SOU 2008:26

Värna språken - förslag till språklag

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Genom beslut den 8 februari 2007 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att utarbeta ett förslag till språklag. Till särskild utredare förordnades samma dag f.d. regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson.

Regeringen beslutade den 19 december 2007 om tilläggsdirektiv till utredningen.

Att som experter biträda utredningen förordnades från och med den 22 mars 2007 departementssekreteraren Karin Kvarfordt, kanslirådet Lars Lindberg, kanslirådet Maria Ljungkvist, numera ämnesrådet Bo Nordelius, kanslirådet Rebecka Randler, departementssekreteraren Bilge Tekin Befrits och språkexperten Eva Thorén samt från och med den 17 april 2007 ämnesrådet Maria Eka och kanslirådet Mikael Hellstadius. Bilge Tekin Befrits entledigades och departementssekreteraren Kaisa Syrjänen Schaal förordnades som expert från och med den 20 juni 2007. Karin Kvarfordt, Rebecka Randler och Eva Thorén entledigades och språkexperten Bengt Baedecke, departementssekreteraren Jakob Kihlberg och kanslirådet Göran Ternbo förordnades som experter från och med den 27 september 2007. Göran Ternbo entledigades och departementssekreteraren Nils-Henrik Sikku förordnades som expert från och med den 14 januari 2008.

Hovrättsassessorn Karin Lindbäck anställdes som sekreterare i utredningen från och med den 1 mars 2007.

Härmed överlämnas utredningens betänkande Värna språken – förslag till språklag (SOU 2008:26).

Uppdraget är med detta avslutat.

Stockholm den 18 mars 2008

Bengt-Åke Nilsson

/Karin Lindbäck

Sammanfattning

Språket är av grundläggande betydelse för den enskilda individens möjligheter till social gemenskap. Tillgången till språk är också en förutsättning för den enskildes möjligheter att utbilda sig, informera sig och skaffa sig kunskap. Möjligheten att delta i samhällslivet förutsätter dessutom tillgång till ett språk som är gemensamt för samhället och som alla som är bosatta i landet förstår och kan använda.

Svenskan är sedan lång tid ett stabilt språk. Språksituationen i Sverige har emellertid, liksom i många andra länder, förändrats under senare år. Därmed har språksituationen blivit mer mångfasetterad och svenskans ställning är inte längre lika självklar som den tidigare varit.

Det som haft den största inverkan på svenskans ställning i Sverige är den tilltagande internationaliseringen. Denna har bl.a. lett till att det inom flera områden används engelska i allt större utsträckning i stället för eller vid sidan av svenska. Även det förhållandet att det i dag talas åtminstone 150 olika modersmål i Sverige sätter fokus på frågor om svenskans, och andra språks, ställning. Sedan 2000 har fem språk officiell ställning som nationella minoritetsspråk i Sverige. De nu beskrivna förhållandena gör det motiverat att slå fast vilken ställning svenskan och andra språk har och hur språken bäst kan värnas för att bevara en språklig mångfald. Det är mot denna bakgrund man ska se Språklagsutredningens uppdrag.

Utredningens uppdrag

Utredningens uppdrag har varit att utarbeta ett förslag till språklag, där det svenska språkets ställning regleras. I uppdraget har vidare ingått att överväga om det bör införas bestämmelser om de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket i en språk-

lag. Att belysa frågan om svenska språket i internationella sammanhang har också ingått i uppdraget.

Enligt direktiven ska lagen ge en tydlig signal om den vikt som svenska språket har. Däremot ska lagen inte behandla språkriktighetsfrågor eller språks användning inom olika områden, utöver den offentliga förvaltningen. Inte heller bör sanktioner knytas till lagen.

Utgångspunkter för förslaget

De mål som riksdagen har angett för den nationella språkpolitiken har varit en utgångspunkt för utredningen. Dessa mål är:

  • Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
  • Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
  • Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
  • Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Till grund för Språklagsutredningens förslag har också legat bl.a. det handlingsprogram och förslag till språklag som Kommittén för svenska språket lade fram 2002 i betänkandet Mål i mun (SOU 2002:27). Även remissinstansernas synpunkter på lagförslaget i betänkandet har beaktats. Härutöver har i stor utsträckning tidigare utredningsarbeten, bl.a. de som rör de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket, legat till grund för utredningens arbete.

Utredningen har också haft omfattande kontakter med myndigheter och företrädare för organisationer och intressegrupper.

Språklagens syften

I lagen anges svenskans och andra språks ställning och användning i det svenska samhället. Bestämmelserna är utformade med sikte på att lagen ska värna både det svenska språket och den språkliga mångfalden i Sverige.

Språklagens innehåll

I en inledande bestämmelse anges lagens syfte. Därefter följer bestämmelser om det svenska språkets ställning och dess användning i offentlig förvaltning och i internationella sammanhang. Lagen innehåller också bestämmelser om de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket. Vidare innehåller lagen bestämmelser om det allmännas ansvar för den enskildes tillgång till språk.

Det svenska språket

I lagen slås fast att svenska är huvudspråk i Sverige. Detta innebär att svenska är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna ska enligt lagen ha ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

De nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket

Genom konventionsanslutningar är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch nationella minoritetsspråk i Sverige. Enligt utredningens förslag ska dessa språks ställning lagfästas i språklagen. Det föreslås också att det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja minoritetsspråken.

Genom lagen får det allmänna ett särskilt ansvar för att skydda och främja även det svenska teckenspråket.

Språkanvändningen i offentlig verksamhet

Enligt förslaget ska det i lagen anges att språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska. Nationella minoritetsspråk får användas när det är lämpligt. Bestämmelsen innehåller också en hänvisning till den lagfästa rätten för enskilda att i vissa fall använda nationella minoritetsspråk och till bestämmelser om rätt att i Sverige använda ett annat nordiskt språk.

Språket i offentlig verksamhet ska enligt förslaget vara vårdat, enkelt och begripligt. Domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra offentliga organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet ska,

med andra ord, vara skyldiga att använda klarspråk i sina kontakter med allmänheten.

En särskild bestämmelse föreslås i fråga om utvecklingen av svensk terminologi. Den innebär att myndigheter ska ha ett särskilt ansvar för att svenska termer finns tillgängliga, används och utvecklas inom respektive myndighets fackområde.

Svenskan i internationella sammanhang

En bestämmelse om att Sveriges officiella språk i internationella sammanhang är svenska föreslås i lagen.

Vidare förslås bestämmelser om att svenskans ställning som officiellt språk i Europeiska unionen ska värnas och att den som företräder Sverige i EU ska använda svenska där tolkning kan fås, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk.

Det allmännas ansvar för den enskildes tillgång till språk

Enligt förslaget ska det allmänna ha ansvar för den enskildes tillgång till språk. Var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska. Den som tillhör en nationell minoritet och den som har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket respektive det svenska teckenspråket. Vidare ska den som har ett annat modersmål än de nu nämnda ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.

Summary

Language is of fundamental importance for the individual’s ability to take part in the life of the community. Access to language is also essential for the individual to be able to study, to become informed and acquire knowledge. Being able to participate in the life of the community also requires access to a language that is common to the society and that everyone living in the country understands and can use.

Swedish has long been a stable language. However, as in many other countries, the language situation in Sweden has changed in recent years. It has become more multifaceted and the position of Swedish is no longer as self-evident as it was in the past.

Growing internationalisation is the factor that has had the greatest impact on the status of Swedish in Sweden. This has led, for example, to the increasing use of English in many areas, either replacing Swedish entirely or alongside Swedish. The fact that at least 150 different mother tongues are now spoken in Sweden also places the focus on issues involving the status of Swedish and other languages. Since 2000, five languages have been officially classified as national minority languages in Sweden. The circumstances described above give cause for establishing the status of Swedish and other languages and determining how these languages can best be safeguarded so as to preserve language diversity. The remit of the Language Act Inquiry should be seen in this light.

Remit of the Inquiry

The remit of the Inquiry has been to draft a Language Act regulating the position of the Swedish language. The remit has also included examining whether provisions on the national minority languages and Swedish sign language should be incorporated into a Language

Act. Shedding light on the issue of the Swedish language in international contexts has also been part of the remit.

According to our terms of reference, the Act should give a clear signal of the importance of the Swedish language. On the other hand, the Act should not deal with issues related to linguistic correctness or the use of language in various fields, apart from in public administration. Nor should sanctions be linked with the Act.

Basis for the proposal

The objectives given by the Riksdag for national language policy have formed a basis for the Inquiry. These objectives are:

  • The Swedish language is to be the main language in Sweden.
  • Swedish is to be a complete language, serving and uniting society.
  • Public Swedish is to be cultivated, simple and comprehensible.
  • Everyone is to have a right to language: to develop and learn

Swedish, to develop and use their own mother tongue or national minority language and to have the opportunity to learn foreign languages.

The Language Act Inquiry proposals are also based on the action programme and proposal for a Language Act that the Committee on the Swedish Language presented in 2002 in the report Mål i mun (Being able to express oneself) (SOU 2002:27). Account has also been taken in the report of the views of those to whom the legislative proposal was circulated for comment. In addition to this, the work of previous inquiries, including those concerning the national minority languages and Swedish sign language have largely formed the basis for the work of this Inquiry.

The Inquiry has also had extensive contacts with agencies and representatives of organisations and interest groups.

The purpose of the Language Act

The Act will prescribe the status and use in Swedish society of Swedish and other languages. Its provisions are designed with a view to the need for the Act to safeguard both the Swedish language and language diversity in Sweden.

Contents of the Language Act

The purpose of the Act is given in an introductory provision. This is followed by provisions on the status of the Swedish language and its use in public administration and international contexts. The Act also contains provisions on the national minority languages and Swedish sign language. In addition, the Act contains provisions on the responsibility of public authorities for the individual’s access to language.

The Swedish language

The Act establishes that Swedish is the principle language in Sweden. This means that Swedish is the common language in society, which everyone living in Sweden must have access to and be able to use in all sectors of society. According to the Act, public authorities are to have particular responsibility for Swedish being used and developed.

The national minority languages and Swedish sign language

Through accession to conventions, Sami, Finnish, Meänkieli (Tornedal Finnish), Romany chib and Yiddish are national minority languages in Sweden. According to the Inquiry’s proposal, the status of these languages will be incorporated into the Language Act. It is also proposed that public authorities be particularly responsible for protecting and promoting the minority languages.

The Act will also give public authorities particular responsibility for protecting and promoting Swedish sign language.

The use of language in public administration

According to the proposal, the Act is to stipulate that the language of courts of law, administrative agencies and other bodies carrying out tasks in public services be Swedish. National minority languages may be used when appropriate. The provision also contains a reference to the legal right of individuals, in certain cases, to use national minority languages and to provisions on the right in Sweden to use another Nordic language.

According to the proposal, the language of public services is to be cultivated, simple and comprehensible. In other words, courts of law, administrative agencies and other public bodies carrying out tasks in public services are to be obliged to use clear language in their contacts with the general public.

A special provision is proposed on the issue of the development of Swedish terminology. This means that authorities are to have particular responsibility for ensuring that Swedish terms are accessible and are used and developed in each authority’s functional area.

Sweden in international contexts

A provision on Swedish as Sweden’s official language in international contexts is proposed in the Act.

Provisions are also proposed on the need to safeguard the status of Swedish as an official language in the European Union and to ensure that those representing Sweden use Swedish when interpretation is available, unless there are special grounds making it more appropriate to use another language.

Public authorities’ responsibility for the individual’s access to language

According to the proposal, public authorities are to be responsible for the individual’s access to language. Each person living in Sweden is to be given the opportunity to learn, develop and use Swedish. People belonging to a national minority and people requiring sign language are to be given the opportunity to learn, develop and use the minority language or Swedish sign language. People with a mother tongue other than those mentioned above are to be given the opportunity to develop and use their mother tongues.

Sammanfattning på nationellt minoritetsspråk

Sammanfattning som översatts till de nationella minoritetsspråken

I betänkandet presenteras Språklagsutredningens förslag till språklag. Denna version av sammanfattningen är utformad för översättning till de nationella minoritetsspråken. Förslaget bygger på av de av riksdagen beslutade nationella språkpolitiska målen (prop. 2005/06:2)och innehåller bestämmelser om svenskans och andra språks ställning och användning i det svenska samhället. Lagens syfte är att värna både svenskan och den språkliga mångfalden. Lagen ska också värna den enskildes rätt till sitt modersmål.

Svenskan ska ha ställning som huvudspråk i Sverige och vara samhällets gemensamma språk, som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch anges vara nationella minoritetsspråk. Det svenska teckenspråket ges en ställning som väsentligen motsvarar de nationella minoritetsspråkens.

Det är i första hand det allmänna som ska ansvara för att svenskan används och utvecklas, liksom för att de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket skyddas och främjas.

Alla som är bosatta i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska. Den som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket och den som har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket. Den som har ett annat modersmål än de nu nämnda ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.

Förslaget innehåller inga ändringar i nu gällande bestämmelser om tolkning, översättning och rätt att använda samiska, finska och meänkieli inom vissa förvaltningsområden.

Nordsamiska

Čoahkkáigeassu

Smiehttamuš buktá ovdan Giellaláhkaguorahallama giellaláhka- evttohus. Dát veršuvdna čoahkkáigeasus lea hábmejuvvon vai heive jorgalit náššuvnnalaš unnitlogugielaide.

Evttohusa vuođđu lea náššuvnnalaš giellapolitihkalaš ulbmilat maid riikkabeaivi lea mearridan (prop. 2005/06:2) ja sisdoallá njuolggadusaid ruo ŧa ja eará gielaid sajádaga ja geavaheami birra ruo ŧa servodagas. Lága ulbmil lea sihke suodjalit ruoŧagiela ja gielalaš má ŋggalágášvuođa. Láhka galgá maid gáhttet ovttaskas olbmo rievtti eatnigiellasis.

Ruo ŧagiela sajádat lea váldogiella Ruoŧas ja galgá leahkit servodaga oktasaš giella man galgá sáhttit geavahit juohke servodatsuorggis. Sámegiella, suomagiella, meänkieli, romani chib ja jiddisch leat náššuvnnalaš unnitlogugielat. Ruo ŧa giehtagiella oažžu sajádaga mii eanas osiin vástida náššuvnnalaš unnitlogugielaid.

Lea vuosttažettiin almmolašvuohta mii ovddasvástida ahte ruo ŧagiella geavahuvvo ja ovdána ja maid ahte náššuvnnalaš unnitlogugielat ja ruo ŧa giehtagiella suodjaluvvojit ja geavahuvvojit. Visot olbmot geat orrut Ruo ŧas galget oažžut vejolašvuođa oahppat, ovddidit ja geavahit ruo ŧagiela. Son gii gullá unnitlohkui galgá maid oažžut vejolašvuođa oahppat, ovddidit ja geavahit unnitlogugiela ja sus geas lea dárbu máhttit giehtagiela galgá oažžut vejolašvuođa oahppat, ovddidit ja geavahit ruo ŧa giehtagiela. Sus geas lea iežá eatnigiella go dát namahuvvon gielat galgá maid oažžut vejolašvuođa ovddidit ja geavahit eatnigiellasis.

Evttohusas eai leat rievdadusat dálá njuolggadusain go guoská dulkomii, jorgaleapmái ja riektái geavahit sámegiela, suomagiela ja meänkieli muhtin hálddahussurggiin.

Sydsamiska

Ektiedimmie dejtie Naasjovni unnebelåhkoegielide

Gielelaaketjielkestimmie daejnie ussjedimmine gielelaaken raeriestimmien bijre vuesehte. Daate visjovne ektievuekien jih hammoedimmien mietie, juktie jarkoestimmie edtja dej unnebealåhkoegielide sjiehtelidh. Raeriestimmie dejtie naasjovnepolitiki hammoej mietie dam maam Rijhkebiejjie nännoestamme, (prop. 2005/06:2) mah njolkedassen sisvegisnie leah, guktie svienskegielem jih jeatjah gielh sjiehtelimmie guktie dejtie svöörjen ektievuekesne nuhtjedh. Laaken ulmie lea svienskegielem jih dah gelliehsåarhts gielide vaarjelidh. Laake edtja aaj dam aajnen reaktam dam sov ietnien gielem åadtjodh vaarjelidh. Svienskegiele edtja Svöörjen åejviegiele årrodh jih aaj ektievuekien ektievoeten giele, guktie gaajhks dah mah ektievuekiedajvine edtjieh dam maehtedh nuhtjedh. Saemien, såavmien, meänkieli, romani chib jih jiddisch, dah leah naasjovni unnebelåhkoegielh. Svöörjen gietigiele vihkeles aaj, dah seamma nuepiem utnieh goh dah jeatjebi naasjovni gielh. Voestes siejhme lea svienskegielem diedtedh nuhtjedh jih evtiedidh, jih aaj dah nasjovnigielh jih dam svöörjen gietegielem vaarjelidh jih evtiedidh.

Gaajhks mah Svöörjesne veasoeminie edtjieh nuepiem utnedh svienske gielem lieredh nuhtjedh jih evtiedidh. Dah mah nasjovni unnebelåhkine edtjieh nuepiem utnedh, lieredh evtiedidh jih unnebelåhkoegielem nuhtjedh, jih dah mah daerpiesvoetem utnieh dam gietegielem nuhtjedh, dah nuepiem edtjieh åadtjodh dam svienske gietegielem lieredh nuhtjedh jih dam evtiedidh.

Dah maah jeatja ietniegielh utnieh ean dam maam daelie vuesiehtamme, dah seamma nuepiem utnieh sijjen gielem nuhtjedh.

Raeriestimmien sisvegisnie eah leah daelie naan värrtoedimmie dennie, njoelkedassesne vuajnoem, jarkoestimmie jih reaktam utnedh dej saemien, såevmien jih meänkielin nuhtjedh dej ovmessieh reeremedajvide.

Finska

Mietinnössä esitellään Kielilakiselvityksen kielilakiehdotus. Tämä tiivistelmän versio on laadittu käännettäväksi kansallisille vähemmistökielille.

Ehdotus perustuu valtiopäivien päättämän kansallisen kielipolitiikan tavoitteisiin (esitys 2005/06:2) ja sisältää määräyksiä ruotsin ja muiden kielten asemasta ja käyttämisestä Ruotsin yhteiskunnassa. Lain tarkoituksena on suojella sekä ruotsin kieltä että kielellistä moninaisuutta. Laki suojelee myös yksilön oikeutta äidinkieleensä.

Ruotsin kielellä on oltava Ruotsissa pääkielen asema ja sen on oltava yhteiskunnan yhteinen kieli, jota voidaan käyttää kaikilla yhteiskunnan alueilla. Saamen, suomen, meänkielen, romani chibin ja jiddišin ilmoitetaan olevan kansallisia vähemmistökieliä. Ruotsin viittomakielelle annetaan asema, joka olennaisesti vastaa kansallisten vähemmistökielten asemaa.

Ensisijaisesti valtion ja kuntien on vastattava ruotsin kielen käyttämisestä ja kehittämisestä, samoin kuin siitä, että kansallisia vähemmistökieliä ja Ruotsin viittomakieltä suojellaan ja edistetään.

Kaikille Ruotsissa asuville on annettava mahdollisuus oppia ja käyttää ruotsia ja kehittää ruotsin kielen taitoaan. Kansalliseen vähemmistöön kuuluvalle on annettava mahdollisuus oppia ja käyttää vähemmistökieltään ja kehittää kielitaitoaan, ja sille, joka tarvitsee viittomakieltä, on annettava mahdollisuus oppia ja käyttää Ruotsin viittomakieltä ja kehittää kielitaitoaan. Sille, jonka äidinkieli on jokin muu kuin tässä mainitut kielet, on annettava mahdollisuus käyttää äidinkieltään ja kehittää kielitaitoaan.

Ehdotus ei sisällä muutoksia nyt voimassa oleviin määräyksiin tulkkauksesta, kääntämisestä ja oikeudesta käyttää saamea, suomea ja meänkieltä tietyillä hallintoalueilla.

Meänkieli

Yhtheenveto kansalisile minuriteettikielile kääntämistä varten

Mietinössä esitethään Kielilakiselvityksen kielilakiehotus. Tämä yhtheenveto-värsuuni oon tehty kansalisile minuriteettikielile kääntämistä varten.

Ehotus perustuu niihin kansalishiin kielipoliittishiin tavotheishiin joista valtiopäivät oon päättäny (prop. 2005/06:2) ja sisältää määräykset niin ruottin kielen ko muitten kielitten asemasta ja käyttämisestä Ruottin yhtheiskunnassa. Lain tarkotus oon suojata niin ruottin kieltä ko kielelistä moninaisuutta. Lain pittää kans suojata yksittäisen ihmisen oikeutta äitinkiehleen.

Ruottin kielelä oon pääkielen asema Ruottissa ja se oon yhtheiskunnan yhtheinen kieli, jota pittää saattaa käyttää kaikila yhtheiskunnan aluheila. Saamen kieli, suomen kieli, meänkieli, romani chib ja jiddisch oon kansaliset minuriteettikielet. Ruottin viittomakielele annethaan asema joka pääasiassa vastaa kansalisitten minuriteettikielitten asemaa.

Se oon ensikäessä julkinen puoli jolla oon vastuu siittä ette ruottin kieltä käytethään ja ette se kehittyy, ja siittä ette kansalisia minuriteettikieliä ja Ruottin viittomakieltä suojathaan ja eesautethaan.

Kaikile jokka asuvat Ruottissa pittää antaa maholisuus oppia, kehittää ja käyttää ruottia. Sille joka kuuluu kansalisheen minuriteethiin pittää antaa maholisuus oppia, kehittää ja käyttää minuriteettikieltä ja sille joka tarttee viittomakieltä pittää antaa maholisuus oppia, kehittää ja käyttää Ruottin viittomakieltä. Sille jolla oon joku muu äitinkieli ko tässä mainitut, pittää antaa maholisuus kehittää ja käyttää ommaa äitinkieltä.

Ehotuksessa ei ole muutoksia nykysistä määräyksistä mitä tullee tulkkauksheen, kääntämisheen ja oikeutheen käyttää saamen, suomen ja meänkieltä tietyilä hallintoaluheila.

Romani chib (kalé)

Agorphanliba pe risiba ando nationalno minoritetotšib

Aro gindi (tenkiba) sikavel tšibjakokanuniboskorodtšeriba alsiba ko tšibjakokanuni.

Odauva versija pala agorphanliba hin tšerdo pala formiba pe risibonge pe doolen nationalno minoritetototšibengen.

Alsiba botnila te themeskofalliba agortšerdas nationella tšibeskopolitisko resin (prop. 2005/06:2)ta raalal anglunokanuni pala sveittibosko ta vaure tšibesko sterdiba ta aljiba aro sveittiko sarnipa.

Kanunesko starakiba hin te arakhen ni sveittikotšib ta tšibjako butiba. Kanuni mote ni arakhen korkore manushenge hortiba pengo dakotšib.

Sveittikotšib mote te lel sterdol sar herunotšib aro sveitikothem ta ahel sariniposko vaagunotšib save mote saj rikkaves arre aro sáre sarniboskokotor. Samisko, finsko, amarotšib (meänkieli), romani tšib ta biboldengo tšib(jiddisch phenelpe te ahel nationalno minoritetotšib.

Odouva sveittiko dehas sterdiba nitšanali tšib(lallurengo tšib) So vasno jekhalo dóla nationalno minoritetotšib. Odouva hin vaagunes sarinipe kon mote lel pharolejpe te sveitiko rikkavehas ta angledzala pes,sar

Dóla nationalno minoritetotšib ta douva sveittiko nitšanali tšib(lallurengo tšib arakhes ta tšerelas tšihkas. Sáre kon hin dzivso aro sveitiko mote dehas saipa te sikavespes,angledzarela ta rikkavel sveitiko. Douva kon perela (hunjula) jek nationalno minoriteto mote dehas sajpa te sikaven pes , angledzarela ta rikkaven minoritetotšibja ta doles konen hin zori palal nitšanali tšib(lallurengo tšib)mote te dehas sajpa te sikaven pes, angledzarela ta rikkaven douva sveittiko nitšanali tšibja(lallurengo tšibja).

Odóles kónes hin jek vauro dakotšib so hin phenle odai har mote te dehas sajpa te angledzarela ta rikkaven pengo dakotšib.

Alsiba raalal na pariba aro akadivesko anglunikanuni pala tšibranibe, risiba ta horttiba te aljavel samisko,finsko ta amarotšib(meänkieli) arre aro disave administribeskothan

Romani chib (arli)

Khedkeribe (rezime) bašo čhibiranibe ko odola nacionalna minoritetikane čhibja

Ko raporti prezenterinipe čhibjakere-kanunesoro-rodkeribe dodini (predlog) e čhibjakere kanunese. Akaja verzija kotar o khedkeribe tani formerime bašo čhibiranibe ko odola nacionalna minoritetikane čhibja.

O dodini (predlog) vazdela pe kotar odola ko parlamenti so čhinavdje (rešindje) o nacionalno čhibjakoro-političko resin (cilj). (prop.2005/o6:2) hem soisinela (obuhvatini) anglalhramojbe (pravilo) kotar švedsko hem javer čhibjengoro položaj hem koristibe ko švedsko sarinipe (drustvo). E kanunesiri resorin (cilj) te arakhel o solduj, e švedsko hem odova čhibjakoro butipe. O kanuni isto ka arakhel odova ulavdo čačipe ki pli dajakiri čhib.

Švedsko čhib ka terdjol sar šerutni čhib ki Švedska hem ka ovel sarinikani (društvosiri) barabar čhib, so šaj te koristinipe ko sarinipaskoro than, samiska, finska, meankieli, romani čhib hem jaudikani, vačerdo te ovel nacionalno minoritetikani čhib. Odoja švedsko nišanali čhib lela te čerel jek terdžojbe soj tano but važno jekhalo (isto) ko nacionalna minoritetikane čhibja.

Odovaj tano ko angluno vas sarinengoro so ka len pharolejbe (odgovornost) te bi e švedsko koristinipe hem avansirinipe sar okola nacionalna minoritetikane čhibja hem e švedsko nišanali čhib te zaštitinipe hem te legaripe anglal.

Sarine so bešena ki Švedska ka delpe lenge šaipe te sikljoven, te haljoven hem te koristinen e švedsko čhib.

Okola so perel lenđe o nacionalno minoriteti ka delpe lenđe šaipe te sikljoven, te haljoven hem te koristinen e minoritetikani čhib. Hem odola so isolen potreba e nišanale čhibjače ka del pe lenđe šaipe te sikljoven, te haljoven hem te upotrebinen odoja švedsko nišanali čhib.

Okola so isilen jek javer dajakiri čhib nego odola soj tane akana pomime ka delpe lenđe šaipe te haljoven, hem te upotrebinen pe dajakiri čhib.

Jiddisch

Författningsförslag

Förslag till språklag

Lagens innehåll och syfte

1 § I denna lag finns bestämmelser om det svenska språket, de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket. Lagen innehåller även bestämmelser om det allmännas ansvar för att den enskilde ges tillgång till språk samt om språkanvändning i offentlig verksamhet.

2 § Syftet med lagen är att ange svenskans och andra språks ställning och användning i det svenska samhället. Lagen syftar också till att värna svenskan och den språkliga mångfalden i Sverige samt den enskildes tillgång till språk.

3 § Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Det svenska språket

4 § Svenska är huvudspråk i Sverige.

5 § Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.

6 § Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

De nationella minoritetsspråken

7 § De nationella minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

8 § Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.

Det svenska teckenspråket

9 § Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket.

Språkanvändningen i offentlig verksamhet

10 § Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska. Nationellt minoritetsspråk får användas, när det är lämpligt.

I annan lag finns särskilda bestämmelser om rätt att använda nationella minoritetsspråk och annat nordiskt språk.

Om skyldighet för domstolar och förvaltningsmyndigheter att anlita tolk och att översätta handlingar finns det särskilda bestämmelser.

11 § Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

12 § Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.

Svenskan i internationella sammanhang

13 § Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang.

14 § Svenskans ställning som officiellt språk i Europeiska unionen ska värnas.

Den som företräder Sverige i Europeiska unionen ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk.

Den enskildes tillgång till språk

15 § Var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska. Därutöver ska

1. den som tillhör en nationell minoritet ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket,

2. den som har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket.

Den som har ett annat modersmål än de språk som anges i första stycket ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.

16 § Det allmänna ansvarar för att den enskilde ges tillgång till språk enligt 15 §.

U

Denna lag träder i kraft den …

Utredningens uppdrag och arbete

Utredningens uppdrag

Utredningen uppdrag anges i direktiven (dir. 2007:17 och 181), se bilaga 1–2.

Utredningens arbete

Arbetet har i huvudsak bedrivits på sedvanligt sätt genom överläggningar med experterna. Sedan arbetet påbörjades i mars 2007 har utredningen hållit åtta utredningssammanträden och ett tvådagars internatsammanträde. Utredaren och sekreteraren har därutöver haft ett antal arbetsmöten.

För att informera sig om språksituationen och diskutera frågor om språklagstiftning har utredningen besökt det av Kulturministeriet under våren 2007 tillsatta Sprogudvalget i Danmark och företrädare för den tidigare Språklagskommittén i Finland. Vidare har utredningen i denna del haft kontakter Språkrådet i Norge.

Utredningen har anordnat informations- och samrådsmöten med företrädare för följande myndigheter och organisationer: SWEBLUL, Delegationen för romska frågor, Sverigefinska delegationen, Judiska centralrådet, Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset – STR-T, Sametinget, Sveriges Dövas Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund, den tidigare Utredningen för översyn av teckenspråkets ställning, den tidigare Utredningen om finska och sydsamiska språken, Svenska Akademien, Språkrådet, SIOS (Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige), AIIC – Association International des Interprètes de Conference, Språkrådets teckenspråkvårdare, Språkförsvaret, den särskilde utredaren Bertil Bengtsson, Svenska språkavdelningen vid EU-kommissionens generaldirektorat för översättning, Myndigheten för skolutveckling, Högskoleverket, Vetenskapsrådet, TNC, Skolverket

och professorn i teckenspråk vid Stockholms universitet Brita Bergman.

Utredningen har även haft kontakter med Sametingets språkvårdare, Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) och Svenska tolkenheten, DG SCIC, generaldirektoratet för konferenstolkning vid EU-kommissionen.

1. Det svenska språkets ställning

1.1. Inledning

Språket är en viktig del vår kulturella tillhörighet och av den personliga identiteten. Språket är också viktigt för känslan av att tillhöra en grupp. I modersmålet finns våra rötter. Genom språket kan vi gestalta omvärlden, uttrycka behov och känslor, ta in och förmedla information och kunskap.

Ett språk lever genom dess brukare och utvecklas och förändras som en följd av samhällsutvecklingen i stort. Utvecklingen inom skilda områden påverkar språk och språkbruk på olika sätt utan någon övergripande kontroll eller analys av eventuella följder och effekter. Först sedan språkliga effekter uppkommit blir de föremål för analys och eventuellt ifrågasättande.

Kännetecknande för vår tid är bl.a. en internationalisering som går i allt snabbare takt. Internationaliseringen består i ökat samarbete och utbyte över nationsgränserna, såväl för den enskilde som för näringsliv och offentlig verksamhet.

Det har blivit vanligt att studera och arbeta utomlands. Många företag driver verksamhet med förgreningar världen över. Samarbetet nationer emellan har blivit mer omfattande, för Sveriges del inte minst genom medlemskapet i den Europeiska unionen. Uppenbarligen leder denna utveckling till krav på att människor från olika språkområden ska kunna kommunicera över språkgränserna. En följd har blivit att engelskan utvecklats till något av vår tids gemensamma språk. Samtidigt tycks emellertid utvecklingen ha lett till en ökad medvetenhet om de nationella språkens betydelse och till ett starkt intresse av att värna de nationella språkens ställning och utveckling.

1.1.1. Är svenskans ställning självklar?

En fråga man kan ställa sig är om det inte är självklart att svenska är ”landets språk” i Sverige. Behöver man i så fall lagstifta om det som är självklart? Det är knappast så att någon på allvar menar att svenskan hotar att dö ut som språk inom överskådlig tid. Det som emellertid särskilt framhålls av språkvetare är att svenskans ställning inte längre i alla sammanhang är lika självklar som den under lång tid har varit. Orsakerna till denna utveckling är flera men man kan särskilt peka på de ökade kontakterna människor emellan världen över och den enorma tekniska utvecklingen inom kommunikationsområdet, vilket i sin tur stärkt engelskans ställning.

Ökade kontakter och utbyte mellan människor från olika länder och kulturer har många positiva effekter och är eftersträvansvärda. Samtidigt förutsätter det tillgång till gemensamma språk. Yrkesmässigt utbyte och samarbete kräver språklig anpassning. En sådan anpassning har skett inom flera områden, främst inom viss forskning och inom EU-samarbetet, där engelskan som regel blivit det gemensamma arbetsspråket.

En annan faktor som också påverkar svenskans ställning är influenserna från alla språk som talas av de personer som flyttat från andra länder till Sverige. För invandrarnas identitet och förankring i ett nytt hemland är det viktigt att få möjlighet att lära sig svenska samtidigt som deras modersmål måste få leva vidare. Mångfalden av etniska grupper tydliggör därmed också behovet av ett gemensamt samhällsbärande språk för alla att kommunicera på.

Att vi sedan 1999 har fem erkända nationella minoritetsspråk i Sverige har också satt fokus på det förhållandet att vi inte har någon reglering av det svenska språkets ställning.

För samhället är tillgången till information på ett språk som var och en förstår ytterst en demokratifråga. I det perspektivet får frågan om att bevara och utveckla det svenska språket som ett komplett och samhällsbärande språk en väsentlig tyngd.

Det svenska språkets ställning är alltså inte längre självklar. Det räcker att gå några decennier bakåt i tiden för att se påtagliga skillnader mellan då och nu. Det blir därmed allt tydligare att vi i Sverige bör värna om ett gemensamt språk, ett komplett och samhällsbärande språk. Att det ska vara det svenska språket är en given utgångspunkt. Viktigt är också att vi kommer till insikt om att det krävs aktiva insatser för att svenska språket ska kunna bevaras och utvecklas.

1.1.2. Behövs lagstiftning om språk?

Frågan om svenska språkets ställning har under ett antal år utretts och diskuterats i olika sammanhang. Både Svenska språknämnden och Språkkommittén (Kommittén för svenska språket, Ku 2000:03) har, i samband med sina uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka det svenska språkets ställning, föreslagit lagstiftning som en bland flera sådana åtgärder. Svenska språknämnden presenterade sitt förslag till handlingsprogram 1998 och Språkkommittén lämnade sitt betänkande Mål i mun (SOU 2002:27) 2002. I Mål i mun lämnades dessutom ett konkret förslag till en språklag. Med hänvisning till den kritik som vissa remissinstanser riktade mot den föreslagna lagens utformning ledde förslaget inte till lagstiftning. Flera av Språkkommitténs förslag lades däremot genom propositionen Bästa språket till grund för utformningen av den nationella språkpolitik som antogs av riksdagen 2005 (prop. 2005/06:2, bet. 2005/06:KrU4, rskr. 2005/06:89).

Det som har hänt i språkpolitiska frågor sedan Språkkommittén lade fram sitt betänkande 2002 är att de nyss nämnda nationella språkpolitiska målen har utarbetats och antagits, att en gemensam nordisk språkdeklaration har utarbetats och undertecknats och att språkfrågorna inom EU har gjorts till ett eget politikområde med en ansvarig kommissionär. En gemensam språkpolitisk linje som kan iakttas i Sverige och Europa är senare års fokusering på behovet av åtgärder för att bevara språklig mångfald och främja flerspråkighet. Också sambandet mellan språk och mänskliga rättigheter har kommit alltmer i fokus. I detta sammanhang diskuteras även frågor om nationella minoritetsspråk och teckenspråk.

Förutom att markera svenskans ställning som huvudspråk och det kompletta och samhällsbärande språket ger den nationella språkpolitikens mål uttryck för vikten av allas tillgång till sitt modersmål, svenska såväl som andra språk, och till möjligheten att lära sig främmande språk.

I det skede av mycket snabb utveckling som nu råder inom språkområdet bör en språklag verksamt kunna bidra till ökad medvetenhet om vikten av att vi värnar landets huvudspråk. En språklag tjänar också funktionen att lyfta fram och tydliggöra de nationella språkpolitiska målen.

1.2. Svenskans ställning i dag och dess framtida utveckling

Svenskan är ett stabilt språk, som under de närmaste hundra åren till stora delar kommer att vara sig likt. Den bedömningen görs av Språkrådet, det språkvårdande organet inom myndigheten Institutet för språk och folkminnen (www.sprakradet.se, Fakta om språk: Hur ser framtidens svenska ut?). Utgångspunkterna för bedömningen är att det finns en väl sammanhållen språkgemenskap, hög läs- och skrivkunnighet, en rik litteratur inom många områden, utförliga ordböcker och grammatikböcker av hög kvalitet, en lång och väldokumenterad historia och internationellt sett ett stort antal modersmålstalare. Svenskan är kanske det sjuttionde, åttionde största av världens ungefär femtusen språk.

Trots svenska språkets stabila ställning pekar Språkrådet på fem allmänna tendenser som man menar kommer att göra sig gällande under en stor del av 2000-talet och som kommer att leda till en hel del förändringar av svenskan. Dessa tendenser är

1. engelskans inflytande, 2. ett större utrymme för andraspråkssvenska, 3. ökad visualisering, 4. ökad intimisering, 5. växande teknifiering.

Med ökad visualisering avses att skriftspråket blir alltmer ett språk för ögat som inte lämpar sig för högläsning utan helt litar till synintrycket. Detta leder till fenomen som flitigt utnyttjande av grafiska verkningsmedel som olika typsnitt och rubriker, text som presenteras i rutor, block och olika grafiska uppställningar, flitigare bruk av tabeller, diagram och symboliska bilder, fler initialord och förkortningar som adhd, cd, vabba (vård av sjukt barn) iofs (i och för sig) och liknande. Med ökad intimisering menas ett alltmer informellt språk, både i tal och skrift, med bl.a. ett ökat bruk av förnamn, ett ökat bruk av du-tilltal också när tilltal inte är nödvändigt, en ökning av slang, dialektala uttryck, svordomar och sexualord i offentlig text, t.ex. i medier. Med växande teknifiering menas att den nya tekniken leder till nya sätt att använda språket, t.ex. i ebrev, sms och på webbplatser. Detta har lett till att texter organiseras på ett nytt sätt (på webbplatser), till nya skrivkonventioner

som smileys och sms-förkortningar och till en friare syn på stavning, meningsbyggnad och interpunktion.

1.2.1. Globaliseringens effekter på språk

Av särskilt intresse när det gäller frågor som har att göra med lagstiftning om svenska språkets ställning är frågan om engelskans inflytande inom områden som utbildning, forskning, näringsliv och politik. Det är till stor del med hänvisning till den ökande användningen av engelska som många röster under senare år höjts för att åtgärder ska vidtas för att säkra svenskans ställning, bl.a. genom krav på lagstiftning om svenska språkets status. I Språkkommitténs betänkande Mål i mun finns en promemoria av Kenneth Hyltenstam, professor vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet, om engelskundervisning i Sverige. Inledningsvis beskriver professor Hyltenstam förhållandet mellan globaliseringsprocessen och engelskans dominerande roll i världen enligt följande.

Under det senaste århundradet har engelska språket skapat sig en dominerande ställning i alla delar av världen, något som framträder tydligare idag än bara för ett par decennier sedan. Successivt har engelskan blivit det självklara instrumentet för internationella kontakter av alla de slag. Engelskan kan helt enkelt sägas vara en integrerad del av den pågående globaliseringsprocessen. Detta förhållande innebär en ny situation för medborgarna i alla de länder där engelska inte är huvudspråk. Kunskaper i engelska språket har blivit en förutsättning för deltagande i kommunikation inte bara på det internationella planet, utan också i alltfler sammanhang på den nationella scenen, även i ickeengelskspråkiga länder som Sverige. (Hyltenstam, bilaga 3 i Mål i mun s. 45)

1.3. Några begrepp som rör språkförhållanden

1.3.1. Lånord och kodväxling

Enligt Språkrådet märks engelskans inflytande på svenska språket genom ett ökat antal engelska lånord, mer kodväxling och en ökad risk för domänförluster.

Andelen engelska lånord i en vanlig dagstidning är i dag mellan 0,3 och 1 procent. Den siffran bedömer Språkrådet kommer att fördubblas eller tredubblas de närmaste årtiondena. De flesta lånorden kommer dock att vara relativt ovanliga s.k. innehållsord, som

mejla, indie, agenda, break-even, proaktiv, hajpad etc. Språkrådet räknar det däremot inte som sannolikt att engelska lånord ersätter högfrekventa svenska formord som när, men, bara, och, inte, då och därför.

Kodväxling innebär förekomsten av hela meningar eller serier av meningar på engelska i svenskt tal eller svensk text. Enligt Språkrådet är kodväxling vanligast i tal och rör sig ofta om stående fraser som ”now we are talking” och ”take it or leave it”.

1.3.2. Domän och domänförlust

Vad som framför allt framhållits i den offentliga språkpolitiska debatten under senare år är den tilltagande risk för domänförluster som en stadigt ökande användning av engelska innebär. Speciellt märkbar anses utvecklingen ha varit inom den högre utbildningen och forskningen.

Begreppet domän lanserades på 1960-talet av språksociologen Joshua Fishman. Domän definieras som en språksituation som kännetecknas av vissa särskiljande egenskaper gällande plats, ämne och deltagare. Exempel på domäner är skolan, familjen och arbetslivet. En domänförlust kan konstateras när ett språk helt ersatt ett annat språk inom ett samhällsområde, en domän. Enligt Språkrådet sker i dag domänförluster i svenskan på grund av användningen av engelska inom teknisk och naturvetenskaplig högre utbildning och forskning. Även delar av arbetslivet, liksom delar av politiken, bedöms av Språkrådet under 2000-talet kunna förlora domäner till engelskan.

1.3.3. Diglossi

Med diglossi menas att språkanvändare i ett samhälle använder två eller flera språk men i olika situationer eller domäner. Exempel på diglossi är när ett språk används i hemmet (t.ex. arabiska), ett annat i skolundervisningen (svenska) och kanske ett tredje i arbetslivet (engelska). Diglossiförhållanden kännetecknas av att vissa domäner, och följaktligen vissa språk, brukar ha högre prestige än andra.

1.3.4. Parallellspråkighet

Med parallellspråkighet menas, i motsats till diglossi, att två eller flera språk kan användas parallellt inom ett område. I ett samhälle som kännetecknas av parallellspråkighet behärskar språkanvändarna två eller flera språk och dessa språk kan i princip användas i vilket sammanhang som helst, t.ex. i både hemmet, skolundervisningen och arbetslivet. Däremot är inte personer parallellspråkiga, utan två- eller flerspråkiga. Parallellspråkighet innebär inte nödvändigtvis att språken brukas i samma omfattning, men att information, och därmed relevant terminologi, finns på båda språken.

1.3.5. Språkbytesprocess

I delbetänkandet från Utredningen om finska och sydsamiska språken, Rätten till mitt språk (SOU 2005:40) redogörs för den s.k. språkbytesprocessen. Det är vanligt att minoriteter överger sitt eget språk och i stället börjar tala majoritetsspråket i samhället. Detta är särskilt vanligt om minoriteterna utsätts för ett starkt assimileringstryck från majoritetens sida. Denna språkbytesprocess kan beskrivas som en process där ett språk stegvis förlorar funktioner, talare och uttrycksmedel. En långt gången språkbytesprocess kan leda till att ett språk dör. Många mindre språk i världen är hotade. Även om små språk är mer sårbara än stora, så är antalet talare inte en garant för överlevnad. Enligt forskare är det däremot inget som tyder på att inlemmandet av lånord nödvändigtvis leder till språkdöd. Språkdöd sker i stället främst genom domänförluster.

2. Bakgrund

2.1. Inledning

Svenska språknämnden gavs 1997 i uppdrag att utarbeta ett förslag till handlingsprogram för att främja det svenska språket. Bakgrunden var att olika språkvårdande organ hade uttryckt oro för språkets framtid. Regeringen hänvisade också till propositionen Kulturpolitik (prop. 1996/97:3, se avsnitt 2.1.1) där bedömningen gjorts att åtgärder borde vidtas för att stärka svenska språkets ställning. Språknämnden presenterade 1998 sitt förslag till handlingsprogram.

Sedan riksdagen (bet. 1999/2000:KrU2, rskr. 1999/2000:7) framfört till regeringen att den borde tillsätta en parlamentarisk utredning om främjande av det svenska språket, med utgångspunkt bl.a. i Språknämndens förslag till handlingsprogram, tillsattes 2000 Kommittén för svenska språket (Språkkommittén, Ku 2000:03). Kommittén lade två år senare fram betänkandet Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27). I betänkandet presenterades ett förslag till handlingsprogram för svenska språket som omfattade 80 punkter. Betänkandet innehöll även ett förslag till en lag som reglerade svenska språkets ställning som landets huvudspråk. Vid remissbehandlingen av betänkandet pekades det på en del brister i utformningen av den föreslagna lagen, och betänkandet ledde inte till något förslag om en språklag från regeringens sida. Med utgångspunkt i betänkandet utarbetades däremot propositionen Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik (prop. 2005/06:2), där regeringen föreslog fyra mål för den samlade svenska språkpolitiken, se avsnitt 2.5. Riksdagen antog förslaget (bet. 2005/06:KrU4, rskr. 2005/06:89).

I det följande redovisas i sammandrag de förslag och slutsatser som presenterats i den tidigare processen. Dessa ställningstaganden

utgör en viktig grund till den nuvarande utredningens uppdrag att utarbeta ett förslag till språklag.

2.1.1. Målen för en nationell kulturpolitik

I propositionen Kulturpolitik (prop. 1996/97:3) lade den dåvarande regeringen fram ett förslag till en fortsatt långsiktig kulturpolitik med bestående fokusering på yttrandefrihet, kulturell jämlikhet och mångfald. I förslaget angavs fem mål för den nationella kulturpolitiken. Riksdagen godtog i allt väsentligt de mål regeringen föreslog, men lade till ytterligare två (bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). Målen för kulturpolitiken är därför enligt 1996 års kulturpolitiska beslut följande:

  • att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den,
  • att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande,
  • att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar,
  • att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället,
  • att bevara och bruka kulturarvet,
  • att främja bildningssträvanden och
  • att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

I propositionen utvecklar regeringen de kulturpolitiska målen i huvudsak enligt följande. Yttrandefrihet är en förutsättning inte bara för en levande demokrati utan också för ett rikt kulturliv. Yttrandefriheten är i Sverige grundlagsfäst. Det är en central kulturpolitisk uppgift att värna denna frihet och skapa reella förutsättningar för alla att använda den. Reell yttrandefrihet kräver att alla har tillgång till språk, kunskaper och information, oberoende av social tillhörighet, kön, yrke, geografisk belägenhet, etniskt ursprung eller funktionshinder. Sedan 1974 (då kulturpolitiska mål senast antogs) har människors faktiska yttrandefrihet ökat genom en höjd utbildningsnivå och en snabb utveckling inom massmedieområdet. Samtidigt har utvecklingen medfört en risk för att yttrandefriheten hotas genom maktkoncentration och kommersiellt beroende. För att nå jämlikhetsmålet ska kulturpolitiken verka för alla människors

möjlighet och lust att vara en del av kulturlivet och främja ett rikt kulturliv i hela landet. I propositionen sägs bl.a. att det är en självklar kulturpolitisk uppgift att bidra till att människor med olika etnisk och kulturell bakgrund kan mötas och ge impulser till varandra. Integration ska stimuleras och främlingsfientlighet och rasism ska bekämpas. Sverige behöver ett intensivare kulturutbyte då det vidgar möjligheterna till kulturell förnyelse. Det nordiska kultursamarbetet har en fortsatt hög prioritet. Den kulturpolitiska uppgiften i EU är, enligt vad som sägs i propositionen, att arbeta för det gemensamma men också det genuint svenska, som språket och offentlighetsfrågorna. Unionsfördragets stadgande att kulturdimensionen ska beaktas inom unionens alla verksamhetsområden är en kulturpolitisk uppgift att förverkliga både i Sverige och inom EU. På global nivå är den kulturpolitiska uppgiften bl.a. att hävda kulturens betydelse för människors välstånd och frihet och underlätta kulturkontakter över alla gränser.

Den nuvarande regeringen tillsatte 2007 en kommitté, Kulturutredningen (Ku 2007:06), som ska se över kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer och lämna förslag om de förändringar som följer av kommitténs överväganden. Kommittén ska bl.a. överväga behovet av förändringar i de nationella målen för kulturpolitiken (dir. 2007:99). Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2008.

2.2. Uppdraget till Svenska språknämnden

I april 1997 gavs Svenska språknämnden i uppdrag att utarbeta förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Som bakgrund till beslutet angavs att bl.a. Svenska språknämnden och Svenska Akademien hade uttryckt oro för vad som kan hända med språket i framtiden. Det gällde framför allt hur medie- och it-samhället kan komma att förändra villkoren för det skrivna ordet och för språkbruket samt vad en ökad europeisk och global integrering innebär för svenska språket. Regeringen hänvisade bl.a. till den bedömning som gjorts i den kulturpolitiska propositionen (prop. 1996/97:3) om att åtgärder borde vidtas för att stärka svenska språkets ställning. Regeringen angav även att riksdagen vid behandlingen av propositionen om kulturpolitiken framhållit att det talade och skrivna språket är den främsta kulturbäraren och utgör en av de viktigaste förutsättningarna för människans kulturella identitet.

Enligt regeringen hade riksdagen välkomnat förslaget att ge Svenska språknämnden ett uppdrag att utarbeta ett förslag till handlingsprogram.

I Språknämndens uppdrag ingick att redovisa omfattningen av språkvården, i vilka former den bedrivs och hur de olika språkvårdsorganen samarbetar. Vidare skulle nämnden identifiera och analysera de faktorer som har betydelse för svenska språkets bestånd och utveckling. Förslaget till handlingsprogram skulle innehålla mål för svensk språkvård samt förslag till framtida strategier och konkreta åtgärder för att främja svenska språket. Uppdraget skulle utföras i nära samarbete med universitet och högskolor samt andra språkvårdande organ.

2.2.1. Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram

Svenska språknämnden presenterade 1998 sitt handlingsprogram Förslag till handlingsprogram för att främja det svenska språket. Språknämnden ansåg att det svenska språkets ställning i Sverige borde lagfästas. Som det övergripande målet angav nämnden att svenskan ska bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk.

Handlingsprogrammet innehöll också förslag om enskilda åtgärder inom ett antal olika områden. Förslagen berörde bland annat följande frågor.

Det angelägna i att bevara svenskans ställning som officiellt språk i EU framhölls och nämnden pekade på behovet av nya regler och riktlinjer för EU:s översättarverksamhet.

I fråga om arbetarskydds- och konsumentlagstiftningen ansågs att krav borde kunna ställas på att skyddsföreskrifter, patentbeskrivningar, bruksanvisningar, varudeklarationer och standarder skulle finnas på svenska.

För utbildningsområdet innehöll förslaget krav på att språket i högskoleutbildningens undervisning, examina och tentamina normalt skulle vara svenska, tillsammans med krav på att lärarna skulle behärska svenska så att kraven kunde uppfyllas. Förslaget innehöll också krav på att doktorsavhandlingar på främmande språk skulle ha sammanfattningar på svenska. Inom grundskola och gymnasium innebar förslaget att språket normalt skulle vara svenska, att krav på fullgod behärskning av svenska skulle finnas för behörighet för fast anställning som lärare och att nödvändiga resurser skulle ges undervisningen i svenska som andraspråk samt att det skulle

garanteras att sådan undervisning bedrevs av lärare med full kompetens inom ämnet.

I fråga om utbudet i tv- och radiokanaler innebar förslaget att dessa vid koncessionsgivning skulle vara skyldiga att se till att i sina programutbud ha en tillräcklig andel svenskspråkiga program, liksom att översättningstexter var av godtagbar kvalitet. Vidare skulle journalistutbildningen i svenska stärkas. Språkvården skulle ges ökade möjligheter att snabbt nå ut till de inflytelserika språkanvändarna. I förslaget framhölls även det angelägna i att samarbetsgrupper bildades i syfte att ge impulser till förbättrad språkvård i enskilda företag eller i grupper av företag.

I handlingsprogrammet föreslogs även kontinuerlig språkvårdsgranskning av datorprogram som ger språkstöd. Enligt förslaget borde språkvården medverka när sådana program tas fram, liksom i internationell standardisering i fråga om teckenuppsättning och alfabetisering. Multimedieprogram för skolbruk skulle normalt vara översatta till svenska.

Enligt handlingsprogrammet borde de språkvårdsorgan som redan finns utnyttjas för de föreslagna åtgärderna. För att genomföra förslagen behövdes dock på vissa områden ökade resurser medan det på andra områden behövdes mer tillämpad forskning och utredning för att ta ställning till nödvändiga åtgärder. Som angelägna områden för tillämpad språkforskning angavs översättning och informationsteknik som språkstöd, översättningsstöd och standardisering samt konkurrens och samspel mellan engelska och svenska inom utbildning, forskning och kunskapsintensiva delar av arbetslivet. Samtidigt med dessa riktade insatser ansåg Språknämnden att den språkvård som vänder sig till allmänheten måste förstärkas för att stimulera svenskarnas känsla och intresse för det egna språket.

2.3. Riksdagens förslag om en parlamentarisk utredning

Utifrån både ett kulturarvsperspektiv och ett demokratiperspektiv konstaterade kulturutskottet 1999 i ett betänkande (bet. 1999/2000:KrU2) att en parlamentarisk språkpolitisk utredning om främjandet av det svenska språket borde tillsättas av regeringen. Utredningen skulle, med utgångspunkt bl.a. i Språknämndens förslag, föreslå ett handlingsprogram som syftade dels till att främja

svenska språkets ställning, dels till att alla i Sverige – oavsett språklig och social bakgrund – utifrån sina förutsättningar skulle ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket. Utskottet ansåg att de nationella kulturpolitiska målen borde utgöra en utgångspunkt för kommitténs arbete. Handlingsprogrammet borde enligt utskottet vända sig till både myndigheter och andra aktörer i samhället och till olika medborgargrupper.

I kulturutskottets betänkande framhölls att utskottet under senare år vid olika tillfällen behandlat frågor om främjande av svenska språket. Utskottet hänvisade till att det bl.a. hade påpekat att det talade och skrivna språket är den främsta kulturbäraren och utgör en av de viktigaste förutsättningarna för människans kulturella identitet, liksom att det understrukit betydelsen av att svenska språket vårdas och att dess ställning stärks. I betänkandet redogjordes det för Svenska språknämndens ståndpunkt att svenska språkets ställning som huvudspråk i Sverige bör fastställas i lag och vilka åtgärder i övrigt som Språknämnden förslagit. Även frågan om svenska språkets ställning i EU togs upp i betänkandet.

Enligt utskottet fanns det, trots de ansträngningar som gjorts inom olika samhällssektorer, fog för att ytterligare betona de demokratiska aspekterna när det gäller individernas tillgång till svenska språket och möjligheterna att tillägna sig svenska. Utskottet hänvisade till risken för språkutarmning hos delar av befolkningen. Utskottet pekade på att det hävdats att en torftighet i språket breder ut sig bland eleverna i skolan på ett sätt som inte står i överensstämmelse med de riktlinjer som angetts i läroplanen, om att varje elev ska utveckla ett rikt och nyanserat språk. En försvagning av svenska språkets ställning i samhället menade utskottet skulle strida mot de kulturpolitiska mål som riksdagen antagit och som bl.a. syftar till att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den. En sådan utveckling kunde efter hand leda till ett demokratiskt problem, där vissa individer ställs, eller själva ställer sig, utanför samhället. Utskottet poängterade vidare att förmågan att behärska det svenska språket är av central betydelse för alla individer i det svenska samhället och särskilt för dem som på grund av sin språkliga eller sociala bakgrund eller på grund av funktionella språkhandikapp (t.ex. dyslexi) inte behärskar det svenska språket tillräckligt väl. Utskottet betonade också att språket är ett hjälpmedel för människor att få inflytande över den egna tillvaron och över samhället i stort samtidigt som det

är en källa till kunskap och glädje. Utskottets förslag godtogs av riksdagen (bet. 1999/2000:KrU2, rskr. 1999/2000:7).

2.4. Kommittén för svenska språket och betänkandet Mål i mun

I oktober 2000 tillsatte den dåvarande regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdrag att lägga fram ett förslag till handlingsprogram för det svenska språket. Handlingsprogrammet skulle syfta dels till att främja det svenska språkets ställning, dels till att alla i Sverige – oavsett språklig och social bakgrund – utifrån sina förutsättningar ska ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig det svenska språket. Kommittén antog namnet Kommittén för svenska språket (Språkkommittén) och lade fram sitt betänkande Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27) i mars 2002.

2.4.1. Direktiven till Språkkommittén

I direktiven till Språkkommittén (dir. 2000:66) redogjordes för bakgrunden till uppdraget med hänvisning till bl.a. Språknämndens uppdrag och förslag liksom till att regeringen i budgetpropositionen för 1999 (prop. 1998/99:1, utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid) konstaterat att det fanns anledning att med utgångspunkt från nämndens förslag gå vidare i arbetet med att främja svenska språket och att regeringen som en första åtgärd tillfört språkvården vissa reformmedel fr.o.m. 1999. Utgångspunkterna för en svensk språkpolitik borde enligt regeringen vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU. Regeringen hänvisade även till att riksdagen uttalat att en parlamentarisk språkpolitisk utredning borde tillsättas.

I direktiven redovisades bl.a. följande ur Språknämndens förslag till handlingsprogram. Språkvården i Sverige har alltid gått en mellanväg mellan centraliserad språkstyrning och fullkomligt fri tävlan mellan olika uttryckssätt och språkarter. Detta är en rimlig balansgång i ett litet autonomt land där en demokratisk syn på nationalspråket råder och där svenskans ställning länge varit självklar. Svenskans ställning är emellertid inte längre lika självklar och

det är därför rimligt att i lag stadfästa svenska som huvudspråk i Sverige. Kraven på svenskan som samhällsbärande språk utan inskränkningar i Sverige bör specificeras situation för situation med hänsyn till tal och skrift, i utbildning, i regeringens och riksdagens arbete, inom myndigheter och mellan myndigheter och medborgare samt i rättsväsendet. En klar språkpolitisk linje i förhållande till Europeiska unionen är viktig. Kravet på svenska som samhällsbärande språk måste kombineras med möjligheter att lära sig språket, särskilt för dem som har ett annat modersmål. Generösa utbildningsmöjligheter måste kombineras med tolk- och översättarservice i olika sammanhang.

Enligt riktlinjerna för kommittén skulle de nationella kulturpolitiska mål som riksdagen fastställt utgöra en plattform för kommitténs arbete. Den skulle utgå från bl.a. det förslag till handlingsprogram som Språknämnden lämnat, liksom från de undersökningar, kartläggningar och liknande som initierades av kommittén.

Kommittén skulle enligt direktiven belysa behovet och vikten av svenska både som ett väl utvecklat allmänspråk och som ett språk inom olika fackområden. Det svenska språkets tillstånd och utveckling inom skilda samhällssektorer och inom EU skulle analyseras och läggas till grund för kommitténs förslag. Som exempel på olika sådana samhällssektorer angavs politik och förvaltning, arbetsliv och arbetsmarknad, högre utbildning och forskning, förskola och skola, vuxenutbildning och folkbildning, hälso- och sjukvård, informationsteknik samt medier och kultur.

I direktiven påtalades också den centrala betydelse som språket och yttrandefriheten har för det demokratiska samhällets utveckling. Regeringen pekade på att makt i olika former i hög grad utövas genom språket och på den betydelse språkfärdigheter har för den enskildes chanser i samhället. Kommittén skulle mot bakgrund av detta lägga förslag på konkreta åtgärder som ger alla, inte minst barn och unga, likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket. Skolan sades ha en särskilt viktig roll i sammanhanget.

I uppdraget låg också att föreslå åtgärder som leder till att svenskans ställning som officiellt språk inom EU kan bevaras, och behovet av översättare och tolkar skulle belysas särskilt. Kommittén hade även i uppgift att följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet, ta del av förslagen i betänkandet Svenskan i EU (SOU 1998:114), Europeiska kommissionens föreslagna program om ett flerårigt gemenskapsprogram med uppgift att bl.a. främja

språklig mångfald samt Nuteks utredning Maskinöversättning (N1999/7189/ITFOU).

Enligt direktiven skulle Språkkommittén även, mot bakgrund av Språknämndens förslag, pröva det ändamålsenliga i att det svenska språkets ställning regleras i lag. Slutligen skulle kommittén lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation, i ljuset av det handlingsprogram som föreslogs.

2.4.2. Språkkommitténs arbete

Språkkommitténs arbete bedrevs i nära kontakt med Svenska språknämnden, Terminologicentrum TNC, Svenska Akademien och Regeringskansliets språkexperter. Kommittén hade även kontakter med andra personer och inrättningar inom språkvårdsområdet. Man hade samråd med Nationalkommittén för det europeiska språkåret och med Statskontorets utredning om begripligheten i svenska myndigheters texter. Under arbetet överlade kommittén också med representanter för Sveriges nationella minoritetsspråk och språkvårdsinrättningar för dessa språk. Härutöver hämtades kunskaper och erfarenheter in från myndigheter, forskarvärlden och olika organisationer.

Språkkommittén initierade även en undersökning om attityder i Sverige till svenska, engelska och andra språk i Sverige och sammanställde en rapport om undervisning i och på engelska i det svenska skolväsendet.

Som en del i uppdraget följde Språkkommittén också utvecklingen och tog del av erfarenheter i de övriga nordiska länderna och inom EU, vilket bl.a. innebar kontakter med språkvårdande organ i grannländerna och samverkan med Nordiska rådets nordenutskott och Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp.

2.4.3. Förslaget till handlingsprogram

Som skäl för att ett handlingsprogram för svenska språket behövs angav kommittén att språksituationen i Sverige har förändrats genom att engelskan fått en ytterligare stärkt ställning internationellt och därigenom också blivit ett allt viktigare språk inom landet. Kommittén hänvisade även till att Sverige blivit ett i högre grad mångspråkigt land, framför allt genom invandring men också

genom att fem språk fått ställning som nationella minoritetsspråk. Kommittén menade också att kraven på en god förmåga att använda språket i både tal och skrift generellt ökat i samhället.

Språkkommittén hade som syfte för sitt handlingsprogram att säkerställa följande tre förhållanden:

  • Svenska ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
  • Den offentliga svenskan ska vara korrekt och välfungerande.
  • Alla ska ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk.

Det handlingsprogram som Språkkommittén lade fram innehåller 80 punkter som rör olika samhällsområden.

2.4.4. Förslaget till lag om svenska språket

Utöver handlingsprogrammet innehöll Språkkommitténs betänkande ett förslag till lag om svenska språket och ett förslag om ändring i kommittéförordningen (1998:1474).

Förslaget till lag om svenska språket bestod av tre paragrafer med följande innehåll:

1 §

Det svenska språket är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella sammanhang.

2 §

De som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet använda klar och begriplig svenska.

3 §

I andra författningar finns ytterligare bestämmelser om hur det svenska språket skall användas. Där finns också bestämmelser om användningen av de nationella minoritetsspråken, teckenspråket och andra språk.

Kommittén presenterade även ett förslag till ändring i kommittéförordningen som innebar att 15 § i förordningen skulle kompletteras med en bestämmelse om krav på bedömning av språkliga konsekvenser av förslag i betänkanden som har betydelse för det svenska språket och dess bruk.

Språkkommitténs överväganden i lagstiftningsfrågan

Enligt Språkkommittén var svenskans ställning som komplett och samhällsbärande språk inte ohotad, bl.a. av det skälet att användningen av svenskan inom vissa funktionsområden inte längre ansågs självklar. Speciellt engelskan bedömdes ha fått en allt starkare ställning, både internationellt och nationellt. I sammanhanget framförde kommittén även att det i ett mångspråkigt samhälle, vilket Sverige blivit, är av vikt att man har ett språk som befolkningen kan ha som gemensamt, ett språk som är huvudspråk. Som en åtgärd för att förhindra att svenskan förlorar sin samhällsbärande funktion föreslog därför kommittén att svenskans ställning som huvudspråk i Sverige skulle slås fast i lag.

En förutsättning för en lagreglering av svenska språket angav Språkkommittén vara att lagen får ett innehåll som är förenligt med rättssystemet och i linje med det s.k. allmänna rättsmedvetandet. Kommittén påtalade också att den ansåg det vara av vikt i ett demokratiskt samhälle att alla ges möjlighet att delta i debatten och att alla har tillgång till eller behärskar det gemensamma språket.

Språkkommittén konstaterade i betänkandet att det fanns ett behov av en språkpolitik som omfattar både svenskan, de övriga språken i Sverige och förhållandet dem emellan. Förslag lämnades även på den myndighetsstruktur som kommittén ansåg borde knytas till den föreslagna politiken. En lagstiftning inom det språkpolitiska området skulle enligt Språkkommittén ses tillsammans med frågorna om språkpolitik och språkvårdens organisation. En utgångspunkt för övervägandena om lagstiftning var frågan om hur målen för den nationella språkpolitiken ska kunna uppnås på bästa sätt. I betänkandet lämnades olika förslag på åtgärder – såsom finansiella stödåtgärder, informationsinsatser och organisationsförändringar – med syfte att uppnå de språkpolitiska målen. Lagstiftning, menade kommittén, gav en mycket tydlig signal om den vikt det svenska språket har och en sådan åtgärd kunde därigenom, som ett kompletterande medel, stödja arbetet med att uppnå de språkpolitiska målen.

Kommittén framhöll att den föreslagna språkpolitiken var inriktad på att bejaka den mångspråkiga rikedom som Sverige har genom sina minoriteter och invandrare och att förslaget till språklag följde denna inriktning. En språklag skulle därför inte uppfattas stå i motsats till ett bejakande av ett mångkulturellt samhälle eller medföra att olika grupper kunde känna sig åsidosatta (SOU 2002:27, s. 463 f.).

Förslaget till språklag avsåg enbart reglering av svenska språkets status, dvs. språkets sociala användningsområde. Språkkommittén ansåg inte att lagstiftningen skulle avse språkets korpus, dvs. språkets grammatiska och lexikala strukturer. Sådana frågor har enligt kommittén historiskt sett inte ansetts vara en fråga för staten och dess normgivande instanser, och kommittén hänvisade till att Svenska Akademien, Svenska språknämnden och Terminologicentrum TNC i huvudsak arbetar med dessa frågor. Enligt kommittén utgör dock Statsrådsberedningens riktlinjer för författningsspråket en ansats till sådan rättslig reglering. Kommittén hänvisade också till att statusen för vissa minoritetsspråk nyligen fastställts av riksdagen och att man i fråga om teckenspråket i betänkandet föreslog att en översyn av dess ställning skulle göras.

För att ge en utgångspunkt för fortsatt språkvårdsarbete föreslog Språkkommittén att det i språklagen skulle slås fast att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska använda en svenska som är klar och begriplig. Regeln tog sikte på offentliganställda och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Kommittén betonade att en sådan regel, som man angav främst riktade sig till dem som fullgör myndighetsutövning eller på annat sätt kommer i kontakt med enskilda, inte ska uppfattas som diskriminerande mot exempelvis dem som talar svenska med utländsk brytning eller mot dem som har språkliga funktionshinder.

Normnivån

När det gäller normnivån för regleringen konstaterade Språkkommittén att det inte var lämpligt att svenska språkets ställning reglerades i grundlag. Som skäl för detta hänvisades till att svensk konstitutionell tradition innebär att förhållanden av statuskaraktär (gränser, flagga, språk m.m.) inte reglerats i svensk grundlag. Kommittén hänvisade även till att varken Danmark eller Norge har reglerat språkfrågan i sina grundlagar.

Svenskans status borde fastställas i en särskild ramlag, som innehåller ett allmänt hållet stadgande, som en avsiktsförklaring, om svenska språkets ställning. Härigenom markerade lagstiftaren, enligt kommittén, i generella termer språkfrågornas stora betydelse, liksom skyldigheter i fråga om svenskans användning för dem som verkar i det offentliga. I denna form kunde lagen bilda en ram eller utgångspunkt för ytterligare reglering i särskilda fall (SOU 2002:27, s. 468).

Terminologin

Språkkommittén diskuterade vilken term som skulle användas för svenska språket och redogjorde för att man i bl.a. Finland använder benämningen ”nationalspråk”, i Norge ”landets språk” och i Frankrike ”republikens språk”. Uttrycket ”officiellt språk” ansåg kommittén inte helt stå i överensstämmelse med den svenska språkbilden. Man menade att det i och med införandet av lagstiftningen om minoritetsspråken i Sverige fanns åtminstone tre minoritetsspråk som inom sina områden kunde göra anspråk på att vara officiella. Att använda det av Språknämnden framförda ordet ”samhällsbärande” ansågs vara – om än elegant för att i lagtexten beskriva svenskans ställning – svårbegripligt och därför riskera att motverka sitt syfte. Språkkommittén fastnade för att benämningen ”huvudspråk” skulle användas. Enligt kommittén betonar den betydelsen av det svenska språket och ger även tydliga signaler om att svenskan är det språk som talas av det stora flertalet av invånarna i Sverige, samtidigt som benämningen påminner om att det även finns andra språk att ta hänsyn till (SOU 2002:27, s. 469).

Språklig konsekvensbedömning inom utredningsväsendet

Språkkommittén fann det förslag som Svenska språknämnden presenterade om att samtliga offentliga beslut skulle underkastas en språklig konsekvensbedömning inte vara rimligt och föreslog i stället en regel om språkliga konsekvensbedömningar i det offentliga utredningsväsendets arbete. Enligt kommittén borde det vara en uppgift för språkvården att bevaka att sådana konsekvensbedömningar genomfördes, vilket innebar att språkvården borde vara remissinstans för utredningsbetänkanden (SOU 2002:27, s. 470).

2.4.5. Remissyttrandena

Av remissinstanserna var det 33 som tillstyrkte eller var positiva till förslaget om en lag, medan 15 avstyrkte eller var tveksamma till lagförslaget i dess helhet eller till delar av det.

Synpunkter från remissinstanser som tillstyrkte eller inte hade några invändningar mot förslaget om en språklag

De juridiska instanser som tillstyrkte eller inte invände mot lagförslaget, Hovrätten över Nedre Norrland, Länsrätten i Skåne län och Justitiekanslern, motiverade inte särskilt varför de ställde sig positiva till en språklag. I övrigt angavs i huvudsak följande synpunkter av dessa och andra instanser som tillstyrkte eller var positiva till förslaget.

Länsrätten i Skåne län angav betänkligheter i fråga om eventuella regler om att utgående handlingar normalt ska översättas när mottagaren inte behärskar svenska språket och hänvisade till förarbetena till 33 kap. 9 § rättegångsbalken, där det sägs att regeln om översättning är fakultativt utformad (vilket innebär att domstolen får men inte måste låta översätta handlingar). Länsrätten hänvisade även till kostnadsskäl och till att översättning medför längre handläggningstid.

Justitiekanslern var positiv till en lagreglering av det svenska språkets ställning men hade synpunkter på innehållet i den föreslagna lagen. För att få en samlad reglering av de officiella språkförhållandena i landet borde, enligt Justitiekanslern, de grundläggande bestämmelserna om framför allt de nationella minoritetsspråken komma till uttryck direkt i lagen. Justitiekanslern var tveksam till om den bestämmelse som föreslogs i lagens 2 § – att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska använda klar och begriplig svenska – skulle ha någon effekt. Här menade Justitiekanslern att befintliga bestämmelser av sådant slag i förvaltningslagen och verksförordningen inte hade lett till eftersträvat resultat. Justitiekanslern påtalade även att bestämmelsen var oklar och allmänt hållen, och menade att det vore mer ändamålsenligt med en bestämmelse som den i 7 § verksförordningen, som innebär att en myndighets chef har ansvaret för att myndighetens skrivelser och beslut har ett klart och begripligt språk. Justitiekanslern ifrågasatte även förhållandet att bestämmelsen omfattade alla offentligt anställda, oavsett befattningshavarens arbetsuppgifter, utbildning och ansvar.

Statskontoret pekade på att en språklag som slår fast att svenska är huvudspråk i Sverige kan vara bra att hänvisa till bl.a. då svenskans ställning i EU ska hävdas.

Lunds universitet (institutionen för nordiska språk) menade att även om språklagen inte innehöll sanktioner var den en viktig och

tydlig markering från politikernas sida och därmed en hjälp för dem som arbetar med språkpolitik och språkvård. Institutionen ansåg det dock vara oklart vad som i praktiken menas med att svenskan ska vara ”huvudspråk”; när och av vem måste, bör eller får svenskan användas? Institutionen undrade även hur den uppföljande verksamheten skulle bedrivas.

Högskolan i Jönköping påtalade vikten av att studenterna först får möjlighet att tala om företeelser på sitt eget modersmål och att ambitionen att införa engelskspråkig kurslitteratur på högskolor därför inte borde drivas för hårt.

Centrum för tvåspråkighetsforskning (Stockholms universitet) framhöll vikten av att en officiell status för svenskan som huvudspråk inte tas som intäkt för ett undertryckande av landets officiella minoritetsspråk och de språk som talas av invandrarbefolkningen. Det framhölls att rättigheter bundna till dessa språk av det skälet alltid borde nämnas i de sammanhang där svenska språkets status berörs i lagtext och liknande.

Svenska språknämnden pekade på att det fanns flera tolkningsproblem med den föreslagna lagen som man ansåg borde utredas ytterligare. Språknämnden menade att det var oklart på vilket sätt den första paragrafen skulle följas av enskilda och myndigheters personal. Lagtexten kunde ge intryck av att företag i Sverige måste använda svenska som huvudspråk och inte engelska som koncernspråk eller att svenska delegater i internationellt förhandlingsarbete för Sveriges räkning inte skulle få använda engelska eller franska, vilket nämnden antog knappast var avsikten med bestämmelsen. Nämnden ifrågasatte också varför andra paragrafen avsåg endast den offentliga förvaltningen och inte all offentlig verksamhet inklusive domstolar, riksdag och regering. Nämnden undrade om förslaget innebar att en myndighet inte fick skriva på annat språk än svenska utan särskilt författningsstöd och om de som använder oklar och svårbegriplig svenska ska anses begå ett formellt fel som kan leda till disciplinärt ingripande.

Svenska facköversättarföreningen framhöll att det är viktigt av både sociala och demokratiska skäl att alla invandrare har ett fullt fungerande språk gemensamt med varandra och med samhället i stort.

Sveriges Television ifrågasatte rimligheten av förslaget om en komplettering av kommittéförordningen som skulle innebära en generell skyldighet för utredningar att genomföra en språklig konsekvensbedömning och menade att det vore rimligare att språkliga

aspekter uppmärksammas i utredningar där det finns ett påtagligt behov av detta.

Sverigefinska Riksförbundet poängterade att även minoriteternas språkliga rättigheter borde beaktas i lagen och ansåg att finska språket borde få minoritetsskydd reglerat i lag för hela landet.

Synpunkter från remissinstanser som helt eller delvis avstyrkte eller var tveksamma till förslaget om språklag

Från de remissinstanser som avstyrkte, helt eller delvis, eller var tveksamma till lagförslaget lämnades i huvudsak följande synpunkter.

Stockholms tingsrätt och Kammarrätten i Stockholm var kritiska till lagförslaget och angav skäl som var representativa för flertalet av övriga remissinstanser som avstyrkte eller var tveksamma till förslaget. Stockholms tingsrätt ansåg att lagstiftningsmetodiken i förslaget kan leda till en bristande respekt för lagarna och därmed en sämre laglydnad. Tingsrätten ifrågasatte om förslaget alls innehöll en lag i regeringsformens mening och pekade på att den föreslagna lagen inte innehöll någon preciserad regel och inte någon delegationsbestämmelse.

Kammarrätten i Stockholm, som ifrågasatte behovet av en särskild lag om svenska språket, menade att den föreslagna lagen mera verkade ha ett symbolvärde än någon egentlig betydelse för det svenska språket. Kammarrätten undrade vilken normerande verkan de två första paragraferna har och vad som händer om man inte iakttar dem. Även tillägget i kommittéförordningen ifrågasattes med hänvisning till att språkfrågan sannolikt sällan har något intresse i kommittéarbeten.

Centrum för multietnisk forskning (Uppsala universitet) påtalade att bestämmelsen om att svenska ska vara språket i internationella kontakter riskerar att bryta mot konventioner som Sverige ratificerat i förhållande till de officiella minoritetsspråken och menade att dessa språk borde nämnas i den första paragrafen. Enligt Centrum för multietnisk forskning borde så ske även i den andra paragrafen eftersom de officiella minoritetsspråken ska kunna användas i offentlig förvaltning. Samtidigt ifrågasattes det lämpliga i att myndigheter ska vara skyldiga att använda en klar och begriplig svenska.

Folkbildningsrådet/Folkbildningsförbundet framhöll att frågan om engelskans hot mot svenska språket är komplex och inte bara

en språkfråga; perspektivet på frågan behöver vidgas och åtgärder inom språkområdet kompletteras med åtgärder inom andra områden. Folkbildningsrådet/Folkbildningsförbundet framhöll det viktiga i att vidta åtgärder som gör att det känns angeläget att använda svenskan. Med hänsyn till lagstiftningen om minoritetsspråk i Sverige och den rätt för alla till ett modersmål som framhålls av Språkkommittén kräver förhållandet mellan svenskan som det kompletta och samhällsbärande språket och övriga i Sverige representerade modersmål fördjupande resonemang enligt Folkbildningsrådet/Folkbildningsförbundet.

Sametinget framhöll att den inledande principen i en språklag borde vara att lagfästa ”allas rätt till ett språk” eller ”allas rätt till ett modersmål”, ett stadgande som skulle följas av att svenska och samiska är två huvudspråk som ska kunna existera sida vid sida. Det svenska språket kan knappast ur samisk synvinkel tillåtas ha ett lagfäst företräde framför samiskan enligt Sametinget.

Svenska biotermgruppen, som kunde se fördelar med en språklagstiftning, ansåg att författningstexten var så vag och otydlig att gruppen inte kunde tillstyrka förslaget och undrade bl.a. var gränsen går inom t.ex. universitets- och högskoleområdet för vad som är förvaltningsuppgifter (myndighetsutövning) och andra uppgifter, om examination bara får ske på svenska och hur det i så fall går för studenter som inte talar svenska.

Uppsala universitet betonade risken för att den föreslagna ramlagen enbart blir en symbollag utan egentligt juridiskt innehåll och ifrågasatte behovet av paragraferna två och tre.

Patent- och registreringsverket (PRV) ifrågasatte behovet och värdet av den föreslagna lagstiftningen och ansåg att en lag som klargör svenskans ställning som huvudspråk naturligt hör hemma i grundlag. PRV påtalade risken för att lagförslaget, med den utformning som lagtexten hade, kunde uppfattas så att svenska språket obligatoriskt skulle användas i internationella förhandlingar och i myndighetssfären.

Kungliga Vetenskapsakademin ansåg att andra paragrafen i lagförslaget var oklart formulerad och påtalade olika tolkningsproblem när det gällde paragrafens lydelse, i förhållande till undervisning och examination vid universiteten.

2.5. Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik

Med hänvisning till att flera departement och politikområden har en roll i det språkpolitiska arbetet tillsatte den dåvarande regeringen under hösten 2003 en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift att utveckla en samlad svensk språkpolitik (Ku 2003/2088/Kr). Gruppen skulle vara ett beredningsorgan för frågor som rör svenska språkets ställning och bidra till ett samlat statligt agerande på området. Som en huvudsaklig uppgift arbetade språkarbetsgruppen inledningsvis med en proposition med utgångspunkt i betänkandet Mål i mun.

I september 2005 lades propositionen Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik (prop. 2005/06:2) fram. Propositionen innehöll förslag och bedömningar för det fortsatta arbetet på språkområdet.

I propositionen föreslogs följande fyra mål för en nationell språkpolitik:

  • Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
  • Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
  • Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
  • Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

De föreslagna målen överensstämde i stora delar med vad Språkkommittén hade åsyftat med sina förslag i Mål i mun, men i stället för dess förslag om en särskild lag om svenska språket föreslog regeringen som ett språkpolitiskt mål att svenska språket skulle vara huvudspråk i Sverige.

Regeringen ansåg alltså att Språkkommitténs förslag till lag om svenska språket inte borde genomföras. Det hänvisades till den kritik som en del av remissinstanserna framfört, bl.a. att lagen innehöll otydligheter som ansågs kunna leda till tolkningsproblem och att den saknade betydelse för svenska språket, eftersom den inte hade någon normerande verkan och inte angav vad som hände om bestämmelserna inte följdes. Regeringen ansåg det heller inte vara oproblematiskt att föreskriva att svenskan ska vara landets officiella språk i internationella sammanhang.

2.5.1. Målet att svenskan ska vara huvudspråk i Sverige

Regeringen angav som en utgångspunkt för en samlad svensk språkpolitik att svenskan ska vara huvudspråket i Sverige – samhällets gemensamma språk. Det svenska språket är av hävd det språk som används i Sverige och därmed den viktigaste identitets- och kulturbäraren enligt regeringen, som också framhöll att svenskan som det helt dominerande språket i landet är det gemensamma språket för kommunikation och delaktighet och av största betydelse för Sverige och de människor som verkar och bor här. Att ha som mål för språkpolitiken att svenskan ska vara huvudspråk ansåg regeringen inte stå i motsatsförhållande till ett mångspråkigt samhälle. Ett starkt gemensamt språk ansågs ge förutsättningar för att fullt ut kunna dra nytta av den mångfald av språk och kulturer som finns i landet.

2.5.2. Målet att svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk

Att svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk sägs i propositionen innebära att alla måste medverka till att svenska språket förblir ett språk som kan användas inom alla delar av samhället, t.ex. inom administrationen, rättsväsendet, det politiska systemet, på alla nivåer inom undervisningsväsendet, i arbetslivet och i kulturlivet.

Regeringen noterade engelskans användning på allt fler områden och att detta förhållande kan minska möjligheterna till insyn och demokratisk delaktighet och kontroll. Man menade att brister på termer och uttryck kan skapa kommunikationsproblem i samhället och påverka attityden till det egna språket. Samtidigt betonades att samspelet med andra språk är mycket viktigt. Svenska språket i Sverige samspelar med engelska och andra stora språk, det svenska teckenspråket, de nationella minoritetsspråken och ett stort antal språk som talas av dem som invandrat till Sverige de senaste decennierna. Dessutom påtalades det språkliga samspel som sker inom den nordiska språkgemenskapen. Åtgärder borde därför vidtas för att främja svenskans bruk inom skilda samhällssektorer parallellt med andra språk. Regeringen framhöll betydelsen av att engelska och svenska används parallellt, att riktlinjer för svenskans bruk inom EU fastläggs, att insatser görs för främjande av till-

komsten av nya svenska termer, uttryck och textmönster samt en god utveckling av språkteknologin.

2.5.3. Målet att den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig

Regeringen betonade att målet om en vårdad, enkel och begriplig svenska kräver medverkan från alla som verkar i det offentliga. Skolans och språkvårdens ansvar framhölls liksom mediernas betydelse som förebilder, det avgörande i att offentliga texter som skrivs hos myndigheter är vårdade och begripliga samt betydelsen av en svensk, enhetlig terminologi och mottagaranpassade, lättbegripliga texter inom it-området.

Med anledning av utvecklingen av informationstekniken pekade regeringen också på att stavningskontroller, avstavningsprogram, grammatik- och stilkontroller och olika typer av dokumentmallar påverkar skrivandet och menade att språkvården borde ha till uppgift att följa utvecklingen och samarbeta med dem som skapar programmen. Man framhöll även informationsteknikens och språkteknologins betydelse för att återuppliva minoritetsspråken och för att utveckla kommunikations- och informationssätt för personer som är beroende av teckenspråk och för synskadade. Också på detta område borde enligt regeringen utvecklingen följas och uppmuntras av språkvården.

2.5.4. Målet att alla ska ha rätt till språk

Språket framhölls som en nödvändig förutsättning för individens utveckling och för framgång i skola och arbetsliv. För individens möjlighet att hävda sin rätt i samhället betonades behovet av tillgång till det offentliga språket, jämsides med det språk som används inom familje-, kamrat- och vänkretsar. Det betonades även att tillgången till språk är en förutsättning för en levande demokrati där medborgarna deltar i det offentliga samtalet och i skilda sammanhang gör sina röster hörda.

2.5.5. Riksdagens beslut att anta de språkpolitiska målen

Den 7 december 2005 beslöt riksdagen med knapp majoritet, 147 – 145, att anta de språkpolitiska mål som lades fram i Bästa språket (bet. 2005/06:KrU4, rskr. 2005/06:89). Samtidigt avslogs de borgerliga partiernas och Miljöpartiets förslag om att lagfästa svenskans ställning i Sverige och att stärka svenskans ställning i EU. De borgerliga partierna och Miljöpartiet hade egentligen tillsammans majoritet i riksdagen vid den aktuella tidpunkten, men bl.a. ett kvittningsfel vid omröstningen fick till följd att regeringens förslag röstades igenom.

Dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky tog dock upp frågan igen och bjöd våren 2006 in riksdagspartierna till två särskilda möten om en språklag. Vid dessa diskussioner ställde sig alla partier positiva till att svenskans ställning skulle fastställas i lag. Vänsterpartiet menade dock att frågan borde behandlas i den aktuella översynen av Sveriges grundlagar.

3. Språklagstiftning i några andra länder

3.1. Inledning

Det kan konstateras att variationerna är ganska stora när det gäller nationell lagstiftning om språk. I några europeiska länder finns det bestämmelser som reglerar det nationella språkets status i grundlag kompletterade med ytterligare bestämmelser på lag- och förordningsnivå. Så är det i t.ex. Finland, Frankrike och Polen. I Norge finns på lagnivå reglering om förhållandet mellan bokmål och nynorsk som skriftspråk. I andra länder är situationen som i Sverige, dvs. grundläggande lagreglering av det nationella språket saknas. Det gäller t.ex. Danmark, Tyskland och Storbritannien. För Danmarks del kan konstateras att Kulturministeriet under våren 2007 gett en kommitté i uppdrag att utreda bl.a. behovet av en lag som reglerar danska språkets status. I några länder har man valt att lagfästa regler om språkets korpus, dvs. grammatiska och lexikala strukturer. Så har skett i Danmark i fråga om rättskrivning och i Frankrike framför allt när det gäller terminologifrågor.

I den finska språklagskommitténs betänkande Ny språklag (bet. 2001:3 s. 106) finns en redogörelse för uppgifter som Förenta nationernas (FN) organisation för utveckling, vetenskap och kultur (Unesco) har samlat in. Där framgår att grundlagarna i 158 länder i världen innehåller en eller flera bestämmelser om språkliga rättigheter. Endast i 26 länder saknas sådana bestämmelser. I en del länder finns det dessutom särskilda språklagar där de centrala bestämmelserna om språken och deras användning samlats. I andra länder finns bestämmelser om språkliga rättigheter i olika lagar.

Den finska språklagskommittén kartlade frågor om språk i ett antal länder med hänsyn till lagstiftning och aktuella lagstiftningsprojekt liksom, i de fall det var möjligt, hur lagstiftningen fungerar i praktiken. De länder som togs med i kartläggningen och användes

som jämförelseobjekt var de nordiska länderna, de baltiska länderna, Belgien, Irland, Schweiz, Spanien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, Tjeckiska republiken, Ungern, Malta, Kanada och Sydafrika. Kartläggningen publicerades separat (lagberedningsavdelningens vid justitiedepartementet publikation 1/2000), medan det i betänkandet redogjordes för lagstiftningen i Norden, de baltiska länderna (framför allt Estland), Belgien, Schweiz, Frankrike, Tjeckiska republiken och Kanada.

Utifrån framför allt de redogörelser som lämnats i det finska språklagsbetänkandet (s. 106–140) och i Språklagskommitténs betänkande Mål i mun (SOU 2002:27, s. 450 f.) ges här en redovisning av hur frågan om språklagstiftning hanterats i ett antal europeiska länder. Vissa uppgifter har hämtats ur artikeln En lag om svenska språket? (Hans-Heinrich Vogel, Festskrift till Fredrik Sterzel, Iustus förlag, Göteborg 1999, s. 359–377). Urvalet av länder har skett med fokusering på de nordiska länderna och för att ge en bild av hur man utifrån olika nationella språkliga förhållanden har behandlat frågan om språkreglering.

3.1.1. Finland

Bestämmelser om rätt till språk och kultur överfördes utan sakliga ändringar från regeringsformen till den nya grundlagen från 2000 (2 kap. 17 §). Där föreskrivs att vars och ens rätt att använda sitt eget språk, finska eller svenska, hos domstol eller andra myndigheter och rätt att få expeditioner på det egna språket ska tryggas genom lag. Ytterligare frågor om språk regleras i 2 kap. 51 § grundlagen, där det föreskrivs att finska eller svenska används i riksdagsarbetet, och i 2 kap. 79 §, där det föreskrivs att lagar ska stiftas och publiceras på finska och svenska.

Den nya finska språklagen, som trädde i kraft 2004, ersatte språklagen från 1922. Bakgrunden till lagstiftningen var bl.a. att den nya grundlagen ansågs ha stärkt principen om landets officiella tvåspråkighet och nationalspråkens jämställdhet samt vidgat de språkliga rättigheterna och det allmännas förpliktelser i språkfrågor.

I 1 kap. 1 § i språklagen slås fast att Finlands nationalspråk är finska och svenska.

Lagens syfte anges vara att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för var och en att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, och att målet

är att vars och ens rätt till rättvis rättegång och god förvaltning ska garanteras oberoende av språket samt att individens språkliga rättigheter ska förverkligas utan att han eller hon särskilt begär det.

Lagen ska tillämpas hos domstolar och andra statliga myndigheter, kommunala myndigheter, självständiga offentliga inrättningar, riksdagens ämbetsverk och republikens presidents kansli om inte något annat föreskrivs. Universiteten och vissa kyrkosamfund är undantagna från tillämpningen av språklagen, om inte något annat sägs i de lagar som reglerar dessa organs verksamhet. I språklagen finns också bestämmelser om hur den ska tillämpas på affärsverk och bolag samt enskilda som utövar offentlig förvaltning.

Den finska språklagen är en allmän lag som kompletteras av speciallagstiftning. I lagen hänvisas till bestämmelser om språk i speciallagstiftning som gäller bl.a. språk i undervisnings- och utbildningssammanhang, språkliga rättigheter som rör kulturverksamhet, språkliga rättigheter för klienter och patienter inom hälso- och socialvård, språk i brottsutredande verksamhet och språkkunskapskrav för offentligt anställda.

Enligt lagen utgör kommunerna grundenheten för den språkliga indelningen. Utifrån befolkningens språkförhållanden är kommunerna indelade i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner. Även myndigheter är indelade i enspråkiga eller tvåspråkiga sådana.

I språklagen finns bestämmelser om rätten för individer och juridiska personer att använda finska och svenska hos myndigheter, om handläggningsspråket hos myndigheterna, om språket i domar, beslut och andra expeditioner, om myndigheternas arbetsspråk och om språk i lagstiftning och i information för allmänheten. Enligt lagen ska myndigheterna se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. Varje myndighet har i uppgift att inom sitt verksamhetsområde övervaka att språklagen följs. Justitieministeriet ska följa verkställigheten och tillämpningen av lagen och vid behov ta initiativ och vidta andra åtgärder för att rätta till konstaterade brister.

3.1.2. Norge

I den norska grundlagen finns inga bestämmelser om landets officiella språk. Däremot finns en språklag från 1980 (lov om målbruk i offentleg teneste 11.4.1980 nr. 5) med bestämmelser om språkanvändning inom offentlig förvaltning.

Den språkliga reglering som finns i grundlagen (92 §) består i en bestämmelse som innebär att endast en person som talar landets språk kan få tillträde till en statstjänst. Som ”landets språk” i grundlagens mening kan anses det norska språkets båda former, bokmål (eller riksmål) och nynorsk (eller landsmål). Inom vissa områden är det samiska språket enligt lag likställt med det norska språket. Alla dessa språk har i officiella sammanhang kallats såväl landets officiella språk som dess nationalspråk.

I 1980 års lag anges att bokmål och nynorsk är likvärdiga målformer och det föreskrivs att de ska vara jämställda skriftspråk i alla organ för staten, fylkeskommunerna och kommunerna. Språklagen tillämpas dock inte på stortinget och organ under stortinget. Lagen gäller inte de olika organens interna språk eller muntlig användning av språket.

De två varianterna av norska språket, bokmål och nynorsk, har sedan länge varit i bruk i Norge. Bokmål är mer allmänt i bruk i landets östra delar och nynorsk, som bedöms vara det som används minst av de båda språken, i dess västra delar. Från 1885 års likställighetsbeslut har vardera språkformen de facto varit landets officiella språk och kommunerna har kunnat välja vilket av dem som ska användas i kommunen. Landet har därmed kommit att få områden med olika språk. I den första språklagen, från 1930, underströks språkens jämbördighet och det förutsattes att tjänstemännen i de högsta statliga tjänsterna behärskade både bokmål och nynorsk i skrift.

Kommuner kan besluta att kräva en viss målform i skrivelser från staten eller besluta att kommunen i språkligt hänseende ska vara neutral och på detta sätt bestämma kommunens språkstatus.

I Norge har man under ett par års tid förberett en ”stortingsmelding” om den strategiska språkpolitiken. Behandlingen i stortinget av rapporten planeras ske under hösten 2008. En av de största frågorna som då väntas bli föremål för diskussion är den om eventuell lagstiftning i syfte att skydda norskans ställning i Norge. Språkrådet i Norge gör vid nuvarande tidpunkt bedömningen att det mest sannolika är att stortinget efter behandlingen kommer att be regeringen förbereda ett förslag till sådan lagstiftning.

3.1.3. Danmark

Den språkliga lagreglering som finns i Danmark avser rättskrivning och gäller alltså reglering i fråga om språkets korpus. Regleringen finns i två lagar, loven om Dansk Sprogenaevn och loven om dansk retskrivning, båda från 1997. Den danska språknämnden har enligt loven om Dansk Sprogenaevn till uppgift att lägga fast den danska rättskrivningen. De närmare bestämmelserna om grundvalen för språknämndens uppgifter får fastställas av kulturministern, vilket skett genom bekendtgorelsen om Dansk Sprognaevns virksamhed og sammensaettning. Den av nämnden fastställda rättskrivningen offentliggörs i rättskrivningsordboken. Denna är bindande både inom förvaltning och inom undervisning.

Dansk språkkommitté med uppdrag att överväga bl.a. en dansk språklag

Under våren 2007 tillsatte det danska kulturministeriet en språkkommitté – Det danske sprogudvalg – med uppdrag att följa upp utvecklingen av det danska språket. En utgångspunkt för arbetet är regeringens språkpolitiska redogörelse från 2003/2004 som utgjorde det första initiativet till en samlad dansk språkpolitik. Kommittén ska också följa upp den nordiska språkdeklarationen och andra konkreta initiativ som t.ex. Rektorskollegiets uppmaning till universiteten om språkpolitik. Kommitténs arbete kommer att avslutas under våren 2008.

Enligt direktiven ska kommittén redogöra för den språkliga situationen i Danmark inom följande områden:

  • danskan i den offentliga sektorn,
  • danskan i förskola, grundskola och inom ungdomsutbildning,
  • danskan inom de högre utbildningarna och forskningen, även innefattande frågan om facktermer,
  • danskan i näringslivet,
  • språkteknologiska möjligheter,
  • främmande språk och grannspråk,
  • danskan i EU.

Kommittén ska ta ställning till behovet av och möjligheten till lagreglering inom språkområdet antingen genom en uttrycklig språklag eller genom lagreglering på olika områden.

Kommittén ska också ge konkreta förslag till en stärkt insats för det danska språket inom den offentliga sektorn, kulturlivet, näringslivet och inom utbildningssektorn. Förslag som rör språkets ställning i de högre utbildningarna och inom forskningen anges vara väsentliga i sammanhanget. Det framhålls särskilt att principen om parallellspråkighet, och frågan hur den ska tillämpas i olika fall, bör belysas närmare.

3.1.4. Island

Island är språkligt sett ett ovanligt homogent land. Det finns inte någon lagreglering om det isländska språkets status men isländskan är självfallet landets officiella språk. Det finns ett lagstadgat språkråd som kan lämna förslag i frågor som rör språk.

Isländskan anses mycket viktig för den isländska identiteten och Island strävar efter att skydda språket från utländska influenser. Ett exempel på detta är Islands namnlagstiftning. Enligt förnamnslagen ska förnamn (högst tre stycken) vara isländska eller böjas enligt isländska språkregler. Efternamnet ska innehålla genitivform av faderns eller moderns namn och förses med ändelsen -son eller -dottír eller vara ett traditionellt släktnamn. En islänning får inte anta makes eller makas efternamn. På justitiedepartementet finns en rådgivande personnamnskommitté. Det finns också en ortnamnskommitté som har en rådgivande funktion när det gäller kommunnamn, vilka regleras i kommunallagen. Det finns även en lag om företagsnamn som innebär att namn som strider mot isländsk språktradition kan stoppas. Enligt lagen om radioverksamhet ska radiostationer främja isländska språket och isländsk kultur och största delen av utbudet ska vara på isländska eller annat europeiskt språk. Enligt konkurrenslagen ska reklam som riktar sig till islänningar vara på isländska.

3.1.5. Tyskland

Tyskland har inte någon generell federal reglering som gäller språket. Det finns dock föreskrifter som reglerar användningen av tyska språket i vissa situationer, t.ex. för de federala förvaltningsmyndigheterna och de allmänna domstolarna. På delstatsnivå finns bestämmelser om språkstatusfrågor, även motsvarande grundlagsnivå.

3.1.6. Frankrike

Det franska språkets ställning utgår från konstitutionen där det i artikel 2 anges att republikens språk är franska. Närmare bestämmelser om språket finns i bl.a. 1994 års lag om användning av franska språket (nr 94–665), 1994 års dekret om franska offentliga tjänstemäns användning av franska språket och 1996 års förordning om franska språkets främjande. Utifrån dessa författningar bedrivs systematiska korpusarbeten, som är inriktade mer på terminologifrågor än, som i Danmark, på rättskrivning. De nämnda författningarna ersatte den lag från 1975 som införts i syfte att stärka franskans ställning i förhållande till engelskan. Genom 1994 års språklag slås fast att franska ska användas i undervisning, arbetsliv, handel och inom offentlig sektor. Språklagarna innehåller bl.a. föreskrifter om obligatorisk användning av franska i vissa situationer. Lagen gäller den offentliga sektorn och även näringslivet. Den innehåller också tillsyns- och straffbestämmelser. Regeringen ska årligen rapportera till parlamentet om lagens efterlevnad och franska språkets status i internationella avtal etc.

Det kan noteras att med anledning av att Frankrike avsåg att underteckna Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter uttalade Conseil constitutionnel 1999, efter en förfrågan från den franske presidenten, att konventionen om landsdels- eller minoritetsspråk (daterad Strasbourg den 5 november 1992) innehåller stadganden som inte är förenliga med artikel 2 i den franska konstitutionen.

3.1.7. Nederländerna

Nederländska är det officiella språket i hela Nederländerna och som nationalspråk räknas nederländska och frisiska. Det finns ingen reglering om språkförhållandena i den nederländska grundlagen.

Hos myndigheter och i domstolar används traditionellt nederländska. I förvaltningsrättslagen från 1995 finns reglering om språkanvändningen i domstolarna.

Friesland har officiell status som tvåspråkigt förvaltningsområde. Andelen frisisktalande uppgår till knappt tjugo procent av befolkningen, som totalt uppgår till drygt 15 miljoner invånare. Det frisiska språkets, liksom kulturens, ställning regleras sedan 1989 genom en överenskommelse mellan nederländska regeringen och

Frieslands län. Den innebär bl.a. att frisiska kan användas i kontakter med myndigheter. Överenskommelsen reglerar också frisiskspråkig undervisning i skolorna. Undervisningen i Friesland ska förbereda eleverna på att leva i ett tvåspråkigt frisiskt-nederländskt samhälle. Därför ska undervisningen inte koncentreras till endast det egna modersmålet. För elever som bor i Friesland har undervisning i frisiska varit obligatorisk i grundskolan sedan 1980 och i gymnasieskolan sedan 1993. I överenskommelsen ingår även bestämmelser om massmedierna.

3.1.8. Polen

Det polska språket ska enligt den polska grundlagen vara landets officiella språk. År 1999 fick Polen en ny språklag, där det slås fast att det polska språket ska utgöra en grundläggande beståndsdel i den nationella identiteten och kulturen. Det föreskrivs i lagen att den inte ska påverka nationella minoriteters och etniska gruppers rättigheter. Vidare föreskrivs att regionala språkvariationer och dialekter ska respekteras.

I lagen finns regler som syftar till att skydda det polska språket bl.a. genom att värna ett korrekt språkbruk, att etablera villkor för en riktig utveckling av språket och motverka en vulgarisering av språket. I lagen anges att polskan ska vara det officiella språket på ett antal områden, bl.a. inom statlig och offentlig förvaltning och att internationella avtal som republiken Polen ingår som regel ska ha en polsk version. I språklagen föreskrivs vidare som huvudregel att polska ska vara det språk som används i utbildningsväsendets samtliga stadier.

3.1.9. Ungern

I Ungern finns ingen lagreglering om officiella språk. I grundlagen från 1949 finns bestämmelser om förbud att diskriminera p.g.a. språk och nationell tillhörighet och om minoriteters språkliga rättigheter.

Ungerska är landets nationalspråk och är det språk som genom historien använts av majoritetsbefolkningen i landet. Ungerska är också det språk som rent faktiskt används vid myndigheterna.

Parlamentets arbetsspråk är ungerska. En ledamot kan dock använda sitt modersmål och begära att det tolkas till ungerska. En ledamot har även rätt att få parlamentets officiella dokument översatta till sitt modersmål.

Nationella och etniska minoriteter skyddas i grundlagen. Staten ska bereda minoriteter skydd och minoriteternas kollektiva rätt att delta i samhällslivet ska garanteras. Minoriteterna har rätt att bl.a. värna sin kultur, använda sitt språk och få undervisning på minoritetsspråket. I minoritetslagstiftning från 1993 regleras förhållandena för en rad olika minoritetsgrupper såsom armenier, bulgarer, greker, kroater, polacker, rumäner, romer, tyskar, serber, slovaker, slovener och ukrainare. Dessa gruppers språk är minoritetsspråk och får användas i hela landet och bestämmelserna innebär att ingen ska komma i sämre ställning för att han eller hon inte behärskar ungerska. Bland de speciella bestämmelser som gäller minoriteterna kan nämnas att var och en vid kontakter med myndigheter får använda sitt modersmål. Om myndigheten inte kan den enskildes språk tillräckligt väl får tolk anlitas. Vidare har den enskilde rätt att använda sitt modersmål, förutom i parlamentet, i lokala beslutande organ. En ungersk översättning ska dock finnas som officiell dokumentation. Minoriteterna har också rätt att initiera minoritetsspråkig undervisning.

4. Författningar med reglering om språk

4.1. Inledning

I svensk lagstiftning finns inte några bestämmelser som direkt reglerar det svenska språkets status. Av viss reglering framgår det dock indirekt att lagstiftaren förutsatt att det är svenska som används, t.ex. i muntliga och skriftliga sammanhang hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Sådana bestämmelser finns i förvaltningslagen, rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen. Där anges när myndigheterna bör, får eller ska anlita tolk i fall då någon inte behärskar svenska språket, eller det på grund av tal- eller hörselskada behövs tolk. Härutöver finns det i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen regler som rör myndigheternas skyldigheter att använda en svenska som är klar och begriplig i beslut och skrivelser.

4.2. Förvaltningslagen

För förvaltningsmyndigheterna gäller förvaltningslagen (1986:223) vid handläggning av ärenden. Den gäller också vid domstolarnas handläggning av administrativa ärenden. I den proposition genom vilken bestämmelsen om tolkning infördes i den då gällande förvaltningslagen, sägs det ligga i sakens natur att reglerna i lagen bygger på förutsättningen att myndigheternas kontakter med de enskilda äger rum på svenska språket och att de enskilda förstår ”vårt språk” samt att detta är en grundläggande princip för såväl rättegång som förvaltningsförfarande här i landet, men att denna princip förutsätter att den som inte behärskar svenska språket i lag tillförsäkras viss särbehandling från myndighetens sida (prop. 1971:30, s. 379 f.).

Bestämmelsen om tolkning

När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska, eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad bör myndigheten, enligt 8 § förvaltningslagen, vid behov anlita tolk. I propositionen till den tidigare förvaltningslagen (prop. 1971:30) sägs det att regeln tar sikte inte bara på muntlig tolkning vid förhandlingar, förhör osv. utan också på skriftlig översättning när handlingar på främmande språk lämnas in till myndigheterna eller när myndigheterna ska meddela sig skriftligt med någon som inte förstår svenska. Från att till en början ha varit utformad som en ”får-regel” skärptes tolkregeln 1979 till en ”bör-regel” med motiveringen att det inte var tillfredsställande att lagen gav utrymme för myndigheterna att låta bli att använda tolk när sådana behövdes och fanns att tillgå. Något absolut krav på tolkning och översättning borde dock inte heller införas i den nya förvaltningslagen. Skälet till det var att omfattningen av den tolkservice som samhället rimligen kunde ge var beroende av bl.a. tillgången på tolkar, vilket sades kunna variera från ort till ort och växla över tiden (prop. 1985/86:80 s. 27).

Krav på att uttrycka sig lättbegripligt

I 7 § förvaltningslagen, som gäller allmänna krav på handläggningen, anges att myndigheten ska sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. I den allmänna motiveringen till bestämmelsen (prop. 1985/86:80 s. 24) sades att de svårigheter som enskilda ställs inför i sina kontakter med myndigheterna ofta beror på den språkliga utformningen av myndigheternas skrivelser och beslut. Det sades vidare att eftersom ålderdomliga, stela och svårbegripliga formuleringar försvårar läsningen borde det av lagtexten framgå att myndigheterna ska uttrycka sig så lättbegripligt som möjligt. Den föreslagna regeln var närmast av målsättningskaraktär och det påtalades att förslaget låg i linje med vad Språkvårdsutredningen hade föreslagit i sin rapport Klarspråk – en grund för god offentlig service (Ds C 1985:3). I propositionen påpekades att förslaget till den nya förvaltningslagen – bl.a. när det gällde språkanvändningen – innebar att lagen tillfördes ett par regler som närmast var av målsättningskaraktär och det förklarades att möjligheterna att åstadkomma förändringar enbart genom sådana regler är begränsade men det

betonades att avsikten var att bestämmelserna skulle vara vägledande vid tillämpningen av flera andra regler i den föreslagna lagen (prop. 1985/86:80, s. 24).

Krav på ett klart och begripligt språk i den numera upphävda verksförordningen

I verksförordningen (1995:1322), som den 1 januari 2008 ersatts av myndighetsförordningen (2007:515), fanns en bestämmelse i 7 § punkten 5 som angav att myndighetschefen skulle se till att allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättades genom bl.a. ett klart och begripligt språk i myndigheternas skrivelser och beslut. Bestämmelsen har inte överförts till myndighetsförordningen.

4.3. Rättegångsbalken

För de allmänna domstolarna, dvs. tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen, gäller rättegångsbalkens regler i fråga om förfarandet i den dömande verksamheten. I balken finns bestämmelser om anlitande av tolk för den som ska höras inför rätten och om krav på att ombud ska behärska svenska. Det finns även en bestämmelse om när rätten ska låta översätta handlingar.

Bestämmelsen om tolkning

I 5 kap. 6 § rättegångsbalken anges att om part, vittne eller annan, som ska höras inför rätten inte är mäktig svenska språket får tolk anlitas att biträda rätten.

Bestämmelsen innebär dels att översättning ska ske till svenska, dels att det som sägs på svenska i behövliga delar ska översättas till det främmande språket. Om en förhandling skulle kunna hållas på t.ex. engelska, därför att såväl parter som rättens ledamöter behärskar engelska, anses det ändå att förhandlingen, med hänsyn till offentlighetsprincipen, ska hållas på svenska. Även om bestämmelsen enligt ordalydelsen gäller endast när någon ska höras inför rätten anses den vara analogt tillämplig under förundersökning i brottmål liksom vid mera informella kontakter mellan rätten och en person som inte behärskar svenska språket (se Fitger, Rätte-

gångsbalken, s. 5:6 och prop. 1970:30 s. 71). I fråga om vad som kan anses som ”svenska språket” uttalas i propositionen att ett förhör med en dansk- eller norskspråkig person bör hållas utan tolk om domstolen anser att det kan ske utan men för utredningen.

Tilläggas kan att för tingsrätterna i Haparanda och Gällivare gäller enligt förordningen (1984:140) om allmän tolk att det vid dessa domstolar ska finnas allmän tolk för tolkning i finska.

Bestämmelsen om språkkrav på ombud

I 12 kap. 2 § rättegångsbalken finns en bestämmelse om att ombud vid allmän domstol ska behärska svenska språket. Detta uttryckliga krav lagfästes först 1992 men ansågs gälla även tidigare enligt de allmänna bestämmelserna om förfarandet. I motiven till bestämmelsen (prop. 1992/93:64 s. 29) framhölls att ombud till skillnad från parter och vittnen är utbytbara. Dessutom framhölls att det skulle innebära stora krav på tolken att översätta juridisk argumentation och även en risk för missuppfattning av innebörden av termer som används i speciell juridisk betydelse.

Den rätt som parter och deras ställföreträdare i vissa områden har att använda samiska, respektive finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar gäller inte parternas ombud (lagen [1999:1175] om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen [1999:1176] om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar).

Bestämmelsen om översättning

När det gäller översättning av handlingar, 33 kap. 9 § rättegångsbalken, är utgångspunkten att handlingar som lämnas in till rätten normalt ska vara skrivna på svenska. Att översättning ska ske vid behov anses inte innebära att domstolarna slentrianmässigt bör översätta allt material. Är det möjligt för domstolen att ändå förstå innehållet behöver handlingen inte översättas. Paragrafen innehöll tidigare en möjlighet för domstolen att förelägga en part att tillhandahålla en översättning. Den möjligheten har tagits bort, men i den behovsprövning som ska ske får domstolen väga in vilka möjligheter parten har att själv få fram en översättning. Enligt ut-

talanden i motiven i fråga om handlingar som skickas från rätten bör rätten av kostnadsskäl vara försiktig med översättningar och också väga in vilka möjligheter parten har att själv få fram en översättning (prop. 1986/87:89 s. 142). I senare motivuttalanden har det dock ansetts att det i regel finns behov av att översätta handlingen när det finns anledning att tro att mottagaren inte talar svenska (prop. 1999/2000:61 s. 158).

Enligt 33 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken finns det en skyldighet för rätten att översätta handlingar i brottmål, om handlingen ska sändas till någon som vistas inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Bestämmelsen är tillämplig i de fall handlingen ska delges men också när underrättelser eller domar och beslut ska översändas till personer som befinner sig utomlands. Enligt huvudregeln ska handlingen, eller de viktigaste delarna, översättas till språket som talas i landet. Har staten flera officiella språk räcker det att handlingen översätts till ett av språken. Om rätten känner till att personen inte förstår detta språk ska handlingen översättas till ett språk som personen förstår. Om en handling ska delges en person i Norge eller Danmark behöver handlingen alltså endast översättas om rätten känner till att personen inte förstår norska eller danska.

Bestämmelsen om skyldigheten att översätta handlingar som skickas per post i de angivna fallen föranleddes av att delgivning med post, i enlighet med Schengenkonventionen, infördes som huvudregel och att det därmed skulle komma att bli mer sällsynt att staterna begär hjälp med delgivning.

Eftersom regleringen i Schengenkonventionen innebär en skyldighet för myndigheten att översätta handlingar i de angivna fallen, vilket skiljer sig från den svenska regleringen i rättegångsbalken, där behovet av översättning ska bedömas i det enskilda fallet, föreslog regeringen att 33 kap. 9 § rättegångsbalken skulle kompletteras med det innehåll som paragrafens andra stycke nu har (prop. 1999/2000:61). I nyssnämnda proposition (s. 158) anges att när en domstol skickar handlingar per post till en person i utlandet och det finns anledning att tro att personen inte talar svenska, finns det i regel behov av att översätta handlingarna och att detta synsätt överensstämmer med domstolspraxis och har delats även av JO (jfr JO beslut 1994-12-05, dnr 822-1994). Åklagares skyldighet att översätta handlingar som skickas till personer utomlands är oreglerad.

I paragrafens tredje stycke anges att kostnaden för översättning ska betalas av staten.

4.4. Förvaltningsprocesslagen

För förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten, gäller för den dömande verksamheten förvaltningsprocesslagen (1971:291) som har en bestämmelse jämförlig med den ovan nämnda bestämmelsen i 5 kap. 6 § rättegångsbalken om tolkning. Enligt 50 § förvaltningsprocesslagen är dock kravet att rätten ska anlita tolk bl.a. om part, vittne eller annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Även i annat fall får rätten vid behov anlita tolk.

4.5. Minoritetsspråkslagarna

Sedan 2000 gäller en särskild minoritetsspråkslagstiftning som ger enskilda rätten att i sina kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar använda samiska, finska och meänkieli. Bestämmelserna finns i lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Enligt lagstiftningen ska också förskola och äldreomsorg erbjudas helt eller delvis på minoritetsspråket. Bestämmelserna gäller i vissa kommuner i Norrbotten, s.k. förvaltningsområden, där språken har lång tradition. Förslag har lagts fram i betänkanden (SOU 2005:40 och SOU 2006:19) om att utvidga lagstiftningen till att även gälla ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen samt det sydsamiska området, dvs. delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län. Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Vidare har en utredare i augusti 2007 fått i uppdrag att lämna förslag till alternativ till språkliga förvaltningsområden. Även detta förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

4.6. Ytterligare författningar med bestämmelser om språk

4.6.1. Språkkrav inom EU för reglerade yrken

För medborgare i EU som vill utöva ett reglerat yrke som egen företagare eller anställd i en annan medlemsstat än den där han eller hon har förvärvat sina yrkeskvalifikationer gäller enligt artikel 53 i EG-direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer att medlemsstaten av den sökande får kräva de språkkunskaper som är nödvändiga för att utöva yrket. I direktivet anges att bestämmelsen ska tillämpas proportionellt, vilket utesluter krav på systematiska språkprov innan man inleder en yrkesverksamhet. Vidare anges att en eventuell bedömning av språkkunskaper måste hållas isär från förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer. Bedömningen ska äga rum vid det faktiska tillträdet till yrket. Exempel på reglerade yrken i Sverige är advokat, revisor, trafiklärare, läkare, räddningsledare och sjukgymnast. Införlivandet av direktivet är slutfört för i stort sett alla berörda yrken.

4.6.2. Skollagen

Språkkrav för lärare

Enligt skollagen (1985:1100) är svensk lärarexamen eller motsvarande ett krav för anställning som lärare utan tidsbegränsning inom det offentliga skolväsendet, 2 kap. 4 § skollagen. För den som har en utländsk lärarutbildning krävs ett behörighetsbevis enligt förutsättningar som anges i 2 kap.4 a och 4 b §§skollagen. Förutom krav på utländsk lärarutbildning, eller sådan utbildning tillsammans med yrkeslivserfarenhet, motsvarande svensk lärarutbildning, gäller enligt 2 kap. 4 b § att den som har ett annat modersmål än svenska, danska, färöiska, isländska, eller norska kan få ett behörighetsbevis endast om han eller hon har de kunskaper i svenska som behövs.

Bestämmelserna i 2 kap. 4 a och 4 b §§, som gällt sedan 1999, tillkom i samband med en anpassning av skollagen till EG-direktiv inom skolområdet. Samtidigt infördes andra bestämmelser i skollagen om lärares möjligheter att få sin utbildning bedömd och godkänd för att underlätta för lärare från ett annat EU-land att få anställning i Sverige. Tidigare krävdes för anställning utan tidsbegränsning som lärare i det offentliga skolväsendet att den sökande

behärskade svenska språket, där ordet behärska i lagen angav ett högt ställt krav. Nu är alltså kravet att sökande ska ha de kunskaper i svenska språket som behövs. I propositionen sägs att för att alla sökande ska behandlas lika när det gäller kravet på svenska bör skollagen kompletteras med bestämmelser om nivån på dessa kunskaper och att det bör vara en uppgift för den behöriga myndigheten att avgöra vilken nivå som är nödvändig. De rutiner som gäller för motsvarande bedömning inom hälso- och sjukvården angavs kunna tjäna som förebild (prop. 1998/99:110 s. 51).

I propositionen sägs vidare att kravet på språkkunskaper kan utgöra ett hinder för en EES-medborgare som vill flytta till ett annat land och att ett sådant krav kan utgöra en indirekt diskriminering. Vad som godtas i form av särbehandlande åtgärder sägs vara en avvägningsfråga samtidigt som det hänvisas till att EG-domstolen i ett fall (Groener C 397/87) uttalat att en tillsvidareanställning som lärare vid en offentlig utbildning är en anställning av en sådan art att det är berättigat att ställa krav på språkkunskaper (prop. 1998/99:110 s. 51).

4.6.3. Förordningen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Språkkrav för yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård

När det gäller vissa yrken inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln för läkemedel ställs särskilda krav på bl.a. språkkunskaper. För att den som har utländsk utbildning ska kunna få ett s.k. kompetensbevis krävs bl.a. att den sökande har för yrket nödvändiga kunskaper i svenska, danska eller norska språket. Dessa krav gäller yrken som omfattas av bestämmelser om legitimation, skyddad yrkestitel eller behörighet här i landet. Exempel på sådana yrken är apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska och tandläkare. Bestämmelser som reglerar detta finns i förordning (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. För dem som har en utbildning i ett annat EES-land eller i Schweiz, ställs dock inte motsvarande språkliga krav.

4.6.4. Patientjournallagen

Enligt 5 § patientjournallagen (1985:562) ska de journalhandlingar som upprättas inom hälso- och sjukvården vara skrivna på svenska språket, vara tydligt utformade och så långt som möjligt förståeliga för patienten.

I propositionen (prop. 1984/85:189) hänvisas till att frågan om kontakterna mellan myndigheter och allmänheten under senare år hade kommit alltmer i blickpunkten. Det hade bl.a. lett till ett förslag av förvaltningsrättsutredningen (SOU 1983:73) om en bestämmelse i en ny förvaltningslag om att myndigheternas skrivelser ska utformas klart och begripligt. Även om den föreslagna förvaltningslagen inte skulle komma att gälla för den sjukvårdande verksamheten konstaterades att målen i denna fråga inom hälso- och sjukvården var desamma.

I propositionen framhölls att problem med information och kommunikation i vården delvis beror på det medicinska språket. Det hänvisades till Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1983:73) om det medicinska språket i journaler, intyg och dödsbevis. I föreskrifterna sägs att personalen ska sträva efter ett klart och enkelt språk i kontakten med patienten och dennes anhöriga. Tyngande och svårförståeliga facktermer ska undvikas. Det hänvisades också till att Socialstyrelsen arbetade med att i en ny sjukdomsklassificering försvenska medicinska facktermer. I propositionen framhölls också att det fackspråk som i stor utsträckning används inom hälso- och sjukvården kan vara svårt att förstå för patienten och att det kan påverka vårdresultatet negativt. Samtidigt framhölls att när det gällde journalanteckningar var de i första hand arbetsdokument i vårdarbetet och att man därför borde kunna acceptera en språklig utformning med viss inblandning av fackuttryck.

Det bedömdes att det fanns ett nära samband mellan fackspråket och allmänspråket i hälso- och sjukvården och framhölls att journalföringen därför inte kunde isoleras från allmänna åtgärder som syftar till att underlätta kommunikationen mellan patienterna och vårdpersonalen.

En effekt av en bestämmelse om att journalföringen ska ske på svenska borde bli att utvecklingen mot användningen av svenska ord och uttryck påskyndades, ansågs det. Kravet skulle dock inte vara att en journal inte får innehålla andra ord än svenska. Den som för journalen måste inte i varje läge finna eller eventuellt hitta på svenska termer till samtliga ord eller uttryck av latinsk eller annan

utländsk härkomst. Arbetet med att försvenska det medicinska språket skulle ske på ett nyanserat sätt (prop. 1984/85:189 s. 21 f.).

4.6.5. Radio- och TV- lagen

I 6 kap. 8 § tredje stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) finns en bestämmelse som innebär att TV-sändningar som sker över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen och ljudradiosändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen i betydande omfattning ska innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän, om det inte finns särskilda skäl emot det.

4.6.6. Patentlagen

I 82 § patentlagen (1967:837) ställdes krav på fullständig översättning av europeiska patent till svenska för att sådana patent ska bli gällande i Sverige. Genom lagen (2006:625) om ändring i patentlagen har bl.a. kravet på fullständig översättning av europeiska patent ändrats (prop. 2005/06:189, bet. 2005/06:LU32, rskr. 2005/06:284). Ändringen innebär att för att ett europeiskt patent ska få verkan i Sverige ska patentkraven alltid lämnas in till patentmyndigheten i översättning till svenska (inom en viss tidsfrist). Någon ytterligare översättning behöver inte lämnas in om handläggningsspråket i ansökningsärendet hos det europeiska patentverket (EPO, The European Patent Office) varit engelska och patentet således meddelats på det språket. Om det europeiska patentet meddelats på något annat av EPO:s officiella språk, dvs. tyska eller franska, måste översättning till svenska av patent