2 Framework Convention for the Protection of National Minorities, 1 feb 1995, ETS No. 157, SÖ 2000:2

ningen innebär också att den enskilde i kommuner som ingår i förvaltningsområdena har rätt att få förskola och äldreomsorg helt eller delvis på respektive språk.

En särskild utredare tillkallades i januari 2004 för att i enlighet med direktiven, se bilaga 1, se över frågan om förvaltningsområdet för det finska språket. Utredaren har haft i uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga nuvarande lagstiftning om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen, där ett särskilt stort antal finsktalande bor. Cirka fem procent av de finsktalande i Sverige bor inom det nuvarande förvaltningsområdet för finska. Europarådet har i sin uppföljning av hur Sverige genomfört sina konventionsåtaganden på minoritetsområdet rekommenderat Sverige att förbättra situationen för finska språket utanför det nuvarande finska förvaltningsområdet. I uppdraget har ingått att bedöma intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en utvidgning av nuvarande lagstiftning eller andra åtgärder. En bedömning har även gjorts av kommunala och statliga myndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap att hantera en utvidgad lagstiftning om rätt att använda finska språket.

I utredningens uppdrag har även ingått att överväga behovet av ändringar i den nuvarande lagstiftningen mot bakgrund av den uppföljning som gjorts inom Europarådet och av Länsstyrelsen i Norrbottens län rörande Sveriges implementering av konventionsåtagandena. Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar. Under 2005 har ytterligare uppföljningar genomförts på uppdrag av riksdagens konstitutionsutskott.

I februari 2005 beslutade regeringen ge utredaren tilläggsdirektiv, se bilaga 2. Enligt tilläggsdirektiven har utredaren även i uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i det sydsamiska området. Med det sydsamiska området avses de södra delarna av det traditionella sydsamiska språkområdet som omfattar delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län.

I detta betänkande redovisas förslag till åtgärder som jag anser är nödvändiga för att åtgärda de brister som framkommit i nuvarande system (del 1 av betänkandet). Därefter redovisas uppdraget rörande utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket (del 2 av betänkandet). Förslagen i detta delbetänkande kan även komma

att kompletteras i slutbetänkandet med anledning av utredningens fortsatta arbete med de samiska språkfrågorna (tilläggsdirektivet).

De uppföljningar som gjorts inom Europarådet och av Länsstyrelsen i Norrbottens län har visat på tydliga implementeringsproblem som försvårar Sveriges möjligheter att uppfylla åtagandena enligt Europarådets minoritetskonventioner. Under utredningstiden har denna bild förstärkts bl.a. genom konstitutionsutskottets uppföljningsrapporter, som nyanserat bilden av den svenska minoritetspolitiken. Enligt min mening är de brister som framkommit av så allvarlig karaktär att de måste åtgärdas. För att åtagandena i Europarådets minoritetskonventioner skall få genomslag krävs en tydligare nationell lagstiftning rörande nationella minoriteter, tydligare statligt ansvarstagande och aktiva åtgärder som främjar minoritetsspråkens fortlevnad. Dessa åtgärder behövs oberoende av om förvaltningsområdena utvidgas. Rådande problem på minoritetspolitikens område skulle snarast förstärkas, om förvaltningsområdet utvidgades till ännu fler kommuner, utan att nuvarande brister åtgärdades.

För att komma till rätta med nuvarande brister har jag därför valt att ta ett helhetsgrepp om minoritetsproblematiken och fokuserat på språkfrågor och möjligheten att stärka de nationella minoritetsspråkens ställning i Sverige på ett sätt som bl.a. efterlysts av Europarådet. För att implementeringen av konventionsåtagandena och genomförandet av den svenska minoritetspolitiken skall kunna lyckas på sikt krävs att vi beaktar och diskuterar alla de olika faktorer som påverkar minoritetsspråkens fortlevnad. För att belysa de problem som minoriteterna upplever har därför ett övergripande grepp tagits där minoritetsspråkens fortsatta fortlevnad i Sverige genomsyrar problemställningen. Språket fyller många olika funktioner. I betänkandet har utredningen även velat spegla några av språkets funktioner och beskriva språkets stora betydelse för de nationella minoriteternas identitet och kultur och på sikt även gruppernas fortlevnad i Sverige.

Jag noterar slutligen att regeringen i september 2005 avser att lämna en proposition rörande de förslag som lämnats av Kommittén för svenska språket i betänkandet Mål i mun

3

. Kommittén för svenska språket föreslog ett antal åtgärder som även innefattar de nationella minoritetsspråken, bl.a. att det finns behov av en språkpolitik, att alla skall ha rätt att utveckla sitt modersmål och alla

3 Kommittén för svenska språket: ”Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket”, SOU 2002:27

skall ha rätt att få sitt språk respekterat. Kommittén föreslog även en rad insatser för att bevara och stödja minoritetsspråken. Med beaktande av att regeringen avser att lägga förslag som kan komma att reglera minoritetsspråken kan det således finnas anledning för utredningen att ta upp ytterligare förslag rörande skydd och stöd av de nationella minoriteterna och finska språkets ställning i slutbetänkandet.

1.2. Arbetets bedrivande

Utredningen påbörjade sitt arbete i mars 2004. Frågan om utvidgning av förvaltningsområdet för finska har rönt mycket stort intresse bland sverigefinnar och sverigefinska media.

Det råder i allmänhet stor okunskap inom den statliga och kommunala förvaltningen och bland den breda allmänheten om vad minoritetspolitiken och erkännandet av de nationella minoriteterna innebär, trots att nuvarande minoritetspolitik gällt i fem år. I allmänhet finns det en även tendens att blanda ihop minoritetsfrågorna med integrationsfrågor, vilket gör att utgångspunkten för diskussionen lätt blir felaktig. Utredningen har således varit tvungen att hantera ett mycket stort behov av information rörande minoritetspolitiken och nuvarande lagstiftning, främst hos kommuner och myndigheter, men även bland sverigefinnar.

För att hantera det stora informationsbehovet anordnade utredningen konferensen ”Förstärkt skydd för finska språket i Mälardalen – Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken?” i Stockholm i augusti 2004. Konferensen riktade sig i första hand till kommuner och myndigheter och det främsta syftet var att sprida kunskap om minoritetslagstiftningen samt att påbörja en dialog med berörda kommuner och myndigheter rörande ett förvaltningsområde för finska språket.

Utredningen har även tagit fram en egen hemsida (www.sou.gov.se/finskaspraket) som lades ut på nätet i slutet av oktober 2004. Hemsidan har innehållit information på finska och svenska bl.a. om utredningens arbete, nuvarande lagstiftning, förarbeten samt information som riktat sig direkt till sverigefinnarna. Hemsidan har mött stort intresse och den har varit välbesökt.

Europarådet har i sin kritik mot den svenska minoritetspolitiken påtalat bristen på tillförlitlig statistik rörande antalet individer som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige. I Sverige förs inga re-

gister över enskildas modersmål och det går inte heller på något annat sätt att utröna vilka individer som i dag ingår i de nationella minoriteterna.4 Det är således ett reellt problem att hitta de personer som tillhör den sverigefinska minoriteten, ännu svårare att få fram vilka behov de har. För att kunna nå den sverigefinska allmänheten i regionen har utredningen därför valt att använda sig av de sverigefinska nätverk bestående av organisationer m.fl. som finns. Detta har varit ett viktigt instrument för att fånga upp enskilda individers synpunkter och att föra en dialog om minoritetsfrågorna.

Sverigefinska media har också spelat en mycket viktig roll genom sin rapportering av utredningens arbete. Genom medias rapportering har enskilda fått kunskap om utredningens uppgift och frågan om en utvidgning av förvaltningsområdet för finska.

Ett av den svenska minoritetspolitikens mål är att stärka minoriteternas möjligheter till inflytande i frågor som berör dem. Det fortsatta arbetet med utvecklandet av den svenska minoritetslagstiftningen måste därför, enligt min mening, ske i nära samarbete med representanter för de nationella minoriteterna och minoriteterna måste ges ett reellt inflytande. På det sättet har också utredningen arbetat. Denna viktiga demokratiaspekt, som också kommer till uttryck i ramkonventionens bestämmelser, måste genomsyra det fortsatta arbetet och de nationella minoriteternas faktiska behov måste beaktas på ett tydligare sätt än tidigare.

Den särskilde utredaren och huvudsekreteraren har haft ett antal möten med representanter för sverigefinska intresseorganisationer, bl.a. Sverigefinländarnas delegation, Sverigefinska riksförbundet, Sverigefinska ungdomsförbundet och Sverigefinska pensionärsförbundet. Ett flertal möten har hållits för den sverigefinska allmänheten i samarbete med bl.a. sverigefinska intresseorganisationer, svenska kyrkans finskspråkiga verksamhet, Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola samt Forum för nationella minoriteter i Sverige (NAMIS) vid Uppsala universitet. Syftet med mötena har varit att informera om utredningens arbete och föra en dialog om minoritetspolitiken i syfte att fånga in synpunkter och önskemål bland sverigefinnar rörande ett utvidgat förvaltningsområde. Möten har hållits i Stockholm, Västerås, Eskilstuna, Enköping, Uppsala, och Upplands Väsby.

4 Enda undantaget är vallängderna till sametingsvalen som innehåller uppgifter om åtminstone en del av den samiska befolkningen i Sverige. Sametingslagen (1992:1433) 1 kap 2 § samt 3 kap 3 §

En enkätundersökning har genomförts bland sverigefinnar i regionen. Syftet med undersökningen var att få fram en bild av sverigefinnarnas behov och önskemål för en utvidgning av nuvarande förvaltningsområde. Enkäten har distribuerats bl.a. genom sverigefinska organisationers nätverk, svenska kyrkan, sverigefinska skolor och förskolor, modersmålslärare m.fl. Enkäten har även funnits tillgänglig på utredningens hemsida. Ett mycket stort antal enkäter skickades ut och sammanlagt 4 910 enkätsvar har kommit in. Mot bakgrund av de svårigheter som finns i att nå den sverigefinska minoriteten, har utredningen sett det som mycket positivt att så många personer velat delta i enkätundersökningen.

Utredningen har även låtit genomföra ett antal djupintervjuer bland sverigefinnar. Arbetet har utförts av professor Jarmo Lainio och Annaliina Leppänen vid Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola.

Utredningen har tolkat direktivens begrepp ”Stockholms- och

Mälardalsregionen” som ett område som omfattar i vart fall

Stockholms, Södermanlands, Uppsala samt Västmanlands län. Utgångspunkten för utredningens arbete har därför varit ett geografiskt område som omfattar 53 kommuner. Utredningen har valt att besöka ett antal kommuner inom detta område för att föra en dialog om kommunernas beredskap för en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket. I samband med kommunbesöken har utredaren och huvudsekreteraren träffat kommunstyrelserepresentanter från Botkyrka, Enköping, Stockholm, Haninge, Södertälje, Uppsala, Västerås, Hallstahammar och Surahammar. Besök har även gjort i Upplands Väsby kommun i syfte att informera kommunstyrelsen om utredningens arbete. Vidare har utredaren och huvudsekreteraren träffat samtliga landshövdingar i Stockholms, Södermanlands, Västmanlands och Uppsala län.

Utredningen har begärt att få in skriftliga yttranden från samtliga kommuner, länsstyrelser och landsting i de fyra berörda länen samt berörda domstolar och myndigheter. Vidare har yttranden begärts från Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden och samtliga kommuner i Norrbotten som ingår i nuvarande förvaltningsområden.

Utredaren och huvudsekreteraren har även besökt Länsstyrelsen i Norrbottens län och fört diskussioner rörande erfarenheterna från nuvarande förvaltningsområde tillsammans med landshövdingen, delar av länsstyrelsens arbetsgrupp för förvaltningsområdena samt representanter för sverigefinska intresseorganisationer i regionen.

Utredaren och huvudsekreteraren har även besökt Kiruna och träffat sverigefinnar i den lokala sverigefinska föreningen.

Utredaren, huvudsekreteraren och en av experterna har besökt Helsingfors och träffat den finska minoritetsombudsmannen, representanter för Finlands Justitiedepartement och det finska Kommunförbundet för att diskutera minoritetsskydd och språklagstiftning.

Utredningen har även presenterat och diskuterat sitt uppdrag vid

Erkänd-konferensen i Eskilstuna anordnad av Mälardalens högskola, december 2004, seminariet Språklag och verklighet – Tvåspråkighet i dagens Finland och Sverige, april 2005, anordnad av Hanaholmens kulturcentrum Esbo, Finland, seminarium om skydd för de nationella minoriteterna anordnad av Justitiedepartementet, april 2005, samt seminarium om nationella minoriteter anordnat av

Haninge kommun, maj 2005.

I slutskedet av arbetet med delbetänkandet har utredningen samrått med företrädare för samtliga nationella minoriteter som haft möjlighet att lämna synpunkter och diskutera förslagen.

1.3. Betänkandets definitioner

Definition av ”behov”

I direktiven anges bl.a. att utredaren har att bedöma ”behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning”. Enligt min mening måste ordet ”behov” tolkas mot bakgrund av minoritetskonventionernas syften och den svenska minoritetspolitikens mål. Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Det handlar således inte om att enskilda individer skulle vara tvungna att tala minoritetsspråket i kontakter med myndigheter och andra av den anledningen att de inte behärskar svenska språket. Utgångspunkten för arbetet har således varit vilka behov sverigefinnar har i förhållande till dessa mål:

  • Vilket skydd behöver den sverigefinska minoriteten för att åtagandena i konventionerna skall uppnås?
  • Vad krävs för att minoritetens möjligheter till inflytande stärks på ett sätt som anges i ramkonventionen?
  • Vilket stöd krävs för att det finska språket hålls levande i

Sverige på ett sätt som åsyftas i minoritetspråkskonventionen?

Definition av ”sverigefinne”

I nuvarande lagstiftning anges termen ”sverigefinne” för en av de grupper som Sverige erkänt som nationell minoritet. Minoritetsspråkskommittén definierade inte vilka som skall anses ingå i gruppen. Se även diskussion under avsnitt 2.2 rörande minoritet. Med sverigefinne avses i detta betänkande i Sverige varaktigt boende personer som talar finska och ättlingar till dessa. Det kan således vara finskspråkiga personer som invandrat till Sverige från Finland och deras ättlingar. Ättlingarna behöver inte behärska finska språket för att kunna definiera sig som sverigefinnar.

Med ”finlandssvenskar” avses personer boende i Finland som har svenska som modersmål, samt även personer med svenska som modersmål som flyttat till Sverige från Finland och deras ättlingar.

Med termen ”sverigefinländare” avses både finskspråkiga och svenskspråkiga personer som flyttat till Sverige från Finland och deras ättlingar, dvs. både sverigefinnar och finlandssvenskar boende i Sverige.

1.4. Betänkandets disposition

Detta betänkande har innehållsmässigt delats upp i två delar. I första delen av betänkande (avsnitt 1–7) behandlas nuvarande minoritetspolitiska system och de utvärderingar och erfarenheter som finns om nuvarande system. Förslag till åtgärder för att komma till rätta med brister i detta system lämnas. Nedan ges en kort beskrivning av de olika avsnitten.

I avsnitt 2 behandlas de nationella minoriteternas roll som en del av det svenska kulturarvet och erkännandets betydelse för minoriteterna och minoritetsspråkens ställning i Sverige. Vidare diskuteras definitionen av begreppet ”minoritet” och ”minoritetsspråk”. Hur har dessa begrepp definierats i Europarådets minoritetskonventioner och hur har Sverige tolkat begreppen? De nationella minoritetsspråken sätts in i ett större språkligt sammanhang och hoten mot språkens fortlevnad beskrivs. Tecken på revitalisering av

minoritetsspråken i Sverige, dvs. att språken återerövrar mark som varit förlorad, tas även upp.

I avsnitt 3 beskrivs Sveriges åtaganden rörande de nationella minoriteterna. Språkets roll som en grundläggande rättighet diskuteras. Vidare behandlas internationellt skydd av minoriteter och innehållet i Europarådets konventioner rörande minoriteter.

I avsnitt 4 behandlas Sveriges implementering av konventionsåtagandena. Nuvarande svensk minoritetsspråklagstiftning gås i genom och även fördelning av statliga medel för minoritetspolitiken. Därefter redogörs för och kommenteras de utvärderingar som gjorts av nuvarande förvaltningsområden. Vidare redovisas synpunkter, bl.a. från minoriteter, kommuner samt Svenska språknämnden, som framkommit under utredningens arbete.

Avsnitt 5 beskriver Europarådets kritik mot Sveriges implementering av konventionsåtagandena.

I avsnitt 6 analyseras bemötandets och attityders betydelse för implementeringen. Därefter lämnas förslag på åtgärder som skulle stärka implementeringen av konventionsåtagandena.

I avsnitt 7 lämnas förslag på skolområdet som är av betydelse för de nationella minoritetsspråkens fortlevnad.

I betänkandets andra del (avsnitt 8–14) behandlas de frågor som rör specifikt den sverigefinska minoriteten och möjligheten att utvidga förvaltningsområdet för finska.

I avsnitt 8 görs en historisk tillbakablick av det finska språkets närvaro i Sverige. Problemet med att beräkna antalet sverigefinnar beskrivs och slutligen redovisas synpunkter som inkommit från Sverigefinska språknämnden.

I avsnitt 9 redovisas de synpunkter som framkommit rörande sverigefinnarnas behov och intresse av ett utvidgat förvaltningsområde för finska. De åtgärder som utredningen vidtagit för att samla in uppgifter redovisas särskilt.

Avsnitt 10 behandlar kommuners, domstolars, myndigheters m.fl. beredskap för att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska.

I avsnitt 11 gör en samlad bedömning av förutsättningarna för att utvidga förvaltningsområdet. Förslag till geografisk avgränsning av förvaltningsområdet lämnas. Olika åtgärder som skulle kunna underlätta en utvidgning av förvaltningsområdet tas också upp.

I avsnitt 12 diskuteras finska språkets betydelse för Sverige. I avsnitt 13 redovisas konsekvensanalyser. I avsnitt 14 lämnas författningskommentarer.

2. Nationella minoriteter – från historisk osynlighet till erkännande

2.1. Minoritetsspråken – en del av det svenska kulturarvet

2.1.1. Inledning

Tanken med detta inledande avsnitt är att sätta in de nationella minoriteterna i ett större samhälleligt och språkligt sammanhang och ge en bild av minoritetsspråkens betydelse för det svenska samhället, minoriteterna själva och för de enskilda individer som talar dessa språk.

Under mycket lång tid har det funnits språkliga minoriteter inom det geografiska område som i dag utgör Sverige. Samerna fanns i Norden redan innan de nuvarande nordiska staterna växte fram och bl.a. finska har talats i Sverige i hundratals år. Minoritetsspråken har haft en undanskymd och underordnad roll i det svenska samhället och periodvis har de motarbetats öppet av majoritetssamhället. Den svenska staten bedrev under lång tid en aktiv assimileringspolitik där grundtanken var att det inte fanns utrymme för andra språk än svenska i det område som utgör Sverige. Begreppen assimilation eller assimilering används för att beskriva den process genom vilken en grupps kulturella särart försvinner eller överges i mötet med majoritetssamhället. Till skillnad från integration, där olika gruppers särart inte betraktas som ett hinder för inträde i samhällslivet, är assimileringen framtvingad av krav på anpassning till dominerande normer av socialt beteende.1

Professor Kenneth Hyltenstam talar om minoritetsspråkens historiska osynlighet. Grupper som avvek från majoritetsbefolkningen bl.a. samer, tornedalingar och finnar utsattes för ett starkt assilimilerings- eller likriktningstryck och synsättet ledde till ett förnekande av eller bortseende från den kulturella mångfald som

1 Att assimilera betyder att göra lika. Att integrera betyder att ta upp och passa in i ett sammanhang. (Nationalencyklopedin)

under århundraden karakteriserat landet.2 Den dominerande politiska inställningen var att invandrare och minoriteter skulle assimileras. Ett vanligt argument var att ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle leder till social splittring och allmän rotlöshet som äventyrar den nationella sammanhållningen.3

Den bedrivna assimileringspolitiken kan åskådliggöras genom följande exempel. Undervisningsspråket fram till 1880-talet i Tornedalens skolor var med få undantag finska och läroböckerna var finskspråkiga. Därefter skedde en successiv övergång till helt svenskspråkig undervisning. Från och med 1888 utgick statsbidrag för inrättande av s.k. statsskolor med det villkoret att undervisningen helt skulle äga rum på svenska. Ingen undervisning i eller på finska/meänkieli fick förekomma i statsskolorna. I vissa skolor förbjöds barnen att tala sitt eget språk under skoldagen och föräldrarna uppmanades att tala svenska med barnen. År 1940 övergick huvudmannaskapet för de då 90 statsskolorna till kommunerna. Formellt upphävdes därmed även förbudet mot undervisning i eller på finsk/meänkieli, men i praktiken fortsatte förbudet på många håll. Ett annat exempel på assimileringspolitiken var att Tornedalens bibliotek, som drevs med statsmedel, inte fick förmedla finskspråkig litteratur före 1957, trots att majoriteten av folket enbart talade finska och många både finska och svenska.4

Assimileringspolitikens negativa effekter på berörda grupper har bl.a. beskrivits av professor Nils-Erik Hansegård:

Alla psykologer torde i stort sett vara överens om att människor har följande grundläggande behov, som måste tillfredsställas för att hon inte skall lida av ”psykologisk skörbjugg”, nämligen trygghet, gemenskap och uppskattning. Modersmålets roll som trygghetsskapande faktor – bland andra trygghetsskapande faktorer – har betonats av många forskare. Berövas man liksom norrbottensfinnarna5 sitt modersmål, förlorar man denna trygghetsfaktor och den kan inte omedelbart övertas av ett annat språk (svenska). Språket spelar en mycket stor roll för gruppidentiteten. Fråntas man språket, kan detta störa gruppsammanhållningen (gemenskap med den finskspråkiga gruppen och t.o.m. med de egna familjemedlemmarna). Får man lära sig att ens eget språk (finska) är mindre värt än majoritetsspråket (svenska), lär man

2 Kenneth Hyltenstam (red): ”Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv” (1999) s 11– 3 Ingegerd Tallberg Broman, Lena Rubinstein Reich, Jeanette Hägerström: ”Likvärdighet i en skola för alla – Historisk bakgrund och kritisk granskning”, Skolverket (2002) s 138 4 Karl Pekkari: ”Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren” i Eva Westergren, Hans Åhl (red): ”Mer än ett språk – En antologi om två- och trespråkigheten i norra Sverige” (1997) s 162 5 Med norrbottensfinska avses det man i dag kallar meänkieli. Westergren (1997) s 224–225

sig samtidigt att man själv inte är uppskattad. I alla dessa tre avseenden kunde norrbottensfinnarna drabbas redan i skolan – om inte tidigare – av den bryska övergången till svenskt språk. Jag har träffat vuxna norrbottensfinnar (nu i 60-års åldern och äldre) och vuxna barn till invandrade finnar som uppgett upplevelsen om modersmålet som något negativt i den helsvenska skolan. Detta gjorde att det låste sig för dem redan vid de första kontakterna med skolmiljön. Därefter kunde de inte få ett finskt ord över sina läppar. Dessa sagesmän förlorade sitt modersmål redan tidigt i skolan.6

Ett annat exempel kan ges rörande samiska barns skolgång i norra Sverige under denna tid. Barn till renskötande samer gick under lång tid i s.k. nomadskolor. År 1942 invigdes den första nomadskolhemmet i Jukkasjärvi. De renskötande samerna kunde inte välja skolform, utan de hade en skyldighet att skicka sina barn till nomadskolan. Fram till 1962 var det endast renskötande samers barn som gick i nomadskola. De bofasta samernas barn gick i den vanliga skolan. De samiska barnen bodde på hemmen under långa tidsperioder och många barn hade bara möjlighet att åka hem på loven. Trots att skolan var en samisk skolform fick barnen inte lära sig samiska i skolan. Det samiska språket blev ett språk som talades med skolkamrater och i barnens hemmiljö. Det officiella språket var svenska som talades på skolhemmet och i klassrummet. I en del fall fanns det samisktalande lärare, men inte på alla nomadskolor. Ellacarin Blind har intervjuat personer som gått i nomadskolan under 1950–70-talen. En av de intervjuade personerna beskriver sin skolgång i nomadskolan:

”Det skulle ha varit vår rättighet att få lära oss samiska i nomadskolan” säger Tina, som idag kan samiska. Hon kan dock inte skriva på samiska och läser dåligt. Hon är en av de många samiska vuxenanalfabeter som inte har fått lära sig skriva och läsa på sitt modersmål. ”Det känns bittert”, säger Tina. ”Jag har tänkt mer och mer på det, ju äldre jag blir. Skolan har tagit ifrån mig mitt språk”, menar hon. ”Jag ser artiklar på samiska, men jag kan inte läsa dom. Känner mig handikappad när jag inte kan läsa. Det känns som om något är borttaget från mig. Mina andra syskon kan inte heller läsa och skriva på samiska. Vi talar samiska sinsemellan, skulle aldrig falla oss in att tala svenska med varandra. Samerna borde få rätt till att få undervisning i samiska på dag-

6 Nils-Erik Hansegård: ”Den norrbottenfinska språkfrågan – En återblick på halvspråkighetsdebatten” (1990) återgiven i Westergren (1997) s 193

tid”, anser Tina. ”Det känns som om jag skulle vilja gå ut och skrika utanför Rosenbad”, säger hon i intervjun.7

Efter andra världskriget skedde en stor förändring. Kravet på social och ekonomisk jämlikhet blev ett viktigt politiskt mål. Denna jämlikhetssträvan kom under 1960-talet även att omfatta förhållandet mellan svenskar och invandrare. En acceptans av kulturell och språklig mångfald började växa fram i Sverige under 1970-talet. En invandrar- och senare integrationspolitik, vars syfte varit att värna om etnisk och kulturell mångfald, har bedrivits och den har bl.a. omfattat långtgående språkstöd till elever med annat modersmål än svenska. De nationella minoriteternas behov, som inte nödvändigtvis sammanfaller med invandrarnas behov, har dock varit delvis osynliga i sammanhanget under en lång period. Hyltenstam beskriver det på följande sätt:

Besluten om hemspråksundervisning fattades främst med tanke på invandrarnas förhållanden, men bestämmelserna kom genom att de formulerades utifrån språk (annat språk än svenska) snarare än befolkningsgrupper även att omfatta de traditionella minoriteterna. Ingen diskussion fördes om att särskilda åtgärder skulle kunna vara motiverade ur språkpolitisk synvinkel för bevarandet av de språk som under sekler talats inom landet av dessa befolkningsgrupper.8

Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag det historiska beslutet att erkänna fem grupper som nationella minoriteter (prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). Dessa minoriteter är samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar. Samtidigt erkändes samiska (alla varieteter9), finska, meänkieli (kallades tidigare även för tornedalsfinska), romani chib (alla varieteter) och jiddisch som landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Samtliga etniska grupper som nu getts status som nationell minoritet har funnits i Sverige under mycket lång tid och de nationella minoritetsspråken har talats i Sverige parallellt med svenska språket i flera hundra år.

Genom riksdagens beslut valde Sverige även att ratificera Euro-

parådets europeiska stadga om landsdels- eller minoritetsspråk

10

7 Ellacarin Blind: ”Språkförtryck i nomadskolor? Fyra före detta elever berättar” i Raija Kangassalo, Ingmarie Mellenius (red): ”Låt mig ha kvar mitt språk” (2003) s 63 8 Hyltenstam (1999) s 12 9Varietet används inom språkvetenskapen som en generell beteckning för en språkform oavsett om denna betraktas som ett separat språk eller en dialekt inom ett språk. 10 European Charter for Regional or Minority Languages, 5 nov 2993, ETS No. 148, SÖ 2000:3

(minoritetsspråkskonventionen), se bilaga 3, och ramkonventio-

nen om skydd för nationella minoriteter

11

(ramkonventionen), se

bilaga 4. Utgångspunkten för den nuvarande svenska minoritetslagstiftningen är de skyldigheter Sverige åtagit sig genom ratificeringen av Europarådets konventioner. Varje stat som ratificerar minoritetsspråkskonventionen väljer vilken skyddsnivå man ger respektive språk (se även nedan avsnitt 3.3.3). Sverige har i allmänhet valt den lägsta skyddsnivån. I propositionen uttryckte regeringen även att de vidtagna åtgärderna skulle ses som ett första steg mot en samlad minoritetspolitik.12

Detta uttalande kan, enligt min mening, tolkas som att de åtgärder som vidtogs 2000 närmast var att se som en miniminivå och att tanken var att man skulle bygga vidare på de minoritetspolitiska åtgärderna. Från minoritetshåll har man uppfattat att ytterligare åtgärder skulle komma i framtiden. Denna inställning uttrycktes tydligt av företrädare för de nationella minoriteterna under ”Erkänd”- konferensen i Eskilstuna 1–3 december 2004, där samtliga nationella minoriteter fanns representerade.

Minoritetsspråkskommittén, som utredde frågan om Sveriges anslutning till Europarådets minoritetskonventioner, framhöll bl.a.:

Vi anser att Sverige bör ratificera minoritetsspråkkonventionen för samiska, för finska inklusive meänkieli samt för romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige.

Ett viktigt skäl för detta är att de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är en värdefull del av Sveriges och Europas kulturhistoriska arv och som sådana har de rätt till, och behov av stöd och skydd för att kunna fortleva. Ett annat viktigt skäl är att de som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken har framfört starka önskemål om ett officiellt erkännande av sina språk som historiska landsdels- eller minoritetsspråk.

I dag betonas i många olika sammanhang värdet av den kulturella mångfald som invandringen till Sverige har lett till. Samiska, finska och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken har funnits i Sverige under många hundra år och bidragit till en historisk, kulturell och språklig mångfald. Det är därför nödvändigt att dessa historiska språk erkänns och uppmärksammas som en del av det mångkulturella Sverige. Sverige bör därför ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli samt för romani chib, för att på det sättet ge de historiska minoritetsspråken ett uttalat

11 Framework Convention for the Protection of National Minorities, 1 feb 1995, ETS No. 157, SÖ 2000:2 12prop. 1998/99:143 ”Nationella minoriteter i Sverige” s 30

stöd och skydd så att de kan fortleva som en viktig del av det svenska kulturarvet och samhället av i dag.13

De nationella minoriteterna är etniska, religiösa eller språkliga grupper med uttalad samhörighet som under lång tid utgjort minoriteter i Sverige. De har aktivt värnat om den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer och språk utgör en levande del av det svenska samhället. Grupperna har dessutom en till antalet icke dominerande ställning i förhållande till resten av befolkningen. De nationella minoriteternas kultur och språk är en del av det svenska kulturarvet och det finns ett värde i att bevara dem. I propositionen angavs:

Ett pluralistiskt och genuint demokratiskt samhälle bör ge utrymme för minoriteter som har en annan kultur, religion eller ett annat modersmål. Förekomsten av nationella minoriteter och minoritetsspråk i Sverige har berikat vårt land. De nationella minoriteterna har framför allt bidragit till att utveckla Sverige kulturellt men även i andra hänseenden. Staten har ett ansvar för att ge de nationella minoriteterna det stöd och skydd som behövs för att de skall kunna bevara sin särart och hålla sina språk levande. En samlad minoritetspolitik bör därför formas för de minoriteter vars kulturella och språkliga arv är sammanflätat med svensk historia.14

Regeringen konstaterade vidare att Sverige har en lång tradition när det gäller att värna om mänskliga rättigheter och åtgärder mot diskriminering. Regeringen ansåg det därför naturligt att också stärka skyddet för de nationella minoriteterna. Enligt regeringen bör även minoriteternas egna önskemål vara en viktig utgångspunkt när en samlad minoritetspolitik utformas.15

I propositionen noterade regeringen att ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen utgör en god grund för hur ett långsiktigt stöd skall utformas. Det underströks även att avsikten med konventionerna inte är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken eller att segregera de grupper av befolkningen som tillhör en minoritetsgrupp från den övriga befolkningen. Syftet är att uppmuntra till kunskap om de nationella minoriteterna och deras språk inom staterna.16

13Minoritetsspråkskommittén: ”Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk”, SOU 1997:192 s 14 och SOU 1997:193. Notera att i propositionen gavs även jiddisch ett särskilt skydd och meänkieli erkändes som ett eget språk skilt från standardfinska. 14prop. 1998/99:143 s 2915prop. 1998/99:143 s 293016prop. 1998/99:143 s 30

Det finns en koppling mellan integrations- och minoritetspolitiken, men nationella minoriteters särskilda ställning och behov kräver särskilda insatser.

Europarådets rådgivande kommitté17 har uttalat sig om förhållandet mellan integrations- och minoritetspolitik på följande sätt:

The Advisory Committee emphasises that, in parallel with public efforts aimed at improved integration, specific measures are needed to address the particular needs of persons belonging to national minorities. It is indeed important that protection of national minorities is not perceived, by local authorities or others concerned, to encompass only those measures that the authorities pursue in the framework of their integration activities although there are in some areas interlinkage between the two.18

Riksdagens minoritetspolitiska ställningstagande är ett tydligt avståndstagande från tidigare assimileringstankegångar. Ramkonventionen anger dessutom att undertecknande parter uttryckligen skall avhålla sig från åtgärder eller metoder som syftar till assimilering av personer som tillhör nationella minoriteter mot dessa personers vilja och skall skydda dem mot alla åtgärder som syftar till sådan assimilering (artikel 5.2).

Den nuvarande minoritetspolitiken innebär ett erkännande av minoritetsspråkens betydelse och en viljeyttring att det finns ett värde i att språken lever vidare. Erkännandet innebär samtidigt att det krävs aktiva åtgärder från statsmaktens sida för att uppfylla de åtaganden som ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner medför.19

2.1.2. Överväganden

Min bedömning:

Ytterligare åtgärder krävs för att lagarna om rätt att använda minoritetsspråk kan användas av enskilda på avsett sätt.

Kunskaperna och medvetenheten om den svenska minoritetspolitiken och de nationella minoriteterna måste öka i samhället.

17 Minoritetsspråkskonventionen artikel 7.1.c) och d), Ramkonventionen artikel 5 18 Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinion on Sweden, 25 August 2002, ACFC/INF/OP/I(2003)006 s 6 p 17 19 Minoritetsspråkskonventionen artikel 7.1.c) och d), Ramkonventionen artikel 5

Minoritetspolitiken måste få större genomslag på det nationella, regionala och lokala planet i hela landet.

När minoritetspolitiken infördes betonades det att de åtgärder som vidtogs utgjorde ett första steg. Mot bakgrund av de utvärderingar som gjorts av den nuvarande lagstiftningen rörande minoritetsspråk på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och riksdagens konstitutionsutskott, kan det konstateras att de nationella minoritetsspråkens framtid i Sverige alltjämt är osäker. Stödet för minoritetsspråken har kommit relativt sent och implementeringen av Sveriges internationella åtaganden rörande nationella minoriteter haltar. Enskilda som försöker nyttja sin rätt att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdena kan inte alltid garanteras den rätt som lagen ger enskilda. Det kommer, enligt min bedömning, krävas ytterligare åtgärder för att minoritetsspråkslagarna skall få avsedd effekt och för att minoritetsspråkens framtid tryggas i enlighet med Sveriges åtaganden gentemot Europarådet.

De av riksdagen beslutade målen för minoritetspolitiken har hittills fått begränsat genomslag i landet, särskilt utanför de nuvarande förvaltningsområden. Minoritetspolitikens mål skall förverkligas i hela landet. Kunskapen och medvetenheten om Sveriges internationella åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och den särställning dessa språk givits i Sverige är i allmänhet mycket begränsad bland politiska beslutsfattare, tjänstemän och den breda allmänheten. Åtgärder bör därför vidtas för att öka kunskaperna i samhället.

De nationella minoriteterna är på många sätt alltjämt ”osynliga” grupper i samhället i den bemärkelsen att majoritetssamhället och svenskspråkig media inte uppmärksammar grupperna och deras behov i någon större omfattning. Grupperna har svårt att göra sig hörda i majoritetssamhället och deras krav avfärdas, trots att de försöker åberopa sin särställning som nationell minoritet. De nationella minoriteternas behov vägs mot andra gruppers behov och integrations- och minoritetspolitikens syften sammanblandas i stor utsträckning. Resultatet blir att de nationella minoriteternas behov ofta ignoreras eller inte beaktas i tillräcklig grad av majoritetssamhället.

För att de nationella minoriteternas språk och kulturer skall kunna främjas, på det sätt som riksdagen avsett, krävs att nuvarande minoritetspolitik omsätts i handling på ett mycket tydligare och kraftfullare sätt. Minoritetspolitiken måste genomföras på

samtliga nivåer i samhället, nationell, regional och lokal nivå. Det är särskilt viktigt att politiken får större genomslag på det lokala kommunala planet eftersom många av besluten som berör enskilda minoritetsindivider fattas på den nivån. Genomförandet kan inte heller begränsas till förvaltningsområdena utan det skall gälla hela landet.

2.2. Definition av nationell minoritet och minoritetsspråk

I det följande diskuteras definitionen av begreppet minoritet med utgångspunkt i de folkrättsliga konventioner som Sverige ratificerat. Därefter följer två avsnitt vars syfte är att beskriva minoritetsspråkens situation i ett språkligt sammanhang, bl.a. vad som kan hända med minoriteter och minoritetsspråk som inte ges samhällets skydd och stöd. Slutligen tar jag upp tecken på revitalisering av minoritetsspråken i Sverige, dvs. att språken återerövrar mark som tidigare gått förlorad.

2.2.1. Europarådets konventioner

Enligt minoritetsspråkskonventionen skall ett landsdels- eller mi-

noritetsspråk ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat

(s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och språket skall skilja sig från det officiella språket. Vidare skall språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder till skydd och främjande (artikel 1). Om ett språk inte skulle uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk. För territoriellt obundna språk är skyddet allmännare och mindre omfattande. Undertecknande stater förbinder sig dock att beakta gruppens behov och önskemål och respektera gruppens traditioner och egenart (artikel 7.5).

När det gäller skyddet för språket behövs det enligt Minoritetsspråkskommittén inte någon definition av begreppet nationell minoritet, eftersom konventionen inte är inriktad på att tillförsäkra personer som tillhör nationella minoriteter individuella rättigheter

utan på att ge skydd åt landsdels- eller minoritetsspråken som sådana.20

Europarådets minoritetskonventioner innehåller inga tydliga definitioner av vad som avses med begreppet minoritet. Frågan om vem eller vilka som skall anses ingå i en av staten erkänd nationell minoritet kan vara känslig. Utgångspunkten i konventionerna är att varje enskild individ själv avgör om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet och om han eller hon vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten (artikel 3.1 ramkonventionen). Tillhörigheten baseras således på individuell självidentifikation och etnisk förankring i gruppen. Något tvång för individen att ingå i en minoritet finns inte. Detta kan jämföras med bestämmelsen i sametingslagen (1992:1433) där det anges i 1 kap. 2 § bl.a. att med same avses den som anser sig vara same och som har eller haft samiska som språk i hemmet eller som kan göra det sannolikt att hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet.

För att ramkonventionens bestämmelser om skydd för nationella minoriteter skall kunna tillämpas behövs dock en definition eller i vart fall en avgränsning av vad som avses med nationell minoritet. I ramkonventionen stadgas att var och en som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att fritt välja att behandlas eller inte behandlas som sådan och ingen nackdel skall följa av detta val eller av utövandet av de rättigheter som är förbundna med detta val (artikel 3.1). Den enskilde individens självidentifikation är även här avgörande för om hon eller han skall anses tillhöra en nationell minoritet.

2.2.2. Svensk tillämpning av konventionerna

När nuvarande regler rörande nationella minoriteter infördes angav regeringen att följande kriterier bör vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som nationell minoritet:

  • Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och belysas gruppens struktur och sammanhållning.

20 SOU 1997:192 s 83

  • Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet.

Åtminstone ett av de uppräknade särdragen måste föreligga. De särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.

  • Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
  • Historiska och långvariga band med Sverige. Regeringen ansåg att det inte går att dra en absolut gräns i år mätt. Endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur funnits i Sverige före sekelskiftet 1900 ansågs uppfylla kravet på historiska eller långvariga band.21

Regeringen bedömde att fem språk i Sverige uppfyller minoritetsspråkkonventionens kriterier. De har samtliga talats av hävd och skiljer sig tydligt från det svenska språket. Dessutom utgör talarna av dessa ett sådant antal att det finns goda möjligheter att bevara språken. Samiska, finska och meänkieli ansågs ha historisk geografisk anknytning medan romani chib och jiddisch är territoriellt obundna språk i Sverige.22

2.3. Hoten mot de nationella minoritetsspråken

2.3.1. Språkvetenskaplig bakgrund

För att kunna förstå betydelsen av olika åtgärder för minoritetsspråkens fortlevnad, måste en kortfattad språkvetenskaplig beskrivning ges av olika faktorers inverkan på språket och samspelet mellan dessa faktorer.

Situationen för de olika minoritetsspråken i Sverige är väldigt olika. Flera av minoritetsspråken talas av grupper som är numerärt små. För samtliga minoritetsspråk är det svårt att ange det exakta antalet talare. För samiskans del talas flera av varieteterna av ganska få talare och i vart fall sydsamiskan är starkt hotad. Även romani chib talas i olika varieteter. Talarna kan även vara geografiskt utspridda över stora områden och de behärskar språken i olika grad. En del talare behärskar kanske inte det egna språket annat än muntligt. Ofta används minoritetsspråket endast i den privata sfären i hem- och familjemiljön. Bruket av minoritetsspråket kan vara

21prop. 1998/99:143 s 3222prop. 1998/99:143 s 3334

mer omfattande bland äldre än yngre generationer. Det kan vara svårt för den yngre generationen att få lära sig minoritetsspråket och det kan även vara svårt att motivera för yngre varför de bör lära sig språket. Ju mer användning en individ kan ha för ett språk, desto mer motiverat kan det vara att lära sig språket.

Hyltenstam talar om att begreppet minoritetsspråk kan ses från två betydelseaspekter, dels ett språk som talas av ett mindretal, dels ett språk som har en i större eller mindre grad underordnad

ställning i samhället.23 Den andra betydelseaspekten har att göra

med maktrelationer och resursfördelning mellan olika grupper i samhället. Grupper som är i numerärt underläge kan ibland hamna i ett resursmässigt beroendeförhållande gentemot den numerära majoriteten. Språk som talas av dominerande grupper får lätt en dominerande ställning och underordnade gruppers språk får en låg status – både i majoritetens och minoritetens ögon.24 Båda dessa betydelseaspekter är relevanta för den svenska minoritetspolitikens genomförande, vilket jag kommer att diskutera närmare i framför allt avsnitt 6.

Det är vanligt förekommande att minoriteter som lever i ett majoritetssamhälle överger sitt eget språk och istället börjar tala majoritetsspråket i samhället. Detta är särskilt vanligt om minoriteterna utsätts för ett starkt assimileringstryck från majoritetens sida. Denna språkbytesprocess kan beskrivas som en process där ett språk stegvis förlorar funktioner, talare och uttrycksmedel.25 En långt gången språkbytesprocess kan leda till att ett språk dör. Många mindre språk i världen är hotade. Även om små språk är mer sårbara än stora, så är inte antalet talare en garant för överlevnad. Enligt forskare är det inget som tyder på att inlemmandet av låneord nödvändigtvis leder till språkdöd. Språkdöd sker i stället främst genom domänförluster, dvs. ett språk som anses ha högre status tar sakta med säkert över olika domäner från ett språk med lägre status.26

Orsakerna till en språkbytesprocess kan vara många och processen sker ofta i etapper. Flera av minoritetsspråken i Sverige har tidigare varit utsatta för starkt assimileringstryck från statens sida och talarna är inne i en språkbytesprocess som är olika långt gången. Det är möjligt att vända denna språkbytesprocess bl.a.

23 Hyltenstam (1999) s 25 24 Hyltenstam (1999) s 26 25 Hyltenstam (1999) s 91 26 Päivi Juvonen, Mikael Parkvall: ”Språkekologi i siffror” i Kangassalo (2003) s 30

genom aktiva åtgärder från samhällets sida och en stark medvetenhet samt vilja att bevara det egna språket hos minoriteterna själva. Det finns tydliga tecken på att några av minoritetsspråken håller på att revitaliseras, dvs. den negativa processen vänds och språket börjar återvinna mark som tidigare gått förlorad. Införandet av den svenska minoritetsspråklagstiftningen kan ses som en åtgärd som gynnar revitaliseringen av minoritetsspråken i Sverige.

2.3.2. Faktorer som påverkar minoritetsspråkens fortlevnad

En rad faktorer påverkar språkbyte och språkbevarande och processen är komplicerad. Dessa faktorer berör relationen mellan minoriteten och majoriteten i samhället i stort (faktorer på samhällsnivå), interna förhållanden inom gruppen (faktorer på gruppnivå) och individuella talares beteende eller uppfattning (faktorer på individnivå). Av följande lista framgår olika faktorer som enligt språkforskare påverkar språkbyte och språkbevarande.27

I. FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ

(beskriver fenomen som speglar och i viss utsträckning bestämmer minoritetens status i förhållande till majoriteten eller inom samhället i stort)

a) Politiskt – legala förhållanden (om minoritetsgruppen har

någon grad av politisk autonomi eller allmänt om minoriteten har rättigheter att själva besluta om frågor som rör den egna gruppen)

b) Majoritetssamhällets ideologi (hur majoritetssamhället

uppfattar minoriteten och vilken behandling olika uppfattningar leder till, t.ex. i termer av pluralistisk, segregativ eller assimilatorisk policy gentemot minoritetsgruppen)

c) Språklagstiftning (om det i samhällets lagar finns särskilda

bestämmelser om minoritetsspråkets officiella användning)

d) Implementering av minoritetspolitiken (om och i vilken

utsträckning politiska beslut angående minoriteten i praktiken genomförs)

27 Hyltenstam (1999) s 47–

e) Ekonomiska faktorer (t.ex. i vilken utsträckning industriali-

sering etc. är orienterade mot minoritetens eller majoritetens intressen eller om det finns balans mellan grupperna)

f) Sociokulturella normer (om normer i vanor, beteende, kläd-

sel, språk etc. som gäller inom minoriteten är synliga i majoritetssamhället)

g) Utbildning (vilka utbildningsresurser som är tillgängliga för

minoriteten respektive majoriteten och om dessa resurser är jämt fördelade)

II. FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ

(faktorer som rör de interna förhållandena inom minoritetsgruppen)

h) Demografi (bl.a. gruppens storlek, kärnområden, ålders- och

könsfördelning, äktenskapsmönster)

i) Språkförhållanden (om språket har status som officiellt

språk, talas det i mer än ett land, dialekt- eller språksplittring, standardisering och modernisering, förhållandet mellan tal och skrift, graden av tvåspråkighet och språkbehärskning, gruppens språksyn, minoritetsspråkets status i förhållande till majoritetsspråket)

j) Heterogenitet/homogenitet (existensen av sociala, profes-

sionella och kulturell variation inom gruppen)

k) Näringar (om speciella sysselsättningar eller ekonomiska ni-

scher innehas av gruppen)

l) Typ av etnicitet (vilken typ av mobilisering för t.ex. språkbe-

varandefrågor som förekommer inom gruppen, eller om sådana frågor betraktas som viktiga över huvud taget)

m) Intern organisation (t.ex. om det förekommer organisatio-

ner och sammanslutningar inom gruppen, om man har tillgång till ledare eller talesmän, samt om gruppen omfattar en utbildad elit)

n) Institutioner (om det finns utbildning, kyrka, språkplane-

ring, språkvård, forskning och kultur på språket)

o) Medier (om gruppen har egna tidningar, radio- och TV-

sändningar, särskilt på minoritetsspråket)

p) Kulturyttringar (om gruppens kulturella angelägenheter

manifesteras genom berättartraditioner, musik, litteratur och teater etc.)

III. FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ

(faktorer som rör den individuella minoritetsmedlemmens språkliga beteende)

q) Språkval (i vilken utsträckning och i vilka domäner den två-

språkiga minoritetsmedlemmen väljer minoritetsspråket i interaktion med andra tvåspråkiga)

r) Socialisation (speciellt med avseende på hur de två aktuella

språken används i barnuppfostran)

Källa: Hyltenstam (1999) s 47–

Det är viktigt att förstå varför en språkbytesprocess sker och att en enskild människas möjligheter att påverka skeendet är mycket begränsad. Enligt Hyltenstam sker språkbytet i stor utsträckning utanför den enskilda individens kontroll och den är i stället beroende av hela den samhällssituation som föreligger. Minoritetsmedlemmar måste lära sig att behärska majoritetsspråket för sin utkomst eller för att kunna ta del av de rättigheter/skyldigheter som gäller för samhället i stort. Samtidigt har de begränsad användning för minoritetsspråket.28

De enskilda individernas möjligheter att på egen hand vända en språkbytesprocess förefaller mycket små. Majoritetssamhällets roll och inställning kan således inte underskattas i denna process. I Sverige har en starkare medvetenhet rörande minoriteternas behov vuxit fram och ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner med efterföljande nationell lagstiftning är ett viktigt steg framåt i språkbevarandet. Ett av syftena med nuvarande minoritetslagstiftning har varit att försöka höja statusen på minoritetsspråken genom att dessa skall kunna användas i offentliga sammanhang såsom i kontakter med myndigheter och domstolar. Språket får därmed en officiell prägel eller status. Den enskildes möjligheter att använda minoritetsspråket ökar därmed. Denna typ av status-

28 Hyltenstam (1999) s 46

höjande åtgärder kan således vara av stor betydelse på sikt. Hyltenstam menar att den utsträckning som individuella minoritetsmedlemmar använder minoritetsspråket är inte uteslutande, eller ens huvudsakligen, en fråga om individuella, kommunikativa eller attitydbaserade val. Det är snarare en spegling av den status språken har i gruppen och i samhället i stort. Hur det ser ut i det enskilda fallet med avseende på faktorer på individnivå bestäms således i stor utsträckning av det konkreta värdet hos faktorer på samhälls- eller gruppnivå.29

En negligerande eller negativ hållning från majoritetens sida kan överföras till minoritetens egna värderingar. Assimilatoriska och segregativa förhållningssätt kan via den negativa självbild som uppstår bland minoriteterna slå sönder viktiga delar av minoritetskulturen, vilket i sig kan ha förödande konsekvenser för minoritetens kulturella och materiella överlevnad.30

När det gäller minoriteter som varit utsatta för assimileringstryck från majoritetssamhället måste man beakta att effekterna av sådan assimilering inte försvinner omgående. De svenska erfarenheterna från tillämpning av minoritetsspråkslagar visar tydligt att majoritetssamhällets och minoriteternas värderingar och attityder är av central betydelse för om lagstiftning med syfte att höja ett språks status skall ha framgång. Dessa frågor kommer även att behandlas närmare i avsnitt 4 när erfarenheterna från Norrbotten diskuteras samt i avsnitt 6 då frågan om bemötande belyses närmare.

Som tydligt framgår av diskussionen ovan har samhället en central roll i språkbevarandeprocessen. Det är därför viktigt att samhället tar en aktiv och drivande roll i det språkbevarande arbetet.

Frågan om ett språks bevarande och utformningen av en politik som ger stöd för att språk ska kunna bevaras är självklart en viktig angelägenhet för de människor som talar språken i fråga ... men ett språks bevarande är inte en angelägenhet enbart för talarna av detta språk. Det är därutöver en angelägenhet för alla de människor, oberoende om de tillhör en minoritet eller en majoritet, som anser att språklig och kulturell mångfald är ett omistligt värde för allas livskvalitet, och för alla dem som fruktar en allt mer strömlinjeformad och därmed en kulturellt utarmad och en språkligt allt fattigare värld.31

29 Hyltenstam (1999) s 50 30 Hyltenstam (1999) s 63 31 Hyltenstam (1999) s 37

Detta synsätt, att minoritetsspråken är en värdefull del av vår kulturella mångfald, har även tydligt kommit till uttryck i riksdagens erkännande av de nationella minoriteterna.

2.4. Revitalisering av de nationella minoritetsspråken

Efter andra världskriget skedde en stor förändring när det gäller synen på jämlikhet mellan människor. FN:s generalförsamling antog i december 1948 enhälligt den allmän deklarationen om mänsklig rättigheter som erkänner alla människors lika värde och rättigheter. I Sverige kom denna jämlikhetssträvan så småningom även att omfatta förhållandet mellan svenskar och invandrare och från 1970-talet växte en politik fram som värnar om språklig och kulturell mångfald. Ungefär samtidigt stärktes en annan tendens i Europa och i Sverige, den s.k. etniska renässansen. Minoriteter och urbefolkningar som tidigare utsatts för mer eller mindre brutal assimilationspolitik blev kulturellt och politiskt aktiva och började på ett tydligare sätt kräva sina rättigheter i samhället. I Hyltenstams termer skulle man kunna säga att läget ändrades radikalt när det gäller faktorer av betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad, nämligen typen av etnicitet (bl.a. vilken typ av mobilisering för t.ex. språkbevarandefrågor som förekommer inom gruppen) och intern organisation (t.ex. förekomsten av organisationer och sammanslutningar inom gruppen och om gruppen har tillgång till ledare och talesmän).

En stark etnisk mobilisering skedde under 1970-talet bland många minoritetsgrupper, inte minst bland samer i Norden. Det samiska språket fick en central betydelse i denna mobilisering. En stark emancipatorisk process påbörjades bland minoriteterna och starka organisationer och etniska aktivister profilerade sig på området. Samerna hade fört en kamp för sina rättigheter under lång tid, men under 1970-talet började de få mer gehör för sina krav. Många andra minoritets- och urbefolkningar, såsom walesare i Storbritannien, maorier på Nya Zeeland, indianer i USA, strävade ungefär samtidigt efter att ta tillbaka sina språk och kulturer som höll på att gå förlorade. ”Att vända språkbytet” eller språklig revitalisering, blev det centrala målet för många av dessa grupper. Revitaliseringsrörelserna har under de senaste decennierna vuxit till en mycket stark global trend.

Revitaliseringen kan alltså uppfattas som ett sätt för minoriteter att frigöra sig från historiska maktstrukturer och som en reaktion mot assimileringstryck från majoritetsbefolkningar. Målet är att minoritetsbefolkningar ska kunna integreras med majoriteten på mer jämlika villkor än tidigare genom att de inte längre behöver avsäga sig sin identitet, sin kultur och sitt språk för att få delta i samhällslivet. Istället för att tvingas välja mellan minoritetsspråket och majoritetsspråket kan minoriteterna medvetet välja flerspråkighet, dvs. att behålla sitt egna modersmål vid sidan av majoritetspråket.32 Språkforskaren docent Leena Huss anser att revitaliseringsrörelser är viktiga därför att de erbjuder talarna av tidigare stigmatiserade språk en möjlighet till upprättelse gentemot majoritetssamhället och till en positiv minoritetsidentitet.33 En förutsättning för språklig revitalisering är enligt henne:

Ett språk som tidigare har motarbetats och nedvärderats måste få ett nytt värde i talarnas ögon för att det skall kunna revitaliseras. En viss historisk medvetenhet är också nödvändig. Talarna måste klargöra för sig själva varför språket håller på att försvinna, vad som kan göras för att hindra det, och inte minst, vad de själva är redo att göra för att hindra det.34

I dagens svenska samhälle kan många tecken på revitalisering av de nationella minoritetsspråken skönjas. Utöver samerna har också tornedalingarna och sverigefinnarna mobiliserat sig kring språk- och kulturfrågorna, även om deras mobilisering började något senare än samernas, i början av 1980-talet. Detta hade även betydelse när Sverige blev 1995 blev medlem i Europeiska unionen och minoriteterna blev en del av den europeiska minoritetsgemenskapen. Nästa viktiga steg, som också ingår i Hyltenstams språkbevarande faktorer på samhällsnivå, var att statsmaktens erkännande av minoriteterna och deras språk samt de nya minoritetsspråklagarna. Ett erkännande av språkliga och kulturella rättigheter påverkar även minoritetens egna och majoritetsbefolkningens attityder och ger revitaliseringsrörelsen ett rättfärdigande.35

Det finns i dag en större acceptans av minoriteters kulturella särart i samhället. Revitalisering på samhällsplanet kan innebära att

32 Föredrag av Leena Huss vid utredningens konferens ”Förstärkt skydd för finska språket i

Mälardalen – Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken?”, Stockholm, 31 augusti 2004 33 Leena Huss ”Sverigefinsk revitalisering – finns den?” i Heidi Hansson m.fl. (red): ”När språk och kulturer möts – Festskrift till Tuuli Forsgren” (2002) s 59 34 Huss (2002) s 46 35 Huss (2002) s 48

språket får tillträde till språkdomäner där det tidigare har försvunnit eller där det aldrig har använts. Den svenska minoritetslagstiftningen är, som nämnts ovan, ett exempel på detta. Särskilt viktiga domäner för den språkliga revitaliseringen på lång sikt är skolan och medierna. När det gäller utbildning finns det flera färska nordiska exempel där språkbevarande aktiviteter har skapats och blivit framgångsrika, som i följande exempel:

Skolan och förskolan är särskilt betydelsefulla för hotade språk som talas av få eller inga barn och ungdomar. Aktuella exempel på revitalisering i förskolan och skolan är de enare- och skoltsamiska ”språkbona” för förskolebarn, de lule- och sydsamiska språkbadslägren för ungdomar och speciella skolor med revitaliseringsprofil, såsom Kangos Kultur- och Ekologiskola i Tornedalen där meänkieli och tornedalsk kultur är centrala och Börslel skole/Pyssyjoven koulu i Nordnorge som lär ut kvänska och kvänsk kultur. Ett intressant exempel på en framgångsrik revitalisering är också den lulesamiska språkligt profilerade förskolan Vuonak Sámemáná/Arran i Tysfjord, Norge, och de lulesamiska klasserna i de näraliggande skolorna som uppstått i dess kölvatten. I alla dessa exempel har lokalsamhället eller de enskilda föräldrarnas egen aktivitet varit central och så småningom fått gehör i allt vidare kretsar.36

Bland faktorer på gruppnivå kan betonas att minoriteternas kollektiva självmedvetenhet har vuxit och grupperna har aktivt drivit bl.a. frågan om erkännande i politiska fora. Inflytandet över de egna förhållandena har på många sätt ökat och därmed makten att styra sin egen framtid. Samerna har fått en egen institution sedan Sametinget inrättades 1993 och detta har varit mycket positivt för den samiska minoriteten. Dialogen mellan statsmakterna och minoriteterna fortsätter som ett resultat av den nya minoritetspolitiken. Minoriteterna bedriver även ett aktivt språkarbete för att värna de egna språken.

Bland faktorer på individnivå, där en enskild lättast kan påverka språkbevarandet, finns det tecken på att den språkliga medvetenheten ökat och att den egna kulturen och språket upplevs som något positivt av allt fler. Det finns exempel på att personer som tillhör de yngre generationerna väljer att aktivt lära sig det språk föräldrarna tidigare förbjudits att tala i skolan av majoritetssamhället och föräldrar väljer att tala språket med sina barn, bl.a. har gemensamma språkbadsläger anordnats för äldre och yngre samer. Det finns också exempel på att vuxna försöker förvärva läs- och skriv-

36 Huss (2002) s 47

kunskaper i sitt eget modersmål, bl.a. har Sametinget och Samernas utbildningscentrum anordnat sådana kurser.

Minoritetsidentitet som på grund av starkt assimileringstryck tidigare kunde uppfattas som ett stigma, håller på många håll på att ersättas av en positiv identitet där tvåspråkighet och det egna språket uppfattas som en rikedom värd att värna.

För den enskilde kan värnandet av minoritetsidentiteten dock innebära svåra individuella val, som har bäring på den egna identiteten och relationen till den egna gruppen. Detta avsnitt avslutas med ett citat för att illustrera detta dilemma. Citatet är från en ung sydsamisk kvinna som valt att lägga sin kraft på att lära sig nordsamiska istället för sydsamiska, därför att hennes möjligheter att lära sig sydsamiska varit begränsade och för att hon velat värna sitt samiska ursprung och sin delaktighet i den samiska gruppen.

Jag har med sorg lämnat mitt språk och lärt mig ett annat, men samtidigt inser jag att jag aldrig skulle ha känt samma förändring om jag valt sydsamiska. Ibland känns det otroligt tungt och jag har kluvna känslor vad gäller språket, men som ett ljus i mörkret ser jag den positiva förändringen. Det blir aldrig för sent att lära sig något nytt. Vem vet, kanske kommer jag att lära mig mitt eget språk, sydsamiskan, någon gång i framtiden.37

37 Sametinget/Regeringskansliet: ”Samer – ett ursprungsfolk i Sverige” (2004) s 52

3. Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter

3.1. Språket – en rättighet

Rätten att få använda sitt eget modersmål och rätten att utöva sin kultur är grundläggande mänskliga rättigheter i enlighet med artikel 27 av Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter1. Skyddet av nationella minoriteter har setts som en led i arbetet med värnandet av de mänskliga rättigheterna. Vid införandet av den nuvarande minoritetspolitiken uttalade regeringen:

Sverige har en lång tradition när det gäller att värna om mänskliga rättigheter och åtgärder mot diskriminering. Det är därför naturligt att också stärka skyddet för de nationella minoriteterna. Internationella erfarenheter talar också för att det är angeläget att staten tar minoriteters rättigheter på allvar. Minoriteternas egna önskemål bör vara en viktig utgångspunkt när en samlad minoritetspolitik skall utformas.2

Vid riksdagsbehandlingen betonade konstitutionsutskottet det angelägna i att minoriteterna inom en stat åtnjuter skydd för sin egenart:

Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del av skyddet för de mänskliga rättigheterna och därmed för stabilitet, demokrati och fredlig utveckling. Konstitutionsutskottet anser att Sverige som ett första steg mot en samlad svensk minoritetspolitik bör ratificera ramkonventionen och minoritetskonventionen.3

Genom ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner har lagstiftaren tagit aktiv ställning för att de utpekade nationella minoriteterna har rätt till skydd och aktivt stöd för sin fortlevnad i Sverige. Sverige har som stat folkrättslig förbundit sig gentemot Europarådet att förverkliga de åtaganden som konventionerna

1 International Covenant on Civil and Political Rights, 16 dec 1966, SÖ 1971:42 2prop. 1998/99:143 s 30313 1999/2000:KU6 s 21

innefattar. Den svenska staten har åtagit sig att aktivt genomföra de i konventionerna angivna åtagandena och föra en politik som överensstämmer med intentionerna i dessa konventioner.

Sverige har genom ratificeringen av minoritetsspråkskonventionen uttryckligen erkänt att den enligt artikel 3 skall bygga sin politik, lagstiftning och praxis på ett antal mål och principer,4 bl.a.:

  • ”erkännande av landsdels- eller minoritetsspråk som uttryck för kulturell rikedom”,
  • ”behov av beslutsamma åtgärder för att främja landsdels- och minoritetsspråk i syfte att skydda dem”,
  • ”underlättande och/eller uppmuntran av användning av landsdels- eller minoritetsspråk i tal och skrift i det offentliga och privata livet”,
  • ”tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- och minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer”
  • ”tillhandahållande av möjligheter för dem som inte talar ett landsdels- eller minoritetsspråk som bor i ett område där ifrågavarande språk används, att lära sig detta om de så önskar”, samt
  • ”främjande av studier och forskning om landsdels- eller minoritetsspråk vid universitet eller motsvarande läroanstalter”.

Sveriges åtagande innebär inte att de nationella minoriteterna ges en förmån eller privilegium som samhället fördelar efter eget skön när det anses lämpligt eller ekonomiskt önskvärt. För de nationella minoriteternas del är det istället frågan om en rättighet till det egna språket och den egna kulturen.

3.2. Internationellt skydd av minoriteter

I det följande behandlas innebörden av minoritetsskydd i olika internationella konventioner och deklarationer som Sverige anslutit sig till. Därefter beskrivs de skyldigheter som följer av Europarådets minoritetskonventioner. Slutligen diskuteras frågan om förverkligande av mänskliga rättigheter.

Internationella bestämmelser som tillkommit för att skydda olika typer av minoriteter har tagits fram inom flera internationella

4 Notera att artikel 3 gäller samtliga minoritetsspråk och gäller i hela landet.

organisationer. I det följande kommer Förenta nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europarådets konventioner rörande minoriteter att behandlas närmare. Ytterligare bestämmelser och internationella deklarationer rörande minoriteter har bl.a. tagits fram av Internationella arbetsorganisationen (ILO)5 och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)6. Dessa bestämmelser kommer inte att behandlas närmare i detta betänkande.7

Bestämmelser som ger ett grundläggande skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteter återfinns i bl.a. Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter:

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 27

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.8

Bestämmelsen förbjuder inskränkningar från undertecknande staters sida gentemot minoriteters rätt att utöva sin särart. Minoritetsskyddet i artikel 27 har även till syfte att garantera fortlevnaden av och den fortsatta utvecklingen av minoriteters kulturella, religiösa och sociala identitet, och därigenom berika samhället. Rättigheten som härigenom tillkommer minoriteter som grupp är en rättighet som skall ses som något självständigt vid sidan av individuella rättigheter som tillkommer individen. Förenta nationernas kommitté för mänskliga rättigheter har uttalat:

[t]he protection of [the rights in Article 27] is directed to ensure the survival and continued development of the cultural, religious and social identity of the minorities concerned, thus enriching the fabric of society as a whole. Accordingly, the Committee observes that these rights must be protected as such and should not be confused with other personal rights conferred on one and all under the Covenant.9

5 International Labour Organisation, ILO 6 Organisation for Security and Cooperation in Europe, OSCE 7 Se vidare i t.ex. Gaetano Pentassuglia: ”Minorities in International Law – An Introductory Study”, Council of Europe (2002) 8 International Covenant on Civil and Political Rights, 16 dec 1966, SÖ 1971:42 9 1994 General Comment No. 23 on article 27 of the ICCPR, paragraph 9

Förenta nationernas generalförsamling har 1992 i en deklaration rörande minoritetsrättigheter uttalat att dess medlemsländer skall vidta de åtgärder som behövs för att minoriteter ska kunna utnyttja sina mänskliga rättigheter utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna skall vidare skapa förutsättningar för minoriteterna att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter skall ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet:10

FN:s deklaration om minoritetsrättigheter, artikel 4

1. States shall take measures where required to ensure that persons belonging to minorities may exercise fully and effectively all their human rights and fundamental freedoms without any discimination and in full equality before the law.

2. States shall take measures to create favourable conditions to enable persons belonging to minorities to express their characteristics and to develop their culture, language, religion, traditions and customs, except where specific practices are in violation of national law and contrary to international standards.

3. States should take appropriate measures so that, wherever possible, persons belonging to minorities may have adequate opportunities to learn their mother tongue or to have instruction in their mother tongue. - - -

Detta grundläggande skydd av minoriteter har i Sverige kommit till uttryck i regeringsformens bestämmelser:

Regeringsformen 1 kap 2 § st 4 och 5

Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.11

Särskilda bestämmelser rörande minoriteter och språk finns även i Förenta nationernas barnkonvention:

Barnkonventionen, artikel 30

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning skall ett barn som

10 Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguistic Minorities, UN General Assembly resolution 47/135, 18 dec 1992, Article 4 11Regeringsformen 1 kap 2 § st 4 och 5

tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.12

I barnkonventionens bestämmelse rörande utbildning anges även att utbildningen skall syfta till att:

Barnkonventionen, artikel 29.1.c

utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden…

Barn har således ett förstärkt skydd till det egna modersmålet, enligt barnkonventionens bestämmelser, som måste beaktas även i minoritetssammanhang.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europeiska konventionen för mänskliga rättigheter) innehåller inga direkta stadganden som har till avsikt att skydda eller värna individers språk. Däremot finns en bestämmelse att fri- och rättigheter skall tryggas utan diskriminering på grund av språk eller tillhörighet till nationell minoritet:

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, artikel 14

Åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.13

Notera att Europakonventionen för mänskliga rättigheter gäller som svensk lag.14

Genom Europarådets konventioner rörande minoriteter har minoriteters rättigheter och möjligheter att bevara sin kultur och sitt språk förstärkts och förtydligats i de undertecknande staterna. Konventionernas syfte är att främja aktivt stöd för att kulturerna och språken skall kunna fortleva.

I inledningen till minoritetsspråkskonventionen anges att rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och of-

12 Convention on the Rights of the Child, 20 Nov. 1989, SÖ 1990:20 13 European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, Council of Europe, 4 november 1950, SÖ 1952:35 14 lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

fentliga livet är en omistlig rättighet (an inalianable right) som stämmer överens med principerna i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

I ramkonventionens anges att skyddet av nationella minoriteter och av de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter utgör en integrerad del av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter och faller som sådant inom ramen för internationellt samarbete (artikel 1). Undertecknande stater åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk privat och offentligt, och såväl muntligt som skriftligt (artikel 10.1).

I internationella konventioner till skydd för de mänskliga rättigheterna garanteras enskilda individer specifika individuella rättigheter. Dessa rättigheter tillkommer alla individer, oavsett etnisk, religiös eller språklig tillhörighet. I kommentaren till minoritetsspråkkonventionen anges att konventionens syfte är att skydda och stödja landsdels- eller minoritetsspråk, däremot inte språkliga minoriteter:

The charter sets out to protect and promote regional och minority languages, not linguistic minorities. For this reason emphasis is placed on the cultural dimension and the use of a regional or minority language in all the aspects of the life of its speakers. The charter does not establish any individual or collective rights for the speakers of regional or minority languages. Nevertheless, the obligation of the parties with regard to the status of these languages and the domestic legislation which will have to be introduced in compliance with the charter will have an obvious effect on the situation of the communities concerned and their individuals.15

Konventionen var således, enligt kommentaren, inte avsedd att skapa individuella eller kollektiva rättighet för talarna av de skyddade språken. Däremot skulle nationell lagstiftning som tillkommit för att implementera åtagandena i konventionen kunna ha betydelse för de individuella medborgarna. Detta är ett något märkligt resonemang med tanke på att inledningen till minoritetsspråkskonventionen anger att rätten att tala sitt eget språk är en omistlig rättighet. De omistliga rättigheterna man brukar hänvisa till i sam-

15 European Charter for Regional or Minority Languages, Explanatory Report, paragraph 11

manhanget är i allmänhet grundläggande rättigheter som enskilda individer kan åberopa och som stater är skyldiga att garantera individen.

Det föreligger således en skillnad mellan individuella mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter. Till skillnad från de individuella rättigheterna har minoritetsrättigheterna en kollektiv karaktär där individen har en underordnad roll i kollektivet. Minoritetsskyddet tillkommer ofta gruppen som helhet.

Ett minoritetsskydd som inte kan åberopas av individen gentemot samhället i det enskilda fallet skulle dock vara meningslös och i direkt strid mot grundtanken i minoritetsskyddet. I det konkreta fallet när åberopandet av minoritetsskydd eller minoritetsstöd skulle kunna bli aktuellt, rör det sig ofta om individer som är föremål för någon form av åtgärd eller krav på samhället. Eventuella beslut från samhällets sida fattas då rörande individen, inte rörande en generell grupp som individen tillhör. Individens särskilda ställning som en del av en minoritet måste då kunna beaktas i det enskilda beslutet, annars kommer utlovat minoritetsskydd att sakna reell betydelse.

Syftet med Europarådets minoritetskonventioner är att ge ett kollektivt skydd och stöd till vissa grupper och deras språk och kultur. De i ramkonventionen angivna rättigheterna och friheterna får uttryckligen utövas enskilt och i gemenskap med andra (artikel 3.2). Det innebär att rättigheterna måste kunna åberopas av enskilda individer som tillhör nationella minoriteter, oaktat det kollektiva skyddet. Konventionernas syfte förverkligas i realiteten främst genom olika typer av beslut på det nationella planet som rör enskilda individers möjligheter att använda språket eller utöva sin kultur samt genom beslut rörande olika stödåtgärder. En sådan situation skulle t.ex. kunna vara möjligheten att få undervisning i modersmålet inom skolväsendet, nyttjandet av olika typer av samhällhällstjänster eller möjligheten att använda sitt modersmål vid myndighetskontakter eller i olika offentliga situationer. I den lagstiftning som tillkom som en följd av Sveriges ratifikation av minoritetskonventionerna, valde man även att lagstifta om vissa rättigheter för individer som tillhör de nationella minoriteter som har en historisk geografisk anknytning. Därmed har enskilda individer getts en uttrycklig rätt att använda det egna språket i vissa angivna situationer.

Rätten att få använda det egna modersmålet är inte beroende av om den enskilde individen behärskar majoritetsspråket. De lagstad-

gade rättigheter som tillkommer de nationella minoriteterna i Sverige får således utnyttjas oavsett om individen talar majoritetsspråket, d v s. svenska. Individens rätt grundar sig således inte på förhållandet det skulle finnas ett behov att tala det egna språket, på grund av bristande kunskaper i svenska. Syftet med konventionerna är ju att stärka de nationella minoritetsspråkens status. Ett sätt att åstadkomma just detta och skapa flera språkdomäner, är att språken skall kunna användas i olika offentliga sammanhang, såsom i kontakter med myndigheter och domstolar.

Trots att den nuvarande svenska minoritetspolitiken gällt i fem år råder det allt jämt stor okunskap när det gäller syftet med minoritetspolitiken och minoritetslagstiftningen, dels hos samhällets representanter som skall implementera konventionsåtagandena, dels hos de nationella minoriteterna. Det förekommer även en sammanblandning mellan integrationspolitikens och minoritetspolitikens syften. Tanken är inte att stöd för minoritetsspråken skall ges under en övergångsperiod tills minoriteterna lärt sig behärska svenska tillräckligt bra. Tanken är i stället att de nationella minoritetsspråken är en del av det svenska samhället och de därför har ett kulturellt och historiskt värde för Sverige. Minoritetsspråken skall därmed ges det stöd och det utrymme som behövs för att språken skall kunna fortleva i det svenska samhället i framtiden som en naturlig del därav. Genom att höja statusen och närvaron av minoritetsspråken i samhället främjas de nationella minoritetsspråkens fortlevnad i Sverige.

3.3. Europarådets konventioner rörande minoriteter

3.3.1. Allmänt om Europarådets konventioner

Utgångspunkten för den nuvarande svenska minoritetspolitiken är således Sveriges folkrättsliga åtaganden enligt Europarådets två konventioner rörande minoriteter. Varje medlemsstat väljer själv om man vill ratificera minoritetskonventionerna. Konventionstexterna och en sammanställning av de av Sverige ratificerade punkterna i minoritetsspråkskonventionen återfinns som bilagor till detta betänkande.

Rörande definition av begreppet ”nationell minoritet” i konventionerna hänvisas även till avsnittet 2 ovan.

I det följande ges en kortfattad beskrivning av bestämmelserna i Europarådets minoritetskonventioner. Konventionerna behandlas var för sig.

3.3.2. Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter

Europarådets ramkonvention godkändes av Europarådets ministerkommitté den 10 november 1994. Konventionen öppnades för undertecknande den 1 februari 1995 och trädde i kraft den 1 februari 1998. För närvarande har 42 stater undertecknat konventionen. Sverige ratificerade konventionen den 9 februari 2000 och konventionsåtagandena trädde i kraft den 1 juni 2000. Sverige har valt att ratificera konventionen för samtliga fem nationella minoriteter.

Konventionens syfte är enligt inledningen att skydda nationella minoriteters fortlevnad. Undertecknande stater avser att:

ett pluralistiskt och i sann mening demokratiskt samhälle inte endast bör respektera den etniska, kulturella, språkliga och religiösa identiteten för varje person som tillhör en nationell minoritet utan även skapa lämpliga förutsättningar för att göra det möjligt att uttrycka, bevara och utveckla denna identitet.

Ramkonventionens bestämmelser kan indelas i en inledning (preambeln) och fem sektioner enligt följande: Del I (artikel 1–3): grundläggande principer Del II (artikel 4–19): en uppräkning av åtaganden på olika sakområden Del III (artikel 20–23): tolknings- och tillämpningsbestämmelser Del IV (artikel 24–26): övervakningsmekanismen Del V (artikel 27–32): undertecknande och ratificering

Artikel 4 i ramkonventionen stadgar att all diskriminering på grundval av tillhörighet till en nationell minoritet är förbjuden. Undertecknande stater åtar sig att ”vidta lämpliga åtgärder för att inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen.”

Staterna åtar sig vidare att främja de nationella minoriteternas möjligheter att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk,

traditioner och kulturarv” (artikel 5). Konventionens åtaganden är således vidare i sin omfattning än minoritetsspråkkonventionens bestämmelser, vars syfte är att skydda och utveckla minoritetsspråken. Vidare anges i artikel 5.2 att åtgärder, som syftar till att tvångsassimilera personer som tillhör nationella minoriteter, är uttryckligen förbjudna.

Konventionen innehåller en rad bestämmelser som garanterar minoriteter en rad grundläggande mänskliga rättigheter och friheter: bl.a. skydd från diskriminering, fientlighet och våld (artikel 6.2), mötes-, förenings-, yttrande-, tanke-, samvets- och religionsfrihet (artikel 7 och 8), åsikts- och yttrandefrihet på det egna språket (artikel 9).

Beträffande språk stadgas att enskilda skall ha rätt att fritt få använda sig av minoritetsspråket i privata och offentliga sammanhang (artikel 10.1). Vidare anges att:

Ramkonventionen, artikel 10.2

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om dessa personer begär detta och om en sådan begäran motsvarar ett verkligt behov, sträva efter att så långt som möjligt säkerställa att de förutsättningar finns som skulle göra det möjligt att använda minoritetsspråket i umgänget mellan dessa personer och förvaltningsmyndigheterna.

I detta stadgande finns således uttryckligt konventionsstöd för att tillskapa s.k. förvaltningsområden för användandet av minoritetsspråk i offentliga sammanhang. Frågan om förvaltningsområden diskuteras närmare i avsnitt 4.

Konventionen innehåller bestämmelser rörande utbildning (artikel 12 och 13). Staterna skall vidta åtgärder på utbildnings- och forskningsområdet för att främja kunskapen om nationella minoriteter bland majoritetsbefolkningen, bereda möjligheter till lärarutbildning och tillgång till läroböcker, främja minoriteters tillträde till utbildning samt tillerkänna minoriteter rätt att inrätta och driva egna enskilda utbildningsinstitutioner.

Den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk (artikel 14.1). Vidare anges att:

Ramkonventionen, artikel 14.2

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt som möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa

minoriteter har tillfredställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning på detta språk.

I artikel 15 anges att nödvändiga förutsättningar skall skapas för att nationella minoriteter effektivt skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem.

Konventionen innehåller även bestämmelser om övervakning av genomförandet av åtagandena. Övervakningssystemet berörs närmare i avsnitt 5.

3.3.3. Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk

Konventionen, som även kallas minoritetsspråkskonventionen, öppnades för undertecknande den 5 november 1992 och trädde i kraft den 1 mars 1998. Sverige ratificerade konventionen den 9 februari 2000. För närvarande har 17 stater undertecknat konventionen.

Huvudsyftet med minoritetsspråkkonventionen är kulturell. Av inledningen till stadgan framgår bl.a. att undertecknande stater anser att värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. Vidare anges att rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet.

Minoritetsspråkkommittén tolkade syftet enligt följande:

Genom att skydda och främja historiska landsdels- eller minoritetsspråk som av hävd talas i Europa vill man bidra till att bevara och utveckla Europas mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna.16

I inledningen till konventionen anges också att avsikten med konventionen inte är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken inom staterna.

Minoritetsspråkskonventionens bestämmelser kan indelas i en inledning (preambeln) och fem sektioner enligt följande: Del I (artikel 1–6): definitioner, val av åtagandenivå Del II (artikel 7): övergripande mål och principer

16 SOU 1997:192

Del III (artikel 8–14): en uppräkning av åtaganden på olika sakområden Del IV (artikel 15–17): övervakningsmekanismen Del V (artikel 18–23): undertecknande och ratificering

Enligt minoritetsspråkskonventionen krävs det att ett landsdels-

eller minoritetsspråk skall ha använts av hävd i ett visst territo-

rium inom en stat (s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och att språket skall skilja sig från det officiella språket. Vidare skall språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder för skydd och främjande (artikel 1). Invandrarspråk och dialekter av landets majoritetsspråk anses falla utanför definitionen. Om ett språk inte skulle uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk.

För territoriellt obundna språk är skyddet allmännare och mindre omfattande. Undertecknande stater förbinder sig dock att beakta gruppens behov och önskemål och respektera gruppens traditioner och egenart (artikel 7.5).

Varje stat kan välja vilka nationella minoritetsspråk som skall skyddas under konventionen och nivån på detta skydd. I artikel 2 anges att varje stat förbinder sig att tillämpa bestämmelserna i del II på alla landsdels- eller minoritetsspråk som motsvarar definitionen i artikel 1. För vart och ett av språken förbinder sig parterna att tillämpa minst 35 punkter eller stycken bland bestämmelserna i del III i stadgan, däribland minst tre från vardera artikel 8 och 12 och en vardera från artikel 9, 10, 11 och 13.

Sverige har valt att betrakta samiska, finska och meänkieli som språk med historisk geografisk bas (landsdels- eller minoritetsspråk) och dessa språk omfattas av bestämmelserna i del II och III. Romani chib och jiddisch betraktas som territoriellt obundna språk och ges därför skydd under bestämmelserna i del II. I propositionen angavs:

Regeringens förslag och bedömningar i denna proposition innebär att Sverige helt kommer att kunna uppfylla … minoritetsspråkskonventionens del II för minoritetsspråken. I del III kommer Sverige att kunna uppfylla 46 punkter eller stycken för samiska, 46 punkter eller stycken för finska och 43 punkter eller stycken för meänkieli. Regeringen har också gått längre än vad konventionen kräver genom åtgär-

der som innebär att vissa punkter och stycken i del III tillämpas även på de territoriellt obundna språken romani chib och jiddisch.17

I propositionen preciseras inte närmare vilka punkter eller stycken i del II som tillämpas på romani chib och jiddisch.

Det kan även noteras att Justitiedepartementet i faktablad rörande den nationella minoritetspolitiken anger att minoritetspolitiken skall få genomslag i hela landet:

För att målet med minoritetspolitiken skall kunna förverkligas krävs att samtliga nationella minoriteters behov och intressen beaktas i alla delar av landet och på alla nivåer i samhället. Det gäller såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting.18

Detta innebär att principerna i artikel 7 skall beaktas i hela landet och inte endast i de nuvarande förvaltningsområdena. Bestämmelsen måste även läsas ihop med artikel 5 i ramkonventionen, som ju gäller i hela landet, där det anges:

Parterna åtar sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv.

Minoritetsspråken i Sverige måste sålunda ges skydd och stöd i hela landet. Denna slutsats stöds även av regeringens uttalande till Europarådet i den andra rapporten rörande tillämpningen av minoritetsspråkkonventionen, juni 2004:

For the goals of the minority policy to be accomplished it is required that all needs and interests of the national minorities are considered in all parts of the country and at all levels in society. That applies to Governmental authorities as well as local and regional authorities. Measures have been taken to increase the knowledge of the minority policy and to discuss how the policy can be implemented in different levels of society, especially at the local level.19

17prop. 1998/99:143 s 3618 Justitiedepartementets faktablad ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk – En sammanfattning av regeringens minoritetspolitik”, november 2004 19 Swedish Report on the Council of European Charter for Regional or Minority Languages, Sceond Periodical Report presented in accordance with Article 15 of the Charter, juni 2004

3.4. Förverkligande av mänskliga rättigheter

Existensen av mänskliga rättigheter uppfattas av de flesta som en självklarhet och vi ifrågasätter knappast innehållet i sådana rättigheter. Lika självklart kan det tyckas att dessa typer av rättigheter faktiskt omsätts i praktiken och att människor kan nyttja de rättigheter som tillkommer dem. Det förhållandet att vi i Sverige har lagstiftning som förbjuder visst handlande eller att vissa särskilt viktiga intressen skall beaktas i olika sammanhang är dock inte en garanti för att dessa normer omsätts i praktiken.

För att få till stånd en större medvetenhet i dessa frågor har regeringen år 2002 tagit fram en Nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Handlingsplanens syfte är följande:

Målet för regeringens långsiktiga strävanden är att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna samt bättre samordning av arbetet med att främja mänskliga rättigheter.20

I skälen för regeringens bedömning anges:

Sverige är bundet av olika konventioner som tillförsäkrar enskilda olika rättigheter gentemot statsmakten. Dessa rättigheter berör olika samhällsområden och anger vilka normer som statsmakten måste hålla sig inom. Den bakomliggande tanken med att upprätta en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna är således att det är statens ansvar att de mänskliga rättigheterna respekteras och tillgodoses. I första hand ligger ansvaret hos varje stats regering, men även den statliga och kommunala förvaltningen har ett ansvar.21

Den statliga och kommunala förvaltningen har således ett ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras och tillgodoses.

En central del i förvaltningspolitiken, och i det utvecklingsarbete som pågår i statsförvaltningen, är att sätta medborgarna i fokus och så långt möjligt anpassa den statliga verksamheten till medborgarnas behov. Statliga myndigheter skall uppfylla höga krav på tillgänglighet och tillmötesgående och medborgarna skall ges tillfälle till dialog och möjligheter att lämna synpunkter på den verksamhet de berörs av. Alla medborgare med särskilda behov skall ha likvärdig tillgång till de tjänster som erbjuds och till offentlig information. Inte minst för att bättre tillgodose grupper med särskilda behov är det angeläget att utveckla den direkta dialogen med medborgarna.

20 Regeringens skrivelse 2001/02:83: ”En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna”, 24 januari 2002, s 5 21 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 5

Regeringen avser att vidta ytterligare åtgärder för att öka kompetensen om mänskliga rättigheter hos de statliga myndigheterna samt att göra myndigheternas roll och ansvar tydligare. Om internationell kritik uttalas mot Sverige i någon form måste detta noggrant följas upp på myndighetsnivå. För att tydliggöra myndigheternas ansvar vad avser mänskliga rättigheter överväger regeringen att för myndigheter med särskilt ansvar för mänskliga rättigheter ytterligare uppmärksamma dem på deras ansvar.22

Regeringen uppmärksammar särskilt kommunernas och landstingens roll i förverkligandet av de mänskliga rättigheterna:

Många av de fri- och rättigheter som Sverige förpliktat sig att garantera förverkligas genom arbete som sker på kommunal nivå. För flera olika verksamheter av betydelse för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är kommunen och landstinget huvudman. En del av utbildningsväsendet är kommunalt och flera olika sociala rättigheter tillkommer den enskilde på grundval av beslut av kommunen eller landstinget. Många beslut fattas av tjänstemän på delegation.

Kommunernas och landstingens roll för att förverkliga de mänskliga rättigheterna är viktig. Deras praktiska handhavande av en rad frågor är av betydelse och kan i vissa fall vara avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till sina förpliktelser på flera områden. Kommunerna och landstingen har därför en viktig roll och ett stort ansvar för att Sverige skall kunna leva upp till de krav som följer av internationella konventioner.23

Regeringen påpekar särskilt betydelsen av kommunala handlingsplaner:

Genom kommunala handlingsplaner kan det konkreta arbetet som äger rum på kommunal nivå kopplas samman med mänskliga rättigheter. Andra metoder för att koppla samman den kommunala verksamheten med skyddet för de mänskliga rättigheterna är att anordna konferenser med teman som rör mänskliga rättigheter. Sådana temadagar kan innebära att mänskliga rättigheter ges en ökad profil i det konkreta arbetet.24

Bland prioriterade områden i arbetet med mänskliga rättigheter anger regeringen bl.a. de nationella minoriteterna. För att öka kunskaperna om mänskliga rättigheter och de nationella minoriteterna har Justitiedepartementet anordnat tre regionala konferenser25 rik-

22 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 34 23 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 35 24 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 36 25 ”Alla har rätt” konferenser, Göteborg 10 december 2003, Rinkeby 21 april 2004, Luleå 3 november 2004

tade till kommuner, landsting samt vissa statliga myndigheter. Regeringen har även aviserat att konferenserna skall följas upp genom ytterligare insatser riktade till kommunerna.

I den utvärdering som gjorts av Thomas Hammarberg rörande den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter konstateras att det är viktigt att det blir en fortsättning på konferenserna:

En risk med sådana konferenser är att förstås att det är de redan intresserade som kommer. Det behöver inte vara en nackdel om deltagarna ges instrument att föra budskapen vidare i sina miljöer. Klart är att det finns behov av markering från ledande kommunalpolitiker och tjänstemän att detta är ett viktigt område.26

De sakfrågor som var prioriterade i den förra handlingsplanen bör också tas upp i nästa plan. I nästa handlingsplan bör konkreta åtgärder tas upp.27

Thomas Hammarberg lämnar en del rekommendationer inför arbetet med framtagandet av en ny handlingsplan för mänskliga rättigheter. Han konstaterar att det faktum att det finns en handlingsplan uppfattas som en signal om att detta är ett prioriterat område:

För att arbetet med en kommande handlingsplan ska bli meningsfullt och ge resultat måste rättigheterna ges utrymme i den politiska processen och medel ställas till förfogande för målens uppfyllande. Detta är en trovärdighetsfråga. När det gäller mänskliga rättigheter finns föga utrymme för ett gap mellan ord och handling.28

Han anför vidare:

Primärkommunernas och landstingens roll för att skydda och främja rättigheterna är viktig – men inte tydligt definierad. Kommunerna är skyldiga att respektera de internationella normer som Sverige ställt sig bakom. Samtidigt slår vi i Sverige vakt om det kommunala självstyret, vilket gör att mer konkreta åtgärder för att främja rättigheterna inte kan dikteras av centralmakten. Detta dilemma kräver nya grepp som uppmuntrar beslutsfattare också på kommunal nivå att bidra till den nationella politiken för rättigheterna. Vi noterade att många kommuner på eget initiativ ligger långt framme och har antagit lokala planer för att skydda vissa rättigheter, medan andra kommuner släpar efter. Det är därför viktigt att företrädare för kommunerna konsulteras under utarbetandet av nästa handlingsplan och att Regeringskansliet ut-

26 Thomas Hammarberg och Anna Nilsson: ”Bra början, men bara en början – En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna”, januari 2005, s 31 27 Hammarberg (2005) s 33 28 Hammarberg (2005) s 49

arbetar förslag om hur enskilda kommuner ska kunna få stöd för utbildning av personal om hur mänskliga rättigheter konkret ska kunna främjas. Det tycks vara en utmaning inför det fortsatta arbetet att planera och säkerställa effektiva åtgärder för rättigheter på alla nivåer i vårt samhälle.29

Arbetet med att förverkliga mänskliga rättigheter måste således fortsätta. I det ingår arbetet med att öka kunskaperna om mänskliga rättigheter och även Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter. I avsnitt 4 kommer behandlas implementeringen av minoritetskonventionerna och i det sammanhanget kommer kommunernas centrala roll i sammanhanget att bli mycket tydlig.

3.5. Överväganden

Min bedömning:

Värnandet av de nationella minoriteterna, deras språk och kulturer är en del av Sveriges arbete med mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter måste också omsättas i praktiken. Det är inte acceptabelt att rättigheter inte kan nyttjas på grund av bristande implementering.

Ratificeringen av Europarådets konventioner rörande minoriteter innebär att Sverige åtagit sig att främja de nationella minoritetsspråken genom aktiva åtgärder i syfte att skydda språken. De nationella minoriteterna i Sverige har därmed getts en rätt till det egna språket och den egna kulturen.

Enskilda individer som tillhör nationella minoriteter har rätt att använda det egna språket i vissa angivna situationer. Statusen på de nationella minoritetsspråken skall höjas genom att minoritetsspråken kan användas i vissa offentliga sammanhang. Rätten att få använda minoritetsspråket är inte beroende av om den enskilde individen behärskar svenska.

Kommunala och statliga myndigheter har ett ansvar för att Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter beaktas vid beslutsfattande och att intentionerna förverkligas.

Den svenska staten har åtagit sig att främja minoritetsspråkens och kulturernas fortlevnad genom aktiva åtgärder. Enligt min mening räcker det således inte att Sverige lovat Europarådet att beakta mi-

29 Hammarberg (2005) s 52

noriteternas behov. Åtagandena rörande nationella minoriteter måste förverkligas i det svenska samhället på alla beslutsnivåer. Budskapet om Sveriges internationella åtaganden måste föras vidare till alla politiska nivåer och ett förhållningssätt som beaktar de nationella minoriteternas behov måste, enligt min mening, på ett tydligt sätt komma att genomsyra den fortsatta svenska minoritetspolitiken. De nationella minoriteternas särställning och särskilda behov måste således komma till uttryck på en rad politikområden som berör språkens och kulturernas fortlevnad.

Genomförandet av minoritetspolitiken och implementeringen av konventions åtagandena är den centrala frågan i arbetet med de nationella minoriteterna. Det råder en diskrepans mellan lagstiftningens garantier rörande minoritetsspråk och de nationella minoriteternas reella möjligheter att fullt använda sig av dessa rättigheter. Ytterst handlar detta om hur man omsätter mänskliga rättigheter i praktiken och att det kan finnas ett ”glapp” mellan lagstadgade rättigheter och möjligheten att nyttja dess rättigheter.

4. Implementering av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter

4.1. Bakgrund

Sverige har genom att ratificera Europarådets konventioner om minoritetsskydd åtagit sig specifika skyldigheter gentemot de nationella minoriteterna. Sverige är som stat skyldig att genomföra de angivna åtagandena och aktivt verka för att intentionerna i konventionerna förverkligas. Den svenska staten är därmed ansvarig för att individer som tillhör de angivna minoriteterna kan nyttja de i konventionerna angivna rättigheterna även på det lokala planet.

För att inkorporera konventionsåtagandena i svensk rätt infördes två nya lagar rörande rätten att använda vissa av minoritetsspråken, nämligen samiska, finska och meänkieli.1 Notera att inga lagstiftningsåtgärder vidtogs rörande romani chib och jiddisch.

De delar av konventionsåtagandena som rör utbildningsfrågor, med undantag av förskola, ansågs redan reglerade i de befintliga svenska skolförfattningarna och ny särreglering behövdes därför inte på det området. När man i dag talar om minoritetspolitiken glöms det ofta bort i sammanhanget att skolfrågor således regleras i andra författningar. Denna reglering i skolförfattningar är dock av central betydelse för åtagandena gentemot de nationella minoriteterna och de minoritetspolitiska målen och måste således beaktas i sammanhanget. Det går inte att diskutera Sveriges uppfyllelse av konventionsåtagandena utan att behandla skolfrågor.

De delar i konventionsåtagandena som rör förbud mot diskriminering av minoriteter ansågs också redan reglerade i annan ordning och ytterligare lagstiftningsåtgärder ansågs inte behövas.

I det följande ges en beskrivning av lagstiftningen om rätten att använda samiska, finska och meänkieli och systemet med förvaltningsområden. Därefter behandlar vi de utvärderingar som gjorts

1 lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar, lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

rörande nuvarande förvaltningsområden på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbotten och riksdagens konstitutionsutskott. Utredningens kommentarer rörande de gjorda utvärderingarna framgår efter respektive avsnitt. Vidare redovisas en del synpunkter som framkommit under utredningens besök i Norrbotten. Slutligen redovisas synpunkter från Svenska språknämnden rörande tillämpningen av nuvarande minoritetspolitik.

4.2. Nuvarande lagstiftning

Den 1 april 2000 trädde två nya språklagar i kraft i Sverige: lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Innehållet i lagarna är likalydande med undantag för det geografiska områdena och de angivna minoritetsspråken. Minoritetsspråkslagarna ger den enskilde rätt att använda minoritetsspråk med historisk geografisk anknytning i vissa specifika sammanhang.

Genom dessa lagar inrättades två s.k. förvaltningsområden, ett för samiska och ett för finska respektive meänkieli. Det samiska förvaltningsområdet omfattar Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Förvaltningsområdet för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Lagarna är tillämpliga hos kommunala, statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter samt domstolar inom förvaltningsområdet (1 §).

Regeringen ansåg det viktigt att stödet för samiska, finska och meänkieli stärks i offentliga sammanhang. Genom att vidta åtgärder där minoritetsspråken används i offentliga sammanhang ges språken ett sådant stöd att de stärks. Åtgärderna innebär också ett erkännande av dessa språk och höjd status för språken. Som diskuterats ovan i avsnitt 2.3.2 utgör språklagstiftningen en mycket viktig språkbevarande faktor på samhällsnivå som direkt påverkar minoritetsspråkens fortlevnad. En höjning av minoritetsspråkens status kan på ett positivt sätt påverka enskilda individers benägenhet att lära sig dem. Åtgärderna leder också till att de som använder språken har större praktisk nytta av dem, vilket i sig kan medverka till att fler lär sig språken. Språken har också större förutsättningar att utvecklas terminologiskt och på annat sätt om de kan användas i

offentliga sammanhang jämfört med om de enbart används i privata sammanhang.2

I minoritetsspråkslagarna anges bl.a. följande. Enskilda ges rätt att använda minoritetsspråket vid muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet (2 §). Om den enskilde använder minoritetsspråket i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på minoritetsspråket. Den enskilde har även rätt att inge handlingar på minoritetsspråket till myndigheten. Om innehållet är av betydelse för ärendet bör handlingen översättas.3 Bestämmelsen i 2 § innefattar dock ingen skyldighet att avfatta skriftliga beslut på minoritetsspråket.

Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på minoritetsspråket. Exempel på sådan verksamhet är enligt propositionen rådgivning och information till allmänheten, erbjudande av vård och undervisning. Blanketter och informationsblad avsedda för allmänheten skall också kunna översättas när behov av detta bedöms föreligga. I denna verksamhet har inte myndigheten någon absolut skyldighet att svara på minoritetsspråket men skall ändå eftersträva att bemöta på respektive minoritetsspråk.4

Förvaltningsmyndigheten har möjlighet att begränsa servicen på minoritetsspråket till vissa tider och vissa platser (3 §), t.ex. tider då det finns tolk tillgänglig. När sådana tider bestäms är det dock viktigt att beakta att viss översättning måste ske skyndsamt. Detta kan exempelvis gälla myndighetsbeslut riktade till enskilda där den enskilde är beroende av översättning för att förstå innebörden av beslutet.5

En enskild som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos domstol har rätt att använda minoritetsspråket under målets eller ärendets handläggning, om målet har anknytning till förvaltningsområdet (4 §). Den enskilde har även rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på minoritetsspråket, rätt att få handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket och rätt att vid muntlig förhandling tala minoritetsspråket inför domstolen. Domstolen skall sträva efter att bemöta part eller ställföreträdare på minoritetsspråket (5 §). Begäran

2prop. 1998/99:143 s 403 se 8 § förvaltningslagen (1986:223)4prop. 1998/99:143 s 855prop. 1998/99:143 s 85

att få använda minoritetsspråket skall göras när målet eller ärendet inleds eller första gången parten skall yttra sig i målet eller ärendet. Om begäran framställs senare eller om begäran har ett uppenbart otillbörligt syfte får den avslås av domstolen (6 §).

Det bör även noteras att 33 kap. 9 § rättegångsbalken innehåller en bestämmelse om att domstolen får låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från domstolen. Bestämmelsen innebär att en inlaga på ett annat språk än svenska skall översättas till svenska om det kan antas ha betydelse för målet. I 5 kap. 6 § rättegångsbalken anges vidare att tolk kan anlitas om någon som skall höras inför rätten inte behärskar det svenska språket. Bedömningen av behovet av tolk görs av domstolen. En bestämmelse med motsvarande innehåll och som reglerar både skriftlig och muntlig översättning finns i 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:29). För förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden gäller, enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223), att de vid behov bör anlita tolk när det har att göra med någon som inte behärskar svenska. Detta gäller både skriftlig och muntlig handläggning. Dessa regler gäller i hela landet och oavsett om personen i fråga tillhör en nationell minoritet.

Minoritetsspråklagarna stadgar att kommuner inom förvaltningsområdena skall, om barns vårdnadshavare begär det, erbjuda möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på minoritetsspråket (8 §). Omfattningen av förskoleverksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Finns det tillräckligt många barn och tilläckligt mycket personal som behärskar språket kan verksamheten på minoritetsspråket bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem.6

Kommunerna skall även erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar minoritetsspråket (9 §). Arten och omfattningen av den äldreomsorg som erbjuds på minoritetsspråket blir beroende av hur många som önskar omsorg av personal som talar minoritetsspråket och vilken typ av omsorg de önskar samt tillgången på språkkunnig personal. Det grundläggande kravet på kommunerna är, enligt propositionen, att de organiserar äldreomsorgen så att någon del av den service och

6 prop. 1998/99:143 s 87

omvårdnad som erbjuds ges av personal som behärskar minoritetsspråket. Kommunerna bör därför organisera verksamheten så att den personal som finns inom äldreomsorgen och som talar minoritetsspråk så långt möjligt arbetar med de äldre som har minoritetsspråket som första språk.7

Notera att språklagarna endast berör den del av landstingets verksamhet som avser myndighetsutövning gentemot enskild. Lagarna är inte tillämpliga inom hälso- och sjukvårdens verksamhet på t.ex. vårdcentraler.

Om det finns särskilda skäl får regeringen, enligt 10 §, föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen i 2 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige i fråga om kommunala myndigheter. Särskilda skäl kan anses föreligga om t.ex. en viss myndighet har mycket liten kontakt med allmänheten och det därför inte är befogat för myndigheten att hålla tolkberedskap. Regeringen påpekar dock att möjligheten att undanta myndigheter från lagens tillämpningsområde, enligt denna bestämmelse, bör användas restriktivt så att lagens syfte inte urholkas.8

4.3. Fördelning av statliga medel för minoritetspolitik

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i uppdrag att följa tillämpningen av lagarna (1999:1175 och 1999:1176) om rätt att använda samiska, finska och meänkieli i kontakt med myndigheter och domstolar. Länsstyrelsen har även i uppgift att fördela statsbidrag till kommuner och landstinget i enlighet med förordning (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska, finska och meänkieli.

För de åligganden som följer av lagstiftningen om rätt att använda samiska, finska respektive meänkieli avsattes 8 miljoner kronor i statliga anslag för budgetåret 2004. Dessa anslagsmedel har fördelats på följande sätt: Statsbidrag till kommuner och landsting: 6 miljoner kronor Regionala uppföljningsinsatser: 0,5 miljoner kronor Inflytande för nationella minoriteter: 1,5 miljoner kronor

7 prop. 1998/99:143 s 87 8 prop. 1998/99:143 s 87

I budgetpropositionen för 2004/05:1 angav regeringen:

När det gäller bidraget till organisationer som företräder nationella minoriteter är det regeringens bedömning att det finns ett behov av ett mer sammanhållet bidragssystem för nationella minoriteter. Därför bör 2,5 miljoner kronor föras till detta anslag från anslaget 10:2 Integrationsåtgärder. Beloppet motsvarar i huvudsak de medel som utbetalats av Integrationsverket till organisationer som företräder nationella minoriteter inom ramen för integrationsstödet. Förslaget innebär att stödet till minoritetsorganisationerna hanteras samlat inom ramen för minoritetspolitiken. Regeringen föreslår att ett anslag på 10 500 000 kronor anvisas för 2005. För 2006 och 2007 bör anslaget beräknas till 10 500 000 kronor respektive år.

Utgiftsutveckling inom politikområdet minoritetspolitik

Miljoner kronor Utfall

2003

Budget

2004

1

Prognos

2004

Förslag

2005

Beräknat

2006

Beräknat

2007

Anslag inom utgiftsområde 8 47:1 Åtgärder för nationella minoriteter

7,7 8,0 8,1 10,5 10,5 10,5

Totalt för utgiftsområde 8 7,7 8,0 8,1 10,5 10,5 10,5 Totalt för politikområde Minoritetspolitik

7,7 8,0 8,1 10,5 10,5 10,5

1

Inklusive av riksdagen redan beslutade anslag på tilläggsbudget i samband med 2004 års eko-

nomiska vårproposition, (bet. 2003/04:FiU21) och förslag på tilläggsbudget i samband med budgetpropositionen för 2005.

Ur prop. 2004/05:1 utgiftsområde 8 s 59, tabell 6.1

De 2,5 miljoner kronor som tillförs utgiftsområdet under 2004, är inga nya statliga medel. Vissa av minoritetsgrupperna har redan tidigare fått stöd från Integrationsverkets anslag. Det kan också noteras att det statliga anslaget inte har höjts sedan minoritetspolitiken infördes för fem år sedan.

Länsstyrelsen i Norrbotten har tilldelats 500 000 kronor per år för regionala uppföljningsinsatser. Dessa har framför allt bestått av genomförande av lagstiftningen på den egna myndigheten, administration och fördelning av statsbidrag till kommuner och landsting samt utvärdering av lagstiftningens genomförande.

Länsstyrelsen ska årligen redovisa hur statsbidraget till kommunerna och landstinget fördelats samt resultaten av dessa regionala insatser och kostnaderna för dem. Statsbidrag utgår för merkostna-

der som uppstår med anledning av språklagstiftningen. Statsbidraget fördelas i samråd med berörda kommuner och landsting.

Statsbidrag utgår för merkostnader som föranleds av språklagarna. Stödberättigade kostnader är dels insatser som rör översättning, tolkning m.m. som krävs för kommunikation mellan myndigheter och enskilda, dels kostnader som följer av insatser inom kommunens förskoleverksamhet och äldreomsorg. Det innebär att endast nytillkomna kostnader som uppstår pga. minoritetspråkslagarna är stödberättigade.

Länsstyrelsen har fördelat statsbidraget efter två huvudprinciper. Varje kommun inom förvaltningsområdet har fått ett grundbelopp per språk. För samiska språk har ett grundbelopp utgått för de olika varieteterna sydsamiska, lulesamiska respektive nordsamiska. Därutöver har resten av medlen fördelats genom att kommunernas andelar räknats ut på grundval av antalet invånare i kommunen.9Viss justering har gjorts för att kompensera kommuner med stor andel personer som tillhör nationella minoriteter.

Statsbidraget har fördelats enligt följande för budgetåret 2004: Mottagare Belopp (kr)

Arjeplogs kommun 519 000 Gällivare kommun 1 010 000 Haparanda kommun 1 145 000 Jokkmokks kommun 573 000 Kiruna kommun 1 097 000 Pajala kommun 603 000 Övertorneå kommun 827 000 Norrbottens läns landsting 226 000

Totalt 6 000 000

Av de uppföljningar som gjorts framgår att alla kommuner inte använt de pengar de tilldelats. Lars Elenius påpekar i sin rapport till riksdagens konstitutionsutskott att Gällivare kommun under åren 2000–2003 endast förbrukat 90 000 kronor av det totala statsbidraget på drygt 3 miljoner kronor, resten av beloppet har fonderats.10

9 Uppgift från Länsstyrelsen i Norrbotten 05-02-21 samt länsstyrelsens pm ”Principer för statsbidragsfördelningen”, 2000 10 Lars Elenius. ”Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004”, (2004) s 84–

Förutom de ovan nämnda insatserna utgår stöd till organisationer som företräder nationella minoriteter. Stödet uppgick till 1,5 miljoner kronor under år 2004. Stödet fördelas efter beslut av Justitiedepartementet. Beloppet har varit detsamma sedan minoritetspolitiken infördes. Syftet med bidraget är att ge möjligheter till inflytande när myndigheter och andra beslutsorgan tar ställning till frågor som berör minoriteterna.

Stödet till organisationer som företräder nationella minoriteter fördelades enligt följande i juni 2004:

11

Mottagare Belopp (kr)

Sametinget 210 000 Sverigefinländarnas delegation 280 000 Svenska Tornedalingarnas Riksförbund 330 000 Romernas Riksförbund 220 000 Riksförbundet Roma International 50 000 Resandefolket Romanoa Riksförbund 50 000 Föreningen Resandefolkets Riksorganisation 50 000 Judiska Centralrådet i Sverige 210 000 SWEBLUL (Den nationella kommittén för Sveriges minoritetsspråk)

50 000

Resande Romers Riksförbund

50 000

Totalt

1 500 000

Sedan stödet till organisationer tillkom har antalet organisationer ökat. Detta har inneburit att flera av organisationerna i dag får mindre ekonomiskt stöd än när minoritetspolitiken infördes. Representanter för nationella minoriteter har kritiserat stödets storlek eftersom man anser att beloppen är så små att det inte går att bedriva den typ av verksamhet som skulle kunna ge de nationella minoriteterna reellt inflytande i frågor som berör dem. Från minoritetshåll har det uppfattats som problematiskt att grupperna konkurrerar med varandra om relativt små statliga medel.

Sedan år 2000 tillförs det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter årligen 1 miljon kronor för att de nationella minoriteterna särskilt skall kunna beaktas vid fördelning av stödet.

11 Pressmeddelande från Justitiedepartementet, den 23 juni 2004

Från och med 2002 anslår Statens kulturråd 7 miljoner kronor årligen för insatser som syftar till att främja de nationella minoriteternas språk och kultur.

4.4. Länsstyrelsens utvärderingar av nuvarande system

4.4.1. Länsstyrelsens första rapport

Länsstyrelsen i Norrbottens län har gjort uppföljningar av de regionala insatserna i de kommuner som ingår i förvaltningsområdena. Ett halvår efter ikraftträdandet genomfördes enkätundersökningar med statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter och domstolar. Syftet var att kartlägga i vilken utsträckning myndigheterna/domstolarna haft kontakter med enskilda på minoritetsspråken, vilka språkkunskaper som finns hos myndigheterna/domstolarna, om det skett förändringar samt vilka åtgärder som vidtagits. Vidare genomfördes enkätundersökningar med inriktning mot skol- och förskoleverksamhet och äldreomsorg. Resultaten av undersökningarna redovisades i rapporten ”Finska, meänkieli och samiska – utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoritetsspråk” (december 2000).

Länsstyrelsens kartläggning visar att få myndigheter redovisade en ökning av antalet kontakter på nationella minoritetsspråk efter att lagen hade trätt i kraft. I Haparanda, Pajala och Övertorneå kommuner förekom frekventa myndighetskontakter på finska och meänkieli redan innan den nya lagstiftningen, medan övriga förvaltningsmyndigheter redovisade väsentligt färre kontakter på minoritetsspråken. Efter ikraftträdandet hade cirka 5 procent av myndigheterna noterat en viss ökning av användningen av något av de nationella minoritetsspråken. Övriga myndigheter angav att efterfrågan varit oförändrad alternativt att de inte mött någon efterfrågan.

Rörande vidtagna åtgärder med anledning av den nya lagstiftningen kunde följande noteras. Enligt enkätsvaren hade 60 procent av myndigheterna informerat berörd personal om den nya lagstiftningen om rätt att använda finska och meänkieli och 50 procent om rätt att använda samiska. Knappt 20 procent av myndigheterna hade beslutat att anlita tolk/översättare i finska/meänkieli om behov uppstod, medan 35 procent avsåg att använda tolk/översättare i samiska. Mindre än 5 procent av myndigheterna tänkte anställa

personal som kan något av minoritetsspråken och/eller vidareutbilda redan anställd personal. Vid enkättillfället hade ca 20 procent av myndigheterna inte vidtagit någon åtgärd med anledning av minoritetsspråkreformen. Flera kommuner hade påbörjat ett arbete med att översätta blanketter och viss kommuninformation till de nationella minoritetsspråken som respektive kommun berörs av.

På frågan huruvida myndigheterna erbjudit service som går utöver vad som förutsätts i lagstiftningen svarade myndigheterna, att service på finska erbjöds av 10 procent av myndigheterna medan motsvarande siffra för meänkieli var 6 procent och samiska 3 procent.

Norrbottens läns landsting hade inte, vare sig före eller efter ikraftträdandet, mött någon efterfrågan från enskilda att använda minoritetsspråken i sin roll som förvaltningsmyndighet. Inom hälso- och sjukvården fanns däremot ett behov att få använda minoritetsspråk, men denna verksamhet omfattas inte av språklagarna.

Knappt hälften av myndigheterna angav att de kunde lämna ett muntligt beslut på finska respektive meänkieli medan endast 25 procent kunde det beträffande samiska.

Enkätsvaren visar, enligt Länsstyrelsen, att lagstiftningens krav rörande rätten att få muntlig översättning av beslut inte trängt fram hos myndigheterna, medan å andra sidan viljan att tillmötesgå den enskilde utöver lagstiftningens krav var högt.

Domstolarna angav att det inte skett någon ökning av antalet kontakter där part begärt att få nyttja något av de nationella minoritetsspråken efter ikraftträdandet. Huvudparten (12 av 16) av domstolarna hade informerat berörd personal om den nya lagstiftningen. Däremot hade ingen domstol informerat allmänheten om möjligheten att använda samiska, finska eller meänkieli i mål eller ärende. Tre domstolar angav att de sedan tidigare hade anställd personal som kan finska och meänkieli. Elva domstolar hade beslutat att vid behov anlita tolk/översättare. Ingen domstol angav att de tänkte anställa eller vidareutbilda personal som kan samiska, finska eller meänkieli.

Länsstyrelsen konstaterade att information om den aktuella lagstiftningen är av central betydelse för att reformen ska ge den enskilde tillräcklig kunskap om möjligheten att nyttja sitt språk i myndighetskontakter, förskoleverksamhet och äldreomsorg.

Länsstyrelsen slutsatser av utvärderingen var att skillnader i kontaktmönster bl.a. berodde på följande:

  • Minoritetsspråken är vardagsspråk som den enskilde använder i känd miljö och i kontakter med personer som hon eller han känner till och vet har kunskap i respektive språk.
  • Den enskilde förutsätter att myndigheter med kontor som är lokaliserade utanför förvaltningsområdet saknar kunskaper i minoritetsspråken och att svenska därför måste användas.
  • Allmänheten kände inte till den nya lagstiftningen och den enskildes rättigheter i tillräckligt stor omfattning när uppföljningen gjordes (ett halvår efter ikraftträdandet).
  • De enskildas behov av kontakter med myndigheter som är placerade utanför förvaltningsområdet är litet och för få för att det ska synas i myndigheternas enkätsvar.
  • Kontakter med regionala myndigheter sker huvudsakligen skriftligen och många som tillhör nationella minoriteter har otillräckliga kunskaper i att skriva på minoritetsspråket.
  • Om myndighetens personal saknar kunskaper i minoritetsspråken, väljer den enskilde att använda svenska istället för att få sitt ärende uträttat.
  • Psykologiska faktorer: enskilda kan känna tveksamhet mot att börja använda minoritetsspråket vid myndighetskontakter, om tidigare kontakter varit på svenska.
  • Lokala/regionala minoritetsorganisationer, som har en viktig roll i informations- och utvecklingsarbetet, saknar ekonomiska förutsättningar för att arbeta med minoritetsfrågorna.

Länsstyrelsen har fördelat statsbidragen efter samråd med berörda kommuner och landstinget. Av rapporten framgår vidare att kommunerna haft högre kostnader för åtgärder med anledning av minoritetsspråksreformen än det erhållna statbidraget.

4.4.2. Elenius och Ekenbergs rapport

För att utröna varför efterfrågan på service på minoritetsspråken varit mindre än förväntat, gav länsstyrelsen två forskare vid Luleå tekniska universitet, Lars Elenius och Lars Ekenberg, ett uppdrag att utreda nyttjandet av de två minoritetsspråkslagarna. Syftet var att närmare utröna om och varför språkanvändare har använt respektive inte använt sig av de möjligheter som lagarna innebär. Forskarna gjorde intervjuundersökningar under 2002 med minoritetsspråksanvändare, representanter för föreningar, organisationer

och myndigheter i tre kommuner inom förvaltningsområdet (Kiruna, Pajala och Haparanda). Resultaten av intervjuerna redovisades i september 2002 i rapporten ”Minoritetsspråk och myndighetskontakt”. Forskarna konstaterar bl.a. följande:

I intervjuerna framkom en tydlig tendens att det finns stora brister i myndigheternas kompetens att hantera ärenden på minoritetsspråken. Det fanns även brister i myndigheternas information till språkanvändarna om de nya minoritetsspråklagarna. Det förefaller emellertid som att de största problemen inte hade med bristen på information att göra utan med attityder och värderingar om språkanvändningen i kontakten mellan myndighetspersoner och språkanvändare.

I själva språkmötet med myndighetspersonerna har de flesta valt att använda svenska. Bland orsakerna nämns lingvistiska faktorer som att det saknas fackuttryck på minoritetsspråket, den egna svårigheten att uttrycka sig nyanserat på minoritetsspråket, rädsla för att inte bli förstådd av myndighetspersonen och oförmåga att uttrycka sig i skrift på minoritetsspråket. Även psykologiska hinder som rädsla eller blyghet för att använda sitt minoritetsspråk har förts fram, liksom hinder som har att göra med föreställningar om att det saknas ekonomiska resurser eller vilja hos myndigheterna för att använda minoritetsspråken.12

Forskarna noterar att det framkom en tydlig tendens att myndigheternas kompetens i minoritetsspråken var bristfällig. Språkanvändarna måste själva anlita en tolk eller översättare om de vill att deras ärende ska behandlas direkt. De är också beroende av vilken praxis olika myndigheter har beträffande anlitande av tolkar och vilka kvalitetskrav som ställs på tolkarna.

Enligt Elenius och Ekenberg har att bristen på information om de nya lagarna bidragit till det låga användandet och att det rådde osäkerhet om när lagarna kunde tillämpas. Informationsbristen var störst bland de språkanvändare som talar och förstår svenska dåligt.

Forskarna intervjuade ett antal minoritetsrepresentanter första halvåret 2002 och bl.a. följande framkom om kunskaper om de nya lagarna och deras innehåll. Nästan alla de tillfrågade samerna hävdade att informationen hade varit mycket knapp innan lagarnas ikraftträdande. Alla intervjuade hade hört talas om lagen men de hade vaga kunskaper om innehållet. Många av de tillfrågade upplevde att deras kunskaper inte var tillräckliga. Från tornedalskt håll ifrågasattes varför minoritetsorganisationer inte hade fått bidrag till att sprida information bland meänkielitalande. Intervjuade sverigefinnar ansåg att informationen om språklagen hade varit mycket

12 Lars Elenius och Stefan Ekenberg:”Minoritetsspråk och myndighetskontakt” (2002) s 8

liten eller t.o.m. obefintlig. Några hade inte förstått innebörden i den informationskampanj som genomfördes innan lagen trädde i kraft.13

Forskarnas bedömer att det finns behov av en mer samlad insats, som berör fler språkdomäner än bara myndighetskontakter, i fall minoritetsspråken ska få det stöd de behöver för att användas. För att lagarna ska få allmän acceptans krävs det en samlad insats som riktar sig till majoritetsbefolkningen och de nationella minoriteterna.

4.4.3. Mina kommentarer

Tiden mellan riksdagsbeslutet (december 1999) och de nya lagarnas ikraftträdande (april 2000) var kort. Förvaltningsmyndigheterna hade således mycket lite tid på sig att förbereda reformen som innebar att en helt ny politik skulle omsättas i praktiken. Det kan också noteras att länsstyrelsens första utvärdering skedde mycket tidigt, redan ett halvår efter ikraftträdandet. Man kan ifrågasätta om det var meningsfullt att göra en utvärdering så tidigt. Verksamheten hade knappt kommit i gång och de resultat man fick fram var nedslående. Det kan t.o.m. ha varit negativt att föra fram dessa tidiga resultat i ett inledningsskede av reformen. Det finns alltid krafter inom majoritetssamhället som kan och kanske t.o.m. vill ifrågasatta reformen på grundval av minoriteternas bristande utnyttjande av möjligheterna. Om minoriteterna inte använder sig av de möjligheter som de ges, kan man ifrågasätta legitimiteten och behovet av ett sådant system.

Resultaten från länsstyrelsens andra utvärdering visar på ett mycket tydligt sätt att den här typen av reform, som har till syfte att förändra människors tidigare förhållningssätt, attityder och värderingar, är en långsam process som måste få ”mogna fram”. För minoriteternas del innebar reformen att de själva skulle skaffa sig kunskap om de nya rättigheterna innan de kunde nyttja sina rättigheter. Frågan om spridande av information och kunskap varit av central betydelse för måluppfyllelsen. De informationsåtgärder som hade vidtagits hade uppenbarligen inte varit tillräckliga vid tidpunkten för utvärderingen. Inga av de domstolar som besvarat enkäten hade ens informerat om möjligheten att använda minoritetsspråken i ärenden eller mål.

13 Elenius (2002) s 34

En enskild individ som inte känner till sina rättigheter och inte förstår i vilket sammanhang han eller hon kan hävda sina rättigheter, kommer knappast att använda sig av den möjligheten. Det krävs således att minoriteterna medvetandegörs i tillräcklig omfattning. Samtidigt krävs det att de som har samhällets uppdrag att genomföra reformen också måste nå insikt, dels om syftet med reformen, dels förstå sin egen roll i sammanhanget och kanske även överväga sin egen inställning till de nationella minoriteterna. Därefter skall reformen omsättas i praktiken. Resultaten visar att denna del av medvetandegörandet inte hade kommit särskilt långt när utvärderingarna gjordes. Det måste också beaktas att de allra flesta av oss inte har daglig kontakt med myndigheter och att även detta kan ha påverkat utfallet.

Syftet med nuvarande minoritetsspråkslagar är främst att höja språkens status. De nationella minoriteterna och deras språk har alla på sitt sätt haft, och har i viss mån alltjämt, låg status i det svenska samhället. Minoriteternas språk och kultur har inte varit något som värderats högt av majoritetssamhället. Majoritetssamhällets förhållningssätt och agerande påverkar även minoriteternas syn på det egna språket. Elenius och Ekenberg visar med stor tydlighet att olika språkliga faktorer och identitetsfrågor i hög grad påverkar den enskilda individens benägenhet och önskan att använda det egna modersmålet i ett officiellt sammanhang.

De allra flesta av oss är rationella varelser. Om vi vill få något uträttat använder vi oss av de metoder som fungerar. Myndighetskontakter upplevs av många ofta som besvärliga eftersom den enskilde individen konfronteras med regelverk och byråkrati som man inte känner till i detalj. Den enskilde medborgaren, som tillhör en nationell minoritet, skiljer sig knappast från resten av befolkningen i detta hänseende. Han eller hon vill ha sitt ärende uträttat. Skulle det då visa sig att ärendets uträttande skulle försvåras ytterligare av att den kontaktade myndigheten har stora problem med att ge service på minoritetsspråket, är det inte givet att den enskilde insisterar eller ens försöker få ärendet uträttat på minoritetsspråket. I valet mellan god service på svenska jämfört med dålig service på det egna språket väljer många därför svenska språket. Även dessa praktiska aspekter påverkar den enskildes benägenhet att använda det egna språket i kontakter med myndigheter. Samtidigt måste förvaltningslagens krav på enkelhet, snabbhet, billighet och

rättsäkerhet även gälla i ärenden där den enskilde nyttjar sin rätt att använda minoritetsspråket.14

Det mest alarmerande i länsstyrelsens första utvärdering, den som gjordes ett halvår efter ikraftträdandet, ur ett rättighetsperspektiv är att 40 procent av de tillfrågade myndigheterna inte hade informerat sina anställda om den nya lagstiftningen rörande rätten att få använda finska och meänkieli och 50 procent rörande rätten att få använda samiska. Resultatet är anmärkningsvärt och helt oacceptabelt. Det är särskilt allvarligt eftersom de nya lagarna skall garantera den enskildes rätt att använda det egna modersmålet i vissa kontakter med myndigheten, dvs. ytterst individens möjligheter att hävda sina rättigheter gentemot samhället.

En grundförutsättning för den enskilda kan hävda sina rättigheter är givetvis att ansvariga tjänstemän, som på lokal, regional och nationell nivå skall bistå allmänheten, är tillräckligt insatta i rättighetslagstiftningen. Iminoritetsspråkskonventionens artikel 6 uttryckligen anges att undertecknade stater:

förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om rättigheter och skyldigheter enligt denna stadga.

Myndigheternas underlåtenhet att informera personalen var således i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen. Med ”personer” torde även avses skyddade minoriteter. Det åligger därmed även en skyldighet att informera berörda minoriteter om de möjligheter som konventionerna garanterar enskilda. Även i den delen kan det ifrågasättas om tillräckliga åtgärder hade vidtagits. I vart fall torde det föreligga en skyldighet att informera om möjligheten att använda minoritetsspråk när ett ärende uppstår eller anhängiggörs hos förvaltningsmyndighet eller domstol.

Endast 5 procent av myndigheterna uppgav att de avsåg att anställa personal med kompetens i minoritetsspråk. Detta är, enligt min mening, en anmärkningsvärt låg siffra med tanke på att det fanns behov av ökad språkkompetens. Kanske kan det tolkas som att det minoritetspolitiska åtagandet inte upplevdes som en särskilt angelägen uppgift för myndigheterna.

147 § förvaltningslagen( 1986:223): ”Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra.”

4.5. Konstitutionsutskottets utvärderingar av nuvarande system

Riksdagens konstitutionsutskott har beslutat genomföra en uppföljning av 1999 års riksdagsbeslut om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Som ett led i detta arbete har ett antal rapporter tagits fram rörande minoritetspolitiken. Huvudfrågan för uppföljningen har varit om och i så fall på vilka sätt de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande har stärkts samt om minoritetsspråken har getts sådant stöd så att de hålls levande. För utredningens del är det högst relevant att särskilt ta upp några av de frågor som behandlats i konstitutionsutskottets uppföljning eftersom dessa behandlar erfarenheter från genomförandet av minoritetsreformen. Jag kommer att koncentrera mig på två av rapporterna.

4.5.1. Hyltenstams och Milanis rapport

Kenneth Hyltenstam och Tommaso M. Milani, Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet, har tagit fram en rapport om vad som hänt i Sverige i förhållande till Europarådets ramkonvention och minoritetskonvention.15

De har haft i uppdrag att belysa bl.a.

1. huruvida de nationella minoritetsspråken har fått det stöd de

behöver för att kunna leva vidare och utvecklas, samt hur de berörda minoriteterna upplever de insatser som staten hittills genomfört

2. vilka insatser som vidtagits för att ge minoriteterna möjlighet

till samråd och ökat inflytande i frågor som berör dem, samt vilka resultat dessa insatser lett till

3. huruvida tillgången till medier på minoritetsspråk har ökat,

samt hur minoriteterna själva upplever tillgången till och betydelsen av medier på det egna språket.16

Av rapporten framgår bl.a. följande. Företrädare för de nationella minoriteterna anser att de minoritetspolitiska besluten inneburit ett betydande framsteg i fråga om de egna möjligheterna till medverkan i samhällets behandling av angelägenheter som berör mino-

15 Kenneth Hyltenstam, Tommaso M. Milani: Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsperspektiv, 2004 16 Utredningen kommer inte att behandla mediafrågorna närmare i detta betänkande.

riteterna. Dialogen mellan minoriteterna och staten är av stort värde. Lagstiftningen och Sveriges åtaganden enligt konventionerna har gett legitimitet åt minoriteternas agerande på den politiska arenan. Minoritetspolitiken har gett minoriteterna ett ökat självförtroende och lagstiftningen har ökat förståelsen i majoritetssamhället för minoriteternas och minoritetsspråkens situation.

Företrädare för de nationella minoriteterna pekar dock även på ett antal problem. Samrådsförfarandet med regeringen är av rådgivande och icke beslutande karaktär. I slutändan är det fortfarande stat och myndigheter som har tolkningsföreträde rörande minoriteternas behov i förhållande till konventionerna. Minoriteterna anser att de borde ges ett större förtroende och en större del av ansvaret i att styra sina egna angelägenheter. Forskarnas slutsats är att de nationella minoriteternas möjligheter till samråd och inflytande har ökat, men att det fortfarande föreligger hinder innan minoriteterna fullt ut kan känna kan tydlig delaktighet i frågor som berör dem.

Rörande möjligheterna att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdena anför minoritetsrepresentanterna att den lokala inställningen i berörda kommuner är avgörande. Attityden till språken har stor betydelse. I de fall kommunerna inte nämnvärt har utvecklat möjligheterna till service på minoritetsspråken uppfattas det som ”passivt motstånd” från kommunernas sida av flera av dem som forskarna intervjuat. Det finns ofta ett lågt intresse för minoritets- och minoritetsspråkfrågorna. Det sker ingen systematisk inventering av språkkunskaper vid förvaltningsmyndigheter eller serviceenheter. Företrädare för minoriteterna föreslår att kunskaper i minoritetsspråk bör betraktas som en merit vid berörda anställningar inom förvaltningsområdena.

Minoritetsföreträdarna uppger att kommunernas erbjudande av tolk- och översättarservice uppfattas mer som slumpmässig än en reglerad verksamhet. Möjligheten att bli bemött på samiska, finska eller meänkieli bestäms av tillgången på handläggare som kan dessa språk. Detta i sin tur beror bl.a. på att det råder brist på auktoriserade tolkar och även att information om tillgång till tolk- och översättare inte lämnas.

Möjligheterna att få äldreomsorg på minoritetsspråk varierar. Från samiskt håll framhålls att behovet av samisk äldreomsorg tillgodoses endast i liten utsträckning och att det är den slumpmässiga förekomsten av samisktalande personal som avgör om det finns möjlighet att tala samiska. Det finns behov av verksamhet som

systematiskt tar hänsyn till samernas språk, värderingar, aktiviteter, kosthållning och annat som är i överensstämmelse med samisk kultur och samiska traditioner. Möjligheterna till äldreomsorg på finska eller meänkieli upplevs som bättre, men även där finns en viss slumpmässighet. Positiva exempel finns dock, särskilt från kommunerna som gränsar till Finland. Forskarna påpekar vidare att det för den samiska gruppen framkommit att det finns behov av utbildningsinsatser i yrkesterminologi. Insatserna behöver inte nödvändigtvis vara särskilt omfattande.

Forskarna drar slutsatsen att problemet ligger mycket mer i implementeringen av språklagstiftningen än i hur lagarna är formulerade. De praktiska möjligheterna att utnyttja de rättigheter som lagarna ger är mer begränsade än vad som förutses i lagen, eftersom beslutsfattande och genomförande ligger på det lokala planet.

Rörande utbildning anförs i rapporten att utbildningen för de nationella minoriteterna lider av två huvudsakliga problem som upplevs som gemensamma för samtliga minoriteter. För det första finns det inte en aktivt genomförd och specifikt riktad informationsspridning till föräldrar om möjligheter till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning. För det andra råder det brist på utbildade modersmålslärare, undervisningsmaterial samt riktlinjer för framställning av sådant material. Det anses också allvarligt att det fortfarande saknas en strategi för att råda bot på dessa brister.

Forskarna konstaterar att även på utbildningsområdet är det närmast tillämpningen av gällande bestämmelser som brister och inte utformningen av själva regelverket. Myndigheter och ansvariga institutioner tycks passivt nöja sig med att möjligheterna till lärarutbildning finns, utan att tillräckligt noggrant analysera varför den inte kommer till stånd. Det är också viktigt att analysera hur informationsspridningen sker. Undervisning i och på minoritetsspråk kommer på många håll till stånd först efter starka påtryckningar från föräldrarnas sida. Denna undervisning framstår inte som ett klart alternativ som det utan svårighet går att välja. Enligt forskarna behövs det en omfattande utveckling på flera områden: bättre tillgänglighet för utbildning i minoritetsspråk, utveckling av tvåspråkig utbildning, en stark insats för läromedel och lärarutbildning, utveckling av hur minoriteterna speglas i majoritetsläromedel, och inte minst en utveckling av utbildning på högskolenivå kopplad till forskning i minoritetsspråken.

Forskarna konstaterar att en avgörande fråga för genomförandet av landets minoritetspolitik är de ekonomiska ramar som anges. Minoritetsföreträdare har till forskarna särskilt kritiserat att medel tillförs kommunerna inom förvaltningsområdena på ett schablonmässigt sätt (baserat på antalet minoritetsspråkanvändare) och inte i förhållande till kvaliteten i deras arbete för att implementera minoritetspolitiken.

Forskarna påpekar att det inte framgår av några handlingar hur det ekonomiska stödet på minoritetspolitikens område har beräknats och dimensionerats. Enligt forskarna är det uppenbart att medel skulle krävas eller behöva omdisponeras om politikens intentioner verkligen skulle genomföras. Om man t.ex. gav utförlig information om och genomförde utbildning i och på minoritetsspråk samt bedrev lärarutbildning på det sätt och i den utsträckning som regelverket förutsätter, skulle omdisponeringar inom de anslag som stat och kommuner anvisar för utbildning behöva ske. Deras slutsats är att en allvarlig diskussion om minoritetspolitikens övergripande ekonomi behöver komma till stånd. En sådan diskussion behöver baseras på en seriös ekonomisk analys som tar hänsyn till vilka kostnader som uppstår om minoritetspolitikens språkliga och kulturella mål skall uppfyllas.

Rörande implementeringsproblemen anför forskarna att mycket av det som anges i minoritetslagstiftningen inte genomförs i praktiken. De exemplifierar detta med rätten till modersmålsundervisning:

Så länge denna rätt endast formuleras som en möjlighet som få använder sig av, blir effekterna på minoritetsspråkanvändningen och därmed möjligheterna för språken att leva vidare små. För att intentionerna med bestämmelserna om modersmålsundervisning skall fungera måste aktörer på alla nivåer, centralt, regionalt och lokalt bidra med sin del av det praktiska genomförandet. Så snart någon aktör på någon nivå i stället har negativa attityder till bestämmelserna, hotar svårigheter för genomförandet.17

Implementeringsproblematiken är direkt kopplad till den decentraliserade besluts- och ansvarsordningen i många av de frågor som berörs av minoritetspolitiken. Utfallet av reformen blir mer beroende av enskilda aktörers attityder och värderingar och av deras förståelse av målen med minoritetspolitiken än av vilka bestämmelser som är formulerade i officiella dokument. Forskarnas slutsats är

17 Hyltenstam (2004) s 49

att en vidare analys skulle behöva göras av hur minoritetspolitiken skall kunna genomföras givet den samhällsstruktur och de beslutsprocesser som existerar. Vidare skulle man, enligt Hyltenstam och Milani, behöva överväga om särreglering t.ex. med öronmärkning av medel, skulle behöva införas.

Rörande statens skyldighet att informera om minoriteters rättigheter och skyldigheter anser forskarna att strategier för en klar och pedagogisk förmedling om vad minoritetspolitiken och minoritetspråkspolitiken gäller behöver utarbetas. Vidare behöver det allvarligt övervägas på vilka vägar alla berörda på olika nivåer, från myndigheter till enskilda personer, kan nås av informationen.

Forskarna noterar att den svenska rapporteringen till Europarådet typiskt anger vilka lagliga rättigheter minoriteterna har och att man inte tar ställning till om det praktiska genomförandet är framgångsrikt eller ej. Detta uppfattas som ett passivt förhållningssätt från regeringens sida. Ett mer aktivt sätt att arbeta vore att i stället redovisa det praktiska genomförandet av relevanta regelverk. Sverige bör därför i framtiden i sin rapportering redovisa hur det faktiska utfallet är snarare än de möjligheter som formuleras i lagar och bestämmelser.

Slutligen konstaterar forskarna att det föreligger stora skillnader mellan de nationella minoriteterna. Det är dock mycket svårt att få en klar bild av respektive minoritet eftersom minoriteterna i allmänhet behandlas tillsammans. Forskarnas slutsats är att varje grupp bör analyseras enskilt i förhållande till konventionerna och att grupperna även redovisas separat i framtida rapportering till Europarådet.

4.5.2. Elenius andra rapport

Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet har på konstitutionsutskottets uppdrag på nytt undersökt vad som har hänt i förvaltningsområdena efter lagarnas införande och vilket det faktiska utfallet av användningen av minoritetsspråken har blivit.18 Rapporten behandlar dels resultaten av de åtgärder som myndigheterna vidtagit, dels vilken betydelse det har för medborgare som tillhör en nationell minoritet att bo inom ett förvaltningsområde. Elenius har

18 Lars Elenius. ”Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004”, (2004)

använt sig av kriterierna identitet, effektivitet19 och deltagande20 för att analysera mötet mellan medborgare och myndighet. Här kommer särskilt sådant som tillkommit sedan Elenius tidigare undersökning av förhållandena i förvaltningsområdena att nämnas (se avsnitt 4.4.2).

Rörande identitet kommer bland annat följande fram i Elenius undersökning. Minoritetsspråken har haft en mycket stor betydelse för upprätthållandet av en särpräglad minoritetsidentitet. Det finns dock stora svårigheter i upprätthållandet av minoritetsspråken, särskilt för samiska och meänkieli. Elenius beskriver faktorer som påverkar språkbytesprocessen för minoritetsspråken:

Det finns demografiska faktorer som talar mot minoritetsspråkens fortlevnad, liksom den allmänna moderniseringen och standardiseringen i samhället, som gynnar övergripande och centraliserade lösningar. En viktig samhällelig faktor bakom minoritetsspråkens försvagade ställning är också den tidigare avsaknaden av en minoritetspolitik som gynnar bevarandet av minoritetsspråken. Samerna och tornedalingarna lärde sig varken att läsa eller skriva på sina respektive språk. Samtidigt övergick många familjer till att lära sina barn uteslutande svenska, som en språklig strategi för att underlätta för barnen att ta sig fram i det svenska samhället. För sverigefinnarna är prognosen för upprätthållandet av minoritetsspråket bättre. Det beror bl.a. på närheten till Finland där det finska språket är majoritetsspråk och har en hög status sedan lång tid tillbaka som ett officiellt statsbärande språk. Det har inneburit att finska språket har moderniserats i takt med samhället på ett helt annat sätt än samiska och meänkieli.21

En stor andel av dem som tillhör nationella minoriteter använder minoritetsspråket i hemmet och ute i samhället, men trots detta använder endast en mindre del språket i kontakter med myndigheter. Bland dem Elenius intervjuat anses de främsta hindren för genomförande av språklagarna olika språkliga hinder och psykologiska hinder. Det svenska språket har dominerat i det offentliga livet under lång tid. Elenius skriver:

19 Effektivitet betecknar Elenius som institutionell förmåga att förverkliga lagstiftningens innehåll. Han har använt sig av två olika aspekter av effektivitetskriteriet, dels språkanvändarnas upplevelse av hur effektivt deras ärenden blir behandlade på det ena eller det andra språket, dels myndigheternas kapacitet att tillmötesgå minoriteternas möjligheter att tala sina egna språk i kontakter med myndigheter. Elenius (2004) s 25 20 Deltagande handlar enligt Elenius i det här sammanhanget om individens och gruppens möjligheter till deltagande i den samhälleliga processen genom sitt minoritetsspråk. Ett meningsfullt deltagande kännetecknas av att språkanvändaren känner att han eller hon har nytta av att använda sitt språk. Elenius (2004) s 25 21 Elenius (2004) s 9

Det finns också en identitetsaspekt som berör användningen av minoritetsspråken i kontakt med myndigheter. Språkets allmänna roll och status i samhället kan inte skiljas från användningen i kontakten mellan medborgare och myndigheter. Av utredningen har framkommit att användningen av minoritetsspråk är betydligt lägre i kontakt med myndigheter än i det privata livet och ute i samhället i övrigt. En viktig orsak till detta är det faktum att det svenska språket har dominerat i det offentliga livet under så lång tid. Det har inneburit att samer och tornedalingar fått en kluven språklig identitet.

Det egna minoritetsspråket har betraktats som ett privat och familjärt språk som inte haft någon nytta i det offentliga samhället. De aktiviteter som hört samman med utnyttjandet av medborgerliga rättigheter har varit förknippade med användning av svenska. Det gäller exempelvis kontakten med myndigheter och aktiviteter i det civila samhället som varit förknippade med exempelvis kontraktsskrivande eller protokollskrivning. Minoriteten har därför fått dubbla språkliga identiteter, dels en privat minoritetsspråkig identitet, dels en medborgerlig svenskspråkig identitet.22

Den kluvna identiteten har, enligt Elenius, i sin tur påskyndat tillbakagången för minoritetsspråken. Ur identitetsperspektiv verkar det som att minoritetspråkslagstiftningen på ett kraftfullt sätt har ökat minoriteternas deltagande och möjligheter till inflytande. För att utveckla de nationella minoriteternas identitet genom språklagstiftning krävs både långsiktiga och kortsiktiga insatser. På lång sikt krävs stora insatser för att öka minoriteternas synlighet i samhället och inom förvaltningar och myndigheter, t.ex. att minoritetsspråken ingår som en del i den regionala och lokala identiteten, att information om minoriteterna och deras språk riktar sig till samhället i stort och att de får plats inom kultur och massmedia. På kort sikt handlar det om att skapa en myndighetskultur som är bejakande till användning av minoritetsspråken samt att synliggöra och höja statusen hos minoritetsspråken inom förvaltning och myndigheter.

Elenius har även använt sig av kriteriet deltagande och han konstaterar att efterfrågan på minoritetsspråken har ökat något sedan år 2000. Mest har efterfrågan ökat för meänkieli och finska i de södra delarna av Tornedalen, medan efterfrågan på samiska är stort sett oförändrad.

Elenius påpekar att en avgörande förutsättning för ett effektivt användande av lagarna är att både språkanvändarna och myndighetspersonerna på ett tillfredställande sätt behärskar språken. Bland

22 Elenius (2004) s 94. Tornedalingars attityd till meänkieli har bl.a. diskuterats av Hyltenstam i SOU 1997:192 bilaga 3 s 381

de intervjuade minoritetsspråkanvändarna anges språkliga svårigheter av olika slag vara det största hindret mot att använda lagarna, både bland medborgarna och myndighetspersonerna. Bland myndighetspersoner är språkkunskaperna i allmänhet högre på finska och meänkieli än samiska.

I Elenius undersökningar bedömer myndigheterna att den egna kompetensen med nuvarande språkkompetens bland personalen är relativt hög på lokal nivå inom alla tre språken. Inom finska och meänkieli bedöms nivån vara relativt hög även på regional/nationell nivå. Myndigheternas förmåga att uppfylla lagens krav är i allmänhet betydligt sämre på samiska än finska och meänkieli. Inom det samiska förvaltningsområdet kan 18 procent av de lokala myndigheterna ge muntligt besked på samiska. Inom det finska/ tornedalska förvaltningsområdet är motsvarande andel 24 procent för finska och 27 procent för meänkieli. Bland myndigheterna kan muntligt besked lämnas på samiska vid 5 procent av domstolarna och på finska och meänkieli vid 10 respektive 16 procent av domstolarna.

Elenius har även samlat in information från kommunanställda i Jokkmokks och Haparanda kommuner. Endast 6 procent av de kommunanställda som besvarat enkäten i Jokkmokk uppgav att de talar och förstår samiska. Motsvarande andel i för finska var 60 procent och 40 procent för meänkieli i Haparanda.

Elenius konstatera att den låga språkkompetensen i samiska bland personalen i Jokkmokk leder till att de samisktalande i mindre grad försöker använda sitt modersmål i kontakt med myndigheter. Samiskan är på samtliga områden marginaliserad som minoritetsspråk inom den kommunala förvaltningen. Över 76 procent av de tillfrågade kommunaltjänstemännen i Jokkmokk uppger att det största språkliga hindret för språklagens genomförande är att de inte kan tala samiska.

Finska språket i Haparanda hamnar högst av de tre minoritetsspråken, följt av meänkieli, vad gäller servicegrad och effektivitet i kommunikationen. Enligt de kommunanställda som tillfrågats anges det största hindret för både finska och meänkieli vara att facktermer saknas på minoritetsspråket.

Elenius jämför de tre språkens ställning i de jämförda kommunerna och konstaterar:

Jämförelsen visar att finska och meänkieli har en mycket stark ställning inom den kommunala förvaltningen i Haparanda kommun. I Jokkmokks kommun har samiskan en motsvarande svag ställning. Låg

språkkompetens bland personalen och frustration hos de samisktalande leder till en ond cirkel som innebär ett osynliggörande av det samiska språket i Jokkmokk. På så vis förvandlas kompetensbristen i samiska till upplevt icke-behov hos de anställda. I Haparanda är det istället så att närheten till Finland, likheten mellan finska och meänkieli och den höga andelen sverigefinnar och tornedalingar gör att minoritetsspråken stödjer varandra.23

En del av skillnaderna förklarar Elenius med bl.a. att den finska inflyttningen till Haparanda stärkt finska språket och meänkielis ställning inom den kommunala förvaltningen. Antalet personer med minoritetsspråklig kompetens är fler i Haparanda än i Jokkmokk. De anställdas attityd till minoritetsspråk påverkar användningen:

Lagen verkar ha låg legitimitet bland de tillfrågade tjänstemännen i Jokkmokks kommun. De tror att lagen till viss del har betydelse för att öka samernas självkänsla för den egna minoritetskulturen, men att lagen i mycket liten grad har någon praktisk betydelse för samerna i myndighetsärenden.24

Enligt Elenius kan effektiviteten stärkas genom att satsa på ökad språklig kompetens både hos individer och myndigheter, t.ex., genom inrättande och utveckling av språkråd, uppmuntran och fortbildning av personal, information om lagarnas innehåll och anställning av personal med kompetens i minoritetsspråk.

För att kunna jämföra med tidigare resultat har Elenius i en enkätundersökning ställt frågor till förvaltningsmyndigheter. Hans slutsats är att utfallet visar på en betydande minskning i andelen myndigheter som inte haft någon efterfrågan på minoritetsspråken. Den mest dramatiska förändringen har skett för finska men även de två andra språken visar en betydande förändring.25 Elenius har bl.a. undersökt i vilken omfattning personalen vid myndigheten talar respektive minoritetsspråk. Resultaten framgår av tabellen.

23 Elenius (2004) s 13 24 Elenius (2004) s 13 25 Elenius (2004) s 71

Myndigheter som har personal som talar minoritetsspråk (%)

Källa: Elenius (2004) s 74 tabell 20 ”reg./nat.” = regionala och nationella myndigheter

Elenius konstaterar att omkring hälften av de lokala myndigheterna inte har personal som talar samiska:

Detta är en mycket hög andel och ett stort hinder för att lagen ska fungera på ett tillfredställande sätt. Det betyder att varje gång någon vill använda samiska måste den personen ordna med tolk. Om man då är tvåspråkig, som så gott som alla samer är i dag, vill det till en viljeansträngning för att engagera en tolk. I lokalsamhället känner människor till de olika myndigheterna relativt bra. Redan insikten att ingen på myndigheten talar samiska är tillräcklig för att avstå från att använda minoritetsspråk.26

(Jag vill i detta sammanhang poängtera att det inte föreligger någon skyldighet för den enskilde att ordna med tolk. Myndigheten skall ge den service lagen föreskriver på minoritetsspråket. Om man inte har egna språkkunskaper får myndigheten anlita en tolk.)

Förhållandet för finska och meänkieli är mycket bättre. Där är språkkompetensen väl tillgodosedd eftersom det finns personal som behärskar båda språken.

Elenius visar vidare att det både bland lokala och regionala/nationella myndigheter verkar finnas en viss uppmuntran till den personal som behärskar minoritetsspråk. Han illustrerar resultaten i en tabell:

26 Elenius (2004) s 74

Samiska

Finska

Meänkieli

Kommun/ område

Ja Nej Vet

ej

Ej up.

Ja Nej Vet ej

Ej up.

Ja Nej Vet ej

Ej up.

Arjeplog

50,0 50,0 0 0 - - - - - - - -

Jokkmokk

44,4 55,6 0 0 - - - - - - - -

Gällivare

25,0 50,0 0 25,0 60,0 30,0 0 0 70,0 30,0 0 0

Kiruna

35,7 50,0

0 14,3 69,2 30,8

0 0 69,2 23,1 0 7,7

Pajala

- - - - 100 0 0 0 100 0 0 0

Övertorneå

- - - - 100 0 0 0 85,7 14,3 0 0

Haparanda

- - - - 100 0 0 0 100 0 0 0

Reg./nat.

14,7 70,6 8,8 5,9 73,5 20,6 2,9 2,9 52,9 41,2 2,9 2,9

Värderingar av personalens kompetens i något av minoritetsspråken, efter hur många myndigheter som nämner dem som en del i personalpolitiken (%)

Källa: Elenius (2004) s 75 tabell 21

Elenius noterat att för att lagarna skall fungera krävs att servicenivån når en viss nivå, dvs. att det inte tar för lång tid att behandla ett ärende på minoritetsspråket jämfört med svenska. Elenius har särskilt frågat om servicenivån och hans resultat framgår av följande tabell.

Myndig-

hetens geografiska lokalisering

Allmän uppmuntran

Möjlighet till språkförkovring i tjänsten

Tillskott i lönen

Inget särskilt sätt

Ingen per- sonal talar min.språk

Ej uppgift

Lokala förv.omr.

27,0 17,6 6,8 39,2 9,5 0,0

Region./ nationell

25,0 15,0 2,5 40,0 15,0 2,5

Bemötande för den som kontaktar myndigheten/förvaltningen på samiska, finska eller meänkieli, efter hur många myndigheter som nämner åtgärden (%)

Källa: Elenius (2004) s 76 tabell 22

Det finns även anledning att ta upp en del av Elenius resultat rörande genomförda informationsinsatser som gjorts inom förvaltningsområdena. I den ursprungliga undersökningen framkom bl.a. synpunkter rörande bristen på skriftlig information på myndigheterna, bristen på dialog med minoritetsorganisationerna och minoriteternas upplevda oförmåga att ta del av information i media. Elenius konstaterar i sin nya rapport att de lokala myndigheterna använder sig betydligt mer av information i myndigheternas egna lokaler samt av riktad skriftlig information till hushållen. De regionala/nationella myndigheterna anger i betydligt högre grad att ingen särskild information sker.

Myndighet efter

språk, kommun samt reg/nat lokalisering

Svar lika snabbt som på svenska

Får åter- komma senare för svar

Måste ta med tolk för direkt service

Muntligt beslut kan fås

Skriftligt beslut kan fås

Ej uppgift

SAMISKA

21,3 27,9 24,6 18,0 8,2 0

Arjeplog 38,5 23,1 15,4 23,1 0 0 Jokkmokk 18,8 25,0 18,8 25,0 12,5 0 Gällivare 0 54,5 36,4 0 9,1 0 Kiruna 23,8 19,0 28,6 19,0 9,5 0 Reg./nationella myndigheter

0,0 25,9 37,0 9,3 14,8 13,0

FINSKA 38,9 10,0 7,8 24,4 18,9 0

Gällivare 21,4 28,6 21,4 14,3 14,3 0 Kiruna 36,4 18,2 18,2 13,6 13,6 0 Pajala 37,5 6,3 0 31,3 25,0 0 Övertorneå 43,8 0 0 37,5 18,8 0 Haparanda 50,0 0 0 27,3 22,7 0 Reg./nationella myndigheter

17,1 20,0 17,1 18,6 22,9 4,3

MEÄNKIELI

44,0 8,3 4,8 27,4 15,5 0

Gällivare 38,5 23,1 15,4 15,4 7,7 0 Kiruna 40,9 18,2 9,1 18,2 13,6 0 Pajala 43,8 0 0 31,3 25,0 0 Övertorneå 38,5 0 0 46,2 15,4 0 Haparanda 55,0 0 0 30,0 15,0 0 Reg./nationella myndigheter

15,6 21,9 18,8 20,3 18,8 4,7

Information till allmänheten om de nya lagarna, efter de informationsåtgärder som nämnts av respektive myndighet %

Källa: Elenius (2004) s 79 tabell 25, n= 24

Elenius kommentar till tabellen: a= information i myndighetens egna lokaler, b= riktad skriftlig information till hushållen, c= muntlig information i verksamheten, d= riktad information till minoritetsorganisationer, e= på myndighetens/förvaltningens hemsida, f= genom meddelande i myndighetens/förvaltningens telefonsvarare, g= inte alls, h= på annat sätt, i= ej uppgift, N= Summa.

Elenius konstaterar att information som lämnas verkar var allmänt hållen. Han finner det anmärkningsvärt att bara 10 procent av samtliga myndigheter anger att de informerar genom myndighetens/förvaltningens hemsida. Detta tolkar han som att frågan inte har någon hög informationsprioritet. En stor andel av de tillfrågade anger också att ingen information över huvud taget ges.

Rörande användningen av statsanslagen konstaterar Elenius att det funnits en osäkerhet bland kommunerna om hur de ekonomiska medlen skall användas. Önskemål har framförts om att få använda statsbidraget till merkostnader som har stor betydelse för den enskilde minoritetsspråkanvändaren, men som inte följer direkt av lagstiftningen. Kommunerna och landstinget har disponerat det fördelade statsbidraget på det sätt man funnit lämpligt utifrån gällande förordning.

Kommunerna har gjort olika tolkningar av hur medlen kan användas. Vissa av kommunerna, bl.a. Jokkmokk och Pajala, har ansett att statsbidraget kunde användas till stöd för konst och kultur och inte bara till ren myndighetsutövning om det ansetts främja minoritetsspråken. En mer restriktiv tolkning av användningen, har enligt Elenius tillämpats av bl.a. Kiruna och Gällivare, där medlen

Myndighetens geografiska lokalisering

a b c d e f g h i

N

Lokala myndigheter

11 10 25 5 9 0 17 4 3 84

% 13,1 11,9 29,8 6,0 10,7 0 20,2 4,8 3,6 100

Regionala/ nationella

3 1 8 2 4 0 17 2 3 40

% 7,5 2,5 20,0 5,0 10,0 0 42,5 5,0 7,5 100

endast använts för merkostnader för själva myndighetsutövningen.27 Detta har bl.a. resulterat i att Gällivare kommun under åren 2000–2003 endast förbrukat 90 000 kronor av det totala statsbidraget på drygt 3 miljoner kronor, resten har fonderats.28 Elenius skriver:

De ovanstående exemplen visar på spännvidden i den kommunala tillämpningen av minoritetsspråkslagarna. En osäkerhet i förordningen om statsbidragen mellan, å ena sidan strikta insatser för att täcka merkostnaderna som uppkommit på grund av lagen, å andra sidan målsättningen att verka för ett långsiktigt stöd för bevarandet och utveckling av minoritetsspråken och minoriteternas kultur. Det har varit upp till de kommunala tjänstemännen att tolka var tyngdpunkten skall ligga.29

Rörande landstingets verksamhet konstaterar Elenius att språklagarna endast gäller inom den del av verksamheten som är knuten till myndighetsutövning. Detta förhållande har dock inte uppmärksammats av de intervjuade språkanvändarna (minoriteterna) och inte heller av dem som arbetar inom vården. De statliga medlen inom minoritetspolitiken har av landstinget använts till bl.a. översättning av en broschyr rörande rullstolar, översättning av texter rörande olika slags avgifter inom verksamheten, översättning av information i telefonkatalogen.

4.5.3. Mina kommentarer

De gjorda utvärderingarna visar att riksdagens beslut att, dels erkänna de fem nationella minoriteterna och deras språk, dels införa två nya språklagar rörande samiska, finska och meänkieli, har haft en statushöjande effekt på minoritetsspråken. Som Hyltenstam och Milani påpekar är det oerhört viktigt att konventionerna gett de nationella minoriteterna större legitimitet i deras strävanden och att förståelsen för minoriteternas behov ökat i majoritetssamhället. De nationella minoriteterna har även fått större inflytande i frågor som berör dem. Sverige har därmed tagit det första stegen mot att uppfylla åtagandena i Europarådets minoritetskonventioner.

Kommunerna har en central roll i genomförandet av minoritetspolitiken. Många av de beslut som påverkar enskilda medborgare som tillhör nationella minoriteter i vardagen fattas på lokal nivå,

27 Elenius (2004) s 84– 28 Elenius (2004) s 87 29 Elenius (2004) s 88

det kan t.ex. röra äldreomsorg, kulturfrågor, förskola och skola. En förutsättning för att minoritetspolitiken skall kunna genomföras är att de som har att omsätta politiken, beslutsfattare och tjänstemän på lokal, regional och nationell nivå, har tillräckliga kunskaper och förståelse varför minoriteterna behöver skydd och stöd. Samtidigt måste framför allt kommunerna ges tillräckligt stöd från statens sida i detta arbete, framför allt när det gäller tillgänglighet till mer kunskap om konventionerna och till viss del även metodstöd för arbetet med minoritetsfrågor.

De rapporter som konstitutionsutskottet låtit ta fram visar att det finns en viss tveksamhet ute i kommunerna, främst i hur minoritetspolitiken skall omsättas i praktiken. En del kommuner har arbetat på ett mycket aktivt sätt medan andra kommuner varit mer försiktiga. De gjorda utvärderingarna visar även på att bristande engagemang och en låg ambitionsnivå på det lokala planet får förödande effekter på implementeringen.

Genomförandet av minoritetspolitiken har dock inte varit problemfritt. Mycket återstår att göra innan språklagarna tillämpas på ett avsett sätt och innan de berörda nationella minoriteterna fullt ut kan nyttja de rättigheter de garanterats. Om man granskar de resultat, som Elenius fått fram i sina undersökningar, framträder en tydlig bild för respektive minoritetsspråk. Elenius konstaterar att situationen numera är något bättre än när han gjorde sin första uppföljning av reformen.

Möjligheterna för enskilda att använda sig av minoritetsspråken blir begränsade om det inte finns personal på myndigheterna som behärskar respektive språk. Elenius resultat rörande personal på kommunal nivå är delvis nedslående. För samiskans del ser språkkunskaperna på kommunal nivå ut på följande sätt.

Figur 1. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Andelen kommunala myndigheter där någon behärskar samiska uppgår till 50 procent i den kommun där läget är bäst, Arjeplog. För Gällivare kommun är resultatet mycket lågt, endast 25 procent av de kommunala myndigheterna har någon som talar samiska. Frågan är vad kommunerna avser att göra för att förbättra situationen. Om läget ser ut på detta sätt i kommunerna, måste kommunen i det enskilda fallet förlita sig på att det finns tolkar tillgängliga på samiska, när behovet uppstår. Möjligheterna att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdet nyanseras ytterligare om man jämför språkkunskaperna på kommunal nivå med Elenius resultat rörande servicegrad på respektive språk.

Kommunala myndigheter som har personal

som talar samiska

0 10 20 30 40 50 60

Arjeplog Jokkmokk Gällivare Kiruna

kommun

pr oc e n t

Ja Nej Ej uppgift

Figur 2. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 22, Elenius (2004)

Det finns en tydlig koppling mellan språkkunnig personal och möjligheten att ge den service som minoritetsspråkslagarna föreskriver. Enligt lagen om rätt att använda samiska skall muntligt svar kunna lämnas på samiska i frågor som rör myndighetsutövning. Notera att det av Elenius siffror inte framgår om det är frågan om specifikt myndighetsutövning. Sannolikt rör det sig om service i allmänhet. Resultaten måste tolkas med beaktande av detta. Notera också att möjligheten för enskilda att få ett skriftligt svar på minoritetsspråken finns bland Elenius svarsalternativ. De svenska minoritesspråkslagarna innefattar ingen skyldighet att avfatta skriftliga beslut på minoritetsspråk. I några av kommunerna finns det dock enligt Elenius resultat möjlighet att få ett skriftligt beslut på minoritetsspråk, vilket är mycket glädjande.

”Muntligt beslut”30 kan, enligt Elenius resultat, lämnas i 25 procent av fallen i Jokkmokks kommun, 23 procent i Arjeplogs kommun, samt 19 procent i Kiruna kommun. I Gällivare kommun kan sådant beslut inte fås alls på samiska, enligt de resultat Elenius fått fram.

I Arjeplogs kommun, där hälften av de kommunala myndigheterna har någon som behärskar samiska, är servicegraden på sa-

30 Sannolikt avser Elenius muntlig översättning av ett skriftligt beslut..

Tillgänglig service på samiska

0 10 20 30 40 50 60

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

pr ocent

Arjeplog Jokkmokk Gällivare Kiruna

miska högst. Svar kan nämligen lämnas lika snabbt som på svenska i 38,5 procent av fallen. Allra sämst verkar servicen vara i Gällivare kommun där enskilda uppmanas att återkomma senare för att få svar (54 procent) och att ta med egen tolk för att få ärendet uträttat (36 procent). Som påpekats tidigare åligger det myndigheten att skaffa tolk, inte den enskilde. Förklaringen till att tjänstemän uppmanar enskilda att ta med tolk kan vara att de som svarat på Elenius enkätundersökning inte har haft tilläckliga kunskaper rörande kommunens skyldigheter enligt minoritetsspråklagarna.

De ovan beskrivna resultaten är så nedslående att den kommunala servicen knappast kan anses uppfylla lagens krav på service på samiska.

För finska och meänkieli är Elenius resultat bättre. I Pajala, Övertorneå och Haparanda är personalens språkkunskaper goda. I Gällivare och Kiruna finns det utrymme för förbättring på en del myndigheter.

Figur 3. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Graden på tillgänglig service på finska varierar mellan kommunerna. ”Muntligt beslut” kan lämnas i varierande grad i samtliga kommuner. Värdena är dock låga både i Gällivare och Kiruna. I Gällivare lämnas svar lika snabbt på finska i bara 21 procent av fal-

Kommunala myndigheter som har personal

som talar finska

0 20 40 60 80 100 120

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

kommun

proc e n t

Ja Nej Ej uppgift

len och enskilda uppmanas att återkomma senare (28 procent) och ta med egen tolk (21 procent) i många fall.

Figur 4. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 22, Elenius (2004)

Möjligheterna att få service lika snabbt som på svenska och möjligheten att få ett muntligt beslut förefaller bäst för meänkieli. Andelen myndigheter med personal som kan meänkieli är relativt hög. ”Muntligt beslut” kan fås på meänkieli i samtliga kommuner, dock i varierande grad, som lägst i 15 procent av fallen i Gällivare och som högst i 46 procent av fallen i Övertorneå. Servicegraden är dessutom relativt hög i samtliga kommuner, i 38–55 procent av fallen kan svar lämnas lika snabbt på meänkieli som på svenska.

Tillgänglig service på finska

0 10 20 30 40 50 60

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

procent

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

Figur 5. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Figur 6. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 22, Elenius (2004)

För statliga myndigheters del ser läget ännu sämre ut för språkkunskaper i samiska. Endast 14 procent av myndigheterna har personal som talar samiska. Den tillgängliga servicen på samiska blir därmed

Kommunala myndigheter som har personal

som talar meänkieli

0 20 40 60 80 100 120

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

kommun

procent

Ja Nej Ej uppgift

Tillgänglig service på meänkieli

0 10 20 30 40 50 60

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

pr ocent

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

också lidande. ”Muntligt beslut” på samiska kan endast ges i 9 procent av fallen och ett ärende kan över huvud taget inte uträttas lika snabbt som på svenska. I 25 procent av fallen uppmanas enskilda att återkomma senare och i 37 procent av fallen måste egen tolk tas med om man vill få ärendet uträttat omgående. Situationen är något bättre för finska och meänkieli. Språkkunnig personal finns på många ställen, men servicegraden verkar trots det vara låg. ”Muntligt beslut” kan endast lämnas i 18 procent av fallen på finska och i 20 procent av fallen på meänkieli. Anledningen till detta är oklar. Möjlighen kan det vara så att den språkkunniga personalen inte är rätt placerad på myndigheten.

Figur 7. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Statliga regionala och nationella myndigheters

personal som talar minoritetsspråk

0 20 40 60 80

Ja

Nej

Vet ej Ej uppgift

svarsalternativ

pr ocent

samiska finska meänkieli

Figur 8. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

En slutsats som kan dras av Elenius resultat är att kommunerna och de statliga myndigheterna måste överväga att rekrytera ytterligare språkkunnig personal för att klara minoritetsspråkslagarnas krav. En annan lämplig åtgärd torde vara att koncentrera befintliga språkresurser på ett bättre sätt. Språklagarna ger möjligheter att förlägga minoritetsspråklig service till bestämda platser och bestämda tider. Kvaliteten på den tillgängliga servicen skulle därmed kunna höjas avsevärt redan med befintliga resurser. Ingen enskild skall behöva återkomma senare eller ta med egen tolk för att få sitt ärende uträttat. En sådan lösning kräver också att myndigheten är mycket tydlig med den information som går ut till allmänheten om tillgänglig service på minoritetsspråk.

Myndigheterna bör också överväga hur de på ett bättre sätt tar till vara personalens språkkunskaper. Elenius resultat visar tydligt att möjligheterna att uppmuntra personalens användning av minoritetsspråken i tjänsten kan ökas avsevärt. I 39 (kommuner) respektive 40 (statliga myndigheter) procent av fallen får personalen ingen som helst positiv uppmuntran. Allmän uppmuntran lämnas i 27 respektive 25 procent av fallen. Möjlighet till språkförkovring i tjänsten nämns av 17 respektive 15 procent av de tillfrågade myndigheterna. Tillskott på lönen verkar knappast användas. Det förekommer endast hos 6 procent av de kommunala myndigheterna

Tillgänglig service hos statliga myndigheter

0 5 10 15 20 25 30 35 40

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

pr ocent

samiska finska meänkieli

och 2 procent av de statliga myndigheterna. Uppenbarligen finns det ett antal underutnyttjade möjligheter för att öka personalens kunskaper i minoritetsspråk och att ge anställda incitament att använda minoritetsspråk i tjänsten.

Av Elenius rapport framgår att bristen på information gentemot brukarna allt jämt är ett problem, även om arbetet gått framåt. Elenius visar att 20 procent av de lokala myndigheterna och 42 procent av de regionala/nationella myndigheterna inte informerar allmänheten på något sätt om minoritetsspråkslagarna. Av följande tabell framgår de vidtagna åtgärderna.

Figur 9. Tabellen bygger på Elenius resultat, tabell 25, Elenius (2004)

Myndigheters information till allmänheten on

minoritetsspråkslagar

0 10 20 30 40 50

information i egna lokaler riktad skriftlig

information

muntlig information i verksamheten

riktad

information till organisationer

hemsida

telefonsvarare

inte alls

på annat sätt

ej uppgift

åtg ä rd

procent

statliga kommunala

Som framgår av Elenius resultat skulle avsevärda förbättringar kunna göras med relativt enkla och kostnadseffektiva medel. Att myndigheter informerar om möjligheten att använda minoritetsspråk skall vara en naturlig del i verksamheten och myndighetens bemötande av enskilda.

Om det är så som Hyltenstam och Milani påpekar, att vissa kommuner av minoriteterna upplevs göra ”passivt motstånd” mot att utveckla sin service, så är detta givetvis mycket olyckligt och helt i strid med Sveriges åtaganden enligt Europarådskonventionerna. Frågan om attityder och kunskaper är av central betydelse för om implementeringen skall vara framgångsrik. Bristande engagemang och dåliga kunskaper måste motverkas genom utbildning och information.

Det kan noteras att Europarådet har kritiserat Sverige just på den grunden att implementeringen på lokal nivå varit bristfällig och den centrala statliga styrningen varit liten. För att komma till rätta med problemen måste således åtgärder sättas in på det lokala planet. Samtidigt måste budskapet från centralt håll vara mycket tydligt.

Kunskaper om Sveriges åtaganden enligt minoritetskonventionerna måste på ett mycket tydligare sätt överföras till beslutsfattare och tjänstemän som möter enskilda minoritetsmedborgare. Ansvaret för detta ligger inte på de nationella minoriteterna. Om det är så att kommuner, myndigheter m.fl. inte klarar av att garantera enskilda minoritetsmedborgare rätt att använda sitt modersmål på sätt som lagen anger, måste man även överväga starkare statlig styrning och även införande av sanktionsmöjligheter. Förverkligande av rättighetslagstiftning får aldrig bli föremål för godtyckligt eller slumpmässigt genomförande.

Minoriteternas möjligheter till inflytande är alltjämt är mycket begränsade. På lokal nivå kan förhållandena skilja sig avsevärt från kommun till kommun. Befintliga samrådsförfaranden upplevs inte som tillräckliga av minoriteterna själva, även om det ges uttryck för viss tacksamhet över att situationen har förbättrats. På detta område återstår mycket att göra.

Konstitutionsutskottets utvärderingar visar dock på en positiv trend när det gäller kommunernas förståelse för minoritetsfrågorna. Situationen förefaller vara något bättre enligt konstitutionsutskottets utvärderingsrapporter jämfört med tidigare utvärderingar. I flera av kommunerna arbetar man i dag aktivt med minoritetsfrågorna, bl.a. med att ta fram minoritetspolitiska handlingsplaner. Detta har även kommit fram i de yttranden som kommu-

nerna lämnat till utredningen (se nedan avsnitt 4.7). När minoriteternas självförtroende och kunskaper om minoritetsrättigheterna ökar, ökar sannolikt även efterfrågan på tjänster på minoritetsspråket. Det är just denna typ av positiv spiral som på sikt skall höja statusen på minoritetsspråken och därmed även trygga språkens framtid. I avsnitt 6 återkommer jag till hur en del av dessa lärdomar från förvaltningsområdena kan användas konkret i det fortsatta arbetet med minoritetsfrågorna.

Det är viktigt att notera att de utvärderingar som har gjorts på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och delvis även riksdagens konstitutionsutskott (Elenius uppdrag) avser genomförandet av språklagstiftningen som uttryckligen gäller i de sju kommunerna i Norrbotten.31 Sveriges åtaganden enligt ramkonventionen och åtagandena i minoritetsspråkskonventionens del II i gäller dock i hela landet. Frågan om hur Sverige implementerat sina åtaganden i hela landet har inte varit föremål för någon utvärdering. Som kommer att framgå av avsnitt 5 nedan, har Europarådet haft synpunkter på Sveriges implementering av åtagandena. Någon uppföljning av implementeringen av konventionsåtagandena i resten av landet har således inte gjorts. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 6.

4.6. Synpunkter som framkom vid utredningens besök i Norrbotten

För att få en tydligare bild av erfarenheterna från nuvarande förvaltningsområden har utredningen besökt Norrbotten vid två tillfällen för att samla in mer information. Nedan ges en sammanfattning av en del av de synpunkter vi tagit emot.

4.6.1. Besök i Luleå

Utredningen besökte Länsstyrelsen i Norrbottens län i Luleå i juni 2004 och träffade bl.a. landshövdingen, delar av länsstyrelsens arbetsgrupp för minoritetsfrågor, representanter för sverigefinnar i regionen samt forskaren Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet. Vid besöket diskuterades erfarenheter från förvaltningsområdena och många värdefulla synpunkter framkom.

31 Hyltenstams och Milanis uppdrag var utformat på annat sätt se avsnitt 4.5.1

I de utvärderingar som gjorts har man kunnat konstatera att minoriteterna inte använt sig av möjligheten att använda det egna språket i särskilt stor utsträckning. Anledningarna till detta är många. Skall det förhållandet att det inte skett mer hos myndigheterna ses som ett misslyckande? Från länsstyrelsens sida konstaterar man att reformen har haft betydelse för minoriteterna i regionen. Det viktigaste har varit erkännandet och acceptansen av minoritetsspråken. De nya reglerna rörande förvaltningsområden har inneburit aktivitet på området i de berörda kommunerna. Medvetenheten om språken har ökat bland myndigheterna. Redan innan reformen genomfördes, fanns det en tradition hos myndigheterna att ge viss service på dessa språk. Språket har växlat beroende på vem man talat med på myndigheten.

På själva länsstyrelsen har reformen inte betytt så mycket. Anledningen till detta är främst att kontakterna med myndigheten är skriftliga och människor drar sig för att skriva till länsstyrelsen på minoritetsspråket. Länsstyrelsen skulle kunna förbättra ”ingångarna” till myndigheten för användare av dessa språk. Allra svårast har länsstyrelsen haft att hantera kontakter på det samiska språket.

När det gäller förslag till förbättringar anförde länsstyrelsen bl.a. att nuvarande minoritetslagstiftning borde kompletteras med någon form av portalparagraf i förvaltningslagen eller i verksförordningen, enligt vilken myndigheter skall lämna service på minoritetsspråket så långt det är möjligt. Större myndigheter skulle även kunna arbeta med att förbättra servicen på olika sätt. En del myndigheter arbetar i dag med gemensamma nationella telefonväxlar dit man kan vända sig från hela landet. I ett sådant system skulle samtal kunna styras så att frågor på minoritetsspråk besvarades av en ort där språkkompetensen finns. Ett sådant system skulle kunna vara till gagn för minoritetsmedborgare i hela landet.

Från sverigefinskt håll framhölls att det viktiga för gruppen framför allt varit möjligheten att få förskola och äldreomsorg på minoritetsspråket. I förskolan har språket framför allt en viktig identitetsskapande roll. Genom att skapa ytterligare språkdomäner för framtiden ges människor ytterligare incitament för att lära sig språket. Människor förstår att det är viktigt att lära sig språket därför att de kan ha nytta av det i framtiden. Det framfördes också att det varit stora skillnader mellan kommunerna. Det är viktigt att kommunerna undersöker vilka egentliga behov som finns och använder pengarna till rätt saker. Detta exemplifierades med att Gällivare kommun uppfattades ha haft en ödmjuk inställning och

att man utgått från behoven och inte stirrat sig blinda på nuvarande lagstiftning. I detta arbete har man använt sig av den lokala finska föreningens nätverk för att nå sverigefinnarna i kommunen. Vidare framfördes att skolan inte omfattades av nuvarande lagstiftning rörande förvaltningsområden vilket uppfattas som en stor brist.

Enskilda sverigefinnar behöver hjälp med vardagliga saker såsom muntlig hjälp eller tolkhjälp vid läkarbesök eller kontakter med försäkringskassan. Den finska föreningen i Gällivare bistår enskilda med hjälp och får ersättning från kommunen för detta. Det påpekades också att det är viktigt att myndigheterna verkligen ger service på finska och inte på meänkieli. Dessa språk måste hållas isär. Från sverigefinskt håll anser man att den genomförda reformen har haft en identitetsskapande och identitetsstärkande effekt. Statusen på de nationella minoritetsspråken i regionen har härmed höjts.

Från sverigefinskt håll framfördes vidare att det varit svårt att få ut information om reformen till allmänheten. Mycket av den information som gått ut har kanaliserats genom den finska föreningen på orten. Existerande sverigefinska organisationer har redan en etablerad status och man upplever att information som gått ut genom organisationen har nått enskilda i större grad än allmän information. Finska föreningen har på detta sätt varit en bra resurs att använda i sammanhanget och ekonomiska resurser bör avsättas för denna informationsverksamhet till den sverigefinska allmänheten. Enligt länsstyrelsen skulle det ha varit enkelt att kanalisera ut pengar till organisationer som på detta sätt bistår kommunerna.

Det har förekommit organiserat samarbete mellan fyra kommuner i minoritetsfrågorna: Kiruna, Gällivare, Pajala och Jokkmokk. Kommunerna har gått ut med gemensamma annonser för att informera om de nya reglerna och man har arrangerat utbildningar för statliga och kommunala myndigheter. Gemensamma upphandlingar har även gjorts. Vidare har man kartlagt behoven i kommunerna rörande äldreomsorg och barnomsorg. I Jokkmokk har man hållit ett seminarium om äldreomsorg. Många inom personalen i äldreomsorgen behärskar i dag minoritetsspråk, men om tio år kommer situationen att se annorlunda ut när många medarbetare gått i pension. Då kommer det att behövas utbildningsinsatser i minoritetsspråken för att täcka behoven inom äldreomsorgen.

Det framkom även att språkreformen haft en positiv effekt i regionen när det gäller näringslivet. Det uppgavs att ca 10–11 nya företag startats kring kulturfrågor.

Länsstyrelsens representant framhöll att kommunerna är de centrala aktörerna i minoritetsarbetet. Det har varit ett problem att det har saknats långsiktighet i minoritetspolitiken från centralt håll. En tydligare dialog med regeringskansliet hade varit positivt. Om det hade funnits långsiktighet i minoritetspolitiken, hade man kunnat arbeta på ett annat sätt, t.ex. i projektform. För de 500 000 kr Länsstyrelsen fått har man drivit arbetsgruppen, köpt tjänster och ordnat konferenser. Länsstyrelsen har samlat in kunskap och spridit kunskap i minoritetsfrågorna. Det som efterfrågas i dag från fältet är metodstöd och på det området kommer man att försöka bistå kommunerna med utbildning. Det är också viktigt att det finns ett ”bollplank” i minoritetsfrågorna på central nivå.

Forskaren Lars Elenius anförde att de utvärderingar som gjorts visar att resurser skulle behöva tillföras för att man skall kunna ändra på tjänstemännens attityder till minoriteter och den rådande myndighetskulturen. Om man lyfter fram kunskaper i minoritetsspråk så skulle det upplevas ha ett meritvärde. Tjänstemannakulturen håller dock på att förändras. Mångfald uppfattas i allt större utsträckning som något positivt och öppenheten mot minoriteterna har ökat.

Frågan om Europarådets kritik mot den svenska minoritetspolitiken diskuterades. Länsstyrelsen har vidarebefordrat kritiken till kommunerna. Kommunerna kan åberopa att den faktiska efterfrågan varit liten och att man från kommunernas sida vidtagit åtgärder. Samtidigt finns det, enligt länsstyrelsens mening, anledning att fråga sig: på vilket sätt bjuder vi in minoritetsspråkanvändarna till att använda sig av tjänster? Vilka signaler sänder man ut till de potentiella användarna? Många enskilda som vill ha service på det egna språket och som får ett nekande svar kommer knappast att driva frågan vidare. Lagens utformning är sådan att endast en liten del av de tjänster och endast en del av kommunens verksamhet berörs av den nya lagstiftningen. För en enskild kan det vara mycket svårt att veta i vilka situationer det finns en rätt att använda det egna minoritetsspråket. Samtidigt går arbetet framåt i kommunerna och det har blivit ett annat tryck i minoritetsfrågan. Kommunerna arbetar med att ta fram handlingsplaner och medvetenheten har ökat, både hos kommunens medarbetare och minoriteterna. När det gäller äldreomsorgen kan man dock inte vänta på att en efterfrågan uppstår i framtiden. De enskilda minoritetsmedborgarna är svaga kravställare och de har svårt att driva denna fråga vidare. Det är viktigt att nyttja de resurser som redan finns i kommunernas or-

ganisationer. Länsstyrelsens uppfattning är man arbetar aktivt med dessa frågor i kommunerna. Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken bör vara att aktivt arbeta med att förverkliga intentionerna i minoritetspolitiken. Slutligen, det är också viktigt att öka minoriteternas inflytande över frågor som berör dem. Eventuellt bör man överväga om detta inflytande behöver formaliseras på något sätt för att det skall fungera bättre än i dag.

4.6.2. Besök i Kiruna

Utredningen har även besökt Kiruna i november 2004 och träffat den lokala finska föreningen och ett antal sverigefinnar. Från det mötet framkom bl.a. följande synpunkter rörande effekterna av minoritetsspråkslagstiftningen.

Frågan om äldreomsorg på finska uppfattas som oerhört viktig av de lokala sverigefinnarna. En stor del av dem som i dag arbetar inom äldreomsorgen, och även inom hälso- och sjukvården, är äldre och går snart i pension. Bland sverigefinnarna vi träffade finns en stark oro för att de yngre som rekryteras inte behärskar finska i samma utsträckning. Samtidigt kommer behovet av finskspråkig personal att öka i framtiden.

Tillgängligheten till service i kommunen uppfattas som ett problem. För en enskild är det svårt att hitta rätt i den kommunala administrationen när det gäller minoritetsfrågor. Vem bär ansvar för dessa frågor i kommunen? En äldre man vittnade om att han blivit hänvisad från den ena tjänstemannen till den andra och att ingen ville ta ansvar för dessa frågor. Det måste vara lätt att hitta rätt i den kommunala administrationen och kanalerna där man kan använda det egna minoritetsspråket måste vara tydliga för användarna. Det framfördes vidare att enskilda som velat få tag i den finskspråkiga översättningen av lagen om rätt att använda finska och meänkieli inte lyckats med detta, trots att lagen gällt i fem år.

Från den lokala finska föreningen anfördes att det finns behov av att kartlägga de äldre sverigefinnarnas behov i kommunen, men att det saknas pengar för detta ändamål. Finska föreningen skulle kunna bistå kommunen i detta arbete som är viktigt för kommunens fortsatta planering av äldreomsorgen.

Sverigefinnarna vi träffade upplever att det inte ges tillräckligt inflytande i frågor som berör dem. För att en organisation skall kunna ingå i landstingets samrådsarbete krävs att organisationen

har ett visst antal medlemmar. Sverigefinnarna är inte tillräckligt många för att uppfylla kraven på antal medlemmar. Detta har medfört att sverigefinnarna inte getts möjlighet att påverka i frågor som berör dem inom landstinget eller lämna information om den sverigefinska minoriteten.

4.7. Yttranden från kommuner inom förvaltningsområdena

Utredningen har bett samtliga kommuner i förvaltningsområdena att komma in med synpunkter rörande genomförandet av minoritetspolitiken. Nedan redovisas en del av de synpunkter som framkommer i yttranden från Arjeplogs, Haparanda, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommun.32 Det är enligt min mening mycket viktigt att ta vara på de erfarenheter dessa kommuner har från tillämpningen av minoritetsspråkslagarna.

4.7.1. Olika behov – olika åtgärder

Kommunerna har haft olika utgångspunkter för sitt arbete eftersom minoriteternas behov skiljer sig. Kommunerna har också hanterat de minoritetspolitiska frågorna på olika sätt. Som vi sett i bl.a. Lars Elenius rapport till konstitutionsutskottet har vissa kommuner arbetat för aktivt språkfrämjande och använt anslagsmedel även till t.ex. kultur. Andra kommuner har varit mer restriktiva och endast använt avsatta statliga medel till myndighetsutövning.

Pajala kommun anser att de olika minoritetsspråkens historiska bakgrund borde spegla lagstiftarens åtgärder. Språken har fått minoritetsspråksstatus av olika anledningar och det krävs olika åtgärder för att minoriteterna skall ges skydd och för att de skall överleva. För meänkieli i Pajala kommun har det handlat om att ge språket till den yngsta generationen så att den skall kunna kommunicera med den äldsta generationen. Pajala kommun skriver i sitt yttrande:

Pajala kommun anser att arbetet kommit i gång. Kommunens ambition är att återskapa, revitalisera ett språk och en identitet som annars skulle försvinna inom de närmaste 50 åren. Pajala kommun anser att minoritetsspråkslagens tillkomst varit ett mycket viktigt stöd och att

32 Gällivare kommun har även kommit in med synpunkter den 10 maj 2005.

kommunen på den relativt korta tid som lagen funnits hunnit förändra den negativa attityd till det egna språket som den tidigare förda politiken lett till. Pajala kommun vill dock poängtera att återupprättandet av minoritetsspråket har lång väg kvar för att få meänkieli att bli ett språk som används och accepteras i både privat- och offentligt liv.

4.7.2. Åtgärder som vidtagits

Samtliga kommuner anser att de uppfyller kravet på att förskola och äldreomsorg erbjuds åtminstone delvis på minoritetsspråken. Jokkmokks kommun påpekar att förskola och äldreomsorg inrättades i kommunen redan under 1990-talet, dvs. långt innan de nya lagarna antogs. Minoritetsspråken finska och meänkieli talas allmänt av invånarna i kommunerna och service kan därför i allmänhet ges på dessa språk. Det finns även möjlighet att få tolk vid behov. Möjligheterna till service på samiska är inte lika goda i kommunerna.

Rörande områden där kommunerna anser sig ha arbetat framgångsrikt nämner Pajala kommun förskolan. Kommunen har gjort satsningar för att införa meänkieli i förskolan och i skolans verksamhet. I de kommunala skolplanerna finns tydliga målsättningar för meänkieli.

Pajala kommun bedömer att man uppfyller lagens krav, men påpekar samtidigt att det krävs betydligt mer för att uppnå målet att skydda de nationella minoriteterna. Kommunen påpekar också att yngre medarbetare inte behärskar minoritetspråken i samma omfattning som de äldre. Utbildning i minoritetsspråk måste därför planeras in för att kunna erbjudas de anställda som så önskar. Utbildning bör vidare finnas på olika nivåer, från det talade vardagsspråket med inslag av specifika yrkestermer till skriftspråket. Möjlighet till förkovring inom fortsatt utbildning på högskolenivå bör också erbjudas.

Kommunerna har tagit fram eller arbetar med att ta fram minoritetspolitiska handlingsplaner. I december 2004 antog Haparanda kommun ett minoritetspolitiskt program. Programmet har utarbetats av en kommunal arbetsgrupp där representanter från minoriteterna ingått. I programmets inledning skriver arbetsgruppen om kommunens inställning till minoritetsspråken:

Även om man i detta program har haft en problemorienterad utgångspunkt och uttrycket ”problem” ofta förekommer i texten, så är arbets-

gruppens önskemål att språken överhuvudtaget inte ses som ett problem, utan tvärtom som ett av vår kommuns styrkor och rikedomar. Det är oftast inte språket som är problemet, utan det blir ett problem om man vill göra det till ett sådant. Själva problemet kan vara något helt annat. Om ”problem” ändå finns, är det vårt gemensamma problem till vilka det finns gemensamma lösningar.

Mångspråkigheten och den mångkulturella omgivningen är en positiv och för de i Haparanda kommun boende mer förenande än skiljande ting, till exempel för identiteten i förhållande till andra områden. Detta är något man bör vara stolt över. Vår kommun kan vara ett exempel över hur språkpolitiken sköts på ett bra sätt och kommunens representanter bör i olika sammanhang fungera som ambassadörer också vad gäller (minoritets-)språkärenden.

Det minoritetspolitiska programmets syfte är att lyfta fram de områden där minoriteterna anser att utveckling behövs i Haparanda kommun. I programmet föreslås konkreta åtgärder för att förbättra minoriteternas ställning. Haparanda kommun har även tagit fram dokumentet ”Vägen till tvåspråkighet för de finskspråkiga barnen och eleverna” där kommunens tvåspråkighetsmål framgår.

I de kommuner där man samarbetat rörande minoritetsfrågor (se nedan avsnitt 4.7.3) , Jokkmokk, Kiruna, Gällivare och Pajala, gjordes i februari 2000 en kartläggning av samtliga personalgruppers språkkunskaper inom samiska, meänkieli och finska.33

I Jokkmokks kommuns verksamhetsrapport rörande minoritetsspråken nämns ett antal vidtagna åtgärder, bl.a. inventering av utbildnings- och fortbildningsbehovet hos förskole- och skolpersonal; personal inom förskolan och äldreomsorgen har fortbildat sig inom ämnet tvåspråkighet; olika riktlinjer och blanketter har översatts; samisk litteratur, undervisnings- och musikmaterial har införskaffats; medfinansiering av lulesamisk bokbuss; revidering av lulesamisk ordbok etc. Samisk skyltning planeras också i kommunen.

Kiruna kommun anser i sitt yttrande att det är viktigt att göra en distinktion mellan de rättigheter för individen som minoritetsspråklagarna ger och som är ovillkorliga för berörda kommuner och myndigheter och de minoritetspolitiska målen som är av mer allmän karaktär. Rörande minoritetsspråklagarna konstaterar kommunen:

Karakteristiskt för denna lagstiftning är att den är en efterfrågestyrd rättighetslagstiftning inom ramen för kommunal förskola och äldreomsorg. Kommunen var därför tvungen att rusta sig för att möta en efterfrågan som inte var känd på förhand. Vidare var det tidigt uppen-

33 ”Minoritetsspråk inom Jokkmokks kommun – Verksamhetsrapport 2000–2003” s 5

bart att ju mindre andel av befolkningen i kommunen som talar ett visst minoritetsspråk, desto mer omfattande förberedelser och särskilda insatser krävs av kommunen. Kommunens andel av de statliga medlen för merkostnader med anledning av lagarna är å ena sidan relaterade till andelen minoritetsspråktalande. Effekterna av detta finansieringssystem kan innebära tydliga begränsningar i kommunens verksamhet om det visar sig att efterfrågan på de rättigheter lagarna ger skulle öka.

I Kiruna kommun har efterfrågan på tjänster på minoritetsspråken varit mindre än vad som förutsattes initialt. Bland de åtgärder kommunen vidtagit nämns bl.a. att man anställt en särskild samisktalande resursperson. Eftersom efterfrågan på tjänster på samiska varit mycket liten har personen även arbetat med att samordna översättningar av främst skolans och socialförvaltningens informationsmaterial och blanketter samt att sätta upp en kommunal samisk webb-sida. Inom ramen för myndighetsfrågor har kommunen även valt att arbeta med hänvisningsinformation på minoritetsspråken och andra mer övergripande upplysningsåtgärder.

Rörande den kommunala servicen på minoritetsspråk nämner Kiruna kommun att förskoleverksamhet bedrivs på minoritetspråken i kommunen. Även om efterfrågan från föräldrarna på omvårdnad på minoritetsspråk inte varit så stor som förväntat, anser Kiruna kommun, att denna grupp är relativt väl informerad om de rättigheter som finns och att det finns tydliga företrädare för denna grupp. Kommunen bedömer att de största latenta behoven troligen finns inom äldreomsorgen:

Kommunen planerar därför omfattande informationsinsatser och direktintervjuer med brukarna för att utröna om dessa har kunskap om rättigheterna, och om behoven är större än vad som kommit till socialtjänstens kännedom. Inom äldreomsorgen finns också de största framtida farhågorna. I dagsläget är det svårt att rekrytera samisktalande personal, och inför 40-talisternas pensionering och framtida vårdbehov är det uppenbart att det inte kommer att finnas meänkielitalande ungdomar att rekrytera.

Pajala kommun konstaterar att då meänkieli upplevs som ett talspråk har efterfrågan på skriftligt material eller skriftliga översättningar inte varit så stor. Talarna har inte fått någon utbildning i att skriva eller läsa sitt språk. Under 2005 planerar kommunen att ta fram informationsmaterial på meänkieli/finska. Efterfrågan på muntlig information är däremot större. Ett sätt att lösa detta har

varit att kommunalrådet informerar muntligt på kommunens hemsida.

Jokkmokks kommun har informerat samebyarna om minoritetsspråkslagen under 2003. Samebyarna har föreslagit angelägna åtgärder som bl.a. språkmentorer för yngre renskötare, video/talböcker rörande renskötsel och renskötseltermer. I Jokkmokk har information om lagen och dess innehåll även gått ut till samtliga hushåll i kommunen.

Haparanda kommun konstaterar att kommunen skulle ha kunnat vara bättre på skyltning och framtagning av informationsmaterial på minoritetsspråken:

Det ekonomiska stöd vi får för utveckling av minoritetsspråken är långt ifrån tillräckliga för att klara av den kommunala informationen. Översättning av informationsmaterial kräver resurser som vi inte har idag. När det gäller uppskyltning så har kommunfullmäktige beslutat att skyltar i offentliga lokaler skall successivt bytas ut och vara flerspråkiga. Våra hemsidor skall också förnyas.

Bland områden som upplevs som problematiska nämner Pajala kommun inställningen till meänkieli:

Det svåraste problemet är den attityd som många år av undanträngande av språket medför. Det finns fortfarande grupper av medborgare som inte ser meänkieli som ett språk och eftersom meänkieli ännu inte fullt ut standardiserats finns också hela tiden en osäkerhet kring vad som är att betrakta som riktig meänkieli. Inflytandet från finska och svenska som de etablerade språken är stort. Dock har finskan och meänkieli ett stödjande förhållande till varandra.

Pajala kommun har också insett kulturarbetarnas viktiga roll i arbetet med att återskapa språket. Kommunen har även stött Tornedalsteatern ekonomiskt.

Företrädare för Gällivare kommun uppger att samisk förskoleverksamhet erbjuds i kommunen genom sameskolans daghemsverksamhet Skierri och att en förskola kan ta emot finskspråkiga barn. Finskspråkig äldreomsorg uppges utgöra en naturlig del av omsorgen i kommunen och att samisk äldreomsorg planeras för närvarande. Vidare uppges bl.a. följande:

Den största påverkan som införandet av minoritetsspråkslagen har haft i Gällivare över tid är faktiskt den mediala fokuseringen på vad kommunen gör, eller snarare inte gör, för de grupper i samhället som tillhör nationella minoriteter. Det kan tyckas lite märkligt att lyfta fram detta, men faktum är att den mediala exponeringen i hög grad bidragit

till att vi som kommun på ett effektivt sätt har nått ut till de minoritetsspråkliga grupperna i samhället. Detta har i sin tur bidragit till ett ökat engagemang som startat processer i positiv riktning.

Minoritetsspråkslagarna är ju till sin grund relaterad till efterfrågan. För Gällivares del har denna varit låg vilket i sin tur innebär att omsättningen på avsedda medel varit densamma. Detta har lett till en större fokusering på bevarande- och utvecklingsaspekterna. Det politiska engagemanget för minoritetsspråksfrågor har påtagligt ökat från 2003, vilket i sin tur har aktualiserat frågan att fastställa ett politiskt handlingsprogram, vilket också beslutats i Gällivare kommunstyrelsen 2004-04-05.

Under hösten 2004 skall en extern kompetens rekryteras till ett utredningsprojekt som syftar till att mer djuplodande kartlägga minoritetsspråkliga gruppers behov, liksom politiska viljeinriktningar vad gäller minoritetsspråklig utveckling utöver det lagen stipulerar. Projektet är beräknat att starta i början av 2005 och att efter sex månader utmynna i ett förslag till ett minoritetsspråkligt handlingsprogram som Gällivares kommunpolitiker skall ta ställning till.

4.7.3. Samarbete mellan kommunerna

Visst samarbete har förekommit mellan kommunerna, bl.a. genom Tornedalsrådet. Inom Lapplands kommunalförbund (Kiruna, Gällivare, Pajala och Jokkmokk) bildades i november 1999 en arbetsgrupp för minoritetsfrågor. Gruppen består av tjänstemän från kommunerna. Syftet med arbetsgruppen är att hitta samarbetsformer mellan kommunerna och få en enhetlig implementering och tillämpning av minoritetsspråklagarna i berörda kommuner. Jokkmokks kommun vill framhålla samarbetet i den interkommunala arbetsgruppen som ett gott exempel på verksamhet.

Arjeplogs kommun nämner att en minoritetskonferens för kommunerna hölls i Jokkmokk i december 2004. På konferensen diskuterades bl.a. hur minoritetslagstiftningen har implementerats i kommunal verksamhet, och exempel på handlingsplaner visades. Kommunen poängterar att det är av stor vikt att sådana möten hålls för dialogen mellan kommunerna. Arjeplogs kommun efterlyser även ett utvidgat samarbete med övriga kommuner samt möjligheter till gemensam fortbildning för berörd personal.

Det förekommer även samarbete över gränsen. Haparanda kommun samarbetar med Torneå kommun på finska sidan inom olika områden.

4.7.4. Stöd till kommunerna

Utredningen har bl.a. frågat kommunerna om deras uppfattning om det stöd de har fått i genomförandet av språklagarna. Pajala kommun anser att ansvaret för att uppnå minoritetsspråkslagens krav vilar tungt på kommunerna. I sitt arbete har kommunen framför allt sökt erfarenheter från revitalisering av samiskan och walesiskan. Man har också knutit forskaren, docent Leena Huss vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet, som expert till projektet ”Meänkieli aktionsforskning – en tvåspråkig förskola”. Detta för att få stöd av forskningsresultat i kommunens arbete att försvara minoritetsspråket. Kommunen skriver:

Kommunen har anpassat sina åtgärder till de tillgängliga ekonomiska resurserna. Det saknas dock resurser och stöd för att utbilda personal, både lärare och personal i äldreomsorgen. Universiteten måste bygga upp kompetens och kunnande inom meänkieli. Vidare behöver kommunen intensifiera arbetet med att ge information på meänkieli/finska skriftligt för att ytterligare ge meänkieli full acceptans som ett språk. Det är av största vikt att språknämnden för meänkieli kan börja arbeta så att meänkieli formaliseras muntligt, skriftligt och grammatiskt.

Pajala kommun efterlyser även alternativt stöd med arbetet med de minoritetspolitiska målen. Arbetet skulle, enligt kommunen, underlättas om genomförandet av minoritetsspråklagen skulle läggas på fler samhällsinstitutioner, t.ex. universiteten:

Lärarutbildningen behöver i sin ordinarie verksamhet ha uppdraget att utbilda lärare som behärskar minoritetsspråken. Kunskap om och i meänkieli behöver utvecklas. Meänkieli behöver ett eget lektorat geografiskt placerat i språkområdets hjärta, Pajala kommun. Hittills har det varit en kommunal angelägenhet att kompetensutveckla personal i meänkieli. Liksom det är en kommunal angelägenhet att producera läromedel i meänkieli.

Vidare anför man från Pajala kommun att det finns behov att, från kommunens sida och från centralt håll, än mer lyfta fram information och diskussion kring arbetet med de rättigheter som ges i lagstiftningen gällande användning av minoritetsspråken. Detta skulle kanske kunna väcka ett ökat intresse och ge fler impulser utifrån.

Arjeplogs kommun konstaterar rörande den nuvarande finansieringen:

Statsbidraget möjliggör att kommunen kan upprätthålla kompetensen i det samiska språket. Skulle bidragen minska kan ej upprätthålla denna

kompetens. Utifrån de behov som senaste åren uppvisats så ser vi heller inga behov av ökning av statsbidraget.

Jokkmokks kommun påpekar att de skulle ha velat haft mer stöd från länsstyrelsen i implementeringen av språklagen. Kommunen anser också att det var ett problem att tiden mellan riksdagens beslut och ikraftträdandet var så kort. Det innebar att kommunen inte hade möjlighet att förbereda arbetet med implementering av lagen på ett bra sätt. Berörda kommuner fick också för lite information om lagen före beslut och ikraftträdande.

4.7.5. Minoriteternas möjligheter till inflytande

I Pajala är minoriteten i majoritet och inflytandet kanaliseras genom gängse påverkanskanaler.

Kommunerna har haft samarbete med representanter för de nationella minoriteterna. Arjeplogs kommun skriver att kommunledningen träffar företrädare för samebyarna två gånger per år för samtal. Vid dessa möten har man diskuterat hur kommunen bäst skall kunna tillmötesgå behoven inom lagens mening.

Kiruna kommun uppger att man sedan länge samverkar med de lokala samebyarna i ett särskilt samverkansorgan, ”Kommunen – samerna”. Man samverkar även med andra intresseorgan i vissa frågor, exempelvis Finska föreningen, Tornedalsgillet och Kvänförbundet.

Jokkmokks kommun framhåller det goda samarbetet med de samiska organisationerna i kommunen (Samernas utbildningscentrum, Sametingets språkkonsulenter, samebyarna, samepolitiska partiet m.fl.) när det gäller att förverkliga språklagens intentioner. Kommunen har utsett en politisk arbetsgrupp för genomförande av minoritesspråklagen. I denna arbetsgrupp finns samepolitiska företrädare representerade samt även representanter för det samiska samhället. Arbetsgruppen har bl.a. upprättat en budget för minoritetsanslaget.

Gällivare kommun uppger rörande samrådsformer att kommunen har en god relation till de minoritetsspråkliga verksamheterna och organisationer som finns i Gällivare. Ambitionen är att denna relation ytterligare skall stärkas och leda till gemensamma insatser till minoritetsspråkens fördel.

4.7.6. Förslag till förbättringar

Utredningens har även frågat kommunerna om vad som skulle kunna underlätta arbetet med de minoritetspolitiska målen samt om det finns förslag till förbättringar i nuvarande system.

Pajala kommun anför:

För att uppnå målen för den svenska minoritetspolitiken, dvs. att ge skydd för de nationella minoriteterna krävs att åtgärderna anpassas till de olika språkens behov. Det vore i högsta grad viktigt att lagstiftningen ändras så att även skolan får stöd och resurser till följd av lagstiftningen på samma sätt som förskolan och åldringsvården får. Meänkieli är ett språk som har ett geografiskt ursprung och som undanträngts pga. tidigare förd politik. För att meänkieli skall hållas levande måste revitaliseringen av språket i första hand lyckas i Tornedalen. Pga. stor utflyttning från området finns det idag grupper av meänkielitalande runt om i landet som för att kunna behålla språket och identiteten är beroende av att meänkieli överlever i Tornedalen.

Kiruna kommun anför:

Inom det minoritetspolitiska området blir bristen på finansiella resurser för språkstödjande och lokalkulturella insatser uppenbar. De medel som regeringen avsatt för dessa områden fördelas centralt, och upplevs inte som åtkomliga för lokala kulturarbetare och eldsjälar.

Jokkmokks kommun anser att arbetet med de minoritetspolitiska målen skulle underlättas om man fick mycket större stöd från länsstyrelsen. Större samarbete mellan berörda kommuner skulle också underlätta arbetet.

4.7.7. Mina kommentarer

Av flera av yttrandena till utredningen kan man utläsa en positiv ton och det är hoppingivande. I de kommuner där man arbetat aktivt med åtgärder, som på olika sätt främjar minoritetsspråkens fortlevnad, har man kommit längre i implementeringen av konventionsåtagandena.

I Pajala och Haparanda förefaller man ha kommit allra längst. I dessa kommuner finns en stor andel personer som tillhör nationella minoriteter och kommunledningen har aktivt tagit ställning i minoritetsfrågorna. Man arbetar också aktivt med handlingsplaner och attitydfrågor i kommunerna. I dessa kommuner har man även medvetet främjat minoritetsspråkens på lång sikt genom medvetet

språkarbete inom förskolan och skolan. Pajala kommun uttrycker i sitt yttrande att det är viktigt att stödja modersmålsutvecklingen om man vill arbeta med språkfrämjande åtgärder. I kommunen får även barn som har svenska som modersmål lära sig minoritetsspråk. Åtgärden kan tyckas kontroversiell, men den är helt i minoritetsspråkskonventionernas anda. Det kan framför allt vara ett bra sätt att arbeta med attitydfrågor. I Haparanda kommun har man tagit fram ett kommunalt policydokument för arbetet med tvåspråkighetsfrågor och för skolorna har man satt upp ett tvåspråkighetsmål, vilket är mycket progressivt.

Kommunerna i förvaltningsområdena arbetar med minoritetsfrågorna på många olika plan. För att kunna höja minoritetsspråkens status, måste man således arbeta brett och på många olika områden, dvs. även områden som inte omfattas av nuvarande minoritetsspråkslagar. Det gäller också att säkra språkkompetensen i minoritetsspråk på sikt genom att gynna återväxten. Därför har man gjort medvetna val för att förbättra situationen genom utbildningsinsatser. Genom att ta fram handlingsplaner tvingas kommunerna att göra medvetna val och prioriteringar. Samtidigt kan man på ett naturligt sätt få in frågorna i den kommunala verksamhetens olika delar. Målsättningen bör ju vara att man beaktar minoriteters behov i all kommunal verksamhet. I Haparanda kommuns handlingsplan har kommunledningen på ett tydligt sätt visat att ansvaret för minoritetsspråkens fortlevnad åligger hela samhället, inte bara minoriteterna.

När minoritetsspråkslagarna infördes var det svårt för kommunerna att göra en uppskattning av minoriteternas förväntade behov av service på minoritetsspråken. Det är därför nödvändigt att göra kartläggningar i respektive kommun, dels rörande minoriteternas behov, dels de språkkunskaper som kan finnas inom den kommunala förvaltningen. Kommunernas yttranden visar att det krävs flexibilitet i minoritetsfrågorna. Olika minoriteter har olika behov och åtgärderna blir då givetvis också olika. Kommunen måste kunna anpassa tjänsterna efter den lokala efterfrågan och de lokala behoven. Därför måste en tydlig dialog föras med företrädare för de nationella minoriteterna. Visar det sig att man måste göra vissa prioriteringar i arbetet, bör dessa beslut fattas i samråd med företrädare för de nationella minoriteterna. Signalerna från de nationella minoriteterna fångas oftast upp av de organisationer som företräder gruppen. Information från kommunen kan även kanalise-

ras till minoriteten genom bl.a. organisationerna på ett effektivt sätt.

Kommunerna i förvaltningsområdena lyfter även fram frågor där det primära ansvaret borde ligga på staten. Pajala kommun nämner frågan om lärarutbildning och framtagning av läromedel på minoritetsspråk. Kommunen har med sin höga ambitionsnivå drivit minoritetsfrågorna framåt. För meänkielis del har dock för mycket av ansvaret lagts på kommunal nivå. Jag delar således Pajala kommuns uppfattning att det inte är rimligt att en kommun skall behöva ta ansvar för att producera läromedel i ett nationellt minoritetsspråk. Det ansvaret skall åligga staten. Uppenbarligen bör även frågan om lärarutbildning ses över.

En fråga där effektiviteten borde kunna höjas är översättning av information till minoritetsspråken. Behoven på de lokala planet kan vara stora. I ett initialt läge är samarbete mellan staten och kommunerna och även mellan kommunerna av central betydelse. Visst samarbete har förekommit i Norrbotten och resultaten förefaller ha varit positiva. Översättning och framtagning av allmänt informationsmaterial på minoritetsspråken måste ske centralt för att det skall vara kostnadseffektivt.

Slutligen, mer stöd i arbetet med minoritetsfrågor efterlyses av kommunerna. En viktig lärdom som kan dras från de erfarenheter kommunerna är således att initialt samordnat statligt stöd är väl investerade pengar vid genomförandet av en sådan här reform.

4.8. Yttrande från Svenska språknämnden

Utredningen har bett Svenska språknämnden att uttala sig rörande en rad frågor:

  • Ett av målen för den nuvarande minoritetspolitiken är att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Hur bedömer nämnden det nuvarande läget för de nationella minoritetsspråken?
  • Vilka åtgärder krävs, enligt nämndens mening, för att minoritetsspråken skall få det stöd som krävs för att det skall hållas levande i Sverige?
  • I betänkandet ”Mål i mun” (SOU 2002:27) föreslogs en rad språkpolitiska åtgärder rörande bl.a. minoritetsspråken. Hur påverkas de nationella minoritetsspråken av det förhållandet att

förslagen inte lett till några åtgärder? Finns det några åtgärder som är särskilt viktiga att genomföra?

  • Har nämnden någon uppfattning om huruvida de nationella minoritetsspråkens status har påverkats av införandet av nuvarande minoritetslagstiftning?

I sitt yttrande till utredningen anför nämnden bl.a. följande.34 Ett av målen för den nuvarande minoritetspolitiken är att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Rörande läget för de nationella minoritetsspråken konstaterar nämnden att läget är olika för vart och ett av minoritetsspråken.

Finska språket har traditionellt en relativt stabil ställning i

Sverige. Språkets ställning stärks av att det är det dominerande av de två nationalspråken i Finland, vilket ger sverigefinskan ett bättre utgångsläge än andra minoritetsspråk. Nämndens bedömning är att sverigefinskan säkert kommer att fortleva, men konstaterar samtidigt att minoritetspolitiken avgör om den sverigefinska minoriteten kan få sin rätt till modersmål tillgodosedd eller om gruppen kommer att leva under en mer eller mindre påtagligt språkligt förtryck.

För de samiska språken skiljer sig situationen mellan språken.

Lulesamiskan och sydsamiskan är undergångshotade. Svenska

språknämnden anser att det behövs kraftfulla insatser för att de ska hållas levande, bl.a. dokumentation, undervisning, kulturstöd m.m. Det vore även önskvärt om ett förvaltningsområde inrättas i det sydsamiska området. Nordsamiskans situation är bättre, vilket framför allt beror på språkets relativt goda läge i Norge, vilket även gynnar nordsamiskan i Sverige. I Sverige behövs ytterligare insatser i förvaltningsområdet för samiska för att nordsamiskan ska förbli livskraftig, bl.a. behövs långtgående stöd till standardisering av skriftspråket.

Meänkieli har ett svårbedömt läge, eftersom språket nyligen fått

ställning som språk. Språket är svagt standardiserat. Enligt nämnden är meänkielis fortlevnad till stor grad en ideologisk fråga, dvs. den beror i hög grad på talarnas intresse av att utveckla sitt språk och sin kultur. Om intresset finns är utgångsläget ganska gott på grund av språkets starka regionala koncentration.

Framtiden för jiddisch är även den beroende på talarnas ideologiska övertygelse om språkets värde. Vissa skillnader finns dock jämfört med meänkielis situation. Jiddisch är ett internationellt

34 Svenska språknämndens yttrande till utredningen, 05-02-05

språk och språket har internationellt en rätt säker fortlevnad. Jiddisch är sällan ett förstaspråk bland talarna och språket är i förstahand förknippat med vissa kulturella domäner, medan modersmålsundervisning inte är så viktigt. Nämnden konstaterar att som modersmål är det osäkert om språket kommer att fortleva i Sverige, däremot har språket rätt goda framtidsutsikter som traditionsbärande språk i vissa kulturella sammanhang.

Svenska språknämnden bedömer att romani säkerligen kommer att fortleva i Sverige under åtskilliga generationer, inte minst på grund av invandring. Romanitalarnas situation är dock ofta mycket besvärlig; de har inte sällan dåliga kunskaper i svenska, det finns flera varieteter av romani i Sverige, språket är svagt standardiserat och har en svag skriftspråkstradition. I ett modersmålsperspektiv är romani därför det minoritetsspråk som har det största behovet av omfattande insatser, enligt nämndens bedömning.

Rörande åtgärder som kan tänkas behövas för att det finska språket skall hållas levande nämner Svenska språknämnden följande. För att den sverigefinska minoriteten skall få rimliga möjligheter att utveckla och bevara sitt förstaspråk krävs bl.a. inrättandet av ett utökat förvaltningsområde i första hand i Mälardalen men även Göteborgsområdet kan övervägas; kraftig utbyggnad av finska förskolor och klasser på grundskolans lägre stadier, vilket också skulle innebära en ökad satsning på lärarutbildningar; undervisning och forskning i finska vid minst två svenska universitet eller högskolor; mycket större synlighet vid offentliga institutioner, t.ex. på myndigheters webbplatser; starkare stöd för bok- och tidningsutgivning och etermediaverksamhet. Enligt nämnden borde finskan över huvud taget få en mer framträdande position i den svenska offentligheten, även symboliskt. Vidare är det mycket viktigt att Sverigefinska språknämnden eller en institution som utför motsvarande uppgifter får en tydligare officiellt erkänd ställning och ökade resurser.

Kommittén om svenska språket föreslog ett antal språkpolitiska åtgärder till stöd för de nationella minoritetsspråken i sitt betänkande Mål i mun.35 Förslagen har ännu inte lett till några åtgärder, däremot har regeringen aviserat en proposition i september 2005. Utredningen har frågat Svenska språknämnden bl.a. om det finns några åtgärder som är särskilt viktiga att genomföra. Språknämnden konstaterar att det uteblivna genomförandet av förslagen i Mål i

35 Betänkande av Kommittén för svenska språket: ”Mål i mun – Förslag till handlingsplan för svenska språket” SOU 2002:27

mun har varit mest besvärande för de minoritetsspråk där många av talarna har minoritetsspråket som ett första språk och ibland svaga kunskaper i svenska. Det gäller i första hand romani och i andra hand en ganska stor del av den sverigefinska minoriteten. Det viktigaste förslaget i Mål i mun är att en samlad svensk språkpolitik utvecklas, vilket innefattar främst fyra punkter: att riksdagen fastslår övergripande språkpolitiska mål, att språk blir ett särskilt politikområde inom regeringsförvaltningen, språklagstiftning och slutligen en särskild myndighet för språkområdet. Först med ett samlat grepp om språkpolitiken blir det, enligt Svenska språknämnden möjligt att systematiskt följa och värdera utvecklingen för olika språk i Sverige och få tillräcklig grund för åtgärder med långsiktig verkan.

Utredningen har även frågat Språknämnden om dess uppfattning rörande minoritetslagstiftningens påverkan på minoriteternas status. Nämnden anser att minoritetsspråkens status har påverkats men i mycket olika utsträckning. För finskans del är förändringen försumbar, vilket hänger samman med att finskan redan tidigare var ett relativt väletablerat språk i Sverige och att de reella förändringarna för finsktalandes villkor i stort sett uteblivit. Samiska och romani har i något större utsträckning dragit nytta av erkännandet som nationella minoritetsspråk. Framför allt meänkieli och jiddisch har på ett helt annat sätt än tidigare blivit kända i det svenska samhället och därmed fått högre status. Denna ökade status beror, enligt Språknämnden, i mycket liten grad på förbättringar i materiella villkor, snarare handlar det om ökad publicitet för språken.

5. Europarådets granskning av den svenska minoritetspolitiken

Enligt direktiven skall utredaren överväga behovet av ändringar i den nuvarande lagstiftningen mot bakgrund av bl.a. de uppföljningar som gjorts inom Europarådet. Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar. I det följande görs en genomgång av de synpunkter som framkommit vid Europarådets granskning av Sveriges implementering av minoritetskonventionerna. Inledningsvis ges en beskrivning av Europarådets övervakningssystem och syftet med denna granskningsprocess. Därefter behandlas sypunkter rörande minoritetskonventionerna var för sig.

5.1. Europarådets övervakningssystem

Stater som undertecknat minoritetskonventionerna skall med jämna mellanrum lämna rapporter till Europarådet rörande genomförandet av konventionsåtagandena. Rapporterna granskas av Europarådets expertkommittéer (rådgivande kommittén för ramkonventionen, expertkommitté för minoritetsspråkskonventionen) som lämnar sina synpunkter och anmärkningar rörande staternas uppfyllande av konventionsåtagandena. Den undertecknande staten har möjlighet att komma med kommentarer på rapporterna. Därefter fattar Europarådets ministerkommitté beslut rörande eventuella rekommendationer till respektive land.

Tanken är att undertecknande stater skall beakta ministerkommitténs och expertkommittéernas rekommendationer och förändra sin politik så att åtagandena i konventionerna uppfylls. Europarådets rådgivande kommitté uttalar följande i sin första rapport rörande Sveriges tillämpning av ramkonventionen:

…the Advisory Committee considers that the nature of the obligations of the Framework Convention requires a sustained and continued effort by the authorities to respect the principles and achieve the goals of the Framework Convention. Furthermore, a certain state of

affairs may, in the light of the recent entry into force of the Framework Convention, be considered acceptable at this stage but that need not necessarily be so in further cycles of monitoring. Finally, it may be the case that issues that appear at this stage to be of relatively minor concern, prove over time to have been underestimated.1

Åtagandena rörande nationella minoriteter enligt ramkonventionen kan således ses som en pågående process där undertecknade stater strävar efter att ge minoriteterna ett allt starkare skydd. I ett initialt skede kan ett skydd uppfattas som en godtagbar miniminivå, men på sikt krävs det mer av undertecknande stater i syfte att skydda minoriteterna och främja fortlevnaden av deras språk.

Europarådets uppföljning skall därför ses som en mycket viktig källa för att upptäcka svagheter i tillämpningen och att identifiera områden där förbättringsåtgärder skulle kunna vara aktuella. Avsikten med lämnad kritik är ju att staterna arbetar vidare med frågorna för att förbättra implementeringen.

I uppföljningen av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter tas frågan om rapportering till internationella övervakningsorgan och uppföljningen av internationell kritik upp. Thomas Hammarberg skriver i sin rapport till regeringen:

Processen att utarbeta rapporter till de internationella organ som övervakar genomförandet är viktig. Det handlar om ett tillfälle att se över hur normerna har tillämpats i det svenska samhället. Detta är ett tillfälle för sammanställning av relevant data och analys. Väsentligt är att synpunkter samlas in från intressenter utanför Regeringskansliet – från myndigheter, landsting, kommuner och frivilligorganisationer. Socialdepartementets arbete med FN:s barnkonvention har i det avseendet varit ett föredöme.2

Rapporteringen till Europarådet har inget egenvärde i sig och det får aldrig ses som formalia av de undertecknande staterna. Rapporteringen måste i stället ses som en del av processen att uppnå de minoritetspolitiska målen i konventionen. I detta förbättringsarbete skall de nationella minoriteterna ses som en tillgång. Det är därför särskilt viktigt att ge minoriteterna möjlighet att delta genom samråd. Minoriteterna är ofta de som genom direkt erfarenhet bäst känner till svagheterna i systemen och som kan påpeka om myndigheterna inte tagit sitt ansvar för de minoritetspolitiska målen. Minoriteternas egna nätverk har även goda möjligheter att

1 Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinion on Sweden, 25 August 2002, ACFC/INF/OP/I(2003)006 s 4–5 2 Hammarberg (2005) s 26–27

fånga upp missförhållanden på ett helt annat sätt än centrala myndigheter och departement. Det måste också beaktas att det i dag saknas sanktionsmöjligheter för enskilda i den nuvarande lagstiftningen rörande minoritetsspråk. Eventuella missförhållanden måste således fångas upp på annat sätt. Ett sätt att göra detta är att ge minoriteterna reella möjligheter att lämna synpunkter i samband med att rapporter till Europarådet tas fram och att minoriteternas synpunkter noga beaktas i sammanhanget.

5.2. Europarådet synpunkter rörande tillämpningen av ramkonventionen

Den 1 juni 2001 lämnade Sverige in sin första rapport till Europarådet rörande tillämpningen av ramkonventionen.3 Då hade lagstiftningen gällt i drygt ett år i Sverige. Europarådets rådgivande kommitté lämnade den 25 augusti 2002 sin rapport rörande Sveriges tillämpning av bestämmelserna.4 Kommittén framförde synpunkter rörande tillämpningen av ramkonventionen på ett antal punkter, av vilka jag väljer att ta upp en del.

5.2.1. Behov av ytterligare informationsinsatser

Den rådgivande kommittén konstaterade att centrala svenska myndigheter distribuerat information rörande minoritetsrättigheter, men att det finns ett tydligt behov av att vidta ytterligare åtgärder för att öka medvetenheten om innehållet i ramkonventionen, Europarådets kommentar rörande konventionen (Explanatory Report) samt Europarådets uppföljningssystem. Kommittén ansåg även att publicering och spridning av kommitténs rapporter rörande Sveriges tillämpning av konventionen är viktiga.5

Europarådets kommentar, Explanatory Report, finns inte tillgänglig i svensk översättning, inte heller hela översättningen av Europarådets rapporter rörande Sveriges tillämpning av konventionerna. Endast en del av Sveriges rapporter till Europarådet har översatts till svenska. Bristen på översatt material, dels till svenska,

3 Report Submitted by Sweden Pursuant to Article 25, Paragraph 1 of the Framework Convention for the Protection of National Minorities, ACFC/SR(2001)003, received on 8 June 2001 4 Advisory Committee (2002) 5 Advisory Committee (2002) s 4

dels till minoritetsspråken, är generellt ett stort problem när det gäller minoritetspolitiken. Detta medför att kunskaperna om innehållet i konventionerna blir sämre dels hos de nationella minoriteterna, dels hos dem som skall implementera konventionsåtagandena.

Rådgivande kommittén välkomnade svenska planer på att genomföra informationskonferenser. Det är enligt kommittén särskilt viktigt att inkludera lokala myndigheter i sådana initiativ eftersom graden av decentralisering och kommunal självstyrelse är hög på flera nyckelområden av betydelse för skyddet av de nationella minoriteterna.6

5.2.2. Problem med uppföljning av vidtagna åtgärder

Kommittén noterade att uppföljningen av konventionsåtagandena kompliceras av att man i Sverige inte samlar in officiell statistik rörande befolkningens etniska fördelning. Viss data finns, t.ex. rörande antalet minoritetselever som deltar i modersmålsundervisning. Nationella myndigheter medger att tillgängliga data inte är exakta och att data saknas på vissa nyckelområden såsom t.ex. arbetsmarknad.

Under rådande förhållanden är det, enligt rådgivande kommittén, svårt för svenska myndigheter att följa upp och vidta effektiva åtgärder rörande nationella minoriteter. Det är även svårt för internationella övervakningsorgan att kontrollera om Sverige uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Kommittén konstaterade vidare att vissa inom de nationella minoriteterna motsätter sig den här typen av insamling av data, medan andra, bl.a. representanter för sverigefinnarna, begärt att mer exakt information skall samlas in. Kommittén uppmanade svenska regeringen att vidta ytterligare åtgärder i samråd med de nationella minoriteterna för att få fram mer omfattande och exaktare statistiska uppgifter. Som exempel på åtgärder föreslogs ad hoc kartläggningar, speciella studier eller andra kartläggningar.7

6 Advisory Committee (2002) s 4 7 Advisory Committee (2002) s 4

5.2.3. Minoriteternas möjligheter till inflytande (artikel 5)

Rådgivande kommittén konstaterade att det är positivt att 7 miljoner kronor anslås årligen till insatser för nationella minoriteter på kulturområdet. Kommittén fann att svenska myndigheter bör fortsätta utveckla stödet för de nationella minoriteterna i kulturfrågor. Kommittén noterade att de nationella minoriteterna inte är formellt delaktiga i besluten att fördela anslagen. Däremot konsulteras representanter för de nationella minoriteterna på ad hoc basis. Kommittén ansåg att minoriteternas deltagande är av stor betydelse i beslutsprocessen och att det är viktigt att finna former för deltagande i besluten på ett mer systematiskt sätt. Kommittén ansåg att Sametingets möjlighet att fördela pengar till vissa ändamål skall ses som ett positivt exempel i sammanhanget.8

5.2.4. Negativa attityder mot nationella minoriteter (artikel 6)

I ramkonventionens artikel 6 stadgas att undertecknande stater skall uppmuntra en anda av tolerans och vidta åtgärder för att främja ömsesidig respekt mellan olika grupper i samhället. Åtgärder skall också vidtas för att skydda enskilda mot diskriminering och hot pga. deras etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet. Den rådgivande kommittén konstaterade i sin rapport att det alltjämt finns en del negativa attityder i Sverige rörande nationella minoriteter. Kommittén lovordade svenska initiativ att motverka diskriminering, bl.a. regeringens uppdrag till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering rörande romer, projektet ”Forum för levande historia” samt en stor informationssatsning rörande samer. Kommittén betonade också att arbetet med att motverka diskriminering måste fortsätta och frågan bör ges hög prioritet.9 Kommittén fann vidare att det normativa skyddet mot diskriminering är begränsat.10

5.2.5. Minoriteternas tillgång till media (artikel 9)

Rörande media poängterade den rådgivande kommittén att public service-företagen inom media har ett åtagande att sända på minoritetsspråken. Kommittén noterade att ett populärt finskspråkigt

8 Advisory Committee (2002) s 8, 17 9 Advisory Committee (2002) s 9–10, 18 10 Advisory Committee (2002) s 17

TV-program (undersökande journalistik) lagts ned i Sveriges Television och att detta föranlett protester från sverigefinskt håll. Kommittén ansåg att det är viktigt att den typen av förändringar inte får leda till kvalitetsmässiga eller volymmässiga försämringar i de rikstäckande TV-sändningarna på finska. I sammanhanget måste åtagandet i artikel 9 beaktas, bl.a. att nationella minoriteter inte utsätts för diskriminering när det gäller deras tillträde till massmedia samt att undertecknande stater skall säkerställa att minoriteter ges möjlighet att framställa och använda sina egna media.

Undertecknande stater måste noggrant följa om public serviceföretagen ökar minoriteternas tillgång till media på de egna språken. Om så inte sker måste åtgärder vidtas. Kommittén påpekade också att minoritetsspråken måste även ges tillräckliga resurser och utrymme i nationell och regional radio. I det sammanhanget måste det beaktas att många enskilda som tillhör nationella minoriteter inte har tillgång till radiosändningar som sänds digitalt. Kommittén påpekade också att TV-program på finska och samiska i allmänhet bör textas till svenska, eftersom dessa program kan vara majoritetsbefolkningens enda sätt att få del av information rörande minoriteter. Annan media behandlar sällan minoritetsfrågor. Rörande tidningar och tidskrifter ifrågasatte kommittén lämpligheten i att ha olika regler för stöd till tidningar på minoritetsspråk. Det är viktigt att distributionsstödssystemet tar hänsyn till de särskilda behov som tidningar/tidskrifter på minoritetsspråk har.11

5.2.6. Användning av minoritetsspråken i kontakter med myndigheter (artikel 10)

Enligt artikel 10 skall nationella minoriteter fritt få använda sitt språk i privata och offentliga sammanhang. I områden, som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter, skall staten sträva efter att minoritetsspråket kan användas i kontakter med myndigheter.

Rådgivande kommittén konstaterade att minoriteterna trots de nya språklagarna använt minoritetsspråken i liten omfattning i kontakter med myndigheter. Kommittén uppmanar därför svenska myndigheter att fortsätta arbetet med att närmare ta reda på varför språken används i så liten utsträckning och försöka lösa problemen, bl.a. genom att anställa fler personer med språkkompetens. Myn-

11 Advisory Committee (2002) s 11–12

digheterna bör också arbeta vidare med att öka medvetenheten om språklagarna.

Kommittén konstaterade vidare att förvaltningsområdenas geografiska avgränsning är begränsad. Många kommuner där enskilda som tillhör nationella minoriteter bor av tradition eller där deras antal är högt har inte tagits med i förvaltningsområdena. Kommittén noterade att sverigefinnarna har begärt att Stockholm och Mälardalen borde omfattas av språklagarna samt att samerna begärt att det sydsamiska området också borde omfattas. Kommittén ansåg det positivt att regeringen överväger att utvidga förvaltningsområdena. En sådan utvidgning skulle, enligt rådgivande kommittén, stärka implementeringen av artikel 10 i ramkonventionen.12

5.2.7. Minoriteternas möjligheter till utbildning (artikel 12–14)

Enligt artikel 12 skall staten bl.a. främja spridningen av kunskaper om de nationella minoriteterna i utbildningssammanhang. Nationella minoriteter skall ges rätt att inrätta och driva egna enskilda utbildningsinstitutioner (artikel 13). Av artikel 14 framgår att den som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att lära sig sitt minoritetsspråk. Vidare stadgas:

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa minoriteter har tillfredställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning i detta språk. (artikel 14.2)

Rådgivande kommittén välkomnade förändringen i läroplanerna (Lpo 94 och Lpf 94) som innebär att alla barn skall få kunskap om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Denna förändring har dock fått litet genomslag i praktiken. Kommittén noterade vidare att läromedel saknar information om nationella minoriteter. Representanter för Utbildningsdepartementet har påpekat för kommittén att beslut rörande val av läromedel fattas på lokal nivå. Kommitténs slutsats blev att centrala myndigheter tycks ha begränsade möjligheter att övervaka implementeringen av bestämmelserna i ramkonventionen.

12 Advisory Committee (2002) s 13

Rådgivande kommittén noterade bristen på lärare som behärskar minoritetsspråk. Den välkomnade regeringens ambition att avsätta medel för att komma till rätta med problemet. Kommittén påpekade även att det behövs lämpliga läromedel på minoritetsspråken, särskilt på meänkieli, syd- och lulesamiska.13

Enligt rådgivande kommittén har friskolorna haft en central roll i att erbjuda undervisning minoritetsspråken, särskilt på finska. Kommittén uppmuntrade Sverige att ytterligare stödja initiativ på området. Kommittén noterade vidare att bestämmelserna rörande modersmålsundervisning är den huvudsakliga garantin för att få undervisning i minoritetsspråket. Kommuner är skyldiga att erbjuda modersmålsundervisning under förutsättning att det finns minst ett visst antal elever som begär undervisning. Möjligheten till modersmålsundervisning begränsas dock av bristen på lärare. I de kommuner där modersmålsundervisning erbjuds, är undervisningens omfattning begränsad (en–två timmar i veckan). Modersmålsundervisningen är sällan en integrerad del av elevens undervisning. I många fall anordnas undervisningen utanför ordinarie skoltimmar och deltagandet kräver extra resor till en annan skola. Elever och föräldrar ges inte alltid tillräcklig information rörande rätten till modersmålsundervisning. Dessa faktorer har, enligt rådgivande kommittén, bidragit till att antalet elever som deltar i modersmålsundervisning sjunkit markant. Kommittén förslår att Sverige förbättrar implementeringen av artikel 14 och även förbättrar spridningen av information till föräldrar rörande rätten till modersmålsundervisning.14

Enligt rådgivande kommittén finns det en tydlig efterfrågan på tvåspråkig undervisning bland de nationella minoriteterna i Sverige. Det finns dock ingen lagstadgad rätt att sådan undervisning minoritetsspråken, annat än för samiska. Kommunerna får anordna tvåspråkig undervisning inom grundskolans årskurs 1–6 och för finska språkets del även i årskurs 7–9, men det finns ingen skyldighet att göra det. Antalet tvåspråkiga kommunala klasser har kontinuerligt minskat och i dag finns endast ett fåtal kvar i Sverige. Kommittén uttalade:

While recognising that a number of important initiatives have been taken in the private sphere … the Advisory Committee considers that instruction in minority language within the public school system merits considerably more attention both in legislation and practice. For

13 Advisory Committee (2002) s 13–14 14 Advisory Committee (2002) s 14–15

example, the Advisory Committee regrets that even the possibility to provide bilingual public education in grades 7 – 9 in minority languages other than Finnish is excluded by law. Furthermore, the Advisory Committee is of the opinion that Sweden should consider the introduction of positive obligations to provide bilingual teaching in public schools under certain cirumstances and the provision of incentives for municipalities to improve their efforts in this sphere.15

Sverige bör således överväga införandet av en lagstadgad skyldighet att anordna tvåspråkig undervisning. Kommittén ansåg det positivt att en skyldighet att erbjuda förskola helt eller delvis på minoritetsspråk har införts i förvaltningsområdena.

Rörande utbildning konstaterade rådgivande kommittén slutligen att det är oerhört viktigt att kommunerna görs delaktiga i processen att få fram reformer som kan förbättra implementeringen av artikel 14 i ramkonventionen.16

5.2.8. Minoriteternas deltagande i beslutsprocesser (artikel 15)

Enligt artikel 15 skall staten skapa nödvändiga förutsättningar för att den som tillhör nationella minoriteter skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem.

Rådgivande kommittén lyfte fram Sametinget som ett viktigt organ som bidragit till minoriteters ökade deltagande i beslutsprocesser. Kommittén ansåg dock att Sametingets roll måste vidareutvecklas. Rörande övriga nationella minoriteter ifrågasatte kommittén bristen på formaliserat inflytande:

As regards other minorities, the Advisory Committee notes that no general consultation structures have been created by the central authorities, but occasional meetings and ad hoc consultations between national minorities and relevant authorities are organised. Bearing in mind the reports suggesting that this method of consultation is not fully effective in all the relevant sectors, the Advisory Committee is of the opinion that the Government should consider creating a more consolidated structure for such consultations. In this connection, it welcomes the recent decision of the Government to set up a council of Roma in order to improve the participation of persons belonging to this national minority in decision-making. The Advisory Committee considers that consultation of persons belonging to national minori-

15 Advisory Committee (2002) s 15 16 Advisory Committee (2002) s 15

ties in relevant decision-making is of utmost importance also at the local level and that, while some commendable initiatives have been launched in selected municipalities, there is a need to ensure that such consultations take place in all municipalities concerned.17

Minoriteternas möjligheter att delta i beslutsprocessen måste således förbättras på olika nivåer i samhället och särskilt på lokal nivå.

5.2.9. Ministerkommitténs synpunkter och rekommendationer

Europarådets ministerkommitté skall övervaka fördragsslutande staters genomförande av ramkonventionens bestämmelser (artikel 24). Den 10 december 2003 antog ministerkommittén en resolution innehållande vissa slutsatser rörande Sveriges tillämpning av ramkonventionen.18 Ministerkommittén noterade att Sverige under de senaste åren tagit fram ett rättsligt ramverk för att skydda de nationella minoriteterna och strävar efter att samarbeta med de nationella minoriteterna. Denna positiva utveckling rör i synnerhet kommunerna i Norrbotten som ingår i förvaltningsområdena.

Ministerkommittén konstaterade vidare:

  • Det kvarstår ett behov av att utvidga omfattningen av den lagstiftning som skyddar nationella minoriteter. Dessutom måste man mer konsekvent ta praktisk hänsyn till principerna i ramkonventionen. Den långgående decentraliseringen när det gäller många av de grundläggande frågorna i genomförandet av ramkonventionen innebär att de lokala myndigheterna har ett huvudansvar i att övervaka och ta itu med relaterade problem. Bristerna är särskilt uppenbara i fråga om stöd till utbildning i de nationella minoritetsspråken, men det finns även andra brister inom andra områden såsom media, där det behövs stöd till initiativ från personer som tillhör de nationella minoriteterna,
  • Det finns ett trängande behov av att nå en harmonisk lösning och tydliggöra den juridiska situationen när det gäller landrättigheter i områden som traditionellt bebos av samer, med målet att uppnå harmoni mellan etniska grupper i området och att skydda ursprungsbefolkningens kultur och identitet,
  • Det är viktigt att genomföra den nyligen förbättrade lagstiftningen om etnisk diskriminering, med tanke på den diskrimine-

17 Advisory Committee (2002) s 15–16 18 Council of Europe Committee of Ministers, Resloution ResCMN(2003)12 on the Implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden, 10 December 2003

ring som drabbar minoriteter, i synnerhet romer, i fråga om t.ex. boende och arbete,

  • De svenska myndigheterna bör fortsätta att utveckla former för samråd för att göra personer från de nationella minoriteterna mer delaktiga när det fattas beslut som rör dem.

Ministerkommittén rekommenderade Sverige att hänsyn till dess slutsatser och kommentarerna i den rådgivande kommitténs rapport.

5.3. Europarådets synpunkter rörande tillämpningen av minoritetsspråkskonventionen

Den 18 juni 2001 lämnade Sverige sin första rapport till Europarådets rörande tillämningen av minoritetsspråkskonventionen i enlighet med artikel 15, dvs. när minoritetsspråkslagarna gällt i drygt ett år.19 Europarådets expertkommitté lämnade den 6 december 2002 sin rapport rörande Sveriges efterlevnad av konventionens bestämmelser.20 Expertkommittén drar ett antal slutsatser om genomförandet av minoritetsspråksstadgan i Sverige. I detta avsnitt tas en del av slutsatserna upp.

5.3.1. Allmänna synpunkter rörande Sveriges implementering av konventionen

Expertkommittén konstaterade att Sveriges ratificering banar väg för en positiv framtida utveckling när det gäller skydd för och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Detta är helt i linje med stadgans anda och dess ambitiösa inriktning. Kommittén ser ratificeringen som ett tecken på att en politisk vilja att skydda och främja landsdels- och minoritetsspråk i Sverige.

Kommittén noterade att de svenska myndigheterna har agerat beslutsamt genom sin lagstiftning. Den nya lagstiftningen utgör en grund för att vända den negativa utveckling som har kunnat iakttas under det senaste årtiondet.

Europarådets expertkommitté noterade att minoritetsspråklagarna var nya och att det i ett initialt skede kan förekommer ”in-

19 Initial Periodical Report, Sweden, MIN-LANG/PR(2001)1, 18 June 2001 20 European Charter for Regional or Minority Languages – Application of the Charter in Sweden: Report of the Committee of experts on the Charter, ECRML (2003)1, 19 June 2003

körningsproblem” i tillämpningen av lagarna. Införandet av lagarna har haft en statushöjande effekt på minoritetsspråken. Expertkommittén påpekade dock att det tycks finnas en negativ utveckling när det gäller undervisning i och på minoritetsspråken. Kommittén hoppas att denna negativa trend kommer att brytas genom att Sverige ratificerat minoritetskonventionen.21

5.3.2. Minoritetsskydd enligt del III i konventionen

De nya svenska språklagarna har geografisk begränsning och gäller för vissa kommuner i Norrbottens län. För nord- och lulesamiska och meänkieli är detta, enligt expertkommittén, helt acceptabelt. För finska är dock den geografiskt begränsade giltigheten problematisk, eftersom endast 5 procent av dem som talar finska bor i detta område. Kommittén tillstod dock att det nu finns en seriös debatt om frågan i Sverige och hoppas att det skall leda till att andra områden där finska av hävd talas i en betydande omfattning gradvis kommer att ingå:

However, the territorial definition of the rights under Part III becomes problematic, if the territorial scope of application of the statutory regime is limited to some 5 % of the speakers of a given language. This is the case for Finnish i Sweden as 95 % of the speakers are left outside the protection in Part III of the Charter even if they reside in territories that where, historically the language has also been used to a significant extent. The Committee understands that the rather recent statutory regime is the first step in a gradual process of improving the status and protection of minority languages in Sweden. The Committee acknowledges that there is a serious debate on the issue going on in Sweden and expresses its hope that this process will lead to a gradual conclusion of other areas where Finnish is traditionally used to a significant extent.22

Uttalandet måste tolkas som att det inte är godtagbart att endast 5 procent av sverigefinnarna, som tillsammans med samer och tornedalingar getts det starkaste minoritetsskyddet i landet, de facto inte kan nyttja skyddet i del III av konventionen. Expertkommittén förväntar sig att Sverige rättar till missförhållandet.

Kommittén noterade vidare att sydsamiska har sin traditionella hemvist utanför det område som får skydd under del III i konventionen. De områden där språket traditionellt talas ingår inte i för-

21 Report of the Committee (2003) s 7 22 Report of the Committee (2003) s 7–8

valtningsområdet för samiska. De samer som talar sydsamiska faller därmed utanför det skydd som ges i del III av minoritetsspråkskonventionen. Sydsamiskan är mycket hotad och kommittén ansåg att det krävs särskilda åtgärder för att skydda och främja detta språk.

5.3.3. Bristande efterlevnad på lokal nivå

Expertkommittén konstaterar att när det gäller att i praktiken genomföra kraven i konventionen ligger i många fall ansvaret på regionala och lokala myndigheter att vidta åtgärder. Kommittén noterade att bristen på sådana åtgärder från vissa myndigheters sida har lett till att många åtaganden inte har efterlevts, trots att det finns en rättslig grund. Kommittén ansåg att detta är ett organisationsproblem som myndigheterna bör analysera, för att se till att åtagandena genomförs i praktiken.

Expertkommittén noterade att det kommunala självstyret har långa traditioner i Sverige. De lokala myndigheterna i Sverige är således huvudsakligen ansvariga för att konventionen förverkligas på det lokala planet, detta gäller särskilt utbildning. Expertkommittén framförde kraftig kritik rörande den bristande implementeringen:

Local and regional self-government is of course a positive element in a democratic society. However, the disadvantage encountered by the Committee of Experts is that the organisation of many public services in minority languages in Sweden largely depends on the political will of the elected representatives of the municipalities. Having ratified the Charter, Sweden undertook serious obligations to organise services in these languages and at present this is not being done in municipalities where there is a lack of political support. The authorities do not feel responsible for this lacuna, as they consider the implementation of certain obligations to be the responsibility of the local authority. The local authorities on the other hand do not feel responsible because they consider that there is no demand for the use of the languages in plurilingual areas and also they do not feel bound by the undertakings of the Charter.

As a result of this division of responsibilities between the local and regional governments and the central state, the situation of the Swedish regional or minoritity differs considerably from one municipality to the other. There does not appear to be a coherent policy among municipalities, with the result that it is possible for the residents in some municipalities to have substantial services in public life in their

language, whereas in other municipalities the situation is very poor. This is particulary true for the Finnish and Meänkieli languages.23

Expertkommittén betonar Sveriges åtaganden enligt konventionen och visar på att det finns strukturella problem i den nuvarande tillämpningen, främst i form av bristande ansvarstagande. Lokala myndigheter, vilket närmast får tolkas som kommunerna, känner sig inte bundna av Sveriges konventionsåtaganden och vill inte ta ansvar för minoritetsfrågorna eftersom de upplever att det inte finns någon efterfrågan från minoriteterna.

Detta uttalande från Europarådets expertkommitté beskriver mycket tydligt den problematik som finns i förverkligande av mänskliga rättigheter, vilket vi även diskuterat i avsnittet 3.4. Thomas Hammarberg har i den nyligen gjorda utvärderingen av den Nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter talat om kommunernas viktiga roll i implementeringen av konventionsåtaganden.

5.3.4. Synpunkter rörande utbildning och bristen på lärare

Detta strukturproblem är, enligt expertkommittén, även särskilt tydligt inom utbildningssystemet. Kommittén konstaterade att utbildning är grundläggande när det handlar om att skydda och främja landsdels- eller minoritetsspråk. Kommittén underströk därför att det krävs särskilda åtgärder för att göra undervisning mer tillgänglig i eller på de språk som berörs av den svenska ratificeringen.

Kommittén uppmanade även de svenska myndigheterna att på ett mer aktivt sätt beakta sverigefinnarnas behov på utbildningsområdet:

The Committee encourages the Swedish authorities to take into consideration in a more active manner the needs of the Sweden Finns speaking population outside Norrbotten County especially in the field of education and in particular explore means of ensuring bilingual education provision within the municipal schools.24

Det verkar, enligt expertkommittén, också saknas regelbunden granskning samt sammanställning och publicering av regelbundna rapporter om undervisningen i eller på minoritetsspråk. Vidare

23 Report of the Committee (2003) s 8 24 Report of the Committee (2003) s 12

konstaterade kommittén att det är helt grundläggande att utbilda lärare och ta fram läromedel för att åtagandena skall kunna efterlevas och här finns det utrymme för förbättringar.

Expertkommittén fann att kravet i artikel 7 (att tillhandahålla undervisning på minoritetsspråken) försvåras för Sveriges del genom bristen på lärare i minoritetsspråken och bristande intresse för lärarutbildning i minoritetsspråk. Kommittén uttalade:

During its visit to Sweden, the Committee of Experts was informed by the authorities that no application for teacher training in Sami had been received and that therefore no courses had been organised lately. In the replies from the government it was stated that in the academic year 2000–2001 only one pupil followed the proposed courses. This is a clear sign that ther is a real need to promote the Sami language and encourage its teaching, as was emphasised to the Committee by representatives of the Sami speakers. This, combined with the fact that, according to the Sami speakers, there is a great demand for teachers educated in Sami, is a clear sign that there is a real need to promote the basic and further training of teachers in the Sami language and encourage its teaching.25

Kommittén uppmanade svenska myndigheter att förbättra möjligheterna och uppmuntra att fler söker sig till lärarutbildningar i minoritetsspråk.

5.3.5. Användning av minoritetsspråk i offentliga sammanhang

Expertkommittén noterade att det största problemet i användningen av minoritetsspråk inom rättsväsende och offentliga myndigheter verkar vara bristen på kompetens i att ta fram skriftliga dokument på dessa språk. Muntlig kommunikation verkar, enligt kommittén, fungera bra på finska och meänkieli, men räcker inte när det gäller samiska. Ett allmänt mål med minoritetsspråkskonventionen är att uppmuntra användningen av landsdels- eller minoritetsspråk i detta avseende. Om det fanns rättsliga texter och översättningar av relevant lagtext på minoritetsspråken, skulle detta, enligt kommitténs mening, bidra till att språken utvecklades och användes mer inom den offentliga förvaltningen.

25 Report of the Committee (2003) s 19

5.3.6. Minoriteternas möjligheter till inflytande

Kommittén ansåg att de statliga myndigheterna har upprättat en öppen dialog med företrädare för alla landsdels- eller minoritetsspråken. Myndigheterna skulle enligt kommittén kunna beakta möjligheten att inrätta ett permanent forum för alla minoritetsspråken, något som skulle möjliggöra en ständig dialog med varandra och med myndigheterna. Kommittén ansåg vidare att en aktivare informationspolitik också skulle gynnas genom denna typ av forum, eftersom företrädare för de olika språken skulle få bättre tillgång till de möjligheter som erbjuds inom ramen för den statliga politiken.

5.3.7. Minoriteters tillgång till media

Expertkommittén konstaterade att media spelar en viktig roll i dagens samhälle i att främja användningen av landsdels- eller minoritetsspråk. Kommittén ställde sig positiv till att vissa åtgärder har vidtagits för att göra radio- och TV-program tillgängliga på landsdels- eller minoritetsspråk. Kommittén förväntar sig att se en positiv utveckling i Sverige inom detta område i framtiden. Resultaten är enligt kommittén mindre positiva när det gäller produktion av dagstidningar på minoritetsspråken. Det finns inga dagstidningar på samiska och mycket lite på meänkieli. Kommittén uttalade att eftersom myndigheterna redan är medvetna om denna brist, ser kommittén fram emot att i sin kommande utvärdering få information om hur detta förbättrats.

5.3.8. Ministerkommitténs rekommendationer

Europarådets ministerkommitté beslutade den 19 juni 2003 att lämna ett antal rekommendationer rörande Sveriges tillämpning av konventionen.26

Ministerkommittén rekommenderade svenska myndigheter att ta hänsyn till alla expertkommitténs påpekanden och särskilt prioritera följande:

26 Council of Europe Committee of Ministers, Recommendations RecChL(2003)1 of the Committee of Ministers on the Application of the European Charter for Regional or Minority languages by Sweden, 19 June 2003

1. vidta omedelbara åtgärder för att göra undervisning i landsdels-

eller minoritetsspråk mer lättillgänglig, ta fram läromedel och förbättra lärarutbildning på alla utbildningsnivåer,

2. underlätta och främja användningen av samiska, finska och

meänkieli i kontakten med rättsväsende och offentliga myndigheter i de definierade delarna av Norrbottens län,

3. stödja framtagandet av eller utvecklingen av minst en dagstid-

ning på samiska och en på meänkieli,

4. förbättra situationen för det finska språket utanför det finska

administrativa området i den offentliga förvaltningen och i synnerhet i fråga om utbildning.

5.4. Överväganden

Min bedömning:

Europarådets granskning visar på svagheter i den svenska implementeringen av konventionsåtagandena. De utvärderingar som gjorts av den svenska minoritetspolitiken på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och riksdagens konstitutionsutskott på förstärker denna bild.

Tanken med att Europarådet lämnar synpunkter till de undertecknande staterna är att komma till rätta med brister och att bättre uppnå de i konventionerna angivna målen. Genom att ge minoriteter skydd och främja deras språk ges minoriteterna möjlighet att fortleva och vara en värdefull del av den svenska kulturen.

Jag konstaterar att resultaten från de svenska utvärderingar som gjorts av nuvarande system tillkommit efter expertorganens granskningar.27 De gjorda svenska utvärderingarna förstärker den bild som kan skönjas i Europarådets granskning på flera områden. Efter konstitutionsutskottets rapporter blir förhållandena allt tydligare. Den svenska minoritetspolitiken är alltjämt inne i en fas där de rättigheter som minoritetsspråkslagstiftningen skall garantera inte kan nyttjas fullt ut. Det svenska regelverket uppfyller konventionens åtaganden, men den bristande tillämpningen gör att de

27 Rapporten från Europarådets rådgivande kommitté (ramkonventionen) lämnades i augusti 2002. Den av Elenius och Ekenberg framtagna uppföljningsrapporten (se avsnitt 4) publicerades först efter detta i september 2002. Expertkommitténs (minoritetsspråkskonventionen) besök i Sverige skedde i april 2002 och kommitténs rapport lämnades i december 2002. Det framgår inte av kommitténs rapport om de har haft tillgång till Elenius och Ekenbergs resultat.

konventionsbaserade minoritetsrättigheterna inte förverkligas i praktiken. Ett bristande engagemang och låg ambitionsnivå i minoritetsfrågorna försvårar förvekligandet på en del områden. Regeringen har vidtagit en del åtgärder för att komma till rätta med problemen, men det kan ifrågasättas om åtgärderna varit tillräckliga. Det kan i vart fall inte påstås att de problem som Europarådets påpekat fullt ut har lösts.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har på regeringens uppdrag kartlagt diskriminering mot romer. Ombudsmannen konstaterade i sin rapport att majoritetssamhällets begränsade kunskaper om minoritetens och att fördomar och negativa föreställningar är allmänt förekommande. Även på myndigheter vars uppgift är att utreda, motverka och förebygga diskriminering är förståelsen bristfällig.9

Europarådets rådgivande kommitté har i sin rapport rörande tillämpningen av ramkonventionen uttryckt oro för att diskriminering mot nationella minoriteter fortfarande förekommer i Sverige.10

En ursprunglig negativ lokal attityd kan således vara en del av den ursprungliga anledningen till att dessa grupper har blivit marginaliserade i majoritetssamhället. Om dessa grupper hade varit uppskattade och värdesatta i samhället skulle det sannolikt inte behövas något särskilt stöd för minoriteternas språk och kulturer i dag. Majoritetssamhället skulle automatiskt värna dessa språk och kulturer som något värdefullt. Majoritetssamhällets negativa attityder är således en inbyggd del av problemen för de nationella minoritetsspråkens fortlevnad.

Detta förhållande innebär att majoritetssamhällets attityder och dess bemötande av nationella minoriteter är av central och avgörande betydelse för om minoritetslagstiftningen ska kunna få avsedd effekt. De gjorda utvärderingarna från Norrbotten visar att negativa attityder, medvetna eller omedvetna, gentemot de nationella minoriteterna fortfarande finns kvar i viss mån. Att förhålla sig passiv eller likgiltig mot lagstiftningen rörande minoritetsspråk och de minoritetspolitiska målsättningarna är också ett ställningstagande.

Många av de individer som i dag identifierar sig med eller definierar sig som medlem i någon av de grupper som räknas som nationella minoriteter är två- eller flerspråkiga i någon grad. Vid sidan av sitt minoritetsspråk talar många svenska, men de finns även många vars minoritetsspråk är starkare och vars svenska är det svagare språket. Språkförhållandena skiljer sig mellan de olika minoritetsgrupperna och ofta kan man se tydliga skillnader mellan dem som är äldre och dem som är yngre och barn.

9 Ombudsmannen för etnisk diskriminering: ”Diskriminering av romer i Sverige – rapport från DO:s projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av romer”, 2004 10 Advisory Committee (2002) s 7-8, 10

Lars Elenius visar i sina rapporter (se avsnitt 4) att modersmålet ofta talas hemma och i den privata sfären medan svenska används ute i samhället och i kontakter med majoritetsbefolkningen. Liknande resultat finner vi även i de undersökningar utredningen genomfört (se avsnitt 9 nedan). Elenius beskriver hur den svenska statens assimileringspolitik har bidragit till att minoritetsindivider kan ha en kluven inställning till sitt modersmål. För att klara sig i samhället har individen varit tvungen att lära sig svenska. Minoritetsspråket har inte varit något som samhället har värdesatt och detta har i en del fall även påverkat individens egen inställning till språket. Ibland har resultatet blivit att man inte velat eller haft tillräckliga kunskaper i det egna språket för att kunna överföra språket till nästa generation.

Att majoritetssamhällets stigmatiserande språksyn påverkar en minoritets inställning till det egna språket och viljan att överföra språket till nästa generation kan illustreras med följande exempel som rör sverigefinnar.

Exempel:

Många sverigefinnar flyttade till Sverige i vuxen ålder och det är inte ovanligt att individer inte tillägnat sig svenska språket i tillräcklig grad. Många av deras barn lärde sig inte finska ordentligt. Att vara finne i Sverige var under 1960- och 1970-talen inte nödvändigtvis något som det svenska samhället uppskattade eller värdesatte på ett positivt sätt. En del av de finnar som hade invandrat under efterkrigstidens arbetskraftsinvandring hade sociala problem och om dessa negativa sidor skrevs det i svensk media. Finnarna betraktades som flitiga arbetare, men de hade i allmänhet en låg social status i det svenska samhället.

För de invandrade finnarnas barn har föräldrarnas låga sociala status ofta satt sina spår i deras identitet och även inställningen till det egna modersmålet. Många har valt att ”bli svenskar” så fort som möjligt och förnekat sitt finska ursprung. Professor Jarmo Lainio har beskrivit majoritetssamhällets inställning till finska språket i Sverige bl.a. på följande sätt:

”Finskans prestige, dess sociala värdering, är delvis avhängig dess användares sociala status, vilken normalt varit lägre än majoritetsbefolkningens. Detta har också påverkat användningen av svenska bland finnar. Finska har i den svenska miljön blivit uppfattat som en etnisk och social markör. I den svenska som finnar av första generationen använt har finskan kunnat kännas

igen, vilket har fungerat stigmatiserande... Finskan i sig har i svensk miljö inte accepterats som umgängesspråk när svenskar varit närvarande, varken tidigare eller i våra dagar. En process, vars betydelse är svår att överblicka, är den kampanj som fördes mot finnar under 1960-talet i olika media – ”En finne igen!”. Den baserade sig på en generaliserad bild av ett mindretal finnars alkoholmissbruk i miljonprogrammets höghuslådor och ungkarlarnas barackliv. Finskan kopplades ihop med denna generaliserade bild av finnar.

Både bilden av den fulle finnen och den assimilerande attityden har i vardagslivet bidragit till en annan extrem myt, den om den tyste finnen. Många har föredragit att inte ta till orda i svenskars sällskap på en svenska, som de själva, landsmän och svenskar ansett vara undermålig. Finskan har heller inte använts då det ofta lett till kommentarer från svenska skol- och arbetskamrater. På samma grunder som finlandssvenskan i Finland drabbas finskan i Sverige av negativa omdömen, som på olika sätt förmedlas till talarna: ”de talar alltför högt, det låter hårt och aggressivt och säkert talar de illa om oss”.

Den låga prestige som finskan åtföljdes av var en del av argumenteringen till att man inte behövde lära ut finska i skolan: den kan ändå inte användas till något matnyttigt. Många sverigefinska föräldrar och barn kom att överta denna syn på finskan.

Avsaknaden av högre finskspråkiga socialgrupper och en medelklass innebar också att förutsättningarna för en standardspråklig kultur – en ”finkultur” – till stora delar saknades under de kritiska första decennierna. Finskan fick närmast funktion som talspråk, vilket betytt att dess prestige blivit lägre. Det finns i de flesta kulturer med sedan länge standardiserade skriftspråk en oskriven men väl fungerande princip för nedklassning av språkliga varieteters status: lägre socialgruppers språk betraktas som sämre och ges generellt lägre status just därför att de talas av lägre socialgrupper. De lägre sociala grupperna kan tala en lantlig dialekt eller en social varietet av samma språk som det standardiserade språket, eller ett annat språk. Sverigefinnarna som grupp uppfyllde väl dessa kriterier, en del uppfyllde t.o.m. flera av dem.”11

11 Jarmo Lainio: ”Finskans ställning i Sverige och dess betydelse för sverigefinnarna” i ”Finnarnas historia i Sverige” vol. 3 s 271–272

I dag har många sverigefinnar en mycket mer positiv syn på det egna språket och även sitt ursprung.12 Sverigefinnarnas sociala status i samhället har förbättrats. Erkännandet av sverigefinnarna som nationell minoritet har haft en statushöjande effekt och upplevs av många sverigefinnar som ett sent kommet erkännande och värdesättande av sverigefinnarnas betydelse för det svenska samhället. Detta tolkas som att den svenska staten äntligen accepterat dem som jämlikar.

Genomförandet av minoritetspolitiken har satt i gång en läkande och revitaliserande process hos de nationella minoriteterna. Arbetet med att öka de nationella minoriteternas kunskaper om Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter måste förbättras. Inom förvaltningsområdena har berörda minoriteters medvetenhet om de möjligheter som minoritetspolitiken ger ökat. Möjligheterna att använda sig av det egna minoritetsspråket har också ökat. På sikt torde allt fler välja att använda sig av språket i offentliga sammanhang. Samtidigt verkar det fortfarande finnas behov av att vidta ytterligare åtgärder när det gäller informationen till minoriteterna i Norrbotten, eftersom många enskilda fortfarande inte vet vilka rättigheter språklagarna garanterar enskilda.

En ökad efterfrågan på tjänster på det egna språket från minoriteternas sida är således beroende av hur man lyckas förbättra möjligheterna att använda sig av de rättigheter som språklagarna ger och om bemötandet av enskilda uppfattas som positivt av den enskilde minoritetsmedborgaren.

6.4 Aktiva åtgärder krävs för att främja minoritetsspråken

Min bedömning:

Implementering av konventionsåtagandena förutsätter att staterna främjar minoritetsspråken genom aktiva åtgärder på nationell, regional och lokal nivå. Sådana åtgärder skall syfta till att medlemmar av minoriteterna får information om sina språkliga och övriga minoritetsrättigheter. Åtgärder med syfte att skapa en positiv attityd hos majoriteten när det gäller minoritetssprå-

12 Se t.ex. Svensk kyrkan: ”Hemmet finns där vägarna möts – Sverigefinländarns liv i samhälle och kyrka” (2002) s 38

ken måste också vidtas. Detta gäller särskilt de tjänstemän som skall informera och tillhandahålla rättigheterna.

I ramkonventionens artikel 5 anges att staterna åtar sig att främja de nationella minoriteternas möjligheter att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv.”

Detta innebär att det krävs aktiva åtgärder. En passiv inställning eller likgiltighet rörande språklagstiftningen hos samhällets representanter som har att implementera konventionsåtagandena är inte förenlig med kravet på att “främja” språken och kulturerna såsom anges i ramkonventionens bestämmelse. En tydlig politisk markering att de nationella minoriteternas språk och kulturer skall bevaras och främjas skulle, enligt min uppfattning, påverka den allmänna inställningen till de nationella minoriteterna och samhällets bemötande på ett positivt sätt.

Den nuvarande minoritetsspråklagstiftningen skiljer sig inte i grunden från annan nationell lagstiftning. Lagstiftaren fattar beslut om införandet av lagregler som skall genomföras på olika nivåer i samhället. Hyltenstam och Milani bedömer att det finns ett visst ”passivt motstånd” mot genomförandet av lagstiftningen ute på fältet. Något utrymme för att inte ge service på minoritetsspråket eller annat godtyckligt beteende finns inte. De faktiska möjligheterna för enskilda att nyttja en lagstadgad rättighet får inte begränsas genom att kommuner eller myndigheter inte anställer personal som behärskar minoritetsspråken eller att information om rättigheterna inte lämnas till allmänheten.

Ett aktivt främjande av minoritetsspråken innebär dels att syn-

liggörande av lagens möjligheter att nyttja minoritetsspråken

måste bli bättre, dels att personer som arbetar på myndigheter och som möter allmänheten medvetandegörs om de lagstadgade rättigheterna att använda minoritetsspråk. Ett aktivt främjande kan bestå av att förvaltningsmyndigheter och domstolar organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att personalen känner till lagstiftningen rörande nationella minoriteter och förstår syftet med regelverket. Den personal som först möter allmänheten skall vara särskilt insatta så att det kan ge allmän information eller i vart fall lotsa samtal och besök vidare till någon som kan bistå på minoritetsspråket.

Myndigheterna skall organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att det finns beredskap och rutiner för att bemöta önskemål från enskilda att använda minoritetsspråk. Det kan t.ex. innebära kart-

läggning och angivande av särskild språkkompetens i interna telefonkataloger och på intranät och hemsidor. Om minoritetsspråkstalande personal inte finns på myndigheten bör sådana rutiner utarbetas att tolk kan ordnas med relativt kort varsel. I myndighetens lokaler, hemsidor och annat informationsmaterial skall det framgå att service lämnas på minoritetsspråk. Om den minoritetsspråkiga servicen begränsas till vissa tider och vissa platser skall sådant tydligt anges både på svenska och på minoritetsspråket.

När det gäller kommuners skyldigheter att erbjuda förskola och äldreomsorg bör sådana möjligheter särskilt observeras i allmän information som riktar sig till potentiella brukare. Information om dessa möjligheter bör även lämnas på minoritetsspråket. På kommunala hemsidor bör det t.ex. finnas särskilt angivet vart enskilda skall vända sig om för denna typ av önskemål och vilka regler som gäller för nationella minoriteter. I olika typer av uppräkningar av t.ex. förskolor bör det minoritetsspråkig alternativet särskilt anges. Det är också lämpligt att gå ut med riktad information till t.ex. äldre minoritetsmedborgare när det gäller möjligheten att få äldreomsorg på sitt eget minoritetsspråk. Ett effektivt sätt kan vara att ordna informationsträffar tillsammans med organisationer som företräder nationella minoriteter eller på annat sätt vänder sig till de olika minoritetsgrupperna.

Det handlar således om att synliggöra de minoritetsspråkiga möjligheter som lagen ger. Samtidigt är det mycket viktigt att myndighetspersonal som i första hand kommer i kontakt med nationella minoriteter är positivt inställda till nationella minoriteter och att de förstår vad som är syftet med att erbjuda samhällsservice på minoritetsspråken. Ett positivt bemötande från myndighetshåll kan förväntas leda till att enskilda i högre grad kommer utnyttja av dessa tjänster.

Ett aktivt främjande skulle också kunna bestå av medvetet arbete på lokal nivå där man i t.ex. kommunal verksamhet lyfter fram de nationella minoriteternas behov i olika sammanhang. Genom att anordna seminarier eller informationsträffar för kommunalt anställda eller för den breda allmänheten kan kunskaperna om de nationella minoriteterna öka. Majoritetsmedborgarnas ökade kunskaper kan förväntas öka förståelsen för de nationella minoriteternas behov och skapa en ökad respekt och en öppnare och mer positiv attityd till användningen av minoritetsspråken.

Erfarenheterna visar att man i nuvarande förvaltningsområden hanterat de minoritetspolitiska frågorna på olika sätt och att ambi-

tionsnivån varierat mellan kommunerna. Som vi kan se av de yttranden som lämnats till utredningen från kommunerna i Norrbotten har medvetenheten i minoritetsfrågorna på lokal nivå blivit bättre. Vissa av kommunerna talar t.o.m. med stor entusiasm om sitt arbete med minoritetsfrågorna.

Det finns anledning att lyfta fram det som visat sig vara särskilt framgångsrikt i kommunernas arbete. I flera av kommunerna har man tagit fram kommunala handlingsplaner för minoritetsfrågorna och i Haparanda kommun har man även utarbetat ett policydokument för arbetet med tvåspråkighetsfrågor.

I arbetet med att aktivt främja minoritetsspråken anser jag därför att samtliga kommuner i landet bör överväga utarbetande av handlingsplaner för de minoritetspolitiska frågorna. Det är särskilt viktigt i de kommuner som ingår i förvaltningsområdena. Det finns flera skäl till varför arbetet med handlingsplaner kan vara positivt. Till en början behöver en kartläggning göras av de nationella minoriteternas behov på det lokala planet i respektive kommun. I kartläggningsarbetet bör bl.a. de nätverk av föreningar, församlingar, skolor etc. som de nationella minoriteterna byggt upp på lokal nivå, användas för att på ett bättre sätt nå enskilda som tillhör nationella minoriteter. Som påpekats i avsnitt 4.7.7 har kommunerna i arbetet med framtagandet och fastställandet av handlingsplaner för minoritetsfrågor, gjort medvetna val och tydliga prioriteringar i olika frågor. Samtidigt har man identifierat och definierat de områden där kommunen särskilt skall arbeta med minoritetsfrågorna. Det blir därmed ett naturligt sätt fått in frågorna i den kommunala verksamheten och kommunen kan sätta upp olika etappmål som är anpassade till de lokala förhållandena. Handlingsplanerna blir också ett arbetsverktyg som gör att arbetet och måluppfyllelsen kan följas upp bättre.

I detta arbete skall kommunerna ha en löpande dialog med företrädare för de nationella minoriteterna. Arbetet med handlingsplaner kan därmed även fungera som verktyg för att öka medvetenheten bland de nationella minoriteterna. Arbetet blir också ett incitament för att minoriteterna ställer upp egna mål och gör prioriteringar på lokal nivå.

6.5 Tydligare statligt ansvarstagande för implementeringen

Min bedömning:

Kommunerna behöver stöd i sitt arbete med minoritetsfrågorna. Det behövs även en tydligare statlig styrning av kommunerna för att konventionsåtagandena rörande minoriteter skall uppfyllas. Det finns ingen sektorsmyndighet som bär ansvar för genomförande av minoritetspolitiken. Länsstyrelsens roll i minoritetsfrågorna bör därför utvecklas.

Mitt förslag:

En länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Myndigheten skall på eget initiativ eller efter anmälan vidta de åtgärder som behövs. Detta innefattar styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning och bevakning av minoritetsfrågorna. Enskilda skall kunna vända sig till myndigheten med klagomål om lagens efterlevnad. Det nationella ansvaret bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län.

Det finns ingen sektorsmyndighet på det minoritetspolitiska området. När minoritetspolitiken infördes år 2000 fick kommunerna i Norrbotten ansvar för att genomföra den nya politiken inom förvaltningsområdena. Det har inte varit någon lätt uppgift för de berörda kommunerna att omsätta konventionsåtaganden på det lokala planet, särskilt med tanke på att de fått begränsat stöd i detta arbete. Tiden mellan riksdagsbeslutet och de nya språklagarnas ikraftträdande var dessutom kort.

Länsstyrelsen i Norrbottens län fick en samordnande roll i arbetet att förverkliga de nya språklagarna. Länsstyrelsens möjligheter att driva frågorna var dock begränsade eftersom man fick mycket små ekonomiska medel till detta (motsvarande en heltidstjänst). Med beaktande av det som framkommit vid uppföljningarna av minoritetspolitiken kan man dock konstatera att det skulle ha behövts mer stöd och styrning från statligt håll. Initialt samordnat stöd hade dessutom varit kostnadseffektivt.

Min bedömning är att det alltjämt finns ett stort behov av tydligare styrning, stöd och samordning av det minoritetspolitiska arbetet. Behovet av en ansvarig myndighet har diskuterats tidigare i olika sammanhang. Erfarenheterna från fem års bristande imple-

mentering av konventionsåtagandena och minoritetsspråkslagarna visar att en myndighet bör ges ansvar för implementeringen och för att driva frågorna framåt. En myndighet måste ta ansvar för att följa upp att de brister som framkommit faktiskt åtgärdas. Det är dessutom angeläget att detta bredare ansvarstagande kommer till stånd omgående.

Att tillskapa en ny myndighet för detta ändamål förefaller inte särskilt rimligt i dagsläget. Ett bättre och mer kostnadseffektivt alternativ är istället att utveckla länsstyrelsens roll, som i dag innefattar ett samordnande ansvar i minoritetsfrågor. Skulle det på sikt visa sig, att detta inte räcker för att säkerställa konventionsåtagandena rörande nationella minoriteter, får man överväga införandet av en minoritetsombudsman eller dylikt. En sådan myndighet finns i Finland.13 I ett första skede bör dock befintliga statliga tillsynsstrukturer prövas. Hos länsstyrelserna finns redan en bred och lång erfarenhet av arbete med kommuner och där finns stora kunskaper om förhållandena i kommunerna i respektive region.

I nuvarande system har länsstyrelsen i Norrbottens län ansvar för att genomföra lagstiftningen på den egna myndigheten, administration och fördelning av statsbidragen samt utvärdering av lagstiftningens genomförande. En utvidgning av nuvarande förvaltningsområden skulle innebära att fler länsstyrelser skulle beröras av minoritetspolitiken.

Länsstyrelseutredningen lade i sitt betänkande fram förslag rörande bl.a. samordning och samverkan mellan länsstyrelserna på olika områden.14 I betänkandet diskuteras möjligheten att koncentrera viss verksamhet till en eller ett fåtal länsstyrelser och denna/dessa skulle ha ett nationellt ansvar för en fråga. Som exempel nämns jordbruks- och vattenadministrationen. På motsvarande sätt skulle man kunna koncentrera de minoritetspolitiska frågorna till en länsstyrelse.

Enligt min bedömning bör därför en länsstyrelse i landet ges nationellt ansvar för de minoritetspolitiska frågorna. Denna länsstyrelse skulle ges en roll som liknar det ansvar som åligger sektorsmyndigheter på olika områden. Övriga länsstyrelser, som berörs av förvaltningsområdena, bör ges ansvar för att genomföra lagstiftningen på den egna myndigheten samt bistå länsstyrelsen med na-

13 Finlands minoritetsombudsman har till uppgift att bl.a. främja goda etniska relationer, trygga etniska minoriteters ställning och rättigheter, övervaka principen om etnisk ickediskriminering, rapportera, komma med initiativ och ge information. Lag om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden 13.2.2001/660 14 Länsstyrelseutredningen: ”Det ofullständiga pusslet”, SOU 2004:01

tionellt ansvar i dess uppdrag. Bestämmelser rörande tillsyn med följande lydelse bör därför införas i den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk:

Lag (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

15 §

Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag.

Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att lagens ändamål skall kunna tillgodoses.

16 §

Tillsyn över kommunernas verksamhet enligt denna lag utövas av Länsstyrelsen i Stockholms län, i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet.

Det nationella tillsynsansvaret för de minoritetspolitiska frågorna skall inte omfatta områden inom minoritetspolitiken där det redan finns sektorsmyndigheter såsom Skolverket, Socialstyrelsen, Statens kulturråd etc. Länsstyrelsen med nationellt ansvar bör givetvis samverka med dessa myndigheter för att Sveriges konventionsåtaganden rörande nationella minoriteter skall uppfyllas på bästa sätt.

Länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna bör, enligt min mening, ha ansvar för följande:

1. Styrning

2. Tillsyn

3. Fördelning av ekonomiska resurser

4. Samordnings- och informationsansvar

5. Bevakning och rapportering

Länsstyrelsen med nationellt ansvar bör samråda med företrädare för nationella minoriteter genom en aktiv dialog i frågor som berör minoriteterna.

Thomas Hammarberg har i sin utvärdering av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter påtalat att det inte finns någon institution dit enskilda medborgare kan vända sig till för den som anser sina rättigheter kränkta:

I viss mån kan han eller hon vända sig till JO eller DO om det är frågan om diskriminering. De internationella åtagandena går längre än så och innehåller s.k. kollektiva rättigheter. Här finns det behov av tydligare skyddslagstiftning.15

Genom sitt tillsynsarbete skulle länsstyrelsen även fånga upp de brister som finns i kommunernas hantering av minoritetsfrågorna. Enskilda individer som tillhör nationella minoriteter har i dag svårt att föra fram klagomål på bristande implementering av konvention-

15 Hammarberg (2005) s 36

såtagandena.16 Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar bör ges i uppgift att ta emot klagomål och påpekanden från enskilda och de nationella minoriteternas företrädare. Att följa upp sådana påpekanden blir en naturlig del av tillsynen.

Genom att samla sakkunskap på det minoritetspolitiska området till en myndighet finns det möjlighet för olika aktörer att vända sig till länsstyrelsen med nationellt ansvar för att få stöd i det egna arbetet med minoritetsfrågorna. Länsstyrelsen bör därför ha sådan språkkompetens och juridisk kompetens att den kan förmedla kunskaper om Europarådskonventionerna till kommuner och myndigheter. Länsstyrelsen bör vidare kunna bistå i utbildningsinsatser som rör minoritetsfrågorna. Språkkompetens för att bistå nationella minoriteter och för att kunna göra omvärldsanalyser på området vore också önskvärt och i enlighet med andan i konventionerna. T.ex. förs debatten av minoritetsfrågorna nästan uteslutande i minoritetsmedia på respektive minoritetsspråk.

De länsstyrelser som kan komma i fråga för det nationella tillsynsansvaret är, enlig min mening, en av länsstyrelserna i Stockholm/Mälardalen eller Länsstyrelsen i Norrbottens län. Av dessa skulle jag i första hand förorda Länsstyrelsen i Stockholms län. Anledningarna till detta är flera.

För det första bör myndigheten vara centralt placerad i landet eftersom det nationella ansvaret omfattar samtliga kommuner i landet, även om tyngdpunkten för myndighetens arbete kommer att ligga på förvaltningsområdenas kommuner. Genom en placering i Stockholm hamnar myndigheten inom det största förvaltningsområdet, med tanke på antalet kommuner som ingår, och även det område där det totala antalet personer som tillhör nationella minoriteter är störst. Kommunikationerna till Stockholm är goda från hela landet, vilket bör underlätta arbetet.

För det andra bör myndigheten vara placerad så att avståndet till andra viktiga aktörer och samarbetsorgan inte blir för långt. Bland statliga samarbetsorgan som finns nära till hands kan nämnas bl.a. myndigheter som Skolverket, Myndigheten för skolutveckling, Socialstyrelsen, Statens kulturråd och även Regeringskansliet med sina departement. Andra aktörer som finns placerade i Stockholmsområdet eller i närheten av Stockholm är organ som verkar inom mänskliga rättigheter och diskriminering, bl.a. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. På forskningssidan finns

16 Någon klagorätt för enskilda till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna finns inte på grundval av bestämmelserna i minoritetskonventionerna.

många viktiga institutioner i regionen: Stockholms universitet med Centrum för tvåspråkighetsforskning och forskning i finska och meänkieli, Uppsala universitet med Forum för nationella minoriteter (NAMIS) och Centrum för multietnisk forskning samt även forskning i finska och samiska, Mälardalens högskola med Finskt språk- och kulturcentrum samt forskning i finska, Södertörns högskola med Multikulturellt centrum samt slutligen Språkforskningsinstitutet i Rinkeby. I regionen finns även andra institutioner av stor betydelse i sammanhanget, såsom Romskt kulturcentrum, Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden samt organisationen Sveriges kommuner och landsting.

För det tredje har nuvarande samrådsmöten mellan regeringen och företrädare för de nationella minoriteterna regelmässigt genomförts i Stockholm. Det talar för att de nationella minoriteterna har organiserat sitt arbete på ett sådant sätt att representation finns i Stockholm och att grupperna kommer ha möjligheter att delta aktivt i arbetet i Stockholm.

För det fjärde kommer länsstyrelsen med nationellt ansvar behöva ta ett betydande samordningsansvar i samband med utvidgning av förvaltningsområdena. Jag återkommer till detta uppdrag i avsnitt 11. För finska förvaltningsområdets del innebär förslaget som läggs i detta betänkande att 53 kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen skulle komma att beröras. Med tanke på länsstyrelsens centrala roll bör avståndet vara kort. Antalet kommuner som skulle kunna komma i fråga när det gäller utvidgningen av det samiska förvaltningsområdet (nästa led i utredningens arbete) är betydligt färre. I det perspektivet anser jag att det vore värdefullt om länsstyrelsen kan delta aktivt i arbetet med synliggörande och medvetandegörande av de minoritetspolitiska frågorna ute på fältet tillsammans med berörda kommuner. Den stora koncentrationen av kommuner i Stockholmsregionen talar således för detta val eftersom den geografiska närheten skulle innebära ett kostnadseffektivare genomförande.

För det femte är Länsstyrelsen i Stockholms län en stor myndighet jämfört med många andra länsstyrelser ute i landet. Myndigheten har redan i dag en stor organisation och bör kunna ta sig an även denna relativt stora fråga. Eftersom det är en stor myndighet med många anställda inom olika verksamheter blir det lättare att organisera verksamheten så att språkkompetens blir tillgodosedd i personalsammansättningen (t.ex. att någon av alla de som arbetar med en fråga talar minoritetsspråk.) På en liten myndighet är det

mycket svårare att få motsvarande språkliga bredd när antalet medarbetare är litet.

Slutligen, av länsstyrelserna i Mälardalsregionen är den språkliga kompetensen i finska bäst tillgodosedd vad gäller antalet medarbetare som behärskar finska språket just i Stockholm, enligt de uppgifter länsstyrelserna lämnat i yttranden till utredningen. Den största nationella minoriteten är koncentrerad till Stockholmsregionen och kunskaper i finska språket kommer att vara värdefulla för den myndighet som ges nationellt ansvar, särskilt i samband med genomförandet av utvidgningen. Att kunna föra en direkt dialog med lokala sverigefinska organisationer ute på fältet kommer att underlätta utvidgningen. Möjligheterna att förstärka språkkompetensen i första hand samiska och meänkieli, bör dessutom vara ganska goda i Stockholm.

Sammanfattningsvis anser jag att Länsstyrelsen i Stockholm har mycket goda förutsättningar för uppdraget. Ovanstående argumentet talar enligt min mening emot att Länsstyrelsen i Norrbotten ges det nationella ansvaret för minoritetsfrågorna.

6.6 Åtgärder för att öka kunskaperna om Sveriges konventionsåtaganden

Min bedömning:

Kunskaperna om Europarådets minoritetskonventioner och den svenska lagstiftningen rörande minoriteter måste öka på nationell, regional och lokal nivå.

Mitt förslag:

En 3-årig nationell informations- och utbildningsinsats för att synliggöra de nationella minoriteterna bör genomföras under ledning av länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar. Länsstyrelsen bör vidare ges i uppdrag att se över frågan om tillgängligt material rörande minoritetskonventioner, nationell lagstiftning och nationella minoriteter. Översättning av material bör göras i större utsträckning till svenska och de nationella minoritetsspråken. Informationsmaterial rörande minoritetsfrågorna och språkfrågor bör tas fram. Materialet skall användas för att öka kunskaperna hos beslutsfattare, tjänstemän, allmänheten och även de nationella minoriteterna.

Den svenska statens erkännande av de fem nationella minoriteterna och deras språk innebär ett viktigt initialt steg i stärkandet av minoritetsspråken. Erkännandet verkar på två olika plan. Det är dels en markering gentemot de nationella minoriteterna att Sverige som stat väljer att aktivt värdera dessa språk på ett positivt sätt och att språkens fortlevnad har betydelse för Sverige som nation, oavsett vilken statsmaktens tidigare inställning gentemot dessa språk har varit. Dels måste erkännandet även ses som en markering gentemot majoritetssamhället. Även majoritetssamhället måste anamma denna nya positiva inställning och förstå varför dessa språk skall främjas, för att de i konventionerna angivna syftena skall uppnås. Om majoritetssamhället inte delar denna acceptans och detta värdesättande av minoritetsspråken, kommer den minoritetspolitiska reformen inte att få någon betydelse för de nationella minoriteterna eller för samhället i stort.

I artikel 6 av minoritetsspråkskonventionen anges att undertecknande stater förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om rättigheter och skyldigheter i konventionen.

Det blev tidigt uppenbart i utredningens arbete att den allmänna medvetenheten och kunskaperna om de nationella minoriteterna och minoritetspolitiken är mycket begränsad bland beslutsfattare, tjänstemän och den breda allmänheten ute i landet. Även de utvärderingar som gjorts av den minoritetspolitiska reformen visar med stor tydlighet att de minoritetspolitiska målen inte får särskilt stort genomslag på det lokala planet. För att gå vidare i stärkandet av de nationella minoritetsspråken måste man fortsätta arbeta aktivt med att öka kunskaperna om de nationella minoriteterna och Sveriges åtaganden rörande de nationella minoriteterna. Detta måste ske genom information och kunskapsöverföring.

För att öka kunskaperna om de nationella minoriteterna, deras språk och kulturer samt minoritetspolitiken behöver en informations- och utbildningsinsats genomföras. Kunskaperna om dessa frågor måste öka på olika plan i samhället. Dels behöver den breda allmänheten ges kunskap och information om de nationella minoriteterna och vikten av att minoriteternas språk och kultur fortlever som en del av det svenska kulturarvet. Dels behöver beslutsfattare och tjänstemän i kommuner, landsting, myndigheter, domstolar ges konkreta kunskaper om de minoritetspolitiska frågorna och Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter. Dels behöver de nationella minoriteterna själva ges möjlighet att skaffa sig fördju-

pade kunskaper om Europarådets konventioner och förmedla kunskaperna inom sina egna organisationer.

Jag anser därför att medel skall avsättas för ett 3-årigt projekt som leds av länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna. Syftet är att öka kunskaperna i dessa frågor och ge människor som i sitt arbete kommer i kontakt med dessa frågor bättre verktyg att arbeta med frågorna. Konkret kan det vara frågan om metodstöd i arbetet med service på minoritetsspråk, kompetensutveckling när det gäller ett visst minoritetsspråk, innehållet i Europarådets konventioner, fördjupade kunskaper i tvåspråkighet etc. Exempel på insatser skulle t.ex. kunna vara att låta personal som arbetar med äldreomsorg få gå en kurs i minoritetsspråket, att låta barnomsorgspersonal få kompetenshöjande utbildning rörande tvåspråkighetsfrågor i förskolan. De nationella minoriteterna skulle även kunna genomföra olika typer av insatser som på olika sätt främjar det språkbevarande arbetet inom minoritetsgrupperna, t.ex. tvåspråkighetsprojekt som riktar sig till föräldrar till minoritetsbarn.

Det är viktigt att ett större anslag avsätts för att denna kunskapshöjande insats genomförs i samband med att de förstärkta insatserna på minoritetspolitikens område. Informations- och utbildningsinsatsen fungerar då som en extra stimulans i arbetet. Under år 1-2 skall det vara möjligt för kommuner, myndigheter, domstolar och organisationer som företräder nationella minoriteter att ansöka om medel från länsstyrelsen för olika typer av informations- och utbildningsinsatser. Medlen skall användas senast år 3.

Länsstyrelsen bör även genomföra en allmänt riktad informationskampanj som riktar sig mot den breda allmänheten och även minoriteterna. Information behöver bl.a. lämnas till de nationella minoriteterna rörande den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det kan ske genom riktade insatser och genom allmän information i t.ex. kommunala dokument, trycksaker och på en hemsida. En underutnyttjad effektiv resurs i detta sammanhang är, som påpekats tidigare, de nationella minoriteternas egna nätverk (organisationer, församlingsverksamhet, utbildningsinstitutioner etc.). Användningen av sådana nätverk innebär oftast att informationen kan förmedlas på minoritetsspråket till berörda utan att man behöver använda sig av tolkar. Information som förmedlas genom minoritetsmedia har också stora möjligheter att nå berörda.

Översättning av dokument och material rörande minoritetsfrågorna till svenska och de olika minoritetsspråken är en angelägen

fråga. Mängden tillgängligt material på svenska är i dag begränsat, och än mer begränsat på minoritetsspråken. Det finns stor anledning att se över denna fråga. För att de nationella minoriteterna skall kunna hävda sina rättigheter i enlighet med Europarådets konventioner måste grundläggande material, såsom översättningar av konventionstexterna, finnas tillgängligt på minoritetsspråken. Bland annat Sveriges och Europarådets rapporter rörande Sveriges tillämpning av konventionerna måste göras tillgängliga på svenska och minoritetsspråken. Det räcker inte att endast översätta Europarådets slutsatser och publicera dessa på minoritetsspråken.

När det gäller information från staten till rättstillämparen har justitiedepartementet tagit fram skriftligt material rörande nationella minoriteter och minoritetspolitiken. Informationen har även översatts till de nationella minoritetsspråken. Lagarna om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli har även översatts till respektive språk som berörs.

Tillgängligt material och gjorda översättningar måste även göras tillgängliga på ett bättre sätt. Om en lag översättes till minoritetsspråk skall det framgå i registret för svensk författningssamling, SFS. Officiellt översatt svensk lagtext till minoritetsspråk skall vara lika lätt att få tag i som svenskspråkig lagtext. Det lämpligaste vore att sådana officiella översättningar gjordes tillgängliga i svensk författningssamling.

Detta är särskilt viktigt att översatt material och annat informationsmaterial, av alla de slag, görs tillgängligt om ännu fler kommuner skulle komma att ingå i förvaltningsområdena. En viktig uppgift för Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar blir samordnings- och informationsansvar för lagstiftningen rörande nationella minoriteter. Länsstyrelsen bör bygga upp en kunskapsbank i dessa frågor och aktivt sprida kunskaperna på nationell, regional och lokal nivå genom informationsinsatser, utbildningsinsatser etc. i samarbete med rättstillämpande myndigheter på nationell, regional och lokal nivå. Det bör även övervägas hur man skall göra materialet lättåtkomligt för alla som arbetar med minoritetspolitiska frågor i landet. Ett sätt skulle kunna vara att lägga ut material på Länsstyrelsens hemsida där andra myndigheter, organisationer och allmänheten kan hämta information.

Stora samordningsvinster finns att göra på detta område. Det är inte kostnadseffektivt att kommunerna låter göra egna översättningar. Därför bör ett basmaterial finnas tillgängligt som kan anpassas efter de lokala behoven. I basmaterialet kan det även finnas

olika typer av besluts- och skrivelsemallar samt blanketter på minoritetsspråken. Ansvaret att ta fram basmaterialet bör ingå samordnings- och informationsansvaret för länsstyrelsen med nationellt ansvar.

Kunskaperna i språkfrågor i allmänhet och medvetenheten om olika språkbevarande faktorers betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad är ytterst begränsade i det svenska samhället. För att minoritetsspråken skall ges möjlighet att leva vidare och utvecklas i Sverige krävs att kunskaperna i dessa frågor ökar. Ökade kunskaper skulle leda till större medvetenhet. Kunskaperna skulle särskilt behöva ökas på kommunal och myndighetsnivå. Om beslutsfattare och tjänstemän förstod de språkliga sambanden bättre, skulle de tydligare kunna se olika åtgärders påverkan på minoritetsspråkens fortlevnad.

På språkområdet finns flera expertorgan av betydelse i sammanhanget: Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden, Samiska språknämnden och Sametinget. Dessa expertorgan besitter alla stora sakkunskaper i språkfrågorna som berör de nationella minoriteterna. Staten bör i sitt arbete på ett bättre sätt använda sig av den expertis språknämnderna besitter.

I det fortsatta arbetet med att främja de nationella minoritetsspråken finns det, enligt min mening, anledning att ta fram utbildningsmaterial som behandlar konventionsåtagandena och även språkbytesprocessen (inklusive de olika faktorer som påverkar språkbevarandet och främjar de nationella minoritetsspråken). Det vore därför värdefullt att låta språknämnderna och även språkforskare på området bistå i framtagandet av allmänt utbildningsmaterial i dessa frågor. Det finns även anledning att ta med information om tvåspråkighet i sådant utbildningsmaterial, eftersom kunskaperna även i dessa frågor är mycket begränsade.

Detta utbildningsmaterial skulle kunna användas för att öka kunskaperna bland beslutsfattare, tjänstemän och även bland de nationella minoriteterna.

Allmänt informationsmaterial skulle även kunna anpassas så att det kan användas av skolor i samband med undervisning. Kravet i läroplanerna att alla barn skall lära sig om nationella minoriteter, är svåra att förverkliga om det inte finns läromedel på området, vilket bl.a. Europarådet har påpekat i sin rapport.

6.7 Myndigheters skyldighet att informera om rättighetslagstiftningen

Min bedömning:

Förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsområdena är skyldiga att informera om rätten att använda minoritetsspråk i kontakter med myndigheten.

Mitt förslag:

Länsstyrelsen bör i sin tillsynsverksamhet särskilt bevaka kommuners sätt att informera enskilda om deras rätt att använda minoritetsspråk.

Lars Elenius har i sin rapport till riksdagens konstitutionsutskott tydligt visat att myndigheters information till enskilda rörande rätten att få använda minoritetsspråk är ytterst bristfällig på sina håll. Resultaten har varit dåliga både bland kommunala och statliga myndigheter (se figur 9 i avsnitt 4.5.3).

En grundförutsättning för att enskilda skall kunna nyttja de rättigheter som finns är att han eller hon känner till dessa rättigheter. Att lämna information i samband med myndighetsutövningen på myndigheten skall vara en naturlig del av bemötandet av enskilda.

När det gäller myndigheters verksamhet är det särskilt viktigt att det finns ”kanaler” in i verksamheten. En enskild person som tillhör en nationell minoritet skall veta vart i en organisation han eller hon skall vända sig. Om service lämnas på minoritetsspråk på vissa bestämda tider och platser skall detta vara tydligt angivet.

Länsstyrelsen bör i sin tillsynsverksamhet vara särskilt observant på hur kommunerna i förvaltningsområdena hanterar informationen till nationella minoriteter. Det kan gälla t.ex. hur enskilda informeras vid handläggning av ärenden, hur informationen på hemsidor eller inom annan kommunal verksamhet synliggörs eller på vilket sätt syns det i myndighetens lokaler att möjligheten att använda minoritetsspråk finns.

6.8 Nationella minoriteters möjligheter till inflytande måste förbättras

6.8.1 Minoriteters demokratiska underläge

Min bedömning:

Det bristande ekonomiska stödet till organisationer som företräder de nationella minoriteterna begränsar minoriteternas reella möjligheter till inflytande.

Nationella minoriteter måste ges tillgång till demokratiska fora så att även deras synpunkter kan beaktas.

Ett av den svenska minoritetspolitikens mål att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande. Regeringen håller samrådsmöten med representanter från de fem nationella minoriteterna varje år. Vid dessa möten ges minoriteterna möjlighet att få träffa ansvariga statsråd och diskutera angelägna frågor. Vidare inrättade regeringen i oktober 2002 Rådet för romska frågor som ett rådgivande organ till regeringen. Samrådsmötena som hålls mellan regeringen och företrädare för minoriteterna har rådgivande karaktär.

Riksorganisationer som företräder nationella minoriteter tilldelas även särskilda medel för att öka deras möjligheter till inflytande. Fördelningen av dessa medel har jag redogjort för i avsnitt 4.3 ovan. Kraftig kritik har framförts av nationella minoriteter i olika sammanhang mot att det ekonomiska stöd, som utgår till organisationer som företräder nationella minoriteter, är så begränsat. För flera av organisationerna har dessutom stödet minskat sedan den nationella minoritetspolitiken infördes, eftersom det tillkommit allt fler organisationer som företräder nationella minoriteter och det totala stödets storlek varit oförändrat. Möjligheterna för organisationer att de facto driva frågor som berör respektive minoritet på ett effektivt sätt på olika nivåer i samhället är därmed ytterst begränsade.

De nationella minoriteterna har, trots intentionerna i den svenska minoritetspolitiken, alltjämt begränsade möjligheter att påverka i frågor som berör dem. Ytterst handlar detta, enligt min mening, om att de grupper som utgör nationella minoriteter skall ges möjlighet att påverka hur deras kultur skall bibehållas och utvecklas samt hur de väsentliga beståndsdelarna i deras identitet (religion, språk, traditioner och kulturarv) skall bevaras (jmf artikel 5 i ramkonventionen). De nationella minoriteterna har således ett le-

gitimt intresse av att påverka i de frågor som berör samhällets stöd och skydd av dessa grupper. Oftast är det minoriteterna själva som bäst vet vilka behoven är och vilka typer av främjandeåtgärder som skulle kunna få positiv effekt. Tyvärr ges de nationella minoriteterna inte alltid en jämlik roll i detta sammanhang. Det finns fortfarande paternalistiska drag i samhällets förhållningssätt till minoriteterna. Åtgärder vidtas alltjämt för gruppernas bästa och åtgärder vidtas sällan tillsammans med grupperna.

Många av de frågor som har bäring på minoriteternas möjligheter att bevara och utveckla sin kultur och sitt språk fattas på lokal nivå. På den kommunala nivån varierar möjligheterna till inflytande. Av de yttranden som inkommit till utredningen från kommunerna i nuvarande förvaltningsområden framgår att det finns i vart fall visst samarbete på lokal nivå.

Eftersom det hittills inte funnits någon ”expertmyndighet” med ansvar för att driva frågorna framåt på ett nationellt plan har de nationella minoriteterna inte kunnat vända sig till någon myndighet för stöd i sitt arbete. Det innebär också att minoriteterna själva varit tvungna att driva frågorna i respektive kommun utan någon ”draghjälp” från en statlig myndighet med ansvar för frågorna. Om det statliga ansvarstagandet för implementeringen förbättras så som jag föreslår i avsnitt 6.5, kommer de nationella minoriteterna få ”draghjälp” på det lokala planet genom att länsstyrelsen ges ett tillsynsansvar.

Det måste påpekas att de nationella minoriteterna har svårt att driva sina krav och få sina intressen tillgodosedda genom de vanliga demokratiska kanalerna. Minoriteterna är relativt sett så få till antalet på många orter att de har svårt att hävda sig i den demokratiska processen pga. sitt mindretal. Det finns alltid starkare grupper som kan driva igenom sina intressen och få sin del av den ”gemensamma kakan”. Det är också lättare att avfärda krav från mindre grupper. I den allmänpolitiska processen vill majoriteten sällan drivar frågor som i första hand berör minoriteterna. Det kan även vara svårt för minoriteterna att få sina kandidater nominerade till de politiska listorna.

Om det dessutom lever kvar en negativ attityd gentemot nationella minoriteter på orten, är det mycket lätt för majoriteten att avfärda krav från minoriteterna. Man får heller inte bortse ifrån att det på en del orter i kan finnas intressekonflikter som påverkar den allmänna inställningen till nationella minoriteter. Olösta konflikter på andra områden kan också påverka den allmänna attityden och

kvarvarande negativa värderingar som medför bristande förståelse för nationella minoriteters behov i andra sammanhang.

I vissa fall har de nationella minoriteterna inte ens tillgång till demokratiska fora där de skulle kunna framföra sina synpunkter. Till exempel är minoriteternas pensionärsorganisationer så små, i förhållande till majoritetens pensionärsorganisationer, att de inte har rätt till representation i beslutande eller rådgivande organ pga. krav på ett visst antal medlemmar. Detta är närmast att betrakta som strukturell diskriminering av nationella minoriteter. Sveriges andra rapport till Europarådet rörande implementering av ramkonventionen kommenterades av Sverigefinländarnas delegation på följande sätt till Europarådet:

Inflytande i frågor som berör de nationella minoriteterna är en hörnsten i den nationella minoritetspolitiken. Sverigefinska Pensionärsförbund har under flera år haft som mål att få representation i regeringens pensionärskommitté samt landstingens och kommunernas pensionärsråd. Med undantag av ett fåtal kommuner har organisationen inte beviljats närvarorätt i pensionärsråden.17

När det gäller frågor som berör äldre är det särskilt viktigt att olika brukarråd faktiskt fångar in synpunkter från de nationella minoriteterna. Behovet hos äldre som tillhör nationella minoriteter kan skilja sig från majoritetsbefolkningen äldre i vissa avseenden. Många äldre tappar t.ex. senare inlärda språk när de blir äldre och särskilt om de drabbas av demens. För många återstår endast det egna modersmålet (minoritetsspråket). Detta innebär att det ställs andra krav på kommunernas och landstingens planering, bl.a. rörande språkkunnig personal. Äldre minoritetsmedborgare har även kulturellt betingade behov som skiljer dem från majoritetsbefolkningen. Även dessa behov måste tillgodoses.

Det finns således anledning att fundera över om alla grupper i samhället faktiskt har möjlighet att påverka. Regeringen har i andra sammanhang betonat det ömsesidiga beroendet mellan mänskliga rättigheter och deltagande i demokratisk bemärkelse. Av regeringens riksdagskrivelse rörande demokratipolitik framgår:

Även ur demokratipolitikens synvinkel är det viktigt med ett effektivt politiskt deltagande från de nationella minoriteterna. I den mån de na-

17 Skrivelse från Sverigefinländarnas Delegation till Justitiedepartementet, ”Synpunkter från Sverigefinländarnas delegation till Sveriges rapport till Europarådet om Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetspolitik juni 2004”, den 1 juni 2004

tionella minoriteterna inte får tillräckligt utrymme i det politiska samtalet kan särskilda former för politisk dialog behövas.18

Enligt min mening krävs det dock mer än en politisk dialog. Det krävs att minoriteterna ges ett reellt inflytande. Formerna för deltagandet måste, såsom Demokratiutredningen har påpekat, vara sådana de kan ge reella möjligheter till inflytande.19 För att stärka de nationella minoriteternas inflytande krävs det tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna delta i beslutsprocesser, större tillgång till demokratiska fora samt formalisering av formerna för inflytande. I de följande avsnitten 6.8.2 och 6.8.3. lämnas förslag på hur detta skall gå till.

6.8.2 Möjligheten att påverka bör lagregleras

Mitt förslag:

Nationella minoriteters möjligheter till inflytande bör lagregleras. Nationella minoriteter skall ges inflytande på nationell, regional och lokal nivå.

Samrådsorgan för minoritetsfrågor bör därför inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda.

Skyldigheten att ge de nationella minoriteterna inflytande bygger på Sveriges åtagande enligt artikel 7.4 minoritetsspråkskonventionen och i artikel 15 i ramkonventionen. Minoritetsspråkkonventionen förutsätter en aktiv konsultativ dialog sker mellan statsmakten och de nationella minoriteterna:

Minoritetsspråkskonventionen, artikel 7.4

Vid fastläggandet av sin politik i fråga om landsdels- eller minoritetsspråk skall parterna ta hänsyn till de behov och önskemål som uttrycks av de grupper som använder sådana språk. De uppmuntras att i mån av behov upprätta organ för att ge råd till myndigheterna i alla frågor som sammanhänger med landsdels- eller minoritetsspråk.

Det krävs således att det förs en dialog på olika nivåer i samhället. Statsmaktens strävan måste vara att på olika sätt ge de nationella minoriteterna möjligheter att påverka. Rätten till inflytande bör, enligt min mening, lagregleras för att det inte skall råda några tvek-

18 Regeringens skrivelse 2003/04:110, Demokratipolitik, 11 mars 2004, s 97 19 Demokratiutredningen: ”En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet”, SOU 2000:1 s 38

samheter i denna fråga. En lagreglering ger även större tyngd och legitimitet än nuvarande minoritetspolitiska målsättning. Jag föreslår att en bestämmelse med följande lydelse införs:

4 § st 2 lagen (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Som framkommit i yttrandena från kommunerna i Norrbotten till utredningen rörande implementeringen finns det visst samarbete mellan kommunerna och företrädare för de nationella minoriteterna. Samrådsförfarandet är bl.a. nödvändigt för att kunna bedöma vilka frågor och behov som är mest angelägna att ta i tu med. Enligt min mening är det därför viktigt att samtliga kommuner inrättar samrådsorgan för att formalisera samarbete med de nationella minoriteterna på det lokala planet. Det är viktigt för kommunerna att ta tillvara de kunskaper som företrädare för de nationella minoriteterna har om de nationella minoriteternas behov och att samhällets representanter och företrädare för de nationella minoriteterna gemensamt driver de minoritetspolitiska frågorna vidare. Tanken är att de minoritetspolitiska frågorna skall drivas tillsammans med de nationella minoriteterna och åtgärder skall inte bara vidtas för dessa grupper. Förutsättningarna på lokal nivå varierar och det är därför viktigt att kunna hitta lösningar som fungerar lokalt. Ett föredöme för arbetet skulle kunna vara t.ex. arbetet i lokala brukarråd på handikappområdet.

Motsvarande samrådsorgan bör även finnas på den statliga sidan på lokal, regional och nationell nivå.

6.8.3 Det ekonomiska stödet till nationella minoriteter bör ses över

Min bedömning:

För att de nationella minoriteterna skall ges det inflytande som minoritetskonventionerna förutsätter, måste de ges tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna driva olika frågor.

Mitt förslag:

Storleken på nuvarande ekonomiska stöd till de organisationer som företräder nationella minoriteter måste höjas.

De ekonomiska medel som i dag utgår som stöd till organisationer som företräder nationella minoriteter är mycket begränsade. Det totala stödet för budgetåret 2004 uppgick till totalt 4 miljoner kronor för samtliga nationella minoriteter (se avsnitt 4.3). Detta stöd skall användas till att driva minoritetspolitiska frågor på samtliga nivåer i samhället.

Det begränsade ekonomiska stödet har medfört att organisationerna har svårt att på ett effektivt sätt driva minoritetsfrågorna på central och lokal nivå. Arbetet inom organisationerna sker nästan uteslutande på ideell basis. Det påverkar även effektiviteten och de reella möjligheterna till inflytande på ett negativt sätt. Det finns, enligt min bedömning, därför anledning att se över storleken på stödet till organisationer som företräder nationella minoriteter. Detta blir särskilt angeläget om möjligheten att påverka lagregleras och samråd skall ske i kommunerna.

Om de nationella minoriteterna ges större ansvar, genom att deras möjligheter att påverka förbättras, påverkar detta även medvetenheten inom den egna gruppen på ett positivt sätt. Ett sådant ansvarstagande av de nationella minoriteterna har ju även regeringen efterlyst i propositionen 1998/99:143 s 30. Individer som tillhör nationella minoriteter uppmuntras av regeringen att använda och aktivt drar nytta av de nya möjligheterna som öppnas genom de åtgärder som föreslog i propositionen (se ovan avsnitt 6.1).

I avsnitt 2.3.2 nämns interna organisationer som en viktig faktor på gruppnivå som påverkar minoritetsspråkens fortlevnad. Om de nationella minoriteterna själva arbetar aktivt med språk- och kulturfrågorna och samhället stödjer deras organisationer ekonomiskt i dessa strävanden, påverkar det de nationella minoriteternas syn på det egna språket och viljan att bevara språket och kulturen på ett positivt sätt. Genom att aktivt och medvetet arbeta med minoritetsfrågorna och driva processen framåt tar grupperna själva ställning till vilka lösningar som kan vara framkomliga för den egna gruppen och vilka åtgärder man bör satsa på. Samtidigt skulle minoriteterna kunna driva frågorna effektivare på det lokala planet för att processen skall föras framåt och majoritetssamhällets kunskaper och medvetenhet i de minoritetspolitiska frågorna skall öka. Mindre ekonomiska tillskott i stödet för de nationella minoriteterna skulle således kunna få ganska stor effekt.

7. Övriga förslag till åtgärder för att stärka minoritetsspråkens fortlevnad

7.1. Inledning

Huvudtanken med minoritetskonventionerna är att minoriteterna skall kunna bevara sitt språk och sin kultur och att stödja de nationella minoriteternas strävan att föra över detta kulturarv till nästa generation. Den kanske allra viktigaste frågan för de nationella minoriteternas fortlevnad på sikt är således om deras barn ges möjlighet att lära sig minoritetsspråket tillräckligt väl för att språket skall kunna leva vidare. I det perspektivet blir frågan om minoritetsbarns möjligheter till utbildning på och i minoritetsspråket av central betydelse. Utbildningsfrågor är även en av de faktorer på samhällsnivå som påverkar språkbevarandet mest. Det finns därför anledning att titta närmare även på utbildningsfrågorna, om man vill belysa förutsättningarna för minoritetsspråkens fortlevnad.

Utbildningsfrågornas betydelse har även lyfts fram av riksdagens konstitutionsutskott i samband med riksdagsbehandlingen av nuvarande minoritetspolitik:

Utan tvivel är utbildningsfrågorna av grundläggande betydelse för möjligheterna att hålla minoritetsspråken levande. Inte minst gäller detta i fråga om grundskolans undervisning i och på dessa språk. Det är enligt konstitutionsutskottet från bl.a. denna synpunkt givetvis av stor vikt att de föreskrifter som finns om rätt till sådan undervisning vinner fullt genomslag i praktiken.1

Om de nationella minoriteternas möjligheter att överföra språken till nästa generation inte säkerställs, är minoritetsspråkens möjligheter att bevaras begränsade.

1 1999/2000:KU6 s 40

7.2. Nationella minoriteters möjligheter till utbildning

7.2.1. Förskolans och skolans betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad

För den enskilde individen är det ingen lätt uppgift att föra över minoritetsspråket till de egna barnen. Att fostra ett barn till aktiv

additiv tvåspråkighet

2

kräver medvetenhet, kunskap, envishet och

konsekvens av föräldrarna. Det är en särskilt svår uppgift om endast en av föräldrarna talar minoritetsspråket3 och om det inte finns andra individer som också tillhör den nationella minoriteten i omgivningen. För att överföringen av språket till nästa generation skall lyckas och för att barnet skall kunna tillägna sig minoritetsspråket i tillräcklig grad, krävs att språket finns levande även utanför hemmet. Språkforskaren Lenore Arnberg, som gett ut en handbok i tvåspråkighet till föräldrar, beskriver svårigheterna på följande sätt:

Det är svårt för föräldrar att utveckla positiva attityder gentemot tvåspråkighet och dubbelkulturell tillhörighet om de upplever att deras språk och kulturella grupp inte uppskattas av medlemmar av majoritetsgruppen. Attityder på skol- och samhällsnivå kan också påverka barnen på mycket mera direkta vägar, t.ex. när det gäller hur minoritetsspråket och minoritetskulturen företräds i klassrummet, i kursmaterialet, i massmedierna. En viktig framtidsuppgift är alltså att hitta vägar att stödja tvåspråkighet och dubbelkulturell tillhörighet på alla nivåer, inte bara inom familjen utan också i förskolan och skolan, på olika områden inom arbetslivet och i samhället i allmänhet.4

Ett barn som lyckats tillägna sig grunderna i det egna minoritetsspråket i hemmet och som lever i en helt svenskspråkigt samhälle, kommer att få svårigheter att bevara och utveckla språket i tillräcklig grad, när han eller hon hamnar i helt svenskspråkig förskola och skola. Svenska språkets dominans i samhället (omgivningen, media, barnkultur, barnböcker etc.) är så stark att den fortsatta språkutvecklingen i förskole- och skolåldern i många fall kommer att ske på bekostnad av minoritetsspråket. Det gäller därför att hitta sätt att stödja minoritetsspråkets utveckling inom förskolan och skolan.

2 dvs. att inlärning av ett andra språket inte sker på bekostnad av det första språket. 3 Se t.ex. undersökning gjord av Svenska kyrkan (2002). Resultaten i kyrkans enkätundersökning bland sverigefinländare visar bl.a. att personer med endast en förälder som tillhör språkgruppen har mycket sämre självupplevda kunskaper i minoritetsspråket jämfört med personer som har två föräldrar som tillhör språkgruppen. (Diagram 1:4, s 29, 40) 4 Lenore Arnberg: ”Så blir barn tvåspråkiga – Vägledning och råd under förskoleåldern”, 1988, s 31

Professor Mikael Svonni har bl.a. studerat skolans roll i samiska barns språkbehandling. Hans resultat tyder på att skolan förmår att utveckla ett minoritetsspråk som barnen till en stor del behärskar vid skolstart. Detta är särskilt tydligt när det gäller skolbarn som förutom undervisningen i samiska även fått undervisning på samiska. Svonnis resultat visar hur viktigt det är att barnen påbörjar inlärningen av språket redan när de är små, redan i förskoleåldern, för att skolan sedan skall kunna bidra till att utveckla deras samiska.5

När man talar om undervisning på och i minoritetsspråken måste man vara medveten om vilka grundläggande syften utbildningens utformning tjänar. Inom tvåspråkig undervisning skiljer man, enligt språkforskare, i allmänhet mellan två typer av program, nämligen

övergångsprogram (transitional programs) och bevarandeprogram (maintenance programs).

Övergångsprogrammen har det mer eller mindre uttalade syftet att underlätta minoritetsbarns övergång från minoritetsspråket till majoritetsspråket. Detta innebär att undervisning på och i minoritetsspråket under barnets första skolår har en relativt stor andel av timantalet för att sedan successivt minska till förmån för majoritetsspråket. Ett primärt syfte med undervisningen på minoritetsspråket är att möjliggöra kunskapsinhämtning under den period då barnet ännu inte behärskar majoritetsspråket tillräckligt väl för att kunna tillgodogöra sig undervisning på detta språk. Ett annat viktigt mål med undervisningen på minoritetsspråket är att underlätta inlärningen av majoritetsspråket.

Bevarandeprogram syftar å sin sida till att stabilisera och utveckla minoritetsbarnens förstaspråk samtidigt som de i planerade former syftar till att barnen skall lära sig majoritetsspråket. Andelen timmar på minoritetsspråket är i allmänhet större och förekommer genom hela skoltiden.6

Som beskrivits i avsnitt 6.3.1 har språket stor betydelse som kulturbärare av minoriteternas identitet. För de nationella minoriteternas barn handlar undervisning på minoritetsspråket inte om att dessa barn skall integreras i samhället. Det handlar istället om att samhället ger ett aktivt stöd till föräldrar och barn som strävar efter att bevara den egna minoritetsidentiteten, kulturen och modersmålet. Utbildning för de nationella minoriteterna, som har till syfte att fungera som övergångsprogram, är knappast heller förenligt

5 Mikael Svonni: ”Att lära sig samiska – ett minoritetsspråk. Vilken roll har skolan?” i Westergren (1997) s 149 6 Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud: ”Språkbyte och språkbevarande – Om samiskan och andra minoritetsspråk”, 1991, s 89

med intentionerna i Europarådets minoritetskonventioner. Det som istället är aktuellt är åtgärder med syfte att starta bevarandeprogram.

7.2.2. Konventionsbestämmelser rörande utbildning

Som diskuterats i avsnitt 3.2 får stater inte neka minoriteter rätten att ha sitt kulturliv eller att använda sitt eget språk (artikel 27, internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter). I artikel 30 i barnkonventionen garanteras barns rätt att använda det egna språket. I barnkonventionen anges vidare att utbildning skall syfta till att ”utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden…” (artikel 29.1.c).

I Europarådets minoritetskonventioner har förskolans och skolans betydelse för minoriteternas fortlevnad påtalats:

Ramkonventionen, artikel 14.1

Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk.

Ramkonventionen, artikel 14.2

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör en nationell minoritet har tillfredsställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller undervisning detta språk.7

Ramkonventionen tillerkänner även nationella minoriteter rätt att inrätta och driva sina egna enskilda utbildningsinstitutioner (artikel 13).

I minoritetsspråkskonventionen anges bland mål och principer som staterna avser att följa:8

Minoritetsspråkskonventionen artikel 7.1

f) tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer,

7 Notera att ramkonventionens bestämmelser gäller i hela landet och inte bara i förvaltningsområdena. Begreppet ”områden som av hävd eller i betydande antal bebos” skall därmed inte läsas i betydelsen förvaltningsområde. (utredningens kursiveringar) 8 Notera att artikel 7 i minoritetsspråkskonventionen gäller i hela landet. Endast bestämmelserna i del III i konventionen är begränsade till förvaltningsområdena.

g) tillhandahållande av möjligheter för dem som inte talar ett landsdels- eller minoritetsspråk som bor i det område där ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk används, att lära sig detta om de så önskar,

h) främjande av studier och forskning om landsdels eller minoritetsspråk vid universitet eller motsvarande läroanstalter…

I artikel 8 i minoritetsspråkskonventionen regleras frågan om utbildning närmare. För förskolans del har Sverige förbundit sig att inom förvaltningsområdena följa åtminstone nivån i bestämmelsen 1.a) iii) för samiska, finska och meänkieli, dvs.

att tillhandahålla förskoleundervisning9, eller en väsentlig del därav, ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, åtminstone för de elever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt.

För grundskolans lägre årskurser har Sverige förbundit sig att för dessa språk inom förvaltningsområdena

tillhandahålla undervisning, eller väsentlig del därav, ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller att tillse att i undervisningen som en integrerad del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, åtminstone för de elever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt. (artikel 8.1.b i–iv)

Åtagandet för de högre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan har motsvarande innehåll. Europarådets konventioner ger således Sverige som stat möjlighet att välja på vilken nivå man erbjuder undervisning på och i minoritetsspråken på respektive nivå i utbildningssystemet. Noteras kan dock att Sverige i allmänhet valt det alternativ som ger det svagaste skyddet.

När Sverige ratificerade Europarådets konventioner konstaterade regeringen att modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning har stor betydelse när det gäller att stödja och stärka minoritetsspråken. Gällande bestämmelser ansågs ge goda möjligheter till sådan undervisning. Regeringen konstaterade emellertid att Skolverkets tidigare uppföljningar visat att reglerna inte alltid följs på ett tillfredsställande sätt. Det ansågs därför viktigt att Skolverket inom ramen för sin tillsyn särskilt följer utvecklingen av modersmålsundervisningen för minoritetsspråken.10

9 I konventionen används begreppet förskoleundervisning (pre-school education). I Sverige används begreppet förskoleverksamhet som bedrivs i form av förskola, familjedaghem och kompletterande förskoleverksamhet (öppen förskola), se skollagen 2 a kap. 2 §. 10prop. 1998/99:143 s 59

De förändringar som gjordes på skolområdet med anledning av ratifikationen var således införande av möjligheten att få förskola helt eller delvis på minoritetsspråk inom förvaltningsområdena. Även läroplanerna (Lpo94 och Lpf 94) ändrades så att elever skall ges kunskaper om minoritetsspråken och om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Någon ytterligare reglering ansågs då inte behövas.

7.2.3. Möjligheter till undervisning på minoritetsspråken i Sverige

Möjligheten att anordna undervisning på annat språk än svenska regleras i grundskoleförordningen:

2 kap. 7 § grundskoleförordningen (1994:1194)

För elever som har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna får en kommun anordna delar av undervisningen i årskurserna 1–6 på umgängesspråket (tvåspråkig undervisning). För elever med finska som umgängesspråk får sådan undervisning anordnas även i årskurserna 7–9.

Under den sammanlagda tid som tvåspråkig undervisning anordnas får högst hälften anordnas på umgängesspråket. Undervisningen skall planeras så att undervisningen på svenska successivt ökar under utbildningstiden.

I 8 kap. sameskolförordningen (1995:205) finns bestämmelser om integrerad samisk undervisning i grundskolan.

För övriga nationella minoriteter finns möjlighet att som försöksverksamhet anordna undervisning på språket enligt förordning (2003:306) om försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning i grundskolan. Denna möjlighet är tidsbegränsad t.o.m. den 30 juni 2007.

Möjligheterna till undervisning på samiska inom sameskolan och den integrerade samiska undervisningen behandlas inte närmare i detta delbetänkande, däremot kan det finnas anledning att ta upp dessa frågor i slutbetänkandet som kommer att behandla de specifikt samiska frågorna.

7.2.4. Möjligheter till undervisning i minoritetsspråken i Sverige

Förskola

Modersmålsstöd anordnas i förskolan. I läroplanen för förskolan (Lpfö 98) anges bland förskolans uppdrag:

Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en dubbel kulturtillhörighet.

Språk och lärande hänger oupplösligt samman liksom språk och identitetsutveckling. Förskolan skall lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftliga världen. Förskolan skall bidra till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både utveckla det svenska språket och sitt modersmål.

Vidare skall förskolans mål vara att sträva efter att varje barn bl.a. känner delaktighet i sin egen kultur och utvecklar känsla och respekt för andra kulturer.

Enligt 8 § lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och 8 § lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar skall en kommun erbjuda plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska, finska respektive meänkieli.

Grundskola

Undervisning i minoritetsspråk anordnas i Sverige i form av modersmålsundervisning och studiehandledning. Rätten till modersmålsundervisning i grundskolan regleras i grundskoleförordningen (1994:1194) där bl.a. följande anges:

2 kap. 9 § grundskoleförordningen (1994:1194)

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgänges-

språk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på

elevens modersmål.

2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194)

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, tornedalsfinska eller romska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

Elever i grundskolan kan studera ämnet modersmål som s.k. elevens val, som språkval, inom ramen för skolans val eller helt utanför timplanen. Om eleverna läser modersmål utanför timplanebunden tid har de rätt till undervisning i modersmål under sammanlagt sju år under sin skoltid i det offentliga skolväsendet (2 kap. 11 § grundskoleförordningen).

Gymnasieskola

För gymnasieskolan regleras rätten till modersmålsundervisning i gymnasieförordningen (1992:394):

5 kap. 7 § gymnasieförordningen (1992:394)

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har goda kunskaper i modersmålet och att han eller hon även önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

5 kap. 12 § gymnasieförordningen (1992:394)

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, tornedalsfinska eller romska elever.

I gymnasieskolan kan elever läsa modersmål som individuellt val, som språkval eller som utökad studiekurs. Den elev som vill läsa modersmål i gymnasieskolan måste ha betyg i ämnet från år nio i grundskolan eller motsvarande kunskaper. Förutom att utveckla kunskaperna i det egna språket syftar modersmålsundervisningen till att hjälpa eleverna att få en stark självkänsla och främja deras utveckling till tvåspråkiga individer med dubbel kulturell identitet och kulturkompetens.

7.2.5. Skolverkets kartläggning av situationen

Skolverket har på regeringens uppdrag kartlagt de nationella minoriteternas möjligheter till undervisning på och i minoritetsspråken. I januari 2001 lämnade Skolverket en rapport där myndigheten bl.a. konstaterade:

Villkoren för de fem nationella minoritetsspråken är mycket olika. Att det blivit så beror dels på den geografiska spridningen dels på historiska omständigheter. Alla minoriteterna har varit och är i viss utsträckning fortfarande utsatta för diskriminering. Även om det inte längre är i enlighet med den officiella politiken, så finns ett tryck från majoritetssamhället på de enskilda individerna inom minoritetsgrupperna att assimileras. Detta kommer också till uttryck i den diskrepans som finns mellan lagstiftningen som tillförsäkrar elever som tillhör de nationella minoriteterna stöd för utvecklingen av modersmålet och den kulturella identiteten och de begränsade möjligheter till undervisning i och på modersmålet som flertalet minoritetselever har tillgång till.11

Rörande modersmålsundervisning fann Skolverket att merparten av undervisningen i modersmål i grundskolan sker utanför timplanebunden tid. Organisatoriskt har många skolor valt att förlägga undervisningen till ”sen” eftermiddagstid, dvs. efter övriga ämnen. Många gånger väljer kommunerna att samordna undervisningen till en eller ett fåtal skolor, vilket innebär att eleverna måste ta sig till den angivna skolan. Skolverket skriver:

Denna organisatoriska modell är betingad av kommunernas ambition att vara kostnadseffektiva. Ibland är samordningen positiv även ur ett

11 Skolverket: ”Undervisning i och på de nationella minoritetsspråken – kartläggning av situationen 2001”, 20 januari 2001 s 9

pedagogiskt perspektiv. Framförallt de något äldre eleverna upplever det som stimulerande att få träffa fler jämnåriga och lärare kan välja mer interaktiva metoder för sin undervisning. I vissa kommuner innebär samordningen likaså, att undervisningsgrupperna blir mer homogena när det gäller deltagarnas ålder och språkfärdigheter. Ur rekryteringssynpunkt har dock denna samordning negativa effekter särskilt när de gäller de yngre barnen, något som i sin tur medför att dessa barn inte heller väljer modersmål längre fram. Pedagogiskt innebär det att modersmålslärarna har sämre förutsättningar att samverka med övriga lärare vid planering av innehållet i modersmålsundervisningen.12

Undervisning på minoritetsspråk förekommer, enligt rapporten, i sameskolan och de sverigefinska fristående skolorna samt de få kvarvarande tvåspråkiga klasserna i kommunala skolor.

Rörande lärarutbildningen fann Skolverket att grundutbildning av modersmålslärare inte har förekommit sedan början av nittiotalet. Samma gäller för tvåspråkiga förskollärare. Det finns lärarutbildning på samiska i Kautokeino i Norge och för den finskspråkiga undervisningen nyrekryteras i någon utsträckning lärare utbildade i Finland. Det saknas i stort sett helt utbildade lärare för undervisning i och på romani.

Skolverket konstaterade vidare att samtliga nationella minoriteter efterlyst ökat stöd från samhällets sida för att stärka undervisningen i och på modersmålen och att det mest angelägna var att prioritera insatser för kompetensutveckling av lärare och annan modersmålstalande personal i förskolan, skolan och skolbarnomsorgen.

För finska språkets del noterade Skolverket att antalet elever som deltar i modersmålundervisningen i grundskolan har sjunkit. Den negativa trend som kunnat konstateras i tidigare rapporter har förstärkts. År 1990/91 deltog 62,2 procent av de elever som var berättigade till modersmålsundervisning. År 1994/95 hade andelen sjunkit till 50,7 procent och hösten 1999 deltog 42 procent av eleverna.

Enligt Skolverket medförde den decentralisering av ansvaret för undervisning, som genomfördes 1991 och som innebär att kommunerna inte längre fick ”öronmärkta” pengar för hemspråksundervisning och inte heller hemspråksstöd i förskolan, en kraftig minskning av undervisningen överlag. Minskningen blev ännu större för undervisning i och på finska än för övriga språk. I några fall startades fristående skolor, men för flertalet finskspråkiga barn

12 Skolverket (2001) s 8

blev förutsättningarna för att få stöd för utvecklingen av sina båda språk i förskolan och undervisning i och på modersmålet i skolan avsevärt försämrade. Lärare har påpekat för Skolverket att kommunerna har minskat sin ambitionsnivå när det gäller att informera föräldrar och elever om rättigheten att få stöd för utvecklingen av modersmålet. Detta har särskilt gällt för modersmålsstödet i förskolan. Andelen sverigefinska barn som fick modersmålsstöd har minskat kraftigt från 57 procent av de berättigade barnen år 1990 till endast 14,7 procent år 1999 (samtliga modersmål).

Under 1990-talets tuffa ekonomiska år valde många kommuner att spara på den tvåspråkiga kommunala verksamheten som många finskspråkiga barn deltog i. Även möjligheterna att få modersmålsundervisning har blivit lidande.

Skolverket föreslog i rapporten en rad åtgärder, bl.a.

  • Att kommunerna åläggs att i samband med inskrivningen i förskoleklass eller när elev skrivs in i grundskolan för varje elev registrera vilka språk som han eller hon har kunskaper i.
  • Att det kommer till stånd kompetensutveckling för personal inom barnomsorgen i samiska och meänkieli.
  • Att bestämmelsen i 2 kap. 13 § grundskoleförordningen, om att kommunen endast har skyldighet att anordna undervisning i modersmål finska om det finns minst fem elever som begär det, tas bort och att de finskspråkiga eleverna tillförsäkras samma möjligheter som de samiska, tornedalska och romska eleverna att studera finska även om detta språk inte är dagligt umgängesspråk i hemmet. Motsvarande bör även gälla för jiddisch.
  • Att Skolverket i det fortsatta arbetet med att stödja utvecklingen av undervisningen av romska elever också skall verka för, att ambitionsnivån när det gäller dessa elever inte skall stanna vid att de integreras i den svenskspråkiga undervisningen. Som nationell minoritet har de romska eleverna också rätt att få stöd för utvecklingen av sitt språk, sin kultur och sina traditioner.

Regeringen har i november 2004 gett Skolverket ett nytt uppdrag rörande nationella minoriteter.13 Regeringen skriver:

Även om en fortsatt positiv utveckling pågår, finns det anledning att anta att det fortfarande finns vissa brister när det gäller utbildningssituationen för de nationella minoriteterna. Det är därför angeläget att

13 Uppdrag till Statens Skolverk om nationella minoriteter, Regeringsbeslut, 11 november 2004 (U2004/4346/G)

en förnyad kartläggning görs för att få en aktuell och tydlig bild av hur den samlade situationen för minoriteterna ser ut i dag och vilka eventuella ytterligare insatser som kan behövas på området.

Vidare anges:

Arbetet bör fokuseras på kända problem på området, som diskrepansen mellan lagstiftningens syfte och den praktiska tillämpningen av densamma, bristande tillgång till utbildning samt brister i tillgång på lärare. Även andra problemområden bör beskrivas i rapporten.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 november 2005.

7.2.6. Överväganden

Min bedömning:

En negativ utveckling kan i dag skönjas för de sverigefinska elevernas deltagande i undervisning på och i minoritetsspråket. För att stoppa den negativa utvecklingen måste kvarvarande undervisning i och på minoritetsspråket värnas.

De nationella minoriteternas bristande möjligheter till undervisning på minoritetsspråken har påtalats av både Europarådets rådgivande kommitté (ramkonventionen) och Europarådets expertkommitté (minoritetsspråkskonventionen). Europarådets ministerkommitté har t.o.m. uppmanat Sverige att vidta omedelbara åtgärder för att göra undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk mer lättillgänglig, ta fram läromedel och förbättra lärarutbildningen på alla utbildningsnivåer. Europarådet har i sin granskning uppmanat Sverige att på ett mer aktivt sätt beakta den sverigefinska minoritetens behov av utbildning och då särskilt behovet av utbildning på finska i den kommunala skolan (se avsnitt 5 där Europarådets kritik behandlas). I det följande kommer jag att beröra sverigefinska barns möjligheter att utveckla sitt minoritetsspråk inom skolan.

Tvåspråkiga undervisning i kommunal regi har tidigare varit relativt vanligt förekommande, framför allt bland sverigefinska elever. För denna grupp har utvecklingen sedan tidigt 1990-tal dock varit nedslående, eftersom möjligheterna att få tvåspråkig undervisning har minskat drastiskt. Undervisning på finska är numera endast möjlig i ett fåtal sverigefinska friskolor och ett fåtal kvarva-

rande kommunala tvåspråkiga klasser. År 2003 beskrevs situationen på följande sätt:

Av de cirka 300 tvåspråkiga klasserna som existerade i början av nittiotalet finns sådana endast kvar i Haparanda, Stockholm, Botkyrka, Södertälje, Trollhättan och Västerås. Det totala antalet elever i klasserna uppskattades av Sveriges Finska Lärarförbund till 450. I början av 1990-talet var antalet elever ca 4 500 elever.14

Sverigefinska barns möjligheter till undervisning på finska har försämrats kraftigt på många orter de senaste 10–15 åren. Den negativa utveckling som tog fart på 1990-talet har inte avstannat. Även rörande undervisning i finska kan en negativ utveckling ses.

Även deltagandet i undervisning i finska, dvs. modersmålsundervisning, har gått ned. Modersmålsundervisning anordnas inte i finska språket i alla kommuner i landet. Under läsåret 2002/03 uppgick antalet elever berättigade till modersmålsundervisning på finska till 11 384 elever. Av dessa deltog 42,5 procent (4839 elever) i modersmålsundervisning. 32,7 procent av undervisningen skedde utanför timplanebunden tid.15

Med tanke på intentionerna i minoritetskonventionerna borde utvecklingen i stället gå åt det andra hållet, att sverigefinska barn i allt större utsträckning har möjlighet och även väljer att delta i undervisning på eller i minoritetsspråket. Fåtalet kvarvarande möjligheter att få undervisning på finska är dessutom hotade på en del orter. Senast i april 2005 lades en finskspråkig förskoleklass ned i Haninge kommun. För att stoppa den negativa utveckling och för att stödja föräldrars strävanden att få undervisning på och i minoritetsspråket, anser jag att kvarvarande undervisning på och i minoritetsspråket måste värnas.

Den negativa utveckling som Skolverket observerat i sina rapporter fortsätter således. Det finns anledning att närmare analysera vad denna negativa utveckling kan bero på för de sverigefinska elevernas del. Min bedömning är att det beror på flera faktorer som påverkar i olika hög grad.

För det första medför anordnande av undervisning på och i minoritetsspråken kostnader för kommunerna. Sannolikt är det en av anledningarna till att många kommuner inte är särskilt angelägna att anordna tvåspråkig undervisning, trots att grundskoleförord-

14 Esko Melakari: ”Finskan – Ett svenskt språk: En kartläggning av det finska språkets ställning i det svenska samhället i början av 2000-talet”, 2003, s 18. Notera att det i dag även finns finskspråkiga klasser i Haninge kommun. 15 SCB:s statistik

ningen ger möjlighet till det. Det föreligger ingen skyldighet att anordna tvåspråkig undervisning, vilket en del föräldrar upplever som frustrerande. Kommunerna anser ofta att de finns anledning att prioritera andra frågor. I sammanhanget bör man beakta att de nationella minoriteterna i allmänhet ett mindretal i kommunen och som påpekats i avsnitt 6.8.1 hamnar de därmed i ett demokratiskt underläge. Detta medför att de har stora svårigheter att driva frågan undervisning på minoritetsspråk i många kommuner. Bristen på ”öronmärkta” medel innebär även i förlängningen att grupper med behov av stöd har svårt att värja sig mot kommunala besparingar och deras möjligheter att få det stöd lagstiftaren avsett blir begränsade. En motsvarande utveckling, att kommuner inte längre beaktar barns behov av särskilt stöd i tillräcklig grad när riktade medel tas bort, har kunnat noteras även för andra grupper av barn i behov av särskilt stöd på skolområdet bl.a. för barn med funktionshinder.16Minoriteters bristande möjligheter att hävda sina utbildningsintressen i majoritetssamhället har även tagits upp av språkforskare:

En minoritets möjlighet att hävda sina utbildningspolitiska intressen – och då inte bara i fråga om de yngsta barnens skolgång utan på alla nivåer – hänger samman med minoritetens ekonomiska och politiska styrka, men också … med statens ideologi med avseende på assimilation-pluralism-skalan… En ekonomiskt stark minoritet har större möjligheter att hävda kostnadskrävande önskemål gentemot staten, men det är den politiska styrkan, som i sin tur hänger samman med majoritetens inställning till minoriteten, som till sist blir avgörande för om det skall vara tillåtet inom en stat att arbeta efter särskilda läroplaner och kursplaner i skolor och lärarutbildning.17

För det andra föreligger ingen absolut skyldighet för kommunerna att anordna undervisning i minoritetsspråken, dvs. modersmålsundervisning. Det finns utrymme för kommunerna att neka elever sådan undervisning. Det är nämligen kommunen som avgör om modersmålsundervisning skall anordnas på basis av om det finns tillräckligt många elever, om eleverna uppfyller kraven och om det finns lämpliga lärare.

16 ”Fram till 1991 hade skolan öronmärkta resurser för elever med särskilda svårigheter, och de pengarna fick barn och ungdomar del av… Barn med funktionshinder ska inte längre vara med på nåder, skolan är också deras. Med de är fortfarande barn med funktionshinder, de behöver stöd för att kunna delta i undervisningen och kamratlivet på sina villkor. Den insikten försvinner lätt i besparingstider, och de öronmärkta pengarna är borta. ”Kontrollerad och ifrågasatt – intervjuer med personer med funktionshinder”, Rapport till Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder, SOU 1998:48 s 14017 Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud: ”Språkbyte och språkbevarande – Om samiskan och andra minoritetsspråk”, 1991, s 88

För det tredje kan det vara svårt för kommunerna att hitta de sverigefinska eleverna. Dessa barn framgår ofta inte av Statistiska Centralbyråns statistik över personer med finskt påbrå och en del av barnen i SCB:s statistik är finlandssvenska barn (denna problematik beskrivs närmare i avsnitt 8.2). De enda säkra sättet för kommunerna att hitta elever som talar finska eller har finska som språk i hemmet, är att fråga samtliga familjer antingen i förskolan eller i samband med skolstarten. Om kommunerna gör detta eller hur de insamlade uppgifterna sammanställs inom kommunerna känner utredningen inte till.

För det fjärde beror elevers efterfrågan på undervisning i minoritetsspråket, i vart fall delvis, på hur väl och i vilken omfattning kommunerna marknadsför och informerar om möjligheterna att få denna typ av undervisning och hur attraktiv den erbjudna undervisningen görs. Skolverkets rapport och även uttalanden från representanter för den sverigefinska minoriteten gör gällande att en del kommuner slarvar i möjligheterna att informera om möjligheterna att få undervisning i och på modersmålet. Som ett exempel kan nämnas Haninge kommun där man på kommunens hemsida med information om förskoleverksamhet inte informerat om befintlig finskspråkig förskoleverksamhet på förskolan Kantele i anslutning till Vikingaskolan, trots påpekanden från sverigefinskt håll.18Haninge kommun har i april 2005 beslutat att den finskspråkiga förskoleklassen skall läggas ned eftersom antalet barn är för få och verksamheten därför anses ha blivit för dyr.19

För det femte är efterfrågan också beroende på hur långt språkbytesprocessen har kommit inom språkgruppen. För sverigefinnarnas del finns det tydliga tecken på att många sverigefinnar assimilerats i så stor omfattning att de förlorat eller håller på att förlora det finska språket. En del sverigefinnar som nu är föräldrar upplever inte bevarandet av finska språket som särskilt viktigt. Deras barn känner kanske därför liten motivation för att lära sig språket.

För det sjätte upplever en del språkmedvetna sverigefinska föräldrar, som faktiskt anser det angeläget att deras barn lär sig finska och utvecklar en aktiv tvåspråkighet, att möjligheterna att delta i modersmålsundervisningen begränsas genom undervisningen förläggs på en annan skola, ”sena” eftermiddagar etc. Skolverket påtalar i sin rapport att det framför allt är de yngre barnen som blir lidande om modersmålsundervisning anordnas på en annan skola,

18 Artikel i Ruotsin Sanomat, 15 februari 2005 19 Artikel i Ruotsin Sanomat, 7 april 2005

”sena” eftermiddagar etc. Samtidigt är det framför allt de yngre barnen som bäst behöver undervisningen, med hänsyn till deras språkutveckling.

För det sjunde gäller olika regler för rätten till modersmålsundervisning för de nationella minoriteterna. Företrädare för sverigefinnarna anser det diskriminerande att sverigefinska elever inte ges samma möjligheter till undervisning i minoritetsspråket som samiska, tornedalska och romska elever. Det krävs att minst fem sverigefinska elever i kommunen begär att få modersmålsundervisning för att kommunen skall anordna sådan undervisning, medan det bara krävs en samisk, tornedalsk eller romsk elev. Det kan inte uteslutas att denna ojämlikhet i regelverket påverkar sverigefinska elever negativt och t.o.m. påskyndar språkbytesprocessen.

Den kartläggning som Skolverket för närvarande utför kommer sannolikt även att ge en tydligare bild av läget för de sverigefinska elevernas del.

Mot bakgrund av den negativa utvecklingen för de sverigefinska elevernas del samt de synpunkter som Europarådet haft på Sveriges tillämpning av bestämmelserna rörande utbildning finns det anledning överväga hur möjligheterna skall förbättras. Nedan lämnar jag därför förslag till åtgärder på utbildningsområdet som bör vidtas. När det gäller möjligheterna att förbättra tillgången på undervisning på de nationella minoritetsspråken anser jag att frågan bör analyseras och belysas närmare. Ytterligare förslag i denna del kan komma att lämnas i slutbetänkandet.

7.2.7. Rätten till undervisning i minoritetsspråk skall garanteras

Mitt förslag:

Bestämmelser rörande rätt till modersmålsundervisning för elever som tillhör nationella minoriteter skall ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter. Krav på dels umgängesspråk, dels tidigare kunskaper i språket, skall inte ställas för de nationella minoriteterna. Även för de finska och judiska eleverna skall det räcka att det finns en elev som vill ha undervisning i minoritetsspråket.

Bestämmelsen i 2 kap. 9 § grundskoleförordningen (1994:1194) reglerar samtliga elevers rätt till modersmålsundervisning i Sverige.

Bestämmelsen skrevs ursprungligen med invandrarelevers behov i åtanke. I andra stycket anges specifika förhållanden som numera gäller för tre av de nationella minoriteterna, samer, tornedalingar och romer.

Den svenska modersmålsundervisningens (och tidigare hemspråksundervisningens) ursprungliga syfte har varit och är alltjämt att ge barn med annan modersmål än svenska möjlighet att bevara och utveckla sitt förstaspråk. Hyltenstam och Stroud konstaterar:

Det är av intresse att konstatera, att hemspråksreformen 1977 kom att gälla både invandrarbarn och barn till inhemska minoriteter. Detta var till en början en ”vinst” för de inhemska minoritetsbarnen, eftersom behovet av undervisning på och i minoritetsspråk därigenom i viss utsträckning blev tillfredsställt. Vare sig vid hemspråksreformens genomförande eller senare har det dock på allvar diskuterats lämpligheten i att infoga inhemska minoritetsgrupper i samma organisatoriska ramar som invandrarbarn. Ett program som skall tjäna en inhemsk minoritets språkbevarande måste rimligen bygga på andra överväganden än valet av utbildningsmodell för invandrarbarn.20

Det har således ifrågasatts om det är lämpligt att de nationella minoriteterna behandlas på samma sätt som invandrargrupper, när det gäller rätten till modersmålsundervisning. Behoven för dessa grupper skiljer sig åt och det innebär att man kan behöva arbeta på olika sätt med dessa behov. När det gäller de nationella minoriteterna måste även möjligheterna att få undervisning i minoritetsspråket ske i enlighet med Sveriges konventionsåtaganden.

Från sverigefinskt håll har det under lång tid framförts kritik mot att möjligheten att få modersmålsundervisning är mer begränsad än den är för de samiska, tornedalska och romska minoriteterna. Bestämmelsen uppfattas som diskriminerande och som ett faktiskt hinder mot rätten till utbildning i minoritetsspråket. Företrädare för den sverigefinska minoriteten driver linjen att samtliga nationella minoriteter skall behandlas lika vad gäller rätten till modersmålsundervisning.

På uppdrag av regeringen har Skolverket gjort en bedömning av vad det skulle kosta om begränsningen på fem elever skulle tas bort för finska och jiddisch i grundskolan och i gymnasiet. Skolverket uppskattade att kostnaden skulle uppgå till 6,5 miljoner kronor per

20 Hyltenstam, Stroud (1991) s 89

år för finskans del och 6 miljoner kronor för jiddisch del beräknat på de uppgifter som fanns tillgängliga för läsåret 2000/2001.21

Anledning att särbehandla någon av minoriteterna genom krav på olika antal elever saknas, enligt min bedömning. Fem elevers regeln är diskriminerande eftersom de nationella minoritetsspråken behandlats olika och den gynnar inte sverigefinska eller judiska barns möjligheter att utveckla sitt språk. Därför anser jag att samma krav skall gälla för samtliga nationella minoriteter. Det finns goda skäl för en regel som anger att det räcker med att en elev önskar undervisning på minoritetsspråket eftersom den språkbytesprocess som pågår måste brytas.

Är det nu så att sverigefinska elever i allmänhet efterfrågar modersmålsundervisning i mindre utsträckning, talar även det för att fem elevers kravet bör tas bort. Det finns således än mer anledning att uppmuntra deltagande i modersmålsundervisning om en nedgående utveckling kan avläsas i elevers deltagande.

En annan viktig fråga att beakta i samband med utformningen av modersmålsbestämmelsen är vilka krav samhället kan ställa på minoritetsspråkiga elever för att dessa skall anses ha rätt till undervisning i språket.

I ramkonventionens artikel 14.1 anges ”att parterna erkänner att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk.” Staters möjligheter att ställa upp villkor i utbildningssammanhang anges i andra delen av artikeln, i 14.2. I artikel 14.2 anges att staterna skall säkerställa möjligheten till undervisning i eller på minoritetsspråket i områden som ”av hävd eller i betydande antal bebos” av personer som tillhör nationella minoriteter.22 Konventionen tillåter således en begränsning som baseras på att det skall finnas en tillräcklig koncentration av personer och att efterfrågan skall vara tillräckligt stor. Någon möjlighet till begränsning med anledning av de enskilda barnets eller förälderns tidigare kunskaper eller bruk av språket nämns inte i ramkonventionen. Någon möjlighet att villkora rätten till undervisning i minoritetsspråket på grund av tidigare kunskaper finns inte heller i minoritetsspråkskonventionens bestämmelser. Enligt minoritetsspråkskonventionens artikel 8.1.b.i–iv skall Sverige som lägsta nivå erbjuda i vart fall

21 Skolverket, Redovisning av uppdrag rörande nationella minoritetsspråk – finska och jiddisch (U2001/775/G), 25 januari 2002 22 Notera att ramkonventionens skrivning inte nödvändigtvis skall likställas med förvaltningsområde (minoritetsspråkskonventionens skydd i del III). Ramkonventionen gäller i hela landet. Här talas om områden där det finns många personer som tillhör nationella minoriteter,

undervisning i landsdels- eller minoritetsspråket för de elever vars anhöriga begär det och om antalet elever bedöms vara tillräckligt.23

Det kan därför ifrågasättas om Sverige kan begränsa barnets rätt till minoritetsspråket om det tillhör en nationell minoritet på så sätt att han eller hon måste ha föräldrar eller vårdnadshavare som talar minoritetsspråket, att minoritetsspråket måste utgöra ett dagligt umgängesspråk eller att barnet skall ha grundläggande kunskaper i språket för att ha rätt att lära sig språket. Det enskilda barnets rätt till minoritetsspråket skall således inte vara beroende av föräldrarnas eller individens tidigare kunskaper i språket. Det finns exempel på att minoritetselever förvägrats modersmålsundervisning därför att de inte ansetts uppfylla kraven i grundskoleförordningen. I Norrtälje kommun nekades en samisk familj rätt till modersmålsundervisning för sina tre barn därför att barnen inte ansågs ha tillräckliga kunskaper i samiska.24 Min slutsats är därför att krav på grundläggande kunskaper inte skall ställas för att rätt till undervisning i minoritetsspråket i grundskolan.

I 2 kap. 13 § grundskoleförordningen anges vidare att kommunen endast är skyldig att anordna modersmålsundervisning om det finns en lämplig lärare. Även denna reglering är bekymmersam med tanke på åtagandena i Europarådskonventionerna. Det bör beaktas att Europarådet har kritiserat Sverige för att tillämpningen av artikel 7 i minoritetsspråkskonventionen, dvs. ”tillhandahållandet av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer”(artikel 7.1.f), försvåras av att det inte finns tillräckligt många minoritetsspråkslärare. I Sverige är det ett statligt åtagande att utbilda lärare till olika nivåer i utbildningsväsendet. Om det inte utbildas tillräckligt många lärare med kompetens i minoritetsspråken och om rätten till undervisning i minoritetsspråken dessutom villkoras med att det skall finnas en lärare, kommer åtagandet rörande utbildning för nationella minoriteter att vara meningslöst.

Jag anser därför att Sverige måste ändra regleringen i grundskole- och gymnasieförordningen så att barn tillhörande nationella minoriteter garanteras rätt till modersmålsundervisning. Bestämmelserna förslås få följande lydelse:

23 Notera att det i minoritetsspråkskonventionens artikel 7.1.g) anges att t.o.m. majoritetsmedborgare skall ges möjligheter att lära sig ett minoritetsspråk om de så önskar. 24 ”Norrtälje kommun nekar samiska barn modersmålsundervisning”, Samefolket 5/2004, se även Sametinget/Regeringskansliet: ”Samer ett ursprungsfolk” (2004) s 54

2 kap. 9 § grundskoleförordningen (1994:1194)

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev behöver inte heller ha grundläggande kunskaper i språket.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194)

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

5 kap. 7 § gymnasieförordningen (1992:394)

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har god kunskaper i modersmålet och att han eller hon även önskar få sådan undervisning.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

5 kap. 12 § gymnasieförordningen (1992:394)

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever.

7.2.8. Barns rätt till minoritetsspråket bör regleras särskilt

Mitt förslag:

Barns behov på utbildningsområdet behöver särskilt uppmärksammas och regleras i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Av barnkonventionens bestämmelse rörande utbildning framgår att utbildningen syftar till att

Barnkonventionen artikel 29.1.c

utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden...

Bestämmelsen i barnkonventionen bör därför ges en minoritetspolitisk koppling och en bestämmelse med denna innebörd bör, enligt min mening, införas:

4 § lagen (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Det allmänna skall i sin verksamhet sträva efter att beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell minoritetsidentitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Samtliga kommuner i Sverige skall, i enlighet med ramkonventionens och minoritetsspråkskonventionens bestämmelser, således beakta barns rätt till minoritetsspråk och en kulturell minoritetsidentitet i sin verksamhet.

7.2.9. Skolverkets tillsyn bör skärpas

Mitt förslag:

Skolverket bör ges i uppdrag att

  • genomföra riktad och regelbundet återkommande tillsynsverksamhet rörande de nationella minoriteternas möjligheter att få undervisning i minoritetsspråken (modersmålsundervisning),
  • i sin tillsyn följa upp att bestämmelserna i läroplanerna rörande nationella minoriteter förverkligas.

Det bör även noteras att det enligt minoritetsspråkskonventionens bestämmelser föreligger en skyldighet för stater att inrätta

Minoritetsspråkskonventionen artikel 8.1.i

ett eller flera övervakningsorgan för att följa vidtagna åtgärder och uppnådda framsteg i fråga om upprättande eller utveckling av landsdels- eller minoritetsspråk, och för att periodiskt avge rapport om sina resultat, som skall offentliggöras.

Detta åläggande påtalade redan Minoritetspråkskommittén i sitt betänkande. Dessvärre har det visat sig att kommunerna trots detta inte tillhandahåller undervisning i minoritetsspråken på ett sätt som uppfyller Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Enligt min bedömning utgör kommunernas allmänna inställning till anordnandet av undervisning i minoritetsspråken ett problem när det gäller nationella minoriteters möjligheter till utbildning (se även 6.1). Den enskilde minoritetsmedborgaren som försöker hävda sin rätt och begär modersmålsundervisning eller tvåspråkig undervisning hamnar oftast i ett underläge gentemot kommunen.

Skolverkets tillsyn rörande modersmålsundervisning måste mot denna bakgrund skärpas. Skolverket bör genom uppföljningar granska hur kommunerna uppfyller kravet på att tillhandahålla undervisning i modersmålsundervisning enligt den nya lydelsen av grundskole- och gymnasieförordningen. I regleringsbrevet bör regeringen därför ge Skolverket i uppdrag att utföra riktad tillsyn kontinuerligt för att kartlägga kommunernas rutiner och hantering av denna fråga.

Skolverket skall i sin tillsynsverksamhet särskilt granska

  • att kommunerna tar in information rörande elevers modersmål så att det finns kunskap om och framtida beredskap för undervisning i och på minoritetsspråk,25
  • att kommunerna lämnar information om rätten till modersmålsundervisning och möjligheten att anordna tvåspråkig undervisning till elever som tillhör nationella minoriteter,
  • att kommunerna vidtar tillräckliga åtgärder för att hitta lämpliga lärare, samt

25 För den sverigefinska minoritetens del är detta sannolikt det enda sättet att få fram uppgifter på barn som har finska som modersmål och som inte syns i SCB:s statistik, dvs. tredje och fjärde generationens sverigefinländare (se ovan avsnitt 7.2).

  • att kommunerna aktivt fullgör sin skyldighet att undersöka hur många elever i kommunen som önskar undervisning i ett minoritetsspråk.

I läroplanerna (Lpo 94) och (Lpf 94) anges att eleverna skall ges kunskap om minoritetsspråken och om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Det har framkommit under utredningsarbetet att skolorna inte alltid följer intentionerna i läroplanerna när det gäller denna fråga. Det är enligt min mening av stor vikt att alla elever i grundskolan och gymnasiet får undervisning om minoriteterna och deras rätt att utveckla sin kultur, identitet och sitt språk. På detta sätt kan det hos majoriteten skapas en större förståelse för och stöd för minoriteternas egen strävan att bevara sitt språk. Såsom framgått av ett flertal utredningar är majoritetens attityd till minoriteterna och deras språk av avgörande betydelse för minoriteternas egen vilja att använda och utveckla sin kultur och sitt språk. Det är därför mycket viktigt att se till att läroplanernas anvisningar om undervisning om minoriteter och deras språk verkligen får genomslag i hela Sverige. Med anledning av det anser jag att Skolverket i sin tillsyn även skall granska hur kommunerna genomför kravet i läroplanerna att elever ges kunskaper om minoritetsspråken och om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Frågan bör följas upp kontinuerligt.

8. Finska språket i Sverige

8.1. Allmänt om finska språket i Sverige

Den finska närvaron i det som i dag utgör Sverige har långa anor.1Under hundratals år utgjorde nuvarande Finland en del av det svenska riket och finnarna var undersåtar till svenske kungen. Det finska språket har sannolikt talats inom det svenska rikets gränser under i stort sett hela rikets existens. Redan på senmedeltiden tycks det ha funnits en talrik finsk befolkning i Stockholm.

Sedan 1500-talet har finskan använts som ett språk i Sverige bland allmogen och som kyrko- och predikospråk. I samband med reformationen 1527 ersattes latinet som predikospråk av svenska och finska. Religiösa skrifter kom att publiceras på de båda folkspråken finska och svenska. Ur det religiösa språket utvecklades ett standardiserat svenskt riksspråk och nästan parallellt med detta utvecklades även ett finskt standardspråk. Finskan har även använts i andra officiella sammanhang i Sverige. Juridiska texter översattes redan tidigt till finska. I mitten av 1500-talet översattes Kristoffers landslag till finska och stadslagen översattes 1609. Sedan 1500-talet skulle tolkning till finska ske vid alla slags officiella förrättningar såsom rättegångar, skatteläggningar, mantalsförrättningar, arvsskiften, bouppteckningar, föredragning av kungörelser och offentliga skrivelser. Alla sockenstämmoprotokoll var skrivna på svenska, vilket var påbjudet, med det förelåg också en skyldighet att före justering tolka aktsstycket till finska för de närvarande vid stämman. Från början av 1700-talet trycktes översättningar av författningstexter och annat officiellt tryck i Stockholm och kanslikollegiet i Stockholm såg sig tvunget att anställa finska translatorer.2

1 Se t.ex. Kari Tarkiainen/Jarmo Lainio (red): ”Finnarnas historia i Sverige” volym 1–3, (1990, 1993, 1996) och ”Finska språkets ställning i Sverige”, Riksdagsskrivelse 1994/95:1, 8 september 1994 2 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

Finskspråkigheten har periodvis varit relativt utbredd i centrala Sverige. En betydande del av Stockholms befolkning har ända sedan medeltiden utgjorts av finsktalande. Beräkningar gjorda på grundval av omnämnanden i stadsböcker ger vid handen att av Stockholms 5000–6000 invånare vid slutet av 1400-talet kan mellan 10–20 procent ha varit Finlandsfödda.3 Den finska församlingen i Stockholm omnämns redan i dokument från 1533. Av Stockholms cirka 60 000 invånare år 1700 utgjordes omkring 3 000 personer eller omkring 4 procent av finnar. Finska språket förekom även inom hovet. Gustav Vasa ansåg att det var angeläget att hans söner lärde sig finska och han anställde en lärare för detta ändamål.

På 1500-talet flyttade folk från Finland till Uppland och Mälardalen inte minst för att ta arbeten inom jordbruket. Gustav Vasa och hans söner bedrev även en medveten rekrytering av arbetskraft från den finska rikshälften till olika slags arbetsuppgifter inom bergsbruket i Falun, Sala och andra gruvor i Bergslagen. En annan yrkesgrupp som rekryterades i Finland var båts- och timmermännen, såväl svensk- som finskspråkiga, som var en viktig faktor i den svenska örlogsflottans reorganisation och flyttning på 1680-talet till Karlskrona i Blekinge. De inflyttade finnarna, av vilka många överhuvudtaget inte förstod svenska, kom att vid denna tid utgöra omkring 10 procent av Blekinges befolkning.

De s.k. skogs- eller svedjefinnarna, härstammade till stor del från Savolax och delar av mellersta Finland. Inflyttningen som var intensivast under perioden 1570–1680 uppmuntrades tidvis av den svenska kronan. Skogsfinnarna flyttade till Sörmland, Karlskogatrakten, Västergötland och Närke och spred sig också tidigt till Östergötland, Västmanland, Gästrikland, Hälsingland, Dalarna och nya områden i Värmland. Delar av mellersta Norrland koloniserades av finnar framför allt under 1600-talet. Finnkolonisationen har lämnat spår efter sig i ortnamnsskicket på många håll. I Norrland och i Värmland med angränsade finnskogar finns tusentals finskbaserade eller rent finska ortnamn.4

Majoritetsbefolkningens förhållningssätt gentemot de inflyttade finnarna i äldre tid beskrivs av Tarkiainen på följande sätt:

Den rikssvenska allmänhet som utgjorde den vidare inramningen visade sällan någon språklig eller nationell avoghet mot inflyttaren. I en tid då de nationella synsätten inte innehöll något element av 1800-talets nationalism med sitt förhärligande av det egna folket var

3 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 26 4 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

toleransen mot främlingen det mest framträdande draget bland omgivningens attityder, förutsatt att den inflyttade inte personifierade någon fara för den invanda ordningen. Om finnarna visste man, att det var egna undersåtar och att de befann sig i den gemensamma överhetens beskydd, som många gånger rentav hade gynnat deras invandring. Det är därför inte att undra på att svenskarna inlemmade i sitt språk i de mest finntäta trakterna – i Stockholm, norra Värmland eller Norrbotten – vissa lån- och slanguttryck av finskt ursprung. I positiv riktning gick också talrika kortvariga försök till att ordna finskspråkig gudstjänster för inflyttarna (skogsfinnarnas kortlivade församlingar, Amiralitetsprästerna i Stockholm och i Karlskrona, gruvprästerna i Sala osv.), av vilka inrättandet av Stockholms finska församling visade sig vara det livskraftigaste.

Men vid sidan av språklig tolerans kunde också en del former av intolerans ibland göra sig gällande. Särskilt bråkigt tycks det ha varit vid mitten av 1600-talet på olika håll i de områden, där skogsfinnarna hade slagit sig ner. På Fryksdals häradsting deklarerade man 1646, att varje finne, som inte ville lära sig svenska, skulle få sitt torp nerbränt. Denna attityd nådde sin yttersta tillspetsning i kungabrevet den 7 december 1682, där Karl XI förklarade, att finnar, som inte lärde sig svenska eller undervisade sina barn i svenska språket, helt borde utvisas från Hälsingland. Åsikten yppades på tal om finnarnas religionsutövning, som regeringen inte fann för gott att anordna på deras språk, men måste i någon mån betraktas som generell. Den vanliga attityden bland skogsfinnarna blev därför, att de dolde sitt språk för omgivningen, som med tiden tog finnarna som svenskar. Särmärket hos denna minoritet kan därför sägas ha varit en länge bevarad tvåspråkighet.5

Den finskspråkigas totala anpassning till den nya miljön förutsatte språkbyte. I urbana förhållanden skedde detta i regel under en generation. För svedjefinnarnas del var det däremot inte så. Så länge banden med den egna gruppen var starkare än med omgivande samhälle, behöll skogsfinnarna sitt modersmål, fastän gruppen som helhet kan karakteriseras som tvåspråkig.6

Även i dag har finskan som språk många talare i Sverige, personer som identifierar sig som finländare, sverigefinnar, sverigefinländare och även finska romer. Många tornedalingar och samer talar också finska.7 Talarna är utspridda över hela landet och i alla svenska kommuner kan man höra finska talas. På individnivå kan kunskaperna i finska variera.

5 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 345–346 6 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 347–348 7 Se t.ex. Olavi Korhonen: ”Hur samiskan blev samiska” i Westergren (1997) s 87

Det finska språket i Sverige har följt utvecklingen av språket i Finland. Närheten till Finland och det ständiga utbytet med Finland gör att språket på västra sidan Östersjön ständigt berikas med nya finska ord. Sverigefinska språknämndens språkvårdande arbete har stor betydelse för språkets utveckling och nämnden arbetar bl.a. med att ta fram nya finska ord som är relevanta för just sverigefinska förhållanden. Det finns sverigefinsk media och sverigefinsk litteratur produceras. Till sin karaktär är således finskan i Sverige ett utvecklat språk och det kan användas i officiella sammanhang. Bristen på adekvata ord i finskan kan inte ses som ett hinder mot att använda språket i offentliga sammanhang.

År 1993 tillsattes en arbetsgrupp på uppdrag av regeringen för att stärka det finska språkets ställning i Sverige. Arbetsgruppen ansåg i sin rapport bl.a. att en förutsättning för att skapa en kulturbärande finsk befolkningsgrupp i Sverige är att den sverigefinska gruppen ges möjligheter att bygga upp egna institutioner och att åtgärder vidtas för att höja det finska språkets status i det svenska samhället. Arbetsgruppen föreslog ett antal åtgärder bl.a. uppdrag till Skolverket att sprida information till skolhuvudmän och föräldrar om de möjligheter och goda exempel som finns av undervisning i och på finska, möjligheter att inrätta tvåspråkiga klasser i grundskolan, större utbud på finska inom Sveriges Radio m.m.8

År 1994 fastslog regeringen i en riksdagsskrivelse att det finska språket har en särställning i det svenska samhället. Regeringen ansåg att denna särställning bör beaktas på olika nivåer och områden i det svenska samhället. Regeringen konstaterade:

Mot bakgrund av den ställning det finska språket har haft i Sverige under mycket lång tid är finskan en del av vårt kulturarv. Genom de nära banden till Finland såväl i förfluten tid som i dag är det av mycket stort värde för vårt land att det finns en kulturbärande sverigefinsk befolkningsgrupp. Finskan är ett inhemskt språk i Sverige. Att finska språket bevaras och får möjlighet att utvecklas är en förutsättning för de finskspråkigas möjligheter att vidmakthålla och utveckla den finskspråkiga kulturen i Sverige. Därmed kan det verka som förmedlare för denna kulturs yttringar både i Sverige och i Finland. Detta utgör också ett värdefullt bidrag till utvecklandet av förbindelsen mellan Sverige och Finland. 9

Regeringens ställningstagande ledde senare till att frågan om ratificering av ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen

8 Riksdagsskrivelse 1994/95:1 9 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

kom att utredas av Minoritetsspråkskommittén och att fem grupper erkändes som nationella minoriteter år 1999.

8.2. Antalet sverigefinnar i Sverige

Den sverigefinska minoriteten är den till antalet största av de fem nationella minoriteterna. Det är dock inte möjligt att ge en exakt uppgift om antalet sverigefinnar eller hur många som talar finska i Sverige, eftersom det inte förs någon officiell språkstatistik. I stället får man härleda uppgifter från andra statistikkällor och göra en uppskattning av antalet personer.

Europarådet har i sin kritik mot den svenska minoritetspolitiken påtalat bristen på tillförlitlig statistik rörande antalet individer som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige (se avsnitt 5.2.2). Europarådets rådgivande kommitté har ifrågasatt om det går att följa upp och vidta effektiva åtgärder på minoritetspolitikens område under rådande förhållanden. Kommittén har uppmanat svenska regeringen att vidta ytterligare åtgärder i samråd med de nationella minoriteterna för att få fram mer omfattande och exaktare statistiska uppgifter.

Bristen på tillförlitliga statistiska uppgifter rörande den sverigefinska minoritetens storlek och antalet talare av minoritetsspråket har även varit föremål för kritik från den sverigefinska gruppen. Intresseorganisationen Sverigefinländarnas delegation har drivit frågan om införande av ett frivilligt språkregister, för att på detta sätt få mer precisa uppgifter om antalet finsktalande i Sverige. Detta innebär också att det är svårt för internationella övervakningsorgan att kontrollera om Sverige uppfyller sina åtaganden enligt minoritetskonventionerna.

Statistiska centralbyrån, SCB, för statistik över personer som är utrikes födda och personer som har utrikes födda föräldrar. För sverigefinnarnas del är SCB:s uppgifter det enda sättet att uppskatta antalet personer som skulle kunna ingå i minoriteten även om dessa uppgifter blir en grov uppskattning.

SCB:s statistik utgår från integrationspolitiska definitioner och synsätt. En individ registreras som utrikes född eller som en person vars förälder eller föräldrar är födda utomlands. Man brukar tala om ”första generationens invandrare” och ”andra generationens invandrare”. När finnarna i Sverige nu fått status som nationell minoritet och är att betrakta som sverigefinnar blir definitionerna första

och andra generationens invandrare inte längre fullt ändamålsenliga. Realiteten är dock den att utredningen blir tvungen att använda dessa ”trubbiga” verktyg för att över huvudtaget få ett begrepp om hur många sverigefinnar det finns i Sverige och i den aktuella regionen. Notera vidare att dessa personer av finsk härkomst är antalet sverigefinländare, dvs. personer som är sverigefinnar och personer som är finlandssvenskar (se även definitioner i avsnitt 1.3).

Det måste uppmärksammas att SCB år 2003 ändrat kriterierna för sin statistik på så sätt att båda föräldrarna skall vara födda i Finland för att en person skall anses vara av finsk härkomst. Detta har inneburit att antalet personer av finsk härkomst närmast har halverats. I december år 2003 fanns, enligt SCB, 82 136 personer i Sverige som är födda i Sverige och vars båda föräldrar är födda i Finland (dessa personer betecknas i det följande som andra generationens sverigefinländare med ovan nämnda reservation). Året innan angavs att antalet andra generationens sverigefinländare uppgick till 255 015 personer. SCB:s ändrade kriterier innebär således att första och andra generationens sverigefinländare reducerats från 446 530 till 271 477 personer på ett år!10

SCB:s förändring av kriterierna har mött stark kritik från bl.a. Sverigefinländarnas delegation. Ändringen har uppfattats som ett sätt för majoritetssamhället att minimera antalet sverigefinnar och att därigenom minska styrkan i de krav på skydd och stöd som minoriteten framställt mot majoritetssamhället.

Det bör även noteras att förändringen rörande redovisning av antalet sverigefinländare i Sverige skedde efter det att Europarådet ifrågasatt den bristande svenska statistiken rörande nationella minoriteter. SCB:s förändring innebär också att nuvarande statistik ger kommunerna m.fl. ännu sämre förutsättningar för att planera sin verksamhet när det är oklart vilka personer som kan tänkas ha finska som modersmål.

Den 31 december 2002 fanns det sammanlagt 446 530 personer som var antingen födda i Finland eller personer vars ena förälder är född i Finland. Dessa personer fördelade sig enligt följande:

10 SCB:s befolkningsstatistik del 3, 2002, tabell 2.10 Utrikes födda och födda i Sverige med minst en utrikes förr förälder efter ursprungsland, kön och ålder i hela riket den 31 december 2002, jmf SCB:s befolkningsstatistik del 3, 2003, Tabell 2.10 Utrikes födda och födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar efter ursprungsland, kön och ålder i hela riket den 31 december 2003

Antalet sverigefinländare 31 dec 2002 Födelseland: Kön: Antal:

Födda i Finland kvinnor 112 022 män 79 493 Födda i Sverige11 kvinnor 124 524 män 130 491

TOTALT: 446 530

Källa: SCB

Bland dessa 446 530 personer ingår inte personer som är barn eller barnbarn till personer födda i Sverige. I dag lever tredje och fjärde generationens finskättlingar i Sverige och en del av dessa betraktar sig som sverigefinnar. Dessa människor går således inte att finna i SCB:s statistik över personer av finsk härkomst. Det bör även noteras att bland dessa personer av finsk härkomst finns många som inte talar finska och som inte definierar sig som sverigefinnar. Att tala minoritetsspråket är heller inte ett krav för att en individ skall anses tillhöra en nationell minoritet. I propositionen 1998/99:143 angavs faktorerna religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet som särskilda särdrag för de nationella minoriteterna och att endast ett sådant särdrag behöver uppfyllas (se avsnitt 2.2.2 ovan).

Det måste också beaktas att det bland dessa 446 530 även finns en stor mängd personer som är finlandssvenskar boende i Sverige. Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige , FRIS, uppskattar att antalet finlandssvenskar är uppskattningsvis ca 100 000 personer. Dessa människor identifierar sig i allmänhet inte som sverigefinnar utan som sverigefinländare. Frågan om finlandssvenskarnas status i förhållande till Europarådets konventioner har varit föremål för diskussion. FRIS driver linjen att Sveriges regering inte skall särskilja finlandssvenskarna som grupp från sverigefinnarna och att även finlandssvenskarna skall ges status som nationell minoritet enligt ramkonventionens bestämmelser. Sverigefinländarnas delegation delar denna uppfattning. Grunden till finlandssvenskarnas ställningstagande är att man anser att gruppen borde omfattas av ramkonventionens skydd, eftersom Sverige valt att definiera nationell minoritet som grupper med religiös, språklig, traditionell

11 Notera att sverigefinländska barn, vars föräldrar är födda i Sverige, inte syns i SCB:s statistik över personer av finsk härkomst.

och/eller kulturell tillhörighet (proposition 1998/99:143 s 32). I propositionen angavs att åtminstone ett av de uppräknade särdragen måste föreligga. Finlandssvenskarna anser sig uppfylla dessa krav eftersom man bl.a. anser sig vara en del av den finländska kulturidentitet, som i mycket delas med den sverigefinska gruppen. Det går i dag inte heller att särskilja finlandssvenskar boende i Sverige från sverigefinnarna, eftersom Sverige valt att endast föra statistik över sverigefinländare.

Om man studerar de personer som SCB klassificerar som första och andra generationens sverigefinländare närmare finner man att andra generationen numera utgör en majoritet av gruppen.

Källa: SCB

Första generationens sverigefinländare utgör en stor grupp och medelåldern är relativt hög. År 2002 var 63 procent av första generationens sverigefinländare 50 år eller äldre (120 987 personer), och hela 24 procent var 65 år eller äldre (46 116 personer). Det innebär att det inom en några år kommer att finnas ett mycket stort antal äldre sverigefinländare i behov av äldreomsorg i någon form. En mycket liten andel (1,5 procent ) av första generationens sverigefinländare var under 20 år (2 854 personer).

Bland andra generationens sverigefinländare var 31 procent barn under 20 år (79 705 personer) år 2002. Majoriteten, 62 procent, av andra generationens sverigefinländare var mellan 20–49 år (156 939 personer). Det får antas att dessa människor skaffat sig barn i mot-

Första och andra generationens

sverigefinländare i riket

31 dec 2002

18%

25%

29% 28%

Födda i Finland Män Födda i Finland Kvinnor Födda i Sverige Män Födda i Sverige Kvinnor

svarande omfattning som den svenska delen av befolkningen. Detta innebär att det i dag finns ett mycket stort antal personer under 20 år som är av finsk härkomst och som tillhör den sverigefinska minoriteten och som inte går att finna i den officiella statistiken. Dessa tredje och eventuellt fjärde generationens ”osynliga” sverigefinländare går således endast att fånga upp om kommunerna frågar samtliga förskole- och skolbarn om deras hemspråk i samband med erbjudande om modersmålsstöd eller modersmålsundervisning.

Källa: SCB

Från och med år 2003 ändrade SCB således sina kriterier för vilka personer i Sverige som anses vara av finländsk härkomst. Det går dock alltjämt att genom särskilda körningar att få fram exaktare siffror. Geografen och historikern Eric De Geer vid Uppsala universitet har bistått utredningen med att få fram mer exakta siffror för år 2003.

Ålders- och könsfördelning första och andra

generationens sverigefinländare i riket

31 dec 2002

0

10000 20000 30000 40000

0 -

9

10

-

19

20

-

29

30

-

39

40

-

49

50

-

54

55

-

64

65

-

100

åldersintervall

an ta l

Födda i Finland Män Födda i Finland Kvinnor Födda i Sverige Män Födda i Sverige Kvinnor

Antalet sverigefinländare 31 december 2003 Antal personer Antal

Födda i Finland 189 341 Födda i Sverige (som syns i statistiken) - Båda föräldrarna födda i Finland 82 136 - Modern född i Finland, fadern född i Sverige12 106 955 - Modern född i Sverige, fadern född i Finland13 61 666 - Modern född i Finland, fadern från tredje land14 1 342 - Fadern född i Finland, modern från tredje land15 3 689 Totala antalet andra generationen sverigefinländare 255 788

Totalt 445 129

Källa: SCB

Denna siffra stämmer väl överens med SCB:s siffra för året innan (31 december 2002) 446 530 personer. Såsom påpekats rörande siffrorna för år 2002, kan man inte heller av dessa 446 530 utläsa antalet barn eller barnbarn till de s.k. andra generationens sverigefinländare.

Av dessa 445 129 sverigefinländare bodde 211 658 personer i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Detta motsvarar 47,5 procent av sverigefinländarna i Sverige. Den närmare kommunala fördelningen av antalet sverigefinländare återkommer jag till i avsnitt 11 när den geografiska avgränsningen av ett förvaltningsområde i Stockholms- och Mälardalsregionen behandlas.

När det gäller antalet personer som talar finska finns det ingen statistik i Sverige. Däremot har uppskattningar gjorts rörande antalet finsktalande personer. Beräkningar rörande antalet finsktalande i Sverige har också gjorts bl.a. av Eric De Geer, där han gör vissa procentuella antaganden om antalet finlandssvenskar och språkkunskaperna hos ättlingarna till första och andra generationens sverigefinnar. De Geers bedömning är att det skulle finnas ca 240 000–260 000 finsktalande i Sverige, varav ca 127 000 i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.16

12 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 13 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 14 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 15 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 16 Eric De Geer: ”Den finska närvaron i Mälarregionen – En geografisk-statistisk studie över de finsktalande i Sverige.” (2005). De Geer applicera en riksfinsk modell om tvåspråkiga

Av det ovan beskrivna kan man således dra slutsatsen att det i dag inte över huvud taget går att ange exakt hur många personer som ingår i den sverigefinska minoriteten eller vilka dessa personer är, samt att det endast går att göra antaganden rörande antalet personer som talar finska i Sverige.

8.3. Yttrande från Sverigefinska språknämnden

Utredningen har bett Sverigefinska språknämnden att inkomma med synpunkter rörande följande frågor:

  • Ett av målen för den nuvarande minoritetspolitiken är att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Hur bedömer nämnden det nuvarande läget för finska språkets del?
  • Vilka åtgärder krävs, enligt nämndens mening, för att finska språket skall få det stöd som krävs för att det skall hållas levande i Sverige?
  • I betänkandet ”Mål i mun” (SOU 2002:27) föreslogs en rad språkpolitiska åtgärder rörande bl.a. minoritetsspråken. Hur påverkas de nationella minoritetsspråken av det förhållandet att förslagen inte lett till några åtgärder? Finns det några åtgärder som är särskilt viktiga att genomföra?
  • Har nämnden någon uppfattning om huruvida de nationella minoritetsspråkens status har påverkats av införandet av nuvarande minoritetslagstiftning?

Sverigefinska språknämnden anför bl.a. följande i sitt yttrande.17

8.3.1. Allmänna synpunkter

Sverigefinska språknämnden konstaterar att det är av stor vikt att finska språket blivit erkänt som officiellt minoritetsspråk i Sverige och att språket fått lagstadgat stöd. Erkännandet är symboliskt

kommuner på svenska förhållanden. Kommuner i Finland, där minst 3000 personer eller 8 % av befolkningen har det andra officiella nationalspråket som modersmål, blir tvåspråkiga kommuner och kommunen är då skyldig att erbjuda service på både finska och svenska. Den finska modellen bygger på språkregistrering av befolkningens modersmål. Enligt De Geers tes skulle flera kommuner i Mälardalen kunna bli tvåspråkiga (svenska och finska) enligt denna typ av modell. 17 Sverigefinska språknämndens yttrande till utredningen 05-02-09

viktigt, men även praktiskt, förutsatt att implementeringen av den nya minoritetspolitiken i de enskilda kommunerna kan garanteras.

Antalet finsktalande minskar, framför allt bland de unga som under sin skoltid inte fått någon undervisning eller i finska, och åtgärder måste, enligt Språknämnden, snabbt sättas in för att den negativa trenden ska kunna vändas. En förutsättning för finskans överlevnad i Sverige är, enligt nämndens mening, att det finska förvaltningsområdet utvidgas till att omfatta Mälardalen, Stor-Stockholm m.fl. områden där de flesta finsktalande bor. Samtidigt konstaterar nämnden att inte ens en utvidgning av förvaltningsområdet hjälper speciellt mycket om informationen om svenska statens förpliktelser enligt Europarådets konventioner inte når de kommunala beslutsfattarna och tjänstemännen. Det bör därför finnas en ansvarig person/institution som följer utvecklingen, informerar kommuner, landsting m.m. och tar emot klagomål när det gäller brister i tillämpningen av minoritetspolitiken. Sverigefinska språknämnden anser att informationsbristen och oviljan att på lokal nivå följa statens förpliktelser enligt Europarådets konventioner riskerar att förvandla den svenska regeringens löften till tomma ord. När det gäller åtgärder som krävs till stöd för finska språket nämner nämnden ett antal områden.

8.3.2. Utbildning

Erfarenheten har visat att föräldrarnas insatser inte räcker till för att garantera deras barn en så bra språkinlärning att de i sin tur kan föra minoritetsspråket vidare till sina egna barn. Förskolan och skolan måste, enligt Språknämndens mening, bidra i detta arbete. Nämnden konstaterar att stora försämringar har skett i skolans stöd till finskan under senaste två decennierna. Utvecklingen har varit negativ även efter år 2000, då de nya minoritetslagarna trädde i kraft. Detta har även påpekats av Europarådets expertkommitté. Sverigefinska språknämnden anser att det skulle behövas ett eget system för sverigefinnar med en viss autonomi på skolområdet, ett antal skolor som sverigefinnarna själva kan styra och besluta om:

Det går inte i längden att år efter år, på varje ort, i varje skola försöka övertala ovilliga rektorer att ha kvar undervisning i och finska, utan mer bestående strukturer måste skapas. De sverigefinska friskolorna måste få bättre stöd så länge de kommunala skolorna inte tar sitt ansvar för undervisningen i och på finska. Idag kan det hända att en sverigefinsk friskola inte ens får de pengar som alla friskolor är berätti-

gade till, vilket ett exempel från Botkyrka nyligen har visat. I andra kommuner tillåts man inte att starta förskola, som i Motala. Lärarutbildningen i och finska saknas idag nästan helt – detta var också en del av Europarådets kritik mot Sverige. Någon utbildning i tvåspråkighetsdidaktik och i att undervisa på ett minoritetsspråk i den svenska skolan finns inte heller i Sverige, vilket är ett allvarligt hinder om staten verkligen vill hålla minoritetsspråken levande.

Språknämnden anser vidare att universitetsutbildningen och forskningen i finska borde tryggas på lång sikt. Det är oacceptabelt, enligt nämnden, att den negativa trenden på det området tillåts fortsätta som det har skett vid t.ex. Göteborgs och Lunds universitet. Finskans status som nationellt minoritetsspråk bör gälla även högre utbildning och följaktligen bör finska språket inte behandlas som vilket ”småspråk” som helst eller ingå i den s.k. småämnesutredningen.

8.3.3. Kultur

För att säkra finska språkets överlevnad är det, enligt Språknämnden, viktigt att stödja kultursträvandena i Sverige och inte nöja sig med att konstatera att finskspråkig kultur finns att hämta i Finland. En stabil minoritetsbefolkning behöver en egen kultur och det är speciellt viktigt när det gäller de generationer som ser Sverige som sitt enda fosterland.

Tillgången på litteratur på finska måste stärkas. Språknämnden anser att det särskilt viktigt att rädda Finlandsinstitutets bibliotek som är den största samlingen böcker/tidskrifter på finska i Sverige. Den sverigefinska litteraturen får för svagt stöd i proportion till antalet potentiella läsare. Språknämnden anser vidare att det är en stor brist att löftet om en finsk bibliotekskonsulenttjänst ännu inte infriats.

Teater har långa traditioner bland sverigefinnarna. Sverigefinnarna har fortfarande stort intresse för amatör- och professionell teater. Det är därför viktigt att det byggs upp en fast struktur för sverigefinsk teaterverksamhet.

Språknämnden påpekar att framtiden för Sverigefinländarnas arkiv är allvarligt hotad. Verksamheten står stilla sedan en tid tillbaka. Arkivutredningens förslag, Arkiv för alla – nu och i framtiden18, som hade kunnat rädda Sverigefinländarnas arkiv, kommer sannolikt

18 Arkivutredningen: ”Arkiv för alla – nu och i framtiden”, SOU 2002:78

inte att genomföras. Finansiering saknas också för initiativet med ett kulturhus där Sverigefinländarnas arkiv och ett planerat museum för sverigefinsk kultur skulle kunna ingå. Språknämnden anser att en permanent struktur med finansiering från Sverige måste etableras för verksamheter av dessa slag.19

8.3.4. Medier

Språknämnden konstaterar att stödet till finska TV-program har minskat efter år 2000. Detta är oacceptabelt eftersom den nya minoritetspolitiken förutsätter att stödet till minoritetsspråken istället stärks. Vidare måste existensen för den enda sverigefinska dagstidningen tryggas, eftersom den utgör en sammanhållande länk inom den stora sverigefinska gruppen20. Språknämnden konstaterar att även mer sällan utkommande tidningar måste få permanent stöd utöver det som vanliga svenskspråkiga tidningar får, eftersom en minoritetstidning de facto inte kan få lika många prenumeranter som en tidning som vänder sig till landets hela befolkning.

8.3.5. Stödet till finska språket

I Finland anser man att främjandet av finska språket i Sverige numera är en svensk angelägenhet, eftersom språket har fått status som nationellt minoritetsspråk. Enligt Sverigefinska språknämnden har stödet från Finland till diverse finska verksamheter börjat dras in, vilket har medfört att sverigefinnarnas språkliga situation har försvårats. Bland andra Sverigefinländarnas arkiv, Sverigefinska riksförbundet, Finlandsinstitutet och den finska utlandslektors-

19 Arkivutredningen förslog bl.a. att för varje nationellt minoritetsspråk utses en arkivinstitution med särskilt ansvar för bevarande av dokument på respektive minoritetsspråk. De medel som i framtiden avsätts för att främja de nationella minoriteternas språk och kultur bör iden del de avser arkiv fördelas av det förslagna Arkivverket. Utredningen ansåg att det krävs särskild kompetens för att utreda och ta ställning till vad som krävs för att bevara de dokument som finns. Regeringen har i mars 2005 lämnat proposition 2004/05:124 Arkivfrågor. Rörande de nationella minoritetsspråken föreslås: ”Regeringen avser att ge Riksarkivet i uppdrag att utveckla arbetsformerna för samarbetet med andra institutioner och organisationer om frågor som rör dokument på de nationella minoritetsspråken. Uppdraget skall genomföras i samverkan med bl.a. berörda myndigheter och institutioner samt representanter för de nationella minoriteterna. ”De i propositionen angivna förslagen skall finansieras inom befintliga ram för utgiftsområdet och i budgetpropositionen för 2006 föreslås att ytterligare 1 miljon kronor anvisas för uppdraget. 20 Det bör noteras av den sverigefinska dagstidningen, Ruotsin Sanomat, försatts i konkurs i april 2005 och att det inte längre finns någon sverigefinsk dagstidning.

verksamheten har drabbats av detta. Även Sverigefinska språknämndens verksamhet hotas av det minskade stödet från Finland. En kontinuerlig språkvård och inte minst terminologiarbetet är en grundförutsättning för att finska språket skall kunna användas i olika sammanhang i Sverige. Språknämnden anser att utarbetandet av ett språkpolitiskt program, som initierats av nämnden och Sverigefinländarnas delegation, bör självfallet finansieras med statliga medel i likhet med finansieringen av den svenska och indirekt även den samiska motsvarigheten (Mål i mun21, respektive Start för en offensiv samisk språkpolitik).

Sverigefinska delegationen måste, enligt Språknämnden, garanteras adekvata medel för sin verksamhet. En frivillig språkregistrering och möjligheten att avlägga ett muntligt och skriftlig språkprov i finska språket skulle underlätta implementeringen av minoritetspolitiken på lokal och regional nivå och trygga den språkliga kvaliteten för finska. Vidare anför nämnden:

Sverigefinska språknämnden är av den åsikten, att kraftfulla åtgärder måste sättas in nu om regeringen avser att hålla finskan levande i Sverige. Annars kan vi inom en nära framtid förvänta oss ett massivt språkskifte från finska till svenska och i förlängningen hela den sverigefinska kulturens utplånande – något som kunde ha mycket negativa konsekvenser på många plan inom och kanske även utanför Sveriges gränser. Den språkkompetens som sverigefinnarna besitter utgör en viktig bro i det svensk-finska samarbetet inom många olika samhällssektorer.

Rörande betänkandet Mål i mun konstaterar nämnden även att det kanske viktigaste förslaget gäller inrättandet av en ny språkmyndighet, Sveriges språkråd, vars verksamhetsområde skulle omfatta svenska språket och minoritetsspråken. Detta skulle enligt Språknämndens mening stärka alla dessa språk betydligt och även ge en bra grund för en officiell språkpolitik i Sverige. En uttalad politik skulle gagna alla minoritetsspråken eftersom man då på allvar skulle börja diskutera språkfrågor och arbeta med språkplanering.

Rörande minoritetslagstiftningens påverkan på minoriteternas status konstaterar Sverigefinska språknämnden att den symboliska betydelsen av lagstiftningen är stor och att det är oerhört viktigt att finskan fått lagstadgat stöd. Nämnden anför slutligen:

För sverigefinnarnas del är förmodligen paragraferna om barnomsorg och äldrevård på finska mer betydelsefulla än paragraferna om myn-

21 SOU 2002:27

dighetsservice. Det som saknas, och självklart borde ingå i språklagarna, är rätten till skolundervisning helt eller delvis finska. Detta är den fråga, som sverigefinnarna ser som den allra viktigaste när det gäller att garantera finska språkets överlevnad i Sverige.

9. Synpunkter från sverigefinnar rörande ett utvidgat förvaltningsområde

9.1. Bakgrund

9.1.1. Uppdraget

Utredaren skall analysera om det finns förutsättningar att utvidga nuvarande lagstiftning om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen.

Som beskrivits ovan i avsnitt 5 har Europarådets expertkommitté framfört synpunkter rörande Sveriges tillämpning av minoritetskonventionerna. Europarådets ministerkommitté har rekommenderat Sverige att förbättra situationen för det finska språket utanför det finska administrativa området i den offentliga förvaltningen.

Utredningens analys skall omfatta en bedömning av intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder. Det finns ett inbyggt problem i att försöka kartlägga på enskilda individers önskemål och förutsättningar rörande åtgärder inom minoritetspolitiken.

För det första gäller det att finna de berörda individerna och om man lyckas med detta, gäller det att få ett representativt urval.

För det andra krävs det att minoritetsgruppen är tillräckligt initierad och kunnig i frågan för att kunna ta ställning. Det går inte att fråga enskilda om de anser att det behövs ett förvaltningsområde, om de inte vet vad det innebär och vad syftet är. Som beskrivits ovan är kunskaperna om minoritetspolitiken och nuvarande minoritetslagstiftning begränsad hos den breda allmänheten, både hos majoritets- och minoritetsbefolkningen. Det finns således en inbyggd svårighet i att fråga enskilda individer i en minoritetsgrupp om vilka åtgärder de anser behöver vidtas för att minoritetsspråket skall kunna fortleva i Sverige eller för att vända en pågående språkbytesprocess.

För det tredje krävs det att den som svarar även har viss kunskap om vilka faktorer som påverkar språkbevarande som ju är ett långsiktigt mål med minoritetspolitiken. Det går inte att ta ställning till en åtgärds effektivitet för språkbevarandet om man inte förstår och känner till hur processen fungerar. De olika språkbevarande faktorerna har beskrivits i avsnitt 2.3 ovan. Det kan även noteras att enskilda individer ofta tenderar att svara på en fråga ur det personliga perspektivet. Har jag personligen användning eller behov av en åtgärd? Det är således inte givet att enskilda tydligt kan ge uttryck för vad som är lämpligt eller eftersträvansvärt för gruppen eller språket som helhet. De resultat som bl.a. framkommit vid djupintervjuerna visar t.ex. att yngre sverigefinnar har bristande kunskaper om minoritetsfrågorna. Detta beror åtminstone delvis på att yngre följer minoritetsmedia i mindre utsträckning och att majoritetsmedia knappast behandlar dessa frågor överhuvudtaget.

Innan nuvarande förvaltningsområde genomfördes i Norrbotten gjordes ingen undersökning rörande enskilda individers önskemål och behov. Utgångspunkten var att Sverige genom sin ratificering av minoritetskonventionerna valde att ge ett visst skydd och stöd till erkända minoriteter. Norrbotten ansågs vara ett område där särskilda åtgärder skulle vidtas, eftersom de tre minoritetsspråken med historisk geografisk anknytning fanns närvarande där och dessa språk behöver stöd för sin framtid. Det åtgärder som vidtogs genom minoritetsspråklagarna hade för avsikt att bl.a. höja statusen på minoritetsspråken och på så sätt gynna språkens fortlevnad på sikt.

Situationen har inte förändrats avsevärt sedan riksdagen erkände de fem nationella minoriteterna och deras språk. Snarare är det så att implementeringen av konventionsåtagandena inte lyckats och ytterligare åtgärder kommer att krävas. Sålunda får språken alltjämt förutsättas behöva stöd i vart fall i samma omfattning. Det faktum att man nu överväger att utvidga förvaltningsområdet för finska språkets del, skulle innebära att fler enskilda individer skulle komma i åtnjutande av det skydd som avses i del III av minoritetsspråkskonventionen. Inget talar heller för att individer i södra Sverige skulle vara i mindre behov av skydd för sitt minoritetsspråk än i Norrbotten.

9.1.2. Sverigefinnars ”behov”

Utredningen har tolkat ordet ”behov” i direktiven mot bakgrund av minoritetskonventionernas syften och den svenska minoritetspolitikens mål. Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Utgångspunkten för utredningens arbete har varit vilka behov sverigefinnar har i förhållande till dessa mål:

  • Vilket skydd behöver den sverigefinska minoriteten för att åtagandena i konventionerna skall uppnås?
  • Vad krävs för att minoritetens möjligheter till inflytande stärks på ett sätt som anges i ramkonventionen?
  • Vilket stöd krävs för att det finska språket hålls levande i

Sverige på ett sätt som åsyftas i minoritetsspråkskonventionen?

Den första frågan, rörande skydd, har behandlats i avsnitt 6.2 där tydligare lagstiftning föreslås till skydd för de nationella minoriteterna.

Den andra frågan rörande minoriteters möjligheter till inflytande, har behandlats utförligt i avsnitt 6.8 och berörs inte närmare i detta avsnitt. Förslag till åtgärder lämnas också i avsnitt 6.8.

Som svar på den tredje frågan, vilket stöd som behövs, konstaterar jag att det krävs

  • dels stödjande åtgärder som stärker implementeringen (avsnitt

6), t.ex. aktiva åtgärder för att främja språken,

  • dels åtgärder som förbättrar möjligheterna att få utbildning på och i minoritetsspråken (avsnitt 7), och
  • dels åtgärder rörande utvidgat förvaltningsområde (detta avsnitt).

Det bör än en gång påpekas att konventionsåtagandena således inte handlar om att sverigefinnarna som grupp eller som enskilda individer skulle vara tvungna att tala finska i kontakter med myndigheter och andra endast av den anledningen att de inte behärskar svenska språket. Däremot finns det givetvis många enskilda individer som kan ha bristande kunskaper i svenska språket och därmed stora svårigheter i kontakter med myndigheter m.fl. och även behöver kunna tala finska av den anledningen. Detta handlar dock

inte om minoritetsspråkskonventionens primära syfte, som ju är att höja statusen på minoritetsspråken.

I det följande avsnittet redovisas det som kommit fram under utredningens arbete som rör sverigefinnarnas synpunkter rörande ett utvidgat förvaltningsområde och även andra synpunkter av betydelse för finska språkets fortlevnad i Sverige.

9.2. Åtgärder för att nå sverigefinnar i regionen

Frågan om ett förvaltningsområde har väckt stort intresse bland sverigefinnarna i Stockholm och Mälardalen samt hos sverigefinska media. Sverigefinska media har spelat en mycket viktig roll i sammanhanget. Genom medias rapportering har enskilda fått kunskap om utredningens uppgift och frågan om en utvidgning av förvaltningsområdet för finska. Utan medias medverkan hade det varit mycket svårt att nå ut med information till den sverigefinska allmänheten. Under den tid då utredningen arbetat med denna fråga har det förts en livlig minoritetspolitisk debatt i sverigefinska media. Samtidigt kan det noteras att svenskspråkiga media inte har intresserat sig för denna fråga i någon avsevärd grad, trots att många kommuner och ett stort antal personer skulle komma att påverkas av ett utvidgat förvaltningsområde.

Informationsbehovet bland sverigefinnar har varit stort. Det är ofta svårt för allmänheten att hitta material som rör den nationella minoritetspolitiken och mängden material på de olika minoritetsspråken är mycket begränsat. Därför har det varit extra viktigt att göra befintligt material såsom förarbeten, faktablad och översatt lagtext tillgängligt. Utredningen har därför tagit fram en hemsida (www.sou.gov.se/finskaspraket) som lades ut på nätet i oktober 2004. På hemsidan har det funnits material rörande minoritetspolitiken, information om utredningens uppdrag och arbete samt information som riktat sig direkt till sverigefinnarna i regionen rörande planerade träffar. Hemsidan har varit välbesökt, hittills närmare 3 000 besök.

Som beskrivits ovan finns det en del svårigheter i att finna enskilda sverigefinnar i regionen. För att nå den sverigefinska allmänheten och för att uppfylla uppdraget i direktiven har utredningen valt att använda sig av de sverigefinska nätverk bestående av organisationer m.m. som finns. Detta har varit ett viktigt instrument för

att fånga upp enskilda individers synpunkter och att föra en dialog om minoritetsfrågorna.

Ett av minoritetspolitikens mål är att ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem. Som särskild utredare har jag därför sett det som en mycket viktig demokratisk fråga att bereda sverigefinska intresseorganisationer och framför allt enskilda sverigefinnar möjlighet att påverka och komma in med synpunkter rörande möjligheten att skapa ett förvaltningsområde för finska i Stockholms- och Mälardalsregionen. En dialog med enbart intresseorganisationerna hade inte varit tillräckligt.

För att närmare ta reda på sverigefinnarnas synpunkter har utredningen anordnat ett antal träffar för den sverigefinska allmänheten, genomfört en stor enkätundersökning, låtit genomföra djupintervjuer med ett antal sverigefinnar i regionen, samt genomfört ett ungdomsseminarium i samarbete med Sverigefinska ungdomsförbundet. Nedan följer en närmare beskrivning av åtgärderna.

9.3. Träffar för sverigefinnar i regionen

Ett antal träffar har anordnats på finska för den sverigefinska allmänheten i regionen. Möten har under hösten 2004 hållits i Stockholm, Västerås, Eskilstuna, Enköping, Uppsala och Upplands Väsby. Mötena har anordnats i samarbete med bl.a. Sverigefinländarnas delegation, Sverigefinska riksförbundet, lokala sverigefinska föreningar, Sverigefinska ungdomsförbundet, sverigefinska pensionärsorganisationer, svenska kyrkan, Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola samt Forum för nationella minoriteter i Sverige (NAMIS) vid Uppsala universitet.

Syftet med mötena har varit att sprida kunskap om Sveriges åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och om nuvarande minoritetslagstiftning, att informera om utredningens uppdrag och arbete samt att samla in synpunkter från enskilda sverigefinnar. Många sverigefinnar har kommit till mötena. Vid samtliga möten har enskilda sverigefinnar uttryckt en stark önskan om att det skapas ett förvaltningsområde för finska i Stockholm och Mälardalen. Det har vidare framkommit att det finns ett stort behov av offentliga tjänster på finska språket. Samtidigt uppfattas införandet av ett förvaltningsområde som ett sätt att höja statusen på finska språket och sverigefinnarnas status som nationell minoritet. Enskilda har

även ifrågasatt varför endast denna region skulle beröras eftersom motsvarande behov finns i andra regioner i Sverige.

Framför allt behovet av äldreomsorg på finska har uppfattats som en mycket angelägen fråga. Behoven är redan stora och i framtiden kommer behoven att vara än mycket större. Många sverigefinnar har uttryckt stark oro för att åldras och att hamna i en situation där de inte kan göra sig förstådda. Situationen är i dag besvärlig för många äldre sverigefinnar. Ansvaret för enskildas fysiska och psykiska välbefinnande lastas ofta över på anhöriga, vars situation lätt kan bli ohållbar. Anhöriga till sverigefinnar med vårdbehov har beskrivit att de fått kämpa hårt för att få gehör hos kommunen för anhörigas behov. Det har anförts att det är viktigt att det redan nu finns beredskap för finskspråkig äldreomsorg i kommunerna och att kommunerna måste planera och arbeta långsiktigt med frågan om äldreomsorg. Det är således för sent att börja planera finskspråkig verksamhet först när enskilda begär att få tjänster på finska.

Många exempel från äldre sverigefinnars verklighet har lämnats på mötena. Det är inte ovanligt att äldre finskspråkiga människor blivit helt isolerade i en svenskspråkig äldreomsorgsmiljö där de inte kunnat kommunicera med den svenskspråkiga personalen eller där enskilda inte kunnat kommunicera med hemtjänstens personal. Vid ett möte vittnade en kvinna om att äldre sverigefinnar inte kunnat få hjälp på larmtelefon nattetid därför att ingen förstått finska i andra änden av luren.

De dementas situation har framhållits som särskilt besvärlig. Det är inte ovanligt att demensen medför att det senast inlärda språket går förlorat och att individen inte längre kan göra sig förstådd på svenska. I den utsatta situationen kan tillgången på finskspråkig personal vara av avgörande betydelse för den dementes välbefinnande och fortsatta sjukdomsförlopp. Om individen även förlorar möjligheten att göra sig förstådd på det enda kvarvarande språket kan sjukdomsförloppet accelerera ännu fortare, samtidigt som livskvaliteten försämras.

Många sverigefinnar har även framfört att det vore naturligt att även hälso- och sjukvårdens område också omfattades av rätten att använda finska. Denna möjlighet finns inte med nuvarande lagstiftning rörande förvaltningsområden.

Många av dem vi träffat på mötena har uttryckt frustration och besvikelse över att Sveriges erkännande av sverigefinnarna som nationell minoritet inte fått någon större betydelse i det svenska samhället, trots att det gått fem år sedan riksdagens beslut. En del har

ifrågasatt varför den svenska regeringen inte vill vidta kraftfulla åtgärder för att ge den sverigefinska minoriteten det skydd och det stöd som Sveriges ratifikation av minoritetskonventionerna förutsätter. Det har framförts att det krävs åtgärder för att minoritetspolitiken skall få avsedd effekt även utanför Norrbotten.

Ett annat problemområde som kommit fram i diskussionerna är skolfrågorna. Många sverigefinnar har uttryckt oro för att sverigefinska barn inte ges möjlighet att lära sig sitt eget modersmål. Synpunkter som framförts är att det är fel att modersmålsundervisningen i skolan anordnas utanför den egna skolan och på tider efter ordinarie skoltimmar. Detta uppfattas som en anledning till varför sverigefinska barn inte deltar i modersmålsundervisning i så hög grad som vore önskvärt. Det har ansetts viktigt att kommunerna informerar om rätten till modersmålsundervisning på ett positivt sätt.

Andra synpunkter som framkommit i samband med utredningens möten med sverigefinnar är att det ekonomiska stödet till sverigefinska organisationer borde höjas.

9.4. Enkätundersökning bland sverigefinnar i regionen

Utredningen har under hösten 2004 genomfört en stor enkätundersökning bland sverigefinnar boende i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län, ett område som omfattar 53 kommuner. Syftet med undersökningen har varit att undersöka enskilda sverigefinnars uppfattning i en rad frågor.

Det är inte möjligt att finna individer i några register på basis av modersmål i Sverige. Det har därför varit problematiskt för utredningen att finna sverigefinnar i regionen. Utredningen har valt att använda sig av de sverigefinska nätverk som finns för att finna enskilda sverigefinnar. Enkäterna har distribuerats till enskilda bl.a. med hjälp av sverigefinska organisationer, svenska kyrkans finskspråkiga verksamhet, modersmålslärare, sverigefinska skolor och förskolor och enskilda sverigefinnar som hört av sig till utredningen. Enkäten har även funnits tillgänglig på utredningens hemsida och den har även delats ut i samband med utredningens träffar med sverigefinnar i regionen.

En stor del av sverigefinnarna har begränsad kunskap om den nuvarande lagstiftning rörande rätten att använda finska. Det har därför inte varit möjligt att fråga om människor anser att det be-

hövs ett förvaltningsområde för finska språket i Stockholm och Mälardalen. Enkäten har därför utformats så att frågor har ställts rörande bl.a. individens inställning till det egna modersmålet, behovet av olika typer av offentliga tjänster på finska samt huruvida enskilda skulle använda sig av tjänster på finska om det fanns sådana i den egna hemkommunen. Enkätundersökningens frågor utformades parallellt på finska och svenska och utformades i samråd med sverigefinska organisationer. Frågorna bestod av kryssfrågor och enskilda har även haft möjlighet att lämna egna kommentarer.

Valet att genomföra en enkätundersökning på detta sätt kan givetvis ifrågasättas. Min uppfattning är dock att detta har varit det enda sättet att få fram synpunkter från ett stort antal sverigefinnar på den korta tid och med de resurser som stått till utredningens förfogande.

Cirka 8 000 enkäter distribuerades till enskilda och av dessa har 4 910 returnerats till utredningen. Sammanlagt 4 551 enkäter har registrerats och analyserats. Ett antal enkäter, 359 stycken, har kommit från kommuner utanför den region som utredningen ansett tillhöra Stockholms- och Mälardalsregionen och dessa enkäter har därför inte registrerats. Det kan konstateras att svarsfrekvensen varit mycket hög och att antalet returnerade enkäter vida har överskridit utredningens förhoppningar, trots att genomförandet av undersökningen varit ovanlig. Jag tolkar detta som ett ytterligare uttryck för sverigefinnarnas stora intresse för frågan om ett förvaltningsområde. Genomförandet av enkätundersökningen kan även ses som en lyckad gräsrotsinsats av engagerade sverigefinnar.

Valet av genomförande av enkätundersökningen har inneburit att enkäten i stor utsträckning har nått personer som på något sätt är aktiva i sverigefinska nätverk. Detta måste beaktas när man tolkar resultaten. Samtidigt innebär detta att enkäten definitivt nått personer som med stor sannolikhet skulle komma i åtnjutande av den finskspråkiga service som inrättandet av ett förvaltningsområde skulle medföra. Dessa sverigefinnar kan således ses som framtida potentiella brukare av tjänsterna och resultaten av deras svar kan ses som särskilt intressanta i det fortsatta arbetet.

9.5. Resultat från enkätundersökningen

I det följande redovisas resultaten av enkätundersökningen. Totala antalet svar på respektive fråga anges i tabellerna med n = antal.

9.5.1. Frågor rörande personliga förhållanden

Antalet svar från de olika kommunerna i regionen varierar kraftigt. För att kunna se den geografiska spridningen har de som svarat på enkäten fått fylla i uppgift om nuvarande hemkommun. Från ett antal kommuner finns endast ett fåtal returnerade enkäter. Från följande kommuner finns fler än hundra svar: Botkyrka (231), Enköping (129), Eskilstuna (450), Huddinge (157), Oxelösund (101), Stockholm (634), Surahammar (137), Södertälje (274), Upplands Väsby (230), Uppsala (108) och Västerås (215). I samtliga dessa kommuner bor det ett stort antal sverigefinnar.

Över femtio svar per kommun har inkommit från följande kommuner: Fagersta (98), Hallstahammar (81), Haninge (94), Håbo (94), Järfälla (86), Katrineholm (87), Köping (72), Nacka (73), Norberg (71), Nykvarn (53), Sundbyberg (60), Skinnskatteberg (66), Tyresö (57), Täby (52), Älvkarleby (65) samt Östhammar (65).

Bristen på svar från vissa kommuner kan antingen tolkas som bristande intresse för frågorna eller att utredningen helt enkelt inte lyckats nå sverigefinnar i kommunen i tillräcklig omfattning. I vissa kommuner bedrivs ingen finskspråkig förenings- eller församlingsverksamhet och där har det varit särskilt svårt att nå enskilda.

Fördelning efter hemkommun framgår av figur 1.

Figur 1. n = 4551

Enkäten har besvarats av fler kvinnor (66 procent) än män (33 procent) och av fler äldre än yngre. Några, 32 stycken, har inte uppgett kön. Åldersmässigt dominerar personer mellan 50–80 år (se figur 2). Totalt 91 procent av dem som har svarat uppger att de är födda i Finland (4 090 personer) och 9 procent är födda i Sverige (422 personer). Andelen födda i Sverige kan tyckas relativt lågt, men antalet enskilda personer är ändå så pass högt att slutsatser ändå kan dras av den gruppens svar. Sammanlagt 19 personer uppger att de är

Nuvarande hemkommun

0 100 200 300 400 500 600 700

okänt

Östhammar

Österåker Älvkarleby

Västerås

Värmdö Vingåker Vaxholm Vallentuna

Uppsala

Upplands-Bro

Upplands

Täby Tyresö

Trosa

Tierp

Södertälje Surahammar Sundbyberg

Strängnäs Stockholm

Solna

Sollentuna

Skinnskattebe

Sigtuna

Salem

Sala

Oxelösund Nynäshamn

Nyköping

Nykvarn Norrtälje Norberg

Nacka Lindingö

Köping Kungsör

Knivsta

Katrineholm

Järfälla

Håbo

Huddinge

Heby Haninge

Hallstahammar

Gnesta

Flen

Fagersta Eskilstuna

Enköping

Ekerö

Danderyd

Botkyrka

Arboga

ko mmun

antal svar

födda i något annat land än Finland eller Sverige. Uppgift på vilket land det är frågan om saknas. I de tabeller som presenteras nedan har personer födda i annat land än Sverige eller Finland redovisats tillsammans med personer födda i Sverige, eftersom redovisningen av de få personer som är födda i annat land annars skulle bli oproportionerliga i tabellerna.

Figur 2. n = 4551

Majoriteten, 83 procent, av dem som är födda i Finland flyttade till Sverige på 1950–1970-talen.

Åldersfördelning

0 200 400 600 800 1000 1200 1400

okänt

< 10

10 20 30 40 50 60 70 80 90

ål d e r

antal personer

Figur 3. n = 4109

Utredningen har valt att fråga om personerna deltar i finskspråkig verksamhet på fritiden. Syftet med frågan har varit att få en bild av om de som svarat hör till den aktiva sverigefinska gruppen eller till det som närmast kan ses som en stor ”tyst” grupp vars synpunkter inte kommer fram i samma utsträckning. Av figur 4 framgår att 59 procent uppger att de deltar i finskspråkig verksamhet. Av dessa personer deltar 68 procent i finskspråkig föreningsverksamhet och 53 procent i finskspråkig församlingsverksamhet.

Figur 4. n = 4551

Flyttade från Finland till Sverige

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800

1920-1929

1930-1939

1940-1949

1950-1959

1960-1969

1970-1979

1980-1989

1990-1999

2000-2004

årtionde

antal personer

Serie1

Deltar du eller någon i din familj i någon finskspråkig

verksamhet på fritiden?

59%

34%

7%

ja nej inget svar

Att en så stor andel deltar i finskspråkig verksamhet är givetvis ganska naturligt med tanke på hur enkäten distribuerats. Detta bekräftas av de uppgifter vi har rörande distributionen. De som svarat uppger att de fått enkäten från en organisation (23 procent), av församlingen (13 procent), genom skolan (11 procent) eller genom bekanta (18 procent). Endast 1 procent av dem som svarat på enkäten har fått formuläret genom internet. Detta skulle kunna tolkas som att budskapet om att enkäten funnits på utredningens hemsida inte nått fram till sverigefinnarna eller att sverigefinnarna inte har tillgång till internet. Samtidigt kan det från utredningens sida noteras att hemsidan har varit välbesökt under den tiden som den funnits ute på nätet.

Av dem som deltar i finskspråkig verksamhet deltar 68 procent i finskspråkig föreningsverksamhet och 53 procent i församlingens finskspråkiga verksamhet. 10 procent av alla som svarat uppger att de skulle vilja delta i finskspråkig fritidsverksamhet, om det fanns sådan på hemorten.

9.5.2. Frågor rörande språk

Ett antal frågor rörde kunskaper i finska språket. Nästan alla som har besvarat enkäten uppger att de talar finska (99 procent). På frågan om man anser att det är viktigt att det talas finska i Sverige har 95 procent svarat ja och endast 2 procent har svarat nej. Av figur 5 framgår att de flesta använder finska språket hemma och på fritiden. Cirka en tredjedel använder språket på arbetet. Mycket få uppger att de använder finska i kontakter med myndigheter.

Skillnaderna i användningsmönstret mellan dem som är födda i Finland och i Sverige är små. Anledningen till att så många sverigefinnar födda i Sverige uppger att de använder finska i skolan är rimligen att många av de yngre som har besvarat enkäten fortfarande går i skolan.

Figur 5. n(a) = 3906, n(b) = 357, n(c) = 1302, n(d) = 322, n(e)= 3811

Det stora flertalet av de sverigefinnar som besvarat enkäten är nöjda med sina kunskaper i finska. Bland dem som är födda i Sverige uppger dock dryga 30 procent att de inte är nöjda. Av dem som inte är nöjda, skulle hela 91 procent vilja förbättra sina kunskaper. Endast 24 procent av de som svarat uppger dock att det finns kurser i finska på hemorten eller i kommunen. Detta kan tolkas som en tydlig och stark önskan hos många sverigefinnar, som är födda i Sverige, att få tillägna sig minoritetsspråket bättre. En del av dessa personer är sannolikt ganska unga.

Medvetenheten om att finska språket har särskild ställning som nationellt minoritetsspråk i Sverige var hög. Hela 85 procent av alla sverigefinnar som besvarat enkäten kände till detta.

I vilka sammanhang använder du finska?

0 20 40 60 80 100

hemma i skolan på arbetet myndig.

kontakter

på fritiden

använder finska

proc e n t

Född i Finland Född i Sverige

Figur 6. n = 4551

En stor del av dem som har svarat, 38 procent, uppger att de behöver hjälp på grund av språket när de besöker t.ex. vårdcentralen eller i kontakter med myndigheter. De uppger vidare att de vid behov får hjälp av anhörig eller vän (74 procent), officiell tolk (30 procent) och finskspråkig personal (14 procent). Något oroväckande uppger 8 procent av dem som behöver hjälp med språket att de inte får någon hjälp alls.

Figur 7. n = 4551

Visste du att finska språket har särskild ställning

som erkänt minoritetsspråk i Sverige?

85%

14% 1%

ja nej inget svar

Behöver du hjälp p g a. språket när du t. ex.

besöker vårdcentralen eller har kontakt med

myndigheter?

14%

24%

60%

2%

ofta ibland aldrig inget svar

9.5.3. Frågor rörande offentlig service

Ett antal frågor rörde möjligheten att använda finska i offentliga sammanhang. Flertalet av de svarande, 89 procent, anser det viktigt att det finns finskspråkig offentlig service på hemorten. Skillnaderna i svar mellan könen (kvinnor 89 procent, män 90 procent) och personer födda i Finland (90 procent) respektive Sverige (79 procent) är mycket små. Även skillnaderna mellan de yngre och de äldre är små (<20 år: 77 procent, 20–40 år: 87 procent, >40 år: 91 procent).

Figur 8. n = 4551

Är det viktigt att det finns finskspråkig

offentlig service på hemorten?

89%

5%

4%

2%

ja nej vet ej inget svar

Figur 9. n = 4551

Figur 10. n = 4531

Bland dem som anser att finskspråkig offentlig service är viktig, anger man att följande typ av service borde finnas på finska språket:

Typ av service %

förskola 60 skola 59 äldreomsorg 99 hälso- och sjukvård 90

Är det viktigt att det finns finskspråkig offentlig

service på hemorten?

0 20 40 60 80 100

ja

nej

vet ej inget svar

svarsalternativ

pr oc en t

kvinnor män

Är det viktigt att det finns finskspråkig offentlig

service på hemorten?

0 20 40 60 80 100

ja

nej vet ej inget svar

svarsalternativ

pr oc en t

Född i Finland

Född i Sverige eller annat land

Bland annan offentlig service där finska vore önskvärd att använda nämns bl.a. bank, post, skattemyndighet, försäkringskassa, psykvård, ungdomsmottagning, missbrukarvård, polis, rättshjälp, samhällsinformation, socialkontor, arbetsförmedling, möjlighet att beställa taxi samt valinformation.

83 procent anser att det är viktigt att kunna tala finska i kontakter med myndigheter som t.ex. skattemyndigheten eller försäkringskassan. Andelen som svarade nej var 9 procent och andelen som svarade ”vet ej” var 7 procent. Inte heller här kan man se några egentliga skillnader ses mellan könen. Av kvinnorna svarade 81 procent ja och av männen 84 procent ja.

Figur 11. n = 4551

I denna fråga finns det anledning att särskilt redovisa antalet personer efter födelseland, eftersom grupperna födda i Sverige och födda i annat land skiljer sig markant åt. Drygt 84 procent av de födda i Finland anser att det är viktigt att kunna använda finska vid myndighetskontakter. Av dem som är födda i Sverige anser drygt 64 procent att det är viktigt, vilket dock också måste anses som en hög andel.

Är det viktigt att kunna tala finska i

kontakter med myndigheter?

83%

9%

7% 1%

ja nej vet ej inget svar

Figur 12. n = 4551. Notera att antalet personer födda i annat land är mycket få, 19 stycken.

På frågan ”Skulle du använda dig av finskspråkig service om det fanns möjlighet till det?” svarade 75 procent ja. Fler män (83 procent) än kvinnor (76 procent) svarade jakande på frågan.

Figur 13. n = 4551

Är det viktigt att kunna tala finska i kontankter

med myndigheter?

0 20 40 60 80 100

ja

nej

vet ej

svarsalternativ

pr oc en t

Född i Finland Född i Sverige Född i annat land

Skulle du använda finskspråkig service

om det fanns möjlighet till det?

75%

11%

12% 2%

ja nej vet ej inget svar

När det gäller fördelningen mellan dem som är födda i Finland respektive Sverige kan en tydlig skillnad ses. Personer födda i Finland skulle i hög utsträckning använda sig av finskspråkiga tjänster om dessa var tillgängliga (82 procent). Endast hälften (49 procent) av dem som är födda i Sverige skulle använda sig av tjänsterna. Om man delar upp svaren kommunvis fördelar sig svaren på följande sätt (endast de kommuner där det inkommit minst 45 svar har tagits med).

Andelen som svarat ja på frågan ”Skulle du använda finskspråkig service om det fanns möjlighet till det?” Kommun % Kommun %

Botkyrka 75 Sigtuna 78 Enköping 78 Skinnskatteberg 80 Eskilstuna 80 Solna 63 Fagersta 80 Stockholm 57 Hallstahammar 77 Sundbyberg 67 Haninge 71 Surahammar 82 Huddinge 69 Södertälje 76 Håbo 70 Tyresö 70 Järfälla 71 Täby 54 Katrineholm 79 Upplands Väsby 72 Köping 79 Uppsala 63 Nacka 62 Västerås 70 Norberg 66 Älvkarleby 68 Nykvarn 83 Österåker 46 Nyköping 83 Östhammar 82 Oxelösund 77

9.5.4. Frågor rörande barn och undervisning i modersmålet

Av dem som besvarat enkäten uppger 1091 personer (24 procent) att det finns barn under 18 år i familjen.1 Notera att endast de som uppgett att de har barn under 18 år har ombetts att lämna svar på frågor som rör undervisning. Vidare har frågor rörande modersmålundervisning endast besvarats av dem vars barn går i svenskspråkig förskola. Av dem som svarat ja på frågan att de har barn, anger 87 procent att barnen talar finska. Av förskolebarnen går 49 procent i

1 555 personer uppger att de har förskolebarn, 834 personer uppger att de har skolbarn.

helt svenskspråkig förskola och 50 procent i förskola som är åtminstone delvis finskspråkig.

Av de barn som går på svenskspråkig förskola får 25 procent modersmålsstöd. På frågan om familjen fått information om modersmålsstöd svarar 24 procent att det fått sådan information (10 procent skriftligt, 5 procent muntligt). 8 procent uppger att de själva fått söka information aktivt. Kommunen har inte ordnat modersmålsstöd i förskolan, trots att familjen har krävt det, i 7 procent av fallen. I 3 procent av fallen uppges att kommunen anordnar modersmålsstöd, men barnet kan inte delta pga. praktiska skäl. Av dem som har förskolebarn anger 24 procent att de skulle vilja att deras barn fick modersmålsstöd om undervisningen anordnades på den egna förskolan.

Av de barn som går i skolan, går 62 procent i helt svenskspråkig skola, 37 procent i skola som är åtminstone delvis finskspråkig. Hälften av barnen, som går i svenskspråkig skola, deltar i modersmålsundervisning. 40 procent av dem som svarat uppger att de fått information om modersmålsundervisning (22 procent skriftligt, 8 procent muntligt). 11 procent uppger att de själva fått söka information aktivt.

9.5.5. Frågor rörande kultur och media

Majoriteten, 79 procent, av dem som deltagit i enkätundersökningen är intresserade av finskspråkiga kulturaktiviteter.

Figur 14. n = 4551

Är du intresserad av finskspråkiga kulturaktiviteter?

79%

14%

7%

ja nej inget svar

76 procent uppger dessutom att de skulle vilja ha mer finskspråkiga kulturaktiviteter. Av dessa vill man ha mer av följande:

Verksamhet %

teater 67 film 62 musik 56 dans 36 barnverksamhet 43 biblioteksverksamhet 51

Annan typ av finskspråkig kulturverksamhet som de svarande önskar sig mer av är bl.a. körverksamhet, datakurser, verksamhet med anknytning till finsk historia, gymnastik och idrott, konstverksamhet, läger, pensionärs- och ungdomsverksamhet samt kursverksamhet på finska.

En stor majoritet, 88 procent, anser att det är viktigt att det finns finskspråkig litteratur på biblioteket.

Rörande media uppger 86 procent att de har möjlighet att se finskspråkiga program på TV. Nästan alla som har möjlighet till det, 92 procent, ser på finskspråkiga program, 75 procent på Sveriges Televisions finskspråkiga program och 82 procent på TV Finlands program. 68 procent lyssnar på finskspråkiga program i radion, varav 80 procent på Sveriges Radios program och 53 procent på Finlands Radios program.

83 procent av dem som deltagit i enkätundersökningen uppger att de läser finskspråkiga tidningar, varav 66 procent läser sverigefinska tidningar och 78 procent läser tidningar från Finland.

9.6. Djupintervjuer med sverigefinnar i regionen

Ytterligare ett sätt för utredningen att få fram synpunkter rörande sverigefinnars behov och önskemål har varit genomförandet av en serie djupintervjuer. Professor Jarmo Lainio och Annaliina Leppänen vid Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola har på utredningens uppdrag intervjuat 45 sverigefinnar i regionen. Lainios och Leppänens rapport, ”Sverigefinnars tankar om finskans möjligheter och rättigheter i Stockholm och Mälardalen – En intervjustudie”, se bilaga 7.

Tanken med djupintervjuerna har varit att få fram synpunkter i första hand från personer som inte tillhör den mest föreningsaktiva eller minoritetsaktiva delen av den sverigefinska befolkningen. Syftet har varit att få en bredare spridning på den insamlade informationen. Bland de intervjuade finns unga och äldre, kvinnor och män och dessa personer är geografiskt fördelade över hela Stockholms- och Mälardalsregionen. De intervjuade fördelar sig enligt följande: kommuner i Stockholms län (Botkyrka, Södertälje, Upplands Väsby), Stockholms stad (Enskede-Årsta, Rinkeby, Hägersten, Kista, Maria-Gamla Stan, Spånga-Tensta), centrala kommuner utanför Stockholms län (Eskilstuna, Uppsala, Västerås) samt mindre kommuner i Mälardalen (Hallstahammar, Surahammar). De intervjuades ålder har sträckt sig inom åldersspannet 15–24 år samt 46–86 år.

Resultaten från djupintervjuerna ger en mycket likartad bild av sverigefinnarnas önskemål som enkätundersökningen. Djupintervjuerna har även gett möjlighet att ställa följdfrågor. Resultaten visar att det finns ett utbrett intresse av att bevara och utveckla det finska språket och att kommunicera med myndigheter på det egna språket.

Bland de intervjuade används finska språket främst i den privata sfären, vilket enligt Lainio och Leppänen är ett typiskt språkanvändningsmönster för språk som är inne i en språkbytesprocess. Deras slutsats blir följande: om språket skall kunna överföras till nästa generation, behöver språket ges en tryggad position som ett offentligt brukat språk.

Informanternas tydligaste önskemål för användning av finska i offentliga sammanhang återfinns inom äldreomsorg och i myndighetskontakter med t.ex. Försäkringskassan eller Skatteverket. Dessutom finns önskemål om att undervisning på och i finska skall finnas tillgänglig inom förskola, skola och gymnasieutbildning.

Informanternas önskemål att kunna använda finska i offentliga sammanhang grundar sig för det första på språkliga skäl, dvs. att finska skall kunna leva vidare som språk i landet och att undervisning på och i finska skall erbjudas därför att finskan getts särskild ställning som minoritetsspråk i landet. Önskemålen grundar sig för det andra på reella behov att kunna använda modersmålet, särskilt i situationer där den enskilde befinner sig i en utsatt situation, såsom vid läkarbesök, och kunskaperna i svenska kan vara begränsade.

Resultaten visar även att informanterna upplever finskan som ett känslospråk, dvs. språket har emotionell betydelse för individen

och utgör en av grunderna för en finskbaserad identitet. Lainios och Leppänens slutsats är att det finns en genuin och en relativt utbredd vilja att stödja utvecklingen av privata och offentliga språkdomäner för finska språket.

Finska språket i Sverige är, enligt Lainio och Leppänen, inne i en språkbytesprocess:

I språkbytesstudier korrelerar ofta försvagad språklig kompetens (minskad språklig komplexitet, minskat ordförråd osv.) i ett minoritetsspråk med tilltagande språkbyte, med domänförluster av språket, med minskad skriftspråklig användning och en avsnävande stilistisk förmåga (som kan resultera i s.k. monostylism, dvs. att man inte längre förmår variera sig språkligt efter person och situation). Denna typ av utveckling förebådas dessutom av våra resultat. Men vi har tolkat våra resultat också omvänt, att en försämrad språklig kompetens leder till mindre behov och förmåga att bibehålla och utveckla språklig mångsidighet och skicklighet. Det leder bl.a. till en tröghet i mediekonsumtion i minoritetsspråket, som så småningom ytterligare försvagar språket och reducerar dess domäner. På sikt leder det till att man tappar både receptiv (läsning) och produktiv förmåga (skrivande) i skriftspråket. Som ett ytterligare resultat av denna process, som vi ser tecken på bland informanterna i den yngre generationen, leder det till försämrad språklig medvetenhet och därmed till sämre språkligt självförtroende. I det skedet är språkbytet fullbordat, i och med att man inte har förmågan att använda språket med sina egna barn.

I en sådan språkbytessituation blir skolans betydelse central för språkets fortlevnad:

Skolfrågorna är centrala för finskans framtid i Sverige. Vi har kunnat konstatera att valet av finska för barnen i förskola och skola, inte har fungerat friktionsfritt under en särskilt lång period i den svenska skolan. Både informationsmissar och praktiska skäl, liksom i en del fall svenska släktingars motstånd, har lett till att svenskan tagit över redan i förskoleåldern. Men även de som i olika situationer lyckats erhålla undervisning på eller i finska, har av olika skäl kunnat se hur isen smält under fötterna. Undervisningen har vartefter, både för samma barn, och för olika barn i samma familj, kunnat reduceras drastiskt från en termin till en annan. Utvecklingsgången, som också tydligt uppfattats av informanterna, har varit att utrymmet och viljan att erbjuda och ge undervisning i finska minskat sedan 1980-talet, samt att skolans motstånd och den kommunala organisationen av undervisningen nästan helt eliminerat finskan från den kommunala skolan. En förälder har träffande kallat detta för att det har varit som att simma i tjära. En paradox i denna utveckling är, att trots att föräldrarna ganska entydigt ansträngt sig för att få en kommunal service på detta område, har de blivit i stort sett helt hänvisade till friskolorna, om de vill erbjuda en tvåspråkig skolgrund för deras barn. Dessa åtta skolor räcker dock helt

uppenbart inte till för att kunna garantera finskans fortlevnad på sikt, på nationell nivå.

Skolfrågorna är centrala av många skäl, men ur språkets synvinkel är det elementärt att skolan ger en bred grund i ett mer omfattande språkbruk, som närmast syftar till att förbereda kunskapsinhämtande på språket och till att skapa grunden för ett språkbruk i offentliga miljöer. Själva skriftspråkets befästande på modersmålet är också en helt central aspekt av skolans uppgifter. Detta möjliggör läsning, avancerad mediekonsumtion m.m. på modersmålet. Vi kan konstatera, att med den utveckling som individerna i denna studie presenterar, och med kunskap från tidigare studier, att skolan har misslyckats med sin uppgift för finskan, ur ett språkbevarandeperspektiv. Det är under rådande omständigheter för finskans del i den svenska skolan inte troligt att finskan kommer att vara ett språk som brukas i offentliga domäner, eller som fungerar kulturbärande, eller som ens förs vidare inom hemmet, under en längre tid. Med kontinuerligt försvagad språklig kompetens, och sviktande språkligt självförtroende, kommer unga familjer inte kunna bevara finskan in i framtiden. Då hjälper det föga att man trots det kanske kan kommunicera utan problem över genera-

tionsgränserna, men på svenska.

Lainio och Leppänen drar även slutsatsen att följande åtgärder kommer att behövas för finska språkets del:

Som vi tolkar dessa resultat, pekar de mot presentationen av två nödvändiga krav, eller ”åtgärdspaket”. Dels kommer en ansenlig del av den sverigefinska åldrande befolkningen akut och redan idag, att vara helt beroende av språkhjälp, antingen i form av tolkning eller finskkunnig personal. Vidden av detta problem kan ses om man gör ett tankeexperiment. Det finns idag kanske några hundra finskspråkiga platser totalt i Sverige inom olika former av sjukvård och äldreomsorg för äldre. Behovet kan räknas i tiotusental idag, men kanske redan om något år i femsiffriga tal. Dessa behöver direkt påkallad språkservice, som till stor del antagligen handlar om att organisera och fortbilda språkkunniga personer till rätt befattningar. Denna aspekt på språkservice, dvs. inom sjukvård och omsorg, finns medtagen som en mer krävande möjlighet för ett ratificerande land att ta hänsyn till, i minoritetsspråkskonventionen.

Dels behöver det offentliga språkbruket – för att finskan ska kunna förbli kulturbärande in i framtiden – utökas och normaliseras. Det skulle också innebära en avsevärd statushöjning för finskan, vilket i sin tur skulle ge effekter på viljan att välja finska som ett undervisningsspråk i förskola och skola. En central aspekt av uppbyggnaden av en meritfylld finska, och för att den ska kunna fungera i offentlig miljö, är att man reformerar och garanterar undervisning på finska, på alla de nivåer som nämnts av informanterna, förskola, skola, gymnasium och högskola. En kontinuerlig och gedigen språklig utbildning ger på sikt

också förutsättningar för en vitalisering av det kulturella livet och även av bl.a. egenspråkig mediekonsumtion.

9.7. Seminarium för sverigefinska ungdomar

I november 2004 anordnade utredningen ett heldagsseminarium i Stockholm för sverigefinska ungdomar tillsammans med Sverigefinska ungdomsförbundet. Sverigefinska ungdomar är ofta underrepresenterade i många sverigefinska sammanhang. För att tydligare fånga upp synpunkter fanns det därför anledning att anordna ett helt eget möte för ungdomarna. Ungdomsförbundet gick ut med en inbjudan till sina medlemmar och ett 20-tal ungdomar i åldern 18–25 år deltog i seminariet.

Seminariet inleddes med ett föredrag rörande tvåspråkighet av språkforskaren Sari Pesonen vid Stockholms universitet samt en presentation om utredningens arbete. Därefter hölls tre olika gruppövningar för att närmare diskutera följande teman ur ett minoritetsperspektiv: utbildning, media samt kulturfrågor. Samtliga grupper skulle även diskutera minoriteternas möjligheter att påverka i frågor som berör dem. En rad intressanta frågeställningar och synpunkter kom fram vid genomgången av gruppernas arbete. Frågeställningarna har ett bredare och ett mer allmänt minoritetspolitiskt perspektiv än frågan om ett förvaltningsområde för finska språket.

9.7.1. Allmänt om minoritetspolitik

De sverigefinska ungdomarna som var födda i Sverige eller som hade bott i Sverige länge upplevde personligen inget behov av att kunna använda finska i fler offentliga sammanhang. Däremot ansåg ungdomarna att många äldre sverigefinnar och människor som nyligen flyttat till Sverige från Finland har ett sådant behov. Deltagarna upplevde inte att de hade behov av att använda finska i kontakter med myndigheter. Däremot ansåg man det viktigt att kunna använda finska i olika sammanhang i det privata livet. Samtidigt påpekades att man kanske skulle ha andra behov när man blev äldre.

Ungdomarna ansåg att det är viktigt att kunna påverka i skolfrågor eftersom skolan är så viktig för individens språkutveckling. Om man inte lär sig finska som barn, så är det inte så troligt att man

börjar lära sig när man blir äldre. Det ansågs även viktigt att kunna påverka dessa frågeställningar inom politiken, inom sverigefinska organisationer och inom kyrkan.

Tvåspråkighet uppfattades som något positivt och värdefullt av deltagarna. Samtidigt är det viktigt att öka medvetenheten om och uppskattningen av tvåspråkighet inom den sverigefinska minoriteten.

Deltagarna ansåg att det är viktigt att satsa resurser på finskspråkig barn- och ungdomsverksamhet. Det är också viktigt att skapa lokala nätverk bland sverigefinnarna.

9.7.2. Utbildning

En del av dem som ingick i gruppen hade själva gått i finskspråkig grundskola i Sverige. Ungdomarna ansåg att det behövs finskspråkiga förskolor och grundskolor i Sverige. Individens språk formas och utvecklas under förskole- och skolåldern och därför behövs det utbildning på modersmålet. Deltagarna ansåg att man borde återinföra finska kommunala klasser i grundskolan. Man menade samtidigt att det var viktigt att lärarna var vaksamma på att det inte skapades ”vi och de”-känslor mellan de finska och svenska klasserna.

Finskspråkig gymnasieutbildning sågs inte som lika viktig som finskspråkig grundskola. Det påpekades att det vore värdefullt om något ämne på gymnasiet hade finska som undervisningsspråk. Vidare sågs det som önskvärt att det fanns en finskspråkig friskola på gymnasienivå dit även andra än kommunens invånare fick söka sig.

Rörande frågan ”behövs det lärarutbildning i Sverige för finskspråkiga lärare eller kan man ta in lärare från Finland” framkom följande. Det bästa vore om lärarna utbildades i Sverige så att de lär sig förstå det svenska skolsystemet och de svenska läroplanerna. Det ansågs vara viktigt att lärare som utbildas i Sverige även läser finska som ämne under sin lärarutbildning.

Vidare ansågs det som en självklarhet att det skall finnas institutioner för finska språket vid svenska universitet och högskolor och att det skall var möjligt att studera finska och forska om finska språket i Sverige. Detta ansågs viktigt som ett medel att höja finska språkets status i Sverige och för att finska skall vara ett levande språk i Sverige. Deltagarna ansåg inte att det behövs finskspråkiga program på högskolan, men däremot kurser i finska språket.

Rörande modersmålsundervisning framkom även att det är viktigt att skapa en positiv inställning till modersmålsundervisning bland svenska lärare. Det upplevdes inte som något positivt att behöva gå på modersmålsundervisning på lunchrasten eller efter skolans slut.

9.7.3. Media

Ungdomarna ansåg att det behövs finskspråkiga tidningar, tidskrifter, radioprogram och TV-program som produceras i Sverige. Det räcker inte att man i Sverige kan se TV-program och höra radioprogram från Finland och att man kan beställa tidningar från Finland. Sverigefinsk media upplevs som viktig därför att den fungerar som minoritetens diskussionsforum. I riksfinsk media behandlas finska frågor. Frågor som berör och intresserar sverigefinnarna lyfts inte fram i tillräcklig omfattning i riksfinsk media.

Gruppen diskuterade varför sverigefinsk media inte når ungdomar i någon större utsträckning. Deltagarna var bekymrade över att sverigefinsk media och då särskilt tidningarna glömt bort ungdomar och unga vuxna. Dessa grupper nås inte av tidningarna eftersom innehållet och inriktningen inte intresserar de yngre. Artiklarna riktar sig till äldre läsare och det finns t.ex. inga ungdomssidor i tidningarna. Sverigefinsk radio uppfattades som positivt eftersom den uppmärksammat ungdomarna i sitt programutbud. En del av radioprogrammen riktar sig tydligt till yngre lyssnare.

Ungdomarna ansåg inte att det behövs finskspråkigt material, såsom t.ex. en sida på finska, i rikstäckande svenskspråkiga dagstidningar. Majoritetens media är knappast intresserade av finskspråkiga sidor, eftersom de endast skulle riktas sig till en mindre del av tidningarnas läsare. Istället såg man det som en bättre lösning att det finns en rikstäckande finskspråkig dagstidning som täcker mer än nuvarande tidningar.

Ungdomarna efterlyste mer multimedia på finska. Distribution via internet sågs som ett bra sätt att nå sverigefinska ungdomar. En nättidning på finska med ett diskussionsforum skulle på ett bra sätt kunna nå sverigefinska ungdomar. I ett sådant forum skulle även tröskeln för att få i gång en debatt om sverigefinska frågor vara betydligt lägre än i tryckta tidningar

9.7.4. Kultur

Ungdomarna ansåg att det även behövs teater, musik och litteratur som produceras i Sverige. Det räcker inte att man bara för in den här typen av kultur från Finland. Det behövs en inhemsk sverigefinsk kultur därför att ämnena som behandlas och infallsvinklarna är delvis olika för sverigefinnarna och finnar i Finland. Det påpekades även att ämnen som berör sverigefinnar också kan behandlas på svenska inom kulturen för då kan man även nå majoritetsbefolkningen.

Gruppen diskuterade vem som bär ansvaret för att sverigefinsk kultur utvecklas. Deltagarna ansåg att sverigefinnarna själva bär ett ansvar för detta både som konsumenter och som producenter av kultur. Det ansågs viktigt att man satsar resurser på kvalitativ minoritetskultur för annars kan minoritetskulturen inte konkurrera med majoritetens kulturutbud. Man skulle hellre se på kvalitativ svensk teater eller film än se sverigefinsk teater eller film av låg kvalité.

Ungdomarna ansåg att den svenska staten har ett ansvar för att stödja minoritetskulturen därför att minoriteterna har rätt till sin egen kultur. Som samhällsmedborgare har även minoriteterna betalat för sin del av samhällets stöd genom skatter. Skattemedel bör därför användas till finansiering av högkvalitativ minoritetskultur.

Deltagarna anförde vidare att den äldre sverigefinska generationens dominans i sverigefinska kulturföreningars beslutande organ borde brytas. Sverigefinska ungdomars deltagande i olika sverigefinska sammanhang efterlyses ofta, men samtidigt motsätter sig de äldre ungdomars initiativ att förändra formerna för den sverigefinska verksamheten.

Bland önskemål om framtida kultursatsningar framkom bl.a. en egen sverigefinsk tv-serie som beskriver sverigefinnars liv i Sverige, en finskspråkig radiokanal för ungdomar som sänds analogt i hela landet samt satsningar på tvåspråkiga tidskrifter som riktar sig till yngre läsare.

9.8. Unga sverigefinnars tankar om finsk identitet

Forskaren Lotta Weckström har intervjuat ett antal unga och äldre sverigefinnar i Mälardalen om deras syn på finskhet och deras tankar om finsk identitet. Weckströms arbete är helt frikopplat från

utredningen och hennes studie ingår i en kommande avhandling. Weckström redovisar en del av sina resultat rörande yngre sverigefinnars identitet i en artikel som bifogas som bilaga till detta betänkande, se bilaga 6.

Många äldre sverigefinnar har i intervjuerna berättat om de svårigheter de mötte som invandrare i Sverige och den negativa inställningen som många hade mot finnar i Sverige under lång tid. Weckströms resultat visar att de yngre sverigefinnarna inte uppfattar sig som invandrare och att de upplever finskheten som något positivt i livet. Den finska identiteten bidrar med ett mervärde i deras liv. Familjens förhållningssätt och skolans betydelse betonas i en del av intervjuerna. I intervjuerna framkommer tydligt att många upplever språkets bevarande som en viktig fråga. Det beskrivs bl.a. att många enskilda tar aktiv ställning till språkets betydelse för den egna identiteten när de själva får barn och att vissa då väljer att aktivt värna språkets fortlevnad inom den egna kärnfamiljen. Även en del av dem som inte längre behärskar finska språket upplever att ”finskhet” är en viktig del av deras identitet. Det förhållandet att en del av de intervjuade förlorat finska språket är ett exempel på den språkbytesprocess som även Lainio och Leppänen lyfter fram i sina djupintervjuresultat.

9.9. Överväganden

Min bedömning:

En utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära en statushöjande åtgärd för finska språket.

Det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga nuvarande förvaltningsområde för finska språket till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen.

9.9.1. Utvidgning av förvaltningsområde som statushöjande åtgärd

Det finns ett genuint intresse och en stark önskan bland många sverigefinnar att bevara finska språket i Sverige. Genom att erkänna finska språket som ett nationellt minoritetsspråk har Sverige uttalat och utlovat sitt stöd för att språket skall kunna fortleva i det svenska samhället. Medvetenheten om den nationella minoritets-

politiken har ökat, även om kunskaperna alltjämt behöver förbättras både hos majoriteten och minoriteterna. Genom ökad medvetenhet inom minoriteterna skapas också bättre förutsättningar för aktivt arbete inom grupperna som främjar språkens och kulturernas fortlevnad på sikt.

Mycket tyder på att den sverigefinska minoriteten är inne i en språkbytesprocess. Detta förhållande måste tas på allvar. Resultaten från enkätundersökningen och resultaten djupintervjuerna visar att finska språket huvudsakligen används av sverigefinnarna i privata situationer (i hemmet, på fritiden). Lainio och Leppänen drar slutsatsen att finska språket i Sverige har börjat förlora domäner och att en språkbytesprocess pågår bland sverigefinnarna. De huvudsakliga vägarna för att vända utvecklingen, förutom en aktiv revitalisering av språket i inom familjen, är skolan och en funktionell utvidgning av språkdomäner (såsom den offentliga sfären). Om språket utvidgas till den offentliga sfären ökar också språkets prestige och minoritetsgruppens vilja att lära sig språket.

Aktiva åtgärder som främjar finska språkets fortlevnad måste, enligt min bedömning, sättas in omgående. Det krävs åtgärder som på olika sätt höjer statusen på språket i samhället. En sådan viktig åtgärd är utvidgningen av förvaltningsområdet så att fler sverigefinnar berörs än bara de som bor i Norrbottenskommunerna. Europarådet konstaterade att endast 5 procent av sverigefinnarna bor i detta område. Av den befolkningsstatistik utredningen fått fram framgår att snarare 3,5 procent av sverigefinländarna bor i nuvarande förvaltningsområde. En utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära att fler språkanvändare gavs vissa rättigheter och att det finska språket blev mer synligt i samhället inom ett större område.

9.9.2. Sverigefinnars behov och önskemål

Utredningen har under arbetets gång haft möjlighet att träffa många sverigefinnar i den aktuella regionen. Mitt bestämda intryck från dessa möten med enskilda är att frågan om ett utvidgat förvaltningsområde engagerar många människor. Det råder idag en stor frustration bland många sverigefinnar över att riksdagens erkännande av de nationella minoriteterna och införandet av den svenska minoritetspolitiken lämnat så få avtryck i det svenska samhället. Varför har det inte hänt mer på dessa fem år? Varför märks

inte statusen av nationell minoritet i vanliga sverigefinnars vardag? Betyder inte den nationella minoritetspolitiken något? Som påpekats tidigare har ju mycket lite hänt i kommuner som ligger utanför de nuvarande förvaltningsområdena, trots att regeringens avsikt var att minoritetspolitiken skulle få genomslag i hela landet. Frågan om ett utvidgat förvaltningsområde engagerar många därför att man som enskild ser detta som en lösning på de problem man möter i vardagen.

Det bor ett mycket stort antal sverigefinnar i Stockholms- och Mälardalsregionen, uppemot hälften av alla sverigefinnar i Sverige. Det totala antalet sverigefinländare i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län uppgick till 211 658 personer den 31 december 2003. Det finns således en mycket stark sverigefinsk närvaro i regionen och en utvidgning av förvaltningsområdet skulle därmed påverka väldigt många enskilda individer som talar finska.

Min bedömning är att det finns behov att utvidga förvaltningsområdet för finska till detta område. Alla de träffar som utredningen har haft med yngre och äldre sverigefinnar tyder på det. Resultaten från den stora enkätundersökningen som gjorts och de djupintervjuer som genomförts tyder på samma sak.

En stor majoritet (89 procent) av dem som deltog i enkätundersökningen ansåg att det är viktigt med finskspråkig offentlig service på hemorten. Några egentliga skillnader mellan könen kunde inte påvisas. Skillnaderna mellan dem som är födda i Finland och födda i Sverige var små, likaså skillnaderna mellan yngre och äldre. Offentlig finskspråkig service upplevdes som särskilt viktig inom äldreomsorgen (99 procent) och hälso- och sjukvården (90 procent). Finskspråkig förskola (60 procent) och skola (59 procent) upplevdes också som viktiga.

Majoriteten (83 procent) ansåg det viktigt att kunna tala finska i kontakter med myndigheter. Skillnader mellan könen var marginella. Vissa skillnader fanns dock mellan personer födda i Finland (84 procent) och personer födda i Sverige (64 procent). Andelen är dock hög även för den senare gruppen. Majoriteten av de sverigefinnar som besvarade utredningens enkät uppgav att de skulle använda sig av finskspråkig service om det fanns möjlighet till det. Av dem som är födda i Finland skulle en stor majoritet (82 procent) göra det. Hälften (49 procent) av de i Sverige födda skulle använda sig av sådana tjänster.

När det gäller de sverigefinska ungdomarna som deltog i utredningens och Sverigefinska ungdomsförbundets gemensamma seminarium kan även konstateras att de inte upplevde att de hade behov av att använda finska i kontakter med myndigheter i dagsläget.

De äldre sverigefinnarna är överrepresenterade i den gjorda enkätundersökningen, likaså kvinnorna jämfört med männen. Äldre

sverigefinnar har uttryckt mycket stort intresse för frågor som

berör äldreomsorg samt möjligheterna att kunna få hälso- och sjukvårdstjänster på finska. Äldre sverigefinnar har ofta sämre språkkunskaper i svenska och det påverkar givetvis deras önskemål om samhällstjänster. Lainios och Leppänens resultat stödjer också denna slutsats. Resultaten från djupintervjuer skiljer sig inte nämnvärt från resultaten i enkätundersökningen. Av de intervjuade ansåg 93 procent att finskspråkig service är viktig på hemorten. De äldre personerna (20 av 23 fall) uppgav att de skulle använda finska i kontakter med myndigheter om den möjligheten fanns. Även här var de viktigaste områdena där man ville ha finskspråkig service äldreomsorg och sjukvård. De näst viktigaste området var i kontakter med Försäkringskassan och Skattemyndigheten.

Yngre sverigefinnar har inte uttryckt samma behov av sam-

hällstjänster. De intervjuade yngre personerna som intervjuades ansåg inte att de hade samma behov att använda finska i myndighetskontakter, eftersom de klarade kontakterna på svenska språket. Däremot prioriterade de yngre möjligheten att använda finska på skolområdet högt. Detta kan delvis förklaras med att yngre inte ännu funderar i termer av äldreomsorg och många har inte heller behov av hälso- och sjukvårdstjänster i samma omfattning. Många yngre har heller inte särskilt många kontakter med myndigheter. De yngre sverigefinnarna är i allmänhet födda i Sverige och de som är aktivt tvåspråkiga har kanske inte ens reflekterat över om de skulle använda sig av annat än svenska ute i samhället.

Det är inte heller givet att de yngre funderat på sina egna möjligheter att överföra språket till nästa generation. Denna fråga blir för många aktuell först när man får egna barn och man hamnar i det läget att man tar ställning till olika existentiella och emotionella frågor om vad som kan uppfattas som viktigt i det egna livet. Lotta Weckströms intervjuresultat ger exempel på detta. I det läget kan språklig och kulturell identitet bli viktig även för individer som inte tidigare reflekterat över frågorna.

Det finns en stark finsk identitet hos många yngre sverigefinnar och finskheten upplevs som något positivt i livet. Lotta

Weckströms intervjuer med unga sverigefinnar i Mälardalen tyder på det, likaså det som kom fram under utredningens seminarium med Sverigefinska ungdomsförbundet.

En fråga som har störst bäring på yngre sverigefinnars möjligheter i framtiden är frågor som berör förskola och skola. Skolans centrala betydelse för språkets möjligheter att fortleva i Sverige kommer fram i många olika sammanhang under utredningens arbete, bl.a. i Sverigefinska språknämndens yttrande, seminariet för ungdomar och djupintervjuerna.

Lainio och Leppänen har gjort en del jämförelser baserat på ålder och kön. Yngre sverigefinnar har i allmänhet bedömt att de har bättre kunskaper i svenska och att kunskaperna i finska varierat. De

äldre sverigefinnarna har uppgett att de har goda kunskaper i finska

medan kunskaperna i svenska inte bedömts vara lika bra. Enskildas språkkunskaper påverkar även det upplevda behovet av olika typer av tjänster. Lainio och Leppänen skriver:

Kvinnor, oavsett ålder, tycks generellt uppskatta sin språkförmåga som bättre än männens. Eftersom vi inte har kunnat utföra en språklig/lingvistisk avstämning som man skulle kunna relatera till självbedömningen är det osäkert om det verkligen förhåller sig så. Det finns dock andra studier som ger liknande resultat, varför det inte vore överraskande. Kvinnor får också bättre resultat inom respektive åldersgrupp: yngre kvinnor ser ut att ha fler som anger sig vara högkompetenta i båda språken samtidigt, fler som anger högre värden för finska och fler som anger högre värden för svenska, än de yngre männen. Bland de äldre har ingen man angett så höga värden för svenska som ett par kvinnor.

Man har i olika sammanhang pekat på att finska kvinnor på olika sätt kan ha tjänat mer på flytten till Sverige (t.ex. Jaakkola 1983). Det finns också antydningar om att detta kan kopplas till språkfärdigheter: kvinnor har antingen lärt sig svenska effektivare eller de har kunnat det bättre redan vid flytten. Det är i viss mån ändå osäkert om det är så att kvinnor har lärt sig svenska bättre, och sedan dragit nytta av detta i t.ex. integrationsprocessen och det sociala livet, eller, om det är tvärtom, att man genom att vara mer socialt utåtriktade lärt sig svenska effektivare.

En slutsats vore ändå, speciellt med tanke på de äldre, att de som verkar vara i störst behov av språkstöd på svenska i olika former – dvs. tolkning eller en finskspråkig samtalspartner – är de äldre männen. Generell statistisk om hälsoskillnader mellan äldre kvinnor och män verkar stämma även för sverigefinnar (Födelselandets betydelse, 2004; jfr även Melakari, 2003), varför man kan anta att männen dessutom oftare drabbas av allvarliga sjukdomar och har kortare livslängd. Ur perspektivet åldringsvård och t.ex. sjukvård är det återigen äldre män som kan komma att ha störst vårdbehov, på finska.

Skillnaderna i resultaten i enkätundersökningen har varit mycket små mellan könen. Angående skillnader i behovet av samhällstjänster konstaterar Lainio och Leppänen bl.a.

De flesta informanterna finns inom det fält som vill ha finskspråkig service inom alla tre områdena, vård, myndighetskontakter och i skolan. Yngre kvinnor ser ut att vara de som är minst intresserade av finskspråkig service. Äldre verkar prioritera sjukvårds- och myndighetskontakter på finska, högre än de önskar sig finskspråkig skolgång. Yngre återfinns oftare bland dem som inte anger en hög prioritet för något servicealternativ alls på finska. Äldre män – som också visade sig vara de som sannolikt hade störst behov av språkstöd – är de tydligaste förespråkarna för finskspråkig service inom två eller alla tre områdena. Beträffande följderna av dessa tendenser, finns det ur språkbevarandeperspektivet speciellt en som är negativ: unga kvinnor ser ut att ha högre kompetens i svenska än männen, samtidigt som de lågprioriterar t.ex. finskt modersmålsstöd i förskolan. Denna tendens med yngre kvinnor som en förtrupp i språkbytesprocessen känns igen från andra språkbyteskontexter, bl.a. från Tornedalen. Yngre kvinnor var också mindre intresserade av och insatta i minoritetsställningen.

Det förefaller vara så att det finns ett samband mellan medvetenheten om minoritets- och språkbevarandefrågorna respektive behovet/önskemålen om olika samhällstjänster och hur långt språkbytesprocessen hunnit. Slutsatsen blir att ju mer medveten en enskild är på området, desto större tycks benägenheten vara att vilja använda språket i olika sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag att de resultat utredningen fått fram tyder på att det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga nuvarande förvaltningsområde till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen. Sverigefinnarna själva och de organisationer som företräder dem ger uttryck för detta. Intresset är uttalat större bland äldre sverigefinnar än yngre. Samtidigt kan framför allt de yngres bristande kunskaper och medvetenhet i frågorna vara en del av orsaken till dessa skillnader. Många av de yngre har dock en stark finsk identitet och en vilja att bevara språket. För att stödja denna strävan behövs, enligt min mening, aktiva språkbevarande åtgärder från samhällets sida.

Även med beaktande av den relativt långt gångna språkbytesprocessen inom den sverigefinska minoriteten finns det stor anledning att sätta in statushöjande åtgärder. Ett förvaltningsområde i Stockholm och Mälardalen skulle höja statusen på finska språket i regionen. Koncentrationen av sverigefinnar är så hög i regionen och de geografiska avstånden så små att möjligheterna för

finska språket att utvecklas på ett gynnsamt sätt är mycket goda. I regionen finns dessutom två universitet och en högskola som undervisar och forskar i finska språket. Flera av de få kvarvarande kommunala finskspråkiga klasserna i grundskolan och flera sverigefinska friskolor finns i regionen. Det finskspråkiga föreningslivet och religiösa samfundslivet är också aktivt. Inrättandet av möjligheten att kunna använda finska språket i offentliga sammanhang och i kontakter med myndigheter skulle också stärka språkets ställning i regionen.

10. Beredskap för att utvidga förvaltningsområdet för finska språket

Enligt direktiven skall utredarens analys omfatta en bedömning av kommunala och statliga myndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap, på kort och lång sikt, att hantera en utvidgad lagstiftning om rätt att använda finska vid enskildas kontakter med myndigheten eller domstolen. I detta avsnitt behandlas de synpunkter som kommit fram i samband med utredningens besök i ett antal kommuner och hos länsstyrelserna. Därefter redogörs även för de synpunkter som framkommit i de kommunala och statliga myndigheternas och domstolarnas yttranden till utredningen.

10.1. Bakgrund

Europarådet har i sin kritik av den svenska minoritetspolitiken påpekat att endast 5 procent av den sverigefinska minoriteten omfattas av skyddet i del III av minoritetsspråkskonventionen, dvs. inom det geografiska område som i dag ingår i förvaltningsområdet för finska språket (se avsnitt 5.3.2 ovan). Enligt Europarådet har det inte ansetts godtagbart att begränsa skyddet till en så liten andel av den sverigefinska minoriteten.

Tanken med att utvidga förvaltningsområdet till Stockholms- och Mälardalsregionen måste således, enlig min mening, vara att en

mycket större andel av den sverigefinska minoriteten skall komma

i åtnjutande av det skydd som del III i konventionen omfattar. Direktivens begrepp ”Stockholms- och Mälardalsregionen” har jag tolkat som ett område som omfattar i vart fall Stockholms, Uppsala, Södermanlands samt Västmanlands län, ett geografiskt område som omfattar 53 kommuner. I samtliga dessa kommuner bor ett stort antal sverigefinnar. De beräkningar utredningen fått fram visar att 211 658 första och andra generationens sverigefinländare,(47,5 procent av totalen), bor i detta område.

10.2. Kommunernas beredskap

10.2.1. Kommunernas betydelse för minoritetspolitikens genomförande

Kommunerna har en central roll i förverkligandet av minoritetspolitiken. Av de utvärderingar som gjorts, på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och riksdagens konstitutionsutskott, framgår att graden av implementering av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter till stor del har varit beroende på ambitionsnivån på lokal nivå (se avsnitt 4).

Det blev tidigt uppenbart för utredningen att kunskaperna rörande den svenska minoritetspolitiken, Sveriges internationella åtaganden rörande nationella minoriteter och den nuvarande lagstiftning är mycket begränsad utanför de kommuner som ingår i förvaltningsområdena. Det råder i allmänhet stor okunskap inom den statliga och kommunala förvaltningen och bland den breda allmänheten, om vad minoritetspolitiken och erkännandet av de nationella minoriteterna innebär, trots att nuvarande minoritetspolitik gällt i fem år. Utredningen har således varit tvungen att hantera ett mycket stort informationsbehov rörande minoritetspolitiken och nuvarande lagstiftning, främst hos kommuner och myndigheter.

I allmänhet finns det även en tendens att blanda ihop minoritetsfrågorna med integrationsfrågor, vilket gör att utgångspunkten för diskussionen lätt blir felaktig. Målen för integrationspolitiken är:

  • Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
  • En samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund.
  • En samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för.1

Integrationspolitiken är ytterst en demokratifråga. Det handlar således om att inkludera (och delvis assimilera) människor med annan bakgrund som likvärdiga samhällsmedborgare i det svenska samhället och att motverka diskriminering av dem.

Målen för minoritetspolitiken är:

1prop. 2002/03:1 utgiftsområde 8 s 14

  • Ge skydd för de nationella minoriteterna.
  • Stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande.
  • Stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Minoritetspolitiken däremot handlar om att stärka grupper som varit en del av det svenska samhället under en lång tid och ge dem möjligheter att bevara sin kulturella och språkliga särart, därför att det är en värdefull del av det svenska kulturarvet. I åtagandet rörande nationella minoriteter ingår även ett uttryckligt förbud mot assimilering från samhällets sida (artikel 5.2 ramkonventionen).

För att hantera det stora behovet på information rörande nationella minoriteter, anordnade utredningen konferensen ”Förstärkt skydd för finska språket i Mälardalen – Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken?” i Stockholm i augusti 2004. Konferensen riktade sig i första hand till kommuner och myndigheter och det främsta syftet var att sprida kunskap om minoritetslagstiftningen samt att påbörja en dialog med berörda kommuner och myndigheter rörande ett förvaltningsområde för finska språket.

På utredningens hemsida lades informationsmaterial rörande minoritetspolitiken ut i slutet av oktober 2004, dvs. innan begäran om yttrande gick ut till kommunerna. Tillgänglig information som funnits tillgänglig är bl.a. information om utredningens arbete, nuvarande lagstiftning, förarbeten etc.

I allmänhet har det varit besvärligt att få kommunerna att intressera sig för minoritetsfrågorna. Trots idogt arbete och påstötningar från utredningens sida deltog endast 18 av 53 kommuner i den av utredningen anordnade konferensen. Jag noterar även att mycket få kommuner i regionen deltog i jubileumskonferensen ”Erkänd” vid Mälardalens högskola i Eskilstuna i december 2004, dit samtliga kommuner hade bjudits in.

Även i det fortsatta arbetet har ointresse präglat en del av kommunernas deltagande i dialogen och man förstår inte riktigt vad minoritetspolitiken har för syfte. Jag tolkar detta som att minoritetspolitiken inte har uppmärksammats i tillräcklig omfattning från statens och regeringens sida. Budskapet om Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter har i allmänhet vare sig nått eller engagerat kommuner utanför nuvarande förvaltningsområden i Norrbotten, med undantag för några enstaka kommuner. Detta trots att regeringen gett uttryck för att minoritetspolitiken skall få genomslag i hela landet. Denna okunskap rörande minoritetspolitiken syns även tydligt i de aktuella kommunernas svar till utredningen.

Vissa kommuner har valt att inte komma in med synpunkter över huvud taget. De av Thomas Hammarberg beskrivna problemen med förverkligande av mänskliga rättigheter (se avsnitt 3.4 ovan) är således mycket tydliga på minoritetspolitikens område.

10.2.2. Besök i ett antal kommuner

Utredningen har besökt ett antal kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen för att föra en direkt dialog om kommunernas beredskap för en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket. Träffarna har även varit ett sätt att sprida kunskap om Sveriges åtagande rörande nationella minoriteter och nuvarande svensk lagstiftning. Utredaren och huvudsekreteraren har träffat kommunstyrelserepresentanter från Botkyrka, Enköping, Stockholm, Haninge, Södertälje, Uppsala, Västerås, Hallstahammar, Surahammar och Upplands Väsby. Det har inte funnits möjlighet att träffa representanter för samtliga 53 kommuner, även om det hade varit värdefullt och det sannolikt hade funnits ett behov därav, särskilt med tanke på informationsbehovet ute på kommunal nivå.

Dialogen med de kommuner som utredningen har besökt har varit mycket god. När kommunerna varit bättre insatta i frågeställningen rörande nationella minoriteter har vi gemensamt kunnat konstatera att flera kommuner redan i dag uppfyller i vart fall en del av de krav som skulle ställas vid en utvidgning av förvaltningsområdet. Det har i flera fall varit nödvändigt att diskutera skillnaderna mellan de integrations- och minoritetspolitiska målen. Några av kommunerna arbetar i dag aktivt med att bistå kommuninvånarna med kommunal service på andra språk än svenska. Bland de synpunkter som kom fram vid besöken kan bl.a. följande nämnas.

Vid besök i Botkyrka kommun2 hade utredningen möjlighet att träffa en nästan fulltalig kommunstyrelse. Bl.a. diskuterades frågan om modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning på finska. Kommunen har i dag både en sverigefinsk friskola och kommunala finskspråkiga klasser. Efterfrågan på finskspråkig undervisning har enligt kommunen minskat sedan 1980- och 1990talen. I Botkyrka arbetar man aktivt med att förbättra modersmålsundervisningen. Man använder även modersmålet som undervisningsspråk i andra ämnen och man har satsat på s.k. språkförskolor.

2 Besök den 1 oktober 2004

Man har även infört arbetsmetoder för att mäta resultaten när det gäller uppnående av språkmål. Resultaten från arbetet har varit positiva. Kommunen har fått medel från regeringens Storstadsprojekt. Tyvärr har sverigefinnarna inte kommit i åtnjutande av språksatsningar inom Storstadsprojekt, eftersom sverigefinnarna bor i andra delar av kommunen än där satsningarna sker. I Botkyrka förs även en dialog med sverigefinnar om äldreomsorg på finska.

Vid besöket i Enköpings kommun3 diskuterades särskilt frågan om anordnande av äldreomsorg på finska. Kommunens representant konstaterade att det är viktigt att det finns en beredskap på sikt, särskilt vad gäller tillgången till finskspråkig personal, när allt fler finskspråkiga blir äldre. Det är viktigt att kommunen har en öppen dialog med den sverigefinska gruppen bl.a. i denna fråga. En ordentlig kartläggning av de faktiska behoven behöver göras. Från kommunen framhölls även att det vore önskvärt om staten tog fram översatt basmaterial rörande minoritetsfrågor som kommunerna kan använda sig av i sitt arbete.

Vid besöket i Stockholms kommun4 informerades utredningen om det kartläggningsarbete kommunen genomför rörande de nationella minoriteternas behov. Diskussioner har förts med representanter för de nationella minoriteterna i kommunen. Arbetet kommer sannolikt att utmynna i någon form av policydokument.

I Haninge kommun5 har minoritetsfrågorna aktualiserats bl.a. inom äldreomsorgen. Vid utredningens besök framkom att det finns en efterfrågan på finskspråkig äldreomsorg och kommunen har hittills köpt äldreomsorgsplatser i en annan kommun. Kommunen erbjuder finskspråkiga klasser och förskoleverksamhet på finska. Kommunen har förstått att man måste öka kunskaperna om den svenska minoritetspolitiken hos kommunens anställda. Därför kommer man att under våren 2005 att anordna ett seminarium rörande minoritetspolitiken som riktar sig till politiker, kommunens personal och även allmänheten. Detta får uppfattas som ett mycket positivt initiativ för att sprida kunskaper om minoritetspolitiken och de nationella minoriteterna. Kommunen har redan tidigare, under 2001–2002, kartlagt personalens språkkunskaper för att kunna ge bättre service till kommuninvånarna.

3 Besök den 12 oktober 2004 4 Besök den 25 oktober 2004 5 Besök den 5 november 2004

Vid besöket i Södertälje kommun6 informerades utredningen om att kommunen i dag har ett samarbete med sverigefinska organisationer. Det finns möjlighet att få finskspråkigt demensboende i kommunen. Likaså finns det finskspråkig förskoleverksamhet och finskspråkig undervisning på låg- och mellanstadiet i kommunen. Kommunens representanter uppgav också att man anser att det finns andra grupper i kommunen, bl.a. assyrier/syrianer och romer, som har större behov av stöd än sverigefinnarna. När det gäller frågan om nationella minoriteter konstaterade kommunens representanter att flera kommuner bör kunna samarbeta med varandra i dessa frågor i framtiden.

I Uppsala kommun7 gavs utredningen möjlighet att redogöra för sitt arbete på kommunstyrelsens sammanträde. Kommunstyrelsen hade även möjlighet att ställa frågor om minoritetspolitiken och nuvarande lagstiftning. Frågan om äldreomsorg på finska har diskuteras med representanter för sverigefinnarna i kommunen. Tidigare har det även funnits finskspråkiga klasser i kommunen, men dessa lades ned på 1990-talet.

Även vid besöket i Västerås kommun8 hade utredningen möjlighet att träffa nästan hela kommunstyrelsen. Det noterades att det redan finns en del finskspråkig service i kommunen. Om kommunen skulle öka ambitionsnivån i den finskspråkiga servicen till kommuninvånarna ännu mer, skulle det innebära merkostnader för kommunen. T.ex. skulle man kunna lägga in material på finska i den s.k. 24-timmarsmyndigheten. Vidare noterades att det är viktigt att en länsstyrelse ges en samordnande roll i minoritetsfrågorna. Från kommunens sida poängterades även att det är viktigt att man ökar förståelsen mellan de nordiska länderna mer och att i det sammanhanget har finska språket en viktig betydelse.

Vid besöket i Hallstahammar9 träffade utredningen representanter för både Hallstahammars kommun och Surahammars kommun. Det konstaterades att avstånden i kommunerna kan vara långa och att det kan försvåra möjligheterna att erbjuda kommunal service. I Hallstahammar gjordes för några år sedan en inventering av de sverigefinska invånarnas behov inom äldreomsorgen. Man konstaterade då att det kommer att finnas behov av tjänster på finska inom äldreomsorgen i framtiden. En diskussion fördes om vad som avses

6 Besök den 12 november 2004 7 Besök den 15 november 2004 8 Besök den 24 november 2004 9 Besök den 20 december 2004

med lagtextens ”delvis” rörande kommunens skyldighet att erbjuda förskola och äldreomsorg. Vidare uppgavs att om ett förvaltningsområde skulle införas i denna region, skulle det att innebära merkostnader för kommunerna i form av kostnader för organisationsförändringar och utbildningsinsatser. Det poängterades även att det är viktigt för kommunens planering att det finns statistiskt material så att man kan bedöma antalet personer som tillhör nationella minoriteter.

Besök har även gjorts i Upplands Väsby kommun, där syftet var att informera kommunstyrelsen om utredningens arbete och resultaten från enkätundersökningen bland sverigefinnar.10

Från kommunernas sida har man vid nästan samtliga besök tydligt uttryckt att en utvidgning av förvaltningsområdet måste medföra ett tillskott av statlig finansiering för att täcka kommunernas merkostnader.

10.2.3. Allmänt om kommunernas yttranden

Utredningen har begärt att få in skriftliga yttranden från samtliga kommuner i de fyra länen. I begäran om yttrande har en allmän beskrivning av nuvarande lagstiftning lämnats och kommunerna har hänvisats till utredningens hemsida för ytterligare material. Även direktivet har bifogats. Utredningen har begärt att få svar på bl.a. följande frågor från kommunerna:

  • Är det möjligt att få förskola och/eller äldreomsorg helt eller delvis på finska i kommunen i dag eller planeras sådan verksamhet?
  • Finns det i dag personal inom förskolan, äldreomsorgen och den kommunala förvaltningen som talar finska? Har kommunen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har kommunen upprättat någon handlingsplan eller vidtagit några andra åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken?
  • Om kommunen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde, bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader för

10 Besök den 11 april 2005

kommunen? Om svaret är ja, uppskatta hur stora kostnadsökningar det skulle kunna bli frågan om?

Kommunerna har även haft möjlighet att lämna andra synpunkter de tyckt var relevanta. När resultaten från enkätundersökningen bland sverigefinnar blev klara skickades även en skrivelse rörande dessa resultat till samtliga aktuella kommuner för att göra kommunerna uppmärksamma på resultaten. Kommunerna gavs möjlighet att inkomma med ytterligare synpunkter med anledning av enkätresultaten. Ingen kommun har dock inkommit med synpunkter i sak.

Det finns en del allmänna reflektioner som kan göras med anledning av kommunernas yttranden. Av en del yttranden framgår att vissa kommunerna inte riktigt förstått syftet med den svenska minoritetspolitiken, och detta får tolkas som att kunskaperna om den nationella minoritetspolitiken och Sveriges internationella åtaganden måste förbättras. Detta visar, enligt min mening, att det finns ett stort behov av en stödjande statlig funktion som riktar sig till kommunerna för att Sveriges åtaganden rörande minoriteter skall få ett ordentligt genomslag.

Några kommuner har valt att inte svara på utredningens frågor och inte lämnat något yttrande alls. När de gäller dessa kommuner har utredningen ingen möjlighet att ta ställning till beredskapen för en utvidgning. Allmänt kan dock sägas att det bor sverigefinnar i alla landets kommuner och många av dessa arbetar inom kommunal verksamhet. Det finns därför anledning att tro att förutsättningarna även i de kommuner, som inte yttrat sig, är likartade med förhållandena i övriga kommuner i regionen.

Anledningen till att riksdagen fattat beslut om införandet av en minoritetspolitik och inrättandet av förvaltningsområden i Norrbotten är att lagstiftaren vill höja statusen på de nationella minoritetsspråken och ge stöd enligt del III i minoritetsspråkskonventionen. Ett sätt att göra detta är att klart markera från samhällets sida att minoritetsspråken har ett värde och att enskilda skall ges möjlighet att använda språken i offentliga sammanhang. Det handlar således inte om att enskilda skulle ha behov av att tala det egna minoritetsspråket därför att han eller hon har bristande kunskaper i svenska språket. Vissa kommuners resonemang rörande sverigefinnars kunskaper i svenska, är därför inte helt relevant i sammanhanget, eftersom det primära syftet med ett förvaltningsområde är att statusen på finska språket skall höjas och den sverigefinska

gruppens strävanden att bevara sitt språk skall främjas. Det finska språket skall därmed även göras mer synligt i det svenska samhället, vilket gynnar språkets fortlevnad.

I en del kommuner sammanblandar man även minoritetspolitikens syfte med de integrationspolitiska målen. Syftet med minoritetspolitiken är inte att integrera de nationella minoriteterna i det svenska samhället. Syftet är att främja de nationella minoriteternas möjligheter att bevara sitt språk och sin kultur. Ett tydligt majoritetsperspektiv går att utläsa av flera av kommunernas yttranden. Man gör en intresseavvägning mellan det man anser är den sverigefinska gruppens behov av samhälleligt stöd och andra gruppers behov av stöd. Jämförelsen görs delvis på felaktiga grunder eftersom andra etniska gruppers behov, i vart fall delvis, grundar sig på integrationspolitiska mål. Integrations- och minoritetspolitiska behov skall således inte ställas mot varandra.

Begränsade kunskaper rörande de nationella minoriteternas situation och deras behov förefaller också ha påverkat kommunernas yttranden. Väldigt få kommuner har kartlagt de nationella minoriteternas behov. Trots detta anser flera kommuner att det inte är lämpligt att skilja ut och ”segregera” en språkgrupp i kommunal verksamhet inom förskolan och äldreomsorgen. Mot detta står dock att det särskilt i förskolan är viktigt att minoritetsbarn ges möjligheter att utveckla sitt modersmål i en miljö där minoritetsspråket ges ett stort utrymme. Då kan minoritetsspråkiga miljöer vara ett stort stöd och mycket positivt för barnens språkutveckling.

Frågan huruvida förskolebarn skall ges möjlighet att stärka det egna modersmålet i en minoritetsspråkig miljö bör därför inte heller avfärdas på den grunden att det skulle vara segregerande. Företrädare för nationella minoriteter uppfattar inte helt eller delvis minoritetsspråkiga förskole- och skolmiljöer som segregerande utan som stödjande för barns möjligheter att lära sig och utveckla det egna modersmålet. Tvärtom kan en helsvensk förskolemiljö av språkmedvetna föräldrar snarare uppfattas som en starkt assimilativ miljö för barn i förskoleåldern som försvårar barns möjligheter att tillägna sig det egna språket. Jag vill även hänvisa till de resonemanget som för i avsnitt 7 om undervisningens betydelse för barns möjligheter att tillägna sig aktiv additiv tvåspråkighet.

I den nuvarande minoritetsspråkslagstiftningen har lagstiftaren även ansett att förskola faktiskt skall erbjudas helt eller delvis på det egna minoritetsspråket och att detta skall kunna ske i särskilda

grupper. Regeringen skriver rörande förskoleverksamhet i propositionen:

Omfattningen av verksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Finns det tillräckligt många barn och tillräckligt mycket personal som behärskar språket kan verksamheten på finska eller meänkieli bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem.11

En av utgångspunkterna för minoritetspolitken är att de nationella minoriteterna skall ges möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och att Sverige som stat åtagit sig att aktivt främja minoritetsspråkens fortlevnad. Det innebär att majoritetssamhället har en skyldighet att beakta minoriteternas behov. Dessa behov måste kartläggas innan man med bestämdhet kan uttala sig om på vilket sätt samhället bör eller kan bistå respektive grupp.

Det strider således mot andan i minoritetskonventionerna att majoritetssamhället anser sig ha tolkningsföreträde rörande de nationella minoriteternas språkliga och kulturella behov. En del av de tankegångar som kommer fram i kommunernas yttranden är likartade med de bemötandeproblem som framkommit i utvärderingarna från Norrbotten och som kommenterats i avsnitt 6, dvs. en ifrågasättande attityd som utgår från majoritetens behov.

Frågan om antalet sverigefinnar har också vållat problem i ett antal kommuner. Som redogjort för i avsnitt 8.2 går det i dag inte att ange antalet sverigefinnar. Däremot finns de statistik på första och andra generationens sverigefinländare. Däremot syns inte deras barn och barnbarn på något sätt i statistiken över personer av finsk härkomst. I vissa kommuners yttranden talas om antalet finska medborgare, vilket saknar betydelse i sammanhanget.

Den bristande statistiken blir således ett stort problem när kommunerna skall ta ställning till frågor som berör den sverigefinska minoriteten i den egna kommunen, när man inte ens vet hur många som kan komma att beröras. De uppgifter som nu finns tillgängliga är de siffror utredningen fått fram. Dessa siffror redovisas närmare för respektive kommun i avsnitt 11.

11 prop. 1998/99:143 s 87

10.2.4. Överväganden

Min bedömning:

Det finns befintlig finskspråkig verksamhet och finskspråkig personal i många av kommunerna. Kommunerna har således en viss beredskap för att hantera ett utvidgat förvaltningsområde både på kort och lång sikt. Goda möjligheter finns för att erbjuda förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska. Viss finskspråkig personal finns även i de kommunala förvaltningarna. Kommunerna bör även kunna samarbeta för att kunna erbjuda en kostnadseffektiv verksamhet.

Av kommunernas yttranden framgår att flera kommuner i regionen redan i dag erbjuder förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska språket i viss omfattning. I 14 kommuner finns redan möjlighet till finskspråkig förskola och i ytterligare en förs diskussioner om att starta en sådan förskola.

Om finskspråkig äldreomsorg inte anordnas försöker man i flera kommuner ordna så att enskilda blir bemötta och får omsorg av finskspråkig personal. Det finns hos många kommuner således en medvetenhet och en vilja att bistå enskilda med service på minoritetsspråket.

En sammanställning av kommunernas svar framgår av följande tabell. I tabellen har befintlig förskola och äldreomsorg, som bedrivs helt eller delvis på finska språket, angetts. Vidare redovisas uppgifter om finskspråkig personal inom förskola, äldreomsorg och annan kommunal förvaltning. Slutligen framgår även om kommunen gjort någon kartläggning av personalens språkkunskaper.

Teckenförklaring: ej yttr = kommunen valt att inte yttra sig köp = kommunen köper tjänst av annan kommun

= finns i någon form

o = kommunen försöker lösa med befintlig personal alt. möjliggör att tjänst i annan kommun kan användas

Befintlig finskspråkig service och personal i de aktuella kommunerna

Kommun Befintlig

förskola

Befintlig äldreoms.

Personal finns förskola

Personal finns äldreoms.

Personal finns övrigt

Kartläggning har gjorts

Arboga

Botkyrka

  • • • • •

Danderyd ej yttr - - - - - Ekerö o •

Enköping • delvis o •

Eskilstuna

  • • • • •

Fagersta

o

  • viss

Flen

12

  • • • viss

Gnesta

Hallstaham.

Haninge •

o

  • viss

Heby ej yttr - - - - - Huddinge

  • 13
  • • •

Håbo

  • 14
  • • • •

Järfälla

• • •

Katrineholm

o

Knivsta

? ?

Kungsör ej yttr - - - - - Köping

• • • •

Lidingö

Nacka 15

  • • • •

Norberg

o

Norrtälje 16

? • ? ?

Nykvarn

17

Nyköping

o

Nynäshamn köp vet ej

  • 18

Oxelösund • famdgh

Sala ej yttr - - - - - Salem köp

Sigtuna

Skinnskatteb ej yttr - - - - - Sollentuna •

  • köp •

Solna • • ?19

12 ”möjligt”, finns inte i dag 13 läggs ned hösten 2005 14 familjedaghem, placeras i annan kommun 15 ”skulle kunna utvecklas om efterfrågan finns” 16 ”möjligt om intresse finns” 17 Nykvarns kommun har lämnat ett yttrande men har inte svarat på de frågor utredningen ställt: ”Nykvarns kommun är en liten kommun, som saknar resurser att klara den servicenivå eller verksamhet som anges i Er begäran om yttrande.” 18 kartläggning har gjorts inom äldreomsorgen

Stockholm

  • • • •

Strängnäs

  • soc

Sundbyberg köp o + köp

Suraham. o

• ? •

Södertälje

• • • •

20

Tierp o •

Trosa ? ? Tyresö pågår

  • • •

Täby köp • Uppl Väsby

  • + köp

Uppl Bro ej yttr -

-

-

-

-

Uppsala pågår21o

Vallentuna ej yttr - - - - - Vaxholm

  • ev •

Vingåker

• soc

Värmdö

  • soc, PBL

Västerås

  • • • •

Älvkarleby

  • 2002

Österåker köp

Östhammar

  • enstaka

Rörande förskoleverksamhet kan det konstateras att befintlig finskspråkig förskola finns i 14 av kommunerna och diskussion rörande bildandet av en finskspråkig förskola pågår i en kommun. Två kommuner köper denna tjänst från andra kommuner. Det innebär att det i dag finns eller kommer att finnas möjlighet till finskspråkig förskoleverksamhet i 33 procent av kommunerna som yttrat sig i frågan. Finskspråkig personal uppges finnas i 37 av kommunerna, vilket utgör 80 procent av de kommuner som svarat.

Min bedömning är att det bör finnas goda förutsättningar att anordna förskola på finska, om sådant behov skulle finnas i kommunerna. Enligt nuvarande lagen om rätt att använda finska skall kommuner inom förvaltningsområdet erbjuda förskola helt eller delvis på finska. Finskspråkig förskoleverksamhet bör kunna erbjudas om befintlig personal placeras så att finskspråkig förskoleverksamhet koncentreras till viss eller vissa platser i kommunen. Detta bör kunna vara möjligt både på kort och lång sikt. Skulle be-

19 Mer än 80 % av äldreomsorgen drivs på entreprenad i kommunen. Kommunen har inga uppgifter på personalens (entreprenörens) språkkunskaper. 20 nej, uppskattningsvis ca 10 % av person. 21 Diskussioner pågår i kommunen rörande möjligheten att starta en finskspråkig förskola hösten 2005. Kommunen har varit initialt positiv till frågan.

hoven visa sig vara stora i en kommun, bör mer finskspråkig personal kunna rekryteras på sikt.

Av kommunernas yttranden framgår vidare att möjligheterna att erbjuda äldreomsorg på finska är ganska goda om verksamheten organiseras på rätt sätt. I 13 kommuner finns redan finskspråkig äldreomsorg och diskussion om detta pågår i en kommun. Sex kommuner köper äldreomsorgsplatser från andra kommuner och i 11 kommuner försöker man lösa situationen med placering av befintlig finskspråkig personal. Dessa möjligheter finns således i 60 procent av de kommuner som yttrat sig. Finskspråkig personal inom äldreomsorgen finns i någon mån i 83 procent av kommunerna.

Mot denna bakgrund finns det, enligt min mening, relativt goda möjligheter redan i dag att anordna äldreomsorg helt eller delvis på finska i regionen. Även här bör man kunna använda sig av befintlig finskspråkig personal i verksamheten. På längre sikt finns det givetvis möjlighet att rekrytera mer finskspråkig personal.

När det gäller framför allt äldreomsorg bör det även finnas stora möjligheter för kommunerna i regionen att samarbeta och köpa tjänster av varandra. Om kommunen är liten och även behovet är litet kan det vettigaste och mest kostnadseffektiva vara samarbeta med andra kommuner. Det finns sannolikt även en del effektivitetsvinster att göra genom samarbete mellan kommunerna genom gemensamma upphandlingar. Det viktigaste är att enskilda ges möjlighet att få äldreomsorg på finska. Om det innebär att den enskilde måste flytta en kortare sträcka för att kunna få äldreomsorg på finska, kan det vara ett realistiskt alternativ. Redan i dag görs detta val av många familjer där äldreomsorgstjänster köps i en annan kommun.

Inom den övriga kommunala verksamheten uppger kommunerna att det finns viss finskspråkig personal. I 54 procent av kommunerna (som yttrat sig) finns det finskspråkig personal inom förvaltningen. Lagen ger i dag möjlighet att koncentrera service på minoritetsspråken till vissa platser och vissa tider. Detta innebär att resurserna kan koncentreras vid behov. Även här gör jag bedömningen att service bör kunna ges på finska, särskilt om man väljer att koncentrera verksamheten i en uppbyggnadsfas. Erfarenheterna från Norrbotten visar också att efterfrågan kan vara relativt begränsad i början.

Botkyrka kommun skriver i sitt yttrande att kommunens medborgarkontor kan fylla en viktig funktion när det gäller service till

finsktalande. Medborgarkontorens uppdrag är att företräda kommunens alla förvaltningar som första instans. Många frågor kan lösas direkt på medborgarkontoret och resten kan föras vidare i strukturerad form till rätt instans. Det innebär, enligt kommunen, att ”medborgarkontoren kan få en nyckelroll om efterfrågan ökar vid ett eventuellt införande av ett förvaltningsområde. På det sättet är kommunens beredskap god.”

Jag noterar att väldigt få kommuner (7 stycken) har kartlagt personalens språkkunskaper. En del av det arbete som kommunerna kommer att behöva göra för att hantera minoritetsfrågorna är just att kartlägga personalens språkkunskaper. När detta är gjort kommer kommunen att få en bättre bild av läget och kan medvetet förbättra språkkunskaperna där det finns behov. Befintlig språkkunnig personal kan även styras till viss verksamhet så att service kan lämnas på finska. Nuvarande lagstiftning ger också möjlighet att styra kontakter med myndigheter till vissa tider och platser. Det möjliggör att man redan på kort sikt bör ha förutsättningar att lämna service på finska. Om man väljer att begränsa servicen till vissa tider och bestämda platser är det mycket viktigt att allmänheten ges tydlig information om var sådana tjänster lämnas.

Kommunerna kommer även att behöva inventera sverigefinnarnas behov av tjänster. Detta bör lämpligen ske i samarbete med lokala sverigefinska organisationer eller församlingarnas finskspråkiga verksamhet. Inventering av behoven ger kommunerna bättre möjligheter att planera och även organisera sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt på sikt.

Det måste även påpekas att behovet av finskspråkig äldreomsorg kommer att uppstå och har redan uppstått i många kommuner i regionen, när många av första generationens sverigefinländare blir äldre. Som visats i avsnitt 8.2 var 63 procent av antalet första generationens sverigefinländare i landet över 50 år (120 987 personer) och 24 procent över 65 år (46 116 personer) år 2002. Ett stort framtida behov av äldreomsorg på finska kommer således att uppstå, oberoende av om ett förvaltningsområde för finska språket inrättas i Stockholm/Mälardalen. Inrättandet av ett förvaltningsområde skulle dock ge kommunerna möjlighet att få ytterligare statsbidrag för de merkostnader som kan uppkomma med anledning av finskspråkig äldreomsorg.

När det gäller kommunernas uppfattningar om framtida merkostnader för verksamhet med anledning av ett förvaltningsområde måste följande påpekas. Vissa kommuner uppger att inrättandet av

helt egna förskole- eller äldreomsorgsavdelningar kommer att kosta x antal kronor. I det sammanhanget vill jag först påpeka att alla de sverigefinska förskolebarnen och de äldre i äldreomsorgen redan utgör en kostnad för kommunerna i den svenskspråkiga verksamheten. Denna kostnad skall inte täckas av statsbidraget. Tanken är att endast merkostnader som kan tillkomma med anledning av att verksamheten bedrivs på ett minoritetsspråk skall täckas med statsbidraget. Det skulle t.ex. kunna vara merkostnader för omstrukturering av verksamhet, kartläggning av språkkunskaper, framtagning av informationsmaterial, översättningskostnader, utbildningsinsatser etc. En del av grundinformationen och översättningarna rörande minoritetsfrågorna är dock de samma för samtliga kommuner och sådana kostnader måste i möjligaste mån kunna hållas nere genom samordning av insatserna.

Som ett exempel i sammanhanget kan nämnas att Eskilstuna kommun erbjuder service på finska i kommunen och att denna verksamhet enligt kommunledningen inte blir dyrare än svenskspråkig service. Eskilstuna kommun skriver i sitt yttrande:

Kommunen ser sverigefinnarna som en tillgång och som en naturlig del av kommunens befolkning. De bör få samma service på för medborgarna viktiga områden som den svenskspråkiga befolkningen. Kommunen vill också värna om och använda invandrarnas kompetens i sin strategi för tillväxt i Mälardalen. I samband med företagsetableringar har det exempelvis visat sig vara en fördel att det finns god tillgång till finskspråkig arbetskraft och finsktalande personal i Eskilstuna kommun.22

10.3. Landstingens beredskap

10.3.1. Landstingens synpunkter

När det gäller landstingens roll i minoritetspolitiken berörs endast den del av verksamheten som utgör myndighetsutövning gentemot enskild. Verksamhet inom hälso- och sjukvården som bedrivs t.ex. på vårdcentralerna omfattas inte av minoritetsspråkslagarna.

Utredningen har begärt att få skriftliga yttranden från de fyra landstingen i regionen. De frågor som ställts till landstingen har varit snarlika dem som ställts till kommunerna, bl.a.:

22 Eskilstuna kommuns yttrande 13 november 2004

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har landstinget för att hantera en sådan här förändring?
  • Finns det i dag personal inom landstinget som arbetar med myndighetsutövande verksamhet som talar finska? Har landstinget tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?

I det följande redovisar jag de synpunkter som inkommit från landstingen i Stockholms, Sörmanlands och Västmanlands län. Landstinget i Uppsala län har inte inkommit med något yttrande trots påminnelse.

Landstinget i Stockholms län anför följande. Inom Stockholms

läns sjukvårdsområde finns i dag möjlighet och beredskap att hantera rätten för enskild att använda finska språket muntligt och skriftligt i kontakt med myndigheten avseende ärenden som avser myndighetsutövning. Det finns personal som kan ge muntligt svar på finska i den här typen av ärenden. I första hand skall egen personal som behärskar finska användas. Tolk och översättare skall bara anlitas om den egna personalen inte behärskar språket tillräckligt väl. För att sjukvårdsområdet skall kunna tillhandahålla denna service får den finsktalande hänvisas till särskilda tider och särskild plats för besök och telefonsamtal.

Landstinget i Sörmlands län har prioriterat att ge språklig ser-

vice i kärnverksamheten, framför allt inom vården. Landstinget bedömer att behovet av service på finska i samband med myndighetsutövning är mycket ringa. En inventering av olika språkgruppers efterfrågan av språklig service har gjorts. Finska språket kom på femte plats. Landstinget har diskuterat frågan om språk i sjukvårdsituationer bl.a. i kontakt med Sverigefinska föreningen. Sedan tre år tillbaka finns information avseende patienters rättigheter och valmöjligheter i vårdsituationer översatt till finska på landstingets webbsida. Någon inventering av finskspråkig personal har inte gjorts. Vid akuta situationer tillhandahåller landstinget t.ex. tolkhjälp också för myndighetsinformation. Landstingets bedömer att dess möjligheter och beredskap att hantera ett uppdrag som innebär att tillhandahålla språklig service på finska i samband med myndighetsutövning är således liten för närvarande. Landstinget följer naturligtvis noggrant utvecklingen inom området. Uppdraget att utveckla tillgängligheten också för myndighetsdelen liksom att tillhandahålla myndighetsinformation på andra språk än svenska tas

på yttersta allvar. Det är ett utvecklingsområdet som landstinget ställer sig positivt till och gärna deltar i.

Landstinget i Västmanlands län anser att det inte finns något

behov av finskspråkigt förvaltningsområde. Landstinget anlitar tolk vid behov. Efterfrågan på tolkservice på finska har minskat under 1990-talet. På grund av att efterfrågan på finskspråkig myndighetsutövning är liten finns inte någon beredskap för att hantera ett förvaltningsområde. Finskspråkig personal finns.

10.3.2. Överväganden

Min bedömning:

Landstingen har en viss beredskap för att hantera ett utvidgat förvaltningsområde. Viss finskspråkig personal finns och det finns möjlighet att anlita tolk vid behov.

Erfarenheterna från Norrbotten visar att myndighetsutövning där minoritetsspråk använts har varit av liten omfattning. Min bedömning är att efterfrågan initialt knappast kommer att skilja sig markant från efterfrågan i Norrbotten. Mot bakgrund av det landstingen anfört i sina yttranden, bör landstingen klara av de uppgifter som ett utvidgat förvaltningsområde skulle innebära. Finskspråkig personal finns och landstinget har även möjlighet att anlita tolk vid behov. Skulle efterfrågan visa sig bli större på sikt, kan ytterligare finskspråkig personal rekryteras.

10.4. Domstolarnas och Domstolsverkets beredskap

10.4.1. Synpunkter från domstolar

Domstolar som skulle komma att beröras av ett utvidgat förvaltningsområde samt Domstolsverket har fått möjlighet att lämna yttranden till utredningen. Följande frågor har ställts:

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har domstolen för att hantera en sådan här förändring?
  • Hur mycket skulle kunna lösas med tolk?
  • Finns det i dag personal som talar finska? Har domstolen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har domstolen vidtagit några åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken?
  • Om domstolen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde, bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader?

Samtliga länsrätterna i de fyra länen har lämnat yttranden. Finsktalande personal finns inte vid vare sig Länsrätten i Södermanland, Västmanland eller Uppsala, däremot finns finsktalande kanslipersonal vid Länsrätten i Stockholm. Efterfrågan på finsk betjäning bedöms som liten. Domstolarna förordnar tolk vid behov och låter översätta handlingar som är skrivna på finska. Omfattningen uppges dock vara begränsad. Under en tolvmånadersperiod har Stockholms länsrätt haft ca 14 översättningar till en kostnad av ca 13 000 kr och ca 6 tolkuppdrag till en kostnad av ca 7 500 kr. Domstolen föreslår att man skall överväga om en fast anställd tolk/översättare kan anställas gemensamt för flera domstolar. Om efterfrågan på finskspråkig service skulle öka, bedöms kostnaderna för tolkning och översättning att öka. Länsrätten och tingsrätten i Uppsala har lämnat ett gemensamt yttrande. De anför bl.a. att handläggningen i enskilda mål riskerar att fördröjas om tolk behöver användas i varje enskilt handläggningsmoment.

Kammarrätten i Stockholm uppger att den för närvarande inte

har någon beredskap att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet. Finskspråkig personal finns endast bland administrativ personal. Domstolen skulle behöva anlita tolk och/eller översättare i de flesta situationer. Ett utvidgat förvaltningsområde skulle innebära betydande kostnadsökningar för domstolen, beroende på hur många som skulle använda sig av denna möjlighet.

Regeringsrätten uppger en utvidgning av förvaltningsområdet

sannolikt inte kommer att påverka domstolen. Inlagor på minoritetsspråken skickas omgående till översättning om de avser eller kan antas avse mål eller ärenden som domstolen har att handlägga. Inom domstolen finns finskspråkig personal, som kan bedöma om inskickade handlingar är inlagor. Muntliga kontakter kan hanteras av befintlig personal. Redan i dag anlitas tolk vid behov. En utvidgning bedöms inte medföra ytterligare kostnad för domstolen.

Yttranden har inkommit från följande tingsrätter: Enköping, Eskilstuna, Handen/Huddinge, Katrineholm, Nacka, Norrtälje, Nyköping, Sollentuna/Södra Roslags, Solna, Stockholm, Tierp samt Uppsala. Domstolarna anger i allmänhet att beredskap för en

utvidgning inte finns för närvarande. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt uppger att någon särskilt lång ”startsträcka” för att tillgodose de finsktalandes önskemål inte skulle behövas.

De krav som en utvidgning skulle innebära att det mesta skulle kunna lösas med anlitande av tolk. Tingsrätterna uppger över lag att det inte är vanligt förekommande att enskilda önskar service på finska i domstolarna. Efterfrågan på sådan service uppfattas som låg. Om behov uppkommer löses detta genom att tolk anlitas, men det är inte särskilt ofta förekommande. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt anger att dessa domstolar ofta har finsktalande parter i olika mål och ärenden, trots detta har man aldrig haft några svårigheter att få ram kunniga tolkar på kort varsel. Södertälje tingsrätt noterar att det bor en relativt stor andel finskspråkiga i dess domsaga och att det inte är ovanligt att parter är finskspråkiga och att finsk tolk används vid förhandlingar. Detta fungerar enligt tingsrätten för det mesta bra då det är relativt enkelt att anlita bra finska tolkar.

Nyköpings tingsrätt anför uppger att översättningsbehoven på finska är mycket begränsade och att det nuvarande behovet löses enkelt och kostnadseffektivt genom anlitande av tolk eller översättningsbyrå. Handens tingsrätt uppger att finskspråkig tolk förordnas i mål högst en till två gånger i månaden och i Huddinge tingsrätt fem till sex gånger i månaden. Nacka tingsrätt anför att anlitande av tolk är relativt vanligt förekommande vid förhandlingar (anges inte om det är frågan om tolk i olika språk eller specifikt för finska) och tingsrätten anser sig ha goda möjligheter att hantera förändringen i den delen. Detta särskilt som en begäran om att använda finska skall framställas i samband med att målet inleds eller första gången parten skall yttra sig. Handläggningen kan dock komma att fördröjas om samtliga handlingar skall översättas skriftligen från finska före skriftväxling, uppger Nacka tingsrätt. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt konstaterar att det inte finns brist på kvalificerade tolkar (rättstolkar som auktoriserats av kammarkollegiet) i Stockholmsområdet.

Stockholms tingsrätt anför at den föreslagna förändringen är möjlig att genomföra då bl.a. tingsrätten redan i dag har en omfattande tolk- och översättningsverksamhet. Däremot skulle en förändring medföra att den administrativa hanteringen av målen och ärendena och förhandlingsverksamheten skulle bli mer tidskrävande. Redan i dag är målbalanderna betungande för tingsrätten och förslaget skulle bidra till att förvärra situationen.

Personal som behärskar finska finns i allmänhet endast i begränsad omfattning på tingsrätterna. Norrtälje tingsrätt uppger att det finns en eller två finskspråkiga anställda. I Nyköpings tingsrätt finns en vikarierande domare som behärskar finska. I Sollentuna tingsrätt finns en domstolsekreterare som talar finska. i Södertälje tingsrätt finns en finskspråkig medarbetare på kansliet, men på längre sikt skulle domstolen kunna rekrytera ytterligare finskspråkig personal.. Solna tingsrätt uppger att domstolen har viss möjlighet att lösa enstaka problem med hjälp av en finsktalande medarbetare. I Huddinge tingsrätt finns en anställd med finska som modersmål och domstolen kan därför redan nu hålla en mycket hög servicenivå i detta avseende. Handens och Huddinge tingsrätter anför vidare att domstolarna läggs samman med Stockholms tingsrätt den 1 januari 2007. En sådan stor arbetsplats med många medarbetare bedöms rimligtvis inte få några svårigheter att utan extra kostnad hålla den servicenivå som redan finns vid Huddinge tingsrätt. Stockholms tingsrätt uppger även att det redan finns ett fåtal anställda som behärskar finska, men att någon kartläggning av språkkunskaperna inte gjorts. Södra Roslags tingsrätt bedömer att man i dagsläget inte skulle klara av telefonsamtal med finsktalande som inte behärskar något annat språk.

Domstolarna bedömer att extra kostnader skulle uppkomma, men att man inte kan ange hur stora dessa skulle bli, eftersom den framtida efterfrågans storlek inte går att bedöma i dagsläget. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt bedömer att nyanställning av en domstolssekreterare som behärskar finska kan behövas alternativt att en finsktalande får företräde vid tillsättning av en ny tjänst. Lönekostnaden för detta skulle uppgå till ca 400 000 kr per år. Även Solna tingsrätt bedömer att nyanställning av domstolssekreterare skulle komma att behövas. Merkostnaden beräknas bli ca 200 000 kr.

Nacka tingsrätt påpekar att domstolen inte haft möjlighet att kartlägga hur stor andel finsktalande som finns i domkretsen. Svårigheterna med att ange antalet finsktalande i respektive kommun har beskrivits i avsnitt 8.2. de befolkningsstatistiska underlag som utredningen fått fram för respektive kommun i regionen redovisas i avsnitt 11.

Eskilstuna tingsrätt anför att behovet att tolka till finska språket har minskat de senaste åren och domstolen bedömer att kostnadsökningen för utökad service på finska för domstolens del inte skulle överstiga 100 000 kr. Katrineholms tingsrätt bedömer att

merkostnaden för tolkning utöver den tolkning som sker i dag skulle stanna vid ett par tusen per år.

Stockholms tingsrätt konstaterar att det geografiska området som skulle omfattas är stort och att det finska språket har större förankring i vissa delar medan motsatt förhållande råder i andra delar. Domstolen anser att finska språket inte har den naturliga förankring som minoritetsspråkskonventionen syftar till i Stockholms innerstad och Lidingö. Stockholms tingsrätt ställer sig därför tveksam till om Stockholms kommun som geografiskt område är ett lämpligt förvaltningsområde i detta avseende. Många olika språkgrupper finns inom området och att då ändra förutsättningarna för ett språk kan vara olämpligt.

Svea Hovrätt anför att domstolen har inarbetade rutiner för an-

litande av tolk och för översättning av handlingar. Dessa är väl fungerande och kan i flera avseenden användas även för att uppfylla de krav som åläggs hovrätten om ett förvaltningsområde införs i Stockholmsregionen. Beredskapen för och möjligheten att översätta handlingar och ha tolkning vid förhandlingar är för närvarande god. Hovrätten finner det svårt att bedöma i vilken omfattning behovet av finsktalande tolkar skulle öka.

På frågan hur mycket som kan lösas med tolk, anser hovrätten att översättning av inkomna handlingar på finska och tolkning vid förhandling helt kan lösas med nuvarande tolk- och översättningsrutiner. Förutom att det kan komma att bli en ökad väntetid för de aktuella målen om behovet av finskspråkiga tolkar ökar, förväntas inga problem uppstå i detta avseende. Även rätten att få skriftliga handlingar i målet översatta kan rimligen tillgodoses med hjälp av tolk, t.ex. genom att en tolk kontaktar parten per telefon och redogör för handlingarnas innehåll. Det kan tänkas att en part på ett initiativ, genom telefonsamtal eller besök, kontaktar domstolen på finska. Sådana kontakter kommer att kunna hanteras med befintlig personal och tolk kommer inte att behövas. Det finns sju personer i olika befattningar som talar finska i varierande grad på domstolen. Kostnaderna för översättning och tolkning förväntas öka om förvaltningsområdet utvidgas. Hur stor kostnadsökningen kommer att bli beror på efterfrågan. Hovrätten uppger vidare att skyldighet att informera om rätten att använda minoritetsspråk inte kommer att medföra några ökade kostnader för domstolen.

Högsta Domstolen anför i sitt yttrande att domstolen inte har

beredskap för att hantera en utvidgning. Skriftlig handläggning av mål och ärenden dominerar i domstolen. Vid behov översätts

handlingar och tolk förordnas vid muntliga sammanträden vid behov. Domstolen bedömer att de faktiska översättningsbehoven väl klaras a av inom ramen för nuvarande system. Inom Högsta domstolen finns personal som talar finska språket. Vid nyanställningar beaktar domstolen vikten av etnisk mångfald. Några särskilda åtgärder med hänsyn till den nationella minoritetspolitiken och minoritetsspråklagarnas ikraftträdande har inte vidtagits av domstolen. Om domstolen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som är avsedd, skulle det innebära merkostnader i storleksordningen 0,5–1 miljon kr, avseende nyanställningar av personal, däribland någon med juridisk kompetens.

10.4.2. Synpunkter från Domstolsverket

Domstolsverket anför att domstolarna är vana att anlita tolkar och

översättare. Troligen finns det dock ingen beredskap för att direkt bemöta parter eller ställföreträdare på finska, exempelvis vid telefonförfrågningar. En sådan beredskap förutsätter att man har möjlighet att mycket snabbt få fram en tolk eller att man har anställd personal som behärskar finska. Domstolsverket har i utbildningssammanhang fått synpunkter från domstolspersonal att det bl.a. finns behov av översättning av vissa blanketter till de vanligaste främmande språken samt information på främmande språk.

I samband med att nuvarande lagstiftning om rätt att använda minoritetsspråk trädde i kraft tog Domstolsverket fram informationsblad om rätt att använda dessa språk i domstol. I arbetet med nuvarande lagstiftningens genomförande framställdes bl.a. önskemål om översättningar på förhand av vissa vanliga utgående handlingar. Detta bedömdes, av olika skäl, inte vara genomförbart att göra sådana översättningar. Vidare framställdes önskemål om sammanställningar av listor över tolkar och översättare på de aktuella språken, vilket även gjordes för samiska och meänkieli. För finska hänvisades till kammarkollegiets förteckning över auktoriserade tolkar.

Vid en utvidgning av förvaltningsområdet för finska skulle informationsmaterialet behöva omarbetas enligt Domstolsverket. Möjligen kan behovet av översättare och tolkar öka och det kan bli svårare att tillgodose detta behov. Eventuellt kan det behöva anställas finsktalande personal vid berörda domstolar. Kanske bör det även på nytt undersökas om det är möjligt att på förhand översätta

vissa vanliga skriftliga meddelanden till finska, t.ex. kallelser och förelägganden. Vilka åtgärder som skulle behöva vidtas beror bl.a. på i vilken utsträckning en möjlighet att använda sig av finska skulle utnyttjas.

Om domstolarna skulle bli skyldiga att tillhandahålla service på finska, utöver den tolkning och översättning som sker i dag, skulle det, enligt Domstolsverkets bedömning, med all säkerhet innebära en kostnadsökning, som skulle vara beroende av efterfrågan. Domstolsverket tillfördes 1 miljon kronor för de beräknade ökade tolk- och översättningskostnaderna när nuvarande lagstiftning infördes. Domstolsverket saknar underlag för att säga hur stor kostnadsökningen har blivit med anledning av nuvarande minoritetslagstiftningen, men det synes inte ha inneburit någon markant förändring. I det aktuella området berörs dock fler domstolar och området är mer befolkat.

10.4.3. Överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar finns för att domstolarna skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket. På kort sikt kommer i stor utsträckning att behöva lösas genom anlitande av tolkar. På längre sikt kan mer finskspråkig personal rekryteras och då kan kontakter med allmänheten skötas utan tolkar i större utsträckning. Möjligheterna att inrätta en samordnad tolk/översättningssystem bör undersökas närmare.

Erfarenheterna från Norrbottenskommunerna visar att enskildas önskemål om att använda minoritetsspråk i kontakter med domstolar har varit mycket begränsad. Visserligen bor det ett mycket större antal enskilda minoritetsmedborgare i Stockholm/ Mälardalen än i Norrbottenskommunerna, men det är inget som talar för att efterfrågan initialt skulle komma att öka markant. Handläggningstiden i enskilda ärenden kan tänkas bli något längre om tolk och översättare måste användas. Det finns dock inget som tyder på att efterfrågan på finskspråkig service skulle få så stor omfattning att domstolarnas handläggningstider i allmänhet skulle påverkas i någon större utsträckning eller att domstolarnas målbalanser skulle påverkas negativt på det sätt som Stockholms tingsrätt nämner.

Utredningen bedömer att minoritetsspråkslagens krav initialt skulle behöva lösas genom anlitande av tolkar och översättare. Vissa av domstolarna, som har finskspråkig personal, kommer redan från början att klara av lagens krav. Behovet av tolkar förefaller vara tillgodosett i regionen, i vart fall finns det i dag ingen brist på kompetenta tolkar och det går att få fram en sådan med kort varsel. Möjligheterna att anordna en gemensam tolk/översättnings tjänst för flera domstolar, såsom Länsrätten i Stockholm föreslår, bör undersökas närmare eftersom det skulle kunna underlätta domstolarnas arbete om i vart fall viss samordning gjordes. En sådan lösning skulle även kunna innebära relativt hög beredskap att lämna service på finska och kostnaderna skulle kunna hållas nere. Samtidigt skulle det även vara möjligt för en domstols växel att omgående hänvisa eller koppla samtal vidare till tolk/översättnings centralen, om det inte finns finskspråkig personal tillgänglig på domstolen. Några av domstolarna uppger att det inte har tillräcklig bemanning inom kansli o.dy. för att kunna besvara frågor per telefon. En hänvisning via växeln till en samordnad funktion för flera domstolar skulle då kunna vara en lösning, i vart fall på kort sikt. På längre sikt bör det vara möjligt att beakta kunskaper i finska språket vid framtida rekryteringar och därmed bygga upp kompetens lokalt på de olika domstolarna.

Domstolsverket bör överväga om rekrytering av juridisk skolad personal med kompetens i finska språket aktivt borde prioriteras i den aktuella regionen. Kunskaper i finska språket har tidigare ansetts meriterande för placering vid domstol i Haparanda. Finskspråkig personal finns inom rättsväsendet och aktiv rekrytering till regionen vore därför önskvärd om förvaltningsområde för finska språket utvidgas till Stockholms- och Mälardalsregionen. För enskilda minoritetsmedborgare blir servicen bättre om man kan kommunicera direkt med dömande och handläggande personalen utan att behöva använda tolkar. Handläggningstiderna och kostnader för tolkning torde också kunna begränsas om det även finns handläggande personal som kan kommunicera på finska.

När det gäller kostnader för tolkning och översättning i nuvarande förvaltningsområden kan Domstolsverket inte uppge vad den faktiska kostnaden uppgått till. Den bedöms dock inte ha varit särskilt stor. De medel som avsattes vid införandet av nuvarande minoritetsspråkslagstiftning bör därför ha varit tillräckliga.

Något överraskande uppger Högsta domstolen att myndigheten inte vidtagit några åtgärder med anledning av att minoritetsspråkla-

garna trädde i kraft 2000, trots att domstolen sedan dess redan haft en skyldighet att uppfylla minoritetsspråklagarnas krav. Domstolen uppger att det finns finskspråkig personal, dock inte hur många. Förutsättningarna att kunna rekrytera juridisk personal med kompetens i finska språket till Högsta domstolen i samband med framtida ordinarie rekryteringar bör kunna vara goda.

Utredningen delar inte Stockholms tingsrätts bedömning att antalet sverigefinnar inte skulle vara tillräckligt högt för att motivera att även Stockholms innerstad och Lidingö tas med i ett förvaltningsområde. I Stockholms kommun bodde 45 842 första och andra generationens sverigefinländare, vilket motsvarar 6 procent av befolkningen, den 31 december 2003. För Lidingö uppgick antalet sverigefinländare till 2207 personer, vilket motsvarar drygt 5 procent av befolkningen i kommunen. Som påpekats i avsnitt 8 framgår inte heller dessa sverigefinländares barn och barnbarn i SCB:s statistik, men det verkliga antalet sverigefinländare är betydligt högre. Att undanta Stockholms tingsrätt av denna anledning förefaller således inte motiverat på den angivna grunden.

10.5. Länsstyrelsernas beredskap

10.5.1. Synpunkter från länsstyrelserna

Utredningen har träffat samtliga landshövdingar i Stockholms, Södermanlands, Västmanlands och Uppsala län. Utredningen har begärt att få skriftliga yttranden från de fyra länsstyrelserna. De frågor som ställts har, bl.a. varit:

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har länsstyrelsen för att hantera en sådan här förändring?
  • Finns det i dag personal inom länsstyrelsen som arbetar med myndighetsutövande verksamhet som talar finska? Har länsstyrelsen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har länsstyrelsen vidtagit några andra åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken?

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl.a. följande. Mot bakgrund

av den finskspråkiga gruppens storlek i Stockholms län, ser länsstyrelsen positivt på utredningens uppdrag att överväga ett förvaltningsområde. För närvarande behärskar 8 medarbetare finska språ-

ket vid länsstyrelsen. Dessa personer återfinns inom länsstyrelsens trafikenhet, sociala avdelning, ekonomiavdelning, miljö- och planeringsavdelning samt stab, dvs. i funktioner som i det fortlöpande verksamheten har breda kontaktytor gentemot allmänheten. Allmänheten har endast efterfrågat service på finska i enstaka fall och beredskapen har inte ansetts behövas höjas i nämnvärd omfattning. Detta förhållande kan antas bero på att den finskspråkiga befolkningsgruppen i länet inte uppvisar någon högre förväntan att bemötas på det egna språket.

I samband med extraordinära situationer har länsstyrelsen ansvar för den samordnande informationen till allmänheten. Länsstyrelsen uppger att man nyligen omarbetat sina rutiner på så vis att man fortsättningsvis kommer att kunna lämna information även till Sveriges Radios finskspråkiga program så att även finskspråkiga lyssnare också kan nås utan onödigt dröjsmål.

Länsstyrelsen bedömer att merkostnader kommer att uppstå bl.a. med anledning av översättning och nyproduktion av myndighetens mallar, vilket torde ligga kring ca 350 000 kr. Myndighetens utåtriktade verksamhet såsom växel, reception och informationstjänst skulle behöva förstärkas, samt t.ex. specialistfunktioner såsom Förvaltningsavdelningens företagsenhet m.fl. I övrigt måste hänsyn till detta nya krav – på längre sikt – komma att tas i samband med nyrekrytering av personal vid myndigheten. Under 2005 planerar länsstyrelsen att översätta och publicera viss information på finska språket på myndighetens hemsida till en kostnad av ca 100 000 kr.

Länsstyrelsen i Södermanlands län att det är nödvändigt att

samordna det minoritetspolitiska arbetet över länsgränserna. För närvarande finns det ingen personal som behärskar finska språket. Ett steg till förbättrad beredskap kan nås vartefter genom att länsstyrelsen vid nyrekrytering väger in kunskaper i finska språket som en merit. Tidigare har länsstyrelsen haft handläggare med goda kunskaper i finska. Detta har alltid uppfattats som en tillgång vid myndighetsutövningen, eftersom situationer uppkommer där behovet är påtagligt – inte minst i körkortsärenden.

Det finns en stark finsk närvaro i länet. Med hänsyn till det levande inslaget för finska språket inom länet måste intresset för statlig myndighetsutövning på finska stå näst på tur, enligt länsstyrelsen. Bland åtgärder som vidtagits med anledning av den nationella minoritetspolitiken nämns att länsstyrelsen har verkat för och bidragit till att Mälardalens högskola kunnat inrätta kurser i finska

språket. Länsstyrelsens kostnader kommer att vara beroende av den roll länsstyrelsen får i det kommande förvaltningsområdet. Om länsstyrelsens roll begränsas till deltagande län i förvaltningsområdet torde kostnaden utgöra en halv årsarbetskraft per år.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i dag ingen beredskap för att

hantera finska som förvaltningsspråk i regionen. Myndigheten har en anställd som behärskar finska i viss utsträckning. Efterfrågan på finskspråkig service är i dag försumbar. Med undantag för vissa körkortsärenden är skrivelser på finska relativt sällsynta. Sådana skrivelser översätts regelmässigt. Länsstyrelsen överväger att ge viss information på de vanligaste minoritetsspråken, bl.a. finska, på sin hemsida. Några aktiviteter därutöver överväger länsstyrelsen inte för närvarande. Länsstyrelsen bedömer att skyldighet att tillhandahålla service på finska skulle motsvara minst två årsarbetskrafter. Därtill tillkommer kostnad för översättning av information. Kostnad för detta går inte att uppskatta i dag. Länsstyrelsen bedömer att det, med rådande budgetläge och ständigt försämrade tilldelning av resurser, vore omöjligt att tillhandahålla den föreslagna servicen på finska utan resurstillskott.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har för närvarande ingen stor

beredskap för att hantera en förändring av det här slaget, eftersom frågan tidigare inte varit aktuellt. Ett par personer i personalen behärskar finska språket. Länsstyrelsen har hittills endast vid mycket få tillfällen mött önskemål om språklig service på finska i samband med myndighetsutövning. Den åtgärd som vidtagits av Länsstyrelsen med anledning av minoritetspolitiken är att man har varit med och medfinansierar Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola med 500 000 kr. Införande av ett förvaltningsområde skulle sannolikt innebära ökade kostnader för nyrekrytering av finskspråkig personal (motsvarande en tjänst). Merkostnader skulle även kunna uppstå för översättning av informationsmaterial och för ny information på finska på hemsidan.

10.5.2. Överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar för att länsstyrelserna skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska finns på kort och lång sikt.

Samtliga landshövdingar har ställt sig positiva till inrättandet av ett förvaltningsområde för finska språket i regionen. De har även ställt sig positiva till att en länsstyrelse skulle ges nationellt ansvar för minoritetsfrågorna.

Som beskrivits i avsnitt 6.5 anser jag att en av länsstyrelserna skall ges nationellt ansvar för att säkerställa den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. De övriga länsstyrelserna i förvaltningsområdena bör ges ansvar för att genomföra lagstiftningen på den egna myndigheten samt bistå länsstyrelsen med nationellt ansvar i dess uppdrag. Det nationella ansvaret bör, enligt min mening, läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län, vilket jag motiverat närmare i avsnitt 6.5. Förutsättningarna för detta nationella uppdrag bedöms vara mycket goda.

Uppdraget för Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanland och Västmanland blir således begränsat. På kort sikt bedöms ytterligare förstärkning på språksidan behövas i någon mån för att klara de krav en utvidgning skulle ställa. På längre sikt bör kunskaper i finska språket kunna beaktas vid framtida nyrekryteringar. Möjligheterna att samverka mellan länsstyrelserna i olika frågor och sakområden bör också undersökas närmare. Som exempel där samordning skulle bli aktuellt är information till allmänheten samt framtagande av olika typer av myndigheternas mallar etc. Samordning och samutnyttjande av befintligt material är givetvis aktuellt även med Länsstyrelsen i Norrbottens län där förvaltningsområdena redan finns.

10.6. Övriga statliga myndigheters beredskap

Utredningen har begärt yttranden från ett antal statliga verk. Följande frågor har ställts:

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har myndigheten för att hantera en sådan här förändring?
  • Finns det i dag personal inom myndigheten som arbetar med myndighetsutövande verksamhet som talar finska? Har det gjorts någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har myndigheten mött intresse eller önskemål om språklig service på finska i samband med myndighetsutövning? I så fall på vilket sätt?
  • Har myndigheten vidtagit åtgärder med anledning av nuvarande lagstiftning rörande minoriteter? Skulle det krävas ytterligare åtgärder om förvaltningsområdet utvidgas?
  • Om myndigheten skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde, bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader för myndigheten? Om svaret är ja, uppskatta hur stora kostnadsökningar det skulle kunna bli frågan om.

Nedan redovisas de synpunkter som inkommit till utredningen från respektive myndighet och synpunkterna kommenteras kortfattat efter respektive myndighet.

10.6.1. Arbetsmarknadsstyrelsen och Länsarbetsnämnderna

Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, ser positivt på en utvidgning av

rätten att använda det finska språket i ärenden som avser myndighetsutövning och beredskapen för att hantera en sådan förändring, i termer av personal som behärskar finska, är god. Sett till beredskapen inom Arbetsmarknadsverket, avseende län inom den aktuella regionen, bedöms likaledes beredskapen som god. På många av Arbetsförmedlingarna i respektive län finns arbetsförmedlare som behärskar finska, i sådan omfattning att eventuella behov av information och stöd i specifika arbetsförmedlingssituationer kunnat bemötas i tillfredställande omfattning. Om rätten till språklig service formaliseras kan behovet komma att öka. Arbetsmarknadsstyrelsen bedömer emellertid inte att en sådan ökning omedelbart kommer att påverka kompetensbehov och rekrytering till länen eller AMS. En utvidgning av möjligheten att kunna kommunicera med Arbetsförmedlingen på finska kan emellertid, för Arbetsmarknadsverkets del, inte begränsas till en diskussion om resurser och möjligheter i det aktuella länen. Krav kommer också att ställas på arbetsförmedlare som ger service per telefon på AMS Kundtjänst. Tvåspråkighet kan, för ett antal arbetsförmedlare, komma att bli ett krav vid den framtida rekryteringen.

Länsarbetsnämnden i Stockholms län har möjligheter och be-

redskap att hantera en utvidgas lagstiftning om rätt att använda finska. Finskspråkig personal som arbetar med myndighetsutövning finns i dag. Det finns önskemål om språklig service i länets arbetsförmedlingar. Ytterligare åtgärder skulle inte krävas vid en

utvidgning och det skulle inte innebära ytterligare kostnad för myndigheten.

Länsarbetsnämnden i Västmanlands län kan med dagens resurser,

i begränsad omfattning, gemensamt tillhandahålla myndighetsutövande verksamhet på finska i länet. Det saknas dock kapacitet för att tillhandahålla service i varje arbetsmarknadsområde och vid all öppethållandetid hos myndigheten. I praktiken innebär detta att arbetssökande kan tvingas att resa till en annan ort och/eller vänta någon arbetsdag för att ta del av service på finska. Det påtalade behovet hos arbetsförmedlingarna i Västmanland har hittills varit mycket litet. Länsarbetsnämnden bedömer att ett ökat intresse skulle kunna kräva en omfördelning av Länsarbetsnämndens resurser.

Länsarbetsnämnden i Södermanlands län bedömer att det finns

beredskap i länet i form av personlig service på finska främst på Länsarbetsnämnden, Arbetsförmedlingen Eskilstuna och i viss mån Arbetsförmedlingen Katrineholm/Vingåker. Finsktalande handläggare finns på ett antal kontor. Förmedlingsservice på finska är en normal del av förmedlingens arbete i Eskilstuna. Förmedlingsservice på nätet, som i dag utgör en viktig del av verkets förmedlingsservice, är i stort sett enbart på svenska. Om förmedlingsservice på nätet skulle krävas på finska, skulle det innebära mycket höga kostnader, som är svåra att uppskatta.

Utredningens kommentarer:

Arbetsmarknadsstyrelsens och Länsarbetsnämndernas beredskap att hantera föreslagen förändring är således goda på kort och lång sikt. Förmedlingsservice på nätet vore givetvis även positivt för enskilda. Det mest primära får dock anses vara möjligheten att använda finska i kontakt med lokalkontor inom förvaltningsområdet. Den information som bör finnas på nätet är givetvis allmän information om var finskspråkig service finns tillgänglig och även annan allmän information.

10.6.2. Försäkringskassan

Riksförsäkringsverket samt försäkringskassorna i Stockholm, Västerås och Nyköping har lämnat yttrande till utredningen.23Fr.o.m. den 1 januari 2005 ingår samtliga dessa i en ny landsomfat-

23 Yttrande från Försäkringskassan i Uppsala har inte inkommit.

tande myndighet, Försäkringskassan. De tillfrågade anför bl.a. följande.

Försäkringskassan har i dag ingen särskild beredskap för en utvidgning av förvaltningsområdet. De tillfrågade bedömer dock att en förändring är möjlig att hantera under förutsättning att det ges tid för förberedelser och organisationsförändringar. Förändringen kan innebära en ökad användning av tolkar och översättare för muntlig och skriftlig information. Försäkringskassan har personal som talar finska, men systematisk kartläggning av personalens språkkunskaper har inte gjorts. De behov som finns i dag klaras med befintlig finsktalande personal. Om myndighetskontakter på finska skall kunna garanteras krävs en helt annan typ av planering, organisation och rekrytering – ock på kort sikt ökade kostnader. Myndigheten har mött intresse för språklig service på finska i regionen som skulle beröras av förändringen.

De försäkringskassor som berörs av nuvarande förvaltningsområde har åtgärdat det som krävs. Vid en utvidgning av förvaltningsområdet krävs åtgärder i de ”nya” länen. Troligen saknas finskspråkig personal som behärskar vissa försäkringsområden. Det skulle bl.a. krävas utbildningsinsatser, kanske rekrytering och även viss organisationsöversyn.

Försäkringskassan i Södermanland uppskattar att kostnaden skulle bli ca 100 000 kronor om det handlar om utbildningsinsatser, organisationsöversyn och vissa informationsinsatser. Motsvarande belopp antas även gälla för de övriga länen. Vidare anförs att självbetjäning på internet idag är på svenska, liksom servicetelefonen. Att tillhandahålla komplett service i alla kanaler på finska skulle medföra stora kostnader.

Utredningens kommentarer:

När Försäkringskassan nu blivit en myndighet, där man samordnar olika typer av verksamheter och sakområden, bör det finnas goda förutsättningar för att även samordna de frågor som rör rätt till service på minoritetsspråk. På samma sätt som man förlägger försäkringsområden i olika delar av landet bör man kunna samordna även frågor som rör minoritetsspråken. Informationsmaterial bör givetvis tas fram på ett ställe för att sedan kunna nyttjas och göras tillgänglig på flera ställen. Sådan informationsmaterial bör dessutom redan finnas tillgänglig eftersom Försäkringskassan redan omfattats av förvaltningsområdet för finska språket sedan fem år tillbaka.

Utredningen har tittat närmare på några av Försäkringskassans hemsidor. På Försäkringskassans lokala hemsidor för t.ex. Stockholm och Norrbottenkontor finns en hel del material på finska språket. Där finns bl.a. text som beskriver myndighetens handläggningsrutiner, serviceåtagande och olika försäkringsområden samt blanketter på finska. Mycket material finns således redan i befintligt system, men de behöver samordnas bättre. Däremot verkar det för Norrbottens kontoren, där skyldighet att ge service på finska redan gäller, inte finnas tydliga ingångar för den som vill använda minoritetspråken för att leta efter material via internet. Detta bör givetvis förbättras, oavsett om förvaltningsområdet för finska utvidgas eller inte.

Genom att kartlägga personalens språkkunskaper bör det vara möjligt att på ett effektivt sätt nyttja befintlig språkkunnig personal inom myndigheten. Det är särskilt viktigt att det på lokalkontoren inom förvaltningsområdet finns finsktalande personal inom kundtjänst och att möjligheten att använda språket synliggörs på kontoren. Det är denna personal som möter allmänheten i första hand. Det är inte givet att det skall behöva finnas finsktalande personal på samtliga försäkringsområden på samtliga lokalkontor. Det bör vara fullt möjligt att använda finsktalande personal även på andra kontor. Det är därför mycket viktigt för myndigheten att kartlägga och identifiera finsktalande personal inom respektive försäkringsområden som kan bistå vid behov. Telefonsamtal från allmänheten skulle på motsvarande sätt kunna styras till rätt handläggare med försäkrings- och språkkompetens, oavsett var i landet kompetensen finns.

När det gäller översättning av dokument till finska bör även detta kunna samordnas i mycket stor utsträckning. Till exempel borde det vara fullt möjligt att Försäkringskassan anställer en översättare som sedan samnyttjas av lokalkontoren ute i landet. I dag behöver översättningstjänster på finska språket köpas i hela landet. Om översättningstjänsten samordnades bättre skulle det kanske t.o.m. kunna vara så att de totala översättningskostnaderna för översättningar till/från finska skulle kunna bli lägre för myndigheten som helhet. När det gäller översättning behöver ju inte översättaren finnas lokalt, till skillnad från en tolk (med undantag för tolkning via telefon). Med modern teknik bör det även vara fullt möjligt att samordna översättning på ett mycket effektivt sätt. Därmed skulle kostnaderna för översättningar i hela landet kunna hållas nere.

När det gäller samhällsservice via internet och servicetelefoner bör det givetvis vara så att stora myndigheter som Försäkringskassan kan bistå allmänheten även på andra språk än svenska. Detta ingår i myndighetens allmänna service- och myndighetsuppdrag. Medborgare som inte behärskar svenska skall garanteras likvärdig service med svensktalande.

10.6.3. Lantmäteriverket och Lantmäterimyndigheterna

Lantmäteriverket kan komma att beröras i egenskap av centralmyndighet inom lantmäteriverksamheten. I första hand kommer lantmäterimyndigheterna i den aktuella regionen att beröras. Det kan då röra sig om situationer då sakägare eller kunder vänder sig direkt till verket för att ställa frågor, framföra synpunkter eller i mycket speciella fall överklaga vissa ärenden. Lantmäteriverket löser dessa fall redan nu genom befintlig personal inom organisationen. Myndigheten ställer sig emellertid frågan om behov av finsktalande personal i nu aktuell mening överhuvudtaget har aktualiserats annat än ytterst undantagsvis. Eftersom efterfrågan är ytters liten bör frågan kunna lösas med tolk vid de tillfällen det skulle bli aktuellt.

Lantmäterimyndigheterna i Södermanland och i Uppsala och

Västmanlands län uppger att man inte har någon beredskap för en sådan förändring, där man inte heller mött något intresse för sådan service. I Stockholm har myndigheten enstaka finsktalande medarbetare och därmed vissa begränsade möjligheter att klara en sådan förändring. Vid myndigheten i Stockholm har man vid enstaka tillfällen kopplat in finskspråkig personal när behov noterats. Myndigheten i Södermanland bedömer att det skulle erfordras omfattande åtgärder för att klara kraven, nämligen nyrekrytering. Myndigheten i Uppsala bedömer att det skulle behövas utbildningsinsatser, tolktjänster, framtagande av informationsmaterial och utveckling av myndighetens service på internet. Myndigheten i Stockholm uppger att de skulle behöva uppdatera sin allmänna information och även rekrytera 2–4 finskspråkiga medarbetare.

Utredningens kommentarer:

Den verksamhet som bedrivs hos lantmäterimyndigheterna är av sådan art som enskilda i ganska liten omfattning kommer i kontakt med, eller i vart fall är sådana kontakter för väldigt många ovanliga.

Eftersom behovet på finskspråkiga tjänster dessutom förefaller vara mycket lågt, finns det knappast anledning att i dag genomföra stora kostnadskrävande åtgärder för att kunna lämna service på finska. På

kort sikt kan man lösa kravet på finskspråkig service genom att

använda sig av tolk vid behov. Däremot är det viktigt att myndigheten i sin verksamhet visar att denna möjlighet finns och att personal som behärskar finska anges i förekommande fall. Vidare kan man på längre sikt beakta behovet av kunskaper på finska vid nyrekryteringar. Rimligtvis bör det även finnas finskspråkigt informationsmaterial, som tagits fram när Norrbotten blev en del av förvaltningsområde, som även kan användas i denna region.

10.6.4. Rikspolisstyrelsen och polismyndigheter

Rikspolisstyrelsen anför att myndigheten inte har myndighetsut-

övning gentemot enskilda som primär uppgift. Vid myndighetens telefonväxel finns det alltid någon finsktalande på dagtid, och ofta även på kvälls- eller nattetid. Rutiner finns för att snabbt få tag i finsktalande polismän eller annan finsktalande person. Att ta emot e-postmeddelanden på finska klara man i dag. Någon kartläggning av personalens språkkunskaper har inte gjorts, men via personalregister går det att få fram de personer som uppgett att de kan finska. Telefonsamtal på finska förekommer sällan. Myndigheten har, med anledning av nuvarande minoritetspråkslagstiftning, tagit fram en lista på polismän som talar finska. Aktivt rekryteringsarbete bedrivs för att få personer med annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk till polisutbildningen. Bland de antagna som har annan etnisk eller kulturell bakgrund är de med finsk bakgrund flest. Troligtvis behöver myndigheten inte vidta några ytterligare åtgärder. Dock kan språkhanteringen göras på ett mer strukturerat sätt och rutinerna kan dokumenteras. Förändringen skulle antagligen inte innebära ytterligare kostnader.

Polismyndigheten i Stockholms län påpekar att det råder en

viss osäkerhet om vilka polisiära ärenden som avses med myndighetsutövning i sammanhanget. Myndigheten bedömer att behovet av tolkservice skulle öka. Myndigheten använder redan i dag tolkar i relativt stor utsträckning och det finns både erfarenhet och beredskap för att hantera en sådan utökad serviceskyldighet som förslaget innebär. Någon möjlighet att helt och hållet använda sig av den egna personalen som talar finska är emellertid inte realistiskt och

även rättsäkerhetskrav måste beaktas. När muntliga besked på finska skall lämnas i ärenden som rör myndighetsutövning gentemot enskilda bör enligt myndighetens mening auktoriserade tolkar i första hand användas. Någon sammanställning av personalens språkkunskaper har inte gjorts. Det nuvarande efterfrågan på språklig service på finska bedöms vara låg. Myndigheten bedömer att kostnaderna för tolkservice skulle öka. Andelen för tolkuppdrag på finska utgjorde endast 2,3 procent år 2002. Myndigheten framhåller även att man skall tillhandahålla alla medborgare en god och likvärdig service, rättstrygghet och rättsäkerhet, inte minst i ärenden som rör myndighetsutövning gentemot enskilda, och man bistår alla med språklig service oavsett språk.

Polismyndigheten i Västmanlands län anför att språklig service

på finska i första hand bedöms vara aktuellt inom anmälningsupptagning, utredningsverksamhet och händelsestyrd verksamhet. Generellt sett finns inte något utpekat utökat behov av språklig service med finska språket. Vid aktuella tillfällen sker biträde genom anställd personal eller så anlitas tolkservice/tolkjour. Diskussioner förs inom Polisens Kontakt Center om nationella register för tolkservice, där även finska skulle ingå. Myndigheten bedömer att utvidgad lagstiftning skulle innebära en ökad kostnad för myndigheten, till största delen personalkostnader. Frågan om förvaltningsområde har inte varit aktuell för myndigheten varför det inte finns en beredskap att hantera denna förändring.

Polismyndigheten i Uppsala uppger att man inte har någon be-

redskap.

Utredningens kommentarer:

Rikspolisstyrelsen bedöms ha förutsättningar att klara av de krav som en utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära, dels har man finskspråkig personal, dels finns det rutiner för att snabbt få tag i finsktalande personal i verksamheten.

När det gäller polismyndigheternas beredskap att hantera en sådan förändring kan det konstateras att en del personal finns i vart fall på en del orter. På kort sikt skulle dock tolkar behöva användas. På längre sikt kan man beakta behovet av språkkunskaper vid nyrekryteringar till myndigheterna.

Med tanke på rättsäkerheten är det tveksamt om de rättigheter som finns för att använda minoritetsspråket enligt nuvarande minoritetsspråkslagstiftning är tillräckliga för den typ av verksamhet som dessa myndigheter bedriver. Att enskilda skall få ett muntligt

besked på minoritetsspråket av en person som kanske inte är tolk eller van att använda juridisk terminologi på finska är knappast tillfredsställande med tanke på rättsäkerheten, t.ex. i situationer då en enskild misstänks för ett brott. Med beaktande av karaktären på polisens arbete är det sannolikt bättre att anlita auktoriserade tolkar i vissa lägen. Däremot kan den egna finsktalande personalen bistå allmänheten i enklare ärenden. Upparbetade rutiner för att anlita tolkar finns redan hos polismyndigheterna. Sannolikt kan polismyndigheternas kostnader för tolktjänster komma att öka. Hur stor efterfrågan kan tänkas bli är svår att bedöma. Frågan är också om det går att avgöra vilka enskilda som i framtiden väljer att använda tolk på basis av minoritetsspråklagarna eller på basis av tolkbestämmelserna i rättegångsbalken.

10.6.5. Riksåklagaren och Åklagarmyndigheterna

Myndigheten organiserar förutom Riksåklagarens kansli, även Åklagarmyndigheten i Stockholm och i Västerås. Det finns i dag ingen beredskap för en sådan förändring och det finns inga möjligheter att enskilda rätt att använda minoritetsspråket i alla muntliga och skriftliga kontakter med myndigheterna och myndigheterna har inga praktiska möjligheter att ge muntliga svar på finska. Någon kartläggning av personalens språkkunskaper har inte gjorts. Det finns dock några få personer som behärskar finska språket. Med hänsyn till arbetets natur krävs dock ofta särskilda kunskaper om rättsliga frågor. Någon särskilt intresse eller önskemål om språklig service har inte framförts. I den utsträckning förhör hålls på finska sker detta normalt inom ramen för förundersökning och inför domstol. Kostnaderna för tolk och översättning fallen inte på myndigheterna utan på polis och domstol, som även har budgetmedel för detta. Skulle en särskild satsning krävas kommer det att innebära betydande extrakostnader, sannolikt skulle personal behöva anställas inledningsvis. Då det är frågan om myndighetsutövning inom rättsväsendet ställs också vissa krav på formerna för kontakterna. Att hitta en rationell lösning kan synas svårt med hänsyn till att verksamheten bedrivs på flera arbetsställen samtidigt som det handlar om starkt specialiserat rättsligt område.

Utredningens kommentarer:

Allmänheten torde i första hand komma i kontakt med Åklagarmyndigheterna. Dessa myndigheters verksamhet är nära knuten till polismyndigheternas arbete och liknande resonemang kan föras som rörande polismyndigheterna (se 10.6.4 ovan). Även här kommer sannolikt tolkar att användas på kort sikt. På längre sikt kan man beakta behovet av språkkunskaper vid nyrekryteringar till myndigheterna.

10.6.6. Skatteverket och Kronofogdemyndigheten

Skatteverket anför att det i dag finns finskspråkig personal inom

myndigheten som arbetar med myndighetsutövande verksamhet. Någon samlad kartläggning av personalens språkkunskaper har dock inte gjorts. I Skatteverkets interna telefonkatalog (inklusive kronofogdemyndigheterna) finns ca 100 personer som själva angivit att de kan finska och förutom dessa finns de troligen fler. Inom vissa regioner finns även upprättade tolklistor. Skatteverkets Stockholmsregion uppger att det finns tillräckligt många språkkunniga medarbetare för att kunna lämna tillfredställande service samt Kronofogdemyndigheten i Stockholm anger att det finns minst 8 finsktalande personer. Även vid indrivningskontoren i Täby/Norrtälje och Sollentuna samt kronofogdemyndigheten i Eskilstuna finns det finskspråkig personal. Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna bistår man redan allmänheten i viss mån på finska språket och man ifrågasätter om inte myndigheten redan i dag vid nyrekrytering borde väga in kunskaper i finska vid meritvärderingen.

Någon frekvent eller påtagligt intresse för språklig service har inte rapporterats från vare sig exekutions- eller skatteväsendet. När behov uppstått har det löst med finskspråkig personal eller genom tolk. Inom nuvarande förvaltningsområden finns finsktalande personal på berörda skattekontor och i telefonväxeln finns uppgift om vilka personer som kan finska. Ett utvidgat förvaltningsområdet skulle innebära tillkommande kostnader. Det blir en ökad arbetsbelastning och därmed personalkostnader. Att alltid se till att det finns finskspråkig personal kräver dessutom logistik. Skatteverket lyfter fram ett antal områden där åtgärder skulle behöva vidtas.

Broschyrer

I princip alla broschyrer och blanketter tas fram centralt på huvudkontoret. Endast en handfull av broschyrerna är översatta till andra språk och av dessa endast några få till finska. Inga blanketter har översatts till finska. Framtagning av blanketter, tryckning, lagerhållning och underhållning av dessa skulle bli mycket dyrt. Alternativt skulle endast broschyrerna kunna översättas (exempelvis översättning av 30 broschyrer, initial kostnad för översättning ca 500 000 kr; årliga uppdateringar 100 000–200 000 kr).

Skatteverket föreslår att ett samlat grepp tas rörande översättningar. Det vore önskvärt att skapa en central tolk- och översät-

tarcentral för Mälardalen. Behovet av tolkar och översättare

kommer att öka och en samordning av verksamheten skulle medföra att tolkar och översättare lär sig vilka begrepp som är mest korrekta och kvalitén ökar.

Webbplats

En särskild finsk ingång eller en portal skulle kunna skapas. Kostnaden för beräknas bli ca 400 000 kr. För närvarande pågår ett internordiskt projekt mellan skattemyndigheten att upprätta en internordisk portal. En sådan webbplats skulle troligen vara en hjälp för finsktalande i Mälardalen.

Skatteupplysningen

Att förändra tekniken för hantering av samtal till Skatteupplysningen så att val av ärendetyp kan göras på finska skulle kosta ca 200 00 kr enligt en preliminär beräkning. till detta kommer kostnad för att översätta dialogen så att en blir begriplig. En översyn av uppskattas kosta ca 100 000 kr. För att besvara frågorna till Skatteupplysningen behövs personal som har erforderlig kunskap. Samtalen fördelas på sju olika ärendetyper. Det är svårt att uppskatta personalbehovet i denna del eftersom man inte vet hur stor frekvensen av samtal kan tänkas bli. Krävs det en person så kostar det ca 500 000 kr per år. kronofogdemyndigheten planerar att införa ett liknande system vid årsskiftet 2005/2006. Där kommer ungefär samma kostnader som inom Skattemyndigheten att uppstå om möjligheten att välja finska språket skall finnas.

IT-tjänster

Skatteverket har sedan år 2000 haft kravet på flerspråkighet i 7 kommuner i Norrbotten, utan att anpassning av IT-stödet skett.

En utökning av antalet flerspråkiga kommuner behöver inte i sig innebära att Skatteverket måste göra anpassningar. Alldeles bortsett från frågan om finskspråkiga rättigheter i Mälardalen kan det i och för sig finnas anledning att överväga om (åtminstone delar av) Skatteverkets IT-tjänster ska göras flerspråkiga. Det kan ses som en del i Skatteverkets utveckling mot 24 timmarsmyndigheten. Så länge som vi inte har något uttalat krav på att göra IT-tjänsterna flerspråkiga, så är det dock en fråga som måste prioriteras tillsammans med andra utvecklingskrav. Anpassningar är dock möjliga i IT-stödet för att få tjänster flerspråkiga, t.ex. de moderna e-tjänsterna. I det nya systemet för flexibel fördelning av ärenden finns det tekniska möjligheter att göra en fördelning på språk. I framtiden skulle man t.ex. kunna styra ärenden till t.ex. finskspråkig handläggare. När det gäller äldre IT-lösningar skulle flerspråkiga tjänster kunna införas i takt med systemförnyelser.

Utredningens kommentarer:

Av Skatteverkets och Kronofogdemyndigheternas yttranden framgår att det finns ett stort antal finskspråkiga bland personalen i regionen. Detta får tolkas som att det finns vissa möjligheter att hantera de krav som minoritetsspråkslagstiftningen ställer. Förutsättningar för att organisera verksamheten på ett sådant sätt att finskspråkig service kan lämnas i vart fall vissa tider och vissa platser bör således vara relativt goda.

När det gäller service till allmänheten är det givetvis önskvärt att servicegraden skall vara hög. Något uttryckligt krav på att det alltid skall finnas finskspråkig personal tillgänglig finns inte för nuvarande förvaltningsområden. De frågor och sakområden som myndigheterna lyfter fram i sitt yttrande såsom broschyrer och blanketter, finsk portal på webbplatsen och nya anpassningar av IT-systemet är sådana åtgärder som får anses gå utöver de krav som nuvarande lag ställer. Därmed inte sagt att även dessa tjänster inte vore önskvärda. På myndigheternas hemsidor bör dock tydlig information finnas rörande tillgänglighet för finskspråkig service. I framtida förändringar av myndigheternas verksamhet bör man även beakta möjligheterna att förbättra servicen på finska.

När det gäller tjänsten Skatteupplysningen bör det vara fullt möjligt för medarbetarna att lotsa samtal vidare till andra inom organisationen med rätt kompetens och språkkunskaper. Det är positivt att myndigheterna ser framtida flerspråkiga möjligheter i de tekniska system som finns i dag. Vad gäller översättningar bör man

i ett initialt läge överväga att översätta ytterligare några av de viktigaste broschyrerna till finska.

Skatteverkets förslag att skapa en central tolk- och översättarcentral för Mälardalen är en mycket bra och konstruktiv idé. Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar bör närmare undersöka sådana möjligheter. I det sammanhanget bör det även nämnas av Sverigefinska språknämnden bl.a. arbetar med att ta fram specifika finska ord för t.ex. förvaltningstermer.

10.6.7. Tullverket

Tullverket anför att service och information är särskilt viktigt för myndighetens kunder i ett tidigt skede och de myndighetsutövande kontakterna är många. Myndighetens samlade bedömning är att en utvidgning av förvaltningsområdet i princip skulle omfatta all personal i myndighetens kärnverksamhet, vilket man inte anser är möjligt eller rimligt att tillgodose. Däremot ser Tullmyndigheten det som angeläget att fortsätta utveckla olika former för dialog, information och kommunikation med kunderna i olika kundgrupper.

Genom omorganisation har man även upphävt den tidigare indelningen i geografiska ansvarsområden. Numera är personal på olika orter nationellt ansvariga för olika regelområden. Myndighetsutövande verksamhet med finskspråkig personal finns i Haparanda, Karesuando och Kiruna. Rikssambandcentralen är placerad i Kiruna, denna har dock begränsad myndighetsutövande verksamhet. Där finns alltid bemanning med finskspråkig personal. I Haparanda och Karesuando talar och skriver personalen finska. Det finns även finskspråkig personal på andra orter, men någon systematisk kartläggning har inte gjorts. Tullverket har inte mött några särskilda framställningar med krav/önskemål om att bli bemött på finska. Myndigheten har en omfattande informationsverksamhet och material och information tas fram på många språk. Befintliga översättningar av material till finska består främst av officiella dokument om Tullverket, men det finns en inriktning att översätta mer företagsinriktad information.

Om förvaltningsområdet skulle utvidgas, skulle det innebära omfattande åtgärder, främst kompetenshöjning eller nyrekrytering, vilket skulle innebära mycket höga kostnader. Ett alternativ till detta vore att välja ut ett mindre antal personer som har ett natio-

nellt ansvar för att kommunicera på finska, mer som tolkar som kan arbeta över telefon eller via DVT när behov uppstår. Det sker i viss grad redan. Det är dock komplicerat att använda tolkar när det gäller brottsbekämpning. Det är sannolikt nödvändigt att utbilda/rekrytera för att tillgodose lagstiftningen krav, och detta i relativt stor skala. Tullverket nämner även att myndigheten har informatörer tillgängliga via telefonkontakt på TullSvar. En möjlighet skulle kunna vara att slussa de kunder som önskar till finskspråkiga tulltjänstemän för att tillgodose deras behov.

Utredningens kommentarer:

Tullverkets möjligheter att på kort sikt hantera en utvidgning förefaller vara något begränsade med tanke på myndighetens organisationsform. Finskspråkig personal finns dock i viss utsträckning. En kartläggning av personalens språkkunskaper bör kunna ge en tydligare bild av förutsättningarna. Man bör även överväga den möjlighet som myndigheten nämner, att välja ut ett antal medarbetare som skulle ha ansvar för att bistå med kommunikation på finska. Möjligheten att slussa enskilda vidare genom TullSvar till personal som är finsktalande bör kunna lösa en hel del. Att lösa frågor på distans bör också vara möjligt eftersom det i Norrbotten finns ständig beredskap att hantera frågor på finska. På längre sikt torde möjligheter finnas att rekrytera ytterligare finskspråkig personal till verksamheten.

10.6.8. Vägverket

Den föreslagna förändringen skulle beröra i första hand Vägverkets regioner Stockholm och Mälardalen samt Trafikregistret. Vägverket Region Stockholm har viss beredskap, medan sådan inte finns på Vägverket region Mälardalen. Kännedom saknas om personalens språkkunskaper vid Vägverket region Mälardalen. På Trafikregistret finns finskspråkig personal. Efterfrågan på finskspråkig service förekommer i dag hos Trafikregistret samt Region Norr där lagstiftning om rätt att använda finska redan gäller. Vägverket klarar i dag av service på finska och meänkieli i norra Sverige och man har beredskap för om behov på samiska skulle finnas. På webbplatsen finns viss information på finska och meänkieli. En kartläggning skulle behöva göras av personalens språkkunskaper.

Myndigheten förslår att följande åtgärder borde vidtas på Region Mälardalen:

  • I kundtjänsten finns personal en gång per månad.
  • Kontakt med handläggare på övriga enheter kan ske tillsammans med tolk på överenskommen tid.
  • Utbudet på finska på webbplatsen utökas.

Myndigheten konstaterar sammanfattningsvis att det finns viss beredskap för att lämna service på finska, men att den är beroende av enskilda medarbetare. Kraven skulle innebära ökade kostnader, även om dessa i viss mån går att hålla nere genom samverkan mellan myndighetens olika enheter. Kostnaderna blir beroende av mängden ärenden och möjligheterna att utnyttja befintlig personal. Kraven skulle även påverka möjligheterna att lämna service inom den tid som myndigheten anger i sina serviceåtaganden. Handläggningstiden kommer att bli längre i de fall översättning eller tolkning behövs.

Utredningens kommentarer:

Av Vägverkets yttrande framgår att förutsättningarna att hantera en utvidgning förefaller vara relativt god på kort och lång sikt. Vid regionkontoret för Mälardalen måste på kort sikt en kartläggning av språkkunskaperna göras. Man bör även undersöka vilka möjligheter det kan finnas att samordna verksamheten och t.ex. samnyttja befintlig finskspråkig personal vid andra regionkontor. Möjligheter att begränsa servicen till vissa tider och platser finns också. På lång sikt bör ytterligare rekrytering kunna lösa eventuella kvarvarande problem. Den finskspråkiga information som tagits fram för Norrbotten bör i möjligaste mån användas även i det utvidgade området.

10.6.9. Överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar finns för att statliga myndigheter skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområde för finska språket. Vissa myndigheter har redan i dag detta ansvar. Arbetet bör i möjligaste mån bygga vidare på tidigare gjorda lösningar.

När det gäller statliga myndigheter med nationellt ansvar för olika sakfrågor kan det konstateras att dessa myndigheter, eller i vart fall regionala avdelningar eller undermyndigheter, redan i dag har i uppdrag att lämna viss service på minoritetsspråken i nuvarande förvaltningsområden i Norrbotten. Dessa myndigheter bör i stor utsträckning kunna bygga vidare på tidigare gjorda erfarenheter och genomförda lösningar. Detta gäller särskilt för framtagande av informationsmaterial på finska och annan information som riktar sig till allmänheten. Gjorda översättningar av allmänt material bör kunna användas i mycket stor omfattning.

Vidare finns det anledning för de regionala myndigheterna att samordna sitt arbete i mycket stor omfattning. En del lokalkontor har t.ex. tagit fram översättningar och annat finskspråkigt material som redan ligger ute på internet (se t.ex. Försäkringskassan i Stockholm). Genom att inventera befintligt material och samordna arbetet kan stora effektivitetsvinster göras. I frågor rörande framtagning av informationsmaterial bör myndigheterna även samråda med länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna så att dubbelarbete undviks.

Möjligheter för statliga myndigheter att ansöka om medel till kompetenshöjande utbildningsinsatser bör även finnas inom ramen för den informations- och utbildningsinsats som föreslås, se avsnitt 6.6.

10.7. Sammanfattande överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar för att utvidga förvaltningsområdet för finska språket till Stockholms- och Mälardalsregionen finns både på kort och lång sikt.

Sammanfattningsvis bedömer jag att det finns förutsättningar hos kommunala och statliga myndigheter samt domstolar att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket till Stockholms- och Mälardalsregionen. De åtgärder som kommer att behövas på kort sikt är att kommunala och statliga myndigheter behöver göra en kartläggning av de språkkunskaper som finns inom respektive organisation. Vidare behöver man identifiera de områden inom verksamheten där kontakter med finskspråkig allmänhet kan bli aktuell och organisera den på ett lämpligt sätt. Det kan inte

uteslutas att viss omorganisation kan komma att behövas. Det viktiga är att det i de funktioner där allmänheten först möter myndigheten finns beredskap för att hantera situationen. Det kan t.ex. vara personal i växeln, receptionen eller medborgarkontor. Om språkkunskap initialt inte finns i den funktion där allmänheten först tas emot, bör rutiner utarbetas där enskilda lotsas vidare till funktioner där sådan språkkompetens finns. Förteckningar över personer i olika funktioner med kunskaper i finska bör tas fram för att kunna nyttja befintliga resurser. På sikt bör myndigheterna säkerställa att språkkompetens finns i den funktion som först möter allmänheten.

Om myndigheterna väljer att begränsas service på finska till vissa tider och platser skall detta organiseras på ett sådant sätt att tydligt angivande om detta finns i olika informationskanaler. Det skall således finnas ”kanaler” in i myndigheten för den som önskar använda finska.

När det gäller större organisationer som statliga myndigheter med regionala eller lokala myndighetskontor, bör samordning ske så att man kan bistå varandra inom organisationen. Det kan röra sig om samnyttjande av framtaget material och samordnat arbete för att ta fram verksgemensamt material på respektive område. I viss mån bör man även nyttja specialkompetens hos personal, om sådan kompetens inte finns på det egna lokala eller regionala planet. Gemensamma samordningsinsatser bör också vara möjliga mellan olika myndigheter när det gäller t.ex. tolk/översättningstjänster. Denna fråga bör Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar arbeta vidare med.

11. Inrättande av ett förvaltningsområde i Stockholms- och Mälardalsregionen

11.1. Allmänt om modellen med förvaltningsområden

Det nuvarande svenska minoritetspolitiska systemet är uppbyggt kring tanken att det skall finnas territoriellt avgränsade områden där skyddet och stödet för minoriteterna är starkare. Tanken med förvaltningsområden är således att en minoritet och dess språk på något sätt är koncentrerad till ett visst geografiskt område. I dagens samhälle ser dock befolkningsstrukturen sällan ut på det viset. Minoriteter kan vara utspridda över stora geografiska områden, även om det kan finnas kluster med fler minoritetsindivider inom vissa områden. I detta sammanhang måste vi även beakta att Sverige är ett ganska litet land och många människor under sin livstid väljer att flytta inom landet på grund av tillgången till arbetstillfällen, utbildning, familjeskäl etc.

Som en jämförelse kan nämnas att både Norge och Finland har liknande geografiskt avgränsade förvaltningsområden inrättats för det samiska språket. Enligt den finska lagen om samiska är dock vissa särskilt viktiga rättigheter knutna till den enskilda individen.1Den enskilde kan åberopa rättigheterna i hela landet. För den enskilde innebär det att han eller hon alltid har rätt att använda modersmålet i särskilt utsatta situationer.

Tanken med Sveriges ratifikation av minoritetsspråkskonventionerna är att vissa minoritetsspråk är en del av det svenska kulturarvet och att språkens bevarande skall främjas. Genom att välja en modell där särskilt stöd och skydd lämnas i vissa geografiska områden, hamnar man oundvikligen i den situationen att den enskilda individens möjligheter att värna minoritetsspråket och kulturen, blir beroende av var i landet han eller hon lever. Den enskildes önskan att tala och bevara minoritetsspråket blir knappast mindre om man bor utanför nuvarande förvaltningsområden. Snarare kan det

1 Finlands författningssamling, Lag om samiska 15.12 2003/1086

vara så att det förhållandet att det endast finns ett fåtal minoritetsmedborgare i en region, gör att behovet i vissa fall kan vara större, än i ett område där det finns många som talar språket. Ju mindre en individ hör och talar språket, desto svårare blir det att upprätthålla språkbehärskningen och överföra språket till nästa generation.

På sikt finns det därför anledning att överväga om förvaltningsområdesmodellen bör kompletteras med rättigheter som knyts till individen och inte till ett visst territorium. En sådan kombinationsmodell vore önskvärd dels för individer som har samiska, finska eller meänkieli som minoritetsspråk och som bor utanför förvaltningsområdena, dels för individer som har romani chib eller jiddisch som minoritetsspråk. För dessa grupper kvarstår behovet av åtgärder som främjar språkbevarandet.

11.2. En samlad bedömning av förutsättningarna

11.2.1. Språkbevarande åtgärder krävs för att vända språkbytesprocessen

Min bedömning:

En utvidgning av förvaltningsområdet bedöms ha språkbevarande effekt på det finska språkets fortlevnad. Den sverigefinska minoriteten ger uttryck för att en utvidgning av förvaltningsområdet bör göras så att även Stockholms- och Mälardalsregionen omfattas.

Den sverigefinska minoriteten är inne i en språkbytesprocess, som är relativt långt gången. Under 1970-1980-talen fanns det olika typer av finskspråkiga samhällstjänster i Sverige. Många sverigefinska barn gick i tvåspråkiga klasser och deltog i modersmålsundervisning. Kommunaliseringen av skolorna och den ekonomiska krisen på 1990-talet har på ett negativt sätt påverkat de sverigefinska barnens möjligheter att lära sig finska tillräckligt bra för att de själva skall kunna föra språket vidare. Den sverigefinska minoriteten har under lång tid levt under ett starkt assimileringstryck, som påverkat gruppens inställning till det egna språket. De negativa attityder som många sverigefinnar tidigare mötte har påverkat människors önskan att smälta in i majoritetsbefolkningen. Alla dessa olika faktorer har påverkat enskildas benägenhet att tala det finska språket och deras barns vilja lära sig språket. Det har även lett till att

många yngre sverigefinnar sannolikt inte behärskar finska tillräckligt bra för att kunna överföra språket till nästa generation i tillräcklig grad.

Språket är en viktig bärare av identiteten och kulturen. En minoritetsgrupp som inte längre förmår att överföra språket till nästa generation kommer oundvikligen att försvinna som kulturbärande grupp till slut. Som beskrivits i tidigare i detta betänkande har de språkbevarande faktorerna på samhällsnivå en avgörande betydelse för om språkbytesprocessen skall brytas och om ett hotat språk skall kunna revitaliseras. Det räcker inte att titta på de språkbevarande faktorerna på individnivå, dvs. individuella minoritetsmedlemmars språkliga beteende. För att språkbytesprocessen skall kunna vändas krävs att åtgärder vidtas för att påverka språkbevarande faktorer på samhälls- och gruppnivå. Bland de språkbeva-

rande faktorerna på samhällsnivå av intresse i sammanhanget kan

nämnas (se även avsnitt 2.3.2) bl.a.

  • majoritetssamhällets ideologi (hur majoritetssamhället uppfattar minoriteten och vilken behandling olika uppfattningar leder till, t.ex. i termer av pluralistisk, segregativ eller assilimilatorisk policy gentemot minoritetsgruppen),
  • språklagstiftning (om det i samhällets lagar finns särskilda bestämmelser om minoritetsspråkets officiella användning),
  • implementering av minoritetspolitik (om och i vilken utsträckning politiska beslut angående minoriteten i praktiken genomförs) och
  • utbildning (vars betydelse för finska språkets bevarande behandlats i avsnitt 7 ovan).

Utvidgningen av förvaltningsområdet till ytterligare geografiska områden skulle kunna vara en sådan åtgärd som gynnar språkbevarandet. Att i detta skede dels förstärka implementeringen av konventionsåtagandena och genomförandet av den av riksdagen beslutade minoritetspolitiken, dels utvidga förvaltningsområdet så att det omfattar ett relativt stort geografiskt område där många sverigefinnar bor, skulle definitivt gynna språkets ställning.

Tanken med att införa ett utvidgat förvaltningsområde är att fler enskilda skulle kunna komma i åtnjutande av de möjligheter som nuvarande lag om rätt att använda finska ger, dvs. officiell användning av minoritetsspråket och möjligheter till viss samhällsservice på det egna språket. Genom att ge språket en mer offentlig status

förbättras språkets möjligheter att fortleva. Språkets ökade synlighet i samhället innebär också att enskildas benägenhet att använda språket skulle öka. Om enskilda använder språket i många olika situationer och i större omfattning kommer språkets närvaro i samhället att öka. Den enskilde individens språkbehärskning kan även stärkas genom att han eller hon kan nyttja språket på ett mångsidigare sätt. Samtidigt skulle det finnas större möjligheter för människor att klara sig bättre i samhället om de kan nyttja sitt modersmål i olika sammanhang. Genom att minoritetsspråket blir mer synligt i samhället och kunskaperna om de nationella minoriteterna ökar, kan majoritetsbefolkningens inställning till dessa grupper förväntas bli mer positiv, vilket även det gynnar språkens fortlevnad.

Bland språkbevarande faktorer på gruppnivå kan nämnas bl.a. följande

  • demografi (bl.a. gruppens storlek, kärnområden, ålders- och könsfördelning)
  • språkförhållanden (om språket har status som officiellt språk, talas det i mer än ett land, dialekt- eller språksplittring, standardisering och modernisering, förhållandet mellan tal och skrift, graden av tvåspråkighet och språkbehärskning, gruppens språksyn, minoritetsspråkets status i förhållande till majoritetsspråket)
  • typ av etnicitet (vilken typ av mobilisering för t.ex. språkbevarandefrågor som förekommer inom gruppen, eller om sådana frågor betraktas som viktiga över huvud taget)
  • intern organisation (t.ex. om det förekommer organisationer och sammanslutningar inom gruppen, om man har tillgång till ledare eller talesmän, samt om gruppen omfattar en utbildad elit)
  • institutioner (om det utbildning, kyrka, språkplanering, språkvård, forskning och kultur på språket)
  • medier (om gruppen har egna tidningar, radio- och TV-sändningar, särskilt på minoritetsspråket)
  • kulturyttringar (om gruppens kulturella angelägenheter manifesteras genom berättartraditioner, musik, litteratur och teater etc.)

Den sverigefinska minoriteten i Stockholms- och Mälardalsregionen är stor och området kan betraktas som ett kärnområde för

finska språket. Den sverigefinska gruppen har en relativt jämn köns- och åldersfördelning och det finns en återväxt i gruppen. Språkförhållandena är relativt goda eftersom det är ett modernt och standardiserat språk med närhet till ett land där språket är nationalspråk. De allra flesta sverigefinnar är tvåspråkiga och kunskaperna i finska språket är fortfarande mycket goda hos en stor del av gruppen. Den sverigefinska gruppens språksyn kan betecknas som att det, i vart fall hos väldigt många som anser sig vara sverigefinnar, finns en stark medvetenhet om att språket är hotat och en stark önskan att bevara och främja språkets fortlevnad. Detta innefattar även en medvetenhet om att språkbevarande åtgärder kommer att behövas. Den sverigefinska gruppen har starka företrädare och organisationer som aktivt driver de språkpolitiska frågorna. Det finns sverigefinska institutioner, media och en mängd sverigefinska kulturyttringar i regionen.

Det som också talar för att detta skulle vara en lämplig åtgärd är att sverigefinnarna i regionen anser sig ha behov av åtgärden. De resultat utredningen fått fram tyder på att sverigefinnarna önskar detta och att de även skulle använda sig av de samhällstjänster som lagen ger rätt till.

Om förvaltningsområdet utvidgas till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen förväntas den sverigefinska minoriteten arbeta aktivt med de minoritetspolitiska frågorna på lokal, regional och nationell nivå (se förslag i avsnitt 6.8.2). Det innebär en förstärkning av gruppens egna arbete att värna modersmålet. Utvidgningen av förvaltningsområdet får därmed även en mobiliserande effekt på minoritetens egna språkfrämjande arbete.

Sammanfattningsvis kan ett utvidgat förvaltningsområde förväntas ha en språkbevarande effekt på finska språkets fortlevnad.

11.2.2. Samhällets möjligheter att vidta språkbevarande åtgärder

Modellen med förvaltningsområden har tillämpats i fem år i Norrbotten. Erfarenheterna visar att minoritetsspråkens status i regionen har höjts, även om enskilda inte alltid kunnat nyttja de möjligheter som minoritetsspråkslagarna ger dem rätt till.

En utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket skulle innebära helt nya åtaganden för kommunerna, landstingen, länsstyrelserna samt domstolarna på lägre nivå i den aktuella regionen.

Domstolar på högre nivå samt många statliga myndigheter berörs redan i dag av nuvarande minoritetsspråkslagstiftning. Som redogjorts för i avsnitt 10 bedömer jag att förutsättningar finns för att utvidga förvaltningsområdet till Stockholms- och Mälardalsregionen.

11.3. Geografisk avgränsning av ett utvidgat förvaltningsområde

Mitt förslag:

Det utvidgade förvaltningsområdet för finska bör omfatta Gällivare, Kiruna, Pajala, Haparanda och Övertorneå kommuner samt samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Genom en sådan utvidgning skulle en stor del av sverigefinnarna omfattas av de åtgärder som förordas i del III av minoritetsspråkskonventionen.

Om ett land väljer en minoritetspolitisk modell med förvaltningsområden, där särskilda regler gäller, är det viktigt att en stor del av minoriteten faktiskt bor i det området. Så är också fallet om man väljer att ta med hela Stockholms- och Mälardalsregionen i förvaltningsområdet för finska.

Från utredningens sida har det funnits anledning att välja en administrativ indelning som är lämplig med tanke på myndigheters och domstolars arbete. Därför har fyra hela län valts. I dessa län ingår sammanlagt 53 kommuner. I samtliga dessa kommuner bor det ett stort antal sverigefinnar. Uppemot hälften av sverigefinländarna (baserat på de statistiska underlag som går att få fram) bor i dessa kommuner. En mycket stor andel av dessa identifierar sig som sverigefinnar.

I Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län bor sammanlagt 211 658 personer som av SCB anges vara första och andra generationens sverigefinländare. Till dessa personer tillkommer även ett stort antal personer som är ättlingar till andra generationens sverigefinländare. Enligt de beräkningar utredningen fått fram fördelar sig sverigefinländarna enligt följande.

Antalet sverigefinländare i regionen 31 dec 2003

Län Antal sverigefinländare Stockholms län 141 499 Uppsala län 17 931 Södermanlands län 24 018 Västmanlands län 28 210 Totala antalet i regionen 211 658

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Den procentuella andelen av sverigefinländare utgör även en avsevärd andel av den totala befolkningen i flera av kommunerna. I Stockholms län varierar andelen av den totala kommunala befolkningen från 3,89 procent i Danderyds kommun till 15,95 procent i Nykvarn.

Motsvarande siffror för Uppsala län är 4,58 procent i Uppsala kommun till 13,07 procent i Håbo, Södermanland med 5,32 procent i Vingåkers kommun till 13,29 procent i Eskilstuna kommun, och i Västmanland med 6,15 procent i Sala kommun till 23,82 procent i Surahammars kommun. Den sverigefinländska befolkningens andel är således stor i samtliga kommuner.

Av följande tabeller och kartmaterial framgår den kommunala fördelningen av antalet sverigefinländare samt den procentuella andelen i respektive kommun och län.

Antal sverigefinländare i Stockholms län 31 december 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Botkyrka 75 432 4 063 3 758 7 821 12,41 Danderyd 29 884 490 673 1 163 3,89 Ekerö 23 311 505 785 1 290 5,53 Haninge 71 377 3 143 3 658 6 801 9,53 Huddinge 87 121 3 434 3 921 7 355 8,44 Järfälla 61 473 2558 2 949 5 507 8,96 Lidingö 41 194 1 080 1 127 2 207 5,36 Nacka 77 470 2 917 3 529 6 446 8,32 Norrtälje 54 021 2 132 2 445 4 577 8,47 Nykvarn 8 269 591 728 1 319 15,95 Nynäshamn 24 587 775 1 016 1 791 7,2 Salem 14 057 513 742 1 255 8,93 Sigtuna 36 028 1 745 2 013 3 758 10,43 Sollentuna 58 884 1 445 2 031 3 476 5,9 Solna 57 994 1 690 2 087 3 777 6,51 Stockholm 761 721 20 427 25 415 45 842 6,02 Sundbyberg 33 738 1 229 1 533 2 762 8,19 Södertälje 80 049 5 244 5 080 10 324 12,9 Tyresö 40 097 1521 2 102 3 623 9,04 Täby 60 168 1 523 2 048 3 571 5,94 Upplands Väsby 37 397 2 726 2 866 5 592 14,95 Upplands-Bro 21 252 1 256 1 394 2 650 12,47 Vallentuna 26 306 737 1 119 1 856 7,06 Vaxholm 9 725 192 315 507 5,21 Värmdö 33 134 1 453 1 932 3 385 10,22 Österåker 36 183 1 157 1 687 2 844 7,86 Hela länet 1 860 872 64 546 75 266 141 499 7,6

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Figur 1. Sverigefinländare i Storstockholm. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Antalen finländare i absolut tal. Kommunvis

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Stockholms län

1. Botkyrka 10. Nykvarn 19. Tyresö

2. Danderyd 11. Nynäshamn 20. Täby

3. Ekerö

12. Salem 21. Upplands Väsby

4. Haninge 13. Sigtuna 22. Upplands-Bro

5. Huddinge 14. Sollentuna 23. Vallentuna

6. Järfälla

15. Solna 24. Vaxholm

7. Lidingö 16. Stockholm 25. Värmdö

8. Nacka 17. Sundbyberg 26. Österåker

9. Norrtälje 18. Södertälje

Antal sverigefinländare i Uppsala län 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Enköping 38 005 1326 1628 2954 7,77 Håbo 18 115 1 037 1 331 2 368 13,07 Knivsta 12 821 267 478 745 5,81 Tierp 20 116 431 584 1 015 5,05 Uppsala 180 669 3 050 5 216 8 266 4,58 Älvkarleby 9 028 384 394 778 8,62 Östhammar 21 741 851 954 1 805 8,3 Hela länet 300 495 7 346 10 585 17 931 5,97

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Antalet sverigefinländare i Södermanlands län 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Eskilstuna 90 694 5 725 6 331 12 056 13,29 Flen 16 629 698 754 1 452 8,73 Gnesta 10 002 268 356 624 6,24 Katrineholm 32 418 814 1 072 1 886 5,82 Nyköping 49 382 1 078 1 529 2 607 5,28 Oxelösund 11 299 730 608 1 338 11,84 Strängnäs 30 212 1 011 1 445 2 456 8,13 Trosa 10 565 513 598 1 111 10,52 Vingåker 9 179 199 289 488 5,32 Hela länet 260 380 11 036 12 982 24 018 9,22

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Antalet sverigefinländare i Västmanlands län 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Arboga 13 514 362 516 878 6,5 Fagersta 12 334 1 276 1 206 2 482 20,12 Hallstahammar 15 039 1 263 1 301 2 564 17,05 Heby 13 711 396 512 908 6,62 Kungsör 8 235 488 496 984 11,95 Köping 24 585 1613 1 638 3 251 13,22 Norberg 5 930 300 455 755 12,73 Sala 21 742 534 799 1 333 6,15 Skinnskatteberg 4 857 459 399 858 17,67 Surahammar 10 200 1 298 1 132 2 430 23,82 Västerås 129 987 5 051 6 716 11 767 9,05 Hela länet 260 134 13040 15170 28210 10,85

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Figur 2. Sverigefinländare i Mälarregionen. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Antal finländare i absoluta tal. Kommunvis

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Uppsala län Södermanlands län Västmanlands län

27. Enköping 34. Eskilstuna 43. Arboga 28. Håbo 35. Flen 44. Fagersta 29. Knivsta 36. Gnesta 45. Hallstahammar 30. Tierp 37. Katrineholm 46. Heby 31. Uppsala 38. Nyköping 47. Kungsör 32. Älvkarleby 39. Oxelösund 48. Köping 33. Östhammar 40. Strängnäs 49. Norberg

41. Trosa 50. Sala 42. Vingåker 51. Skinnskatteberg 52. Surahammar 53. Västerås

Figur 3. Sverigefinländare i Storstockholm. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Finländarnas andel av befolkningen i procent, kommunnivå.

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Stockholms län

1. Botkyrka 10. Nykvarn 19. Tyresö

2. Danderyd 11. Nynäshamn 20. Täby

3. Ekerö

12. Salem 21. Upplands Väsby

4. Haninge 13. Sigtuna 22. Upplands-Bro

5. Huddinge 14. Sollentuna 23. Vallentuna

6. Järfälla

15. Solna 24. Vaxholm

7. Lidingö 16. Stockholm 25. Värmdö

8. Nacka 17. Sundbyberg 26. Österåker

9. Norrtälje 18. Södertälje

Figur 4. Sverigefinländare i Mälarregionen. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Finländarnas andel av befolkningen i procent, kommunnivå.

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Uppsala län Södermanlands län Västmanlands län

27. Enköping 34. Eskilstuna 43. Arboga 28. Håbo 35. Flen 44. Fagersta 29. Knivsta 36. Gnesta 45. Hallstahammar 30. Tierp 37. Katrineholm 46. Heby 31. Uppsala 38. Nyköping 47. Kungsör 32. Älvkarleby 39. Oxelösund 48. Köping 33. Östhammar 40. Strängnäs 49. Norberg

41. Trosa 50. Sala 42. Vingåker 51. Skinnskatteberg 52. Surahammar 53. Västerås

Siffrorna för Stockholm och Mälardalen är intressanta att jämföra med resten av landet. Av följande tabell framgår antalet sverigefinländare i det nuvarande förvaltningsområdet för finska språket.

Antal sverigefinländare i nuvarande förvaltningsområde 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Gällivare 19 251 524 994 1 518 7,89 Kiruna 23 407 1 174 2 145 3 319 14,18 Pajala 7 053 676 1 011 1 687 23,92 Övertorneå 5 331 1 025 1 220 2 245 42,11 Haparanda 10 346 3 937 2 815 6 752 65,26 Totalt 65 388 7336 8185 15 521 23,73

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Den totala andelen av antalet sverigefinländare inom nuvarande förvaltningsområdet uppgår till 15 521 personer, vilket motsvarar 3,52 procent av det totala antalet sverigefinländare i landet. Denna siffra är således ännu lägre än den regeringen uppgivit för Europarådet.

Stark koncentration av sverigefinländare finns även i andra regioner i landet. Om man ser på fördelningen av resten av sverigefinländarna i landet så fördelar de sig på följande sätt, om vi endast tittar på de kommuner där det finns mer än 1 000 personer födda i Finland.

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Göteborg 478 055 8 532 11 023 19 555 4,09 Borås 98 505 4 273 4 886 9 159 9,3 Umeå 107 917 2 337 3 626 5 963 5,53 Luleå 72 237 2 233 4 665 6 898 9,55 Örebro 126 288 1 788 3 133 4 921 3,9 Gävle 91 701 1 785 2 770 4 555 4,97 Malmö 267 171 1 737 2 685 4 422 1,66 Sundsvall 93 307 1 674 2 582 4 256 4,56 Trollhättan 52 920 1 491 1 737 3 228 6,1 Skövde 49 741 1 289 1 495 2 784 5,6 Borlänge 46 919 1 266 1 762 3 028 6,45 Jönköping 119 340 1 253 2 069 3 322 2,78 Karlskoga 30 532 1 209 1 275 2 484 8,14 Kalix 17 702 1 054 1 431 2 485 14,04 Avesta 22 249 1 018 1 214 2 232 10,03 Norrköping 123 971 2 526 3 389 5 915 4,77

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Det totala antalet sverigefinländare i Göteborgs kommun uppgår till 19 555 personer, vilket är markant högre än det totala antalet sverigefinländare inom hela det nuvarande förvaltningsområdet. För hela Göteborgsområdet, inklusive kranskommuner såsom Borås, blir siffran avsevärt mycket högre.

Det är också intressant att notera att en stor andel av kommuninvånarna i Kalix (14,04 procent) och Luleå (9,55 procent) kommuner är sverigefinländare. Dessa kommuner borde kanske också ha tagits med i det nuvarande förvaltningsområdet i Norrbotten på basis av den höga andelen sverigefinnar.

Min slutsats blir, på basis av de trubbiga statistiska verktyg som finns tillgängliga, att sverigefinnarna fördelar sig över hela landet och att det finns tydliga ”kluster” med koncentrationer med stort antal sverigefinnar. Stockholms- och Mälardalsregionen utgör ett sådant område, men det finns även andra tydliga regioner, som ligger utanför utredningens direktiv.

Om samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län och kommunerna i Norrbotten skulle ingå i ett utvidgat förvaltningsområde för finska språket skulle sammantaget i vart fall 227 179 (av samtliga 445 129), eller motsvarande 51

procent, av sverigefinländarna omfattas av skyddet i del III i Europarådets minoritetskonventionen. Därtill tillkommer ättlingarna till ”andra generationens” sverigefinnar som inte syns i befolkningsstatistiken.

11.4. Sakområden som skall omfattas av särskilt stöd

Mitt förslag:

Det utvidgade förvaltningsområdet skall omfatta samma sakområden som nuvarande lagstiftning rörande rätt att använda finska språket, dvs. förskola, äldreomsorg samt möjligheter att använda finska i kontakter med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Kommuner och landsting bör även i övrigt sträva efter att bemöta enskilda på det egna minoritetsspråket, så långt det är möjligt. Inom kulturverksamhet bör de nationella minoriteternas behov av stöd för minoritetskulturen beaktas. Barns behov av möjligheter till kultur på minoritetsspråket bör ges särskild uppmärksamhet.

I nuvarande minoritetsspråkslagstiftning finns möjligheter att få förskola på minoritetsspråket. Motsvarande möjlighet skall finnas i det utvidgade förvaltningsområdet. Denna möjlighet stärker och utvecklar barns möjligheter att lära sig finska och för det enskilda barnet innebär det något mycket positivt. Förskolans betydelse för barns utveckling av modersmålet och den kulturella identiteten har behandlats i avsnitt 7. Om en lagstadgad rätt till förskola helt eller delvis på finska införs, förbättras sverigefinska barns möjligheter att tillägna sig modersmålet och en aktiv tvåspråkighet. Den negativa utveckling som pågår på utbildningssidan kan därmed motverkas. Samtidigt kan en förstärkt ställning av finska språket i förskolan stödja föräldrars strävanden att få till stånd tvåspråkig undervisning även i skolorna. Genom en lagstadgad rätt till finsk förskola lägger man således grunden för det fortsatta arbetet med att stärka barns språkutveckling.

Nuvarande regelverk ger även möjligheter till att få äldreomsorg helt eller delvis på finska inom förvaltningsområdet. Tanken är att äldre skall få åldras med värdighet och att de skall kunna bli förstådda och kunna uttrycka sig på sitt eget språk. Äldreomsorg som bedrivs på finska ger enskilda möjligheter att åldras i en miljö där

deras kulturella tillhörighet och traditioner beaktas och få känna samhörighet. Många äldre tappar även senare inlärda språk och endast modersmålet består. Ytterst handlar det således om att ge människor livskvalité i livets slutskede. Genom att införa en lagstadgad rätt till finskspråkig äldreomsorg stärks den enskilde individens möjligheter att få sådan service.

I sammanhanget finns det anledning att nämna att Socialstyrelsen tidigare har kartlagt hur äldreomsorg på finska kan organiseras.2Socialstyrelsens konstaterade att många av dem som tar del av finskspråkig äldreomsorg värdesätter den högt. En del brukare anger att finskspråkig äldreomsorg varit avgörande för att de ska acceptera stödinsatser. Möjligheten till finskspråkig omsorg har även haft stor betydelse för de anhöriga. Socialstyrelsen noterar att medan en väl fungerande äldreomsorg ofta förmår avlasta anhöriga, gör den inte självklart det för anhöriga till äldre finländare. Pressen på dessa anhöriga kvarstår många gånger fram till dess de vet att den närstående har möjligheten att göra sig förstådd och kan ge uttryck för sin vilja. Rörande vikten att uppmärksamma språkbehov i samband med demens skriver Socialstyrelsen:

Personer med ett annat modersmål än svenska tappar ofta det svenska språket vid demenssjukdom. Samma sak gäller också vid andra sjukdomar som t.ex. stroke. Det gör att förutsättningarna att få äldreomsorg snabbt och oväntat kan förändras. En annan konsekvens är att den äldre också kan förlora förmågan att kommunicera med sina barn som inte självklart kan finska. En demenssjuk äldre finländare riskerar att hamna i en dubbel utsatt situation i ordinärt eller särskilt boende om insatserna inte ges av finskspråkig personal. Därför behöver demenssjuka äldre finländare ägnas speciell uppmärksamhet av landsting och kommuner.

Socialstyrelsen konstaterade även att flera av de exempel på verksamheter och lösningar som bedrivits har genom förts utan större kostnader. I flera fall har finskspråkig personal redan funnits. Lösningen har bestått i att organisera verksamheten så att obefintlig finsktalande personal arbetar där äldre finsktalande finns. När merkostnader har uppkommit har de ofta bedömts vara av temporär karaktär. Vidare framkom det i Socialstyrelsens kartläggning att arbetet med äldre finsktalande kan för många anställda utgöra en speciell och meningsfull nisch som ger finsktalande personal ett mervärde i deras arbete. Samtidigt undviks ohållbara arbetssituationer för övrig personal där svårigheten att kommunicera hindrar det

2 Socialstyrelsen: ”Äldreomsorg för finsktalande”, 2001

samspel mellan brukare och personal som behövs för att bedriva bra äldreomsorg. Insikten av detta är enligt Socialstyrelsen en viktig del i diskussionen om framtidens personalförsörjning.

I en del kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen finns i dag möjligheter att få äldreomsorg på finska. Denna möjlighet bör, enligt min mening, tillkomma alla sverigefinnar i regionen. Behovet av sådan samhällsservice på finska kommer att öka i betydande omfattning inom en snar framtid, när det stora antalet sverigefinnar blir gamla. Det finns anledning för kommunerna att ta tag i denna fråga redan innan de stora grupperna av sverigefinnar behöver denna hjälp. Genom att redan nu bygga upp ett fungerande system kommer kommunerna att vara bättre rustade för framtiden.

De rättigheter nuvarande minoritetsspråkslagstiftning ger till att använda finska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar bör även gälla i det utvidgade förvaltningsområdet. Enligt nuvarande lydelse skall förvaltningsmyndigheter även i övrigt sträva efter att bemöta enskilda på minoritetsspråket.

Förutom det som jag anser skall ingå i de rättigheter som skall tillgodoses inom förvaltningsområdet för finska, vill jag även lyfta fram några andra områden där sverigefinnarna uttryckt att det är viktigt att det finns finskspråkig service och finskspråkig verksamhet.

Jag notera att sverigefinnarna även vill ha och har behov av finskspråkig hälso- och sjukvård. Detta är särskilt påtagligt bland de äldre sverigefinnarna. Detta faller dock utanför de möjligheter som nuvarande lagstiftning om rätt att använda finska i dag ger möjligheter till. Enligt min uppfattning är det viktigt att landstingen organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att det finns tillgång till finskspråkig personal i möjligaste mån. Det är särskilt viktigt att det finns finskspråkig personal på vårdcentralerna och inom akutvården.

En enskild som behöver samhällets stöd i form av hemsjukvård möter personal som är anställd av kommunen och även personal som är anställd av landstingen. Ambitionen bör vara att enskilda vårdtagare blir bemötta på det egna språket både inom äldreomsorgen och hemsjukvården.

De undersökningar utredningen gjort och de synpunkter som kommit fram visar även att sverigefinnarna anser att finskspråkig kultur är viktig. Kultur på det egna modersmålet är viktigt för alla åldrar. Enligt min mening är det särskilt viktigt att barn och ungdomar ges goda möjligheter till kulturupplevelser på det egna mo-

dersmålet. Det stärker deras språkutveckling och deras minoritetsidentitet. Något som också gynnar barns och ungdomars språkutveckling är möjligheten att låna böcker på det egna modersmålet. Ett bra sätt för kommunerna att stödja de nationella minoriteternas språk är således biblioteksverksamhet. En mycket stor majoritet, 88 procent, av dem som besvarat utredningens enkät ansåg att det är viktigt att det finns finskspråkig litteratur på biblioteket. Kommunerna bör således i sin kulturverksamhet beakta de nationella minoriteternas särskilda behov.

11.5. Åtgärder för att underlätta genomförandet av en utvidgning

Mitt förslag:

För att underlätta genomförandet av utvidgningen bör en styrgrupp under ledning av länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna tillsättas.

Det finns anledning att lämna förslag till hur en utvidgning av förvaltningsområdet för finska skulle kunna underlättas. Erfarenheterna från Norrbotten talar för att samordning mellan kommunerna varit positivt för genomförandet. Om de nya kommunerna, som skall ingå i förvaltningsområdena, får ett organiserat stöd i sitt arbete med reformen kan måluppfyllelsen och effektiviteten i genomförandet förväntas bli hög. Mot bakgrund av detta förslår jag att Länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna ges uppdraget att i samråd med berörda kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen utser en styrgrupp som kan samordna genomförandet.

I styrgruppen bör lämpligen ingå bl.a. företrädare för länsstyrelsen, representanter för ett antal kommuner, representanter för större myndigheter som också är berörda, företrädare för minoritetsorganisationer samt företrädare för organisationen Sveriges kommuner och landsting. Det är viktigt att både stora och små kommuner finns representerade i styrgruppen, eftersom kommunerna i allmänhet kan ha olika förutsättningar för genomförandet. Kommuner där man redan i dag aktivt arbetar med minoritetsspråkig samhällsservice bör också finnas med så att man tar tillvara gjorda erfarenheter.

Samordning av arbetet kan ske på många olika områden. I det följande lämnas förslag på några områden där gemensamma koordinerade åtgärder förefaller vara lämpliga i ett initialt läge:

  • Uppbyggnad av nätverk för att effektivisera arbetet. Genom att identifiera ansvariga kontaktpersoner kan man skapa nätverk som samarbetar på olika nivåer. I sådana nätverk bör representanter i olika kommunala förvaltningar, kommunala beslutsfattare, företrädare för nationella minoriteter och lokala minoritets organisationer anges. Förteckningarna av kontaktpersoner bör finnas lättillgängliga för personer som arbetar med genomförandet av utvidgningen.
  • Samordning av och utarbetande av metoder för att kartlägga sverigefinnarnas behov i respektive ny kommun i förvaltningsområdet.
  • Samordning av vissa upphandlingar, om sådana behöver göras.
  • Samordning av framtagande av gemensamt informationsmaterial och olika typer av mallar som kan anpassas till lokala behov.
  • En gemensam webbplats bör tas fram för att sprida kunskap till kommuner och andra intressenter. Genom att lägga ut framtaget material och mallar så att de finns lättillgängliga kan kommunerna arbeta med frågorna lokalt. Samtidigt kan kommunerna, som inte ingår i styrgruppen, hålla sig uppdaterade i arbetets fortskridande.
  • Identifiering av vilka översättningar som behöver göras och samordning av detta arbete.
  • Undersöka behovet av en gemensam tolk/översättningsfunktion för regionen. Detta bör ske i samarbete med statliga myndigheter och domstolar.
  • Undersöka behovet av rekryteringar och eventuellt i samarbete med Länsarbetsnämnderna genomföra samordnade rekryteringar eller vidta kompetenshöjande insatser.
  • Samordning av genomförandet av utbildningsinsatser. I planering och genomförande av utbildningsinsatserna bör man lämpligen även involvera universitet och högskolor i regionen som redan i dag anordnar utbildningar rörande nationella minoriteter och t.ex. språkkompetenshöjande kurser till olika yrkeskategorier. Även språknämnderna bör involveras i denna planering.
  • Undersöka om det finns behov att på andra sätt samordna kommunernas arbete för att uppfylla lagens krav.

Det är angeläget att länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna snabbt kommer i gång med sitt arbete och bygger upp en verksamhet som kan stödja kommunerna i det minoritetspolitiska arbetet och genomförandet.

Det är även viktigt att samarbetet mellan kommunerna och framför allt länsstyrelsen fortsätter även efter det att den initiala genomförandefasen är över. Behovet av arbete inom olika nätverk är t.ex. lämpligt för att sprida kunskaper om lösningar som fungerar väl och samordna olika typer av kompetenshöjande insatser.

12. Varför är det finska språket viktigt för Sverige?

I detta avslutande avsnitt vill jag höja blicken och reflektera något över det finska språkets betydelse för Sverige som nation.

De svenska och finska språken har i hundratals år levt sida vid sida och i kulturell symbios på båda sidor om Östersjön. Under hela den tid som Sverige varit en nation och ända fram till 1809, har den östra nationshalvan (som sedemera blev Finland) och den finskspråkiga befolkningen utgjort en viktig del av det svenska riket. De starka kopplingarna har bestått även efter 1809.

Få länder i världen har haft, och har alltjämt, en sådan nära och fredlig gemensam historia och intressegemenskap. Sverige och Finland har som nationer ett gemensamt historiskt och kulturellt arv. Både det svenska och det finska samhället bygger på en gemensam värdegrund och en gemensam rättslig, religiös och förvaltningsmässig tradition. Internationellt har de båda länderna ofta drivit en gemensam linje i viktiga frågor.

Genom århundradena har det funnits flöden av människor åt båda hållen över Östersjön och de svenska och finska kulturerna har kommit att berika varandra på olika sätt. Finska språket har varit och är närvarande i Sverige på samma sätt som det svenska språket har haft sin naturliga roll i det finska samhället. De båda språken har genom historien varit sammanlänkade och utgör på många sätt varandras spegelbilder. Den svenska minoriteten i Finland har under lång tid haft lagstadgat skydd för sitt språk. I Sverige har det lagstadgade rätten att få använda det finska språket i offentliga sammanhang kommit först år 2000 och begränsats geografiskt till fem kommuner i Norrbottens län.

Finländare har sökt sig till Sverige bl.a. för att skaffa sig utbildning, arbete och skydd undan krigets fasor. Särskilt under 1900talet har finländarna varit med och byggt upp den svenska välfärden. Åtminstone en halv miljon människor i Sverige har i dag finskt påbrå. Den finskspråkiga gruppen utgör den största gruppen i det

svenska samhället som har ett annat modersmål än svenska. Genom riksdagens beslut i december 1999 har sverigefinnarna fått ett erkännande och status som nationell minoritet. Genom Sveriges anslutning till Europarådets minoritetskonventioner har Sverige markerat betydelsen av mänskliga rättigheter och de nationella minoriteternas och deras språks värde som en del av det svenska kulturarvet. Det finska språkets ställning och fortlevnad har betydelse för hundratusentals människor i Sverige. Det finska språket har betydelse för deras kulturella och språkliga identitet. Finskan utgör i dag alltjämt ett levande språk i Sverige.

Det finska språket har även betydelse för Sverige på ytterligare ett plan. En stark finsk kulturell och språklig närvaro i Sverige utgör en konkurrensmässig fördel och en tillgång för Sverige i ett ekonomiskt sammanhang. Sveriges och Finlands ekonomier är starkt sammanflätade och ländernas näringsliv har allt mer systematiskt närmat sig varandra. De båda länderna är mycket viktiga handelspartners i en allt mer internationell och global handel. Detta kan illustreras med handelsstatistik från SCB och Kommerskollegium.

Värdet av Sveriges export till Finland uppgick år 2004 till 51,58 miljarder kronor, vilket motsvarade 5,7 procent av den totala svenska exporten. Exporten till Finland ökade med 10 procent från föregående år.

Källa: SCB 2004

Importen från Finland samma år motsvarade 37,6 miljarder kronor, dvs. 5,6 procent av den totala svenska importen. Den procentuella värdeförändringen i importen från Finland hade 2003 ökat med 9 procent jämfört med importen från Finland föregående år.1

1 Kommerskollegium: ”Sveriges utrikeshandel med varor och tjänster samt direktinvesteringar”, rapport 17 mars 2004, s 13, tabell 6

Sveriges export till de tio största exportländerna

0 20 40 60 80 100 120

Italien Belgien Frankrike Nederländ.

Finland Danmark

Storbrit.

Norge Tyskland

USA

miljarder kronor

2004 2003

Källa: SCB 2004

Av följande tabell framgår de utländska direktinvesteringstillgångarna i Sverige. I tabellen anges de sex länder med de största tillgångarna. Finland utmärker sig som näst största investerare och med 175 miljarder kronor under 2002. Endast USA:s andel av direktinvesteringstillgångarna var större.

Sveriges import från de största tio importländerna

0

50

100

150

Italien

USA Belgien Frankrike

Finland Nederländ.

Norge Storbrit. Danmark Tyskland

miljarder kronor

2004 2003

Källa: Kommerskollegium

Antalet fusioner mellan svenska och finska storföretag har också ökat.

En stark finsk språklig och kulturell närvaro i Sverige medför att det blir lättare och mer attraktivt för finska företag att utlokalisera sin personal till Sverige. Utlandstjänstgöring under några år blir allt vanligare i storföretagen. Det blir lättare att placera finsk personal i Sverige om det finns förskolor och skolor och annan service att få på det egna modersmålet i Sverige. Vissa kommuner i Sverige har medvetet satsat på offentlig finskspråkig service för att bli mer attraktiva för finska investeringar. Eskilstuna kommun har valt att profilera sig genom en hög servicegrad på finskspråkiga tjänster. Kommunalrådet Hans Eklund uppger att man gör det för att bli mer konkurrenskraftiga och för att man värnar om den finskspråkiga befolkningen i kommunen.

Genom att främja det finska språkets ställning i Sverige befästs det nära förhållandet mellan länderna. Samtidigt underlättar det det fortsatta nära samarbetet. Det finns således ett historiskt, kulturellt, humanitärt och ekonomiskt intresse att ha en stark finskspråkig närvaro i Sverige. Förutsättningarna för finska språkets fortlevnad i Sverige borde vara goda, om det svenska samhället väljer att ta till vara de språkliga resurser som finns och aktivt främjar det finska språkets utveckling så att den språkliga återväxten tryggas.

Direktinvesteringstillgångar i Sverige, sex största länderna

0 50 100 150 200 250

198 9

199 0

199 1

199 2

199 3

199 4

199 5

199 6

199 7

199 8

199 9

200 0

200 1

200 2

m ilja rd er k ro n o r

USA

Finland Storbrit. Nederländ.

Belg./Luxem. Norge

13. Konsekvenser av förslagen

13.1. Minoritetspolitiken – ett politiskt reformområde

Min bedömning:

Syftet med de förslag som lämnas i detta delbetänkande är dels att förbättra den nuvarande implementeringen av Sveriges åtaganden enligt Europarådets konventioner rörande minoriteter,

dels att utvidga förvaltningsområdet för finska språket så att finska språkets ställning stärks. Implementeringen av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter är ett reformbehov som inte bör ställas mot övriga berättigade behov i samhället.

Omfattningen av de merkostnader som kommer att uppstå är svåra att bedöma. Detta gäller särskilt i kommuner i det utvidgade förvaltningsområdet i Stockholm och Mälardalen, eftersom merkostnaderna bl.a. kommer att vara beroende på efterfrågan på service på finska.

Mitt förslag:

Riktade statsbidrag bör under en 4-årig introduktionsfas utgå till kommuner och landsting för de merkostnader som förväntas tillkomma med anledning av förslagen i detta betänkande. En bedömning av de förväntade kostnaderna under introduktionsfasen får bl.a. göras på grundval av de merkostnader nuvarande förvaltningområde föranlett. En utvärdering av genomförandet och bedömning av det fortsatta behovet av insatser därefter, skall ske senast fem år efter ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning. Behovet av ytterligare reforminsatser får bedömas på grundval av den kommande utvärderingen.

Utvecklingen av minoritetspolitiken är en fortlöpande process där insatser för att stärka och skydda de nationella minoriteternas ställning på sikt skall ingå som en naturlig del i samhällets åtagande

gentemot medborgarna. Det handlar således om grundläggande medborgerliga rättigheter som Sverige som stat åtagits sig att genomföra i enlighet med Europarådets konventioner rörande minoriteterna. De åtgärder Sverige hittills vidtagit med anledning av ratificering av Europarådskonventionerna har inte varit tillräckliga och ytterliga reforminsatser kommer att krävas för att uppfylla åtagandena rörande de nationella minoriteterna. På samma sätt som alla offentliga organ i sin verksamhet har att beakta rättigheter som baseras på t.ex. barnkonventionen eller andra konventioner för mänskliga rättigheter, skall även minoritetsrättigheter beaktas. För sådant utgår i allmänhet inga särskilda statsmedel, däremot förekommer olika typer av satsningar för att göra myndigheter m.fl. medvetna om olika rättighetsregelverk. De förslag som lämnas i detta betänkande kan ses som en förstärkt introduktionsfas där syftet är att genomföra ytterligare åtgärder som krävs för att uppfylla åtagandena enligt minoritetskonventionerna samt en förstärkning av minoritetsskyddet genom att bl.a. utvidga förvaltningsområdet för finska språket.

Efter en fullföljd förstärkt introduktionsfas torde de kostnader som kvarstår i flertalet fall kunna täckas genom omfördelningar av medel inom de offentliga organens verksamhet. På längre sikt bedömer jag således att behovet av särskilda bidrag, främst till berörda kommuner, kommer att avta. Att beakta de nationella minoriteternas behov skall vara en del av det allmännas uppdrag.

För att förverkliga utredningens förslag under ett introduktionsfas uppstår dock tillkommande kostnader för kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar. Erfarenheter från de nuvarande förvaltningsområdena visar att det tagit tid innan kommunerna kommit i gång med verksamheten. Mot bakgrund av detta uppskattar jag den kommande introduktionsfasen till fyra år. Det är den tid som behövs för att göra lagstiftningens rättigheter och skyldigheter kända i alla led samt att få i gång arbetet. Med det föreslagna förstärkta statliga ansvarstagandet i form av tillsyn och stödinsatser bör stora framsteg kunna göras på fyra år. Finansieringen under detta introduktionsskede skall därför i huvudsak betraktas som en extra reforminsats med särskilt finansieringsbehov.

Introduktionsfasen på fyra år innefattar administrativa konsekvenser såsom kartläggning av personalens språkkunskaper, omläggning av rutiner, personalrekryteringar, kompetensutvecklingar, system för tolknings- och översättningsresurser. Introduktionsfasen inkluderar även etablering av samordning, tillsyn och nationell