SOU 2005:40

Rätten till mitt språk - förstärkt minoritetsskydd

Rätten till mitt språk

Förstärkt minoritetsskydd

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.

Till statsrådet Jens Orback

Regeringen beslutade den 22 januari 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen. Den 24 februari 2005 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv rörande utvidgning av det samiska förvaltningsområdet till de sydsamiska området.

Riksdagsledamoten Paavo Vallius förordnades fr.o.m. den 30 januari 2004 som särskild utredare.

Som experter förordnades den 8 mars 2004 departementssekreteraren Helena Axestam, hovrättsassessorn Marie Hagsgård Blomquist, länsöverdirektören Bo Hansson, departementssekreteraren Anna Odebäck, ordföranden för Sverigefinska delegationen Markku Peura, departementssekreteraren Mikael Sandström, handläggaren Stig Wintzer och kanslirådet Kerstin Östmark. I augusti 2004 entledigades Helena Axestam och ersattes fram till den 28 februari 2005 av departementssekreteraren Susanne Adlercreutz. Som experter förordnades fr.o.m. den 18 april 2005 även sydsamisk språkarbetare David Jonasson, ämnessakkunnig Karin Kvarfordt, departementssekreterare Johan Lantto, länsråd Uno Svaleryd, professon Mikael Svonni samt programchef Ingwar Åhrén.

Till huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 1 april 2004 departementssekreteraren Kaisa Syrjänen Schaal. Till sekreterare förordnades fr.o.m. den 1 april 2005 ämnessakkunnig Michael Teilus.

Utredningens assistent har varit Camilla Karlsson. Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om finska och sydsamiska språken (Ju 2004:01), överlämnar härmed sitt delbetänkande Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd (SOU 2005:40).

Stockholm i maj 2005

Paavo Vallius

Kaisa Syrjänen Schaal Michael Teilus

Sammanfattning

Minoritetsspråkens framtid är oviss i Sverige

Sveriges riksdag har år 1999 erkänt fem nationella minoriteter: samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Sverige har genom att ratificera den Europeiska stadga för landsdels- och minoritetsspråk och ramkonventionen för skydd för nationella minoriteter folkrättsligt förbundit sig att skydda de nationell minoriteterna och stödja dessa minoriteters kulturer och språk i landet.

Ett starkt assimileringstryck har medfört att vissa av minoritetsspråken i dag är hotade. Bland flera av minoriteterna kan en pågående språkbytesprocess noteras. Många olika faktorer påverkar ett språks fortlevnad. Samhället kan genom olika åtgärder gynna och värna bevarandet av minoritetsspråken. Samhällets skydd och stöd kommer att behövas för att minoritetsspråken skall kunna fortleva i Sverige.

Åtgärder krävs för att förbättra implementeringen av åtagandena i Europarådskonventionerna

Regeringens avsikt har varit att den svenska minoritetspolitiken skall få genomslag i hela landet och att de nationella minoriteternas behov skall beaktas på alla nivåer i samhället. Fem års erfarenhet av nuvarande minoritetspolitik visar att behoven inte har beaktats i tillräcklig grad. Europarådet har framfört kritik rörande Sveriges bristande implementering av konventionsåtagandena. Den enskilde kan inte alltid nyttja de rättigheter som nuvarande minoritetsspråkslagstiftning skall garantera. Åtgärder krävs därför för att stärka implementeringen av de rättigheter som baseras på konventionsåtaganden.

En ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk behövs, som reglerar samtliga nationella minoriteter. Skyddet av de natio-

nella minoriteterna, deras språk och kulturer bör även regleras i grundlagen. Regeringsformens stadgande rörande minoriteter överensstämmer inte med Sveriges åtaganden enligt ramkonventionen. Utformningen av grundlagsbestämmelsen bör därför bli föremål för översyn.

Aktiva åtgärder krävs på nationell, regional och lokal nivå för att främja de nationella minoritetsspråkens fortlevnad. Staten måste ta ett tydligare ansvar för implementeringen av konventionsåtagandena. En länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Länsstyrelsen skall på eget initiativ eller efter anmälan vidta de åtgärder som behövs. Länsstyrelsens uppdrag innefattar bl.a. styrning och tillsyn av kommuner, fördelning av ekonomiska medel och bevakning av de minoritetspolitiska frågorna. Länsstyrelsen skall stödja kommunerna i arbetet med att genomföra minoritetspolitiken. Det nationella ansvaret bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län.

Kunskaperna om de nationella minoriteterna, Europarådets konventioner och den svenska minoritetspolitiken måste öka hos beslutsfattare, tjänstemän och allmänheten. En landsomfattande informations- och utbildningsinsats bör genomföras för att öka kunskaperna.

De nationella minoriteternas inflytande i frågor som berör dem är begränsat, trots att det är en av minoritetspolitikens mål. Möjligheterna att påverka bör därför regleras i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Organ för samråd i minoritetsfrågor bör inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda. Storleken på nuvarande ekonomiskt stöd till organisationer som företräder nationella minoriteter måste höjas.

Utbildningens betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad

Förskolan och skolan har stor betydelse för om barns möjligheter att utveckla det egna minoritetsspråket. För de sverigefinska eleverna har deltagande i undervisning i och på minoritetsspråket minskat drastiskt. Åtgärder behöver vidtas för att vända denna negativa trend. Bestämmelser rörande rätten till modersmålsundervisning behöver ändras så att samtliga nationella minoriteter har samma rättigheter. Även för finska och judiska elever skall det räcka att det finns en elev i kommunen som önskar undervisning i

minoritetsspråket. Skolverkets tillsyn rörande nationella minoriteters möjligheter till undervisning i minoritetsspråket bör också skärpas.

Åtgärder krävs för att förbättra finska språkets ställning i Sverige

Med dagens statistiska verktyg går det inte att ange det totala antalet sverigefinnar i Sverige. Sammantaget finns det ca 445 000 första och andra generationens sverigefinländare i Sverige, och många av dessa identifierar sig som sverigefinnar. Hur många deras barn är finns det inga uppgifter på. Ca 221 000 sverigefinländare bor i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.

Utredningen har genomfört en enkätundersökning, djupintervjuer och ett antal olika träffar med sverigefinnar i Stockholms- och Mälardalsregionen. Det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga det nuvarande förvaltningsområdet för finska språket till att även omfatta Stockholms- och Mälardalsregionen. En utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära en statushöjande åtgärd för finska språket. Sverigefinnarna är inne i en språkbytesprocess och utvidgning av förvaltningsområdet skulle ha språkbevarande effekt på finska språkets fortlevnad i Sverige.

I många kommuner i regionen finns redan viss befintlig finskspråkig offentlig verksamhet. Finskspråkig personal finns inom den kommunala verksamheten. Relativt goda förutsättningar bör finnas för att erbjuda förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska. Även hos landsting, statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar finns en del finskspråkig personal. Det finns även möjlighet att anlita tolk om vid behov. På längre sikt kan mer finskspråkig personal rekryteras i större utsträckning. Förutsättningar finns för att utvidga det finska förvaltningsområdet till Stockholms- och Mälardalsregionen.

Det utvidgade förvaltningsområdet för finska bör omfatta Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner och samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Därmed skulle ca hälften av sverigefinnarna komma att omfattas av de åtgärder som förordas i del III av den Europeiska stadga för landsdels- och minoritetsspråk. Det utvidgade förvaltningsområdet bör omfatta samma rättigheter som nuvarande lag stadgar, nämligen rätt till förskola och äldreomsorg helt

eller delvis på finska samt möjlighet att använda finska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar.

För att underlätta genomförandet av utvidgningen bör en styrgrupp tillsättas under ledning av Länsstyrelsen i Stockholms län. Genomförandet bör ske genom samarbete mellan kommunerna i regionen. Länsstyrelsen skall ha en stödjande funktion i detta arbete.

Tiivistelmä

Ruotsin vähemmistökielten tulevaisuus on epävarma

Ruotsin valtiopäivät on vuonna 1999 tunnustanut viisi kansallista vähemmistöä: saamelaiset, ruotsinsuomalaiset, tornionlaaksolaiset, romanit ja juutalaiset. Ratifioidessaan alueellisia kieliä ja vähemmistökieliä koskevan eurooppalaisen peruskirjan ja vähemmistön suojelua koskevan puiteyleissopimuksen Ruotsi on kansainvälisesti sitoutunut suojaamaan kansallisia vähemmistöjä ja tukemaan näiden kulttuureja ja kieliä.

Voimakkaan assimilaatiopaineen vuoksi osa vähemmistökielistä on nykyisin uhanalaisia. Useiden vähemmistöjen keskuudessa voi todeta olevan käynnissä kielenvaihtoprosessi. Kielen säilymiseen vaikuttavat monet tekijät, ja yhteiskunta voi eri toimenpitein edistää ja suojella vähemmistökielten säilymistä. Yhteiskunnan suoja ja tuki on tarpeen, jotta Ruotsin vähemmistökielet säilyisivät.

Toimenpiteet tarpeen Euroopan neuvoston sopimusten sitoumusten toteuttamiseksi

Hallituksen tarkoitus on ollut, että vähemmistöpolitiikka toteutuisi koko Ruotsissa ja että kansallisten vähemmistöjen tarpeet huomioitaisiin kaikilla yhteiskunnan tasoilla. Viiden vuoden kokemus nykyisestä vähemmistöpolitiikasta osoittaa, että vähemmistöjen tarpeisiin ei ole kiinnitetty riittävää huomiota. Euroopan neuvosto on kritisoinut Ruotsia sopimusten puutteellisesta toteuttamisesta. Yksityinen henkilö ei voi aina käyttää niitä oikeuksia, jotka nykyinen vähemmistölainsäädäntö takaa. Siksi tarvitaan erilaisia toimenpiteitä, jotta Euroopan neuvoston sopimuksiin perustuvien oikeuksien toteuttaminen paranisi.

Ruotsiin tarvitaan uusi, kaikkia vähemmistöjä ja vähemmistökieliä koskeva laki. Kansallisten vähemmistöjen ja niiden kielten ja

kulttuurien suojaamisesta tulisi myös säätää perustuslaissa. Vähemmistöjä koskeva hallitusmuodon säädös ei vastaa Ruotsin puitesopimukseen perustuvia sitoumuksia. Siksi perustuslain säädöksen muoto tulisi tarkistaa.

Vähemmistökielten säilymisen edistämiseksi tarvitaan tehokkaita toimenpiteitä kansallisella, alueellisella ja paikallisella tasolla. Valtion täytyy ottaa selvempi vastuu sopimusten sitoumusten toteuttamisesta. Yhdelle lääninhallitukselle tulee antaa kansallinen vastuu valvoa uuden vähemmistö- ja vähemmistökielilain tavoitteiden toteuttamista. Lääninhallituksen on omatoimisesti tai ilmoituksen perusteella ryhdyttävä tarvittaviin toimenpiteisiin. Lääninhallituksen tehtäviin kuuluu mm. kuntien ohjaus ja valvonta, taloudellisen tuen jakaminen ja vähemmistöpolittisten kysymysten valvonta. Lääninhallituksen on tuettava kuntia vähemmistöpolitiikan toteuttamisessa. Kansallinen valvontavastuu tulee antaa Tukholman läänin lääninhallitukselle.

Kansallisten vähemmistöjen, Euroopan neuvoston sopimusten ja Ruotsin vähemmistöpolitiikan tunteminen täytyy saada paremmaksi päätöksentekijöiden, virkamiesten ja maan asukkaiden keskuudessa. Tietotason nostamiseksi tulee toteuttaa koko maan kattava tiedotus- ja koulutushanke.

Kansallisten vähemmistöjen mahdollisuudet vaikuttaa heitä itseään koskeviin asioihin ovat vähäiset, vaikka tämä on yksi vähemmistöpolitiikan tavoitteista. Siksi vaikutusmahdollisuuksista tulisi säätää uudessa kansallisia vähemmistöjä ja vähemmistökieliä koskevassa laissa. Yhteiskunnan eri tasoille tulee perustaa neuvotteluelimiä, joissa on myös kansallisten vähemmistöjen edustajia. Kansallisia vähemmistöjä edustaville järjestöille myönnettävää taloudellista tukea täytyy korottaa.

Koulutuksen merkitys vähemmistökielten säilymiselle

Esikoululla ja koululla on suuri merkitys lasten mahdollisuuksiin säilyttää oma vähemmistökielensä ja kehittää sitä. Ruotsinsuomalaisten lasten osallistuminen äidinkielellä annettavaan opetukseen ja äidinkielenopetukseen on vähentynyt merkittävästi. Tämän kielteisen kehityksen kääntämiseksi tarvitaan toimenpiteitä. Äidinkielenopetusta koskevia säännöksiä tulee muuttaa niin, että kaikilla kansallisilla vähemmistöillä on samat oikeudet. Myös suomalaisille ja juutalaisille lapsille tulee antaa oikeus äidinkielenopetukseen, vaikka

kunnassa olisi vain yksi oppilas, joka haluaa opetusta. Myös Kouluviraston äidinkielenopetusta koskevaa valvontaa tulee tehostaa.

Suomen kielen aseman parantamiseksi Ruotsissa tarvitaan toimenpiteitä

Nykyisten tilastojen perusteella ei pystytä ilmoittamaan, kuinka monta ruotsinsuomalaista Ruotsissa asuu. Kaiken kaikkiaan Ruotsissa asuu noin 445 000 Suomessa syntynyttä ja heidän lastaan, ja monet heistä katsovat olevansa ruotsinsuomalaisia. Heidän lastensa määrästä ei ole tietoa. Tukholman, Uppsalan, Södermanlandin ja Västmanlandin lääneissä asuu noin 221 000 Suomessa syntynyttä ja heidän lastaan.

Suomen kielen hallintoaluetta selvittävä komitea on tehnyt kyselytutkimuksen, teettänyt syvähaastatteluja ja tavannut ruotsinsuomalaisia useissa tilaisuuksissa Tukholman ja Mälarinlaakson alueella. Ruotsinsuomalaisten keskuudessa on ilmennyt kiinnostusta ja tarvetta laajentaa nykyistä suomen kielen hallintoaluetta niin, että se käsittää myös Tukholman ja Mälarinlaakson alueen. Hallintoalueen laajentaminen vahvistaisi suomen kielen statusta. Ruotsinsuomalaisten keskuudessa on käynnissä kielenvaihtoprosessi ja hallintoalueen laajentamisella olisi suuri merkitys suomen kielen säilymiselle Ruotsissa.

Monessa alueen kunnassa on jo jonkin verran suomenkielistä julkista toimintaa. Kunnilla on toiminnassaan suomenkielistä henkilökuntaa. Niillä on kohtuullisen hyvät mahdollisuudet tarjota esikoulutoimintaa ja vanhustenhuoltoa kokonaan tai osittain suomen kielellä. Myös maakäräjillä, valtion hallintoviranomaisissa ja tuomioistuimissa on suomenkielistä henkilökuntaa. Tarvittaessa on myös mahdollista hankkia tulkkipalvelua. Pitkällä aikavälillä on mahdollista palkata lisää suomenkielistä henkilökuntaa. Suomen kielen hallintoalueen laajentamiseen Tukholman ja Mälarinlaakson alueelle on siis edellytykset.

Laajennetun hallintoalueen tulee käsittää Jällivaaran, Haaparannan, Kiirunan, Pajalan ja Ylitornion kunnat sekä kaikki Tukholman, Uppsalan, Södermanlandin ja Västmanlandin läänien kunnat. Näin ollen alueellisia kieliä ja vähemmistökieliä koskevan eurooppalaisen peruskirjan III osan mukaisten toimien piiriin kuuluisi noin puolet ruotsinsuomalaisista. Laajennetun hallintoalueen tulee käsittää samat oikeudet kuin nykyinen hallintoaluekin, ts. oikeuden osallistua

esikoulutoimintaan ja saada vanhustenhuoltoa kokonaan tai osittain suomen kielellä ja mahdollisuuden käyttää suomen kieltä viranomaisissa ja tuomioistuimissa asioitaessa.

Hallintoaluelaajennuksen toteuttamisen helpottamiseksi tulee asettaa erityinen Tukholman lääninhallituksen johdolla toimiva johtoryhmä. Toteuttamisen tulee tapahtua alueen kuntien yhteistyönä. Lääninhallituksen tehtävänä on tukea kuntia tässä työssä.

Summary

The Future of the Minority Languages in Sweden is Uncertain

In 1999 the Swedish Parliament (Riksdag) recognised five national minorities: the Sami, the Swedish Finns, the Tornedalers, the Roma and the Jews. By ratifying the European Charter for Regional or Minority Languages and the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Sweden has undertaken a national commitment to protect the national minorities and support the cultures and languages of these minorities.

The strong pressure of assimilation threatens some of the minority languages. Some of these are currently experiencing a process of language shift. Many different factors affect the survival of a language. Society can through its actions safeguard the survival of a minority language. The protection and support of society will be needed in order for the minority languages of Sweden to survive.

Measures are Required to Improve the Implementation of the Undertakings under the Council of Europe Minority Conventions

The intention of the Swedish Government has been that the Swedish National Minority Policy is to be observed throughout the nation and that the needs of the national minorities are to be taken into consideration on all levels of society. Five years’ experience has shown that these needs have not been sufficiently taken into consideration.

The Council of Europe has criticised Sweden for inadequate implementation of the commitments in the Conventions. Individuals have not been able to satisfactorily exercise the rights of the current minority language legislation. Measures are thus needed in or-

der to strengthen the implementation of the rights based on the Council of Europe Conventions.

A new Act on National Minorities and National Minority Languages, that encompasses all of the national minorities, is needed. The protection of national minorities, their languages and cultures should also be specified in the Constitution (Regeringsformen). The current regulation in the Constitution does not fulfil Sweden’s commitments in accordance with the Framework Convention. The Constitutional directives should therefore be subject to legislative oversight.

Active measures on a national, regional and local level are needed in order to promote the preservation of the national minority languages. The Government needs to take greater responsibility for the implementation of the commitments in the Conventions. One of the County Administrative Boards (länsstyrelsen) should therefore be given national responsibility for supervision of the new Act on National Minorities and Minority Languages. The County Administrative Board is to take necessary measures in order to ensure the objectives of the Act. The mandate of the County Administrative Board should include inter alia direction and supervision of the municipalities’ work with the National Minority Policy, distribution of financial support and the monitoring of issues related to the National Minority Policy. The national responsibility should be placed with the County Administrative Board in the county of Stockholm.

The general awareness of national minorities, the Council of Europe Minority Conventions and the Swedish National Minority Policy must increase among decision makers, government officials and the general public. A nationwide information and educational project should be launched in order to raise awareness.

The influence of national minorities on issues that affect these groups is still limited, in spite of the fact that this is one of the main goals of the National Minority Policy. The national minorities' possibilities to influence decision-making should be regulated in the proposed Act on National Minorities and Minority Languages. Advisory councils should be established at different levels where the national minorities are represented. The size of the current financial support to organisations representing national minorities must be increased.

The Significance of the Educational System on the Survival of the National Minority Languages

Pre-school and primary and secondary education is of utmost importance to the language development of children belonging to national minorities. Swedish Finnish pupils’ participation in education in Finnish and the teaching of Finnish has decreased dramatically. Measures are needed in order to reverse this negative trend. Therefore the regulations on the right to teaching of minority languages need to be altered so that all national minorities are given the same rights. Pupils belonging to the Swedish Finnish or the Jewish minorities should also have the right to the teaching of Finnish and Yiddish, even if there is only one pupil in the municipality who wishes such education. The supervision of the National Agency for Education (Skolverket) on the national minorities’ access to teaching of minority languages should be strengthened.

Measures are Required to Improve the Status of the Finnish Language in Sweden

It is not possible with current statistical reporting to give the exact number of individuals belonging to the Swedish Finnish minority in Sweden. The total number of individuals born in Finland or their children amount to 445 000, and many of these individuals consider themselves to be Swedish Finns. Approximately 221 000 of these individuals live in the counties of Stockholm, Uppsala, Södermanland and Västmanland.

A survey and interviews have been conducted and a number of meetings with Swedish Finns in the region have been organised in the course of this investigation. Swedish Finns in the region express interest and need for an expansion of the current administrative area for the Finnish language to the region of Stockholm/Mälardalen. Such an expansion is expected to improve the status of the Finnish language. The Swedish Finns are experiencing a process of language shift and an expansion of the administrative area for Finnish would thus promote the survival of Finnish in Sweden.

Some public services in Finnish exist in some of the municipalities of the region. Finnish speaking personnel can be found in these municipalities. The current conditions for providing pre-school

and care for the elderly completely or partly in Finnish are thus relatively good. Finnish speaking personnel can also be found among the employees of the County Councils (landsting), government agencies and the courts of law. It is also possible to use interpreters if necessary. More Finnish speaking personnel/officials can be recruited in the long run. Consequently, the prerequisites for expanding the current scope of the administrative area for Finnish do exist. The expanded administrative area for Finnish should include the municipalities of Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala and Övertorneå and all the municipalities in the counties of Stockholm, Uppsala, Södermanland and Västmanland. Such a measure would grant approximately half of the Swedish Finns protection under Part III of the European Charter for Regional or Minority Languages. The expanded administrative will extend the same rights as found in the current area, namely the right to preschool and care of the elderly completely or partly in Finnish and the right to use Finnish when dealing with public authorities and courts of law.

In order to facilitate the suggested expansion of the administrative area a special steering committee should be appointed under the County Administrative Board of Stockholm. The municipalities in the region should cooperate in the effort of expanding the administrative area and the County Administrative Board needs to support their efforts.

Författningsförslag

Förslag till lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag tillämpas hos kommunala samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter.

För förvaltningsområden för samiska, finska och meänkieli gäller även särskilda bestämmelser rörande enskilda talares rätt att använda dessa språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter.

Lagen tillämpas också hos allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar respektive förvaltningsområde.

2 §

Nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

Minoritetsspråk är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

3 §

De nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sitt språk, sin kultur- och samfundsliv skall främjas av det allmänna.

4 §

Det allmänna skall i sin verksamhet beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Särskilda bestämmelser rörande förvaltningsområden

5 §

Med förvaltningsområde för samiska avses Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och xx kommuner.

Med förvaltningsområde för finska avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala, Övertorneå kommuner samt samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.

Med förvaltningsområde för meänkieli avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter

6 §

En enskild har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Om den enskilde använder minoritetsspråk i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på detta språk. Ett skriftligt beslut i ett sådant ärende skall innehålla en upplysning på minoritetsspråket om att beslutet kan översättas muntligen till minoritetsspråket av myndigheten på begäran av den enskilde.

Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på det egna minoritetsspråket.

7 §

Förvaltningsmyndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för minoritetsspråkstalandes besök och telefonsamtal.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar

8 §

Den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos domstol har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli under målets eller ärendets handläggning, om målet eller ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Rätten att använda det egna minoritetsspråket omfattar också de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i första stycket överklagas.

9 §

Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli i mål eller ärenden hos domstolar enligt 8 § omfattar rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på detta språk, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket och rätt att vid muntlig förhandling inför domstolen tala detta språk. Domstolen skall översätta handlingar och skriftlig bevisning till svenska, om det inte är uppenbart onödigt.

Även i övrigt skall domstolen i sina kontakter sträva efter att bemöta minoritetsspråkstalande part eller ställföreträdare för part på minoritetsspråket.

10 §

Den som vill använda samiska, finska eller meänkieli under ett måls eller ett ärendes handläggning i domstol enligt 10 § skall begära detta i samband med att målet eller ärendet inleds eller första gången parten skall yttra sig i målet eller ärendet. Om en begäran att använda minoritetsspråk framställs senare får den avslås.

En begäran att använda minoritetsspråk får även avslås om det är uppenbart att den har ett otillbörligt syfte.

11 §

Om en part eller ställföreträdare för part skall få använda samiska, finska eller meänkieli i rättegång, skall tolk anlitas i enlighet

med bestämmelserna i 5 kap.6-8 §§ och 33 kap. 9 §rättegångsbalken och 50-52 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Minoritetsspråk i förskoleverksamhet och äldreomsorg

12 §

När en kommun i förvaltningsområdet erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2 a kap.1 och 7 §§skollagen (1985:1100), skall kommunen ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska, finska eller meänkieli.

13 §

En kommun i förvaltningsområdet skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar den enskildes minoritetsspråk.

Undantag

14 §

Om det finns särskilda skäl får regeringen föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av 6 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige i fråga om kommunala myndigheter.

Tillsyn

15 §

Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag. Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att lagens ändamål skall kunna tillgodoses.

16 §

Tillsyn över kommunernas verksamhet enligt denna lag utövas av Länsstyrelsen i Stockholms län, i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

Förslag till ändring i grundskoleförordningen (1994:1194)

Härigenom föreskrivs i fråga om grundskoleförordningen (1994:1194) att 2 kap. 9 och 13 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev behöver inte heller ha grundläggande kunskaper i språket.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

2 kap.

13 §

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, tornedalsfinska eller romska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

Denna ändring träder i kraft den 1 januari 2007.

Förslag till ändring i gymnasieförordningen (1992:394)

Härigenom föreskrivs i fråga om gymnasieförordningen (1992:394) att 5 kap. 7 och 12 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

7 §

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har goda kunskaper i modersmålet och att han eller hon även öns-

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har god kunskaper i modersmålet och att han eller hon även öns-

kar få sådan undervisning. kar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

5 kap.

12 §

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, tornedalsfinska eller romska elever.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever.

Denna ändring träder i kraft den 1 januari 2007.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

I december 1999 erkände Sveriges riksdag samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella minoriteter. Gruppernas språk erkändes också som nationella minoritetsspråk. Minoritetspolitik infördes som ett nytt politikområde. Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Riksdagen beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konventioner rörande minoriteter: den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen)1 samt ramkonventionen för skydd för nationella minoriteter.2

Lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar trädde i kraft den 1 april 2000. Minoritetsspråkslagarna innebär att enskilda har laglig rätt att använda minoritetsspråken samiska, finska och meänkieli i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där språken har lång tradition (förvaltningsområden). Förvaltningsområdet för samiska omfattar Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Förvaltningsområdet för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Lagstiftningen gäller för kommunala samt statliga lokala och regionala förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska och meänkieli. Lagstift-

1 European Charter for Regional or Minority Languages, 5 nov 1992, ETS No. 148, SÖ 2000:3 2 Framework Convention for the Protection of National Minorities, 1 feb 1995, ETS No. 157, SÖ 2000:2

ningen innebär också att den enskilde i kommuner som ingår i förvaltningsområdena har rätt att få förskola och äldreomsorg helt eller delvis på respektive språk.

En särskild utredare tillkallades i januari 2004 för att i enlighet med direktiven, se bilaga 1, se över frågan om förvaltningsområdet för det finska språket. Utredaren har haft i uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga nuvarande lagstiftning om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen, där ett särskilt stort antal finsktalande bor. Cirka fem procent av de finsktalande i Sverige bor inom det nuvarande förvaltningsområdet för finska. Europarådet har i sin uppföljning av hur Sverige genomfört sina konventionsåtaganden på minoritetsområdet rekommenderat Sverige att förbättra situationen för finska språket utanför det nuvarande finska förvaltningsområdet. I uppdraget har ingått att bedöma intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en utvidgning av nuvarande lagstiftning eller andra åtgärder. En bedömning har även gjorts av kommunala och statliga myndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap att hantera en utvidgad lagstiftning om rätt att använda finska språket.

I utredningens uppdrag har även ingått att överväga behovet av ändringar i den nuvarande lagstiftningen mot bakgrund av den uppföljning som gjorts inom Europarådet och av Länsstyrelsen i Norrbottens län rörande Sveriges implementering av konventionsåtagandena. Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar. Under 2005 har ytterligare uppföljningar genomförts på uppdrag av riksdagens konstitutionsutskott.

I februari 2005 beslutade regeringen ge utredaren tilläggsdirektiv, se bilaga 2. Enligt tilläggsdirektiven har utredaren även i uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i det sydsamiska området. Med det sydsamiska området avses de södra delarna av det traditionella sydsamiska språkområdet som omfattar delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län.

I detta betänkande redovisas förslag till åtgärder som jag anser är nödvändiga för att åtgärda de brister som framkommit i nuvarande system (del 1 av betänkandet). Därefter redovisas uppdraget rörande utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket (del 2 av betänkandet). Förslagen i detta delbetänkande kan även komma

att kompletteras i slutbetänkandet med anledning av utredningens fortsatta arbete med de samiska språkfrågorna (tilläggsdirektivet).

De uppföljningar som gjorts inom Europarådet och av Länsstyrelsen i Norrbottens län har visat på tydliga implementeringsproblem som försvårar Sveriges möjligheter att uppfylla åtagandena enligt Europarådets minoritetskonventioner. Under utredningstiden har denna bild förstärkts bl.a. genom konstitutionsutskottets uppföljningsrapporter, som nyanserat bilden av den svenska minoritetspolitiken. Enligt min mening är de brister som framkommit av så allvarlig karaktär att de måste åtgärdas. För att åtagandena i Europarådets minoritetskonventioner skall få genomslag krävs en tydligare nationell lagstiftning rörande nationella minoriteter, tydligare statligt ansvarstagande och aktiva åtgärder som främjar minoritetsspråkens fortlevnad. Dessa åtgärder behövs oberoende av om förvaltningsområdena utvidgas. Rådande problem på minoritetspolitikens område skulle snarast förstärkas, om förvaltningsområdet utvidgades till ännu fler kommuner, utan att nuvarande brister åtgärdades.

För att komma till rätta med nuvarande brister har jag därför valt att ta ett helhetsgrepp om minoritetsproblematiken och fokuserat på språkfrågor och möjligheten att stärka de nationella minoritetsspråkens ställning i Sverige på ett sätt som bl.a. efterlysts av Europarådet. För att implementeringen av konventionsåtagandena och genomförandet av den svenska minoritetspolitiken skall kunna lyckas på sikt krävs att vi beaktar och diskuterar alla de olika faktorer som påverkar minoritetsspråkens fortlevnad. För att belysa de problem som minoriteterna upplever har därför ett övergripande grepp tagits där minoritetsspråkens fortsatta fortlevnad i Sverige genomsyrar problemställningen. Språket fyller många olika funktioner. I betänkandet har utredningen även velat spegla några av språkets funktioner och beskriva språkets stora betydelse för de nationella minoriteternas identitet och kultur och på sikt även gruppernas fortlevnad i Sverige.

Jag noterar slutligen att regeringen i september 2005 avser att lämna en proposition rörande de förslag som lämnats av Kommittén för svenska språket i betänkandet Mål i mun

3

. Kommittén för svenska språket föreslog ett antal åtgärder som även innefattar de nationella minoritetsspråken, bl.a. att det finns behov av en språkpolitik, att alla skall ha rätt att utveckla sitt modersmål och alla

3 Kommittén för svenska språket: ”Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket”, SOU 2002:27

skall ha rätt att få sitt språk respekterat. Kommittén föreslog även en rad insatser för att bevara och stödja minoritetsspråken. Med beaktande av att regeringen avser att lägga förslag som kan komma att reglera minoritetsspråken kan det således finnas anledning för utredningen att ta upp ytterligare förslag rörande skydd och stöd av de nationella minoriteterna och finska språkets ställning i slutbetänkandet.

1.2. Arbetets bedrivande

Utredningen påbörjade sitt arbete i mars 2004. Frågan om utvidgning av förvaltningsområdet för finska har rönt mycket stort intresse bland sverigefinnar och sverigefinska media.

Det råder i allmänhet stor okunskap inom den statliga och kommunala förvaltningen och bland den breda allmänheten om vad minoritetspolitiken och erkännandet av de nationella minoriteterna innebär, trots att nuvarande minoritetspolitik gällt i fem år. I allmänhet finns det en även tendens att blanda ihop minoritetsfrågorna med integrationsfrågor, vilket gör att utgångspunkten för diskussionen lätt blir felaktig. Utredningen har således varit tvungen att hantera ett mycket stort behov av information rörande minoritetspolitiken och nuvarande lagstiftning, främst hos kommuner och myndigheter, men även bland sverigefinnar.

För att hantera det stora informationsbehovet anordnade utredningen konferensen ”Förstärkt skydd för finska språket i Mälardalen – Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken?” i Stockholm i augusti 2004. Konferensen riktade sig i första hand till kommuner och myndigheter och det främsta syftet var att sprida kunskap om minoritetslagstiftningen samt att påbörja en dialog med berörda kommuner och myndigheter rörande ett förvaltningsområde för finska språket.

Utredningen har även tagit fram en egen hemsida (www.sou.gov.se/finskaspraket) som lades ut på nätet i slutet av oktober 2004. Hemsidan har innehållit information på finska och svenska bl.a. om utredningens arbete, nuvarande lagstiftning, förarbeten samt information som riktat sig direkt till sverigefinnarna. Hemsidan har mött stort intresse och den har varit välbesökt.

Europarådet har i sin kritik mot den svenska minoritetspolitiken påtalat bristen på tillförlitlig statistik rörande antalet individer som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige. I Sverige förs inga re-

gister över enskildas modersmål och det går inte heller på något annat sätt att utröna vilka individer som i dag ingår i de nationella minoriteterna.4 Det är således ett reellt problem att hitta de personer som tillhör den sverigefinska minoriteten, ännu svårare att få fram vilka behov de har. För att kunna nå den sverigefinska allmänheten i regionen har utredningen därför valt att använda sig av de sverigefinska nätverk bestående av organisationer m.fl. som finns. Detta har varit ett viktigt instrument för att fånga upp enskilda individers synpunkter och att föra en dialog om minoritetsfrågorna.

Sverigefinska media har också spelat en mycket viktig roll genom sin rapportering av utredningens arbete. Genom medias rapportering har enskilda fått kunskap om utredningens uppgift och frågan om en utvidgning av förvaltningsområdet för finska.

Ett av den svenska minoritetspolitikens mål är att stärka minoriteternas möjligheter till inflytande i frågor som berör dem. Det fortsatta arbetet med utvecklandet av den svenska minoritetslagstiftningen måste därför, enligt min mening, ske i nära samarbete med representanter för de nationella minoriteterna och minoriteterna måste ges ett reellt inflytande. På det sättet har också utredningen arbetat. Denna viktiga demokratiaspekt, som också kommer till uttryck i ramkonventionens bestämmelser, måste genomsyra det fortsatta arbetet och de nationella minoriteternas faktiska behov måste beaktas på ett tydligare sätt än tidigare.

Den särskilde utredaren och huvudsekreteraren har haft ett antal möten med representanter för sverigefinska intresseorganisationer, bl.a. Sverigefinländarnas delegation, Sverigefinska riksförbundet, Sverigefinska ungdomsförbundet och Sverigefinska pensionärsförbundet. Ett flertal möten har hållits för den sverigefinska allmänheten i samarbete med bl.a. sverigefinska intresseorganisationer, svenska kyrkans finskspråkiga verksamhet, Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola samt Forum för nationella minoriteter i Sverige (NAMIS) vid Uppsala universitet. Syftet med mötena har varit att informera om utredningens arbete och föra en dialog om minoritetspolitiken i syfte att fånga in synpunkter och önskemål bland sverigefinnar rörande ett utvidgat förvaltningsområde. Möten har hållits i Stockholm, Västerås, Eskilstuna, Enköping, Uppsala, och Upplands Väsby.

4 Enda undantaget är vallängderna till sametingsvalen som innehåller uppgifter om åtminstone en del av den samiska befolkningen i Sverige. Sametingslagen (1992:1433) 1 kap 2 § samt 3 kap 3 §

En enkätundersökning har genomförts bland sverigefinnar i regionen. Syftet med undersökningen var att få fram en bild av sverigefinnarnas behov och önskemål för en utvidgning av nuvarande förvaltningsområde. Enkäten har distribuerats bl.a. genom sverigefinska organisationers nätverk, svenska kyrkan, sverigefinska skolor och förskolor, modersmålslärare m.fl. Enkäten har även funnits tillgänglig på utredningens hemsida. Ett mycket stort antal enkäter skickades ut och sammanlagt 4 910 enkätsvar har kommit in. Mot bakgrund av de svårigheter som finns i att nå den sverigefinska minoriteten, har utredningen sett det som mycket positivt att så många personer velat delta i enkätundersökningen.

Utredningen har även låtit genomföra ett antal djupintervjuer bland sverigefinnar. Arbetet har utförts av professor Jarmo Lainio och Annaliina Leppänen vid Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola.

Utredningen har tolkat direktivens begrepp ”Stockholms- och

Mälardalsregionen” som ett område som omfattar i vart fall

Stockholms, Södermanlands, Uppsala samt Västmanlands län. Utgångspunkten för utredningens arbete har därför varit ett geografiskt område som omfattar 53 kommuner. Utredningen har valt att besöka ett antal kommuner inom detta område för att föra en dialog om kommunernas beredskap för en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket. I samband med kommunbesöken har utredaren och huvudsekreteraren träffat kommunstyrelserepresentanter från Botkyrka, Enköping, Stockholm, Haninge, Södertälje, Uppsala, Västerås, Hallstahammar och Surahammar. Besök har även gjort i Upplands Väsby kommun i syfte att informera kommunstyrelsen om utredningens arbete. Vidare har utredaren och huvudsekreteraren träffat samtliga landshövdingar i Stockholms, Södermanlands, Västmanlands och Uppsala län.

Utredningen har begärt att få in skriftliga yttranden från samtliga kommuner, länsstyrelser och landsting i de fyra berörda länen samt berörda domstolar och myndigheter. Vidare har yttranden begärts från Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden och samtliga kommuner i Norrbotten som ingår i nuvarande förvaltningsområden.

Utredaren och huvudsekreteraren har även besökt Länsstyrelsen i Norrbottens län och fört diskussioner rörande erfarenheterna från nuvarande förvaltningsområde tillsammans med landshövdingen, delar av länsstyrelsens arbetsgrupp för förvaltningsområdena samt representanter för sverigefinska intresseorganisationer i regionen.

Utredaren och huvudsekreteraren har även besökt Kiruna och träffat sverigefinnar i den lokala sverigefinska föreningen.

Utredaren, huvudsekreteraren och en av experterna har besökt Helsingfors och träffat den finska minoritetsombudsmannen, representanter för Finlands Justitiedepartement och det finska Kommunförbundet för att diskutera minoritetsskydd och språklagstiftning.

Utredningen har även presenterat och diskuterat sitt uppdrag vid

Erkänd-konferensen i Eskilstuna anordnad av Mälardalens högskola, december 2004, seminariet Språklag och verklighet – Tvåspråkighet i dagens Finland och Sverige, april 2005, anordnad av Hanaholmens kulturcentrum Esbo, Finland, seminarium om skydd för de nationella minoriteterna anordnad av Justitiedepartementet, april 2005, samt seminarium om nationella minoriteter anordnat av

Haninge kommun, maj 2005.

I slutskedet av arbetet med delbetänkandet har utredningen samrått med företrädare för samtliga nationella minoriteter som haft möjlighet att lämna synpunkter och diskutera förslagen.

1.3. Betänkandets definitioner

Definition av ”behov”

I direktiven anges bl.a. att utredaren har att bedöma ”behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning”. Enligt min mening måste ordet ”behov” tolkas mot bakgrund av minoritetskonventionernas syften och den svenska minoritetspolitikens mål. Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Det handlar således inte om att enskilda individer skulle vara tvungna att tala minoritetsspråket i kontakter med myndigheter och andra av den anledningen att de inte behärskar svenska språket. Utgångspunkten för arbetet har således varit vilka behov sverigefinnar har i förhållande till dessa mål:

  • Vilket skydd behöver den sverigefinska minoriteten för att åtagandena i konventionerna skall uppnås?
  • Vad krävs för att minoritetens möjligheter till inflytande stärks på ett sätt som anges i ramkonventionen?
  • Vilket stöd krävs för att det finska språket hålls levande i

Sverige på ett sätt som åsyftas i minoritetspråkskonventionen?

Definition av ”sverigefinne”

I nuvarande lagstiftning anges termen ”sverigefinne” för en av de grupper som Sverige erkänt som nationell minoritet. Minoritetsspråkskommittén definierade inte vilka som skall anses ingå i gruppen. Se även diskussion under avsnitt 2.2 rörande minoritet. Med sverigefinne avses i detta betänkande i Sverige varaktigt boende personer som talar finska och ättlingar till dessa. Det kan således vara finskspråkiga personer som invandrat till Sverige från Finland och deras ättlingar. Ättlingarna behöver inte behärska finska språket för att kunna definiera sig som sverigefinnar.

Med ”finlandssvenskar” avses personer boende i Finland som har svenska som modersmål, samt även personer med svenska som modersmål som flyttat till Sverige från Finland och deras ättlingar.

Med termen ”sverigefinländare” avses både finskspråkiga och svenskspråkiga personer som flyttat till Sverige från Finland och deras ättlingar, dvs. både sverigefinnar och finlandssvenskar boende i Sverige.

1.4. Betänkandets disposition

Detta betänkande har innehållsmässigt delats upp i två delar. I första delen av betänkande (avsnitt 1–7) behandlas nuvarande minoritetspolitiska system och de utvärderingar och erfarenheter som finns om nuvarande system. Förslag till åtgärder för att komma till rätta med brister i detta system lämnas. Nedan ges en kort beskrivning av de olika avsnitten.

I avsnitt 2 behandlas de nationella minoriteternas roll som en del av det svenska kulturarvet och erkännandets betydelse för minoriteterna och minoritetsspråkens ställning i Sverige. Vidare diskuteras definitionen av begreppet ”minoritet” och ”minoritetsspråk”. Hur har dessa begrepp definierats i Europarådets minoritetskonventioner och hur har Sverige tolkat begreppen? De nationella minoritetsspråken sätts in i ett större språkligt sammanhang och hoten mot språkens fortlevnad beskrivs. Tecken på revitalisering av

minoritetsspråken i Sverige, dvs. att språken återerövrar mark som varit förlorad, tas även upp.

I avsnitt 3 beskrivs Sveriges åtaganden rörande de nationella minoriteterna. Språkets roll som en grundläggande rättighet diskuteras. Vidare behandlas internationellt skydd av minoriteter och innehållet i Europarådets konventioner rörande minoriteter.

I avsnitt 4 behandlas Sveriges implementering av konventionsåtagandena. Nuvarande svensk minoritetsspråklagstiftning gås i genom och även fördelning av statliga medel för minoritetspolitiken. Därefter redogörs för och kommenteras de utvärderingar som gjorts av nuvarande förvaltningsområden. Vidare redovisas synpunkter, bl.a. från minoriteter, kommuner samt Svenska språknämnden, som framkommit under utredningens arbete.

Avsnitt 5 beskriver Europarådets kritik mot Sveriges implementering av konventionsåtagandena.

I avsnitt 6 analyseras bemötandets och attityders betydelse för implementeringen. Därefter lämnas förslag på åtgärder som skulle stärka implementeringen av konventionsåtagandena.

I avsnitt 7 lämnas förslag på skolområdet som är av betydelse för de nationella minoritetsspråkens fortlevnad.

I betänkandets andra del (avsnitt 8–14) behandlas de frågor som rör specifikt den sverigefinska minoriteten och möjligheten att utvidga förvaltningsområdet för finska.

I avsnitt 8 görs en historisk tillbakablick av det finska språkets närvaro i Sverige. Problemet med att beräkna antalet sverigefinnar beskrivs och slutligen redovisas synpunkter som inkommit från Sverigefinska språknämnden.

I avsnitt 9 redovisas de synpunkter som framkommit rörande sverigefinnarnas behov och intresse av ett utvidgat förvaltningsområde för finska. De åtgärder som utredningen vidtagit för att samla in uppgifter redovisas särskilt.

Avsnitt 10 behandlar kommuners, domstolars, myndigheters m.fl. beredskap för att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska.

I avsnitt 11 gör en samlad bedömning av förutsättningarna för att utvidga förvaltningsområdet. Förslag till geografisk avgränsning av förvaltningsområdet lämnas. Olika åtgärder som skulle kunna underlätta en utvidgning av förvaltningsområdet tas också upp.

I avsnitt 12 diskuteras finska språkets betydelse för Sverige. I avsnitt 13 redovisas konsekvensanalyser. I avsnitt 14 lämnas författningskommentarer.

2. Nationella minoriteter – från historisk osynlighet till erkännande

2.1. Minoritetsspråken – en del av det svenska kulturarvet

2.1.1. Inledning

Tanken med detta inledande avsnitt är att sätta in de nationella minoriteterna i ett större samhälleligt och språkligt sammanhang och ge en bild av minoritetsspråkens betydelse för det svenska samhället, minoriteterna själva och för de enskilda individer som talar dessa språk.

Under mycket lång tid har det funnits språkliga minoriteter inom det geografiska område som i dag utgör Sverige. Samerna fanns i Norden redan innan de nuvarande nordiska staterna växte fram och bl.a. finska har talats i Sverige i hundratals år. Minoritetsspråken har haft en undanskymd och underordnad roll i det svenska samhället och periodvis har de motarbetats öppet av majoritetssamhället. Den svenska staten bedrev under lång tid en aktiv assimileringspolitik där grundtanken var att det inte fanns utrymme för andra språk än svenska i det område som utgör Sverige. Begreppen assimilation eller assimilering används för att beskriva den process genom vilken en grupps kulturella särart försvinner eller överges i mötet med majoritetssamhället. Till skillnad från integration, där olika gruppers särart inte betraktas som ett hinder för inträde i samhällslivet, är assimileringen framtvingad av krav på anpassning till dominerande normer av socialt beteende.1

Professor Kenneth Hyltenstam talar om minoritetsspråkens historiska osynlighet. Grupper som avvek från majoritetsbefolkningen bl.a. samer, tornedalingar och finnar utsattes för ett starkt assilimilerings- eller likriktningstryck och synsättet ledde till ett förnekande av eller bortseende från den kulturella mångfald som

1 Att assimilera betyder att göra lika. Att integrera betyder att ta upp och passa in i ett sammanhang. (Nationalencyklopedin)

under århundraden karakteriserat landet.2 Den dominerande politiska inställningen var att invandrare och minoriteter skulle assimileras. Ett vanligt argument var att ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle leder till social splittring och allmän rotlöshet som äventyrar den nationella sammanhållningen.3

Den bedrivna assimileringspolitiken kan åskådliggöras genom följande exempel. Undervisningsspråket fram till 1880-talet i Tornedalens skolor var med få undantag finska och läroböckerna var finskspråkiga. Därefter skedde en successiv övergång till helt svenskspråkig undervisning. Från och med 1888 utgick statsbidrag för inrättande av s.k. statsskolor med det villkoret att undervisningen helt skulle äga rum på svenska. Ingen undervisning i eller på finska/meänkieli fick förekomma i statsskolorna. I vissa skolor förbjöds barnen att tala sitt eget språk under skoldagen och föräldrarna uppmanades att tala svenska med barnen. År 1940 övergick huvudmannaskapet för de då 90 statsskolorna till kommunerna. Formellt upphävdes därmed även förbudet mot undervisning i eller på finsk/meänkieli, men i praktiken fortsatte förbudet på många håll. Ett annat exempel på assimileringspolitiken var att Tornedalens bibliotek, som drevs med statsmedel, inte fick förmedla finskspråkig litteratur före 1957, trots att majoriteten av folket enbart talade finska och många både finska och svenska.4

Assimileringspolitikens negativa effekter på berörda grupper har bl.a. beskrivits av professor Nils-Erik Hansegård:

Alla psykologer torde i stort sett vara överens om att människor har följande grundläggande behov, som måste tillfredsställas för att hon inte skall lida av ”psykologisk skörbjugg”, nämligen trygghet, gemenskap och uppskattning. Modersmålets roll som trygghetsskapande faktor – bland andra trygghetsskapande faktorer – har betonats av många forskare. Berövas man liksom norrbottensfinnarna5 sitt modersmål, förlorar man denna trygghetsfaktor och den kan inte omedelbart övertas av ett annat språk (svenska). Språket spelar en mycket stor roll för gruppidentiteten. Fråntas man språket, kan detta störa gruppsammanhållningen (gemenskap med den finskspråkiga gruppen och t.o.m. med de egna familjemedlemmarna). Får man lära sig att ens eget språk (finska) är mindre värt än majoritetsspråket (svenska), lär man

2 Kenneth Hyltenstam (red): ”Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv” (1999) s 11– 3 Ingegerd Tallberg Broman, Lena Rubinstein Reich, Jeanette Hägerström: ”Likvärdighet i en skola för alla – Historisk bakgrund och kritisk granskning”, Skolverket (2002) s 138 4 Karl Pekkari: ”Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren” i Eva Westergren, Hans Åhl (red): ”Mer än ett språk – En antologi om två- och trespråkigheten i norra Sverige” (1997) s 162 5 Med norrbottensfinska avses det man i dag kallar meänkieli. Westergren (1997) s 224–225

sig samtidigt att man själv inte är uppskattad. I alla dessa tre avseenden kunde norrbottensfinnarna drabbas redan i skolan – om inte tidigare – av den bryska övergången till svenskt språk. Jag har träffat vuxna norrbottensfinnar (nu i 60-års åldern och äldre) och vuxna barn till invandrade finnar som uppgett upplevelsen om modersmålet som något negativt i den helsvenska skolan. Detta gjorde att det låste sig för dem redan vid de första kontakterna med skolmiljön. Därefter kunde de inte få ett finskt ord över sina läppar. Dessa sagesmän förlorade sitt modersmål redan tidigt i skolan.6

Ett annat exempel kan ges rörande samiska barns skolgång i norra Sverige under denna tid. Barn till renskötande samer gick under lång tid i s.k. nomadskolor. År 1942 invigdes den första nomadskolhemmet i Jukkasjärvi. De renskötande samerna kunde inte välja skolform, utan de hade en skyldighet att skicka sina barn till nomadskolan. Fram till 1962 var det endast renskötande samers barn som gick i nomadskola. De bofasta samernas barn gick i den vanliga skolan. De samiska barnen bodde på hemmen under långa tidsperioder och många barn hade bara möjlighet att åka hem på loven. Trots att skolan var en samisk skolform fick barnen inte lära sig samiska i skolan. Det samiska språket blev ett språk som talades med skolkamrater och i barnens hemmiljö. Det officiella språket var svenska som talades på skolhemmet och i klassrummet. I en del fall fanns det samisktalande lärare, men inte på alla nomadskolor. Ellacarin Blind har intervjuat personer som gått i nomadskolan under 1950–70-talen. En av de intervjuade personerna beskriver sin skolgång i nomadskolan:

”Det skulle ha varit vår rättighet att få lära oss samiska i nomadskolan” säger Tina, som idag kan samiska. Hon kan dock inte skriva på samiska och läser dåligt. Hon är en av de många samiska vuxenanalfabeter som inte har fått lära sig skriva och läsa på sitt modersmål. ”Det känns bittert”, säger Tina. ”Jag har tänkt mer och mer på det, ju äldre jag blir. Skolan har tagit ifrån mig mitt språk”, menar hon. ”Jag ser artiklar på samiska, men jag kan inte läsa dom. Känner mig handikappad när jag inte kan läsa. Det känns som om något är borttaget från mig. Mina andra syskon kan inte heller läsa och skriva på samiska. Vi talar samiska sinsemellan, skulle aldrig falla oss in att tala svenska med varandra. Samerna borde få rätt till att få undervisning i samiska på dag-

6 Nils-Erik Hansegård: ”Den norrbottenfinska språkfrågan – En återblick på halvspråkighetsdebatten” (1990) återgiven i Westergren (1997) s 193

tid”, anser Tina. ”Det känns som om jag skulle vilja gå ut och skrika utanför Rosenbad”, säger hon i intervjun.7

Efter andra världskriget skedde en stor förändring. Kravet på social och ekonomisk jämlikhet blev ett viktigt politiskt mål. Denna jämlikhetssträvan kom under 1960-talet även att omfatta förhållandet mellan svenskar och invandrare. En acceptans av kulturell och språklig mångfald började växa fram i Sverige under 1970-talet. En invandrar- och senare integrationspolitik, vars syfte varit att värna om etnisk och kulturell mångfald, har bedrivits och den har bl.a. omfattat långtgående språkstöd till elever med annat modersmål än svenska. De nationella minoriteternas behov, som inte nödvändigtvis sammanfaller med invandrarnas behov, har dock varit delvis osynliga i sammanhanget under en lång period. Hyltenstam beskriver det på följande sätt:

Besluten om hemspråksundervisning fattades främst med tanke på invandrarnas förhållanden, men bestämmelserna kom genom att de formulerades utifrån språk (annat språk än svenska) snarare än befolkningsgrupper även att omfatta de traditionella minoriteterna. Ingen diskussion fördes om att särskilda åtgärder skulle kunna vara motiverade ur språkpolitisk synvinkel för bevarandet av de språk som under sekler talats inom landet av dessa befolkningsgrupper.8

Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag det historiska beslutet att erkänna fem grupper som nationella minoriteter (prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). Dessa minoriteter är samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar. Samtidigt erkändes samiska (alla varieteter9), finska, meänkieli (kallades tidigare även för tornedalsfinska), romani chib (alla varieteter) och jiddisch som landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Samtliga etniska grupper som nu getts status som nationell minoritet har funnits i Sverige under mycket lång tid och de nationella minoritetsspråken har talats i Sverige parallellt med svenska språket i flera hundra år.

Genom riksdagens beslut valde Sverige även att ratificera Euro-

parådets europeiska stadga om landsdels- eller minoritetsspråk

10

7 Ellacarin Blind: ”Språkförtryck i nomadskolor? Fyra före detta elever berättar” i Raija Kangassalo, Ingmarie Mellenius (red): ”Låt mig ha kvar mitt språk” (2003) s 63 8 Hyltenstam (1999) s 12 9Varietet används inom språkvetenskapen som en generell beteckning för en språkform oavsett om denna betraktas som ett separat språk eller en dialekt inom ett språk. 10 European Charter for Regional or Minority Languages, 5 nov 2993, ETS No. 148, SÖ 2000:3

(minoritetsspråkskonventionen), se bilaga 3, och ramkonventio-

nen om skydd för nationella minoriteter

11

(ramkonventionen), se

bilaga 4. Utgångspunkten för den nuvarande svenska minoritetslagstiftningen är de skyldigheter Sverige åtagit sig genom ratificeringen av Europarådets konventioner. Varje stat som ratificerar minoritetsspråkskonventionen väljer vilken skyddsnivå man ger respektive språk (se även nedan avsnitt 3.3.3). Sverige har i allmänhet valt den lägsta skyddsnivån. I propositionen uttryckte regeringen även att de vidtagna åtgärderna skulle ses som ett första steg mot en samlad minoritetspolitik.12

Detta uttalande kan, enligt min mening, tolkas som att de åtgärder som vidtogs 2000 närmast var att se som en miniminivå och att tanken var att man skulle bygga vidare på de minoritetspolitiska åtgärderna. Från minoritetshåll har man uppfattat att ytterligare åtgärder skulle komma i framtiden. Denna inställning uttrycktes tydligt av företrädare för de nationella minoriteterna under ”Erkänd”- konferensen i Eskilstuna 1–3 december 2004, där samtliga nationella minoriteter fanns representerade.

Minoritetsspråkskommittén, som utredde frågan om Sveriges anslutning till Europarådets minoritetskonventioner, framhöll bl.a.:

Vi anser att Sverige bör ratificera minoritetsspråkkonventionen för samiska, för finska inklusive meänkieli samt för romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige.

Ett viktigt skäl för detta är att de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är en värdefull del av Sveriges och Europas kulturhistoriska arv och som sådana har de rätt till, och behov av stöd och skydd för att kunna fortleva. Ett annat viktigt skäl är att de som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken har framfört starka önskemål om ett officiellt erkännande av sina språk som historiska landsdels- eller minoritetsspråk.

I dag betonas i många olika sammanhang värdet av den kulturella mångfald som invandringen till Sverige har lett till. Samiska, finska och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken har funnits i Sverige under många hundra år och bidragit till en historisk, kulturell och språklig mångfald. Det är därför nödvändigt att dessa historiska språk erkänns och uppmärksammas som en del av det mångkulturella Sverige. Sverige bör därför ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli samt för romani chib, för att på det sättet ge de historiska minoritetsspråken ett uttalat

11 Framework Convention for the Protection of National Minorities, 1 feb 1995, ETS No. 157, SÖ 2000:2 12prop. 1998/99:143 ”Nationella minoriteter i Sverige” s 30

stöd och skydd så att de kan fortleva som en viktig del av det svenska kulturarvet och samhället av i dag.13

De nationella minoriteterna är etniska, religiösa eller språkliga grupper med uttalad samhörighet som under lång tid utgjort minoriteter i Sverige. De har aktivt värnat om den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer och språk utgör en levande del av det svenska samhället. Grupperna har dessutom en till antalet icke dominerande ställning i förhållande till resten av befolkningen. De nationella minoriteternas kultur och språk är en del av det svenska kulturarvet och det finns ett värde i att bevara dem. I propositionen angavs:

Ett pluralistiskt och genuint demokratiskt samhälle bör ge utrymme för minoriteter som har en annan kultur, religion eller ett annat modersmål. Förekomsten av nationella minoriteter och minoritetsspråk i Sverige har berikat vårt land. De nationella minoriteterna har framför allt bidragit till att utveckla Sverige kulturellt men även i andra hänseenden. Staten har ett ansvar för att ge de nationella minoriteterna det stöd och skydd som behövs för att de skall kunna bevara sin särart och hålla sina språk levande. En samlad minoritetspolitik bör därför formas för de minoriteter vars kulturella och språkliga arv är sammanflätat med svensk historia.14

Regeringen konstaterade vidare att Sverige har en lång tradition när det gäller att värna om mänskliga rättigheter och åtgärder mot diskriminering. Regeringen ansåg det därför naturligt att också stärka skyddet för de nationella minoriteterna. Enligt regeringen bör även minoriteternas egna önskemål vara en viktig utgångspunkt när en samlad minoritetspolitik utformas.15

I propositionen noterade regeringen att ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen utgör en god grund för hur ett långsiktigt stöd skall utformas. Det underströks även att avsikten med konventionerna inte är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken eller att segregera de grupper av befolkningen som tillhör en minoritetsgrupp från den övriga befolkningen. Syftet är att uppmuntra till kunskap om de nationella minoriteterna och deras språk inom staterna.16

13Minoritetsspråkskommittén: ”Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk”, SOU 1997:192 s 14 och SOU 1997:193. Notera att i propositionen gavs även jiddisch ett särskilt skydd och meänkieli erkändes som ett eget språk skilt från standardfinska. 14prop. 1998/99:143 s 2915prop. 1998/99:143 s 29–3016prop. 1998/99:143 s 30

Det finns en koppling mellan integrations- och minoritetspolitiken, men nationella minoriteters särskilda ställning och behov kräver särskilda insatser.

Europarådets rådgivande kommitté17 har uttalat sig om förhållandet mellan integrations- och minoritetspolitik på följande sätt:

The Advisory Committee emphasises that, in parallel with public efforts aimed at improved integration, specific measures are needed to address the particular needs of persons belonging to national minorities. It is indeed important that protection of national minorities is not perceived, by local authorities or others concerned, to encompass only those measures that the authorities pursue in the framework of their integration activities although there are in some areas interlinkage between the two.18

Riksdagens minoritetspolitiska ställningstagande är ett tydligt avståndstagande från tidigare assimileringstankegångar. Ramkonventionen anger dessutom att undertecknande parter uttryckligen skall avhålla sig från åtgärder eller metoder som syftar till assimilering av personer som tillhör nationella minoriteter mot dessa personers vilja och skall skydda dem mot alla åtgärder som syftar till sådan assimilering (artikel 5.2).

Den nuvarande minoritetspolitiken innebär ett erkännande av minoritetsspråkens betydelse och en viljeyttring att det finns ett värde i att språken lever vidare. Erkännandet innebär samtidigt att det krävs aktiva åtgärder från statsmaktens sida för att uppfylla de åtaganden som ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner medför.19

2.1.2. Överväganden

Min bedömning:

Ytterligare åtgärder krävs för att lagarna om rätt att använda minoritetsspråk kan användas av enskilda på avsett sätt.

Kunskaperna och medvetenheten om den svenska minoritetspolitiken och de nationella minoriteterna måste öka i samhället.

17 Minoritetsspråkskonventionen artikel 7.1.c) och d), Ramkonventionen artikel 5 18 Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinion on Sweden, 25 August 2002, ACFC/INF/OP/I(2003)006 s 6 p 17 19 Minoritetsspråkskonventionen artikel 7.1.c) och d), Ramkonventionen artikel 5

Minoritetspolitiken måste få större genomslag på det nationella, regionala och lokala planet i hela landet.

När minoritetspolitiken infördes betonades det att de åtgärder som vidtogs utgjorde ett första steg. Mot bakgrund av de utvärderingar som gjorts av den nuvarande lagstiftningen rörande minoritetsspråk på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och riksdagens konstitutionsutskott, kan det konstateras att de nationella minoritetsspråkens framtid i Sverige alltjämt är osäker. Stödet för minoritetsspråken har kommit relativt sent och implementeringen av Sveriges internationella åtaganden rörande nationella minoriteter haltar. Enskilda som försöker nyttja sin rätt att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdena kan inte alltid garanteras den rätt som lagen ger enskilda. Det kommer, enligt min bedömning, krävas ytterligare åtgärder för att minoritetsspråkslagarna skall få avsedd effekt och för att minoritetsspråkens framtid tryggas i enlighet med Sveriges åtaganden gentemot Europarådet.

De av riksdagen beslutade målen för minoritetspolitiken har hittills fått begränsat genomslag i landet, särskilt utanför de nuvarande förvaltningsområden. Minoritetspolitikens mål skall förverkligas i hela landet. Kunskapen och medvetenheten om Sveriges internationella åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och den särställning dessa språk givits i Sverige är i allmänhet mycket begränsad bland politiska beslutsfattare, tjänstemän och den breda allmänheten. Åtgärder bör därför vidtas för att öka kunskaperna i samhället.

De nationella minoriteterna är på många sätt alltjämt ”osynliga” grupper i samhället i den bemärkelsen att majoritetssamhället och svenskspråkig media inte uppmärksammar grupperna och deras behov i någon större omfattning. Grupperna har svårt att göra sig hörda i majoritetssamhället och deras krav avfärdas, trots att de försöker åberopa sin särställning som nationell minoritet. De nationella minoriteternas behov vägs mot andra gruppers behov och integrations- och minoritetspolitikens syften sammanblandas i stor utsträckning. Resultatet blir att de nationella minoriteternas behov ofta ignoreras eller inte beaktas i tillräcklig grad av majoritetssamhället.

För att de nationella minoriteternas språk och kulturer skall kunna främjas, på det sätt som riksdagen avsett, krävs att nuvarande minoritetspolitik omsätts i handling på ett mycket tydligare och kraftfullare sätt. Minoritetspolitiken måste genomföras på

samtliga nivåer i samhället, nationell, regional och lokal nivå. Det är särskilt viktigt att politiken får större genomslag på det lokala kommunala planet eftersom många av besluten som berör enskilda minoritetsindivider fattas på den nivån. Genomförandet kan inte heller begränsas till förvaltningsområdena utan det skall gälla hela landet.

2.2. Definition av nationell minoritet och minoritetsspråk

I det följande diskuteras definitionen av begreppet minoritet med utgångspunkt i de folkrättsliga konventioner som Sverige ratificerat. Därefter följer två avsnitt vars syfte är att beskriva minoritetsspråkens situation i ett språkligt sammanhang, bl.a. vad som kan hända med minoriteter och minoritetsspråk som inte ges samhällets skydd och stöd. Slutligen tar jag upp tecken på revitalisering av minoritetsspråken i Sverige, dvs. att språken återerövrar mark som tidigare gått förlorad.

2.2.1. Europarådets konventioner

Enligt minoritetsspråkskonventionen skall ett landsdels- eller mi-

noritetsspråk ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat

(s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och språket skall skilja sig från det officiella språket. Vidare skall språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder till skydd och främjande (artikel 1). Om ett språk inte skulle uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk. För territoriellt obundna språk är skyddet allmännare och mindre omfattande. Undertecknande stater förbinder sig dock att beakta gruppens behov och önskemål och respektera gruppens traditioner och egenart (artikel 7.5).

När det gäller skyddet för språket behövs det enligt Minoritetsspråkskommittén inte någon definition av begreppet nationell minoritet, eftersom konventionen inte är inriktad på att tillförsäkra personer som tillhör nationella minoriteter individuella rättigheter

utan på att ge skydd åt landsdels- eller minoritetsspråken som sådana.20

Europarådets minoritetskonventioner innehåller inga tydliga definitioner av vad som avses med begreppet minoritet. Frågan om vem eller vilka som skall anses ingå i en av staten erkänd nationell minoritet kan vara känslig. Utgångspunkten i konventionerna är att varje enskild individ själv avgör om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet och om han eller hon vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten (artikel 3.1 ramkonventionen). Tillhörigheten baseras således på individuell självidentifikation och etnisk förankring i gruppen. Något tvång för individen att ingå i en minoritet finns inte. Detta kan jämföras med bestämmelsen i sametingslagen (1992:1433) där det anges i 1 kap. 2 § bl.a. att med same avses den som anser sig vara same och som har eller haft samiska som språk i hemmet eller som kan göra det sannolikt att hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet.

För att ramkonventionens bestämmelser om skydd för nationella minoriteter skall kunna tillämpas behövs dock en definition eller i vart fall en avgränsning av vad som avses med nationell minoritet. I ramkonventionen stadgas att var och en som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att fritt välja att behandlas eller inte behandlas som sådan och ingen nackdel skall följa av detta val eller av utövandet av de rättigheter som är förbundna med detta val (artikel 3.1). Den enskilde individens självidentifikation är även här avgörande för om hon eller han skall anses tillhöra en nationell minoritet.

2.2.2. Svensk tillämpning av konventionerna

När nuvarande regler rörande nationella minoriteter infördes angav regeringen att följande kriterier bör vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som nationell minoritet:

  • Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och belysas gruppens struktur och sammanhållning.

20 SOU 1997:192 s 83

  • Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet.

Åtminstone ett av de uppräknade särdragen måste föreligga. De särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.

  • Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
  • Historiska och långvariga band med Sverige. Regeringen ansåg att det inte går att dra en absolut gräns i år mätt. Endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur funnits i Sverige före sekelskiftet 1900 ansågs uppfylla kravet på historiska eller långvariga band.21

Regeringen bedömde att fem språk i Sverige uppfyller minoritetsspråkkonventionens kriterier. De har samtliga talats av hävd och skiljer sig tydligt från det svenska språket. Dessutom utgör talarna av dessa ett sådant antal att det finns goda möjligheter att bevara språken. Samiska, finska och meänkieli ansågs ha historisk geografisk anknytning medan romani chib och jiddisch är territoriellt obundna språk i Sverige.22

2.3. Hoten mot de nationella minoritetsspråken

2.3.1. Språkvetenskaplig bakgrund

För att kunna förstå betydelsen av olika åtgärder för minoritetsspråkens fortlevnad, måste en kortfattad språkvetenskaplig beskrivning ges av olika faktorers inverkan på språket och samspelet mellan dessa faktorer.

Situationen för de olika minoritetsspråken i Sverige är väldigt olika. Flera av minoritetsspråken talas av grupper som är numerärt små. För samtliga minoritetsspråk är det svårt att ange det exakta antalet talare. För samiskans del talas flera av varieteterna av ganska få talare och i vart fall sydsamiskan är starkt hotad. Även romani chib talas i olika varieteter. Talarna kan även vara geografiskt utspridda över stora områden och de behärskar språken i olika grad. En del talare behärskar kanske inte det egna språket annat än muntligt. Ofta används minoritetsspråket endast i den privata sfären i hem- och familjemiljön. Bruket av minoritetsspråket kan vara

21prop. 1998/99:143 s 3222prop. 1998/99:143 s 33–34

mer omfattande bland äldre än yngre generationer. Det kan vara svårt för den yngre generationen att få lära sig minoritetsspråket och det kan även vara svårt att motivera för yngre varför de bör lära sig språket. Ju mer användning en individ kan ha för ett språk, desto mer motiverat kan det vara att lära sig språket.

Hyltenstam talar om att begreppet minoritetsspråk kan ses från två betydelseaspekter, dels ett språk som talas av ett mindretal, dels ett språk som har en i större eller mindre grad underordnad

ställning i samhället.23 Den andra betydelseaspekten har att göra

med maktrelationer och resursfördelning mellan olika grupper i samhället. Grupper som är i numerärt underläge kan ibland hamna i ett resursmässigt beroendeförhållande gentemot den numerära majoriteten. Språk som talas av dominerande grupper får lätt en dominerande ställning och underordnade gruppers språk får en låg status – både i majoritetens och minoritetens ögon.24 Båda dessa betydelseaspekter är relevanta för den svenska minoritetspolitikens genomförande, vilket jag kommer att diskutera närmare i framför allt avsnitt 6.

Det är vanligt förekommande att minoriteter som lever i ett majoritetssamhälle överger sitt eget språk och istället börjar tala majoritetsspråket i samhället. Detta är särskilt vanligt om minoriteterna utsätts för ett starkt assimileringstryck från majoritetens sida. Denna språkbytesprocess kan beskrivas som en process där ett språk stegvis förlorar funktioner, talare och uttrycksmedel.25 En långt gången språkbytesprocess kan leda till att ett språk dör. Många mindre språk i världen är hotade. Även om små språk är mer sårbara än stora, så är inte antalet talare en garant för överlevnad. Enligt forskare är det inget som tyder på att inlemmandet av låneord nödvändigtvis leder till språkdöd. Språkdöd sker i stället främst genom domänförluster, dvs. ett språk som anses ha högre status tar sakta med säkert över olika domäner från ett språk med lägre status.26

Orsakerna till en språkbytesprocess kan vara många och processen sker ofta i etapper. Flera av minoritetsspråken i Sverige har tidigare varit utsatta för starkt assimileringstryck från statens sida och talarna är inne i en språkbytesprocess som är olika långt gången. Det är möjligt att vända denna språkbytesprocess bl.a.

23 Hyltenstam (1999) s 25 24 Hyltenstam (1999) s 26 25 Hyltenstam (1999) s 91 26 Päivi Juvonen, Mikael Parkvall: ”Språkekologi i siffror” i Kangassalo (2003) s 30

genom aktiva åtgärder från samhällets sida och en stark medvetenhet samt vilja att bevara det egna språket hos minoriteterna själva. Det finns tydliga tecken på att några av minoritetsspråken håller på att revitaliseras, dvs. den negativa processen vänds och språket börjar återvinna mark som tidigare gått förlorad. Införandet av den svenska minoritetsspråklagstiftningen kan ses som en åtgärd som gynnar revitaliseringen av minoritetsspråken i Sverige.

2.3.2. Faktorer som påverkar minoritetsspråkens fortlevnad

En rad faktorer påverkar språkbyte och språkbevarande och processen är komplicerad. Dessa faktorer berör relationen mellan minoriteten och majoriteten i samhället i stort (faktorer på samhällsnivå), interna förhållanden inom gruppen (faktorer på gruppnivå) och individuella talares beteende eller uppfattning (faktorer på individnivå). Av följande lista framgår olika faktorer som enligt språkforskare påverkar språkbyte och språkbevarande.27

I. FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ

(beskriver fenomen som speglar och i viss utsträckning bestämmer minoritetens status i förhållande till majoriteten eller inom samhället i stort)

a) Politiskt – legala förhållanden (om minoritetsgruppen har

någon grad av politisk autonomi eller allmänt om minoriteten har rättigheter att själva besluta om frågor som rör den egna gruppen)

b) Majoritetssamhällets ideologi (hur majoritetssamhället

uppfattar minoriteten och vilken behandling olika uppfattningar leder till, t.ex. i termer av pluralistisk, segregativ eller assimilatorisk policy gentemot minoritetsgruppen)

c) Språklagstiftning (om det i samhällets lagar finns särskilda

bestämmelser om minoritetsspråkets officiella användning)

d) Implementering av minoritetspolitiken (om och i vilken

utsträckning politiska beslut angående minoriteten i praktiken genomförs)

27 Hyltenstam (1999) s 47–

e) Ekonomiska faktorer (t.ex. i vilken utsträckning industriali-

sering etc. är orienterade mot minoritetens eller majoritetens intressen eller om det finns balans mellan grupperna)

f) Sociokulturella normer (om normer i vanor, beteende, kläd-

sel, språk etc. som gäller inom minoriteten är synliga i majoritetssamhället)

g) Utbildning (vilka utbildningsresurser som är tillgängliga för

minoriteten respektive majoriteten och om dessa resurser är jämt fördelade)

II. FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ

(faktorer som rör de interna förhållandena inom minoritetsgruppen)

h) Demografi (bl.a. gruppens storlek, kärnområden, ålders- och

könsfördelning, äktenskapsmönster)

i) Språkförhållanden (om språket har status som officiellt

språk, talas det i mer än ett land, dialekt- eller språksplittring, standardisering och modernisering, förhållandet mellan tal och skrift, graden av tvåspråkighet och språkbehärskning, gruppens språksyn, minoritetsspråkets status i förhållande till majoritetsspråket)

j) Heterogenitet/homogenitet (existensen av sociala, profes-

sionella och kulturell variation inom gruppen)

k) Näringar (om speciella sysselsättningar eller ekonomiska ni-

scher innehas av gruppen)

l) Typ av etnicitet (vilken typ av mobilisering för t.ex. språkbe-

varandefrågor som förekommer inom gruppen, eller om sådana frågor betraktas som viktiga över huvud taget)

m) Intern organisation (t.ex. om det förekommer organisatio-

ner och sammanslutningar inom gruppen, om man har tillgång till ledare eller talesmän, samt om gruppen omfattar en utbildad elit)

n) Institutioner (om det finns utbildning, kyrka, språkplane-

ring, språkvård, forskning och kultur på språket)

o) Medier (om gruppen har egna tidningar, radio- och TV-

sändningar, särskilt på minoritetsspråket)

p) Kulturyttringar (om gruppens kulturella angelägenheter

manifesteras genom berättartraditioner, musik, litteratur och teater etc.)

III. FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ

(faktorer som rör den individuella minoritetsmedlemmens språkliga beteende)

q) Språkval (i vilken utsträckning och i vilka domäner den två-

språkiga minoritetsmedlemmen väljer minoritetsspråket i interaktion med andra tvåspråkiga)

r) Socialisation (speciellt med avseende på hur de två aktuella

språken används i barnuppfostran)

Källa: Hyltenstam (1999) s 47–

Det är viktigt att förstå varför en språkbytesprocess sker och att en enskild människas möjligheter att påverka skeendet är mycket begränsad. Enligt Hyltenstam sker språkbytet i stor utsträckning utanför den enskilda individens kontroll och den är i stället beroende av hela den samhällssituation som föreligger. Minoritetsmedlemmar måste lära sig att behärska majoritetsspråket för sin utkomst eller för att kunna ta del av de rättigheter/skyldigheter som gäller för samhället i stort. Samtidigt har de begränsad användning för minoritetsspråket.28

De enskilda individernas möjligheter att på egen hand vända en språkbytesprocess förefaller mycket små. Majoritetssamhällets roll och inställning kan således inte underskattas i denna process. I Sverige har en starkare medvetenhet rörande minoriteternas behov vuxit fram och ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner med efterföljande nationell lagstiftning är ett viktigt steg framåt i språkbevarandet. Ett av syftena med nuvarande minoritetslagstiftning har varit att försöka höja statusen på minoritetsspråken genom att dessa skall kunna användas i offentliga sammanhang såsom i kontakter med myndigheter och domstolar. Språket får därmed en officiell prägel eller status. Den enskildes möjligheter att använda minoritetsspråket ökar därmed. Denna typ av status-

28 Hyltenstam (1999) s 46

höjande åtgärder kan således vara av stor betydelse på sikt. Hyltenstam menar att den utsträckning som individuella minoritetsmedlemmar använder minoritetsspråket är inte uteslutande, eller ens huvudsakligen, en fråga om individuella, kommunikativa eller attitydbaserade val. Det är snarare en spegling av den status språken har i gruppen och i samhället i stort. Hur det ser ut i det enskilda fallet med avseende på faktorer på individnivå bestäms således i stor utsträckning av det konkreta värdet hos faktorer på samhälls- eller gruppnivå.29

En negligerande eller negativ hållning från majoritetens sida kan överföras till minoritetens egna värderingar. Assimilatoriska och segregativa förhållningssätt kan via den negativa självbild som uppstår bland minoriteterna slå sönder viktiga delar av minoritetskulturen, vilket i sig kan ha förödande konsekvenser för minoritetens kulturella och materiella överlevnad.30

När det gäller minoriteter som varit utsatta för assimileringstryck från majoritetssamhället måste man beakta att effekterna av sådan assimilering inte försvinner omgående. De svenska erfarenheterna från tillämpning av minoritetsspråkslagar visar tydligt att majoritetssamhällets och minoriteternas värderingar och attityder är av central betydelse för om lagstiftning med syfte att höja ett språks status skall ha framgång. Dessa frågor kommer även att behandlas närmare i avsnitt 4 när erfarenheterna från Norrbotten diskuteras samt i avsnitt 6 då frågan om bemötande belyses närmare.

Som tydligt framgår av diskussionen ovan har samhället en central roll i språkbevarandeprocessen. Det är därför viktigt att samhället tar en aktiv och drivande roll i det språkbevarande arbetet.

Frågan om ett språks bevarande och utformningen av en politik som ger stöd för att språk ska kunna bevaras är självklart en viktig angelägenhet för de människor som talar språken i fråga ... men ett språks bevarande är inte en angelägenhet enbart för talarna av detta språk. Det är därutöver en angelägenhet för alla de människor, oberoende om de tillhör en minoritet eller en majoritet, som anser att språklig och kulturell mångfald är ett omistligt värde för allas livskvalitet, och för alla dem som fruktar en allt mer strömlinjeformad och därmed en kulturellt utarmad och en språkligt allt fattigare värld.31

29 Hyltenstam (1999) s 50 30 Hyltenstam (1999) s 63 31 Hyltenstam (1999) s 37

Detta synsätt, att minoritetsspråken är en värdefull del av vår kulturella mångfald, har även tydligt kommit till uttryck i riksdagens erkännande av de nationella minoriteterna.

2.4. Revitalisering av de nationella minoritetsspråken

Efter andra världskriget skedde en stor förändring när det gäller synen på jämlikhet mellan människor. FN:s generalförsamling antog i december 1948 enhälligt den allmän deklarationen om mänsklig rättigheter som erkänner alla människors lika värde och rättigheter. I Sverige kom denna jämlikhetssträvan så småningom även att omfatta förhållandet mellan svenskar och invandrare och från 1970-talet växte en politik fram som värnar om språklig och kulturell mångfald. Ungefär samtidigt stärktes en annan tendens i Europa och i Sverige, den s.k. etniska renässansen. Minoriteter och urbefolkningar som tidigare utsatts för mer eller mindre brutal assimilationspolitik blev kulturellt och politiskt aktiva och började på ett tydligare sätt kräva sina rättigheter i samhället. I Hyltenstams termer skulle man kunna säga att läget ändrades radikalt när det gäller faktorer av betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad, nämligen typen av etnicitet (bl.a. vilken typ av mobilisering för t.ex. språkbevarandefrågor som förekommer inom gruppen) och intern organisation (t.ex. förekomsten av organisationer och sammanslutningar inom gruppen och om gruppen har tillgång till ledare och talesmän).

En stark etnisk mobilisering skedde under 1970-talet bland många minoritetsgrupper, inte minst bland samer i Norden. Det samiska språket fick en central betydelse i denna mobilisering. En stark emancipatorisk process påbörjades bland minoriteterna och starka organisationer och etniska aktivister profilerade sig på området. Samerna hade fört en kamp för sina rättigheter under lång tid, men under 1970-talet började de få mer gehör för sina krav. Många andra minoritets- och urbefolkningar, såsom walesare i Storbritannien, maorier på Nya Zeeland, indianer i USA, strävade ungefär samtidigt efter att ta tillbaka sina språk och kulturer som höll på att gå förlorade. ”Att vända språkbytet” eller språklig revitalisering, blev det centrala målet för många av dessa grupper. Revitaliseringsrörelserna har under de senaste decennierna vuxit till en mycket stark global trend.

Revitaliseringen kan alltså uppfattas som ett sätt för minoriteter att frigöra sig från historiska maktstrukturer och som en reaktion mot assimileringstryck från majoritetsbefolkningar. Målet är att minoritetsbefolkningar ska kunna integreras med majoriteten på mer jämlika villkor än tidigare genom att de inte längre behöver avsäga sig sin identitet, sin kultur och sitt språk för att få delta i samhällslivet. Istället för att tvingas välja mellan minoritetsspråket och majoritetsspråket kan minoriteterna medvetet välja flerspråkighet, dvs. att behålla sitt egna modersmål vid sidan av majoritetspråket.32 Språkforskaren docent Leena Huss anser att revitaliseringsrörelser är viktiga därför att de erbjuder talarna av tidigare stigmatiserade språk en möjlighet till upprättelse gentemot majoritetssamhället och till en positiv minoritetsidentitet.33 En förutsättning för språklig revitalisering är enligt henne:

Ett språk som tidigare har motarbetats och nedvärderats måste få ett nytt värde i talarnas ögon för att det skall kunna revitaliseras. En viss historisk medvetenhet är också nödvändig. Talarna måste klargöra för sig själva varför språket håller på att försvinna, vad som kan göras för att hindra det, och inte minst, vad de själva är redo att göra för att hindra det.34

I dagens svenska samhälle kan många tecken på revitalisering av de nationella minoritetsspråken skönjas. Utöver samerna har också tornedalingarna och sverigefinnarna mobiliserat sig kring språk- och kulturfrågorna, även om deras mobilisering började något senare än samernas, i början av 1980-talet. Detta hade även betydelse när Sverige blev 1995 blev medlem i Europeiska unionen och minoriteterna blev en del av den europeiska minoritetsgemenskapen. Nästa viktiga steg, som också ingår i Hyltenstams språkbevarande faktorer på samhällsnivå, var att statsmaktens erkännande av minoriteterna och deras språk samt de nya minoritetsspråklagarna. Ett erkännande av språkliga och kulturella rättigheter påverkar även minoritetens egna och majoritetsbefolkningens attityder och ger revitaliseringsrörelsen ett rättfärdigande.35

Det finns i dag en större acceptans av minoriteters kulturella särart i samhället. Revitalisering på samhällsplanet kan innebära att

32 Föredrag av Leena Huss vid utredningens konferens ”Förstärkt skydd för finska språket i

Mälardalen – Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken?”, Stockholm, 31 augusti 2004 33 Leena Huss ”Sverigefinsk revitalisering – finns den?” i Heidi Hansson m.fl. (red): ”När språk och kulturer möts – Festskrift till Tuuli Forsgren” (2002) s 59 34 Huss (2002) s 46 35 Huss (2002) s 48

språket får tillträde till språkdomäner där det tidigare har försvunnit eller där det aldrig har använts. Den svenska minoritetslagstiftningen är, som nämnts ovan, ett exempel på detta. Särskilt viktiga domäner för den språkliga revitaliseringen på lång sikt är skolan och medierna. När det gäller utbildning finns det flera färska nordiska exempel där språkbevarande aktiviteter har skapats och blivit framgångsrika, som i följande exempel:

Skolan och förskolan är särskilt betydelsefulla för hotade språk som talas av få eller inga barn och ungdomar. Aktuella exempel på revitalisering i förskolan och skolan är de enare- och skoltsamiska ”språkbona” för förskolebarn, de lule- och sydsamiska språkbadslägren för ungdomar och speciella skolor med revitaliseringsprofil, såsom Kangos Kultur- och Ekologiskola i Tornedalen där meänkieli och tornedalsk kultur är centrala och Börslel skole/Pyssyjoven koulu i Nordnorge som lär ut kvänska och kvänsk kultur. Ett intressant exempel på en framgångsrik revitalisering är också den lulesamiska språkligt profilerade förskolan Vuonak Sámemáná/Arran i Tysfjord, Norge, och de lulesamiska klasserna i de näraliggande skolorna som uppstått i dess kölvatten. I alla dessa exempel har lokalsamhället eller de enskilda föräldrarnas egen aktivitet varit central och så småningom fått gehör i allt vidare kretsar.36

Bland faktorer på gruppnivå kan betonas att minoriteternas kollektiva självmedvetenhet har vuxit och grupperna har aktivt drivit bl.a. frågan om erkännande i politiska fora. Inflytandet över de egna förhållandena har på många sätt ökat och därmed makten att styra sin egen framtid. Samerna har fått en egen institution sedan Sametinget inrättades 1993 och detta har varit mycket positivt för den samiska minoriteten. Dialogen mellan statsmakterna och minoriteterna fortsätter som ett resultat av den nya minoritetspolitiken. Minoriteterna bedriver även ett aktivt språkarbete för att värna de egna språken.

Bland faktorer på individnivå, där en enskild lättast kan påverka språkbevarandet, finns det tecken på att den språkliga medvetenheten ökat och att den egna kulturen och språket upplevs som något positivt av allt fler. Det finns exempel på att personer som tillhör de yngre generationerna väljer att aktivt lära sig det språk föräldrarna tidigare förbjudits att tala i skolan av majoritetssamhället och föräldrar väljer att tala språket med sina barn, bl.a. har gemensamma språkbadsläger anordnats för äldre och yngre samer. Det finns också exempel på att vuxna försöker förvärva läs- och skriv-

36 Huss (2002) s 47

kunskaper i sitt eget modersmål, bl.a. har Sametinget och Samernas utbildningscentrum anordnat sådana kurser.

Minoritetsidentitet som på grund av starkt assimileringstryck tidigare kunde uppfattas som ett stigma, håller på många håll på att ersättas av en positiv identitet där tvåspråkighet och det egna språket uppfattas som en rikedom värd att värna.

För den enskilde kan värnandet av minoritetsidentiteten dock innebära svåra individuella val, som har bäring på den egna identiteten och relationen till den egna gruppen. Detta avsnitt avslutas med ett citat för att illustrera detta dilemma. Citatet är från en ung sydsamisk kvinna som valt att lägga sin kraft på att lära sig nordsamiska istället för sydsamiska, därför att hennes möjligheter att lära sig sydsamiska varit begränsade och för att hon velat värna sitt samiska ursprung och sin delaktighet i den samiska gruppen.

Jag har med sorg lämnat mitt språk och lärt mig ett annat, men samtidigt inser jag att jag aldrig skulle ha känt samma förändring om jag valt sydsamiska. Ibland känns det otroligt tungt och jag har kluvna känslor vad gäller språket, men som ett ljus i mörkret ser jag den positiva förändringen. Det blir aldrig för sent att lära sig något nytt. Vem vet, kanske kommer jag att lära mig mitt eget språk, sydsamiskan, någon gång i framtiden.37

37 Sametinget/Regeringskansliet: ”Samer – ett ursprungsfolk i Sverige” (2004) s 52

3. Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter

3.1. Språket – en rättighet

Rätten att få använda sitt eget modersmål och rätten att utöva sin kultur är grundläggande mänskliga rättigheter i enlighet med artikel 27 av Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter1. Skyddet av nationella minoriteter har setts som en led i arbetet med värnandet av de mänskliga rättigheterna. Vid införandet av den nuvarande minoritetspolitiken uttalade regeringen:

Sverige har en lång tradition när det gäller att värna om mänskliga rättigheter och åtgärder mot diskriminering. Det är därför naturligt att också stärka skyddet för de nationella minoriteterna. Internationella erfarenheter talar också för att det är angeläget att staten tar minoriteters rättigheter på allvar. Minoriteternas egna önskemål bör vara en viktig utgångspunkt när en samlad minoritetspolitik skall utformas.2

Vid riksdagsbehandlingen betonade konstitutionsutskottet det angelägna i att minoriteterna inom en stat åtnjuter skydd för sin egenart:

Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del av skyddet för de mänskliga rättigheterna och därmed för stabilitet, demokrati och fredlig utveckling. Konstitutionsutskottet anser att Sverige som ett första steg mot en samlad svensk minoritetspolitik bör ratificera ramkonventionen och minoritetskonventionen.3

Genom ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner har lagstiftaren tagit aktiv ställning för att de utpekade nationella minoriteterna har rätt till skydd och aktivt stöd för sin fortlevnad i Sverige. Sverige har som stat folkrättslig förbundit sig gentemot Europarådet att förverkliga de åtaganden som konventionerna

1 International Covenant on Civil and Political Rights, 16 dec 1966, SÖ 1971:42 2prop. 1998/99:143 s 30–313 1999/2000:KU6 s 21

innefattar. Den svenska staten har åtagit sig att aktivt genomföra de i konventionerna angivna åtagandena och föra en politik som överensstämmer med intentionerna i dessa konventioner.

Sverige har genom ratificeringen av minoritetsspråkskonventionen uttryckligen erkänt att den enligt artikel 3 skall bygga sin politik, lagstiftning och praxis på ett antal mål och principer,4 bl.a.:

  • ”erkännande av landsdels- eller minoritetsspråk som uttryck för kulturell rikedom”,
  • ”behov av beslutsamma åtgärder för att främja landsdels- och minoritetsspråk i syfte att skydda dem”,
  • ”underlättande och/eller uppmuntran av användning av landsdels- eller minoritetsspråk i tal och skrift i det offentliga och privata livet”,
  • ”tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- och minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer”
  • ”tillhandahållande av möjligheter för dem som inte talar ett landsdels- eller minoritetsspråk som bor i ett område där ifrågavarande språk används, att lära sig detta om de så önskar”, samt
  • ”främjande av studier och forskning om landsdels- eller minoritetsspråk vid universitet eller motsvarande läroanstalter”.

Sveriges åtagande innebär inte att de nationella minoriteterna ges en förmån eller privilegium som samhället fördelar efter eget skön när det anses lämpligt eller ekonomiskt önskvärt. För de nationella minoriteternas del är det istället frågan om en rättighet till det egna språket och den egna kulturen.

3.2. Internationellt skydd av minoriteter

I det följande behandlas innebörden av minoritetsskydd i olika internationella konventioner och deklarationer som Sverige anslutit sig till. Därefter beskrivs de skyldigheter som följer av Europarådets minoritetskonventioner. Slutligen diskuteras frågan om förverkligande av mänskliga rättigheter.

Internationella bestämmelser som tillkommit för att skydda olika typer av minoriteter har tagits fram inom flera internationella

4 Notera att artikel 3 gäller samtliga minoritetsspråk och gäller i hela landet.

organisationer. I det följande kommer Förenta nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europarådets konventioner rörande minoriteter att behandlas närmare. Ytterligare bestämmelser och internationella deklarationer rörande minoriteter har bl.a. tagits fram av Internationella arbetsorganisationen (ILO)5 och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)6. Dessa bestämmelser kommer inte att behandlas närmare i detta betänkande.7

Bestämmelser som ger ett grundläggande skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteter återfinns i bl.a. Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter:

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 27

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.8

Bestämmelsen förbjuder inskränkningar från undertecknande staters sida gentemot minoriteters rätt att utöva sin särart. Minoritetsskyddet i artikel 27 har även till syfte att garantera fortlevnaden av och den fortsatta utvecklingen av minoriteters kulturella, religiösa och sociala identitet, och därigenom berika samhället. Rättigheten som härigenom tillkommer minoriteter som grupp är en rättighet som skall ses som något självständigt vid sidan av individuella rättigheter som tillkommer individen. Förenta nationernas kommitté för mänskliga rättigheter har uttalat:

[t]he protection of [the rights in Article 27] is directed to ensure the survival and continued development of the cultural, religious and social identity of the minorities concerned, thus enriching the fabric of society as a whole. Accordingly, the Committee observes that these rights must be protected as such and should not be confused with other personal rights conferred on one and all under the Covenant.9

5 International Labour Organisation, ILO 6 Organisation for Security and Cooperation in Europe, OSCE 7 Se vidare i t.ex. Gaetano Pentassuglia: ”Minorities in International Law – An Introductory Study”, Council of Europe (2002) 8 International Covenant on Civil and Political Rights, 16 dec 1966, SÖ 1971:42 9 1994 General Comment No. 23 on article 27 of the ICCPR, paragraph 9

Förenta nationernas generalförsamling har 1992 i en deklaration rörande minoritetsrättigheter uttalat att dess medlemsländer skall vidta de åtgärder som behövs för att minoriteter ska kunna utnyttja sina mänskliga rättigheter utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna skall vidare skapa förutsättningar för minoriteterna att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter skall ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet:10

FN:s deklaration om minoritetsrättigheter, artikel 4

1. States shall take measures where required to ensure that persons belonging to minorities may exercise fully and effectively all their human rights and fundamental freedoms without any discimination and in full equality before the law.

2. States shall take measures to create favourable conditions to enable persons belonging to minorities to express their characteristics and to develop their culture, language, religion, traditions and customs, except where specific practices are in violation of national law and contrary to international standards.

3. States should take appropriate measures so that, wherever possible, persons belonging to minorities may have adequate opportunities to learn their mother tongue or to have instruction in their mother tongue. - - -

Detta grundläggande skydd av minoriteter har i Sverige kommit till uttryck i regeringsformens bestämmelser:

Regeringsformen 1 kap 2 § st 4 och 5

Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.11

Särskilda bestämmelser rörande minoriteter och språk finns även i Förenta nationernas barnkonvention:

Barnkonventionen, artikel 30

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning skall ett barn som

10 Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguistic Minorities, UN General Assembly resolution 47/135, 18 dec 1992, Article 4 11Regeringsformen 1 kap 2 § st 4 och 5

tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.12

I barnkonventionens bestämmelse rörande utbildning anges även att utbildningen skall syfta till att:

Barnkonventionen, artikel 29.1.c

utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden…

Barn har således ett förstärkt skydd till det egna modersmålet, enligt barnkonventionens bestämmelser, som måste beaktas även i minoritetssammanhang.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europeiska konventionen för mänskliga rättigheter) innehåller inga direkta stadganden som har till avsikt att skydda eller värna individers språk. Däremot finns en bestämmelse att fri- och rättigheter skall tryggas utan diskriminering på grund av språk eller tillhörighet till nationell minoritet:

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, artikel 14

Åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.13

Notera att Europakonventionen för mänskliga rättigheter gäller som svensk lag.14

Genom Europarådets konventioner rörande minoriteter har minoriteters rättigheter och möjligheter att bevara sin kultur och sitt språk förstärkts och förtydligats i de undertecknande staterna. Konventionernas syfte är att främja aktivt stöd för att kulturerna och språken skall kunna fortleva.

I inledningen till minoritetsspråkskonventionen anges att rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och of-

12 Convention on the Rights of the Child, 20 Nov. 1989, SÖ 1990:20 13 European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, Council of Europe, 4 november 1950, SÖ 1952:35 14 lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

fentliga livet är en omistlig rättighet (an inalianable right) som stämmer överens med principerna i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

I ramkonventionens anges att skyddet av nationella minoriteter och av de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter utgör en integrerad del av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter och faller som sådant inom ramen för internationellt samarbete (artikel 1). Undertecknande stater åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk privat och offentligt, och såväl muntligt som skriftligt (artikel 10.1).

I internationella konventioner till skydd för de mänskliga rättigheterna garanteras enskilda individer specifika individuella rättigheter. Dessa rättigheter tillkommer alla individer, oavsett etnisk, religiös eller språklig tillhörighet. I kommentaren till minoritetsspråkkonventionen anges att konventionens syfte är att skydda och stödja landsdels- eller minoritetsspråk, däremot inte språkliga minoriteter:

The charter sets out to protect and promote regional och minority languages, not linguistic minorities. For this reason emphasis is placed on the cultural dimension and the use of a regional or minority language in all the aspects of the life of its speakers. The charter does not establish any individual or collective rights for the speakers of regional or minority languages. Nevertheless, the obligation of the parties with regard to the status of these languages and the domestic legislation which will have to be introduced in compliance with the charter will have an obvious effect on the situation of the communities concerned and their individuals.15

Konventionen var således, enligt kommentaren, inte avsedd att skapa individuella eller kollektiva rättighet för talarna av de skyddade språken. Däremot skulle nationell lagstiftning som tillkommit för att implementera åtagandena i konventionen kunna ha betydelse för de individuella medborgarna. Detta är ett något märkligt resonemang med tanke på att inledningen till minoritetsspråkskonventionen anger att rätten att tala sitt eget språk är en omistlig rättighet. De omistliga rättigheterna man brukar hänvisa till i sam-

15 European Charter for Regional or Minority Languages, Explanatory Report, paragraph 11

manhanget är i allmänhet grundläggande rättigheter som enskilda individer kan åberopa och som stater är skyldiga att garantera individen.

Det föreligger således en skillnad mellan individuella mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter. Till skillnad från de individuella rättigheterna har minoritetsrättigheterna en kollektiv karaktär där individen har en underordnad roll i kollektivet. Minoritetsskyddet tillkommer ofta gruppen som helhet.

Ett minoritetsskydd som inte kan åberopas av individen gentemot samhället i det enskilda fallet skulle dock vara meningslös och i direkt strid mot grundtanken i minoritetsskyddet. I det konkreta fallet när åberopandet av minoritetsskydd eller minoritetsstöd skulle kunna bli aktuellt, rör det sig ofta om individer som är föremål för någon form av åtgärd eller krav på samhället. Eventuella beslut från samhällets sida fattas då rörande individen, inte rörande en generell grupp som individen tillhör. Individens särskilda ställning som en del av en minoritet måste då kunna beaktas i det enskilda beslutet, annars kommer utlovat minoritetsskydd att sakna reell betydelse.

Syftet med Europarådets minoritetskonventioner är att ge ett kollektivt skydd och stöd till vissa grupper och deras språk och kultur. De i ramkonventionen angivna rättigheterna och friheterna får uttryckligen utövas enskilt och i gemenskap med andra (artikel 3.2). Det innebär att rättigheterna måste kunna åberopas av enskilda individer som tillhör nationella minoriteter, oaktat det kollektiva skyddet. Konventionernas syfte förverkligas i realiteten främst genom olika typer av beslut på det nationella planet som rör enskilda individers möjligheter att använda språket eller utöva sin kultur samt genom beslut rörande olika stödåtgärder. En sådan situation skulle t.ex. kunna vara möjligheten att få undervisning i modersmålet inom skolväsendet, nyttjandet av olika typer av samhällhällstjänster eller möjligheten att använda sitt modersmål vid myndighetskontakter eller i olika offentliga situationer. I den lagstiftning som tillkom som en följd av Sveriges ratifikation av minoritetskonventionerna, valde man även att lagstifta om vissa rättigheter för individer som tillhör de nationella minoriteter som har en historisk geografisk anknytning. Därmed har enskilda individer getts en uttrycklig rätt att använda det egna språket i vissa angivna situationer.

Rätten att få använda det egna modersmålet är inte beroende av om den enskilde individen behärskar majoritetsspråket. De lagstad-

gade rättigheter som tillkommer de nationella minoriteterna i Sverige får således utnyttjas oavsett om individen talar majoritetsspråket, d v s. svenska. Individens rätt grundar sig således inte på förhållandet det skulle finnas ett behov att tala det egna språket, på grund av bristande kunskaper i svenska. Syftet med konventionerna är ju att stärka de nationella minoritetsspråkens status. Ett sätt att åstadkomma just detta och skapa flera språkdomäner, är att språken skall kunna användas i olika offentliga sammanhang, såsom i kontakter med myndigheter och domstolar.

Trots att den nuvarande svenska minoritetspolitiken gällt i fem år råder det allt jämt stor okunskap när det gäller syftet med minoritetspolitiken och minoritetslagstiftningen, dels hos samhällets representanter som skall implementera konventionsåtagandena, dels hos de nationella minoriteterna. Det förekommer även en sammanblandning mellan integrationspolitikens och minoritetspolitikens syften. Tanken är inte att stöd för minoritetsspråken skall ges under en övergångsperiod tills minoriteterna lärt sig behärska svenska tillräckligt bra. Tanken är i stället att de nationella minoritetsspråken är en del av det svenska samhället och de därför har ett kulturellt och historiskt värde för Sverige. Minoritetsspråken skall därmed ges det stöd och det utrymme som behövs för att språken skall kunna fortleva i det svenska samhället i framtiden som en naturlig del därav. Genom att höja statusen och närvaron av minoritetsspråken i samhället främjas de nationella minoritetsspråkens fortlevnad i Sverige.

3.3. Europarådets konventioner rörande minoriteter

3.3.1. Allmänt om Europarådets konventioner

Utgångspunkten för den nuvarande svenska minoritetspolitiken är således Sveriges folkrättsliga åtaganden enligt Europarådets två konventioner rörande minoriteter. Varje medlemsstat väljer själv om man vill ratificera minoritetskonventionerna. Konventionstexterna och en sammanställning av de av Sverige ratificerade punkterna i minoritetsspråkskonventionen återfinns som bilagor till detta betänkande.

Rörande definition av begreppet ”nationell minoritet” i konventionerna hänvisas även till avsnittet 2 ovan.

I det följande ges en kortfattad beskrivning av bestämmelserna i Europarådets minoritetskonventioner. Konventionerna behandlas var för sig.

3.3.2. Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter

Europarådets ramkonvention godkändes av Europarådets ministerkommitté den 10 november 1994. Konventionen öppnades för undertecknande den 1 februari 1995 och trädde i kraft den 1 februari 1998. För närvarande har 42 stater undertecknat konventionen. Sverige ratificerade konventionen den 9 februari 2000 och konventionsåtagandena trädde i kraft den 1 juni 2000. Sverige har valt att ratificera konventionen för samtliga fem nationella minoriteter.

Konventionens syfte är enligt inledningen att skydda nationella minoriteters fortlevnad. Undertecknande stater avser att:

ett pluralistiskt och i sann mening demokratiskt samhälle inte endast bör respektera den etniska, kulturella, språkliga och religiösa identiteten för varje person som tillhör en nationell minoritet utan även skapa lämpliga förutsättningar för att göra det möjligt att uttrycka, bevara och utveckla denna identitet.

Ramkonventionens bestämmelser kan indelas i en inledning (preambeln) och fem sektioner enligt följande: Del I (artikel 1–3): grundläggande principer Del II (artikel 4–19): en uppräkning av åtaganden på olika sakområden Del III (artikel 20–23): tolknings- och tillämpningsbestämmelser Del IV (artikel 24–26): övervakningsmekanismen Del V (artikel 27–32): undertecknande och ratificering

Artikel 4 i ramkonventionen stadgar att all diskriminering på grundval av tillhörighet till en nationell minoritet är förbjuden. Undertecknande stater åtar sig att ”vidta lämpliga åtgärder för att inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen.”

Staterna åtar sig vidare att främja de nationella minoriteternas möjligheter att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk,

traditioner och kulturarv” (artikel 5). Konventionens åtaganden är således vidare i sin omfattning än minoritetsspråkkonventionens bestämmelser, vars syfte är att skydda och utveckla minoritetsspråken. Vidare anges i artikel 5.2 att åtgärder, som syftar till att tvångsassimilera personer som tillhör nationella minoriteter, är uttryckligen förbjudna.

Konventionen innehåller en rad bestämmelser som garanterar minoriteter en rad grundläggande mänskliga rättigheter och friheter: bl.a. skydd från diskriminering, fientlighet och våld (artikel 6.2), mötes-, förenings-, yttrande-, tanke-, samvets- och religionsfrihet (artikel 7 och 8), åsikts- och yttrandefrihet på det egna språket (artikel 9).

Beträffande språk stadgas att enskilda skall ha rätt att fritt få använda sig av minoritetsspråket i privata och offentliga sammanhang (artikel 10.1). Vidare anges att:

Ramkonventionen, artikel 10.2

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om dessa personer begär detta och om en sådan begäran motsvarar ett verkligt behov, sträva efter att så långt som möjligt säkerställa att de förutsättningar finns som skulle göra det möjligt att använda minoritetsspråket i umgänget mellan dessa personer och förvaltningsmyndigheterna.

I detta stadgande finns således uttryckligt konventionsstöd för att tillskapa s.k. förvaltningsområden för användandet av minoritetsspråk i offentliga sammanhang. Frågan om förvaltningsområden diskuteras närmare i avsnitt 4.

Konventionen innehåller bestämmelser rörande utbildning (artikel 12 och 13). Staterna skall vidta åtgärder på utbildnings- och forskningsområdet för att främja kunskapen om nationella minoriteter bland majoritetsbefolkningen, bereda möjligheter till lärarutbildning och tillgång till läroböcker, främja minoriteters tillträde till utbildning samt tillerkänna minoriteter rätt att inrätta och driva egna enskilda utbildningsinstitutioner.

Den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk (artikel 14.1). Vidare anges att:

Ramkonventionen, artikel 14.2

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt som möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa

minoriteter har tillfredställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning på detta språk.

I artikel 15 anges att nödvändiga förutsättningar skall skapas för att nationella minoriteter effektivt skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem.

Konventionen innehåller även bestämmelser om övervakning av genomförandet av åtagandena. Övervakningssystemet berörs närmare i avsnitt 5.

3.3.3. Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk

Konventionen, som även kallas minoritetsspråkskonventionen, öppnades för undertecknande den 5 november 1992 och trädde i kraft den 1 mars 1998. Sverige ratificerade konventionen den 9 februari 2000. För närvarande har 17 stater undertecknat konventionen.

Huvudsyftet med minoritetsspråkkonventionen är kulturell. Av inledningen till stadgan framgår bl.a. att undertecknande stater anser att värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. Vidare anges att rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet.

Minoritetsspråkkommittén tolkade syftet enligt följande:

Genom att skydda och främja historiska landsdels- eller minoritetsspråk som av hävd talas i Europa vill man bidra till att bevara och utveckla Europas mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna.16

I inledningen till konventionen anges också att avsikten med konventionen inte är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken inom staterna.

Minoritetsspråkskonventionens bestämmelser kan indelas i en inledning (preambeln) och fem sektioner enligt följande: Del I (artikel 1–6): definitioner, val av åtagandenivå Del II (artikel 7): övergripande mål och principer

16 SOU 1997:192

Del III (artikel 8–14): en uppräkning av åtaganden på olika sakområden Del IV (artikel 15–17): övervakningsmekanismen Del V (artikel 18–23): undertecknande och ratificering

Enligt minoritetsspråkskonventionen krävs det att ett landsdels-

eller minoritetsspråk skall ha använts av hävd i ett visst territo-

rium inom en stat (s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och att språket skall skilja sig från det officiella språket. Vidare skall språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder för skydd och främjande (artikel 1). Invandrarspråk och dialekter av landets majoritetsspråk anses falla utanför definitionen. Om ett språk inte skulle uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk.

För territoriellt obundna språk är skyddet allmännare och mindre omfattande. Undertecknande stater förbinder sig dock att beakta gruppens behov och önskemål och respektera gruppens traditioner och egenart (artikel 7.5).

Varje stat kan välja vilka nationella minoritetsspråk som skall skyddas under konventionen och nivån på detta skydd. I artikel 2 anges att varje stat förbinder sig att tillämpa bestämmelserna i del II på alla landsdels- eller minoritetsspråk som motsvarar definitionen i artikel 1. För vart och ett av språken förbinder sig parterna att tillämpa minst 35 punkter eller stycken bland bestämmelserna i del III i stadgan, däribland minst tre från vardera artikel 8 och 12 och en vardera från artikel 9, 10, 11 och 13.

Sverige har valt att betrakta samiska, finska och meänkieli som språk med historisk geografisk bas (landsdels- eller minoritetsspråk) och dessa språk omfattas av bestämmelserna i del II och III. Romani chib och jiddisch betraktas som territoriellt obundna språk och ges därför skydd under bestämmelserna i del II. I propositionen angavs:

Regeringens förslag och bedömningar i denna proposition innebär att Sverige helt kommer att kunna uppfylla … minoritetsspråkskonventionens del II för minoritetsspråken. I del III kommer Sverige att kunna uppfylla 46 punkter eller stycken för samiska, 46 punkter eller stycken för finska och 43 punkter eller stycken för meänkieli. Regeringen har också gått längre än vad konventionen kräver genom åtgär-

der som innebär att vissa punkter och stycken i del III tillämpas även på de territoriellt obundna språken romani chib och jiddisch.17

I propositionen preciseras inte närmare vilka punkter eller stycken i del II som tillämpas på romani chib och jiddisch.

Det kan även noteras att Justitiedepartementet i faktablad rörande den nationella minoritetspolitiken anger att minoritetspolitiken skall få genomslag i hela landet:

För att målet med minoritetspolitiken skall kunna förverkligas krävs att samtliga nationella minoriteters behov och intressen beaktas i alla delar av landet och på alla nivåer i samhället. Det gäller såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting.18

Detta innebär att principerna i artikel 7 skall beaktas i hela landet och inte endast i de nuvarande förvaltningsområdena. Bestämmelsen måste även läsas ihop med artikel 5 i ramkonventionen, som ju gäller i hela landet, där det anges:

Parterna åtar sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv.

Minoritetsspråken i Sverige måste sålunda ges skydd och stöd i hela landet. Denna slutsats stöds även av regeringens uttalande till Europarådet i den andra rapporten rörande tillämpningen av minoritetsspråkkonventionen, juni 2004:

For the goals of the minority policy to be accomplished it is required that all needs and interests of the national minorities are considered in all parts of the country and at all levels in society. That applies to Governmental authorities as well as local and regional authorities. Measures have been taken to increase the knowledge of the minority policy and to discuss how the policy can be implemented in different levels of society, especially at the local level.19

17prop. 1998/99:143 s 3618 Justitiedepartementets faktablad ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk – En sammanfattning av regeringens minoritetspolitik”, november 2004 19 Swedish Report on the Council of European Charter for Regional or Minority Languages, Sceond Periodical Report presented in accordance with Article 15 of the Charter, juni 2004

3.4. Förverkligande av mänskliga rättigheter

Existensen av mänskliga rättigheter uppfattas av de flesta som en självklarhet och vi ifrågasätter knappast innehållet i sådana rättigheter. Lika självklart kan det tyckas att dessa typer av rättigheter faktiskt omsätts i praktiken och att människor kan nyttja de rättigheter som tillkommer dem. Det förhållandet att vi i Sverige har lagstiftning som förbjuder visst handlande eller att vissa särskilt viktiga intressen skall beaktas i olika sammanhang är dock inte en garanti för att dessa normer omsätts i praktiken.

För att få till stånd en större medvetenhet i dessa frågor har regeringen år 2002 tagit fram en Nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Handlingsplanens syfte är följande:

Målet för regeringens långsiktiga strävanden är att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna samt bättre samordning av arbetet med att främja mänskliga rättigheter.20

I skälen för regeringens bedömning anges:

Sverige är bundet av olika konventioner som tillförsäkrar enskilda olika rättigheter gentemot statsmakten. Dessa rättigheter berör olika samhällsområden och anger vilka normer som statsmakten måste hålla sig inom. Den bakomliggande tanken med att upprätta en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna är således att det är statens ansvar att de mänskliga rättigheterna respekteras och tillgodoses. I första hand ligger ansvaret hos varje stats regering, men även den statliga och kommunala förvaltningen har ett ansvar.21

Den statliga och kommunala förvaltningen har således ett ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras och tillgodoses.

En central del i förvaltningspolitiken, och i det utvecklingsarbete som pågår i statsförvaltningen, är att sätta medborgarna i fokus och så långt möjligt anpassa den statliga verksamheten till medborgarnas behov. Statliga myndigheter skall uppfylla höga krav på tillgänglighet och tillmötesgående och medborgarna skall ges tillfälle till dialog och möjligheter att lämna synpunkter på den verksamhet de berörs av. Alla medborgare med särskilda behov skall ha likvärdig tillgång till de tjänster som erbjuds och till offentlig information. Inte minst för att bättre tillgodose grupper med särskilda behov är det angeläget att utveckla den direkta dialogen med medborgarna.

20 Regeringens skrivelse 2001/02:83: ”En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna”, 24 januari 2002, s 5 21 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 5

Regeringen avser att vidta ytterligare åtgärder för att öka kompetensen om mänskliga rättigheter hos de statliga myndigheterna samt att göra myndigheternas roll och ansvar tydligare. Om internationell kritik uttalas mot Sverige i någon form måste detta noggrant följas upp på myndighetsnivå. För att tydliggöra myndigheternas ansvar vad avser mänskliga rättigheter överväger regeringen att för myndigheter med särskilt ansvar för mänskliga rättigheter ytterligare uppmärksamma dem på deras ansvar.22

Regeringen uppmärksammar särskilt kommunernas och landstingens roll i förverkligandet av de mänskliga rättigheterna:

Många av de fri- och rättigheter som Sverige förpliktat sig att garantera förverkligas genom arbete som sker på kommunal nivå. För flera olika verksamheter av betydelse för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är kommunen och landstinget huvudman. En del av utbildningsväsendet är kommunalt och flera olika sociala rättigheter tillkommer den enskilde på grundval av beslut av kommunen eller landstinget. Många beslut fattas av tjänstemän på delegation.

Kommunernas och landstingens roll för att förverkliga de mänskliga rättigheterna är viktig. Deras praktiska handhavande av en rad frågor är av betydelse och kan i vissa fall vara avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till sina förpliktelser på flera områden. Kommunerna och landstingen har därför en viktig roll och ett stort ansvar för att Sverige skall kunna leva upp till de krav som följer av internationella konventioner.23

Regeringen påpekar särskilt betydelsen av kommunala handlingsplaner:

Genom kommunala handlingsplaner kan det konkreta arbetet som äger rum på kommunal nivå kopplas samman med mänskliga rättigheter. Andra metoder för att koppla samman den kommunala verksamheten med skyddet för de mänskliga rättigheterna är att anordna konferenser med teman som rör mänskliga rättigheter. Sådana temadagar kan innebära att mänskliga rättigheter ges en ökad profil i det konkreta arbetet.24

Bland prioriterade områden i arbetet med mänskliga rättigheter anger regeringen bl.a. de nationella minoriteterna. För att öka kunskaperna om mänskliga rättigheter och de nationella minoriteterna har Justitiedepartementet anordnat tre regionala konferenser25 rik-

22 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 34 23 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 35 24 Regeringes skrivelse 2001/02:83 s 36 25 ”Alla har rätt” konferenser, Göteborg 10 december 2003, Rinkeby 21 april 2004, Luleå 3 november 2004

tade till kommuner, landsting samt vissa statliga myndigheter. Regeringen har även aviserat att konferenserna skall följas upp genom ytterligare insatser riktade till kommunerna.

I den utvärdering som gjorts av Thomas Hammarberg rörande den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter konstateras att det är viktigt att det blir en fortsättning på konferenserna:

En risk med sådana konferenser är att förstås att det är de redan intresserade som kommer. Det behöver inte vara en nackdel om deltagarna ges instrument att föra budskapen vidare i sina miljöer. Klart är att det finns behov av markering från ledande kommunalpolitiker och tjänstemän att detta är ett viktigt område.26

De sakfrågor som var prioriterade i den förra handlingsplanen bör också tas upp i nästa plan. I nästa handlingsplan bör konkreta åtgärder tas upp.27

Thomas Hammarberg lämnar en del rekommendationer inför arbetet med framtagandet av en ny handlingsplan för mänskliga rättigheter. Han konstaterar att det faktum att det finns en handlingsplan uppfattas som en signal om att detta är ett prioriterat område:

För att arbetet med en kommande handlingsplan ska bli meningsfullt och ge resultat måste rättigheterna ges utrymme i den politiska processen och medel ställas till förfogande för målens uppfyllande. Detta är en trovärdighetsfråga. När det gäller mänskliga rättigheter finns föga utrymme för ett gap mellan ord och handling.28

Han anför vidare:

Primärkommunernas och landstingens roll för att skydda och främja rättigheterna är viktig – men inte tydligt definierad. Kommunerna är skyldiga att respektera de internationella normer som Sverige ställt sig bakom. Samtidigt slår vi i Sverige vakt om det kommunala självstyret, vilket gör att mer konkreta åtgärder för att främja rättigheterna inte kan dikteras av centralmakten. Detta dilemma kräver nya grepp som uppmuntrar beslutsfattare också på kommunal nivå att bidra till den nationella politiken för rättigheterna. Vi noterade att många kommuner på eget initiativ ligger långt framme och har antagit lokala planer för att skydda vissa rättigheter, medan andra kommuner släpar efter. Det är därför viktigt att företrädare för kommunerna konsulteras under utarbetandet av nästa handlingsplan och att Regeringskansliet ut-

26 Thomas Hammarberg och Anna Nilsson: ”Bra början, men bara en början – En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna”, januari 2005, s 31 27 Hammarberg (2005) s 33 28 Hammarberg (2005) s 49

arbetar förslag om hur enskilda kommuner ska kunna få stöd för utbildning av personal om hur mänskliga rättigheter konkret ska kunna främjas. Det tycks vara en utmaning inför det fortsatta arbetet att planera och säkerställa effektiva åtgärder för rättigheter på alla nivåer i vårt samhälle.29

Arbetet med att förverkliga mänskliga rättigheter måste således fortsätta. I det ingår arbetet med att öka kunskaperna om mänskliga rättigheter och även Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter. I avsnitt 4 kommer behandlas implementeringen av minoritetskonventionerna och i det sammanhanget kommer kommunernas centrala roll i sammanhanget att bli mycket tydlig.

3.5. Överväganden

Min bedömning:

Värnandet av de nationella minoriteterna, deras språk och kulturer är en del av Sveriges arbete med mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter måste också omsättas i praktiken. Det är inte acceptabelt att rättigheter inte kan nyttjas på grund av bristande implementering.

Ratificeringen av Europarådets konventioner rörande minoriteter innebär att Sverige åtagit sig att främja de nationella minoritetsspråken genom aktiva åtgärder i syfte att skydda språken. De nationella minoriteterna i Sverige har därmed getts en rätt till det egna språket och den egna kulturen.

Enskilda individer som tillhör nationella minoriteter har rätt att använda det egna språket i vissa angivna situationer. Statusen på de nationella minoritetsspråken skall höjas genom att minoritetsspråken kan användas i vissa offentliga sammanhang. Rätten att få använda minoritetsspråket är inte beroende av om den enskilde individen behärskar svenska.

Kommunala och statliga myndigheter har ett ansvar för att Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter beaktas vid beslutsfattande och att intentionerna förverkligas.

Den svenska staten har åtagit sig att främja minoritetsspråkens och kulturernas fortlevnad genom aktiva åtgärder. Enligt min mening räcker det således inte att Sverige lovat Europarådet att beakta mi-

29 Hammarberg (2005) s 52

noriteternas behov. Åtagandena rörande nationella minoriteter måste förverkligas i det svenska samhället på alla beslutsnivåer. Budskapet om Sveriges internationella åtaganden måste föras vidare till alla politiska nivåer och ett förhållningssätt som beaktar de nationella minoriteternas behov måste, enligt min mening, på ett tydligt sätt komma att genomsyra den fortsatta svenska minoritetspolitiken. De nationella minoriteternas särställning och särskilda behov måste således komma till uttryck på en rad politikområden som berör språkens och kulturernas fortlevnad.

Genomförandet av minoritetspolitiken och implementeringen av konventions åtagandena är den centrala frågan i arbetet med de nationella minoriteterna. Det råder en diskrepans mellan lagstiftningens garantier rörande minoritetsspråk och de nationella minoriteternas reella möjligheter att fullt använda sig av dessa rättigheter. Ytterst handlar detta om hur man omsätter mänskliga rättigheter i praktiken och att det kan finnas ett ”glapp” mellan lagstadgade rättigheter och möjligheten att nyttja dess rättigheter.

4. Implementering av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter

4.1. Bakgrund

Sverige har genom att ratificera Europarådets konventioner om minoritetsskydd åtagit sig specifika skyldigheter gentemot de nationella minoriteterna. Sverige är som stat skyldig att genomföra de angivna åtagandena och aktivt verka för att intentionerna i konventionerna förverkligas. Den svenska staten är därmed ansvarig för att individer som tillhör de angivna minoriteterna kan nyttja de i konventionerna angivna rättigheterna även på det lokala planet.

För att inkorporera konventionsåtagandena i svensk rätt infördes två nya lagar rörande rätten att använda vissa av minoritetsspråken, nämligen samiska, finska och meänkieli.1 Notera att inga lagstiftningsåtgärder vidtogs rörande romani chib och jiddisch.

De delar av konventionsåtagandena som rör utbildningsfrågor, med undantag av förskola, ansågs redan reglerade i de befintliga svenska skolförfattningarna och ny särreglering behövdes därför inte på det området. När man i dag talar om minoritetspolitiken glöms det ofta bort i sammanhanget att skolfrågor således regleras i andra författningar. Denna reglering i skolförfattningar är dock av central betydelse för åtagandena gentemot de nationella minoriteterna och de minoritetspolitiska målen och måste således beaktas i sammanhanget. Det går inte att diskutera Sveriges uppfyllelse av konventionsåtagandena utan att behandla skolfrågor.

De delar i konventionsåtagandena som rör förbud mot diskriminering av minoriteter ansågs också redan reglerade i annan ordning och ytterligare lagstiftningsåtgärder ansågs inte behövas.

I det följande ges en beskrivning av lagstiftningen om rätten att använda samiska, finska och meänkieli och systemet med förvaltningsområden. Därefter behandlar vi de utvärderingar som gjorts

1 lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar, lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

rörande nuvarande förvaltningsområden på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbotten och riksdagens konstitutionsutskott. Utredningens kommentarer rörande de gjorda utvärderingarna framgår efter respektive avsnitt. Vidare redovisas en del synpunkter som framkommit under utredningens besök i Norrbotten. Slutligen redovisas synpunkter från Svenska språknämnden rörande tillämpningen av nuvarande minoritetspolitik.

4.2. Nuvarande lagstiftning

Den 1 april 2000 trädde två nya språklagar i kraft i Sverige: lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Innehållet i lagarna är likalydande med undantag för det geografiska områdena och de angivna minoritetsspråken. Minoritetsspråkslagarna ger den enskilde rätt att använda minoritetsspråk med historisk geografisk anknytning i vissa specifika sammanhang.

Genom dessa lagar inrättades två s.k. förvaltningsområden, ett för samiska och ett för finska respektive meänkieli. Det samiska förvaltningsområdet omfattar Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Förvaltningsområdet för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Lagarna är tillämpliga hos kommunala, statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter samt domstolar inom förvaltningsområdet (1 §).

Regeringen ansåg det viktigt att stödet för samiska, finska och meänkieli stärks i offentliga sammanhang. Genom att vidta åtgärder där minoritetsspråken används i offentliga sammanhang ges språken ett sådant stöd att de stärks. Åtgärderna innebär också ett erkännande av dessa språk och höjd status för språken. Som diskuterats ovan i avsnitt 2.3.2 utgör språklagstiftningen en mycket viktig språkbevarande faktor på samhällsnivå som direkt påverkar minoritetsspråkens fortlevnad. En höjning av minoritetsspråkens status kan på ett positivt sätt påverka enskilda individers benägenhet att lära sig dem. Åtgärderna leder också till att de som använder språken har större praktisk nytta av dem, vilket i sig kan medverka till att fler lär sig språken. Språken har också större förutsättningar att utvecklas terminologiskt och på annat sätt om de kan användas i

offentliga sammanhang jämfört med om de enbart används i privata sammanhang.2

I minoritetsspråkslagarna anges bl.a. följande. Enskilda ges rätt att använda minoritetsspråket vid muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet (2 §). Om den enskilde använder minoritetsspråket i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på minoritetsspråket. Den enskilde har även rätt att inge handlingar på minoritetsspråket till myndigheten. Om innehållet är av betydelse för ärendet bör handlingen översättas.3 Bestämmelsen i 2 § innefattar dock ingen skyldighet att avfatta skriftliga beslut på minoritetsspråket.

Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på minoritetsspråket. Exempel på sådan verksamhet är enligt propositionen rådgivning och information till allmänheten, erbjudande av vård och undervisning. Blanketter och informationsblad avsedda för allmänheten skall också kunna översättas när behov av detta bedöms föreligga. I denna verksamhet har inte myndigheten någon absolut skyldighet att svara på minoritetsspråket men skall ändå eftersträva att bemöta på respektive minoritetsspråk.4

Förvaltningsmyndigheten har möjlighet att begränsa servicen på minoritetsspråket till vissa tider och vissa platser (3 §), t.ex. tider då det finns tolk tillgänglig. När sådana tider bestäms är det dock viktigt att beakta att viss översättning måste ske skyndsamt. Detta kan exempelvis gälla myndighetsbeslut riktade till enskilda där den enskilde är beroende av översättning för att förstå innebörden av beslutet.5

En enskild som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos domstol har rätt att använda minoritetsspråket under målets eller ärendets handläggning, om målet har anknytning till förvaltningsområdet (4 §). Den enskilde har även rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på minoritetsspråket, rätt att få handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket och rätt att vid muntlig förhandling tala minoritetsspråket inför domstolen. Domstolen skall sträva efter att bemöta part eller ställföreträdare på minoritetsspråket (5 §). Begäran

2prop. 1998/99:143 s 403 se 8 § förvaltningslagen (1986:223)4prop. 1998/99:143 s 855prop. 1998/99:143 s 85

att få använda minoritetsspråket skall göras när målet eller ärendet inleds eller första gången parten skall yttra sig i målet eller ärendet. Om begäran framställs senare eller om begäran har ett uppenbart otillbörligt syfte får den avslås av domstolen (6 §).

Det bör även noteras att 33 kap. 9 § rättegångsbalken innehåller en bestämmelse om att domstolen får låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från domstolen. Bestämmelsen innebär att en inlaga på ett annat språk än svenska skall översättas till svenska om det kan antas ha betydelse för målet. I 5 kap. 6 § rättegångsbalken anges vidare att tolk kan anlitas om någon som skall höras inför rätten inte behärskar det svenska språket. Bedömningen av behovet av tolk görs av domstolen. En bestämmelse med motsvarande innehåll och som reglerar både skriftlig och muntlig översättning finns i 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:29). För förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden gäller, enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223), att de vid behov bör anlita tolk när det har att göra med någon som inte behärskar svenska. Detta gäller både skriftlig och muntlig handläggning. Dessa regler gäller i hela landet och oavsett om personen i fråga tillhör en nationell minoritet.

Minoritetsspråklagarna stadgar att kommuner inom förvaltningsområdena skall, om barns vårdnadshavare begär det, erbjuda möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på minoritetsspråket (8 §). Omfattningen av förskoleverksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Finns det tillräckligt många barn och tilläckligt mycket personal som behärskar språket kan verksamheten på minoritetsspråket bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem.6

Kommunerna skall även erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar minoritetsspråket (9 §). Arten och omfattningen av den äldreomsorg som erbjuds på minoritetsspråket blir beroende av hur många som önskar omsorg av personal som talar minoritetsspråket och vilken typ av omsorg de önskar samt tillgången på språkkunnig personal. Det grundläggande kravet på kommunerna är, enligt propositionen, att de organiserar äldreomsorgen så att någon del av den service och

6 prop. 1998/99:143 s 87

omvårdnad som erbjuds ges av personal som behärskar minoritetsspråket. Kommunerna bör därför organisera verksamheten så att den personal som finns inom äldreomsorgen och som talar minoritetsspråk så långt möjligt arbetar med de äldre som har minoritetsspråket som första språk.7

Notera att språklagarna endast berör den del av landstingets verksamhet som avser myndighetsutövning gentemot enskild. Lagarna är inte tillämpliga inom hälso- och sjukvårdens verksamhet på t.ex. vårdcentraler.

Om det finns särskilda skäl får regeringen, enligt 10 §, föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen i 2 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige i fråga om kommunala myndigheter. Särskilda skäl kan anses föreligga om t.ex. en viss myndighet har mycket liten kontakt med allmänheten och det därför inte är befogat för myndigheten att hålla tolkberedskap. Regeringen påpekar dock att möjligheten att undanta myndigheter från lagens tillämpningsområde, enligt denna bestämmelse, bör användas restriktivt så att lagens syfte inte urholkas.8

4.3. Fördelning av statliga medel för minoritetspolitik

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i uppdrag att följa tillämpningen av lagarna (1999:1175 och 1999:1176) om rätt att använda samiska, finska och meänkieli i kontakt med myndigheter och domstolar. Länsstyrelsen har även i uppgift att fördela statsbidrag till kommuner och landstinget i enlighet med förordning (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska, finska och meänkieli.

För de åligganden som följer av lagstiftningen om rätt att använda samiska, finska respektive meänkieli avsattes 8 miljoner kronor i statliga anslag för budgetåret 2004. Dessa anslagsmedel har fördelats på följande sätt: Statsbidrag till kommuner och landsting: 6 miljoner kronor Regionala uppföljningsinsatser: 0,5 miljoner kronor Inflytande för nationella minoriteter: 1,5 miljoner kronor

7 prop. 1998/99:143 s 87 8 prop. 1998/99:143 s 87

I budgetpropositionen för 2004/05:1 angav regeringen:

När det gäller bidraget till organisationer som företräder nationella minoriteter är det regeringens bedömning att det finns ett behov av ett mer sammanhållet bidragssystem för nationella minoriteter. Därför bör 2,5 miljoner kronor föras till detta anslag från anslaget 10:2 Integrationsåtgärder. Beloppet motsvarar i huvudsak de medel som utbetalats av Integrationsverket till organisationer som företräder nationella minoriteter inom ramen för integrationsstödet. Förslaget innebär att stödet till minoritetsorganisationerna hanteras samlat inom ramen för minoritetspolitiken. Regeringen föreslår att ett anslag på 10 500 000 kronor anvisas för 2005. För 2006 och 2007 bör anslaget beräknas till 10 500 000 kronor respektive år.

Utgiftsutveckling inom politikområdet minoritetspolitik

Miljoner kronor Utfall

2003

Budget

2004

1

Prognos

2004

Förslag

2005

Beräknat

2006

Beräknat

2007

Anslag inom utgiftsområde 8 47:1 Åtgärder för nationella minoriteter

7,7 8,0 8,1 10,5 10,5 10,5

Totalt för utgiftsområde 8 7,7 8,0 8,1 10,5 10,5 10,5 Totalt för politikområde Minoritetspolitik

7,7 8,0 8,1 10,5 10,5 10,5

1

Inklusive av riksdagen redan beslutade anslag på tilläggsbudget i samband med 2004 års eko-

nomiska vårproposition, (bet. 2003/04:FiU21) och förslag på tilläggsbudget i samband med budgetpropositionen för 2005.

Ur prop. 2004/05:1 utgiftsområde 8 s 59, tabell 6.1

De 2,5 miljoner kronor som tillförs utgiftsområdet under 2004, är inga nya statliga medel. Vissa av minoritetsgrupperna har redan tidigare fått stöd från Integrationsverkets anslag. Det kan också noteras att det statliga anslaget inte har höjts sedan minoritetspolitiken infördes för fem år sedan.

Länsstyrelsen i Norrbotten har tilldelats 500 000 kronor per år för regionala uppföljningsinsatser. Dessa har framför allt bestått av genomförande av lagstiftningen på den egna myndigheten, administration och fördelning av statsbidrag till kommuner och landsting samt utvärdering av lagstiftningens genomförande.

Länsstyrelsen ska årligen redovisa hur statsbidraget till kommunerna och landstinget fördelats samt resultaten av dessa regionala insatser och kostnaderna för dem. Statsbidrag utgår för merkostna-

der som uppstår med anledning av språklagstiftningen. Statsbidraget fördelas i samråd med berörda kommuner och landsting.

Statsbidrag utgår för merkostnader som föranleds av språklagarna. Stödberättigade kostnader är dels insatser som rör översättning, tolkning m.m. som krävs för kommunikation mellan myndigheter och enskilda, dels kostnader som följer av insatser inom kommunens förskoleverksamhet och äldreomsorg. Det innebär att endast nytillkomna kostnader som uppstår pga. minoritetspråkslagarna är stödberättigade.

Länsstyrelsen har fördelat statsbidraget efter två huvudprinciper. Varje kommun inom förvaltningsområdet har fått ett grundbelopp per språk. För samiska språk har ett grundbelopp utgått för de olika varieteterna sydsamiska, lulesamiska respektive nordsamiska. Därutöver har resten av medlen fördelats genom att kommunernas andelar räknats ut på grundval av antalet invånare i kommunen.9Viss justering har gjorts för att kompensera kommuner med stor andel personer som tillhör nationella minoriteter.

Statsbidraget har fördelats enligt följande för budgetåret 2004: Mottagare Belopp (kr)

Arjeplogs kommun 519 000 Gällivare kommun 1 010 000 Haparanda kommun 1 145 000 Jokkmokks kommun 573 000 Kiruna kommun 1 097 000 Pajala kommun 603 000 Övertorneå kommun 827 000 Norrbottens läns landsting 226 000

Totalt 6 000 000

Av de uppföljningar som gjorts framgår att alla kommuner inte använt de pengar de tilldelats. Lars Elenius påpekar i sin rapport till riksdagens konstitutionsutskott att Gällivare kommun under åren 2000–2003 endast förbrukat 90 000 kronor av det totala statsbidraget på drygt 3 miljoner kronor, resten av beloppet har fonderats.10

9 Uppgift från Länsstyrelsen i Norrbotten 05-02-21 samt länsstyrelsens pm ”Principer för statsbidragsfördelningen”, 2000 10 Lars Elenius. ”Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004”, (2004) s 84–

Förutom de ovan nämnda insatserna utgår stöd till organisationer som företräder nationella minoriteter. Stödet uppgick till 1,5 miljoner kronor under år 2004. Stödet fördelas efter beslut av Justitiedepartementet. Beloppet har varit detsamma sedan minoritetspolitiken infördes. Syftet med bidraget är att ge möjligheter till inflytande när myndigheter och andra beslutsorgan tar ställning till frågor som berör minoriteterna.

Stödet till organisationer som företräder nationella minoriteter fördelades enligt följande i juni 2004:

11

Mottagare Belopp (kr)

Sametinget 210 000 Sverigefinländarnas delegation 280 000 Svenska Tornedalingarnas Riksförbund 330 000 Romernas Riksförbund 220 000 Riksförbundet Roma International 50 000 Resandefolket Romanoa Riksförbund 50 000 Föreningen Resandefolkets Riksorganisation 50 000 Judiska Centralrådet i Sverige 210 000 SWEBLUL (Den nationella kommittén för Sveriges minoritetsspråk)

50 000

Resande Romers Riksförbund

50 000

Totalt

1 500 000

Sedan stödet till organisationer tillkom har antalet organisationer ökat. Detta har inneburit att flera av organisationerna i dag får mindre ekonomiskt stöd än när minoritetspolitiken infördes. Representanter för nationella minoriteter har kritiserat stödets storlek eftersom man anser att beloppen är så små att det inte går att bedriva den typ av verksamhet som skulle kunna ge de nationella minoriteterna reellt inflytande i frågor som berör dem. Från minoritetshåll har det uppfattats som problematiskt att grupperna konkurrerar med varandra om relativt små statliga medel.

Sedan år 2000 tillförs det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter årligen 1 miljon kronor för att de nationella minoriteterna särskilt skall kunna beaktas vid fördelning av stödet.

11 Pressmeddelande från Justitiedepartementet, den 23 juni 2004

Från och med 2002 anslår Statens kulturråd 7 miljoner kronor årligen för insatser som syftar till att främja de nationella minoriteternas språk och kultur.

4.4. Länsstyrelsens utvärderingar av nuvarande system

4.4.1. Länsstyrelsens första rapport

Länsstyrelsen i Norrbottens län har gjort uppföljningar av de regionala insatserna i de kommuner som ingår i förvaltningsområdena. Ett halvår efter ikraftträdandet genomfördes enkätundersökningar med statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter och domstolar. Syftet var att kartlägga i vilken utsträckning myndigheterna/domstolarna haft kontakter med enskilda på minoritetsspråken, vilka språkkunskaper som finns hos myndigheterna/domstolarna, om det skett förändringar samt vilka åtgärder som vidtagits. Vidare genomfördes enkätundersökningar med inriktning mot skol- och förskoleverksamhet och äldreomsorg. Resultaten av undersökningarna redovisades i rapporten ”Finska, meänkieli och samiska – utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoritetsspråk” (december 2000).

Länsstyrelsens kartläggning visar att få myndigheter redovisade en ökning av antalet kontakter på nationella minoritetsspråk efter att lagen hade trätt i kraft. I Haparanda, Pajala och Övertorneå kommuner förekom frekventa myndighetskontakter på finska och meänkieli redan innan den nya lagstiftningen, medan övriga förvaltningsmyndigheter redovisade väsentligt färre kontakter på minoritetsspråken. Efter ikraftträdandet hade cirka 5 procent av myndigheterna noterat en viss ökning av användningen av något av de nationella minoritetsspråken. Övriga myndigheter angav att efterfrågan varit oförändrad alternativt att de inte mött någon efterfrågan.

Rörande vidtagna åtgärder med anledning av den nya lagstiftningen kunde följande noteras. Enligt enkätsvaren hade 60 procent av myndigheterna informerat berörd personal om den nya lagstiftningen om rätt att använda finska och meänkieli och 50 procent om rätt att använda samiska. Knappt 20 procent av myndigheterna hade beslutat att anlita tolk/översättare i finska/meänkieli om behov uppstod, medan 35 procent avsåg att använda tolk/översättare i samiska. Mindre än 5 procent av myndigheterna tänkte anställa

personal som kan något av minoritetsspråken och/eller vidareutbilda redan anställd personal. Vid enkättillfället hade ca 20 procent av myndigheterna inte vidtagit någon åtgärd med anledning av minoritetsspråkreformen. Flera kommuner hade påbörjat ett arbete med att översätta blanketter och viss kommuninformation till de nationella minoritetsspråken som respektive kommun berörs av.

På frågan huruvida myndigheterna erbjudit service som går utöver vad som förutsätts i lagstiftningen svarade myndigheterna, att service på finska erbjöds av 10 procent av myndigheterna medan motsvarande siffra för meänkieli var 6 procent och samiska 3 procent.

Norrbottens läns landsting hade inte, vare sig före eller efter ikraftträdandet, mött någon efterfrågan från enskilda att använda minoritetsspråken i sin roll som förvaltningsmyndighet. Inom hälso- och sjukvården fanns däremot ett behov att få använda minoritetsspråk, men denna verksamhet omfattas inte av språklagarna.

Knappt hälften av myndigheterna angav att de kunde lämna ett muntligt beslut på finska respektive meänkieli medan endast 25 procent kunde det beträffande samiska.

Enkätsvaren visar, enligt Länsstyrelsen, att lagstiftningens krav rörande rätten att få muntlig översättning av beslut inte trängt fram hos myndigheterna, medan å andra sidan viljan att tillmötesgå den enskilde utöver lagstiftningens krav var högt.

Domstolarna angav att det inte skett någon ökning av antalet kontakter där part begärt att få nyttja något av de nationella minoritetsspråken efter ikraftträdandet. Huvudparten (12 av 16) av domstolarna hade informerat berörd personal om den nya lagstiftningen. Däremot hade ingen domstol informerat allmänheten om möjligheten att använda samiska, finska eller meänkieli i mål eller ärende. Tre domstolar angav att de sedan tidigare hade anställd personal som kan finska och meänkieli. Elva domstolar hade beslutat att vid behov anlita tolk/översättare. Ingen domstol angav att de tänkte anställa eller vidareutbilda personal som kan samiska, finska eller meänkieli.

Länsstyrelsen konstaterade att information om den aktuella lagstiftningen är av central betydelse för att reformen ska ge den enskilde tillräcklig kunskap om möjligheten att nyttja sitt språk i myndighetskontakter, förskoleverksamhet och äldreomsorg.

Länsstyrelsen slutsatser av utvärderingen var att skillnader i kontaktmönster bl.a. berodde på följande:

  • Minoritetsspråken är vardagsspråk som den enskilde använder i känd miljö och i kontakter med personer som hon eller han känner till och vet har kunskap i respektive språk.
  • Den enskilde förutsätter att myndigheter med kontor som är lokaliserade utanför förvaltningsområdet saknar kunskaper i minoritetsspråken och att svenska därför måste användas.
  • Allmänheten kände inte till den nya lagstiftningen och den enskildes rättigheter i tillräckligt stor omfattning när uppföljningen gjordes (ett halvår efter ikraftträdandet).
  • De enskildas behov av kontakter med myndigheter som är placerade utanför förvaltningsområdet är litet och för få för att det ska synas i myndigheternas enkätsvar.
  • Kontakter med regionala myndigheter sker huvudsakligen skriftligen och många som tillhör nationella minoriteter har otillräckliga kunskaper i att skriva på minoritetsspråket.
  • Om myndighetens personal saknar kunskaper i minoritetsspråken, väljer den enskilde att använda svenska istället för att få sitt ärende uträttat.
  • Psykologiska faktorer: enskilda kan känna tveksamhet mot att börja använda minoritetsspråket vid myndighetskontakter, om tidigare kontakter varit på svenska.
  • Lokala/regionala minoritetsorganisationer, som har en viktig roll i informations- och utvecklingsarbetet, saknar ekonomiska förutsättningar för att arbeta med minoritetsfrågorna.

Länsstyrelsen har fördelat statsbidragen efter samråd med berörda kommuner och landstinget. Av rapporten framgår vidare att kommunerna haft högre kostnader för åtgärder med anledning av minoritetsspråksreformen än det erhållna statbidraget.

4.4.2. Elenius och Ekenbergs rapport

För att utröna varför efterfrågan på service på minoritetsspråken varit mindre än förväntat, gav länsstyrelsen två forskare vid Luleå tekniska universitet, Lars Elenius och Lars Ekenberg, ett uppdrag att utreda nyttjandet av de två minoritetsspråkslagarna. Syftet var att närmare utröna om och varför språkanvändare har använt respektive inte använt sig av de möjligheter som lagarna innebär. Forskarna gjorde intervjuundersökningar under 2002 med minoritetsspråksanvändare, representanter för föreningar, organisationer

och myndigheter i tre kommuner inom förvaltningsområdet (Kiruna, Pajala och Haparanda). Resultaten av intervjuerna redovisades i september 2002 i rapporten ”Minoritetsspråk och myndighetskontakt”. Forskarna konstaterar bl.a. följande:

I intervjuerna framkom en tydlig tendens att det finns stora brister i myndigheternas kompetens att hantera ärenden på minoritetsspråken. Det fanns även brister i myndigheternas information till språkanvändarna om de nya minoritetsspråklagarna. Det förefaller emellertid som att de största problemen inte hade med bristen på information att göra utan med attityder och värderingar om språkanvändningen i kontakten mellan myndighetspersoner och språkanvändare.

I själva språkmötet med myndighetspersonerna har de flesta valt att använda svenska. Bland orsakerna nämns lingvistiska faktorer som att det saknas fackuttryck på minoritetsspråket, den egna svårigheten att uttrycka sig nyanserat på minoritetsspråket, rädsla för att inte bli förstådd av myndighetspersonen och oförmåga att uttrycka sig i skrift på minoritetsspråket. Även psykologiska hinder som rädsla eller blyghet för att använda sitt minoritetsspråk har förts fram, liksom hinder som har att göra med föreställningar om att det saknas ekonomiska resurser eller vilja hos myndigheterna för att använda minoritetsspråken.12

Forskarna noterar att det framkom en tydlig tendens att myndigheternas kompetens i minoritetsspråken var bristfällig. Språkanvändarna måste själva anlita en tolk eller översättare om de vill att deras ärende ska behandlas direkt. De är också beroende av vilken praxis olika myndigheter har beträffande anlitande av tolkar och vilka kvalitetskrav som ställs på tolkarna.

Enligt Elenius och Ekenberg har att bristen på information om de nya lagarna bidragit till det låga användandet och att det rådde osäkerhet om när lagarna kunde tillämpas. Informationsbristen var störst bland de språkanvändare som talar och förstår svenska dåligt.

Forskarna intervjuade ett antal minoritetsrepresentanter första halvåret 2002 och bl.a. följande framkom om kunskaper om de nya lagarna och deras innehåll. Nästan alla de tillfrågade samerna hävdade att informationen hade varit mycket knapp innan lagarnas ikraftträdande. Alla intervjuade hade hört talas om lagen men de hade vaga kunskaper om innehållet. Många av de tillfrågade upplevde att deras kunskaper inte var tillräckliga. Från tornedalskt håll ifrågasattes varför minoritetsorganisationer inte hade fått bidrag till att sprida information bland meänkielitalande. Intervjuade sverigefinnar ansåg att informationen om språklagen hade varit mycket

12 Lars Elenius och Stefan Ekenberg:”Minoritetsspråk och myndighetskontakt” (2002) s 8

liten eller t.o.m. obefintlig. Några hade inte förstått innebörden i den informationskampanj som genomfördes innan lagen trädde i kraft.13

Forskarnas bedömer att det finns behov av en mer samlad insats, som berör fler språkdomäner än bara myndighetskontakter, i fall minoritetsspråken ska få det stöd de behöver för att användas. För att lagarna ska få allmän acceptans krävs det en samlad insats som riktar sig till majoritetsbefolkningen och de nationella minoriteterna.

4.4.3. Mina kommentarer

Tiden mellan riksdagsbeslutet (december 1999) och de nya lagarnas ikraftträdande (april 2000) var kort. Förvaltningsmyndigheterna hade således mycket lite tid på sig att förbereda reformen som innebar att en helt ny politik skulle omsättas i praktiken. Det kan också noteras att länsstyrelsens första utvärdering skedde mycket tidigt, redan ett halvår efter ikraftträdandet. Man kan ifrågasätta om det var meningsfullt att göra en utvärdering så tidigt. Verksamheten hade knappt kommit i gång och de resultat man fick fram var nedslående. Det kan t.o.m. ha varit negativt att föra fram dessa tidiga resultat i ett inledningsskede av reformen. Det finns alltid krafter inom majoritetssamhället som kan och kanske t.o.m. vill ifrågasatta reformen på grundval av minoriteternas bristande utnyttjande av möjligheterna. Om minoriteterna inte använder sig av de möjligheter som de ges, kan man ifrågasätta legitimiteten och behovet av ett sådant system.

Resultaten från länsstyrelsens andra utvärdering visar på ett mycket tydligt sätt att den här typen av reform, som har till syfte att förändra människors tidigare förhållningssätt, attityder och värderingar, är en långsam process som måste få ”mogna fram”. För minoriteternas del innebar reformen att de själva skulle skaffa sig kunskap om de nya rättigheterna innan de kunde nyttja sina rättigheter. Frågan om spridande av information och kunskap varit av central betydelse för måluppfyllelsen. De informationsåtgärder som hade vidtagits hade uppenbarligen inte varit tillräckliga vid tidpunkten för utvärderingen. Inga av de domstolar som besvarat enkäten hade ens informerat om möjligheten att använda minoritetsspråken i ärenden eller mål.

13 Elenius (2002) s 34

En enskild individ som inte känner till sina rättigheter och inte förstår i vilket sammanhang han eller hon kan hävda sina rättigheter, kommer knappast att använda sig av den möjligheten. Det krävs således att minoriteterna medvetandegörs i tillräcklig omfattning. Samtidigt krävs det att de som har samhällets uppdrag att genomföra reformen också måste nå insikt, dels om syftet med reformen, dels förstå sin egen roll i sammanhanget och kanske även överväga sin egen inställning till de nationella minoriteterna. Därefter skall reformen omsättas i praktiken. Resultaten visar att denna del av medvetandegörandet inte hade kommit särskilt långt när utvärderingarna gjordes. Det måste också beaktas att de allra flesta av oss inte har daglig kontakt med myndigheter och att även detta kan ha påverkat utfallet.

Syftet med nuvarande minoritetsspråkslagar är främst att höja språkens status. De nationella minoriteterna och deras språk har alla på sitt sätt haft, och har i viss mån alltjämt, låg status i det svenska samhället. Minoriteternas språk och kultur har inte varit något som värderats högt av majoritetssamhället. Majoritetssamhällets förhållningssätt och agerande påverkar även minoriteternas syn på det egna språket. Elenius och Ekenberg visar med stor tydlighet att olika språkliga faktorer och identitetsfrågor i hög grad påverkar den enskilda individens benägenhet och önskan att använda det egna modersmålet i ett officiellt sammanhang.

De allra flesta av oss är rationella varelser. Om vi vill få något uträttat använder vi oss av de metoder som fungerar. Myndighetskontakter upplevs av många ofta som besvärliga eftersom den enskilde individen konfronteras med regelverk och byråkrati som man inte känner till i detalj. Den enskilde medborgaren, som tillhör en nationell minoritet, skiljer sig knappast från resten av befolkningen i detta hänseende. Han eller hon vill ha sitt ärende uträttat. Skulle det då visa sig att ärendets uträttande skulle försvåras ytterligare av att den kontaktade myndigheten har stora problem med att ge service på minoritetsspråket, är det inte givet att den enskilde insisterar eller ens försöker få ärendet uträttat på minoritetsspråket. I valet mellan god service på svenska jämfört med dålig service på det egna språket väljer många därför svenska språket. Även dessa praktiska aspekter påverkar den enskildes benägenhet att använda det egna språket i kontakter med myndigheter. Samtidigt måste förvaltningslagens krav på enkelhet, snabbhet, billighet och

rättsäkerhet även gälla i ärenden där den enskilde nyttjar sin rätt att använda minoritetsspråket.14

Det mest alarmerande i länsstyrelsens första utvärdering, den som gjordes ett halvår efter ikraftträdandet, ur ett rättighetsperspektiv är att 40 procent av de tillfrågade myndigheterna inte hade informerat sina anställda om den nya lagstiftningen rörande rätten att få använda finska och meänkieli och 50 procent rörande rätten att få använda samiska. Resultatet är anmärkningsvärt och helt oacceptabelt. Det är särskilt allvarligt eftersom de nya lagarna skall garantera den enskildes rätt att använda det egna modersmålet i vissa kontakter med myndigheten, dvs. ytterst individens möjligheter att hävda sina rättigheter gentemot samhället.

En grundförutsättning för den enskilda kan hävda sina rättigheter är givetvis att ansvariga tjänstemän, som på lokal, regional och nationell nivå skall bistå allmänheten, är tillräckligt insatta i rättighetslagstiftningen. Iminoritetsspråkskonventionens artikel 6 uttryckligen anges att undertecknade stater:

förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om rättigheter och skyldigheter enligt denna stadga.

Myndigheternas underlåtenhet att informera personalen var således i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen. Med ”personer” torde även avses skyddade minoriteter. Det åligger därmed även en skyldighet att informera berörda minoriteter om de möjligheter som konventionerna garanterar enskilda. Även i den delen kan det ifrågasättas om tillräckliga åtgärder hade vidtagits. I vart fall torde det föreligga en skyldighet att informera om möjligheten att använda minoritetsspråk när ett ärende uppstår eller anhängiggörs hos förvaltningsmyndighet eller domstol.

Endast 5 procent av myndigheterna uppgav att de avsåg att anställa personal med kompetens i minoritetsspråk. Detta är, enligt min mening, en anmärkningsvärt låg siffra med tanke på att det fanns behov av ökad språkkompetens. Kanske kan det tolkas som att det minoritetspolitiska åtagandet inte upplevdes som en särskilt angelägen uppgift för myndigheterna.

147 § förvaltningslagen( 1986:223): ”Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra.”

4.5. Konstitutionsutskottets utvärderingar av nuvarande system

Riksdagens konstitutionsutskott har beslutat genomföra en uppföljning av 1999 års riksdagsbeslut om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Som ett led i detta arbete har ett antal rapporter tagits fram rörande minoritetspolitiken. Huvudfrågan för uppföljningen har varit om och i så fall på vilka sätt de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande har stärkts samt om minoritetsspråken har getts sådant stöd så att de hålls levande. För utredningens del är det högst relevant att särskilt ta upp några av de frågor som behandlats i konstitutionsutskottets uppföljning eftersom dessa behandlar erfarenheter från genomförandet av minoritetsreformen. Jag kommer att koncentrera mig på två av rapporterna.

4.5.1. Hyltenstams och Milanis rapport

Kenneth Hyltenstam och Tommaso M. Milani, Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet, har tagit fram en rapport om vad som hänt i Sverige i förhållande till Europarådets ramkonvention och minoritetskonvention.15

De har haft i uppdrag att belysa bl.a.

1. huruvida de nationella minoritetsspråken har fått det stöd de

behöver för att kunna leva vidare och utvecklas, samt hur de berörda minoriteterna upplever de insatser som staten hittills genomfört

2. vilka insatser som vidtagits för att ge minoriteterna möjlighet

till samråd och ökat inflytande i frågor som berör dem, samt vilka resultat dessa insatser lett till

3. huruvida tillgången till medier på minoritetsspråk har ökat,

samt hur minoriteterna själva upplever tillgången till och betydelsen av medier på det egna språket.16

Av rapporten framgår bl.a. följande. Företrädare för de nationella minoriteterna anser att de minoritetspolitiska besluten inneburit ett betydande framsteg i fråga om de egna möjligheterna till medverkan i samhällets behandling av angelägenheter som berör mino-

15 Kenneth Hyltenstam, Tommaso M. Milani: Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsperspektiv, 2004 16 Utredningen kommer inte att behandla mediafrågorna närmare i detta betänkande.

riteterna. Dialogen mellan minoriteterna och staten är av stort värde. Lagstiftningen och Sveriges åtaganden enligt konventionerna har gett legitimitet åt minoriteternas agerande på den politiska arenan. Minoritetspolitiken har gett minoriteterna ett ökat självförtroende och lagstiftningen har ökat förståelsen i majoritetssamhället för minoriteternas och minoritetsspråkens situation.

Företrädare för de nationella minoriteterna pekar dock även på ett antal problem. Samrådsförfarandet med regeringen är av rådgivande och icke beslutande karaktär. I slutändan är det fortfarande stat och myndigheter som har tolkningsföreträde rörande minoriteternas behov i förhållande till konventionerna. Minoriteterna anser att de borde ges ett större förtroende och en större del av ansvaret i att styra sina egna angelägenheter. Forskarnas slutsats är att de nationella minoriteternas möjligheter till samråd och inflytande har ökat, men att det fortfarande föreligger hinder innan minoriteterna fullt ut kan känna kan tydlig delaktighet i frågor som berör dem.

Rörande möjligheterna att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdena anför minoritetsrepresentanterna att den lokala inställningen i berörda kommuner är avgörande. Attityden till språken har stor betydelse. I de fall kommunerna inte nämnvärt har utvecklat möjligheterna till service på minoritetsspråken uppfattas det som ”passivt motstånd” från kommunernas sida av flera av dem som forskarna intervjuat. Det finns ofta ett lågt intresse för minoritets- och minoritetsspråkfrågorna. Det sker ingen systematisk inventering av språkkunskaper vid förvaltningsmyndigheter eller serviceenheter. Företrädare för minoriteterna föreslår att kunskaper i minoritetsspråk bör betraktas som en merit vid berörda anställningar inom förvaltningsområdena.

Minoritetsföreträdarna uppger att kommunernas erbjudande av tolk- och översättarservice uppfattas mer som slumpmässig än en reglerad verksamhet. Möjligheten att bli bemött på samiska, finska eller meänkieli bestäms av tillgången på handläggare som kan dessa språk. Detta i sin tur beror bl.a. på att det råder brist på auktoriserade tolkar och även att information om tillgång till tolk- och översättare inte lämnas.

Möjligheterna att få äldreomsorg på minoritetsspråk varierar. Från samiskt håll framhålls att behovet av samisk äldreomsorg tillgodoses endast i liten utsträckning och att det är den slumpmässiga förekomsten av samisktalande personal som avgör om det finns möjlighet att tala samiska. Det finns behov av verksamhet som

systematiskt tar hänsyn till samernas språk, värderingar, aktiviteter, kosthållning och annat som är i överensstämmelse med samisk kultur och samiska traditioner. Möjligheterna till äldreomsorg på finska eller meänkieli upplevs som bättre, men även där finns en viss slumpmässighet. Positiva exempel finns dock, särskilt från kommunerna som gränsar till Finland. Forskarna påpekar vidare att det för den samiska gruppen framkommit att det finns behov av utbildningsinsatser i yrkesterminologi. Insatserna behöver inte nödvändigtvis vara särskilt omfattande.

Forskarna drar slutsatsen att problemet ligger mycket mer i implementeringen av språklagstiftningen än i hur lagarna är formulerade. De praktiska möjligheterna att utnyttja de rättigheter som lagarna ger är mer begränsade än vad som förutses i lagen, eftersom beslutsfattande och genomförande ligger på det lokala planet.

Rörande utbildning anförs i rapporten att utbildningen för de nationella minoriteterna lider av två huvudsakliga problem som upplevs som gemensamma för samtliga minoriteter. För det första finns det inte en aktivt genomförd och specifikt riktad informationsspridning till föräldrar om möjligheter till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning. För det andra råder det brist på utbildade modersmålslärare, undervisningsmaterial samt riktlinjer för framställning av sådant material. Det anses också allvarligt att det fortfarande saknas en strategi för att råda bot på dessa brister.

Forskarna konstaterar att även på utbildningsområdet är det närmast tillämpningen av gällande bestämmelser som brister och inte utformningen av själva regelverket. Myndigheter och ansvariga institutioner tycks passivt nöja sig med att möjligheterna till lärarutbildning finns, utan att tillräckligt noggrant analysera varför den inte kommer till stånd. Det är också viktigt att analysera hur informationsspridningen sker. Undervisning i och på minoritetsspråk kommer på många håll till stånd först efter starka påtryckningar från föräldrarnas sida. Denna undervisning framstår inte som ett klart alternativ som det utan svårighet går att välja. Enligt forskarna behövs det en omfattande utveckling på flera områden: bättre tillgänglighet för utbildning i minoritetsspråk, utveckling av tvåspråkig utbildning, en stark insats för läromedel och lärarutbildning, utveckling av hur minoriteterna speglas i majoritetsläromedel, och inte minst en utveckling av utbildning på högskolenivå kopplad till forskning i minoritetsspråken.

Forskarna konstaterar att en avgörande fråga för genomförandet av landets minoritetspolitik är de ekonomiska ramar som anges. Minoritetsföreträdare har till forskarna särskilt kritiserat att medel tillförs kommunerna inom förvaltningsområdena på ett schablonmässigt sätt (baserat på antalet minoritetsspråkanvändare) och inte i förhållande till kvaliteten i deras arbete för att implementera minoritetspolitiken.

Forskarna påpekar att det inte framgår av några handlingar hur det ekonomiska stödet på minoritetspolitikens område har beräknats och dimensionerats. Enligt forskarna är det uppenbart att medel skulle krävas eller behöva omdisponeras om politikens intentioner verkligen skulle genomföras. Om man t.ex. gav utförlig information om och genomförde utbildning i och på minoritetsspråk samt bedrev lärarutbildning på det sätt och i den utsträckning som regelverket förutsätter, skulle omdisponeringar inom de anslag som stat och kommuner anvisar för utbildning behöva ske. Deras slutsats är att en allvarlig diskussion om minoritetspolitikens övergripande ekonomi behöver komma till stånd. En sådan diskussion behöver baseras på en seriös ekonomisk analys som tar hänsyn till vilka kostnader som uppstår om minoritetspolitikens språkliga och kulturella mål skall uppfyllas.

Rörande implementeringsproblemen anför forskarna att mycket av det som anges i minoritetslagstiftningen inte genomförs i praktiken. De exemplifierar detta med rätten till modersmålsundervisning:

Så länge denna rätt endast formuleras som en möjlighet som få använder sig av, blir effekterna på minoritetsspråkanvändningen och därmed möjligheterna för språken att leva vidare små. För att intentionerna med bestämmelserna om modersmålsundervisning skall fungera måste aktörer på alla nivåer, centralt, regionalt och lokalt bidra med sin del av det praktiska genomförandet. Så snart någon aktör på någon nivå i stället har negativa attityder till bestämmelserna, hotar svårigheter för genomförandet.17

Implementeringsproblematiken är direkt kopplad till den decentraliserade besluts- och ansvarsordningen i många av de frågor som berörs av minoritetspolitiken. Utfallet av reformen blir mer beroende av enskilda aktörers attityder och värderingar och av deras förståelse av målen med minoritetspolitiken än av vilka bestämmelser som är formulerade i officiella dokument. Forskarnas slutsats är

17 Hyltenstam (2004) s 49

att en vidare analys skulle behöva göras av hur minoritetspolitiken skall kunna genomföras givet den samhällsstruktur och de beslutsprocesser som existerar. Vidare skulle man, enligt Hyltenstam och Milani, behöva överväga om särreglering t.ex. med öronmärkning av medel, skulle behöva införas.

Rörande statens skyldighet att informera om minoriteters rättigheter och skyldigheter anser forskarna att strategier för en klar och pedagogisk förmedling om vad minoritetspolitiken och minoritetspråkspolitiken gäller behöver utarbetas. Vidare behöver det allvarligt övervägas på vilka vägar alla berörda på olika nivåer, från myndigheter till enskilda personer, kan nås av informationen.

Forskarna noterar att den svenska rapporteringen till Europarådet typiskt anger vilka lagliga rättigheter minoriteterna har och att man inte tar ställning till om det praktiska genomförandet är framgångsrikt eller ej. Detta uppfattas som ett passivt förhållningssätt från regeringens sida. Ett mer aktivt sätt att arbeta vore att i stället redovisa det praktiska genomförandet av relevanta regelverk. Sverige bör därför i framtiden i sin rapportering redovisa hur det faktiska utfallet är snarare än de möjligheter som formuleras i lagar och bestämmelser.

Slutligen konstaterar forskarna att det föreligger stora skillnader mellan de nationella minoriteterna. Det är dock mycket svårt att få en klar bild av respektive minoritet eftersom minoriteterna i allmänhet behandlas tillsammans. Forskarnas slutsats är att varje grupp bör analyseras enskilt i förhållande till konventionerna och att grupperna även redovisas separat i framtida rapportering till Europarådet.

4.5.2. Elenius andra rapport

Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet har på konstitutionsutskottets uppdrag på nytt undersökt vad som har hänt i förvaltningsområdena efter lagarnas införande och vilket det faktiska utfallet av användningen av minoritetsspråken har blivit.18 Rapporten behandlar dels resultaten av de åtgärder som myndigheterna vidtagit, dels vilken betydelse det har för medborgare som tillhör en nationell minoritet att bo inom ett förvaltningsområde. Elenius har

18 Lars Elenius. ”Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004”, (2004)

använt sig av kriterierna identitet, effektivitet19 och deltagande20 för att analysera mötet mellan medborgare och myndighet. Här kommer särskilt sådant som tillkommit sedan Elenius tidigare undersökning av förhållandena i förvaltningsområdena att nämnas (se avsnitt 4.4.2).

Rörande identitet kommer bland annat följande fram i Elenius undersökning. Minoritetsspråken har haft en mycket stor betydelse för upprätthållandet av en särpräglad minoritetsidentitet. Det finns dock stora svårigheter i upprätthållandet av minoritetsspråken, särskilt för samiska och meänkieli. Elenius beskriver faktorer som påverkar språkbytesprocessen för minoritetsspråken:

Det finns demografiska faktorer som talar mot minoritetsspråkens fortlevnad, liksom den allmänna moderniseringen och standardiseringen i samhället, som gynnar övergripande och centraliserade lösningar. En viktig samhällelig faktor bakom minoritetsspråkens försvagade ställning är också den tidigare avsaknaden av en minoritetspolitik som gynnar bevarandet av minoritetsspråken. Samerna och tornedalingarna lärde sig varken att läsa eller skriva på sina respektive språk. Samtidigt övergick många familjer till att lära sina barn uteslutande svenska, som en språklig strategi för att underlätta för barnen att ta sig fram i det svenska samhället. För sverigefinnarna är prognosen för upprätthållandet av minoritetsspråket bättre. Det beror bl.a. på närheten till Finland där det finska språket är majoritetsspråk och har en hög status sedan lång tid tillbaka som ett officiellt statsbärande språk. Det har inneburit att finska språket har moderniserats i takt med samhället på ett helt annat sätt än samiska och meänkieli.21

En stor andel av dem som tillhör nationella minoriteter använder minoritetsspråket i hemmet och ute i samhället, men trots detta använder endast en mindre del språket i kontakter med myndigheter. Bland dem Elenius intervjuat anses de främsta hindren för genomförande av språklagarna olika språkliga hinder och psykologiska hinder. Det svenska språket har dominerat i det offentliga livet under lång tid. Elenius skriver:

19 Effektivitet betecknar Elenius som institutionell förmåga att förverkliga lagstiftningens innehåll. Han har använt sig av två olika aspekter av effektivitetskriteriet, dels språkanvändarnas upplevelse av hur effektivt deras ärenden blir behandlade på det ena eller det andra språket, dels myndigheternas kapacitet att tillmötesgå minoriteternas möjligheter att tala sina egna språk i kontakter med myndigheter. Elenius (2004) s 25 20 Deltagande handlar enligt Elenius i det här sammanhanget om individens och gruppens möjligheter till deltagande i den samhälleliga processen genom sitt minoritetsspråk. Ett meningsfullt deltagande kännetecknas av att språkanvändaren känner att han eller hon har nytta av att använda sitt språk. Elenius (2004) s 25 21 Elenius (2004) s 9

Det finns också en identitetsaspekt som berör användningen av minoritetsspråken i kontakt med myndigheter. Språkets allmänna roll och status i samhället kan inte skiljas från användningen i kontakten mellan medborgare och myndigheter. Av utredningen har framkommit att användningen av minoritetsspråk är betydligt lägre i kontakt med myndigheter än i det privata livet och ute i samhället i övrigt. En viktig orsak till detta är det faktum att det svenska språket har dominerat i det offentliga livet under så lång tid. Det har inneburit att samer och tornedalingar fått en kluven språklig identitet.

Det egna minoritetsspråket har betraktats som ett privat och familjärt språk som inte haft någon nytta i det offentliga samhället. De aktiviteter som hört samman med utnyttjandet av medborgerliga rättigheter har varit förknippade med användning av svenska. Det gäller exempelvis kontakten med myndigheter och aktiviteter i det civila samhället som varit förknippade med exempelvis kontraktsskrivande eller protokollskrivning. Minoriteten har därför fått dubbla språkliga identiteter, dels en privat minoritetsspråkig identitet, dels en medborgerlig svenskspråkig identitet.22

Den kluvna identiteten har, enligt Elenius, i sin tur påskyndat tillbakagången för minoritetsspråken. Ur identitetsperspektiv verkar det som att minoritetspråkslagstiftningen på ett kraftfullt sätt har ökat minoriteternas deltagande och möjligheter till inflytande. För att utveckla de nationella minoriteternas identitet genom språklagstiftning krävs både långsiktiga och kortsiktiga insatser. På lång sikt krävs stora insatser för att öka minoriteternas synlighet i samhället och inom förvaltningar och myndigheter, t.ex. att minoritetsspråken ingår som en del i den regionala och lokala identiteten, att information om minoriteterna och deras språk riktar sig till samhället i stort och att de får plats inom kultur och massmedia. På kort sikt handlar det om att skapa en myndighetskultur som är bejakande till användning av minoritetsspråken samt att synliggöra och höja statusen hos minoritetsspråken inom förvaltning och myndigheter.

Elenius har även använt sig av kriteriet deltagande och han konstaterar att efterfrågan på minoritetsspråken har ökat något sedan år 2000. Mest har efterfrågan ökat för meänkieli och finska i de södra delarna av Tornedalen, medan efterfrågan på samiska är stort sett oförändrad.

Elenius påpekar att en avgörande förutsättning för ett effektivt användande av lagarna är att både språkanvändarna och myndighetspersonerna på ett tillfredställande sätt behärskar språken. Bland

22 Elenius (2004) s 94. Tornedalingars attityd till meänkieli har bl.a. diskuterats av Hyltenstam i SOU 1997:192 bilaga 3 s 381

de intervjuade minoritetsspråkanvändarna anges språkliga svårigheter av olika slag vara det största hindret mot att använda lagarna, både bland medborgarna och myndighetspersonerna. Bland myndighetspersoner är språkkunskaperna i allmänhet högre på finska och meänkieli än samiska.

I Elenius undersökningar bedömer myndigheterna att den egna kompetensen med nuvarande språkkompetens bland personalen är relativt hög på lokal nivå inom alla tre språken. Inom finska och meänkieli bedöms nivån vara relativt hög även på regional/nationell nivå. Myndigheternas förmåga att uppfylla lagens krav är i allmänhet betydligt sämre på samiska än finska och meänkieli. Inom det samiska förvaltningsområdet kan 18 procent av de lokala myndigheterna ge muntligt besked på samiska. Inom det finska/ tornedalska förvaltningsområdet är motsvarande andel 24 procent för finska och 27 procent för meänkieli. Bland myndigheterna kan muntligt besked lämnas på samiska vid 5 procent av domstolarna och på finska och meänkieli vid 10 respektive 16 procent av domstolarna.

Elenius har även samlat in information från kommunanställda i Jokkmokks och Haparanda kommuner. Endast 6 procent av de kommunanställda som besvarat enkäten i Jokkmokk uppgav att de talar och förstår samiska. Motsvarande andel i för finska var 60 procent och 40 procent för meänkieli i Haparanda.

Elenius konstatera att den låga språkkompetensen i samiska bland personalen i Jokkmokk leder till att de samisktalande i mindre grad försöker använda sitt modersmål i kontakt med myndigheter. Samiskan är på samtliga områden marginaliserad som minoritetsspråk inom den kommunala förvaltningen. Över 76 procent av de tillfrågade kommunaltjänstemännen i Jokkmokk uppger att det största språkliga hindret för språklagens genomförande är att de inte kan tala samiska.

Finska språket i Haparanda hamnar högst av de tre minoritetsspråken, följt av meänkieli, vad gäller servicegrad och effektivitet i kommunikationen. Enligt de kommunanställda som tillfrågats anges det största hindret för både finska och meänkieli vara att facktermer saknas på minoritetsspråket.

Elenius jämför de tre språkens ställning i de jämförda kommunerna och konstaterar:

Jämförelsen visar att finska och meänkieli har en mycket stark ställning inom den kommunala förvaltningen i Haparanda kommun. I Jokkmokks kommun har samiskan en motsvarande svag ställning. Låg

språkkompetens bland personalen och frustration hos de samisktalande leder till en ond cirkel som innebär ett osynliggörande av det samiska språket i Jokkmokk. På så vis förvandlas kompetensbristen i samiska till upplevt icke-behov hos de anställda. I Haparanda är det istället så att närheten till Finland, likheten mellan finska och meänkieli och den höga andelen sverigefinnar och tornedalingar gör att minoritetsspråken stödjer varandra.23

En del av skillnaderna förklarar Elenius med bl.a. att den finska inflyttningen till Haparanda stärkt finska språket och meänkielis ställning inom den kommunala förvaltningen. Antalet personer med minoritetsspråklig kompetens är fler i Haparanda än i Jokkmokk. De anställdas attityd till minoritetsspråk påverkar användningen:

Lagen verkar ha låg legitimitet bland de tillfrågade tjänstemännen i Jokkmokks kommun. De tror att lagen till viss del har betydelse för att öka samernas självkänsla för den egna minoritetskulturen, men att lagen i mycket liten grad har någon praktisk betydelse för samerna i myndighetsärenden.24

Enligt Elenius kan effektiviteten stärkas genom att satsa på ökad språklig kompetens både hos individer och myndigheter, t.ex., genom inrättande och utveckling av språkråd, uppmuntran och fortbildning av personal, information om lagarnas innehåll och anställning av personal med kompetens i minoritetsspråk.

För att kunna jämföra med tidigare resultat har Elenius i en enkätundersökning ställt frågor till förvaltningsmyndigheter. Hans slutsats är att utfallet visar på en betydande minskning i andelen myndigheter som inte haft någon efterfrågan på minoritetsspråken. Den mest dramatiska förändringen har skett för finska men även de två andra språken visar en betydande förändring.25 Elenius har bl.a. undersökt i vilken omfattning personalen vid myndigheten talar respektive minoritetsspråk. Resultaten framgår av tabellen.

23 Elenius (2004) s 13 24 Elenius (2004) s 13 25 Elenius (2004) s 71

Myndigheter som har personal som talar minoritetsspråk (%)

Källa: Elenius (2004) s 74 tabell 20 ”reg./nat.” = regionala och nationella myndigheter

Elenius konstaterar att omkring hälften av de lokala myndigheterna inte har personal som talar samiska:

Detta är en mycket hög andel och ett stort hinder för att lagen ska fungera på ett tillfredställande sätt. Det betyder att varje gång någon vill använda samiska måste den personen ordna med tolk. Om man då är tvåspråkig, som så gott som alla samer är i dag, vill det till en viljeansträngning för att engagera en tolk. I lokalsamhället känner människor till de olika myndigheterna relativt bra. Redan insikten att ingen på myndigheten talar samiska är tillräcklig för att avstå från att använda minoritetsspråk.26

(Jag vill i detta sammanhang poängtera att det inte föreligger någon skyldighet för den enskilde att ordna med tolk. Myndigheten skall ge den service lagen föreskriver på minoritetsspråket. Om man inte har egna språkkunskaper får myndigheten anlita en tolk.)

Förhållandet för finska och meänkieli är mycket bättre. Där är språkkompetensen väl tillgodosedd eftersom det finns personal som behärskar båda språken.

Elenius visar vidare att det både bland lokala och regionala/nationella myndigheter verkar finnas en viss uppmuntran till den personal som behärskar minoritetsspråk. Han illustrerar resultaten i en tabell:

26 Elenius (2004) s 74

Samiska

Finska

Meänkieli

Kommun/ område

Ja Nej Vet

ej

Ej up.

Ja Nej Vet ej

Ej up.

Ja Nej Vet ej

Ej up.

Arjeplog

50,0 50,0 0 0 - - - - - - - -

Jokkmokk

44,4 55,6 0 0 - - - - - - - -

Gällivare

25,0 50,0 0 25,0 60,0 30,0 0 0 70,0 30,0 0 0

Kiruna

35,7 50,0

0 14,3 69,2 30,8

0 0 69,2 23,1 0 7,7

Pajala

- - - - 100 0 0 0 100 0 0 0

Övertorneå

- - - - 100 0 0 0 85,7 14,3 0 0

Haparanda

- - - - 100 0 0 0 100 0 0 0

Reg./nat.

14,7 70,6 8,8 5,9 73,5 20,6 2,9 2,9 52,9 41,2 2,9 2,9

Värderingar av personalens kompetens i något av minoritetsspråken, efter hur många myndigheter som nämner dem som en del i personalpolitiken (%)

Källa: Elenius (2004) s 75 tabell 21

Elenius noterat att för att lagarna skall fungera krävs att servicenivån når en viss nivå, dvs. att det inte tar för lång tid att behandla ett ärende på minoritetsspråket jämfört med svenska. Elenius har särskilt frågat om servicenivån och hans resultat framgår av följande tabell.

Myndig-

hetens geografiska lokalisering

Allmän uppmuntran

Möjlighet till språkförkovring i tjänsten

Tillskott i lönen

Inget särskilt sätt

Ingen per- sonal talar min.språk

Ej uppgift

Lokala förv.omr.

27,0 17,6 6,8 39,2 9,5 0,0

Region./ nationell

25,0 15,0 2,5 40,0 15,0 2,5

Bemötande för den som kontaktar myndigheten/förvaltningen på samiska, finska eller meänkieli, efter hur många myndigheter som nämner åtgärden (%)

Källa: Elenius (2004) s 76 tabell 22

Det finns även anledning att ta upp en del av Elenius resultat rörande genomförda informationsinsatser som gjorts inom förvaltningsområdena. I den ursprungliga undersökningen framkom bl.a. synpunkter rörande bristen på skriftlig information på myndigheterna, bristen på dialog med minoritetsorganisationerna och minoriteternas upplevda oförmåga att ta del av information i media. Elenius konstaterar i sin nya rapport att de lokala myndigheterna använder sig betydligt mer av information i myndigheternas egna lokaler samt av riktad skriftlig information till hushållen. De regionala/nationella myndigheterna anger i betydligt högre grad att ingen särskild information sker.

Myndighet efter

språk, kommun samt reg/nat lokalisering

Svar lika snabbt som på svenska

Får åter- komma senare för svar

Måste ta med tolk för direkt service

Muntligt beslut kan fås

Skriftligt beslut kan fås

Ej uppgift

SAMISKA

21,3 27,9 24,6 18,0 8,2 0

Arjeplog 38,5 23,1 15,4 23,1 0 0 Jokkmokk 18,8 25,0 18,8 25,0 12,5 0 Gällivare 0 54,5 36,4 0 9,1 0 Kiruna 23,8 19,0 28,6 19,0 9,5 0 Reg./nationella myndigheter

0,0 25,9 37,0 9,3 14,8 13,0

FINSKA 38,9 10,0 7,8 24,4 18,9 0

Gällivare 21,4 28,6 21,4 14,3 14,3 0 Kiruna 36,4 18,2 18,2 13,6 13,6 0 Pajala 37,5 6,3 0 31,3 25,0 0 Övertorneå 43,8 0 0 37,5 18,8 0 Haparanda 50,0 0 0 27,3 22,7 0 Reg./nationella myndigheter

17,1 20,0 17,1 18,6 22,9 4,3

MEÄNKIELI

44,0 8,3 4,8 27,4 15,5 0

Gällivare 38,5 23,1 15,4 15,4 7,7 0 Kiruna 40,9 18,2 9,1 18,2 13,6 0 Pajala 43,8 0 0 31,3 25,0 0 Övertorneå 38,5 0 0 46,2 15,4 0 Haparanda 55,0 0 0 30,0 15,0 0 Reg./nationella myndigheter

15,6 21,9 18,8 20,3 18,8 4,7

Information till allmänheten om de nya lagarna, efter de informationsåtgärder som nämnts av respektive myndighet %

Källa: Elenius (2004) s 79 tabell 25, n= 24

Elenius kommentar till tabellen: a= information i myndighetens egna lokaler, b= riktad skriftlig information till hushållen, c= muntlig information i verksamheten, d= riktad information till minoritetsorganisationer, e= på myndighetens/förvaltningens hemsida, f= genom meddelande i myndighetens/förvaltningens telefonsvarare, g= inte alls, h= på annat sätt, i= ej uppgift, N= Summa.

Elenius konstaterar att information som lämnas verkar var allmänt hållen. Han finner det anmärkningsvärt att bara 10 procent av samtliga myndigheter anger att de informerar genom myndighetens/förvaltningens hemsida. Detta tolkar han som att frågan inte har någon hög informationsprioritet. En stor andel av de tillfrågade anger också att ingen information över huvud taget ges.

Rörande användningen av statsanslagen konstaterar Elenius att det funnits en osäkerhet bland kommunerna om hur de ekonomiska medlen skall användas. Önskemål har framförts om att få använda statsbidraget till merkostnader som har stor betydelse för den enskilde minoritetsspråkanvändaren, men som inte följer direkt av lagstiftningen. Kommunerna och landstinget har disponerat det fördelade statsbidraget på det sätt man funnit lämpligt utifrån gällande förordning.

Kommunerna har gjort olika tolkningar av hur medlen kan användas. Vissa av kommunerna, bl.a. Jokkmokk och Pajala, har ansett att statsbidraget kunde användas till stöd för konst och kultur och inte bara till ren myndighetsutövning om det ansetts främja minoritetsspråken. En mer restriktiv tolkning av användningen, har enligt Elenius tillämpats av bl.a. Kiruna och Gällivare, där medlen

Myndighetens geografiska lokalisering

a b c d e f g h i

N

Lokala myndigheter

11 10 25 5 9 0 17 4 3 84

% 13,1 11,9 29,8 6,0 10,7 0 20,2 4,8 3,6 100

Regionala/ nationella

3 1 8 2 4 0 17 2 3 40

% 7,5 2,5 20,0 5,0 10,0 0 42,5 5,0 7,5 100

endast använts för merkostnader för själva myndighetsutövningen.27 Detta har bl.a. resulterat i att Gällivare kommun under åren 2000–2003 endast förbrukat 90 000 kronor av det totala statsbidraget på drygt 3 miljoner kronor, resten har fonderats.28 Elenius skriver:

De ovanstående exemplen visar på spännvidden i den kommunala tillämpningen av minoritetsspråkslagarna. En osäkerhet i förordningen om statsbidragen mellan, å ena sidan strikta insatser för att täcka merkostnaderna som uppkommit på grund av lagen, å andra sidan målsättningen att verka för ett långsiktigt stöd för bevarandet och utveckling av minoritetsspråken och minoriteternas kultur. Det har varit upp till de kommunala tjänstemännen att tolka var tyngdpunkten skall ligga.29

Rörande landstingets verksamhet konstaterar Elenius att språklagarna endast gäller inom den del av verksamheten som är knuten till myndighetsutövning. Detta förhållande har dock inte uppmärksammats av de intervjuade språkanvändarna (minoriteterna) och inte heller av dem som arbetar inom vården. De statliga medlen inom minoritetspolitiken har av landstinget använts till bl.a. översättning av en broschyr rörande rullstolar, översättning av texter rörande olika slags avgifter inom verksamheten, översättning av information i telefonkatalogen.

4.5.3. Mina kommentarer

De gjorda utvärderingarna visar att riksdagens beslut att, dels erkänna de fem nationella minoriteterna och deras språk, dels införa två nya språklagar rörande samiska, finska och meänkieli, har haft en statushöjande effekt på minoritetsspråken. Som Hyltenstam och Milani påpekar är det oerhört viktigt att konventionerna gett de nationella minoriteterna större legitimitet i deras strävanden och att förståelsen för minoriteternas behov ökat i majoritetssamhället. De nationella minoriteterna har även fått större inflytande i frågor som berör dem. Sverige har därmed tagit det första stegen mot att uppfylla åtagandena i Europarådets minoritetskonventioner.

Kommunerna har en central roll i genomförandet av minoritetspolitiken. Många av de beslut som påverkar enskilda medborgare som tillhör nationella minoriteter i vardagen fattas på lokal nivå,

27 Elenius (2004) s 84– 28 Elenius (2004) s 87 29 Elenius (2004) s 88

det kan t.ex. röra äldreomsorg, kulturfrågor, förskola och skola. En förutsättning för att minoritetspolitiken skall kunna genomföras är att de som har att omsätta politiken, beslutsfattare och tjänstemän på lokal, regional och nationell nivå, har tillräckliga kunskaper och förståelse varför minoriteterna behöver skydd och stöd. Samtidigt måste framför allt kommunerna ges tillräckligt stöd från statens sida i detta arbete, framför allt när det gäller tillgänglighet till mer kunskap om konventionerna och till viss del även metodstöd för arbetet med minoritetsfrågor.

De rapporter som konstitutionsutskottet låtit ta fram visar att det finns en viss tveksamhet ute i kommunerna, främst i hur minoritetspolitiken skall omsättas i praktiken. En del kommuner har arbetat på ett mycket aktivt sätt medan andra kommuner varit mer försiktiga. De gjorda utvärderingarna visar även på att bristande engagemang och en låg ambitionsnivå på det lokala planet får förödande effekter på implementeringen.

Genomförandet av minoritetspolitiken har dock inte varit problemfritt. Mycket återstår att göra innan språklagarna tillämpas på ett avsett sätt och innan de berörda nationella minoriteterna fullt ut kan nyttja de rättigheter de garanterats. Om man granskar de resultat, som Elenius fått fram i sina undersökningar, framträder en tydlig bild för respektive minoritetsspråk. Elenius konstaterar att situationen numera är något bättre än när han gjorde sin första uppföljning av reformen.

Möjligheterna för enskilda att använda sig av minoritetsspråken blir begränsade om det inte finns personal på myndigheterna som behärskar respektive språk. Elenius resultat rörande personal på kommunal nivå är delvis nedslående. För samiskans del ser språkkunskaperna på kommunal nivå ut på följande sätt.

Figur 1. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Andelen kommunala myndigheter där någon behärskar samiska uppgår till 50 procent i den kommun där läget är bäst, Arjeplog. För Gällivare kommun är resultatet mycket lågt, endast 25 procent av de kommunala myndigheterna har någon som talar samiska. Frågan är vad kommunerna avser att göra för att förbättra situationen. Om läget ser ut på detta sätt i kommunerna, måste kommunen i det enskilda fallet förlita sig på att det finns tolkar tillgängliga på samiska, när behovet uppstår. Möjligheterna att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdet nyanseras ytterligare om man jämför språkkunskaperna på kommunal nivå med Elenius resultat rörande servicegrad på respektive språk.

Kommunala myndigheter som har personal

som talar samiska

0 10 20 30 40 50 60

Arjeplog Jokkmokk Gällivare Kiruna

kommun

pr oc e n t

Ja Nej Ej uppgift

Figur 2. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 22, Elenius (2004)

Det finns en tydlig koppling mellan språkkunnig personal och möjligheten att ge den service som minoritetsspråkslagarna föreskriver. Enligt lagen om rätt att använda samiska skall muntligt svar kunna lämnas på samiska i frågor som rör myndighetsutövning. Notera att det av Elenius siffror inte framgår om det är frågan om specifikt myndighetsutövning. Sannolikt rör det sig om service i allmänhet. Resultaten måste tolkas med beaktande av detta. Notera också att möjligheten för enskilda att få ett skriftligt svar på minoritetsspråken finns bland Elenius svarsalternativ. De svenska minoritesspråkslagarna innefattar ingen skyldighet att avfatta skriftliga beslut på minoritetsspråk. I några av kommunerna finns det dock enligt Elenius resultat möjlighet att få ett skriftligt beslut på minoritetsspråk, vilket är mycket glädjande.

”Muntligt beslut”30 kan, enligt Elenius resultat, lämnas i 25 procent av fallen i Jokkmokks kommun, 23 procent i Arjeplogs kommun, samt 19 procent i Kiruna kommun. I Gällivare kommun kan sådant beslut inte fås alls på samiska, enligt de resultat Elenius fått fram.

I Arjeplogs kommun, där hälften av de kommunala myndigheterna har någon som behärskar samiska, är servicegraden på sa-

30 Sannolikt avser Elenius muntlig översättning av ett skriftligt beslut..

Tillgänglig service på samiska

0 10 20 30 40 50 60

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

pr ocent

Arjeplog Jokkmokk Gällivare Kiruna

miska högst. Svar kan nämligen lämnas lika snabbt som på svenska i 38,5 procent av fallen. Allra sämst verkar servicen vara i Gällivare kommun där enskilda uppmanas att återkomma senare för att få svar (54 procent) och att ta med egen tolk för att få ärendet uträttat (36 procent). Som påpekats tidigare åligger det myndigheten att skaffa tolk, inte den enskilde. Förklaringen till att tjänstemän uppmanar enskilda att ta med tolk kan vara att de som svarat på Elenius enkätundersökning inte har haft tilläckliga kunskaper rörande kommunens skyldigheter enligt minoritetsspråklagarna.

De ovan beskrivna resultaten är så nedslående att den kommunala servicen knappast kan anses uppfylla lagens krav på service på samiska.

För finska och meänkieli är Elenius resultat bättre. I Pajala, Övertorneå och Haparanda är personalens språkkunskaper goda. I Gällivare och Kiruna finns det utrymme för förbättring på en del myndigheter.

Figur 3. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Graden på tillgänglig service på finska varierar mellan kommunerna. ”Muntligt beslut” kan lämnas i varierande grad i samtliga kommuner. Värdena är dock låga både i Gällivare och Kiruna. I Gällivare lämnas svar lika snabbt på finska i bara 21 procent av fal-

Kommunala myndigheter som har personal

som talar finska

0 20 40 60 80 100 120

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

kommun

proc e n t

Ja Nej Ej uppgift

len och enskilda uppmanas att återkomma senare (28 procent) och ta med egen tolk (21 procent) i många fall.

Figur 4. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 22, Elenius (2004)

Möjligheterna att få service lika snabbt som på svenska och möjligheten att få ett muntligt beslut förefaller bäst för meänkieli. Andelen myndigheter med personal som kan meänkieli är relativt hög. ”Muntligt beslut” kan fås på meänkieli i samtliga kommuner, dock i varierande grad, som lägst i 15 procent av fallen i Gällivare och som högst i 46 procent av fallen i Övertorneå. Servicegraden är dessutom relativt hög i samtliga kommuner, i 38–55 procent av fallen kan svar lämnas lika snabbt på meänkieli som på svenska.

Tillgänglig service på finska

0 10 20 30 40 50 60

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

procent

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

Figur 5. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Figur 6. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 22, Elenius (2004)

För statliga myndigheters del ser läget ännu sämre ut för språkkunskaper i samiska. Endast 14 procent av myndigheterna har personal som talar samiska. Den tillgängliga servicen på samiska blir därmed

Kommunala myndigheter som har personal

som talar meänkieli

0 20 40 60 80 100 120

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

kommun

procent

Ja Nej Ej uppgift

Tillgänglig service på meänkieli

0 10 20 30 40 50 60

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

pr ocent

Gällivare Kiruna Pajala Övertorneå Haparanda

också lidande. ”Muntligt beslut” på samiska kan endast ges i 9 procent av fallen och ett ärende kan över huvud taget inte uträttas lika snabbt som på svenska. I 25 procent av fallen uppmanas enskilda att återkomma senare och i 37 procent av fallen måste egen tolk tas med om man vill få ärendet uträttat omgående. Situationen är något bättre för finska och meänkieli. Språkkunnig personal finns på många ställen, men servicegraden verkar trots det vara låg. ”Muntligt beslut” kan endast lämnas i 18 procent av fallen på finska och i 20 procent av fallen på meänkieli. Anledningen till detta är oklar. Möjlighen kan det vara så att den språkkunniga personalen inte är rätt placerad på myndigheten.

Figur 7. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Statliga regionala och nationella myndigheters

personal som talar minoritetsspråk

0 20 40 60 80

Ja

Nej

Vet ej Ej uppgift

svarsalternativ

pr ocent

samiska finska meänkieli

Figur 8. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

En slutsats som kan dras av Elenius resultat är att kommunerna och de statliga myndigheterna måste överväga att rekrytera ytterligare språkkunnig personal för att klara minoritetsspråkslagarnas krav. En annan lämplig åtgärd torde vara att koncentrera befintliga språkresurser på ett bättre sätt. Språklagarna ger möjligheter att förlägga minoritetsspråklig service till bestämda platser och bestämda tider. Kvaliteten på den tillgängliga servicen skulle därmed kunna höjas avsevärt redan med befintliga resurser. Ingen enskild skall behöva återkomma senare eller ta med egen tolk för att få sitt ärende uträttat. En sådan lösning kräver också att myndigheten är mycket tydlig med den information som går ut till allmänheten om tillgänglig service på minoritetsspråk.

Myndigheterna bör också överväga hur de på ett bättre sätt tar till vara personalens språkkunskaper. Elenius resultat visar tydligt att möjligheterna att uppmuntra personalens användning av minoritetsspråken i tjänsten kan ökas avsevärt. I 39 (kommuner) respektive 40 (statliga myndigheter) procent av fallen får personalen ingen som helst positiv uppmuntran. Allmän uppmuntran lämnas i 27 respektive 25 procent av fallen. Möjlighet till språkförkovring i tjänsten nämns av 17 respektive 15 procent av de tillfrågade myndigheterna. Tillskott på lönen verkar knappast användas. Det förekommer endast hos 6 procent av de kommunala myndigheterna

Tillgänglig service hos statliga myndigheter

0 5 10 15 20 25 30 35 40

svar lika

snabbt

återkom

senare

ta med

tolk

muntligt

beslut

kan fås

skriftligt

beslut

kan fås

ej uppgift

åtgärd

pr ocent

samiska finska meänkieli

och 2 procent av de statliga myndigheterna. Uppenbarligen finns det ett antal underutnyttjade möjligheter för att öka personalens kunskaper i minoritetsspråk och att ge anställda incitament att använda minoritetsspråk i tjänsten.

Av Elenius rapport framgår att bristen på information gentemot brukarna allt jämt är ett problem, även om arbetet gått framåt. Elenius visar att 20 procent av de lokala myndigheterna och 42 procent av de regionala/nationella myndigheterna inte informerar allmänheten på något sätt om minoritetsspråkslagarna. Av följande tabell framgår de vidtagna åtgärderna.

Figur 9. Tabellen bygger på Elenius resultat, tabell 25, Elenius (2004)

Myndigheters information till allmänheten on

minoritetsspråkslagar

0 10 20 30 40 50

information i egna lokaler riktad skriftlig

information

muntlig information i verksamheten

riktad

information till organisationer

hemsida

telefonsvarare

inte alls

på annat sätt

ej uppgift

åtg ä rd

procent

statliga kommunala

Som framgår av Elenius resultat skulle avsevärda förbättringar kunna göras med relativt enkla och kostnadseffektiva medel. Att myndigheter informerar om möjligheten att använda minoritetsspråk skall vara en naturlig del i verksamheten och myndighetens bemötande av enskilda.

Om det är så som Hyltenstam och Milani påpekar, att vissa kommuner av minoriteterna upplevs göra ”passivt motstånd” mot att utveckla sin service, så är detta givetvis mycket olyckligt och helt i strid med Sveriges åtaganden enligt Europarådskonventionerna. Frågan om attityder och kunskaper är av central betydelse för om implementeringen skall vara framgångsrik. Bristande engagemang och dåliga kunskaper måste motverkas genom utbildning och information.

Det kan noteras att Europarådet har kritiserat Sverige just på den grunden att implementeringen på lokal nivå varit bristfällig och den centrala statliga styrningen varit liten. För att komma till rätta med problemen måste således åtgärder sättas in på det lokala planet. Samtidigt måste budskapet från centralt håll vara mycket tydligt.

Kunskaper om Sveriges åtaganden enligt minoritetskonventionerna måste på ett mycket tydligare sätt överföras till beslutsfattare och tjänstemän som möter enskilda minoritetsmedborgare. Ansvaret för detta ligger inte på de nationella minoriteterna. Om det är så att kommuner, myndigheter m.fl. inte klarar av att garantera enskilda minoritetsmedborgare rätt att använda sitt modersmål på sätt som lagen anger, måste man även överväga starkare statlig styrning och även införande av sanktionsmöjligheter. Förverkligande av rättighetslagstiftning får aldrig bli föremål för godtyckligt eller slumpmässigt genomförande.

Minoriteternas möjligheter till inflytande är alltjämt är mycket begränsade. På lokal nivå kan förhållandena skilja sig avsevärt från kommun till kommun. Befintliga samrådsförfaranden upplevs inte som tillräckliga av minoriteterna själva, även om det ges uttryck för viss tacksamhet över att situationen har förbättrats. På detta område återstår mycket att göra.

Konstitutionsutskottets utvärderingar visar dock på en positiv trend när det gäller kommunernas förståelse för minoritetsfrågorna. Situationen förefaller vara något bättre enligt konstitutionsutskottets utvärderingsrapporter jämfört med tidigare utvärderingar. I flera av kommunerna arbetar man i dag aktivt med minoritetsfrågorna, bl.a. med att ta fram minoritetspolitiska handlingsplaner. Detta har även kommit fram i de yttranden som kommu-

nerna lämnat till utredningen (se nedan avsnitt 4.7). När minoriteternas självförtroende och kunskaper om minoritetsrättigheterna ökar, ökar sannolikt även efterfrågan på tjänster på minoritetsspråket. Det är just denna typ av positiv spiral som på sikt skall höja statusen på minoritetsspråken och därmed även trygga språkens framtid. I avsnitt 6 återkommer jag till hur en del av dessa lärdomar från förvaltningsområdena kan användas konkret i det fortsatta arbetet med minoritetsfrågorna.

Det är viktigt att notera att de utvärderingar som har gjorts på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och delvis även riksdagens konstitutionsutskott (Elenius uppdrag) avser genomförandet av språklagstiftningen som uttryckligen gäller i de sju kommunerna i Norrbotten.31 Sveriges åtaganden enligt ramkonventionen och åtagandena i minoritetsspråkskonventionens del II i gäller dock i hela landet. Frågan om hur Sverige implementerat sina åtaganden i hela landet har inte varit föremål för någon utvärdering. Som kommer att framgå av avsnitt 5 nedan, har Europarådet haft synpunkter på Sveriges implementering av åtagandena. Någon uppföljning av implementeringen av konventionsåtagandena i resten av landet har således inte gjorts. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 6.

4.6. Synpunkter som framkom vid utredningens besök i Norrbotten

För att få en tydligare bild av erfarenheterna från nuvarande förvaltningsområden har utredningen besökt Norrbotten vid två tillfällen för att samla in mer information. Nedan ges en sammanfattning av en del av de synpunkter vi tagit emot.

4.6.1. Besök i Luleå

Utredningen besökte Länsstyrelsen i Norrbottens län i Luleå i juni 2004 och träffade bl.a. landshövdingen, delar av länsstyrelsens arbetsgrupp för minoritetsfrågor, representanter för sverigefinnar i regionen samt forskaren Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet. Vid besöket diskuterades erfarenheter från förvaltningsområdena och många värdefulla synpunkter framkom.

31 Hyltenstams och Milanis uppdrag var utformat på annat sätt se avsnitt 4.5.1

I de utvärderingar som gjorts har man kunnat konstatera att minoriteterna inte använt sig av möjligheten att använda det egna språket i särskilt stor utsträckning. Anledningarna till detta är många. Skall det förhållandet att det inte skett mer hos myndigheterna ses som ett misslyckande? Från länsstyrelsens sida konstaterar man att reformen har haft betydelse för minoriteterna i regionen. Det viktigaste har varit erkännandet och acceptansen av minoritetsspråken. De nya reglerna rörande förvaltningsområden har inneburit aktivitet på området i de berörda kommunerna. Medvetenheten om språken har ökat bland myndigheterna. Redan innan reformen genomfördes, fanns det en tradition hos myndigheterna att ge viss service på dessa språk. Språket har växlat beroende på vem man talat med på myndigheten.

På själva länsstyrelsen har reformen inte betytt så mycket. Anledningen till detta är främst att kontakterna med myndigheten är skriftliga och människor drar sig för att skriva till länsstyrelsen på minoritetsspråket. Länsstyrelsen skulle kunna förbättra ”ingångarna” till myndigheten för användare av dessa språk. Allra svårast har länsstyrelsen haft att hantera kontakter på det samiska språket.

När det gäller förslag till förbättringar anförde länsstyrelsen bl.a. att nuvarande minoritetslagstiftning borde kompletteras med någon form av portalparagraf i förvaltningslagen eller i verksförordningen, enligt vilken myndigheter skall lämna service på minoritetsspråket så långt det är möjligt. Större myndigheter skulle även kunna arbeta med att förbättra servicen på olika sätt. En del myndigheter arbetar i dag med gemensamma nationella telefonväxlar dit man kan vända sig från hela landet. I ett sådant system skulle samtal kunna styras så att frågor på minoritetsspråk besvarades av en ort där språkkompetensen finns. Ett sådant system skulle kunna vara till gagn för minoritetsmedborgare i hela landet.

Från sverigefinskt håll framhölls att det viktiga för gruppen framför allt varit möjligheten att få förskola och äldreomsorg på minoritetsspråket. I förskolan har språket framför allt en viktig identitetsskapande roll. Genom att skapa ytterligare språkdomäner för framtiden ges människor ytterligare incitament för att lära sig språket. Människor förstår att det är viktigt att lära sig språket därför att de kan ha nytta av det i framtiden. Det framfördes också att det varit stora skillnader mellan kommunerna. Det är viktigt att kommunerna undersöker vilka egentliga behov som finns och använder pengarna till rätt saker. Detta exemplifierades med att Gällivare kommun uppfattades ha haft en ödmjuk inställning och

att man utgått från behoven och inte stirrat sig blinda på nuvarande lagstiftning. I detta arbete har man använt sig av den lokala finska föreningens nätverk för att nå sverigefinnarna i kommunen. Vidare framfördes att skolan inte omfattades av nuvarande lagstiftning rörande förvaltningsområden vilket uppfattas som en stor brist.

Enskilda sverigefinnar behöver hjälp med vardagliga saker såsom muntlig hjälp eller tolkhjälp vid läkarbesök eller kontakter med försäkringskassan. Den finska föreningen i Gällivare bistår enskilda med hjälp och får ersättning från kommunen för detta. Det påpekades också att det är viktigt att myndigheterna verkligen ger service på finska och inte på meänkieli. Dessa språk måste hållas isär. Från sverigefinskt håll anser man att den genomförda reformen har haft en identitetsskapande och identitetsstärkande effekt. Statusen på de nationella minoritetsspråken i regionen har härmed höjts.

Från sverigefinskt håll framfördes vidare att det varit svårt att få ut information om reformen till allmänheten. Mycket av den information som gått ut har kanaliserats genom den finska föreningen på orten. Existerande sverigefinska organisationer har redan en etablerad status och man upplever att information som gått ut genom organisationen har nått enskilda i större grad än allmän information. Finska föreningen har på detta sätt varit en bra resurs att använda i sammanhanget och ekonomiska resurser bör avsättas för denna informationsverksamhet till den sverigefinska allmänheten. Enligt länsstyrelsen skulle det ha varit enkelt att kanalisera ut pengar till organisationer som på detta sätt bistår kommunerna.

Det har förekommit organiserat samarbete mellan fyra kommuner i minoritetsfrågorna: Kiruna, Gällivare, Pajala och Jokkmokk. Kommunerna har gått ut med gemensamma annonser för att informera om de nya reglerna och man har arrangerat utbildningar för statliga och kommunala myndigheter. Gemensamma upphandlingar har även gjorts. Vidare har man kartlagt behoven i kommunerna rörande äldreomsorg och barnomsorg. I Jokkmokk har man hållit ett seminarium om äldreomsorg. Många inom personalen i äldreomsorgen behärskar i dag minoritetsspråk, men om tio år kommer situationen att se annorlunda ut när många medarbetare gått i pension. Då kommer det att behövas utbildningsinsatser i minoritetsspråken för att täcka behoven inom äldreomsorgen.

Det framkom även att språkreformen haft en positiv effekt i regionen när det gäller näringslivet. Det uppgavs att ca 10–11 nya företag startats kring kulturfrågor.

Länsstyrelsens representant framhöll att kommunerna är de centrala aktörerna i minoritetsarbetet. Det har varit ett problem att det har saknats långsiktighet i minoritetspolitiken från centralt håll. En tydligare dialog med regeringskansliet hade varit positivt. Om det hade funnits långsiktighet i minoritetspolitiken, hade man kunnat arbeta på ett annat sätt, t.ex. i projektform. För de 500 000 kr Länsstyrelsen fått har man drivit arbetsgruppen, köpt tjänster och ordnat konferenser. Länsstyrelsen har samlat in kunskap och spridit kunskap i minoritetsfrågorna. Det som efterfrågas i dag från fältet är metodstöd och på det området kommer man att försöka bistå kommunerna med utbildning. Det är också viktigt att det finns ett ”bollplank” i minoritetsfrågorna på central nivå.

Forskaren Lars Elenius anförde att de utvärderingar som gjorts visar att resurser skulle behöva tillföras för att man skall kunna ändra på tjänstemännens attityder till minoriteter och den rådande myndighetskulturen. Om man lyfter fram kunskaper i minoritetsspråk så skulle det upplevas ha ett meritvärde. Tjänstemannakulturen håller dock på att förändras. Mångfald uppfattas i allt större utsträckning som något positivt och öppenheten mot minoriteterna har ökat.

Frågan om Europarådets kritik mot den svenska minoritetspolitiken diskuterades. Länsstyrelsen har vidarebefordrat kritiken till kommunerna. Kommunerna kan åberopa att den faktiska efterfrågan varit liten och att man från kommunernas sida vidtagit åtgärder. Samtidigt finns det, enligt länsstyrelsens mening, anledning att fråga sig: på vilket sätt bjuder vi in minoritetsspråkanvändarna till att använda sig av tjänster? Vilka signaler sänder man ut till de potentiella användarna? Många enskilda som vill ha service på det egna språket och som får ett nekande svar kommer knappast att driva frågan vidare. Lagens utformning är sådan att endast en liten del av de tjänster och endast en del av kommunens verksamhet berörs av den nya lagstiftningen. För en enskild kan det vara mycket svårt att veta i vilka situationer det finns en rätt att använda det egna minoritetsspråket. Samtidigt går arbetet framåt i kommunerna och det har blivit ett annat tryck i minoritetsfrågan. Kommunerna arbetar med att ta fram handlingsplaner och medvetenheten har ökat, både hos kommunens medarbetare och minoriteterna. När det gäller äldreomsorgen kan man dock inte vänta på att en efterfrågan uppstår i framtiden. De enskilda minoritetsmedborgarna är svaga kravställare och de har svårt att driva denna fråga vidare. Det är viktigt att nyttja de resurser som redan finns i kommunernas or-

ganisationer. Länsstyrelsens uppfattning är man arbetar aktivt med dessa frågor i kommunerna. Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken bör vara att aktivt arbeta med att förverkliga intentionerna i minoritetspolitiken. Slutligen, det är också viktigt att öka minoriteternas inflytande över frågor som berör dem. Eventuellt bör man överväga om detta inflytande behöver formaliseras på något sätt för att det skall fungera bättre än i dag.

4.6.2. Besök i Kiruna

Utredningen har även besökt Kiruna i november 2004 och träffat den lokala finska föreningen och ett antal sverigefinnar. Från det mötet framkom bl.a. följande synpunkter rörande effekterna av minoritetsspråkslagstiftningen.

Frågan om äldreomsorg på finska uppfattas som oerhört viktig av de lokala sverigefinnarna. En stor del av dem som i dag arbetar inom äldreomsorgen, och även inom hälso- och sjukvården, är äldre och går snart i pension. Bland sverigefinnarna vi träffade finns en stark oro för att de yngre som rekryteras inte behärskar finska i samma utsträckning. Samtidigt kommer behovet av finskspråkig personal att öka i framtiden.

Tillgängligheten till service i kommunen uppfattas som ett problem. För en enskild är det svårt att hitta rätt i den kommunala administrationen när det gäller minoritetsfrågor. Vem bär ansvar för dessa frågor i kommunen? En äldre man vittnade om att han blivit hänvisad från den ena tjänstemannen till den andra och att ingen ville ta ansvar för dessa frågor. Det måste vara lätt att hitta rätt i den kommunala administrationen och kanalerna där man kan använda det egna minoritetsspråket måste vara tydliga för användarna. Det framfördes vidare att enskilda som velat få tag i den finskspråkiga översättningen av lagen om rätt att använda finska och meänkieli inte lyckats med detta, trots att lagen gällt i fem år.

Från den lokala finska föreningen anfördes att det finns behov av att kartlägga de äldre sverigefinnarnas behov i kommunen, men att det saknas pengar för detta ändamål. Finska föreningen skulle kunna bistå kommunen i detta arbete som är viktigt för kommunens fortsatta planering av äldreomsorgen.

Sverigefinnarna vi träffade upplever att det inte ges tillräckligt inflytande i frågor som berör dem. För att en organisation skall kunna ingå i landstingets samrådsarbete krävs att organisationen

har ett visst antal medlemmar. Sverigefinnarna är inte tillräckligt många för att uppfylla kraven på antal medlemmar. Detta har medfört att sverigefinnarna inte getts möjlighet att påverka i frågor som berör dem inom landstinget eller lämna information om den sverigefinska minoriteten.

4.7. Yttranden från kommuner inom förvaltningsområdena

Utredningen har bett samtliga kommuner i förvaltningsområdena att komma in med synpunkter rörande genomförandet av minoritetspolitiken. Nedan redovisas en del av de synpunkter som framkommer i yttranden från Arjeplogs, Haparanda, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommun.32 Det är enligt min mening mycket viktigt att ta vara på de erfarenheter dessa kommuner har från tillämpningen av minoritetsspråkslagarna.

4.7.1. Olika behov – olika åtgärder

Kommunerna har haft olika utgångspunkter för sitt arbete eftersom minoriteternas behov skiljer sig. Kommunerna har också hanterat de minoritetspolitiska frågorna på olika sätt. Som vi sett i bl.a. Lars Elenius rapport till konstitutionsutskottet har vissa kommuner arbetat för aktivt språkfrämjande och använt anslagsmedel även till t.ex. kultur. Andra kommuner har varit mer restriktiva och endast använt avsatta statliga medel till myndighetsutövning.

Pajala kommun anser att de olika minoritetsspråkens historiska bakgrund borde spegla lagstiftarens åtgärder. Språken har fått minoritetsspråksstatus av olika anledningar och det krävs olika åtgärder för att minoriteterna skall ges skydd och för att de skall överleva. För meänkieli i Pajala kommun har det handlat om att ge språket till den yngsta generationen så att den skall kunna kommunicera med den äldsta generationen. Pajala kommun skriver i sitt yttrande:

Pajala kommun anser att arbetet kommit i gång. Kommunens ambition är att återskapa, revitalisera ett språk och en identitet som annars skulle försvinna inom de närmaste 50 åren. Pajala kommun anser att minoritetsspråkslagens tillkomst varit ett mycket viktigt stöd och att

32 Gällivare kommun har även kommit in med synpunkter den 10 maj 2005.

kommunen på den relativt korta tid som lagen funnits hunnit förändra den negativa attityd till det egna språket som den tidigare förda politiken lett till. Pajala kommun vill dock poängtera att återupprättandet av minoritetsspråket har lång väg kvar för att få meänkieli att bli ett språk som används och accepteras i både privat- och offentligt liv.

4.7.2. Åtgärder som vidtagits

Samtliga kommuner anser att de uppfyller kravet på att förskola och äldreomsorg erbjuds åtminstone delvis på minoritetsspråken. Jokkmokks kommun påpekar att förskola och äldreomsorg inrättades i kommunen redan under 1990-talet, dvs. långt innan de nya lagarna antogs. Minoritetsspråken finska och meänkieli talas allmänt av invånarna i kommunerna och service kan därför i allmänhet ges på dessa språk. Det finns även möjlighet att få tolk vid behov. Möjligheterna till service på samiska är inte lika goda i kommunerna.

Rörande områden där kommunerna anser sig ha arbetat framgångsrikt nämner Pajala kommun förskolan. Kommunen har gjort satsningar för att införa meänkieli i förskolan och i skolans verksamhet. I de kommunala skolplanerna finns tydliga målsättningar för meänkieli.

Pajala kommun bedömer att man uppfyller lagens krav, men påpekar samtidigt att det krävs betydligt mer för att uppnå målet att skydda de nationella minoriteterna. Kommunen påpekar också att yngre medarbetare inte behärskar minoritetspråken i samma omfattning som de äldre. Utbildning i minoritetsspråk måste därför planeras in för att kunna erbjudas de anställda som så önskar. Utbildning bör vidare finnas på olika nivåer, från det talade vardagsspråket med inslag av specifika yrkestermer till skriftspråket. Möjlighet till förkovring inom fortsatt utbildning på högskolenivå bör också erbjudas.

Kommunerna har tagit fram eller arbetar med att ta fram minoritetspolitiska handlingsplaner. I december 2004 antog Haparanda kommun ett minoritetspolitiskt program. Programmet har utarbetats av en kommunal arbetsgrupp där representanter från minoriteterna ingått. I programmets inledning skriver arbetsgruppen om kommunens inställning till minoritetsspråken:

Även om man i detta program har haft en problemorienterad utgångspunkt och uttrycket ”problem” ofta förekommer i texten, så är arbets-

gruppens önskemål att språken överhuvudtaget inte ses som ett problem, utan tvärtom som ett av vår kommuns styrkor och rikedomar. Det är oftast inte språket som är problemet, utan det blir ett problem om man vill göra det till ett sådant. Själva problemet kan vara något helt annat. Om ”problem” ändå finns, är det vårt gemensamma problem till vilka det finns gemensamma lösningar.

Mångspråkigheten och den mångkulturella omgivningen är en positiv och för de i Haparanda kommun boende mer förenande än skiljande ting, till exempel för identiteten i förhållande till andra områden. Detta är något man bör vara stolt över. Vår kommun kan vara ett exempel över hur språkpolitiken sköts på ett bra sätt och kommunens representanter bör i olika sammanhang fungera som ambassadörer också vad gäller (minoritets-)språkärenden.

Det minoritetspolitiska programmets syfte är att lyfta fram de områden där minoriteterna anser att utveckling behövs i Haparanda kommun. I programmet föreslås konkreta åtgärder för att förbättra minoriteternas ställning. Haparanda kommun har även tagit fram dokumentet ”Vägen till tvåspråkighet för de finskspråkiga barnen och eleverna” där kommunens tvåspråkighetsmål framgår.

I de kommuner där man samarbetat rörande minoritetsfrågor (se nedan avsnitt 4.7.3) , Jokkmokk, Kiruna, Gällivare och Pajala, gjordes i februari 2000 en kartläggning av samtliga personalgruppers språkkunskaper inom samiska, meänkieli och finska.33

I Jokkmokks kommuns verksamhetsrapport rörande minoritetsspråken nämns ett antal vidtagna åtgärder, bl.a. inventering av utbildnings- och fortbildningsbehovet hos förskole- och skolpersonal; personal inom förskolan och äldreomsorgen har fortbildat sig inom ämnet tvåspråkighet; olika riktlinjer och blanketter har översatts; samisk litteratur, undervisnings- och musikmaterial har införskaffats; medfinansiering av lulesamisk bokbuss; revidering av lulesamisk ordbok etc. Samisk skyltning planeras också i kommunen.

Kiruna kommun anser i sitt yttrande att det är viktigt att göra en distinktion mellan de rättigheter för individen som minoritetsspråklagarna ger och som är ovillkorliga för berörda kommuner och myndigheter och de minoritetspolitiska målen som är av mer allmän karaktär. Rörande minoritetsspråklagarna konstaterar kommunen:

Karakteristiskt för denna lagstiftning är att den är en efterfrågestyrd rättighetslagstiftning inom ramen för kommunal förskola och äldreomsorg. Kommunen var därför tvungen att rusta sig för att möta en efterfrågan som inte var känd på förhand. Vidare var det tidigt uppen-

33 ”Minoritetsspråk inom Jokkmokks kommun – Verksamhetsrapport 2000–2003” s 5

bart att ju mindre andel av befolkningen i kommunen som talar ett visst minoritetsspråk, desto mer omfattande förberedelser och särskilda insatser krävs av kommunen. Kommunens andel av de statliga medlen för merkostnader med anledning av lagarna är å ena sidan relaterade till andelen minoritetsspråktalande. Effekterna av detta finansieringssystem kan innebära tydliga begränsningar i kommunens verksamhet om det visar sig att efterfrågan på de rättigheter lagarna ger skulle öka.

I Kiruna kommun har efterfrågan på tjänster på minoritetsspråken varit mindre än vad som förutsattes initialt. Bland de åtgärder kommunen vidtagit nämns bl.a. att man anställt en särskild samisktalande resursperson. Eftersom efterfrågan på tjänster på samiska varit mycket liten har personen även arbetat med att samordna översättningar av främst skolans och socialförvaltningens informationsmaterial och blanketter samt att sätta upp en kommunal samisk webb-sida. Inom ramen för myndighetsfrågor har kommunen även valt att arbeta med hänvisningsinformation på minoritetsspråken och andra mer övergripande upplysningsåtgärder.

Rörande den kommunala servicen på minoritetsspråk nämner Kiruna kommun att förskoleverksamhet bedrivs på minoritetspråken i kommunen. Även om efterfrågan från föräldrarna på omvårdnad på minoritetsspråk inte varit så stor som förväntat, anser Kiruna kommun, att denna grupp är relativt väl informerad om de rättigheter som finns och att det finns tydliga företrädare för denna grupp. Kommunen bedömer att de största latenta behoven troligen finns inom äldreomsorgen:

Kommunen planerar därför omfattande informationsinsatser och direktintervjuer med brukarna för att utröna om dessa har kunskap om rättigheterna, och om behoven är större än vad som kommit till socialtjänstens kännedom. Inom äldreomsorgen finns också de största framtida farhågorna. I dagsläget är det svårt att rekrytera samisktalande personal, och inför 40-talisternas pensionering och framtida vårdbehov är det uppenbart att det inte kommer att finnas meänkielitalande ungdomar att rekrytera.

Pajala kommun konstaterar att då meänkieli upplevs som ett talspråk har efterfrågan på skriftligt material eller skriftliga översättningar inte varit så stor. Talarna har inte fått någon utbildning i att skriva eller läsa sitt språk. Under 2005 planerar kommunen att ta fram informationsmaterial på meänkieli/finska. Efterfrågan på muntlig information är däremot större. Ett sätt att lösa detta har

varit att kommunalrådet informerar muntligt på kommunens hemsida.

Jokkmokks kommun har informerat samebyarna om minoritetsspråkslagen under 2003. Samebyarna har föreslagit angelägna åtgärder som bl.a. språkmentorer för yngre renskötare, video/talböcker rörande renskötsel och renskötseltermer. I Jokkmokk har information om lagen och dess innehåll även gått ut till samtliga hushåll i kommunen.

Haparanda kommun konstaterar att kommunen skulle ha kunnat vara bättre på skyltning och framtagning av informationsmaterial på minoritetsspråken:

Det ekonomiska stöd vi får för utveckling av minoritetsspråken är långt ifrån tillräckliga för att klara av den kommunala informationen. Översättning av informationsmaterial kräver resurser som vi inte har idag. När det gäller uppskyltning så har kommunfullmäktige beslutat att skyltar i offentliga lokaler skall successivt bytas ut och vara flerspråkiga. Våra hemsidor skall också förnyas.

Bland områden som upplevs som problematiska nämner Pajala kommun inställningen till meänkieli:

Det svåraste problemet är den attityd som många år av undanträngande av språket medför. Det finns fortfarande grupper av medborgare som inte ser meänkieli som ett språk och eftersom meänkieli ännu inte fullt ut standardiserats finns också hela tiden en osäkerhet kring vad som är att betrakta som riktig meänkieli. Inflytandet från finska och svenska som de etablerade språken är stort. Dock har finskan och meänkieli ett stödjande förhållande till varandra.

Pajala kommun har också insett kulturarbetarnas viktiga roll i arbetet med att återskapa språket. Kommunen har även stött Tornedalsteatern ekonomiskt.

Företrädare för Gällivare kommun uppger att samisk förskoleverksamhet erbjuds i kommunen genom sameskolans daghemsverksamhet Skierri och att en förskola kan ta emot finskspråkiga barn. Finskspråkig äldreomsorg uppges utgöra en naturlig del av omsorgen i kommunen och att samisk äldreomsorg planeras för närvarande. Vidare uppges bl.a. följande:

Den största påverkan som införandet av minoritetsspråkslagen har haft i Gällivare över tid är faktiskt den mediala fokuseringen på vad kommunen gör, eller snarare inte gör, för de grupper i samhället som tillhör nationella minoriteter. Det kan tyckas lite märkligt att lyfta fram detta, men faktum är att den mediala exponeringen i hög grad bidragit

till att vi som kommun på ett effektivt sätt har nått ut till de minoritetsspråkliga grupperna i samhället. Detta har i sin tur bidragit till ett ökat engagemang som startat processer i positiv riktning.

Minoritetsspråkslagarna är ju till sin grund relaterad till efterfrågan. För Gällivares del har denna varit låg vilket i sin tur innebär att omsättningen på avsedda medel varit densamma. Detta har lett till en större fokusering på bevarande- och utvecklingsaspekterna. Det politiska engagemanget för minoritetsspråksfrågor har påtagligt ökat från 2003, vilket i sin tur har aktualiserat frågan att fastställa ett politiskt handlingsprogram, vilket också beslutats i Gällivare kommunstyrelsen 2004-04-05.

Under hösten 2004 skall en extern kompetens rekryteras till ett utredningsprojekt som syftar till att mer djuplodande kartlägga minoritetsspråkliga gruppers behov, liksom politiska viljeinriktningar vad gäller minoritetsspråklig utveckling utöver det lagen stipulerar. Projektet är beräknat att starta i början av 2005 och att efter sex månader utmynna i ett förslag till ett minoritetsspråkligt handlingsprogram som Gällivares kommunpolitiker skall ta ställning till.

4.7.3. Samarbete mellan kommunerna

Visst samarbete har förekommit mellan kommunerna, bl.a. genom Tornedalsrådet. Inom Lapplands kommunalförbund (Kiruna, Gällivare, Pajala och Jokkmokk) bildades i november 1999 en arbetsgrupp för minoritetsfrågor. Gruppen består av tjänstemän från kommunerna. Syftet med arbetsgruppen är att hitta samarbetsformer mellan kommunerna och få en enhetlig implementering och tillämpning av minoritetsspråklagarna i berörda kommuner. Jokkmokks kommun vill framhålla samarbetet i den interkommunala arbetsgruppen som ett gott exempel på verksamhet.

Arjeplogs kommun nämner att en minoritetskonferens för kommunerna hölls i Jokkmokk i december 2004. På konferensen diskuterades bl.a. hur minoritetslagstiftningen har implementerats i kommunal verksamhet, och exempel på handlingsplaner visades. Kommunen poängterar att det är av stor vikt att sådana möten hålls för dialogen mellan kommunerna. Arjeplogs kommun efterlyser även ett utvidgat samarbete med övriga kommuner samt möjligheter till gemensam fortbildning för berörd personal.

Det förekommer även samarbete över gränsen. Haparanda kommun samarbetar med Torneå kommun på finska sidan inom olika områden.

4.7.4. Stöd till kommunerna

Utredningen har bl.a. frågat kommunerna om deras uppfattning om det stöd de har fått i genomförandet av språklagarna. Pajala kommun anser att ansvaret för att uppnå minoritetsspråkslagens krav vilar tungt på kommunerna. I sitt arbete har kommunen framför allt sökt erfarenheter från revitalisering av samiskan och walesiskan. Man har också knutit forskaren, docent Leena Huss vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet, som expert till projektet ”Meänkieli aktionsforskning – en tvåspråkig förskola”. Detta för att få stöd av forskningsresultat i kommunens arbete att försvara minoritetsspråket. Kommunen skriver:

Kommunen har anpassat sina åtgärder till de tillgängliga ekonomiska resurserna. Det saknas dock resurser och stöd för att utbilda personal, både lärare och personal i äldreomsorgen. Universiteten måste bygga upp kompetens och kunnande inom meänkieli. Vidare behöver kommunen intensifiera arbetet med att ge information på meänkieli/finska skriftligt för att ytterligare ge meänkieli full acceptans som ett språk. Det är av största vikt att språknämnden för meänkieli kan börja arbeta så att meänkieli formaliseras muntligt, skriftligt och grammatiskt.

Pajala kommun efterlyser även alternativt stöd med arbetet med de minoritetspolitiska målen. Arbetet skulle, enligt kommunen, underlättas om genomförandet av minoritetsspråklagen skulle läggas på fler samhällsinstitutioner, t.ex. universiteten:

Lärarutbildningen behöver i sin ordinarie verksamhet ha uppdraget att utbilda lärare som behärskar minoritetsspråken. Kunskap om och i meänkieli behöver utvecklas. Meänkieli behöver ett eget lektorat geografiskt placerat i språkområdets hjärta, Pajala kommun. Hittills har det varit en kommunal angelägenhet att kompetensutveckla personal i meänkieli. Liksom det är en kommunal angelägenhet att producera läromedel i meänkieli.

Vidare anför man från Pajala kommun att det finns behov att, från kommunens sida och från centralt håll, än mer lyfta fram information och diskussion kring arbetet med de rättigheter som ges i lagstiftningen gällande användning av minoritetsspråken. Detta skulle kanske kunna väcka ett ökat intresse och ge fler impulser utifrån.

Arjeplogs kommun konstaterar rörande den nuvarande finansieringen:

Statsbidraget möjliggör att kommunen kan upprätthålla kompetensen i det samiska språket. Skulle bidragen minska kan ej upprätthålla denna

kompetens. Utifrån de behov som senaste åren uppvisats så ser vi heller inga behov av ökning av statsbidraget.

Jokkmokks kommun påpekar att de skulle ha velat haft mer stöd från länsstyrelsen i implementeringen av språklagen. Kommunen anser också att det var ett problem att tiden mellan riksdagens beslut och ikraftträdandet var så kort. Det innebar att kommunen inte hade möjlighet att förbereda arbetet med implementering av lagen på ett bra sätt. Berörda kommuner fick också för lite information om lagen före beslut och ikraftträdande.

4.7.5. Minoriteternas möjligheter till inflytande

I Pajala är minoriteten i majoritet och inflytandet kanaliseras genom gängse påverkanskanaler.

Kommunerna har haft samarbete med representanter för de nationella minoriteterna. Arjeplogs kommun skriver att kommunledningen träffar företrädare för samebyarna två gånger per år för samtal. Vid dessa möten har man diskuterat hur kommunen bäst skall kunna tillmötesgå behoven inom lagens mening.

Kiruna kommun uppger att man sedan länge samverkar med de lokala samebyarna i ett särskilt samverkansorgan, ”Kommunen – samerna”. Man samverkar även med andra intresseorgan i vissa frågor, exempelvis Finska föreningen, Tornedalsgillet och Kvänförbundet.

Jokkmokks kommun framhåller det goda samarbetet med de samiska organisationerna i kommunen (Samernas utbildningscentrum, Sametingets språkkonsulenter, samebyarna, samepolitiska partiet m.fl.) när det gäller att förverkliga språklagens intentioner. Kommunen har utsett en politisk arbetsgrupp för genomförande av minoritesspråklagen. I denna arbetsgrupp finns samepolitiska företrädare representerade samt även representanter för det samiska samhället. Arbetsgruppen har bl.a. upprättat en budget för minoritetsanslaget.

Gällivare kommun uppger rörande samrådsformer att kommunen har en god relation till de minoritetsspråkliga verksamheterna och organisationer som finns i Gällivare. Ambitionen är att denna relation ytterligare skall stärkas och leda till gemensamma insatser till minoritetsspråkens fördel.

4.7.6. Förslag till förbättringar

Utredningens har även frågat kommunerna om vad som skulle kunna underlätta arbetet med de minoritetspolitiska målen samt om det finns förslag till förbättringar i nuvarande system.

Pajala kommun anför:

För att uppnå målen för den svenska minoritetspolitiken, dvs. att ge skydd för de nationella minoriteterna krävs att åtgärderna anpassas till de olika språkens behov. Det vore i högsta grad viktigt att lagstiftningen ändras så att även skolan får stöd och resurser till följd av lagstiftningen på samma sätt som förskolan och åldringsvården får. Meänkieli är ett språk som har ett geografiskt ursprung och som undanträngts pga. tidigare förd politik. För att meänkieli skall hållas levande måste revitaliseringen av språket i första hand lyckas i Tornedalen. Pga. stor utflyttning från området finns det idag grupper av meänkielitalande runt om i landet som för att kunna behålla språket och identiteten är beroende av att meänkieli överlever i Tornedalen.

Kiruna kommun anför:

Inom det minoritetspolitiska området blir bristen på finansiella resurser för språkstödjande och lokalkulturella insatser uppenbar. De medel som regeringen avsatt för dessa områden fördelas centralt, och upplevs inte som åtkomliga för lokala kulturarbetare och eldsjälar.

Jokkmokks kommun anser att arbetet med de minoritetspolitiska målen skulle underlättas om man fick mycket större stöd från länsstyrelsen. Större samarbete mellan berörda kommuner skulle också underlätta arbetet.

4.7.7. Mina kommentarer

Av flera av yttrandena till utredningen kan man utläsa en positiv ton och det är hoppingivande. I de kommuner där man arbetat aktivt med åtgärder, som på olika sätt främjar minoritetsspråkens fortlevnad, har man kommit längre i implementeringen av konventionsåtagandena.

I Pajala och Haparanda förefaller man ha kommit allra längst. I dessa kommuner finns en stor andel personer som tillhör nationella minoriteter och kommunledningen har aktivt tagit ställning i minoritetsfrågorna. Man arbetar också aktivt med handlingsplaner och attitydfrågor i kommunerna. I dessa kommuner har man även medvetet främjat minoritetsspråkens på lång sikt genom medvetet

språkarbete inom förskolan och skolan. Pajala kommun uttrycker i sitt yttrande att det är viktigt att stödja modersmålsutvecklingen om man vill arbeta med språkfrämjande åtgärder. I kommunen får även barn som har svenska som modersmål lära sig minoritetsspråk. Åtgärden kan tyckas kontroversiell, men den är helt i minoritetsspråkskonventionernas anda. Det kan framför allt vara ett bra sätt att arbeta med attitydfrågor. I Haparanda kommun har man tagit fram ett kommunalt policydokument för arbetet med tvåspråkighetsfrågor och för skolorna har man satt upp ett tvåspråkighetsmål, vilket är mycket progressivt.

Kommunerna i förvaltningsområdena arbetar med minoritetsfrågorna på många olika plan. För att kunna höja minoritetsspråkens status, måste man således arbeta brett och på många olika områden, dvs. även områden som inte omfattas av nuvarande minoritetsspråkslagar. Det gäller också att säkra språkkompetensen i minoritetsspråk på sikt genom att gynna återväxten. Därför har man gjort medvetna val för att förbättra situationen genom utbildningsinsatser. Genom att ta fram handlingsplaner tvingas kommunerna att göra medvetna val och prioriteringar. Samtidigt kan man på ett naturligt sätt få in frågorna i den kommunala verksamhetens olika delar. Målsättningen bör ju vara att man beaktar minoriteters behov i all kommunal verksamhet. I Haparanda kommuns handlingsplan har kommunledningen på ett tydligt sätt visat att ansvaret för minoritetsspråkens fortlevnad åligger hela samhället, inte bara minoriteterna.

När minoritetsspråkslagarna infördes var det svårt för kommunerna att göra en uppskattning av minoriteternas förväntade behov av service på minoritetsspråken. Det är därför nödvändigt att göra kartläggningar i respektive kommun, dels rörande minoriteternas behov, dels de språkkunskaper som kan finnas inom den kommunala förvaltningen. Kommunernas yttranden visar att det krävs flexibilitet i minoritetsfrågorna. Olika minoriteter har olika behov och åtgärderna blir då givetvis också olika. Kommunen måste kunna anpassa tjänsterna efter den lokala efterfrågan och de lokala behoven. Därför måste en tydlig dialog föras med företrädare för de nationella minoriteterna. Visar det sig att man måste göra vissa prioriteringar i arbetet, bör dessa beslut fattas i samråd med företrädare för de nationella minoriteterna. Signalerna från de nationella minoriteterna fångas oftast upp av de organisationer som företräder gruppen. Information från kommunen kan även kanalise-

ras till minoriteten genom bl.a. organisationerna på ett effektivt sätt.

Kommunerna i förvaltningsområdena lyfter även fram frågor där det primära ansvaret borde ligga på staten. Pajala kommun nämner frågan om lärarutbildning och framtagning av läromedel på minoritetsspråk. Kommunen har med sin höga ambitionsnivå drivit minoritetsfrågorna framåt. För meänkielis del har dock för mycket av ansvaret lagts på kommunal nivå. Jag delar således Pajala kommuns uppfattning att det inte är rimligt att en kommun skall behöva ta ansvar för att producera läromedel i ett nationellt minoritetsspråk. Det ansvaret skall åligga staten. Uppenbarligen bör även frågan om lärarutbildning ses över.

En fråga där effektiviteten borde kunna höjas är översättning av information till minoritetsspråken. Behoven på de lokala planet kan vara stora. I ett initialt läge är samarbete mellan staten och kommunerna och även mellan kommunerna av central betydelse. Visst samarbete har förekommit i Norrbotten och resultaten förefaller ha varit positiva. Översättning och framtagning av allmänt informationsmaterial på minoritetsspråken måste ske centralt för att det skall vara kostnadseffektivt.

Slutligen, mer stöd i arbetet med minoritetsfrågor efterlyses av kommunerna. En viktig lärdom som kan dras från de erfarenheter kommunerna är således att initialt samordnat statligt stöd är väl investerade pengar vid genomförandet av en sådan här reform.

4.8. Yttrande från Svenska språknämnden

Utredningen har bett Svenska språknämnden att uttala sig rörande en rad frågor:

  • Ett av målen för den nuvarande minoritetspolitiken är att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Hur bedömer nämnden det nuvarande läget för de nationella minoritetsspråken?
  • Vilka åtgärder krävs, enligt nämndens mening, för att minoritetsspråken skall få det stöd som krävs för att det skall hållas levande i Sverige?
  • I betänkandet ”Mål i mun” (SOU 2002:27) föreslogs en rad språkpolitiska åtgärder rörande bl.a. minoritetsspråken. Hur påverkas de nationella minoritetsspråken av det förhållandet att

förslagen inte lett till några åtgärder? Finns det några åtgärder som är särskilt viktiga att genomföra?

  • Har nämnden någon uppfattning om huruvida de nationella minoritetsspråkens status har påverkats av införandet av nuvarande minoritetslagstiftning?

I sitt yttrande till utredningen anför nämnden bl.a. följande.34 Ett av målen för den nuvarande minoritetspolitiken är att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Rörande läget för de nationella minoritetsspråken konstaterar nämnden att läget är olika för vart och ett av minoritetsspråken.

Finska språket har traditionellt en relativt stabil ställning i

Sverige. Språkets ställning stärks av att det är det dominerande av de två nationalspråken i Finland, vilket ger sverigefinskan ett bättre utgångsläge än andra minoritetsspråk. Nämndens bedömning är att sverigefinskan säkert kommer att fortleva, men konstaterar samtidigt att minoritetspolitiken avgör om den sverigefinska minoriteten kan få sin rätt till modersmål tillgodosedd eller om gruppen kommer att leva under en mer eller mindre påtagligt språkligt förtryck.

För de samiska språken skiljer sig situationen mellan språken.

Lulesamiskan och sydsamiskan är undergångshotade. Svenska

språknämnden anser att det behövs kraftfulla insatser för att de ska hållas levande, bl.a. dokumentation, undervisning, kulturstöd m.m. Det vore även önskvärt om ett förvaltningsområde inrättas i det sydsamiska området. Nordsamiskans situation är bättre, vilket framför allt beror på språkets relativt goda läge i Norge, vilket även gynnar nordsamiskan i Sverige. I Sverige behövs ytterligare insatser i förvaltningsområdet för samiska för att nordsamiskan ska förbli livskraftig, bl.a. behövs långtgående stöd till standardisering av skriftspråket.

Meänkieli har ett svårbedömt läge, eftersom språket nyligen fått

ställning som språk. Språket är svagt standardiserat. Enligt nämnden är meänkielis fortlevnad till stor grad en ideologisk fråga, dvs. den beror i hög grad på talarnas intresse av att utveckla sitt språk och sin kultur. Om intresset finns är utgångsläget ganska gott på grund av språkets starka regionala koncentration.

Framtiden för jiddisch är även den beroende på talarnas ideologiska övertygelse om språkets värde. Vissa skillnader finns dock jämfört med meänkielis situation. Jiddisch är ett internationellt

34 Svenska språknämndens yttrande till utredningen, 05-02-05

språk och språket har internationellt en rätt säker fortlevnad. Jiddisch är sällan ett förstaspråk bland talarna och språket är i förstahand förknippat med vissa kulturella domäner, medan modersmålsundervisning inte är så viktigt. Nämnden konstaterar att som modersmål är det osäkert om språket kommer att fortleva i Sverige, däremot har språket rätt goda framtidsutsikter som traditionsbärande språk i vissa kulturella sammanhang.

Svenska språknämnden bedömer att romani säkerligen kommer att fortleva i Sverige under åtskilliga generationer, inte minst på grund av invandring. Romanitalarnas situation är dock ofta mycket besvärlig; de har inte sällan dåliga kunskaper i svenska, det finns flera varieteter av romani i Sverige, språket är svagt standardiserat och har en svag skriftspråkstradition. I ett modersmålsperspektiv är romani därför det minoritetsspråk som har det största behovet av omfattande insatser, enligt nämndens bedömning.

Rörande åtgärder som kan tänkas behövas för att det finska språket skall hållas levande nämner Svenska språknämnden följande. För att den sverigefinska minoriteten skall få rimliga möjligheter att utveckla och bevara sitt förstaspråk krävs bl.a. inrättandet av ett utökat förvaltningsområde i första hand i Mälardalen men även Göteborgsområdet kan övervägas; kraftig utbyggnad av finska förskolor och klasser på grundskolans lägre stadier, vilket också skulle innebära en ökad satsning på lärarutbildningar; undervisning och forskning i finska vid minst två svenska universitet eller högskolor; mycket större synlighet vid offentliga institutioner, t.ex. på myndigheters webbplatser; starkare stöd för bok- och tidningsutgivning och etermediaverksamhet. Enligt nämnden borde finskan över huvud taget få en mer framträdande position i den svenska offentligheten, även symboliskt. Vidare är det mycket viktigt att Sverigefinska språknämnden eller en institution som utför motsvarande uppgifter får en tydligare officiellt erkänd ställning och ökade resurser.

Kommittén om svenska språket föreslog ett antal språkpolitiska åtgärder till stöd för de nationella minoritetsspråken i sitt betänkande Mål i mun.35 Förslagen har ännu inte lett till några åtgärder, däremot har regeringen aviserat en proposition i september 2005. Utredningen har frågat Svenska språknämnden bl.a. om det finns några åtgärder som är särskilt viktiga att genomföra. Språknämnden konstaterar att det uteblivna genomförandet av förslagen i Mål i

35 Betänkande av Kommittén för svenska språket: ”Mål i mun – Förslag till handlingsplan för svenska språket” SOU 2002:27

mun har varit mest besvärande för de minoritetsspråk där många av talarna har minoritetsspråket som ett första språk och ibland svaga kunskaper i svenska. Det gäller i första hand romani och i andra hand en ganska stor del av den sverigefinska minoriteten. Det viktigaste förslaget i Mål i mun är att en samlad svensk språkpolitik utvecklas, vilket innefattar främst fyra punkter: att riksdagen fastslår övergripande språkpolitiska mål, att språk blir ett särskilt politikområde inom regeringsförvaltningen, språklagstiftning och slutligen en särskild myndighet för språkområdet. Först med ett samlat grepp om språkpolitiken blir det, enligt Svenska språknämnden möjligt att systematiskt följa och värdera utvecklingen för olika språk i Sverige och få tillräcklig grund för åtgärder med långsiktig verkan.

Utredningen har även frågat Språknämnden om dess uppfattning rörande minoritetslagstiftningens påverkan på minoriteternas status. Nämnden anser att minoritetsspråkens status har påverkats men i mycket olika utsträckning. För finskans del är förändringen försumbar, vilket hänger samman med att finskan redan tidigare var ett relativt väletablerat språk i Sverige och att de reella förändringarna för finsktalandes villkor i stort sett uteblivit. Samiska och romani har i något större utsträckning dragit nytta av erkännandet som nationella minoritetsspråk. Framför allt meänkieli och jiddisch har på ett helt annat sätt än tidigare blivit kända i det svenska samhället och därmed fått högre status. Denna ökade status beror, enligt Språknämnden, i mycket liten grad på förbättringar i materiella villkor, snarare handlar det om ökad publicitet för språken.

5. Europarådets granskning av den svenska minoritetspolitiken

Enligt direktiven skall utredaren överväga behovet av ändringar i den nuvarande lagstiftningen mot bakgrund av bl.a. de uppföljningar som gjorts inom Europarådet. Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar. I det följande görs en genomgång av de synpunkter som framkommit vid Europarådets granskning av Sveriges implementering av minoritetskonventionerna. Inledningsvis ges en beskrivning av Europarådets övervakningssystem och syftet med denna granskningsprocess. Därefter behandlas sypunkter rörande minoritetskonventionerna var för sig.

5.1. Europarådets övervakningssystem

Stater som undertecknat minoritetskonventionerna skall med jämna mellanrum lämna rapporter till Europarådet rörande genomförandet av konventionsåtagandena. Rapporterna granskas av Europarådets expertkommittéer (rådgivande kommittén för ramkonventionen, expertkommitté för minoritetsspråkskonventionen) som lämnar sina synpunkter och anmärkningar rörande staternas uppfyllande av konventionsåtagandena. Den undertecknande staten har möjlighet att komma med kommentarer på rapporterna. Därefter fattar Europarådets ministerkommitté beslut rörande eventuella rekommendationer till respektive land.

Tanken är att undertecknande stater skall beakta ministerkommitténs och expertkommittéernas rekommendationer och förändra sin politik så att åtagandena i konventionerna uppfylls. Europarådets rådgivande kommitté uttalar följande i sin första rapport rörande Sveriges tillämpning av ramkonventionen:

…the Advisory Committee considers that the nature of the obligations of the Framework Convention requires a sustained and continued effort by the authorities to respect the principles and achieve the goals of the Framework Convention. Furthermore, a certain state of

affairs may, in the light of the recent entry into force of the Framework Convention, be considered acceptable at this stage but that need not necessarily be so in further cycles of monitoring. Finally, it may be the case that issues that appear at this stage to be of relatively minor concern, prove over time to have been underestimated.1

Åtagandena rörande nationella minoriteter enligt ramkonventionen kan således ses som en pågående process där undertecknade stater strävar efter att ge minoriteterna ett allt starkare skydd. I ett initialt skede kan ett skydd uppfattas som en godtagbar miniminivå, men på sikt krävs det mer av undertecknande stater i syfte att skydda minoriteterna och främja fortlevnaden av deras språk.

Europarådets uppföljning skall därför ses som en mycket viktig källa för att upptäcka svagheter i tillämpningen och att identifiera områden där förbättringsåtgärder skulle kunna vara aktuella. Avsikten med lämnad kritik är ju att staterna arbetar vidare med frågorna för att förbättra implementeringen.

I uppföljningen av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter tas frågan om rapportering till internationella övervakningsorgan och uppföljningen av internationell kritik upp. Thomas Hammarberg skriver i sin rapport till regeringen:

Processen att utarbeta rapporter till de internationella organ som övervakar genomförandet är viktig. Det handlar om ett tillfälle att se över hur normerna har tillämpats i det svenska samhället. Detta är ett tillfälle för sammanställning av relevant data och analys. Väsentligt är att synpunkter samlas in från intressenter utanför Regeringskansliet – från myndigheter, landsting, kommuner och frivilligorganisationer. Socialdepartementets arbete med FN:s barnkonvention har i det avseendet varit ett föredöme.2

Rapporteringen till Europarådet har inget egenvärde i sig och det får aldrig ses som formalia av de undertecknande staterna. Rapporteringen måste i stället ses som en del av processen att uppnå de minoritetspolitiska målen i konventionen. I detta förbättringsarbete skall de nationella minoriteterna ses som en tillgång. Det är därför särskilt viktigt att ge minoriteterna möjlighet att delta genom samråd. Minoriteterna är ofta de som genom direkt erfarenhet bäst känner till svagheterna i systemen och som kan påpeka om myndigheterna inte tagit sitt ansvar för de minoritetspolitiska målen. Minoriteternas egna nätverk har även goda möjligheter att

1 Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinion on Sweden, 25 August 2002, ACFC/INF/OP/I(2003)006 s 4–5 2 Hammarberg (2005) s 26–27

fånga upp missförhållanden på ett helt annat sätt än centrala myndigheter och departement. Det måste också beaktas att det i dag saknas sanktionsmöjligheter för enskilda i den nuvarande lagstiftningen rörande minoritetsspråk. Eventuella missförhållanden måste således fångas upp på annat sätt. Ett sätt att göra detta är att ge minoriteterna reella möjligheter att lämna synpunkter i samband med att rapporter till Europarådet tas fram och att minoriteternas synpunkter noga beaktas i sammanhanget.

5.2. Europarådet synpunkter rörande tillämpningen av ramkonventionen

Den 1 juni 2001 lämnade Sverige in sin första rapport till Europarådet rörande tillämpningen av ramkonventionen.3 Då hade lagstiftningen gällt i drygt ett år i Sverige. Europarådets rådgivande kommitté lämnade den 25 augusti 2002 sin rapport rörande Sveriges tillämpning av bestämmelserna.4 Kommittén framförde synpunkter rörande tillämpningen av ramkonventionen på ett antal punkter, av vilka jag väljer att ta upp en del.

5.2.1. Behov av ytterligare informationsinsatser

Den rådgivande kommittén konstaterade att centrala svenska myndigheter distribuerat information rörande minoritetsrättigheter, men att det finns ett tydligt behov av att vidta ytterligare åtgärder för att öka medvetenheten om innehållet i ramkonventionen, Europarådets kommentar rörande konventionen (Explanatory Report) samt Europarådets uppföljningssystem. Kommittén ansåg även att publicering och spridning av kommitténs rapporter rörande Sveriges tillämpning av konventionen är viktiga.5

Europarådets kommentar, Explanatory Report, finns inte tillgänglig i svensk översättning, inte heller hela översättningen av Europarådets rapporter rörande Sveriges tillämpning av konventionerna. Endast en del av Sveriges rapporter till Europarådet har översatts till svenska. Bristen på översatt material, dels till svenska,

3 Report Submitted by Sweden Pursuant to Article 25, Paragraph 1 of the Framework Convention for the Protection of National Minorities, ACFC/SR(2001)003, received on 8 June 2001 4 Advisory Committee (2002) 5 Advisory Committee (2002) s 4

dels till minoritetsspråken, är generellt ett stort problem när det gäller minoritetspolitiken. Detta medför att kunskaperna om innehållet i konventionerna blir sämre dels hos de nationella minoriteterna, dels hos dem som skall implementera konventionsåtagandena.

Rådgivande kommittén välkomnade svenska planer på att genomföra informationskonferenser. Det är enligt kommittén särskilt viktigt att inkludera lokala myndigheter i sådana initiativ eftersom graden av decentralisering och kommunal självstyrelse är hög på flera nyckelområden av betydelse för skyddet av de nationella minoriteterna.6

5.2.2. Problem med uppföljning av vidtagna åtgärder

Kommittén noterade att uppföljningen av konventionsåtagandena kompliceras av att man i Sverige inte samlar in officiell statistik rörande befolkningens etniska fördelning. Viss data finns, t.ex. rörande antalet minoritetselever som deltar i modersmålsundervisning. Nationella myndigheter medger att tillgängliga data inte är exakta och att data saknas på vissa nyckelområden såsom t.ex. arbetsmarknad.

Under rådande förhållanden är det, enligt rådgivande kommittén, svårt för svenska myndigheter att följa upp och vidta effektiva åtgärder rörande nationella minoriteter. Det är även svårt för internationella övervakningsorgan att kontrollera om Sverige uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Kommittén konstaterade vidare att vissa inom de nationella minoriteterna motsätter sig den här typen av insamling av data, medan andra, bl.a. representanter för sverigefinnarna, begärt att mer exakt information skall samlas in. Kommittén uppmanade svenska regeringen att vidta ytterligare åtgärder i samråd med de nationella minoriteterna för att få fram mer omfattande och exaktare statistiska uppgifter. Som exempel på åtgärder föreslogs ad hoc kartläggningar, speciella studier eller andra kartläggningar.7

6 Advisory Committee (2002) s 4 7 Advisory Committee (2002) s 4

5.2.3. Minoriteternas möjligheter till inflytande (artikel 5)

Rådgivande kommittén konstaterade att det är positivt att 7 miljoner kronor anslås årligen till insatser för nationella minoriteter på kulturområdet. Kommittén fann att svenska myndigheter bör fortsätta utveckla stödet för de nationella minoriteterna i kulturfrågor. Kommittén noterade att de nationella minoriteterna inte är formellt delaktiga i besluten att fördela anslagen. Däremot konsulteras representanter för de nationella minoriteterna på ad hoc basis. Kommittén ansåg att minoriteternas deltagande är av stor betydelse i beslutsprocessen och att det är viktigt att finna former för deltagande i besluten på ett mer systematiskt sätt. Kommittén ansåg att Sametingets möjlighet att fördela pengar till vissa ändamål skall ses som ett positivt exempel i sammanhanget.8

5.2.4. Negativa attityder mot nationella minoriteter (artikel 6)

I ramkonventionens artikel 6 stadgas att undertecknande stater skall uppmuntra en anda av tolerans och vidta åtgärder för att främja ömsesidig respekt mellan olika grupper i samhället. Åtgärder skall också vidtas för att skydda enskilda mot diskriminering och hot pga. deras etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet. Den rådgivande kommittén konstaterade i sin rapport att det alltjämt finns en del negativa attityder i Sverige rörande nationella minoriteter. Kommittén lovordade svenska initiativ att motverka diskriminering, bl.a. regeringens uppdrag till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering rörande romer, projektet ”Forum för levande historia” samt en stor informationssatsning rörande samer. Kommittén betonade också att arbetet med att motverka diskriminering måste fortsätta och frågan bör ges hög prioritet.9 Kommittén fann vidare att det normativa skyddet mot diskriminering är begränsat.10

5.2.5. Minoriteternas tillgång till media (artikel 9)

Rörande media poängterade den rådgivande kommittén att public service-företagen inom media har ett åtagande att sända på minoritetsspråken. Kommittén noterade att ett populärt finskspråkigt

8 Advisory Committee (2002) s 8, 17 9 Advisory Committee (2002) s 9–10, 18 10 Advisory Committee (2002) s 17

TV-program (undersökande journalistik) lagts ned i Sveriges Television och att detta föranlett protester från sverigefinskt håll. Kommittén ansåg att det är viktigt att den typen av förändringar inte får leda till kvalitetsmässiga eller volymmässiga försämringar i de rikstäckande TV-sändningarna på finska. I sammanhanget måste åtagandet i artikel 9 beaktas, bl.a. att nationella minoriteter inte utsätts för diskriminering när det gäller deras tillträde till massmedia samt att undertecknande stater skall säkerställa att minoriteter ges möjlighet att framställa och använda sina egna media.

Undertecknande stater måste noggrant följa om public serviceföretagen ökar minoriteternas tillgång till media på de egna språken. Om så inte sker måste åtgärder vidtas. Kommittén påpekade också att minoritetsspråken måste även ges tillräckliga resurser och utrymme i nationell och regional radio. I det sammanhanget måste det beaktas att många enskilda som tillhör nationella minoriteter inte har tillgång till radiosändningar som sänds digitalt. Kommittén påpekade också att TV-program på finska och samiska i allmänhet bör textas till svenska, eftersom dessa program kan vara majoritetsbefolkningens enda sätt att få del av information rörande minoriteter. Annan media behandlar sällan minoritetsfrågor. Rörande tidningar och tidskrifter ifrågasatte kommittén lämpligheten i att ha olika regler för stöd till tidningar på minoritetsspråk. Det är viktigt att distributionsstödssystemet tar hänsyn till de särskilda behov som tidningar/tidskrifter på minoritetsspråk har.11

5.2.6. Användning av minoritetsspråken i kontakter med myndigheter (artikel 10)

Enligt artikel 10 skall nationella minoriteter fritt få använda sitt språk i privata och offentliga sammanhang. I områden, som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter, skall staten sträva efter att minoritetsspråket kan användas i kontakter med myndigheter.

Rådgivande kommittén konstaterade att minoriteterna trots de nya språklagarna använt minoritetsspråken i liten omfattning i kontakter med myndigheter. Kommittén uppmanar därför svenska myndigheter att fortsätta arbetet med att närmare ta reda på varför språken används i så liten utsträckning och försöka lösa problemen, bl.a. genom att anställa fler personer med språkkompetens. Myn-

11 Advisory Committee (2002) s 11–12

digheterna bör också arbeta vidare med att öka medvetenheten om språklagarna.

Kommittén konstaterade vidare att förvaltningsområdenas geografiska avgränsning är begränsad. Många kommuner där enskilda som tillhör nationella minoriteter bor av tradition eller där deras antal är högt har inte tagits med i förvaltningsområdena. Kommittén noterade att sverigefinnarna har begärt att Stockholm och Mälardalen borde omfattas av språklagarna samt att samerna begärt att det sydsamiska området också borde omfattas. Kommittén ansåg det positivt att regeringen överväger att utvidga förvaltningsområdena. En sådan utvidgning skulle, enligt rådgivande kommittén, stärka implementeringen av artikel 10 i ramkonventionen.12

5.2.7. Minoriteternas möjligheter till utbildning (artikel 12–14)

Enligt artikel 12 skall staten bl.a. främja spridningen av kunskaper om de nationella minoriteterna i utbildningssammanhang. Nationella minoriteter skall ges rätt att inrätta och driva egna enskilda utbildningsinstitutioner (artikel 13). Av artikel 14 framgår att den som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att lära sig sitt minoritetsspråk. Vidare stadgas:

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa minoriteter har tillfredställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning i detta språk. (artikel 14.2)

Rådgivande kommittén välkomnade förändringen i läroplanerna (Lpo 94 och Lpf 94) som innebär att alla barn skall få kunskap om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Denna förändring har dock fått litet genomslag i praktiken. Kommittén noterade vidare att läromedel saknar information om nationella minoriteter. Representanter för Utbildningsdepartementet har påpekat för kommittén att beslut rörande val av läromedel fattas på lokal nivå. Kommitténs slutsats blev att centrala myndigheter tycks ha begränsade möjligheter att övervaka implementeringen av bestämmelserna i ramkonventionen.

12 Advisory Committee (2002) s 13

Rådgivande kommittén noterade bristen på lärare som behärskar minoritetsspråk. Den välkomnade regeringens ambition att avsätta medel för att komma till rätta med problemet. Kommittén påpekade även att det behövs lämpliga läromedel på minoritetsspråken, särskilt på meänkieli, syd- och lulesamiska.13

Enligt rådgivande kommittén har friskolorna haft en central roll i att erbjuda undervisning på minoritetsspråken, särskilt på finska. Kommittén uppmuntrade Sverige att ytterligare stödja initiativ på området. Kommittén noterade vidare att bestämmelserna rörande modersmålsundervisning är den huvudsakliga garantin för att få undervisning i minoritetsspråket. Kommuner är skyldiga att erbjuda modersmålsundervisning under förutsättning att det finns minst ett visst antal elever som begär undervisning. Möjligheten till modersmålsundervisning begränsas dock av bristen på lärare. I de kommuner där modersmålsundervisning erbjuds, är undervisningens omfattning begränsad (en–två timmar i veckan). Modersmålsundervisningen är sällan en integrerad del av elevens undervisning. I många fall anordnas undervisningen utanför ordinarie skoltimmar och deltagandet kräver extra resor till en annan skola. Elever och föräldrar ges inte alltid tillräcklig information rörande rätten till modersmålsundervisning. Dessa faktorer har, enligt rådgivande kommittén, bidragit till att antalet elever som deltar i modersmålsundervisning sjunkit markant. Kommittén förslår att Sverige förbättrar implementeringen av artikel 14 och även förbättrar spridningen av information till föräldrar rörande rätten till modersmålsundervisning.14

Enligt rådgivande kommittén finns det en tydlig efterfrågan på tvåspråkig undervisning bland de nationella minoriteterna i Sverige. Det finns dock ingen lagstadgad rätt att sådan undervisning på minoritetsspråken, annat än för samiska. Kommunerna får anordna tvåspråkig undervisning inom grundskolans årskurs 1–6 och för finska språkets del även i årskurs 7–9, men det finns ingen skyldighet att göra det. Antalet tvåspråkiga kommunala klasser har kontinuerligt minskat och i dag finns endast ett fåtal kvar i Sverige. Kommittén uttalade:

While recognising that a number of important initiatives have been taken in the private sphere … the Advisory Committee considers that instruction in minority language within the public school system merits considerably more attention both in legislation and practice. For

13 Advisory Committee (2002) s 13–14 14 Advisory Committee (2002) s 14–15

example, the Advisory Committee regrets that even the possibility to provide bilingual public education in grades 7 – 9 in minority languages other than Finnish is excluded by law. Furthermore, the Advisory Committee is of the opinion that Sweden should consider the introduction of positive obligations to provide bilingual teaching in public schools under certain cirumstances and the provision of incentives for municipalities to improve their efforts in this sphere.15

Sverige bör således överväga införandet av en lagstadgad skyldighet att anordna tvåspråkig undervisning. Kommittén ansåg det positivt att en skyldighet att erbjuda förskola helt eller delvis på minoritetsspråk har införts i förvaltningsområdena.

Rörande utbildning konstaterade rådgivande kommittén slutligen att det är oerhört viktigt att kommunerna görs delaktiga i processen att få fram reformer som kan förbättra implementeringen av artikel 14 i ramkonventionen.16

5.2.8. Minoriteternas deltagande i beslutsprocesser (artikel 15)

Enligt artikel 15 skall staten skapa nödvändiga förutsättningar för att den som tillhör nationella minoriteter skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem.

Rådgivande kommittén lyfte fram Sametinget som ett viktigt organ som bidragit till minoriteters ökade deltagande i beslutsprocesser. Kommittén ansåg dock att Sametingets roll måste vidareutvecklas. Rörande övriga nationella minoriteter ifrågasatte kommittén bristen på formaliserat inflytande:

As regards other minorities, the Advisory Committee notes that no general consultation structures have been created by the central authorities, but occasional meetings and ad hoc consultations between national minorities and relevant authorities are organised. Bearing in mind the reports suggesting that this method of consultation is not fully effective in all the relevant sectors, the Advisory Committee is of the opinion that the Government should consider creating a more consolidated structure for such consultations. In this connection, it welcomes the recent decision of the Government to set up a council of Roma in order to improve the participation of persons belonging to this national minority in decision-making. The Advisory Committee considers that consultation of persons belonging to national minori-

15 Advisory Committee (2002) s 15 16 Advisory Committee (2002) s 15

ties in relevant decision-making is of utmost importance also at the local level and that, while some commendable initiatives have been launched in selected municipalities, there is a need to ensure that such consultations take place in all municipalities concerned.17

Minoriteternas möjligheter att delta i beslutsprocessen måste således förbättras på olika nivåer i samhället och särskilt på lokal nivå.

5.2.9. Ministerkommitténs synpunkter och rekommendationer

Europarådets ministerkommitté skall övervaka fördragsslutande staters genomförande av ramkonventionens bestämmelser (artikel 24). Den 10 december 2003 antog ministerkommittén en resolution innehållande vissa slutsatser rörande Sveriges tillämpning av ramkonventionen.18 Ministerkommittén noterade att Sverige under de senaste åren tagit fram ett rättsligt ramverk för att skydda de nationella minoriteterna och strävar efter att samarbeta med de nationella minoriteterna. Denna positiva utveckling rör i synnerhet kommunerna i Norrbotten som ingår i förvaltningsområdena.

Ministerkommittén konstaterade vidare:

  • Det kvarstår ett behov av att utvidga omfattningen av den lagstiftning som skyddar nationella minoriteter. Dessutom måste man mer konsekvent ta praktisk hänsyn till principerna i ramkonventionen. Den långgående decentraliseringen när det gäller många av de grundläggande frågorna i genomförandet av ramkonventionen innebär att de lokala myndigheterna har ett huvudansvar i att övervaka och ta itu med relaterade problem. Bristerna är särskilt uppenbara i fråga om stöd till utbildning i de nationella minoritetsspråken, men det finns även andra brister inom andra områden såsom media, där det behövs stöd till initiativ från personer som tillhör de nationella minoriteterna,
  • Det finns ett trängande behov av att nå en harmonisk lösning och tydliggöra den juridiska situationen när det gäller landrättigheter i områden som traditionellt bebos av samer, med målet att uppnå harmoni mellan etniska grupper i området och att skydda ursprungsbefolkningens kultur och identitet,
  • Det är viktigt att genomföra den nyligen förbättrade lagstiftningen om etnisk diskriminering, med tanke på den diskrimine-

17 Advisory Committee (2002) s 15–16 18 Council of Europe Committee of Ministers, Resloution ResCMN(2003)12 on the Implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden, 10 December 2003

ring som drabbar minoriteter, i synnerhet romer, i fråga om t.ex. boende och arbete,

  • De svenska myndigheterna bör fortsätta att utveckla former för samråd för att göra personer från de nationella minoriteterna mer delaktiga när det fattas beslut som rör dem.

Ministerkommittén rekommenderade Sverige att hänsyn till dess slutsatser och kommentarerna i den rådgivande kommitténs rapport.

5.3. Europarådets synpunkter rörande tillämpningen av minoritetsspråkskonventionen

Den 18 juni 2001 lämnade Sverige sin första rapport till Europarådets rörande tillämningen av minoritetsspråkskonventionen i enlighet med artikel 15, dvs. när minoritetsspråkslagarna gällt i drygt ett år.19 Europarådets expertkommitté lämnade den 6 december 2002 sin rapport rörande Sveriges efterlevnad av konventionens bestämmelser.20 Expertkommittén drar ett antal slutsatser om genomförandet av minoritetsspråksstadgan i Sverige. I detta avsnitt tas en del av slutsatserna upp.

5.3.1. Allmänna synpunkter rörande Sveriges implementering av konventionen

Expertkommittén konstaterade att Sveriges ratificering banar väg för en positiv framtida utveckling när det gäller skydd för och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Detta är helt i linje med stadgans anda och dess ambitiösa inriktning. Kommittén ser ratificeringen som ett tecken på att en politisk vilja att skydda och främja landsdels- och minoritetsspråk i Sverige.

Kommittén noterade att de svenska myndigheterna har agerat beslutsamt genom sin lagstiftning. Den nya lagstiftningen utgör en grund för att vända den negativa utveckling som har kunnat iakttas under det senaste årtiondet.

Europarådets expertkommitté noterade att minoritetsspråklagarna var nya och att det i ett initialt skede kan förekommer ”in-

19 Initial Periodical Report, Sweden, MIN-LANG/PR(2001)1, 18 June 2001 20 European Charter for Regional or Minority Languages – Application of the Charter in Sweden: Report of the Committee of experts on the Charter, ECRML (2003)1, 19 June 2003

körningsproblem” i tillämpningen av lagarna. Införandet av lagarna har haft en statushöjande effekt på minoritetsspråken. Expertkommittén påpekade dock att det tycks finnas en negativ utveckling när det gäller undervisning i och på minoritetsspråken. Kommittén hoppas att denna negativa trend kommer att brytas genom att Sverige ratificerat minoritetskonventionen.21

5.3.2. Minoritetsskydd enligt del III i konventionen

De nya svenska språklagarna har geografisk begränsning och gäller för vissa kommuner i Norrbottens län. För nord- och lulesamiska och meänkieli är detta, enligt expertkommittén, helt acceptabelt. För finska är dock den geografiskt begränsade giltigheten problematisk, eftersom endast 5 procent av dem som talar finska bor i detta område. Kommittén tillstod dock att det nu finns en seriös debatt om frågan i Sverige och hoppas att det skall leda till att andra områden där finska av hävd talas i en betydande omfattning gradvis kommer att ingå:

However, the territorial definition of the rights under Part III becomes problematic, if the territorial scope of application of the statutory regime is limited to some 5 % of the speakers of a given language. This is the case for Finnish i Sweden as 95 % of the speakers are left outside the protection in Part III of the Charter even if they reside in territories that where, historically the language has also been used to a significant extent. The Committee understands that the rather recent statutory regime is the first step in a gradual process of improving the status and protection of minority languages in Sweden. The Committee acknowledges that there is a serious debate on the issue going on in Sweden and expresses its hope that this process will lead to a gradual conclusion of other areas where Finnish is traditionally used to a significant extent.22

Uttalandet måste tolkas som att det inte är godtagbart att endast 5 procent av sverigefinnarna, som tillsammans med samer och tornedalingar getts det starkaste minoritetsskyddet i landet, de facto inte kan nyttja skyddet i del III av konventionen. Expertkommittén förväntar sig att Sverige rättar till missförhållandet.

Kommittén noterade vidare att sydsamiska har sin traditionella hemvist utanför det område som får skydd under del III i konventionen. De områden där språket traditionellt talas ingår inte i för-

21 Report of the Committee (2003) s 7 22 Report of the Committee (2003) s 7–8

valtningsområdet för samiska. De samer som talar sydsamiska faller därmed utanför det skydd som ges i del III av minoritetsspråkskonventionen. Sydsamiskan är mycket hotad och kommittén ansåg att det krävs särskilda åtgärder för att skydda och främja detta språk.

5.3.3. Bristande efterlevnad på lokal nivå

Expertkommittén konstaterar att när det gäller att i praktiken genomföra kraven i konventionen ligger i många fall ansvaret på regionala och lokala myndigheter att vidta åtgärder. Kommittén noterade att bristen på sådana åtgärder från vissa myndigheters sida har lett till att många åtaganden inte har efterlevts, trots att det finns en rättslig grund. Kommittén ansåg att detta är ett organisationsproblem som myndigheterna bör analysera, för att se till att åtagandena genomförs i praktiken.

Expertkommittén noterade att det kommunala självstyret har långa traditioner i Sverige. De lokala myndigheterna i Sverige är således huvudsakligen ansvariga för att konventionen förverkligas på det lokala planet, detta gäller särskilt utbildning. Expertkommittén framförde kraftig kritik rörande den bristande implementeringen:

Local and regional self-government is of course a positive element in a democratic society. However, the disadvantage encountered by the Committee of Experts is that the organisation of many public services in minority languages in Sweden largely depends on the political will of the elected representatives of the municipalities. Having ratified the Charter, Sweden undertook serious obligations to organise services in these languages and at present this is not being done in municipalities where there is a lack of political support. The authorities do not feel responsible for this lacuna, as they consider the implementation of certain obligations to be the responsibility of the local authority. The local authorities on the other hand do not feel responsible because they consider that there is no demand for the use of the languages in plurilingual areas and also they do not feel bound by the undertakings of the Charter.

As a result of this division of responsibilities between the local and regional governments and the central state, the situation of the Swedish regional or minoritity differs considerably from one municipality to the other. There does not appear to be a coherent policy among municipalities, with the result that it is possible for the residents in some municipalities to have substantial services in public life in their

language, whereas in other municipalities the situation is very poor. This is particulary true for the Finnish and Meänkieli languages.23

Expertkommittén betonar Sveriges åtaganden enligt konventionen och visar på att det finns strukturella problem i den nuvarande tillämpningen, främst i form av bristande ansvarstagande. Lokala myndigheter, vilket närmast får tolkas som kommunerna, känner sig inte bundna av Sveriges konventionsåtaganden och vill inte ta ansvar för minoritetsfrågorna eftersom de upplever att det inte finns någon efterfrågan från minoriteterna.

Detta uttalande från Europarådets expertkommitté beskriver mycket tydligt den problematik som finns i förverkligande av mänskliga rättigheter, vilket vi även diskuterat i avsnittet 3.4. Thomas Hammarberg har i den nyligen gjorda utvärderingen av den Nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter talat om kommunernas viktiga roll i implementeringen av konventionsåtaganden.

5.3.4. Synpunkter rörande utbildning och bristen på lärare

Detta strukturproblem är, enligt expertkommittén, även särskilt tydligt inom utbildningssystemet. Kommittén konstaterade att utbildning är grundläggande när det handlar om att skydda och främja landsdels- eller minoritetsspråk. Kommittén underströk därför att det krävs särskilda åtgärder för att göra undervisning mer tillgänglig i eller på de språk som berörs av den svenska ratificeringen.

Kommittén uppmanade även de svenska myndigheterna att på ett mer aktivt sätt beakta sverigefinnarnas behov på utbildningsområdet:

The Committee encourages the Swedish authorities to take into consideration in a more active manner the needs of the Sweden Finns speaking population outside Norrbotten County especially in the field of education and in particular explore means of ensuring bilingual education provision within the municipal schools.24

Det verkar, enligt expertkommittén, också saknas regelbunden granskning samt sammanställning och publicering av regelbundna rapporter om undervisningen i eller på minoritetsspråk. Vidare

23 Report of the Committee (2003) s 8 24 Report of the Committee (2003) s 12

konstaterade kommittén att det är helt grundläggande att utbilda lärare och ta fram läromedel för att åtagandena skall kunna efterlevas och här finns det utrymme för förbättringar.

Expertkommittén fann att kravet i artikel 7 (att tillhandahålla undervisning på minoritetsspråken) försvåras för Sveriges del genom bristen på lärare i minoritetsspråken och bristande intresse för lärarutbildning i minoritetsspråk. Kommittén uttalade:

During its visit to Sweden, the Committee of Experts was informed by the authorities that no application for teacher training in Sami had been received and that therefore no courses had been organised lately. In the replies from the government it was stated that in the academic year 2000–2001 only one pupil followed the proposed courses. This is a clear sign that ther is a real need to promote the Sami language and encourage its teaching, as was emphasised to the Committee by representatives of the Sami speakers. This, combined with the fact that, according to the Sami speakers, there is a great demand for teachers educated in Sami, is a clear sign that there is a real need to promote the basic and further training of teachers in the Sami language and encourage its teaching.25

Kommittén uppmanade svenska myndigheter att förbättra möjligheterna och uppmuntra att fler söker sig till lärarutbildningar i minoritetsspråk.

5.3.5. Användning av minoritetsspråk i offentliga sammanhang

Expertkommittén noterade att det största problemet i användningen av minoritetsspråk inom rättsväsende och offentliga myndigheter verkar vara bristen på kompetens i att ta fram skriftliga dokument på dessa språk. Muntlig kommunikation verkar, enligt kommittén, fungera bra på finska och meänkieli, men räcker inte när det gäller samiska. Ett allmänt mål med minoritetsspråkskonventionen är att uppmuntra användningen av landsdels- eller minoritetsspråk i detta avseende. Om det fanns rättsliga texter och översättningar av relevant lagtext på minoritetsspråken, skulle detta, enligt kommitténs mening, bidra till att språken utvecklades och användes mer inom den offentliga förvaltningen.

25 Report of the Committee (2003) s 19

5.3.6. Minoriteternas möjligheter till inflytande

Kommittén ansåg att de statliga myndigheterna har upprättat en öppen dialog med företrädare för alla landsdels- eller minoritetsspråken. Myndigheterna skulle enligt kommittén kunna beakta möjligheten att inrätta ett permanent forum för alla minoritetsspråken, något som skulle möjliggöra en ständig dialog med varandra och med myndigheterna. Kommittén ansåg vidare att en aktivare informationspolitik också skulle gynnas genom denna typ av forum, eftersom företrädare för de olika språken skulle få bättre tillgång till de möjligheter som erbjuds inom ramen för den statliga politiken.

5.3.7. Minoriteters tillgång till media

Expertkommittén konstaterade att media spelar en viktig roll i dagens samhälle i att främja användningen av landsdels- eller minoritetsspråk. Kommittén ställde sig positiv till att vissa åtgärder har vidtagits för att göra radio- och TV-program tillgängliga på landsdels- eller minoritetsspråk. Kommittén förväntar sig att se en positiv utveckling i Sverige inom detta område i framtiden. Resultaten är enligt kommittén mindre positiva när det gäller produktion av dagstidningar på minoritetsspråken. Det finns inga dagstidningar på samiska och mycket lite på meänkieli. Kommittén uttalade att eftersom myndigheterna redan är medvetna om denna brist, ser kommittén fram emot att i sin kommande utvärdering få information om hur detta förbättrats.

5.3.8. Ministerkommitténs rekommendationer

Europarådets ministerkommitté beslutade den 19 juni 2003 att lämna ett antal rekommendationer rörande Sveriges tillämpning av konventionen.26

Ministerkommittén rekommenderade svenska myndigheter att ta hänsyn till alla expertkommitténs påpekanden och särskilt prioritera följande:

26 Council of Europe Committee of Ministers, Recommendations RecChL(2003)1 of the Committee of Ministers on the Application of the European Charter for Regional or Minority languages by Sweden, 19 June 2003

1. vidta omedelbara åtgärder för att göra undervisning i landsdels-

eller minoritetsspråk mer lättillgänglig, ta fram läromedel och förbättra lärarutbildning på alla utbildningsnivåer,

2. underlätta och främja användningen av samiska, finska och

meänkieli i kontakten med rättsväsende och offentliga myndigheter i de definierade delarna av Norrbottens län,

3. stödja framtagandet av eller utvecklingen av minst en dagstid-

ning på samiska och en på meänkieli,

4. förbättra situationen för det finska språket utanför det finska

administrativa området i den offentliga förvaltningen och i synnerhet i fråga om utbildning.

5.4. Överväganden

Min bedömning:

Europarådets granskning visar på svagheter i den svenska implementeringen av konventionsåtagandena. De utvärderingar som gjorts av den svenska minoritetspolitiken på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och riksdagens konstitutionsutskott på förstärker denna bild.

Tanken med att Europarådet lämnar synpunkter till de undertecknande staterna är att komma till rätta med brister och att bättre uppnå de i konventionerna angivna målen. Genom att ge minoriteter skydd och främja deras språk ges minoriteterna möjlighet att fortleva och vara en värdefull del av den svenska kulturen.

Jag konstaterar att resultaten från de svenska utvärderingar som gjorts av nuvarande system tillkommit efter expertorganens granskningar.27 De gjorda svenska utvärderingarna förstärker den bild som kan skönjas i Europarådets granskning på flera områden. Efter konstitutionsutskottets rapporter blir förhållandena allt tydligare. Den svenska minoritetspolitiken är alltjämt inne i en fas där de rättigheter som minoritetsspråkslagstiftningen skall garantera inte kan nyttjas fullt ut. Det svenska regelverket uppfyller konventionens åtaganden, men den bristande tillämpningen gör att de

27 Rapporten från Europarådets rådgivande kommitté (ramkonventionen) lämnades i augusti 2002. Den av Elenius och Ekenberg framtagna uppföljningsrapporten (se avsnitt 4) publicerades först efter detta i september 2002. Expertkommitténs (minoritetsspråkskonventionen) besök i Sverige skedde i april 2002 och kommitténs rapport lämnades i december 2002. Det framgår inte av kommitténs rapport om de har haft tillgång till Elenius och Ekenbergs resultat.

konventionsbaserade minoritetsrättigheterna inte förverkligas i praktiken. Ett bristande engagemang och låg ambitionsnivå i minoritetsfrågorna försvårar förvekligandet på en del områden. Regeringen har vidtagit en del åtgärder för att komma till rätta med problemen, men det kan ifrågasättas om åtgärderna varit tillräckliga. Det kan i vart fall inte påstås att de problem som Europarådets påpekat fullt ut har lösts.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har på regeringens uppdrag kartlagt diskriminering mot romer. Ombudsmannen konstaterade i sin rapport att majoritetssamhällets begränsade kunskaper om minoritetens och att fördomar och negativa föreställningar är allmänt förekommande. Även på myndigheter vars uppgift är att utreda, motverka och förebygga diskriminering är förståelsen bristfällig.9

Europarådets rådgivande kommitté har i sin rapport rörande tillämpningen av ramkonventionen uttryckt oro för att diskriminering mot nationella minoriteter fortfarande förekommer i Sverige.10

En ursprunglig negativ lokal attityd kan således vara en del av den ursprungliga anledningen till att dessa grupper har blivit marginaliserade i majoritetssamhället. Om dessa grupper hade varit uppskattade och värdesatta i samhället skulle det sannolikt inte behövas något särskilt stöd för minoriteternas språk och kulturer i dag. Majoritetssamhället skulle automatiskt värna dessa språk och kulturer som något värdefullt. Majoritetssamhällets negativa attityder är således en inbyggd del av problemen för de nationella minoritetsspråkens fortlevnad.

Detta förhållande innebär att majoritetssamhällets attityder och dess bemötande av nationella minoriteter är av central och avgörande betydelse för om minoritetslagstiftningen ska kunna få avsedd effekt. De gjorda utvärderingarna från Norrbotten visar att negativa attityder, medvetna eller omedvetna, gentemot de nationella minoriteterna fortfarande finns kvar i viss mån. Att förhålla sig passiv eller likgiltig mot lagstiftningen rörande minoritetsspråk och de minoritetspolitiska målsättningarna är också ett ställningstagande.

Många av de individer som i dag identifierar sig med eller definierar sig som medlem i någon av de grupper som räknas som nationella minoriteter är två- eller flerspråkiga i någon grad. Vid sidan av sitt minoritetsspråk talar många svenska, men de finns även många vars minoritetsspråk är starkare och vars svenska är det svagare språket. Språkförhållandena skiljer sig mellan de olika minoritetsgrupperna och ofta kan man se tydliga skillnader mellan dem som är äldre och dem som är yngre och barn.

9 Ombudsmannen för etnisk diskriminering: ”Diskriminering av romer i Sverige – rapport från DO:s projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av romer”, 2004 10 Advisory Committee (2002) s 7-8, 10

Lars Elenius visar i sina rapporter (se avsnitt 4) att modersmålet ofta talas hemma och i den privata sfären medan svenska används ute i samhället och i kontakter med majoritetsbefolkningen. Liknande resultat finner vi även i de undersökningar utredningen genomfört (se avsnitt 9 nedan). Elenius beskriver hur den svenska statens assimileringspolitik har bidragit till att minoritetsindivider kan ha en kluven inställning till sitt modersmål. För att klara sig i samhället har individen varit tvungen att lära sig svenska. Minoritetsspråket har inte varit något som samhället har värdesatt och detta har i en del fall även påverkat individens egen inställning till språket. Ibland har resultatet blivit att man inte velat eller haft tillräckliga kunskaper i det egna språket för att kunna överföra språket till nästa generation.

Att majoritetssamhällets stigmatiserande språksyn påverkar en minoritets inställning till det egna språket och viljan att överföra språket till nästa generation kan illustreras med följande exempel som rör sverigefinnar.

Exempel:

Många sverigefinnar flyttade till Sverige i vuxen ålder och det är inte ovanligt att individer inte tillägnat sig svenska språket i tillräcklig grad. Många av deras barn lärde sig inte finska ordentligt. Att vara finne i Sverige var under 1960- och 1970-talen inte nödvändigtvis något som det svenska samhället uppskattade eller värdesatte på ett positivt sätt. En del av de finnar som hade invandrat under efterkrigstidens arbetskraftsinvandring hade sociala problem och om dessa negativa sidor skrevs det i svensk media. Finnarna betraktades som flitiga arbetare, men de hade i allmänhet en låg social status i det svenska samhället.

För de invandrade finnarnas barn har föräldrarnas låga sociala status ofta satt sina spår i deras identitet och även inställningen till det egna modersmålet. Många har valt att ”bli svenskar” så fort som möjligt och förnekat sitt finska ursprung. Professor Jarmo Lainio har beskrivit majoritetssamhällets inställning till finska språket i Sverige bl.a. på följande sätt:

”Finskans prestige, dess sociala värdering, är delvis avhängig dess användares sociala status, vilken normalt varit lägre än majoritetsbefolkningens. Detta har också påverkat användningen av svenska bland finnar. Finska har i den svenska miljön blivit uppfattat som en etnisk och social markör. I den svenska som finnar av första generationen använt har finskan kunnat kännas

igen, vilket har fungerat stigmatiserande... Finskan i sig har i svensk miljö inte accepterats som umgängesspråk när svenskar varit närvarande, varken tidigare eller i våra dagar. En process, vars betydelse är svår att överblicka, är den kampanj som fördes mot finnar under 1960-talet i olika media – ”En finne igen!”. Den baserade sig på en generaliserad bild av ett mindretal finnars alkoholmissbruk i miljonprogrammets höghuslådor och ungkarlarnas barackliv. Finskan kopplades ihop med denna generaliserade bild av finnar.

Både bilden av den fulle finnen och den assimilerande attityden har i vardagslivet bidragit till en annan extrem myt, den om den tyste finnen. Många har föredragit att inte ta till orda i svenskars sällskap på en svenska, som de själva, landsmän och svenskar ansett vara undermålig. Finskan har heller inte använts då det ofta lett till kommentarer från svenska skol- och arbetskamrater. På samma grunder som finlandssvenskan i Finland drabbas finskan i Sverige av negativa omdömen, som på olika sätt förmedlas till talarna: ”de talar alltför högt, det låter hårt och aggressivt och säkert talar de illa om oss”.

Den låga prestige som finskan åtföljdes av var en del av argumenteringen till att man inte behövde lära ut finska i skolan: den kan ändå inte användas till något matnyttigt. Många sverigefinska föräldrar och barn kom att överta denna syn på finskan.

Avsaknaden av högre finskspråkiga socialgrupper och en medelklass innebar också att förutsättningarna för en standardspråklig kultur – en ”finkultur” – till stora delar saknades under de kritiska första decennierna. Finskan fick närmast funktion som talspråk, vilket betytt att dess prestige blivit lägre. Det finns i de flesta kulturer med sedan länge standardiserade skriftspråk en oskriven men väl fungerande princip för nedklassning av språkliga varieteters status: lägre socialgruppers språk betraktas som sämre och ges generellt lägre status just därför att de talas av lägre socialgrupper. De lägre sociala grupperna kan tala en lantlig dialekt eller en social varietet av samma språk som det standardiserade språket, eller ett annat språk. Sverigefinnarna som grupp uppfyllde väl dessa kriterier, en del uppfyllde t.o.m. flera av dem.”11

11 Jarmo Lainio: ”Finskans ställning i Sverige och dess betydelse för sverigefinnarna” i ”Finnarnas historia i Sverige” vol. 3 s 271–272

I dag har många sverigefinnar en mycket mer positiv syn på det egna språket och även sitt ursprung.12 Sverigefinnarnas sociala status i samhället har förbättrats. Erkännandet av sverigefinnarna som nationell minoritet har haft en statushöjande effekt och upplevs av många sverigefinnar som ett sent kommet erkännande och värdesättande av sverigefinnarnas betydelse för det svenska samhället. Detta tolkas som att den svenska staten äntligen accepterat dem som jämlikar.

Genomförandet av minoritetspolitiken har satt i gång en läkande och revitaliserande process hos de nationella minoriteterna. Arbetet med att öka de nationella minoriteternas kunskaper om Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter måste förbättras. Inom förvaltningsområdena har berörda minoriteters medvetenhet om de möjligheter som minoritetspolitiken ger ökat. Möjligheterna att använda sig av det egna minoritetsspråket har också ökat. På sikt torde allt fler välja att använda sig av språket i offentliga sammanhang. Samtidigt verkar det fortfarande finnas behov av att vidta ytterligare åtgärder när det gäller informationen till minoriteterna i Norrbotten, eftersom många enskilda fortfarande inte vet vilka rättigheter språklagarna garanterar enskilda.

En ökad efterfrågan på tjänster på det egna språket från minoriteternas sida är således beroende av hur man lyckas förbättra möjligheterna att använda sig av de rättigheter som språklagarna ger och om bemötandet av enskilda uppfattas som positivt av den enskilde minoritetsmedborgaren.

6.4 Aktiva åtgärder krävs för att främja minoritetsspråken

Min bedömning:

Implementering av konventionsåtagandena förutsätter att staterna främjar minoritetsspråken genom aktiva åtgärder på nationell, regional och lokal nivå. Sådana åtgärder skall syfta till att medlemmar av minoriteterna får information om sina språkliga och övriga minoritetsrättigheter. Åtgärder med syfte att skapa en positiv attityd hos majoriteten när det gäller minoritetssprå-

12 Se t.ex. Svensk kyrkan: ”Hemmet finns där vägarna möts – Sverigefinländarns liv i samhälle och kyrka” (2002) s 38

ken måste också vidtas. Detta gäller särskilt de tjänstemän som skall informera och tillhandahålla rättigheterna.

I ramkonventionens artikel 5 anges att staterna åtar sig att främja de nationella minoriteternas möjligheter att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv.”

Detta innebär att det krävs aktiva åtgärder. En passiv inställning eller likgiltighet rörande språklagstiftningen hos samhällets representanter som har att implementera konventionsåtagandena är inte förenlig med kravet på att “främja” språken och kulturerna såsom anges i ramkonventionens bestämmelse. En tydlig politisk markering att de nationella minoriteternas språk och kulturer skall bevaras och främjas skulle, enligt min uppfattning, påverka den allmänna inställningen till de nationella minoriteterna och samhällets bemötande på ett positivt sätt.

Den nuvarande minoritetsspråklagstiftningen skiljer sig inte i grunden från annan nationell lagstiftning. Lagstiftaren fattar beslut om införandet av lagregler som skall genomföras på olika nivåer i samhället. Hyltenstam och Milani bedömer att det finns ett visst ”passivt motstånd” mot genomförandet av lagstiftningen ute på fältet. Något utrymme för att inte ge service på minoritetsspråket eller annat godtyckligt beteende finns inte. De faktiska möjligheterna för enskilda att nyttja en lagstadgad rättighet får inte begränsas genom att kommuner eller myndigheter inte anställer personal som behärskar minoritetsspråken eller att information om rättigheterna inte lämnas till allmänheten.

Ett aktivt främjande av minoritetsspråken innebär dels att syn-

liggörande av lagens möjligheter att nyttja minoritetsspråken

måste bli bättre, dels att personer som arbetar på myndigheter och som möter allmänheten medvetandegörs om de lagstadgade rättigheterna att använda minoritetsspråk. Ett aktivt främjande kan bestå av att förvaltningsmyndigheter och domstolar organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att personalen känner till lagstiftningen rörande nationella minoriteter och förstår syftet med regelverket. Den personal som först möter allmänheten skall vara särskilt insatta så att det kan ge allmän information eller i vart fall lotsa samtal och besök vidare till någon som kan bistå på minoritetsspråket.

Myndigheterna skall organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att det finns beredskap och rutiner för att bemöta önskemål från enskilda att använda minoritetsspråk. Det kan t.ex. innebära kart-

läggning och angivande av särskild språkkompetens i interna telefonkataloger och på intranät och hemsidor. Om minoritetsspråkstalande personal inte finns på myndigheten bör sådana rutiner utarbetas att tolk kan ordnas med relativt kort varsel. I myndighetens lokaler, hemsidor och annat informationsmaterial skall det framgå att service lämnas på minoritetsspråk. Om den minoritetsspråkiga servicen begränsas till vissa tider och vissa platser skall sådant tydligt anges både på svenska och på minoritetsspråket.

När det gäller kommuners skyldigheter att erbjuda förskola och äldreomsorg bör sådana möjligheter särskilt observeras i allmän information som riktar sig till potentiella brukare. Information om dessa möjligheter bör även lämnas på minoritetsspråket. På kommunala hemsidor bör det t.ex. finnas särskilt angivet vart enskilda skall vända sig om för denna typ av önskemål och vilka regler som gäller för nationella minoriteter. I olika typer av uppräkningar av t.ex. förskolor bör det minoritetsspråkig alternativet särskilt anges. Det är också lämpligt att gå ut med riktad information till t.ex. äldre minoritetsmedborgare när det gäller möjligheten att få äldreomsorg på sitt eget minoritetsspråk. Ett effektivt sätt kan vara att ordna informationsträffar tillsammans med organisationer som företräder nationella minoriteter eller på annat sätt vänder sig till de olika minoritetsgrupperna.

Det handlar således om att synliggöra de minoritetsspråkiga möjligheter som lagen ger. Samtidigt är det mycket viktigt att myndighetspersonal som i första hand kommer i kontakt med nationella minoriteter är positivt inställda till nationella minoriteter och att de förstår vad som är syftet med att erbjuda samhällsservice på minoritetsspråken. Ett positivt bemötande från myndighetshåll kan förväntas leda till att enskilda i högre grad kommer utnyttja av dessa tjänster.

Ett aktivt främjande skulle också kunna bestå av medvetet arbete på lokal nivå där man i t.ex. kommunal verksamhet lyfter fram de nationella minoriteternas behov i olika sammanhang. Genom att anordna seminarier eller informationsträffar för kommunalt anställda eller för den breda allmänheten kan kunskaperna om de nationella minoriteterna öka. Majoritetsmedborgarnas ökade kunskaper kan förväntas öka förståelsen för de nationella minoriteternas behov och skapa en ökad respekt och en öppnare och mer positiv attityd till användningen av minoritetsspråken.

Erfarenheterna visar att man i nuvarande förvaltningsområden hanterat de minoritetspolitiska frågorna på olika sätt och att ambi-

tionsnivån varierat mellan kommunerna. Som vi kan se av de yttranden som lämnats till utredningen från kommunerna i Norrbotten har medvetenheten i minoritetsfrågorna på lokal nivå blivit bättre. Vissa av kommunerna talar t.o.m. med stor entusiasm om sitt arbete med minoritetsfrågorna.

Det finns anledning att lyfta fram det som visat sig vara särskilt framgångsrikt i kommunernas arbete. I flera av kommunerna har man tagit fram kommunala handlingsplaner för minoritetsfrågorna och i Haparanda kommun har man även utarbetat ett policydokument för arbetet med tvåspråkighetsfrågor.

I arbetet med att aktivt främja minoritetsspråken anser jag därför att samtliga kommuner i landet bör överväga utarbetande av handlingsplaner för de minoritetspolitiska frågorna. Det är särskilt viktigt i de kommuner som ingår i förvaltningsområdena. Det finns flera skäl till varför arbetet med handlingsplaner kan vara positivt. Till en början behöver en kartläggning göras av de nationella minoriteternas behov på det lokala planet i respektive kommun. I kartläggningsarbetet bör bl.a. de nätverk av föreningar, församlingar, skolor etc. som de nationella minoriteterna byggt upp på lokal nivå, användas för att på ett bättre sätt nå enskilda som tillhör nationella minoriteter. Som påpekats i avsnitt 4.7.7 har kommunerna i arbetet med framtagandet och fastställandet av handlingsplaner för minoritetsfrågor, gjort medvetna val och tydliga prioriteringar i olika frågor. Samtidigt har man identifierat och definierat de områden där kommunen särskilt skall arbeta med minoritetsfrågorna. Det blir därmed ett naturligt sätt fått in frågorna i den kommunala verksamheten och kommunen kan sätta upp olika etappmål som är anpassade till de lokala förhållandena. Handlingsplanerna blir också ett arbetsverktyg som gör att arbetet och måluppfyllelsen kan följas upp bättre.

I detta arbete skall kommunerna ha en löpande dialog med företrädare för de nationella minoriteterna. Arbetet med handlingsplaner kan därmed även fungera som verktyg för att öka medvetenheten bland de nationella minoriteterna. Arbetet blir också ett incitament för att minoriteterna ställer upp egna mål och gör prioriteringar på lokal nivå.

6.5 Tydligare statligt ansvarstagande för implementeringen

Min bedömning:

Kommunerna behöver stöd i sitt arbete med minoritetsfrågorna. Det behövs även en tydligare statlig styrning av kommunerna för att konventionsåtagandena rörande minoriteter skall uppfyllas. Det finns ingen sektorsmyndighet som bär ansvar för genomförande av minoritetspolitiken. Länsstyrelsens roll i minoritetsfrågorna bör därför utvecklas.

Mitt förslag:

En länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Myndigheten skall på eget initiativ eller efter anmälan vidta de åtgärder som behövs. Detta innefattar styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning och bevakning av minoritetsfrågorna. Enskilda skall kunna vända sig till myndigheten med klagomål om lagens efterlevnad. Det nationella ansvaret bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län.

Det finns ingen sektorsmyndighet på det minoritetspolitiska området. När minoritetspolitiken infördes år 2000 fick kommunerna i Norrbotten ansvar för att genomföra den nya politiken inom förvaltningsområdena. Det har inte varit någon lätt uppgift för de berörda kommunerna att omsätta konventionsåtaganden på det lokala planet, särskilt med tanke på att de fått begränsat stöd i detta arbete. Tiden mellan riksdagsbeslutet och de nya språklagarnas ikraftträdande var dessutom kort.

Länsstyrelsen i Norrbottens län fick en samordnande roll i arbetet att förverkliga de nya språklagarna. Länsstyrelsens möjligheter att driva frågorna var dock begränsade eftersom man fick mycket små ekonomiska medel till detta (motsvarande en heltidstjänst). Med beaktande av det som framkommit vid uppföljningarna av minoritetspolitiken kan man dock konstatera att det skulle ha behövts mer stöd och styrning från statligt håll. Initialt samordnat stöd hade dessutom varit kostnadseffektivt.

Min bedömning är att det alltjämt finns ett stort behov av tydligare styrning, stöd och samordning av det minoritetspolitiska arbetet. Behovet av en ansvarig myndighet har diskuterats tidigare i olika sammanhang. Erfarenheterna från fem års bristande imple-

mentering av konventionsåtagandena och minoritetsspråkslagarna visar att en myndighet bör ges ansvar för implementeringen och för att driva frågorna framåt. En myndighet måste ta ansvar för att följa upp att de brister som framkommit faktiskt åtgärdas. Det är dessutom angeläget att detta bredare ansvarstagande kommer till stånd omgående.

Att tillskapa en ny myndighet för detta ändamål förefaller inte särskilt rimligt i dagsläget. Ett bättre och mer kostnadseffektivt alternativ är istället att utveckla länsstyrelsens roll, som i dag innefattar ett samordnande ansvar i minoritetsfrågor. Skulle det på sikt visa sig, att detta inte räcker för att säkerställa konventionsåtagandena rörande nationella minoriteter, får man överväga införandet av en minoritetsombudsman eller dylikt. En sådan myndighet finns i Finland.13 I ett första skede bör dock befintliga statliga tillsynsstrukturer prövas. Hos länsstyrelserna finns redan en bred och lång erfarenhet av arbete med kommuner och där finns stora kunskaper om förhållandena i kommunerna i respektive region.

I nuvarande system har länsstyrelsen i Norrbottens län ansvar för att genomföra lagstiftningen på den egna myndigheten, administration och fördelning av statsbidragen samt utvärdering av lagstiftningens genomförande. En utvidgning av nuvarande förvaltningsområden skulle innebära att fler länsstyrelser skulle beröras av minoritetspolitiken.

Länsstyrelseutredningen lade i sitt betänkande fram förslag rörande bl.a. samordning och samverkan mellan länsstyrelserna på olika områden.14 I betänkandet diskuteras möjligheten att koncentrera viss verksamhet till en eller ett fåtal länsstyrelser och denna/dessa skulle ha ett nationellt ansvar för en fråga. Som exempel nämns jordbruks- och vattenadministrationen. På motsvarande sätt skulle man kunna koncentrera de minoritetspolitiska frågorna till en länsstyrelse.

Enligt min bedömning bör därför en länsstyrelse i landet ges nationellt ansvar för de minoritetspolitiska frågorna. Denna länsstyrelse skulle ges en roll som liknar det ansvar som åligger sektorsmyndigheter på olika områden. Övriga länsstyrelser, som berörs av förvaltningsområdena, bör ges ansvar för att genomföra lagstiftningen på den egna myndigheten samt bistå länsstyrelsen med na-

13 Finlands minoritetsombudsman har till uppgift att bl.a. främja goda etniska relationer, trygga etniska minoriteters ställning och rättigheter, övervaka principen om etnisk ickediskriminering, rapportera, komma med initiativ och ge information. Lag om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden 13.2.2001/660 14 Länsstyrelseutredningen: ”Det ofullständiga pusslet”, SOU 2004:01

tionellt ansvar i dess uppdrag. Bestämmelser rörande tillsyn med följande lydelse bör därför införas i den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk:

Lag (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

15 §

Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag.

Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att lagens ändamål skall kunna tillgodoses.

16 §

Tillsyn över kommunernas verksamhet enligt denna lag utövas av Länsstyrelsen i Stockholms län, i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet.

Det nationella tillsynsansvaret för de minoritetspolitiska frågorna skall inte omfatta områden inom minoritetspolitiken där det redan finns sektorsmyndigheter såsom Skolverket, Socialstyrelsen, Statens kulturråd etc. Länsstyrelsen med nationellt ansvar bör givetvis samverka med dessa myndigheter för att Sveriges konventionsåtaganden rörande nationella minoriteter skall uppfyllas på bästa sätt.

Länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna bör, enligt min mening, ha ansvar för följande:

1. Styrning

2. Tillsyn

3. Fördelning av ekonomiska resurser

4. Samordnings- och informationsansvar

5. Bevakning och rapportering

Länsstyrelsen med nationellt ansvar bör samråda med företrädare för nationella minoriteter genom en aktiv dialog i frågor som berör minoriteterna.

Thomas Hammarberg har i sin utvärdering av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter påtalat att det inte finns någon institution dit enskilda medborgare kan vända sig till för den som anser sina rättigheter kränkta:

I viss mån kan han eller hon vända sig till JO eller DO om det är frågan om diskriminering. De internationella åtagandena går längre än så och innehåller s.k. kollektiva rättigheter. Här finns det behov av tydligare skyddslagstiftning.15

Genom sitt tillsynsarbete skulle länsstyrelsen även fånga upp de brister som finns i kommunernas hantering av minoritetsfrågorna. Enskilda individer som tillhör nationella minoriteter har i dag svårt att föra fram klagomål på bristande implementering av konvention-

15 Hammarberg (2005) s 36

såtagandena.16 Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar bör ges i uppgift att ta emot klagomål och påpekanden från enskilda och de nationella minoriteternas företrädare. Att följa upp sådana påpekanden blir en naturlig del av tillsynen.

Genom att samla sakkunskap på det minoritetspolitiska området till en myndighet finns det möjlighet för olika aktörer att vända sig till länsstyrelsen med nationellt ansvar för att få stöd i det egna arbetet med minoritetsfrågorna. Länsstyrelsen bör därför ha sådan språkkompetens och juridisk kompetens att den kan förmedla kunskaper om Europarådskonventionerna till kommuner och myndigheter. Länsstyrelsen bör vidare kunna bistå i utbildningsinsatser som rör minoritetsfrågorna. Språkkompetens för att bistå nationella minoriteter och för att kunna göra omvärldsanalyser på området vore också önskvärt och i enlighet med andan i konventionerna. T.ex. förs debatten av minoritetsfrågorna nästan uteslutande i minoritetsmedia på respektive minoritetsspråk.

De länsstyrelser som kan komma i fråga för det nationella tillsynsansvaret är, enlig min mening, en av länsstyrelserna i Stockholm/Mälardalen eller Länsstyrelsen i Norrbottens län. Av dessa skulle jag i första hand förorda Länsstyrelsen i Stockholms län. Anledningarna till detta är flera.

För det första bör myndigheten vara centralt placerad i landet eftersom det nationella ansvaret omfattar samtliga kommuner i landet, även om tyngdpunkten för myndighetens arbete kommer att ligga på förvaltningsområdenas kommuner. Genom en placering i Stockholm hamnar myndigheten inom det största förvaltningsområdet, med tanke på antalet kommuner som ingår, och även det område där det totala antalet personer som tillhör nationella minoriteter är störst. Kommunikationerna till Stockholm är goda från hela landet, vilket bör underlätta arbetet.

För det andra bör myndigheten vara placerad så att avståndet till andra viktiga aktörer och samarbetsorgan inte blir för långt. Bland statliga samarbetsorgan som finns nära till hands kan nämnas bl.a. myndigheter som Skolverket, Myndigheten för skolutveckling, Socialstyrelsen, Statens kulturråd och även Regeringskansliet med sina departement. Andra aktörer som finns placerade i Stockholmsområdet eller i närheten av Stockholm är organ som verkar inom mänskliga rättigheter och diskriminering, bl.a. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. På forskningssidan finns

16 Någon klagorätt för enskilda till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna finns inte på grundval av bestämmelserna i minoritetskonventionerna.

många viktiga institutioner i regionen: Stockholms universitet med Centrum för tvåspråkighetsforskning och forskning i finska och meänkieli, Uppsala universitet med Forum för nationella minoriteter (NAMIS) och Centrum för multietnisk forskning samt även forskning i finska och samiska, Mälardalens högskola med Finskt språk- och kulturcentrum samt forskning i finska, Södertörns högskola med Multikulturellt centrum samt slutligen Språkforskningsinstitutet i Rinkeby. I regionen finns även andra institutioner av stor betydelse i sammanhanget, såsom Romskt kulturcentrum, Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden samt organisationen Sveriges kommuner och landsting.

För det tredje har nuvarande samrådsmöten mellan regeringen och företrädare för de nationella minoriteterna regelmässigt genomförts i Stockholm. Det talar för att de nationella minoriteterna har organiserat sitt arbete på ett sådant sätt att representation finns i Stockholm och att grupperna kommer ha möjligheter att delta aktivt i arbetet i Stockholm.

För det fjärde kommer länsstyrelsen med nationellt ansvar behöva ta ett betydande samordningsansvar i samband med utvidgning av förvaltningsområdena. Jag återkommer till detta uppdrag i avsnitt 11. För finska förvaltningsområdets del innebär förslaget som läggs i detta betänkande att 53 kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen skulle komma att beröras. Med tanke på länsstyrelsens centrala roll bör avståndet vara kort. Antalet kommuner som skulle kunna komma i fråga när det gäller utvidgningen av det samiska förvaltningsområdet (nästa led i utredningens arbete) är betydligt färre. I det perspektivet anser jag att det vore värdefullt om länsstyrelsen kan delta aktivt i arbetet med synliggörande och medvetandegörande av de minoritetspolitiska frågorna ute på fältet tillsammans med berörda kommuner. Den stora koncentrationen av kommuner i Stockholmsregionen talar således för detta val eftersom den geografiska närheten skulle innebära ett kostnadseffektivare genomförande.

För det femte är Länsstyrelsen i Stockholms län en stor myndighet jämfört med många andra länsstyrelser ute i landet. Myndigheten har redan i dag en stor organisation och bör kunna ta sig an även denna relativt stora fråga. Eftersom det är en stor myndighet med många anställda inom olika verksamheter blir det lättare att organisera verksamheten så att språkkompetens blir tillgodosedd i personalsammansättningen (t.ex. att någon av alla de som arbetar med en fråga talar minoritetsspråk.) På en liten myndighet är det

mycket svårare att få motsvarande språkliga bredd när antalet medarbetare är litet.

Slutligen, av länsstyrelserna i Mälardalsregionen är den språkliga kompetensen i finska bäst tillgodosedd vad gäller antalet medarbetare som behärskar finska språket just i Stockholm, enligt de uppgifter länsstyrelserna lämnat i yttranden till utredningen. Den största nationella minoriteten är koncentrerad till Stockholmsregionen och kunskaper i finska språket kommer att vara värdefulla för den myndighet som ges nationellt ansvar, särskilt i samband med genomförandet av utvidgningen. Att kunna föra en direkt dialog med lokala sverigefinska organisationer ute på fältet kommer att underlätta utvidgningen. Möjligheterna att förstärka språkkompetensen i första hand samiska och meänkieli, bör dessutom vara ganska goda i Stockholm.

Sammanfattningsvis anser jag att Länsstyrelsen i Stockholm har mycket goda förutsättningar för uppdraget. Ovanstående argumentet talar enligt min mening emot att Länsstyrelsen i Norrbotten ges det nationella ansvaret för minoritetsfrågorna.

6.6 Åtgärder för att öka kunskaperna om Sveriges konventionsåtaganden

Min bedömning:

Kunskaperna om Europarådets minoritetskonventioner och den svenska lagstiftningen rörande minoriteter måste öka på nationell, regional och lokal nivå.

Mitt förslag:

En 3-årig nationell informations- och utbildningsinsats för att synliggöra de nationella minoriteterna bör genomföras under ledning av länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar. Länsstyrelsen bör vidare ges i uppdrag att se över frågan om tillgängligt material rörande minoritetskonventioner, nationell lagstiftning och nationella minoriteter. Översättning av material bör göras i större utsträckning till svenska och de nationella minoritetsspråken. Informationsmaterial rörande minoritetsfrågorna och språkfrågor bör tas fram. Materialet skall användas för att öka kunskaperna hos beslutsfattare, tjänstemän, allmänheten och även de nationella minoriteterna.

Den svenska statens erkännande av de fem nationella minoriteterna och deras språk innebär ett viktigt initialt steg i stärkandet av minoritetsspråken. Erkännandet verkar på två olika plan. Det är dels en markering gentemot de nationella minoriteterna att Sverige som stat väljer att aktivt värdera dessa språk på ett positivt sätt och att språkens fortlevnad har betydelse för Sverige som nation, oavsett vilken statsmaktens tidigare inställning gentemot dessa språk har varit. Dels måste erkännandet även ses som en markering gentemot majoritetssamhället. Även majoritetssamhället måste anamma denna nya positiva inställning och förstå varför dessa språk skall främjas, för att de i konventionerna angivna syftena skall uppnås. Om majoritetssamhället inte delar denna acceptans och detta värdesättande av minoritetsspråken, kommer den minoritetspolitiska reformen inte att få någon betydelse för de nationella minoriteterna eller för samhället i stort.

I artikel 6 av minoritetsspråkskonventionen anges att undertecknande stater förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om rättigheter och skyldigheter i konventionen.

Det blev tidigt uppenbart i utredningens arbete att den allmänna medvetenheten och kunskaperna om de nationella minoriteterna och minoritetspolitiken är mycket begränsad bland beslutsfattare, tjänstemän och den breda allmänheten ute i landet. Även de utvärderingar som gjorts av den minoritetspolitiska reformen visar med stor tydlighet att de minoritetspolitiska målen inte får särskilt stort genomslag på det lokala planet. För att gå vidare i stärkandet av de nationella minoritetsspråken måste man fortsätta arbeta aktivt med att öka kunskaperna om de nationella minoriteterna och Sveriges åtaganden rörande de nationella minoriteterna. Detta måste ske genom information och kunskapsöverföring.

För att öka kunskaperna om de nationella minoriteterna, deras språk och kulturer samt minoritetspolitiken behöver en informations- och utbildningsinsats genomföras. Kunskaperna om dessa frågor måste öka på olika plan i samhället. Dels behöver den breda allmänheten ges kunskap och information om de nationella minoriteterna och vikten av att minoriteternas språk och kultur fortlever som en del av det svenska kulturarvet. Dels behöver beslutsfattare och tjänstemän i kommuner, landsting, myndigheter, domstolar ges konkreta kunskaper om de minoritetspolitiska frågorna och Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter. Dels behöver de nationella minoriteterna själva ges möjlighet att skaffa sig fördju-

pade kunskaper om Europarådets konventioner och förmedla kunskaperna inom sina egna organisationer.

Jag anser därför att medel skall avsättas för ett 3-årigt projekt som leds av länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna. Syftet är att öka kunskaperna i dessa frågor och ge människor som i sitt arbete kommer i kontakt med dessa frågor bättre verktyg att arbeta med frågorna. Konkret kan det vara frågan om metodstöd i arbetet med service på minoritetsspråk, kompetensutveckling när det gäller ett visst minoritetsspråk, innehållet i Europarådets konventioner, fördjupade kunskaper i tvåspråkighet etc. Exempel på insatser skulle t.ex. kunna vara att låta personal som arbetar med äldreomsorg få gå en kurs i minoritetsspråket, att låta barnomsorgspersonal få kompetenshöjande utbildning rörande tvåspråkighetsfrågor i förskolan. De nationella minoriteterna skulle även kunna genomföra olika typer av insatser som på olika sätt främjar det språkbevarande arbetet inom minoritetsgrupperna, t.ex. tvåspråkighetsprojekt som riktar sig till föräldrar till minoritetsbarn.

Det är viktigt att ett större anslag avsätts för att denna kunskapshöjande insats genomförs i samband med att de förstärkta insatserna på minoritetspolitikens område. Informations- och utbildningsinsatsen fungerar då som en extra stimulans i arbetet. Under år 1-2 skall det vara möjligt för kommuner, myndigheter, domstolar och organisationer som företräder nationella minoriteter att ansöka om medel från länsstyrelsen för olika typer av informations- och utbildningsinsatser. Medlen skall användas senast år 3.

Länsstyrelsen bör även genomföra en allmänt riktad informationskampanj som riktar sig mot den breda allmänheten och även minoriteterna. Information behöver bl.a. lämnas till de nationella minoriteterna rörande den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det kan ske genom riktade insatser och genom allmän information i t.ex. kommunala dokument, trycksaker och på en hemsida. En underutnyttjad effektiv resurs i detta sammanhang är, som påpekats tidigare, de nationella minoriteternas egna nätverk (organisationer, församlingsverksamhet, utbildningsinstitutioner etc.). Användningen av sådana nätverk innebär oftast att informationen kan förmedlas på minoritetsspråket till berörda utan att man behöver använda sig av tolkar. Information som förmedlas genom minoritetsmedia har också stora möjligheter att nå berörda.

Översättning av dokument och material rörande minoritetsfrågorna till svenska och de olika minoritetsspråken är en angelägen

fråga. Mängden tillgängligt material på svenska är i dag begränsat, och än mer begränsat på minoritetsspråken. Det finns stor anledning att se över denna fråga. För att de nationella minoriteterna skall kunna hävda sina rättigheter i enlighet med Europarådets konventioner måste grundläggande material, såsom översättningar av konventionstexterna, finnas tillgängligt på minoritetsspråken. Bland annat Sveriges och Europarådets rapporter rörande Sveriges tillämpning av konventionerna måste göras tillgängliga på svenska och minoritetsspråken. Det räcker inte att endast översätta Europarådets slutsatser och publicera dessa på minoritetsspråken.

När det gäller information från staten till rättstillämparen har justitiedepartementet tagit fram skriftligt material rörande nationella minoriteter och minoritetspolitiken. Informationen har även översatts till de nationella minoritetsspråken. Lagarna om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli har även översatts till respektive språk som berörs.

Tillgängligt material och gjorda översättningar måste även göras tillgängliga på ett bättre sätt. Om en lag översättes till minoritetsspråk skall det framgå i registret för svensk författningssamling, SFS. Officiellt översatt svensk lagtext till minoritetsspråk skall vara lika lätt att få tag i som svenskspråkig lagtext. Det lämpligaste vore att sådana officiella översättningar gjordes tillgängliga i svensk författningssamling.

Detta är särskilt viktigt att översatt material och annat informationsmaterial, av alla de slag, görs tillgängligt om ännu fler kommuner skulle komma att ingå i förvaltningsområdena. En viktig uppgift för Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar blir samordnings- och informationsansvar för lagstiftningen rörande nationella minoriteter. Länsstyrelsen bör bygga upp en kunskapsbank i dessa frågor och aktivt sprida kunskaperna på nationell, regional och lokal nivå genom informationsinsatser, utbildningsinsatser etc. i samarbete med rättstillämpande myndigheter på nationell, regional och lokal nivå. Det bör även övervägas hur man skall göra materialet lättåtkomligt för alla som arbetar med minoritetspolitiska frågor i landet. Ett sätt skulle kunna vara att lägga ut material på Länsstyrelsens hemsida där andra myndigheter, organisationer och allmänheten kan hämta information.

Stora samordningsvinster finns att göra på detta område. Det är inte kostnadseffektivt att kommunerna låter göra egna översättningar. Därför bör ett basmaterial finnas tillgängligt som kan anpassas efter de lokala behoven. I basmaterialet kan det även finnas

olika typer av besluts- och skrivelsemallar samt blanketter på minoritetsspråken. Ansvaret att ta fram basmaterialet bör ingå samordnings- och informationsansvaret för länsstyrelsen med nationellt ansvar.

Kunskaperna i språkfrågor i allmänhet och medvetenheten om olika språkbevarande faktorers betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad är ytterst begränsade i det svenska samhället. För att minoritetsspråken skall ges möjlighet att leva vidare och utvecklas i Sverige krävs att kunskaperna i dessa frågor ökar. Ökade kunskaper skulle leda till större medvetenhet. Kunskaperna skulle särskilt behöva ökas på kommunal och myndighetsnivå. Om beslutsfattare och tjänstemän förstod de språkliga sambanden bättre, skulle de tydligare kunna se olika åtgärders påverkan på minoritetsspråkens fortlevnad.

På språkområdet finns flera expertorgan av betydelse i sammanhanget: Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden, Samiska språknämnden och Sametinget. Dessa expertorgan besitter alla stora sakkunskaper i språkfrågorna som berör de nationella minoriteterna. Staten bör i sitt arbete på ett bättre sätt använda sig av den expertis språknämnderna besitter.

I det fortsatta arbetet med att främja de nationella minoritetsspråken finns det, enligt min mening, anledning att ta fram utbildningsmaterial som behandlar konventionsåtagandena och även språkbytesprocessen (inklusive de olika faktorer som påverkar språkbevarandet och främjar de nationella minoritetsspråken). Det vore därför värdefullt att låta språknämnderna och även språkforskare på området bistå i framtagandet av allmänt utbildningsmaterial i dessa frågor. Det finns även anledning att ta med information om tvåspråkighet i sådant utbildningsmaterial, eftersom kunskaperna även i dessa frågor är mycket begränsade.

Detta utbildningsmaterial skulle kunna användas för att öka kunskaperna bland beslutsfattare, tjänstemän och även bland de nationella minoriteterna.

Allmänt informationsmaterial skulle även kunna anpassas så att det kan användas av skolor i samband med undervisning. Kravet i läroplanerna att alla barn skall lära sig om nationella minoriteter, är svåra att förverkliga om det inte finns läromedel på området, vilket bl.a. Europarådet har påpekat i sin rapport.

6.7 Myndigheters skyldighet att informera om rättighetslagstiftningen

Min bedömning:

Förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsområdena är skyldiga att informera om rätten att använda minoritetsspråk i kontakter med myndigheten.

Mitt förslag:

Länsstyrelsen bör i sin tillsynsverksamhet särskilt bevaka kommuners sätt att informera enskilda om deras rätt att använda minoritetsspråk.

Lars Elenius har i sin rapport till riksdagens konstitutionsutskott tydligt visat att myndigheters information till enskilda rörande rätten att få använda minoritetsspråk är ytterst bristfällig på sina håll. Resultaten har varit dåliga både bland kommunala och statliga myndigheter (se figur 9 i avsnitt 4.5.3).

En grundförutsättning för att enskilda skall kunna nyttja de rättigheter som finns är att han eller hon känner till dessa rättigheter. Att lämna information i samband med myndighetsutövningen på myndigheten skall vara en naturlig del av bemötandet av enskilda.

När det gäller myndigheters verksamhet är det särskilt viktigt att det finns ”kanaler” in i verksamheten. En enskild person som tillhör en nationell minoritet skall veta vart i en organisation han eller hon skall vända sig. Om service lämnas på minoritetsspråk på vissa bestämda tider och platser skall detta vara tydligt angivet.

Länsstyrelsen bör i sin tillsynsverksamhet vara särskilt observant på hur kommunerna i förvaltningsområdena hanterar informationen till nationella minoriteter. Det kan gälla t.ex. hur enskilda informeras vid handläggning av ärenden, hur informationen på hemsidor eller inom annan kommunal verksamhet synliggörs eller på vilket sätt syns det i myndighetens lokaler att möjligheten att använda minoritetsspråk finns.

6.8 Nationella minoriteters möjligheter till inflytande måste förbättras

6.8.1 Minoriteters demokratiska underläge

Min bedömning:

Det bristande ekonomiska stödet till organisationer som företräder de nationella minoriteterna begränsar minoriteternas reella möjligheter till inflytande.

Nationella minoriteter måste ges tillgång till demokratiska fora så att även deras synpunkter kan beaktas.

Ett av den svenska minoritetspolitikens mål att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande. Regeringen håller samrådsmöten med representanter från de fem nationella minoriteterna varje år. Vid dessa möten ges minoriteterna möjlighet att få träffa ansvariga statsråd och diskutera angelägna frågor. Vidare inrättade regeringen i oktober 2002 Rådet för romska frågor som ett rådgivande organ till regeringen. Samrådsmötena som hålls mellan regeringen och företrädare för minoriteterna har rådgivande karaktär.

Riksorganisationer som företräder nationella minoriteter tilldelas även särskilda medel för att öka deras möjligheter till inflytande. Fördelningen av dessa medel har jag redogjort för i avsnitt 4.3 ovan. Kraftig kritik har framförts av nationella minoriteter i olika sammanhang mot att det ekonomiska stöd, som utgår till organisationer som företräder nationella minoriteter, är så begränsat. För flera av organisationerna har dessutom stödet minskat sedan den nationella minoritetspolitiken infördes, eftersom det tillkommit allt fler organisationer som företräder nationella minoriteter och det totala stödets storlek varit oförändrat. Möjligheterna för organisationer att de facto driva frågor som berör respektive minoritet på ett effektivt sätt på olika nivåer i samhället är därmed ytterst begränsade.

De nationella minoriteterna har, trots intentionerna i den svenska minoritetspolitiken, alltjämt begränsade möjligheter att påverka i frågor som berör dem. Ytterst handlar detta, enligt min mening, om att de grupper som utgör nationella minoriteter skall ges möjlighet att påverka hur deras kultur skall bibehållas och utvecklas samt hur de väsentliga beståndsdelarna i deras identitet (religion, språk, traditioner och kulturarv) skall bevaras (jmf artikel 5 i ramkonventionen). De nationella minoriteterna har således ett le-

gitimt intresse av att påverka i de frågor som berör samhällets stöd och skydd av dessa grupper. Oftast är det minoriteterna själva som bäst vet vilka behoven är och vilka typer av främjandeåtgärder som skulle kunna få positiv effekt. Tyvärr ges de nationella minoriteterna inte alltid en jämlik roll i detta sammanhang. Det finns fortfarande paternalistiska drag i samhällets förhållningssätt till minoriteterna. Åtgärder vidtas alltjämt för gruppernas bästa och åtgärder vidtas sällan tillsammans med grupperna.

Många av de frågor som har bäring på minoriteternas möjligheter att bevara och utveckla sin kultur och sitt språk fattas på lokal nivå. På den kommunala nivån varierar möjligheterna till inflytande. Av de yttranden som inkommit till utredningen från kommunerna i nuvarande förvaltningsområden framgår att det finns i vart fall visst samarbete på lokal nivå.

Eftersom det hittills inte funnits någon ”expertmyndighet” med ansvar för att driva frågorna framåt på ett nationellt plan har de nationella minoriteterna inte kunnat vända sig till någon myndighet för stöd i sitt arbete. Det innebär också att minoriteterna själva varit tvungna att driva frågorna i respektive kommun utan någon ”draghjälp” från en statlig myndighet med ansvar för frågorna. Om det statliga ansvarstagandet för implementeringen förbättras så som jag föreslår i avsnitt 6.5, kommer de nationella minoriteterna få ”draghjälp” på det lokala planet genom att länsstyrelsen ges ett tillsynsansvar.

Det måste påpekas att de nationella minoriteterna har svårt att driva sina krav och få sina intressen tillgodosedda genom de vanliga demokratiska kanalerna. Minoriteterna är relativt sett så få till antalet på många orter att de har svårt att hävda sig i den demokratiska processen pga. sitt mindretal. Det finns alltid starkare grupper som kan driva igenom sina intressen och få sin del av den ”gemensamma kakan”. Det är också lättare att avfärda krav från mindre grupper. I den allmänpolitiska processen vill majoriteten sällan drivar frågor som i första hand berör minoriteterna. Det kan även vara svårt för minoriteterna att få sina kandidater nominerade till de politiska listorna.

Om det dessutom lever kvar en negativ attityd gentemot nationella minoriteter på orten, är det mycket lätt för majoriteten att avfärda krav från minoriteterna. Man får heller inte bortse ifrån att det på en del orter i kan finnas intressekonflikter som påverkar den allmänna inställningen till nationella minoriteter. Olösta konflikter på andra områden kan också påverka den allmänna attityden och

kvarvarande negativa värderingar som medför bristande förståelse för nationella minoriteters behov i andra sammanhang.

I vissa fall har de nationella minoriteterna inte ens tillgång till demokratiska fora där de skulle kunna framföra sina synpunkter. Till exempel är minoriteternas pensionärsorganisationer så små, i förhållande till majoritetens pensionärsorganisationer, att de inte har rätt till representation i beslutande eller rådgivande organ pga. krav på ett visst antal medlemmar. Detta är närmast att betrakta som strukturell diskriminering av nationella minoriteter. Sveriges andra rapport till Europarådet rörande implementering av ramkonventionen kommenterades av Sverigefinländarnas delegation på följande sätt till Europarådet:

Inflytande i frågor som berör de nationella minoriteterna är en hörnsten i den nationella minoritetspolitiken. Sverigefinska Pensionärsförbund har under flera år haft som mål att få representation i regeringens pensionärskommitté samt landstingens och kommunernas pensionärsråd. Med undantag av ett fåtal kommuner har organisationen inte beviljats närvarorätt i pensionärsråden.17

När det gäller frågor som berör äldre är det särskilt viktigt att olika brukarråd faktiskt fångar in synpunkter från de nationella minoriteterna. Behovet hos äldre som tillhör nationella minoriteter kan skilja sig från majoritetsbefolkningen äldre i vissa avseenden. Många äldre tappar t.ex. senare inlärda språk när de blir äldre och särskilt om de drabbas av demens. För många återstår endast det egna modersmålet (minoritetsspråket). Detta innebär att det ställs andra krav på kommunernas och landstingens planering, bl.a. rörande språkkunnig personal. Äldre minoritetsmedborgare har även kulturellt betingade behov som skiljer dem från majoritetsbefolkningen. Även dessa behov måste tillgodoses.

Det finns således anledning att fundera över om alla grupper i samhället faktiskt har möjlighet att påverka. Regeringen har i andra sammanhang betonat det ömsesidiga beroendet mellan mänskliga rättigheter och deltagande i demokratisk bemärkelse. Av regeringens riksdagskrivelse rörande demokratipolitik framgår:

Även ur demokratipolitikens synvinkel är det viktigt med ett effektivt politiskt deltagande från de nationella minoriteterna. I den mån de na-

17 Skrivelse från Sverigefinländarnas Delegation till Justitiedepartementet, ”Synpunkter från Sverigefinländarnas delegation till Sveriges rapport till Europarådet om Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetspolitik juni 2004”, den 1 juni 2004

tionella minoriteterna inte får tillräckligt utrymme i det politiska samtalet kan särskilda former för politisk dialog behövas.18

Enligt min mening krävs det dock mer än en politisk dialog. Det krävs att minoriteterna ges ett reellt inflytande. Formerna för deltagandet måste, såsom Demokratiutredningen har påpekat, vara sådana de kan ge reella möjligheter till inflytande.19 För att stärka de nationella minoriteternas inflytande krävs det tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna delta i beslutsprocesser, större tillgång till demokratiska fora samt formalisering av formerna för inflytande. I de följande avsnitten 6.8.2 och 6.8.3. lämnas förslag på hur detta skall gå till.

6.8.2 Möjligheten att påverka bör lagregleras

Mitt förslag:

Nationella minoriteters möjligheter till inflytande bör lagregleras. Nationella minoriteter skall ges inflytande på nationell, regional och lokal nivå.

Samrådsorgan för minoritetsfrågor bör därför inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda.

Skyldigheten att ge de nationella minoriteterna inflytande bygger på Sveriges åtagande enligt artikel 7.4 minoritetsspråkskonventionen och i artikel 15 i ramkonventionen. Minoritetsspråkkonventionen förutsätter en aktiv konsultativ dialog sker mellan statsmakten och de nationella minoriteterna:

Minoritetsspråkskonventionen, artikel 7.4

Vid fastläggandet av sin politik i fråga om landsdels- eller minoritetsspråk skall parterna ta hänsyn till de behov och önskemål som uttrycks av de grupper som använder sådana språk. De uppmuntras att i mån av behov upprätta organ för att ge råd till myndigheterna i alla frågor som sammanhänger med landsdels- eller minoritetsspråk.

Det krävs således att det förs en dialog på olika nivåer i samhället. Statsmaktens strävan måste vara att på olika sätt ge de nationella minoriteterna möjligheter att påverka. Rätten till inflytande bör, enligt min mening, lagregleras för att det inte skall råda några tvek-

18 Regeringens skrivelse 2003/04:110, Demokratipolitik, 11 mars 2004, s 97 19 Demokratiutredningen: ”En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet”, SOU 2000:1 s 38

samheter i denna fråga. En lagreglering ger även större tyngd och legitimitet än nuvarande minoritetspolitiska målsättning. Jag föreslår att en bestämmelse med följande lydelse införs:

4 § st 2 lagen (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Som framkommit i yttrandena från kommunerna i Norrbotten till utredningen rörande implementeringen finns det visst samarbete mellan kommunerna och företrädare för de nationella minoriteterna. Samrådsförfarandet är bl.a. nödvändigt för att kunna bedöma vilka frågor och behov som är mest angelägna att ta i tu med. Enligt min mening är det därför viktigt att samtliga kommuner inrättar samrådsorgan för att formalisera samarbete med de nationella minoriteterna på det lokala planet. Det är viktigt för kommunerna att ta tillvara de kunskaper som företrädare för de nationella minoriteterna har om de nationella minoriteternas behov och att samhällets representanter och företrädare för de nationella minoriteterna gemensamt driver de minoritetspolitiska frågorna vidare. Tanken är att de minoritetspolitiska frågorna skall drivas tillsammans med de nationella minoriteterna och åtgärder skall inte bara vidtas för dessa grupper. Förutsättningarna på lokal nivå varierar och det är därför viktigt att kunna hitta lösningar som fungerar lokalt. Ett föredöme för arbetet skulle kunna vara t.ex. arbetet i lokala brukarråd på handikappområdet.

Motsvarande samrådsorgan bör även finnas på den statliga sidan på lokal, regional och nationell nivå.

6.8.3 Det ekonomiska stödet till nationella minoriteter bör ses över

Min bedömning:

För att de nationella minoriteterna skall ges det inflytande som minoritetskonventionerna förutsätter, måste de ges tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna driva olika frågor.

Mitt förslag:

Storleken på nuvarande ekonomiska stöd till de organisationer som företräder nationella minoriteter måste höjas.

De ekonomiska medel som i dag utgår som stöd till organisationer som företräder nationella minoriteter är mycket begränsade. Det totala stödet för budgetåret 2004 uppgick till totalt 4 miljoner kronor för samtliga nationella minoriteter (se avsnitt 4.3). Detta stöd skall användas till att driva minoritetspolitiska frågor på samtliga nivåer i samhället.

Det begränsade ekonomiska stödet har medfört att organisationerna har svårt att på ett effektivt sätt driva minoritetsfrågorna på central och lokal nivå. Arbetet inom organisationerna sker nästan uteslutande på ideell basis. Det påverkar även effektiviteten och de reella möjligheterna till inflytande på ett negativt sätt. Det finns, enligt min bedömning, därför anledning att se över storleken på stödet till organisationer som företräder nationella minoriteter. Detta blir särskilt angeläget om möjligheten att påverka lagregleras och samråd skall ske i kommunerna.

Om de nationella minoriteterna ges större ansvar, genom att deras möjligheter att påverka förbättras, påverkar detta även medvetenheten inom den egna gruppen på ett positivt sätt. Ett sådant ansvarstagande av de nationella minoriteterna har ju även regeringen efterlyst i propositionen 1998/99:143 s 30. Individer som tillhör nationella minoriteter uppmuntras av regeringen att använda och aktivt drar nytta av de nya möjligheterna som öppnas genom de åtgärder som föreslog i propositionen (se ovan avsnitt 6.1).

I avsnitt 2.3.2 nämns interna organisationer som en viktig faktor på gruppnivå som påverkar minoritetsspråkens fortlevnad. Om de nationella minoriteterna själva arbetar aktivt med språk- och kulturfrågorna och samhället stödjer deras organisationer ekonomiskt i dessa strävanden, påverkar det de nationella minoriteternas syn på det egna språket och viljan att bevara språket och kulturen på ett positivt sätt. Genom att aktivt och medvetet arbeta med minoritetsfrågorna och driva processen framåt tar grupperna själva ställning till vilka lösningar som kan vara framkomliga för den egna gruppen och vilka åtgärder man bör satsa på. Samtidigt skulle minoriteterna kunna driva frågorna effektivare på det lokala planet för att processen skall föras framåt och majoritetssamhällets kunskaper och medvetenhet i de minoritetspolitiska frågorna skall öka. Mindre ekonomiska tillskott i stödet för de nationella minoriteterna skulle således kunna få ganska stor effekt.

7. Övriga förslag till åtgärder för att stärka minoritetsspråkens fortlevnad

7.1. Inledning

Huvudtanken med minoritetskonventionerna är att minoriteterna skall kunna bevara sitt språk och sin kultur och att stödja de nationella minoriteternas strävan att föra över detta kulturarv till nästa generation. Den kanske allra viktigaste frågan för de nationella minoriteternas fortlevnad på sikt är således om deras barn ges möjlighet att lära sig minoritetsspråket tillräckligt väl för att språket skall kunna leva vidare. I det perspektivet blir frågan om minoritetsbarns möjligheter till utbildning på och i minoritetsspråket av central betydelse. Utbildningsfrågor är även en av de faktorer på samhällsnivå som påverkar språkbevarandet mest. Det finns därför anledning att titta närmare även på utbildningsfrågorna, om man vill belysa förutsättningarna för minoritetsspråkens fortlevnad.

Utbildningsfrågornas betydelse har även lyfts fram av riksdagens konstitutionsutskott i samband med riksdagsbehandlingen av nuvarande minoritetspolitik:

Utan tvivel är utbildningsfrågorna av grundläggande betydelse för möjligheterna att hålla minoritetsspråken levande. Inte minst gäller detta i fråga om grundskolans undervisning i och på dessa språk. Det är enligt konstitutionsutskottet från bl.a. denna synpunkt givetvis av stor vikt att de föreskrifter som finns om rätt till sådan undervisning vinner fullt genomslag i praktiken.1

Om de nationella minoriteternas möjligheter att överföra språken till nästa generation inte säkerställs, är minoritetsspråkens möjligheter att bevaras begränsade.

1 1999/2000:KU6 s 40

7.2. Nationella minoriteters möjligheter till utbildning

7.2.1. Förskolans och skolans betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad

För den enskilde individen är det ingen lätt uppgift att föra över minoritetsspråket till de egna barnen. Att fostra ett barn till aktiv

additiv tvåspråkighet

2

kräver medvetenhet, kunskap, envishet och

konsekvens av föräldrarna. Det är en särskilt svår uppgift om endast en av föräldrarna talar minoritetsspråket3 och om det inte finns andra individer som också tillhör den nationella minoriteten i omgivningen. För att överföringen av språket till nästa generation skall lyckas och för att barnet skall kunna tillägna sig minoritetsspråket i tillräcklig grad, krävs att språket finns levande även utanför hemmet. Språkforskaren Lenore Arnberg, som gett ut en handbok i tvåspråkighet till föräldrar, beskriver svårigheterna på följande sätt:

Det är svårt för föräldrar att utveckla positiva attityder gentemot tvåspråkighet och dubbelkulturell tillhörighet om de upplever att deras språk och kulturella grupp inte uppskattas av medlemmar av majoritetsgruppen. Attityder på skol- och samhällsnivå kan också påverka barnen på mycket mera direkta vägar, t.ex. när det gäller hur minoritetsspråket och minoritetskulturen företräds i klassrummet, i kursmaterialet, i massmedierna. En viktig framtidsuppgift är alltså att hitta vägar att stödja tvåspråkighet och dubbelkulturell tillhörighet på alla nivåer, inte bara inom familjen utan också i förskolan och skolan, på olika områden inom arbetslivet och i samhället i allmänhet.4

Ett barn som lyckats tillägna sig grunderna i det egna minoritetsspråket i hemmet och som lever i en helt svenskspråkigt samhälle, kommer att få svårigheter att bevara och utveckla språket i tillräcklig grad, när han eller hon hamnar i helt svenskspråkig förskola och skola. Svenska språkets dominans i samhället (omgivningen, media, barnkultur, barnböcker etc.) är så stark att den fortsatta språkutvecklingen i förskole- och skolåldern i många fall kommer att ske på bekostnad av minoritetsspråket. Det gäller därför att hitta sätt att stödja minoritetsspråkets utveckling inom förskolan och skolan.

2 dvs. att inlärning av ett andra språket inte sker på bekostnad av det första språket. 3 Se t.ex. undersökning gjord av Svenska kyrkan (2002). Resultaten i kyrkans enkätundersökning bland sverigefinländare visar bl.a. att personer med endast en förälder som tillhör språkgruppen har mycket sämre självupplevda kunskaper i minoritetsspråket jämfört med personer som har två föräldrar som tillhör språkgruppen. (Diagram 1:4, s 29, 40) 4 Lenore Arnberg: ”Så blir barn tvåspråkiga – Vägledning och råd under förskoleåldern”, 1988, s 31

Professor Mikael Svonni har bl.a. studerat skolans roll i samiska barns språkbehandling. Hans resultat tyder på att skolan förmår att utveckla ett minoritetsspråk som barnen till en stor del behärskar vid skolstart. Detta är särskilt tydligt när det gäller skolbarn som förutom undervisningen i samiska även fått undervisning på samiska. Svonnis resultat visar hur viktigt det är att barnen påbörjar inlärningen av språket redan när de är små, redan i förskoleåldern, för att skolan sedan skall kunna bidra till att utveckla deras samiska.5

När man talar om undervisning på och i minoritetsspråken måste man vara medveten om vilka grundläggande syften utbildningens utformning tjänar. Inom tvåspråkig undervisning skiljer man, enligt språkforskare, i allmänhet mellan två typer av program, nämligen

övergångsprogram (transitional programs) och bevarandeprogram (maintenance programs).

Övergångsprogrammen har det mer eller mindre uttalade syftet att underlätta minoritetsbarns övergång från minoritetsspråket till majoritetsspråket. Detta innebär att undervisning på och i minoritetsspråket under barnets första skolår har en relativt stor andel av timantalet för att sedan successivt minska till förmån för majoritetsspråket. Ett primärt syfte med undervisningen på minoritetsspråket är att möjliggöra kunskapsinhämtning under den period då barnet ännu inte behärskar majoritetsspråket tillräckligt väl för att kunna tillgodogöra sig undervisning på detta språk. Ett annat viktigt mål med undervisningen på minoritetsspråket är att underlätta inlärningen av majoritetsspråket.

Bevarandeprogram syftar å sin sida till att stabilisera och utveckla minoritetsbarnens förstaspråk samtidigt som de i planerade former syftar till att barnen skall lära sig majoritetsspråket. Andelen timmar på minoritetsspråket är i allmänhet större och förekommer genom hela skoltiden.6

Som beskrivits i avsnitt 6.3.1 har språket stor betydelse som kulturbärare av minoriteternas identitet. För de nationella minoriteternas barn handlar undervisning på minoritetsspråket inte om att dessa barn skall integreras i samhället. Det handlar istället om att samhället ger ett aktivt stöd till föräldrar och barn som strävar efter att bevara den egna minoritetsidentiteten, kulturen och modersmålet. Utbildning för de nationella minoriteterna, som har till syfte att fungera som övergångsprogram, är knappast heller förenligt

5 Mikael Svonni: ”Att lära sig samiska – ett minoritetsspråk. Vilken roll har skolan?” i Westergren (1997) s 149 6 Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud: ”Språkbyte och språkbevarande – Om samiskan och andra minoritetsspråk”, 1991, s 89

med intentionerna i Europarådets minoritetskonventioner. Det som istället är aktuellt är åtgärder med syfte att starta bevarandeprogram.

7.2.2. Konventionsbestämmelser rörande utbildning

Som diskuterats i avsnitt 3.2 får stater inte neka minoriteter rätten att ha sitt kulturliv eller att använda sitt eget språk (artikel 27, internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter). I artikel 30 i barnkonventionen garanteras barns rätt att använda det egna språket. I barnkonventionen anges vidare att utbildning skall syfta till att ”utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden…” (artikel 29.1.c).

I Europarådets minoritetskonventioner har förskolans och skolans betydelse för minoriteternas fortlevnad påtalats:

Ramkonventionen, artikel 14.1

Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk.

Ramkonventionen, artikel 14.2

I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör en nationell minoritet har tillfredsställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller undervisning på detta språk.7

Ramkonventionen tillerkänner även nationella minoriteter rätt att inrätta och driva sina egna enskilda utbildningsinstitutioner (artikel 13).

I minoritetsspråkskonventionen anges bland mål och principer som staterna avser att följa:8

Minoritetsspråkskonventionen artikel 7.1

f) tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer,

7 Notera att ramkonventionens bestämmelser gäller i hela landet och inte bara i förvaltningsområdena. Begreppet ”områden som av hävd eller i betydande antal bebos” skall därmed inte läsas i betydelsen förvaltningsområde. (utredningens kursiveringar) 8 Notera att artikel 7 i minoritetsspråkskonventionen gäller i hela landet. Endast bestämmelserna i del III i konventionen är begränsade till förvaltningsområdena.

g) tillhandahållande av möjligheter för dem som inte talar ett landsdels- eller minoritetsspråk som bor i det område där ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk används, att lära sig detta om de så önskar,

h) främjande av studier och forskning om landsdels eller minoritetsspråk vid universitet eller motsvarande läroanstalter…

I artikel 8 i minoritetsspråkskonventionen regleras frågan om utbildning närmare. För förskolans del har Sverige förbundit sig att inom förvaltningsområdena följa åtminstone nivån i bestämmelsen 1.a) iii) för samiska, finska och meänkieli, dvs.

att tillhandahålla förskoleundervisning9, eller en väsentlig del därav, på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, åtminstone för de elever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt.

För grundskolans lägre årskurser har Sverige förbundit sig att för dessa språk inom förvaltningsområdena

tillhandahålla undervisning, eller väsentlig del därav, på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller att tillse att i undervisningen som en integrerad del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, åtminstone för de elever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt. (artikel 8.1.b i–iv)

Åtagandet för de högre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan har motsvarande innehåll. Europarådets konventioner ger således Sverige som stat möjlighet att välja på vilken nivå man erbjuder undervisning på och i minoritetsspråken på respektive nivå i utbildningssystemet. Noteras kan dock att Sverige i allmänhet valt det alternativ som ger det svagaste skyddet.

När Sverige ratificerade Europarådets konventioner konstaterade regeringen att modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning har stor betydelse när det gäller att stödja och stärka minoritetsspråken. Gällande bestämmelser ansågs ge goda möjligheter till sådan undervisning. Regeringen konstaterade emellertid att Skolverkets tidigare uppföljningar visat att reglerna inte alltid följs på ett tillfredsställande sätt. Det ansågs därför viktigt att Skolverket inom ramen för sin tillsyn särskilt följer utvecklingen av modersmålsundervisningen för minoritetsspråken.10

9 I konventionen används begreppet förskoleundervisning (pre-school education). I Sverige används begreppet förskoleverksamhet som bedrivs i form av förskola, familjedaghem och kompletterande förskoleverksamhet (öppen förskola), se skollagen 2 a kap. 2 §. 10prop. 1998/99:143 s 59

De förändringar som gjordes på skolområdet med anledning av ratifikationen var således införande av möjligheten att få förskola helt eller delvis på minoritetsspråk inom förvaltningsområdena. Även läroplanerna (Lpo94 och Lpf 94) ändrades så att elever skall ges kunskaper om minoritetsspråken och om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Någon ytterligare reglering ansågs då inte behövas.

7.2.3. Möjligheter till undervisning på minoritetsspråken i Sverige

Möjligheten att anordna undervisning på annat språk än svenska regleras i grundskoleförordningen:

2 kap. 7 § grundskoleförordningen (1994:1194)

För elever som har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna får en kommun anordna delar av undervisningen i årskurserna 1–6 på umgängesspråket (tvåspråkig undervisning). För elever med finska som umgängesspråk får sådan undervisning anordnas även i årskurserna 7–9.

Under den sammanlagda tid som tvåspråkig undervisning anordnas får högst hälften anordnas på umgängesspråket. Undervisningen skall planeras så att undervisningen på svenska successivt ökar under utbildningstiden.

I 8 kap. sameskolförordningen (1995:205) finns bestämmelser om integrerad samisk undervisning i grundskolan.

För övriga nationella minoriteter finns möjlighet att som försöksverksamhet anordna undervisning på språket enligt förordning (2003:306) om försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning i grundskolan. Denna möjlighet är tidsbegränsad t.o.m. den 30 juni 2007.

Möjligheterna till undervisning på samiska inom sameskolan och den integrerade samiska undervisningen behandlas inte närmare i detta delbetänkande, däremot kan det finnas anledning att ta upp dessa frågor i slutbetänkandet som kommer att behandla de specifikt samiska frågorna.

7.2.4. Möjligheter till undervisning i minoritetsspråken i Sverige

Förskola

Modersmålsstöd anordnas i förskolan. I läroplanen för förskolan (Lpfö 98) anges bland förskolans uppdrag:

Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en dubbel kulturtillhörighet.

Språk och lärande hänger oupplösligt samman liksom språk och identitetsutveckling. Förskolan skall lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftliga världen. Förskolan skall bidra till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både utveckla det svenska språket och sitt modersmål.

Vidare skall förskolans mål vara att sträva efter att varje barn bl.a. känner delaktighet i sin egen kultur och utvecklar känsla och respekt för andra kulturer.

Enligt 8 § lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och 8 § lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar skall en kommun erbjuda plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska, finska respektive meänkieli.

Grundskola

Undervisning i minoritetsspråk anordnas i Sverige i form av modersmålsundervisning och studiehandledning. Rätten till modersmålsundervisning i grundskolan regleras i grundskoleförordningen (1994:1194) där bl.a. följande anges:

2 kap. 9 § grundskoleförordningen (1994:1194)

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgänges-

språk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på

elevens modersmål.

2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194)

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, tornedalsfinska eller romska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

Elever i grundskolan kan studera ämnet modersmål som s.k. elevens val, som språkval, inom ramen för skolans val eller helt utanför timplanen. Om eleverna läser modersmål utanför timplanebunden tid har de rätt till undervisning i modersmål under sammanlagt sju år under sin skoltid i det offentliga skolväsendet (2 kap. 11 § grundskoleförordningen).

Gymnasieskola

För gymnasieskolan regleras rätten till modersmålsundervisning i gymnasieförordningen (1992:394):

5 kap. 7 § gymnasieförordningen (1992:394)

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har goda kunskaper i modersmålet och att han eller hon även önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

5 kap. 12 § gymnasieförordningen (1992:394)

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, tornedalsfinska eller romska elever.

I gymnasieskolan kan elever läsa modersmål som individuellt val, som språkval eller som utökad studiekurs. Den elev som vill läsa modersmål i gymnasieskolan måste ha betyg i ämnet från år nio i grundskolan eller motsvarande kunskaper. Förutom att utveckla kunskaperna i det egna språket syftar modersmålsundervisningen till att hjälpa eleverna att få en stark självkänsla och främja deras utveckling till tvåspråkiga individer med dubbel kulturell identitet och kulturkompetens.

7.2.5. Skolverkets kartläggning av situationen

Skolverket har på regeringens uppdrag kartlagt de nationella minoriteternas möjligheter till undervisning på och i minoritetsspråken. I januari 2001 lämnade Skolverket en rapport där myndigheten bl.a. konstaterade:

Villkoren för de fem nationella minoritetsspråken är mycket olika. Att det blivit så beror dels på den geografiska spridningen dels på historiska omständigheter. Alla minoriteterna har varit och är i viss utsträckning fortfarande utsatta för diskriminering. Även om det inte längre är i enlighet med den officiella politiken, så finns ett tryck från majoritetssamhället på de enskilda individerna inom minoritetsgrupperna att assimileras. Detta kommer också till uttryck i den diskrepans som finns mellan lagstiftningen som tillförsäkrar elever som tillhör de nationella minoriteterna stöd för utvecklingen av modersmålet och den kulturella identiteten och de begränsade möjligheter till undervisning i och på modersmålet som flertalet minoritetselever har tillgång till.11

Rörande modersmålsundervisning fann Skolverket att merparten av undervisningen i modersmål i grundskolan sker utanför timplanebunden tid. Organisatoriskt har många skolor valt att förlägga undervisningen till ”sen” eftermiddagstid, dvs. efter övriga ämnen. Många gånger väljer kommunerna att samordna undervisningen till en eller ett fåtal skolor, vilket innebär att eleverna måste ta sig till den angivna skolan. Skolverket skriver:

Denna organisatoriska modell är betingad av kommunernas ambition att vara kostnadseffektiva. Ibland är samordningen positiv även ur ett

11 Skolverket: ”Undervisning i och på de nationella minoritetsspråken – kartläggning av situationen 2001”, 20 januari 2001 s 9

pedagogiskt perspektiv. Framförallt de något äldre eleverna upplever det som stimulerande att få träffa fler jämnåriga och lärare kan välja mer interaktiva metoder för sin undervisning. I vissa kommuner innebär samordningen likaså, att undervisningsgrupperna blir mer homogena när det gäller deltagarnas ålder och språkfärdigheter. Ur rekryteringssynpunkt har dock denna samordning negativa effekter särskilt när de gäller de yngre barnen, något som i sin tur medför att dessa barn inte heller väljer modersmål längre fram. Pedagogiskt innebär det att modersmålslärarna har sämre förutsättningar att samverka med övriga lärare vid planering av innehållet i modersmålsundervisningen.12

Undervisning på minoritetsspråk förekommer, enligt rapporten, i sameskolan och de sverigefinska fristående skolorna samt de få kvarvarande tvåspråkiga klasserna i kommunala skolor.

Rörande lärarutbildningen fann Skolverket att grundutbildning av modersmålslärare inte har förekommit sedan början av nittiotalet. Samma gäller för tvåspråkiga förskollärare. Det finns lärarutbildning på samiska i Kautokeino i Norge och för den finskspråkiga undervisningen nyrekryteras i någon utsträckning lärare utbildade i Finland. Det saknas i stort sett helt utbildade lärare för undervisning i och på romani.

Skolverket konstaterade vidare att samtliga nationella minoriteter efterlyst ökat stöd från samhällets sida för att stärka undervisningen i och på modersmålen och att det mest angelägna var att prioritera insatser för kompetensutveckling av lärare och annan modersmålstalande personal i förskolan, skolan och skolbarnomsorgen.

För finska språkets del noterade Skolverket att antalet elever som deltar i modersmålundervisningen i grundskolan har sjunkit. Den negativa trend som kunnat konstateras i tidigare rapporter har förstärkts. År 1990/91 deltog 62,2 procent av de elever som var berättigade till modersmålsundervisning. År 1994/95 hade andelen sjunkit till 50,7 procent och hösten 1999 deltog 42 procent av eleverna.

Enligt Skolverket medförde den decentralisering av ansvaret för undervisning, som genomfördes 1991 och som innebär att kommunerna inte längre fick ”öronmärkta” pengar för hemspråksundervisning och inte heller hemspråksstöd i förskolan, en kraftig minskning av undervisningen överlag. Minskningen blev ännu större för undervisning i och på finska än för övriga språk. I några fall startades fristående skolor, men för flertalet finskspråkiga barn

12 Skolverket (2001) s 8

blev förutsättningarna för att få stöd för utvecklingen av sina båda språk i förskolan och undervisning i och på modersmålet i skolan avsevärt försämrade. Lärare har påpekat för Skolverket att kommunerna har minskat sin ambitionsnivå när det gäller att informera föräldrar och elever om rättigheten att få stöd för utvecklingen av modersmålet. Detta har särskilt gällt för modersmålsstödet i förskolan. Andelen sverigefinska barn som fick modersmålsstöd har minskat kraftigt från 57 procent av de berättigade barnen år 1990 till endast 14,7 procent år 1999 (samtliga modersmål).

Under 1990-talets tuffa ekonomiska år valde många kommuner att spara på den tvåspråkiga kommunala verksamheten som många finskspråkiga barn deltog i. Även möjligheterna att få modersmålsundervisning har blivit lidande.

Skolverket föreslog i rapporten en rad åtgärder, bl.a.

  • Att kommunerna åläggs att i samband med inskrivningen i förskoleklass eller när elev skrivs in i grundskolan för varje elev registrera vilka språk som han eller hon har kunskaper i.
  • Att det kommer till stånd kompetensutveckling för personal inom barnomsorgen i samiska och meänkieli.
  • Att bestämmelsen i 2 kap. 13 § grundskoleförordningen, om att kommunen endast har skyldighet att anordna undervisning i modersmål finska om det finns minst fem elever som begär det, tas bort och att de finskspråkiga eleverna tillförsäkras samma möjligheter som de samiska, tornedalska och romska eleverna att studera finska även om detta språk inte är dagligt umgängesspråk i hemmet. Motsvarande bör även gälla för jiddisch.
  • Att Skolverket i det fortsatta arbetet med att stödja utvecklingen av undervisningen av romska elever också skall verka för, att ambitionsnivån när det gäller dessa elever inte skall stanna vid att de integreras i den svenskspråkiga undervisningen. Som nationell minoritet har de romska eleverna också rätt att få stöd för utvecklingen av sitt språk, sin kultur och sina traditioner.

Regeringen har i november 2004 gett Skolverket ett nytt uppdrag rörande nationella minoriteter.13 Regeringen skriver:

Även om en fortsatt positiv utveckling pågår, finns det anledning att anta att det fortfarande finns vissa brister när det gäller utbildningssituationen för de nationella minoriteterna. Det är därför angeläget att

13 Uppdrag till Statens Skolverk om nationella minoriteter, Regeringsbeslut, 11 november 2004 (U2004/4346/G)

en förnyad kartläggning görs för att få en aktuell och tydlig bild av hur den samlade situationen för minoriteterna ser ut i dag och vilka eventuella ytterligare insatser som kan behövas på området.

Vidare anges:

Arbetet bör fokuseras på kända problem på området, som diskrepansen mellan lagstiftningens syfte och den praktiska tillämpningen av densamma, bristande tillgång till utbildning samt brister i tillgång på lärare. Även andra problemområden bör beskrivas i rapporten.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 november 2005.

7.2.6. Överväganden

Min bedömning:

En negativ utveckling kan i dag skönjas för de sverigefinska elevernas deltagande i undervisning på och i minoritetsspråket. För att stoppa den negativa utvecklingen måste kvarvarande undervisning i och på minoritetsspråket värnas.

De nationella minoriteternas bristande möjligheter till undervisning på minoritetsspråken har påtalats av både Europarådets rådgivande kommitté (ramkonventionen) och Europarådets expertkommitté (minoritetsspråkskonventionen). Europarådets ministerkommitté har t.o.m. uppmanat Sverige att vidta omedelbara åtgärder för att göra undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk mer lättillgänglig, ta fram läromedel och förbättra lärarutbildningen på alla utbildningsnivåer. Europarådet har i sin granskning uppmanat Sverige att på ett mer aktivt sätt beakta den sverigefinska minoritetens behov av utbildning och då särskilt behovet av utbildning på finska i den kommunala skolan (se avsnitt 5 där Europarådets kritik behandlas). I det följande kommer jag att beröra sverigefinska barns möjligheter att utveckla sitt minoritetsspråk inom skolan.

Tvåspråkiga undervisning i kommunal regi har tidigare varit relativt vanligt förekommande, framför allt bland sverigefinska elever. För denna grupp har utvecklingen sedan tidigt 1990-tal dock varit nedslående, eftersom möjligheterna att få tvåspråkig undervisning har minskat drastiskt. Undervisning på finska är numera endast möjlig i ett fåtal sverigefinska friskolor och ett fåtal kvarva-

rande kommunala tvåspråkiga klasser. År 2003 beskrevs situationen på följande sätt:

Av de cirka 300 tvåspråkiga klasserna som existerade i början av nittiotalet finns sådana endast kvar i Haparanda, Stockholm, Botkyrka, Södertälje, Trollhättan och Västerås. Det totala antalet elever i klasserna uppskattades av Sveriges Finska Lärarförbund till 450. I början av 1990-talet var antalet elever ca 4 500 elever.14

Sverigefinska barns möjligheter till undervisning på finska har försämrats kraftigt på många orter de senaste 10–15 åren. Den negativa utveckling som tog fart på 1990-talet har inte avstannat. Även rörande undervisning i finska kan en negativ utveckling ses.

Även deltagandet i undervisning i finska, dvs. modersmålsundervisning, har gått ned. Modersmålsundervisning anordnas inte i finska språket i alla kommuner i landet. Under läsåret 2002/03 uppgick antalet elever berättigade till modersmålsundervisning på finska till 11 384 elever. Av dessa deltog 42,5 procent (4839 elever) i modersmålsundervisning. 32,7 procent av undervisningen skedde utanför timplanebunden tid.15

Med tanke på intentionerna i minoritetskonventionerna borde utvecklingen i stället gå åt det andra hållet, att sverigefinska barn i allt större utsträckning har möjlighet och även väljer att delta i undervisning på eller i minoritetsspråket. Fåtalet kvarvarande möjligheter att få undervisning på finska är dessutom hotade på en del orter. Senast i april 2005 lades en finskspråkig förskoleklass ned i Haninge kommun. För att stoppa den negativa utveckling och för att stödja föräldrars strävanden att få undervisning på och i minoritetsspråket, anser jag att kvarvarande undervisning på och i minoritetsspråket måste värnas.

Den negativa utveckling som Skolverket observerat i sina rapporter fortsätter således. Det finns anledning att närmare analysera vad denna negativa utveckling kan bero på för de sverigefinska elevernas del. Min bedömning är att det beror på flera faktorer som påverkar i olika hög grad.

För det första medför anordnande av undervisning på och i minoritetsspråken kostnader för kommunerna. Sannolikt är det en av anledningarna till att många kommuner inte är särskilt angelägna att anordna tvåspråkig undervisning, trots att grundskoleförord-

14 Esko Melakari: ”Finskan – Ett svenskt språk: En kartläggning av det finska språkets ställning i det svenska samhället i början av 2000-talet”, 2003, s 18. Notera att det i dag även finns finskspråkiga klasser i Haninge kommun. 15 SCB:s statistik

ningen ger möjlighet till det. Det föreligger ingen skyldighet att anordna tvåspråkig undervisning, vilket en del föräldrar upplever som frustrerande. Kommunerna anser ofta att de finns anledning att prioritera andra frågor. I sammanhanget bör man beakta att de nationella minoriteterna i allmänhet ett mindretal i kommunen och som påpekats i avsnitt 6.8.1 hamnar de därmed i ett demokratiskt underläge. Detta medför att de har stora svårigheter att driva frågan undervisning på minoritetsspråk i många kommuner. Bristen på ”öronmärkta” medel innebär även i förlängningen att grupper med behov av stöd har svårt att värja sig mot kommunala besparingar och deras möjligheter att få det stöd lagstiftaren avsett blir begränsade. En motsvarande utveckling, att kommuner inte längre beaktar barns behov av särskilt stöd i tillräcklig grad när riktade medel tas bort, har kunnat noteras även för andra grupper av barn i behov av särskilt stöd på skolområdet bl.a. för barn med funktionshinder.16Minoriteters bristande möjligheter att hävda sina utbildningsintressen i majoritetssamhället har även tagits upp av språkforskare:

En minoritets möjlighet att hävda sina utbildningspolitiska intressen – och då inte bara i fråga om de yngsta barnens skolgång utan på alla nivåer – hänger samman med minoritetens ekonomiska och politiska styrka, men också … med statens ideologi med avseende på assimilation-pluralism-skalan… En ekonomiskt stark minoritet har större möjligheter att hävda kostnadskrävande önskemål gentemot staten, men det är den politiska styrkan, som i sin tur hänger samman med majoritetens inställning till minoriteten, som till sist blir avgörande för om det skall vara tillåtet inom en stat att arbeta efter särskilda läroplaner och kursplaner i skolor och lärarutbildning.17

För det andra föreligger ingen absolut skyldighet för kommunerna att anordna undervisning i minoritetsspråken, dvs. modersmålsundervisning. Det finns utrymme för kommunerna att neka elever sådan undervisning. Det är nämligen kommunen som avgör om modersmålsundervisning skall anordnas på basis av om det finns tillräckligt många elever, om eleverna uppfyller kraven och om det finns lämpliga lärare.

16 ”Fram till 1991 hade skolan öronmärkta resurser för elever med särskilda svårigheter, och de pengarna fick barn och ungdomar del av… Barn med funktionshinder ska inte längre vara med på nåder, skolan är också deras. Med de är fortfarande barn med funktionshinder, de behöver stöd för att kunna delta i undervisningen och kamratlivet på sina villkor. Den insikten försvinner lätt i besparingstider, och de öronmärkta pengarna är borta. ”Kontrollerad och ifrågasatt – intervjuer med personer med funktionshinder”, Rapport till Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder, SOU 1998:48 s 14017 Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud: ”Språkbyte och språkbevarande – Om samiskan och andra minoritetsspråk”, 1991, s 88

För det tredje kan det vara svårt för kommunerna att hitta de sverigefinska eleverna. Dessa barn framgår ofta inte av Statistiska Centralbyråns statistik över personer med finskt påbrå och en del av barnen i SCB:s statistik är finlandssvenska barn (denna problematik beskrivs närmare i avsnitt 8.2). De enda säkra sättet för kommunerna att hitta elever som talar finska eller har finska som språk i hemmet, är att fråga samtliga familjer antingen i förskolan eller i samband med skolstarten. Om kommunerna gör detta eller hur de insamlade uppgifterna sammanställs inom kommunerna känner utredningen inte till.

För det fjärde beror elevers efterfrågan på undervisning i minoritetsspråket, i vart fall delvis, på hur väl och i vilken omfattning kommunerna marknadsför och informerar om möjligheterna att få denna typ av undervisning och hur attraktiv den erbjudna undervisningen görs. Skolverkets rapport och även uttalanden från representanter för den sverigefinska minoriteten gör gällande att en del kommuner slarvar i möjligheterna att informera om möjligheterna att få undervisning i och på modersmålet. Som ett exempel kan nämnas Haninge kommun där man på kommunens hemsida med information om förskoleverksamhet inte informerat om befintlig finskspråkig förskoleverksamhet på förskolan Kantele i anslutning till Vikingaskolan, trots påpekanden från sverigefinskt håll.18Haninge kommun har i april 2005 beslutat att den finskspråkiga förskoleklassen skall läggas ned eftersom antalet barn är för få och verksamheten därför anses ha blivit för dyr.19

För det femte är efterfrågan också beroende på hur långt språkbytesprocessen har kommit inom språkgruppen. För sverigefinnarnas del finns det tydliga tecken på att många sverigefinnar assimilerats i så stor omfattning att de förlorat eller håller på att förlora det finska språket. En del sverigefinnar som nu är föräldrar upplever inte bevarandet av finska språket som särskilt viktigt. Deras barn känner kanske därför liten motivation för att lära sig språket.

För det sjätte upplever en del språkmedvetna sverigefinska föräldrar, som faktiskt anser det angeläget att deras barn lär sig finska och utvecklar en aktiv tvåspråkighet, att möjligheterna att delta i modersmålsundervisningen begränsas genom undervisningen förläggs på en annan skola, ”sena” eftermiddagar etc. Skolverket påtalar i sin rapport att det framför allt är de yngre barnen som blir lidande om modersmålsundervisning anordnas på en annan skola,

18 Artikel i Ruotsin Sanomat, 15 februari 2005 19 Artikel i Ruotsin Sanomat, 7 april 2005

”sena” eftermiddagar etc. Samtidigt är det framför allt de yngre barnen som bäst behöver undervisningen, med hänsyn till deras språkutveckling.

För det sjunde gäller olika regler för rätten till modersmålsundervisning för de nationella minoriteterna. Företrädare för sverigefinnarna anser det diskriminerande att sverigefinska elever inte ges samma möjligheter till undervisning i minoritetsspråket som samiska, tornedalska och romska elever. Det krävs att minst fem sverigefinska elever i kommunen begär att få modersmålsundervisning för att kommunen skall anordna sådan undervisning, medan det bara krävs en samisk, tornedalsk eller romsk elev. Det kan inte uteslutas att denna ojämlikhet i regelverket påverkar sverigefinska elever negativt och t.o.m. påskyndar språkbytesprocessen.

Den kartläggning som Skolverket för närvarande utför kommer sannolikt även att ge en tydligare bild av läget för de sverigefinska elevernas del.

Mot bakgrund av den negativa utvecklingen för de sverigefinska elevernas del samt de synpunkter som Europarådet haft på Sveriges tillämpning av bestämmelserna rörande utbildning finns det anledning överväga hur möjligheterna skall förbättras. Nedan lämnar jag därför förslag till åtgärder på utbildningsområdet som bör vidtas. När det gäller möjligheterna att förbättra tillgången på undervisning på de nationella minoritetsspråken anser jag att frågan bör analyseras och belysas närmare. Ytterligare förslag i denna del kan komma att lämnas i slutbetänkandet.

7.2.7. Rätten till undervisning i minoritetsspråk skall garanteras

Mitt förslag:

Bestämmelser rörande rätt till modersmålsundervisning för elever som tillhör nationella minoriteter skall ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter. Krav på dels umgängesspråk, dels tidigare kunskaper i språket, skall inte ställas för de nationella minoriteterna. Även för de finska och judiska eleverna skall det räcka att det finns en elev som vill ha undervisning i minoritetsspråket.

Bestämmelsen i 2 kap. 9 § grundskoleförordningen (1994:1194) reglerar samtliga elevers rätt till modersmålsundervisning i Sverige.

Bestämmelsen skrevs ursprungligen med invandrarelevers behov i åtanke. I andra stycket anges specifika förhållanden som numera gäller för tre av de nationella minoriteterna, samer, tornedalingar och romer.

Den svenska modersmålsundervisningens (och tidigare hemspråksundervisningens) ursprungliga syfte har varit och är alltjämt att ge barn med annan modersmål än svenska möjlighet att bevara och utveckla sitt förstaspråk. Hyltenstam och Stroud konstaterar:

Det är av intresse att konstatera, att hemspråksreformen 1977 kom att gälla både invandrarbarn och barn till inhemska minoriteter. Detta var till en början en ”vinst” för de inhemska minoritetsbarnen, eftersom behovet av undervisning på och i minoritetsspråk därigenom i viss utsträckning blev tillfredsställt. Vare sig vid hemspråksreformens genomförande eller senare har det dock på allvar diskuterats lämpligheten i att infoga inhemska minoritetsgrupper i samma organisatoriska ramar som invandrarbarn. Ett program som skall tjäna en inhemsk minoritets språkbevarande måste rimligen bygga på andra överväganden än valet av utbildningsmodell för invandrarbarn.20

Det har således ifrågasatts om det är lämpligt att de nationella minoriteterna behandlas på samma sätt som invandrargrupper, när det gäller rätten till modersmålsundervisning. Behoven för dessa grupper skiljer sig åt och det innebär att man kan behöva arbeta på olika sätt med dessa behov. När det gäller de nationella minoriteterna måste även möjligheterna att få undervisning i minoritetsspråket ske i enlighet med Sveriges konventionsåtaganden.

Från sverigefinskt håll har det under lång tid framförts kritik mot att möjligheten att få modersmålsundervisning är mer begränsad än den är för de samiska, tornedalska och romska minoriteterna. Bestämmelsen uppfattas som diskriminerande och som ett faktiskt hinder mot rätten till utbildning i minoritetsspråket. Företrädare för den sverigefinska minoriteten driver linjen att samtliga nationella minoriteter skall behandlas lika vad gäller rätten till modersmålsundervisning.

På uppdrag av regeringen har Skolverket gjort en bedömning av vad det skulle kosta om begränsningen på fem elever skulle tas bort för finska och jiddisch i grundskolan och i gymnasiet. Skolverket uppskattade att kostnaden skulle uppgå till 6,5 miljoner kronor per

20 Hyltenstam, Stroud (1991) s 89

år för finskans del och 6 miljoner kronor för jiddisch del beräknat på de uppgifter som fanns tillgängliga för läsåret 2000/2001.21

Anledning att särbehandla någon av minoriteterna genom krav på olika antal elever saknas, enligt min bedömning. Fem elevers regeln är diskriminerande eftersom de nationella minoritetsspråken behandlats olika och den gynnar inte sverigefinska eller judiska barns möjligheter att utveckla sitt språk. Därför anser jag att samma krav skall gälla för samtliga nationella minoriteter. Det finns goda skäl för en regel som anger att det räcker med att en elev önskar undervisning på minoritetsspråket eftersom den språkbytesprocess som pågår måste brytas.

Är det nu så att sverigefinska elever i allmänhet efterfrågar modersmålsundervisning i mindre utsträckning, talar även det för att fem elevers kravet bör tas bort. Det finns således än mer anledning att uppmuntra deltagande i modersmålsundervisning om en nedgående utveckling kan avläsas i elevers deltagande.

En annan viktig fråga att beakta i samband med utformningen av modersmålsbestämmelsen är vilka krav samhället kan ställa på minoritetsspråkiga elever för att dessa skall anses ha rätt till undervisning i språket.

I ramkonventionens artikel 14.1 anges ”att parterna erkänner att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk.” Staters möjligheter att ställa upp villkor i utbildningssammanhang anges i andra delen av artikeln, i 14.2. I artikel 14.2 anges att staterna skall säkerställa möjligheten till undervisning i eller på minoritetsspråket i områden som ”av hävd eller i betydande antal bebos” av personer som tillhör nationella minoriteter.22 Konventionen tillåter således en begränsning som baseras på att det skall finnas en tillräcklig koncentration av personer och att efterfrågan skall vara tillräckligt stor. Någon möjlighet till begränsning med anledning av de enskilda barnets eller förälderns tidigare kunskaper eller bruk av språket nämns inte i ramkonventionen. Någon möjlighet att villkora rätten till undervisning i minoritetsspråket på grund av tidigare kunskaper finns inte heller i minoritetsspråkskonventionens bestämmelser. Enligt minoritetsspråkskonventionens artikel 8.1.b.i–iv skall Sverige som lägsta nivå erbjuda i vart fall

21 Skolverket, Redovisning av uppdrag rörande nationella minoritetsspråk – finska och jiddisch (U2001/775/G), 25 januari 2002 22 Notera att ramkonventionens skrivning inte nödvändigtvis skall likställas med förvaltningsområde (minoritetsspråkskonventionens skydd i del III). Ramkonventionen gäller i hela landet. Här talas om områden där det finns många personer som tillhör nationella minoriteter,

undervisning i landsdels- eller minoritetsspråket för de elever vars anhöriga begär det och om antalet elever bedöms vara tillräckligt.23

Det kan därför ifrågasättas om Sverige kan begränsa barnets rätt till minoritetsspråket om det tillhör en nationell minoritet på så sätt att han eller hon måste ha föräldrar eller vårdnadshavare som talar minoritetsspråket, att minoritetsspråket måste utgöra ett dagligt umgängesspråk eller att barnet skall ha grundläggande kunskaper i språket för att ha rätt att lära sig språket. Det enskilda barnets rätt till minoritetsspråket skall således inte vara beroende av föräldrarnas eller individens tidigare kunskaper i språket. Det finns exempel på att minoritetselever förvägrats modersmålsundervisning därför att de inte ansetts uppfylla kraven i grundskoleförordningen. I Norrtälje kommun nekades en samisk familj rätt till modersmålsundervisning för sina tre barn därför att barnen inte ansågs ha tillräckliga kunskaper i samiska.24 Min slutsats är därför att krav på grundläggande kunskaper inte skall ställas för att rätt till undervisning i minoritetsspråket i grundskolan.

I 2 kap. 13 § grundskoleförordningen anges vidare att kommunen endast är skyldig att anordna modersmålsundervisning om det finns en lämplig lärare. Även denna reglering är bekymmersam med tanke på åtagandena i Europarådskonventionerna. Det bör beaktas att Europarådet har kritiserat Sverige för att tillämpningen av artikel 7 i minoritetsspråkskonventionen, dvs. ”tillhandahållandet av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer”(artikel 7.1.f), försvåras av att det inte finns tillräckligt många minoritetsspråkslärare. I Sverige är det ett statligt åtagande att utbilda lärare till olika nivåer i utbildningsväsendet. Om det inte utbildas tillräckligt många lärare med kompetens i minoritetsspråken och om rätten till undervisning i minoritetsspråken dessutom villkoras med att det skall finnas en lärare, kommer åtagandet rörande utbildning för nationella minoriteter att vara meningslöst.

Jag anser därför att Sverige måste ändra regleringen i grundskole- och gymnasieförordningen så att barn tillhörande nationella minoriteter garanteras rätt till modersmålsundervisning. Bestämmelserna förslås få följande lydelse:

23 Notera att det i minoritetsspråkskonventionens artikel 7.1.g) anges att t.o.m. majoritetsmedborgare skall ges möjligheter att lära sig ett minoritetsspråk om de så önskar. 24 ”Norrtälje kommun nekar samiska barn modersmålsundervisning”, Samefolket 5/2004, se även Sametinget/Regeringskansliet: ”Samer ett ursprungsfolk” (2004) s 54

2 kap. 9 § grundskoleförordningen (1994:1194)

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev behöver inte heller ha grundläggande kunskaper i språket.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194)

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

5 kap. 7 § gymnasieförordningen (1992:394)

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har god kunskaper i modersmålet och att han eller hon även önskar få sådan undervisning.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

5 kap. 12 § gymnasieförordningen (1992:394)

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever.

7.2.8. Barns rätt till minoritetsspråket bör regleras särskilt

Mitt förslag:

Barns behov på utbildningsområdet behöver särskilt uppmärksammas och regleras i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Av barnkonventionens bestämmelse rörande utbildning framgår att utbildningen syftar till att

Barnkonventionen artikel 29.1.c

utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden...

Bestämmelsen i barnkonventionen bör därför ges en minoritetspolitisk koppling och en bestämmelse med denna innebörd bör, enligt min mening, införas:

4 § lagen (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Det allmänna skall i sin verksamhet sträva efter att beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell minoritetsidentitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Samtliga kommuner i Sverige skall, i enlighet med ramkonventionens och minoritetsspråkskonventionens bestämmelser, således beakta barns rätt till minoritetsspråk och en kulturell minoritetsidentitet i sin verksamhet.

7.2.9. Skolverkets tillsyn bör skärpas

Mitt förslag:

Skolverket bör ges i uppdrag att

  • genomföra riktad och regelbundet återkommande tillsynsverksamhet rörande de nationella minoriteternas möjligheter att få undervisning i minoritetsspråken (modersmålsundervisning),
  • i sin tillsyn följa upp att bestämmelserna i läroplanerna rörande nationella minoriteter förverkligas.

Det bör även noteras att det enligt minoritetsspråkskonventionens bestämmelser föreligger en skyldighet för stater att inrätta

Minoritetsspråkskonventionen artikel 8.1.i

ett eller flera övervakningsorgan för att följa vidtagna åtgärder och uppnådda framsteg i fråga om upprättande eller utveckling av landsdels- eller minoritetsspråk, och för att periodiskt avge rapport om sina resultat, som skall offentliggöras.

Detta åläggande påtalade redan Minoritetspråkskommittén i sitt betänkande. Dessvärre har det visat sig att kommunerna trots detta inte tillhandahåller undervisning i minoritetsspråken på ett sätt som uppfyller Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Enligt min bedömning utgör kommunernas allmänna inställning till anordnandet av undervisning i minoritetsspråken ett problem när det gäller nationella minoriteters möjligheter till utbildning (se även 6.1). Den enskilde minoritetsmedborgaren som försöker hävda sin rätt och begär modersmålsundervisning eller tvåspråkig undervisning hamnar oftast i ett underläge gentemot kommunen.

Skolverkets tillsyn rörande modersmålsundervisning måste mot denna bakgrund skärpas. Skolverket bör genom uppföljningar granska hur kommunerna uppfyller kravet på att tillhandahålla undervisning i modersmålsundervisning enligt den nya lydelsen av grundskole- och gymnasieförordningen. I regleringsbrevet bör regeringen därför ge Skolverket i uppdrag att utföra riktad tillsyn kontinuerligt för att kartlägga kommunernas rutiner och hantering av denna fråga.

Skolverket skall i sin tillsynsverksamhet särskilt granska

  • att kommunerna tar in information rörande elevers modersmål så att det finns kunskap om och framtida beredskap för undervisning i och på minoritetsspråk,25
  • att kommunerna lämnar information om rätten till modersmålsundervisning och möjligheten att anordna tvåspråkig undervisning till elever som tillhör nationella minoriteter,
  • att kommunerna vidtar tillräckliga åtgärder för att hitta lämpliga lärare, samt

25 För den sverigefinska minoritetens del är detta sannolikt det enda sättet att få fram uppgifter på barn som har finska som modersmål och som inte syns i SCB:s statistik, dvs. tredje och fjärde generationens sverigefinländare (se ovan avsnitt 7.2).

  • att kommunerna aktivt fullgör sin skyldighet att undersöka hur många elever i kommunen som önskar undervisning i ett minoritetsspråk.

I läroplanerna (Lpo 94) och (Lpf 94) anges att eleverna skall ges kunskap om minoritetsspråken och om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Det har framkommit under utredningsarbetet att skolorna inte alltid följer intentionerna i läroplanerna när det gäller denna fråga. Det är enligt min mening av stor vikt att alla elever i grundskolan och gymnasiet får undervisning om minoriteterna och deras rätt att utveckla sin kultur, identitet och sitt språk. På detta sätt kan det hos majoriteten skapas en större förståelse för och stöd för minoriteternas egen strävan att bevara sitt språk. Såsom framgått av ett flertal utredningar är majoritetens attityd till minoriteterna och deras språk av avgörande betydelse för minoriteternas egen vilja att använda och utveckla sin kultur och sitt språk. Det är därför mycket viktigt att se till att läroplanernas anvisningar om undervisning om minoriteter och deras språk verkligen får genomslag i hela Sverige. Med anledning av det anser jag att Skolverket i sin tillsyn även skall granska hur kommunerna genomför kravet i läroplanerna att elever ges kunskaper om minoritetsspråken och om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Frågan bör följas upp kontinuerligt.

8. Finska språket i Sverige

8.1. Allmänt om finska språket i Sverige

Den finska närvaron i det som i dag utgör Sverige har långa anor.1Under hundratals år utgjorde nuvarande Finland en del av det svenska riket och finnarna var undersåtar till svenske kungen. Det finska språket har sannolikt talats inom det svenska rikets gränser under i stort sett hela rikets existens. Redan på senmedeltiden tycks det ha funnits en talrik finsk befolkning i Stockholm.

Sedan 1500-talet har finskan använts som ett språk i Sverige bland allmogen och som kyrko- och predikospråk. I samband med reformationen 1527 ersattes latinet som predikospråk av svenska och finska. Religiösa skrifter kom att publiceras på de båda folkspråken finska och svenska. Ur det religiösa språket utvecklades ett standardiserat svenskt riksspråk och nästan parallellt med detta utvecklades även ett finskt standardspråk. Finskan har även använts i andra officiella sammanhang i Sverige. Juridiska texter översattes redan tidigt till finska. I mitten av 1500-talet översattes Kristoffers landslag till finska och stadslagen översattes 1609. Sedan 1500-talet skulle tolkning till finska ske vid alla slags officiella förrättningar såsom rättegångar, skatteläggningar, mantalsförrättningar, arvsskiften, bouppteckningar, föredragning av kungörelser och offentliga skrivelser. Alla sockenstämmoprotokoll var skrivna på svenska, vilket var påbjudet, med det förelåg också en skyldighet att före justering tolka aktsstycket till finska för de närvarande vid stämman. Från början av 1700-talet trycktes översättningar av författningstexter och annat officiellt tryck i Stockholm och kanslikollegiet i Stockholm såg sig tvunget att anställa finska translatorer.2

1 Se t.ex. Kari Tarkiainen/Jarmo Lainio (red): ”Finnarnas historia i Sverige” volym 1–3, (1990, 1993, 1996) och ”Finska språkets ställning i Sverige”, Riksdagsskrivelse 1994/95:1, 8 september 1994 2 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

Finskspråkigheten har periodvis varit relativt utbredd i centrala Sverige. En betydande del av Stockholms befolkning har ända sedan medeltiden utgjorts av finsktalande. Beräkningar gjorda på grundval av omnämnanden i stadsböcker ger vid handen att av Stockholms 5000–6000 invånare vid slutet av 1400-talet kan mellan 10–20 procent ha varit Finlandsfödda.3 Den finska församlingen i Stockholm omnämns redan i dokument från 1533. Av Stockholms cirka 60 000 invånare år 1700 utgjordes omkring 3 000 personer eller omkring 4 procent av finnar. Finska språket förekom även inom hovet. Gustav Vasa ansåg att det var angeläget att hans söner lärde sig finska och han anställde en lärare för detta ändamål.

På 1500-talet flyttade folk från Finland till Uppland och Mälardalen inte minst för att ta arbeten inom jordbruket. Gustav Vasa och hans söner bedrev även en medveten rekrytering av arbetskraft från den finska rikshälften till olika slags arbetsuppgifter inom bergsbruket i Falun, Sala och andra gruvor i Bergslagen. En annan yrkesgrupp som rekryterades i Finland var båts- och timmermännen, såväl svensk- som finskspråkiga, som var en viktig faktor i den svenska örlogsflottans reorganisation och flyttning på 1680-talet till Karlskrona i Blekinge. De inflyttade finnarna, av vilka många överhuvudtaget inte förstod svenska, kom att vid denna tid utgöra omkring 10 procent av Blekinges befolkning.

De s.k. skogs- eller svedjefinnarna, härstammade till stor del från Savolax och delar av mellersta Finland. Inflyttningen som var intensivast under perioden 1570–1680 uppmuntrades tidvis av den svenska kronan. Skogsfinnarna flyttade till Sörmland, Karlskogatrakten, Västergötland och Närke och spred sig också tidigt till Östergötland, Västmanland, Gästrikland, Hälsingland, Dalarna och nya områden i Värmland. Delar av mellersta Norrland koloniserades av finnar framför allt under 1600-talet. Finnkolonisationen har lämnat spår efter sig i ortnamnsskicket på många håll. I Norrland och i Värmland med angränsade finnskogar finns tusentals finskbaserade eller rent finska ortnamn.4

Majoritetsbefolkningens förhållningssätt gentemot de inflyttade finnarna i äldre tid beskrivs av Tarkiainen på följande sätt:

Den rikssvenska allmänhet som utgjorde den vidare inramningen visade sällan någon språklig eller nationell avoghet mot inflyttaren. I en tid då de nationella synsätten inte innehöll något element av 1800-talets nationalism med sitt förhärligande av det egna folket var

3 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 26 4 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

toleransen mot främlingen det mest framträdande draget bland omgivningens attityder, förutsatt att den inflyttade inte personifierade någon fara för den invanda ordningen. Om finnarna visste man, att det var egna undersåtar och att de befann sig i den gemensamma överhetens beskydd, som många gånger rentav hade gynnat deras invandring. Det är därför inte att undra på att svenskarna inlemmade i sitt språk i de mest finntäta trakterna – i Stockholm, norra Värmland eller Norrbotten – vissa lån- och slanguttryck av finskt ursprung. I positiv riktning gick också talrika kortvariga försök till att ordna finskspråkig gudstjänster för inflyttarna (skogsfinnarnas kortlivade församlingar, Amiralitetsprästerna i Stockholm och i Karlskrona, gruvprästerna i Sala osv.), av vilka inrättandet av Stockholms finska församling visade sig vara det livskraftigaste.

Men vid sidan av språklig tolerans kunde också en del former av intolerans ibland göra sig gällande. Särskilt bråkigt tycks det ha varit vid mitten av 1600-talet på olika håll i de områden, där skogsfinnarna hade slagit sig ner. På Fryksdals häradsting deklarerade man 1646, att varje finne, som inte ville lära sig svenska, skulle få sitt torp nerbränt. Denna attityd nådde sin yttersta tillspetsning i kungabrevet den 7 december 1682, där Karl XI förklarade, att finnar, som inte lärde sig svenska eller undervisade sina barn i svenska språket, helt borde utvisas från Hälsingland. Åsikten yppades på tal om finnarnas religionsutövning, som regeringen inte fann för gott att anordna på deras språk, men måste i någon mån betraktas som generell. Den vanliga attityden bland skogsfinnarna blev därför, att de dolde sitt språk för omgivningen, som med tiden tog finnarna som svenskar. Särmärket hos denna minoritet kan därför sägas ha varit en länge bevarad tvåspråkighet.5

Den finskspråkigas totala anpassning till den nya miljön förutsatte språkbyte. I urbana förhållanden skedde detta i regel under en generation. För svedjefinnarnas del var det däremot inte så. Så länge banden med den egna gruppen var starkare än med omgivande samhälle, behöll skogsfinnarna sitt modersmål, fastän gruppen som helhet kan karakteriseras som tvåspråkig.6

Även i dag har finskan som språk många talare i Sverige, personer som identifierar sig som finländare, sverigefinnar, sverigefinländare och även finska romer. Många tornedalingar och samer talar också finska.7 Talarna är utspridda över hela landet och i alla svenska kommuner kan man höra finska talas. På individnivå kan kunskaperna i finska variera.

5 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 345–346 6 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 347–348 7 Se t.ex. Olavi Korhonen: ”Hur samiskan blev samiska” i Westergren (1997) s 87

Det finska språket i Sverige har följt utvecklingen av språket i Finland. Närheten till Finland och det ständiga utbytet med Finland gör att språket på västra sidan Östersjön ständigt berikas med nya finska ord. Sverigefinska språknämndens språkvårdande arbete har stor betydelse för språkets utveckling och nämnden arbetar bl.a. med att ta fram nya finska ord som är relevanta för just sverigefinska förhållanden. Det finns sverigefinsk media och sverigefinsk litteratur produceras. Till sin karaktär är således finskan i Sverige ett utvecklat språk och det kan användas i officiella sammanhang. Bristen på adekvata ord i finskan kan inte ses som ett hinder mot att använda språket i offentliga sammanhang.

År 1993 tillsattes en arbetsgrupp på uppdrag av regeringen för att stärka det finska språkets ställning i Sverige. Arbetsgruppen ansåg i sin rapport bl.a. att en förutsättning för att skapa en kulturbärande finsk befolkningsgrupp i Sverige är att den sverigefinska gruppen ges möjligheter att bygga upp egna institutioner och att åtgärder vidtas för att höja det finska språkets status i det svenska samhället. Arbetsgruppen föreslog ett antal åtgärder bl.a. uppdrag till Skolverket att sprida information till skolhuvudmän och föräldrar om de möjligheter och goda exempel som finns av undervisning i och på finska, möjligheter att inrätta tvåspråkiga klasser i grundskolan, större utbud på finska inom Sveriges Radio m.m.8

År 1994 fastslog regeringen i en riksdagsskrivelse att det finska språket har en särställning i det svenska samhället. Regeringen ansåg att denna särställning bör beaktas på olika nivåer och områden i det svenska samhället. Regeringen konstaterade:

Mot bakgrund av den ställning det finska språket har haft i Sverige under mycket lång tid är finskan en del av vårt kulturarv. Genom de nära banden till Finland såväl i förfluten tid som i dag är det av mycket stort värde för vårt land att det finns en kulturbärande sverigefinsk befolkningsgrupp. Finskan är ett inhemskt språk i Sverige. Att finska språket bevaras och får möjlighet att utvecklas är en förutsättning för de finskspråkigas möjligheter att vidmakthålla och utveckla den finskspråkiga kulturen i Sverige. Därmed kan det verka som förmedlare för denna kulturs yttringar både i Sverige och i Finland. Detta utgör också ett värdefullt bidrag till utvecklandet av förbindelsen mellan Sverige och Finland. 9

Regeringens ställningstagande ledde senare till att frågan om ratificering av ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen

8 Riksdagsskrivelse 1994/95:1 9 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

kom att utredas av Minoritetsspråkskommittén och att fem grupper erkändes som nationella minoriteter år 1999.

8.2. Antalet sverigefinnar i Sverige

Den sverigefinska minoriteten är den till antalet största av de fem nationella minoriteterna. Det är dock inte möjligt att ge en exakt uppgift om antalet sverigefinnar eller hur många som talar finska i Sverige, eftersom det inte förs någon officiell språkstatistik. I stället får man härleda uppgifter från andra statistikkällor och göra en uppskattning av antalet personer.

Europarådet har i sin kritik mot den svenska minoritetspolitiken påtalat bristen på tillförlitlig statistik rörande antalet individer som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige (se avsnitt 5.2.2). Europarådets rådgivande kommitté har ifrågasatt om det går att följa upp och vidta effektiva åtgärder på minoritetspolitikens område under rådande förhållanden. Kommittén har uppmanat svenska regeringen att vidta ytterligare åtgärder i samråd med de nationella minoriteterna för att få fram mer omfattande och exaktare statistiska uppgifter.

Bristen på tillförlitliga statistiska uppgifter rörande den sverigefinska minoritetens storlek och antalet talare av minoritetsspråket har även varit föremål för kritik från den sverigefinska gruppen. Intresseorganisationen Sverigefinländarnas delegation har drivit frågan om införande av ett frivilligt språkregister, för att på detta sätt få mer precisa uppgifter om antalet finsktalande i Sverige. Detta innebär också att det är svårt för internationella övervakningsorgan att kontrollera om Sverige uppfyller sina åtaganden enligt minoritetskonventionerna.

Statistiska centralbyrån, SCB, för statistik över personer som är utrikes födda och personer som har utrikes födda föräldrar. För sverigefinnarnas del är SCB:s uppgifter det enda sättet att uppskatta antalet personer som skulle kunna ingå i minoriteten även om dessa uppgifter blir en grov uppskattning.

SCB:s statistik utgår från integrationspolitiska definitioner och synsätt. En individ registreras som utrikes född eller som en person vars förälder eller föräldrar är födda utomlands. Man brukar tala om ”första generationens invandrare” och ”andra generationens invandrare”. När finnarna i Sverige nu fått status som nationell minoritet och är att betrakta som sverigefinnar blir definitionerna första

och andra generationens invandrare inte längre fullt ändamålsenliga. Realiteten är dock den att utredningen blir tvungen att använda dessa ”trubbiga” verktyg för att över huvudtaget få ett begrepp om hur många sverigefinnar det finns i Sverige och i den aktuella regionen. Notera vidare att dessa personer av finsk härkomst är antalet sverigefinländare, dvs. personer som är sverigefinnar och personer som är finlandssvenskar (se även definitioner i avsnitt 1.3).

Det måste uppmärksammas att SCB år 2003 ändrat kriterierna för sin statistik på så sätt att båda föräldrarna skall vara födda i Finland för att en person skall anses vara av finsk härkomst. Detta har inneburit att antalet personer av finsk härkomst närmast har halverats. I december år 2003 fanns, enligt SCB, 82 136 personer i Sverige som är födda i Sverige och vars båda föräldrar är födda i Finland (dessa personer betecknas i det följande som andra generationens sverigefinländare med ovan nämnda reservation). Året innan angavs att antalet andra generationens sverigefinländare uppgick till 255 015 personer. SCB:s ändrade kriterier innebär således att första och andra generationens sverigefinländare reducerats från 446 530 till 271 477 personer på ett år!10

SCB:s förändring av kriterierna har mött stark kritik från bl.a. Sverigefinländarnas delegation. Ändringen har uppfattats som ett sätt för majoritetssamhället att minimera antalet sverigefinnar och att därigenom minska styrkan i de krav på skydd och stöd som minoriteten framställt mot majoritetssamhället.

Det bör även noteras att förändringen rörande redovisning av antalet sverigefinländare i Sverige skedde efter det att Europarådet ifrågasatt den bristande svenska statistiken rörande nationella minoriteter. SCB:s förändring innebär också att nuvarande statistik ger kommunerna m.fl. ännu sämre förutsättningar för att planera sin verksamhet när det är oklart vilka personer som kan tänkas ha finska som modersmål.

Den 31 december 2002 fanns det sammanlagt 446 530 personer som var antingen födda i Finland eller personer vars ena förälder är född i Finland. Dessa personer fördelade sig enligt följande:

10 SCB:s befolkningsstatistik del 3, 2002, tabell 2.10 Utrikes födda och födda i Sverige med minst en utrikes förr förälder efter ursprungsland, kön och ålder i hela riket den 31 december 2002, jmf SCB:s befolkningsstatistik del 3, 2003, Tabell 2.10 Utrikes födda och födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar efter ursprungsland, kön och ålder i hela riket den 31 december 2003

Antalet sverigefinländare 31 dec 2002 Födelseland: Kön: Antal:

Födda i Finland kvinnor 112 022 män 79 493 Födda i Sverige11 kvinnor 124 524 män 130 491

TOTALT: 446 530

Källa: SCB

Bland dessa 446 530 personer ingår inte personer som är barn eller barnbarn till personer födda i Sverige. I dag lever tredje och fjärde generationens finskättlingar i Sverige och en del av dessa betraktar sig som sverigefinnar. Dessa människor går således inte att finna i SCB:s statistik över personer av finsk härkomst. Det bör även noteras att bland dessa personer av finsk härkomst finns många som inte talar finska och som inte definierar sig som sverigefinnar. Att tala minoritetsspråket är heller inte ett krav för att en individ skall anses tillhöra en nationell minoritet. I propositionen 1998/99:143 angavs faktorerna religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet som särskilda särdrag för de nationella minoriteterna och att endast ett sådant särdrag behöver uppfyllas (se avsnitt 2.2.2 ovan).

Det måste också beaktas att det bland dessa 446 530 även finns en stor mängd personer som är finlandssvenskar boende i Sverige. Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige , FRIS, uppskattar att antalet finlandssvenskar är uppskattningsvis ca 100 000 personer. Dessa människor identifierar sig i allmänhet inte som sverigefinnar utan som sverigefinländare. Frågan om finlandssvenskarnas status i förhållande till Europarådets konventioner har varit föremål för diskussion. FRIS driver linjen att Sveriges regering inte skall särskilja finlandssvenskarna som grupp från sverigefinnarna och att även finlandssvenskarna skall ges status som nationell minoritet enligt ramkonventionens bestämmelser. Sverigefinländarnas delegation delar denna uppfattning. Grunden till finlandssvenskarnas ställningstagande är att man anser att gruppen borde omfattas av ramkonventionens skydd, eftersom Sverige valt att definiera nationell minoritet som grupper med religiös, språklig, traditionell

11 Notera att sverigefinländska barn, vars föräldrar är födda i Sverige, inte syns i SCB:s statistik över personer av finsk härkomst.

och/eller kulturell tillhörighet (proposition 1998/99:143 s 32). I propositionen angavs att åtminstone ett av de uppräknade särdragen måste föreligga. Finlandssvenskarna anser sig uppfylla dessa krav eftersom man bl.a. anser sig vara en del av den finländska kulturidentitet, som i mycket delas med den sverigefinska gruppen. Det går i dag inte heller att särskilja finlandssvenskar boende i Sverige från sverigefinnarna, eftersom Sverige valt att endast föra statistik över sverigefinländare.

Om man studerar de personer som SCB klassificerar som första och andra generationens sverigefinländare närmare finner man att andra generationen numera utgör en majoritet av gruppen.

Källa: SCB

Första generationens sverigefinländare utgör en stor grupp och medelåldern är relativt hög. År 2002 var 63 procent av första generationens sverigefinländare 50 år eller äldre (120 987 personer), och hela 24 procent var 65 år eller äldre (46 116 personer). Det innebär att det inom en några år kommer att finnas ett mycket stort antal äldre sverigefinländare i behov av äldreomsorg i någon form. En mycket liten andel (1,5 procent ) av första generationens sverigefinländare var under 20 år (2 854 personer).

Bland andra generationens sverigefinländare var 31 procent barn under 20 år (79 705 personer) år 2002. Majoriteten, 62 procent, av andra generationens sverigefinländare var mellan 20–49 år (156 939 personer). Det får antas att dessa människor skaffat sig barn i mot-

Första och andra generationens

sverigefinländare i riket

31 dec 2002

18%

25%

29% 28%

Födda i Finland Män Födda i Finland Kvinnor Födda i Sverige Män Födda i Sverige Kvinnor

svarande omfattning som den svenska delen av befolkningen. Detta innebär att det i dag finns ett mycket stort antal personer under 20 år som är av finsk härkomst och som tillhör den sverigefinska minoriteten och som inte går att finna i den officiella statistiken. Dessa tredje och eventuellt fjärde generationens ”osynliga” sverigefinländare går således endast att fånga upp om kommunerna frågar samtliga förskole- och skolbarn om deras hemspråk i samband med erbjudande om modersmålsstöd eller modersmålsundervisning.

Källa: SCB

Från och med år 2003 ändrade SCB således sina kriterier för vilka personer i Sverige som anses vara av finländsk härkomst. Det går dock alltjämt att genom särskilda körningar att få fram exaktare siffror. Geografen och historikern Eric De Geer vid Uppsala universitet har bistått utredningen med att få fram mer exakta siffror för år 2003.

Ålders- och könsfördelning första och andra

generationens sverigefinländare i riket

31 dec 2002

0

10000 20000 30000 40000

0 -

9

10

-

19

20

-

29

30

-

39

40

-

49

50

-

54

55

-

64

65

-

100

åldersintervall

an ta l

Födda i Finland Män Födda i Finland Kvinnor Födda i Sverige Män Födda i Sverige Kvinnor

Antalet sverigefinländare 31 december 2003 Antal personer Antal

Födda i Finland 189 341 Födda i Sverige (som syns i statistiken) - Båda föräldrarna födda i Finland 82 136 - Modern född i Finland, fadern född i Sverige12 106 955 - Modern född i Sverige, fadern född i Finland13 61 666 - Modern född i Finland, fadern från tredje land14 1 342 - Fadern född i Finland, modern från tredje land15 3 689 Totala antalet andra generationen sverigefinländare 255 788

Totalt 445 129

Källa: SCB

Denna siffra stämmer väl överens med SCB:s siffra för året innan (31 december 2002) 446 530 personer. Såsom påpekats rörande siffrorna för år 2002, kan man inte heller av dessa 446 530 utläsa antalet barn eller barnbarn till de s.k. andra generationens sverigefinländare.

Av dessa 445 129 sverigefinländare bodde 211 658 personer i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Detta motsvarar 47,5 procent av sverigefinländarna i Sverige. Den närmare kommunala fördelningen av antalet sverigefinländare återkommer jag till i avsnitt 11 när den geografiska avgränsningen av ett förvaltningsområde i Stockholms- och Mälardalsregionen behandlas.

När det gäller antalet personer som talar finska finns det ingen statistik i Sverige. Däremot har uppskattningar gjorts rörande antalet finsktalande personer. Beräkningar rörande antalet finsktalande i Sverige har också gjorts bl.a. av Eric De Geer, där han gör vissa procentuella antaganden om antalet finlandssvenskar och språkkunskaperna hos ättlingarna till första och andra generationens sverigefinnar. De Geers bedömning är att det skulle finnas ca 240 000–260 000 finsktalande i Sverige, varav ca 127 000 i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.16

12 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 13 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 14 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 15 Beräkning gjord av Eric De Geer baserad på SCB:s statistik 16 Eric De Geer: ”Den finska närvaron i Mälarregionen – En geografisk-statistisk studie över de finsktalande i Sverige.” (2005). De Geer applicera en riksfinsk modell om tvåspråkiga

Av det ovan beskrivna kan man således dra slutsatsen att det i dag inte över huvud taget går att ange exakt hur många personer som ingår i den sverigefinska minoriteten eller vilka dessa personer är, samt att det endast går att göra antaganden rörande antalet personer som talar finska i Sverige.

8.3. Yttrande från Sverigefinska språknämnden

Utredningen har bett Sverigefinska språknämnden att inkomma med synpunkter rörande följande frågor:

  • Ett av målen för den nuvarande minoritetspolitiken är att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Hur bedömer nämnden det nuvarande läget för finska språkets del?
  • Vilka åtgärder krävs, enligt nämndens mening, för att finska språket skall få det stöd som krävs för att det skall hållas levande i Sverige?
  • I betänkandet ”Mål i mun” (SOU 2002:27) föreslogs en rad språkpolitiska åtgärder rörande bl.a. minoritetsspråken. Hur påverkas de nationella minoritetsspråken av det förhållandet att förslagen inte lett till några åtgärder? Finns det några åtgärder som är särskilt viktiga att genomföra?
  • Har nämnden någon uppfattning om huruvida de nationella minoritetsspråkens status har påverkats av införandet av nuvarande minoritetslagstiftning?

Sverigefinska språknämnden anför bl.a. följande i sitt yttrande.17

8.3.1. Allmänna synpunkter

Sverigefinska språknämnden konstaterar att det är av stor vikt att finska språket blivit erkänt som officiellt minoritetsspråk i Sverige och att språket fått lagstadgat stöd. Erkännandet är symboliskt

kommuner på svenska förhållanden. Kommuner i Finland, där minst 3000 personer eller 8 % av befolkningen har det andra officiella nationalspråket som modersmål, blir tvåspråkiga kommuner och kommunen är då skyldig att erbjuda service på både finska och svenska. Den finska modellen bygger på språkregistrering av befolkningens modersmål. Enligt De Geers tes skulle flera kommuner i Mälardalen kunna bli tvåspråkiga (svenska och finska) enligt denna typ av modell. 17 Sverigefinska språknämndens yttrande till utredningen 05-02-09

viktigt, men även praktiskt, förutsatt att implementeringen av den nya minoritetspolitiken i de enskilda kommunerna kan garanteras.

Antalet finsktalande minskar, framför allt bland de unga som under sin skoltid inte fått någon undervisning på eller i finska, och åtgärder måste, enligt Språknämnden, snabbt sättas in för att den negativa trenden ska kunna vändas. En förutsättning för finskans överlevnad i Sverige är, enligt nämndens mening, att det finska förvaltningsområdet utvidgas till att omfatta Mälardalen, Stor-Stockholm m.fl. områden där de flesta finsktalande bor. Samtidigt konstaterar nämnden att inte ens en utvidgning av förvaltningsområdet hjälper speciellt mycket om informationen om svenska statens förpliktelser enligt Europarådets konventioner inte når de kommunala beslutsfattarna och tjänstemännen. Det bör därför finnas en ansvarig person/institution som följer utvecklingen, informerar kommuner, landsting m.m. och tar emot klagomål när det gäller brister i tillämpningen av minoritetspolitiken. Sverigefinska språknämnden anser att informationsbristen och oviljan att på lokal nivå följa statens förpliktelser enligt Europarådets konventioner riskerar att förvandla den svenska regeringens löften till tomma ord. När det gäller åtgärder som krävs till stöd för finska språket nämner nämnden ett antal områden.

8.3.2. Utbildning

Erfarenheten har visat att föräldrarnas insatser inte räcker till för att garantera deras barn en så bra språkinlärning att de i sin tur kan föra minoritetsspråket vidare till sina egna barn. Förskolan och skolan måste, enligt Språknämndens mening, bidra i detta arbete. Nämnden konstaterar att stora försämringar har skett i skolans stöd till finskan under senaste två decennierna. Utvecklingen har varit negativ även efter år 2000, då de nya minoritetslagarna trädde i kraft. Detta har även påpekats av Europarådets expertkommitté. Sverigefinska språknämnden anser att det skulle behövas ett eget system för sverigefinnar med en viss autonomi på skolområdet, ett antal skolor som sverigefinnarna själva kan styra och besluta om:

Det går inte i längden att år efter år, på varje ort, i varje skola försöka övertala ovilliga rektorer att ha kvar undervisning i och på finska, utan mer bestående strukturer måste skapas. De sverigefinska friskolorna måste få bättre stöd så länge de kommunala skolorna inte tar sitt ansvar för undervisningen i och på finska. Idag kan det hända att en sverigefinsk friskola inte ens får de pengar som alla friskolor är berätti-

gade till, vilket ett exempel från Botkyrka nyligen har visat. I andra kommuner tillåts man inte att starta förskola, som i Motala. Lärarutbildningen i och på finska saknas idag nästan helt – detta var också en del av Europarådets kritik mot Sverige. Någon utbildning i tvåspråkighetsdidaktik och i att undervisa på ett minoritetsspråk i den svenska skolan finns inte heller i Sverige, vilket är ett allvarligt hinder om staten verkligen vill hålla minoritetsspråken levande.

Språknämnden anser vidare att universitetsutbildningen och forskningen i finska borde tryggas på lång sikt. Det är oacceptabelt, enligt nämnden, att den negativa trenden på det området tillåts fortsätta som det har skett vid t.ex. Göteborgs och Lunds universitet. Finskans status som nationellt minoritetsspråk bör gälla även högre utbildning och följaktligen bör finska språket inte behandlas som vilket ”småspråk” som helst eller ingå i den s.k. småämnesutredningen.

8.3.3. Kultur

För att säkra finska språkets överlevnad är det, enligt Språknämnden, viktigt att stödja kultursträvandena i Sverige och inte nöja sig med att konstatera att finskspråkig kultur finns att hämta i Finland. En stabil minoritetsbefolkning behöver en egen kultur och det är speciellt viktigt när det gäller de generationer som ser Sverige som sitt enda fosterland.

Tillgången på litteratur på finska måste stärkas. Språknämnden anser att det särskilt viktigt att rädda Finlandsinstitutets bibliotek som är den största samlingen böcker/tidskrifter på finska i Sverige. Den sverigefinska litteraturen får för svagt stöd i proportion till antalet potentiella läsare. Språknämnden anser vidare att det är en stor brist att löftet om en finsk bibliotekskonsulenttjänst ännu inte infriats.

Teater har långa traditioner bland sverigefinnarna. Sverigefinnarna har fortfarande stort intresse för amatör- och professionell teater. Det är därför viktigt att det byggs upp en fast struktur för sverigefinsk teaterverksamhet.

Språknämnden påpekar att framtiden för Sverigefinländarnas arkiv är allvarligt hotad. Verksamheten står stilla sedan en tid tillbaka. Arkivutredningens förslag, Arkiv för alla – nu och i framtiden18, som hade kunnat rädda Sverigefinländarnas arkiv, kommer sannolikt

18 Arkivutredningen: ”Arkiv för alla – nu och i framtiden”, SOU 2002:78

inte att genomföras. Finansiering saknas också för initiativet med ett kulturhus där Sverigefinländarnas arkiv och ett planerat museum för sverigefinsk kultur skulle kunna ingå. Språknämnden anser att en permanent struktur med finansiering från Sverige måste etableras för verksamheter av dessa slag.19

8.3.4. Medier

Språknämnden konstaterar att stödet till finska TV-program har minskat efter år 2000. Detta är oacceptabelt eftersom den nya minoritetspolitiken förutsätter att stödet till minoritetsspråken istället stärks. Vidare måste existensen för den enda sverigefinska dagstidningen tryggas, eftersom den utgör en sammanhållande länk inom den stora sverigefinska gruppen20. Språknämnden konstaterar att även mer sällan utkommande tidningar måste få permanent stöd utöver det som vanliga svenskspråkiga tidningar får, eftersom en minoritetstidning de facto inte kan få lika många prenumeranter som en tidning som vänder sig till landets hela befolkning.

8.3.5. Stödet till finska språket

I Finland anser man att främjandet av finska språket i Sverige numera är en svensk angelägenhet, eftersom språket har fått status som nationellt minoritetsspråk. Enligt Sverigefinska språknämnden har stödet från Finland till diverse finska verksamheter börjat dras in, vilket har medfört att sverigefinnarnas språkliga situation har försvårats. Bland andra Sverigefinländarnas arkiv, Sverigefinska riksförbundet, Finlandsinstitutet och den finska utlandslektors-

19 Arkivutredningen förslog bl.a. att för varje nationellt minoritetsspråk utses en arkivinstitution med särskilt ansvar för bevarande av dokument på respektive minoritetsspråk. De medel som i framtiden avsätts för att främja de nationella minoriteternas språk och kultur bör iden del de avser arkiv fördelas av det förslagna Arkivverket. Utredningen ansåg att det krävs särskild kompetens för att utreda och ta ställning till vad som krävs för att bevara de dokument som finns. Regeringen har i mars 2005 lämnat proposition 2004/05:124 Arkivfrågor. Rörande de nationella minoritetsspråken föreslås: ”Regeringen avser att ge Riksarkivet i uppdrag att utveckla arbetsformerna för samarbetet med andra institutioner och organisationer om frågor som rör dokument på de nationella minoritetsspråken. Uppdraget skall genomföras i samverkan med bl.a. berörda myndigheter och institutioner samt representanter för de nationella minoriteterna. ”De i propositionen angivna förslagen skall finansieras inom befintliga ram för utgiftsområdet och i budgetpropositionen för 2006 föreslås att ytterligare 1 miljon kronor anvisas för uppdraget. 20 Det bör noteras av den sverigefinska dagstidningen, Ruotsin Sanomat, försatts i konkurs i april 2005 och att det inte längre finns någon sverigefinsk dagstidning.

verksamheten har drabbats av detta. Även Sverigefinska språknämndens verksamhet hotas av det minskade stödet från Finland. En kontinuerlig språkvård och inte minst terminologiarbetet är en grundförutsättning för att finska språket skall kunna användas i olika sammanhang i Sverige. Språknämnden anser att utarbetandet av ett språkpolitiskt program, som initierats av nämnden och Sverigefinländarnas delegation, bör självfallet finansieras med statliga medel i likhet med finansieringen av den svenska och indirekt även den samiska motsvarigheten (Mål i mun21, respektive Start för en offensiv samisk språkpolitik).

Sverigefinska delegationen måste, enligt Språknämnden, garanteras adekvata medel för sin verksamhet. En frivillig språkregistrering och möjligheten att avlägga ett muntligt och skriftlig språkprov i finska språket skulle underlätta implementeringen av minoritetspolitiken på lokal och regional nivå och trygga den språkliga kvaliteten för finska. Vidare anför nämnden:

Sverigefinska språknämnden är av den åsikten, att kraftfulla åtgärder måste sättas in nu om regeringen avser att hålla finskan levande i Sverige. Annars kan vi inom en nära framtid förvänta oss ett massivt språkskifte från finska till svenska och i förlängningen hela den sverigefinska kulturens utplånande – något som kunde ha mycket negativa konsekvenser på många plan inom och kanske även utanför Sveriges gränser. Den språkkompetens som sverigefinnarna besitter utgör en viktig bro i det svensk-finska samarbetet inom många olika samhällssektorer.

Rörande betänkandet Mål i mun konstaterar nämnden även att det kanske viktigaste förslaget gäller inrättandet av en ny språkmyndighet, Sveriges språkråd, vars verksamhetsområde skulle omfatta svenska språket och minoritetsspråken. Detta skulle enligt Språknämndens mening stärka alla dessa språk betydligt och även ge en bra grund för en officiell språkpolitik i Sverige. En uttalad politik skulle gagna alla minoritetsspråken eftersom man då på allvar skulle börja diskutera språkfrågor och arbeta med språkplanering.

Rörande minoritetslagstiftningens påverkan på minoriteternas status konstaterar Sverigefinska språknämnden att den symboliska betydelsen av lagstiftningen är stor och att det är oerhört viktigt att finskan fått lagstadgat stöd. Nämnden anför slutligen:

För sverigefinnarnas del är förmodligen paragraferna om barnomsorg och äldrevård på finska mer betydelsefulla än paragraferna om myn-

21 SOU 2002:27

dighetsservice. Det som saknas, och självklart borde ingå i språklagarna, är rätten till skolundervisning helt eller delvis på finska. Detta är den fråga, som sverigefinnarna ser som den allra viktigaste när det gäller att garantera finska språkets överlevnad i Sverige.

9. Synpunkter från sverigefinnar rörande ett utvidgat förvaltningsområde

9.1. Bakgrund

9.1.1. Uppdraget

Utredaren skall analysera om det finns förutsättningar att utvidga nuvarande lagstiftning om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen.

Som beskrivits ovan i avsnitt 5 har Europarådets expertkommitté framfört synpunkter rörande Sveriges tillämpning av minoritetskonventionerna. Europarådets ministerkommitté har rekommenderat Sverige att förbättra situationen för det finska språket utanför det finska administrativa området i den offentliga förvaltningen.

Utredningens analys skall omfatta en bedömning av intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder. Det finns ett inbyggt problem i att försöka kartlägga på enskilda individers önskemål och förutsättningar rörande åtgärder inom minoritetspolitiken.

För det första gäller det att finna de berörda individerna och om man lyckas med detta, gäller det att få ett representativt urval.

För det andra krävs det att minoritetsgruppen är tillräckligt initierad och kunnig i frågan för att kunna ta ställning. Det går inte att fråga enskilda om de anser att det behövs ett förvaltningsområde, om de inte vet vad det innebär och vad syftet är. Som beskrivits ovan är kunskaperna om minoritetspolitiken och nuvarande minoritetslagstiftning begränsad hos den breda allmänheten, både hos majoritets- och minoritetsbefolkningen. Det finns således en inbyggd svårighet i att fråga enskilda individer i en minoritetsgrupp om vilka åtgärder de anser behöver vidtas för att minoritetsspråket skall kunna fortleva i Sverige eller för att vända en pågående språkbytesprocess.

För det tredje krävs det att den som svarar även har viss kunskap om vilka faktorer som påverkar språkbevarande som ju är ett långsiktigt mål med minoritetspolitiken. Det går inte att ta ställning till en åtgärds effektivitet för språkbevarandet om man inte förstår och känner till hur processen fungerar. De olika språkbevarande faktorerna har beskrivits i avsnitt 2.3 ovan. Det kan även noteras att enskilda individer ofta tenderar att svara på en fråga ur det personliga perspektivet. Har jag personligen användning eller behov av en åtgärd? Det är således inte givet att enskilda tydligt kan ge uttryck för vad som är lämpligt eller eftersträvansvärt för gruppen eller språket som helhet. De resultat som bl.a. framkommit vid djupintervjuerna visar t.ex. att yngre sverigefinnar har bristande kunskaper om minoritetsfrågorna. Detta beror åtminstone delvis på att yngre följer minoritetsmedia i mindre utsträckning och att majoritetsmedia knappast behandlar dessa frågor överhuvudtaget.

Innan nuvarande förvaltningsområde genomfördes i Norrbotten gjordes ingen undersökning rörande enskilda individers önskemål och behov. Utgångspunkten var att Sverige genom sin ratificering av minoritetskonventionerna valde att ge ett visst skydd och stöd till erkända minoriteter. Norrbotten ansågs vara ett område där särskilda åtgärder skulle vidtas, eftersom de tre minoritetsspråken med historisk geografisk anknytning fanns närvarande där och dessa språk behöver stöd för sin framtid. Det åtgärder som vidtogs genom minoritetsspråklagarna hade för avsikt att bl.a. höja statusen på minoritetsspråken och på så sätt gynna språkens fortlevnad på sikt.

Situationen har inte förändrats avsevärt sedan riksdagen erkände de fem nationella minoriteterna och deras språk. Snarare är det så att implementeringen av konventionsåtagandena inte lyckats och ytterligare åtgärder kommer att krävas. Sålunda får språken alltjämt förutsättas behöva stöd i vart fall i samma omfattning. Det faktum att man nu överväger att utvidga förvaltningsområdet för finska språkets del, skulle innebära att fler enskilda individer skulle komma i åtnjutande av det skydd som avses i del III av minoritetsspråkskonventionen. Inget talar heller för att individer i södra Sverige skulle vara i mindre behov av skydd för sitt minoritetsspråk än i Norrbotten.

9.1.2. Sverigefinnars ”behov”

Utredningen har tolkat ordet ”behov” i direktiven mot bakgrund av minoritetskonventionernas syften och den svenska minoritetspolitikens mål. Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Utgångspunkten för utredningens arbete har varit vilka behov sverigefinnar har i förhållande till dessa mål:

  • Vilket skydd behöver den sverigefinska minoriteten för att åtagandena i konventionerna skall uppnås?
  • Vad krävs för att minoritetens möjligheter till inflytande stärks på ett sätt som anges i ramkonventionen?
  • Vilket stöd krävs för att det finska språket hålls levande i

Sverige på ett sätt som åsyftas i minoritetsspråkskonventionen?

Den första frågan, rörande skydd, har behandlats i avsnitt 6.2 där tydligare lagstiftning föreslås till skydd för de nationella minoriteterna.

Den andra frågan rörande minoriteters möjligheter till inflytande, har behandlats utförligt i avsnitt 6.8 och berörs inte närmare i detta avsnitt. Förslag till åtgärder lämnas också i avsnitt 6.8.

Som svar på den tredje frågan, vilket stöd som behövs, konstaterar jag att det krävs

  • dels stödjande åtgärder som stärker implementeringen (avsnitt

6), t.ex. aktiva åtgärder för att främja språken,

  • dels åtgärder som förbättrar möjligheterna att få utbildning på och i minoritetsspråken (avsnitt 7), och
  • dels åtgärder rörande utvidgat förvaltningsområde (detta avsnitt).

Det bör än en gång påpekas att konventionsåtagandena således inte handlar om att sverigefinnarna som grupp eller som enskilda individer skulle vara tvungna att tala finska i kontakter med myndigheter och andra endast av den anledningen att de inte behärskar svenska språket. Däremot finns det givetvis många enskilda individer som kan ha bristande kunskaper i svenska språket och därmed stora svårigheter i kontakter med myndigheter m.fl. och även behöver kunna tala finska av den anledningen. Detta handlar dock

inte om minoritetsspråkskonventionens primära syfte, som ju är att höja statusen på minoritetsspråken.

I det följande avsnittet redovisas det som kommit fram under utredningens arbete som rör sverigefinnarnas synpunkter rörande ett utvidgat förvaltningsområde och även andra synpunkter av betydelse för finska språkets fortlevnad i Sverige.

9.2. Åtgärder för att nå sverigefinnar i regionen

Frågan om ett förvaltningsområde har väckt stort intresse bland sverigefinnarna i Stockholm och Mälardalen samt hos sverigefinska media. Sverigefinska media har spelat en mycket viktig roll i sammanhanget. Genom medias rapportering har enskilda fått kunskap om utredningens uppgift och frågan om en utvidgning av förvaltningsområdet för finska. Utan medias medverkan hade det varit mycket svårt att nå ut med information till den sverigefinska allmänheten. Under den tid då utredningen arbetat med denna fråga har det förts en livlig minoritetspolitisk debatt i sverigefinska media. Samtidigt kan det noteras att svenskspråkiga media inte har intresserat sig för denna fråga i någon avsevärd grad, trots att många kommuner och ett stort antal personer skulle komma att påverkas av ett utvidgat förvaltningsområde.

Informationsbehovet bland sverigefinnar har varit stort. Det är ofta svårt för allmänheten att hitta material som rör den nationella minoritetspolitiken och mängden material på de olika minoritetsspråken är mycket begränsat. Därför har det varit extra viktigt att göra befintligt material såsom förarbeten, faktablad och översatt lagtext tillgängligt. Utredningen har därför tagit fram en hemsida (www.sou.gov.se/finskaspraket) som lades ut på nätet i oktober 2004. På hemsidan har det funnits material rörande minoritetspolitiken, information om utredningens uppdrag och arbete samt information som riktat sig direkt till sverigefinnarna i regionen rörande planerade träffar. Hemsidan har varit välbesökt, hittills närmare 3 000 besök.

Som beskrivits ovan finns det en del svårigheter i att finna enskilda sverigefinnar i regionen. För att nå den sverigefinska allmänheten och för att uppfylla uppdraget i direktiven har utredningen valt att använda sig av de sverigefinska nätverk bestående av organisationer m.m. som finns. Detta har varit ett viktigt instrument för

att fånga upp enskilda individers synpunkter och att föra en dialog om minoritetsfrågorna.

Ett av minoritetspolitikens mål är att ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem. Som särskild utredare har jag därför sett det som en mycket viktig demokratisk fråga att bereda sverigefinska intresseorganisationer och framför allt enskilda sverigefinnar möjlighet att påverka och komma in med synpunkter rörande möjligheten att skapa ett förvaltningsområde för finska i Stockholms- och Mälardalsregionen. En dialog med enbart intresseorganisationerna hade inte varit tillräckligt.

För att närmare ta reda på sverigefinnarnas synpunkter har utredningen anordnat ett antal träffar för den sverigefinska allmänheten, genomfört en stor enkätundersökning, låtit genomföra djupintervjuer med ett antal sverigefinnar i regionen, samt genomfört ett ungdomsseminarium i samarbete med Sverigefinska ungdomsförbundet. Nedan följer en närmare beskrivning av åtgärderna.

9.3. Träffar för sverigefinnar i regionen

Ett antal träffar har anordnats på finska för den sverigefinska allmänheten i regionen. Möten har under hösten 2004 hållits i Stockholm, Västerås, Eskilstuna, Enköping, Uppsala och Upplands Väsby. Mötena har anordnats i samarbete med bl.a. Sverigefinländarnas delegation, Sverigefinska riksförbundet, lokala sverigefinska föreningar, Sverigefinska ungdomsförbundet, sverigefinska pensionärsorganisationer, svenska kyrkan, Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola samt Forum för nationella minoriteter i Sverige (NAMIS) vid Uppsala universitet.

Syftet med mötena har varit att sprida kunskap om Sveriges åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och om nuvarande minoritetslagstiftning, att informera om utredningens uppdrag och arbete samt att samla in synpunkter från enskilda sverigefinnar. Många sverigefinnar har kommit till mötena. Vid samtliga möten har enskilda sverigefinnar uttryckt en stark önskan om att det skapas ett förvaltningsområde för finska i Stockholm och Mälardalen. Det har vidare framkommit att det finns ett stort behov av offentliga tjänster på finska språket. Samtidigt uppfattas införandet av ett förvaltningsområde som ett sätt att höja statusen på finska språket och sverigefinnarnas status som nationell minoritet. Enskilda har

även ifrågasatt varför endast denna region skulle beröras eftersom motsvarande behov finns i andra regioner i Sverige.

Framför allt behovet av äldreomsorg på finska har uppfattats som en mycket angelägen fråga. Behoven är redan stora och i framtiden kommer behoven att vara än mycket större. Många sverigefinnar har uttryckt stark oro för att åldras och att hamna i en situation där de inte kan göra sig förstådda. Situationen är i dag besvärlig för många äldre sverigefinnar. Ansvaret för enskildas fysiska och psykiska välbefinnande lastas ofta över på anhöriga, vars situation lätt kan bli ohållbar. Anhöriga till sverigefinnar med vårdbehov har beskrivit att de fått kämpa hårt för att få gehör hos kommunen för anhörigas behov. Det har anförts att det är viktigt att det redan nu finns beredskap för finskspråkig äldreomsorg i kommunerna och att kommunerna måste planera och arbeta långsiktigt med frågan om äldreomsorg. Det är således för sent att börja planera finskspråkig verksamhet först när enskilda begär att få tjänster på finska.

Många exempel från äldre sverigefinnars verklighet har lämnats på mötena. Det är inte ovanligt att äldre finskspråkiga människor blivit helt isolerade i en svenskspråkig äldreomsorgsmiljö där de inte kunnat kommunicera med den svenskspråkiga personalen eller där enskilda inte kunnat kommunicera med hemtjänstens personal. Vid ett möte vittnade en kvinna om att äldre sverigefinnar inte kunnat få hjälp på larmtelefon nattetid därför att ingen förstått finska i andra änden av luren.

De dementas situation har framhållits som särskilt besvärlig. Det är inte ovanligt att demensen medför att det senast inlärda språket går förlorat och att individen inte längre kan göra sig förstådd på svenska. I den utsatta situationen kan tillgången på finskspråkig personal vara av avgörande betydelse för den dementes välbefinnande och fortsatta sjukdomsförlopp. Om individen även förlorar möjligheten att göra sig förstådd på det enda kvarvarande språket kan sjukdomsförloppet accelerera ännu fortare, samtidigt som livskvaliteten försämras.

Många sverigefinnar har även framfört att det vore naturligt att även hälso- och sjukvårdens område också omfattades av rätten att använda finska. Denna möjlighet finns inte med nuvarande lagstiftning rörande förvaltningsområden.

Många av dem vi träffat på mötena har uttryckt frustration och besvikelse över att Sveriges erkännande av sverigefinnarna som nationell minoritet inte fått någon större betydelse i det svenska samhället, trots att det gått fem år sedan riksdagens beslut. En del har

ifrågasatt varför den svenska regeringen inte vill vidta kraftfulla åtgärder för att ge den sverigefinska minoriteten det skydd och det stöd som Sveriges ratifikation av minoritetskonventionerna förutsätter. Det har framförts att det krävs åtgärder för att minoritetspolitiken skall få avsedd effekt även utanför Norrbotten.

Ett annat problemområde som kommit fram i diskussionerna är skolfrågorna. Många sverigefinnar har uttryckt oro för att sverigefinska barn inte ges möjlighet att lära sig sitt eget modersmål. Synpunkter som framförts är att det är fel att modersmålsundervisningen i skolan anordnas utanför den egna skolan och på tider efter ordinarie skoltimmar. Detta uppfattas som en anledning till varför sverigefinska barn inte deltar i modersmålsundervisning i så hög grad som vore önskvärt. Det har ansetts viktigt att kommunerna informerar om rätten till modersmålsundervisning på ett positivt sätt.

Andra synpunkter som framkommit i samband med utredningens möten med sverigefinnar är att det ekonomiska stödet till sverigefinska organisationer borde höjas.

9.4. Enkätundersökning bland sverigefinnar i regionen

Utredningen har under hösten 2004 genomfört en stor enkätundersökning bland sverigefinnar boende i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län, ett område som omfattar 53 kommuner. Syftet med undersökningen har varit att undersöka enskilda sverigefinnars uppfattning i en rad frågor.

Det är inte möjligt att finna individer i några register på basis av modersmål i Sverige. Det har därför varit problematiskt för utredningen att finna sverigefinnar i regionen. Utredningen har valt att använda sig av de sverigefinska nätverk som finns för att finna enskilda sverigefinnar. Enkäterna har distribuerats till enskilda bl.a. med hjälp av sverigefinska organisationer, svenska kyrkans finskspråkiga verksamhet, modersmålslärare, sverigefinska skolor och förskolor och enskilda sverigefinnar som hört av sig till utredningen. Enkäten har även funnits tillgänglig på utredningens hemsida och den har även delats ut i samband med utredningens träffar med sverigefinnar i regionen.

En stor del av sverigefinnarna har begränsad kunskap om den nuvarande lagstiftning rörande rätten att använda finska. Det har därför inte varit möjligt att fråga om människor anser att det be-

hövs ett förvaltningsområde för finska språket i Stockholm och Mälardalen. Enkäten har därför utformats så att frågor har ställts rörande bl.a. individens inställning till det egna modersmålet, behovet av olika typer av offentliga tjänster på finska samt huruvida enskilda skulle använda sig av tjänster på finska om det fanns sådana i den egna hemkommunen. Enkätundersökningens frågor utformades parallellt på finska och svenska och utformades i samråd med sverigefinska organisationer. Frågorna bestod av kryssfrågor och enskilda har även haft möjlighet att lämna egna kommentarer.

Valet att genomföra en enkätundersökning på detta sätt kan givetvis ifrågasättas. Min uppfattning är dock att detta har varit det enda sättet att få fram synpunkter från ett stort antal sverigefinnar på den korta tid och med de resurser som stått till utredningens förfogande.

Cirka 8 000 enkäter distribuerades till enskilda och av dessa har 4 910 returnerats till utredningen. Sammanlagt 4 551 enkäter har registrerats och analyserats. Ett antal enkäter, 359 stycken, har kommit från kommuner utanför den region som utredningen ansett tillhöra Stockholms- och Mälardalsregionen och dessa enkäter har därför inte registrerats. Det kan konstateras att svarsfrekvensen varit mycket hög och att antalet returnerade enkäter vida har överskridit utredningens förhoppningar, trots att genomförandet av undersökningen varit ovanlig. Jag tolkar detta som ett ytterligare uttryck för sverigefinnarnas stora intresse för frågan om ett förvaltningsområde. Genomförandet av enkätundersökningen kan även ses som en lyckad gräsrotsinsats av engagerade sverigefinnar.

Valet av genomförande av enkätundersökningen har inneburit att enkäten i stor utsträckning har nått personer som på något sätt är aktiva i sverigefinska nätverk. Detta måste beaktas när man tolkar resultaten. Samtidigt innebär detta att enkäten definitivt nått personer som med stor sannolikhet skulle komma i åtnjutande av den finskspråkiga service som inrättandet av ett förvaltningsområde skulle medföra. Dessa sverigefinnar kan således ses som framtida potentiella brukare av tjänsterna och resultaten av deras svar kan ses som särskilt intressanta i det fortsatta arbetet.

9.5. Resultat från enkätundersökningen

I det följande redovisas resultaten av enkätundersökningen. Totala antalet svar på respektive fråga anges i tabellerna med n = antal.

9.5.1. Frågor rörande personliga förhållanden

Antalet svar från de olika kommunerna i regionen varierar kraftigt. För att kunna se den geografiska spridningen har de som svarat på enkäten fått fylla i uppgift om nuvarande hemkommun. Från ett antal kommuner finns endast ett fåtal returnerade enkäter. Från följande kommuner finns fler än hundra svar: Botkyrka (231), Enköping (129), Eskilstuna (450), Huddinge (157), Oxelösund (101), Stockholm (634), Surahammar (137), Södertälje (274), Upplands Väsby (230), Uppsala (108) och Västerås (215). I samtliga dessa kommuner bor det ett stort antal sverigefinnar.

Över femtio svar per kommun har inkommit från följande kommuner: Fagersta (98), Hallstahammar (81), Haninge (94), Håbo (94), Järfälla (86), Katrineholm (87), Köping (72), Nacka (73), Norberg (71), Nykvarn (53), Sundbyberg (60), Skinnskatteberg (66), Tyresö (57), Täby (52), Älvkarleby (65) samt Östhammar (65).

Bristen på svar från vissa kommuner kan antingen tolkas som bristande intresse för frågorna eller att utredningen helt enkelt inte lyckats nå sverigefinnar i kommunen i tillräcklig omfattning. I vissa kommuner bedrivs ingen finskspråkig förenings- eller församlingsverksamhet och där har det varit särskilt svårt att nå enskilda.

Fördelning efter hemkommun framgår av figur 1.

Figur 1. n = 4551

Enkäten har besvarats av fler kvinnor (66 procent) än män (33 procent) och av fler äldre än yngre. Några, 32 stycken, har inte uppgett kön. Åldersmässigt dominerar personer mellan 50–80 år (se figur 2). Totalt 91 procent av dem som har svarat uppger att de är födda i Finland (4 090 personer) och 9 procent är födda i Sverige (422 personer). Andelen födda i Sverige kan tyckas relativt lågt, men antalet enskilda personer är ändå så pass högt att slutsatser ändå kan dras av den gruppens svar. Sammanlagt 19 personer uppger att de är

Nuvarande hemkommun

0 100 200 300 400 500 600 700

okänt

Östhammar

Österåker Älvkarleby

Västerås

Värmdö Vingåker Vaxholm Vallentuna

Uppsala

Upplands-Bro

Upplands

Täby Tyresö

Trosa

Tierp

Södertälje Surahammar Sundbyberg

Strängnäs Stockholm

Solna

Sollentuna

Skinnskattebe

Sigtuna

Salem

Sala

Oxelösund Nynäshamn

Nyköping

Nykvarn Norrtälje Norberg

Nacka Lindingö

Köping Kungsör

Knivsta

Katrineholm

Järfälla

Håbo

Huddinge

Heby Haninge

Hallstahammar

Gnesta

Flen

Fagersta Eskilstuna

Enköping

Ekerö

Danderyd

Botkyrka

Arboga

ko mmun

antal svar

födda i något annat land än Finland eller Sverige. Uppgift på vilket land det är frågan om saknas. I de tabeller som presenteras nedan har personer födda i annat land än Sverige eller Finland redovisats tillsammans med personer födda i Sverige, eftersom redovisningen av de få personer som är födda i annat land annars skulle bli oproportionerliga i tabellerna.

Figur 2. n = 4551

Majoriteten, 83 procent, av dem som är födda i Finland flyttade till Sverige på 1950–1970-talen.

Åldersfördelning

0 200 400 600 800 1000 1200 1400

okänt

< 10

10 20 30 40 50 60 70 80 90

ål d e r

antal personer

Figur 3. n = 4109

Utredningen har valt att fråga om personerna deltar i finskspråkig verksamhet på fritiden. Syftet med frågan har varit att få en bild av om de som svarat hör till den aktiva sverigefinska gruppen eller till det som närmast kan ses som en stor ”tyst” grupp vars synpunkter inte kommer fram i samma utsträckning. Av figur 4 framgår att 59 procent uppger att de deltar i finskspråkig verksamhet. Av dessa personer deltar 68 procent i finskspråkig föreningsverksamhet och 53 procent i finskspråkig församlingsverksamhet.

Figur 4. n = 4551

Flyttade från Finland till Sverige

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800

1920-1929

1930-1939

1940-1949

1950-1959

1960-1969

1970-1979

1980-1989

1990-1999

2000-2004

årtionde

antal personer

Serie1

Deltar du eller någon i din familj i någon finskspråkig

verksamhet på fritiden?

59%

34%

7%

ja nej inget svar

Att en så stor andel deltar i finskspråkig verksamhet är givetvis ganska naturligt med tanke på hur enkäten distribuerats. Detta bekräftas av de uppgifter vi har rörande distributionen. De som svarat uppger att de fått enkäten från en organisation (23 procent), av församlingen (13 procent), genom skolan (11 procent) eller genom bekanta (18 procent). Endast 1 procent av dem som svarat på enkäten har fått formuläret genom internet. Detta skulle kunna tolkas som att budskapet om att enkäten funnits på utredningens hemsida inte nått fram till sverigefinnarna eller att sverigefinnarna inte har tillgång till internet. Samtidigt kan det från utredningens sida noteras att hemsidan har varit välbesökt under den tiden som den funnits ute på nätet.

Av dem som deltar i finskspråkig verksamhet deltar 68 procent i finskspråkig föreningsverksamhet och 53 procent i församlingens finskspråkiga verksamhet. 10 procent av alla som svarat uppger att de skulle vilja delta i finskspråkig fritidsverksamhet, om det fanns sådan på hemorten.

9.5.2. Frågor rörande språk

Ett antal frågor rörde kunskaper i finska språket. Nästan alla som har besvarat enkäten uppger att de talar finska (99 procent). På frågan om man anser att det är viktigt att det talas finska i Sverige har 95 procent svarat ja och endast 2 procent har svarat nej. Av figur 5 framgår att de flesta använder finska språket hemma och på fritiden. Cirka en tredjedel använder språket på arbetet. Mycket få uppger att de använder finska i kontakter med myndigheter.

Skillnaderna i användningsmönstret mellan dem som är födda i Finland och i Sverige är små. Anledningen till att så många sverigefinnar födda i Sverige uppger att de använder finska i skolan är rimligen att många av de yngre som har besvarat enkäten fortfarande går i skolan.

Figur 5. n(a) = 3906, n(b) = 357, n(c) = 1302, n(d) = 322, n(e)= 3811

Det stora flertalet av de sverigefinnar som besvarat enkäten är nöjda med sina kunskaper i finska. Bland dem som är födda i Sverige uppger dock dryga 30 procent att de inte är nöjda. Av dem som inte är nöjda, skulle hela 91 procent vilja förbättra sina kunskaper. Endast 24 procent av de som svarat uppger dock att det finns kurser i finska på hemorten eller i kommunen. Detta kan tolkas som en tydlig och stark önskan hos många sverigefinnar, som är födda i Sverige, att få tillägna sig minoritetsspråket bättre. En del av dessa personer är sannolikt ganska unga.

Medvetenheten om att finska språket har särskild ställning som nationellt minoritetsspråk i Sverige var hög. Hela 85 procent av alla sverigefinnar som besvarat enkäten kände till detta.

I vilka sammanhang använder du finska?

0 20 40 60 80 100

hemma i skolan på arbetet myndig.

kontakter

på fritiden

använder finska

proc e n t

Född i Finland Född i Sverige

Figur 6. n = 4551

En stor del av dem som har svarat, 38 procent, uppger att de behöver hjälp på grund av språket när de besöker t.ex. vårdcentralen eller i kontakter med myndigheter. De uppger vidare att de vid behov får hjälp av anhörig eller vän (74 procent), officiell tolk (30 procent) och finskspråkig personal (14 procent). Något oroväckande uppger 8 procent av dem som behöver hjälp med språket att de inte får någon hjälp alls.

Figur 7. n = 4551

Visste du att finska språket har särskild ställning

som erkänt minoritetsspråk i Sverige?

85%

14% 1%

ja nej inget svar

Behöver du hjälp p g a. språket när du t. ex.

besöker vårdcentralen eller har kontakt med

myndigheter?

14%

24%

60%

2%

ofta ibland aldrig inget svar

9.5.3. Frågor rörande offentlig service

Ett antal frågor rörde möjligheten att använda finska i offentliga sammanhang. Flertalet av de svarande, 89 procent, anser det viktigt att det finns finskspråkig offentlig service på hemorten. Skillnaderna i svar mellan könen (kvinnor 89 procent, män 90 procent) och personer födda i Finland (90 procent) respektive Sverige (79 procent) är mycket små. Även skillnaderna mellan de yngre och de äldre är små (<20 år: 77 procent, 20–40 år: 87 procent, >40 år: 91 procent).

Figur 8. n = 4551

Är det viktigt att det finns finskspråkig

offentlig service på hemorten?

89%

5%

4%

2%

ja nej vet ej inget svar

Figur 9. n = 4551

Figur 10. n = 4531

Bland dem som anser att finskspråkig offentlig service är viktig, anger man att följande typ av service borde finnas på finska språket:

Typ av service %

förskola 60 skola 59 äldreomsorg 99 hälso- och sjukvård 90

Är det viktigt att det finns finskspråkig offentlig

service på hemorten?

0 20 40 60 80 100

ja

nej

vet ej inget svar

svarsalternativ

pr oc en t

kvinnor män

Är det viktigt att det finns finskspråkig offentlig

service på hemorten?

0 20 40 60 80 100

ja

nej vet ej inget svar

svarsalternativ

pr oc en t

Född i Finland

Född i Sverige eller annat land

Bland annan offentlig service där finska vore önskvärd att använda nämns bl.a. bank, post, skattemyndighet, försäkringskassa, psykvård, ungdomsmottagning, missbrukarvård, polis, rättshjälp, samhällsinformation, socialkontor, arbetsförmedling, möjlighet att beställa taxi samt valinformation.

83 procent anser att det är viktigt att kunna tala finska i kontakter med myndigheter som t.ex. skattemyndigheten eller försäkringskassan. Andelen som svarade nej var 9 procent och andelen som svarade ”vet ej” var 7 procent. Inte heller här kan man se några egentliga skillnader ses mellan könen. Av kvinnorna svarade 81 procent ja och av männen 84 procent ja.

Figur 11. n = 4551

I denna fråga finns det anledning att särskilt redovisa antalet personer efter födelseland, eftersom grupperna födda i Sverige och födda i annat land skiljer sig markant åt. Drygt 84 procent av de födda i Finland anser att det är viktigt att kunna använda finska vid myndighetskontakter. Av dem som är födda i Sverige anser drygt 64 procent att det är viktigt, vilket dock också måste anses som en hög andel.

Är det viktigt att kunna tala finska i

kontakter med myndigheter?

83%

9%

7% 1%

ja nej vet ej inget svar

Figur 12. n = 4551. Notera att antalet personer födda i annat land är mycket få, 19 stycken.

På frågan ”Skulle du använda dig av finskspråkig service om det fanns möjlighet till det?” svarade 75 procent ja. Fler män (83 procent) än kvinnor (76 procent) svarade jakande på frågan.

Figur 13. n = 4551

Är det viktigt att kunna tala finska i kontankter

med myndigheter?

0 20 40 60 80 100

ja

nej

vet ej

svarsalternativ

pr oc en t

Född i Finland Född i Sverige Född i annat land

Skulle du använda finskspråkig service

om det fanns möjlighet till det?

75%

11%

12% 2%

ja nej vet ej inget svar

När det gäller fördelningen mellan dem som är födda i Finland respektive Sverige kan en tydlig skillnad ses. Personer födda i Finland skulle i hög utsträckning använda sig av finskspråkiga tjänster om dessa var tillgängliga (82 procent). Endast hälften (49 procent) av dem som är födda i Sverige skulle använda sig av tjänsterna. Om man delar upp svaren kommunvis fördelar sig svaren på följande sätt (endast de kommuner där det inkommit minst 45 svar har tagits med).

Andelen som svarat ja på frågan ”Skulle du använda finskspråkig service om det fanns möjlighet till det?” Kommun % Kommun %

Botkyrka 75 Sigtuna 78 Enköping 78 Skinnskatteberg 80 Eskilstuna 80 Solna 63 Fagersta 80 Stockholm 57 Hallstahammar 77 Sundbyberg 67 Haninge 71 Surahammar 82 Huddinge 69 Södertälje 76 Håbo 70 Tyresö 70 Järfälla 71 Täby 54 Katrineholm 79 Upplands Väsby 72 Köping 79 Uppsala 63 Nacka 62 Västerås 70 Norberg 66 Älvkarleby 68 Nykvarn 83 Österåker 46 Nyköping 83 Östhammar 82 Oxelösund 77

9.5.4. Frågor rörande barn och undervisning i modersmålet

Av dem som besvarat enkäten uppger 1091 personer (24 procent) att det finns barn under 18 år i familjen.1 Notera att endast de som uppgett att de har barn under 18 år har ombetts att lämna svar på frågor som rör undervisning. Vidare har frågor rörande modersmålundervisning endast besvarats av dem vars barn går i svenskspråkig förskola. Av dem som svarat ja på frågan att de har barn, anger 87 procent att barnen talar finska. Av förskolebarnen går 49 procent i

1 555 personer uppger att de har förskolebarn, 834 personer uppger att de har skolbarn.

helt svenskspråkig förskola och 50 procent i förskola som är åtminstone delvis finskspråkig.

Av de barn som går på svenskspråkig förskola får 25 procent modersmålsstöd. På frågan om familjen fått information om modersmålsstöd svarar 24 procent att det fått sådan information (10 procent skriftligt, 5 procent muntligt). 8 procent uppger att de själva fått söka information aktivt. Kommunen har inte ordnat modersmålsstöd i förskolan, trots att familjen har krävt det, i 7 procent av fallen. I 3 procent av fallen uppges att kommunen anordnar modersmålsstöd, men barnet kan inte delta pga. praktiska skäl. Av dem som har förskolebarn anger 24 procent att de skulle vilja att deras barn fick modersmålsstöd om undervisningen anordnades på den egna förskolan.

Av de barn som går i skolan, går 62 procent i helt svenskspråkig skola, 37 procent i skola som är åtminstone delvis finskspråkig. Hälften av barnen, som går i svenskspråkig skola, deltar i modersmålsundervisning. 40 procent av dem som svarat uppger att de fått information om modersmålsundervisning (22 procent skriftligt, 8 procent muntligt). 11 procent uppger att de själva fått söka information aktivt.

9.5.5. Frågor rörande kultur och media

Majoriteten, 79 procent, av dem som deltagit i enkätundersökningen är intresserade av finskspråkiga kulturaktiviteter.

Figur 14. n = 4551

Är du intresserad av finskspråkiga kulturaktiviteter?

79%

14%

7%

ja nej inget svar

76 procent uppger dessutom att de skulle vilja ha mer finskspråkiga kulturaktiviteter. Av dessa vill man ha mer av följande:

Verksamhet %

teater 67 film 62 musik 56 dans 36 barnverksamhet 43 biblioteksverksamhet 51

Annan typ av finskspråkig kulturverksamhet som de svarande önskar sig mer av är bl.a. körverksamhet, datakurser, verksamhet med anknytning till finsk historia, gymnastik och idrott, konstverksamhet, läger, pensionärs- och ungdomsverksamhet samt kursverksamhet på finska.

En stor majoritet, 88 procent, anser att det är viktigt att det finns finskspråkig litteratur på biblioteket.

Rörande media uppger 86 procent att de har möjlighet att se finskspråkiga program på TV. Nästan alla som har möjlighet till det, 92 procent, ser på finskspråkiga program, 75 procent på Sveriges Televisions finskspråkiga program och 82 procent på TV Finlands program. 68 procent lyssnar på finskspråkiga program i radion, varav 80 procent på Sveriges Radios program och 53 procent på Finlands Radios program.

83 procent av dem som deltagit i enkätundersökningen uppger att de läser finskspråkiga tidningar, varav 66 procent läser sverigefinska tidningar och 78 procent läser tidningar från Finland.

9.6. Djupintervjuer med sverigefinnar i regionen

Ytterligare ett sätt för utredningen att få fram synpunkter rörande sverigefinnars behov och önskemål har varit genomförandet av en serie djupintervjuer. Professor Jarmo Lainio och Annaliina Leppänen vid Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola har på utredningens uppdrag intervjuat 45 sverigefinnar i regionen. Lainios och Leppänens rapport, ”Sverigefinnars tankar om finskans möjligheter och rättigheter i Stockholm och Mälardalen – En intervjustudie”, se bilaga 7.

Tanken med djupintervjuerna har varit att få fram synpunkter i första hand från personer som inte tillhör den mest föreningsaktiva eller minoritetsaktiva delen av den sverigefinska befolkningen. Syftet har varit att få en bredare spridning på den insamlade informationen. Bland de intervjuade finns unga och äldre, kvinnor och män och dessa personer är geografiskt fördelade över hela Stockholms- och Mälardalsregionen. De intervjuade fördelar sig enligt följande: kommuner i Stockholms län (Botkyrka, Södertälje, Upplands Väsby), Stockholms stad (Enskede-Årsta, Rinkeby, Hägersten, Kista, Maria-Gamla Stan, Spånga-Tensta), centrala kommuner utanför Stockholms län (Eskilstuna, Uppsala, Västerås) samt mindre kommuner i Mälardalen (Hallstahammar, Surahammar). De intervjuades ålder har sträckt sig inom åldersspannet 15–24 år samt 46–86 år.

Resultaten från djupintervjuerna ger en mycket likartad bild av sverigefinnarnas önskemål som enkätundersökningen. Djupintervjuerna har även gett möjlighet att ställa följdfrågor. Resultaten visar att det finns ett utbrett intresse av att bevara och utveckla det finska språket och att kommunicera med myndigheter på det egna språket.

Bland de intervjuade används finska språket främst i den privata sfären, vilket enligt Lainio och Leppänen är ett typiskt språkanvändningsmönster för språk som är inne i en språkbytesprocess. Deras slutsats blir följande: om språket skall kunna överföras till nästa generation, behöver språket ges en tryggad position som ett offentligt brukat språk.

Informanternas tydligaste önskemål för användning av finska i offentliga sammanhang återfinns inom äldreomsorg och i myndighetskontakter med t.ex. Försäkringskassan eller Skatteverket. Dessutom finns önskemål om att undervisning på och i finska skall finnas tillgänglig inom förskola, skola och gymnasieutbildning.

Informanternas önskemål att kunna använda finska i offentliga sammanhang grundar sig för det första på språkliga skäl, dvs. att finska skall kunna leva vidare som språk i landet och att undervisning på och i finska skall erbjudas därför att finskan getts särskild ställning som minoritetsspråk i landet. Önskemålen grundar sig för det andra på reella behov att kunna använda modersmålet, särskilt i situationer där den enskilde befinner sig i en utsatt situation, såsom vid läkarbesök, och kunskaperna i svenska kan vara begränsade.

Resultaten visar även att informanterna upplever finskan som ett känslospråk, dvs. språket har emotionell betydelse för individen

och utgör en av grunderna för en finskbaserad identitet. Lainios och Leppänens slutsats är att det finns en genuin och en relativt utbredd vilja att stödja utvecklingen av privata och offentliga språkdomäner för finska språket.

Finska språket i Sverige är, enligt Lainio och Leppänen, inne i en språkbytesprocess:

I språkbytesstudier korrelerar ofta försvagad språklig kompetens (minskad språklig komplexitet, minskat ordförråd osv.) i ett minoritetsspråk med tilltagande språkbyte, med domänförluster av språket, med minskad skriftspråklig användning och en avsnävande stilistisk förmåga (som kan resultera i s.k. monostylism, dvs. att man inte längre förmår variera sig språkligt efter person och situation). Denna typ av utveckling förebådas dessutom av våra resultat. Men vi har tolkat våra resultat också omvänt, att en försämrad språklig kompetens leder till mindre behov och förmåga att bibehålla och utveckla språklig mångsidighet och skicklighet. Det leder bl.a. till en tröghet i mediekonsumtion i minoritetsspråket, som så småningom ytterligare försvagar språket och reducerar dess domäner. På sikt leder det till att man tappar både receptiv (läsning) och produktiv förmåga (skrivande) i skriftspråket. Som ett ytterligare resultat av denna process, som vi ser tecken på bland informanterna i den yngre generationen, leder det till försämrad språklig medvetenhet och därmed till sämre språkligt självförtroende. I det skedet är språkbytet fullbordat, i och med att man inte har förmågan att använda språket med sina egna barn.

I en sådan språkbytessituation blir skolans betydelse central för språkets fortlevnad:

Skolfrågorna är centrala för finskans framtid i Sverige. Vi har kunnat konstatera att valet av finska för barnen i förskola och skola, inte har fungerat friktionsfritt under en särskilt lång period i den svenska skolan. Både informationsmissar och praktiska skäl, liksom i en del fall svenska släktingars motstånd, har lett till att svenskan tagit över redan i förskoleåldern. Men även de som i olika situationer lyckats erhålla undervisning på eller i finska, har av olika skäl kunnat se hur isen smält under fötterna. Undervisningen har vartefter, både för samma barn, och för olika barn i samma familj, kunnat reduceras drastiskt från en termin till en annan. Utvecklingsgången, som också tydligt uppfattats av informanterna, har varit att utrymmet och viljan att erbjuda och ge undervisning i finska minskat sedan 1980-talet, samt att skolans motstånd och den kommunala organisationen av undervisningen nästan helt eliminerat finskan från den kommunala skolan. En förälder har träffande kallat detta för att det har varit som att simma i tjära. En paradox i denna utveckling är, att trots att föräldrarna ganska entydigt ansträngt sig för att få en kommunal service på detta område, har de blivit i stort sett helt hänvisade till friskolorna, om de vill erbjuda en tvåspråkig skolgrund för deras barn. Dessa åtta skolor räcker dock helt

uppenbart inte till för att kunna garantera finskans fortlevnad på sikt, på nationell nivå.

Skolfrågorna är centrala av många skäl, men ur språkets synvinkel är det elementärt att skolan ger en bred grund i ett mer omfattande språkbruk, som närmast syftar till att förbereda kunskapsinhämtande på språket och till att skapa grunden för ett språkbruk i offentliga miljöer. Själva skriftspråkets befästande på modersmålet är också en helt central aspekt av skolans uppgifter. Detta möjliggör läsning, avancerad mediekonsumtion m.m. på modersmålet. Vi kan konstatera, att med den utveckling som individerna i denna studie presenterar, och med kunskap från tidigare studier, att skolan har misslyckats med sin uppgift för finskan, ur ett språkbevarandeperspektiv. Det är under rådande omständigheter för finskans del i den svenska skolan inte troligt att finskan kommer att vara ett språk som brukas i offentliga domäner, eller som fungerar kulturbärande, eller som ens förs vidare inom hemmet, under en längre tid. Med kontinuerligt försvagad språklig kompetens, och sviktande språkligt självförtroende, kommer unga familjer inte kunna bevara finskan in i framtiden. Då hjälper det föga att man trots det kanske kan kommunicera utan problem över genera-

tionsgränserna, men på svenska.

Lainio och Leppänen drar även slutsatsen att följande åtgärder kommer att behövas för finska språkets del:

Som vi tolkar dessa resultat, pekar de mot presentationen av två nödvändiga krav, eller ”åtgärdspaket”. Dels kommer en ansenlig del av den sverigefinska åldrande befolkningen akut och redan idag, att vara helt beroende av språkhjälp, antingen i form av tolkning eller finskkunnig personal. Vidden av detta problem kan ses om man gör ett tankeexperiment. Det finns idag kanske några hundra finskspråkiga platser totalt i Sverige inom olika former av sjukvård och äldreomsorg för äldre. Behovet kan räknas i tiotusental idag, men kanske redan om något år i femsiffriga tal. Dessa behöver direkt påkallad språkservice, som till stor del antagligen handlar om att organisera och fortbilda språkkunniga personer till rätt befattningar. Denna aspekt på språkservice, dvs. inom sjukvård och omsorg, finns medtagen som en mer krävande möjlighet för ett ratificerande land att ta hänsyn till, i minoritetsspråkskonventionen.

Dels behöver det offentliga språkbruket – för att finskan ska kunna förbli kulturbärande in i framtiden – utökas och normaliseras. Det skulle också innebära en avsevärd statushöjning för finskan, vilket i sin tur skulle ge effekter på viljan att välja finska som ett undervisningsspråk i förskola och skola. En central aspekt av uppbyggnaden av en meritfylld finska, och för att den ska kunna fungera i offentlig miljö, är att man reformerar och garanterar undervisning på finska, på alla de nivåer som nämnts av informanterna, förskola, skola, gymnasium och högskola. En kontinuerlig och gedigen språklig utbildning ger på sikt

också förutsättningar för en vitalisering av det kulturella livet och även av bl.a. egenspråkig mediekonsumtion.

9.7. Seminarium för sverigefinska ungdomar

I november 2004 anordnade utredningen ett heldagsseminarium i Stockholm för sverigefinska ungdomar tillsammans med Sverigefinska ungdomsförbundet. Sverigefinska ungdomar är ofta underrepresenterade i många sverigefinska sammanhang. För att tydligare fånga upp synpunkter fanns det därför anledning att anordna ett helt eget möte för ungdomarna. Ungdomsförbundet gick ut med en inbjudan till sina medlemmar och ett 20-tal ungdomar i åldern 18–25 år deltog i seminariet.

Seminariet inleddes med ett föredrag rörande tvåspråkighet av språkforskaren Sari Pesonen vid Stockholms universitet samt en presentation om utredningens arbete. Därefter hölls tre olika gruppövningar för att närmare diskutera följande teman ur ett minoritetsperspektiv: utbildning, media samt kulturfrågor. Samtliga grupper skulle även diskutera minoriteternas möjligheter att påverka i frågor som berör dem. En rad intressanta frågeställningar och synpunkter kom fram vid genomgången av gruppernas arbete. Frågeställningarna har ett bredare och ett mer allmänt minoritetspolitiskt perspektiv än frågan om ett förvaltningsområde för finska språket.

9.7.1. Allmänt om minoritetspolitik

De sverigefinska ungdomarna som var födda i Sverige eller som hade bott i Sverige länge upplevde personligen inget behov av att kunna använda finska i fler offentliga sammanhang. Däremot ansåg ungdomarna att många äldre sverigefinnar och människor som nyligen flyttat till Sverige från Finland har ett sådant behov. Deltagarna upplevde inte att de hade behov av att använda finska i kontakter med myndigheter. Däremot ansåg man det viktigt att kunna använda finska i olika sammanhang i det privata livet. Samtidigt påpekades att man kanske skulle ha andra behov när man blev äldre.

Ungdomarna ansåg att det är viktigt att kunna påverka i skolfrågor eftersom skolan är så viktig för individens språkutveckling. Om man inte lär sig finska som barn, så är det inte så troligt att man

börjar lära sig när man blir äldre. Det ansågs även viktigt att kunna påverka dessa frågeställningar inom politiken, inom sverigefinska organisationer och inom kyrkan.

Tvåspråkighet uppfattades som något positivt och värdefullt av deltagarna. Samtidigt är det viktigt att öka medvetenheten om och uppskattningen av tvåspråkighet inom den sverigefinska minoriteten.

Deltagarna ansåg att det är viktigt att satsa resurser på finskspråkig barn- och ungdomsverksamhet. Det är också viktigt att skapa lokala nätverk bland sverigefinnarna.

9.7.2. Utbildning

En del av dem som ingick i gruppen hade själva gått i finskspråkig grundskola i Sverige. Ungdomarna ansåg att det behövs finskspråkiga förskolor och grundskolor i Sverige. Individens språk formas och utvecklas under förskole- och skolåldern och därför behövs det utbildning på modersmålet. Deltagarna ansåg att man borde återinföra finska kommunala klasser i grundskolan. Man menade samtidigt att det var viktigt att lärarna var vaksamma på att det inte skapades ”vi och de”-känslor mellan de finska och svenska klasserna.

Finskspråkig gymnasieutbildning sågs inte som lika viktig som finskspråkig grundskola. Det påpekades att det vore värdefullt om något ämne på gymnasiet hade finska som undervisningsspråk. Vidare sågs det som önskvärt att det fanns en finskspråkig friskola på gymnasienivå dit även andra än kommunens invånare fick söka sig.

Rörande frågan ”behövs det lärarutbildning i Sverige för finskspråkiga lärare eller kan man ta in lärare från Finland” framkom följande. Det bästa vore om lärarna utbildades i Sverige så att de lär sig förstå det svenska skolsystemet och de svenska läroplanerna. Det ansågs vara viktigt att lärare som utbildas i Sverige även läser finska som ämne under sin lärarutbildning.

Vidare ansågs det som en självklarhet att det skall finnas institutioner för finska språket vid svenska universitet och högskolor och att det skall var möjligt att studera finska och forska om finska språket i Sverige. Detta ansågs viktigt som ett medel att höja finska språkets status i Sverige och för att finska skall vara ett levande språk i Sverige. Deltagarna ansåg inte att det behövs finskspråkiga program på högskolan, men däremot kurser i finska språket.

Rörande modersmålsundervisning framkom även att det är viktigt att skapa en positiv inställning till modersmålsundervisning bland svenska lärare. Det upplevdes inte som något positivt att behöva gå på modersmålsundervisning på lunchrasten eller efter skolans slut.

9.7.3. Media

Ungdomarna ansåg att det behövs finskspråkiga tidningar, tidskrifter, radioprogram och TV-program som produceras i Sverige. Det räcker inte att man i Sverige kan se TV-program och höra radioprogram från Finland och att man kan beställa tidningar från Finland. Sverigefinsk media upplevs som viktig därför att den fungerar som minoritetens diskussionsforum. I riksfinsk media behandlas finska frågor. Frågor som berör och intresserar sverigefinnarna lyfts inte fram i tillräcklig omfattning i riksfinsk media.

Gruppen diskuterade varför sverigefinsk media inte når ungdomar i någon större utsträckning. Deltagarna var bekymrade över att sverigefinsk media och då särskilt tidningarna glömt bort ungdomar och unga vuxna. Dessa grupper nås inte av tidningarna eftersom innehållet och inriktningen inte intresserar de yngre. Artiklarna riktar sig till äldre läsare och det finns t.ex. inga ungdomssidor i tidningarna. Sverigefinsk radio uppfattades som positivt eftersom den uppmärksammat ungdomarna i sitt programutbud. En del av radioprogrammen riktar sig tydligt till yngre lyssnare.

Ungdomarna ansåg inte att det behövs finskspråkigt material, såsom t.ex. en sida på finska, i rikstäckande svenskspråkiga dagstidningar. Majoritetens media är knappast intresserade av finskspråkiga sidor, eftersom de endast skulle riktas sig till en mindre del av tidningarnas läsare. Istället såg man det som en bättre lösning att det finns en rikstäckande finskspråkig dagstidning som täcker mer än nuvarande tidningar.

Ungdomarna efterlyste mer multimedia på finska. Distribution via internet sågs som ett bra sätt att nå sverigefinska ungdomar. En nättidning på finska med ett diskussionsforum skulle på ett bra sätt kunna nå sverigefinska ungdomar. I ett sådant forum skulle även tröskeln för att få i gång en debatt om sverigefinska frågor vara betydligt lägre än i tryckta tidningar

9.7.4. Kultur

Ungdomarna ansåg att det även behövs teater, musik och litteratur som produceras i Sverige. Det räcker inte att man bara för in den här typen av kultur från Finland. Det behövs en inhemsk sverigefinsk kultur därför att ämnena som behandlas och infallsvinklarna är delvis olika för sverigefinnarna och finnar i Finland. Det påpekades även att ämnen som berör sverigefinnar också kan behandlas på svenska inom kulturen för då kan man även nå majoritetsbefolkningen.

Gruppen diskuterade vem som bär ansvaret för att sverigefinsk kultur utvecklas. Deltagarna ansåg att sverigefinnarna själva bär ett ansvar för detta både som konsumenter och som producenter av kultur. Det ansågs viktigt att man satsar resurser på kvalitativ minoritetskultur för annars kan minoritetskulturen inte konkurrera med majoritetens kulturutbud. Man skulle hellre se på kvalitativ svensk teater eller film än se sverigefinsk teater eller film av låg kvalité.

Ungdomarna ansåg att den svenska staten har ett ansvar för att stödja minoritetskulturen därför att minoriteterna har rätt till sin egen kultur. Som samhällsmedborgare har även minoriteterna betalat för sin del av samhällets stöd genom skatter. Skattemedel bör därför användas till finansiering av högkvalitativ minoritetskultur.

Deltagarna anförde vidare att den äldre sverigefinska generationens dominans i sverigefinska kulturföreningars beslutande organ borde brytas. Sverigefinska ungdomars deltagande i olika sverigefinska sammanhang efterlyses ofta, men samtidigt motsätter sig de äldre ungdomars initiativ att förändra formerna för den sverigefinska verksamheten.

Bland önskemål om framtida kultursatsningar framkom bl.a. en egen sverigefinsk tv-serie som beskriver sverigefinnars liv i Sverige, en finskspråkig radiokanal för ungdomar som sänds analogt i hela landet samt satsningar på tvåspråkiga tidskrifter som riktar sig till yngre läsare.

9.8. Unga sverigefinnars tankar om finsk identitet

Forskaren Lotta Weckström har intervjuat ett antal unga och äldre sverigefinnar i Mälardalen om deras syn på finskhet och deras tankar om finsk identitet. Weckströms arbete är helt frikopplat från

utredningen och hennes studie ingår i en kommande avhandling. Weckström redovisar en del av sina resultat rörande yngre sverigefinnars identitet i en artikel som bifogas som bilaga till detta betänkande, se bilaga 6.

Många äldre sverigefinnar har i intervjuerna berättat om de svårigheter de mötte som invandrare i Sverige och den negativa inställningen som många hade mot finnar i Sverige under lång tid. Weckströms resultat visar att de yngre sverigefinnarna inte uppfattar sig som invandrare och att de upplever finskheten som något positivt i livet. Den finska identiteten bidrar med ett mervärde i deras liv. Familjens förhållningssätt och skolans betydelse betonas i en del av intervjuerna. I intervjuerna framkommer tydligt att många upplever språkets bevarande som en viktig fråga. Det beskrivs bl.a. att många enskilda tar aktiv ställning till språkets betydelse för den egna identiteten när de själva får barn och att vissa då väljer att aktivt värna språkets fortlevnad inom den egna kärnfamiljen. Även en del av dem som inte längre behärskar finska språket upplever att ”finskhet” är en viktig del av deras identitet. Det förhållandet att en del av de intervjuade förlorat finska språket är ett exempel på den språkbytesprocess som även Lainio och Leppänen lyfter fram i sina djupintervjuresultat.

9.9. Överväganden

Min bedömning:

En utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära en statushöjande åtgärd för finska språket.

Det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga nuvarande förvaltningsområde för finska språket till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen.

9.9.1. Utvidgning av förvaltningsområde som statushöjande åtgärd

Det finns ett genuint intresse och en stark önskan bland många sverigefinnar att bevara finska språket i Sverige. Genom att erkänna finska språket som ett nationellt minoritetsspråk har Sverige uttalat och utlovat sitt stöd för att språket skall kunna fortleva i det svenska samhället. Medvetenheten om den nationella minoritets-

politiken har ökat, även om kunskaperna alltjämt behöver förbättras både hos majoriteten och minoriteterna. Genom ökad medvetenhet inom minoriteterna skapas också bättre förutsättningar för aktivt arbete inom grupperna som främjar språkens och kulturernas fortlevnad på sikt.

Mycket tyder på att den sverigefinska minoriteten är inne i en språkbytesprocess. Detta förhållande måste tas på allvar. Resultaten från enkätundersökningen och resultaten djupintervjuerna visar att finska språket huvudsakligen används av sverigefinnarna i privata situationer (i hemmet, på fritiden). Lainio och Leppänen drar slutsatsen att finska språket i Sverige har börjat förlora domäner och att en språkbytesprocess pågår bland sverigefinnarna. De huvudsakliga vägarna för att vända utvecklingen, förutom en aktiv revitalisering av språket i inom familjen, är skolan och en funktionell utvidgning av språkdomäner (såsom den offentliga sfären). Om språket utvidgas till den offentliga sfären ökar också språkets prestige och minoritetsgruppens vilja att lära sig språket.

Aktiva åtgärder som främjar finska språkets fortlevnad måste, enligt min bedömning, sättas in omgående. Det krävs åtgärder som på olika sätt höjer statusen på språket i samhället. En sådan viktig åtgärd är utvidgningen av förvaltningsområdet så att fler sverigefinnar berörs än bara de som bor i Norrbottenskommunerna. Europarådet konstaterade att endast 5 procent av sverigefinnarna bor i detta område. Av den befolkningsstatistik utredningen fått fram framgår att snarare 3,5 procent av sverigefinländarna bor i nuvarande förvaltningsområde. En utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära att fler språkanvändare gavs vissa rättigheter och att det finska språket blev mer synligt i samhället inom ett större område.

9.9.2. Sverigefinnars behov och önskemål

Utredningen har under arbetets gång haft möjlighet att träffa många sverigefinnar i den aktuella regionen. Mitt bestämda intryck från dessa möten med enskilda är att frågan om ett utvidgat förvaltningsområde engagerar många människor. Det råder idag en stor frustration bland många sverigefinnar över att riksdagens erkännande av de nationella minoriteterna och införandet av den svenska minoritetspolitiken lämnat så få avtryck i det svenska samhället. Varför har det inte hänt mer på dessa fem år? Varför märks

inte statusen av nationell minoritet i vanliga sverigefinnars vardag? Betyder inte den nationella minoritetspolitiken något? Som påpekats tidigare har ju mycket lite hänt i kommuner som ligger utanför de nuvarande förvaltningsområdena, trots att regeringens avsikt var att minoritetspolitiken skulle få genomslag i hela landet. Frågan om ett utvidgat förvaltningsområde engagerar många därför att man som enskild ser detta som en lösning på de problem man möter i vardagen.

Det bor ett mycket stort antal sverigefinnar i Stockholms- och Mälardalsregionen, uppemot hälften av alla sverigefinnar i Sverige. Det totala antalet sverigefinländare i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län uppgick till 211 658 personer den 31 december 2003. Det finns således en mycket stark sverigefinsk närvaro i regionen och en utvidgning av förvaltningsområdet skulle därmed påverka väldigt många enskilda individer som talar finska.

Min bedömning är att det finns behov att utvidga förvaltningsområdet för finska till detta område. Alla de träffar som utredningen har haft med yngre och äldre sverigefinnar tyder på det. Resultaten från den stora enkätundersökningen som gjorts och de djupintervjuer som genomförts tyder på samma sak.

En stor majoritet (89 procent) av dem som deltog i enkätundersökningen ansåg att det är viktigt med finskspråkig offentlig service på hemorten. Några egentliga skillnader mellan könen kunde inte påvisas. Skillnaderna mellan dem som är födda i Finland och födda i Sverige var små, likaså skillnaderna mellan yngre och äldre. Offentlig finskspråkig service upplevdes som särskilt viktig inom äldreomsorgen (99 procent) och hälso- och sjukvården (90 procent). Finskspråkig förskola (60 procent) och skola (59 procent) upplevdes också som viktiga.

Majoriteten (83 procent) ansåg det viktigt att kunna tala finska i kontakter med myndigheter. Skillnader mellan könen var marginella. Vissa skillnader fanns dock mellan personer födda i Finland (84 procent) och personer födda i Sverige (64 procent). Andelen är dock hög även för den senare gruppen. Majoriteten av de sverigefinnar som besvarade utredningens enkät uppgav att de skulle använda sig av finskspråkig service om det fanns möjlighet till det. Av dem som är födda i Finland skulle en stor majoritet (82 procent) göra det. Hälften (49 procent) av de i Sverige födda skulle använda sig av sådana tjänster.

När det gäller de sverigefinska ungdomarna som deltog i utredningens och Sverigefinska ungdomsförbundets gemensamma seminarium kan även konstateras att de inte upplevde att de hade behov av att använda finska i kontakter med myndigheter i dagsläget.

De äldre sverigefinnarna är överrepresenterade i den gjorda enkätundersökningen, likaså kvinnorna jämfört med männen. Äldre

sverigefinnar har uttryckt mycket stort intresse för frågor som

berör äldreomsorg samt möjligheterna att kunna få hälso- och sjukvårdstjänster på finska. Äldre sverigefinnar har ofta sämre språkkunskaper i svenska och det påverkar givetvis deras önskemål om samhällstjänster. Lainios och Leppänens resultat stödjer också denna slutsats. Resultaten från djupintervjuer skiljer sig inte nämnvärt från resultaten i enkätundersökningen. Av de intervjuade ansåg 93 procent att finskspråkig service är viktig på hemorten. De äldre personerna (20 av 23 fall) uppgav att de skulle använda finska i kontakter med myndigheter om den möjligheten fanns. Även här var de viktigaste områdena där man ville ha finskspråkig service äldreomsorg och sjukvård. De näst viktigaste området var i kontakter med Försäkringskassan och Skattemyndigheten.

Yngre sverigefinnar har inte uttryckt samma behov av sam-

hällstjänster. De intervjuade yngre personerna som intervjuades ansåg inte att de hade samma behov att använda finska i myndighetskontakter, eftersom de klarade kontakterna på svenska språket. Däremot prioriterade de yngre möjligheten att använda finska på skolområdet högt. Detta kan delvis förklaras med att yngre inte ännu funderar i termer av äldreomsorg och många har inte heller behov av hälso- och sjukvårdstjänster i samma omfattning. Många yngre har heller inte särskilt många kontakter med myndigheter. De yngre sverigefinnarna är i allmänhet födda i Sverige och de som är aktivt tvåspråkiga har kanske inte ens reflekterat över om de skulle använda sig av annat än svenska ute i samhället.

Det är inte heller givet att de yngre funderat på sina egna möjligheter att överföra språket till nästa generation. Denna fråga blir för många aktuell först när man får egna barn och man hamnar i det läget att man tar ställning till olika existentiella och emotionella frågor om vad som kan uppfattas som viktigt i det egna livet. Lotta Weckströms intervjuresultat ger exempel på detta. I det läget kan språklig och kulturell identitet bli viktig även för individer som inte tidigare reflekterat över frågorna.

Det finns en stark finsk identitet hos många yngre sverigefinnar och finskheten upplevs som något positivt i livet. Lotta

Weckströms intervjuer med unga sverigefinnar i Mälardalen tyder på det, likaså det som kom fram under utredningens seminarium med Sverigefinska ungdomsförbundet.

En fråga som har störst bäring på yngre sverigefinnars möjligheter i framtiden är frågor som berör förskola och skola. Skolans centrala betydelse för språkets möjligheter att fortleva i Sverige kommer fram i många olika sammanhang under utredningens arbete, bl.a. i Sverigefinska språknämndens yttrande, seminariet för ungdomar och djupintervjuerna.

Lainio och Leppänen har gjort en del jämförelser baserat på ålder och kön. Yngre sverigefinnar har i allmänhet bedömt att de har bättre kunskaper i svenska och att kunskaperna i finska varierat. De

äldre sverigefinnarna har uppgett att de har goda kunskaper i finska

medan kunskaperna i svenska inte bedömts vara lika bra. Enskildas språkkunskaper påverkar även det upplevda behovet av olika typer av tjänster. Lainio och Leppänen skriver:

Kvinnor, oavsett ålder, tycks generellt uppskatta sin språkförmåga som bättre än männens. Eftersom vi inte har kunnat utföra en språklig/lingvistisk avstämning som man skulle kunna relatera till självbedömningen är det osäkert om det verkligen förhåller sig så. Det finns dock andra studier som ger liknande resultat, varför det inte vore överraskande. Kvinnor får också bättre resultat inom respektive åldersgrupp: yngre kvinnor ser ut att ha fler som anger sig vara högkompetenta i båda språken samtidigt, fler som anger högre värden för finska och fler som anger högre värden för svenska, än de yngre männen. Bland de äldre har ingen man angett så höga värden för svenska som ett par kvinnor.

Man har i olika sammanhang pekat på att finska kvinnor på olika sätt kan ha tjänat mer på flytten till Sverige (t.ex. Jaakkola 1983). Det finns också antydningar om att detta kan kopplas till språkfärdigheter: kvinnor har antingen lärt sig svenska effektivare eller de har kunnat det bättre redan vid flytten. Det är i viss mån ändå osäkert om det är så att kvinnor har lärt sig svenska bättre, och sedan dragit nytta av detta i t.ex. integrationsprocessen och det sociala livet, eller, om det är tvärtom, att man genom att vara mer socialt utåtriktade lärt sig svenska effektivare.

En slutsats vore ändå, speciellt med tanke på de äldre, att de som verkar vara i störst behov av språkstöd på svenska i olika former – dvs. tolkning eller en finskspråkig samtalspartner – är de äldre männen. Generell statistisk om hälsoskillnader mellan äldre kvinnor och män verkar stämma även för sverigefinnar (Födelselandets betydelse, 2004; jfr även Melakari, 2003), varför man kan anta att männen dessutom oftare drabbas av allvarliga sjukdomar och har kortare livslängd. Ur perspektivet åldringsvård och t.ex. sjukvård är det återigen äldre män som kan komma att ha störst vårdbehov, på finska.

Skillnaderna i resultaten i enkätundersökningen har varit mycket små mellan könen. Angående skillnader i behovet av samhällstjänster konstaterar Lainio och Leppänen bl.a.

De flesta informanterna finns inom det fält som vill ha finskspråkig service inom alla tre områdena, vård, myndighetskontakter och i skolan. Yngre kvinnor ser ut att vara de som är minst intresserade av finskspråkig service. Äldre verkar prioritera sjukvårds- och myndighetskontakter på finska, högre än de önskar sig finskspråkig skolgång. Yngre återfinns oftare bland dem som inte anger en hög prioritet för något servicealternativ alls på finska. Äldre män – som också visade sig vara de som sannolikt hade störst behov av språkstöd – är de tydligaste förespråkarna för finskspråkig service inom två eller alla tre områdena. Beträffande följderna av dessa tendenser, finns det ur språkbevarandeperspektivet speciellt en som är negativ: unga kvinnor ser ut att ha högre kompetens i svenska än männen, samtidigt som de lågprioriterar t.ex. finskt modersmålsstöd i förskolan. Denna tendens med yngre kvinnor som en förtrupp i språkbytesprocessen känns igen från andra språkbyteskontexter, bl.a. från Tornedalen. Yngre kvinnor var också mindre intresserade av och insatta i minoritetsställningen.

Det förefaller vara så att det finns ett samband mellan medvetenheten om minoritets- och språkbevarandefrågorna respektive behovet/önskemålen om olika samhällstjänster och hur långt språkbytesprocessen hunnit. Slutsatsen blir att ju mer medveten en enskild är på området, desto större tycks benägenheten vara att vilja använda språket i olika sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag att de resultat utredningen fått fram tyder på att det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga nuvarande förvaltningsområde till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen. Sverigefinnarna själva och de organisationer som företräder dem ger uttryck för detta. Intresset är uttalat större bland äldre sverigefinnar än yngre. Samtidigt kan framför allt de yngres bristande kunskaper och medvetenhet i frågorna vara en del av orsaken till dessa skillnader. Många av de yngre har dock en stark finsk identitet och en vilja att bevara språket. För att stödja denna strävan behövs, enligt min mening, aktiva språkbevarande åtgärder från samhällets sida.

Även med beaktande av den relativt långt gångna språkbytesprocessen inom den sverigefinska minoriteten finns det stor anledning att sätta in statushöjande åtgärder. Ett förvaltningsområde i Stockholm och Mälardalen skulle höja statusen på finska språket i regionen. Koncentrationen av sverigefinnar är så hög i regionen och de geografiska avstånden så små att möjligheterna för

finska språket att utvecklas på ett gynnsamt sätt är mycket goda. I regionen finns dessutom två universitet och en högskola som undervisar och forskar i finska språket. Flera av de få kvarvarande kommunala finskspråkiga klasserna i grundskolan och flera sverigefinska friskolor finns i regionen. Det finskspråkiga föreningslivet och religiösa samfundslivet är också aktivt. Inrättandet av möjligheten att kunna använda finska språket i offentliga sammanhang och i kontakter med myndigheter skulle också stärka språkets ställning i regionen.

10. Beredskap för att utvidga förvaltningsområdet för finska språket

Enligt direktiven skall utredarens analys omfatta en bedömning av kommunala och statliga myndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap, på kort och lång sikt, att hantera en utvidgad lagstiftning om rätt att använda finska vid enskildas kontakter med myndigheten eller domstolen. I detta avsnitt behandlas de synpunkter som kommit fram i samband med utredningens besök i ett antal kommuner och hos länsstyrelserna. Därefter redogörs även för de synpunkter som framkommit i de kommunala och statliga myndigheternas och domstolarnas yttranden till utredningen.

10.1. Bakgrund

Europarådet har i sin kritik av den svenska minoritetspolitiken påpekat att endast 5 procent av den sverigefinska minoriteten omfattas av skyddet i del III av minoritetsspråkskonventionen, dvs. inom det geografiska område som i dag ingår i förvaltningsområdet för finska språket (se avsnitt 5.3.2 ovan). Enligt Europarådet har det inte ansetts godtagbart att begränsa skyddet till en så liten andel av den sverigefinska minoriteten.

Tanken med att utvidga förvaltningsområdet till Stockholms- och Mälardalsregionen måste således, enlig min mening, vara att en

mycket större andel av den sverigefinska minoriteten skall komma

i åtnjutande av det skydd som del III i konventionen omfattar. Direktivens begrepp ”Stockholms- och Mälardalsregionen” har jag tolkat som ett område som omfattar i vart fall Stockholms, Uppsala, Södermanlands samt Västmanlands län, ett geografiskt område som omfattar 53 kommuner. I samtliga dessa kommuner bor ett stort antal sverigefinnar. De beräkningar utredningen fått fram visar att 211 658 första och andra generationens sverigefinländare,(47,5 procent av totalen), bor i detta område.

10.2. Kommunernas beredskap

10.2.1. Kommunernas betydelse för minoritetspolitikens genomförande

Kommunerna har en central roll i förverkligandet av minoritetspolitiken. Av de utvärderingar som gjorts, på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och riksdagens konstitutionsutskott, framgår att graden av implementering av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter till stor del har varit beroende på ambitionsnivån på lokal nivå (se avsnitt 4).

Det blev tidigt uppenbart för utredningen att kunskaperna rörande den svenska minoritetspolitiken, Sveriges internationella åtaganden rörande nationella minoriteter och den nuvarande lagstiftning är mycket begränsad utanför de kommuner som ingår i förvaltningsområdena. Det råder i allmänhet stor okunskap inom den statliga och kommunala förvaltningen och bland den breda allmänheten, om vad minoritetspolitiken och erkännandet av de nationella minoriteterna innebär, trots att nuvarande minoritetspolitik gällt i fem år. Utredningen har således varit tvungen att hantera ett mycket stort informationsbehov rörande minoritetspolitiken och nuvarande lagstiftning, främst hos kommuner och myndigheter.

I allmänhet finns det även en tendens att blanda ihop minoritetsfrågorna med integrationsfrågor, vilket gör att utgångspunkten för diskussionen lätt blir felaktig. Målen för integrationspolitiken är:

  • Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
  • En samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund.
  • En samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för.1

Integrationspolitiken är ytterst en demokratifråga. Det handlar således om att inkludera (och delvis assimilera) människor med annan bakgrund som likvärdiga samhällsmedborgare i det svenska samhället och att motverka diskriminering av dem.

Målen för minoritetspolitiken är:

1prop. 2002/03:1 utgiftsområde 8 s 14

  • Ge skydd för de nationella minoriteterna.
  • Stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande.
  • Stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Minoritetspolitiken däremot handlar om att stärka grupper som varit en del av det svenska samhället under en lång tid och ge dem möjligheter att bevara sin kulturella och språkliga särart, därför att det är en värdefull del av det svenska kulturarvet. I åtagandet rörande nationella minoriteter ingår även ett uttryckligt förbud mot assimilering från samhällets sida (artikel 5.2 ramkonventionen).

För att hantera det stora behovet på information rörande nationella minoriteter, anordnade utredningen konferensen ”Förstärkt skydd för finska språket i Mälardalen – Nästa steg i den svenska minoritetspolitiken?” i Stockholm i augusti 2004. Konferensen riktade sig i första hand till kommuner och myndigheter och det främsta syftet var att sprida kunskap om minoritetslagstiftningen samt att påbörja en dialog med berörda kommuner och myndigheter rörande ett förvaltningsområde för finska språket.

På utredningens hemsida lades informationsmaterial rörande minoritetspolitiken ut i slutet av oktober 2004, dvs. innan begäran om yttrande gick ut till kommunerna. Tillgänglig information som funnits tillgänglig är bl.a. information om utredningens arbete, nuvarande lagstiftning, förarbeten etc.

I allmänhet har det varit besvärligt att få kommunerna att intressera sig för minoritetsfrågorna. Trots idogt arbete och påstötningar från utredningens sida deltog endast 18 av 53 kommuner i den av utredningen anordnade konferensen. Jag noterar även att mycket få kommuner i regionen deltog i jubileumskonferensen ”Erkänd” vid Mälardalens högskola i Eskilstuna i december 2004, dit samtliga kommuner hade bjudits in.

Även i det fortsatta arbetet har ointresse präglat en del av kommunernas deltagande i dialogen och man förstår inte riktigt vad minoritetspolitiken har för syfte. Jag tolkar detta som att minoritetspolitiken inte har uppmärksammats i tillräcklig omfattning från statens och regeringens sida. Budskapet om Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter har i allmänhet vare sig nått eller engagerat kommuner utanför nuvarande förvaltningsområden i Norrbotten, med undantag för några enstaka kommuner. Detta trots att regeringen gett uttryck för att minoritetspolitiken skall få genomslag i hela landet. Denna okunskap rörande minoritetspolitiken syns även tydligt i de aktuella kommunernas svar till utredningen.

Vissa kommuner har valt att inte komma in med synpunkter över huvud taget. De av Thomas Hammarberg beskrivna problemen med förverkligande av mänskliga rättigheter (se avsnitt 3.4 ovan) är således mycket tydliga på minoritetspolitikens område.

10.2.2. Besök i ett antal kommuner

Utredningen har besökt ett antal kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen för att föra en direkt dialog om kommunernas beredskap för en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket. Träffarna har även varit ett sätt att sprida kunskap om Sveriges åtagande rörande nationella minoriteter och nuvarande svensk lagstiftning. Utredaren och huvudsekreteraren har träffat kommunstyrelserepresentanter från Botkyrka, Enköping, Stockholm, Haninge, Södertälje, Uppsala, Västerås, Hallstahammar, Surahammar och Upplands Väsby. Det har inte funnits möjlighet att träffa representanter för samtliga 53 kommuner, även om det hade varit värdefullt och det sannolikt hade funnits ett behov därav, särskilt med tanke på informationsbehovet ute på kommunal nivå.

Dialogen med de kommuner som utredningen har besökt har varit mycket god. När kommunerna varit bättre insatta i frågeställningen rörande nationella minoriteter har vi gemensamt kunnat konstatera att flera kommuner redan i dag uppfyller i vart fall en del av de krav som skulle ställas vid en utvidgning av förvaltningsområdet. Det har i flera fall varit nödvändigt att diskutera skillnaderna mellan de integrations- och minoritetspolitiska målen. Några av kommunerna arbetar i dag aktivt med att bistå kommuninvånarna med kommunal service på andra språk än svenska. Bland de synpunkter som kom fram vid besöken kan bl.a. följande nämnas.

Vid besök i Botkyrka kommun2 hade utredningen möjlighet att träffa en nästan fulltalig kommunstyrelse. Bl.a. diskuterades frågan om modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning på finska. Kommunen har i dag både en sverigefinsk friskola och kommunala finskspråkiga klasser. Efterfrågan på finskspråkig undervisning har enligt kommunen minskat sedan 1980- och 1990talen. I Botkyrka arbetar man aktivt med att förbättra modersmålsundervisningen. Man använder även modersmålet som undervisningsspråk i andra ämnen och man har satsat på s.k. språkförskolor.

2 Besök den 1 oktober 2004

Man har även infört arbetsmetoder för att mäta resultaten när det gäller uppnående av språkmål. Resultaten från arbetet har varit positiva. Kommunen har fått medel från regeringens Storstadsprojekt. Tyvärr har sverigefinnarna inte kommit i åtnjutande av språksatsningar inom Storstadsprojekt, eftersom sverigefinnarna bor i andra delar av kommunen än där satsningarna sker. I Botkyrka förs även en dialog med sverigefinnar om äldreomsorg på finska.

Vid besöket i Enköpings kommun3 diskuterades särskilt frågan om anordnande av äldreomsorg på finska. Kommunens representant konstaterade att det är viktigt att det finns en beredskap på sikt, särskilt vad gäller tillgången till finskspråkig personal, när allt fler finskspråkiga blir äldre. Det är viktigt att kommunen har en öppen dialog med den sverigefinska gruppen bl.a. i denna fråga. En ordentlig kartläggning av de faktiska behoven behöver göras. Från kommunen framhölls även att det vore önskvärt om staten tog fram översatt basmaterial rörande minoritetsfrågor som kommunerna kan använda sig av i sitt arbete.

Vid besöket i Stockholms kommun4 informerades utredningen om det kartläggningsarbete kommunen genomför rörande de nationella minoriteternas behov. Diskussioner har förts med representanter för de nationella minoriteterna i kommunen. Arbetet kommer sannolikt att utmynna i någon form av policydokument.

I Haninge kommun5 har minoritetsfrågorna aktualiserats bl.a. inom äldreomsorgen. Vid utredningens besök framkom att det finns en efterfrågan på finskspråkig äldreomsorg och kommunen har hittills köpt äldreomsorgsplatser i en annan kommun. Kommunen erbjuder finskspråkiga klasser och förskoleverksamhet på finska. Kommunen har förstått att man måste öka kunskaperna om den svenska minoritetspolitiken hos kommunens anställda. Därför kommer man att under våren 2005 att anordna ett seminarium rörande minoritetspolitiken som riktar sig till politiker, kommunens personal och även allmänheten. Detta får uppfattas som ett mycket positivt initiativ för att sprida kunskaper om minoritetspolitiken och de nationella minoriteterna. Kommunen har redan tidigare, under 2001–2002, kartlagt personalens språkkunskaper för att kunna ge bättre service till kommuninvånarna.

3 Besök den 12 oktober 2004 4 Besök den 25 oktober 2004 5 Besök den 5 november 2004

Vid besöket i Södertälje kommun6 informerades utredningen om att kommunen i dag har ett samarbete med sverigefinska organisationer. Det finns möjlighet att få finskspråkigt demensboende i kommunen. Likaså finns det finskspråkig förskoleverksamhet och finskspråkig undervisning på låg- och mellanstadiet i kommunen. Kommunens representanter uppgav också att man anser att det finns andra grupper i kommunen, bl.a. assyrier/syrianer och romer, som har större behov av stöd än sverigefinnarna. När det gäller frågan om nationella minoriteter konstaterade kommunens representanter att flera kommuner bör kunna samarbeta med varandra i dessa frågor i framtiden.

I Uppsala kommun7 gavs utredningen möjlighet att redogöra för sitt arbete på kommunstyrelsens sammanträde. Kommunstyrelsen hade även möjlighet att ställa frågor om minoritetspolitiken och nuvarande lagstiftning. Frågan om äldreomsorg på finska har diskuteras med representanter för sverigefinnarna i kommunen. Tidigare har det även funnits finskspråkiga klasser i kommunen, men dessa lades ned på 1990-talet.

Även vid besöket i Västerås kommun8 hade utredningen möjlighet att träffa nästan hela kommunstyrelsen. Det noterades att det redan finns en del finskspråkig service i kommunen. Om kommunen skulle öka ambitionsnivån i den finskspråkiga servicen till kommuninvånarna ännu mer, skulle det innebära merkostnader för kommunen. T.ex. skulle man kunna lägga in material på finska i den s.k. 24-timmarsmyndigheten. Vidare noterades att det är viktigt att en länsstyrelse ges en samordnande roll i minoritetsfrågorna. Från kommunens sida poängterades även att det är viktigt att man ökar förståelsen mellan de nordiska länderna mer och att i det sammanhanget har finska språket en viktig betydelse.

Vid besöket i Hallstahammar9 träffade utredningen representanter för både Hallstahammars kommun och Surahammars kommun. Det konstaterades att avstånden i kommunerna kan vara långa och att det kan försvåra möjligheterna att erbjuda kommunal service. I Hallstahammar gjordes för några år sedan en inventering av de sverigefinska invånarnas behov inom äldreomsorgen. Man konstaterade då att det kommer att finnas behov av tjänster på finska inom äldreomsorgen i framtiden. En diskussion fördes om vad som avses

6 Besök den 12 november 2004 7 Besök den 15 november 2004 8 Besök den 24 november 2004 9 Besök den 20 december 2004

med lagtextens ”delvis” rörande kommunens skyldighet att erbjuda förskola och äldreomsorg. Vidare uppgavs att om ett förvaltningsområde skulle införas i denna region, skulle det att innebära merkostnader för kommunerna i form av kostnader för organisationsförändringar och utbildningsinsatser. Det poängterades även att det är viktigt för kommunens planering att det finns statistiskt material så att man kan bedöma antalet personer som tillhör nationella minoriteter.

Besök har även gjorts i Upplands Väsby kommun, där syftet var att informera kommunstyrelsen om utredningens arbete och resultaten från enkätundersökningen bland sverigefinnar.10

Från kommunernas sida har man vid nästan samtliga besök tydligt uttryckt att en utvidgning av förvaltningsområdet måste medföra ett tillskott av statlig finansiering för att täcka kommunernas merkostnader.

10.2.3. Allmänt om kommunernas yttranden

Utredningen har begärt att få in skriftliga yttranden från samtliga kommuner i de fyra länen. I begäran om yttrande har en allmän beskrivning av nuvarande lagstiftning lämnats och kommunerna har hänvisats till utredningens hemsida för ytterligare material. Även direktivet har bifogats. Utredningen har begärt att få svar på bl.a. följande frågor från kommunerna:

  • Är det möjligt att få förskola och/eller äldreomsorg helt eller delvis på finska i kommunen i dag eller planeras sådan verksamhet?
  • Finns det i dag personal inom förskolan, äldreomsorgen och den kommunala förvaltningen som talar finska? Har kommunen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har kommunen upprättat någon handlingsplan eller vidtagit några andra åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken?
  • Om kommunen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde, bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader för

10 Besök den 11 april 2005

kommunen? Om svaret är ja, uppskatta hur stora kostnadsökningar det skulle kunna bli frågan om?

Kommunerna har även haft möjlighet att lämna andra synpunkter de tyckt var relevanta. När resultaten från enkätundersökningen bland sverigefinnar blev klara skickades även en skrivelse rörande dessa resultat till samtliga aktuella kommuner för att göra kommunerna uppmärksamma på resultaten. Kommunerna gavs möjlighet att inkomma med ytterligare synpunkter med anledning av enkätresultaten. Ingen kommun har dock inkommit med synpunkter i sak.

Det finns en del allmänna reflektioner som kan göras med anledning av kommunernas yttranden. Av en del yttranden framgår att vissa kommunerna inte riktigt förstått syftet med den svenska minoritetspolitiken, och detta får tolkas som att kunskaperna om den nationella minoritetspolitiken och Sveriges internationella åtaganden måste förbättras. Detta visar, enligt min mening, att det finns ett stort behov av en stödjande statlig funktion som riktar sig till kommunerna för att Sveriges åtaganden rörande minoriteter skall få ett ordentligt genomslag.

Några kommuner har valt att inte svara på utredningens frågor och inte lämnat något yttrande alls. När de gäller dessa kommuner har utredningen ingen möjlighet att ta ställning till beredskapen för en utvidgning. Allmänt kan dock sägas att det bor sverigefinnar i alla landets kommuner och många av dessa arbetar inom kommunal verksamhet. Det finns därför anledning att tro att förutsättningarna även i de kommuner, som inte yttrat sig, är likartade med förhållandena i övriga kommuner i regionen.

Anledningen till att riksdagen fattat beslut om införandet av en minoritetspolitik och inrättandet av förvaltningsområden i Norrbotten är att lagstiftaren vill höja statusen på de nationella minoritetsspråken och ge stöd enligt del III i minoritetsspråkskonventionen. Ett sätt att göra detta är att klart markera från samhällets sida att minoritetsspråken har ett värde och att enskilda skall ges möjlighet att använda språken i offentliga sammanhang. Det handlar således inte om att enskilda skulle ha behov av att tala det egna minoritetsspråket därför att han eller hon har bristande kunskaper i svenska språket. Vissa kommuners resonemang rörande sverigefinnars kunskaper i svenska, är därför inte helt relevant i sammanhanget, eftersom det primära syftet med ett förvaltningsområde är att statusen på finska språket skall höjas och den sverigefinska

gruppens strävanden att bevara sitt språk skall främjas. Det finska språket skall därmed även göras mer synligt i det svenska samhället, vilket gynnar språkets fortlevnad.

I en del kommuner sammanblandar man även minoritetspolitikens syfte med de integrationspolitiska målen. Syftet med minoritetspolitiken är inte att integrera de nationella minoriteterna i det svenska samhället. Syftet är att främja de nationella minoriteternas möjligheter att bevara sitt språk och sin kultur. Ett tydligt majoritetsperspektiv går att utläsa av flera av kommunernas yttranden. Man gör en intresseavvägning mellan det man anser är den sverigefinska gruppens behov av samhälleligt stöd och andra gruppers behov av stöd. Jämförelsen görs delvis på felaktiga grunder eftersom andra etniska gruppers behov, i vart fall delvis, grundar sig på integrationspolitiska mål. Integrations- och minoritetspolitiska behov skall således inte ställas mot varandra.

Begränsade kunskaper rörande de nationella minoriteternas situation och deras behov förefaller också ha påverkat kommunernas yttranden. Väldigt få kommuner har kartlagt de nationella minoriteternas behov. Trots detta anser flera kommuner att det inte är lämpligt att skilja ut och ”segregera” en språkgrupp i kommunal verksamhet inom förskolan och äldreomsorgen. Mot detta står dock att det särskilt i förskolan är viktigt att minoritetsbarn ges möjligheter att utveckla sitt modersmål i en miljö där minoritetsspråket ges ett stort utrymme. Då kan minoritetsspråkiga miljöer vara ett stort stöd och mycket positivt för barnens språkutveckling.

Frågan huruvida förskolebarn skall ges möjlighet att stärka det egna modersmålet i en minoritetsspråkig miljö bör därför inte heller avfärdas på den grunden att det skulle vara segregerande. Företrädare för nationella minoriteter uppfattar inte helt eller delvis minoritetsspråkiga förskole- och skolmiljöer som segregerande utan som stödjande för barns möjligheter att lära sig och utveckla det egna modersmålet. Tvärtom kan en helsvensk förskolemiljö av språkmedvetna föräldrar snarare uppfattas som en starkt assimilativ miljö för barn i förskoleåldern som försvårar barns möjligheter att tillägna sig det egna språket. Jag vill även hänvisa till de resonemanget som för i avsnitt 7 om undervisningens betydelse för barns möjligheter att tillägna sig aktiv additiv tvåspråkighet.

I den nuvarande minoritetsspråkslagstiftningen har lagstiftaren även ansett att förskola faktiskt skall erbjudas helt eller delvis på det egna minoritetsspråket och att detta skall kunna ske i särskilda

grupper. Regeringen skriver rörande förskoleverksamhet i propositionen:

Omfattningen av verksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Finns det tillräckligt många barn och tillräckligt mycket personal som behärskar språket kan verksamheten på finska eller meänkieli bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem.11

En av utgångspunkterna för minoritetspolitken är att de nationella minoriteterna skall ges möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och att Sverige som stat åtagit sig att aktivt främja minoritetsspråkens fortlevnad. Det innebär att majoritetssamhället har en skyldighet att beakta minoriteternas behov. Dessa behov måste kartläggas innan man med bestämdhet kan uttala sig om på vilket sätt samhället bör eller kan bistå respektive grupp.

Det strider således mot andan i minoritetskonventionerna att majoritetssamhället anser sig ha tolkningsföreträde rörande de nationella minoriteternas språkliga och kulturella behov. En del av de tankegångar som kommer fram i kommunernas yttranden är likartade med de bemötandeproblem som framkommit i utvärderingarna från Norrbotten och som kommenterats i avsnitt 6, dvs. en ifrågasättande attityd som utgår från majoritetens behov.

Frågan om antalet sverigefinnar har också vållat problem i ett antal kommuner. Som redogjort för i avsnitt 8.2 går det i dag inte att ange antalet sverigefinnar. Däremot finns de statistik på första och andra generationens sverigefinländare. Däremot syns inte deras barn och barnbarn på något sätt i statistiken över personer av finsk härkomst. I vissa kommuners yttranden talas om antalet finska medborgare, vilket saknar betydelse i sammanhanget.

Den bristande statistiken blir således ett stort problem när kommunerna skall ta ställning till frågor som berör den sverigefinska minoriteten i den egna kommunen, när man inte ens vet hur många som kan komma att beröras. De uppgifter som nu finns tillgängliga är de siffror utredningen fått fram. Dessa siffror redovisas närmare för respektive kommun i avsnitt 11.

11 prop. 1998/99:143 s 87

10.2.4. Överväganden

Min bedömning:

Det finns befintlig finskspråkig verksamhet och finskspråkig personal i många av kommunerna. Kommunerna har således en viss beredskap för att hantera ett utvidgat förvaltningsområde både på kort och lång sikt. Goda möjligheter finns för att erbjuda förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska. Viss finskspråkig personal finns även i de kommunala förvaltningarna. Kommunerna bör även kunna samarbeta för att kunna erbjuda en kostnadseffektiv verksamhet.

Av kommunernas yttranden framgår att flera kommuner i regionen redan i dag erbjuder förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska språket i viss omfattning. I 14 kommuner finns redan möjlighet till finskspråkig förskola och i ytterligare en förs diskussioner om att starta en sådan förskola.

Om finskspråkig äldreomsorg inte anordnas försöker man i flera kommuner ordna så att enskilda blir bemötta och får omsorg av finskspråkig personal. Det finns hos många kommuner således en medvetenhet och en vilja att bistå enskilda med service på minoritetsspråket.

En sammanställning av kommunernas svar framgår av följande tabell. I tabellen har befintlig förskola och äldreomsorg, som bedrivs helt eller delvis på finska språket, angetts. Vidare redovisas uppgifter om finskspråkig personal inom förskola, äldreomsorg och annan kommunal förvaltning. Slutligen framgår även om kommunen gjort någon kartläggning av personalens språkkunskaper.

Teckenförklaring: ej yttr = kommunen valt att inte yttra sig köp = kommunen köper tjänst av annan kommun

= finns i någon form

o = kommunen försöker lösa med befintlig personal alt. möjliggör att tjänst i annan kommun kan användas

Befintlig finskspråkig service och personal i de aktuella kommunerna

Kommun Befintlig

förskola

Befintlig äldreoms.

Personal finns förskola

Personal finns äldreoms.

Personal finns övrigt

Kartläggning har gjorts

Arboga

  • •

Botkyrka

  • • • • •

Danderyd ej yttr - - - - - Ekerö o •

Enköping • delvis o •

Eskilstuna

  • • • • •

Fagersta

o

•

  • viss

Flen

12

•

  • • • viss

Gnesta

•

Hallstaham.

•

  • •

Haninge •

o

•

  • viss

Heby ej yttr - - - - - Huddinge

  • 13
  • • •

Håbo

  • 14
  • • • •

Järfälla

• • •

Katrineholm

o

•

Knivsta

? ?

Kungsör ej yttr - - - - - Köping

• • • •

Lidingö

  • •

Nacka 15

  • • • •

Norberg

o

Norrtälje 16

? • ? ?

Nykvarn

17

Nyköping

o

Nynäshamn köp vet ej

  • 18

Oxelösund • famdgh

Sala ej yttr - - - - - Salem köp

  • •

Sigtuna

Skinnskatteb ej yttr - - - - - Sollentuna •

  • köp •

Solna • • ?19

12 ”möjligt”, finns inte i dag 13 läggs ned hösten 2005 14 familjedaghem, placeras i annan kommun 15 ”skulle kunna utvecklas om efterfrågan finns” 16 ”möjligt om intresse finns” 17 Nykvarns kommun har lämnat ett yttrande men har inte svarat på de frågor utredningen ställt: ”Nykvarns kommun är en liten kommun, som saknar resurser att klara den servicenivå eller verksamhet som anges i Er begäran om yttrande.” 18 kartläggning har gjorts inom äldreomsorgen

Stockholm

  • • • •

Strängnäs

  • soc

Sundbyberg köp o + köp

Suraham. o

• ? •

Södertälje

• • • •

20

Tierp o •

Trosa ? ? Tyresö pågår

  • • •

Täby köp • Uppl Väsby

  • + köp

Uppl Bro ej yttr -

-

-

-

-

Uppsala pågår21o

•

Vallentuna ej yttr - - - - - Vaxholm

  • ev •

Vingåker

• soc

Värmdö

  • soc, PBL

Västerås

  • • • •

Älvkarleby

  • 2002

Österåker köp

Östhammar

  • enstaka

Rörande förskoleverksamhet kan det konstateras att befintlig finskspråkig förskola finns i 14 av kommunerna och diskussion rörande bildandet av en finskspråkig förskola pågår i en kommun. Två kommuner köper denna tjänst från andra kommuner. Det innebär att det i dag finns eller kommer att finnas möjlighet till finskspråkig förskoleverksamhet i 33 procent av kommunerna som yttrat sig i frågan. Finskspråkig personal uppges finnas i 37 av kommunerna, vilket utgör 80 procent av de kommuner som svarat.

Min bedömning är att det bör finnas goda förutsättningar att anordna förskola på finska, om sådant behov skulle finnas i kommunerna. Enligt nuvarande lagen om rätt att använda finska skall kommuner inom förvaltningsområdet erbjuda förskola helt eller delvis på finska. Finskspråkig förskoleverksamhet bör kunna erbjudas om befintlig personal placeras så att finskspråkig förskoleverksamhet koncentreras till viss eller vissa platser i kommunen. Detta bör kunna vara möjligt både på kort och lång sikt. Skulle be-

19 Mer än 80 % av äldreomsorgen drivs på entreprenad i kommunen. Kommunen har inga uppgifter på personalens (entreprenörens) språkkunskaper. 20 nej, uppskattningsvis ca 10 % av person. 21 Diskussioner pågår i kommunen rörande möjligheten att starta en finskspråkig förskola hösten 2005. Kommunen har varit initialt positiv till frågan.

hoven visa sig vara stora i en kommun, bör mer finskspråkig personal kunna rekryteras på sikt.

Av kommunernas yttranden framgår vidare att möjligheterna att erbjuda äldreomsorg på finska är ganska goda om verksamheten organiseras på rätt sätt. I 13 kommuner finns redan finskspråkig äldreomsorg och diskussion om detta pågår i en kommun. Sex kommuner köper äldreomsorgsplatser från andra kommuner och i 11 kommuner försöker man lösa situationen med placering av befintlig finskspråkig personal. Dessa möjligheter finns således i 60 procent av de kommuner som yttrat sig. Finskspråkig personal inom äldreomsorgen finns i någon mån i 83 procent av kommunerna.

Mot denna bakgrund finns det, enligt min mening, relativt goda möjligheter redan i dag att anordna äldreomsorg helt eller delvis på finska i regionen. Även här bör man kunna använda sig av befintlig finskspråkig personal i verksamheten. På längre sikt finns det givetvis möjlighet att rekrytera mer finskspråkig personal.

När det gäller framför allt äldreomsorg bör det även finnas stora möjligheter för kommunerna i regionen att samarbeta och köpa tjänster av varandra. Om kommunen är liten och även behovet är litet kan det vettigaste och mest kostnadseffektiva vara samarbeta med andra kommuner. Det finns sannolikt även en del effektivitetsvinster att göra genom samarbete mellan kommunerna genom gemensamma upphandlingar. Det viktigaste är att enskilda ges möjlighet att få äldreomsorg på finska. Om det innebär att den enskilde måste flytta en kortare sträcka för att kunna få äldreomsorg på finska, kan det vara ett realistiskt alternativ. Redan i dag görs detta val av många familjer där äldreomsorgstjänster köps i en annan kommun.

Inom den övriga kommunala verksamheten uppger kommunerna att det finns viss finskspråkig personal. I 54 procent av kommunerna (som yttrat sig) finns det finskspråkig personal inom förvaltningen. Lagen ger i dag möjlighet att koncentrera service på minoritetsspråken till vissa platser och vissa tider. Detta innebär att resurserna kan koncentreras vid behov. Även här gör jag bedömningen att service bör kunna ges på finska, särskilt om man väljer att koncentrera verksamheten i en uppbyggnadsfas. Erfarenheterna från Norrbotten visar också att efterfrågan kan vara relativt begränsad i början.

Botkyrka kommun skriver i sitt yttrande att kommunens medborgarkontor kan fylla en viktig funktion när det gäller service till

finsktalande. Medborgarkontorens uppdrag är att företräda kommunens alla förvaltningar som första instans. Många frågor kan lösas direkt på medborgarkontoret och resten kan föras vidare i strukturerad form till rätt instans. Det innebär, enligt kommunen, att ”medborgarkontoren kan få en nyckelroll om efterfrågan ökar vid ett eventuellt införande av ett förvaltningsområde. På det sättet är kommunens beredskap god.”

Jag noterar att väldigt få kommuner (7 stycken) har kartlagt personalens språkkunskaper. En del av det arbete som kommunerna kommer att behöva göra för att hantera minoritetsfrågorna är just att kartlägga personalens språkkunskaper. När detta är gjort kommer kommunen att få en bättre bild av läget och kan medvetet förbättra språkkunskaperna där det finns behov. Befintlig språkkunnig personal kan även styras till viss verksamhet så att service kan lämnas på finska. Nuvarande lagstiftning ger också möjlighet att styra kontakter med myndigheter till vissa tider och platser. Det möjliggör att man redan på kort sikt bör ha förutsättningar att lämna service på finska. Om man väljer att begränsa servicen till vissa tider och bestämda platser är det mycket viktigt att allmänheten ges tydlig information om var sådana tjänster lämnas.

Kommunerna kommer även att behöva inventera sverigefinnarnas behov av tjänster. Detta bör lämpligen ske i samarbete med lokala sverigefinska organisationer eller församlingarnas finskspråkiga verksamhet. Inventering av behoven ger kommunerna bättre möjligheter att planera och även organisera sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt på sikt.

Det måste även påpekas att behovet av finskspråkig äldreomsorg kommer att uppstå och har redan uppstått i många kommuner i regionen, när många av första generationens sverigefinländare blir äldre. Som visats i avsnitt 8.2 var 63 procent av antalet första generationens sverigefinländare i landet över 50 år (120 987 personer) och 24 procent över 65 år (46 116 personer) år 2002. Ett stort framtida behov av äldreomsorg på finska kommer således att uppstå, oberoende av om ett förvaltningsområde för finska språket inrättas i Stockholm/Mälardalen. Inrättandet av ett förvaltningsområde skulle dock ge kommunerna möjlighet att få ytterligare statsbidrag för de merkostnader som kan uppkomma med anledning av finskspråkig äldreomsorg.

När det gäller kommunernas uppfattningar om framtida merkostnader för verksamhet med anledning av ett förvaltningsområde måste följande påpekas. Vissa kommuner uppger att inrättandet av

helt egna förskole- eller äldreomsorgsavdelningar kommer att kosta x antal kronor. I det sammanhanget vill jag först påpeka att alla de sverigefinska förskolebarnen och de äldre i äldreomsorgen redan utgör en kostnad för kommunerna i den svenskspråkiga verksamheten. Denna kostnad skall inte täckas av statsbidraget. Tanken är att endast merkostnader som kan tillkomma med anledning av att verksamheten bedrivs på ett minoritetsspråk skall täckas med statsbidraget. Det skulle t.ex. kunna vara merkostnader för omstrukturering av verksamhet, kartläggning av språkkunskaper, framtagning av informationsmaterial, översättningskostnader, utbildningsinsatser etc. En del av grundinformationen och översättningarna rörande minoritetsfrågorna är dock de samma för samtliga kommuner och sådana kostnader måste i möjligaste mån kunna hållas nere genom samordning av insatserna.

Som ett exempel i sammanhanget kan nämnas att Eskilstuna kommun erbjuder service på finska i kommunen och att denna verksamhet enligt kommunledningen inte blir dyrare än svenskspråkig service. Eskilstuna kommun skriver i sitt yttrande:

Kommunen ser sverigefinnarna som en tillgång och som en naturlig del av kommunens befolkning. De bör få samma service på för medborgarna viktiga områden som den svenskspråkiga befolkningen. Kommunen vill också värna om och använda invandrarnas kompetens i sin strategi för tillväxt i Mälardalen. I samband med företagsetableringar har det exempelvis visat sig vara en fördel att det finns god tillgång till finskspråkig arbetskraft och finsktalande personal i Eskilstuna kommun.22

10.3. Landstingens beredskap

10.3.1. Landstingens synpunkter

När det gäller landstingens roll i minoritetspolitiken berörs endast den del av verksamheten som utgör myndighetsutövning gentemot enskild. Verksamhet inom hälso- och sjukvården som bedrivs t.ex. på vårdcentralerna omfattas inte av minoritetsspråkslagarna.

Utredningen har begärt att få skriftliga yttranden från de fyra landstingen i regionen. De frågor som ställts till landstingen har varit snarlika dem som ställts till kommunerna, bl.a.:

22 Eskilstuna kommuns yttrande 13 november 2004

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har landstinget för att hantera en sådan här förändring?
  • Finns det i dag personal inom landstinget som arbetar med myndighetsutövande verksamhet som talar finska? Har landstinget tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?

I det följande redovisar jag de synpunkter som inkommit från landstingen i Stockholms, Sörmanlands och Västmanlands län. Landstinget i Uppsala län har inte inkommit med något yttrande trots påminnelse.

Landstinget i Stockholms län anför följande. Inom Stockholms

läns sjukvårdsområde finns i dag möjlighet och beredskap att hantera rätten för enskild att använda finska språket muntligt och skriftligt i kontakt med myndigheten avseende ärenden som avser myndighetsutövning. Det finns personal som kan ge muntligt svar på finska i den här typen av ärenden. I första hand skall egen personal som behärskar finska användas. Tolk och översättare skall bara anlitas om den egna personalen inte behärskar språket tillräckligt väl. För att sjukvårdsområdet skall kunna tillhandahålla denna service får den finsktalande hänvisas till särskilda tider och särskild plats för besök och telefonsamtal.

Landstinget i Sörmlands län har prioriterat att ge språklig ser-

vice i kärnverksamheten, framför allt inom vården. Landstinget bedömer att behovet av service på finska i samband med myndighetsutövning är mycket ringa. En inventering av olika språkgruppers efterfrågan av språklig service har gjorts. Finska språket kom på femte plats. Landstinget har diskuterat frågan om språk i sjukvårdsituationer bl.a. i kontakt med Sverigefinska föreningen. Sedan tre år tillbaka finns information avseende patienters rättigheter och valmöjligheter i vårdsituationer översatt till finska på landstingets webbsida. Någon inventering av finskspråkig personal har inte gjorts. Vid akuta situationer tillhandahåller landstinget t.ex. tolkhjälp också för myndighetsinformation. Landstingets bedömer att dess möjligheter och beredskap att hantera ett uppdrag som innebär att tillhandahålla språklig service på finska i samband med myndighetsutövning är således liten för närvarande. Landstinget följer naturligtvis noggrant utvecklingen inom området. Uppdraget att utveckla tillgängligheten också för myndighetsdelen liksom att tillhandahålla myndighetsinformation på andra språk än svenska tas

på yttersta allvar. Det är ett utvecklingsområdet som landstinget ställer sig positivt till och gärna deltar i.

Landstinget i Västmanlands län anser att det inte finns något

behov av finskspråkigt förvaltningsområde. Landstinget anlitar tolk vid behov. Efterfrågan på tolkservice på finska har minskat under 1990-talet. På grund av att efterfrågan på finskspråkig myndighetsutövning är liten finns inte någon beredskap för att hantera ett förvaltningsområde. Finskspråkig personal finns.

10.3.2. Överväganden

Min bedömning:

Landstingen har en viss beredskap för att hantera ett utvidgat förvaltningsområde. Viss finskspråkig personal finns och det finns möjlighet att anlita tolk vid behov.

Erfarenheterna från Norrbotten visar att myndighetsutövning där minoritetsspråk använts har varit av liten omfattning. Min bedömning är att efterfrågan initialt knappast kommer att skilja sig markant från efterfrågan i Norrbotten. Mot bakgrund av det landstingen anfört i sina yttranden, bör landstingen klara av de uppgifter som ett utvidgat förvaltningsområde skulle innebära. Finskspråkig personal finns och landstinget har även möjlighet att anlita tolk vid behov. Skulle efterfrågan visa sig bli större på sikt, kan ytterligare finskspråkig personal rekryteras.

10.4. Domstolarnas och Domstolsverkets beredskap

10.4.1. Synpunkter från domstolar

Domstolar som skulle komma att beröras av ett utvidgat förvaltningsområde samt Domstolsverket har fått möjlighet att lämna yttranden till utredningen. Följande frågor har ställts:

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har domstolen för att hantera en sådan här förändring?
  • Hur mycket skulle kunna lösas med tolk?
  • Finns det i dag personal som talar finska? Har domstolen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har domstolen vidtagit några åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken?
  • Om domstolen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde, bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader?

Samtliga länsrätterna i de fyra länen har lämnat yttranden. Finsktalande personal finns inte vid vare sig Länsrätten i Södermanland, Västmanland eller Uppsala, däremot finns finsktalande kanslipersonal vid Länsrätten i Stockholm. Efterfrågan på finsk betjäning bedöms som liten. Domstolarna förordnar tolk vid behov och låter översätta handlingar som är skrivna på finska. Omfattningen uppges dock vara begränsad. Under en tolvmånadersperiod har Stockholms länsrätt haft ca 14 översättningar till en kostnad av ca 13 000 kr och ca 6 tolkuppdrag till en kostnad av ca 7 500 kr. Domstolen föreslår att man skall överväga om en fast anställd tolk/översättare kan anställas gemensamt för flera domstolar. Om efterfrågan på finskspråkig service skulle öka, bedöms kostnaderna för tolkning och översättning att öka. Länsrätten och tingsrätten i Uppsala har lämnat ett gemensamt yttrande. De anför bl.a. att handläggningen i enskilda mål riskerar att fördröjas om tolk behöver användas i varje enskilt handläggningsmoment.

Kammarrätten i Stockholm uppger att den för närvarande inte

har någon beredskap att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet. Finskspråkig personal finns endast bland administrativ personal. Domstolen skulle behöva anlita tolk och/eller översättare i de flesta situationer. Ett utvidgat förvaltningsområde skulle innebära betydande kostnadsökningar för domstolen, beroende på hur många som skulle använda sig av denna möjlighet.

Regeringsrätten uppger en utvidgning av förvaltningsområdet

sannolikt inte kommer att påverka domstolen. Inlagor på minoritetsspråken skickas omgående till översättning om de avser eller kan antas avse mål eller ärenden som domstolen har att handlägga. Inom domstolen finns finskspråkig personal, som kan bedöma om inskickade handlingar är inlagor. Muntliga kontakter kan hanteras av befintlig personal. Redan i dag anlitas tolk vid behov. En utvidgning bedöms inte medföra ytterligare kostnad för domstolen.

Yttranden har inkommit från följande tingsrätter: Enköping, Eskilstuna, Handen/Huddinge, Katrineholm, Nacka, Norrtälje, Nyköping, Sollentuna/Södra Roslags, Solna, Stockholm, Tierp samt Uppsala. Domstolarna anger i allmänhet att beredskap för en

utvidgning inte finns för närvarande. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt uppger att någon särskilt lång ”startsträcka” för att tillgodose de finsktalandes önskemål inte skulle behövas.

De krav som en utvidgning skulle innebära att det mesta skulle kunna lösas med anlitande av tolk. Tingsrätterna uppger över lag att det inte är vanligt förekommande att enskilda önskar service på finska i domstolarna. Efterfrågan på sådan service uppfattas som låg. Om behov uppkommer löses detta genom att tolk anlitas, men det är inte särskilt ofta förekommande. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt anger att dessa domstolar ofta har finsktalande parter i olika mål och ärenden, trots detta har man aldrig haft några svårigheter att få ram kunniga tolkar på kort varsel. Södertälje tingsrätt noterar att det bor en relativt stor andel finskspråkiga i dess domsaga och att det inte är ovanligt att parter är finskspråkiga och att finsk tolk används vid förhandlingar. Detta fungerar enligt tingsrätten för det mesta bra då det är relativt enkelt att anlita bra finska tolkar.

Nyköpings tingsrätt anför uppger att översättningsbehoven på finska är mycket begränsade och att det nuvarande behovet löses enkelt och kostnadseffektivt genom anlitande av tolk eller översättningsbyrå. Handens tingsrätt uppger att finskspråkig tolk förordnas i mål högst en till två gånger i månaden och i Huddinge tingsrätt fem till sex gånger i månaden. Nacka tingsrätt anför att anlitande av tolk är relativt vanligt förekommande vid förhandlingar (anges inte om det är frågan om tolk i olika språk eller specifikt för finska) och tingsrätten anser sig ha goda möjligheter att hantera förändringen i den delen. Detta särskilt som en begäran om att använda finska skall framställas i samband med att målet inleds eller första gången parten skall yttra sig. Handläggningen kan dock komma att fördröjas om samtliga handlingar skall översättas skriftligen från finska före skriftväxling, uppger Nacka tingsrätt. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt konstaterar att det inte finns brist på kvalificerade tolkar (rättstolkar som auktoriserats av kammarkollegiet) i Stockholmsområdet.

Stockholms tingsrätt anför at den föreslagna förändringen är möjlig att genomföra då bl.a. tingsrätten redan i dag har en omfattande tolk- och översättningsverksamhet. Däremot skulle en förändring medföra att den administrativa hanteringen av målen och ärendena och förhandlingsverksamheten skulle bli mer tidskrävande. Redan i dag är målbalanderna betungande för tingsrätten och förslaget skulle bidra till att förvärra situationen.

Personal som behärskar finska finns i allmänhet endast i begränsad omfattning på tingsrätterna. Norrtälje tingsrätt uppger att det finns en eller två finskspråkiga anställda. I Nyköpings tingsrätt finns en vikarierande domare som behärskar finska. I Sollentuna tingsrätt finns en domstolsekreterare som talar finska. i Södertälje tingsrätt finns en finskspråkig medarbetare på kansliet, men på längre sikt skulle domstolen kunna rekrytera ytterligare finskspråkig personal.. Solna tingsrätt uppger att domstolen har viss möjlighet att lösa enstaka problem med hjälp av en finsktalande medarbetare. I Huddinge tingsrätt finns en anställd med finska som modersmål och domstolen kan därför redan nu hålla en mycket hög servicenivå i detta avseende. Handens och Huddinge tingsrätter anför vidare att domstolarna läggs samman med Stockholms tingsrätt den 1 januari 2007. En sådan stor arbetsplats med många medarbetare bedöms rimligtvis inte få några svårigheter att utan extra kostnad hålla den servicenivå som redan finns vid Huddinge tingsrätt. Stockholms tingsrätt uppger även att det redan finns ett fåtal anställda som behärskar finska, men att någon kartläggning av språkkunskaperna inte gjorts. Södra Roslags tingsrätt bedömer att man i dagsläget inte skulle klara av telefonsamtal med finsktalande som inte behärskar något annat språk.

Domstolarna bedömer att extra kostnader skulle uppkomma, men att man inte kan ange hur stora dessa skulle bli, eftersom den framtida efterfrågans storlek inte går att bedöma i dagsläget. Sollentuna/Södra Roslags tingsrätt bedömer att nyanställning av en domstolssekreterare som behärskar finska kan behövas alternativt att en finsktalande får företräde vid tillsättning av en ny tjänst. Lönekostnaden för detta skulle uppgå till ca 400 000 kr per år. Även Solna tingsrätt bedömer att nyanställning av domstolssekreterare skulle komma att behövas. Merkostnaden beräknas bli ca 200 000 kr.

Nacka tingsrätt påpekar att domstolen inte haft möjlighet att kartlägga hur stor andel finsktalande som finns i domkretsen. Svårigheterna med att ange antalet finsktalande i respektive kommun har beskrivits i avsnitt 8.2. de befolkningsstatistiska underlag som utredningen fått fram för respektive kommun i regionen redovisas i avsnitt 11.

Eskilstuna tingsrätt anför att behovet att tolka till finska språket har minskat de senaste åren och domstolen bedömer att kostnadsökningen för utökad service på finska för domstolens del inte skulle överstiga 100 000 kr. Katrineholms tingsrätt bedömer att

merkostnaden för tolkning utöver den tolkning som sker i dag skulle stanna vid ett par tusen per år.

Stockholms tingsrätt konstaterar att det geografiska området som skulle omfattas är stort och att det finska språket har större förankring i vissa delar medan motsatt förhållande råder i andra delar. Domstolen anser att finska språket inte har den naturliga förankring som minoritetsspråkskonventionen syftar till i Stockholms innerstad och Lidingö. Stockholms tingsrätt ställer sig därför tveksam till om Stockholms kommun som geografiskt område är ett lämpligt förvaltningsområde i detta avseende. Många olika språkgrupper finns inom området och att då ändra förutsättningarna för ett språk kan vara olämpligt.

Svea Hovrätt anför att domstolen har inarbetade rutiner för an-

litande av tolk och för översättning av handlingar. Dessa är väl fungerande och kan i flera avseenden användas även för att uppfylla de krav som åläggs hovrätten om ett förvaltningsområde införs i Stockholmsregionen. Beredskapen för och möjligheten att översätta handlingar och ha tolkning vid förhandlingar är för närvarande god. Hovrätten finner det svårt att bedöma i vilken omfattning behovet av finsktalande tolkar skulle öka.

På frågan hur mycket som kan lösas med tolk, anser hovrätten att översättning av inkomna handlingar på finska och tolkning vid förhandling helt kan lösas med nuvarande tolk- och översättningsrutiner. Förutom att det kan komma att bli en ökad väntetid för de aktuella målen om behovet av finskspråkiga tolkar ökar, förväntas inga problem uppstå i detta avseende. Även rätten att få skriftliga handlingar i målet översatta kan rimligen tillgodoses med hjälp av tolk, t.ex. genom att en tolk kontaktar parten per telefon och redogör för handlingarnas innehåll. Det kan tänkas att en part på ett initiativ, genom telefonsamtal eller besök, kontaktar domstolen på finska. Sådana kontakter kommer att kunna hanteras med befintlig personal och tolk kommer inte att behövas. Det finns sju personer i olika befattningar som talar finska i varierande grad på domstolen. Kostnaderna för översättning och tolkning förväntas öka om förvaltningsområdet utvidgas. Hur stor kostnadsökningen kommer att bli beror på efterfrågan. Hovrätten uppger vidare att skyldighet att informera om rätten att använda minoritetsspråk inte kommer att medföra några ökade kostnader för domstolen.

Högsta Domstolen anför i sitt yttrande att domstolen inte har

beredskap för att hantera en utvidgning. Skriftlig handläggning av mål och ärenden dominerar i domstolen. Vid behov översätts

handlingar och tolk förordnas vid muntliga sammanträden vid behov. Domstolen bedömer att de faktiska översättningsbehoven väl klaras a av inom ramen för nuvarande system. Inom Högsta domstolen finns personal som talar finska språket. Vid nyanställningar beaktar domstolen vikten av etnisk mångfald. Några särskilda åtgärder med hänsyn till den nationella minoritetspolitiken och minoritetsspråklagarnas ikraftträdande har inte vidtagits av domstolen. Om domstolen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som är avsedd, skulle det innebära merkostnader i storleksordningen 0,5–1 miljon kr, avseende nyanställningar av personal, däribland någon med juridisk kompetens.

10.4.2. Synpunkter från Domstolsverket

Domstolsverket anför att domstolarna är vana att anlita tolkar och

översättare. Troligen finns det dock ingen beredskap för att direkt bemöta parter eller ställföreträdare på finska, exempelvis vid telefonförfrågningar. En sådan beredskap förutsätter att man har möjlighet att mycket snabbt få fram en tolk eller att man har anställd personal som behärskar finska. Domstolsverket har i utbildningssammanhang fått synpunkter från domstolspersonal att det bl.a. finns behov av översättning av vissa blanketter till de vanligaste främmande språken samt information på främmande språk.

I samband med att nuvarande lagstiftning om rätt att använda minoritetsspråk trädde i kraft tog Domstolsverket fram informationsblad om rätt att använda dessa språk i domstol. I arbetet med nuvarande lagstiftningens genomförande framställdes bl.a. önskemål om översättningar på förhand av vissa vanliga utgående handlingar. Detta bedömdes, av olika skäl, inte vara genomförbart att göra sådana översättningar. Vidare framställdes önskemål om sammanställningar av listor över tolkar och översättare på de aktuella språken, vilket även gjordes för samiska och meänkieli. För finska hänvisades till kammarkollegiets förteckning över auktoriserade tolkar.

Vid en utvidgning av förvaltningsområdet för finska skulle informationsmaterialet behöva omarbetas enligt Domstolsverket. Möjligen kan behovet av översättare och tolkar öka och det kan bli svårare att tillgodose detta behov. Eventuellt kan det behöva anställas finsktalande personal vid berörda domstolar. Kanske bör det även på nytt undersökas om det är möjligt att på förhand översätta

vissa vanliga skriftliga meddelanden till finska, t.ex. kallelser och förelägganden. Vilka åtgärder som skulle behöva vidtas beror bl.a. på i vilken utsträckning en möjlighet att använda sig av finska skulle utnyttjas.

Om domstolarna skulle bli skyldiga att tillhandahålla service på finska, utöver den tolkning och översättning som sker i dag, skulle det, enligt Domstolsverkets bedömning, med all säkerhet innebära en kostnadsökning, som skulle vara beroende av efterfrågan. Domstolsverket tillfördes 1 miljon kronor för de beräknade ökade tolk- och översättningskostnaderna när nuvarande lagstiftning infördes. Domstolsverket saknar underlag för att säga hur stor kostnadsökningen har blivit med anledning av nuvarande minoritetslagstiftningen, men det synes inte ha inneburit någon markant förändring. I det aktuella området berörs dock fler domstolar och området är mer befolkat.

10.4.3. Överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar finns för att domstolarna skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket. På kort sikt kommer i stor utsträckning att behöva lösas genom anlitande av tolkar. På längre sikt kan mer finskspråkig personal rekryteras och då kan kontakter med allmänheten skötas utan tolkar i större utsträckning. Möjligheterna att inrätta en samordnad tolk/översättningssystem bör undersökas närmare.

Erfarenheterna från Norrbottenskommunerna visar att enskildas önskemål om att använda minoritetsspråk i kontakter med domstolar har varit mycket begränsad. Visserligen bor det ett mycket större antal enskilda minoritetsmedborgare i Stockholm/ Mälardalen än i Norrbottenskommunerna, men det är inget som talar för att efterfrågan initialt skulle komma att öka markant. Handläggningstiden i enskilda ärenden kan tänkas bli något längre om tolk och översättare måste användas. Det finns dock inget som tyder på att efterfrågan på finskspråkig service skulle få så stor omfattning att domstolarnas handläggningstider i allmänhet skulle påverkas i någon större utsträckning eller att domstolarnas målbalanser skulle påverkas negativt på det sätt som Stockholms tingsrätt nämner.

Utredningen bedömer att minoritetsspråkslagens krav initialt skulle behöva lösas genom anlitande av tolkar och översättare. Vissa av domstolarna, som har finskspråkig personal, kommer redan från början att klara av lagens krav. Behovet av tolkar förefaller vara tillgodosett i regionen, i vart fall finns det i dag ingen brist på kompetenta tolkar och det går att få fram en sådan med kort varsel. Möjligheterna att anordna en gemensam tolk/översättnings tjänst för flera domstolar, såsom Länsrätten i Stockholm föreslår, bör undersökas närmare eftersom det skulle kunna underlätta domstolarnas arbete om i vart fall viss samordning gjordes. En sådan lösning skulle även kunna innebära relativt hög beredskap att lämna service på finska och kostnaderna skulle kunna hållas nere. Samtidigt skulle det även vara möjligt för en domstols växel att omgående hänvisa eller koppla samtal vidare till tolk/översättnings centralen, om det inte finns finskspråkig personal tillgänglig på domstolen. Några av domstolarna uppger att det inte har tillräcklig bemanning inom kansli o.dy. för att kunna besvara frågor per telefon. En hänvisning via växeln till en samordnad funktion för flera domstolar skulle då kunna vara en lösning, i vart fall på kort sikt. På längre sikt bör det vara möjligt att beakta kunskaper i finska språket vid framtida rekryteringar och därmed bygga upp kompetens lokalt på de olika domstolarna.

Domstolsverket bör överväga om rekrytering av juridisk skolad personal med kompetens i finska språket aktivt borde prioriteras i den aktuella regionen. Kunskaper i finska språket har tidigare ansetts meriterande för placering vid domstol i Haparanda. Finskspråkig personal finns inom rättsväsendet och aktiv rekrytering till regionen vore därför önskvärd om förvaltningsområde för finska språket utvidgas till Stockholms- och Mälardalsregionen. För enskilda minoritetsmedborgare blir servicen bättre om man kan kommunicera direkt med dömande och handläggande personalen utan att behöva använda tolkar. Handläggningstiderna och kostnader för tolkning torde också kunna begränsas om det även finns handläggande personal som kan kommunicera på finska.

När det gäller kostnader för tolkning och översättning i nuvarande förvaltningsområden kan Domstolsverket inte uppge vad den faktiska kostnaden uppgått till. Den bedöms dock inte ha varit särskilt stor. De medel som avsattes vid införandet av nuvarande minoritetsspråkslagstiftning bör därför ha varit tillräckliga.

Något överraskande uppger Högsta domstolen att myndigheten inte vidtagit några åtgärder med anledning av att minoritetsspråkla-

garna trädde i kraft 2000, trots att domstolen sedan dess redan haft en skyldighet att uppfylla minoritetsspråklagarnas krav. Domstolen uppger att det finns finskspråkig personal, dock inte hur många. Förutsättningarna att kunna rekrytera juridisk personal med kompetens i finska språket till Högsta domstolen i samband med framtida ordinarie rekryteringar bör kunna vara goda.

Utredningen delar inte Stockholms tingsrätts bedömning att antalet sverigefinnar inte skulle vara tillräckligt högt för att motivera att även Stockholms innerstad och Lidingö tas med i ett förvaltningsområde. I Stockholms kommun bodde 45 842 första och andra generationens sverigefinländare, vilket motsvarar 6 procent av befolkningen, den 31 december 2003. För Lidingö uppgick antalet sverigefinländare till 2207 personer, vilket motsvarar drygt 5 procent av befolkningen i kommunen. Som påpekats i avsnitt 8 framgår inte heller dessa sverigefinländares barn och barnbarn i SCB:s statistik, men det verkliga antalet sverigefinländare är betydligt högre. Att undanta Stockholms tingsrätt av denna anledning förefaller således inte motiverat på den angivna grunden.

10.5. Länsstyrelsernas beredskap

10.5.1. Synpunkter från länsstyrelserna

Utredningen har träffat samtliga landshövdingar i Stockholms, Södermanlands, Västmanlands och Uppsala län. Utredningen har begärt att få skriftliga yttranden från de fyra länsstyrelserna. De frågor som ställts har, bl.a. varit:

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har länsstyrelsen för att hantera en sådan här förändring?
  • Finns det i dag personal inom länsstyrelsen som arbetar med myndighetsutövande verksamhet som talar finska? Har länsstyrelsen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har länsstyrelsen vidtagit några andra åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken?

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl.a. följande. Mot bakgrund

av den finskspråkiga gruppens storlek i Stockholms län, ser länsstyrelsen positivt på utredningens uppdrag att överväga ett förvaltningsområde. För närvarande behärskar 8 medarbetare finska språ-

ket vid länsstyrelsen. Dessa personer återfinns inom länsstyrelsens trafikenhet, sociala avdelning, ekonomiavdelning, miljö- och planeringsavdelning samt stab, dvs. i funktioner som i det fortlöpande verksamheten har breda kontaktytor gentemot allmänheten. Allmänheten har endast efterfrågat service på finska i enstaka fall och beredskapen har inte ansetts behövas höjas i nämnvärd omfattning. Detta förhållande kan antas bero på att den finskspråkiga befolkningsgruppen i länet inte uppvisar någon högre förväntan att bemötas på det egna språket.

I samband med extraordinära situationer har länsstyrelsen ansvar för den samordnande informationen till allmänheten. Länsstyrelsen uppger att man nyligen omarbetat sina rutiner på så vis att man fortsättningsvis kommer att kunna lämna information även till Sveriges Radios finskspråkiga program så att även finskspråkiga lyssnare också kan nås utan onödigt dröjsmål.

Länsstyrelsen bedömer att merkostnader kommer att uppstå bl.a. med anledning av översättning och nyproduktion av myndighetens mallar, vilket torde ligga kring ca 350 000 kr. Myndighetens utåtriktade verksamhet såsom växel, reception och informationstjänst skulle behöva förstärkas, samt t.ex. specialistfunktioner såsom Förvaltningsavdelningens företagsenhet m.fl. I övrigt måste hänsyn till detta nya krav – på längre sikt – komma att tas i samband med nyrekrytering av personal vid myndigheten. Under 2005 planerar länsstyrelsen att översätta och publicera viss information på finska språket på myndighetens hemsida till en kostnad av ca 100 000 kr.

Länsstyrelsen i Södermanlands län att det är nödvändigt att

samordna det minoritetspolitiska arbetet över länsgränserna. För närvarande finns det ingen personal som behärskar finska språket. Ett steg till förbättrad beredskap kan nås vartefter genom att länsstyrelsen vid nyrekrytering väger in kunskaper i finska språket som en merit. Tidigare har länsstyrelsen haft handläggare med goda kunskaper i finska. Detta har alltid uppfattats som en tillgång vid myndighetsutövningen, eftersom situationer uppkommer där behovet är påtagligt – inte minst i körkortsärenden.

Det finns en stark finsk närvaro i länet. Med hänsyn till det levande inslaget för finska språket inom länet måste intresset för statlig myndighetsutövning på finska stå näst på tur, enligt länsstyrelsen. Bland åtgärder som vidtagits med anledning av den nationella minoritetspolitiken nämns att länsstyrelsen har verkat för och bidragit till att Mälardalens högskola kunnat inrätta kurser i finska

språket. Länsstyrelsens kostnader kommer att vara beroende av den roll länsstyrelsen får i det kommande förvaltningsområdet. Om länsstyrelsens roll begränsas till deltagande län i förvaltningsområdet torde kostnaden utgöra en halv årsarbetskraft per år.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i dag ingen beredskap för att

hantera finska som förvaltningsspråk i regionen. Myndigheten har en anställd som behärskar finska i viss utsträckning. Efterfrågan på finskspråkig service är i dag försumbar. Med undantag för vissa körkortsärenden är skrivelser på finska relativt sällsynta. Sådana skrivelser översätts regelmässigt. Länsstyrelsen överväger att ge viss information på de vanligaste minoritetsspråken, bl.a. finska, på sin hemsida. Några aktiviteter därutöver överväger länsstyrelsen inte för närvarande. Länsstyrelsen bedömer att skyldighet att tillhandahålla service på finska skulle motsvara minst två årsarbetskrafter. Därtill tillkommer kostnad för översättning av information. Kostnad för detta går inte att uppskatta i dag. Länsstyrelsen bedömer att det, med rådande budgetläge och ständigt försämrade tilldelning av resurser, vore omöjligt att tillhandahålla den föreslagna servicen på finska utan resurstillskott.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har för närvarande ingen stor

beredskap för att hantera en förändring av det här slaget, eftersom frågan tidigare inte varit aktuellt. Ett par personer i personalen behärskar finska språket. Länsstyrelsen har hittills endast vid mycket få tillfällen mött önskemål om språklig service på finska i samband med myndighetsutövning. Den åtgärd som vidtagits av Länsstyrelsen med anledning av minoritetspolitiken är att man har varit med och medfinansierar Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola med 500 000 kr. Införande av ett förvaltningsområde skulle sannolikt innebära ökade kostnader för nyrekrytering av finskspråkig personal (motsvarande en tjänst). Merkostnader skulle även kunna uppstå för översättning av informationsmaterial och för ny information på finska på hemsidan.

10.5.2. Överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar för att länsstyrelserna skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska finns på kort och lång sikt.

Samtliga landshövdingar har ställt sig positiva till inrättandet av ett förvaltningsområde för finska språket i regionen. De har även ställt sig positiva till att en länsstyrelse skulle ges nationellt ansvar för minoritetsfrågorna.

Som beskrivits i avsnitt 6.5 anser jag att en av länsstyrelserna skall ges nationellt ansvar för att säkerställa den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. De övriga länsstyrelserna i förvaltningsområdena bör ges ansvar för att genomföra lagstiftningen på den egna myndigheten samt bistå länsstyrelsen med nationellt ansvar i dess uppdrag. Det nationella ansvaret bör, enligt min mening, läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län, vilket jag motiverat närmare i avsnitt 6.5. Förutsättningarna för detta nationella uppdrag bedöms vara mycket goda.

Uppdraget för Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanland och Västmanland blir således begränsat. På kort sikt bedöms ytterligare förstärkning på språksidan behövas i någon mån för att klara de krav en utvidgning skulle ställa. På längre sikt bör kunskaper i finska språket kunna beaktas vid framtida nyrekryteringar. Möjligheterna att samverka mellan länsstyrelserna i olika frågor och sakområden bör också undersökas närmare. Som exempel där samordning skulle bli aktuellt är information till allmänheten samt framtagande av olika typer av myndigheternas mallar etc. Samordning och samutnyttjande av befintligt material är givetvis aktuellt även med Länsstyrelsen i Norrbottens län där förvaltningsområdena redan finns.

10.6. Övriga statliga myndigheters beredskap

Utredningen har begärt yttranden från ett antal statliga verk. Följande frågor har ställts:

  • Vilka möjligheter och vilken beredskap har myndigheten för att hantera en sådan här förändring?
  • Finns det i dag personal inom myndigheten som arbetar med myndighetsutövande verksamhet som talar finska? Har det gjorts någon kartläggning av om det finns sådan personal?
  • Har myndigheten mött intresse eller önskemål om språklig service på finska i samband med myndighetsutövning? I så fall på vilket sätt?
  • Har myndigheten vidtagit åtgärder med anledning av nuvarande lagstiftning rörande minoriteter? Skulle det krävas ytterligare åtgärder om förvaltningsområdet utvidgas?
  • Om myndigheten skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service på finska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde, bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader för myndigheten? Om svaret är ja, uppskatta hur stora kostnadsökningar det skulle kunna bli frågan om.

Nedan redovisas de synpunkter som inkommit till utredningen från respektive myndighet och synpunkterna kommenteras kortfattat efter respektive myndighet.

10.6.1. Arbetsmarknadsstyrelsen och Länsarbetsnämnderna

Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, ser positivt på en utvidgning av

rätten att använda det finska språket i ärenden som avser myndighetsutövning och beredskapen för att hantera en sådan förändring, i termer av personal som behärskar finska, är god. Sett till beredskapen inom Arbetsmarknadsverket, avseende län inom den aktuella regionen, bedöms likaledes beredskapen som god. På många av Arbetsförmedlingarna i respektive län finns arbetsförmedlare som behärskar finska, i sådan omfattning att eventuella behov av information och stöd i specifika arbetsförmedlingssituationer kunnat bemötas i tillfredställande omfattning. Om rätten till språklig service formaliseras kan behovet komma att öka. Arbetsmarknadsstyrelsen bedömer emellertid inte att en sådan ökning omedelbart kommer att påverka kompetensbehov och rekrytering till länen eller AMS. En utvidgning av möjligheten att kunna kommunicera med Arbetsförmedlingen på finska kan emellertid, för Arbetsmarknadsverkets del, inte begränsas till en diskussion om resurser och möjligheter i det aktuella länen. Krav kommer också att ställas på arbetsförmedlare som ger service per telefon på AMS Kundtjänst. Tvåspråkighet kan, för ett antal arbetsförmedlare, komma att bli ett krav vid den framtida rekryteringen.

Länsarbetsnämnden i Stockholms län har möjligheter och be-

redskap att hantera en utvidgas lagstiftning om rätt att använda finska. Finskspråkig personal som arbetar med myndighetsutövning finns i dag. Det finns önskemål om språklig service i länets arbetsförmedlingar. Ytterligare åtgärder skulle inte krävas vid en

utvidgning och det skulle inte innebära ytterligare kostnad för myndigheten.

Länsarbetsnämnden i Västmanlands län kan med dagens resurser,

i begränsad omfattning, gemensamt tillhandahålla myndighetsutövande verksamhet på finska i länet. Det saknas dock kapacitet för att tillhandahålla service i varje arbetsmarknadsområde och vid all öppethållandetid hos myndigheten. I praktiken innebär detta att arbetssökande kan tvingas att resa till en annan ort och/eller vänta någon arbetsdag för att ta del av service på finska. Det påtalade behovet hos arbetsförmedlingarna i Västmanland har hittills varit mycket litet. Länsarbetsnämnden bedömer att ett ökat intresse skulle kunna kräva en omfördelning av Länsarbetsnämndens resurser.

Länsarbetsnämnden i Södermanlands län bedömer att det finns

beredskap i länet i form av personlig service på finska främst på Länsarbetsnämnden, Arbetsförmedlingen Eskilstuna och i viss mån Arbetsförmedlingen Katrineholm/Vingåker. Finsktalande handläggare finns på ett antal kontor. Förmedlingsservice på finska är en normal del av förmedlingens arbete i Eskilstuna. Förmedlingsservice på nätet, som i dag utgör en viktig del av verkets förmedlingsservice, är i stort sett enbart på svenska. Om förmedlingsservice på nätet skulle krävas på finska, skulle det innebära mycket höga kostnader, som är svåra att uppskatta.

Utredningens kommentarer:

Arbetsmarknadsstyrelsens och Länsarbetsnämndernas beredskap att hantera föreslagen förändring är således goda på kort och lång sikt. Förmedlingsservice på nätet vore givetvis även positivt för enskilda. Det mest primära får dock anses vara möjligheten att använda finska i kontakt med lokalkontor inom förvaltningsområdet. Den information som bör finnas på nätet är givetvis allmän information om var finskspråkig service finns tillgänglig och även annan allmän information.

10.6.2. Försäkringskassan

Riksförsäkringsverket samt försäkringskassorna i Stockholm, Västerås och Nyköping har lämnat yttrande till utredningen.23Fr.o.m. den 1 januari 2005 ingår samtliga dessa i en ny landsomfat-

23 Yttrande från Försäkringskassan i Uppsala har inte inkommit.

tande myndighet, Försäkringskassan. De tillfrågade anför bl.a. följande.

Försäkringskassan har i dag ingen särskild beredskap för en utvidgning av förvaltningsområdet. De tillfrågade bedömer dock att en förändring är möjlig att hantera under förutsättning att det ges tid för förberedelser och organisationsförändringar. Förändringen kan innebära en ökad användning av tolkar och översättare för muntlig och skriftlig information. Försäkringskassan har personal som talar finska, men systematisk kartläggning av personalens språkkunskaper har inte gjorts. De behov som finns i dag klaras med befintlig finsktalande personal. Om myndighetskontakter på finska skall kunna garanteras krävs en helt annan typ av planering, organisation och rekrytering – ock på kort sikt ökade kostnader. Myndigheten har mött intresse för språklig service på finska i regionen som skulle beröras av förändringen.

De försäkringskassor som berörs av nuvarande förvaltningsområde har åtgärdat det som krävs. Vid en utvidgning av förvaltningsområdet krävs åtgärder i de ”nya” länen. Troligen saknas finskspråkig personal som behärskar vissa försäkringsområden. Det skulle bl.a. krävas utbildningsinsatser, kanske rekrytering och även viss organisationsöversyn.

Försäkringskassan i Södermanland uppskattar att kostnaden skulle bli ca 100 000 kronor om det handlar om utbildningsinsatser, organisationsöversyn och vissa informationsinsatser. Motsvarande belopp antas även gälla för de övriga länen. Vidare anförs att självbetjäning på internet idag är på svenska, liksom servicetelefonen. Att tillhandahålla komplett service i alla kanaler på finska skulle medföra stora kostnader.

Utredningens kommentarer:

När Försäkringskassan nu blivit en myndighet, där man samordnar olika typer av verksamheter och sakområden, bör det finnas goda förutsättningar för att även samordna de frågor som rör rätt till service på minoritetsspråk. På samma sätt som man förlägger försäkringsområden i olika delar av landet bör man kunna samordna även frågor som rör minoritetsspråken. Informationsmaterial bör givetvis tas fram på ett ställe för att sedan kunna nyttjas och göras tillgänglig på flera ställen. Sådan informationsmaterial bör dessutom redan finnas tillgänglig eftersom Försäkringskassan redan omfattats av förvaltningsområdet för finska språket sedan fem år tillbaka.

Utredningen har tittat närmare på några av Försäkringskassans hemsidor. På Försäkringskassans lokala hemsidor för t.ex. Stockholm och Norrbottenkontor finns en hel del material på finska språket. Där finns bl.a. text som beskriver myndighetens handläggningsrutiner, serviceåtagande och olika försäkringsområden samt blanketter på finska. Mycket material finns således redan i befintligt system, men de behöver samordnas bättre. Däremot verkar det för Norrbottens kontoren, där skyldighet att ge service på finska redan gäller, inte finnas tydliga ingångar för den som vill använda minoritetspråken för att leta efter material via internet. Detta bör givetvis förbättras, oavsett om förvaltningsområdet för finska utvidgas eller inte.

Genom att kartlägga personalens språkkunskaper bör det vara möjligt att på ett effektivt sätt nyttja befintlig språkkunnig personal inom myndigheten. Det är särskilt viktigt att det på lokalkontoren inom förvaltningsområdet finns finsktalande personal inom kundtjänst och att möjligheten att använda språket synliggörs på kontoren. Det är denna personal som möter allmänheten i första hand. Det är inte givet att det skall behöva finnas finsktalande personal på samtliga försäkringsområden på samtliga lokalkontor. Det bör vara fullt möjligt att använda finsktalande personal även på andra kontor. Det är därför mycket viktigt för myndigheten att kartlägga och identifiera finsktalande personal inom respektive försäkringsområden som kan bistå vid behov. Telefonsamtal från allmänheten skulle på motsvarande sätt kunna styras till rätt handläggare med försäkrings- och språkkompetens, oavsett var i landet kompetensen finns.

När det gäller översättning av dokument till finska bör även detta kunna samordnas i mycket stor utsträckning. Till exempel borde det vara fullt möjligt att Försäkringskassan anställer en översättare som sedan samnyttjas av lokalkontoren ute i landet. I dag behöver översättningstjänster på finska språket köpas i hela landet. Om översättningstjänsten samordnades bättre skulle det kanske t.o.m. kunna vara så att de totala översättningskostnaderna för översättningar till/från finska skulle kunna bli lägre för myndigheten som helhet. När det gäller översättning behöver ju inte översättaren finnas lokalt, till skillnad från en tolk (med undantag för tolkning via telefon). Med modern teknik bör det även vara fullt möjligt att samordna översättning på ett mycket effektivt sätt. Därmed skulle kostnaderna för översättningar i hela landet kunna hållas nere.

När det gäller samhällsservice via internet och servicetelefoner bör det givetvis vara så att stora myndigheter som Försäkringskassan kan bistå allmänheten även på andra språk än svenska. Detta ingår i myndighetens allmänna service- och myndighetsuppdrag. Medborgare som inte behärskar svenska skall garanteras likvärdig service med svensktalande.

10.6.3. Lantmäteriverket och Lantmäterimyndigheterna

Lantmäteriverket kan komma att beröras i egenskap av centralmyndighet inom lantmäteriverksamheten. I första hand kommer lantmäterimyndigheterna i den aktuella regionen att beröras. Det kan då röra sig om situationer då sakägare eller kunder vänder sig direkt till verket för att ställa frågor, framföra synpunkter eller i mycket speciella fall överklaga vissa ärenden. Lantmäteriverket löser dessa fall redan nu genom befintlig personal inom organisationen. Myndigheten ställer sig emellertid frågan om behov av finsktalande personal i nu aktuell mening överhuvudtaget har aktualiserats annat än ytterst undantagsvis. Eftersom efterfrågan är ytters liten bör frågan kunna lösas med tolk vid de tillfällen det skulle bli aktuellt.

Lantmäterimyndigheterna i Södermanland och i Uppsala och

Västmanlands län uppger att man inte har någon beredskap för en sådan förändring, där man inte heller mött något intresse för sådan service. I Stockholm har myndigheten enstaka finsktalande medarbetare och därmed vissa begränsade möjligheter att klara en sådan förändring. Vid myndigheten i Stockholm har man vid enstaka tillfällen kopplat in finskspråkig personal när behov noterats. Myndigheten i Södermanland bedömer att det skulle erfordras omfattande åtgärder för att klara kraven, nämligen nyrekrytering. Myndigheten i Uppsala bedömer att det skulle behövas utbildningsinsatser, tolktjänster, framtagande av informationsmaterial och utveckling av myndighetens service på internet. Myndigheten i Stockholm uppger att de skulle behöva uppdatera sin allmänna information och även rekrytera 2–4 finskspråkiga medarbetare.

Utredningens kommentarer:

Den verksamhet som bedrivs hos lantmäterimyndigheterna är av sådan art som enskilda i ganska liten omfattning kommer i kontakt med, eller i vart fall är sådana kontakter för väldigt många ovanliga.

Eftersom behovet på finskspråkiga tjänster dessutom förefaller vara mycket lågt, finns det knappast anledning att i dag genomföra stora kostnadskrävande åtgärder för att kunna lämna service på finska. På

kort sikt kan man lösa kravet på finskspråkig service genom att

använda sig av tolk vid behov. Däremot är det viktigt att myndigheten i sin verksamhet visar att denna möjlighet finns och att personal som behärskar finska anges i förekommande fall. Vidare kan man på längre sikt beakta behovet av kunskaper på finska vid nyrekryteringar. Rimligtvis bör det även finnas finskspråkigt informationsmaterial, som tagits fram när Norrbotten blev en del av förvaltningsområde, som även kan användas i denna region.

10.6.4. Rikspolisstyrelsen och polismyndigheter

Rikspolisstyrelsen anför att myndigheten inte har myndighetsut-

övning gentemot enskilda som primär uppgift. Vid myndighetens telefonväxel finns det alltid någon finsktalande på dagtid, och ofta även på kvälls- eller nattetid. Rutiner finns för att snabbt få tag i finsktalande polismän eller annan finsktalande person. Att ta emot e-postmeddelanden på finska klara man i dag. Någon kartläggning av personalens språkkunskaper har inte gjorts, men via personalregister går det att få fram de personer som uppgett att de kan finska. Telefonsamtal på finska förekommer sällan. Myndigheten har, med anledning av nuvarande minoritetspråkslagstiftning, tagit fram en lista på polismän som talar finska. Aktivt rekryteringsarbete bedrivs för att få personer med annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk till polisutbildningen. Bland de antagna som har annan etnisk eller kulturell bakgrund är de med finsk bakgrund flest. Troligtvis behöver myndigheten inte vidta några ytterligare åtgärder. Dock kan språkhanteringen göras på ett mer strukturerat sätt och rutinerna kan dokumenteras. Förändringen skulle antagligen inte innebära ytterligare kostnader.

Polismyndigheten i Stockholms län påpekar att det råder en

viss osäkerhet om vilka polisiära ärenden som avses med myndighetsutövning i sammanhanget. Myndigheten bedömer att behovet av tolkservice skulle öka. Myndigheten använder redan i dag tolkar i relativt stor utsträckning och det finns både erfarenhet och beredskap för att hantera en sådan utökad serviceskyldighet som förslaget innebär. Någon möjlighet att helt och hållet använda sig av den egna personalen som talar finska är emellertid inte realistiskt och

även rättsäkerhetskrav måste beaktas. När muntliga besked på finska skall lämnas i ärenden som rör myndighetsutövning gentemot enskilda bör enligt myndighetens mening auktoriserade tolkar i första hand användas. Någon sammanställning av personalens språkkunskaper har inte gjorts. Det nuvarande efterfrågan på språklig service på finska bedöms vara låg. Myndigheten bedömer att kostnaderna för tolkservice skulle öka. Andelen för tolkuppdrag på finska utgjorde endast 2,3 procent år 2002. Myndigheten framhåller även att man skall tillhandahålla alla medborgare en god och likvärdig service, rättstrygghet och rättsäkerhet, inte minst i ärenden som rör myndighetsutövning gentemot enskilda, och man bistår alla med språklig service oavsett språk.

Polismyndigheten i Västmanlands län anför att språklig service

på finska i första hand bedöms vara aktuellt inom anmälningsupptagning, utredningsverksamhet och händelsestyrd verksamhet. Generellt sett finns inte något utpekat utökat behov av språklig service med finska språket. Vid aktuella tillfällen sker biträde genom anställd personal eller så anlitas tolkservice/tolkjour. Diskussioner förs inom Polisens Kontakt Center om nationella register för tolkservice, där även finska skulle ingå. Myndigheten bedömer att utvidgad lagstiftning skulle innebära en ökad kostnad för myndigheten, till största delen personalkostnader. Frågan om förvaltningsområde har inte varit aktuell för myndigheten varför det inte finns en beredskap att hantera denna förändring.

Polismyndigheten i Uppsala uppger att man inte har någon be-

redskap.

Utredningens kommentarer:

Rikspolisstyrelsen bedöms ha förutsättningar att klara av de krav som en utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära, dels har man finskspråkig personal, dels finns det rutiner för att snabbt få tag i finsktalande personal i verksamheten.

När det gäller polismyndigheternas beredskap att hantera en sådan förändring kan det konstateras att en del personal finns i vart fall på en del orter. På kort sikt skulle dock tolkar behöva användas. På längre sikt kan man beakta behovet av språkkunskaper vid nyrekryteringar till myndigheterna.

Med tanke på rättsäkerheten är det tveksamt om de rättigheter som finns för att använda minoritetsspråket enligt nuvarande minoritetsspråkslagstiftning är tillräckliga för den typ av verksamhet som dessa myndigheter bedriver. Att enskilda skall få ett muntligt

besked på minoritetsspråket av en person som kanske inte är tolk eller van att använda juridisk terminologi på finska är knappast tillfredsställande med tanke på rättsäkerheten, t.ex. i situationer då en enskild misstänks för ett brott. Med beaktande av karaktären på polisens arbete är det sannolikt bättre att anlita auktoriserade tolkar i vissa lägen. Däremot kan den egna finsktalande personalen bistå allmänheten i enklare ärenden. Upparbetade rutiner för att anlita tolkar finns redan hos polismyndigheterna. Sannolikt kan polismyndigheternas kostnader för tolktjänster komma att öka. Hur stor efterfrågan kan tänkas bli är svår att bedöma. Frågan är också om det går att avgöra vilka enskilda som i framtiden väljer att använda tolk på basis av minoritetsspråklagarna eller på basis av tolkbestämmelserna i rättegångsbalken.

10.6.5. Riksåklagaren och Åklagarmyndigheterna

Myndigheten organiserar förutom Riksåklagarens kansli, även Åklagarmyndigheten i Stockholm och i Västerås. Det finns i dag ingen beredskap för en sådan förändring och det finns inga möjligheter att enskilda rätt att använda minoritetsspråket i alla muntliga och skriftliga kontakter med myndigheterna och myndigheterna har inga praktiska möjligheter att ge muntliga svar på finska. Någon kartläggning av personalens språkkunskaper har inte gjorts. Det finns dock några få personer som behärskar finska språket. Med hänsyn till arbetets natur krävs dock ofta särskilda kunskaper om rättsliga frågor. Någon särskilt intresse eller önskemål om språklig service har inte framförts. I den utsträckning förhör hålls på finska sker detta normalt inom ramen för förundersökning och inför domstol. Kostnaderna för tolk och översättning fallen inte på myndigheterna utan på polis och domstol, som även har budgetmedel för detta. Skulle en särskild satsning krävas kommer det att innebära betydande extrakostnader, sannolikt skulle personal behöva anställas inledningsvis. Då det är frågan om myndighetsutövning inom rättsväsendet ställs också vissa krav på formerna för kontakterna. Att hitta en rationell lösning kan synas svårt med hänsyn till att verksamheten bedrivs på flera arbetsställen samtidigt som det handlar om starkt specialiserat rättsligt område.

Utredningens kommentarer:

Allmänheten torde i första hand komma i kontakt med Åklagarmyndigheterna. Dessa myndigheters verksamhet är nära knuten till polismyndigheternas arbete och liknande resonemang kan föras som rörande polismyndigheterna (se 10.6.4 ovan). Även här kommer sannolikt tolkar att användas på kort sikt. På längre sikt kan man beakta behovet av språkkunskaper vid nyrekryteringar till myndigheterna.

10.6.6. Skatteverket och Kronofogdemyndigheten

Skatteverket anför att det i dag finns finskspråkig personal inom

myndigheten som arbetar med myndighetsutövande verksamhet. Någon samlad kartläggning av personalens språkkunskaper har dock inte gjorts. I Skatteverkets interna telefonkatalog (inklusive kronofogdemyndigheterna) finns ca 100 personer som själva angivit att de kan finska och förutom dessa finns de troligen fler. Inom vissa regioner finns även upprättade tolklistor. Skatteverkets Stockholmsregion uppger att det finns tillräckligt många språkkunniga medarbetare för att kunna lämna tillfredställande service samt Kronofogdemyndigheten i Stockholm anger att det finns minst 8 finsktalande personer. Även vid indrivningskontoren i Täby/Norrtälje och Sollentuna samt kronofogdemyndigheten i Eskilstuna finns det finskspråkig personal. Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna bistår man redan allmänheten i viss mån på finska språket och man ifrågasätter om inte myndigheten redan i dag vid nyrekrytering borde väga in kunskaper i finska vid meritvärderingen.

Någon frekvent eller påtagligt intresse för språklig service har inte rapporterats från vare sig exekutions- eller skatteväsendet. När behov uppstått har det löst med finskspråkig personal eller genom tolk. Inom nuvarande förvaltningsområden finns finsktalande personal på berörda skattekontor och i telefonväxeln finns uppgift om vilka personer som kan finska. Ett utvidgat förvaltningsområdet skulle innebära tillkommande kostnader. Det blir en ökad arbetsbelastning och därmed personalkostnader. Att alltid se till att det finns finskspråkig personal kräver dessutom logistik. Skatteverket lyfter fram ett antal områden där åtgärder skulle behöva vidtas.

Broschyrer

I princip alla broschyrer och blanketter tas fram centralt på huvudkontoret. Endast en handfull av broschyrerna är översatta till andra språk och av dessa endast några få till finska. Inga blanketter har översatts till finska. Framtagning av blanketter, tryckning, lagerhållning och underhållning av dessa skulle bli mycket dyrt. Alternativt skulle endast broschyrerna kunna översättas (exempelvis översättning av 30 broschyrer, initial kostnad för översättning ca 500 000 kr; årliga uppdateringar 100 000–200 000 kr).

Skatteverket föreslår att ett samlat grepp tas rörande översättningar. Det vore önskvärt att skapa en central tolk- och översät-

tarcentral för Mälardalen. Behovet av tolkar och översättare

kommer att öka och en samordning av verksamheten skulle medföra att tolkar och översättare lär sig vilka begrepp som är mest korrekta och kvalitén ökar.

Webbplats

En särskild finsk ingång eller en portal skulle kunna skapas. Kostnaden för beräknas bli ca 400 000 kr. För närvarande pågår ett internordiskt projekt mellan skattemyndigheten att upprätta en internordisk portal. En sådan webbplats skulle troligen vara en hjälp för finsktalande i Mälardalen.

Skatteupplysningen

Att förändra tekniken för hantering av samtal till Skatteupplysningen så att val av ärendetyp kan göras på finska skulle kosta ca 200 00 kr enligt en preliminär beräkning. till detta kommer kostnad för att översätta dialogen så att en blir begriplig. En översyn av uppskattas kosta ca 100 000 kr. För att besvara frågorna till Skatteupplysningen behövs personal som har erforderlig kunskap. Samtalen fördelas på sju olika ärendetyper. Det är svårt att uppskatta personalbehovet i denna del eftersom man inte vet hur stor frekvensen av samtal kan tänkas bli. Krävs det en person så kostar det ca 500 000 kr per år. kronofogdemyndigheten planerar att införa ett liknande system vid årsskiftet 2005/2006. Där kommer ungefär samma kostnader som inom Skattemyndigheten att uppstå om möjligheten att välja finska språket skall finnas.

IT-tjänster

Skatteverket har sedan år 2000 haft kravet på flerspråkighet i 7 kommuner i Norrbotten, utan att anpassning av IT-stödet skett.

En utökning av antalet flerspråkiga kommuner behöver inte i sig innebära att Skatteverket måste göra anpassningar. Alldeles bortsett från frågan om finskspråkiga rättigheter i Mälardalen kan det i och för sig finnas anledning att överväga om (åtminstone delar av) Skatteverkets IT-tjänster ska göras flerspråkiga. Det kan ses som en del i Skatteverkets utveckling mot 24 timmarsmyndigheten. Så länge som vi inte har något uttalat krav på att göra IT-tjänsterna flerspråkiga, så är det dock en fråga som måste prioriteras tillsammans med andra utvecklingskrav. Anpassningar är dock möjliga i IT-stödet för att få tjänster flerspråkiga, t.ex. de moderna e-tjänsterna. I det nya systemet för flexibel fördelning av ärenden finns det tekniska möjligheter att göra en fördelning på språk. I framtiden skulle man t.ex. kunna styra ärenden till t.ex. finskspråkig handläggare. När det gäller äldre IT-lösningar skulle flerspråkiga tjänster kunna införas i takt med systemförnyelser.

Utredningens kommentarer:

Av Skatteverkets och Kronofogdemyndigheternas yttranden framgår att det finns ett stort antal finskspråkiga bland personalen i regionen. Detta får tolkas som att det finns vissa möjligheter att hantera de krav som minoritetsspråkslagstiftningen ställer. Förutsättningar för att organisera verksamheten på ett sådant sätt att finskspråkig service kan lämnas i vart fall vissa tider och vissa platser bör således vara relativt goda.

När det gäller service till allmänheten är det givetvis önskvärt att servicegraden skall vara hög. Något uttryckligt krav på att det alltid skall finnas finskspråkig personal tillgänglig finns inte för nuvarande förvaltningsområden. De frågor och sakområden som myndigheterna lyfter fram i sitt yttrande såsom broschyrer och blanketter, finsk portal på webbplatsen och nya anpassningar av IT-systemet är sådana åtgärder som får anses gå utöver de krav som nuvarande lag ställer. Därmed inte sagt att även dessa tjänster inte vore önskvärda. På myndigheternas hemsidor bör dock tydlig information finnas rörande tillgänglighet för finskspråkig service. I framtida förändringar av myndigheternas verksamhet bör man även beakta möjligheterna att förbättra servicen på finska.

När det gäller tjänsten Skatteupplysningen bör det vara fullt möjligt för medarbetarna att lotsa samtal vidare till andra inom organisationen med rätt kompetens och språkkunskaper. Det är positivt att myndigheterna ser framtida flerspråkiga möjligheter i de tekniska system som finns i dag. Vad gäller översättningar bör man

i ett initialt läge överväga att översätta ytterligare några av de viktigaste broschyrerna till finska.

Skatteverkets förslag att skapa en central tolk- och översättarcentral för Mälardalen är en mycket bra och konstruktiv idé. Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar bör närmare undersöka sådana möjligheter. I det sammanhanget bör det även nämnas av Sverigefinska språknämnden bl.a. arbetar med att ta fram specifika finska ord för t.ex. förvaltningstermer.

10.6.7. Tullverket

Tullverket anför att service och information är särskilt viktigt för myndighetens kunder i ett tidigt skede och de myndighetsutövande kontakterna är många. Myndighetens samlade bedömning är att en utvidgning av förvaltningsområdet i princip skulle omfatta all personal i myndighetens kärnverksamhet, vilket man inte anser är möjligt eller rimligt att tillgodose. Däremot ser Tullmyndigheten det som angeläget att fortsätta utveckla olika former för dialog, information och kommunikation med kunderna i olika kundgrupper.

Genom omorganisation har man även upphävt den tidigare indelningen i geografiska ansvarsområden. Numera är personal på olika orter nationellt ansvariga för olika regelområden. Myndighetsutövande verksamhet med finskspråkig personal finns i Haparanda, Karesuando och Kiruna. Rikssambandcentralen är placerad i Kiruna, denna har dock begränsad myndighetsutövande verksamhet. Där finns alltid bemanning med finskspråkig personal. I Haparanda och Karesuando talar och skriver personalen finska. Det finns även finskspråkig personal på andra orter, men någon systematisk kartläggning har inte gjorts. Tullverket har inte mött några särskilda framställningar med krav/önskemål om att bli bemött på finska. Myndigheten har en omfattande informationsverksamhet och material och information tas fram på många språk. Befintliga översättningar av material till finska består främst av officiella dokument om Tullverket, men det finns en inriktning att översätta mer företagsinriktad information.

Om förvaltningsområdet skulle utvidgas, skulle det innebära omfattande åtgärder, främst kompetenshöjning eller nyrekrytering, vilket skulle innebära mycket höga kostnader. Ett alternativ till detta vore att välja ut ett mindre antal personer som har ett natio-

nellt ansvar för att kommunicera på finska, mer som tolkar som kan arbeta över telefon eller via DVT när behov uppstår. Det sker i viss grad redan. Det är dock komplicerat att använda tolkar när det gäller brottsbekämpning. Det är sannolikt nödvändigt att utbilda/rekrytera för att tillgodose lagstiftningen krav, och detta i relativt stor skala. Tullverket nämner även att myndigheten har informatörer tillgängliga via telefonkontakt på TullSvar. En möjlighet skulle kunna vara att slussa de kunder som önskar till finskspråkiga tulltjänstemän för att tillgodose deras behov.

Utredningens kommentarer:

Tullverkets möjligheter att på kort sikt hantera en utvidgning förefaller vara något begränsade med tanke på myndighetens organisationsform. Finskspråkig personal finns dock i viss utsträckning. En kartläggning av personalens språkkunskaper bör kunna ge en tydligare bild av förutsättningarna. Man bör även överväga den möjlighet som myndigheten nämner, att välja ut ett antal medarbetare som skulle ha ansvar för att bistå med kommunikation på finska. Möjligheten att slussa enskilda vidare genom TullSvar till personal som är finsktalande bör kunna lösa en hel del. Att lösa frågor på distans bör också vara möjligt eftersom det i Norrbotten finns ständig beredskap att hantera frågor på finska. På längre sikt torde möjligheter finnas att rekrytera ytterligare finskspråkig personal till verksamheten.

10.6.8. Vägverket

Den föreslagna förändringen skulle beröra i första hand Vägverkets regioner Stockholm och Mälardalen samt Trafikregistret. Vägverket Region Stockholm har viss beredskap, medan sådan inte finns på Vägverket region Mälardalen. Kännedom saknas om personalens språkkunskaper vid Vägverket region Mälardalen. På Trafikregistret finns finskspråkig personal. Efterfrågan på finskspråkig service förekommer i dag hos Trafikregistret samt Region Norr där lagstiftning om rätt att använda finska redan gäller. Vägverket klarar i dag av service på finska och meänkieli i norra Sverige och man har beredskap för om behov på samiska skulle finnas. På webbplatsen finns viss information på finska och meänkieli. En kartläggning skulle behöva göras av personalens språkkunskaper.

Myndigheten förslår att följande åtgärder borde vidtas på Region Mälardalen:

  • I kundtjänsten finns personal en gång per månad.
  • Kontakt med handläggare på övriga enheter kan ske tillsammans med tolk på överenskommen tid.
  • Utbudet på finska på webbplatsen utökas.

Myndigheten konstaterar sammanfattningsvis att det finns viss beredskap för att lämna service på finska, men att den är beroende av enskilda medarbetare. Kraven skulle innebära ökade kostnader, även om dessa i viss mån går att hålla nere genom samverkan mellan myndighetens olika enheter. Kostnaderna blir beroende av mängden ärenden och möjligheterna att utnyttja befintlig personal. Kraven skulle även påverka möjligheterna att lämna service inom den tid som myndigheten anger i sina serviceåtaganden. Handläggningstiden kommer att bli längre i de fall översättning eller tolkning behövs.

Utredningens kommentarer:

Av Vägverkets yttrande framgår att förutsättningarna att hantera en utvidgning förefaller vara relativt god på kort och lång sikt. Vid regionkontoret för Mälardalen måste på kort sikt en kartläggning av språkkunskaperna göras. Man bör även undersöka vilka möjligheter det kan finnas att samordna verksamheten och t.ex. samnyttja befintlig finskspråkig personal vid andra regionkontor. Möjligheter att begränsa servicen till vissa tider och platser finns också. På lång sikt bör ytterligare rekrytering kunna lösa eventuella kvarvarande problem. Den finskspråkiga information som tagits fram för Norrbotten bör i möjligaste mån användas även i det utvidgade området.

10.6.9. Överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar finns för att statliga myndigheter skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområde för finska språket. Vissa myndigheter har redan i dag detta ansvar. Arbetet bör i möjligaste mån bygga vidare på tidigare gjorda lösningar.

När det gäller statliga myndigheter med nationellt ansvar för olika sakfrågor kan det konstateras att dessa myndigheter, eller i vart fall regionala avdelningar eller undermyndigheter, redan i dag har i uppdrag att lämna viss service på minoritetsspråken i nuvarande förvaltningsområden i Norrbotten. Dessa myndigheter bör i stor utsträckning kunna bygga vidare på tidigare gjorda erfarenheter och genomförda lösningar. Detta gäller särskilt för framtagande av informationsmaterial på finska och annan information som riktar sig till allmänheten. Gjorda översättningar av allmänt material bör kunna användas i mycket stor omfattning.

Vidare finns det anledning för de regionala myndigheterna att samordna sitt arbete i mycket stor omfattning. En del lokalkontor har t.ex. tagit fram översättningar och annat finskspråkigt material som redan ligger ute på internet (se t.ex. Försäkringskassan i Stockholm). Genom att inventera befintligt material och samordna arbetet kan stora effektivitetsvinster göras. I frågor rörande framtagning av informationsmaterial bör myndigheterna även samråda med länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna så att dubbelarbete undviks.

Möjligheter för statliga myndigheter att ansöka om medel till kompetenshöjande utbildningsinsatser bör även finnas inom ramen för den informations- och utbildningsinsats som föreslås, se avsnitt 6.6.

10.7. Sammanfattande överväganden

Min bedömning:

Förutsättningar för att utvidga förvaltningsområdet för finska språket till Stockholms- och Mälardalsregionen finns både på kort och lång sikt.

Sammanfattningsvis bedömer jag att det finns förutsättningar hos kommunala och statliga myndigheter samt domstolar att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket till Stockholms- och Mälardalsregionen. De åtgärder som kommer att behövas på kort sikt är att kommunala och statliga myndigheter behöver göra en kartläggning av de språkkunskaper som finns inom respektive organisation. Vidare behöver man identifiera de områden inom verksamheten där kontakter med finskspråkig allmänhet kan bli aktuell och organisera den på ett lämpligt sätt. Det kan inte

uteslutas att viss omorganisation kan komma att behövas. Det viktiga är att det i de funktioner där allmänheten först möter myndigheten finns beredskap för att hantera situationen. Det kan t.ex. vara personal i växeln, receptionen eller medborgarkontor. Om språkkunskap initialt inte finns i den funktion där allmänheten först tas emot, bör rutiner utarbetas där enskilda lotsas vidare till funktioner där sådan språkkompetens finns. Förteckningar över personer i olika funktioner med kunskaper i finska bör tas fram för att kunna nyttja befintliga resurser. På sikt bör myndigheterna säkerställa att språkkompetens finns i den funktion som först möter allmänheten.

Om myndigheterna väljer att begränsas service på finska till vissa tider och platser skall detta organiseras på ett sådant sätt att tydligt angivande om detta finns i olika informationskanaler. Det skall således finnas ”kanaler” in i myndigheten för den som önskar använda finska.

När det gäller större organisationer som statliga myndigheter med regionala eller lokala myndighetskontor, bör samordning ske så att man kan bistå varandra inom organisationen. Det kan röra sig om samnyttjande av framtaget material och samordnat arbete för att ta fram verksgemensamt material på respektive område. I viss mån bör man även nyttja specialkompetens hos personal, om sådan kompetens inte finns på det egna lokala eller regionala planet. Gemensamma samordningsinsatser bör också vara möjliga mellan olika myndigheter när det gäller t.ex. tolk/översättningstjänster. Denna fråga bör Länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar arbeta vidare med.

11. Inrättande av ett förvaltningsområde i Stockholms- och Mälardalsregionen

11.1. Allmänt om modellen med förvaltningsområden

Det nuvarande svenska minoritetspolitiska systemet är uppbyggt kring tanken att det skall finnas territoriellt avgränsade områden där skyddet och stödet för minoriteterna är starkare. Tanken med förvaltningsområden är således att en minoritet och dess språk på något sätt är koncentrerad till ett visst geografiskt område. I dagens samhälle ser dock befolkningsstrukturen sällan ut på det viset. Minoriteter kan vara utspridda över stora geografiska områden, även om det kan finnas kluster med fler minoritetsindivider inom vissa områden. I detta sammanhang måste vi även beakta att Sverige är ett ganska litet land och många människor under sin livstid väljer att flytta inom landet på grund av tillgången till arbetstillfällen, utbildning, familjeskäl etc.

Som en jämförelse kan nämnas att både Norge och Finland har liknande geografiskt avgränsade förvaltningsområden inrättats för det samiska språket. Enligt den finska lagen om samiska är dock vissa särskilt viktiga rättigheter knutna till den enskilda individen.1Den enskilde kan åberopa rättigheterna i hela landet. För den enskilde innebär det att han eller hon alltid har rätt att använda modersmålet i särskilt utsatta situationer.

Tanken med Sveriges ratifikation av minoritetsspråkskonventionerna är att vissa minoritetsspråk är en del av det svenska kulturarvet och att språkens bevarande skall främjas. Genom att välja en modell där särskilt stöd och skydd lämnas i vissa geografiska områden, hamnar man oundvikligen i den situationen att den enskilda individens möjligheter att värna minoritetsspråket och kulturen, blir beroende av var i landet han eller hon lever. Den enskildes önskan att tala och bevara minoritetsspråket blir knappast mindre om man bor utanför nuvarande förvaltningsområden. Snarare kan det

1 Finlands författningssamling, Lag om samiska 15.12 2003/1086

vara så att det förhållandet att det endast finns ett fåtal minoritetsmedborgare i en region, gör att behovet i vissa fall kan vara större, än i ett område där det finns många som talar språket. Ju mindre en individ hör och talar språket, desto svårare blir det att upprätthålla språkbehärskningen och överföra språket till nästa generation.

På sikt finns det därför anledning att överväga om förvaltningsområdesmodellen bör kompletteras med rättigheter som knyts till individen och inte till ett visst territorium. En sådan kombinationsmodell vore önskvärd dels för individer som har samiska, finska eller meänkieli som minoritetsspråk och som bor utanför förvaltningsområdena, dels för individer som har romani chib eller jiddisch som minoritetsspråk. För dessa grupper kvarstår behovet av åtgärder som främjar språkbevarandet.

11.2. En samlad bedömning av förutsättningarna

11.2.1. Språkbevarande åtgärder krävs för att vända språkbytesprocessen

Min bedömning:

En utvidgning av förvaltningsområdet bedöms ha språkbevarande effekt på det finska språkets fortlevnad. Den sverigefinska minoriteten ger uttryck för att en utvidgning av förvaltningsområdet bör göras så att även Stockholms- och Mälardalsregionen omfattas.

Den sverigefinska minoriteten är inne i en språkbytesprocess, som är relativt långt gången. Under 1970-1980-talen fanns det olika typer av finskspråkiga samhällstjänster i Sverige. Många sverigefinska barn gick i tvåspråkiga klasser och deltog i modersmålsundervisning. Kommunaliseringen av skolorna och den ekonomiska krisen på 1990-talet har på ett negativt sätt påverkat de sverigefinska barnens möjligheter att lära sig finska tillräckligt bra för att de själva skall kunna föra språket vidare. Den sverigefinska minoriteten har under lång tid levt under ett starkt assimileringstryck, som påverkat gruppens inställning till det egna språket. De negativa attityder som många sverigefinnar tidigare mötte har påverkat människors önskan att smälta in i majoritetsbefolkningen. Alla dessa olika faktorer har påverkat enskildas benägenhet att tala det finska språket och deras barns vilja lära sig språket. Det har även lett till att

många yngre sverigefinnar sannolikt inte behärskar finska tillräckligt bra för att kunna överföra språket till nästa generation i tillräcklig grad.

Språket är en viktig bärare av identiteten och kulturen. En minoritetsgrupp som inte längre förmår att överföra språket till nästa generation kommer oundvikligen att försvinna som kulturbärande grupp till slut. Som beskrivits i tidigare i detta betänkande har de språkbevarande faktorerna på samhällsnivå en avgörande betydelse för om språkbytesprocessen skall brytas och om ett hotat språk skall kunna revitaliseras. Det räcker inte att titta på de språkbevarande faktorerna på individnivå, dvs. individuella minoritetsmedlemmars språkliga beteende. För att språkbytesprocessen skall kunna vändas krävs att åtgärder vidtas för att påverka språkbevarande faktorer på samhälls- och gruppnivå. Bland de språkbeva-

rande faktorerna på samhällsnivå av intresse i sammanhanget kan

nämnas (se även avsnitt 2.3.2) bl.a.

  • majoritetssamhällets ideologi (hur majoritetssamhället uppfattar minoriteten och vilken behandling olika uppfattningar leder till, t.ex. i termer av pluralistisk, segregativ eller assilimilatorisk policy gentemot minoritetsgruppen),
  • språklagstiftning (om det i samhällets lagar finns särskilda bestämmelser om minoritetsspråkets officiella användning),
  • implementering av minoritetspolitik (om och i vilken utsträckning politiska beslut angående minoriteten i praktiken genomförs) och
  • utbildning (vars betydelse för finska språkets bevarande behandlats i avsnitt 7 ovan).

Utvidgningen av förvaltningsområdet till ytterligare geografiska områden skulle kunna vara en sådan åtgärd som gynnar språkbevarandet. Att i detta skede dels förstärka implementeringen av konventionsåtagandena och genomförandet av den av riksdagen beslutade minoritetspolitiken, dels utvidga förvaltningsområdet så att det omfattar ett relativt stort geografiskt område där många sverigefinnar bor, skulle definitivt gynna språkets ställning.

Tanken med att införa ett utvidgat förvaltningsområde är att fler enskilda skulle kunna komma i åtnjutande av de möjligheter som nuvarande lag om rätt att använda finska ger, dvs. officiell användning av minoritetsspråket och möjligheter till viss samhällsservice på det egna språket. Genom att ge språket en mer offentlig status

förbättras språkets möjligheter att fortleva. Språkets ökade synlighet i samhället innebär också att enskildas benägenhet att använda språket skulle öka. Om enskilda använder språket i många olika situationer och i större omfattning kommer språkets närvaro i samhället att öka. Den enskilde individens språkbehärskning kan även stärkas genom att han eller hon kan nyttja språket på ett mångsidigare sätt. Samtidigt skulle det finnas större möjligheter för människor att klara sig bättre i samhället om de kan nyttja sitt modersmål i olika sammanhang. Genom att minoritetsspråket blir mer synligt i samhället och kunskaperna om de nationella minoriteterna ökar, kan majoritetsbefolkningens inställning till dessa grupper förväntas bli mer positiv, vilket även det gynnar språkens fortlevnad.

Bland språkbevarande faktorer på gruppnivå kan nämnas bl.a. följande

  • demografi (bl.a. gruppens storlek, kärnområden, ålders- och könsfördelning)
  • språkförhållanden (om språket har status som officiellt språk, talas det i mer än ett land, dialekt- eller språksplittring, standardisering och modernisering, förhållandet mellan tal och skrift, graden av tvåspråkighet och språkbehärskning, gruppens språksyn, minoritetsspråkets status i förhållande till majoritetsspråket)
  • typ av etnicitet (vilken typ av mobilisering för t.ex. språkbevarandefrågor som förekommer inom gruppen, eller om sådana frågor betraktas som viktiga över huvud taget)
  • intern organisation (t.ex. om det förekommer organisationer och sammanslutningar inom gruppen, om man har tillgång till ledare eller talesmän, samt om gruppen omfattar en utbildad elit)
  • institutioner (om det utbildning, kyrka, språkplanering, språkvård, forskning och kultur på språket)
  • medier (om gruppen har egna tidningar, radio- och TV-sändningar, särskilt på minoritetsspråket)
  • kulturyttringar (om gruppens kulturella angelägenheter manifesteras genom berättartraditioner, musik, litteratur och teater etc.)

Den sverigefinska minoriteten i Stockholms- och Mälardalsregionen är stor och området kan betraktas som ett kärnområde för

finska språket. Den sverigefinska gruppen har en relativt jämn köns- och åldersfördelning och det finns en återväxt i gruppen. Språkförhållandena är relativt goda eftersom det är ett modernt och standardiserat språk med närhet till ett land där språket är nationalspråk. De allra flesta sverigefinnar är tvåspråkiga och kunskaperna i finska språket är fortfarande mycket goda hos en stor del av gruppen. Den sverigefinska gruppens språksyn kan betecknas som att det, i vart fall hos väldigt många som anser sig vara sverigefinnar, finns en stark medvetenhet om att språket är hotat och en stark önskan att bevara och främja språkets fortlevnad. Detta innefattar även en medvetenhet om att språkbevarande åtgärder kommer att behövas. Den sverigefinska gruppen har starka företrädare och organisationer som aktivt driver de språkpolitiska frågorna. Det finns sverigefinska institutioner, media och en mängd sverigefinska kulturyttringar i regionen.

Det som också talar för att detta skulle vara en lämplig åtgärd är att sverigefinnarna i regionen anser sig ha behov av åtgärden. De resultat utredningen fått fram tyder på att sverigefinnarna önskar detta och att de även skulle använda sig av de samhällstjänster som lagen ger rätt till.

Om förvaltningsområdet utvidgas till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen förväntas den sverigefinska minoriteten arbeta aktivt med de minoritetspolitiska frågorna på lokal, regional och nationell nivå (se förslag i avsnitt 6.8.2). Det innebär en förstärkning av gruppens egna arbete att värna modersmålet. Utvidgningen av förvaltningsområdet får därmed även en mobiliserande effekt på minoritetens egna språkfrämjande arbete.

Sammanfattningsvis kan ett utvidgat förvaltningsområde förväntas ha en språkbevarande effekt på finska språkets fortlevnad.

11.2.2. Samhällets möjligheter att vidta språkbevarande åtgärder

Modellen med förvaltningsområden har tillämpats i fem år i Norrbotten. Erfarenheterna visar att minoritetsspråkens status i regionen har höjts, även om enskilda inte alltid kunnat nyttja de möjligheter som minoritetsspråkslagarna ger dem rätt till.

En utvidgning av förvaltningsområdet för finska språket skulle innebära helt nya åtaganden för kommunerna, landstingen, länsstyrelserna samt domstolarna på lägre nivå i den aktuella regionen.

Domstolar på högre nivå samt många statliga myndigheter berörs redan i dag av nuvarande minoritetsspråkslagstiftning. Som redogjorts för i avsnitt 10 bedömer jag att förutsättningar finns för att utvidga förvaltningsområdet till Stockholms- och Mälardalsregionen.

11.3. Geografisk avgränsning av ett utvidgat förvaltningsområde

Mitt förslag:

Det utvidgade förvaltningsområdet för finska bör omfatta Gällivare, Kiruna, Pajala, Haparanda och Övertorneå kommuner samt samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Genom en sådan utvidgning skulle en stor del av sverigefinnarna omfattas av de åtgärder som förordas i del III av minoritetsspråkskonventionen.

Om ett land väljer en minoritetspolitisk modell med förvaltningsområden, där särskilda regler gäller, är det viktigt att en stor del av minoriteten faktiskt bor i det området. Så är också fallet om man väljer att ta med hela Stockholms- och Mälardalsregionen i förvaltningsområdet för finska.

Från utredningens sida har det funnits anledning att välja en administrativ indelning som är lämplig med tanke på myndigheters och domstolars arbete. Därför har fyra hela län valts. I dessa län ingår sammanlagt 53 kommuner. I samtliga dessa kommuner bor det ett stort antal sverigefinnar. Uppemot hälften av sverigefinländarna (baserat på de statistiska underlag som går att få fram) bor i dessa kommuner. En mycket stor andel av dessa identifierar sig som sverigefinnar.

I Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län bor sammanlagt 211 658 personer som av SCB anges vara första och andra generationens sverigefinländare. Till dessa personer tillkommer även ett stort antal personer som är ättlingar till andra generationens sverigefinländare. Enligt de beräkningar utredningen fått fram fördelar sig sverigefinländarna enligt följande.

Antalet sverigefinländare i regionen 31 dec 2003

Län Antal sverigefinländare Stockholms län 141 499 Uppsala län 17 931 Södermanlands län 24 018 Västmanlands län 28 210 Totala antalet i regionen 211 658

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Den procentuella andelen av sverigefinländare utgör även en avsevärd andel av den totala befolkningen i flera av kommunerna. I Stockholms län varierar andelen av den totala kommunala befolkningen från 3,89 procent i Danderyds kommun till 15,95 procent i Nykvarn.

Motsvarande siffror för Uppsala län är 4,58 procent i Uppsala kommun till 13,07 procent i Håbo, Södermanland med 5,32 procent i Vingåkers kommun till 13,29 procent i Eskilstuna kommun, och i Västmanland med 6,15 procent i Sala kommun till 23,82 procent i Surahammars kommun. Den sverigefinländska befolkningens andel är således stor i samtliga kommuner.

Av följande tabeller och kartmaterial framgår den kommunala fördelningen av antalet sverigefinländare samt den procentuella andelen i respektive kommun och län.

Antal sverigefinländare i Stockholms län 31 december 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Botkyrka 75 432 4 063 3 758 7 821 12,41 Danderyd 29 884 490 673 1 163 3,89 Ekerö 23 311 505 785 1 290 5,53 Haninge 71 377 3 143 3 658 6 801 9,53 Huddinge 87 121 3 434 3 921 7 355 8,44 Järfälla 61 473 2558 2 949 5 507 8,96 Lidingö 41 194 1 080 1 127 2 207 5,36 Nacka 77 470 2 917 3 529 6 446 8,32 Norrtälje 54 021 2 132 2 445 4 577 8,47 Nykvarn 8 269 591 728 1 319 15,95 Nynäshamn 24 587 775 1 016 1 791 7,2 Salem 14 057 513 742 1 255 8,93 Sigtuna 36 028 1 745 2 013 3 758 10,43 Sollentuna 58 884 1 445 2 031 3 476 5,9 Solna 57 994 1 690 2 087 3 777 6,51 Stockholm 761 721 20 427 25 415 45 842 6,02 Sundbyberg 33 738 1 229 1 533 2 762 8,19 Södertälje 80 049 5 244 5 080 10 324 12,9 Tyresö 40 097 1521 2 102 3 623 9,04 Täby 60 168 1 523 2 048 3 571 5,94 Upplands Väsby 37 397 2 726 2 866 5 592 14,95 Upplands-Bro 21 252 1 256 1 394 2 650 12,47 Vallentuna 26 306 737 1 119 1 856 7,06 Vaxholm 9 725 192 315 507 5,21 Värmdö 33 134 1 453 1 932 3 385 10,22 Österåker 36 183 1 157 1 687 2 844 7,86 Hela länet 1 860 872 64 546 75 266 141 499 7,6

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Figur 1. Sverigefinländare i Storstockholm. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Antalen finländare i absolut tal. Kommunvis

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Stockholms län

1. Botkyrka 10. Nykvarn 19. Tyresö

2. Danderyd 11. Nynäshamn 20. Täby

3. Ekerö

12. Salem 21. Upplands Väsby

4. Haninge 13. Sigtuna 22. Upplands-Bro

5. Huddinge 14. Sollentuna 23. Vallentuna

6. Järfälla

15. Solna 24. Vaxholm

7. Lidingö 16. Stockholm 25. Värmdö

8. Nacka 17. Sundbyberg 26. Österåker

9. Norrtälje 18. Södertälje

Antal sverigefinländare i Uppsala län 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Enköping 38 005 1326 1628 2954 7,77 Håbo 18 115 1 037 1 331 2 368 13,07 Knivsta 12 821 267 478 745 5,81 Tierp 20 116 431 584 1 015 5,05 Uppsala 180 669 3 050 5 216 8 266 4,58 Älvkarleby 9 028 384 394 778 8,62 Östhammar 21 741 851 954 1 805 8,3 Hela länet 300 495 7 346 10 585 17 931 5,97

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Antalet sverigefinländare i Södermanlands län 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Eskilstuna 90 694 5 725 6 331 12 056 13,29 Flen 16 629 698 754 1 452 8,73 Gnesta 10 002 268 356 624 6,24 Katrineholm 32 418 814 1 072 1 886 5,82 Nyköping 49 382 1 078 1 529 2 607 5,28 Oxelösund 11 299 730 608 1 338 11,84 Strängnäs 30 212 1 011 1 445 2 456 8,13 Trosa 10 565 513 598 1 111 10,52 Vingåker 9 179 199 289 488 5,32 Hela länet 260 380 11 036 12 982 24 018 9,22

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Antalet sverigefinländare i Västmanlands län 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Arboga 13 514 362 516 878 6,5 Fagersta 12 334 1 276 1 206 2 482 20,12 Hallstahammar 15 039 1 263 1 301 2 564 17,05 Heby 13 711 396 512 908 6,62 Kungsör 8 235 488 496 984 11,95 Köping 24 585 1613 1 638 3 251 13,22 Norberg 5 930 300 455 755 12,73 Sala 21 742 534 799 1 333 6,15 Skinnskatteberg 4 857 459 399 858 17,67 Surahammar 10 200 1 298 1 132 2 430 23,82 Västerås 129 987 5 051 6 716 11 767 9,05 Hela länet 260 134 13040 15170 28210 10,85

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Figur 2. Sverigefinländare i Mälarregionen. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Antal finländare i absoluta tal. Kommunvis

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Uppsala län Södermanlands län Västmanlands län

27. Enköping 34. Eskilstuna 43. Arboga 28. Håbo 35. Flen 44. Fagersta 29. Knivsta 36. Gnesta 45. Hallstahammar 30. Tierp 37. Katrineholm 46. Heby 31. Uppsala 38. Nyköping 47. Kungsör 32. Älvkarleby 39. Oxelösund 48. Köping 33. Östhammar 40. Strängnäs 49. Norberg

41. Trosa 50. Sala 42. Vingåker 51. Skinnskatteberg 52. Surahammar 53. Västerås

Figur 3. Sverigefinländare i Storstockholm. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Finländarnas andel av befolkningen i procent, kommunnivå.

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Stockholms län

1. Botkyrka 10. Nykvarn 19. Tyresö

2. Danderyd 11. Nynäshamn 20. Täby

3. Ekerö

12. Salem 21. Upplands Väsby

4. Haninge 13. Sigtuna 22. Upplands-Bro

5. Huddinge 14. Sollentuna 23. Vallentuna

6. Järfälla

15. Solna 24. Vaxholm

7. Lidingö 16. Stockholm 25. Värmdö

8. Nacka 17. Sundbyberg 26. Österåker

9. Norrtälje 18. Södertälje

Figur 4. Sverigefinländare i Mälarregionen. Första och andra generationens finländare 31 december 2003. Finländarnas andel av befolkningen i procent, kommunnivå.

Källa: Datakörning av Åke Nilsson på SCB åt Eric De Geer 2004.

Bearbetning: Eric De Geer

Uppsala län Södermanlands län Västmanlands län

27. Enköping 34. Eskilstuna 43. Arboga 28. Håbo 35. Flen 44. Fagersta 29. Knivsta 36. Gnesta 45. Hallstahammar 30. Tierp 37. Katrineholm 46. Heby 31. Uppsala 38. Nyköping 47. Kungsör 32. Älvkarleby 39. Oxelösund 48. Köping 33. Östhammar 40. Strängnäs 49. Norberg

41. Trosa 50. Sala 42. Vingåker 51. Skinnskatteberg 52. Surahammar 53. Västerås

Siffrorna för Stockholm och Mälardalen är intressanta att jämföra med resten av landet. Av följande tabell framgår antalet sverigefinländare i det nuvarande förvaltningsområdet för finska språket.

Antal sverigefinländare i nuvarande förvaltningsområde 31 dec 2003

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Gällivare 19 251 524 994 1 518 7,89 Kiruna 23 407 1 174 2 145 3 319 14,18 Pajala 7 053 676 1 011 1 687 23,92 Övertorneå 5 331 1 025 1 220 2 245 42,11 Haparanda 10 346 3 937 2 815 6 752 65,26 Totalt 65 388 7336 8185 15 521 23,73

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Den totala andelen av antalet sverigefinländare inom nuvarande förvaltningsområdet uppgår till 15 521 personer, vilket motsvarar 3,52 procent av det totala antalet sverigefinländare i landet. Denna siffra är således ännu lägre än den regeringen uppgivit för Europarådet.

Stark koncentration av sverigefinländare finns även i andra regioner i landet. Om man ser på fördelningen av resten av sverigefinländarna i landet så fördelar de sig på följande sätt, om vi endast tittar på de kommuner där det finns mer än 1 000 personer födda i Finland.

Kommun Total befolkning A Födda i Finland B Andra generationen C B + C D/A i % Göteborg 478 055 8 532 11 023 19 555 4,09 Borås 98 505 4 273 4 886 9 159 9,3 Umeå 107 917 2 337 3 626 5 963 5,53 Luleå 72 237 2 233 4 665 6 898 9,55 Örebro 126 288 1 788 3 133 4 921 3,9 Gävle 91 701 1 785 2 770 4 555 4,97 Malmö 267 171 1 737 2 685 4 422 1,66 Sundsvall 93 307 1 674 2 582 4 256 4,56 Trollhättan 52 920 1 491 1 737 3 228 6,1 Skövde 49 741 1 289 1 495 2 784 5,6 Borlänge 46 919 1 266 1 762 3 028 6,45 Jönköping 119 340 1 253 2 069 3 322 2,78 Karlskoga 30 532 1 209 1 275 2 484 8,14 Kalix 17 702 1 054 1 431 2 485 14,04 Avesta 22 249 1 018 1 214 2 232 10,03 Norrköping 123 971 2 526 3 389 5 915 4,77

Källa: SCB, bearbetning av Eric De Geer

Det totala antalet sverigefinländare i Göteborgs kommun uppgår till 19 555 personer, vilket är markant högre än det totala antalet sverigefinländare inom hela det nuvarande förvaltningsområdet. För hela Göteborgsområdet, inklusive kranskommuner såsom Borås, blir siffran avsevärt mycket högre.

Det är också intressant att notera att en stor andel av kommuninvånarna i Kalix (14,04 procent) och Luleå (9,55 procent) kommuner är sverigefinländare. Dessa kommuner borde kanske också ha tagits med i det nuvarande förvaltningsområdet i Norrbotten på basis av den höga andelen sverigefinnar.

Min slutsats blir, på basis av de trubbiga statistiska verktyg som finns tillgängliga, att sverigefinnarna fördelar sig över hela landet och att det finns tydliga ”kluster” med koncentrationer med stort antal sverigefinnar. Stockholms- och Mälardalsregionen utgör ett sådant område, men det finns även andra tydliga regioner, som ligger utanför utredningens direktiv.

Om samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län och kommunerna i Norrbotten skulle ingå i ett utvidgat förvaltningsområde för finska språket skulle sammantaget i vart fall 227 179 (av samtliga 445 129), eller motsvarande 51

procent, av sverigefinländarna omfattas av skyddet i del III i Europarådets minoritetskonventionen. Därtill tillkommer ättlingarna till ”andra generationens” sverigefinnar som inte syns i befolkningsstatistiken.

11.4. Sakområden som skall omfattas av särskilt stöd

Mitt förslag:

Det utvidgade förvaltningsområdet skall omfatta samma sakområden som nuvarande lagstiftning rörande rätt att använda finska språket, dvs. förskola, äldreomsorg samt möjligheter att använda finska i kontakter med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Kommuner och landsting bör även i övrigt sträva efter att bemöta enskilda på det egna minoritetsspråket, så långt det är möjligt. Inom kulturverksamhet bör de nationella minoriteternas behov av stöd för minoritetskulturen beaktas. Barns behov av möjligheter till kultur på minoritetsspråket bör ges särskild uppmärksamhet.

I nuvarande minoritetsspråkslagstiftning finns möjligheter att få förskola på minoritetsspråket. Motsvarande möjlighet skall finnas i det utvidgade förvaltningsområdet. Denna möjlighet stärker och utvecklar barns möjligheter att lära sig finska och för det enskilda barnet innebär det något mycket positivt. Förskolans betydelse för barns utveckling av modersmålet och den kulturella identiteten har behandlats i avsnitt 7. Om en lagstadgad rätt till förskola helt eller delvis på finska införs, förbättras sverigefinska barns möjligheter att tillägna sig modersmålet och en aktiv tvåspråkighet. Den negativa utveckling som pågår på utbildningssidan kan därmed motverkas. Samtidigt kan en förstärkt ställning av finska språket i förskolan stödja föräldrars strävanden att få till stånd tvåspråkig undervisning även i skolorna. Genom en lagstadgad rätt till finsk förskola lägger man således grunden för det fortsatta arbetet med att stärka barns språkutveckling.

Nuvarande regelverk ger även möjligheter till att få äldreomsorg helt eller delvis på finska inom förvaltningsområdet. Tanken är att äldre skall få åldras med värdighet och att de skall kunna bli förstådda och kunna uttrycka sig på sitt eget språk. Äldreomsorg som bedrivs på finska ger enskilda möjligheter att åldras i en miljö där

deras kulturella tillhörighet och traditioner beaktas och få känna samhörighet. Många äldre tappar även senare inlärda språk och endast modersmålet består. Ytterst handlar det således om att ge människor livskvalité i livets slutskede. Genom att införa en lagstadgad rätt till finskspråkig äldreomsorg stärks den enskilde individens möjligheter att få sådan service.

I sammanhanget finns det anledning att nämna att Socialstyrelsen tidigare har kartlagt hur äldreomsorg på finska kan organiseras.2Socialstyrelsens konstaterade att många av dem som tar del av finskspråkig äldreomsorg värdesätter den högt. En del brukare anger att finskspråkig äldreomsorg varit avgörande för att de ska acceptera stödinsatser. Möjligheten till finskspråkig omsorg har även haft stor betydelse för de anhöriga. Socialstyrelsen noterar att medan en väl fungerande äldreomsorg ofta förmår avlasta anhöriga, gör den inte självklart det för anhöriga till äldre finländare. Pressen på dessa anhöriga kvarstår många gånger fram till dess de vet att den närstående har möjligheten att göra sig förstådd och kan ge uttryck för sin vilja. Rörande vikten att uppmärksamma språkbehov i samband med demens skriver Socialstyrelsen:

Personer med ett annat modersmål än svenska tappar ofta det svenska språket vid demenssjukdom. Samma sak gäller också vid andra sjukdomar som t.ex. stroke. Det gör att förutsättningarna att få äldreomsorg snabbt och oväntat kan förändras. En annan konsekvens är att den äldre också kan förlora förmågan att kommunicera med sina barn som inte självklart kan finska. En demenssjuk äldre finländare riskerar att hamna i en dubbel utsatt situation i ordinärt eller särskilt boende om insatserna inte ges av finskspråkig personal. Därför behöver demenssjuka äldre finländare ägnas speciell uppmärksamhet av landsting och kommuner.

Socialstyrelsen konstaterade även att flera av de exempel på verksamheter och lösningar som bedrivits har genom förts utan större kostnader. I flera fall har finskspråkig personal redan funnits. Lösningen har bestått i att organisera verksamheten så att obefintlig finsktalande personal arbetar där äldre finsktalande finns. När merkostnader har uppkommit har de ofta bedömts vara av temporär karaktär. Vidare framkom det i Socialstyrelsens kartläggning att arbetet med äldre finsktalande kan för många anställda utgöra en speciell och meningsfull nisch som ger finsktalande personal ett mervärde i deras arbete. Samtidigt undviks ohållbara arbetssituationer för övrig personal där svårigheten att kommunicera hindrar det

2 Socialstyrelsen: ”Äldreomsorg för finsktalande”, 2001

samspel mellan brukare och personal som behövs för att bedriva bra äldreomsorg. Insikten av detta är enligt Socialstyrelsen en viktig del i diskussionen om framtidens personalförsörjning.

I en del kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen finns i dag möjligheter att få äldreomsorg på finska. Denna möjlighet bör, enligt min mening, tillkomma alla sverigefinnar i regionen. Behovet av sådan samhällsservice på finska kommer att öka i betydande omfattning inom en snar framtid, när det stora antalet sverigefinnar blir gamla. Det finns anledning för kommunerna att ta tag i denna fråga redan innan de stora grupperna av sverigefinnar behöver denna hjälp. Genom att redan nu bygga upp ett fungerande system kommer kommunerna att vara bättre rustade för framtiden.

De rättigheter nuvarande minoritetsspråkslagstiftning ger till att använda finska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar bör även gälla i det utvidgade förvaltningsområdet. Enligt nuvarande lydelse skall förvaltningsmyndigheter även i övrigt sträva efter att bemöta enskilda på minoritetsspråket.

Förutom det som jag anser skall ingå i de rättigheter som skall tillgodoses inom förvaltningsområdet för finska, vill jag även lyfta fram några andra områden där sverigefinnarna uttryckt att det är viktigt att det finns finskspråkig service och finskspråkig verksamhet.

Jag notera att sverigefinnarna även vill ha och har behov av finskspråkig hälso- och sjukvård. Detta är särskilt påtagligt bland de äldre sverigefinnarna. Detta faller dock utanför de möjligheter som nuvarande lagstiftning om rätt att använda finska i dag ger möjligheter till. Enligt min uppfattning är det viktigt att landstingen organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att det finns tillgång till finskspråkig personal i möjligaste mån. Det är särskilt viktigt att det finns finskspråkig personal på vårdcentralerna och inom akutvården.

En enskild som behöver samhällets stöd i form av hemsjukvård möter personal som är anställd av kommunen och även personal som är anställd av landstingen. Ambitionen bör vara att enskilda vårdtagare blir bemötta på det egna språket både inom äldreomsorgen och hemsjukvården.

De undersökningar utredningen gjort och de synpunkter som kommit fram visar även att sverigefinnarna anser att finskspråkig kultur är viktig. Kultur på det egna modersmålet är viktigt för alla åldrar. Enligt min mening är det särskilt viktigt att barn och ungdomar ges goda möjligheter till kulturupplevelser på det egna mo-

dersmålet. Det stärker deras språkutveckling och deras minoritetsidentitet. Något som också gynnar barns och ungdomars språkutveckling är möjligheten att låna böcker på det egna modersmålet. Ett bra sätt för kommunerna att stödja de nationella minoriteternas språk är således biblioteksverksamhet. En mycket stor majoritet, 88 procent, av dem som besvarat utredningens enkät ansåg att det är viktigt att det finns finskspråkig litteratur på biblioteket. Kommunerna bör således i sin kulturverksamhet beakta de nationella minoriteternas särskilda behov.

11.5. Åtgärder för att underlätta genomförandet av en utvidgning

Mitt förslag:

För att underlätta genomförandet av utvidgningen bör en styrgrupp under ledning av länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna tillsättas.

Det finns anledning att lämna förslag till hur en utvidgning av förvaltningsområdet för finska skulle kunna underlättas. Erfarenheterna från Norrbotten talar för att samordning mellan kommunerna varit positivt för genomförandet. Om de nya kommunerna, som skall ingå i förvaltningsområdena, får ett organiserat stöd i sitt arbete med reformen kan måluppfyllelsen och effektiviteten i genomförandet förväntas bli hög. Mot bakgrund av detta förslår jag att Länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna ges uppdraget att i samråd med berörda kommuner i Stockholms- och Mälardalsregionen utser en styrgrupp som kan samordna genomförandet.

I styrgruppen bör lämpligen ingå bl.a. företrädare för länsstyrelsen, representanter för ett antal kommuner, representanter för större myndigheter som också är berörda, företrädare för minoritetsorganisationer samt företrädare för organisationen Sveriges kommuner och landsting. Det är viktigt att både stora och små kommuner finns representerade i styrgruppen, eftersom kommunerna i allmänhet kan ha olika förutsättningar för genomförandet. Kommuner där man redan i dag aktivt arbetar med minoritetsspråkig samhällsservice bör också finnas med så att man tar tillvara gjorda erfarenheter.

Samordning av arbetet kan ske på många olika områden. I det följande lämnas förslag på några områden där gemensamma koordinerade åtgärder förefaller vara lämpliga i ett initialt läge:

  • Uppbyggnad av nätverk för att effektivisera arbetet. Genom att identifiera ansvariga kontaktpersoner kan man skapa nätverk som samarbetar på olika nivåer. I sådana nätverk bör representanter i olika kommunala förvaltningar, kommunala beslutsfattare, företrädare för nationella minoriteter och lokala minoritets organisationer anges. Förteckningarna av kontaktpersoner bör finnas lättillgängliga för personer som arbetar med genomförandet av utvidgningen.
  • Samordning av och utarbetande av metoder för att kartlägga sverigefinnarnas behov i respektive ny kommun i förvaltningsområdet.
  • Samordning av vissa upphandlingar, om sådana behöver göras.
  • Samordning av framtagande av gemensamt informationsmaterial och olika typer av mallar som kan anpassas till lokala behov.
  • En gemensam webbplats bör tas fram för att sprida kunskap till kommuner och andra intressenter. Genom att lägga ut framtaget material och mallar så att de finns lättillgängliga kan kommunerna arbeta med frågorna lokalt. Samtidigt kan kommunerna, som inte ingår i styrgruppen, hålla sig uppdaterade i arbetets fortskridande.
  • Identifiering av vilka översättningar som behöver göras och samordning av detta arbete.
  • Undersöka behovet av en gemensam tolk/översättningsfunktion för regionen. Detta bör ske i samarbete med statliga myndigheter och domstolar.
  • Undersöka behovet av rekryteringar och eventuellt i samarbete med Länsarbetsnämnderna genomföra samordnade rekryteringar eller vidta kompetenshöjande insatser.
  • Samordning av genomförandet av utbildningsinsatser. I planering och genomförande av utbildningsinsatserna bör man lämpligen även involvera universitet och högskolor i regionen som redan i dag anordnar utbildningar rörande nationella minoriteter och t.ex. språkkompetenshöjande kurser till olika yrkeskategorier. Även språknämnderna bör involveras i denna planering.
  • Undersöka om det finns behov att på andra sätt samordna kommunernas arbete för att uppfylla lagens krav.

Det är angeläget att länsstyrelsen med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna snabbt kommer i gång med sitt arbete och bygger upp en verksamhet som kan stödja kommunerna i det minoritetspolitiska arbetet och genomförandet.

Det är även viktigt att samarbetet mellan kommunerna och framför allt länsstyrelsen fortsätter även efter det att den initiala genomförandefasen är över. Behovet av arbete inom olika nätverk är t.ex. lämpligt för att sprida kunskaper om lösningar som fungerar väl och samordna olika typer av kompetenshöjande insatser.

12. Varför är det finska språket viktigt för Sverige?

I detta avslutande avsnitt vill jag höja blicken och reflektera något över det finska språkets betydelse för Sverige som nation.

De svenska och finska språken har i hundratals år levt sida vid sida och i kulturell symbios på båda sidor om Östersjön. Under hela den tid som Sverige varit en nation och ända fram till 1809, har den östra nationshalvan (som sedemera blev Finland) och den finskspråkiga befolkningen utgjort en viktig del av det svenska riket. De starka kopplingarna har bestått även efter 1809.

Få länder i världen har haft, och har alltjämt, en sådan nära och fredlig gemensam historia och intressegemenskap. Sverige och Finland har som nationer ett gemensamt historiskt och kulturellt arv. Både det svenska och det finska samhället bygger på en gemensam värdegrund och en gemensam rättslig, religiös och förvaltningsmässig tradition. Internationellt har de båda länderna ofta drivit en gemensam linje i viktiga frågor.

Genom århundradena har det funnits flöden av människor åt båda hållen över Östersjön och de svenska och finska kulturerna har kommit att berika varandra på olika sätt. Finska språket har varit och är närvarande i Sverige på samma sätt som det svenska språket har haft sin naturliga roll i det finska samhället. De båda språken har genom historien varit sammanlänkade och utgör på många sätt varandras spegelbilder. Den svenska minoriteten i Finland har under lång tid haft lagstadgat skydd för sitt språk. I Sverige har det lagstadgade rätten att få använda det finska språket i offentliga sammanhang kommit först år 2000 och begränsats geografiskt till fem kommuner i Norrbottens län.

Finländare har sökt sig till Sverige bl.a. för att skaffa sig utbildning, arbete och skydd undan krigets fasor. Särskilt under 1900talet har finländarna varit med och byggt upp den svenska välfärden. Åtminstone en halv miljon människor i Sverige har i dag finskt påbrå. Den finskspråkiga gruppen utgör den största gruppen i det

svenska samhället som har ett annat modersmål än svenska. Genom riksdagens beslut i december 1999 har sverigefinnarna fått ett erkännande och status som nationell minoritet. Genom Sveriges anslutning till Europarådets minoritetskonventioner har Sverige markerat betydelsen av mänskliga rättigheter och de nationella minoriteternas och deras språks värde som en del av det svenska kulturarvet. Det finska språkets ställning och fortlevnad har betydelse för hundratusentals människor i Sverige. Det finska språket har betydelse för deras kulturella och språkliga identitet. Finskan utgör i dag alltjämt ett levande språk i Sverige.

Det finska språket har även betydelse för Sverige på ytterligare ett plan. En stark finsk kulturell och språklig närvaro i Sverige utgör en konkurrensmässig fördel och en tillgång för Sverige i ett ekonomiskt sammanhang. Sveriges och Finlands ekonomier är starkt sammanflätade och ländernas näringsliv har allt mer systematiskt närmat sig varandra. De båda länderna är mycket viktiga handelspartners i en allt mer internationell och global handel. Detta kan illustreras med handelsstatistik från SCB och Kommerskollegium.

Värdet av Sveriges export till Finland uppgick år 2004 till 51,58 miljarder kronor, vilket motsvarade 5,7 procent av den totala svenska exporten. Exporten till Finland ökade med 10 procent från föregående år.

Källa: SCB 2004

Importen från Finland samma år motsvarade 37,6 miljarder kronor, dvs. 5,6 procent av den totala svenska importen. Den procentuella värdeförändringen i importen från Finland hade 2003 ökat med 9 procent jämfört med importen från Finland föregående år.1

1 Kommerskollegium: ”Sveriges utrikeshandel med varor och tjänster samt direktinvesteringar”, rapport 17 mars 2004, s 13, tabell 6

Sveriges export till de tio största exportländerna

0 20 40 60 80 100 120

Italien Belgien Frankrike Nederländ.

Finland Danmark

Storbrit.

Norge Tyskland

USA

miljarder kronor

2004 2003

Källa: SCB 2004

Av följande tabell framgår de utländska direktinvesteringstillgångarna i Sverige. I tabellen anges de sex länder med de största tillgångarna. Finland utmärker sig som näst största investerare och med 175 miljarder kronor under 2002. Endast USA:s andel av direktinvesteringstillgångarna var större.

Sveriges import från de största tio importländerna

0

50

100

150

Italien

USA Belgien Frankrike

Finland Nederländ.

Norge Storbrit. Danmark Tyskland

miljarder kronor

2004 2003

Källa: Kommerskollegium

Antalet fusioner mellan svenska och finska storföretag har också ökat.

En stark finsk språklig och kulturell närvaro i Sverige medför att det blir lättare och mer attraktivt för finska företag att utlokalisera sin personal till Sverige. Utlandstjänstgöring under några år blir allt vanligare i storföretagen. Det blir lättare att placera finsk personal i Sverige om det finns förskolor och skolor och annan service att få på det egna modersmålet i Sverige. Vissa kommuner i Sverige har medvetet satsat på offentlig finskspråkig service för att bli mer attraktiva för finska investeringar. Eskilstuna kommun har valt att profilera sig genom en hög servicegrad på finskspråkiga tjänster. Kommunalrådet Hans Eklund uppger att man gör det för att bli mer konkurrenskraftiga och för att man värnar om den finskspråkiga befolkningen i kommunen.

Genom att främja det finska språkets ställning i Sverige befästs det nära förhållandet mellan länderna. Samtidigt underlättar det det fortsatta nära samarbetet. Det finns således ett historiskt, kulturellt, humanitärt och ekonomiskt intresse att ha en stark finskspråkig närvaro i Sverige. Förutsättningarna för finska språkets fortlevnad i Sverige borde vara goda, om det svenska samhället väljer att ta till vara de språkliga resurser som finns och aktivt främjar det finska språkets utveckling så att den språkliga återväxten tryggas.

Direktinvesteringstillgångar i Sverige, sex största länderna

0 50 100 150 200 250

198 9

199 0

199 1

199 2

199 3

199 4

199 5

199 6

199 7

199 8

199 9

200 0

200 1

200 2

m ilja rd er k ro n o r

USA

Finland Storbrit. Nederländ.

Belg./Luxem. Norge

13. Konsekvenser av förslagen

13.1. Minoritetspolitiken – ett politiskt reformområde

Min bedömning:

Syftet med de förslag som lämnas i detta delbetänkande är dels att förbättra den nuvarande implementeringen av Sveriges åtaganden enligt Europarådets konventioner rörande minoriteter,

dels att utvidga förvaltningsområdet för finska språket så att finska språkets ställning stärks. Implementeringen av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter är ett reformbehov som inte bör ställas mot övriga berättigade behov i samhället.

Omfattningen av de merkostnader som kommer att uppstå är svåra att bedöma. Detta gäller särskilt i kommuner i det utvidgade förvaltningsområdet i Stockholm och Mälardalen, eftersom merkostnaderna bl.a. kommer att vara beroende på efterfrågan på service på finska.

Mitt förslag:

Riktade statsbidrag bör under en 4-årig introduktionsfas utgå till kommuner och landsting för de merkostnader som förväntas tillkomma med anledning av förslagen i detta betänkande. En bedömning av de förväntade kostnaderna under introduktionsfasen får bl.a. göras på grundval av de merkostnader nuvarande förvaltningområde föranlett. En utvärdering av genomförandet och bedömning av det fortsatta behovet av insatser därefter, skall ske senast fem år efter ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning. Behovet av ytterligare reforminsatser får bedömas på grundval av den kommande utvärderingen.

Utvecklingen av minoritetspolitiken är en fortlöpande process där insatser för att stärka och skydda de nationella minoriteternas ställning på sikt skall ingå som en naturlig del i samhällets åtagande

gentemot medborgarna. Det handlar således om grundläggande medborgerliga rättigheter som Sverige som stat åtagits sig att genomföra i enlighet med Europarådets konventioner rörande minoriteterna. De åtgärder Sverige hittills vidtagit med anledning av ratificering av Europarådskonventionerna har inte varit tillräckliga och ytterliga reforminsatser kommer att krävas för att uppfylla åtagandena rörande de nationella minoriteterna. På samma sätt som alla offentliga organ i sin verksamhet har att beakta rättigheter som baseras på t.ex. barnkonventionen eller andra konventioner för mänskliga rättigheter, skall även minoritetsrättigheter beaktas. För sådant utgår i allmänhet inga särskilda statsmedel, däremot förekommer olika typer av satsningar för att göra myndigheter m.fl. medvetna om olika rättighetsregelverk. De förslag som lämnas i detta betänkande kan ses som en förstärkt introduktionsfas där syftet är att genomföra ytterligare åtgärder som krävs för att uppfylla åtagandena enligt minoritetskonventionerna samt en förstärkning av minoritetsskyddet genom att bl.a. utvidga förvaltningsområdet för finska språket.

Efter en fullföljd förstärkt introduktionsfas torde de kostnader som kvarstår i flertalet fall kunna täckas genom omfördelningar av medel inom de offentliga organens verksamhet. På längre sikt bedömer jag således att behovet av särskilda bidrag, främst till berörda kommuner, kommer att avta. Att beakta de nationella minoriteternas behov skall vara en del av det allmännas uppdrag.

För att förverkliga utredningens förslag under ett introduktionsfas uppstår dock tillkommande kostnader för kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar. Erfarenheter från de nuvarande förvaltningsområdena visar att det tagit tid innan kommunerna kommit i gång med verksamheten. Mot bakgrund av detta uppskattar jag den kommande introduktionsfasen till fyra år. Det är den tid som behövs för att göra lagstiftningens rättigheter och skyldigheter kända i alla led samt att få i gång arbetet. Med det föreslagna förstärkta statliga ansvarstagandet i form av tillsyn och stödinsatser bör stora framsteg kunna göras på fyra år. Finansieringen under detta introduktionsskede skall därför i huvudsak betraktas som en extra reforminsats med särskilt finansieringsbehov.

Introduktionsfasen på fyra år innefattar administrativa konsekvenser såsom kartläggning av personalens språkkunskaper, omläggning av rutiner, personalrekryteringar, kompetensutvecklingar, system för tolknings- och översättningsresurser. Introduktionsfasen inkluderar även etablering av samordning, tillsyn och nationell

produktion av informationsmaterial m.m. Konsekvenser och kostnader enligt nedan uppskattas för denna tidsrymd.

Jag anser att en utvärdering skall göras i slutskedet av introduktionsfasen för att avgöra hur långt genomförandet har kommit och om ytterligare reforminsatser kan anses vara motiverade. Utvärderingen bör göras efter det att fyra år förflutit efter ikraftträdandet. Erfarenheterna från Norrbotten visar att det kan ta tid innan kommunerna funnit lämpliga arbetsformer och innan de lokala minoritetspolitiska behoven är klarlagda. Det har även tagit tid att få systemet att fungera så pass väl att de nationella minoriteterna verkligen kan nyttja de rättigheter som minoritetsspråklagarna skall garantera. Efter fyra år bör det även finnas möjligheter att bedöma hur stor efterfrågan på tjänster kan tänkas bli i framtiden. Efterfrågan i Norrbotten har, i vart fall delvis, varit låg därför att förvaltningsmyndigheterna inte kunnat erbjuda den service som lagen avsett. En utvärdering i introduktionsfasens slutskede får därmed utvisa hur stora fortlöpande merkostnader som kan kvarstå därefter. Min bedömning är dock att de fortsatta kostnaderna därefter torde bli betydligt mindre.

13.2. Konsekvenser för kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar inom förvaltningsområdena

Kommuner

De största konsekvenserna uppstår inom skolans, förskolans och äldreomsorgens områden. Att upprätthålla en finskspråkig myndighetsservice till enskilda bedöms i vart fall initialt få begränsad omfattning, med beaktande av erfarenheterna från nuvarande förvaltningsområden.

Kommunerna kommer att behöva bygga upp kunskap lokalt rörande de nationella minoriteternas behov av skydd och stöd och det minoritetspolitiska regelverket. Riktade och aktiva informationsinsatser till egen personal och till berörda minoriteter kräver resurser och initialt engagemang. Därtill tillkommer sannolikt en del utbildningsinsatser. Den grundläggande omdaningen handlar sannolikt om mentala förändringsprocesser, dvs. medvetandegörande och ett synliggörande av de minoritetspolitiska frågorna bland beslutsfattare, tjänstemän, allmänheten och även bland de nationella mino-

riteterna. Vidare kommer kommunerna att behöva kartlägga personalens språkkunskaper och förmodligen även omorganisera verksamheten så att personal med kunskaper i finska kan användas inom den finskspråkiga servicen.

Kostnadsbilden påverkas även av kommunernas egna ambitioner; myndighetsservicen kan utsträckas till att omfatta blanketter, formulär, kommunal skyltning, allmän kommunal information, telefonväxlar, webbsidor m.m. på finska. Kunskaper i finska språket kan göras meriterande och bli lönegrundande etc. Möjligheterna till samverkan mellan kommuner bör tas till vara för informations- och utbildningsåtgärder. Resurser för tolkning och översättning bör i möjligaste mån samutnyttjas. Genom att länsstyrelsen med nationellt ansvar ges i uppdrag att bistå kommunerna genom samordning av olika insatser kan kostnaderna för respektive kommun hållas nere.

Kommunerna blir skyldiga att på begäran erbjuda förskoleverksamhet samt äldreomsorg helt eller delvis på finska. Omfattningen av verksamheten i respektive kommun kan dock variera. Kommunerna ges möjlighet att själv välja hur verksamheten ska utformas. Dessa två verksamhetsområden svarar för ungefär 70 procent av fördelade kommunbidrag i de nuvarande förvaltningsområdena, enligt de uppgifter kommunerna i Norrbotten har lämnat till länsstyrelsen.

För förskolans del kommer omfattningen att bero på antalet barn som önskar finskspråkig förskola och tillgång på språkkunnig personal. Verksamheten kan bedrivas i särskilda grupper eller på t.ex. tvåspråkiga daghemsavdelningar. Ca en tredjedel av kommunerna i Stockholms- och Mälardalsregionen uppger att de redan anordnar finskspråkig förskoleverksamhet och 80 procent uppger att det finns finskspråkig personal inom barnomsorgen. Vissa merkostnader med anledning av omorganisation av befintlig verksamhet, fortbildning och ytterligare rekrytering kommer sannolikt att uppstå.

Även inom äldreomsorgen finns befintlig finskspråkig verksamhet och många kommuner löser redan finskspråkigas önskemål om äldreomsorg med finskspråkig personal eller köp av tjänster från annan kommun. För äldreomsorgen gäller motsvarande möjligheter att utforma verksamheten t.ex. speciella finska avdelningar inom äldreboende, finsk äldreomsorg integrerad med ordinarie omsorg och anpassade scheman för finskspråkig personal i hemtjänst. Här förutses i de flesta fall nya rutiner inom organisationen, kompe-

tensutveckling och i mindre utsträckning personalrekryteringar. Vissa merkostnader med anledning av omorganisation av befintlig verksamhet, fortbildning och ytterligare rekrytering kommer sannolikt att uppstå.

Den föreslagna likformigheten och regellättnaden för modersmålsundervisning som föreslås medför att fler barn kan förväntas delta i modersmålsundervisning. Omfattningens storlek är svår att bedöma, men den kan förväntas vara begränsad i ett inledningsskede.

Landstingen

Myndighetsutövning utgör en mycket liten del av landstingens verksamhet. För att fullfölja lagstiftningens syfte kommer landstingen, liksom landstinget i Norrbottens län gjort, sannolikt att utforma viss information om landstingens sjukvårdsverksamhet på finska.

Domstolar

Domstolarna kommer sannolikt att få något högre kostnader för tolkning och översättning. Belastningen förväntas dock bli begränsad.

Statliga myndigheter inom förvaltningsområdena

Flertalet statliga förvaltningsmyndigheter har en central eller regional myndighet som kan organisera arbetet med minoritetsspråkfrågorna. Erfarenheter från de nordliga förvaltningsområdena visar att andelen muntliga kontakter, helt naturligt, är mindre för regionala myndigheter jämfört med kommunala förvaltningsmyndigheter. Utökat resursbehov bör sannolikt klaras inom normala anslag.

13.3. Kommuner och myndigheter i hela landet

Lagstiftningsförslaget betonar att minoritetspolitiken skall få ett bättre genomslag i hela landet. Det betyder att det allmännas ansvar för de nationella minoriteternas skydd, stöd och möjligheter till egen utveckling skall gälla överlag på alla nivåer, dvs. nationell, regional och lokal nivå.

Informationsskyldighet om rättighetslagstiftningen är ett naturligt inslag i samhällets åtaganden. Likaså föreslås vidgad delaktighet och inflytande för minoriteterna i frågor som berör dem själva. Romer och judar införs nu uttryckligen i lagtext som nationella minoriteter. För grundskolans modersmålsundervisning föreslås ökad tillgänglighet och ett gemensamt regelverk för alla de nationella minoriteterna. Det allmänna skall över hela landet genom aktiva åtgärder och handlingar stödja minoritetsspråkens fortlevnad. På motsvarande sätt poängteras också samers, sverigefinnars och tornedalingars situation utanför förvaltningsområdena.

Konsekvenserna är svårbedömda. En samlad bild över hela Sverige finns inte för olika behov och förutsättningar. Särskilda medel reserveras inom den ram som länsstyrelsen med nationellt ansvar har att fördela.

Befintligt stöd för organisationer som företräder nationella minoriteter (inom utgiftsområde 8, anslag 47:1) behöver utökas enligt avsnitt 6.8. I detta sammanhang understryks de lokala minoritetsintressenas behov som förväntas öka genom föreslagen lagstiftning.

13.4. Länsstyrelse med nationellt ansvar för minoritetsfrågorna

Förslaget om en särskild länsstyrelse med nationellt ansvar är ett nytt uppdrag för statsmakten. Huvuduppgiften är att utöva tillsyn enligt föreslagen lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Utöver detta tillkommer styrning, fördelning av ekonomiska medel, samordning, rådgivning, information och andra inslag som skall främja lagens ändamål. Tillsynen omfattar dock inte frågor där tillsynsansvar redan finns. En rimlig bedömning pekar mot 3–4 nya tjänster jämte omkostnadsmedel.

Inom ramen för den informations- och utbildningsinsats som föreslås kan ytterligare personalförstärkningar bli aktuella.

13.5. Övriga konsekvenser

Den kommunala självstyrelsen

Utvärderingarna av nuvarande förvaltningsområden och övriga kommentarer från kommunerna i Norrbotten tyder inte på några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen.

Sysselsättning

I förvaltningsområdet Stockholm och Mälardalsregionen kommer det att finnas ett större behov av personal med finskspråkig kompetens inom barn- och äldreomsorg, grundskola och kommunal förvaltning. I övrigt kommer behovet av lärare med kompetens inom minoritetsspråken att öka.

Små företags förutsättningar

Överlag kan inte några konsekvenser förutses. En ökad efterfrågan av tolkar, översättare och företag som säljer tjänster till kommunal äldreomsorg kan uppstå. Det senare behovet kan öka eftersom antalet äldre sverigefinnar är mycket högt.

Offentlig service

Finskspråkig service utökas. Förutom nya möjligheter för den enskilde att kunna använda finska vid myndighetskontakter erbjuds också förskole- och äldreomsorgsverksamhet på finska. Att föra sin egen talan i domstol på finska modersmålet tillkommer även. Över 200 000 personer i Stockholm och Mälardalen för därigenom tillfälle till ökad service på finska, vilket förutsätts innebära en förbättring.

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Påverkas inte.

Integrationspolitiska mål

Om de nationella minoriteterna respekteras och synliggörs bättre i samhället gynnar det mångfalden. Det skulle motverka negativa attityder och diskriminering. En attityd präglad av mångfald skulle även komma andra etniska grupper i Sverige till del. Nya kommunala modeller för serviceverksamhet på minoritetsspråk kan på sikt även användas för andra språk.

Konsekvenser för barn och unga

Barn som tillhör nationella minoriteter ges bättre möjligheter att få lära sig minoritetsspråket och att få utveckla den kulturella identiteten. Barns rätt till det egna språket och den egna kulturen stärks i hela landet. För föräldrar som bor inom förvaltningsområdena ökar valfriheten när det gäller möjligheten att välja förskola där verksamheten bedrivs helt eller delvis på minoritetsspråket. Detta gynnar även barnen.

13.6. Kostnader

Min bedömning:

De minoritetspolitiska insatser som föreslås genom utvidgning av förvaltningsområdet för finska och den statliga tillsynen beräknas uppgå till ca 74 Mkr per år. Insatser för att förbättra möjligheterna till modersmålsundervisning beräknas uppgå till 16 Mkr per år.

Mitt förslag:

En minoritetspolitisk reform innebär att medel från andra politikområden behöver omfördelas så att mer medel tillförs till minoritetspolitiska insatser.

Rikstäckande åtgärder

Nya kostnader uppstår enligt förslag i kapitel 6 för styrning, tillsyn, fördelning av medel, samordning, bevakning samt övergripande informationsinsatser. Ett årligt anslag om 2,5 Mkr förutses som skall täcka personalkostnader för länsstyrelsen med nationellt

ansvar. Det är viktigt att tillräckliga medel för personalförstärkning avsätts eftersom länsstyrelsen får en drivande och central roll i genomförandet av reformen.

För att främja lokala och regionala insatser (merkostnader) över hela landet avsätts och reserveras särskilda medel om 2 Mkr per år. Medlen fördelas efter behov till t.ex. projektinsatser i kommuner.

En större landsomfattande informations- och utbildningsinsats rörande de nationella minoriteterna föreslås. För detta bör statliga medel avsättas. Med anledning av utredningens fortsatta arbete med de samiska frågorna kommer ett slutligt förslag rörande insatsens utformning och kostnader därför att lämnas i slutbetänkandet.

Kostnader tillkommer för utökade möjligheter till modersmålsundervisning. Skolverket har tidigare beräknat kostnaden för att slopa kravet på fem elever till ca 12,5 Mkr per år. Det förslag som utredningen lägger är mer långtgående än så. Kostnaden för denna insats kommer sannolikt att vara mer begränsad i början och bedöms i vart fall inte överstiga 16 Mkr per år. Sannolikt kommer kostnaden att vara mindre.

Kostnader för Skolverkets riktade tillsyn fördelas inom verksbudget.

Minoriteternas delaktighet och inflytande

Det årliga stödet till organisationer som företräder nationella minoriteter ökas med 1,5 Mkr från nuvarande nivå om 1,5 Mkr.

Kostnader för regionala åtgärder

Kostnaderna avser huvudsakligen de merkostnader som uppstår för rätten att använda finska vid myndighetskontakter respektive domstolsförhandlingar. Det inkluderar främjandeåtgärder, administrativa åtgärder, tolkning och översättning. Ett statligt bidrag fördelas till landstingen i förvaltningsområdena som ett grundbelopp efter antal förvaltningsspråk.

För landstingskommunerna sammantaget uppskattas kostnaderna till 1 Mkr årligen för tillkommande fyra landsting.

Tolk- och översättningskostnader i domstolarna förväntas öka. Eftersom det inte visats att dessa kostnader överskridit de medel som avsattes för ikraftträdandet av nuvarande minoritetsspråksla-

gar, görs bedömningen att 1 Mkr per år bör avsättas för detta ändamål.

För statliga myndigheter i övrigt utgår inga extra medel för de merkostnader som kan uppstå.

Kostnader för lokalt inriktade insatser

Kostnaderna avser de merkostnader som uppstår för rätten att använda finska vid myndighetskontakter i det utvidgade förvaltningsområdet. Det inkluderar främjandeåtgärder, administrativa åtgärder, tolkning och översättning. Därtill tillkommer merkostnader för rätten till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på finska språket. Kostnadsberäkningarna bygger på erfarenheter från nuvarande förvaltningsområden, såväl metod- som beloppsmässigt.

Det har visat sig lämpligt att beräkna ”fasta” merkostnader som ett grundbelopp för varje kommun efter antal minoritetsspråk i kommunerna. För nu aktuella kommuner tillkommer ett minoritetsspråk, finska. Ett grundbelopp på 300 tkr används som bas. För 53 kommuner i Stockholms- och Mälardalregionen skulle merkostnaden uppgå till 15,9 Mkr. Därefter beräknas bidraget på basis av antalet kommuninvånare. Som beskrivits tidigare i detta betänkande går det inte att ange några exakta siffror över antalet personer som ingår i de nationella minoriteterna i landet eller respektive kommun. Det existerar inget tillämpligt och säkert statistiskt underlag som anger antalet minoritetsindivider, vuxna eller barn, i föreslagna förvaltningskommuner. Enligt den modell som tillämpats i Norrbotten ger för en kommunfolkmängd 2 681 876 invånare per 31 december 2003 en merkostnad på 53,7 Mkr (20 kr per kommuninvånare). Det totala beloppet för kommunernas uppskattade merkostnader som bör ingå i ett statsbidrag är således 69,6 Mkr per år under introduktionsfasen. Utvärdering efter introduktionsfasen får visa vilka behov som kvarstår för det fortsatta arbetet med implementering av konventionernas bestämmelser.

En del av detta statsbidrag, avsett till kommunerna i förvaltningsområdet, bör nyttjas av länsstyrelsen med nationellt ansvar för gemensamma samordnade insatser före regionen. Fördelning av statsbidrag till kommuner bör också ske i samråd med berörda kommuner och landsting. Hänsyn behöver emellertid tas till kommunernas storlek efter invånarantal och viss justering kan behöva

göras mellan kommunerna. Så har skett i Norrbotten. Vissa kommuner där det bor väldigt många minoritetsmedborgare har fått större anslag. Kostnader för länsstyrelse med nationellt ansvar och bidrag till kommunala och övriga myndighetsinsatser över hela landet, 4,5 Mkr (2,5 + 2 Mkr), finansieras i sin tur genom ett justeringssystem för kommun- och landstingsbidragen. Stockholms kommun skulle erhålla drygt 15 Mkr enligt de principer som angivits ovan. Genom att innehålla medel för sådana uppenbara snedeffekter kan dessa 4,5 Mkr finansieras inom ramen för 69,6 Mkr. Medel för domstolarnas merkostnader anvisas över minoritetspolitiken liksom utökat bidrag till minoritetsorganisationer. Vidare bör länsstyrelsen kunna använda en del av de för förvaltningsområdet avsedda medlen för att genomföra samordnade insatser rörande t.ex. översättningar, gemensam information etc.

Till övriga länsstyrelser i Stockholm/Mälardalen bör 0,3 Mkr utgå årligen. (Även anslaget till Länsstyrelsen i Norrbotten bör justeras på samma sätt.)

13.7. Finansiering

Minoritetspolitiken är tvärpolitisk och berör därför i sin helhet en rad olika politik- och utgiftsområden. Introduktionsfasen är en reforminsats vars finansieringsbehov inte bör ställas mot andra angelägna samhällsbehov. Merkostnaderna som föranleds av utredningens förslag föreslås bekostas genom riktade statliga bidrag till kommuner och landsting. Det är inte rimligt att dessa myndigheter skall bära kostnaderna själva. De kostnader som uppstår för finskspråkig service bör bäras nationellt. Dessa kostnader skall täckas av statliga medel. Detsamma gäller för rätten att få förskoleverksamhet och äldreomsorg samt en mer tillgänglig modersmålsundervisning på finska.

Minoritetspolitiken som anslagspost i statens budget är i dag budgetmässigt mycket liten och för att klara av den reform som föreslås kommer anslagsmedel behöva omfördelas från andra politikområden. Minoritetspolitiken är också en tvärpolitisk ambition och det är därför naturligt att satsningar på de nationella minoriteterna fördelar sig på olika utgiftsområden. Minoritetspolitiken skall genomsyra hela samhället och därför är det egentligen missvisande att ange det som en särskild anslagspost. Det finns t.ex. ingen motsvarande post för implementering av barnkonventionen. För att

minoritetspolitiken skall få genomslag måste minoriteternas behov beaktas inom en rad utgiftsområden, som i vart fall omfattar följande:

  • Storstadspolitik, (utgiftsområde 8). Inom detta utgiftsområde har satsningar gjorts på två- och flerspråkighet, bl.a. kompetensutvecklingsåtgärder för ökad kunskap och medvetenhet om att undervisa i flerspråkiga miljöer, insatser för att öka utvecklad samverkan på det lokala planet samt särskilda språkutvecklingsgrupper. Särskilt när det gäller den romska gruppen bör åtgärder kunna komma i fråga inom detta politikområde.
  • Demokratipolitik: insatser för att öka nationella minoriteters möjligheter att påverka på olika nivåer i samhället bör kunna komma i fråga.
  • Mänskliga rättigheter: insatser för att öka kunskaperna om åtaganden rörande nationella minoriteter på olika nivåer i samhället.
  • Äldrepolitik (utgiftsområde 11): åtgärder inom äldreomsorgen. Möjligheterna att förbättra äldre minoritetsmedborgares möjligheter till äldreomsorg på minoritetsspråket bör också kunna stimuleras. I detta område ingår även medel till organisationer som företräder äldres intressen. De nationella minoriteternas demokratiska underläge har beskrivits i avsnitt 6 och det är viktigt att även äldre minoritetsmedborgares intressen kan beaktas. Vid fördelning av medel till organisationer som företräder äldre bör således även nationella minoriteter kunna få del av aviserade medel.
  • Förskoleverksamhet (utgiftsområde 16): Inom ramen för de satsningar regeringen nu gör inom förskolan rörande personalförstärkningar samt kvaliteten i förskolan bör även minoritetsspråkiga barns intressen kunna beaktas i form av större möjligheter till förskoleverksamhet på det egna minoritetsspråket. Regeringen har aviserat att statsbidraget till kommunerna kommer att uppgå till två miljarder per år 2006 och 2007. Bidraget skall öka personalens i förskolan med 6 000 anställda. Även inom regeringens satsning på den mångkulturella förskolan bör minoritetsbarns intressen kunna beaktas.
  • Barn och ungdomsutbildning (utgiftsområde 16): Regeringen gör även satsningar inom personalförstärkning inom skolan. Det generella statsbidraget till kommuner och landsting ökas med ökas med ytterligare 1000 Mkr för år 2006. Inom ramen

för de ökade anslagen bör även finnas möjlighet att beakta nationella minoriteters möjligheter till modersmålsundervisning i grundskolan och gymnasieskolan.

  • Kulturpolitik (utgiftsområde 17): en förstärkning av nuvarande medel skulle kunna var möjlig genom omfördelning inom politikområdet.
  • Folkrörelsepolitik (utgiftsområde 17) : Politikområdet omfattar bl.a. generella frågor som rör människors möjligheter att organisera sig i folkrörelser, föreningar och liknande sammanslutningar samt regeringens samlade dialog med föreningslivet. Även i detta politikområde skulle nationella minoriteters behov av stöd till organisationer som företräder dem på lokal nivå och driver minoritetspolitiska frågor kunna beaktas.

Finansieringsbehovet för det utvidgade förvaltningsområdet och statlig tillsyn fördelar sig årligen under fyra år enligt följande:

Statsbidrag till förvaltningskommuner i Stockholm/Mälardalen (inkl. Statsbidrag till kommunala och övriga myndighetsinsatser över hela landet 2 Mkr, samt inkl. extra anslag till Länsstyrelse med nationellt ansvar 2,5 Mkr)

69,6 Mkr

Statsbidrag till landsting i Stockholm/Mälardalen

1 Mkr

Extra anslag till övriga länsstyrelser i Stockholm/Mälardalen

0,9 Mkr

Extra anslag till domstolsväsendet

1 Mkr

Ökat anslag till minoritetsorganisationer

1,5 Mkr

Totalt: 74 Mkr

Därtill bedöms finansieringsbehovet för det utökade möjligheterna till modersmålsundervisning beräknas uppgå till högst 16 Mkr per år. Detta bör i första hand finansieras inom ramen för de satsningar som görs inom ramen för barn och ungdomsutbildningen.

14. Författningskommentarer

Den föreslagna lagen om nationella minoriteter avses ersätta nuvarande i lag (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar respektive lag (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Vissa av bestämmelserna har till stor del likalydande innehåll som tidigare. Av följande tabell framgår vilka nya bestämmelser som motsvarar nuvarande bestämmelser.

Bestämmelse i nuvarande lagar om samiska resp. finska och meänkieli

Bestämmelse i lag (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

1 § 1 och 5 §§

- 2 § - 3 § - 4 §

2 §

6 §

3 §

7 §

4 §

8 §

5 §

9 §

6 §

10 §

7 §

11 §

8 §

12 §

9 §

13 §

10 §

14 §

- 15 § - 16 §

Ny lag (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Allmänna bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag tillämpas hos kommunala samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter.

För förvaltningsområden för samiska, finska och meänkieli gäller även särskilda bestämmelser rörande enskilda talares rätt att använda dessa språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter.

Lagen tillämpas också hos allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar respektive förvaltningsområde.

Lagen skall tillämpas hos såväl statliga som landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter. Exempel på förvaltningsmyndigheter är kommunstyrelsen, de kommunala nämnderna, landstingsstyrelsen och landstingets nämnder samt statliga myndigheter som polismyndigheter, skatteförvaltning m.fl. Däremot omfattas inte kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller, i normala fall, kommunala organ som är organiserade i privaträttslig form eftersom dessa inte är myndigheter.

Vissa av bestämmelserna skall tillämpas i tre specifikt angivna geografiska områden som i lagen benämns förvaltningsområde.

De myndigheter som avses i bestämmelsen är de som har ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet. Myndigheten kan t.ex. ha verksamhet förlagd till förvaltningsområdet genom ett huvudkontor, lokalkontor eller annan fast representation. Även regionala och lokala myndigheter som saknar kontor eller motsvarande inom förvaltningsområdet kan ha verksamhet som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet. Exempel på en sådan myndighet är Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Lagen skall även tillämpas hos vissa domstolar med en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet. De domstolar som omfattas av lagen är länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol.

2 § Nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

Minoritetsspråk är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

Med samiska och romani chib avses samtliga varieter av dessa språk.

3 §

De nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sitt språk, sin kultur- och samfundsliv skall främjas av det allmänna.

Det allmänna har ett ansvar för att Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk blir uppfyllda. Med främjas avses att det allmänna genom aktiva åtgärder och handlingar skall stödja språkens fortlevnad.

4 §

Det allmänna skall i sin verksamhet beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Nationella minoriteters behov av stöd och skydd skall beaktas i olika typer av verksamhet. Det kan t.ex. vara inom kommunal verksamhet när man fattar beslut som berör enskilda eller beslut om beviljande av medel till olika typer av verksamheter. Barn som tillhör nationella minoriteter har ett intresse och ett behov av att få utveckla den kulturella identiteten och det egna språket. Detta intresse skall myndigheter ta särskild hänsyn till, om ett beslut kan komma att påverka barn.

Nationella minoriteter skall ges möjligheter att påverka i frågor som berör dem. Det innebär att kommuner och olika förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet skall utforma sitt arbete på ett sådant sätt att en dialog kan föras med företrädare för de nationella minoriteterna. Det kan t.ex. vara lämpligt att införa brukarråd där minoriteterna finns representerade, så att minoriteters synpunkter

kan beaktas i olika typer av beslut. Nationella minoriteter bör särskilt engageras och ges möjlighet att påverka i frågor som rör användandet av ekonomiska resurser avsatta för minoritetspolitiska åtgärder.

Särskilda bestämmelser rörande förvaltningsområden

5 §

Med förvaltningsområde för samiska avses Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och xx kommuner.

Med förvaltningsområde för finska avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala, Övertorneå kommuner samt samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.

Med förvaltningsområde för meänkieli avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Förvaltningsområdena för samiska, finska respektive meänkieli omfattar det geografiska område som de i bestämmelsen uppräknade kommunerna respektive länen utgör. Förslag rörande utvidgning av förvaltningsområdet för samiska kan komma att lämnas i slutbetänkandet.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter

6 § En enskild har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Om den enskilde använder minoritetsspråk i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på detta språk. Ett skriftligt beslut i ett sådant ärende skall innehålla en upplysning på minoritetsspråket om att beslutet kan översättas muntligen till minoritetsspråket av myndigheten på begäran av den enskilde.

Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på det egna minoritetsspråket.

I första stycket föreskrivs att enskilda har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli vid kontakt med förvaltningsmyndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning mot dem. Rätten

gäller den som är sökande i ett ärende eller den som myndighetsutövningen annars riktar sig mot. Bestämmelsen innefattar däremot inte någon rätt att använda minoritetsspråket för den som t.ex. samråd skall ske med eller som har rätt att yttra sig i ärendet. Rätten att använda minoritetsspråket omfattar bara ärenden som har en anknytning till förvaltningsområdet genom t.ex. att den enskilde är bosatt eller vistas inom förvaltningsområdet, att ärendet rör en verksamhet som bedrivs inom förvaltningsområdet eller en fastighet belägen inom förvaltningsområdet.

Rätten avser såväl muntliga som skriftliga kontakter i enskilda ärenden. En myndighet kan ha muntlig handläggning i ärenden. Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli omfattar även sådan handläggning av ett ärende. Den enskilde har även rätt att inge handlingar på finska och meänkieli till myndigheten. Om innehållet är av betydelse för ärendet bör handlingen översättas (se 8 § förvaltningslagen).

Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli gäller oavsett om den enskilde är svensk eller utländsk medborgare. Rätten är inte heller beroende av var den enskilde är bosatt.

Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli gäller enskilda. Med detta begrepp avses inte bara fysiska personer utan även t.ex. föreningar, aktiebolag och andra organisationer men däremot inte myndigheter eller andra offentligrättsliga organ. Första stycket har den innebörden att en ställföreträdare för en enskild har samma rätt enligt lagen att använda samiska, finska eller meänkieli som den enskilde själv. Däremot ger inte bestämmelsen ett ombud motsvarande rätt.

I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att svara på samiska, finska eller meänkieli när en enskild använder dessa språk. Detta innebär att myndigheten skall använda den enskildes minoritetsspråk vid myndighetens muntliga kontakter med den enskilde och på begäran av den enskilde muntligen till minoritetsspråket översätta skriftliga meddelanden och beslut riktade till den enskilde. Däremot innefattar bestämmelsen inte någon skyldighet att avfatta skriftliga beslut även på minoritetsspråket. Inte heller innefattar bestämmelsen någon rätt att få vad t.ex. en motpart säger under muntlig handläggning översatt till svenska.

I tredje stycket regleras användningen av samiska, finska eller meänkieli hos myndigheter när det gäller annan verksamhet än myndighetsutövning. Exempel på sådan verksamhet är rådgivning och information till allmänheten, erbjudande av vård och undervis-

ning. Blanketter och informationsblad avsedda för allmänheten skall också kunna översättas till samisk, finska och meänkieli eller till tvåspråkiga versioner, när behov av detta bedöms föreligga. I denna verksamhet har inte myndigheten någon absolut skyldighet att svara på minoritetsspråket men skall ändå eftersträva att bemöta enskilda på minoritetsspråket. Om ett ärende överklagas till en regional myndighet som avses i 1 § har den enskilde rätten att tala samiska, finska eller meänkieli även i detta ärende.

7 § Förvaltningsmyndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för minoritetsspråkstalandes besök och telefonsamtal.

I paragrafen anges att den enskildes rätt att använda samiska, finska eller meänkieli kan begränsas till viss tid och plats. Rätten att använda minoritetsspråket vid kontakt med myndigheten kan således begränsas till att gälla under vissa tider på myndighetens kontor då tolk kan finnas tillgänglig. Det är viktigt att myndigheten är mycket tydlig i sin information till allmänheten. När sådana tider bestäms är det viktigt att beakta att viss översättning måste ske skyndsamt. Detta kan exempelvis gälla myndighetsbeslut riktade till enskilda där den enskilde är beroende av översättning för att förstå innebörden av beslutet.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar

8 §

Den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos domstol har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli under målets eller ärendets handläggning, om målet eller ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Rätten att använda det egna minoritetsspråket omfattar också de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i första stycket överklagas.

I denna och följande paragrafer regleras parts och parts ställföreträdares rätt att använda samiska, finska eller meänkieli vid muntliga eller skriftliga kontakter med en länsrätt och en tingsrätt som har en domkrets som till någon del omfattar respektive förvaltningsområde. Även fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol omfattas av bestämmelsen.

En parts och dennes ställföreträdares rätt att använda minoritetsspråket omfattar även de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i paragrafens första stycke överklagats. Rätten att tala minoritetsspråket omfattar inte s.k. extraordinära rättsmedel, t.ex. en ansökan om resning.

9 § Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli i mål eller ärenden hos domstolar enligt 8 § omfattar rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på detta språk, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket och rätt att vid muntlig förhandling inför domstolen tala detta språk. Domstolen skall översätta handlingar och skriftlig bevisning till svenska, om det inte är uppenbart onödigt.

Även i övrigt skall domstolen i sina kontakter sträva efter att bemöta minoritetsspråkstalande part eller ställföreträdare för part på minoritetsspråket.

Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli under rättegång eller ett ärendes behandling omfattar att få yttra sig muntligen eller skriftligen på minoritetsspråket i enlighet med de regler som gäller för rättegången eller ärendens behandling i domstol. Den enskildes rätt att använda minoritetsspråket omfattar ett mål eller ärende som har anknytning till förvaltningsområdet. Med anknytning avses här t.ex. att parten är bosatt eller vistas i förvaltningsområdet, att ett mål rör en fastighet belägen i förvaltningsområdet eller att ett brott har begåtts inom förvaltningsområdet.

Bestämmelserna innebär också en rätt att med hjälp av tolk få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket. Rätten att få tala minoritetsspråket vid muntlig förhandling omfattar rätten att själv få tala samiska, finska eller meänkieli.

Enligt paragrafen är domstolar även skyldiga att översätta ingivna handlingar till svenska om detta inte är uppenbart onödigt.

Även i övrigt, exempelvis då part riktar sig till domstolen med förfrågningar, skall domstolen sträva efter att bemöta minoritetsspråkstalande part och parts ställföreträdare på minoritetsspråket.

10 §

Den som vill använda samiska, finska eller meänkieli under ett måls eller ett ärendes handläggning i domstol enligt 8 § skall begära detta i samband med att målet eller ärendet inleds eller första gången parten

skall yttra sig i målet eller ärendet. Om en begäran att använda minoritetsspråk framställs senare får den avslås.

En begäran att använda minoritetsspråk får även avslås om det är uppenbart att den har ett otillbörligt syfte.

Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli gäller under hela rättegången och hela ärendets behandling i domstol, dvs. från det att målet eller ärendet inleds vid domstolen till och med att ett eventuellt överklagande kommer in till domstolen. För att domstolen skall kunna planera anlitande av tolk och översättare i mål eller ärende där minoritetsspråket används, skall begäran om att använda samiska, finska eller meänkieli framföras i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången part skall yttra sig i målet. Om en begäran kommer in senare under ärendets handläggning får den avslås.

Möjligheten att avslå en begäran om att få använda samiska, finska eller meänkieli i övrigt bör användas mycket restriktivt exempelvis då det är uppenbart att begäran framställs i syfte att förhala rättegången. Ett beslut av domstolen i fråga om rätten att använda samiska, finska eller meänkieli i mål eller ärende får inte överklagas särskilt (se 49 kap. 5 § rättegångsbalken och 34 § förvaltningsprocesslagen).

11 §

Om en part eller ställföreträdare för part skall få använda samiska, finska eller meänkieli i rättegång, skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6 – 8 §§ och 33 kap. 9 § rättegångsbalken och 50 – 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) .

De regler som enligt rättegångsbalken respektive förvaltningsprocesslagen gäller för vem som skall anlitas som tolk samt om tolken och ersättning till tolk skall tillämpas också när tolk anlitas enligt denna lag.

Minoritetsspråk i förskoleverksamhet och äldreomsorg

12 §

När en kommun i förvaltningsområdet erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2 a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100) , skall kommunen ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska, finska eller meänkieli.

Innebörden av paragrafen är att varje kommun inom respektive förvaltningsområde måste, när den erbjuder förskoleverksamhet, erbjuda förskoleverksamhet som helt eller delvis bedrivs på samiska, finska respektive meänkieli om vårdnadshavare begär det. Omfattningen av verksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Finns det tillräckligt många barn och tillräckligt mycket personal som behärskar språket kan verksamheten på samiska, finska eller meänkieli bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem.

13 §

En kommun i förvaltningsområdet skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar den enskildes minoritetsspråk.

Arten och omfattningen av den äldreomsorg som erbjuds på samiska, finska eller meänkieli blir beroende av hur många som önskar omsorg av personal som talar minoritetsspråket och vilken typ av omsorg de önskar samt tillgången på personal som talar dessa språk. Det grundläggande kravet på kommunerna enligt denna paragraf är att de organiserar äldreomsorgen så att någon del av den service och omvårdnad som erbjuds ges av personal som behärskar samiska, finska respektive meänkieli. Kommunerna bör därför organisera verksamheten så att den personal som finns i äldreomsorgen och som talar minoritetsspråket så långt möjligt arbetar med de äldre som har samiska, finska eller meänkieli som första språk.

Undantag

14 § Om det finns särskilda skäl får regeringen föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av 6 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige i fråga om kommunala myndigheter.

Regeringen kan enligt denna paragraf föreskriva att en viss statlig förvaltningsmyndighet inte skall omfattas av 6 § i denna lag. Ett sådant beslut kan endast fattas om särskilda skäl föreligger. Särskilda skäl kan föreligga om t.ex. en viss myndighet har mycket li-

ten kontakt med allmänheten och det därför inte är befogat för myndigheten att hålla tolkberedskap. På samma sätt kan landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige efter regeringens bemyndigande undanta förvaltningsmyndigheter inom sina respektive verksamhetsområden. Möjligheten att undanta myndigheter från lagens tillämpningsområde bör användas restriktivt så att lagens syfte inte urholkas.

Tillsyn

15 §

Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag.

Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att lagens ändamål skall kunna tillgodoses.

Tillsynsmyndigheten skall genom sin verksamhet stödja kommuner m.fl. i deras uppdrag att uppfylla lagens bestämmelser.

16 § Tillsyn över kommunernas verksamhet enligt denna lag utövas av Länsstyrelsen i Stockholms län, i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län ges nationellt ansvar för att utöva tillsyn över denna lag. Tillsynen omfattar inte frågor där andra myndigheter har tillsynsansvar, t.ex. Skolverket, Socialstyrelsen.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2007. I domstolar, där lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar respektive lag (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar inte tidigare gällt, skall den tillämpas i mål eller ärenden som inleds efter lagens ikraftträdande.

Förslag till ändring i grundskoleförordningen (1994:1194)

2 kap. 9 §

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning. En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev behöver inte heller ha grundläggande kunskaper i språket.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

Elever som tillhör nationella minoriteter skall ha rätt till modersmålsundervisning även om minoritetsspråket inte används som umgängesspråk i hemmet. Krav på grundläggande kunskaper i språket skall inte heller ställas. Med judisk elevs rätt till modersmålsundervisning enligt andra och tredje stycket avses undervisning i jiddisch.

2 kap. 13 § En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

Rätt till undervisning för elev som tillhör en nationell minoritet skall föreligga även om det bara finns en elev i kommunen som önskar sådan undervisning. Med judisk elevs rätt till modersmålsundervisning enligt andra stycket avses undervisning i jiddisch.

Förslag till ändring i gymnasieförordningen (1992:394)

5 kap. 7 §

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har god kunskaper i modersmålet och att han eller hon även önskar få sådan undervisning.

En samisk, finsk, tornedalsfinsk, romsk eller judisk elev har rätt att få undervisning i det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

Med judisk elevs rätt till modersmålsundervisning enligt denna bestämmelse avses undervisning i jiddisch.

5 kap. 12 §

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för samiska, finska, tornedalsfinska, romska eller judiska elever.

Rätt till undervisning för elev som tillhör en nationell minoritet skall föreligga även om det bara finns en elev i kommunen som önskar sådan undervisning. Med judisk elevs rätt till modersmålsundervisning enligt tredje stycket avses undervisning i jiddisch.

Referenser

Konventioner:

European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, Council of Europe, 4 november 1950, SÖ 1952:35

International Covenant on Civil and Political Rights, 16 dec 1966, SÖ 1971:42

Convention on the Rights of the Child, 20 nov 1989, SÖ 1990:20

European Charter for Regional or Minority Languages, 5 nov 1993, ETS No. 148, SÖ 2000:3

Framework Convention for the Protection of National Minorities, 1 feb 1995, ETS No. 157, SÖ 2000:2

Riksdagstryck:

Riksdagsskrivelse 1994/95:1, ”Finska språkets ställning i Sverige”, 8 september 1994

prop. 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”

bet. 1999/2000:KU6, ”Nationella minoriteter i Sverige”

rskr. 1999/2000:69

Regeringens skrivelse 2001/02:83, ”En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna”, 24 januari 2002

prop. 2002/03:1 utgiftsområde 8

Regeringens skrivelse 2003/04:110, ”Demokratipolitik”, 11 mars 2004

prop. 2004/05:01 utgiftsområde 8

SOU:

Minoritetsspråkskommittén: ”Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk”, SOU 1997:192 och SOU 1997:193

Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder: ”Kontrollerad och ifrågasatt – intervjuer med personer med funktionshinder”, SOU 1998:48

Demokratiutredningen: ”En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet”, SOU 2000:1

Kommittén för svenska språket: ”Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket”, SOU 2002:27

Arkivutredningen: ”Arkiv för alla – nu och i framtiden”, SOU 2002:78

Länsstyrelseutredningen: ”Det ofullständiga pusslet”, SOU 2004:01

Litteratur:

Aikio, Marjut: ”Samernas etniska dilemma”, i Wande, Erling (red.): ”Att forska om språkliga minoriteter” (1990)

Arnberg, Lenore: ”Så blir barn tvåspråkiga – Vägledning och råd under förskoleåldern” (1988)

Blind, Ellacarin: ”Språkförtryck i nomadskolor? Fyra före detta elever berättar” i Kangassalo (2003) s 63

De Geer, Eric: ”Den finska närvaron i Mälarregionen – En geografisk-statistisk studie över de finsktalande i Sverige”, Rapporter från Finskt- språk- och kulturcentrum nr 2/2005, Mälardalens högskola (2005)

Elenius, Lars; Ekenberg, Stefan: ”Minoritetsspråk och myndighetskontakt”, Luleå Tekniska universitet, rapport nr 2002:31 (2002)

Elenius, Lars: ”Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004” (2004)

Hammarberg, Thomas; Nilsson, Anna: ”Bra början, men bara en början – En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna” (2005)

Hansegård, Nils-Erik: ”Den norrbottenfinska språkfrågan – En återblick på halvspråkighetsdebatten” (1990) återgiven i Westergren (1997) s 193

Hansson, Heidi m.fl. (red): ”När språk och kulturer möts – Festskrift till Tuuli Forsgren” (2002)

Huss, Leena: ”Sverigefinsk revitalisering – finns den?” i Hansson (2002)

Hyltenstam, Kenneth; Stroud, Christopher: ”Språkbyte och språkbevarande – Om samiskan och andra minoritetsspråk” (1991)

Hyltenstam, Kenneth (red): ”Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv” (1999)

Hyltenstam, Kenneth; Milani, Tommaso M.: ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsperspektiv” (2004)

Juvonen, Päivi; Parkvall, Mikael: ”Språkekologi i siffror” i Kangassalo (2003) s 30

Kangassalo, Raija; Mellenius, Ingmarie (red): ”Låt mig ha kvar mitt språk” (2003)

Kommerskollegium: ”Sveriges utrikeshandel med varor och tjänster samt direktinvesteringar”, rapport 17 mars 2004

Korhonen, Olavi: ”Hur samiskan blev samiska” i Westergren (1997) s 87

Lainio, Jarmo (red): ”Finnarnas historia i Sverige” (1996) vol. 3

Lainio, Jarmo: ”Finskans ställning i Sverige och dess betydelse för sverigefinnarna” i Lainio, Jarmo (red): ”Finnarnas historia i Sverige” (1996) vol. 3 s 271

Länsstyrelsen i Norrbottens län: ”Finska, meänkieli och samiska –

Utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoritetsspråk” (2000)

Melakari, Esko: ”Finskan – Ett svenskt språk: En kartläggning av det finska språkets ställning i det svenska samhället i början av 2000-talet” (2003)

Ombudsmannen för etnisk diskriminering: ”Diskriminering av romer i Sverige – rapport från DO:s projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av romer” (2004)

Pekkari, Karl: ”Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren” i Westergren (1997) s 162

Pentassuglia, Gaetano: ”Minorities in International Law – An Introductory Study”, Council of Europe (2002)

Sametinget och Regeringskansliet: ”Samer – ett ursprungsfolk i

Sverige” (2004)

Skolverket: ”Undervisning i och på de nationella minoritetsspråken – kartläggning av situationen 2001”, 20 januari 2001

Skolverket: ”Redovisning av uppdrag rörande nationella minoritetsspråk – finska och jiddisch” (U2001/775/G), 25 januari 2002

Skolverket/Tallberg Broman, Ingegerd; Rubinstein Reich, Lena, Hägerström, Jeanette: ”Likvärdighet i en skola för alla – Historisk bakgrund och kritisk granskning” (2002)

Socialstyrelsen: ”Äldreomsorg för finsktalande” (2001)

Svensk kyrkan: ”Hemmet finns där vägarna möts – Sverigefinländarns liv i samhälle och kyrka” (2002)

Svonni, Mikael: ”Att lära sig samiska – ett minoritetsspråk. Vilken roll har skolan?” i Westergren (1997) s 149

Tarkiainen, Kari: ”Finnarnas historia i Sverige” volym 1–2 (1990) (1993)

Wande, Erling (red.): ”Att forska om språkliga minoriteter” (1990)

Westergren, Eva; Åhl, Hans (red): ”Mer än ett språk – En antologi om två- och trespråkigheten i norra Sverige” (1997)

Övrigt material:

Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguistic Minorities, UN General Assembly resolution 47/135, 18 dec 1992

1994 General Comment No. 23 on article 27 of the ICCPR

European Charter for Regional or Minority Languages, Explanatory Report

Report Submitted by Sweden Pursuant to Article 25, Paragraph 1 of the Framework Convention for the Protection of National Minorities, ACFC/SR(2001)003, received on 8 June 2001

Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinion on Sweden, 25 August 2002, ACFC/INF/OP/I(2003)006 Council of Europe Committee of Ministers, Resloution ResCMN(2003)12 on the Implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden, 10 December 2003 Initial Periodical Report, Sweden, MIN-LANG/PR(2001)1, 18 June 2001 Council of Europe Committee of Ministers, Recommendations RecChL(2003)1 of the Committee of Ministers on the Application of the European Charter for Regional or Minority languages by Sweden, 19 June 2003 European Charter for Regional or Minority Languages – Application of the Charter in Sweden: Report of the Committee of experts on the Charter, ECRML (2003)1, 19 June 2003 Swedish Report on the Council of European Charter for Regional or Minority Languages, Second Periodical Report presented in accordance with Article 15 of the Charter, juni 2004 Skrivelse från Sverigefinländarnas Delegation till Justitiedepartementet, ”Synpunkter från Sverigefinländarnas delegation till Sveriges rapport till Europarådet om Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetspolitik juni 2004”, den 1 juni 2004 Uppdrag till Statens Skolverk om nationella minoriteter, Regeringsbeslut, 11 november 2004 (U2004/4346/G) Justitiedepartementets faktablad ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk – En sammanfattning av regeringens minoritetspolitik”, november 2004

Förkortningar

ETS European Treaty Series KU Konstitutionsutskottet SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makt

Kommittédirektiv

Finska språket i Stockholms- och Mälardalsregionen

Dir. 2004:6

Beslut vid regeringssammanträde den 22 januari 2004.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare ges i uppdrag att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen.

Om utredaren bedömer att det finns förutsättningar att utvidga förvaltningsområdet för finska skall utredaren

  • lämna förslag till lagstiftningsåtgärder som föranleds av de överväganden som görs,
  • redovisa ekonomiska, administrativa och andra konsekvenser av förslagen samt förslag till finansiering.

Bakgrund

Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Sveriges nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

Minoritetspolitiken bildades som politikområde 2000 och grundas på riksdagens beslut hösten 1999 om åtgärder för de nationella minoriteterna och inriktningen av en minoritetspolitik (prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). I samband med beslutet om en minoritetspolitik ratificerade Sverige i februari 2000 två Europarådskonventioner: ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels-

eller minoritetsspråk. Bestämmelserna i dessa konventioner har utgjort en grund för den svenska politiken på området.

Från och med den 1 april 2000 gäller i Sverige två språklagar, lagen (1999:1175)om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Lagarna innebär att enskilda har laglig rätt att använda minoritetsspråken samiska, finska och meänkieli i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där språken har lång tradition (förvaltningsområden). Lagstiftningen gäller för kommunala samt statliga lokala och regionala förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska och meänkieli. Med statliga förvaltningsmyndigheter avses här polismyndighet, skattemyndighet, försäkringskassa, åklagarmyndighet, kronofogdemyndighet, arbetsförmedling, tullmyndighet, länsstyrelse, lantmäterimyndighet, Vägverkets region, skogsvårdsstyrelse m.fl. Lagstiftningen innebär också att den enskilde i kommuner som ingår i förvaltningsområdena har rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på respektive språk. Lagstiftningen för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i uppdrag att följa tillämpningen av lagstiftningen och årligen redovisa erfarenheterna till regeringen.

Behovet av en utredning

Av de finsktalande i Sverige bor endast ca 5 procent inom det nuvarande förvaltningsområdet för finska. En särskilt stor andel finsktalande bor i Stockholms- och Mälardalsregionen. Med Mälardalen avses området runt sjön Mälaren, dvs. delar av Uppland, Västmanland och Södermanland.

Sedan juni 2001 finns en finsk-svensk arbetsgrupp för minoritets- och minoritetsspråksfrågor som utgör ett forum för dialog och erfarenhetsutbyte mellan Sverige och Finland. I en rapport som överlämnades till regeringen den 4 november 2002 konstaterar arbetsgruppen att det är en brist att minoritetsspråkslagstiftningen endast omfattar ett område där en liten del av sverigefinnarna lever, medan den största delen av sverigefinnarna lever i sådana delar av

Sverige som inte omfattas av den särskilda minoritetsspråkslagstiftningen. Arbetsgruppen pekar på ett tilltagande intresse för finska och finsk kultur. Vid Mälardalens högskola har genom regionalt och lokalt initiativ ett finskt språk- och kulturcentrum inrättats. Arbetsgruppen anser att det finns skäl att överväga förutsättningarna för och konsekvenserna av att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till vissa områden utanför det nuvarande förvaltningsområdet.

Europarådet har i sin uppföljning av hur Sverige genomfört sina konventionsåtaganden på området rekommenderat Sverige att förbättra situationen för finska språket utanför det nuvarande finska förvaltningsområdet. I uppföljningen pekas också på vissa brister i den nuvarande lagstiftningen vad gäller tillhandahållande av skriftliga dokument på minoritetsspråk.

Det finns mot denna bakgrund nu skäl att utreda om det finns förutsättningar för en utvidgning av förvaltningsområdet för det finska språket till att täcka även andra geografiska områden än vad den nuvarande lagstiftningen gör. Utredningen bör begränsas till Stockholms- och Mälardalsregionen.

Uppdraget

Utredaren skall analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen.

Analysen skall omfatta en bedömning av intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder. I denna bedömning skall unga och äldre sverigefinnars intresse, behov och förutsättningar beaktas och redovisas särskilt. Även jämställdhetsaspekter skall belysas i sammanhanget, vilket bl. a. innebär att bedöma huruvida det föreligger skillnader i intresse, behov och förutsättningar mellan kvinnor och män samt flickor och pojkar.

Analysen skall även omfatta en bedömning av kommunala och statliga myndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap, på kort och lång sikt, att hantera en utvidgad lagstiftning om rätt att använda finska vid enskildas kontakter med myndigheten eller domstolen.

Analysen skall också omfatta en bedömning av hur ett utvidgat förvaltningsområde bör avgränsas. I vissa kommuner finns en särskilt stor andel finsktalande. Detta bör beaktas vid avgränsningen. Ett utvidgat förvaltningsområde bör dock så långt möjligt vara sammanhängande.

Utifrån analysen skall utredaren redovisa sin samlade bedömning av förutsättningarna för en utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder.

Utredaren skall även lämna förslag till lagstiftningsåtgärder som föranleds av de överväganden som görs. I detta sammanhang bör övervägas om den nuvarande lagstiftningen direkt kan göras tillämplig på ett utvidgat förvaltningsområde eller om det behövs en ny motsvarande lagstiftning.

Utredaren skall även överväga behovet av ändringar i den nuvarande lagstiftningen mot bakgrund av den uppföljning som gjorts inom Europarådet och av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar.

Utredaren skall i enlighet med bestämmelserna i kommittéförordningen (1998:1474) redovisa ekonomiska, administrativa och andra konsekvenser av de förslag som lämnas. Till detta kommer att även konsekvenserna för barn och unga skall redovisas där det är relevant. Kostnaderna för olika slags myndigheter skall särskilt uppmärksammas. Förslag till finansiering skall lämnas.

Utredaren skall i arbetet ha kontakt med berörda kommuner, landsting, domstolar och statliga myndigheter. Utredaren skall även bereda företrädare för den sverigefinska minoriteten möjlighet att framföra sina synpunkter.

Utredaren skall redovisa sitt arbete senast den 1 mars 2005.

(Justitiedepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till utredningen om finska språket i Stockholms- och Mälardalsregionen (Ju 2004:01)

Dir. 2005:23

Beslut vid regeringssammanträde den 24 februari 2005

Sammanfattning av tilläggsuppdraget

Den särskilda utredare som har i uppdrag att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen, skall också analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även inom det sydsamiska området.

Om utredaren bedömer att det finns förutsättningar att utvidga förvaltningsområdet för samiska skall utredaren

  • lämna förslag till lagstiftningsåtgärder som föranleds av de överväganden som görs,

redovisa ekonomiska, administrativa och andra konsekvenser av förslagen samt förslag till finansiering.

Bakgrund

Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 januari 2004 tillkallade statsrådet Sahlin en särskild utredare med uppdrag att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar till att även gälla i Stockholms- och Mälardalsregionen (dir. 2004:6). Enligt direktiven skall utredaren redovisa sitt arbete senast den 1 mars 2005.

Behovet av tilläggsuppdrag

Lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar (språklagen) tillämpas hos kommuner samt statliga, regionala och lokala förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska. Med förvaltningsområdet för samiska avses Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner.

Frågan om en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska har behandlats i olika sammanhang. Bland annat har Europarådets expertkommitté om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, i sin uppföljning av hur Sverige har genomfört sina konventionsåtaganden på området, noterat att sydsamiskan har sin traditionella hemvist huvudsakligen utanför det nuvarande samiska förvaltningsområdet. I uppföljningen konstateras också att sydsamiskan är mycket hotad och att särskilda åtgärder krävs för att skydda och främja detta språk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har på regeringens uppdrag redovisat konsekvenserna av en utvidgning av det samiska förvaltningsområdet till det sydsamiska området. Med det sydsamiska området avses de södra delarna av det traditionella samiska språkområdet som omfattar delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län. Länsstyrelsens rapport visar att ett utökat förvaltningsområde skulle öka den geografiska basen för den samiska språkdomänen och ha stor betydelse i de områden där det finns ett starkt lokalt engagemang för den sydsamiska språkvarieteten och kulturen. Med utgångspunkt i länsstyrelsens rapport finner regeringen att det finns behov av att utreda om det finns förutsättningar för en utvidgning av förvaltningsområdet för det samiska språket till att täcka även det sydsamiska området. Dessutom framgår av sametingets antagna handlingsprogram för det samiska språket att språklagen bör omfatta även det sydsamiska området.

Uppdraget

Utredaren skall analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även inom det sydsamiska området.

Analysen skall omfatta en bedömning av intresset och behovet hos enskilda samer av en sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder. I denna bedömning skall unga och äldre samers intresse, behov och förutsättningar beaktas och redovisas särskilt. Även jämställdhetsaspekter skall belysas i sammanhanget, vilket bland annat innebär att bedöma om det finns skillnader i intresse, behov och förutsättningar mellan kvinnor och män samt mellan flickor och pojkar.

Analysen skall även omfatta en bedömning av kommunala och statliga förvaltningsmyndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap, på kort och lång sikt, att hantera en utvidgad lagstiftning om rätt för enskilda att använda samiska vid kontakter med myndigheten eller domstolen, samt kommunernas möjligheter och beredskap att erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på samiska.

Analysen skall också omfatta en bedömning av hur ett utvidgat förvaltningsområde för samiska bör avgränsas. Ett utvidgat förvaltningsområde bör så långt som möjligt vara sammanhängande.

Utifrån analysen skall utredaren redovisa sin samlade bedömning av förutsättningarna för en utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder.

Utredaren skall även lämna förslag till lagstiftningsåtgärder som föranleds av de överväganden som görs. I detta sammanhang bör det övervägas om den nuvarande lagstiftningen direkt kan göras tillämplig på ett utvidgat förvaltningsområde för samiska eller om det behövs en ny motsvarande lagstiftning.

Utredaren skall i arbetet ha kontakt med berörda kommuner, landsting, domstolar och statliga myndigheter. Utredaren skall även ge företrädare för den samiska minoriteten möjlighet att framföra sina synpunkter.

För arbetet gäller i övrigt de krav på kostnadsberäkningar och konsekvensbeskrivningar som har angetts i de ursprungliga direktiven (dir. 2004:6).

Förlängd tid för uppdraget

Utredningstiden förlängs. Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2005. Ett delbetänkande i de delar som gäller finska språket i Stockholms- och Mälardalsregionen skall redovisas senast den 1 juni 2005.

(Justitiedepartementet)

Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk

European Charter for Regional or Minority Languages Alueelisia kieliä tai vähemmistökieliä koskeva Euroopalainen peruskirja

Strasbourg, 5.XI.1992

I det följande återges konventionstexten på engelska, svenska och finska. Den finska översättningen härrör från Europarådets hemsida.

Sverige har ratificerat följande artiklar i del III av den Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk för respektive språk

Samiska Finska Meänkieli

8.1.a.iii) 8.1.a.iii) 8.1.a.iii) utbildning 8.1.b.iv) 8.1.b.iv) 8.1.b.iv) 8.1.c.iv) 8.1.c.iv) 8.1.c.iv) 8.1.d.iv) 8.1.d.iv) 8.1.d.iv) 8.1.e.iii) 8.1.e.iii) 8.1.e.iii) 8.1.f.iii) 8.1.f.iii) 8.1.f.iii) 8.1.g 8.1.g 8.1.g 8.1.h 8.1.h 8.1.h 8.1.i 8.1.i 8.1.i 8.2 8.2 8.2 9.1.a.ii) 9.1.a.ii) 9.1.a.ii) rättsväsendet 9.1a.iii) 9.1.a.iii) 9.1.a.iii) 9.1.a.iv) 9.1.a.iv) 9.1.a.iv) 9.1.b.ii) 9.1.b.ii) 9.1.b.ii) 9.1.b.iii) 9.1.b.iii) 9.1.b.iii) 9.1.c.ii) 9.1.c.ii) 9.1.c.ii) 9.1.c.iii) 9.1.c.iii) 9.1.c.iii) 9.1.d 9.1.d 9.1.d 9.2 9.2 9.2 9.3 9.3 9.3 10.1.a.iii) 10.1.a.iii) 10.1.a.iii) 10.1.a.v 10.1.a.v) 10.1.a.v) 10.1.c 10.1.c 10.1.c

förvaltningsmyndigheter och samhällsservice

10.2.b 10.2.b 10.2.b 10.2.c 10.2.c 10.2.c 10.2.d 10.2.d 10.2.b 10.2.g 10.2.g 10.2.g 10.4.a 10.4.a 10.4.a 10.5 10.5 10.5 11.1.a.iii) 11.1.a.iii) 1.1.a.iii) massmedia 11.1.c.i) 11.1.d 11.1.d 11.1.d 11.1.e.i) 11.1.e.i) 11.1.e.i) 11.1.f.ii) 11.1.f.ii) 11.1.f.ii) 11.2 11.2 11.2

12.1.a 12.1.a 12.1.a 12.1.b 12.1.b 12.1.b 12.1.c 12.1.c

kulturell verksamhet och kulturella inrättningar

12.1.d 12.1.d 12.1.d 12.1.e 12.1.f 12.1.f 12.1.f 12.1.g 12.1.g 12.1.g 12.1.h 12.1.h 12.2 12.2 12.2 13.1.a 13.1.a 13.1.a ekonomiska och sociala förhållanden 14.a 14.a 14.a utbyte över gränserna 14.b 14.b 14.b

Preamble Inledning Johdanto

The member States of the Council of Europe signatory hereto,

De medlemsstater i Europarådet som har undertecknat denna stadga,

Euroopan neuvoston jäsenvaltiot, jotka ovat allekirjoittaneet tämän peruskirjan ja jotka

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its members, particularly for the purpose of safeguarding and realising the ideals and principles which are their common heritage;

beaktar att Europarådets mål är att uppnå en ökad sammanhållning mellan dess medlemmar, särskilt för att värna om och förverkliga de ideal och principer som utgör deras gemensamma arv,

katsovat, että Euroopan neuvoston pyrkimyksenä on luoda kiinteämmät yhteydet jäsenvaltioidensa välille erityisesti turvatakseen ja toteuttaakseen yhteisen perintönsä mukaiset ihanteet ja periaatteet,

Considering that the protection of the historical regional or minority languages of Europe, some of which are in danger of eventual extinction, contributes to the maintenance and development of Europe's cultural wealth and traditions;

anser att värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk i Europa, av vilka somliga hotar att småningom utslocka, bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner,

katsovat, että perinteisten eurooppalaisten alueellisten kielten tai vähemmistökielten, joista eräät ovat vaarassa hävitä, suojeleminen auttaa ylläpitämään ja kehittämään Euroopan kulttuurien monimuotoisuutta sekä perinteitä,

Considering that the right to use a regional or minority language in private and public life is an inalienable right conforming to the principles embodied in the United Nations International Covenant on Civil and Political Rights, and according to the spirit of the Council of Europe Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms;

anser att rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet som stämmer överens med principerna i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,

katsovat, että oikeus käyttää alueellista kieltä tai vähemmistökieltä yksityisessä ja julkisessa elämässä on Yhdistyneiden Kansakuntien kansalaisoikeuksia ja poliittisia oikeuksia koskevaan kansainväliseen yleissopimukseen sisältyvien periaatteiden mukainen luovuttamaton oikeus ja ihmisoikeuksien ja perusvapauksien suojaamista koskevan Euroopan neuvoston yleissopimuksen hengen mukaista,

Having regard to the work carried out within the CSCE and in particular to

beaktar det arbete som utförs av Konferensen om säkerhet och samarbete i

ottavat huomioon ETYKin puitteissa tehdyn työn sekä erityisesti vuoden

the Helsinki Final Act of 1975 and the document of the Copenhagen Meeting of 1990;

Europa och särskilt slutakten från Helsingfors 1975 och dokumentet från Köpenhamnsmötet 1990,

1975 Helsingin päätösasiakirjan ja vuoden 1990 Kööpenhaminan kokouksen asiakirjan,

Stressing the value of interculturalism and multilingualism and considering that the protection and encouragement of regional or minority languages should not be to the detriment of the official languages and the need to learn them;

betonar värdet av mellankulturell miljö och flerspråkighet och anser att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk inte skall gå ut över de officiella språken och behovet att lära dessa,

painottavat kulttuurien välisen vuorovaikutuksen sekä monikielisyyden merkitystä ja katsovat, että alueellisten kielten tai vähemmistökielten suojeleminen ja niiden käytön rohkaiseminen ei saa vaikuttaa kielteisesti virallisiin kieliin tai tarpeeseen opiskella niitä,

Realising that the protection and promotion of regional or minority languages in the different countries and regions of Europe represent an important contribution to the building of a Europe based on the principles of democracy and cultural diversity within the framework of national sovereignty and territorial integrity;

är medvetna om att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet,

tiedostavat, että alueellisten kielten tai vähemmistökielten suojeleminen ja edistäminen Euroopan eri maissa ja alueilla on omiaan tukemaan demokraattisiin periaatteisiin ja kulttuurien monimuotoisuuteen perustuvan Euroopan rakentamista kansallisen itsenäisyyden ja alueellisen koskemattomuuden puitteissa,

Taking into consideration the specific conditions and historical traditions in the different regions of the European States,

beaktar de särskilda förhållandena och historiska traditionerna i olika regioner av de europeiska staterna,

ottavat huomioon Euroopan valtioiden eri alueiden erityisolosuhteet ja historialliset perinteet,

Have agreed as follows: har kommit överens om följande:

ovat sopineet seuraavasta:

Part I - General provisions

Article 1 – Definitions

Del I Allmänna bestämmelser

Artikel 1 Definitioner

I OSA Yleiset määräykset

1 artikla Määritelmät

For the purposes of this Charter: a “regional or

I denna stadga avses med Tässä peruskirjassa

minority languages” means languages that are:

i traditionally used within a given territory of a State by nationals of that State who form a group numerically smaller than the rest of the State's population; and

a) "landsdels- eller minoritetsspråk"

i) språk som av hävd används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och

a) "alueellinen kieli tai vähemmistökieli" tarkoittaa kieltä,

i) jota perinteisesti käytetään jonkin valtion tietyllä alueella ja jota käyttävät kyseisen valtion kansalaiset ovat lukumäärältään pienempi väestöryhmä kuin valtion muu väestö, ja

ii different from the official language(s) of that State;

ii) som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten;

ii) joka poikkeaa valtion virallisesta kielestä tai kielistä;

it does not include either dialects of the official language(s) of the State or the languages of migrants;

det innefattar inte vare sig dialekter av det eller de officiella språkten i staten, eller språk som talas av invandrare,

sellaisena ei pidetä valtion virallisen kielen tai kielten murteita eikä maahanmuuttajien kieliä;

b “territory in which the regional or minority language is used” means the geographical area in which the said language is the mode of expression of a number of people justifying the adoption of the various protective and promotional measures provided for in this Charter;

b) "territorium där landsdels- eller minoritetsspråket används" det geografiska område inom vilket detta språk är uttrycksmedel för ett så stort antal personer att det motiverar de olika åtgärder för skydd och främjande som avses i denna stadga,

b) "vähemmistökielialue" tarkoittaa maantieteellistä aluetta, jolla alueellinen kieli tai vähemmistökieli on niin suuren henkilöryhmän ilmaisuväline, että tämän peruskirjan mukaiset suojelu- ja edistämistoimenpiteet katsotaan aiheellisiksi;

c ”non-territorial languages” means languages used by nationals of the State which differ from the language or languages used by the rest of the State's population but which, although traditionally used within the territory of the State, cannot be identified with a particular area thereof.

c) "territoriellt obundna språk" språk som används av medborgare i en stat som avviker från det eller de språk som används av resten av befolkningen i den staten, men som, trots att de av hävd används inom den statens territorium, inte kan identifieras med en bestämd del av den.

c) "ei-alueellinen kieli" tarkoittaa valtion muun väestön käyttämästä kielestä tai käyttämistä kielistä poikkeavaa kieltä, jota perinteisesti puhutaan tietyssä valtiossa, mutta ei millään sen erityisellä alueella.

Article 2 – Undertakings Artikel 2 Åtaganden 2 artikla Sitoumukset

1 Each Party undertakes to apply the provisions of Part II to all the regional or minority languages spoken within its territory and which comply with the definition in Article 1.

1. Varje part förbinder sig att tillämpa bestämmelserna i del II på alla landsdels- eller minoritetsspråk som talas inom dess territorium och som motsvarar definitionen i artikel 1.

1. Kukin sopimuspuoli sitoutuu soveltamaan II osan määräyksiä kaikkiin sen alueella puhuttuihin 1 artiklan määritelmän mukaisiin alueellisiin kieliin tai vähemmistökieliin.

2 In respect of each language specified at the time of ratification, acceptance or approval, in accordance with Article 3, each Party undertakes to apply a minimum of thirty-five paragraphs or sub-paragraphs chosen from among the provisions of Part III of the Charter, including at least three chosen from each of the Articles 8 and 12 and one from each of the Articles 9, 10, 11 and 13.

2. Vad avser vart och ett av de språk som anges vid ratificeringen, godtagandet eller godkännandet i enlighet med artikel 3, förbinder sig parterna att tillämpa minst 35 punkter eller stycken utvalda bland bestämmelserna i del III i stadgan, däribland minst tre från vardera artikel 8 och 12 och en från vardera artikel 9, 10, 11 och 13.

2. Kunkin kielen osalta, joka 3 artiklan mukaisesti määritellään ratifioinnin tai hyväksymisen yhteydessä, sopimuspuoli sitoutuu soveltamaan vähintään 35 tämän peruskirjan III osan määräyksistä valitsemaansa kappaletta tai kohtaa, joihin kuuluu vähintään kolme 8 artiklan ja 12 artiklan sekä yksi 9 artiklan, 10 artiklan, 11 artiklan ja 13 artiklan kappaleista tai kohdista.

Article 3 - Practical arrangements

Artikel 3 Praktiska åtgärder

3 artikla Käytännön järjestelyt

1 Each contracting State shall specify in its instrument of ratification, acceptance or approval, each regional or minority language, or official language which is less widely used on the whole or part of its territory, to which the paragraphs chosen in accordance with Article 2, paragraph 2, shall apply.

1. Varje stat som undertecknar denna stadga skall i sitt ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument ange varje landsdels- eller minoritetsspråk, eller officiellt språk som används mindre allmänt inom hela eller en del av dess territorium och på vilket de enligt artikel 2 punkt 2 utvalda punkterna skall tillämpas.

1. Kukin sopimuspuoli määrittelee ratifioimis- tai hyväksymiskirjassaan jokaisen alueellisen kielen tai vähemmistökielen taikka alueellaan tai sen osassa vähemmän käytetyn virallisen kielen, johon 2 artiklan 2 kappaleen mukaisesti valittuja kappaleita sovelletaan.

2 Any Party may, at any subsequent time, notify the Secretary General that it accepts the obligations

2. En part får när som helst meddela generalsekreteraren att den åtar sig de förpliktelser som följer av

2. Sopimuspuoli voi milloin tahansa myöhemmin ilmoittaa pääsihteerille hyväksyvänsä peruskirjan

arising out of the provisions of any other paragraph of the Charter not already specified in its instrument of ratification, acceptance or approval, or that it will apply paragraph 1 of the present article to other regional or minority languages, or to other official languages which are less widely used on the whole or part of its territory.

bestämmelserna i varje annan punkt i stadgan som inte redan har angetts i dess ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument eller att den avser tillämpa punkt 1 i denna artikel på andra landsdels- eller minoritetsspråk eller på andra officiella språk som används mindre allmänt inom hela eller en del av dess territorium.

sellaisen muun kappaleen määräyksistä johtuvat velvoitteet, jota ei ole määritelty sen ratifioimis- tai hyväksymiskirjassa, tai että se aikoo soveltaa tämän artiklan 1 kappaleen määräyksiä myös muihin alueellisiin kieliin tai vähemmistökieliin taikka alueellaan tai sen osassa vähemmän käytettyihin virallisiin kieliin.

3 The undertakings referred to in the foregoing paragraph shall be deemed to form an integral part of the ratification, acceptance or approval and will have the same effect as from their date of notification.

3. De åtaganden som avses i föregående punkt skall anses utgöra en integrerande del av ratificeringen, godtagandet eller godkännandet och skall ha samma verkan från den dag då meddelandet lämnades.

3. Edellisessä kappaleessa mainitut sitoumukset katsotaan osaksi ratifiointia tai hyväksymistä ja niillä on sama vaikutus ilmoituspäivästä alkaen.

Article 4 - Existing regimes of protection

Artikel 4 Gällande skyddssystem

4 artikla Olemassa olevat suojelujärjestelmät

1 Nothing in this Charter shall be construed as limiting or derogating from any of the rights guaranteed by the European Convention on Human Rights.

1. Ingenting i denna stadga skall tolkas som en inskränkning eller försämring av någon av de rättigheter som garanteras i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

1. Minkään tämän peruskirjan määräyksen ei saa tulkita rajoittavan tai poikkeavan mistään Euroopan ihmissoikeussopimuksen takaamasta oikeudesta.

2 The provisions of this Charter shall not affect any more favourable provisions concerning the status of regional or minority languages, or the legal regime of persons belonging to minorities which may exist in a Party or are provided for by relevant bilateral or multilateral international agreements.

2. Bestämmelserna i denna stadga skall inte inverka på de gynnsammare bestämmelser om status för landsdels- eller minoritetsspråk eller det regelverk för personer som tillhör minoriteter som kan finnas i en part eller som tillgodoses av bestämmelser hänförliga till bilaterala eller multilaterala internationella överens-

2. Tämän peruskirjan määräykset eivät estä soveltamasta sellaisia alueellisten kielten tai vähemmistökielten asemaa taikka vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden oikeusasemaa koskevia suosiollisempia määräyksiä, jotka jonkin sopimuspuolen alueella saattavat olla voimassa tai jotka perustuvat asiano-

kommelser. maisiin kahdenvälisiin tai

monenvälisiin kansainvälisiin sopimuksiin.

Article 5 - Existing obligations

Artikel 5 Gällande förpliktelser

5 artikla Voimassaolevat velvoitteet

Nothing in this Charter may be interpreted as implying any right to engage in any activity or perform any action in contravention of the purposes of the Charter of the United Nations or other obligations under international law, including the principle of the sovereignty and territorial integrity of States.

Ingenting i denna stadga skall tolkas ha innebörden att berättiga till någon verksamhet eller några åtgärder som strider mot FN-stadgans syften eller andra folkrättsliga åtaganden, inbegripet principen om staters suveränitet och territoriella integritet.

Minkään tämän peruskirjan määräyksen ei saa tulkita oikeuttavan toimintaa, joka on ristiriidassa Yhdistyneiden Kansakuntien peruskirjan tarkoitusperien tai muiden kansainvälisen oikeuden velvoitteiden kanssa mukaan lukien valtioiden itsenäisyyden loukkaamattomuuden ja alueellisen koskemattomuuden periaatteet.

Article 6 – Information Artikel 6 Information 6 artikla Tiedottaminen

The Parties undertake to see to it that the authorities, organisations and persons concerned are informed of the rights and duties established by this Charter.

Parterna förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om rättigheter och skyldigheter enligt denna stadga.

Sopimuspuolet sitoutuvat huolehtimaan, että asianomaisille viranomaisille, järjestöille ja henkilöille tiedotetaan tästä peruskirjasta johtuvista olkeuksista ja velvoitteista.

Part II - Objectives and principles pursued in accordance with Article 2, paragraph 1

Del II Mål och principer enligt artikel 2 punkt 1

II osa 2 Artiklan 1 kappaleen mukaiset tavoitteet ja periaatteet

Article 7 - Objectives and principles

Artikel 7 Mål och principer

7 artikla Tavoitteet ja periaatteet

1 In respect of regional or minority languages, within the territories in which such languages are used and according to the situation of each language, the Par-

1. I fråga om landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där sådana språk används, och i enlighet med situationen för varje språk, skall parterna

1. Sopimuspuolten alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä koskevan politiikan, lainsäädännön ja käytännön tulee vähemmistökielialueilla kunkin kielen

ties shall base their policies, legislation and practice on the following objectives and principles:

bygga sin politik, lagstiftning och praxis på följande mål och principer:

tilanne huomioon otteen perustua seuraaviin tavoitteisiin ja periaatteisiin:

a the recognition of the regional or minority languages as an expression of cultural wealth;

a) erkännande av landsdels- eller minoritetsspråk som uttryck för kulturell rikedom,

a) alueelliset kielet tai vähemmistökielet tunnustetaan kulttuuririkkaudeksi;

b the respect of the geographical area of each regional or minority language in order to ensure that existing or new administrative divisions do not constitute an obstacle to the promotion of the regional or minority language in question;

b) respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,

b) alueellisen kielen tai vähemmistökielen maantieteellistä aluetta kunnioitetaan sen varmistamiseksi, että olemassaolevat tai uudet hallinnolliset rajat eivät muodosta estettä kyseisen alueellisen kielen tai vähemmistökielen edistämiselle;

c the need for resolute action to promote regional or minority languages in order to safeguard them;

c) behov av beslutsamma åtgärder för att främja landsdels- eller minoritetsspråk i syfte att skydda dem,

c) alueellisia kielin tai vähemmistökieliä on tarpeen edistää määrätietoisesti niiden aseman turvaamiseksi;

d the facilitation and/or encouragement of the use of regional or minority languages, in speech and writing, in public and private life;

d) underlättande och/eller uppmuntran av användning av landsdels- eller minoritetsspråk i tal och skrift i det offentliga och privata livet,

d) helpotetaan ja/tai rohkaistaan sekä julkisessa että yksityisessä elämässä alueellisten kielten tai vähemmistökielten käyttämistä puhetilanteissa ja kirjallisesti;

e the maintenance and development of links, in the fields covered by this Charter, between groups using a regional or minority language and other groups in the State employing a language used in identical or similar form, as well as the establishment of cultural relations with other groups in the State using different languages;

e) upprätthållande och utveckling av förbindelser inom de områden som omfattas av denna stadga mellan grupper som använder ett landsdels- eller minoritetsspråk och andra grupper i samma stat som använder ett språk som brukas i identiskt samma eller liknande form, samt upprättande av kulturella förbindelser med andra

e) tuetaan ja kehitetään alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä käyttävien ryhmien yhteyksiä saman valtion muiden sellaisten ryhmien kanssa, jotka käyttävät samaa tai samantapaista kieltä, sekä kulttuuriyhteyksien luomista valtion muiden kieliryhmien kanssa tämän peruskirjan piiriin kuuluvilla alueilla;

grupper i staten som använder andra språk,

f the provision of appropriate forms and means for the teaching and study of regional or minority languages at all appropriate stages;

f) tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer,

f) alueellisten kielten tai vähemmistökielten asianmukainen opetus ja opiskelu kaikilla asianmukaisilla tasoilla järjestetään sopivalla tavalla;

g the provision of facilities enabling non-speakers of a regional or minority language living in the area where it is used to learn it if they so desire;

g) tillhandahållande av möjligheter för dem som inte talar ett landsdels- eller minoritetsspråk som bor i det område där ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk används, att lära sig detta om de så önskar,

g) järjestetään vähemmistökielialueilla muillekin kuin alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttäville mahdollisuus oppia halutessaan kyseistä kieltä;

h the promotion of study and research on regional or minority languages at universities or equivalent institutions;

h) främjande av studier och forskning om landsdels- eller minoritetsspråk vid universitet eller motsvarande läroanstalter,

h) alueellisten kielten tai vähemmistökielten opiskelua ja tutkimusta korkeakouluissa ja muissa vastaavissa laitoksissa edistetään;

i the promotion of appropriate types of transnational exchanges, in the fields covered by this Charter, for regional or minority languages used in identical or similar form in two or more States.

i) främjande av transnationellt utbyte i lämpliga former inom de områden som omfattas av denna stadga för de landsdels- eller minoritetsspråk, som används i identiskt samma eller liknande form i två eller flera stater.

i) soveltuvaa maiden välistä vaihtoa edistetään samaa tai samantapaista alueellista kieltä tai vähemmistökieltä kahdessa tai useammassa eri valtiossa käyttävien ryhmien välillä tämän peruskirjan piiriin kuuluvilla aloilla.

2 The Parties undertake to eliminate, if they have not yet done so, any unjustified distinction, exclusion, restriction or preference relating to the use of a regional or minority language and intended to discourage or endanger the maintenance or development of it. The adoption of special

2. Parterna förbinder sig att, om så inte redan har skett, avskaffa alla oberättigade åtskillnader, undantag, restriktioner eller preferenser som gäller användning av ett landsdels- eller minoritetsspråk och som syftar till att motverka eller äventyra dess fortbestånd eller utveckling. Vidtagande

2. Sopimuspuolet sitoutuvat poistamaan, mikäli tätä ei ole vielä tehty, kaiken aiheettoman alueellisiin kieliin tai vähemmistökieliin liittyvän erottelun, poissulkemisen, suosituimmuuden sekä kaikki sellaiset rajoitukset, joiden tarkoituksena on jarruttaa tai vaarantaa vähemmistö-

measures in favour of regional or minority languages aimed at promoting equality between the users of these languages and the rest of the population or which take due account of their specific conditions is not considered to be an act of discrimination against the users of more widely-used languages.

av särskilda åtgärder till förmån för landsdels- eller minoritetsspråk som syftar till att främja likhet mellan användarna av dessa språk och resten av befolkningen, eller som tar behörig hänsyn till deras särskilda förhållanden, skall inte betraktas som diskriminering mot dem som brukar mera allmänt använda språk.

kielen säilymistä tai kehittymistä. Alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä koskevia erityistoimia ei katsota laajemmin käytettyjä kieliä puhuvan väestön syrjinnäksi, jos näiden toimien tavoitteena on edistää tasa-arvoa kyseistä kieltä käyttävien ja muun väestön välillä tai asianmukaisesti huomioida näiden kielien erityisasema.

3 The Parties undertake to promote, by appropriate measures, mutual understanding between all the linguistic groups of the country and in particular the inclusion of respect, understanding and tolerance in relation to regional or minority languages among the objectives of education and training provided within their countries and encouragement of the mass media to pursue the same objective.

3. Parterna förbinder sig att med lämpliga åtgärder främja ömsesidig förståelse mellan alla språkliga grupper i landet och särskilt verka för att respekt, förståelse och tolerans med avseende på landsdels- eller minoritetsspråk inkluderas bland målen för olika slag av undervisning och utbildning i sina länder samt att uppmuntra massmedia att sträva mot samma mål.

3. Sopimuspuolet sitoutuvat tarvittavin toimenpitein edistämään maansa kieliryhmien keskinäistä yhteisymmärrystä ja erityisesti sisällyttämään opetus- ja kasvatustavoitteisiinsa kunnioituksen, ymmärryksen ja suvaitsevaisuuden alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä kohtaan sekä rohkaisemaan myös joukkoviestimiä pyrkimään samaan päämäärään.

4 In determining their policy with regard to regional or minority languages, the Parties shall take into consideration the needs and wishes expressed by the groups which use such languages. They are encouraged to establish bodies, if necessary, for the purpose of advising the authorities on all matters pertaining to regional or minority languages.

4. Vid fastläggande av sin politik i fråga om landsdels- eller minoritetsspråk skall parterna ta hänsyn till de behov och önskemål som uttrycks av de grupper som använder sådana språk. De uppmuntras att i mån av behov upprätta organ för att ge råd till myndigheterna i alla frågor som sammanhänger med landsdels- eller minoritetsspråk.

4. Määrittäessään alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä koskevaa politiikkaansa sopimuspuolten tulee ottaa huomioon asianomaisten kieliryhmien ilmaisemat tarpeet ja toivomukset. Niitä rohkaistaan tarvittaessa perustamaan elimiä, jotka voivat antaa viranomaisille neuvoja kaikissa alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä koskevissa asioissa.

5 The Parties undertake to apply, mutatis mutandis, the

5. Parterna förbinder sig att i vederbörliga delar tillämpa

5. Sopimuspuolet sitoutuvat soveltuvin osin nou-

principles listed in paragraphs 1 to 4 above to nonterritorial languages. However, as far as these languages are concerned, the nature and scope of the measures to be taken to give effect to this Charter shall be determined in a flexible manner, bearing in mind the needs and wishes, and respecting the traditions and characteristics, of the groups which use the languages concerned.

principerna i punkt 1 - 4 ovan på territoriellt obundna språk. I fråga om dessa språk skall emellertid arten och omfattningen av de åtgärder som skall vidtas för att verkställa denna stadga bestämmas på ett flexibelt sätt, med beaktande av behoven och önskemålen hos de grupper som använder ifrågavarande språk och med respekt för deras traditioner och egenart.

dattamaan 1-4 kappaleessa annettuja periaatteita myös ei- alueellisiin kieliin. Näiden kielten osalta tämän peruskirjan toteuttamiseen tähtäävät toimenpiteet määritetään kuitenkin joustavasti ja asianomaisten kieliryhmien tarpeet ja toivomukset huomioon ottaen sekä niiden perinteitä ja ominaispiirteitä kunnioittaen.

Part III - Measures to promote the use of regional or minority languages in public life in accordance with the undertakings entered into under Article 2, paragraph 2

Article 8 – Education

Del III Åtgärder för att främja användning av landsdels- eller minoritetsspråk i samhällslivet i enlighet med åtagandena i artikel 2 punkt 2

Artikel 8 Utbildning

III osa Vähemmistökielten käytön edistämiseen julkisessa elämässä tähtäävät, 2 artiklan 2 kappaleessa annettujen sitoumusten mukaiset toimenpiteet

8 artikla Koulutus

1 With regard to education, the Parties undertake, within the territory in which such languages are used, according to the situation of each of these languages, and without prejudice to the teaching of the official language(s) of the State:

1. Parterna förbinder sig till följande i fråga om utbildning inom det territorium där sådana språk används, i enlighet med situationen för vart och ett av dessa språk, och utan att försämra undervisningen i statens officiella språk:

1. Koulutuksen osalta sopimuspuolet sitoutuvat vähemmistökielialueilla kunkin kielen tilanne huomioon otteen ja heikentämättä asianomaisen valtion virallisen kielen tai kielten opetusta

a i to make available preschool education in the relevant regional or minority languages; or

a) i) att tillhandahålla förskoleundervisning på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

a) i) järjestämään esikouluasteen opetusta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä, tai

ii to make available a substantial part of pre-school education in the relevant regional or minority langu-

ii) att tillhandahålla en väsentlig del av förskoleundervisningen på ifrågavarande landsdels- eller mino-

ii) järjestämään huomattavan osan esikouluasteen opetuksesta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vä-

ages; or ritetsspråk, eller hemmistökielillä; tai

iii to apply one of the measures provided for under i and ii above at least to those pupils whose families so request and whose number is considered sufficient; or

iii) att tillämpa någon av de åtgärder som avses i i) och ii) ovan, åtminstone för de elever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt, eller,

iii) soveltamaan joko i tai ii kohdassa tarkoitettuja toimenpiteitä ainakin niihin oppilaisiin, joiden perheet ovat sitä pyytäneet ja joiden lukumäärä katsotaan riittäväksi; tai

iv if the public authorities have no direct competence in the field of pre-school education, to favour and/or encourage the application of the measures referred to under i to iii above;

iv) om myndigheterna saknar direkt behörighet beträffande förskoleundervisning, att gynna och/eller uppmuntra tillämpning av de åtgärder som avses i i) iii) ovan,

iv) rohkaisemaan ja/tai suosimaan edellä i-iii kohdassa tarkoitettuja toimenpiteitä, mikäli viranomaisilla ei ole varsinaista toimivaltaa esikouluasteen opetuksessa;

b i to make available primary education in the relevant regional or minority languages; or

b) i) att tillhandahålla undervisning i de lägre årskurserna i grundskolan på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

b) i) järjestämään peruskouluopetusta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä, tai

ii to make available a substantial part of primary education in the relevant regional or minority languages; or

ii) att tillhandahålla en väsentlig del av undervisningen i de lägre årskurserna i grundskolan på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

ii) järjestämään huomattavan osan peruskouluopetuksesta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä; tai

iii to provide, within primary education, for the teaching of the relevant regional or minority languages as an integral part of the curriculum; or

iii) att tillse att i undervisningen i de lägre årskurserna i grundskolan som en integrerande del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

iii) järjestämään asianomaisten alueellisten kielten tai vähemmistökielten opetusta erottamattomana osana peruskoulun opetusohjelmaa, tai

iv to apply one of the measures provided for under i to iii above at least to those pupils whose families so request and whose number is considered sufficient;

iv) att tillämpa någon av de åtgärder som avses i i) - iii) ovan, åtminstone för de elever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt,

iv) soveltamaan i-iii kohdassa tarkoitettuja toimenpiteitä ainakin niihin oppilaisiin, joiden perheet ovat sitä pyytäneet ja joiden lukumäärä katsotaan riittäväksi;

c i to make available secon- c) i) att tillhandahålla un- c) i) järjestämään keskias-

dary education in the relevant regional or minority languages; or

dervisning i de högre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

teen opetusta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä, tai

ii to make available a substantial part of secondary education in the relevant regional or minority languages; or

ii) att tillhandahålla en väsentlig del av undervisningen i de högre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

ii) järjestämään huomattavan osan keskiasteen opetuksesta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä; tai

iii to provide, within secondary education, for the teaching of the relevant regional or minority languages as an integral part of the curriculum; or

iii) att tillse att i undervisningen i de högre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan som en integrerande del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

iii) järjestämään asianomaisten alueellisten kielten vähemmistökielten opetusta erottamattomana osana keskiasteen opetusohjelmaa, tai

iv to apply one of the measures provided for under i to iii above at least to those pupils who, or where appropriate whose families, so wish in a number considered sufficient;

iv) att tillämpa någon av de åtgärder som avses i i) - iii) ovan, åtminstone för de elever som så önskar, eller, i förekommande fall, för dem vars anhöriga så önskar och vars antal bedöms vara tillräckligt,

iv) soveltamaan i-iii kohdassa tarkoitettuja toimenpiteitä ainakin niihin oppilaisiin, joiden perheet ovat sitä pyytäneet ja joiden lukumäärä katsotaan riittäväksi;

d i to make available technical and vocational education in the relevant regional or minority languages; or

d) i) att tillhandahålla teknisk utbildning och yrkesutbildning på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

d) i) järjestämään ammattiopetusta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä, tai

ii to make available a substantial part of technical and vocational education in the relevant regional or minority languages; or

ii) att tillhandahålla en väsentlig del av den tekniska utbildningen och yrkesutbildningen på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

ii) järjestämään huomattavan osan ammattiopetuksesta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä; tai

iii to provide, within technical and vocational education, for the teaching of the

iii) att tillse att i den tekniska utbildningen och yrkesutbildningen som en

iii) järjestämään asianomaisten alueellisten kielten tai vähemmistökielten

relevant regional or minority languages as an integral part of the curriculum; or

integrerande del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

opetusta erottamattomana osana ammattiopetusohjelmaa, tai

iv to apply one of the measures provided for under i to iii above at least to those pupils who, or where appropriate whose families, so wish in a number considered sufficient;

iv) att tillämpa någon av de åtgärder som avses i i) - iii) ovan, åtminstone för de elever som så önskar, eller, i förekommande fall, för dem vars anhöriga så önskar och vars antal bedöms vara tillräckligt,

iv) soveltamaan i-iii kohdassa tarkoitettuja toimenpiteitä ainakin niihin oppilaisiin, joiden perheet ovat sitä pyytäneet ja joiden lukumäärä katsotaan riittäväksi;

e i to make available university and other higher education in regional or minority languages; or

e) i) att tillhandahålla universitetsutbildning och annan högre utbildning på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller

e) i) järjestämään korkeakouluopetusta asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä, tai

ii to provide facilities for the study of these languages as university and higher education subjects; or

ii) att tillhandahålla resurser för studier av dessa språk som ämnen i universitetsutbildningen och den högre utbildningen, eller

ii) järjestämään mahdollisuus opiskella näitä kieliä korkeakoulujen opetusaineena, tai

iii if, by reason of the role of the State in relation to higher education institutions, sub-paragraphs i and ii cannot be applied, to encourage and/or allow the provision of university or other forms of higher education in regional or minority languages or of facilities for the study of these languages as university or higher education subjects;

iii) att, om till följd av statens roll i förhållande till institutioner för högre utbildning, stycke i) och ii) ovan inte kan tillämpas, uppmuntra och/eller tillåta tillhandahållande av universitetsutbildning eller andra former av högre utbildning på landsdels- eller minoritetsspråk eller av resurser för studier av dessa språk som studieämnen vid universitet eller högre utbildningsanstalter,

iii) rohkaisemaan ja/tai sallimaan korkeakouluopetusta alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä tai mahdollisuuksia näiden kielten opiskeluun korkeakoulujen opetusaineena, jos valtion suhde korkeakouluihin on sellainen, että tämän kappaleen i ja ii kohtaa ei voida soveltaa,

f i to arrange for the provision of adult and continuing education courses which are taught mainly or wholly in the regional or minority languages; or

f) i) att tillse tillhandahållande av kurser för vuxen och vidareutbildning där undervisningen helt eller delvis sker på landsdels- eller minoritetsspråk, eller

f) i) järjestämään sellaisten aikuiskasvatus- ja täydennyskoulutuskurssien tarjontaa, joissa opetus tapahtuu kokonaan tai osaksi alueellisilla kielillä

tai vähemmistökielillä; tai

ii to offer such languages as subjects of adult and continuing education; or

ii) att erbjuda dessa språk som ämnen inom vuxen- och vidareutbildningen, eller

ii) tarjoamaan näitä kieliä oppiaineina aikuiskasvatuksessa ja täydennyskoulutuksessa; tai

iii if the public authorities have no direct competence in the field of adult education, to favour and/or encourage the offering of such languages as subjects of adult and continuing education;

iii) att, om de statliga myndigheterna saknar direkt behörighet i fråga om vuxenutbildningen, gynna och/eller uppmuntra att sådana språk erbjuds som ämnen inom vuxen- och vidareutbildning,

iii) suosimaan ja/tai rohkaisemaan näiden kielten tarjontaa aikuiskasvatus- ja täydennyskoulutuksessa, mikäli viranomaisilla ei ole varsinaista toimivaltaa aikuiskasvatuksen alalla;

g to make arrangements to ensure the teaching of the history and the culture which is reflected by the regional or minority language;

g) att vidta åtgärder för att tillgodose undervisning i historia och kultur som hänför sig till ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,

g) varmistamaan alueellisten kielten tai vähemmistökielten taustalla olevan historian ja kulttuurin opetuksen;

h to provide the basic and further training of the teachers required to implement those of paragraphs a to g accepted by the Party;

h) att tillhandahålla grundutbildning och fortbildning av lärare som behövs för att genomföra de av punkterna a till g som har accepterats av en part,

h) järjestämään perustutkintoon tähtäävää koulutusta ja jatkokoulutusta opettajille, joita tarvitaan niiden määräysten to-teuttamiseksi, jotka kukin sopimuspuoli on edellä ag-kohdasta hyväksynyt;

i to set up a supervisory body or bodies responsible for monitoring the measures taken and progress achieved in establishing or developing the teaching of regional or minority languages and for drawing up periodic reports of their findings, which will be made public.

i) att inrätta ett eller flera övervakningsorgan för att följa vidtagna åtgärder och uppnådda framsteg i fråga om upprättande eller utveckling av undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk, och för att periodiskt avge rapport om sina resultat, som skall offentliggöras.

i) asettamaan valvontaelimen tai -elimiä, jotka seuraavat toimenpiteitä ja edistystä alueellisten kielten tai vähemmistökielten opetuksen vakiinnuttamisessa tai kehittämisessä ja jotka laativat julkistettavia kausikertomuksia huomioistaan.

2 With regard to education and in respect of territories other than those in which the regional or minority

2. I fråga om utbildning och avseende andra territorier än de där landsdels- eller minoritetsspråk av

2. Koulutuksen osalta sekä muilla kuin niillä alueilla, joilla alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä perintei-

languages are traditionally used, the Parties undertake, if the number of users of a regional or minority language justifies it, to allow, encourage or provide teaching in or of the regional or minority language at all the appropriate stages of education.

hävd används, förbinder sig parterna, om antalet användare av ett landsdels- eller minoritetsspråk motiverar det, att tillåta, uppmuntra eller tillhandahålla undervisning på eller i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga utbildningsnivåer.

sesti käytetään, sopimuspuolet sitoutuvat sallimaan, rohkaisemaan tai järjestämään soveltuvan asteista opetusta näillä kielillä tai näissä kielissä, mikäli asianomaisen kieliryhmän koko on riittävä.

Article 9 - Judicial authorities

Artikel 9 Rättsväsendet 9 artikla Oikeusviranomaiset

1 The Parties undertake, in respect of those judicial districts in which the number of residents using the regional or minority languages justifies the measures specified below, according to the situation of each of these languages and on condition that the use of the facilities afforded by the present paragraph is not considered by the judge to hamper the proper administration of justice

a in criminal proceedings:

1. Parterna förbinder sig till följande i de domsagor där antalet bosatta personer som använder sådana landsdels- eller minoritetsspråk som berättigar till de åtgärder som anges här nedan, i enlighet med situationen för vart och ett av dessa språk, och på villkor att utnyttjandet av de möjligheter som tillhandahålls enligt denna punkt av domstolen bedöms inte hindra en rättsenlig handläggning:

a) i brottmål:

1. Tuomiopiireissä, joissa alueellisten kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien asukkaiden lukumäärä on riittävä oikeuttaakseen seuraavat toimenpiteet, sopimuspuolet sitoutuvat kunkin kielen tilanne huomioon otteen ja sillä edellytyksellä, etteivät tämän kappaleen mukaiset helpotukset tuomarin mielestä vaikeuta oikeuden toteutumista

a) rikosoikeudellisissa oikeudenkäynneissä

i to provide that the courts, at the request of one of the parties, shall conduct the proceedings in the regional or minority languages; and/or

i) att tillse att domstolarna, på begäran av någon av parterna, håller rättegången på landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller

i) määräämään, että tuomioistuimet käyttävät oikeudenkäynnissä asianosaisen pyynnöstä alueellista kieltä tai vähemmistökieltä; ja/tai

ii to guarantee the accused the right to use his/her regional or minority language; and/or

ii) att ge en anklagad rätt att använda sitt eget landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller

ii) takaamaan syytetylle oikeuden käyttää omaa alueellista kieltään tai vähemmistökieltään; ja/tai

iii to provide that requests and evidence, whether written or oral, shall not be

iii) att tillse att inlagor och bevisning, i skriftlig eller muntlig form, inte skall

iii) määräämään, ettei kirjallisia tai suullisia todisteita ja vaateita saa jättää

considered inadmissible solely because they are formulated in a regional or minority language; and/or

avvisas endast av den anledningen att de är upprättade på ett landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller

tutkimatta yksinomaan sillä perusteella, että ne esitetään alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä; ja/tai

iv to produce, on request, documents connected with legal proceedings in the relevant regional or minority language, if necessary by the use of interpreters and translations involving no extra expense for the persons concerned;

iv) att på begäran tillhandahålla handlingar hänförliga till ett rättsligt förfarande på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, vid behov med hjälp av tolkar och översättningar, utan att detta medför någon extra kostnad för de berörda,

iv) toimittamaan pyynnöstä oikeudenkäyntiin liittyvät asiakirjat alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä, tarvittaessa tulkin ja käännösten avulla siten, ettei asianosaiselle aiheudu lisäkustannuksia;

b in civil proceedings:

b) i tvistemål:

b) riita-asiain oikeudenkäynnissä

i to provide that the courts, at the request of one of the parties, shall conduct the proceedings in the regional or minority languages; and/or

i) att tillse att domstolarna, på begäran av någon av parterna, håller rättegången på landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller

i) määräämään, että tuomioistuimet käyttävät oikeudenkäynnissä alueellista kieltä tai vähemmistökieltä asianosaisen tätä pyytäessä; ja/tai

ii to allow, whenever a litigant has to appear in person before a court, that he or she may use his or her regional or minority language without thereby incurring additional expense; and/or

ii) att när en part i en tvist måste inställa sig personligen i rätten, han eller hon får använda sitt eget landsdels- eller minoritetsspråk utan att detta medför extra kostnader, och/ eller

ii) sallimaan sen, että asianosainen voi käyttää omaa alueellista kieltään tai vähemmistökieltään oikeudessa esiintyessään, silloin kun hänen on esiinnyttävä oikeudessa henkilökohtaisesti, ilman, että tästä aiheutuu hänelle lisäkustannuksia; ja/tai

iii to allow documents and evidence to be produced in the regional or minority languages, if necessary by the use of interpreters and translations;

iii) att tillåta att handlingar och bevisning läggs fram på ett landsdels- eller minoritetsspråk, om nödvändigt med hjälp av tolkar och översättningar;

iii) sallimaan, että asiakirjat ja todisteet esitetään alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä, tarvittaessa tulkin ja käännösten avulla;

c in proceedings before courts concerning administrative matters:

c) i förvaltningsmål inför domstol,

c) hallinto-oikeuksissa käytävissä oikeudenkäynneissä:

i to provide that the courts, at the request of one of the parties, shall conduct the proceedings in the regional or minority languages; and/or

i) att tillse att domstolarna på begäran av någon av parterna håller rättegången på landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller

i) määräämään, että tuomioistuimet käyttävät olkeudenkäynnissä alueellista kieltä tai vähemmistökieltä asianosaisen tätä pyytäessä; ja/tai

ii to allow, whenever a litigant has to appear in person before a court, that he or she may use his or her regional or minority language without thereby incurring additional expense; and/or

ii) att när en part måste inställa sig personligen i rätten, han eller hon får använda sitt eget landsdels- eller minoritetsspråk utan att detta medför extra kostnader, och/eller

ii) sallimaan sen, että asianosainen voi käyttää omaa alueellista kieltään tai vähemmistökieltään oikeudessa esiintyessään, silloin kun hänen on esiinnyttävä oikeudessa henkilökohtaisesti, ilman, että tästä aiheutuu hänelle lisäkustannuksia; ja/tai

iii to allow documents and evidence to be produced in the regional or minority languages, if necessary by the use of interpreters and translations;

iii) att tillåta att handlingar och bevisning läggs fram på ett landsdels- eller minoritetsspråk, om nödvändigt med anlitande av tolkar och översättningar;

iii) sallimaan, että asiakirjat ja todisteet esitetään alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä, tarvittaessa tulkin ja käännösten avulla;

d to take steps to ensure that the application of subparagraphs i and iii of paragraphs b and c above and any necessary use of interpreters and translations does not involve extra expense for the persons concerned.

d) att vidta åtgärder för att tillse att tillämpningen av styckena i) och iii) i punkterna b och c ovan och allt behövligt bruk av tolkar och översättningar inte medför någon extra kostnad för de berörda personerna.

d) ryhtymään toimenpiteisiin varmistaakseen, että edellä b ja c kohdan i) ja iii) alakohdan soveltaminen ja tarvittavat tulkit ja käännökset eivät aiheuta asianosaisille lisäkustannuksia.

2 The Parties undertake:

a not to deny the validity of legal documents drawn up within the State solely because they are drafted in a regional or minority language; or

2. Parterna förbinder sig

a) att inte vägra att godkänna giltigheten av juridiska dokument som upprättats inom staten endast av den anledningen att de är avfattade på ett landsdels- eller minoritetsspråk, eller

2. Sopimuspuolet sitoutuvat siihen, että ne

a) eivät kiellä kotimaassa laadittujen oikeudellisten asiakirjojen pätevyyttä vain sillä perusteella, että ne on laadittu alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä; tai

b not to deny the validity, as between the parties, of

b) att inte vägra att godkänna giltigheten av juri-

b) eivät kiellä kotimaassa laadittujen oikeudellisten

legal documents drawn up within the country solely because they are drafted in a regional or minority language, and to provide that they can be invoked against interested third parties who are not users of these languages on condition that the contents of the document are made known to them by the person(s) who invoke(s) it; or

diska dokument upprättade parterna emellan i landet endast av den anledningen att de är avfattade på ett landsdels- eller minoritetsspråk, och tillåta att de åberopas gentemot berörda tredje personer som inte använder detta språk, under förutsättning att innehållet i handlingarna görs tillgängligt för dem av den eller de personer som åberopar dem, eller

asiakirjojen pätevyyttä osapuolten välillä vain sillä perusteella, että ne on laadittu alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä, ja määräävät, että tällaisia asiakirjoja voidaan käyttää kolmansia osapuolia vastaan, vaikka nämä eivät käytä kyseistä kieltä, sillä edellytyksellä, että asiakirjoihin vetoava osapuoli antaa tiedon näiden sisällöstä kyseisille kolmansille osapuolille; tai

c not to deny the validity, as between the parties, of legal documents drawn up within the country solely because they are drafted in a regional or minority language.

c) att inte vägra att godkänna giltigheten av juridiska dokument upprättade parterna emellan i landet endast av den anledningen att de är avfattade på ett landsdels- eller minoritetsspråk.

c) eivät kiellä kotimaassa laadittujen oikeudellisten asiakirjojen pätevyyttä osapuolten välisissä suhteissa vain sillä perusteella, että ne on laadittu alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä.

3 The Parties undertake to make available in the regional or minority languages the most important national statutory texts and those relating particularly to users of these languages, unless they are otherwise provided.

3. Parterna förbinder sig att på landsdels- eller minoritetsspråken tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till de personer som använder dessa språk, såvida dessa inte tillhandahålls på annat sätt.

3. Sopimuspuolet sitoutuvat pitämään saatavilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä tärkeimmät lakitekstit ja erityisesti näiden kielten käyttäjiä koskevat tekstit, ellei tästä ole huolehdittu muulla tavalla.

Article 10 - Administrative authorities and public services

Artikel 10 Förvaltningsmyndigheter och samhällsservice

10 artikla Hallintoviranomaiset ja julkiset palvelut

1 Within the administrative districts of the State in which the number of residents who are users of regional or minority languages justifies the measures specified below and according to the situation of each language, the Parties

1. Inom de administrativa områden i en stat där antalet invånare som använder landsdels- eller minoritetsspråk motiverar de åtgärder som anges nedan, och i enlighet med situationen för varje språk, förbinder sig parterna i rimlig ut-

1. Hallintopiireissä, joissa alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien asukkaiden lukumäärä on riittävä oikeuttaakseen seuraavat toimenpiteet, sopimuspuolet sitoutuvat varmistamaan, kunkin kielen tilanne huomioon

undertake, as far as this is reasonably possible:

sträckning ottaen ja sikäli kuin voidaan kohtuudella katsoa mahdolliseksi, että

a i to ensure that the administrative authorities use the regional or minority languages; or

a) i) att tillse att de administrativa myndigheterna använder landsdels- eller minoritetsspråken, eller

a) i) hallinnolliset viranomaiset käyttävät alueellista kieltä tai vähemmistökieltä, tai

ii to ensure that such of their officers as are in contact with the public use the regional or minority languages in their relations with persons applying to them in these languages; or

ii) att tillse att de statstjänstemän som är i kontakt med allmänheten använder landsdels- eller minoritetsspråken i sitt umgänge med personer som kontaktar dem på ett sådant språk, eller

ii) yleisön kanssa yhteydessä olevat viranomaiset käyttävät alueellista kieltä tai vähemmistökieltä asioidessaan henkilöiden kanssa, jotka ottavat heihin yhteyttä näillä kielillä, tai

iii to ensure that users of regional or minority languages may submit oral or written applications and receive a reply in these languages; or

iii) att tillse att personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk får göra framställningar i muntlig eller skriftlig form och få svar på dessa språk, eller

iii) alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävät henkilöt voivat jättää kirjallisia ja suullisia hakemuksia viranomaisille ja saada niihin vastauksia näillä kielillä, tai

iv to ensure that users of regional or minority languages may submit oral or written applications in these languages; or

iv) att tillse att personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk får göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk, eller

iv) alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävät henkilöt voivat jättää kirjallisia ja suullisia hakemuksia viranomaisille näilla kielillä, tai

v to ensure that users of regional or minority languages may validly submit a document in these languages;

v) att tillse att handlingar som inges av personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk och som är upprättade på dessa språk anses giltiga,

v) alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävät henkilöt voivat pätevästi toimittaa asiakirjoja näillä kielillä;

b to make available widely used administrative texts and forms for the population in the regional or minority languages or in bilingual versions;

b) att tillhandahålla ofta förekommande förvaltningstexter och formulär avsedda för befolkningen på landsdels- eller minoritetsspråken eller i tvåspråkig version,

b) yleisölle tarkoitetut laajalti käytetyt hallinnolliset tekstit ja lomakkeet ovat saatavissa aluellisilla kielillä tai vähemmistökielillä tai kaksikielisinä;

c to allow the administrative authorities to draft documents in a regional or minority language.

c) att tillåta förvaltningsmyndigheterna att upprätta handlingar på ett landsdels- eller minoritetsspråk.

c) hallintoviranomaisten sallitaan laatia asiakirjoja alueellisilla kielellä tai vähemmistökielillä.

2 In respect of the local and regional authorities on whose territory the number of residents who are users of regional or minority languages is such as to justify the measures specified below, the Parties undertake to allow and/or encourage:

2. I fråga om lokala och regionala myndigheter, inom vilkas territorier de invånare som använder landsdels- eller minoritetsspråk är tillräckligt många för att motivera de nedan angivna åtgärderna, förbinder sig parterna att tillåta och/eller uppmuntra

2. Niissä alue- tai paikallisviranomaisissa, joiden toiminta-alueella alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien asukkaiden lukumäärä on riittävä oikeuttaakseen seuraavat toimenpiteet, sopimuspuolet sitoutuvat sallimaan ja/tai rohkaisemaan

a the use of regional or minority languages within the framework of the regional or local authority;

a) användning av landsdels- eller minoritetsspråk inom den regionala eller lokala myndigheten,

a) alueellisten kielten tai vähemmistökielen käyttöä alue- ja paikallisviranomaisissa;

b the possibility for users of regional or minority languages to submit oral or written applications in these languages;

b) möjlighet för användare av landsdels- eller minoritetsspråk att göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk,

b) alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien mahdollisuutta jättää suullisia ja kirjallisia hakemuksia näillä kielillä;

c the publication by regional authorities of their official documents also in the relevant regional or minority languages;

c) att regionala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämväl på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,

c) alueviranomaisten virallisten asiakirjojen julkaisemista myös asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

d the publication by local authorities of their official documents also in the relevant regional or minority languages;

d) att lokala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämväl på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,

d) paikallisviranomaisten virallisten asiakirjojen julkaisemista myös asianomaisilla alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

e the use by regional authorities of regional or minority languages in debates in their assemblies, without excluding, however, the use of the official language(s) of the State;

e) att regionala myndigheter i sina sammanträden använder landsdels- eller minoritetsspråk utan att för den skull det eller de i staten använda officiella språken utesluts,

e) sitä, että alueviranomaiset käyttäisivät alueellista kieltä tai vähemmistökieltä valtuustojen kokouksissa, sulkematta kuitenkaan pois valtion virallisen kielen tai virallisten kielten käyttöä;

f the use by local authorities of regional or minority languages in debates in their assemblies, without excluding, however, the use of the official language(s) of the State;

f) att lokala myndigheter i sina sammanträden använder landsdels- eller minoritetsspråk utan att för den skull det eller de i staten använda officiella språken utesluts,

f) sitä, että paikallisviranomaiset käyttäisivät alueellista kieltä tai vähemmistökieltä valtuustojen kokouksissa, sulkematta kuitenkaan pois valtion virallisen kielen tai virallisten kielten käyttöä;

g the use or adoption, if necessary in conjunction with the name in the official language(s), of traditional and correct forms of place-names in regional or minority languages.

g) att traditionella och korrekta former av ortsnamn på landsdels- eller minoritetsspråk används eller införs, vid behov jämsides med namnen på det eller de officiella språken.

g) perinteisten ja oikeiden paikannimien käyttöä tai käyttöönottoa alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä, tarvittaessa rinnakkain virallisen kielen tai virallisten kielten kanssa.

3 With regard to public services provided by the administrative authorities or other persons acting on their behalf, the Parties undertake, within the territory in which regional or minority languages are used, in accordance with the situation of each language and as far as this is reasonably possible:

3. I fråga om samhällsservice från förvaltningsmyndigheterna eller av andra personer som handlar på deras uppdrag, förbinder sig parterna inom det territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används, i enlighet med varje språks situation, och i rimlig utsträckning,

3. Sopimuspuolet sitoutuvat vähemmistökielialueilla hallintoviranomaisten ja niiden puolesta toimivien henkilöiden tarjoamien julkisten palvelujen osalta, kunkin kielen tilanne huomioon otteen ja sikäli kuin voidaan kohtuudella katsoa mahdolliseksi, varmistamaan

a to ensure that the regional or minority languages are used in the provision of the service; or

a) att tillse att landsdels- eller minoritetsspråk används vid tillhandahållande av ifrågavarande tjänster, eller

a) että alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käytetään palveluja tarjottaessa,

b to allow users of regional or minority languages to submit a request and receive a reply in these languages; or

b) att tillåta användarna av landsdels- eller minoritetsspråk att göra framställningar och få svar på dessa språk, eller

b) että vähemmistökieltä käyttävät henkilöt voivat jättää hakemuksia ja saada niihin vastauksia näillä kielillä, tai

c to allow users of regional or minority languages to submit a request in these languages.

c) att tillåta användarna av landsdels- eller minoritetsspråk att göra framställningar på dessa språk.

c) että alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävät henkilöt voivat jättää hakemuksia näillä kielillä.

4 With a view to putting into effect those provisions of paragraphs 1, 2 and 3 accepted by them, the Parties undertake to take one or more of the following measures:

4. Parterna förbinder sig att vidta en eller flera av följande åtgärder för att uppfylla de åtaganden i punkterna 1, 2 och 3 som de har antagit:

4. Saattaakseen voimaan hyväksymänsä 1, 2 ja 3 kappaleen määräykset, sopimuspuoli sitoutuu ryhtymään vähintään yhteen seuraavista toimenpiteistä:

b recruitment and, where necessary, training of the officials and other public service employees required;

b) anställning och vid behov utbildning av erforderligt antal tjänstemän och andra offentligt anställda,

b) virkamiesten ja muiden julkisella sektorilla työskentelevien henkilöiden palkkaaminen ja tarvittaessa tarvittava kouluttaminen;

c compliance as far as possible with requests from public service employees having a knowledge of a regional or minority language to be appointed in the territory in which that language is used.

c) att så långt möjligt tillmötesgå begäran från statstjänsteman med kunskaper i ett landsdels- eller minoritetsspråk att bli förordnade i det territorium där det språket används.

c) alueellista kieltä tai vähemmistökieltä osaavien julkisella sektorilla työskentelevien toivoessa sijoitusta alueelle, jossa asianomaista kieltä puhutaan, tätä toivomusta on noudatettava mahdollisuuksien mukaan.

5 The Parties undertake to allow the use or adoption of family names in the regional or minority languages, at the request of those concerned.

5. Parterna förbinder sig att tillåta att släktnamn används eller antas på landsdels- eller minoritetsspråk på begäran av de berörda.

5. Sopimuspuolet sitoutuvat sallimaan sukunimien käytön tai käyttöönoton alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä asianosaisten pyynnöstä.

Article 11 - Media Artikel 11 Massmedia 11 artikla Joukkoviestimet

1 The Parties undertake, for the users of the regional or minority languages within the territories in which those languages are spoken, according to the situation of each language, to the extent that the public authorities, directly or indirectly, are competent, have power or play a role in this field, and respecting the principle of the inde-

1. Parterna förbinder sig till följande för dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där dessa språk brukas, i enlighet med situationen för varje språk, i den utsträckning som de offentliga myndigheterna är direkt eller indirekt behöriga, har befogenhet eller inflytande härvidlag och under respekterande av

1. Sopimuspuolet sitoutuvat alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien osalta alueilla, joilla näitä kieliä puhutaan, kunkin kielen tilanne huomioon otteen ja sikäli kuin julkisilla viranomaisilla on välillisesti tai välittömästi toimivaltaa, valtuudet tai muutoin mahdollisuus vaikuttaa tällä alalla, ja kunnioittaen joukkovies-

pendence and autonomy of the media:

principen om massmedias oberoende och självständighet,

timien itsenäisyyden ja itsehallinnon periaatetta

a to the extent that radio and television carry out a public service mission:

a) i den mån radio och TV står i det offentligas tjänst:

a) sikäli kuin radiolla ja televisiolla on julkinen palvelutehtävä

i to ensure the creation of at least one radio station and one television channel in the regional or minority languages; or

i) att tillse att minst en radiostation och en TVkanal inrättas på landsdels- eller minoritetsspråk, eller

i) varmistamaan ainakin yhden radioaseman ja yhden televisiokanavan perustamisen alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä, tai

ii to encourage and/or facilitate the creation of at least one radio station and one television channel in the regional or minority languages; or

ii) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en radiostation och en TV-kanal på landsdels- eller minoritetsspråk, eller

ii) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan ainakin yhden radioaseman ja yhden televisiokanavan perustamista alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä; tai

iii to make adequate provision so that broadcasters offer programmes in the regional or minority languages;

iii) att vidta lämpliga åtgärder för att radiostationer och TV-kanaler skall tillhandahålla program på landsdels- eller minoritetsspråk,

iii) huolehtimaan riittävästi siitä, että radio ja televisio lähettävät ohjelmaa alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

b i to encourage and/or facilitate the creation of at least one radio station in the regional or minority languages; or

b) i) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en radiostation på landsdels- eller minoritetsspråk, eller

b) i) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan ainakin yhden alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä toimivan radioaseman perustamista; tai

ii to encourage and/or facilitate the broadcasting of radio programmes in the regional or minority languages on a regular basis;

ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden sändning av radioprogram på landsdels- eller minoritetsspråk,

ii) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan radio-ohjelmien lähettämistä säännöllisesti alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

c i to encourage and/or facilitate the creation of at least one television channel in the regional or minority languages; or

c) i) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en TV-kanal på landsdels- eller minoritetsspråk, eller

c) i) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan ainakin yhden alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä toimivan televisiokanavan perustamista; tai

ii to encourage and/or facilitate the broadcasting of television programmes in the regional or minority languages on a regular basis;

ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden sändning av TV-program på landsdels- eller minoritetsspråk,

ii) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan televisioohjelmien lähettämistä sään- nöllisesti alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

d to encourage and/or facilitate the production and distribution of audio and audiovisual works in the regional or minority languages;

d) att uppmuntra och/eller underlätta produktion och distribution av radio- och TV-program på landsdels- eller minoritetsspråk,

d) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan auditiivisten ja audiovisuaalisten teosten luomista alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

e i to encourage and/or facilitate the creation and/or maintenance of at least one newspaper in the regional or minority languages; or

e) i) att uppmuntra och/eller underlätta att minst en tidning grundas och/eller upprätthålls på landsdels- eller minoritetsspråk, eller

e) i) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan ainakin yhden alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä ilmestyvän sanomalehden perustamista ja/tai ylläpitämistä; tai

ii to encourage and/or facilitate the publication of newspaper articles in the regional or minority languages on a regular basis;

ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden publicering av tidningsartiklar på landsdels- eller minoritetsspråk,

ii) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan sanomalehtiartikkelien julkaisemista säännöllisesti alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

f i to cover the additional costs of those media which use regional or minority languages, wherever the law provides for financial assistance in general for the media; or

f) i) att täcka extrakostnaderna för de massmedia som använder landsdels- eller minoritetsspråk, där enligt lag statligt stöd ges till massmedia, eller

f) i) kattamaan alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä toimivien joukkoviestimien lisäkustannukset, milloin laissa yleensä sallitaan joukkoviestimien taloudellinen avustaminen; tai

ii to apply existing measures for financial assistance also to audiovisual productions in the regional or minority languages;

ii) att tillämpa gällande bestämmelser för finansiellt stöd även till TV-program på landsdels- eller minoritetsspråk,

ii) soveltamaan olemassa olevia avustuksia koskevia toimenpiteitä myös alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä tuotettuja audiovisuaalisiin ohjelmiin.

g to support the training of journalists and other staff for media using regional or

g) att stödja utbildning av journalister och annan personal i massmedia som

g) tukemaan alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä käyttävien lehtimiesten ja

minority languages. använder landsdels- eller minoritetsspråk.

muun joukkoviestimien palveluksessa työskentelevien henkilökunnan koulutusta.

2 The Parties undertake to guarantee freedom of direct reception of radio and television broadcasts from neighbouring countries in a language used in identical or similar form to a regional or minority language, and not to oppose the retransmission of radio and television broadcasts from neighbouring countries in such a language. They further undertake to ensure that no restrictions will be placed on the freedom of expression and free circulation of information in the written press in a language used in identical or similar form to a regional or minority language. The exercise of the above-mentioned freedoms, since it carries with it duties and responsibilities, may be subject to such formalities, conditions, restrictions or penalties as are prescribed by law and are necessary in a democratic society, in the interests of national security, territorial integrity or public safety, for the prevention of disorder or crime, for the protection of health or morals, for the protection of the reputation or rights of others, for preventing disclosure of information received in confidence, or for maintaining the authority and im-

2. Parterna förbinder sig att garantera friheten att från grannländer direkt ta emot radio- och TV-sändningar på språk som brukas i samma eller liknande form som ett landsdels- eller minoritetsspråk och att inte motsätta sig återutsändning av radio- och TV-sändningar från grannländer på ett sådant språk. De förbinder sig även att tillse att inga inskränkningar görs i fråga om yttrandefriheten och den fria informationsspridningen i den tryckta pressen på ett språk som brukas i samma eller liknande form som ett landsdels- eller minoritetsspråk. Eftersom utövandet av de ovannämnda friheterna innebär förpliktelser och ansvar, kan det underkastas sådana formaliteter, villkor, inskränkningar eller straff som lagen föreskriver och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, i den nationella säkerhetens, den territoriella integritetens och den allmänna säkerhetens intresse för att förebygga oordning och brott, skydda hälsa eller moral, skydda annans goda namn och rykte och rättigheter, förebygga avslöjande av uppgifter som har mottagits i förtroende, samt upprätthålla rättsväsendets auktoritet och opartiskhet.

2. Sopimuspuolet sitoutuvat takaamaan vapauden vastaanottaa suoraan naapurimaiden radio- ja televisio-ohjelmia, jos ohjelmat on tuotettu samalla tai samantapaisella kielellä kuin alueellinen kieli tai vähemmistökieli, sekä olemaan estämättä näillä kielillä naapurimaista lähetettyjen radio- ja televisio-ohjelmien jälleenlähetyksiä. Lisäksi sopimuspuolet sitoutuvat takamaan, ettei lehdistön sananvapautta ja vapaata tiedonkulkua millään tavoin rajoiteta samalla tai samantapaisella kielellä kuin alueellinen kieli tai vähemmistökieli ilmestyvissä lehdissä. Koska näiden vapauksien käyttöön liittyy velvollisuuksia ja vastuuta, se voidaan asettaa sellaisten muodollisuuksien, ehtojen, rajoitusten ja rangaistusten alaiseksi, joista on säädetty laissa ja jotka ovat välttämättömiä demokraattisessa yhteiskunnassa kansallisen ja yleisen turvallisuuden tai alueellisen koskemattomuuden vuoksi, epäjärjestyksen tai rikollisuuden estämiseksi, terveyden tai moraalin suojaamiseksi, muiden henkilöiden maineen tai oikeuksien turvaamiseksi, luottamuksellisten tietojen paljastumisen estämiseksi

partiality of the judiciary. tai tuomioistuinten arvovallan ja puolueettomuuden varmistamiseksi.

3 The Parties undertake to ensure that the interests of the users of regional or minority languages are represented or taken into account within such bodies as may be established in accordance with the law with responsibility for guaranteeing the freedom and pluralism of the media.

3. Parterna förbinder sig att tillse att de personers intressen som använder landsdels- eller minoritetsspråk företräds eller beaktas i sådana organ som med stöd av lag kan komma att inrättas med ansvar att garantera frihet och pluralism för massmedia.

3. Sopimuspuolet sitoutuvat varmistamaan, että alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien edut ovat edustettuna tai otetaan huomioon sellaisissa elimissä, joita lain nojalla saatetaan perustaa valvomaan joukkoviestimien vapautta ja tasapuolisuutta.

Article 12 - Cultural activities and facilities

Artikel 12 Kulturell verksamhet och kulturella inrättningar

12 artikla Kulttuuritoiminta ja palvelut

1 With regard to cultural activities and facilities - especially libraries, video libraries, cultural centres, museums, archives, academies, theatres and cinemas, as well as literary work and film production, vernacular forms of cultural expression, festivals and the culture industries, including inter alia the use of new technologies - the Parties undertake, within the territory in which such languages are used and to the extent that the public authorities are competent, have power or play a role in this field:

1. I fråga om kulturell verksamhet och kulturella inrättningar - särskilt bibliotek, videobibliotek, kulturcentra, muséer, arkiv, akademier, teatrar och biografer, ävensom litterära verk och filmproduktion, uttrycksformer för folklig kultur, festivaler och kulturell företagsamhet, innefattande bl.a. användning av ny teknologi - förbinder sig parterna till följande inom det territorium där sådana språk används och i den utsträckning som de offentliga myndigheterna är behöriga, har befogenhet eller inflytande:

1. Kulttuuritoiminnan ja palvelujen osalta - erityisesti kirjastojen, videolainaamojen, kulttuurikeskusten, museoiden, arkistojen, akatemioiden, teattereiden ja elokuvateattereiden, samoin kuin kirjallisuus- ja elokuvatuotannon ja populaarikulttuurin, festivaalien ja kulttuurituotannon osalta, mukaan lukien muun muassa uusin teknologia - sopimuspuolet sitoutuvat vähemmistökielialueilla ja sikäli kuin viranomaisilla on toimivaltaa, valtuudet tai mahdollisuus vaikuttaa tällä alalla,

a to encourage types of expression and initiative specific to regional or minority languages and foster the different means of access to works produced in these languages;

a) att uppmuntra uttrycksformer och initiativ som utmärker landsdels- eller minoritetsspråk och främja olika sätt att få tillgång till verk framställda på dessa språk,

a) rohkaisemaan alueellisille kielille tai vähemmistökielille ominaista ilmaisua ja aloitteellisuutta sekä huolehtimaan näillä kielillä tuotettujen teosten saatavuudesta eri tavoin;

b to foster the different means of access in other languages to works produced in regional or minority languages by aiding and developing translation, dubbing, post-synchronisaion and subtitling activities;

b) att främja olika sätt att på andra språk få tillgång till verk framställda på ett landsdels- eller minoritetsspråk genom att stödja och utveckla översättning, dubbning, eftersynkronisering och framställning av undertexter,

b) huolehtimaan alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä tuotettujen teosten saatavuudesta eri muodoissa muilla kielillä avustamalla ja kehittämällä käännös-, jälkiäänitys-, päälleäänitys-, ja tekstitystoimintaa;

c to foster access in regional or minority languages to works produced in other languages by aiding and developing translation, dubbing, post-synchronisation and subtitling activities;

c) att främja tillgång på landsdels- eller minoritetsspråk till verk framställda på andra språk genom att stödja och utveckla översättning, dubbning, eftersynkronisering och framställning av undertexter,

c) huolehtimaan muilla kielillä tuotettujen teosten saatavuudesta alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä avustamalla ja kehittämällä käännös-, jälkiäänitys-, päälleäänitys- ja tekstitystoimintaa;

d to ensure that the bodies responsible for organising or supporting cultural activities of various kinds make appropriate allowance for incorporating the knowledge and use of regional or minority languages and cultures in the undertakings which they initiate or for which they provide backing;

d) att tillse att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödja olika slags kulturell verksamhet avsätter tillräckliga medel för att inkludera kunskaper i och användning av landsdels- eller minoritetsspråk och deras kultur i produktioner som de initierar eller stöder,

d) varmistamaan, että erilaiset kulttuuritoimintojen järjestämisestä vastaavat elimet soveltuvalla tavalla sisällyttävät alueellisten kielten tai vähemmistökielten ja kulttuurin tuntemuksen ja osaamisen aloittamiinsa tai tukemiinsa hankkeisiin;

e to promote measures to ensure that the bodies responsible for organising or supporting cultural activities have at their disposal staff who have a full command of the regional or minority language concerned, as well as of the language(s) of the rest of the population;

e) att främja åtgärder för att tillse att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödja kulturell verksamhet förfogar över personal som helt behärskar ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk liksom den övriga befolkningens språk,

e) edistämään toimenpiteitä, joiden avulla voidaan varmistaa, että kulttuuritoiminnasta vastuussa olevilla elimillä on palveluksessaan henkilöstöä, joka hallitsee sekä asianomaisen alueellisen kielen tai vähemmistökielen että muun väestön käyttämän kielen tai kielet;

f to encourage direct participation by representatives of the users of a given regional or minority language

f) att uppmuntra direkt deltagande av företrädare för dem som använder ett visst landsdels- eller mino-

f) rohkaisemaan alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien henkilöiden edustajien välitöntä osal-

in providing facilities and planning cultural activities;

ritetsspråk vid anskaffande av resurser för och planering av kulturell verksamhet,

listumista kulttuuripalvelujen tarjontaan ja kulttuuritoiminnan suunnitteluun;

g to encourage and/or facilitate the creation of a body or bodies responsible for collecting, keeping a copy of and presenting or publishing works produced in the regional or minority languages;

g) att uppmuntra och/eller underlätta upprättande av organ med uppgift att insamla samt förvara, presentera eller offentliggöra verk framställda på landsdels- eller minoritetsspråk,

g) rohkaisemaan ja/tai helpottamaan sellaisen elimen tai sellaisten elinten perustamista, joiden tehtävänä olisi kerätä, tallentaa ja esitellä tai julkaista alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä tuotettuja teoksia;

h if necessary, to create and/or promote and finance translation and terminological research services, particularly with a view to maintaining and developing appropriate administrative, commercial, economic, social, technical or legal terminology in each regional or minority language.

h) att vid behov skapa och/eller främja och bekosta tjänster som avser översättning och terminologisk forskning, särskilt i syfte att bevara eller utveckla lämplig administrativ, kommersiell, ekonomisk, samhällelig, teknisk eller rättslig terminologi på vart och ett av landsdels- eller minoritetsspråken.

h) tarvittaessa perustamaan ja/tai edistämään ja rahoittamaan käännöksiä ja terminologista tutkimuspalvelua erityisesti silmällä pitäen asianmukaisen hallinnollisen, kaupallisen, taloudellisen, yhteiskunnallisen, teknisen ja oikeudellisen sanaston ylläpitämistä ja kehittämistä kullakin alueellisella kielellä tai vähemmistökielellä.

2 In respect of territories other than those in which the regional or minority languages are traditionally used, the Parties undertake, if the number of users of a regional or minority language justifies it, to allow, encourage and/or provide appropriate cultural activities and facilities in accordance with the preceding paragraph.

2. I fråga om territorier där landsdels- eller minoritetsspråk inte används av hävd, förbinder sig parterna, om antalet användare av ett landsdels- eller minoritetsspråk motiverar detta, att tillåta, uppmuntra och/eller tillhandahålla lämplig kulturell verksamhet och kulturella inrättningar i enlighet med föregående punkt.

2. Jos alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttävien henkilöiden lukumäärä on riittävä muilla kuin sellaisilla alueilla, joilla asianomaista alueellista kieltä tai vähemmistökieltä perinteisesti käytetään, sopimuspuolet sitoutuvat sallimaan, rohkaisemaan ja/tai järjestämään asianmukaista kulttuuritoimintaa ja -palveluja edellisen kappaleen mukaisesti.

3 The Parties undertake to make appropriate provision, in pursuing their cultural policy abroad, for

3. Parterna förbinder sig att ta vederbörlig hänsyn till landsdels- eller minoritetsspråk och den kultur dessa

3. Sopimuspuolet sitoutuvat ulkomailla harjoitetun kulttuuripolitiikkansa osalta kiinnittämään asi-

regional or minority languages and the cultures they reflect.

ger uttryck för när de sprider sin kultur utomlands.

anmukaista huomiota myös alueellisiin kieliin tai vähemmistökieliin sekä kulttuureihin, joita ne heijastavat.

Article 13 - Economic and social life

Artikel 13 Ekonomiska och sociala förhållanden

13 artikla Talous- ja yhteiskuntaelämä

1 With regard to economic and social activities, the Parties undertake, within the whole country:

1. I fråga om ekonomisk och social verksamhet förbinder sig parterna till följande med avseende på hela landet:

1. Talous- ja yhteiskuntatoiminnan osalta sopimuspuolet sitoutuvat koko maassa

a to eliminate from their legislation any provision prohibiting or limiting without justifiable reasons the use of regional or minority languages in documents relating to economic or social life, particularly contracts of employment, and in technical documents such as instructions for the use of products or installations;

a) att från sina lagar ta bort varje bestämmelse som oberättigat förbjuder eller begränsar användning av landsdels- eller minoritetsspråk i handlingar som har avseende på ekonomiska och sociala förhållanden, särskilt i anställningskontrakt och i tekniska dokument som t.ex. bruksanvisningar för varor och utrustning,

a) poistamaan lainsäädännöstään kaikki määräykset, jotka perusteettomasti kieltävät tai rajoittavat alueellisten kielten tai vähemmistökielten käyttöä talous- ja yhteiskuntaelämään liittyvissä asiakirjoissa, erityisesti työsopimuksissa ja teknisissä asiakirjoissa kuten tuotteiden tai laitteiden käyttöohjeissa;

b to prohibit the insertion in internal regulations of companies and private documents of any clauses excluding or restricting the use of regional or minority languages, at least between users of the same language;

b) att i företags interna regler och privata handlingar förbjuda införande av klausuler som utesluter eller inskränker användningen av landsdels- eller minoritetsspråk, åtminstone mellan personer som använder samma språk,

b) kieltämään yritysten sisäisissä säännöissä sekä yksityisoikeudellisissa asiakirjoissa kaikki lausekkeet, jotka poissulkevat tai rajoittavat alueellisten kielten tai vähemmistökielten käyttöä ainakin niiltä osin, kuin samaa kieltä käyttävät henkilöt sitä käyttävät keskenään;

c to oppose practices designed to discourage the use of regional or minority languages in connection with economic or social activities;

c) att motsätta sig praxis som syftar till att motverka användning av landsdels- eller minoritetsspråk i ekonomisk och social verksamhet,

c) vastustamaan käytäntöjä, joiden tavoitteena on alueellisten kielten tai vähemmistökielten käytön rajoittaminen talous- ja yhteiskuntaelämässä;

d to facilitate and/or encourage the use of regional or minority languages by means other than those specified in the above subparagraphs.

d) att underlätta och/eller uppmuntra användning av landsdels- eller minoritetsspråk med andra medel än vad som anges i föregående stycken.

d) helpottamaan ja/tai rohkaisemaan alueellisten kielten tai vähemmistökielten käyttöä muillakin kuin edellä olevissa kohdissa mainituilla keinoilla.

2 With regard to economic and social activities, the Parties undertake, in so far as the public authorities are competent, within the territory in which the regional or minority languages are used, and as far as this is reasonably possible:

2. I fråga om ekonomisk och social verksamhet förbinder sig parterna i den utsträckning de offentliga myndigheterna är behöriga inom territorier där landsdels- eller minoritetsspråk används, och inom rimliga gränser, till följande:

2. Talous- ja yhteiskuntatoiminnan osalta sopimuspuolet sitoutuvat vähemmistökielialueilla sikäli kuin julkiset viranomaiset ovat alalla toimivaltaisia ja siinä määrin kuin kohtuudella voidaan katsoa mahdolliseksi,

a to include in their financial and banking regulations provisions which allow, by means of procedures compatible with commercial practice, the use of regional or minority languages in drawing up payment orders (cheques, drafts, etc.) or other financial documents, or, where appropriate, to ensure the implementation of such provisions;

a) att i sina regler för finans- och bankinstitut ta in bestämmelser som, genom förfaringssätt som är förenliga med god affärsmannased, medger användning av landsdels eller minoritetsspråk vid utfärdande av skuldebrev (checker, växlar, osv.), eller andra betalningsförbindelser, eller, när så är lämpligt, att tillse att sådana bestämmelser införs,

a) sisällyttämään rahoitus- ja pankkisääntöihinsä määräykset, joilla sallitaan kaupallisen käytännön edellyttämällä tavalla laatia maksumääräyksiä (shekkejä, maksuosoituksia jne.) ja muita rahatalouteen liittyviä asiakirjoja alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä tai tarvittaessa varmistamaan tällaisten määräysten toteutumisen;

b in the economic and social sectors directly under their control (public sector), to organise activities to promote the use of regional or minority languages;

b) i de ekonomiska och sociala sektorer som står under deras direkta kontroll (den offentliga sektorn) att vidta åtgärder för att främja användning av landsdels eller minoritetsspråk,

b) järjestämään välittömästi alaisuudessaan olevilla talous- ja yhteiskuntasektoreilla (julkisella sektorilla) toimintoja, joiden tarkoituksena on edistää alueellisten kielten tai vähemmistökielten käyttöä;

c to ensure that social care facilities such as hospitals, retirement homes and hostels offer the possibility of receiving and treating in their own language persons using a regional or minority

c) att tillse att i social omsorg vid institutioner såsom sjukhus, pensionärshem och vårdhem möjlighet erbjuds att på deras eget språk ta emot och behandla personer, som använder ett

c) varmistamaan, että sosiaalialan hoitolaitoksissa kuten sairaaloissa, vanhainkodeissa ja hoitoloissa on mahdollisuudet vastaanottaa ja hoitaa sairauden tai vanhuuden johdosta tai

language who are in need of care on grounds of illhealth, old age or for other reasons;

landsdels- eller minoritetsspråk och som är i behov av vård på grund av ohälsa, hög ålder eller av annan orsak,

muusta syystä hoitoa tarvitsevia alueellista kieltä tai vähemmistökieltä käyttäviä henkilöitä heidän omalla kielellään;

d to ensure by appropriate means that safety instructions are also drawn up in regional or minority languages;

d) att på lämpligt sätt tillse att säkerhetsanvisningar även avfattas på landsdels- eller minoritetsspråk,

d) varmistamaan soveltuvin keinoin, että turvallisuusohjeita on saatavana myös alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä;

e to arrange for information provided by the competent public authorities concerning the rights of consumers to be made available in regional or minority languages.

e) att tillse att den information om konsumenters rättigheter som ges ut av de behöriga myndigheterna tillhandahålls på landsdels- eller minoritetsspråk.

e) järjestämään kuluttajasuojasta vastuussa olevien viranomaisten antamat tiedot saataville myös alueellisilla kielillä tai vähemmistökielillä.

Article 14 - Transfrontier exchanges

Artikel 14 Utbyte över gränserna

14 artikla Yhteydet valtakunnan rajojen yli

The Parties undertake:

a to apply existing bilateral and multilateral agreements which bind them with the States in which the same language is used in identical or similar form, or if necessary to seek to conclude such agreements, in such a way as to foster contacts between the users of the same language in the States concerned in the fields of culture, education, information, vocational training and permanent education;

Parterna förbinder sig

a) att tillämpa gällande bilaterala och multilaterala avtal som binder dem till stater där samma språk används i samma eller liknande form eller att, vid behov, söka ingå sådana avtal för att främja kontakter mellan dem som använder samma språk i de berörda staterna i fråga om kultur, utbildning, information, yrkesutbildning och vidareutbildning,

Sopimuspuolet sitoutuvat

a) soveltamaan voimassaolevia kahden- ja monenvälisiä sopimuksia, jotka ovat niitä sitovia sellaisiin muihin valtioihin nähden, joissa käytetään samaa tai samankaltaista kieltä, tai tarvittaessa pyrkiä tekemään mainitunlaisia sopimuksia siten, että asianomaisten valtioiden samaa kieltä käyttävän väestön yhteyksiä kulttuurin, koulutuksen, tiedotustoiminnan, ammattikoulutuksen ja jatkuvan koulutuksen alalla edistetään;

b for the benefit of regional or minority languages, to facilitate and/or promote co-operation across bor-

b) att underlätta och/eller främja samarbete över gränserna till förmån för landsdels- eller minoritets-

b) helpottamaan ja/tai edistämään alueellisten kielten tai vähemmistökielten eduksi yhteistyötä

ders, in particular between regional or local authorities in whose territory the same language is used in identical or similar form.

språk, särskilt mellan regionala och lokala myndigheter på vilkas territorium samma språk används i samma eller liknande form.

valtakunnan rajojen yli erityisesti niiden alueellisten tai paikallisten viranomaisten välillä, joiden alueella käytetään samaa tai samankaltaista kieltä.

Part IV - Application of the Charter

Del IV Tillämpning av stadgan

IV osa Peruskirjan soveltaminen

Article 15 - Periodical reports

Artikel 15 Periodisk rapportering

15 artikla Määräaikaiset selonteot

1 The Parties shall present periodically to the Secretary General of the Council of Europe, in a form to be prescribed by the Committee of Ministers, a report on their policy pursued in accordance with Part II of this Charter and on the measures taken in application of those provisions of Part III which they have accepted. The first report shall be presented within the year following the entry into force of the Charter with respect to the Party concerned, the other reports at three-yearly intervals after the first report.

2 The Parties shall make their reports public.

1. Parterna skall periodiskt, i en form som skall bestämmas av ministerkommittén, till Europarådets generalsekreterare avge rapport om den politik de har följt i enlighet med del II av denna stadga och om de åtgärder som de har vidtagit för att tillämpa de bestämmelser i del III som de har antagit. Den första rapporten skall avges inom ett år efter stadgans ikraftträdande med avseende på den berörda parten. De följande rapporterna avges med tre års mellanrum efter den första rapporten.

2. Parterna skall offentliggöra sina rapporter.

1. Sopimuspuolet antavat määräajoin ministerikomitean määräämässä muodossa Euroopan neuvoston pääsihteerille selonteon noudattamastaan tämän peruskirjan II osaa koskevasta politiikasta sekä toimenpiteistä, joihin asianomaisen sopimuspuolen hyväksymien III osan määräysten toteuttamiseksi on ryhdytty. Ensimmäinen selonteko annetaan vuoden kuluessa peruskirjan voimaantulosta asianomaisen sopimuspuolen osalta, ja muut selonteot kolmen vuoden väliajoin ensimmäisestä selonteosta lukien.

2. Sopimuspuolet julkistavat selontekonsa.

Article 16 - Examination of the reports

Artikel 16 Granskning av rapporterna

16 artikla Selontekojen tutkinta

1 The reports presented to the Secretary General of the Council of Europe under Article 15 shall be examined by a committee of experts constituted in accordance with Article 17.

1. De rapporter som avges till Europarådets generalsekreterare enligt artikel 15 skall granskas av en expertkommitté inrättad i enlighet med artikel 17.

1. Euroopan neuvoston pääsihteerille 15 artiklan mukaisesti annetut selonteot tutkii 17 artiklan mukaisesti asetettu asiantuntijakomitea.

2 Bodies or associations legally established in a Party may draw the attention of the committee of experts to matters relating to the undertakings entered into by that Party under Part III of this Charter. After consulting the Party concerned, the committee of experts may take account of this information in the preparation of the report specified in paragraph 3 below. These bodies or associations can furthermore submit statements concerning the policy pursued by a Party in accordance with Part II.

2. Organ eller sammanslutningar lagligt upprättade i en part får fästa expertkommitténs uppmärksamhet på frågor som hänför sig till de åtaganden som ifrågavarande part har gjort enligt del III i denna stadga. Efter samråd med den berörda parten får expertkommittén ta i beaktande dessa uppgifter när den sammanställer den rapport som avses i punkt 3 nedan. Dessa organ eller sammanslutningar får även avge yttranden om den politik som följs av en part i enlighet med del II.

2. Laillisesti sopimuspuolen alueelle perustetut yhteisöt tai yhdistykset voivat kiinnittää asiantuntijakomitean huomion seikkoihin, jotka liittyvät sopimuspuolen hyväksymiin tämän peruskirjan III osaa koskeviin sitoumuksiin. Neuvoteltuaan asiasta asianomaisen sopimuspuolen kanssa, asiantuntijakomitea voi ottaa nämä tiedot huomioon laatiessaan jäljempänä 3 kappaleessa tarkoitettua selvitystä. Mainitut yhteisöt tai yhdistykset voivat lisäksi antaa lausuntoja sopimuspuolen noudattamasta II osaa koskevasta politiikasta.

3 On the basis of the reports specified in paragraph 1 and the information mentioned in paragraph 2, the committee of experts shall prepare a report for the Committee of Ministers. This report shall be accompanied by the comments which the Parties have been requested to make and may be made public by the Committee of Ministers.

3. På grundval av de rapporter som avses i punkt 1 och de uppgifter som avses i punkt 2 ovan skall expertkommittén sammanställa en rapport till ministerkommittén. Denna rapport skall åtföljas av de kommentarer som parterna har ombetts att göra och får offentliggöras av ministerkommittén.

3. Edellä l kappaleessa tarkoitettujen selontekojen sekä 2 kappaleessa mainittujen tietojen perusteella asiantuntijakomitea laatii selvityksen ministerikomiteaa varten. Tähän selvitykseen liitetään sopimuspuolilta pyydetyt vastineet; ministerikomitea voi julkistaa selonteon.

4 The report specified in paragraph 3 shall contain in particular the proposals of the committee of experts to the Committee of Ministers for the preparation of such recommendations of the latter body to one or more of the Parties as may be required.

4. Den rapport som avses i punkt 3 skall särskilt innehålla expertkommitténs förslag till ministerkommittén för beredning av dennas eventuella rekommendationer till en eller flera av parterna.

4. Edellä 3 kappaleessa tarkoitetussa selvityksessä on oltava erityisesti asiantuntijakomitean esitys ministerikomitealle yhdelle tai useammalle sopimuspuolelle annettavien suositusten valmistelemiseksi.

5 The Secretary General of the Council of Europe shall make a two-yearly detailed report to the Parliamentary Assembly on the application of the Charter.

5. Europarådets generalsekreterare skall vartannat år avge en detaljerad rapport till parlamentarikerförsamlingen om tillämpningen av stadgan.

5. Euroopan neuvoston pääsihteeri laatii kahden vuoden väliajoin yksityiskohtaisen selvityksen peruskirjan soveltamisesta parlamentaariselle yleiskokoukselle.

Article 17 - Committee of experts

Artikel 17 Expertkommittén

17 artikla Asiantuntijakomitea

1 The committee of experts shall be composed of one member per Party, appointed by the Committee of Ministers from a list of individuals of the highest integrity and recognised competence in the matters dealt with in the Charter, who shall be nominated by the Party concerned.

1. Expertkommittén skall bestå av en medlem från varje part som förordnas av ministerkommittén från en av den berörda parten upprättad lista över personer med högsta integritet och erkänd sakkunskap i de frågor som stadgan avser.

1. Asiantuntijakomiteassa on yksi jäsen kutakin sopimuspuolta kohti; jäsenet nimittää ministerikomitea ehdokaslistalta, johon sopimuspuolet ovat nimenneet henkilöitä, joilla on korkea moraali ja tunnustettu pätevyys peruskirjan käsittelemissä asioissa.

2 Members of the committee shall be appointed for a period of six years and shall be eligible for reappointment. A member who is unable to complete a term of office shall be replaced in accordance with the procedure laid down in paragraph 1, and the replacing member shall complete his predecessor's term of office.

2. Medlemmarna av kommittén skall utses för en tid av sex år och skall kunna omväljas. En medlem som inte kan fullgöra en mandatperiod, skall ersättas i enlighet med förfarandet i punkt i och ersättaren skall fullfölja sin företrädares mandatperiod.

2. Komitean jäsenet nimitetään kuudeksi vuodeksi kerrallaan, ja heidät voidaan valita uudelleen. Jos jäsen ei voi suorittaa toimikauttaan loppuun, hänelle valitaan seuraaja l kappaleessa annetun menettelyn mukaisesti, ja seuraajan toimikausi jatkuu edeltäjän toimikauden päättymiseen.

3 The committee of experts shall adopt rules of procedure. Its secretarial services shall be provided by the Secretary General of the Council of Europe.

3. Expertkommittén skall anta en arbetsordning. Sekretariatsfunktionen skall tillhandahållas av Europarådets generalsekreterare.

3. Asiantuntijakomitea hyväksyy menettelytapasääntönsä. Euroopan neuvoston pääsihteeri järjestää sille sihteeristöpalvelut.

Part V - Final provisions

Article 18

Del V Slutbestämmelser

Artikel 18

V osa Loppumääräykset

18 artikla

This Charter shall be open for signature by the member States of the Council of Europe. It is subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary General of the Council of Europe.

Denna stadga skall vara öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande eller godkännandeinstrument skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare.

Tämä peruskirja on avoinna allekirjoittamista varten Euroopan neuvoston jäsenvaltioille. Se on ratifioitava tai hyväksyttävä. Ratifioimis- ja hyväksymiskirjat talletetaan Euroopan neuvoston pääsihteerin huostaan.

Article 19

1 This Charter shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date on which five member States of the Council of Europe have expressed their consent to be bound by the Charter in accordance with the provisions of Article 18.

Artikel 19

1. Denna stadga skall träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en tid på tre månader räknat från dagen då fem medlemsstater i Europarådet har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av stadgan i enlighet med bestämmelserna i artikel 18.

19 artikla

1. Tämä peruskirja tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona viisi Euroopan neuvoston jäsenvaltiota on 18 artiklan mukaisesti ilmoittanut sitoutuvansa noudattamaan peruskirjaa.

2 In respect of any member State which subsequently expresses its consent to be bound by it, the Charter shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of the deposit of the instrument of ratification, acceptance or approval.

2. För en medlemsstat som senare uttrycker sitt samtycke till att bli bunden av stadgan, skall den träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en tid på tre månader efter dagen för deponering av ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet.

2. Jäsenvaltion osalta, joka myöhemmin ilmoittaa sitoutuvansa noudattamaan peruskirjan määräyksiä, peruskirja tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona ratifioimis- tai hyväksymiskirja on talletettu.

Article 20

1 After the entry into force of this Charter, the Committee of Ministers of the Council of Europe may invite any State not a member of the Council of Europe to accede to this

Artikel 20

1. Sedan denna stadga har trätt i kraft får Europarådets ministerkommitté inbjuda stater som inte är medlemmar av Europarådet att ansluta sig till den.

20 artikla

1. Tämän peruskirjan tultua voimaan, Euroopan neuvoston ministerikomitea voi kutsua minkä tahansa Euroopan neuvoston ulkopuolisen valtion liittymään tähän peruskir-

Charter.

jaan.

2 In respect of any acceding State, the Charter shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe.

2. För varje stat som ansluter sig skall stadgan träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en tid av tre månader efter dagen för deponering av anslutningsinstrumentet hos Europarådets generalsekreterare.

2. Liittyjävaltion osalta peruskirja tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona liittymiskirja on talletettu Euroopan neuvoston pääsihteerin huostaan.

Article 21

1 Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, make one or more reservations to paragraphs 2 to 5 of Article 7 of this Charter. No other reservation may be made.

Artikel 21

1. En stat får när den undertecknar stadgan eller deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avge en eller flera reservationer till punkterna 2 - 5 i artikel 7 i stadgan. Inga andra reservationer får göras.

21 artikla

1. Kukin valtio voi tämän peruskirjan allekirjoittaessaan tai ratifioimis-, hyväksymis- tai liittymiskirjan tallettaessaan tehdä yhden tai useamman varauman tämän peruskirjan 7 artiklan 2-5 kohtaan. Muita varaumia ei sallita.

2 Any Contracting State which has made a reservation under the preceding paragraph may wholly or partly withdraw it by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe. The withdrawal shall take effect on the date of receipt of such notification by the Secretary General.

2. En fördragsslutande stat som har gjort en reservation enligt föregående punkt får helt eller delvis återta denna genom ett meddelande till Europarådets generalsekreterare. Återtagandet skall träda i kraft den dag då generalsekreteraren mottar ett sådant meddelande.

2. Sopimuspuoli, joka edellisen kappaleen mukaisesti on tehnyt varauman, voi kokonaan tai osaksi peruuttaa sen Euroopan neuvoston pääsihteerille osoitettavalla ilmoituksella. Peruutus tulee voimaan päivänä, jona pääsihteeri on vastaanottanut ilmoituksen.

Article 22

1 Any Party may at any time denounce this Charter by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

Artikel 22

1. En part får när som helst säga upp denna stadga genom ett meddelande till Europarådets generalsekreterare.

22 artikla

1. Sopimuspuoli voi milloin tahansa irtisanoa tämän peruskirjan Euroopan neuvoston pääsihteerille osoitettavalla ilmoituksella.

2 Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of the notification by the Secretary General.

2. Uppsägningen skall träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en tid av sex månader efter den dag då generalsekreteraren mottog meddelandet.

2. Irtisanominen tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kuusi kuukautta päivästä, jona pääsihteeri on vastaanottanut ilmoituksen.

Article 23

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council and any State which has acceded to this Charter of:

Artikel 23

Europarådets generalsekreterare skall meddela rådets medlemsstater och alla andra stater som har anslutit sig till denna stadga om

23 artikla

Euroopan neuvoston pääsihteeri ilmoittaa kaikille Euroopan neuvoston jäsenvaltioille sekä kaikille tähän peruskirjaan liittyneille valtioille

a any signature;

b the deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession;

a) varje undertecknande,

b) deponering av varje ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument,

a) kaikista allekirjoituksista,

b) kaikista ratifioimis-, hyväksymis- ja liittymiskirjojen tallettamisista,

c any date of entry into force of this Charter in accordance with Articles 19 and 20;

c) varje datum för denna stadgas ikraftträdande enligt artikel 19 och 20,

c) kaikista tämän peruskirjan 19 ja 20 artiklan mukaisista voimaantulopäivistä

d any notification received in application of the provisions of Article 3, paragraph 2;

d) varje meddelande som mottas om tillämpning av bestämmelserna i artikel 3 punkt 2, samt

d) kaikista 3 artiklan 2 kappaleen mukaisista ilmoituksista,

e any other act, notification or communication relating to this Charter.

e) varje annan rättsakt, notifikation eller meddelande som rör denna stadga.

e) kaikista muista tähän peruskirjaan liittyvistä toimenpiteistä, ilmoituksista ja tiedonannoista.

In witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this Charter.

Till bekräftelse härpå har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat denna stadga.

Tämän vakuudeksi allekirjoittaneet ovat asianmukaisesti siihen valtuutettuina allekirjoittaneet tämän peruskirjan.

Done at Strasbourg, this Upprättad i Strasbourg den Tehty Strasbourgissa 5

5th day of November 1992, in English and French, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Council of Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each member State of the Council of Europe and to any State invited to accede to this Charter.

5 november 1992 på engelska och franska språken, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som skall deponeras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare skall överlämna bestyrkta avskrifter till varje medlemsstat i Europarådet och till varje annan stat som har inbjudits att ansluta sig till denna stadga.

päivänä marraskuuta 1992 yhtenä englannin ja ranskankielisenä kappaleena, jonka kummatkin tekstit ovat yhtä todistusvoimaisia ja joka talletetaan Euroopan neuvoston arkistoon. Euroopan neuvoston pääsihteeri toimittaa oikeaksi todistetut jäljennökset Euroopan neuvoston jäsenvaltioille ja valtioille, jotka on kutsuttu liittymään tähän peruskirjaan.

Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

Framework Convention for the Protection of National Minorities Kansallisten vähemmistöjen suojelua koskeva puiteyleissopimus

Strasbourg, 1.II. 1995

I det följande återges konventionstexten på engelska, svenska och finska. Den finska översättningen härrör från www.finlex.fi.

The member States of the Council of Europe and the other States, signatories to the present framework Convention,

De medlemsstater i Europarådet och övriga stater som undertecknat denna ramkonvention,

Euroopan neuvoston jäsenvaltiot ja muut tämän puiteyleissopimuksen allekirjoittaneet valtiot

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve greater unity between its members for the purpose of safeguarding and realising the ideals and principles which are their common heritage;

som beaktar att Europarådets syfte är att uppnå en fastare enhet mellan sina medlemmar för att skydda och förverkliga de ideal och principer som utgör deras gemensamma arv,

katsovat, että Euroopan neuvoston pyrkimyksenä on luoda kiinteämmät yhteydet jäsenvaltioidensa välille turvatakseen ja toteuttaakseen yhteisen perintönsä mukaiset ihanteet ja periaatteet,

Considering that one of the methods by which that aim is to be pursued is the maintenance and further realisation of human rights and fundamental freedoms;

som beaktar att ett av medlen att förverkliga detta syfte är att upprätthålla och utveckla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

katsovat, että yhtenä keinona tähän pääsemiseksi on ihmisoikeuksien ja perusvapauksien ylläpitäminen ja edistäminen,

Wishing to follow-up the Declaration of the Heads of State and Govemment of the member States of the Council of Europe adopted in Vienna on 9 October 1993;

som önskar följa upp den deklaration av stats- och regeringscheferna i Europarådets medlemsstater som antogs i Wien den 9 oktober 1993,

haluavat noudattaa Wienissä 9 päivänä lokakuuta 1993 hyväksyttyä Euroopan neuvoston jäsenvaltioiden valtionpäämiesten ja hallitusten päämiesten julistusta,

Being resolved to protect within their respective territories the existence of national minorities;

som är beslutna att inom sina respektive territorier skydda de nationella minoriteternas fortlevnad,

ovat päättäneet kukin omalla alueellaan suojella kansallisten vähemmistöjen olemassaoloa,

Considering that the upheavals of European history have shown that the protection of national

som anser att omvälningarna i Europas historia har visat att skydd av nationella minoriteter är

katsovat Euroopan historiassa tapahtuneiden mullistusten osoittaneen, että kansallisten vähem-

minorities is essential to stability, democratic security and peace in this continent;

nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred på denna kontinent,

mistöjen suojelu on olennaista tämän maanosan vakaudelle, demokraattiselle turvallisuudelle ja rauhalle,

Considering that a pluralist and genuinely democratic society should not only respect the ethnic, cultural, linguistic and religious identity of each person belonging to a national minority, but also create appropriate conditions enabling them to express, preserve and develop this identity;

som anser att ett pluralistiskt och i sann mening demokratiskt samhälle inte endast bör respektera den etniska, kulturella, språkliga och religiösa identiteten för varje person som tillhör en nationell minoritet utan även skapa lämpliga förutsättningar för att göra det möjligt att uttrycka, bevara och utveckla denna identitet,

katsovat, että moniarvoisen ja aidosti demokraattisen yhteiskunnan ei tule ainoastaan kunnioittaa kansalliseen vähemmistöön kuuluvien henkilöiden etnistä, sivistyksellistä, kielellistä ja uskonnollista identiteettiä, vaan myös luoda tarkoituksenmukaiset olosuhteet, joissa he voivat ilmaista, säilyttää ja kehittää tätä identiteettiä,

Considering that the creation of a climate of tolerance and dialogue is necessary to enable cultural diversity to be a source and a factor, not of division, but of enrichment for each society;

som anser att upprättandet av ett klimat präglat av tolerans och av öppen dialog är nödvändigt för att kulturell mångfald skall kunna bli en källa och en faktor - inte till söndring - utan till berikande för varje samhälle,

katsovat, että suvaitsevuuden ja vuoropuhelun ilmapiirin luominen on välttämätöntä, jotta kulttuurisesta moninaisuudesta tulisi jokaiselle yhteiskunnalle rikastuttamisen eikä erottamisen lähde ja tekijä,

Considering that the realisation of a tolerant and prosperous Europe does not depend solely on cooperation between States but also requires transfrontier co-operation between local and regional authorities without prejudice to the constitution

som anser att förverkligandet av ett tolerant och välmående Europa inte endast beror på samarbete mellan staterna utan även kräver samarbete över gränserna mellan lokala och regionala myndigheter utan att detta inverkar på varje stats

katsovat, että suvaitsevan ja hyvinvoivan Euroopan toteuttaminen ei riipu ainoastaan valtioiden välisestä yhteistyöstä, vaan vaatii myös kunkin valtion perustuslakia ja alueellista koskemattomuutta kunnioittavaa rajat ylittävää yhteistyötä

and territorial integrity of each State;

författning och territoriella integritet,

paikallisten ja alueellisten viranomaisten välillä,

Having regard to the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and the Protocols thereto;

som beaktar konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema och dess protokoll,

ottavat huomioon yleissopimuksen ihmisoikeuksien ja perusvapauksien suojaamiseksi ja sen lisäpöytäkirjat,

Having regard to the commitments concerning the protection of national minorities in United Nations conventions and declarations and in the documents of the Conference on Security and Cooperation in Europe, particularly the Copenhagen Document of 29 June 1990;

som beaktar åtagandena om skydd för nationella minoriteter i Förenta nationernas konventioner och förklaringar samt i akterna från Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, särskilt Köpenhamnsdokumentet från den 29 juni 1990,

ottavat huomioon Yhdistyneiden Kansakuntien yleissopimuksiin ja julistuksiin sekä Euroopan turvallisuus- ja yhteistyökonferenssin asiakirjoihin, erityisesti Kööpenhaminan kokouksen 29 päivänä kesäkuuta 1990 tehtyyn asiakirjaan sisältyvät kansallisten vähemmistöjen suojelua koskevat sitoumukset,

Being resolved to define the principles to be respected and the obligations which flow from them in order to ensure, in the member States and such other States as may become Parties to the present instrument, the effective protection of national minorities and of the rights and freedoms of persons belonging to those minorities, within the rule of law, respecting the territorial integrity and national sovereignty

som är beslutna att definiera de principer som skall respekteras och de skyldigheter som följer av dem i syfte att i medlemsstaterna och i sådana andra stater som kan bli parter i detta instrument tillförsäkra ett effektivt skydd för nationella minoriteter och de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter, i enlighet med rättsstatens principer, varvid hänsyn skall tas till staternas ter-

ovat päättäneet määrittää periaatteet, joita tulee kunnioittaa, sekä niistä johtuvat velvoitteet varmistaakseen jäsenvaltioissa ja tämän asiakirjan sopimuspuoliksi mahdollisesti tulevissa muissa valtioissa kansallisten vähemmistöjen sekä näihin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden oikeuksien ja vapauksien tehokkaan suojelun oikeusvaltioperiaatetta, valtioiden alueellista koskemattomuutta ja kansal-

of states; ritoriella integritet och nationella suveränitet,

lista suvereenisuutta kunnioittaen,

Being detertnined to implement the principles set out in this framework Convention through national legislation and appropriate governmental policies,

som är fast beslutna att förverkliga de principer som kommer till uttryck i denna ramkonvention genom nationell lagstiftning och lämplig regeringspolitik,

ovat vakaasti päättäneet panna täytäntöön tässä puiteyleissopimuksessa esitetyt periaatteet kansallisessa lainsäädännössään sekä noudattamalla tarkoituksenmukaisia valtionhallinnollisia menettelytapoja, ja

Have agreed as follows: har kommit överens om följande:

ovat sopineet seuraavasta:

Section I

Article 1

The protection of national minorities and of the rights and freedoms of persons belonging to those minorities forms an integral part of the international protection of human rights, and as such falls within the scope of international co-operation.

Del I

Artikel 1

Skyddet av nationella minoriteter och av de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter utgör en integrerad del av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter och faller som sådant inom ramen för internationellt samarbete.

I OSA

1 artikla

Kansallisten vähemmistöjen sekä näihin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden oikeuksien ja vapauksien suojelu on kiinteä osa ihmisoikeuksien kansainvälistä suojaamista, joka sellaisenaan kuuluu kansainvälisen yhteistyön piiriin.

Article 2

The provisions of this framework Convention shall be applied in good faith, in a spirit of understanding and tolerance and in conformity with

Artikel 2

Bestämmelserna i denna ramkonvention skall tillämpas i god tro, i en anda av förståelse och tolerans samt i enlighet med principerna om gott

2 artikla

Tämän puiteyleissopimuksen määräyksiä tulee soveltaa vilpittömässä mielessä, ymmärtämyksen ja suvaitsevuuden hengessä sekä valtioiden

the principles of good neighbourliness, friendly relations and co-operation between States.

grannförhållande, vänskapliga relationer och samarbete mellan stater.

välisten hyvän naapuruuden, ystävällisten suhteiden ja yhteistyön periaatteiden mukaisesti.

Article 3

1. Every person belonging to a national minority shall have the right freely to choose to be treated or not to be treated as such and no disadvantage shall result from this choice or from the exercise of the rights which are connected to that choice.

Artikel 3

1. Var och en som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att fritt välja att behandlas eller inte behandlas som sådan och ingen nackdel skall följa av detta val eller av utövandet av de rättigheter som är förbundna med detta val.

3 artikla

1. Jokaisella kansalliseen vähemmistöön kuuluvalla henkilöllä on oikeus vapaasti valita, kohdellaanko häntä sellaisena vai ei, eikä tästä valinnasta tai siihen liittyvien oikeuksien käyttämisestä saa seurata mitään haittaa.

2. Persons belonging to national minorities may exercise the rights and enjoy the freedoms flowing from the principles enshrined in the present framework Convention individually as well as community with others.

2. De som tillhör nationella minoriteter får utöva de rättigheter och åtnjuta de friheter som följer av de principer som anges i denna ramkonvention enskilt och i gemenskap med andra.

2. Kansallisiin vähemmistöihin kuuluvat henkilöt voivat yksin samoin kuin yhdessä toisten kanssa käyttää tähän puiteyleissopimukseen sisältyvistä periaatteista johtuvia oikeuksia ja nauttia niistä johtuvista vapauksista

Section II

Article 4

1. The Parties undertake to guarantee to persons belonging to national minorities the rights of equality before the law and of equal protection of the law. In this respect, any discrimination based

Del II

Artikel 4

1. Parterna åtar sig att tillförsäkra personer som tillhör en nationell minoritet rätt till likhet inför lagen och till lika skydd av lagen. I detta hänseende skall all diskriminering på grundval av tillhörighet till

II OSA

4 artikla

1. Sopimuspuolet sitoutuvat takaamaan kansallisiin vähemmistöihin kuuluville henkilöille oikeuden yhdenvertaisuuteen lain edessä ja tasavertaiseen lain suojaan. Tässä suhteessa kaikki

on belonging to a national minority shall be prohibited.

en nationell minoritet vara förbjuden.

syrjintä kansalliseen vähemmistöön kuulumiseen perusteella on kielletty.

2. The Parties undertake to adopt where necessary, adequate measures in order to promote, in all areas of economic, social, political and cultural life, full and effective equality between persons belonging to a national minority and those belonging to the majority. In this respect, they shall take due account of the specific conditions of the persons belonging to national minorities.

2. Parterna åtar sig att där så är nödvändigt vidta lämpliga åtgärder för att inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen. I detta hänseende skall parterna ta vederbörlig hänsyn till de särskilda omständigheterna för de personer som tillhör nationella minoriteter.

2. Sopimuspuolet sitoutuvat tarvittaessa ryhtymään riittävien toimenpiteisiin täyden ja tehokkaan yhdenvertaisuuden edistämiseksi kaikilla talous- ja yhteiskuntaelämän sekä poliittisen elämän ja kulttuurielämän aloilla kansalliseen vähemmistöön ja valtaväestöön kuuluvien välillä. Tässä suhteessa sopimuspuolten tulee asianmukaisesti ottaa huomioon kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden erityisolosuhteet.

3. The measures adopted in accordance with paragraph 2 shall not be considered to be an act of discrimination.

3. De åtgärder som vidtas i enlighet med punkt 2 skall inte betraktas som en diskriminerande handling.

3. Edellä 2 kappaleen mukaisesti toteutettuja toimenpiteitä ei pidetä syrjintänä.

Article 5

1. The Parties undertake to promote the conditions necessary for persons belonging to national minorities to maintain and develop their culture, and to preserve the essential elements of their identity, namely their religion, language, traditions and

Artikel 5

1. Parterna åtar sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen relig-

5 artikla

1. Sopimuspuolet sitoutuvat edistämään olosuhteita, jotka ovat tarpeellisia, jotta kansallisiin vähemmistöihin kuuluvat henkilöt voivat ylläpitää ja kehittää kulttuuriaan sekä säilyttää identiteettinsä oleelliset perustekijät nimittäin heidän

cultural heritage. ion, språk, traditioner och kulturarv.

uskontonsa, kielensä, perinnäistapansa ja kulttuuriperintönsä.

2. Without prejudice to measures taken in pursuance of their general integration policy, the Parties shall refrain from policies or practices aimed at assimilation of persons belonging to national minorities against their will and shall protect these persons from any action aimed at such assimilation.

2. Utan att inverka på de åtgärder som vidtas i enlighet med sin allmänna integrationspolitik skall parterna avhålla sig från åtgärder eller metoder som syftar till assimilering av personer som tillhör nationella minoriteter mot dessa personers vilja och skall skydda dem mot alla åtgärder som syftar till sådan assimilering.

2. Sopimuspuolet pidättäytyvät kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden vastentahtoiseen sulauttamiseen tähtäävistä toimintaperiaatteista tai käytännöistä ja suojelevat näitä henkilöitä kaikelta toiminnalla, jonka tarkoituksena on tällainen sulauttaminen, sanotun kuitenkaan vaikuttamatta sopimuspuolten yleisen integraatiopolitiikkansa mukaisesti toteuttamiin toimenpiteisiin.

Article 6

1. The Parties shall encourage a spirit of tolerance and intercultural dialogue and take effective measures to promote mutual respect and understanding and co-operation among all persons living on their territory, irrespective of those persons' ethnic, cultural, linguistic or religious identity, in particular in the fields of education, culture and the media.

Artikel 6

1. Parterna skall uppmuntra en anda av tolerans och mellankulturell dialog och vidta effektiva åtgärder för att främja ömsesidig respekt och förståelse samt samarbete mellan alla personer som bor inom deras territorium, oavsett dessa personers etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet, särskilt på utbildnings- och kulturområdet samt inom massmedia.

6 artikla

1. Sopimuspuolet rohkaisevat suvaitsevuuden henkeä ja kulttuurien välistä vuoropuhelua sekä ryhtyvät tehokkaisiin toimenpiteisiin edistääkseen keskinäistä kunnioitusta, ymmärtämystä ja yhteistyötä erityisesti koulutuksen, kulttuurin ja viestinnän alalla kaikkien alueellaan asuvien henkilöiden kesken riippumatta heidän etnisestä, sivistyksellisestä, kielellisestä tai uskonnollisesta identiteetistään.

2. The Parties undertake to take appropriate measures to protect persons who may be subject to threats or acts of discrimination, hostility or violence as a result of their ethnic, cultural, linguistic or religious identity.

2. Parterna åtar sig att vidta lämpliga åtgärder för att skydda personer som kan utsättas för hot om eller utförande av diskriminerande handlingar, fientlighet eller våld till följd av deras etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet.

2. Sopimuspuolet sitoutuvat toteuttamaan soveltuvia toimenpiteitä sellaisten henkilöiden suojelemiseksi, jotka voivat joutua syrjinnän, vihamielisyyden tai väkivallan tai niiden uhan kohteeksi etnisen, sivistyksellisen, kielellisen tai uskonnollisen identiteettinsä johdosta.

Article 7

The Parties shall ensure respect for the right of every person belonging to a national minority to freedom of peaceful assembly, freedom of association, freedom of expression, and freedom of thought, conscience and religion.

Artikel 7

Parterna skall säkerställa respekt för rätten för den som tillhör en nationell minoritet till frihet att delta i fredliga sammankomster, till föreningsfrihet, yttrandefrihet, tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

7 artikla

Sopimuspuolet takaavat, että jokaisen kansalliseen vähemmistöön kuuluvan henkilön oikeutta rauhanomaiseen kokoontumisvapauteen, yhdistymisvapauteen, sananvapauteen sekä ajatuksen-, omantunnon- ja uskonnonvapauteen kunnioitetaan.

Article 8

The Parties undertake to recognise that every person belonging to a national minority has the right to manifest his or her religion or belief and to establish religious institutions, organisations and associations.

Artikel 8

Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att utöva sin religion eller tro och att upprätta religiösa institutioner, organisationer och sammanslutningar.

8 artikla

Sopimuspuolet sitoutuvat tunnustamaan, että jokaisella kansalliseen vähemmistöön kuuluvalla henkilöllä on oikeus tunnustaa uskontoaan tai uskoaan sekä perustaa uskonnollisia laitoksia, järjestöjä ja yhdistyksiä.

Article 9

1. The Parties undertake

Artikel 9

1. Parterna åtar sig att

9 artikla

. Sopimuspuolet sitoutu-

to recognise that the right to freedom of expression of every person belonging to a national minority includes freedom to hold opinions and to receive and impart information and ideas in the minority language, without interference by public authorities and regardless of frontiers. The Parties shall ensure, within the framework of their legal systerns, that persons belonging to a national minority are not discriminated against in their access to the media.

erkänna att rätten till yttrandefrihet för den som tillhör en nationell minoritet innefattar åsiktsfrihet och frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar på minoritetsspråket utan ingripande av offentliga myndigheter och oberoende av territoriella gränser. Parterna skall inom ramen för sina rättssystem säkerställa att personer som tillhör en nationell minoritet inte utsätts för diskriminering när det gäller deras tillträde till massmedia.

vat tunnustamaan, että jokaisen kansalliseen vähemmistöön kuuluvan henkilön oikeus sananvapauteen sisältää vapauden pitää mielipiteitä sekä vastaanottaa ja levittää tietoja ja ajatuksia vähemmistökielellä viranomaisten siihen puuttumatta sekä alueellisista rajoista riippumatta. Sopimuspuolten tulee oikeusjärjestelmänsä puitteissa varmistaa, että kansalliseen vähemmistöön kuuluvia henkilöitä ei syrjitä viestintävälineiden käytössä.

2. Paragraph 1 shall not prevent Parties from requiring the licensing, without discrimination and based on objective criteria, of sound radio and television broadcasting, or cinema enterprises.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte hindra parterna från att utan diskriminering och på grundval av objektiva kriterier kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Edellä oleva 1 kappale ei estä sopimuspuolia ilman syrjintää ja puolueettoman perustein tekemästä radio-, televisio- ja elokuvayhtiöitä luvanvaraisiksi.

3. The Parties shall not hinder the creation and the use of printed media by persons belonging to national minorities. In the legal framework of sound radio and television broadcasting, they shall ensure, as far as possible, and taking into account the provisions of paragraph 1, that persons be-

3. Parterna skall inte hindra dem som tillhör nationella minoriteter från att framställa och använda tryckta media. Inom den rättsliga ramen för radio- och televisionssändningar skall de, så långt möjligt och med beaktande av bestämmelserna i punkt 1, säkerställa att de som tillhör nationella mi-

3. Sopimuspuolet eivät estä kansallisiin vähemmistöihin kuuluvia henkilöitä perustamasta ja käyttämästä painettuja viestintävälineitä. Radio- ja televisiolähetyksiä koskevassa lainsäädännössä ne mahdollisuuksien mukaan ja 1 kappaleen määräykset huomioon ottaen takaavat, että kansallisiin

longing to national minorities are granted the possibility of creating and using their own media.

noriteter medges möjlighet att framställa och använda sina egna media.

vähemmistöihin kuuluville henkilöille suodaan mahdollisuus omien viestintävälineiden perustamiseen ja käyttöön.

4. In the framework of their legal systems, the Parties shall adopt adequate measures in order to facilitate access to the media for persons belonging to national minorities and in order to promote tolerance and permit cultural pluralism.

4. Parterna skall inom ramen för sina rättssystem vidta lämpliga åtgärder för att underlätta tillträde till massmedia för personer som tillhör nationella minoriteter och i syfte att främja tolerans och tillåta kulturell mångfald.

4. Sopimuspuolet ryhtyvät oikeusjärjestelmiensä puitteissa riittäviin toimenpiteisiin helpottaakseen kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden pääsyä käyttämään viestintävälineitä sekä edistääkseen suvaitsevuutta ja salliakseen kulttuurisen moniarvoisuuden.

Article 10

1. Parties undertake to recognise that every person belonging to a national minority has the right to use freely and without interference his or her minority language, in private and in public, orally and in writing.

2. In areas inhabited by persons belonging to national minorities traditionally or in substantial numbers, if those persons so request and where such a request corresponds to a real need, the Parties shall endeavour to ensure, as far

Artikel 10

1. Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk privat och offentligt, och såväl muntligt som skriftligt.

2. I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om dessa personer begär detta och om en sådan begäran motsvarar ett verkligt behov, sträva efter

10 artikla

1. Sopimuspuolet sitoutuvat tunnustamaan, että jokaisella kansalliseen vähemmistöön kuuluvalla henkilöllä on oikeus vapaasti ja ilman ulkopuolista puuttumista käyttää vähemmistökieltään yksityisesti ja julkisesti, suullisesti ja kirjallisesti.

2. Alueilla, joilla asuu perinteisesti tai huomattava määrä kansallisiin vähemmistöihin kuuluvia henkilöitä, sopimuspuolet pyrkivät mahdollisuuksien mukaan varmistamaan olosuhteet, joissa vähemmistökieltä voitai-

as possible the conditions which would make it possible to use the minority language in relations between those persons and the administrative authorities.

att så långt möjligt säkerställa att de förutsättningar finns som skulle göra det möjligt att använda minoritetsspråket i umgänget mellan dessa personer och förvaltningsmyndigheterna.

siin käyttää heidän ja hallintoviranomaisten välisissä suhteissa, mikäli he sitä vaativat ja tällainen vaatimus vastaa todellista tarvetta.

3. The Parties undertake to guarantee the right of every person belonging to a national minority to be informed promptly, in a language which he or she understands, or the reasons for his or her arrest, and of the nature and cause of any accusation against him or her, and to defend himself or herself in this language, if necessary with the free assistance of an interpreter.

3. Parterna åtar sig att tillförsäkra varje person som tillhör en nationell minoritet rätt att ofördröjligen, på ett språk som han eller hon förstår, bli underrättad om skälen för hans eller hennes frihetsberövande och om beskaffenheten av och orsaken till anklagelser mot honom eller henne samt rätt att försvara sig på detta språk, om nödvändigt med gratis biträde av en tolk.

3. Sopimuspuolet sitoutuvat takaamaan jokaiselle kansalliseen vähemmistöön kuuluvalle henkilölle oikeuden saada viipymättä hänen ymmärtämällään kielellä tieto vapaudenriiston syistä ja häneen kohdistetun syytteen sisällöstä ja perusteesta sekä oikeuden puolustaa itseään tällä kielellä, tarvittaessa maksutta tulkin avustamana.

Article 11

1. The Parties undertake to recognise that every person belonging to a national minority has the right to use his or her surname (patronym) and first names in the minority language and the right to official recognition of them, according to modalities provided for in their legal system.

Artikel 11

1. Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att använda sitt efternamn (faders namn) och förnamn på minoritetsspråket och rätt till officiellt erkännande av dessa namn i enlighet med bestämmelserna i respektive parts rättssystem.

11 artikla

1. Sopimuspuolet sitoutuvat tunnustamaan, että jokaisella kansalliseen vähemmistöön kuuluvalla henkilöllä on oikeus käyttää vähemmistökielistä sukunimeään (patronyymiä) ja vähemmistökielisiä etunimiään sekä oikeus saada ne virallisesti tunnustetuksi sopimuspuolen oikeusjärjestelmässä määrättyjen me-

nettelytapojen mukaisesti.

2. The Parties undertake to recognise that every person belonging to a national minority has the right to display in his or her minority language signs, inscriptions and other information of a private nature visible to the public.

2. Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att på sitt minoritetsspråk sätta upp skyltar, anslag och annan information av privat natur, som kan ses av allmänheten.

2. Sopimuspuolet sitoutuvat tunnustamaan, että jokaisella kansalliseen vähemmistöön kuuluvalla henkilöllä on oikeus asettaa julkisesti nähtäville omalla vähemmistökielellään laadittuja nimikilpiä, opasteita ja muita yksityisluontoisia tietoja.

3. In areas traditionally inhabited by substantial numbers of persons belonging to a national minority, the Parties shall endeavour, in the framework of their legal system, including, where appropriate, agreements with other States, and taking into account their specific conditions, to display traditional local names, street names and other topographical indications intended for the public also in the minority language when there is a sufficient demand for such indications.

3. I områden som av hävd och i betydande antal bebos av personer som tillhör en nationell minoritet skall parterna sträva efter att, inom ramen för sina respektive rättssystem, innefattande, där det är lämpligt, överenskommelser med andra stater, och med beaktande av sina speciella förutsättningar, visa traditionella ortnamn, gatunamn och andra topografiska anvisningar avsedda för allmänheten även på minoritetsspråket, när det finns tillräcklig efterfrågan på sådana anvisningar.

3. Alueilla, joilla asuu perinteisesti huomattava määrä kansalliseen vähemmistöön kuuluvia henkilöitä, sopimuspuolet pyrkivät oikeusjärjestelmänsä puitteissa, tarvittaessa toisten valtioiden kanssa tehdyin sopimuksin, ja mainittujen alueiden erityisolosuhteet huomioon ottaen asettamaan nähtäville perinteisiä paikallisia nimiä, kadunnimiä ja muita yleisölle tarkoitettuja topografisia merkkejä myös vähemmistökielisinä, kun tällaisilla merkeillä on riittävästi kysyntää.

Article 12

1. The Parties shall, where appropriate, take measures in the fields of education and research to foster

Artikel 12

1. Parterna skall, där det är lämpligt vidta åtgärder på utbildnings- och forskningsområdet för att

12 artikla

1. Sopimuspuolet ryhtyvät opetuksen ja tutkimuksen alalla tarpeen mukaan toimenpiteisiin

knowledge of the culture, history, language and religion of their national minorities and of the majority.

främja kunskapen om sina nationella minoriteters liksom om majoritetens kultur, historia, språk och religion.

kansallisten vähemmistöjensä yhtä lailla kuin valtaväestönkin kulttuuria, historiaa, kieltä ja uskontoa koskevan tiedon vaalimiseksi.

2. In this context the Parties shall inter alia provide adequate opportunities for teacher training and access to textbooks, and facilitate contacts among students and teachers of different communities.

2. I detta sammanhang skall parterna bland annat bereda lämpliga möjligheter till lärarutbildning och tillgång till läroböcker samt underlätta kontakter mellan studerande och lärare i olika befolkningsgrupper.

2. Tässä yhteydessä sopimuspuolet järjestävät muun muassa riittävät mahdollisuudet opettajankoulutukseen ja oppikirjojen hankintaan sekä helpottavat eri yhteisöjen opiskelijoiden ja opettajien välisiä yhteyksiä.

3. The Parties undertake to promote equal opportunities for access to education at all levels for persons belonging to national minorities.

3. Parterna åtar sig att främja lika möjligheter till tillträde till utbildning på alla nivåer för personer som tillhör nationella minoriteter.

3. Sopimuspuolet sitoutuvat edistämään kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden yhtäläistä mahdollisuuksia saada koulutusta kaikilla tasoilla.

Article 13

1. Within the framework of their education systems, the Parties shall recognise that persons belonging to a national minority have the right to set up and to manage their own private educational and training establishments.

Artikel 13

1. Parterna skall inom ramen för sina utbildningssystem tillerkänna dem som tillhör en nationell minoritet rätt att inrätta och driva sina egna enskilda utbildningsinstitutioner.

13 artikla

1. Sopimuspuolet tunnustavat opetusjärjestelmiensä puitteissa kansalliseen vähemmistöön kuuluvien henkilöiden oikeuden perustaa ja hallinnoida omia yksityisiä opetus- ja koulutuslaitoksiaan.

2. The exercise of this right shall not entail any financial obligation for the

2. Utövandet av denna rätt skall inte medföra något ekonomiskt åtagande för

2. Tämän oikeuden käyttämisestä ei aiheudu taloudellisia velvoitteita

Parties. parterna. sopimuspuolille.

Article 14

1. The Parties undertake to recognise that every person belonging to a national minority has the right to learn his or her minority language.

Artikel 14

1. Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk.

14 artikla

1. Sopimuspuolet sitoutuvat tunnustamaan, että jokaisella kansalliseen vähemmistöön kuuluvalla henkilöllä on oikeus oppia vähemmistökieltään.

2. In areas inhabited by persons belonging to national minorities traditionally or in substantial numbers, if there is sufficient demand, the Parties shall endeavour to ensure, as far as possible and within the framework of their education systems, that persons belonging to those minorities have adequate opportunities for being taught the minority language or for receiving instruction in this language.

2. I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa minoriteter har tillfredsställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning på detta språk.

2. Mikäli alueilla, joilla asuu perinteisesti tai huomattava määrä kansallisiin vähemmistöihin kuuluvia henkilöitä, on riittävää kysyntää, sopimuspuolet pyrkivät mahdollisuuksien mukaan ja opetusjärjestelmiensä puitteissa varmistamaan, että näihin vähemmistöihin kuuluvilla henkilöillä on riittävät mahdollisuudet saada vähemmistökielen opetusta tai opetusta tällä kielellä.

3. Paragraph 2 of this article shall be implemented without prejudice to the learning of the official language or the teaching in this language.

3. Punkt 2 i denna artikel skall genomföras utan att göra intrång på inlärningen av det officiella språket eller undervisningen på detta språk.

3. Tämän artiklan 2 kappaletta sovelletaan siten, ettei se vaikuta virallisen kielen oppimiseen tai tällä kielellä tapahtuvaan opetukseen.

Article 15

The Parties shall create the conditions necessary for the effective participa-

Artikel 15

Parterna skall skapa nödvändiga förutsättningar för att den som tillhör

15 artikla

Sopimuspuolet luovat tarpeelliset olosuhteet kansallisiin vähemmistöi-

tion of persons belonging to national minorities in cultural, social and economic life and in public affairs, in particular those affecting them.

nationella minoriteter effektivt skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem.

hin kuuluvien henkilöiden tehokkaalle osallistumiselle kulttuuri-, yhteiskunta- ja talouselämään sekä erityisesti heitä koskeviin julkisiin asioihin.

Article 16

The Parties shall refrain from measures which alter the proportions of the population in areas inhabited by persons belonging to national minorities and are aimed at restricting the rights and freedoms flowing from the principles enshrined in the present framework Convention.

Artikel 16

Parterna skall avhålla sig från åtgärder som ändrar befolkningsproportionerna i områden som bebos av personer som tillhör nationella minoriteter och syftar till att inskränka de rättigheter och friheter som följer av principerna i denna ramkonvention.

16 artikla

Sopimuspuolet pidättyvät toimenpiteistä, jotka muuttavat väestörakennetta kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden asuttamilla alueilla ja joiden tarkoituksena on rajoittaa tähän puiteyleissopimukseen sisältyvistä periaatteista johtuvia oikeuksia ja vapauksia.

Article 17

1. The Parties undertake not to interfere with the right of persons belonging to national minorities to establish and maintain free and peaceful contacts across frontiers with persons lawfully staying in others States, in particular those with whom they share an ethnic, cultural, linguistic or religious identity, or a common cultural heritage.

Artikel 17

1. Parterna åtar sig att inte göra intrång på rätten för personer som tillhör nationella minoriteter att upprätta och upprätthålla fria och fredliga kontakter över gränserna med personer som lagligen vistas i andra stater, särskilt med sådana personer med vilka de delar en etnisk, kulturell, språklig eller religiös identitet eller ett gemensamt kulturarv.

17 artikla

1. Sopimuspuolet sitoutuvat olemaan puuttumatta kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden oikeuteen solmia ja ylläpitää vapaita ja rauhanomaisia yhteyksiä yli rajojen toisissa valtioissa laillisesti oleskeleviin henkilöihin, varsinkin henkilöihin, joiden kanssa heillä on sama etninen, sivistyksellinen, kielellinen tai uskonnollinen identiteetti tai yhteinen kulttuuriperintö.

2. The Parties undertake not to interfere with the right of persons belonging to national minorities to participate in the activities of nongovernmental organisations, both at the national and international levels.

2. Parterna åtar sig att inte göra intrång på rätten för personer som tillhör nationella minoriteter att delta i verksamheter i frivilligorganisationer på det nationella och internationella planet.

2. Sopimuspuolet sitoutuvat olemaan puuttumatta kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden oikeuteen osallistua kansalaisjärjestöjen toimintaan sekä kansallisella että kansainvälisellä tasolla.

Article 18

1. The Parties shall endeavour to conclude, where necessary, bilateral and multilateral agreements with other States, in particular neighbouring States, in order to ensure the protection of persons belonging to the national minorities concerned.

Artikel 18

1. Parterna skall sträva efter att där så är nödvändigt ingå bilaterala och multilaterala avtal med andra stater, särskilt med grannstater, i syfte att säkerställa skydd för personer som tillhör berörda nationella minoriteter.

18 artikla

1. Sopimuspuolet pyrkivät tarvittaessa tekemään kahden- ja monenvälisiä sopimuksia toisten valtioiden, varsinkin naapurivaltioiden kanssa varmistaakseen asianomaisiin kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden suojelun.

2. Where relevant, the Parties shall take measures to encourage transfrontier co-operation.

2. Parterna skall i tillämpliga fall vidta åtgärder för att främja samarbete över gränserna.

2. Sopimuspuolet ryhtyvät tarpeen mukaan toimenpiteisiin rohkaistakseen yhteistyötä yli rajojen.

Article 19

The Parties undertake to respect and implement the principles enshrined in the present framework Convention making, where necessary, only those limitations, restrictions or derogations which are provided for in international legal instruments, in

Artikel 19

Parterna åtar sig att respektera och genomföra principerna i denna ramkonvention och där så är nödvändigt göra endast de begränsningar, inskränkningar eller undantag som föreskrivs i internationella rättsakter, särskilt konventionen om

19 artikla

Sopimuspuolet sitoutuvat kunnioittamaan ja toteuttamaan tähän puiteyleissopimukseen sisältyviä periaatteita tekemällä vain sellaisia välttämättömiä rajoituksia tai poikkeuksia, joista määrätään kansainvälisissä oikeudellisissa asiakirjoissa, erityi-

particular the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, in so far as they are relevant to the rights and freedoms flowing from the said principles.

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i den mån de är tillämpliga på de rättigheter och friheter som följer av de nämnda principerna.

sesti yleissopimuksessa ihmisoikeuksien ja perusvapauksien suojaamiseksi, sikäli kuin niillä on merkitystä mainituista periaatteista johtuville oikeuksille ja vapauksille.

Section III

Article 20

In the exercise of the rights and freedoms flowing from the principles enshrined in the present framework Convention, any person belonging to a national minority shall respect the national legislation and the rights of others, in particular those of persons belonging to the majority or to other national minorities.

Del III

Artikel 20

Vid utövandet av de rättigheter och åtnjutandet av de friheter som följer av principerna i denna ramkonvention skall den som tillhör en nationell minoritet följa den nationella lagen och andras rättigheter, särskilt de som tillkommer personer som tillhör majoriteten eller ingår i andra nationella minoriteter.

III OSA

20 artikla

Käyttäessään tähän puiteyleissopimukseen sisältyvistä periaatteista johtuvia oikeuksia ja vapauksia jokaisen kansalliseen vähemmistöön kuuluvan henkilön tulee kunnioittaa kansallista lainsäädäntöä ja muiden, erityisesti valtaväestöön tai muihin kansallisiin vähemmistöihin kuuluvien henkilöiden oikeuksia.

Article 21

Nodiing in the present framework Convention shall be interpreted as implying any right to engage in any activity or perform any act contrary to the fundamental principles of international law and in particular of the sovereign equality, territorial integrity and political

Artikel 21

Ingen bestämmelse i denna ramkonvention skall tolkas som att ge rättighet att bedriva någon verksamhet eller utföra någon handling som strider mot grundläggande folkrättsliga principer, särskilt staters suveräna jämlikhet, territoriella integritet och politiska

21 artikla

Minkään tässä puiteyleissopimuksessa ei saa tulkita oikeuttavan ryhtymään toimintaan tai suorittamaan tekoa, joka on kansainvälisen oikeuden perusperiaatteiden ja varsinkin valtioiden täysivaltaisen tasa-arvoisuuden, alueellisen koskemattomuuden ja poliitti-

independence of States. oberoende. sen itsenäisyyden vastainen.

Article 22

Nothing in the present framework Convention shall be construed as limiting or derogating from any of the human rights and fimdamental freedoms which may be ensured under the laws of any Contracting Party or under any other agreement to which it is a Party.

Artikel 22

Ingen bestämmelse i denna ramkonvention skall tolkas som att innebära en begränsning av eller en avvikelse från de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som kan vara garanterade i en fördragsslutande parts lagar eller i ett annat avtal som den är bunden av.

22 artikla

Minkään tässä puiteyleissopimuksessa ei voida tulkita rajoittavan sopimuspuolen lainsäädännössä tai jossain sen allekirjoittamassa sopimuksessa tunnustettuja ihmisoikeuksia ja perusvapauksia taikka poikkeavan niistä.

Article 23

The rights and freedoms flowing from the principles enshrined in the present framework Convention, shall in so far as they are the subject of a corresponding provisions in the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms or in the Protocols thereto, be understood so as to conform to the latter provisions.

Artikel 23

De rättigheter och friheter som följer av principerna i denna ramkonvention skall, i den mån de omfattas av motsvarande bestämmelser i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och dess tilläggsprotokoll, tolkas som att stämma överens med dessa bestämmelser.

23 artikla

Tähän puiteyleissopimukseen sisältyvistä periaatteista johtuvat oikeudet ja vapaudet, sikäli kuin niistä on vastaavasti määrätty yleissopimuksessa ihmisoikeuksien ja perusvapauksien suojaamiseksi tai sen lisäpöytäkirjoissa, tulee käsittää yhdenmukaiseksi näiden määräysten kanssa.

Section IV

Article 24

1. The Committee of Ministers of the Council

Del IV

Artikel 24

1. Europarådets ministerkommitté skall övervaka

IV OSA

24 artikla

1. Euroopan neuvoston ministerikomitea valvoo,

of Europe shall monitor the implementation of this framework Convention by the Contracting Parties.

de fördragsslutande parternas genomförande av denna ramkonvention.

miten sopimuspuolet toteuttavat tätä puiteyleissopimusta.

2. The Parties which are not members of the Council of Europe shall participate in the implementation mechanism, according to modalities to be determined.

2. Parter som inte är medlemmar av Europarådet skall delta i genomförandemekanismen enligt bestämmelser som senare skall fastställas.

2. Sopimuspuolet, jotka eivät ole Euroopan neuvoston jäseniä, osallistuvat täytäntöönpanojärjestelmään myöhemmin päätettävien menettelytapojen mukaisesti.

Article 25

1. Within a period of one year following the entry into force of this framework Convention in respect of a Contracting Party, the latter shall transmit to the Secretary General of the Council of Europe full information on the legislative and other measures taken to give effect to the principles set out in this framework Convention.

Artikel 25

1. Inom en period om ett år efter denna ramkonventions ikraftträdande för en fördragsslutande part skall parten till Europarådets generalsekreterare meddela fullständig information om de lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som den har vidtagit för att genomföra de principer som anges i denna ramkonvention.

25 artikla

1. Yhden vuoden kuluessa siitä, kun tämä puiteyleissopimus on tullut sopimuspuolen osalta voimaan, sopimuspuoli toimittaa Euroopan neuvoston pääsihteerille täydelliset tiedot lainsäädännöllisistä ja muista toimenpiteistä, jotka se on toteuttanut tässä puiteyleissopimuksessa esitettyjen periaatteiden täytäntöönpanemiseksi.

2. Thereafter, each Party shall transmit to the Secretary General on a periodical basis and whenever the Committee of Ministers so requests any further information of relevance to the implementation of this framework Convention.

2. Därefter skall varje part, periodiskt och när ministerkommittén begär detta, meddela ytterligare information till generalsekreteraren med avseende på genomförandet av denna ramkonvention.

2. Tämän jälkeen kukin sopimuspuoli toimittaa pääsihteerille määräajoin, ja aina kun ministerikomitea niin vaatii, tämän puiteyleissopimuksen täytäntöönpanon kannalta merkittäviä lisätietoja.

3. The Secretary General shall forward to the Committee of Ministers the information transmitted under the terms of this Article.

3. Generalsekreteraren skall till ministerkommittén överlämna den information som meddelats i enlighet med bestämmelserna i denna artikel.

3. Pääsihteeri toimittaa tämän artiklan määräysten nojalla toimitetut tiedot edelleen ministerikomitealle.

Article 26

1. In evaluating the adequacy of the measures taken by the Parties to give effect to the principles set out in this framework Convention the Committee of Ministers shall be assisted by an advisory committee, the members of which shall have recognised expertise in the field of the protection of national minorities.

Artikel 26

1. Vid prövningen av lämpligheten av de åtgärder som vidtagits av parterna för att genomföra de principer som anges i denna ramkonvention skall ministerkommittén biträdas av en rådgivande kommitté vars medlemmar skall ha erkänd sakkunskap i fråga om skydd för nationella minoriteter.

26 artikla

1. Arvioidessaan niiden toimenpiteiden riittävyyttä, joihin sopimuspuolet ovat ryhtyneet tässä puiteyleissopimuksessa esitettyjen periaatteiden täytäntöönpanemiseksi, ministerikomiteaa avustaa neuvoa-antava komitea, jonka jäsenten tulee olla päteväksi tunnustettuja asiantuntijoita kansallisten vähemmistöjen suojelun alalla.

2. The composition of this advisory committee and its procedure shall be determined by the Committee of Ministers within a period of one year following the entry into force of this framework Convention.

2. Sammansättningen av den rådgivande kommittén och dess arbetsordning skall fastställas av ministerkommittén inom ett år efter denna ramkonventions ikraftträdande.

2. Tämän neuvoa-antavan komitean kokoonpanosta ja menettelytavoista päättää ministerikomitea vuoden kuluessa tämän puiteyleissopimuksen voimaantulosta.

Section V

Article 27

This framework Convention shall be open for signature by the member

Del V

Artikel 27

Denna ramkonvention skall vara öppen för undertecknande av Eu-

V OSA

27 artikla

Tämä puiteyleissopimus on avoinna Euroopan neuvoston jäsenvaltioiden

States of the Council of Europe. Up until the date when the Convention enters into force, it shall also be open for signature by any other State so invited by the Conimittee of Ministers. It is subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification acceptance on approval shall be deposited with the Secretary General of the Council of Europe.

roparådets medlemsstater. Fram till den dag då konventionen träder i kraft skall den även vara öppen för undertecknande av varje annan stat som inbjudits därtill av ministerkommittén. Den skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare.

allekirjoittamista varten. Voimaantulopäiväänsä saakka yleissopimus on avoinna allekirjoittamista varten myös muulle ministerikomitean tätä varten kutsumalle valtiolle. Se on ratifioitava tai hyväksyttävä. Ratifioimis- ja hyväksymiskirjat talletetaan Euroopan neuvoston pääsihteerin huostaan.

Article 28

1. This framework Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date on which twelve member States of the Council of Europe have expressed their consent to be bound by the Convention in accordance with the provisions of Article 27.

Artikel 28

1. Denna ramkonvention träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då tolv medlemsstater i Europarådet har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av konventionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 27.

28 artikla

1. Tämä puiteyleissopimus tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona kaksitoista Euroopan neuvoston jäsenvaltiota on 27 artiklan määräysten mukaisesti ilmoittanut sitoutuvansa noudattamaan yleissopimusta.

2. In respect of any member State which subsequently expresses its consent to be bound by it, the framework Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration

2. I förhållande till en medlemsstat som senare uttrycker sitt samtycke till att vara bunden av ramkonventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en

2. Jäsenvaltion osalta, joka myöhemmin ilmoittaa sitoutuvansa noudattamaan puiteyleissopimusta, puiteyleissopimus tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jäl-

of a period of three months after the date of the deposit of the instrument of ratification, acceptance or approval.

period om tre månader från dagen för deponeringen av ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet.

keen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona ratifioimis- tai hyväksymiskirja on talletettu.

Article 29

1. After the entry into force of this framework Convention and after consulting the Contracting States, the Conunittee of the Ministers of the Council of Europe may invite to accede to the Convention, by a decision taken by the majority provided for in Article 20.d of the Statute of the Council of Europe, any non-member State of the Council of Europe which, invited to sign in accordance with the provisions of Article 27, has not yet done so, and any other non-member State.

Artikel 29

1. Efter det att denna ramkonvention har trätt i kraft och efter samråd med de fördragsslutande staterna kan Europarådets ministerkommitté, genom ett beslut som fattas med den majoritet som föreskrivs i artikel 20 d i Europarådets stadga, inbjuda varje stat att ansluta sig som inte är medlem av Europarådet och som inbjudits att underteckna ramkonventionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 27, men ännu inte har gjort detta, och alla andra ickemedlemsstater.

29 artikla

1. Tämän puiteyleissopimuksen tultua voimaan Euroopan neuvoston ministerikomitea voi, neuvoteltuaan sopimusvaltioiden kanssa, Euroopan neuvoston perussäännön 20 artiklan d kohdan mukaisella enemmistöpäätöksellä kutsua liittymään yleissopimukseen Euroopan neuvoston ulkopuolisen valtion, joka on 27 artiklan määräysten mukaisesti kutsuttu allekirjoittamaan tämä puiteyleissopimus, mutta joka ei sitä ole vielä tehnyt, samoin kuin muun Euroopan neuvoston ulkopuolisen valtion.

2. In respect of any acceding State, the framework Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of the deposit of the instrument of accession with the Secretary General of

2. Med avseende på en anslutande stat träder ramkonventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då anslutningsinstrumentet deponerades hos Europarådets generalsekreterare.

2. Liittyjävaltion osalta puiteyleissopimus tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona liittymiskirja on talletettu Euroopan neuvoston pääsihteerin huostaan.

the Council of Europe.

Article 30

1. Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, specify the territory or territories for whose international relations it is responsible to which this framework Convention shall apply.

Artikel 30

1. En stat får vid undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument ange på vilket territorium eller på vilka territorier, för vars internationella förbindelser den är ansvarig, denna ramkonvention skall vara tillämplig.

30 artikla

1. Kukin valtio voi tämän puiteyleissopimuksen allekirjoittaessaan tai ratifioimis-, hyväksymis- tai liittymiskirjan tallettaessaan määritellä alueen tai alueet, joiden kansainvälisistä suhteista se vastaa ja joihin tätä puiteyleissopimusta sovelletaan.

2. Any State may at any later date, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, extend the application of this framework Convention to any other territory specified in the declaration. In respect of such territory the framework Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such declaration by the Secretary General.

2. En stat kan vid en senare tidpunkt genom en förklaring till Europarådets generalsekreterare utsträcka tillämpningen av denna ramkonvention till ett annat territorium som anges i förklaringen. För ett sådant territorium träder ramkonventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog förklaringen.

2. Valtio voi milloin tahansa myöhemmin Euroopan neuvoston pääsihteerille osoitetulla selityksellä ulottaa tämän puiteyleissopimuksen soveltamisen koskemaan muuta selityksessä määriteltyä aluetta. Tällaisen alueen osalta puiteyleissopimus tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona pääsihteeri on vastaanottanut mainitun selityksen.

3. Any declaration made under the two preceding paragraphs may, in respect of any territory specified in such declaration, be

3. En förklaring som avgetts enligt de två föregående punkterna kan, med avseende på ett territorium som angetts i

3. Kahden edellä olevan kappaleen mukaisesti tehty selitys voidaan siinä mainitun alueen osalta irtisanoa pääsihteerille

withdrawn by a notification addressed to the Secretary General. The withdrawal shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such notification by the Secretary General.

förklaringen, återtas genom underrättelse till generalsekreteraren. Återtagandet träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.

osoitetulla ilmoituksella. Irtisanominen tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kolme kuukautta päivästä, jona pääsihteeri on vastaanottanut mainitun ilmoituksen.

Article 31

1. Any Party may at any time denounce this framework Convention by means of at notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.

Artikel 31

1. En part kan vid vilken tidpunkt som helst säga upp denna ramkonvention genom notifikation till Europarådets generalsekreterare.

31 artikla

1. Sopimuspuoli voi milloin tahansa irtisanoa tämän puiteyleissopimuksen Euroopan neuvoston pääsihteerille osoitetulla ilmoituksella.

2. Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of the notification by the Secretary General.

2. Uppsägningen träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om sex månader från den dag då generalsekretaren mottog notifikationen.

2. Irtisanominen tulee voimaan seuraavan kuukauden ensimmäisenä päivänä sen jälkeen, kun on kulunut kuusi kuukautta päivästä, jona pääsihteeri on vastaanottanut ilmoituksen.

Article 32

The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council, other signatory States and any State which has acceded to this framework Convention, of:

Artikel 32

Europarådets generalsekreterare skall underrätta Europarådets medlemsstater, andra signatärstater och varje annan stat som har anslutit sig till denna ramkonvention om

32 artikla

Euroopan neuvoston pääsihteeri ilmoittaa neuvoston jäsenvaltioille, muille allekirjoittajavaltiolle ja jokaiselle tähän puiteyleissopimukseen liittyneelle valtiolle

a) any singature;

b) the deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession;

c) any date of entry into force of this framework Convention in acccordance with Articles 28, 29 and 30;

d) any other act, notification or communication relating to this framework Convention.

a) undertecknande,

b) deponering av ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument

c) dag för denna ramkonventions ikraftträdande enligt artiklarna 28, 29 och 30,

d) andra åtgärder, notifikationer eller meddelanden som rör denna ramkonvention.

a) allekirjoituksista;

b) ratifioimis- ja hyväksymiskirjojen tallettamisista;

c) tämän puiteyleissopimuksen 28, 29 ja 30 artiklan mukaisista voimaantulopäivistä;

d) muista tähän puiteyleissopimukseen liittyvistä toimista, ilmoituksista tai tiedonannoista.

In witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this framework Convention.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, undertecknat denna ramkonvention.

Tämän vakuudeksi allekirjoittaneet, siihen asianmukaisesti valtuutettuina, ovat allekirjoittaneet tämän puiteyleissopimuksen.

Done at Strasbourg, this lst day of February 1995, in English and French, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Council of Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each member State of the Council of Europe and to any State invited to sign or accede to this framework Convention.

Upprättad i Strasbourg den 1 februari 1995 på engelska och franska, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som skall deponeras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare skall sända bestyrkta kopior till varje medlemsstat i Europarådet och till varje annan stat som har inbjudits att underteckna eller ansluta sig till denna ramkonvention.

Tehty Strasbourgissa 1 päivänä helmikuuta 1995 yhtenä englannin- ja ranskankielisenä kappaleena, jonka molemmat tekstit ovat yhtä todistusvoimaiset ja joka talletetaan Euroopan neuvoston arkistoon. Euroopan neuvoston pääsihteeri toimittaa oikeaksi todistetut jäljennökset kullekin Euroopan neuvoston jäsenvaltiolle ja jokaiselle valtiolle, joka on kutsuttu allekirjoittamaan tämä

puiteyleissopimus tai liittymään siihen.

Redovisning från enkätundersökning

I denna bilaga redovisas resultaten från en enkätundersökning som gjordes hösten 2004 bland sverigefinnar boende i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. Ca 8 000 enkäter distribuerades till enskilda genom olika nätverk, såsom sverigefinska organisationer, finskspråkig församlingsverksamhet, sverigefinska skolor och förskolor etc.

Totalt 4 910 ifyllda enkäter har inkommit. Av dessa har 4 551 enkäter registrerats och bearbetats. 359 enkäter, som inkommit från orter utanför avsedd region, har inte registrerats. Antalet lämnade svar för respektive frågan anges med n=.

SVAR PÅ FRÅGOR/VASTAUS KYSYMYKSIIN:

1. Nuvarande hemkommun/Nykyinen kotikunta

Arboga 4 Tierp 4 Botkyrka 231 Trosa 24 Danderyd 9 Tyresö 57 Ekerö 2 Täby 52 Enköping 129 Upplands Väsby 230 Eskilstuna 450 Upplands-Bro 24 Fagersta 98 Uppsala 108 Flen 16 Vallentuna 38 Gnesta 4 Vaxholm 1 Hallstahammar 81 Vingåker 1 Haninge 94 Värmdö 13 Heby 5 Västerås 215 Huddinge 157 Älvkarleby 62 Håbo 94 Österåker 48 Järfälla 86 Östhammar 65 Katrineholm 87 okänd kommun 235 Knivsta 2

Totalt 4 551

Kungsör

4

Köping

72

Lidingö

39

Nacka

73

Norberg

71

Norrtälje

5

Nykvarn

53

Nyköping

47

Nynäshamn

30

Oxelösund

101

Sala

3

Salem

14

Sigtuna

45

Skinnskatteberg

66

Sollentuna

24

Solna

46

Stockholm

634

Strängnäs

27

Sundbyberg

60

Surahammar

137

Södertälje

274

Nuvarande hemkommun

0 100 200 300 400 500 600 700

okänt

Östhammar

Österåker Älvkarleby

Västerås

Värmdö Vingåker Vaxholm Vallentuna

Uppsala

Upplands-Bro

Upplands

Täby Tyresö

Trosa

Tierp

Södertälje Surahammar Sundbyberg

Strängnäs Stockholm

Solna

Sollentuna

Skinnskattebe

Sigtuna

Salem

Sala

Oxelösund Nynäshamn

Nyköping

Nykvarn Norrtälje Norberg

Nacka Lindingö

Köping Kungsör

Knivsta

Katrineholm

Järfälla

Håbo

Huddinge

Heby Haninge

Hallstahammar

Gnesta

Flen

Fagersta Eskilstuna

Enköping

Ekerö

Danderyd

Botkyrka

Arboga

ko mmu n

antal svar

2. Kön/Sukupuoli (n=4551)

3. Ålder/Ikä (n=4551)

Könsfördelning

66%

33%

1%

kvinnor män inget svar

Åldersfördelning

0 200 400 600 800 1000 1200 1400

okänt

< 10

10 20 30 40 50 60 70 80 90

år

antal personer

4. Född i/Syntynyt (n=4551)

5. Om Du är född i Finland, vilket år flyttade Du till Sverige?/Jos olet syntynyt Suomessa, minä vuonna muutit Ruotsiin? (n=3833)

Födelseland

0%

91%

9%

0%

annat Finland Sverige inget svar

Flyttade från Finland till Sverige

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800

okänt 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 å rti onde

antal

6. Anser Du att det är viktigt att det talas finska i Sverige?/Onko mielestäsi tärkeää, että Ruotsissa puhutaan suomen kieltä? (n=4551)

7. Visste Du att finska språket har särskild ställning som erkänt minoritetsspråk i Sverige?/Tiesitkö, että suomen kielellä on tunnustetun vähemmistökielen erityisasem Ruotsissa? (n=4551)

Fråga 6:

94%

2%

3%

1%

ja nej vet ej inget svar

Fråga 7:

85%

14%

1%

ja nej inget svar

8. Talar du finska?/Puhutko suomea? (n=4551)

9. I vilka sammanhang talar du finska?/Missä tilanteissa puhut suomea? (procent) (n=3906, 357, 1302, 322 samt 3811)

Fråga 8:

99%

1% 0%

ja nej inget svar

Fråga 9:

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

hemma i skolan på arbetet myndigh. på fritiden

Använder finska

Född i Finland

Född i Sverige eller annat land

10. Är det viktigt för Dig att få tala finska?/Onko Sinulle tärkeää saada puhua suomea? (n=4551)

11. Är Du nöjd med Dina kunskaper i finska?/Oletko tyytyväinen suomen kielen taitoosi? (n=4531)

Fråga 10:

95%

2%

3%

ja nej inget svar

Fråga 11:

0 20 40 60 80 100

ja

nej

inge svar

svarsalternativ

pr ocent

Född i Finland

Född i Sverige eller annat land

12. Om Du inte är nöjd, skulle Du vilja förbättra Dina kunskaper i finska?/Jos et ole tyytyväinen, haluaisitko parantaa suomen kielen taitoasi? (n=450)

13. Finns det kurser i finska på din hemort eller i kommunen?/

Tarjotaanko kotipaikkakunnallasi tai kunnassasi suomen kielen kursseja? (n=4319)

Fråga 12:

91%

6% 3%

ja nej inget svar

Fråga 13:

24%

22%

54%

ja nej vet ej

14. Är det viktigt, enligt Din mening, att det finns finskspråkig offentlig service på hemorten?/Onko Sinun mielestä tärkeää, että kotipaikakunnallasi on suomenkielisiä julkisia palveluja? (n=4551)

Fråga 14:

89%

5%

4%

2%

ja nej vet ej inget svar

Åldersfördelning svar ja fråga 14

0

200 400 600 800 1000 1200

okänt

< 10

10 20 30 40 50 60 70 80 90

ålder

antal

15. Om Ditt svar är ja, vilken typ av finskspråkig service borde det finnas?/Jos vastauksesi on kyllä, minkälaisia palveluja tulisi olla suomenkielellä? (n=4054) Förskola/Esikoulu: 60 % Skola/Koulu: 59 % Äldreomsorg/Vanhustenhuolto: 99 % Hälso- och sjukvård/Terveyden- ja sairaanhoito : 90 %

Könsfördelning fråga 14:

0 20 40 60 80 100 120

inget svar ja

nej

vet ej

svarsalternativ

pr ocent

kvinnor män okänt kön

Fördelning efter födelseland fråga 14:

0 20 40 60 80 100

inget svar ja

nej vet ej

svarsalternativ

pr ocent

Född i Finland Född i Sverige Född i annat land

16. Anser Du att det är viktigt att kunna tala finska i kontakter med myndigheter? Till exempel i kontakter med skattemyndigheten eller försäkringskassan?/Onko mielestäsi tärkeää, että suomen kieltä voisi käyttää asioidessa viranomaisten kanssa? Esimerkiksi verovirastossa tai vakuutuskassassa? (n=4551)

Fråga 16:

83%

9%

7% 1%

ja nej vet ej inget svar

Åldersfördelning svar ja fråga 16:

0

200 400 600 800 1000 1200

okänt

< 10

10 20 30 40 50 60 70 80 90

ål d er

antal

Könsfördelning fråga 16

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

ja

nej

vet ej

svaralternativ

pr ocent

kvinnor män

Fördelning efter födelseland fråga 16

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

ja

nej

vet ej

svarsalternativ

pr ocent

Född i annat land Född i Finland Född i Sverige

17. Skulle Du använda Dig av finskspråkig service om det fanns möjlighet till det?/Käyttäisitkö suomenkielisiä palveluja, jos sellaisia olisi tarjolla? (n= 4551)

Fråga 17:

75%

11%

12%

2%

ja nej vet ej inget svar

Könsfördelning fråga 17

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

ja

nej

vet ej

svarsalternativ

pr ocent

kvinnor män

18. Behöver Du hjälp på grund av språket när Du t.ex. besöker vårdcentralen eller har kontakt med myndigheter?/Tarvitsetko kielen takia apua esimerkikstai asioidessasi viranomaisten kanssa? (n=4551)

Födelseland fråga 17

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

ja

nej

vet ej

svarsalternativ

pr ocent

Född i annat land Född i Finland Född i Sverige

Fråga 18:

60%

24%

14%

2%

aldrig ibland ofta inget svar

19. Vem brukar Du få hjälp av, om Du behöver det?/Keneltä saat tarvittaessa apua? Anhöriga eller vänner/Omaiselta tai ystävältä: 74 % Officiell tolk/Viralliselta tulkilta: 30% Finskspråkig personal/Suomenkieliseltä henkilökunnalta: 14 % Jag får inte hjälp av någon/En saa apua keneltäkään: 8 %

20. Finns det barn under 18 år i familjen?/Onko perheessäsi alle 18vuotiaita lapsia? (n=4551)

21. Talar barnet/barnen finska?/Puhuuko lapsi/Puhuvatko lapset suomea? (n=1091) ja/kyllä 87 % nej/ei 12 %

22. Om barnet/barnen går i förskola, är förskolan/Jos lapsi/lapset käy esikoulua (päivähoidossa), onko esikoulu (n=554) helt svenskspråkig/kokonaan ruotsinkielinen: 49 % åtminstone delvis finskspråkig/ainakin osittain suomenkielinen:

50 %

annat/muuta: 1 %

Fråga 20:

24%

72%

4%

ja nej inget svar

23. Om förskolan är helt svenskspråkig: får barnet/barnen i modersmålsstöd i förskolan?/Jos esikoulu on kokonaan ruotsinkielinen: saako lapsi/lapset äidinkielentukea esikoulussa? ja/kyllä 25%

24. Har Din familjen fått information om modersmålsstöd i förskolan? I så fall hur?/Onko perheesi saanut tietoa esikoulun äidinkielentuesta? Jos olette, miltä taholta? Fått information/Saanut tietoa: 24 % Kommunen har lämnat skriftlig information/Kunta on antanut kirjallistä tietoa:

10 %

Kommunen har lämnat muntlig information/Kunta on antanut suullista tietoa:

5 %

Jag har själv fått söka information aktivt/Olen itse joutunut hakemaan tietoa aktiivisesti:

8 %

25. Stämmer något av följande alternativ?/Pitääkö jokin seuraavista vaihtoehdoista paikkaansa? Kommunen har inte ordnat modersmålsstöd i förskolan trots att familjen krävt det./Kunta ei ole järjestänyt äidinkielentukea esikoulussa, vaikka perhe on vaatinut sitä.: 7 % Kommunen anordnar modersmålsstöd i förskolan men vårt barn kan inte delta p.g.a. praktiska skäl (t.ex. tiden eller platsen passar inte)./Kunta järjestää äidinkielentukea ikoulussa, mutta lapsemme ei voi osallistua käytännön syistä (esim. aika tai paikka ei sovi): 3 % Jag skulle vilja att vårt barn fick modersmålsstöd om undervisningen anordnades på den egna förskolan/Haluaisin, että lapseni saisi äidinkielentukea jos tukea annettaisiin siinä esikoulussa mitä hän käy.: 24 %

26. Om det finns skolbarn i Din familj, är skolan/Jos perheessäsi on kouluikäisiä lapsia, onko koulu

helt svenskspråkig/kokonaan ruotsinkielinen:

62 %

åtminstone delvis finskspråkig/ainakin osittain suomenkielinen:

37 %

annat/muuta:

0,5 %

27. Om skolan är helt svenskspråkig: deltar barnet/barnen i modersmålsundervisning i skolan?/Jos koulu on kokonaan ruotsinkielinen: saako lapsi/saavatko lapset äidinkielenopetusta koulussa? Ja/kyllä: 50 %

28. Har Din familj fått information om skolans modersmålsundervisning? I så fall hur?/Onko perheesi saanut tietoa koulun äidinkielenopetuksesta? Jos on niin miten? Fått information/Saanut tietoa: 40 % Kommunen har lämnat skriftlig information/Kunta on antanut kirjallistä tietoa:

22 %

Kommunen har lämnat muntlig information/Kunta on antanut suullista tietoa:

8 %

Jag har själv fått söka information aktivt/Olen itse joutunut hakemaan tietoa aktiivisesti:

11 %

29. Stämmer något avföljande alternativ?/Pitääkö jokin seuraavista vaihtoehdoista paikkaansa? Kommunen har inte ordnat modersmålsundervisning i skolan trots att familjen krävt det./Kunta ei ole järjestänyt äidinkielenopetusta koulussa, vaikka perhe on vaatinut sitä: 4 % Kommunen anordnar modersmålsundervisning i skolan men vårt barn kan inte delta p.g.a. praktiska skäl (t.ex. tiden eller platsen passar inte)./Kunta järjestää äidinkielenopetusta koulussa, mutta lapsemme ei voi osallistua käytännön syistä (esim. aika tai paikka ei sovi): 8 % Jag skulle vilja att mitt barn deltog i modersmålsundervisning om undervisningen anordnades på barnets egen skola./Haluaisin, että lapseni saisi äidinkielenopetusta jos opetus järjestettäisiin siinä koulussa mitä hän käy: 14 % Jag skulle vilja att mitt barn gick i finsk grundskoleverksamhet, om sådan anordnades på hemorten./Haluaisin, että lapseni kävisi suomenkielisessä peruskoulussa jos sellaista järjestettäisiin kotipaikkakunnalla: 8 %

30. Deltar Du eller någon i Din familj i någon finskspråkig verksamhet på fritiden? Vilken typ av verksamhet?/Osallistutko Sinä tai

joku perheesäsi suomenkieliseen vapaa-ajan toimintaan? Mihin toimintaan? (n=4551)

Deltar i/ Osallistuu Finskspråkig föreningsverksamhet/Suomenkieliseen järjestötoimintaan: 68 % Församlingens finskspråkiga verksamhet/Seurakunnan suomenkieliseen toimintaan: 53 % Det finns ingen finsk verksamhet på hemorten/

Asuinpaikkakunnallani ei järjestetä suomenkielistä toimintaa: 3 %

Jag skulle gärna delta om det fanns finsk verksamhet/Osallistuisin mielelläni, jos olisi suomenkielistä toimintaa: 10 %

31. Är Du intresserad av finskspråkig kulturaktiviteter?/Oletko kiinnostunut suomenkielisestä kulttuuritoiminnasta? (n=4551)

Fråga 30:

59%

34%

7%

ja nej inget svar

32. Skulle Du vilja att det fanns mer finskspråkig kulturverksamhet? Vilken typ av verksamhet?/Haluaisitko enemmän suomenkielistä kulttuuritoimintaa? Minkälaista toimintaa? (n=4551)

Teater/Teatteria:

67 %

Film/Elokuvia:

62 %

Musik/ Musiikkia:

56 %

Dans/Tanssia: 36 %

Biblioteksverksamhet/Kirjastotoimintaa: 51 % Verksamhet för barn/Toimintaa lapsille: 43 %

Fråga 31:

79%

14%

7%

ja nej inget svar

Fråga 32:

76%

11%

13%

ja nej inget svar

33. Är det viktigt för Dig att det finns finskspråkig litteratur på biblioteket?/Onko Sinulle tärkeää, että kirjastosta löytyy suomenkielistä kirjallisuutta? (n=4551)

34. Har Du möjligheter att se finskspråkiga program på TV?/Onko

Sinulla mahdollisuuksia katsoa suomenkielisiä ohjelmia televisiosta? (n=4551)

Fråga 33:

88%

9% 3%

ja nej inget svar

Fråga 34:

86%

13%

1%

ja nej inget svar

35. Ser Du på finskspråkiga program på TV? Vems program?/

Katsotko suomenkielisiä ohjelmia televisiosta? Kenen lähettämiä ohjelmia? (n=3908)

Ser program/Katsoo ohjelmia:

92 %

Sveriges Televisions finskspråkiga program/Ruotsin television (SVT:n) suomenkielisiä ohjelmia:

75 %

TV Finlands program/TV Finlandin ohjelmia:

82 %

36. Kuunteletko suomenkielisiä ohjelmia radiosta? Kenen lähettämiä?/Lyssnar Du på finskspråkiga program på radion? Vems program? (n=4551)

Sveriges Radios, när- eller lokalradions finskspråkiga program/

Ruotsin radion, lähi- tai paikallisradion suomenkielisiä ohjelmia: 80 %

Finska radions program/Suomen yleissradion ohjelmia: 53 %

Fråga 36:

68%

29%

3%

ja nej inget svar

37. Läser Du finskspråkiga tidningar och i så fall vad?/Luetko suomenkielisiä lehtiä? Jos luet, niin mitä lehtiä? (n=4551)

Sverigefinska tidningar/Ruosinsuomalaisia lehtiä : 66 % Tidningar från Finland/Lehtiä Suomesta: 78 %

Fråga 37:

83%

14%

3%

ja nej inget svar

Unga sverigefinnars tankar om finsk identitet i Sverige

Lotta Weckström

Förord

För innehållet i följande bilaga står författaren.

Utgångspunkten för Weckströms forskningsarbete är att se på finnar i Sverige ur ett integrationsperspektiv. De intervjuades uttalanden och tankar om finsk identitet kan dock även läsas i ett minoritetspolitiskt perspektiv, även om utgångspunkten blir något annorlunda.

Lotta Weckström, f. 1973, är doktorand vid Jyväskylä universitet (Centre for Applied Language Studies) samt gästforskare vid Universiteit van Amsterdam, Department for Speech Communication.

Inledning

Den här artikeln baserar sig på mitt pågående avhandlingsarbete. I avhandlingen kommer jag att behandla i Sverige födda och där bosatta andra generationens finskspråkiga invandrares förhållande till finskheten och till det finska språket.

1

Undersökningen baserar sig på det material, som jag samlat under våren 2002 och vintern 2004, i Mälardalen, i Köping, Eskilstuna, Västerås och Stockholm. Det består dels av material från temaintervjuer dels av material från återkopplingsdiskussioner med de personer som tidigare intervjuats. De intervjuade var företrädare för den andra och tredje generationen av de finskspråkiga invandrarna, som flyttade till Sverige under de stora inflyttningsvågorna på 1960- och 1970-talen. Deras ålder vid intervjutillfället var 24 till 35 år. Drygt hälften av de intervjuade var kvinnor. Två tredjedelar av de intervjuade hade gått i finskspråkiga klasser åtminstone under en del av sin tid i grundskolan. Majoriteten av de intervjuade hade barn under skolåldern. Nästan alla de intervjuade var villiga att delta i en återkopplingsdiskussion på basis av intervjun. Härvid diskuterades de tankar som väckts vid det första intervjutillfället. Vi gick närmare in på de frågor, som upplevts som centrala. I det fall det var möjligt intervjuade jag även respondenternas föräldrar. Intervjuerna och återkopplingsdiskussionerna varade mellan 1–2,5 timmar. Två tredjedelar av intervjuerna och återkopplingsdiskussionerna fördes på finska, de övriga på svenska.

2

Största

delen av intervjuerna gjordes hemma hos respondenterna, men jag bandade diskussioner även på kaféer, bibliotek och i Västerås finska församlingens lokaler.

Utgångspunkten för intervjuerna var att klargöra vilken konkret betydelse det finska språket har för respondenternas minoritetsidentitet och minoritetskultur, samt hur finskhet och det finska språket syns (och hörs) i vardagen för invandrare i andra och tredje generationen. I intervjuerna behandlades också andra aspekter av sverigefinländarnas liv, som t.ex. finskhetens- och svenskhetens djupaste väsen, teman kring den nationella identiteten och immigrationen i den svenska vardagen. Finns det något positivt med finska rötter eller upplevs immigrationsbakgrunden främst som en börda? När är man inte längre invandrare, och betraktas man efter

1

Under de stora inflyttningsvågorna flyttade även svenskspråkiga finländare till Sverige.

Denna grupp blev inte stämplad på grund av språkliga problemen.

2

Exemplen 1, 2, 3a, 3b, 5, 5a, 5b, 5d, 5e, 5f, 6b, 7a och 8 är översatta från finska. För läsvärd-

hetens skull är översättningen innehållsmässig och inte exakt.

det automatiskt som svensk, eller är sverigefinskhet ett potentiellt alternativ?

3

En finne igen! Finnarnas image i Sverige

Under de stora migrationsvågorna, på 1960- och 1970-talen, då de intervjuades föräldrar anlände till Sverige, förhöll sig svenskarna reserverat till de finska invandrarna. I en undersökning gjord i slutet av 1960-talet beskrevs finnarna som hårt arbetande men grälsjuka och opålitliga. De jämfördes med invandrare från Polen, Italien och dåvarande Jugoslavien. Deras livsstil ansågs vara starkt avvikande från den svenska. När undersökningen upprepades 20 år senare visade det sig att finnarnas status markant hade ändrats: på 1980-talet jämställdes de med svenskarna beträffande livsstil, värderingar och kultur.

4

Förändringen i de finska invandrarnas image

syns också klart i intervjuerna: andra generationens invandrare och deras föräldrar ger mycket olika beskrivningar av finskheten i Sverige. I följande exempel berättar en, första generations invandrare om sina känslor om finskheten och invandrarskapet.

5

Hon an-

lände till Sverige 1968 med sin lilla dotter, efter det att maken hade ordnat med arbete och bostad.

Exempel 1

Man får en tanke att jaha, man hör till den där gruppen. Jag skulle uttrycka det så att om man tar en ljung från skogen och planterar den i rabatten, så slår den ju inte rot där. När man har kommit till landet som en invandrare, så är man en invandrare så länge man är i det nya landet. (Kvinna, född 1938)

Första generationens invandrare, de som fysiskt flyttade och bosatte sig i Sverige, berättar ofta om svårigheter, som den nyinflyttades vardag var full av. Vid sidan av de dystra minnena finns det också roliga anekdoter och historier om hjälpsamma svenska grannar, som tog emot nykomlingarna med öppna armar. De, som flyttade med sin familj, fick ett varmare mottagande än ungkarlarna, som bosatte sig i fabrikernas baracker. Första generationens berättelser om invandrarskapet färgas dock starkt av känslor av att

3

Det är skäl att uppmärksamma, att en del av intervjuerna kom närmast att behandla in-

vandringsfrågan och inte frågan om invandrarens identitetskänsla. Detta är ett faktum, som kan verka marginalt, men som ändå starkt påverkar svaren och tonen i intervjun.

4

Westin 1984:335–336

5

För att skydda de intervjuades anonymitet, anges i fortsättningen enbart ett begynnelse-

bokstav, deras kön och födelseår. Intervjuaren betecknas med L.

vara avvikande och av marginalisering. Dessa känslor tycks bestå trots att en lång tid förflutit. Det, som präglade de finska invandrarna var bristen på kunskaper i svenska. De flesta var lågutbildade, och hade möjligen aldrig vare sig hört eller talat svenska. Också flyttningen från landet till staden vållade problem. Detta händer ju lätt också om man flyttar inom det egna landet. Problemen blir mera tillspetsade när man flyttar från ett land till ett annat.

6

Andra generationen, det vill säga de, som är födda i Sverige i en finsk familj, talar om sin finskhet i mycket mera positiv ton än sina föräldrar. Några nämnde att de led av sin finskhet på lågstadiet, men tillade att barn kan mobba vem som helst och utan orsak. De ansåg inte att finskheten var den egentliga orsaken till mobbningen. Största delen tyckte inte alls att finskheten var en börda, utan att den utgjorde en del av personligheten, något, som man inte behövde göra till ett problem eller fundera över. En släkting till kvinnan i det förra exemplet, sammanfattade sin finskhet i en träffande duk-metafor:

Exempel 2

För mig är finskheten en helt vardaglig sak. Det är som vaxduken här på bordet: den bara är där, och man kan torka av den utan att den tar skada. Den är ingen spetsduk som tas fram bara på helgdagar. (Kvinna, född 1974)

Ett tema, som upprepade gånger kom fram, var den yngre och äldre generationens olika upplevelser av hur det är att vara finne och invandrare i Sverige. Den äldre generationens erfarenheter placerades utan undantag i en dyster kontext. Den yngre generationens respondenter försökte ofta på olika vis bortförklara sina föräldrars erfarenheter. I nästa exempel funderar två, andra generations kvinnor, på sina föräldrars tråkiga minnen från flyttningen till Sverige, och på finskhetens stigma.

Exempel 3a

Jag har en sådan känsla att finländarnas tro att de är mycket avvikande beror delvis på deras antagande att de inte blivit accepterade. Om vi hade 10 svenskar och 10 finländare bredvid varandra, skulle ingen kunna skilja dem från varandra. Inte nu, och inte för 50 år sedan. Finländarna bara kände sig annorlunda för att de inte kunde svenska och för att omgivningen var ny och främmande. (Kvinna, född 1974)

6

Se. t.ex. Snellman, H. 2003.

Exempel 3b

Jag tror att försvaret för det egna landet sitter djupare i dem. Men min generation ser det som en rikedom att ha ett annat land och ett annat språk. För mig ter det sig mycket ljusare, det är en rikedom. Jag har ju inte genomlevt kriget och hela den delen, som de äldre människorna har. Speciellt för oss som aldrig har bott i Finland, vi har fått en annan identitet som bonus. (Kvinna, född 1975)

Andra generationens invandrare ansåg sig likna svenskarna till utseende och uppträdande. De ansåg sig också ha assimilerats väl i det svenska samhället. Många påpekade till och med det svåra i att leva som en finne eftersom det finns inte några yttre skillnader, och man ansåg inte heller att kulturerna avviker från varandra i någon högre grad. Det skämtades ändå om finnarnas skrattretande sätt att klä sig i vindtygsjackor och byxor och om att de talar högljutt på tunnelbanan. Det var ändå i allmänhet svårt att nämna några typiska drag, som kunde vara utmärkande för finskheten och som man kunde identifiera sig med.

I motsats till andra generationens åsikter var första generationens respondenter övertygade om det att finskheten syns på ett sätt som inte går att dölja. Fast det var relativt klart att första generationens invandrare inte kommer att återvända till Finland, kallade man de invandrare som hade bytt till svensk nationalitet och, på så vis, tydligt markerat att de tänker stanna i Sverige för paperisvensson (pappers-svensson) och käännytyshurri (omvändelsesvenskar). Öknamnen användes främst med en humoristisk glimt i ögat, men ibland också kryddat med bitterhet som påminner om det ogillande, som uttrycks av det finska ordspråket raukat menkööt merten taa (Må de ynkliga söka skydd på andra sidan av havet) som en del av första generationens invandrare fått höra, då de lämnade Finland.

Nationalitet

Frågan om nationalitet berörde inte den andra och tredje generationen på samma sätt som deras föräldrar. För dem avgjordes det eventuella bytet av nationalitet

7

främst av praktiska angelägenheter

som t.ex. möjligheten att få studielån, banklån eller att undvika militärtjänst. Då det gällde att definiera identiteten verkade den

7

När jag gjorde intervjuer under våren och sommaren 2002 var det inte ännu möjligt att ha

dubbelt medborgarskap.

nationella tillhörigheten ändå vara ett tyngre argument än färgen på passets pärm.

Exempel 4

E: …… när jag började gymnasiet och skulle söka t.ex. studiebidrag, skrev man upp att jag hade en annan nationalitet eftersom jag då hade finskt medborgarskap. L: Har du ännu? E: Nej, det har jag inte L: När har du bytt? E: När jag skulle fylla 18 år pratade jag med pappa om det här, och han sade att det för hans del inte spelade någon roll om man var svensk eller finsk medborgare. Då bytte vi till svenskt medborgarskap. Jag fick en massa obehag när jag hade ansökt om studiebidrag. Jag fick tillbaka ett brev, med en massa frågor om hur länge jag hade tänkt stanna i Sverige, och vad jag gjorde här. Jag kände att det kommer och bli mera problem för mej i framtiden och därför tyckte jag att det var bättre att byta till svenskt medborgarskap. L: Det är ju otroligt om du är född här och sedan kommer de och fråga hur länge du skall stanna här. E: De frågade vad jag gör här och, det var massor med sådana konstiga frågor. Jag fick senare ett brev till och där meddelade de att jag kan få studiemedel. Allt det här med att bli utpekade bara för att jag kryssade i en ruta att jag inte är en svensk medborgare. L: Det kan jag tänka mej. E: att bli utpekad. L: Och nu är det lättare när du är svensk? E: Mm. L: Och du har ett helt svensk namn egentligen, att ingen kan säga att du är finsk, om du inte vill det. E: Nej, nej. L: Tycker du att det är bra så? E: Jaa, för mig spelar det ingen stor roll, jag har ju min finska del utan att visa det på papper. (Kvinna, född 1972)

Exemplets kvinna beskriver, på ett för andra generationen typiskt sätt, hur bytet av nationalitet främst var en praktisk angelägenhet. Som svensk medborgare var det lättare att sköta olika praktiska ärenden. Många, som har bytt nationalitet har upplevt myndigheternas ”utpekande” som obehagliga och orättvisa. De, som fortfarande hade finsk medborgarskap, var stolta över det, men ändå röstade de inte i finska val trots att de hade rösträtt. Många respondenter sade att de anser påverkningsmöjligheterna vara så

marginella att de låter bli att rösta både i svenska och finska val.

8

Ingen av de intervjuade hade gjort militär- eller civiltjänst i Finland, men nästan alla sade sig känna någon, som gjorde militärtjänst inom försvarsmakten i Finland.

Exempel 5

Jag bytte bort [det finska medborgarskapet] när jag var kring sjutton och borde ha ryckt in i armén. Här är man inte tvungen att gå i armén. (Man, född 1974)

Vem är finsk?

Det bor många finländare i Mälardalen, men trots detta visade det sig vara svårt klargöra deras exakta antal. Statistiska Centralbyrån för statistik enbart utgående från nationalitet och födelseland. Det finns inga uppgifter om, till exempel modersmål eller etnisk bakgrund. Från statens sida anses att detta förfarande skyddar medborgarna: finns det inga anteckningar om etnisk bakgrund kan ingen råka ut för diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller modersmål. Verkligheten är tyvärr den helt motsatta. Diskrimineringen sker genom ”osynliggörande” – det vill säga när det inte finns någon statistik om etniska minoriteter är det omöjligt att driva invandrarnas sak eller kräva till exempel minoritetsspråksstatus. Uppskattningsvis bor det cirka en halv miljon finska invandrare och deras barn, de så kallade andra generationens invandrare, i Sverige.

9

Men vem är finsk? Vilka egenskaper förknippas med en person, som definierar sig själv som finne? På vilket sätt definieras finskheten? Vid valet av respondenter hade jag som kriterium att åtminstone den ena föräldern skulle vara en finskspråkig finne. Således var det redan vid min första kontakt med respondenterna, som definitionen, vem som räknas som finne, gjordes för min undersöknings del. Alla som tackade ja till att deltaga i min undersökning gav mig kontaktuppgifterna till ytterligare en person. På detta sätt tog respondenterna själva ställning till finskheten, dels genom att själva delta och även genom att namnge en annan finsk person, som

8

Även ur etnolog Marja Ågrens intervjumaterial, samlat i Göteborg bland de efterkom-

mande till invandrare från Finland, framgår att den andra generationens invandrare från Finland är passiva då det gäller röstning eller annan samhällelig påverkan, oberoende av medborgarskap.

9

Korkiasaari & Tarkiainen 2000; Lainio 1996

de rekommenderade som respondent. En del av de intervjuade definierade sig som mera svensk än finsk, eller till och med som helt svensk. Detta var intressant med tanke på definitionen av finskhet. Dessa personer deltog på grund av sina föräldrars finska identitet och även sin egen potentiella finska identitet.

Kontaktuppgifterna jag fick av mina förstahandsrespondenter var utan undantag till goda vänner till respondenterna. Många hade varit vänner sedan barndomen och bott nära varandra i hela sitt liv. Drygt hälften av respondenterna hade gått i en finskspråkig klass. På vissa orter utgjorde eleverna, som gått i dessa finskspråkiga klasser, fortfarande tätt sammanslutna grupper som hade goda kunskaper i finska och en stark finsk identitet. Språket tycks ändå inte vara avgörande för respondenterna och deras vänners känsla för nationell tillhörighet. Många pratade svenska även med sina ”finska” vänner. Även om den finskspråkiga klassens positiva inverkan på ”finskheten” och formandet av en finsk identitet var påfallande stark, tycks ändå familjen vara en ännu mera avgörande garanti för det finska språket och finskheten.

”Finskhet är lika med finskspråkighet”

När respondenterna definierade sin finskhet, ansåg en del, att det finska medborgarskapet var avgörande. För andra var det det finska språket, känslan av finskhet eller medvetenheten om de finska rötterna som var avgörande. Det finska språket, som en del av den finska identiteten lyftes ändå fram som en av de viktigaste aspekterna, vilket delade respondenterna i två olika läger: för och emot. För en del var det självklart att man, om man inte talar finska inte kan vara en ”riktig finne”. För dem var identiteten sammankopplad med språket och språket med identiteten: dör språket, försvinner finskheten. Dessa tankegångar har sina rötter djupt i nationalromantiken: det var då språket kom att bli definitionen för en nations existens.

Exempel 6a

L: Tycker du att det är viktigt att han kan finska? H: Väldigt viktigt. Vi har så många släktingar i Finland att det är viktigt att han kan språket. Och han besöker också våra vänner vars barn kan finska. L: Alla brukar säga att det vore viktigt.

H: Tänk fast på X och Y, de kunde ju ha lärt sina döttrar finska, som P och jag har gjort. Det är kanske X som är misstänksam, han är egentligen mera svensk. Men Y är finländare. L: Så du ser en klar skillnad mellan svenskar och finnar? H: Ja. Men det kan ju vara annorlunda som för min bror och syster. Min syster kan helt bra finska, vi har alltid haft som vana att tala finska med varandra. Men hennes barn kan inte språket, inte heller min brors barn. Det är ju svårare om man är gift med en svensk, då pratar man ju svenska hemma. (Kvinna, född 1975)

Exempel 6b

L: Är din finskhet lika med att kunna finska, eller hör det ihop med något annat? Vad är den där finskheten? A: Jo jag tror nog att det där språket är, nog är det där språket liksom där, jag tycker att de hör ihop. Jag känner sådana som, mmm, finnar som gick i samma klass, gifte sig med svenskar, hennes barn kan inte finska, de förstår inte finska, jag tror inte att hon heller kan liksom, hon förstår inte finska. Hon talar inte alls finska. Det bara som försvinner. När hon har inte talat finska med sina barn, så inte kan de det sedan. Att efter henne kommer det inga fler, att finskheten kommer inte att gå vidare. (Kvinna, född 1974)

Respondenterna underströk hemmets och familjens ansvar i att föra vidare det finska språket. Ingen nämnde statens lagstadgade plikt att erbjuda finska i grundskolan eller på andra sätt stödja familjer i tvåspråkigheten. I de intervjuades åsikter kan man skymta tecken på den svenska invandrardiskursen som tenderar att vara mera assimilerande än inriktad på en fredlig samexistens mellan olika kulturer och språk. Man har effektivt lyckats övertyga invandrarna om, att från majoriteten avvikande sätt att uppföra sig, som t.ex. att prata ett främmande språk eller att producera annorlunda kultur, hör till det privata och inte till det offentliga livet. Det finska språket placerades utan undantag i den privata sfären och det gavs känslovärde som bevarare av identiteten, men i ”det riktiga livet” eller på arbetsmarknaden upplevde man inte att språket skulle ha konkurrensmöjligheter gentemot det svenska språket. Majoriteten av respondenterna, som själva berättade att de kan finska, använde svenska som hemspråk och talade finska praktiskt taget enbart med sina föräldrar.

Nästan alla upplevde det som värdefullt och viktigt för den finska identiteten att bevara det finska språket. Men upplevdes motsättningen mellan ideal och verklighet som oöverkomlig? Temat väckte livlig diskussion.

Exempel 6c

Jag är ledsen... jag är men, ahhh, eller jag är ju finsk, de säger ju att vi är finska, fast jag känner mig svensk, eftersom jag bor i Sverige och pratar svenska och det blir ju så och sedan när Sverige och Finland spelar hockey då är man helt finne. (Kvinna, född 1976)

Exempel 6d

Jag orkar bara inte tala finska med mina döttrar när de bara har svenskspråkiga lekkamrater och pratar svenska med sin mamma. Antagligen borde jag, men det blir bara inte av. (Man, född 1973)

En viss nedstämdhet, till och med skuldkänsla för att låta finskan tyna bort, kom tydligt fram i intervjuerna. I vissa familjer hade far- eller morföräldrarna och barnen inget gemensamt språk, men trots detta beskrev alla respondenter barnbarnens och far- och morföräldrarnas förhållanden som mycket varma och nära. Vid intervjuerna med första generationens invandrare kom det dock fram, att uppskattningsvis endast 10 % kommunicerade med sina barnbarn på finska. Språkfrågan blev aktuell på ett nytt sätt i samband med att familjerna fick barn. Behovet av det finska språket tycktes gå hand i hand med det att barnen växte upp. Vissa respondenter berättade hur de kände en direkt plikt att tala finska med sina barn, även om de huvudsakligen hade talat svenska innan barnen föddes. Dessa aktiva föräldrar var uteslutande mödrar. ”Aktivmammorna” sökte sig till exempel till församlingarnas finskspråkiga familjemöten för att få stöd i bevarandet av språkkunskaperna, och de arbetade medvetet för att barnen skall lära sig finska. Många konstaterade att barnen behöver finskspråkiga lekkamrater för att finskan inte enbart skall kännas som jobbig, utan skall utvecklas till ett verkligt alternativ vid sidan om svenskan. Nästan alla berättade att de svenskspråkiga far- eller morföräldrarna till en början hade varit öppet negativt inställda till finska språkets närvaro, men att de hade vant sig med tiden.

Exempel 6e

Svärfadern och svärmodern var till en början nästan arga när jag talade finska med barnen och de kunde inte förstå vad vi pratade om. Jag tycker att det är en konstig tanke att vi inte skulle få tala finska bara för att de inte kan förstå vad vi säger. (Kvinna, född 1980)

Exempel 6f

Vi besökte en specialist för att diskutera tvåspråkighet. Även min man var med då dottern var litet över ett år och pratade redan litet. Specialisten tittade i en björnbok med vår dotter och de pratade om boken.

Hon sade att hennes språk var bra utvecklat och att tvåspråkigheten skulle vara en positiv sak. Då blev min man övertygad om att det är en bra sak att jag pratar finska med våra barn. Han hade tidigare varit tveksam. (Kvinna, född 1975)

”Finskheten är även andra saker än finskspråkighet!”

Där finskspråkigheten, för den ena är måttet på finskhet, är den för en annan inte ens en betydande del av den finska identiteten. I följande avsnitt funderar en kvinna, som definierar sig som mycket finsk, över språkets betydelse för den etniska identiteten.

Exempel 7a

L: Vad tycker du, är det okej att kalla sig finne eller finsk invandrare om man inte behärskar finska språket? R: Joo-o, det tycker jag nog, absolut. Jag har kompisar som är finnar utan att prata finska. Dom känns finska för mig, dom har det i blodet. Dom beter sig på något sätt finskt, dom tänker finskt. Dom är nog finnar! Det ät ju sant att mycket beror nog på språket men jag har verkligen träffat så många människor som inte pratar finska men jag ser att där är det ändå, finskheten.[...] Ja, jag tänker inte kanske ord på finska men det är nog ett annat sätt att tänka på saker, jag har finsk mentalitet och gör finska saker. Och jag är ju också finsk medborgare. (Kvinna, född 1976)

Exempel 7b

Finskheten betyder inte automatiskt det att man borde behärska det finska språket. En arbetskamrat på Volvo var stolt över sin finskhet och hejade alltid på Finland fast han var svensk. Han kunde inte tala finska, men jag tycker att han borde räknas som en finländare. Och sedan de som är barn till finländare. Fast de inte talade finska så anser många av dem sig vara finländare. (Man, född 1940)

Exempel 7c

Nu när jag ät lite äldre så är jag nog riktigt stolt över att mamma är finsk och att jag då också är finsk. Vi pratade aldrig finska hemma så jag förstår just ingenting. Det vore nog snyggt om jag pratade finska (skratt). Jag tror att min finskhet är sådär mera materialistiskt: jag samlar Iittala saker och tycker väldigt mycket om Marimekko kläder (skratt). (Kvinna, född 1980)

Exempel 7d

Jag tror att min finskhet har gjort mig tapper (skratt) jag var alltid liten och har fått kämpa mot större killar (skratt) så blev det bara att jag

kallades finn jävel eftersom jag slog tillbaka (skratt). På allvar är jag nog stolt att vara finne. Det ger nog kraft, tror jag. (Man, född 1970)

I exemplen uttrycker respondenterna att det finns många olika element av vilka man kan bygga finskheten. De konstaterar att finskhet, mera än det finska språket, utgörs av en samling attityder, blodsband och det att man gör finska saker. Många av dem, som inte kunde tala finska tyckte att det skulle nog vara trevligt att kunna språket, men de underströk att deras finskhet, trots att de inte kunde finska, är levande och starkt. Det fanns, intressant nog, inget klart samband mellan respondentens språkkunskaper och deras val av sida. Många, som talade finska upplevde att språket var av sekundär betydelse för identiteten, och några som pratade i huvudsak svenska kunde uppleva finska språket som en mycket viktig faktor i deras identitet som tvåspråkig.

Exempel 8a

H: Finländarna är liksom mera rara. L: Rara? H: Ja, svenskarna är, de ser på en med svartsj… med avund, inte vet jag på något vis, svensk avundsjuka, brukar man säga. De är nog nyfikna, verkligen, men finländarna är, om man går till något nytt ställe så är det klart att man blir bjuden på kaffe, men om man går någonstans här, ingenting, de är inte likadana. Hos oss har det alltid kommit och gått mycket folk, svenskar och finskar, och alltid, om vi har mat så är det klart att de får äta med oss om det bara räcker och så. Många av dem är inte alls på samma sätt. (Kvinna, född 1974)

Exempel 8b

B: Finländarna är hårt arbetande. En finsk kvinna jobbar mycket mera i hemmet än en svensk. Svenskarna är latare, så är det! Finska män är arbetskarlar, de jobbar mera och är inte alls lata. Svenskarna är mera slöa. Så är det nog, åtminstone på min arbetsplats. När en finländare kommer till jobbet så jobbar han, man ser en klar skillnad till svenskarna, de får inte så mycket gjort. Finländarna är arbetskarlar och de får mera ansvar. L: Ja, ansvar. B: Åtminstone på min arbetsplats frågar svenskarna alltid hur de skall gå till väga. Vi finländare bestämmer själva och sedan gör vi som vi har bestämt. Svenskarna vill ha mera stöd av andra i sina beslut. Finländarna bestämmer självständigare på jobbet. (Man, född 1973)

Finskheten förknippades starkt med ansvarstagande, hårt arbetande människor och många av respondenterna berättade att de fick ta

mera ansvar på arbetet jämfört med de svenska arbetskamraterna, och att de också fick mera ansvar för beslutsfattandet.

Etnologen Susanne Österlund-Pötzsch konstaterar i sin undersökning om de efterkommande till finlandssvenska invandrare i Nord-Amerika, och deras finskhet, att finskheten var starkt bunden till familjens vanor och levnadssätt. Familjen tycktes vara finskhetens sista fästning, och innanför dess murar tycktes finskheten vara livskraftig. Familjens sätt att leva överfördes till barnen, och så detta sätt överfördes finskheten till nästa generations vardag. Maträtter, att bada bastu och attityder hänfördes i mångas ögon ändå mera till familjens traditioner, inte i första hand till finländarnas vanor. På detta sätt ”gömdes” finskheten i familjens traditioner. Mina respondenter i Mälardalen bekräftade denna observation: saker som många av dem ansåg vara främst familjens vanor var, i själva verket, ”purfinska”.

I återkopplingsdiskussionerna diskuterades det mycket om familje-finskheten. Många av de intervjuade berättade att de, under tiden mellan den första intervjun och återkopplingsdiskussionen hade funderat på finskheten och kommit i underfund med att de var ”riktigt bra ruosu.”

10

Var slutar invandrarskapet?

Var slutar invandrarskapet? I motsats till min uppfattning var svaret för mina respondenter entydigt: invandrarskapet slutar i och med första generationen, den andra generationen bär inte på invandrarskapet i någon som helst form. Invandrarskap syns inte i deras liv och är inte en del av deras identitet. Några kände sig, på något sätt, som finnar vid sidan om sin svenska identitet, men invandrarskapets negativa känslor saknades. Ingen av de intervjuade kände sig, på något som helst sätt, som invandrare. Alla var födda i en familj med finsk invandrarbakgrund, men majoriteten sade sig, i socialt avseende, helt ha införlivats med det svenska samhället. Invandrarskapet tycks ha försvunnit ur andra generationens liv i och med socialiseringsprocessen. Finskhet och invandrarskap tycks vara synonymer för första generationen. Den kopplingen finns inte längre för andra- och tredje generationen. Fast man ytligt sett kunde konstatera att andra- och tredje generationens finska invandrare har assimilerats väl i det svenska samhället, framkommer

10

Ruosu är en finsk förkortning för ruotsinsuomalainen, det vill säga sverigefinne.

också en annan tolkning i intervjuerna. Att vara ”sverigefinne” är för många av de intervjuade en kraftresurs och en tydlig identifikationsram. Ibland uttryckte andra och tredje generationens respondenter en klar irritation över det att det finns vissa förutfattade meningar om hurudan finskhet eller svenskhet de antas producera och vilja ha. Gång på gång underströk de att det finns otaliga sätt att vara ”sverigefinne” på: för en kan till exempel dansmusiken

11

vara finskhet, för en annan kan det handla om bärplockning eller boboll. De intervjuade önskade helt tydligt mera utrymme att själva skapa sina sätt att leva ut sin finskhet. I början av artikeln ställde jag frågan, om sverigefinskhet är en potentiell identitet, och svaret är ett tydligt ”ja”. En av respondenterna slog huvudet på spiken

Exempel 9

jag är en svensk som talar en synnerligen god finska! (Kvinna, född 1975)

Kulturella identiteter formas i en kontinuerlig dialog mellan individen och omgivningen. I den dialogen reflekteras den egna och omgivningens likheter och olikheter.

11

Suutari, P. 2000.

Referenser:

Korkiasaari, Jouni & Tarkiainen, Kari 2000: Suomalaiset Ruotsissa. Suomalaisen siirtolaisuuden historia 3. Siirtolaisuusinstituutti, Turku.

Lainio Jarmo (ed.) 1996: Finnarnas historia i Sverige 3. Tiden efter 1945. Finska Historiska Samfundet & Nordiska Museet: Helsingfors & Stockholm.

Snellman, Hanna 2003: Sallan suurin kylä-Göteborg. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Tammer-Paino, Tampere. Ruotsinsuomalaisten arkisto/Sverigefinländarnas arkiv. Bromma.

Suutari, Pekka 2000: Götajoen jenkka- tanssimusiikki ruotsinsuomalaisten identiteetin rakentajana. Suomen Etnomusikologisen Seuran julkaisuja 7, Suomen etnomusikologinen seura, Helsinki. Ruotsinsuomalaisten arkiston julkaisuja 4, Ruotsinsuomalainen arkisto, Tukholma.

Westin, Charles 1984: Majoritet om minoritet. En studie i etnisk tolerans i 80-talets Sverige. En rapport från Diskrimineringsutredningen. Publica/LiberFörlag, Stockholm.

Ågren, Marja (painossa): På kryss- en färd mellan identiteter. Teoksessa Junila, Marianne & Westin, Charles (toim.). Mellan majoriteter och minoriteter. Om migration, makt och mening. Volym 2. Forskningsprogrammet svenskt i Finland, finskt i Sverige.

Ågren, Marja (2002): Vad sägs om finskhet? Stereotypa skildringar av finnar i Sverige. Teoksessa Berg, Magnus, Reinvelt, Riina & Ytrehus, Line Alice (toim.). Etnisk komplexitet. Nordiga länder kulturvetenskapliga perspektiv. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige.

Österlund-Pötzsch, Susanne (2003): American Plus. Etnisk identitet hos finlandssvenska ättlingar i Nordamerika. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors.

Sverigefinnars tankar om finskans möjligheter och rättigheter i Stockholm och Mälardalen – En intervjustudie

Rapport till

Utredningen om finska och sydsamiska språken

(Ju 2004:01)

Jarmo Lainio & Annaliina Leppänen

Finskt språk- och kulturcentrum

Mälardalens högskola

Förord

För innehållet i denna bilaga svarar författarna.

Jarmo Lainio, f. 1955, är sedan 2003 professor vid Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola. Han har som forskare riktat in sig på talspråksforskning, men även (främst finskättade) minoriteters språksociologiska, sociolingvistiska, utbildningspolitiska och tvåspråkighetsfrågor. Han har också intresserat sig för tvåspråkiga elevers båda språk och tvåspråkighet i skolans värld samt språkpolitik generellt som forskningsfält.

Annaliina Leppänen, f. 1980, är sedan 2005 forskningsassistent vid Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola. Innehar kandidatexamen i företagsekonomi med inriktning mot organisation samt magisterexamen i interkulturell kommunikation. Hon har intresserat sig för kommunikation och språkbruk i mångkulturella organisationer samt tvåspråkighet.

Innehållsförteckning.........................................................Sida

Förord............................................................................. 500

1. Introduktion............................................................. 501

2. Utredningsuppdraget och dess bakgrund .................... 504 2.1 Bakgrunden till vårt uppdrag................................................. 504

2.2 Detaljerat syfte och upplägget av denna studie.................... 506

3. Studiens praktiska genomförande .............................. 508 3.1 Val av kommuner i Mälardalen till denna studie.................. 508

3.2 Kontakterna med och valet av informanter till denna studie....................................................................................... 512 3.3 Utfallet av kontakterna.......................................................... 513

4. Metod ..................................................................... 514

4.1 Introduktion........................................................................... 514 4.2 Enkäten och intervjun ........................................................... 516

4.3 Tillvägagångssätt .................................................................... 516 4.4 Kodning av informanterna .................................................... 518

5. Beskrivning av informanternas bakgrund..................... 520

5.1 Inledning................................................................................. 520

5.2 Födelseland och inflyttningsålder......................................... 520 5.3 Utbildningsbakgrund............................................................. 524

5.4 Yrke, verksamhet ................................................................... 528 5.5 Språklig kompetens................................................................ 530

5.6 Vad vill man förändra eller förbättra i sina språkliga färdigheter? ................................................................................. 534

5.7 Identitet.................................................................................. 540

6. Resultat från innehållsfrågorna ..................................546 6.1. Inledning.................................................................................546

6.2 Kunskap och inställning till en minoritetsposition för finska.......................................................................................547

6.3 Informanternas användning av finska i olika sammanhang.........................................................................................553

6.4 Hjälp vid myndighetskontakter på grund av språket...........560 6.5 Behovet av finskspråkig service på hemorten.......................562 6.5.1 Introduktion................................................................562 6.5.2 Frågan om huruvida finskspråkig offentlig service

på hemorten är viktig..................................................563

6.5.3 Vilken typ av service borde finnas på finska?............565 6.5.4 Skulle informanterna själva använda finska med myndigheter?...............................................................568 6.5.5 Frågan om vikten av användning av finskan inom åldringsvården och i sjukvården .................................572 6.5.6 Diskussion kring frågorna om vikten att erhålla finskspråkig service inom äldreomsorg och sjukvård........................................................................575 6.6 Mediekonsumtion – finskt, sverigefinskt, eller ingetdera? ........................................................................................577

6.7 Finska i förskola och skola ....................................................586 6.7.1 Introduktion................................................................586 6.7.2 De äldre informanterna om barn och barnbarn,

samt språkbruket med dem ........................................587

6.7.3 De äldre om modersmålsstöd i förskolan..................590 6.7.4 De äldre om modersmålsundervisning i skolan ........595 6.7.5 Informanternas syn på hur myndigheterna behandlat finskan i den svenska skolan .....................601 6.7.6 De äldre om barnens syn på finskan ..........................605 6.7.7 De yngre informanternas språkbruk med föräldrar resp. mor-/ farföräldrar...............................609 6.7.8 De yngre om modersmålsstöd i förskolan ................611 6.7.9 De yngre om modersmålsundervisningen i skolan ...613 6.7.10 De yngre om kommunernas roll för finskan i skolan...........................................................................615 6.7.11 De yngre om finskan i det svenska samhället............617

6.8 Om sverigefinnarnas integration i det svenska samhället ... 620

7. Sammanfattning av resultaten och tankarna hos informanterna .......................................................... 630 7.1. Informanterna och deras bakgrund ...................................... 630

7.2 Informanternas språkliga kompetenser................................ 631 7.3 Informanternas syn på sig själva – identiteterna.................. 633

7.4 Om finskans minoritetsposition........................................... 635 7.5 Användningen av finska i olika sammanhang....................... 636

7.6 Om användningen av finska och hjälp med svenskan vid myndighetskontakter............................................................. 637

7.7 Mediekonsumtion på finska om finskt, sverigefinskt och svenskt .................................................................................... 639

7.8 Bruket av finska bland de äldres familjer och de yngres, samt om finskan i förskola och skola ................................... 640 7.9 Ett försök till generalisering på gruppnivå av språkliga kompetenser och deras betydelse för språkstöd.................. 644

7.10 Ett försök till generalisering på gruppnivå av önskemålen angående service på finska i tre typiska kontexter, vård, myndighet och skola..................................................... 648 7.11 Ett försök till generalisering om identitetens roll för önskemålen angående service på finska i tre typiska kontexter, vård, myndighet och skola .................................. 654

8. Diskussion............................................................... 657

Referenser ...................................................................... 664

Dir. 2004:6 .................................................................... 667

Syvähaastattelun pohjakaavake/ Underlag för djupintervjuerna............................................ 671

Tabellförteckning

Tabell 1. Ideal fördelning av informanterna enligt ålder och

kön

Tabell 2. Ideal geografisk fördelning av informanterna i

Mälardalen

Tabell 3. Deltagande informanter i denna studie

Tabell 4. Kodningsmatris för informanterna i studien Tabell 5. Informanterna i denna studie enligt ålder och kön

Tabell 6. Regional fördelning av informanterna i denna studie Tabell 7. Informanternas födelseorter, de äldre

Tabell 8. Informanternas födelseorter, de yngre Tabell 9. Informanternas utbildningsbakgrund, de äldre

Tabell 10. Informanternas utbildningsbakgrund, de yngre Tabell 11. Informanternas yrken och sysselsättning, äldre och

yngre

Tabell 12. Språkkunskaper, äldre, självbedömning, genom-

snittliga värden

Tabell 13. Språkkunskaper, yngre, självbedömning, genom-

snittliga värden

Tabell 14. Identifikationer, äldre Tabell 15. Identifikationer, yngre

Tabell 16. Situationer där finska används av informanterna Tabell 17. Personer som informanterna använder finska med

Tabell 18. Skulle man använda finska själv med myndigheter,

fördelning enligt region

Tabell 19. Utbudet av finsk TV i Sverige, en historisk översikt

Tabell 20. Mediekonsumtion på finska, TV och filmer

Tabell 21. Mediekonsumtion på finska, radioprogram och

tidningar

Tabell 22. Inställning till hur lyckad man anser den svenska

integrationspolitiken vara, äldre och yngre

Figurförteckning

Figur 1. Domänförluster och ett alltmer privat språkbruk

leder till språkbyte

Figur 2. Språkkunskaper enligt ålder och kön

Figur 3. Språkkompetens fördelad på de fyra typerna av

kommuner/bostadsorter bland informanterna

Figur 4. Informanternas önskemål om finskspråkig service,

uppdelning enligt ålders- och könsgrupper.

Figur 5. Informanternas önskemål om finskspråkig service,

uppdelning enligt regionala grupper.

Figur 6. Informanternas önskemål om finskspråkig service

inom vård, med myndigheter och i skolan, samt uppdelning enligt rapporterade språkliga dominansförhållanden

Figur 7. Informanternas önskemål om finskspråkig service

inom vård, med myndigheter och i skolan, samt deras identifikationstyper

Kartor

Karta 1. Mälardalens kommuner och de aktuella kommunerna

i studien

Förord

Denna rapport har skrivits på uppdrag av Utredningen om finska och sydsamiska språken (Ju 2004:01). Uppdraget baserar sig på de direktiv som utredningen hade fått (Dir. 2004:06; se även Bilaga 1) och som i vårt fall har preciserats att omfatta en del av utredningens uppdrag. Vår uppgift har i huvudsak bestått av att utföra en serie mer djuplodande intervjuer med i förväg bestämda kategorier av informanter. Ett huvudsyfte är att försöka samla in vissa fakta om och belysa de idéer om och attityder som ”vanliga sverigefinnar” kan tänkas ha till ett förvaltningsområde för finska i Mälardalen. Informanterna ska vara fast boende i Mälardalsområdet och vara reellt berörda av ett förvaltningsområde för finska, dvs. vara finskspråkiga. Vårt uppdrag har både bestått av att bistå utredningen med själva materialet (inspelningar och partiella transkriptioner av dessa) och författandet av en rapport.

Vi presenterar både studiens resultat i detalj och försöker sätta dem i en vidare kontext. Den kontexten inbegriper hur svaren och informanternas tankar förhåller sig till å ena sidan minoritetspolitiken, och å andra sidan den pågående språkbytesprocessen. De kopplas också delvis till den rättsliga ställning finskan i Sverige har. De slutsatser som rapporten presenterar är våra och kan i den mån utredningen så önskar utgöra en grund för dess egna slutsatser.

2005-03-21

Eskilstuna Västerås

Jarmo Lainio Annaliina Leppänen

1. Introduktion

Grunden för detta arbete och för den svenska minoritetspolitiken är att man från samhällets sida velat visa att man slutligen accepterat en historisk närvaro av flera etniska och språkliga grupper än den dominerande majoriteten. Man accepterar därmed de nya förutsättningarna för en stor del av det gemensamma europeiska samarbetet i modern tid, nämligen att kontinenten trots sina flera århundraden gamla försök att dölja detta, består av en mångfald grupper och språk inom varje nationalstat. Man har också bestämt sig på ett alleuropeiskt plan att man vill bevara denna historiska mångfald som en naturlig del av det europeiska ekonomiska, kulturella, sociala och politiska livet. Upprinnelsen till dessa processer är mångfasetterad och går tillbaka i tiden åtminstone till 1950-talets Europa och till processer som blev globalt märkbara under 1960talet, bl.a. olika medborgarrättsrörelser i Nord-Amerika. Det handlar både om internationell lagstiftning och frigörelseprocesser bland minoriteter i Europa och på andra håll.

Under större delen av 1990-talet diskuterade man allt intensivare även bland olika språkgrupper och minoritetsgrupper i Sverige hur man skulle kunna stärka hotade språk och kulturer. I detta skede började också en tydligare uppdelning ske i minoritetsspråk och senare invandrade gruppers språk. Minoritetsdebatten rörde både språkens position, speciellt inom undervisningsområdet men även hoten från annalkande språkbyten eller språkdöd (i de fall språken inte talas på andra håll i världen). Dessutom diskuterade man minoriteternas juridiska, politiska, sociala och kulturella rättigheter.

De olika minoritetsgrupper som det handlar om i Sverige – judar, finnar/sverigefinnar, romer, samer och tornedalingar – har olika bakgrund och historia. De delar dock vissa saker, såsom att de under olika skeden i Sveriges historia som grupper och som talare av språken blivit utsatta för mer eller mindre starka assimilations-, segregations- och integrationsförsök. Medan samiska kan räknas till de s.k. ursprungsbefolkningarnas språk, har meänkieli först under 1990-talets revitaliseringsperiod blivit uppfattat som ett eget språk. Finskan har dels en modern särutveckling på gång, dels har språket i form av olika varieteter talats i Sverige minst sedan medeltiden. Romerna och judarna har under de senaste decennierna internationellt blivit kategoriserade som icke-territoriella minoriteter, som talar olika språk i olika länder, så även i Sverige. (För bakgrundsbeskrivningar, se Skrivelse 1994:1, SOU 1997:192, 193, och artiklarna i Hyltenstam (red.) 1999.)

När Sverige gick med i Europeiska unionen 1995 fick även processerna som berörde minoriteterna och minoritetsspråken ny fart. Parallellt med dessa processer fortskred den kulturella och etniska integrationen, som accelererade till den grad att språkbytet bland olika minoritetsgrupper inte bara fortgick utan ökade. Flera områden klassades bland minoriteterna själva som nyckelområden, inom vilka stärkta lagstöd och konkreta åtgärder var nödvändiga för att undvika ett slutligt språkbyte och kulturell, historisk och identitetsmässig förlust bland individerna och för samhället. Bland dessa kan nämnas utbildningssektorn och kulturlivet, men även media. Även andra, sociala områden, såsom omsorg och vård, fanns med i diskussionerna.

Europarådet öppnade under 1990-talet två konventioner för ratificering, till skydd för sådana europeiska minoriteter och minoritetsspråk som utgör en levande del av den gemensamma europeiska kulturbasen och som man framgent även vill skydda samt utveckla. Samtidigt fördes diskussioner i de olika medlemsländerna i Europarådet om hur och var de respektive språkens regionala och historiska tyngdpunkter ligger. Insikterna om hur många språk det handlade om – ett knappt 50-tal – och hur många medborgare det rörde – sammanlagt tiotals miljoner européer – har sannolikt gett dessa två konventioner extra tyngd.

1

De två konventionerna, Ram-

konventionen till skydd för de nationella minoriteterna och den Europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk ratificerades av Sverige år 2000. Riksdagen hade föregått ratificeringen genom att den 2 december 1999 erkänna de fem nationella minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar, resp. de fem nationella minoritetsspråken jiddisch, romani chib (alla varieteter inkluderas i en benämning), samiska (alla varieteter inkluderas i en benämning), finska (inkluderar sverigefinska) och meänkieli (tidigare oftast benämnd tornedalsfinska). Samiska, finska och meänkieli blev betraktade som territoriella språk. Den regionala utbredningen skulle sedan ligga till grund för mer tvingande, särskilda åtgärder från myndigheternas sida gentemot de territoriellt klassade språken och minoriteterna, samtidigt som regionerna skulle utgöra en kärna för bevarandet och utvecklandet av språken. Sverige fick år 2000 regionala språklagar för samiska resp. finska och meänkieli.

Norrbotten fick i Sverige ett flerfaldigt uppdrag att stödja samiska, finska/sverigefinska och meänkieli. Uppdragen överlap-

1

Se bl.a. den första Euromosaic-rapporten, Euromosaic, 1996.

pade varandra i flera kommuner, så att bl.a. Kiruna blev fyrspråkigt, där svenska som ett de facto majoritetsspråk och samiska, finska och meänkieli som officiella minoritetsspråk, blev skyddade av de nya språklagarna (SFS 1999:1175 för samiska; SFS 1999:1176 för finska och meänkieli). Svenskan blev s.a.s. implicit skyddad i och med att de andra språken och de rättigheter som gäller för dem kontrasteras mot varandra och mot svenskan. Lagen om finska och meänkieli och dess effekter har hunnit utvärderas (Elenius & Ekenberg 2002; Länsstyrelsen i Norrbottens län, 2002).

Frågan om huruvida det s.k. förvaltningsområdet för finska och meänkieli i Norrbotten skulle utvidgas till andra regioner, speciellt för finska, fördes upp på den minoritetspolitiska dagordningen redan när lagen trädde i kraft. Främst riktade man blickarna mot Mälardalen. Utredningen om finska språket i Stockholms- och Mälardalsregionen (Dir. 2004:06) har följaktligen fått i uppdrag att utröna vad myndigheter och sverigefinnar anser om ett förvaltningsområde i regionen, som både proportionellt och absolut hyser det största antalet sverigefinländare i landet. Parallellt med denna utredning har Konstitutionsutskottet tillsatt en utredning om hur Sverige uppfyllt ratificeringarna av konventionerna (se bl.a. Hyltenstam & Milani 2004; Elenius 2005; Stödet till nationella minoriteter och landsdels- eller minoritetsspråk i fem länder, 2005).

Denna rapport utgör därmed en pusselbit till förståelsen av tidsmässigt utsträckta processer och generella klargöranden om olika lagstiftningsåtgärder och deras implementeringar. Såtillvida skiljer sig rapporten från dessa nivåer, genom att vi försökt gå in på detaljerna, tillsammans med en av grupperna, sverigefinnarna.

Rapportens innehåll fördelar sig som följer. Kapitel 1 består av en allmän kort introduktion till minoritetsställningen och utredningsuppdraget.

Kapitel 2 består av en närmare beskrivning av uppdraget för denna delstudie av utredningen.

Kapitel 3 består av en beskrivning av tillvägagångssättet och planeringen av studien.

Kapitel 4 består av en närmare metodbeskrivning och en beskrivning av hur kontakterna med informanterna upprättades, samt av vad det slutliga materialet i studien består av.

Kapitel 5 ger en bild av vilka informanterna är och vad de karaktäriseras av beträffande allmänna bakgrundsdata, såsom födelseorter, utbildning och sysselsättning. Där ges också en basbeskrivning av deras självbedömda språkkompetenser i både finska och svenska. Även den identitet som de har angett som sin egen beskrivs.

Kapitel 6 består av svaren på och informanternas åsikter om för utredningen väsentliga frågeställningar, bl.a. om språkkontakter med myndigheter, önskemål om språkservice och skolfrågor, medie- och kulturkonsumtion på finska, åsikter om Sveriges integrationspolitik mm., samt sidoaspekter på en del av dessa frågor.

Kapitel 7 består av en sammanfattning av resultaten, med ett försök att lyfta fram några samband och generella drag.

I Kapitel 8 diskuterar vi hur resultaten kan tolkas och hur de förhåller sig till vad man sedan tidigare vet om sverigefinnar och sverigefinskans villkor, samt vad man kan dra för slutsatser för utredningen om ett eventuellt utvidgande av förvaltningsområdet i finska.

2. Utredningsuppdraget och dess bakgrund

2.1 Bakgrunden till vårt uppdrag

Enmansutredaren, riksdagsman Paavo Vallius (s), och utredningssekreteraren, juristen Kaisa Syrjänen Schaal, har under tiden mars 2004 till preliminärt 1 mars 2005 att utreda och lämna förslag på åtgärder för en frågeställning som ser ut att bli en ödesfråga för finskan i Sverige. De ska samla in information om hur kommuner, landsting, länsstyrelser, övriga förvaltningsmyndigheter och domstolar ser på frågan om man ska utvidga det finskspråkiga förvaltningsområdet från att enbart omfatta fem kommuner i Norrbottens län, där ca 5 % av samtliga sverigefinnar bor, till att även omfatta Mälardalen, där sannolikt mer än hälften av alla sverigefinnar bor. Till utredningen finns även en expertkommitté knuten, bestående av åtta ledamöter (se betänkandet). Eventuella förslag på ändringar av den gamla lagen kan inkluderas, och de ekonomiska och praktiska förutsättningarna för en eventuell utvidgning ska diskuteras.

Utredningen svarar dels mot de önskemål som sverigefinska organisationer, minoritetsföreträdare och sverigefinska politiker har framfört. Utredningen är också ett svar på den relativt franka kritik Sverige fått från Europarådets utvärderande kommittéer för de två konventionerna, angående hur Sverige svarar mot de mål och kriterier som man ratificerat i Europarådets två konventioner, ramkonventionen resp. minoritetsspråksstadgan, som Sverige undertecknade år 2000. Man har även på annat håll konstaterat att det idag befintliga förvaltningsområdet för finska inte kommer sverigefin-

nar till del mer än i en mycket begränsad utsträckning (till exempel i det minoritetspolitiska program som Sverigefinländarnas Delegation har tagit fram på uppdrag av sina medlemsorganisationer (Sverigefinländarnas minoritetspolitiska program, 2003; se även www.sverigefinne.nu)). Främst beror detta på att en stor majoritet av sverigefinländarna bor utanför förvaltningsområdet, men ändå relativt koncentrerat i vissa andra regioner, såsom Mälardals- och Stockholmsområdet samt även kring Göteborgs- och Boråsområdena. Ytterst beror önskan om ett utökat lagskydd för finska på att man är utbrett missnöjda bland finskspråkiga sverigefinnar med den utveckling sverigefinnarna som minoritet och sverigefinskan genomlevt, både före och efter ratificeringarna (se vidare rapporten från den regionala Delegationen för den sverigefinska minoriteten i Göteborg, Rapport om finska språkets ställning i Göteborg, 2004).

Direktiven till utredningen om utvidgat förvaltningsområde i finska till Mälardalen (Dir. 2004:06; direktiven återfinns även i bilaga 1) utgick ifrån att man dels skulle samla in information om hur de förvaltningsmyndigheter som skulle kunna bli berörda ställer sig till en sådan eventuell utvidgning. Dels skulle utredningen samla in uppgifter om hur sverigefinnarna

2

själva skulle ställa sig till sådana

möjligheter, bl.a. om vad de skulle kunna tänka sig prioritera i form av finskspråkig service från myndigheter. Utredningen har både haft en begränsad budget och en kort utredningstid till sitt förfogande.

Utredningen bestämde sig för att samla in information från sverigefinnar på två huvudsakliga sätt. Å ena sidan ville man samla in åsikter och önskemål från sverigefinnarna genom en enkät som skulle fördelas till så många som det var rimligt att nå via olika indirekta kanaler och kontaktnät inom en rimlig tid. Detta skedde bl.a. genom olika media, via sverigefinska organisationer, epost-listor, utbildningsväsendets avnämare och ett förlitande på en omfattande effekt av den s.k. snöbollsmetoden, dvs. att enkäten via kedjor av kontakter skulle nå sverigefinnar genom andra sverigefinnar. An-

2

Sverige har valt att inte samla in data om språk generellt bland sina invånare. En orsak är att

man inte separerat etnisk från språkregistrering, en annan, att de judiska och romska grupperna motsätter sig registrering av dem. För sverigefinländarna, dvs. både de finskspråkiga sverigefinnarna och de finlandssvenska, svenskspråkiga bland sverigefinländarna, innebär det inom många politikområden problem. Det gäller också i de fall då man vill ha information från eller sprida information till sverigefinländarna enligt språkprincipen. För denna utredning har det inneburit att man inte med hjälp av riktade enkäter till det urvalet bland sverigefinländarna som är finskspråkigt, haft någon reell möjlighet att inom sina stipulerade ramar nå ett slumpmässigt, tillräckligt stort antal sverigefinnar. De alternativ som återstår är andra kontaktvägar till sverigefinska kollektiv av olika slag. Denna brist i den statistiska tillgängligheten har också påverkat vårt uppdrag (se avsnittet om Metod).

talet enkäter insamlade denna väg har överträffat förväntningarna. En viss slagsida beträffande urvalet av respondenter tycks dock föreligga (äldre och kvinnor är starkt företrädda). En eventuell slagsida baserad på en sådan metod uppvägs möjligen delvis av den mångfald kanaler som inbringat enkäterna och det stora antalet besvarade enkäter, totalt ca 4600 från Mälardalsområdet och ca 300 från personer bosatta utanför regionen.

Å andra sidan ville man förutom bredd på svaren på den nämnda enkäten också ha svar som gav utrymme att få mer djupgående information från ett mindre antal sverigefinnar, som uppfyllde ett antal demografiska, sociala och geografiska kriterier. Resultatet av denna del i utredningens försök att kartlägga sverigefinnarnas syn på en utvidgning av förvaltningsområdet till Mälardalen avrapporteras nedan.

Denna del har djupintervjuat och spelat in material med ett knappt 50-tal sverigefinnar inom det område som kan komma att beröras av utvidgningen av förvaltningsområdet till Mälardalen.

Tidsplanen och de ekonomiska förutsättningarna har varit begränsade,

3

varför en del avgränsningar gjorts vad gäller urval av

kommuner och kategorier av informanter.

Arbetet har utförts som ett samarbete mellan Jarmo Lainio och Annaliina Leppänen, där Lainio har haft huvudansvaret för planeringen och studiens uppläggning. Dessa har samordnats med utredningen. Leppänen har organiserat och genomfört samtliga intervjuer, vilka i de flesta fall skett i informanternas hem, i några fall på någon skola, arbetsplats eller i en samlingslokal. I analyspresentationen har Lainio ansvaret för analysen av sådant material i första hand, som kan tas fram i enkäterna och de skriftligt nedtecknande svaren på de muntliga intervjuerna, som spelades in på digital bandspelare. Leppänen har i analysen koncentrerat sig på det bandinspelade materialet som delvis transkriberats. Vi står gemensamt för den skriftliga rapporten.

2.2 Detaljerat syfte och upplägget av denna studie

Vårt uppdrag bestod i att utföra en serie djupintervjuer med relativt ”vanliga” sverigefinnar. Intervjuerna kunde göras både på finska och svenska, vilket berodde på att de skulle utföras på det språk som de valda informanterna själva föredrog. Utgångspunkten var

3

Annaliina Leppänen har haft utrymme att arbeta åtta veckor inom projektet, Jarmo Lainio

en vecka.

ändå att informanterna skulle vara finskkunniga. Utredningens allmänna utgångspunkter utgjorde även basen för denna del av utredningen, men mer preciserat skulle vi intervjua:

  • unga och äldre,
  • kvinnor och män, och
  • få med en proportionell geografisk fördelning på dessa.

Idealt skulle antalet fördelas enligt följande:

Tabell 1 Ideal fördelning av informanterna enligt ålder och kön

Åldersgrupp

Kön 15–22 55 +

Män

12 12

Kvinnor

12 12 N = 24 N = 24

Totalt, idealt N = 48

Det totala antalet intervjuade som man under den tid som stod till förfogande skulle hinna få med, samtidigt som man ändå skulle få med en relativt god fördelning enligt kriterierna ovan, uppskattades först till 54. Detta sänktes sedan till 48 sedan den tillgängliga tiden av praktiska skäl hade krympt.

De unga antogs kunna ha egen erfarenhet av både skolgång och kunskap om beslut som tagits om den i familjen, och om hur myndigheter på olika sätt påverkar deras liv. De börjar också närma sig familjebildande ålder, åtminstone de som befinner sig i de senare åren av den åldersgruppen. De yngre utgör också framtidens sverigefinnar och de har en central funktion i övergången från den tidigare assimilationspolitiska perioden, till den nya, minoritetspolitiska inställningens tidevarv.

De äldre antogs ha barn eller barnbarn och de har konfronterats med de flesta typer av samhällsfunktioner. De antogs också i den åldern, av både hälsorelaterade och åldersskäl, ha anledning att fundera på samhällsservice och på vilket språk de önskar den, t.ex. olika former av äldreomsorg samt åldersrelaterade sjukvårdsfrågor. De antogs också vara i den åldern att de kommit i kontakt med frågeställningar, genom åldriga föräldrar eller själva, som har med anhörigomsorg att göra, där man kanske måste ta ansvar inte bara för sin egen äldreomsorg, utan även för anhörigas, vilka kan ha språkliga barriärer att övervinna. De äldre har också en överblick över

finskans situation i Sverige idag och under de senaste decennierna, som de yngre inte kan förväntas ha.

Den proportionella geografiska målsättningen baserades på Stockholmsregionens dominans, kommunernas storlek och invånarantal, men även på antalet sverigefinländare inom dessa. Regionens kommuner skulle idealt representera fyra olika typer, enligt mallen i Tabell 2.

Uppdraget erhölls den 9 september 2004. Den korta tid som stod till förfogande för att utföra en serie av mer djuplodande intervjuer, i stort sett i hela Mälardalsområdet, har till viss del påverkat utfallet. Vi har ansträngt oss för att fullfölja den indelning som angetts. Genom att ”förtäta” något, dvs. försöka intervjua två eller flera personer på varje vald bostadsort under samma resa, har både tidsvinster och viss större koherens erhållits.

4

I stort sett har repre-

sentationen beträffande de demografiska och geografiska kriterierna enligt uppdraget blivit den som avsetts.

Tabell 2 Ideal geografisk fördelning av informanterna i Mälardalen

Informanter

Kommuner och bostadsorter

Andel %

Antal

Stockholms län utom Stockholms stad

25

12

Stockholms stad (18 stadsdelar)

25

12

De tre stora kommunerna utanför Stockholms län

5

(Eskilstuna-Uppsala-Västerås)

30 14

Övriga mindre kommuner utanför Stockholms län

20

10

Totalt, idealt

100

48

3 Studiens praktiska genomförande

3.1 Val av kommuner i Mälardalen till denna studie

Enligt utredningens kartläggning av vilka kommuner som ingår i Mälardalen, finns det 53 kommuner att beakta. Genom ett enkelt, slumpmässigt lottningsförfarande valdes de olika kommunerna och bostadsorterna till denna studie. Lottningen genomfördes på följande sätt: namnen på de 53 kommunerna och de 18 stadsdelarna i Stockholms stad skrevs för hand på papperslappar (storlek 4 x 6

4

Varken slumpmässighet eller en god representation baserad på olika urvalskriterier – dvs.

för varje geografisk ort, jämnt fördelad på de olika åldersgrupperna och kön – kan uppnås. Därtill är det totala antalet informanter för litet. Statistiska uppgifter om språk saknas i svensk statistik, vilket försvårat ett slumpmässigt urval av sverigefinnar för utredningen.

5

Gränsen för en ”stor” kommun drogs vid 50 000 invånare, plus att de skulle karaktäriseras

av att många av invånarna har finsk bakgrund.

cm). Lapparna delades in i grupper enligt den ovannämnda fördelningen i tre huvudgrupper (den fjärde, den med de stora Mälardalskommunerna, hade automatiskt alla tre kommunerna representerade). Dragningen av lapparna gjordes med 6 stycken för Stockholm, 6 stycken för Stockholms län och 5 stycken för de mindre Mälardalskommunerna. En avvikelse gjordes: för att få en geografisk balans mot den västra Mälardalsregionen bland de mindre, valdes Oxelösund ut för hand.

Bostadsorterna som lottades fram var dessa: Stockholms län: Botkyrka, Solna, Sundbyberg, Södertälje, Upplands Bro, Upplands Väsby

Stockholms stad: Enskede-Årsta, Rinkeby, Hägersten, Kista, Maria-Gamla Stan, Spånga-Tensta

De tre centrala kommunerna utanför Stockholms län (”Mälardalen Centrala”): Eskilstuna, Uppsala, Västerås

Mindre kommuner utanför Stockholms län (”Mälardalen mindre, övriga”): Enköping, Gnesta, Hallstahammar,

6

Katrineholm,

Oxelösund, (Sala), Surahammar

Enligt en färsk studie av De Geer (2004),

7

skulle de flesta bo-

stadsorter resp. kommuner som kommit med i vårt urval representera kommuner, som i Finland är officiellt tvåspråkiga, dvs. de har antingen mer än 3 000 personer som angett det mindre talade språket som sitt modersmål, eller de utgör fler än 8 % av kommunens invånare. Observera, att De Geer gjort en faktisk bedömning, baserad på andra typer av demografiska data, av hur många som skulle kunna vara finsktalande (de svenskspråkiga finlandssvenskarna i hela den sverigefinländska populationen är schablonmässigt frånräknade, enligt en antagen mindre och en större andel finlandssvenskar bland sverigefinländarna).

I vårt urval skulle då följande kommuner och bostadsorter hypotetiskt räknas som tvåspråkiga:

Stockholms län: Botkyrka, Södertälje, Upplands Väsby Stockholms stad: Samtliga, i och med att Stockholm skulle räknas dit; Enskede-Årsta, Rinkeby, Hägersten, Kista, Maria-Gamla Stan, Spånga-Tensta

De tre centrala kommunerna utanför Stockholms län (”Mälardalen Centrala”): Samtliga; Eskilstuna, Uppsala, Västerås

6

Hallstahammar kom i slutskedet att ersätta Sala, som inte gav några informanter på den till-

gängliga tiden.

7

De Geer tillhandahåller både kartor och statistiska data. Rapporten kommer att finnas till-

gänglig i pdf-format senare under www.mdh.se/ihu/finska.

Mindre kommuner utanför Stockholms län (”Mälardalen mindre, övriga”): Hallstahammar,

8

Surahammar

Av de kvarvarande skulle följande kommuner vara sådana som inte uppfyller kraven på officiell tvåspråkig status, enligt den finska modellen:

Solna, Sundbyberg, Upplands Bro; Enköping, Gnesta, Katrineholm, Oxelösund, (Sala).

Inom ramen för det viktade första urvalet, och efter det slumpmässiga förfarandet är resultatet att många kommuner med en stor andel, eller med många sverigefinnar verkligen finns representerade i urvalet. Samtidigt är urvalet inte ensidigt sådant, utan även övriga kommuner finns representerade.

Samtliga kommuner i studien finns markerade på karta 1.

8

Hallstahammar kom i slutskedet att ersätta Sala, som inte gav några informanter på den till-

gängliga tiden.

Karta 1. Mälardalens kommuner och de aktuella kommunerna i studien

9

9

Vi vill tacka Kai Kangassalo, Eskilstuna, för viss redigering av kartan.

3.2 Kontakterna med och valet av informanter till denna studie

En önskan från utredningen var att man ville få kontakt med ”vanliga sverigefinnar”, som inte tillhör den mest föreningsaktiva eller minoritetsaktiva delen av den sverigefinska populationen, för att få en bredare spridning på den information som samlas in. Detta gagnar också representativiteten mer generellt. Lika litet som det finns en personifierad medelsvensson finns det emellertid en sådan ”medelnieminen”. Den bakomliggande hypotesen var å ena sidan att minoritetsaktiva skulle vara ensidigt för ett förvaltningsområde i finska i Stockholms- och Mälardalsområdet, och å andra sidan, att minoritetsaktiva inte är representativa för alla sverigefinländare. Man kan dock ifrågasätta vilken representativitetsgrad ett sådant eftersträvat genomsnitt av en sverigefinsk population ger. Man bör inte välja till eller bort personer enbart för att de förväntas uttala sig positivt eller negativt om utredningens frågeställningar. Frågan om förvaltningsområde är dessutom en ny frågeställning för samtliga sverigefinnar i den region det handlar om. Frågan och begreppet var i stort sett okända för en stor majoritet när vi kontaktade dem för deltagande i undersökningen. Redan den fem år gamla minoritetsstatusen i sig tycktes vara mer eller mindre okänd, eller åtminstone diffus för många, speciellt de yngre. För att tillmötesgå utredningens önskemål har vi ändå bemödat oss om att hitta personer som inte är framträdande föreningsaktiva eller offentliga minoritetspersonligheter osv.

Eftersom målet var att hitta 48 personer i specifika åldersgrupper, boende i stort sett utspridda över större delen av Mälardalsregionen, inom loppet av åtta möjliga materialinsamlingsveckor,

10

fick vi förlita oss på nätverk av sverigefinnar, eller kontakter via enskilda personer, som vi visste bodde på någon av de valda bostadsorterna. Vi efterlyste också frivilliga vid de offentliga informationsträffar som utredningen arrangerade under sommaren – hösten 2004 på olika håll i Mälardalen och via en efterlysning på en sverigefinsk e-postlista. Startskottet för vår del av utredningen var vid ett informationstillfälle som utredningen arrangerade i Västerås den 9 september.

10

P.g.a. en försening i leveransen av digitala band till inspelningarna, kom tiden för inspelningarna att begränsas till 8 veckor.

Beträffande de yngre har det varit naturligt att också försöka nå frivilliga via de sverigefinska friskolorna och andra utbildningsanknutna organisationer.

11

I huvudsak har det för denna del av utredningen blivit fråga om att söka kontakt med informanterna via av oss direkt eller indirekt kända personer, som vi kunnat lokalisera som boende på en av de valda bostadsorterna. Även här har den s.k. snöbollsmetoden gett ytterligare namn att kontakta.

3.3 Utfallet av kontakterna

Sammanlagt 45 personer har intervjuats och spelats in under oktober – december 2004. För att arrangera möten med dessa 45 personer som deltagit, krävdes det ca tre förhandlingssamtal per telefon eller via e-postkontakter per person i genomsnitt, eller totalt ett 150-tal kontakter. I de fall kontakterna var förberedda av andra personer, var det oftare möjligt att komma överens om intervjutid och –plats på en gång, medan det var nödvändigt med flera kontakter och försök till överenskommelser i de fall vi tog direktkontakt med personerna.

Rent allmänt var det besvärligt att arrangera intervjuerna i veckorna, och äldre och fr.a. yngre män var mer svårtillgängliga än kvinnor. De flesta var positivt inställda och mycket gästfria när man väl hade bestämt tid och man var på plats. Intervjuerna ägde typiskt rum på vardagar efter arbetstid och under helgerna. Antalet intervjuer per vecka varierade från två till nio.

Tabell 3 ger det slutliga utfallet av informanternas åldersindelning och –spridning, samt antalet i de olika grupperna.

11

Ett alternativ hade varit att söka genom det kommunala skolväsendet. Men nedrustningen av modersmålsundervisningen under 1990-talet och decentraliseringen samt det nya köpsystemet av tjänster som många kommuner tillämpar beträffande modersmålsundervisningen antogs leda till en för lång kontakttid för att hitta lämpliga informanter. Vid tidigare kontakter med en mångfald kommuner har det också visat sig vara svårt att hitta ansvariga med överblick över kommunernas modersmålsundervisning (se bl.a. Sverigefinska språknämndens arbete med ungdomars ordförråd, Ehrnebo, Lainio, m.fl. 2001).

Tabell 3 Deltagande informanter i denna studie

Åldersgrupp

Yngre Äldre

Kön

Ålderspann 15–24 Åldersspann 46–86

Totalt N

Män 10 11 21 Kvinnor 12 12 24

Totalt N= 22

N = 23

45

Bland de yngre fanns två 24-åringar med, som avvek från den önskade åldern hos informanterna. Bland de äldre fanns det tre personer som var yngre än 55 (46, 51, 52). I dessa fall rör det sig om personer som ville ställa upp och som geografiskt och beträffande könstillhörighet fyllde luckor. Utfallet motsvarar till ca 91 % det avsedda.

För den geografiska delen var det också nödvändigt att göra vissa kompletteringar mot slutet av tiden. I vissa fall var vi tvungna att frångå försöket att på rutinmässig väg fylla de olika ålders-/könsgrupperna, när tiden höll på att rinna ut. Den största avvikelsen från det urval som var bestämt, var att vi inte kunde få kontakterna i Sala kommun att leda till intervjuer. Istället blev det nödvändigt att komplettera, vilket blev möjligt att göra med Hallstahammar. Det var heller inte möjligt att hitta mer än en lämplig informant i Stockholms stad, Maria-Gamla stan. Detta kompletterades med en person från Östermalm. En yngre man saknades i Upplands Bro, som ersattes med en yngre man från Vallentuna.

Jämfört med det ideala antalet, 48, saknas en äldre och två yngre män, alla dessa från Stockholms stad.

4. Metod

4.1 Introduktion

Syftet var att skapa en någorlunda bred bild av hur specifika demografiska och geografiska grupper av sverigefinnar ser på effekterna av ett eventuellt förvaltningsområde i finska, samt vilka önskemål de skulle tänkas ha för egen och för sverigefinnarnas del i allmänhet om det. Denna breda bild skulle också vara mer djuplodande än en vanlig enkät, varför två kriterier skulle uppfyllas:

  • personerna skulle kontaktas personligen av oss,
  • data ska vara möjliga att spara och använda för att förstå och exemplifiera en djupare detaljkännedom om de önskemål och tankar som sverigefinnar uttrycker om förvaltningsområdet och dess effekter.

En följd av det senare är att man också var intresserade av hur och i vilken utsträckning sverigefinnarna själva är intresserade av möjligheten att fungera på två språk i Sverige och vilken syn de har på finskans möjligheter och rättigheter i Sverige. I slutändan handlar det också om vilket eget ansvar man är villig att ta, för att använda och vidarebefordra det finska språket och kulturen i Sverige.

Den naturliga kombinationen av de två kriterierna var att vi bestämde oss för att spela in djupintervjuer på band, med ett relativt stort antal informanter. Detta tillgodoser både utredningens kvantitativa och kvalitativa kriterier.

Intervjuerna baserar sig på en i förväg kort testad, nedskriven enkät (se bilagor 2a–c; nedan), som delvis anpassades till de olika åldersgrupperna, samtidigt som de flesta frågeställningarna var gemensamma. Detta gjordes i huvudsak genom att ett block av frågor var anpassade till de faktiska förhållandena för äldre resp. yngre, t.ex. beträffande förskola/skolgång, där de äldre antogs ha gått i finsk skola och de yngre i svensk.

Intervjuspråket bestämdes av informanterna själva, men alla initiala kontakter skedde i själva verket på finska, vilket inte ledde till några problem. I några fall bland de yngre ville de genomföra själva intervjun på svenska. Antalet intervjuer helt eller delvis på svenska var sammanlagt åtta stycken, jämnt fördelade över kön, med hälften män och hälften kvinnor.

För utredningens del ville vi också ha möjlighet att ordagrant citera en del informanter, varför bandinspelning och åtminstone partiell transkribering av sådant material som är mest centralt för utredningen skulle genomföras.

Transkriberingen, som innebär att man för över tal till skrift, har inte utförts i enlighet med noggranna transkriptionsmallar för talspråksforskning, utan en mycket grov modell närmast en nivå som påminner om relativt standardiserat tal i dialogisk litteratur, har använts. Det innebär att ingen fonetisk anpassning till talet skett, men däremot att viss morfologisk (dvs. inom formläran) anpassning gjorts. Ordvalet är informanternas eget. Detta innebär också att talspråks-, andraspråks- eller dialektala drag inte markeras. I vissa fall kan citat ha kortats för att kunna lyftas in i texten, eller bara vissa kärnbegrepp i svaren har använts som exemplifiering. Be-

skrivningen av transkriptionsförfarandet är värd att framhäva, eftersom den form som en persons tal återges i, påverkar attityden till och uppfattningen om det sagda och till personen i fråga. I denna studie har alltså en ”neutraliserande” transkription tillämpats, för att låta innehållet tala för sig självt. Citaten återges först på finska, och återfinns sedan i svensk översättning, i kursiv form. Svenska citat anges endast på svenska.

4.2 Enkäten och intervjun

Enkäten formulerades både på finska och svenska. Båda språkvarianterna fanns samlade under samma frågenummer, och presenterades alltså inte som separata versioner. Enkäten följer ett upplägg som används ofta i dessa sammanhang, med inledande frågor om persondata och bakgrundsfrågor. Sedan går man vidare till själva sakfrågorna. Enkätens sakfrågor innehöll såväl frågor av allmän karaktär (om finskans användningsmöjligheter och minoritetsställningen) som frågor som rörde informanternas inställning till och eventuella vilja att utnyttja de möjligheter en laglig status för finskan skulle ge. Frågor om skolgång och bedömd språklig kompetens finns med, liksom enstaka frågor om identitet och kultur- och mediekonsumtion.

Vissa frågor har formulerats som alternativfrågor med bundna, givna alternativ (strukturerad enkät), där det normalt finns möjligheter ändå att lägga till egna svarsalternativ. En del frågor har också ställts som önskemål där informanterna skulle gradera sin inställning, t.ex. om språkliga aspekter, inställning till finska och svenska och till vissa servicefunktioner på finska.

Enkäten innehöll totalt 51 frågor, som i en del fall också hade underavdelningar. Frågeformuläret omfattade 6 sidor (Bilaga 2a–c).

Alla informanter har enligt gängse etiska regler garanterats anonymitet, varför kodning av personerna skett (se nedan).

4.3 Tillvägagångssätt

Personerna kontaktades indirekt via andra personer, eller direkt av oss. Därefter bestämdes en tid för samtalet/intervjun, samtidigt som man kort introducerade innebörden i utredningen om förvaltningsområdet. En kort skriven introduktion på finska och svenska fanns att använda vid behov, om någon efterfrågade detta.

En testomgång med enkäten som bas och en bandad intervju genomfördes med två finskspråkiga studenter. Detta hade ett mångfaldigt syfte. Vi ville testa utrustningen, vi ville testa om enkäten var för lång, om frågorna var adekvata samt ge intervjuaren en chans att se hur en muntlig intervju kunde genomföras på ett naturligt sett, även om den skrivna enkäten fanns med som underlag under själva intervjun. En viss träningseffekt kunde också förväntas genom att man testade intervjusättet i förväg.

12

Intervjuerna skulle i möjligaste mån samordnas så att Leppänen skulle kunna göra flera intervjuer under en och samma resa till de orter som är på längre avstånd från Eskilstuna/Västerås.

Tiden för varje besök inklusive intervjun uppskattades i sin helhet i genomsnitt till minst ca tre timmar. Som väntat blev det en omfattande variation även i själva intervjudelen. Det blev också som väntat så att äldre, speciellt männen, var mer talföra, både genom sin bredare livserfarenhet och mer omfattande sociala erfarenhet, samt att yngre män var de mest svårtillgängliga och kortfattade. Huruvida det föreligger skillnader generellt i männens resp. kvinnornas förhållningssätt till det de ansett sig kunna bidra med för studien, har vi inte analyserat av praktiska skäl.

Samtalstiden i varje intervju är allmänt relativt omfattande och i vissa fall mer än tillräcklig för våra syften. Den längsta intervjun tog 1 timme 47 minuter, den kortaste 31 minuter. Medellängden på intervjuerna var i varje grupp följande:

  • äldre kvinnor 56,7 min,
  • äldre män 69,5 min,
  • yngre kvinnor 47,5 min och
  • yngre män 44,7 min.

Medellängden på samtliga intervjuer var 54,7 minuter. Två inspelningar har i efterhand, trots noggranna kontroller både före och under inspelningen, visat sig ha misslyckats. I dessa två fall har dels den skriftliga information som fanns med på enkäten, dels en rekonstruktion av innehållet använts för att ge svar på vissa av frågorna.

Samtliga intervjuer med de äldre var på finska, men av de yngre ville åtta ha åtminstone delar av intervjun på svenska, varför en del svar i citatform är på svenska som ursprungsspråk. I de äldres en-

12

Intervjuaren hade nyligen genomfört en annan intervjustudie på svenska och finska, men på något annorlunda grunder.

käter har bl.a. en del yrkesbeteckningar avgetts på svenska av informanterna.

Informanterna fick tillsammans med intervjuaren titta på och läsa enkätfrågorna om det blev påkallat. Annars hade intervjuaren frågeformuläret hos sig, och följde i den mån det var möjligt ordningsföljden i frågorna. Av naturliga skäl kunde senare förekommande frågor i frågeformuläret bli berörda när man diskuterade frågor som kom tidigare. Även dessa svar har tagits i beaktande när de senare frågorna och svaren behandlats i analysen av materialet.

4.4 Kodning av informanterna

Varje individ i materialet har en egen kod eller ett signum. Det utgår ifrån de kriterier som varit basen för urvalet, dvs. geografisk hemvist/bostadsortens plats, ålder och kön. Dessutom anges genom åldern den unika individen. I de fall det finns flera av samma ålder i samma undergrupp, används a, b, osv. för att särskilja dem. I materialet anges samma kod för varje individ, både på banden och på enkäterna. Vi har valt att inte ange stadsdel/kommun, för att bättre skydda den anonymitet som ska gälla för de deltagande informanterna.

För att exemplifiera kodningen, som också kommer att användas nedan i användningen av citat, ges de generella koderna och sedan exempel på informanter nedan i Tabell 4.

Samtliga 45 personer har ett eget signum enligt detta system (se Tabell 5). I denna rapport är det i första hand av intresse för att kunna följa citaten och de åsikter som förs fram om specifika frågor av enskilda individer.

Tabell 4 Kodningsmatris för informanterna i studien

Stockholm län = SL Stockholms stad = SS Mälardalens centrala övriga kommuner = MC Mälardalens mindre övriga kommuner = MM Yngre kvinnor = YK (åldersgruppen 15–22 år) Yngre män = YM (åldersgruppen 15–22 år) Äldre kvinnor = ÄK (åldersgruppen 55+) Äldre män = ÄM (åldersgruppen 55+)

Exempel:

SLYK17 = Stockholms län, yngre kvinna, 17 år, SSYM 20 = Stockholms stad, yngre man, 20 år, MCÄK55 = Mälardalens centrala övriga kommuner, äldre kvinna, 55 år,

MMÄM60 = Mälardalens mindre övriga kommuner, äldre man, 60 år.

De fyra första bokstäverna utan åldersangivelse kan också användas när gruppresultat redovisas i tabellform i analysen. Sålunda betyder t.ex. SSÄM, Stockholms stad, äldre män.

Tabell 5 Informanterna i denna studie enligt ålder och kön

Äldre kvinnor

Äldre män Yngre kvinnor

Yngre män

SLÄK73

SLÄM75

SLYK24a

SLYM19

SLÄK71

SLÄM69

SLYK24b

SLYM17

SSÄK86

SLÄM63

SLYK19a

SSYM22

SSÄK61

SLÄM56

SLYK19b

SSYM21

SSÄK57

SSÄM58

SSYK15

SSYM18

MCÄK67a

MCÄM64

MCYK22

SSYM17

MCÄK67b

MCÄM60

MCYK21a

MCYM24

MCÄK65 MMÄM71 MCYK21b MCYM22 MCÄK46 MMÄM64 MCYK17 MCYM20 MMÄK62 MMÄM61 MMYK22 MCYM18 MMÄK56 MMÄM51 MMYK19 MMÄK52 MMYK17

N= 12

N= 11

N= 12

N= 10

Den yngsta intervjupersonen var 15 år gammal, den äldsta 86 år. Medelåldern på intervjupersonerna blev 42 år. Medelåldern för

äldre kvinnor blev 63,6 år, för äldre män 62,9 år, för yngre kvinnor 19,8 år och yngre män 19,9 år.

I tabell 6 återges den regionala fördelningen.

Tabell 6 Regional fördelning av informanterna i denna studie

Stockholms län Stockholms stad Mälardalen centrala övriga

Mälardalen, mindre övriga

SLÄK73

SSÄK86

MCÄK67a

MMÄK62

SLÄK71

SSÄK61

MCÄK67b

MMÄK56

SLÄM75

SSÄK57

MCÄK65

MMÄK52

SLÄM69

SSÄM58

MCÄK46

MMÄM71

SLÄM63

SSYK15

MCÄM64

MMÄM64

SLÄM56

SSYM22

MCÄM60

MMÄM61

SLYK24a

SSYM21

MCYK22

MMÄM51

SLYK24b

SSYM18

MCYK21a MMYK22

SLYK19a

SSYM17

MCYK21b

MMYK19

SLYK19b

MCYK17

MMYK17

SLYM19

MCYM24

SLYM17 MCYM22 MCYM20 MCYM18

N= 12

N= 9

N= 14

N= 10

(Kursiverade = kvinnor)

5. Beskrivning av informanternas bakgrund

5.1 Inledning

Nedan ges en generell bild av informanterna, baserad på de bakgrundsdata som de gett inledningsvis i intervjun/enkäten. Denna sammanställning syftar till att skapa en bild av hur typiska och representativa dessa informanter är för sverigefinnar i allmänhet, samt att skapa en bas för förståelsen av deras svar.

5.2 Födelseland och inflyttningsålder

Av de äldre var samtliga födda i Finland, men inflyttningstidpunkten varierar mellan inflyttning vid ett års ålder till 51 års ålder. Födelseorterna ligger utspridda över stora delar av Finland (Tabell 7).

Bland de äldre var den yngste mannen vid inflyttningstidpunkten 17 år gammal och den äldste 51 år. Medelåldern för inflyttningen för äldre män var 26,7 år. Medianen (inflyttningsåldern som förekom flest gånger) var 21 år. Den yngsta kvinnan var vid inflyttningstidpunkten ett år gammal och den äldsta 40 år. Medelåldern för inflyttningen för äldre kvinnor var 22,9 år, alltså något lägre än för äldre män. Medianen var 17 och 29 år, båda förekom två gånger.

De 23 äldre informanterna är alla födda i Finland (Tabell 7) och de representerar alltså den faktiskt invandrade generationen. De har kommit till Sverige från 21 olika kommuner. Tre av informanterna, två kvinnor och en man, har kommit från Tammerfors. Över hälften av de äldre männen i undersökningen är födda på mindre orter eller städer i norra eller östra Finland. Detta var vanligt bland de finländare som invandrade till Sverige på 1960- och 70-talen. Även mellersta Finland och Tavastland är representerade med tre informanter respektive en informant. En manlig äldre informant är född i Karleby i västra Finland.

Bland de äldre kvinnliga informanterna var enbart två födda på orter i norra Finland. Däremot var Tavastland och mellersta Finland representerade med sex informanter. Tre av informanterna var födda på mindre orter i västra Finland och en informant i Helsingfors. Om man ser till storleken på kommunerna, var majoriteten av de äldre kvinnliga informanterna, åtta stycken, födda i mindre kommuner (Tabell 7).

Tabell 7 De äldre informanternas födelseorter

Äldre män/kvinnor (kursiverade)

I Finland

i Sverige

Oulu/Uleåborg - Ähtäri/Etseri - Lappeenranta/Villmanstrand - Inari/Enare - Kokkola/Karleby - Taivalkoski - Savonlinna/Nyslott - Hankasalmi - Tampere/Tammerfors - Kinnula - Lieksa -

Salla

-

Muurame

-

Tampere/Tammerfors

-

Urjala

-

Hattula

-

Tampere/Tammerfors

-

Helsinki/Helsingfors

-

Kauhajoki

-

Vesanto

-

Oulu/Uleåborg

-

Haapajärvi

-

Ulvila/Ulvsby

-

Bland de yngre var två av 22 informanter födda i Finland, dvs. de är till klart övervägande delen födda i Sverige (Tabell 8). Födelseorterna ligger till största delen i Mälardalsområdet, 18 av 20. Bland de yngre hade 13 informanter båda föräldrar födda i Finland. Åtta informanter hade en förälder som var född i Finland och av dessa hade fem den andra föräldern född i ett tredje land, alltså inte Finland eller Sverige. En informants båda föräldrar är födda i Sverige. Det innebär att de yngre till största delen representerar den kategori som oftast benämns ”andragenerationens sverigefinnar” eller rentav ”andragenerationens invandrare”, trots att de själva inte invandrat. Denna typ av gruppkategorisering kan avvika från den uppfattning de har om sig själva (jfr Identitet, nedan). I takt med att minoritetsstatusen förstärks och blir mer accepterad, avtar

också behovet att använda begrepp som har direkt med tidpunkten för invandringen i tidigare släktled att göra.

Av de yngre informanterna är alltså majoriteten, 20 stycken, födda i Sverige. Två informanter, båda unga kvinnor, är födda i Finland, varav en i Salo i sydvästra Finland och den andra i Jyväskylä i mellersta Finland. Sju stycken av de yngre deltagarna i undersökningen är födda i Stockholm, bland dem fem yngre män, vilket betyder att hälften av de yngre manliga informanterna angav Stockholm som sin födelseort. Bland de fem andra manliga informanterna var tre stycken födda på centrala orter i Mälardalen. En yngre man var född i Jönköping och en på en mindre Mälardalsort, Skerke.

Tabell 8 De yngre informanternas födelseorter

Yngre män/kvinnor (kursiverade)

I Finland

i Sverige

- Stockholm - Stockholm - Jönköping - Stockholm - Stockholm - Eskilstuna - Stockholm - Västerås - Skerke - Uppsala -

Västerås

-

Uppsala

-

Västerås

-

Stockholm

-

Borås

-

Stockholm

-

Södertälje

-

Västerås

-

Upplands Väsby

-

Eskilstuna

Salo

-

Jyväskylä

-

Bland yngre kvinnor som deltog i undersökningen är fem stycken födda på centrala orter i Mälardalen, två i Stockholm och två i mindre kommuner i Stockholms län. En yngre kvinnlig informant var född i Borås. Sammanlagt är enbart fyra av de 22 yngre informanterna födda utanför det tilltänkta utvidgade förvaltningsområdet i Mälardalen. Ur denna synvinkel utgör de en möjlig bas för en stabil sverigefinsk minoritet, med egna rötter i regionen.

5.3 Utbildningsbakgrund

I Tabell 9 och 10 ges samtliga informanters utbildningsnivå, dvs. genomgångna skolformer och längre kurser, både de i Finland och de i Sverige.

De äldre i urvalet har typiskt gått folkskola i Finland, emellanåt kombinerad med yrkesskola eller mellanskola (realskola; Tabell 9). I Sverige har många gått språkkurser och tagit andra, ofta kortare fortbildningskurser. En tendens finns att kvinnor oftare utbildat sig vidare i Sverige, ofta inom vårdsektorn.

Tabell 9 Informanternas utbildningsbakgrund, de äldre

Äldre

Finland Sverige Folkskola + yrkesskola i Fi, - Flickskola i Fi + barnskötarkurs och studieledarkurs i Sv 6-årig folkskola, jordbruksskola i Fi + 1-årig verkstadstekn. kurs i Sv Folkskola + fortsättningsskola - Grundskola, gymn., teol.mag. i Fi språkkurser i Sv Folkskola (7-8 år) i Fi språkkurser i Sv Universitet, journalistutbildning yrkesanknutna kurser i Sv Folkskola, hushållsskola språkkurser i Sv Mellanskola, kontorsskola undersköterskeutb. i Sv (Vill inte minnas) - Folkskola + fortsättningsskola språkkurser i Sv Grundskola undersköterskeutb. i Sv Folkskola (7 år) i Fi vårdbiträdesutb. i Sv Folkskola, kock- och stewartutb. i Fi språkkurser i Sv Inget i Fi grundskola, gymn., vårdskola, undersköterskeutb. i Sv Folkskola - Yrkesskola, kokerska - Folkskola - Folkskola svetsning, elekronik, maskinskrivning i Sv Folkskola språkkurser i Sv Folkskola + mellanskola - Yrkesskola - Handelsskola Samhällsvet., Folkuniv. i Sv N = 23

Helt ovanligt bland de äldre är det heller inte att man inte har fått någon fortbildning alls i Sverige, eller någon språkutbildning i svenska (gäller 8 personer). En del av informanterna har också lakoniskt konstaterat att ”det var bara att börja jobba direkt”. Urvalet är på så sätt kanske mer stereotypiskt än representativt, och fr.a. för en tidig fas av den efterkrigstida finska invandringen. Men bilden av vad man har gjort i yrkeslivet skiljer sig ofta från den utbildning man fått (se nedan).

Generationsskiftet är mycket tydligt i den meningen, att endast en av de yngre har fått någon form av utbildning i den finska ungdomsskolan, resten har hela sin skolgång i Sverige (Tabell 10). Den

informanten är också något avvikande från de övriga unga, även för några andra frågor.

En har ännu inte avslutat grundskolan, men i övrigt har alla utom en också en pågående eller relativt nyligen avslutad gymnasieutbildning bakom sig. Det är för tidigt att sia om hur många som kommer att studera vidare på högskolenivå, men även här finns en tydlig tendens, nämligen att den stereotypa bilden av sverigefinnar verkar stämma in. Ganska många går vidare till gymnasienivån, men jämförelsevis få sverigefinnar verkar gå vidare till högre utbildning efter gymnasieåldern (t.ex. Eriksson & Jonsson 1993:233–237). Denna delvis etniskt baserade snedrekrytering har emellertid främst social och utbildningsmässig grund i föräldragenerationen (o.a.a.) och fördelar sig därmed olika mellan etniska grupper med ursprung i olika länder. Hypotetiskt spelar också språkliga faktorer – dock inte språksläktskap – en roll.

Tabell 10 Informanternas utbildningsbakgrund, de yngre

Yngre

Finland Sverige - gymn. samhällsvet. - gymn. - gymn. undersköterskeutb. - gymn. - gymn. + Komvux - gymn. samhällsvet. - gymn. natur. - grundskola - gymn. + folkhögskola - gymn. musik, språk - gymn. natur. - gymn. natur, civilekon. - gymn. samhällsvet./ekon. Gymnasium i Fi geografi, univ.stud. - gymn. barn och fritid - gymn. barnskötare - gymn. tvärvet. - gymn. omvårdnad - gymn. tvärvet. - gymn. byggnads. - grundskola - gymn. samhällsvet. - univ.stud. (Gymn. = gymnasieskola + valt program) N = 22

Bland informanterna har 13 uttryckligen nämnt (under andra frågor) att man gått i finska/tvåspråkiga klasser, åtta av dem under år 1–6, fem år 1–9 och av dessa fem två i en friskola. Detta är uppenbarligen en större andel än bland sverigefinska ungdomar generellt. Det faktumet att vi försökt nå finskspråkiga ungdomar kan vara en förklaring; andelen som fortfarande talar finska på en ganska hög nivå utan en gedigen tvåspråkig skolgång är betydligt lägre bland dem som inte fått sådan utbildning, dvs. som inte gått i finsk klass eller i en friskola.

På gymnasienivån återfinns en typisk könsuppdelning såtillvida, att det endast är kvinnor som väljer vårdinriktade gymnasie-/ påbyggnadsutbildningar. Flera av de unga verkar vara inne i en mel-

lanfas innan man börjar bestämma sig för en mer varaktig yrkesinriktning: de har praktikantplatser som inte motsvarar den gymnasieinriktning de haft (se även nedan). Endast fyra har sökt sig till högskolestudier, men det beror delvis på att många av ungdomarna ännu inte har åldern inne för högre studier.

5.4 Yrke, verksamhet

I Tabell 11 ges samtliga informanters yrkes- eller verksamhetsområde, dvs. yrkeskategori, eller sysselsättning idag. En hel del av de äldre har angett tidigare yrke och/eller sysselsättning, innan de blev pensionerade.

Beträffande yrkesområdena som finns representerade bland de äldre kan man konstatera, vilket också är förväntat med tanke på deras ålder och tidpunkten för deras verksamma liv i Sverige, att många är pensionerade och att många återfunnits inom typiska yrken inom industri, produktion och vård (Tabell 11). Även en del facklärda yrkeskategorier (”kvalificerade arbetare”) finns med, såsom snickare och svetsare. Flera av pensionärerna är sjukpensionärer. Här återkommer en traditionell bild av sverigefinnar – man har relativt kort utbildning, och med hälsan som insats har man kommit till Sverige och sen gått in i arbetslivet tills ”kroppen sagt stopp”. Detta återspeglas vidare tydligt i en del citat nedan under andra frågor.

Tabell 11 Informanternas yrken och sysselsättning, äldre och yngre

Äldre Yngre

Pensionär (chaufför) studerande Pensionär (barnskötare); praktikant, vårdhem för dementa Pensionär (Scania); föräldraledig, arbetssökande Pensionär (sedeltryckeri) studerande Komminister butik/kassa Pensionär (metallarbetare) lastare Redaktör studerande Pensionär studerande Undersköterska studerande Pensionär univ.stud. Pensionär (Volvo) studerande Undersköterska univ.stud. Pensionär studerande Pensionär univ.stud. Undersköterska barnskötare Pensionär (sjukhusinformation) praktikant, mindre företag Egen företagare (catering) studerande Gjuteriarbetare undersköterska Pensionär (metallarbetare) snickare Pensionär (svetsare) praktikant, förskola Arbetslös vårdbiträde Pensionär (metallarbetare) univ. stud. Arbetsförmedlare N = 23 N = 22

Bland de yngre är som väntat kategorin studerande helt dominerande, och därutöver anger flera att de f.n. har praktikplatser, eller är verksamma inom vård och omsorg (Tabell 11).

Sammanfattningsvis om utbildnings- och yrkesbakgrund kan man konstatera, att urvalet inte representerar en högutbildad eller starkt socioekonomiskt vinklad del av den sverigefinska populationen. Det förhåller sig möjligen tvärtom, att högutbildade och yrkeskategorier som är mer inriktade mot administration, service, utbildning, media mm. är för svagt representerade. I den meningen finns det en risk att detta urval inte representerar den ”vanlige sverigefinnen” i dagens situation, och kanske heller inte spännvidden bland dem som bor i storstadsregionerna.

5.5 Språklig kompetens

Den språkliga nivån, eller kompetensen, kan av flera skäl vara en väsentlig grund som förklarar svarsalternativen på flera andra frågor. Till exempel blir frågor om behov av service på finska en helt annan för en person som kan finska i många olika stilar och för många olika funktioner, än för en som behärskar en finska som endast används i det dagliga livet, i van hemmiljö. Dessutom spelar kunskaperna och färdigheterna i svenska på motsvarande sätt en avgörande roll.

Det förväntade, med tanke på födelseland, utbildningsmiljö och yrkesverksamhet, vore att de äldre generellt hade en högre förmåga att använda finska i många olika situationer, medan situationen borde vara den omvända bland de yngre. Dessa skulle istället ha motsvarande kunskaper i svenska, medan deras finska inte nödvändigtvis skulle behärskas lika väl. För de yngre vore det också förväntat att de inte har samma färdigheter i skriven finska som i talad, främst med tanke på att de generellt och i mångas fall även i denna studie, inte har haft undervisning på finska och alla inte ens undervisning i finska.

Man bör också komma ihåg att den reella språkliga kompetensen, den ”mätbara”, inte nödvändigtvis överensstämmer med den självbedömning man gjort. Man kan dock anta att de har god möjlighet att bedöma balansen mellan finska och svenska, dvs. den relativa behärskningen av språken. Även om vi nedan använder begreppet modersmålstalare och –nivå, bör man också vara medveten om att denna kontrastering mellan en modersmålstalare/-nivå och en andraspråkstalare/-nivå, har förlorat i värde som en måttstock, sedan olika forskningsresultat visat att även modersmålstalare (i t.ex. svenska) har drag av andraspråkstalares svenska, i sådana miljöer som är mångspråkiga. Samma fenomen har också observerats för flerspråkiga talares förstaspråk, dvs. det man lärt sig först: även enspråkiga talare uppvisar ofta likartade drag, främst i sitt talspråk, som flerspråkiga. För konkreta studerade språkdrag handlar det ofta om kvantitativa skillnader, inte enbart kvalitativa skillnader i språkanvändningen; tvåspråkiga använder mer av vissa varianter än jämförbara grupper enspråkiga (t.ex. Janulf 1987, Tuomela 2001, Ylikiiskilä 2001).

Frågorna vi ställde var dessa, med skalan enligt vilken de fick svara angiven, med mest negativt mot värdet 1 och mest positivt mot värdet 7:

9. Miten hyvin hallitset suomea/hur väl behärskar du finska?

Kirjallisesti/Skriftligt

- + 1 2 3 4 5 6 7

Suullisesti/Muntligt

- + 1 2 3 4 5 6 7

10. Miten hyvin hallitset ruotsia/hur väl behärskar du svenska?

Kirjallisesti/Skriftligt

- + 1 2 3 4 5 6 7

Suullisesti/Muntligt

- + 1 2 3 4 5 6 7

Tabell 12 Språkkunskaper, äldre, självbedömning, medelvärden

Finska

Svenska

Skrift Tal Skrift Tal 5,5 6,4 4,2 5,4 N = 23

Skalan 1 (lägst) till 7 (högst) användes för att gradera informanternas uppfattningar om den egna språkbehärskningen. Värdet 4 är således mittvärdet i skalan (Tabell 12 och 13).

Tabell 13 Språkkunskaper, yngre, självbedömning, medelvärden

Finska

Svenska

Skrift Tal Skrift Tal 4,4 5,9 6,9 6,5 N = 22

Både bland de äldre och de yngre finns det enstaka personer med motsatt riktning för den språkliga självvärderingen än resten av gruppen, beroende på om de är uppvuxna i Sverige (en äldre kvinna), eller i Finland (en yngre kvinna). Dessa har gett klart

mycket lägre grad av kunskaper i finska och bättre i svenska (bland de äldre), resp. bättre i finska och sämre i svenska (bland de yngre) än de övriga i deras åldersgrupp. Tendensen är dock klar. De äldre har inte oväntat bättre kunskaper i finska än i svenska, och de yngre bättre kunskaper i svenska än i finska, enligt denna självbedömningsfråga.

Bland de äldre använde 14 informanter graden 7 om finska i skriftlig eller talad kompetens. Av dessa hade sex angett att de hade lägre kompetens i skriven finska, och en i talad finska. Till detta kan man söka olika förklaringar. En förklaring till att många anser att de, trots att de har finska som modersmål, inte behärskar det fullödigt, är att de inte har utvecklat skriftspråket genom längre utbildning eller genom yrkesverksamhet som kräver sådan språkförmåga. Nio personer bland samtliga äldre anser att de har högre kompetens i talad finska än i skriven. En annan orsak är att de känner att de förlorar finskan vartefter i Sverige, och att de också förlorar kontakt med den finska som många anser vara den riktiga, dvs. finlandsfinska och fr.a. det finlandsfinska skriftspråket. Detta är naturligt, men leder till praktiska problem. Inom offentligt språkbruk finns det klara skillnader mellan Sverige och Finland, då många samhällsfenomen trots allt är olika och kräver olika begrepp. För sverigefinnar i gemen innebär det att man dels kan ha lärt sig begreppen för samhällsfunktioner och –fenomen på svenska, eller man kan ha skapat egna naturliga översättningar av dem till finska, som kan vara okända i Finland. Fenomen och begrepp kan också ha skapats i Finland efter informanternas migration till Sverige. I viss mån kan detta leda till en språklig osäkerhet, som kan vara hämmande för viljan att använda finska i offentlig miljö.

13

Bland de äldre har två personer av 23 angett graden 7 för svenska, varav en är uppvuxen i Sverige. 15 av de äldre anger sämre kompetens i det svenska skriftspråket än i talad svenska. Det antyder bl.a. att de kan ha problem med skriven, formell svenska i olika funktioner.

Sammantaget torde de äldres språkbild vara sådan, att de mycket väl kan ha konkreta och påkallade behov av finskspråkig service från bl.a. myndigheter. Men de kan också känna sig osäkra – på samma sätt som sverigefinska myndighetsföreträdare – på vad saker och ting ”egentligen heter” på finska i Finland. Ibland kan även be-

13

Just av denna anledning – för att skapa ett finskt, anpassat ordförråd för svenska samhällsfenomen – tillkom Sverigefinska språknämnden 1975.

greppen saknas helt i Finland.

De äldre har också haft en egen

språklig kompetens i finska i alla fallen utom ett, som skulle ha räckt till för att föra modersmålet/förstaspråket finska vidare till nästa generation.

Bland de yngre kan noteras att endast tre använde graden 7 överhuvudtaget för finska, i endera eller både i den skriftspråkliga och talspråkliga kompetensen. Två av dessa var födda i Finland. Två yngre anger graden 1 för kompetens i skriven finska, dvs. de är snarlika dem som man bland tornedalingar har kallat funktionella analfabeter i sitt förstaspråk (eller modersmål enligt vissa kriterier (Winsa 2005), och som man skulle kunna ge en prognos som typiska språkbytare. De skulle m.a.o. inte längre ha den funktionella och lingvistiska kompetensen, eller den grad av språkligt självförtroende, som normalt är nödvändiga för att föra modersmålet/ förstaspråket vidare till nästa generation.

Bland de yngre har 13 angett graden 7 för svenska, antingen i endera eller för både den skriftspråkliga och talspråkliga kompetensen. 11 har högsta värdena på båda, vilket antagligen innebär att de anser sig ha modersmålskompetens i svenska. Detta skulle i så fall stämma överens med den generella bild som skapats via olika studier om tvåspråkiga sverigefinska ungdomars språkliga färdigheter: oavsett skolgång är svenskan generellt något eller helt dominerande efter utgången grundskola. Denna obalans förstärks under gymnasietiden, då allt färre har möjligheter eller vilja att begära undervisning fr.a. på, men även i finska.

15

Man kan anta att språkkunskaperna har betydelse för hur man värderar, åtminstone för sin egen del, behovet av att kunna använda finska i kontakter med svenska myndigheter. Både den egna kompetensen i svenska (för äldre) och den i finska (för yngre) skulle därmed ha inverkan på hur man vill framställa behovet. För de äldre vore det uppenbarligen en lättnad för många men också nödvändigt av säkerhetsskäl för andra, om de kunde använda finska i den praktiska kommunikationen. De kan också ha principiella synpunkter på detta, som medlemmar i den sverigefinska minoriteten och med tanke på finskans särställning. De yngre kan uppfatta sina kunska-

14

Typexempel på det senare som ofta används, är sv. ’dagis’ svefi. daagis, och sv. ’Landstinget’, svefi. maakäräjät. Fenomen som sådana finns inte (Landstinget), eller har fått egna begrepp i Finland (’dagis’; fifi. iltapäiväkoti).

15

F.n. finns det ingen svensk kommun som kan erbjuda ett tvåspråkigt program på svenskafinska. Ett undantag är det tvåspråkiga programmet Eurogymnasiet i Haparanda kommun, som erbjuder viss undervisning även på finska, i samarbete med Torneå lyceum på den finska sidan (http://www.tskola.haparanda.se/gymnprogram/eurogymnasiet.shtml), 2005-02-09. Samma typ av förstärkning av svenska ,delvis på bekostnad av modersmålet/förstaspråket bland olika språkgrupper, beskrivs i Otterup (2005).

per i finska som bristfälliga för myndighetskontakter på finska och kunskaperna i svenska som en intäkt för att inte begära finskspråkig service. Men även för dessa tillkommer den principiella synen på finskans ställning, samt dessutom, huruvida de anser att deras föräldrar eller far-/morföräldrar har sådana behov, att dessa endast med svårighet kan klara av myndighetskontakter på svenska. En hel del av de yngre kan också ha erfarenhet av tolkning för föräldrar och andra anhöriga, som skapar en djupare förståelse för vilka problem en språksvag person på svenska har att möta. Till viss del beror den principiella viljan att begära/önska service på finska på de insikter man har om vad den nya minoritetsställningen innebär.

5.6 Vad vill man förändra eller förbättra i sina språkliga färdigheter?

Förutom att informanterna själva fick bedöma sin språkliga kompetens på en sjugradig skala tillfrågades de senare under intervjuerna om de ansåg att det fanns någonting att förbättra i deras språkkunskaper i finska respektive svenska. Vidare, om informanten hade uttryckt en vilja att förbättra något i det ena eller i båda av språken, tillfrågades de om vad de kunde tänka sig att göra konkret för att uppnå det. Frågorna i sin originalform lydde på följande sätt: 18. Mitä haluaisit parantaa koskien suomen taitojasi?/Vad skulle du vilja förbättra i dina finskakunskaper? 19. Mitä haluaisit parantaa koskien ruotsin taitojasi?/Vad skulle du vilja förbättra i dina svenskakunskaper? 20. Mitä sinä voisit ajatella tekeväsi sen edestä?/Vad skulle du kunna tänka dig att göra för att uppnå det?

Först ska de äldre informanternas svar granskas och analyseras i samma ordning som frågorna kom upp i intervjun. Ungefär en tredjedel av alla äldre informanter ansåg att de inte hade någonting att förbättra i sina kunskaper i finska. Några av dessa betraktade frågan som oväsentlig och ansåg att kunskaperna i finska räckte gott och väl. Två tredjedelar av dessa informanter var äldre kvinnor, vilka var mest nöjda med sina kunskaper i finska. En manlig informant konstaterade:

Kannattaako sitä [suomea] nyt ruveta enää parantamaan? MMÄM64 (Är det [finska språket] värt att försöka förbättra nu längre?) MMÄM64

Det oftast förekommande svaret bland äldre, både kvinnor och män, var att ordförrådet i finskan hade blivit alltmer begränsat. Åren man tillbringat i Sverige hade i mångas fall utvecklat språket åt ett annat håll än finskan i Finland. Nya ord som kommit in i finskan efter utvandringen kunde orsaka problem och på samma sätt nämnde många informanter att det var svårt att undvika att man fyllde på sitt ordförråd med svenska ord och uttryck. Enligt några ”förorenade” detta det finska språket och försvårade kommunikationen med finnar bosatta i Finland, som t.ex. med släktingar och vänner. Byråkratiska

16

ord och datatekniska ord samt

andra nyord är exempel på områden som sällan utgjorde en del av informanternas vokabulär på finska.

Konkreta förbättringsområden som de äldre informanterna nämnde vad gäller finskan var grammatik och behärskningen av skriftspråket, som många upplevde att de kunde osäkert eller rentav bristfälligt. Detta har delvis sina rötter i den låga utbildningsnivån som rådde bland informanterna. Skriftspråket hos informanterna kanske inte var tillräckligt välutvecklat efter folkskolan i Finland och flytten till svenskspråkig miljö hade inte gett något stöd för dess tillägnande.

Samtidigt som en grupp informanter konstaterade att de inte kunde hitta något att förbättra i sina finskakunskaper, fanns det en mindre grupp som var av precis motsatt åsikt. ”Det finns alltid någonting att förbättra” (MMÄM61) var en typisk kommentar från dessa. Många av dessa informanter upplevde att deras finska hade förlorat nyanser och man hade ”förslappats” språkligt efter åren utanför Finlands gränser. En kvinnlig informant uttryckte en önskan att få höra mer finska och kunna använda det oftare i Sverige. I brist på användningsmöjligheter var hon orolig för att tappa språket.

Enligt den tidigare självbedömningen kunde det förutsättas att de äldre informanterna skulle rapportera fler svårigheter med det svenska språket jämfört med finskan samt lättare komma på områden som kunde förbättras i deras kunskaper i svenska. Det visade sig också vara fallet; endast en fjärdedel av de äldre informanterna upplevde att de inte hade någonting att förbättra i sina kunskaper i svenska. En manlig informant konstaterade: ”Kunskaperna har räckt till ändå tills nu i alla fall” (SSÄK61) och ansåg således att frågan inte var aktuell för honom.

16

Vi har anpassat oss till det språkbruk informanterna använt; med ”byråkratiskt” språk åsyftas den typ av språkbruk som ofta benämns som offentligt språk, i motsats till privat språk.

Resterande tre fjärdedelar av de äldre uttryckte mer eller mindre specifikt olika områden som behövde förbättras i deras svenska. Många av dessa konstaterade helt enkelt att det alltid fanns saker att förbättra eller att de inte var nöjda med sina kunskaper och att de skulle behöva utvecklas. Några ville inte gå in på detaljer om ovannämnda tankar.

Vi frågade även mer specifikt om skriftspråket som användningsområde. Några informanter ansåg att deras svenska inte var tillräckligt avancerad för att användas som skriftspråk. Missförstånd i myndighetskontakter nämndes som ett resultat av deras bristfälliga kunskaper i den skrivna svenskan. Dessa informanter hade vare sig lätt för att läsa eller själva uttrycka sig på ett byråkratiskt språk. Några andra informanter var ganska exakta: de ville förbättra sin grammatik, speciellt beträffande användningen av svenskans prepositioner i jämförelse med finskans kasus. Ett par informanter nämnde sin finska brytning som en försvårande faktor för kommunikationen medan andra uttryckte tydlig stolthet över den. I det senare fallet kan det tänkas utgöra en komponent i en sverigefinsk identitet.

Många informanter uppehöll sig vid ordförrådet. De berättade att deras svenska ordförråd inte räckte till för att kommunikationen skulle kunna upplevas som tillfredsställande. Detta gällde sällan i vardagssituationer, men det gjorde sig påmint som ett problem när man hamnade utanför de vanliga privata sfärerna, hemmet eller bekantskapskretsen. I vissa fall kunde man ana att informanten inte behärskade det byråkratiska ordförrådet vare sig på finska eller på svenska. En kvinnlig informant konstaterade:

Työelämästä jäämisen jälkeen ne ruotsinkieliset kontaktit on vain vähentyneet. Ei tule paljoa käytettyä ruotsia. MCÄK67b (Sedan man slutade i arbetslivet har de svenskspråkiga kontakterna blivit färre. Det händer inte så ofta att man använder svenska) MCÄK67b

Även vardagsspråket kunde alltså ligga i riskzonen om användarens svenskspråkiga kommunikationskrets under tiden för det aktiva arbetslivet endast hade bestått av arbetskamrater, medan fritiden uppfylldes med aktiviteter på finska med finsktalande vänner och bekanta. Några informanter uttryckte sin oro för risken att man kunde tappa språket totalt i samband med någon åldersrelaterad sjukdom.

Med tanke på de många och varierande typer av tillkortakommanden som informanterna nämnde, både gällande språkkunskaperna i finska och i svenska, kunde man anta att de skulle uttrycka en vilja att agera för ändra på situationen. Detta var däremot inte

fallet. Ytterst få informanter rapporterade att de skulle vilja göra något konkret för att förbättra sina kunskaper. Detta kan dock bero på att frågan ställdes i en hypotetisk form; ”vad skulle du kunna tänka dig att göra?”

En stor del av de informanter som kunde tänka sig att göra någonting för att förbättra sina kunskaper i svenska nämnde att man faktiskt redan gör det i praktiken, i vardagslivet. Television, tidningar, böcker och Internet var en del av detta. Någon nämnde även korsord och andra hobbys, vilka kunde bidra till att man utvidgade ordförrådet. Endast ett par informanter kunde tänka sig att gå på en kurs i svenska eller studera språket under arbetstid. De flesta informanterna signalerade att man inte prioriterade förbättringen av sina kunskaper i svenska på fritiden.

Tre informanter kunde tänka sig att göra någonting för att förbättra sina kunskaper i finska i stället för svenskan. Av dessa hade två övervägt att gå på en kurs i finska vid Mälardalens högskola och en kunde tänka sig att flytta tillbaka till Finland för att språket skulle återhämta sig.

Även yngre informanter tillfrågades om deras vilja och behov att förbättra sina språkkunskaper i svenska eller i finska. De kvinnliga yngre informanterna var mångordigare och ansåg även oftare att det fanns någonting att förbättra i antingen deras kunskaper i svenska eller finska.

De yngre informanterna hade uppskattat sina kunskaper i finska ungefär 0,6–2,5 poäng lägre än sina kunskaper i svenska på den sjugradiga skalan. Detta reflekterades i deras svar om förbättringar av språkkunskaper i finska. Endast tre informanter ansåg att det inte fanns någonting att förbättra i deras kunskaper i finska. Alla andra informanter kunde hitta ett eller flera språkdrag där det fanns utrymme för förbättringar.

Totta kai on parannettavaa SLYK19a (Det är klart att det finns saker att förbättra) SLYK19

När man ser på informanternas svar om finskan kan man hitta en bred uppsättning av områden där informanterna skulle vilja förbättra sin finska. Precis som hos de äldre informanterna för svenskan, stod ordförråd och framför allt byråkratiska eller andra svåra ord högst upp på åtgärdslistan. Den finska som de yngre informanterna hade lärt sig var ofta på samma nivå och av samma slag som deras föräldrar hade talat, dvs. främst en dialektal och privat finska, med rötterna i det rurala Finland. Två yngre kvinnor konstaterade att hon skulle vilja lära sig ”högskolefinska” och kunna studera språket på högskola antingen i Sverige eller i Finland.

Några upplevde svenskans inblandning i finskan som störande och ville kunna behärska ett ”renare” språk när de använde finska.

Några informanter nämnde specifika finska språkdrag med vilka de hade svårigheter. Sådana var t.ex. böjningsformerna och sammansatta ord. Mer än hälften av informanterna ansåg att deras skriftspråk var bristfälligt. Många erkände att de inte kunde skriva eller läsa på finska utan stora ansträngningar. Även om det fanns andra som inte hade tappat sin finska till denna grad rådde det en stor osäkerhet hos många när de själva skulle skapa skriven finskspråkig text. En informant konstaterade att det var lätt att blanda ihop tal- och skriftspråk och även svenska ord om man inte kunde det finska ordet. En allmän osäkerhet i användningen av finska rådde hos många av de yngre informanterna.

Eftersom informanternas kunskaper i finska var svagare än i svenska förefaller det naturligt att de kunde komma på mer konkreta förbättringsförslag för finskan. Redan tidigare nämndes att några informanter kunde tänka sig att studera finska på högskolenivå. Ytterligare två informanter kunde tänka sig att läsa någon distanskurs i finska. Några andra, fortfarande i grundskole- eller gymnasieålder, konstaterade att de fick modersmålsundervisning i finska och såg det som ett bra sätt att förbättra sina kunskaper. Ett par informanter konstaterade att deras kunskaper i finska skulle förbättras redan om de åkte oftare till Finland och använde språket mer med finnar.

I jämförelse med sina äldre motparter var de yngre informanterna mycket mer intresserade av att förbättra sina språkkunskaper. Detta kan delvis förklaras med att skolvärlden fortfarande hade en direkt påverkan på de yngre informanterna. Således kan attityden till lärande och nya kunskaper tänkas vara mer positiv och tankarna kring dem mer aktuella för de yngre informanterna. Endast ett fåtal yngre informanter ansåg att de inte skulle kunna tänka sig att göra någonting för att förbättra sina kunskaper i finska.

Vad gäller svenskan, baserad på de yngre informanternas självbedömningar, kunde man anta att dessa inte hittade lika mycket att förbättra i sina svenskakunskaper. Detta stämde speciellt väl överens med de yngre manliga informanterna. Av dessa tio ansåg endast en att det fanns någonting att förbättra i hans kunskaper i svenska, nämligen stavning och behärskningen av skriftspråket.

Även hos de yngre kvinnliga informanterna var det sällsynt att de hittade någonting att förbättra i sina svenskakunskaper. Över hälften av dessa, 7 stycken, hade inga problem med svenskan enligt deras egen uppfattning. Det som några andra kvinnliga informanter

däremot kunde tänka sig att förbättra var ordförrådet i svenskan, speciellt vad gällde byråkratiskt språk. Ett par kvinnliga informanter nämnde förbättringsområden som är typiska för andraspråksinlärare. En av dem konstaterade att hon kunde ha svårigheter med det svenska uttalet av vissa vokaler och den andra att en del svenska ord och böjningsformer inte kom helt naturligt.

Sätten på vilka informanterna kunde tänka sig att förbättra sin svenska var bl.a. effektivare studier i skolan och det praktiska lärandet. Några kurser ansåg informanterna inte att de behövde.

I samband med frågorna kring viljan och behovet av förbättring av språkkunskaper tillfrågades informanterna även om det fanns möjlighet till det i form av kurser i finska på deras hemort eller kommunen. 21. Järjestetäänkö kotipaikkakunnallasi tai kunnassa suomen kielen kursseja?/Finns det kurser i finska på din hemort eller i kommunen?

Denna fråga var speciellt intressant att granska för de regionala grupperna, eftersom informanternas kön inte kunde tänkas ge några skillnader i svaren. Däremot kunde informanternas ålder påverka svaren något eftersom äldre informanter kunde tänkas vara bättre informerade, med sina fler kontaktytor i samhället.

De flesta informanter i Stockholms stad var medvetna om att det fanns kurser i finska vid Stockholms Universitet. Sex informanter nämnde det. Tre informanter kunde däremot varken bekräfta eller förneka att det fanns sådana kurser i Stockholm. Ytterligare en informant påpekade att det fanns modersmålsundervisning i grundskolan och en annan informant sade sig att tro att Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och Studiefrämjandet fortfarande ordnade kurser i finska i Stockholm.

Informanter från andra kommuner i Stockholms län hänvisade ofta till kurser vid Stockholms Universitet. Några yngre informanter nämnde att man kunde läsa finska inom grundskolans och gymnasieskolans modersmålsundervisning, men de flesta informanter, oavsett ålder, kunde inte uttala sig om det fanns kurser i finska i deras hemkommun. Förutom informanter som sade sig veta att kurserna inte existerade fanns det även informanter som inte kände till situationen i deras kommun.

Informanter i större, centrala Mälardalskommuner representerade gruppen som med störst säkerhet kunde bekräfta att det fanns kurser i finska i deras hemkommuner. Detta är i för sig naturligt, eftersom alla tre kommunerna har ett universitet eller en högskola

och på två av orterna arrangeras det undervisning i finska på högskolenivå. Förutom omnämnanden av Mälardalens högskola i Eskilstuna och Uppsala Universitet, nämndes även kurser som ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet har arrangerat i Västerås respektive Eskilstuna. Några yngre informanter nämnde även modersmålsundervisningen i skolorna.

I mindre kommuner i Mälardalsregionen var situationen desto sämre. Av tio informanter som representerade detta område kunde bara en ange en möjlig kurs som den lokala finska föreningen möjligtvis arrangerade. I alla andra fall konstaterade informanterna att det verkligen inte fanns kurser eller att om sådana hade funnits, hade de avvecklats för länge sedan.

Slutsatsen man kan dra från dessa resultat är att högskolor och universitet verkar uppfattas som de främst ansvariga för kurser och undervisning i och på finska. Åtminstone var det nästan bara dessa som informanterna var medvetna om. Grundskolans och gymnasiernas modersmålsundervisning fick även de några omnämnanden, men de kan knappast ses som självklara alternativ eftersom lektionerna inte är öppna för alla som vill deltaga. Öppna studieorganisationer som ABF, Studiefrämjandet eller Medborgarskolan nämndes endast ett fåtal gånger.

Uppfattningen man får av informanternas svar är att tillgången till undervisning i finska är klart begränsad inom det tilltänkta förvaltningsområdet. För att få undervisning är det säkrast att vända sig till en högskola eller ett universitet, men alla intresserade har inte nödvändigtvis behörighet till studier på dessa nivåer.

5.7 Identitet

Även om svaren på frågan om identitet inte handlar om observerbara eller mer objektiva bakgrundsdata, har vi valt att presentera resultatet av denna fråga här. Vi antar att identifikationen i endera riktningen, mot det finska eller det svenska, eller rentav mot det sverigefinska, kan spela en roll för hur man bedömer andra frågor och svarar på dem. Ett syfte är därför, även om vi inte kommer att använda oss av statistiska korrelationer, att försöka bedöma om det finns ett samband mellan identitet och språk- resp. minoritetsanknutna frågor, t.ex. viljan att förespråka skolgång eller sjukvård på finska.

Både kartan på alternativ och motiveringarna till de etniska etiketter som vi bett informanterna sätta på sig själva, har varierat mer

än vi kunde förutse. Det finns också en risk för styrning av svaren med denna typ av förbestämda alternativ, men i de flesta fallen har man kunnat pricka in sig bland alternativen. Ett fåtal tyckte inte att frågan om identitet var viktig.

Begreppet ”sverigefinne” bör kommenteras ytterligare här. Begreppet har under senare tid blivit omdiskuterat, eftersom det tycks finnas flera uppfattningar om vad det står för, och vilka dessutom delvis är i opposition till varandra. Förutom en denotation, dvs. en avgränsad syftning med termen, ’en i Sverige bosatt person med finskspråkig bakgrund’, finns det disparata konnotationer eller tolkningar av vad begreppet syftar på. En tolkning är att det betecknar de äldre, dem som kom tidigt, och som mest karaktäriserades av att de hade problem med tillvaron i Sverige. Den förståelsen av ”sverigefinne” kan sägas vara negativ, ha låg prestige och vara arkaistiskt inriktad, med en socialt och utbildningsmässigt stigmatiserad innebörd, ofta med tilläggdimensionen rural bakgrund. En annan rör sig om att bl.a. minoritetsaktiva försökt ge begreppet ett positivt innehåll, en koppling till den nya minoritetsställningen, och en prestigehöjande funktion, genom att koppla det till en identitet som kombinerar finskt och svenskt. En tilläggsfunktion har ibland varit att det skulle röra sig om en integrerad, tvåspråkig person, som uppnått jämvikt mellan det finska och svenska. Den skulle representera högre prestige och vara progressivt inriktad. Endast i begränsad utsträckning kan man dock dra slutsatser om vilken typ av tolkning informanterna lagt in i etiketten ”sverigefinne”. Samtidigt finns inga direkta hänvisningar bland dessa informanter till den första, mer stigmatiserade tolkningen. Samma tendens att man hellre kopplar sverigefinsk identitet till en integrerad, tvåspråkig kapacitet finns även i en större relativt nyligen genomförd studie av Svenska kyrkan (Andersson 2002).

Denna typ av apostroferade identiteter har dels uppstått som svar på ett behov att markera just det att man inte är enbart det ena eller det andra, dels då forskning och även det allmänna medvetandet ungefär sedan 1980-talets början accepterat andra typer av identiteter än de traditionella, stabila identiteterna, som snarast varit nationella/kulturella till sin karaktär. Dessa skulle då bättre motsvara behovet att uttrycka en mer flexibel och valbar identitet, som inte är direkt kopplad till ”Blut und Boden” (se t.ex. Hall 1999; Österlund-Pötsch 2003; Otterup 2005:27 ff., 211 ff.). De skulle också uttrycka föränderliga identifikationer, som kan uppstå p.g.a. förändrade levnadsförhållanden och som återigen kan ändras. Däremot har frågeställningen inte tillhandahållit ännu tydligare si-

tuationsbetingade identiteter, som vid en helt öppen fråga kanske skulle ha getts prioritet, kanske fr.a. bland de yngre, t.ex. enligt bostadsort (’stockholmare’) eller kulturpreferenser (’hiphopare’). Det är dock oklart på vilket sätt denna senare typ av identifikationer skulle ha något samband med eller utgöra en förklaringsgrund för andra frågor i denna studie.

Ett antagande är också att språk har en betydande vikt för en persons identifikationer. Detta kan dessutom antas accentueras i en miljö, där språken är konfliktämnen, samt har ojämlik social status, samtidigt som de är väsentliga tillgångar i det sociala livet. Språk bär också i olika sammanhang på ett starkt symbolvärde, och kan sägas utgöra basen i en persons kulturella och sociala kapital, som även de påverkar identiteten.

Frågorna som kopplades till detta löd: 45. Tunnetko itsesi muuten ruotsinsuomalaiseksi/Känner du dig förresten som en sverigefinne Kyllä/Ja______________ vai pidätkö itseäsi/eller känner du dig som: suomalaisena/en finne ___________________________________ suomalaisena Ruotsissa/finne i Sverige______________________ sekä suomalaisena että ruotsalaisena/både finsk och svensk _________________________ ruotsalaisena/en svensk__________________________________ Kommentti/kommentar_________________________________

46. Mikä seikka tekee sinusta X/Vad är det som gör dig till X? Även om man antagligen inte allmänt uppfattar alternativen som representationer på en endimensionell skala, har vi placerat ”sverigefinne” på en skala på väg mot ”svensk”. De tre mellersta alternativen torde åtminstone delvis basera sig på samma grundtanke, att man har skäl att identifiera sig åt båda hållen. Skalan torde därmed återspegla en glidning över tid hos individen och över generationsgränser, från det finska till det svenska.

Tabell 14 Identifikationer, äldre

Identitet Antal suomalaisena/finne 8 suomalaisena Ruotsissa/finne i Sverige 10 ruotsinsuomalaisena/sverigefinne 3 suomalaisena ja ruotsalaisena/finne och svensk 1 ruotsalaisena/svensk 1

N = 23

(En informant har även angett ”utlandsfinsk”/ulkosuomalainen.)

Det vore förväntat om en sådan förändring över tid finns och skalan äger relevans, att de yngre har en mer försvenskad identitet, både genom den aktiva tidigare svenska assimilationsivern och genom att man haft sämre möjligheter att ha kontakt med finsk kultur och finnar. Med tanke på den variation i levnadsöden och erfarenheter som finns, samt i attityder som påverkat dessa, kan dock alla identiteter vara representerade i båda generationerna. Troligen finns det dessutom en koppling mellan skolgång – mer eller mindre undervisning på finska – och identitetsval. Kanske har andra sverigefinnar än familjen dessutom varit perifera i de ungas liv. Sannolikt reflekterar också identifikationerna de attityder å ena sidan som andra sverigefinnar/finnar har, och å andra sidan svenskar har, om sverigefinnar, finnar och svenskar.

I den yngre generationen vore det också förväntat att det flerspråkiga och mångkulturella Sverige slagit igenom – det borde finnas enstaka informanter med i studien vars bakgrund inte enbart är den finska och/eller den svenska.

Sammantaget verkar de yngres nationella identiteter delvis ersättas av etniska/apostroferade, vartefter, och alternativen blir mer flexibla (Tabell 15). En viss förskjutning mot ”sverigefinne” kan märkas, men ”finne” känner man sig fortfarande som i en knapp tredjedel av fallen. Fyra har nått skalans ändpunkt, ”svensk”. Man kan anta att de som ändå har bibehållit finskan som språk, delvis av detta skäl fortfarande har en finsk komponent i sin etniska identifikation; det gäller även två kommentarer bland dem som angett att de känner sig som svenskar. Man kan skönja en förskjutning mot det svenska på gruppnivå. Samtidigt har 18 av 22 yngre en komponent i sin identifikation, som har koppling till det finska.

Tabell 15 Identifikationer, yngre

Identitet Antal suomalaisena/finne 6 suomalaisena Ruotsissa/finne i Sverige 2 ruotsinsuomalaisena/sverigefinne 6 suomalaisena ja ruotsalaisena/finne och svensk 4 ruotsalaisena/svensk 4

N = 22

Utöver dessa angav tre informanter finsk + ett tredje alternativ, men inte svensk (finsk + iransk, finsk + kurdisk). En person ansåg sig inte höra hemma någonstans, men med tvekan angav denne ”sverigefinsk”; föräldrarna kom från olika länder, en från Finland den andre från ett tredje land.

Såsom nämndes ovan är motiveringarna ganska brokiga och i analysen av dessa har det inte framkommit någon klar tendens, där en motivering på ett tydligt sätt hör ihop med en identifikation. Snarare är det så att samma motivering kan användas till olika identifikationer.

Exempel på motiveringar (översatta eller direkt givna på svenska) till att man känner sig som: Finne, bland de äldre: Född i Finland, en känsla; flaggan; född i Finland; känslan och uppvuxen i Finland; självständigheten och fadersland; språk och sisu; Finne, bland de yngre: kärlek till landet, stolthet, ishockey, julbord; modersmål och traditioner; språket, föräldrar från Finland, kompisar, stolthet; föräldrar och språket; rötter, skola, språket, idrotter, medborgare; rötter, skola, språket, medborgarskap; traditioner, språket, ishockey; stolthet; Finne i Sverige, bland de äldre: född i Finland, språk, Finland i hjärtat; rötterna, språket; medborgare, kan ej ändra nationalitet; född i Finland, och finne i Sverige; blod och språk; tänker finskt; ursprung i Finland, svenska vänner; svensk medborgare, finsk mentalitet; språk, kan ej ändra finskhet; språket är finska, bor i Sverige; födelsetiden, kriget, sitter djupt; Finne i Sverige, bland de yngre: språket finska, skola och kompisar i Sverige; född i Finland, språket;

Sverigefinne, bland de äldre: bor i Sverige; bott halva tiden i Finland, halva i Sverige; tvåspråkig och bor i Sverige; Sverigefinne, bland de yngre: släkt, språket finska, plus kan Sverige och svenska; språken, blir ”hurri” i Finland,

17

traditioner, direkthet

i kommunikationen; språken, släkten i Finland; föräldrar, skola, språket finska, svenska kamrater; finne, svenska kompisar; förälder från Finland; Finne och svensk, bland de äldre: ursprung, svenska vänner; Finne och svensk, bland de yngre: språket finska, skola och kompisar i Sverige; släkten från Finland, omgivningen, bor i Sverige; förstår finska, föräldrar, kompisar och född i Sverige; språken, född och upplevelser i Sverige; Svensk, bland de äldre: inga tidiga minnen från Finland; Svensk, bland de yngre: bott i Sverige, ishockey, kompisar; född, upplevelser från Sverige, språket (finska); bott i Sverige, upplevelser.

Många av motiveringarna är – nyare teorier om flexibla identiteter till trots – relativt traditionella och stabila, speciellt bland de äldre. Det handlar om fadersland, ursprung, föräldrar, uppväxt i Finland (”Blut und Boden”), men också stolthet, känslor, mentalitet, traditioner, kamrater, skola, och sist men inte minst, om språk. Språket som en identifikationsfaktor fungerar delvis i båda riktningarna, vilket dels kan tolkas som att språk är väsentligt för en nationell/kulturell eller etnisk identitet generellt, dels som att det kan vara viktigt för en finsk identitet, såväl som en svensk identitet, som man sannolikt socialiseras in i bland annat genom skolan och kamrater. Men det finns också en väsentlig skillnad för detta mellan äldre, där 7 av 23 (30 %) nämner språk (finskan) som en del i sin motivering, och de yngre, där 16 av 22 (73 %) nämner språket, finska, som en del av sin finskbetonade identifikation. När man samtidigt tar i beaktande, att de yngres finska av de flesta angetts som det språk som de behärskar sämre av det två, måste detta leda till ett antagande om att det inte är färdigheten i språket som är väsentligast, utan dess symbolvärde och att det är ett laddat känslospråk mm. i högre grad, eller kanske på en annan medvetandenivå, för de yngre.

17

Finskspråkigas nedvärderande beteckning om svenskspråkiga, främst finlandssvenskar.

Samtidigt verkar upplevelser och omgivning ge en svensk identitet, men även ibland en finsk, i form av minnen av Finland och av människor i Finland. Flera av de yngre har nämnt idrott och bland dessa, ishockey, som en identitetsgrundande faktor. Antagligen ska detta tolkas som så, att idrotten inte är målet för identifikationen, utan att den utlöser identitetskänslor, skapar (konstruerar) identitet, sannolikt bl.a. under landskamper. Idrott används ofta som ett test på lojalitet i valet mellan t.ex. svenskt och finskt, och den ses emellanåt som ett ytligt och symboliskt uttryck för identitet. Icke desto mindre har den visat sig ha en särskiljande funktion, och ser svårligen ut att kunna reflektera dubbel identitet. För fenomenet idrott finns det en könseffekt; idrott tycks appellera mer till män än till kvinnor.

Den dubbla karaktären, eller den dubbla identiteten hos många, verkar emellertid vara okomplicerad såtillvida att den inte lett till negativa kommentarer, dvs. man är relativt tillfreds eller man har åtminstone sett denna möjlighet att uttrycka en dubbel, eller apostroferad identifikation som helt acceptabel. För några enstaka är själva tiden en faktor; när man bott tillräckligt länge i Sverige, blir man helt enkelt mer svensk, eller motsatsen, mindre finsk.

6 Resultat från innehållsfrågorna

6.1 Inledning

Vi presenterar frågorna och informanternas svar på dem i stort sett i den ordning de presenterades för informanterna. De tidigare aktualiserade frågorna har antagligen lett till att man anpassat sina senare svar till det man sagt tidigare under intervjun. Till exempel, egen kunskap om minoritetspositionen, dvs. om den officiella positionen, inklusive kunskap om Europarådets konventioner, kan leda till att svaren på vad man önskar sig som en effekt av ett finskspråkigt förvaltningsområde påverkas. Det senare kan också ses som en naturlig, eller rentav logisk följd av att den officiella minoritetspositionen inte inneburit så mycket nytt i praktiken. Vet man inget om den egna minoritetens ställning eller dess möjligheter enligt t.ex. Europarådets konventioner, kan man inte presentera samma typ av konkreta förslag på önskemål om service, som den som är insatt i frågeställningarna.

För varje fråga och svar hade informanterna möjlighet att informellt diskutera de aspekter de ville och också fråga om någon fråga

var oklart formulerad. Den informationen återfinns på banden, medan de frågor som hade graderade svarsalternativ återfinns främst på enkäten.

6.2 Kunskap och inställning till en minoritetsposition för finska

En central frågeställning var vilken inställning informanterna hade om finskans minoritetsposition. För att ta reda på vad informanterna hade för förkunskaper om finskans minoritetsposition frågade vi dem om deras kunskaper om finskans särskilda ställning, samt om var de hade fått information om detta. Även informanternas egna åsikter kring ämnet efterfrågades. Ytterligare en fråga handlade om finskan i förhållande till andra, senare invandrarspråk och om informanterna ansåg att finskans ställning ska vara samma/ särskild jämfört med dessa. Delvis syftar dessa frågor till att man försöker utröna om informanterna känner till och har en åsikt om skillnaderna mellan en integrationspolitik för invandrare och en minoritetspolitik.

I sina ursprungsformer löd frågorna på följande sätt: 13. Mitä tiedät suomen vähemmistökielen erityisasemasta Ruotsissa?/Vad vet du om finskans särskilda ställning som minoritetsspråk i Sverige? Mistä olet saanut tietää siitä/Varifrån har du fått information om detta? 14. Mitä sinä ajattelet vähemmistöasemasta/Vad tycker du om minoritetsställningen? 15. Onko sinusta tärkeää, että suomella on erikoisasema, verrattuna muihin, myöhemmin tulleisiin siirtolaiskieliin?/Tycker du att finskan ska ha samma ställning som andra, senare invandrarspråk?

Frågorna kommer att behandlas på följande sätt: först presenteras kunskapen om minoritetspositionen både bland de yngre och äldre informanterna, därefter deras egna perspektiv och åsikter om minoritetsställningen. Sedan sammanfattas informanternas åsikter om finska i jämförelse med andra invandrarspråk.

Bland de yngre rådde det en stor brist på kunskap om finskans särskilda ställning som minoritetsspråk. För de flesta var kännedomen på en relativt ytlig nivå; de var medvetna om att finskan hade en särskild ställning i Sverige men kunde inte beskriva vad det in-

nebär. Några nämnde även att de inte hade vetat om finskans ställning förrän de kontaktades av intervjuaren angående undersökningsintervjun. Det fanns en märkbar skillnad i kunskaper mellan yngre kvinnor och män. Samtidigt som åtta av 12 unga kvinnor verkade vara nästan fullkomligt omedvetna om finskans minoritetsställning, var antalet okunniga i den manliga gruppen endast två av 10.

Det är viktigt att det (minoritetsställning) finns, att det talas finska. Men jag är inte så insatt i det, så jag vet inte så mycket. MMYK22

I stark kontrast till denna sina jämnårigas brist på information var några informanter väldigt medvetna om finskans ställning och hade bra kunskaper om det praktiska innehållet om minoritetspositionen. Ändå kunde de flesta informanterna bara bekräfta att de visste att finskan var ett minoritetsspråk i Sverige. Några kunde berätta att de visste när finskan hade fått sin ställning, vilka andra språk som hade samma ställning och att det fanns ett finskspråkigt förvaltningsområde i norra Sverige. Endast två yngre informanter, båda manliga, kunde berätta mer exakt om de praktiska effekter som minoritetsställningen kan medföra. Möjligheten att få finskspråkiga handlingar i t.ex. rätten nämndes.

Som vi kan se av det ovan sagda varierade de yngre informanternas kunskaper kring finskans minoritetsställning märkbart. För dem som hade någon kunskap var källorna för informationen i de flesta fallen föräldrarna eller äldre syskon, för några även lärare i skolan. Ytterligare källor var media, särskilt tidningar och tv, och i några fall finska föreningar. Eftersom nästan hälften av de yngre informanterna inte hade vetat om finskans minoritetsställning, kunde de inte tillfrågas om informationskällan för ämnet.

De unga informanternas åsikter om finskans minoritetsställning varierade på ett likartat sätt. De flesta ansåg att det var positivt att finskan fått en erkänd status i Sverige, även om några, bättre insatta informanter uttryckte sin undran över den praktiska verkligheten och effekterna av ställningen. Några ville inte uttrycka sig p.g.a. deras brist på information, medan andra frågade intervjuaren om ytterligare information för att kunna forma sig en åsikt.

Någon tyckte att den pågående utredningen var en bra sak, ett steg framåt och viktig eftersom den kan ge kunskaper om hur och var finskan används i Sverige. Även ur en moralisk synpunkt var det viktigt för en kvinnlig informant att finskan hade erkänts i Sverige. Några informanter ifrågasatte om minoritetsställningen hade medfört något konkret för sverigefinnarna. De ansåg att minoritetsställningen inte syntes i praktiken. Någon undrade även varför

sverigefinnarna själva som utgör en stor minoritetsgrupp inte har varit mer högljudda kring frågor som angår dem.

Många detaljerade exempel kom fram när man frågade informanterna om deras egna åsikter kring minoritetsställningen. En tyckte att det var bra att man kunde lära sig finska i skolan, en annan betonade möjligheten att få finskspråkig äldreomsorg och sjukvård, den tredje sina egna språkkunskaper som nyttiga i framtiden. Även om alla inte var lika insatta i finskans ställning, kunde man urskilja en positiv inställning i deras svar.

On tärkeää, että vähemmistökielet nähdään rikkautena eikä aina ongelmana. Liian usein nähdään niihin liittyvät vaikeudet, eikä mahdollisuuksia. (Suomen aseman) tunnustaminen on yksi askel pitkällä tiellä. SSYM21 (Det är viktigt att minoritetsspråken ses som en rikedom och inte alltid som ett problem. För ofta ser man bara svårigheterna som har med dem att göra, inte möjligheterna. Att det (finska språket) blev erkänt är ett steg på en lång väg. SSYM21

Jämfört med de yngre informanterna var äldre betydligt bättre upplysta kring finskans minoritetsställning. Alla äldre informanter berättade att de visste att finskan hade en ställning som minoritetsspråk i Sverige. Många nämnde även att det finns ett finskt förvaltningsområde i norra Sverige och att de var medvetna om den pågående utredningen för ett utvidgat förvaltningsområde. Även andra minoritetsspråk nämndes. Trots att det fanns många bland de äldre som sade sig veta mycket om finskans ställning i Sverige, hade de dock svårigheter med att beskriva innebörden av den. Även vissa felaktigheter fanns bland åsikterna om den. Några informanter blandade t.ex. ihop minoritetsställningen med förvaltningsområdet, och de berättade att de hade uppfattat att minoritetsställningen bara gäller i vissa delar av landet.

Informationskällor för de äldre var framför allt media, tv, tidningar och radio, men även finska föreningars informationsmöten, församlingsmöten, vänner, släktingar och bekanta. För många verkade finskans ställning vara någonting man ofta diskuterade i vänskapskretsen. Flera äldre informanter påpekade särskilt att de ansåg sig vara väl insatta i frågorna kring finskan i Sverige och gav intryck av att det var något av en hederssak att vara medveten om detta och viktigt för deras identitet. Några informanter sade sig vara tvungna att vara informerade, då deras arbete krävde det.

Av de äldre informanterna kritiserade speciellt många män bristen på minoritetsställningens konkreta effekter. Många konstaterade att minoritetsställningen verkar vara någonting som bara existerar på papper, i alla fall utanför det nuvarande förvaltningsområ-

det, och även att det har varit en kamp för att få ställningen och att ”det var dags att vi fick det” (MCÄM60).

Kyllä tässä on sitä mieltä että paperilla se vähemmistöasema näyttää hyvältä, mutta käytännön toimimisen kanssa on vähän niin ja näin. Olisi aika ryhtyä sanoista tekoihin, mutta tuntuu siltä, että se toteuttaminen on kovan työn takana. SLÄM69 (Jag tycker väl att på papper ser minoritetsställningen ganska bra ut, men det praktiska fungerandet är lite si och så. Det är dags att sluta prata och göra något, men det känns som att förverkligandet kräver mycket arbete.)

SLÄM69

Det som minoritetsställningen har fört och kan föra med sig ansågs av de äldre informanterna enbart som något positivt. Mer finskspråkig service efterlystes och utvidgningen av förvaltningsområdet sågs av några nästan som en ödesfråga för områdets sverigefinnar. Några jämställde finskan i Sverige med svenskans position i Finland, även om de inte vara villiga att kräva samma lagliga rättigheter för sverigefinländare som finlandssvenskar har.

En hypotes som man kan formulera som ett resultat av detta är att brist på kunskap påverkar inställningen till och viljan att ställa krav på service och rättigheter för finskan. Man kan därmed dra slutsatsen att mer information om finskans minoritetsposition sannolikt skulle öka kraven på effekter av minoritetsställningen och förvaltningsområdet. Styrningen av informationen styr behoven, m.a.o.

När de äldre informanterna tillfrågades om finskan ska ha samma ställning som andra, senare invandrarspråk, var svaren merendels nekande. Att finskan inte var ett invandrarspråk utan hade erhållit minoritetsstatus och således förtjänade särbehandling var en klar ståndpunkt för de flesta. Att finskan skulle ha en särställning var naturligt för en del av informanterna, av flera anledningar. Över hälften av de äldre, 14 stycken, både kvinnor och män, betonade historiska orsaker. Att Finland och Sverige en gång varit ett land, att länderna haft samarbete under flera århundraden och framför allt att finska språket existerat i Sverige en lång tid innan den moderna invandringen började, nämndes som naturliga orsaker till den uppnådda minoritetsställningen. Värmländska skogsfinnar nämndes tillsammans med finska handelsmän i Stockholm under Gustaf Vasas tid. Informanterna verkade vara väl informerade om sin egen historia i Sverige.

Historiallisista syistä on tärkeää, että suomella on erityisasema Ruotsissa. Ruotsalaiset ovat kauan halunneet käsitellä suomea vain ja ainoastaan siirtolaiskielenä, ei historiallisena kielenä. SSÄM58

(Av historiska anledningar är det viktigt att finskan har en särställning i Sverige. Svenskarna har länge velat behandla finska som enbart invandrarspråk, inte som ett historiskt språk.) SSÄM58

Även ett nutidshistoriskt perspektiv kom fram. Eftersom de flesta äldre informanterna själva varit en del av den stora finska flyttvågen på 1960- och 1970-talen, var de fullt medvetna om sin egen historia. När finländarna invandrade i stora mängder till Sverige var samhället dåligt förberett på de behov som en stor främmande grupp kunde ha. Det kan tolkas som att de kurser som anordnades av olika utbildare, arbetsgivare m.fl., inte tycks ha fått den verkan som avsågs (se även Lainio & Wande 1996). Arbete och bostad erbjöds men utan språkkurser hamnade många finnar utanför samhället. Utanförskapet existerar för vissa även idag och man menade att det nu krävs handling för att bryta det.

Ehdottomasti kyllä, koska meitä suomalaisia on niin paljon. Me olemme tulleet Ruotsiin ilman että on saatu minkäänlaista kieliapua. Ne maahanmuuttajat, jotka tulevat nyt, saavat käydä kielikursseja, jne. SLÄK71 (Absolut ja, eftersom det finns så många av oss finnar. Vi har kommit till

Sverige utan att få någon som helst hjälp med språket. Invandrare som kommer idag får gå på språkkurser osv.) SLÄK71

Henkilökohtainen mielipide on ehdottomasti se, että suomelle pitää antaa erityisasema. Suomalaiset ovat olleet merkittävä tekijä joka alalla Ruotsin yhteiskunnan rakentamisessa erityisesti sodanjälkeisenä aikana. Jos jollekin kielelle annetaan erityisasema, niin suomelle se kuuluu. MMÄM51 (Min personliga åsikt är definitivt att finskan ska ha en särställning.

Finnarna har varit en betydande faktor i alla branscher när man byggde det svenska samhället speciellt efter kriget. Om något språk ska ha en särställning, är det finskan.) MMÄM51

En annan betydande anledning till finskans särställning som minoritetsspråk var för informanterna det stora antalet sverigefinländare som bor i landet. Både det absoluta antalet och den procentuella andelen finskspråkiga i Sverige ansågs vara tillräckliga höga för att rättfärdiga en minoritetsställning. Finnarnas antal jämfördes både med majoritetsbefolkningens och med andra minoritets- och invandrargruppers. Att finskan hade funnits länge i Sverige räcker inte, även antalet människor som använder språket var viktigt för många. För några, speciellt män, var det viktigt att man tydligt skiljde mellan ett minoritetsspråk och ett invandrarspråk och man sammanlänkade alltså både historiska och kvantitativa anledningar.

Tre äldre informanter hade svårt att ta ställning till finskans särställning i Sverige. I princip menade de att som sverigefinnar anser de det egna vara språket viktigast, men samtidigt sympatiserade de

med andra minoritets- eller invandrargrupper som ”säkert också hade samma åsikter kring sitt eget språk”.

De yngre var mycket kluvna i sina svar om finskans särbehandling i jämförelse med senare invandrarspråk. I jämförelse med de äldre informanterna var skillnaden tydlig. Av de unga tyckte 14 av 22 (några med viss tvekan) att finskan ska ha en särskild ställning, medan åtta ansåg att alla främmande språk i Sverige, oberoende av deras ursprung, borde behandlas lika. Även i dessa svar fanns det en viss tvekan. I svaren visade det sig att det inte fanns någon större skillnad mellan vad unga kvinnor och män hade för åsikter.

Många informanter ansåg sig vara jäviga att svara på frågan om finskans ställning eftersom man som sverigefinländare naturligtvis höll sitt eget språk som viktigast. De jämställde den finska minoritetens behov med t.ex. kurder, engelskspråkiga eller spansktalande invandrare och menade att även de andra antagligen ansåg att deras språk är viktigast. Man gjorde därmed i princip ingen åtskillnad mellan en invandrar-/integrationspolitik och en minoritetspolitik.

I många av de nekande svaren kunde man urskilja en viss jämlikhetssträvan. Det var viktigt för några att alla eller åtminstone större främmande språk behandlades lika. Här kunde man hypotetiskt ha trott att informanter med multikulturell bakgrund skulle sträva mer efter en jämlik behandling, men resultaten visar att informanterna med en förälder från ett utomskandinaviskt land var precis lika delade i sina åsikter som alla andra. Med tanke på att nästan hälften av de yngre informanterna var omedvetna om vad minoritetsställningen innebär, måste svaren dock tolkas försiktigt. Ett svar förmedlade dock uppfattningen att denna ovannämnda jämlikhetsprincip även kunde gynna finskan.

Lika behandling för alla språk, inklusive finska, är inte mer än rättvist. Jag undrar om det finns lika mycket t.ex. finska tv-program som arabiska. Det känns som om andra får mer stöd än finskan. MCYM18

Anledningar som gavs för naturligheten i finskans särskilda ställning var bl.a. det stora antalet finskspråkiga som idag bor i Sverige, samt det faktum att invandringen till landet har skett tidigare än för senare invandrargrupper. Således presenterades både historiska och kvantitativa anledningar, precis som i den äldre undersökningsgruppen.

Finskan tycker jag är nästan viktigare, det finns ju så pass många finsktalande i Sverige. Det är viktigare än de andra språken. -- -- De [finländarna] har ju funnits här så länge, de andra har kommit mycket senare. MMYK22

Finskans långa historia i Sverige, Finlands och Sveriges gemensamma historia som en nation, gemensamt kulturarv och nutida

nordiskt samarbete mellan länderna var även de anledningar till finskans särbehandling. Någon jämförde även finskans ställning med svenskans i Finland och en annan eftertraktade tydligare exempel på finskans officiella status.

I och med att det är ett officiellt språk, måste det vara tydligt på något sätt i samhället att det är ett starkare språk. Att det visar sig i skolan och i service. SLYK19

Som man kan läsa ovan, varierade de äldre och yngre informanternas kunskaper om och inställning till finskans minoritetsställning märkbart. I stort sett kan man konstatera att de äldre informanterna var bättre insatta i finskans särskilda ställning än sina yngre motparter. Anledningarna kan vara naturliga, som bl.a. deras större livserfarenhet men även att de visade ett djupare intresse och engagemang för frågor kring sitt eget ursprung, sin ställning i samhället och sitt modersmål. Detta kan skönjas även i inställningar till frågan om finskan gentemot andra invandrarspråk. Fler yngre än äldre informanter uttryckte någon slags jämlikhetssträvan i ställningen för alla språk förutom svenskan i Sverige. Detta kan delvis bero på att de visste mindre om de faktiska målen med minoritetsställningen. Detta kan i sin tur bero på t.ex. hur ofta man ser/hör eller läser om denna fråga, vilken nästan uteslutande debatteras i sverigefinska media, på finska. För de äldre var det mycket viktigare att finskan hade en särskild ställning och de kunde även ge tydligare motiveringar till detta. De hade också bättre kunskaper om minoritetsställningen. Åsikterna om finskans erkända ställning var däremot generellt positiva i båda grupperna.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att informationsbehovet är stort bland många av de yngre, samtidigt som kunskapen tycks vara god bland de äldre. Informationsspridningen är desto viktigare eftersom det påverkar viljan att eftersträva sådana möjligheter som minoritetsställningen ska kunna tillhandahålla, och bristen på information gör det också svårare för majoritetssamhället att förverkliga minoritetspolitiken.

6.3 Informanternas användning av finska i olika sammanhang

I en tidigare fråga hade informanterna fått möjlighet att bedöma sin nivå av språklig kompetens vad gäller både finska och svenska. För att ta fram vidare information om informanternas användning av finska tillfrågades de även om i vilka situationer och med vilka olika

personer de använder språket. Det förstnämnda eftersträvade kunskap om s.k. domänliknande språkanvändning, som är ett ganska grovt mått. Det andra eftersträvar en mer detaljerad bild, som utgår ifrån att man ofta har ett personbundet och konsekvent språkbruk med specifika individer, som s.a.s. vinner över domänanvändningen. Dessa kan även överlappa med varandra.

Informanterna fick själva fritt beskriva sin språkanvändning, vilket kan ha resulterat i en viss brist på struktur i svaren presenterade i tabellerna nedan. Det återspeglas t.ex. i att man i Tabell 16 kan läsa att fyra äldre kvinnor använder finska på jobbet, men i Tabell 17 har bara två kvinnor nämnt att de använder finska med arbetskamrater eller kunder. På samma sätt har vi separerat olika användningsområden enligt de uppgifter som informanterna själva har lämnat. Bl.a. kan alternativet ”på fritiden” omfatta de flesta andra användningsområden förutom arbete, men i tabellerna har vi utgått ifrån informanternas egna beskrivningar. Man har också angett olika personer man talar finska med. I tabellerna 16 och 17 kan vi se de olika situationerna där informanterna använder finska respektive personerna som finskan används med. I sin helhet löd frågan på följande sätt: 16. Missä yhteyksissä sinä käytät suomea?/I vilka sammanhang använder du finska? a. Eri tilanteissa/Olika situationer? b. Eri ihmisten kanssa, kenen?/Med olika personer, vem?

Vad gäller både äldre och yngre informanter användes finskan mest i hemmet tillsammans med maka/make, barn och i de yngre informanternas fall med föräldrarna. 32 stycken av alla informanter berättade att de använder finska främst privat i sina hem, dvs. som ett informellt vardagsspråk. Andra situationer/domäner där man använde finska flitigt var arbetsplatser och föreningsliv. Under rubriken föreningsliv har såväl finska föreningar, pensionärsföreningar som aktiviteter i Finlandsinstitutet i Stockholm hamnat. Det fanns även några informanter som konstaterade att de använde finska alltid när det var möjligt och när de hörde att de personer som var närvarande talade finska eller ”bröt” på finska (Tabell 16).

Svaret ”på fritiden” – som främst representerar det privata och informella språkbruket – utgjorde ett direkt svar överraskande få gånger, men om man räknar ihop svaren från flera andra situationer kan man konstatera att det är precis då informanterna använder sin finska mest. Endast en äldre manlig informant berättade att han

använde finska hos myndigheter och även detta ”mest för att skoja lite med dem”. Två informanter använde finska under läkarbesök och sex stycken i sina kontakter med en församling eller med kyrkan. Av de yngre informanterna nämnde endast tre stycken att de använde finska i skolan, men i verkligheten kan antalet antas vara större eftersom fler än tre hade gått i en finskspråkig klass eller skola. Några yngre informanter nämnde att förutom i sina egna hem talade de finska nästan enbart när man var på besök i Finland.

Tabell 16 Situationer där finska används av informanterna

Var använder man finska? Äldre

män

Äldre kvinnor

Yngre män

Yngre kvinnor

Totalt

I hemmet

9 7 8 8 32

På arbetet

2 4 2 3 11

Föreningsliv

4 3 3 10

Alltid när man kan

5 3 1 9

I Finland

2 3 2 7

Kyrka/Församling

2 4 6

På fritiden

1 1 2 4

I skolan

1 2 3

Hos läkare

1 1 2

Hos myndigheter

1

1

Annat

4 2 1 2 9

29 27 17 21 94

Till gruppen Annat i tabell 16 hör bl.a. brevväxling, användning av dator genom att chatta, läsa tidningen, prata i telefon, ”festa”, besök hos föräldrarna, körsång samt när man handlar.

Bland de olika personer som informanterna använder finska med förekom oftast föräldrar, barn, make/maka, alltså familjemedlemmar. Detta överensstämmer väl med informationen om de olika situationer man sagt sig använda finska i. För de flesta informanterna verkar finskan vara ett i huvudsak privat och därmed sannolikt ett informellt språk. Uppdelningen var ganska naturlig. Bland informanter som talade finska med sina föräldrar var alla förutom en yngre informanter, eftersom många av de äldre informanterna själva var i den ålder då deras föräldrar inte längre var vid liv. På samma sätt var alla utom en informant äldre bland de informanter som använde finska med sina barn; de flesta yngre informanter hade inte börjat bilda familj än.

Andra personer som informanterna använde finska med var syskon, barnbarn och andra släktingar. För många ungas del var finska

kontakter ofta med släktingar och när man var på besök i Finland. Något anmärkningsvärt är att fler yngre än äldre informanter berättade att de använde finska i kontakt med sina vänner och bekanta. Delvis kan detta förklaras med att för de yngre informanterna har vänskapskretsen och det sociala livet utanför hemmet en viktigare funktion än för de äldre. Det kan dock också vara så, att de yngre var mer utlämnade till att använda finska just med sina vänner och bekanta, oftare än de äldre, som kanske har flera möjligheter och personer att använda finska med, dvs. vidare sociala nätverk på finska.

Tabell 17 Personer som informanterna använder finska med

Med vem använder man finska?

Äldre män Äldre kvinnor

Yngre män Yngre

kvinnor

Totalt

Föräldrar

1 8 9 18

Släkt

2 2 5 7 16

Barn

8 7 1 16

Maka/maka

8 7 15

Vänner

2 5 7 14

Bekanta

3 5 1 3 12

Syskon

5 6 11

Alla som kan

6 1 7

Arbetskamrater

2 1 2 5

Barnbarn

3 2 5

Kunder

1 1 2

Grannar

1 1

Andra

3 1 4

26 38 28 34 126

På en något mer offentlig nivå nämnde fem informanter att de använde finska med sina arbetskamrater och två med sina kunder, således var det totalt sju stycken som hade finskan som en aktiv del av sitt arbetsliv (Tabell 17). Även användning av finska med grannar nämndes en gång. Precis som vid frågan om vilka olika situationer finskan används i, kom det fram även här att många informanter, sex äldre kvinnor och en yngre kvinna, gärna använde finska med alla personer de hade möjlighet att använda den med. I gruppen Andra nämndes t.ex. flickvän, barnens lärare, dagbarn och hemhjälp.

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av dessa resultat är att finskan övervägande används i privata situationer och således främst har en funktion som ett privat och informellt språk. Finskan

används med familj, släkt och vänner och kan således ha en funktion som ett socialt sammanhållande språk och som ett känslospråk. Andra domäner där finskan används utanför hemmet, men dock i mindre utsträckning, är arbetsplatser, församlingar och föreningsliv samt tillsammans med arbetskamrater, kunder och bekanta. Språkanvändning utanför hemmet sker i betydligt mindre skala än inom hemmet. Bland de enskilda resultaten kan man notera att endast 5 av de äldre använder finska med sina barnbarn, dvs. 22 %.

Man kan sammanfatta utvecklingen ovan som i Figur 1. Till en början kan vi konstatera att finskt språkbruk i offentlig miljö i Sverige aldrig blivit utvecklat mer än rudimentärt, men trots det kan vi anta att en viss tillbakagång inträffade under decennierna före minoritetsställningen (se även diskussionerna nedan).

Figur 1. Domänförluster och ett alltmer privat språkbruk leder till språkbyte

Hemmet utgör som domän och familjemedlemmarna i den en central arena för bruket av finska. Så småningom börjar antalet domäner minska och språkets utrymme krympa generellt, både kvantitativt i form av tillfällen och kvalitativt i form av de språkliga kraven på mångsidighet. Föräldrarna blir för barnen en alltmer central möjlighet att använda finska, och detta främst i hemmiljö. När inte

Tid

Offentliga domäner

Övriga privata och arbetsrelaterade domäner

Språkbytet realiseras

Familjens språk, den privata sfären

heller familjen längre utgör en sådan bas kan man betrakta språkbytet som fullbordat (se Figur 1).

Språket har då redan i föregående fas slutat att vara kulturbärande. De två huvudsakliga vägar som finns för att man ska kunna vända utvecklingen, förutom en aktiv revitalisering av språket inom familjen, är skolan och en funktionell utvidgning av de domäner språket kan brukas i, även inom den offentliga sfären (se även Huss 1999:126 ff.). I och med det sistnämnda steget ökar också språkets prestige och minoritetsgruppens vilja att lära sig språket.

Med tanke på de möjligheter som ett förvaltningsområde skulle ge, nämligen att använda finska med myndigheter, utgör både stilmässiga vanor och den specifika kompetens som detta skulle medföra en stor utmaning för informanterna. De skulle sannolikt ställas för både situationellt mer formella språkliga krav och rent lingvistiskt/ kompetensmässigt behöva utveckla en del nya språkliga resurser på finska. För de äldre hänger detta ihop med att de dels har en generellt sett ganska kort utbildningsbakgrund, dels att de inte har kunnat skaffa sig en bred erfarenhet av sådant språkbruk i Sverige. För de yngre hänger det ihop med att de sannolikt inte har haft möjlighet att lära sig dels skriftspråket enligt en skriftspråksstandard, och dels med att de inte har haft möjlighet att skaffa sig erfarenhet från att använda denna typ av mer formellt språkbruk, med fackordförråd som man nödvändigtvis inte lär sig i grundskolemiljö. Med andra ord, kontakter med myndigheter på finska skulle ställa markant ökade språkliga krav på informanterna, sannolikt något högre på de yngre än de äldre. Dessa krav är lexikala, grammatiska/stilistiska och sannolikt pragmatiska.

18

För att ta reda på om informanterna tyckte att det fanns ytterligare någon situation där finska skulle kunna användas ställdes en följdfråga. Den utgick ifrån att förutom i situationerna där informanterna hade beskrivit att de använder finska kunde det även finnas andra tillfällen då de skulle behöva tala finska. Frågan löd i sin helhet på följande sätt: 17. Missä tilanteissa sinun pitäisi voida puhua suomea?/I vilka situationer skulle du behöva tala finska?

Om svaren kan konstateras att fler äldre än yngre informanter ville nämna ytterligare situationer där de skulle behöva använda finska.

18

I princip finns det flera tillvägagångssätt att överbrygga en sådan språkklyfta. Man kan undvika situationen, man kan lära sig denna stil/genre genom t.ex. utbildning, och, man kan låta myndighetsföreträdarna anpassa sin finska mot den talspråksfinska som kunderna/ klienterna behärskar, samt kombinationer av dessa alternativ.

Några äldre informanter ansåg dock att de inte hade behov av att använda finska i större utsträckning än idag. Det viktigaste området där äldre informanter skulle behöva tala finska var besöken hos läkare och på sjukhus. Dessa kom fram i över hälften av alla äldres svar och även i några av de yngre informanternas svar. Andra situationer var myndighetskontakter, rättsliga papper och domstolar samt äldreomsorg. En äldre informant ansåg att alla kontakter som skedde med telefonsvarare var krångliga och hade fungerat bättre på finska. Även andliga behov ansågs av några vara av sådan art att finskan lämpade sig bättre.

Kyllä sitä haluaisi käyttää suomea ja kuulla sitä kirkossa, koska siellä ollaan niin lähellä henkisiä ja hengellisiä asioita, kuten hautaaminen ja vihkiminen. Myös töissä on tilanteita, jolloin on tarvetta käyttää suomea. SSÄK57 (Jag skulle vilja använda och höra finska i kyrkan, eftersom då har man med mentala och andliga saker att göra, som t.ex. begravningar och vigsel.

Även på jobbet finns det situationer där man har anledning att använda finska.) SSÄK57

Några, både äldre och yngre informanter, berättade att de skulle behöva använda mer finska på sina arbetsplatser, antingen i kontakt med kunder eller med arbetskamrater. En informant, aktiv inom sjukvården, berättade hur hon upplevde sin egen förmåga att översätta facktermer som problematisk, när hon hade kontakt med patienter. Arbetet kunde vidare röra telefonsamtal till läkare eller sjukhus i Finland och då var det viktigt att man använde de rätta orden. Liknande problem hade en yngre informant, verksam inom hemtjänsten, som hade haft stor nytta av sina kunskaper i finska men som samtidigt upplevt att språket inte räcker till.

Av de yngre informanterna kunde mindre än hälften beskriva ytterligare situationer där de skulle behöva använda finska. De ovannämnda arbetsmiljöerna var några av dessa situationer. Vidare uttryckte två yngre kvinnor en vilja att tala finska med sina läkare eller barnmorskor, samt en kvinna möjlighet att prata finska på banken eller i juridiska situationer. En yngre kvinna hänvisade till problem i kommunikation som berörde henne indirekt. Hon kritiserade föräldramöten i skolan och konstaterade att åtminstone en del av informationen borde vara på finska eftersom många föräldrar inte har lika bra språkkunskaper som deras barn. Denna funktion har ju tidigare delvis ombesörjts av den sedan många år tillbaka nedlagda finska Hem- och skola –föreningen. Idag finns ingen motsvarande instans eller organisation som tillvaratar finskspråkiga föräldrars särskilda behov eller önskemål i skolfrågor.

Andra svar som kom fram var ”när som helst när den andra parten behöver tala finska”, eller ”det är bättre om man får använda finska överallt.” Många beskrev situationer där de mer eller mindre ofrivilligt hade hamnat i rollen som tolk för andra personer. Det innebär att det finns situationer i vilka endast finska är ett funktionellt språk för en del sverigefinnar.

6.4 Hjälp vid myndighetskontakter på grund av språket

För att ta reda på det faktiska behovet av finskspråkig hjälp bland undersökningsgruppen tillfrågades informanterna om de behövde hjälp på grund av språket i myndighetskontakter eller när de besöker vårdcentralen. Som en följdfråga undrade vi vem de fick hjälp av, om och när de behövde det. I sin originalform lydde frågorna så här: 25. Tarvitsetko kielen takia apua esimerkiksi terveyskeskuksessa tai asioidessasi viranomaisten kanssa?/Behöver Du hjälp på grund av språket när Du t.ex. besöker vårdcentralen eller har kontakt med myndigheter? 26. Keneltä saat apua, jos tarvitset sitä?/Vem brukar Du få hjälp av om Du behöver det?

Bland de yngre informanterna var svaren nästintill hundraprocentigt samstämmiga. Ingen representant i den yngre generationen sade sig behöva hjälp av någon utomstående på grund av bristande språkkunskaper i svenska. Detta överensstämmer väl med den allmänna bilden av unga sverigefinländare i denna generation. Finskan är för dem närmast det språk som används enbart inom den privata kretsen, inte i officiella sammanhang. Några informanter påpekade även att de inte behärskar det byråkratiska språket inom finskan, utan skulle i alla sådana sammanhang använda svenska i stället.

Frågan om vem man brukar få hjälp av var således inte aktuell när det gäller ungdomarna. Däremot undrade vi ifall de yngre informanterna själva hade varit med om situationer där en anhörig eller någon annan har behövt deras hjälp på grund av språksvårigheter. Av 22 informanter hade nio stycken varit med om situationer där någon har behövt deras hjälp som en slags vardagstolk eller -översättare. Oftast var dessa människor som behövde hjälp antingen deras föräldrar eller mor-/farföräldrar, men det hade också hänt att någon av dem hade hjälpt främmande människor. Servicesituatio-

nen som dök upp i nästan alla dessa nio fall var besök hos läkare eller vid sjukhusvistelse. En informant, aktiv inom sjukvården, berättade om flera tillfällen då hon agerat som tolk för finskspråkiga patienter på sitt arbete.

Vad gäller de äldre informanterna, var inställningen hos dem något annorlunda. Även bland dem var majoriteten av den åsikten att de inte behövde hjälp på grund av språket, åtminstone inte numera. Däremot var det många som var medvetna om risken att man tappar språket med stigande ålder och om åldersrelaterade sjukdomar som angriper hjärnan. Detta var även en viktig orsak till att många betonade vikten av finskspråkig service i framtiden.

Bland äldre kvinnor och män var det lika många som tidigare hade behövt språklig hjälp, i gruppen äldre män tre stycken och i gruppen äldre kvinnor tre stycken. I de flesta fallen när en informant hade behövt hjälp på grund av språket i myndighetskontakter var det vanligen en nära anhörig, en son eller dotter, som hade hjälpt dem. Ibland hade informanterna även använt sig av tolkservicen som funnits hos myndigheten. En äldre kvinna berättade att hon ofta hade sin dotter med sig på läkarbesök ”för säkerhets skull”, eftersom det förekom situationer där hennes språkliga förmåga kändes begränsad. En äldre man från en central Mälardalskommun ansåg sig ha haft tur eftersom hans familjeläkare var finskspråkig och kunde behandla honom på finska. I allmänhet ansågs servicesituationer inom sjukvården vara de mest problematiska av så gott som alla informanter. I en situation där personen själv upplever sig som sårbar och även rädd, kan det vara ännu svårare att ta in information och uttrycka sig på ett främmande språk. Dessa språkkrävande situationer skulle behöva den trygghet som det egna modersmål kan ge, ansåg många.

I gruppen äldre informanter var det alltså 17 som inte ansåg sig behöva hjälp i nuläget. Däremot behövde 6 av 23 (26 %) oundgängligen språkhjälp.

19

Flera äldre (10 stycken) än yngre informan-

ter hade hjälpt andra. Två av de äldre kvinnliga informanterna arbetade själva inom sjukvården och berättade om flera fall när de vid sidan av de vanliga arbetsuppgifterna hade agerat som tolkar eller översättare mellan patienter och svenskspråkig personal.

En äldre kvinna från en central Mälardalskommun säger att både hon och hennes man har behövt hjälp men berättar även att den inte funnits tillgänglig när den skulle ha behövts. I hennes exempel

19

Det är inte möjligt att stämma av denna andel mot andra resultat, men om perspektivet är detta, att ca var fjärde äldre sverigefinne behöver språkhjälp i svenska på ålderns höst, behöver detta bli föremål för kraftfulla insatser från myndigheternas sida.

är båda makarna beroende av sin sons tolkhjälp hos läkare osv. Hon klarar sig själv i enklare servicesituationer som på banken ”någorlunda bra”, men hennes man har tappat svenskan fullständigt. Hon beskrev situationerna på följande sätt:

Ne on vaan sellaisia tilanteita, että itse on pärjättävä, vaikka ei osaisikaan tai ymmärtäisi. MCÄK67a (Det bara är sådana situationer när man måste klara sig ensam, även om man inte kan det eller förstår.) MCÄK67a

Från de ovanstående svaren kan man dra slutsatsen att behovet av hjälp på grund av språket ändå varierar. De flesta informanter, speciellt yngre, ansåg att de i nuläget inte hade sådana behov. Däremot konstaterade många, speciellt äldre, att behoven kan finnas där ju äldre man blir. Behovet av återkommande finskspråkig service blir uppenbart när man tar hänsyn till informanternas beskrivningar om situationer där de själva har gett språklig hjälp åt andra sverigefinnar.

6.5 Behovet av finskspråkig service på hemorten

6.5.1 Introduktion

Utredningen har bett oss studera följande frågor speciellt. I enkäten rör det frågorna 22, 23, 24, 37a och 37b. Frågorna 23 och 24 följer på en basfråga (22). Frågorna lyder: 22) Onko sinusta tärkeää, että kotipaikkakunnallasi on suomenkielisiä julkisia palveluja?/Är det viktigt för Dig att det finns finskspråkig offentlig service på hemorten? 23) Jos vastauksesi on kyllä, minkälaisia palveluja tulisi olla suomenkielellä?/Om ditt svar är ja, vilken typ av finskspråkig service borde det finnas? Esikoulussa, koulussa/Inom förskola/skola________ Sairaanhoidossa/Sjukvård______________________ Vanhusten hoidossa/Åldringsvård_______________ Tuomioistuimissa/Domstolar___________________ ”Sairaskassalla”/Försäkringskassa_______________ Verotoimistossa/Skatteverket___________________ Muualla/Annat______________________________ 24) Jos voisit käyttää suomen kieltä viranomaisten kanssa asioidessasi, koska ja missä tekisit sen?/Om du fick använda finska med myndigheter, när och var skulle du göra det?

37) a Kuinka tärkeänä pidät suomenkielistä palvelua vanhusten huollossa?/Hur viktigt anser du att det är att man får finskspråkig äldreomsorg, -service? (Intervjuaren förklarar svarsalternativen: Ange ett svar enligt denna skala, med mest negativt till vänster och mest positivt till höger) - + 1 2 3 4 5 6 7

37) b Kuinka tärkeänä pidät suomenkielistä palvelua sairaanhoidossa?/Hur viktigt anser du att det är att man får finskspråkig sjukvård? - + 1 2 3 4 5 6 7

6.5.2 Frågan om huruvida finskspråkig offentlig service på hemorten är viktig

Fråga 22 var en enkel basfråga, som efter ett positivt svar ledde till en följdfråga, 23. Om ett negativt svar uppgavs, frågades informanterna varför de inte ansåg att finskspråkig offentlig service var viktig på hemorten.

Av 45 informanter gav 37 svaret att det var viktigt för dem att det finns finskspråkig offentlig service på deras hemort. Ytterligare fem informanter påpekade att de själva inte hade något personligt behov av finskspråkig service, men att de ändå framhöll att finskspråkig service kan vara viktig för andra. Således kan det sägas att bara tre informanter avvisade behovet av finskspråkig service på deras hemort helt. 42 stycken, 93,3 % av informanterna, ansåg att finskspråkig service i en eller annan form var viktig att ha på hemorten. Detta antal och denna andel är klart högre än det antal/den andel som behärskade finska på en hög nivå, samt det är högre än det antal/den andel som behärskade svenska väl.

För många av informanterna var behovet av finskspråkig service en självklarhet. ”Totta kai se on tärkeää!” (”Det är klart det är viktigt!”) var svaret från flera, speciellt äldre informanter. Många informanter berättade om sina personliga anknytningar till finskspråkig service eller om sina släktingar och bekanta som var i behov av finskspråkig service på ett eller annat sätt. Mångas känslor, speciellt de äldre informanternas, kan sammanfattas i följande yttranden:

Sehän olisi hirveän fiksua jos olisi (suomenkielisiä palveluita) SLÄK73

(Det skulle vara väldigt trevligt om det fanns finskspråkig service) SLÄK73

Oikeastaan kaikissa paikoissa pitäisi olla mahdollisuus saada suomenkielistä palvelua tai apua. MCYM20 (Egentligen borde det finnas en möjlighet till finskspråkig service eller hjälp på alla ställen.) MCYM20 On hirveän tärkeää, että olisi olemassa suomenkielisiä palveluita. SSÄK61 (Det är jätteviktigt att det skulle finnas finskspråkig service) SSÄK61 Ja, absolut! Människor som inte kan svenska måste kunna uttrycka sig på något sätt. Ansvaret ska inte ligga hos någon släkting eller vän utan människorna ska själva kunna ta hand om sina ärenden och kunna uttrycka vad de vill ha gjort. Det är jätteviktigt, speciellt för de äldre. SLYK19b

Många informanter verkade vara medvetna om möjligheterna som finns inom offentlig service med redan existerande personal. Det påpekades av flera att det redan idag finns finskspråkig personal på några ställen och att många finskspråkiga kunder inofficiellt har styrts till dessa personer.

Eihän tästä tarvitsisi tehdä mitään suurta juttua, koska kaikilla työpaikoilla on usein monenkielisiä. Ei siitä tarvitsisi tehdä niin vaikeaa, vaan sitä voisi käyttää paljon enemmän hyväkseen, ei vain suomenkielisiä, vaan muitakin. SSYM21 (Man behöver inte göra en stor sak av det, eftersom det finns redan flerspråkiga på de flesta arbetsplatser. Det behöver inte vara så svårt, utan man skulle kunna utnyttja det mycket mer, inte bara finskspråkiga, utan även andra.) SSYM21

Detta nämndes oftare av informanterna från kommuner där tätheten av finskspråkiga är högre, som t.ex. Eskilstuna. Därtill berättade några informanter om precis motsatt praxis, där finskspråkig personal i bl.a. hemtjänsten har styrts att ta hand om kunder med annat modersmål än finska. Anledningen till detta, enligt informanternas tolkning, har varit integrationssträvan. Denna integrationssträvan av personalen har synbarligen drabbat servicen till de finskspråkiga patienterna/vårdtagarna. Många av informanterna framhöll att de inte vill ställa orimliga krav när det gäller finskspråkig service. Mer rimliga krav angående service var t.ex. vissa servicetider hos myndigheter då man kan bli betjänad på finska, samt att en del av en avdelning på ett sjukhus, servicehus eller ålderdomshem skulle vara enbart finskspråkig med finskspråkig personal.

Ett exempel på ett negativt svar angående behovet av finskspråkig service på hemorten var följande:

Nej, det är inte viktigt för mig, för jag känner att om man är som nu, till exempel i Sverige, så ska man kunna landets språk. Och kunna uträtta ärenden på svenska. Men man ska kunna göra det på finska,

men kanske inte enbart på finska. Man ska kunna svenska, tycker jag. MMYK19

Andra anledningar som gavs av de två andra informanterna som helt avslog behovet av finskspråkig service, var att den ena inte hade upplevt något behov på sin hemort och den andra tyckte att avsaknaden av hans personliga behov betydde att sådant behov inte fanns på orten.

6.5.3 Vilken typ av service borde finnas på finska?

Om informanterna vid den tidigare frågan hade nämnt behovet av finskspråkig service ombads de i fråga 23 att specificera sina behov.

Bland alternativen i fråga 23 har informanterna själva fått välja de viktigaste serviceformerna för dem och även haft möjlighet att nämna sina andra servicerelaterade behov. I det transkriberade materialet förekom totalt 216 olika svar på alternativen.

Enligt svarsfrekvensen var den viktigaste serviceformen för informanterna åldringsvård/äldreomsorg. Av alla alternativ nämndes den oftast av informanterna, 38 gånger. Viktigast var åldringsvården för äldre män och kvinnor, med vardera 11 svar. I praktiken betyder detta att alla intervjuade äldre män och alla utom en äldre kvinna ansåg att det är viktigt med finskspråkig service i åldringsvård på hemorten. Bland de yngre informanterna var antalet svar nio för yngre kvinnor och sju för yngre män. När det gäller äldre och deras speciella behov, framkom det av flera svar att även annan service än åldringsvård är viktig.

Kyllä se olis tärkeää, mä tykkään että hirveän tärkeää, noiden vanhusten kohdalla ennen kaikkea. Totuus on se, että vanhemmiten häviää se ruotsin kieli ja sellaisista on kuullut niin karmeita kohtaloita, kun ovat joutuneet vain ruotsinkieliseen hoitoon. Täytyy tässä vielä korostaa sitä, että nimenomaan vanhusten kohdalla se on tärkeää, että on palveluita. MMÄM51 (Det skulle vara viktigt, jag tycker att det är jätteviktigt, speciellt när det gäller åldringarna. Sanningen är att när man blir äldre, försvinner det svenska språket och man har hört om hemska öden när en sådan har hamnat i enbart svenskspråkig vård. Jag måste ännu en gång betona att speciellt för äldre är det viktigt att det finns service.) MMÄM51

Informanternas svar följdes av flera exempel från verkliga livet. Vissa äldre var bekymrade över sin egen framtid, andra, oftast yngre, uttryckte oro över bekanta och släktingar som antingen redan hamnat i åldringsvården eller kommer att behöva vård i framtiden. Äldre med åldersrelaterade sjukdomar som demens eller Alz-

heimers ansågs vara en speciell grupp med speciella behov. En kvinna, verksam inom sjukvården, beskriver situationen såhär:

Se on kauheaa katsottavaa, kun dementiapotilaalla kieli häviää. Eikä siinä ole minkään näköistä merkitystä kielitaidolla. -- -- Se on hirveä tilanne muutenkin, kun koko elämä kaatuu, eikä sitten pysty sitä kommunikoimaan ulospäin. SSÄK57 (Det är hemskt att titta på när en patient med demens tappar språket. Och då spelar språklig kompetens ingen roll. -- -- Det är en hemsk situation även annars, när hela livet rasar och man inte kan kommunicera det utåt.) SSÄK57

Någon informant påpekade att stora årskullar, speciellt 40-talisterna, kommer att vara en stor grupp i behov av mer service i framtiden. Bland dem finns det sådana som helt saknar kunskaper i svenska, samt många som aldrig lärt sig annat än ett ytfunktionellt språk, någon slags vardagssvenska utan känslouttryck eller fackord. De flesta av dessa har kommit till Sverige i vuxen ålder, jobbat på finskspråkiga arbetsplatser och nästan helt saknat kontaktytor i det svenskspråkiga samhället och således gått miste om tillfällen till språkinlärning. Några informanter trodde även att det finns många äldre som hade en relativt svag skriftlig förmåga.

Niitä kielitaidottomia ei tule olemaan yksi tai kaksi tuhatta, vaan vieläkin enemmän. Juuri niitä ihmisiä, jotka osaavat sanoa mjölk ja bröd, mutta eivät paljoa muuta. -- -- Meitä tulee tuolta 35, 40 vuoden takaa lakoamalla meitä eläkeläisiä, jotka tarvitsee apua. MCÄK67b (Sådana icke-språkkunniga kommer inte finnas ett eller två tusen, utan ännu mer. Just de människorna, som kan säga ’mjölk’ och ’bröd’, men nästan inget annat. -- -- Det kommer att komma tusentals pensionärer från 35, 40 år, som behöver hjälp.) MCÄK67b

Närmast efter åldringsvården kom sjukvården med 35 benämningar. Alla elva intervjuade äldre män nämnde sjukvården, samt tio intervjuade äldre kvinnor. Hos yngre informanter var antalet benämningar något lägre, sju i båda grupperna. Detta faller sig naturligt eftersom behovet av sjukvård oftast är mindre aktuellt hos unga och friska människor. Många av de yngre informanterna berättade om sina föräldrar eller mor-/farföräldrar som redan nu eller i framtiden är i behov av finskspråkig sjukvård. I flera familjer var det vanligt att någon i den yngre generationen fungerade som tolk för de äldre när de behövde sjukvård.

En yngre informant berättade om sin mormor som har bristfälliga kunskaper i svenska och som på grund av sin sjukdom ofta är tvungen att söka sjukvård.

Det är jobbigt när man är sjuk och inte riktigt kan förklara och knappt förstår själv. Jag tänker också på att när hon är inlagd, att om det kan finnas några läkare som kanske kan finska. MCYK17

En annan informant som har varit verksam inom sjukvården, beskrev situationen så här:

Kyllähän mä olen huomannut kun olen ollut töissä itse, että heti jos tuli suomalaisia potilaita, niin kyllähän ne oli ihan onnessaan, kun kuulivat minut ja heti kääntivät suomeen. Halusivat puhua suomea ja halusivat kaikki tiedot suomeksi. -- -- Se oli paljon helpompaa, he ymmärsivät heti sen eikä tarvinnut kysyä moneen kertaan. Ne oli ihan hirveän kiitollisia. SLYK24a (Visst har jag lagt märke till, när jag har jobbat, att när det kommer finska patienter, så blir de jätteglada när de hör mig och går direkt över till finskan. De vill prata finska och vill ha all information på finska. -- --

Det var mycket lättare, de förstod direkt och behövde inte fråga flera gånger. De var väldigt tacksamma.) SLYK24a

Viktiga serviceformer för informanterna var även Försäkringskassan med 28 benämningar, Skatteverket med 25 och skola med 22 benämningar. Förskola och domstolar kom därefter med 22 respektive 19 benämningar. Försäkringskassan och Skatteverket tas upp som viktiga, kan man anta, eftersom redan små språkliga missförstånd kan få ödesdigra effekter.

Även vikten av utbildningsväsendet som skola och förskola underströks. När det gäller skola var informanterna ytterst eniga, i alla tre grupper förutom äldre män uttryckte fem stycken informanter behovet av finskspråkig undervisning i skolan och bland äldre män var antalet sju. Det innebär att 22 av 45 informanter prioriterade skolans språkförmedlande funktion högt.

Det är många barn som kommer hit som har finskspråkiga föräldrar, som kanske känner sig kluvna mellan sina finskspråkiga föräldrar och svenska vänner. De behöver undervisning i finska och stöd på det sättet. Ett språk är ju alltid ett plus, det ska inte ses som ett börda. -- -- Jag har själv fått mycket ut av när jag gick på finska lektioner. SLYK19b

En äldre man uttryckte sig på följande sätt:

Lasten ja suomenkielisen opetuksen kohdalla tuntuu, että se vastuu jää vanhemmille ja isovanhemmille. Koulussa on jo liian myöhäistä, juna on jo mennyt. MMÄM51 (När det gäller barn och undervisning på finska, så tror jag att ansvaret ligger på föräldrarna och mor-/farföräldrarna. I skolan är det redan för sent. Tåget har redan gått.MMÄM51

Vid domstolar borde man ha en möjlighet att använda sitt modersmål bl.a. på grund av, som en informant uttryckte det, att det lätt uppstår missförstånd.

Informanterna yttrade intresse även för andra serviceformer som inte stod med på den ovannämnda listan. Under svarsalternativ

Muualla/annat framkom det t.ex. banktjänster (3 ggr), arbetsförmedling (3 ggr), andra myndigheter (3 ggr), teater och biografer (2

ggr), församlingar (2 ggr) och försäkringsbolag, tolkservice, sociala myndigheter och finskspråkig jurist, varav de sista fyra nämndes en gång var.

6.5.4 Skulle informanterna själva använda finska med myndigheter?

De föregående frågorna har mer en principiell bas. Fråga 24 är så till vida mer krävande, att den efterfrågar egen aktivitet. Frågan uppfattades väldigt olika av informanterna. I många fall fick intervjuaren ställa om frågan, den andra gången i formen ”Om du fick använda finska med myndigheter, skulle du göra det? Och i så fall var och när?” Den ursprungliga frågan lyder på följande sätt: 24) Jos voisit käyttää suomen kieltä viranomaisten kanssa asioidessasi, koska ja missä tekisit sen?/Om du fick använda finska med myndigheter, när och var skulle du göra det?

Svaren varierade tydligt mellan de yngre och de äldre informanterna. Av de 23 äldre informanterna menade 20 att de skulle använda finska i kontakt med myndigheterna. Alla äldre män som har deltagit i undersökningen svarade jakande och de flesta av dem ansåg att de skulle använda finska varje gång det fanns möjlighet till det. Många informanter uppfattade frågan som en följdfråga till fråga 23 där man redan hade fått möjlighet att beskriva vilken finskspråkig offentlig service man ansåg vara viktig att ha på hemorten. Därför förefaller det naturligt att de flesta inte räknade upp en lista av serviceformer, utan konstaterade att de skulle använda finska i de flesta eller alla myndighetskontakter och servicesituationer, och speciellt i dem som man hade nämnt vid den tidigare frågan. Serviceformer som nämndes specifikt av äldre manliga informanter var bl.a. post, Skatteverket (2 ggr), jurist, sjukhus (2 ggr), läkare (2 ggr), polis, kommunala myndigheter (2 ggr), länsstyrelse och apotek.

Många av de äldre manliga informanterna berättade att de använder finska redan i nuläget i sina myndighetskontakter ifall de vet att det är möjligt. Om servicepersonalen talar svenska på ett sätt som antyder finsk bakgrund, vågar de flesta äldre män ”testa” ifall det är möjligt att använda finska. Samma gäller situationer då servicepersonalen har ett finskt namn eller är en tidigare bekant sverigefinne för den finskspråkige. Då används oftast finska i servicesituationen.

Kyllä minä käyttäisin aina, koska se on helpompaa ja luonnollisempaa. Minä osaan ajatella sillä ja reagoida sillä [suomen kielellä]. -- -- Ruotsiksi saattaa tulla tilanteita, joissa ei löydä sanoja juuri oikealla hetkellä, mutta ehkä jälkeenpäin sitten, kun se tilanne ja mahdollisuus ovat jo menneet. MMÄM61 (Jag skulle använda (finska) alltid, eftersom det är lättare och kommer mera naturligt. Jag kan tänka på det och reagera med det [finska språket].-- -- När man pratar svenska kan det komma situationer då man inte hittar de rätta orden när man ska, men de kommer kanske efteråt, när situationen och möjligheten redan är borta.) MMÄM61

En specifik situation där svenskan upplevdes som komplicerande var för en informant läkarbesök. På samma sätt beskrevs det som komplicerat att läsa myndighetsbeslut och andra papper på svenska. Speciellt bland de äldre informanterna är språkkunskaperna i svenska oftast knappa när det gäller byråkratiskt, myndighets- eller i övrigt fackmässigt språk.

Lääkärit käyttävät sellaista kieltä, ettei sitä aina välttämättä ymmärrä. Ja kun on omasta terveydentilasta kyse, niin haluaa tietää mahdollisimman tarkkaan. MMÄM64 (Läkare använder sådant språk att man inte nödvändigtvis förstår det.

Och när det handlar om ens egen hälsa, vill man veta så noggrant som möjligt.) MMÄM64

Äldre kvinnliga informanter var till största delen av samma åsikt som sina manliga motparter. Hälften av dessa, sex stycken, ansåg att de skulle använda finska överallt om det bara fanns möjlighet till det. Ytterligare tre äldre kvinnor specificerade olika användningsställen. Försäkringskassan, läkare, domstolar, sjukvård, pastorsexpedition, Skatteverket och kommunala myndigheter nämndes en gång var, samt ”alla möjliga myndighetskontakter” tre gånger.

En iögonfallande detalj i de äldre kvinnornas svar är att några av dem beskrev myndighetskontakter och situationer inom t.ex. vård som främmande, obehagliga och t.o.m. skrämmande. Många tillade att de helst skulle använda finska i alla situationer där de inte känner sig ”hemma” i själva situationen. Dessa situationer avvek ofta från vardagen och kunde därför upplevas som obehagliga. De utgörs typiskt av formella, eller fackspråkligt inriktade situationer, som på olika sätt är jämförelsevis språkkrävande.

Mä tekisin sen nimenomaan sellaisissa tilanteissa, jotka on jotenkin vaikeita tai pelottavia, missä ei sen puoleen oikein pärjäisi kummallakaan kielellä, koska se olisi pelottavaa. Silloin haluaisi saada tehdä sen suomen kielellä. -- -- Ne tilanteet, jotka niin paljon jännittäisi ja pelottaisi SSÄK57 (Jag skulle nog göra det speciellt i sådana situationer som är på något sätt svåra eller skrämmande, när man i för sig inte skulle klara sig på något av språken, eftersom det skulle vara skrämmande. Då skulle man vilja göra

det på finska. -- -- De situationerna som skulle göra en så spänd och rädd.) SSÄK57

En äldre kvinna berättade att behovet att använda finska är passerat för hennes del och att språkkunskaperna redan har nått en sådan nivå att svenskan inte utgör något problem. En annan ansåg sig inte att ha några behov i nuläget, men erkände möjligheten att hon kanske skulle behöva använda mera finska senare i sitt liv.

En tydlig tendens bland svaren var att många av de yngre informanterna svarade nekande till frågan om de själva skulle använda finska med myndigheter. Speciellt yngre män i undersökningen avslog användandet av finskan nästan rakt av. Sju av tio unga män konstaterade att de inte skulle använda finska. En av dem gav som anledning avsaknaden av kunskaper i byråkratisk finska.

Resterande tre hade åsikter som liknade varandra. Beroende av situation och serviceplats skulle de möjligen kunna använda finska med myndigheter. Av dessa konstaterade en yngre man att även om han själv inte hade behov av finskspråkig service i nuläget, var det viktigt med alternativa språk inom servicebranschen och myndigheterna.

Jos olisi mahdollisuus käyttää [suomea], niin saattaisin käyttääkin, koska suomea puhuessa tulee hyvä ja turvallinen olo. SSYM21 (Om det fanns en möjlighet att använda [finska], skulle jag väl kunna använda det, eftersom det känns bra och tryggt när man pratar finska.)

SSYM21

Bland yngre kvinnor underströk flera informanter det faktum att de inte har behövt vara i kontakt med myndigheter och kunde således inte säga om de skulle använda finska eller inte. De flesta av dem konstaterade att de troligen skulle använda svenska i alla kontakter. Sju av 12 unga kvinnor var av den åsikten att de inte skulle använda finska även om det fanns möjlighet till det. Den främsta anledningen var att de ansåg sig att vara helt svenskspråkiga och, som några konstaterade, inte behärskar den byråkratiska finskan.

Jag har inte haft någon kontakt med myndigheter, men jag tror inte jag skulle använda finska även om det fanns möjlighet till det. Men det måste finnas som alternativ för andra som behöver det. SLYK19

Resterande fem unga kvinnor ansåg att det fanns en möjlighet att de själva skulle använda finska med myndigheter. Platser där man skulle använda finska var bl.a. på banken, Skatteverket och inom sjukvården. Två väldigt lika kommentarer från yngre kvinnor som i undersökningen uttryckte sin vilja att använda finska med myndigheterna lyder så här:

Kyllä mä voisin ihan hyvin ajatella käyttäväni. Jos sitä vain olisi. Jos esim. neuvola tai kätilö, silloin kun mä synnytin, olisi ollut

suomalainen [suomenkielinen], niin silloin kyllä olisin käyttänyt (suomea). SLYK24 (Jag skulle väl kunna tänka mig att använda. Om det bara fanns. Om t.ex. barnavårdscentralen eller barnmorskan hade varit finsk [finskspråkig], då hade jag använt finska.) SLYK24a Voisihan sitä käyttää, jos niitä palveluja olisi suomeksi. Nyt on jo tottunut siihen, että hoitaa asiat ruotsiksi, mutta voisi olla helpompaa, jos saisi palvelua suomeksi. SLYK24b (Man skulle kunna använda det, om det fanns service på finska. Nu har man redan blivit så van vid att ta hand om saker och ting på svenska, men det skulle kunna vara lättare om man fick service på finska.)

SLYK24b

Av svaren kunde man delvis ana att användandet av finskan kändes främmande för de flesta ungdomarna av tre olika skäl. Dels hade största delen av de unga informanterna så bra språkkunskaper i svenska att finskan inte längre kändes som något alternativ utanför hemmet och vänskapskretsen. Det offentliga språket för dessa ungdomar var svenska och det administrativa/”byråkratiska” ordförrådet behärskades oftast enbart på svenska. Dels upplevdes frågan om användandet av finska med myndigheter som förvånande. Orsaken, som intervjuaren upplevde det, var att eftersom det i nuläget existerar väldigt få faktiska möjligheter att använda finska i myndighetskontakter, ansågs av ungdomarna detta alternativ som icke-existerande. Som en tredje orsak kan avsaknaden i sig av de ungas erfarenheter av myndighetskontakter även ha spelat en roll när det gäller svaren.

Skillnaderna i svaren enligt region är inte lika iögonfallande som när man jämför resultaten mellan unga och äldre. I tabell 18 kan vi se att enbart informanter från övriga kommuner i Stockholms län visar skilja sig från de andra tre grupperna.

Tabell 18 Skulle man använda finska själv med myndigheter, fördelning enligt

region

Stockholms län Stockholms stad Mälardalen centrala Mälardalen mindre

Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej 10 2 5 4 7 7 6 4

Av 12 informanter från Stockholms län uttryckte så många som 10 att de skulle vilja använda finska med myndigheter om det fanns möjlighet till det. Två informanter ville inte göra det. I andra regioner var uppdelningen betydligt jämnare, i Stockholms stad fem positiva mot fyra negativa svar, i Mälardalens centrala kommuner sju

respektive sju svar och i mindre Mälardalskommuner sex positiva och fyra negativa svar. I fråga 24 beskrev endast få informanter faktiska situationer där de skulle använda finska, men de flesta hade redan gjort det under fråga 23.

6.5.5 Frågan om vikten av användning av finskan inom åldringsvården och i sjukvården

Frågan om hur viktigt det är att man har tillgång till service på finska inom åldringsvården resp. sjukvården formulerades som följer: 37) a Kuinka tärkeänä pidät suomenkielistä palvelua vanhusten huollossa?/Hur viktigt anser du att det är att man får finskspråkig äldreomsorg, -service? 37) b Kuinka tärkeänä pidät suomenkielistä palvelua sairaanhoidossa?/Hur viktigt anser du att det är att man får finskspråkig sjukvård? - + 1 2 3 4 5 6 7

Tanken var att man skulle få kunskap inte bara om vissa servicefunktioner anses viktiga, utan också hur man graderar eller prioriterar dessa.

Vissa frågor i enkäten har inte direkt relevans för samtliga informanter, men de har det i de flesta fallen åtminstone indirekt. Många av de yngre har föräldrar eller mor-/farföräldrar som kommit till Sverige i vuxen ålder. Dessa har av olika skäl inte kunnat lära sig svenska till en mångsidig nivå. I kontakter med myndigheter har de ofta fått anlita professionella tolkar när sådana funnits tillgängliga, eller anhöriga, vänner och arbetskamrater när tolkar inte funnits tillgängliga. För de yngre är också för de flesta frågan om finska inom äldreomsorg och sjukvård en annan än för de äldre. De yngre har en förmåga i svenska som räcker till även för de behov som uppstår i kontakter med fr.a. sjukvården. Äldreomsorg blir en ännu mer hypotetisk och avlägsen fråga, om frågeställningen ska gälla dem själva. De svar som de avger för denna fråga gäller därför för en del av dem antingen nära anhöriga eller från en generell synvinkel, utan att de själva nödvändigtvis gör anspråk på en sådan service på finska.

Frågorna 37a och 37b visade sig ha en ganska liten spridning i svarsalternativen och de låter sig generaliseras utan att någon statistik i tabellform behöver användas. Ett par generella drag framstår vid analysen av enkätsvaren på fråga 37a, om åldringsvården/äldreomsorgen:

  • alla äldre (100 %) oavsett region, ålder och kön, anser att äldreomsorg på finska är extremt/mycket viktig: samtliga har graderat det som 7 (det högsta värdet), och en del har dessutom lagt till egna siffror som utgör en fortsättning på skalan uppåt,
  • 17 av de 22 (77,3 %) yngre anser att finska i äldreomsorgen är extremt/mycket viktig (=7), en anger värdet 6, och fyra anger värdet 5.

Ett par generella drag framstår vid analysen av enkätsvaren på fråga 37b om sjukvården:

  • 18 av 23 (78,3 %) äldre har angett att sjukvård på finska är extremt/mycket viktig, och de använder graden 7, fyra anger 6 och en anger 5 på skalan,
  • 15 av de 22 (68,2 %) yngre anger 7 för vikten av användning av finska inom sjukvården, fyra anger 6, en anger 5, en anger 3 och en anger 2.

Ett par generella drag framstår vid analysen av de båda frågorna sammantagna:

  • samma personer graderar möjligheten att få service på finska inom åldringsvården/äldreomsorgen högre än inom sjukvården,
  • äldre graderar möjligheten att använda finska något högre inom båda omsorgsområdena än yngre,
  • fr.a. några yngre hänvisar till andras behov, beroende på om de äldre/patienterna är finskspråkiga eller inte, varvid dessa borde ges möjligheten att använda och få höra finska. Endast två (som är yngre) av 45 (4,4 %) anger att det inte är viktigt med finsk service, och detta gäller inom sjukvården.

Nedan följer ett antal kommentarer om finsk service i åldringsvården, först från de äldre:

Kokemukset: … voi olla epäinhimillistä tyytyä kielettömään palveluun SLÄM56 (Erfarenheter: …det kan vara omänskligt att nöja sig med en språklös service) SLÄM56 [se on]…ensiluokkaisen tärkeää SSÄK86

([det är] av första klassens vikt) SSÄK86

(markerat grad 7 extremt/mycket viktigt)

kieli ja kulttuuri merkitsevät äärimmäisen paljon vain heille [vanhuksille] MCÄM64 språk och kultur betyder extremt mycket bara för dem [för gamla människor] MCÄM64 dementoituville, …erityisesti traagista MCÄK46 (speciellt tragiskt för dementa) MCÄK46 hirveän tärkeää, kieli [ruotsi] unohtuu monilla MMÄM64 ([det är] jätteviktigt, många glömmer språket [svenskan] MMÄM64

Om finsk service i sjukvården, kommentarer från de äldre:

[olen] nähnyt ja kokenut, miten lähteä toipumaan, … elintärkeää. SLÄM56 ([har] sett och upplevt, hur man ska börja rehabilitera sig, … det är livsviktigt) SLÄM56 välttämätöntä SSÄK86 (oundgängligt) SSÄK86

(markerat grad 7 extremt/mycket viktigt)

tulevaisuudessa, …10 vuotta eteenpäin MCÄM60 (i framtiden,…10 år framåt i tiden) MCÄM60

(markerat grad 7 extremt/mycket viktigt)

on jo olemassa suomalaisia lääkäreitä, joille hakeutuu MCÄM64 (det finns redan finska läkare, som man söker sig till) MCÄM64

(Markerat 3 (av 1–7) på skalan om behovet av finska i sjukvården)

tietty vastaanottoaika [olisi hyvä] MCÄK46 (en bestämd mottagningstid [vore bra]) MCÄK46 joka paikassa oltava joku suomenkielinen MMÄK62 (det måste finnas en finskspråkig på varje ställe MMÄK62

Allmänna utsagor fanns också med, som gällde både åldringsvård och sjukvård:

Asian saa paremmin hoidettua omalla kielellä. MMÄM71 (Man får saker bättre ordnade på det egna språket) MMÄM71

Om finsk service i åldringsvården, kommentarer från de yngre: (markerat 7 för både åldringsvård och sjukvård)

jos on suomalaisia vanhuksia. … tarve suomalaisille hoitajille, lääkäreille SLYK24b (om det finns finska äldre. …behov av finska skötare, läkare) SLYK24b

(markerat 7 för behovet av finska inom åldringsvården)

svenskan kan försvinna [hos de äldre] MMYK22

Om finsk service i sjukvården, kommentarer från de yngre: (markerat 2 på skalan 1–7 om behovet av finsk service)

[se on] vanhuksille tärkeämpi SSYM22 ([det är] viktigare för de äldre) SSYM22

(markerat 6 för behovet av finska inom sjukvården)

man ska få rätt vård MMYK22

Sammanfattningsvis kan man notera att en klar majoritet (40 av 45; 89 %) anser det extremt/mycket viktigt att få använda och höra finska inom äldreomsorgen/ åldringsvården. En nästan lika stor majoritet (33 av 45; 73 %) anser också att det är extremt/mycket viktigt att få använda finska inom sjukvården, men det verkar finnas en liten tendens, fr.a. bland de yngre, att man anser att det är ”bara” är mycket viktigt eller viktigt att den finskspråkiga servicen finns att tillgå även på sjukvårdssidan. Flera, speciellt yngre, uttrycker sig allmänt, t.ex. att man bör få finsk service ”om behov finns”.

6.5.6 Diskussion kring frågorna om vikten att erhålla finskspråkig service inom äldreomsorg och sjukvård

De intervjuade informanterna är finskspråkiga, men boende i Sverige, en del av dem i den s.k. ”tredje generationen”. Språkbytesprocessen återspeglas emellanåt redan inom en och samma familj: medan föräldrar kan vara klart dominanta i finska, kan barnen vara klart dominanta i svenska.

En uppfattning idag tycks vara att sverigefinnarna inte efterfrågar finskspråkig service inom de nämnda områdena. Resultaten kan tolkas som att denna uppfattning inte stämmer. Det kan finnas flera orsaker till detta. Vi vill här också koppla diskussionen till tolkservice.

En orsak är förstås att det inom de olika sektorerna, äldreomsorg och sjukvård, ofta finns personal tillgänglig som åtminstone hjälpligt, men säkert också emellanåt på ett professionellt sätt, kan ge finskspråkig eller tvåspråkig service åt dem som behöver den. Viss tolkservice finns dessutom fortfarande att tillgå på finska.

Av intervjuerna framgår dock, att en hel del av de yngre fungerar som tolkar åt sina föräldrar eller mor-/farföräldrar. Detta är i sig förvånande, då de finsktalande var pionjärer för tolkverksamheten på många orter i Sverige, liksom man redan i början på 1970-talet etablerade en akademisk utbildning för tolkar vid Stockholms universitet. Vi vet dock att denna servicefunktion på många håll lagts ner eller reducerats, liksom tolkutbildningen reducerats. Samtidigt har många av de tidigare verksamma och utbildade tolkarna i finska-svenska fallit för åldersstrecket eller omplacerats. Verksamheten har också privatiserats.

20

De praktiska behoven tycks dock

kvarstå i märkbar omfattning. Här kan man anta att det finns skillnader mellan kommuner/orter som har tillgång till auktoriserade tolkar och de som inte har det.

Man kan då fråga sig om uppfattningen att det finns en begränsad efterfrågan på tolkhjälp på finska beror på en ökande förmåga att använda svenska bland sverigefinnarna, eller är det så, att man inte efterfrågar tolkhjälp, för att den åter blivit alltför svårtillgänglig? Man kan möjligen också se det som ett uttryck för skamkänslor: både bland landsmän och bland majoritetsbefolkningen är den attityden vanlig, att man ska inte behöva tolk om man bott i landet i flera årtionden. En sådan inställning uttrycktes mer frekvent och tydligare under den tidigare assimilationsperioden. Sannolikt finns det också praktiska skäl – en anhörig eller arbetskamrat är ofta direkt tillgänglig. För den myndighet som ska anlita tolk kan det också vara en kostnadsfråga.

Svaren reflekterar farhågor för att man vid åldrande fr.a. inte kan erhålla en tillräckligt hög livskvalitet, om man blir språkligt isolerad. I bakgrunden uttrycks också farhågor för vad som kan ske om åldersrelaterade sjukdomar drabbar en själv eller anhöriga och man tappar det senare förvärvade språket, svenskan.

Ett alternativ till tolkverksamhet är att man inom olika arbetsområden låter språkkunnig personal ansvara för kontakter med

20

År 2004 fanns det i Sverige drygt 110 auktoriserade tolkar i finska, varav ett 50-tal i Stockholmsområdet. I Sörmland fanns det 4 auktoriserade tolkar, alla i Eskilstuna. Det lilla antalet tolkar i Eskilstuna, kan vara en följd av att myndigheterna köper upp tjänster från tolkfirmor som inte är lokala. (Källa: Föreningen Auktoriserade Translatorer, gm. Tarja Soutolahti.)

t.ex. kunder eller patienter som har sådana språkbehov att samtal utan språkhjälp inte kan leda till goda eller säkra resultat. Det är dock inte alltid säkert att finskspråkig personal vill eller har fått arbeta med kontakter som tar hänsyn till att de är språkkunniga. Det har också varit så att meritvärdet i att kunna finska (eller andra språk) varit ringa eller obefintligt. Tröga organisationsformer kan också vara en orsak till att språkligt kompetent personal inte alltid finns där behoven finns. Det finns sannolikt ett behov att skapa utrymme för språklig kompetensutveckling bland många yrkeskategorier som har skapat sig en yrkes- och kanske också utbildningskarriär i Sverige, men enbart på svenska. De fackanknutna språkkunskaperna är därför inte alltid på en relevant nivå.

Inom vissa sociala och hälsoområden finns det särskilt viktiga skäl till att se till att den rent språkliga kommunikationen fungerar på ett tillfredsställande sätt, både av trivsel-, sociala och trygghetsskäl. Ett sådant är just åldrings- och demensvården (se t.ex. Ekman 1993). Det finns som nämnts, alltjämt ett ganska stort antal äldre sverigefinnar som inte kan svenska på en så god nivå, att de själva kan klara av ett samtal med en svenskspråkig person.

Frågorna 37a och 37b representerar alldagliga men avgörande kontakter med svenska samhällsfunktioner, som har litet symbolvärde och kanske heller inte är avhängiga ett språks officiella status,

21

men de har ett större praktiskt värde, vilket också pekades ut

av några informanter. Med basis i dessa två frågor och deras tidigare kommentarer om önskemål, graderingen av vikten och reellt användande verkar informanterna prioritera sådana praktiskt orienterade språkbehov där man inte har råd med missförstånd allra högst i sina önskemål.

6.6 Mediekonsumtion – finskt, sverigefinskt, eller ingetdera?

Mediekonsumtion anses generellt kunna ge indikationer på hur vital en språklig minoritet är, och vilken roll standardspråket kan antas ha. Detta i sin tur är av betydelse för hur bedömningar av hur långt gången språkbytesprocessen är. I vårt fall är frågor om mediekonsumtion också av intresse för att bedöma om man är mer ”retroaktivt” inriktade, mot Finland, eller mot den sverigefinska och svenska miljön, i t.ex. nyhetsbevakningen. Också ur den syn-

21

Självfallet kan de vara direkt kopplade till en språkpolitik och –lagstiftning också, såsom fallet är i Finland för svenskspråkigas vidkommande.

vinkeln är dessa frågor viktiga, att man får indikationer om finskans roll för deras kulturkonsumtion, i vidare bemärkelse.

Vi frågade informanterna om de var intresserade av och använde sig av finskspråkiga media, såväl radio/TV som tidningar, men även om de såg på/hyrde finska filmer på video och DVD. Frågorna som ställdes avsåg att också försöka bedöma vilken position finlandsfinska resp. de egna sverigefinska produktionerna och sändningarna har bland informanterna. Vi har också antagit att frågor om hyrfilmer/DVD mer berör de yngres möjliga vilja att upprätthålla kontakterna med finskspråkiga media.

Vi har i detta sammanhang behandlat informanternas svar relativt sammanhållet, men presenterar resultaten uppdelade på å ena sidan bildmedia, dvs. TV och hyrfilmer, och å andra sidan radio och tidningar. För att skapa sig en mer komplett bild av inte bara informanternas mediekonsumtion, med syftet att utröna hur mycket de kommer i kontakt med kulturkonsumtion också av annat slag, hade det antagligen varit nödvändigt att också fråga om läs- och biblioteksvanor. Men då det är svårare att separera det finska från det sverigefinska beträffande läsning, och p.g.a. enkätens omfattning valde vi att inte ta med denna aspekt.

22

Innan vi presenterar resultaten ska vi kort sammanfatta tillgängligheten av resp. medium. Tillgängligheten på egenspråkiga program och eget utbud för en minoritet avgör också den möjliga frekvensen av konsumtionen, liksom den faktiska sändningstiden på dygnet påverkar viljan och möjligheten att se sändningar live.

Finskspråkiga TV-program har gått igenom olika faser, med en start som baserade sig på finlandsfinsk produktion, så småningom egenproducerat och alltmer mångsidigt. Denna nya fas kan sägas ha påbörjats under tidigt 1970-tal. Närmast koncentrerar vi oss på public service-delen. Nyhetsprogram, aktualitetsprogram och barnprogram är de starkast och mest långlivat företrädda formerna. Sändningstiderna – både kvantitativt och beträffande veckodagar och tider på dygnet – har varierat. I huvudsak har sändningarna haft en minskande riktning. Sändningstiderna som de var som mest utbyggda på 1980-talet, såg ut som i Tabell 19.

De direkt avläsbara intrycken är dels att programmen varit få och infrekventa, samt att man helt saknat möjligheter att rikta program till ungdomar. Volymen har också för aktualitetsprogrammen minskat under 2000-talet (Tabell 19). Dagens utbud av finskspråkiga egenproducerade sändningar är under en kontinuerlig debatt,

22

Utredningar om bibliotekens nuvarande arbete med och inställning till finsk verksamhet gjordes under 2003–2004; se Ejendahl 2004; Jennische 2004.

inte minst sedan SVT drog ner på produktion och sändningar av aktualitetsprogrammen 2002–2003. Från sverigefinskt håll och från programproducenternas sida vill man återgå till minst den volym som fanns år 2002, men man siktar också in sig på att öka den, i enlighet med de rekommendationer som återfinns i ratifikationerna av minoritetsställningarna, och expertkommittéernas påpekanden om att tiderna har minskat, tvärs emot målsättningen.

I övriga kanaler finns det via olika sändare och abonnemang viss tillgänglighet utöver public-service, t.ex. genom den s.k. Nackasändaren, och genom att finska YLE:s program i komprimerad form har kunnat ses av en del befolkningen. Det finns dock geografiska begränsningar, som kort innebär att fr.a. Stockholmsområdet har tillgång till ett sådant utökat utbud.

Tabell 19 Utbudet av finsk TV i Sverige, en historisk översikt Tidsperiod Programtyp, namn

23

1960-tal

1968 Underhållningsprogram, Nordvision

1970-tal

1972–78

Tapahtumia (Händelser) (samarbete med YLE

24

och Finlands

arbetskraftsministerium)

1975 SVT:s första finskspråkiga redaktör anställs (Pertti Pitkänen) 1976–88

Viikkokatsaus (veckoprogram, Aktuellt för invandrare)

1976 Barnprogrammet

Juttu (Språka) Programinköp från YLE

1980-tal

1981–92

Ykköskanava (Kanal 1) 30’ (höst + vår) (varannan vecka Ykköskanava, varannan vecka reportage inköpta från YLE)

1988

Uutiset (Nyheter) 5’ senare 9’

1989

Barnprogrammet

Moi Mukulat

1990-tal

1992

Sisu-tv (ist. f. Ykköskanava) 30’ (i början 30’ varannan vecka, mot slutet 15’ varje vecka, både höst + vår)

1998–02

EKG 30’ (i början 15’ i veckan, reportage och studiogäster varannan vecka om vartannat; mot slutet reportagemagasin, 30’ varannan vecka, höst + vår)

2000-tal

2000 Barnprogrammet

Karamelli 28’ x 30

2002

Suomenkieliset Reportaasit (finskspråkiga reportage) 30’ x 10 (12)

2004

E4 (reportage) 30’ x 12

Veckosändningstiden rör sig kring en timme i veckan, inklusive en repris av barnprogrammen. Med tanke på att denna volym också

23

Vi vill tacka redaktionschef Päivi Tompuri vid SVT, som har gjort denna översikt tillgänglig för oss (på finska).

24

YLE är motsvarigheten till SVT och SR i Finland. Den inkluderar såväl finsk- som svenskspråkiga public service kanaler, både tv och radio; www.yle.fi.

skulle behöva sprida information, nyheter och fungera kulturbevakande, sam underhålla barn och fungera som en utvecklande språklig modell för sverigefinska språkbrukare, är omfattningen klart otillräcklig.

Beträffande filmer och hyrfilmer har tillgängligheten av naturliga skäl ökat, men är generellt antagligen inte på långa vägar jämförbar med det svenskspråkiga och fr.a. det engelskspråkiga utbudet. Finsk film har också i viss mån mötts av ett ökat intresse från svensk publik, inte minst p.g.a. bröderna Kaurismäkis filmer. I det ordinarie filmutbudet i public service-kanalerna och i de kommersiella digitala kanalerna, återfinns finska filmer sporadiskt. Någon sverigefinsk filmproduktion, varken av kortfilms- eller annan karaktär har inte nått den breda publiken, och oss veterligt är en sådan produktion i stort sett okänd. Men det finns också andra, informella möjligheter att skapa möjligheter att se filmer, både genom olika klubbar i Finland, och genom t.ex. egna och bekantas besök i Finland. Biblioteken har i takt med att läsandet bland unga på finska minskat också i ökande grad, i de bibliotek som bibehållit sådan service, tagit hänsyn till att film- och bild-/ljudmedieönskemålen ökat i omfattning. I det aktuella området finns också landets – förutom Göteborg – mest omfattande samlingar av böcker, tidningar, tidskrifter och hyrbara bild-/ljudmedia, på biblioteken. Stockholm och Eskilstuna återfinns i tätpositionerna där.

25

Med dessa förutsättningar kan vi nu granska informanternas aktiva konsumtion av dessa två media först: Frågorna som ställdes vara dessa: 40. Katsotko suomenkielisiä ohjelmia televisiosta? Kenen lähettämiä ohjelmia?/Ser Du på finskspråkiga program på TV? Vems program? 41. Onko sinulla tapana vuokrata video-/DVD-filmejä? Mistä/ kenen kautta?/Brukar du hyra finskspråkiga video-/DVD-filmer?

Genom vem?

25

Vintern 2005 har det största biblioteket för finska media och finsk litteratur, Finlandsinstitutets bibliotek i Stockholm, hamnat i en akut ekonomisk kris. Sedan dess stiftelse och ytterst Finland, ansett att man inte längre kan finansiera den löpande verksamheten, och man förväntat sig att Sverige ska ta över detta verksamhetsstöd, har situationen drastiskt försämrats. Biblioteket har också ett informellt nationellt ansvar för finsk och sverigefinsk litteratur. Det har ca 8 000 besökare och 15 000 utlån per år (Sverigefinländarnas Delegation, 2005).

42. Kuunteletko suomenkielisiä ohjelmia radiosta? Kenen lähettämiä? Mitä ohjelmia?/Lyssnar Du på finskspråkiga program på radion? Vems program?Vilka program? 43. Luetko suomenkielisiä lehtiä? Jos luet, mitä lehtiä?/Läser Du finskspråkiga tidningar och i så fall vad?

Tabell 20 Mediekonsumtion på finska, TV och filmer

Finskspråkiga TV-program

Hyrfilmer

Finskt Sverigefinskt Ingetdera Finskspråkiga Inga N=29 N=23 N=6 N=20 N=25

I Tabell 20 kan det ses att ungefär 64 % av alla informanterna, 29 stycken, såg på finskspråkiga tv-program av finskt ursprung. Något färre, 51 % (23 stycken), såg på finskspråkiga tv-program av sverigefinskt ursprung. 44 % av informanterna hade någon gång hyrt finskspråkiga hyrfilmer. I denna grupp har vi även räknat med informanter som rapporterade om nedladdade filmer från Internet eller köpfilmer.

Gällande ovannämnda TV-program kan det konstateras att de äldre informanterna stod för större delen av medieförbrukningen. Antalet äldre informanter som tittade på antingen finska eller sverigefinska tv-program var nästan dubbelt så högt som antalet yngre informanter. Däremot nämndes hyrfilmer fler gånger av de yngre informanterna än av de äldre. Populärast att titta på var de finska programmen som kunde ses via Nacka-sändaren, men några informanter hade även tagit till sig det digitala nätverket och kunde se på andra finska kanaler via det. Programmen som man tittade på på den finska kanalen varierade från serier och debattprogram till nyheter och idrott.

Den finska komprimerade kanalens utbud kritiserades av de yngre informanterna och många konstaterade att programmen på kanalen inte var inriktade mot yngre publik, utan snarare uppfyllde den äldre sverigefinska befolkningens behov. Som redan konstaterades ovan, är svenska SVT:s utbud av finskspråkiga program väldigt begränsat. Detta kunde märkas även i informanternas svar. De flesta, både yngre och äldre, såg nästan enbart på SVT:s finskspråkiga nyhetssändning, Uutiset, och några undrade även om det fanns något annat utbud.

Resultaten kan också relateras till en nyligen genomförd publikundersökning som SVT:s finskspråkiga redaktion gjort (Himanen

2004). Av de ca 350 respondenterna fördelade sig svaren på vikten av frågor som rörde Sverige, Finland, finskspråkiga respektive utlandet enligt följande: 65 % ansåg att frågor som rör sverigefinländare var ytterst viktiga, 53 % ansåg att frågor som rör Sverige var ytterst viktiga, 46 % ansåg att frågor som rör Finland var ytterst viktiga, och 25 % ansåg att frågor som rör utlandet var ytterst viktiga.

Detta visar, liksom resultaten i vår egen studie, att sverigefinnar i allmänhet verkar betrakta just de egna och svenska frågorna som primära för deras egna behov.

Tillgången på hyr- och andra finskspråkiga filmer i Sverige i övrigt var mer begränsad (Tabell 20). Mindre än hälften av informanterna kunde berätta att de någon gång hade hyrt finskspråkiga video- eller DVD-filmer. Filmer som nämndes var ofta äldre finska krigsfilmer som Talvisota (Vinterkriget) eller nyare produktion från 1990- och 2000-talet som Häjyt (Finnjävlar), Pahat Pojat, osv. Även utbudet ansågs vara begränsat. Några informanter hade skaffat sig finska filmer från Finland, laddat ned filmer via Internet eller fått låna dessa från sverigefinska vänner och släktingar. Yngre informanter hade bekantat sig med det finskspråkiga filmutbudet betydligt oftare än äldre, men även en större andel av dessa konstaterade att tittandet på finskspråkiga filmer inte var någon ofta kommande företeelse utan snarare ett undantag. I båda grupperna hade ungefär hälften av informanterna aldrig hyrt eller köpt finskspråkiga video- eller DVD-filmer.

Beträffande radioprogrammen kan man se att dessa utgör en ryggmärg för hela den finskspråkiga medieproduktionen, både genom att man kvantitativt inte utsatts för samma sparbeting eller nedläggningar av program som SVT:s programutbud, och genom att man genom det regionala och nationella, både analoga och digitala nätet (plus genom Internet), kan nå i stort sett alla, även nationellt. Man har följaktligen sändningsmöjligheter under varje dag i veckan och nästan dygnet runt, live. Denna goda täckning av programtid matchas också av att programtyperna fyller breda behov, med alltifrån barn-program, över ungdomsprogram, till sändningar för en mer senior publik. Detta möjliggörs genom en rimlig personaltäthet som inom täcker in dessa behov. Sisuradio, dvs. den finskspråkiga delen av SR, Sveriges Radio, är sannolikt den största enskilda arbetsgivaren i Sverige, där finska är arbetsspråk, med sina mer än 50 personer totalt. Genom skolans nedrustning finns det

inte ens lokalt någon kommun som matchar detta i dagens läge, och inte heller når friskolorna upp till detta antal.

Beträffande tidningar och tidskrifter har de under de senaste decennierna genomlevt en allmän nedgång, och många försök till etableringar har blivit kortlivade. Den mest långvariga tidningen har varit veckotidningen Ruotsin Suomalainen, som under olika utgivare, varav Sverigefinska Riksförbundet under de tidigare åren var en, har kommit ut sedan 1960-talet. Den har idag en upplaga på ca 7000, ibland med betydligt större storupplagesatsningar som också fungerar som värvningskampanjer.

Den andra långlivade tidningen var veckotidningen Viikko-Viesti, som tillsammans med andra s.k. invandrartidningar publicerade översatt informationsmaterial till nyanlända på 7–8 språk, till stor del baserat på den språkligt anpassade På lätt svenska. Den finskspråkiga versionen gick dock relativt tidigt över till att även producera en ansenlig mängd egna artiklar. När man från statligt håll beslöt lägga ner Viikko-Viesti 1997, beslöt en privat entreprenör att köpa tidningen, som sedan köptes av en annan. I takt med att minoritetsställningen stärkes, upplevde både tidningens läsare och redaktörer, liksom många andra, att en nationell nysatsning vore på sin plats. Sedan den 1 september 2003 publiceras därför en sverigefinsk dagstidning, Ruotsin Sanomat (Svenska nyheter på finska). Upplagan är kring 5000, men sannolikt kan denna volym inte garantera en fortsatt utgivning under trygga former.

Tidningarna som nu kommer ut nationellt är alltså Ruotsin

Suomalainen, en gång i veckan, och Ruotsin Sanomat, fem gånger i veckan. Både till innehåll och beträffande målgrupper har de lite olika profiler. Ruotsin Sanomat som är en daglig nyhetstidning siktar på dagsaktuella nyheter på finska om sverigefinska, svenska, finska och större internationella nyheter. Ruotsin Suomalainen, har som veckotidning profilerat sig mer mot den något äldre generationen, med inriktning mot nöjen och folkkultur, men även med inslag om den sverigefinska och finska samhällsutvecklingen.

Utöver dessa finns en mängd föreningsblad, och en handfull specialinriktade tidskrifter, bl.a. Liekki, en kulturtidskrift (sedan 1976-), Tiedote (sedan 1972-; sverigefinska lärares tidskrift),

Kieliviesti (sedan 1980-; Sverigefinska språknämndens tidskrift).

Gemensamt för dessa är att de kommer ut kvartalsvis, och har kring 1 000 abonnenter vardera.

Det finns andra regionala tidningar och tidskrifter, och åtminstone en av dessa, Yks Kaks, har relevans för den aktuella regionen.

Detta är en månatligen utkommande förenings- och kulturtidskrift för främst västra Mälardalsområdet. Den har en upplaga på ca 1000.

I regionen har det tidigare funnits flera svenska dagstidningar som publicerat material och ibland halv- och helsidor med finska lokalnyheter, men veterligen sker detta sporadiskt idag, om alls. I Eskilstuna har tidningen Folket en sådan sida i veckan.

I tidigare studier av mediekonsumtion har en bild tonat fram som säger att en del av de äldre har kvar eller har återupptagit prenumerationer på sina lokala tidningar från hemregionen i Finland, och ett fåtal prenumererar på finska nationella dagstidningar såsom

Helsingin Sanomat. Tidskrifter intresserar en del och även sådana abonnenter finns i Sverige, även om deras antal minskat stadigt av demografiska skäl.

Tabell 21 Mediekonsumtion på finska, radioprogram och tidningar

Finskspråkiga radioprogram Finskpråkiga tidningar

Finska Sverige-finska Ingetdera Finska Sverige-finska Ingetdera N=12 N=15 N=23 N=20 N=28 N=12

I Tabell 21 är finskspråkiga radioprogram från Finland den medieform som vår undersökningsgrupp har använt sig minst av. För finskspråkiga tidningar är situationen nästan den omvända. Antalet informanter som hade lyssnat på finska radioprogram var något mindre än antalet informanter som lyssnat på sverigefinska radioprogram. Ungefär hälften av informanterna hade inte lyssnat på några finskspråkiga radioprogram alls och några få informanter hade lyssnat både på finska och sverigefinska program.

Av det sverigefinska utbudet nämnde majoriteten av radiolyssnande informanter Sisuradio, som ofta konsumerades via Internet. Andra möjligheter för en sverigefinne var finskspråkiga nyhetssändningar som sändes via statliga kanalerna P2 och P4 samt lokalradio i Södermanland som sänder finskspråkiga program. Finska radioprogram från Finland lyssnade informanterna på både via Internet och via vanlig radio på mellanvågssändningarna. Utlandsfinnar har egna program som några av informanterna lyssnade på. Lite drygt hälften av informanterna hade inte lyssnat på finskspråkiga radioprogram. Av dessa var yngre informanter en klar majoritet och de stod för två tredjedelar av dem som inte lyssnade på finskspråkig radio från Finland.

Vad gäller finskspråkiga tidningar har vi räknat både antalet informanter som läser finskspråkiga tidningar och antalet tidningar som nämndes. Knappt hälften av informanterna (20) läste tidningar av finskt ursprung och drygt hälften (28) tidningar av sverigefinskt ursprung. Bland finska tidningar nämndes både dags- och veckotidningar samt tidskrifter som publicerades en gång i månaden eller mer sällan. Flera äldre informanter prenumererade fortfarande på sin finska hemorts lokaltidning och några prenumererade på större finska dagstidningar som Helsingin Sanomat, Aamulehti och Kaleva. Annars var utbudet bland tidningarna väldigt varierande. Över 30 olika tidningar nämndes, de flesta av de äldre informanterna.

Sammantaget visade svaren att en större andel informanter läste sverigefinska tidningar än finska. Bland dessa var Ruotsin Sanomat och Ruotsinsuomalainen de populäraste, och dessa nämndes ungefär lika ofta av både äldre och yngre informanter. Även den lokala tidningen Yks kaks samt Viikkoviesti nämndes en gång var.

När man tittar på de yngre informanterna kan man se två olika tendenser i deras svar. Dels läser en tredjedel av dessa informanter sverigefinska tidningar och dels läser knappt en tredjedel finska ungdomstidningar såsom Kalle Anka eller finsk kvällspress såsom Ilta-Sanomat. Av de tolv informanterna som inte hade läst vare sig finska eller sverigefinska tidningar var 11 yngre och endast en äldre.

Eftersom informanterna inte tillfrågades om hur ofta dessa är i kontakt med respektive media, är det svårt att avgöra frekvensen av medieanvändningen. Vi kan dock konstatera att fler äldre informanter nämnde att de dagligen såg på Uutiset, läste finskspråkiga tidningar på Internet eller prenumererade på sverigefinska tidningar eller finska veckotidningar. Deras kontakt med finskspråkiga media kan antas vara mer frekvent i jämförelse med de yngre informanternas. Flera av de yngre informanterna rapporterade att de läste finskspråkiga tidningar eller såg på finska tv-program tillsammans med sina föräldrar och mer sällan av eget initiativ. Endast video- och DVD-filmer utgjorde ett undantag som bröt mönstret.

Mediekonsumtionen visar också på det som diskuterats ovan om kunskap om den sverigefinska minoritetspositionen. I och med att sverigefinska media är de huvudsakliga källorna till fortlöpande information om den, och de äldre är flitigare mediekonsumenter, har dessa också en djupare kunskap om sverigefinnarnas minoritetsposition.

En språklig aspekt på mönstren för mediekonsumtion på finska är att fler äldre upprätthåller kontakten med och kanske t.o.m. ut-

vecklar sin finska, än yngre. De yngre torde kunna hamna i en nedåtgående språkanvändningsspiral: de läser/konsumerar mindre media för att det redan är mer ansträngande för dem, och mer ansträngande än på svenska. I och med att de läser/konsumerar mindre på finska, blir deras förmåga vartefter ännu svagare i språket, vilket försvagar viljan ännu mer. Detta gäller speciellt de stilnivåer och det ordförråd som inte är privat, dvs. offentligt språkbruk och skriftspråket.

6.7 Finska i förskola och skola

6.7.1 Introduktion

Eftersom undersökningsgrupperna bestod av informanter i två olika åldersgrupper var deras erfarenheter av skolgång och undervisning av finska i skolan väldigt olika. Därför valde vi att ställa olika frågor för yngre och äldre informanter. Frågorna hade dock samma utgångspunkt, men de beskrev situationen ur två olika vinklar. Frågorna följde ett visst mönster i båda fallen. I båda underlagen för intervjuerna fanns det en hel sida med frågor som behandlade skolgång. Dessa kan hittas i bilaga 2b och 2c.

Det bör noteras att vi ensidigt ställt frågor om finskan, men för föräldrarna och deras barn har det i de flesta fallen handlat om tvåspråkighetens förutsättningar och bevarande, som dock endast kan förverkligas för dem om också finskan får sin beskärda del inom utbildningsväsendet.

Äldre informanter tillfrågades först om deras barn och barnbarn.

I de fall sådana fanns, undrade nästa fråga om dessa använde finska med sina föräldrar och mor-/farföräldrar. Frågorna kring barnens och barnbarnens modersmålsstöd i förskolan följdes upp med möjligheter att berätta om hur informanternas hemkommuner har påverkat finskan i skolan. Därefter tillfrågades informanterna om deras barn hade fått modersmålsundervisning i skolan och hur informationen hade nått familjen. Avsnittet avslutades med frågan om hur viktig barnen och barnbarnen ansåg att finskan i Sverige är.

Med yngre informanter började man med att fråga om deras föräldrar och mor-/farföräldrar och om språkanvändningen med dessa. Sedan gick man vidare till modersmålsstödet i förskolan samt hur familjen fick information om denna. Vidare ställdes liknande frågor om informanternas skolgång när informanterna hade fått berätta om deras hemkommun och hur den hade påverkat finskans ställ-

ning i skolan. De sista frågorna i detta avsnitt handlade om hur viktig informanten, dennes föräldrar och mor-/farföräldrar ansåg att finskan i Sverige var.

Vi har valt att presentera resultaten från dessa delar var för sig. Först presenterar vi resultaten från de äldre informanternas intervjuer och i ett senare skede de yngre informanternas intervjuer. De första frågorna för de äldre informanterna löd:

6.7.2 De äldre informanterna om barn och barnbarn, samt språkbruket med dem

27. Onko sinulla lapsia ja onko heillä lapsia, alle 18 vuotta vanhoja?/Finns det barn och har dessa barnbarn under 18 år? Kerro hieman heistä/Berätta lite om dessa. 28. Käyttävätkö lapset/lastenlapset suomea kotona, tai muualla, vanhempien kanssa? Entä isovanhempien kanssa?/Använder barnen finska hemma, på annat håll, med föräldrar? Hur är det med far-/ morföräldrar?

Av de äldre kvinnorna hade alla förutom en, ett eller flera barn. Åldern på barnen varierade mellan 20 och 46 år och antalet barn i familjen mellan ett och tre barn. Genomsnittsantalet hamnade då ungefär vid 2 barn/informant. Sju av 12 äldre kvinnliga informanter hade barnbarn. I den största kullen var antalet barnbarn åtta och i den minsta ett barnbarn. Barnbarnens ålder varierade mellan två och 27 år.

I informantgruppen äldre kvinnor beskrev man en omfattande variation i den språkliga praxisen. Samtidigt som nästan alla äldre män berättade att deras barn använde finska (se nedan), beskrev äldre kvinnliga informanter en något annorlunda situation. Nästan hälften av dem berättade att deras barn använde finska i begränsad omfattning eller inte alls. En kvinna berättade om sin före detta man som inte ansåg att finskan var viktig att lära, en annan om sin svärmor, den tredje om nuvarande mannens före detta fru osv. Gemensamt för dessa kvinnliga informanter var att de ångrade att de inte hade kämpat hårdare för att ge sina barn två hemspråk.

26

Entinen mieheni oli epäluuloinen suomea kohtaan, koska ei ymmärtänyt. Halusi pitää langat käsissään ja sanoi että on parempi,

26

Observera att vi använder ”hemspråk” här i betydelsen ’språk i hemmet’. Sedan 1997 är ”hemspråk” som beteckning på ett modersmål/förstaspråk ersatt med ”modersmål” i bl.a. skolans sfär.

että lapsi oppii ruotsin kunnolla ja englannin. Tänään minä kadun, etten taistellut sen asian edestä. MMÄK62 (Min före detta man var misstänksam mot finska eftersom han inte förstod. Han ville hålla i trådarna och sade att det är bättre om barnet lär sig svenska ordentligt och engelska. Idag ångrar jag att jag inte kämpade för saken.) MMÄK62

Ungefär lika många kvinnor kunde berätta att deras barn behärskade finska och använde det både hemma hos dem och i sina egna hem. Om de hade gift sig med en svenskspråkig man/kvinna var barnbarnen oftast tvåspråkiga. I en familj hade en besynnerlig situation uppstått, eftersom svärmodern under de två första barnens barndom hade påverkat familjen så pass mycket att de äldsta barnen aldrig lärde sig finska. Vid det yngsta barnets födelse var modern däremot övertygad om att ett annat hemspråk inte skulle skada barnet och således blev det yngsta barnet, en dotter, tvåspråkigt.

27

Andra kommunikativa alternativ var att föräldrarna tilltalade barnen på finska men de fick oftast svar på svenska. Detta förekom i några familjer. Liknande modeller gällde i familjer med tvåspråkiga barnbarn. Informanterna berättade att i dessa familjer varierar hemspråket mellan svenska och finska beroende på vilka familjemedlemmar som var hemma. I några fall där barnbarnen inte lärt sig finska i sina hem berättade dessa mor- och farmödrar att barnbarnen ändå visat intresse för finskan och även uttryckt sin vilja att lära språket när de kommit till en mer mogen ålder. I vissa fall har barnen eller barnbarnen även uttryckt sorg och förargelse efter att ha gått miste om möjligheten att lära sig finska.

Liksom äldre kvinnor hade även alla förutom en äldre man ett eller flera barn som man kunde berätta om i intervjun. Även den resterande informanten hade barn men dessa var uppvuxna i Finland och således inte relevanta för undersökningen. Antalet barn i familjen varierade mellan två och fyra och genomsnittsantalet var något högre än kvinnornas, drygt två. Åtta av 11 äldre män hade barnbarn eller barnbarnsbarn. Åldern på dessa varierade mellan fem månader och 15 år och antalet barnbarn mellan ett och fem.

De äldre männen som hade barn i Sverige talade nästan undantagslöst finska med barnen. En äldre man berättade att hans yngre barn förstår finska men diskussioner med henne genomförs oftast på svenska. En liknande situation rådde även i en annan familj där

27

Farhågor och övertygelser om att tvåspråkighet i sig redan är skadlig, har från tid till annan uttryckts både av lekmän och av personer som åtnjutit hög status i ett samhälle, men som ändå inte haft någon fackkunskap om detta. Det finns en mängd anekdoter om att t.ex. läkare och personal på barnavårdscentraler spritt denna typ av farhågor. Det finns dock inga direkta studier om hur detta påverkat nyblivna eller blivande föräldrar.

två äldre barn behärskade finska bra, men det yngsta barnet hade svårigheter och talade hellre svenska. Även en tredje manlig informant berättade att hans barn svarade på svenska när han talade finska med dem. Informanten hade en gång föreslagit att han skulle börja använda svenska med barnen, men dessa hade förkastat idén och förklarat att finskan lät mest naturlig. Detta kan tolkas som att finskan hade en viktig känslorelaterad funktion för barnen trots att de själva inte använde finska. Några äldre informanter nämnde att deras barn skriver och läser på finska, vilket inte är så självklart i de sverigefinska generationer som är födda på 1970-talet och senare.

De äldre männens barnbarn använde finska i varierande utsträckning. I vissa familjer sågs det som en självklarhet att barnen och mor-/farföräldrarna använde finska med barnbarnen i alla kontakter. I andra familjer hade barnens föräldrar, ofta den svenska föräldern, haft en sådan påverkan att barnbarnen inte behärskade finska. I många fall påpekade informanterna att de inte hade velat ”lägga sig i” sina barns angelägenheter utan accepterade situationen, med viss besvikelse. Situationen kunde även variera anmärkningsvärt inom en och samma familj, där bl.a. det äldre barnets, sonens barn kunde finska och yngre dotterns barn talade enbart svenska. Några äldre män betonade sin roll som lärare av språket och ansåg att det var viktigt för dem att barnbarnen behärskade finska. På samma sätt beskrev några sin besvikelse över att barnen eller barnbarnen inte kunde eller ville använda finska.

Me tehtiin sellainen pöljyys siinä toisten lastenlasten kohdalla, että ruvettiin puhumaan niille ruotsia. Nyt ne ei sitten puhu suomea. SLÄM75 (Vi gjorde en sådan dum grej med andra barnbarn att vi började prata svenska med dem. Nu pratar de inte finska.) SLÄM75

I många familjer spelade föräldrarnas rötter och språkkunskaper en stor roll för barnens möjligheter att lära sig finska. Äldre män har i något högre utsträckning varit språksvaga i svenska, vilket antagligen bidragit till att de varit hänvisade till att kommunicera med barn och barnbarn på finska. De har också gift sig inom språkgruppen i högre utsträckning. Om barnbarnens båda föräldrar var finlandsfödda eller sverigefinnar, var sannolikheten större att barnen använde finska i både sitt eget och sina mor-/farföräldrars hem. I några fall konstaterade informanterna att deras barnbarn använder finska naturligt med alla finskspråkiga de känner, både utan- och innanför hemmet.

6.7.3 De äldre om modersmålsstöd i förskolan

De följande frågorna växte i intervjuerna oftast till stora, komplexa helheter. Dvs. när man började fråga informanten om modersmålsstöd hade erbjudits i förskolan, började de ofta berätta om själva undervisningen, inte hur man hade fått att veta om den. Ibland förbigick informanterna frågan om förskola och började genast berätta om sina barns och barnbarns skolerfarenheter. I praktiken ledde detta ofta till lätt förvirring både hos intervjuaren och hos informanterna, när frågorna gicks igenom ytterligare en gång för att få fram nödvändig information. Både minnesfunktioner och det faktum att förskola inte existerade på samma sätt under de föregående decennierna som idag, kan ha bidragit till förvirringen. Frågorna om förskola lyder på följande sätt: 29. Jos on lapsia, onko heille tarjottu suomen tukea esikoulussa?

Om det finns barn, har de erbjudits modersmålsstöd i förskolan? b. Entä lastenlapsille/Hur är det med barnbarnen? 30. Saivatko lapset äidinkielentukea esikoulussa?/Fick barnet/ barnen modersmålsstöd i förskolan? Miksi, miksi ei ?/Varför, varför inte? b. Entä lapsenlapset?/Hur är det med barnbarnen? 31. Saiko perhe informaatiota esikoulun äidinkielentuesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsstöd i förskolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muiden kautta?/Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?) b. Tiedättekö miten lastenlasten tilanne on?/Vet ni hur situationen är för barnbarnen?

Av 11 äldre manliga informanter hade fyra barn som hade fått modersmålsstöd i förskolan. Ytterligare en informant nämnde att barnen har tagits hand om hemma; ”modersmålsstöd fick de här i hemmet” (MCÄM60). En informant berättade att båda hans söner hade fått modersmålsstöd, fast på varierande sätt. Den ena hade gått i en svensk förskoleklass med två timmars undervisning varje vecka och den andra hade varit i en finskspråkig barngrupp med en dagmamma som var finsk.

Vad gäller andra informanter, var modersmålsstödet i förskolan en främmande sak. Några hade barn som inte gått i förskolan, utan vårdats hos en svenskspråkig dagmamma eller hemma. Någon informant hade barn som hade passerat förskoleåldern när familjen

flyttade till Sverige. I många av fallen var situationen sådan att föräldrarna inte fått information om modersmålsstödet och därigenom hade barnen gått i en vanlig svenskspråkig förskola. Tre informanter konstaterade något i stil med ”vi sökte inget sådant och blev inte erbjudna något heller”, såsom SSÄM58. I några få fall hade informanterna sökt information om modersmålsstödet utan att få sådan. Andra hinder för modersmålsinlärning i förskolan var långa avstånd till de förskolor där undervisningen arrangerades.

Näin jälkikäteen ajatellessa voi todeta, että ehkä olisi pitänyt itse hakea enemmän informaatiota. Mutta se ei siinä vaiheessa tuntunut niin tärkeältä. SSÄM58 (När man tänker på det så här i efterhand så kan man konstatera att man själv kanske borde ha sökt mer information. Men det kändes inte så viktigt då.) SSÄM58

Sätten att skaffa information varierade bland de äldre manliga informanter som hade blivit erbjudna modersmålsstöd för sina barn eller information om denna. En informant från Stockholms län konstaterade att situationen var bättre när barnen var små, i kommunen fanns det då många nyanlända sverigefinnar med yngre barn och kommunen informerade familjerna flitigt. Samma situation förelåg på 1970-talet i en mindre Mälardalskommun, där mödravårdscentralen, tolk- och invandrarbyrån tillsammans med finska föreningen informerade föräldrarna om undervisningsmöjligheterna. I många andra fall var det informanterna själva som ansåg att finskan var viktig och som hade skaffat information om undervisningen både för sina barn och barnbarn.

Vad gäller barnbarnen, var det lika många familjer, fyra stycken, som hade fått information om modersmålsstödet och sökt sig till det. I två av familjerna hade barnbarnen placerats i en finskspråkig friskolas förskoleavdelning och informanterna själva hade varit med och uppmuntrat sina barn att välja ett finskspråkigt alternativ för barnbarnen. I kommunerna där ett friskolealternativ fanns hade det även hänt att skolan aktivt hade marknadsfört sin utbildning. En informant berättade om sina barnbarn i två väldigt olika situationer. I sonens familj använde alla finska aktivt och modern till familjen var den som höll i modersmålsstödet för förskolebarn i kommunen. I dotterns familj var alla medlemmar däremot nästan helt svenskspråkiga och modersmålsstöd hade aldrig varit aktuellt för dem.

Anledningar till att barnbarnen inte fått modersmålsstöd i förskolan var många. Två informanter konstaterade att de inte trodde den yngre generationen hade fått någon information eller erbjudan även om intresse kanske hade funnits. I några fall var barnbarnen

för unga och de bodde på en ort där modersmålsstöd på finska inte fanns tillgängligt. En tredje anledning var att barnbarnens svenska far hade motsatt sig att barnen skulle lära sig finska i förskolan.

När äldre kvinnliga informanter tillfrågades om den information och de erbjudanden om modersmålsstöd i förskolan de hade fått var svaren i de flesta fallen tämligen lika varandra. En majoritet av de elva informanter som hade barn hade inte fått någon erbjudan eller information om modersmålsstöd i förskolan när deras barn var unga. Samma gällde för de flesta barnbarn. I några fall misstänkte informanterna själva att familjens svenska efternamn inte hade gett undervisningsansvariga i förskolan eller kommunen anledning att erbjuda en möjlighet att lära barnen finska i förskolan.

Några äldre kvinnliga informanter kunde inte komma ihåg om erbjudanden hade givits eller om information om modersmålsstöd hade funnits tillgänglig för dem när barnen var små. Däremot kunde de komma ihåg att barnen inte hade fått någon undervisning i förskolan. En annan äldre kvinna hade däremot försökt att få information om en finskspråkig förskola, men undervisningen på finska hade tagit slut i kommunen några år tidigare, i slutet av 1970-talet. Detta ledde till att barnet fick gå i en svenskspråkig förskola.

Två äldre kvinnor, båda kring 70-årsåldern, hade tagit hand om sina barn hemma innan de började skolan och därigenom hade dessa aldrig deltagit i kommunal barnomsorg. För en av dem var detta ett självklart val på grund av finskan eftersom hon ville föra vidare sitt modersmål och känslospråk till barnen. Ytterligare en äldre kvinna avslog behovet av modersmålsstöd för sitt eget barn. Orsaken till detta var att hon hade flyttat till Sverige när barnet var i 10-årsåldern och detta hade således passerat förskolestadiet.

Endast två äldre kvinnor berättade att deras egna barn hade fått modersmålsstöd i förskolan. Den enas barn hade gått på finskspråkigt dagis och förskola och den andras son hade haft modersmålsstöd några gånger i veckan. Trots att läraren inte var behörig eller omtyckt av barnet, ansåg modern att modersmålsstödet var viktigt för barnet. Situationen för den första informanten underlättades här av att familjen bodde i ett invandrartätt område i en storstad och således fanns det möjligheter att sätta barnen i förskola nära hemmet. Enligt henne var det djungeltelegrafen bland sverigefinnar som fungerade som informationsväg, istället för den officiella informationen från förskolan eller kommunen.

Ei me mitään muuta ajateltukaan kuin suomalaista päiväkotia ja esikoulua. Se tuli ihan automaattisesti. SSÄK61

(Vi tänkte inte ens på något annat än ett finskspråkigt dagis och förskola. Det kom helt automatiskt.) SSÄK61

Bland barnbarnen till dessa äldre kvinnor var det många som inte hade fått information om modersmålsstöd eller blivit erbjudna detta. Några nämnde att deras barn själva hade skaffat information om modersmålsstöd i förskolan, men sedan hade de avstått ifrån undervisningen för sina barn på grund av att förskolan där den arrangerades låg för långt borta. Av alla åtta informanter med barnbarn hade två stycken barnbarn som hade fått erbjudanden och information om modersmålsstöd i förskolan. Den enas barnbarn gick i en finskspråkig friskola med förskolemöjligheter och den andras yngre barnbarn hade även de gått i en privat finskspråkig förskola. Enligt båda dessa kvinnor var det mest sannolikt att familjernas föräldrar själva hade skaffat information om undervisningen.

Noterbart är att barnbarnen som fått modersmålsstöd var i båda fallen från familjer där informanterna själva hade understrukit betydelsen av finska på ett eller annat sätt för sina barn när de var unga. I den första familjen hade informantens egna barn gått i en finskspråkig förskola och skola och fortsättningen för barnbarnen var således naturlig. I den andra familjen hade informanten valt att uppfostra barnen hemma så att de skulle lära sig finska och denna trend hade fortsatt även i tredje generationen där barnbarnen gick i en finskspråkig förskola. De positiva såväl som de negativa exemplen från det förflutna verkar ha en betydelse även i nuläget. I familjerna där informanternas egna barn inte fått modersmålsstöd var det inte sannolikt att barnbarnen fick det. Andra anledningar till att barnbarnen inte fått eller deras föräldrar sökt information om modersmålsstöd var t.ex. skilsmässa där barnbarnet blev kvar hos den svenskspråkiga föräldern, barnbarnens unga ålder och praktiska skäl, såsom långa avstånd till förskolor där undervisning i eller på finska arrangerades.

Vi kan sammanfattningsvis konstatera att svaren från de äldre informanterna angående frågorna kring erbjudan och information om modersmålsstöd i några fall var något vaga och otydliga. Antingen kom informanten inte ihåg hur situationen hade varit när deras barn var unga eller också hade denne inte diskuterat saken med barnbarnen. En slutsats kan vara att erbjudanden eller information om modersmålsstöd i förskolan inte har funnits lättillgänglig för dem eller deras barn som har barn i förskoleåldern. En röd tråd är dock att det ofta handlat om att man inte blivit informerade via kommunerna, trots den lagstadgade skyldigheten de har att göra detta. Detta drag återkommer för flera av generationerna. En annan

orsak hos några är att intresset inte funnits att mer aktivt söka sig till informationen. En tredje kategori utmärker sig på så sätt att de själva aktivt sökt information. Praktiska orsaker, såsom avstånd till skolan, kunde ändå leda till att man slutligen valde en svenskspråkig förskola. I praktiken verkar dock en eftersläpning föreligga för modersmålsstödet i förskolan, även efter 1997.

För den äldsta generationen av informanterna är bristen på information mer förståelig, eftersom förskolesystem eller modersmålsstöd inte var lika välutvecklade då som de har varit när deras barnbarn har gått i förskolan. För deras barn är det däremot svårare att begripa varför modersmålsstödet verkar ha varit så svårtillgängligt. Formellt har det inte varit lika tvingande för kommunerna att arrangera modersmålsstöd, som modersmålsundervisning för äldre barn. Situationen blev formellt mer likvärdig, när förskolan kring 1997 blev en del av skollagstiftningen, och slutade att vara en del av sociallagstiftningen och det sociala ansvarsområdet.

Möjligen är det så att mönster som redan skapats i den äldre generationen påverkat även den yngre. Dvs. eftersom modersmålsstödet verkar ha varit ett relativt sällsynt alternativ i föräldrarnas generation kan detta ha påverkat även barnbarnen. Ofta har en svenskspråkig partner eller släkting påverkat familjerna till att endast använda svenska.

En bild tonar fram som känns igen från andra studier. Det har utan tvekan funnits familjer, som av olika skäl inte efterfrågat information och som inte velat ha modersmålsstöd och –undervisning för sina barn. Orsakerna till deras ställningstagande har antagligen varierat kraftigt. En uppenbar orsak är en allmän motvilja mot detta från närmiljön och olika svenska auktoriteter, såsom läkare, lärare och politiker osv. Detta förhållningssätt inom familjen har sannolikt, liksom i de andra fallen, ärvts ned till nästa generation.

Det vanligare alternativet tycks dock ha varit att föräldrar velat satsa på tvåspråkighet genom skolgång, men att de av en mängd olika orsaker fått försöka ta sig över olika trösklar, för att kunna ge barnen den möjligheten i praktiken. De kan också av praktiska skäl ändå ha ansett sig vara nödgade att välja ett svenskspråkigt skolalternativ. En tredje kategori är den, där föräldrarna aktivt sökt information och inte har gett sig när de mött motstånd eller tacksamt tagit emot möjligheten när det erbjudits den. En tendens i nedärvningen av attityder inom familjerna tycks också vara den, att sannolikheten att barnen ska försöka få stöd och undervisning i finska för sina barn är större, om föräldrarna själva haft en mer omfat-

tande undervisning i finska. På senare år har detta i princip varit förbehållet familjer som bor i kommuner där det finns friskolor.

28

6.7.4 De äldre om modersmålsundervisning i skolan

Som redan konstaterades ovan, spelar skolan en ansenlig roll i utvecklingen av barnens tvåspråkighet. Även om barnen inte fått modersmålsstöd i förskoleåldern, hade de en liten möjlighet till en nystart när de började skolan. För att utreda deltagandet i modersmålsundervisningen i båda generationerna och informationen kring den ställdes två frågor till de äldre informanterna i undersökningen. Frågorna lyder på följande sätt: 34. Kun teillä oli lapsia kouluiässä, oliko heillä oikeutta saada ja saivatko he äidinkielen opetusta koulussa? Miksi, miksi ei?/När ni hade barn i skolåldern, hade de rätt att få och fick de modersmålsundervisning i skolan? Varför, varför inte? b. Entä lastenlasten tilanne?/Hur är det i barnbarnens situation? 35. Saiko perhe informaatiota koulun äidinkielenopetuksesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsundervisningen i skolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muiden kautta?/Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?

Likt frågorna kring förskolan kommer även dessa frågor att presenteras som en helhet. Det hände ofta att informanterna lämnade svar för båda frågorna under en och samma sekvens i intervjun.

Att barnen hade fått undervisning i eller på finska i en eller annan form var vanligt hos de äldre manliga informanterna. Nio av tio informanter som hade barn uppvuxna i Sverige hade varit i kontakt med skolans modersmålsundervisning. Över hälften av dessa hade barn som hade gått i finska klasser

29

i varierande utsträckning,

några under årskurserna 1–4, andra i hela grundskolan. I några fall varierade undervisningsformerna även från barn till barn. Det kunde hända att äldre barn i familjen hade haft möjligheten att gå i en finskspråkig klass men verksamheten upphörde under tiden småsyskonen var i förskoleåldern och i dessa fall fick de yngre bar-

28

Två skolor i Stockholm, en i Upplands Väsby, Botkyrka, Eskilstuna, Motala, Örebro och Göteborg. I Motala har kommunen under en tid motarbetat den sverigefinska friskolans försök att etablera en egen förskoleverksamhet.

29

Finska klasser används här, men de har till karaktären varit tvåspråkigt inriktade och även kallats hemspråksklasser/modersmålsklasser och tvåspråkiga klasser.

nen enbart hemspråks-/modersmålsundervisning i form av enstaka timmar i veckan.

Modersmålsundervisningen i form av lektioner i finska förekom alltså även den. Några informanter berättade att deras barn hade fått hemspråks-/modersmålsundervisning 1–2 timmar i veckan i grundskolan. Endast en informant konstaterade att hans barn inte fått någon form av modersmålsundervisning. Även i detta fall hade informanten tagit reda på möjligheterna som fanns, men konstaterat att skolan där undervisningen fanns tillgänglig låg för långt ifrån hemmet och informanten bestämde sig för att låta barnen gå i en svenskspråkig klass. För honom var det naturligt även då barnen redan i förskolan hade gått i en svenskspråkig barngrupp.

Speciellt vad gäller de äldre informanterna som hade invandrat till Sverige redan på 1960-talet var det i många fall skolan som hade kontaktat familjerna och erbjudit möjlighet att sätta barnen i en finskspråkig klass. Informanterna berättade om brev som skickats hem till familjerna med ett finskt efternamn och där man efterfrågade om barnen i familjen ville gå i en finskspråkig klass. Även möten arrangerades, där finskspråkiga lärare informerade föräldrarna om existerande möjligheter. På den tiden var även antalet invandrade finnar så stort att djungeltelegrafen fungerade bra som en informationskanal. Finnar flyttade ofta till samma orter där deras släktingar, bekanta eller t.o.m. grannar hade invandrat före dem. Således var kontaktnäten redan på plats och informationen om finska klasser garanterad.

Kyllä me itse oltiin vanhempina sen verran valveutuneita, että osattiin vaatia lapsille suomenkielistä opetusta, vaikka se koulu olikin kauempana. MCÄM60 (Det var nog så att vi som föräldrar var så pass upplysta att vi förstod att begära finskspråkig undervisning för barnen även om skolan låg långt borta.) MCÄM60

Informationsspridningen om hemspråks-/modersmålsundervisningen verkade inte ske lika aktivt från skolornas sida som den hade gjort med finska klasser. Detta kunde bero på att finskan redan då började sjunka i prioritetsgrad när andra invandrargrupper strömmade in i Sverige. I många fall var det föräldrarna själva som hade sökt information om undervisningen, men även modersmålslärarna var aktiva. För dem handlade det inte enbart om elevernas språkkunskaper utan även om fortsatt arbete, som en informant konstaterade. Ofta var det alltså modersmålslärarna själva som skickade hem information och såg till att det fanns en grupp elever även för nästa termin.

Det fanns även andra problem kring modersmålsundervisningen. Några informanter kritiserade det faktum att undervisningen ofta placerades ”fel” i schemat, vilket betydde att barnet för att gå på lektionen i finska ofta var tvunget att välja bort någon annan lektion. Senare blev det även problem med att hitta tillräckligt många behöriga lärare. Alla dessa faktorer ledde till att antalet deltagare i modersmålsundervisningen sjönk kontinuerligt.

30

Se oli siinä mielessä hassu, että siinä jäi joku toinen tunti pois, usein ruotsi tai matematiikka. Sen takia se suomi varmaan monelta jäikin.MMÄM64 (Det var konstigt på det sättet att då uteblev någon annan lektion, ofta svenska eller matematik. Därför tror jag det var många som inte fortsatte med finskan.) MMÄM64

När neddragningarna av finska klasser inleddes i början på 1980talet, ansträngde sig föräldrarna för att behålla barnen i finsk klass. En informant berättar om skolstrejk i kommunen, en annan om sina barns långa väg till skolan. I familjen ansågs undervisningen i och på finska vara så betydelsefull att barnen skjutsades till en skola med finska klasser även om andra skolor med undervisning på svenska låg på närmare håll. På det sättet lyckades föräldrarna behålla sina barn i finsk klass under hela grundskolan. För många andra betydde nedläggningen av finska klasser en omedelbar flytt till en svensk klass med några veckotimmars hemspråks-/modersmålsundervisning i finska.

Vad gäller de äldre manliga informanternas barnbarn, var det betydligt färre som hade fått modersmålsundervisning i liknande utsträckning som deras föräldrars generation. En äldre informant berättade att hans barnbarn hade fått gå i en finsk klass de två första åren på grundskolan varefter dessa hade flyttats till en vanlig svensk klass med modersmålsundervisning i finska. Modersmålsundervisning i timform var därmed den vanligaste formen att lära sig finska bland barnbarnen. Här måste man dock komma ihåg att några informanter inte hade några barnbarn alls och andras barnbarn var fortfarande för unga och de gick inte i skolan.

Två informanter från centrala Mälardalskommuner, som båda hade haft sina barn i finska klasser, berättade att deras barnbarn gick i en lokal finsk friskola och att deras föräldrar hade varit väldigt noga med att placera barnen där. Även om en annan skola låg i

30

Det finns flera studier om orsakerna till nedrustningen av hemspråks-/modersmålsundervisningen (t.ex. Municio 1993; Hyltenstam (red.) 1996; Lainio 2002). Orsakerna har kortfattat varit demografiska, politisk-ekonomiska, ideologiska, praktiska och psykologiska. Både skolväsendet, som till dels har fördröjt eller försvårat den, och föräldrarna som vartefter efterfrågat den mindre, har varit verksamma faktorer. Däremot verkar inte pedagogiska skäl ha varit avgörande för avvecklingen i något skede.

närheten av den ena familjens hem, hade föräldrarna bestämt sig för att skjutsa barnen till friskolan. Detta var även en naturlig fortsättning för barnen som hade gått i friskolans förskola. I en annan familj hade det äldsta barnbarnet blivit intresserat av finska i 10-årsåldern och modern hade försökt hitta en modersmålsgrupp för honom. Gruppen fungerade i mindre än ett års tid och lades sedan ned. Därefter hade barnet inte kunnat läsa finska i skolan.

I många andra fall var det likadant, barnen hade fått modersmålsundervisning under de första fyra eller sex åren i grundskolan och därefter hade undervisningen upphört. Barnbarnen till de manliga informanterna var alla yngre än 16 år och har således gått i grundskolan under det senaste årtiondet. Detta beskriver väl den allmänna utvecklingen vad gäller modersmålsundervisning i finska. På senare tid har den blivit mer och mer sällsynt och ansvaret för undervisningen i och på finska har i ökande utsträckning flyttats över på friskolorna.

Även informationen om modersmålsundervisningen har blivit mer sällsynt. För att hitta undervisning för barnbarnen var deras föräldrar oftare tvungna att själva vara mer aktiva mot skolan. Kontakter med lärare och rektorer ledde ibland till att barnen slutligen fick den undervisning de ville ha, i andra fall inte. Någon gång var det modersmålslärarna själva som kontaktade föräldrarna och ordnande undervisning i någon samlingslokal i kommunen utanför den sammanhållna skoldagen.

Även äldre kvinnor fick beskriva sina barns och barnbarns skolgång samt deras tillgång och möjligheter till modersmålsundervisningen. I många fall var kvinnorna mer insatta i barnens skolgång än sina manliga motparter och de beskrev även händelserna mer ordrikt och noggrannare. Detta kan vara en naturlig följd av att modern ofta var mer aktiv i frågor kring skolan och uppfostran under barnens uppväxttid.

Av elva äldre kvinnor med barn hade nio ett eller flera barn som hade fått undervisning i finska på ett eller annat sätt. I fyra familjer hade barnen gått i en finskspråkig klass och i fem familjer hade barnen fått hemspråks-/modersmålsundervisning. I två familjer hade alltså inget barn deltagit i skolans undervisning i finska. En anledning som en informant gav, var att barnen inte hade lärt sig finska hemma innan skolåldern och således kändes det inte naturligt att börja läsa finska i skolan. Samtidigt var dessa barns vänskapskrets helt svenskspråkig. I den andra familjen var fadern till barnet emot att barnet skulle lära sig finska, vilket betydde att barnet inte deltog i modersmålsundervisningen trots att familjen hade

fått information om denna. Informanten, modern till barnet, berättade att sonen i senare skede hade uttryckt sin vilja att lära sig finska, men då gick det inte att arrangera undervisning.

De informanters barn som hade gått i finska klasser hade gjort det i väldigt varierande utsträckning. I en familj var det endast de äldsta barnen som hade haft möjlighet till det och när det yngsta var i skolåldern hade klasserna redan lagts ned. I några familjer fick barnen gå i finska klasser i några år tills systemet förändrades och dessa fick gå över till modersmålsundervisning i timform. Den fjärde familjens barn hade däremot gått i finska klasser under hela grundskoletiden och modern ansåg att detta var en naturlig utveckling sedan tiden i en finskspråkig förskola. En annan moder däremot ångrade att hon inte hade hållit fast vid att dottern skulle fortsätta skolan i en finsk klass.

Minäkin typerästi ajattelin, että on tärkeää että [tytär] oppii ruotsin mahdollisimman nopeasti. Rehtori ja opettajat ehdottivat että siirretään hänet ruotsalaiseen luokkaan, mutta se harppaus oli liian suuri. -- -- Sitä mä kadun katkerasti etten ottanut paremmin selvää, miten sen koulunkäynnin olisi pitänyt mennä. SSÄK57 (Jag var dum och tänkte att det är viktigt att [dottern] lär sig svenska så fort som mojligt. Rektorn och lärarna föreslog att hon skulle flyttas till en svensk klass, men det klivet var för stort. -- -- Det ångrar jag bittert att jag inte tog bättre reda på hur man skulle göra med skolgången.) SSÄK57

Informationen om finska klasser fick föräldrarna via olika kanaler. Den ovannämnda informanten hade själv flyttat från Finland när barnet var i lågstadieåldern och enbart finskspråkigt, så för henne var det en naturlig lösning att försöka hitta en finsk klass för barnet. I andra familjer var det oftast skolan som kontaktade föräldrarna varje höst och frågade hur många barn ville börja i finsk klass. Detta fungerade bra enligt informanterna så länge som den finska klassen var en självklarhet. När neddragningarna började frågade man alltmer sporadiskt efter föräldrarnas åsikt.

Informationen om modersmålsundervisningen nådde de kvinnliga informanternas familjer på varierande sätt. Några var initiativtagare och tog kontakt med skolan direkt när detta var aktuellt för barnen, andra fick hem ett informationsblad och en anmälningsblankett, den tredje kanske fick ett telefonsamtal från modersmålsläraren efter att denna hade hört barnet tala finska på rasterna i skolan.

I de flesta fallen fick barnen modersmålsundervisning 1–2 timmar i veckan. Några informanter kunde stolt konstatera att undervisningen hade varit till nytta; barnen kunde fortfarande skriva finska, i alla fall hjälpligt. I några fall uttryckte barnen själva en

stark uppskattning om undervisningen. En informant berättade om sin son som hade valt att fortsätta gå i en skola på andra sidan av staden när den finska klassen hade lagts ned, eftersom skolan var den enda i kommunen som fortfarande erbjöd modersmålsundervisning i finska i större utsträckning. Samma sak hände i en annan familj, men initiativet till detta kom från föräldrarna som ville skjutsa sina barn till en skola längre ifrån hemmet bara för modersmålsundervisningens skull. I familjen där modersmålsläraren hade kontaktat föräldrarna angående barnens undervisning var informanten tacksam mot henne även efter alla dessa år. För henne och barnen hade finskan förblivit det främsta känslospråket.

Ei sitä löydä niitä oikeita sanoja vieraalla kielellä jos aikoo lastaan helliä. Monet vanhemmat on tehneet lapsilleen karhunpalveluksen kun ovat antaneet heidän oppia vain ruotsia. MCÄK67b (Man hittar inte de rätta orden på ett främmande språk om man ska gulla med sitt barn. Många föräldrar har gjort sina barn en björntjänst när de har låtit dem lära sig enbart svenska.) MCÄK67b

En informants barn hade fortsatt läsa finska på gymnasiet där man kunde välja språket som ett tredje språk. I den familjen hade föräldrarna spelat en aktiv roll i modersmålsinlärningen, hjälpt till med läxor och satsat på att barnen skulle lära sina föräldrars språk.

Precis som de manliga informanterna hade beskrivit, hade även äldre kvinnor i undersökningen upplevt problem med modersmålsundervisningen. Obehöriga lärare och bristfällig information var de oftast förekommande problemen. Undervisningen var ofta placerad samtidigt med något annat ämne, vilket tvingade barnet att välja mellan dem. Senare kom nivåskillnaderna i modersmålsgrupper att försvåra undervisning och inlärning. Eftersom antalet barn i en del grupper var så litet, kunde läraren inte dela upp dem utan var tvungen att lära ut samma saker till barn med olika kompetensnivåer. I båda ändarna av skalan, både hos de duktiga och de mindre duktiga eleverna, skapade detta frustrationer eftersom deras behov inte blev tillgodosedda. Detta ledde till att många slutade gå på undervisningen.

Bland barnbarnen till de äldre kvinnliga informanterna var det få som hade fått eller fortfarande fick modersmålsundervisning i skolan. Endast två kvinnor nämnde specifikt att något eller några av deras barnbarn hade fått modersmålsundervisning. Ett av dessa gick i en friskola och mindre syskon till barnet gick i friskolans förskola och skulle i framtiden fortsätta sin skolgång på finska. I andra fall fanns barnbarnen redan i eller var på väg till den svenskspråkiga skolvärlden. Informationen kring modersmålsundervisningen verkade stadigt minska.

När man sammanfattningsvis tittar på skolgången hos de äldre informanternas barn och barnbarn kan det konstateras att tiderna förändrats. I informanternas barngeneration hade 18 av 22 barn gått i en finsk klass eller fått modersmålsundervisning. Antalet var nästan två tredjedelar mindre när man kom till barnbarnens generation. De flesta informanterna hade fått sina barn på 1960- och 1970-talen, då finnar strömmade till Sverige och behovet av finskspråkig undervisning var stort och akut. Detta förklarar dock på intet sätt hur antalet modersmålsinlärare kunde sjunka så hastigt under ett generationsskifte. Informanternas svar visar att situationen för finskan i skolan blev allt besvärligare under årtiondet som följde på 1980-talets början. I det följande avsnittet har informanterna fått en möjlighet att beskriva vidare hur finskans ställning i skolan har utvecklats under åren och hur deras hemkommuner har ställt upp eller försvårat finskans möjligheter i skolan.

6.7.5 Informanternas syn på hur myndigheterna behandlat finskan i den svenska skolan

Informanterna fick en chans att beskriva hur deras hemkommun hade ställt upp för finskan respektive försämrat eller/försvårat finskans möjligheter i skolan. Frågorna i sin originalform lyder på följande sätt: 32. Miten sinun kuntasi on toiminut suomen kielen tukemiseksi koulussa?/Hur har din kommun ställt upp för finskan i skolan? 33. Miten kunta on vaikeuttanut/huonontanut suomen asemaa koulussa?/Hur har den försvårat/försämrat finskans möjligheter i skolan?

I det följande avsnittet kommer svaren att behandlas genom att de presenteras för både köns- och åldersgrupper, men även i form av regionala grupper. Med den första frågan undrade vi hur informanterna hade upplevt att kommunerna de bor i hade ställt upp för finskan i skolan.

Intrycket man fick av svaren från äldre män var generellt sett negativt. Ungefär en tredjedel av de äldre männen konstaterade att de inte kunde beskriva några sätt på hur finskan har stötts av kommunen. De resterande männen ansåg att situationen har förändrats anmärkningsvärt sedan de tidigare årtiondena. Enligt deras åsikt hade finskan fått mer stöd tidigare, när kommunernas finansiella

situation var bättre. Många ansåg att tillgången till undervisning i och på finska var betydligt bättre på 1970- och 1980-talen och att situationen bara hade försämrats sedan dess. Finska klasser i grundskolor, utökat modersmålsstöd och bättre sammanhållning var saker som man längtade tillbaka till. Mångas resonemang gick ut på att kommunen under senare tid snarare hade motarbetat än stött finskan i skolan.

Ei ole tuettu, päinvastoin, on saanut kuulla että ’ei voida järjestää opetusta’. MMÄM64 (Man har inte ställt upp, tvärtom, vi har fått höra att man’ inte kan ordna undervisning’.) MMÄM64

Några nämnde dock de privata friskolorna som fanns i kommunen och såg dem som något positivt. Man konstaterade i samma veva att initiativen till skolorna inte hade kommit från kommunerna, utan att det oftast var några eldsjälar som fick igång verksamheten och såg till att den fortsatte. Kommunernas organisation ansågs vara alltför trög och oflexibel för att kunna se till att en specialgrupp som sverigefinnar fick sina behov uppfyllda av skolan.

Äldre kvinnor upplevde situationen i det närmaste likadant. Några hade svårt att uttala sig om om skolan hade ställt upp för finskan eller ej eftersom familjen inte hade några barn i skolåldern. Många konstaterade dock att enligt deras uppfattning hade finskans position i skolan varit bättre tidigare. Informanterna visste att finska klasser hade existerat i större utsträckning t.ex. på 1980-talet, men få av dem kunde berätta exakt vad som hade hänt sedan dess. Den allmänna uppfattningen verkade vara att finskan inte fick tillräckligt stöd från kommunerna.

Se on hyvin heikkoa ollut täällä, eikä siitä ainakaan ole puhuttu mitään. MCÄK65 (Det har varit väldigt dåligt här, och man har åtminstone inte pratat om det.) MCÄK65

Som positiva faktorer för finskan i skolvärlden nämndes friskolorna i några kommuner, men annars var det några informanter som ansåg att sverigefinnarna i hennes kommun redan var så pass försvenskade att inget sådant behov torde finnas. En annan informant konstaterade att hemmets roll som språkets bevarare hade blivit mycket viktigare genom åren när stödet från skolan och undervisningen hade minskat. Många informanter uttryckte sin oro kring finskans ställning i skolan.

Om man tittar på de regionala skillnaderna i de äldre informanternas svar, kan man se att de informanter som var bosatta i kommuner med en finskspråkig friskola hade lättare att hitta något positivt när det gäller finskan i skolvärlden. Även bland dessa infor-

manter fanns det dock en viss skepticism angående kommunernas insatser för friskolorna. Informanter från de större, centrala Mälardalskommunerna jämförde oftare situationen nu med hur den varit under tidigare årtionden och konstaterade att finskan hade fått en mindre central roll i skolan. Ett anmärkningsvärt faktum är att informanter från Stockholms stad var mest osäkra i sina svar och hade svårare att beskriva läget för finskan. Detta kan delvis bero på kommunorganisationens storlek i Stockholm. Det är svårt för en enskild individ att veta hur en organisation i den storleksklassen har agerat i frågan om finskan i skolan.

Fråga 33 handlade om informanternas mer negativa upplevelser angående finskan i skolan. Som man redan kunde avläsa från svaren ovan, var det svårt för de flesta att hitta något positivt i den sentida utvecklingen. Detta ledde till att svaren till fråga 33 ofta blev uppföljningar till de tidigare svaren.

Den allmänna uppfattningen bland de äldre manliga informanterna var att deras hemkommuner har försvårat eller försämrat finskans ställning i skolan. Utvecklingen från 1960-talet har haft sina toppar, men man hade upplevt mest dalar under den senaste tiden.

Vanhemmat väsytettiin. Suomea pidettiin välttämättömänä pahana koulussa ja tilanne huononi radikaalisti kun kunnat saivat vastuun koulujen toiminnasta. Varojen jako muuttui ja siitä sai kärsiä ennen kaikkea suomen opetus. Kyllä se on ollut kuin tervassa uintia. MMÄM71 (Föräldrarna tröttades ut. Finskan ansågs vara ett nödvändigt ont i skolan och när kommunerna fick ansvaret för skolorna blev situationen mycket sämre. Fördelningen av medlen förändrades och det som drabbades värst var framför allt finskundervisningen. Det har varit som att simma i tjära.) MMÄM71

Att kommunerna i början på 1990-talet övertog ansvaret för skolväsendet innebar ett kraftigt bakslag för finskan, menade många. Den ekonomiska krisen ledde till att de öronmärkta pengarna som modersmålsundervisningen hade haft försvann. I informanternas berättelser återges detta väl. Många äldre män beskrev försvinnandet av finska klasser och minskningen av modersmålsundervisningen i hårda ordalag. Problemen slutade inte där. En kritiserade avsaknaden av behöriga lärare i finska, en annan placeringen av modersmålsundervisningen utanför schemalagd tid. Om barnen ville läsa finska var de ofta tvungna att välja bort något annat, antingen en lektion i ett ”viktigt” ämne som matematik och svenska eller något trevligt som ”den roliga timmen”.

I några fall konstaterade informanterna att försämringen av finskans position i skolan inte helt kunde skyllas på kommunerna. Även föräldrarna spelade en viktig roll. Några ansåg att föräldrarna hade gett upp för lätt vad gäller nedläggningen av finska klasser eller att antalet barn minskades så att det naturligt blev färre elever kvar i de finska klasserna, vilket senare ledde till nedläggningar.

En annan åsikt var att såväl föräldrarna som barnen hade utsatts för assimilationstryck och att försöken att bibehålla undervisningen varit förgäves. En informant berättade om en skolstrejk familjen hade deltagit i men trots den hade de finska klasserna i trakten lagts ned.

31

En manlig informant från Stockholm konstate-

rade att han inte trodde hemkommunen var sämre än andra kommuner i Sverige och att undervisningen i finska enligt hans åsikt hade raserats överallt. De finansiella orsakerna tillsammans med kommunernas ovilja att satsa på finskan ansågs av flera ha haft en stark inverkan på finskans försämrade ställning i skolan.

De äldre kvinnliga informanternas berättelser liknar deras manliga motparters. Dessa kunde beskriva finskans situation i skolan mindre noggrant men verkade vara medvetna om utvecklingen som skett under de senaste åren. Många nämnde nedläggningen av finska klasser i sina hemkommuner och ansåg även att modersmålsundervisningen hade reducerats kontinuerligt.

Modersmålsundervisningen, om den alls arrangerades, hade ofta placerats olämpligt i barnens schema, vilket inte ökade viljan bland barnen att fortsätta läsa finska. En kvinnlig informant från en Stockholmsförort berättade att när finska klasser lades ned märktes detta även i antalet barn som hon var dagmamma till. Föräldrarna valde att flytta dit där det fortfarande fanns möjlighet att sätta barnen i en finsk klass eller friskola och då försvann även de yngre barnen från området. I en större Mälardalsort flyttades undervisningen till en skola som låg avsides, en bit bort från kommunens centrum. Informanten bosatt i kommunen konstaterade att många föräldrar kände sig motarbetade av kommunen när de försökte flytta undervisningen till en mer central skola.

Suomen tunteja ja opetusta on vähennetty huomattavasti. Ei sitä enää kuule että kenenkään lapset kävisivät suomen tunneilla. MCÄM65 (Undervisning och lektioner i finska har förminskats avsevärt. Man hör aldrig nuförtiden att någons barn skulle gå på lektioner i finska.)

MCÄM65

31

Finska föräldrar arrangerade skolstrejker i ett tiotal kommuner i början och mitten av 1980-talet, då motståndet från kommunerna och utbildningsväsendets ansvariga mot de finska/tvåspråkiga klasserna tydligt ökade (Lainio & Wande 1996:363).

En informant ansåg att nedläggningen av undervisningen i finska inte nödvändigtvis behövde vara enbart negativ eftersom hon hade upplevt att barnet hade blandat ihop språken ett tag. Hon undrade ifall även andra föräldrar haft liknande upplevelser och lyft ut sina barn ur de finska klasserna. Ytterligare en informant ansåg att utvecklingen tyvärr var naturlig med tanke på de minskade finansiella ramar som skolorna kunnat röra sig inom.

Några regionala skillnader var svåra att upptäcka i informanternas berättelser om försvårandet av finskans möjligheter i den kommunala skolan. Ett speciellt drag var att endast informanter från de övriga kommunerna i Stockholms län tog upp föräldrarnas roll i minskningen av undervisningen i finska. Det minskade antalet barn i modersmålsundervisningen berodde enligt deras åsikt inte enbart på att kommunerna drog ner på undervisningen utan även på att föräldrarna inte stöttade sina barn så att dessa fortsatte läsa finska. I de andra regionala grupperna var svaren tämligen lika varandra och andra tendenser kunde inte urskiljas.

Den allmänna uppfattningen man får från ovannämnda svar för båda frågorna är att äldre informanter har upplevt kommunernas stöd mot finskan i skolan som dåligt eller obefintligt, ofta rentav som ett aktivt motstånd mot finskan. Att hitta något positivt i kommunernas agerande var svårt för informanterna. Däremot var det betydligt lättare att berätta kritiskt om nedläggningar, försämringar och minskat intresse. Många informanter ansåg att finskans ställning inom skolvärlden aktivt hade försämrats av kommunerna och att deras röster som föräldrar inte hade hörts.

32

Den bild dessa

informanter förmedlar om finskans ställning i skolan idag och om utvecklingen under det senaste årtiondet är alarmerande. En viss uppgivenhet kunder urskiljas från svaren, finskan i skolan ansågs vara nästan förlorad, förutom i friskolorna.

6.7.6 De äldre om barnens syn på finskan

I en sista fråga som ingick i helheten som handlade om barnens skolgång tillfrågades informanterna om hur viktig de trodde deras barn och barnbarn ansåg att finskan i Sverige är. I sin originalform lyder frågan på följande sätt: 36a. Mitä mieltä lapsesi ovat suomen kielen tarpeellisuudesta Ruotsissa/Hur viktig tycker barnen att finskan är i Sverige?

32

Denna utveckling stöds av flera analyser, bl.a. Municios (1993).

b. Entä lapsenlapset?/Hur är det med barnbarnen?

De äldre informanternas svar kan karakteriseras med att de oftast handlade om personliga faktorer ur ett begränsat eller personligt perspektiv. Utgångspunkten ”hur viktigt finskan är i Sverige” blev ofta ”hur viktigt finskan är för barnen eller barnbarnen”. I några fall upplevde informanterna svårigheter med att beskriva sina barns och barnbarns tankar kring finskan eftersom de inte hade diskuterat saken med dem och de var således tvungna att framföra antaganden och gissningar om sina avkomlingars tankar.

En utgångspunkt som visade finskans vikt för informanternas barn var hur de kunde använda språket i arbetet. En manlig informants dotter arbetade som polis och hade haft stor nytta av sina språkkunskaper ute på fältet. Finskan för henne var framför allt ett redskap att kunna hjälpa människor hon mötte i sitt arbete. Liknande erfarenheter hade en annan informants dotter som var verksam inom sjukvården. För henne var finska språket väldigt viktigt i det dagliga arbetet. Några andra informanter konstaterade också att deras barn hade haft nytta av finskan i olika sammanhang både i arbetet och på det privata planet.

För många andra var finskans betydelse mera av den abstrakta naturen. Den känslomässiga vikt som fästs vid finskan antogs spela en stor roll för informanternas barn. Språket var en del av deras ursprung och identitet och avsaknaden av ordentliga språkkunskaper utgjorde en besvikelse.

Kyllä lapset on kokeneet sen suurena palveluksena itselleen, että vanhemmat ja koulu ovat opettaneet heille suomen kielen. Nuorinta lapsista harmittaa taas oman kielen kehnous, koska hän ei saanut opetusta koulussa. MMÄM51 (Barnen har upplevt det som en stor tjänst att föräldrarna och skolan har lärt dem det finska språket. Det yngsta barnet grämer sig i sin tur över sina bristfälliga kunskaper eftersom hon inte fick undervisning i skolan.)

MMÄM51

I några enstaka fall konstaterade informanterna att de inte trodde finskan betydde särskilt mycket för deras barn. En förklaring till detta var att barnen inte hade behövt använda finska när de hade tagit steget ut i vuxenlivet bort från hemmet. Att deras partners var helt svenskspråkiga spelade även det en roll, eftersom finskan aldrig kom till användning i deras egna hem. En försvenskning av den yngre generationen hade skett vad gäller dessa informanters barn.

En helt annan åsikt hade en informant, far till tre barn. Enligt honom var finskan i familjen en självklarhet och den hade aldrig ens behövt diskuteras. Barnen hade fört språket vidare i sina egna

familjer och uttryckte uppskattning för sina finska rötter. I en annan familj hade den vuxna sonen prenumererat på finskspråkiga tidningar för att kunna upprätthålla och uppdatera sina kunskaper. För många andra var finskan på samma sätt en naturlig del av umgänget med barnen och barnbarnen.

Många barnbarn till äldre manliga informanter var helt enkelt för unga för att kunna uttrycka sig om finskans betydelse. Mor- och farfäder fick oftast nöja sig med uppfattningar de fått under gemensamma lekstunder och försökte beskriva barnens inställning genom dessa upplevelser. Viktiga för barnbarnen var deras egna språkkunskaper, som möjliggjorde kommunikationen med t.ex. mor- och farföräldrar och andra släktingar.

Några barnbarn hade även uttryckt tacksamhet för att de haft en möjlighet att delta i undervisningen i finska i skolan. I en familj hade ett barnbarn självt reagerat på bristen på modersmålsundervisning och uttryckt sin vilja att lära sig sina morföräldrars och moders språk. Att ordna modersmålsundervisning för en fjärdeklassare var svårt och modern i familjen fick till slut ge upp när inte ens diskussioner med skolans rektor hjälpte. Uppskattningen av ett annat modersmål kommer ofta i något senare ålder när barnen blir medvetna om kommunikationens roll och sina rötter. Som en äldre man med tvåspråkiga barnbarn uttrycker det:

Mitä vanhemmaksi lapsenlapset ovat tulleet, sitä tärkeämmäksi suomen kieli on heille tullut. MMÄM71 (Ju äldre barnbarnen har blivit, desto viktigare har finskan blivit för dem.) MMÄM71

Äldre kvinnliga informanter delade med sig av liknande upplevelser av sina barns uppskattning av finskan och vikten av den i Sverige. Om möjligt var svaren något mer uppdelade, antingen beskrev informanterna sina barns attityder väldigt positivt eller konstaterade de att finskan inte spelade någon som helst roll för barnen. Även i en och samma familj kunde åsikterna kring finskan variera från barn till barn.

En usko että mun poikani on lainkaan kiinnostunut suomen kielestä tai kokee että sillä on jotain tekemistä hänen kanssaan. MMÄK62 (Jag tror inte att min son är alls intresserad av finskan eller tycker att det har något med honom att göra.) MMÄK62

Majoriteten av de kvinnliga informanterna berättade att deras barn uppskattade finskan väldigt högt. Finskan beskrevs med orden ”speciellt viktigt för dem” (SSÄK61), och ”bra och nödvändig sak för honom” (MCÄK67a). Barnen uppskattade det faktum att de hade fått lära sig finska och ville upprätthålla sina språkkunskaper i möjligaste mån.

En informant berättade att hennes barn hade haft nytta av språkkunskaperna på arbetsplatsen. En annan nämnde att dottern ofta fått agera som tolk även utanför sina arbetsuppgifter. Oftare hade språket dock ett slags abstrakt värde för barnen. Dottern till en informant ansåg att finskan var viktig för henne ur emotionell synvinkel. Finskan definierade hennes identitet och var hennes starkaste känslospråk. Detta hade lett till att dottern hade ansträngt sig för att behålla och utveckla sin finska. Tvåspråkighet och finska rötter var anledningar att vara stolt över sig själv för en informants barn, och dessutom hade de upplevt att språkkunskaper även kunde vara till fördel ur praktisk synvinkel.

Omasta tunnepuolesta se kielitaito on ollut hänelle [tyttärelle] tärkeä. Identiteetin vuoksi hän on halunnut oppia parempaa suomea. SLÄK73 (På grund av de emotionella anledningarna har språkkunskaper varit viktiga för henne [dottern]. Identiteten har varit orsaken till att hon har velat lära sig en bättre finska.) SLÄK73

En äldre kvinnlig informant berättade om sin dotter som arbetade aktivt och engagerade sig ideellt för att få ett finskspråkigt äldreboende till kommunen. För henne och familjen spelade finskan således en anmärkningsvärd roll även ur samhällssynpunkt. Många andra informanter ansåg att deras barn fortfarande betraktade finskan som viktig och oumbärlig.

I några fall kunde informanterna inte berätta vad deras barnbarn ansåg om finskan. Vissa informanter ville inte ge sig på gissningar om barnbarnens åsikter, andra konstaterade att barnbarnen fortfarande var för unga för att uttala sig om detta. Ungefär hälften av informanterna med barnbarn kunde däremot sammanfatta sina barnbarns idéer kring finskans betydelse. Fem av sex informanter berättade att deras barnbarn hade uttryckt sin vilja att lära sig finska. Detta gällde speciellt för de äldre barnbarnen, som i några fall hade känt att tillfället att lära sig sina föräldrars språk redan hade passerat när de började intressera sig för finskan.

Att ordna modersmålsundervisning på högstadiet var svårt för ungdomar som inte hade skaffat sig några kunskaper om språket innan 12–15 års ålder. Finskan verkade framför allt vara ett kommunikationsmedel med äldre släktingar till barnbarnen. I några familjen hade kommunikationen mellan generationerna blivit försvårad eftersom barnbarnen inte lärt sig sina mor- och farföräldrars språk. Många föräldrar, alltså informanternas barn, hade önskat att den äldre generationen skulle lära barnbarnen finska, men i flera fall visade det sig att vara svårt om inte omöjligt eftersom barnbarnen och mor-/farföräldrarna träffades så sällan. En informant, mormor

till två barn, berättade om sin dotterson som trots sin amerikanskkoreansk-sverigefinska bakgrund hade valt att kalla sig för en finne. För honom kunde det finska språket tolkas vara väldigt viktig ur identitetssynpunkt trots att barnet självt var för ungt för att uttrycka det direkt.

6.7.7 De yngre informanternas språkbruk med föräldrar resp. mor-/farföräldrar

Som vi nämnde ovan, ställdes de yngre informanterna inför något annorlunda frågor kring skolgången och språkbruket inom familjen. De första frågorna lydde som följer: 27. Asuvatko vanhempasi ja isovanhempasi Ruotsissa? (missä, kunta?)/Bor dina föräldrar och far-/morföräldrar i Sverige, var (kommun?) Kerro hieman heistä/Berätta lite om dessa! 28. Käytätkö suomea vanhempiesi kanssa, entä isovanhempiesi kanssa?/Använder du finska med dina föräldrar och hur är det med far-/morföräldrar? 29. Jos vanhempasi kasvoivat Ruotsissa, saivatko he kotikielenopetusta?/Om du har föräldrar uppvuxna i Sverige, fick de hemspråksundervisning i skolan?

Vad gäller de yngre informanterna hade alla förutom en en eller båda föräldrarna bosatta i Sverige. I de flesta fallen bodde informanterna hemma hos sina föräldrar eller de hade stannat kvar på samma ort efter flytten från föräldrahemmet. Eftersom medelåldern på de yngre informanterna var runt 20 år, ledde det antagligen i praktiken till att informanterna fortfarande hade mycket kontakt med sina föräldrar. Därför var det naturligt att fråga om deras språkbruk med föräldrarna.

Ett iögonfallande faktum är att ungefär en fjärdedel av de yngre informanterna hade en förälder som var född i ett utomeuropeiskt land/region, i dessa fall Iran, Tunisien eller Kurdistan. Alla dessa fem informanter hade finskfödda mödrar och fäder som kom från ett av ovannämnda landen. De flesta informanternas föräldrar hade kommit till Sverige under 1970-talet eller i början på 1980-talet, men några var födda i Sverige.

Några informanter hade en eller flera mor- eller farföräldrar i Sverige, men de flesta av dessa var kvar i Finland eller hade redan

avlidit. Några informanter berättade att deras mor- eller farföräldrar hade bott i Sverige men återvänt till hemlandet efter några årtionden. Även andra slags flyttningsmönster beskrevs. Några informanter berättade att deras mormödrar hade flyttat till Sverige under de senaste årtiondena, efter att de hade blivit änkor i Finland. Tryggheten för dem fanns således hos det utvandrade barnets, oftast dotterns familj i Sverige.

När man tittar på de yngre informanternas språkbruk med föräldrarna och den äldre generationen fanns det några tendenser, som skiljde sig åt mellan de manliga och de kvinnliga informanterna. I den manliga gruppen konstaterade alla förutom en informant att de använde finska i nästintill alla situationer med sina föräldrar (eller den finskspråkiga föräldern). Hemspråket för dessa var nästan uteslutande finska, speciellt med mor-/farföräldrarna. Endast en informant konstaterade att han försökte använda finska med sin mor men att diskussionerna i praktiken ofta blev svenskspråkiga. En annan informant berättade att det fanns tillfällen då man började blanda språken i en diskussion, när man inte hittade de rätta orden. Men det primära valet av språk var alltid finska.

I den kvinnliga informantgruppen fanns det något mer variation i språkbruket. Drygt hälften av informanterna ansåg att finska var deras främsta språk i kommunikationen med föräldrarna och även med mor- och farföräldrar. I den mån de senare fortfarande var vid liv, skedde kommunikationen enbart på finska. I den kvinnliga gruppen berättade drygt en tredjedel av informanterna om ett mer varierande språkbruk med sina föräldrar.

Föräldrarna har varit noga med att vi barn skulle ha kvar finskan i alla fall någorlunda starkt. SLYK19b Kotona käytän sekä suomea että ruotsia, mutta jos sattuu puhumaan ruotsia, niin isä saattaa huomauttaa siitä. Sama juttu on meidän sisarusten välisten keskustelujen kanssa. SLYK19a (Hemma använder jag både finska och svenska, men om man pratar svenska kan det hända att pappa påpekar det. Samma gäller för samtalen mellan oss syskon) SLYK19a

Antingen växlade man språk beroende på diskussionsämne – om de finska orden inte räckte till, tog man till svenskan – eller informanterna använde olika språk med olika föräldrar. Här kunde inget mönster urskiljas utan dessa informanter verkade använda finska respektive svenska med sina båda föräldrar i lika utsträckning. En kvinnlig informant berättade att hon kommunicerade med sina föräldrar enbart på svenska, men att dessa svarade och tilltalade henne alltid på finska. I kommunikationen med morföräldrarna var hon tvungen att använda finska eftersom morföräldrarna inte behärs-

kade svenska. Allt som allt förekom svenska oftare i de kvinnliga informanternas språkbruk med deras föräldrar.

En övervägande andel av informanternas föräldrar hade flyttat till Sverige i vuxen ålder, vilket ledde till att dessa inte hade fått någon form av hemspråksundervisning i Sverige. De flesta föräldrarna hade varit över 20-årsåldern och kommit till Sverige för att arbeta. Några av dessa hade gått på en kurs i svenska antingen genom arbetsgivaren eller någon kommunal utbildning. Ett par informanter berättade att en av deras föräldrar var född i Sverige. Båda dessa var dock osäkra på om föräldern fått hemspråksundervisning. Samma gällde för informanterna vars föräldrar hade kommit till Sverige i tonåren. Informanternas kännedom om föräldrarnas skolgång var således något bristfällig.

6.7.8 De yngre om modersmålsstöd i förskolan

På samma sätt som med de äldre informanterna har vi även för de yngre behandlat frågorna kring förskolans modersmålsstöd som en större helhet. Frågorna i sin originalform lyder: 30. Saitko äidinkielentukea esikoulussa?/Fick du modersmålsstöd i förskolan? Miksi, miksi ei?/Varför, varför inte? 31. Saiko perhe informaatiota esikoulun äidinkielentuesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsundervisningen i förskolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muiden kautta/Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?)

Av de yngre informanterna hade drygt hälften (11 stycken) av alla som hade gått i förskola i Sverige gått i en helt finskspråkig förskola. Majoriteten av dessa informanter var manliga. Däremot bland de tre informanter som hade gått i en svenskspråkig förskola men fått modersmålsstöd i form av lekstunder, sånger osv. fanns det bara kvinnor, som alla kom från övriga kommuner i Stockholms län. Sju informanter hade inte fått något som helst modersmålsstöd på förskolenivå. En majoritet av dessa var kvinnliga informanter som var bosatta i mindre eller mer centrala Mälardalskommuner.

Eftersom ingen av de yngre manliga informanterna var bosatt i en mindre Mälardalskommun, är det svårt att säga om det fanns skillnader mellan olika regioner, men man kan anta att tillgången på

modersmålsundervisning och –stöd har varit bättre ju större kommun informanten har varit bosatt i. Således har informanterna från Stockholms län och stad haft bättre möjligheter att få modersmålsundervisning. En annan tendens i resultaten var att majoriteten av de informanter som inte hade fått någon form av modersmålsundervisning var yngre även på den unga skalan, alltså i 17–19-årsåldern. Dessa har varit i förskoleåldern vid skiftet av 1990-talet eller senare, vilket sammanfaller med tiden då modersmålsundervisningen minskade kraftigt i Sverige.

Många informanter som hade gått i en finskspråkig förskola hade redan före förskoletiden varit omgivna av finskspråkig barnavårdsverksamhet. Många berättade att hela deras dagis hade varit finskspråkigt eller att innan de gick i förskolan hade de haft en finskspråkig dagmamma. En viss kontinuitet i den finskspråkiga verksamheten kunde alltså urskiljas.

Informanterna gav väldigt varierande svar angående informationen om modersmålsstödet i förskolan. Nästan hälften av dem konstaterade att de inte visste hur familjen hade fått veta om modersmålsstödet. Några ansåg att valet hade varit naturligt, oavsett på vilket sätt informationen hade nått familjen, eftersom finska var det enda språket barnet hade talat fram till skolåldern. Ett par informanter från Stockholms stad ansåg att deras stadsdel hade spelat en avgörande roll för valet av förskola. När informanterna bodde i en invandrartät stadsdel var tillgången till finskspråkig förskoleverksamhet välordnad och ”djungeltelegrafen” på området tog hand om informationen.

Några informanter konstaterade kort att ”föräldrarna var medvetna om saker” (SSYM21) och många fler antydde att valet av finsk förskola hade varit självklart. I några få fall var informanterna medvetna om att informationen om modersmålsstödet hade kommit utifrån, från kommunen eller dagiset. En informant berättade att hans mor hade sökt information hos kommunen utan att få sådan, men lyckades till slut få honom satt i en finskspråkig förskola efter att en bekant hade berättat om denna. Betydligt oftare var det någon av föräldrarna, oftast modern, som hade skaffat information om modersmålsundervisningen och sett till att barnen hamnat i en finskspråkig förskola. Informationskällor i dessa fall var just bekanta, finska föreningar och vänner.

Jag vet inte säkert, men kan tänka mig att föräldrarna själva tog reda på möjligheten. Vi hade precis flyttat från Finland och vi barn kunde bara finska då. Jag tror att det var en trygghet för oss att få höra finska på dagiset och förskolan. SLYK19b

6.7.9 De yngre om modersmålsundervisningen i skolan

När barnen kom upp till skolåldern, var det åter dags att söka information, nu om modersmålsundervisning i finska. I linje med föregående frågor tillfrågades informanterna om huruvida de hade fått hemspråks- eller modersmålsundervisning i skolan och vilka informationskällor familjen hade haft. Frågorna lydde så här: 34. Saitko kotikielen tai äidinkielen opetusta koulussa; miksi, miksi ei?/Fick du hemspråks- eller modersmålsundervisning i skolan. Varför, varför inte? 35. Saiko perhe informaatiota koulun äidinkielenopetuksesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsundervisningen i skolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muiden kautta/Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?)

Återigen var det över hälften av de yngre informanterna som hade fått modersmålsundervisning i en eller annan form i skolan. 13 informanter, alltså två fler än det antal som hade gått i en finskspråkig förskolegrupp, hade gått i en finskspråkig klass antingen under hela grundskolan eller under delar av den. De flesta av dessa informanter hade gått i en finsk klass från klass 1–6 och bytt till hemspråks- eller modersmålsundervisning på högstadiet. Det fanns även informanter som hade gått i en finsk klass under hela grundskolan. I undersökningsgruppen fanns det sex informanter som endast hade fått modersmålsundervisning i timform. Antalet undervisningstimmar i veckan varierade från en till två timmar.

Många informanter som hade fortsatt direkt från en finskspråkig förskoleklass till en finsk skolklass konstaterade att det inte verkade ha funnits några andra logiska alternativ. Om föräldrarna redan hade ansträngt sig för att få barnen med i finskspråkig verksamhet, var det naturligt att behålla dem där. Ofta hände det även så att hela förskolegruppen flyttades till första skolklassen och barnen följde med sin finskspråkiga grupp. Någon informant trodde att erbjudandet om modersmålsundervisning kom från skolan eftersom familjen hade ett finskspråkigt efternamn. Precis med samma motivering hade en annan informant nämnt att man inte fått den möjligheten, eftersom pappans svenska efternamn inte gav anledning för kommunen att erbjuda undervisning i finska.

Att få modersmålsundervisning för sina barn var långt ifrån lätt i vissa kommuner. En informant, som på den tiden var bosatt utanför det tilltänkta förvaltningsområdet, berättar:

Vanhemmat sai jankuttaa kunnalle ja taistella saadakseen lapsensa suomalaiselle luokalle, koska se ei ollut kodin lähellä sijaitsevassa koulussa. MMYK24b (Föräldrarna fick tjata med kommunen och kämpa för att få oss barn till en finsk klass eftersom den inte fanns i skolan närmast hemmet.)

MMYK24b

Två informanter, båda kvinnliga, hade inte fått någon form av modersmålsundervisning. Den ena av dessa konstaterade att hon själv inte hade velat ha det och att finskan hemma räckte för henne. Den andra berättade att hennes intresse för finskan åter hade väckts på gymnasiet, men menade att då var det inte möjligt längre att välja finska enligt studieplanen.

Informationen om skolans modersmålsundervisning nådde familjerna på olika sätt. I många fall, precis som med förskoleverksamheten, var informanternas föräldrar själva aktiva och skaffade information om de möjligheter som fanns i kommunens skolor. En informant berättade att hon fick byta skola på lågstadiet eftersom modern i familjen ville att hon skulle gå i en finsk klass. I några fall placerades barnen i en finskspråkig friskola. Ett par informanter berättade att även skolan spelade en aktiv roll i informationsspridningen.

Skolan brukade informera i början av terminen till dem som hade något annat hemspråk än svenska. Man frågade om eleverna ville ha undervisning i sitt eget språk och då fick man skriva på ett papper som gavs vidare till rektorn. Sedan meddelade de vilka tider som fanns för undervisning. SLYK19b

Om man jämför informanternas berättelser om förskolans modersmålsstöd med dem om skolans modersmålsundervisning ser man att de flesta informanter som redan i förskoleåldern ingått i finskspråkig verksamhet fortsatte på samma sätt även i skolåldern. Detsamma gällde för informanter som inte deltagit i finskspråkig verksamhet i förskolan. Bara en av dessa informanter hade fått modersmålsundervisning på lågstadiet under ett par år, men sedan slutat delta i lektionerna på eget initiativ. Det verkar som om de tidiga valen för barnets modersmålsstöd starkt påverkat de senare kommande valen.

Informanternas berättelser om skolans finska klasser och hemspråks-/modersmålsundervisning är till största delen positiva. Några hade upplev bytet till en vanlig svensk klass som påfrestande och berättade om att en annan kultur rådde i dessa klasser. De

finska gruppernas sammanhållning nämndes som en klart positiv faktor, men samtidigt kunde grupperna uppleva utanförskap, speciellt när dessa splittrades och eleverna placerades i svenska klasser. Liknande sammanhållning kunde finnas även i modersmålsundervisningen. En informant berättade att trots att hon slutat läsa finska efter högstadiet, träffades hennes modersmålsgrupp, inklusive lärare, då och då på fritiden.

Modersmålsundervisningen fick även kritik. Några informanter hade upplevt lärarnas kompetens som tvivelaktig. Undervisningen bidrog inte alltid till att utveckla de saker som eleverna hade varit intresserade av eller i behov av, vilket ledde till sjunkande motivation att lära sig finska. Även de praktiska arrangemangen kring undervisningen var i vissa fall dåligt skötta.

Me saatiin itse valita, jäätiinkö me koulun jälkeen lukemaan suomea vai mentiinkö kotiin. Semmoista se oli, aika huonoa. Mutta kyllä me siellä käytiin, koska tuntui jotenkin että oli tarvettakin kun oli kuusi vuotta käynyt suomalaista luokkaa. Sitä halusi sitten jatkaa, ettei se olisi kokonaan poissa. MCYK22 (Vi fick välja själva om vi ville stanna efter skolan för att läsa finska eller åka hem. Sådant var det, ganska dåligt. Men vi gick nog dit, eftersom det kändes att man hade behov av att göra det när man hade gått sex år i en finskspråkig klass. Man ville ju fortsätta med det, så att det inte skulle vara helt borta.) MCYK22

När informanterna hade kommit till gymnasieåldern var det få som fortfarande fick modersmålsundervisning. Att välja finska som ytterligare ett språk betydde ofta att man fick avstå ifrån att läsa något annat ämne. Trots detta fanns det ett par informanter som kunde tänka sig att läsa finska även på högskolenivå.

6.7.10 De yngre om kommunernas roll för finskan i skolan

Precis som de äldre informanterna fick även de yngre en chans att beskriva hur deras hemkommun hade ställt upp för finskan respektive försämrat/försvårat finskans möjligheter i skolan. Frågorna var samma för alla informantgrupper.

Allmänt kan man konstatera att de yngre informanterna inte var lika välinformerade och oftast inte lika engagerade som sina äldre motparter. Därför resulterade många frågor i svar som inte gav så mycket substans. Däremot kunde de lättare berätta om sina egna erfarenheter eftersom skoltiden fortfarande var så nära. Förutom okunnighet om finskans ställning i skolan kunde en annan trend

urskiljas i svaren. Ytterst få av de yngre informanterna beskrev sin kommuns agerande gentemot finskan i skolan som positivt.

Vad gäller den första av dessa två frågor, fråga 32, konstaterade nästan hälften av alla yngre informanter att de inte kunde säga hur deras kommun hade ställt upp för finskan i skolan. Ett par informanter, utan att känna till den följande frågan, svarade kritiskt redan vid fråga 32. Enligt dessa hade deras hemkommun inte ställt upp för finskan alls eller gjort det dåligt.

Det fanns ändå några positiva kommentarer med i svaren, även om tonen i dessa var något försiktig. Några informanter hänvisade till tiden de själva hade varit i grundskoleåldern och ansåg att dåvarande finska klasser var ett tecken på att kommunen hade ställt upp för finskan. En informant bosatt i en mindre kommun i Stockholms län men som gått i skola i Stockholm konstaterade att hon alltid haft möjlighet att läsa finska i de skolor hon gått i. Även existensen av en sverigefinsk friskola i kommunen ansågs som något positivt. En ung informant konstaterade:

Tuntuu siltä että suomella on ollut paikka yhteiskunnassa. On ollut suomalaisia luokkia ja ruotsinsuomalainen koulukin. SSYM17 (Det känns som att finskan har haft en plats i samhället. Det har funnits finska klasser och även en sverigefinsk skola.) SSYM17

Vid nästa fråga kom de kritiska rösterna fram mer tydligt. Även här var det ungefär en tredjedel av informanterna som inte ville eller kunde uttala sig om hur kommunen hade försvårat eller försämrat finskans möjligheter i skolan. Två informanter från Stockholms stad konstaterade att kommunen snarare hade motarbetat språket. Enligt deras åsikt hade föräldrarna burit en stor del av ansvaret när barnen hade behövt modersmålsundervisning och de hade ofta fått känna sig motarbetade. De berättade vidare att undervisningen hade centraliserats vilket har lett till att tillgången på den har blivit svårare under åren. Möjligheterna att få undervisning i eller på finska blev alltså färre. Initiativtagandet och informationen har inte heller upplevts som kommunernas eller skolornas starka sidor bland informanterna.

Många informanter tog upp nedläggningen av finska klasser och ett par antydde att detta hade haft en stark påverkan på deras skolgång. Övergången till en svensk klass gick inte alltid helt smärtfritt. De hade upplevt praktiska svårigheter med hemspråks-/modersmålsundervisningens placering. Antingen hade lektionerna placerats samtidigt med ett ”viktigt” ämne som svenska eller matematik, vilket betydde att eleverna var tvungna att välja, eller finskundervisningen hamnade utanför schemat på tidiga morgnar eller

sena eftermiddagar, vilket inte underlättade deltagandet i undervisningen. Några informanter hade velat läsa finska på gymnasienivå men stött på problem och gett upp sin strävan. En orsak till problemet var enligt några informanter det minskande antalet av eleverna i modersmålsgrupper.

När jag frågade om jag kunde läsa finska på gymnasiet, sade de att det inte fanns resurser att ordna undervisning. Det kändes lite konstigt eftersom det borde ha funnits tillräckligt många sverigefinska elever för gruppen i skolan MMYK22

Detta kan tolkas som att intresset bland sverigefinska ungdomar antingen hade minskat till den grad att det inte lönade sig att arrangera undervisning, eller som att skolan inte ville utreda intresset bland dessa ungdomar. En annan informant som även hon hade undrat om möjligheterna att läsa finska berättade att hon fortfarande efter ett halvår inte hade fått svar på sin förfrågan.

Några större skillnader mellan kvinnor och män kunde inte urskiljas i svaren. Möjligtvis var de kvinnliga informanterna något mer restriktiva i sina svar. Samma jämnhet gällde även för jämförelser mellan de allra yngsta och äldsta informanterna i den här gruppen. I båda ändarna av skalan fanns det informanter som inte kunde eller ville uttrycka sin åsikt om kommunens agerande, liksom informanter som berättade om de positiva och negativa åtgärderna. Regionala skillnader var svåra att upptäcka i svarsmaterialet eftersom svaren var tämligen likartade.

6.7.11 De yngre om finskan i det svenska samhället

Under den sista frågan i avsnittet som handlade om förskolan och skolan tillfrågades informanterna mer allmänt om hur viktig de ansåg att finskan i Sverige var. Samma fråga ställdes som en följdfråga, den första gången gällande informantens föräldrar, den andra gången gällande dennes far- och morföräldrar. Frågorna i sin originalform lydde på följande sätt: 36. Mitä mieltä olet suomen kielen tarpeellisuudesta Ruotsissa?/

Hur viktig tycker du att finskan i Sverige är? b. Entä vanhemmat/Hur är det med föräldrarna? c. Entä isovanhemmat/Hur är det med far- och morföräldrarna?

I största allmänhet var informanternas svar positiva när de fick berätta om sin egen inställning till finskan i Sverige. Finskan behövdes. Språket och den finskspråkiga befolkningen ansågs vara en re-

surs för Sverige och enligt de flesta informanter behövdes de i landet. Finskan i samhället hade redan existerat så pass länge att dess närvaro i samhället ansågs som något positivt. ”Rikedom”, ”mångfald” och ”resurs” var några av orden som användes. Ett specialområde där några informanter vill understryka vikten av finska var handelsförbindelserna och annat samarbete mellan Finland och Sverige. Andra konkreta exempel på vikten av finska var behovet av finskspråkig personal inom t.ex. sjukvården och undervisningen i skolorna som betonades av några informanter.

För många var finskan viktig ur ett personligt perspektiv. Språkkunskaperna som man fått hemma ”nästan gratis” och som kunde användas som merit uppskattades av många. Även möjligheten att kunna använda språket och göra sig förstådd var betydelsefulla för identiteten och till och med känslomässiga värden vägdes in.

Niin kauan kun suomen kieli on tärkeää ihmisten identiteetille, on sen oltava tärkeää myös Ruotsissa. Minulle se on tärkeää henkilökohtaisella tasolla. SSYM21 (Så länge som finskan är viktig för människornas identitet, måste den vara viktig även i Sverige. För mig är det viktigt på en personlig nivå.)

SSYM21

Några informanter betonade att det var svårt som sverigefinne att ha en opartisk syn på frågan och att det var nästintill självklart för finskspråkiga att det egna språket var viktigt. Vikten att föra språket vidare genom att lära ut det till sina egna barn kom fram i några kvinnliga informanters tankar samtidigt som en manlig informant konstaterade att åtminstone ett regionalt stöd till finskan var viktigt. Språkets bevarande var en av de viktigaste sakerna för många yngre informanter.

Det är jätteviktigt, absolut. I och med att det är ett officiellt språk, så är det väldigt viktigt. Finskan ska finnas kvar och den ska stödjas. SLYK19b

De kvinnliga informanterna förhöll sig mer positiva till finskan än de manliga, även om åsikterna kring finskan var allmänt uppmuntrande. Två manliga informanter konstaterade att för dem personligen spelade finskan i Sverige mindre roll. De kunde förstå att det fanns människor som hade större behov av finskspråkigt stöd, men de uttryckte inte sådana egna behov. Däremot fanns inga regionala skillnader i svarsmaterialet.

Man ska hålla fast vid finskan. Finska barn borde lära sig finska, men det måste finnas en balans mellan svenska och finska. MCYM18

De yngre informanterna tillfrågades även om deras föräldrars åsikter kring finskan i Sverige. I de flesta fallen ansåg informanterna att deras föräldrar uppskattade finskan högre än de själva eller

i alla fall valde de att använda sådana beskrivningar som beskrev finskan som mycket viktig för föräldrarnas generation. En viss osäkerhet kunde anas i några svar och ett par informanter konstaterade att ”du borde fråga dem istället”.

Några informanter berättade att deras föräldrar var engagerade i finska frågor på ett eller annat sätt och att vara sverigefinne betydde mycket för dem. Stödet till språket behövdes enligt informanternas uppfattning, speciellt när vissa föräldrar inte behärskade svenska så bra. Olika slags aktiviteter för finskspråkiga, som t.ex. scouter och finska föreningar, nämndes. Några informanter hade en förälder vars arbete var mer eller mindre finskspråkigt eller hade någon annan koppling till sverigefinnar eller det finska språket. I många familjer hade föräldrarna betonat vikten av att lära sig finska och de ville även använda finska som det främsta hemspråket, ofta av känslomässiga anledningar. En informants mor var närvarande under intervjun och kommenterade vid förfrågan:

On sääli jos suomen kieli katoaa, koska on kuitenkin mahdollisuus säilyttää se, erityisesti suurkaupungeissa. Isommissa kaupungeissa on mahdollisuus järjestää suomenkielistä päivähoitoa ja kouluja. SSYM22:n äiti (Det är synd om finska språket försvinner eftersom det ändå finns möjligheter att bevara det, speciellt i storstäder. I större städer är det möjligt att ordna finskspråkiga dagis och skolor.) Mor till SSYM22

Att föräldrarna tyckte att finskan i Sverige var viktig framkom på flera sätt. Däremot fanns det bara två informanter som inte trodde att språket spelade så stor roll för föräldrarna eller de ville inte framföra några som helst gissningar om sina föräldrars åsikter. Dessa informanter var desamma som hade haft mer avvaktande svar även på den föregående frågan.

Om en del av informanterna hade haft svårigheter att beskriva sina föräldrars åsikter, var det ännu fler som inte kunde säga något mer detaljerat om sina far- och morföräldrars uppfattningar. Det oftast förekommande svaret var att far- och morföräldrarna, oberoende av bosättningsland, uppskattade det faktum att barnbarnen kunde använda finska när de kommunicerade med dem. Ofta var det precis dessa släktingar i den äldre generationen som var väldigt noga med att barnbarnen använde endast finska med dem. I några fall fanns det inga alternativ eftersom far- eller morföräldrarna inte behärskade svenska. Eller som en informant uttryckte det:

Jag läste finska mest för mor- och farföräldrarnas skull, inte lika mycket för min egen skull. SLYM19

Finskans roll som känslospråk kom fram även i dessa svar. Om man hade möjlighet att tala mor- och farföräldrarnas modersmål

kom man oftast närmare dem även känslomässigt. En mer praktisk synpunkt hade en kvinnlig informant som betonade vikten av finskspråkig service, eftersom hon visste att mormodern hade behov av sådan.

6.8 Om sverigefinnarnas integration i det svenska samhället

För att ta reda på vad informanterna hade för åsikter kring integrationsfrågan ställdes några frågor till dem om svenskarnas och Sveriges krav på minoriteten jämfört med krav som sverigefinnarna skulle kunna ha på majoritetsbefolkningen. Ytterligare en fråga ställdes där informanterna fick gradera Sveriges integrationspolitik beträffande sverigefinnar och argumentera för sina omdömen. Första frågan löd i sin helhet på följande sätt: 47. Mitä Ruotsi ja ruotsalaiset voisivat vaatia, jotta ruotsinsuomalaiset olisivat integroitunut osa Ruotsin yhteiskuntaa?/Vad ska Sverige och svenskar kunna begära för att sverigefinnarna ska vara en integrerad del av det svenska samhället?

Det finns några tydliga trender i svaren från de äldre informanterna. Den första är att många informanter anser att det inte finns någonting Sverige och svenskarna har rätt att begära. Många konstaterade att de ansåg att många krav redan har ställts under åren och att nu skulle det vara dags för ”återbetalning” i form av t.ex. finskspråkig service. Här betonade många informanter finländarnas roll som byggare av det svenska samhället som det ser ut idag.

Suomalaiset ovat jo tehneet tarpeeksi, ei meiltä voi enää vaatia mitään. Niin paljon ollaan tehty työtä ja kaikkemme annettu Ruotsille. SSÄK86 (Finländarna har redan gjort tillräckligt, man kan inte begära någonting av oss. Så mycket har vi arbetat och gett vårt allt till Sverige.) SSÄK86 Eivät voi vaatia yhtään mitään, ovat jo vaatineet paljon. Me on annettu niin valtavan paljon Ruotsille, joskus tuntuu siltä, että haluavat tehdä meistä ruotsalaisia. MMÄM71 (De kan inte kräva någonting mer, de har redan krävt så mycket, Vi har givit så otroligt mycket till Sverige, ibland känns det som att de vill att vi ska bli svenskar.) MMÄM71 Eikö ne jumalauta ole jo vaatineet hengen, veren ja terveyden? -- -- Kyllä suomalainen on sen itkemättä antanut ja jotain vastinetta pitäisi työlleen saada. MCÄK67b (Jävlar, har de inte redan krävt att få våra själar, blod och hälsa?-- --

Finnen har givit dem detta utan att gråta och någon slags återbetalning borde man få för sitt arbete.) MCÄK67b

En annan idé som kom fram i flera svar är mer abstrakt men dock lika viktig. Några äldre informanter eftersträvade djupare förståelse mellan minoriteten och majoritetsbefolkningen, ömsesidig lojalitet och samarbete. Några uttryckte att det var svårt som sverigefinne att veta vad svenskarna ”ville ha av oss, eftersom de har aldrig bringat sina tankar till offentligheten på det sättet” (MCÄM64). En annan tolkning var att i Sverige ställdes det inga krav på någon, utan många saker var underförstått uttryckta.

Någon kunde föreställa sig att svenskar vill att sverigefinnar skulle delta aktivt i samhället och använda dess offentliga system för att förbättra sin position. En menade att ett liv där man till hälften fortfarande lever i 1960-talets Finland, åtminstone i tankarna, inte kan vara tillräckligt, utan man skulle aktivt vara med och påverka samhället man lever i. En informant konstaterade vidare att det inte är någon annan som kan driva sverigefinnarnas sak utan de ska göra det själva. Hon ansåg också att detta är en del av ett aktivt liv som sverigefinne.

Huruvida integrationen har lyckats eller ej förstods på flera olika sätt. Många konstaterade att de inte tyckte att man skulle ställa några krav eftersom finnarna redan har integrerat sig så pass väl och att minoritetsställningen har uppnåtts. Även nästan helt motsatta åsikter fanns bland svaren.

Integraatiota ei pitäisi vaatia, se pitäisi pystyä luomaan. SLÄM75 (Man ska inte kräva integration, utan man borde kunna skapa det.)

SLÄM75

Ruotsalaiset eivät ole käsittäneet integraatiota ollenkaan niin kuin pitäisi, vaan pikemminkin assimilaationa. Suomalaiset ovat sulautuneet väkipakolla. SSÄM57 (Svenskarna har inte uppfattat integration som man ska, utan snarare som assimilation. Finländarna har smälts in med våld.) SSÄM57

Ytterligare en trend såg man i kraven Sverige kunde ställa angående språkfrågan. En minoritet av de äldre informanterna ansåg att man ska kunna språket i det land man bor i och att majoritetsbefolkningen har rätt att begära detta. Även några av dem som inte ansåg att man kunde ställa språkkunskaper som ett krav ansåg att om man behärskar svenskan underlättar det livet i praktiken.

I svaren kunde man inte urskilja några skillnader mellan äldre informanter av olika kön eller från olika geografiska områden. Äldre informanter av båda könen och alla regioner hade liknande idéer kring kraven som Sverige och svenskar kan tänkas ställa på sverigefinnarna.

För de yngre informanterna var frågan om integration speciellt intressant, med tanke på att alla förutom två har levt hela sitt liv i

det mångkulturella land som Sverige är idag. Dessutom är deras erfarenheter väldigt annorlunda jämfört med deras föräldrars generation, som i de flesta fall själva har upplevt invandringen till Sverige. Ungdomar runt 20-årsåldern har däremot en helt annan syn på integrationen av sverigefinnarna, vilket återspeglas i svaren.

Redan vid första frågan om integration var några, speciellt de allra yngsta informanterna, osäkra på innebörden av ordet. Trots intervjuarens försök att hjälpa till och förklara valde ett par informanter att inte uttrycka sig om ämnet eller de gav väldigt försiktiga svar. Man måste således ta hänsyn till ungdomarnas brist på kunskaper om dessa frågor i analysen. Reaktionen är emellertid naturlig, eftersom de yngre känner sig som en del av det svenska samhället, varför begreppet ”integration” till stor del saknar relevans för deras egen del. Däremot måste det betonas att även bland de yngre informanterna fanns det några som var väl insatta i ämnet och aktiva t.ex. inom lokal- eller skolpolitik.

Förutom bland de äldre informanterna var det även många yngre informanter, 13 av 22, som diskuterade språkkraven i sina svar. Åsikten som de flesta kom fram till var att kunskaper i det svenska språket är ingenting man definitivt kan begära av finnar eller någon annan folkgrupp i Sverige. Däremot sågs språket ofta som en nyckel in i samhället och som en underlättande faktor för integrationen. Många tyckte att inlärning av svenska är en principsak och att man borde ”ta seden dit man kommer”. Däremot ansåg de inte att språkkravet ska vara lagstiftat. Att man kan tala svenska borde ses som en möjlighet och rättighet, inte som tvång, enligt många yngre informanters åsikt.

En annan idé de presenterade, förutom om språkfrågan, liknade även den de äldre informanternas åsikter. En yngre kvinnlig informant ansåg att svenskar kunde begära att sverigefinnar skulle vara mer synliga. Att man gör sig hörd och påminner om sin existens kunde enligt hennes åsikt även gynna sverigefinnarna och göra dem mer uppskattade i Sverige.

Många yngre informanter upplevde frågan om majoritetsbefolkningens möjliga krav som onödig. De kände att finnarna redan har integrerats i samhället så pass bra att inga flera krav behövde ställas. Enligt deras åsikt var stämningen mellan sverigefinnar och svenskar avslappnad och problemfri. Ur den här synpunkten ser verkligheten ut bl.a. så här:

Mun mielestä me ollaan nimenomaan juuri RUOTSINsuomalaisia, mikä tarkoittaa, että ollaan siinä ryhmässä mukana. SSYM17

(Jag tycker att vi är just SVERIGEfinnar, vilket betyder att vi redan är en del av den här gruppen.) SSYM17

Även kritik mot själva frågan och den underförstådda meningen bakom den fördes fram.

Eihän integraatiota millään päätöksillä saada aikaan. SSYM21 (Man kan inte skapa integration med några beslut.) SSYM21

Den här manliga informanten ansåg även att besluten som tas angående integration endast kan skapa förutsättningarna för ett positivt umgänge och att attityderna är svåra att påverka. Vidare betonade han vikten av att man ger plats för minoriteter i samhället. Därigenom kan minoriteterna känna sig accepterade i Sverige och även integreras.

Men vi vände även på frågeställningen, och frågade vad informanterna ansåg att sverigefinnarna själva kan kräva av sitt samhälle, av Sverige. 48. Mitä ruotsinsuomalaiset/suomalaiset Ruotsissa voisivat vaatia, jotta he tulevaisuudessakin olisivat toimiva osa Ruotsin yhteiskuntaa?/Vad tycker du sverigefinnarna ska kunna kräva för att de ska kunna fortsätta vara en fungerande finskspråkig del av det svenska samhället?

Beträffande frågan om kraven sverigefinnarna själva kan ställa var svaren lika varierade som i frågan om svenskarnas möjliga krav.

Äldre informanter uppfattade frågan på väldigt olika sätt. Vissa betonade krav som en minoritet kan ställa på sig själv, medan en stor majoritet av informanterna riktade sina krav mot majoritetsbefolkningen.

Ömsesidig förståelse och samarbete var önskemål som hade kommit fram redan i de tidigare svaren. Någon informant eftersträvade lyhördhet och lojalitet från svenskarna mot sin största minoritet. En annan ansåg att sverigefinnar behöver en mer jämlik behandling t.ex. på sina arbetsplatser. Även ord som mera respekt och rättvisa användes. Några informanter ansåg även att svenskar borde bekanta sig mer med den finska kulturen och dess detaljer för att bättre kunna förstå sin minoritet. En äldre manlig informant ville betona vikten av minoritetsställningen. Han ansåg att Sverige inte har tagit den på allvar eller uppmärksammat den.

Vähemmistöä edustava ei ole sama asia kuin pakolainen tai maahanmuuttaja.-- -- Me ollaan tultu tänne ja on rakennettu tätä yhteiskuntaa, meillä pitäisi olla samat oikeudet kuin ruotsalaisillakin. Ruotsalainen samaistaa meidät mielellään pakolaisiin. MMÄM61 (En minoritetsrepresentant är inte samma sak som flykting eller invandrare. -- -- Vi har kommit hit och byggt upp det här samhället, vi

borde ha samma rättigheter som svenskarna själva. Svensken vill gärna identifiera oss med flyktingar.) MMÄM61

En originell vinkling bland svaren var krav som informanter ställde upp för sverigefinnar själva. Enligt en informant var hela gruppen i behov av aktivering, så att minoriteten skulle synas och höras bättre. Han betonade att det även behövs hjälp av majoritetsbefolkningen genom att de erbjuder möjligheter att göra minoritetens röst hörd, men att källan till rösterna borde vara sverigefinnarna själva, som ska ”föra oväsen”. Samma typ av krav ställde en äldre kvinnlig informant som ansåg att samhörigheten och gemensamhetskänslan borde vara större bland sverigefinnarna. Tanken bakom detta är sannolikt att en mer homogen och enig grupp har lättare att ställa krav än en grupp som inte kan komma överens om sina behov och mål sinsemellan. Ett nästan helt motsatt krav som en kvinnlig informant riktade mot sverigefinnarna själva var större flexibilitet och anpassningsförmåga när det gäller livet i Sverige. Som vi kan se är prioriteringarna nästan lika många som antalet informanter. Detta betonade även en äldre kvinnlig informant som ansåg att kraven och behoven är olika och varierar från person till person.

De oftast nämnda enskilda kravet som kom fram i svaren var finskspråkig service. Många såg servicemöjligheterna som en gentjänst för det arbete finnarna har utfört i Sverige under åren. Ett visst rättvisetänkande kunde urskiljas i dessa svar. Informanterna ville framför allt ha sjukvård och äldreomsorg på finska och någon konstaterade också självkritiskt det faktum att minoriteten själv inte har begärt detta tidigare. Förvaltningsområdet sågs som en del av en positiv utveckling som även kan påverka majoriteten, när de får en möjlighet att tydligare se hur en minoritet lever bland dem. Ett konkret krav från en manlig informant var rösträtt efter tillräckligt många år i Sverige oavsett nationalitet.

Många informanter betonade att de inte hade några svårigheter med att leva med sina svenska medmänniskor, men att vissa serviceformer skulle kunna göra livet något lättare. En och en annan framhävde sina bra kontakter med svenska grannar, arbetskamrater, vänner, osv. och konstaterade att de för det mesta har känt sig accepterade i Sverige. Kritiken riktades således inte mot den vanlige svensken utan oftast mot beslutsfattare. En kvinnlig informant kritiserade de lokala beslutsfattarna i sin egen kommun och ansåg att sverigefinnarna har blivit bättre behandlade i flera andra kommuner. En åsikt, som sammanfattar många informanters tankar, kom ur en äldre manlig informants mun:

Ruotsin pitäisi olla kuuliaisempi ja ymmärtäväisempi ja ymmärtää se, että me olemme erilaisia. SLÄM75

Sverige borde vara mer lyhört och mer förstående och begripa det faktum att vi är olika. SLÄM75

Yngre informanter hade betydligt lättare att uttrycka minoritetens krav mot svenskarna än tvärtom. Över en tredjedel av dem konstaterade att det mest uppenbara kravet sverigefinnarna kunde ställa var att få mer och bättre finskspråkig service. Tillsammans med sjukvård och äldreomsorg, vilka inte berör unga på samma sätt som äldre informanter i undersökningen, betonades skolor, utbildning och finskspråkiga media samt kulturstödjande aktiviteter. En viktig faktor för en kvinnlig informant var att man skulle sprida information om finskans minoritetsställning bättre i t.ex. skolorna, eftersom det är få unga som är medvetna om den.

Vid sidan av kraven på finskspråkig service föreslogs även ett annat väldigt konkret krav. För att fungera bättre i det svenska samhället och känna sig hemma ska sverigefinnar med brister i språkkunskaper få en bättre möjlighet att lära sig svenska, tyckte några informanter. Den idealiska lösningen är kurser i svenska, men några kvinnliga informanter poängterade att för många äldre sverigefinnar är det redan för sent, utbildningen borde ha funnits när de kom till landet. Vad som däremot kunde hjälpa dem vore stöd för finskspråkiga aktiviteter samt en möjlighet att lära sig svenska tillsammans med sina landsmän.

Om jag själv kom hit som en invandrare skulle jag vilja lära mig språket så fort som möjligt, komma in i samhället så fort som möjligt. SLYM19

Även mer abstrakta krav ställdes. Enligt en manlig informant borde svenskar stödja sverigefinnar när dessa försöker upprätthålla sina traditioner och föra dem vidare. Den finska kulturen – eller någon annan främmande kultur – borde inte ses som ett hot mot den svenska.

Finnarna ska känna sig behöriga i Sverige. -- -- Det ska vara ömsesidig respekt. MCYM18

Några av kraven riktades mot sverigefinnarna själva. I likhet med sina äldre motparter betonade några unga kvinnor vikten av att leva ett aktivt liv i Sverige. Att man hörs och syns kommer sig inte av sig självt utan man måste aktivt eftersträva synlighet och lyssnare för sin sak. En yngre kvinna från en central Mälardalskommun kritiserade finländarnas ”envisa” vilja att försöka klara sig själva även om hjälp kanske finns tillgänglig. Enligt henne löper man då större risk att bli åsidosatt i samhället. En annan kvinna ansåg att finnarna

borde vara stoltare över sitt ursprung och språk och använda finskan i alla sammanhang där det var möjligt.

Samma typ av synlighetskrav ställdes även på majoritetsbefolkningen. Speciellt enligt yngre kvinnliga informanter var det viktigt att sverigefinnarna skulle få möjligheter att höras och synas. ”Vi finns här!” konstaterade en yngre kvinna, som även jämförde finlandssvenskarnas synlighet i det finska samhället med sverigefinnars. Även mindre fördomar, mer tolerans för olikheter och mindre rädsla för det som är främmande behövs enligt en informant. Eftersom den sverigefinska befolkningen och dess språk redan fått minoritetsstatus och på det sättet är en fungerande del av samhället, borde man även få en möjlighet att påverka samhällets utveckling ur ett sverigefinskt perspektiv. 49. Miten onnistuneena sinä pidät Ruotsin suomalaisia koskevaa integraatiopolitiikkaa?/Hur lyckad tycker du att Sveriges integrationspolitik har varit beträffande sverigefinnarna? - + 1 2 3 4 5 6 7

I sista frågan som handlade direkt om sverigefinnarnas integration i Sverige tillfrågades informanterna om hur lyckad de ansåg att Sveriges integrationspolitik hade varit för sverigefinnarna. På en skala från ett till sju fick informanterna avge ett ”betyg” åt den svenska integrationspolitiken.

Genomsnittsbetygen för Sveriges integrationspolitik beträffande sverigefinnarna var förvånansvärt lika för både äldre kvinnor och män (Tabell 22). I båda grupperna blev genomsnittsbetyget något under medel, alltså 3,5. Variationen var ytterst liten. Gemensamt för kvinnor och män var även att det högre extremvärdet i skalan (7) användes sparsamt, däremot graderades Sveriges integrationspolitik något oftare som 1. Oftast hamnade betygen vid tre eller fyra. En av de äldre kvinnorna ville inte ge något betyg alls. I verkligheten kunde betygssnittet ha blivit ännu lite lägre i den manliga gruppen eftersom en informant ironiskt konstaterade på följande sätt:

Tabell 22 Inställning till hur lyckad man anser den svenska integrationspolitiken

vara, äldre och yngre

Äldre kvinnor

Äldremän Yngre kvinnor

Yngre män

3,5 3,5 4,5 4,0 N= 13 N= 12 N= 8 N= 9

33

No annetaan seiska. Jos jo ensimmäisessä sukupolvessa kieli häviää, niin silloinhan sitä on onnistuttu aika hyvin. -- -- Ovat onnistuneet liiankin hyvin, suomalaiset ovat kadottaneet identiteettinsä. MMÄM61 (Nå, jag ger den en sjua. Om språket försvinner redan i första generationen, då har man lyckats ganska bra. -- -- De har lyckats för bra, finländarna har tappat sin identitet.) MMÄM61

Många andra delade hans åsikt, även om de inte valde att uttrycka sig lika starkt. Speciellt några äldre män ansåg att integrationspolitiken snarare har varit en assimilationspolitik och inneburit mer eller mindre stark försvenskning. Enligt denna syn har det alltför ofta förväntats att sverigefinnarna skulle smälta in i majoritetsbefolkningen, vilket enligt några kvinnliga informanter redan har uppnåtts, dock med positivare inställning. En annan informant tyckte att integrationspolitiken fortfarande var invandrarpolitik. Hans åsikt var att finländarna var mer välkomna i Sverige på 1960- och 1970-talet när de gynnade samhället och att nu när folkhemsbyggarna kommer i pensionsåldern ses de lätt som en last för samhället.

Anledningen till att de flesta betygen hamnade i mitten var för många bristen på verkliga åtgärder angående finnarna. Några upplevde att finnarna som grupp har fått jämförelsevis lite stöd och hjälp att integrera sig när man granskar senare invandrargrupper. ”Finnarna har fått klara sig själva” verkade vara intrycket hos många. Någon kritiserade beslutsfattarnas tröghet och ovilja att föra saker vidare som kunde förbättra den finska minoritetens ställning. En annan synpunkt från en kvinnlig informant (som betygsatte med 4 på skalan) var att Sveriges förhållningssätt även kan tolkas som en ärebetygelse i den meningen att majoritetsbefolkningen inte har upplevt att finnarna behöver daltas med, utan de har varit starka nog att klara sig själva. Detta är en dock en synpunkt mot vilken de flesta informanterna hade en motsatt åsikt.

Har gett betyget 3 på skalan 1 (mest negativt) till 7 (mest positivt):

33

Fem yngre avstod från att svara på denna fråga.

Aika huonoa se on ollut, sillä suomalaisten on itse ollut kannettava vastuu paljosta ja hoidettava asioita ilman apua. Ei voi sanoa olevansa täysin tyytyväinen. MMÄM64 (Ganska dåligt har det varit, eftersom finnarna själva har fått ta ansvaret för allting och tagit hand om saker och ting utan hjälp. Man kan inte säga att man är helt nöjd.) MMÄM64

Har gett betyget 2 på skalan 1 (mest negativt) till 7 (mest positivt):

Ihmettelen sitä, ettei esimerkiksi tässä kieliasiassa ole tämän pidemmälle päästy, vaikka me suomalaiset ollaan oltu täällä näin kauan. SLÄK71 (Jag undrar t.ex. över att varför har man inte kommit längre i den här språkfrågan, även om vi finnar har varit här så länge.) SLÄK71

Några informanter ansåg att ankomsten av andra invandrar- och flyktinggrupper har förändrat situationen för finnarna. På samma sätt som några jämförde de förmåner som nutida invandrare får med det nästan icke-existerande stödet som finnarna fick, ansåg några att p.g.a. trycket från andra, mer synliga grupper har Sverige glömt sina finnar. En viss självkritik kunde höras i kommentarer som ”vi är för snälla och tysta, vi säger inte ifrån”. Sveriges inställning mot finnar har fått mer positiva inslag efter det att invandrare från bl.a. Mellanöstern har kommit. Två informanter påpekade att svenskarnas inställning mot finnar har mjuknat i samma takt som invandrare från mer främmande kulturer strömmat in i landet.

Ytterligare några äldre informanter ansåg att integrationen, om den nu har blivit av, har blivit verklighet på grund av finnarnas vilja att anpassa sig och fungera i samhället. Det enda konkreta som de flesta säger sig ha fått i Sverige är arbete.

Som man kunde ana redan från svaren på de tidigare frågorna, var de yngre informanternas syn på Sveriges integrationspolitik något annorlunda. Genomsnittsbetyg på skalan från ett till sju var för yngre män 4 och yngre kvinnor 4,5. Dock måste det påpekas att fem informanter, en man och fyra kvinnor avstod från att svara på frågan eller gradera integrationspolitiken.

Ett intressant drag i de yngres svar var att de var koncentrerade till skalans mittparti. Av ytterligheterna användes endast 1 två gånger i den manliga gruppen, samtidigt som ingen av informanterna ville ge integrationspolitiken en sjua. Koncentrationen kring de neutrala siffrorna i mitten kan antas vara resultat av informanternas knapphändiga kunskaper. Med andra ord: är man lite osäker är det säkraste att välja en ”trygg” siffra. Man kan också tolka det som att man i denna situation inte ville avge extremt kritiska omdömen. Även det faktumet måste poängteras att siffrorna på skalan

betyder olika saker för olika människor. Till exempel en fyra kunde framkalla följande kommentarer:

Hyvin kai se on mennyt. MCYM20 (Jag antar att det har gott bra.) MCYM20 Jag tycker inte det har varit så bra, andra invandrare har behandlats bättre än oss finnar. MCYK17

Hos de yngre männen kunde man tillsammans med medelbetygen hitta två stycken som hade givit integrationspolitiken det sämsta betyget (1) samt två som givit det näst högsta (6). Man kritiserade bl.a. det svenska beslutsfattandet och oviljan att hjälpa finnarna. En av kritikerna konstaterade att enligt hans uppfattning har finnarna skapat sin integration själva. ”Det är lyckat, men det är inte svenskarnas förtjänst” (SSYM18). Den andre kritiske unge mannen berättade om sin besvikelse när han i kontakt med svensk lokalpolitik har upplevt att man inte tagit några hänsyn till minoritets- eller invandrargrupperna.

De mer positiva åsikterna kring integrationen hade sitt ursprung i exempel från det näraliggande egna livet. De positiva båda unga männen upplevde att deras familjer hade integrerats bra i Sverige och att den största delen av finländarna ändå har lyckats komma in i samhället om man jämförde dem med senare invandrargrupper.

Suomalaiset ovat integroituneet hyvin, mutta se on ollut pitkä prosessi. Suomalaiset on maahanmuuttajina uranuurtajia, jotka ovat auranneet tietä monelle muulle ryhmälle. SSYM21 (Finnarna har integrerats bra, men det har varit en lång process. Som invandrare är finnar banbrytare som har röjt vägen för många andra grupper.) SSYM21

En kvinnlig informant ville inte ge någon betyg åt Sveriges integrationspolitik eftersom hon kände att integrationen som trots allt har uppnåtts har varit sverigefinnarnas egen förtjänst. Liknande åsikter fanns även hos en annan kvinnlig informant som ansåg att finländarna har klarat sig bra själva och att Sverige kunde ha ansträngt sig mer för minoritetsgruppen. Många yngre informanter jämförde situationen idag med sina uppfattningar om den äldre generationens upplevelser. Slutsatsen i flera fall var att samhällets inställning mot sverigefinnar har förändrats genom åren. Informanterna var dock i många fall osäkra på om förändringarna var resultat av en bra svensk integrationspolitik eller en naturlig följd av utvecklingen. Enligt många har sverigefinnarna etablerat sin plats i samhället och blivit en självklar del av Sverige. Ännu en gång jämfördes sverigefinnarna med andra invandrargrupper och slutsatsen även bland flera yngre informanter var att situationen har förändrats genom deras ankomst. På liknande sätt som äldre informanter

kritiserade några av de yngre det faktum att man satsat mycket intensivare mot senare invandrargrupper i integrationsplaneringen och att sverigefinnarna ofta har lämnats utanför.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att de yngre informanternas syn på Sveriges integrationspolitik i princip är något mer positiv än de äldre informanternas. Kritiska röster kunde höras även i den yngre gruppen och bakom dessa fanns det ofta ungdomar som upplevt otillfredsställdhet antingen genom sina föräldrar eller genom sina egna erfarenheter. Man bör dock påminna om att det bland de yngre informanterna fanns flera som rapporterade en viss osäkerhet om integrationspolitikens betydelse och omfattning.

Ett sammanfattande ”betyg” för den svenska integrationspolitiken ur informanternas synvinkel tycks vara ”medelmåttig”. Därvid skiljer sig inte generationerna åt. Man har inte kunnat eller velat beskriva positiva effekter av den förda politiken. En allmän uppfattning tycks vara, att det som blivit bra i integrationen, har man själv stått för. Ett flertal anger också som en orsak att senare anlända invandrare hade fått överta de mest negativa attityderna till invandrare. På det hela taget verkar man som grupp ändå uppfatta sig som en naturlig och accepterad del av samhället, mycket som ett resultat av egna ansträngningar.

7. Sammanfattning av resultaten och tankarna hos informanterna

7.1. Informanterna och deras bakgrund

I studien har 45 sverigefinnar, som tillhör två åldersspann, intervjuats med hjälp av en semistrukturerad enkät som också spelades in på digital bandspelare (enkäten återfinns i Bilaga 2a–c i denna rapport). Syftet har varit att ge en djupare och mer detaljerad bild av vad ”vanliga sverigefinnar” kan ha för åsikter och önskemål om bl.a. servicefunktioner och myndighetskontakter på finska, respektive om en sådan särställning för finskan som ett utvidgat förvaltningsområde skulle kunna medföra.

De 45 personerna representerar kategorierna äldre – yngre, kvinnor – män, och fyra av huvudutredningen i förväg valda typer av kommuner eller bostadsorter i Stockholms- och Mälardalsregionen: Stockholms stad (valda stadsdelar), kommuner i Stockholms län i övrigt, Mälardalens centrala övriga kommuner (Eskilstuna, Uppsala, Västerås), samt Mälardalens övriga mindre kommuner.

Urvalet av kommunerna (förutom de tre stora i kategorin Mälardalens centrala) och stadsdelarna i Stockholms stad gjordes slumpmässigt. Informanterna skulle vara finskkunniga, dvs. de skulle hypotetiskt vara berörda av frågor som har med utvidgningen av det finska förvaltningsområdet till regionen att göra. De har kontaktats genom en typ av indirekt s.k. snöbollsmetod.

De äldre informanterna, som vi kallat 55+, är mellan 46–86 år och de består med ett undantag av personer som själva utvandrat i vuxen ålder från Finland, de flesta på 1960- och 1970-talen. De har vanligtvis kort utbildning, typiskt med 6–7-årig folkskola som grund, och med normalt endast språkkurser och andra kortare fortbildningar som tillägg i Sverige. De flesta är pensionerade, varav en del sjukpensionerade. De har till största delen varit eller är verksamma inom yrkesområden såsom produktion, vård/omsorg och som facklärda arbetare. De motsvarar en ganska stereotypisk bild av finska invandrare under de tidiga årtiondena efter 1950-talets mitt, då den nordiska arbetsmarknaden öppnades och pass-/visumtvången avskaffades. De härstammar dock inte lika massivt från norra Finland, som en sådan schablonbild av finska invandrare förutsätter, utan en ganska god spridning över stora delar av Finland återfinns bland de äldres födelseorter. De äldre är 23 till antalet.

De yngre är samtliga utom två födda i Sverige, och en stor majoritet av dem är födda inom det aktuella Stockholms- och Mälardalsområdet. De representerar åldersspannet 15–24 år. De är till övervägande delen studerande, varav en handfull är det på högskolenivå. Det är osäkert om andelen som studerar på denna nivå kommer att öka. En del av dem har p.g.a. sin låga ålder ännu inte kunnat ta ställning till högre studier. En del innehar tillfälliga praktikplatser och ett fåtal har anställning inom vården, eller som hantverkare mm. De utgör representanter för den första sverigefödda generationen, som emellanåt paradoxalt kallas andragenerationens invandrare. De är 22 till antalet.

7.2 Informanternas språkliga kompetenser

Frågor om språklig kompetens ställdes bl.a. då denna sannolikt på ett direkt sätt påverkar ställningstaganden om vilken service och vilka kontakter med t.ex. myndigheter man har och vill ha på finska. Det är dessutom avgörande vilken kompetens man anser sig ha på både finska och svenska.

De äldre har angett att de är säkrare på finska, där man känner sig mer kompetenta i tal än i skrift. De har också i många fall uttryckt att de inte klarar av ”byråkratisk finska”, dvs. de har låg kapacitet i användningen av offentligt språkbruk på finska. De har i ca en fjärdedel av fallen klara problem med svenskan, med följden att de kan kallas språksvaga på svenska, och därmed behöver de tolk eller en finskspråkig samtalspartner, kanske fr.a. vid myndighetskontakter och vid sjukhusbesök samt ifråga om åldringsvård/äldreomsorg. De resterande äldre anger också att de inte behärskar offentlig svenska särskilt väl. Många anger ordförrådet och facktermer som den stora svårigheten, men sannolikt rör det sig om problem även på andra grammatiska nivåer, liksom om behärskningen av olika stilnivåer.

De yngre har till övervägande del inga problem med skriven eller talad svenska. De behärskar även offentligt språkbruk på svenska. De anger i samtliga fall, förutom för två informanter som är födda i Finland, att deras svenska är starkare än deras finska. En del av de yngre kan karaktäriseras som analfabeter i finskans skrift, dvs. de är inte litterata på finska. De är hänvisade till ett talspråk på finska, som till stora delar är baserat på föräldrarnas talspråk, med rötterna på landsbygden i många fall, och där föräldrarnas relativt korta skolbakgrund har påverkat tillägnandet av olika stilar på finska. De anser sig behärska en finska som är till för privat bruk, i familje- och närmiljön. De saknar kunskaper i ”byråkratisk” finska, dvs. i ett offentligt språkbruk. Ordförrådet anges som den stora stötestenen, men sannolikt rör det sig om problem på samtliga grammatiska nivåer, liksom med den offentliga stilnivån.

Både generationerna fick även ange om de hade språkliga brister, som de ville åtgärda. För de äldre var en ganska utbredd syn att man inte längre hade anledning till det för svenskans vidkommande; det var redan för sent, ansåg många, även om andra menade att det alltid fanns anledning att utveckla språket vidare. De yngre hade en större beredvillighet, fr.a. när det gäller finska. Man saknade ofta lokala möjligheter till språkstudier utöver de man kände till, vilka i huvudsak bestod av universitetens och högskolornas kursutbud. Man ville bl.a. bättra på ordförrådet och grammatiken för skriftligt bruk. En ganska utbredd åsikt var att man inte längre hade tillgång till bl.a. studieförbundens utbud av kurser i finska, eftersom dessa hade avvecklats vartefter. Man efterfrågade ett förbättrat kursutbud i finska på denna nivå. Önskan att använda sin egen fritid till detta var dock ändå generellt dämpad, varför en typ av paradox kan sägas föreligga för denna aspekt. Detta kan dock

även ha att göra med att många var i färd med avsluta ungdomstidens studier och de hade inte planerat att studera vidare direkt.

Ett omdöme som återkom var dock bristen på kompetens i ”byråkratisk finska”, dvs. offentligt språkbruk. Både den bild som gavs av speciellt de yngre informanterna om den egna kompetensen, och om vad de vill förbättra, ger anledning till att konstatera att ett delområde av målsättningen med minoritetspolitiken, att skapa förutsättningar för att använda minoritetsspråket både för privat bruk och i offentlig miljö, inte kan anses vara tillfredsställande ombesörjt för närvarande. Framför allt blir situationen sämre på sikt, då användningsområdena för finskan och dess domäner begränsas för varje uppväxande generation, och därmed också den bredare, mångsidigare kompetensen i finska.

De språkliga kompetenser informanterna har rapporterat beror till största delen på två faktorer: hur föräldrarna har ställt sig till stöd till finskan och användningen av den i hemmiljö, och hur skolan har lyckats med uppgiften att skola in i ett språkbruk som går utanför hemmets kapacitet, mot ett offentligt och mer skriftspråkligt språkbruk. Eftersom många av de yngre har rapporterat att man behärskar den delen av de språkliga fältet som man kan förvänta sig att hemmet ska kunna bidra med, blir en slutsats av detta att grunden för den skriftspråkliga och offentliga språkkompetensen, dvs. en kontinuerlig påbyggnad av undervisningen genom hela skolsystemet i finska, är undermåligt utbyggd. Många pekade på både avvecklingen av finska klasser, men också i detta sammanhang på bristen på gymnasienivåns studier i och på finska. Användningsmöjligheterna för finska i mer formella situationer är i dagens situation dessutom få, vilket ytterligare försvagar språkets möjligheter att bli mångsidigt använt och inlärt.

7.3 Informanternas syn på sig själva – identiteterna

Även frågor om identitet antogs kunna ha ett samband med hur man ser på finskans möjligheter och rättigheter i Sverige. Det antogs vidare att identitetsfrågor kan kopplas till språket, fr.a. till språklig kompetens. Frågor om än mer flexibla eller situationellt betingade identifikationer ställdes inte, då vi antog att dessa skulle vara mindre utslagsgivande beträffande utredningens huvudfrågor. Trots att man generellt i bl.a. identitetsstudier har antagit att nationella/kulturella identiteter s.a.s. är på väg ut, visade sig frågan vara

relevant, och man hyste starka känslor om den egna etniska identiteten, som de flesta också kunde motivera valet av.

Fem olika alternativ gavs, vilka antas utgöra identifikationer på en skala från det finska, över finne i Sverige, sverigefinne, finne och svensk, till svensk. Även om alla alternativen fanns återgivna hos båda generationerna, antyder svaren att en glidning från en mer stabilt rent finsk identitet, över de tre ”mellanlägena” mot en svensk, har inletts. En tredjedel av de äldre var enbart finska, knappt hälften ansåg sig vara finnar i Sverige, tre såg sig som sverigefinnar, en som både – och, och en kände sig enbart som svensk. Men även bland de yngre fanns hela skalan, även om fallen som var enbart finska minskat till en dryg fjärdedel, och bara två var finnar i Sverige. Lika många som kände sig som enbart finnar kände sig som sverigefinnar (6), fyra som både - och, och fyra som svenskar. 18 av 22 yngre anger alltså en identitet som har med finskhet att göra, på ett eller annat sätt.

Motiveringarna var ganska varierande, och samma motivering kunde användas för olika identiteter, i båda generationerna. Förutom att man kunde se en del hänvisningar till drag som kan klassas som tillhöriga kategorin ”Blut und Boden”, liksom till traditioner, mentalitet, sisu, ishockey, skolgång, kamrater, vistelsetid osv., fanns språk med som det oftast nämnda motivet till val av identifikation. Detta gällde både finska och svenska. Det senare nämndes alltså också som en identifikationsfaktor, bland både äldre och yngre. Det fanns dock en klar och något oväntad skillnad mellan generationerna. De äldre hänvisade till språket (finska) i många fall, men finskan fanns mer än dubbelt så ofta med bland de yngres omnämnanden. Vi har tolkat det som så, att för de äldre har finskan en naturlig plats i identiteten, och man har en självklar relation mellan identitet och språklig kompetens. De yngre däremot, som i de flesta fallen har angett att de dels kan svenska bättre, dels anger brister i sin finska på olika sätt, har antagligen gett finskan en annan typ av utrymme. Den utgör, även enligt de yngres egna och föräldragenerationens, de äldres, kommentarer om deras barn, ett känslospråk. Men finskan får dessutom axla en tydlig symbolfunktion för det finska och för finsk identitet. Kopplingen mellan hög språklig kompetens i finska och finskbetonad identitet var möjligen svagare, men relationen mellan finskan och dess symbolfunktion starkare, än väntat. En hypotetisk slutsats är emellertid att identitet – om den är baserad på språklig kompetens – inte ensam skulle ha en avgörande betydelse för viljan att förorda t.ex. finskspråkig service inom olika domäner.

7.4 Om finskans minoritetsposition

En allmän inställning till vilken position finskan i Sverige har och kanske också borde få, inledde ett block med frågor. Det fanns relativt tydliga skillnader mellan generationerna för detta. Den tydligaste var att de äldre generellt levde med dessa frågor, och finskans minoritetsställning aktualiserades för dem i många olika sammanhang. Finskans position var ett samtalsämne bland vänner och bekanta, i föreningar, man fick information genom tidningar och TV osv. De verkade relativt sett mer insatta i debatten och hade också oftare klart för sig vad minoritetsställningen – i allmänna ordalag – bestod av. Däremot hade man i likhet med de yngre relativt sällan klart för sig vad ställningen förde med sig i detalj, vad man kunde förvänta sig och kräva av den och av samhället. De yngre var dels ytligare insatta i debatten, dels hade färre kunskap om minoritetsställningen. Yngre män verkade klart mer insatta i denna frågeställning än yngre kvinnor. Bristen på insikter ledde också för en handfull yngre till att man var mindre benägna att uttala sig specifikt om frågan och också om t.ex. resultaten av en svensk integrationspolitik.

De som ändå visste mer om finskans minoritetsställning sammanfattade ofta detta med att den inte reflekterades i praktiken för finskans del. Detta gällde både äldres och yngres åsikter. En annan åsikt som både generationerna delade var att man på sverigefinskt håll var för ”flata”, alltför tillbakadragna. Man borde aktivera sig mera och kräva det som ställningen gav utrymme för.

De som visste mer om finskans ställning, betonade främst två orsaker till att detta var rätt och riktigt. Det ena rörde den långvariga gemensamma historiska bakgrunden, det andra rörde det stora antalet sverigefinnar och deras bidrag till uppbyggnaden av det moderna, industrialiserade folkhems-Sverige.

Det fanns ytterligare en skillnad mellan äldre och yngre, som bottnade i bristen på kunskap om minoritetsställningen. De äldre gjorde i stort sett alla en klar åtskillnad mellan en minoritetsställning/-politik och en invandrar-/integrationspolitik. De yngre var försiktigare, och använde sig oftare av argument för stöd till finskan från ett jämlikhetsperspektiv, som bottnade i att alla har samma rätt till stöd för sitt eget språk. Detta är den omvända formuleringen av vad det omgivande samhället ofta förmedlar till dem, att eftersom inte alla språk kan få samma möjligheter, ska heller inte finskan ha några speciella rättigheter. De äldre har både genom sina egna erfarenheter, genom vilka de sett finskans uppgång och

fall, och genom sverigefinska media kunnat skaffa sig en mer gedigen kunskap. Har de dessutom haft egna barn, har de konfronterats med hemspråksdebatten och kanske deltagit i kampen för att få arrangera och senare, få behålla finskundervisningen för deras barn. Mycket av detta är de flesta yngre inte medvetna om, i dagsläget antagligen mest för att de inte har samma intresse för eller möjligheter att följa sverigefinska media. Anledningen till att man är hänvisad till sverigefinska media är att svenskspråkiga media har visat ett sporadiskt eller inget intresse för dessa ämnesområden.

Bristen på djupare information om minoritetsställningen leder synbarligen också till en mer avmätt och tillbakadragen inställning till finskans möjligheter och rättigheter. Om man inte vet om sina språkliga och minoritetsrättigheter, vet man heller inte hur och vilka krav man kan ställa på samhället. Ur samhällets synvinkel är detta dubbelbottnat. Å ena sidan kan man inte genomföra en lyckad minoritetspolitik om medborgarna själva inte känner till sina möjligheter, å andra sidan kan man styra medborgarnas krav i den riktning man vill, genom att inte informera om deras möjligheter, i detta fall om vad minoritetsställningen innebär. Det är på ett djupare plan en fråga om demokratins grundläggande principer. Om denna brist på insikter hos dessa yngre beror på brist på information, genom att bl.a. skolan och svenskspråkiga media inte förmedlar den, blir slutsatsen att informationsflödet behöver förbättras, kanske främst bland de unga, och inte enbart på finska.

7.5 Användningen av finska i olika sammanhang

Både frågan om en domänanknuten och en personbunden användning av finska pekade entydigt i samma riktning. En viktig bakgrundsfaktor för detta bör anges först. Finskan i Sverige har inte kunnat utveckla en ställning som ett omfattande och mångsidigt använt språk. Finskan har återkommande främst använts inom de privata och fritidsanknutna domänerna, inom viss undervisning, vissa media, begränsat inom kulturaktiviteter, idrott och periodvis inom det politiska fältet. Den domänutvidgning som finskan inledde fr.a. under decennierna efter att de stora inflyttningskullarna anlänt på 1960- och 70-talen avbröts redan under 1980talet. Finskan har först under 2000-talet åter etablerat sig som ett offentligt språk, men i högst begränsad utsträckning.

Både äldre och yngre informanter har en klart avgränsad användning i de allra flesta fallen av finska, nämligen till familje- och pri-

vatsfären. De fåtal kontakterna inom offentliga domäner, t.ex. med myndigheter, har antingen skett genom tolk/språkhjälp i oundgängliga fall, eller med finskkunnig personal på t.ex. sjukhus, men oftare mer eller mindre sporadiskt; enskilda individer har av någon spontan anledning bestämt sig för att använda finska.

Bland de yngre nämns också flera gånger, vilket är helt i enlighet med ovan nämnda tendens, att finskan i övrigt används med äldre släktingar, ofta vid besök i Finland.

I anslutning till en diskussion om ett utvidgat förvaltningsområde för finska, kan man konstatera att detta skulle kunna leda till en viss revitalisering av finskan i mer offentliga sammanhang, och utvecklingen av den till ett mer mångsidigt brukat språk. Detta förutsätter dock två saker, förutom den utbyggda och skyddade möjligheten att få använda finska. Det ena är att de myndighets- eller serviceanställda – förutsatt att tolk inte används regelmässigt – själva behärskar en finska som är mångsidig och anpassad till yrkes-/serviceutövningen. Det andra är att kunderna/de vanliga sverigefinnarna, får en möjlighet att utveckla sitt språk till en sådan nivå, att man behärskar inte bara den privata sfärens finska, utan även en mer anpassad finska, både beträffande ordförråd och grammatik samt dess stilistiska nivåer. Som det är nu, skulle många unga inte använda finska i t.ex. myndighetskontakter, bl.a. med hänvisning till att man inte behärskar finskan tillräckligt väl för dessa behov, och då man däremot kan klara av det på svenska.

7.6 Om användningen av finska och hjälp med svenskan vid myndighetskontakter

Av de yngre rapporterar alla att de klarar av svenskan i de situationer som de kan tänkas använda den i, även med myndigheter. De klarar generellt inte av samma kommunikation på finska. De äldre har i ca en fjärdedel av samtliga fall uppenbara och direkta behov av språkhjälp eller tolk vid sådana kontakter, på svenska. Även de övriga äldre har till stor del behov av stöd vid skriftlig eller mer krävande användning av svenska för offentligt bruk/kontakter med myndigheter. De äldre menar också, att de å ena sidan inte har utvecklat sin finska i riktning mot ett offentligt bruk, men att de å andra sidan också tappat en del av den kompetens de en gång besatt inom dessa domäner, efter sin långa vistelsetid i Sverige. De saknar också delvis kontakter med den moderna utvecklingen av finskan i Finland, samtidigt som finskan i Sverige av nödtvång måste

utveckla ett eget fackordförråd inom mycken offentlig verksamhet, då samhällena och servicefunktionerna skiljer sig åt mellan Finland och Sverige.

De äldre menar trots detta att de i 20 fall av 23 skulle använda finska i kontakter med myndigheter, om tillfälle gavs. Behovet att kunna uttrycka sig säkert själv övervinner önskemålen att skaffa sig en bredare egen språklig kompetens i finska. Det visar också att man känner sig språkligt tryggare och bekvämare på finska.

Det finns i de synpunkter på och graderingen av vilka servicefunktioner som är viktigast för dem, på finska, en skala som ter sig relativt naturlig. Den gäller främst de äldre, men även de yngre har liknande åsikter om detta. De viktigaste domänerna inom vilka man vill ha service på finska är åldringsvård/äldreomsorg och sjukvård. Dessa utgör ibland livskritiska kommunikationssituationer, som inte får innehålla alltför mycket av fri tolkning av vad som har avhandlats mellan de inblandade i samtalet.

De näst viktigaste domänerna för de flesta äldre utgörs av sådan myndighetsutövning, där små misstag likaså kan leda till ganska ödesdigra, eller åtminstone svårreparabla missförstånd (speciellt om man har svårigheter med språket), nämligen Försäkringskassan och Skatteverket.

Det tredje fältet som likaså prioriteras högt är skolområdet och stöd/undervisning i och på finska. De yngre tenderar att uppvärdera det senare, antagligen av flera skäl. Bland annat har de egen färsk positiv erfarenhet av skolvärlden och undervisning åtminstone till viss del på finska. Äldreomsorg är för deras egen del en hypotetisk fråga, även om många har den inpå knuten genom åldrande föräldrar. Likaså kan sjukvård för en yngre och friskare person vara en mer hypotetisk fråga. Dessutom har de yngre sina goda kunskaper i svenska att falla tillbaka på.

De äldre uttrycker för sin egen del dessutom farhågor för språkförlust i svenska vid åldrandet. De yngre uttrycker samma farhåga för anhörigas del. Detta påverkar samtliga till att värdera just åldringsvård, speciellt med tillägget sjukdomsbild, som det absolut viktigaste området att få finskspråkig service på. Denna synpunkt blir desto viktigare i ett längre tidsperspektiv, eftersom de tidiga, stora kullarna av invandrare från Finland nu sakta men säkert är på väg upp i pensionsåldern. Om den andel som dessa resultat antyder äger en vidare tillämplighet, att ca en fjärdedel behöver språkstöd eller tolk, behöver tolkfrågan eller tillgängligheten av finskkunnig personal bli en fråga som ges särskilt utrymme i framtida diskussioner om finskans särställning. Om det

bland de övriga dessutom finns många som vid stigande ålder av å ena sidan sociala skäl – man tappar kontakten med svenska före detta arbetskamrater – och å andra sidan av medicinska skäl – förlorar svenskan vid olika typer av åldersrelaterade sjukdomar, är framtidsutsikterna ytterligare mer alarmerande beträffande behovet av språkligt stöd relaterat till tillgången på det. En slutsats torde vara att de som ska kunna utbildas till att erbjuda denna typ av service är tvåspråkiga sverigefinska ungdomar, vilket kräver insatser både inom yrkes- och språkutbildningen.

För denna aspekt, användning av finska med myndigheter, fanns det en regional prägel: de från Stockholms läns övriga kommuner uttryckte klart oftare att man ville utnyttja sådana möjligheter än de andra tre kategorierna, 10 av 12, medan de övriga hade en jämn fördelning med ca hälften vardera, dvs. ca hälften skulle använda sig av finska vid kontakter med myndigheter, hälften inte.

7.7 Mediekonsumtion på finska om finskt, sverigefinskt och svenskt

Mer än hälften (64 %) av informanterna ser på/lyssnar på finska TV-program, och något färre (51 %) ser/lyssnar på sverigefinska TV-program. Det senare hänför sig mest till de dagliga nyheterna (Uutiset). Knappt hälften hade någon gång hyrt finskspråkiga filmer. Både för radioprogram och tidningar konsumerade fler de sverigefinska alternativen än de finska från Finland, men t.ex. finska dagstidningar lästes fortfarande av många (44 %). För radioprogrammen var situationen dessutom den, att något fler än hälften (51 %) lyssnade inte på finskspråkiga program alls, medan detta endast gällde ca drygt en fjärdedel för tidningar. Tidningsläsandet är i sin helhet i stort sett lika frekvent som TV-tittandet på finska.

Det finns en klar skiljelinje för dessa mediekonsumtionsvanor. De yngre ser på/lyssnar på finskspråkiga media och läser på finska i betydligt mindre utsträckning än de äldre. En del av de yngre menar också att de snarare konsumerar finskspråkiga program tillsammans med sina föräldrar, än av egen vilja.

Denna åtskillnad mellan generationerna är naturlig av ett skäl. Den språkliga kapaciteten är svagare i finska bland de yngre, samtidigt som deras svenska är starkare. Åtminstone beträffande den dagliga konsumtionen av tidningar torde detta spela en avgörande roll, liksom för radio. Å andra sidan, som vi påpekat ovan, leder detta till en spiral av mer motstånd till att läsa/lyssna på finska, ju

mer sällan man konsumerar media på finska, i och med att språkfärdigheten avtar när man inte underhåller och utvecklar språket.

För minoritetspositionens del har detta också följder. De äldre har både genom sina egna erfarenheter och genom sverigefinska media fr.a. – Sisuradio, SVT:s finska nyheter och de två nationella tidningarna – kunnat skaffa sig en mer gedigen kunskap om sverigefinskheten och dess minoritetsposition. Detta beror både på de ovan nämnda språkliga aspekterna och vanorna, men också på att svenska media sällan kommenterar de sverigefinska frågorna.

7.8 Bruket av finska bland de äldres familjer och de yngres, samt om finskan i förskola och skola

De äldre männen och kvinnorna visade sig ha lite olika mönster i det språkliga umgänget med egna barn och barnbarn. Medan samtliga män sade sig använda finska med sina barn, använde ungefär hälften av de äldre kvinnorna finska med barnen. En orsak kan vara att kvinnorna i högre grad bildat familj med svenskar, vilket påverkat språkvalet i familjen mer entydigt i riktning mot svenskan.

Fyra av åtta äldre mäns barnageneration hade fått modersmålsstöd i finska. Endast två av de äldre kvinnorna sade att deras barn hade fått modersmålsstöd i förskolan. Förutom naturliga orsaker, t.ex. att barnen flyttade till Sverige efter förskoleåldern, var en vanlig orsak att man inte hade fått information om denna möjlighet. Andra fick inget modersmålsstöd även om man själv hade velat ha det. En del avstod då eftersom den finskspråkiga förskolan låg alltför långt bort. Modersmålsstöd i finska för barnen har varit ett relativt främmande fenomen, dels p.g.a. av bristen på information, dels p.g.a. av alternativen: ett par kvinnor hade varit hemma med barnen, andra hade valt svenska alternativ, även när trycket på att endast erbjuda barnen svenskspråkig förskola hade uteblivit från svenska anhöriga.

Alla äldre hade inte barnbarn i förskoleålder ännu, men endast fyra av elva äldre mäns barnbarn hade fått modersmålsstöd i finska i förskoleåldern. Motsvarande siffra för äldre kvinnor var två. I denna generation, även om de äldre inte alltid kunde säga säkert hur det hade förhållit sig med det, var modersmålsstöd i förskolan sällsynt. En del visste att de inte fått någon information, andra att deras barn hade fått söka information om förskoleverksamhet på finska själva, andra åter att de trots detta inte kunde få sådant stöd.

Ett mönster verkade dock utmejsla sig. De som hade arrangerat finskspråkig förskoleverksamhet för barnen, var familjer som även i barnbarnens generation fortsatte den traditionen. Detta kunde också gälla dem, som på annat sätt hade fått en finskspråkig grund i motsvarande ålder. Omvänt verkar det vara som så, att de flesta barn som inte hade fått finskspråkig förskoleverksamhet, valde samma alternativ i sin tur för sina barn. Alla de äldre ville dock inte blanda sig i barnens uppfostran av deras barn i sin tur. En del hade inte heller riktigt klart för sig hur eller om barnen hade skaffat information om finskan i förskola/skola själva.

Beträffande modersmålsundervisningen i skolan för de äldres barn visade det sig att fler hade kunnat välja antingen finska klasser eller timundervisning i finska 1–2 timmar i veckan än modersmålsstöd i förskolan. I ca nio fall av tio bland de äldre männens familjer hade barnen fått modersmålsundervisning i någon form och nästan lika stor andel hade fått det i skolan bland de äldre kvinnornas barn.

I de kommentarer som de äldre avgett om omständigheter kring modersmålsundervisningen kan följande märkas. Det har varit en mycket stor variation i hur mycket och länge man hade fått modersmålsstöd och undervisning för barnen:

  • en del har inte fått modersmålsstöd alls,

34

  • en del har kunnat välja mellan finska klasser (främst fram till

1980-talets mitt), andra har kunnat välja timundervisning 1–2 timmar i veckan,

  • de som har gått i finska klasser, har i en del fall kunnat gå klasserna 1–4, andra 1–6, och senare en del 1–9 på finska och svenska; få har haft möjlighet eller vilja att läsa på finska på gymnasiet,
  • i en del fall har undervisningen i klassform lagts ner från vårterminen till påföljande hösttermin,
  • i en del fall ledde avvecklingen av finska klasser till skolstrejker bland föräldrar under 1980-talet, men detta påverkade inte besluten,
  • undervisningen har varit förlagd till andra lektionstillfällen

(som ledde till att man skulle välja bort andra ämnen; under ett tidigt skede rörde detta sig bl.a. om svenska och matematik),

  • med minskade och minskande antal elever fick man sammanföra helt olika språkliga förkunskapsnivåer till samma klasser,

34

Det finns inga säkra uppgifter om detta totalt sett, men den andel som är representerad bland de äldres barn här tycks vara något högre för den tidpunkt det rör sig om, och betydligt högre än för samtliga sverigefinska barn från 1970-talets början fram till våra dagar.

vilket ledde till att både de duktiga och de mindre avancerade emellanåt valde att avsluta deltagandet,

  • yngre och äldre syskon har ofta inte kunnat välja samma form av undervisning,
  • lärarna har ansetts/varit obehöriga i stor utsträckning under de tidigare decennierna,
  • det finns ett utbrett intryck om att det mesta var bättre arrangerat tidigare, och att det har blivit sämre med åren,
  • föräldrarna har återgett processen med uppbyggnaden av och försöken att avvärja avvecklingen av speciellt de finska klasserna som frustrerande, eller som en förälder beskrev detta, som att ”simma i tjära”,
  • ett återkommande tema är att man inte har fått tillräcklig information från skolor och kommuner, framför allt efter 1980-talets början, och
  • försämringarna accelererade när kommunerna fick överta både det ekonomiska och administrativa ansvaret för modersmålsundervisningen i början av 1990-talet.

Man kan också konstatera att andelen och antalet som i barnbarnens generation fått modersmålsundervisning sjunkit dramatiskt jämfört med barngenerationen (dvs. till de äldre i studien). Många tog upp en effekt av språkbytet: föräldrar och mor-/farföräldrar ser med besvikelse på att de inte kan kommunicera med barn och barnbarn i vissa fall, och i andra anser de det vara sorgligt att de efterkommande tappar finskan i sig. De yngre har omvänt uttryckt både sorg och frustration över att de inte har fått eller kunnat lära sig finska väl eller alls, både av de nämnda kommunikativa skälen och för att man även i övrigt hade uppskattat kunskaper i finska. Man kan tala om en sorts språksorg. Denna frustration känns igen från många andra språkbyteskontexter globalt, men även från Sverige, t.ex. från Tornedalen. Inte sällan anklagas föräldrarna för denna utveckling, även när utomliggande faktorer bär huvudansvaret för språkbytet.

En sammanfattning av dessa föräldra-/äldre informanters kommentarer skulle vara att modersmålsstödet varit mindre väl utbyggt än modersmålsundervisningen. Det innebär också att svenskan för många blivit en ”språkkil” in i barnens tvåspråkiga utveckling redan före skolåldern; det har varit både praktiskt och psykologiskt svårt att påbörja undervisning i finska när man endast haft svenska i förskoleåldern. Beträffande finskundervisningen i skolan kan man sammanfatta det som att verksamheten varit osäker, kortsiktig,

sporadisk och saknat en påtaglig struktur, eller med ett sammanfattande uttryck, den har varit byggd på extremt porös grund.

Det förklarar också varför hela verksamheter kunde försvinna över en natt. När de har fungerat tycks detta ha varit beroende av stora grupper eller enstaka föräldrars vilja å ena sidan att bearbeta skolor och myndigheter, och å andra enstaka förstående tjänstemän. När grupperna har tunnats ut, och de engagerade föräldrarna har försvunnit från scenen, har det inte funnits någon garanterad kontinuitet. Modersmålsstödet och -undervisningen har m.a.o. inte utgjort en del av det etablerade skolväsendet.

De flesta yngre har uppgett positiva erfarenheter av att ha fått lära sig finska, av finskan som en resurs för Sverige osv. Man tyckte också ofta att man nästan ”gratis” fått med sig finskan från hemmet, vilket de betraktade som en merit. Även språkets roll för identiteten och som ett känslospråk betonades.

De yngre i studien har i många fall, ca hälften (11 stycken), varit med om att få modersmålsstöd i förskolan och de hade fått modersmålsundervisning själva, ca hälften eller 13 stycken. En del hade flyttats över i hela finska grupper från förskola till skola.

Informationen hade föräldrarna ofta skaffat sig själva. I vissa fall återkom samma besvär återberättade, nu om dessa informanters föräldrars kamp för att tjata sig till modersmålsundervisning för barnen. Men andra hade däremot bott i en kommun som informerade genom skolan om möjligheterna.

De yngres beskrivningar av erfarenheterna från hemspråks- och modersmålsundervisningen var mestadels positiva. Byten till svenska klasser hade upplevts som tunga, och man hade saknat den egna gruppens ”kultur” i de finska klasserna. Sammanhållningen upplevdes som en positiv faktor, men övergången till svenska klasser blev därför också besvärligare, när man inte längre hade den finska gruppens trygghet med sig.

Praktiska problem med undervisningen nämndes också, bl.a. med ojämna språkliga förkunskapsnivåer bland eleverna, obehöriga lärare och emellanåt kravlös undervisning.

Trots att en del barn inte var riktigt säkra på hur t.ex. föräldrarna hade skaffat sig information om modersmålsundervisningen, och även på en del andra punkter var osäkra på föräldragenerationens syn på finskan, var de flesta obenägna att ge kommunerna godkänt med avseende på hur dessa hade stött eller motarbetat undervisningen i finska. Andra trodde också att föräldrarnas syn på finskan var ännu mer positiv än deras egen.

Samma nedgång och avveckling av klasser som de äldre hade anfört som ett tecken på att kommunerna inte stödde finskan i skolan, nämndes också av dessa yngre informanter. En känsla av att det varit enklare och bättre tidigare uttrycktes också. En del hade också färska erfarenheter av t.ex. hur det inte gick att få undervisning i finska på gymnasienivån.

Sammantaget kan man säga om de yngre att de som hade fått modersmålsstöd och –undervisning, vilket var en majoritet, hade uppskattat det ganska högt. De hade upplevt miljön som trygg och sammanhållningen som god. De uppskattade också sina kunskaper i finska, både av personliga skäl och av meritskäl. Liksom hos de äldre verkar det ändå finnas en tunn kommunikationslinje och i många fall inte så mycket diskussioner om aspekter på undervisningen i finska i Sverige. Man har ärvt ett förhållningssätt och det faktumet att man följt samma ”språklinje”. De som hade fått möjlighet att välja finska fortsatte denna linje så länge det var möjligt i praktiken, genom i stort sett hela skolan, vilket dock styrdes av skolans prioriteringar. De som inte fått lika mycket finska genom skolan följde denna tradition, och gör det även i nästa generation. Eftersom denna typ av nedärvda förhållningssätt förstärks för svenskan vartefter och möjligheten att upprätthålla finskan i följande led försvagas för varje generation – möjligen förutom i de kommuner som har friskolor med deras resp. förskoleverksamheter – kan man tala om en ökande svenskbetonad språklig snedrekrytering, som försnabbar språkbytet. Gemensamt med andra typer av ärvda sociala eller andra snedrekryteringar är att det är svårt att bryta mönstret.

7.9 Ett försök till generalisering på gruppnivå av språkliga kompetenser och deras betydelse för språkstöd

De individuella rapporterna om språklig kompetens i huvudtexten ovan gav ett visst djup och variation i svaren. För att se om det finns något samband utöver det som redan framkommit, med de i stort sett diametralt motsatta kompetenserna i finska och svenska bland äldre och yngre, har vi sammanfört svaren i ett par figurer.

Informanternas språkkunskaper presenteras gruppvis uppdelade i två olika diagram. Det första diagrammet (Figur 2) visar informanternas språkkunskaper enligt ålder och kön och det andra diagrammet (Figur 3) visar språkkunskaper enligt region. Det indextal för språkkunskaperna som definierar informanternas totala språk-

kunskaper har tagits fram med hjälp av deras självbedömningar av skriftliga och muntliga språkkunskaper i vartdera språket. T.ex. självbedömda kunskaper i finska har beräknats på ett enkelt sätt enligt följande. Om en informant hade gett sig själv värdet 6 för muntlig och 4 för skriftlig förmåga har detta blivit (6+4/2=) 5. Om en informant har bedömt sina kunskaper i svenska med 7 för muntliga och 6 för skriftliga färdigheter har detta på samma sätt blivit (7+6/2=) 6,5. Detta är ett mycket grovt mått, men vi antar att det ger en bild av bredden av de språkliga möjligheterna som informanterna har i vartdera språket.

Figur 2. Språkkunskaper enligt ålder och kön

I Figur 2 kan de två olika åldersgrupperna tydligt urskiljas. För skillnader i språkkunskaper enligt kön framgår detta inte lika tydligt. De yngre informanterna placerar sig uteslutande i den övre delen av diagrammet, vilket betyder att de har bedömt sina kunskaper i svenska i genomsnitt mycket högt, 5,5–7 på skalan. Deras självbedömda kunskaper i finska varierar betydligt mer, från 2,5 till 7. De äldre informanterna placerar sig något mer utspridda i diagrammen, men även här kan en tendens urskiljas. De flesta äldre informanterna har placerat sina kunskaper i finska i den övre delen av skalan (6–7), medan kunskaper i svenska inte bedömts vara lika bra.

SPRÅKKUNSKAPER ENLIGT ÅLDER OCH KÖN

0 1 2 3 4 5 6 7

0 1

2

3 4

5

6 7

Finska

S v en sk a

Äldre män Yngre män Äldre kvinnor Yngre kvinnor

Om man vill försöka generalisera ytterligare, kan följande noteras. Kvinnor, oavsett ålder tycks generellt uppskatta sin språkförmåga som bättre än männens. Eftersom vi inte har kunnat utföra en språklig/lingvistisk avstämning som man skulle kunna relatera till självbedömningen är det osäkert om det verkligen förhåller sig så. Det finns dock andra studier som ger liknande resultat, varför det inte vore överraskande. Kvinnor får också bättre resultat inom respektive åldersgrupp: yngre kvinnor ser ut att ha fler som anger sig vara högkompetenta i båda språken samtidigt, fler som anger högre värden för finska och fler som anger högre värden för svenska, än de yngre männen. Bland de äldre har ingen man angett så höga värden för svenska som ett par kvinnor.

Man har i olika sammanhang pekat på att finska kvinnor på olika sätt kan ha tjänat mer på flytten till Sverige (t.ex. Jaakkola 1983). Det finns också antydningar om att detta kan kopplas till språkfärdigheter: kvinnor har antingen lärt sig svenska effektivare eller de har kunnat det bättre redan vid flytten. Det är i viss mån ändå osäkert om det är så att kvinnor har lärt sig svenska bättre, och sedan dragit nytta av detta i t.ex. integrationsprocessen och det sociala livet, eller, om det är tvärtom, att man genom att vara mer socialt utåtriktade lärt sig svenska effektivare.

En slutsats vore ändå, speciellt med tanke på de äldre, att de som verkar vara i störst behov av språkstöd på svenska i olika former – dvs. tolkning eller en finskspråkig samtalspartner – är de äldre männen. Generell statistisk om hälsoskillnader mellan äldre kvinnor och män verkar stämma även för sverigefinnar (Födelselandets betydelse, 2004; jfr även Melakari, 2003), varför man kan anta att männen dessutom oftare drabbas av allvarliga sjukdomar och har kortare livslängd. Ur perspektivet åldringsvård och t.ex. sjukvård är det återigen äldre män som kan komma att ha störst vårdbehov, på finska.

I Figur 3 presenteras informanternas språkkunskaper uppdelade efter regional bakgrund. Också här tonar en bild fram på gruppnivån, som verkar relativt tydligt åtskiljande mellan olika undergrupper.

Figur 3. Språkkompetens fördelad på de fyra typerna av kommuner/bostadsorter bland informanterna

Storstadsområdet kring Stockholm har personer som reellt eller enligt denna självbedömning är språkligt säkrare när man tar hänsyn till både finska och svenska sammanvägda och på gruppnivå. Mälardalen centrala verkar i större utsträckning ha svårigheter med båda språken. Mälardalens centrala och mindre kommuner klarar sig dock bättre för svenska, men de som gör det är samtidigt unga. Likaså är de personer som markerat god svenska och som kommer från Stockholms län unga. Det verkar alltså som om faktorn region inte ensam kan förklara fördelningen, utan snarare är det som så, att detta samverkar med ålder och kön.

Man skulle grovt kunna sammanfatta fördelningarna som följer.

  • kvinnor klarar sig oftare bra på båda språken, och ännu bättre om de kommer från storstadsregionen;
  • yngre kvinnor klarar sig bäst på svenska, men en del är också bra på finska;
  • yngre män klarar sig bra på svenska, men har större problem med finskan; och,
  • om man kommer från Mälardalens centrala eller övriga kommuner, och är äldre man, har man störst språkstödsbehov av

SPRÅKKUNSKAPER ENLIGT REGION

0 1 2 3 4 5 6 7

0 1 2 3 4 5 6 7

Finska

Sv en s ka

Stockholms stad Stockholms län Mälardalen centrala kommuner Mälardalen mindre kommuner

alla på svenska, men flera har också rapporterat svagare finska än de övriga.

Det finns anledning att tro, att det finns realiteter bakom dessa antaganden som kan ha lett till de nämnda skilda förutsättningarna att klara sig språkligt i Sverige, inte minst i myndighetskontakter. Svårast är det på svenska, och för äldre, speciellt äldre män. Men som de detaljerade kommentarerna från informanterna redan visat, finns det också många som inte känner sig hemma eller trygga i en situation på finska, där man förväntas kunna en ”byråkratisk finska”. Som också nämnts tidigare leder språkkunskaperna till sekundära effekter. Även om vi inte analyserat mediekonsumtionen i större detalj för alla undergrupper är det klart att äldre oftare konsumerar finskspråkiga och sverigefinska media. En effekt av detta blir i sin tur bl.a. djupare insikter i vad den sverigefinska minoritetsställningen innebär, eftersom svenska media inte följt upp denna utveckling på samma sätt. En kombination av svag svenska och insikter i minoritetsställningen, som det finns antydningar om hos äldre män, kan också leda till tydligare krav på finsk språkservice.

7.10 Ett försök till generalisering på gruppnivå av önskemålen angående service på finska i tre typiska kontexter, vård, myndighet och skola

I Figur 4 har vi sammanfört informanterna enligt följande:

  • de som har önskat finskspråkig service i tre representativa kontexter – sjukvård, en myndighet och finskspråkig undervisning i skolan – har sammanförts i ett fält.
  • de som har önskat service på finska i skola plus antingen sjukvård eller på en myndighet finns i ett annat fält,
  • de som önskat service på finska inom sjukvård och på en myndighet återfinns i ett tredje fält,
  • de som valt en av representationerna finns i ett fjärde fält, och
  • de som inte har svarat att de önskar finskspråkig service alls, finns i ett femte fält.

Ett grundantagande vi har haft, men som informanternas kommentarer redan delvis har förkastat, var att om man inte har språkstödsbehov, i form av tolk eller finskspråkig personal, skulle man heller inte vilja ha finskspråkig service. Man kan även hypotetiskt

anta, att de för vilka skolan inte längre är aktuell genom att de egna barnen passerat den åldern, inte prioriterar finska i förskola/skola. Det finns uppenbart informanter av dessa två typer, men dessa är inte i majoritet och helhetsbilden är mer komplicerad än så.

Figur 4. Informanternas önskemål om finskspråkig service, uppdelning enligt ålder och kön

Sjukvård valdes istället för åldringsvård, dels för att i stort sett alla informanter ganska samstämmigt ville ha finskspråkig service inom åldringsvård/äldreomsorg, och dels för att sjukvård är ett mindre hypotetiskt val för de unga. Bland myndigheterna hade både Försäkringskassan och Skatteverket många röster, men vi valde det

Äldre män Yngre män

Äldre kvinnor Yngre kvinnor

2

(Sjukvård och Försäkringskassa)

1

(Sjukvård/Skola/ Försäkringskassa)

0

Ingen serviceform

2

(Skola + Sjukvård/ Försäkringskassa)

3

(Sjukvård, skola och

försäkringskassa)

förstnämnda, då fler antagligen varit i direkt kontakt med den än med Skatteverket. Skolan togs med av naturliga skäl, då den utgör ett kritiskt område för hela den fortsatta finskspråkiga tillvaron i Sverige.

De flesta informanterna (Figur 4) finns inom det fält som vill ha finskspråkig service inom alla tre områdena, vård, myndighetskontakter och i skolan. Yngre kvinnor ser ut att vara de som är minst intresserade av finskspråkig service. Äldre verkar prioritera sjukvårds- och myndighetskontakter på finska, högre än de önskar sig finskspråkig skolgång. Yngre återfinns oftare bland dem som inte anger en hög prioritet för något servicealternativ alls på finska. Äldre män – som också visade sig vara de som sannolikt hade störst behov av språkstöd – är de tydligaste förespråkarna för finskspråkig service inom två eller alla tre områdena. Beträffande följderna av dessa tendenser, finns det ur språkbevarandeperspektivet speciellt en som är negativ: unga kvinnor ser ut att ha högre kompetens i svenska än männen, samtidigt som de lågprioriterar t.ex. finskt modersmålsstöd i förskolan. Denna tendens med yngre kvinnor som en förtrupp i språkbytesprocessen känns igen från andra språkbyteskontexter, bl.a. från Tornedalen. Yngre kvinnor var också mindre intresserade av och insatta i minoritetsställningen.

Ser man till den regionala fördelningen är bilden mer diffus (Figur 5). Den tydligast särpräglade gruppen verkar vara informanter från Mälardalens centrala kommuner, där en klar majoritet önskar service på finska inom alla tre områdena, vård, myndigheter, skola. Likaså uppvisar de från Stockholms stad likartade preferenser.

Figur 5. Informanternas önskemål om finskspråkig service, uppdelning enligt regionala grupper.

Inom Stockholms län ger man hög prioritet för mellanalternativen, främst vård och myndighetsområdena, medan skola inte finns med lika frekvent. Inom Mälardalens mindre kommuner är det snarast ytterlighetsvalen som gällt, antingen vill man ha service inom alla tre områdena, eller inte alls, men spridningen är också ganska omfattande bland informanterna. En slutsats som redan presenterats ovan verkar ändå vara att faktorn region inte verkar vara avgörande,

Stockholms stad Stockholms län

Mälardalen centrala Mälardalen mindre

2

(Sjukvård och Försäkringskassa)

1

(Sjukvård/Skola/ Försäkringskassa)

0

Ingen serviceform

2

(Skola+ Sjukvård/ Försäkringskassa)

3

(Sjukvård, skola och försäkringskassa)

men i kombination med ålder och kön och möjligen överlappande med några av dessa, väger den tyngre.

För att ytterligare försöka komma åt vilken roll språket kan ha, inte bara som ett medelvärde baserat på informanternas graderingar av båda språken, utan på språkliga dominansförhållanden, har vi bearbetat data för ytterligare en redovisning (Figur 6).

Figur 6. Informanternas önskemål om finskspråkig service inom vård, med myndigheter och i skolan, samt uppdelning enligt rapporterade språkliga dominansförhållanden

I Figur 6 har vi gått till väga som följer:

  • med en romb markeras de informanter som har höga kunskaper i både finska och svenska, dvs. informanter som hamnat mellan 6 och 7 på båda skalorna,

2

(Sjukvård och Försäkringskassa)

1

(Sjukvård/Skola/ Försäkringskassa)

0

Ingen serviceform

2

(Skola+ Sjukvård/ Försäkringskassa)

3

(Sjukvård, skola och försäkringskassa)

  • med en fyrkant markeras de informanter som har bedömt sina kunskaper i finska högre än sina kunskaper i svenska; kunskaperna i finska hamnar för dessa mellan 6 och 7 och kunskaper i svenska mellan 4 och 5,75,
  • med en triangel markeras de informanter som har bedömt sina kunskaper i svenska högre än sina kunskaper i finska; kunskaperna i finska för dessa hamnar mellan 2,5 och 5,5 på skalan och kunskaperna i svenska mellan 6 och 7; och sist,
  • en liten grupp, markerade med ringar, utgörs av två informanter som bedömt sina språkkunskaper i svenska och finska nästintill likvärdiga, vid 4 och 5.

Resultaten pekar å ena sidan på en naturlig logik. Om man inte kan finska väl eller alls, vill man inte ha finskspråkig service, vilket antagligen då handlar om det egna, privata perspektivet. Om man inte kan svenska väl eller knappt alls, behöver man och vill man ha finskspråkig service i så många situationer som möjligt. Å andra sidan finns det parallellt med detta andra grupperingar, som man måste söka andra förklaringar till, sannolikt sådana som utgår ifrån:

  • familjesituation (anhöriga behöver språkstöd),
  • språkets symbolfunktion (finskan är ett känslospråk och har en symbolfunktion för finskbetonade identifikationer),
  • minoritetsställningen (man ska har rätt till finskspråkig service, eftersom finskan har en sådan särställning, praktiskt-historiskt eller juridiskt), eller
  • språkets överlevnadsmöjligheter (om finska inte undervisas i skolan, försvinner den).

Vi har tidigare presenterat informanternas egna detaljerade kommentarer om dessa aspekter i huvudtexten.

Bland de senare grupperingarna kan man notera bl.a. att de som klassat sin finska lägre än svenskan (trianglarna), har minst 6 av 18 valt att prioritera finska i förskolan/skolan. 10 av 18 av dem har också valt alternativet minst två områden inom vilka man vill ha service på finska. Det handlar i de flesta fallen om de yngre.

De äldre återfinns som tidigare presenterats bland dem som är finskdominanta (fyrkanterna). 16 av 19 av dessa vill ha finskspråkig service inom två eller tre av områdena vård, myndigheter och skolan. Minst 10 av dem prioriterar också finska i skolan, för yngre.

Två sammanfattande slutsatser om resultaten är:

  • de konkreta språkliga förutsättningarna, dvs. språkfärdigheterna, tycks påverka preferenserna direkt i ca en tredjedel av fallen, 15 av 45 (0 val + trianglar resp. 3 val + fyrkanter),
  • andra skäl, dvs. medmänskliga, ideologiska, psykologiska och språkbevarandeskäl tycks påverka ca två tredjedelar till att förorda finsk språkservice inom minst ett av de nämnda områdena, vård, myndighetskontakter och skola, samt till att 31 av 45 vill ha finskspråkig service inom minst två av dessa områden.

7.11 Ett försök till generalisering om identitetens roll för önskemålen angående service på finska i tre typiska kontexter, vård, myndighet och skola

För att för säkerhets skull ändå konkret studera vilken roll identiteten skulle kunna ha för viljan att önska sig olika servicefunktioner på finska inom de tre representativa områdena sjukvård, en myndighet (Försäkringskassan) och inom förskola/skola, har vi placerat informanterna i samma typ av fält, som ovan. De fem typer av identiteter som förekom i de givna alternativen är av intresse här, dvs. finne, finne i Sverige, sverigefinne, finne och svensk, samt svensk. Resultatet återfinns i Figur 7.

Precis som vid relationen mellan språklig kompetens och önskemål om finskspråkig service, finns det även här en naturlig logik (Figur 7). De som betraktar sig som svenskar är minst, och dessutom begränsat eller inte alls, intresserade av sådan service. De som betraktar sig som enbart finnar, har nästan lika klar preferens för finskspråkig service.

Men även mer allmänt finns det en samstämmighet mellan identifikationerna: ju mer finskbetonad – enligt den skala som vi hypotetiskt ansett utgöra en process mot svenskbetonad identitet – desto starkare vilja att önska sig finskspråkig service, samt ju mer svenskbetonad identifikation, desto svagare vilja att önska sig service på finska och skolgång på finska.

Den grupp på nio personer som angett sverigefinsk identitet, är ganska heterogen i sina val, men de flesta av dem återfinns bland dem som vill ha finskspråkig service inom alla tre områdena.

Det är sannolikt att det finns en mängd influenser i olika riktningar här att ta med i diskussionen, där språklig kompetens, trivsel i Sverige, tankar om sverigefinskhetens långsiktiga bevarande, umgänge med svenskar och finnar osv. spelar in. Men allmänt kan man anta, att det finns en sådan koppling återigen, att med mindre un-

dervisning på finska och därmed avtagande kunskaper i finska identifierar sig allt färre som dominant finska, och därmed försvagas viljan att underhålla en finskspråkig offentlig språklig kultur i Sverige.

Men som vi ser i Figur 7, rör det enkla sambandet mellan ett språk, en enkel identitet och önskemålen ovan, endast en del av informanterna. De flesta befinner sig i gränslandet mellan flera val, och än så länge leder den finska komponenten i deras tillvaro, språkligt, kulturellt, politiskt och identitetsmässigt, till att de stödjer bl.a. önskemål om att underhålla finskan i Sverige, även inom dessa mer offentliga domäner.

Figur 7. Informanternas önskemål om finskspråkig service inom vård, myndigheter och skolan, uppdelning enligt självrapporterade identifikationer

Vi vill avsluta med en diskussion om dessa slutsatser och om de resultat vi presenterat ovan.

Finne Finne i Sverige

Sverigefinne Finne och svensk

Svensk

2

(Sjukvård och Försäkringskassa)

1

(Sjukvård/Skola/ Försäkringskassa)

0

Ingen serviceform

2

(Skola+ Sjukvård/ Försäkringskassa)

3

(Sjukvård, skola och försäkringskassa)

8. Diskussion

I diskussionen kommer vi att försöka relatera resultaten till å ena sidan sverigefinnarnas minoritetsposition och dess status i förhållande till främst andan i Europarådets två konventioner om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Å andra sidan vill vi diskutera resultaten mot den fond som beskrivningar och generaliseringar av olika gruppers språkbytes- och språkbevarandeprocesser utgör.

Inledningsvis kan vi konstatera att de informanter som vi intervjuat karaktäriseras av åtminstone följande drag, som har betydelse för diskussionen som följer:

  • de äldre är snarare stereotypiska företrädare för den äldre invandringen än säkerställt statistiskt representativa, med en hög andel kortutbildade, och med en tydligt urskiljbar andel språksvaga i svenska,
  • de yngre har i en relativt hög grad lyckats bevara finskan stark, inte minst genom en ganska hög andel som har fått modersmålsundervisning i klassform, varför de kanske inte är helt representativa för samtliga ungdomar med finsk bakgrund, men,
  • de utgör tillsammans med de äldre just den demografiska del av sverigefinnarna som borde utgöra en baspopulation för finskans språkliga och kulturella tradering även i nästa generation, och
  • både de äldre och de yngre är fast bosatta i det omfattande område som benämnts Stockholms- och Mälardalsregionen, samt,
  • de uppvisar också en ganska bred variation i svaren på en del frågor.

Vi vill också framhäva att vi inte försökt ge statistiskt signifikanta data, utan snarare exempel på den individuella variationen, samtidigt som antalet informanter varit så stort att vissa resultat kunnat presenteras i tabellform och vi har sett det som möjligt att generalisera med utgångspunkt i resultaten.

Resultaten visar att det finns ett utbrett intresse av att kvarhålla och utveckla möjligheten att stödja finskan i ett vidare perspektiv, liksom av att kommunicera med myndigheter på finska. Finskan fungerar dock främst som ett privat språk för dessa informanter, där hemmet och delvis fritiden, samt familjemedlemmar utgör de främsta samtalssituationerna och -partnerna på finska. Detta är typiskt i en språkbytesprocess där det inte längre är garanterat att språket förs över från en generation till nästa. För att det ska kunna

ske, och i finskans fall i Sverige, språket utvecklas, behöver det få en tryggad position som ett offentligt brukat språk, vilket också är en huvudsaklig målsättning med bl.a. minoritetsspråkskonventionen. Det är också en förutsättning för att ett språk ska kunna fortsätta vara kulturbärande. Offentligt språkbruk är t.ex. sådant som kontextuellt används i kontakter med myndigheter, i information från myndigheter, i utbildningsväsendet, i media och service från samt inom myndigheter.

Diskussionen om offentligt språkbruk är central av två skäl: dels utvecklar och bibehåller det en språklig standardvarietet, som är kopplad till en egen stilnivå, och som till stora delar också baserar sig på skriftspråket. Dels innebär ett sådant öppet offentligt språkbruk att språkets status stöttas. Det i sin tur leder till att det också får en högre prestige i utbildningsväsendet. Ur konventionernas synvinkel behöver alltså inte sådan offentlig språkanvändning vara kopplad enbart till att medborgarna inte har kunskap i majoritetsspråket.

Det tydligaste önskemålet för användning av finska med samhällets representanter återfinns inom äldreomsorg/åldringsvård och sjukvård, men även myndigheter såsom Försäkringskassa och Skatteverket nämns ofta. Denna typ av offentligt språkbruk är målsättningen med en mer avancerad språkpolitik, där språkets kulturbärande funktioner ska kunna garanteras. Förutom önskemål om att kunna använda finska med myndigheter och inom vård/omsorg, finns det önskemål om att förskola, skola och gymnasienivån ska kunna erbjuda undervisning på och i finska. För både det föregående önskemålet och för skolväsendet gäller, att detta inte enbart önskas av dem som berörs direkt av detta. Många yngre anser t.ex. att vård och omsorg om gamla ska kunna erhållas på det egna språket, liksom många av dem anser att skolgång på och i finska är viktiga. Alla äldre i studien anser att sjukvård och vård/omsorg om äldre ska kunna väljas på finska och de flesta att det ska finnas möjlighet att använda finska med andra verk och myndigheter, men de flesta anser också att skolgång på finska är viktig.

En aspekt av dessa önskemål är förvisso, att en del av dem prioriterar dem av språkliga skäl, dvs. saknar egen kapacitet att använda svenska i just offentliga situationer, när de talar om kritiska aspekter på deras eget välbefinnande, såsom med läkare. Men det är uppenbart – även bland de yngre som generellt är mer kompetenta i svenska – att de också anser att finskan ska kunna leva vidare, i den meningen att man ska kunna få använda språket om behov finns, med myndigheter, och att man ska kunna få undervisning på och i

finska för att finskan har en minoritetsställning. De flesta av de äldre är också på det klara med skillnaden mellan en invandrar- och minoritetspolitik. Bland de yngre har många en klart mer diffus bild av detta. Detta beror dels på bristande information om sverigefinska frågor från myndigheter, dels på frånvaron av en minoritetspolitisk diskurs i svenska media.

En annan aspekt av detta är att finskan för många yngre är ett känslospråk, dvs. den betyder mycket för dem, samtidigt som detta utgör en av många grunder för en finskbaserad identitet. En tredje aspekt av detta är att de som identifierar sig som finnar eller som finska och svenska, snarare än svenska, prioriterar finskspråkig service och undervisning, samtidigt som detta också korrelerar med språkkunskaper i finska. Men inte heller detta gäller generellt, utan bland dem som vill ha finskspråkig service, finns både sådana som är bättre i sin svenska, och som inte identifierar sig som finnar. Man kan sammanfatta detta som att det finns en genuin och relativt utbredd vilja att stödja både finskspråkiga privata och offentliga domäners utveckling.

I språkbytesstudier korrelerar ofta försvagad språklig kompetens (minskad språklig komplexitet, minskat ordförråd osv.) i ett minoritetsspråk med tilltagande språkbyte, med domänförluster av språket, med minskad skriftspråklig användning och en avsnävande stilistisk förmåga (som kan resultera i s.k. monostylism, dvs. att man inte längre förmår variera sig språkligt efter person och situation). Denna typ av utveckling förebådas dessutom av våra resultat. Men vi har tolkat våra resultat också omvänt, att en försämrad språklig kompetens leder till mindre behov och förmåga att bibehålla och utveckla språklig mångsidighet och skicklighet. Det leder bl.a. till en tröghet i mediekonsumtion i minoritetsspråket, som så småningom ytterligare försvagar språket och reducerar dess domäner. På sikt leder det till att man tappar både receptiv (läsning) och produktiv förmåga (skrivande) i skriftspråket. Som ett ytterligare resultat av denna process, som vi ser tecken på bland informanterna i den yngre generationen, leder det till försämrad språklig medvetenhet och därmed till sämre språkligt självförtroende. I det skedet är språkbytet fullbordat, i och med att man inte har förmågan att använda språket med sina egna barn.

I detta urval tycks en bristande språklig självsäkerhet och förmåga beträffande finskans mer offentliga bruk redan ha funnits hos de äldre, som beror på deras utbildningslängd, yrkesval och vistelsetid i Sverige. Det bidrar till en förklaring av, som vi uppfattar det,

de trots allt relativt tydliga tecknen på ett annalkande språkbyte i den yngre generationen.

Det finns dock en del tendenser som motsäger denna utveckling. De familjer, både bland de äldre och de yngre, som har valt redan i föregående generation, att inte satsa helhjärtat på finskan, fortsätter den traditionen i nästa. På samma sätt finns det familjer, där man gjort tvärtom. I föregående generation har man ansträngt sig för att bibehålla och utveckla finskan, vilket tycks vara en tradition som håller i sig i nästa generation. Det innebär att de som erhållit modersmålsstöd i förskolan och -undervisning i klassform i skolan har en klart bättre prognos att välja och utveckla finskan även för sina egna barn.

Skolfrågorna är centrala för finskans framtid i Sverige. Vi har kunnat konstatera att valet av finska för barnen i förskola och skola, inte har fungerat friktionsfritt under en särskilt lång period i den svenska skolan. Både informationsmissar och praktiska skäl, liksom i en del fall svenska släktingars motstånd, har lett till att svenskan tagit över redan i förskoleåldern. Men även de som i olika situationer lyckats erhålla undervisning på eller i finska, har av olika skäl kunnat se hur isen smält under fötterna. Undervisningen har vartefter, både för samma barn, och för olika barn i samma familj, kunnat reduceras drastiskt från en termin till en annan. Utvecklingsgången, som också tydligt uppfattats av informanterna, har varit att utrymmet och viljan att erbjuda och ge undervisning i finska minskat sedan 1980-talet, samt att skolans motstånd och den kommunala organisationen av undervisningen nästan helt eliminerat finskan från den kommunala skolan. En förälder har träffande kallat detta för att det har varit som att simma i tjära. En paradox i denna utveckling är, att trots att föräldrarna ganska entydigt ansträngt sig för att få en kommunal service på detta område, har de blivit i stort sett helt hänvisade till friskolorna, om de vill erbjuda en tvåspråkig skolgrund för deras barn. Dessa åtta skolor räcker dock helt uppenbart inte till för att kunna garantera finskans fortlevnad på sikt, på nationell nivå.

Skolfrågorna är centrala av många skäl, men ur språkets synvinkel är det elementärt att skolan ger en bred grund i ett mer omfattande språkbruk, som närmast syftar till att förbereda kunskapsinhämtande på språket och till att skapa grunden för ett språkbruk i offentliga miljöer. Själva skriftspråkets befästande på modersmålet är också en helt central aspekt av skolans uppgifter. Detta möjliggör läsning, avancerad mediekonsumtion mm. på modersmålet. Vi kan konstatera, att med den utveckling som individerna i denna

studie presenterar, och med kunskap från tidigare studier, att skolan har misslyckats med sin uppgift för finskan, ur ett språkbevarandeperspektiv. Det är under rådande omständigheter för finskans del i den svenska skolan inte troligt att finskan kommer att vara ett språk som brukas i offentliga domäner, eller som fungerar kulturbärande, eller som ens förs vidare inom hemmet, under en längre tid. Med kontinuerligt försvagad språklig kompetens, och sviktande språkligt självförtroende, kommer unga familjer inte kunna bevara finskan in i framtiden. Då hjälper det föga att man trots det kanske kan kommunicera utan problem över generationsgränserna, men på svenska.

Målsättningen med minoritetsspråkskonventionen är att man ska bibehålla och utveckla språket både för privata och offentliga ändamål. Den målsättningen kommer man sannolikt inte kunna uppfylla för finskans del i Sverige, om inte förändringar kommer till stånd, med ett tydligt stöd i början, när barnen är små, genom skolväsendet. Skolan är den ena grundpelaren i den grund som språket står på, familjen den andra. Vi har tolkat det som så att många familjer ändå har varit framgångsrika med ”sin bit”, så att säga. De har förmedlat språket i sin talade form, till sina barn. En hel del av de äldre främst, menar också att varken en, som de ser som en lyckad, integration och ansträngningarna att förmedla språket till barnen, har kommit till stånd tack vare samhällets stöd, utan p.g.a. egna insatser bland sverigefinnarna. Förvisso noterar de som har fått t.ex. modersmålsundervisning själva eller för sina barn, att det inte kunde ha åstadkommits utan myndigheternas stöd, men grundtonen är att man själv har varit mer aktivt pådrivande i denna utveckling. Det finns även självkritiska röster, som menar att en betydligt mer aktiv sverigefinsk befolkning skulle kunna medföra förbättringar på flera områden. Men det räcker inte på sikt, om skolan inte ger stadga åt språket. En slutsats torde vara, att i och med denna porösa grund under en längre tid har visat sig ge efter, riskerar hela det finskspråkiga bygget i Sverige att falla ihop. Som vi ser det, kan varken en ökad invandring från Finland, eller åtgärder för att förbättra finskans levnadsförhållanden i offentliga domäner, ensamma och på sikt trygga finskan som ett funktionsfähigt, kulturbärande språk i Sverige.

Både äldre och yngre, liksom deras referenser till såväl mor-/farföräldrar som barn och barnbarn, kommenterar förlusten av förmågan att kunna kommunicera över generationsgränser. Sådana privata skäl anses i en del sammanhang vara mindre viktiga än t.ex. att man ska ha nytta av språket inom ett yrke eller få ett officiellt

meritvärde för språket. Vi har tolkat dessa kommentarer som så, att man kanske har tenderat att underskatta den betydelse informanterna i denna studie och i andra språkbytesstudier har reserverat just för den möjligheten, att direkt och genom ett känslospråk kommunicera med inte minst generationen bortom den egna kärnfamiljen. Både närheten som språket ger, men också möjligheten att överhuvudtaget bli delaktig i den egna släktens historia, att förstå varifrån man kommit, och ha kunskap om sina rötter, spelar en central roll för känslan av att man mister språket. Vi har valt att kalla detta för språksorg, och den uttrycks både av äldre gentemot barnbarnen, och yngre gentemot mor-/farföräldrar.

Språksorgen kan också ses i skenet av språkinlärning och den insats som detta kräver. Många menar att de visst skulle vilja lära sig språket igen när de en gång förlorat kompetensen, helt eller delvis, i det. Det som då framstår som ett hinder, är den faktiska ansträngningen det innebär att lära sig ett språk från grunden och till en hög nivå, i vuxen ålder. Detta är ett hinder både av attitydmässiga skäl – man kanske anser att det är svårt för äldre att lära sig språk – och av praktiska skäl – familj och andra vardagsbestyr ger inte utrymme för det. De som fortfarande har kvar – speciellt bland de yngre – färdigheter i finska, menar emellanåt att de fått finskan gratis. I själva verket bortser man då från att språkinlärning, för att man ska kunna ha kapacitet att föra språket vidare till nästa generation, å ena sidan kräver att man dels ska ha lärt sig det mångsidigt och under lång tid, i kontakt med många olika personer och i olika situationer, dels att man lyckas underhålla det. Å andra sidan uppfattar man inte att språkliga färdigheter är att jämföra med en ”färskvara”: om man inte använder dem, förfars de. Språkglömska, som detta handlar om, är dessutom ett fenomen som liksom språkbyte blir observerbart retroaktivt, när det tenderar att vara för sent att göra något åt den.

Finskan saknar alltså en tydlig offentlig hemvist i Sverige, vilket i sin tur innebär att den saknar utbildningsmässiga och ekonomiska incitament. Det leder till att viljan att utveckla språket för bruk utanför en privatsfär begränsas, just p.g.a. av denna begränsade domäntäckning. Om man betraktar detta ur språkbytets synvinkel – förutsatt att inga dramatiska förändringar sker – är den oundvikliga konsekvensen att det är en fråga om enstaka generationer innan finskan försvinner från mer allmänt bruk i Sverige. Syftningen med Europarådets konventioner att bevara och utveckla finskan i Sverige kommer därmed inte att kunna uppnås.

Som vi tolkar dessa resultat, pekar de mot presentationen av två nödvändiga krav, eller ”åtgärdspaket”. Dels kommer en ansenlig del av den sverigefinska åldrande befolkningen akut och redan idag, att vara helt beroende av språkhjälp, antingen i form av tolkning eller finskkunnig personal. Vidden av detta problem kan ses om man gör ett tankeexperiment. Det finns idag kanske några hundra finskspråkiga platser totalt i Sverige inom olika former av sjukvård och äldreomsorg för äldre. Behovet kan räknas i tiotusental idag, men kanske redan om något år i femsiffriga antal. Dessa behöver direkt påkallad språkservice, som till stor del antagligen handlar om att organisera och fortbilda språkkunniga personer till rätt befattningar. Denna aspekt på språkservice, dvs. inom sjukvård och omsorg, finns medtagen som en mer krävande möjlighet för ett ratificerande land att ta hänsyn till, i minoritetsspråkskonventionen.

Dels behöver det offentliga språkbruket – för att finskan ska kunna förbli kulturbärande in i framtiden – utökas och normaliseras. Det skulle också innebära en avsevärd statushöjning för finskan, vilket i sin tur skulle ge effekter på viljan att välja finska som ett undervisningsspråk i förskola och skola. En central aspekt av uppbyggnaden av en meritfylld finska, och för att den ska kunna fungera i offentlig miljö, är att man reformerar och garanterar undervisning på finska, på alla de nivåer som nämnts av informanterna, förskola, skola, gymnasium och högskola. En kontinuerlig och gedigen språklig utbildning ger på sikt också förutsättningar för en vitalisering av det kulturella livet och även av bl.a. egenspråkig mediekonsumtion.

En väg att komma dit, vilket också tydligt framgått av informanternas svar på vår enkät, är att man informerar minoriteten själv om vilka möjligheter och rättigheter man har, samt att man demonstrerar för olika myndigheter, både genom tydligare markeringar från den sverigefinska gruppen och från regering och riksdag, vilken vikt desamma rättigheterna och möjligheterna har för en stor del av Sveriges befolkning, den sverigefinska. Detta är ett demokratiskt och praktiskt dilemma, både för minoriteten och för majoriteten, men det är ett dilemma som ännu går att lösa.

Referenser

Andersson, Helena 2002. = Hemmet finns där vägarna möts. Sveri-

gefinländarnas liv i samhälle och kyrka. Uppsala: Svenska kyrkan.

De Geer, Eric 2004. Den finska närvaron i Mälarregionen. En geo-

grafisk-statistisk studie över de finsktalande i Sverige. Rapporter från Finskt språk- och kulturcentrum, 2. Mälardalens högskola, Eskilstuna.

Dir. 2004:6. Finska språket i Stockholms- och Mälardalsregionen.

Justitiedepartementet, Stockholm.

Ehrnebo, Paula & Lainio, Jarmo m fl. 2001. Ruotsinsuomalaisten

nuorten puhekielen sanastoa/Om ordförrådet i sverigefinska ungdomars talspråk. Ruotsinsuomalaisen kielilautakunnan julkaisuja, 7. Stockholm: Sverigefinska språknämnden.

Ejendahl, Barbro, 2004. Finns finska på biblioteken? Folkbibliote-

kens verksamhet för finsktalande i Sverige. Kulturrådet. Stockholm.

Ekman, Sirkka-Liisa 1993. Monolingual and bilingual communica-

tion between patients with dementia diseases and their caregivers.

Umeå University Medical Dissertations, New Series, No 370. Umeå University: Department of Advanced Nursing.

Elenius, Lars & Ekenberg, Stefan 2002. Minoritetsspråk och myn-

dighetskontakt. Centrum för utbildning och forskning inom samhällsvetenskap. Luleå Tekniska Universitet.

Elenius, Lars 2005. Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om

användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004. Centrum för utbildning och forskning inom samhällsvetenskap. Luleå Tekniska Universitet.

Eriksson, Robert & Jonsson, Jan O., 1993 = Ursprung och utbild-

ning. Social snedrekrytering till högre studier. SOU 1993:85. Utbildningsdepartementet, Stockholm.

Euromosaic 1996 = The production and reproduction of the minority

language groups in the European Union, European Commission. (ISBN 92-827-5512-6). Se även: http://www.uoc.edu/euromosaic/web/homean/index1.html

Födelselandets betydelse, 2004. En rapport om hälsan hos olika in-

vandrargrupper i Sverige. Statens folkhälsoinstitut. www.fhi.se

Hall, Stuart 1999. Identiteetti. Tampere: Vastapaino. Himanen, Tiina 2004. Kyselytutkimus SVT:n suomenkielisen

toimituksen tv-ohjelmista. Raportti. Sveriges Television, Finskspråkiga redaktionen.

Huss, Leena 1999. Reversing Language Shift in the Far North. Ling-

uistic Revitalization in Northern Scandinavia and Finland. Studia Uralica Upsaliensia, 31. Uppsala Universitet.

Hyltenstam, Kenneth (red.) 1999. Sveriges sju inhemska minori-

tetsspråk. Lund: Studentlitteratur.

Hyltenstam, Kenneth & Milani, Tommaso 2004. Nationella mino-

riteter och minoritetsspråk. Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsspråksperspektiv. Rapport för Konstitutionsutskottet. December 2004. Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet.

Jaakkola, Magdalena 1983. Finnish Immigrants in Sweden. Networks

and Life Styles. Research Group for Comparative Sociology,

Research Reports, 30. University of Helsinki.

Janulf, Pirjo 1987. Kommer finskan i Sverige att fortleva? Acta Uni-

verstitatis Stockholmiensis. Studia Fennica Stockholmiensia, 7. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Jennische, Rikard, 2004. De nationella minoriteterna och folkbiblio-

teken. NAMIS, Centrum för multietnisk forskning, Uppsala

Universitet.

Ju 2004:01. Finska språket i Stockholms- och Mälardalsregionen.

Justitiedepartementet, Stockholm

Lag 1999:1175. Om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyn-

digheter och domstolar. SFS.

Lag 1999:1176. Om rätt att använda finska och meänkieli hos för-

valtningsmyndigheter och domstolar. SFS:

Lainio, Jarmo 2001. The protection and rejection of minority and

majority languages in the Swedish school system. In: Boyd, Sally & Huss, Leena, (eds.). Managing multilingualism in a

European nation-state: Challenges for Sweden, 32–50. Clevedon, Buffalo, Toronto & Sydney: Multilingual Matters Ltd.

Lainio, Jarmo & Wande, Erling 1996. Finskan i utbildningsväsendet

och sverigefinnarnas utbildning i Sverige. I: Lainio, Jarmo (red.), Finnarnas historia i Sverige, del 3, 311–378. Tiden efter 1945. Helsingfors & Stockholm: Finska historiska samfundet & Nordiska Museet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, 2002. Finska, meänkieli och sa-

miska. Utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoritetsspråk.

Melakari, Esko 2003. Finskan – ett svenskt språk. En kartläggning av

det finska språkets ställning i det svenska samhället i början av 2000-talet. Stockholm: Föreningen Norden.

Otterup, Tore 2005. ”Jag känner mig begåvad bara”. Om flersprå-

kighet och identitetskonstruktion bland ungdomar i ett multietniskt förortsområde. Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap, 2. Institutionen för svenska, Göteborgs universitet.

Rapport om finska språkets ställning i Göteborg, 2004. Delegationen

för den sverigefinska minoriteten i Göteborg. Sverigefinska distriktet, Göteborg.

Skrivelse 1994:1. Regeringens skrivelse 1/1994. Finska – ett in-

hemskt språk i Sverige. Stockholm.

SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets kon-

vention om historiska minoritetsspråk. Betänkande av minoritetsspråkskommittén. Stockholm.

SOU 1997:193. Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets kon-

vention för skydd av nationella minoriteter. Betänkande av minoritetsspråkskommittén. Stockholm.

Stödet till nationella minoriteter och landsdels- eller minoritetsspråk i

fem länder, 2005. Riksdagens utredningstjänst. Stockholm.

Tuomela, Veli, 2001. Tvåspråkig utveckling i skolåldern. En jämfö-

relse av sverigefinska elever i tre undervisningsmodeller. Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet.

Winsa, Birger 2005. Socialt kapital i en- och flerspråkiga regioner.

(Prel. titel.) Utkommer i: Stockholm Studies in Finnish Language and Literature, Department of Finnish, Stockholm University.

Ylikiiskilä, Antti 2001. Tvåspråkiga skolbarns verbanvändning i

svenska. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in Scandinavian Philology, New Series, 24. Stockholm:

Almqvist & Wiksell International.

Österlund-Pötzsch, Susanne 2003. American Plus. Etnisk identitet

hos finlandssvenska ättlingar i Nord-Amerika. Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland, nr 658. Helsingfors.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Finska språket i Stockholms- och Mälardalsregionen

Dir. 2004:6

Beslut vid regeringssammanträde den 22 januari 2004.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare ges i uppdrag att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen.

Om utredaren bedömer att det finns förutsättningar att utvidga förvaltningsområdet för finska skall utredaren

  • lämna förslag till lagstiftningsåtgärder som föranleds av de överväganden som görs,
  • redovisa ekonomiska, administrativa och andra konsekvenser av förslagen samt förslag till finansiering.

Bakgrund

Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Sveriges nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

Minoritetspolitiken bildades som politikområde 2000 och grundas på riksdagens beslut hösten 1999 om åtgärder för de nationella minoriteterna och inriktningen av en minoritetspolitik (prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). I samband med beslutet om en minoritetspolitik ratificerade Sverige i februari 2000 två Europarådskonventioner: ramkonventionen om skydd för

nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Bestämmelserna i dessa konventioner har utgjort en grund för den svenska politiken på området.

Från och med den 1 april 2000 gäller i Sverige två språklagar, lagen (1999:1175)om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Lagarna innebär att enskilda har laglig rätt att använda minoritetsspråken samiska, finska och meänkieli i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där språken har lång tradition (förvaltningsområden). Lagstiftningen gäller för kommunala samt statliga lokala och regionala förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska och meänkieli. Med statliga förvaltningsmyndigheter avses här polismyndighet, skattemyndighet, försäkringskassa, åklagarmyndighet, kronofogdemyndighet, arbetsförmedling, tullmyndighet, länsstyrelse, lantmäterimyndighet, Vägverkets region, skogsvårdsstyrelse m.fl. Lagstiftningen innebär också att den enskilde i kommuner som ingår i förvaltningsområdena har rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på respektive språk. Lagstiftningen för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i uppdrag att följa tillämpningen av lagstiftningen och årligen redovisa erfarenheterna till regeringen.

Behovet av en utredning

Av de finsktalande i Sverige bor endast ca 5 procent inom det nuvarande förvaltningsområdet för finska. En särskilt stor andel finsktalande bor i Stockholms- och Mälardalsregionen. Med Mälardalen avses området runt sjön Mälaren, dvs. delar av Uppland, Västmanland och Södermanland.

Sedan juni 2001 finns en finsk-svensk arbetsgrupp för minoritets- och minoritetsspråksfrågor som utgör ett forum för dialog och erfarenhetsutbyte mellan Sverige och Finland. I en rapport som överlämnades till regeringen den 4 november 2002 konstaterar arbetsgruppen att det är en brist att minoritetsspråkslagstiftningen endast omfattar ett område där en liten del av sverigefinnarna lever,

medan den största delen av sverigefinnarna lever i sådana delar av Sverige som inte omfattas av den särskilda minoritetsspråkslagstiftningen. Arbetsgruppen pekar på ett tilltagande intresse för finska och finsk kultur. Vid Mälardalens högskola har genom regionalt och lokalt initiativ ett finskt språk- och kulturcentrum inrättats. Arbetsgruppen anser att det finns skäl att överväga förutsättningarna för och konsekvenserna av att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till vissa områden utanför det nuvarande förvaltningsområdet.

Europarådet har i sin uppföljning av hur Sverige genomfört sina konventionsåtaganden på området rekommenderat Sverige att förbättra situationen för finska språket utanför det nuvarande finska förvaltningsområdet. I uppföljningen pekas också på vissa brister i den nuvarande lagstiftningen vad gäller tillhandahållande av skriftliga dokument på minoritetsspråk.

Det finns mot denna bakgrund nu skäl att utreda om det finns förutsättningar för en utvidgning av förvaltningsområdet för det finska språket till att täcka även andra geografiska områden än vad den nuvarande lagstiftningen gör. Utredningen bör begränsas till Stockholms- och Mälardalsregionen.

Uppdraget

Utredaren skall analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen.

Analysen skall omfatta en bedömning av intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder. I denna bedömning skall unga och äldre sverigefinnars intresse, behov och förutsättningar beaktas och redovisas särskilt. Även jämställdhetsaspekter skall belysas i sammanhanget, vilket bl. a. innebär att bedöma huruvida det föreligger skillnader i intresse, behov och förutsättningar mellan kvinnor och män samt flickor och pojkar.

Analysen skall även omfatta en bedömning av kommunala och statliga myndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap, på kort och lång sikt, att hantera en utvidgad lagstiftning om rätt att använda finska vid enskildas kontakter med myndigheten eller domstolen.

Analysen skall också omfatta en bedömning av hur ett utvidgat förvaltningsområde bör avgränsas. I vissa kommuner finns en särskilt stor andel finsktalande. Detta bör beaktas vid avgränsningen. Ett utvidgat förvaltningsområde bör dock så långt möjligt vara sammanhängande.

Utifrån analysen skall utredaren redovisa sin samlade bedömning av förutsättningarna för en utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder.

Utredaren skall även lämna förslag till lagstiftningsåtgärder som föranleds av de överväganden som görs. I detta sammanhang bör övervägas om den nuvarande lagstiftningen direkt kan göras tillämplig på ett utvidgat förvaltningsområde eller om det behövs en ny motsvarande lagstiftning.

Utredaren skall även överväga behovet av ändringar i den nuvarande lagstiftningen mot bakgrund av den uppföljning som gjorts inom Europarådet och av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar.

Utredaren skall i enlighet med bestämmelserna i kommittéförordningen (1998:1474) redovisa ekonomiska, administrativa och andra konsekvenser av de förslag som lämnas. Till detta kommer att även konsekvenserna för barn och unga skall redovisas där det är relevant. Kostnaderna för olika slags myndigheter skall särskilt uppmärksammas. Förslag till finansiering skall lämnas.

Utredaren skall i arbetet ha kontakt med berörda kommuner, landsting, domstolar och statliga myndigheter. Utredaren skall även bereda företrädare för den sverigefinska minoriteten möjlighet att framföra sina synpunkter.

Utredaren skall redovisa sitt arbete senast den 1 mars 2005.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2a

Syvähaastattelun pohjakaavake/Underlag för djupintervjuerna

Utredningen om finska språket (Ju 2004:01) Vasagatan 8–10 103 33 Stockholm

(Genom) Finskt språk- och kulturcentrum Mälardalens högskola (JL, AlL) Box 325 631 05 Eskilstuna

Kysymyksiä / Frågor :

1. Nykyinen kotikunta/Nuvarande hemkommun ______________

2. Sukupuoli/Kön

3 Ikä/Ålder

4. Syntynyt/Född i Suomessa/Finland, missä/var______________________________

Ruotsissa/Sverige, missä/var______________________________

5a. Jos olet syntynyt Suomessa, minä vuonna muutit Ruotsiin?

Om Du är född i Finland, vilket år flyttade Du till Sverige? ______

5b. Jos olet muuttanut monta kertaa, milloin muutit viimeksi Ruotsiin/Om du flyttat till Sverige i flera omgångar, när flyttade du senast hit?_________________

6. Koulua/koulutusta Suomessa/Utbildning i Finland? ________________________________________________________

Koulua/koulutusta Ruotsissa/_______________________________

Utbildning i Sverige?

7. Ammatti tällä hetkellä /Yrke nu___________________________

8. Mitä teet tällä hetkellä/missä käyt töissä/Sysselsättning nu? ________________________________________________________

9. Miten hyvin hallitset suomea/hur väl behärskar du finska? - kirjallisesti + 1 2 3 4 5 6 7 Suullisesti 1 2 3 4 5 6 7

10. Miten hyvin hallitset ruotsia/hur väl behärskar du svenska? - kirjallisesti + 1 2 3 4 5 6 7 Suullisesti 1 2 3 4 5 6 7

11. Miten hyvin hallitset muita kieliä/hur väl behärskar du andra språk (mitkä/vilka) - kirjallisesti + 1 2 3 4 5 6 7 Suullisesti 1 2 3 4 5 6 7

12. Kuinka tärkeää Sinun mielestäsi on, että Ruotsissa tuetaan suomen kieltä? Hur viktigt anser Du att det är att man stödjer finska i Sverige? - Kirjallisesti/i skrift + 1 2 3 4 5 6 7 - Suullisesti/i tal + 1 2 3 4 5 6 7

13. Mitä tiedät suomen vähemmistökielen erityisasemasta Ruotsissa?/Vad vet du om finskans särskilda ställning som minoritetsspråk i Sverige? Mistä olet saanut tietää siitä/Varifrån har du fått information om detta?

14. Mitä sinä ajattelet vähemmistöasemasta/Vad tycker du om minoritetsställningen?

15. Onko sinusta tärkeää, että suomella on erikoisasema, verrattuna muihin, myöhemmin tulleisiin siirtolaiskieliin/Tycker du att finskan ska ha samma ställning som andra, senare invandrarspråk?

16. Missä yhteyksissä sinä käytät suomea/I vilka sammanhang använder du finska?

Eri tilanteissa/Olika situationer?____________________________ ________________________________________________________

b. Eri ihmisten kanssa, kenen/Med olika personer, vem?_________ ________________________________________________________

17. Missä tilanteissa sinun pitäisi voida puhua suomea?/I vilka situationer skulle du behöva tala finska?________________________

18. Mitä haluaisit parantaa koskien suomen taitojasi/Vad skulle du vilja förbättra i dina finskakunskaper?_________________________

19. Mitä haluaisit parantaa koskien ruotsin taitojasi/Vad skulle du vilja förbättra i dina svenskakunskaper?_______________________

20. Mitä sinä voisit ajatella tekeväsi sen edestä/Vad skulle du kunna tänka dig att göra för att uppnå det?__________________________

21. Järjestetäänkö kotipaikkakunnallasi tai kunnassa suomen kielen kursseja?/Finns det kurser i finska på din hemort eller i kommunen?_____________________________________________

22. Onko Sinusta tärkeää, että kotipaikakunnallasi on suomenkielisiä julkisia palveluja?/Är det viktigt för Dig att det finns finskspråkig offentlig service på hemorten?

Jos Ei, miksi? Om Nej, varför?_______________________________

23. Jos vastauksesi on kyllä, minkälaisia palveluja tulisi olla suomenkielellä?/Om Ditt svar är ja, vilken typ av finskspråkig service borde det finnas?

Esikoulussa, koulussa/Inom förskola/skola_____________ Sairaanhoidossa/Sjukvård___________________________ Vanhusten hoidossa/Åldringsvård____________________ Tuomioistuimissa/Domstolar________________________ ”Sairaskassalla”/Försäkringskassa_____________________ Verotoimistossa/Skatteverket________________________ Muualla/Annat?___________________________________

24. Jos voisit käyttää suomen kieltä viranomaisten kanssa asioidessasi, koska ja missä tekisit sen/Om du fick använda finska med myndigheter, när och var skulle du göra det? ________________________________________________________

25. Tarvitsetko kielen takia apua esimerkiksi terveyskeskuksessa tai asioidessasi viranomaisten kanssa?/Behöver Du hjälp på grund av språket när Du t. ex. besöker vårdcentralen eller har kontakt med myndigheter?_____________________________________________

26. Keneltä saat apua, jos tarvitset sitä? Vem brukar Du få hjälp av, om Du behöver det?________________________________________

37a. Kuinka tärkeänä pidät suomenkielistä palvelua vanhusten huollossa/Hur viktigt anser du att det är att man får finskspråkig äldreomsorg, -service? - + 1 2 3 4 5 6 7

37b. Kuinka tärkeänä pidät suomenkielistä palvelua sairaanhoidossa /Hur viktigt anser du att det är att man får finskspråkig service inom sjukvården? - + 1 2 3 4 5 6 7

38. Osallistutko suomenkieliseen toimintaan vapaa-ajalla? Mihin toimintaan?/Deltar Du i någon finskspråkig verksamhet på fritiden?

Vilken typ av verksamhet? (Seurat, seurakunta, kulttuuriharrastuksia, mitä?/Föreningar, församlingsarbete kulturintresse, vad?), Jos et, miksi?/Om inte, varför?

39. Mistä suomenkielisestä kulttuuritoiminnasta olisit kiinnostunut? Mihin toimintaan menisit itse mukaan?/Vilken typ av finskspråkiga kulturaktiviteter skulle du vara intresserad av? Vad skulle du delta i om det fanns?

40. Katsotko suomenkielisiä ohjelmia televisiosta? Kenen lähettämiä ohjelmia?/Ser Du på finskspråkiga program på TV? Vems program?

41. Onko sinulla tapana vuokrata suomenkielisiä video-/DVDfilmeja? Mistä/kenen kautta?/Brukar du hyra finskspråkiga video-/DVD-filmer? Genom vem?

42. Kuunteletko suomenkielisiä ohjelmia radiosta? Kenen lähettämiä? Mitä ohjelmia? Lyssnar Du på finskspråkiga program på radion? Vems program?Vilka program?

43. Luetko suomenkielisiä lehtiä? Jos luet, mitä lehtiä?/Läser Du finskspråkiga tidningar och i så fall vad?

44. Onko suomen kielen asema, vai jokin muu asia ruotsinsuomalaisten tärkein kysymys?/Är finska språkets ställning, eller någon annan sakfråga sverigefinnarnas viktigaste fråga?

45. Tunnetko itsesi muuten ruotsinsuomalaiseksi/Känner du dig förresten som en sverigefinne Kyllä/Ja______________

vai pidätkö itseäsi/eller känner du dig som: suomalaisena/en finne____________________________________ suomalaisena Ruotsissa/finne i Sverige______________________ sekä suomalaisena että ruotsalaisena_________________________ ruotsalaisena/en svensk___________________________________ Kommentti/kommentar____________________________________

46. Mikä seikka tekee sinusta X/Vad är det som gör dig till X?

47. Mitä Ruotsi ja ruotsalaiset voisivat sinusta vaatia, jotta ruotsinsuomalaiset olisivat integroitunut osa Ruotsin yhteiskuntaa?/Vad tycker du Sverige och svenskar ska kunna begära

för att sverigefinnarna ska vara en integrerad del av det svenska samhället?

48. Mitä ruotsinsuomalaiset/suomalaiset Ruotsissa voisivat sinusta vaatia, jotta he tulevaisuudessakin olisivat toimiva osa Ruotsin yhteiskuntaa/Vad tycker du att sverigefinnarna ska kunna kräva för att de ska kunna fortsätta vara fungerande en finskspråkig del av det svenska samhället?

49. Miten onnistuneena sinä pidät Ruotsin suomalaisia koskeva integraatiopolitiikkaa/Hur lyckad tycker du att Sveriges integrationspolitik har varit beträffande sverigefinnarna? - + 1 2 3 4 5 6 7

50a. Kumpi seuraavista adjektiiveista kuvaa mielestäsi parhaiten suomenkieltä?/Vilka av följande adjektiver tycker du beskriver det

finska språket bäst?

Ruma/Ful Kaunis/Snygg 1 2 3 4 5 6 7 Hauska/Rolig Tylsä/Tråkig 1 2 3 4 5 6 7 Epäonnistunut/Misslyckad Menestynyt/Framgångsrik 1 2 3 4 5 6 7 Epäluotettava/Opålitlig Luotettava/Pålitlig 1 2 3 4 5 6 7 Älykäs/Intelligent Tyhmä/Dum 1 2 3 4 5 6 7 Epäsympaattinen/Osympatisk Sympaattinen/Sympatisk

50b. Kumpi seuraavista adjektiiveista kuvaa mielestäsi parhaiten ruotsinkieltä?/Vilka av följande adjektiver tycker du beskriver det

svenska språket bäst?

Ruma/Ful Kaunis/Snygg 1 2 3 4 5 6 7 Hauska/Rolig Tylsä/Tråkig 1 2 3 4 5 6 7 Epäonnistunut/Misslyckad Menestynyt/Framgångsrik 1 2 3 4 5 6 7 Epäluotettava/Opålitlig Luotettava/Pålitlig 1 2 3 4 5 6 7 Älykäs/Intelligent Tyhmä/Dum 1 2 3 4 5 6 7 Epäsympaattinen/Osympatisk Sympaattinen/Sympatisk

51. Haluatko lisätä jotakin tähän, mikä koskee suomen kielen asemaa Ruotsissa? Vill Du tillägga något som rör finska språkets ställning i Sverige?

Kiitos!/ Tack!

Bilaga 2b

27. Asuvatko vanhempasi ja isovanhemmat Ruotsissa, missä (kunta)/Bor dina föräldrar och far-/morföräldrar i Sverige, var (kommun)? Kerro hieman heistä/Berätta lite om dessa!

Jos näin ei ole, jatka kysymyksestä numero 37.

Om det inte finns, fortsätt till fråga nummer 37.

28. Käytätkö suomea vanhempiesi kanssa, entä isovanhempien kanssa? Använder du finska med dina föräldrar och hur är det med far-/morföräldrar? (Missä he asuvat/Var bor dessa?)

29. Jos vanhempasi kasvoivat Ruotsissa, saivatko he kotikielenopetusta?/Om du har föräldrar uppvuxna i Sverige, fick de hemspråksundervisning i skolan?

30. Saitko sinä äidinkielentukea esikoulussa? Fick du modersmålsstöd i förskolan? Miksi, miksi ei/Varför, varför inte?

31. Saiko perhe informaatiota esikoulun äidinkielentuesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsstöd i förskolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muitten kautta/

Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?)

32. Miten sinun kuntasi on toiminut suomen kielen tueksi koulussa (mikä kunta?)/Hur har din kommun ställt upp för finskan in skolan (vilken kommun)?

33. Miten kunta on vaikeuttanut/huonontanut suomen asemaa koulussa/Hur har den försvårat/försämrat finskans möjligheter i skolan?

34. Saitko kotikielen tai äidinkielen opetusta koulussa; miksi, miksi ei/Fick du hemspråks- eller modersmålsundervisning i skolan? Varför, varför inte?

35. Saiko perhe informaatiota koulun äidinkielenopetuksesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsundervisningen i skolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muitten kautta/Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?)

36a. Mitä mieltä olet suomen kielen tarpeellisuudesta Ruotsissa/

Hur viktig tycker du att finskan i Sverige är?

b. Entä vanhemmat/Hur är det med föräldrarna? c. Entä isovanhemmat/Hur är det med far- och morföräldrarna?

Bilaga 2c

27. Onko sinulla lapsia ja onko heillä lapsia, alle 18 vuotta vanhoja?

Finns det barn och har dessa barnbarn under 18 år? Kerro hieman heistä/Berätta lite om dessa?

Jos näin ei ole, jatka kysymyksestä numero 37.

Om det inte finns, fortsätt till fråga nummer 37.

28. Käyttävätkö lapsenlapset suomea kotona, tai muualla, vanhempien kanssa? Miten on isovanhempien kanssa? Använder barnen finska hemma, på annat håll, med föräldrar? Hur är det med far-/morföräldrar? (Missä he asuvat/Var bor dessa?)

29. Jos on lapsia, onko heille tarjottu suomen tukea esikoulussa?

Om det finns yngre barn, har de erbjudits modersmålsstöd i förskolan? b. Entä lapsenlapsille/Hur är det med barnbarnen?

30. Saivatko lapset äidinkielentukea esikoulussa? Fick barnet/ barnen i modersmålsstöd i förskolan? Miksi, miksi ei/Varför, varför inte? b. Entä lapsenlapset/Hur är det med barnbarnen?

31a. Saiko perhe informaatiota esikoulun äidinkielentuesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsstöd i förskolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muiden kautta/

Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?) b. Tiedättekö miten lapsenlasten tilanne on/Vet ni hur situationen är för barnbarnen?

32. Miten sinun kuntasi on toiminut suomen kielen tukemiseksi koulussa (mikä kunta)/Hur har din kommun ställt upp för finskan in skolan?

33. Miten kunta on vaikeuttanut/huonontanut suomen asemaa koulussa/Hur har den försvårat/försämrat finskans möjligheter i skolan?

34a. Kun teillä oli lapsia kouluiässä, oliko heillä oikeutta saada ja saivatko he äidinkielen opetusta koulussa; miksi, miksi ei/När ni

hade barn i skolåldern, hade de rätt att få och fick de modersmålsundervisning i skolan? Varför, varför inte? b. Entä lastenlasten tilanne/Hur är det i barnbarnens situation?

35. Saiko perhe informaatiota koulun äidinkielenopetuksesta? Jos näin on, miten?/Fick familjen information om modersmålsundervisningen i skolan? I så fall hur? (Kirjallisesti, suullisesti, itse hankkinut tietoa, muitten kautta/Skriftligt, muntligt, själv skaffat information, genom andra?)

36a. Mitä mieltä lapsesi ovat suomen kielen tarpeellisuudesta Ruotsissa/Hur viktig tycker barnen att finskan är i Sverige?

b. Entä lastenlapset/Hur är det med barnbarnen?